SOU 2025:89

En moderniserad fiskelagstiftning

Till statsrådet Peter Kullgren

Regeringen beslutade den 30 juni 2022 att uppdra åt en särskild utredare att göra en översyn av regelverket på fiskeområdet i syfte att få till stånd en sammanhållen lagstiftning med en tydlig systematik och att anpassa regelverket till de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll. I uppdraget ingick även att se över hur bestämmelserna om vattenbruk kan förenklas för att främja ett mer konkurrenskraftigt och hållbart vattenbruk (dir. 2022:92). Enligt regeringens beslut skulle uppdraget att föreslå en moderniserad fiskelagstiftning redovisas senast den 29 november 2024. Som särskild utredare förordnandes fr.o.m. den 1 augusti 2022 hovrättspresidenten Agneta Ögren.

Som huvudsekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 10 augusti 2022 seniora verksjuristen Josefin Sahlin. Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 5 september 2022 kammarrättsassessorn Amanda Hugosson. Amanda Hugosson avslutade sin anställning som sekreterare i utredningen den 19 mars 2023. Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 21 april 2023 den seniora verksjuristen Mikael Wibeck. Mikael Wibeck avslutade sin anställning som sekreterare i utredningen den 29 oktober 2023. Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 16 januari 2024 miljöjuristen Linnea Rosenlöf Nilsson.

Som experter att biträda utredningen förordnades den 16 december 2022 vice ordföranden Teija Aho, vattenbrukssamordnaren Izabela Alias, företagaren Karin Almlöf, länsfiskekonsulenten Erika Axelsson, kanslirådet Staffan Danielsson, verkställande direktören Wenche Hansen, verksjuristen Susanna Hedenmark, departementssekreteraren Nils Henriksson, biträdande generalsekreteraren Anders Karlsson, forskaren Anders Kiessling, forskaren Jonas Kyrönviita, ordföranden Tommy Lang, sakkunnige Inger Melander, länsfiskekonsulenten Andreas Pettersson, seniora experten Annelie Rosell,

rättssakkunnige Linnea Svenander och verksjuristen Märta Zetterberg. Fr.o.m. den 7 mars 2023 entledigades Märta Zetterberg från sitt uppdrag som expert. Som experter att biträda utredningen förordnandes den 7 mars 2023 även ordföranden Krishan Kent, verksjuristen Catarina Pernheim och rådmannen Göran Stenman. Fr.o.m. den 28 april 2023 förordnades därutöver länsmiljöingenjören Lena Thulin Plate att biträda utredningen som expert. Fr.o.m. den 1 mars 2024 entledigades Izabela Alias, Karin Almlöf, Wenche Hansen, Nils Henriksson, Anders Kiessling, Jonas Kyrönviita, Andreas Pettersson och Lena Thulin Plate från sina uppdrag som experter. Fr.o.m. den 1 mars 2024 förordnades departementssekreteraren Fredrik Arrhenius, fiskerisamordnaren Fredric Nilsson och miljöanalytikern Katja Ringdahl att biträda utredningen som experter.

Genom ett tilläggsdirektiv (dir. 2024:101) förlängdes tiden för slutredovisningen till senast den 30 maj 2025. Genom ytterligare ett tilläggsdirektiv (2025:44) förlängdes tiden för slutredovisningen till senast den 31 juli 2025.

Utredningen har bedrivits i nära samarbete med utredningens experter. Betänkandet har utformats i vi-form. Detta innebär inte att samtliga experter står bakom alla förslag som redovisas i betänkandet. Till betänkandet har fogats tre särskilda yttranden. Härmed överlämnas slutbetänkandet En moderniserad fiskelagstiftning (SOU 2025:89). Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i juni 2025

Agneta Ögren

Josefin Sahlin Linnea Rosenlöf Nilsson

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

I utredningens direktiv anges två huvudområden som utredningen har att arbeta med. Dessa rör en moderniserad fiskelagstiftning respektive förenklade förutsättningar att bedriva vattenbruk. Detta betänkande avser den del av uppdraget som rör en moderniserad fiskelagstiftning. Vårt uppdrag har i denna del varit att göra en översyn av regelverket på fiskeområdet och se över bestämmelserna om fiskerikontroll.

Översyn av regelverket på fiskeområdet

Av direktiven framgår i korthet följande i fråga om översynen av regelverket på fiskeområdet. Bestämmelser som rör fiske finns i dag i flera författningar i den nationella lagstiftningen, där fiskelagen (1993:787), lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (GFP-lagen) och förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (fiskeförordningen) särskilt kan nämnas. Bestämmelser finns även i annan lagstiftning såsom t.ex. lagen (2009:866) om överlåtbara fiskerättigheter och förordningen (2009:867) om överlåtbara fiskerättigheter.

Fiskelagen, GFP-lagen och fiskeförordningen tillkom i början av 1990-talet och alla har ändrats i olika omgångar utan att strukturen i författningarna har setts över. Det nationella regelverket på fiskeområdet är därför komplicerat och svåröverskådligt. Ordningen att det finns en lag med kompletterande bestämmelser till EU:s bestämmelser och en lag för fisket i övrigt innebär även att det är svårt att överblicka hur regelverket hänger ihop. Det är inte heller helt tydligt hur fiskelagen och GFP-lagen förhåller sig till varandra. Översynen av regelverket på fiskeområdet ska enligt direktiven resultera

i att en ny fiskelagstiftning med en tydlig struktur tas fram. Den nya lagen ska utgöra en sammanslagning av fiskelagen och GFP-lagen. I översynen har även ingått att se över fiskeförordningen. Utredningen har därutöver haft i uppdrag att överväga om bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter samt den tillhörande förordningen bör föras över till den nya lagen och förordningen. Det har i uppdraget också ingått att analysera om några ändringar behöver göras för att regelverket ska bli tydligare och lättare att tillämpa, samt att lämna eventuella andra författningsförslag som behövs för att modernisera lagstiftningen.

Utredningen har därutöver haft i uppdrag att särskilt arbeta med vissa frågor, se nedan.

Se över grunderna för att fördela den tillgängliga resursen

Utredningen har haft i särskilt uppdrag att se över grunderna för att fördela den tillgängliga resursen, och av direktiven i denna del framgår sammanfattningsvis följande. Havs- och vattenmyndigheten saknar i dag möjlighet att ta hänsyn till ekonomiska och sociala perspektiv vid fördelning av fiskeresursen i förhållande till fritidsfiske och fisketurismverksamhet. Avsaknaden av sådana möjligheter kan medföra att tillämpningen av flera principer för genomförande av ekosystemansatsen i fiskeförvaltningen försvåras. Utredningens uppdrag i denna del kan något förenklat sägas ha bestått i att bedöma om Havs- och vattenmyndighetens möjligheter att fördela resursen bör utökas och analysera hur en sådan reglering bör utformas.

Se över bestämmelserna om beslag

Ett annat särskilt uppdrag som utredningen har haft har varit att se över bestämmelserna om beslag. Av utredningens direktiv i denna del framgår bl.a. följande. I dag krävs att en person påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt fiskelagen för att beslag ska få göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål. Berörd myndighetstjänsteman eller annan med befogenhet att ta föremål i beslag behöver därmed vara på plats när det otillåtna redskapet sätts ut eller vittjas. Otillåtna redskap som används för fiske under en tid

då fiske är förbjudet eller redskap som är utformade på ett otillåtet sätt kan påverka fiskbestånden och det är därför mycket angeläget att sådant otillåtet fiske direkt kan stävjas. Utredningen har mot denna bakgrund haft i uppdrag att analysera och ta ställning till om det bör vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår ett brott.

Se över straffbestämmelserna

Det sista särskilda uppdraget som utredningen har haft inom ramen för översynen av regelverket på fiskeområdet har varit att se över straffbestämmelserna. Av utredningens direktiv i denna del framgår i huvudsak följande. Straffbestämmelser finns i såväl fiskelagen som GFP-lagen. I dag ställs det olika krav för straffsanktionering beroende på om brottet innebär en överträdelse av nationella bestämmelser eller bestämmelser i EU:s förordningar. För den som bryter mot nationella bestämmelser kan straff dömas ut redan om personen har varit oaktsam, medan det vid brott mot EU-bestämmelser krävs grov oaktsamhet. Bestämmelserna i den nationella lagstiftningen innehåller också vissa otydligheter. Utredningen har i denna del haft i uppdrag att analysera och föreslå hur straffbestämmelserna på fiskeområdet bör utformas med beaktande av de ovan nämnda problemen och de rekommendationer och lagförslag som lämnas i betänkandet ”Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar”.

Översyn av bestämmelserna om fiskerikontroll

När det kommer till översynen av bestämmelserna om fiskerikontroll framgår i korthet följande av utredningens direktiv. Kommissionen har under år 2018 antagit ett förslag som gäller ändringar av stora delar av den gemensamma fiskerikontrollen. De föreslagna bestämmelserna syftar till att skapa effektivare kontrollåtgärder, förbättrad efterlevnad och verkställighet samt lika villkor för fiskets aktörer. Utredningens huvudsakliga uppdrag vid översynen av bestämmelserna om fiskerikontroll har varit att analysera EU:s ändrade bestämmelser om fiskerikontroll och lämna förslag till kompletterande nationella bestämmelser. Syftet med översynen har varit att

säkerställa att Sverige har en ändamålsenlig kompletterande reglering till EU:s bestämmelser, när dessa ska börja tillämpas.

Utredningen har därutöver haft i uppdrag att särskilt arbeta med vissa frågor även i denna del, se nedan.

Förtydliga ansvaret för fiskerikontrollen

När det gäller uppdraget om att förtydliga ansvaret för fiskerikontrollen framgår bl.a. följande av utredningens direktiv. För att en effektiv fiskekontroll ska kunna bedrivas måste det vara tydligt vilken myndighet som ska utföra vilken uppgift. Ansvarsfördelningen behöver förtydligas på en rad områden när det gäller fiskerikontrollen. Utredningen har haft i uppdrag att se över vilka ändringar som behöver göras i nuvarande regelverk för att ansvarsfördelningen ska bli tydligare och föreslå eventuella ändringar när det gäller mandat och ansvarsfördelning mellan de myndigheter som berörs av fiskerikontrollen. Utredningen har i denna del haft i uppdrag att utgå från problem som har redovisats av Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen i tidigare rapporter.

Genomföra datainsamling och kontroll av andra än yrkesfiskare

Den sista frågan som utredningen har haft i uppdrag att arbeta särskilt med i den del som rör översyn av bestämmelserna om fiskerikontroll har rört datainsamling och kontroll av andra än yrkesfiskare. Av utredningens direktiv i denna del framgår i huvudsak följande. De kontrollåtgärder som i dag vidtas för att säkerställa ett hållbart nyttjande av fiskeresurserna riktar sig framför allt mot yrkesfiskare. Fritidsfisket står dock för en stor del av nyttjandet av fiskbestånden, såväl när det gäller fångstmängder som samhällsekonomiska värden. En utökad kontroll av fritidsfisket behövs för att hantera den utveckling som fisket har genomgått och möjliggöra en adaptiv förvaltning som inkluderar andra än yrkesfiskare. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att myndigheten, om det finns särskilda skäl, ska kunna föreskriva om anmälnings- och rapporteringsskyldighet för andra än yrkesfiskare och att fiskarna ska kunna påföras en sanktionsavgift om reglerna om anmälnings- och rapporteringsskyldighet

inte följs. Myndigheten har även föreslagit att fiskarna under vissa förutsättningar ska vara skyldiga att märka fångst och att en avgift ska kunna tas ut för hanteringen av fångstmärken. Utredningen har i denna del haft i uppdrag att analysera om Havs- och vattenmyndighetens förslag på åtgärder är förenliga med EU:s ändrade bestämmelser om fiskerikontroll samt bedöma under vilka förutsättningar som krav på anmälan, rapportering och märkning ska gälla samt avgift och sanktionsavgifter kunna tas ut, för det fall att åtgärderna bedöms vara förenliga med de nya reglerna. Utredningen har slutligen haft i uppdrag att analysera hur en rapporteringsskyldighet förhåller sig till bestämmelser om dataskydd och den enskildes behov av skydd, för det fall en sådan reglering föreslås.

Utredningen har under arbetets gång uppmärksammat ytterligare problem i lagstiftningen än de som nämns i direktiven

Utredningen har under arbetet med uppdraget uppmärksammat en rad olika problem i den nuvarande fiskelagstiftningen, som inte särskilt uppmärksammas i utredningens direktiv. Här kan t.ex. nämnas att de nationella lagarna innehåller få bestämmelser som tydliggör syftet med lagarna. Den nationella rättens koppling till regleringen i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken är i vissa fall också otydlig. Vissa frågor som regleras i EU:s förordningar, reglerras också i den nationella rätten, som därför innehåller en otillåten dubbelreglering i dessa frågor.

Utredningen har därutöver uppmärksammat flera andra problem. Här kan särskilt nämnas att det, mot bakgrund av regleringen i EU:s förordningar, är otydligt vilka organismer som omfattas av den nationella lagstiftningens bestämmelser om fiske. Fiskelagstiftningen innehåller också bestämmelser som i sig medför tolkningssvårigheter, bl.a. avseende vem som får fiska och hur fisket får bedrivas. Flera av dessa bestämmelser har sina rötter i lagstiftning som tillkom för flera hundra år sedan. Även bestämmelserna om överlåtbara fiskerättigheter är i vissa avseende otydliga. Vidare innehåller den nuvarande lagstiftningen bestämmelser som innehåller otydliga bemyndiganden. Det kan även nämnas att utredningen också har uppmärksammat bestäm-

melser i fiskeförordningen som bedömts sakna stöd i de nuvarande bemyndigandena.

Slutligen kan nämnas att utredningen har uppmärksammat ytterligare problem som rör ansvaret för fiskerikontrollen. Här kan nämnas att länsstyrelserna i dag bedriver fisketillsyn utan att ha något i lagstiftningen utpekat ansvar för att göra det. Vidare saknas det ett i lagstiftningen utpekat ansvar för tillsynsvägledning. Därutöver kan nämnas att viss kontroll som i dag faller inom ramen för Havs- och vattenmyndighetens ansvar, inte ligger inom myndighetens kompetensområde.

Utgångspunkter för utredningens arbete med att ta fram förslag till en moderniserad fiskelagstiftning

Allmänna utgångspunkter för utredningens arbete

Utredningen har i arbetet med att ta fram förslag till en moderniserad fiskelagstiftning behövt förhålla sig till bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och det utrymme som finns för nationell reglering inom fiskeområdet. Vid arbetet med att ta fram förslag har utredningen vidare behövt förhålla sig till grundlagens bestämmelser om vilken författningsnivå olika bestämmelser kan eller behöver finnas; lag, förordning eller myndighetsföreskrifter.

I utredningens uppdrag har det inte uppfattats ingå någon generell översyn av om de nuvarande nationella bestämmelserna är i överensstämmelse med befintliga bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, eller att anpassa den nationella rätten till befintliga bestämmelser i EU:s förordningar inom området. En sådan grundlig översyn av lagstiftningen hade också krävt mer tid än vad utredningen har haft till sitt förfogande. Utredningen har i sitt arbete därför behövt utgå från att den nationella lagstiftningen är i överensstämmelse med de befintliga EU-bestämmelserna, men har under arbetets gång uppmärksammat flera problem i detta avseende, vilket vi nämnt ovan.

Utgångspunkter för arbetet med modernisering

Utredningen har varit av uppfattningen att en modernisering av lagstiftningen i viss mån bör syfta till att anpassa regleringen till de förändrade förhållandena sedan fiskelagen infördes för cirka 30 år sedan. Utredningens ambition i arbetet har varit att lagstiftningen ska hålla över tid. Följande förändringar bör särskilt lyftas fram enligt utredningens uppfattning.

Ekosystemen och den allmänna beståndssituationen har ändrats

En av de största förändringarna som har skett är att ekosystemen ändrats, inklusive den allmänna beståndssituationen. Detta beror på en rad olika omständigheter, ofta med komplexa orsakssamband.

Syftet med fisket har delvis ändrats

Det fiske som bedrivs i dag ser också annorlunda ut. Inom yrkesfisket sker fisket generellt med färre och större fartyg, även om det småskaliga kustnära fisket, som ofta bedrivs med mindre fartyg, blivit mer uppmärksammat på senare år. Fiske för humankonsumtion har fått större uppmärksamhet på senare tid, bl.a. med anledning av att beredskaps- och hållbarhetsfrågor fått större aktualitet.

Fritidsfisket sker i dag mer sällan i syfte att bidra med livsmedel till hushållet och i större utsträckning i rekreationssyfte. Fiske med handredskap står för en klar majoritet av det fritidsfiske som utövas i Sverige i dag och mängden fångad fisk som återutsätts är i dag högre än den som behålls.

Hållbarhetsfrågorna har fått större uppmärksamhet och kunskapen om de vattenlevande organismernas roll i ekosystemen har ökat

Sedan fiskelagens tillkomst har kunskapen om de vattenlevande organismernas roll i ekosystemen blivit större. Kunskapen om klimatförändringar och vad annan påverkan har medfört, och kan medföra för konsekvenser för de vattenlevande organismerna och

ekosystemen i stort har också ökat. Hållbarhetsfrågorna har dessutom generellt fått större uppmärksamhet.

Förslag och bedömningar som rör en moderniserad fiskelag och fiskeförordning

I syfte att hålla isär begreppen i förhållande till nu gällande författningar har utredningen valt att benämna den nya lag som utredningen föreslår för den moderniserade fiskelagen och den nya förordningen som den moderniserade fiskeförordningen. För att beskriva både den moderniserade fiskelagen och den moderniserade fiskeförordningen används begreppet den moderniserade fiskelagstiftningen.

Förslag och bedömningar som i huvudsak rör den allmänna översynen av regelverket på fiskeområdet

Utredningens förslag till en moderniserad fiskelagstiftning medför flera ändringar av den nationella fiskelagstiftningen. Nedan redogör vi för de huvudsakliga förslagen som medför ändringar och som rör den allmänna översynen av regelverket på fiskeområdet och fördelningen av den tillgängliga resursen. Vi redogör också för vissa bedömningar kopplat till förslagen.

Eftersom utredningens förslag i fråga om beslags- och straffbestämmelserna även har kopplingar till utredningens uppdrag som rör översynen av bestämmelserna om fiskerikontroll har vi valt att redogöra för dessa förslag under nästa underavsnitt.

Den moderniserade fiskelagen ska omfatta bestämmelser som i dag finns i fiskelagen , GFP-lagen och lagen om överlåtbara fiskerättigheter

Den nya lagen ska enligt utredningens direktiv utgöra en sammanslagning av fiskelagen och GFP-lagen. Utredningen har bedömt att bestämmelserna i dessa lagar har ett starkt samband med den reglering som i dag finns i lagen och förordningen om överlåtbara fiskerättigheter. Utredningen har därför föreslagit att den moderniserade

fiskelagstiftningen även ska innehålla bestämmelser om överlåtbara fiskerättigheter.

Den moderniserade fiskelagstiftningen ska ha en tydlig struktur och en kapitelindelning som i huvudsak utgår från fiskeaktiviteten

Utredningen har föreslagit att den moderniserade fiskelagstiftningen ska delas in i kapitel i syfte att göra lagstiftningen överblickbar. För att lagstiftningen ska ha en logisk struktur har utredningen vidare förslagit att lagstiftningen, i den utsträckning det är möjligt, ska följa fiskeaktiviteten. I kapitlen ska det vidare finnas tydliga mellanrubriker i syfte att göra det enklare att hitta i lagstiftningen. Den moderniserade fiskelagen och den moderniserade fiskeförordningen ska båda innehålla inledande bestämmelser som tydliggör vilka kapitel som finns i författningarna. Den som yrkesfiskar eller som fritidsfiskar ska därigenom, på ett enklare sätt än i dag, kunna hitta de bestämmelser som är relevanta för just hans eller henne situation.

Den moderniserade fiskelagstiftningen ska i den mån det är möjligt innehålla preciserade bemyndiganden

För att komma till rätta med de problem som i dag finns med bemyndigandebestämmelserna har utredningen föreslagit att den moderniserade fiskelagstiftningens bemyndiganden, när det är möjligt, ska vara preciserade. Detta har bedömts särskilt viktigt inom fiskeområdet, eftersom många rättsliga förutsättningar enligt utredningens uppfattning bör meddelas i myndighetsföreskrifter. Regleringen är i många fall detaljerad och av teknisk natur, och vissa av bestämmelserna behöver snabbt och enkelt kunna förändras för att en ekosystembaserad förvaltning ska kunna bedrivas.

Den moderniserade fiskelagens koppling till EU:s bestämmelser ska tydliggöras genom tillkännagivande

Den moderniserade fiskelagstiftningens koppling till EU:s regleringar ska tydliggöras genom att regeringen i Svensk författningssamling tillkännager vilka bestämmelser i EU:s förordningar om

den gemensamma fiskeripolitiken som den moderniserade fiskelagen kompletterar.

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en inledande bestämmelse som tydliggör lagens syfte

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en inledande syftesbestämmelse. Av bestämmelsen ska framgå att syftet med lagen främst är att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt, socialt- och sysselsättningsperspektiv, samt att fisket bidrar till att trygga livsmedelsförsörjningen. Bestämmelsen har utformats för att stämma överens med den gemensamma fiskeripolitikens mål.

I den moderniserade fiskelagen ska det finnas bestämmelser som tydliggör vilka organismer som omfattas av bestämmelserna om fiske

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla reglering som tydliggör att lagens bestämmelser om fiske ska vara tillämpliga i fråga om verksamheter som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Av regleringen ska vidare framgå att bestämmelserna också ska tillämpas i fråga om verksamheter som syftar till att fånga, döda eller skörda andra fritt levande marina biologiska resurser i de fall bestämmelserna kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och sådan verksamhet omfattas av de bestämmelser i EU-förordningarna som lagen kompletterar.

I den moderniserade fiskelagstiftningen ska begreppen fiskerätt och frifiskerätt användas för att tydliggöra de grunder som fiske kan bedrivas enligt

I den moderniserade fiskelagen ska det tydliggöras att fiske kan bedrivas med stöd av fiskerätt eller frifiskerätt. Bestämmelser om fiskerätt finns både i den fastighetsrättsliga lagstiftningen och i fiskelagstiftningen. Utredningen har föreslagit att den moderni-

serade fiskelagen ska innehålla en upplysningsbestämmelse som klargör att fiskerätten i enskilt vatten tillhör ägaren till den fastighet som fisket ingår i. Lagen ska vidare innehålla en definition av begreppet frifiskerätt. Med det avses den möjlighet till fiske som svenska medborgare, eller juridiska personer som innehar fiskelicens, har i enskilt och allmänt vatten och i den ekonomiska zonen.

I den moderniserade fiskelagen ska det tydliggöras vilket fiske som får bedrivas med stöd av frifiskerätt

Den nuvarande regleringen om vilket fiske som får bedrivas med stöd av frifiskerätt har bedömts vara komplicerad och omodern. Detta gäller i synnerhet bestämmelserna om fiske med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten, som finns i bilagan till fiskelagen. Dessa bestämmelser är detaljerade, lokalt varierande och utgår i huvudsak från det fiske som bedrevs före år 1950. Att i förenklingssyfte införa mer enhetliga och moderna bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten skulle dock kunna medföra att gränserna för äganderättens omfattning ändras och att en ersättningsskyldighet uppstår. Det har mot denna bakgrund inte bedömts finnas skäl för, eller utrymme, att gå in närmare på dessa frågor.

För att den som fritidsfiskar på ett enklare sätt än i dag ska kunna hitta de bestämmelser som är relevanta för just hans eller hennes situation har utredningen föreslagit att utgångspunkterna för det fritidsfiske som får bedrivas med stöd av frifiskerätt ska framgå direkt av den moderniserade fiskelagen. De bestämmelser som enbart gäller för det yrkesmässiga fisket kommer även fortsättningsvis att regleras i bilagor till lagen; den första bilagan rör fiske i enskilt vatten i havet och den andra bilagan rör fiske i enskilt vatten i sötvattensområden.

I den moderniserade fiskelagen ska utgångspunkten vara att den som fritidsfiskar med stöd av frifiskerätt endast får använda handredskap men ytterligare redskapsanvändning ska tillåtas om beståndssituationen medger det

Utgångspunkten i den svenska fiskelagstiftningen är i dag att allt fiske med stöd av frifiskerätt i allmänt vatten, vid vissa stränder, skär och holmar i havet och i den ekonomiska zonen med de begränsningar som framgår av kontinentalsockellagen, är tillåtet om det inte finns särskilda begränsningar i lagstiftningen. För fisket med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten finns bestämmelser om det fiske som är tillåtet i bilagan till fiskelagen, vilket vi har redogjort för ovan.

Den centrala bestämmelsen om redskapsbegränsning för de som fiskar med stöd av frifiskerätt finns i nuvarande 9 a § fiskelagen. Redskapsbegränsningen träffar fisket med rörliga redskap och kan något förenklat sägas fördela resursen mellan de som fritidsfiskar respektive yrkesfiskar med stöd av frifiskerätt. Av bestämmelsen följer att den som fritidsfiskar med rörliga redskap som utgångspunkt endast får använda nät, långrev, ryssja, bur, handredskap och håv. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får sammanlagt högst sex redskap användas samtidigt. Vid hummerfiske får därutöver högst fjorton burar (hummertinor) användas. En långrev får vara försedd med högst 100 krokar. Nätens sammanlagda längd får vara högst 180 meter. Denna resursfördelningsbestämmelse togs fram i början på 1990-talet. Sedan dess har ett flertal omständigheter ändrats. Såsom vi har redogjort för ovan har den allmänna beståndssituationen försämrats, samtidigt som kunskapen om de vattenlevande organismerna har ökat. Sedan den nuvarande begränsningen togs fram har Sverige också blivit medlem i EU och överlåtit kompetens till EU i ett flertal frågor som rör fisket. Sverige har genom EUmedlemskapet också vissa skyldigheter; medlemsstaterna ska bl.a. säkerställa att fritidsfisket bedrivs på ett sätt som är förenligt med målen för den gemensamma fiskeripolitiken. EU:s bestämmelser innehåller också ett försäljningsförbud för fisk som fångats genom fritidsfiske i havet. Den tillåtna redskapsanvändningen framstår mot bakgrund av det som väl tilltagen. Genom en strängare redskapsbegränsning, kombinerat med ett bemyndigande att kunna meddela föreskrifter om ytterligare redskapsanvändning, har utredningen bedömt att försiktighetsansatsen inom fiskeförvaltningen skulle kunna beaktas i högre utsträckning än i dag. Utredningen kan i denna del konsta-

tera att fritidsfisket i stor omfattning regleras genom begränsningar i fiskevårdsföreskrifter i dag och att detta bedöms kunna försvåra en adaptiv förvaltning i överensstämmelse med ekosystemansatsen. Genom att införa en hårdare redskapsbegränsning och möjlighet att kunna meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning när beståndssituationen tillåter det, bedöms vidare målen i den gemensamma fiskeripolitiken bättre kunna uppfyllas.

Mot denna bakgrund har utredningen föreslagit att utgångspunkten i den moderniserade fiskelagen ska vara att den som fritidsfiskar med stöd av frifiskerätt endast ska få fiska med handredskap. Om beståndssituationen tillåter det ska en utökad redskapsanvändning kunna tillåtas. Sådana föreskrifter får dock inte innebära en mer omfattande möjlighet till fiske i enskilt vatten än vad som följer av bilagorna till lagen. De får inte heller innebära en mer omfattande redskapsanvändning i övrigt än vad som är tillåtet i dag. Vad gäller hummerfisket görs dock den ändringen att det totala antalet burar (hummertinor) som kan tillåtas ska räknas in i de sex mängdfångande redskapen som kan tillåtas. Det ska alltså inte längre vara möjligt att fiska med sex mängdfångande redskap och utöver det ytterligare hummertinor. Utredningen noterar i sammanhanget att det av Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter framgår att enbart sex hummertinor får användas samtidigt vid fritidsfiske. Beträffande fiske med långrev har utredningen bedömt att en minskning ska göras så att fiske med totalt 100 krokar ska få tillåtas. Det ska dock även i fortsättningen vara möjligt att meddela undantag från redskapsbegränsningen.

Frågan om Havs- och vattenmyndigheten bör kunna meddela föreskrifter för andra än yrkesfiskare utifrån andra skäl än fiskevårdsskäl behöver utredas vidare enligt utredningens uppfattning. Vid en sådan utredning bör kriterier för fördelning tas fram. Konsekvenserna för livsmedelsförsörjningen och det yrkesmässiga fisket bör enligt utredningens uppfattning också särskilt presenteras.

Det ska vara möjligt att ställa krav på kameraövervakning vid visst yrkesmässigt fiske

Utredningen har lämnat flera förslag kopplat till de ändrade kontrollbestämmelserna som rör det yrkesmässiga fisket. Här kan bl.a. nämnas att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att svenskflaggade unionsfångstfartyg med en total längd på

18 meter eller mer, som tillhör ett flottsegment som enligt kommissionens genomförandeakter utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem innefattande övervakningskameror, i enlighet med kraven i den ändrade kontrollförordningen, installerade ombord.

Utredningen har också föreslagit att lagen ska innehålla en bestämmelse om att svenskflaggade unionsfångstfartyg vars totala längd är 12 meter eller längre men kortare än 18 meter, som tillhör flottsegment som enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem ombord.

Det ska införas ett registreringskrav för yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

I den svenska lagstiftningen ställs i dag inget krav på att den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet har licens eller är registrerad för sådant fiske. Det går således att bedriva fisket enbart med stöd av fiskerätt eller bestämmelserna om frifiskerätt. Kommersiellt fiske utan fartyg bör i första hand röra sig om isfiske, ostronplockning eller fiske med landvad. Medlemsstaterna ges genom de nya bestämmelserna i kontrollförordningen möjlighet att välja mellan att inrätta ett licensieringssystem eller ett annat alternativt registreringssystem för fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg. Med fiske utan fartyg avses enligt den ändrade kontrollförordningen och förslaget till moderniserad fiskelag verksamhet med yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser där sådana resurser fångas eller skördas utan användning av ett fångstfartyg, till exempel insamling av skaldjur, undervattensfiske, isfiske och strandfiske, inbegripet fiske till fots. Utredningen har förslagit att de som bedriver fiske utan fartyg ska registrera sig och att registret ska skötas av Havs- och vattenmyndigheten.

Det ska vara möjligt att ställa krav på registrering och rapportering av fritidsfiske

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att den som fritidsfiskar och har fyllt 18 år, något förenklat, ska registrera sig vid fritidsfiske i havet efter sådana arter, bestånd eller grupper av bestånd som framgår av EU:s ändrade kontrollbestämmelser om kontroll av fritidsfiske. Krav på registrering ska ställas även i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs till följd av krav i EU:s bestämmelser, för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med den moderniserade fiskelagen. Med uttrycket statligt förvaltade sötvattensområden avses i förslaget till moderniserad fiskelag enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret.

Förslag och bedömningar som i huvudsak rör översynen av bestämmelserna om fiskerikontroll

Ansvaret för fiskerikontrollen ska tydliggöras och vissa myndigheter ska ha ett utpekat ansvar att ta fram kontrollvägledning

Utredningen har lämnat flera förslag som syftar till att förtydliga fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen, bl.a. i fråga om vilka myndigheter som ska ansvara för kontrollen och om att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket ska ansvara för kontrollvägledning. Uttrycket kontroll ska enligt utredningens förslag ha samma betydelse som i artikel 4.3 i den ändrade kontrollförordningen, och fysisk och administrativ kontroll, inspektion och övervakning i övrigt av att den moderniserade fiskelagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EUförordningar som lagen kompletterar, följs. Med kontrollvägledning avses enligt utredningens förslag att samordna, utvärdera och följa upp kontrollen, samt ge råd och stöd till kontrollmyndighet-

erna i syfte att säkerställa att kontrollen eller övervakningen bedrivs ändamålsenligt. Ett av utredningens förslag som syftar till att förtydliga fördelningen av ansvaret för kontrollen innebär att länsstyrelsens ansvar för kontroll ska tydliggöras i fiskelagstiftningen. Utredningen föreslår vidare att Havs- och vattenmyndigheten, när det gäller kontroll av fiske, ska ha ett övergripande ansvar för kontroll avseende såväl yrkesfiske som fritidsfiske. Därtill föreslås bl.a. att Transportstyrelsen ska ges ett utpekat ansvar för kontroll av motorstyrka och tonnage.

Fiskevakter ska ersätta dagens fisketillsynsmän och det ska tydliggöras vilken kontroll dessa får bedriva

Utredningen har vidare föreslagit att fiskevakter ska ersätta dagens fisketillsynsmän/fisketillsynspersoner. En fiskevakt föreslås kunna utöva kontroll över fritidsfiske i sötvattensområden och ska kunna förordnas av länsstyrelsen.

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser som innebär utökade möjligheter att ta föremål i beslag vid kontroll

Utredningen har föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om att det ska vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår brott.

Sanktionsbestämmelserna ska utgå från en gemensam systematik

Utredningen har bedömt att det kan ifrågasättas om sanktionssystemet inom den nuvarande fiskelagstiftningen uppfyller EU:s krav på att vara effektivt, proportionerligt och avskräckande, och har därför ansett att det behövs en översyn av sanktionssystemet. Enligt utredningens uppfattning bör sanktionsbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen utgå ifrån en gemensam systematik. Detta bör gälla oavsett om överträdelserna avser bestämmelser i den nationella lagstiftningen eller bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Straff bör enligt utredningens

uppfattning som utgångspunkt förbehållas beteenden som kan orsaka påtaglig skada eller fara för skada på fiskelagstiftningens primära skyddsintressen. I fråga om överträdelser av förvaltningsrättsliga krav finns anledning att överväga sanktionsavgifter och andra administrativa ingripanden i stället för straff. Utredningen har föreslagit att ett flertal av de överträdelser som i dag omfattas av det straffrättsliga systemet även ska göra det fortsättningsvis.

Utredningen har vidare föreslagit att de överträdelser som ska ses som allvarliga överträdelser enligt artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen som utgångspunkt ska omfattas av det straffrättsliga systemet. Överträdelser med koppling till uppgiftsskyldigheten ska dock som utgångspunkt även fortsättningsvis sanktioneras genom sanktionsavgifter. Utredningen har dock föreslagit att Havs- och vattenmyndigheten ska få i uppdrag att se över om bl.a. ytterligare överträdelser bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet, se nedan.

Utredningen har därutöver föreslagit att det ska införas en reglering som hindrar dubbelprövning mellan det straffrättsliga systemet och sanktionsavgiftssystemet.

Straffbestämmelserna ska som utgångspunkt utformas med fullständiga brottsbeskrivningar

När det kommer till straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen har utredningen förslagit att dessa, i den utsträckning det är möjligt, ska utformas med fullständiga brottsbeskrivningar. Enligt utredningens uppfattning ska det som utgångspunkt inte ställas krav på subjektiv täckning avseende de bakomliggande handlingsnormernas existens och innehåll. Vidare ska det göras ytterligare differentiering mellan de överträdelser som omfattas av det straffrättsliga systemet än vad som görs i dag.

Sanktionsavgiftsbeloppen ska höjas

När det kommer till sanktionsavgiftssystemet har utredningen föreslagit att sanktionsbeloppen ska höjas i syfte att bättre leva upp till kraven som ställs i EU-rätten på att sanktionerna ska vara effektiva, avskräckande och proportionerliga. I samma syfte föreslår utred-

ningen att det ska införas en möjlighet att besluta om delvis befrielse från sanktionsavgift.

Övriga förslag

Havs- och vattenmyndigheten ska ges i uppdrag att se över om fler överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet

Det har inte funnits utrymme att inom ramen för utredningen gå in närmare på utformningen av sanktionsavgiftssystemet, om fler överträdelser borde omfattas av sanktionsavgiftssystemet och vilka ändringar som borde göras för att sanktionsavgiftssystemet ska bli balanserat i sin helhet. Utredningen har inte heller haft något särskilt uppdrag att göra en sådan översyn. Utredningen är dock av uppfattningen att en sådan översyn är nödvändig och föreslår därför att Havs- och vattenmyndigheten, som är närmare insatt i den praktiska hanteringen vid olika typer av överträdelser, ska ges i uppdrag av regeringen att se över om fler överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller den nationella fiskelagstiftningen bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet, och i så fall lämna författningsförslag i dessa delar. Myndigheten ska vid arbetet utgå från de överväganden som utredningen har redogjort för i fråga om val av sanktion. Utredningen har i sammanhanget noterat att det ofta är de myndigheter som upptäcker överträdelser som är specialister på lagstiftningen på området, och att särskilt regleringen i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, ofta uppfattas som komplex i andra delar av rättskedjan. Möjligheten att hantera eventuella överträdelser med sanktionsavgifter bedöms mer resurs- och kostnadseffektivt än att handlägga dem som straffrättsliga ärenden och kan leda till kortare handläggningstider, vilket kan gynna både enskilda och myndigheterna samt vara positivt för konkurrensen inom branschen. Myndigheten bör enligt utredningens uppfattning även lämna förslag på ändringar i lagstiftningen i syfte att förbättra genomförande av artikel 38–40 i IUU-förordningen. Vid genomförandet av uppdraget bör Havs- och vattenmyndigheten ta in information från andra myndigheter, framför allt Jordbruksverket, Kustbevakningen, Livsmedelsverket och länsstyrelserna. Med hänsyn till att de ändringar som utredningen föreslår i sanktionsavgiftssystemet och det faktum att de aktuella bestämmelserna i

IUU-förordningen har varit gällande i cirka femton år är utredningen av uppfattningen att det är angeläget att uppdraget ges till myndigheten så snart som möjligt.

Konsekvenser av förslagen

När det kommer till konsekvenser av utredningens förslag kan sammanfattningsvis följande nämnas om de förslag som förväntas få störst konsekvenser.

Förslagen om krav på registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske kommer att påverka de enskilda som omfattas av kraven. Föreslagen kommer även att få tydliga konsekvenser för Havs- och vattenmyndigheten. Ett krav på registrering och rapportering för fritidsfiskare bedöms kunna leda till positiva konsekvenser för såväl miljön som en hållbar utveckling.

De förslag som rör ansvaret för fiskerikontrollen bedöms bl.a. medföra en tydligare fördelning av ansvaret. Förslagen bedöms i övrigt särskilt medföra konsekvenser för länsstyrelserna. Detta dels eftersom det genom förslagen tydliggörs att länsstyrelserna har ett ansvar för kontrollen, dels eftersom förslaget om fiskevakter innebär att en del av den tillsyn som i dag utförs av fisketillsynsmän/ fisketillsynspersoner troligen kommer att behöva utövas av tjänstemän på länsstyrelserna. Länsstyrelserna behöver därför tilldelas tillräckliga medel för att kontrollen ska kunna genomföras enligt de behov som finns.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till fiskelag (2026:000)

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte

1 § Syftet med denna lag är främst att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt, socialt och sysselsättningsperspektiv, samt bidrar till att trygga livsmedelsförsörjningen.

Lagens innehåll

2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande:

– inledande bestämmelser (1 kap.), – bestämmelser om fiskerätt (2 kap.), – bestämmelser om frifiskerätt och tillträde till vatten (3 kap.), – allmänna bestämmelser om fiske och fiskådra (4 kap.), – särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske (5 kap.), – särskilda bestämmelser om fritidsfiske (6 kap.), – fiskevård, naturvård och utsättning av fisk (7 kap.), – särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde (8 kap.),

– fiskeri- och vattenbruksprodukter (9 kap.), – kontroll och övervakning (10 kap.), – straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser (11 kap.), – sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter (12 kap.),

– återkallelser av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser (13 kap.),

– särskilda bemyndiganden (14 kap.), och – överklagande och övriga bestämmelser (15 kap.). Till lagen hör följande bilagor: – Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i havet (bilaga 1), och

– Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i sötvattensområden (bilaga 2).

EU-bestämmelser som lagen kompletterar

3 § I lagen finns bestämmelser som kompletterar bestämmelser i

EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Regeringen ska i Svensk författningssamling tillkännage vilka EUförordningar som denna lag kompletterar.

I fråga om EU-förordningar som kompletteras av flera lagar ska regeringen på samma sätt som i andra stycket tillkännage vilka bestämmelser som denna lag kompletterar.

Lagens geografiska tillämpningsområde

4 § Denna lag gäller på svenskt territorium och inom Sveriges ekonomiska zon.

Lagen ska även i angivna delar tillämpas på svenskt fiske i havet utanför Sveriges ekonomiska zon.

Organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske

5 § Lagens bestämmelser om fiske är tillämpliga i fråga om verksamheter som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk.

Bestämmelserna om fiske ska också tillämpas i fråga om verksamheter som syftar till att fånga, döda eller skörda andra fritt levande marina biologiska resurser i de fall bestämmelserna kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och sådan verksamhet omfattas av de bestämmelser i EU-förordningarna som lagen kompletterar.

Särskilda bestämmelser i andra lagar

6 § Särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske finns i rennäringslagen (1971:437).

7 § Särskilda bestämmelser om fiskevårdsområden finns i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden.

Förhållandet till annan lagstiftning

8 § Denna lag ska inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken.

Ord och uttryck

9 § I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse, om inte annat anges:

Uttryck Betydelse

Aktör

Samma betydelse som i artikel 4.1.30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG.

Allmänt vatten

Samma betydelse som i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Enskilt vatten

Samma betydelse som i lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

EU:s förordningar om

– åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskeresurserna, – stöd för åtgärder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken, och – marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Fast redskap

– Fiskebyggnad, och – fiskeredskap med ledarm som är fastsatt vid botten eller stranden och avses stå kvar i mer än två dygn i följd.

Fisk

Fisk, vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Fiske utan fartyg

Samma betydelse som i artikel 4.38 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordning-

arna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006.

Fiskefartyg

Samma betydelse som i artikel 4.31 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Fiskelicens

Samma betydelse som i artikel 4.9 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Fiskeriprodukter

Samma betydelse som i artikel 4.1.29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Fisketillstånd

Samma betydelse som i artikel 4.10 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Fiskeverksamhet

Samma betydelse som i artikel 4.1.28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Frifiskerätt

Den möjlighet som svenska medborgare och juridiska personer har att fiska i enskilt eller allmänt vatten samt i Sveriges ekonomiska zon utan stöd av fiskerätt.

Fångstfartyg

Samma betydelse som i artikel 4.33 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Handredskap

Spö, pilk och liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och högst tio krokar.

Inspektion

Samma betydelse som i artikel 4.4 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Kontroll

– Samma betydelse som i artikel 4.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och – fysisk och administrativ kontroll, inspektion och övervakning i övrigt av att denna lag, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EU:s förordningar som lagen kompletterar, följs.

Kontrollvägledning

Att samordna, utvärdera och följa upp kontrollen, samt ge råd och stöd till kontrollmyndigheterna i syfte att säkerställa att kontrollen eller övervakningen bedrivs ändamålsenligt.

Nationell fiskekvot

Den kvot som i fråga om fiske är tillgänglig för fördelning till svenska fartyg enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Marina biologiska resurser

Samma betydelse som i artikel 4.1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Rörliga redskap

Fiskeredskap som inte är fasta redskap.

Statligt förvaltade sötvattensområden

Enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret.

Sveriges ekonomiska zon

Samma betydelse som i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.

Sötvattensområden

Vattenområden på land inom Sveriges territorium.

Vattenbruksprodukter

Samma betydelse som i artikel 4.1.34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Övervakning

– Samma betydelse som i artikel 4.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och – övervakning i övrigt av att denna lag, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EU:s förordningar som lagen kompletterar, följs.

2 kap. Bestämmelser om fiskerätt

Fiskerätt i enskilt vatten

1 § Fiskerätten i enskilt vatten tillhör ägaren till den fastighet som fisket ingår i.

I 3 kap. finns bestämmelser om att även andra personer än den som har fiskerätt får fiska på enskilt vatten.

Särskilda bestämmelser om fiskerätt

2 § Fiskerätt som hör till sådan allmänning som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna får nyttjas av allmänningens delägare.

Delägarna får arrendera ut fiskerätten för gemensam räkning. Ett sådant beslut fattas i enlighet med föreskrifterna för allmänningens förvaltning.

3 § För utnyttjandet av en fiskerätt som är samfälld för flera fastigheter i andra fall än som avses i 2 §, gäller lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Bestämmelsen i första stycket gäller inte fiskerätt som ingår i ett fiskevårdsområde.

4 § För en fastighet som innehas med samäganderätt får länsstyrelsen, på ansökan av någon av delägarna, besluta om hur fisket ska bedrivas på fastigheten. Detta gäller inte om fiskerätten är gemensam med en annan fastighet eller om fastigheten bara består av en sådan rätt.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte fiskerätt som ingår i ett fiskevårdsområde.

5 § Vid jordbruksarrende som avser en hel fastighet får arrendatorn utnyttja fastighetsägarens fiskerätt, om inte något annat har avtalats.

Avser jordbruksarrendet endast en del av en fastighet ska bestämmelserna i 4 § om fastighet som innehas med samäganderätt tillämpas, om inte omfattningen av fiskerätten har avtalats. Markarealen ska utgöra delningsgrund om inte någon annan delningsgrund är lämpligare.

Särskilda bestämmelser om utsträckning av fasta redskap

6 § Vid fiske med stöd av fiskerätt krävs tillstånd för att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet ut i allmänt vatten. Tillstånd ska meddelas om det kan ske utan skada för andra fiskande eller annat beaktansvärt intresse.

7 § Tillstånd att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten behövs inte

1. vid kusten i Norrbottens län,

2. vid kusten i Kalmar län söder om Kråkelund,

3. vid östra kusten i Blekinge län (norr om Torhamnsudde) och öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets, och

4. vid Skånes östra och södra kuster.

Det fasta redskapet får dock inte i något fall sträckas ut i allmänt vatten mer än 200 meter från den kurva för tre meters djup som följer stranden vid fastlandet eller vid en ö av minst 100 meters längd.

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva ansökningar om tillstånd som avses i 6 §.

Redskapsbegränsning vid fiske med stöd av upplåten fiskerätt

9 § Den som i havet och i statligt förvaltade sötvattensområden fiskar med stöd av en upplåten fiskerätt får, vid fiske som också får bedrivas med stöd av frifiskerätt, inte använda fler redskap än vad som är tillåtet vid sådant fiske med stöd av frifiskerätt.

Begränsningen i första stycket gäller inte den som innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av fiskelicens.

Begränsningar i fisket med stöd av fiskerätt

10 § Föreskrifter om begränsningar i fisket med stöd av fiskerätt kan meddelas med stöd av 7 kap. 1–3 §§ denna lag. Begränsningar i fisket kan också finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

3 kap. Bestämmelser om frifiskerätt och tillträde till vatten

Fiske med stöd av frifiskerätt i allmänt vatten, vid vissa stränder, skär och holmar samt i den ekonomiska zonen

Vem som får fiska

1 § Den som är svensk medborgare får fiska i allmänt vatten och i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Svenska medborgare får också fiska i havet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor.

2 § En juridisk person som innehar fiskelicens enligt 5 kap. i denna lag får fiska i allmänt vatten i havet och i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. En sådan juridisk person får också fiska i havet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor.

Begränsning för fiske med redskap

3 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i de områden som avses i 1 §, och som inte innehar personlig fiskelicens eller inte fiskar med stöd av fiskelicens, får vid fiske med redskap, endast använda handredskap.

Av 21 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning.

Fiske med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet

Vem som får fiska

4 § Den som inte har fiskerätt men som är svensk medborgare, och sådana juridiska personer som nämns i 2 §, får fiska med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet efter fisk i den omfattning som framgår av 5–10 §§.

Fiske utan redskap

5 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt får fiska utan redskap i enskilt vatten i havet från och med Skånes västra kust till riksgränsen mot Norge.

Fiske utan redskap efter ostron enligt första stycket får dock inte ske inom 200 meter från fastlandet eller en ö som är minst 100 meter lång.

Fiske med redskap

6 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet, och som inte innehar personlig fiskelicens eller inte fiskar med stöd av fiskelicens, får endast fiska med handredskap.

Av 21 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning.

7 § Fiske med handredskap efter lax är inte tillåtet från kusten i

Norrbottens län till och med kusten i Tierps kommun i Uppsala län.

8 § Vid fiske med handredskap enligt 6 § i enskilt vatten i havet från och med kusten i Östhammars kommun i Uppsala län till och med

Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) får fisket inte kräva användning av båt eller utgöras av angeldonsfiske eller liknande metod.

9 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet, och som innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av fiskelicens, får även fiska med de redskap och metoder, i de områden, efter de arter och under de perioder som anges i bestämmelser i bilaga 1.

10 § Strandlinjer och vattendjup ska vid tillämpningen av bestämmelserna i bilaga 1 bestämmas, om inte annat särskilt anges, enligt 8 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Fiske med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i sötvattensområden

Vem som får fiska

11 § Den som inte har fiskerätt men som är svensk medborgare får fiska med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland efter fisk, förutom kräftor, i den omfattning som framgår av 12–15 §§.

Fiske med redskap

12 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i de sötvattensområden som nämns i 11 §, och som inte innehar personlig fiskelicens, får endast fiska med handredskap.

Av 21 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning.

13 § Vid fiske med handredskap enligt 12 § får fiskemetoden som sådan får inte kräva användning av båt eller utgöras av angeldonsfiske eller liknande metod.

14 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i de sötvattensområden som nämns i 11 §, och som innehar personlig fiskelicens, får även fiska med de redskap och metoder, i de områden, efter de arter och under de perioder som anges i bestämmelser i bilaga 2.

15 § Strandlinjer och vattendjup ska vid tillämpningen av bestämmelserna i bilaga 2 bestämmas, om inte annat särskilt anges, enligt 8 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde samt i Mälaren utifrån nivån 0,78 meter i Rikets höjdsystem 2000 (RH 2000).

Utländska personers möjligheter till fiske

16 § Den som inte har fiskerätt och som är utländsk medborgare får fiska med handredskap på samma sätt som svenska medborgare enligt bestämmelserna tidigare i detta kapitel.

Utländska medborgare som är stadigvarande bosatta här i landet får dock fiska på samma sätt som svenska medborgare enligt bestämmelserna tidigare i detta kapitel.

Första stycket gäller inte om annat framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 22 §.

17 § Fiskefartyg från andra medlemsstater inom Europeiska unionen har tillträde till fiske i vatten innanför 12 nautiska mil från baslinjen endast om sådan rätt framgår av artikel 5.2 och bilaga 1 till

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Första stycket gäller inte om annat framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 22 §.

Begränsningar i fisket med stöd av frifiskerätt

18 § Föreskrifter om begränsningar i fisket med stöd av frifiskerätt kan meddelas med stöd av 5 kap. 26 § och 7 kap. 1–3 §§ denna lag.

Begränsningar i fisket kan också finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Krav på tillstånd för vissa fisken och bemyndiganden som rör sådana tillstånd

Tillstånd för utländska personers fiske

19 § Det krävs tillstånd för att utländska personer ska få fiska i andra situationer än de som nämns i 16–17 §§. Sådant tillstånd får lämnas om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånd i sådana fall som avses i första stycket.

Tillstånd för fiske med fasta redskap

20 § Det krävs tillstånd för att använda fasta redskap vid fiske med stöd av frifiskerätt. Sådant tillstånd får lämnas om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånd i sådana fall som avses i första stycket.

Övriga bemyndiganden

Föreskrifter om utökad redskapsanvändning

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att svenska medborgare får använda även andra rörliga redskap än handredskap om beståndssituationen tillåter

det. Sådana föreskrifter får i enskilt vatten dock inte medföra en mer omfattande möjlighet till fiske än vad som följer av bilagorna till lagen.

De redskap som får tillåtas är håv, nät, långrev, ryssjor och burar. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får det tillåtas att högst sex redskap används samtidigt. Vid fiske med långrev får det tillåtas att totalt 100 krokar används. Nät får tillåtas upp till en sammanlagd längd om högst 180 meter.

Föreskrifter om utländska medborgares möjligheter till fiske

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utländska medborgares rätt att fiska i

Sveriges territorialhav och Sveriges ekonomiska zon, om sådan rätt följer av internationella överenskommelser.

Dispenser i fråga om redskapsanvändning

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall meddela undantag från begränsningarna i 3, 6, 12 §§ och kravet på tillstånd i 20 §§ om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall meddela undantag från begränsningarna i föreskrifter meddelade med stöd av 21 § när det gäller fiske med burar efter skaldjur i fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet.

Prövning av tillstånd och dispenser

25 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva ansökningar om tillstånd och dispenser som avses i 19–20 och 23–24 §§.

4 kap. Allmänna bestämmelser om fiske och fiskådra

Allmän hänsyn vid fiske

1 § Den som fiskar ska visa hänsyn till andra som vistas i området.

Fiske ska bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras.

2 § Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, ska de få fiska i den ordning de kommit till platsen.

3 § Det egna fiskeredskapet ska användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap.

4 § Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande.

5 § Bestämmelserna om allmän hänsyn vid fiske i 1–4 §§ ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Fiske nära fasta redskap

6 § I vattenområde där fiske med stöd av frifiskerätt får bedrivas enligt bestämmelserna i denna lag, får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap, om redskapet har märkts ut på föreskrivet sätt.

Rätt att använda annans strand

7 § Den som fiskar får tillfälligt använda någon annans strand och vattenområde för att dra upp eller göra fast båt eller redskap, om det behövs för fisket och om det kan ske utan olägenhet för den som innehar stranden. För den som fiskar yrkesmässigt med stöd av frifiskerätt gäller detta även om olägenhet uppstår, under förutsättning att ersättning betalas för skada och intrång.

Fiskådra

8 § I varje gren av ett vattendrag eller ett sund där fisken har sin gång ska det finnas en fiskådra i det djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Vid vattendragets inlopp och mynning och vid ett sunds änd-

punkter sträcker sig fiskådran med oförändrad bredd vidare trehundra meter ut i det djupaste vattnet.

Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att fiskådran ska gå i en annan del av vattnet än vad som sägs i första stycket. Berörda rättsägare ska få tillfälle att yttra sig i saken innan beslut fattas. Om ändringen innebär ett påtagligt men för någon berörd rättsägare, krävs att personen samtycker till åtgärden.

9 § Fiskådran ska lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Någon annan anordning än fiskeredskap får inte heller sättas ut i eller vid fiskådran i syfte att hindra fisken att gå fram i ådran.

Den myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag från vad som sägs i första stycket, om det kan antas att det inte leder till påtagligt men för någon som inte samtyckt till åtgärden.

Bemyndiganden

Utmärkning och märkning

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur fiskeredskap ska märkas ut, samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas så att de kan identifieras och kopplas till den som använder eller äger dem.

Föreskrifter meddelade med stöd av första stycket ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

5 kap. Särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske

Fiskelicens

1 § Att yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser med unionsfångstfartyg endast får bedrivas med stöd av fiskelicens framgår av artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

2 § En fiskelicens får efter ansökan beviljas en fysisk eller en juridisk person.

3 § Om den som ansöker om fiskelicens är en annan än den som äger det fångstfartyg som ska användas vid fisket, ska sökanden visa sin rätt att förfoga över fartyget.

4 § En fiskelicens får beviljas om

1. fisket bedrivs i näringsverksamhet,

2. fisket har anknytning till svensk fiskerinäring,

3. det fartyg som används vid fisket är registrerat som fiskefartyg i det fartygsregister som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009), och

4. kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan i enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 är uppfyllt.

Licensen får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid.

När en fråga om fiskelicens prövas första gången och vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en fiskelicens ska tillgången på fisk beaktas.

Personlig fiskelicens

5 § En personlig fiskelicens får beviljas för yrkesmässigt fiske som inte kräver fiskelicens.

Av 3 kap. 3, 6 och 12 §§ framgår att den som fiskar med stöd av personlig fiskelicens är undantagen från de begränsningar i redskapsanvändningen som anges i de paragraferna.

6 § En personlig fiskelicens får efter ansökan beviljas en fysisk person.

7 § En personlig fiskelicens får beviljas om fisket bedrivs i näringsverksamhet.

Licensen får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid.

När en fråga om personlig fiskelicens prövas första gången och vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en personlig fiskelicens ska tillgången på fisk beaktas.

Prövning av frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens

8 § Frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens

Återkallelse av fiskelicens

9 § En fiskelicens får återkallas om

1. den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan,

2. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet,

3. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket ska ha anknytning till svensk fiskerinäring, eller

4. fartyget inte är registrerat som fiskefartyg i det fartygsregister som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009).

Återkallelse av personlig fiskelicens

10 § En personlig fiskelicens får återkallas om

1. den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan, och

2. licensinnehavaren inte längre uppfyller kravet på att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet.

Registrering av den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

11 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska föra register över fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg i enlighet med definitionen i denna lag. Den som bedriver sådant fiske ska registrera sig i registret.

Möjligheter för utländska personer att bedriva yrkesmässigt fiske

12 § Utländska fysiska och juridiska personer som omfattas av

Sveriges internationella åtaganden om etableringsfrihet, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster får fiska yrkesmässigt på samma villkor som svenska fysiska och juridiska personer.

Överlåtbara fiskerättigheter

Syftet med lagens bestämmelser om överlåtbara fiskerättigheter

13 § Bestämmelserna i 14–19 och 33 §§ syftar till att främja att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan medverkar till att bevara fiskeresurserna och till ett fiske som i övrigt är hållbart i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende.

Fiskerättigheter

14 § Av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter får Havs- och vattenmyndigheten för en innehavare av fiskelicens bestämma en överlåtbar andel (fiskerättigheter). Andelens storlek ska fastställas med ledning av omfattningen av fiskelicensinnehavarens tidigare fiske under en referensperiod.

Överlåtelse av fiskerättigheter

15 § Fiskerättigheter får överlåtas till en annan fiskelicensinnehavare, om överlåtelsen inte motverkar syftet med lagen.

Överlåtelsen ska godkännas av Havs- och vattenmyndigheten. Havs- och vattenmyndigheten ska i sitt beslut om godkännande fastställa parternas innehav av fiskerättigheter.

16 § En fiskelicensinnehavare får ha fiskerättigheter för högst två fartyg samtidigt.

En fiskelicensinnehavares innehav av fiskerättigheter får motsvara högst tio procent av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter.

Om det finns särskilda skäl, får Havs- och vattenmyndigheten godkänna en överlåtelse trots att fiskelicensinnehavaren efter förvärvet har ett större innehav av fiskerättigheter än vad som är tillåtet enligt första och andra styckena.

Fiskerättigheters giltighetstid m.m.

17 § Fiskerättigheter gäller i tio år från dagen för Havs- och vattenmyndighetens beslut om att fastställa fiskerättigheterna.

Fiskerättigheter som fastställs i ett beslut om att godkänna en överlåtelse gäller endast under den tid som återstår av de ursprungliga fiskerättigheternas giltighetstid.

18 § Havs- och vattenmyndigheten får besluta att dra in eller begränsa fiskerättigheter om innehavarens fiskelicens har återkallats eller begränsats.

19 § Fiskerättigheter som har dragits in får tilldelas en annan fiskelicensinnehavare. Sådana fiskerättigheter gäller under den tid som återstår av de ursprungliga fiskerättigheternas giltighetstid.

Elektronisk fjärrövervakning av landningsskyldigheten

20 § Svenskflaggade unionsfångstfartyg med en total längd på 18 meter eller mer, som tillhör ett flottsegment som enligt kommissionens genomförandeakter utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem innefattande övervakningskameror, i enlighet med kraven i artikel 13 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, installerade ombord.

21 § Svenskflaggade unionsfångstfartyg vars totala längd är 12 meter eller längre men kortare än 18 meter, som tillhör flottsegment som enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem ombord.

Bemyndiganden

Föreskrifter om villkor för fiskelicens

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkoren för fiskelicens när det gäller anknytningen till svensk fiskerinäring och kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan.

Föreskrifter om villkor för att utfärda en ny licens efter återkallelse

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en ny fiskelicens eller personlig fiskelicens ska kunna utfärdas efter återkallelse.

Föreskrifter om fisketillstånd

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fisketillstånd som kompletterar artiklarna 7 och 7a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Föreskrifter om yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur den som bedriver fiske utan fartyg enligt definitionen i denna lag ska visa att fisket är yrkesmässigt.

Föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande. Sådana föreskrifter får förbjuda eller begränsa

1. fisket med avseende på vilken organism som får fångas, skördas, behållas eller säljas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, eller

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål.

Föreskrifter om landningsskyldighet

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att ta ombord och föra i land fiskeriprodukter som har fångats eller skördats.

Föreskrifter om uppgiftsskyldighet

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, att lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, försäljning, och

2. andra förhållanden som rör fisket och som är av betydelse för tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av bestämmelserna om positionsövervakning av unionsfiskefartyg i artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Föreskrifter om elektronisk fjärrövervakning av landningsskyldigheten

30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs som komplettering till bestämmelserna om elektronisk fjärrövervakning av landningsskyldigheten i artikel 13.2, 13.4 och 13.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Föreskrifter om krav på kontinuerlig övervakning av motorstyrka

31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vissa fartyg, i enlighet med vad som framgår av bestämmelserna om motorstyrka i artikel 39a i rådets förordning (EG) nr 1224/200, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan.

Tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 24 och 26–31 §§

32 § Föreskrifter meddelade med stöd av 24 och 26–31 §§ ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Föreskrifter om överlåtbara fiskerättigheter

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur fiskerättigheterna ska beräknas, och

2. grunderna för fördelningen av indragna fiskerättigheter. Regeringen får meddela föreskrifter om vilka fiskarter som fiskerättigheter får bestämmas för.

6 kap. Särskilda bestämmelser om fritidsfiske

Förbud mot saluföring och försäljning av fångster från havet

1 § Det framgår av artikel 55.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 att saluföring och försäljning av fångster från fritidsfiske i havet är förbjuden.

Registrering av den som fritidsfiskar och rapportering av fångster från fritidsfiske

2 § Den som fritidsfiskar och har fyllt 18 år ska registrera sig

1. vid fritidsfiske i havet efter sådana arter, bestånd eller grupper av bestånd som avses i artikel 55.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs

a) till följd av krav på insamling av data om fångster enligt artikel 55.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

b) till följd av krav på insamling av data i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008,

c) för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller

d) för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med denna lag.

3 § Den som har fyllt 18 år ska rapportera uppgifter om sina fångster från fritidsfiske av arter, bestånd eller grupper av bestånd

1. vid fritidsfiske i havet i enlighet med artikel 55.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs

a) till följd av krav på insamling av data om fångster enligt artikel 55.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

b) till följd av krav på insamling av data i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1004,

c) för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller

d) för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med denna lag.

4 § Havs- och vattenmyndigheten ska ansvara för register över fritidsfiskare och ta emot anmälningar om registrering enligt 2 § och rapportering av uppgifter om fångster enligt 3 §.

5 § Personuppgifter som samlats in genom registrering av fritidsfiskare enligt 2 § 2 b–d och rapportering av fångster från fritidsfiske enligt 3 § 2 b–d får behandlas för följande ändamål.

1. Att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske i denna lag, de EU-förordningar som lagen kompletterar samt föreskrifter meddelade med stöd av lagen,

2. vetenskaplig forskning och vetenskaplig rådgivning samt framställning av statistik, och

3. att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med denna lag.

6 § Kustbevakningen och länsstyrelserna får medges direktåtkomst till ett sådant register över fritidsfiskare som avses i 5 §.

7 kap. Fiskevård, naturvård och utsättning av fisk

Bemyndiganden

Föreskrifter för fiskevården

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken organism som får fångas eller skördas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål, och

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida sjukdom.

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att

1. behålla organismer som fångats,

2. bearbeta organismer ombord,

3. förvara organismer i sump,

4. omlasta, föra i land, föra in i landet eller transportera organismer, och

5. saluhålla, sälja eller köpa organismer.

Föreskrifter för naturvården

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske.

Föreskrifterna får inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.

Andra stycket gäller inte

1. föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske i havet medför

a) en försämring av den livsmiljö eller de livsmiljöer som avses att skyddas i ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken, eller

b) att den art eller de arter som avses att skyddas i ett sådant naturområde utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna, och

2. föreskrifter om förbud mot fiske med redskap som släpas i botten i områden i havet som

a) har förklarats som nationalpark enligt 7 kap. 2 § miljöbalken,

b) har förklarats som naturreservat enligt 7 kap. 4 § miljöbalken,

c) utgör ett biotopskyddsområde enligt sådana föreskrifter eller beslut som avses i 7 kap. 11 § miljöbalken, eller

d) har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken.

4 § Bestämmelser om rätt till ersättning på grund av beslut om föreskrifter som avses i 3 § tredje stycket 1 finns i 31 kap.4 och 5 §§miljöbalken.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det i ärenden enligt denna lag ska finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av arter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys ska göras av den som avser att använda fiskemetoder eller sätta ut arter.

Föreskrifter om utsättning och flyttning

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. under vilka förutsättningar som fisk ska få sättas ut eller flyttas, och

2. krav på tillstånd för att fisk ska få sättas ut eller flyttas.

Särskilt om föreskrifternas tillämpningsområde

7 § Föreskrifter meddelade med stöd av 1–3 §§ ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

8 kap. Särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde

1 § I detta kapitel finns särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård som gäller i Torneälvens fiskeområde.

2 § I kapitlet används följande uttryck med nedan angiven betydelse:

Uttryck Betydelse

Drag

Konstgjorda beten, wobbler, flugor eller därmed jämförbara lockmedel som är försedda med krokar och som med sina rörelser, färger eller former lockar fisken att hugga.

Fast redskap

Redskap med ledarm, såsom laxfälla och storryssja, avsett att användas på samma ställe under minst två dygn.

Flytnät

Nät som driver med strömmen.

Förankrade nät

Nät som med ankare, tyngder eller sin egen vikt sätts på eller förankras vid eller ovanför bottnen och som inte driver med vattnet.

Handredskap

Spö, pilk eller liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och drag eller krok.

Havsområdet

Den del av Torneälvens fiskeområde som ligger söder om älvmynningen, bestämd som en rät linje dragen mellan spetsen av Hellälä norra udde på den finska sidan och udden Virtakari på den svenska sidan samt söder om en rät linje dragen genom sydspetsen på Oxö och Palosaari.

Kullenät (kolknot)

Not som är fäst vid båt.

Naturliga beten

Levande eller avlivade beten och luktpreparat.

Småryssja

En till bottnen nedtyngd ryssja med en båghöjd lägre än 1,0 meter och där ingen del är högre än 1,5 meter.

Torneälvens fiskeområde

1. Könkämäälven och Muonioälven samt den del av Torneälven och de sjöar i vilka riksgränsen mellan Sverige och Finland löper (gränsälvarna),

2. de vattendrag som är sidogrenar till gränsälvarna, dock inte biflöden,

3. Torneälvens mynningsgrenar, och

4. den del av Bottenviken som ligger norr om och inom en linje från Haparanda hamn över Sko-

makarens nordostligaste punkt, Ylikaris ostligaste punkt, Sarvenkatajas nordligaste punkt och därifrån i rakt ostlig riktning till riksgränsen samt därifrån söderut längs riksgränsen till Torneå och Kemi kommungräns och vidare i nordostlig riktning längs kommungränsen till fastlandet. Regeringen meddelar föreskrifter om koordinater för de brytningspunkter som avgränsar fiskeområdet.

Älvområdet

Den del av Torneälvens fiskeområde som ligger norr om älvmynningen, bestämd som en rät linje dragen mellan spetsen av Hellälä norra udde på den finska sidan och udden Virtakari på den svenska sidan samt norr om en rät linje dragen genom sydspetsen på Oxö och Palosaari.

Fiskådra

3 § I älvområdet inom Torneälvens fiskeområde ska fiskådran utgöra en tredjedel av vattendragets bredd vid normal låg vattenföring.

En fiskådra i vattendrag utanför Torneälvens fiskeområde vilket rinner ut i vattendrag inom älvområdet fortsätter med oförändrad bredd tills den når fiskådran i älvområdet.

Fiskådran ska lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Någon annan anordning än fiskeredskap får inte heller sättas ut i eller vid fiskådran i syfte att hindra fisken att gå fram i ådran.

Fredningszoner

4 § I havsområdet inom Torneälvens fiskeområde ska det finnas fredningszoner som avses i 3 § i den fiskestadga för Torneälvens fiskeområde som fogats till gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och

Finland. I en fredningszon får fiskeredskap eller andra anordningar inte placeras eller användas så att fiskens gång i zonen kan hindras eller att fisken inte kan komma dit eller inte kan röra sig där.

Bemyndiganden

Föreskrifter om fredningszoner

5 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka vattenområden inom Torneälvens fiskeområde som ska utgöra fredningszoner.

Föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande

6 § Regeringen får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som avviker från särskilda bestämmelser i den fiskestadga som fogats till gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland och som avser senareläggande för olika kategorier av fiskande av de startdatum som anges i stadgan för fiske med fasta redskap i havsområdet. Yrkesfiske som bedrivs med fasta redskap eller annat fiske med fasta redskap ska dock inledas senast den 29 juni. Föreskrifterna får avse även redskapsbegränsningar.

7 § Regeringen får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande inom Torneälvens fiskeområde som avviker från särskilda bestämmelser i den fiskestadga som anges i 6 § efter överenskommelse med Finlands regering eller den behöriga finska förvaltningsmyndigheten, och som avser tillåtna fisketider och fiskemetoder, tillåtna redskap, antalet fiskeredskap eller andra tekniska regler för fisket samt vilka fångstplatser som ska omfattas av bilaga 2 till fiskestadgan, om

1. situationen för fiskbestånden tillåter det, eller

2. det krävs med hänsyn till skyddet av fiskbestånden och säkrandet av ett hållbart nyttjande.

De föreskrifter som meddelas enligt första stycket får avgränsas till att gälla en del av Torneälvens fiskeområde, en del av fiskesäsongen eller en enskild fiskemetod och får tidsbegränsas till att gälla en fiskesäsong åt gången.

8 § Överläggningar om ändrade föreskrifter ska påbörjas vid sådan tidpunkt och ske i sådan takt att lokala fiskeintressen hinner höras och det finns förutsättningar för beslut om föreskrifterna senast den 1 april det år då föreskrifterna ska tillämpas.

9 kap. Fiskeri- och vattenbruksprodukter

Elektronisk fjärrövervakning vid tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen

1 § Den aktör som ansvarar för vägning enligt artikel 14.4 a) i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 ska se till att kraven på ett elektroniskt fjärrövervakningssystem med övervakningskameror (CCTV) enligt artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2024/1474 av den 24 maj 2024 om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a) i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 vad gäller undantag från toleransmarginalen för uppskattning av fångster vid osorterade landningar och omlastningar från fiske efter små pelagiska arter, industriellt fiske och snörpvadsfiske efter tropisk tonfisk, uppfylls.

Bemyndiganden

Vägning av fiskeriprodukter

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om vägning av fiskeriprodukter och om tillstånd för sådan vägning.

Tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen enligt artikel 14.4 a) i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och om tillämpning av de krav som framgår av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2024/1474.

Skyldigheter i fråga om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om

1. sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

2. märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. information som ska följa med partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, och

4. information och dokumentation i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela bestämmelser om undantag från spårbarhetskraven för små mängder av fiskeri- eller vattenbruksprodukter som säljs direkt till konsumenter, i enlighet med artikel 58.8 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Uppgiftsskyldighet

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i fråga om annan verksamhet än fiske, meddela föreskrifter om att en näringsidkare som befattar sig med fiskeri- eller vattenbruksprodukter som omfattas av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, försäljning,

2. inköp, import, export, och

3. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förordningarna.

Marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken i frågor som avser

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer samt återkallelse av ett sådant erkännande,

2. godkännande av producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner, och

3. import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

10 kap. Kontroll och övervakning

Allmänt om ansvaret för kontroll och övervakning

1 § De myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva kontroll och övervakning i enlighet med föreskrifter som regeringen meddelar.

Regeringen får meddela föreskrifter om att en myndighet som utövar kontroll får överlåta åt någon annan myndighet att utöva viss kontroll. Om kontrollen överlåts ska det som i lagen anges om den myndighet som utövar kontroll gälla även den myndighet som tillsynen överlåts till.

2 § Den myndighet som regeringen bestämmer får förordna fiskevakter att genomföra kontroll av fritidsfiske i sötvattensområden.

Särskilda bestämmelser om övervakning i Torneälvens fiskeområde

3 § Övervakningen av fisket i Torneälvens fiskeområde får utföras av gemensamma finsk-svenska patruller. Vid gemensam övervakning i den svenska delen av fiskeområdet har behörig finsk personal observatörs status.

4 § De behöriga övervakningsmyndigheter som utför övervakning av fisket i Torneälvens fiskeområde ska vid behov utbyta information med finsk myndighet.

Befogenheter när kontrollen utförs

5 § Tjänstepersoner vid de myndigheter som ansvarar för kontroll har, vid sidan av de befogenheter som gäller vid kontroll enligt rådets förordning (EG) nr 1224/2009, rätt att när de utför kontrollen

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där organismer och utrustning för fisket förvaras eller hanteras, eller där fiskeri- eller vattenbruksprodukter annars hanteras, för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen, och

3. få den hjälp som behövs för kontrollen av den som är föremål för åtgärden.

Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid kontrollen. Hjälp får bara begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

Vid kontroll av efterlevnaden av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken gäller första stycket också för EU:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer.

6 § Bestämmelserna i 5 § ska inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.

7 § Fiskevakter som har förordnats därtill har rätt att när de utför kontrollen

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen, och

3. få den hjälp som behövs för kontrollen av den som är föremål för åtgärden.

Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid kontrollen. Hjälp får bara begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

8 § En fiskevakt får ges förordnande att ta föremål i beslag enligt 11 §.

Förelägganden och förbud

9 § De myndigheter som regeringen bestämmer får besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller beslut som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifterna ska följas. Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om någon inte rättar sig efter lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller inte följer ett meddelat föreläggande, får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

10 § Om den som har fiskerätt i strid med allmänna intressen vansköter fisket genom att exempelvis fiska i alltför stor omfattning, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förelägga denne att bedriva fisket på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötseln. Om någon annan än ägaren har fiskerätten, får föreläggandet ändå riktas mot ägaren.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att tåla att en förelagd åtgärd vidtas även om föreläggandet riktats mot den andre.

Beslag

11 § Om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, eller om det anträffas redskap i vattnet som används/använts vid sådant brott, får beslag göras av organismer, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag.

12 § Följande personer får ta föremål i beslag enligt denna lag

1. fiskevakter som getts förordnande enligt 8 §, och

2. behöriga tjänstepersoner hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen.

Om fisket kränker fiskerätt, får beslag även göras av den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne.

13 § Om föremål har tagits i beslag enligt lagen ska det skyndsamt anmälas till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten.

En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska i stället anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren.

14 § Den som tar emot en anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget.

15 § Om fiskerättsinnehavaren eller den som företräder honom eller henne har tagit fisk i beslag, får fiskerättsinnehavaren behålla organismerna utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag.

16 § En organism som har tagits i beslag och som uppenbarligen bör förverkas ska omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats eller skördats, om den är levnadsduglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär.

Internationell fiskekontroll

17 § Vid svenskt fiske utanför Sveriges sjöterritorium får efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande kontrolleras av de utländska myndigheter som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

En sådan utländsk myndighet ska lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och ges tillfälle att undersöka fiskeredskap, fångst, lastutrymmen och utrustning i övrigt samt att ta del av de loggböcker och handlingar av betydelse för fisket som finns ombord. Om myndigheten upptäcker att en bestämmelse för fisket överträtts på ett allvarligt sätt får den föra fartyget till hamn.

Befälhavaren på ett fiskefartyg eller den som annars är föremål för kontroll är skyldig att underlätta kontrollens genomförande.

Övriga bemyndiganden

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förordnande och utbildning av fiskevakter.

11 kap. Straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser

Straffansvar

1 § För olovligt fiske döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan att ha rätt till det fiskar i vatten där annan har fiskerätt.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

2 § För brott mot bestämmelser om fiskådra döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

3 § För brott mot bestämmelser om särskild fredningszon döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet placerar eller använder ett fiskeredskap eller en annan anordning i strid med vad som gäller i en sådan fredningszon som avses i 8 kap. 4 §.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

4 § För otillåten fiskeverksamhet döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. fiskar utan giltig fiskelicens eller giltigt tillstånd för den fiskeverksamhet som bedrivs,

2. förfalskar eller döljer ett fiskefartygs märkning, identitet eller registrering i samband med fiske i havet,

3. omlastar utan det tillstånd som krävs eller i sådana fall där omlastning är förbjuden,

4. överför fångst eller placerar fångst i transport- eller odlingskasse på ett sätt som är förbjudet,

5. bedriver fiskeverksamhet i strid med bestämmelser som är tilllämpliga i ett område där fisket är begränsat,

6. fiskar efter, fångar, behåller ombord, omlastar eller landar arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden,

7. i annat fall än vad som anges i punkten 6 bedriver fiskeverksamhet som, omfattar annat än oavsiktliga fångster av

a) arter som är föremål för fångstbegränsningar och för vilka aktören inte har någon kvot eller inte har tillgång till medlemsstatens kvot,

b) arter vars kvoter har uttömts, eller

c) arter som omfattas av fiskestopp, moratorium, fiskeförbud eller fredningstid,

8. fiskar med förbjudna fiskeredskap eller fiskemetoder, eller samtidigt fiskar med fler än högsta tillåtna antal fiskeredskap,

9. i annat fall än vad som anges i de tidigare punkterna allvarligt underlåter att

a) uppfylla skyldigheter rörande egenskaper hos eller användningen av fiskeredskap, ljudskrämmare, selektivitetsanordningar eller anordningar som samlar fisk, eller av utrustningen för sortering, vattenavskiljning eller bearbetning, eller

b) iaktta andra åtgärder som krävs för att minska oavsiktliga fångster av känsliga arter än de som anges i punkten a,

10. allvarligt underlåter att på fiskefartyg ta ombord och behålla, eller underlåter att landa, eller i tillämpliga fall, omlasta eller överföra arter som omfattas av landningsskyldigheten, inbegripet fångster som är mindre än den tillämpliga minsta referensstorleken för bevarande,

11. i annat fall än vad som avses i de tidigare punkterna bedriver fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en regional fiskeriorganisation på ett sätt som är allvarligt oförenligt med den organisationens tillämpliga bevarande- eller förvaltningsåtgärder,

12. allvarligt underlåter att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera, lagra och rapportera data om fiskeverksamhet, däribland data som ska överföras via kontrollsystem för fartyg,

13. bedriver fritidsfiske på ett sätt som är allvarligt oförenligt med bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,

14. manipulerar ett fiskefartygs motor eller utrustning för övervakning av den kontinuerliga motorstyrkan i syfte att öka fartygets

motorstyrka så att den överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan enligt motorcertifikatet,

15. använder en motorstyrka som överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan som certifierats och registrerats i fartygsregistret som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009),

16. deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fiskefartyg som inte har någon nationalitet och som därför är statslöst i enlighet med internationell rätt,

17. omlastar från eller till, överför tillsammans med eller deltar i gemensamma fiskeinsatser tillsammans med fiskefartyg som är upptagna i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999,

18. bedriver någon av de verksamheter som avses i punkten 17 med avseende på ett fartyg som deltar i IUU-fiske enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 och som inte är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

19. stödjer eller försörjer ett fiskefartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

20. deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

21. tillhandahåller tjänster, inbegripet logistik, försäkring och andra finansiella tjänster, till aktörer som är knutna till ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

22. bedriver fiskeverksamhet med användning av tvångsarbete enligt definitionen i artikel 2 i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 29 om tvångsarbete, eller

23. landar i hamnar i tredjeländer utan att förhandsanmälan har gjorts enligt artikel 19a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Det som sägs om straff i första stycket gäller bara om inte annat följer av 7 §.

5 § Om ett brott enligt 1–4 §§ är att anse som grovt döms till fängelse i högst två år i andra fall än som avses i 7 § första stycket.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det avsåg verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller ur särskilt skyddsvärda bestånd, eller om brottet medfört eller kunnat medföra skada av stor omfattning.

6 § För fiskeöverträdelse döms till böter den som, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 4 §, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 26 §, 7 kap. 1–3 §§, 9 kap. 2 § eller bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken om

1. hur fiskefartyget får användas,

2. hur fiskeverksamhet får bedrivas,

3. landning och vägning av fiskeriprodukter,

4. förvaring av fiskeredskap ombord på fiskefartyg, eller

5. märkning av fiskeredskap, I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

7 § Den som i Sveriges ekonomiska zon begår brott enligt 4 och 6 §§ döms till böter.

8 § För hindrande av internationell fiskekontroll döms till böter eller fängelse i högst sex månader den befälhavare eller annan som med uppsåt försöker hindra sådan kontroll som avses i 10 kap. 17 § eller underlåter att underlätta sådan kontroll.

9 § För otillåten utsättning eller flyttning av fisk döms till böter den som med uppsåt eller av oaktsamhet sätter ut eller flyttar fisk, utan tillstånd eller strid med villkoren i ett sådant tillstånd.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

10 § För otillåten hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. vid upprepade tillfällen eller i stor omfattning säljer fångst som kommer från fritidsfiske i havet,

2. bedriver handel med, importerar, exporterar, eller transporterar fisk som fångats av eller fiskeriprodukter som härrör från fiskefartyg som förts upp på Europeiska unionens förteckning över IUU-fiskefartyg, eller annars importerar fiskeriprodukter i strid med gällande regler,

3. i andra fall än som avses i punkterna ovan säljer fiskeriprodukter för vilken sådan verksamhet är förbjuden eller hanterar fiskeriprodukter på ett sätt som inte är tillåtet, eller

4. förfalskar dokument, data eller information eller använder förfalskade eller ogiltiga dokument eller data eller förfalskad eller ogiltig information i samband med saluföring, distribution, transport, lagring eller bearbetning av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

11 § För överträdelse vid hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter döms till böter den som, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 10 §, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelser om bearbetning, distribution, saluföring eller annan hantering av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter eller bestämmelser om kvalitetsnormer som gäller för handel med dessa produkter i

1. EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, eller

2. föreskrifter meddelade med stöd av denna lag.

12 § För försvårande av kontroll enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken döms till böter eller fängelse i högst sex månader den som försvårar en tjänstemans eller observatörs arbete när

personen utför uppgifter enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Förverkande

13 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska organismer som varit föremål för brott enligt denna lag förverkas. Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna ska förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Om bara en del i ett parti varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förverkas om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

14 § Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Utöver vad som sägs i första stycket får egendom förverkas, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

15 § I stället för organismen, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, får dess värde helt eller delvis förverkas. Om bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet kan föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

16 § Om brott enligt denna lag innefattar intrång i fiskerätt, tillfaller förverkad fisk eller dess värde fiskerättsinnehavaren.

Hinder mot åtal, åtalsprövning och ansvarsfrihetsbestämmelser

17 § Om en sanktionsavgift har beslutats och den avgiftsskyldige är en fysisk person, får åklagaren inte väcka åtal, utfärda strafföreläggande, eller besluta om åtalsunderlåtelse för samma person i fråga om den överträdelse som ligger till grund för beslutet om sanktionsavgift.

18 § Om en gärning som avses i 4–6 och 10–11 §§ kan föranleda sanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

19 § Om ett vitesföreläggande har överträtts och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om att döma ut vitet, ska det inte dömas till ansvar för den gärning som omfattas av föreläggandet.

Förhållandet till brottsbalken och smugglingslagen

20 § Till ansvar enligt denna lag ska det inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Rätt att föra talan i mål om förverkande

21 § Befälhavaren på ett fiskefartyg som använts vid brott är i fråga om förverkande enligt denna lag, behörig att föra talan för egendomens ägare.

Svensk domstols behörighet att döma över brott som har begåtts utanför Sverige

22 § Svensk domstol är behörig att döma över brott enligt denna lag även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken.

Behörig domstol för brott begångna inom den ekonomiska zonen

23 § Om brott enligt lagen har begåtts i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid

1. den tingsrätt vars domkrets är närmast platsen där brottet begicks, eller

2. den tingsrätt inom vars domkrets den hamn är belägen dit den misstänkte först ankommer med sitt fartyg.

12 kap. Sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter

Sanktionsavgifter vid överträdelser

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som

1. vidtar en åtgärd som är anmälningspliktig eller tillståndspliktig utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har sökts,

2. överträder bestämmelser om – sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, – märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, – information som ska följa med fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

– information och dokumentation i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. överträder andra bestämmelser om uppgifter som ska lämnas till myndigheter, eller

4. överträder andra bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som denna lag kompletterar, eller andra bestämmelser i denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Sanktionsavgiftens storlek

2 § Sanktionsavgiftens storlek ska framgå regeringens föreskrifter.

Avgiften ska uppgå till lägst 1 000 kronor och högst 1 000 000 kronor. Avgiften får dock överstiga 1 000 000 kronor om det annars skulle vara oförenligt med vad som anges i artikel 91a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

När avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till om överträdelsen är eller kan vara en allvarlig överträdelse enligt bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, överträdelsens allvar i övrigt och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Förutsättningar för uttag av sanktionsavgift

3 § Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Hel eller delvis befrielse från sanktionsavgift ska beslutas om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte kunnat göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller kunnat uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken förutsåg eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka,

3. vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika överträdelsen, eller

4. om avgiften i övrigt inte står i rimlig proportion till överträdelsen. Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

Hinder mot beslut om sanktionsavgift

4 § Sanktionsavgift får inte tas ut om den överträdelse som kan leda till sanktionsavgift redan ligger till grund för en anmälan om brott eller av någon annan anledning inledd förundersökning om brott mot lagen, om anmälan eller förundersökningen avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av.

Sanktionsavgift får dock tas ut, om åklagaren eller någon annan som är behörig att leda förundersökning, har beslutat att inte inleda förundersökning eller att lägga ned förundersökningen eller om överträdelsen av annat skäl inte längre är föremål för utredning om brott och inte har prövats slutligt.

5 § Sanktionsavgift får inte beslutas om den överträdelse som kan leda till sanktionsavgift redan omfattas av ett väckt åtal, ett utfärdat strafföreläggande eller ett beslut om åtalsunderlåtelse för brott mot lagen och åtalet, strafföreläggandet eller beslutet om åtalsunderlåtelse avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av.

6 § En sanktionsavgift får inte heller beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Beslut om sanktionsavgift

7 § Beslut om sanktionsavgift fattas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Handläggning av ärenden om sanktionsavgift

8 § Innan en sanktionsavgift beslutas ska den som avgiften ska tas ut av ges tillfälle att yttra sig.

9 § En sanktionsavgift får inte beslutas, om den som avgiften ska tas ut av inte har getts tillfälle att yttra sig inom två år från den dag då förutsättningarna för att ta ut avgiften var uppfyllda.

Verkställighet

10 § En sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

11 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.

12 § En beslutad sanktionsavgift faller bort om beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Bemyndiganden

Föreskrifter om skyldighet att anmäla ett ärende som kan leda till en sanktionsavgift

13 § Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för en fiskevakt att anmäla ärenden som kan leda till sanktionsavgift enligt lagen till myndigheten.

13 kap. Återkallelser av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser

Pricksystemet

1 § Bestämmelserna i 2–5 §§ detta kapitel kompletterar artikel 92 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

2 § En innehavare av en fiskelicens ska tilldelas prickar om

1. innehavaren av fiskelicensen eller någon i den verksamhet som fiskelicensen avser har

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap. 12 § eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen,

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten, eller om

2. innehavaren av fiskelicensen har ålagts företagsbot med anledning av ett brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap. 12 § eller enligt brottsbalkenmiljöbalken eller jaktlagen.

Första stycket gäller under förutsättning att

1. brottet eller överträdelsen är en allvarlig överträdelse enligt artikel 90 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslutning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

3 § En befälhavare på ett fiskefartyg ska tilldelas prickar om

1. befälhavaren har

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap. 12 § eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen,

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten,

2. brottet eller överträdelsen är en allvarlig överträdelse enligt artikel 90 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

3. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslutning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

4 § Om befälhavaren har tilldelats samma antal prickar som det antal som medför indragning eller återkallelse enligt artikel 92.6 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, ska ett förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg meddelas honom eller henne.

Giltighetstiden för förbudet att verka som befälhavare ska begränsas på det sätt som gäller för indragning eller återkallelse enligt artikel 92.6 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

5 § Beslut om att tilldela prickar, indragning, återkallelse eller förbud får meddelas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande, om det på sannolika skäl kan antas att prickar kommer att tilldelas, indragning, återkallelse eller förbud meddelas enligt 2–4 §§ och artikel 92 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Giltighetstiden för ett beslut om indragning, återkallelse eller förbud tills vidare enligt första stycket ska begränsas på det sätt som gäller för slutliga beslut.

Återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens

Återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens, samt fisketillstånd vid brott och överträdelser som inte omfattas av pricksystemet

6 § En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett fisketillstånd som avses i artiklarna 7 och 7a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 får återkallas på viss tid, lägst två månader och högst ett år. Detta får ske

om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har

1. fällts till ansvar för upprepade brott enligt denna lag, eller

2. gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 12 kap. 1 §.

En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett fisketillstånd får återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att licensen eller tillståndet kommer att återkallas slutligt enligt första stycket 1. Beslutets giltighetstid ska begränsas på det sätt som gäller för återkallelse enligt första stycket.

En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett fisketillstånd får återkallas permanent om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har fällts till ansvar för upprepade brott enligt denna lag eller gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 12 kap. 1 § och därigenom har visat en uppenbar ovilja att följa gällande bestämmelser.

7 § Ett brott eller en överträdelse som enligt 2–4 §§ kan leda till att en innehavare av en fiskelicens tilldelas prickar får inte läggas till grund för beslut om återkallelse enligt 6 §.

Beslut om prickar, indragning, återkallelse och förbud

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om tilldelning av prickar, om indragning och återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och fisketillstånd, om förbud att verka som befälhavare, och om interimistiska beslut som avser prickar, indragning, återkallelse eller förbud.

Ett sådant beslut gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Tiden för återkallelse räknas från den dag som anges i beslutet, dock tidigast från delgivningen av beslutet.

Särskild avgift

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en befälhavare som landar en otillåten fångst ska åläggas att betala en särskild avgift. Sådana föreskrifter får även meddelas i fråga om den som behåller en otillåten fångst vid fiske utan fartyg.

Avgiften ska bestämmas till ett belopp som motsvarar den otillåtna fångstens värde. Om det finns särskilda skäl, ska avgiften få sättas ned eller helt efterges.

14 kap. Särskilda bemyndiganden

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som denna lag kompletterar.

Avgifter

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets verksamhet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

15 kap. Överklagande och övriga bestämmelser

Överklagande

1 § Myndigheters beslut i enskilda fall enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt EU-bestämmelser som lagen kompletterar får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om överföring av prickar enligt artikel 92.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Ränta

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att ränta ska betalas på belopp enligt bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, om

1. beloppet betalas efter förfallodagen,

2. mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta ska betalas tillbaka.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2026.

2. Genom lagen upphävs

a) fiskelagen (1993:787),

b) lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, och

c) lagen (2009:866) om överlåtbara fiskerättigheter.

3. Lagen inskränker inte de rättigheter som kan följa av bestämmelsen i 5 § lagen (1950:596) om rätt till fiske i fråga om urminnes hävd, dom och annan särskild grund.

4. Lagen inskränker inte de rättigheter som kan följa av bestämmelserna i 15 §, 16 första stycket 5 eller 29 § tredje stycket lagen (1950:596) om rätt till fiske.

5. Lagen inskränker inte de rättigheter som kan följa av övergångsbestämmelserna till lagen (1986:263) om ändring i lagen om rätt till fiske.

6. I fråga om rätt att sträcka ut fast redskap från enskilt vatten ska utöver 2 kap. 7 § fiskelagen (2026:000), bestämmelserna i 3 § andra stycket lagen (1950:596) om rätt till fiske i fråga om urminnes hävd, dom och annan särskild grund fortfarande gälla.

7. Bestämmelserna om högsta nivå för sanktionsavgifter ska gälla för överträdelser som har begåtts efter ikraftträdandet. Den utökade möjligheten att sätta ned sanktionsavgifter ska gälla för överträdelser som har begåtts även före ikraftträdandet.

8. Ett förordnande som fisketillsynsman som har beslutats enligt fiskelagen (1993:787) ska fortsatt gälla som ett sådant förordnande efter det att fiskelagen (2600:000) har trätt i kraft och som längst till och med den sista giltighetsdag som anges i beslutet om fisketillsynsförordnande. Ett förordnande som fisketillsynsman kan inte förlängas efter det att fiskelagen (2026:000) har trätt i kraft.

9. Beslut som har meddelats med stöd av fiskelagen (1993:787) före ikraftträdandet av denna lag ska överklagas enligt bestämmelserna i den äldre lagen. 10. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats med stöd av fiskelagen (1993:787), lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller lagen (2009:866) om överlåtbara fiskerättigheter ska fortfarande gälla.

Bilaga 1

Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i havet

I enskilt vatten i havet får fiske med stöd av frifiskerätt endast bedrivas på de platser och på det sätt som framgår nedan.

1. Vid kusten i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län samt i Uppsala län utom Östhammars kommun

– Fiske får bedrivas med rörliga redskap efter alla fiskslag förutom lax. För lax gäller särskilda bestämmelser, se nedan.

– Fiske får bedrivas med långrev efter lax i vatten som är minst 20 meter djupt. För att fisket ska få bedrivas ska dock fiskevattnet antingen ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna ska i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

2. Vid kusten i Östhammars kommun i Uppsala län och vid kusten i Stockholms och Södermanlands län

– Fiske får bedrivas med långrev efter alla fiskslag. Långrevsfisket får dock bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt. För att fisket ska få bedrivas ska fiskevattnet antingen ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna ska i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

– Fiske får bedrivas med rörliga redskap som utgörs av skötar och sillnät efter strömming och skarpsill. Fisket får dock bara bedrivas i vatten med större djup än sex meter. I Hölö och Mörkö församlingar i Stockholms län och i Södermanlands län är under tiden 1 april–30 september strömmings- och skarpsillfisket förbehållet fiskerättsinnehavaren intill 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

3. Vid kusten i Östergötlands län och i Kalmar län norr om Kråkelund

– Fiske får bedrivas med långrev efter alla fiskslag. Fisket får dock bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt. För att fisket ska få bedrivas ska fiskevattnet antingen ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna ska i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

– Fiske får bedrivas med rörliga redskap som utgörs av skötar och sillnät efter strömming och skarpsill. Fisket får dock bara bedrivas i vatten med större djup än sex meter och på ett avstånd av minst 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Strömmings- och skarpsillfisket är förbehållet fiskerättsinnehavaren inom följande områden: Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken samt angränsande vatten innanför räta linjer från Djursö norra udde till fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rimmö och vidare från Djursö till Yxnö och Norra Finnöfastlandet över sundens smalaste ställen: Valdemarsviken innanför en rät linje från Stora Ålö till Kvädö, där inloppet är smalast: Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer från Björkö till fastlandet över smalaste delen av sundet, från Björkö södra udde till sydligaste udden av lilla Rätö samt från västligaste udden av lilla Rätö till närmaste ställe på fastlandet, och vidare Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt mot söder.

4. Vid kusten i Kalmar län söder om Kråkelund och Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde)

– Fiske får bedrivas med långrev efter alla fiskslag. Fisket får dock bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt. För att fisket ska få bedrivas ska fiskevattnet antingen ha förbindelse med öppna havet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna ska i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

– Fiske får bedrivas med rörliga redskap som utgörs av skötar och sillnät samt tobisnot efter strömming (sill) och skarpsill.

5. Vid kusten i Gotlands län

– Fiske får bedrivas med långrev efter alla fiskslag. Fisket får dock bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt.

– Fiske får bedrivas med rörligt redskap som utgörs av nät samt tobisnot efter alla fiskslag.

6. Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde)

– Fiske får bedrivas med rörligt redskap som utgörs av nät, långrev, och tobisnot efter alla fiskslag.

– Fiske får bedrivas med snörpvad efter alla fiskslag. Fisket får dock bara bedrivas i vatten som har ett större djup än sex meter.

– Fiske får bedrivas med rörligt redskap i övrigt efter alla fiskslag. Fisket får dock bara bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, ska fisket dock bedrivas utanför den djupkurvan.

7. Vid Skånes östra och södra kuster

– Fiske får bedrivas med rörligt redskap efter alla fiskslag.

8. Vid Skånes västra kust och vid kusten i Hallands län samt Västra Götalands län

– Fiske får bedrivas med fasta och rörliga redskap efter alla fiskslag förutom ostron inom 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

Bilaga 2

Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i sötvattensområden

I enskilt vatten i sötvattensområden får fiske med stöd av frifiskerätt endast bedrivas på de platser och på det sätt som framgår nedan.

1. I Vänern

– Fiske får bedrivas med rörligt redskap som utgörs av finmaskat nät efter siklöja och nors. Fisket får dock bara bedrivas utanför öppen strand på ett större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd.

I Mariestadsfjärden och Östersundet i Vänern gäller följande: – Fiske får bedrivas med rörligt redskap efter alla fiskslag utom kräftor. Fisket får dock bara bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, ska fisket dock bedrivas utanför den djupkurvan.

2. I Vättern

– Fiske får bedrivas med utter och drag samt agnnot efter alla fiskslag utom kräftor. Fisket får dock endast bedrivas utanför öppen strand.

3. I Mälaren

I Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden är fiskerätten särskild begränsad. Fjärdarna ska anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste ställen på fastlandet, mot Gränsöfjärden av räta linjer Ringsökalven–Bastlagnö–Ytterholmen över sundens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta linjer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken av Smidösunds

smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets– Munsö nordspets gäller följande:

– Fiske får bedrivas med rörliga redskap efter alla fiskslag utom kräftor. Fisket får dock endast bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, ska fisket dock bedrivas utanför den djupkurvan.

4. I Hjälmaren

I Mellanfjärden gäller följande:

– Fiske får bedrivas med rörligt redskap efter alla fiskslag utom kräftor. Fisket får dock endast bedrivas på ett avstånd av minst en kilometer från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

5. I Storsjön i Jämtland

– Fiske får bedrivas med rörligt redskap som utgörs av nät efter sik. Fisket får dock endast bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

– Fiske får bedrivas med hängryssja (lakstrut) efter lake.

1.2. Förslag till fiskeförordning (2026:000)

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Förordningens innehåll

1 § I denna förordning finns kompletterande bestämmelser till de bestämmelser i EU-förordningarna om den gemensamma fiskeripolitiken som fiskelagen (2026:000) kompletterar och kompletterande bestämmelser till fiskelagen.

2 § Innehållet i denna förordning är uppdelat enligt följande:

– inledande bestämmelser (1 kap.), – bestämmelser om fiskerätt (2 kap.), – bestämmelser om frifiskerätt och tillträde till vatten (3 kap.), – bestämmelser om fiskådra (4 kap.), – särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske (5 kap.) – särskilda bestämmelser om fritidsfiske (6 kap.) – fiskevård, naturvård och utsättning av fisk (7 kap.), – särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde (8 kap.),

– fiskeri- och vattenbruksprodukter (9 kap.), – kontroll och övervakning (10 kap.), – sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter (11 kap.),

– återkallelser av licenser och övriga konsekvenser av överträdelser (12 kap.),

– behöriga myndigheter och särskilda bemyndiganden (13 kap.), och

– överklagande och övriga bestämmelser (14 kap.). Till förordningen hör följande bilagor: – Sanktionsavgifter (bilaga 1), – Avgränsningen av Torneälvens fiskeområde och fredningszoner i havsområdet (bilaga 2), och

– Fångstplatser rörande Torneälvens fiskeområde (bilaga 3).

3 § Förordningen är meddelad med stöd av

– 2 kap. 8 § fiskelagen i fråga om 2 kap. 1 §, – 3 kap. 19 § fiskelagen i fråga om 3 kap. 1 §, – 3 kap. 25 § fiskelagen i fråga om 3 kap. 2 och 4 §§, – 3 kap. 20 § fiskelagen i fråga om 3 kap. 3 §, – 3 kap. 21 § fiskelagen i fråga om 3 kap. 5 §, – 3 kap. 22 § fiskelagen i fråga om 3 kap. 6 §, – 3 kap. 23 § fiskelagen i fråga om 3 kap. 7 §, – 3 kap. 24 § fiskelagen i fråga om 3 kap. 8 §, – 4 kap.8 och 9 §§fiskelagen i fråga om 4 kap. 1 §, – 5 kap. 8 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 1 §, – 5 kap. 22 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 2 och 10 §§, – 5 kap. 11 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 4 §, – 5 kap. 33 § andra stycket fiskelagen i fråga om 5 kap. 5 §, – 4 kap. 10 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 6, 17 och 18 §§, 6 kap. 3, 5 och 6 §§ samt 8 kap. 7 §,

– 5 kap. 23 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 11 §, – 5 kap. 24 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 12 §, – 5 kap. 25 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 13 §, – 5 kap. 26 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 14 §, – 5 kap. 27 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 15 §, – 5 kap. 28 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 16 § första stycket, – 5 kap. 29 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 16 § andra stycket, – 5 kap. 30 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 21 §, – 5 kap. 31 § fiskelagen i fråga om 5 kap. 22 §, – 6 kap. 2 § 2 och 3 § 2 fiskelagen i fråga om 6 kap. 4 §, – 7 kap. 1 § fiskelagen i fråga om 7 kap. 1–4 §§, 6–7 §§, 8 § första stycket 1, 3 och andra stycket, 9 § första stycket 2 och 3, 10 §, 18–21 §§, 23 §, 25 §, 26 §, 8 kap. 4, 5 och 6 §§ samt 8 kap. 8–9 §§, 10 §, 11 §, 12 § och 13 § första stycket,

– 7 kap. 2 § fiskelagen i fråga om 7 kap. 8 § första stycket 2, 9 § första stycket 1, 10 §, 24 § och 25 § samt 8 kap. 11 §,

– 7 kap. 6 § 1 fiskelagen i fråga om 7 kap. 9 § första stycket 4 samt 7 kap. 14, 15 och 31 §§,

– 7 kap. 5 § fiskelagen i fråga om 7 kap. 11 §, – 7 kap. 6 § 2 fiskelagen i fråga om 7 kap. 16 och 30 §§, – 7 kap. 3 § fiskelagen i fråga om 7 kap. 27 §, – 14 kap. 2 § fiskelagen i fråga om 7 kap. 11 § andra stycket samt 14 kap. 8 och 9 §§,

– 8 kap. 5 § fiskelagen i fråga om 8 kap. 3 §, – 8 kap. 7 § fiskelagen i fråga om 8 kap. 4 a–4 d §§, 5 a–5 b §§, 6 a–6 c §§, 8 a §, 9 a–9 d §§, 10 a § och 12 a §,

– 9 kap. 2 § fiskelagen i fråga om 9 kap. 2 §, – 9 kap. 3 fiskelagen i fråga om 9 kap. 3 §, – 9 kap. 4 § fiskelagen i fråga om 9 kap. 4 §, – 9 kap. 5 § fiskelagen i fråga om 9 kap. 5 §, – 9 kap. 6 § fiskelagen i fråga om 9 kap. 6 §, – 10 kap. 1 § första stycket fiskelagen i fråga om 10 kap. 1, 2, 4, 5, 7 och 9–13 §§,

– 10 kap. 2 § fiskelagen i fråga om 10 kap. 3 §, – 10 kap. 1 § andra stycket fiskelagen i fråga om 10 kap. 6 och 8 §§, – 10 kap. 9 § fiskelagen i fråga om 10 kap. 14 §, – 10 kap. 10 § fiskelagen i fråga om 10 kap. 15 §, – 12 kap. 7 § fiskelagen i fråga om 10 kap. 25 §, – 10 kap. 18 § fiskelagen i fråga om 10 kap. 26 §, – 12 kap. 1 § fiskelagen i fråga om 11 kap. 1 §, – 12 kap. 7 § fiskelagen i fråga om 11 kap. 2 §, – 13 kap. 8 § fiskelagen i fråga om 12 kap. 1 §, – 13 kap. 9 § fiskelagen i fråga om 12 kap. 3–5 §§, – 14 kap. 1 § fiskelagen i fråga om 13 kap. 5 §, och – 8 kap. 7 § regeringsformen i fråga om övriga bestämmelser.

Ord och uttryck

4 § De ord och uttryck som används i denna förordning har samma betydelse som i fiskelagen (2026:000).

2 kap. Bestämmelser om fiskerätt

Tillstånd att sträcka ut fasta redskap

1 § Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd att sträcka ut fasta redskap.

3 kap. Bestämmelser om frifiskerätt och tillträde till vatten

Tillstånd till vissa fisken och bemyndiganden som rör sådana tillstånd

Tillstånd till fiske för utländska personer och bemyndiganden som rör sådana tillstånd

1 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om tillstånd till fiske för utländska personer som avses i 3 kap. 19 § fiskelagen (2026:000).

2 § Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd till fiske för utländska personer som avser annat fiske än yrkesmässigt fiske.

Tillstånd till fiske med fasta redskap och bemyndiganden som rör sådana tillstånd

3 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om tillstånd för fiske med fasta redskap som avses i 3 kap. 20 § fiskelagen (2026:000).

4 § Tillstånd för fiske med fasta redskap prövas av länsstyrelsen.

Övriga bemyndiganden

Föreskrifter om utökad redskapsanvändning

5 § Havs- och vattenmyndighet får meddela föreskrifter om att svenska medborgare får använda även andra rörliga redskap än handredskap om beståndssituationen tillåter det. Sådana föreskrifter får i enskilt vatten dock inte medföra en mer omfattande möjlighet till fiske än vad som följer av bilagorna till fiskelagen (2026:000).

De redskap som får tillåtas är håv, nät, långrev, ryssjor och burar. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får det tillåtas att högst sex redskap används samtidigt. Vid fiske med långrev får det tillåtas att totalt 100 krokar används. Nät får tillåtas upp till en sammanlagd längd om högst 180 meter.

Föreskrifter om utländska medborgares rätt till fiske i territorialhav och svensk ekonomisk zon

6 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utländska medborgares rätt att fiska i Sveriges territorialhav och i Sveriges ekonomiska zon, om sådan rätt följer av internationella överenskommelser.

Dispenser

Dispenser för ökad redskapsanvändning

7 § Havs- och vattenmyndigheten får i enskilda fall besluta om undantag från begränsningarna i 3 kap.3, 6, 12 §§fiskelagen (2026:000) och kravet på tillstånd i 3 kap.20 §§fiskelagen om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det.

8 § Havs- och vattenmyndigheten får i enskilda fall besluta om undantag från begränsningarna i föreskrifter meddelade med stöd av och 3 kap. 21 § fiskelagen (2026:000) när det gäller fiske med burar efter skaldjur i fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet.

4 kap. Bestämmelser om fiskådra

1 § Länsstyrelsen prövar frågor om fiskådra som avses i 4 kap.8 och 9 §§fiskelagen (2026:000).

5 kap. Särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske

Prövning av frågor om licenser och tillstånd

1 § Frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas av Havs- och vattenmyndigheten.

2 § Vid prövningen av om fisket har sådan anknytning till svensk fiskerinäring som avses i 5 kap. 4 § första stycket 2 fiskelagen (2026:000) ska myndigheten särskilt ta hänsyn till om

1. värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar i Sverige uppgår till minst hälften av dennes totala fångst,

2. minst hälften av sökandens fiskefärder utgår från en svensk hamn,

3. minst hälften av deltagarna i sökandens fiske är bosatta här i landet, eller

4. sökanden har ett fast driftställe i Sverige. Havs- och vattenmyndigheten ska vid sin prövning ta hänsyn till också andra omständigheter som sökanden åberopar till stöd för att fisket är anknutet till svensk fiskerinäring.

3 § Havs- och vattenmyndigheten prövar ansökningar om tillstånd att från ett svenskt fartyg fiska i en utländsk ekonomisk zon eller fiskezon. Endast ansökningar från den som har fiskelicens får beviljas.

Havs- och vattenmyndigheten får överlämna en ansökan enligt första stycket till regeringens prövning om ansökan gäller outnyttjade fiskemöjligheter enligt artikel 12.4, 12.6 eller 47.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 av den 12 december 2017 om hållbar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008 och det finns särskilda skäl för det.

Yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

4 § Havs- och vattenmyndigheten ska föra register över fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg i enlighet med definitionen i fiskelagen (2026:000).

Överlåtbara fiskerättigheter

5 § Fiskerättigheter får bestämmas för arterna sill, skarpsill, makrill, taggmakrill, blåvitling och tobis.

Märkning av fiskeredskap

6 § Vid yrkesmässigt fiske ska märkning av redskap och märkning av fisksump utföras så att det framgår av märkningen

1. vem som använder redskapet eller sumpen,

2. att användaren är yrkesfiskare, och

3. om användaren fiskar med stöd av fiskerätt. Det finns även bestämmelser om märkning i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Isbrytarhjälp för yrkesmässigt fiske

7 § Stöd får i den mån det finns medel lämnas i form av ekonomiskt bidrag enligt detta kapitel för isbrytarhjälp för yrkesfiskets behov.

8 § Stöd för isbrytarhjälp får lämnas endast om minst tre fiskelag samtidigt kan få assistans, såvida det inte finns särskilda skäl som motiverar ett undantag.

Följande berättigar till stöd:

1. hyra av isbrytande fartyg i avsikt att möjliggöra för fiskare att komma ut från hamn till fiskeplats eller att nå ort där fångsten kan landas, och

2. utgifter som uppstår till följd av isbrytningen och som inte går utöver vad som med hänsyn till ändamålet kan anses skäligt.

9 § Jordbruksverket prövar ansökningar om isbrytarhjälp och beslutar om samt betalar ut stödet.

Bemyndiganden

Föreskrifter om villkor för fiskelicens

10 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan.

Föreskrifter om villkor för att utfärda en ny licens efter återkallelse

11 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en ny fiskelicens eller personlig fiskelicens ska kunna utfärdas efter återkallelse.

Föreskrifter om fisketillstånd

12 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om fisketillstånd som kompletterar artiklarna 7 och 7a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Föreskrifter om yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

13 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om hur den som bedriver fiske utan fartyg enligt definitionen i denna lag ska visa att fisket är yrkesmässigt.

Föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande

14 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken organism som får fångas, skördas, behållas eller säljas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, eller

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål.

Föreskrifter om landningsskyldighet

15 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldighet att ta ombord och föra i land fiskeriprodukter som har fångats eller skördats.

Föreskrifter om uppgiftsskyldighet

16 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldighet för befälhavaren på ett fiskefartyg, den som innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens och den som, utan stöd av sådan licens, fiskar för att sälja fångsten att lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, försäljning, och

2. andra förhållanden som gäller fisket och som är av betydelse för tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Myndigheten får också meddela föreskrifter som behövs för tilllämpningen av bestämmelserna om positionsövervakning av unionsfiskefartyg i artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Föreskrifter om märkning och utmärkning

17 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om märkning enligt 6 §.

Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

18 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap som används vid yrkesmässigt fiske.

Transportstyrelsen, Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

Föreskrifter om överlåtbara fiskerättigheter

19 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om

1. hur fiskerättigheter ska beräknas, och

2. grunderna för fördelningen av indragna fiskerättigheter. Innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar föreskrifter enligt första stycket 1 och 2 ska den höra Jordbruksverket.

Föreskrifter om fördelning av fiskemöjligheter

20 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskemöjligheter enligt artikel 16.6 och 16.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 1380/2013.

Havs- och vattenmyndigheten får också meddela föreskrifter om hur fiskemöjligheter som avses i första stycket får överlåtas av en fiskelicensinnehavare till en annan under det år eller den förvaltningsperiod då fiskemöjligheterna får användas.

Föreskrifter om elektronisk fjärrövervakning av landningsskyldigheten

21 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela de föreskrifter som behövs som komplettering till artikel 13.2, 13.4 och 13.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Föreskrifter om krav på kontinuerlig övervakning av motorstyrka

22 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om att vissa fartyg, i enlighet med vad som framgår av bestämmelserna om motorstyrka i artikel 39a i rådets förordning (EG) nr 1224/200, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan.

6 kap. Särskilda bestämmelser om fritidsfiske

Registrering av fritidsfiskare

1 § En anmälan om registrering enligt 6 kap. 2 § fiskelagen (2026:000) ska innehålla den fritidsfiskande personens

1. namn,

2. person- eller samordningsnummer, eller i de fall ett person- eller samordningsnummer inte finns födelsedatum, och

3. kontaktuppgifter.

Rapportering av fångster från fritidsfiske

2 § Rapportering av uppgifter om fångster från fritidsfiske enligt 6 kap. 3 § fiskelagen (2026:000) ska innefatta uppgifter om fångstplats och de ytterligare uppgifter som framgår av föreskrifter som meddelas av Havs- och vattenmyndigheten.

Märkning av fiskeredskap och fisksump som används vid fritidsfiske

3 § Märkning av fiskeredskap och fisksump som används vid fritidsfiske ska utföras så att fiskeredskapet eller fisksumpen kan identifieras och kopplas till den som använder eller äger redskapet eller fisk-

sumpen. Av märkningen ska även framgå att användaren är fritidsfiskare och om användaren fiskar med fiskerätt.

Det finns även bestämmelser om märkning i artikel 55.6 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och kommissionens tillhörande genomförandeakter.

Bemyndiganden

4 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om i vilka fall den som fritidsfiskar ska registrera sig enligt 6 kap. 2 § 2 fiskelagen (2026:000) och rapportera uppgifter om fångster enligt 6 kap. 3 § 2 samma lag.

5 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om sådan märkning som framgår av 3 §. Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

6 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap som används vid fritidsfiske. Transportstyrelsen, Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

7 kap. Fiskevård, naturvård och utsättning av fisk

Bestämmelser om fiskevård

Arter som är förbjudna att fiska

1 § Det är förbjudet att fiska mal, flodpärlmussla och sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N.

Förbudet gäller endast om fisket inte redan är förbjudet enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Förbjudna fiskeredskap och fiskemetoder

2 § Det är förbjudet att fiska med någon av följande metoder eller redskap:

1. gift,

2. sprängämnen eller andra bedövande eller dödande ämnen,

3. elektrisk ström,

4. skjutvapen eller sådana redskap som fisken kan spetsas med. Fiske med ålsax, vars tänder är högst sex millimeter, är dock tillåtet. Huggkrok får användas för att bärga fisk som har fångats med andra redskap.

3 § Det är vidare förbjudet att fånga hummer eller krabba vid dykning.

4 § I fråga om sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N eller F är det förbjudet att för fiske använda fiskeredskap eller fiskemetoder som inte är selektiva och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner eller utsätts för en allvarlig störning.

5 § Förbuden i 2–4 §§ gäller endast om fiskeredskapet eller fiskemetoden inte redan är förbjuden enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Bestämmelser för att hindra spridning av kräftpest

6 § Det är förbjudet

1. att utan föregående desinfektering använda redskap för kräftfiske i ett vatten om redskapet tidigare använts för fiske i ett annat vatten,

2. att förvara eller kasta kräftor eller delar av kräftor i annat vatten än det där de fångats, och

3. att i ett vatten rengöra eller kasta emballage i vilket kräftor från ett annat vatten har förvarats.

7 § För att hindra spridningen av kräftpest får länsstyrelsen besluta att ett visst område ska anses kräftpestsmittat eller vara skyddsområde för flodkräfta.

Ett beslut om skyddsområde ska vara grundat på en förvaltningsplan för flodkräfta som länsstyrelsen upprättat och Havs- och vattenmyndigheten godkänt.

8 § Inom ett område som har förklarats kräftpestsmittat är det förbjudet att

1. fånga kräftor,

2. saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor,

3. använda fisk som betesfisk i ett annat vatten än det där den fångats.

Fiskeredskap, båtar, maskiner eller andra föremål som har använts i ett vatten inom ett område som har förklarats kräftpestsmittat får inte transporteras till någon annan sjö eller något annat vattendrag inom området eller föras ut ur området utan föregående desinfektering.

9 § Inom ett område som har förklarats utgöra skyddsområde för flodkräfta är det förbjudet att

1. saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor som inte härrör från området,

2. använda fisk som betesfisk i ett annat vatten än det där den fångats,

3. utan föregående desinfektering använda fiskeredskap, båtar, maskiner eller andra föremål som har använts i vatten utanför området,

4. sätta ut eller flytta signalkräfta. Förbudet i första stycket gäller endast om åtgärderna inte redan är förbjudna enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter.

10 § Länsstyrelsen får föreskriva undantag från bestämmelserna i 8 och 9 §§ första stycket om

1. det inte ökar risken för smittspridning, eller

2. det behövs av vetenskapliga skäl.

Bestämmelser om naturvård

Analys av inverkan av en fiskemetod eller utsättning

11 § I ärenden enligt fiskelagen (2026:000) får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen besluta att det ska göras en analys av vilken inverkan en fiskemetod eller utsättande av en art har på miljön.

Naturvårdsverket ska ges tillfälle att yttra sig över en sådan analys.

Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen får besluta att den som ska använda fiskemetoden eller sätta ut arten ska göra och bekosta analysen. När en analys görs av någon av myndigheterna, får denna besluta att den som ska använda den nya metoden eller sätta ut arten ska betala en avgift som helt eller delvis motsvarar kostnaderna för analysen. Vid bedömningen av om den enskilde ska svara för kostnaderna för analysen ska hänsyn tas till omfattningen av dennes verksamhet.

12 § I 16 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. finns det bestämmelser om myndigheters skyldighet att vidta åtgärder för att skydda de områden som har förtecknats enligt 15 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.

Av 2 § förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon framgår att i fråga om sådana särskilda skyddade områden som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken ska bestämmelserna i 16 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. tillämpas även i Sveriges ekonomiska zon.

13 § I 19 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. finns det bestämmelser om att myndigheter som meddelar beslut som kan påverka miljön i ett naturområde som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken särskilt ska bevaka att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls för de livsmiljöer och arter som behöver skyddas i området.

Av 2 § förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon framgår att i fråga om sådana särskilda skyddade områden som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken ska bestämmelserna i 19 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. tillämpas även i Sveriges ekonomiska zon.

Utsättning och flyttning av fisk

14 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för att sätta ut eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat. Ett sådant tillstånd får förenas med villkor.

Tillstånd får inte beviljas för sådana arter eller stammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart.

15 § Om någon enligt en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende om vattenverksamhet enligt miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser är skyldig att vidta en åtgärd som avses 14 § krävs dock inte tillstånd till åtgärden.

16 § Lax eller öring som har sina uppväxtområden i havet eller i

Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland får sättas ut endast om den är märkt genom att dess fettfena är bortklippt.

17 § Bestämmelser om förflyttningar av vattenlevande djur finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”).

Dispenser och tillstånd

Dispenser avseende förbjudna arter och förbjudna fiskemetoder

18 § Länsstyrelsen får besluta om undantag från 1–4 §§ om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det.

19 § Havs- och vattenmyndigheten får besluta om undantag från 1–4 §§ om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det och prövningen har samband med en prövning av dispens enligt 3 kap. 7 § denna förordning.

20 § Havs- och vattenmyndigheten får i enskilda fall besluta om undantag från 1–4 §§ och 9 §§ om fisket bedrivs på uppdrag av myndigheten.

21 § I fråga om sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, får undantag från bestämmelserna i 1 § medges endast om de förutsättningar som anges i 14 § artskyddsförordningen är uppfyllda.

I fråga om sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen har markerats med N eller F, får undantag från bestämmelserna i 2–4 §§ medges endast om de förutsättningar som anges i 14 § artskyddsförordningen är uppfyllda.

Tillstånd för fiske av vetenskapliga skäl

22 § Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om tillstånd till fiske av vetenskapliga skäl enligt bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Bemyndiganden

Föreskrifter för fiskevården

23 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskevården som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken organism som får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, och

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål. I fråga om fiske i andra vatten än havet och vattnen längs kusterna och Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland till första definitiva vandringshindret, får föreskrifter enligt första stycket meddelas endast för att skydda särskilt hotade arter eller stammar av nationellt intresse.

24 § Havs- och vattenmyndigheten får också meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att

1. behålla organismer som har fångats,

2. bearbeta organismer ombord,

3. förvara organismer i sump, eller

4. omlasta, föra i land eller föra in organismer i landet, eller

5. saluhålla organismer.

25 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om undantag från 1–4 och 9 §§ om fisket bedrivs på uppdrag av myndigheten. Sådana föreskrifter får endast meddelas om förutsättningarna för undantag i 21 § är uppfyllda.

26 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om att kräftfiske på allmänt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland får bedrivas endast efter tillstånd av myndigheten eller av länsstyrelsen.

Föreskrifter för naturvården

27 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske.

Innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar föreskrifter som kan leda till ersättning eller inlösen enligt 31 kap. miljöbalken ska myndigheten samråda med Naturvårdsverket och med den länsstyrelse som ska söka träffa uppgörelse med sakägare enligt 34 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.

28 § I 16 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. finns det bestämmelser om myndigheters skyldighet att vidta åtgärder för att skydda de områden som har förtecknats enligt 15 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.

Av 2 § förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon framgår att i fråga om sådana särskilda skyddade områden som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken ska bestämmelserna i 16 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. tillämpas även i Sveriges ekonomiska zon.

29 § I 19 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. finns det bestämmelser om att myndigheter som meddelar beslut som kan påverka miljön i ett naturområde som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken särskilt ska bevaka att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls för de livsmiljöer och arter som behöver skyddas i området.

Av 2 § förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon framgår att i fråga om sådana särskilda skyddade områden som avses

i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken ska bestämmelserna i 19 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. tillämpas även i Sveriges ekonomiska zon.

Föreskrifter om utsättning

30 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela

1. föreskrifter om undantag från 16 § som det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för, och

2. ytterligare föreskrifter om under vilka förutsättningar som fisk ska få sättas ut eller flyttas.

Föreskrifter som rör verksamhet som bedrivs på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten

31 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om undantag från 14 §, i fråga om verksamhet som bedrivs på uppdrag av myndigheten.

8 kap. Särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde

1 § I detta kapitel finns särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde. Koordinaterna för de brytningspunkter som avgränsar fiskeområdet anges i bilaga 2.

2 § De ord och uttryck som används i detta kapitel har samma betydelse som i 8 kap. fiskelagen (2026:000).

Fredningszoner

3 § Fredningszonerna inom Torneälvens fiskeområde utgörs av vattenområden som sträcker sig 200 meter åt båda sidorna från de räta linjer som anges med koordinater i bilaga 2.

Allt slags fiske med småryssjor, redskap försedda med botten samt kroknät och andra redskap för fångst av lax eller öring är förbjudet i den del av havet som avgränsas av älvmynningen och en linje

dragen från södra stranden av Salmenlahtis mynning via de södra uddarna av Kraaseli och Tirro, över Sellö nordvästra spets till Pirkkiö nordvästra udde.

Tillåtna fångstredskap

4 § Vid fiske efter lax och öring får endast följande redskap användas:

1. fasta redskap i havsområdet,

2. flytnät och kullenät på fångstplatser i älvområdet enligt bilaga 3,

3. spö och drag, och

4. håv på fångstplatser enligt bilaga 3. Vid fiske efter andra arter än lax och öring får endast följande redskap och metoder användas:

1. fasta redskap i havsområdet,

2. flytnät och kullenät på fångstplatser i älvområdet enligt bilaga 3,

3. förankrade nät i havsområdet och inom älvområdets lugnvatten, sel och sjöar,

4. lak- och gäddkrok och lakryssja,

5. not i havsområdet,

6. håv på fångstplatser i älvområdet enligt bilaga 3,

7. mjärde och småryssja,

8. spö och drag samt pilk, och

9. mete med naturligt bete utom i forsar och strömmande vatten. Vid fiske med handredskap får högst tre drag per redskap användas samtidigt. Under fiske med handredskap måste redskapen hela tiden vara inom räckhåll för fiskaren.

Inom fångstplatser där kullenät, flytnät och håv får användas enligt bilaga 3 är det tillåtet att ställa i ordning fångstplatsen för fisket i den omfattning som är nödvändig för fiskets utförande. Vid iordningställandet får fiskande redskap inte användas om avsikten är att fånga fisk med dem under iordningställandet. Den som avser att ställa i ordning en fångstplats ska senast sju dagar innan arbetet påbörjas meddela sin avsikt till Polismyndigheten.

4 a § Vid fiske efter andra arter än lax och öring är det, trots 4 § andra stycket 3, till och med den 31 maj 2026 förbjudet att fiska med förankrade nät i sjön Kilpisjärvi

1. närmare Könkämäälvens utlopp än linjen från spetsen på udden Siikaniemi på den finska sidan rakt norrut till den svenska stranden,

2. närmare västra delen av Koltalahti än den nordsydliga linjen som går i mitten av ön Saivonsaari (Sáivvasuolu), och

3. närmare Siilaskoskis inlopp än linjen från spetsen på udden Maanitenlahti direkt västerut till motsatta stranden.

4 b § Vid annat fiske i havsområdet än yrkesfiske får högst två fasta redskap användas till och med den 31 maj 2026.

4 c § Vid fiske med flytnät i älvområdet på fångstplatser enligt bilaga 4 får högst ett flytnät per båt användas samtidigt eller förvaras ombord till och med den 31 maj 2026. 4 d § Vid fiske med spö från båt i älvområdet nedströms utloppet från sjön Kilpisjärvi får högst fyra spön per båt användas samtidigt eller förvaras ombord till och med den 31 maj 2026.

Förbjudna redskap och fiskemetoder

5 § Andra redskap än de som anges i 4 § är förbjudna. För fiske efter samtliga arter gäller dessutom följande.

1. Fiske med utter (harrbräde) eller därmed jämförbar fiskemetod är förbjudet.

2. Fiske med skjutvapen, bedövande eller giftiga ämnen eller elektrisk ström är förbjudet.

3. Fiske med handredskap eller andra krokar än lak- och gäddkrok med avsikt att kroka fisken från utsidan eller på sådant sätt att risken för detta är uppenbar är förbjudet. En fisk som krokats utanför munnen ska genast släppas tillbaka i vattnet.

4. Fiske med ljuster och andra redskap som genomtränger fisken från utsidan är förbjudet. Skaftförsedd huggkrok får dock användas för att lyfta fisk som fångats med annat redskap.

5. Vid fiske med förankrade nät är det förbjudet att använda strömhinder, ledarm eller andra fasta konstruktioner.

6. Föremål som är avsedda att skrämma fisken eller hindra dess gång får inte placeras i eller ovanför vattnet.

7. Förbjudna redskap får inte förvaras ombord eller på annat sätt finnas till hands. Detsamma gäller under förbudstid för redskap som

är tillåtna vid andra tider. Det är dock tillåtet att transportera skjutvapen som används för jakt. I havsområdet är det även tillåtet att under förbudstid transportera redskap som är tillåtna enligt 4 § om de är bundna och undanstuvade.

Förbuden i första stycket gäller endast om fiskeredskapet eller fiskemetoden inte redan är förbjuden enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

5 a § Trots 5 § 1 får Länsstyrelsen i Norrbottens län i enskilda fall besluta om ett tidsbegränsat tillstånd för fiske som bedrivs i svenskt vatten i älvområdet från land med utter (harrbräde) eller därmed jämförbar fiskemetod och ett drag. Ett sådant tillstånd får endast ges till den som har en funktionsnedsättning som medför svårigheter att bedriva handredskapsfiske på annat sätt. Tillståndet får gälla längst till och med den 31 maj 2026 och får förenas med villkor.

Länsstyrelsen ska underrätta den behöriga finska förvaltningsmyndigheten om de beslut som länsstyrelsen fattar enligt denna paragraf.

5 b § Trots 5 § första stycket 4 är det till och med den 31 maj 2026 förbjudet att använda skaftförsedd huggkrok för att lyfta fisk som har fångats med annat redskap.

Fiskeredskapens konstruktion och placering

6 § Vid fiske med nät efter andra arter än lax och öring får endast sådana flytnät och förankrade nät användas som består av enkel nätduk utan påse (grimm) tillverkad av entrådig nylon (monofil) med en maximal tjocklek på 0,20 millimeter. I havet är det dock tillåtet att använda grövre tråd i nät med maskstorlek upp till 40 millimeter.

Ett flytnät får vara högst 120 meter långt. Ett kullenät får vara högst 200 meter långt.

Ett förankrat nät får vara högst 60 meter långt. Detta gäller dock inte vid fiske i havsområdet under perioden från och med den 1 augusti till och med den 30 april. Det gäller inte heller vid fiske i havsområdet med förankrade nät vars maskstorlek är högst 40 millimeter. Avståndet mellan förankrade nät ska vara minst 60 meter.

Ingångsöppningen på en mjärde för nejonöga får inte överskrida 16 centimeter i någon riktning.

I fiskeredskap, utom i mjärdar och håvar för fiske efter lax och öring, får inte användas metalltråd, metallwire eller motsvarande.

Fiske i älvområdet med håv efter andra arter än lax och öring är tillåtet bara med håv som är tillverkad av entrådig nylon (monofil) med en trådtjocklek på högst 0,40 millimeter.

6 a § Trots 6 § tredje stycket får ett förankrat nät vara högst 240 meter långt vid fiske till och med den 31 maj 2026 i sjön Kilpisjärvi.

6 b § Förankrade nät får till och med den 31 maj 2026 inte sättas närmare än 200 meter från forsområden i Könkämäälven (älvområdet norr om mynningen till Lätäseno upp till utloppet från Kilpisjärvi).

6 c § Fiske i älvområdet med handredskap utrustat med sänke, tafs och drag (spinnfluga) är till och med den 31 maj 2026 endast tillåtet med enkelkrok med en största öppning på 12 millimeter.

Märkning av redskap

7 § Ett fiskeredskap som används för fångst ska vara märkt på sådant sätt att det klart framgår vem som är ägare eller brukare av redskapet samt dennes kontaktuppgifter. Märkningen ska tydligt kunna observeras utan att redskapet behöver tas upp ur vattnet. Handredskap som hålls i handen eller annars finns inom räckhåll för fiskaren behöver inte vara märkta.

I övrigt gäller allmänna bestämmelser om märkning och utmärkning av fiskeredskap.

Maskstorlek

8 § I älvområdet ska fiskeredskap ha följande maskstorlek:

1. vid fiske efter lax eller öring med flytnät och kullenät minst 100 millimeter,

2. vid fiske efter andra arter än lax och öring med flytnät och kullenät minst 80 millimeter och högst 100 millimeter,

3. vid fiske med förankrade nät minst 80 millimeter och högst 100 millimeter, och

4. vid fiske med småryssja högst 80 millimeter. I havsområdet ska fiskeredskap ha följande maskstorlek:

1. vid fiske med fasta redskap högst 80 millimeter i fiskhuset, och

2. vid fiske med förankrade nät från och med den 1 maj till och med den 31 juli högst 90 millimeter och övrig tid högst 40 millimeter eller minst 90 millimeter.

8 a § Trots 8 § första stycket 3 ska förankrade nät ha en maskstorlek om minst 70 millimeter och högst 100 millimeter vid fiske till och med den 31 maj 2026 i sjön Kilpisjärvi och i Könkämäälven norr om mynningen till Lätäseno.

Fiskesäsongen och fredningstiderna

9 § Fiske efter lax och öring är förbjudet om inte något annat sägs i denna paragraf.

I älvområdet är allt fiske förbjudet från och med den 15 september till och med den 15 december med undantag för fiske efter nejonöga med mjärde.

Fiske efter lax och öring med handredskap är tillåtet från och med den 1 juni till och med den 31 augusti. Sådant fiske efter lax och öring är dock förbjudet mellan söndag kl. 18 (19 finsk tid) och måndag kl. 18 (19).

Fiske efter lax och öring i älvområdet är tillåtet på fångstplatser enligt bilaga 3 med

1. håv under midsommarveckan från måndag kl. 18 (19) till söndag kl. 18 (19), och

2. flytnät och kullenät under midsommarveckan från och med tisdag till och med torsdag och de två efter midsommar följande veckosluten från fredag kl. 18 (19) till söndag kl. 18 (19).

Fiske efter andra arter än lax och öring i älvområdet är tillåtet på fångstplatser enligt bilaga 3 med

1. håv endast från midsommarveckans måndag kl. 18 (19) till och med den 14 september, och

2. flytnät och kullenät endast från och med den 15 juli till och med den 14 september.

I havsområdet är fiske med fasta redskap efter andra arter än lax och öring tillåtet från och med den 11 juni till och med den 31 oktober. Fiske med fasta redskap efter öring är tillåtet från den 17 juni kl. 12 till och med den 31 augusti. Fiske med fasta redskap efter lax är tillåtet från den 17 juni kl. 12 till och med den 15 september.

Pålning och förankring av fasta redskap får påbörjas innan fiske är tillåtet. Utsättandet av ej fiskande ledarmar får påbörjas tidigast sju dygn innan fiske är tillåtet.

9 a § Utöver förbudet i 9 § andra stycket är fiske efter harr i älvområdet nedströms utloppet från sjön Kilpisjärvi förbjudet från och med den 1 april till och med den 31 maj 2026.

9 b § Trots 9 § sjätte stycket är yrkesfiske med fasta redskap i havsområdet inte tillåtet under den tid som fiske med sådana redskap är förbjudet enligt nationella föreskrifter som antagits med anledning av rådets förordning (EU) 2024/2903 av den 18 november 2024 om fastställande av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön för 2025 och om ändring av förordning (EU) 2024/257 vad gäller vissa fiskemöjligheter i andra vatten. Detta gäller till och med den 31 maj 2026.

9 c § Under den tid då fiske med fasta redskap efter lax är förbjudet är det, trots 9 § sjätte stycket, till och med den 31 maj 2026 endast tillåtet att vid yrkesfiske efter andra arter i havsområdet fiska med sådana fasta redskap som avses i artikel 3.1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1296 av den 28 februari 2024 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 vad gäller ett undantag från tillämpningen av landningsskyldigheten för lax i Östersjön för perioden 2024–2026. Vid fiske med pushup-fälla med vittjanpåse ska vittjanpåsen vara fast ansluten till redskapet under den tid som fiske bedrivs samt vara utformad på ett sätt som möjliggör skonsam vittjning och medför att den laxfångst som ska frisläppas i vattnet hanteras ovanför vattenytan under så kort tid som möjligt.

9 d § Trots 9 § sjunde stycket får till och med den 31 maj 2026 fiskhus, eller andra anordningar avsedda för att fånga fisk eller stänga inne fisk, inte till någon del anslutas till ledarmarna innan fiske är

tillåtet. Vid fiske med pushup-fälla får fiskhuset dock anslutas till ledarmarna innan fiske är tillåtet om fiskhuset hålls ovanför vattenytan.

Minimimått och återutsättning av fisk

10 § Det är förbjudet att fånga eller döda lax eller öring som är mindre än 50 centimeter samt harr som är mindre än 35 centimeter.

Måttet tas från käkspetsen till den uträtade, sammanpressade stjärtfenans spets.

Fisk som inte uppfyller minimimåttet ska omedelbart släppas tillbaka i vattnet, levande eller död.

Fisk som uppfyller måttet ska levande eller död släppas tillbaka i vattnet om den

1. fångats under fredningstid,

2. fångats med förbjudet redskap eller förbjuden fiskemetod, eller

3. är en övervintrad lax. Den som fiskar med fasta redskap efter andra arter än lax och öring enligt 9 § sjätte stycket innan fiske efter lax och öring är tillåtet, måste dagligen vittja alla fiskhus och varsamt släppa tillbaka all fångad lax och öring.

Vid vittjning enligt fjärde stycket ska fiskhuset, efter det att all fångad lax och öring varsamt släppts fri, lyftas upp ur vattnet så att hela fiskhusets fångst entydigt kan verifieras av en närvarande övervakare. Den som avser att vittja fasta redskap ska anmäla detta per telefon till Havs- och vattenmyndigheten senast tre timmar i förväg. Anmälan ska innehålla namnet på den som fiskar med stöd av fiskerätt, redskapets position och tidpunkten för vittjning. Om inte annat medges får vittjning ske högst en timme efter den tid som anges i anmälan.

10 a § All öring som fångas till och med den 31 maj 2026 ska omedelbart återutsättas, levande eller död, om den

1. fångas i älvområdet nedströms utloppet från sjön Kilpisjärvi, eller

2. fångas i havsområdet och inte är märkt genom att fettfenan är bortklippt.

Fiskekvot

11 § Det är tillåtet att fånga och behålla en lax eller öring per fiskare och dygn vid fiske med spö och drag eller håv.

Användning av båt vid fiske med drag

12 § Fiske efter lax och öring med handredskap från en förankrad båt får inte störa andras fiske.

Vid fiske med drag från båt är det förbjudet att använda motor, utom i lugnvattnen nedströms bron mellan Övertorneå i Sverige och Aavasaksa i Finland. Det är förbjudet att använda motor närmare forsområdena än 200 meter. Förbudet enligt detta stycke gäller inte personer med sådana funktionsnedsättningar som försvårar användningen av båt utan motor.

Havs- och vattenmyndigheten får efter ansökan i det enskilda fallet besluta om undantag från förbudet i andra stycket, om det finns särskilda skäl. Havs- och vattenmyndigheten ska underrätta den behöriga finska förvaltningsmyndigheten om de beslut som meddelas.

12 a § Trots 12 § andra stycket är det till och med den 31 maj 2026 tillåtet att använda motor vid fiske med drag från båt i sjön Kilpisjärvi.

Fisketillstånd

13 § Havs- och vattenmyndigheten, eller den till vilken myndigheten uppdrar detta, får upplåta fisketillstånd där staten äger rätten till fiske efter lax och öring. Ett sådant tillstånd får också krävas för roddare som aktivt deltar i fisket efter lax och öring.

Havs- och vattenmyndigheten, eller den till vilken myndigheten uppdrar detta, får i samarbete med den behöriga finska förvaltningsmyndigheten ingå avtal om gemensamt fisketillstånd med övriga fiskerättshavare i älvområdet. Ett sådant tillstånd berättigar till fiske i fisketillståndsområdet utan hinder av riksgränsen.

Havs- och vattenmyndigheten får komma överens med den behöriga finska förvaltningsmyndigheten om de bestämmelser som ska gälla för försäljning av fisketillstånd och redovisningen av intäkter

från försäljningen samt övervaka den försäljning som utförs av privata intressen.

14 § Intäkterna från försäljningen av fisketillstånd för ett visst område tillfaller dem som innehar rätten till fisket i området i proportion till deras andelar i vattenområdena. Fördelningen av intäkter från försäljning av fisketillstånd i områden där staten innehar fiskerätten eller där fiskerätten har annan särskild grund ska dock bestämmas i det avtal som avses i andra stycket.

Intäkterna från försäljning av fisketillstånd ska sättas in på ett för Sverige och Finland gemensamt konto. Sedan fiskerättshavarna tilldelats sin andel ska återstoden användas till gemensamt beslutade åtgärder för kontroll och forskning i fiskeområdet.

Fiskeuppvisningar och fisketävlingar

15 § Havs- och vattenmyndigheten får i det enskilda fallet efter överenskommelse med den behöriga finska förvaltningsmyndigheten, och med avvikelse från bestämmelserna i detta kapitel, bevilja tillstånd för fiske som bedrivs i svenskt vatten vid fiskeuppvisningar och fisketävlingar som sker enligt riktlinjer som myndigheterna har enats om.

I tillståndsvillkoren får avvikelser medges från bestämmelser om fiskeredskap för demonstration av traditionella fiskemetoder i fiskeuppvisningar. Den behöriga finska förvaltningsmyndigheten ska underrättas om tillståndet.

Innebär tillståndet bara undantag från 5 § prövas frågan om tillstånd av Länsstyrelsen i Norrbottens län efter överenskommelse med den behöriga finska förvaltningsmyndigheten i stället för av Havs- och vattenmyndigheten.

Om en verksamhet eller åtgärd enligt denna paragraf kräver tillstånd i båda länderna ska artikel 21 i gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland tillämpas.

Visst fiske för vetenskapliga ändamål

16 § Havs- och vattenmyndigheten får i det enskilda fallet efter överenskommelse med den behöriga finska förvaltningsmyndigheten, och med avvikelse från bestämmelserna i detta kapitel, bevilja till-

stånd för fiske som bedrivs i svenskt vatten för vetenskapliga ändamål som sker enligt villkor som myndigheterna har enats om. Dessutom krävs lov av fiskerättsinnehavaren. Den behöriga finska förvaltningsmyndigheten ska underrättas om tillståndet.

Innebär tillståndet bara undantag från 5 § prövas frågan om tillstånd av Länsstyrelsen i Norrbottens län efter överenskommelse med den behöriga finska förvaltningsmyndigheten i stället för av Havs- och vattenmyndigheten.

Om en verksamhet eller åtgärd enligt denna paragraf kräver tillstånd i båda länderna ska artikel 21 i gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland tillämpas.

Förvaltning av fisket inom Torneälvens fiskeområde

17 § Havs- och vattenmyndigheten och Länsstyrelsen i Norrbottens län förvaltar fisket i Torneälvens fiskeområde. Innan beslut fattas om åtgärder i fiskeområdet ska Finsk-svenska gränsälvskommissionen beredas tillfälle att ge sitt utlåtande. Detta gäller dock inte i de fall ansvarig myndighet får anses ha erforderlig och tillräcklig kompetens i frågan.

18 § Havs- och vattenmyndigheten ska årligen utarbeta ett underlag om behovet av sådana avvikelser från fiskebestämmelserna som avses i 8 kap.6–8 §§fiskelagen (2026:000). Havs- och vattenmyndigheten ska då höra lokala fiskeintressen.

9 kap. Fiskeri- och vattenbruksprodukter

Prövning av frågor om producentorganisationer m.m.

1 § Jordbruksverket prövar frågor om

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer,

2. återkallelse av ett sådant erkännande som avses i 1,

3. godkännande av producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner, samt

4. fastställande av utlösande priser.

Innan Jordbruksverket fattar beslut i dessa frågor ska Havs- och vattenmyndigheten ges tillfälle att yttra sig.

Bemyndiganden

Vägning av fiskeriprodukter

2 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och för andra aktörer i fråga om vägning av fiskeriprodukter och om tillstånd för sådan vägning.

Tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen

3 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter enligt 9 kap. 3 § fiskelagen (2026:000).

Spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter

4 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om

1. sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

2. märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. information som ska följa med partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, och

4. information och dokumentation i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Havs- och vattenmyndigheten får även meddela bestämmelser om undantag från spårbarhetskraven för små mängder av fiskeri- eller vattenbruksprodukter som säljs direkt till konsumenter, i enlighet med artikel 58.8 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Havs- och vattenmyndigheten ska, i arbetet med att ta fram föreskrifter enligt första och andra stycket, inhämta information och synpunkter från Jordbruksverket och Livsmedelsverket.

Uppgiftsskyldighet

5 § Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten får, för annan verksamhet än yrkesmässigt fiske och inom sina verksamhetsområden, meddela föreskrifter om att näringsidkare som befattar sig med fiskeri- eller vattenbruksprodukter som omfattas av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, försäljning,

2. inköp, import, export, och

3. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förordningarna.

Marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter

6 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter som kompletterar

EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, i frågor som avser

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer samt återkallelse av ett sådant erkännande,

2. godkännande av producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner, och

3. import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Innan Jordbruksverket meddelar sådana föreskrifter ska Havs- och vattenmyndigheten ges tillfälle att yttra sig.

10 kap. Kontroll och övervakning

Ansvaret för kontroll och övervakning

1 § Kontroll och övervakning utövas av Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Kustbevakningen, länsstyrelsen och Transportstyrelsen.

2 § Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och Länsstyrelsen i Norrbottens län övervakar efterlevnaden i svenskt vatten av föreskrifter om fisket i Torneälvens fiskeområde.

3 § Länsstyrelsen får förordna fiskevakter att genomföra kontroll av fritidsfiske i sötvattensområden.

Havs- och vattenmyndighetens ansvar

4 § Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för kontroll och kontrollvägledning, inklusive genomförande av landningskontrollen, om inte annat följer av bestämmelser i denna förordning eller andra föreskrifter. Myndigheten ska i arbetet med att ta fram kontrollvägledningar inhämta information och synpunkter från de myndigheter som berörs.

5 § Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för samordning i enlighet med artikel 5.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

6 § Havs- och vattenmyndigheten får överlåta åt länsstyrelsen att

1. kontrollera och övervaka vattenbruksverksamhet enligt artikel 4.2 i rådets förordning (EG) nr 708/2007, och

2. utöva kontroll enligt artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 708/2007.

Jordbruksverkets ansvar

7 § Jordbruksverket ansvarar för kontroll av

1. att bestämmelser om marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter i de EU-förordningar som förordningen kompletterar följs, och

2. att nationella bestämmelser om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter följs.

Kontroll enligt första stycket innefattar kontroll av att handelsnormer följs och att kriterier för att erkänna producentorganisationer, branschorganisationer, sammanslutningar av producentorganisationer, kriterier för att godkänna producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner och kriterier för att fastställa utlösande pris i samband med privat lagring uppfylls.

8 § Jordbruksverket får överlåta åt en annan myndighet att

1. kontrollera att handelsnormer följs, och

2. utföra dokumentkontroller.

9 § Jordbruksverket ansvarar för kontrollvägledning i frågor om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Myndigheten ska i arbetet med att ta fram kontrollvägledningar inhämta information och synpunkter från de myndigheter som berörs.

Kustbevakningens ansvar

10 § Kustbevakningen ansvarar för att genomföra kontroll av fiske i de vattenområden som anges i 1 kap.4 och 5 §§kustbevakningslagen (2019:32). Sådan kontroll får utföras även på land i anslutning till samma områden.

Myndigheten ansvarar även för att genomföra kontroll av fiske i vattenområden utanför svensk ekonomisk zon som följer av:

1. konventionen av den 31 december 1932 mellan Sverige och Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (SÖ 1933:13),

2. avtalet mellan Europeiska unionen och Konungariket Norge om ömsesidigt tillträde till fisket i Skagerrak för fartyg som för dansk, norsk och svensk flagg,

3. gränsälvsöverenskommelsen av den 11 november 2009 mellan Sverige och Finland (SÖ 2010:21), och

4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

11 § Kustbevakningen får utse behöriga tjänstepersoner att vara unionsinspektörer i enlighet med artikel 79 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

12 § Kustbevakningen ska ansvara för Sveriges del av de kontrollåtgärder som Europeiska unionen genomför till sjöss inom det område som regleras av Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC).

Myndigheten får för detta ändamål utse behöriga tjänstepersoner att vara inspektörer.

Länsstyrelsens ansvar

12 § Länsstyrelsen ansvarar för att genomföra kontroll av fiske i havet och i sötvattensområden.

Transporstyrelsens ansvar

13 § Transportstyrelsen ansvarar för sådana uppgifter som åligger medlemsstaten, och som avser fysisk kontroll av fartyg, i enlighet med artiklarna 39a, 41 och 41a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Förelägganden och förbud

14 § Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och länsstyrelsen får meddela sådana förelägganden och förbud som avses i 10 kap. 9 § fiskelagen (2026:000).

15 § Länsstyrelsen får meddela sådana förelägganden som avses i 10 kap. 10 § fiskelagen (2026:000).

Uppgiftsskyldighet för myndigheter

16 § Havs- och vattenmyndigheten ska till Kustbevakningen lämna sådana uppgifter om fiskefartyg, fiskelicenser, personliga fiskelicenser och tillstånd som Kustbevakningen behöver för sin verksamhet inom fiskerikontrollen.

17 § Havs- och vattenmyndigheten ska till Livsmedelsverket lämna sådana uppgifter om landningar som Livsmedelsverket kan antas behöva för att bedöma om anmälan bör göras enligt 7 § förordningen (2011:1494) om vissa fiskarter från Östersjöområdet.

18 § Havs- och vattenmyndigheten får till behöriga myndigheter i andra medlemsstater i Europeiska unionen samt till motsvarande myndigheter i tredjeland lämna sådana uppgifter om fiskefartyg som myndigheterna behöver för fiskerikontroll och som framgår av skyldighet i avtal med annan stat inom Europeiska unionen eller mellan

Europeiska unionen och tredjeland.

19 § Havs- och vattenmyndigheten ska snarast underrätta Polismyndigheten och åklagare om beslut enligt 13 kap. 5 § eller 13 kap. 6 § tredje stycketfiskelagen (2026:000).

20 § Kustbevakningen och Polismyndigheten ska lämna sådana uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten som denna kan antas behöva vid prövning av frågor om

1. sanktionsavgifter,

2. tilldelning av prickar,

3. fiskelicenser, personliga fiskelicenser och tillstånd, och

21 § En domstol ska snarast skicka en kopia av en dom och en åklagare ska snarast skicka en kopia av ett strafföreläggande som avser brott enligt fiskelagen (2026:000) till Havs- och vattenmyndigheten.

Har någon åtalats för ett brott enligt fiskelagen (2026:000) och beslut enligt 13 kap. 5 § eller 6 § tredje stycket fiskelagen har meddelats ska domstolen, om åtalet läggs ned eller ogillas, snarast underrätta Havs- och vattenmyndigheten om det.

Om Havs- och vattenmyndigheten har lämnat en sådan underrättelse som avses i 19 § och det därefter har beslutats att förundersökning om brott som legat till grund för beslut enligt 13 kap. 5 § eller 6 § tredje stycket fiskelagen lagts ned eller avslutats utan att åtal har väckts, ska den myndighet som meddelat beslutet snarast underrätta Havs- och vattenmyndigheten om det.

22 § Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för samordningen av arbetet med och rapporteringen av data som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004.

Jordbruksverket ska inom sitt verksamhetsområde bistå Havs- och vattenmyndigheten när det gäller data som omfattas av förordning (EU) 2017/1004 och till myndigheten lämna sådana uppgifter om vattenbruket, beredningsindustrin och fritidsfisket som myndigheten behöver för att fullgöra sina skyldigheter enligt första stycket.

23 § Länsstyrelsen ska till Havs- och vattenmyndigheten lämna uppgifter som Havs- och vattenmyndigheten kan antas behöva för att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets förordning (EG) nr 708/2007 av den 11 juni 2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk.

Havs- och vattenmyndigheten ska till länsstyrelsen lämna uppgifter som länsstyrelsen kan antas behöva för att utföra uppgifter enligt 6 §.

24 § Transportstyrelsen ska i de fall den upptäcker att uppmätt motorstyrka eller tonnage skiljer sig från uppgifter i en fiskelicens, lämna information om skillnaden till Havs- och vattenmyndigheten.

Bemyndiganden

25 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldighet för en annan myndighet som utövar kontroll enligt lagen, eller en fiskevakt som har delegerats vissa uppgifter, att till myndigheten anmäla ärenden som kan leda till sanktionsavgift enligt lagen.

26 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om förordnande och utbildning av fiskevakter.

27 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter om inspektion och kontroll som är grundade på internationella överenskommelser och rekommendationer. Innan myndigheten meddelar sådana föreskrifter ska den höra Kustbevakningen.

11 kap. Sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter

1 § Sanktionsavgifter får tas ut för de överträdelser och med de belopp som anges i bilaga 1 till denna förordning.

2 § Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket beslutar om sanktionsavgifter inom sina respektive ansvarsområden.

3 § Sanktionsavgifter betalas till Kammarkollegiet.

4 § Om ett beslut om sanktionsavgift efter överklagande upphävs, ändras eller fastställs genom en dom som har fått laga kraft, ska domstolen snarast sända en kopia av domen till Kammarkollegiet och ange vilket datum domen fick laga kraft.

5 § Åklagare och annan som är behörig att leda förundersökning om brott ska i fråga om överträdelse som kan leda till sanktionsavgift underrätta den myndighet som kan besluta om sanktionsavgift om att

1. en förundersökning har inletts, om förundersökningen har inletts av någon annan anledning än efter en anmälan om brott av annan än myndigheten,

2. överträdelsen inte längre är föremål för en sådan utredning och inte har prövats slutligt, och

3. överträdelsen omfattas av ett väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller beslut om åtalsunderlåtelse.

12 kap. Återkallelser av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser

Beslut om prickar, indragning, återkallelse och förbud

1 § Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om tilldelning av prickar, indragning och återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och fisketillstånd, förbud att verka som befälhavare, och sådana interimistiska beslut som avser prickar, indragning, återkallelse och förbud.

Radering av prickar

2 § Havs- och vattenmyndigeten prövar frågor om radering av prickar i enlighet med artikel 92.8 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Särskild avgift

3 § Vid landning av en otillåten fångst ska en särskild avgift betalas av befälhavaren. Om fisket bedrivits utan fartyg ska avgiften betalas av den som behållit fångsten.

Avgiften ska motsvara den otillåtna fångstens värde och ska beräknas med utgångspunkt i det pris som är högst av det faktiska försäljningspriset och det marknadspris som vid tiden för landningen gällde på landningsorten för fångster av motsvarande slag.

Avgiften får sättas ned eller helt efterges, om det med hänsyn till andra följder av den otillåtna fångsten skulle framstå som oskäligt att ta ut full avgift eller det annars finns särskilda skäl.

4 § Havs- och vattenmyndigheten beslutar om särskild avgift.

Bemyndiganden

Föreskrifter om uttag av särskild avgift

5 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om uttag av särskild avgift.

13 kap. Behöriga myndigheter och särskilda bemyndiganden

Behöriga myndigheter

1 § Havs- och vattenmyndigheten ska, inom sitt ansvarsområde och om inte annat följer av andra föreskrifter, utföra de uppgifter som enligt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat.

Havs- och vattenmyndigheten är ansvarig myndighet för uppgifter inom fiskeområdet som inte tydligt hör till Jordbruksverkets ansvarsområde.

Havs- och vattenmyndigheten får överlämna till annan myndighet att fullgöra viss uppgift enligt första stycket.

2 § Havs- och vattenmyndigheten ska utföra de uppgifter som ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat enligt rådets förordning (EG) nr 708/2007.

3 § Jordbruksverket ska, inom sitt ansvarsområde och om inte annat följer av andra föreskrifter, utföra de uppgifter som enligt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat.

Myndigheten får överlämna till annan myndighet att fullgöra viss uppgift enligt första stycket.

4 § Transportstyrelsen ska utföra de uppgifter som enligt artikel 40 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat. Myndigheten får överlåta certifiering i enlighet med artikel 40.3 i samma förordning.

Särskilda bemyndiganden

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

5 § Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket får inom sina respektive ansvarsområden meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelser i de EU-förordningar som fiskelagen kompletterar.

Verkställighetsföreskrifter

6 § Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket får inom sina ansvarsområden meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av

1. fiskelagen,

2. bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som fiskelagen kompletterar, och

3. denna förordning.

14 kap. Överklagande och övriga bestämmelser

Överklagande

1 § Bestämmelser om överklagande finns i 15 kap. 1 § fiskelagen (2026:000).

Beslut om stöd för isbrytarhjälp enligt 5 kap. denna förordning får inte överklagas.

Verkställbarhet

2 § Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket får bestämma att beslut i enskilda fall enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna förordning ska gälla omedelbart.

Producentorganisationers behandling av personuppgifter och direktåtkomst

3 § En producentorganisation som erkänts av Jordbruksverket enligt 9 kap. 1 § får behandla personuppgifter som avses i 4 § i syfte att förmedla överlåtelser mellan fiskare av sådana fiskemöjligheter som avses i 5 kap. 20 §. Uppgifterna får bara behandlas om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen.

4 § En producentorganisation som erkänts av Jordbruksverket enligt 9 kap. 1 § är personuppgiftsansvarig för behandlingen av sådana personuppgifter som lämnats ut från Havs- och vattenmyndighetens databas till producentorganisationen.

5 § En producentorganisation som erkänts enligt 9 kap. 1 § får ha direktåtkomst till uppgifter i Havs- och vattenmyndighetens databas om sådana fiskemöjligheter som avses i 5 kap. 20 § och om fångster som rapporterats enligt artikel 14 eller 15 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Direktåtkomst får bara avse uppgifter som den registrerade har samtyckt till utlämnande av.

Fiskevårdsområden

6 § Länsstyrelsen ska föra register över sina beslut enligt lagen (1981:533) om fiskevårdsområden.

Bemyndiganden

7 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen om fiskevårdsområden.

8 § Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om ansökningsavgifter i ärenden om

1. fiskelicens och personlig fiskelicens,

2. godkännande av ansökan om tillstånd att fiska i utländsk zon,

3. tillstånd för visst fiske, och

4. tillstånd att flytta eller sätta ut fisk.

Myndigheten får också meddela föreskrifter om avgifter för

1. registrering av den som fritidsfiskar, och

2. kontrollen över att EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken följs.

9 § Jordbruksverket får meddela föreskrifter om avgifter för kontrollen över att EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken följs, när det gäller marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

1. Denna förordning träder i kraft den 10 januari 2026.

2. Genom förordningen upphävs

a) förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen, och

b) förordningen (2009:867) om överlåtbara fiskerättigheter.

Bilaga 1

Sanktionsavgifter

Allmänna bestämmelser

1. Sanktionsavgifter med flera belopp

När en avgift anges med flera belopp ska

– 5 000 kronor betalas vid fiske med fartyg med en längd understigande 12 meter,

– 10 000 kronor vid fiske med fartyg med en längd av 12 meter eller mera men understigande 24 meter, och

– 25 000 kronor vid fiske med fartyg med en längd av 24 meter eller mera.

2. Sanktionsavgifter vid flera samtidiga överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Trots vad som sägs i denna bilaga ska följande gälla vid samtidig prövning av flera överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som tillsammans ska anses utgöra en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3.i i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om fiskeri- eller vattenbruksprodukter har erhållits genom den allvarliga överträdelsen. Beloppet ska motsvara produkternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till det belopp som sammantaget skulle utgå för överträdelserna enligt andra bestämmelser i denna bilaga.

Om fiskeri- eller vattenbruksprodukter inte har erhållits genom överträdelserna ska sanktionsavgiften betalas med det belopp som sammantaget ska utgå för överträdelserna enligt andra bestämmelser i denna bilaga.

Överträdelser som sanktionsavgift ska utgå för

1. Överträdelser av bestämmelser om landnings- eller omlastningsdeklarationer, loggbok, journal, rapport eller deklaration

Sanktionsavgift ska betalas av den som vid fiskeverksamhet överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte upprätta landnings- eller omlastningsdeklaration, – inte i rätt tid registrera eller föra in uppgifter i fiskeloggbok, journal, rapport eller deklaration,

– inte i rätt tid överföra, sända eller lämna in en sådan loggbok, journal, rapport eller deklaration, eller

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i sådan loggbok, journal, rapport eller deklaration.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen består i att

– inte alls föra fiskeloggbok, kustfiskejournal, sötvattensjournal eller fångstrapport för inlandsfiske,

– uppgift om art eller fångstmängd helt har utelämnats från rapportering, eller

– en art felaktigt redovisats som en annan art i rapporteringen. En sådan sanktionsavgift som avses i föregående stycke ska betalas med två gånger de orapporterade fiskeriprodukternas värde, vilket ska beräknas på det sätt som anges i artikel 91a.5 rådets förordning (EG) nr 1224/2009, dock minst med 10 000 kronor.

Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med en avgift som motsvarar dubbla värdet av produkterna, dock lägst 10 0000 kronor.

2. Överträdelser av bestämmelser om förhandsanmälan och anmälan om omlastning

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte göra förhandsanmälan eller anmälan om omlastning, – inte i rätt tid göra förhandsanmälan eller anmälan om omlastning, – utan medgivande anlöpa hamn före den tid som angetts i förhandsanmälan eller anmälan om omlastning,

– utan medgivande anlöpa hamn mer än en timme efter den tid som angetts i förhandsanmälan eller anmälan om omlastning,

– inte påbörja landning eller omlastning i anslutning till ankomst till hamn eller vid annan anmäld tidpunkt, eller

– inte göra anmälan om redskap. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000, 10 000 eller 25 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000, 10 000 eller 25 000 kronor.

Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut som motsvarar dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst 10 000, 20 000 eller 50 000 kronor.

3. Överträdelser som avser felaktiga eller utelämnade uppgifter i förhandsanmälningar

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter, genom att

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i förhandsanmälan.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut som motsvarar dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst 10 000 kronor.

4. Överträdelser som avser att inte lämna rapporter eller underrättelser, eller göra andra anmälningar om fiske än förhandsanmälningar, eller lämna felaktiga eller utelämna uppgifter i andra anmälningar om fiske än förhandsanmälningar

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att i fråga om fiskeverksamhet

– inte lämna andra rapporter eller underrättelser eller göra annan anmälan än förhandsanmälan, eller

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i andra rapporter, underrättelser eller anmälningar än förhandsanmälan.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya över-

trädelsen tas ut som motsvarar dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst 10 000 kronor.

5. Överträdelser som består i att inte anlöpa utsedd hamn

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter, genom att

– inte anlöpa utsedd hamn. Sanktionsavgift ska betalas med 5 000, 10 000 eller 25 000 kronor.

6. Överträdelser som avser att inte medföra fiskelicens, personlig fiskelicens, fiskeloggbok eller handlingar med uppgifter om fartyget ombord

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte medföra ombord fiskelicens, personlig fiskelicens, fiskeloggbok eller handlingar med uppgifter om fartyget.

Sanktionsavgift ska betalas med 5 000 kronor.

7. Överträdelser av kravet på att registrera sig för fiske utan fartyg

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i fiskelagen genom att

– bedriva fiske utan fartyg utan att vara registrerad. Sanktionsavgift ska betalas med 10 000 kronor.

8. Överträdelser kopplat till bestämmelser om vägning

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte i rätt tid fylla i uppgifterna i en vägningsjournal eller inbunden journal,

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en vägningsjournal, inbunden journal eller kalibreringsjournal, eller

– inte spara en vägningsjournal under föreskriven tid. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelsen består i att

– inte alls föra vägningsjournal, inbunden journal eller kalibreringsjournal,

– utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i en vägningsjournal eller en inbunden journal,

– uppge fel vikt i fråga om fiskeriprodukter som förvaras osorterade och i bulk, eller

– utelämna uppgift om vikt per art som understiger minsta referensstorlek för bevarande i en vägningsjournal eller en inbunden journal.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 15 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 15 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

9. Överträdelser som består i att lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeri- eller vattenbruksprodukter, eller inte lämna uppgifter på det sätt eller i det format som krävs för att uppfylla märknings- eller spårbarhetskrav för partier med fiskeri- eller vattenbruksprodukter

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeri- eller vattenbruksprodukter, eller

– inte lämna uppgifter på det sätt eller i det format som krävs för att uppfylla märknings- eller spårbarhetskrav för partier med fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeri- eller vattenbruksprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeri- eller vattenbruksprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 1 500 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 1 500 kronor för ett parti som väger högst 10 000 kilogram, 3 000 kronor för ett parti som väger mer än 10 000 kilogram och högst 30 000 kilogram, och 4 500 kronor för ett parti som väger mer än 30 000 kilogram.

Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivna belopp om överträdelsen består i att

– utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i ett parti med fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

– lämna felaktiga uppgifter om ett parti som innehåller en kvoterad, hotad eller skyddad art,

– utelämna uppgift eller lämna felaktig uppgift om vikt per art eller antalet individer som understiger minsta referensstorlek för bevarande för partiet i fråga, eller

– utelämna uppgift om fångstområde. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska

motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 1 500 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 1 500 kronor för ett parti som väger högst 1 000 kilogram, 4 500 kronor för ett parti som väger mer än 1 000 kilogram och högst 10 000 kilogram, 7 500 kronor för ett parti som väger mer än 10 000 kilogram och högst 30 000 kilogram, och 15 000 kronor för ett parti som väger mer än 30 000 kilogram.

Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla det belopp som anges för partiets kvantitet ovan.

10. Överträdelser av bestämmelser om gemensamma marknadsnormer för vissa fiskeriprodukter

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom att

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeriprodukter.

För fiskeriprodukter landade i unionen ska överträdelserna bestå i att lämna felaktiga eller helt utelämna uppgifter om

– färskhetskategori, – storlekskategori, – produktform, eller – nettovikt. För fiskeriprodukter importerade till unionen ska överträdelsen enligt bestå i att lämna felaktiga eller helt utelämna uppgifter om

– ursprungsland, – produktform, – färskhetskategori, – storlekskategori, – nettovikt i kilo, – datum för sortering, – avsändningsdatum, – leverantörens namn och adress, eller – vetenskapligt namn och handelsnamn.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Statens jordbruksverk om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara produkternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor eller om överträdelsen består i att utelämna eller felaktigt märka vetenskapligt namn och handelsnamn minst 10 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Om överträdelsen består i att utelämna eller felaktigt märka vetenskapligt namn och handelsnamn ska sanktionsavgift i stället betalas med 10 000 kronor.

Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

11. Överträdelse av skyldigheten att anmäla sig som förstahandsmottagare

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte ha anmält sig som förstahandsmottagare av fiskeriprodukter. Sanktionsavgift ska betalas med 30 000 kronor.

12. Överträdelser av bestämmelserna om att vägningsaktörer ska inneha tillstånd

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom att

– utföra vägningar utan att ha tillstånd. Sanktionsavgift ska betalas med 5 000 kronor.

13. Överträdelser genom att inte i rätt tid lämna en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, inte registrera eller överföra uppgifterna i föreskrivet format eller på anvisat sätt, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte i rätt tid lämna en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande,

– inte registrera eller överföra uppgifterna i föreskrivet format eller i övrigt på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten anvisat, eller

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelsen består i att

– utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande,

– utelämna uppgift om vikt eller antalet individer som understiger minsta referensstorlek för bevarande i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, eller

– utelämna uppgift om användningsområde för fångster som understiger minsta referensstorlek för bevarande i en avräkningsnota.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 7 500 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 7 500 kronor.

Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelsen består i att

– inte alls lämna avräkningsnota eller deklaration om övertagande. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 15 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 15 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

14. Överträdelser genom att inte i rätt tid lämna transportdokument eller kopia av transportdokument, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i ett transportdokument

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte i rätt tid lämna transportdokument eller kopia av transportdokument till Havs- och vattenmyndigheten, eller

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i ett transportdokument.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp överträdelsen består i att

– inte medföra transportdokument under transport av fiskeriprodukter eller innan transporten påbörjats sända transportdokument på elektronisk väg,

– inte alls lämna transportdokument eller kopia av transportdokument till Havs- och vattenmyndigheten,

– utelämna uppgift om art som transporteras eller felaktigt uppge en annan art, eller

– utelämna uppgift om vikt eller antalet individer som understiger minsta referensstorlek för bevarande.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 7 500 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 7 500 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

15. Överträdelser genom att inte i rätt tid lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg, inte i rätt tid lämna skriftliga bevis eller underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i fångstintyg, förenklat fångstintyg eller skriftliga bevis såsom lagringsbevis och beredningsintyg

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att

– inte i rätt tid lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg till den behöriga myndigheten,

– inte i rätt tid lämna skriftliga bevis enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 1005/2008 till den behöriga myndigheten,

– inte i rätt tid underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst, eller

– lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i fångstintyg, förenklat fångstintyg eller skriftliga bevis enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 1005/2008.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 7 500 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 7 500 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelserna består i att

– inte alls lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg till den behöriga myndigheten,

– inte alls lämna skriftliga bevis enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 1005/2008 till den behöriga myndigheten,

– inte registrera eller överföra uppgifterna på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten anvisat,

– inte alls underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst eller inte hålla godkänt fångstintyg och relaterade dokument tillgängliga för granskning,

– utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i fångstintyg eller förenklat fångstintyg, eller

– utelämna uppgift om eller felaktigt ange fångstområde, fartyg och flagghemmahamn i fångstintyg eller utelämna uppgift om eller felaktigt uppge fartyg i förenklat fångstintyg.

Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 15 000 kronor.

Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 15 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

16. Överträdelser genom att inte registrera sig som fritidsfiskare

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i fiskelagen genom att

– bedriva fiske utan att registrera sig som fritidsfiskare när registrering krävs.

Sanktionsavgift ska betalas med 1 000 kronor.

17. Överträdelser genom att inte rapportera fångst från fritidsfiske

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i fiskelagen genom att

– inte rapportera fångster från fritidsfiske när rapportering krävs. Sanktionsavgift ska betalas med 1 000 kronor.

Bilaga 2

Avgränsningen av Torneälvens fiskeområde och fredningszoner i havsområdet

Avgränsningen av Torneälvens fiskeområde och fredningszoner i havsområdet

Koordinaterna för de brytningspunkter som avgränsar fiskeområdet (tillämpningsområdet)

Tillämpningsområdets sydgräns löper som räta linjer mellan följande punkter. Punkterna är markerade med tresiffriga tal på kartan i slutet av bilagan. Koordinaterna hänför sig till ETRS89 (WGS84)-systemet.

Nr Lat Lon Beskrivning

ggmm.dddd ggmm.dddd

991 65 46.1562 23 53.8963 Piren vid Haparanda hamn 992 65 41.5757 24 00.1305 Skomakarens nordostligaste punkt 993 65 39.5405 24 05.0768 Ylikaris ostligaste punkt 994 65 37.3485 24 08.3960 Sarvenkatajas nordligaste punkt 100 65 37.3484 24 09.7714 Punkten där den svenska östgående linjen träffar riksgränsen 444 65 37.1570 24 09.6966 Brytpunkt IV vid riksgränsen 101 65 36.7703 24 09.5888 Punkten där Torne kommungräns möter riksgränsen

189 65 41.1659 24 17.4295 Råsten 189 på Iso-Huituri, Kommungränsen 437 65 46.0298 24 26.1716 Råsten 437 på Rajakari där gränserna mellan tre kommuner möts 222 65 46.7880 24 26.9516 Råsten 2 på Koivuluoto

Fredningszoner

Fredningszonerna utgörs av vattenområden som sträcker sig 200 meter åt båda sidorna från nedan angivna räta linjer.

Linjernas brytpunkter är angivna med tvåsiffriga tal på kartan i slutet av bilagan. Fredningszonerna fortsätter utanför tillämpningsområdet under nationell jurisdiktion

a) från en punkt 65°47,147’ N, 24°07,109’ O (nr 10) på Kraaseligrundet utanför älvmynningen till en punkt 65°45,780’ N, 24°06,160’ O (nr 11), därifrån till en punkt 65°43,930’ N, 24°09,710’ O (nr 12), därifrån till en punkt 65°40,480’ N, 24°11,660’ O (nr 13) och därifrån till en punkt 65°36,773’ N, 24°09,594’ O (nr 19),

b) från en punkt 65°45,930’ N, 24°06,264’ O (nr 20) på den enligt a) gående linjen till en punkt 65°45,980’ N, 24°02,460’ O (nr 21), därifrån till en punkt 65°43,930’ N, 23°59,210’ O (nr 22), därifrån till en punkt 65°41,930’ N, 24°01,410’ O (nr 23) och därifrån till en punkt 65°41,177’ N, 24°01,101’ O (nr 29),

c) från punkten 65°43,930’ N, 23°59,210’ O (nr 22) till en punkt 65°43,162’ N, 23°57,977’ O (nr 39),

d) från en punkt 65°44,530’ N, 24°00,170’ O (nr 40) på den enligt

b) gående linjen till en punkt 65°44,492’ N, 23°56,166’ O (nr 49),

e) från punkten 65°43,930’ N, 24°09,710’ O (nr 12) till en punkt 65°43,880’ N, 24°13,860’ O (nr 52) och därifrån till en punkt 65°40,726’ N, 24°16,642’ O (nr 59),

f) från punkten 65°43,880’ N, 24°13,860’ O (nr 52) till en punkt 65°43,730’ N, 24°19,110’ O (nr 62) och därifrån till en punkt 65°43,018’ N, 24°20,749’ O (nr 69).

Fredningszonernas brytpunkter i tabellform. Zonernas sträckning utanför avtalsområdet har medtagits som information.

Nr Lat Lon Beskrivning

ggmm.dddd ggmm.dddd

Linje a)

10 65 47.147 24 07.109 11 65 45.780 24 06.160 12 65 43.930 24 09.710 13 65 40.480 24 11.660 19 65 36.773 24 09.594

a-slutpunkt, (= skärningspunkt med tillämpningsområdets yttre gräns)

– – –

1 65 34.930 24 08.570 a-riktningsgivande punkt utanför tillämpningsområdet

Linje b)

20 65 45.930 24 06.264 21 65 45.980 24 02.460 22 65 43.930 23 59.210 23 65 41.930 24 01.410 29 65 41.177 24 01.101 b-slutpunkt

– – –

24 65 35.930 23 58.960 b-brytpunkt utanför tillämpningsområdet 2 65 34.930 23 59.849 b-riktningsgivande punkt utanför tillämpningsområdet

Linje c)

22 65 43.930 23 59.210 39 65 43.162 23 57.977 c-slutpunkt

– – –

32 65 38.930 23 51.210 c-brytpunkt utanför tillämpningsområdet 33 65 37.930 23 50.360 c-brytpunkt utanför tillämpningsområdet 3 65 34.930 23 51.552 c-riktningsgivande punkt utanför tillämpningsområdet

Linje d)

40 65 44.530 24 00.167 49 65 44.492 23 56.166 d-slutpunkt 41 65 44.430 23 50.010 d-brytpunkt utanför tillämpningsområdet

Förklaringar till kartan

Tillämpningsområdets sydgräns med tresiffriga tal 991, 992, 993, 994, 100, 444, 101, 189, 437, 222.

Riksgränsens brytpunkter utan numrering.

Fredningszonernas mittlinjer med tvåsiffriga tal.

Linje a: 10, 11, 12, 13, 19.

Linje b: 20, 21, 22, 23, 29.

Linje c: 22, 39.

Linje d: 40, 49.

Linje e: 12, 52, 59.

Linje f: 52, 62, 69.

Nr Lat Lon Beskrivning

42 65 43.530 23 48.210 d-brytpunkt utanför tillämpningsområdet 43 65 42.730 23 48.410 d-brytpunkt utanför tillämpningsområdet 44 65 41.330 23 46.560 d-brytpunkt utanför tillämpningsområdet 4 65 34.929 23 41.055 d-riktningsgivande punkt utanför tillämpningsområdet

Linje e)

12 65 43.930 24 09.710 52 65 43.880 24 13.860 59 65 40.726 24 16.642 e-slutpunkt

– – –

5 65 34.931 24 21.721 e-riktningsgivande punkt utanför tillämpningsområdet

Linje f)

52 65 43.880 24 13.860 62 65 43.730 24 19.110 69 65 43.018 24 20.749 f-slutpunkt

– – –

63 65 42.230 24 22.560 f-brytpunkt utanför tillämpningsområdet 6 65 34.931 24 24.993 f-riktningsgivande punkt utanför tillämpningsområdet

Bilaga 3

Fångstplatser rörande Torneälvens fiskeområde

Fångstplatser

Håv

Vaarankoski Vojakkala by Övre Vojakkala bys samfällighetsförening/delägarlag Kukkolaforsen Kukkola by Kukkolas samfällighetsförening/delägarlag Kukkolas sikfiskeförening

Kukkola 6:12 Lahti Kukkola 80:1 Saukkola Ohtonen

Matkakoski Korpikylä Korpikyläs delägarlag Matkakoski sikfiskeförening Vuennonkoski Vitsaniemis by Pekanpääs fiskelag Vitsaniemis fiskeförening

Flytnät och kullenät

Mustasaari Karungis by Karungis delägarlag/ Karungis traditionsfiskares andelslag Karungis fiskeförening Järviväylä Karungis by Karungis delägarlag/ Karungis traditionsfiskares andelslag Karungis fiskeförening Matkakoski Korpikylä Korpikyläs delägarlag Tuoheanlahti Korpikylä Korpikyläs delägarlag

Kultaniitty Pekanpää Pekanpääs fiskelag Puittamonsaari Koivukylä-Päkkilä- Vitsaniemis fiskeförening Pukulmi Kainuunkylä Kainuunkyläs fiskelag Bockholmen Koivukylä-Päkkilä- Vitsaniemis fiskeförening Tulkkila Armassaari Armassaari fiskelag Laurinhieta Nuotioranta Nuotioranta fiskelag Niemis byaområde

Luppios laxfiskeförening

Karjosaari Alkkula Alkkula fiskelag Ruskolas fiskeförening Vasikkasaari Närkki-Tengeliö Närkki-Tengeliö fiskelag Hannukkala Närkki-Tengeliö Närkki-Tengeliö fiskelag Kauvosaari Kauliranta Kauliranta fiskelag Koulunapaja Kauliranta Kauliranta fiskelag Juoksenki Juoksenki by Juoksenki fiskelag, Niemi-Saloniemi fiskelag, Juoksengi Pia fiskelag Juoksengi Juoksengi skifteslags samfällighetsförening Kärsänkin- Kulleapaja

Kuivakangas Kuivakangas skifteslags samfällighetsförening, Kuivakanhaan Kalastuskunta

1.3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. ska införas en ny paragraf, 25 c §, och närmast före 25 c § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Mål om brott som avser överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

25 c §

Meddelas dom i mål, där någon döms för brott som innefattar överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, ska domstolen sedan domen vunnit laga kraft sända en kopia av domen till Havs- och vattenmyndigheten.

1.4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2011:619) med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten

Härigenom föreskrivs att 5 § förordningen (2011:619) med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Myndigheten ska särskilt

1. ansvara för den centrala tillsynsvägledningen under miljöbalken och samverka med länsstyrelserna för att åstadkomma ett effektivt tillsynsarbete,

2. bevaka allmänna miljövårdsintressen i mål och ärenden där miljöbalken tillämpas och som handläggs hos myndigheter och domstolar samt lämna myndighetens synpunkter tidigt i processen,

3. delta i miljöprövningar som gäller frågor som är principiellt viktiga eller har stor betydelse för havs- och vattenmiljön eller fisket,

4. vara samlande i vatten- och havsmiljöarbetet genom att samordna vattenmyndigheterna för genomförandet av vattenförvaltningsförordningen (2004:660),

5. arbeta med frågor som rör havsplanering,

6. ha det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen och ansvara för genomförandet av landningskontrollen,

6. arbeta med frågor som rör fiskerikontroll,

7. inom sitt ansvarsområde ansvara för skydd av naturtyper och arter samt andra frågor om biologisk mångfald i sjöar, vattendrag och hav,

8. i samråd med Naturvårdsverket fördela medel för miljöövervakning, uppföljning av miljökvalitetsmålen och internationell rapportering och efter samråd med övriga berörda myndigheter och organisationer ansvara för genomförandet av miljöövervakningen samt beskriva och analysera miljötillståndet inom sitt ansvarsområde,

9. ansvara för att samla in grundläggande information om fiskbestånden samt fisket och annat nyttjande i sjöar, vattendrag och hav och särskilt svara för att datainsamling och rådgivning i fråga om fisk-

1 Senaste lydelse 2021:190.

bestånden och fisket bedrivs i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008,

10. inom sitt ansvarsområde främja forskning och utvecklingsverksamhet och delta i beredningen av Naturvårdsverkets miljöforskningsanslag till stöd för myndighetens och verkets arbete,

11. göra kunskaper om havs- och vattenmiljön, fisket och myndighetens arbete tillgängliga för myndigheter, allmänhet och andra berörda,

12. ansvara för uppföljning och utvärdering av de statliga bidrag som omfattas av förordningen (1982:840) om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag, förordningen (2009:381) om statligt stöd till lokala vattenvårdsprojekt och förordningen (1998:1343) om stöd till fiskevården,

13. följa upp och utvärdera de statliga bidrag som omfattas av viltskadeförordningen (2001:724) när det gäller förebyggande åtgärder och ersättning för skada som orsakas av säl och rapportera sådan uppföljning och utvärdering till Statens jordbruksverk, och

14. samverka med Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Sveriges geologiska undersökning och länsstyrelserna i frågor som har betydelse för bevarande, restaurering och hållbart nyttjande av havs- och vattenmiljön och för vattenbruket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

1.5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2019:84) med instruktion för Kustbevakningen

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2019:84) med instruktion för Kustbevakningen att 9 § och rubriken närmast före 9 § samt 10 § och rubriken närmast före 10 § ska upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2026.

2. Utredningens uppdrag och genomförande

2.1. Utredningens uppdrag

I utredningens direkti v1anges två huvudområden som utredningen har haft i uppdrag att arbeta med. Dessa rör en moderniserad fiskelagstiftning respektive förenklade förutsättningar att bedriva vattenbruk. Detta betänkande avser den del av uppdraget som rör en moderniserad fiskelagstiftning. I utredningens uppdrag i denna del ingår att göra en översyn av regelverket på fiskeområdet och se över bestämmelserna om fiskerikontroll. Utredningen har därutöver haft i uppdrag att särskilt arbeta med vissa frågor. Nedan redogör vi för de två huvudsakliga uppdragen som utredningen har haft i denna del. Vi går sedan in på de särskilda frågor som utredningen har haft i uppdrag att arbeta med. En fullständig uppdragsbeskrivning finns i regeringens direktiv som bifogas som bilaga 1 till betänkandet .2

2.1.1. Utredningens huvudsakliga uppdrag i fråga om en moderniserad fiskelagstiftning

Översyn av regelverket på fiskeområdet

Av utredningens direktiv framgår bl.a. följande i fråga om översyn av regelverket på fiskeområdet. Fiskelagen (1993:787), lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (GFP- lagen) och förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (fiskeförordningen) tillkom i början av 90-talet och

1 Se bilaga 1. 2 I sammanhanget ska även nämnas att Regeringskansliet under utredningens arbete har lämnat över en skrift från Havs- och vattenmyndigheten till utredningen. I skriften har myndigheten lyft behov av att bestämmelserna om prickar och bestämmelserna om särskild avgift ska ses över. Vi kommer att återkomma till denna skrift i kapitel 17.

har alla ändrats i olika omgångar utan att strukturen i författningarna har setts över. Det nationella regelverket på fiskeområdet är därför komplicerat och svåröverskådligt. Ordningen att det finns en lag med kompletterande bestämmelser till unionsreglerna, och en lag för fisket i övrigt, gör att det även är svårt att överblicka hur regelverket hänger ihop. Det är inte heller helt tydligt hur fiskelagen och GFP-lagen förhåller sig till varandra. En översyn behöver därför göras av gällande regler på fiskeområdet. Översynen ska resultera i att en ny fiskelag med en tydlig struktur tas fram. Den nya lagen ska utgöra en sammanslagning av fiskelagen och GFP-lagen. Översynen ska även omfatta fiskeförordningen. Utredningen har även haft i uppdrag att överväga om bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter samt den tillhörande förordningen bör föras över till den nya lagen och förordningen. I syfte att hålla isär begreppen i förhållande till nu gällande författning ar3har utredningen valt att benämna förslaget till ny fiskelag den moderniserade fiskelagen och förslaget till ny fiskeförordning den moderniserade fiskeförordningen. I samband med att de nya författningarna tas fram ska utredaren analysera om några ändringar behöver göras för att regelverket ska bli tydligare och lättare att tillämpa samt att lämna eventuella andra författningsförslag som behövs för att modernisera lagstiftningen. De nya författningarna ska ha en ändamålsenlig struktur.

Av direktiven framgår vidare att den föreslagna lagstiftningen ska säkerställa ett hållbart nyttjande av fiskresurserna, som gynnar såväl fiskenäringen och fritidsfisket som den biologiska mångfalden.

Översyn av bestämmelserna om fiskerikontroll

Av utredningens direktiv framgår i huvudsak följande i fråga om utredningens uppdrag att se över bestämmelserna om fiskerikontroll. I maj 2018 antog EU-kommissionen ett förslag till nya regler när det gäller stora delar av den gemensamma fiskerikontrollen. Förslaget innebär ändringar i bland annat Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/

3 Begreppet den moderniserade fiskelagstiftningen används som ett samlingsnamn för att beskriva både den moderniserade fiskelagen och den moderniserade fiskeförordningen.

96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/ 2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006 (kontrollförordningen) och Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999 (IUU-förordningen) och syftar till att skapa effektivare kontrollåtgärder, förbättrad efterlevnad och verkställighet samt lika villkor för fiskets aktörer. Kommissionens förslag innehåller bland annat krav på bättre dokumentation och kontroll av landningsskyldigheten genom användning av kamerabevakning på riskfartyg, ändrade regler för spårbarhet, ett mer fullständigt informationssystem med digitaliserad rapportering av fångster och förstärkta regler om kontroll av fiskeredskap. Kommissionen har vidare förslagit ändringar i fråga om gemensam förteckning över kriterier för vad som ska anses som allvarliga överträdelser. De nya EU-bestämmelserna om fiskerikontroll behöver analyseras och det behöver göras en bedömning av vilka kompletterande bestämmelser som krävs för att anpassa det nationella regelverket till de nya unionsbestämmelserna. Syftet ska vara att säkerställa att Sverige har en ändamålsenlig kompletterande reglering till EU-reglerna om fiskerikontroll när de nya reglerna ska börja tilllämpas.

2.1.2. Särskilda frågor som utredningen har haft i uppdrag att arbeta med

När det gäller de särskilda frågorna som utredningen har haft i uppdrag att arbeta med kan i korthet följande nämnas.

Översyn av grunderna för att fördela den tillgängliga resursen

Av utredningens direktiv framgår att Havs- och vattenmyndigheten endast kan ta hänsyn till sociala och ekonomiska perspektiv vid fördelning av fiskeresursen när det gäller yrkesfiskare. För annat fiske, så som fritidsfiske eller fisketurismverksamhet, saknas möjlighet att ta sådana hänsyn vid fördelning av fiskeresursen. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att myndigheten ska ges möjlighet att fördela fiskeresursen utifrån sociala och ekonomiska skäl även för annat fiske än yrkesfisket. Enligt myndigheten försvårar avsaknaden av sådana möjligheter i betydande grad tillämpningen av flera av principerna för genomförande av ekosystemansatsen i fiskförvaltningen.

Utredningen har i denna del i huvudsak haft i uppdrag att bedöma om Havs- och vattenmyndigheten bör kunna meddela föreskrifter för andra än yrkesfiskare utifrån andra hänsyn än fiskevårdsskäl. Utredningen har även haft i uppdrag att analysera hur en sådan reglering bör utformas och om de förslag som myndigheten har lämnat kan hantera perspektiv utifrån olika intressen och behov.

Översyn av förutsättningarna för beslag av föremål

Av utredningens direktiv framgår att det i dag krävs att en person påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt fiskelagen för att beslag ska få göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål. Berörd myndighetstjänsteman eller annan med befogenhet att ta föremål i beslag behöver vara på plats när det otilllåtna redskapet sätts ut eller vittjas. Av direktiven framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten har lyft att det är av synnerligen stor vikt att fiskeredskap som används vid pågående brott mot fiskelagen kan omhändertas på ett rättssäkert och effektivt sätt, oavsett om gärningsmannen befinner sig på platsen vid fiskeredskapet eller inte. Utredningen har i denna del i uppgift att analysera och ta ställning till om det bör vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår ett brott.

Översyn av straffbestämmelserna

Av utredningens direktiv framgår att Havs- och vattenmyndigheten pekat på att det i fiskelagen och GFP-lagen ställs olika krav för straffsanktionering beroende på om brottet innebär en överträdelse av nationella bestämmelser eller EU-bestämmelser och att 11 § GFP-lagen är otydlig. Av direktiven framgår vidare att EU-straffstadgandeutredningen i betänkandet ”Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar ”4har redogjort för hur och i vilka situationer olika lagstiftningstekniker bör användas inom rättsområden där det finns ett stort antal EU-bestämmelser. Det framgår även att den utredningen lämnat förslag på hur straffbestämmelserna i fiskelagen och GFP-lagen bör utformas för att vara förenliga med de slutsatser som den utredningen kommit fram till. Utredningen har i denna del haft i uppdrag att analysera och föreslå hur straffbestämmelserna på fiskeområdet bör utformas med beaktande av problem som Havs- och vattenmyndigheten har belyst samt de rekommendationer och lagförslag som EU-straffstadgandeutredningen har lämnat.

Förtydliga ansvaret för fiskerikontrollen

Av utredningens direktiv framgår att Havs- och vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för fiskerikontroll i Sverige och att kontrollverksamheten genomförs i nära samarbete med Kustbevakningen, som ansvarar för att genomföra fiskerikontroller till sjöss i samverkan med andra myndigheter med ansvar kopplat till fiskerinäringen. Det framgår vidare att Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) ansvarar för kontrollen av marknadsnormer och producentorganisationer och att Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för övriga delar av marknadskontrollen av fiskeprodukter. I direktiven nämns vidare att även länsstyrelsen ansvarar för viss tillsyn. Av direktiven framgår också att Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen under år 2019 fick i uppdrag av regeringen att utreda och föreslå hur den svenska fiskerikontrollen kan förbättras och effektiviseras samt att myndigheterna i sina redovisningar pekat på att deras och andra myndigheters uppdrag behöver förtydligas i vissa avseenden.

Utredningen har i denna del haft i uppdrag att föreslå eventuella ändringar när det gäller mandat och ansvarsfördelning mellan de

4SOU 2020:13.

myndigheter som berörs av fiskerikontrollen, med utgångspunkt i myndigheternas uppdragsredovisningar.

Genomföra datainsamling och kontroll av andra än yrkesfiskare

Av utredningens direktiv framgår att de kontrollåtgärder som i dag vidtas för att säkerställa ett hållbart nyttjande av fiskeresurserna framför allt riktar sig mot yrkesfiskare men att fritidsfisket står för en stor del av nyttjandet av fiskebestånden, såväl när det gäller fångstmängder som samhällsekonomiska värden. Det framgår också att Havs- och vattenmyndigheten i en rapport har föreslagit ett antal åtgärder som syftar till en ökad kontroll av andra kategorier av fiskare än yrkesfiskare. I rapporten föreslås bl.a. att myndigheten, om det finns särskilda skäl, ska kunna föreskriva om anmälnings- och rapporteringsskyldighet för andra än yrkesfiskare och att fiskarna ska kunna påföras en sanktionsavgift om reglerna om anmälnings- och rapporteringsskyldighet inte följs. Det föreslås även att fiskarna under vissa förutsättningar ska vara skyldiga att märka fångst och att en avgift ska kunna tas ut för hanteringen av fångstmärken.

Utredningen har i denna del haft i uppdrag att analysera om Havs- och vattenmyndighetens förslag på åtgärder för andra än yrkesfiskare är förenliga med de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll. Utredningen har även haft i uppdrag att bedöma under vilka förutsättningar som krav på anmälan, rapportering och märkning ska gälla samt avgift och sanktionsavgifter kunna tas ut, för det fall att åtgärderna bedöms vara förenliga med de nya reglerna. Utredningen har slutligen haft i uppdrag att analysera hur en rapporteringsskyldighet förhåller sig till bestämmelser om dataskydd och den enskildes behov av skydd, för det fall en sådan reglering föreslås.

2.1.3. Redovisning av utredningens uppdrag

Enligt utredningens direktiv skulle uppdraget om att föreslå en moderniserad fiskelagstiftning redovisas senast den 29 november 2024. Utredningen begärde att tiden för redovisningen av uppdraget skulle förlängas. Utredningens begäran beviljades och enligt ett tilläggsdirektiv till utredningen skulle uppdraget i stället redovisas

senast den 30 maj 2025.5Utredningen begärde därefter på nytt att tiden för redovisning av uppdraget skulle förlängas. Utredningens begäran beviljades och enligt ett nytt tilläggsdirektiv till utredningen ska uppdraget att föreslå en moderniserad fiskelagstiftning i stället redovisas senast den 31 juli 2025.6

2.2. Utredningens arbete

2.2.1. Allmänt om utredningens arbete

Utredningens arbete med en moderniserad fiskelagstiftning inleddes i huvudsak efter det att utredningen lämnat delbetänkandet ”Förenklade förutsättningar för ett hållbart vattenbruk ”7den 6 december 2023. Utredningens sekretariat har bestått av två sekreterare (två jurister) under arbetet med en moderniserad fiskelagstiftning. Under den inledande delen av arbetet har dock sekretariatet bestått av endast en sekreterare.

Utredningsuppdraget har varit omfattande mot bakgrund av storleken på sekretariatet och har berört frågor som har involverat många myndigheter. Uppdraget har berört framför allt EU-rätt och nationell rätt, men även internationell rätt. Frågorna har berört såväl offentlig rätt som civilrätt och utredningen har vid sidan av fiskelagstiftningen behövt gå in närmare på ett flertal olika lagstiftningar som har koppling till fiskelagstiftningen, bl.a. fastighetsrättsliga lagstiftningar, miljölagstiftningar och lagstiftningar som rör skydd för den personliga integriteten. Utredningen har mot denna bakgrund inte kunnat gå in närmare på alla de problem som utredningen har uppmärksammat i den nuvarande lagstiftningen, utan har behövt göra prioriteringar utifrån utredningens direktiv. Utredningen har också behövt arbeta med förslagen ända fram till inlämningen av dokumenten inför tryckning.

5 Se bilaga 2. 6 Se bilaga 3. 7SOU 2023:74.

2.2.2. En expertgrupp har bistått utredningen i arbetet

En expertgrupp har bistått utredningen i arbetet med uppdraget i sin helhet. Totalt har åtta expertgruppsmöten hållits. Utredningen har hållit både fysiska möten i Stockholm och möten där deltagarna endast har deltagit digitalt. Experterna har uppmanats att komma med förslag och synpunkter och har under arbetets gång fått ta del av utredningens texter, även vissa mindre färdiga förslag, och har fått lämna synpunkter på dessa. Utredningen har under arbetets gång även haft löpande kommunikation med experterna och vid behov haft kontakter med enskilda experter för att få mer detaljerad kunskap i vissa frågor.

Genom expertgruppen har kunskap tagits tillvara från följande departement, domstolar och myndigheter: Landsbygds- och infrastrukturdepartementet, Klimat- och näringslivsdepartementet, Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Kustbevakningen, Länsstyrelsen i Hallands län, Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Genom expertgruppen har kunskap också tagit tillvara från: Havs- och kustfiskarnas producentorganisation, Fiskbranschens riksförbund, Sveriges fiskares producentorganisation, Sportfiskarna och Swedish Pelagic Federation.

2.2.3. Utredningens externa kontakter och studiebesök

Av utredningens direktiv framgår att utredningen i den utsträckning det behövs ska inhämta synpunkter och upplysningar från berörda myndigheter och organisationer. Under den inledande delen av utredningens arbete har utredningen haft enskilda möten med Havs- och vattenmyndigheten. Det kan vidare nämnas att utredningen under arbetets gång haft kontakt med ett flertal myndigheter, bl.a. Brottsförebyggande rådet, Domstolsverket, Kammarkollegiet, Livsmedelsverket, Länsstyrelsen vid Stockholms län, Länsstyrelsen vid Västra Götalands län, Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt, Polismyndigheten, Post- och telestyrelsen, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Utredningen här även haft kontakt med flera organisationer. Här kan särskilt nämnas Fiskevårdsförbundet, Svenska Insjöfiskares Centralförbund och Sveriges Fiskevattenägareförbund.

Utredningen har dessutom deltagit på externa möten, varav följande särskilt kan nämnas: Fiskeforum, Länsfiskekonferens anordnad av Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsfiskekonferens anordnad av Länsstyrelsen i Stockholms län samt Nationell yrkesfiskekonferens anordnad av Jordbruksverket, Havs- och vattenmyndigheten och Landsbygdsnätverket. Utredningen har dessutom genomfört flera studiebesök. Utredningen har genomfört ett digitalt studiebesök vid SLU, Institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua). Utredningen har vidare genomfört ett fysiskt studiebesök vid Havs- och vattenmyndigheten och då närvarat vid landningskontroller. Utredningen har också deltagit i studiebesök vid Kustbevakningen, i samband med att myndigheten har genomfört inspektioner till sjöss. Utredningen har därutöver deltagit i studiebesök vid Göteborgs fiskauktion.

Av direktiven framgår att utredningen ska hålla sig informerad om och beakta annat relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet, kommittéväsendet och EU. Det framgår vidare att information om erfarenheter från andra länder vid behov ska inhämtas samt att utredningen ska förhålla sig till relevanta delar av det arbete som bedrivs inom ramen för pågående utredningar, bl.a. det som rör reglering av fisket för att skydda marina skyddade områden. I denna del kan nämnas att utredningen har haft flera kontakter med Miljöstraffutredningen (M 2022:04) och även varit i kontakt med Utredningen om koordinatbestämda fastighetsgränser (Ju 2023:26). I fråga om andra länders lagstiftning har utredningen beställt och fått del av en rapport om fiskelagstiftningen i Finland, Danmark respektive Norge.

Slutligen ska nämnas att utredningen även har haft kontakt med Tillväxtverket angående konsekvenser och Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) angående integritetsanalyser, kopplat till utredningens förslag.

2.3. Förutsättningarna för utredningens arbete

Under tiden arbetet med slutbetänkandet har pågått har det förelegat oklarheter i fråga om hur vissa bestämmelser i EU-rätten, och särskilt de ändrade kontrollbestämmelserna, ska tolkas och hur regelverket ska tillämpas i praktiken. Utredningen har mot bakgrund av det haft i uppdrag att utreda och lämna bedömningar och/eller förslag utifrån ett i flera fall otydligt men även i vissa fall föränderligt

underlag. De förslag och bedömningar utredningen lägger fram och de överväganden som görs i detta betänkande avseende EU:s bestämmelser bör läsas i ljuset av de svårigheter detta har inneburit för utredningens arbete. Det är möjligt att vissa av bedömningarna och förslagen behöver revideras utifrån att det framkommer ytterligare information som utredningen inte har haft tillgång till under arbetets gång.

3. Allmän bakgrund om svenskt fiske och det fiske som fartyg under svensk flagg bedriver i andra havsområden

3.1. Inledning

Fiskets historia är förmodligen lika lång som människans egen, och fisket har varit en viktig del av självförsörjningen i Sverige ända sedan de första människorna kom hit. De första skrivna författningstexterna avseende fisket härrör redan från 1200- och 1300-talen .1Både fisket och regleringen kopplat till fisket har genomgått stora förändringar från den tiden fram till i dag. Ett flertal av dagens bestämmelser i den nationella lagstiftningen har dock sin grund i författningar som tillkom för flera hundra år sedan. För att utredningen ska kunna lämna övervägda och relevanta förslag på hur lagstiftningen kan moderniseras, behöver vi förstå hur utvecklingen inom fiskets område har sett ut. I det här kapitlet ges därför en allmän historisk bakgrundsbeskrivning av fiskets och regleringens utveckling, där vi bl.a. kommer att gå in på utvecklingen av ekosystem, bestånd, fiskförvaltningen och fiskevården, samt hur näringen organiserat sig.

I kapitlets andra del kommer vi att beskriva det fisk e2som i dag bedrivs. Vi kommer i den delen av kapitlet att skilja mellan yrkesmässigt fiske, som i huvudsak bedrivs med stöd av licens, och det övriga fisket, vilket brukar benämnas fritidsfiske.

1 Ask & Svedäng (2019). 2 Med begreppet fiske avses enligt 5 § fiskelagen (1993:787) verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk. Vad som i fiskelagen sägs om fisk gäller även vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur, se 4 § fiskelagen.

3.2. Historisk bakgrund om fiskets utveckling

3.2.1. Utvecklingen av fisket och regleringen fram till slutet av 1800-talet

Av de tidiga skriftliga regleringarna från 1200- och 1300-talen framgår att fisket som utgångspunkt var knuten till en ägande- eller nyttjanderätt. Under 1500-talet började staten se fisket som en del av den nationella självförsörjningen och som en del av nationens skattebas. Sedan 1600-talet har fiskenäringen erhållit olika former av statlig stöttning. Stödet har skett genom exempelvis bidrag, lån, tullskydd och olika typer av skatteförmåner .3

Under andra halvan av 1700-talet fick det svenska fisket ett uppsving genom att en stor sillperiod inträffade i Bohusl än.4Sillperioder innebär att sill i stora mängder flyttar sig närmare kusten och därmed blir lättare att fånga. Det har uppskattats att sillperioden under 1700-talet sysselsatte cirka 16 000 personer. Sill saltades in för konsumtion och stora mängder exporterades. Sillen fångades i sådana mängder att allt inte kunde säljas för konsumtion och överskottet gick till trankokerier, där sillen användes till att utvinna sillolj a.5Sillen fångades under denna period framför allt strandnära med hjälp av landv ad6.7

I samband med sillperioden under 1700-talet samlades bestämmelser om vem som hade rätt till fiske och vatten för första gången i svensk lagstiftning. Huvuddragen i regleringen i 1766 års fiskeristad ga8var att den som ägde stranden hade rätt till fiske inomskärs och vid öppen havsstrand, samt utomskärs så långt det så kallade

landgrundet räckte. I stadgan fanns dock bestämmelser som innebar

att rätten till fiske kunde vara begränsat på de platser där fiske bedrivits av sedvan a.9Utanför gränsen för strandägarens enskilda fiske-

3 Ask & Svedäng (2019), s. 7. 4 Sillperioder har historiskt sett inträffat åtminstone fyra gånger med ungefär 100 års mellanrum. 5 Sillolja användes bl.a. för gatubelysning. I Bohuslän fanns det under perioden 300 salterier och 500 trankokerier, se Ask & Svedäng (2019), s. 19 f. 6 Landvad är ett förhållandevis litet redskap som används i det småskaliga kustnära fisket. Landvaden läggs ut i en halvcirkel och dras sedan in från land, se Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/data-kartor-och-rapporter/rapporter-ochandra-publikationer/aldre-publikationer/f-fakta/2012-02-08-f-fakta-200419havsfiskemetoder.html. 7 Under 1800-talets början försvann sillen från kusten och sillperioden tog därmed slut. 8 Kungl. Maj:ts stadga och ordning den 14 november 1766 för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske. 9 Den som påstod att den hade rätt att fiska med stöd av sedvana hade, i händelse av tvist, bevisbördan för sitt påstående. Se vidare i SOU 1947:47, s. 105 ff.

rätt, samt vid kronoskär, stränder och holmar som inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor, var fisket fritt tillgängligt för varje svens k10utan avgift .11Med anledning av att begreppet landgrund var svårt att tillämpa kom 1852 års fiskeristad ga12att innehålla bestämmelser om landgrundets närmare avgränsning, för det fall det inte hade blivit lagligen bestämt .13

Under 1800-talet ökade betydelsen av det så kallade backefisket (fiske med långr ev14) i Bohuslän. Fisket var inriktat på stora individer av bottenlevande arter. Det krävde relativt oexploaterade bestånd, vilket innebar att fisket med tiden flyttade allt längre ut i Nordsjön, ända till Shetland, då bestånden i Skagerrak och Kattegatt inte räckte för att upprätthålla lönsamhet .15Fisket i Östersjön förblev under 1800-talet dock småskaligt och lågintensivt.

3.2.2. Utvecklingen av fisket och regleringen från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet

Under slutet av 1800- och början av 1900-talet effektiviserades den svenska fiskeflottan, liksom andra kuststaters fiskeflottor, avsevärt. Fiskeflottorna motoriserades och nya fiskemetoder som t.ex. trål och snörpv ad16började använda s17. Det innebar bl.a. att fångster också kunde tas längre ut från kusten, vilket skedde under den nya sillperiod som inträffade i Bohuslän under slutet av 1800-talet. Det

10 Begreppet som användes var ”svensk undersåte”. 11SOU 1925:19, s. 50. Se även historisk beskrivning i Lantmäteriet (2012), s. 35 ff. 12 Kung. Maj:t ny fiskeristadga den 29 juni 1852. Ang. tolkning av begreppet landgrund, se Romberg & Thulin (1955), s. 16 f. 13 Se vidare i SOU 1947:47, s. 51 f., och Romberg & Thulin (1955), s. 16 f. 14 Fiske med långrev eller backor har varit en viktig yrkesmässig krokfiskemetod. Långrev är i princip en lång lina på vilken tafsar med krokar sitter med jämna mellanrum, se Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/data-kartor-ochrapporter/rapporter-och-andra-publikationer/aldre-publikationer/f-fakta/2012-02-08-ffakta-200419-havsfiskemetoder.html. 15 Backefisket hade anor från 1500-talet och pågick långt in på 1900-talet, se Ask & Svedäng (2019), s. 23 f. 16 Namnet beskriver redskapets verkningssätt, en vad (nät) som snörps åt. Snörpvaden läggs ut i en cirkel runt ett fiskstim, varefter dess underkant snörps ihop och koncentrerar fångsten mot ytan där den sedan kan lyftas eller sugas ombord på fiskefartyget, se Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/data-kartor-ochrapporter/rapporter-och-andra-publikationer/aldre-publikationer/f-fakta/2012-02-08-ffakta-200419-havsfiskemetoder.html. 17 Ask & Svedäng (2019), s. 26 f.

ökade fisketrycket ledde till att beståndens storlek påverkades negativt, vilket man kunde se i bl.a. Nordsjön .18

Samtidigt som fisket genomgick omfattande förändringar, kom fiskelagstiftningen att revideras. Utgångspunkten vid revideringen var att det inte skulle ske några större förändringar i fråga om rätten till fisk e.19Lagstiftningen delades upp i två olika lagar, där bestämmelserna om rätt till fiske samlades i 1896 års lag om rätt till fisk e20, och de allmänna bestämmelserna om fiske samlades i 1900 års fiskeristad ga.21Även 1896 års lag om rätt till fiske innehöll reglering om att strandägaren hade rätt till fiske i visst område närmast stranden, men begreppet landgrund användes inte längr e.221896 års lag om rätt till fiske innehöll flera undantag från huvudregeln om att strandägaren hade rätt till fiske inom området närmast stranden. Följande undantag kan särskilt nämn as23:

  • Fiske efter strömming var tillåtet i de fyra nordligaste länen vid

Sveriges östkust .24

  • Fiske efter havsfisk som gick till stränderna i stora stim var tillåtet i länen på västkusten .25
  • Övrigt fiske, som grundade sig på sedvänjor vid olika platser, som av ålder skett i strid med huvudregeln om strandägarens rätt till fiske, var också tillåtet .26 Sådant fiske brukar benämnas som sedvanefiske.
  • Fiske som någon därutöver hade förvärvat rätt till genom urminnes hävd, särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning

18 Bestånden där återhämtade sig under världskrigen i samband med att fisketrycket minskade, medan storleken på bestånden kom att krympa igen när fisket återupptogs. 19 I SOU 1947:47 s. 42 anges: ”För fiskelagskommittén var det en huvudsynpunkt att inga rubbningar i då gällande grundsatser i fråga om rätten till fiske skulle ske genom den nya lagen. Därvid tog man emellertid hänsyn ej endast till de förutvarande skrivna lagbuden utan även till sedvanerättsliga förhållanden.” 20 Lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske (1896:42 s. 1). 21 Fiskeristadgan av den 17 oktober 1900 (SFS 1900:78). 22 Romberg & Thulin (1955), s. 17 och 19. Av 2 § 1896 års lag om rätt till fiske framgår att strandägarens enskilda fiskerätt omfattade allt det vatten som fanns till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtogs. Gränsen var rörlig och påverkades av förändringar i strandlinjen och vattendjupet. 23 Undantagen beskrivs i SOU 1925:19, s. 35 f. 24 3 § första stycket 1896 års lag om rätt till fiske. 25 3 § andra stycket 1896 års lag om rätt till fiske. 26 3 § tredje stycket 1896 års lag om rätt till fiske. I denna angavs bl.a.: Där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller agntänkt vid annans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna.

eller på annat lagligt sätt var också undantaget från huvudregeln om att strandägaren hade rätt till fisk e.27

I 1896 års lagstiftning gjorde man skillnad mellan fasta och rörliga redskap och lagen innehöll ett krav på lov eller tillstånd för att få använda fast redskap i vattenområde som inte omfattades av strandägarens rätt .28Flera partiella reformer av fiskelagstiftningen gjordes under första halvan av 1900-talet, och flera bestämmelser om strandägares rätt till ersättning för mistad fiskerätt infördes i lagstiftningen .29En ny lag som rörde fisket infördes även under denna tid: 1913 års lag om gemensamhetsfisk e30.

3.2.3. Utvecklingen av fisket och regleringen från mitten av 1950-talet fram till början av 1990-talet

Under mitten av 1900-talet kom den svenska fiskelagstiftningen att återigen revideras, vilket resulterade i att 1950 års lag om rätt till fiske infördes. Revideringen gjordes samtidigt som det pågick lagstiftningsarbete avseende en ny jordabalk .31Bestämmelserna i 1950 års lag om rätt till fiske knöt an till regleringen i den samtidigt antagna lagen (1950:590) om gräns mot allmänt vattenområde (gränslagen), genom vilken vattenområden inom Sveriges territorium delades upp i enskilt respektive allmänt vatten .32Enligt bestämmelserna i 1950 års lag om rätt till fiske fanns det alltid en fiskerätt i enskilt vatten, som enligt huvudregeln var kopplad till ägandet av en fastighet. Genom fastighetsanknytningen kom bestämmelserna i lagen att avgränsa äganderättens omfattning .33Fiskerättens närmare innehåll varierade dock beroende av var i Sverige fastigheten var belägen .34

Vid utformningen av 1950 års lag om rätt till fiske strävade man efter att åstadkomma så enhetliga bestämmelser som möjligt över hela landet, samtidigt som man önskade behålla gällande regler som tillkommit som en följd av lokala förhållanden. Bestämmelserna som togs in i lagen om allmänhetens rätt till fiske i enskilt vatten,

27 12 § 1896 års lag om rätt till fiske. 28 1 och 2 §§ 1896 års lag om rätt till fiske. Se SOU 1925:19 s. 335 ff. 29 Dessa ändringar beskrivs närmare i SOU 1947:47 s. 43. 30 Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske (SFS 1913:97). 31SOU 1947:47 s. 47 f. 32 För närmare beskrivning av enskilt och allmänt vatten, se avsnitt 6.3.1. 33Ds 1992:70 s. 41. 34Ds 1992:70 s. 31.

så kallat frifiske, kom att i stor utsträckning kodifiera vad som gällt sedan tidigare .35Genom regleringen blev dock visst vatten som tidigare varit att anse som enskilt i stället allmänt, och visst ytterligare frifiske blev också tillåtet på enskilt vatten. Det frifiske som då tilläts omfattade bl.a. användningen av nät i stora delar av landets kustområden och begränsades inte till handredskap. Förändringen i lagstiftningen gjordes i huvudsak för att tillgodose yrkesfiskets intressen .36De som förlorade fiskerätt genom regleringen, bedömdes ha rätt till ersättning för skada och en särskild lag med bestämmelser om ersättning för förlorad fiskerätt infördes .37Reglerna tillkom under en tid när fisket hade en helt annan betydelse än i dag, bl.a. för den kustnära befolkningen .38

I mitten på 1950-talet trädde en ny fiskeristadga i kraft. Den nya stadgan byggde på i stort sett samma grunder som den äldre fiskeristadgan från år 1900. Regleringen i 1954 års fiskeristadga utgick ifrån att länsstyrelserna i stor omfattning skulle utfärda föreskrifter om fiskets vård och bedrivande i lokala stadgor. En nyhet var att dessa föreskrifter även fick avse allmänt vatten. Stadgan innehöll även andra bestämmelser, bl.a. förbud att vidta vissa åtgärder, så som försäljning av fredad eller undermålig fisk. Stadgan innehöll även bl.a. ansvars- och förverkandebestämmelser.

Den goda tillgången på fisk efter världskrige n39samt nya och förbättrade fiskemetoder gav också det svenska fisket nya förutsättningar. Svensk fiskproduktion ökade därför kraftigt från andra världskrigets slut fram till 1960-talet .40Under 1950-talet utvecklades ett svenskt fiske för framställning av fiskmjöl och olja. I början av 1960-talet kulminerade fisket med landningar om cirka 350 000 ton. Fiskerinäringen gjorde stora inkomster vilket medgav investeringar i nya fartyg och teknisk utrustning, som nya redskap och ekolod. Fram till mitten av 1960-talet bedrev västkustfiskare bland annat ett framgångsrikt fiske i Nordsjön efter sill, men också efter bottenlevande fiskarter. Under samma tidsperiod gjordes ansträngningar

35Ds 1992:70 s. 33. 36Prop. 1984/85:107 s. 38 f. 37 Lagen (1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m.m., se prop. 1984/85:107 s. 36. 38Ds 1992:70 s. 31. 39 Fisketrycket hade minskat under världskrigen. 40 År 1950 fanns det drygt 13 800 aktiva yrkesfiskare och drygt 8 300 binäringsfiskare, se Ask & Svedäng (2019), s. 43.

för att ställa om det traditionella skötfisket efter strömming i Östersjön till ett modernt trålfisk e41.

När 1950 års lag om rätt till fiske hade varit i kraft i drygt 20 år infördes den nu gällande jordabalk en42och fastighetsbildningslagen (1970:989). I dessa lagar finns fastighetsrättsliga bestämmelser som berör fisket.

Under 1900-talet uppmärksammades fiskefrågor alltmer i internationella sammanhang och under bl.a. 1950–1970-talen fördes det diskussioner om behovet av att i större utsträckning gemensamt reglera fisket .43För svenskt fiskes del fördes diskussioner inom två internationella organisationer, North-East Atlantic Fisheries Commission (NEAFC) etablerad år 1959 för Västerhavet och International Baltic Sea Fisheries Commission (IBSFC) etablerad år 1974 för Östersjön. Diskussionerna inom dessa organisationer var i sin tur kopplade till förhandlingarna inom Förenta nationerna om en internationell havsrättskonventio n44. Konkurrens om fiskevatten bidrog till att kuststater i slutet av 1970-talet införde fiskezoner, och därigenom utökade det vattenområde som staten ansåg sig ha rätt till fiske i. Genom havsrättskonventionen, som undertecknades 1982, fick varje kuststat, något förenklat uttryckt, rätt att inskränka andra länders fiske i en ekonomisk zon om maximalt 200 nautiska mil från kustlinjen .45Sverige flyttade ut sina gränser i både Västerhavet och Östersjön år 1978. På västkusten innebar utflyttningen av EG:s och Norges zoner att svenska fiskares fiskemöjligheter i Nordsjön, trots fiskeavtal med både EG och Norge, begränsades betydligt. Utflyttningen av zonerna sammanföll med ett stopp för det ekonomiskt mycket viktiga fisket efter sill i Nordsjön, vilket berodde på beståndskollaps. Detta ledde till att delar av den på västkusten hemmahörande flottan i stället började fiska strömming i Östersjö n46, där andra länders fiske begränsats av den utflyttade svenska ekonomiska zonen. Under slutet av 1970-talet och under

41 Ask & Svedäng (2019), s. 34 f. 42 Lagen trädde i kraft år 1972. 43 Sedan tidigt 1900-tal hade det funnits reglering om tekniska bevarandeåtgärderna som främst rörde tillåtna maskstorlekar och minsta landningsstorlekar. 44 Hentati-Sundberg (2017), s. 34. Havsrättskonventionen benämns ofta som UNCLOS (United Nations Convention on the Law of the Sea). Havsrättskonventionen och för fisket relevant internationellt samarbete beskrivs närmare i kapitel 4. 45 Tidigare hade fisket varit fritt utanför en linje tre till fyra nautiska mil utanför varje kuststats yttersta skär. Vi kommer att gå in närmare på regleringen i havsrättskonventionen i avsnitt 4.4.1. 46 Ask & Svedäng (2019), s. 37.

1980-talet skedde också ett omfattande torskfiske i Östersjön. Torskbeståndet hade vuxit sig stort under period en47, men på grund av överfiske fick fisket efter torsk minskas radikalt i början av 1990talet .48

Inom ramen för de internationella fiskerikommissionerna kom man under 1970-talet att för första gången besluta om begränsningar av fisket i form av kvoter som berörde Sverige. För Västerhavet beslutades år 1974 en kvot för sill, och för Östersjön beslutades år 1977 kvoter för torsk, sill och skarpsill. Generellt sett har de svenska kvoterna för bestånd i Västerhavet varit relativt låga i jämförelse med andra länder och även i relation till Sveriges historiska fiske (dvs. tiden före införandet av kvoter). Däremot fick Sverige betydligt större kvoter i Östersjön jämfört med Sveriges historiska fiske, vilket har medverkat till att det skett en förskjutning av fiskeansträngningen från Västerhavet till Östersjön de senaste 30 till 40 åre n49. Inom NEAFC, där en första fångstkvot för sill beslutades år 1974, bestämde man inledningsvis en totalkvot, och utgick sedan från de olika ländernas andel av den totala fångsten för de senaste tre till fem åren, när de olika ländernas andel av totalkvoten skulle beslutas. Förfarandet används fortfarande i dag och benämns i regel som en kvotfördelning baserad på ”historiskt fiske”. Den andel av totalkvoten som beslutats för varje land ligger sedan normalt fast från år till år; ett system som EU har tagit över och etablerat som en av grundvalarna inom den gemensamma fiskeripolitike n50. När kvoterna i Östersjön bestämdes inom IBSFC från och med slutet av 1970-talet, skedde det på en delvis annan grund än den som användes för Nordsjön. Inom denna organisation valde man att i mindre omfattning utgå från historiskt fiske och utgick i stället från längden på ländernas kuststräckor. Sverige fick därmed en betydligt större del av kvoterna.

För svensk del gjordes vidare vissa ändringar i regleringen som rörde fisket under denna tidsperiod. Bestämmelser om marknadsreglering av fisk och fiskeprodukter togs in i lagen (1974:226) om

47 Eero m.fl. (2008). 48 Under sommaren år 2019 nödstoppade EU-kommissionen fiske efter torsk från det östra Östersjöbeståndet, se kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1248 av den 22 juli 2019 om åtgärder för att minska ett allvarligt hot mot bevarandet av det östra beståndet av torsk (Gadus morhua) i Östersjön. Sedan år 2022 är det inte heller tillåtet att bedriva riktat fiske efter torsk i västra Östersjön. 49 Hentati-Sundberg (2017), s. 35. 50 Den så kallade ”Relativa stabiliteten” – att andelen av varje TAC hålls konstant år från år mellan länderna, se artikel 16 i grundförordningen.

prisreglering på fiskets område .51Under 1980-talet kom den tidigare nämnda fiskeristadgan med allmänna bestämmelser om fiske att ersättas av fiskeriförordningen (1982:126).

När det kommer till rätten till fiske gjordes en relativt stor förändring i fiskelagstiftningen år 1985, genom att rätten till frifiske med

handredskap utvidgades till att gälla i de stora sjöarna, dvs. Vänern,

Vättern, Hjälmaren, Mälar en52och Storsjön i Jämtland, och på de kuststräckor där frifisket vid den tiden var mest begränsat; i synnerhet södra ostkusten, Gotlands kuster och Blekinges sydkust. I dessa områden tilläts handredskapsfiske och i förarbetena nämns att typiska handredskap är kastspö (spinn, haspel, fluga) metspö, pimpel och pilk. Vidare angavs att om t.ex. båt är ett nödvändigt hjälpmedel för att redskapet ska kunna användas, bör det inte anses som ett handredskapsfiske. Trollingfiske och dragutter omfattades därför inte av reformen enligt uttalandena i förarbeten a.53Frisläppandet byggde på tanken att fiskbestånden i kustvattnen och de stora sjöarna räcker till för handredskapsfiske åt alla som är intresserade av fritidsfiske och att ett sådant fiske utan större olägenheter kan bedrivas jämsides med det kustbundna yrkesfisket. Jämfört med nätfiske och andra yrkesmässiga fiskeredskap ansågs handredskapsfisket ge små fångster och någon utfiskning med den fiskemetoden befarades int e.54

3.2.4. Utvecklingen av fisket och regleringen från början av 1990-talet fram till i dag

Fiskelagstiftningen reviderades återigen i början på 1990-talet, då den i dag gällande fiskelagen trädde i kraft. Av förarbetena till lagen framgår att det inte bedömdes möjligt att genomföra någon större översyn av bestämmelserna om rätten till fiske i syfte att skapa färre och enklare regler .55Man bedömde att det skulle krävas en omfattande undersökning och kartläggning av vilket fiske som faktiskt

51 Denna ersattes sedan av den kortlivade lagen (1993:649) om marknadsreglering på fiskets område. 52 Mälaren innehåller inte allmänt vatten men har en särställning eftersom staten betalat fiskerättsägarna för det intrång det innebär att allmänheten får fiska där med rörliga redskap, det brukar benämnas som enskilt frivatten, se Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/vagledning-foreskrifter-och-lagar/lagstiftning-direktiv-ochforordningar/lagstiftning-som-ror-fritidsfisket.html#h-Rattenattfiska. 53Prop. 1984/85:107 s. 38. 54Prop. 1984/85:107 s. 39. 55Prop. 1992/93:232 s. 32 f.

bedrivs för att kunna ändra gränsdragningen mellan enskilt fiske och frifiske, i syfte att kunna skapa geografiskt mer enhetliga och mindre detaljrika bestämmelser. Ett flertal bestämmelser om rätten till fiske placerades dock i en bilaga till fiskelagen, i syfte att göra dem mer lättillgängliga. Man gjorde samtidigt uttalanden i förarbetena om att det inte kunde förutsättas annat än att frifiskebestämmelserna i det stora hela fortfarande hade kvar sin aktualitet, även om fisket som försörjningskälla inte hade samma betydelse som tidigar e.56När det gällde utövandet av fiske gjordes flera förändringar jämfört med den tidigare regleringen, bl.a. gjordes rätten att bedriva yrkesfiske i huvudsak beroende av ett innehav av yrkesfiskelicens. Vidare gjorde man det också möjligt att fördela fisket genom att meddela föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för fritidsfisket .57En ytterligare förändring i lagstiftningen var att länsstyrelserna inte längre hade befogenhet att meddela föreskrifter för fiskevården eller fiske t.58När Sverige sedan blev medlem i EU trädde lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (GFP-lagen) även i kraft. Vi kommer i senare kapitel att närmare beröra de i dag gällande bestämmelserna.

Sedan Sverige blev medlem i EU år 1995 har det svenska fisket genomgått stora förändringar, även om värdet av landningarna inom yrkesfisket har legat på ungefär samma nivå, runt en miljard svenska kronor årligen. Sveriges EU-inträde innebar dock inga radikala förändringar med avseende på de internationella fångstbegränsningarna, eftersom EU i huvudsak hade anammat de sedan tidigare ingångna regleringarna från NEAFC och IBS FC59.

56Ds 1992:70 s. 41. 57Prop. 1992/93:232 s. 1. 58 Detta behandlas i prop. 1992/93:232 s. 37 ff. 59 Hentati-Sundberg (2017), s. 44.

3.2.5. Utvecklingen av en gemensam fiskeripolitik inom EU

Den gemensamma fiskeripolitiken härstammar från tidigt 1970-tal och omfattar bevarande och förvaltning av fiskeresurserna, strukturåtgärder för fiskerinäringen och marknadsreglering av fisk och fiskeriprodukter.

År 1970 infördes bestämmelser om tillträde till fiskevatten, marknader och strukturer. Unionens politik på strukturområdet avsåg samordna en modernisering av fiskefartygen och av anläggningarna på land.

En gemensam fiskeripolitik skapades år 1983. Denna politik fokuserade på fyra huvudområden:

1. bevarande av fiskbestånd,

2. strukturer (fartyg, hamnar och beredningsanläggningar m.m.),

3. en gemensam organisation av marknaden, och

4. en extern fiskeripolitik inklusive fiskeavtal med tredjeländer och

förhandlingar i internationella organisationer.

Exempel på åtgärder som vidtogs var att ministerrådet fastställde maximala kvantiteter fisk som fick fångas varje år utan risk för fiskbestånden. Ett annat exempel var att unionen gjorde det möjligt för projekt inom området att få finansierin g.60Inledningsvis var fiskeripolitiken en del av den gemensamma jordbrukspolitiken, men fiskeripolitiken har sedan dess förändrats och blivit mer självständig .61

Från att till en början ha varit ett politikområde som präglats av ekonomiska och sociala mål har reformerna av den gemensamma fiskeripolitiken lett till ett allt större fokus på bevarande. Strukturpolitiken, som till en början syftade till att öka kapaciteten och effektiviteten i fisket, har sedan 1980-talet också bytt fokus till att i stället eliminera överkapacitet, och på så sätt minska fiskeansträngningen. Vid reformen år 1992 utvecklades bl.a. kontrollåtgärderna, för att bättre kunna följa upp efterlevnaden av bestämmelserna inom hela näringen .62

En av de större reformerna av fiskeripolitiken ägde rum år 2002. Inför reformen var det fokus på bl.a. överfiskade bestånd, överkapa-

60 Kommissionen, Generaldirektoratet för fiskefrågor (1998), avsnitt 2.2. 61 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/ftu/pdf/sv/FTU_3.3.1.pdf. 62 Kommissionen, Generaldirektoratet för fiskefrågor (1998), avsnitt 2.2.

citet och att målen inom politikområdet inte var inbördes prioriterade; t.ex. hade strukturpolitiken motverkat bevarandepolitikens mål. Det främsta målet med reformen var att trygga en hållbar framtid för fiskerisektorn. Det skulle uppnås genom att yrkesfiskarna garanterades stabila inkomster och arbetstillfällen och genom att det fanns fiskeriprodukter för konsumenter. Samtidigt skulle de marina ekosystemens ömtåliga balans upprätthållas. I och med 2002 års reform fick de miljömässiga aspekterna större utrymme, och man tog på ett tydligare sätt in försiktighetsprincipen och ekosystemperspektivet i beslutsfattandet. Reformen fick dock inte önskat resultat. Vissa bestånd fortsatte att försämras, men även andra problem uppmärksammades. Detta ledde till att rådet tillsammans med parlamentet år 2013 enades om en ny gemensam fiskeriordning .63Denna kom att basera sig på i huvudsak följande tre grundpelare:

  • den nya gemensamma fiskeripolitiken som reglerades i EU:s förordning om den gemensamma fiskeripolitiken (grundförordningen ),64
  • den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter som reglerades i Europaparlamentets och rådets förordning 1379/2013 (förordningen om den gemensamma marknadsordningen) ,65 och
  • den Europeiska havs- och fiskerifonden som reglerades i Europaparlamentets och rådets förordning 508/2 014.66

63 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/ftu/pdf/sv/FTU_3.3.1.pdf. 64 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG. 65 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000. 66 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011. Numera finns bestämmelser angående den fond som avser perioden 2021–2027 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1139 av den 7 juli 2021 om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden och om ändring av förordning (EU) 2017/1004.

Genom den senaste reformen har bevarande- och ekosystemfokuset stärkts ytterligar e.67Som exempel kan nämnas att huvudmålet nu är att säkra höga långsiktiga fångster för alla bestånd (MSY-målet; maximal hållbar avkastning). Ett annat uttryckt mål är att minimera mängden oönskade fångster. Därför infördes landningsskyldigheten som innebär att fångst av kvoterade arter måste landas. I den nu gällande regleringen har vidare kraven på fleråriga förvaltningsplaner omformats, och en högre grad av regionalt inflytande har införts; berörda medlemsstater kan i större utsträckning än tidigare påverka utformningen av regelverket i de vatten de fiskar i. Dessutom karaktäriseras den senaste reformen av att större vikt läggs vid en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen .68

Fiskförvaltningen är central för att uppnå miljömålsättningarna inom EU:s havs- och vattenpolitik samt genomförandet av Agenda 2030. Den är också viktig för att nå de nationella miljökvalitetsmålen om att skydda hotade arter, bevara genetisk variation, upprätthålla ekosystemtjänster, att naturligt förekommande fiskarter ska fortleva i livskraftiga bestånd samt att en god hushållning med naturresurserna ska säkerställas. En hållbar fiskförvaltning är en förutsättning för sysselsättning inom det yrkesmässiga fisket, dess bidrag till livsmedelsförsörjningen och de samhällsekonomiska effekter som skap as69.

De övergripande målsättningarna, som de uttrycks i grundförordningen, är att politiken ska:

  • säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheter är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen,
  • tillämpa försiktighetsansatsen i fiskförvaltningen och säkerställa att nyttjandet av de levande marina biologiska resurserna sker på ett sådant sätt att populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning (MSY), och

67 Se grundförordningen. 68 Bergenius m.fl, (2018), s. 7 f. 69 Havs- och vattenmyndigheten (2020–1).

  • genomföra en ekosystemansats i fiskförvaltningen för att säkerställa att fiskeverksamhetens negativa inverkan på de marina ekosystemen minimeras och sträva efter att säkerställa att fiske och vattenbruk inte leder till en försämring av den marina miljön.

Politiken ska bl.a. också särskilt:

  • gradvis eliminera utkast av fisk med beaktande av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning genom att i största möjliga utsträckning undvika och minska oönskade fångster samt genom att gradvis se till att fångster landas,
  • bidra till en rimlig levnadsstandard för dem som är beroende av fiskerinäringen, med beaktande av kustnära fiske och socioekonomiska aspekter,
  • främja det kustnära fisket, varvid hänsyn ska tas till socioekonomiska aspekter, och
  • vara förenlig med unionens miljölagstiftning, särskilt med målet att uppnå en god miljöstatus senast år 2020 i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 2008/56/EG (havsmiljödirektivet), samt med unionens övriga politik .70

Vi kommer att återkomma till den nuvarande regleringen inom den gemensamma fiskeripolitiken i kapitel 5.

3.2.6. Utvecklingen av yrkes- och fritidsfiskets organisationer

De första lokala fiskarföreningarna bildades på 1890-talet. I första hand tillkom dessa för att fiskarna skulle kunna organisera sig gemensamt, bl.a. för att skapa stabila prisbilder i relation till uppköpare. Föreningarna bestod ofta av ett antal fiskarlag inom ett geografiskt område som fiskade med liknande redskap efter samma ar t71. Vid slutet av första världskriget diskuterades behovet av en central organisation för att gemensamt kunna möta framtida problem. Fiskarna strävade efter att organisera sig på liknande sätt som industriarbe-

70 Artikel 2 i grundförordningen. 71 Västkustfiskgruppens webbplats: https://vfisk.se/historia/.

tarna, men eftersom fiskarna inte hade några arbetsgivare kom fackföreningarna i stället att bli yrkesförbun d72.

År 1948 bildades sammanslutningen Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) av ett flertal regionala förbund. Förbundet hade till en början karaktär av ett samarbetsorgan men blev genom stadgeändringar år 1971 ett sammanhållet förbund. Vid SFR:s bildande hade organisationen knappt 15 000 medlemmar. Vid millennieskiftet var antalet medlemmar knappt 2 50073.

När Sverige år 1995 blev medlem i EU bildades producentorganisationer, som ansvarar för att hantera frågor om försäljning av fisk och fiskprodukter och även återtag från marknaden av dessa produkter. Vid revisionen av den gemensamma fiskeripolitiken år 2013 utökades producentorganisationernas ansvar, i syfte att nå målen för den gemensamma fiskeripolitiken och för den gemensamma marknadsordningen. Organisationerna ska sedan dess bl.a. ta fram nya produktions- och saluföringsplaner inför varje nytt verksamhetsår .74

I Sverige fanns det år 2024 fem erkända producentorganisationer som var verksamma inom yrkesfisk et75:

  • Sveriges Fiskares Producentorganisation (SFPO),
  • Havs- och Kustfiskarnas Producentorganisation (HKPO),
  • Producentorganisationen Kustfiskarna Bottenhavet ekonomisk förening,
  • Swedish Pelagic Federation Producers Organisation, ekonomisk förening (SPF), och
  • Norrbottens Kustfiskares producentorganisation, ekonomisk förening.

72 Ask & Svedäng (2019), s. 37. 73 Västkustfiskgruppens webbplats: https://vfisk.se/historia/. 74 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013. 75 Jordbruksverkets webbplats: https://jordbruksverket.se/stod/fiske-och-vattenbruk/certifieringdiversifiering-foradling-och-okat-mervarde/bilda-producent--och-branschorganisationerinom-fiske-och-vattenbruk/krav-for-att-bilda-producentorganisationer#h-Producentorganisationerochbranschorganisationerharenviktigrollattfylla.

Även inom insjöfisket och fritidsfisket finns flera organisationer, bl.a. Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund (SIC) och Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund (Sportfiskarna). Vi återkommer till vissa av dessa organisationer i utredningens konsekvensutredning, se kapitel 20.

3.3. Särskilt om utvecklingen av redskap och fiskemetoder

3.3.1. Utvecklingen av redskap och fiskemetoder inom det yrkesmässiga fisket

Fisket i havet

SLU Aqu a76gjorde år 2018 en sammanställning av det svenska kust- och havsfiskets utveckling mellan åren 2003 och 201 577. År 2015 tillbringade den svenska fiskeflottan totalt över 71 000 dagar till sjöss (se figur 3.1). Fiskena med passiva redskap i Östersjön och på västkusten dominerade ansträngningen.

Det totala antalet dagar till sjöss (fiskeansträngning), minskade med över 40 procent mellan åren 2003 och 2015. En trolig orsak till minskningen var lägre kvoter och en ökad fångst per ansträngning. Den minskade ansträngningen har skett i flera fisken, men framför allt i

  • fisket efter torsk med både passiva och aktiva redskap,
  • det pelagiska fisket med aktiva redskap,
  • fisket efter lax, och
  • fisket med passiva redskap på västkusten (se figur 3.2).

Antalet dagar till sjöss har olikt andra fisken ökat för fisket med kräftburar (se figur 3.2).

76 Institutionen för Akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua). 77 Bergenius m.fl. (2018), s. 7 f. 77 Havs- och vattenmyndigheten (2020–1).

Figur 3.1 Ansträngning (dagar till sjöss)

Ansträngning (dagar till sjöss) i det svenska yrkesfisket per fiske

Ansträngning (dagar till sjöss) i det svenska yrkesfisket per fiske och totalt under åren 2003–2015. Källa: SLU Aqua.

Figur 3.2 Ansträngning (dagar till sjöss)

Ansträngning (dagar till sjöss) i det svenska yrkesfisket

Ansträngning (dagar till sjöss) i det svenska yrkesfisket per fiske under åren 2003–2015. Källa: SLU Aqua.

Fisket i sötvattensområden

Fisket i sötvattensområden har gått från att ha varit riktat mot många olika arter, till att bli mer beroende av ett fåtal arter. De fyra arter som har ett högst ekonomiskt värde är:

  • gös (som fiskas med grovmaskiga nät och bottengarn),
  • signalkräfta (som fiskas med betade mjärdar),
  • ål (som fiskas med ålbottengarn), och
  • siklöja (som fiskas med löjnät).

Trålning skedde tidigare i Vänern, främst för att fånga siklöja, men denna fiskemetod förbjöds år 2006. Fisket med nät sker numera nästan uteslutande med grovmaskiga nät, vilket är en konsekvens av att minimimåtten för gös, öring (i Vättern och Vänern) och röding (i Vättern) höjts. I yrkesfisket i sjöarna användes tidigare även andra redskap som ryssjor, notar, saxar, långrevar, lakstrutar, katsor och fällo r.78Dessa har man i stort sett helt slutat använda, med undantag för lakstrutar, som har börjat användas igen med anledning av att fiske efter lake för användning som kräftbete, och i viss mån för konsumtion, har blivit mer populärt. Även sik har varit en viktig art för sötvattensfisket. Fisket efter sik, som skett i Vättern och Vänern, var som störst under 1900-talets andra hälft och i början av 2000-talet. Mellan åren 2005 och 2012 minskade dock fisket kraftigt, från drygt 100 ton per sjö och år till under 10 ton per sjö och år. Nedgången berodde till stor del på att sik inte var inkluderad i det undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner och PCB:er (polyklorerade bifenyler) som Sverige har haft för vissa fiskarter sedan år 2002. När undantaget förlängdes år 2012 inkluderades inte sik av de ansvariga myndigheterna. Då halterna av dioxiner i många fall översteg EU:s gränsvärde n79, fick sik inte längre saluföras. Fiskare kan numera endast sälja sin fångst om de kan verifiera att fångstpartiets halter understiger gränsvärdena.

78 Alm (1917) och Rundberg (1968). 79 Hållén & Karlsson (2018).

3.3.2. Utvecklingen av fiskeredskap och fiskemetoder inom fritidsfisket

Fritidsfiskets redskap kan övergripande delas in i fiske med handredskap respektive mängdfångande redskap. Generellt associeras mängdfångande redskap med husbehovsfiske, där syftet med fångsten är konsumtion. Exempel på redskap är olika typer av fiskenät, burar, tinor och mjärdar som passivt fångar fisk eller skaldjur. Fiske med handredskap inkluderar många olika typer av aktiva fiskemetoder, som mete, spinnfiske, flugfiske och trollingfiske, och associeras närmast med sportfiske.

Fiske med nät har mångtusenårig tradition. En viktig utveckling i modern tid skedde i mitten på 1900-talet, då nylon i stället för bomull började användas vid tillverkningen av nät och andra redskap. Detta effektiviserade och förenklade för både yrkes- och fritidsfisket, men den förbättrade hållbarheten i nylon och andra syntetmaterial innebär också att förlorade redskap fortsatt kan fiska efter att de tappats bort, så kallade spöknät.

Även sportfisket med handredskap har utvecklats genom åren och utrustning och fisketekniker har blivit alltmer sofistikerade. Utrustning i form av fiskespön, rullar och även fiskelinor, som tidigare successivt förbättrats. Utvecklingen har skett inom många olika gjordes i nylon men numera ofta består av så kallade flätlinor, har fiskemetoder, som flugfiske, mete och inte minst inom spinnfisket. Exempelvis används numera renodlade sportfiskebåtar, med frontmonterade elmotorer, avancerade ekolod som kan riktas både nedåt och framåt, och en ökande mångfald av fisketekniker, av vilka många importerats från Nordamerika. Den tekniska utvecklingen ökar sportfiskets effektivitet och möjlighet att rikta fisket efter specifika arter och storlekar av fisk. Jämfört med exempelvis nätfiske riktar sig sportfisket mer mot rovfiskar och större individer dära v80. Parallellt med den tekniska utvecklingen har det blivit vanligare att fisket som bedrivs tillämpar så kallad catch-and-release, vilket innebär att fångsten återutsätts levande. Fiske där fångsten återutsätts minskar hur mycket fisk som tas up p81men kan också medföra fördröjd dödlighet och indirekta effekter på den återutsatta fiskens hälsa och be-

80 Flink m.fl. (2024). 81 Det vill säga landas.

teend e82,83. Även tävlingsfisket kan användas som indikator för utvecklingen av redskap och metoder. Exempelvis har så kallade keep nets, där fångsten kan hållas levande, introducerats inom vissa grenar av det sanktionerade tävlingsfisk et84, vilket speglar en vilja att bidra till hållbart fiske. Generellt har således sportfisket efter predatorer under 2000-talet effektiviserats genom teknisk utveckling, ökat i popularitet och genomgått en normförändring med ökat fokus på hållbarhet genom återutsättning av fångad fis k85. Därtill spelar sociala medier en allt större roll, inte minst för spridning av nya fiskemetoder och tekniker.

3.4. Särskilt om fiskevårdens utveckling

Fiskevård är i dagligt tal ett brett begrepp som ibland kan vara svårt att tydligt definiera. I dag associeras begreppet ofta med genomförande av fysiska åtgärder och återställning av akvatiska livsmiljöer men det inbegriper också till exempel utformning av fiskeregler, utsättning av fisk, reduktionsfiske, fisketillsyn samt planering och uppföljning av åtgärder .86

Fiskevården i Sverige var länge nästan helt inriktad på att öka produktionen av fisk som en del av Sveriges livsmedelsförsörjning. Mycket av tyngdpunkten låg på utsättning av fisk och bytesdjur till fisken samt även i viss omfattning oskadliggörande av för fisket skadliga rovdjur, som t.ex. uttrar, rovfåglar och sälar .87Utsättningar gjordes också ofta för att kompensera fisket för minskad fångst i samband med utbyggnaden av vattenkraften och sjösänkningar. Från 1980-talet och framåt har fiskevården mer och mer kommit att handla om att återställa fiskens naturliga miljöer. Utsättningar sker fortfarande men omfattningen har minskat .88De senaste tio åren har man också betonat fiskevårdens betydelse som en viktig komponent i en ekosystembaserad förvaltning.

82 Bartholomew & Bohnsack, (2005). 83 Sass & Shaw (2019). 84 Sportfiskarna som organisation sätter krav för att en tävlingsarrangör ska kunna sanktioneras (dvs. följa vissa regler och krav). 85 Bergström m.fl. (2022). 86 Regleringen av fisket var tidigare i större utsträckning en integrerad del av fiskevården. 87 Nordqvist & C. H. Schager (1912). 88 Uttag från databasen Åtgärder i Vatten, 1994–2024.

En viktig bakgrund till behoven av fiskevård är att vattendrag, sjöar och kustområden påverkats och förändrats av mänskliga aktiviteter. Därför behöver man avsätta resurser för åtgärder som kan bevara, återskapa och upprätthålla livskraftiga vattenmiljöer. Finansieringen av fiskevård är således en viktig fråga och den har också utretts vid flertalet tillfällen, senast år 2005 .89Där föreslog man bland annat införande av allmän fiskevårdsavgift för de som fiskar på kusten och i de stora sjöarn a.90

3.5. Särskilt om utvecklingen kopplat till ekosystemen och den allmänna beståndssituationen

Detaljerade kunskaper om fiskbeståndens status i ett längre historiskt perspektiv är bristfälliga, även om långa tidsserier över landningar i viss mån kan nyttjas för att översiktligt tolka historisk beståndsstatus.104Det är först under de senaste 20–30 åren som mer systematiska bedömningar av beståndens status finns att tillgå, men även i dag är kunskapen om flera bestånd undermålig. Kunskapen om beståndsutvecklingen är dock bättre och sträcker sig något längre tillbaka i tiden för de kommersiellt viktigaste arterna.

Ett exempel där stora förändringar dokumenterats är Östersjön, vars pelagiska ekosystem under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet genomgick ett så kallat regimskifte. Det påverkade inte bara fisk utan flera nivåer i näringsväven, från primärproducenter till rovfisk .105,106,107,108Före regimskiftet, från cirka mitten av 1970talet till början av 1980-talet karaktäriserades Östersjön av relativt hög salthalt, höga syrenivåer, låg vattentemperatur, låg näringshalt och torsk var den dominanta arten i utsjön. Efter regimskiftet kom skarpsill i stället att bli den dominerande arten och inget av Östersjöns torskbestånd befinner sig i dag på hållbara nivåer.

I Kattegatt har det historiskt gjorts stora torsklandningar, men sedan flera år är riktat torskfiske förbjudet. Bedömningar av torskbeståndet finns från år 1997 och framåt. Sedan år 1997 har lekbiomassan minskat och under de senaste två åren har den varit på den lägsta nivån hittills. Rekryteringen (antalet unga fiskar) år 2022 beräknades vara bland den lägsta som har observerats under hela tidsserien .109

Även sammansättningen av fiskarter längs Östersjökusten har genomgått stora strukturella förändringar, styrda av processer som verkar på både lokal och regional skala .110I många skärgårdsområden

103 Larsson m.fl. (2024). 104 Hentati-Sundberg (2017). 105 Diekmann & Otto (2012). 106 Casini m.fl. (2008). 107 Casini m.fl. (2009). 108 Möllmann m.fl. (2009). 109 SLU Fiskbarometern (2024). 110 Olsson m.fl. (2012).

på ostkusten har statusen för rovfisk som gädda och abborre påverkats av kustexploaterin g111,112, ökad predation från säl och skar v113,114och i åtminstone gäddans fall även fisk e.115,116,117,118 Därtill har fisken storspigg kraftigt ökat och i många skärgårdsområden, särskilt i yttre områden, ytterligare ökat trycket på gädda och abborre genom att den äter deras larver på våren i samband med leken .119För att gynna rovfisken återskapas på många platser våtmarker tänkta att fungera som lekområd en120och parallellt införs fiskeförbud i utvalda lekområden på kusten .121

I de stora sjöarna kan exempel på dokumenterade förändringar som följd av förvaltningsåtgärder nämnas röding i Vättern samt gös i Hjälmaren. Rödingbeståndet i Vättern var år 2005 rekordsvagt vilket ledde till att en rad förvaltningsåtgärder infördes 2005–2007, inklusive tre stora fiskeförbudsområden och andra begränsningar för fisket. Initialt ökade antalet rödingar fram till ungefär år 2010, varefter ingen förändring kunde ses. Först år 2024 ändrades beståndets status till sannolikt inom biologiskt säkra gränser, då både ålders- och storleksstruktur i beståndet också uppvisade positiva trender .122På motsvarande sätt var gösbeståndet efter minskande landningar i yrkesfisket sedan 1960-talet, i behov av åtgärder i slutet av 1990-talet. År 2001 höjdes minimimåttet från 40 till 45 cm och tillåten minsta maskstorlek i näten ökades. Tillsammans med gynnsamma miljöförhållanden ledde detta till ett starkare bestånd och högre landningar. År 2006 blev gös från Hjälmaren det första insjöfisket som certifierades enligt MSC (Marine Stewardship Council). År 2012 höjdes minimimåttet också i Mälaren och gös är i dag den viktigaste arten för svenskt insjöfiske, avseende både vikt och ekonomiskt värd e.123

Sammantaget visar dessa exempel på behoven hos förvaltningen att kunna anpassa fisket efter rådande förutsättningar och möjlig-

111 Sundblad & Bergström (2014). 112 Hansen m.fl. (2019). 113 Hansson m.fl. (2017). 114 Bergström m.fl. (2022). 115 Ibid. 116 van Gemert m.fl. (2022). 117 Arlinghaus m.fl. (2023). 118 Fitzgerald m.fl. (2023). 119 Eklöf m.fl. (2020). 120 Tibblin m.fl. (2023). 121 Eklöf m.fl. (2023). 122 Webbplatsen fiskbarometern: www.fiskbarometern.se. 123 Jordbruksverket (2020).

heter. En ekosystembaserad fiskförvaltning som syftar till ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet behöver kunskap om beståndens status och hur den påverkas av inte bara fiske utan även andra faktorer.

Hur framtida påverkan och förändring av våra akvatiska ekosystem kommer att gestalta sig är svårt att sia om. Stora ansträngningar har gjorts för att reducera belastningen av näringsämnen, miljögifter och andra föroreningar som kommer från avrinningsområdena. Dock är återhämtningstiden efter åtgärder ofta lång, och de insatser som görs för att nå uppsatta mål ger ofta effekt långt senare. Till exempel har framgångar nåtts via Baltic Sea Action Plan (BSAP) som sedan 1990-talet syftat till att minska näringsbelastningen till Östersjön ,124men den nuvarande belastningen överstiger fortsatt målnivån, särskilt för fosfor .125Flera miljögifter har vid olika tidpunkter förbjudits, till exempel PCB, vissa bromerade flamskyddsmedel, perfluorerade ämnen m.m., och för flera av dessa är halterna på nedåtgående, medan halterna av andra ämnen ökar .126Även uppmätta halter av dioxin, en grupp av klorhaltiga organiska miljögifter som främst sprids via luften, visar en minskande trend.

En källa till skadliga ämnen i Östersjön utgörs av sediment och fiberbankar, där dioxiner och andra miljögifter har ansamlats, och sannolikt kommer att utgöra källa för miljögifter över lång tid. Temperaturen i Östersjöns ytvatten har, till följd av klimatförändringar, ökat med 0,3–0,4 ˚C per decennium under perioden 1959– 2020.127Baserat på regionala klimatmodeller beräknas att Östersjön sannolikt fortsatt kommer att bli varmare och mindre salt. Även de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren förväntas påverkas av klimatförändringarn a.128Förväntade effekter inkluderar bland annat förändrade vattennivåer, förändrade vattenflöden, ökande vattentemperatur och minskad istäckning. I dagens klimat är det Vänern som har störst problem, medan Mälaren förväntas få störst problem i ett längre tidsperspektiv. Det finns för alla sjöarna behov av mer underlag gällande hur både råvattenkvaliteten kan förändras och hur varmare vatten och kortare perioder med is påverkar ekosystemen och fisk- och skaldjursbestånden.

124 Gustafsson m.fl. (2017). 125 Helcom (2023-2). 126 Helcom (2023-1). 127 Stockmayer & Lehmann (2023). 128 Eklund m.fl. (2018).

Effekterna av ett förändrat klimat på svenska fisk- och skaldjursbestånd beror av naturliga skäl på hur och i vilken omfattning miljön förändras, till exempel med avseende på temperatur och för havet salthalt. Genom att kombinera klimatscenarier med information om arters tolerans och känslighet för klimatrelaterade förändringar, samt systemens sårbarhet och utsatthet har en klimat-risk-analys gjorts för ett stort antal bestånd i Sverige .129Resultaten visar att effekterna troligen blir områdes- och beståndsspecifika. Det kan inte heller uteslutas att exempelvis nya återkopplingsmekanismer uppstår, så att en arts minskning leder till en oväntad ökning av en eller flera andra arter via oväntade kaskadeffekter. För att förvaltningen i en föränderlig värld ska lyckas tillse livskraftiga bestånd och hållbara fisken krävs god kunskap om ekosystemens struktur, funktion och dynamik.

3.5.1. Ekosystem och förvaltning

Ekosystem och fiskbestånd har sedan en lång tid tillbaka utsatts för en accelererande påverkan av mänsklig aktivitet. Fiske, utbyggnad av vattendrag, utdikning och sjösänkningar, försurning, övergödning, miljögifter, klimatförändringar, spridning av invasiva arte r91samt exploatering av känsliga delar av strandzonen kan särskilt lyftas fram som faktorer som påverkat och påverkar de akvatiska ekosystemen, ofta med komplexa följdeffekter på kort och lång sikt. Vid sidan av dessa faktorer bör även ökande populationer av toppredatorer som säl och skarv nämn as92.

Förståelsen för att man i förvaltningen av enskilda fiskbestånd behöver beakta hur fisken interagerar med andra delar av ekosystemet har ökat. Som en konsekvens av detta har målsättningen för fiskeriförvaltningen gradvis förändrats. Allt större tonvikt läggs i dag på att utveckla en ekosystembaserad förvaltning (EB F)93, vilken ska präglas av en helhetssyn på bevarande och hållbart nyttjande av ekosystemen .94EBF avser att bredda omfattningen av traditio-

89SOU 2005:76. 90 Om den föreslagna summan i fiskevårdsavgift indexuppräknas till nuvarande penningvärde handlar det om cirka 250 kronor per person och år. 91 En art som har flyttats från sin naturliga miljö av människan och som i sin nya miljö sprider sig snabbt och får negativ påverkan på biologisk mångfald, människor och djurs hälsa eller ekonomin. 92 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/arter-ochlivsmiljoer/fakta-om-arter-och-livsmiljoer/marina-daggdjur/fragor-och-svar-om-sal/omsal/2019-04-18-hur-manga-salar-finns-det-i-vara-vatten.html. 93 Faithfull m.fl. (2024). 94 Se artikel 2 i grundförordningen.

nell resursförvaltning så att hänsyn tas till ett bredare spektrum av ekologiska, miljömässiga och mänskliga faktorer vid nyttjandet av naturresurser. Utvecklingen av EBF syftar till att skapa förvaltningssystem som ser till ekosystemet som en helhet, där all påverkan beaktas i relation till effekter på ekosystemets funktion. Detta är en skillnad gentemot den nuvarande förvaltningen, som i stora delar utgår från att förvalta bestånden var för sig och isolerat från omgivande ekosyst em95.

3.5.2. Bedömning av bestånds biologiska status

Bedömning av status hos bestånd som nyttjas i svenskt kommersiellt fiske och fritidsfiske sker i dag inom två separata processer. Ett stort antal av bestånden förvaltas inom EU:s gemensamma fiskeripolitik. Kustnära arter eller arter i de stora sjöarna, förvaltas dock på nationell och i viss mån regional nivå.

Fiskarter är inte bundna av gränserna för nationella fiskezoner och många fiskarter vandrar över stora områden. För dessa arter krävs internationellt samarbete. Detta sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES) med deltagare från alla kuststater runt Östersjön, Nordsjön och Nordostatlanten. Utifrån årliga beståndsskattningar, baserade på bl.a. skattningar av fiskeridödlighet, lekbiomassa och rekrytering av nya fiskar, lämnar ICES råd om rekommenderade fångstmängder utifrån målnivåer för maximalt uthålligt uttag .96Därefter, för ett antal av de internationellt förvaltade arterna, beslutar EU:s fiskeministrar hur stor den årliga fångstkvoten för varje bestånd ska vara och hur kvoten ska fördelas mellan länder för respektive bestånd.

För arter som förvaltas på nationell nivå, till exempel abborre, gädda, gös och sik längs Sveriges kuster och många arter i de fyra stora sjöarna (Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren), är det Sveriges lantbruksuniversitet, institutionen för akvatiska resurser (SLU Aqua), på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten, som ansvarar för datainsamling och genomför beståndsanalyser och lämnar biologiska bedömningar till förvaltande myndighet er97. I dessa analyser nyttjas havsmiljödirektivets tre kategorier av indikatorer:

95 Curtin & Prellezo (2010). 96 Vi återkommer till ICES i avsnitt 4.4.4. 97 Larsson m.fl. (2024).

fiskeridödlighet, biomassa/abundans samt storleks/åldersstruktur. För respektive bestånd vägs kategorierna samman till en bedömning om beståndets biologiska status är inom eller inte inom biologiskt säkra gränser.

SLU Aqua sammanfattar utveckling, beståndsstatus och råd för de fisk- och kräftdjursarter som är viktiga för yrkes- och fritidsfisket i svenska vatten i ett kunskapsunderla g.98Kunskapsunderlaget omfattar både de internationellt förvaltade arterna inom den gemensamma fiskeripolitiken och de nationellt förvaltade arterna. Det första underlaget publicerades år 2004 och ytterligare underlag har därefter publicerats årligen fram till i dag. År 2023 redovisades bedömningar eller råd för totalt 48 arter och över 100 bestånd, varav 76 bestånd (45 arter) avser kust och hav respektive 36 bestånd (11 arter )99de stora sjöarna. Råden i underlaget rörande de internationellt förvaltade arterna hämtas från ICES råd om rekommenderade fångstmängder, medan bedömningarna av de nationellt förvaltade arterna utförs av SLU Aqua enligt den ovan beskrivna processen. Parallellt med SLU Aquas bedömningar av beståndsstatus gör HELCO M100bedömningar av kustfisksamhällen i Östersjön med fem års intervall. Den senaste bedömningen från HELCOM avser åren 2016– 2020.101Jämfört med föregående bedömning, som avsåg åren 2011–201 6102visar den sammantaget dålig status för kustfisksamhällena och att läget har förvärrats. Sedan 2018 publicerar SLU Aqua en indikator för uppföljning av miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”. Indikatorn ”Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav” fokuserar på en övergripande status för svenska fisk- och skaldjursbestånd längs kusterna och i haven. Bedömningen baseras på årliga analyser av enskilda fiskbestånds status i ”Fiskbarometern”, och anger om bestånden fiskas hållbart eller inte. Bedömningar för indikatorn har utförts under åren 2015–2024.

98 Detta publiceras på webbportalen Fiskbarometern (www.fiskbarometern.se). 99 Av de totalt 36 bestånden går 25 att bedöma, medan 11 bestånd har för lite data. 100 HELCOM behandlas vidare i avsnitt 4.5.2. 101 Helcom (2024). 102 För indikatorn ”Abundans av nyckelarter” vilken inkluderar abborre, skrubbskädda, tånglake, gädda, gös och sik, når endast 32 procent av bedömningsenheterna tröskeln för god status jämfört med 62 procent under åren 2011–2016. För indikatorn ”Abundans av funktionella nyckelgrupper”, vilken omfattar karpfisk och mesopredatorer, når endast 29 procent av bedömningsenheterna tröskeln för god status. Den nyintroducerade indikatorn ”Storleksstruktur hos kustfisk”, utvärderad som storleken på de största fiskarna i bestånden i förhållande till ett tröskelvärde, visar att endast 27 procent av bedömningsenheterna uppnår god status.

År 2024 klassades 40 procent av bestånden som ”hållbart nyttjade”. Övriga bestånd klassades som ”ej hållbart nyttjade” .103

3.6. Dagens yrkesmässiga fiske

3.6.1. Det yrkesmässiga fisket i havet

Allmänt om det yrkesmässiga fisket i havet

Svenskt yrkesfiske bedrivs i dag längs kusten och till havs i Östersjön, Kattegatt, Skagerrak, Nordsjön, Norska havet och, i mindre utsträckning, i de nordvästra vattnen i Nordostatlanten. För att få bedriva yrkesmässigt fiske med fartyg i havet krävs fiskelicens. För att få bedriva vissa fisken i havet krävs även fisketillstånd. Det beror på vilket område fisket avser, vilken art som är aktuell och vilka redskap som används .130

Den svenska fiskeflottan bestod år 2022 av 1 060 fartyg varav 219 var inaktiv a131. Samma år var 1 318 personer eller 742 heltidsekvivalenter sysselsatta i fisket och totalt tillbringade fartygen 56 105 dagar till sjös s132. Att antalet arbetande var högre än antalet

129 Bartolino m.fl. (2023). 130 Vi kommer att gå in närmare på bestämmelser som rör det yrkesmässiga fisket i havet i kapitel 5, som behandlar EU:s regleringar, och i kapitel 6, som rör den nationella lagstiftningen. 131 Inaktiva fartyg är fartyg som är registrerade i EU:s register över fiskefartyg men som inte fiskat under året. Kommissionens webbplats: https://dcf.ec.europa.eu/data-calls/definitionsand-terminology/n/number-vessels_en. Uppgiften avseende inaktiva fartyg har stämts av med Havs- och vattenmyndigheten. 132 Scientific, Technical and Economic Committee for Fisheries (STECF) – The 2024 Annual Economic Report on the EU Fishing Fleet.

heltidsekvivalenter tyder på att vissa inte arbetade heltid. Detta kan bero på att fisket var säsongsbetonat och väderberoende eller att man utöver yrkesfisket på deltid också bedrev annan verksamhet.

Den svenska flottan är heterogen och består av olika storlekar och typer av fartyg som fiskar i olika områden och efter olika arter. Övergripande kan flottan delas in i småskaligt kustfiske och storskaligt fiske. Vad som utgör småskaligt kustfiske kan definieras på olika sätt. Den avgränsning som används av STEC F133vid sammanställning av ekonomiska data för Europas fiskerier är att småskaligt fiske karaktäriseras av fartyg som fiskar med passiva redskap, dvs. redskap som inte dras av ett fartyg, och som är mindre än 12 mete r134. Utifrån denna definition var 612 av de svenska aktiva fartygen under år 2021 involverade i småskaligt kustfiske. Denna del av flottan tillbringade sammanlagt drygt 38 500 dagar till sjöss, bidrog till en sysselsättning om 246 heltidsekvivalenter och fiskade in 11 procent av hela flottans totala fångstvärde. Samma år bedrev 179 fartyg ett mer storskaligt fiske. Dessa fartyg spenderade drygt 18 000 dagar till sjöss, sysselsatte 433 heltidsekvivalenter och fiskade in 89 procent av det totala fångstvärdet. För ekonomisk uppföljning segmenteras flottan ytterligare utifrån fartygens storlek, huvudsakliga fiskeredskap och huvudsakliga fiskeområde till följande grupp er135:

133 Scientific, Technical and Economic Committee for Fisheries. 134 Scientific, Technical and Economic Committee for Fisheries (STECF) - The 2023 Annual Economic Report on the EU Fishing Fleet. 135 Havs och vattenmyndigheten (2024).

1. Passiva redskap:

  • fartyg under 8 meter (Östersjön),
  • fartyg mellan 8 och 12 meter (Östersjön),
  • fartyg under 10 meter (Västerhavet), och
  • fartyg mellan 10 och 12 meter (Västerhavet).

2. Aktiva redskap:

  • fartyg mellan 8 och 12 meter (Östersjön),
  • fartyg mellan 10 och 12 meter (Västerhavet),
  • fartyg mellan 12 och 18 meter,
  • fartyg mellan 18 och 24 meter, och
  • fartyg över 24 meter.

Mellan år 2015 och 2023 har antalet fartyg som är aktiva i fisket, minskat med 24 procent. En minskning av antalet fartyg har skett i alla segment utom för små trålare (aktiva redskap 8–12 meter) i Östersjön. Störst minskning har skett i gruppen för fartyg (8–12 meter) som fiskar med passiva redskap i Östersjön, där minskningen har varit 52 procent, och i gruppen för de största trålarna (fartyg över 24 meter), där minskningen har varit 45 procent .136

136 Havs och vattenmyndigheten (2024), s. 28.

Figur 3.3 Antal aktivt fiskande fartyg

Aktivt fiskande fartyg per segment

Antal aktivt fiskande fartyg per segment under åren 2015–2023. Källa: Havs- och vattenmyndigheten (2024), s. 15.

Geografiskt finns det fiskefartyg registrerade i alla svenska län som har kust. Dock dominerar hemmahörande i Västra Götalands län stort. Drygt en tredjedel av alla fiskefartyg har hemmahamn där. Dominansen är än större om gruppen fartyg större än 12 meter beaktas. Drygt 60 procent av dessa utgår från Västra Götaland. De län med näst flest fiskefartyg är Norrbottens län, medan Hallands län har näst flest fartyg över 1 2 meter137.

137 Havs- och vattenmyndighetens statistiska meddelande, JO 55 SM 2401, s. 14.

0 50 100 150 200 250 300 350 400

2015 2016 2017 2018 2019 2020 2021 2022 2023 2024

Antal fartyg per segment (aktiva flottan)

Passiva 0-8 meter (Ö) Passiva 0-10 meter (V) Passiva 8-12 meter (Ö) Passiva 10-12 meter (V) Aktiva 8-12 meter (Ö) Aktiva 10-12 meter (V) Aktiva 12-18 meter Aktiva 18-24 meter Aktiva 24-40 meter

Fångster och landningar

Fångsterna i det yrkesmässiga fisket i havet uppgick, under år 2023, till 142 500 ton i levande vikt. Värdet av landningarna uppgick samma år till en dryg miljard kronor .138Av landningarna utgjorde foderfis k139cirka 76 procent av den totala fångsten i vikt och 37 procent av det totala värde t140. Arter som huvudsakligen bidrog till den totala volymen av landningar var sill, skarpsill, makrill och tobi s141.

Arter med högt kilopris såsom havskräfta, nordhavsräka och siklöja landas i mindre volymer och har liksom de volymmässigt viktiga arterna betydelse för det totala värdet. Det landas dock många fler arter i svenskt fiske. År 2013–2015 landades det t.ex. 88 olika arter. För enskilda fiskare, fiskerier eller flottsegment kan dessa arter ha stor betydelse. Torsk är en art som tidigare har haft betydelse för det totala infiskade värd et142. Den bekymmersamma beståndssituationen för alla torskbestånd som nyttjats av svenskt fiske har dock kraftigt begränsat fångsterna under senare tid.

De olika typerna av yrkesmässiga fisken i havet

Inom det yrkesmässiga fisket i havet brukar man skilja mellan pelagiskt fiske, som vi tidigare nämnt, och demersalt fiske, enligt vad som framgår nedan. I Östersjön fiskas också ett antal sötvattensarter liksom diadroma arte r143.

Pelagiskt fiske

Med pelagiskt fiske avses fiske efter arter i den fria vattenmassan, pelagialen. Även arter som lever på botten, t.ex. tobis, men som fiskas för industriändamål brukar räknas in i fisket. Fiske efter pelagiska arter bedrivs både med aktiva redska p144och passiva redska p145. Den

138 Närmare bestämt ca 1 027 miljoner kronor, se Havs- och vattenmyndighetens statistiska meddelande, JO 55 SM 2401, s. 1. 139 Foderfisk är fisk som landas framför allt för produktion av fiskmjöl. 140 Havs- och vattenmyndigheten, Statistiska meddelanden, JO 55 SM 2401, s. 6. 141 Havs- och vattenmyndigheten, Statistiska meddelanden, JO 55 SM 2401, s. 10. 142 Bergenius m.fl. (2018), s. 19. 143 Diadroma arter är arter som lever delar av sitt liv i havet och delar i sötvatten (ål, lax och öring). 144 Aktiva redskap är redskap som dras av ett fartyg, t.ex. trålar. 145 Passiva redskap är redskap som passivt väntar på att fisken ska fångas i dem, t.ex. garn.

stora merparten av fångsterna tas med hjälp av trål. De allra största fiskefartygen i den svenska flottan är aktiva inom det pelagiska fisket. Målarter i fisket är framför allt sill/strömming, skarpsill, tobis och makril l146. Olika arter fiskas ofta i olika områden och vid olika tider på år et147.

Demersalt fiske

Med demersalt fiske avses fiske efter arter som lever nära havsbotten .148Fiske efter demersala arter bedrivs både med aktiva och passiva redskap. Merparten av fångsterna tas med hjälp av trål. Det demersala fisket består av ett antal mer eller mindre specialiserade fiskerier som räkfiske och havskräftfiske. Det landas ett relativt stort antal olika arter från de olika fiskerierna. Viktiga arter är bland annat havskräfta, nordhavsräka, torsk, gråsej och kolja.

Tillträdesreglering och fördelning av fiskemöjligheter mellan fiskare

Tillträde till svenskt yrkesmässigt fiske regleras genom fiskelicenser, fisketillstånd och genom fördelning av Sveriges kvoter. Fiskelicensen är grunden till att bedriva yrkesmässigt fiske med fartyg i havet, men utöver det behövs i vissa fall ett fisketillstånd som beskriver vad, hur och när samt var en yrkesfiskare får fiska. Fisketillstånd tillämpas exempelvis för fiskerier som nordhavsräka, havskräfta med bur, torskfångande redskap i olika havsområden, ål och siklöja.

Fisketillstånd och fördelning av fiskemöjligheter bidrar till att inte alla fiskare med fiskelicens konkurrerar om fiskresursen i tid och rum samt till att styra fisket mot fiskeripolitikens mål. Genom fisketillstånden styrs användningen av redskap och fiske för olika arter och bestånd, och möjligheterna att byta fiskeinriktning begränsas .149Genom det minskar risken för att en eventuell överetablering inom ett fiskeri flyttas över till ett annat.

För det pelagiska och det demersala fisket tillämpas två olika system att fördela fiskemöjligheter eller fiskerättigheter. Inom det

146 Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten (2021), s. 66. 147 Bergenius m.fl. (2018), s. 44. 148 Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten (2021), s. 65 f. 149 Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2022/23:MJU14, s. 41.

pelagiska fisket finns ett fördelningssystem med individuella fiskerättigheter och fiskemöjligheter och i det svenska demersala fisket finns ett fördelningssystem med årliga individuella fiskemöjligheter.

I båda fallen tas årliga beslut om hur fiskemöjligheterna ska fördelas mellan olika kategorier av fiskelicensinnehavare. De pelagiska fiskemöjligheter som tilldelas Sverige fördelas mellan kustkvoter, regionala fiskemöjligheter, årliga fiskemöjligheter och pelagiska fiskerättigheter. Fiskemöjligheterna för det demersala fisket fördelas på motsvarande sätt.

En viktig del i båda fördelningssystemen är tilldelning till kustkvoterna för de minsta fartygen. Dessa kvoter fördelas inte individuellt utan syftar till att ge förutsättningar för ett småskaligt kustnära fiske med mindre fartyg och småskalig redskapsanvändning. I det pelagiska systemet finns även en så kallad regional tilldelning, som ges i form av årliga fiskemöjligheter till östersjöbaserade fartyg som landar i Östersjöhamnar. Tidigare, innan förbudet mot riktat torskfiske i Östersjön, fanns även regional tilldelning för detta fiske.

De pelagiska fiskerättigheterna är giltiga i tio år och de kan helt eller delvis överlåtas till en annan fiskelicensinnehavare enligt de närmare bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter (2009:866). Fiskerättigheter tilldelas som utgångspunkt utifrån omfattningen av tidigare bedrivet fiske under en viss tidsperiod. Systemet med pelagiska fiskerättigheter omfattar fiskefartyg som är över 12 meter och som bedriver fiske med aktiva redskap såsom vad och trål, efter framför allt sill/strömming, skarpsill, makrill och tobis. Systemet med pelagiska fiskerättigheter inrättades år 2009 med den huvudsakliga målsättningen att omstrukturera den pelagiska fiskeflottan för att bevara fiskresursen och bidra till hållbart fiske samt för att öka lönsamheten inom detta fiske. Under år 2019 beslutade Havs- och vattenmyndigheten att förnya de överlåtbara fiskerättigheterna för det pelagiska fisket med ytterligare 10 år. Den nya tioårsperioden startade år 2020.

Demersala fiskemöjligheter är giltiga i ett år och endast tillfälligt

överlåtbara under året. Överlåtelserna av fiskemöjligheter under året kan göras med vissa begränsningar, exempelvis får högsta tillåtna innehav av en fiskemöjlighet inte överskridas. Systemet omfattar i huvudsak fiske efter bottenlevande fiskarter, havskräfta och nordhavsräka med bottentrål, men även burfiske efter havskräfta och visst fiske med passiva redskap. Systemet infördes år 2017, för att

underlätta för yrkesfisket att efterleva landningsskyldigheten, och ersatte det tidigare systemet med fångstbegränsningar på vecko-, månads- eller årsbasis, där möjligheten att överföra fiskemöjligheter saknades. Drygt 300 fiskelicensinnehavare har tilldelats demersala fiskemöjligheter med olika sammansättning av arter. Fördelningen baseras i huvudsak på historiskt fiske under åren 2011–2014.

Fördelning av fiskemöjligheter i pelagiskt och demersalt fiske

De pelagiska fiskemöjligheter som tilldelas Sverige fördelas mellan pelagiska fiskerättigheter (inklusive regional tilldelning i Östersjön) och kustkvoterna. I det årliga demersala fördelningssystemet görs fördelningen på motsvarande sätt.

3.6.2. Yrkesmässigt fiske i sötvattensområden

Allmänt om det yrkesmässiga fisket i sötvattensområden

Huvuddelen av det svenska yrkesfisket i sötvattensområden sker i de fyra stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Under år 2018 bestod Sveriges insjöfiske av 174 personer som hade en personlig fiskelicens. Dessa sysselsatte 239 personer och stod för 170 heltidsekvivalente r150. Antalet fartyg uppskattades till 274. Insjöfisket bedrivs nästan uteslutande med passiva redsk ap151. Nät, kräftmjärdar och bottengarn är de dominerande redskapen. Fisket är småskaligt på så sätt att det är små båtar som fiskar nära sina hamnar, och bedrivs av små företag, ofta med ett litet antal anställda.

Det ställs i dag inte något krav på personlig fiskelicens för att få bedriva yrkesmässigt fiske i sötvattensområden. Vid yrkesmässigt fiske i allmänt vatten i de fem stora sjöarna, Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland krävs dock personlig fiskelicens för att inte omfattas av redskapsbegränsningen i 9 a § fiskelagen. Trots att det inte uppställs något krav på licens, kan det ändå finnas skäl att ha en licens vid fiske i även andra vatten än de stora sjöarna; det kan bland annat göra det möjligt att söka olika

150 Jordbruksverket (2020). 151 Passiva redskap är redskap som passivt väntar på att fisken ska fångas i dem, t.ex. garn.

stöd .152Under år 2023 hade 35 personer personlig fiskelicens för fiske i andra sötvattensområden än de fem största sjöarna.

Sedan år 2011 har antalet personliga fiskelicenser i sötvattensområden legat på en relativt stabil nivå, med undantag från Vänern där antalet har minskat något. Utvecklingen i antal licenser har dock varit väsentligt mer stabil än vad den har varit för yrkesfisket i havet, där antalet licenser successivt minskar. Sett över en längre tidsperiod har dock antalet fiskare i sötvattensområden minskat markant. I början av 1900-talet var antalet fiskare i Vättern och Vänern cirka 1 200 och antalet binäringsfiska re153var som mest drygt 1 800. I samtliga sjöar skedde därefter en kraftig minskning av antalet fiskare som kulminerade i slutet av 60- och början av 70-talet i samband med försämrade avsättningsmöjligheter, bl.a. på grund av nya konsumtionsmönster och eftersom miljögifter i insjöfisk uppmärksammades.

Fångster och landningar

Fångsterna i det yrkesmässiga sötvattensfisk et154uppgick år 2023 till totalt 1 723 ton och ett värde i första handelsledet på 149,5 miljoner kronor. Motsvarande uppgifter för år 2022 var 1 659 ton respektive 153 miljoner kronor. De ekonomiskt mest betydelsefulla fiskarterna i det yrkesmässiga sötvattensfisket år 2023 var signalkräfta och gös .155Andra ekonomiskt betydelsefulla arter är siklöja och ål. Under år 2018 härstammade 83 procent av fångsten och 90 procent av värdet från fiske i någon av de fyra stora sjöarn a.156Andra arter som fiskas inkluderar braxen, gädda, lake, abborre och sik .157

Trots att antalet fiskare har minskat över tid har den totala fångsten från yrkesfisket i sötvattensområden varit förhållandevis stabil ända sedan år 1914, då man började samla in statistik över yrkesfisket. Det beror på att fisket, i likhet med övrigt svenskt fiske, effektiviserades i samband med att man började använda båtmoto-

152 Det kan även aktualiseras vid fiske ovanför odlingsgränsen, se 1 kap. 5 § rennäringsförordningen (1993:384). 153 Med binäringsfiskare avses i sammanhanget fiskare som har andra inkomster vid sidan av fisket som överstiger viss storlek eller som har en heltidssysselsättning vid sidan av fisket. 154 Med yrkesfiskare avses i sammanhanget den som har licens och den som av andra skäl ska lämna in fiskestatistik i de stora sjöarna. 155 Havs- och vattenmyndigheten, Statistiska meddelanden, JO 56 SM 2401, s. 1. 156 Jordbruksverket (2020), s. 14. 157 Officiell statistik för år 2024.

rer, nylonnät, ekolod och andra tekniska landvinningar. Under det senaste decenniet har landningarna legat stadigt på runt 1400–1700 ton. Värdet på fångsten har ökat under periode n158. Ökningen beror till stor del på att man koncentrerar sig på arter med ett högt värde, som signalkräfta och gös. Möjligheterna att fiska på arter med ett högt värde är en viktig anledning till att sötvattensfisket har stått sig bra jämfört med andra småskaliga fisken i Sverige. Det finns dock också en risk med att bli för beroende av ett litet antal arter. Särskilt signalkräftan har visat sig ha en instabil populationsdynamik, ett antal bestånd i mindre svenska sjöar har till och med kollapsat helt de senaste tjugo åren.

3.7. Dagens fritidsfiske

3.7.1. Fångste r

159

, l andning ar

160

och återutsättning

Under år 2023 ägnade sig cirka 1,3 miljoner svenskar mellan 16–80 år gamla någon gång åt fritidsfisk e161i svenska vatten. Den sammanlagda fångsten som behölls under samma år har uppskattats till 11 000 ton, varav 8 000 ton fångades i sjöar och vattendrag och 3 000 ton fångades utmed kuster och i havet. Den totala fångsten som återutsattes under år 2023 har uppskattats till 13 000 ton, varav 10 200 ton fångades i sjöar och vattendrag och 2 900 ton fångades utmed kuster och i havet .162

En ökande andel återutsatt fångst indikerar att svenskt fritidsfiske förändras från ett mer konsumtionsorienterat fiske till ett mer rekreationsbaserat sportfiske med handredskap. En jämförelse av

158 Havs- och vattenmyndigheten, Statistiska meddelanden, JO 56 SM 2401, s. 4. 159 Begreppet fångster avser i sammanhanget både landningar och återutsatt fångst. 160 Begreppet landningar avser i sammanhanget behållen fångst. 161 Med fritidsfiske avses i sammanhanget allt fiske som inte sker med stöd av fiskelicens för havsfiske eller personlig fiskelicens för insjöfiske. 162 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/data-kartoroch-rapporter/data-och-statistik/officiell-statistik/officiell-statistik---fiske/fangststatistikfor-fritidsfisket.html. Under år 2022 ägnade sig ca 1,2 miljoner svenskar mellan 16–80 år gamla någon gång åt fritidsfiske i svenska vatten. Den sammanlagda fångsten som behölls under samma år har uppskattats till 11 300 ton, varav 8 500 ton fångades i sjöar och vattendrag och 2 800 ton fångades utmed kuster och i havet. Den totala fångsten som återutsattes under år 2022 har uppskattats till 16 500 ton, varav 12 500 ton fångades i sjöar och vattendrag och 4 000 ton fångades utmed kuster och i havet.

den senaste tio-årsperioden (2013163jämfört med 2023164) visar att andelen av total fångst som återutsätts har ökat. I inlandet från 43 procent till 56 procent, och i havet från 30 procent till 49 procent. Sett till den totala fångsten i både inland och havet har andelen återutsatt fångst ökat från 39 procent till 54 procent mellan 2013 och 2023. Det innebär att mer än hälften av fångsten i svenskt fritidsfiske numera återutsätts.

Hur stor andel av fångsten som återutsätts varierar med art och geografiskt områd e165. Arter där fångsten primärt behålls är makrill och sill/strömming, men även sik och artgruppen plattfiskar. Den art som har högst återutsättningsgrad är gädda (80–90 procent), följt av arter där strax över hälften av fångsten återutsätts, som krabbtaska, hummer, öring, abborre, harr och gös. Anledningen till att återutsätta fångsten kan vara antingen ett frivilligt val av fiskaren, ofta drivet av normer och etiska val, eller motiverat av regelverket, till exempel vid fångst av förbjuden eller oönskad art, begränsningar vad gäller antal av fångsten som får behållas eller storleksbegränsningar.

Möjligheten att återutsätta fångst på ett sådant sätt att den överlever och bevarar sin funktion i ekosystemet varierar i första hand med skonsamheten i det redskap den har fångats med. Vad gäller mängdfångande redskap har generellt skaldjur en betydligt större chans att överleva än fisk. Återutsättning förekommer dock främst i samband med fiske med handredskap .166Oavsett typ av handredskap är krokens placering och tillhörande skador med eventuell blödning en kritisk faktor för överlevnaden. Därför påverkar typ av krok och dess storlek, men även förekomsten av hulling eller inte, skadefrekvens och omfattning. Även hur fångsten hanteras och omgivningsfaktorer som vattentemperatur kan ha stor inverkan. Hantering ovanför vattenytan innebär syrebrist, vilket i kombination med högre vattentemperatur kan ha en additiv negativ effekt på fiskhälsan. Förlust av det skyddande slemskiktet och fjäll ökar riskerna för infektion och fördröjd dödlighet. Generellt minskar överlevnaden med

163 Statistiska centralbyråns webbplats: https://www.scb.se/contentassets/09a23cc18a1c407d93a6b2be0d033eef/jo1104_2013a01_7sm_jo57sm1703.pdf. 164 Statistiska centralbyråns webbplats: https://www.scb.se/contentassets/16f20f2be4e746c9bb9ac9c256b7711d/jo1104_2023a01_s m_jo57sm2401.pdf 165 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: http://havochvatten.divaportal.org/smash/get/diva2:1657751/FULLTEXT01.pdf 166 Detta framgår av resultatet från fritidsfiskeenkäter som skickats före år 2018.

varmare vattentemperatur, men temperaturens betydelse kan variera med individuell storlek. Dödlighet efter återutsättning varierar således både mellan och inom arter, utan systematiska skillnader mellan marina och sötvattensarter. Dödlighet som rapporterats har varierat mellan 0 och 95 procent, med ett medianvärde på 11 procent och ett medelvärde på 18 pro cent.167

Utöver dödlighet kan fångst med återutsättning påverka fiskars beteende och riskera främja förekomsten av timida, inaktiva individer, med konsekvenser för både fisket och ekosystemet .168Ett högre sportfisketryck tenderar att minska fångsten per ansträngning, vilket kan förklaras av en ökad förekomst av timida, inaktiva individer som är mindre benägna att bli fångade i fisket. Genom jämförelser av fiskefredningsområden av olika ålder (i genomsnitt 8 jämfört med 40 år) har det visats att både den totala och den individuella predationshastigheten, det vill säga hur fort byten äts upp, är högre i områden som varit fredade längre, vilket indikerar att rovfiskens roll i födoväven kan påverkas av minskat fisketryck .169Sådana indirekta effekter på födoväven är dock svårstuderade och det behövs mer kunskap om hur och i vilken omfattning fångst med återutsättning påverkar, från den individuella fisken till populationer och ekosystem. För att beräkna fritidsfiskets totala påverkan på bestånden behövs artspecifik kunskap om effekterna av återutsättning. Både vad gäller fördröjd dödlighet men också indirekta effekter på fiskens beteende och betydelse för födoväven och ekosystemet.

De två arter som fritidsfiskare mest riktar sitt fiske efter är för inlandet som helhet abborre och gädda, följt av öring, regnbåge och gös. För kust- och havsfiske är det i första hand abborre som fisket riktas mot, följt av gädda, ingen särskild art, samt öring och makri ll170. Fångsterna kan i många fall vara högre i fritidsfisket än i det licensierade fisket. För jämförbara arter, dvs. för arter det finns statistik både från yrkes- och fritidsfisket, landar det fritidsbaserade kust- och havsfisket mer av abborre, gädda, gös, sik och öring medan det licensierade yrkesfisket landar mer av krabbtaska, lax, makrill, piggvar, sill/strömming och torsk. För de stora sjöarna Hjälmaren, Mälaren, Vänern och Vättern varierar fördelningen av fångsten mellan

167 Bartholomew & Bohnsack (2005). 168 Sass & Shaw (2019). 169 Rhoades m.fl. (2019) och Lucas m.fl. (2023). 170 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: http://havochvatten.divaportal.org/smash/get/diva2:1657751/FULLTEXT01.pdf.

sjöarna. Överlag är både fångster och landningar högre i fritidsfisket för abborre, gädda och lax. För kommersiellt mer intressanta arter som signalkräfta och gös är fångster och landningar i fritidsfisket antingen av liknande omfattning som det licensierade fisket eller av okänd omfattning .171

3.7.2. Fritidsfiskets bedrivande

Fritidsfiske är ett brett begrepp som inkluderar flera olika typer av redskap, vars användning varierar med geografiska områden. Kunskap kring fritidsfiskets bedrivande är utan krav på register eller licens svårare att undersöka än om fiskets utövare är kända. Dagens kunskap erhålls huvudsakligen från den fritidsfiskeenkät som årligen genomförs av SCB, vilken riktas mot i Sverige folkbokförda personer i åldern 16 till 80 år. Fritidsfiskets bedrivande kan beskrivas utifrån redskapsanvändningen och hur fångster fördelas per redskap.

Redskapsanvändning i olika delar av Sverige

Indelningen av redskap i fiskelagen skiljer sig från fritidsfiskeenkäte n172. I enkäten delas handredskap, som en av två övergripande kategorier, in i spinnfiske, mete, vertikalfiske, flugfiske och trollingfiske. Den andra övergripande kategorin är mängdfångande redskap, vilket inkluderar långrev, nät, bur/tina/ryssja samt separat också hummertina respektive kräftfiske (vilket i huvudsak bedrivs med kräftburar/-mjärdar). Slutligen finns i fritidsfiskeenkäten också redskapet turbåtsfiske/guidat fiske, vilket kan vara en relevant kategori att undersöka separat, samt redskapet ”annan”, som inkluderar alla andra tänkbara redskap.

Överlag är handredskap den överlägset vanligaste formen av fiske i Sverige och utgör mellan 64 och 96 procent av redskapsdagarna per område (se tabell 3.1 nedan). Bland handredskapen är spinnfiske vanligast, utom i Öresund. Även mete som fiskemetod är vanligt förekommande i hela Sverige och utgör nästan en femtedel av an-

171 Okänt för gös i Hjälmaren, kräfta i Vänern och röding, öring och kräfta i Vättern. 172 Statistiska centralbyråns webbplats: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efteramne/jord-och-skogsbruk-fiske/fiske/fritidsfiske/.

strängningen (redskapsdagarna) i vissa områden, men förefaller vara något lägre på västkusten.

I Bottniska viken, Kattegatt och Skagerrak utgör mängdfångande redskap 22–36 procent av redskapsdagarna, vilket är en generellt högre andel jämfört med övriga områden. I Bottniska viken fiskas det främst med spinnfiske och nät, men även mete är vanligt. I mellersta Östersjön utgör spinnfiske drygt hälften av det totala antalet redskapsdagar, följt av mete och nät (14 procent). Även i Södra Östersjön är spinnfiske den vanligaste formen, följt av mete och flugfiske.

I Öresund är vertikal- och pilkfiske ungefär lika vanligt som spinnfiske, följt av flugfiske och mete. Turbåtsfiske är relevant endast i Öresund, och är där ungefär lika vanligt som mete. I Kattegatt används utöver spinnfiske flera olika typer av handredskap: trollingfiske, vertikal- och pilkfiske samt mete, som alla är ungefär lika vanliga. Av de mängdfångande redskapen dominerar hummertina, trots att detta är baserat på helårsskattningar. Mönstret är liknande i Skagerrak, men här är hummerfisket ännu större. Ungefär en av fem redskapsdagar i Skagerrak är hummerfiske.

I de stora sjöarna utgör spinnfiske cirka hälften av redskapsdagarna, och i likhet med Kattegatt och Skagerrak är trollingfiske vanligt. Mete är ungefär lika vanligt som i alla övriga områden. Av mängdfångande redskap utgör kräftfiske och nätfiske i stora sjöarna en liten men ungefär lika stor andel av ansträngningen (4–5 procent).

Tabell 3.1 Tabell avseende redskapsdagar

Redskapsdagar uttryckta som andel per redskap och område (procent)

Bottniska viken

Mellersta östersjön

Södra östersjön

Öresund Katte-

gatt

Skagerrak

Stora sjöarna

Götaland och Svealands inland

Norrlands inland

Total

Spinnfiske 37 56 51 24 31 24 51 44 33 41 Mete 17 21 14 14 12 13 16 19 19 18 Vertikalfiske, Pilk- och Pimpelfiske 3 4 8 26 14 9 5 5 19 10 Flugfiske 4 2 11 18 5 6 3 9 12 8 Trollingfiske (släpande bete, utter, dörj) 3 1 8 1 15 19 15 13 9 11 Långrev 2 0 1 0 0 0 0 0 0 0 Nät/Not 27 14 6 3 4 2 5 3 3 5 Bur/Tina/ Ryssja

4 1 1 0 2 8 0 1

1 1

Hummertina 0 0 0 0 11 18 0 0

0 1

Kräftfiske

0 0 0 0 0 0 4 5

0 2

Turbåtsfiske/ Guidat fiske 0 0 0 13 1 1 0 0

0 0

Annat

3 1 0 1 5 1 1 1

2 1

Total

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Handredskap 64 84 93 96 78 72 90 90 93 88 Mängdfångande 36 16 7 4 22 28 10 10 7 12

Total

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Tabellen anger redskapsdagar uttryckta som andel per redskap och område (procent). Tabellen innehåller punktestimat med en graderad färgskala. För konfidensintervall hänvisas till originalrapporten HaV 2019:5, figurerna 17 och 27. Källa: Havs- och vattenmyndigheten, SCB, 2013–2017.

Fångster per redskap i olika delar av Sverige

Fritidsfiskeenkäten ger kunskap om hur fångsten fördelar sig per redskapskategori och område. Enkätens utformning sedan år 2018 innebär dock att fångsten kan fördelas mellan handredskap, mängdfångande redskap och återutsatt fångst (utan att kunna härleda från vilket redskap återutsättningen sker). Andelarna per redskap avser därmed behållen fångst (landning).

Även om handredskap dominerar användningen (mätt som antal redskapsdagar, se tabell 3.1) kan mängdfångande redskap stå för majoriteten av landningarna (se tabell 3.2–3.4).

  • I Bottniska viken, Mellersta och Södra Östersjön utgör mängdfångande redskap en relativt stor del av behållna fångster för framför allt plattfiskar och sik, medan sill/strömming i större utsträckning tas med handredskap längre söderut. Bottniska viken skiljer sig något från Mellersta och Södra Östersjön i det att mängdfångande redskap tenderar att dominera och att en mindre andel av fångsten återutsätts.
  • Kattegatt och Skagerrak är överlag lika varandra. Vilket redskap som är dominerande varierar med art, men användandet av mängdfångande redskap är högt jämfört med övriga områden, utom Bottniska viken. I likhet med sill/strömming i Mellersta och Södra Östersjön fiskas makrill främst med handredskap.
  • I inlandet uppvisar de stora sjöarna många likheter med övriga inlandsområden (både Götalands och Svealands inland samt Norrlands inland). Möjligen är andelen återutsatt fångst något högre i de stora sjöarna, särskilt jämfört med Norrlands inland.
  • Vanliga arter med högre fångstbarhet i nät tenderar att ha högre fångstandelar i mängdfångande redskap än i handredskap, till exempel abborre, gös, plattfisk och sik.
  • Torsk har i större utsträckning fångats med handredskap på västkusten än på ostkusten, där mängdfångande redskap har en större relativ betydelse.
  • Även fångsterna av öring varierar med område. Längs ostkusten står mängdfångande redskap för en relativt stor andel av fångsten, medan det för västkusten och inlandet är en mer utpräglad handredskapsart.
  • Gädda, som är en utpräglad spinnfiskeart, landas främst med handredskap och har en hög återutsättningsgrad i alla områden.

Tabell 3.2 Fångster fördelat på redskapskategori längs ostkusten (Bottniska viken, Mellersta och Södra Östersjön)

Fångster (procent) fördelat på redskapskategori (behållen fångst) samt andelen återutsatt fångst per art längs ostkusten (Bottniska viken, Mellersta och Södra Östersjön), 2018–2020

Kategori

Abborre Gädda Gös Havsöring Lax Plattfisk Sik Sill/strömming Torsk Övriga

Bottniska viken

Handredskap

35 23 15 19 21 2 4 11 41 29

Mängdfångande 54 9 17 50 58 89 96 88 52 42 Återutsatt 11 68 68 31 21 9 0 1 8 29 Total 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Mellersta Östersjön

Handredskap

36 23 48 48 50 3 39 72 48 22

Mängdfångande 26 6 33 33 26 95 59 23 39 52 Återutsatt 38 71 19 19 25 2 1 5 13 26 Total 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Södra Östersjön

Handredskap

44 22 64 39 45 7 10 86 47 71

Mängdfångande 20 5 36 17 1 84 64 3 45 8 Återutsatt 36 73 0 44 54 9 26 11 8 21 Total 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Tabellen anger fångster (procent) fördelat på redskapskategori (behållen fångst) samt andelen återutsatt fångst per art längs ostkusten (Bottniska viken, Mellersta och Södra Östersjön) under perioden 2018–2020. Källa: SLU Aqua.

Tabell 3.3 Fångster fördelat på redskapskategori längs västkusten (Öresund, Kattegatt, Skagerrak)

Fångster (procent) fördelat på redskapskategori (behållen fångst) samt återutsatt fångst per art längs västkusten (Öresund, Kattegatt, Skagerrak), 2018–2020

Kategori

Abborre Gädda Havsöring Hummer Krabb-

taska

Lax Makrill Plattfisk Sik Sill/

strömming

Torsk Övriga

Öresund

Handredskap 27 60 64 0 – 58 75 53 0 73 54 67 Mängdfångande 0 0 3 0 – 24 9 18 0 27 19 6 Återutsatt 73 40 33 100 – 19 16 30 100 0 27 28 Total 100 100 100 100 – 100 100 100 100 100 100 100

Kattegatt

Handredskap – – 54 0 0 100 88 34 – 11 60 49 Mängdfångande – – 21 100 62 0 4 52 – 85 18 15 Återutsatt – – 25 0 38 0 8 14 – 5 22 36 Total – – 100 100 100 100 100 100 – 100 100 100

Skagerrak

Handredskap – – 63 0 0 87 95 29 – 66 63 28 Mängdfångande – – 2 78 83 13 2 22 – 28 17 58 Återutsatt – – 34 22 17 0 3 49 – 6 20 14 Total

– –

100 100 100 100 100 100 – 100 100 100

Tabellen anger fångster (procent) fördelat på redskapskategori (behållen fångst) samt återutsatt fångst per art längs västkusten (Öresund, Kattegatt, Skagerrak) under perioden 2018–2020. Tomma celler betyder att arten inte ingått i enkäten för det området. Källa: SLU Aqua.

Tabell 3.4 Fångster fördelat på redskapskategori i inlandet (stora sjöarna, Götaland och Svealands inland samt Norrlands inland)

Fångster (procent) fördelat på redskapskategori (behållen fångst) samt återutsatt fångst per art i inlandet (stora sjöarna, Götaland och Svealands inland samt Norrlands inland), 2018–2020

Kategori

Abborre Gädda Gös Harr Kräfta Lax Regnbåge Röding Öring Övriga

Stora sjöarna

Handredskap 55 30 40 34 0 57 – 53 59 54 Mängdfångande 21 3 36 13 56 4 – 0 12 25 Återutsatt 24 67 24 53 44 39 – 47 29 21 Total 100 100 100 100 100 100 – 100 100 100

Götaland och Svealands inland

Handredskap 64 39 56 – 0 79 69 – 76 54 Mängdfångande 13 6 15 – 85 10 3 – 6 35 Återutsatt 23 55 29 – 15 11 29 – 18 11 Total 100 100 100 – 100 100 100 – 100 100

Norrlands inland

Handredskap 70 47 80 60 0 77 58 64 70 55 Mängdfångande 11 15 14 12 58 13 15 26 15 34 Återutsatt 19 39 6 29 42 10 27 9 15 11 Total 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Tabellen anger fångster (procent) fördelat på redskapskategori (behållen fångst) samt återutsatt fångst per art i inlandet (stora sjöarna, Götaland och Svealands inland samt Norrlands inland) under perioden 2018–2020. Tomma celler betyder att arten inte ingått i enkäten för det området. Källa: SLU Aqua.

3.7.3. Värdet av fritidsfiske t

173

Såsom nämnts tidigare ägnade 1,2 miljoner personer sig åt fritidsfiskare i havet, insjöar eller andra vattendrag i Sverige under år 2022. Totalt bidrog fritidsfisket med cirka 5,7 miljarder kronor i omsättning år 202 2174, vilket i genomsnitt innebär 4 700 kronor per fiskande eller cirka 500 kronor per fiskedag. Omsättningen har varierat under tidsperioden mellan 2,5 och 6,3 miljarder kronor och den långsiktiga trenden är att omsättningen succesivt ökar. Den största delen omsattes inom detaljhandeln med cirka 3,4 miljarder kronor år 2022 och de områden där mest omsättning allokeras är Götaland, Svealand och Norrland medan det havsområde med störst allokerad omsättning är Mellersta Östersjön. Vi kommer att återkomma till fritidsfisket i utredningens konsekvensanalys, se kapitel 20.

173 Rubriken är satt utifrån att informationen i stycket är hämtad från Havs- och vattenmyndighetens rapport 2024:01 med rubriken ”Värdet av svenskt fritidsfiske i Sverige”. 174 Detta inkluderar omsättning på kort sikt. Större inköp såsom t.ex. båt och motor ingår inte i denna siffra.

4. Internationell rätt och internationella samarbeten

4.1. Inledning

Vatten täcker över 70 procent av jordens yta och är en förutsättning för allt liv på planeten. Av den totala mängden vatten på jorden finns 96,5 procent i haven i form av saltvatten, medan resterande 3,5 procent består av sötvatten .1Haven är fundamentala för mänskligt li v2och de har under lång tid haft stor betydelse för ekonomisk utveckling och transporter .3Haven och verksamheter som har kopplingar till haven, inklusive fiske, har också länge varit föremål för reglering i internationella sammanhang. Olika internationella avtal och samarbeten har påverkan på EU:s regleringar som rör fisket och även på vår nationella lagstiftning i dessa frågor.

Kapitlet avser att ge en översiktlig bild av internationell rätt av relevans för fisket. Vi kommer inledningsvis att beskriva vilken ställning internationell rätt har i Sverige. Vi kommer sedan att behandla internationell rätt som berör haven och i samband med det gå in närmare på de grundläggande bestämmelserna i havsrättskonvention en4. Vi kommer efter det att gå in på den reglering som gäller mer specifikt för fiske och i samband med det redogöra för vissa relevanta konventioner och andra avtal samt samarbeten inom området. Vi kommer avslutningsvis att beröra övrig internationell rätt som bedöms relevant för fisket. Eftersom det av utredningens direktiv framgår att den föreslagna lagstiftningen ska säkerställa ett håll-

1 European Environment Agencys webbplats: https://www.eea.europa.eu/sv/miljosignaler/miljosignaler-2020/articles/rent-vatten-formanniska-och-natur. 2 Tanaka (2019), s. 3. 3SOU 2015:10 s. 51. 4 Förenta nationernas havsrättskonvention Montego Bay den 10 december 1982 och avtalet om genomförandet av Del XI i denna konvention, SÖ 2000:1.

bart nyttjande av fiskresurserna, som gynnar såväl fiskenäringen och fritidsfisket som den biologiska mångfalden, kommer vi i kapitlet även att gå in på internationell rätt som är relevant för frågor om hållbarhet inom fisket.

4.2. Internationell rätt och det svenska rättssystemet

Internationell rätt brukar delas in i folkr ätt5, som reglerar hur stater och vissa andra internationella aktörer ska samarbeta och agera gentemot varandr a6, och internationell privaträtt, som kan sägas vara en samling processrättsliga regler som avgör vilken rättsordning och vilken stats lagstiftning som ska tillämpas på en viss rättstvist som har en gränsöverskridande dimension .7

Sverige har ett dualistiskt rättssystem som gör att folkrättsliga skyldigheter behöver implementeras i svensk rätt för att vara gällande samtidigt som nationell rätt som strider mot folkrätten fortfarande är tillämplig .8För att undvika att traktater, det vill säga skriftliga internationella överenskommelser mellan stater som är underkastade internationell rät t9, står i strid med nationell rätt används i huvudsak tre olika metoder: fördragskonform tolkning, transformation och inkorporering. Fördragskonform tolkning innebär att domstolar och myndigheter vid tillämpning av den nationella rätten förutsätter att de nationella bestämmelserna är i överensstämmelse med aktuella traktat och tolkar dem i ljuset av traktaten. Transformation innebär något förenklat att traktatens innehåll skrivs om till författningstext. Inkorporering innebär att en internationell överenskommelse i oförändrad utformning införs i den nationella lagstiftningen. Det kan i författningstexten finnas en referens till traktatet eller så kan det läggas som en bilaga till författningstexten .10

Om inte endast Sverige utan även EU är part till ett traktat, kan dess innehåll dock bli bindande för Sverige .11I kapitel 5 återkommer

5 Tanaka (2019), s. 3. 6 Regeringens webbplats: https://www.regeringen.se/regeringens-politik/folkratt/. 7 Webbplatsen European E-justice: https://e-justice.europa.eu/10/SV/international_law. 8 Bring (2020), s. 62 f. 9 Artikel 2 a i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. 10 Bring (2020), s. 63 f. 11 Det finns vissa viktiga skillnader mellan EU-rätten och den internationella rätten. Medborgare kan hävda rättigheter som garanteras genom EU-rätten direkt inför domstolar medan internationell rätt i regel först måste införlivas i nationell lagstiftning innan den kan åberopas av medborgarna. Vi återkommer till detta i avsnitt 5.5.3

vi till relevant EU-rätt, som i vissa fall har beröringar med den internationella rätten som redovisas nedan. Den nationella lagstiftningen kommer vi att gå in närmare på i kapitel 6. I det sistnämnda kapitlet återkommer vi också till internationella avtal som särskilt rör de svenska förhållandena .12

4.3. Internationell rätt som berör haven

4.3.1. Allmän bakgrund om havsrätten

Havsrätten är ett av de äldsta rättsområdena inom folkrätten och bestod inledningsvis av ett antal oskrivna regler .13Under 1900-talet pågick ett arbete med att kodifiera reglerna inom havsrätten. Ett flertal konventioner på havsrättens område antogs under århundradet. Den för havsrätten viktiga havsrättskonventionen, vilken också ofta benämns UNCLOS eller LOSC, antogs av Förenta nationerna (FN) år 1982 .14Konventionen trädde i kraft år 1994 och innehåller flera grundläggande bestämmelser inom havsrättens område. Även efter det att havsrättskonventionen antogs har havsrätten fortsatt att utvecklas. Flera bindande avtal har träffats inom havsrättens område, samtidigt som ett flertal vägledningar och andra icke-bindande dokument tagits fram av internationella organisationer, vilket har bidragit till rättsutvecklingen inom området .15

Havsrätten har olika funktioner i internationella sammanhang. En av de viktigaste funktionerna är att klargöra staters jurisdiktion inom olika områden i haven. Man brukar i dessa sammanhang dela upp stater i kuststater och tredje stater och dela in havsområden i olika zoner, dels sådana som omfattas av nationell jurisdiktion, dels sådana som faller utanför .16Havsrätten kan även bidra till samarbete

12 Vi kommer där bl.a. att behandla Konventionen den 31 december 1932 med Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (SÖ 1933:13). 13 De oskrivna reglerna var en del av den så kallade sedvanerätten, som något förenklat kan sägas vara en rättskälla som är baserad på en allmän och konsekvent praxis inom ett område, där aktörerna även uppfattar sig ha en skyldighet att agera ett visst sätt. För närmare information om hur begreppet sedvanerätt kan tolkas, se t.ex. information på European Center for Constitutional and Human Rights webbplats: https://www.ecchr.eu/en/glossary/customary-international-law/. Utöver sedvanerätten baserar sig folkrätten främst på traktater (överenskommelser), se regeringens webbplats: https://www.regeringen.se/regeringens-politik/folkratt/. 14 Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982, SÖ 2000:1. 15 Tanaka (2019), s. 47 f. Vi återkommer till havsrättskonventionen och annan relevant internationell rätt i underavsnitten nedan. 16 Vi återkommer till de olika zonerna i nästa underavsnitt.

i frågor som rör havsområden. Eftersom marina ekosystem inte alltid korresponderar med de skapade juridiska zonerna är internationellt samarbete en förutsättning för bevarande av marina levande resurser, men även för biologisk mångfald. Havsrätten innehåller ett ramverk för att säkerställa samarbete i marina frågor och kan därigenom värna haven som ett gemensamt intress e.17I dessa frågor är det inte bara stater som står i fokus utan även t.ex. mellanstatliga organisatione r18såsom HELCO M19.

Relevanta principer inom havsrätten

Tre grundläggande principer har haft stor betydelse för utvecklingen av havsrätten: frihetsprincipen, suveränitetsprincipen och principen om mänsklighetens gemensamma arv .20Frihetsprincipen syftar till att säkerställa flera olika användningar av haven, bl.a. för navigation, överflygning, nedläggning av kablar och ledningar, konstruktion av konstgjorda öar, fiske samt marinvetenskaplig forskning. Principen har historiskt sett haft stor betydelse inom havsrätten .21Suveränitetsprincipen syftar, å andra sidan, till att skydda kuststaternas intressen i haven. Efter andra världskriget kom denna princip att få större påverkan på havsrätten eftersom kuststaterna efter denna tidpunkt utökade de områden utanför kustlinjen som de ansåg sig ha jurisdiktion över. Staterna kom på så sätt att också kontrollera fler ”offshore-aktiviteter” .22Principen om mänsklighetens

gemensamma a rv

23

främjar mänsklighetens gemensamma intressen

som en helhet och genom principen kan nya perspektiv inom havsrätten beaktas. Principen kan ses som en antites till frihets- och suveränitetsprincipern a24och har fått allt större påverkan på rättsutvecklingen inom havsrätten i modern tid.

17 Havsrättens olika funktioner är närmare beskrivna i Tanaka (2019), s. 4. 18 Tanaka (2019), s. 5. 19 Kommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö, även känd som Helsingforskommissionen, se HELCOMs webbplats: https://helcom.fi/about-us/. 20 Tanaka (2019), s. 22. 21 Tanaka (2019), s. 22 ff. 22 Tanaka (2019), s. 24 f. 23 Principen framgår av del XI i havsrättskonventionen. 24 Tanaka (2019), s. 25 f.

4.3.2. Grundläggande havsrättsliga bestämmelser

Havsrättskonventionen antogs sedan FN:s tredje havsrättskonferens genomförts .25Konventionen avser reglera marina frågor på ett heltäckande sätt och benämns ibland som en ”konstitution” för haven. År 2018 hade 168 stater tillträtt konvention en26och både Sverige och EU är parter till denn a.27För Sveriges del trädde konventionen i kraft under år 1 996.28

Havsrättskonventionen innehåller 320 artiklar, fördelade på 17 olika avsnitt, och till konventionen finns det även nio bilagor. De inledande avsnitten i konventionen innehåller bestämmelser som gäller för olika maritima zoner i haven. I konventionen finns bestämmelser som rör specifika frågor, bl.a. skydd och bevarande av marina miljöer samt fiske, vilket vi återkommer till i avsnitt 4.4.1 nedan.

De olika maritima zonerna

Havsrätten utgår ifrån att haven är en fysiskt sammanhängande enhet där vattennivån i all väsentlighet är densamma. Insjöar och vattendrag har, trots att det kan finnas kopplingar mellan dessa och haven, därför inte ansetts omfattas av havsrätten .29Även för insjöar och vattendrag kan det dock förekomma internationellt samarbete.

Inom havsrätten anses haven bestå av tre olika element:

1. havsbotten och dess underlag,

2. vattnet (vattenpelaren), och

3. atmosfären ovanför vattnet .30

De olika zonerna som förekommer inom havsrätten kan delas in i två olika undergrupper, dels de som omfattas av nationell jurisdiktion, dels de som inte omfattas av den nationella jurisdiktionen,

25 FN:s tredje havsrättskonferens pågick under åren 1973–1982. Havsrättskonventionen antogs år 1982 och trädde i kraft år 1994. 26 Tanaka (2019), s. 37 f. 27 FN:s webbplats: https://www.un.org/Depts/los/reference_files/chronological_lists_of_ratifications.htm#Th e%20United%20Nations%20Convention%20on%20the%20Law%20of%20the%20Sea. 28 Konventionen trädde i kraft den 25 juli 1996.28SOU 2015:10, s. 52. 29 Insjöar och vattendrag anses omfattas av landterritoriet, se Tanaka (2019), s. 7. 30 Tanaka (2019), s. 7.

enligt vad som framgår nedan. I vissa fall uppstår överlappningar mellan olika staters juridiska zoner, t.ex. om ett vattenområde mellan två stater är smalt. För dessa situationer finns särskilda bestämmelser, som vi inte kommer att gå in närmare på inom ramen för denna redogörels e.31Vi kommer dock att återkomma till överenskommelser som rör vatten runt Sverige i kapitel 5 och 6.

Zoner inom nationell jurisdiktion

Havsområdena inom den nationella jurisdiktionen brukar delas in i inre vatten, territorialhav, internationella sund, arkipelaghav, angränsande zon, exklusiv ekonomisk zon, och kontinentalsockeln. Zonerna utgår ifrån baslinjen, som är en linje utmed kusten för beräkning av zonernas bredd och som kan beräknas olika beroende på hur kusten ser ut .32Zonerna kan i sin tur delas in i två olika undergrupper beroende av vilken jurisdiktion kuststaten har ansetts ha i dessa områden, enligt vad som framgår nedan.

Zoner som omfattas av kuststaternas territoriella jurisdiktion

Följande områden, som i relevanta delar framgår av figur 4.1 nedan, har ansetts omfattas av kuststaternas territoriella jurisdiktion:

  • inre vatten (som utgångspunkt ett vattenområde innanför bas-linjen som inte kan ses som en del av landterritoriet ),33
  • territorialhavet (vattenområde utanför baslinjen och som varje stat har möjlighet att fastställa bredden av, ut till en gräns av högst tolv nautiska mil ),34

31 Sådana bestämmelser i internationell rätt beskrivs bl.a. i Tanaka (2019), s. 236 ff. 32 Närmare information finns i artikel 5–7 i havsrättskonventionen. 33 Av artikel 2.1 i havsrättskonventionen framgår att en kuststats suveränitet omfattar bl.a. landterritoriet och inre vatten. Av artikel 8 i havsrättskonventionen framgår att, som huvudregel, ska vatten innanför baslinjen för territorialhavet utgöra del av statens inre vatten. Samtidigt anses inte insjöar och vattendrag, som kan ses som en del av landterritoriet, omfattas av begreppet ”inre vatten”, se Tanaka (2019), s. 95. 34 Av artikel 2.1 i havsrättskonventionen framgår bl.a. att en kuststats suveränitet omfattar utöver landterritoriet och inre vatten, ett angränsande havsområde som benämns territorialhavet. Enligt artikel 3 i havsrättskonventionen har varje stat rätt att fastställa bredden av sitt territorialhav ut till en gräns av högst tolv nautiska mil från baslinjer som fastställts i enlighet med konventionen. Territorialhavet omfattar havsbotten och dess underlag, vattnet (vattenpelaren), och atmosfären ovanför vattnet, se Tanaka (2019), s. 102. En nautisk mil motsvarar 1 852 meter, se SOU 2015:10, s. 64.

  • internationella sund ,35 och
  • arkipelaghav .36

Om inte annat framgår av internationell rätt innebär den territoriella jurisdiktionen:

  • både lagstiftande och verkställande jurisdiktion över statens territorium,
  • att staten, i materiellt hänseende, utövar jurisdiktion över allt inom dess territorium, och
  • att staten utövar jurisdiktion över alla personer inom territoriet oavsett nationalitet.

Den territoriella jurisdiktionen innebär samtidigt att det bara är staten själv som kan utöva jurisdiktion inom territoriet, förutsatt att internationell rätt inte anger något annat .37

När det gäller zonerna som har ansetts omfattas av kuststaternas territoriella jurisdiktion kan det noteras att det finns vissa skillnader i reglering när det kommer till inre vatten och territorialhav. Här kan nämnas att det som huvudregel finns en rätt till oskadlig genomfart i andra staters territorialhav, medan sådan rätt inte gäller i inre vatten .38

Zoner under nationell jurisdiktion som inte omfattas av territoriell jurisdiktion

Följande områden, som i relevanta delar framgår av figur 4.1 nedan, har ansetts omfattas av kuststaternas nationella jurisdiktion men inte av den territoriella jurisdiktionen:

35 Reglering avseende sund som nyttjas vid internationell sjöfart går att finna i avsnitt tre i havsrättskonventionen. Vi avser inte att gå in närmare på dessa bestämmelser. 36 I avsnitt fyra i havsrättskonventionen finns bestämmelser om arkipelagstater och avgränsning av arkipelagvatten. Vi avser inte att gå in närmare på dessa bestämmelser. 37 Tanaka (2019), s. 7 ff. 38 Se artikel 17–19 i havsrättskonventionen angående rätt till oskadlig genomfart. I artikel 19.1 anges bl.a. att en genomfart är oskadlig om den inte stör kuststatens lugn, ordning eller säkerhet.

  • angränsande zonen (vattenområde som gränsar till territorialhavet och som inte får sträcka sig längre ut än 24 nautiska mil från baslinjen ),39
  • exklusiva ekonomiska zonen (vattenområde utanför territorialhavet som kan sträcka sig som längst 200 nautiska mil ut från baslinjen ),40 och
  • kontinentalsockeln (havsbotten och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför en stats territorialhav i hela den naturliga förlängningen av dess landterritorium till kontinentalrandens ytterkant eller till ett avstånd om 200 nautiska mil från baslinjen )41.

Här kan anmärkas att stater kan välja att inrätta en exklusiv ekonomisk zon och en angränsande zon. I de fall staterna har valt att inrätta en exklusiv ekonomisk zon kan den angränsande zonen ses som en del av denn a.42Kuststaterna har i zonerna som inte omfattas av territoriell jurisdiktion så kallade suveräna rättigheter och jurisdiktionerna är begränsade i enlighet med bestämmelser i internationell rätt. Kuststaterna kan därmed, i vissa frågor, ha både lagstiftande och verkställande jurisdiktion inom dessa områden .43I den exklusiva ekonomiska zonen har kuststaten suveräna rättigheter i fråga om utnyttjande och bevarande av alla naturtillgångar, och den har också en skyldighet att förhindra överexploatering av de levande

39 Av artikel 33 i havsrättskonventionen framgår att den angränsande zonen gränsar till territorialhavet och att den inte får sträcka sig utöver 24 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas. 40 Bestämmelser om den ekonomiska zonen finns i avsnitt fem i havsrättskonventionen. Den ekonomiska zonen är belägen utanför territorialhavet. Av artikel 55 och 57 framgår att den ekonomiska zonen är ett område utanför territorialhavet, som sträcker sig som längst 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas. Den ekonomiska zonen bör anses omfatta havsbotten och dess underlag, vattnet (vattenpelaren), och atmosfären ovanför vattnet. I fråga om havsbotten och dess underlag behöver kuststaten utöva rättigheter i enlighet med bestämmelserna om kontinentalsockeln, se artikel 56 i havsrättskonventionen och Tanaka (2019), s. 151 f. 41 En kuststats kontinentalsockel omfattar havsbotten och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför dess territorialhav i hela den naturliga förlängningen av dess landterritorium till kontinentalrandens ytterkant eller till ett avstånd om 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas, då kontinentalrandens ytterkant inte sträcker sig ut till detta avstånd, se artikel 76 i havsrättskonventionen. Kontinentalsockeln finns alltid i den ekonomiska zonen, men kan alltså även i vissa situationer sträcka sig längre än den yttre gränsen för den ekonomiska zonen, se vidare i Tanaka (2019), s. 163 f. 42 Tanaka (2019), s. 9. 43 Tanaka (2019), s. 9 ff.

resurserna .44Rätten till alla former av fiske i zonen tillkommer därför kuststat en45och som utgångspunkt är det följaktligen inte tillåtet att fiska i en annan stats exklusiva ekonomiska zon. Kuststaten kan dock upplåta rätt till fiske i den exklusiva ekonomiska zonen till andra stater. Vi återkommer till fiske i den ekonomiska zonen i avsnitt 4.4.1 nedan och till de för Sverige relevanta bestämmelserna som reglerar fiske inom exklusiva ekonomiska zoner i kapitel 5 och 6, i samband med att vi går igenom relevant EU-rätt och nationell lagstiftning.

Figur 4.1 Maritima zoner inom havsrätten

Maritima zoner inom nationell jurisdiktion

Zonen längst till vänster i bilden representerar inre vatten, som är den zon som är belägen innanför baslinjen. Den efterföljande zonen representerar territorialhavet, som kan sträcka sig som längst 12 nautiska mil från baslinjen (en nautisk mil motsvarar 1 852 meter). Nästa zon är den angränsande zonen, som kan ses som en del av den exklusiva ekonomiska zonen, och som ligger utanför territorial havet. Den angränsande zonen kan sträcka sig som längst 24 nautiska mil från baslinjen. Den exklusiva ekonomiska zonen kan sträcka sig som längst 200 nautiska mil från baslinjen. Notera att bilden inte visar kontinentalsockeln, som också ses som en zon som ligger inom nationell jurisdiktion .

44 Se artikel 56 och 61 i havsrättskonventionen, Tanaka (2019), s. 9 ff. och Eggert & Langlet (2020), s. 15 f. 45 Eggert & Langlet (2020), s. 15.

Inre vatten Territorialhav Exklusiv ekonomisk zon

Angränsande zon

Baslinjen

12 nm

från baslinjen

24 nm

från baslinjen

200 nm från baslinjen

Zoner utanför nationell jurisdiktion

Utanför den nationella jurisdiktionen brukar havsområdena delas in i:

  • det fria havet ,46 och
  • ”området” (havsbotten och dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion ).47

Frihetsprincipen, vilken beskrivs i avsnitt 4.3.1 ovan, har haft stor betydelse inom de områden i haven som inte har ansetts omfattas av någon stats jurisdiktion .48I det fria havet gäller som huvudregel ett antal friheter, bl.a. frihet till sjöfart, frihet till överflygning och frihet till fiske.49Vid utövandet av friheterna ska viss hänsyn tas till andra staters intressen och rättigheter enligt havsrättskonventione n.50I fråga om frihet till fiske finns vissa begränsningar i den internationella rätten, vilket vi återkommer till i avsnitt 4.4.1 nedan.

Inom det fria havet har den för havsrätten viktiga principen om

flaggstatsjurisdiktion, stor betydelse för verksamheterna. Fartyg ska,

på det fria havet, segla under endast en stats flagg och vara underkastade denna stats exklusiva jurisdiktion utom i vissa angivna undantagssituationer .51Det innebär att flaggstaten, inom det fria havet, som utgångspunkt har lagstiftande och verkställande jurisdiktion för de fartyg som seglar under landets flagg oavsett besättningens eller involverade personers nationaliteter .52Flaggstaten har också vissa skyldigheter när det kommer till utövande av jurisdiktion över de fartyg som för landets flagg. Alla stater behöver t.ex. föra ett fartygsregister .53

46 Bestämmelser om det fria havet finns i avsnitt sju i havsrättskonventionen. Enligt artikel 86 framgår att med det fria havet avses alla vatten som inte anses tillhöra en stats ekonomiska zon, territorialhav eller inre vatten eller en arkipelagstats arkipelagvatten. 47 Området definieras i artikel 1.1 i havsrättskonventionen. Där anges att med området avses: havsbotten och dennas underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion. 48 Tanaka (2019), s. 187 ff. Här kan det noteras att FN den 19 juni 2023 träffat ett avtal kopplat till havsrättskonventionen avseende bevarande och hållbart nyttjande av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion, se FN:s webbplats: https://treaties.un.org/Pages/ViewDetails.aspx?src=TREATY&mtdsg_no=XXI-10&chapter=21&clang=_en. Avtalet benämns även BBNJ-avtalet. Vi återkommer till detta avtal i avsnitt 4.5.1 nedan. 49 Se artikel 87 i havsrättskonventionen. 50 Se vidare i artikel 87 i havsrättskonventionen. 51 Se artikel 92 i havsrättskonventionen. 52 Tanaka (2019), s. 189 f. 53 Se artikel 94 i havsrättskonventionen.

4.4. Internationell rätt och internationella samarbeten som berör fiske

Ett flertal grundläggande bestämmelser för fisket finns i havsrättskonventionen. Det finns också relevanta bestämmelser i andra internationella konventioner och avtal. Vi går in närmare på dessa bestämmelser nedan. I samband med det går vi också i korthet in på internationellt samarbete i fråga om vetenskapligt underlag i frågor som rör fiske.

4.4.1. Bestämmelser i havsrättskonventionen som rör fiske

Fiske inom den exklusiva ekonomiska zonen

Såsom nämnts tidigare kom ett flertal stater att efter andra världskriget hävda jurisdiktion i allt större vattenområden kring kusterna. De exklusiva ekonomiska zonerna utgör i dag cirka 35 procent av den totala havsytan men rymmer samtidigt cirka 90 procent av jordens fiskbestånd ,54varför de är intressanta i fiskesammanhang. I enlighet med vad som angivits ovan är det som utgångspunkt inte tillåtet att fiska i en annan stats exklusiva ekonomiska zon. Kuststaten kan dock upplåta rätt till fiske inom det aktuella området.

I havsrättskonventionen finns det särskilda bestämmelser för bevarande och nyttjande av de levande tillgångarna inom den ekonomiska zonen. Här framgår t.ex. att kuststaten ska fastställa den

tillåtna fångstmängden av de levande tillgångarna i den ekonomiska

zonen. Kuststaten ska även, med beaktande av bästa tillgängliga vetenskapliga fakta, genom lämpliga åtgärder för bevarande och förvaltning säkerställa att de levande tillgångarnas fortbestånd i den ekonomiska zonen inte äventyras genom överexploatering. Kuststaten och behöriga internationella organisationer, vare sig de är subregionala, regionala eller globala ska på lämpligt sätt samarbeta för det ändamålet. Åtgärderna ska även syfta till att bibehålla bestånd av fångade arter på, eller återställa dem till, nivåer som kan ge största

konstanta avkastning med avseende på miljöfaktorer och ekonomiska

faktorer av betydelse. Dessa innefattar de kustfiskande samhällenas

54 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/119/internationella-forbindelser-inomfisket.

ekonomiska behov och utvecklingsländernas särskilda krav, och med hänsyn till fiskemönster, beståndens inbördes beroende samt allmänt rekommenderade internationella miniminormer, vare sig de är subregionala, regionala eller global a.55

Kuststaterna ska vidare fastställa sin kapacitet att nyttja de levande tillgångarna i den ekonomiska zonen. I de fall kuststaten inte har kapacitet att fånga hela den tillåtna fångstmängden ska staten genom överenskommelser m.m. ge andra stater tillgång till återstoden av den tillåtna fångstmängden enligt vad som närmare anges i havsrättskonventionen .56

Havsrättskonventionen innehåller även bestämmelser om vad som gäller för andra staters medborgare när de, efter att ha getts sådan rätt, fiskar inom andra staters ekonomiska zoner. Dessa medborgare ska rätta sig efter beståndsbevarande åtgärder samt övriga villkor eller bestämmelser i kuststatens lagar och andra författningar, som behöver vara förenliga med bestämmelserna i havsrättskonventionen. Kuststatens lagar och andra författningar kan bl.a. innehålla bestämmelser om:

  • licensiering av fiskare, fiskefartyg och utrustning,
  • fastställande av vilka arter som får fångas samt av vissa fångstkvoter,
  • fastställande av fångstperioder och fiskeområden, vilka slag av fiskeredskap och fiskefartyg som får användas samt deras storlek och antal,
  • fastställande av ålder och storlek på fisk och andra arter som får fångas,
  • fastställande av vilka uppgifter som krävs från fiskefartygen,
  • landning av hela eller delar av fångsten från dessa fartyg i kuststatens hamnar, och
  • förfaranden för kontroll av efterlevnad av bestämmelsern a.57

55 Se artikel 61 i havsrättskonventionen. 56 Se artikel 62 i havsrättskonventionen för ytterligare information. 57 Se artikel 62 i havsrättskonventionen för ytterligare information.

I havsrättskonventionen finns det också bestämmelser som rör samarbete avseende bestånd som förekommer inom två eller flera kuststaters ekonomiska zoner, eller både inom den ekonomiska zonen och i ett utanför zonen beläget och till den angränsande område. Sådant samarbete kan ske direkt mellan medlemsstater eller genom vissa organisationer .58Havsrättskonventionen innehåller vidare särskilda bestämmelser avseende långvandrande arte r59, havsdäggdjur, anadroma best ånd60, katadroma art er61och sedentära art er62.63

I sammanhanget är det även värt att nämna att havsrättskonventionen också innehåller bestämmelser om kontroll av efterlevnaden av kuststatens lagar och andra författningar i den ekonomiska zonen. Kuststaten kan vid utövande av sina suveräna rättigheter att utforska, nyttja, bevara och förvalta de levande tillgångarna i den ekonomiska zonen vidta sådana åtgärder, inbegripet bordning, inspektion, kvarhållande och rättsligt förfarande, som kan bli nödvändiga för att säkerställa att de lagar och andra författningar som den antagit i enlighet med havsrättskonventionen iakttas. Kvarhållna fartyg och deras besättning ska omedelbart frisläppas, så snart skälig borgen eller annan säkerhet ställts. Kuststatens straffpåföljder för överträdelser av lagar och andra författningar rörande fisket i den ekonomiska zonen får inte, i avsaknad av överenskommelser mellan berörda stater om motsatsen, omfatta fängelsestraff eller annan form av kroppsstraff. I händelse av beslag eller kvarhållande av utländska fartyg ska kuststaten på lämpligt sätt omedelbart underrätta flaggstaten om de åtgärder som vidtagits och de påföljder som senare dömts ut .64

58 Se artikel 63 i havsrättskonventionen för ytterligare information. 59 Långvandrande arter räknas upp i bilaga 1 till havsrättskonventionen. 60 Med androma bestånd avses arter som föds i sötvatten men som tillbringar större delen av sitt liv i havet och som återvänder till sötvatten för att leka, se webbplatsen för EUpublikationer: http://publications.europa.eu/resource/cellar/32aa5375-1244-11e9-81b4-01aa75ed71a1.0024.02/DOC_1. 61 Med katadroma arter avses normalt arter som tillbringar större delen av livet i sötvatten och sedan vandrar till havet för att föröka sig, se EU:s webbplats: https://eurlex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=LEGISSUM:4439789&from=EN. 62 I artikel 77.4 i havsrättskonventionen anges att sedentära arter är organismer som på det stadium där de kan bli föremål för fångst antingen är orörliga på havsbotten eller därunder eller är oförmögna till rörelse annat än i ständig fysisk beröring med havsbotten eller dess underlag. 63 Se artikel 64–68 i havsrättskonventionen för ytterligare information. 64 Se artikel 73 i havsrättskonventionen.

Fiske inom det fria havet

Såsom nämnts tidigare gäller som huvudregel frihet till fiske inom det fria havet .65Denna frihet är dock omgärdad av olika begränsningar i havsrättskonventionen .66Staterna har vissa skyldigheter kopplade till fiske i det fria havet. Av konventionen framgår t.ex. att alla stater är skyldiga att själva eller i samarbete med andra stater vidta de åtgärder, med avseende på sina medborgare, som behövs för att bevara de levande tillgångarna i det fria havet .67Det framgår också att staterna ska samarbeta med varandra för att bevara och förvalta de levande tillgångarna där. Stater vars medborgare nyttjar samma levande tillgångar, eller olika levande tillgångar inom samma område, ska inleda förhandlingar i syfte att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att bevara dessa levande tillgångar. De ska, då så är lämpligt, samarbeta för att upprätta subregionala eller regionala fiskeorganisationer för detta ändamål .68

Av konventionen framgår vidare att staterna vid fastställande av den tillåtna fångsten och vid andra åtgärder för att bevara de levande tillgångarna i det fria havet ska vidta sådana åtgärder som syftar till att bibehålla bestånd av nyttjade arter på, eller återställa dessa bestånd till, nivåer som ger största hållbara avkastning. Åtgärderna ska vara utformade på grundval av de bästa vetenskapliga fakta som staterna har tillgång till. Hänsyn ska tas till relevanta miljöfaktorer och ekonomiska faktorer, inbegripet utvecklingsländernas särskilda behov, där fiskerimönstret, beståndens ömsesidiga beroende samt allmänt rekommenderade internationella miniminormer, vare sig dessa är subregionala, regionala eller globala, ska beaktas. Vid fastställande av den tillåtna fångsten och andra åtgärder för att bevara de levande tillgångarna i det fria havet ska staterna även beakta verkningarna på de arter som är förbundna med, eller beroende av, de nyttjade arterna. Detta ska göras i syfte att bibehålla bestånd av sådana förbundna eller beroende arter på, eller återställa dessa bestånd till, nivåer som ligger över de nivåer på vilka deras förnyelse allvarligt hotas .69

Av konventionen framgår vidare att tillgänglig vetenskaplig information, statistiska uppgifter över fångst och fiskeansträngningar

65 Se artikel 87 i havsrättskonventionen. 66 Se artikel 116 i havsrättskonventionen. 67 Se artikel 117 i havsrättskonventionen. 68 Se artikel 118 i havsrättskonventionen. 69 Se artikel 119.1 i havsrättskonventionen.

samt andra uppgifter av betydelse för att bevara fiskebestånd regelbundet ska lämnas och utbytas. Detta ska göras genom de mest lämpade behöriga internationella organisationerna, vare sig dessa är subregionala, regionala eller globala, och alla berörda stater ska delt a.70De berörda staterna ska även säkerställa att åtgärder för bevarande och deras genomförande varken formellt eller faktiskt diskriminerar fiskare i någon stat .71

4.4.2. FN:s avtal om skydd och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd (1995)

År 1995 ingicks ett avtal under havsrättskonventionen om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd .72Sverige har undertecknat avtalet och även EU är part till det. För Sveriges del trädde avtalet i kraft under år 2 004.73

Syftet med avtalet är att konkretisera bestämmelserna i havsrättskonventionen om fiske på det fria havet och att förbättra och åtgärda vissa brister i regleringen .74Avtalets målsättning är att säkerställa ett långsiktigt bevarande och hållbart nyttjande av bestånd av fiskarter som rör sig mellan bl.a. olika länders ekonomiska zoner och det fria havet .75

Av avtalet framgår att den tidigare regleringen av fisket på det fria havet i många avseenden har varit otillräckligt. I avtalet lyfts problem med:

  • överutnyttjade resurser,
  • oreglerat fiske,
  • för stora fiskeflottor,
  • användandet av redskap som inte är tillräckligt selektiva och skonsamma,

70 Se artikel 119.2 i havsrättskonventionen. 71 Se artikel 119.3 i havsrättskonventionen. 72 Avtal om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982, SÖ 2000:1, om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd, New York den 4 augusti 1995, SÖ 2003:61. 73 Avtalet trädde för Sveriges del i kraft den 18 januari 2004. 74SOU 2021:51 s. 307. 75 Se artikel 2 i avtalet om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd.

  • opålitliga dataunderlag, samt
  • brister i samarbetet mellan statern a.76

Genom avtalet utvecklades havsrätten i flera viktiga avseenden. Avtalet innehåller närmare bestämmelser om samarbete inom ramen för regionala fiskeriorganisationer (Regional fisheries management organisations, RMFO )77. I avtalet finns också utförliga bestämmelser om flaggstatsansvar, i syfte att mer effektivt motarbeta olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, som brukar benämnas IUU-fisk e.78Försiktighetsprincipen har också utvecklats i avtalet.

De regionala fiskeorganisationerna har fått en betydande roll i arbetet mot IUU-fiske. För att få fiska inom en region krävs att flaggstaten är medlem i regionens fiskeorganisation eller att den åtar sig att vidta de bevarandeåtgärder som organisationen har beslutat. En nyhet i avtalet är att inte endast flaggstater utan att alla medlemmar i den regionala organisationen utövar tillsyn över att bevarandeåtgärder vidtas. Alla organisationens medlemmar har behörighet och rätt att borda och inspektera fartyg inom regionen .79

Vi kommer att återkomma till de samarbeten inom regionala fiskeorganisationer som är aktuella för Sveriges del i kapitel 5 och 6 i samband med att vi redogör för relevant EU-rätt och den nationella fiskelagstiftningen.

4.4.3. FAO:s avtal om att främja fiskefartygens iakttagande av internationella bevarande- och förvaltningsåtgärder på det fria havet (1993) samt uppförandekod för ansvarsfullt fiske (1995)

Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) är en mellanstatlig FN-organisation som bildades 1945. Det fungerar som ett neutralt forum för 194 medlemsländer, två associerade

76 Se ingressen till avtalet om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd. 77 Vi har behandlat vissa regionala fiskeriorganisationer i kapitel 3, t.ex. NEAFC. 78 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/planeringforvaltning-och-samverkan/internationellt-samarbete-och-konventioner/konventioner/fnshavsrattskonvention/skydd-och-forvaltning-av-gransoverskridande-och-langvandrandefiskbestand.html. 79 Se bl.a. artikel 21 i avtalet om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd och SOU 2021:51, s. 307 f.

medlemmar och medlemsorganisationen EU, som kan mötas för att där bl.a. förhandla avtal .80Ett av de avtal som förhandlats fram är överenskommelsen för att tillse att fiskefartyg följer internationella bevarande- och förvaltningsåtgärder vid fiske på det fria havet. Avtalet träffades år 1993 och Sverige godkände det år 1994.81Även EU är part till avtalet. I sammanhanget är även värt att nämna att det inom ramen för FAO:s organisation också har tagits fram en uppförandekod för ansvarsfullt fiske. Denna antogs år 1 995.82

FAO har under senare år också tagit fram handlingsplaner i syfte att ta itu med brister i det internationella bevarandet av havsområden, särskilt när det gäller kampen mot IUU-fiske, oavsiktliga fångster av havsfåglar inom långrevsfiske samt bevarande och förvaltning av hajar .83

4.4.4. Internationella havsforskningsrådet

Internationella havsforskningsrådet (ICES), som bildades år 1902, är en mellanstatlig organisation med fokus på havsforskning. Organisationens arbete styrs av en konvention från år 1964. Sverige är ett av de 20 länder som är anslutet till havsforskningsrådet. Utifrån underlag som organisationen får in, ger ICES rekommendationer i frågor som rör fiske och marina ekosyst em.84ICES ger bl.a. råd avseende uttag av fisk och EU fattar beslut om kvoter inom den gemensamma fiskeripolitiken baserat på vetenskaplig rådgivning från ICES, vilket vi även har berört i avsnitt 3.5.

80 Kommissionens webbplats: https://agriculture.ec.europa.eu/international/internationalcooperation/international-organisations/fao_sv. 81 FAO:s överenskommelse för att tillse att fiskefartyg följer internationella bevarande- och förvaltningsåtgärder vid fiske på det fria havet av den 24 november 1993, SÖ 1995:87. 82 FAO:s webbplats: https://www.fao.org/3/v9878e/v9878e.pdf. 83 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/119/internationella-forbindelser-inomfisket. 84 Internationella havsforskningsrådets webbplats: https://www.ices.dk/about-ICES/howwe-work/Pages/default.aspx.

4.5. Övrig internationell rätt och internationella samarbeten av relevans för fisket

Även andra internationella samarbeten och/eller konventioner har relevans för regleringen av fisket. I det följande beskrivs ett flertal av dessa, även om redogörelsen inte är uttömmande. Inledningsvis beskriver vi konventioner och andra relevanta dokument som tagits fram inom ramen för FN-systemet. Vi kommer avslutningsvis att gå in på övriga relevanta samarbeten och konventioner.

4.5.1. Konventioner och samarbeten inom FN-systemet

CITES-konventionen (1973/1975)

Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av växter och dju r85, vilken ofta benämns som CITES-konventionen, syftar till att internationell handel med exemplar av vilda djur inte ska hota arternas överlevnad i naturen. Konventionen undertecknades 1973 och trädde i kraft år 1975. Både Sverige och EU är parter till avtalet.

Handeln med exemplar av arter som omfattas av konventionen ska ske kontrollerat och bl.a. måste import och export av exemplar av arter som omfattas av konventionen godkännas genom ett licenssystem. Enligt konventionen behöver handeln vara laglig, hållbar och spårbar och ske på ett sådant sätt att arterna inte påverkas negativt i naturen. De djur som omfattas av konventionen är listade i tre olika bilagor, utifrån artens bedömda behov av skydd .86Ett flertal fiskarter omfattas av konventionen, bl.a. ål.

Bonnkonventionen (1979/1983)

Konventionen om skydd av flyttande vilda dju r87, vilken ofta benämns som Bonnkonventionen, syftar till att skydda flyttande arter av landdjur, vattendjur och fåglar i hela deras utbredningsområde. Konven-

85 Konventionen för reglering av handel med vissa utrotningshotade vilda djur och växter, Washington 1973, CITES-konventionen, SÖ 1974:41. 86 Närmare information om konventionen går att finna i SOU 2021:51 s. 297 ff. 87 Konventionen om skydd av flyttande vilda djur, Bonn den 23 juni 1979, CMS, SÖ 1983:37.

tionen undertecknades år 1979 och trädde i kraft år 1983. Både Sverige och EU är parter till avtalet.

Konventionen har två bilagor, varav den första rör flyttade arter som är hotade. Arterna som är listade i bilaga I är skyddade från all form av jakt och tagande, dock kan undantag ges om syftet är vetenskapligt eller gynnar bevarande av arten. Den andra bilagan rör arter vars bevarandestatus är ogynnsam eller arter vars bevarandestatus signifikant gynnas av internationellt samarbete, varför en art kan vara listad under båda bilagorna.

Stater inom vilka arter under bilaga I förekommer, ska arbeta för att bevara och restaurera viktiga livsmiljöer, motverka aktiviteter eller hinder som motverkar eller hindrar artens flyttning eller faktorer som ytterligare försämrar artens bevarandestatus. Stater inom vilka bilaga II-arter förekommer uppmanas att skapa gränsöverskridande samarbeten eller avtal i syfte att förbättra bevarandestatusen för dessa.

Under konventionen finns ett flertal avtal avseende särskilda arter eller organismgrupper, exempelvis småvalar, sälar och vattenfåglar. Här kan nämnas att Sverige har undertecknat avtalet till skydd för småvalar i Nordsjön och Östersjön, vilket ofta benämns Ascobans.

Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk (1989)

ILO:s konvention, nr 169, om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder antogs år 1989. Konventionen trädde i kraft år 1991. Sverige har, till skillnad från Norge och Danmark, inte ratificerat konventionen, men den är ändå relevant för svenskt vidkommande. Regeringarna ansvarar enligt konventionen bl.a. för att utveckla åtgärder för att skydda ursprungsfolks och stamfolks rättigheter, garantera dessa folks rättigheter och garantera respekt för deras integritet. Regeringarna har också ett ansvar för att skydda och bevara miljön i de områden som dessa folk bebor .88Ursprungsfolken ska ha rätt att behålla sina sedvänjor och institutioner när detta inte är oförenligt med det nationella rättssystemet och internationellt erkända mänskliga rättigheter .89

Enligt konventionen ska regeringarna erkänna ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt be-

88 Se artikel 6 och 7 i ILO:s konvention. 89 Se artikel 8 i ILO:s konvention.

bor. De ska också vidta åtgärder för att skydda ursprungsfolkens rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. Ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar som hör till deras mark ska särskilt skyddas enligt konventionen. Ursprungsfolken ska också ha rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av dessa tillgångar .90

Ett av hindren mot svensk ratificering har ansetts vara att Sverige inte uppfyller konventionens krav på markrättigheter. Problem har även ansetts finnas med utövande av rättigheter som rör fisket .91

Konventionen om biologisk mångfald (1993)

Konventionen om biologisk mångfald (CBD )92trädde i kraft år 1993, och det var även då som Sverige undertecknade den. Även EU är part till konventionen.

Konventionen har tre huvudsakliga syften:

1. att bevara biologisk mångfald,

2. hållbart nyttjande av dess beståndsdelar, och

3. en rättvis fördelning av nyttan som uppstår vid utnyttjande av

genetiska resurser .93

Med biologisk mångfald avses variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bl.a. landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem .94

Av konventionen framgår att varje part ska, så vitt möjligt och om så är lämpligt, inrätta ett system med skyddade områden eller områden där särskilda åtgärder behöver vidtas för att bevara biologisk mångfald. Vidare ska varje part, där så är nödvändigt, utarbeta riktlinjer för urval, inrättande och skötsel av skyddade områden eller områden där särskilda åtgärder behöver vidtas för att bevara biolo-

90 Se artikel 15 i ILO:s konvention. 91SOU 1999:25 s. 14 ff. 92 Konventionen om biologisk mångfald, Rio de Janeiro den 5 juni 1992, SÖ 1993:77. 93 Se artikel 1 i konventionen om biologisk mångfald. 94 Definitionen finns i artikel 2 i konventionen om biologisk mångfald, och återges på samma sätt som i SÖ 1993:77.

gisk mångfald .95Ett skyddat område definieras i konventionen som ett geografiskt avgränsat område som är avsatt eller reglerat och skött för att uppnå särskilda bevarandemål .96

Enligt konventionen ska parterna också, om det är lämpligt och möjligt, reglera eller förvalta biologiska resurser av vikt för bevarandet av biologisk mångfald, oavsett huruvida dessa finns inom eller utanför skyddade områden. Detta ska ske i syfte att säkerställa bevarandet och hållbart nyttjande av de biologiska resurserna, främja skyddet av ekosystem, livsmiljöer och bibehållandet av livskraftiga populationer av arter i naturliga miljöer, men även i syfte att främja miljöanpassad och hållbar utveckling i områden i anslutning till skyddade områden. Parterna ska också, om det är lämpligt och möjligt, ha nödvändig lagstiftning för skydd av hotade arter och populationer. Av konventionen framgår vidare att parterna ska, om det är lämpligt och möjligt, respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer, och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald. De ska också främja en bredare tillämpning av dessa, med godkännande och deltagande av innehavarna av sådana kunskaper, innovationer samt främja rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid utnyttjande av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor .97Parterna ska därutöver, om det är lämpligt och möjligt, även vidta åtgärder för bevarande av komponenter av biologisk mångfald utanför deras naturliga livsmiljöer .98

Konventionen kan utgöra en plattform för arbete med bevarandefrågor och i sammanhanget bör nämnas att konventionsarbetet ska bedrivas i enlighet med ekosystemansatsen .99Inom ramen för arbetet antogs år 2010 en global strategisk plan fram till år 2020, med ett antal delmål, som brukar benämnas som Aichimålen. Dessa mål bedömdes dock inte ha uppfyllts, vare sig globalt, regionalt eller nationellt .100Ett globalt ramverk med nya mål för biologisk mångfald antogs på partsmötet i december 2022. Det utgår från den tidi-

95 Artikel 8 i konventionen om biologisk mångfald. 96 Artikel 2 i konventionen om biologisk mångfald. 97 Se artikel 8 j i konventionen om biologisk mångfald. I denna artikel anges att detta ska göras med förbehåll för parternas nationella lagstiftning. 98 Detta brukar benämnas som så kallat ”ex situ bevarande” och framgår av artikel 9 i konventionen om biologisk mångfald. 99 Konventionen om biologisk mångfald, partsmöte 2000 (COP V/6). 100 IPBES (2019).

gare strategiska planen och vid framtagandet har handlingsplanen Agenda 2030, som vi återkommer till längre ned i underavsnittet, beaktats. Ramverket innehåller fyra tillståndsmål, varav de två första bedöms vara av störst intresse för fisket.

  • Det första tillståndsmålet handlar om att bevara och restaurera alla ekosystem, att artutrotning ska ha stoppats och populationer återhämtat sig, och att genetisk mångfald ska bevaras.
  • Det andra tillståndsmålet handlar om att nyttja biologisk mångfald hållbart och att värdesätta, restaurera och bevara naturnyttor, inklusive ekosystemtjänster.

Ramverket innehåller därutöver 23 åtgärdsmål. Här kan särskilt nämnas att åtgärdsmålen inkluderar att nyttjandet av vilda arter ska vara hållbart och inte påverka ekosystemen och andra arter än målarten. Effektiv förvaltning ska säkerställa att allt nyttjande och handel är lagligt och smittsäkert och att alla aktiviteter, produkter och tjänster som skapas av nyttjande av vilda arter gynnar biologisk mångfald .101

När det gäller åtgärdsmålen i övrigt kan nämnas att det finns mål om att stärka biologisk mångfald genom ändamålsenligt skydd och skötsel av 30 procent av alla mark- och vattenområden till år 2030. Enligt ramverket ska vidare 30 procent av utarmade ekosystem vara restaurerade, eller restaurering pågå för att stärka biologisk mångfald, ekosystemfunktioner och ekosystemtjänster, ekologisk integritet samt konnektivitet, år 2030.

Med ekosystemtjänster avses alla produkter och tjänster som ekosystemen ger människan och som bidrar till vår välfärd och livskvalitet .102Här bör även nämnas något om ekosystemansatsen. Ekosystemansatsen innebär att bevarande och nyttjande av biologisk mångfald ska sättas i ett större sammanhang. Detta ska ske utifrån ett landskapsperspektiv där även sociala och ekonomiska faktorer beaktas. Arbetsmetoden syftar till att nå balans mellan konventionens mål om att bevara biologisk mångfald, att nyttja dess beståndsdelar på ett hållbart sätt och rättvist fördela den nytta som uppstår vid utnyttjandet av genetiska resurser. Den bygger på att lämpliga vetenskapliga metoder tillämpas, som fokuserar på grundläggande

101 Se åtgärdsmål 5 och 8. 102 Naturvårdsverket (2023-1), s. 13.

strukturer, processer, och funktioner i samspelet mellan organismer och deras miljö .103Ekosystemansatsen preciserades under ett partsmöte och av dessa preciseringar följer att förvaltning av naturens resurser måste bygga på utgångspunkten att förändringar är ofrånkomliga. Eftersom ekosystem, inklusive artsammansättning inom dessa, förändras behöver förvaltning av systemen kunna anpassas till och hantera sådana förändringar, vilket brukar benämnas som adaptiv förvaltnin g104.

Esbokonventionen (1991/1997)

Konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhan g105, vilken brukar benämnas Esbokonventionen, är en konvention om samarbete för att förebygga gränsöverskridande miljöeffekter. Konventionen undertecknades år 1991 och trädde i kraft år 1997. Både EU och Sverige har ratificerat konventionen.

Parterna har enligt konventionen skyldigheter att bedöma miljöpåverkan från vissa verksamheter i ett tidigt skede av planeringen. Av konventionen framgår också att stater har en allmän skyldighet att anmäla och samråda med andra om alla större projekt som övervägs och som sannolikt kommer att ha en betydande negativ miljöpåverkan över nationella gränser .106Här kan noteras att ett flertal av de senaste anmälningarna som Sverige är berörda av avser andra länders planer för havsbaserad vindkraft ,107vilka kan vara av intresse för det svenska fisket.

103SOU 2021:51 s. 320. 104 COP 5 beslut V/6. Se även COP 15 beslut 15/4. 105 Konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang, Esbo den 25 februari 1991, SÖ 1992:1. 106 FN:s ekonomiska kommission för Europas webbplats: https://unece.org/more-convention. 107 Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/ommiljoarbetet/internationellt-miljoarbete/internationellamiljokonventioner/esbokonventionen--om-information-till-grannlander/.

Århuskonventionen (1998/2001)

Århuskonvention en108knyter samman frågor om miljö och mänskliga rättighete r.109Konventionen undertecknades år 1998 och trädde i kraft år 2001. Sverige är en av 47 parter till konventionen, som även har ratificerats av EU .110Beslut som berör fisket kan i vissa fall omfattas av konventionen.

Konventionen består av tre olika dela r111, som rör

1. tillgång till information, det vill säga allmänhetens rätt att ta del

av miljöinformation som finns hos myndigheter,

2. allmänhetens deltagande, det vill säga allmänhetens rätt att delta

i beslutsprocesser om miljön, samt

3. tillgång till rättslig prövning, det vill säga allmänhetens rätt att få

tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor.

Den första delen i konventionen, som rör tillgången till miljöinformation innebär i korthet att myndigheter på begäran av en enskild ska lämna ut miljöinformation .112Konventionen innehåller mer detaljerade bestämmelser om hur lång tid handläggningen får ta och i vilka fall sådan information inte behöver lämnas ut, till exempel på grund av personuppgifter.

Beträffande den andra delen, som avser allmänhetens deltagande i beslutsprocesser som rör miljön, är artikel 6 i konventionen av central betydelse. Den artikeln rör allmänhetens deltagande i beslutsprocesser om godkännande av verksamheter med viss miljöpåverk an.113

Den tredje delen rör tillgång till rättslig prövning, vilket innefattar ett flertal olika aspekter. Beträffande denna del är regleringen

108 Konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, Århus den 25 juni 1998, SÖ 2005:28. Här kan tilläggas att konventionen grundas på princip 10 i Riodeklarationen från år 1992 UN, Report of the United Nations conference on environment and development, Rio de Janeiro 3–14 June 1992, (A/CONF.151/26 (Vol. I). Riodeklarationen är en internationell avsiktsförklaring och inte ett internationellt avtal. 109 Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/ommiljoarbetet/internationellt-miljoarbete/internationellamiljokonventioner/arhuskonventionen/. 110 Ibid. 111 Dessa brukar benämnas som pelare. 112 Se artikel 4 och 5 i Århuskonventionen. 113 Se artikel 6 och 8 i Århuskonventionen.

i artikel 9 i konventionen, av intressen. Artikel 9 är uppdelad i olika punkter, vilka vi kommer att gå in på nedan.

Första punkten – rättslig prövning avseende tillgång till information

Enligt denna punkt ska varje part se till att den som anser att han eller hennes begäran om information enligt konventionen felaktigt avslagits m.m. har tillgång till domstolsprövning.

Andra punkten – allmänhetens rätt till prövning av materiell och formell giltighet av ett beslut, en handling eller underlåtenhet

Av det andra punkten framgår att varje part ska se till att den berörda allmänhet som har ett tillräckligt intresse, eller som hävdar att en rättighet kränkts, har rätt att få den materiella och formella giltigheten av ett/en beslut/handling/underlåtenhet som omfattas av artikel 6 i konventionen prövad i domstol.

Tredje punkten – allmänhetens rätt att få handlingar och underlåtenheter prövade

Av den tredje punkten framgår att parterna dessutom ska se till att den allmänhet som uppfyller vissa kriterier i nationell rätt, har rätt att få handlingar och underlåtenheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. Denna punkt ska ses självständigt i förhållande till den andra punkten. Begreppet ”den nationella miljölagstiftningen” som används i den svenska översättningen, motsvarar uttrycket ”national law relating to the environment” i den engelska versionen. En vid tolkning ska göras av begreppet ”den nationella miljölagstiftningen”, avgörande är om den relevanta bestämmelsen på något sätt hänför sig till miljön. Det innebär att handlingar och underlåtenheter som kan strida mot bestämmelser om bl.a. exploatering av naturresurser omfattas .114

114 United Nations Economic Commission for Europe, s. 197 f.

Fjärde punkten – tillräckliga och effektiva rättsmedel

Den fjärde punkten ställer upp krav på de rättsmedel som erbjuds. Dessa ska enligt konventionen vara tillräckliga och effektiva, vilket bl.a. innebär att det ska vara möjligt att inhibera beslut. Rättsmedlen ska därutöver vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.

Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet (2003/ 2011)

115

Konventionen om tryggandet av det immateriella kulturarvet rör traditioner, seder och bruk, som har överförts mellan generationer. Det kan till exempel röra olika former av hantverk. Konventionen om tryggandet av det immateriella kulturarvet antogs år 2003. Konventionen undertecknades av Sverige år 2011. Syftet med konventionen är att

  • trygga det immateriella kulturarvet,
  • säkerställa att berörda lokalsamhällens, gruppers och enskilda personers immateriella kulturarv respekteras,
  • höja medvetandet på lokal, nationell och internationell nivå om det immateriella kulturarvets betydelse och säkerställa uppskattningen av det, och
  • främja internationellt samarbete och bistånd.

Det är värt att notera att det av artikel 3b i konventionen framgår att ingen bestämmelse i konventionen ska tolkas som att den påverkar en konventionsstats rättigheter och skyldigheter enligt ett för den staten bindande internationellt instrument som avser immateriella rättigheter eller utnyttjande av biologiska eller ekologiska resurser.

Vi kommer att återkomma till immateriella kulturarv som rör svenskt fiske i avsnitt 8.3.2.

115 Konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet, SÖ 2012:31.

Agenda 2030 (2015)

Vid Förenta nationernas toppmöte den 25 september 2015 antog medlemsstaterna resolutionen Agenda 2030 (agendan) för hållbar utvecklin g.116

Begreppet ”hållbar utveckling” lanserades i en FN-rapport år 1987 av den så kallade Brundtlandkommissionen .117Brundtlandkommissionens definition av begreppet hållbar utveckling, vilket även är den allmänt vedertagna definitionen, är att det är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Man brukar ofta tala om tre dimensioner av hållbar utveckling; miljömässig, social och ekonomisk.

Agenda 2030 består av fyra beståndsdelar:

  • politiska deklarationer,
  • 17 mål och 169 delmål,
  • medel för genomförande, och
  • ett ramverk för översyn och uppföljnin g.118

Sedan agendan antogs år 2015 är den och de globala målen för hållbar utveckling världens handlingsplan för hållbar utveckling. Agendan omfattar alla tre dimensioner av hållbarhet och målen i agendan är integrerade och odelbara, varför inget mål kan uppnås på bekostnad av något annat. Att ingen ska lämnas utanför är en av agendans viktiga principer .119De globala målen är följande:

1. Avskaffa fattigdom i alla dess former överallt.

2. Avskaffa hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning och förbättrad nutrition samt främja ett hållbart jordbruk.

3. Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar.

4. Säkerställa en inkluderande och likvärdig utbildning av god kvalitet och främja livslångt lärande för alla.

116 Förenta nationernas generalförsamlings resolution Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1. 117 Report of the World Commission on Environment and Development. 118Prop. 2019/20:188 s. 5. 119Prop. 2019/20:188 s. 10 f.

5. Uppnå jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt.

6. Säkerställa tillgången till och en hållbar förvaltning av vatten och sanitet för alla.

7. Säkerställa tillgång till ekonomiskt överkomlig, tillförlitlig, hållbar och modern energi för alla.

8. Verka för varaktig, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt, full och produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor för alla.

9. Bygga motståndskraftig infrastruktur, verka för en inkluderande och hållbar industrialisering samt främja innovation. 10. Minska ojämlikheten inom och mellan länder. 11. Göra städer och bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara. 12. Säkerställa hållbara konsumtions- och produktionsmönster. 13. Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna och dess konsekvenser. 14. Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt för en hållbar utveckling. 15. Skydda, återställa och främja ett hållbart nyttjande av landbaserade ekosystem, främja ett hållbart brukande av skogar, bekämpa ökenspridning, hejda och vrida tillbaka markförstöringen samt hejda förlusten av biologisk mångfald. 16. Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillhandahålla tillgång till rättvisa för alla samt bygga upp effektiva, och inkluderande institutioner med ansvarsutkrävande på alla nivåer. 17. Stärka genomförandemedlen och återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utvecklin g.120

120Prop. 2019/20:188 s. 5 f.

Mål 14 – Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt för en hållbar utveckling

Mål 14 är av särskilt intresse för fisket. I målet ingår att bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en hållbar utveckling. Många av havens fiskebestånd är överutnyttjade och därför krävs en global ansträngning i syfte att vidta åtgärder som främjar återuppbyggnaden av hotade bestånd. För att säkra långsiktigt hållbara fiskebestånd bör fisket baseras på uppfyllande av maximalt hållbart uttag och hänsyn tas till särskilda förutsättningar i specifika regioner och havsområden. En tillväxt baserad på havens resurser visar på den potential haven har för global utveckling, inklusive fattigdomsbekämpning.

Det är viktigt att fortsatt utveckla åtgärder och förvaltningsverktyg, för att hantera kända påverkansfaktorer som föroreningar, utfiskning och utvinning av naturresurser. Skydd och restaurering av kust- och havsområden är nyckelåtgärder för att bevara biologisk mångfald och fiskeresurser men även för att stärka motståndskraften mot klimatförändringar. Nya ytterligare utmaningar för att säkra havens produktion av livsmedel är marint skräp, inklusive mikroplaster, och i synnerhet havsförsurningen som visar på vikten av att koppla ihop havsfrågorna med arbetet med klimatförändringar.

Bland delmålen kan 14.2, 14.4, 14.5 och 14.6 nämnas. Delmål 14.2 avser att skydda och återställa ekosystem. Delmål 14.4 avser främja hållbart fiske och i detta delmål ingår att genomföra vetenskapligt baserade förvaltningsplaner i syfte att återställa fiskbestånd så snabbt som möjligt, åtminstone till de nivåer som kan producera hållbart uttag, fastställt utifrån deras biologiska egenskaper. Delmål 14.5 avser bevarande av kust- och havsområden. Delmål 14.6 avser slutligen avskaffandet av subventioner som bidrar till överfiske.

Nationellt arbete med hållbarhet

Varje lands regering ska säkerställa att det finns nationella delmål med utgångspunkt i den globala ambitionsnivån, men med hänsyn tagen till nationella förhållanden såsom kapacitet och utvecklingsnivå .121Vi återkommer till Sveriges delmål som berör fisket i kapitel 6.

121 Paragraf 55 i resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1.

BBNJ-avtale t

122

(2023)

Ett nytt geno mfö randeavtal inom ramen för havsrättskonventionen, som behandl ar bi ologisk mångfald utanför nationell jurisdiktion, beslutades av FN den 19 juni 2023. Avtalet har undertecknats av ett flertal stater, bl.a. Sverige, men det har ännu inte trätt i kraft.

Avtalet har till syfte att skydda det fria havet, ta itu med miljöförstöring, bekämpa klimatförändringar och förhindra förlust av biologisk mångfald. Det aktuella avtalet rymmer fyra delar: regler för områdesbaserade förvaltningsverktyg inklusive marina skyddade områden, miljökonsekvensbeskrivningar, marina genetiska resurser samt kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring. Det nya avtalet kommer att göra det möjligt att inrätta storskaliga marina skyddsområden inom det fria havet och göra det obligatoriskt att bedöma ekonomisk verksamhets inverkan på den biologiska mångfalden inom det fria havet .123

4.5.2. Övriga konventioner och samarbeten

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950)

Den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) undertecknades av Europarådet år 1950. Sverige ratificerade konventionen år 1952 och den trädde i kraft år 1953.

Konventionen är tänkt att etablera en gemensam europeisk minimistandard i fråga om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I det första tilläggsprotokollet till EKMR finns en bestämmelse om egendomsskydd. Den har följande lydelse:

Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

122 Agreement under the United Nations Convention on the Law of the Sea on the Conservation and Sustainable Use of Marine Biological Diversity of Areas beyond National Jurisdiction. 123 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/119/internationella-forbindelser-inomfisket.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

Begreppet egendom i artikeln ska ges en vid tolkning. Begreppet omfattar inte bara fast och lös egendom, utan också begränsade sakrätter av ekonomiskt värde, fordringar och immateriella rättigheter. Även ekonomiska intressen och förväntningar avseende utövande av näringsverksamhet omfattas av skyddet .124Ett flertal rättsfall vid Europadomstolen, rör enskildas rättigheter kopplat till införda begränsningar inom fiskelagstiftningen .125

I artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet regleras rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger (ne bis in idem). Vi kommer att återkomma till denna reglering i kapitel 17.

Ramsarkonventionen (1971)

Konventionen om våtmarker av internationell betydelse, i synnerhet som livsmiljö för våtmarksfåglar, vilken ofta benämns som Ramsarkonventionen eller våtmarkskonventionen ,126syftar till att bevara och hållbart nyttja våtmarker, sjöar, vattendrag och grunda marina områden. Sverige är part till konventionen och de två senare antagna ändringsprotokollen .127I november 2023 var totalt 172 stater ansluta till konventionen .128

Alla parter till avtalet har åtagit sig att utse och bevara minst ett område av internationell betydelse, vilka brukar benämnas som ”ramsarområden”. Särskilda kriterier finns för utpekande, vilka baserar sig bl.a. på områdets ekologiska, zoologiska, limnologiska och hydrologiska betydelse, samt på vissa ekosystemtjänster. De områden som utses som ramsarområden kan vara viktiga som bl.a. uppväxtområden

124SOU 2021:51 s. 288 f. 125 Här kan två avgöranden från Europadomstolen nämnas, Alatulkkila och andra mot Finland, dom den 28 juli 2005, samt Posti och Rahko mot Finland, dom den 24 september 2002. 126 Konventionen om våtmarker av internationell betydelse i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar, Ramsar, Iran, 1971, SÖ 1975:76. 127 Ramsarkonventionen, Parisprotokollet, SÖ 1986:74, och Ramsarkonventionen, Reginaprotokollet, SÖ 1991:78. 128 Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/ommiljoarbetet/internationellt-miljoarbete/internationellamiljokonventioner/vatmarkskonventionen/.

för fisk. I världen fanns det i april 2023 totalt nästan 2 500 ramsarområden, varav 68 av dessa fanns i Sveri ge.129

Bernkonventionen (1979)

Konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga milj ö130, vilken ofta brukar benämnas Bernkonventionen, är en regional naturvårdskonvention som arbetats fram inom ramen för Europarådet och som omfattar dess medlemmar, inklusive Sverige, och vissa afrikanska stater samt EU.

Konventionen syftar till att säkerställa bevarandet av vilda flora- och faunaarter och deras livsmiljöer varvid särskild uppmärksamhet ska ägnas åt utrotningshotade och sårbara arter. Konventionens mål är att skydda vilda djur och växter och deras naturliga miljö, särskilt de arter och miljöer som för att kunna skyddas kräver samarbete mellan ett flertal stater, samt att främja ett sådant samarbete. I december 2023 antogs en strategisk plan till år 2030, som innehåller flera målsättningar och åtgärder .131

Till konventionen finns flera bilagor. Bilaga I rör växter, vilket vi inte kommer att gå in närmare på, och bilaga II respektive III rör vilda djur. Vattenlevande djur finns upptagna på båda listorna.

Arter listade i bilaga II

Varje part ska vidta lämpliga och nödvändiga lagstiftande och administrativa åtgärder för att säkerställa särskilt skydd av de arter av vilda djur som anges i konventionens bilaga II. För dessa arter ska det bl.a. vara förbjudet med alla former av avsiktlig fångst, kvarhållande i fångenskap samt avsiktligt dödande.

129 Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/skyddadnatur/olika-former-av-naturskydd/vatmarker-skyddade-enligt-ramsarkonventionen/. 130 Konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, Bern den 19 september 1979, SÖ 1983:30. 131 Europarådets webbplats: https://rm.coe.int/tpvs18e-2023-strategic-plan-final/1680ada084.

Arter listade i bilaga III

För arter listade i bilaga III ska staterna vidta lämpliga och nödvändiga lagstiftande och administrativa åtgärder som reglerar utnyttjandet, så att populationerna hålls utom fara. I konventionen regleras bl.a. metoder för fångst eller dödande samt vissa undanta g.132

Havsregionala samarbeten

Följande havsregionala samarbeten kan i sammanhanget särskilt nämnas.

Helsingforskonventionen (1992/2000)

Konventionen om skydd av Östersjöns marina milj ö133är en regional miljökonvention som gäller för Östersjöområdet inklusive Kattegatt, och den gäller också för hela avrinningsområdet. Den nu gällande versionen undertecknades år 1992 och trädde i kraft år 2000. Det senaste tillägget till konventionen gjordes år 2014. Både Sverige och EU är parter till konventionen.

Helsingforskommissionen (HELCOM) samordnar arbetet som rör konventionen. Viktig för arbetet är den aktionsplan som har tagits fram, HELCOM Baltic Sea Action Plan, och som uppdaterades år 2021. Denna syftar till att återställa god ekologisk status i Östersjön och är uppdelad i fyra olika segment med specifika mål. Ett av dessa mål är ”Ett välmående och motståndskraftigt ekosystem i Östersjön”. Inom de fyra segmenten har sedan konkreta åtgärder och aktioner specificerats, vilka ska genomföras senast år 2030.134

132 Se artikel 8 och 9 i konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö. 133 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö, SÖ 1996:22. 134 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/download/18.5756d924186eb5d932a5f56b/1679497611031/ra pport-aktions-plan-for-miljon-i-ostersjon-bsap-oktober-2021.pdf.

OSPAR-konventionen (1992/1998)

Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten (Oslo-Pariskonventionen, OSPAR )135är egentligen en sammanslagning av två internationella konventioner, Oslokonventionen från år 1972 om dumpning av farligt avfall till sjöss och Pariskonventionen från år 1974 angående landbaserade källor till förorening av den marina miljön. OSPAR-konventionen har arbetats fram av ett flertal stater, bl.a. Sverige, men även EU har deltagit i arbetet. Konventionen antogs år 1992 och trädde i kraft år 1998.

Konventionen omfattar nordöstra Atlanten samt Nordsjön. Nordsjön, Skagerrak och delar av Kattegatt ingår som ett av fem förvaltningsområden. Här kan noteras att det i Kattegatt finns ett område som överlappar med HELCOMs .136Målet med konventionen är att begränsa havsföroreningar från bl.a. fartyg samt även vidta andra nödvändiga åtgärder för att skydda den marina miljön i Nordostatlanten. OSPAR-kommissionen, som leder och administrerar arbetet inom konventionen, har tagit fram ett antal rekommendationer, som dock inte är juridiskt bindande. Flera sådana rekommendationer rör skydd av arter, bl.a. torsk och ål. OSPAR-kommissionen har också tagit fram rekommendationer och beslut som rör skydd av habitat och marina områden .137

135 Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten (OSPAR), Paris den 22 september 1992, SÖ 1994:25. 136SOU 2020:83 s. 270. 137 Närmare information finns i SOU 2021:51 s. 312 f.

5. Regleringen inom EU:s gemensamma fiskeripolitik och annan unionsrätt av betydelse för fisket

5.1. Inledning

EU har ett flertal regleringar som berör fiskeverksamheter, framför allt inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik, men även inom miljöpolitiken. Dessa regleringar har i sin tur ofta kopplingar till internationell rätt, vilket vi har redogjort för i kapitel 4.

EU:s regleringar inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken är omfattande och det här kapitlet syftar till att ge en överblick över dessa regleringar men även andra relevanta EU-regleringar av betydelse för fisket. Kapitlet syftar också till att utreda vilken befogenhet Sverige har att lagstifta i olika frågor som rör fisket. Detta är en förutsättning för att kunna lämna förslag på ändringar i den svenska fiskelagstiftningen.

Kapitlet inleds med en allmän beskrivning av EU:s befogenheter, rättsakter och allmänna rättsprinciper. Vi kommer sedan att gå in på vilka utgångspunkter som gäller för det nationella handlingsutrymmet inom den gemensamma fiskeripolitiken respektive miljöpolitiken. Vi kommer efter det att behandla EU:s övergripande strategier och mål som berör fiske och gå in på de gällande rättsakterna inom politikområdet. Fokus kommer att ligga på regleringarna i grundförordningen, kontrollförordningen (den version som gällde före den 9 januari 2 024)1och IUU-förordningen (den

1 Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i unionen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002,

version som gällde före den 9 januari 2024 )2. EU:s reviderade bestämmelser som rör kontroll och som utredningen har i uppdrag att anpassa nationell rätt till, beskrivs närmare i kapitel 7.3

Vi kommer i kapitlet att avslutningsvis gå in på EU:s miljöpolitik, och vissa av de för fisket relevanta rättsakterna inom det politikområdet.

5.2. Allmänt om EU:s befogenheter, rättsakter och allmänna rättsprinciper

5.2.1. EU:s befogenheter

EU kan bara agera på de områden som den har fått behörighet av medlemsstaterna. EU:s befogenheter styrs av tre principer som framgår av fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget):

  • Tilldelade befogenheter – EU har bara den behörighet som anges i EU-fördragen .4
  • Proportionalitet – EU:s åtgärder får inte gå utöver vad som krävs för att nå målen i fördragen .5
  • Subsidiaritet – På de områden där både EU och medlemsstaterna har befogenhet får EU bara vidta åtgärder om de blir effektivare än medlemsstaternas åtgärder .6

I Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) finns bestämmelser som fastställer områden, avgränsningar och de närmare villkoren för hur EU:s befogenheter ska utövas .7Av de

(EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006. 2 Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999. 3 Här avses bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842 av den 22 november 2023 om ändring av rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1005/2008 och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/1139, (EU) 2017/2403 och (EU) 2019/473 vad gäller fiskerikontroll. 4 Se artikel 5.2 i EU-fördraget. 5 Se artikel 5.4 i EU-fördraget. 6 Se artikel 5.3 i EU-fördraget. 7 Se artikel 1.1 i EUF-fördraget.

inledande bestämmelserna i fördraget framgår EU:s befogenheter inom olika områden. EU har exklusiv befogenhet för vissa angivna områden i fördraget. För dessa områden är det endast EU som har kompetens att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får på de områdena endast lagstifta och anta rättsligt bindande akter efter bemyndigande från EU eller för att genomföra EU:s akte r.8

För andra angivna områden har EU och medlemsstaterna delad

befogenhet. Det innebär att både EU och medlemsstaterna har befo-

genhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter på området. För medlemsstaternas del gäller dock vid delad befogenhet att de endast har rätt att lagstifta och anta rättsligt bindande rättsakter om och i den mån EU inte har utövat sin befogenhet på området .9När EU har utnyttjat sin befogenhet inom det aktuella området har medlemsstaten alltså inte rätt att göra det, detta brukar benämnas unionens

spärrverkan.10Inom ett område med delad befogenhet kan alltså

medlemsstaternas handlingsutrymme vara mer eller mindre upptaget, dvs. spärrat. Vilken spärrverkan som gäller för ett specifikt område måste dock prövas i det enskilda fallet .11

För de områden där EU endast har stödjande, samordnande eller kompletterande kompetens gäller dock inte principen om unionens spärrverkan. Inom de områdena får de rättsligt bindande akter som EU antar inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar .12EU:s kompetens inom de olika områdena kan dock variera.

5.2.2. EU:s rättsakter

Inom EU finns olika typer av rättsakter. De som främst är av intresse för fiskets del är förordningar och direktiv. Båda dessa typer av rättsakter är bindande för medlemsstatern a.13Direktiv är bindande i fråga om det resultat som ska uppnås, men överlåter till medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet .14

8 Se artikel 2.1 och 3.1 i EUF-fördraget. 9 Se artikel 2.2 och 4 i EUF-fördraget. 10 Bernitz och Kjellgren (2018), s. 41. 11 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål 237/82. 12 Se artikel 2.5 och 6 i EUF-fördraget. 13 Artikel 288 i EUF-fördraget. 14 Artikel 288 andra stycket i EUF-fördraget.

Förordningar har allmän giltighet och är i alla delar bindande och

direkt tillämpliga i varje medlemsstat .15

Delegerade rättsakter och genomförandeåtgärder

Kommissionen ges ofta befogenhet att utfärda följdlagstiftning genom så kallade delegerade rättsakter eller genomförandeakter. Det finns vissa skillnader mellan dessa två olika typer akter i fråga om vad de får föreskriva och processerna för akternas antagand e.16

5.2.3. EU:s allmänna rättsprinciper

Allmänna rättsprinciper brukar inom EU-rätten beskrivas som normer av abstrakt och generell karaktär. De har haft stor betydelse för EU-rättens utveckling och är bindande för EU, dess institutioner och medlemsstaterna. Rättsprincipernas innebörd har genom åren tydliggjorts i EU-domstolens praxis och många av principerna har också sitt ursprung i domstolens praxis. I dag finns många av rättsprinciperna preciserade i bestämmelser i fördragen eller i EU:s rättighetsstad ga17.18Eftersom dessa har eller kan ha betydelse vid tolkning och tillämpning av EU-rätten kommer vi i korthet att gå in på relevanta grundläggande principer.

Grundläggande principer av konstitutionell karaktär

Vi har i avsnitt 5.2.1 ovan berört subsidiaritetsprincipen och propor-

tionalitetsprincipen, som är rättsprinciper av konstitutionell karak-

tär. I samma avsnitt beskrivs principen om tilldelade befogenheter som i sin tur har starka kopplingar till legalitetsprincipen, även den en allmän rättsprincip av konstitutionell karaktär. Legalitetsprincipens innebörd kan, i den här kontexten, beskrivas som ett krav på rättsligt stöd vid ageranden. En annan allmän rättsprincip som är värd att nämna i sammanhanget är lojalitetsprincipen. Enligt denna

15 Artikel 288 andra stycket i EUF-fördraget. 16 Inom fiskeområdet förekommer också vissa beslut, bl.a. sådana som rör EFCA. Angående olika typer av rättsakter, se Bernitz och Kjellgren (2022), s. 83 f. 17 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2012/C 326/02). 18 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 143 ff.

princip ska medlemsstaterna och unionen med dess institutioner, respektera och samarbeta med varandra .19Även om lojalitetsplikten är ömsesidig så är en viktig följd av den att medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att EUrätten efterlevs, genomförs och tillämpas fullt ut på det nationella planet. Detta ska göras på ett sätt som krävs för att de EU-rättsliga reglerna ska få fullt genomsl ag20. I sammanhanget bör även principen om EU-rättens företräde nämnas. Principen bygger på tanken att när en konflikt uppstår mellan EU-rätten och nationell rätt är det EU-rätten som ska gälla .21

Principer av betydelse för enskildas rättsskydd

Många av de allmänna rättsprinciperna inom EU-rätten rör frågor om rättsskydd för enskilda och har kopplingar till bestämmelserna i EKMR, som har beskrivits i avsnitt 4.5.2. I EU:s rättighetsstadga har allmänna rättsprinciper av betydelse för enskilda kodifierats. Dessa berör i första hand fysiska personer, men i många fall kan de även ha betydelse för juridiska personer .22

Flera principer och grundläggande värden är kopplade till kännetecknen för en rättsstat. Här kan nämnas att det av artikel 19.1 i EU-fördraget framgår att medlemsstaterna ska säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. Av artikel 47 i rättighetsstadgan framgår att var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. I det följande går vi igenom grundläggande principer inom EU-rätten som berör enskildas rättsskydd, och som är värda att särskilt nämna.

19 Se artikel 4.3 i EU-fördraget, av vilken det framgår att unionen och medlemsstaterna ska respektera och bistå varandra när de fullgör uppgifter som följer av fördragen. 20 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 46 f. 21 Se bl.a. EU-domstolens dom i mål 6/64. 22 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 144.

Likabehandlingsprincipen (icke-diskriminering)

Likabehandlingsprincipen har en stark ställning i fördra gen23och inom EU-rätten har det t.ex. alltid har varit otillåtet med diskriminering på grund av nationalitet .24I rättighetsstadgan återfinns flera bestämmelser som berör likabehandling. Här föreskrivs att alla är lika inför lage n25och stadgan innehåller också en bred icke-diskrimineringsbestämmelse. Av den framgår bl.a. att inom tillämpningsområdet för fördragen, och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i dem, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjud en26.

Av EU-domstolens praxis framgår att likabehandlingsprincipen bl.a. innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, om det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling som grundar sig i objektiva och skäliga kriterium. En särbehandling behöver utöver det även vara proportionerlig för att kunna accepteras .27

Proportionalitetsprincipen

Proportionalitetsprincipen innebär något förenklat att åtgärder för att uppnå ett visst ändamål, inte får vara mer betungande eller långtgående än vad som kan anses nödvändigt för att uppnå ändamålet. Principen har betydelse för EU:s befogenheter att vidta åtgärder, vilket vi har berört i avsnitt 5.2.1 ovan, men har därutöver även betydelse som en allmän rättsprincip vid tillämpningen av EU-rätten. Ofta används ett proportionalitetstest som består av tre kriterier, som alla ska vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses vara proportionerlig:

1. Lämplighet – Åtgärden ska vara ägnad att tillgodose (det legitima) ändamålet.

23 I sammanhanget kan artikel 2 i EU-fördraget samt artikel 8 och 10 i EUF-fördraget särskilt nämnas. 24 Se artikel 18.1 i EUF-fördraget och artikel 21.2 i rättighetsstadgan. 25 Artikel 20 i rättighetsstadgan. 26 Artikel 21 i rättighetsstadgan. 27 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-356/12 samt Bernitz och Kjellgren (2022), s. 166.

2. Nödvändighet – Åtgärden ska vara nödvändig för att uppnå ändamålet och det ska inte finnas mindre inskränkande eller betungande alternativ.

3. Proportionalitet i strikt mening – Åtgärden och dess konsekvenser ska stå i rimlig proportion till den skada eller andra negativa effekter som åtgärden kan förorsaka för de berörda.

Proportionalitetsprincipen är viktig att beakta vid nationellt genomförande av EU-rätten. Principen har också betydelse som en rättssäkerhetsprincip vid avvägningar mellan enskilda och allmänna intressen, bl.a. vid inskränkningar av enskildas rätt till skydd för sin egendo m.28

Rättssäkerhetsprincipen

Rättssäkerhetsprincipen är en generell princip som huvudsakligen innebär att rättstillämpningen behöver vara förutsägbar. EU-domstolen har uttalat att principen bl.a. kräver att bestämmelser ska vara klara och precisa, så att enskilda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet med det .29Under denna princip har flera andra principer utvecklats, bl.a. den del av proportionalitetsprincipen som beskrivits i underavsnittet ovan, men även förbudet mot retroaktiv lagstiftning, principen om skydd för berättigade förväntningar och rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger (ne bis in idem )30, vilka vi i korthet går in på i det följande.

Förbud mot retroaktiv lagstiftning

EU har en restriktiv syn när det gäller retroaktiv lagstiftning. Retroaktiv lagstiftning av materiell karaktär som är till nackdel för enskilda rättssubjekt, är som huvudregel inte tillåten .31I EU:s rättighetsstadga finns ett uttryckligt förbud mot retroaktiv straff-

28 Se särskilt artikel 52.1 i rättighetsstadgan av vilken det framgår att begränsningar i rättigheter och friheter som framgår av stadgan måste stå i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen. Se även Bernitz och Kjellgren (2022), s. 171 ff. 29 EU-domstolens dom i mål C-308/06. 30 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 175. 31 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 176.

lagstiftning .32Här kan dock nämnas att strafflagstiftning som har lindrats däremot ska tillämpas retroaktivt .33

Skydd för berättigade förväntningar

Principen om skydd för berättigade förväntningar innebär att en person ska kunna handla och bedriva näringsverksamhet med en berättigad förväntan att existerande EU-lagstiftning ska fortsätta att gälla. En EU-rättslig åtgärd får inte kränka intresset av berättigad förväntan, om det inte finns ett överordnat allmänt intresse som väger tyngr e.34

Förbud mot dubbel lagföring och dubbelbestraffning

Rätten att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott är en grundläggande rättighet som framgår av EU:s rättighetsstad ga.35Denna rättighet återfinns också i EKM R36.

5.3. EU:s befogenheter på fiske- respektive miljöområdet

5.3.1. EU:s befogenheter på fiskeområdet

För fiskeområdet framgår det av artikel 3.1 d i EUF-fördraget att unionen har exklusiv befogenhet för området bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken .37Det framgår vidare av artikel 4.2 d i EUF-fördraget att unionen och medlemsstaterna har delad befogenhet på området jordbruk och fiskeri, med undantag för bevarandet av havets biologiska resurser.

Allmänna bestämmelser om den gemensamma fiskeripolitiken finns i artikel 38–43 i EUF-fördraget. Här kan nämnas att unionen

32 Artikel 49.1 i rättighetsstadgan. 33 EU-domstolens dom i mål C-17/10. 34 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 177. 35 Artikel 50 i EU:s rättighetsstadga. 36 Se artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till EKMR. 37 Frågor som rör den exklusiva kompetensen aktualiserades i EU-domstolens dom i de förenade målen C-626/15 och C-659/16, Kommissionen mot rådet (marina skyddsområden Antarktis).

enligt artikel 38 i EUF-fördraget ska fastställa och genomföra en gemensam jordbruks- och fiskeripolitik och av samma bestämmelse framgår bl.a. att den inre marknaden ska omfatta jordbruk, fiskeri och handel med jordbruksprodukter .38

5.3.2. EU:s befogenheter på miljöområdet

Inom miljöområdet har EU och medlemsstaterna delad befogenhet .39Miljöskydd får anses vara ett område som prioriteras inom EU. I EUF-fördraget finns olika bestämmelser som tydliggör miljöskyddets betydelse och i olika rättsakter, främst förordningar och direktiv, regleras många miljöfrågor i detalj. Dessa olika regleringar har en stor betydelse för den svenska miljörätten.

Fisket berörs av ett flertal av EU:s rättsakter på miljöområdet. Vi kommer att redogöra för några centrala rättsakter i avsnitt 5.6 nedan. Med hänsyn till att många av rättsakterna är direktiv har de genomförts i den nationella rätten, och vi kommer att återkomma till frågor om EU:s miljörätt som rör den nationella lagstiftningen.

5.3.3. EU och internationell rätt

Såsom har beskrivits i kapitel 4 är EU part i flera internationella avtal som berör fiske. Det finns därför anledning att nämna något om EU:s kompetens att ingå internationella avtal, vilket brukar benämnas den externa kompetensen ,40och vad som särskilt gäller för avtal som rör fiske och miljö. Vi kommer även att i korthet beskriva vilken rättsverkan internationella avtal har inom EU-rätten.

EU:s externa kompetens i frågor som rör fiske och miljö

Den så kallade parallelldoktrinen har haft stor betydelse för rättsutvecklingen avseende EU:s externa kompetens. Enligt parallelldoktrinen ska det, något förenklat, råda överensstämmelse (paral-

38 Med jordbrukets produkter avses jordens, husdjursskötselns och fiskets produkter samt produkter i första bearbetningsledet som har samband med sådana produkter, se artikel 38.1 i EUF-fördraget. 39 Se artikel 4.2 e i EUF-fördraget. 40 EU:s kompetens att anta rättsakter brukar benämnas den interna kompetensen.

lellitet) mellan gemenskapens interna och externa kompetens .41Det innebär att på de områden som EU har interna befogenheter ska EU även ha externa befogenheter att etablera relationer med tredje parter och ingå internationella avtal. Till skillnad från vad som gällde tidigare framgår externa befogenheter numera av EUFfördraget. Enligt artikel 3.2 i EUF-fördraget ska EU ha exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt eller om ingående är nödvändigt för att EU ska kunna utöva sin befogenhet internt, eller i den mån ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden av dessa. Vi kommer i samband med redogörelsen för regleringen i grundförordningen att gå in närmare på bestämmelser om externa befogenheter i frågor som berör fiske, se avsnitt 5.5 nedan.

I fråga om externa befogenheter inom miljöpolitiken kan nämnas att det av artikel 191.4 i EUF-fördraget, framgår att unionen och medlemsstaterna inom sina respektive kompetensområden ska samarbeta med tredjeland och med behöriga internationella organisationer. Det framgår vidare att de närmare villkoren för samarbete från unionens sida kan bli föremål för avtal mellan unionen och tredje parter. Det ska dock inte inverka på medlemsstaternas behörighet att förhandla i internationella organ och att ingå internationella avtal.

Det förekommer att EU har exklusiv kompetens endast i vissa frågor som ingår i ett internationellt avtal. EU kan i sådana fall ingå avtalet tillsammans med medlemsstaterna. Dessa avtal brukar benämnas blandade avtal och sådana behandlar vanligen både frågor som faller inom EU:s exklusiva kompetens och sådana som faller utanför .42

De internationella avtalens status inom EU-rätten

EU har, till skillnad från Sveri ge43, en monistisk syn på hur internationell rätt blir en del av den interna rättsordningen .44Internationella avtal som EU har ingått inom ramen för sin externa kom-

41 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 271 f. 42 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 273 f. 43 Se avsnitt 4.2 för beskrivning av internationell rätts ställning i det svenska rättssystemet. 44 Bernitz och Kjellgren (2022), s. 283.

petens blir bindande för både EU och medlemsstatern a45och behöver alltså inte införlivas genom någon särskild lagstiftningsakt för att gälla. Enligt EU-domstolens praxis ska bestämmelser i internationella avtal, i och med ikraftträdandet, ses som en integrerad del av unionens rättsordnin g.46

5.4. EU:s övergripande strategier och mål som berör fiske

Inom EU finns olika strategier och mål som berör miljön i stort och som även berör fisket. Inom dessa tydliggörs kopplingarna mellan vissa av de politikområden som fisket berörs av. Nedan redogör vi för ett flertal av dessa strategier och mål, i kronologisk ordning, i syfte att ge en bakgrund till EU:s regleringar inom de relevanta områdena.

5.4.1. Den integrerade havspolitiken (2007)

Kommissionen lanserade under år 2007 ”En integrerad havspolitik för Europeiska unionen”. Den integrerade havspolitiken samlar all EU-politik med anknytning till haven. Den utgår ifrån tanken att EU kan få större avkastning från sina havsområden med mindre inverkan på miljön genom att samordna det breda spektrumet av sammanlänkande verksamheter med anknytning till hav och kuster .47År 2008 antogs havsmiljödirektivet som ett centralt verktyg inom den integrerade havspolitiken för att kunna definiera vad hållbart nyttjande är. Definition av god miljöstatus är basen för hållbart nyttjande, som inkluderar ett ekosystemperspektiv, dvs. alla relevanta belastningar och nivån av en tillåten påverkan av ekosystemkomponenter med hänsyn till socioekonomiska aspekter.

Därmed syftar den integrerade havspolitiken till att främja en hållbar utveckling av alla havsbaserade verksamheter och kustregioner genom att förbättra samordningen av politiken och genom att utveckla övergripande verktyg. Inom ramen för den integrerade havs-

45 Se artikel 216.2 i EUF-fördraget. 46 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål 181/73. 47 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/121/europeiska-unionens-integreradehavspolitik.

politiken finns flera huvudmål och åtgärdsområden, varav följande särskilt kan nämnas:

  • Maximering av den hållbara användningen av hav för att möjliggöra tillväxt i havs- och kustregioner vad gäller sjöfart, kusthamnar, varvsindustri, havsrelaterade arbetstillfällen, miljö och fiskeriförvaltning.
  • Upprättande av en kunskaps- och innovationsbas för havspolitiken genom en övergripande EU-strategi för havs- och sjöfartsforskning (relevant reglering finns i havsmiljödirektive t48, som vi återkommer till i avsnitt 5.6.2).
  • Förbättring av livskvaliteten i kustområden, bl.a. genom främjande av kust- och havsturis m.49

Frågan om integrerad havsplanering har prioriterats inom politiken. Detta med anledning av att man kunnat se en större mänsklig påverkan på haven, kombinerat med en snabbt växande efterfrågan på och konkurrens om havsområden för olika ändamål, såsom fiskeverksamhet, förnybar energi till havs och bevarande av ekosystem. Bredvid havsmiljödirektivet antogs år 2014 havsplaneringsdirektivet ,50som vi kommer att återkomma till i avsnitt 5.6.3.

Den integrerade havspolitiken skapar sammanfattningsvis en förvaltningsram som inkluderar den gemensamma fiskeripolitiken och relevanta direktiv som sätter ekologiska gränser för exploateringen (vattendirektivet, art- och habitatdirektivet samt havsmiljödirektivet). Koordineringen mellan dessa direktiv och den gemensamma fiskeripolitiken tydliggör att eventuella målkonflikter måste diskuteras baserad på en definition av god miljöstatus som möjliggör ett hållbart nyttjande.

Kommissionen har inom ramen för den integrerade havspolitiken också lagt fram havsområdesstrategier för alla EU:s hav. Dessa strategier är regionspecifika och bygger på samarbete mellan stater inom samma havsområde, i syfte att ta itu med gemensamma ut-

48 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område. 49 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/121/europeiska-unionens-integreradehavspolitik. 50 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/89/EU av den 23 juli 2014 om upprättandet av en ram för havsplanering.

maningar och möjligheter för utvecklingen av den maritima ekonomin och skyddet av havsmiljön .51Strategin för Östersjöområde t52var den första övergripande strategin som utarbetades på ”makroregional nivå” .53Strategin har som mål att rädda havsmiljön, länka samman regionen och öka välståndet .54

5.4.2. Den europeiska gröna given (2019)

Den europeiska gröna given antogs år 201 955och är EU:s nuvarande tillväxtstrategi. Avsikten är att strategin ska ställa om EU till ett rättvist och välmående samhälle med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi där det år 2050 inte längre förekommer några nettoutsläpp av växthusgaser och där den ekonomiska tillväxten har frikopplats från resursförbrukningen .56Det är en heltäckande sektorsövergripande strategi där alla relevanta politikområden bidrar till måle t.57 Strategin bidrar också till EU:s genomförande av Agenda 2030, som vi har berört i avsnitt 4.5.1.

Den gröna given ska bidra till skyddet av haven, sjöarna och naturen. Inom den gröna given prioriteras bl.a. skyddet av den biologiska mångfalden och ekosystemen samt hållbarhet inom den blå ekonomin och fiskenäringen .58Inom ramen för den gröna given har strategier i enskilda frågor tagits fram. Strategin för biologisk mångfald 2030 kan särskilt nämnas, se vidare nedan .59

51 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/121/europeiska-unionens-integreradehavspolitik. 52 KOM (2009)248. 53 Europaparlamentets webbplats: https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/121/europeiska-unionens-integreradehavspolitik. 54 Regeringens webbplats: https://www.regeringen.se/sverige-i-eu/eus-ostersjostrategi/bakgrundoch-mal-for-eus-ostersjostrategi/. 55 Här kan tilläggas att den antogs genom ett meddelande från kommissionen, COM (2019) 640 final. 56 COM (2019) 640 final, s. 2. 57 Europeiska rådets webbplats: https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/green-deal/. 58 Kommissionens webbplats: https://commission.europa.eu/strategy-and-policy/priorities-2019-2024/european-green-deal/protecting-environment-and-oceans-green-deal_sv. 59 Europeiska rådets webbplats: https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/green-deal/.

EU:s strategi för biologisk mångfald 2030 (2020)

Kommissionen tog under år 2020 fram en strategi för biologisk mångfald till år 203 0.60Strategin ska bidra till arbetet inom konventionen för biologisk mångfald, CBD, se avsnitt 4.5.1. Strategin berör ett flertal områden, bl.a. naturskydd, EU-plan för återställande av natur samt marina och limniska ekosystem.

Inom strategin finns ett flertal mål, varav ett är att säkerställa hållbar användning av fiskeresurserna. I strategin finns också flera centrala åtaganden till år 2030, bl.a. att rättsligt skydda minst 30 procent av EU:s landyta och 30 procent av havsområdet. Vidare ska fiske och utvinningsverksamheters negativa effekter på känsliga arter och livsmiljöer, inklusive havsbotten, minskas väsentligt för att uppnå god miljöstatus. Bifångster av arter ska också elimineras eller minskas till en nivå som möjliggör återhämtning och bevarande av aktuella arter .61

5.4.3. Den marina handlingsplanen (2023)

EU:s handlingsplan för att skydda och återställa marina ekosystem för ett hållbart och resilient fiske antogs i februari 2023 .62Handlingsplanen är en del av kommissionens insatser för att få till stånd ett mer konsekvent genomförande av EU:s miljöpolitik och den gemensamma fiskeripolitiken utifrån miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet. Handlingsplanen bidrar till uppfyllandet av Agenda 203 063, EU:s genomförande av konventionen om biologisk mångfal d64, och åtagandena i EU:s strategi för biologisk mångfald, vilken har beskrivits i avsnittet ovan.

Av handlingsplan framgår att det faktum att bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken omfattas av EU:s exklusiva kompetens samtidigt som befogenheten inom miljöpolitiken är delad, har lett till separata beslutsprocesser som inte är samordnade, vilket har förhindrat antagandet och genomförandet av enhetliga förvaltningsåtgärder. I handlingsplanen

60 Denna presenterades under våren år 2020. 61 Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/om-miljoarbetet/miljoarbete-ieu/biologisk-mangfald. 62 Här kan tilläggas att den antogs genom ett meddelande från kommissionen, COM (2023) 102 final. 63 Se avsnitt 4.5.1. 64 Se avsnitt 4.5.1.

anges att det är mycket viktigt att förbättra kopplingarna mellan de båda politikområdena och avsevärt öka öppenheten och samordningen mellan olika myndigheter och berörda parter.

Handlingsplanen innehåller en rad åtgärder, bl.a. stödåtgärder, för att bättre skydda fiskeresurserna och de marina ekosystemen och förbättra samstämmigheten och samordningen mellan miljö- och fiskeripolitiken på alla nivåer. Den avser att underlätta fiskesektorns övergång till mer hållbara fiskemetoder och öka resiliensen inom sektorn. Den avser även fungera som en vägledning för medlemsstaterna att prioritera åtgärder, med fokus på skydd av känsliga arter, havsbotten och på att förbättra fiskets selektivitet.

I handlingsplanen lyfts bl.a. följande. Hållbart förvaltad och fångad fisk har ett förhållandevis lågt koldioxidavtryck och är viktig för livsmedelstryggheten för många människor samt för att bevara fiskesamhällens ekonomiska bas. Att säkerställa ett hållbart fiske och hållbart förvaltade fiskebestånd är avgörande för att skydda havens biologiska mångfald och bekämpa klimatförändringarna. Utöver klimatförändringar hotas de marina ekosystemen av ohållbart eller olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Det finns också andra påverkansfaktorer som är kopplade till mänsklig verksamhet, såsom sjötransporter, energiproduktion, turism, jordbruk och industri. Det är viktigt att beakta alla dessa påverkansfaktorer i arbetet med de marina ekosystemen.

I handlingsplanen lyfts särskilt att effektivt förvaltade skyddade områden minimerar oavsiktliga fångster av känsliga arter, skyddar lekområden och uppväxtområden för fisk och ungfisk och minskar påverkan på känsliga livsmiljöer, särskilt havsbotten. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att fullt ut utnyttja den gemensamma fiskeripolitikens verktyg och att fasa ut mobilt bottenfisk e65i alla marina skyddsområden senast år 2030 .66

65 Med mobilt bottenfiske avses fiske med vissa mobila bottenkontaktredskap, vilket omfattar skrapredskap som dras av båt, mekaniska skrapredskap, inklusive sugskrapor, enbåtsbottentrål, dubbeltrål, bottentrål till partrålning, landvad/not, snurrevad, parsnurrevad, skotsk snurrevad, vad/not för fartyg och bomtrål, se COM (2023) 102 final, s. 9. 66 Här kan noteras att Europaparlamentet den 18 januari 2024 utfärdat en resolution om EU:s handlingsplan: Skydda och återställa marina ekosystem för ett hållbart och resilient fiske, (2023/2124[INI]).

5.4.4. Kommissionens meddelande om den gemensamma fiskeripolitiken i dag och i morgon (2023)

Kommissionens meddelande om den gemensamma fiskeripolitiken i dag och i morgon: en pakt för haven för en hållbar, vetenskapsbaserad, innovativ och inkluderande fiskeförvaltning ,67antogs samtidigt som den marina handlingsplanen i februari 2023. Den kompletterar den marina handlingsplanen och syftar bl.a. till att fastställa en vision och en väg mot ett hållbart och resilient fiske i framtiden.

I meddelandet lyfter kommissionen ett antal olika åtgärder som den avser att vidta samtidigt som även medlemsstaterna uppmanas att agera inom vissa områden. Kommissionen betonar vikten av att kombinera miljömässiga, sociala och ekonomiska hållbarhetsmål inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Man anger vidare att de mest relevanta åtgärderna för att minska fiskets inverkan på den marina miljön måste prioriteras och att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att uppnå maximal hållbar avkastning. Man anger även att ekosystemansatsen behöver stärkas genom bättre forskning. Vi kommer att återkomma till maximal hållbar avkastning och ekosystemansatsen i avsnitt 5.5.1 nedan.

I meddelandet tar kommissionen även upp följande, som särskilt kan nämnas. Inom fiskeförvaltningen är det viktigt att beakta effekterna av all fiskeverksamhet, både kommersiell verksamhet och fritidsverksamhet, för att uppnå hållbarhetsmålen. En effektiv kontroll och tillsyn från medlemsstaternas sida behöver också säkerställas. Medlemsstaterna ansvarar för att fritidsfisket bedrivs på ett sätt som är förenligt med målen för den gemensamma fiskeripolitike n.68För att kunna förvalta fritidsfisket krävs en fullständig bild av hur detta fiske påverkar fiskbestånden och ekosystemen och hänsyn behöver tas till den särskilda karaktären hos sådant fiske, och till annan EU-lagstiftning som är tillämplig för verksamheten.

67 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och Rådet, Den gemensamma fiskeripolitiken i dag och i morgon: en pakt för fisket och haven för en hållbar, vetenskapsbaserad, innovativ och inkluderande fiskeförvaltning, COM (2023) 103 final. 68 Se skäl 3 i ingressen till förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken. Här kan tilläggas att kontrollförordningen, vilken vi återkommer till i avsnitt 5.5.2, fastställer detaljerade bestämmelser för i första hand det yrkesmässiga fisket.

5.5. EU:s rättsakter inom fiskeområdet

EU har sedan lång tid tillbaka en gemensam fiskeripolitik och bakgrunden till denna har vi behandlat i avsnitt 3.2.5. Nedan går vi in på relevant reglering inom den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken.

5.5.1. EU:s grundförordning

Grundförordningen är en av de mest centrala rättsakterna inom den gemensamma fiskeripolitiken. Förordningen är indelad i tretton olika delar, enligt följande:

1. allmänna bestämmelser,

2. tillträde till vatten,

3. åtgärder för bevarande och hållbart nyttjande av marina biolo-

giska resurser,

4. förvaltning av fiskekapaciteten,

5. vetenskaplig grund för fiskeriförvaltningen,

6. extern politik,

7. vattenbruk,

8. den gemensamma marknadsordningen,

9. kontroll- och verkställighet, 10. finansieringsinstrument, 11. rådgivande nämnder, 12. förfarandebestämmelser, och 13. slutbestämmelser.

Vi kommer i det följande att i korthet beskriva förordningens kopplingar till internationell rätt och annan EU-reglering, och kommer sedan att gå in på de bestämmelser i förordningen som vi bedömer mest relevanta för utredningens uppdrag.

Förordningens kopplingar till internationell rätt och annan EU-reglering

I EU-rättsakters ingress (den så kallade preambeln) framgår ofta syftet med den aktuella rättsakten och kopplingar mellan rättsakten och internationell rätt samt kopplingar till annan relevant EU-reglering. Ingressen kan även vara vägledande vid tolkningen av rättsaktens bestämmelser. Nedan beskrivs i korthet relevant information som framgår av ingressen till grundförordningen angående förordningens koppling till internationell rätt och viss annan EU-reglering.

Den gemensamma fiskeripolitiken bidrar till genomförande av relevant internationell rätt

I ingressen tydliggörs att den gemensamma fiskeripolitiken bidrar till genomförandet av havsrättskonventione n69, FN:s avtal om skydd och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestån d70och FAO:s avtal om att främja fiskefartygens iakttagande av internationella bevarande- och förvaltningsåtgärder på det fria have t71. När medlemsstaterna antar bevarande- och förvaltningsåtgärder enligt befogenheter inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken bör de, enligt uttalandena i ingressen, samtidigt agera på ett sätt som är fullständigt förenligt med de internationella skyldigheterna som fastställs i de internationella avtalen. De internationella avtalen får därför direkt betydelse vid tillämpningen av förordningen.

I ingressen tydliggörs också den gemensamma fiskeripolitikens kopplingar till olika internationella miljöavtal och samarbeten. Här kan nämnas att det i ingressen anges att den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa överensstämmelse med de mål för fisket som fastställts vid en partskonferens till konventionen om biologisk mångfal d72.

69 Se avsnitt 4.3.2 och 4.4.1. 70 Se avsnitt 4.4.2. 71 Se avsnitt 4.4.3. 72 Se avsnitt 4.5.1.

Den gemensamma fiskeripolitiken ska bidra till uppfyllande av EU:s miljöpolitik

I ingressen klargörs också vissa kopplingar mellan den gemensamma fiskeripolitiken och EU:s regleringar inom miljöområdet. Bl.a. framgår det av ingressen att den gemensamma fiskeripolitiken bör bidra till skyddet av den marina miljön och hållbar förvaltning av alla kommersiellt nyttjade arter .73Av ingressen framgår även att unionen bör sträva efter att skydda biologiskt känsliga områden genom att utse dem som skyddade områden för att bidra till bevarandet av levande akvatiska resurser och marina ekosystem. I sådana områden bör det vara möjligt att begränsa eller förbjuda fiskeverksamhet.

I ingressen anges vidare att EU:s art- och habitatdirektiv ,74fågeldirektiv ,75och havsmiljödirektiv fastställer vissa skyldigheter för medlemsstaterna vad beträffar särskilda skyddade områden, särskilda bevarandeområden respektive marina skyddade områden. Medlemsstaterna kan behöva vidta åtgärder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken för att uppfylla skyldigheter enligt direktiven.

De allmänna bestämmelserna i grundförordningen

Tillämpningsområdet för den gemensamma fiskeripolitiken

Den gemensamma fiskeripolitiken omfattar

a) bevarande av marina biologiska resurs er76samt förvaltning av

fiskeri och flottor som nyttjar sådana resurser, och

b) i samband med marknadsåtgärder och ekonomiska åtgärder till

stöd för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitikens

73 I sammanhanget hänvisas till den inledande bestämmelsen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område (havsmiljödirektivet). Se punkten 11 i ingressen till förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken. Vi återkommer till havsmiljödirektivet i avsnitt 5.6.2 nedan. 74 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 75 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet). 76 Med begreppet marina biologiska resurser avses ”tillgängliga och åtkomliga marina akvatiska arter, inklusive anadroma och katadroma arter under deras marina liv”, se artikel 4.1.2 i grundförordningen.

mål: limniska biologiska resurs er77, vattenbruk och beredning och marknadsföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter .78

Detta gäller dock under förutsättning att de uppräknade verksamheterna bedrivs

a) på medlemsstaternas territorium där fördraget gäller,

b) i unionens vatten, även av fiskefartyg som för ett tredjelands

flagg och är registrerade i tredjeland,

c) av unionsfiskefartyg utanför unionens vatten, eller

d) av medlemsstaternas medborgare, utan att detta påverkar flagg-

statens primära ansvar .79

Reglering i fråga om medlemsstaternas territorium där fördraget gäller, finns i artikel 355 i EUF-fördraget. Där finns särskilda bestämmelser om vad som bl.a. gäller för utomeuropeiska områden .80Vi kommer att återkomma till avgränsningen av Sveriges territorium i avsnitt 6.3.1. Nedan går vi in närmare på vad som avses med unionens vatten.

Unionens vatten

Begreppet unionens vatten definieras i grundförordningen som ”de vatten som omfattas av medlemsstaternas överhöghet eller jurisdiktion, med undantag för de vatten som gränsar till de territorier som anges i bilaga II till fördraget” .81Vad som avses med unionens vatten bör tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i havsrättskonventionen. Här kan noteras att staterna enligt havsrättskonventionen har ansetts ha territoriell jurisdiktion i inre vatten, dvs. vattenområdet innanför baslinjen som inte anses vara en del av landterritoriet (insjöar och vattendrag ses som delar av landterritoriet), och territorialhavet. Staterna har även ansetts ha jurisdiktion i den exklusiva

77 Med begreppet limniska biologiska resurser avses ”tillgängliga och åtkomliga levande limniska arter”, se artikel 4.1.3 i grundförordningen. 78 Se artikel 1.1 i grundförordningen. 79 Se artikel 1.2 i grundförordningen. 80 Här kan även nämnas artikel 52 i EU-fördraget, som anger vilka stater som fördragen ska gälla för där bl.a. Sverige, Danmark och Finland nämns. 81 Se artikel 4.1.1 i grundförordningen.

ekonomiska zonen, som den angränsande zonen kan anses vara en del av. Närmare information om de olika zonerna och staternas jurisdiktioner inom dessa finns i avsnitt 4.3.2 .82Begreppet ”unionens vatten” bör därför tolkas som inre vatten, territorialhavet och den exklusiva ekonomiska zonen. Inom detta område har EU exklusiv befogenhet i fråga om bevarande av havets biologiska resurser, se avsnitt 5.3.1 ovan.

Vilka organismer som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken

Såsom nämnts ovan omfattar den gemensamma fiskeripolitiken bevarande av marina biologiska resurser samt förvaltning av fiskeri och flottor som nyttjar sådana resurser. Begreppet marina biolo-

giska resurser finns definierat i förordningen som ”tillgängliga och

åtkomliga levande marina akvatiska arter, inklusive anadroma och katadroma akvatiska arter under deras marina liv”. Vad som avses med akvatiska arter finns dock inte närmare definierat. Här kan noteras att FAO har tagit fram ett faktablad om akvatiska arter. Det innehåller 636 arter från åtta taxonomiska grupper: benfiskar, kräftdjur, däggdjur, alger, bläckfiskar, hajar, ryggradslösa djur och sköldpaddor .83

Begreppen fiskeri eller flottor finns inte heller definierade i grundförordningen, men däremot definieras begreppet fiskeverksamhet. Med det avses sökande efter fisk, utsättning, utplacering, släpning och upptagning av fiskeredskap, ombordtagning av fångster, omlastning, bevarande ombord, beredning ombord, överföring, placering i bur, gödning och landning av fisk och fiskeriprodukter .84Med

fiskeriprodukter avses vattenlevande organismer som erhålls genom

fiskeverksamhet eller produkter som framställs därav .85Det kan i

82 I sammanhanget kan noteras att EU-domstolen i en dom från slutet av 1970-talet, dvs. före havsrättskonventionen antogs, gjort uttalanden om tillämpningsområdet för EU:s rättsakter inom fiskeområdet. Enligt domstolen skulle de aktuella fiskebestämmelserna tillämpas inom medlemsstaternas territorium och i fiskezoner som sträcker sig 200 nautiska mil ut från medlemsstaternas kuster. De dåvarande fiskezonerna motsvarar de nuvarande exklusiva ekonomiska zonerna, som regleras i havsrättskonventionen, se EU-domstolens dom i mål C-61/77, Kommissionen mot Irland. 83 FAO:s webbplats: https://www.fao.org/fishery/en/knowledgebase/75. 84 Artikel 6.28 i grundförordningen. 85 Artikel 6.29 i grundförordningen.

sammanhanget noteras att EU:s förordning om tekniska åtgärde r86definierar olika redskap som används för att fånga inte bara fiskar, vattenlevande kräftdjur eller vattenlevande blötdjur utan även andra arter som svampd jur87och nässeld jur88.89

Den gemensamma fiskeripolitikens mål

I förordningen regleras även målen med den gemensamma fiskeripolitiken, vilka kan få betydelse vid tolkningen av förordningens bestämmelser. De övergripande målsättningarna är att den gemensamma fiskeripolitiken ska

  • säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen,
  • tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och säkerställa att nyttjandet av de levande marina biologiska resurserna sker på ett sådant sätt att populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning (MSY), och
  • genomföra en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen, för att säkerställa att fiskeverksamhetens negativa inverkan på de marina ekosystemen minimeras, och sträva efter att säkerställa att fiske och vattenbruk inte leder till en försämring av den marina miljön.

86 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 av den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1224/2009, och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1380/2013, (EU) 2016/1139, (EU) 2018/973, (EU) 2019/472 och (EU) 2019/1022, samt om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 894/97, (EG) nr 850/98, (EG) nr 2549/2000, (EG) nr 254/2002, (EG) nr 812/2004 och (EG) nr 2187/2005 (EUT L 198, 25.7.2019, s. 105). 87 Artikel 6.22 i förordningen om tekniska åtgärder. 88 Artikel 6.32 i förordningen om tekniska åtgärder. 89 Här noteras även att EU-domstolens dom den 20 november 2018 i de förenade målen C-626/15 och C-659/16, Kommissionen mot rådet (marina skyddsområden Antarktis), delvis behandlar avgränsningen av den gemensamma fiskeripolitiken, men gränsdragningen framgår inte tydligt av domen.

Den gemensamma fiskeripolitiken ska även särskilt

  • gradvis eliminera utkas t90, från fall till fall, med beaktande av bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning, genom att i största möjliga utsträckning undvika och minska oönskade fångster, och genom att gradvis se till att fångster land as91,
  • bidra till en rimlig levnadsstandard för dem som är beroende av fiskerinäringen, med beaktande av kustnära fiske och socioekonomiska aspekter,
  • främja det kustnära fisket, varvid hänsyn ska tas till socioekonomiska aspekter, och
  • vara förenlig med unionens miljölagstiftning, särskilt med målet att uppnå en god miljöstatus senast 2020 i enlighet med artikel 1.1 i direktiv 2008/56/EG, samt med unionens övriga politik.

Principerna om god förvaltning

Den gemensamma fiskeripolitiken ska genomsyras av principer om god förvaltning. Flera olika aspekter av god förvaltning tas upp i grundförordningen, och av dessa kan följande principer särskilt nämnas:

  • åtgärder ska antas i enlighet med bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning,
  • regionala särdrag ska beaktas genom en regionaliserad strategi,
  • öppenhet ska gälla när det gäller uppgiftshantering i enlighet med befintliga rättsliga krav, med vederbörlig respekt för privatlivet, skyddet av personuppgifter och bestämmelser om sekretesskydd; uppgifterna ska vara tillgängliga för lämpliga vetenskapliga organ, andra organ med forsknings- eller förvaltningsrelaterat intresse av uppgifterna och andra fastställda slutanvändare .92

90 Med utkast avses fångster som kastas överbord, se artikel 2.1.10 i grundförordningen. 91 Med landning avses den första lossningen av varje mängd fiskeriprodukter från ett fiskefartyg till land, se artikel 4.22 i kontrollförordningen. 92 Se artikel 3 i grundförordningen, där tas även andra aspekter av god förvaltning upp.

Tillträde till vatten

En viktig utgångspunkt inom EU:s gemensamma fiskeripolitik är huvudregeln om att EU:s fiskefartyg ska ha lika tillträde till fiskeresurser i alla unionens vatten. Detta regleras i en egen del i grundförordningen. För närvarande finns det ett flertal undantag från denna huvudregel; medlemsstaterna har t.ex. möjlighet att begränsa tillträde för vissa fartygs- och fiskerigrupper inom ett kustområde på högst tolv nautiska mil från baslinjerna. Undantagen från huvudregeln har förlängts. Enligt nuvarande reglering ska undantaget upphöra att gälla i slutet av år 2032 .93I bilaga 1 till grundförordningen finns angivet geografiska områden inom andra medlemsstaters kustband där fiskeverksamhet bedrivs av andra stater och vilka arter som är aktuella för fiske. Här kan anmärkas att i vissa avgränsade områden i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön som hör till Danmarks kustvatten, har Sverige rätt att bedriva fiske efter samtliga arter. Sverige har också rätt att bedriva fiske efter samtliga arter i visst område i Östersjön som tillhör Finlands kustvatten. När det gäller Sveriges kustvatten har både Finland och Danmark rätt att bedriva fiske efter samtliga arter inom vissa områden i Östersjön. Danmark har också rätt att bedriva fiske efter samtliga arter i vissa angivna områden i Skagerrak och Kattegatt som tillhör Sverige. Vi kommer att återkomma till tillträdesbestämmelsen i avsnitt 6.10.2. Närmare bestämmelser om tillträde till tredjelands vatten finns i andra rättsakter.

I sammanhanget är det värt att nämna att tillträdet till fiskevatten också kan begränsas genom åtgärder som vidtas för bevarande och hållbart nyttjande, som vi kommer att gå in på nedan.

Åtgärder för bevarande och hållbart nyttjande av marina biologiska resurser

I grundförordningen finns även bestämmelser som reglerar bevarande och hållbart nyttjande av marina biologiska resurser. Dessa bestämmelser kan i sin tur delas in i fyra olika underkategorier; bevarandeåtgärder, specifika åtgärder, åtgärder som berör regionalisering och nationella åtgärder. Vi kommer i det följande att i korthet gå in på vissa bestämmelser inom de olika underkategorierna.

93 Artikel 5 i grundförordningen.

Bevarandeåtgärder

Unionen ska vidta åtgärder för att uppnå målen i den gemensamma fiskeripolitiken avseende bevarande och nyttjande av marina biologiska resurser .94I grundförordningen anges ett flertal olika bevarandeåtgärder, bl.a.:

  • fleråriga planer, som vi kommer att återkomma till i avsnittet om specifika åtgärder nedan,
  • åtgärder för anpassning av fiskefartygens fiskekapacitet till de tillgängliga fiskemöjligheterna,
  • åtgärder avseende fastställande och tilldelning av fiskemöjligheter, och
  • tekniska åtgärder, som t.ex. kan avse regler för användning av fiskeredskap och av fiskeverksamhet i vissa områden eller under vissa perioder .95

Kommissionen ska vid tillämpningen av förordningen rådfråga relevanta rådgivande organ och vetenskapliga organ. Bevarandeåtgärder ska vidtas med beaktande av tillgänglig vetenskaplig, teknisk och ekonomisk rådgivning. Medlemsstaterna får, i särskilda fall, bemyndigas att anta rättsligt bindande akter på området för den gemensamma fiskeripolitiken, vilket inbegriper bevarandeåtgärder .96

Specifika åtgärder

Fleråriga planer

De fleråriga planerna är ett viktigt verktyg för att nå målet om maximal hållbar avkastning och genomföra en ekosystemansats i fiskeripolitiken. Planerna sätter ramarna för förvaltningen och ger olika handlingsalternativ som ska leda till att fiskbestånden växer över nivåer som kan ge maximal hållbar avkastnin g.97

I grundförordningen regleras att planerna ska innehålla bevarandeåtgärder för att återställa och bevara fiskbestånd över nivåer som

94 Artikel 6 i grundförordningen. 95 Artikel 7 i grundförordningen. 96 Artikel 6 i grundförordningen. 97 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1), s. 18.

kan ge maximal hållbar avkastning. För det fall det, på grund av otillräckliga uppgifter, inte går att fastställa mål avseende hållbar maximal avkastning ska planerna innehålla åtgärder som baserar sig på försiktighetsansatsen och som minst säkerställer en jämförbar bevarandenivå för de berörda bestånden .98De fleråriga planerna ska omfatta antingen specifika arter eller flera bestånd inom ett specifikt geografiskt område med beaktande av kunskapen om kopplingar mellan fiskbestånd, fiske och marina ekosyst em.99

Sverige berörs av flera av EU:s antagna förordningar. Här kan särskilt nämnas förordningen om upprättande av en flerårig plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som utnyttjar dessa bestånd ,100samt förordningen om upprättande av en flerårig plan för demersala bestånd i Nordsjön och de fisken som utnyttjar dessa bestån d101.

Bevarandeåtgärder kopplat till skyldigheter inom miljöpolitiken

I grundförordningen ges medlemsstaterna befogenheter att anta bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att de ska kunna efterleva vissa skyldigheter enligt bestämmelser i EU:s miljölagstiftning.

De bevarandeåtgärder som medlemsstaterna har befogenhet att anta ska tillämpas på vatten som ligger under medlemsstaternas överhöghet eller jurisdiktio n102och ska inte beröra andra staters fiskefartyg. Bevarandeåtgärderna ska vara nödvändiga för att medlemsstaten ska kunna efterleva skyldigheter enligt artikel 13.4 i havsmiljödirektivet, artikel 4 i fågeldirektivet eller artikel 6 i art- och habitatdirektivet, och behöver även vara förenliga med den gemensamma fiskeripolitikens mål, som har beskrivit i avsnittet

98 Artikel 9.1 och 9.2 i grundförordningen. 99 Artikel 9.3 i grundförordningen. Ytterligare bestämmelser om de fleråriga planernas innehåll finns i artikel 9 och 10 i grundförordningen. 100 Förordningens fullständiga namn är: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 av den 6 juli 2016 om upprättande av en flerårig plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som nyttjar dessa bestånd, om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1098/2007. 101 Förordningens fullständiga namn är: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/973 av den 4 juli 2018 om upprättande av en flerårig plan för demersala bestånd i Nordsjön och de fisken som nyttjar dessa bestånd, med fastställande av närmare bestämmelser för genomförandet av landningsskyldigheten i Nordsjön, och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 676/2007 och (EG) nr 1342/2008. 102 Se avsnittet om unionens vatten ovan för närmare information om begreppen överhöghet och jurisdiktion.

om de allmänna bestämmelserna i grundförordningen ovan. Det krävs därutöver att åtgärderna uppnår målen med den relevanta unionslagstiftning som åtgärderna avser att genomföra, samt att de är åtminstone lika strikta som åtgärder enligt unionsrätten .103För det fall andra medlemsstater är berörda av bevarandeåtgärderna kan kommissionen under vissa förutsättningar ges befogenhet att anta åtgärderna genom delegerade akter .104

I sammanhanget kan nämnas att kommissionen har antagit en delegerad förordning om fastställande av bevarandeåtgärder för fisket i syfte att skydda Nordsjöns marina mil jö105som berör det svenska fisket. I den nämnda förordningen fastställs bevarandeåtgärder för fisket som är nödvändiga för fullgörandet av angivna skyldigheter enligt art- och habitatdirektivet, fågeldirektivet samt havsmiljödirektivet. Vi kommer att återkomma till relevanta skyldigheter enligt EU:s miljölagstiftning i avsnitt 5.6 nedan.

Kommissionens nödåtgärder

Kommissionen får vid vissa allvarliga hot mot de marina biologiska resurserna, eller det marina ekosystemet, anta genomförandeakter med omedelbar verkan för att minska aktuellt hot. Dessa genomförandeakter får tillämpas under en period om högst sex månader, men tidsperioden kan under vissa förutsättningar utsträckas ytterligar e.106

Medlemsstaters nödåtgärder

Även medlemsstaterna kan under vissa förutsättningar anta nödåtgärder. Om det finns bevis för ett allvarligt hot mot bevarandet av de marina biologiska resurserna eller mot det marina ekosystemet, som förknippas med fiskeverksamhet i vatten under en medlemsstats överhöghet eller jurisdiktio n107, och det kräver omedelbara

103 Artikel 11 i grundförordningen. 104 Se artikel 11 i grundförordningen. Där finns närmare reglering kring kommissionens och medlemsstaterna skyldigheter avseende efterlevande av skyldigheter enligt EU:s miljölagstiftning. 105 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/118 av den 5 september 2016 om fastställande av bevarandeåtgärder för fisket i syfte att skydda Nordsjöns marina miljö. 106 Närmare reglering avseende kommissionens nödåtgärder finns i artikel 12 i grundförordningen. 107 Se avsnittet om unionens vatten ovan för närmare information om begreppen överhöghet och jurisdiktion.

åtgärder, får medlemsstaten anta nödåtgärder för att mildra hotet. Åtgärderna behöver vara förenliga med den gemensamma fiskeripolitikens mål, som har beskrivit i avsnittet om de allmänna bestämmelserna i grundförordningen ovan, och får inte vara mindre strikta än åtgärder som föreskrivs i EU-rätten .108

Landningsskyldighet

För det yrkesmässiga fisket finns en så kallad landningsskyldighet. Skyldigheten innebär i huvudsak att yrkesfiskare behöver landa och kvoträkna fångster av kvoterade arter, oaktat storleken på de fångade organismern a.109Landningsskyldigheten har införts för att minimera utkas t110och oönskade fångster samt för att påskynda utvecklingen av ett mer selektivt fisk e.111

Landningsskyldigheten gäller för fångster i unionens vatten, eller av unionsfiskefartyg i vatten som inte omfattas av ett tredjelands överhöghet eller jurisdiktio n112, i fisken och geografiska områden som närmare specificeras i EU-lagstiftningen. Fångsterna ska tas ombord och behållas ombord på fiskefartygen, registreras, landas och i tillämpliga fall räknas av från kvoterna, utom i de fall fångsterna används som levande bete. Det finns samtidigt flera undantag från huvudregeln om landningsskyldighet, bl.a. avseende vissa arter med hög överlevnadsgrad. Närmare bestämmelser om landningsskyldigheten ska fastställas i de fleråriga planerna, som har beskrivits tidigare i detta underavsnitt. Kommissionen har under vissa förutsättningar möjlighet att anta delegerade akter som fastställer så kallade utkastplaner, som är en form av teknisk reglering som innehåller bestämmelser för genomförande av landningsskyldighete n113. Sverige berörs bl.a. av följande planer:

108 Se artikel 14 i grundförordningen. I nämnda artikel finns också närmare reglering avseende möjligheterna för medlemsstaterna att anta nödåtgärder. 109 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1), s. 17. 110 Med utkast avses fångster som kastas överbord, se artikel 4.1 10 i grundförordningen. 111 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/fiske-ochhandel/regler-och-lagar/landningsskyldighet-och-utkastplaner/landningsskyldighet.html. 112 Se avsnittet om unionens vatten ovan för närmare information om begreppen överhöghet och jurisdiktion. 113 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1), s. 21. Reglering avseende landningsskyldighet kan också finnas i förvaltningsplaner, se artikel 15 i grundförordningen.

  • utkastplan för fiske efter bottenlevande och pelagiska arter i

Västerhav et114,

  • utkastplan för torsk och rödspätta i Östersjö n115.

För att kunna övervaka efterlevnaden av landningsskyldigheten ska medlemsstaterna säkerställa detaljerad och precis dokumentation om alla fiskeresor och att det finns tillräcklig kapacitet och tillräckliga medel, till exempel observatörer, övervakningskameror och annat. Medlemsstaterna ska i det arbetet respektera principerna om effektivitet och proportionalitet .116

Fiskemöjligheter

Medlemsstaterna ska tilldelas fiskemöjligheter som ska tillförsäkra relativ stabilitet i fisket för var och en av medlemsstaterna och för vart och ett av bestånden. Nya fiskemöjligheter ska fördelas mellan medlemsstaterna med beaktande av de enskilda staternas intressen. Fiskemöjligheterna ska fastställas i enlighet med målen om att den gemensamma fiskeripolitiken ska tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen, och ska säkerställa att nyttjandet av de levande marina biologiska resurserna sker på ett sådant sätt att populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning. Fiskemöjligheterna ska dessutom vara förenliga med vissa mål, tidsramar och marginaler i de fleråriga planern a.117

EU beslutar varje år om totala tillåtna fångstmängder (TAC )118för vissa bestånd genom TAC- och kvotförordningar för olika havsområden. Av dessa framgår också vilka arter som är förbjudna att landa och i vissa fall regleras också fångstbegränsningar för fritids-

114 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/2459 av den 22 augusti 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/973 vad gäller fastställande av närmare bestämmelser för landningsskyldigheten för vissa fisken i Nordsjön för perioden 2024–2027. 115 Kommissionens delegerade förordning (EU) 2018/306 av den 18 december 2017 om specifikationer för genomförandet av landningsskyldigheten för torsk och rödspätta inom fiskena i Östersjön. 116 I artikel 15 i grundförordningen finns närmare reglering avseende landningsskyldigheten. 117 Artikel 2.2 och 16 i grundförordningen. 118 TAC är en förkortning för Total Allowable Catch.

fiske t119.120Varje medlemsstat ska bestämma hur de fiskemöjligheter som staten tilldelats, och som inte omfattas av ett system för överlåtbara fiskemöjligheter, ska fördelas mellan de fartyg som för landets flagg. I sammanhanget ska också nämnas att medlemsstaterna har möjlighet att byta fiskemöjligheter mellan varandra .121Enligt grundförordningen kan fördelning ske genom enskilda fiskemöjligheter och medlemsstaterna ska, i fråga om blandfiske, ta hänsyn till hur fångstsammansättningen sannolikt kommer att se ut för de fartyg som kommer att delta i fisket .122I grundförordningen ställs det upp ett antal krav på medlemsstaterna i fråga om fördelning av de fiskemöjligheter som tilldelas dem. Medlemsstaterna ska tillämpa transparenta och objektiva kriterier, inbegripet miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier. Dessa kriterier får bl.a. inbegripa fiskets påverkan på miljön, tidigare efterlevnad av bestämmelser, bidraget till den lokala ekonomin och historiska fångstnivåer. Medlemsstaterna ska även sträva efter att ge incitament till fiskefartyg som använder selektiva fiskeredskap eller miljövänligare fiskemetoder .123

Vi kommer längre ned i detta underavsnitt att återkomma till grundförordningens bestämmelser om system för överlåtbara fiskemöjligheter.

Regionalisering

Den regionaliserade strategin infördes för att motverka detaljreglering på unionsnivån och anpassa reglerna till de specifika förutsättningarna som kan råda i olika regioner. Enligt bestämmelserna om regionalisering får medlemsstater som har ett direkt förvaltningsintresse under vissa förutsättningar lämna in gemensamma rekommendationer som rör förvaltning till kommissionen. Rekommendationerna måste vara i överensstämmelse med målen i den gemensamma fiskeripolitiken och minst lika stränga som åtgärder enligt EU-lagstiftningen. Innan länderna ger in rekommendationerna behöver de samråda med relevant rådgivande nämnd. För Sveriges del kan tre rådgivande nämnder vara aktuella att samråda med; Baltic Sea AC, North Sea AC och

119 Dessa begränsningar brukar benämnas ”bag-limits”. 120 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1), s. 20. 121 Sådant byte kräver anmälan till kommissionen. 122 Artikel 16 i grundförordningen. 123 Artikel 17 i grundförordningen.

Pelagic AC .124Kommissionen har sedan vissa möjligheter att anta de föreslagna åtgärderna genom delegerade akter eller genomförandeakter .125

Nationella åtgärder

Medlemsstaterna har vissa möjligheter att anta åtgärder för bevarande av fiskbestånden i unionens vatten. Dessa åtgärder får bara tillämpas på fiskefartyg som för medlemsstatens flagg, eller om det gäller fiskeverksamhet som inte bedrivs av ett fiskefartyg, på personer som är etablerade på den del av dess territorium där fördraget gäller. Åtgärder behöver därutöver vara förenliga med målen för den gemensamma fiskeripolitiken som vi berört ovan, och minst lika strikta som åtgärder enligt EU-rätten .126

Medlemsstaterna får därutöver vidta icke-diskriminerande åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskbestånden och för att bibehålla eller förbättra bevarandestatusen för de marina ekosystemen inom tolv nautiska mil från statens baslinjer. Detta gäller under förutsättning att EU inte har antagit åtgärder för bevarande och förvaltning som gäller särskilt för området, eller åtgärder som specifikt avser det problem som identifierats av den berörda medlemsstaten. Medlemsstatens åtgärder behöver därutöver vara förenliga med målen för den gemensamma fiskeripolitiken som vi berört ovan, och minst lika strikta som åtgärder enligt EU-rätten. För det fall åtgärderna kan påverka en annan medlemsstats fiskefartyg får åtgärder endast antas efter samråd med kommissionen, de berörda medlemsstaterna och de berörda rådgivande nämndern a. 127

Ytterligare bestämmelser som rör bevarandeåtgärder

EU har också regler om tekniska åtgärder, som kan avse minimistorlekar, maskstorlekar, utformning och användning av redskap, stängda områden eller tidsperioder och åtgärder för att minska påverkan på miljön. Dessa bestämmelser finns sedan år 2019 samlade i förordningen för tekniska åtgärder. Förordningen syftar till att

124 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1), s. 18 f. 125 Se artikel 18 i grundförordningen. 126 Se artikel 19 i grundförordningen. 127 Se artikel 20 i grundförordningen.

skydda lekande fisk och unga exemplar av marina arter, minimera fångst av känsliga arter, minimera fiskets miljöpåverkan på marina livsmiljöer genom regler och styrmedel. Förordningen syftar även till att bidra till att uppfylla skyldigheterna enligt EU:s miljölagstiftning, särskilt EU:s havsmiljödirektiv, som vi återkommer till i avsnitt 5.6 nedan.

Förordningen för tekniska åtgärder innehåller en sammanhängande uppsättning åtgärder för att bidra till att uppfylla miljömålen och skapa en regional strategi, som ger nödvändig flexibilitet .128Förordningen innehåller vissa grundläggande bestämmelser för selektivt fiske i varje havsområde. I förordningen finns vidare bestämmelser om olika maskstorlekar och maskformer i fiskenät för att endast fisk av en viss storlek ska fångas, sorteringsgaller och paneler som gör det möjligt för vissa arter att ta sig ut, och plats- och tidsbestämda stängningar av fiskeområden, till exempel under fiskens reproduktionsperiod. Fritidsfisket omfattas av delar av förordningen, bl.a. ifråga om förbjudna fiskemetoder och fredade arter.

Förvaltning av fiskekapaciteten

System med överlåtbara fiskenyttjanderätter

Grundförordningen ger medlemsstaterna rätt att införa ett system med överlåtbara fiskenyttjanderätter. Om ett sådant införs ska medlemsstaterna inrätta och upprätthålla ett register över de överlåtbara fiskenyttjanderättern a.129

Anpassning och förvaltning av fiskekapaciteten

En grundtanke inom den gemensamma fiskeripolitiken är att det ska råda balans mellan flottornas fiskekapaciteter och fiskemöjligheterna. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att uppnå sådan balans baserat på bästa möjliga vetenskapliga rådgivning. Medlemsstaterna ska också varje år lämna en rapport till kommissionen angående balansen mellan flottornas fiskekapacitet och deras fiskemöjligheter och vid obalans kan det krävas att medlemsstaten tar

128 Meddelande från kommissionen, COM (2023) 102 final (den marina handlingsplanen), s. 4. Målen framgår av artikel 3 och 4 i förordningen. 129 Artikel 21 i grundförordningen.

fram en handlingsplan för att åtgärda problemet. I vissa situationer kan offentligt stöd erbjudas för fiskefartyg som tas ur bruk .130

System för inträde/utträde

I grundförordningen finns även bestämmelser om inträde och utträde ur medlemsstaternas fiskeflottor. Medlemsstaterna ska förvalta inträden och utträden ur deras flottor på så sätt att ny kapacitet som kommer in i flottan utan offentligt stöd kompenseras genom att åtminstone motsvarande kapacitet först dras tillbaka utan offentligt stöd .131

Register över fiskefartyg

Medlemsstaterna är skyldiga att föra ett fartygsregister enligt vilket det ska framgå information om ägande, fartygs och redskaps egenskaper, samt den verksamhet som dessa fartyg bedriver som krävs för förvaltningen av de åtgärder som fastställs i grundförordningen. Medlemsstaterna är även skyldiga att överföra informationen i registret till kommissionen .132

Vetenskaplig grund för fiskeriförvaltningen

I avsnittet om de allmänna bestämmelserna i grundförordningen ovan har nämnts att en av principerna om god förvaltning, som ska genomsyra den gemensamma fiskeripolitiken, är att åtgärder ska antas i enlighet med bästa tillgänglig vetenskapliga rådgivning. Ett flertal bestämmelser i grundförordningen rör den vetenskapliga grunden.

130 I artikel 22 i grundförordningen finns närmare angivet vad rapporten ska innehålla. 131 Se artikel 23 i grundförordningen. Enligt denna bestämmelse har kommissionen möjlighet att meddela närmare bestämmelser i genomförandeakter. 132 Se artikel 24 i grundförordningen, där finns också närmare reglering avseende registret som vi inte avser att gå in närmare på.

Datakrav för fiskeriförvaltningen

Medlemsstaterna ska ansvara för att samla in biologiska, miljörelaterade, tekniska och socioekonomiska data som är nödvändiga för fiskeriförvaltningen, förvalta dessa data och ställa dem till förfogande för slutanvändare, vilket inbegriper de organ som kommissionen utser .133

Samråd med vetenskapliga organ

I grundförordningen regleras att kommissionen ska samråda med berörda vetenskapliga organ. STEC F134(Europeiska kommissionens vetenskapliga, tekniska, och ekonomiska kommitté för fiske) ska när det är lämpligt rådfrågas i frågor som rör bevarande och förvaltning av levande marina resurser, inklusive biologiska, ekonomiska, miljömässiga, sociala och tekniska överväganden .135

Forskning och vetenskaplig rådgivning

Medlemsstaterna är skyldiga att genomföra program för forskning och innovation på fiskeri- och vattenbruksområdet. De ska också samordna sina program för forskning, innovation och vetenskaplig rådgivning på fiskeriområdet med andra medlemsstater .136

Den externa fiskeripolitiken

Mål med den externa fiskeripolitiken

EU ska sköta sina externa förbindelser på fiskeområdet i enlighet med sina internationella förpliktelser och politiska mål, samt i enlighet med mål och principer i grundförordningen .137EU ska i synnerhet, bl.a. säkerställa att unionens fiskeverksamhet utanför unionens

133 Se artikel 25 i grundförordningen. I artikeln finns närmare reglering avseende datakrav för fiskeriförvaltningen som vi inte kommer att gå in närmare på i detta avseende. 134 STECF är en förkortning för Scientific, Technical and Economic Committee on Fisheries. 135 Se artikel 26 i grundförordningen för den närmare regleringen avseende samråd med vetenskapliga organ. 136 Närmare reglering avseende forskning och vetenskaplig rådgivning finns i artikel 27 i grundförordningen. 137 Närmare bestämt mål och principer som anges i artikel 2 och 3 i grundförordningen.

vatten grundar sig på samma principer och standarder som gäller enligt unionsrätten när det gäller den gemensamma fiskeripolitiken och samtidigt främja likvärdiga förutsättningar för unionsaktörer gentemot aktörer från tredjeländer .138

Internationella fiskeriorganisationer

Unionen ska aktivt stödja och bidra till den verksamhet som bedrivs i internationella organisationer för fiskerifrågor, vilket inbegriper regionala fiskeriförvaltningsorganisationer. Unionen ska även bl.a. aktivt stödja utvecklingen av lämpliga och transparenta mekanismer för tilldelning av fiskemöjligheter .139

Hållbara fiskepartnerskapsavtal

Unionen har möjlighet att ingå hållbara fiskepartnersavtal med tredje länder. Här kan särskilt nämnas att när ett sådant avtal slutits får unionens fiskefartyg endast bedriva verksamhet i vatten som hör till tredjelandet om det innehar ett fisketillstånd som utfärdats i enlighet med det avtalet. Medlemsstaterna ska se till att de unionsfartyg som för deras flagg, och som bedriver verksamhet utanför unionens vatten, har möjlighet att tillhandahålla detaljerad och korrekt information om all fiske- och beredningsverksamhet .140

Förvaltning av bestånd av gemensamt intresse

Om både unionen och tredjeländer utnyttjar bestånd av gemensamt intresse ska unionen samarbeta med de tredjeländerna för att säkerställa bestånden förvaltas på ett hållbart sätt som är förenligt med grundförordningen och målet om maximal hållbar avkastnin g.141

138 Artikel 28 i grundförordningen. 139 Artikel 29 i grundförordningen. 140 Artikel 31 i grundförordningen. 141 Artikel 33 i grundförordningen.

Ytterligare bestämmelser som rör den externa fiskepolitiken

Ytterligare bestämmelser som rör den externa fiskepolitiken finns i bl.a. förordningen om hållbar förvaltning av externa fiskeflotto r142. EU är även part till flera regionala överenskommelser avseende fiske.

Beträffande avtal som berör Sverige kan nämnas att EU har ingått avtal med Norge om ömsesidigt tillträde till fisket i Skagerrak för fartyg som för dansk, svensk eller norsk flagg.

Den gemensamma marknadsordningen

Den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter avser att bidra till uppfyllandet av målen med den gemensamma fiskeripolitik en143och förbättra öppenheten och stabiliteten på marknaden. Den avser därutöver att bidra till att säkerställa likvärdiga förutsättningar för alla produkter som saluförs i unionen, genom att främja ett hållbart nyttjande av fiskeresurser. Marknadsordningen avser också tillhandahålla konsumenter verifierbar och exakt information om produkters ursprung och hur de tillverkats, särskilt genom märkning och etiketterin g.144

Närmare bestämmelser om den gemensamma marknadsordningen finns i förordningen om den gemensamma marknadsordningen .145I förordningens första bilaga anges också vilka fiskeri- och vattenbruksprodukter som marknadsordningen ska gälla för.

142 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 om hållbar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008. Här kan samarbete med Storbritannien nämnas som exempel. 143 Dessa beskrivs i avsnittet om de allmänna bestämmelserna i grundförordningen ovan. 144 Artikel 35 i grundförordningen. 145 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000.

Kontroll och verkställighet

Mål avseende kontroll och verkställighet

Efterlevnaden av den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser ska säkerställas genom ett effektivt system för fiskerikontroll inom unionen som inbegriper bekämpning av IUU-fisk e146. Kontrollen och verkställigheten ska i synnerhet baseras på och inbegripa bl.a.:

  • ett globalt, integrerat och gemensamt förhållningssätt,
  • samarbete och samordning mellan medlemsstaterna, kommissionen och byrån,
  • kostnadseffektivitet och proportionalitet, och
  • användning av effektiv teknik för att kontrollera tillgången till och kvaliteten på uppgifter om fisket.

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa kontroll, inspektion och verkställighet av den verksamhet som bedrivs inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, inbegripet införandet av effektiva, proportionella och avskräckande sanktione r.147

Kostnader för kontroll, inspektion och verkställighet

Medlemsstaterna får ålägga sina aktörer att bidra proportionellt till driftskostnaderna för genomförande av unionens system för fiskerikontroll och kostnaderna för datainsamlin g.148

146 IUU-fiske definieras i artikel 2.1 i IUU-förordningen som sådan fiskeverksamhet som är olaglig, orapporterad och oreglerad. 147 Artikel 36 i grundförordningen. 148 Artikel 39 i grundförordningen.

Ytterligare bestämmelser om kontroll och verkställighet

Närmare bestämmelser om kontroll och verkställighet finns i kontrollförordningen och IUU-förordningen, som vi kommer att gå in på i det följande. Dessa kompletteras i sin tur av genomförandeförordningar med mer detaljerade bestämmelser .149

5.5.2. EU:s kontrollförordning

Såsom nämnts i inledningen till kapitlet har EU:s kontrollförordning nyligen reviderats. Detta avsnitt avser att kort beskriva kontrollförordningens innehåll per den 1 januari 2024 i syfte att skapa förståelse för den tidigare lagstiftningen, som nuvarande nationella bestämmelser kompletterar. Vi återkommer till ändringarna i kontrollförordningen som utredningen har i uppgift att anpassa den nationella lagstiftningen till i kapitel 7 och kommer i samband med det att gå in närmare på vissa av förordningens materiella bestämmelser .150

Förordningens innehåll

Förordningen är indelad i 14 olika delar och innehåller bl.a. allmänna bestämmelser, allmänna principer, allmänna villkor för tillträde till vatten och resurser, kontroll av fiske, kontroll av saluföringen, övervakning, inspektion och förfaranden och verkställighet.

De allmänna bestämmelserna

Förordningens syfte

Av förordningens inledande artikel framgår att det unionssystem för kontroll, inspektion och verkställighet som upprättas genom förordningen, syftar till att säkerställa efterlevnad av bestämmel-

149 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 av den 8 april 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs och Kommissionens förordning (EG) nr 1010/2009 av den 22 oktober 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. 150 Beskrivning av kontrollförordningen finns också i SOU 2010:42 s. 149 ff.

serna i den gemensamma fiskeripolitiken .151Syftet behandlas också i förordningens ingress. I den anges bl.a. att åtgärderna i kontrollförordningen syftar till att införa ett gemenskapssystem med ett övergripande och integrerat synsätt, i enlighet med proportionalitetsprincipen, för att se till att alla bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. Därmed möjliggörs också ett hållbart nyttjande av levande akvatiska resurser .152

Förordningens förhållande till internationell samt nationell rätt

I kontrollförordningens tredje artikel tydliggörs förordningens förhållande till både internationell och nationell rätt. Av nämnda artikel framgår att förordningen ska gälla utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelser som återfinns i fiskeavtal mellan EU och tredjeländer, eller de bestämmelser som är tillämpliga inom ramen för regionala fiskeorganisationer eller liknande avtal där EU är avtalsslutande part eller samarbetande men icke avtalsslutande part. Förordningen ska också gälla utan att det påverkar tillämpningen av eventuella nationella kontrollåtgärder som går utöver minimikraven, under förutsättning att de är förenliga med EU:s lagstiftning och den gemensamma fiskerilagstiftningen .153

De allmänna principerna

Medlemsstaternas kontroll

Medlemsstaterna ska kontroller a154den verksamhet som bedrivs av fysiska eller juridiska personer som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken på deras territorier och i vatten som faller under deras överhöghet eller jurisdiktion, i synnerhet fiske, omlastning, överföring av fisk till burar eller vattenbruksanläggningar, inklusive gödningsanläggningar, landning, import, transport, bearbetning, saluföring och lagring av fiskeri- och vattenbruksprodukter .155

151 Se artikel 1 i grundförordningen. 152 Punkten 2 i ingressen till kontrollförordningen. 153 Se artikel 3 i kontrollförordningen, här framgår även att medlemsstaterna, på begäran av kommissionen, ska anmäla kontrollåtgärder som går utöver minimikraven. 154 Med kontroll avses övervakningsverksamhet, se artikel 4.4 i kontrollförordningen. 155 Se artikel 5.1 i kontrollförordningen.

Medlemsstaterna ska också kontrollera tillträdet till vatten och resurser samt kontrollverksamhet utanför unionens vatten som utförs av unionens fiskefartyg som för deras flagg och, utan att det påverkar flaggmedlemsstatens primära ansvar, av deras medborgar e.156

Medlemsstaternas övriga skyldigheter

Medlemsstaterna har även andra skyldigheter enligt kontrollförordningen. De ska vidta lämpliga åtgärder, tilldela adekvata ekonomiska, mänskliga och tekniska resurser samt fastställa alla administrativa och tekniska strukturer som krävs för att sörja för kontroll, inspektion och verkställighet av verksamheten inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. De ska också säkerställa tillräckliga medel till sina behöriga myndigheters och tjänstemäns förfogande så att de kan utföra sina uppgifter .157

Medlemsstaterna ska även se till att kontroll, inspektion och verkställighet sker på icke-diskriminerande grund med avseende på sektorer, fartyg eller personer, och på grundval av riskhantering .158I varje medlemsstat ska vidare en enda myndighet samordna alla nationella kontrollmyndigheters verksamhet. Myndigheten ska också ansvara för att samordna insamling, behandling och certifiering av uppgifter om fiskeverksamhet, samt för att rapportera till, samarbeta med och säkerställa överföring av uppgifter till kommissionen, gemenskapens kontrollorgan för fiske, andra medlemsstater och, i förekommande fall, tredjeländer .159

Allmänna villkor för tillträde till vatten och resurser

Fiskelicens

Unionens fiskefarty g160får användas för yrkesmässigt nyttjande av levande akvatiska resurser endast om de har en giltig fiskelicens. Flaggstaten ansvarar för att uppgifterna i fiskelicensen är korrekta

156 Se artikel 5.2 i kontrollförordningen. 157 Artikel 5.3 i kontrollförordningen. 158 Artikel 5.4 i kontrollförordningen. 159 Artikel 5.5 i kontrollförordningen, i artikel finns ytterligare bestämmelser som rör allmänna principer. Vi avser dock inte gå in närmare på dessa. 160 Med fiskefartyg avses varje fartyg som är utrustat för yrkesmässigt nyttjande av levande akvatiska organismer, se artikel 4.31 i kontrollförordningen.

och överensstämmer med uppgifter i registret för gemenskapens fiskeflotta och ska under vissa förutsättningar återkalla eller dra in fiskelicenser .161

Fisketillstånd

Unionens fiskefartyg som är verksamt i unionens vatten ska endast ha rätt att bedriva en specifik fiskeverksamhet om denna anges i ett giltigt fisketillstånd när fiskeriet, eller de fiskezoner där verksamheten är tillåten, omfattas av bl.a.:

1. ett system för förvaltning av fiskeansträngning,

2. en flerårig plan, eller

3. ett område med fiskebegränsnin g.162

Ett fisketillstånd får inte utfärdas om fiskefartyget i fråga inte har en giltig fiskeli cens.163

System för kontroll

I kontrollförordningen finns närmare bestämmelser om satellitbaserade kontrollsystem för fartyg, automatiska identifieringssystem, system för positionsbestämning och överföring av data från sådana system i övervakningssyfte. Det finns också en bestämmelse som ger rådet rätt att fatta beslut om skyldighet att använda elektroniska övervakningsanordningar och vissa spårbarhetsverktyg .164Detaljerade bestämmelser om system för kontroll finns i genomförandeförordningen. Vi kommer att återkomma till dessa i senare kapitel.

161 Närmare bestämmelser finns i artikel 6 i kontrollförordningen. 162 Artikel 7.1 i kontrollförordningen. 163 Artikel 7.4 i kontrollförordningen. Här kan nämnas att det även finns detaljerade bestämmelser om märkning av fiskefartyg och redskap, se vidare i genomförandeförordningen till kontrollförordningen. 164 Artikel 9–13 i kontrollförordningen.

Kontroll av fisket – kontroll av fiskemöjligheter

Allmänna bestämmelser

Fiskeloggbok m.m.

Kontrollförordningen innehåller vidare bestämmelser om krav på ifyllande och inlämnande av fiskeloggbok och när det ska ske på elektronisk väg samt övervakning av de fiskefartyg som inte omfattas av kravet på fiskeloggbok .165

Förhandsanmälningar innan fartyg anlöper hamn m.m.

Kontrollförordningen innehåller även bestämmelser om krav på förhandsanmälan innan fartyg anlöper hamn och i vilka fall behöriga myndigheter kan neka tillträde till hamn .166

Omlastning

Av kontrollförordningen framgår vidare huvudregeln om att det inte är tillåtet med omlastnin g167till havs. Förordningen innehåller dessutom bestämmelser om ifyllande och framläggande av omlastningsdeklaration och när det ska ske på elektronisk v äg.168

Landningsdeklarationer

I kontrollförordningen finns också bestämmelser om krav på framläggande av landningsdeklarationer, när det ska ske på elektronisk väg och övervakning av de fiskefartyg som inte omfattas av kravet på landningsdeklarationer .169

165 Artikel 14–16 i kontrollförordningen. 166 Artikel 17–19 i kontrollförordningen. 167 Med omlastning avses överföring av alla eller en del av fiskeri- eller vattenbruksprodukterna ombord på ett fartyg eller till ett annat fartyg, se artikel 4.16 i kontrollförordningen. 168 Artikel 20–22 i kontrollförordningen. 169 Artikel 23–25 i kontrollförordningen.

Kontroll av fiskeansträngningen

Medlemsstaterna ska kontrollera efterlevnaden av fiskeansträngningssystem i de geografiska områden där högsta tillåtna fiskeansträngnin g170är reglerad .171I vissa fall behöver befälhaven anmäla fiskeredskap som denne under en specifik period avser att använda i områden med redskapsrestriktioner. Rådet har också möjlighet att besluta om att befälhavare på vissa fiskefartyg ska lämna rapporter före varje inresa i eller utresa från ett geografiskt område som omfattas av ett fiskeansträngningssystem. I kontrollförordningen finns därutöver bestämmelser som möjliggör att undantag görs från bestämmelserna om kontroll av fiskeansträngningen .172Det finns också särskilda bestämmelser som gäller vid förbrukad fiskeansträngning .173

Medlemsstaternas registrering och utbyte av uppgifter

Medlemsstaterna ska, såsom flaggmedlemsstater, registrera uppgifter som rör fiskeansträngningen och ska bevara uppgifterna i tre år, eller längre tid i enlighet med nationella bestämmelser .174Medlemsstaterna är i vissa situationer skyldiga att informera kommissionen om risk för uttömning av fiskemöjligheter .175

Stängning av fiske

Både medlemsstaterna och kommissionen har under vissa förutsättningar möjlighet att stänga fisken, dvs. förbjuda allt eller visst fiske i ett område. I de situationer kommissionen har stängt ett fiske, har medlemsstaten vissa möjligheter till korrigeringsåtgärder enligt vad som närmare regleras i kontrollförordningen .176

170 Begreppet fiskeansträngning definieras i grundförordningen som ”produkten av ett fiskefartygs kapacitet och aktivitet; för en grupp av fartyg är fiskeansträngningen summan av fiskeansträngningen för alla fartyg i gruppen”, se artikel 4.1 21 i grundförordningen. 171 Närmare bestämmelser finns i artikel 26 i kontrollförordningen. 172 Närmare bestämmelser finns i artikel 26–32 i kontrollförordningen. 173 Artikel 30 i kontrollförordningen. 174 Artikel 33 i kontrollförordningen. 175 Närmare bestämmelser finns i artikel 34 i kontrollförordningen. 176 Artikel 35–37 i kontrollförordningen. Här kan nämnas att det även finns möjligheter till så kallade Real Time Closures-stängningar, där visst fiske kan förbjudas under en kortare tid för att skydda juvenil fisk.

Kontroll av fisket – kontroll av flottförvaltningen

Fiskekapaciteten

Medlemsstaterna ansvarar för att genomföra de kontroller som krävs för att säkerställa att den totala kapaciteten, som motsvarar de fiskelicenser som en medlemsstat har utfärdat, bl.a avseende kW (motorstyrka), inte vid något tillfälle överstiger den kapacitet som fastställts för medlemsstaten.

Enligt förordningen ska det vara förbjudet att fiska med fiskefartyg vars motorstyrka överstiger den som anges i fiskelicensen. Medlemsstaterna ska se till att den certifierade motorstyrkan inte överskrids. Medlemsstaterna ansvarar också, som huvudregel, för certifiering av motorstyrkan och utfärdande av motorcertifikat för unionens fiskefartyg med en viss högre motorstyrka. Från denna huvudregel finns dock vissa undant ag.177

Kontrollförordningen innehåller vidare reglering avseende verifiering av uppgifter som rör motorstyrkan och om att medlemsstaterna i vissa fall fysiskt ska kontrollera motorstyrk an.178

Kontroll av fisket – kontroll av fleråriga planer

Förordningen innehåller särskild reglering kopplat till kontroll av fleråriga planer, bl.a. avseende vägning i samband med omlastning och förvaring av fångster av bottenlevande arter. Medlemsstaterna ska, för varje flerårig plan, utarbeta ett nationellt kontrollprogram. I sammanhanget kan också nämnas att rådet, i samband med antagandet av fleråriga planer, också har vissa möjligheter att anta reglering avseende landning i utsedda hamnar eller en plats nära land .179

Kontroll av fisket – kontroll av tekniska åtgärder

Kontrollförordningen innehåller vidare bestämmelser om kontroll av tekniska åtgärder när det kommer till användning av fiskeredskap. Dessa bestämmelser avser kontroll och bärgning av förlorade

177 Se den närmare regleringen i artikel 38–40 i kontrollförordningen. Medlemsstaternas behöriga myndigheter har vissa möjligheter att överlåta certifiering av maskinstyrkan till andra aktörer, se den närmare regleringen i artikel 40. 178 Artikel 41 i kontrollförordningen. 179 Artikel 42–46 i kontrollförordningen.

redskap, fångsternas sammansättning, separat förvaring och landning av fångster av exemplar som är mindre än de minsta referensstorlekarna för bevarande, samt fångster som omfattas av undantag av mindre betydels e.180

Förordningen innehåller även bestämmelser om kontroll när det kommer till områden med fiskebegränsning. Här regleras att kustmedlemsstater ska ha ett centrum för fiskerikontrol l181, som ska kontrollera fiske som unionens fiskefartyg eller tredjelands fiskefartyg bedriver i fiskeområden för vilka rådet har fastställt fiskebegränsning. Dessa centrum ska ha ett system för att upptäcka och registrera att fartyg seglar in, genom och ut ur området med fiskebegränsnin g.182

Kontroll av fisket – kontroll av fritidsfisket

Kontrollförordningen innehåller också en artikel som reglerar kontroll av fritidsfiske. Här anges att medlemsstaterna ska se till att fritidsfiske på deras territorier och i unionens vatten bedrivs på ett sätt som överensstämmer med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Av artikeln framgår också att saluföring av fångster från fritidsfiske i havet ska vara förbjuden .183

Kontroll av saluföringen – allmänna bestämmelser

Kontrollförordningen innehåller vidare bestämmelser om kontroll av saluföringen. Varje medlemsstat ska ansvara för att på sitt territorium kontrollera att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken tillämpas i alla led av saluföringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter, från den första försäljningen till detaljhandelsförsäljningen, inklusive transporter. Medlemsstaterna ska också se till att alla fiskeri- och vattenbruksprodukter som fångas eller skördas delas upp i partier före den första försäljningen .184

180 Artikel 47–49c i kontrollförordningen. 181 Förkortningen FMC brukar användas för denna. 182 Närmare reglering avseende kontroll av områden med fiskebegränsning finns i artikel 50 i kontrollförordningen. 183 Närmare reglering avseende fritidsfisket finns i artikel 55 i kontrollförordningen. 184 Artikel 56 i kontrollförordningen.

Kontrollförordningen innehåller även reglering avseende gemensamma handelsnormer. Medlemsstaterna ska se till att produkter som omfattas av gemensamma handelsnormer endast visas för första försäljning, utbjuds till första försäljning, säljs eller marknadsförs på annat sätt om de uppfyller dessa normer. Medlemsstaterna ska kontrollera att normerna uppfylls. Kontrollerna får äga rum i alla handelsled och under transport .185

Särskild reglering finns också avseende spårbarhet. Alla partier med fiskeri- och vattenbruksprodukter från havet ska vara spårbara i alla led av produktion, bearbetning och distribution från fångsten eller skörden till detaljhandelsledet. Varje parti ska också vara lämpligt märkt för att garantera varje partis spårbarhet .186

Kontroll av saluföringen – verksamhet efter landningen

I kontrollförordningen finns också reglering avseende verksamheten efter landning. Medlemsstaterna ska bl.a. se till att alla fiskeriprodukter först saluförs eller registreras hos en auktionsinrättning, en registrerad köpare eller en producentorganisation .187

Även vägning av fiskeriprodukter regleras i kontrollförordningen. En medlemsstat ska som huvudregel se till att alla fiskeriprodukter vägs enligt system som är godkända av de behöriga myndigheterna .188Därutöver finns bl.a. reglering om ifyllande av avräkningsnotor i samband med fiskeriprodukters utsläppande på marknaden, och reglering avseende deklarationer om övertagande när produkterna är avsedda för försäljning i ett senare sked e.189Kontroll av saluföringen – producentorganisationer och interventionsåtgärder Medlemsstaterna ska enligt bestämmelser i kontrollförordningen också övervaka producentorganisationer, prisregleringar och interventionsåtgärder .190

185 Artikel 57 i kontrollförordningen. 186 I artikel 58 i kontrollförordningen finns närmare reglering avseende spårbarhet. 187 Närmare reglering avseende första försäljning av fiskeriprodukter finns i artikel 59 i kontrollförordningen. 188 Närmare reglering avseende vägning finns i artikel 60–61 i kontrollförordningen. 189 Reglering avseende avräkningsnotor och deklaration om övertagande m.m. återfinns i artikel 62–68. 190 Artikel 69–70 i kontrollförordningen.

Övervakning

Såsom nämnts i inledningen av avsnittet rör vissa bestämmelser i kontrollförordningen övervakning. Här finns bestämmelser om iakttagelser till havs och upptäckter som görs av medlemsstaterna, åtgärder som ska vidtas vid information om iakttagelser och upptäckter samt kontrollobservatörer .191Vi avser dock inte att gå in närmare på dessa bestämmelser inom ramen för denna framställning.

Inspektion och förfaranden – allmänna bestämmelser

Kontrollförordningen innehåller även bestämmelser om inspektion och förfaranden. Medlemsstaternas tjänstemän ska enligt bestämmelserna utföra inspektioner på ett icke-diskriminerande sätt till havs, i hamnar, under transporter, i beredningsanläggningar och under saluföringen av fiskeriprodukterna. I förordningen regleras också vad tjänstemännen särskilt ska kontroller a.192Efter varje inspektion ska en inspektionsrapport upprättas och läggas in i en av medlemsstaten upprättad elektronisk databas .193

Inspektion och förfaranden – inspektioner utanför den inspekterande medlemsstatens territorium

I kontrollförordningen finns också reglering om när en medlemsstat får utföra inspektioner utanför den inspekterande medlemsstatens territorium. I vissa fall krävs tillstånd från andra medlemsstater vid sådan kontroll .194Här finns också kopplingar till annan lagstiftning inom området, bl.a. avseende tillträde. Vi avser dock inte att gå in närmare på dessa bestämmelser inom ramen för denna framställning.

191 Regleringen återfinns i artikel 71–73a i kontrollförordningen. 192 Artikel 74 i kontrollförordningen. Det finns också reglering om att medlemsstaterna ska sammanställa en förteckning över tjänstemän med ansvar för att genomföra inspektioner och hålla den uppdaterad. 193 Närmare reglering avseende genomförandet av inspektioner, aktörens skyldigheter, inspektionsrapporter, prövning av inspektions- och övervakningsrapporter samt elektronisk databas finns i artikel 74–78 i kontrollförordningen. 194 Artikel 80–81 i kontrollförordningen.

Inspektion och förfaranden – överträdelser som upptäcks under inspektion och förfaranden avseende överträdelser

Om informationen som har samlats in under inspektionen eller andra relevanta uppgifter tyder på att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken har överträtts, behöver tjänstemannen vidta flera åtgärder, bl.a. anteckna den misstänkta överträdelsen i inspektionsrapporten, vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkra bevis och informera den fysiska eller juridiska person som misstänks ha begått överträdelsen eller som har tagits på bar gärning när överträdelsen begicks, om att överträdelsen kan leda till att ett lämpligt antal prickar kommer att påföras enligt regleringen i kontrollförordnin gen195.196Vid allvarliga överträdelser får en utvidgad uppföljning göras .197

Om de behöriga myndigheterna konstaterar överträdelser under eller efter en inspektion, ska de vidta lämpliga åtgärder enligt avdelning VIII i kontrollförordningen, som rör verkställighet. Åtgärderna ska vidtas mot det berörda fartygets befälhavare eller mot någon annan fysisk eller juridisk person som är ansvarig för överträdelsen .198I kontrollförordningen finns vidare bestämmelser om att den medlemsstat på vars territorium eller i vars vatten en överträdelse har upptäckts får överföra förfaranden i samband med överträdelsen till de behöriga myndigheterna i flaggmedlemsstaten eller den medlemsstat där lagöverträdaren är medborgare, med den berörda medlemsstatens samtycke och under förutsättning att det ökar sannolikheten att effektivt beröva de ansvariga det ekonomiska utbytet av överträdelsen, att med sanktionerna framkalla effekter som är proportionerliga till överträdelsens allvar och att effektivt avskräcka från ytterligare överträdelser av samma sl ag199.200

Kontrollförordningen innehåller därutöver bestämmelser om överträdelser som upptäcks av unionsinspektörer och korrigerande åtgärder vid uteblivna rättsliga förfaranden från landnings- eller omlastningsmedlemsstatens sida.

195 Prickar regleras i artikel 92 i kontrollförordningen. 196 Artikel 82 i kontrollförordningen. 197 Närmare reglering finns i artikel 84 i kontrollförordningen. 198 Artikel 85 i kontrollförordningen. 199 Se artikel 89.2 i kontrollförordningen. 200 Artikel 86 i kontrollförordningen.

Verkställighet

Kontrollförordningens verkställighetsbestämmelser, som har tydliga kopplingar till regleringen i IUU-förordningen, finns i avdelning VIII i kontrollförordningen. Nedan beskrivs de artiklar om verkställighet i kontrollförordningen som har bedömts vara av störst relevans för utredningens arbete.

Åtgärder för att säkerställa efterlevnad

Medlemsstaterna ska se till att lämpliga åtgärder, inbegripet administrativa åtgärder eller straffrättsliga förfaranden i enlighet med nationell rätt, systematiskt vidtas mot fysiska eller juridiska personer som misstänks ha överträtt någon av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. De rättsliga åtgärdernas och tillhörande sanktionernas totala omfattning ska, i enlighet med tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, beräknas så att de effektivt berövar de ansvariga det ekonomiska utbytet av den överträdelse de begått, utan att det samtidigt påverkar deras legitima rätt att utöva sitt yrke. Sanktionerna ska framkalla effekter som står i proportion till överträdelsens allvar och därmed effektivt avskräcka från ytterligare överträdelser av samma slag.

Medlemsstaterna får tillämpa ett system där sanktionsavgifterna står i proportion till en juridisk persons omsättning eller den ekonomiska nyttan som uppstod eller avsågs när överträdelsen begicks.

Flaggmedlemsstaten, den medlemsstat där lagöverträdaren är medborgare, eller andra berörda medlemsstater ska informeras om uppföljning av administrativa åtgärderna, de straffrättsliga förfarandena eller andra åtgärder som vidtagits samt alla slutliga avgöranden i samband med sådana överträdelser .201

Sanktioner vid allvarliga överträdelser

I artikel 42 i IUU-förordningen regleras vilka överträdelser som ska ses som allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken. Utöver dessa ska vissa andra överträdelser också ses som allvarliga

201 Artikel 89 i kontrollförordningen.

överträdels er202. Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska fastställa om en överträdelse ska anses allvarlig, med beaktande av kriterier som skadans art, dess värde, överträdarens ekonomiska situation samt överträdelsens omfattning eller upprepning.

Medlemsstaterna ska se till att en fysisk person som har gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse, eller en juridisk person som har hållits ansvarig för en sådan, ska kunna bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner i överensstämmelse med sanktioner och åtgärder i kapitel IX i IUUförordningen.

Medlemsstaterna ska utdöma sanktioner som är effektiva, avskräckande och, när det är lämpligt, beräknad på värdet av de fiskeriprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen. Vid fastställande av storleken på sanktionen ska medlemsstaterna också ta hänsyn till värdet av skadan på de fiskeresurser och den marina miljön som berörs. Medlemsstaterna får också, eller alternativt, använda effektiva proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner .203

Omedelbara verkställighetsåtgärder

Medlemsstaterna ska vidta omedelbara åtgärder för att förhindra att befälhavare på fiskefartyg eller andra fysiska eller juridiska personer som tagits på bar gärning med att begå en allvarlig överträdels e204fortsätter med det .205

Pricksystem för allvarliga överträdelser

Medlemsstaterna ska tillämpa ett pricksystem för allvarliga överträdelser. När en fysisk person har gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse, eller en juridisk person hållits ansvarig för en sådan, ska innehavaren av fiskelicensen tilldelas ett lämpligt antal prickar till följd av överträdelsen. När ett visst antal prickar uppnåtts ska fiskelicensen automatiskt dras in enligt de närmare bestämmelserna

202 Här kan regleringen i artikel 90 i kontrollförordningen nämnas. 203 Närmare reglering finns i artikel 90 i kontrollförordningen. 204 Vad som avses med begreppet allvarliga överträdelser framgår av artikel 42 i IUU-förordningen. 205 Artikel 91 i kontrollförordningen. Jfr artikel 43 i IUU-förordningen.

i kontrollförordningen. Innehavaren av fiskelicensen ska ha rätt till rättslig prövning i enlighet med nationell rätt.

Medlemsstaterna ska också inrätta ett pricksystem som innebär att befälhavaren på ett fartyg tilldelas ett lämpligt antal prickar för en allvarlig överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken .206

Nationella överträdelseregister

Medlemsstaterna ska ha ett nationellt register där de ska föra in alla överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken som fartyg som för deras flagg, eller deras medborgare, gör sig skyldiga till. Även de sanktioner som har utdömts och det antal prickar som har påförts ska läggas in i registret .207

Kontrollprogram

Enligt regleringen i kontrollförordningen får medlemsstater inbördes och på eget initiativ genomföra kontroll-, inspektions- och övervakningsprogram för fiskeriverksamhet. Kommissionen har även möjlighet att i samförstånd med berörda medlemsstater anta särskilda kontrollprogram ,208vilket ofta görs i praktiken.

Övriga bestämmelser

Kontrollförordningen innehåller även andra bestämmelser, bl.a. sådana som rör kommissionens utvärdering och kontroll samt uppgifter och information .209Vi avser dock inte att gå in närmare på dessa bestämmelser inom ramen för den här framställningen.

206 Närmare bestämmelser om pricksystemet finns i artikel 92 i kontrollförordningen. 207 Närmare bestämmelser om de nationella registren finns i artikel 93 i kontrollförordningen. 208 Se artikel 94–95 i kontrollförordningen. 209 Dessa rör bl.a. datahantering mellan medlemsstaterna och kommissionen samt mellan medlemsstater, data till forskningsinstitut, dataskydd och sekretess.

Ytterligare bestämmelser om kontroll

I genomförandeförordningen till kontrollförordningen finns närmare bestämmelser om hur reglerna i kontrollförordningen ska genomföras, bl.a. i fråga om vägning och loggbok. Vi kommer att återkomma till dessa bestämmelser senare i framställningen, i samband med att vi behandlar de ändrade kontrollbestämmelserna och i samband med utredningens förslag och bedömningar om ändringar i den nationella rätten.

5.5.3. EU:s IUU-förordning

IUU-förordningen har, som vi tidigare nämnt, nyligen reviderats. Vi återkommer till ändringarna i IUU-förordningen som utredningen har i uppgift att anpassa den nationella lagstiftningen till i kapitel 7. Detta avsnitt avser att kort beskriva IUU-förordningens innehåll per den 1 januari 2024 i syfte att skapa förståelse för den tidigare lagstiftningen, som nuvarande nationella bestämmelser kompletterar.

Förordningen är indelad i tolv kapitel och innehåller bl.a. allmänna bestämmelser, bestämmelser om inspektioner av fiskefartyg från tredjeland i medlemsstaternas hamnar, fångstcertifieringssystem för import och export av fiskeriprodukter, sanktioner och kompletterande sanktioner.

Allmänna bestämmelser

Syfte och tillämpningsområde

Av den inledande artikeln framgår att det genom IUU-förordningen upprättas ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Detta fiske benämns med ett gemensamt namn som IUU-fiske och vi kommer att återkomma till den närmare innebörden av begreppet nedan. Varje medlemsstat ansvarar för att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med gemenskapslagstiftningen för att se till att gemenskapssystemet blir effektivt.

Systemet ska gälla all IUU-fiskeverksamhet och all verksamhet i anslutning till denna som bedrivs på medlemsstaternas territorium

där fördraget gäller eller i gemenskapens vatten, i marina vatten som omfattas av tredjelands jurisdiktion eller överhögh et210och på det fria havet .211

Vad som ses som olagligt, orapporterat respektive oreglerat fiske

Olagligt, orapporterat respektive oreglerat fiske är centrala begrepp i IUU-förordningen. Det finns därför anledning att gå in närmare på begreppens innebörd.

Olagligt fiske

Med olagligt fiske avses fiskeverksamhet som bedrivs

  • av nationella eller utländska fiskefartyg i marina vatten under en stats jurisdiktion, utan den statens tillstånd, eller i strid med dess lagar och andra författningar,
  • av fiskefartyg som för flagg från stater som är parter i en berörd regional fiskeriorganisation, men som verkar i strid antingen med de bevarande- och förvaltningsåtgärder som har antagits av den organisationen och som är bindande för staterna, eller med tillämpliga bestämmelser i internationell rätt, eller
  • av fiskefartyg i strid med nationella lagar eller internationella åtaganden, även dem som samarbetande stater har ingått inom ramen för en regional fiskeriorganisation .212

Orapporterat fiske

Med orapporterat fiske avses fiskeverksamhet som

  • inte har rapporterats eller har rapporterats på felaktigt sätt till den behöriga myndigheten, i strid med nationella lagar och andra författningar, eller

210 Angående begreppen jurisdiktion och överhöghet, se avsnitt 5.5.2 ovan, i fråga om de allmänna bestämmelserna i grundförordningen. 211 Närmare reglering finns i artikel 1 i IUU-förordningen. 212 Artikel 2.2 i IUU-förordningen.

  • har bedrivits inom behörighetsområdet för en regional fiskeriorganisation, men som inte har rapporterats eller har rapporterats på felaktigt sätt, i strid med den organisationens rapporteringsförfaranden .213

Oreglerat fiske

Med oreglerat fiske avses fiskeverksamhet som

  • bedrivs inom en relevant regional fiskeriorganisations tillämpningsområde av fiskefartyg utan nationalitet, eller av fiskefartyg som för flagg från en stat som inte är part i organisationen, eller av en annan fiskeenhet, på ett sätt som inte är förenligt med eller står i strid med den organisationens bevarande- och förvaltningsåtgärder, eller
  • bedrivs i områden eller efter fiskbestånd för vilka det inte finns några tillämpliga bevarande- eller förvaltningsåtgärder av fiskefartyg på ett sätt som inte är förenligt med statens ansvar för bevarandet av levande marina resurser i enlighet med internationell rätt .214

Fiskefartyg som är inblandade i IUU-fiske

I en av de inledande bestämmelserna i förordningen listas under vilka förhållanden ett fiskefartyg ska antas bedriva IUU-fiske. Här anges att ett fiskefartyg ska antas bedriva IUU-fiske om det kan visas att fartyget, i strid med bevarande- och förvaltningsåtgärderna i det område där det bedrivit verksamheten bl.a.,

  • har fiskat utan giltig licens, godkännande eller tillstånd utfärdat av flaggstaten eller kuststaten i fråga,
  • har underlåtit att fullgöra skyldigheten att registrera och rapportera fångst- eller fångstrelaterade uppgifter, inbegripet att sända in uppgifter till satellitbaserat fartygsövervakningssystem, eller förhandsmeddelanden innan tredjelands fartyg anlöper ha mn215,

213 Artikel 2.3 i IUU-förordningen. 214 Artikel 2.4 i IUU-förordningen. 215 Förhandsmeddelanden enligt artikel 6 i IUU-förordningen.

  • har fiskat i ett avstängt område, under fredningstid, utan kvoter eller efter det att kvoterna nyttjats eller under en fastställd djupbegränsning,
  • har använt förbjudna fiskeredskap eller fiskeredskap som inte uppfyller kraven,
  • har ägnat sig åt döljande, förändring eller bortskaffande av bevis som behövs vid en undersökning, eller
  • har hindrat befattningshavares arbete i samband med att de kontrollerar att tillämpliga bevarande- och förvaltningsåtgärder efterlevs, eller hindrat observatörernas arbete i samband med att de kontrollerar att tillämplig gemenskapslagstiftning efterlevs, eller
  • har ägnat sig åt fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en regional fiskeriorganisation på ett sätt som är oförenligt med eller står i strid med den organisationens bevarande- och förvaltningsåtgärder och för flagg från en stat som inte är part i eller samarbetar med den organisationen i enlighet med vad som fastställts av den organisationen. 216

Inspektioner av fiskefartyg från tredjeland i medlemsstaternas hamnar

Villkor för tillträde till hamn för fiskefartyg från tredjeland

I IUU-förordningen finns särskild reglering som rör fiskefartyg från tredjelands tillträde till hamnar inom medlemsstaterna, bl.a. i fråga om inspektion och förhandsmeddelanden. Följande kan särskilt nämnas avseende dessa bestämmelser.

Bestämmelser för inspektion i hamn

I syfte att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske ska effektiva bestämmelser för inspektioner i hamn av fiskefartyg från tredjeland som anlöper hamn i en medlemsstat upprätthållas .217

216 Se vidare i artikel 3 i IUU-förordningen. 217 Artikel 4.1 i IUU-förordningen.

Tillträde till medlemsstaternas hamnar, tillhandahållande av hamntjänster och genomförande av landning eller omlastning i sådana hamnar ska vara förbjudet för fiskefartyg från tredjeland om de inte uppfyller kraven i IUU-förordningen, utom vid force majeure eller i nödsituationer enligt artikel 18 i havsrättskonventionen för att få tillgång till tjänster som är absolut nödvändiga för att finna en lösning på dessa situationer .218

Utsedda hamnar

Tillträde till hamntjänster och genomförande av landning eller omlastning av tredjelands fiskefartyg i medlemsstaterna är endast tillåtet i utsedda hamnar .219

Förhandsmeddelande

Befälhavaren på fiskefartyg från tredjeland, eller deras ombud, ska minst tre arbetsdagar innan fartyget beräknas anlöpa hamn skicka ett förhandsmeddelande till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat vars utsedda hamnar eller landningsplatser de önskar utnyttja. I kontrollförordningen listas vilka uppgifter som ska ingå i ett sådant förhandsmeddelande. Om fartyg har fiskeriprodukter ombord behöver ett fångstintyg också bifogas .220

Tillstånd

För att få anlöpa en hamn i medlemsstaterna krävs som huvudregel att fartyget från tredjeland beviljas ett tillstånd från medlemsstaten .221

218 Artikel 4.2 i IUU-förordningen. 219 Artikel 5 i IUU-förordningen. 220 Artikel 6 i IUU-förordningen. 221 Närmare reglering avseende tillstånd finns i artikel 6 i IUU-förordningen.

Registrering av landning eller omlastning

När fiskefartyg från tredjeland ska omlasta eller landa fiskeriprodukter i medlemsstaterna ska även landnings- och omlastningsdeklarationer skickas till de behöriga myndigheterna i medlemsstatern a.222

Hamninspektioner

Allmänna principer

I IUU-förordningen finns reglering om att minst fem procent av alla landningar och omlastningar i medlemsstaternas utsedda hamnar, som utförs av fiskefartyg från tredjeland, ska inspekteras .223Det finns vidare reglering om att vissa angivna fiskefartyg alltid ska inspekteras .224

Inspektion

I fråga om inspektion regleras att befattningshavare med ansvar för inspektioner ska ha möjlighet att undersöka utrymmen, fångster (beredda eller inte), nät eller andra redskap, utrustning och alla dokument som befattningshavarna anser behövs för att kontrollera om tillämpliga lagar, förordningar eller internationella förvaltnings- eller bevarandeåtgärder följs. Befattningshavarna får också ställa frågor till de personer som anses ha information om det som ska inspekteras .225

Förfarande vid överträdelser

Om informationen som samlats in under inspektionen ger befattningshavaren belägg för att anta att ett fiskefartyg har bedrivit IUU-fiske, ska befattningshavaren anteckna den misstänkta överträdelsen i inspektionsrapporten, vidta alla åtgärder som krävs för

222 Närmare reglering finns i artikel 8 i IUU-förordningen. 223 Urvalet av dessa fem procent ska baseras på de EU-gemensamma kriterier som finns i genomförandeförordningen, se artikel 9 i IUU-förordningen. 224 Närmare reglering finns i artikel 9 i IUU-förordningen. 225 Närmare reglering finns i artikel 10 i IUU-förordningen.

att skydda det bevismaterial som hänför sig till den misstänkta överträdelsen och omedelbart överlämna inspektionsrapporten till den behöriga myndigheten.

Om inspektionen ger bevis för att IUU-fiske har bedrivits, ska hamnmedlemsstatens behöriga myndighet inte ge fartyget tillåtelse att landa eller omlasta sin fångst .226

Fångstcertifieringssystem för import och export av fiskeriprodukter

IUU-förordningen innehåller vidare bestämmelser om fångstcertifieringssystem för import och export av fiskeriprodukter.

Fångstintyg och fångstdokumentation

Fiskeriprodukter från IUU-fiske får inte importeras till gemenskapen. I IUU-förordningen finns med anledning av det reglering om att det vid import till gemenskapen krävs fångstintyg, som godkänts och kontrollerats av flaggstaten. Fångstintyget syftar till att visa att fångsten har gjorts i enlighet med tillämpliga lagar och förordningar samt internationella bevarande- och förvaltningsåtgärder .227I vissa fall kan fångstintyget ersättas av ett elektroniskt spårbarhetssyst em.228

Övrig reglering avseende import och export av fiskeriprodukter

IUU-förordningen innehåller vidare vissa särskilda bestämmelser som rör import och export av fiskeriprodukter. Här regleras t.ex. att det vid indirekt import av fiskeriprodukter, utöver fångstintyg, krävs skriftliga bevis rörande fiskeriprodukternas hantering. Det

226 Närmare reglering finns i artikel 11 i IUU-förordningen. Där regleras även informationsöverföring mellan berörda medlemsstater, kommissionen och regionala fiskeorganisationer. I den nämnda artikeln finns också särskild reglering avseende överträdelser som ägt rum på det fria havet och i tredjelands marina vatten. 227 Närmare reglering om fångstintygets innehåll finns i artikel 12 och bilaga II till IUUförordningen. 228 Närmare reglering finns i artikel 12 i IUU-förordningen. Även fångstdokumentation och eventuella tillhörande dokument som har godkänts enligt bestämmelser antagna av en regional fiskeriorganisation kan i vissa fall godtas som fångstintyg, närmare reglering om detta finns i artikel 13 i IUU-förordningen.

finns också särskilda bestämmelser som rör vägrad import. I fråga om export regleras bl.a. att fångster som har gjorts av fiskefartyg som för en medlemsstats flagg kan få exporteras först när de behöriga myndigheterna godkänt ett fångstint yg.229Det finns också särskilda bestämmelser som rör återexport.

Förordningen innehåller vidare bestämmelser om registerföring och informationshantering med avseende på import och export. Vi avser dock inte gå in närmare på regleringen i dessa bestämmelser .230

Kontroll

IUU-förordningen innehåller även reglering avseende kontroll. Enligt denna får medlemsstaternas behöriga myndigheter genomföra alla kontroller de anser nödvändiga för att säkerställa att bestämmelserna i förordningen tillämpas korrekt. Kontroll kan enligt regleringen bestå av bl.a. undersökning av produkter, granskning av deklarationsuppgifter, kontroll av om dokument finns och är äkta, samt kontroll av transportfordon och lagringsutrymmen. Kontrollerna ska inriktas på risker som inom ramen för riskhanteringen har fastställts på grundval av kriterier som utarbetats på både nationell nivå och gemenskapsnivå. I förordningen listas vidare vissa situationer där kontroll alltid ska genomföras .231

Gemenskapens varningssystem

IUU-förordningen innehåller vidare bestämmelser om gemenskapens varningssystem. Enligt dessa bestämmelser ska kommissionen vid vissa välgrundade tvivel om efterlevnaden av bestämmelser inom den gemensamma fiskeripolitiken offentliggöra ett varningsmeddelande, för att underrätta operatörer och se till att medlemsstater vidtar lämpliga åtgärder när det gäller berörda tredjeländer. Medlemsstaternas behöriga myndigheter, flaggstaten och vid behov även annat tredjeland ska informeras om meddelandet.

Det finns också reglering avseende åtgärder som följer på varningen, bl.a. avseende kontroll av fiskeriprodukter som omfattas av

229 Närmare reglering finns i artikel 14–16 och 18 i IUU-förordningen. 230 Regleringen återfinns i artikel 20–22 i IUU-förordningen. 231 Närmare reglering finns i artikel 17 i IUU-förordningen.

varningsmeddelandet .232Vi avser dock inte gå in närmare på dessa bestämmelser.

Identifiering av fiskefartyg som bedriver IUU-fiske

I IUU-förordningen finns även reglering om identifiering av fartyg som bedriver IUU-fiske. Enligt dessa bestämmelser ska kommissionen sammanställa och analysera information om IUU-fiske som den har erhållit genom regleringen i IUU-förordningen och om det är lämpligt, även annan relevant information. Kommissionen ska också föra ett register över fiskefartyg som påstås bedriva IUUfisk e.233

Kommissionen ska även identifiera fiskefartyg som på goda grunder kan förmodas bedriva IUU-fiske och som motiverar en officiell utredningen i den berörda medlemsstaten. Beträffande dessa fartyg ska kommissionen skicka en officiell begäran om utredning av IUU-fisket till den berörda flaggstaten .234

Icke-samarbetande IUU-länder

Kommissionen ska även identifiera de länder som den anser vara icke-samarbetande tredjeländer när det gäller bekämpning av IUUfiske .235Det ska också finnas en förteckning över icke-samarbetande tredjeländer .236

Om det kan bevisas att ett tredjelands åtgärder underminerar de bevarande- och förvaltningsåtgärder som en regional fiskeriorganisation har antagit, får kommissionen i enlighet med sina internationella förpliktelser anta nödåtgärder, vilka får gälla i högst sex månader enligt den närmare regleringen i IUU-förordningen .237

232 Närmare reglering finns i artikel 23–24 i IUU-förordningen. 233 Närmare reglering finns i artikel 25 i IUU-förordningen. Se även artikel 27 som rör upprättande av gemenskapens förteckning över IUU-fartyg och artikel 28 som rör avförande av fiskefartyg från gemenskapens förteckning över IUU-fartyg. Ytterligare reglering som berör förteckningen finns i artikel 29–30 i IUU-förordningen. 234 Närmare reglering finns i artikel 26 i IUU-förordningen. 235 Närmare reglering finns i artikel 31 i IUU-förordningen. Kommissionen ska vidta åtgärder i enlighet med artikel 54.2 i IUU-förordningen. I artikel 32 regleras vidare åtgärder med avseende på länder som har identifierats som icke-samarbetande tredjeländer. 236 Närmare reglering avseende förteckningen finns i artikel 33–35 i IUU-förordningen. 237 Närmare reglering finns i artikel 36 i IUU-förordningen.

Åtgärder med avseende på fiskefartyg och stater som är inblandade i IUU-fiske

IUU-förordningen innehåller vidare reglering om åtgärder med avseende på fiskefartyg som förts upp på gemenskapens förteckning över IUU-fartyg. Beträffande dessa fartyg regleras bl.a. följande. Gällande fisketillstånd eller särskilda fisketillstånd som har utfärdats av flaggmedlemsstater för IUU-fiskefartyg ska dras in. Fiskefartyg som för en medlemsstats flagg får inte heller på något sätt bistå IUU-fartyg, bereda fisk eller delta i omlastning eller gemensamma fiskeinsatser med IUU-fiskefartyg. Vidare är import av fiskeriprodukter som är fångade av IUU-fiskefartyg förbjuden .238

Förordningen innehåller även reglering om åtgärder med avseende på icke-samarbetande tredjeländer. Beträffande dessa åtgärder kan nämnas att det bl.a. ska vara förbjudet med import till gemenskapen av fiskeriprodukter som fångats av fiskefartyg som för ett sådant lands flag g.239

Medborgare

IUU-förordningen innehåller även reglering avseende medborgare som stödjer eller ägnar sig åt IUU-fiske. Enligt dessa bestämmelser får medborgare som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion varken stödja eller bedriva IUU-fiske, vilket bl.a. inbegriper verksamhet ombord på eller som operatörer för fiskefartyg som har förts upp på gemenskapens förteckning av IUU-fartyg. Medlemsstaterna ska enligt regleringen samarbeta med varandra och tredjeländer för att identifiera medborgare som stödjer eller bedriver IUU-fiske.

Medlemsstaterna ska vidare, utan att det påverkar flaggstatens primära ansvar, med förbehåll för och i enlighet med sin nationella lagstiftning, vidta lämpliga åtgärder när de gäller de medborgare som stödjer eller bedriver IUU-fiske .240Vidare regleras bl.a. att medborgare inte får sälja eller exportera fiskefartyg till operatörer som är inblandade i drift, förvaltning eller ägande av IUU-fartyg .241

238 Närmare reglering finns i artikel 37 i IUU-förordningen 239 Närmare reglering finns i artikel 38 i IUU-förordningen. 240 Närmare reglering finns i artikel 39 i IUU-förordningen. 241 Närmare reglering finns i artikel 40 i IUU-förordningen, som innehåller reglering om förebyggande åtgärder och sanktioner.

Omedelbara tillsynsåtgärder, sanktionsåtgärder och kompletterande sanktioner

IUU-förordningen innehåller vidare ett kapitel som rör omedelbara tillsynsåtgärder, sanktionsåtgärder och kompletterande sanktioner.

Kapitlet ska tillämpas på

  • allvarliga överträdelser som har begåtts på de medlemsstaters territorium för vilka fördraget gäller eller i de marina vatten som lyder under medlemsstaternas suveränitet eller jurisdiktio n242,
  • allvarliga överträdelser som har begåtts av gemenskapens fiskefartyg eller av medborgare i medlemsstaterna, och
  • allvarliga överträdelser som upptäckts inom territoriet eller i de marina vatten som lyder under medlemsstaternas suveränitet eller jurisdiktion, men som har begåtts på det fria havet eller inom ett tredjelands jurisdiktion och som är föremål för sanktioner enligt artikel 11.4 i IUU-förordningen .243

Allvarliga överträdelser

I förordningen definieras att med allvarliga överträdelser avses

a) de verksamheter som anses utgöra IUU-fiske,

b) affärsverksamheter i direkt samband med IUU-fiske, inklusive

handel med eller import av fiskeriprodukter, och

c) förfalskning av handlingar som avses i denna förordning eller

användning av sådana falska eller ogiltiga handlingar.

Medlemsstaterna ska fastställa huruvida en överträdelse är allvarlig med beaktande av sådana kriterier som den skada som har åsamkats, överträdelsens värde, dess omfattning eller om den har upprepats .244

242 Vatten som gränsar till de territorier och länder som nämns i bilaga II till fördraget undantas dock. 243 Se vidare i artikel 41 i IUU-förordningen. 244 Artikel 42 i IUU-förordningen.

Omedelbara tillsynsåtgärder

I förordningen regleras även medlemsstaternas skyldigheter att vidta omedelbara tillsynsåtgärder. Medlemsstaten ska inleda en fullständig utredning av överträdelsen om en fysisk person misstänks ha begått, eller tas på bar gärning med att begå, en allvarlig överträdelse. Medlemsstaten ska även inleda en sådan utredning om en juridisk person misstänks vara ansvarig för en sådan överträdelse. Medlemsstaten ska även, i enlighet med nationell lagstiftning, och med beaktande av hur allvarlig överträdelsen är, omedelbart vidta tillsynsåtgärder. Dessa kan t.ex. vara

  • omedelbart förbud mot fiskeriverksamhet,
  • omdirigering av fiskefartyget till hamn,
  • omdirigering av transportfordonet till annan plats för inspektion,
  • krav på ekonomisk säkerhet,
  • beslagtagande av fiskeredskap, fångster eller fiskeriprodukter,
  • tillfälligt förbud mot förflyttning av fiskefartyg eller transportfordon,
  • tillfälligt indragande av fisketillstånd.

I IUU-förordningen regleras också att tillsynsåtgärderna ska vara utformade så att de förebygger fortsatta allvarliga överträdelser och gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att fullfölja utredningen .245

Sanktioner vid allvarliga överträdelser

I IUU-förordningen regleras också sanktioner vid allvarliga överträdelser. Medlemsstaterna ska se till att en fysisk person som har begått en allvarlig överträdelse, eller en juridisk person som befunnits ansvarig för en sådan, kan bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner. Det regleras också vilka högsta sanktioner som ska tillämpas i olika situationer och vad medlemsstaterna ska beakta vid tillämpningen av sanktionerna.

245 Artikel 43 i IUU-förordningen.

Medlemsstaterna får utöver administrativa sanktioner, eller som ett alternativ, tillämpa effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner .246Medlemsstaterna har alltså vissa valmöjligheter när det kommer till det nationella sanktionssystemet.

Kompletterande sanktioner

Av IUU-förordningen framgår att sanktionerna enligt förordningen får kompletteras av andra sanktioner eller åtgärder som kan avse, bl.a.

  • kvarstadsbeläggande av det fiskefartyg som använts i samband med överträdelsen,
  • åläggande om tillfälligt stillaliggande för fiskefartyget,
  • beslagtagande av förbjudna fiskeredskap, fångster och fiskeriprodukter,
  • tillfällig eller definitiv återkallelse av fisketillstånd, och
  • inskränkning eller återkallelse av fiskerättigheter .247

Genomförande av bestämmelser som har antagits inom vissa regionala fiskeriorganisationer avseende iakttagelser av fiskefartyg

IUU-förordningen innehåller även reglering om genomförande av bestämmelser som har antagits inom vissa regionala fiskeriorganisationer avseende iakttagelser av fiskefartyg. Bestämmelserna ska tillämpas på fiskeverksamhet som omfattas av de regler om iakttagelser till havs, som har antagits av regionala fiskeriorganisationer och som är bindande för gemenskapen. Här kan nämnas att det föreligger en rapporteringsskyldighet för medlemsstater vars behöriga myndigheter, iakttar att ett fiskefartyg ägnar sig åt vad som kan ses som IUU-fiske. Det regleras också att medlemsstater har en skyldighet att så snart som möjligt inleda en undersökning av iakttagen

246 Artikel 44 i IUU-förordningen. 247 Artikel 45 i IUU-förordningen.

verksamhet som bedrivs av de fiskefartyg som för deras flagg .248Vi avser dock inte att gå in närmare på dessa bestämmelser.

Övriga bestämmelser

IUU-förordningen innehåller också bestämmelser om ömsesidigt bistånd och slutbestämmelser, vi avser dock inte att gå in närmare på de bestämmelserna inom ramen för denna framställning.

5.6. EU:s rättsakter inom miljöområdet

Nedan beskrivs de rättsakter inom miljöområdet som bedöms ha störst påverkan för regleringen av fisket.

5.6.1. Naturvårdsdirektiven

Art- och habitatdirektiv et249, som ibland benämns livsmiljödirektivet, och fågeldirektiv et250brukar ofta gå under den gemensamma benämningen naturvårdsdirektiven. De avser att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer, vilda djur och vilda växter inom EU. Genom naturvårdsdirektiven föreskrivs dels ett system för områdesskydd, dels ett system för skydd av arter. Inom ramen för skyddet av arter ställs dock också krav på skydd av habitat, varför ett slags områdesskydd kan sägas ingå även i systemet för artskydd. Direktiven har kopplingar till internationell rätt och det kan särskilt nämnas att de genomför Bernkonventione n251och konventionen om biologisk mångfal d252.253Vi går nedan kortfattat igenom direktivens innehåll och inleder med att beskriva art- och habitatdirektivet.

248 Närmare reglering återfinns i artikel 48–50 i IUU-förordningen. 249 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter. 250 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet). 251 Vi har berört konventionen i avsnitt 4.5.2. 252 Vi har berört konventionen i avsnitt 4.5.1. 253SOU 2021:51 s. 375.

Art- och habitatdirektivet

Art- och habitatdirektivet antogs år 1992 och syftar till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarandet av livsmiljöer samt vilda djur och växter i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget .254Av EU-domstolens praxis framgår att medlemsstaterna är skyldiga att genomföra direktivet i även de exklusiva ekonomiska zonerna, i den utsträckning som medlemsstaterna har jurisdiktion .255Åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ska syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos livsmiljöer samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse. Åtgärderna ska samtidigt ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdr ag.256

Det finns i huvudsak två olika instrument för att uppnå direktivets syfte; Natura 2000-nätverket med skyddade områden samt bestämmelserna om skydd för arter .257Till direktivet finns ett flertal bilagor, av vilka det framgår vilket skydd som är aktuellt för en viss art, och ofta förekommer arter i flera bilagor till direktivet. Nedan beskrivs något förenklat hur systemet med bilagorna fungerar.

Bilaga I – Livsmiljöer vars bevarande kräver Natura 2000-område

I den första bilagan listas livsmiljötyper av gemenskapsintresse vars bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. Livsmiljötyperna är uppdelade i olika grupper, t.ex. kuster och saltpåverkade livsmiljöer samt sötvattenmiljöer. Dessa delas i sin tur in i olika undergrupper och enskilda livsmiljöer.

254 Artikel 2.1 i art- och habitatdirektivet. 255 Mål C-6/04, Kommissionen mot Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. 256 Artikel 2.2 och 2.3 i art- och habitatdirektivet. 257 Kommissionens vägledning om art- och habitatdirektivet, s. 6.

Bilaga II – Djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver Natura 2000-områden

I den andra bilagan listas djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses. Det kan röra sig arter som är av gemenskapsintresse för att de, inom medlemsstaternas europeiska territorium, är:

  • hotade,
  • sårbara,
  • sällsynta, eller
  • endemisk a.258

Djuren delas in i två grupper; ryggradsdjur och ryggradslösa djur. Här listas flera olika arter av bl.a. fiskar, leddjur och blötdjur.

Bilaga III – Kriterier för val av områden som kan utses till områden av gemenskapsintresse och till särskilda bevarandeområden

Den tredje bilagan innehåller kriterier för val av områden som kan utses till områden av gemenskapsintresse och till särskilda bevarandeområden. Kriterierna delas in i olika grupper beroende på om de kopplar till områden som listas i bilaga I eller arter i bilaga II.

Bilaga IV – Djur- och växtarter som kräver strikt skydd

I bilagan listas djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver ett strikt skydd och även i denna lista delas djur och växter in i olika undergrupper: ryggradsdjur (däggdjur, reptiler, groddjur och fiskar) och ryggradslösa djur (leddjur och blötdjur).

258 Närmare information om arterna i bilagan finns i SOU 2021:51 s. 379 f.

Bilaga V – Insamling i naturen och exploatering

I den femte bilagan listas djur- och växtarter av gemenskapsintresse där insamling i naturen och exploatering av dem kan bli föremål för förvaltningsåtgärder. Även i denna bilaga delas djur och växter upp i olika undergrupper.

Bilaga VI – Förbjudna medel och metoder för fångst och dödande samt förbjudna transportmedel

I bilagan listas förbjudna metoder för fångst och dödande samt förbjudna transportmedel. Beträffande icke-selektiva medel listas för fiskar både gift och sprängämnen.

Kopplingar mellan art- och habitatdirektivet och den gemensamma fiskeripolitiken

Såsom har angetts tidigare i avsnitt 5.5.1 framgår det av artikel 11 i grundförordningen att medlemsstaterna ges befogenhet att anta bevarandeåtgärder som inte berör andra medlemsstaters fiskefartyg som ska tillämpas på vatten som ligger under deras överhöghet eller jurisdiktion och som är nödvändiga för att de ska kunna efterleva skyldigheterna enligt bl.a. artikel 6 i art- och habitatdirektivet. Det finns därför anledning att gå in närmare på regleringen i den aktuella artikeln.

Artikel 6 – Nödvändiga åtgärder för bevarande

I artikel 6 i art- och habitatdirektivet framgår medlemsstaternas förpliktelser kopplat till de livsmiljötyper som listas i bilaga I och djur- och växtarterna som listas i bilaga II till direktivet.

Av artikeln framgår att för de särskilda bevarandeområdena, ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, vilket om så krävs innefattar utarbetande av lämpliga skötsel- och förvaltningsplaner särskilt för områdena eller integrerade i andra utvecklingsplaner, samt lämpliga lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven hos de livsmiljötyper i bilaga 1 och de arter i bilaga 2 som finns i områdena. Medlemsstaterna ska

vidare i de särskilda bevarandeområdena vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med direktivet.

Artikeln innehåller vidare bestämmelser avseende planer och projekt som inte direkt hänger samman med eller är nödvändiga för skötseln och förvaltningen av ett område, men som enskilt eller i kombination med andra planer eller projekt kan påverka området på ett betydande sätt. Vi avser dock inte att gå in närmare på dessa bestämmelser inom ramen för denna framställning.

Fågeldirektivet

Fågeldirektivet behandlar bevarande av alla fågelarter som förekommer naturligt i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget. Direktivet omfattar skydd, skötsel, förvaltning och kontroll av fåglarna och hur de får utnyttjas och bestämmelserna ska gälla för fåglar samt för deras ägg, bon och livsmiljöer .259Även inom ramen för fågeldirektivet finns alltså bestämmelser om skydd för livsmiljöer och skydd för arter. Fågeldirektivet är, precis som art- och habitatdirektivet uppbyggt kring bilagor av vilka det i huvudsak framgår vilka arter och/eller livsmiljöer som omfattas av vilket skydd. Här kan nämnas att i bilaga I anges de arter som är särskilt skyddsvärda och för vilka det ska vidtas särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där det förekommer. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket gör det möjligt för medlemsstater att ha strängare regler än de som finns i direktivet .260

Kopplingar mellan fågeldirektivet och den gemensamma fiskeripolitiken

Såsom har angetts tidigare i avsnitt 5.5.1 framgår det av artikel 11 i grundförordningen att medlemsstaterna ges befogenhet att anta bevarandeåtgärder som inte berör andra medlemsstaters fiskefartyg, som ska tillämpas på vatten som ligger under deras överhöghet eller

259 Artikel 1 fågeldirektivet. 260 Se artikel 14 i fågeldirektivet.

jurisdiktion, och som är nödvändiga för att de ska kunna efterleva skyldigheterna enligt bl.a. artikel 4 i fågeldirektivet. Det finns därför anledning att gå in närmare på regleringen i den aktuella artikeln.

Artikel 4 – särskilda åtgärder för bevarande av livsmiljöer

Av artikeln framgår att för de arter som listas i bilaga I ska särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer.

I samband med det ska hänsyn tas till

a) utrotningshotade arter,

b) arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön,

c) arter som anses som sällsynta på grund av att populationerna är

små eller den lokala utbredningen begränsad,

d) andra arter som kräver speciell uppmärksamhet på grund av den

särskilda karaktären hos deras livsmiljö.

Medlemsstaterna ska som särskilda skyddsområden i första hand klassificera sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet av dessa arter, med hänsyn till arternas behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av direktivet. Med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av direktivet, ska medlemsstaterna vidta liknande åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga I med avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg. De utpekade områdena ses som en del av Natura 2000-systemet ,261precis som de utpekade områdena inom art- och habitatdirektivet.

Medlemsstaterna ska vidare vidta lämpliga åtgärder för att undvika förorening och försämring av livsmiljöer samt störningar som påverkar fåglarna inom skyddsområden, i den mån aktuell påverkan inte saknar betydelse för att uppnå syftet med artikeln. Medlemsstaterna ska även utanför skyddsområdena sträva efter att undvika förorening och försämring av livsmiljöer.

261SOU 2021:51 s. 414 f.

5.6.2. Havsmiljödirektivet

Inom EU:s integrerade havspolitik, som vi har berört i avsnitt 5.4.1 ovan, är havsmiljödirektiv et262en av de centrala rättsakterna. Direktivet omfattar de marina vattnen under medlemsstaternas suveränitet och jurisdiktion ,263dvs. de marina zoner som inom havsrätten benämns inre vatten, territorialhav och exklusiv ekonomisk zon .264I havsmiljödirektivet fastställs en ram inom vilken medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att uppnå eller upprätthålla en god miljöstatus i den marina miljön .265Direktivet innehåller bestämmelser om att marina strategier ska utarbetas och genomföras, i syfte att bl.a. skydda och bevara havsmiljön och förhindra utsläpp. De marina strategierna ska samtidigt möjliggöra hållbart nyttjande av haven genom en ekosystembaserad metod . 266

Kopplingar mellan havsmiljödirektivet och den gemensamma fiskeripolitiken

Den gemensamma fiskeripolitiken ska vara förenlig med målsättningen att uppnå god miljöstatus enligt havsmiljödirektive t.267Fiske påverkar dels direkt arter och artsammansättning via uttag av arter, dels havsbottnar via bottentrålning. Därmed ska den gemensamma fiskeripolitiken ta hänsyn till definitionerna om god miljöstatus enligt deskriptor 1 och 3 (biologisk mångfald och kommersiellt nyttjade fiskpopulationer) samt deskriptor 6 (havsbottens integritet). Den gemensamma fiskeripolitiken ska även bidra till att uppnå en naturlig storleks- eller åldersfördelning i fisksamhället, vilket annars inte ingår.

Fisket är beroende av ett fungerade ekosystem för att relevanta ekosystemtjänster, som att kunna nyttja fisk som resurs, ska kunna bibehållas. Kopplingen mellan den gemensamma fiskeripolitiken

262 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område. 263 Direktivets tillämpningsområde framgår av artikel 2.1 läst tillsammans med artikel 3.1 i havsmiljödirektivet. Här kan noteras att direktivet inte ska tillämpas på de vatten som gränsar till de länder och territorier som anges i bilaga II till fördraget och de franska utomeuropeiska departementen och gemenskaperna. 264 Se avsnitt 4.3.2 för närmare information om de olika maritima zonerna. 265 Närmare information finns i artikel 1 i havsmiljödirektivet. 266 Se artikel 1 i havsmiljödirektivet. 267 Havsmiljödirektivet implementeras genom havsmiljöförordningen (2010:1341) i svensk lagstiftning.

och havsmiljödirektivet är därmed inte begränsat till målsättningar som rör fisk, utan rör alla temaområden inom havsmiljödirektivet som ska bidra direkt till tillväxt av bestånden. Exempelvis påverkan från övergödning, miljögifter, främmande arter, marint skräp och buller, samt fungerade näringsvävar. Allt detta förvaltas med hjälp av havsmiljödirektivet.

MSY-konceptet (maximal hållbar avkastning )268definierar målsättningarna inom både den gemensamma fiskeripolitiken och havsmiljödirektivet, och är därmed den direkta länken mellan dessa båda. De artiklar i grundförordningen som reglerar åtgärder (artiklarna 11–14 och 18–20) eller reglerar landningsskyldigheten, tillträde och fiskemöjligheter (artiklarna 15–17) är verktyg för att nå målsättningarna enligt havsmiljödirektivet. Reglering inom den gemensamma fiskeripolitiken är en viktig del för att nå god miljöstatus enligt åtgärdsprogram. Ett centralt verktyg i grundförordningen är regleringen om bevarandeåtgärder enligt artikel 11. Såsom har angetts tidigare i avsnitt 5.5.1 framgår det av denna artikel att medlemsstaterna ges befogenhet att anta bevarandeåtgärder som inte berör andra medlemsstaters fiskefartyg, som ska tillämpas på vatten som ligger under deras överhöghet eller jurisdiktion, och som är nödvändiga för att de ska kunna efterleva skyldigheterna enligt bl.a. artikel 13.4 i havsmiljödirektivet, vilka vi går in på i det följande.

Artikel 13 och 15 – åtgärdsprogram, samt behov av regionala åtgärder

I artikeln 13 regleras de åtgärdsprogram som medlemsstaterna ska ta fram kopplat till de marina strategierna. Åtgärdsprogrammen ska enligt artikeln innehålla de åtgärder som medlemsstaterna behöver vidta för att uppnå eller upprätthålla en god miljöstatu s269i varje berörd marin region eller delregion. Vid utarbetandet av åtgärdsprogrammen ska medlemsstaterna ta hänsyn till hållbar utveckling och särskilt de planerade åtgärdernas sociala och ekonomiska effekter. Åtgärderna behöver vara kostnadseffektiva och tekniskt genomförbar a.270

268 Vi har behandlat MSY i bl.a. avsnitt 3.2.5. 269 Denna ska vara fastställd i enlighet med artikel 9.1 i havsmiljödirektivet. 270 Artikel 13.1–13.3 i havsmiljödirektivet.

Av artikel 13.4 i havsmiljödirektivet framgår att åtgärdsprogrammen ska omfatta geografiska skyddsåtgärder för att bidra till att skapa sammanhängande och representativa nätverk med marina skyddsområden som har tillräcklig mångfald i ekosystemen, exempelvis särskilda bevarandeområden i enlighet med art- och habitatdirektivet, särskilda skyddsområden i enlighet med fågeldirektivet och marina skyddsområden som erkänts av gemenskapen eller berörda medlemsstater inom ramen för internationella eller regionala avtal som de är parter i.

Artikel 15 i havsmiljödirektivet lyfter behovet av regionala åtgärder och är av särskilt intresse för fiskförvaltningen. Att kunna uppnå god miljöstatus i ett nationellt havsområde är oftast avhängig av aktiviteter och belastningar i vatten utanför respektive stats jurisdiktion. Detta kräver koordinerade åtgärder i respektive havsområde. Staterna har möjlighet att lyfta behovet till EU-kommissionen via artikel 15 om man anser att åtgärder ligger utanför respektive stats jurisdiktion. Fiske och sjöfart är två sektorer där det kan vara relevant.

5.6.3. Havsplaneringsdirektivet

Havsplaneringsdirektivet är, precis som havsmiljödirektivet som har beskrivits ovan, en del av EU:s integrerade havspoliti k.271Havsplaneringsdirektivet syftar till att främja en hållbar tillväxt i havsrelaterade ekonomier, hållbar utvecklig i havsområden och hållbar användning av marina resurser .272Direktivet har ett begränsat tillämpningsområde; det påverkar inte annan EU-lagstiftning och ska inte tillämpas på kustvatten som omfattas av staternas fysiska planerin g.273

Varje medlemsstat ska enligt direktivet upprätta och genomföra en havsplanerin g.274I arbetet med havsplanerna ska medlemsstaterna tillämpa en ekosystemansats och beakta ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter för att stödja hållbar utvecklig och tillväxt i den havsrelaterade sektorn. Medlemsstaterna ska också främja samexistens mellan relevanta verksamheter och användningsom-

271 EU:s integrerade havspolitik beskrivs i avsnitt 5.4.1 ovan. 272 Artikel 1 i havsplaneringsdirektivet. 273 Artikel 2 i havsplaneringsdirektivet. 274 Artikel 4 i havsplaneringsdirektivet.

råden. De ska dessutom sträva efter att bidra till hållbar utveckling i sektorerna för energi till havs, sjötransport, fiske och vattenbruk samt bevarande, skydd och förbättring av miljön, inklusive motståndskraft mot effekterna av klimatförändringar .275Vi avser inte att gå in närmare på direktivets bestämmelser inom ramen för denna framställning.

5.6.4. Övrig reglering

Kopplingar finns till även annan reglering inom miljöområdet. Här kan särskilt nämnas det så kallade engångsplatsdirektiv et276och det så kallade mottagningsdirektiv et277. Vi kommer dock inte att gå in närmare på dessa regleringar inom ramen för denna framställning.

275 Artikel 5 i havsplaneringsdirektivet. 276 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 av den 5 juni 2019 om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön. Genom förordning (2021:1001) om producentansvar för fiskeredskap införs ett producentansvar för fiskeredskap. 277 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/883 av den 17 april 2019 om mottagningsanordningar i hamn för avlämning av avfall från fartyg, om ändring av direktiv 2010/65/EU och upphävande av direktiv 2000/59/EG.

6. Den nationella fiskelagstiftningen och övrig relevant nationell lagstiftning

6.1. Inledning

Svenskt fiske berörs av ett flertal bestämmelser i den nationella lagstiftningen. Centrala lagbestämmelser finns i första hand i fiskelagen och GFP-lagen, men relevant reglering finns även i annan lagstiftning, t.ex. i lagen om överlåtbara fiskerättigheter. Dessa lagar kompletteras av bestämmelser i fiskeförordningen respektive förordningen om överlåtbara fiskerättigheter, som i sin tur kompletteras av ett flertal myndighetsföreskrifter, främst utfärdade av Havs- och vattenmyndigheten. Det finns även relevanta bestämmelser i annan lagstiftning.

Den nationella fiskelagstiftningen innehåller bestämmelser om både fiske och vattenbruk. Beskrivningarna i detta kapitel är avgränsade till de bestämmelser som har relevans för fisket. Avsikten är att översiktligt beskriva den nationella regleringen. I samband med att vi redogör för utredningens förslag och bedömningar kommer vi i vissa fall att gå in närmare på bakgrunden till de relevanta bestämmelserna.

Innan vi redogör för den nu gällande fiskelagstiftningen kommer vi översiktligt att beröra nationella miljömål med kopplingar till fisket. Vi kommer avslutningsvis att gå in på överenskommelser om fiske med andra länder och fiskelagens förhållande till andra lagstiftningar, bl.a. inom miljöområdet.

6.2. Nationella miljömål som berör fiske

I detta avsnitt går vi igenom relevanta nationella miljömål som berör fisket och redogör för i vilken mån Sverige har bedömts uppfylla dem. Vi återkommer även till mål 14 i Agenda 2030 och de för fisket relevanta delmålen. Redogörelsen avser förhållanden som var aktuella år 2024.

6.2.1. Agenda 2030 och Sveriges miljömål

Vi har i avsnitt 4.5.1 beskrivit Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling. Som anges i avsnittet ska varje lands regering säkerställa att det finns nationella delmål med utgångspunkt i den globala ambitionsnivån, men med hänsyn tagen till nationella förhållanden såsom kapacitet och utvecklingsniv å.1Många av de centrala principerna i Agenda 2030 är formulerade som målsättningsstadganden i den svenska grundlagen .2Enligt 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen ska det allmänna främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Den bestämmelsen kompletteras av miljöbalkens bestämmelser. Av balkens portalparagraf, 1 kap. 1 §, framgår att bestämmelserna i balken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Miljöbalkens bestämmelser och tillämpningsområde kommer vi att återkomma till nedan, se avsnitt 6.11.1.

Sverige har i hög utsträckning lagstiftning och riksdagsbundna mål som väl motsvarar Agenda 2030. Men det har ansetts krävas fortsatt arbete för att kunna nå ett flertal mål .3De riksdagsbundna målen är styrande för regeringen och kan konkretiseras genom regeringens åtgärder och genom styrning av och uppdrag till statliga myndigheter. Kommuner och regioner är inte bundna av nationella mål om de inte anges i lag men de riksdagsbundna målen har ofta en indirekt styrande effekt även på regional och lokal niv å.4

Såsom har beskrivits i avsnitt 4.5.1 är det globala fjortonde målet – Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt

1 Paragraf 55 i resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling, A/RES/70/1. 2Prop. 2019/20:188 s. 18. 3Prop. 2019/20:188 s. 7. 4Prop. 2019/20:188 s. 18.

för en hållbar utveckling – av särskilt intresse för fisket. Bland målets delmål bör 14.2, 14.4, 14.5 och 14.6 nämnas särskilt. Delmål 14.2 avser att skydda och återställa ekosyste m5, delmål 14.4 avser att främja hållbart fisk e6, delmål 14.5 avser bevarande av kust- och havsområde n7och delmål 14.6 avser avskaffandet av subventioner som bidrar till överfisk e8. Regeringen har i en skrivelse år 2022 beskrivit regeringens samlade arbete med att genomföra Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling samt bedömt i vilken mån Sverige har uppfyllt delmålen. När det gäller uppfyllelsen av delmål 14.2 anges bl.a. att situationen för de marina naturtyperna i Sverige har försämrats och är i behov av åtgärder. Avseende delmål 14.4 anges i huvudsak att det har genomförts insatser för att utveckla mer hållbara fiskemetoder och redskap, men att regeringen bedömer att ytterligare åtgärder behövs för att nå delmålet. Delmålen 14.5 och 14.6 anges i skrivelsen vara uppfyllda .9

Det svenska miljömålssystemet innehåller ett generationsmål, som visar på inriktningen för samhällsomställning, och 16 miljökvalitetsmål, som anger vilket miljötillstånd som ska uppnås i ett generationsperspektiv .10Därutöver finns flera etappmål som ska göra det lättare att nå generationsmålet och miljömålen. Etappmålen identifierar även en önskad omställning av samhället .11Arbetet med

5 Delmål 14.2 lyder: ”Senast 2020 förvalta och skydda marina och kustnära ekosystem på ett hållbart sätt för att undvika betydande negativa konsekvenser, bland annat genom att stärka deras motståndskraft, samt vidta åtgärder för att återställa dem i syfte att uppnå friska och produktiva hav.” https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-14-hav-och-marinaresurser/. 6 Delmål 14.4 lyder: ”Senast 2020 införa en effektiv fångstreglering och stoppa överfiske, olagligt, orapporterat och oreglerat fiske liksom destruktiva fiskemetoder samt genomföra vetenskapligt baserade förvaltningsplaner i syfte att återställa fiskbestånden så snabbt som möjligt, åtminstone till de nivåer som kan producera maximalt hållbart uttag, fastställt utifrån deras biologiska egenskaper.” https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-14hav-och-marina-resurser/. 7 Delmål 14.5 lyder: ”Senast 2020 skydda minst 10 procent av kust- och havsområdena, i överensstämmelse med nationell och internationell rätt och på grundval av bästa tillgängliga vetenskapliga rön.” https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-14-hav-ochmarina-resurser/ hämtat 2024-02-07. 8 Del mål 14.6 lyder: ”Senast 2020 förbjuda vissa former av fiskesubventioner som bidrar till överkapacitet och överfiske, avskaffa subventioner som bidrar till olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och avstå från att införa nya sådana subventioner, med erkännande av att en ändamålsenlig och effektiv särskild och differentierad behandling av utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna bör vara en integrerad del av förhandlingarna om fiskesubventioner i Världshandelsorganisationen.” https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-14-hav-och-marina-resurser/. 9 Regeringens skrivelse 2021/22:247, s. 46. 10Prop. 2009/10:155 s. 21 och 26. 11 Webbplatsen för de svenska miljömålen: https://www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/.

att uppnå miljökvalitetsmålen utgör grunden för den nationella miljöpolitiken .12

Av förarbetena framgår att generationsmålet är ett inriktningsmål för miljöpolitiken och ska ge vägledning om de värden som ska skyddas och den samhällsomställning som krävs för att den önskade miljökvaliteten ska kunna nås .13Riksdagen har definierat målet på följande sätt: ”Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser (generationsmålet). ”14

Fisket kan ha påverkan på möjligheterna att nå flera av de nationella miljökvalitetsmålen. Uppnåendet av berörda miljömål kan i sin tur påverka förutsättningarna för fisket. Utredningen bedömer att de miljömål som främst berörs är hav i balans samt levande kust och skärgård, ett rikt växt- och djurliv, samt levande sjöar och vattendrag. Dessa beskrivs därför nedan.

Regeringen har beslutat om preciseringar av vad som avses med respektive miljömå l.15Nedan anges de preciseringar som vi bedömer är av betydelse för fisket. Därutöver har miljömålsansvariga myndigheter på uppdrag av regeringen beslutat om indikatorer för uppföljning av miljömålen .16

Åtta myndigheter har i uppdrag att följa upp miljömålen. Naturvårdsverket sammanställer resultaten av myndigheternas uppföljningar i fördjupade utvärderingar vart fjärde år. Dessutom görs årliga utvärderingar av miljömålen .17Nedan återges i korthet bedömningarna av i vilken mån de angivna miljömålen kommer att kunna nås till år 20 30.18

12Prop. 2009/10:155 s. 11. 13Prop. 2009/10:155 s. 24. 14Prop. 2009/10:155 s. 21, bet. 2009/10:MJU25, rskr. 2009/10:377. 15Ds 2012:23. 16 Regeringsbeslut den 6 juni 2016 i ärende nr M2016/01592/Mm. Uppdrag om indikatorer för uppföljning av miljökvalitetsmålen och Generationsmålet. 17 Naturvårdsverket (2023-2). Rapport 7088, s. 57 och Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/om-miljoarbetet/sveriges-miljomal/uppfoljning-avsveriges-miljomal/. 18 Se i sammanhanget även avsnitt 5.6.2 avseende kopplingar mellan havsmiljödirektivet och den gemensamma fiskeripolitiken.

Hav i balans samt levande kust och skärgård

Riksdagen har definierat miljömålet på följande sätt: ”Västerhavet och Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och den biologiska mångfalden skall bevaras. Kust och skärgård skall ha en hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård skall bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar (miljökvalitetsmål 5). ”19

Regeringen har beslutat om elva preciseringar av miljömålet .20Vi bedömer att framför allt följande preciseringar har relevans för fisket.

  • Kust- och havsvatten har god miljöstatus med avseende på fysikaliska, kemiska och biologiska förhållanden i enlighet med havsmiljöförordningen (2010:1341).
  • Kustvatten har minst god ekologisk status eller potential och god kemisk status i enlighet med förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön .21
  • Kusternas och havens viktiga ekosystemtjänster är vidmakthålln a.22
  • Grunda kustnära miljöer präglas av en rik biologisk mångfald och av en naturlig rekrytering av fisk samt erbjuder livsmiljöer och spridningsvägar för växt- och djurarter som en del i en grön infrastruktur .23

19Prop. 1997/98:145 s. 71, bet. 1998/99:MJU06, rskr. 1998/99:182. 20Ds 2012:23 s. 69. 21 Preciseringarna om god miljöstatus i de två först angivna punkterna avser de krav som finns i havsmiljöförordningen och förordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön. Förordningarna genomför havsmiljödirektivet och vattenmiljödirektivet och ställer krav på att nå eller upprätthålla god miljöstatus respektive god ekologisk och kemisk status. Ds 2012:23 s. 74. 22 Preciseringen om kusternas och havens ekosystemtjänster innebär bl.a. att negativ påverkan av verksamheter i havs-, kust- och skärgårdsområden är minimerade och att kustanknutna näringar som fiske, vattenbruk, sjöfart och turism bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt. Uttaget av fisk och hur fisket bedrivs är anpassat till havens ekologiska bärkraft och förmåga till återhämtning och uttagets storlek ska vara i enlighet med den internationella vetenskapliga rådgivningen. Ds 2012:23 s. 75. 23 Preciseringen om grunda kustnära miljöer innebär bl.a. att potentiellt värdefulla, kustnära livsmiljöer viktiga för biologisk mångfald, för kustfiskbestånd samt för lekande och uppväxande fisk är återställda. Preciseringen innebär också att lokal och traditionell kunskap samt biologiskt kulturarv är nyttjade i identifiering, urval, restaurering och skötsel av värdefulla områden. Ds 2012:23 s. 75.

  • Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till kust och hav har gynnsam bevarandestatus och tillräcklig genetisk variation inom och mellan populationer samt att naturligt förekommande fiskarter och andra havslevande arter fortlever i livskraftiga bestånd.
  • Hotade arter har återhämtat sig och livsmiljöer har återställts i värdefulla kust- och havsvatten .24
  • Havs-, kust- och skärgårdslandskapens natur- och kulturvärden är bevarade och förutsättningar för fortsatt bevarande och utveckling av värdena finns .25

Havs- och vattenmyndigheten anger i sin senaste fördjupade utvärdering av miljömålet att det görs mycket värdefullt arbete för att förbättra Sveriges hav och kustvatten. Myndigheten bedömer samtidigt att målet inte är uppnått och att det inte heller kommer att kunna nås till år 2030 med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Enligt myndigheten går det inte att se en tydlig riktning för utvecklingen i miljön eftersom positiva och negativa utvecklingsriktningar inom målet tar ut varandra .26

Ett rikt växt- och djurliv

Riksdagen har definierat miljömålet på följande sätt: ”Den biologiska mångfalden skall bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generationer. Arternas livsmiljöer och ekosystemen samt deras funktioner och processer skall värnas. Arter skall kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation. Människor skall ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd .”27

24 Preciseringen om naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till kust och hav och preciseringen om hotade arter kopplar till internationella åtaganden om bevarande av marina miljöer inom art- och habitatdirektivet, fågeldirektivet, konventionen för biologisk mångfald, HELCOM, OSPAR och havsmiljödirektivet. Ds 2012:23 s. 76. Internationell rätt av betydelse för fisket beskrivs vidare i kapitel 4. 25 Preciseringen innebär bl.a. att de traditionella kustanknutna näringarna som fiske, sjöfart och skärgårdsjordbruk bedrivs på ett hållbart sätt och att de traditionella kustanknutna näringarna bidrar till en levande kust och skärgård. Ds 2012:23 s. 78. 26 Havs- och vattenmyndigheten (2022-3), s. 6. 27Prop. 2004/05:150 s. 203, bet. 2005/06:MJU3, rskr. 2005/06:48.

Regeringen har beslutat om åtta preciseringar av miljömålet .28Vi bedömer att framför allt följande preciseringar har relevans för fisket.

  • Bevarandestatusen för i Sverige naturligt förekommande naturtyper och arter är gynnsam och för hotade arter har statusen förbättrats samt att tillräcklig genetisk variation är bibehållen inom och mellan populationer .29
  • Ekosystemen har förmåga att klara av störningar samt anpassa sig till förändringar, som ett ändrat klimat, så att de kan fortsätta leverera ekosystemtjänster och bidra till att motverka klimatförändringen och dess effekter .30

Naturvårdsverket bedömer i sin senaste fördjupade utvärdering av miljömålen att miljömålet inte kommer att nås till år 2030 och att utvecklingen i miljön är negativ. Myndigheten anger att miljötillståndet för olika naturtyper och arter generellt är dåligt och beskriver bl.a. att marina naturtyper påverkas av övergödning och kommersiellt fisk e.31

Levande sjöar och vattendrag

Riksdagen har definierat miljömålet på följande sätt: ”Sjöar och vattendrag skall vara ekologiskt hållbara och deras variationsrika livsmiljöer skall bevaras. Naturlig produktionsförmåga, biologisk mångfald, kulturmiljövärden samt landskapets ekologiska och vatten-

28Ds 2012:23 s. 111 f. 29 I skälen till preciseringen anges: ”För att hejda förlusten av biologisk mångfald behöver vanligt förekommande och mer sällsynta arter kunna fortleva i livskraftiga populationer, spridda inom sina naturliga utbredningsområden i landet, med livsmiljöer och spridningsvägar säkerställda så att genetisk variation inom och mellan populationer bibehålls. Bevarandestatusen för hotade arter behöver förbättras jämfört med situationen i dag, så att andelen hotade arter minskar och andelen försvunna arter inte ökar. Inga arter ska klassas som hotade på grund av populationsminskning eller liten population.” Ds 2012:23 s. 115. 30 I skälen till preciseringen anges: ”Ekosystemens förmåga att långsiktigt generera ekosystemtjänster beror på deras resiliens, dvs. deras förmåga att klara av störningar och anpassa sig till förändringar, som ett ändrat klimat. För att säkerställa viktiga funktioner och ekosystemtjänster, som de som beskrivs under de naturtypsanknutna miljökvalitetsmålen, krävs att gynnsam bevarandestatus upprätthålls eller uppnås i en mångfald av naturtyper och arter samt att processer och strukturer som är viktiga för funktionerna förekommer i viss omfattning och utbredning i landskapet. Oåterkalleliga, storskaliga förändringar i ekosystem, så kallade ”tipping points”, undviks. Det betyder att gränser för utnyttjande och miljöpåverkan inte får överskridas eftersom naturen under dessa förhållanden inte har förmåga att återhämta sig. Ds 2012:23 s. 115. 31 Naturvårdsverket (2023-2), s. 15 och 90.

hushållande funktion skall bevaras samtidigt som förutsättningar för friluftsliv värnas (miljökvalitetsmål 3). ”32

Regeringen har beslutat om elva preciseringar av miljömålet .33Vi bedömer att framför allt följande preciseringar har relevans för utredningens arbete.

  • Sjöar och vattendrags viktiga ekosystemtjänster är vidmakthållna.
  • Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till sjöar och vattendrag har gynnsam bevarandestatus och tillräcklig genetisk variation inom och mellan populationer .34
  • Hotade arter har återhämtat sig och livsmiljöer har återställts i värdefulla sjöar och vattendra g.35
  • Sjöar och vattendrags natur- och kulturmiljövärden är bevarade och förutsättningarna för fortsatt bevarande och utveckling av värdena finns.
  • Strandmiljöer, sjöar och vattendrags värden för fritidsfiske, badliv, båtliv och annat friluftsliv är värnade och bibehållna och påverkan från buller är minimerad.

Havs- och vattenmyndigheten anger i sin senaste fördjupade utvärdering av miljömålet att det görs mycket värdefullt arbete för att förbättra Sveriges vatten och att det jämfört med situationen för 50 år sedan har skett stora positiva förändringar i svenska vattenmiljöer. Myndigheten bedömer samtidigt att målet inte är uppnått och att det inte kommer att kunna nås till år 2030 med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Enligt myndigheten går det inte att se en tydlig riktning för utvecklingen i miljön .36

32Prop. 1997/98:145 s. 56, bet. 1998/99:MJU06, rskr. 1998/99:183. 33Ds 2012:23 s. 56 f. 34 Preciseringen är utformad för att – i jämförelse med tidigare preciseringar – tydligare knyta an till art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet samt till Sveriges åtaganden inom konventionen för biologisk mångfald. Preciseringen förtydligar att limniska naturtyper och arter i art- och habitatdirektivet har gynnsam bevarandestatus samt att sötvattensanknutna arter i fågeldirektivet har gynnsam bevarandestatus. Ds 2012:23 s. 61 f. 35 I skälen till preciseringen anges bl.a.: ”Preciseringen förtydligar att andelen hotade arter ska minska och förutsätter samtidigt att andelen försvunna arter inte ökar. Vidare pekar preciseringen på vikten av gynnsam bevarandestatus för naturmiljöer. Detta kan ske genom att nationellt värdefulla eller potentiellt värdefulla sjöar och vattendrag i behov av restaurering har restaurerats och därmed på sikt kan nå gynnsam bevarandestatus.” Ds 2012:23 s. 62. 36 Havs- och vattenmyndigheten (2022-1), s. 7.

6.3. Fiskelagen

Fiskelagen är den centrala lagen för fiskeverksamhet. Den innehåller bestämmelser om rätten till fiske, fiskevården och fiskets bedrivande. Den omfattar även bestämmelser om bl.a. fiskelicenser, tillsyn, straff och administrativa sanktioner. Såsom vi har nämnt tidigar e37överfördes bestämmelser som rör rätten till fiske från 1950 års lag om rätt till fiske, utan att några större ändringar gjordes i sak .38Fiskelagens bestämmelser som rör utövande av fiske, skiljer sig däremot i större utsträckning från de tidigare bestämmelserna på området .39Syftet med fiskelagen var bl.a. att modernisera och förenkla den drygt fyrtio år gamla lagen om rätt till fiske (1950:596) med tillhörande författningar .40

Som vi har beskrivit i avsnitt 3.2.4 infördes fiskelagen redan innan Sverige gick med i EU. I samband med EU-inträdet tillkom en annan central lag inom fiskelagstiftningen; GFP-lagen, vilken var avsedd att komplettera EU-förordningarna om den gemensamma fiskeripolitiken .41Som framgår av bl.a. våra direktiv, och som kommer att beskrivas vidare nedan, innehåller såväl fiskelagen som GFPlagen bestämmelser som rör den gemensamma fiskeripolitiken .42Tillämpningsområdet för respektive lag är avgränsat så att nationella regler för själva fisket och verksamheten fram till landning av fångst inklusive fiskarens rapportering av fångst finns i fiskelagen. Övriga frågor rörande den gemensamma fiskeripolitiken, dvs. marknads- och strukturåtgärder som innefattar annan verksamhet än fiske, regleras i GFP-lagen. Denna gränsdragning kommer till uttryck i flera bestämmelser i lagarn a.43

6.3.1. Inledande bestämmelser och tillämpningsområde

I fiskelagens första paragraf fastställs att lagen gäller rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekono-

miska zon. Av bestämmelsen framgår vidare att lagen, i de fall som

37 Se avsnitt 3.2.4. 38Prop. 1992/93:232 s. 1. 39Prop. 1992/93:232 s. 1. 40Prop. 1995/96:8 s. 13. 41Prop. 1994/95:7 s. 38 f. 42 Kommittédirektiven, s. 4. 43Prop. 2016/17:183 s. 8 f.

det anges särskilt, även gäller svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen .44

Av fiskelagens bestämmelser framgår vidare att lagen inte ska tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken .45 I 7 kap. miljöbalken finns bestämmelser om skydd av områden och i 8 kap. finns bestämmelser om skydd för biologisk mångfald. Här kan noteras att bestämmelser som påverkar fiske bl.a. kan beslutas vid bildande av naturreservat enligt 7 kap. miljöbalken .46I fiskelagen finns vidare en upplysning om att det i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken finns bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder .47

I en av fiskelagens inledande paragrafer regleras att särskilda bestämmelser gäller om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårdsområden .48Bestämmelser om samernas rätt till fiske finns i rennäringslagen (1971:437) och bestämmelser om fiskevårdsområden finns i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. Vi återkommer till rennäringslagen i avsnitt 6.11.2 nedan.

För att underlätta läsarens fortsatta förståelse beskriver vi närmast vad som avses med Sveriges sjöterritorium, Sveriges ekonomiska zon och allmänt respektive enskilt vatten.

44 Av 24 § framgår att föreskrifter för fisket som meddelats stöd av 19–23 §§ även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser. Av 25 § femte stycket framgår att detsamma gäller för det som anges i första till och med fjärde styckena samma paragraf om bl.a. hänsyn till andra som vistas i området. 45 Se 3 § tredje stycket fiskelagen. 46 Pock, M., Fiskelag (1993:787), 3 §. 47 Se 3 § fjärde stycket fiskelagen. Bestämmelserna i 7 kap.28 a-29 b §§miljöbalken rör skydd för Natura 2000-områden. 48 Se 3 § femte stycket fiskelagen.

Sveriges sjöterritorium och Sveriges ekonomiska zon

Såsom anges ovan ska fiskelagen tillämpas inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon.

Figur 6.1 Karta över gränser

Karta över gränser i havet

Bilden visar baslinjer, sjöterritoriets gräns och ekonomiska zonens yttre avgränsningslinjer. Källa: Havs- och vattenmyndigheten.

Sveriges sjöterritorium

Enligt lagen (2017:1272) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner omfattar Sveriges sjöterritorium inre vatt en49och territorialhavet. Med inre vatten avses vattenområden på land och i havet innanför riksgränsen och baslinjerna .50Territorialhavet sträcker sig tolv nautiska mil räknat från baslinjerna, med de begränsningar som

49 Jfr. regleringen om maritima zoner i havsrätten, se avsnitt 4.3.2. 50 Se 2 och 4 §§ lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.

följer av överenskommelser om riksgränsen och andra överenskommelser med Danmark, Finland och Nor ge.51

Sveriges ekonomiska zon

I lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon fastställs att Sveriges ekonomiska zon omfattar de områden utanför sjöterritoriet som framgår av bilaga 4 till lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner .52,53De bestämmelser i fiskelagen som avser fiske i allmänt vatten gäller som huvudregel även fiske i den ekonomiska zone n.54,55

Allmänt och enskilt vatten

Regleringen avseende uppdelningen mellan enskilt och allmänt vatten finns i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde (gränslagen).

Huvudregeln om gränsen mellan enskilt och allmänt vatten finns i 2 § gränslagen och enligt den paragrafen hör allt vatten inom 300 meter från strandlinjen på fastlandet eller från strandlinjen på en minst 100 meter lång ö till fastigheter, dvs. är enskilt vatten. På de platser där det 300 meter från strandlinjen inte är djupare än 3 meter går gränsen dock längre ut, till den punkt där vattnet blir djupare än 3 meter. Från dessa bestämmelser finns vissa undantag, bl.a. för att förhindra att det uppstår så kallade enklav er56med allmänt vatten inom skärgårdar. Särskild reglering finns också för vissa geografiska områden .57Enligt 1 § gränslagen är vattenområde i havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland allmänt vatten om vattnet där inte är enskilt på grund av att det hör till en fastighet enligt lagen.

51 Se 3 § lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. 52 Se 1 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. 53 I den angivna bilaga 4 redovisas geografiska koordinater för den ekonomiska zonens yttre avgränsningslinjer. 54 Se 2 § första stycket fiskelagen. 55 Tillämpningen i den ekonomiska zonen begränsas av lagen (1966:134) om kontinentalsockeln (2 § första stycket fiskelagen). 56 Mindre avgränsat område. 57 Se 2–8 §§ gränslagen.

6.3.2. Definitioner

Det som i fiskelagen sägs om fisk gäller enligt samma lag även vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur .58Med fiske avses enligt fiskelagen verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk .59

Av fiskelagen framgår vidare att med fast redskap avses

1. fiskebyggnad, och

2. fiskeredskap med ledarm, om redskapet är fastsatt vid bottnen

eller stranden och avses stå kvar i mer än två dygn i följd .60

Ett rörligt redskap är enligt fiskelagen ett fiskeredskap som inte är ett fast redskap, och med handredskap avses enligt samma lag spö, pilk och liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och högst tio krokar .61

Fiskelagen innehåller särskilda definitioner som gäller i Torneälvens fiskeområd e.62

6.3.3. Bestämmelser om rätten till fiske

Såsom angetts ovan gäller fiskelagen enligt lagens inledande paragraf rätten till fiske och fisket. Bestämmelser om rätten till fiske finns i 8–18 a §§fiskelagen.

Som huvudregel gäller att svenska medborgare får fiska i allmänt vatten .63Fisket i enskilda vatten tillhör enligt ordalydelsen i 9 § fiskelagen fastighetsägaren. Varje svensk medborgare har dock rätt att fiska i sådana vatten i den omfattning och på det sätt som framgår av lagens bil aga.64Fastighetsägarens rätt till fiske i enskilda vatten är dessutom inte absolut, bl.a. framgår av övergångsbestämmelserna till 9 § fiskelagen att fiskerätt även kan grunda sig på avtal, urminnes

58 Se 4 § fiskelagen. 59 Se 5 § fiskelagen. 60 Se 7 § första stycket fiskelagen. 61 Se 7 § andra och tredje styckena fiskelagen. 62 Se 7 § fjärde stycket fiskelagen. 63 Se 8 § fiskelagen. Svenska medborgare får enligt samma paragraf dessutom fiska i havet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor. 64 Se 9 § fiskelagen. Vid fiske med stöd av enskild rätt krävs dock inte sådant tillstånd.

hävd, dom, skattläggning eller på annan särskild grund .65Vidare gäller enligt 3 § tredje stycket fiskelagen och rennäringslagen att en medlem i en sameby genom renskötselrätten har rätt till fiske i såväl privata som statliga vatten .66

I 9 a § beskrivs bl.a. vilka och hur många redskap som den som fiskar med rörliga redskap får använda. Av förarbetena framgår att 9 a § första stycket innebär en begränsning av de redskapstyper och det antal redskap som fritidsfiskare får använda. Enligt förarbetena utgör bestämmelsen därför den grundläggande gränsdragningen mellan fritidsfiske och fiske i näringsverksamhet .67När det gäller möjligheterna att ytterligare begränsa redskapsanvändningen hänvisas till 19 §, som innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som bl.a. förbjuder eller begränsar användningen av fiskeredskap .68Vi återkommer till 19 § och fiskelagens övriga bemyndiganden om föreskrifter för fisket nedan.

Fiskelagen innehåller även bestämmelser om att tillstånd som huvudregel krävs för användning av fasta redskap .69

I fiskelagen regleras såväl svenska som utländska medborgares rätt att fiska i allmänt och enskilt vatten. Utländska medborgare har enligt fiskelagen samma rätt till fiske med handredskap som svenska medborgare har. Vidare framgår att EU- och EES-medborgare samt juridiska personer inom EU eller EES har rätt att fiska yrkesmässigt på samma villkor som svenska fysiska och juridiska personer. Därutöver framgår att utländska medborgare eller fiskefartyg, utan stöd av enskild fiskerätt, bara får bedriva annat fiske om det medges i 13 a § fiskelagen eller i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Utländska medborgare som

65 Av andra punkten i övergångsbestämmelserna 1993:787 framgår att den nya lagen inte inskränker de rättigheter som kan följa av bestämmelserna i 5 och 15 §§, 16 § första stycket 5 eller 29 § tredje stycket lagen (1950:596) om rätt till fiske eller av övergångsbestämmelserna till lagen (1986:263) om ändring i nämnda lag. I 5 § lagen om rätt till fiske angavs att i enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill. Av 15 § samma lag framgick en fiskerätt för sådana fiskande som oklandrat och efter gammal sed bedrivit fiske på en viss ort i enskilt vatten vid havskust. I 16 § första stycket 5 reglerades rätt för visst fiske som bedrivits oklandrat och efter gammal sed på enskilt vatten i Vänern och i 29 § tredje stycket fanns en bestämmelse om särskild rättighet att för fiske i stänga fiskådra. 66 Se vidare avsnitt 6.11.2. 67Prop. 2013/14:184 s. 104. 68 Se 9 a § fjärde stycket fiskelagen. 69 Se 10–12 §§fiskelagen. Av 2 kap. 2 § fiskeförordningen framgår bl.a. att det är länsstyrelsen som prövar frågor om tillstånd att sätta ut eller sträcka ut fasta redskap.

är stadigvarande bosatta här i landet är dock likställda med svenska medborgare .70Fiskefartyg från andra medlemsstater inom EU har som huvudregel enbart tillträde till fiske i vatten innanför tolv nautiska mil från baslinjen om en sådan rätt framgår av bilagan till grundförordninge n.71, 72

Fiskelagen innehåller även bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall: de avser rätt till fiske för allmänningars delägare, fiskerätt som är samfälld för flera fastigheter, fiske kopplat till fastigheter som innehas med samäganderätt och fiskerätt vid jordbruksarrend e.73

Bestämmelserna om rätten till fiske innehåller slutligen regler om fiskådr a74och regler om fredningszoner i Torneälvens fiskeområd e75.

6.3.4. Bestämmelser om fisket m.m.

Bemyndiganden att meddela föreskrifter

19–24 §§fiskelagen innehåller bestämmelser med bemyndiganden till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för fisket.

Föreskrifter för fiskevård och fiskets bedrivande

Fiskelagen innehåller bl.a. bemyndiganden att meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande. Bland bemyndigandena kan särskilt nämnas bestämmelsen som avser föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som

1. förbjuder eller begränsar fisket med avseende på vilken fisk som

får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

70 Se 13 § fiskelagen. 71 Se 13 a § fiskelagen. 72 I bilagan till grundförordningen regleras tillträde till medlemsstaternas kustvatten enligt definitionen i artikel 5.2. Angående Sveriges kustvatten, se punkt 11 i bilagan. 73 Se 14–16 §§ fiskeslagen. 74 Se 17–18 § §fiskelagen. En fiskådra ska enligt 18 § lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Fiskådran ska enligt 17 § som huvudregel finnas i det djupaste vattnet i varje gren av ett vattendrag eller ett sund där fisken har sin gång. 75 Se 18 a § fiskelagen.

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål,

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida

kräftpest eller någon annan sjukdom .76

Bemyndigandet avsåg ursprungligen enbart föreskrifter för fiskevård men utvidgades år 2003 till att även avse föreskrifter för fiskets

bedrivande. I förarbetena till ändringen konstaterades att den gemen-

samma fiskeripolitiken innebär krav på medlemsstaterna att vidta andra åtgärder än sådana som är direkt hänförliga till fiskevården .77Vidare framgår att ändringen syftade till att göra det möjligt för dåvarande Fiskeriverket att till gagn för konsumenterna och beredningsindustrin reglera fisket och hanteringen av fisk så att landningar kan ske utspritt över året och så att den fisk som landas är så färsk som möjligt. Det fanns enligt förarbetena också anledning att av regionalpolitiska skäl kunna styra fisket till vissa platser och fördela fisket mellan fiskar e.78Uttrycket fiskets bedrivande definieras inte i den nationella lagstiftningen. I grundförordningen definieras däremot

fiskeverksamhet som sökande efter fisk, utsättning, utplacering, släp-

ning och upptagning av fiskeredskap, ombordtagning av fångster, omlastning, bevarande ombord, beredning ombord, överföring, placering i bur, gödning och landning av fisk och fiskeriprodukte r.79

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller att omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk .80

Vidare bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om landningsskyldigheten .81Bemyndigandet tillkom i samband med att bestämmelser om landningsskyldighet infördes i grundförordningen .82

76 Se 19 § första stycket fiskelagen. 77Prop. 2002/03:41 s. 13. 78Prop. 2002/03:41 s. 1. 79 Se artikel 4.1.28 i grundförordningen. 80 Se 19 § andra stycket fiskelagen. 81 Se 19 a § fiskelagen. 82 Se artikel 15 i grundförordningen och prop. 2013/14:184.

Föreskrifter om hänsyn till naturvårdens intresse

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intresse .83Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Det får även föreskrivas att det, i ärenden enligt fiskelagen, ska finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön .84

Föreskrifter om särskilt tillstånd

I fiskelagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer även att meddela föreskrifter om särskilt tillstånd för fiske av en viss art, inom ett visst område, med ett visst fiskefartyg eller med användning av vissa redskap eller fiskemetoder .85Av förarbetena framgår att bestämmelsen innebär att särskilda tillstånd till fiske får fördelas mellan olika kategorier av fiskande och att regional hänsyn får tas vid fördelningen .86

Föreskrifter om skyldighet att bl.a. lämna uppgifter och märka fiskeredskap

Fiskelagen innehåller även bemyndiganden om att meddela föreskrifter om skyldighet för bl.a. befälhavaren på ett fiskefartyg att lämna uppgifter om exempelvis fiskefartyg och fiskeredskap, samt andra förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken .87Där finns även ett bemyndigande som avser föreskrifter om att ett fiskefartyg ska ha utrustning som automatiskt via satellit överför information

83 Som beskrivs i avsnitt 6.5 har Havs- och vattenmyndigheten rätt att ta fram föreskrifter om bl.a. vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intressen med stöd av 2 kap. 12 § fiskeförordningen. 84 Se 20 § fiskelagen. 85 Se 21 § fiskelagen. I förarbetena anges: ”För att tydliggöra att bemyndigandet avser inte endast föreskrifter om krav på tillstånd utan även föreskrifter om t.ex. villkor i anslutning till ett tillstånd och om återkallelse av tillstånd på vissa grunder bör bestämmelsen formuleras om så att den avser meddelandet av föreskrifter om särskilt tillstånd. De aktuella villkoren kan t.ex. röra sig om skyldighet att tillåta att observatörer följer med ombord vid fisket eller att fisket begränsas så att det får ske i bara ett kvotområde per fiskeresa.”. Prop. 2013/14:184, s. 47. 86Prop. 2013/14:184 s. 47. 87 Se 22 § första stycket fiskelagen.

om fartyge t.88Vidare finns ett bemyndigande att meddela föreskrifter om hur fiskeredskap ska märkas ut respektive märkas .89

Föreskrifter om bl.a. vägning och spårbarhet

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter i fråga om vägning av fångst, märkning av partier av fiskeriprodukter och information som ska följa med sådana partier. Föreskrifterna får även avse dokumentation av uppgifter i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeriprodukter .90

Bestämmelser om bl.a. hänsyn till andra vid fiske

Enligt fiskelagen ska den som fiskar visa hänsyn till andra som vistas i området. Fisket ska vidare bl.a. bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras. Detta gäller även vid svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser .91

Fiske får som huvudregel inte bedrivas utan lov närmare än 100 meter från ett fast redskap eller en vattenbruksanläggnin g.92

Den som fiskar får under vissa förutsättningar tillfälligt använda någon annans strand och vattenområde om det behövs för att dra upp eller göra fast båt eller redskap .93

6.3.5. Bestämmelser om bl.a. utplantering av fisk och åtgärder mot vanskötsel

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd och om villkor i övrigt för att fisk ska få sättas ut, flyttas eller odlas .94

88 Se 22 § andra stycket fiskelagen. 89 Se 23 § fiskelagen. 90 Se 23 a § fiskelagen. 91 Se vidare 25 § fiskelagen. 92 Se 26 § fiskelagen. 93 Se 27 § fiskelagen. 94 Se 28 § fiskelagen. Om odling av fisk, se SOU 2023:74.

Länsstyrelsen har rätt att under vissa förutsättningar förelägga den som med fiskerätt i enskilt vatten vansköter fisket, att bedriva fiske på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötsel. Med vanskötsel avses att fiska i alltför stor omfattning eller att låta bli att fiska. Om någon annan än ägaren har fiskerätten får föreläggandet ändå riktas mot ägaren .95

6.3.6. Bestämmelser om fiskelicens och personlig fiskelicens

Fiskelagens bestämmelser om fiskelicens och personlig fiskelicens finns i 29 a–32 §§.

I bestämmelserna finns en upplysning om att det i enlighet med artikel 6 i kontrollförordningen krävs fiskelicens för att bedriva yrkesmässigt fiske med fiskefartyg i havet .96, 97

En personlig fiskelicens får beviljas för yrkesmässigt fiske som inte kräver fiskeli cens.98Den person som har personlig fiskelicens är undantagen från de begränsningar i redskapsanvändningen som framgår av 9 a § fiskelagen.

En fiskelicens får beviljas såväl fysiska som juridiska personer medan en personlig fiskelicens endast får beviljas fysiska personer .99I 30 § fiskelagen finns en uppräkning av vad som krävs för att en fiskelicens respektive en personlig fiskelisens ska beviljas. I båda fallen krävs att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet .100För att en fiskelicens ska beviljas krävs därutöver att fisket har anknytning till

95 Se 29 § första stycket fiskelagen. 96 Se 29 a § första stycket fiskelagen. 97 Med fiskelicens avsågs fram till och med den 8 januari 2024 enligt artikel 4.9 i kontrollförordningen ”ett officiellt dokument som ger innehavaren rätt att i enlighet med nationella bestämmelser använda en viss fiskekapacitet för att yrkesmässigt nyttja levande akvatiska resurser. Licensen innehåller minimikrav för identifiering av, tekniska egenskaper hos och utrustning av unionens fiskefartyg.”. I den nya artikel 4.9 i kontrollförordningen definieras fiskelicens som ”ett officiellt dokument som ger innehavaren rätt att i enlighet med nationella bestämmelser använda en viss fiskekapacitet för att yrkesmässigt nyttja marina biologiska resurser”. Vi kommer att beskriva den nya kontrollförordningen i kapitel 7 och de ändringar i svensk lagstiftning som vi bedömer att behövs med anledning av den nya kontrollförordningen i kapitel 9. 98 Se 29 a § andra stycket fiskelagen. 99 Se 29 b § fiskelagen. 100 Kammarrätten i Göteborg har bl.a. i dom den 13 mars 2018 i mål nr 3906-17 prövat frågan om det fiske som beskrevs i en ansökan om fiskelicens var av en sådan omfattning att det uppfyllde kravet på att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet enligt 30 § första stycket 1 fiskelagen. Domstolen kom fram till att de beräknade fångsterna på 1 200 kg strömming under det första verksamhetsåret och 2 300 kg strömming under det andra verksamhetsåret var för små för att utgöra en yrkesmässig omfattning av strömmingsfiske. Kraven för att få fiskelicens ansågs därför inte vara uppfyllda.

svensk fiskenäring, att det fartyg som används vid fisket är registrerat som ett fiskefartyg i fartygsregistr et101och att kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan i enlighet med artikel 23 i grundförordningen är uppfyllt. Av förarbetena framgår att bedömningen av om fisket bedrivs i näringsverksamhet ska göras med utgångspunkt i 13 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:122 9)102. Vidare framgår att avsikten med kravet att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet är att skilja mellan yrkesfiske och fritidsfisk e.103Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkoret när det gäller anknytningen till svensk fiskenäring och kravet att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska flott an.104

Av 30 § fiskelagen framgår vidare att en licens får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid, samt att när en fråga om licens prövas första gången ska tillgången på fisk beaktas.

I 31 § fiskelagen regleras grunderna för att återkalla en fiskelicens eller en personlig fiskelicens. Paragrafen innehåller också en upplysning om att de i 56 § finns bestämmelser om återkallelse på grund av brott enligt fiskelagen eller överträdelser som har lett till en sanktionsavgift.

6.3.7. Bestämmelser om internationell fiskekontroll och nationell tillsyn

Av fiskelagen framgår även att utländska myndigheter får kontrollera efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande vid svenskt havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium, i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer .105

101 Se 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009). 102 Enligt 13 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen avses med näringsverksamhet förvärvs-

verksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Skatteverkets rättsliga vägledning anges

bl.a.: ”Uttrycket förvärvsverksamhet används i lagtexten för att avgränsa inkomstslaget till verksamhet som bedrivs i förvärvssyfte. Förvärvssyfte innebär att verksamheten ska ge någon form av ekonomiskt utbyte – det ska finnas ett vinstsyfte. Vinstsyftet är i första hand en avgränsning av inkomstslaget mot hobbyverksamhet vars överskott beskattas som inkomst av tjänst.” Se Skatteverkets webbplats: https://www4.skatteverket.se/rattsligvagledning/edition/2024.1/331005.html#h-Forvarvsverksamhet. 103 Se prop. 2013/14:184 s. 53–54 och 106. 104 Se 30 § femte stycket fiskelagen. 105 Se 33 § fiskelagen.

I 34–36 §§fiskelagen finns bestämmelser om tillsyn. Bestämmelserna handlar bl.a. om fisketillsyns män106, vilka enligt 5 kap. 2 § fiskeförordningen förordnas av länsstyrelsen. De myndigheter som regeringen bestämmer får besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att fiskelagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska efterlevas .107Ett beslut om föreläggande eller förbud får enligt samma stycke förenas med vite. Fiskelagen innehåller även bestämmelser om rättelse på den felandes bekostnad .108Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen får besluta om sådan rättelse om någon inte rättar sig efter fiskelagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller inte följer ett meddelat föreläggande. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

6.3.8. Straffbestämmelser och bestämmelser om administrativa sanktioner m.m.

Fiskelagen innehåller straffbestämmelser som tar sikte på ageranden som står i strid med regleringen i fiskelagen, men även vissa bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som ska hanteras av svenska myndigheter. Fiskelagens straffbestämmelser kompletteras av bestämmelser om administrativa sanktioner, där sanktionsavgifter samt återkallelse av fiskelicens och fisketillstånd särskilt kan nämnas. I sanktionssystemet finns även bestämmelser om särskild rättsverkan av brott som förverkande och företagsbo t109.

Med hänsyn till att utredningen har i uppdrag att se över straffbestämmelserna på fiskeområdet och se över bestämmelserna om fiskerikontroll, avser vi att gå in närmare på fiskelagens nuvarande bestämmelser som rör sanktioner .110Vi inleder med att beskriva bestämmelserna som rör straff och kommer sedan att gå in på rättsverkan av brott och avslutar med bestämmelser som rör administrativa sanktioner.

106 Se 34 § fiskelagen. 107 Se 35 § första stycke fiskelagen. 108 Se 35 § andra stycket. 109Brottsbalkens bestämmelser om företagsbot är tillämpliga på brott mot fiskelagen, se prop. 2013/14:184 s. 184. 110 Här noteras att Lagrådet uttalat att det är angeläget att fiskelagen snarast blir föremål för en grundlig översyn och att detta framför allt gäller en systematisk översyn av sanktionssystemet som är kopplat till de olika påbuds- och förbudsreglerna, se prop. 2016/17:183 s. 8.

Bestämmelser som rör straff

Innan vi går in på den närmare regleringen i fiskelagens straffbestämmelser finns anledning att säga något om blankettstraffstadganden ,111eftersom den typen av bestämmelser är vanligt förekommande i fiskelagen. Blankettstraffstadganden är bestämmelser som behöver fyllas ut av andra bestämmelser för att det straffbara området ska framgå. Blankettstraffstadganden kompletteras ofta av materiella bestämmelser i författningar av lägre konstitutionell rang, dvs. förordningar som regeringen utfärdar, eller föreskrifter som en myndighet kan utfärd a.112Det är dock inget som hindrar att de materiella bestämmelserna som fyller ut ett blankettstraffstadgande finns i lag eller i en EU-förordnin g.113I fiskelagen finns för närvarande både blankettstraffstadganden som fylls ut av bestämmelser i förordningar och föreskrifter, och stadganden som fylls ut av bestämmelser i EU-förordningar enligt vad vi kommer att gå in på i det följande. Samtliga straffbestämmelser faller under allmänt åtal. Åtalsprövning sker normalt vid den åklagarkammare, och eventuell domstolsprövning vid den tingsrätt, inom vars geografiska upptagningsområde brottet har begåtts .114

Det har gjorts ett flertal ändringar i straffbestämmelserna sedan fiskelagens införande. Här kan nämnas att det infördes skärpta straff för överträdelser på fiskeområdet år 2003. Även senare ändringar har gjorts, bl.a. med anledning av att det tidigare svenska sanktionssystemets effektivitet kritiserades av kommissione n,115dessa kommer vi att behandla närmare i avsnitt 17.3.2.

111 Ibland benämns dessa bestämmelser som blankettstraffbud. 112 Se 8 kap. 3 § och 8 kap. 10 §regeringsformen. Om fängelse finns i straffskalan så behöver den materiella bestämmelsen som lägst finnas på förordningsnivå. Angående blankettstraffbud som kompletteras av myndigheters föreskrifter se rättsfallet NJA 2005 s. 33 och SOU 2008:125 s. 560 f. 113 Se rättsfallet NJA 2007 s. 227. 114Prop. 2007/08:107 s. 11. 115Prop. 2007/08:107 s. 10.

Fiske utan lov eller tillstånd samt användning av fiskeredskap i strid mot bestämmelser om fiskådra och fredningszon

Enligt 37 § fiskelagen första stycket ska den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,

2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där

sådant tillstånd behövs, eller

3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid

med vad som gäller om fiskådra eller placerar eller använder ett fiskeredskap eller en annan anordning i strid med vad som gäller i en sådan fredningszon som avses i 18 a §

dömas till böter eller fängelse i högst ett år, om inte annat följer av 41 §. Av sistnämnda bestämmelse framgår att den som begår brott i Sveriges ekonomiska zon ska dömas till böter. Till ansvar enligt 37 § första stycket ska inte dömas om gärningen är ringa.

Brott mot redskapsbegränsningar

Enligt 37 a § första stycket fiskelagen ska den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot redskapsbegränsningarna i 9 a § dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Förhindrande av viss kontroll

Enligt 38 § fiskelagen ska befälhavare eller annan som med uppsåt försöker hindra sådan kontroll som avses i 33 § andra stycket, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken, dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma ska enligt 38 § första stycket andra meningen gälla befälhavare som uppsåtligen bryter mot 33 § tredje stycket.

I 33 § andra stycket regleras att utländska myndigheter, som ska kontrollera efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande vid havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium, ska lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och ges till-

fälle att undersöka fiskeredskap, fångst, lastutrymmen och utrustning i övrigt samt att ta del av de loggböcker och handlingar av betydelse för fisket som finns ombord. Finner myndigheten att en bestämmelse för fisket överträtts på ett allvarligt sätt får den föra fartyget till hamn.

I 33 § tredje stycket regleras att befälhavaren är skyldig att underlätta åtgärdernas genomförande.

Brott mot föreskrifter om vägning av fångst

Enligt 38 a § fiskelagen ska den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 23 a § 1 dömas till böter. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Av 23 a § 1 framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, i fråga om vägning av fångst.

Brott mot ”hänsynsregler” vid fiske

Enligt 39 § fiskelagen ska den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 25 § andra–fjärde styckena eller 26 § dömas till böter. I ringa fall ska inte dömas till ansvar.

Av 25 § andra stycket framgår att om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, ska de få fiska i den ordning de kommit till platsen. Av tredje stycket framgår det egna fiskeredskapet ska användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap. Av fjärde stycket framgår att efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande. Här kan noteras att det av det femte stycket framgår att första–fjärde styckena även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Av 26 § framgår att i vatten där varje svensk medborgare har rätt att fiska får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap eller en vattenbruksanläggning, om redskapet eller anläggningen har märkts ut på föreskrivet sätt.

Brott mot landningsskyldigheten

Enligt 39 a § fiskelagen ska den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som fångats som föreskrivs i artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/201 3116dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Brott mot vissa föreskrifter som meddelats med stöd av fiskelagen och brott mot bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Enligt 40 § första stycket fiskelagen ska den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 19 §, 20 § första stycket eller 21–23 §§ dömas till böter eller fängelse i högst ett år, om inte annat följer av 41 §. Av sistnämnda bestämmelse framgår att den som begår brott i Sveriges ekonomiska zon ska dömas till böter.

Av 40 § andra stycket fiskelagen framgår att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom otillåtet fiske eller genom att behålla fisk ombord, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fångst i strid mot bestämmelserna eller genom att bryta mot bestämmelser om förvaring av fiskeredskap ombord eller om anmälnings- eller uppgiftsskyldighet döms till samma straff. Vad nu sagts gäller bara om inte annat följer av 41 §.

Till ansvar enligt första eller andra stycket ska inte dömas om gärningen är ringa. Vidare är försök och förberedelse till brott straffbart enligt 23 kap. brottsbalken.

19 §, 20 § första stycket och 21–23 §§fiskelagen innehåller bestämmelser med bemyndiganden till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för fisket, vilket beskrivs närmare i avsnitt 6.3.4 ov an.117

116 Förordningen benämns grundförordningen i betänkandet men har här skrivits ut med anledningen av formuleringen i 39 a § fiskelagen. 117 I sammanhanget kan nämnas att den tidigare lagen om rätt till fiske innehöll ett blankettstraffstadgande som föreskrev påföljd för överträdelser av föreskrifter om fiskets vård och bedrivande som meddelats med stöd av lagen, se prop. 1995/96:8 s. 20.

Regleringen i 40 § fiskelagen kompletteras vidare av bestämmelserna som beskrivs nedan.

Reglering avseende vissa grova brott

Av 40 a § första stycket fiskelagen framgår att om ett brott enligt 37 eller 40 § är att anse som grovt ska det dömas till fängelse i högst två år i andra fall än som avses i 41 § första stycket. Av sistnämnda bestämmelse framgår att den som begår brott i Sveriges ekonomiska zon ska dömas till böter.

Av 40 a § andra stycket framgår att vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det avsåg verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller fångst ur särskilt skyddsvärda bestånd.

Reglering om straffansvar när sanktionsavgift kan aktualiseras

Av 40 b § fiskelagen framgår att det inte ska dömas till ansvar enligt 40 § första eller andra stycket, om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 50 a §.

Särskild reglering om vissa brott i den exklusiva ekonomiska zonen m.m.

Såsom nämnts tidigare i avsnittet framgår det av 41 § första stycket fiskelagen att den som i Sveriges ekonomiska zon begår brott enligt 37 eller 40 § ska dömas till böter.

Av 41 § andra stycket framgår att om någon vid fiske i näringsverksamhet har begått brott enligt 37 eller 40 § genom att bedriva otillåtet fiske eller genom att brista i skyldigheten att lämna uppgift om fisket ska, om gärningen avser verksamhet som innefattar användning av fiskefartyg försett med motor och påföljden bestäms till böter, böterna bestämmas till ett krontal som motsvarar lägst tio och högst femhundra gånger antalet kilowatt i motorerna på fiskefartyget. Det framgår vidare att minsta bötesbelopp är ettusen kronor.

Utplantering, flytt av fisk och odling utan tillstånd

Av 42 § fiskelagen framgår att den som med uppsåt eller av oaktsamhet planterar ut fisk, flyttar fisk eller odlar fisk utan tillstånd eller i strid med annan föreskrift enligt 28 § ska dömas till böter. I ringa fall ska inte dömas till ansvar.

Reglering om straffansvar vid vitesföreläggande eller vitesförbud

Av 44 § fiskelagen framgår att om ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt 35 § har överträtts, döms inte till ansvar enligt 37–42 §§ för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Bestämmelser som rör särskild rättsverkan av brott m.m.

Såsom nämnts inledningsvis innehåller fiskelagen även bestämmelser som rör särskild rättsverkan av brott, dessa bestämmelser återfinns i 45–50 §§fiskelagen. Nya regler trädde i kraft den 8 november 2024.

Förverkande

I 45 § fiskelagen regleras förverkande. Av bestämmelsens första stycke framgår att fisk som varit föremål för brott enligt fiskelagen ska förklaras förverkad om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna ska förverkas, om mottagandet utgör brott enligt lagen och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Enligt paragrafens andra stycke får, om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt fiskelagen, hela partiet förverkas om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Enligt 45 a § fiskelagen ska fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt fiskelagen förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott. Enligt paragrafens andra stycke får egendom förverkas, om den har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt fiskelagen och brottet har fullbordats eller för-

farandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

Av 45 b § fiskelagen framgår vidare att i stället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, får dess värde helt eller delvis förverkas. Kan bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Av 45 c § fiskelagen framgår att förverkande inte får ske enbart på grund av överträdelser av 25 § andra och tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap. Angående dessa bestämmelser, se avsnittet ”Brott mot ”hänsynsregler” vid fiske” ovan.

Rätt att föra talan i mål om förverkande

I fiskelagen finns även en särskild paragraf om rätt att föra talan i mål om förverkande. Enligt 46 § fiskelagen är befälhavaren på ett fiskefartyg som använts vid brott mot lagen behörig att, i fråga om egendom som ägs av någon annan, föra talan på ägarens vägnar i mål om förverkande enligt fiskelagen.

Beslag

I 47 § fiskelagen regleras frågor om beslag. I paragrafens första stycke anges att om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt fiskelagen, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag.

Enligt 47 § andra stycket får beslag göras av fisketillsynsmän som getts förordnanden enligt 34 § tredje stycket och sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen som har uppgifter där det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske. Av paragrafens tredje stycke framgår att om fisket kränker enskild fiskerätt, har den som inne-

har fiskerätten eller den som företräder honom eller henne samma befogenhet.

Av 47 § fjärde och femte styckena framgår bl.a. att om beslag har gjorts ska detta skyndsamt anmälas till Polismyndigheten eller åklagaren, eller om en kustbevakningstjänsteman tagit egendom i beslag, till undersökningsledaren eller åklagaren. Av 47 § sjätte stycket framgår vidare att om innehavaren av enskild fiskerätt, eller den som företräder honom eller henne, har tagit fisk i beslag, får dock fiskerättshavaren behålla fisken utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på fiskelagen.

Enligt 47 § sjunde stycket ska fisk som tagits i beslag, och som uppenbarligen bör förverkas, omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär.

Övriga bestämmelser

Fiskelagen innehåller vidare vissa övriga bestämmelser som rör särskild rättsverkan. Här regleras att om brott innefattar intrång i enskild fiskerätt, tillfaller förverkad fisk eller dess värde fiskerättshavaren .118Vidare finns en bestämmelse om domsrätt. Enligt denna är svensk domstol behörig att döma över brott enligt lagen även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken .119Det finns även en bestämmelse om behörig domstol; om ett brott mot fiskelagen, eller mot någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen, har förövats i den ekonomiska zonen, får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades eller vid den tingsrätt inom vars domkrets den hamn är belägen dit den misstänkte anländer med sitt fart yg.120

Bestämmelser som rör administrativa sanktioner

Bestämmelserna som rör administrativa sanktioner i fiskelagen ändrades bl.a. år 2008 i syfte att effektivisera sanktionssystemet. Vissa bestämmelser om mindre allvarliga överträdelser kom då att

11848 § fiskelagen. 11949 § fiskelagen. 12050 § fiskelagen.

omfattas av ett sanktionsavgiftssystem. I förarbetena till ändringarna anges att de överträdelser som ska föranleda sanktionsavgift ska vara lätt konstaterbara och inte kräva någon omfattande utredning eller ingående bedömnin g.121

En sanktionsavgift kan riktas mot en juridisk person, till skillnad från de traditionella påföljderna i brottmål som endast kan dömas ut mot en fysisk person .122En sanktionsavgift torde i många fall vara att betrakta som ett straff i EKMR:s mening. Om sanktionsavgift och annat straff skulle påföras för samma gärning skulle det i vissa fall anses strida mot dubbelprövningsförbudet i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till EKMR .123Det är upp till myndigheterna och domstolarna att beakta dubbelprövningsförbudet.

Bestämmelser som rör sanktionsavgifter finns i 50 a–50 i §§fiskelagen. Vidare innehåller fiskelagen bestämmelser om pricksystem vid allvarliga brott eller överträdelser i 51–55 §§fiskelagen samt vissa övriga bestämmelser som rör återkallelse, indragning eller begränsning av fiskedagar m.m. i 56–59 §§fiskelagen.

Sanktionsavgifter m.m.

Enligt 50 a § fiskelagen får regeringen meddela föreskrifter om att befälhavaren på ett fiskefartyg, den som bedriver fiske med stöd av fiskelicens eller personlig fiskelicens eller den som annars bedriver fiske i näringsverksamhet ska betala en sanktionsavgift om han eller hon

1. bryter mot någon av de föreskrifter eller EU-förordningar som

avses i 40 § första och andra styckena, eller

2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 23 a § 2–4.

Enligt paragrafens andra stycke ska avgiftens storlek framgå av regeringens föreskrifter. Avgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 500 000 kronor. När regeringen meddelar föreskrifter om avgiftens storlek ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen

121Prop. 2007/08:107 s. 1. 122 Här kan dock noteras att företagsbot enligt 36 kap. 7 § brottsbalken, som är en särskild rättsverkan av brott, kan bli aktuellt i brottmål. 123 Det har i vissa fall lösts genom att avkriminalisera de gärningar som kan leda till sanktionsavgift, se prop. 2021/22:18 s. 63.

är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. Enligt paragrafens tredje stycke ska sanktionsavgiften tillfalla staten.

Strikt ansvar för sanktionsavgifter

Enligt 50 b § första stycket fiskelagen ska sanktionsavgift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. För sanktionsavgifterna i fiskelagen gäller alltså ett strikt ansvar.

Av paragrafens andra stycke ska sanktionsavgift dock inte tas ut om det är oskäligt. Vid prövningen av denna fråga ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den

avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den

avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka,

3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse

skulle inträffa, eller

4. om det är fråga om en enstaka överträdelse som saknar betydelse

i kontrollhänseende eller är obetydlig med hänsyn till syftet med den bestämmelse som har överträtts.

Övriga bestämmelser som rör sanktionsavgifter

Av övriga bestämmelser om sanktionsavgifter i fiskelagen framgår i huvudsak följande. Det är Havs- och vattenmyndigheten som beslutar om sanktionsavgift enligt fiskelagen. Innan sanktionsavgift åläggs någon ska den som anspråket riktar sig mot ges tillfälle att yttra si g.124Om denne inte har getts tillfälle att yttra sig inom två år från det att förutsättningarna att besluta om avgift har uppfyllts, får en sanktionsavgift inte beslutas .125

12450 c § fiskelagen. 125 Detta framgår av 50 f § fiskelagen.

När ett beslut om sanktionsavgift har vunnit laga kraft, får det verkställas enligt utsökningsbalken .126En beslutad sanktionsavgift faller dock bort, om beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet vann laga kraft .127

I fiskelagen finns vidare reglering som rör sanktionsavgifternas förhållande till bestämmelser om vite. Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, får sanktionsavgift inte beslutas för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet .128

Pricksystem vid vissa överträdelser

Fiskelagen innehåller vidare regler avseende pricksystem. Dessa bestämmelser kompletterar bestämmelserna om pricksystem i kontrollförordningen. Vissa av bestämmelserna rör pricksystem för innehavare av fiskelicens medan andra avser befälhavare.

Inledande bestämmelser om pricksystemet

Av 51 § fiskelagen framgår att bestämmelserna i 52, 55, 58 och 60 §§fiskelagen kompletterar artikel 92.1–4 i rådets förordning (EG) nr 1224/2 009129, och artiklarna 125–133 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 av den 8 april 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs.

När innehavare av fiskelicens ska tilldelas prickar

Av 52 § fiskelagen framgår i vilka situationer en innehavare av en fiskelicens ska tilldelas prickar. Innehavaren ska enligt paragrafen tilldelas prickar om

1. innehavaren av fiskelicensen eller någon i den verksamhet som

fiskelicensen avser har

12650 d § fiskelagen. 12750 g § fiskelagen. 12850 e § fiskelagen. 129 Kontrollförordningen.

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 37–41 §§ eller enligt brotts-

balken

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift

enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 50 a §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan

medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten,

2. brottet eller överträdelsen är av det slag som anges i artikel 3.1 i

rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/ 2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999, eller består i en sådan underlåtenhet att följa landningsskyldigheten som anges i artikel 90.1 c i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

3. brottet eller överträdelsen i det enskilda fallet ska anses vara av

allvarlig art enligt artikel 3.2 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008, och

4. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslut-

ning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

När befälhavare ska tilldelas prickar

Av 53 § första stycket fiskelagen framgår att en befälhavare på ett fiskefartyg ska tilldelas prickar om

1. befälhavaren har

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 37–41 §§ eller enligt brotts-

balken

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktions-

avgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 50 a §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan

medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten,

2. brottet eller överträdelsen är av det slag som anges i artikel 3.1 i

rådets förordning (EG) nr 1005/2008, eller består i en sådan underlåtenhet att följa landningsskyldigheten som anges i artikel 90.1 c i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

3. brottet eller överträdelsen i det enskilda fallet ska anses vara av

allvarlig art enligt artikel 3.2 i rådets förordning (EG) nr 1005/ 2008, och

4. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslut-

ning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

Av paragrafens andra stycke framgår att i fråga om det antal prickar som befälhavaren ska tilldelas för det aktuella brottet eller den aktuella överträdelsen tillämpas artikel 126.1 och 126.2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011. Enligt paragrafens tredje stycke ska samtliga tilldelade prickar raderas om befälhavaren inte gör sig skyldig till ytterligare ett allvarligt brott eller en allvarlig överträdelse inom tre år från det senaste allvarliga brottet eller den senaste allvarliga överträdelsen.

I 54 § första stycket fiskelagen reglas vidare att om befälhavaren har tilldelats samma antal prickar som det antal som medför återkallelse enligt artikel 129 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011, ska ett förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg meddelas honom eller henne. Av paragrafens andra stycke framgår att giltighetstiden för förbudet att verka som befälhavare ska begränsas på det sätt som gäller för återkallelse enligt artikel 92.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. I paragrafens tredje stycke anges att ett förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg på grund av att befälhavaren har tilldelats 90 prickar dock ska gälla i tolv månader. När ett förbud enligt tredje stycket har meddelats ska de prickar som legat till grund för beslutet raderas .130

130 54 § fjärde stycket fiskelagen.

Övriga bestämmelser som rör pricksystemet

I 55 § första stycket fiskelagen regleras att beslut om att tilldela prickar eller att återkalla en licens och beslut om förbud får meddelas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande, om det på sannolika skäl kan antas att prickar kommer att tilldelas, licensen återkallas respektive förbud meddelas enligt 52–54 §§, artikel 92 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 eller artikel 126 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011. Av paragrafens andra stycke framgår att giltighetstiden för ett beslut enligt första stycket om återkallelse tills vidare av en fiskelicens, eller om förbud tills vidare att verka som befälhavare på fiskefartyg, ska begränsas på det sätt som gäller för slutliga beslut.

Återkallelse vid brott och överträdelser som inte omfattas av pricksystemet

I 56 § fiskelagen finns reglering om återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens, fisketillstånd och varningar. Enligt paragrafens första stycke får en fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett sådant särskilt tillstånd som avses i 21 § återkallas på viss tid, lägst två månader och högst ett år. Detta får ske om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har

1. fällts till ansvar för upprepade brott enligt denna lag, eller

2. gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till

sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 50 a §.

Av paragrafens andra stycke framgår att om någon har fällts till ansvar för brott enligt denna lag eller gjort sig skyldig till en överträdelse som har lett till sanktionsavgift får varning beslutas om

1. det inte finns förutsättningar för att återkalla licensen eller till-

ståndet på viss tid, eller

2. varning annars kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

I paragrafens tredje stycke regleras vidare att en fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett sådant särskilt tillstånd som avses i 21 § får återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att licensen eller tillståndet kommer att återkallas slutligt enligt första stycket 1. Beslutets giltighetstid ska begränsas på det sätt som gäller för återkallelse enligt första stycket.

Enligt paragrafens fjärde stycke får en fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett sådant särskilt tillstånd som avses i 21 § återkallas permanent om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har fällts till ansvar för upprepade brott enligt lagen eller gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 50 a § och därigenom har visat en uppenbar ovilja att följa gällande bestämmelser.

Reglering av förhållandet mellan prickar och beslut om återkallelse eller varning

I 57 § fiskelagen regleras vidare att ett brott eller en överträdelse som enligt 52–55 §§ kan leda till att en innehavare av en fiskelicens tilldelas prickar, inte får läggas till grund för beslut om återkallelse eller varning enligt 56 §.

Indragningen eller begränsning av fiskedagar

57 a § första stycket fiskelagen innehåller ett bemyndigande om att den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om indragning eller begränsning av antalet tillåtna dagar för fiske, om fiskelicensen för den verksamhet som har tilldelats dagarna har återkallats på viss tid. Av paragrafens andra stycke framgår att en sådan indragning eller begränsning ska stå i proportion till den period som fiskelicensen har återkallats för.

Beslut om prickar, återkallelse, förbud och indragning eller begränsning av fiskedagar

I 58 § första stycket fiskelagen regleras att den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om tilldelning av prickar, om återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och särskilt tillstånd enligt 21 §, om förbud att verka som befälhavare, om interimistiska beslut som avser prickar, återkallelse eller förbud och om indragning eller begränsning av tillåtna fiskedagar enligt 52–56 och 57 a §§.

Av paragrafens andra stycke framgår att ett sådant beslut gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Tiden för återkallelse räknas från den dag som anges i beslutet, dock tidigast från delgivningen av beslutet.

Landningsavgift

I 59 § fiskelagen finns slutligen en bestämmelse om särskild avgift, som benämns landningsavgift. Enligt denna paragraf får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att den som landar en otillåten fångst ska åläggas att betala en särskild avgift. Avgiften ska beslutas av Havs- och vattenmyndigheten och bestämmas till ett belopp som motsvarar den otillåtna fångstens värde. Om det finns särskilda skäl, ska avgiften få sättas ned eller helt efterges.

6.3.9. Bestämmelser om överklagande

När det gäller frågor som inte rör vattenbruket får länsstyrelsens beslut enligt fiskelagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av fiskelagen överklagas till Havs- och vattenmyndigheten .131Havs- och vattenmyndighetens beslut i enskilda fall enligt fiskelagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller Havs- och vattenmyndighetens beslut i enskilda fall enligt kontrollförordningen .132Beslut om överföring av pricka r133får dock inte överklagas.

Det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt .134

131 Se 60 § första stycket fiskelagen. 132 Se 60 § tredje stycket fiskelagen. 133 Överföring av prickar enligt artikel 92.2 i kontrollförordningen. 134 Se 60 § fjärde stycket fiskelagen.

6.3.10. Bilagan till fiskelagen

Bilagan till fiskelagen reglerar svenska medborgares rätt att fiska i enskilt vatten. I bilagan finns en förteckning över vilka fiskarter och redskap som är tillåtna att fiska med inom i bilagan angivna geografiska områden. Bilagan innehåller även särskilda bestämmelser om bl.a. hur djupt vattnet måste vara i ett visst område för att fisket ska vara tillåtet.

6.4. GFP-lagen

Såsom framgår av avsnitt 6.3 ovan infördes GFP-lagen i syfte att möjliggöra kompletteringar av EU-förordningar på fiskeriområdet. Sedan lagen hade varit i kraft i ett år ändrades den så att nationella bestämmelser för fisket fördes över till fiskelagen ,135vilket innebar att alla nationella regler för fisket samlades i fiskelagen. Övriga frågor rörande den gemensamma fiskeripolitiken, dvs. marknads- och strukturfrågor på fiskeområdet reglerades fortsättningsvis i GFP-lagen .136

6.4.1. Inledande bestämmelser och tillämpningsområde

GFP-lagen utgör framför allt en lag med bemyndiganden. I lagens inledande paragraf anges i huvudsak att lagen innehåller bestämmelser som behövs för att EU:s gemensamma fiskeripolitik ska kunna genomföras i Sverige. Med EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken avses EU:s förordningar om

  • åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskresurserna,
  • stöd för åtgärder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken, och
  • marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter .137

135Prop. 1995/96:8 s. 1. 136Prop. 1995/96:8 s. 17. 137 Se 1 § första och andra styckena GFP-lagen. Av tredje stycket framgår vidare att lagen inte ska tillämpas när det handlar om sådana bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som helt faller inom tillämpningsområdet för livsmedelslagen (2006:804).

6.4.2. Bestämmelser om nationella föreskrifter som kompletterar EU-förordningarna

I GFP-lagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, i fråga om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, meddela föreskrifter som kompletterar eller behövs för att verkställa förordningarna. I lagen tydliggörs att bemyndigandet inte gäller föreskrifter om frågor som omfattas av fiskelagen .138

6.4.3. Bestämmelser om uppgiftsskyldighet

I GFP-lagen regleras även att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, om det handlar om andra verksamheter än fiske, meddela föreskrifter om att näringsidkare som befattar sig med bl.a. fiskeriprodukter som omfattas av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, ska lämna uppgifter om förhållanden av betydelse för tillämpningen av förordningarn a.139

6.4.4. Bestämmelser om tillsyn och kontroll

Av GFP-lagen framgår att den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn och kontroll av efterlevnaden av de regler i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som inte gäller fiske. Detsamma gäller föreskrifter meddelade med stöd av GFP-lagen. Regeringen får även meddela föreskrifter om att en tillsynsmyndighet får överlåta viss tillsyn till en annan myndighet .140

En tillsynsmyndighet får enligt GFP-lagen besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och föreskrifter meddelade med stöd av GFP-lagen ska följas. Föreläggandena och förbuden får förenas med vit e.141Vid tillsyn enligt GFP-lagen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fiskeri-

138 Se 2 § GFP-lagen. 139 Se vidare 3 § GFP-lagen. 140 Se 4 § GFP-lagen. 141 Se 5 § GFP-lagen.

och vattenbruksprodukter hanteras .142Myndigheten har även rätt att göra de undersökningar och få de upplysningar som behövs för tillsynen. Den som är föremål för tillsyn ska även tillhandahålla den hjälp som behövs för tillsynen .143Polismyndigheten ska om tillsynsmyndigheten begär det, lämna den hjälp som behövs vid tillsynen .144

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om avgifter för tillsyn enligt GFP-lage n145. Regeringen eller myndigheten får även meddela föreskrifter om att den som tar emot stöd eller betalar avgifter enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska föra anteckningar om stödet och avgiftern a146. Därutöver innehåller GFP-lagen ett generellt bemyndigande om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur tillsynen och kontrollen ska bedriv as147.

6.4.5. Bestämmelser om ränta, sanktionsavgifter och straff

GFP-lagen innehåller också bestämmelser om ränta, straff och sanktioner enligt vad som framgår nedan.

Ränta

Av GFP-lagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att ränta ska betalas på belopp enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Detta gäller om beloppet betalas efter förfallodagen, eller mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta ska betalas tillbak a.148

142 Här kan noteras att det krävs beslut om husrannsakan om den som kontrolleras vägrar att samarbeta. 143 Se 6 § första och andra styckena GFP-lagen. Av 7 § framgår att bestämmelserna i 6 § första och andra styckena också gäller för Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten och för inspektörer som utsetts av dessa institutioner. Enligt 7 a § ska bestämmelserna i 6 och 7 §§ GFP-lagen inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning. 144 Se 6 § tredje stycket GFP-lagen. 145 Se 6 § fjärde stycket GFP-lagen. 146 Se 8 § GFP-lagen. 147 Se 9 § GFP-lagen. 148 Se 10 § GFP-lagen.

Sanktionsavgifter

Bestämmelser om sanktionsavgifter vid överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken finns i 10 a–10 f §§ GFP-lagen samt 6 kap. 2 b–d §§ fiskeförordningen och bilaga 2 till förordningen. Sanktionsavgift kan utgå vid överträdelser av bestämmelser om uppgiftsskyldighet eller märkningskrav i EU:s förordningar eller föreskrifter meddelade med stöd av 2 och 3 §§ GFP-lagen, vilka är kompletterande bestämmelser till förordningarna och bestämmelser om uppgiftsskyldighet.

Vilka överträdelser som sanktionsavgift kan utgå för och med vilka belopp finns specificerat i bilaga 2 till fiskeförordningen. Om ett vite har dömts ut för en viss gärning får sanktionsavgift inte beslutas för samma gärning, se 10 d § GFP-lagen. Av 10 b § första stycket GFP-lagen framgår att sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Enligt 10 b § andra stycket GFP-lagen ska en sanktionsavgift däremot inte tas ut om det är oskäligt. Vid prövningen av oskäligheten ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den

avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den

avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka,

3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse

skulle inträffa, eller

4. om det är fråga om en enstaka överträdelse som saknar betydelse

i kontrollhänseende eller är obetydlig med hänsyn till syftet med den bestämmelse som har överträtts.

Enligt 10 c § första stycket GFP-lagen beslutar den myndighet som regeringen bestämmer om sanktionsavgift .149Av paragrafens andra stycke framgår att innan sanktionsavgift beslutas ska den som anspråket riktas mot ha fått tillfälle att yttra sig. Om denne inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen skedde får någon sanktionsavgift inte beslutas.

Enligt 10 e § GFP-lagen får ett beslut om sanktionsavgift verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft. Av 10 f § GFP-lagen framgår dock att sanktionsavgiften faller bort om beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fått laga kraft.

Straff

Bestämmelser om straff finns i 11–12 §§ GFP-lagen. Av 11 § framgår att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller föreskrifter meddelade med stöd av GFP-lagen i fråga om kvalitetsnormer och andra bestämmelser för handeln med fiskeri- och vattenbruksprodukter ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Det ska dock inte dömas till ansvar om gärningen kan leda till en sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 10 a §. Om ett vite har dömts ut får det, enligt 12 § GFP-lagen, inte dömas till ansvar enligt GFP-lagen för samma gärning. Av 11 § andra stycket framgår att det inte ska dömas till ansvar enligt första stycket om gärningen är ringa eller belagd med straff enligt brottsbalken, lagen (2000:1254) om straff för smuggling eller fiskelagen.

6.4.6. Bestämmelser om överklagande

När en myndighet har fattat ett beslut enligt GFP-lagen i ett särskilt fall får det överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det krävs prövningstillstånd för att överklaga ett sådant beslut till kammarrätt .150

149 Av 6 kap. 2 b § fiskeförordningen framgår att det är Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket som inom sina respektive ansvarsområden beslutar om sanktionsavgift. Myndigheterna får inom sina respektive ansvarsområden meddela närmare föreskrifter om hur sanktionsavgifter ska betalas. 150 Se 13 § GFP-lagen.

6.5. Fiskeförordningen

Den i dag gällande fiskeförordningen trädde i kraft i samband med Sveriges inträde i E U151och har därefter ändrats ett flertal gånger. Förordningen kompletterar både fiskelagen och GFP-lagen.

6.5.1. Inledande bestämmelser

Av fiskeförordningens första kapitel framgår att förordningen innehåller föreskrifter om

1. fiske och vattenbruk inom Sveriges sjöterritorium och inom

Sveriges ekonomiska zon,

2. fiske från svenska fartyg utanför Sveriges ekonomiska zon,

3. marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter, och

4. stöd för isbrytarhjälp.

Förordningen rymmer även de föreskrifter som behövs för att EU:s gemensamma fiskeripolitik ska kunna genomföras i Sverig e.152

6.5.2. Allmänna bestämmelser om fisket

I fiskeförordningens andra kapitel finns den stora delen av förordningens bestämmelser om fisket .153Kapitlet är omfattande och innehåller bestämmelser om bl.a. rätten till fiske, bemyndiganden att meddela föreskrifter om fiske och bestämmelser om fiskelicenser samt dispenser. Av bestämmelserna framgår att kapitlet inte ska tillämpas i den utsträckning det strider mot bestämmelserna i artskyddsförordningen eller dess föreskrifter. Kapitlet ska inte heller tillämpas i den utsträckning det strider mot de särskilda föreskrifterna i 2 a kap. om Torneälvens fiskeområd e154, vilka vi kommer att behandla i avsnitt 6.5.3 nedan.

151 Se övergångsbestämmelserna till SFS 1994:1716. 152 Se 1 kap. 1 § fiskeförordningen. 153 Se även 2 a kap. om fisket i Torneälvens fiskeområde. 154 Se 2 kap. 1 § fiskeförordningen.

Bestämmelser som rör rätten till fiske

Länsstyrelsen prövar ansökningar om tillstånd att sätta ut eller sträcka ut fasta redskap. Sådana tillstånd får som huvudregel endast ges till fiskare som bedriver yrkesmässigt fisk e.155

Som vi har beskrivit i avsnitt 6.3.3 får utländska medborgare fiska med handredskap på samma villkor som svenska medborgar e.156Av fiskeförordningen och fiskelagen följer att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om även annan rätt till fiske för utländska medborgare i Sveriges territorialhav och i Sveriges ekonomiska zon, om en sådan rätt följer av internationella överenskommelser .157Fisk som fångas med stöd av tillstånden får i enlighet med kontrollförordningen inte säljas .158Vi kommer att återkomma till dessa bestämmelser i kapitel 12.

Föreskrifter för fisket

Fiskeförordningen innehåller ett förbud mot att fiska mal och flodpärlmussla, samt sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som är markerade med N i artskyddsförordningens (2007:845) bilaga 1. Sådana arter kräver noggrant skydd enligt art- och habitatdirektivet .159Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen får dock besluta om undantag från detta förbud om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det .160Fiskeförordningen innehåller även bestämmelser om förbud mot att bedriva fiske med bl.a. gift, sprängämnen och elektrisk ström .161Även från bl.a. detta förbud får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen meddela undant ag.162

155 Se 2 kap. 2 § fiskeförordningen. 156 Se 13 § första stycket och 8 samt 9 §§fiskelagen. 157 Se 2 kap. 3 § fiskeförordningen och 13 § tredje stycket fiskelagen. 158 Se 2 kap. 4 § fiskeförordningen. 159 Se 2 kap. 5 § och bilaga 1 till artskyddsförordningen. 160 Se 2 kap. 21 § första stycket fiskeförordningen. 161 Se 2 kap. 6 § första stycket fiskeförordningen. Av andra och tredje styckena i samma paragraf framgår att hummer eller krabba inte får inte fångas vid dykning och att det, i fråga om sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som har markerats med N eller F i bilaga 1 till artskyddsförordningen, är förbjudet att för fiske använda medel eller metoder som inte är selektiva och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner eller utsätts för en allvarlig störning. 162 Se 2 kap. 21 § fiskeförordningen.

Bemyndiganden att meddela föreskrifter om fiske

Havs- och vattenmyndigheten får med stöd av fiskeförordningen meddela föreskrifter för bl.a. fiskevårdens och fiskets bedrivande. Bemyndigandena i denna del avser föreskrifter om

  • förbud eller begränsningar av fisket med avseende på vilken fisk som får fångas, användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, och fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål163 och
  • skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som har fångats, förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk .164

Ytterligare bemyndiganden avser föreskrifter för fiskets bedrivande om fördelning av fiskemöjligheter enligt artikel 16.6 och 16.7 i grundförordningen och om hur sådana fiskemöjligheter får överlåtas av en fiskelicensinnehavar e.165Myndigheten får också meddela föreskrifter om tillstånd för fiske av en viss art, inom ett visst område, med ett visst fiskefartyg eller med användning av vissa redskap eller fiskemetoder .166Genom fiskeförordningen ges myndigheten även föreskriftsrätt i fråga om att kräftfiske på allmänt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland endast får bedrivas efter tillstånd av myndigheten eller av länsstyrelsen .167

Producentorganisationers behandling av personuppgifter och direktåtkomst

Fiskeförordningen innehåller även bestämmelser om producentorganisationers behandling av personuppgifter. Bestämmelserna innebär bl.a. att en producentorganisation som erkänts av Jordbruks-

163 Se 2 kap. 7 § första stycket fiskeförordningen. Enligt andra stycket samma paragraf får föreskrifter enligt första stycket som gäller i andra vatten än havet och vattnen längs kusterna och Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland till första definitiva vandringshindret, endast meddelas för att skydda särskilt hotade arter eller stammar av nationellt intresse. 164 Se 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen. 165 Se 2 kap. 7 § femte stycket fiskeförordningen. 166 Se 2 kap. 7 § tredje stycket fiskeförordningen. 167 Se 2 kap. 8 § fiskeförordningen.

verket är personuppgiftsansvarig för behandlingen av sådana personuppgifter som har lämnats ut till organisationen från Havs- och vattenmyndighetens databas. En sådan producentorganisation får behandla personuppgifterna i syfte att förmedla överlåtelser av fiskemöjligheter mellan fiskare, om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen. Producentorganisationen får vidare ha direktåtkomst till uppgifter i Havs- och vattenmyndighetens databas om fiskemöjligheter och om fångster som rapporterats enligt artikel 14, 15 eller 28 i kontrollförordningen .168

Kräftpest

I fiskeförordningen finns bestämmelser som syftar till att förhindra spridning av kräftpest. Bestämmelserna rymmer bl.a. förbud mot att använda redskap för kräftfiske i olika vatten utan att först desinfektera dem och mot att fånga kräftor i ett område som har förklarats vara kräftpestsmittat .169

Hänsyn till naturvården

Havs- och vattenmyndigheten får enligt fiskeförordningen meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske. Vidare får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen besluta att det i ett ärende enligt fiskelagen ska göras en analys av vilken inverkan en fiskemetod eller utsättande av en fiskart har på miljön. En sådan analys kan exempelvis vara relevant i ett ärende om tillstånd att sätta ut en fiskart i syfte att förstärka eller återintroducera förekomster av ursprungliga arter i ett vattenområd e.170

Märkning och utmärkning av fiskeredskap

Av fiskeförordningen framgår att fiskeredskap och fisksumpar ska märkas så att det framgår vem som är användare och om denne är yrkesfiskare eller fritidsfiskare, samt om fisket sker med enskild

168 Se 2 kap. 8 a–8 c §§ fiskeförordningen. 169 Se 2 kap. 9–11 §§ fiskeförordningen. 170 Se 2 kap. 12 § fiskeförordningen och t.ex. 5 § Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2021:7) om att sätta ut eller flytta fisk i naturen.

fiskerätt. Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om sådan märkning och om utmärkning av fiskeredskap .171

Utplantering av fisk m.m.

Enligt fiskeförordningen krävs som huvudregel tillstånd från länsstyrelsen för att sätta ut fisk eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat, och för att bedriva fiskodlin g.172Sådana åtgärder kan även kräva en särskild tillståndsprövning enligt 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken .173

Fiskelicens och personlig fiskelicens

Frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas enligt fiskeförordningen av Havs- och vattenmyndigheten. En förutsättning för att få fiskelicens är att fisket i fråga ska ha anknytning till svensk fiskerinärin g.174Vid bedömningen av om kravet på anknytning till svensk fiskenäring är uppfyllt ska prövningsmyndigheten särskilt ta hänsyn till om

1. värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar i

Sverige uppgår till minst hälften av dennes totala fångst,

2. minst hälften av sökandens fiskefärder utgår från en svensk hamn,

3. minst hälften av deltagarna i sökandens fiske är bosatta här i

landet, eller

4. sökanden har ett fast driftställe i Sveri ge.175

171 Se 2 kap. 14 och 15 §§ fiskeförordningen. 172 Utredningen föreslår i delbetänkandet, SOU 2023:74, att det inte längre ska krävas tillstånd enligt fiskeförordningen för fiskodling. 173 Se 2 kap. 16 § fiskeförordningen. I 17 a–18 §§ finns ytterligare bestämmelser om att sätta ut eller flytta fisk. 174 Se 30 § fiskelagen. 175 Se 2 kap. 19 § fiskeförordningen.

Havs- och vattenmyndigheten får enligt fiskeförordningen meddela föreskrifter om kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflott an.176Myndigheten får även meddela föreskrifter om vilka särskilda villkor som ska vara uppfyllda för att en ny licens ska kunna utfärdas efter återkallels e.177

Av fiskeförordningen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten prövar ansökningar om tillstånd att från ett svenskt fartyg fiska i en utländsk ekonomisk zon eller fiskezon .178

Dispenser

Fiskeförordningen innehåller bestämmelser om undantag från bl.a. förbud att fiska vissa arter och förbud eller begränsningar att använda vissa redskap .179Havs- och vattenmyndigheten får besluta om undantag från sådana förbud om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det .180När det gäller sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som har markerats med N i bilaga 1 till artskyddsförordningen får undantag endast medges om de förutsättningar som anges i 14 § artskyddsförordningen är uppfylld a.181Detsamma gäller sådana arter som har markerats med N eller F i bilagan .182Enligt 14 § artskyddsförordningen får en dispens endast ges om

1. det inte finns någon annan lämplig lösning,

2. dispensen inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam be-

varandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, och

176 Se 2 kap. 19 § fjärde stycket fiskeförordningen och 30 § första stycket 4 fiskelagen. I artikel 23.1 i grundförordningen anges att medlemsstaterna ska förvalta inträden i och utträden ur sina flottor på ett sådant sätt att ny kapacitet som kommer in i flottan utan offentligt stöd kompenseras genom att åtminstone motsvarande kapacitet först dras tillbaka utan offentligt stöd. 177 Se 2 kap. 19 a § fiskeförordningen. 178 Se 2 kap. 20 § fiskeförordningen. Av paragrafen framgår vidare att endast ansökningar från den som har fiskelicens får beviljas och att Havs- och vattenmyndigheten får överlämna en ansökan till regeringens prövning om ansökan gäller outnyttjade fiskemöjligheter enligt artikel 12.4, 12.6 eller 47.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403. 179 Se 2 kap. 21 § fiskeförordningen som hänvisar till 5 och 6 §§ samma förordning och 9 a § första stycket fiskelagen. Se även avsnittet ”Föreskrifter för fisket” ovan. 180 Om undantaget endast avser 5 och 6 §§ prövas frågan av länsstyrelsen. 181 Se 2 kap. 22 § fiskeförordningen. 182 Av bilaga 1 till artskyddsförordningen framgår bl.a. följande. Arter som har markerats med N kräver noggrant skydd enligt art- och habitatdirektivet. Arten finns upptagen i bilaga 4 till art- och habitatdirektivet. Arter som har markerats med F har enligt art- och habitatdirektivet ett sådant unionsintresse att insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för särskilda förvaltningsåtgärder. Arten finns upptagen i bilaga 5 till art- och habitatdirektivet.

3. dispensen behövs

a) för att skydda vilda djur eller växter eller bevara livsmiljöer

för sådana djur eller växter,

b) för att undvika allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap,

skog, fiske, vatten eller annan egendom,

c) av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller av andra tving-

ande skäl som har ett allt överskuggande allmänintresse,

d) för forsknings- eller utbildningsändamål,

e) för återinplantering eller återinförsel av arten,

f) för den uppfödning av en djurart eller den artificiella förök-

ning av en växtart som krävs för återinplantering eller återinförsel enligt e, eller

g) för att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och

i liten omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar i en liten mängd.

6.5.3. Särskilda föreskrifter om fisket i Torneälvens fiskeområde

I 2 a kap. fiskeförordningen finns särskilda bestämmelser om fisket i Torneälvens fiskeområde .183Bestämmelserna motsvarar i huvudsak bestämmelserna om fiske i gränsälvsöverenskommelsen med Finland (SÖ 2010:21) och den till överenskommelsen hörande fiskestadgan .184Vi återkommer till gränsälvsöverenskommelsen i avsnitt 6.10.1 nedan.

I Torneälvens fiskeområde finns fredningszoner inom vilka fiskeredskap eller andra anordningar inte får placeras eller användas så att fiskens gång i zonen kan hindras eller så att fisken inte kan komma

183 Områdets avgränsning framgår av bilaga 3 till fiskeförordningen. 184 Bestämmelserna om fiske i gränsälvsöverenskommelsen och dess stadga har i huvudsak införts i fiskeförordningen genom transformation. Havs- och vattenmyndigheten ska enligt 2 a kap. 17 § fiskeförordningen årligen ta fram ett underlag om behov av avvikelser från vissa av bestämmelserna i fiskestadgan. Regeringen får enligt 19 § tredje–sjätte styckena fiskelagen meddela föreskrifter om avvikelser från dessa bestämmelser.

dit eller inte kan röra sig där .185,186För fiskeområdet gäller vidare särskilda bestämmelser om tillåtna fångstredsk ap187samt förbjudna redskap och fiskemetode r188. När det gäller vilka fångstredskap som är tillåtna görs bl.a. vissa skillnader mellan fiske efter lax och öring respektive fiske efter andra arter. Bestämmelserna om Torneälvens fiskeområde avser därutöver bl.a. fiskeredskaps konstruktion och placering, märkning av redskap, fiskesäsongen och fredningstidern a.189De reglerar vidare vilka myndigheter som ansvarar för förvaltningen av fisket och för övervakningen av efterlevnaden av föreskrifter om fisket i området .190

6.5.4. Marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter

I fiskeförordningens tredje kapitel finns bestämmelser som syftar till att marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripoliti k191ska kunna genomföras i Sverige .192Av bestämmelserna framgår att Jordbruksverket prövar frågor om bl.a. erkännande av producentorganisationer och branschorganisationer. Jordbruksverket får även meddela föreskrifter som kompletterar EU-förordningarna om den gemensamma fiskeripolitiken och föreskrifter som behövs för verkställigheten av förordningarna, i frågor som avser bl.a. erkännanden enligt ovan samt import och export av fiskeriprodukter .193

185 Se 2 a kap. 2 § första stycket och bilaga 3 till fiskeförordningen samt 18 a § fiskelagen. Fredningszonerna har sin grund i 3 § i den fiskestadga som ingår i gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland. 186 Dessutom är allt slags fiske med småryssjor, redskap försedda med botten samt kroknät och andra redskap för fångst av lax eller öring förbjudet i den del av havet som avgränsas av älvmynningen och en linje dragen från södra stranden av Salmenlahtis mynning via de södra uddarna av Kraaseli och Tirro, över Sellö nordvästra spets till Pirkkiö nordvästra udde. Se 2 a kap. 2 § andra stycket och jämfört med 3 § i fiskestadgan. 187 Se 2 a kap. 3–3 a §§ fiskeförordningen. 188 Se 2 a kap. 4–4 a §§ fiskeförordningen. 189 Se 2 a kap. 5–17 §§ fiskeförordningen. 190 Se 2 a kap. 15–16 §§ fiskeförordningen. 191 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013. 192 Se 3 kap. 1 § fiskeförordningen. 193 Se vidare 3 kap. 2–3 §§ fiskeförordningen.

6.5.5. Isbrytarhjälp

Av fiskeförordningens fjärde kapitel framgår att Jordbruksverket får lämna stöd i form av ekonomiskt bidrag för isbrytarhjälp för yrkesfiskets behov .194Ansökan om stöd ska göras till Sjöräddningssällskapet .195

6.5.6. Uppgiftsskyldighet, tillsyn och kontroll

Uppgiftsskyldighet

I fiskeförordningens femte kapitel finns bl.a. bestämmelser om att befälhavare på fiskefartyg, den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens, och den som utan sådan licens fiskar för att sälja fångsten i sådan omfattning och med sådan varaktighet att det är att anse som näringsverksamhet, ska lämna uppgifter om fisket. Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om bl.a. vilka uppgifter som ska lämnas. Vidare får Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet för näringsidkare som befattar sig med fiskeriprodukter som omfattas av EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken .196Kapitlet innehåller även bestämmelser om att vissa myndigheter ska lämna uppgifter till andra myndigheter .197

194 Se 4 kap. 1–3 §§ fiskeförordningen. 195 Se Jordbruksverkets föreskrifter, SJVFS 2012:39. 196 Se 5 kap. 1 § fiskeförordningen. 197 Havs- och vattenmyndigheten ska enligt 1 a § lämna uppgifter om bl.a. fiskefartyg och licenser till Kustbevakningen för dess verksamhet inom fiskerikontrollen. Vidare ska Havs- och vattenmyndigheten enligt 1 b § till Livsmedelsverket lämna sådana uppgifter om landningar som kan antas behövas för att bedöma om det bör göras en anmälan enligt 7 § förordningen (2011:1494) om vissa fiskarter från Östersjöområdet. Därutöver får Havs- och vattenmyndigheten i enlighet med 1 c § lämna sådana uppgifter till behöriga myndigheter inom EU eller i tredjeland som behövs för fiskerikontroll. Enligt 1 d § ska Havs- och vattenmyndigheten snarast underrätta Polismyndigheten och åklagare om beslut enligt 55 § (interimistiska beslut om att tilldela prickar eller återkalla en licens eller om förbud) eller 56 § fiskelagen (återkallelse på grund av upprepade överträdelser). Av 1 e § framgår vidare en skyldighet för Kustbevakningen och Polismyndigheten att till Havs- och vattenmyndigheten lämna de uppgifter som denna kan antas behöva vid prövning av frågor om bl.a. sanktionsavgifter. En domstol ska enligt 1 f § snarast skicka en kopia av en dom som avser brott enligt fiskelagen, om domen inte rör flyttning av fisk mellan fiskodlingar eller odling av fisk, till Havs- och vattenmyndigheten. Har någon åtalats för ett brott enligt fiskelagen och har beslut enligt 55 § eller 56 § fjärde stycket fiskelagen meddelats ska domstolen, om åtalet läggs ned eller ogillas, i enlighet med 5 kap. 1 f § andra stycket fiskeförordningen snarast underrätta Havs- och vattenmyndigheten. Om Havs- och vattenmyndigheten i enlighet med 1 d § har lämnat en underrättelse om exempelvis ett interimistiskt beslut att tilldela prickar Havs- och vattenmyndigheten ska

Tillsyn och kontroll

Av fiskeförordningens bestämmelser om tillsyn framgår bl.a. att fisketillsynsmän förordnas av länsstyrelsen .198Vidare framgår att Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och länsstyrelsen får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att fiskelagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska efterlevas .199

Havs- och vattenmyndigheten ansvarar enligt fiskeförordningen, inom sitt verksamhetsområde, för tillsynen över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, föreskrifter som har meddelats med stöd av GFP-lagen och nationella bestämmelser om fiske följs .200När det gäller marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter ansvarar Jordbruksverket för tillsyn över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, föreskrifter som har meddelats med stöd av GFP-lagen, och nationella bestämmelser om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter följs .201

Kustbevakningen ska enligt fiskeförordningen kontrollera efterlevnaden av bestämmelser om fiske även på land i anslutning till områden som anges i kustbevakningslagen (2019:32 ).202

Förordningens bestämmelser om tillsyn och kontroll innehåller även bemyndiganden. Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om att den som tar emot stöd eller betalar avgift enligt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska föra anteckningar om sådant stöd och sådana avgifte r.203Vidare får Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket meddela de föreskrifter

enligt 1 f § tredje stycket snarast underrättas om ett beslut att lägga ner en förundersökning om brott som legat till grund för t.ex. ett interimistiskt beslut enligt 55 § fiskelagen, om Havs- och vattenmyndigheten dessförinnan har lämnat en underrättelse om enligt 1 d §. Av 1 g § framgår att Havs- och vattenmyndigheten bl.a. ansvarar för samordningen av arbetet med data som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008. Vidare framgår bl.a. att Jordbruksverket ska bistå Havs- och vattenmyndigheten när det gäller data som omfattas av EU-förordningen. 198 Se 5 kap. 2 § fiskeförordningen. 199 Se 5 kap. 3 § fiskeförordningen. 200 Se vidare 5 kap. 4 § fiskeförordningen. 201 Se vidare 5 kap. 4 a § fiskeförordningen. 202 Se 5 kap. 5 § fiskeförordningen. 203 Se vidare 5 kap. 6 § fiskeförordningen.

som behövs för tillsynen och kontrollen av efterlevnaden av EUförordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och nationella föreskrifter på området. Havs- och vattenmyndigheten får även meddela föreskrifter om inspektion och kontroll som grundar sig på internationella överenskommelser och rekommendationer. Myndigheten får därutöver meddela föreskrifter om skyldigheter i fråga om bl.a. vägning av fångst, märkning av partier av fiskeriprodukter, information som ska följa med partier av fiskeriprodukter, och dokumentation av uppgifter i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeriprodukter .204

6.5.7. Övriga frågor

Bestämmelser om behörig myndighet

Av fiskeförordningens sjätte kapitel framgår att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket, inom sina ansvarsområden och om inte annat följer av andra föreskrifter, ska utföra de uppgifter som ankommer på en behörig myndighet eller medlemsstat enligt EU-förordningarna om den gemensamma fiskeripolitiken. Vidare framgår att Havs- och vattenmyndigheten är ansvarig myndighet för de uppgifter inom fiskeområdet som inte tydligt hör till Jordbruksverkets ansvarsområde. I paragrafen regleras därutöver att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket får överlämna till annan myndighet att fullgöra viss uppgift .205

Bestämmelser om avgifter och verkställbarhet

Havs- och vattenmyndigheten får enligt fiskeförordningen meddela föreskrifter om ansökningsavgifter för bl.a. fiskelicens och personlig fiskelicens. Myndigheten får även meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn över efterlevnaden av EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken på fiskeområdet .206Fiskeförordningen innehåller även bestämmelser om en särskild avgift vid otillåten fångst och om sanktionsavgifter enligt fiskelagen och GFP-lagen. Den särskilda avgiften ska som utgångspunkt motsvara den otillåtna fångstens värde

204 Se vidare 5 kap. 7–7 a § fiskeförordningen. 205 Se vidare 6 kap. 1 § fiskeförordningen. 206 Se vidare 6 kap. 2 § fiskeförordningen.

medan sanktionsavgifter ska tas ut enligt bilagorna 1 och 2 till fiskeförordningen .207

Fiskeförordningen innehåller även en bestämmelse om omedelbar verkställbarhet av beslut i enskilda fall . 208

Bestämmelser om prickar, återkallelse, förbud och indragning eller begränsning av fiskedagar

Havs- och vattenmyndigheten prövar enligt fiskeförordningen frågor om bl.a. tilldelning och radering av prickar, återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och särskilt tillstånd till fiske, samt förbud att verka som befälhavar e.209

Bestämmelser om överklagande

Av fiskeförordningen avslutande bestämmelser framgår att enbart Havs- och vattenmyndighetens, länsstyrelsens och Jordbruksverkets beslut enligt 2 kap., 3 kap., 5 kap. och 6 kap. 2 a och 5 a-5 c §§ samma förordning får överklagas .210Besluten överklagas till allmän förvaltningsdomstol i enlighet med 40 § förvaltningslagen (2017:900) .211,212

207 Se vidare 6 kap. 2 a–2 c §§ fiskeförordningen. Av 2 c § framgår att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket får meddela närmare föreskrifter om hur sanktionsavgifter ska betalas. 208 Enligt 6 kap. 5 § fiskeförordningen får Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket inom sina ansvarsområden bestämma att beslut i enskilda fall enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna förordning ska gälla omedelbart. 209 Se vidare 6 kap. 5 b och 5 c §§ fiskeförordningen. Fiskeförordningen rymmer vidare bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om indragning eller begränsning av antalet tillåtna dagar för fiske och om radering av prickar, se vidare 5 a § och 5 c § andra stycket. 210 I 2 kap. finns bestämmelser om fisket och vattenbruket, i 3 kap. finns bestämmelser om marknadsreglering av fiskeriprodukter och vattenbruksprodukter, i 5 kap. finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet, tillsyn och kontroll, i 6 kap. 2 a finns bestämmelser om särskild avgift och i 5 a-5 c §§ finns bestämmelser om bl.a. prickar, återkallelse, förbud och indragning eller begränsning av fiskedagar. 211 Se 6 kap. 6 § fiskeförordningen. 212 Vidare framgår av 6 kap. 7 § att länsstyrelsen ska föra register över sina beslut enligt lagen (1981:533) om fiskevårdsområden samt att Havs- och vattenmyndigheten får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av samma lag. Därutöver framgår av 8 § att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket, inom sina ansvarsområden, får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av fiskeförordningen.

6.6. Lagen om överlåtbara fiskerättigheter

I lagen om överlåtbara fiskerättigheter finns bl.a. bestämmelser om en fiskelicensinnehavares möjligheter att överföra överlåtbara andelar (fiskerättigheter) av den individuella fiskekvoten till en annan fiskelicensinnehavare.

Lagen infördes i syfte att främja fartygsstrukturen i det pelagiska yrkesfisket – härmed avsågs en minskning av antalet fartyg i fiskeflottan .213Enligt tidigare lydelse avsåg lagen enbart det yrkesmässiga

pelagiska fisket .214Denna avgränsning av lagens tillämpningsområde

togs dock bort genom en lagändring år 2014. Lagändringen innebar även att regeringen bemyndigades att ta fram föreskrifter om vilka fiskarter som fiskerättigheter får bestämmas för .215, 216

6.6.1. Inledande bestämmelser

I den inledande paragrafen i lagen om överlåtbara fiskerättigheter fastställs att lagen syftar till att främja att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan medverkar till att bevara fiskeresurserna och till ett fiske som i övrigt är hållbart i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseend e.217

Lagen innehåller definitioner av två begrepp: fiskelicens och natio-

nell fiskekvot. Med fiskelicens avses ett sådant tillstånd för använd-

ning av fiskefartyg som avses i artikel 6 i kontrollförordningen, och med nationell fiskekvot avses den kvot som i fråga om fiske är tillgänglig för fördelning till svenska fartyg enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken .218

213 Se prop. 2013/14:184 s. 96. 214 Se tidigare gällande lydelse av 1 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter 215 Se prop. 2013/14:184, betänkande 2013/14:MJU29, rskr. 2013/14:364. Vi beskriver i avsnitt 6.7 nedan att det enligt förordningen om överlåtbara fiskerättigheter får bestämmas fiskerättigheter för arterna sill, skarpsill, makrill, taggmakrill, blåvitling och tobis. 216 Havs- och vattenmyndigheten har i en redovisning av ett regeringsuppdrag år 2023, Havs- och vattenmyndigheten (2023-1), bedömt att det behövs ändringar i bl.a. lagen om överlåtbara fiskerättigheter för att lagen ska kunna tillämpas på det demersala fisket. Regeringen har därefter gett Havs- och vattenmyndigheten ett nytt uppdrag att föreslå hur ett system med överlåtbara fiskerättigheter i det svenska fisket efter bottenlevande arter bör utformas. Se regeringsbeslut den 4 maj 2023, LI2023/02424 och LI2023/01496. Havs- och vattenmyndigheten redovisade uppdraget till regeringen den 1 april 2024. 217 1 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 218 2 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

6.6.2. Bestämmelser om fiskerättigheter och överlåtelse av fiskerättigheter

I lagen fastställs att Havs- och vattenmyndigheten, för en innehavare av fiskelicens, får bestämma en överlåtbar andel (fiskerättigheter) av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter. Andelens storlek ska fastställas med ledning av omfattningen av fiskelicensinnehavarens tidigare fiske under en referensperiod .219Fiskerättigheter får enligt lagen överlåtas till en annan fiskelicensinnehavare, om överlåtelsen inte motverkar syftet med lagen. Överlåtelsen ska godkännas av Havs- och vattenmyndigheten .220En fiskelicensinnehavare får som huvudregel inneha fiskerättigheter för högst två fartyg samtidigt, och innehavet får motsvara högst tio procent av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter .221

6.6.3. Bestämmelser om fiskerättigheters giltighetstid m.m.

Fiskerättigheter gäller som utgångspunkt i tio år från dagen för Havs- och vattenmyndighetens beslut. Om en överlåtelse har gjorts, gäller fiskerättigheterna endast under den tid som återstår av den ursprungliga giltighetstiden .222Havs- och vattenmyndigheten får besluta att dra in eller begränsa fiskerättigheter om innehavarens fiskelicens har återkallats eller begränsats .223Indragna fiskerättigheter får tilldelas en annan fiskelicensinnehavare .224

6.6.4. Bestämmelser om bemyndigande och överklagande

Av lagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur fiskerättigheterna ska beräknas, och om grunderna för fördelningen av indragna fiskerättigheter. Vidare får regeringen meddela föreskrifter o m225vilka fiskarter det får bestämmas fiskerättigheter för.

219 3 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 220 Närmare reglering finns i 4 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 221 Se 5 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 222 Se 6 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 223 Se 7 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 224 Se vidare i 8 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 225 Se 9 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Havs- och vattenmyndighetens beslut enligt lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt .226

6.7. Förordningen om överlåtbara fiskerättigheter

Förordningen om överlåtbara fiskerättigheter kompletterar lagen om överlåtbara fiskerättigheter .227Enligt förordningen får fiskerättigheter bestämmas för arterna sill, skarpsill, makrill, taggmakrill, blåvitling och tobis .228

Vidare fastställs i förordningen att Havs- och vattenmyndigheten, efter att ha hört Jordbruksverket, får meddela föreskrifter om hur fiskerättigheter ska beräknas och om grunderna för fördelningen av indragna fiskerättigheter enligt lagen om överlåtbara fiskerättigheter. Havs- och vattenmyndigheten bemyndigas även att meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen .229

6.8. Myndighetsföreskrifter

6.8.1. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter

Såsom framgår av tidigare avsnitt i detta kapitel är det framför allt Havs- och vattenmyndigheten som har rätt att meddela myndighetsföreskrifter enligt fiskelagstiftningen. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter på fiskeområdet omfattar i dagsläget bl.a. föreskrifter om fiskereglering, kontroll av försäljning av fiskeri- och vattenbruksprodukter, tillstånd för yrkesmässigt fiske, fisketillsyn och fiskevård, utsättning av fisk, samt insamling av data .230Vi beskriver nedan kortfattat centrala föreskrifter i frågor om fisket, såsom de var utformade år 2024.

226 Se 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. 227 Se 1 § förordningen om överlåtbara fiskerättigheter. 228 Se 2 § förordningen om överlåtbara fiskerättigheter. 229 Se 3 § förordningen om överlåtbara fiskerättigheter. 230 Se vidare Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/vagledning-foreskrifter-och-lagar/foreskrifter.html.

Föreskrifter om det yrkesmässiga fisket

Föreskrifter om fiskereglering

Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2018:11) om befälhavares skyldigheter att rapportera och anmäla yrkesmässigt fiske i hav et231

Föreskrifterna innehåller bestämmelser om skyldigheten för den som bedriver yrkesmässigt svenskt fiske i havsområden att registrera och rapportera sina fiskeinsatser. Föreskrifterna kompletterar bl.a. IUU-förordningen och kontrollförordningen .232Bestämmelserna begränsar inte de skyldigheter som följer av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, EU:s avtal med tredje land, internationella överenskommelser eller nationella bestämmelser i det land där fiskefartyget befinner sig. Bestämmelserna reglerar hur rapporteringen ska göras till Sverige och gäller oavsett i vilket lands territorium det svenska fartyget befinner sig. Om ett annat land har andra regler för rapportering och anmälan, är det inget som hindrar att även de reglerna gäller för svenska fart yg.233

231 Föreskrifterna är meddelade med stöd av 2 kap. 7 §, 5 kap. 1 och 7 §§ samt 6 kap. 8 § fiskeförordningen. 232 Se vidare 1 kap. 3 § HVMFS 2018:11. 233 Se vidare Havs- och vattenmyndighetens remiss om föreskrifter som gäller befälhavares skyldigheter att rapportera och anmäla yrkesmässigt fiske i havet, s. 4. Remissen finns tillgänglig på Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/download/18.43d241ac162020befb36740a/1708780537134/re miss-skyldighet-att-rapportera-och-anmala-yrkesmassigt-fiske-i-havet.pdf.

Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets områd e234

Föreskrifterna innehåller bestämmelser om registrering av förstahandsmottagar e235, avräkningsnoto r236, deklarationer om övertagande n237, transportdokumen t238, vägning av fisk, fångstintyg enligt IUU-förordningen samt vissa fångstbegränsningar och skyldigheter för fisket. Föreskrifterna kompletterar bl.a. kontrollförordningen, genomförandeförordningen och IUU-förordningen.

Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjö n239

Föreskrifterna gäller såväl yrkesmässigt som icke yrkesmässigt fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön inom Sveriges sjöterritorium och i Sveriges ekonomiska zon. De avser även fiske från svenska fartyg utanför den ekonomiska zonen. Dessutom gäller de för utländska medborgare och fartyg som har rätt att fiska i Sveriges sjöterritorium eller i Sveriges ekonomiska zon, om inte annat följer av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller av internationella överenskommelser. Föreskrifterna kompletterar bestämmelserna om fiske i EU:s förordningar om den gemensamma

234 Föreskrifterna är meddelade med stöd av 2 kap. 7 §, 5 kap. 1, 4 och 7 §§, 6 kap. 1, 2, 6 a och 8 §§ fiskeförordningen och 2 § förordningen om överlåtbara fiskerättigheter. 235 Med förstahandsmottagare avses enligt vad som framkommer av 10 kap. 1 § i föreskrifterna auktionsinrättningar och andra som, när fråga är om sådan handel med fisk som omfattas av EU:s gemensamma fiskeripolitik, i första handelsledet köper fisk eller förmedlar fisk till försäljning. Vidare avses den som i första handelsledet köper fisk eller förmedlar fisk till försäljning från Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland. Båda dessa kategorier av förstahandsmottagare ska, enligt samma paragraf, som huvudregel vara registrerade hos Havs- och vattenmyndigheten. 236 Med avräkningsnota menas avräkningsnotor enligt artikel 62 och i artikel 63.1 i kontrollförordningen. Registrerade förstahandsmottagare ska enligt 11 kap. 1 § i föreskrifterna lämna sådana avräkningsnotor till Havs- och vattenmyndigheten efter avslutad försäljning. 237 Med deklarationer om övertagande menas enligt 11 kap. 6 § i föreskrifterna sådana deklarationer som avses i artikel 66 och i artikel 67.1 i kontrollförordningen. En sådan deklaration, vilken avser situationer när fiskeriprodukter är avsedda för försäljning i ett senare skede, ska enligt föreskrifterna lämnas till Havs- och vattenmyndigheten inom 48 timmar efter landningen. 238 Ett sådant transportdokument som avses i artikel 68.1 i kontrollförordningen ska enligt 11 kap. 9 § föreskrifterna av transportören sändas eller lämnas till Havs- och vattenmyndigheten. Av artikel 68.5 i kontrollförordningen framgår att ett sådant transportdokument ska innehålla uppgifter om bl.a. försändelsens destination, namnet på fiskefartyget som har landat produkterna, FAO:s trebokstavskod för varje art och det relevanta geografiska området där fångsterna togs samt mängder av varje art. 239 Föreskrifterna är meddelade med stöd av 2 kap. 3, 7, 12 och 15 §§, 6 kap. 2, 8 §§ fiskeförordningen.

fiskeripolitiken .240I föreskrifterna fastställs trålgränsen i Kattegatt, Skagerrak respektive Östersjön .241Föreskrifterna innehåller därutöver allmänna bestämmelser om bl.a. skyldighet att återutsätta fis k242, mätning av maskstorlekar i fiskeredsk ap243, hantering av redska p244och förbud mot viss fiskemeto d245. De innehåller vidare särskilda fiskerättsliga bestämmelser om svenskt och danskt fiske i närmare angivna områden i Kattegatt, Skagerrak och Öresund som tillhör det andra landet .246I föreskrifterna finns även gemensamma bestämmelser för Skagerrak, Kattegatt och Östersjön om bl.a. fredade arter, fredningstider och fiskemetode r247, samt särskilda bestämmelser om fiskemetoder i Skagerrak och Kattegat t248respektive Östersjö n249. Till föreskrifterna hör också ett relativt omfattande antal bilagor som bl.a. anger delområdena i Östersjön, gränser mellan sötvattensområdena och kustvattenområdet, fredningsområden, samt bestämmelser om fiske efter ål med stöd av fisketillstånd.

240 Se vidare 1 kap. 1 föreskrifterna. 241 Se 1 kap. 5 § och bilaga 4 till föreskrifterna. 242 Utsättningsskyldigheten innebär bl.a. att fisk av en viss art, som fångas när det är förbjudet att fiska efter arten, genast ska släppas ut i vattnet vare sig den är levande eller död. Se vidare 1 kap. 8 § föreskrifterna. 243 Mätning vid kontroll av nätredskap ska enligt 1 kap. 9 § i föreskrifterna ske i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 129/2003 av den 24 januari 2003 om närmare bestämmelser för fastställande av maskstorlek och garntjocklek på nätredskap. Detta gäller enligt bestämmelsen även om det fiske i vilket redskapet används inte omfattas av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. 244 Av 1 kap. 10 § i föreskrifterna framgår bl.a. att det vid fiske inte får vidtas åtgärder som motverkar ändamålet med bestämmelserna i föreskrifterna om minsta tillåten maskstorlek, artsorterande rist, flyktöppningar eller annan anordning för selektering av undermålig fisk. Det får enligt samma paragraf inte heller vidtas åtgärder som på något sätt motverkar ändamålet med bestämmelser för begränsning av fångstmöjligheter. 245 I 1 kap. 11 § i föreskrifterna finns ett förbud mot fiske med krokredskap. 246 Se vidare 2 kap. i föreskrifterna. Konventionen den 31 december 1932 med Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (SÖ 1933:13) har införlivats i 2 kap. i föreskrifterna. Se vidare avsnitt 6.10.2. 247 Se vidare 3 kap. i föreskrifterna. 248 Se vidare 4 kap. i föreskrifterna. 249 Se vidare 5 kap. i föreskrifterna.

Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområden a250

Som framgår av namnet innehåller föreskrifterna bestämmelser om fiske i sötvattensområden. I likhet med föreskrifterna om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön rymmer föreskrifterna om fiske i sötvattensområden bestämmelser om bl.a. återutsättningsskyldighet, mätning av maskstorlekar i fiskeredskap, hantering av redskap och förbud mot viss fiskemetod .251Föreskrifterna innehåller även bestämmelser om personlig fiskelicen s252och om fisket i vissa vattenområde n253, samt bestämmelser för vattendrag som mynnar i Skagerrak och Kattegat t254respektive Östersjö n255. Till föreskrifterna hör ett flertal bilagor med bestämmelser som bl.a. anger fredningsområden, samt bestämmelser om fiske efter ål.

Föreskrifter om tillstånd för yrkesmässigt fiske

Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2014:19) om licens och tillstånd för yrkesmässigt fiske i hav et256

Som framgår av benämningen innehåller föreskrifterna bestämmelser om licens och tillstånd för svenskt yrkesmässigt fiske i havet .257Bestämmelserna gäller som komplettering till och för verkställighet av bl.a. grundförordningen, kontrollförordningen och genomförandeförordningen .258

I föreskrifterna finns regler om processen för ansökan om fiskelicens respektive fisketillstånd och särskilda regler om fisketillstånd för

  • fiske efter pelagiska arter,
  • fiske med torskfångande redskap,

250 Föreskrifterna är meddelade med stöd av 2 kap. 7, 8, 12, 14, 19 a §§, 5 kap. 1, 7 §§, 6 kap. 2, 8 §§ fiskeförordningen. 251 Se 1 kap. 4–7 §§ i föreskrifterna. 252 Se 1 a kap. i föreskrifterna. 253 Se 2 kap. i föreskrifterna. 254 Se 3 kap. i föreskrifterna. 255 Se 4 kap. i föreskrifterna. 256 Föreskrifterna är meddelade med stöd av 2 kap. 7, 19 och 19 a §§ samt 6 kap. 2, 5 a och 8 §§ fiskeförordningen och 2 § förordningen om överlåtbara fiskerättigheter. 257 1 kap. 1 § HVMFS 2014:19. 258 Se vidare 1 kap. 3 § HVMFS 2014:19.

  • fiske efter havskräfta med bur, och
  • fiske efter nordhavsräk a.259

Föreskrifterna innehåller även bestämmelser om demersala årliga fiskemöjligheter respektive pelagiska fiskerättigheter och årliga pelagiska fiskemöjligheter. De innehåller vidare bestämmelser om fiskerättigheter och fiskemöjligheter som är gemensamma för det demersala och det pelagiska fisket.

Av bestämmelserna om demersala fiskemöjligheter framgår bl.a. att en fiskelicensinnehavare som omfattas av tillståndskrav för vissa i föreskrifterna angivna fisken får tilldelas årliga demersala fiskemöjligheter. Tilldelningen ska som huvudregel utgå från det fiske som Havs- och vattenmyndigheten har kvotavräknat fiskelicensinnehavaren under referensperioden 2011–2014, med undantag från det sämsta året för varje art och kvotområd e.260Den årliga demersala fiskemöjligheten får efter godkännande från Havs- och vattenmyndigheten överlåtas mellan fiskelicensinnehavare under det år som fiskemöjligheten får användas .261

Av bestämmelserna om pelagiska fiskerättigheter och årliga pelagiska fiskemöjligheter framgår bl.a. att en fiskelicensinnehavare som omfattas av tillståndskrav för fiske efter pelagiska arter får tilldelas pelagiska fiskerättigheter för i föreskrifterna angivna kvoter. Tilldelningen ska utgå från fiskelicensinnehavarens innehav av fiskerättigheter den 1 november 2019 .262Enligt 4 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter får pelagiska fiskerättigheter överlåtas till en annan fiskelicensinnehavare, om överlåtelsen inte motverkar syftet med lagen. En årlig pelagisk fiskemöjlighet får efter godkännande från Havs- och vattenmyndigheten överlåtas mellan fiskelicensinnehavare under det år som fiskemöjligheten får användas .263

Föreskrifternas gemensamma bestämmelser om fiskerättigheter och fiskemöjligheter avser bl.a. överlåtelser enligt lagen om överlåtbara fiskerättigheter och överskridanden av fiskerättigheter eller fiskemöjligheter .264

259 Se 9 kap. Fisketillstånd enligt Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. 260 Se vidare 10 kap. 1–3 §§ HVMFS 2014:19. 261 Se vidare 10 kap. 12 § HVMFS 2014:19. 262 Se vidare 11 kap. 1–3 §§ HVMFS 2014:19. 263 Se vidare 11 kap. 13 § HVMFS 2014:19. 264 Se vidare 12 kap. HVMFS 2014:19.

Föreskrifter om fritidsfisket

Fiskeriverkets föreskrifter om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön och om fiske i sötvattensområden, vilka vi har beskrivit ovan, avser såväl yrkesfisket som fritidsfisket och är centrala för fiskevården vid fritidsfisket längs kusterna och i de stora sjöarna .265I sammanhanget bör även Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 1994:14) om märkning och utmärkning av fiskeredskap, som också avser både yrkesfisket och fritidsfisket, nämnas. Föreskrifterna innehåller relativt detaljerade bestämmelser om hur fiskeredskap ska vara märkta respektive utmärkt a.266

6.9. Lagen om fiskevårdsområden

Av lagen framgår att fiske som tillhör eller utgör två eller flera fastighete r267kan sammanföras till ett fiskevårdsområde och fiskerättsägarna inom området bilda en fiskevårdsområdesförening. Detta i syfte att samordna fisket och fiskevården och främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Fiskevård innebär enligt lagen åtgärder till skydd och stöd för fisk samt vattenlevande blöt- och kräftdjur. Vidare framgår att föreningens verksamhet inte får omfatta fiske i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt .268

Det är länsstyrelsen som prövar ansökningar om och beslutar om bildande av fiskevårdsområden. Länsstyrelsen ska i samband med sitt beslut även pröva och fastställa stadgar för fiskevårdsområdesföreningen, bl.a. när det gäller grunderna för hur fisket ska utnyttjas och hur fiskevården ska bedrivas .269Som förutsättningar för att bilda ett fiskevårdsområde gäller bl.a. att bildandet är lämpligt med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet och omfattning, samt förhållandena i övrigt .270Denna lämplighetsprövning ska enligt förarbetena omfatta såväl fiskevårdsområdets geo-

265 Se Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/vagledningforeskrifter-och-lagar/lagstiftning-direktiv-och-forordningar/lagstiftning-som-rorfritidsfisket.html. 266 Här kan dock noteras att det för fiske i havet finns bestämmelser i genomförandeförordningen till kontrollförordningen. 267 Om det finns särskilda skäl kan ett fiskevårdsområde även bildas av fiske som tillför endast en fastighet om fastigheten har flera ägare. Detsamma gäller fiske som utgör en fastighet. Se 1 § tredje stycket lagen om fiskevårdsområden. 268 Se vidare 1 § lagen om fiskevårdsområden. 269 Se vidare 3, 8 och 16 §§ lagen om fiskevårdsområden. 270 Se 6 § lagen om fiskevårdsområden.

grafiska omfattning som föreningsstadgarnas grundläggande föreskrifter för verksamheten, inklusive i fråga om exempelvis vilka redskap som får användas i området. Prövningen ska vidare ske mot bakgrund av syftena i 1 §: att samordna fisket och fiskevården och främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen .271Ett fiskevårdsområde får som huvudregel vidare inte bildas om ägarna av det fiske som det är fråga om mera allmänt motsätter sig bildandet och har beaktansvärda skäl för det .272

En fiskevårdsområdesförening ska ha en styrelse som företräder föreningen mot tredje man .273Föreningens stadgar ska bl.a. ange grunderna för hur fisket ska utnyttjas och hur fiskevården ska bedrivas. Vidare ska det framgå om föreningens verksamhet är begränsad till fiske med vissa redskap eller till fiske efter vissa arter .274En fiskevårdsområdesförening får besluta om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområdet .275

6.10. Särskilt om lagstiftning som rör överenskommelser med andra länder

6.10.1. Gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland

År 2010 trädde den i dag gällande gränsälvsöverenskommelsen med Finland i kraf t.276Överenskommelsen syftar i huvudsak till att trygga möjligheterna för båda parterna till skäligt nyttjande av gränsälvarna, förebygga översvämnings- och miljöolyckor, samordna de program, planer och åtgärder som behövs för att uppnå de mål som bestäms för vattnets kvalitet och vattnets hållbara nyttjande, samt i övrigt främja samarbetet mellan parterna i vatten- och fiskefrågor .277Det

271 Se vidare prop. 1980/81:153 s. 60–61. 272 Se vidare 7 § lagen om fiskevårdsområden. Av förarbetena (prop. 1980/81:153 s. 59–60) framgår bl.a. att detta opinionsvillkor innebär att det bör göras en helhetsbedömning av de invändningar som görs mot ett föreslaget fiskevårdsområde eller föreslagna stadgar, samt att det då i första hand bör beaktas hur många fiskerättsägare som motsätter sig ett bildande. Hänsyn ska dock enligt förarbetena även tas till bl.a. det förhållandet att bildandet kan betyda mer för vissa fiskerättsägare än för andra. 273 Se vidare 18 § lagen om fiskevårdsområden. 274 Se vidare 16 § lagen om fiskevårdsområden. 275 Se vidare 23 § lagen om fiskevårdsområden. 276 Överenskommelsen ersatte den tidigare gränsälvsöverenskommelsen från 1971 vilken gällde som svensk lag från och med januari 1972 till och med september 2010. Se SÖ 2010:21 och prop. 2009/10:212 s. 47. 277 Se artikel 2 i gränsälvsöverenskommelsen.

geografiska tillämpningsområdet för överenskommelsens bestämmelser om fisket utgörs av Torneälvens fiskeområde, vilket definieras i överenskommelsens artikel 2 3.278

Av lagen (2010:897) om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland framgår att överenskommelsen ska gälla som svensk lag, förutom vad avser artiklarna 23–26 och 29, samt fiskestadgan för Torneälvens fiskeområde. De angivna artiklarna och fiskestadgan har i stället införts i den svenska fiskelagen respektive fiskeförordningen, vilket vi har berört ovan .279

6.10.2. Andra överenskommelser med grannländer

Vi har i avsnitt 5.5.1 beskrivit huvudregeln om att EU:s fiskefartyg ska ha lika tillträde till fiskeresurser i alla unionens vatten .280Såsom framgår av avsnittet finns det undantag från denna huvudregel som bl.a. innebär att medlemsstaterna har möjlighet att begränsa tillträde för vissa fartygs- och fiskerigrupper inom ett kustområde på högst tolv nautiska mil från baslinjern a.281 Denna möjlighet att begränsa tillträdet får inte påverka tillämpningen av arrangemangen för de unionsfiskefartyg som för andra medlemsstaters flagg, enligt befintliga

278 Torneälvens fiskeområde utgörs enligt artikel 23 av:

a) Könkämäälven och Muonioälven samt den del av Torneälven och de sjöar i vilka riksgränsen mellan Sverige och Finland löper (gränsälvarna),

b) de vattendrag som är sidogrenar till gränsälvarna, dock inte biflöden,

c) Torneälvens mynningsgrenar, och

d) den del av Bottenviken som ligger norr om och inom en linje från Haparanda hamn över Skomakarens nordostligaste punkt, Ylikaris ostligaste punkt, Sarvenkatajas nordligaste punkt och därifrån i rakt ostlig riktning till riksgränsen samt därifrån söderut längs riksgränsen till Torneå och Kemi kommungräns och vidare i nordostlig riktning längs kommungränsen till fastlandet 279 Av förarbetena framgår att gränsälvsöverenskommelsen innehåller bestämmelser som berör såväl myndigheters som enskildas handlande och att de därför måste införlivas i svensk författning för att kunna tillämpas i Sverige. Som framgår ovan har huvuddelen av överenskommelsen införts i svensk lagstiftning genom att det i lagen om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland föreskrivs att överenskommelsen ska gälla som svensk lag (inkorporation). Detta gäller dock inte de ovan angivna bestämmelserna om fiske vilka i stället har omarbetats och infogats i svensk författningstext (transformation). Före år 2010 innehöll fiskelagen en bestämmelse som angav att lagen inte ska tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeområde. I förarbetena anges i huvudsak att de bestämmelser i överenskommelsen som reglerar fisket i stället bör införas i fiskelagen och föreskrifter meddelade med stöd av fiskelagen. Detta i syfte att åstadkomma en enhetlig och överskådlig reglering. Se prop. 2009/10:212 s. 67 och 70. 280 Av avsnitt 5.5.1 framgår även att EU har ingått avtal med Norge om ömsesidigt tillträde till fisket i Skagerrak för fartyg som för dansk, svensk eller norsk flagg. 281 Enligt nuvarande reglering gäller detta till och med den 31 december 2032.

grannförbindelser mellan medlemsstater samt arrangemangen i bilaga 1 till grundförordningen .282

Av bilaga 1 till grundförordningen, som tolkats innehålla en kodifiering av den rätt att fiska i andra medlemsstaters territorialhav som tillkommer var och en av medlemsstaterna enligt praxis ,283framgår att Sverige får bedriva fiske efter samtliga arter i vissa avgränsade områden i Danmarks respektive Finlands kustvatten. Därutöver framgår att Finland och Danmark får bedriva fiske efter samtliga arter inom vissa områden i Sveriges kustvatten .284

Sverige har ingått överenskommelser om fiske med Danmark respektive Finland, vilket vi beskriver nedan. Enligt utredningen om reglering av fiske i marina skyddade områden (N 2022:01) måste fiskebegränsningar som görs med stöd av artikel 5.2 i grundförordningen respektera både det fiske som sker enligt bilaga I och det fiske som sker enligt andra, befintliga grannförbindelser .285Det kan noteras att det som regleras i grannförbindelsen med Danmark inte fullt ut motsvaras av vad som framgår av bilaga 1 till grundförordningen: i bilagan nämns inte den ömsesidiga rätt till fiske i varandras kustvatten i Öresund som framgår av grannförbindelsen .286

Sveriges överenskommelser med Danmark

Sverige och Danmark ingick 1932 en överenskommelse om fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen .287Överenskommelsen reglerar bl.a. i vilken omfattning svenskar och danskar får fiska i det andra landets kustvatten i närmare angivna områden i Kattegatt, Öresund och Östersjön. I dag är gällande bestämmelser i överenskommelsen införda i 2 kap. Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön .288Även en överenskommelse från 1984, om avgränsning av kontinental-

282 Se art. 5.2 i grundförordningen. 283SOU 2022:66 s. 50 f. 284 Se vidare avsnitt 5.5.1. 285SOU 2022:66 s. 52. 286SOU 2022:6 s. 51. 287 SÖ 1933:13. Konvention den 31 december 1932 med Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen. 288 Föreskrifterna tas upp i avsnitt 6.8.1.

sockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark, har införlivats i samma kapitel i föreskriftern a.289

Sveriges överenskommelse med Finland

År 1975 ingick Sverige och Finland en överenskommelse om ömsesidiga fiskerättigheter i de svenska och finska fiskezonerna i Östersjön .290Av överenskommelsen framgår att den svenska regeringen dessförinnan hade inrättat en fiskezon utanför Sveriges hela kust, med en yttre gräns i princip tolv nautiska mil från de svenska baslinjerna. Vidare framgår att det i Finland, genom lag, hade inrättats en fiskezon som omfattar motsvarande havsområde i Finland. I överenskommelsen regleras i huvudsak att fiskefartyg hemmahörande i Sverige respektive Finland ska ha rätt att bedriva traditionellt fiske i det andra landets fiskezon i Östersjön.

6.11. Gränsdragning mellan fiskelagstiftning och annan relevant nationell lagstiftning

6.11.1. Nationell miljölagstiftning med bäring på fisket

Miljöbalken

Miljöbalkens tillämpningsområde

Såsom vi beskriver i avsnitt 6.2.1 framgår det av miljöbalkens portalparagraf att bestämmelserna i balken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. I paragrafen fastställs vidare att en sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. Dessutom anges att miljöbalken ska tillämpas så att

289 SÖ 1985:54. Överenskommelse den 9 november 1984 med Danmark om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark. 290 SÖ 1975:57. Ministeriell noteväxling med Finland om ömsesidiga fiskerättigheter i de svenska och finska fiskezonerna i Östersjön. Helsingfors den 24 november 1975.

1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägen-

heter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

3. den biologiska mångfalden bevaras,

4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från eko-

logisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och

5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med

material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås .291

Av förarbeten till balken framgår att riksdagens fastställda miljömå l292ger ledning vid tillämpning av balken avseende bedömningen av vad en hållbar utveckling innebär .293Bestämmelsen om hållbar utveckling måste också läsas tillsammans med andra bestämmelser i balken. I det avseendet är de allmänna hänsynsreglerna m.m. i 2 kap. miljöbalken särskilt viktiga eftersom de anger de materiella miljökraven. Av förarbetena framgår också att balkens samtliga bestämmelser ska tillämpas på ett sådant sätt att balkens mål och syfte bäst tillgodoses .294

I miljöbalken finns ingen specifik bestämmelse som anger balkens tillämpningsområde. Vid balkens införande ansågs det inte nödvändigt med en sådan bestämmelse eftersom tillämpningsområdet ändå bedömdes framgå av balkens bestämmelser .295Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna hänsynsregler till skydd för människors hälsa och miljön (2 kap.), bestämmelser om hushållning med mark- och vattenområden (3–4 kap.), bestämmelser om områdesskydd (7 kap.), bestämmelser om skydd för biologisk mångfald (8 kap.), bestämmelser om miljöfarlig verksamhet (9 kap.) och bestämmelser om vattenverksamhet (11 kap.).

Med hänsyn till miljöbalkens vida tillämpningsområde kan vissa frågor regleras inom både miljöbalken och annan lagstiftning, såsom t.ex. skogsvårds-, fiske- eller jaktlagstiftningen. I balken finns det en särskild bestämmelse som reglerar förhållandet mellan miljöbalken

2911 kap. 1 § miljöbalken. 292 De nationella miljömålen beskrivs i avsnitt 6.2.1 ovan. 293Prop. 1997/98:45 Del 2, s. 8. 294Prop. 1997/98:45 Del 2, s. 8. 295Prop. 1997/98:45 Del 1, s. 190.

och annan lagstiftning. I 1 kap. 3 § miljöbalken anges att i fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag. Utgångspunkten är alltså att miljöbalken och annan lagstiftning, så kallad sektorslagstiftning, är parallellt tillämpliga .296Miljöbalkens bestämmelser ska enligt uttalanden i förarbeten bara tillämpas inom ramen för sektorslagstiftningen om det anges särskilt .297

Närmare om införandet av miljöbalken och regeringens överväganden kring balkens förhållande till annan lagstiftning

I samband med miljöbalkens införande gjordes följdändringar i annan lagstiftning, t.ex. fiskelagstiftningen. I förarbeten till dessa ändringar gjorde regeringen generella uttalanden om balkens förhållande till annan lagstiftning och av dessa framgår bl.a. följande. Miljöbalken och annan lagstiftning med miljöanknytning gäller parallellt i den bemärkelsen att regler om vad som ska iakttas vid utövandet av en verksamhet kan finnas både i miljöbalken och andra lagar. Den som bedriver verksamhet som regleras också i en annan lag ska följa reglerna både i miljöbalken och den andra lagstiftningen. Om regleringen i den andra lagen bör gälla i stället för motsvarande bestämmelse i miljöbalken, ska det införas en bestämmelse som begränsar möjligheten att ingripa med stöd av balken .298I fråga om följdändringar i andra lagar för att undvika lagkonflikter uttalade regeringen följande utgångspunkter. Om det direkt kan konstateras att regeln i den andra lagen inte bör gälla ska den ändras eller upphävas. Det är fallet när bestämmelsen endast berör frågor som regleras i miljöbalken, om bestämmelsen inte ställer krav utöver miljöbalken. Om bestämmelsen omfattar annat än sådant som regleras i miljöbalken bör den stå kvar, men bestämmelsen ändras så att materiella krav i nivå med miljöbalkens bestämmelser ställs .299I förarbetena togs vidare upp att om det uppstår lagkonflikter får dessa lösas genom tillämpning

296 Förhållandet mellan miljöbalken och annan lagstiftning har bl.a. aktualiserats i rättsfallet MÖD 2019:31. 297Prop. 1997/98:90 Del 2, s. 146. 298Prop. 1997/98:90 Del 2, s. 147 ff. 299Prop. 1997/98:90 Del 2, s. 148.

av allmänna rättsgrundsatser, t.ex. att specialregel går före en mer allmänt hållen regel .300

Ändringar i fiskelagen vid miljöbalkens införande

I samband med att miljöbalken infördes gjordes ett fåtal ändringar i fiskelagen, bl.a. avseende lagens tillämpningsområde. Av den dåvarande 3 § fiskelagen framgick att lagen inte skulle tillämpas i den mån den stred mot föreskrifter som meddelats med stöd av naturvårds-

lagen (1964:822). Med anledning av att naturvårdslagen upphävdes

vid miljöbalkens införand e301behövde skrivningen ändras. Den utredning som gjordes inför antagandet av miljöbalken föreslog att den aktuella skrivningen i 3 § fiskelagen skulle ändras på så sätt att naturvårdslagen skulle bytas ut mot miljöbalken .302Den föreslagna ändringen kritiserades dock vid remissbehandlingen, bl.a. ifrågasatte Fiskeriverket om en hänvisning till miljöbalken överhuvudtaget var nödvändig eftersom balkens bestämmelser gäller utan att hänvisning görs i enskilda lagar. Regeringen var av uppfattningen att utredningens förslag skulle innebära en ökning av antalet fall där fiskelagen får vika för författningar under miljöbalken och att följderna var svåra att bedöma, varför en begränsning skulle göras till föreskrifter meddelade med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Genom en sådan ändring skulle överensstämmelse uppnås med den då gällande regleringen i fiskelagen .303Av 3 § fiskelagen framgår numera att lagen inte ska tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Vi återkommer till denna bestämmelse i avsnitt 9.9.

6.11.2. Rennäringslagstiftningen

Samernas rätt till fiske enligt rennäringslagen

Vi har tidigare beskrivit att det i fiskelagen regleras att särskilda bestämmelser gäller om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet .304Av rennäringslagen framgår att den som är av samisk

300Prop. 1997/98:45, Del 1 s. 190 ff. 3012 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken. 302SOU 1997:32 s. 201. 303Prop. 1997/98:90, Del 2 s. 275 f. 304 Se 3 § femte stycket fiskelagen.

härkomst (same) får använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar i enlighet med bestämmelserna i samma lag. Denna rätt – renskötselrätten – tillhör den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Enbart den som är medlem i en sameby får utöva renskötselrätten .305Rätten omfattar bl.a. rätt till jakt och fiske på utmark inom de delar av en samebys betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där .306Rätten till jakt och fiske gäller på såväl statlig som privat mark .307Renskötselrätten är en bruksrätt som får bedrivas inom det område som pekas ut i rennäringslagen (renskötselområdet). Renskötselområdet består av året-runt-markerna, i vilka renskötsel får bedrivas hela året, och vinterbetesmarkerna, i vilka renskötsel får bedrivas från och med den 1 oktober till och med den 30 april .308I Sverige sträcker sig renskötselområdet från Treriksröset i norr till nordvästra delarna av Dalarna i söder, och från riksgränsen mot Norge i väster till Bottenviken och Bottenhavet i öster .309Enligt rennäringslagen får en sameby eller en medlem i en sameby inte upplåta en rättighet som ingår i renskötselrätten, exempelvis rätten till fisk e.310

Girjasdomen

År 1993 genomfördes reformen om den fria småviltsjakten. Genom reformen infördes 3 § rennäringsförordningen i syfte att ge allmänheten ökad tillgång till småviltsjakt och fritidsfiske i fjällen. Införandet av bestämmelsen innebär att länsstyrelserna sedan dess ska i stället för får upplåta småviltsjakt och handredskapsfiske på mark under statens omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Reformen mötte dock stark kritik av samebyarna .311

305 Se 1 § rennäringslagen. 306 Se vidare 25 § rennäringslagen. 307 Se prop. 1992/93:32, bilaga 2 s. 132. 308 Se vidare 3 och 25 §§rennäringslagen. 309SOU 2023:46 s. 162. 310 Se 31 § rennäringslagen. Upplåtelser på sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen beslutas som huvudregel av länsstyrelsen. Se 32 § rennäringslagen och 2 § rennäringsförordningen (1993:384). Kronomark är enligt 3 § rennäringslagen mark som antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten. 311 Införandet av 3 § rennäringsförordningen innebär att länsstyrelserna under vissa förutsättningar

ska – i stället för får – upplåta småviltsjakt och handredskapsfiske på mark under statens

omedelbara disposition ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Se vidare SOU 2023:46 s. 159 och 551 f.

Högsta domstolen har i den s.k. Girjas-domen, som meddelades år 2020, kommit fram till att rätten att upplåta jakt och fiske på de delar av Girjas samebys byområde som står under statens omedelbara disposition, oaktat upplåtelseförbudet i rennäringslagen, tillhör samebyn och inte staten på grund av urminnes hävd .312

312 Se rättsfallet NJA 2020 s. 3. Domstolen slutsatser i målet lyder: ”Samebyn har i målet gjort gällande att den har en rätt att upplåta jakt och fiske på området och att denna rätt utgör en ensamrätt i förhållande till staten. Högsta domstolen har funnit att rennäringslagen inte ger samebyn någon sådan rätt […] men att en motsvarande rätt – avseende det aktuella området – har etablerats genom de rättigheter som enskilda samer tidigare har förvärvat genom urminnes hävd […]. Följaktligen ska samebyns förstahandsyrkande avseende rätten till upplåtelse på området bifallas. Området utgörs av sådan kronomark som är belägen ovanför odlingsgränsen och som står under statens omedelbara disposition. Det motsvarar därmed den del av samebyns nuvarande byområde som omfattas av 32 § rennäringslagen. Domslutet bör formuleras i enlighet med detta.”

7. EU:s reviderade bestämmelser om bl.a. fiskerikontroll

7.1. Inledning

EU har nyligen antagit nya regler när det gäller stora delar av den gemensamma fiskerikontrollen. Den revidering som har gjorts omfattar till största delen ändringar i kontrollförordningen .1Men de beslutade ändringarna berör även fem andra rättsakter: IUU-förordningen, förordningen om Europeiska fiskerikontrollbyrån ,2den fleråriga planen för Medelhavet ,3den fleråriga planen för Östersjö n4och förordningen om den externa flotta n5. Vi kommer fortsättningsvis att benämna förordningen för ändringsförordningen .6

I kapitlet beskriver vi på ett övergripande plan de ändrade bestämmelserna som bedöms vara av betydelse för den nationella fiskelagstiftningen.

1 I sammanhanget bör även nämnas att vissa bestämmelser i kommissionens nuvarande genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 har lyfts in i den ändrade kontrollförordningen. 2 Förordningens fullständiga namn är: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/473 av den 19 mars 2019 om Europeiska fiskerikontrollbyrån (kodifiering). Denna brukar även benämnas för EFCA-förordningen. 3 Förordningens fullständiga namn är: Rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006 om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet, om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 och om upphävande av förordning (EG) nr 1626/94. 4 Förordningens fullständiga namn är: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 av den 6 juli 2016 om upprättande av en flerårig plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som nyttjar dessa bestånd, om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1098/2007. De fleråriga planerna behandlas i avsnitt 5.5.1. 5 Förordningens fullständiga namn är: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 av den 12 december 2017 om hållbar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008. 6 Förordningens fullständiga namn är: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842 av den 22 november 2023 om ändring av rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1005/2008 och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/1139, (EU) 2017/2403 och (EU) 2019/473 vad gäller fiskerikontroll.

7.2. Bakgrund till revideringen av kontrollbestämmelserna

I ändringsförordningens ingress finns en redogörelse avseende skälen till revideringen av lagstiftningen. Här framgår att ändringarna bl.a. syftar till att anpassa kontrollförordningens bestämmelser till regleringen i grundförordningen .7I ingressen anges vidare att ett annat skäl för revideringen är att man önskar dra nytta av modern och mer kostnadseffektiv kontrollteknik och ta hänsyn till de senaste vetenskapliga rönen, för att säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt .8Både större och mindre ändringar görs i förhållande till den tidigare regleringen. De ändrade bestämmelserna ska börja tillämpas vid olika tidpunkter .9I den följande redogörelsen för de ändrade bestämmelserna kommer vi, i den mån det bedöms relevant, att gå in på skälen för de olika ändringarna.

7.3. Ändringar av kontrollförordningen

7.3.1. Ändringar i avdelning I Allmänna bestämmelser

Ändrade definitioner

Bakgrunden till revideringen

Enligt ingressen till ändringsförordningen bör vissa definitioner i kontrollförordningen strykas eller ändras och vissa definitioner läggas till, i syfte att bl.a. öka tydligheten .10

7 Den tidigare gällande kontrollförordningen antogs före grundförordningen och avsåg kontroll och verkställighet av de bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken som var i kraft vid tiden för antagandet, se vidare punkten 3 i ingressen till ändringsförordningen. Kontrollförordningen ändrades till viss del redan år 2015 för att vara anpassad till bestämmelserna om landningsskyldigheten i den då nya grundförordningen, se vidare Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/812 av den 20 maj 2015 om ändring av rådets förordningar (EG) nr 850/98, (EG) nr 2187/2005, (EG) nr 1967/2006, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 254/ 2002, (EG) nr 2347/2002 och (EG) nr 1224/2009, samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1379/2013 och (EU) nr 1380/2013, vad gäller landningsskyldigheten, och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1434/98. 8 Punkten 3 i ingressen till ändringsförordningen. 9 Punkten 133 i ingressen till ändringsförordningen behandlar förberedelsetider och övergångsbestämmelser. 10 Se punkten 5 i ingressen till ändringsförordningen.

Nya definitioner och begrepp i kontrollförordningen

Genom ändringen av kontrollförordningen har den tidigare hänvisningen till definitionerna i den upphävda förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken från år 200211ersatts av en hänvisning till definitionerna i artikel 4 i grundförordningen och artikel 5 i förordningen om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukt er12.13I det följande beskrivs de ändringar av definitioner och tillägg av begrepp i kontrollförordningen som bedöms ha betydelse för Sveriges fiskelagstiftning.

Fiskeinsats

Fiskeinsats har tidigare inte definierats i kontrollförordningen, men

definieras i ändringsförordningen på följande sätt:

[…] verksamhet som innebär sökande efter fisk, utsättning, släpning och upptagning av aktiva fiskeredskap, utsättning och upptagning av passiva fiskeredskap, inbegripet det led då redskapen befinner sig i vattnet, samt överflyttning av eventuell fångst från redskapen och förvaringskassarna eller från en transportkasse till odlingskassar .14

Definitionen har införts för att klargöra begreppets innebörd och skilja det från termen fiskeverksamhe t15som har ett bredare tillämpningsområd e.16Utredningen noterar att den nuvarande genomförandeförordningen innehåller en i huvudsak motsvarande definition av begreppet fiskeinsats .17

11 Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Förordningen upphävdes genom grundförordningen. Av artikel 48.1 i grundförordningen framgår att hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till grundförordningen. 12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000. 13 Se inledningen i artikel 4 i kontrollförordningen. Av inledningen framgår vidare att definitionerna i grundförordningen och förordningen om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter ska gälla om inte annat föreskrivs i kontrollförordningen. 14 Se artikel 4.1 a i den ändrade kontrollförordningen. 15 Med fiskeverksamhet avses enligt artikel 4.1 i kontrollförordningen ”sökande efter fisk, utsättning, utplacering, släpning och upptagning av fiskeredskap, ombordtagning av fångster, omlastning, bevarande ombord, beredning ombord, överföring, placering i bur, gödning och landning av fisk och fiskeriprodukter”. 16 Se punkten 14 i ingressen till ändringsförordningen. 17 Se artikel 2.11 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011.

Bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken

Kontrollförordningens tidigare gällande definition av bestämmel-

serna i den gemensamma fiskeripolitiken har ersatts med följande

definition:

[…] unionens rättsligt bindande akter och tillämpliga internationella skyldigheter för unionen som gäller bevarande, förvaltning och nyttjande av marina biologiska resurser, vattenbruk och beredning, transport och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter .18

I den tidigare definitionen omnämndes gemenskapslagstiftningen men inte EU:s tillämpliga internationella skyldigheter .19Vidare användes uttrycket levande akvatiska resurser i stället för uttrycket

marina biologiska resurse r.20,21

Fartygspositionsdata

Uppgifter från det satellitbaserade kontrollsystemet för fartyg har er-

satts av termen fartygspositionsdata. Även den tillhörande definitionen har ändrats med anledning av att det finns ny teknik för att spåra fartyg och sända fartygspositionsdat a.22Den nya definitionen lyder:

[…] data om fiskefartygets identitet, geografiska position, datum, tid, kurs och hastighet som överförs genom övervakningsutrustning ombord på fiskefartyg till flaggmedlemsstatens centrum för fiskerikontroll .23

18 Se artikel 4.2 i den ändrade kontrollförordningen. 19 I detta sammanhang anges följande i punkten 6 i ingressen till ändringsförordningen: ”Denna definition bör även omfatta internationella skyldigheter på de områdena som är bindande för unionen och medlemsstaterna, inbegripet, när det gäller aktörer, unionens internationella skyldigheter som är tillämpliga på dem.” 20 Enligt punkten 6 i ingressen till ändringsförordningen ändrades definitionen för att förtydliga att den gemensamma fiskeripolitikens tillämpningsområde täcker all unionsrätt på de i definitionen angivna områdena. Detta inbegriper enligt ändringsförordningen regler om tekniska åtgärder och bevarandeåtgärder för marina biologiska resurser, om förvaltning och kontroll av unionsflottor som nyttjar sådana resurser och om beredning, transport och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter samt unionens system för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske). Definitionen ändrades även för att omfatta de internationella skyldigheter på områdena som är bindande för unionen och medlemsstaterna. 21 Även i definitionerna av fiskelicens, område med fiskebegränsning och fritidsfiske har termen levande akvatiska resurser ersatts med termen marina biologiska resurser. Av punkten 10 i ingressen till ändringsförordningen framgår att ändringen har gjorts för att anpassa de tre definitionerna till den terminologi som används i grundförordningen. 22 Se punkten 12 i ingressen till ändringsförordningen. 23 Se artikel 4.12 i den ändrade kontrollförordningen.

Område med fiskebegränsning

Definitionen av område med fiskebegränsning har ändrats i syfte att skapa större klarhet .24Av den nya definitionen framgår till skillnad från tidigare att termen avser specifika geografiskt definierade marina områden inom ett eller flera havsområden. Den nya definitionen lyder:

[…] en specifik, geografiskt definierad yta inom ett eller flera havsområden där all eller viss fiskeverksamhet är tillfälligt eller permanent begränsad eller förbjuden i syfte att förbättra bevarandet av marina biologiska resurser eller skyddet av marina ekosystem enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken .25

Landningsplats

Begreppet landningsplats, som tidigare inte har definierats i kontrollförordningen, har i ändringsförordningen getts definitionen:

[…] en plats som inte är en kusthamn enligt definitionen i artikel 2.16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/352 […] och som erkänns officiellt av en medlemsstat för landning .26

Flerårig plan

Definitionen av flerårig plan har ändrats för att beakta relevanta bestämmelser i grundförordningen .27Den nya definitionen lyder:

[…] en plan som avses i artiklarna 9 och 10 i förordning (EU) nr 1380/ 2013, eller en annan unionsåtgärd som antagits på grundval av artikel 43.2 i EUF-fördraget och som fastställer särskild förvaltning eller återhämtning av vissa fiskbestånd och som omfattar en period som är längre än ett å r.28

24 Se punkten 14 i ingressen till ändringsförordningen. 25 Se artikel 4.14 i den ändrade kontrollförordningen. 26 Se artikel 4.15a i den ändrade kontrollförordningen. Se även Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/352 av den 15 februari 2017 om inrättande av en ram för tillhandahållande av hamntjänster och gemensamma regler för finansiell insyn i hamnar. 27 Se punkten 9 i ingressen till ändringsförordningen. 28 Se artikel 4.24 i den ändrade kontrollförordningen.

Fiskefartyg och fångstfartyg

Definitionen av begreppet fiskefartyg i kontrollförordningen har ändrats och det nya begreppet fångstfartyg har införts. Den nya definitionen av fiskefartyg omfattar såväl fångstfartyg som andra fartyg som används för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser. Definitionerna i ändringsförordningen lyder:

fiskefartyg: varje fångstfartyg eller varje annat fartyg som används för

yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser, såsom stödfartyg, fiskberedningsfartyg, fartyg som deltar i omlastning, bogserbåtar, hjälpfartyg samt transportfartyg som används för transport av fiskeriprodukter, med undantag av containerfartyg och fartyg som enbart används för vattenbru k.29

fångstfartyg: ett fartyg som är utrustat eller används för fångst av marina

biologiska resurser för kommersiella ändamå l.30

I skälen till ändringarna anges i huvudsak att de flesta av bestämmelserna i kontrollförordningen avser fångstfartyg, men att ett effektivt system för fiskerikontroll förutsätter att även andra fartyg omfattas i vissa fall .31Vi kommer i avsnitt 7.3.2 nedan att beskriva ändringsförordningens krav på fiskelicens – och i vissa fall fisketillstånd – för unionsfångstfartyg och fisketillstånd för övriga unionsfiskefartyg.

Slipping

Slipping är ett nytt begrepp i ändringsförordningen och definieras där enligt följande:

[…] att avsiktligt släppa ut fisk från ett fiskeredskap innan redskapet har tagits ombord helt på ett fångstfartyg .32

Som skäl för att införa definitionen anges i ändringsförordningen att slipping är en metod där fisk avsiktligt släpps tillbaka från fiskeredskap innan fångsten tas ombord, vilket skulle kunna utgöra en överträdelse av skyldigheten att ta ombord och behålla arter som omfattas av landningsskyldigheten .33

29 Se artikel. 4.31 i den ändrade kontrollförordningen. 30 Se artikel 1.1 (n) i ändringsförordningen enligt vilken definitionen ska läggas till i artikel 4.33 i kontrollförordningen. 31 Se vidare punkten 13 i ingressen till ändringsförordningen. 32 Se artikel 4.34 i den ändrade kontrollförordningen. 33 Se punkten 15 i ingressen till ändringsförordningen.

Fiskeresa och dess unika identifieringsnummer

Genom ändringen av kontrollförordningen har en definition av begreppet fiskeresa införts. Definitionen lyder:

[…] varje resa av ett fångstfartyg som inleds vid den tidpunkt då fartyget avgår från en hamn och avslutas vid ankomst till hamn .34

Utredningen noterar att en liknande definition finns i den nuvarande genomförandeförordningen .35

Vidare har det nya begreppet fiskeresans unika identifieringsnummer införts i kontrollförordningen. Begreppet definieras:

[…] det särskilda nummer som den elektroniska fiskeloggboken skapar för varje fiskeresa .36

Känslig art

Känslig art har införts som ett nytt begrepp i kontrollförordningen

i syfte att säkerställa överensstämmelse med bestämmelserna i EU:s förordning om tekniska åtgärder .37I ändringsförordningen definieras känslig art på följande sätt:

[…] en känslig art enligt definitionen i artikel 6.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 […] .38

Fiske utan fartyg och fiskedagens unika identifieringsnummer

Fiske utan fartyg är ett nytt begrepp i kontrollförordningen och

definieras i ändringsförordningen enligt följande:

[…] verksamhet med yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser där sådana resurser fångas eller skördas utan användning av ett fångstfartyg, till exempel insamling av skaldjur, undervattensfiske, isfiske och strandfiske, inbegripet fiske till fo ts.39

34 Se artikel 1.1 (n) i ändringsförordningen enligt vilken definitionen ska läggas till i artikel 4.35 i kontrollförordningen. 35 Se artikel 2.11 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011. 36 Se artikel 4.36 i den ändrade kontrollförordningen. 37 Se punkten 11 i ingressen till ändringsförordningen. 38 Se artikel 4.37 i den ändrade kontrollförordningen. 39 Se artikel 4.38 i den ändrade kontrollförordningen.

Definitionen har införts i kontrollförordningen i syfte att harmonisera kontrollen av den verksamhet som omfattas .40I samma syfte har det även införts särskilda kontrollåtgärder för sådan verksamhet se vidare avsnitt 7.3.3.

Även fiskedagens unika identifieringsnummer är ett nytt begrepp i kontrollförordningen. Det definieras på följande sätt:

[…] det särskilda nummer som skapas för en sammanhängande period av 24 timmar eller delar därav under vilken fiske utan fartyg sk er.41

7.3.2. Ändringar i avdelning III Allmänna villkor för tillträde till vatten och resurser

Ny reglering om fiskelicens och fisketillstånd

Den reviderade kontrollförordningen innehåller ändrade och nya bestämmelser om fiskelicens och fisketillstånd. Bestämmelserna innebär bl.a. att det kommer att krävas fiskelicens och under vissa förutsättningar fisketillstånd för fångstfartyg som används för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser. För övriga fiskefartyg som bedriver fiskeverksamhet kommer det att krävas fisketillstånd. Huvuddelen av de ändrade och nya bestämmelserna om fiskelicens och fisketillstånd ska tillämpas från och med den 10 januari 2026.

Bakgrunden till revideringen

I ingressen till ändringsförordningen anges att bestämmelserna om fiskelicenser och fisketillstånd bör uppdateras och förtydligas. Vidare framgår att syftet med att införa krav på tillstånd för att bedriva fiskeverksamhet för andra unionsfiskefartyg än fångstfartyg är att säkerställa en omfattande kontroll .42

40 Se vidare punkten 50 i ingressen till ändringsförordningen. 41 Se artikel 4.39 i kontrollförordningen. 42 Se punkten 16 i ingressen till ändringsförordningen.

De nya bestämmelserna om fiskelicens

Genom de ändrade kontrollbestämmelserna kommer det i likhet med tidigare att krävas en giltig fiskelicens för att använda ett unionsfångstfartyg för yrkesmässigt fiske i havet .43

Enligt de nya bestämmelserna åligger det flaggmedlemsstaten att säkerställa att fiskelicensen uppfyller minimikraven på information för identifiering av, tekniska egenskaper hos och utrustning på ett fångstfartyg. Flaggmedlemsstaten ansvarar även för att säkerställa att informationen i en fiskelicens är korrekt och att den överensstämmer med informationen i kommissionens register över unionens fiskeflotta .44Den nya bestämmelsen överensstämmer till stor del med den motsvarande äldre bestämmelsen, men är mer detaljerat utformad.

Flaggmedlemsstaten ska enligt den nya regleringen – i likhet med vad som gäller i dag – slutgiltigt återkalla en fiskelicens för ett fångstfartyg som är föremål för en åtgärd för anpassning av fiskekapaciteten enligt artikel 22 i grundförordningen .45

Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om giltigheten för fiskelicenser som utfärdas av flaggmedlemsstater, samt minimikraven på information för identifiering av, tekniska egenskaper hos och utrustning på ett fångstfartyg som ska ingå i de m.46

De nya bestämmelserna om fisketillstånd

Fisketillstånd för unionsfångstfartyg

I dag gäller under vissa förutsättningar krav på fisketillstånd för unionens fiskefartyg. Genom de nya kontrollbestämmelserna kommer fisketillstånd även att krävas i de fall ett unionsfångstfartyg omfattas av skyldigheten att använda ett elektroniskt fjärrövervakningssystem, inbegripet CCTV .47Kommissionen ska genom genomförandeakter

43 Se artikel 6.1 i den ändrade kontrollförordningen. I den nya bestämmelsen används begreppet marina biologiska resurser i stället för levande akvatiska resurser. 44 Se artikel 6.2 i den ändrade kontrollförordningen. Det register som avses regleras i artikel 24.3 i grundförordningen. 45 Se artikel 6.3 i kontrollförordningen. 46 Se punkten 111 i ingressen till ändringsförordningen. Se även artikel 6.4 i kontrollförordningen. 47 Se artikel 7. 1 i den ändrade kontrollförordningen.

fastställa närmare bestämmelser om de fisketillstånd som utfärdas av flaggmedlemsstaten .48

En medlemsstat får enligt de nya bestämmelserna under vissa förutsättningar undanta ett sådant unionsfångstfartyg som har en total längd på mindre än 10 meter från kravet på fisketillstånd .49

Fisketillstånd för andra unionsfiskefartyg än fångstfartyg

Bestämmelserna om fisketillstånd för andra unionsfartyg än fångstfartyg har införts genom den nya artikel 7a i kontrollförordningen. Enligt artikeln får andra unionsfiskefartyg än fångstfartyg endast bedriva fiskeverksamhet om de har fått tillstånd från sin flaggmedlemsstat .50Vidare framgår att kommissionen genom genomförandeakter får fastställa närmare bestämmelser om giltigheten för fisketillstånden och om den minimiinformation som ska ingå i de m.51

Ny reglering om kontrollsystem för fartyg, centrum för fiskerikontroll och automatiska identifieringssystem

Kontrollsystem för fartyg

Nuvarande regler om kontrollsystem för fartyg innebär att medlemsstaten ska använda ett satellitbaserat kontrollsystem för att övervaka den fiskeverksamhet som bedrivs av fiskefartyg som för medlemsstatens flagg. De ändrade reglerna ställer inte krav på att övervakningen ska vara satellitbaserad . 52

Revideringen innebär vidare att den gällande begränsningen att enbart fiskefartyg som har en totallängd på tolv meter eller längre ska sända positionsrapporter tas bort. Från och med den 10 januari 2028 ska samtliga fiskefartyg – oavsett storlek – som huvudregel ha en övervakningsutrustning installerad ombord som gör att fartyget automatiskt kan lokaliseras och identifieras genom automatisk överföring av fartygspositionsdata. Av ingressen till ändringsförord-

48 Se artikel 7. 5 i den ändrade kontrollförordningen. 49 Se artikel 7.6 i den ändrade kontrollförordningen. Möjligheten till undantag gäller om fiskeverksamheten uteslutande bedrivs inom medlemsstatens territorialvatten eller i territorialvattnen för en annan medlemsstat som har undantagit fartyg som för dess flagg och som bedriver fiskeverksamhet i samma fiske från skyldigheten att inneha fisketillstånd. 50 Se artikel 7a.1 i den ändrade kontrollförordningen. 51 Se artikel. 7a.2 i den ändrade kontrollförordningen. 52 Se artikel 9 i den ändrade kontrollförordningen.

ningen framgår att ett skäl för att börja spåra och få positionsdata från mindre fartyg är det småskaliga fiskets möjliga påverkan på bestånden .53

På fiskefartyg med en total längd på kortare än tolv meter behöver inte en fysisk utrustning för övervakning vara installerad ombord, men medlemsstaten ska kunna följa fartyget via en satellitanslutning eller annat nätverk .54Fram till och med den 31 december 2029 får medlemsstaterna även undanta vissa fiskefartyg som har en total längd på kortare än nio meter från kravet att fartyget ska vara utrustat med ett kontrollsystem.

Tredjeländers fiskefartyg som har tillstånd att bedriva fiskeverksamhet i unionens vatten ska ha en fullt fungerande övervakningsutrustning för fartyg installerad ombord .55

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om bl.a. format och innehåll när det gäller fartygspositionsdata, minimikrav och tekniska minimispecifikationer för övervakningsutrustning för fartyg, samt det ansvar som befälhavare på fiskefartyg har när det gäller driften av övervakningsutrustning för fartyg.

Centrum för fiskerikontroll

Bestämmelserna om centrum för fiskerikontroll har flyttats till en ny artikel. Syftet är att förtydliga centrumens roll .56I den nya artikeln tydliggörs bl.a. att centrumen ska ha de personalresurser som krävs och vara utrustade med datorutrustning och program som möjliggör automatisk databehandling, analys, kontroll, elektronisk dataöverföring och dataövervakning sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet .57

De reviderade bestämmelserna ska tillämpas sedan den 9 januari 2024.58

53 Se punkten 19 i ingressen till ändringsförordningen. 54 Enligt den ändrade kontrollförordningen behöver ett fartyg inte sända positionsrapporter när de är utom räckhåll från mobilnätet. Sådana positionsrapporter ska dock sändas när fartyget återigen är inom mobilnätets täckning. Förordningen innehåller även krav på att fartyg under 12 meter ska kunna pollas. Se vidare artikel 9 i den ändrade kontrollförordningen. 55 Se punkten 20 i ingressen till ändringsförordningen och artikel 9.7 i den ändrade kontrollförordningen. 56 Se punkten 21 i ingressen till ändringsförordningen. 57 Se artikel 9a i den ändrade kontrollförordningen. 58 Se artikel 7.3 (a) i ändringsförordningen.

Automatiska identifieringssystem

Bestämmelserna om automatiska identifieringssystem (AIS) har till viss del ändrats .59Ändringarna innebär bl.a. ett förtydligande om att ett fartygs AIS ska vara i kontinuerlig drift (tidigare angavs enbart ”i drift”). Systemet får dock stängas av under exceptionella omständigheter när befälhavaren anser att det föreligger en omedelbar risk för besättningens säkerhet eller trygghet. Befälhavaren ska rapportera en sådan åtgärd och skälet för densamma till behöriga myndigheter. Genom revideringen förtydligas vidare att medlemsstaterna ska säkerställa att deras behöriga myndigheter med ansvar för fiskerikontroll får tillgång till data från AIS för kontrolländamål, inbegripet för korskontroller med andra tillgängliga data. Av den tidigare lydelsen framgick inte att medlemsstaterna får använda uppgifter från AIS för annat än korskontroller.

Ändringarna ska tillämpas sedan den 9 januari 2024.60

Ny reglering om dataöverföring i övervakningssyfte och elektronisk fjärrövervakning

Dataöverföring i övervakningssyfte

Den nya regleringen innebär att positionsdata som samlats in inom ramen för kontrollförordningen sk a61göras tillgänglig för kommissionen, unionens byråer och behöriga myndigheter i medlemsstaterna .62Syftet är att främja sjösäkerhet och sjöfartsskydd, gränskontroll, skydd av den marina miljön och allmän brottsbekämpning .63Den reviderade regleringen ska tillämpas sedan den 9 januari 2024.64

59 Se art 10 i den ändrade kontrollförordningen. 60 Se artikel 7.3 (a) i ändringsförordningen. 61 Genom att regeln tidigare angav att data ”kan (vår kursivering) överföras till gemenskapsorgan och behöriga myndigheter” innebär revideringen en skärpning av kravet på dataöverföring. Se artikel 12 i kontrollförordningen i dess lydelse före den 9 januari 2024. 62 Se även artikel 110 och 111 i den ändrade kontrollförordningen. Artikel 110 avser kommissionens åtkomst till samt lagring och behandling av data, medan artikel 111 avser datautbyte med andra medlemsstater och med kommissionen. 63 Se artikel 12 i den ändrade kontrollförordningen. 64 Se artikel 7.3 (a) i ändringsförordningen.

Elektronisk fjärrövervakning

Enligt den reviderade kontrollförordningen ska medlemsstaterna säkerställa övervakning och kontroll av viss fiskeverksamhet genom elektroniska fjärrövervakningssystem (Remote Electronic Monitoring, REM). Den nya skyldigheten innebär bl.a. att medlemsstaterna ska säkerställa att de unionsfångstfartyg som för statens flagg och som har en total längd på 18 meter eller mer – samt utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten – har operativa REM installerade ombord .65Syftet är att säkerställa effektiviteten i unionens system för fiskerikontroll, särskilt när det gäller övervakningen av efterlevnaden av landningsskyldigheten .66Bedömningen av risken för bristande fullgörande av landningsskyldigheten ska göras i enlighet med genomförandeakter som kommissionen ska anta. REM-systemet ska innefatta övervakningskameror (CCTV) och får även innefatta andra instrument och/eller annan utrustning. Befälhavaren ska säkerställa att de behöriga myndigheterna får tillgång till data från systemet. Flaggmedlemsstatens och kustmedlemsstatens behöriga myndigheter med ansvar för fiskerikontroll ska ha lika åtkomst till dessa data, utan att det påverkar tillämpningen av relevanta regler om skydd av personuppgifter .67

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa vilka flottsegment av unionsfångstfartygen som ska omfattas av skyldigheten att ha ett REM-system installerat ombord. Flottsegmenten ska fastställas på grundval av en bedömning av risken för bristande efterlevnad av landningsskyldigheten. Kommissionen ska även anta genomförandeakter med närmare bestämmelser om krav, tekniska specifikationer, installation, underhåll och funktion vad gäller REMsystemet och den period under vilken REM-systemet måste användas. Dessa bestämmelser ska bl.a. föreskriva att inspelat videomaterial från REM-systemen endast berör redskapen och de delar av fartygen där fiskeriprodukter tas ombord, hanteras, lagras och alla områden där utkast kan förekomma och inte, i den mån det är möj-

65 Se artikel 13. 1–2 i den ändrade kontrollförordningen. 66 Se punkten 24 i ingressen till ändringsförordningen. 67 Se artikel 13.1–2 i den ändrade kontrollförordningen.

ligt, möjliggör identifiering av fysiska personer .68Syftet är att skydda rätten till integritet och skydd av personuppgifter .69Genomförandeakterna ska även innehålla närmare bestämmelser om lagring och utbyte av samt åtkomst till data från REM-syst emet.70

Medlemsstaterna har möjlighet att föreskriva att även vissa flottsegment av unionsfångstfartyg som har en total längd som är kortare än 18 meter, och som för statens flagg, ska ha ett operativt REMsystem ombord. Denna möjlighet får användas om det bedöms finnas risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten. Medlemsstaterna får även tillhandahålla incitament för fartyg som inte måste använda REM-system för kontroll av landningsskyldigheten men som gör det på frivillig basis. Vidare får medlemsstaterna föreskriva att REM-system får användas för kontroll av efterlevnaden av andra bestämmelser inom den gemensamma fiskeripolitiken än de som handlar om landningsskyldigheten .71

Bestämmelserna om elektronisk fjärrövervakning ska börja tillämpas från och med den 10 januari 2028.72

7.3.3. Ändringar i avdelning IV Kontroll av fiske

Ändrad reglering om elektronisk rapportering m.m.

Elektronisk rapportering

Det reviderade regelverket innebär att det införs ytterligare krav på

elektronisk rapportering i fiskeloggboken. Revideringen innebär att

befälhavaren på varje unionsfångstfartyg – oavsett storlek – ska föra en elektronisk fiskeloggbok för registrering av fiskeverksamheten .73I dag gäller att befälhavare på fiskefartyg som har en total längd på tio meter eller längre ska föra fiskeloggbok. Enligt ingressen till ändringsförordningen har avsaknaden av fångstrapporteringsskyldigheter för befälhavare på fartyg med en total längd på mindre än tio meter

68 Bestämmelserna ska även kräva att om det upptäcks att fysiska personer kan identifieras på sådant inspelat videomaterial ska de behöriga myndigheterna säkerställa anonymisering av personuppgifterna så snart som möjligt och informera befälhavaren eller det elektroniska fjärrövervakningssystemets operatör om denna upptäckt. Se ändringen av artikel 13.3 (b) i kontrollförordningen. 69 Se punkten 24 i ingressen till ändringsförordningen. 70 Se artikel 13.3 i den ändrade kontrollförordningen. 71 Se artikel 13.4–6 i den ändrade kontrollförordningen. 72 Se artikel 7.7 i ändringsförordningen. 73 Se artikel 14 i den ändrade kontrollförordningen.

lett till ofullständiga och otillförlitliga fångstregistreringsdata, eftersom datainsamlingen för dessa fartyg huvudsakligen har baserats på provtagningsplaner.

De reviderade bestämmelser som avser rapporteringens omfattning innebär bl.a. att fiskeredskap som har förlorats till sjöss ska rapporteras i fiskeloggboken. Avsikten med det nya kravet är att förbättra och förenkla överföringen av information om förlorade fiskeredskap till medlemsstaternas behöriga myndigheter .74I syfte att förbättra kontrollen av fångster av känsliga arter ska rapporteringen i fiskeloggboken dessutom omfatta utökade uppgifter om utkast av känsliga arter .75

Befälhavare på unionsfångstfartyg ska lämna in informationen i fiskeloggboken till den behöriga myndigheten i den egna flaggstaten på elektronisk väg minst en gång per dag och efter den sista fiskeinsatsen men före ankomsten till en hamn eller landningsplats. För unionsfångstfartyg som är kortare än tolv meter gäller dock att informationen ska lämnas efter att den sista fiskeinsatsen har avslutats och innan landningen inleds .76

De nya bestämmelserna om rapportering i fiskeloggboken ska som huvudregel tillämpas från och med den 10 januari 2 026.77

Toleransmarginal

Toleransmarginalen är ett mått på hur mycket den uppskattade vikten på fångsten som rapporteras i fiskeloggboken under fiskeresan får avvika från den vikt som konstateras när fångsten landas. De nya reglerna innebär att den tillåtna toleransmarginalen som huvudregel är tio procent per art. För arter som behålls ombord och vars mängd inte överstiger 100 kg motsvarande levandevikt är dock den tillåtna toleransmarginalen 20 procent per art. Därutöver innehåller de nya bestämmelserna bl.a. ett undantag innebärande mer tillåtande toleransmarginaler för visst pelagiskt fiske där arterna landas osorterade. För att undantaget ska vara tillämpligt krävs att

74 Se punkten 36 i ingressen till ändringsförordningen. Se även punkten 17 i ingressen till kontrollförordningen i vilken det bl.a. anges: ”Övergivna, förlorade eller på annat sätt kasserade fiskeredskap, särskilt sådana som är gjorda av plast, utgör en av de skadligaste formerna av marint skräp och plastavfall till havs.” 75 Se punkten 33 i ingressen till ändringsförordningen. 76 Se vidare artikel 15 i den ändrade kontrollförordningen. 77 Se artikel 7.2 i ändringsförordningen.

det handlar om landning i en hamn som ingår i en hamnförteckning som har godkänts av kommissionen genom genomförandeakter. I de förtecknade hamnarna ska särskilda villkor för landning och vägning gälla. Villkoren ska omfatta skyddsåtgärder som möjliggör en korrekt vägning och rapportering av fångstern a.78Bestämmelserna om toleransmarginalen ska tillämpas från och med den 10 juli 2024.79, 80

Landning och omlastning

Den nya regleringen innehåller bl.a. krav på elektronisk förhandsanmälan av landning i hamnar i tredjeländer. Reglerna innebär att ett unionsfiskefartyg endast får landa i en hamn i ett tredjeland om befälhavaren har lämnat viss information till de behöriga myndigheterna i den egna flaggstaten minst 48 timmar före den beräknade tidpunkten för ankomst. Informationen ska bl.a. avse fiskeresans unika identifieringsnummer, den hamn som är destination och syftet med anlöpet. Flaggmedlemsstaten får under vissa förutsättningar fastställa kortare tidsfrister .81Genom de reviderade bestämmelserna införs även krav på tillstånd från den egna flaggmedlemsstaten för att levererande och mottagande unionsfiskefartyg ska tillåtas att omlasta till havs utanför unionens vatten eller i hamnar i tredjeländer .82

Revideringen innebär även ändrade bestämmelser om omlastningsdeklarationer och landningsdeklarationer. Enligt de nya bestämmelserna om omlastningsdeklarationer ska befälhavare på unionsfiskefartyg som deltar i en omlastning fylla i en elektronisk omlastningsdeklaration. Befälhavaren ska lämna in informationen i omlastningsdeklarationen till flaggmedlemsstaten på elektronisk väg senast 24 timmar

78 Se artikel 14.3, 4 och 6 i den ändrade kontrollförordningen. 79 Se artikel 7.4 i ändringsförordningen. 80 Genom ändringsförordningen ändras även bestämmelser om toleransmarginalen i den fleråriga planen för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön, förordning (EU) 2016/1139. Av artikel 7.12 i ändringsförordningen och den ändrade artikel 13 i den fleråriga planen framgår att den tillåtna toleransmarginalen under perioden 10 juli 2024– 10 januari 2028 ska vara 20 procent per art för fångster som landas osorterade. 81 Se vidare artikel 19a i den ändrade kontrollförordningen. Av den nya artikel 19a.4 i kontrollförordningen framgår bl.a. att om det finns rimliga skäl att tro att unionsfiskefartyget inte efterlever bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, ska de behöriga myndigheterna i dess flaggmedlemsstat begära att det tredjeland där fartyget har för avsikt att landa samarbetar, för en eventuell inspektion. 82 Se vidare artikel 20 i den ändrade kontrollförordningen.

efter det att omlastningen har avslutats .83De nya reglerna innebär till skillnad från tidigare regler att det ska fyllas i och lämnas in omlastningsdeklarationer för samtliga unionsfiskefartyg oavsett storlek .84

Samma toleransmarginaler som har beskrivits i avsnittet ”Toleransmarginal” ovan ska enligt de nya reglerna gälla för de uppskattade mängder fisk som har registrerats i en omlastningsdeklaration. I likhet med tidigare ska befälhavarna på såväl det levererande som det mottagande fiskefartyget ansvara för att den data som anges i respektive omlastningsdeklaration är korrekt. Kommissionen får anta delegerade akter som undantar vissa kategorier av unionsfiskefartyg från skyldigheten att fylla i en omlastningsdeklaration med hänsyn till bl.a. mängderna fiskeriprodukter och/eller typen av sådana produkter. Dessutom får kommissionen anta delegerade akter och genomförandeakter i vissa frågor som rör elektronisk överföring av data i omlastningsdeklarationen. De delegerade akterna får i denna del innehålla bestämmelser om bl.a. vad som ska gälla vid tekniska fel eller kommunikationsfel, medan genomförandeakterna får innehålla bestämmelser om exempelvis omlastningsdeklarationens format och inlämningsförfarandet .85

Även de nya bestämmelserna om landningsdeklarationer innebär krav på att deklarationerna ska vara elektroniska. Det är befälhavaren på unionsfartyget, eller ett ombud för befälhavaren, som ska fylla i landningsdeklarationen och lämna in informationen i deklarationen till flaggmedlemsstaten på elektronisk väg inom 24 timmar efter landningens slutförand e.86Också när det gäller landningsdeklarationer innebär de nya reglerna, till skillnad från vad som gällde tidigare, att deklarationer ska fyllas i och lämnas in för samtliga unionsfiskefartyg oavsett storlek. Landningsdeklarationen ska vara elektronisk .87Befälhavaren ansvarar i likhet med tidigare för att data i landnings-

83 De äldre bestämmelserna innehåller i likhet med de nya bestämmelserna krav på att uppgifterna i omlastningsdeklarationen ska överföras till flaggmedlemsstaten inom 24 timmar efter omlastningen. De äldre bestämmelserna innehåller därutöver, till skillnad från de nya bestämmelserna, ett krav på att även omlastningsdeklarationen lämnas in senast 48 timmar efter det att omlastningen har avslutats. Se artikel 21.4 i kontrollförordningen i dess lydelse före den 9 januari 2024. 84 Jfr artiklarna 21 och 22 i kontrollförordningen i dess lydelse före den 9 januari 2024. Enligt artikel 21.6 i den ändrade kontrollförordningen kan dock kommissionen under vissa förutsättningar besluta om undantag från skyldigheten att fylla i en elektronisk landningsdeklaration. 85 Se vidare artiklarna 21 och 22 i den ändrade kontrollförordningen. 86 Se dock undantaget i artikel 24.2 i den nya kontrollförordningen avseende fiskeriprodukter som vägs enligt artikel 60.3 c och d. Undantaget innebär att informationen i stället ska lämnas in 24 timmar efter vägningens slutförande. 87 Jfr artiklarna 23 och 24 i kontrollförordningen i dess lydelse före den 9 januari 2024.

deklarationen är korrekt. Kommissionen får enligt de nya reglerna anta delegerade akter och genomförandeakter i vissa frågor som rör elektronisk överföring av data i landningsdeklarationen. De delegerade akterna får innehålla bestämmelser om bl.a. undantag i fråga om inlämning av landningsdeklarationen och regler som ska tillämpas vid tekniska fel eller kommunikationsfel, medan genomförandeakterna får innehålla bestämmelser om exempelvis omlastningsdeklarationens format och inlämningsförfarandet .88

Bestämmelserna om förhandsanmälan av landning i hamnar i tredjeländer och om krav på tillstånd för omlastning utanför EU ska börja tillämpas den 10 januari 2026.89

Fiskeansträngning

Enligt den reviderade kontrollförordningen ska flaggmedlemsstaterna eller, om det rör sig om fiske utan fartyg, kustmedlemsstaterna registrera alla data om fångster och fiskeansträngning som avses i förordningen. I de nya reglerna förtydligas att registreringen bl.a. ska omfatta data som förekommer i vägningsjournaler, deklarationer om övertagande och transportdokument. Medlemsstaterna ska även lämna in aggregerade data om fångster och fiskeansträngning till kommissionen före den 15 varje månad .90

Ny reglering om fiskekapacitet och kontroll av motorstyrka

Med fiskekapacitet avses enligt grundförordningen ett fartygs tonnage i bruttoton och motorstyrka i kW enligt artiklarna 4 och 5 i rådets förordning (EEG) nr 2930/8 691.92

88 Se vidare artiklarna 23 och 24 i den ändrade kontrollförordningen. 89 Artikel 7.2 i ändringsförordningen. 90 Se vidare artikel 33 i den ändrade kontrollförordningen. Se även punkterna 40 och 41 i ingressen till ändringsförordningen. 91 Rådets förordning (EEG) nr 2930/86 av den 22 september 1986 om definition av fiskefartygs egenskaper (EGT L 274, 25.9.1986, s. 1). Förordningen har upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1130 av den 14 juni 2017 om definition av fiskefartygs egenskaper. Enligt artikel 8 i den nya förordningen ska hänvisningar till den upphävda förordningen anses som hänvisningar till den nya förordningen. 92 Artikel 4.24 i grundförordningen. I den svenska översättningen av grundförordningen används begreppen ”dräktighet” respektive ”maskinstyrka”. I den engelska versionen används i stället ”a vessel's tonnage in GT (Gross Tonnage) and its power in kW (Kilowatt)”.

Såväl de nya som de äldre kontrollbestämmelserna reglerar medlemsstatens ansvar för övervakning av motorstyrka, certifiering av motorstyrka och verifiering av motorstyrka. Av den ändrade kontrollförordningen följer bl.a. en ny skyldighet för medlemsstaterna att i vissa fall, på grundval av en riskbedömning, fastställa vilka fartyg som utgör en hög risk för bristande efterlevnad av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken om motorstyrka. Medlemsstaterna ska säkerställa att dessa fartyg har permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan .93En annan nyhet är att medlemsstaterna ska verifiera ett fångstfartygs tonnage i de fall det finns belägg för att tonnaget skiljer sig från det tonnage som anges i fiskelicensen .94

De nya bestämmelserna ska börja tillämpas den 10 januari 2028 .95

Ändring av regleringen om förvaring av bottenlevande arter som omfattas av fleråriga planer

Såväl de äldre som de ändrade kontrollbestämmelserna innehåller krav på separat förvaring ombord av fångster av bottenlevande arter som omfattas av fleråriga planer. Bestämmelserna ställer därutöver krav på befälhavaren att bevara dessa fångster enligt en stuvningsplan. Till skillnad från vad som gäller enligt den tidigare regleringen kommer dessa krav enbart att gälla fångster som inte underskrider minsta referensstorlek för bevarande. Genom revideringen av förordningen införs vidare en möjlighet för kommissionen att anta delegerade akter som innehåller bestämmelser om undantag från kraven på separat förvaring vad avser vissa bottenlevande bestånd .96

De nya bestämmelserna om förvaring av bottenlevande arter som omfattas av fleråriga planer ska börja tillämpas den 10 januari 202 6.97

Kontroll av områden med fiskebegränsning

Vi har i avsnitt 7.3.1 beskrivit att definitionen av område med fiske-

begränsning har ändrats genom de nya reglerna. Även kontrollför-

ordningens bestämmelser om kontroll av områden med fiskebegräns-

93 Se vidare artikel 39 a i den ändrade kontrollförordningen. 94 Se vidare artikel 41a i den ändrade kontrollförordningen. 95 Artikel 7.7 i ändringsförordningen. 96 Se vidare artikel 44 i den ändrade kontrollförordningen. 97 Se artikel 7.2 i ändringsförordningen.

ning har ändrats. Ändringen innebär bl.a. att bestämmelserna ska gälla alla fiskefartyg oavsett storlek. Vidare ändras villkoren för att transitera områden med fiskebegränsning. Därutöver förtydligas att fiskeverksamhet i områden med fiskebegränsning i unionens vatten ska kontrolleras av kustmedlemsstaten, medan fiskeverksamhet som bedrivs av unionsfiskefartyg i områden med fiskebegränsning i tredjelands vatten eller på det fria havet ska kontrolleras av flaggmedlemsstatern a.98

De nya bestämmelserna om kontroll av områden med fiskebegränsning ska ha tillämpats sedan den 9 januari 202 4.99

Kontroll av fiske utan fartyg

Den reviderade kontrollförordningen innehåller ett nytt kapitel med bestämmelser om kontroll av fiske utan fartyg. Enligt de nya reglerna ska medlemsstaterna, för att säkerställa att fiske utan fartyg på deras territorier och i unionens vatten bedrivs i enlighet med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken:

a) inrätta ett licensieringssystem eller annat alternativt registrerings-

system för fysiska och juridiska personer som bedriver sådan verksamhet, och

b) säkerställa att fångstkvantiteterna av varje art, bestånd eller grupp

av bestånd registreras och att de registrerade uppgifterna lämnas in på elektronisk väg till de behöriga myndigheterna.

Av de nya bestämmelserna följer också att fysiska eller juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg ska registrera sina fångster och lämna in uppgifter om fångsterna på elektronisk väg till behöriga myndigheter senast 24 timmar efter att fiskeverksamheten inletts. Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om vägning av fångster och om formatet för och inlämningen av fångstuppgifter .100

Det nya bestämmelserna om kontroll av fiske utan fartyg ska börja tillämpas den 10 januari 20 28.101

98 Se vidare artikel 50 i den ändrade kontrollförordningen. 99 Artikel 7.3 (a) i ändringsförordningen. 100 Se vidare kapitel IVa, som utgörs av den nya artikel 54d, i den ändrade kontrollförordningen. 101 Artikel 7.7 i ändringsförordningen.

Fritidsfiske

Enligt de reviderade bestämmelserna ska medlemsstaten, i likhet med vad som gäller enligt de äldre bestämmelserna, säkerställa att fritidsfisket på det egna territoriet och i unionens vatten bedrivs på ett sätt som överensstämmer med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. I detta syfte ska kustmedlemsstaterna ha ett elektroniskt system för registrering och rapportering av vissa fångster från fritidsfiske. Kustmedlemsstaterna ska samla in data om fysiska personers fångster vid fritidsfiske av vissa arter, bestånd eller grupper av bestånd för vilka unionen fastställer fiskemöjligheter, som omfattas av en flerårig plan eller som är underkastade landningsskyldigheten.

Därutöver ska kustmedlemsstaterna säkerställa att fysiska personer som deltar i fritidsfiske registreras och att de i sin tur registrerar och rapporterar sina fångster av vissa arter. Fångster av sådana arter som omfattas av bevarandeåtgärder som särskilt är tillämpliga på fritidsfisket ska registreras och rapporteras dagligen. Vidare ges kommissionen möjlighet att anta genomförandeakter som reglerar att fångster av ytterliga, förtecknade arter under vissa förutsättningar ska registreras och rapporteras från och med den 1 januari 2030. Kommissionen ges även befogenhet att genom genomförandeakter fastställa bestämmelser om bl.a. märkning av redskap, förutom handredskap, som används för fritidsfiske. I likhet med tidigare ska saluföring eller försäljning av fångster från fritidsfiske i havet fortsatt vara förbjuden. Kontrollförordningens nya bestämmelser om fritidsfiske ska tillämpas på allt fritidsfiske: inklusive fiskeverksamhet som organiseras av kommersiella aktörer inom såväl turismsektorn som sportsektor n.102

De nya bestämmelserna om kontroll av fritidsfisket ska huvudsakligen börja tillämpas den 10 januari 2026.103

102 Se artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen. 103 Se vidare artikel 7.2 och 7.3 (b) i ändringsförordningen.

Kommissionens genomförandeförordning om tillämpningen av bestämmelserna om fritidsfiske

Kommissionen har beslutat om en genomförandeförordning med bestämmelser om tillämpningen av artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen .104I genomförandeförordningen finns bl.a. bestämmelser om inlämning av fångstdata avseende fritidsfiske och om märkning av passiva redskap som används för fritidsfiske.

7.3.4. Ändringar i avdelning V Kontroll i leveranskedj an

105

Spårbarhet

Revideringen av EU-bestämmelserna om fiskerikontroll innebär att bestämmelserna om spårbarhet av vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter ändras. I dag avser spårbarhetsbestämmelserna i kontrollförordningen, pga. bestämmelser i genomförandeförordningen, enbart sådana fiskeri- och vattenbruksprodukte r106som har odlats eller fångats i havet och som inte har importerats till EU. Utredningen uppfattar att ändringen bl.a. innebär att även fiskeri- och vattenbruksprodukter som har odlats eller fångats i sötvatten och produkter som har importerats till unionen ska omfattas av spårbarhetskraven .107Bestämmelserna ska börja tillämpas den 10 januari 2026 .108

Kommissionen ska genomföra en studie om möjliga system och förfaranden för spårbarhet av bearbetade fiskeri- och vattenbruksprodukter. Den ska vidare anta delegerade akter om spårbarhetskrav för sådana bearbetade produkter och om spårbarhetskrav för alger som är avsedda för humankonsumtion. Spårbarhetskraven i de delegerade akterna ska börja tillämpas den 10 januari 202 9. 109

104 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2025/274 av den 12 februari 2025 om närmare bestämmelser för tillämpningen av artikel 55 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om kontroll av fritidsfiske. 105 Rubriken i avdelning V i kontrollförordningen ändras genom ändringförordningen. Rubriken i kontrollförordningen lyder Kontroll av saluföringen. 106 Här avses produkter enligt kapitel 3, undernummer 1212 21 00 i kapitel 12 och nummer 1604 och 1605 i kapitel 16 i Kombinerade nomenklaturen. Se artiklarna 66 och 67 igenomförandeförordningen. 107 Se vidare artiklarna 56–58 i den ändrade kontrollförordningen och kapitel 15. 108 Se artikel 7.2 i ändringsförordningen. 109 Se artiklarna 58.9–58.11 i den ändrade kontrollförordningen.

Vägning av fiskeriprodukter

Den reviderade kontrollförordningen innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna ska säkerställa att alla mängder fiskeriprodukter vägs per art direkt efter landningen. Detta har gällt även sedan tidigare. Medlemsstaterna kan, enligt de reviderade bestämmelserna, under vissa förutsättningar införa undantag från detta krav, t.ex. för att möjliggöra vägning ombord. Det krävs då att kommissionen genom genomförandeakter har tagit fram särskilda provtagningsplaner, kontrollplaner eller gemensamma kontrollprogram som fiskeprodukterna ska vägas i enlighet med. Enligt de äldre reglerna gäller i stället att medlemsstaterna kan ta fram program och planer vilka ska godkännas av kommissionen. Vägningen ska enligt de nya reglerna utföras av en fysisk eller juridisk person som har den behöriga myndighetens tillstånd att utföra vägningar. Kravet på tillstånd för att utföra vägningar är en nyhet i kontrollförordningen. Befälhavarna ska säkerställa att alla mängder fiskeriprodukter som landas vägs av en aktör med tillstånd. Vidare framgår att den aktör som utför vägningen ska ansvara för att vägningen är korrekt och att medlemsstaterna ska säkerställa att aktören har lämplig utrustning för att utföra vägningen .110Kommissionen ges enligt de nya reglerna befogenhet att ta fram genomförandeakter med närmare bestämmelser om vägning och delegerade akter med särskilda regler för vägning av vissa pelagiska arter .111

De nya bestämmelserna om vägning ska börja tillämpas den 10 januari 2026.112

Avräkningsnotor och deklarationer om övertagande

Kontrollförordningens utökade krav på elektronisk rapportering omfattar bl.a. nya regler om ifyllande och inlämning av avräkningsnotor. Registrerade köpare, registrerade auktionsinrättningar eller producentorganisationer som har godkänts av medlemsstaterna, ska enligt dessa regler registrera informationen i avräkningsnotan på elektronisk väg. De ska vidare lämna in en elektronisk avräkningsnota till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars terri-

110 Se artikel 60 i den ändrade kontrollförordningen. 111 Se artikel 60a i den ändrade kontrollförordningen. 112 Artikel 7.2 i ändringsförordningen.

torium den första försäljningen sker, inom 48 timmar efter den sista försäljningen. De angivna köparna, auktionsinrättningarna eller producentorganisationerna ska ansvara för att avräkningsnotan är korrekt. Även aktörer som ansvarar för lagring av fiskeriprodukter som har landats i en medlemsstat omfattas genom de nya reglerna av krav på elektronisk rapportering. Dessa aktörer ska – på elektronisk väg – dels registrera viss information, dels lämna in en deklaration om övertagande till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium övertagandet sker. Deklarationen ska lämnas in senast inom 24 timmar efter landningen. Aktörerna ska vara ansvariga för att deklarationen om övertagande är korrekt .113

De nya bestämmelserna om avräkningsnotor och deklarationer om övertagande ska som huvudregel börja tillämpas från och med den 10 januari 2026. De ska dock inte tillämpas på fiske utan fartyg förrän från och med den 10 januari 202 8.114

Ifyllande och inlämning av transportdokument

Av de nya reglerna följer att fiskeriprodukter som transporteras före den första försäljningen ska åtföljas av ett elektroniskt transportdokument med uppgifter om de fiskeriprodukter och mängder som transporteras. De nya bestämmelserna innebär transportdokumentet ska överföras till de behöriga myndigheterna i flaggmedlemsstaten, landningsmedlemsstaten, transiteringsmedlemsstaten eller transiteringsmedlemsstaterna och fiskeriprodukternas destinationsmedlemsstat på elektronisk väg innan transporten påbörjas. Transportören ska ansvara för att transportdokumentet är korrekt .115

De nya bestämmelserna ska som huvudregel börja tillämpas från och med den 10 januari 2026. De ska dock inte tillämpas på fiske utan fartyg förrän från och med den 10 januari 2028 .116

113 Se vidare artiklarna 62 och 64–66 i den ändrade kontrollförordningen. 114 Se artikel 7.2 och 7.8 i ändringsförordningen. 115 Se vidare artikel 68 i den ändrade kontrollförordningen. 116 Se artikel 7.2 och 7.8 i ändringsförordningen.

7.3.5. Ändringar i avdelning VII Inspektion och förfaranden

De ändrade bestämmelserna innebär att inspektionernas omfattning utökas till att innefatta bl.a. kontroller av att det finns utrustning för bärgning av fiskeredskap ombord och i tillämpliga fall kontroller av användningen av REM-systemet. Vidare ska en tjänsteman som vid en inspektion har anledning att anta att fiskefartyget deltar i en fiskeverksamhet inom vilken tvångsarbete nyttjas underrätta berörda myndigheter. Genom revideringen tydliggörs dessutom aktörens och befälhavarens skyldigheter att bistå och samarbeta med tjänstemännen under inspektionerna. Aktören och befälhavaren ska vidare underlätta säkert tillträde till bl.a. lokaler där fiskeredskap lagras. De ska även garantera tjänstemännens säkerhet och får inte hindra, uppträda hotfullt mot eller störa tjänstemännen i deras tjänsteutövning. Revideringen innebär vidare att tjänstemännen ges rätt att stanna kvar ombord på bl.a. fiskefartyg till dess att det har vidtagits nödvändiga utredningsåtgärder med anledning av överträdelser. Om kontrollen avser ett fordon som används för transport av fiskeri- eller vattenbruksprodukter ska fordonet inte ha tillstånd att fortsätta förrän sådana utredningsåtgärder har vidtagits. De ändrade bestämmelserna ska börja tillämpas i januari 20 26. 117

7.3.6. Ändringar i avdelning VIII Verkställighet

Genom ändringsförordningen införs en helt ny åttonde avdelning avseende verkställighet i kontrollförordningen. Avdelningen innehåller ett flertal artiklar som avser åtgärder och sanktioner för att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna inom den gemensamma fiskeripolitiken, och flera av artiklarna innehåller reglering om allvarliga överträdelser. Med hänsyn till att bestämmelserna har stor betydelse för den nationella lagstiftningen i fråga om sanktioner, avser vi att närmare redogöra för dessa bestämmelser.

De nya bestämmelserna om verkställighet ska tillämpas från och med den 10 januari 202 6.118

117 Se vidare artiklarna 74–79, 82 respektive 85 och 86 i den ändrade kontrollförordningen. Ändringarna i artikel 76 ska börja tillämpas den 1 januari 2026 medan ändringarna i övriga här angivna artiklar ska börja tillämpas den 10 januari 2026. 118 Se artikel 7.2 i ändringsförordningen.

Åtgärder och sanktioner för att säkerställa efterlevnad

Av den inledande artikeln i avdelningen om verkställighet framgår att medlemsstaterna ska fastställa regler om åtgärder och sanktioner mot den fysiska eller juridisk person som har begått eller hållits ansvarig för en överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Det ska göras i enlighet med bestämmelser i nationell rätt och i kontrollförordningen. Medlemsstaterna ska systematiskt inleda förfaranden vid överträdelser som upptäcks under inspektione r119, vidta lämpliga åtgärder när en åtgärd upptäcks samt tillämpa sanktionerna i avdelningen mot fysiska eller juridiska personer som har begått eller hållits ansvariga för en överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken .120

De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som har jurisdiktion i händelse av en överträdelse, ska utan dröjsmål och i enlighet med sin nationella rätt, underrätta flaggmedlemsstaten, den medlemsstat där lagöverträdaren är medborgare eller varje annan medlemsstat som är relevant för det administrativa eller straffrättsliga förfarandet. Information ska lämnas om administrativa och straffrättsliga förfaranden, eller andra åtgärder som vidtagits enligt den aktuella avdelningen i kontrollförordningen.

Sanktioner

Den ändrade kontrollförordningen innehåller en särskild artikel avseende sanktioner och av denna framgår följande:

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att en fysisk eller juridisk person som har begått eller hålls ansvarig för överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken blir föremål för effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner. Medlemsstaterna får också använda effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner. De straffrättsliga sanktionerna får också användas som ett alternativ till administrativa sanktioner .121

119 Detta ska göras i enlighet med artikel 85 i den ändrade kontrollförordningen. 120 Artikel 89.1 i den ändrade kontrollförordningen. Medlemsstaterna ska senast den 10 april 2026 anmäla de nationella bestämmelser som avses i denna punkt till kommissionen och ska utan dröjsmål anmäla varje senare ändring av dem. 121 Artikel 89a.1 i den ändrade kontrollförordningen. Liknande skrivningar finns i dag i artikel 90 i kontrollförordningen, som reglerar sanktioner vid allvarliga överträdelser.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att den sammantagna nivån av de sanktioner och kompletterande sanktioner som tillämpas i enlighet med kontrollförordningen och relevanta bestämmelser i nationell rätt står i proportion till överträdelsernas allvar och är tillräckligt sträng för att effektivt avskräcka från ytterligare överträdelser och beröva de ansvariga den ekonomiska fördel som följer av eller väntas följa av överträdelsen, utan att det påverkar deras legitima rätt att utöva sitt yrke. Hänsyn ska därvid tas till de omedelbara verkställighetsåtgärder som vidtas enligt kontrollförordningen, se vidare ned an122.123

3. Vid fastställandet av sanktionerna ska medlemsstaterna särskilt ta hänsyn till överträdelsens allvar, art och omfattning, inbegripet skadan eller nivån på skadan på fiskeresurserna och den berörda marina miljön, dess varaktighet eller upprepning och ackumulering av samtidiga överträdelser. Medlemsstaterna får också ta hänsyn till lagöverträdarens ekonomiska situation för att säkerställa att sanktionerna är avskräckande .124

4. Medlemsstaterna får vidare tillämpa ett system där de ekonomiska sanktionerna står i proportion till den juridiska personens omsättning eller den ekonomiska fördel som följer av eller väntas följa av överträdelsen .125

Allvarliga överträdelser

Ändringar görs även i fråga om regleringen avseende allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken. En av de största förändringarna avseende bestämmelserna om verkställighet avser kvalificeringen av allvarliga överträdelser. Dels finns en lista med överträdelser som alltid ska anses som allvarliga överträdelser, dels finns reglering avseende vilka överträdelser som kan vara allvarliga om ett av flera kriterier är uppfyllt .126

122 De omedelbara verkställighetsåtgärderna ska vidtas enligt artikel 91 i den ändrade kontrollförordningen. 123 Artikel 89a.2 i den ändrade kontrollförordningen. Liknande skrivningar finns i dag i artikel 89a i kontrollförordningen, som reglerar åtgärder för att säkerställa efterlevnad. 124 Artikel 89a.3 i den ändrade kontrollförordningen. 125 Artikel 89a.4 i den ändrade kontrollförordningen. 126 Se artikel 90. 1 avseende uppdelningen mellan olika typer av allvarliga överträdelser.

Överträdelser som alltid ska ses som allvarliga överträdelser

Enligt artikel 90.2 i kontrollförordningen ska var och en av följande verksamheter betraktas som en allvarlig överträdels e127:

a) Fiske utan giltig licens eller giltigt tillstånd som utfärdats av flagg-

staten eller den berörda kuststaten.

b) Förfalskning eller döljande av ett fiskefartygs märkning, identitet

eller registrering.

c) Undanhållande, förvanskning eller undanröjande av bevis som har

betydelse för en utredning.

d) Försvårande av tjänstemäns eller observatörers arbete när de utför

sina uppgifter.

e) Omlastning utan det tillstånd som krävs eller i sådana fall där om-

lastningen är förbjuden.

f) Överföring eller placering i kasse, särskilt såsom avses i Europaparla-

mentets och rådets förordning (EU) 2023/2053 (*), på ett sätt som strider mot bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken .128

g) Omlastning från eller till, överföring tillsammans med, deltagande i

gemensamma fiskeinsatser tillsammans med, eller stöd till eller försörjning av fartyg som är upptagna i unionens förteckning över IUUfartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUUfartyg enligt artikel 29 respektive 30 i förordning (EG) nr 1005/2008.

h) Deltagande i drift, förvaltning eller ägande av, inbegripet som verk-

lig huvudman enligt definitionen i artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (**), eller tillhandahållande av tjänster, inbegripet logistik, försäkring och andra finansiella tjänster, till aktörer som är knutna till, ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i förordning (EG) nr 1005/2008 .129

i) Bedrivande av fiskeverksamhet i strid med de regler som är tillämp-

liga i ett område med fiskebegränsning.

127 Detta framgår av artikel 90.2 i den ändrade kontrollförordningen. 128 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2053 av den 13 september 2023 om upprättande av en flerårig förvaltningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet, om ändring av förordningarna (EG) nr 1936/2001, (EU) 2017/2107 och (EU) 2019/833 och om upphävande av förordning (EU) 2016/1627 (EUT L 238, 27.9.2023, s. 1). 129 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73).

j) Fiske efter, fångst, behållande ombord, omlastning, landning, lag-

ring, försäljning, visning eller utbjudande till försäljning av arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden, på de villkor som anges i artiklarna 10 och 11 i förordning (EU) 2019/1241.

k) Bedrivande av fiskeverksamhet som omfattar arter som är föremål

för fångstbegränsningar för vilka aktören inte har någon kvot eller inte har tillgång till flaggmedlemsstatens kvot, arter vars kvoter har uttömts eller arter som är föremål för ett fiskemoratorium, tillfälligt förbud eller fredningstid, med undantag för oavsiktliga fångster, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt led j.

l) Drift, förvaltning eller ägande av ett fiskefartyg som inte har någon

nationalitet och därför är statslöst i enlighet med internationell rätt.

m) Användning av förbjudna fiskeredskap eller fiskemetoder, såsom

avses i artikel 7 i förordning (EU) 2019/1241 eller andra motsvarande bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken.

n) Förfalskning av dokument, information eller data, skrivna på pap-

per eller lagrade i elektronisk form, som avses i bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

o) Manipulering av en motor eller en utrustning för övervakning av

den kontinuerliga motorstyrkan i syfte att öka fartygets motorstyrka så att den överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan enligt motorcertifikatet.

p) Bedrivande av fiskeverksamhet med användning av tvångsarbete

enligt definitionen i artikel 2 i ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete.

Överträdelser som kan ses som allvarliga överträdelser

Följande överträdelser ska, enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen, utgöra en allvarlig överträdelse om den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten fastställer att åtminstone ett av de kriterier som definieras i bilaga IV är uppfyllt (de kriterier som aktualiseras för respektive överträdelse redovisas i fotnoterna):

a) Användning av förfalskade eller ogiltiga dokument, information

eller data, skrivna på papper eller lagrade i elektronisk form, som avses i bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken .130

130 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Dokument, data eller information används avsiktligt i eget intresse eller i tredje parts intresse för att erhålla en förmån. b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en överträdelse enligt artikel 90.3 a i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

b) Underlåtelse att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera, lagra

och rapportera data om fiskeverksamhet, däribland data som ska överföras via kontrollsystem för fartyg samt data rörande förhandsanmälningar, fångstdeklarationer, omlastningsdeklarationer, fiskeloggböcker, landningsdeklarationer, vägningsjournaler, deklarationer om övertagande, transportdokument eller avräkningsnotor enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, förutom skyldigheter som gäller den toleransmarginal som avses i led c.131

c) Underlåtelse att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera de

uppskattade mängderna inom den tillåtna toleransmarginalen, i enlighet med artiklarna 14.3, 14.4 och 21.3 i denna förordning och artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/ 1139 (***) .132

131 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Om de fiskeriprodukter som berörs av överträdelsen utgör 10 % eller mer av de berörda produkternas totala vikt. b) Underlåtenhet att registrera och rapportera fångster av arter som omfattas av landningsskyldigheten per art, drag, område, dag eller fiskeresa, beroende på hur allvarlig överträdelsen är, som ska fastställas av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, med särskild hänsyn till verksamhetens art och omfattning, inbegripet skadan eller nivån på skadan på fiskeresurserna och den berörda marina miljön.

c) Ingrepp i installationen eller funktionen av kontrollsystemet för fartyg, det automatiska

identifieringssystemet, fiskeloggboken, det elektroniska fjärrövervakningssystemet, vägningssystemet, utrustningen för övervakning av kontinuerlig motorstyrka eller något annat tillämpligt övervakningssystem i medlemsstaten, inbegripet dess avstängning, utom om de behöriga myndigheterna har godkänt detta. d) Inga data och ingen information har registrerats eller skickats till flaggmedlemsstatens centrum för fiskerikontroll. e) Underlåtenhet att underrätta medlemsstatens myndigheter om funktionsfel i kontrollsystemet för fartyg, det automatiska identifieringssystemet, fiskeloggboken, det elektroniska fjärrövervakningssystemet eller någon annan övervakningsanordning eller något annat övervakningssystem som krävs enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. f) Underlåtenhet att överföra data om fiskeverksamhet och fiskeinsatser, inbegripet avräkningsnotor, när landningen eller omlastningen eller fiskeinsatsen har ägt rum utanför unionens vatten. g) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 b i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 132 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 av den 6 juli 2016 om upprättande av en flerårig plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som nyttjar dessa bestånd, om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1098/2007 (EUT L 191, 15.7.2016, s. 1). Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Om den mängd fiskeriprodukter som överstiger den tillåtna toleransmarginalen är lika med eller större än 100 % av den tillåtna toleransmarginalen, beräknad som en tillåten mängd i procent eller kilogram, eller, i de fall som omfattas av artikel 14.4 a, om den mängd fiskeriprodukter som överstiger den tillåtna toleransmarginalen är 50 % eller mer av den tillåtna toleransmarginalen, beräknad som en tillåten mängd i procent. b) Utan att det påverkar kriteriet i led a, till och med den 10 januari 2028, för arter som fångas i snörpvads fiske efter tropisk tonfisk som landas osorterade och som utgör 2 % eller mer i vikt av alla landade arter och för vilka artikel 14.4 a inte är tillämplig: om skillnaden mellan de uppskattningar som registrerats i fiskeloggboken och de mängder som landats eller blivit resultatet av en inspektion är lika med eller större än 25 % per art. c) Utan att det påverkar kriteriet i led a, till och med den 10 januari 2028, för arter som omfattas av artikel 13.1 i förordning (EU) 2016/1139: om skillnaden mellan de uppskattningar som registrerats i fiskeloggboken och de

d) Underlåtelse att uppfylla skyldigheter rörande egenskaperna hos

eller användningen av fiskeredskap, ljudskrämmare, selektivitetsanordningar eller anordningar som samlar fisk, särskilt vad gäller märkning och identifiering, områden, djup, perioder, antal redskap och maskstorlekar, eller av utrustningen för sortering, vattenavskiljning eller bearbetning eller underlåtelse att iaktta åtgärder för att minska oavsiktliga fångster av känsliga arter såsom krävs enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt punkt 2 .133

e) Underlåtelse att på fiskefartyget ta ombord och behålla, inbegripet

genom slipping, eller underlåtelse att landa, eller i tillämpliga fall, omlasta eller överföra arter som omfattas av landningsskyldigheten, inbegripet fångster som är mindre än den tillämpliga minsta referensstorleken för bevarande, i strid med de bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken som är tillämpliga på fisket eller fiskezon erna.134

mängder som landats eller blivit resultatet av en inspektion är lika med eller större än 25 % per art. d) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 c i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 133 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Passiva fiskeredskap och anordningar som samlar fisk saknar antingen korrekt märkning eller har felaktig märkning, etikettering eller relaterade egenskaper, vilket påverkar mer än hälften av fiskeredskapen eller de anordningar som samlar fisk. b) Mer än 10 % av det erforderliga antalet ljudskrämmare används inte eller mer än 10 % av de erfordrade ljudskrämmare som används fungerar inte korrekt. c) Antalet passiva fiskeredskap och anordningar som samlar fisk som används överstiger det tillåtna antalet sådana redskap eller anordningar med 10 %. d) Storleken på hela eller delar av det aktiva fiskeredskapet överstiger den tillåtna dimensionen för sådant redskap med 10 %. e) Redskapens selektivitetsegenskaper enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken ändras genom att storleken på de delar av ett redskap som avgör selektiviteten, såsom maskstorlek, garndiameter eller krokstorlek, minskas med 3 mm eller 5 %, beroende på vilket värde som är störst. f) Underlåtenhet att använda andra metoder och anordningar i enlighet med bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken för att optimera selektiviteten, såsom selektionspaneler, sorteringsrister eller rymningshål. g) Användning av anordningar som hindrar eller på annat sätt i praktiken minskar selektivitetsegenskaperna hos redskap eller de metoder och anordningar som avses i led f.

h) Utrustningen ombord för sortering eller vattenavskiljning används för arter för vilka använ-

dningen av sådana anordningar är förbjuden och som omfattas av fiskemöjligheter, fleråriga planer, inspektions- och kontrollplaner eller landningsskyldighet. i) Fiskeredskap används på en plats där avståndet till land avviker med mer än 10 % från det tillåtna avståndet, eller där havsdjupet avviker från det tillåtna djupet. j) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 d i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 134 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Fångster i samband med överträdelsen står för ett värde som är lika med eller överstiger 1 000 EUR eller 10 % av det totala värdet av de berörda fiskeriprodukterna, eller mängderna är lika med eller överstiger 200 kg. b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 e i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

f) Bedrivande av fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en

regional fiskeriorganisation på ett sätt som är oförenligt med, eller står i strid med, den organisationens tillämpliga bevarande- och förvaltningsåtgärder, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt punkt 2 eller enligt andra led i den här pun kten.135

g) Tillhandahållande på marknaden av fiskeri- eller vattenbrukspro-

dukter i strid med bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt punkt 2 eller enligt andra led i den här pun kten.136

h) Bedrivande av fritidsfiske i strid med bestämmelserna i den gemen-

samma fiskeripolitiken eller försäljning av fiskeriprodukter från fritidsf iske.137

i) Flera överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeri-

politiken .138

j) Bedrivande av någon av de verksamheter som avses i punkt 2 g med

avseende på ett fartyg som deltar i IUU-fiske enligt definitionen i förordning (EG) nr 1005/2008 och som inte är upptaget i unionens

135 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Överträdelsen karakteriseras som en allvarlig överträdelse enligt en regional fiskeriorganisations tillämpliga regler. b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 f i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 136 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Aktörer, befälhavare eller deras företrädare genomför den första försäljningen med ett oregistrerat auktionscentrum eller en oregistrerad köpare eller producentorganisation. b) Ingen obligatorisk minimiinformation till konsumenter enligt vad som föreskrivs i artikel 35 i förordning (EU) nr 1379/2013 för partier på 20 kg eller mer eller vars värde är lika med eller överstiger 1 000 EUR. c) Ofullständig information om spårbarhet för partier på 20 kg eller mer eller vars värde är lika med eller överstiger 1 000 EUR. d) Produkterna importeras i strid med förordning (EG) nr 1005/2008. e) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 g i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 137 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Försäljning av fiskeriprodukter från fritidsfiske som står för ett värde som är lika med eller överstiger 50 EUR eller mängder som är lika med eller överstiger 10 kg.

b) Två individer eller fler exemplar som behålls är otillåtna eller en individ eller flera är för-

bjudna arter. c) 25 % eller mer av de exemplar som behålls uppfyller inte den minsta referensstorleken för bevarande. d) Behållande av mängder av arter som överstiger de tillåtna fångsterna eller fångstbegränsningarna eller som överstiger tillämpliga kvoter med 50 %. e) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 h i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 138 Följande ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: Tre eller flera överträdelser som avses i artikel 90.3 och som upptäckts under samma inspektion, övervakning eller utredning och som inte var för sig betraktas som allvarliga.

förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg .139

k) Användning av en motorstyrka som överstiger den maximala konti-

nuerliga motorstyrka som certifierats och registrerats i registret över medlemsstatens fiskeflotta .140

l) Landning i hamnar i tredjeländer utan förhandsanmälan enligt

artikel 19a .141

m) Bedrivande av affärsverksamhet som har direkt samband med IUU-

fiske, inbegripet handel med och import, export, beredning och saluföring av fiskeriprodukter som härrör från IUU-fisk e.142

n) Olagligt bortskaffande av fiskeredskap eller andra redskap till havs

från ett fiskefartyg .143

139 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Omlastning från eller till, eller överföring tillsammans med, deltagande i gemensamma fiskeinsatser tillsammans med, stöd till eller försörjning av ett fartyg i samband med en fiskeresa, om fartyget har använts för att begå en allvarlig överträdelse. b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 j i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 140 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) När skillnaden mellan den effekt som kontrollerats och den effekt som certifierats och registrerats är större än 20 %. b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 k i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 141 Följande ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en överträdelse enligt artikel 90.3 l i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 142 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Inte alla handlingar som krävs enligt lag har tagits fram eller lämnats in.

b) Import när import har vägrats enligt artikel 18 i förordning (EG) nr 1005/2008. c) Impor-

ten uppfyller inte reglerna i artikel 16 i förordning (EG) nr 1005/2008. d) Fartyget är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg. e) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 m i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks. 143 Följande kriterier ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse ska ses som en allvarlig överträdelse: a) Bortskaffandet sker avsiktligt och leder till eller kommer sannolikt att leda till allvarliga skador på den marina miljön, inbegripet marina biologiska resurser och marina ekosystem. b) Bortskaffandet sker avsiktligt och i ett område med fiskebegränsning.

c) Bortskaffandet sker avsiktligt och gäller fiskeredskap som är förbjudna enligt artikel 7.1 a,

b, c, d och g i förordning (EU) 2019/1241.

Kriterierna som medlemsstaterna ska beakta vid fastställande av om en överträdelse ska utgöra en allvarlig överträdelse

Det kan vidare noteras att de kriterier som medlemsstaterna ska beakta vid avgörande av om en överträdelse ska anses vara en allvarlig överträdelse kan komma att ändras av kommissionen genom delegerade akter. Sådana akter får antas om det finns tydliga indikationer på att en ändring är nödvändigt för att säkerställa effektiv och proportionell verkställighet av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken av och mellan medlemsstaterna. Genom ändringarna får det inte läggas till några nya kriterier och kriterier ska upphävas endast i undantagsfall .144

Omedelbara verkställighetsåtgärder vid allvarliga överträdelser

Medlemsstaterna ska i enlighet med nationell rätt vidta lämpliga och omedelbara verkställighetsåtgärd er145, om relevanta data eller information ger medlemsstaternas behöriga myndigheter anledning att anta att en fysisk person har begått, eller att en juridisk person kan hållas ansvarig för, en allvarlig överträdelse. Sådana verkställighetsåtgärder ska också vidtas om en fysisk person tas på bar gärning med att begå en allvarlig överträdelse. Verkställighetsåtgärderna ska vidtas utöver den utredning av överträdelsen som ska göras enligt andra bestämmelser i kontrollförordning en146. De omedelbara verkställighetsåtgärderna kan avse

a) beslut om förbud mot fiskeverksamhet,

b) omdirigering av fiskefartyget till en hamn,

c) omdirigering av transportfordonet till annan plats för inspektion,

d) krav på ekonomisk säkerhet,

e) beslagtagande av fiskefartyget, transportfordonet, fiskeredskap,

fångster eller fiskeriprodukter eller av vinsten från försäljningen av fångsterna eller fiskeriprodukterna,

144 Närmare reglering avseende kommissionens möjligheter att ändra kriterierna finns i artikel 90.4 i den ändrade kontrollförordningen. 145 Se avsnitt 5.5.2. 146 Närmare bestämt bestämmelser i artikel 85 i den ändrade kontrollförordningen.

f) begränsning av eller förbud mot utsläppande på marknaden av

fiskeriprodukter,

g) tillfälligt förbud mot förflyttning av det berörda fiskefartyget

eller transportfordonet,

h) tillfällig indragning av fisketillståndet,

i) beslut om tillfälligt förbud mot affärsverksamhet.

Verkställighetsåtgärderna ska vara utformade så att de förhindrar att den allvarliga överträdelse som upptäckts fortsätter, gör det möjligt att vidta alla de åtgärder som krävs för att säkra bevismaterial för överträdelsen och gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att slutföra sin utredning. Medlemsstaterna ska omedelbart, och i överensstämmelse med sin nationella rätt, underrätta flaggstaten om de omedelbara verkställighetsåtgärderna som vidtas mot fartyg under den statens fl agg.147

Sanktioner vid allvarliga överträdelser

En av de större förändringarna som har gjorts i kontrollförordningens verkställighetsbestämmelser är införande av en miniminivå för administrativa sanktionsavgifter. Det finns dels reglering avseende individuella sanktionsnivåer, dels reglering avseende standardiserade sanktionsnivåer. Även fortsättningsvis har medlemsstaterna dock möjlighet att använda sig av straffrättsliga sanktioner som ett komplement eller alternativ till administrativa sanktionsavgifter. De straffrättsliga sanktionerna ska dock vara effektiva, proportionella och avskräckande. De ska vidare ha motsvarande verkan som de administrativa sanktionsavgiftern a.148

Nedan går vi igenom den reglering som finns avseende administrativa sanktionsavgifter.

147 Den närmare regleringen återfinns i artikel 91 i den ändrade kontrollförordningen. 148 Regleringen om straffrättsliga sanktioner återfinns i artikel 91a (7).

Individuella sanktionsnivåer

Enligt den reviderade regleringen ska medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt, och utan att det påverkar tillämpningen av andra sanktioner i kontrollförordningen, säkerställa att en allvarlig överträdelse som har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter erhållits ska bli föremål för administrativa sanktionsavgifter. Miniminivån för dessa sanktionsavgifter ska vara minst värdet på de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen. Maximinivå ska vidare vara minst fem gånger värdet på de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen .149

Vid en upprepad allvarlig överträdelse under en treårsperiod som har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter erhållits, ska miniminivån vara minst två gånger värdet på de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen. Maximinivån ska vidare vara minst åtta gånger värdet på de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen .150

Standardiserade sanktionsnivåer

Medlemsstaterna har, såsom ett alternativ till individuella sanktionsavgifter, möjlighet att i sina nationella rättssystem fastställa standardsatser för administrativa sanktionsavgifter. De lägsta standardsatserna får inte vara lägre än genomsnittsvärdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits till följd av en allvarlig överträdelse. Vid en upprepad allvarlig överträdelse inom en treårsperiod som har lett till att fiskeri- och vattenbruksprodukter erhållits får de lägsta standardsatserna inte vara lägre än två gånger det genomsnittliga värdet.

Medlemsstater som fastställer standardsatser får tillåta domstolar eller behöriga myndigheter att avvika från dessa standardsatser när det krävs för att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Domstolar eller myndigheter får då ålägga administrativa sanktionsavgifter som uppgår till minst fem gånger värdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits till följd av

149 Artikel 91a (1) i den ändrade kontrollförordningen. 150 Artikel 91a (2) i den ändrade kontrollförordningen.

den allvarliga överträdelsen eller, vid upprepade allvarliga överträdelser inom en treårsperiod som har lett till att fiskeri- och vattenbruksprodukter erhållits, minst åtta gånger det värdet .151

Beaktande av förmildrande omständigheter och andra faktorer i enskilda fall

Den miniminivå eller standardsats för administrativa sanktionsavgifter som fastställs ska inte påverka tillämpningen av eventuella regler om förmildrande omständigheter och andra faktorer som föreskrivs i nationell rätt när beslut fattas om vilka sanktioner som ska tillämpas i varje enskilt fall .152

Beräkning av värdet av fiskeri- och vattenbruksprodukter

Vid beräkningen av värdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom att den allvarliga överträdelsen begåtts, ska medlemsstaterna beakta nationella priser vid första försäljningen, priser som fastställts på de viktigaste internationella marknader som är relevanta för arten och området i fråga eller priserna på Eumofas (EU-organet för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter) plattform vid den tidpunkt då överträdelsen begicks.

Sanktionsavgifter när allvarliga överträdelser inte lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter erhållits

När en allvarlig överträdelse inte har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter erhållits, ska de administrativa sanktionsavgifterna fastställas av medlemsstaterna på en nivå som säkerställer att dessa är effektiva, proportionella och avskräckand e.153

151 Artikel 91a (3) i den ändrade kontrollförordningen. 152 Artikel 91a (4) i den ändrade kontrollförordningen. 153 Detta ska göras i enlighet med artikel 89a i den ändrade kontrollförordningen, se artikel 91a (6) i samma förordning.

Kompletterande sanktioner

De sanktioner som har redogjorts för ovan får åtföljas av även andra sanktioner, som medlemsstaterna ska fastställa varaktigheten för i enlighet med sin nationella rätt .154Sådana sanktioner kan enligt kontrollförordningen särskilt avse

a) förbud mot förflyttning av det eller de fiskefartyg eller det eller

de fordon som har använts i samband med överträdelsen,

b) beslagtagande av fartyget eller fartygen, fordonet eller fordonen,

förbjudna fiskeredskap, fångster eller fiskeriprodukter,

c) tillfällig indragning eller återkallelse av fiskelicensen eller fiske-

tillståndet,

d) inskränkning eller återkallelse av fiskerättigheter,

e) indragning av rätten att erhålla nya fiskerättigheter,

f) förbud mot att erhålla offentliga stöd eller bidrag,

g) tillfällig indragning eller återkallelse av den status som godkänd

ekonomisk aktör som beviljats enligt artikel 16.3 i förordning (EG) nr 1005/2008,

h) avförande av fiskefartyget från det nationella registret,

i) tillfälligt upphörande med eller förbud mot hela eller delar av

aktörens ekonomiska verksamhet med anknytning till den gemensamma fiskeripolitiken, och

j) tillfällig indragning eller återkallelse av tillståndet att bedriva

handelsverksamhet med fiskeri- och vattenbruksprodukter .155

I kontrollförordningen anges särskilt att om ett fartyg, efter beslut av dess flaggmedlemsstat, är föremål för förbud mot förflyttning enligt punkt a, eller om dess fisketillstånd tillfälligt dras in eller återkallas i enlighet med punkt c, ska flaggmedlemsstaten tillfälligt dra in dess fiskelicens för samma period eller återkalla den .156

154 Artikel 91b (2) i den ändrade kontrollförordningen. 155 Artikel 91b (1) i den ändrade kontrollförordningen. 156 Artikel 91b (4) i den ändrade kontrollförordningen.

Pricksystem för allvarliga överträdelser

Även fortsättningsvis finns reglering om pricksystem för allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken .157Pricksystemet ska enligt den ändrade kontrollförordningen tillämpas för innehavaren av fiskelicensen eller befälhavaren .158

Tilldelning av prickar ska göras i enlighet med bilaga III till kontrollförordningen

När en fysisk person har begått, eller en juridisk person hålls ansvarig för, en allvarlig överträdelse, ska ett antal prickar som beräknas i enlighet med bilaga III till kontrollförordningen tilldelas innehavaren av fiskelicensen för det berörda fiskefartyget .159

Överföring av prickar

De prickar som tilldelats ska överföras till en eventuell framtida innehavare av fiskelicensen för det berörda fångstfartyget om fartyget eller licensen säljs, överförs eller på annat sätt byter ägare efter dagen för överträdelsen, inbegripet till en annan medlemsstat .160

Medlemsstaterna ska inrätta pricksystem för befälhavare

Medlemsstaterna ska också inrätta ett pricksystem som innebär att befälhavaren på ett fartyg tilldelas samma antal prickar som innehavaren av fiskelicensen till följd av att det under perioden för dennes befäl har begåtts en allvarlig överträdelse som gäller fartyget, i enlighet med bilaga III. Om fartygets befälhavare inte är medborgare i flaggmedlemsstaten ska flaggmedlemsstaten meddela det antal prickar som tilldelats befälhavaren till den medlemsstat i vilken befälhavaren är medborgare eller, när det gäller medborgare i tredjeländer, till varje berörd stat .161

157 De allvarliga överträdelserna har beskrivits tidigare i detta underavsnitt. 158 Artikel 92 (1) i kontrollförordningen. 159 Artikel 92 (2) i kontrollförordningen. 160 Artikel 92 (3) i kontrollförordningen. 161 Artikel 92 (4) i kontrollförordningen.

Tilldelning av prickar vid två eller flera överträdelser

Om det under en och samma inspektion konstateras att två eller flera allvarliga överträdelser begåtts av den fysiska eller juridiska person som är innehavare av fiskelicensen eller av befälhavaren, ska prickar för respektive allvarlig överträdelse tilldelas ,162upp till ett högsta antal av 12 prickar för samtliga dessa överträdelser .163

Indragning av fiskelicens eller rätt att föra befäl över ett fiskefartyg

När det totala antalet prickar uppgår till eller överstiger 18, ska fiskelicensen och/eller rätten att föra befäl över ett fiskefartyg automatiskt tillfälligt dras in under en period om minst två månader. Denna period ska vara

  • fyra månader om indragningen sker för andra gången och antalet prickar uppgår till eller överstiger 36,
  • åtta månader om indragningen sker för tredje gången och antalet prickar uppgår till eller överstiger 54, och
  • ett år om indragningen sker för fjärde gången och antalet prickar uppgår till eller överstiger 72.

Om indragningen sker för femte gången och antalet prickar uppgår till eller överskrider 90, ska fiskelicensen och rätten att föra befäl på ett fiskefartyg återkallas och fiskefartyget får inte användas för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser .164

Medlemsstaterna ska säkerställa att en fysisk person för vilken den tillfälliga indragningen eller återkallandet av rätten att föra befäl över ett fiskefartyg inte tillåts verka som befälhavare ombord på ett fiskefartyg som för deras fla gg.165

162 Tilldelning ska göras i enlighet med artikel 92 (2) i kontrollförordningen. 163 Artikel 92 (5) i kontrollförordningen. 164 Artikel 92 (6) i kontrollförordningen. 165 Artikel 92 (7) i kontrollförordningen. Vid en tillfällig indragning av rätten att föra befäl ska medlemsstaterna endast säkerställa detta för den period då indragningen gäller.

Radering av prickar

Om innehavaren av en fiskelicens eller befälhavaren inte begår en allvarlig överträdelse inom tre år från datumet för den senaste allvarliga överträdelse som bekräftats ska alla prickar raderas .166

Underrättelser till flaggmedlemsstaten och dennas skyldigheter avseende viss tillämpning

Om en annan medlemsstat än flaggmedlemsstaten enligt sin nationella rätt har bekräftat att en allvarlig överträdelse har begåtts under dess jurisdiktion, ska den underrätta flaggmedlemsstaten om detta så att denna kan fastställa och tilldela antalet prickar, i enlighet med vad som framgår av bilaga III till kontrollförordningen .167

Medlemsstaterna ska utse de behöriga nationella myndigheter som ska ansvara för inrättandet av systemet för tilldelning av prickar för allvarliga överträdelser, tilldelning av ett lämpligt antal prickar till innehavaren av en fiskelicens och befälhavaren samt överföring av prickar .168

Medlemsstaterna ska säkerställa att tillämpningen av nationella förfaranden inte gör pricksystemet verkningslöst .169

Kommissionens befogenheter att meddela delegerade akter

Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter för att komplettera kontrollförordningen genom att fastställa regler om

a) uppföljningen av tillfällig indragning och permanent återkallelse

av en fiskelicens eller rätten att bedriva fiskeverksamhet som befälhavare,

b) vilka åtgärder som ska vidtas vid illegal fiskeverksamhet under

den tillfälliga indragningen eller efter den permanenta återkallelsen av en fiskelicens eller rätten att bedriva fiskeverksamhet som befälhavare,

166 Artikel 92 (8) i kontrollförordningen. 167 Artikel 92 (9) i kontrollförordningen. 168 Artikel 92 (10) i kontrollförordningen. Överföring av prickar i enlighet med artikel 92 (3) i kontrollförordningen. 169 Artikel 92 (11) i kontrollförordningen.

c) vilka villkor som motiverar att prickar stryks,

d) registrering av befälhavare som har tillstånd att bedriva fiske-

verksamhet och registrering av prickar som tilldelats befälhavar e.170

Kommissionens befogenheter att meddela genomförandeakter

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om

a) anmälan av beslut om tilldelning av prickar,

b) överföringen av prickar ,171

c) strykningen från relevanta förteckningar över fiskelicenser eller

över rätten att föra befäl över ett fiskefartyg för den person som är ansvarig för allvarliga överträdelser,

d) skyldigheten att tillhandahålla information om det pricksystem

för befälhavare på fiskefartyg som inrättats av medlemsstatern a.172

Juridiska personers ansvar

Juridiska personer ska hållas ansvariga för allvarliga överträdelser vilka har begåtts till deras förmån av en fysisk person som agerar antingen enskilt eller inom den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom den berörda juridiska personen, grundat på något av följande:

a) Befogenhet att företräda den juridiska personen.

b) Befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar.

c) Befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen .173

170 Artikel 92 (12) i den ändrade kontrollförordningen. Enligt artikeln ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 119a i samma förordning. 171 Överföringen av prickar i enlighet med artikel 92 (3) i den ändrade kontrollförordningen. 172 Artikel 92 (13) i den ändrade kontrollförordningen. Av artikeln framgår även att genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 119.2. 173 Artikel 92 a (1) i den ändrade kontrollförordningen.

En juridisk person kan hållas ansvarig, om en fysisk person som beskrivits i föregående stycke har brustit i tillsyn eller kontroll och det därigenom har blivit möjligt för en fysisk person som är underställd den juridiska personen att till dennas förmån begå en allvarlig överträdels e.174

Den juridiska personens ansvar ska dock inte utesluta åtgärder mot fysiska personer som har begått, anstiftat eller deltagit i överträdelsern a.175

Skyldighet att anmäla ett slutgiltigt avgörande

Den reviderade kontrollförordningen innehåller en ny bestämmelse om skyldighet att anmäla ett slutligt avgörande.

Avgöranden som berör en annan medlemsstat

De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som har jurisdiktion med avseende på en överträdelse ska, utan dröjsmål och i enlighet med de tillämpliga förfarandena i nationell rätt, till flaggstaten, den stat där den fysiska personen som har begått överträdelsen är medborgare eller den juridiska person som hålls ansvarig för överträdelsen är etablerad och, i förekommande fall, kuststaten, hamnstaten eller staten där förfarandet äger rum, anmäla alla slutgiltiga avgöranden i samband med en sådan överträdels e.176

Vid en anmälan från en medlemsstat som nämns ovan, ska flaggmedlemsstaten tilldela innehavaren av fiskelicensen och befälhavaren på det berörda fiskefartyget ett lämpligt antal prickar .177

Avgöranden som berör tredjeland

I händelse av allvarliga överträdelser som upptäckts i unionens vatten eller i unionens hamnar när det gäller fiskefartyg som för tredjelands flagg, ska de behöriga myndigheterna i den berörda medlems-

174 Artikel 92 a (2) i den ändrade kontrollförordningen. 175 Artikel 92 a (3) i den ändrade kontrollförordningen. 176 Artikel 92b (1) i den ändrade kontrollförordningen. 177 Artikel 92b (2) i den ändrade kontrollförordningen.

staten också, utan dröjsmål, till kommissionen anmäla alla slutgiltiga avgöranden med avseende på sådana överträdelser .178

Nationellt register över överträdelser

I ingressen till ändringsförordningen tydliggörs att kraven rörande nationella överträdelseregister bör förbättras för att förbättra den riskbedömning som görs av nationella myndigheter vid planering av kontrollverksamheten och inspektionernas ändamålsenlighet. Enligt de reviderade bestämmelserna i kontrollförordningen ska medlemsstaterna i ett nationellt register föra in alla bekräftade överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken som

a) begåtts av fiskefartyg som för deras flagg eller av deras medborg-

are, och

b) av fiskefartyg som för ett tredjelands flagg eller av ett tredjelands

medborgare som har begått överträdelser i vatten inom deras jurisdiktion eller på deras territorium, inklusive alla beslut och sanktioner som har ålagts och det antal prickar som tilldelats.

Medlemsstaterna ska i sitt nationella register över överträdelser också föra in överträdelser som fiskefartyg som för deras flagg eller deras medborgare har gjort sig skyldiga till och som blivit föremål för rättsliga förfaranden i en annan medlemsstat, när den medlemsstat som har jurisdiktion meddelar dem det slutliga avgörandet .179

När en medlemsstat följer upp en överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken får den begära att andra medlemsstater lämnar information från sina nationella register om de fiskefartyg och personer som av den begärande medlemsstaten misstänks ha begått överträdelsen i fråga eller som tagits på bar gärning med att begå överträdelsen .180

När en medlemsstat begär information från en annan medlemsstat med avseende på en överträdelse ska denna andra medlemsstat utan dröjsmål lämna relevant information om fiskefartyget och de fysiska eller juridiska personer som är delaktiga i överträdelsen .181

178 Artikel 92b (1) i den ändrade kontrollförordningen. 179 Artikel 93 (1) i den ändrade kontrollförordningen. 180 Artikel 93 (2) i den ändrade kontrollförordningen. 181 Artikel 93 (3) i den ändrade kontrollförordningen.

I kontrollförordningen tydliggörs att data i de nationella överträdelseregistren endast ska lagras så länge som det är nödvändigt för tillämpningen av kontrollförordningen, dock under alla omständigheter minst fem kalenderår, från och med det år som följer på året då informationen registrerades .182

7.3.7. Ändringar i avdelning XII Uppgifter och information

I nya kontrollförordningen regleras att GDP R183och EU-institutionernas GD PR184samt de nationella bestämmelser som införlivar Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/68 0185, är tillämpliga på medlemsstaternas, kommissionens och det av kommissionens utsedda organets behandling av personuppgifter enligt kontrollförordningen. Av bestämmelserna framgår vidare att personuppgifter som samlas in enligt kontrollförordningen endast får behandlas för vissa i förordningen angivna ändamål, och att detta enbart får göras om ändamålen inte kan uppnås med data som inte medför identifiering av dem registrerad e.186

7.4. Ändringar av IUU-förordningen

Revideringen av IUU-förordningen innebär bl.a. att kommissionen ska inrätta ett digitalt informationshanteringssystem (Catch) för fångstcertifieringssystemet. Ett syfte med att inrätta ett sådant system är att möjliggöra en integrerad hantering av sådan information som är relevant för exempelvis kontroll av import av fiskeriprodukter. Kommissionen har getts befogenhet att anta delegerade akter om tillfälliga undantag från kraven på användning av Catch och genom-

182 Artikel 93 (4) i den ändrade kontrollförordningen. 183 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). 184 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG. 185 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/ 977/RIF. 186 Se vidare artikel 112 i den ändrade kontrollförordningen.

förandeakter om funktionaliteten hos Catch. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska ses som personuppgiftsansvariga när de överför information till Catch medan Kommissionen ska ses som personuppgiftsansvarig vad gäller dess ansvar att förvalta Catch . 187

Även IUU-förordningens bestämmelser om fångstdokumentation ändras till viss del genom revideringen .188

Den ändrade IUU-förordningen innehåller även bestämmelser om att ett fiskefartyg ska antas delta i IUU-fiske om det, i strid med de bevarande- och förvaltningsåtgärder som gäller i fiskeområdet i fråga, har bedrivit en eller flera verksamheter som enligt vissa bestämmelser i den ändrade kontrollförordningen betraktas som allvarliga överträdelser .189

Huvuddelen av ändringarna av IUU-förordningen ska börja tilllämpas den 10 januari 2026 .190

187 Se vidare artikel 12a–12e i den ändrade IUU-förordningen. 188 Se vidare artiklarna 14 och 16.1 i den ändrade IUU-förordningen. 189 Se artikel 3 i den ändrade IUU-förordningen. 190 De ändrade artikel 38 och 54 samt de nya artikel 54a och 54b ska tillämpas från och med den 9 januari 2024.

Slutbetänkande av Fiske- och vattenbruksutredningen

Stockholm 2025

En moderniserad fiskelagstiftning

Volym 2

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.

Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet Omslag: Elanders Sverige AB Tryck och remisshantering: Elanders Sverige AB, Stockholm 2025

ISBN 978-91-525-1341-5 (tryck) ISBN 978-91-525-1342-2 (pdf) ISSN 0375-250X

8. Allmänna utgångspunkter för arbetet med författningsförslag och generella överväganden om utformningen av förslagen

8.1. Inledning

I detta kapitel redogör vi för allmänna utgångspunkter för utredningens arbete med förslag till en moderniserad fiskelagstiftning. Vi kommer inledningsvis att behandla den nationella fiskelagstiftningens utformning i förhållande till EU-rätten, och kommer i den delen att till viss del återkomma till frågor som har behandlats i tidigare kapitel. Vi kommer sedan att gå in på allmänna utgångspunkter som rör utformningen av den nationella lagstiftningen i övrigt.

Den andra delen av framställningen behandlar utredningens allmänna överväganden avseende utformningen av den moderniserade fiskelagstiftningen, framför allt i fråga om omfattning, struktur, språk och bemyndiganden. Vi kommer även att gå in på utformningen i förhållande till EU-rätten. Vi har valt att benämna den av utredningen föreslagna fiskelagenden moderniserade fiskelagen och den föreslagna förordningen den moderniserade fiskeförordningen, i syfte att hålla isär begreppen i förhållande till nu gällande författningar. Begreppet

den moderniserade fiskelagstiftningen används som ett samlingsnamn

för att beskriva både den moderniserade fiskelagen och den moderniserade fiskeförordningen. Begreppet kontroll kommer vidare att användas för att beskriva det som i dagens lagstiftning benämns som antingen tillsyn och/eller kontroll. Vi kommer att återkomma till begreppet kontroll i kapitel 16.

8.2. Allmänna utgångspunkter för arbetet med författningsförslag

8.2.1. EU-rätten påverkar utformningen av den nationella fiskelagstiftningen

Inledning

EU har omfattande regleringar inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och har även ingått ett flertal internationella avtal inom området, se kapitel 4 och 5. EU har även nyligen beslutat om ändringar i regleringen om fiskerikontroll. Dessa ändringar har antingen redan börjat tillämpas, eller kommer att börja tillämpas inom de närmsta åren, se kapitel 7.

Utredningen behöver förhålla sig till EU:s nuvarande regleringar i arbetet med att föreslå en moderniserad fiskelagstiftning och har även i uppdrag att föreslå hur Sveriges lagstiftning ska anpassas till ändringarna i EU:s reglering om fiskerikontroll. Det finns därför anledning att på ett övergripande plan behandla frågan om vilket utrymme som finns för nationell lagstiftning inom fiskeområdet, vilket beror på EU:s befogenheter inom området men även utformningen av EU:s rättsakter. I de frågor det anses befogat kommer vi i senare kapitel att gå in närmare på utredningens tolkning av utrymmet för nationell reglering, i samband med att vi redogör för utredningens författningsförslag och de överväganden som utredningen har gjort vid framtagandet av förslagen.

EU:s befogenheter inom fiskeområdet sätter ramarna för det nationella handlingsutrymmet

EU har exklusiv befogenhet för området bevarandet av havets bio-

logiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken . 1

Inom detta område är det endast EU som har kompetens att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Sverige får endast ha lagstiftning inom området om det finns bemyndigande från EU, eller det behövs för att genomföra EU:s akter, se avsnitt 5.2.1. Här kan nämnas att enligt artikel 3.2 i kontrollförordningen, ska förordningen gälla utan att det påverkar tillämpningen av eventuella nationella

1 Artikel 3.1 d i EUF-fördraget.

kontrollåtgärder som går utöver minimikraven, under förutsättning att de är förenliga med unionslagstiftningen och den gemensamma fiskeripolitiken. På begäran av kommissionen ska medlemsstaterna anmäla dessa kontrollåtgärder.

EU har vidare delad befogenhet inom området jordbruk och fiskeri,

med undantag för bevarandet av havets biologiska resurser.2Det inne-

bär att både EU och medlemsstaterna har befogenhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter på området. Sverige har, i enlighet med principen om unionens spärrverkan, dock endast rätt att lagstifta och anta rättsligt bindande rättsakter om och i den mån EU inte har utövat sin befogenhet på området. Existensen av en EUförordning inom ett område markerar dock att medlemsstaterna ska undvika egen materiell lagstiftning inom områd et3, se avsnitt 5.2.1.

Regleringen i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken påverkar också utrymmet för nationell lagstiftning

Inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken finns ett flertal EU-förordningar, och beroende på vilka frågor som regleras i dessa är de meddelade med stöd av antingen den exklusiva befogenheten eller delade befogenheten som beskrivits ovan, se avsnitt 5.5 .4EUförordningar har allmän giltighet och är i alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat .5EU-förordningar får inte införlivas i eller transformeras till nationell rätt, eftersom det kan skapa tvivel om reglernas ursprung och effekt. Något genomförande av en EU-förordning ska därför inte sk e.6Det är inte heller tillåtet för medlemsstaterna att utfärda föreskrifter om hur en EU-förordning ska tolkas .7Det kan dock behövas tillämpningsbestämmelser i den nationella rätten som kompletterar EU-förordningarna, se vidare nedan.

2 Artikel 4.2 d i EUF-fördraget, se avsnitt 5.3.1. 3 Detta har kopplingar till principerna om unionsrättens företräde och unionens spärrverkan, vilka beskrivs närmare i avsnitt 5.2.3. 4 Regleringen inom EU:s gemensamma fiskeripolitik beskrivs i avsnitt 5.5. 5 För närmare information om EU:s olika rättsakter, se avsnitt 5.2.2. 6 Se t.ex. SOU 2021:45 s. 364 f. 7 Se EU-domstolens dom i mål C-316/10.

Sverige behöver säkerställa att EU-rätten efterlevs, genomförs och tillämpas på det nationella planet och kan behöva ha kompletterande nationell lagstiftning

Medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att EU-rätten efterlevs, genomförs och tillämpas fullt ut på det nationella planet. Detta ska göras på ett sätt som krävs för att de EU-rättsliga reglerna ska få fullt genomslag .8Medlemsstaterna ska se till att det finns bestämmelser på det nationella planet som gör att EU-förordningar kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag, och kan behöva ha nationella tillämpningsbestämmelser till vissa bestämmelser i EU-förordningar .9Det kan t.ex. röra sig om processuella och administrativa bestämmelser samt bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av en EU-förordning, för att förordningen ska kunna få genomslag. Det kan även krävas bestämmelser av verkställande karaktär, t.ex. bestämmelser som tydliggör vilken myndighet som ansvarar för tillämpning.

Det kan under vissa förutsättningar vara tillåtet med nationella tillämpningsföreskrifter även i andra situationer. Av EU-domstolens praxis framgår att sådana tillämpningsföreskrifter är tillåtna så länge de inte hindrar en förordnings direkta tillämplighet, inte döljer dess unionsrättsliga karaktär och klargör att medlemsstaten utnyttjar det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över, samtidigt som den håller sig inom gränserna för förordningens bestämmelser .10

Frågan om en viss bestämmelse i en EU-förordning förbjuder, ålägger eller tillåter medlemsstaterna att anta nationella tillämpningsföreskrifter och i så fall hur dessa ska se ut, ska bestämmas utifrån en tolkning av bestämmelsen gentemot förordningens mål. Om en viss föreskrift omfattas av medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning bestäms på motsvarande sätt .11Här finns anledning att återkomma till proportionalitetsprincipen inom EU-rätten. Enligt denna princip ska de åtgärder som föreskrivs i en bestämmelse

8 Detta är en del av lojalitetsprincipen inom EU-rätten, se vidare i avsnitt 5.2.3. 9 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-316/10 och C-315/16. 10 Se EU-domstolens domar i mål C-316/10 och C-315/16. 11 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-315/16.

vara ägnade att uppnå det eftersträvade målet och får inte gå utöver det som är nödvändigt för att uppnå målet .12

8.2.2. Även bestämmelser i grundlagen påverkar utformningen av den nationella fiskelagstiftningen

Inledning

Det är inte endast EU:s regleringar och internationella avtal som påverkar utformningen av den nationella fiskelagstiftningen. Utformningen av lagstiftningen påverkas också av grundlagens bestämmelser, särskilt de som reglerar normgivningsmakten och som därigenom föreskriver på vilken författningsnivå olika bestämmelser ska finnas: lag, förordning eller myndighetsföreskrift.

Utredningen behöver förhålla sig till grundlagens reglering i arbetet med författningsförslagen. Det finns därför anledning att på ett övergripande plan redogöra för bestämmelserna om normgivningsmakten. I de frågor det anses befogat kommer vi i senare kapitel att gå in närmare på regleringen i grundlagen, i samband med att vi redogör för utredningens författningsförslag och de överväganden som utredningen har gjort vid framtagandet av förslagen.

Allmänt om normgivningsmakten

I 8 kap. regeringsformen regleras normgivningsmakten, dvs. rätten att besluta rättsregler. Sådana regler är bindande för enskilda och myndigheter och gäller generellt. Grundprincipen är att allmänna rättsregler beslutas av riksdagen genom lag. Riksdagen kan delegera normgivningsmakt till regeringen, som i sin tur kan delegera normgivningsmakt till bl.a. förvaltningsmyndigheter. Regeringen har också viss egen normgivningsmakt enligt bestämmelserna i regeringsformen, vilken brukar benämnas regeringens restkompetens. Enligt denna har regeringen rätt att meddela föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. I det följande går vi in på omfattningen av riksdagens och regeringens normgivningsmakt.

12 Se EU-domstolens dom i mål C-316/10. Närmare redogörelse för EU-domstolens praxis på området finns i SOU 2020:62. Se även skrivningarna om EU:s allmänna rättsprinciper i avsnitt 5.2.3.

Vissa bestämmelser behöver finnas i lag

Såsom nämnts ovan är grundprincipen att allmänna rättsregler ska beslutas av riksdagen genom lag. Det område där i första hand riksdagen har normgivningskompetens brukar benämnas det primära lagområdet. Till det primära lagområdet hör flera olika typer av bestämmelser. För fiskelagstiftningens del bedöms det vara av särskilt intresse att den civilrättsliga lagstiftningen, föreskrifter som är betungande för enskilda, och föreskrifter om kommunernas ställning anses tillhöra det primära lagområdet.

Det primära lagområdet brukar delas in i två olika delområden: det obligatoriska lagområdet och det delegeringsbara området, vilka vi kommer att beskriva närmare nedan.

Bestämmelser som tillhör det obligatoriska lagområdet behöver som utgångspunkt finnas i lag

Det obligatoriska lagområdet är den del av riksdagens primära lagområde där riksdagen som huvudregel inte kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter, dvs. där delegering som huvudregel inte är tillåten .13För fiskelagstiftningens del är det av intresse att den civilrättsliga lagstiftningen och bestämmelser om annan rättsverkan av brott än böter tillhör det obligatoriska lagområdet .14

Den civilrättsliga lagstiftningen

Med civilrättsliga föreskrifter avses föreskrifter som gäller enskildas personliga ställning och deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. Delegering är bara möjlig för vissa angivna typer av föreskrifter som rör den civilrättsliga lagstiftningen. För fiskelagstiftningens del bedöms föreskrifter om anstånd med att fullgöra förpliktelse r15och föreskrifter om ikraftträdande och när delar av en lag ska börja eller upphöra att tillämpas vara av störst betydels e.16

13Ds 2014:1 s. 10. 14 Detta framgår av 8 kap.1–5 §§regeringsformen. 15 Dessa brukar benämnas som föreskrifter om moratorium, se 8 kap. 4 § regeringsformen. 16 Den reglering som åsyftas är den i 8 kap. 5 § regeringsformen.

Annan rättsverkan av brott än böter

Av regeringsformen framgår att riksdagen har begränsade möjligheter att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter som avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna, under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Dessa föreskrifter omfattas av det offentligrättsliga området, och inom detta område är delegering inte tillåten för föreskrifter som avser annan rättsverkan av brott än böter .17

Vissa möjligheter till delegering finns dock beträffande blankettstraffstadgande n18. Riksdagen kan föreskriva även annan rättsverkan av brott än böter för överträdelser av en föreskrift som meddelas av regeringen med stöd av bemyndigand e.19

Det delegeringsbara lagområdet

Det delegeringsbara lagområdet är den del av riksdagens primära lagområde inom vilket riksdagen har möjlighet att överlåta delar av sin normgivningskompeten s.20Riksdagens bemyndigande behöver finnas i lag och ska rikta sig till regeringen. I fråga om avgifter kan dock ett bemyndigande rikta sig direkt till en kommun .21

Riksdagen kan i bemyndigandet till regeringen tillåta att regeringen överlåter hela eller delar av normgivningskompetensen till en förvaltningsmyndighet eller kommun, vilket brukar benämnas subdelegerin g.22

178 kap.2 och 3 §§regeringsformen. 18 Beträffande blankettstraffstadganden, se även avsnitt 6.3.8. 198 kap. 3 § andra stycket regeringsformen. 20 Av 8 kap.3–5 §§regeringsformen framgår i vilka frågor delegering till regeringen är möjlig. 218 kap. 9 § regeringsformen. 22 Reglering om delegering finns bl.a. i 8 kap. 3 § regeringsformen.

Vissa bestämmelser kan finnas på förordningsnivå

Bestämmelser inom regeringens normgivningsområde kan finnas på förordningsnivå

Såsom nämnts ovan har regeringen viss egen normgivningsmakt .23Denna normgivningsmakt, som brukar benämnas som regeringens primärområde, kan delegeras till en myndighet under regeringen eller riksdagen ,24men däremot inte till kommuner. Regeringens primärområde kan delas upp i två olika delområden, en som avser

verkställighetsföreskrifter och en som avser regeringens restkompetens,

se nedan

Verkställighetsföreskrifter

Regeringen har rätt att meddela föreskrifter som behövs för verkställighet av lagar. Verkställighetsföreskrifter kan vara tillämpningsföreskrifter av administrativt slag, men även föreskrifter som kompletterar en lag utan att tillföra den något väsentligt nytt. I verkställighetsföreskrifter får det inte ingå sådant som kan uppfattas som en ny skyldighet för enskilda eller som ett nytt ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden .25

EU-förordningar jämställs med svenska lagar varför regeringen anses behörig att utan särskilt bemyndigande meddela verkställighetsföreskrifter till även EU-förordningar .26

Regeringens restkompetens

Regeringen har också rätt att meddela föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen, vilket brukar kallas för regeringens restkompetens. Till detta område hör offentligrättsliga föreskrifter som inte rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna, utan i stället avser statliga myndigheters organisation, arbetsuppgifter och inre verkansformer. Till restkompetensen hör även föreskrifter som rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna, men som

23 Den huvudsakliga regleringen finns i 8 kap. 7 § regeringsformen. 248 kap. 11 § regeringsformen. 25Ds 2014:1 s. 11. 26Prop. 1999/2000:126 s. 135 f.

ur den enskildes synpunkt inte är betungande utan i stället gynnande eller neutral a.27

Lagbestämmelser inom regeringens normgivningsområde begränsar möjligheterna till bestämmelser på förordningsnivå

Riksdagen har möjlighet att meddela föreskrifter inom även regeringens primärområde. Om riksdagen utnyttjat möjligheten att lagstifta inom regeringens primärområde, får regeringen inte meddela föreskrifter på det område som regleras av den lag som riksdagen har beslutat .28Det är därför av vikt att noggrant utreda om en föreslagen bestämmelse omfattas av regeringens primärområde eller inte.

Föreskrifter som kan meddelas av myndigheter

Såsom nämnts ovan kan riksdagen i vissa situationer medge att rätten att meddela föreskrifter subdelegeras från regeringen till en myndighet. Regeringen kan även inom sitt primärområde överlåta till en myndighet att meddela föreskrifter i vissa frågor. Det kan vara lämpligt att låta myndigheter meddela föreskrifter inom områden där bestämmelserna snabbt och enkelt måste kunna ändras. Det kan också vara lämpligt att låta myndigheter meddela föreskrifter i andra situationer, t.ex. i frågor som är detaljerade eller av teknisk natur eftersom mycket av den expertkunskap som behövs för att kunna meddela sådana föreskrifter finns på myndighetsniv å.29

8.2.3. Särskild reglering kan behövas i fråga om myndigheters överföring av information

Inledning

I utredningens uppdrag aktualiseras frågor om förutsättningarna för berörda myndigheter att vid behov kunna dela information med varandra. Sådana frågor aktualiseras bl.a. i uppdraget att lämna

27Ds 2014:1 s. 11. 28 Detta har kopplingar till den formella lagkraftens princip som framgår av 8 kap. 18 § regeringsformen. 29 Jfr regeringens uttalanden om myndighetsföreskrifter inom läkemedelsområdet, se prop. 2014/15:91 s. 76.

förslag för att anpassa nationell rätt till EU:s ändrade bestämmelser om fiskerikontroll. Utredningen behöver därför analysera de rättsliga förutsättningarna för överföring av information mellan berörda myndigheter. Eftersom de EU-rättsliga kontrollbestämmelserna förutsätter att medlemsstaterna även kan dela information till andra medlemsstater, till tredje länder och till kommissionen, eller det av kommissionen utsedda organet, behöver de rättsliga förutsättningarna för sådan informationsöverföring också analyseras. Det finns därför anledning att gå in på relevanta bestämmelser om överföring av information mellan, från och till svenska myndigheter.

Utbyte av information mellan nationella myndigheter

Såsom vi kommer att gå in närmare på i kapitel 16 har flera svenska myndigheter ansvar för frågor inom fiskerikontrollen, varav vissa har ett i lagstiftning utpekat ansvar.

I ett samarbete mellan myndigheter, och framför allt vid samordnad kontroll, är det viktigt att myndigheterna kan dela nödvändig information med varandra för att samarbetet samt kontrollen ska bli effektiv. Det kan t.ex. handla om utbyte av information mellan Kustbevakningen och Havs- och vattenmyndigheten i samband med landningskontroll och kontroll ute till havs.

Vilka uppgifter myndigheterna kan dela med varandra begränsas bl.a. av OSL. Varje myndighet får bara hantera personuppgifter när de har en rättslig grund för det och om de har ett berättigat ändamål för att behandla de m.30

Utredningen kommer i det följande redogöra för relevanta bestämmelser dels i fråga om sekretess, dels i fråga om överföring av personuppgifter.

Relevanta bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen

I offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, finns bestämmelser som i olika avseenden kan vara tillämpliga på uppgifter i samband med samarbetet mellan kontrollmyndigheterna. Enligt 8 kap.

30 Se bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (GDPR).

1 § OSL gäller sekretess i förhållande till såväl enskilda, dvs. fysiska och juridiska personer, som andra myndigheter. Syftet med sekretess mellan myndigheter är i första hand att värna om den enskildes personliga integritet. Uppgifter i allmänna handlingar som förvaras hos en myndighet kan hos en annan myndighet läggas till grund för åtgärder som, även om de är helt lagenliga, har en negativ innebörd för den enskilde. Ett tillfredsställande integritetsskydd för information hos en myndighet förutsätter därför i princip att informationen inte vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken den har inhämtats .31

Enligt 17 kap. 1 § OSL gäller sekretess för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs. Uppgifter som kan skyddas enligt bestämmelsen är kontrolluppgifter och andra liknande uppgifter som samlats in inför en revision. Andra exempel är uppgifter som rör de personer eller myndigheter som ska granskas, tiden för granskningen liksom granskningsplaner. Bestämmelsen är utformad med ett rakt skaderekvisit, dvs. det råder en presumtion för offentlighet .32Skaderekvisitet innebär bl.a. att en uppgift som ska användas vid flera granskningstillfällen inte får lämnas ut så länge uppgiften används i granskningsverksamheten. När uppgiften däremot inte längre ska användas ska den lämnas ut.

I 30 kap. OSL finns bestämmelser om sekretess för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet. I 30 kap. 23 § finns bestämmelser om sekretess som gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. tillståndsgivning och tillsyn med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Enligt 30 kap. 23 § första stycket 1 omfattar sekretessen uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Enligt 30 kap. 23 § första stycket 2 omfattar sekretessen uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Sekretessen i bestämmelsens första punkt är utformad med ett rakt

31 Se prop. 1979/80:2, Del A s. 90 f. 32 Se formuleringen om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.

skaderekvisit, dvs. att det råder en presumtion för offentlighet. Sekretessen i bestämmelsens andra punkt är däremot absolut. Sekretessen enligt 30 kap. 23 § OSL gäller i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det. Av 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) framgår att i fråga om tillståndsgivning och tillsyn gäller sekretessen i den utsträckning som anges i bilagan till samma förordning. Sådan sekretess gäller enligt bilagan bl.a. för tillståndsgivning och tillsyn inom fiskets område hos Statens jordbruksverk, Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och länsstyrelser (punkten 24). Som huvudregel gäller sekretessen emellertid inte för beslut i ärenden . 33

Sekretessbrytande bestämmelser

I 10 kap. OSL finns ett antal sekretessbrytande bestämmelser, som har tillkommit för att hantera situationer där det ansetts att sekretessen bör stå tillbaka i förhållande till ett annat intresse. Bland de bestämmelser, där sekretessbelagda uppgifter får lämnas från en myndighet till en annan, kan 10 kap. 2 och 27 §§ OSL nämnas.

Av 10 kap. 2 § OSL framgår bl.a. att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet, så kallat nödvändigt utlämnande. Syftet med paragrafen är att förhindra att sekretessreglering gör det omöjligt för en myndighet och dess personal att sköta de uppgifter som har tilldelats myndigheten. Det är den utlämnande myndighetens intresse av att lämna ut uppgifter som är avgörande för om bestämmelsen är tillämplig på ett visst utlämnande, inte vilket intresse den mottagande myndigheten har av att få del av uppgifterna. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och avsikten har inte varit att en myndighet av rena effektivitetsskäl ska kunna bryta sekretessen .34

Enligt den så kallade generalklausulen 10 kap. 27 § första stycket OSL får, utöver vad som bl.a. följer av 2 § i samma kapitel, en myndighet lämna sekretessbelagd uppgift till en annan myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Med stöd av be-

33 Av punkten 24 i bilagan framgår att sekretessen inte gäller beslut i ärenden, med undantag för beslut i ärenden om exportbidrag, produktionsbidrag och stöd till marknadsföring. 34 Se prop. 1979/80:2, Del A s. 465 och 494, jfr prop. 2008/09:150 s. 368.

stämmelsen kan sekretessbelagda uppgifter i viss utsträckning lämnas mellan myndigheter efter en intresseavvägning. En förutsättning för att bestämmelsen ska vara tillämplig är dock att det inte finns någon specialreglering av uppgiftslämnandet i fråga i annan lag eller förordning. Bestämmelsen är alltså subsidiär i förhållande till andra sekretessbrytande bestämmelser och ska inte tillämpas i ett fall där någon annan sekretessbrytande bestämmelse kan tillämpas. För att bestämmelsen ska vara tillämplig förutsätts alltså att utlämnandet inte strider mot en sådan specialreglering av uppgiftslämnandet som finns i lag eller förordning.

När det gäller tillämpningen av 10 kap. 27 § OSL bör möjligheten att utväxla sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter utnyttjas mer sparsamt och med större försiktighet om informationen inte är sekretesskyddad hos den mottagande myndigheten. Detta gäller i synnerhet för uppgifter som är sekretessbelagda av hänsyn till enskildas intressen .35I många fall där myndigheter utbyter uppgifter är en primär sekretessbestämmelse dock tillämplig för informationen hos den mottagande myndigheten, även om det är en annan bestämmelse än den som gäller hos den utlämnande myndigheten. Bestämmelsen i 10 kap. 27 § OSL utesluter inte i sig att ett rutinmässigt informationsutbyte sker mellan myndigheter, även utan särskild författningsreglering i form av en uppgiftsskyldighet i lag eller förordning. Sekretesslagstiftningen bygger dock på att rutinmässiga uppgiftsutbyten ska regleras särskilt .36

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet

Utöver ovan nämnda bestämmelser framgår även av 10 kap. 28 § första stycket OSL att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. Det är inte nödvändigt att bestämmelsen om uppgiftsskyldighet har utformats med tanke på att uppgifterna kan vara sekretessbelagda. För att en bestämmelse ska medföra en uppgiftsskyldighet krävs dock att den uppfyller vissa krav på tydlighet. En bestämmelse om uppgiftsskyldighet kan ta sikte på utlämnande av uppgifter av ett speciellt slag, gälla en viss myndighets rätt att ta del

35 Jfr prop. 1979/80:2, Del A s. 77. 36 Se prop. 1979/80:2, Del A s. 327.

av uppgifter i allmänhet eller avse en skyldighet för en viss myndighet att lämna information till andra myndigheter. Ett exempel på en bestämmelse som innehåller en uppgiftsskyldighet är 5 kap. 1 a § fiskeförordningen som fastställer att Havs- och vattenmyndigheten till Kustbevakningen ska lämna sådana uppgifter om fiskefartyg, fiskelicenser, personliga fiskelicenser och särskilda tillstånd som Kustbevakningen behöver för sin verksamhet inom fiskerikontrollen.

Författningsreglerade uppgiftsskyldigheter ska särskiljas från bestämmelser som anger att en uppgift får lämnas till en annan myndighet och bestämmelser som mer allmänt upplyser om att myndigheter ska samverka i olika situationer. Dessa bestämmelser innebär inte något undantag från sekretess enligt 10 kap. 28 § OSL, utan utlämnanden enligt sådana bestämmelser sker med beaktande av bl.a. gällande sekretessbestämmelsers skaderekvisit och generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL.

Överföring av personuppgifter mellan myndigheter

Samarbete mellan myndigheter och utlämnande av uppgifter mellan myndigheter aktualiserar även frågor om personuppgiftsbehandling. Ett utlämnande av personuppgifter till en annan myndighet innebär att uppgifterna behandlas av såväl den utlämnande som den mottagande myndigheten, jfr artikel 4.2 i EU:s dataskyddsförordning .37För att en myndighet ska kunna lämna ut eller ta emot personuppgifter från en annan myndighet krävs, utöver att informationen inte är sekretessbelagd eller att sekretessen kan brytas, att gällande dataskyddsreglering ger stöd för att uppgifterna får behandlas. Detta förutsätter bl.a. att behandlingen uppfyller dataskyddsförordningens krav på rättslig grund för behandling och att behandlingen sker i enlighet med de grundläggande principerna för personuppgiftsbehandling, se artikel 5 och 6 i dataskyddsförordningen .38

37 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). 38 För det fall att de uppgifter som lämnas ut till en annan myndighet innehåller personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning, så kallade känsliga personuppgifter, gäller särskilda krav för behandling enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen.

För att behandlingen ska vara laglig måste något av de villkor som anges i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen vara uppfyllt. När det gäller statliga och kommunala myndigheters personuppgiftsbehandling aktualiseras i regel artikel 6.1 c och 6.1 e, dvs. att behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse respektive nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i myndighetsutövning. Enligt artikel 6.3 i dataskyddsförordning ska en rättslig förpliktelse eller en uppgift av allmänt intresse fastställas i unionsrätten eller den nationella rätten. Syftet med behandlingen ska fastställas i den rättsliga grunden eller, i fråga om behandling enligt artikel 6.1 e, vara nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning.

8.2.4. Den nuvarande fiskelagstiftningen förutsätts vara i överensstämmelse med befintliga bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Av utredningens direktiv framgår att utredningen i huvudsak har i uppdrag att föreslå en ny sammanhållen fiskelag med tillhörande förordning som innehåller de bestämmelser som bedöms nödvändiga och lämpliga samt att utredningen ska analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen med anledning av de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll .39

I utredningens uppdrag uppfattas det inte ingå någon generell översyn av om de nationella bestämmelserna är i överensstämmelse med befintliga bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller att anpassa den nationella rätten till befintliga bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. En sådan grundlig översyn av lagstiftningen hade också krävt mer tid än vad utredningen har haft till sitt förfogande. Utredningen har i sitt arbete därför utgått från att den nationella lagstiftningen är i överensstämmelse med befintliga bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningen har dock i flera frågor uppmärksammat att den nuvarande lagstiftningen inte överensstämmer med bestämmelserna i EU-

39 Vi berör i denna del inte den del av uppdraget som rör förenklade förutsättningar för ett hållbart vattenbruk.

lagstiftningen. Att åtgärda samtliga av dessa brister har dock inte varit möjligt med hänsyn till utredningens begränsade uppdrag. Vi kommer att återkomma till i vilka frågor utredningen bedömt att det finns brister.

8.3. Allmänna överväganden om lagens omfattning, samt struktur, språkanvändning och modernisering

8.3.1. Utredningens uppdrag att samla fiskelagstiftningen i en lag och något om den nuvarande regleringen

Utredningen har i uppdrag att bl.a. samla fiskelagstiftningen i en lag med tydlig struktur. Av direktiven i denna del framgår bl.a. följande. En översyn behöver göras av gällande regler på området och den ska resultera i att en ny fiskelag tas fram. Den nya lagen ska utgöra en sammanslagning av fiskelagen och GFP-lagen. Utredaren har även i uppgift att överväga om bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter bör föras över till den nya lagen. Översynen ska även omfatta fiskeförordningen och i den delen ska utredaren även överväga om förordningen om överlåtbara fiskerättigheter bör föras över till den nya förordningen.

Utredarens uppdrag, i den del som rör att samla fiskelagstiftningen i en lag med tydlig struktur, består i att

  • föreslå en ny sammanhållen fiskelag med tillhörande förordning som innehåller de bestämmelser som bedöms nödvändiga och lämpliga,
  • ta ställning till hur den nya lagen och förordningen bör utformas för att bli överblickbara och logiska i sin struktur, och
  • lämna eventuella andra författningsförslag som behövs för att modernisera lagstiftningen .40

40 Utredningens direktiv beskrivs närmare i kapitel 2.

Fiskelagen

Fiskelagen trädde i kraft år 1994, dvs. före Sverige blev medlem i EU. I lagen finns i dag totalt cirka 80 paragrafe r41och till lagen finns en bilaga som innehåller bestämmelser om svenska medborgares rätt att fiska i enskilt vatten .42I fråga om lagens struktur kan nämnas att den inte är kapitelindelad, men att det i lagen finns mellanrubriker av olika nivåer. Rubriksättningen följer dock inte någon tydlig systematik.

Trots att ett flertal ändringar av lagstiftningen har gjorts efter ikraftträdandet för cirka 30 år sedan, är flera av bestämmelserna desamma som vid lagens införande. Vissa bestämmelser har även sina rötter i äldre lagstiftning. Av förarbeten till fiskelagen framgår t.ex. att bestämmelserna som avgränsar fiskerätten fördes över från 1950 års lag om rätt till fisk e43till fiskelagen, utan att några större förändringar gjordes i sak. Bestämmelserna gavs dock en ny språklig och redaktionell utformning för att göra dem mera lättillgängliga och överskådliga, och vissa bestämmelser placerades i en bilaga till lagen .44

Lagen innehåller ett flertal bemyndiganden. Vissa bemyndiganden är tydliga och formulerade som att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i ett visst ämne. De är även placerade i paragrafer som bara reglerar bemyndiganden .45Andra bemyndiganden i lagen är inte lika tydligt formulerade, och är dessutom placerade i samma paragrafer som andra materiella bestämmelser .46

Lagens innehåll beskrivs närmare i avsnitt 6.3.

GFP-lagen

GFP-lagen trädde i kraft år 1995, i samband med att Sverige blev medlem i EU. I lagen finns för närvarande 20 paragrafer och ett flertal av dessa ändrades år 2016. Lagen innehåller inga kapitel, men även i GFP-

41 Vissa av paragraferna innehåller bokstavsbeteckningar, t.ex. 50 a. Lagens sista paragraf är 60 §. 42 I 13 § fiskelagen regleras utländska medborgares rätt att fiska i enskilt vatten. 43 Fiskerättslagen upphörde att gälla vid fiskelagens ikraftträdande. 44Prop. 1992/93:232 s. 1 och 32 f. 45 Här kan 19 och 20 §§fiskelagen nämnas som exempel. 46 Bemyndigandet i 13 § tredje stycket fiskelagen nämnas som exempel, jfr 13 a § andra stycket fiskelagen.

lagen finns flera mellanrubriker. Till skillnad från regleringen i fiskelagen innehåller GFP-lagen endast rubriker av samma rubriknivå.

Lagen innehåller flera bemyndiganden. Ett allmänt hållet bemyndigande finns i 2 § första stycket GFP-lagen. Enligt detta bemyndigande får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, i fråga om EU:s förordningar inom den gemensamma fiskeripolitiken, meddela föreskrifter som får finnas som komplettering till förordningarna eller som behövs för verkställigheten av förordningarna. Lagen innehåller även andra mer specifika bemyndiganden, bl.a. i fråga om hur tillsyn och kontroll ska bedrivas .47

Lagens innehåll beskrivs närmare i avsnitt 6.4.

Lagen om överlåtbara fiskerättigheter

Lagen om överlåtbara fiskerättigheter trädde i kraft år 2009. Lagen innehåller tio paragrafer och flertalet av dessa ändrades år 2014. I lagen finns inga kapitel men även denna lag innehåller mellanrubriker.

Lagen innehåller en paragraf under rubriken bemyndigande. I denna regleras att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur fiskerättigheterna ska beräknas och om grunderna för fördelning av indragna fiskerättigheter. Av paragrafen framgår vidare att regeringen får meddela föreskrifter om vilka fiskarter som fiskerättigheter får bestämmas för.

Lagens innehåll beskrivs närmare i avsnitt 6.6.

Fiskeförordningen

Fiskeförordningen trädde i kraft år 1995. Förordningen kompletterar fiskelagen och GFP-lagen, och i förordningen ges också föreskrifter som behövs för att EU:s gemensamma fiskeripolitik ska kunna genomföras i Sverige. Förordningen innehåller i dag cirka 120 paragrafer. Till skillnad från lagarna som förordningen kompletterar, är förordningen indelad i kapitel.

Ett flertal ändringar har gjorts i förordningens paragrafer sedan ikraftträdandet för cirka 30 år sedan, men i förordningen förekommer även bestämmelser som har anknytning till bestämmelserna i fiskelagen och som inte ändrats.

47 Se 9 § GFP-lagen.

Förordningen innehåller ett flertal bestämmelser om bemyndiganden, vissa med mer generellt innehåll såsom bemyndigandet i 2 kap. 12 § första stycket fiskeförordningen om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intresse. Merparten av fiskeförordningens bemyndiganden innehåller dock mer specificerade skrivningar, såsom bemyndigandet i 2 kap. 15 § fiskeförordningen om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap.

Förordningens innehåll beskrivs närmare i avsnitt 6.5.

Förordningen om överlåtbara fiskerättigheter

Förordningen om överlåtbara fiskerättigheter trädde i kraft år 2009, samtidigt som lagen om överlåtbara fiskerättigheter som förordningen kompletterar. Förordningen innehåller endast tre paragrafer, inga kapitel och inga mellanrubriker. Förordningen innehåller en paragraf som reglerar bemyndiganden, bl.a. avseende att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om hur fiskerättigheter ska beräknas.

Förordningens närmare innehåll beskrivs i avsnitt 6.7.

8.3.2. Den moderniserade fiskelagens omfattning, struktur och generella utformning

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska omfatta bestämmel-

serna i fiskelagen, GFP-lagen och lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Den moderniserade fiskelagen ska vara indelad i kapitel i syfte att göra den överblickbar och logisk i sin struktur. Kapitelindelningen ska följa fiskeaktiviteten i den mån det är möjligt. I kapitlen ska det vidare finnas tydliga mellanrubriker. Bemyndiganden i lagen ska preciseras när det är möjligt. Lagen ska innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelser i de EU-förordningar som den moderniserade fiskelagen kompletterar.

Den moderniserade fiskeförordningen ska omfatta bestämmel-

serna i fiskeförordningen och förordningen om överlåtbara fiskerättigheter. Den moderniserade fiskeförordningens indelning i kapitel ska följa samma systematik som indelningen i den moderniserade fiskelagen. Även i den moderniserade fiskeförordningen ska tydliga mellanrubriker användas i syfte att öka överblickbarheten av förordningen. I förordningen ska berörda myndigheter bemyndigas att meddela ytterligare bestämmelser enligt de närmare avgränsningarna som följer av bemyndigandena i den moderniserade fiskelagen. Förordningen ska därtill innehålla ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket att, inom sina respektive ansvarsområden, meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelser i de EU-förordningar som den moderniserade fiskelagen kompletterar. I förordningen ska vidare Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket bemyndigas att, inom sina ansvarsområden, meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av fiskelagen, de EU-förordningar som fiskelagen kompletterar och fiskeförordningen.

Vi inleder med att redogöra för utredningens allmänna överväganden och bedömningar avseende omfattningen av, och sedan strukturen i en moderniserad fiskelagstiftning. Vi kommer efter det att behandla allmänna överväganden och bedömningar avseende språket och bemyndiganden, och avslutningsvis övrig modernisering av lagstiftningen.

Omfattningen av den moderniserade fiskelagstiftningen

Omfattningen av den moderniserade fiskelagen

När det gäller omfattningen av den moderniserade fiskelagen kan utredningen konstatera att den nya lagen, efter en sammanslagning av bestämmelserna i fiskelagen och GFP-lagen, kommer att innehålla bestämmelser om bl.a. vem som har rätt att fiska, inklusive bestämmelser som rör fiskelicens för de som bedriver yrkesmässigt fiske .48Lagen kommer även i övrigt att innehålla bestämmelser som

48 Utredningens förslag till bestämmelserna som rör fiskelicens finns i kapitel 11 nedan.

kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Eftersom dessa bestämmelser bedöms ha ett nära samband med bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter, som bl.a. reglerar fiskelicensinnehavares möjligheter att överföra överlåtbara andel ar49av den individuella fiskekvoten till en annan fiskelicensinnehavare, gör utredningen bedömningen att även bestämmelserna om överlåtbara fiskerättigheter ska omfattas av den moderniserade fiskelagen. Utredningen kan i sammanhanget notera att frågan om bestämmelserna om överlåtbara fiskerättigheter skulle tas in i fiskelagen eller i en ny lag diskuterades vid lagens tillkomst. Av förarbetena framgår att fiskelagstiftningen vid den tiden var föremål för en övergripande översyn, och att det med hänsyn till det framstod som mest ändamålsenligt att reglerna om överlåtbarhet i vart fall tills vidare togs in i en särskild l ag.50

Omfattningen av den moderniserade fiskeförordningen

Med anledning av utredningens bedömning att den nya lagen ska omfatta bestämmelserna i fiskelagen, GFP-lagen och lagen om överlåtbara fiskerättigheter, är utredningen av uppfattningen att den nya förordningen ska omfatta bestämmelser i de förordningar som kompletterar de nämnda lagarna. Det innebär att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla bestämmelser som i dag regleras i fiskeförordningen och förordningen om överlåtbara fiskerättigheter.

Struktur och systematik i den moderniserade fiskelagstiftningen

Strukturen i den moderniserade fiskelagen

Såsom framgår ovan är det totalt cirka 110 befintliga paragrafer, som läggs samman i den moderniserade fiskelagen. Den nya lagen ska också innehålla bestämmelser om fiske som i dag finns i en bilaga till fiskelagen .51

49 Dessa brukar benämnas fiskerättigheter. 50Prop. 2008/09:169 s. 19. 51 Av fiskelagens förarbeten framgår att dessa bestämmelser har sitt ursprung i den tidigare lagen (1950:596) om rätt till fiske och att det i samband med revideringen av lagstiftningen i början på 1990-talet inte bedömdes möjligt att genomföra någon större översyn av bestämmelserna i syfte att skapa färre och enklare regler. Ett flertal bestämmelser placerades i en bilaga till fiskelagen, se prop. 1992/93:232 s. 32 f.

Enligt utredningens uppfattning bör den moderniserade fiskelagen delas in i kapitel, i syfte att göra lagen överblickbar. En kapitelindelning bedöms även lämplig mot bakgrund av lagens omfattnin g.52I kapitlen ska det vidare finnas tydliga mellanrubriker. För att lagen ska ha en logisk struktur, är utredningen vidare av uppfattningen att kapitelindelningen ska följa fiskeaktiviteten i den utsträckning det är möjligt. Utredningen föreslår mot bakgrund av det att lagen ska delas in i följande kapitel:

1. Inledande bestämmelser Lagens första kapitel ska innehålla inledande bestämmelser om bl.a. lagens syfte och innehåll, det geografiska tillämpningsområdet och förhållandet till annan lagstiftning.

2. Bestämmelser om fiskerätt Det efterföljande kapitlet ska innehålla bestämmelser som rör fiskerätt i enskilt vatten, inklusive bestämmelser om rätt att sträcka ut fasta redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten.

3. Bestämmelser om frifiskerätt och tillträde till vatten Lagens tredje kapitel ska innehålla bestämmelser som rör frifiskerätt, både i enskilt vatten och i allmänt vatten. Kapitlet ska också innehålla bestämmelser om tillträde till vatten. Kapitlet kompletteras av lagens två bilagor som innehåller särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten.

4. Allmänna bestämmelser om fiske och fiskådra Det fjärde kapitlet ska innehålla allmänna bestämmelser om fiskådra, rätt att använda annans strand, fiske nära fasta redskap och utmärkning och märkning.

5. Särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske Det femte kapitlet ska innehålla särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske, bl.a. i fråga om fiskelicens, personlig fiskelicens, registrering av den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet. Kapitlet ska även innehålla bestämmelser om överlåtbara fiskerättigheter.

52 Se Ds 2014:1 s. 38 angående kapitelindelning.

6. Särskilda bestämmelser om fritidsfiske Det sjätte kapitlet ska innehålla särskilda bestämmelser om fritidsfiske, bl.a. en upplysningsbestämmelse om förbudet att saluföra eller sälja fångster från fritidsfiske i havet och bestämmelser om registrering och rapportering vid fritidsfiske.

7. Fiskevård, naturvård samt utsättning av fisk Det sjunde kapitel ska innehålla bestämmelser om fiskevård, naturvård samt utsättning av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Dessa bestämmelser har starka kopplingar till de tidigare bestämmelserna om fiske, men bör enligt utredningens uppfattning regleras i ett särskilt kapitel.

8. Särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde Det åttonde kapitlet ska reglera fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde, för vilket det finns särskilda bestämmelser enligt gränsälvsöverenskommelsen med Finland.

9. Fiskeri- och vattenbruksprodukter I det nionde kapitlet ska det finnas bestämmelser som rör fiskeri- och vattenbruksprodukter, bl.a. bemyndiganden att meddela föreskrifter som rör vägning och spårbarhet. 10. Kontroll och övervakning I det tionde kapitlet ska det finnas bestämmelser om övervakning och kontroll, bl.a. i fråga om ansvarsfördelning mellan myndigheter, men även i fråga om befogenheter när kontrollen utförs. 11. Straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser Det elfte kapitlet ska innehålla bestämmelser om straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser, bl.a. bestämmelser om straffansvar, förverkande och svensk domstols behörighet att döma över brott som har begåtts utanför Sverige. 12. Sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter Det tolfte kapitlet ska innehålla bestämmelser om sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter. I kapitlet kommer det att finnas bestämmelser om bl.a. förutsättningar för uttag av sanktionsavgift och hinder mot beslut om sanktionsavgift.

13. Återkallelser av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser Det trettonde kapitlet ska innehålla bestämmelser om pricksystem, återkallelse av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser. I kapitlet kommer det bl.a. att finnas bestämmelser om särskild avgift. 14. Särskilda bemyndiganden I det fjortonde kapitlet ska det finnas bestämmelser om särskilda bemyndiganden som inte passar in under något av de tidigare kapitlen. Kapitlet kommer att innehålla bemyndiganden om kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. 15. Överklagande och övriga bestämmelser I det sista kapitlet ska det finnas bestämmelser som rör överklaganden, men även övriga bestämmelser som inte passar in i tidigare kapitel.

När det kommer till strukturen i den moderniserade fiskelagen ser utredningen inget behov av att utöver kapitelindelningen även dela in lagen i avdelningar .53

Strukturen i den moderniserade fiskeförordningen

Utredningens uppfattning är att den moderniserade fiskeförordningens indelning ska följa samma systematik som indelningen i den moderniserade fiskelagen. Vissa kapitel som finns i fiskelagen kommer dock inte att ha någon motsvarighet i fiskeförordningen. Detta gäller lagens elfte kapitel om straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser. Det näst sista kapitlet i förordningen kommer vidare, utöver att innehålla bestämmelser om särskilda bemyndiganden, även innehålla bestämmelser om behöriga myndigheter.

53 Se Ds 2014:1 s. 38, angående indelning i avdelningar.

Språket i den moderniserade fiskelagstiftningen

Fiskelagen trädde i kraft före Sverige blev medlem i EU. I lagen finns bestämmelser som inte har ändrats sedan ikraftträdandet, eller där de genomförda ändringarna endast är av begränsad omfattning. Enligt utredningens uppfattning bör termer och begrepp som används i den moderniserade fiskelagstiftningen som utgångspunkt vara anpassade till de som förekommer i EU:s rättsakter inom området. Detta bedöms särskilt viktigt mot bakgrund av att andra länders medborgare frekvent bedriver fiskeverksamhet i vatten som faller under svensk jurisdiktion. Det är även vanligt att utländska medborgare fritidsfiskar i Sverige, bl.a. inom ramen för fisketuris m.54

Enligt utredningens uppfattning bör språkanvändningen i den nuvarande lagstiftningen även i övrigt ses över så att språket, förutom att vara anpassat till begreppsanvändningen i EU:s rättsakter på området, även är modernt, enhetligt, enkelt och begripligt .55

Bemyndiganden i lagstiftningen

Såsom nämnts ovan kan det kan vara lämpligt att låta myndigheter meddela föreskrifter inom områden där bestämmelserna snabbt och enkelt måste kunna ändras och i frågor som är detaljerade eller av teknisk natur, eftersom mycket av den expertkunskap som behövs för att kunna meddela sådana föreskrifter finns på myndighetsniv å.56

När det gäller regleringen inom fiskeområdet kan utredningen konstatera att den är tämligen omfattande och i vissa fall detaljerad och av teknisk natur. En del av bestämmelserna måste snabbt och enkelt kunna förändras .57Enligt utredningens uppfattning behöver många rättsliga förutsättningar inom fiskeområdet därför meddelas i myndighetsföreskrifter.

54 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/fiske-ochhandel/statistik-och-fakta/fakta-om-fritidsfiske.html och SVT Nyheters webbplats: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/lyft-for-fisketurismen-i-sverige-fler-utlandskabesokare. 55 Språkanvändning i offentlig verksamhet regleras i språklagen (2009:600). Enligt 11 § språklagen ska språket i offentlig verksamhet vara vårdat, enkelt och begripligt. Att lagstiftningen är tydlig är särskilt viktigt i fråga om straffbestämmelserna. Här finns starka kopplingar till

legalitetsprincipen, som kommer till uttryck i 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen, men

även i fråga om straffrättens område i 1 kap. 1 § brottsbalken. 56 Jfr regeringens uttalanden om myndighetsföreskrifter inom läkemedelsområdet, se prop. 2014/ 15:91 s. 76. 57 Att snabbt kunna förändra de rättsliga förutsättningarna bedöms underlätta möjligheten att bedriva en ekosystembaserad förvaltning.

När det kommer till bemyndiganden i den moderniserade fiskelagstiftningen bör dessa enligt utredningens uppfattning vara preciserade, när det är möjligt. Enligt utredningens uppfattning kan preciserade bemyndiganden bidra till tydlighet i lagstiftningen, vilket bedöms viktigt både för de enskilda som omfattas av lagstiftningen, de myndigheter som har i uppgift att meddela föreskrifter enligt lagstiftningen samt de myndigheter och domstolar som har i uppgift att tillämpa lagstiftningen. Preciserade bemyndiganden bedöms särskilt viktiga när det i EU:s regelverk finns valmöjligheter för medlemsstaterna eller annars ett betydande bedömningsutrymme .58Enligt utredningen är preciserade bemyndiganden dessutom särskilt viktiga i de fall de föreskrifter som kan meddelas med stöd av bemyndigandena är kopplade till sanktionsbestämmelser. Utredningen bedömer mot bakgrund av ovanstående att de allmänt utformade bemyndigandena i 2 § GFP-lagen och 5 kap. 7 § första stycket fiskeförordningen inte bör överföras till den moderniserade fiskelagen.

Såsom framgår av kapitel 5 och 7 innehåller EU-förordningarna om den gemensamma fiskeripolitiken såväl bestämmelser som ställer krav på medlemsstaterna att vidta åtgärder, som bestämmelser som ger medlemsstaterna möjlighet att vidta åtgärder. De senare kan t.ex. möjliggöra för medlemsstaterna att ställa mer långtgående krav än de krav som framgår av EU-bestämmelserna. Unionsbestämmelserna kan även möjliggöra för medlemsstaterna att tillämpa särskilda undantag från bestämmelserna, under vissa förutsättningar. Bemyndiganden att meddela föreskrifter som kompletterar sådana EU-bestämmelser som är frivilliga för medlemsstaten att tillämpa, bör i enlighet med utredningens bedömning i det direkt föregående stycket vara preciserade. Enligt utredningen bör den moderniserade fiskelagstiftningen även, vid sidan av sådana preciserade bemyndiganden, innehålla mer allmänt hållna bemyndiganden som gör det möjligt för regeringen eller berörda myndigheter att meddela ytterligare föreskrifter i materiellt hänseende som är nödvändiga som komplettering av EUbestämmelserna. Syftet med bemyndigandena är att säkerställa att det kontinuerligt finns stöd för regeringen eller berörda myndigheter att meddela de föreskrifter som måste finnas för att bestämmelserna i EU:s förordningarna ska kunna tillämpas. I de fall det finns behov av det bör det även finnas bemyndiganden som ger myndigheterna

58 Allmänna utgångspunkter i fråga om utrymme för nationell lagstiftning behandlas i avsnitt 8.2.1.

möjlighet att tillämpa undantag från unionsbestämmelserna i de fall detta medges i unionsregelverket.

Regeringen får genom sin restkompetens meddela verkställighetsföreskrifter eller bemyndiga t.ex. en myndighet att meddela sådana föreskrifte r.59Utredningen är av uppfattningen att den moderniserade fiskeförordningen, i likhet med den nuvarande fiskeförordningen, bör innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket, inom sina ansvarsområden, får meddela föreskrifter om verkställigheten av fiskelagen, de EU-bestämmelser som fiskelagen kompletterar, och fiskeförordningen .60

Bemyndigandena bör enligt utredningens uppfattning som utgångspunkt placeras i samma kapitel som de materiella bestämmelserna som bemyndigandena har samband med. Bemyndiganden som saknar tydligt samband med andra bestämmelser i lagstiftningen bör placeras i ett eget kapitel i slutet av respektive författning. Vi återkommer till utformningen av bemyndigandebestämmelserna i de senare kapitlen.

Upplysningsbestämmelser i lagstiftningen

Enligt utredningens uppfattning bör den moderniserade fiskelagstiftningen endast innehålla upplysningsbestämmelser i syfte att fylla innehållsliga luckor i regleringen, om det finns starka skäl. Sådana luckor kan uppstå när bestämmelserna i lagstiftningen endast behandlar delar av ett ämne, och ytterligare reglering finns i andra bestämmelser. Starka skäl för att ta in en upplysningsbestämmelse bör enligt utredningens mening finnas när upplysningen t.ex. kan minimera risken för att negativa rättsverkningar ska uppstå för enskilda. Se t.ex. utredningens förslag till upplysningsbestämmelse om förbudet mot saluföring eller försäljning av fångster från fritidsfiske i havet i artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen.

Utredningen intar en försiktig hållning, eftersom en omfattande användning av upplysningsbestämmelser skulle kunna medföra att lagstiftningen tappar i enkelhet. Regleringen kan då också framstå som uttömmande, när den i själva verket inte är det. Enskilda kan

59 Se 8 kap.7 och 11 §§regeringsformen. 60 Av 6 kap. 8 § fiskeförordningen framgår att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket inom sina ansvarsområden får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av förordningen.

dock ha ett behov av att få en mer heltäckande bild av vilka bestämmelser som är tillämpliga i olika situationer. Enligt utredningens uppfattning bör sådan information samlas på annat ställe än i lagstiftningen, t.ex. på ansvarig myndighets webbplats. Att myndigheter har ett visst vägledningsansvar i förhållande till enskilda följer av 6 § förvaltningslagen (2017:900), som reglerar den allmänna serviceskyldigheten.

Vi kommer att gå in på skälen för att ha med enskilda upplysningsbestämmelser i den moderniserade fiskelagstiftningen nedan. Utredningens överväganden i fråga om val av hänvisningsteknik kopplat till bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken finns i avsnitt 8.4.3.

Modernisering av lagstiftningen i övrigt

Såsom har nämnts ovan ska utredningen, utöver att lämna förslag om en ny sammanhållen lagstiftning och ta ställning till hur lagstiftningen ska bli överblickbar och logisk i sin struktur, även lämna eventuella andra författningsförslag som behövs för att modernisera lagstiftningen.

Modernisering genom att anpassa lagstiftningen till nuvarande förhållanden

Fiskelagen tillkom för cirka 30 år sedan, samtidigt som flera av bestämmelserna i lagen har ett betydligt äldre ursprung. Mycket har förändrats sedan de ursprungliga bestämmelserna kom till och lagen infördes. Enligt utredningens uppfattning bör en modernisering av lagstiftningen i viss mån syfta till att anpassa regleringen till de förändrade förhållandena, där avsikten är att lagstiftningen ska hålla över tid. Följande omständigheter, som till stora delar beskrivs närmare i kapitel 3, har bedömts ha särskild betydelse för utredningens arbete med att modernisera lagstiftningen.

Ekosystemen och den allmänna beståndssituationen har ändrats

En av de största förändringarna som har skett sedan lagstiftningen infördes är att ekosystemen ändrats, inklusive beståndssituationen. Detta beror på en rad olika omständigheter, ofta med komplexa orsakssamband. I korthet kan nämnas att vattenområdena i dag utsätts för en generellt större påverkan av mänsklig aktivitet än vad de gjort tidigare.

Syftet med fisket har delvis ändrats och fiskeredskap och fiskemetoder har moderniserats

Det fiske som bedrivs i dag ser också annorlunda ut jämfört med det fiske som bedrevs vid fiskelagens införande. Inom yrkesfisket sker fisket generellt med färre och större fartyg, även om det småskaliga kustnära fisket, som ofta bedrivs med mindre fartyg, blivit mer uppmärksammat på senare år .61Fiske för humankonsumtion har fått större uppmärksamhet på senare tid, bl.a. med anledning av att beredskapsfrågor fått större aktualitet .62

Fritidsfisket sker i dag mer sällan i syfte att bidra med livsmedel till hushållet och i större utsträckning i rekreationssyfte. Fiske med handredskap står för en klar majoritet av det fritidsfiske som utövas i Sverige i da g63och mängden fångad fisk som återutsätts är högre än den som behålls .64

Inom både fritidsfisket och det yrkesmässiga fisket har det skett en teknikutveckling avseende fiskeredskap och fiskemetoder.

61 T.ex. kan nämnas att Fiskeriverket år 2009 fick i uppdrag av regeringen att utreda och analysera det småskaliga kustnära fisket i Sverige och möjliga åtgärder som kan vidtas för att stärka det, se rapporten ”Småskaligt kustfiske”, Fiskeriverket 2010. Se även Havs- och vattenmyndigheten (2023). 62 Frågor om livsmedelsberedskap behandlas t.ex. i SOU 2024:8. 63 Den vanligaste huvudsakliga (primära) fiskemetoden vid fritidsfiske är spinnfiske, följt av metfiske och pimpelfiske. Se vidare i Statistiskt meddelande, 2024 JO 57 SM 2401, s. 8. 64 År 2023 uppskattades att cirka 13 000 ton av fångsten återutsattes och endast 11 000 ton behölls. Se vidare i Statistiskt meddelande, 2024 JO 57 SM 2401, s. 8.

Flera traditionella svenska fisken har uppmärksammats i kulturella sammanhang

Samtidigt som det har skett en teknikutveckling inom fisket har också flera mer ”traditionella” fisken uppmärksammats i kulturella sammanhang. Totalt fem fisken finns numera listade i den nationella förteckningen över immateriella kulturarv .65Dessa är:

  • Norsfiske/slomfiske som sker främst i Värmland och Bergslagen med håvar eller mjärdar .66
  • Nejonögonfiske som sker främst från Dalälven och norrut med speciella tinor .67
  • Fiske av sik och lax som sker i Norrbotten och Lappland, främst i Tornedalen, med håvar .68
  • Ålfiske som sker på kuststräckan mellan Åhus och Stenshuvud på Skånes östkust, den s.k. Ålakusten, med s.k. hommor, som är traditionella fiskeredskap som påminner om ryssjor .69
  • Laxfiske som sker utanför Mörrumsåns mynning med fasta redskap, s.k. laxsätt .70

Hållbarhetsfrågorna har fått större uppmärksamhet och kunskapen om de vattenlevande organismernas roll i ekosystemen har ökat

Sedan fiskelagens tillkomst har kunskapen om de marina biologiska resursernas roll i ekosystemen blivit större. Kunskapen om klimatförändringar och vad annan påverkan har medfört, och kan medföra för konsekvenser för de vattenlevande organismerna och eko-

65 I kapitel 4 finns information om Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet. Det är värt att notera att det av artikel 3b i konventionen framgår att ingen bestämmelse i konventionen ska tolkas som att den påverkar en konventionsstats rättigheter och skyldigheter enligt ett för den staten bindande internationellt instrument som avser immateriella rättigheter eller utnyttjande av biologiska eller ekologiska resurser. 66 Webbplatsen för levande kulturarv: https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/norsfiske-slomfiske. 67 Webbplatsen för levande kulturarv: https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/nejonogonfiske. 68 Webbplatsen för levande kulturarv: https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/havfisketraditionen-i-tornedalen. 69 Webbplatsen för levande kulturarv: https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/alarvet-pa-alakusten. 70 Webbplatsen för levande kulturarv: https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/laxsatt.

systemen i stort har också ökat. Hållbarhetsfrågorna har dessutom fått större uppmärksamhet, där möjligheter och problem kopplat till fisket uppmärksammats. Detta har vi behandlat i avsnitt 4.5.1 som rör Agenda 2030 och i avsnitt 6.2.1 avseende de svenska miljömålen.

Ny lagstiftning inom främst miljöområdet har också tillkommit

Sedan fiskelagens införande har Sverige blivit medlem i EU, vilket har haft stor påverkan på den nationella fiskelagstiftningen. Genom inträdet i EU har fisket också kommit att påverkas av EU:s rättsakter inom miljöområdet. Här kan särskilt nämnas art- och habitatdirektivet, ramdirektivet för vatten, havsmiljödirektivet, fågeldirektivet och engångsplastdirektivet .71Dessa direktiv, som vi har behandlat i avsnitt 5.6, har i svensk rätt genomförts genom regleringar i miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken.

En annan större förändring som har inträffat i den nationella lagstiftningen är införandet av miljöbalken i sig, eftersom även andra bestämmelser i balken än de som genomför EU:s direktiv, träffar fisket. Miljöbalken och fiskelagen har i vissa fall överlappande tilllämpningsområde, vilket vi kommer att återkomma till i avsnitt 9.9 nedan.

8.3.3. Kommande genomförandebestämmelser kopplade till EU:s ändrade bestämmelser om fiskerikontroll behöver beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet

Bedömning: Kommissionens delegerade akter och genomför-

andeakter bör bevakas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Skälen till utredningens bedömning

Den ändrade kontrollförordningen innehåller, som vi tidigare har redogjort för i kapitel 7, ett antal bestämmelser som ger befogenhet till kommissionen att genom dels delegerade akter anta kompletterande bestämmelser till vissa artiklar, dels genom genomförande-

71 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 av den 5 juni 2019 om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön.

akter fastställa vissa närmare bestämmelser inom ett område. Många av dessa akter är ännu inte antagna. De kommande akterna måste bevakas i det fortsatta lagstiftningsarbetet eftersom de kan medföra behov av ändringar i utredningens förslag och i den svenska lagstiftningen. Vi kommer i den utsträckning det är möjligt att beröra dessa akter i de senare förslagskapitlen.

8.4. Allmänna överväganden om hur fiskelagstiftningens koppling till EU:s bestämmelser ska tydliggöras

Vi har i avsnitt 8.2 beskrivit allmänna utgångspunkter för EU-rättens påverkan på utformningen av nationell lagstiftning. I avsnitt 8.3.2 har vi vidare redogjort för utredningens bedömning att termer och begrepp som används i den moderniserade fiskelagstiftningen i den utsträckning det är möjligt bör vara anpassade till begreppsanvändningen i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. I detta avsnitt avser vi att gå in på utredningens allmänna överväganden avseende tydliggörande av den svenska fiskelagstiftningens koppling till EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Vi inleder med att beskriva utredningens uppdrag om att anpassa nationell rätt till EU:s bestämmelser om fiskerikontroll, som är en av de delar i utredningens uppdrag som tydligast berör förhållandet mellan EU-rätten och den nationella rätten. Vi kommer sedan att kort beröra hur man i svensk lagstiftning brukar tydliggöra EU-rättens koppling till den nationella rätten. Vi kommer också att redogöra för olika hänvisningstekniker som brukar användas, och i samband med det gå in på den nuvarande lagstiftningens utformning i dessa frågor. Avslutningsvis går vi in på utredningens allmänna överväganden avseende tydliggörande av den svenska fiskelagstiftningens koppling till EU:s bestämmelser.

8.4.1. Utredningens uppdrag att anpassa nationell rätt till EU:s bestämmelser om fiskerikontroll

Utredningens uppdrag, i den del som rör att anpassa nationell rätt till EU:s bestämmelser om fiskerikontroll, består i att

  • analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen och i annan lagstiftning med anledning av de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll, och
  • lämna författningsförsl ag.72

8.4.2. Hur man kan tydliggöra kopplingar till EU-bestämmelser och hänvisa till dessa, samt något om nuvarande reglering

Olika lagstiftningsmetoder kan användas för att tydliggöra kopplingen till EU:s bestämmelser

Den nationella lagstiftningens koppling till EU:s rättsakter kan tydliggöras på olika sätt. Dels är det möjligt att ta in bestämmelser om tillkännagivande i den nationella lagen, dels är det möjligt att ha en bestämmelse med en direkt hänvisning till EU:s rättsakter, se nedan.

Tillkännagivanden

En metod som används för att tydliggöra den nationella lagstiftningens koppling till bestämmelser i EU-förordningar är att det i lag tas in en bestämmelse om tillkännagivande. Som exempel kan 5 § livsmedelslagen (2006:804) nämnas. Av den paragrafen framgår i huvudsak följande i fråga om tillkännagivande:

  • Lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar

(EU-bestämmelser) som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen ska i Svensk författningssamling tillkännage vilka grundförordningar som avses.

72 Utredningens direktiv beskrivs närmare i kapitel 2.

  • I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde ska regeringen på samma sätt som i punkten ovan tillkännage vilka bestämmelser som lagen kompletterar.

Likalydande eller liknande paragrafer finns i även andra lagar, t.ex. lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter och djurskyddslagen (2018:1192).

Varken fiskelagen, GFP-lagen eller lagen om överlåtbara fiskerättigheter innehåller bestämmelser om tillkännagivanden.

Hänvisningar

Såsom nämnts ovan kan man även i lagtexten direkt ange vilka EUförordningar som lagen kompletterar, eller ta in en upplysningsbestämmelse om att det finns EU-bestämmelser inom lagens tillämpningsområde. Exempel på sådan reglering finns i 3 kap. 1 § andra stycket läkemedelslagen (2015:315). I den paragrafen anges att det i fråga om veterinärmedicinska läkemedel finns bestämmelser även i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/6 av den 11 december 2018 om veterinärmedicinska läkemedel och om upphävande av direktiv 2001/82/EG.

Den nationella fiskelagstiftningen är splittrad när det kommer till hänvisningar om att lagstiftningen kompletterar EU:s bestämmelser. I fiskelagens inledande paragrafer framgår inte att lagen kompletterar bestämmelser i EU:s rättsakter, men lagen innehåller samtidigt paragrafer som hänvisar till vissa av EU:s bestämmelser. Av GFP-lagens inledande paragraf framgår att lagen kompletterar bestämmelser i EU-förordningar, men det finns inga direkta hänvisningar till vilka EU-förordningar som avses. Bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter kompletterar EU:s bestämmelser på området, men det framgår inte tydligt av lagens inledande paragrafer. I fiskeförordningens inledande paragraf anges endast att det i förordningen ges föreskrifter som behövs för att EU:s gemensamma fiskeripolitik ska kunna genomföras i Sverige.

Olika tekniker kan användas för att hänvisa till EU:s bestämmelser

Det kan krävas hänvisningar till EU:s rättsakter även i andra situationer än de som har angetts i avsnittet ovan, t.ex. till en specifik bestämmelse i en EU-förordning som den nationella lagstiftningen kompletterar. Två olika tekniker brukar användas vid hänvisningar till EU-förordningar, statiska och dynamiska hänvisningar. Statiska

hänvisningar innebär att hänvisningen sker till EU-rättsakten eller

en bestämmelse i rättsakten i en viss angiven lydelse. Använder man en sådan hänvisningsteknik behöver den nationella rättens hänvisning uppdateras varje gång en ändring görs i bestämmelsen eller rättsakten.

En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen däremot sker till EU-rättsakten eller en bestämmelse i rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. En sådan hänvisningsteknik minskar behovet av ändringar i den nationella lagstiftningen, samtidigt som den nationella bestämmelsen alltid hänvisar till den senaste versionen av bestämmelsen eller EU-rättsakten. I nuvarande fiskelagstiftning förekommer endast dynamiska hänvisningar till EU:s bestämmelser.

8.4.3. Den moderniserade fiskelagens koppling till EU:s bestämmelser ska tydliggöras genom tillkännagivande, och dynamiska hänvisningar ska användas

Förslag: Tillkännagivande ska användas som lagstiftningsteknik

för att tydliggöra vilka EU-förordningar som den moderniserade fiskelagen kompletterar. I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde ska regeringen på samma sätt tillkännage vilka bestämmelser som den moderniserade fiskelagen kompletterar. Bestämmelser om detta ska tas in i en av de inledande paragraferna i den moderniserade fiskelagen. De föreslagna bestämmelserna saknar motsvarighet i den i dag gällande fiskelagstiftningen.

I den moderniserade fiskelagstiftningen ska dynamiska hänvisningar göras till bestämmelser i EU:s förordningar, vilket innebär att hänvisningarna ska göras till den vid var tid gällande lydelsen.

Den nationella rättens koppling till bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska tydliggöras genom tillkännagivande

Den moderniserade fiskelagstiftningen kommer att komplettera bestämmelser i flera EU-förordningar, bl.a. grundförordningen, kontrollförordningen och IUU-förordningen .73Samtidigt kompletteras vissa bestämmelser i EU-förordningarna av reglering i andra lagar än fiskelagen och GFP-lagen, t.ex. brottsbalken.

Såsom har redogjorts för ovan är det i dagens lagstiftning inte tydligt vilken koppling som finns mellan den nationella rätten och EU:s förordningar. Detta gäller framför allt regleringen i fiskelagen, men inte heller i övrig lagstiftning är kopplingarna tydliga enligt utredningens uppfattning. Utredningen föreslår därför att kopplingarna ska tydliggöras i den moderniserade fiskelagen. Vilka bestämmelser i EU:s förordningar som kompletteras av den moderniserade fiskelagen, bör enligt utredningens uppfattning också tydliggöras.

Med hänsyn till att den moderniserade fiskelagstiftningen kommer att komplettera ett stort antal EU-förordningar, och de ändringar som rimligen kan komma att ske av dessa, är utredningen av uppfattningen att tillkännagivanden bör användas för att tydliggöra kopplingarna.

Dynamiska hänvisningar ska användas i den moderniserade fiskelagstiftningen

Eftersom den moderniserade fiskelagstiftningen i vissa frågor kommer att komplettera bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, finns det behov av att i lagstiftningen hänvisa till de aktuella EU-bestämmelserna, bl.a. för att undvika dubbelreglering.

Såsom nämnts ovan innehåller de i dag gällande nationella rättsakterna som föreslås ingå i den moderniserade fiskelagstiftningen endast dynamiska hänvisningar till EU:s bestämmelser. Utredningen är av uppfattningen att även den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla dynamiska hänvisningar, i syfte att ändringar i EU-förordningarna ska få omedelbart genomslag.

73 Förordningarna beskrivs närmare i avsnitt 5.5 och de beslutade ändringarna i kontrollförordningen och IUU-förordningen i kapitel 7.

9. Förslag och bedömningar som rör inledande bestämmelser

9.1. Inledning

Såsom beskrivits tidigare föreslår utredningen att det första kapitlet i den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om lagens syfte och innehåll, det geografiska tillämpningsområdet samt förhållandet till annan lagstiftning. Utöver det har utredningen föreslagit att det inledande kapitlet ska innehålla en bestämmelse om att regeringen ska tillkännage vilka bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som lagen kompletterar. Utredningen har vidare föreslagit att även den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla inledande bestämmelser, se avsnitt 8.3.2 och avsnitt 8.4.3.

Nedan beskrivs i korthet den nuvarande regleringen och sedan utredningens förslag, bedömningar och närmare överväganden om utformningen av de inledande bestämmelserna. Framställningen följer i huvudsak systematiken i författningsförslagen.

9.2. Nuvarande reglering

De tre lagarna som ska läggas samman i den moderniserade fiskelagen innehåller alla inledande bestämmelser med olika innehåll. I korthet kan följande sägas om den nuvarande regleringen.

9.2.1. Fiskelagen

De tre inledande paragraferna i fiskelagen reglerar lagens tillämpningsområde. Av den första paragrafen framgår att lagen gäller rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges

ekonomiska zon. I de fall som anges särskilt gäller lagen även svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen. Paragrafen innehåller slutligen en upplysning om att bestämmelser om den ekonomiska zonen finns i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.

I den andra paragrafen anges att vad som föreskrivs i lagen om fiske i allmänt vatten gäller även fiske i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Det anges slutligen att vad som menas med allmänt och enskilt vatten framgår av lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Den tredje paragrafen innehåller inledningsvis bestämmelser som rör gränsälvsöverenskommelsen med Finland. Av paragrafen framgår också att lagen inte ska tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Paragrafens näst sista stycke innehåller en upplysning om att bestämmelserna om tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken. I sista stycket i paragrafen anges att om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårdsområden gäller särskilda bestämmelser.

9.2.2. GFP-lagen

Av den första paragrafen i GFP-lagen framgår att det i lagen anges bestämmelser som behövs för att EU:s gemensamma fiskeripolitik ska kunna genomföras i Sverige. Det framgår även att med EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken avses i lagen EU:s förordningar om

  • åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskresurserna,
  • stöd för åtgärder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken, och
  • marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Det framgår även att lagen inte ska tillämpas i fråga om sådana bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som helt faller inom tillämpningsområdet för livsmedelslagen (2006:804).

9.2.3. Lagen om överlåtbara fiskerättigheter

Den första paragrafen i lagen om överlåtbara fiskerättigheter anger lagens syfte. Av denna framgår att lagen syftar till att främja att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan medverkar till att bevara fiskeresurserna och till ett fiske som i övrigt är hållbart i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende.

9.3. Lagen ska innehålla en inledande syftesbestämmelse

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en inled-

ande syftesbestämmelse. Av bestämmelsen ska framgå att syftet med lagen främst är att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt, socialt- och sysselsättningsperspektiv, samt att fisket bidrar till att trygga livsmedelsförsörjningen.

Den föreslagna paragrafen om lagens syfte saknar motsvarighet i dagens lagstiftning.

9.3.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt vad som framgår ovan innehåller varken fiskelagen eller GFPlagen någon syftesbestämmelse. Fiskelagsutredningen föreslog i betänkandet ”Med fiskevård i fokus – en ny fiskevårdslag” att det skulle införas en portalparagraf med miljörättsliga principer i den lag om fiskevård som föreslogs ersätta fiskelagen .1Fiskelagsutredningen anförde att det på lång sikt inte fanns några målkonflikter mellan hållbart fiske och yrkesfiske eller fritidsfiske, och att fisket måste bedrivas hållbart och utgå från ekosystemansatsen för att det i framtiden ska finnas kvar en fiskenäring med levande kustsamhällen. Den föreslagna lagen kom aldrig att införas, men idén om att ha en portalparagraf med miljörättsliga principer i fiskelagen, likt den som föreslogs av Fiskelagsutredningen, behandlades senare i Miljömålsberedningens betänkande ”Havet och människan”. Miljömålsberedningen lämnade dock inte något förslag om att det skulle

1SOU 2010:42.

införas en portalparagraf i fiskelagen. Av betänkandet framgår att beredningen bedömde att flera av miljöbalkens kapitel var direkt tillämpliga för fisket, vid sidan av fiskelagen, och att det därför inte fanns behov av en sådan paragr af.2

9.3.2. Skälen till utredningens förslag

Den moderniserade fiskelagstiftningen kommer att innehålla en rad olika bestämmelser, bl.a. bestämmelser om vem som får fiska och hur fiske får bedrivas. Lagstiftningen kommer även att innehålla andra bestämmelser, t.ex. bestämmelser som rör fiskeri- och vattenbruksprodukter och isbrytarhjälp till yrkesmässigt fiske. I lagstiftningen kommer det att finnas bestämmelser som kompletterar bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, men även bestämmelser som är rent nationella. Den moderniserade fiskelagen kommer också att innehålla bestämmelser som överlappar tillämpningsområdet för annan nationell lagstiftnin g3, såsom miljöbalken. Mot bakgrund av dessa omständigheter är utredningen av uppfattningen att lagen bör innehålla en inledande syftesbestämmelse som ramar in lagen och som tydliggör det huvudsakliga syftet. Syftet kan få betydelse vid tolkningen av lagstiftningens bestämmelser och utredningen föreslår bl.a. i avsnitt 12.4.1 att möjligheten att meddela föreskrifter i fråga om registrering av fritidsfiskare ska kopplas till detta syfte.

Såsom nämnts tidigare har EU exklusiv befogenhet för området bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken ,4samt delad befogenhet inom området jordbruk och fiskeri, med undantag för bevarandet av havets biologiska resurser .5Av artikel 2 i grundförordningen framgår den gemensamma fiskeripolitikens mål. Den första punkten i artikeln innehåller följande reglering:

Den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen.

2SOU 2020:83 s. 887. 3 Detta återkommer vi till i avsnitt 9.9 nedan. 4 Angående EU:s kompetens inom fiskeområdet, se avsnitt 8.2.1 och 5.3.1. 5 Se bl.a. avsnitt 8.2.1.

Artikeln innehåller även flera andra punkter som tydliggör målen med den gemensamma fiskeripolitiken. Dessa har vi behandlat i avsnitt 5.5.1. Vid tillämpningen av EU-rättens bestämmelser och de kompletterande nationella bestämmelserna är målen i grundförordningen styrande. Den moderniserade fiskelagens syftesbestämmelse bör enligt utredningens uppfattning därför utformas så att den stämmer överens med regleringen om den gemensamma fiskeripolitikens mål i artikel 2 i grundförordningen. Paragrafen bör enligt utredningen uppfattning däremot inte innehålla lika många detaljerade bestämmelser som regleringen i artikel 2 i grundförordningen, utan endast innehålla reglering om lagens huvudsakliga syfte. Med hänsyn till att utredningen i delbetänkandet föreslagit att vattenbruk som utgångspunkt ska regleras inom ramen för miljölagstiftningen, bedömer utredningen att den moderniserade fiskelagens syftesbestämmelse inte ska innehålla någon skrivning kopplad till vattenbruksverksamheter .6Enligt utredningens uppfattning bör den inledande bestämmelsen reglera att syftet med den moderniserade fiskelagen främst är att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt, socialt och sysselsättningsperspektiv, samt bidrar till att trygga livsmedelsförsörjninge n.7 Med fisket avses i paragrafen både yrkesmässigt fiske och fritidsfiske.

9.4. Lagens innehåll ska tydliggöras i de inledande bestämmelserna

Förslag: Det ska i de inledande bestämmelserna finnas en para-

graf som tydliggör vilka kapitel som lagen innehåller, samt en bestämmelse om att det i lagen finns bestämmelser som kompletterar bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

De föreslagna bestämmelserna som rör lagens innehåll saknar direkt motsvarighet i dagens lagstiftning.

6 Här kan nämnas att vissa av lagstiftningens bestämmelser även träffar vattenbruket; bestämmelser om spårbarhet är t.ex. relevanta för vattenbruket, se vidare i kapitel 15. 7 När det gäller utformningen av paragrafen kan jämförelser göras med utformningen av syftesbestämmelsen i 1 kap. 1 § läkemedelslagen (2015:315).

9.4.1. Skälen till utredningens förslag

Såsom nämnts tidigare ska bestämmelserna i den moderniserade fiskelagen dels komplettera bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, dels innehålla rent nationella bestämmelser som rör bl.a. vem som får fiska. I de inledande bestämmelserna ska det finnas en paragraf som tydliggör vilka kapitel som lagen innehåller, i syfte att göra lagen överblickbar, samt en bestämmelse om att det i lagen finns bestämmelser som kompletterar bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Den sistnämnda bestämmelsen bör enligt utredningens uppfattning finnas i samma paragraf som regleringen om att regeringen ska tillkännage vilka bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som lagen kompletterar och som vi har behandlat i avsnitt 8.4.3. De föreslagna bestämmelserna som rör lagens innehåll har ingen direkt motsvarighet i dagens lagstiftning.

9.5. Lagens geografiska tillämpningsområde ska tydliggöras

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla reglering

om lagens geografiska tillämpningsområde. Av paragrafen ska det framgå att lagen gäller på svenskt territorium och inom Sveriges ekonomiska zon. Det ska också framgå att lagen därutöver, i angivna delar, även gäller vid svenskt fiske i havet utanför Sveriges ekonomiska zon.

Ingen ändring är avsedd i sak i förhållande till nuvarande lagstiftning.

9.5.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Den nationella regleringen

Såsom angetts tidigare framgår det av fiskelagens inledande bestämmelser att lagen, i fråga om rätten till fiske och fisket, ska tillämpas inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. I de fall som anges särskilt ska den nuvarande fiskelagen även gälla svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen. Vad som avses

med begreppet svenskt havsfiske, framgår dock inte av den nuvarande lagstiftningen. Även 1950 års lag om rätt till fiske innehöll motsvarande skrivningar om lagens tillämpningsområde. Regleringen om att lagen även skulle gälla svenskt havsfiske utanför den då gällande fiskezone n8, infördes i lagstiftningen i mitten på 1970-talet. Vid den ändringen fördes samtidigt flera bestämmelser över till lagen från 1954 års fiskeristadga. Ändringarna genomfördes i samband med att regeringsformen trädde i kraft. Samtidigt som tillämpningsområdet i 1 § 1950 års lag om rätt till fiske utökades till att omfatta även svenskt havsfiske utanför fiskezonen, ändrades även andra bestämmelser i lagen som berörde svenskt havsfiske. Här kan nämnas att det infördes reglering ”om förhållandet mellan de fiskande inbördes ”9, som bl.a. innehöll bestämmelser om i vilken ordning fiske skulle utföras och att fiskeplatser inte fick uppehållas i onödan (delar av dessa bestämmelser återfinns i dag i 25 § fiskelagen), och som skulle gälla vid fiske från svenskt fartyg på internationellt vatten utanför svensk fiskezon .10Det fanns i anslutning till dessa bestämmelser även reglering om ”fiskets vård och bedrivande”. Enligt denna fick regeringen eller den myndighet som regeringen bestämde meddela föreskrifter om fiskets vård inom lagens geografiska tillämpningsområde, samt för svenskt havsfiske utanför fiskezonen.11Av förarbetena framgår att bemyndigandet om fiskets vård och bedrivande var avsett att täcka de föreskrifter som fanns i de utfärdade kungörelserna om fiskets vård och bedrivande och att vissa av de administrativt utfärdade bestämmelserna även gällde utanför 1950 års lag om rätt till fiskes geografiska räckvidd, dvs. utanför svenskt sjöterritorium och svensk fiskezon .12Det fanns därför anledning att göra ändring i även lagens första paragraf om tillämpningsområdet. Bemyndigandet gjorde det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämde att föreskriva om inskränkning i svenskt fiske på internationellt vatten utanför fiskezonen om det behövdes, t.ex. för att bevara fiskbestånd eller annars för att främja fisket. Det kunde t.ex. uppkomma behov av att med anledning av en internationell överenskommelse om fångstkvotering inom ett visst havsområde

8 Fiskezoner kom senare att ersättas av ekonomiska zoner. 9 Bl.a. 33 a § 1950 års lag om rätt till fiske. 10 Se 33 e § 1950 års lag om rätt till fiske. 11 Se 33 § 1950 års lag om rätt till fiske. 12 Bestämmelserna var tillämpliga också för svenskt havsfiske på internationellt vatten utanför fiskezonen.

meddela föreskrifter om begränsning av svenskt fiske inom området och fördelning av fisket i området mellan svenska fiskefart yg.13

Enligt utredningens uppfattning är det av förarbetsuttalandena inte tydligt hur begreppet svenskt havsfiske ska tolkas. Av naturliga skäl bör fiske på internationellt vatten främst vara aktuellt för det yrkesmässiga fisket. Även fritidsfiske kan dock förekomma på internationellt vatten. Utredningen kan dock notera att det av 24 § fiskelagen framgår att föreskrifter meddelade med stöd av 19–23 §§ även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella konventioner. Innan bestämmelserna om redskapsbegränsning för fisket med stöd av frifiskerätt fördes över från fiskeförordningen till fiskelagen år 2014 fick sådana föreskrifter meddelas med stöd av 21 § fiskelagen, vilket enligt utredningens uppfattning talar för att begreppet svenskt havsfiske även kan omfatta fritidsfiske. När bestämmelserna om redskapsbegränsning fördes över från fiskeförordningen till fiskelagen år 2014 nämndes dock inget om att ändringen skulle innebära någon skillnad i fråga om bestämmelsernas geografiska tillämpningsområde.

Enligt utredningens uppfattning bör begreppet svenskt havsfiske mot bakgrund av det ovan anförda omfatta allt fiske som sker i vatten utanför svenskt sjöterritorium, oavsett om det är fråga om yrkesmässigt fiske med fartyg eller inte. Utredningen kan vidare konstatera att varken GFP-lagen eller lagen om överlåtbara fiskerättigheter innehåller några bestämmelser om lagarnas geografiska tillämpningsområden.

Något om regleringen av geografiskt tillämpningsområde i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Utredningen kan i sammanhanget notera att det av artikel 1 i grundförordningen framgår att den gemensamma fiskeripolitiken ska omfatta angivna verksamhete r14på villkor att de bedrivs

  • på medlemsstatens territorium där fördraget gäller,
  • i unionens vatten, även av fiskefartyg som för ett tredjelands flagg och är registrerade i tredjeland,

13Prop. 1975:29 s. 24 f. 14 Vad som avses med verksamheter framgår av artikel 1.1 i grundförordningen.

  • av unionsfiskefartyg utanför unionens vatten, eller
  • av medlemsstatens medborgare, utan att detta påverkar flaggstatens primära ansvar.

Utredningen kan vidare notera att det av artikel 5.1 i kontrollförordningen framgår att medlemsstaterna ska kontrollera den verksamhet som bedrivs av fysiska eller juridiska personer som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken på deras territorier och i vatten som faller under deras överhöghet eller jurisdiktion, i synnerhet fiske, omlastning, överföring av fisk till burar eller vattenbruksanläggningar, inklusive gödningsanläggningar, landning, import, transport, bearbetning, saluföring och lagring av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Av artikel 5.2 framgår vidare att medlemsstaterna ska kontrollera tillträdet till vatten och resurser samt kontrollverksamhet utanför unionens vatten som utförs av unionens fiskefartyg som för deras flagg och utan att det påverkar flaggmedlemsstatens primära ansvar, av deras medborgar e.15

Utredningen kan därutöver notera att det av artikel 41 i IUUförordningen, som inte har ändrats vid revideringen av EU:s kontrollbestämmelser, framgår att bestämmelserna i kapitlet om förfaranden och tillsyn ska tillämpas på allvarliga överträdelser

  • som har begåtts på ett territorium eller i farvatten som lyder under medlemsstaternas suveränitet och jurisdiktion,
  • som har begåtts av gemenskapens fiskefartyg eller gemenskapens medborgare,
  • som har upptäckts inom ett territorium eller i farvatten som lyder under medlemsstaternas suveränitet och jurisdiktion men som har begåtts på det fria havet eller inom ett tredjelands jurisdiktion och som är föremål för sanktioner i enlighet med artikel 11.4 (avser situationer där flaggstaten respektive kuststaten i enlig-

15 Regleringen har kopplingar till bestämmelserna i havsrättskonventionen, som vi har beskrivit i bl.a. avsnitt 4.3.2.

het med internationell rätt uttryckligen har samtyckt till att överföra sin jurisdiktion ).16

Reglering i den finländska lagstiftningen

Utredningen har jämfört med hur regleringen avseende det geografiska området är utformad i den finländska lagstiftningen. Av 1 kap. 2 § lagen om ett påföljdssystem (1188/2014) för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken framgår ”lagens territoriella omfattning”. Regleringen i paragrafen är utformad på följande sätt:

Denna lag tillämpas på de kommersiella aktörer som avses i de EUförordningar som nämns i 3 § när de är verksamma på finskt territorium och inom den ekonomiska zon som avses i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004). Lagen tillämpas på kommersiella aktörer som är finska medborgare, på finska juridiska personer och på fiskefartyg som införts i det register (fiskefartygsregistret) som avses i lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs (690/2010) samt på besättningen på dessa fiskefartyg oberoende av deras position eller var verksamheten bedrivs.

9.5.2. Skälen till utredningens förslag

De allmänna bestämmelserna om det geografiska tillämpningsområdet i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken har inte ändrats i materiellt hänseende vid den nyligen gjorda revideringen av lagstiftningen .17Utredningen har inte något särskilt uppdrag att se över hur den nuvarande lagstiftningens bestämmelser om geografiskt tillämpningsområde förhåller sig till dessa bestämmelser. Utifrån hur den nuvarande lagstiftningen är utformad bör det dock göras vissa förtydliganden enligt utredningens uppfattning. Utredningen föreslår att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en

16 I artikel 39 IUU-förordningen föreskrivs att medborgare som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion (”medborgare”) varken får stödja eller bedriva IUU-fiske, inbegripet verksamhet ombord på eller som operatörer för eller nyttjandeberättigade ägare till fiskefartyg som har uppförts på gemenskapens förteckning över IUU-fartyg. I artikel 40 i IUU-förordningen anges vidare att medlemsstaterna ska uppmuntra medborgare att ge all information om nyttjanderätt eller juridiska eller finansiella intressen i, eller kontroll över, fiskefartyg som för ett tredjelands flagg och som de innehar samt namnen på de berörda fartygen. Artikeln innehåller även ett förbud för medborgare att sälja eller exportera fiskefartyg till operatörer som är inblandade i drift, förvaltning eller ägande av sådana fiskefartyg som har uppförts på gemenskapens förteckning över IUU-fartyg. 17 I vissa EU-förordningar finns särskilda bestämmelser om tillämpningsområde, se t.ex. den tekniska förordningen.

bestämmelse som tydliggör att lagen gäller i svenskt territorium och inom Sveriges ekonomiska zon. Enligt utredningens uppfattning bör det av paragrafen vidare framgå att lagen, i angivna delar, ska tillämpas vid svenskt fiske i geografiska områden utanför Sveriges ekonomiska zon. Med svenskt fiske avses i paragrafen både fritidsfiske och yrkesmässigt fiske. Ingen ändring är avsedd i sak utan skrivningarna avser endast att tydliggöra rättsläget .18Här vill utredningen framhålla att det i fråga om jurisdiktion finns allmänna bestämmelser i 2 kap. brottsbalken, som är tillämpliga vid brott som har begåtts i områden utanför svenskt territoriu m.19

9.6. Lagen ska innehålla särskild reglering om vilka organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske

Förslag: Den moderniserade fiskelagens bestämmelser om fiske

ska vara tillämpliga i fråga om verksamheter som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk.

Bestämmelserna ska också tillämpas i fråga om verksamheter som syftar till att fånga, döda eller skörda andra fritt levande marina biologiska resurser i de fall bestämmelserna kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och sådan verksamhet omfattas av de bestämmelser i EU-förordningarna som lagen kompletterar. Den föreslagna paragrafen motsvarar delvis regleringen i 4 § fiskelagen.

18 I sammanhanget kan tilläggas att utredningen är av uppfattningen att det av den moderniserade fiskelagstiftningens bestämmelser om fiskerätt och reglering av fiske bör framgå att bestämmelserna, i fråga om Sveriges landområden, endast ska tillämpas på vattenområden som ingår i Sveriges sjöterritorium. Med Sveriges sjöterritorium avses enligt 1 § lagen (2017:1272) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner, inre vatten och territorialhavet. Enligt 2 § samma lag ska inre vatten omfatta vattenområden på land och i havet innanför riksgränsen och de baslinjer som följer av 4 §. Begreppet vattenområde bör enligt utredningens uppfattning tolkas mot bakgrund av den definition som finns i 11 kap. 2 § miljöbalken. Med vattenområden avses i 11 kap. miljöbalken ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. 19 Dessa jurisdiktionsbestämmelser behandlas i prop. 2020/21:204.

9.6.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Av 4 § fiskelagen framgår lagens tillämpningsområde när det kommer till organismer. Enligt 4 § fiskelagen ska vad som sägs i lagen om fisk även gälla vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur .20I förarbetena till fiskelagen framgår att en motsvarande bestämmelse fanns i den tidigare fiskeriförordningen, men att denna innehöll en relativt detaljerad uppräkning av olika djur: hummer, kräfta, havskräfta, räka, krabba, bläckfisk, ostron, pärlmussla, blåmussla och nejonöga. Skrivningarna avseende organismer förenklades vid fiskelagens införande, och rundmunnarna (pirål och nejonöga) ansågs utgöra en form av fisk, varför de inte ansågs behöva omnämnas särskilt i bestämmelsen .21Regleringen i lagen om fiskevårdsområden bygger på den uppdelning av organismer som görs i fiskelagen. Av den inledande paragrafen i lagen om fiskevårdsområden framgår att fiskevård avser åtgärder till skydd och stöd för fisk samt

vattenlevande blöt- och kräftdjur . 22

I 1950 års lag om rätt till fiske fanns alltså inte någon motsvarande definition om vad som utgjorde föremål för fisket. En sådan definition ansågs inte behövas vid lagens tillkoms t23och av förarbeten till lagen framgår bl.a. följande. Att fiske kan avse även vissa andra djur än fiskar är ställt utom rimligt tvivel. Fiskerättslagens tillämpningsområde bör dock inte definitivt begränsas till fiskar och skaldjur, utan det bör lämnas öppet för rättstillämpningen att under lagens bestämmelser även inbegripa fångande av också andra lägre vattendjur, för den händelse dessas tillgodogörande skulle få den ekonomiska betydelsen, att en sådan tillämpning anses påkallad .24

Inom EU-rätten används inte begreppet fisk som ett samlingsnamn för fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Såsom vi har redogjort för i avsnitt 5.5.1 framgår det av regleringen i grundförordningen att den gemensamma fiskeripolitiken ska om-

204 § fiskelagen. 21Prop. 1992/93:232 s. 63. 22 1 § lagen om fiskevårdsområden. 23 Romberg & Thulin (1955), s. 71. 24 Romberg & Thulin (1955), s. 71 f. Av den redogörelse av fisket som gjordes av fiskerättkommittén under 1940-talet framgår att fiske i havet då skedde efter en rad olika fiskar, bl.a. lax och ål, samt att man fiskade efter huvudsakligen sex olika arter som benämndes skaldjur; hummer, krabba, havskräfta, nordhavsräka, strandräka och blåmussla, se SOU 1947:47 s. 35 f. Kommittén redogjorde även för fisket i sötvattensområdena, även här redogörs för att ett flertal fiskarter fiskades och beträffande skaldjur nämns endast kräftor och flodpärlmusslor, se SOU 1947:47 s. 39 f.

fatta bevarande av marina biologiska resurser samt förvaltning av fiskeri och flottor som nyttjar sådana resurser. Marina biologiska

resurser definieras som ”tillgängliga och åtkomliga levande marina

akvatiska arter, inklusive anadroma och katadroma akvatiska arter under deras marina liv”. Vad som avses med akvatiska arter finns dock inte närmare definierat. Den tekniska förordningen innehåller dock bestämmelser om redskap som används för att fånga även andra djur än fisk, vattenlevande kräft- och blötdjur, t.ex. svampdju r25och

nässeld jur26. Den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser om

spårbarhet för fiskeri- och vattenbruksprodukte r27, omfattar vidare inte endast fisk, vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur utan även vildskördade alger för livsmedelsändamål .28

Havs- och vattenmyndigheten har ställt en fråga till kommissionen om hur begreppet marina biologiska resurser ska tolkas mot bakgrund av de ändrade kontrollbestämmelserna; om vilda alger ska anses omfattas av begreppet. Av kommissionens svar i december 2024 framgår att i vart fall vissa av kontrollbestämmelserna kan vara tillämpliga på vilda alger, men att frågan om kontrollbestämmelsernas tillämplighet i fråga om vilda alger inte har lyfts i samband med revideringen av kontrollförordningen. Kommissionen avser dock att lyfta frågan med övriga medlemsstater med anledning av Havs- och vattenmyndighetens frå ga.29

9.6.2. Skälen till utredningens förslag

Med anledning av att den gemensamma fiskeripolitiken omfattar bevarande av marina biologiska resurser gör utredningen bedömningen att den moderniserade fiskelagen i fråga om fiske inte kan avgränsas till endast fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, såsom regleringen i fiskelagen är utformad i dag. Såsom framgår av redogörelsen ovan råder det för närvarande viss osäker-

25 Artikel 6.22 i förordningen om tekniska åtgärder. 26 Artikel 6.32 i förordningen om tekniska åtgärder. 27 Här kan konstateras att definitionen av fiskeriprodukter är: vattenlevande organismer som erhålls genom fiskeverksamhet eller produkter som framställs därav, se artikel 6.29 i grundförordningen, och att definitionen av vattenbruksprodukter är: vattenlevande organismer som, oavsett i vilket stadium i livscykeln de befinner sig, erhålls genom vattenbruksverksamhet 28 Bestämmelserna om spårbarhet ändrats dock genom ändringarna i kontrollförordningen, se artikel 58 i kontrollförordningen. 29 Utredningen noterar att Fiskeriverket i yttrandet över SOU 2010:42 lyfte frågan om organismer.

het avseende hur det EU-rättsliga begreppet marina biologiska resur-

ser ska tolkas, framför allt i förhållande till vilda alger. Detta är ingen

tillfredsställande situation utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Samtidigt är avgränsningen i fråga om organismer i fiskelagen kopplad till hur avgränsningen är gjord i andra svenska lagar, bl.a. i miljöbalken och lagen om fiskevårdsområde n30, som utredningen inte har i uppdrag att se över.

Utredningen är mot bakgrund av dessa omständigheter av uppfattningen att det av den moderniserade fiskelagen ska framgå att lagens bestämmelser om fiske ska vara tillämpliga i fråga om verksamheter som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk. Såsom utredningen redogör för i avsnitt 9.10.4 nedan bör begreppet fisk även fortsättningsvis användas som ett samlat begrepp för fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Bestämmelserna om fiske ska också tillämpas i fråga om verksamheter som syftar till att fånga, döda eller skörda andra fritt levande marina biologiska resurser i de fall bestämmelserna kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och sådan verksamhet omfattas av de bestämmelser i EU-förordningarna som lagen kompletterar. Bestämmelsen är utformad i syfte att vara i överensstämmelse med definitionerna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, bl.a. kopplat till begreppet fritidsfiske, som definieras i artikel 4.28 i den ändrade kontrollförordningen. Begreppet verksamhet i paragrafen ska därför inte tolkas på samma sätt som i miljöbalken, där man brukar göra skillnad mellan begreppen verksamhet och åtgärd .31

När det gäller lagens bestämmelser i andra frågor än de som rör fiske, t.ex. i frågor som rör spårbarhet, omfattas fler organismer än de ovan nämnda. Eftersom den nationella rätten kompletterar bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken i dessa avseenden omfattas de inte av utredningens förslag till bestämmelse.

30 Utredningen kan se kopplingar till bestämmelser i jordabalken, fastighetbildningslagen och rennäringslagen. 31 Se 2 kap. 1 § miljöbalken.

9.7. Lagen ska innehålla tydliga upplysningar om särskilda bestämmelser i annan lagstiftning

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla tydliga upp-

lysningar om att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske i rennäringslagen (1971:437) och att det finns särskilda bestämmelser om fiskevårdsområden i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden.

Ingen ändring är avsedd i sak i förhållande till nuvarande lagstiftning.

9.7.1. Skälen till utredningens förslag

Förhållandet till rennäringslagen

Såsom angetts tidigare framgår det av 3 § sista stycket fiskelagen att särskilda bestämmelser gäller för samernas rätt till fiske i vissa delar av landet. Bestämmelsen har sitt ursprung i 26 § 1950 års lag om rätt till fiske. Av förarbetena till 1950 års lag om rätt till fiske framgår att hänvisningen avsåg bestämmelser i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) samt 16 § lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning .32Vid revideringen av fiskelagstiftningen i början på 1990-talet gjordes endast en mindre språklig ändring i den då gällande bestämmelsen, och utredningen har inte uppmärksammat några uttalanden i fiskelagens förarbeten om vilka bestämmelser som åsyftas .33

Utredningen är av uppfattning att även den moderniserade fiskelagen bör innehålla en upplysningsbestämmelse om att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske. Enligt utredningens uppfattning bör det dock specificeras i vilken eller vilka lagstiftningar de särskilda bestämmelserna finns. Utredningen kan konstatera att de båda lagarna som nämns i förarbetena till 1950 års lag är upphävda. Renbeteslagen upphävdes i samband med att rennärings-

32Prop. 1950:60 s. 117. 33 Uttalanden om bestämmelsen finns dock i andra förarbeten. T.ex. anges i SOU 2023:46 s. 270 att det är 25 § i rennäringslagen, om jakt och fiske som en del i renskötselrätten som åsyftas.

lagen trädde i kraft och bestämmelser om samernas rätt till fiske finns numera i den sistnämnda lagen. Utredningen kan vidare konstatera att det för närvarande inte finns någon ratificerad konvention mellan Sverige och Norge om renbetning .34Samernas rätt till gränsöverskridande renbete garanteras numera av den s.k. Lappkodicille n35och regeringen har uttalat att samernas renskötselrätt i Sverige och Norge har civilrättslig grund och bygger på urminnes hävd. Den rätten har samerna oberoende av Lappkodicillen. Kodicillen innebär ett erkännande av rättigheterna, men kodicillens syfte är inte att reglera det privaträttsliga förhållandet till samerna utan gäller offentligrättsliga spörsmål .36

Med anledning av rättsläget är utredningen av uppfattningen att det i den moderniserade fiskelagen ska förtydligas att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske i rennäringslagen. Vi kommer att återkomma till övergångsbestämmelserna till fiskelagen som reglerar rätt till fiske med stöd av urminnes hävd i kapitel 19.

Förhållandet till lagen om fiskevårdsområden

Såsom vi har redogjort för tidigare framgår det av 3 § sista stycket fiskelagen att särskilda bestämmelser gäller för fiskevårdsområden. Sådana bestämmelser finns i lagen om fiskevårdsområden. Utredningen noterar att fiskeförordningen innehåller bestämmelser som kompletterar lagen om fiskevårdsområden. Enligt 6 kap. 7 § fiskeförordningen ska länsstyrelsen föra register över sina beslut enligt lagen om fiskevårdsområden. Av paragrafen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen om fiskevårdsområden.

Enligt utredningens uppfattning bör upplysningen om att det finns särskilda bestämmelser om fiskevårdsområden finnas kvar. Det bör dock förtydligas att bestämmelserna finns i lagen om fiskevårdsområden.

34 Se vidare i Ds 2016:27. 35 Lappkodicillen fogades till den år 1751 mellan Sverige och Danmark-Norge ingångna gränstraktaten, se regeringens skrivelse 2004/05:79, s. 4. 36 Skr. 2004/05:79, s. 11.

9.8. Lagen ska inte innehålla någon reglering om förhållandet till livsmedelslagen

Bedömning: Den moderniserade fiskelagen ska inte innehålla

någon bestämmelse om lagens förhållande till livsmedelslagstiftningen.

Detta är en skillnad i förhållande till nuvarande lagstiftning.

9.8.1. Skälen till utredningens förslag

I GFP-lagen regleras att lagen inte ska tillämpas i fråga om sådana bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som helt faller inom tillämpningsområdet för livsmedelslagen (2006:804). Med anledning av att utredningen föreslår att den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om att regeringen ska tillkännage vilka bestämmelser i EU:s förordningar som lagen kompletterar gör utredningen bedömningen att den moderniserade fiskelagen, till skillnad mot dagens lagstiftning, inte ska innehålla någon bestämmelse om lagens förhållande till livsmedelslagstiftningen.

9.9. Lagen ska innehålla reglering om förhållandet till miljöbalkens bestämmelser

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska även fortsättningsvis

innehålla en lagvalsbestämmelse i förhållande till miljöbalkens bestämmelser. Den moderniserade fiskelagen ska inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

Lagen ska också innehålla en upplysning om att bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken.

Ingen ändring är avsedd i sak i förhållande till nuvarande lagstiftning.

9.9.1. Inledning

Fiskelagen och miljöbalken har delvis överlappande tillämpningsområden. Den lagvalsbestämmelse som i dag finns i 3 § tredje stycket fiskelagen om förhållandet mellan lagstiftningarna har sitt ursprung i 1950 års lag om rätt till fiske och infördes under den tiden naturvårdslagen (1964:822) var gällande. Sedan regleringen infördes har det skett ett flertal förändringar i fiskelagstiftningen, bl.a. har Sverige blivit medlem i EU, varigenom förordningarna om den gemensamma fiskeripolitiken blivit tillämpliga. Det har också nyligen gjorts ändringar i den svenska fiskelagstiftningen, bl.a. avseende skydd av Natura 2000-områden och förbud mot bottentrålning, som berör förhållandet mellan fiske- och miljölagstiftningen. Den nuvarande regleringen om förhållandet mellan miljö- och fiskelagstiftningen framstår inte ha setts över närmare i samband med att ändringar har gjorts i lagstiftningen.

9.9.2. Bakgrunden till utredningens förslag

Miljöbalkens tillämpningsområde överlappar fiskelagstiftningens

I miljöbalken finns ingen särskild bestämmelse som anger balkens tillämpningsområde. Vid balkens införande ansågs det inte nödvändigt med en sådan bestämmelse eftersom tillämpningsområdet ändå bedömdes framgå av balkens bestämmelser .37Av målbestämmelsen i 1 kap. 1 § miljöbalken, framgår i huvudsak att balken syftar till att främja en hållbar utvecklin g.38Målbestämmelsen framhåller att en hållbar utveckling förutsätter skydd för naturvärden och innehåller två etiska utgångspunkter; den ena är att naturen som sådan har ett skyddsvärde, den andra att människans rätt att bruka naturen är förenad med ett förvaltaransvar. Den som äger en fastighet har inte rätt att bruka fastigheten för att endast tillgodose sina egna intressen, utan ska även förvalta naturresurserna för kommande generationers behov .39Om man läser målbestämmelsen tillsammans med de allmänna hänsynsreglerna m.m. i 2 kap. miljöbalken, går det att utläsa att balken omfattar ett flertal frågor, såsom skydd för människors

37Prop. 1997/98:45, Del 1 s. 190. 38 Se avsnitt 6.11.1 för vidare information om mål och syfte med miljöbalken. 39 Michanek & Zetterberg (2021), s. 100 f.

hälsa och miljön (bl.a. vattnet, marken, biologiska mångfalden, landskapsbilden m.m.) mot bl.a. förorening och andra störningar. Det framgår även att balken omfattar frågor om bl.a. användning av och hushållning med naturresurser och energi .40I fråga om den biologiska mångfalden framgår det att miljöbalken ska tillämpas så att den biologiska mångfalden bevaras .41Enligt förarbetena avses med biologisk mångfald såväl mångfald av ekosystem som mellan och inom arter .42

Miljöbalkens tillämpningsområde överlappar därmed tillämpningsområdet för EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, men även tillämpningsområdet för den nationella regleringen i fiskelagen. I fråga om EU:s regleringar framgår av artikel 1 i grundförordningen, som reglerar tillämpningsområdet, att den gemensamma fiskeripolitiken ska omfatta bevarande av marina biologiska resurser samt förvaltning av fiskeri och flottor som utnyttjar sådana resurser om de bedrivs bl.a. på medlemsstaternas territorium där fördraget gäller, i unionens vatten eller av unionsfiskefartyg utanför unionen vatten .43Artikeln om den gemensamma fiskeripolitikens tillämpningsområde bör läsas tillsammans med artikel 2 i grundförordningen, som innehåller reglering om målen med den gemensamma fiskeripolitiken. Av denna artikel framgår bl.a. följande:

  • Den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen.
  • Den gemensamma fiskeripolitiken ska tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och ska säkerställa att nyttjandet av de levande marina biologiska resurserna sker på ett sådant sätt att populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning.

40 Michanek & Zetterberg (2021), s. 523. 41 1 kap. 1 § andra stycket 3 miljöbalken. 42Prop. 1997/98:45, Del 2 s. 9. I sammanhanget kan noteras att begreppet biologisk mångfald är definierat i Konventionen om biologisk mångfald. Med biologisk mångfald avses enligt konventionen variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bl.a. landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem. Konventionen innehåller även definitioner av andra närliggande begrepp. 43 Uppräkningen är inte uttömmande, se artikel 1 i grundförordningen. Närmare beskrivning av grundförordningen finns i avsnitt 5.5.1.

  • Den gemensamma fiskeripolitiken ska genomföra en ekosystemansats i fiskeriförvaltningen, för att säkerställa att fiskeverksamhetens negativa inverkan på de marina ekosystemen minimeras, och ska sträva efter att säkerställa att fiske och vattenbruk inte leder till en försämring av den marina miljö.

I artikel 2 i grundförordningen anges vidare ett flertal mål som den gemensamma fiskeripolitiken särskilt ska bidra till, bl.a. att den gemensamma fiskeripolitiken ska vara förenlig med unionens miljölagstiftning, särskilt med målet att uppnå en god miljöstatus senast år 2020 i enlighet med artikel 1.1 i havsmiljödirektivet, samt med unionens övriga politik .44

När det gäller avgränsningen av tillämpningsområdet för den nationella regleringen i fiskelagen, som faller utanför tillämpningsområdet för den gemensamma fiskeripolitiken, finns inga tydliga bestämmelser i fiskelagen .45I lagstiftningen finns bl.a. regler om skydd av arter, när uttagen får ske och vilka metoder som är tillåtna, vilka kan överlappa reglerna i miljölagstiftningen. Från miljösynpunkt är fiskelagstiftningen dock begränsad på det sättet att den i huvudsak endast reglerar fångst, däremot inte annat som mer indirekt hotar fiskarters bestånd .46Fiskelagen innehåller bl.a. reglering om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

  • fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,
  • användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, och
  • fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål .47

Av regleringen i fiskeförordningen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten får meddela de ovan nämnda föreskrifterna. Bemyndigandet är dock begränsat på så sätt att myndigheten endast

44 Artikel 2.5 (j) i grundförordningen. Utredningen noterar i detta sammanhang att havsmiljödirektivet i svensk rätt har genomförts genom regleringen om miljökvalitetsnormer i 5 kap. miljöbalken, och havsmiljöförordningen (2010:1341), som i sin tur kompletteras av Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2012:18) om vad som kännetecknar god miljöstatus samt miljökvalitetsnormer med indikatorer för Nordsjön och Östersjön. 45 De nuvarande bestämmelserna om lagen tillämpningsområde redogör vi för tidigare i detta avsnitt. 46 Michanek & Zetterberg (2021), s. 571. 47 Detta framgår av 19 § fiskelagen, notera att uppräkningen i texten inte är uttömmande.

får meddela föreskrifter för andra vatten än havet och vattnet längs kusterna och Vänern, Vättern, Mälaren, och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland till första definitiva vandringshindret, för att skydda särskilt hotade arter eller stammar av nationellt intresse .48Fiskelagen innehåller även reglering om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intressen. Dessa föreskrifter får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras .49Även denna bestämmelse kompletteras av regleringen i fiskeförordningen, enligt vilken Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om sådan häns yn.50

Relevant i sammanhanget är att fiskelagen i sin tur är avgränsad gentemot lagen om fiskevårdsområden, som också tangerar tillämpningsområdet för miljöbalken. I lagen om fiskevårdsområden regleras möjligheterna att lägga samman sådana fisken som bedrivs i enskilt vatten med stöd av enskild fiskerätt i ett fiskevårdsområde, och bilda en fiskevårdsområdesförening för fiskerättsägarna .51Med fiskevård avses i det sammanhanget åtgärder till skydd och stöd för fisk samt vattenlevande blöt- och kräftdjur .52I lagen regleras att det av en fiskevårdsområdesförenings stadgar ska framgå bl.a. hur fisket ska utnyttjas och hur fiskevården ska bedrivas inom området .53Dessa delar av stadgarna ska fastställas av länsstyrelsen .54

48 2 kap. 7 § fiskeförordningen. 4920 § fiskelagen. 50 2 kap. 12 § fiskeförordningen. 511 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden. 52 1 § andra stycket lagen om fiskevårdsområden. 53 16 § lagen om fiskevårdsområden. Förhållandet mellan fiskelagen och lagen och fiskevårdsområden går vi in på senare i avsnittet. 54 3 § lagen om fiskevårdsområden. Även ändringar av dessa delar behöver godkännas av länsstyrelsen, se 17 § lagen om fiskevårdsområden.

Miljöbalkens och fiskelagens bestämmelser är som utgångspunkt parallellt tillämpliga men vissa miljöbestämmelser ska enligt den nuvarande regleringen ha företräde framför bestämmelserna i fiskelagstiftningen

Miljöbalken innehåller en särskild bestämmelse som reglerar förhållandet mellan miljöbalken och annan lagstiftning. I 1 kap. 3 § i balken anges att i fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken, tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag. Utgångspunkten är alltså att miljöbalken och annan lagstiftning, så kallad sektorslagstiftning, är parallellt tillämpli ga.55Fiskelagen är en av de sektorslagar som gäller vid sidan av miljöbalken, men fiskelagen innehåller inte någon reglering om att miljöbalkens bestämmelser ska tillämpas vid prövning enligt fiskelagen, såsom gäller enligt vissa andra sektorslagar .56Enligt uppgifter från länsstyrelsen beaktas inte heller några av miljöbalkens bestämmelser vid myndighetens prövning enligt fiskelagstiftningen. Någon begränsning i möjligheterna att ingripa mot fiske med stöd av miljöbalkens bestämmelser har inte heller införts .57Den som fiskar ska därför som utgångspunkt följa reglerna i både miljöbalken och fiskelagen .58

Av förarbetena framgår vidare att om det uppstår lagkonflikter mellan miljöbalken och sektorslagstiftningen får dessa lösas genom tillämpning av allmänna rättsgrundsatser, t.ex. att specialregel går före en mer allmänt hållen regel och att normer med högre valör tar över normer med lägre valör. Vid miljöbalkens tillkomst strävade man samtidigt efter att direkt i lagstiftningen ange vilken lag som ska vara tillämplig i situationer då man såg att konflikter kan uppkomma mellan miljöbalken och annan la g.59En sådan lagvalsbestämmelse finns i 3 § fiskelagen. Av denna paragraf framgår att fiskelagen inte ska tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Enligt den tidigare

55 Förhållandet mellan miljöbalken och annan lagstiftning har bl.a. aktualiserats i rättsfallet MÖD 2019:31. 56 Jfr prop. 1997/98:90, Del 2 s. 146. Sådan reglering finns t.ex. i väglagen. Av 3 a § väglagen framgår att vid prövning av ärenden enligt lagen tillämpas 2–4 kap. och 5 kap.3–5 §§miljöbalken. Jfr även uttalanden på s. 149 i samma prop. 57 Av förarbetena framgår att om regleringen i en annan lag ska gälla framför regleringen i miljöbalken ska en bestämmelse införas som begränsar möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, se prop. 1997/98:90, Del 2 s. 147 ff. 58 Jfr uttalanden i förarbetena i prop. 1997/98:90, Del 2 s. 147 ff. 59Prop. 1997/98:45, Del 1 s. 190 ff.

lydelsen av 3 § fiskelagen skulle lagen inte tillämpas i den mån den stred mot föreskrifter som meddelats med stöd av naturvårdslagen

(1964:822). Naturvårdslagen upphävdes vid miljöbalkens införande

och av förarbetena till ändringen framgår att hänvisningen till 7 eller 8 kap. miljöbalken gjordes i syfte att uppnå överensstämmelse med den då gällande regleringe n.60Vi återkommer till bestämmelser som kan meddelas med stöd av 7 och 8 kap. miljöbalken nedan.

Det finns också uttalanden om relationen mellan fiske- och miljölagstiftningen i förarbetena till 20 § fiskelagen, som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till natur-

vårdens intressen. Föreskrifterna får dock som utgångspunkt inte

vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Möjligheten att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn var ny när fiskelagen trädde i kraft år 1994, och av förarbetena framgår att avsikten med bestämmelsen var att inom ramen för fiskelagstiftningen skapa möjligheter att skydda känslig natur och att harmoniera bestämmelserna på området med övrig lagstiftning för areella näringar .61I förarbetena uttalas även att om det finns skäl att i beståndsbevarande syfte allmänt inskränka fisket på en plats, bör det ske med stöd av föreskrifter för fiskevården eller med stöd av naturvårdslagen .62Uttalanden om regleringen i 20 § fiskelagen finns även i förarbeten från tiden efter miljöbalkens införande. Här uttalas att syftet med begränsningsregeln i paragrafen är att markera att föreskrifterna inte får innebära sådana inskränkningar i fisket att utövarna blir berättigade till ersättning. Systematiken innebär att ersättningsgrundande ingrepp som görs av naturvårdsskäl regleras i miljölagstiftningen och inte i sektorslagarna .63Utredningen noterar i sammanhanget att begreppet naturvård, som alltså infördes i fiskelagen under tiden naturvårdslagen (1964:822) var gällande, inte förekommer i miljöbalken.

Under utredningens arbete har det beslutats flera ändringar i 20 § fiskelagen. Utredningen kan konstatera att utgångspunkten numera framstår vara att regleringar som berör fisket ska införas

60Prop. 1997/98:90, Del 2 s. 275 f. Överväganden avseende reglering om förhållandet mellan miljöbalken och fiskelagen, vid balken införande har beskrivits i avsnitt 6.11.1. 61Skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och rennäringslagen (1971:437) nämndes som exempel på andra lagar med sådana regleringar. 62Prop. 1992/93:232 s. 45. 63Prop. 2002/03:41 s. 14.

i fiskelagstiftningen och inte miljölagstiftningen. Vi kommer att återkomma till dessa ändringar i avsnitt 14.2.3 nedan.

Föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. miljöbalken

I 7 kap. miljöbalken regleras skydd av områden. Genom regleringen genomförs EU:s art- och habitatdirektiv samt fågeldirektiv, men kopplingar finns även till internationella avtal på området. Vid 2023 års slut var cirka 15 procent av Sveriges yta skyddad enligt någon av de permanenta skyddsformerna .64Dessa områden kan förväntas öka inom den närmsta framtiden med anledning av de internationella målen om att rättsligt skydda minst 30 procent av landytan och minst 30 procent av have t65och EU:s nyligen antagna förordning om restaurering av natu r66.

De områdesskydd som regleras i 7 kap. miljöbalken är av olika typer med delvis skilda syften. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har möjlighet att meddela föreskrifter om rätten att färdas och vistas i ett område som skyddas enligt kapitlet och om ordningen i övrigt inom området, om det behövs för att tillgodose syftet med skyddet. I de fall en kommun beslutar om skydd av ett område får den meddela sådana föreskrifter .67

Följande områdesskydd bedöms ha särskild betydelse för fiskets del:

Nationalpark (2–3 §§)

Syftet med nationalparker är att bevara större sammanhängande områden av en viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentlig oförändrat skick. Genom ett beslut om nationalpark får ett område, som alltid ägs av staten, ett särskilt kvalificerat skydd .68Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om in-

64 Statistiska centralbyråns webbplats: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efteramne/miljo/markanvandning/skyddad-natur/pong/tabell-och-diagram/formellt-skyddadnatur-sammanfattning2/, hämtat 2024-09-17. 65 Se avsnitt 4.5.1 om Konventionen om biologisk mångfald samt avsnitt 5.4 om EU:s strategi för biologisk mångfald 2030. 66 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1991 av den 24 juni 2024 om restaurering av natur och om ändring av förordning (EU) 2022/869. 677 kap. 30 § miljöbalken. 68 Bengtsson m.fl. (2022), 7 kap. 2 § miljöbalken.

skränkningar i rätten att använda mark eller vatten inom nationalparker .69Föreskrifterna kan variera för varje nationalpark eftersom de är anpassade för områdets naturtyp, friluftsliv och boende i närheten som tar del av områdets ekosystemtjänster. Som huvudregel gäller att länsstyrelsen i enskilda fall, får ge dispens från de föreskrifter som är meddelade för nationalparkerna, se 5 § nationalparksförordningen. Sådan dispens får dock enligt paragrafen endast ges om det finns särskilda skäl.

I Sverige finns för närvarande 29 nationalparker, som kan omfatta både mark- och vattenområden. Sju av dessa nationalparker omfattar marina miljöer men Kosterhavets nationalpark är år 2024 Sveriges enda marina nationalpark .70I denna nationalpark gäller t.ex. ett förbud mot att plocka ostron .71

Naturreservat (4–6 §§)

Naturreservat kan inrättas av en länsstyrelse eller en kommun. Syftet med ett naturreservat ska vara att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller tillgodose behov av områden för friluftsliv. Naturreservat är ett av de vanligaste sätten att långsiktigt skydda värdefull natur för biologisk mångfald och friluftsliv. Naturreservaten utgjorde år 2022 cirka 85 procent av all yta i Sverige som var skyddad med stöd av miljöbalken. Naturreservat består ofta av sammanhängande värdefull natur där både skog, våtmarker, öppna kulturlandskap, sjöar och vattendrag kan ingå .72Det finns också marina naturreservat, som ofta omfattar både hav, stränder och öar .73I ett beslut om naturreservat ska de inskränkningar i rätten att använda mark- och vattenområden som behövs för att uppnå syftet med reservatet anges, det kan t.ex. röra sig om förbud mot viss verksamhet, såsom visst fiske.

69 Ytterligare bestämmelser finns i nationalparksförordningen (1987:938). 70 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/arter-ochlivsmiljoer/atgarder-skydd-och-rapportering/skyddade-omraden/marina-skyddadeomraden/nationalparker-i-marin-miljo.html. 71 3 § 8 Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2024:4) om Kosterhavets nationalpark. Det finns dock vissa undantag från bestämmelsen enligt 5 § i föreskrifterna. 72 Naturvårdsverket (2022), s. 3. 73 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/arter-ochlivsmiljoer/atgarder-skydd-och-rapportering/skyddade-omraden/marina-skyddadeomraden/marina-naturreservat.html#h-Marinanaturreservat-0.

Länsstyrelsen eller kommunen får som huvudregel meddela dispens från föreskrifter som den meddelat för ett naturreservat om det finns särskilda skäl, se 7 kap. 7 § miljöbalken.

Biotopskyddsområde (11–11 b §§)

Små mark- eller vattenområden som är värdefulla livsmiljöer för hotade djur- eller växtarter, eller som annars är särskilt skyddsvärda, kan utgöra biotopskyddsområde n.74Två former av skydd finns, varav det generella biotopskyddet gäller för samtliga lätt igenkännbara områden av ett visst slag, t.ex. småvatten. Den andra typen av biotopskydd gäller först efter särskilt beslut av en kommun eller en länsstyrelse och kan omfatta t.ex. naturliga vattendrag, mynningsområden vid havskust samt naturliga sjöar och andra vatten som är naturligt fisktomm a.75

Inom ett biotopskyddsområde får man inte bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som kan skada naturmiljön, se 7 kap. 11 § andra stycket miljöbalken. Den myndighet eller kommun som beslutat om biotopskydd kan dock i enskilda fall meddela dispens från förbudet.

Djur- och växtskyddsområde (12 §)

En länsstyrelse eller kommun kan inrätta ett djur- eller växtskyddsområde om det, utöver förbud enligt 8 kap.1 och 2 §§miljöbalken eller enligt jakt- eller fiskelagstiftningen, behövs särskilt skydd av en växt- eller djurart inom ett område. I dag finns det cirka 1 000 djur- eller växtskyddsområden i Sverige .76Skyddet gäller främst markägarens eller allmänhetens rätt att uppehålla sig i området .77Det finns dock även möjligheter att inskränka rätten till jakt eller fiske inom området. Paragrafen har sitt ursprung i en bestämmelse som infördes i naturvårdslagen år 1974, och av förarbetena till denna framgår att avsikten var att bestämmelserna inte skulle få avsevärt försvåra på-

74 Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om biotopskyddsområden, se vidare i 7 kap. 11 § miljöbalken. 75 Se 5–8 §§ förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. samt de bilagor som bestämmelserna hänvisar till. 76 Lindahl, Miljöbalken (1998:808), 7 kap. 12 §. 77SOU 2021:51 s. 474.

gående markanvändning. Ekonomisk ersättning skulle därför inte kunna komma i fråga med anledning av bestämmelserna om djur- och växtskyddsområde n.78Om en sådan inskränkning var aktuell kunde i stället bestämmelserna om naturreservat användas, enligt vilka det var möjligt att få ersättnin g.79

Länsstyrelsen och kommunen får meddela föreskrifter om förvaltningen av djur- och växtskyddsområden. De får även meddela dispens från föreskrifter som meddelats, om det finns särskilda skäl. Sådan dispens får dock endast ges under förutsättning att det är förenligt med föreskriftens syft e.80

Utredningen kan konstatera att den ursprungliga bestämmelsen om djur- och växtskyddsområden tillkom innan det fanns möjlighet att meddela föreskrifter av naturvårdsintresse i fiskelagstiftningen .81

Miljöskyddsområde (19–20 §§)

Ett större mark- eller vattenområde får av regeringen förklaras som ett miljöskyddsområde, om det krävs särskilda föreskrifter på grund av att området eller en del av området är utsatt för föroreningar eller på annat sätt innebär att en miljökvalitetsnorm inte följs. Föreskrifter får endast meddelas för att tillgodose syftet med området och ska alltså ta sikte på aktuell förorening eller miljökvalitetsnorm. Föreskrifterna ska bara gälla verksamheter inom området och kan avse skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått som behövs för att tillgodose syftet med området. Länsstyrelsen får meddela dispens från föreskrifterna, om det finns särskilda skäl.

Vattenskyddsområde (21–22 §§)

Vattenskyddsområden får inrättas av en länsstyrelse eller kommun till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som utnyttjas eller kan komma att utnyttjas för vattentäkt, dvs. bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning, värmeutvinning eller bevattnin g.82

78Prop. 1974:166 s. 118. 79 Svenning, Miljöbalken (1998:808) 7 kap. 12 §, Karnov (JUNO). 80 9 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken. 81 Såsom nämnts tidigare infördes regleringen om naturvårdens intresse, som finns i 20 § miljöbalken, först i fiskelagen på 1990-talet. 8211 kap. 5 § miljöbalken.

Länsstyrelsen eller kommunen ska meddela föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom området som behövs för att tillgodose syftet med området.

Länsstyrelsen eller kommunen får meddela dispens från föreskrifter som den har meddelat för ett vattenskyddsområde, om det finns särskilda skäl. I vissa fall kan även en kommunal nämnd ges möjlighet att meddela undantag från sådana föreskrifter.

Natura 2000 (27–29 b §§)

Natura 2000 är ett nätverk av skyddade områden i hela EU och består av naturområden med arter eller naturtyper som i ett europeiskt perspektiv är särskilt skyddsvärd a.83Natura 2000-områden regleras inom EU-rätten i art- och habitatsdirektivet samt fågeldirektivet. I Sverige finns drygt 4 000 olika Natura 2000-områden på en sammanlagd yta av mer än sju miljoner hektar .84Om en verksamhet på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett naturområde som är förtecknat enligt 7 kap. 27 § 1 eller 2 krävs tillstånd för verksamheten ,85vilket vi återkommer till. Värt att tillägga är att bestämmelserna i balken som rör de naturområden som är förtecknade enligt 7 kap. 27 § 1 eller 2 i balken, ska tillämpas också i Sveriges ekonomiska zon .86

Föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. miljöbalken

Såsom nämnts tidigare har även föreskrifter om skydd för biologisk mångfald meddelade med stöd av 8 kap. miljöbalken företräde framför fiskelagens bestämmelser enligt den nuvarande regleringen i fiskelagen .87EU:s art- och habitatdirektiv har delvis genomförts genom bestämmelser i 8 kap. miljöbalken. Kapitlet innehåller inte några direkt tillämpliga materiella bestämmelser om skydd av arter utan bestämmelserna bemyndigar regeringen, eller den myndighet

83 Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/skyddadnatur/olika-former-av-naturskydd/natura-2000-omraden/. 84 Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/skyddadnatur/olika-former-av-naturskydd/natura-2000-omraden/. 85 Se 7 kap. 28 a § miljöbalken. Värt att notera är att tillstånd inte krävs om verksamheten direkt hänger samman med eller är nödvändig för skötseln och förvaltningen av det berörda området. Se även EU-domstolens dom i mål C‑683/16 om tolkningen av artikel 11 i grundförordningen. 867 kap. 32 § miljöbalken. 87 Se 3 § fiskelagen.

som regeringen bestämmer, att ge olika föreskrifter rörande sådant skydd. Den närmare regleringen finns i artskyddsförordningen (2007:845).

Här kan nämnas att det i 8 kap. 1 § miljöbalken finns ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet döda, skada, fånga eller störa vilt levande djur. Av bestämmelsen framgår dock att särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske. Regleringen i 8 kap. 2 § miljöbalken rör växter, och även beträffande dessa får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela närmare föreskrift er88. Värt att nämna är att kapitlet också innehåller kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om invasiva arter ,89och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, har möjlighet att meddela flera föreskrifter som kompletterar regleringen i förordningen .90Här kan nämnas att signalkräfta ses som en invasiv främmande art.

Av 3 § artskyddsförordningen framgår att bestämmelser som innebär artskydd också finns i jaktlagen och fiskelagen samt i föreskrifter som meddelats med stöd av de lagarna. Här kan noteras att arter av fisk, vattenlevande blötdjur eller vattenlevande kräftdjur som omfattas av art- och habitatdirektivet kan fredas genom bestämmelser i fiskelagstiftningen, och inte miljölagstiftninge n.91De arter som detta gäller för är: tjockskalig målarmussla, sirlig skivsnäcka, flodpärlmussla och havsnejonöga. Ett ytterligare antal fiskarter omfattas av Bernkonventionens artikel 7, som omfattar skydd och reglerat nyttjande av djurarter .92Artskyddsförordningens bestämmelser kan delas upp i tre huvudsakliga delar, där de två första delarna bedöms

88 I 8 kap. 2 § miljöbalken finns följande reglering: Föreskrifter om förbud att inom landet eller del av landet ta bort, skada eller ta frö eller andra delar från vilt levande växter får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Sådana föreskrifter får meddelas, om det finns risk för att en vilt levande växtart kan komma att försvinna eller utsättas för plundring eller om det krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden om skydd av en sådan art. 89 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 av den 22 oktober 2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. 90 Se 8 kap.3 och 4 §§miljöbalken. Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (2018:1939) om invasiva främmande arter. 91 I 4 a och 5 §§artskyddsförordningen finns uttryckliga bestämmelser om att förbuden i paragraferna inte gäller vid fiske, och att i fråga om fiske finns bestämmelser med motsvarande innebörd i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. 92SOU 2021:51 s. 490.

beröra fisket .93Den första delen i förordningen rör fridlysning och genomför bl.a. bestämmelserna om fridlysning i art- och habitatdirektivet. Den andra delen rör kommersiella aktiviteter och har sin grund i CITES-konventionen och motsvarande regelverk inom EU, men innehåller också reglering om kommersiella aktiviteter med fridlysta arter.

Miljöbalkens allmänna hänsynsregler bör kunna medföra att hårdare krav i vissa fall ställs på fisket än vad som följer av fiskelagstiftningen

I enlighet med huvudregeln om parallellt tillämpliga lagstiftningar ska alltså de allmänna hänsynsreglerna m.m. i 2 kap. miljöbalken, om de bedöms tillämpliga enligt vad vi redogör för nedan, gälla även för fiske enligt den nuvarande regleringen .94Dessa bestämmelser kan i vissa fall ställa mer långtgående krav än fiskelagstiftningen .95I korthet kan följande sägas om regleringen i kapitlet. Enligt den inledande paragrafen är alla som bedriver eller avser bedriva en verk-

samhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som

följer av kapitlet iakttas .96I fråga om åtgärder är det dock endast åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet, som omfattas av kapitlet .97Av förarbetena framgår att med åtgärder av försumbar betydelse avses åtgärder som i det enskilda fallet saknar eller endast har marginell betydelse för miljön, och som med hänsyn till sin karaktär inte rimligen bör omfattas av bindande hänsynsregler. Det framgår även att det framför allt är åtgärder som vidtas av enskilda som kan utgöra åtgärder av försumbar betydelse, där en korrekt miljökonsekvensanalys svårligen kan göras. Som exempel nämns val av bostad och semestersysselsättnin g.98Enligt utredning-

93 Närmare beskrivningar av artskyddsförordningen finns i SOU 2021:51 s. 482 ff. 94 Bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken har vi beskrivit närmare i avsnitt 6.2.3 i utredningens delbetänkande, SOU 2023:74 s. 174–187. 95 Michanek & Zetterberg (2021), s. 581. 96 I 2 kap. 1 § första stycket miljöbalken regleras att när frågor prövas om tillåtlighet, tillstånd, godkännande och dispens och när sådana villkor prövas som inte avser ersättning samt vid tillsyn enligt denna balk är alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skyldiga att visa att de förpliktelser som följer av detta kapitel iakttas. Detta gäller även den som har bedrivit verksamhet som kan antas ha orsakat skada eller olägenhet för miljön. Av denna reglering framgår den s.k. bevisbörderegeln. 97 Även sådana åtgärder kan, särskilt om de bedrivs i stor utsträckning dock ha påverkan på miljön. Sådan påverkan kan hanteras genom bestämmelser om miljökvalitetsnormer. 98Prop. 1997/98:45, Del 2 s. 13.

ens bedömning bör i vart fall visst fritidsfiske kunna ses som åtgärder av försumbar betydelse i det enskilda fallet, och därför inte omfattas av kraven i 2 kap. miljöbalken. Yrkesmässigt fiske bör däremot ses som en sådan verksamhet som omfattas av de allmänna hänsynsreglerna.

När det kommer till de materiella kraven som följer av 2 kap. miljöbalken kan följande nämnas. Den som fiskar eller planerar att fiska ska skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till fiskets art och omfattning, för att skydda miljön mot skada eller olägenhe t99. Den ska också utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att fisket medför skada eller olägenhet för miljön. I samma syfte ska den som fiskar yrkesmässigt använda bästa möjliga teknik, vilket t.ex. kan medföra att vissa fiskeredskap och fiskemetoder ska användas .100Försiktighetsmåtten ska vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för bl.a. miljön .101Platsen för fisket ska vidare vara lämplig med hänsyn till att ändamålet med fisket ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för miljön .102

De ovan nämnda kraven gäller som utgångspunkt i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla de m.103Det innebär alltså att en avvägning ska göras mellan miljöhänsyn och andra hänsyn när kraven på fisket ska bedömas. I förarbetena uttrycks att kostnaden för att uppfylla hänsynsreglerna ska vara motiverad från miljösynpunkt, vilket innebär att proportionen mellan den nytta som skyddsåtgärden eller försiktighetsmåttet medför inte får vara orimligt med hänsyn till den kostnad åtgärden föranleder .104Från denna huvudregel finns ett viktigt undantag; högre krav ska ställas när det är motiverat utifrån bestämmelser om miljökvalitetsnormer .105För fiskets del är otvivelaktigt miljökvalitetsnormerna för vatten av störst intresse. Dessa regleras i 5 kap. 4 § miljöbalken. Av den bestämmelsen

992 kap. 2 § miljöbalken, det s.k. kunskapskravet. 1002 kap. 3 § första stycket miljöbalken. Här framgår krav på försiktighetsmått och kravet på bästa möjliga teknik. 1012 kap. 3 § andra stycket miljöbalken. Här framgår den s.k. försiktighetsregeln. 1022 kap. 6 § första stycket miljöbalken, det s.k. lokaliseringskravet. 1032 kap. 7 § första stycket miljöbalken, den s.k. skälighetsregeln. 104Prop. 1997/98:45, Del 2 s. 25. 1052 kap. 7 § andra stycket miljöbalken. När det gäller formuleringen i det nämnda stycket så avviker den från övriga formuleringar i kapitlet. Trots att det inte nämns uttryckligen i lagtexten får myndigheterna anses ha bevisbördan för att hårdare krav enligt det andra stycket ska ställas, se prop. 2009/10:184 s. 73.

framgår bl.a. att en myndighet inte får tillåta att en verksamhet eller en åtgärd påbörjas eller ändras om det, trots åtgärder för att minska föroreningar eller störningar från andra verksamheter ger upphov till en sådan ökad förorening eller störning som innebär att vattenmiljön försämras på ett otillåtet sätt eller som har sådan betydelse att det äventyrar möjligheten att uppnå den status eller potential som vattnet ska ha enligt en miljökvalitetsnorm. Bestämmelsen är inte endast tillämplig vid förhandsprövningar enligt balken utan även vid tillsyn .106Det så kallade ”icke-försämringskravet” som framgår av 5 kap. 4 § första stycket miljöbalken har dock endast bedömts gälla i förhållande till miljökvalitetsnormer som har sitt ursprung i ramvattendirektive t.107 Miljökvalitetsnormerna för havsmiljön och som har sitt ursprung i havsmiljödirektivet, har alltså inte ansetts omfattas av detta krav .108

När det gäller ytvattenförekomster, för vilka det finns reglering i ramvattendirektivet, har EU-domstolen uttalat att det föreligger en försämring så fort statusen hos minst en av de ekologiska kvalitetsfaktorerna blir försämrad med en klass, även om denna försämring inte leder till en försämring av klassificeringen av ytvattenförekomsten som helhet .109I fråga om miljökvalitetsnormer för ytvatten ska följande biologiska kvalitetsfaktorer för sjöar och vattendrag beaktas:

  • växtplankton i sjöar,
  • makrofyter i sjöar,
  • kiselalger i sjöar och vattendrag,
  • bottenfauna i sjöar,
  • bottenfauna i vattendrag,
  • fisk i sjöar, och
  • fisk i vattendr ag.110

106Prop. 2017/18:243 s. 191. 107SOU 2020:83 s. 455. 108 Ibid. 109 EU-domstolens dom den 1 juli 2015 i mål C-461/13, den så kallade Weserdomen. 110 De biologiska bedömningsgrunderna framgår av bilaga 1 till Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (2019:25) om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten.

I vissa fall bör fiskeverksamhet enligt den nuvarande regleringen behöva förprövas enligt bestämmelserna i miljöbalken

Inget fiske är generellt tillståndspliktigt enligt miljöbalken, men prövning bör kunna komma i fråga i vissa situationer .111T.ex. är det möjligt att det i föreskrifter för de skyddade områdena som beskrivits ovan finns krav på tillstånd för att få bedriva en viss typ av fiske. Förprövning kan också aktualiseras enligt andra bestämmelser i balken .112

Bestämmelserna om Natura 2000-tillstånd

Såsom nämnts tidigare i texten krävs s.k. Natura 2000-tillstånd för en verksamhet som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område som är förtecknat enligt 7 kap. 27 § 1 eller 2 miljöbalken .113Värt att tillägga är att bestämmelserna i balken som rör de naturområden som är förtecknade enligt 7 kap. 27 § 1 eller 2 i balken, ska tillämpas också i Sveriges ekonomiska zon .114

Havs- och vattenmyndigheten arbetar för att regleringen av fiske ska vara utformad så att tillståndsprövningar enligt bestämmelserna om Natura 2000-områden inte ska behövas för fiske i havet .115Utredningen känner bara till att tillståndsprövning har förekommit beträffande fiske av läppfisk inom Natura 2000-områden på västkusten .116

111 Christiernsson & Michanek (2016), s. 17. 112 Med begreppet förprövning avses i detta betänkande prövning inom ramen för ett tillstånds- eller anmälningsförfarande, se bl.a. rättsfallet MÖD 2013:7 angående Mark- och miljööverdomstolens användning av begreppet förprövning. 113 Se 7 kap. 28 a § miljöbalken. Värt att notera är att tillstånd inte krävs om verksamheten direkt hänger samman med eller är nödvändig för skötseln och förvaltningen av det berörda området. 1147 kap 32 § miljöbalken. 115 Regeringens lagrådsremiss, Naturvårdshänsyn vid fiske i havet för att skydda Natura 2000-områden, s. 23. 116 Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 23 maj 2014 i ärendenummer 521-17087-2014, 521-17911-2014, 521-16948-2014, 521-16949-2014, 521-17139-2014, 521-17916-2014, 521-6951-2014, 521-16954-2014, 521-17138-2014, 521-17915-2014, 521-17141-2014, 521-17917-2014, 521-17908-2014, 521-17085-2014, 521-17369-2014, 521-17919-2014, 521-16927-2014, 521-16929-2014, 521-16917-2014, 521-16918-2014, 521-16936-2014, 521-16940-2014, 521-16933-2014, 521-16934-2014, 521-16920-2014, 521-16923-2014, 521-16939-2014 och 521-16941-2014.

Bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet

I 9 kap. miljöbalken finns regler om miljöfarlig verksamh et117, vilka kompletteras av bestämmelser i miljöprövningsförordningen. Tillsynsmyndigheten kan förelägga en verksamhetsutövare som bedriver en miljöfarlig verksamhet som medför risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön, och som inte är en tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, att söka tillstånd för verksamheten .118

Bestämmelserna om vattenverksamhet

Enligt utredningens uppfattning bör även bestämmelserna om vattenverksamhet kunna aktualiseras vid fiske. Med vattenverksamhet avses bl.a. uppförande av en anläggning i ett vattenområd e.119Enligt utredningens uppfattning bör uppförandet av fasta fiskeredska p120i vart fall i vissa fall kunna ses som uppförande av en anläggning enligt bestämmelserna om vattenverksamhet .121Huvudregeln är att tillstånd krävs för all typ av vattenverksamhet .122Från denna huvudregel finns flera undantag, bl.a. att det räcker med en anmälan till tillsynsmyndigheten vid:

117 Enligt 9 kap. 1 § miljöbalken avses med miljöfarlig verksamhet:

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än det som avses i första punkten eller genom förorening av mark, luft, vattenområde, eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande. Christiernsson & Michnek (2016), s. 17 f, behandlar frågan om fiske kan ses som miljöfarlig verksamhet. 118 Se 9 kap. 6 a § miljöbalken. 11911 kap. 3 § miljöbalken. 120 Av 7 § fiskelagen framgår att med fast redskap menas fiskebyggnad eller fiskeredskap med ledarm om fiskeredskapet är fastsatt vid botten eller stranden och avser stå kvar mer än två dygn i följd. 121 Av förarbetena till bestämmelsen framgår att den aktuella bestämmelsen som rör uppförande av en anläggning, avser vattenverksamhet i ytvatten. Enligt förarbetena är sådan vattenverksamhet till att börja med byggande och andra arbeten i vatten. Vanligt förekommande är uppförande av dammar, vägbankar, bropelare, bryggor och pirar. Även kabeldragning och anläggande av flytbryggor brukar anses omfattat av definitionen. Det anges uttryckligen att även ändring, lagning och utrivning av nämnda anläggningar utgör vattenverksamhet, se prop. 1997/98:45, Del 2 s. 126. 122 Se 11 kap. 9 § miljöbalken.

  • uppförande av en anläggning i ett vattendrag om den bottenyta som verksamheten omfattar i vattendraget uppgår till högst 500 kvadratmeter, och
  • uppförande av en anläggning i ett annat vattenområde än ett vattendrag om den bottenyta som verksamheten omfattar i vattenområdet uppgår till högst 3 000 kvadrat meter.123

Skulle det vara uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena krävs dock varken tillstånd eller anmälan .124När det gäller inverkan på vattenförhållandena avses bl.a. inverkan på ett vattenområdes användning för båttrafik .125

Utredningen känner dock inte till att uppförandet av något fast redskap har anmälts eller tillståndsprövats enligt bestämmelserna om vattenverksamhet. Vi återkommer till detta i kapitel 10.

Värt att notera är att det i miljöbalken finns särskilda bestämmelser om vattenverksamhet som kopplar till fiske. Av 11 kap. 8 § första stycket miljöbalken framgår att den som vill bedriva en vattenverksamhet som kan skada fisket är skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkor eller förelägganden i övrigt som på grund av verksamheten kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av vattenverksamheten eller i angränsande vattenområd e.126I 28 kap. 13 § miljöbalken framgår vidare att förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket. Bestämmelsen kopplar i sin tur till regleringen enligt 31 kap. 16 § miljöbalken, enligt vilken ersättning ska betalas för skada till följd av sådant förbud mot fiske.

12319 § förordningen (1998:1388) om vattenverksamheter. 124 Fiskaren står risken om någon anmälan/tillstånd inte görs/söks och har bevisbördan för att undantagsregeln är tillämplig, se Bengtsson m.fl., (2022), 11 kap. 12 § miljöbalken. 125 Bengtsson m.fl. (2022), 11 kap. 13 § miljöbalken. 126 Av paragrafen framgår vidare att om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor eller ett föreläggande inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som verksamhetsutövaren därigenom skulle förorsakas, kan verksamhetsutövaren befrias från en sådan skyldighet. Det framgår vidare att vad som i paragrafen sägs om fisk även ska gälla vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur. Paragrafen innehåller slutligen en upplysningsparagraf om att bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som får bestämmas i stället för att det meddelas villkor eller förelägganden enligt första stycket finns i 6 kap. 5 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Bestämmelserna om samråd vid ändring av naturmiljön enligt 12 kap. 6 § miljöbalken

Av 12 kap. 6 § första stycket miljöbalken framgår att om en verksamhet, som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i balken kan komma att väsentligt ändra naturmiljön ska anmälan om samråd göras hos den myndighet som utövar tillsyn enligt 26 kap. eller bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel .127

Enligt förarbetena har samrådsparagrafen bedömts ha en viktig funktion som komplement till regler om tillståndsplikt .128I förarbetena nämns exempel på verksamheter som det kan vara motiverat att anmäla för samråd. Dessa är större schaktningar och dräneringar, upptagande av ledningsgator, förvandling av åkermark till skogsmark, skydds- och kompensationsdikning, uppförande av radio- och telemaster samt tippning av schakt- och rivningsmassor. Utredningen känner dock inte till att det gjorts någon anmälan om samråd enligt paragrafen kopplat till fisk e.129

9.9.3. Skälen till utredningens förslag

Utredningen kan konstatera att fiske- och miljölagstiftningarna har överlappande tillämpningsområden, men att man i tidigare förarbeten inte närmare analyserat och motiverat utformningen av den nuvarande lagvalsbestämmelsen i 3 § fiskelagen. Enligt nuvarande reglering ska fiskelagen inte tillämpas om den strider mot föreskrifter som meddelats med stöd av 7 och 8 kap. miljöbalken. Enligt utredningens bedömning är det i praktiken främst föreskrifter som kan meddelas med stöd av 7 kap. miljöbalken, som kan ha företräde framför fiskelagens bestämmelser. EU-rätten påverkar dock förutsättningarna att tillämpa

127 Paragrafen innehåller vidare ytterligare bestämmelser, bl.a. om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av verksamheter eller åtgärder som kan medföra skada på naturmiljön. Paragrafen innehåller även en bestämmelse om att den myndighet som avses i första stycket får förelägga den anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till ersättning vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap. miljöbalken. 128Prop. 1997/98:45, Del 2 s. 150. 129 Christiernsson och Michanek för resonemang om att samrådsregeln i ett flertal situationer borde kunna aktualiseras för fiske, se Christiernsson & Michanek (2016), s. 18.

nationell miljölagstiftning på fisket .130Enligt utredningens uppfattning bör frågor om förhållandet mellan fiske- och miljölagstiftningen utredas närmare, i syfte att skapa klarhet för de enskilda som omfattas av fiskelagstiftningen i fråga om vilka bestämmelser som är tillämpbara, men även för de myndigheter som utövar tillsyn över fisket. Utredningen har dock inte något särskilt uppdrag att närmare analysera förhållandet mellan lagstiftningarna och föreslå ändringar i denna del, mot denna bakgrund bedömer utredningen att den moderniserade fiskelagen även fortsättningsvis ska innehålla en lagvalsbestämmelse i förhållande till miljöbalkens bestämmelser. Den moderniserade fiskelagen ska inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Lagen ska fortsättningsvis också innehålla en upplysning om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder och att dessa bestämmelser finns i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken.

Utredningen noterar avslutningsvis att även en eventuell inskränkning i möjligheterna att tillämpa miljöbalken på fiske faller utanför utredningens uppdr ag.131

9.10. Lagen ska endast innehålla vissa ord och uttryck som definieras i nuvarande fiskelagstiftning

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser

om ord och uttryck som används i lagen. Flera ord och uttryck ska ha samma betydelse som i EU:s förordningar inom den gemensamma fiskeripolitiken. Vissa av de definierade begreppen i den nuvarande nationella lagstiftningen ska dock även fortsättningsvis ha samma betydelse som i dag.

Den föreslagna regleringen saknar delvis motsvarighet i den nu gällande fiskelagstiftningen.

130 Här kan noteras att det i lagrådsremissen som beslutades den 29 augusti 2024, Naturvårdshänsyn vid fiske i havet för att skydda Natura 2000-områden, redogörs för medlemsstaternas möjligheter att tillämpa nationell miljölagstiftning på fiske när Natura 2000-områden berörs. 131 Utredningen noterar att regeringen avser se över Havs- och vattenmyndighetens ansvar för ett samordnat genomförande av EU:s miljölagstiftning och EU:s gemensamma fiskeripolitik, se prop. 2023/24:15 s. 50.

9.10.1. Som utgångspunkt ska begreppen i lagen ha samma betydelse som i EU:s förordningar

I avsnitt 8.3.2 under rubriken ”Språket i en moderniserad fiskelagstiftning” har utredningen redogjort för sin uppfattning att ord och uttryck som används i den moderniserade fiskelagstiftningen som utgångspunkt bör vara anpassade till de som förekommer i EU:s rättsakter inom området.

Den nu gällande fiskelagen innehåller reglering om vad som avses med begreppen fisk, fiske och utöver det fasta respektive rörliga red-

skap. Även begreppet handredskap, som är en typ av rörligt redskap,

definieras. Nedan går vi in på utredningens överväganden avseende fortsatt användning och eventuell innebörd av dessa ord och uttryck. I fiskelagen finns också bestämmelser om vilken betydelse olika begrepp ska ha i Torneälvens fiskeområde, vi återkommer till detta i kapitel 13. Vi kommer också att återkomma till nya begrepp som vi föreslår ska definieras i den moderniserade fiskelagstiftningen i samband med att vi redogör för utredningens förslag till materiella bestämmelser där dessa uttryck används, i de fall det bedöms finnas behov av det.

9.10.2. I den moderniserade fiskelagen ska begreppen fasta och rörliga redskap även fortsättningsvis användas

Förslag: I den moderniserade fiskelagen ska begreppen fasta

och rörliga redskap även fortsättningsvis användas.

Bakgrunden till utredningens förslag

I fiskelagen görs det i dag skillnad mellan fasta respektive rörliga redskap. Begreppet fast redskap definieras som fiskebyggn ad132och fiskeredskap med ledarm, om redskapet är fastsatt vid botten eller stranden och avses stå kvar i mer än två dygn i följd .133Av fiskelagen framgår vidare att med rörligt redskap aves ett fiskeredskap som inte är ett fast redskap .134Uppdelningen av redskap i fasta respektive rör-

132 Se SOU 1947:47 s. 86 angående begreppet fiskebyggnad. 133 7 § första stycket fiskelagen. 134 7 § andra stycket fiskelagen.

liga redskap har funnits i lagstiftningen sedan 1896 års lag om rätt till fisk e.135Den nämnda lagen innehöll ett krav på lov eller tillstånd för att få använda fasta redskap i sådana vattenområden som inte omfattades av strandägarens rätt .136Definitionen av vad som är att anse som ett fast redskap har dock kommit att modifieras över tid .137I förarbetena till den nu gällande fiskelagen anges att innebörden av begreppen fasta och rörliga redskap, inte överensstämmer med vad flertalet svenskar skulle hänföra till fasta respektive rörliga redskap, men att begreppen är inarbetade hos många fiskare. Men hänsyn till det och till att uppdelningen mellan de olika redskapstyperna användes när rätten till fiske i vissa vatten reglerades, ansåg man att det vid fiskelagstiftningens revidering under början av 1990-talet saknades skäl att ändra indelningsgrunden .138Här ska tilläggas att det inte gjordes några större materiella ändringar i bestämmelserna om rätt till fiske i enskilt vatten när fiskelagen infördes. Bestämmelserna fördes i stället i princip oförändrade över till fiskelagen från 1950 års lag om rätt till fiske.

Den uppdelning som i dag finns mellan olika typer av fiskeredskap infördes alltså samtidigt som fiskeflottorna motoriserades .139Fiskeredskapen och fiskemetoderna har utvecklat sedan dess. Numera brukar man dela upp redskap i aktiva respektive passiva redskap.

Passiva redskap kan beskrivas som redskap som man sätter ut eller

placerar så att den vattenlevande organismen på ett eller annat sätt fastnar eller kvarhålls i redskapet. Drivgarn och ryssjor kan nämnas som exempel på sådana redskap. Med aktiva redskap avses redskap som vanligen dras genom vattnet och därigenom fångar organismen. Landvad och trål kan nämnas som exempel på aktiva redskap .140Regleringen inom EU:s gemensamma fiskeripolitik bygger på en uppdelning av aktiva och passiva redskap, och begreppen fasta och rörliga redskap förekommer normalt sett inte där enligt vad utred-

135SOU 1947:47 s. 79. 136 1 och 2 §§ 1896 års lag om rätt till fiske. Se SOU 1925:19 s. 335 ff. Regleringen är beskriven i avsnitt 3.2.2. 137Prop. 1992/93:232 s. 24 ff. och Ds 1992:70 s. 63 ff. 138Prop. 1992/93:232 s. 26. 139 Ask & Svedäng (2019), s. 26 f. 140 Fiskeriverket (2004), s. 2.

ningen känner till .141I sammanhanget kan nämnas att begreppet

passiva redskap definieras i genomförandeförordninge n,142på följande

sätt:

passiva redskap: fångstredskap som inte kräver att man aktivt rör på dem för att de ska fånga fisk, bland andra

1. nät, insnärjningsnät, grimgarn, fiskfällor,

2. drivgarn och drivande grimgarn, vilka kan vara försedda med förankring, flöten och navigationshjälpmedel, samt

3. långbackor, långrevar, tinor och fällor .143

Skälen till utredningens förslag

Indelningen av redskap i fasta respektive rörliga redskap har historiska förklaringar och stor betydelse i den nuvarande regleringen om rätten till fiske i fiskelagen. Indelningen framstår dock vara föråldrad och i EU:s förordningar inom den gemensamma fiskeripolitiken utgår man i stället ifrån en indelning i aktiva respektive passiva redskap. Mot bakgrund av att regleringen av fasta och rörliga redskap kopplar till civilrättslig reglering i fiskelagstiftningen, som utredningen inte avser ändra, bör dock begreppen även användas i den moderniserade fiskelagstiftningen.

141 Här kan jämförelse göras med definitionen av begreppet fiskeinsats i kontrollförordningen, som kommer att träda i kraft den 10 januari 2026. Av artikel 4.1a i kontrollförordningen kommer att framgå att med fiskeinsats avses ”verksamhet som innebär sökande efter fisk, utsättning, släpning och upptagning av aktiva fiskeredskap, utsättning och upptagning av passiva fiskeredskap, inbegripet det led då redskapen befinner sig i vattnet, samt överflyttning av eventuell fångst från redskapen och förvaringskassarna eller från en transportkasse till odlingskassar.” 142 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. 143 Artikel 2.6 i genomförandeförordningen.

9.10.3. Begreppet handredskap ska definieras i den moderniserade fiskelagen

Förslag: I den moderniserade fiskelagen ska det finnas en defini-

tion av begreppet handredskap som motsvarar nuvarande begrepp.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom nämnts i inledningen av avsnittet innehåller fiskelagen även en definition av begreppet handredskap. Med handredskap avses spö, pilk och liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och högst tio krokar .144Begreppet handredskap förekommer även i äldre lagstiftning. I 1950 års lag om rätt till fiske användes begreppet i paragrafen som reglerade det fiske som var fritt för var och en på ostkusten och i de stora sjöarna. I fråga om redskap användes skrivningen ”metspö, kastspö, pilk och liknande handredskap som är utrustat med lina och krok”. Av paragrafen framgick vidare att redskapet dock inte fick ha mer än tio krokar .145Av förarbetena till den nuvarande fiskelagen framgår att den definition av begreppet handredskap som tagits in i fiskelagen bygger på den ovan angivna regleringen i 1950 års lag om rätt till fisk e.146

Begreppet handredskap förekommer även i EU:s regleringar. Av den ändrade artikel 55 i kontrollförordningen som rör fritidsfiske, framgår att kommissionen genom genomförandeakter får fastställa närmare bestämmelser om märkningen av redskap som används för fritidsfiske, förutom handredskap, på ett enkelt och proportionerligt sätt .147Någon definition av begreppet handredskap förekommer dock inte i EU:s förordningar inom den gemensamma fiskeripolitiken enligt vad utredningen känner till.

144 7 § tredje stycket fiskelagen. 145 20 a § 1950 års lag om rätt till fiske. 146Prop. 1992/93:232 s. 64 f. 147 Artikel 55.6 b i kontrollförordningen.

Skälen till utredningens förslag

Begreppet handredskap bör mot bakgrund av regleringen om frifiskerätt, som vi återkommer till i bl.a. avsnitt 10.2.1, även fortsättningsvis definieras som spö, pilk och liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och högst tio krokar. Detta begrepp är dock inte helt i överensstämmelse med definitionen av handredskap i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, se vidare i kapitel 12.

9.10.4. Begreppet fisk ska även fortsättningsvis användas som ett samlande begrepp för fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur

Förslag: I den moderniserade fiskelagen ska det finnas en defini-

tion av begreppet fisk som motsvarar nuvarande begrepp.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom vi har nämnt tidigare regleras i 4 § fiskelagen att vad som sägs i lagen om fisk även ska gälla vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur, se avsnitt 9.6 ovan .148

Skälen till utredningens förslag

Utredningen har övervägt om begreppet fisk även fortsättningsvis bör användas som ett samlande begrepp för fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, eller om det skulle bli tydligare för de som tillämpar lagstiftningen om begreppen fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur i stället skrivs ut i de enskilda bestämmelserna. Mot bakgrund av att begreppet fisk är ett inarbetat begrepp i fiskelagstiftningen i dag, som under lång tid har avsett både fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, är utredningen av uppfattningen att begreppet även i den moderniserade fiskelagstiftningen bör användas på det sätt som görs i dag. Att använda begreppet fisk som ett samlande begrepp bör också kunna bidra till att bestämmelserna i lagstiftningen blir enklare att läsa.

1484 § fiskelagen.

Att begreppet fisk avser både fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur ska framgå av den moderniserade fiskelagens inledande bestämmelse om definitioner.

9.10.5. Begreppet fiske ska även användas i den moderniserade fiskelagstiftningen men definitionen ska moderniseras

Bedömning: Begreppet fiske tydliggörs genom utredningens för-

slag om en paragraf som avser vilka organismer som omfattas av lagens förslag om fiske.

Bakgrunden till utredningens förslag

I fiskelagen används begreppet fiske, som definieras som verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk .149I förarbetena till bestämmelsen anges att skörd av alger ibland benämns som fiske men att sådan verksamhet dock faller utanför begreppet fiske i lagens menin g.150

Begreppet fiske används även inom EU-rätten, ofta sammansatt med något annat ord. I grundförordningen definieras t.ex. begreppet

skonsamt fiske som användning av selektiva fiskemetoder som har en

låg skadlig inverkan på de marina ekosystemen eller som kan resultera i låga bränsleutsläpp, eller både och. Enligt vad utredningen känner till definieras inte begreppet fiske inom EU-rätten. I grundförordningen definieras i stället begreppet fiskeverksamhet som sökande efter fisk, utsättning, utplacering, släpning och upptagning av fiskeredskap, ombordtagning av fångster, omlastning, bevarande ombord, överföring, placering i bur, gödning och landning av fisk och fiskeriprodukter .151I den ändrade kontrollförordningen definieras vidare begreppet fiskeinsats som verksamhet som innebär sökande efter fisk, utsättning, släpning och upptagning av aktiva fiskeredskap, utsättning och upptagning av passiva fiskeredskap, inbegripet det led då redskapen befinner sig i vattnet, samt överflyttning av eventuell fångst

1495 § fiskelagen. 150Prop. 1992/93:232 s. 63. 151 Artikel 4.28 i grundförordningen.

från redskapen och förvaringskassarna eller från transportkasse till odlingskassar .152

I sammanhanget är det relevant att jämföra med hur begreppet

jakt har definierats i jaktlagstiftningen. Av 2 § jaktlagen framgår att

med jakt avses att fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt. Till jakt räknas också att göra ingrepp i viltets bon och att ta eller förstöra fåglars ägg.

Skälen till utredningens förslag

Begreppet fiske tydliggörs genom utredningens förslag om en paragraf som avser vilka organismer som omfattas av lagens förslag om fiske. Någon särskild definition av begreppet bedöms därför inte behövas.

9.11. Förordningen ska också innehålla vissa inledande bestämmelser

Förslag: I förordningen ska det tas in inledande bestämmelser om

förordningens innehåll som förtydligar att det i förordningen finns kompletterande bestämmelser till bestämmelser i EU-förordningarna inom den gemensamma fiskeripolitiken som fiskelagen kompletterar, och kompletterande bestämmelser till den moderniserade fiskelagen.

Av de inledande bestämmelserna ska det även framgå vilka kapitel som förordningen innehåller, med stöd av vilka bestämmelser som förordningen är meddelad och att ord och uttryck i förordningen har samma betydelse som i den moderniserade fiskelagen.

9.11.1. Skälen till utredningens förslag

Såsom utredningen har redogjort för i avsnitt 8.3.2 ska den moderniserade fiskeförordningens indelning i kapitel i huvudsak följa samma systematik som indelningen i den moderniserade fiskelagen.

152 Artikel 4. 1a i kontrollförordningen.

Utredningen är av uppfattningen att även den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla ett kapitel med inledande bestämmelser .153

De inledande bestämmelserna ska innehålla reglering som tydliggör att det i förordningen finns kompletterande bestämmelser till bestämmelser i EU-förordningarna inom den gemensamma fiskeripolitiken som fiskelagen kompletterar. Det ska också framgå att förordningen även innehåller kompletterande bestämmelser till fiskelagen.

Av de inledande bestämmelserna ska det även framgå vilka kapitel som förordningen innehåller och med stöd av vilka bestämmelser som den moderniserade fiskeförordningen är meddelad. Av regleringen ska det också framgå att ord och uttryck i förordningen har samma betydelse som i den moderniserade fiskelagen.

153 Den nuvarande fiskeförordningen innehåller en inledande paragraf om förordningens övergripande innehåll. Förordningen om överlåtbara fiskerättigheter innehåller en inledande bestämmelse som tydliggöra att förordningen kompletterar lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

10. Förslag och bedömningar om rätt och möjligheter till fiske, grundläggande resursfördelning samt hur fiske i allmänhet får bedrivas

10.1. Inledning

I detta kapitel beskriver vi utredningens förslag och bedömningar om bestämmelser som rör rätt och möjligheter till fiske, grundläggande resursfördelning och hur fiske i allmänhet får bedrivas. I de efterföljande kapitlen kommer vi att beskriva förslag och bedömningar som särskilt rör bedrivandet av yrkesfiske och utövandet av fritidsfiske i havet respektive i sötvattensområden.

Vi kommer i inledningen av kapitlet att gå igenom den nu gällande lagstiftningen som rör rätt och möjligheter till fiske och kommer i samband med det att analysera lagstiftningen i dessa frågor. Vid denna genomgång är det bra att ha den nuvarande författningstexten tillgänglig vid läsningen.

Framställningen följer i huvudsak systematiken i författningsförslaget.

10.2. De grundläggande bestämmelserna om rätt och möjlighet till fiske

10.2.1. Bakgrund och nuvarande bestämmelser

Vi har i avsnitt 3.1 närmare beskrivit den historiska utvecklingen av både fisket och den reglering som rör fisket .1Av beskrivningen framgår att bestämmelser om vem som får fiska har funnits i fiskelagstiftningen under flera århundranden. I dagens lagstiftning finns bestämmelser om rätt och möjligheter till fiske i 8–18 a §§fiskelagen, i bilagan till lagen och i övergångsbestämmelserna. Enligt utredningens uppfattning kan fiske bedrivas enligt två olika grunder i dagens lagstiftning; med stöd av fiskerätt, vilket endast gäller i enskilt vatten, eller med stöd av bestämmelserna om fritt fiske .2Utöver dessa grundläggande bestämmelser i nationell rätt om vem som får fiska, finns vissa offentligrättsliga bestämmelser som begränsar möjligheterna att bedriva fiske. Regleringarna återfinns både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och i nationell lagstiftning. Här kan som exempel nämnas kravet på fiskelicens kopplat till yrkesmässigt fiske i havet i EU-lagstiftning en3, som träffar både det fiske som bedrivs med stöd av fiskerätt och med stöd av bestämmelserna om fritt fiske. Ett annat exempel på en begränsning är de nationella redskapsbegränsningarna för fisket med rörliga redskap som inskränker det fiske som bedrivs med stöd av bestämmelserna om fritt fisk e.4

Enskild fiskerätt i enskilt vatten

I den nuvarande fiskelagen anges att fisket i enskilt vatten tillhör fastighetsägaren .5Rätt till fiske i enskilt vatten kan också finnas med stöd av övergångsbestämmelserna till fiskelagen. I dessa anges att den nya lagen inte inskränker de rättigheter som kan följa av

1 Bestämmelserna om rätt till fiske beskrivs även i avsnitt 6.3.3. 2 Av prop. 1950:60 s. 177 ff., framgår att Lagrådet gör en uppdelning i två olika ”grunder” som ger rätt eller möjlighet till fiske, vilket vi kommer att återkomma till längre ned i texten. 3 Av regleringen följer att unionsfångstfartyg får användas för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser endast om det har en giltig fiskelicens. Se artikel 6.1 i den ändrade kontrollförordningen. 4 Se 9 a § fiskelagen. Vi kommer att återkomma till denna reglering i avsnitt 10.4.3 nedan. 59 § fiskelagen. Såsom vi behandlat tidigare finns även särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske, vilka vi inte kommer att gå in närmare på i denna framställning.

bestämmelserna i bl.a. 5 § 1950 års lag om rätt till fiske. Den paragrafen hade följande lydelse:

5 § I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

Genom att den nu gällande regleringen i fiskelagen endast anger att fisket i enskilt vatten tillhör fastighetsägaren, uppfattas rätt till fiske med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund omfattas av regleringen i övergångsbestämmelserna. Den rätt som förelåg vid tiden för fiskelagens ikraftträdande år 1994 kan fortfarande göras gällande med stöd av regleringen i övergångsbestämmelserna .6Utredningen noterar i sammanhanget att Högsta domstolen i Girjasmålet, som bl.a. rörde rätt till fiske, uttalat att rätt till fiske tidigare kunde förvärvas genom urminnes hävd ,7men att så inte längre är fallet .8I domen anges även att den rätt som har förvärvats med stöd av urminnes hävd fortfarande kan göras gällande enligt övergångsbestämmelserna till fiskelagen .9

Den ovan nämnda 5 § ändrades aldrig under tiden 1950 års lag om rätt till fiske var gällande. För att förstå innebörden av regleringen behöver vi gå tillbaka till den lagens förarbeten. Av betänkandet SOU 1947:47, som låg till grund för lagstiftningen, framgår att Fiskerättskommittén föreslog att regleringen som rörde fiskerätt bl.a. skulle vara utformad på följande sätt.

8 § Fisket i enskilt fiskevatten tillkommer, i den mån ej annat lagligen gäller, den som äger vattenområdet.

27 § Är genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan i denna lag sägs bestämt om rätt till fiske i enskilt fiskevatten, skall det gälla. […]

6 Utredningen noterar att det av Lagrådets yttrande framgår att vissa rättigheter enligt den nu gällande lagen om rätt till fiske ska bestå även efter den nu föreslagna fiskelagens införande. I huvudsak rör detta rättigheter som grundar sig på urminnes hävd, dom, skattläggning, avtal eller gammal sed, se prop. 1992/93:232 s. 118. 7 Se 5 § i 1950 års lag om rätt till fiske. 8 Rätt till fiske med stöd av urminnes hävd har aktualiserats i rättspraxis, bl.a. i rättsfallet NJA 1984 s. 148. I det målet förklarades en by ha rätt till fiske i en del av sjö med stöd av urminnes hävd. Rätten till fisket ansågs föreligga vid sidan av de strandägande skifteslagens fiskerätt. 9 NJA 2020, s. 3, p. 26.

47 § 1. Den som med besittningsrätt för obegränsad tid innehar fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, är i avseende på tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel att anse såsom ägare av fastigheten. Delägare i fiskevatten är ock den, som där äger i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet, ävensom ägare av fastighet, till vars förmån gäller servitut innefattande rättighet till fiske i fiskevattnet, såframt servitutet tillkommit i sammanhang med laga delning av fastighet.

2. Boställshavare, som själv brukar bostället, ävensom arrendator av boställe, som är i författningsenlig ordning utarrenderat, eller av annan genom offentlig myndighet utarrenderad fast egendom är berättigad att föra talan för fiskevatten, som han i nämnda egenskap äger nyttja. Samma befogenhet skall, om fiskerätt eljest föreligger enligt arrendeavtal eller på grund av servitut som uppkommit annorledes än i sammanhang med laga delning av fastighet, tillkomma innehavare av sådan rätt, såframt ej annat förbehåll skett; dock att denne ej utan samtycke av fiskevattnets ägare må biträda ansökan om bildande av fiskevårdsområde, om ändring av fiskevårdsområdes omfattning eller om fiskevårdsområdes upplösning eller med laga verkan göra sådan anmälan som omförmäles i 46 §, ej heller deltaga i beslut, varom i 40 § första stycket och 41 § första stycket andra punkten sägs, eller angående bestämmande av särskild beräkningsgrund fördelaktighet i fiskevårdsområde eller för delägares rösträtt. Såväl fastighetsägare som annan i denna paragraf nämnd innehavare av fiskerätt är berättigad att anföra besvär jämlikt 40 § andra stycket och 41 § andra stycket ävensom att avgiva yttrande i frågor, vilka ankomma på länsstyrelsens prövning.

Av den senare propositione n10framgår att Lagrådet inför antagandet av 1950 års lag om rätt till fiske yttrande sig över ett lagförslag som hade sin grund i det ovan angivna betänkandet. Lagrådet ifrågasatte terminologin i förslaget när det kom till användningen av begreppen rätt till fiske, fiskerättsägare och fiskerättshavare. Lagrådet bedömde att förslaget kunde tolkas som att begreppet rätt till fiske inte endast omfattade fiskerätt i privaträttslig natur utan också den befogenhet att fiska i allmänt vatten och på andra platser som tillkommer svenska medborgare i allmänhet. Enligt Lagrådet kunde man utan större svårighet åstadkomma en enhetlig terminologi i lagtexten från den utgångspunkten att all rätt att bedriva fiske som gäller oaktat befogenheten att bedriva frifiske, benämns enskild fiskerätt, utan hänsyn till vilken rättsgrund den aktuella rätten grundar sig p å.11

10Prop. 1950:60. 11Prop. 1950:60 s. 177 f.

Lagrådet uttalade vidare att den enskilda fiskerätten borde regleras i en och samma bestämmelse och inte uppdelat i olika paragrafer som hade föreslagits. Ett sådant stadgande skulle enligt Lagrådet kunna utformas så att fisket i enskilt vatten tillhör jordägaren eller den som eljest med stöd av särskilt stadgande, dom, avtal, urminnes hävd, skattläggning eller annan särskild grund innehar den enskilda fiskerätten .12Lagrådet yttrade vidare att avtal i praktiken var av stor betydelse i fråga om rätten till fiske. Detta inte minst mot bakgrund av ansvarsbestämmelserna; det borde enligt Lagrådet vara straffbart att kränka fiskerätt som upplåtits genom avtal, även om det är jordägaren själv som utför kränkningen .13

Den bestämmelse om enskild fiskerätt som sedan togs in i 1950 års lag om rätt till fiske hade stora likheter med den reglering som Lagrådet föreslog i sitt yttrande. Av regleringen i 2 § 1950 års lag om rätt till fiske framgick innebörden av begreppet enskild fiskerätt:

Den som äger sådan fiskerätt i enskilt vatten som sägs i 5 § (innehavare av enskild fiskerätt) må ej förvägras tillstånd att från det enskilda vattnet sträcka fast redskap vidare ut i allmänt vatten, såvitt det prövas kunna ske utan men för annan fiskand e.14

Av doktrin från tiden strax efter lagens införande framgår också att begreppet enskild fiskerätt borde tolkas omfatta den rätt som fastighetsägaren eller någon annan har enligt 5 § 1950 års lag om rätt till fiske, till skillnad från friheten att fiska utan stöd av en sådan rätt, som i dagligt tal kallas för fritt fiske eller frifisk e.15

Några närmare uttalanden om skälen för att reglera rätten till fiske med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund i övergångsbestämmelserna till fiskelagen, och inte direkt i lagen, finns inte i förarbetena till fiskelagen. Här noterar utredningen att den departementspromemori a16som togs fram inför antagandet av fiskelagen inte innehöll något förslag om att regleringen i 5 § 1950 års lag om rätt till fiske skulle räknas upp i övergångsbestämmelsen om vilka rättigheter den nya lagen inte skulle inskränka. Samtidigt nämndes inget om fiskerätt med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller annan särskild grund i

12Prop. 1950:60 s. 181. 13Prop. 1950:60 s. 181. 14 Ändringar gjordes i paragrafen under den tid 1950 års lag om rätt till fiske var i kraft. 15 Romberg & Thulin, s. 86. 16Ds 1992:70.

den föreslagna lagbestämmelsen om fiskerätt i promemorian; i denna angavs endast att fisket i enskilt vatten är förbehållet fastighetsägare n.17Utredningen har inte kunnat se att frågan om fiskerätt med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller annan särskild grund överhuvudtaget behandlas i promemorian. Dock behandlas möjligheten att fiska med fast redskap i allmänt vatten med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller annan särskild grund enligt vissa bestämmelser i 1950 års lag om rätt till fisk e.18Inte heller i propositionen till fiskelagen finns det några direkta uttalanden om fiskerätt med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller annan särskild grund. Av specialmotiveringen till 9 § första stycket fiskelagen, som reglerar att fisket i enskilda vatten tillhör fastighetsägaren, anges i huvudsak följande. Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 5 § 1950 års lag om rätt till fiske. På enskilt vatten är det enligt huvudregeln fastighetsägaren som bestämmer vem som ska få fiska på hans vatten. Undantagen från denna huvudregel finns i 6–20 a §§ 1950 års lag om rätt till fiske .19Den aktuella övergångsbestämmelsen nämns endast i Lagrådets yttrande. Där anges att vissa rättigheter enligt den nu gällande lagen om rätt till fiske ska bestå även efter den nu föreslagna fiskelagens införande. I huvudsak rör detta rättigheter som grundar sig på urminnes hävd, dom, skattläggning, avtal eller gammal sed .20

En motsatsvis tolkning av bestämmelserna skulle innebära att det inte längre skulle vara möjligt att erhålla fiskerätt genom avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller annan särskild grund efter fiskelagens införande år 1994. Enligt Högsta domstolens uttalanden i Girjasmålet ska, såsom vi redogjort för ovan, regleringen avseende urminnes hävd tolkas som att fiske tidigare kunde förvärvas genom urminnes hävd, men att så inte längre är fallet .21Fiskerättsinnehavaren har dock även efter år 1994 rätt att förfoga över fiskerätten genom upplåtelse, vilket även förarbetena från tiden för fiskelagens införande ger stöd för. Även domar kan ha meddelats efter

17 I specialmotiveringen till den föreslagna bestämmelsen anges att den motsvarar i huvudsak 5 § 1950 års lag om rätt till fiske. 18Ds 1992:70 s. 42. 19Prop. 1992/93:232 s. 65. 20Prop. 1992/93:232 s. 118. 21 Den rätt som har förvärvats med stöd av urminnes hävd kan dock fortfarande göras gällande enligt uttalandena i domen. Utredningen noterar i sammanhanget att en liknande övergångsbestämmelse tagits in i jaktlagen (1987:259). Beträffande regleringen i jaktlagen kan noteras att lagen innehåller reglering om överlåtelse och upplåtelse av jakträtt.

år 1994 om bättre rätt till fiske. Övergångsbestämmelserna bör enligt utredningens uppfattning därför inte tolkas som att man inte kan ha rätt att fiska med stöd av ett upplåtelseavtal med fiskerättsinnehavaren eller på grund av en senare meddelad dom. Utredningen noterar i sammanhanget att flera lagar inom det fastighetsrättsliga området trädde i kraft under tiden 1950 års lag om rätt till fiske var gällande, bl.a. jordabalken, fastighetsbildningslagen (1970:988) och lagen (1957:390) om fiskearrenden, och att det i dessa lagar bl.a. finns bestämmelser om upplåtelse av fiskerätt. Dessa lagar nämns överhuvudtaget inte i förarbetena till fiskelagen och det skulle inte heller ha varit möjligt att inskränka tillämpningen av dessa författningar genom övergångsbestämmelser till fiskelagen. Vi återkommer till den fastighetsrättsliga regleringen i avsnitt 10.3.1 nedan.

Utredningen har vidare noterat att begreppet enskild fiskerätt förekommer på flera ställen i fiskelage n22, precis som i 1950 års lag om rätt till fiske, som bestämmelserna har sitt ursprung i. Det finns ingen definition av begreppet i fiskelagen. I fiskelagen används även uttrycket fiskerätt i enskilt vatten på flera ställen .23Begreppet fiskerätt används även självständigt i paragraferna under rubriken ”bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall”. Dessa bestämmelser reglerar vissa frågor som rör rätt till fiske när fisket är samfällt för flera fastigheter, där den fastighet som har rätt till fiske är samägd och vid jordbruksarrende .24Även dessa bestämmelser har sitt ursprung i 1950 års lag om rätt till fiske. Här kan noteras att Högsta domstolen uttalat att begreppet fiskerätt används i fiskelagen utan att någon skillnad verkar vara avsedd i förhållande till begreppet ”rätten till fiske” .25Utredningen noterar i sammanhanget att både fysiska och juridiska personer kan äga fastigheter och vara innehavare av fiskerätt i enskilt vatten. Vi kommer att återkomma till regleringen i 9 § första meningen fiskelagen om att fisket i enskilda vatten tillhör fastighetsägaren, lagens övriga bestämmelser om fiskerätt och de fastighetsrättsliga regleringarna i avsnitt 10.3 nedan.

22 Begreppet enskild fiskerätt används i 10, 13, 27, 37, 47–48 §§fiskelagen. 23 Begreppet fiskerätt i enskilt vatten förekommer i 11 och 29 §§fiskelagen. 24 Regleringen finns i 14–16 §§fiskelagen, se vidare nedan under avsnitt 10.3.1. 25 Se Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2020 s. 3, p. 25.

Fritt fiske i enskilt respektive allmänt vatten

Fritt fiske i enskilt vatten

I samma paragraf i fiskelagen som det anges att fisket i enskilt vatten tillhör fastighetsägaren, anges även att varje svensk medborgare har rätt att fiska i enskilt vatten i den omfattning och på det sätt som anges i bilagan till lagen .26Rätt till fiske för svenska medborgare brukar benämnas frifiskerätt. Här ska nämnas att även utländska medborgare i viss utsträckning har möjlighet att fiska i enskilt vatten, vilket vi kommer att återkomma till i avsnitt 10.5 nedan .27

Även frifiskebestämmelserna har lång historisk bakgrund, och här kan nämnas att möjligheten till frifiske i det strandnära vattnet utökades genom regleringen i 1950 års lag om rätt till fiske, främst med hänsyn till yrkesfiskets intressen. Eftersom fiskerätten inskränktes för vissa fiskerättsinnehavare genom de utökade möjligheterna till frifiske infördes särskilda bestämmelser om ersättning för dessa i lagen (1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m.m .28

Rätten till frifiske i enskilt vatten utökades år 1985 genom den frifiskereform som genomfördes. Genom ändringarna i 1950 års lag om rätt till fiske infördes ett fritt handredskapsfiske i de fem stora sjöarna och längs den södra ostkusten. Det var sedan tidigare möjligt att fiska med handredskap på övriga kuststräckor .29Enligt den dåvarande departementschefen var det naturligt att se de utökade möjligheterna till handredskapsfiske som en vidareutveckling av allemansrätten .30Samtidigt som möjligheterna till frifiske med handredskap utökades infördes lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt. Enligt regleringen i den lagen var det möjligt för

26 9 § första stycket fiskelagen. 2713 § fiskelagen. Regleringen har beskrivits i avsnitt 6.3.3. 28 Lagen avsåg dels fiskerätt som gått förlorad när vatten som varit enskilt blev allmänt, dels fiskerätt som inskränkts till följd av frifisket. 29 Här kan noteras att det inte har varit tillåtet att fiska med handredskap efter lax längs med kusten i Tierps kommun, Älvkarleby kommun och längs norrlandskusten, se bilagan till fiskelagen och prop. 1984/85:107, s. 9. 30Prop. 1984/85:107 s. 13. Här kan noteras att Lagrådet anförde att den föreslagna fiskereformen innebar en förmån för allmänheten, men att det inte som vid expropriation var fråga om att en markägares rätt frångick denne för att överföras till ett annat individualiserat rättssubjekt, se prop. 1984/85:107 s. 149 ff.

innehavaren av enskild fiskerätt att få ersättning av staten. Ersättningen avsåg endast eventuellt inkomstbortfall .31

Vid fiskelagens införande överfördes bestämmelserna om frifiske i enskilt vatten, som är mycket detaljerade, i huvudsak till bilagan till fiskelagen. Samtidigt moderniserades språket i bestämmelserna i viss omfattning. Enligt bestämmelserna i bilagan har svenska medborgare, utöver möjligheten till handredskapsfiske, rätt att fiska i enskilt vatten enligt följande:

1. Vid kusten i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län samt i Uppsala län utom Östhammars kommun är det tillåtet att fiska efter alla arter utom lax med rörliga redskap. För lax finns särskilda bestämmelser.

2. Vid kusten i Östhammars kommun i Uppsala län, vid kusten i Stockholms och Södermanlands län, vid kusten i Östergötlands län och i Kalmar län norr om Kråkelund är det tillåtet att fiska allt med långrev och strömming och skarpsill med rörliga redskap som utgörs av skötar och sillnät. Det finns därtill långtgående särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser innebär bl.a. att långrevsfisket bara får bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt och att fiskevattnet antingen ska ha förbindelse med det öppna havet eller vara beläget vid en ö.

3. Vid kusten i Gotlands län är det tillåtet att fiska allt med långrev och rörliga redskap som utgörs av nät samt tobisnot. Långrevsfisket får bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt.

4. Vid Blekinge läns södra kust är det tillåtet att fiska allt med nät, långrev och tobisnot och snörpvad samt rörliga redskap i övrigt om det som huvudregel bedrivs på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

5. Vid Skånes östra och södra kuster är det tillåtet att fiska allt med rörliga redskap utan begränsningar.

31 Möjligheterna till ersättning har varit omdiskuterade, bl.a. i den juridiska litteraturen, se t.ex. SVJT 1986, s. 601 ”Det fria handredskapsfisket och 2 kap. 18 § regeringsformen”. Ersättningsrätten var också aktuell i rättsfallet NJA 1992 s. 337. Av uttalandena i förarbetena framgår att det bedömdes att reformen inte skulle komma att inverka på fiskbestånden i sådan omfattning att fiskerättshavarnas möjligheter att utöva fiske på de egna vattnen påverkades, se SOU 2001:82 s. 115 ff.

6. Vid Skånes västra kust och vid kusten i Hallands län samt Göteborgs och Bohus l än32är det tillåtet att utan inskränkning fiska med alla redskap. För fiske med fast redskap krävs dock tillstånd enligt 10 §. Fiske efter ostron är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

7. I Vänern är det tillåtet att fiska siklöja och nors med rörliga redskap som utgörs av finmaskiga nät. Fisket får bedrivas utanför öppen strand på ett större djup än åtta meter, bestämt efter rådande vattenstånd. Det är också tillåtet att fiska ål med ålrev med dött agn. Fisket får bedrivas under tiden 16 juli–15 oktober efter tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Ett tillstånd kan begränsas till att avse ett visst område och får endast meddelas den som fiskar yrkesmässigt.

8. I Mariestadsfjärden och Östersundet i Vänern är det tillåtet att fiska allt utom kräftor med rörligt redskap. Fisket ska som huvudregel bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

9. I Vättern är det tillåtet att fiska allt utom kräftor med utter, drag samt agnnot. Fisket får endast bedrivas utanför öppen strand. 10. I Mälaren gäller en mängd detaljbestämmelser. Det är tillåtet att fiska allt utom kräftor med rörligt redskap i norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden. Fjärdarna ska anses begränsade mot Gripsholmsviken av räta linjer från Hagskär till närmaste ställen på fastlandet, mot Gränsöfjärden av räta linjer Ringsökalven–Bastlagnö–Ytterholmen över sundets smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta linjer från Tallholmen till närmaste ställen på fastlandet, mot Kalmarviken av räta linjer från Knuten till närmaste ställen på fastlandet, mot Säbyholmsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Långtarmen av en rät linje Dävensö västspets–Munsö nordspets. Fisket ska bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

32 Göteborgs och Bohus län har upplösts och ingår sedan år 1998 i Västra Götalands län.

11. I Hjälmaren är allt fiske förutom av kräftor tillåtet med rörligt redskap i Mellanfjärden. Fisket ska bedrivas på ett avstånd av minst en kilometer från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. 12. I Storsjön i Jämtland är fiske av sik tillåtet med rörligt redskap som utgörs av nät. Sikfisket ska bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Vidare är fiske av lake tillåtet med hängryssja.

Utöver att de ovan redovisade bestämmelserna togs in i bilagan till fiskelagen kom vissa möjligheter till frifiske att regleras i övergångsbestämmelserna till fiskelagen. Av den relevanta övergångsbestämmelsen framgår att den nya lagen inte inskränker de rättigheter som kan följa av bestämmelserna i 15 § och 16 § första stycket 5 1950 års lag om rätt till fiske. Av 15 § den lagen framgick att längs kusterna kan en fiskande på en viss ort ha den frifiskerätt som följer av vad som har tillämpats oklandrat och efter gammal sed .33Av 16 § första stycket 5 den lagen framgick att detsamma gällde för Dättern och Brandfjorden i Vänern.

Begreppet svensk medborgare används i bestämmelsen om vem som har möjlighet till frifiske i enskilt vatten, vilket tyder på att det endast är fysiska personer som omfattas av möjligheten till frifisk e.34Utredningen noterar att skrivningen inte ändrades i samband med att fiskelagen ändrades år 2014, då man möjliggjorde för juridiska personer att inneha fiskelicen s.35Frågan om juridiska personers möjlighet till frifiske i enskilt vatten och eventuell ändring av den aktuella bestämmelsen behandlas överhuvudtaget inte i propositionen som föregick lagändringen år 2014 .36Vi kommer återkomma till frifiskerätten i enskilt vatten i avsnitt 10.3.1 nedan.

33 Det skulle dock inte gälla fiske efter strömming (sill) eller skarpsill. 34 Här kan noteras att juridiska personer tidigare kunde fiska i enskilt vatten efter tillstånd av Konungen, se 21 § 1950 års lag om rätt till fiske samt Romberg & Thulin (1955), s. 83 f. och 107. 35 Vem som kan inneha fiskelicens regleras i 29 b § fiskelagen. 36Prop. 2013/14:184.

Fritt fiske i allmänt vatten m.m.

Staten har ansetts ha rätt att förfoga över allmänt vatten genom lagstiftning, även om inte staten eller någon annan kan anses ha äganderätt till området .37I förarbeten nämns att allmänt vatten disponeras av staten .38Staten har under lång tid reglerat jak t39och fiske inom det allmänna vattnet .40Sådan reglering återfinns för fiskets del i fiskelagen. Av den nuvarande regleringen i fiskelagen framgår att varje svensk medborgare får fiska i allmänt vatten. Varje svensk medborgare får också fiska i havet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor .41Vad som föreskrivs i fiskelagen om fiske i allmänt vatten gäller även fiske i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln .42

Även bestämmelserna om svenska medborgares möjligheter att fiska i allmänt vatten har lång historisk bakgrund .43I 1950 års lag om rätt till fiske reglerades svenska medborgares möjligheter till fiske i allmänt vatten. I den lagen användes inte ordet rätt i bestämmelserna om möjligheterna till fritt fiske i allmänt vatten, och den som hade befogenhet att bedriva sådant fiske kallades inte heller

fiskerättsinnehavare.44Det begreppet var förbehållet den som var

innehavare av enskild fiskerätt. Av Lagrådets yttrande som återges i förarbetena till 1950 års lag om rätt till fiske framgår att Lagrådet utgått från att det som utgångspunkt inte kan finnas några rättigheter, i form av äganderätt, till fiske i det allmänna vattnet. Undantag kunde dock finnas, bl.a. rörande uträckningsrätt för fasta redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten; detta bedömdes kunna ses som en subjektiv rät t45till allmänt vatten .46

37 Lantmäteriets rapport 2012:1, s. 45 ff. 38Prop. 1986/87:58 s. 59. 39 Se bl.a. prop. 1986/87:58 s. 59. Staten har ansett ha rätt att förfoga över allmänt vatten genom lagstiftning, även om inte staten eller någon annan kan anses ha äganderätt till området, se Lantmäteriets rapport 2012:1, s. 45 ff. I vissa förarbeten nämns att allmänt vatten disponeras av staten, se prop. 1986/87:58 s. 59. 40 Se avsnitt 3.2 för historisk bakgrund kring allmänhetens möjligheter till fiske. 418 § fiskelagen. Regleringen har beskrivits i avsnitt 6.3.3. Det sistnämnda stycket i 8 § avser kronans tidigare fisken, se prop. 1950:60 s. 87 ff. 42 2 § första stycket fiskelagen. 43 Se avsnitt 3.2. 44 Romberg & Thulin (1955), s. 74 och prop. 1950:60 s. 177 ff. 45 Utredningen uppfattar att det avser en rätt som är kopplad till en enskild person. 46Prop. 1950:60 s. 171.

Trots att man i 1950 års lag om rätt till fiske inte benämnde möjligheter för svenska medborgare att fiska i allmänt vatten som en

rätt verkar den tanken delvis ha övergetts. I fiskelagen finns bestäm-

melsen om att svenska medborgare får fiska i allmänt vatten under rubriken ”rätt till fiske”. I förarbeten används även begreppet fri-

fiskerätt . 47

Utredningen har ovan konstaterat att begreppet svensk medborgare används i bestämmelsen om vem som har möjlighet till frifiske i enskilt vatten. Begreppet används också i bestämmelsen om vem som har möjlighet till frifiske i allmänt vatten, vilket tyder på att det, även i det fallet, endast är fysiska personer som omfattas av möjligheten till frifisk e.48Utredningen noterar att skrivningen inte ändrades i samband med att fiskelagen ändrades år 2014 och man möjliggjorde för juridiska personer att inneha fiskelicens .49Frågan om juridiska personers möjlighet till frifiske i allmänt vatten och eventuell ändring av den aktuella bestämmelsen behandlas överhuvudtaget inte i propositionen som föregick lagändringen år 2014 .50Vi kommer återkomma till frifiskerätten i allmänt vatten i avsnitt 10.4.3 nedan.

10.2.2. Begreppen fiskerätt och frifiskerätt ska användas i den moderniserade fiskelagstiftningen för att tydliggöra de två olika grunder som fiske får bedrivas enligt

Förslag: I den moderniserade fiskelagen ska begreppen fiskerätt

och frifiskerätt användas för att beskriva de olika grunderna som fiske får bedrivas enligt.

Begreppet fiskerätt ska avse den rätt till fiske som en fiskerättsinnehavare har i enskilt vatten.

Begreppet frifiskerätt ska avse den möjlighet till fiske som svenska medborgare har i allmänt vatten och i den ekonomiska zonen. Begreppet ska också omfatta deras möjlighet till fiske vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av

47 Begreppet används i prop. 1984/85:107. Utredningen noterar att begreppet också förekommer i SOU 2001:82. 48 Utredningen noterar att juridiska personer tidigare kunde fiska i allmänt vatten med stöd av tillstånd av konungen, se 4 § 1950 års lag om rätt till fiske och Romberg & Thulin (1955), s. 83 f. En motsvarande bestämmelse för enskilt vatten fanns i 21 § 1950 års lag om rätt till fiske. 49 Vem som kan inneha fiskelicens regleras i 29 b § fiskelagen. 50Prop. 2013/14:184.

staten och som då inte tillhörde något hemman eller innehades på särskilda villkor, samt deras möjligheter till fiske i visst enskilt vatten i havet, Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Begreppet ska därutöver omfatta den möjlighet till fiske som juridiska personer har i sådant enskilt och allmänt vatten i havet samt i den ekonomiska zonen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen är av uppfattningen att den nu gällande lagstiftningen i vissa avseenden är otydlig när det kommer till de olika grunder som fiske får bedrivas enligt. Begreppsanvändningen när det kommer till dessa olika grunder är inte heller konsekvent enligt vad som har redogjorts för ovan. För att tydliggöra skillnaderna mellan dessa olika grunder är utredningen av uppfattningen att två definierade begrepp ska användas i den moderniserade fiskelagstiftningen; fiskerätt och

frifiskerätt.

I nuvarande fiskelag används begreppen enskild fiskerätt, fiskerätt i enskilt vatten och i vissa sammanhang endast begreppet fiskerätt i fråga om den rätt till fiske som en fiskerättsinnehavare kan ha. Av dessa är begreppet enskild fiskerätt det som är vanligast förekommande. Utredningen bedömer att det finns risk för sammanblandning mellan begreppet enskild fiskerätt och begreppet enskilt fiske. Enskilt fiske, som används i motsats till samfällt fiske, förekommer i fastighetsrättsliga sammanhan g.51Utredningen noterar i sammanhanget att begreppet enskilt och allmänt vatten också förekommer i fiskelagen. I syfte att undvika sammanblandning av begreppen i den moderniserade fiskelagen är utredningen av uppfattningen att det begrepp som i sammanhanget ska användas ska vara fiskerätt.

Den möjlighet som svenska och utländska medborgare har att fiska i enskilt eller allmänt vatten och i den ekonomiska zonen brukar benämnas som det fiske som är fritt för var och en, det fria fisket eller i vissa sammanhang det fiske som bedrivs med stöd av frifiskerätt. Begreppet det fiske som är fritt för var och en används i 9 a § fiskelagen

51 Vi kommer att gå in närmare på den fastighetsrättsliga regleringen som är relevant för fiskerätten i avsnitt 10.3.1 nedan. Här kan också noteras att man skiljer mellan enskild och samfälld mark.

och tidigare i 21 § fiskelagen .52Såsom utredningen har redogjort för ovan fanns det i samband med att 1950 års lag om rätt till fiske infördes en ovilja från lagstiftarens håll att kalla den möjlighet till fiske som svenska medborgare hade i allmänt vatten för en rätt till

fiske. Denna tanke har man dock delvis övergivit genom att placera

bestämmelsen om svenska medborgares möjligheter till fiske i allmänt vatten under rubriken rätten till fiske. Utredningen kan notera att man i förarbetena till den frifiskereform som genomfördes i mitten på 1980-talet, enligt vilken svenska medborgare fick utökade möjligheter till handredskapsfiske i enskilt vatten, skriver att det är naturligt att se de utökade möjligheterna till handredskapsfiske som en vidareutveckling av allemansrätten. Med anledning av det är utredningen av uppfattningen att den möjlighet till fiske som svenska medborgare ska ha till fiske i allmänt vatten och i den ekonomiska zonen ska benämnas frifiskerätt.53Begreppet ska också omfatta deras möjlighet till fiske vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte tillhörde något hemman eller innehades på särskilda villkor, samt deras möjligheter till fiske i visst enskilt vatten i havet, Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Eftersom juridiska personer sedan år 2014 har möjlighet att bedriva yrkesmässigt fiske i havet med fiskefartyg, bör begreppet frifiskerätt enligt utredningens uppfattning även uttryckligen omfatta dessa juridiska personers möjligheter till fiske och inte endast svenska medborgares möjligheter till fiske. Utredningen noterar i sammanhanget att Lagrådet, i samband med att det yttrande sig över förslaget till fiskelag i början på 1990-talet, lyfte frågor som rörde både svenska och utländska juridiska personers rätt och möjligheter att bedriva yrkesmässigt fiske. Enligt Lagrådet väckte föreslaget som lades fram flera frågor, bl.a. om en svensk juridisk person, t.ex. ett aktiebolag, som innehas av svenska fysiska personer, överhuvudtaget har någon rätt till fiske enligt bestämmelserna om allmänt vatten ( 8 §) eller annans enskilda vatten (9 § andra meningen) .54Utredningen tolkar att regleringen i 1950 års lag om rätt till fiske, som bestämmelserna

52 Vi kommer att återkomma till redskapsbegränsningen och de ändringar som gjordes när redskapsbegränsningarna lyftes över från fiskeförordningen till fiskelagen i avsnitt 10.4.3 nedan. 53 Här kan noteras att fiske med stöd av frifiskerätten i vissa fall också kan bedrivas utan redskap, detta berör vi närmare i avsnitt 10.4.3 nedan. 54Prop. 1992/93:232 s. 114 f.

om frifiske har sin grund i, endast avsåg en möjlighet för fysiska personer som var svenska medborgare att fiska. Juridiska personer behövde ha särskilt tillstånd från Konungen för att fiska i allmänt vatten, eller i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt .55Vi kommer i kapitel 11 att återkomma till kravet på fiskelicens för att juridiska persone r56ska få fiska i hav et57.

10.3. Bestämmelser som rör fiskerätt

10.3.1. Bakgrund och nuvarande reglering

Vi har i avsnittet ovan redogjort för att den nuvarande regleringen i fiskelagen anger att fisket i enskilt vatten tillhör fastighetsägar en58men att rätt till fiske i enskilt vatten också kan finnas med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund med stöd av övergångsbestämmelserna till fiskelagen .59Vi har också redogjort för att utredningen är av uppfattningen att rätt till fiske genom bl.a. upplåtelse har kunnat erhållas även efter fiskelagens ikraftträdande med stöd av bestämmelser i den fastighetsrättsliga lagstiftningen.

När det kommer till vad fiskerätten innebär kan man inledningsvis konstatera att vilda vattenlevande djur, precis som andra vilda djur, inte kan ägas av någon .60Högsta domstolen har uttalat att fiskerätten bör anses innebära en rätt att råda över fisket inom ett visst område. Med denna rådighet följer enligt domstolen normalt flera olika befogenheter, varav de främsta är rätten att själv utöva fiske för husbehov, rätten att själv utöva fiske för avsalu och rätten att genom upplåtelse till andra förfoga över fisket. Den som saknar den sistnämnda rättigheten får enligt domstolen anses ha endast en fiske-

55 Se 4 och 21 §§ 1950 års lag om rätt till fiske samt Romberg & Thulin (1955), s. 83 f. och 107. 56 Relevant reglering om bildande av juridiska personer finns bl.a. i aktiebolagslagen (2005:551). 57 Av 29 b § fiskelagen framgår att fiskelicens får beviljas såväl fysiska som juridiska personer. Av 13 § andra stycket fiskelagen framgår att utländska fysiska och juridiska personer som omfattas av Sveriges internationella åtaganden om etableringsfrihet, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster får fiska yrkesmässigt på samma villkor som svenska fysiska och juridiska personer. Av 13 § tredje stycket första meningen framgår att utan stöd av enskild fiskerätt får annat fiske bedrivas av utländska medborgare eller fiskefartyg bara om det medges i 13 a § eller i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. 589 § fiskelagen. Såsom vi behandlat tidigare finns även särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske, vilka vi inte kommer att gå in närmare på i denna framställning. 59 Av övergångsbestämmelserna omfattas rätt till fiske med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund, se avsnitt 10.2.1 ovan. 60 Jfr prop. 1984/85:107 s. 35.

utövningsrätt.61Fiskerätten är vanligen en ensamrätt på så sätt att en

rättighetsinnehavares rådighet över fisket medför att ingen annan har motsvarande rådighet. Det är emellertid inte uteslutet att rådigheten över fisket på ett visst område kan tillkomma flera samtidigt, exempelvis på grund av lagstiftning eller hävd .62Äganderätten till de vattenlevande djuren får anses uppkomma vid fångsten, och knutet till fiskerätten finns en rätt till de vattenlevande djur som omfattas av fiskelagstiftningen. Detta inkluderar också fångst som olovligen har fångats i det område som fiskerätten gäller inom .63Knutet till fiskerätten finns också ett ansvar för fiskevård .64Nedan går vi in på den fastighetsrättsliga reglering som är relevant för eller påverkar utformningen av bestämmelserna om fiskerätt i fiskelagstiftningen.

Relevant fastighetsrättslig reglering som rör fiskerätt

Fastighetsrättsliga bestämmelser som rör fiskerätt finns huvudsakligen i jordabalken, vilken främst reglerar rättsförhållandet mellan enskilda, dvs. privata subjekt, och i fastighetsbildningslagen (1970:988), vilken främst reglerar rättsförhållandet mellan det allmänna, dvs. stat och kommun, och privata subjekt. Dessa lagar trädde i kraft vid samma tidpunkt och har gällt sedan början av 1970-talet.

Utgångspunkten i svensk modern fastighetsrätt är att äganderätten till ett vattenområde primärt är en äganderätt till grunden under vattnet, botten. Från denna rätt kan man sedan härleda andra förfoganden över området, t.ex. rätten att fisk a.65

61 Jfr Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2020 s. 3, p. 24 och 27. 62 Jfr Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 2020 s. 3, p. 29. 63 Detta går att utläsa av 47 § fiskelagen om förverkande. Vi återkommer till detta i kapitel 17. 64 Vi återkommer till detta i kapitel 14. 65 Se Lantmäteriet (2012), s. 27 och där angivna referenser.

Fiskerätten kan som utgångspunkt ses som en integrerad del i äganderätten till fast egendom

Av jordabalken s66portalparagraf framgår att fast egendom är jord och att denna är indelad i fastigheter. Med jord avses även vattentäckt mark, dvs. sjöar, hav och andra vattenområden .67Eftersom en fastighet kan bestå endast av fiske, vilket vi kommer att behandla närmare nedan, kan det sägas att jord, såsom det används i lagen, även kan avse fisk e.68

En fastighet kan bestå av ett eller flera områden på marken, vilket i fastighetsrättsliga sammanhang brukar benämnas enskild mark. En fastighet kan också ha andel i en eller flera samfälligheter. En fastighet kan därutöver sakna enskild mark och endast bestå av andelar i en eller flera samfällighete r.69En fastighet som enbart består av fiske, brukar benämnas som en fiskefastighet.70Som en speciell form av fast egendom ses vissa äldre besittningsrätter enligt övergångsbestämmelserna i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken. Av dessa framgår att de äldre bestämmelserna om vad som är att hänföra till fast egendom fortfarande ska tillämpas bl.a. i fråga om fiskeri som är upptaget i kronans jordebok (fiskefastighet), om besittningsrätten består efter nya balkens ikraftträdande år 1972 .71Sådant fiskeri brukar benämnas

66 År 1972, när 1950 års lag om rätt till fiske hade varit i kraft i drygt 20 år infördes den nu gällande jordabalken. 67 Här kan noteras att det av 2 § första stycket gränslagen framgår att till fastigheterna hör

i) allt vatten inom 300 meter från strandlinjen på fastlandet eller från strandlinjen på en minst 100 meter lång ö, ii) allt vatten inom den längs stranden följande kurvan för högst 3 meters djup, om kurvan går längre ut än det som följer av 1, och iii) allt vatten som har förbindelse med öppet vatten endast över sådant vatten som omfattas av i) eller ii). Av andra stycket samma paragraf framgår att första stycket iii) gäller inte för vatten vid Bohusläns kust från och med Gullmarn till och med Hake fjord. I de efterföljande paragraferna finns särskilda bestämmelser för vissa geografiska områden. 68 Att fiske ingår framgår av regleringen i 1 kap. 4 § och 2 kap. 3 §fastighetsbildningslagen (1970:988), som trädde i kraft samtidigt som jordabalken, se Lantmäteriet (2024), s. 37. Termen fiske i fastighetsbildningslagen omfattar endast fastighetsägares enskilda fiskerätt, inte nyttjanderättshavares. Med sådan enskild fiskerätt avses den rätt att fiska om utgör en befogenhet som grundas på att fiske ingår i fastigheten eller som grundas på servitut (jfr prop. 1969:128 s. B 82), se Lantmäteriet (2024), s. 43. Såsom nämnts tidigare ingår inte vattentäckt mark som tillhör allmänt vattenområde i fastighetsindelningen, se 1 kap. 2 § jordabalken, utan fastighetsindelningen berör alltså endast enskilt vatten. Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten framgår av gränslagen. 69 Detta brukar benämnas som en andelsfastighet. 70 Lantmäteriet (2024), s. 37. 71 Se 10 § lagen om införande av nya jordabalken och prop. 1999/00:39, s. 171 angående ändring av bestämmelsen i samband med att jordeboken skulle sluta föras. I 6 § lagen om införande av nya jordabalken anges vidare: ”Genom nya balken inskränkes ej den rätt som före balkens ikraftträdande tillkommit någon på grund av urminnes hävd.”

jordeboksfiske, och ska ses som en fastighet .72Sammanfattningsvis

kan fisket som är knutet till en fastighet i huvudsak sägas vara antingen samägt av flera fastigheter, så kallat samfällt fiske, eller tillhöra endast en fastighet, så kallat enskilt fiske.73

I fastighetsbildningssammanhan g74brukar man skilja mellan bundet

fiske, som är fiske som ingår i äganderätten till vattenområdet, och fristående fiske, som är en rätt till fiske som inte är knuten till ägande-

rätten till det aktuella vattenområdet, och som inte heller utgör servitut .75 Sedan skiftesreformerna, framför allt laga skifte, som lade grunden för dagens fastighetsindelning, är det i praktiken ovanligt att äganderätten till fisket sammanfaller med äganderätten till själva vattnet.

Den fastighetsrättsliga lagstiftningen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om att fisket eller jakten som utgångspunkt ingår i äganderätten till området. Enligt utredningens uppfattning får det för fiskets del anses framgå att fisket som utgångspunkt ingår i äganderätten till området, genom den reglering som finns i fastighetsbildningslagen .76Här kan nämnas att 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen innehåller följande reglering:

Vad som i denna lag sägs om mark eller område gäller i tillämpliga delar även beträffande fiske som ej ingår i äganderätten till vattenområdet och ej utgör servitut.

Vidare innehåller 2 kap. 3 § fastighetsbildningslagen följande reglering:

Fastighetsbildning, som innebär ändring av fastighetsindelningen och berör vattenområde, omfattar även fisket, om detta ingår i äganderätten till området. Med stöd av 3 kap. 8 § får dock annat bestämmas.

Av 3 kap. 8 § fastighetsbildningslagen framgår att fiske vid fastighetsbildning inte får delas upp på ett sätt som medför olägenhet av någon betydelse för fiskevården. En uppdelning får dock göras om en sådan

72 Lantmäteriet (2024), s. 37. 73 Se Naturvårdsverkets webbplats: https://www.naturvardsverket.se/4ac538/contentassets/ce2454d858e34bdf866cc8f15dfe239c /fiske-partiella-nyttjanderatter.pdf. 74 Samtidigt som jordabalken trädde i kraft år 1972 började den nu gällande fastighetsbildningslagen (1970:989) att tillämpas, se 1 § lagen (1970:989) om införande av fastighetsbildningslagen. 75 Lantmäteriet (2024), s. 39 och 42. Det fristående fisket kan vara enskilt eller samfällt. Vid samfällt fristående fiske ses fisket som fast egendom eftersom det ingår i de delägande fastigheterna genom fastigheternas andelar i samfälligheten, se Lantmäteriet (2024), s. 37. 76 Av Dahlsjö m.fl., Fastighetsbildningslagen (26 november 2024, JUNO), kommentarerna till 1 kap. 4 § och 2 kap. 3 § framgår att huvudregeln är att fisket är bundet.

är nödvändig för att möjliggöra en i övrigt angelägen ändring i fastighetsindelningen, och uppdelningen inte medför en avsevärd olägenhet för fiskevårde n.77Begreppet fiskevård ska enligt förarbetena avse alla åtgärder som är ägnade att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt utnyttjande av fisket .78Utredningen noterar i sammanhanget att begreppet fiskevård används på ett annat sätt i lagen om fiskevårdsområden. Enligt den lagen avses med fiskevård ”åtgärder till skydd och stöd för fisk samt vattenlevande blöt- och kräftdjur” .79Vi kommer att återkomma till ansvaret för fiskevård, som har starkt samband med regleringen om fiskerätt, i kapitel 14.

Särskild reglering om visst samägt fiske finns i fiskelagen och i annan lagstiftning

I fiskelagen finns vissa bestämmelser som rör samägt fiske. Det gäller sådant samägande som regleras i lagen (1952:166) om häradsallmänningar, lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter .80I fiskelagen finns vidare en bestämmelse om att i fråga om tillgodogörande av fiskerätt som är samfälld för flera fastigheter i övrigt gäller lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Enligt regleringen i fiskelagen får länsstyrelsen i vissa fall besluta om fiske för fastigheter som innehas med samäganderätt .81Vi kommer att återkomma till dessa bestämmelser i avsnitt 10.3.3 nedan.

77 Regleringen som styr uppdelning av fiske vid fastighetsbildning finns i 3 kap. 8 § fastighetsbildningslagen. Av regleringen i denna paragraf framgår vidare att i fråga om vattenområde som är gemensamt för flera fastigheter, kan fastighetsbildning rörande området under vissa omständigheter inte omfatta fisket. 78Prop. 1969:128 del B s. 164. Notera att begreppet fiskevård definieras på ett annat sätt i lagen om fiskevårdsområden. 79 1 § andra stycket lagen om fiskevårdsområden. 8014 § fiskelagen. 81 Särskilda bestämmelser gäller för fiske som ingår i fiskevårdsområde, se avsnitt 9.7.

Fiske kan också vara särskild rättighet enligt bestämmelserna i jordabalken och fastighetsbildningslagen

Jordabalken innehåller också reglering om fiske som en särskild rättighet, eftersom en fastighet kan ha förfoganderätt till fiske genom servitut. Sådan reglering återfinns bl.a. i 7 och 14 kap. jordabalken. När det gäller avtalsservitut, dvs. servitut som bildas genom avtal mellan fastigheternas ägar e,82så kan utredningen konstatera att rätt till fritidsfiske har ansetts kunna skrivas in som ett servitut i fastighetsregistret .83I sammanhanget kan noteras att i fastighetsbildningssammanhang ska med fiske avses sådan rätt att fiska som utgör en i äganderätten till fastigheten ingående befogenhet, eller som grundas på servitut .84

Särskild reglering om jordbruksarrenden finns i jordabalken och fiskelagen

Jordabalken innehåller bestämmelser om arrenden som är intressanta för regleringen i fiskelagen. Arrende avser upplåtelse av jord till nyttjande mot vederlag, och är därigenom en form av nyttjanderätt. Av 9 kap. 34 § sista stycket jordabalken, som avser jordbruksarrende, framgår att det finns särskilda bestämmelser om arrendatorns rätt till fiske. Sådan reglering återfinns i 16 § fiskelagen, här framgår bl.a. huvudregeln om att arrendatorn vid jordbruksarrende får nyttja den fiskerätt som hör till jorden, om inte något annat har avtalats. Vi kommer att återkomma till denna reglering i avsnitt 10.3.3 nedan.

Övriga bestämmelser som rör upplåtelser av fiske som nyttjanderätt finns i både fiskelagen och fastighetsrättslig lagstiftning

En fastighetsägare har vissa möjligheter att upplåta hela eller delar av fisket åt någon annan. Reglering om upplåtelser finns i bl.a. 7 kap. 3 § första stycket jordabalken:

82 Det finns också officialservitut som bildas genom myndighetsbeslut, vi avser dock inte gå in närmare på dessa servitut i detta sammanhang. 83 Se rättsfallet NJA 1976 s. 242. 84Prop. 1969:128 s. B 82.

Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nyttjanderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja fastigheten.

Särskilda bestämmelser som rör möjligheten att upplåta fiskerätt mot vederlag åt någon annan finns vidare i lagen (1957:390) om fiskearrenden, som är tillämplig om upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjnin g.85I fiskelagen finns en indirekt begränsning när det gäller möjligheten att upplåta nyttjanderätt till fiske. Av regleringen i 9 a § fiskelagen följer att redskapsbegränsningen avseende rörliga redskap inte gäller för den som innehar fisket med äganderätt eller har rätt till fisket på grund av en nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en .86Avsikten med formuleringen är att förhindra upplåtelser av nyttjanderätt för fiske som redan är fritt för var och en i syfte att nyttjanderättsinnehavaren ska få använda ytterligare redskap än de som omfattas av regleringen i 9 a § fiskelagen. Sådana upplåtelser skulle kunna kringgå bestämmelserna om frifiskerätt i enskilt vatten .87

Inskränkningar i fiskerätten kan medföra ersättningsrätt

Inskränkningar i fiskerätten kan medföra en rätt till ersättning. Såsom nämnts tidigare har särskild reglering införts i samband med att inskränkningar gjorts i fiskerätten år 1950 och år 1985. Här kan även nämnas att det nyligen har gjorts ändringar i fiskelagen och miljöbalken; genom dessa ändringar kan ersättning utgå vid föreskrifter om inskränkningar som medför att fisket som utförs med stöd av fiskerätt avsevärt försvåras .88

85 1 § lagen om fiskearrenden. 86 9 a § andra stycket 2 fiskelagen. 87 Se prop. 1992/93:232 s. 52, och prop. 2013/14:184 s. 38. 88 Se SFS 2025:43. Fiske på enskilt vatten som bedrivs med stöd av enskild rätt utgör en sådan användning av mark som omfattas av egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen. Staten har ansetts ersättningsskyldiga gentemot ett antal fiskare vars rätt att fiska följde av äganderätten till deras fastigheter, se rättsfallet NJA 2014 s. 332, Gränsälvsfiskarnas förlust, se prop. 2024/25:24 s. 27 ff. I avsnitt 4.5.2 behandlar vi egendomsskyddet som regleras i EKMR.

10.3.2. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en upplysningsbestämmelse om vem som har fiskerätt

Förslag: I den moderniserade fiskelagen ska det finnas en paragraf

som upplyser om att fiskerätten i enskilt vatten tillhör ägaren till den fastighet som fisket ingår i. Av paragrafen ska det vidare framgå att det i lagens 3 kap. finns bestämmelser om att även andra personer än den som har fiskerätt får fiska på enskilt vatten.

Ingen ändring är avsedd i sak.

Skälen till utredningens förslag

Av redogörelsen ovan framgår att det finns bestämmelser som rör fiskerätt både i fiskelagstiftningen och den fastighetsrättsliga lagstiftningen. Utredningen har inte uppfattat att det i den nuvarande lagstiftningen finns någon tydlig systematik bakom uppdelningen av frågorna mellan de olika lagstiftningsområdena. Utredningen har inte något särskilt uppdrag att se över uppdelningen mellan lagstiftningarna och det har inte heller funnits utrymme att inom ramen för utredningen gå in djupare på hur uppdelningen borde se ut. Utredningen har därför utgått från att de bestämmelser som rör fiskerätt och som i dag finns i fiskelagstiftningen fortsättningsvis ska regleras i den moderniserade fiskelagstiftningen.

Enligt 9 § första stycket fiskelagen tillhör fisket i enskilt vatten fastighetsägaren. Mot bakgrund av den fastighetsrättsliga regleringen som vi har redogjort för ovan, uppfattar utredningen den nuvarande bestämmelsen som en upplysningsbestämmelse, som tydliggör fiskerättens fastighetskoppling. Flera av utredningens experter har framfört att bestämmelsen ofta felaktigt tolkas som att den ger uttryck för att det är den som har äganderätten till vattenområdet som har fiskerätt. Såsom redogjorts för ovan är det i praktiken ofta inte fallet. Den otydliga skrivningen kan skapa konflikter mellan enskilda och i värsta fall medföra att enskilda fiskar i tron att de gör det med stöd av fiskerätt, trots att de saknar sådan rätt .89Enligt utredningens uppfattning bör även den moderniserade fiskelagen innehålla en upplys-

89 Här kan noteras att det av 37 § fiskelagen framgår att den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt döms till böter eller fängelse i högst ett år, om inte annat följer av 41 § fiskelagen.

ningsbestämmelse om fiskerättens fastighetskoppling. Av denna bestämmelse bör det enligt utredningens uppfattning framgå att fiskerätten i enskilt vatten tillhör ägaren till den fastighet som fisket ingår i. Fiskerätt kan enligt dagens lagstiftning också finnas med stöd av övergångsbestämmelserna till fiskelagen, detta behandlar vi vidare i kapitel 19. Utredningen noterar i sammanhanget, såsom vi har redogjort för ovan, att fastighetsägaren har möjlighet att upplåta fiske åt någon annan genom nyttjanderättsavtal även efter fiskelagens ikraftträdand e.90Nyttjanderättshavaren förvärvar då en rätt att nyttja fisket, men äganderätten till fisket övergår inte. En särskild förfoganderätt till fiske kan också finnas med stöd av servitut som tillkommit efter fiskelagens ikraftträdande. Ett servitut kan dock inte innebära något totalt ianspråktagande av den rättighet som är föremål för servitutet .91

Fiskerätten i enskilt vatten i havet och i de fem stora sjöarn a92är olika omfattande mot bakgrund av bestämmelserna om frifiskerätt som finns i bilagan till fiskelagen, vilka vi har redogjort för i avsnitt 10.2.1 ovan.

10.3.3. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla särskilda bestämmelser om fiskerätt i vissa fall

Förslag: I den moderniserade fiskelagen ska det finnas bestämmel-

ser om fiskerätt i vissa fall. Språket i paragraferna ska moderniseras i förhållande till hur dessa är utformade i fiskelagen. Bestämmelserna innehåller i huvudsak reglering om

  • fiskerätt som tillhör häradsallmänningar eller allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
  • fiskerätt som i andra fall än som avses i punkten ovan är samfälld för flera fastigheter, och
  • fiskerätt vid jordbruksarrende.

Ingen ändring är avsedd i sak.

90 Detta ses i fastighetsrättsliga sammanhang som lös egendom. 91 Se i sammanhanget rättsfallen NJA 1948 s. 813, NJA 1983 s. 292 och NJA 1996 s. 776. 92 Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 14–16 §§fiskelagen finns särskilda bestämmelser som rör fiskerätt i enskilt vatten. Dessa bestämmelser reglerar nyttjandet av

  • fiskerätt som tillhör häradsallmänningar eller allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
  • fiskerätt som i andra fall är samfälld för flera fastigheter, och
  • fiskerätt vid jordbruksarrende .93

De aktuella bestämmelserna fördes i princip oförändrat över till fiskelagen från 1950 års lag om rätt till fisk e94och har inte ändrats sedan lagens införande år 1994.

Skälen till utredningens förslag

Bestämmelserna i 14–16 §§fiskelagen framstår fortfarande vara relevanta. Utredningen gör därför bedömningen att dessa bestämmelser även bör finnas med i den moderniserade fiskelagstiftningen. Språket i bestämmelserna bör dock i viss mån moderniseras och bestämmelserna bör delas upp i fler paragrafer. Med anledning av att det är fråga om civilrättslig reglering bör bestämmelserna tas in i den moderniserade fiskelagen .95

10.3.4. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla reglering om krav på tillstånd för att i vissa fall sträcka fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser

om krav på tillstånd för att sträcka fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten. Av paragrafen ska framgå att tillstånd ska meddelas om det kan ske utan skada för andra fiskande eller annat beaktansvärt intresse. Av lagen ska vidare framgå att den myndig-

93 En jordbruksarrendator som har fiskerätt får inte överlåta eller upplåta fiskerätten, se rättsfallet NJA 1914 s. 38. 94 Regleringen återfanns i 23–25 §§ 1950 års lag om rätt till fiske. 95 Jfr 8 kap. 2 § 1 regeringsformen. Regleringen beskrivs i avsnitt 8.2.2.

het som regeringen bestämmer ska pröva frågor om tillstånd till utsträckning av fasta redskap.

I den moderniserade fiskeförordningen ska det tas in bestämmelser om att länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd till uträckning av fasta redskap.

Regleringen förtydligas i förhållande till nuvarande lagstiftning men ingen ändring är avsedd i sak.

Bakgrunden till utredningens förslag

Den nuvarande regleringen i fiskelagen och fiskeförordningen

Bestämmelser som rör fasta redskap finns i dag i fiskelagen, fiskeförordningen och i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter.

Av 10 § fiskelagen framgår att fast redskap bara får användas om tillstånd ges av den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd krävs dock inte om fisket sker med stöd av enskild rätt. Av 11 § fiskelagen framgår vidare att den som har fiskerätt i enskilt vatten inte får vägras tillstånd att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, om det kan ske utan skada för andra fiskande eller annat beaktansvärt intresse. Av 12 § fiskelagen framgår slutligen att tillstånd att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten inte behövs

1. vid kusten i Norrbottens län,

2. vid kusten i Kalmar län söder om Kråkelund,

3. vid östra kusten i Blekinge län (norr om Torhamnsudde) och

öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets, och

4. vid Skånes östra och södra kuster.

Det fasta redskapet får dock inte i något fall sträckas ut i allmänt vatten mer än 200 meter från den kurva för tre meters djup som följer stranden vid fastlandet eller vid en ö av minst 100 meters längd.

Av övergångsbestämmelserna till fiskelagen framgår att i fråga om rätten att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten ska, utöver bestämmelsen i 12 §, bestämmelserna i 3 §

andra stycket 1950 års lag om rätt till fiske gäll a.96Av den nämnda bestämmelsen i 1950 års lag om rätt till fiske framgår att den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund också ska ha rätt att sträcka ut fast redskap ut i allmänt vatten under förutsättning att en utsträckningsrätt är förenlig med vad som gäller i fråga om omfattningen av den särskilda fiskerätten .97

Regleringen om fasta redskap i fiskelagen kompletteras av en bestämmelse i fiskeförordningen. Av 2 kap. 2 § fiskeförordningen framgår att länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd att sätta ut eller sträcka ut fast redskap, och att tillstånd endast får beviljas fiskare som bedriver yrkesmässigt fiske, om inte annat följer av 11 § fiskelagen eller särskilda skäl föranleder annat. Eftersom utgångspunkten i fiskelagen är att svenska medborgare har rätt att fiska med alla redskap i allmänt vatten, dvs. både fasta och rörliga redskap, innebär regleringen i 2 kap. 2 § fiskeförordningen att det sker en resursfördelning mellan de som fiskar med stöd av frifiskerätt.

Krav på tillstånd för fasta redskap infördes i 1896 års lag om rätt till fiske. Av förarbeten till 1950 års lag om rätt till fiske framgår att kravet på tillstånd i första hand infördes på grund av att fisket med fasta redskap i vattnet där fisket var fritt för var och en, det s.k. frivattnet, ansågs kunna utgöra ett väsentligt intrång i strandägarnas rätt till fiske. Fisket med fasta redskap i frivattnet bedömdes kunna fånga en stor del av den fisk som annars skulle ha fångats av strandägaren inom det enskilda vattnet .98Fisket med fasta redskap bedömdes, utöver att hindra fiskens fria gång, även kunna ”monopolisera” fiskeplatser till förfång för andra fiskande enligt vad som framgår av förarbeten a.99

De nuvarande bestämmelserna om fasta redskap i fiskelagen fördes i huvudsak över från 1950 års lag om rätt till fiske vid fiskelagens införande. Vissa ändringar gjordes dock i bestämmelserna, bl.a. utvidgades kravet på tillstånd för fiske med fast redskap till att gälla allt fiske med fast redskap utan stöd av enskild fiskerätt. Av förarbetena framgår att ändringen föranleddes av kraven på tillstånd i Fiskeriverkets då gällande föreskrifter .100När det kom till utsträcknings-

96 Detta framgår av p. 3 i övergångsbestämmelserna till fiskelagen. 97 3 § andra stycket 1950 års lag om rätt till fiske, samt prop. 1992/93:232 s. 34. 98SOU 1947:47 s. 90 f. 99SOU 1947:47 s. 85. 100Prop. 1992/93:232 s. 66.

rätten av fasta redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten lyftes i förarbetena att det kunde finnas annat lagligt hinder mot utsträckande än hänsyn till annan fiskande, t.ex. på grund av sjöfartens intress en101, vilket alltså kan beaktas som annat beaktansvärt intresse enligt 11 § fiskelagen. Utöver skrivningen i 11 § fiskelagen om att tillstånd att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten inte får vägras om det kan ske utan skada för andra fiskande eller annat beaktansvärt intresse, innehåller lagstiftningen inga skrivningar om vad prövningen av tillstånd till fast redskap ska omfatta. Vid utredningens genomgång av beslut som länsstyrelsen de senaste åren har meddelat avseende fasta redskap uppfattar utredningen att det fästs stor vikt vid beståndssituationen vid prövningen av om tillstånd kan meddelas.

Vissa bestämmelser som fasta redskap finns i myndighetsföreskrifter

Det finns vidare reglering om fasta redskap i Fiskeriverkets föreskrifter, bl.a. i (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön .102Här kan nämnas att det av 4 kap. 11 § FIFS 2004:36 framgår att det krävs tillstånd för vissa fasta redskap på enskilt vatten i Skagerrak och Kattegatt. Utredningen uppfattar att dessa bestämmelser har utfärdats med stöd av bemyndiganden som avser fiskevård .103

Bestämmelserna om vattenverksamhet i miljöbalken bedöms också tillämpliga vid användning av vissa fasta redskap

Såsom utredningen har redogjort för i avsnitt 9.9.2 bör bestämmelser om vattenverksamhet kunna vara tillämpliga vid uppförande av fasta redska p.104Utredningen känner dock inte till något fall där uppförandet av fasta redskap har prövats enligt de vattenrättsliga bestämmelserna.

101Prop. 1992/93:232 s. 66 och prop. 1950:60 s. 180. 102 Reglering om fasta redskap finns även i FIFS 2004:37. 10319 § fiskelagen. 104 Jfr uttalanden i prop. 1950:60 s. 125 f.

Skälen till utredningens förslag

Bestämmelserna om utsträckningsrätt för fasta redskap är av civilrättslig natur, och att en sådan rätt finns innebär ett ekonomiskt värde för den som innehar fiskerätten, bl.a. eftersom rätten kan upplåtas. Kravet på tillstånd vid utsträckning av fasta redskap skiljer sig på det sättet åt jämfört med andra bestämmelser om krav på tillstånd i fiskelagstiftningen. Av dessa skäl bedömer utredningen att bestämmelserna om utsträckningsrätt för fasta redskap bör föras över till den moderniserade fiskelagen. Vissa mindre språkliga och redaktionella ändringar bör dock göras i bestämmelserna. Av regleringen ska framgå att tillstånd ska meddelas om det kan ske utan skada för andra fiskande eller annat beaktansvärt intresse. Att villkor kan föreskrivas i dessa beslut får anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga principe r.105Vi kommer att återkomma till övergångsbestämmelserna i fiskelagen som rör rätt att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten i kapitel 19.

I dag finns ingen bestämmelse i fiskelagen om vem som prövar tillstånd. Enligt utredningens uppfattning bör den moderniserade fiskelagen därför innehålla en bestämmelse om att den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva frågor om tillstånd till utsträckning av fasta redskap. Av den moderniserade fiskeförordningen ska det vidare framgå att länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd till uträckning av fasta redskap.

Utredningen vill i sammanhanget lyfta att ett ökat stöd till länsstyrelserna vid prövningarna, avseende vad som ska ingå, skulle kunna bidra till att prövningarna i högre utsträckning än i dag görs på likartat sätt. Det skulle också kunna öka förutsebarheten för den enskilde som ansöker om tillstånd.

105 Jfr t.ex. uttalanden i Förvaltningsrätten i Linköpings dom den 12 december 2014 i mål nr 221-14, om godkännande av ansökan om förprövning enligt djurskyddslagen.

10.3.5. Det ska finnas en bestämmelse om begränsningar i användningen av redskap vid fiske med stöd av en upplåten fiskerätt

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om redskapsbegränsning vid fiske med stöd av upplåten fiskerätt.

Av paragrafen ska framgå att den som i havet och i statligt förvaltade sötvattensområden fiskar med stöd av en upplåten fiskerätt får, vid fiske som också får bedrivas med stöd av frifiskerätt, inte använda fler redskap än vad som är tillåtet vid sådant fiske med stöd av frifiskerätt. Begränsningen ska inte gälla den som innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av fiskelicens. Ingen ändring är avsedd i sak.

Lagen ska även innehålla en definition av uttrycket statligt förvaltade sötvattensområden, som är ett nytt uttryck i fiskelagstiftningen. Med statligt förvaltade sötvattensområden avses enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 10.3.1 ovan gäller redskapsbegränsningen i 9 a § fiskelagen, som rör fiske med rörliga redskap, inte för den som innehar fisket med äganderätt eller har rätt till fisket på grund av en nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en. Vi har också nämnt att avsikten med formuleringen är att förhindra upplåtelser av nyttjanderätt för fiske som redan är fritt för var och en i syfte att nyttjanderättsinnehavaren ska få använda en större mängd redskap än de som är tillåtna enligt regleringen i 9 a § fiskelagen. Sådana upplåtelser skulle enligt förarbetena kunna kringgå bestämmelserna om frifiskerätt i enskilt vatten .106

Utredningen är av uppfattningen att även den moderniserade fiskelagen ska innehålla en sådan begränsning. Enligt utredningens uppfattning ska en sådan bestämmelse tas in i kapitlet om fiskerätt.

106 Se prop. 1992/92:232 s. 52, och prop. 2013/14:184 s. 38.

Uttrycket statligt förvaltade sötvattensområden bör införas i fiskelagstiftningen i syfte att förenkla och förkorta utformningen av de bestämmelser i lagstiftningen som avser enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret.

10.3.6. Det ska finnas en upplysningsbestämmelse om möjligheter till begränsningar i fisket med stöd av fiskerätt

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

som upplyser om att begränsningar i fisket med stöd av fiskerätt kan meddelas med stöd av fiskevårds- och naturvårdsbestämmelser och att begränsningar även kan finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Paragrafen är ny.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen är av uppfattningen att det i kapitlet i lagen som rör fiskerätt ska tas in en paragraf som tydliggör att fisket med stöd av fiskerätt kan begränsas genom bestämmelser utfärdade av fiskevårds- eller naturvårdsskäl. Av paragrafen ska det även framgå att begränsningar även kan finnas i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

10.4. Bestämmelser som rör frifiskerätt och fördelning av resursen mellan de som fiskar med stöd av denna rätt

Vi har tidigare i detta kapitel beskrivit att den nuvarande fiskelagstiftningen, utöver bestämmelser om fiskerätt i enskilt vatt en107, också innehåller bestämmelser om svenska medborgares möjlig-

107 Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten framgår av gränslagen.

heter att fiska i både enskilt och allmänt vatten, vilket vi har benämnt frifiskerätt, se avsnitt 10.2.1 ovan. I fiskelagstiftningen finns vissa redskapsbegränsningar som främst träffar de som fiskar med stöd av frifiskerätt. En av de i praktiken viktigaste begränsningarna är den generella redskapsbegränsningen i 9 a § fiskelagen, som vi behandlat ovan, som begränsar redskapsanvändningen för de som med stöd av frifiskerätt fiskar med rörliga redskap. Begränsningen gäller dock inte om utövaren innehar fiskelicens eller personlig fiskelicen s.108Genom att de som fiskar med licens undantas, kan regleringen sägas tydliggöra var gränsen mellan fritidsfisket och yrkesfisket som utgångspunkt går. Redskapsbegränsningen innebär också att resursen fördelas mellan dessa yrkes- och fritidsfiskar e109.

Utredningen har ett särskilt uppdrag att se över grunderna för hur den tillgängliga resursen fördelas och ska inom ramen för detta deluppdrag ta ställning till Havs- och vattenmyndighetens lämnade förslag om ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Utredningen har med anledning av det valt att behandla frågorna om utformningen av bestämmelserna om frifiskerätt tillsammans med frågor om redskapsbegränsning och resursfördelning mellan olika kategorier fiskande. Nedan går vi in närmare på utredningens uppdrag, den nuvarande regleringen och Havs- och vattenmyndighetens förslag.

10.4.1. Utredningens deluppdrag att se över grunderna för hur den tillgängliga resursen fördelas

Av utredningens direktiv framgår att EU fram till för några år sedan beslutade om den totala tillåtna fångstmängden (TAC) för vissa arter endast i förhållande till yrkesfiskare, men att det successivt har införts EU-bestämmelser som även gäller fritidsfiske inom vissa havsområden. Av direktiven framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten enligt nuvarande lagstiftning kan fördela fiskeresursen mellan olika yrkesfiskare och då ta hänsyn till sociala och ekonomiska perspektiv. Myndigheten saknar dock ett bemyndigande att meddela föreskrifter för att fördela fiskeresursen mellan samtliga kategorier av fiskande, vilket inkluderar fritidsfisket och fisketurismverksamhet. I direktiven anges också att Havs- och vattenmyndigheten i skrivel-

108 Ytterligare begränsningar i fråga om utländska medborgares rätt till fiske finns i lagen och särskilda begränsningar gäller för fisket i enskilt vatten, se bilagan till lagen. 109 Fritidsfiske kan även bedrivas på enskilt vatten med stöd av fiskerätt.

sen Förslag om utformning av rapporteringsskyldighet och fördelning

av den tillgängliga fiskeresursen för andra än yrkesfiskare har föreslagit

att myndigheten ska ha möjlighet att fördela fiskeresursen utifrån sociala och ekonomiska skäl även för annat fiske än yrkesfisket. Utredningens uppdrag i denna del består särskilt i att bedöma om Havs- och vattenmyndigheten bör kunna meddela föreskrifter för andra än yrkesfiskare utifrån andra hänsyn än fiskevårdsskäl, att analysera hur en sådan reglering bör utformas samt om de förslag som myndigheten har lämnat kan hantera perspektiv utifrån olika intressen och behov, och lämna författningsförslag .110

10.4.2. Bakgrund och nuvarande reglering avseende redskapsbegränsningar och fördelning av resursen inom EU-rätten

I bl.a. avsnitt 8.2.1 har vi beskrivit EU:s befogenheter på fiskeområd et111och att Sverige behöver bemyndigande från EU för att lagstifta i frågor som rör bevarandet av havets biologiska resurser

inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.112I grundförord-

ningen finns flera bestämmelser som rör åtgärder för bevarande och hållbart nyttjande av marina biologiska resurser, inklusive bemyndiganden till medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder .113Här kan nämnas att det av artikel 7 i grundförordningen framgår att åtgärder för bevarande och hållbart nyttjande av de marina biologiska resurserna omfattar bl.a. åtgärder avseende fastställande och tilldelning av fiskemöjligheter. Även tekniska åtgärder omfattas, vilka bl.a. kan avse fiskeredskapens egenskaper och regler för användning av dem, samt begränsningar eller förbud att använda vissa

fiskeredskap och av fiskeverksamhet i vissa områden eller under vissa

perioder .114

EU reglerar, såsom nämnts tidigare, uttaget av vissa bestånd som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken, och fördelar beträffande dessa fiskemöjligheter mellan berörda medlemsstater .115De

110 Se Havs- och vattenmyndigheten (2018). 111 Artikel 3.1d i EUF-fördraget. 112 Artikel 2.1 i EUF-fördraget. Se även avsnitt 8.2.1. 113 Del III i grundförordningen har rubriken ”Åtgärder för bevarande och hållbart nyttjande av marina biologiska resurser” och Avdelning I ”bevarandeåtgärder”. 114 Artikel 7.1 j), 7.2 a) och 7.2 c) i grundförordningen. 115 Se artikel 7 och 16 i grundförordningen.

fiskemöjligheter som EU tilldelar Sverige avser endast vissa arter, och berör i dagsläget endast yrkesfisket .116EU ställer vissa krav på medlemsstaterna i fråga om fördelningen av de tilldelade fiskemöjligheterna. Här kan nämnas att medlemsstaterna vid fördelningen ska tillämpa transparenta och objektiva kriterier, inbegripet miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier. Kriterierna får bland annat inbegripa fiskets påverkan på miljön, tidigare efterlevnad av bestämmelser, bidraget till den lokala ekonomin och historiska fångstnivåer. Medlemsstaterna ska vidare sträva efter att ge incitament till fiskefartyg som använder selektiva fiskeredskap eller miljövänliga fiskemetoder .117Vi kommer att återkomma till våra förslag som rör bestämmelser om fördelning av EU:s fiskemöjligheter i kapitel 11.

Av ingressen till grundförordningen framgår att fritidsfiske kan ha en betydande inverkan på fiskeresurserna och att medlemsstaterna därför bör säkerställa att det bedrivs på ett sätt som är förenligt med målen för den gemensamma fiskeripolitiken .118Fritidsfisket har tidigare setts som en i huvudsak nationell angelägenhet och reglering på EU-nivå som både olämplig och onödig .119Av förarbeten från tiden när Sverige blev medlem i EU uttalas att den gemensamma fiskeripolitiken omfattar alla vatten inom ett medlemslands sjöterritorium men att politiken i huvudsak är inriktad på det yrkesmässiga fisket från fartyg i havet. Av förarbetena framgår vidare att insjöfisket i princip inte regleras och att det ankommer på medlemsstaterna själva att reglera fritidsfisket på ett sådant sätt att detta fiske inte äventyrar bevarandet och skyddandet av fiskeresurserna .120

De senaste åren har EU dock kommit att reglera fritidsfisket i högre utsträckning än tidigare. Här kan nämnas att EU:s bestämmelser som rör användning av redskap som ska tillämpas inom utpekade geografiska områden i vissa fall ska tillämpas på fritidsfiske. Enligt dessa bestämmelser är det förbjudet att fånga eller skörda marina

116 I utredningens direktiv konstateras att EU fram till för några år sedan beslutade om den totala tillåtna fångstmängden (TAC) för vissa arter endast i förhållande till yrkesfiskare, men att det successivt har införts EU-bestämmelser som även gäller fritidsfiske inom vissa havsområden. För närvarande finns det dock inga EU-regler om kvoter som träffar svenskt fritidsfiske eller som innebär att arter som fångas inom ramen för svenskt fritidsfiske ska kvotavräknas. 117 Se artikel 16 och 17 i grundförordningen. 118 Punkten 3 i ingressen till grundförordningen. Här kan nämnas att det av artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att fritidsfiske på deras territorier och i unionens vatten bedrivs på ett sätt som överensstämmer med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Liknande reglering finns även i den nu gällande artikel 55 i kontrollförordningen. 119 Se Penas Lado (2016), s. 94, angående EU:s regleringar av fritidsfisket. 120Prop. 1995/96:8 s. 16.

arter med vissa redskap, bl.a. är det förbjudet att använda släpredskap för att skörda röda koraller, andra typer av koraller eller koralliknande organismer .121Det kan också nämnas att EU:s bestämmelser om fiske efter specifika arter i vissa fall också träffar fritidsfisket, bl.a. finns det särskild reglering avseende fiske efter lax och torsk i Östersjön som också träffar fritidsfisket .122Relevanta bemyndiganden som medlemsstaterna kan använda sig av för att anta bevarandeåtgärder finns i bl.a. artikel 19 och 20 i grundförordningen .123I artikel 19 finns ett bemyndigande för en medlemsstat att anta åtgärder för bevarande av fiskbestånden i unionens vatten. Åtgärderna får endast tillämpas på fiskefartyg som för medlemsstatens flagg eller, om det gäller fiskeverksamhet som inte bedrivs av ett fiskefartyg,

personer som är etablerade på den del av dess territorium där fördraget gäller. Åtgärderna ska vidare vara förenliga med de mål som fastställs

i artikel 2 och minst lika strikta som åtgärder enligt unionsrätten.

Av artikel 20 i grundförordningen framgår att medlemsstaterna får vidta vissa åtgärder inom en gräns på tolv nautiska mil från dess baslinjer, dvs. inom det område som kan utgöra en medlemsstats territorialhav. Bemyndigandet ger medlemsstaterna rätt att vidta åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskbestånden och för att bibehålla eller förbättra bevarandestatusen för de marina ekosystemen under vissa förutsättningar .124

121 Se artikel 2 och 7 i den tekniska förordningen. 122 Rådets förordning (EU) 2024/2903 av den 18 november 2024 om fastställande av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön för 2025 och om ändring av förordning (EU) 2024/257 vad gäller vissa fiskemöjligheter i andra vatten. 123 Här kan noteras att även t.ex. bemyndigandet i artikel 12 i den tekniska förordningen skulle kunna aktualiseras. 124 Åtgärder får endast vidtas under förutsättning att unionen inte har antagit åtgärder för bevarande och förvaltning särskilt för detta område eller åtgärder som specifikt avser det problem som identifierats av den berörda medlemsstaten. Åtgärderna ska vidare vara icke-diskriminerande, förenliga med de mål som fastställs i artikel 2 i förordningen och minst lika strikta som åtgärder enligt unionsrätten. Om de åtgärder som en medlemsstat avser att anta berör en annan medlemsstats fiskefartyg får åtgärderna endast antas efter samråd med kommissionen, de berörda medlemsstaterna och de berörda rådgivande nämnderna.

10.4.3. Bakgrund och nuvarande reglering avseende redskapsbegränsningar och fördelning av resursen inom den nationella rätten

Fiske med rörliga redskap med stöd av frifiskerätt begränsas huvudsakligen genom regleringen i fiskelagen

Regleringen i fiskelagen

Allmänna begränsningar

För de som fiskar med stöd av frifiskerätt finns, som nämnts tidigare, vissa begränsningar i 9 a § fiskelagen i fråga om användningen av rörliga redskap. Paragrafen innehåller följande reglering:

Den som fiskar med rörliga redskap får använda endast nät, långrev, ryssja, bur, handredskap och håv. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får sammanlagt högst sex redskap användas samtidigt. Vid hummerfiske får därutöver högst fjorton burar (hummertinor) användas. En långrev får vara försedd med högst 100 krokar. Nätens sammanlagda längd får vara högst 180 meter. Första stycket gäller inte den som

1. fiskar med stöd av fiskelicens eller personlig fiskelicens, eller

2. innehar fisket med äganderätt eller har rätt till fisket på grund av en nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en. Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om undantag från första stycket. Föreskrifter om begränsningar i redskapsanvändningen utöver de begränsningar som anges i första stycket kan meddelas med stöd av 19 §.

Redskapsbegränsningen avseende rörliga redskap återfanns tidigare i fiskeförordningen men lyftes år 2014 in i lagen i stället. Samtidigt ändrades 21 § fiskelagen på så sätt att bemyndigandet i första stycket togs bort. 21 § första stycket fiskelagen innehöll tidigare följande reglering:

Regeringen får för fiske som är fritt för var och en meddela föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för andra fiskande än sådana som

1. bedriver yrkesmässigt fiske,

2. innehar fiske med äganderätt eller har rätt till fiske på grund av nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en.

Redskapsbegränsningens koppling till fiske med stöd av frifiskerätt togs alltså bort i samband med att regleringen överfördes från fiskeförordningen till fiskelagen.

Av förarbetena framgår att möjligheten för regeringen att meddela föreskrifter om redskapsbegränsningar infördes i samband med ikraftträdandet av fiskelagen i syfte att fördela fiskeresurserna mellan yrkesmässigt fiske och fritidsfisk e.125Regleringen infördes med anledning av den ökade konkurrensen om fiskeresursen som hade uppkommit .126Genom regleringen möjliggjordes en begränsning av den totala fiskeansträngningen .127I förarbetena till fiskelagen uttalas att det inte längre bör vara tillåtet att använda fiskeredskap i en omfattning som uppenbart överstiger vad som behövs för vanligt fritids- och husbehovsfiske .128Det maximalt antal rörliga redskap som kom att tillåtas hade stora likheter med den regleringen som på den tiden fanns i Danmark .129Avsikten med fördelningen var att stärka det fiske som bedrivs av dem som för sin försörjning är beroende av fisket, men också att säkerställa allmänhetens tillgång till fiskemöjligheter och tillvarata det stora rekreationsvärde som fisket har .130

Regeringen uttalade i samband med att regleringen överfördes till fiskelagen år 2014 att redskapsbegränsningarna för fritidsfisket anger den maximalt tillåtna redskapsanvändningen som är lämplig ur ett resursfördelningsperspektiv. Regeringen uttalade vidare att det inte framkommit skäl som talar för att det finns behov av att löpande kunna anpassa fritidsfiskets redskapsanvändning och att redskapsbegränsningen varit densamma sedan fiskeförordningens ikraftträdand e.131Regeringen uttalade även att regleringen om redskapsbegränsningar för fritidsfisket är en grundläggande resursfördelningsbestämmelse som borde framgå av l ag.132Eventuella behov av att begränsa redskapsmängden med hänsyn till beståndssituationen bedömdes även fortsättningsvis kunna tillgodoses genom föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet i fiskelagen om att meddela föreskrifter om fiskevård och fiskets bedrivand e.133Regeringen ut-

125Prop. 2013/14:184 s. 37. 126Ds 1992:70 s. 52 ff. 127 Jfr prop. 1993/94:158 s. 14. 128Ds 1992:70 s. 52 ff och prop. 1992/93:232 s. 49 ff. 129Ds 1992:7, s. 52 ff och prop. 1992/93:232 s. 49 ff. 130Prop. 1992/93:232 s. 49. 131 Förordningen trädde i kraft år 1995. 132Prop. 2013/14:184 s. 37. 133 Den aktuella bestämmelsen finns i 19 § fiskelagen.

talade i det sammanhanget att avsikten inte är att föreskrifter för

fiskets bedrivande, som infördes år 2003, ska kunna begränsa fritids-

fisket, men att begränsningar dock kan meddelas med stöd av bemyndigandet att meddela föreskrifter om fiskevården.134

Lagrådet yttrade sig år 2014 över förslaget att flytta bestämmelsen om redskapsbegränsning från fiskeförordningen till 9 a § fiskelagen. Lagrådet hade ingen invändning i sak mot förslaget, men uttalade att det kunde sättas i fråga om detaljerade bestämmelser av det aktuella slaget borde tas in i lag.

Särskilda begränsningar finns för fiske med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten

Såsom vi har nämnt tidigare finns vidare särskilda begränsningar i fråga om användning av redskap vid fiske med stöd av frifiskerätt i bilagan till fiskelagen, se avsnitt 10.2.1.

Regleringen i fiskeförordningen

Innan vi går in på regleringen i fiskeförordningen ska något sägas om relevanta bemyndiganden i fiskelagen som ger regeringen och eventuella förvaltningsmyndigheter befogenhet att meddela föreskrifter i fråga om redskapsbegränsningar. Det finns därför anledning att återigen återvända till 9 a § fiskelagen, som innehåller följande reglering (vi har kursiverat aktuellt bemyndigande):

Den som fiskar med rörliga redskap får använda endast nät, långrev, ryssja, bur, handredskap och håv. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får sammanlagt högst sex redskap användas samtidigt. Vid hummerfiske får därutöver högst fjorton burar (hummertinor) användas. En långrev får vara försedd med högst 100 krokar. Nätens sammanlagda längd får vara högst 180 meter. Första stycket gäller inte den som

1. fiskar med stöd av fiskelicens eller personlig fiskelicens, eller

2. innehar fisket med äganderätt eller har rätt till fisket på grund av en nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en.

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om undantag från första stycket.

134Prop. 2013/14:184 s. 38.

Föreskrifter om begränsningar i redskapsanvändningen utöver de begränsningar som anges i första stycket kan meddelas med stöd av 19 §.

Den ovan nämnda bestämmelsen i 9 a § tredje stycket fiskelagen kompletteras av regleringen i 2 kap. 21 § fiskeförordningen. Av den sistnämnda paragrafens första stycke framgår att Havs- och vattenmyndigheten får besluta om undantag från bl.a. 9 a § första stycket fiskelagen om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det. Av 2 kap. 21 § andra stycket fiskeförordningen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten i enskilda fall får besluta om undantag från begränsningen i 9 a § fiskelagen om att sammanlagt högst sex redskap får användas samtidigt, vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar samt att fjorton burar (hummertinor) därutöver får användas vid hummerfiske. Undantag får enligt regleringen meddelas när det gäller fiske med burar efter skaldjur i fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet.

I samband med att redskapsbegränsningen flyttades från förordningen till lagen år 2014 uttalade regeringen att ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om undantag från bestämmelsen borde införas i lagen .135Utredningen noterar i sammanhanget att begreppet skaldjur, som används i 2 kap. 21 § fiskeförordningen, inte förekommer i fiskelagen eller något annat ställe i fiskeförordningen.

Fiske med fasta redskap med stöd av frifiskerätten begränsas huvudsakligen genom regleringen i fiskeförordningen

Svenska medborgare som fiskar med stöd av frifiskerätt har som utgångspunkt möjlighet att fiska med alla redskap enligt fiskelagstiftningen, det vill säga både fasta redskap och rörliga redskap. Av 10 § fiskelagen framgår dock att det krävs tillstånd för allt fiske med fasta redskap som inte har stöd av fiskerätt. Den nämnda paragrafen kompletteras av regleringen i 2 kap. 2 § fiskeförordningen, som begränsar möjligheterna till fiske med fasta redskap. Av regleringen i förordningen framgår att tillstånd för fast redskap utan stöd av enskild fiskerätt endast får beviljas fiskare som bedriver yrkesmässigt fiske,

135Prop. 2013/14:184 s. 40.

om inte särskilda skäl föranleder annat .136Av 2 kap. 21 § tredje stycket fiskeförordningen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om undantag från bl.a. 2 §, om fisket bedrivs på uppdrag av myndigheten. Utredningen uppfattar att det är otydligt vilka bemyndiganden som dessa bestämmelser i förordningen stödjer sig på. Utredningen bedömer att bestämmelsen i 2 kap. 2 § andra stycket fiskeförordningen bör ha meddelats med stöd av det tidigare bemyndigandet i 21 § fiskelagen, och som enligt beskrivningen i avsnittet ovan togs bort år 2014.

Vi kommer att återkomma till regleringen om fasta redskap i avsnitt 10.4.6 nedan.

Utländska medborgares möjligheter att fiska

Regleringen i fiskelagen

Av regleringen i 13 § första stycket fiskelagen framgår att utländska medborgare får fiska med handredskap på samma sätt som svenska medborgare. Av paragrafens tredje stycke framgår vidare att utan stöd av enskild fiskerätt får utländska medborgare eller fiskefartyg bara bedriva annat fiske om det medges i 13 a § fiskelagen eller i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Utländska medborgare som är stadigvarande bosatta här i landet är dock likställda med svenska medborgar e.137Här kan nämnas att det i 13 a § fiskelagen regleras vilken rätt till tillträde som utländska fiskefartyg har till vatten innanför 12 nautiska mil från baslinjen.

Regleringen i 13 § fiskelagen kompletteras av bestämmelser i fiskeförordningen och vi återkommer till skrivningarna i 13 § tredje stycket i nästa underavsnitt.

136 Regleringen kopplar även till 11 § fiskelagen. I 2 kap. 2 § andra stycket fiskeförordningen stadgas att tillstånd får endast beviljas fiskare som bedriver yrkesmässigt fiske, om inte annat följer av 11 § fiskelagen (1993:787) eller särskilda skäl föranleder annat. 137 Se 13 § första och tredje styckena fiskelagen. I paragrafens andra stycke framgår att utländska frihet, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster får fiska yrkesmässigt på samma fysiska och juridiska personer som omfattas av Sveriges internationella åtaganden om etableringsvillkor som svenska fysiska och juridiska personer.

Regleringen i fiskeförordningen

Av 2 kap. 3 § fiskeförordningen följer att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utländska medborgares rätt till fiske i Sveriges territorialhav och i Sveriges ekonomiska zon enligt 13 § tredje stycket fiskelagen om sådan rätt följer av internationella överenskommelser. Sådana föreskrifter återfinns i 2 kap. Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön.

Även 2 kap. 4 § fiskeförordningen kompletterar 13 § fiskelagen. Utredningen noterar i denna del att begreppet tillstånd inte används i 13 § tredje stycket fiskelagen, enligt vad som har beskrivits ovan. Trots det innehåller 2 kap. 4 § fiskeförordningen reglering om att sådant tillstånd till fiske för utländska personer som avses i 13 § tredje stycket fiskelagen, och som avser annat fiske än yrkesmässigt fiske, meddelas av länsstyrelsen. Utredningen noterar i sammanhanget att det framgår av förarbetena till fiskelagen att utländska medborgare som saknar fiskerätt är hänvisade att söka tillstånd om de önskar fritidsfiska med annat än handredskap .138

I dag finns begränsade möjligheter att fördela resursen

Såsom nämnts tidigare framgår det av 19 § första stycket fiskelagen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål,

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida

kräftpest eller någon annan sjukdom.

Såsom nämnts tidigare har regeringen uttalat att avsikten inte är att fritidsfisket ska kunna begränsas med stöd av bemyndigandet att meddela föreskrifter om fiskets bedrivande. Föreskrifter meddelade med stöd av fiskevårdsskäl kan dock indirekt påverka även resurs-

138Prop. 1992/93:232 s. 36.

fördelningen mellan fritidsfisket och yrkesfisket, eftersom det sällan är möjligt eller lämpligt att begränsa fisket på samma sätt för alla kategorier av fiskand e.139

Regleringen i 19 § första stycket fiskelagen kompletteras av regleringen i 2 kap. 7 § fiskeförordningen. Av första och andra stycket i denna paragraf framgår:

Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, och

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål. I fråga om fiske i andra vatten än havet och vattnen längs kusterna och Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland till första definitiva vandringshindret, får föreskrifter enligt första stycket meddelas endast för att skydda särskilt hotade arter eller stammar av nationellt intresse.

[…]

Av 2 kap. 7 femte stycket fiskeförordningen framgår slutligen att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskemöjligheter enligt grundförordningen. Myndigheten får också meddela föreskrifter om hur sådana fiskemöjligheter får överlåtas av en fiskelicensinnehavare till en annan under det år eller den förvaltningsperiod då fiskemöjligheterna får användas.

Vi kommer att i kapitel 11 att gå in närmare på bestämmelser som rör resursfördelning mellan olika yrkesfiskare.

10.4.4. Havs- och vattenmyndighetens förslag som rör fördelning av resursen

Havs- och vattenmyndighetens uppdrag

År 2017 gav regeringen Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att föreslå utformning av bestämmelser om rapporteringsskyldighet för andra fiskare än yrkesfiskare .140Myndigheten skulle också, i samarbete med Jordbruksverket, utreda förutsättningarna för och föreslå hur det kan införas en möjlighet att fördela den nationella tillgängliga

139Prop. 2013/14:184 s. 38. 140 Regeringens beslut den 12 oktober 2017 i ärendena N2017/06266 och N2015/03577/FJR.

fiskeresursen mellan olika kategorier av fiske utifrån andra skäl än fiskevårdsskäl, när de biologiska målen för bestånden har uppnåtts. Enligt uppdraget skulle myndigheten särskilt beakta möjligheten att främja fritidsfisket och fisketurismverksamhet, samtidigt som förutsättningarna för ett livskraftigt yrkesfiske och det traditionella fisket skulle bibehållas.

Havs- och vattenmyndighetens förslag

Havs- och vattenmyndigheten redovisade uppdraget i skrivelsen Förslag om utformning av rapporteringsskyldighet och fördelning av den tillgängliga resursen för andra fiskare än yrkesfiskar e141. Vi har i redovisningen nedan valt att dela upp myndighetens förslag om fördelning av fiskeresursen mellan samtliga kategorier fiskande i två olika delar. Vi kommer även att gå in på myndighetens förslag avseende att ha kvar nuvarande dispensbestämmelse för fisketurismverksamhet.

Förslag om att ändra i bestämmelsen om allmänhetens redskapsanvändning i 9 a § fiskelagen och införa en ny bestämmelse i 2 kap. 7 a § fiskeförordningen

Havs- och vattenmyndighetens ena förslag innebär att utgångspunkten ska vara att den som fiskar med rörliga redskap utan stöd av licens, enskild fiskerätt eller en nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en, endast ska få använda handredskap. Förslaget innebär vidare att Havs- och vattenmyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter som tillåter fiske med även vissa mängdfångande redskap om beståndssituationen tillåter det, i syfte att möjliggöra en fördelning av fiskeresursen mellan olika kategorier av fiskare. Myndigheten har därutöver föreslagit att regeringen ska få meddela föreskrifter om ytterligare redskapsanvändnin g.142Myndigheten har föreslagit att 9 a § fiskelagen ska utformas på följande sätt (det kursiverade är nytt eller ändrat i förhållande till nuvarande lagstiftning):

141 N2018/02964. 142 Se Havs- och vattenmyndighetens förslag till ändringar i 9 a § fiskelagen och 2 kap. 7 § fiskeförordningen.

Den som fiskar med rörliga redskap får endast använda handredskap.

Om beståndssituationen tillåter det får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, i syfte att fördela fiskeresursen mellan olika kategorier av fiskare, meddela föreskrifter om att nät, långrev, ryssja, bur och håv får användas utöver handredskap. Vid fiske med nät, långrev och ryssjor och burar får i så fall sammanlagt högst sex redskap användas samtidigt. Vid hummerfiske får därutöver högst fjorton burar (hummertinor) användas. En långrev får vara försedd med högst 100 krokar. Nätens sammanlagda längd får vara högst 180 meter.

Regeringen får meddela föreskrifter om ytterligare redskapsanvändning

utöver vad som framgår av första och andra styckena. Första stycket och föreskrifter som meddelas med stöd av andra och tredje styckena gäller inte den som

1. fiskar med stöd av fiskelicens eller personlig fiskelicens, eller

2. innehar fisket med äganderätt eller har rätt till fisket på grund av en nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en.

Föreskrifter om begränsningar i redskapsanvändningen kan meddelas med stöd av 19 §.

Myndigheten har vidare föreslagit att 9 a § fiskelagen ska kompletteras av en ny bestämmelse i fiskeförordningen, 2 kap. 7 a §, som myndigheten har föreslagit ska vara utformad enligt följande:

Om beståndssituationen tillåter det, får Havs- och vattenmyndigheten, meddela föreskrifter om att den som fiskar med rörliga redskap utöver handredskap också får använda nät, långrev, ryssja, bur och håv i enlighet med 9 a § fiskelagen .

Havs- och vattenmyndigheten lyfter i de redovisade skälen för förslaget i huvudsak följande. Reglerna för yrkesfisket har skärpts betydligt sedan införandet av fiskelagen medan samma utveckling inte har skett avseende fritidsfisket, inklusive fisketurismverksamhet. En långsiktigt hållbar utveckling beaktades inte när bestämmelsen om redskapsbegränsning utformades under 1990-talet, eller fördes över till från fiskeförordningen till fiskelagen år 2014. Även om fångsten per ansträngning är låg i fritidsfiske är antalet utövare många. Den tillåtna redskapsanvändningen är generellt för generös ur fiskevårdssynpunkt med hänsyn till att den gäller för alla svenska medborgare, alla arter, allt fiske på allmänt vatten eller på enskilt vatten med stöd av bilagan till fiskelagen. Någon analys av samhällsnyttan av en sådan fördelning av fiskeresursen, och fritidsfiskets behov av en sådan omfattande redskapsanvändning eller hur fångsterna i praktiken förhåller sig till det egna hushållets behov, har inte heller gjorts.

Med hänsyn till EU:s försäljningsförbud för fisk fångad i havet utan fiskelicens är det viktigare nu än år 1994 att fångsterna inte överstiger vad som kan fås för det enskilda hushållets behov, och att den tillåtna redskapsmängden inte uppmuntrar till försäljning av fångst. Den nuvarande regleringen innebär att Havs- och vattenmyndigheten i hög utsträckning måste utreda och begränsa fritidsfisket av fiskevårdsskäl. En grundläggande resursfördelningsbestämmelse som innebär ett mindre uttag, genom en mindre effektiv redskapsanvändning är mera anpassad till kraven på en modern fiske- och miljölagstiftning och innebär att försiktighetsprincipen bättre beaktas i även förvaltningen av fritidsfisket. Då en generös redskapsanvändning generellt tillåts för allmänhetens fiske tas inte heller hänsyn till ekonomiska eller sociala aspekter .143

Havs- och vattenmyndigheten har vidare anfört i huvudsak följande. När resursen är begränsad bör den fördelas på ett sätt som bäst gynnar en hållbar utveckling i miljömässigt, socialt och ekonomiskt hänseende. Med minskade fångster per ansträngning finns det utrymme för fler att utnyttja resursen, samtidigt som fiskeresursen kan utvecklas på ett sätt som gör att bestånden ökar. Genom att som utgångspunkt tillåta handredskap tillgodoses miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekter i stor utsträckning. Handredskap används i alla vatten där allmänheten har möjlighet att fiska, fångsten per ansträngning är relativt låg jämfört med mängdfångande redskap och det är det redskap som används av flest personer. Handredskapsfisket kräver vidare att den fiskande är aktiv under fisket och fisket skapar ett stort samhällsekonomiskt värde i form av ökad BNP och sysselsättning. Även handredskapsfisket kan dock behöva begränsas av fiskevårdsskäl .144

Enligt Havs- och vattenmyndigheten bör det även fortsättningsvis vara riksdagen som beslutar om vilken som är den maximala redskapsanvändningen för fritidsfisket som inte har stöd av enskild rätt, och som Havs- och vattenmyndigheten genom myndighetens förslag kan tillåta för fritidsfisket .145

Under nästa underavsnitt återkommer vi till Havs- och vattenmyndighetens förslag om att myndigheten, om beståndssituationen

143 Havs- och vattenmyndigheten (2018), s. 28 ff. 144 Havs- och vattenmyndigheten (2018), s. 32. 145 Havs- och vattenmyndigheten (2018), s. 38.

tillåter det, ska få meddela föreskrifter som tillåter ytterligare redskapsanvändning.

Förslaget om att ändra i bemyndigandet om föreskrifter för fiskets bedrivande i 19 § fiskelagen

Havs- och vattenmyndighetens andra förslag innebär att myndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskeresursen för att främja det småskaliga yrkesfisket, fritidsfisket eller fisketurismverksamhet inom ramen för ett långsiktigt hållbart nyttjande .146Myndigheten har föreslagit att 19 § fiskelagen ska ändras. Ändringarna berör huvudsakligen att ett nytt tredje stycke ska införas. Enligt myndighetens förslag ska de första tre styckena i 19 § ha följande lydelse (det kursiverade är nytt eller ändrat i förhållande till nuvarande lagstiftning):

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål,

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida kräftpest eller någon annan sjukdom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller att omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som innebär en fördelning av fiskeresursen för att främja det småskaliga yrkesfisket, fritidsfisket, eller fisketurismverksamhet.

[…]

Havs- och vattenmyndigheten har vidare föreslagit att det ska läggas till ett nytt stycke sist i 2 kap. 7 § fiskeförordningen. Enligt myndighetens förslag ska det sista stycket ha följande lydelse (det kursiverade är nytt i förhållande till nuvarande lagstiftning):

[…]

Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskeresursen för att främja det småskaliga

146 Havs- och vattenmyndigheten (2018).

yrkesfisket, fritidsfisket, eller fisketurismverksamhet inom ramen för ett långsiktigt hållbart nyttjande.

Havs- och vattenmyndigheten lyfter i de redovisade skälen för förslaget bl.a. följande. Förslaget som rör fiskets bedrivande ska ses som ett komplement till förslaget om redskapsbegränsning. Fiske på kvoter som EU årligen fördelar till Sverige avräknas för fartyg med fiskelicens och berörs inte av myndighetens förslag. Det går dock inte att bortse från möjligheten att EU i framtiden kan komma att reglera att även fångster i fritidsfiske och fritidsfisketuristigt företagande kan komma att avräknas från kvotern a.147

Myndigheten har anfört att vid bedömningen av om beståndssituationen tillåter utökat fritidsfiske bör man beakta bl.a. förvaltningsmål inom den gemensamma fiskeripolitiken, såsom principen om ett långsiktigt hållbart uttag (MSY), havsmiljödirektivets mål om en storleks- och åldersstruktur för bestånden som upprätthåller ekosystemfunktionerna, nationella förvaltningsmål för bestånden samt regional utveckling. I många fall har biologiskt underlag redan tagits fram i myndighetens föreskriftsarbete, eftersom fritidsfisket redan i stor utsträckning är begränsat av fiskevårdsskäl i myndighetens föreskrifter .148

Av myndighetens skäl för förslaget framgår vidare bl.a. följande. För att främja fritidsfiske, fisketurism och småskaligt yrkesfiske ur ett bredare hållbarhetsperspektiv behövs, utöver de biologiska aspekterna, samhällsekonomiska analyser. Sådana underlag utgörs t.ex. av de naturgivna förutsättningarna för fiske, miljötillståndet, beståndssituationen, regional demografisk information, fisketraditioner och samhällsekonomiska analyser .149Det samhällsekonomiska värdet av fritidsfisket och yrkesfisket i havet är relativt jämnt fördelat; yrkesfisket bidrar mer till Sveriges BNP medan fritidsfisket bidrar med en högre sysselsättningseffekt .150Fritidsfisket är geografiskt mer utspritt medan yrkesfisket mer koncentrerat till vissa hamnar. Konsumenter är beroende av yrkesfisket för att få ett brett utbud av färska råvaror att välja mellan .151Samtidigt är fritidsfisket viktigt utifrån den enskildes behov av fiske för rekreation, sport och turism och för husbehov.

147 Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 33. 148 Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 34. 149 Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 33. 150 Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 34. 151 I rapporten nämns i sammanhanget även grossister och dagligvaruhandeln, se Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 34.

Regionala underlag bör tas fram inom ramen för en regional ekosystembaserad förvaltning .152

Myndigheten har även lyft att fritidsfiskets tillåtna redskapsanvändning i praktiken framgår av myndighetens föreskrifter och är anpassade till nuvarande beståndssituation, så förslaget ska inte behöva innebära någon större skillnad för fritidsfisket med mängdfångande redskap så länge det kan tillåtas av fiskevårdsskäl och redskapsanvändningen generellt kan motiveras. I den bedömningen ingår inte bara samhällsekonomiska värden utan även den enskildes behov av rekreation och fiskets bidrag till livskvalitet och värdet av fiske för fångst till det egna hushållet .153

Som exempel på sätt att främja ett visst fiske nämner myndigheten möjligheten att ha anmälningsplikt för vissa fisken, med ett eventuellt högsta tak avseende antalet möjliga anmälningar. Myndigheten nämner även möjligheten att införa nationella eller regionala kvoter för arter som inte är kvotsatta inom EU, med begränsning avseende antalet fiskar som får behållas av den som anmält sig för sådant fiske. Myndigheten nämner också att det skulle kunna finnas fredade områden där ett visst fiske i ökad utsträckning har tillgång till fiskeresursen, t.ex. främjandeområden för fritidsfiske, fisketurism eller yrkesfiske, där ett visst fiske får företräde. Vidare nämns i rapporten att resursfördelning kan ske genom reglering av redskapsanvändningen.

Särskilt om olika kategorier av fiskare

Myndigheten har i rapporten också lyft problemet med att det i dagens svenska lagstiftning saknas entydiga definitioner av begreppen yrkesfiske, fritidsfiske, fisketurismverksamhet och traditionellt fiske. Enligt myndigheten finns det inom grupperna ofta undergrupper som är uppdelade utifrån redskapsanvändningen. Bestämmelserna om enskild fiskerätt försvårar också gränsdragningen mellan de olika grupperna. Havs- och vattenmyndigheten har i rapporten valt att beskriva innebörden av begreppen på följande sätt.

152 Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 34. 153 Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 35.

  • Fritidsfiske

Fritidsfiske bedrivs för rekreation, husbehov, turism eller sport med begränsad redskapsanvändning. Fisket sker för eget bruk eller för husbehov, utan försäljning av fångst eller i vissa fall med försäljning av fångst i sådan liten omfattning att det är fråga om hobbyverksamhet enligt skattelagstiftningen. Fritidsfisket med stöd av enskild rätt begränsas inte av fiskelagens redskapsbegränsningar.

  • Fisketurismverksamhet

Fisketurismföretaget säljer en fiskeupplevelse, men inte fångsten. Redskapsanvändningen är begränsad till vad om är tillåtet för fritidsfiskare vid fiske på allmänt vatten och på enskilt vatten med stöd av bilagan till fiskelagen. I vissa fall kan ett fisketurismföretag få dispens från dessa redskapsbegränsningar. Fisketurismverksamhet med stöd av enskild rätt begränsas inte av fiskelagens redskapsbegränsningar.

  • Yrkesfiske

Yrkesfiskaren fiskar för att sälja fångsten. Fisket kräver fiskelicens eller personlig fiskelicens. Fisket omfattas inte av redskapsbegränsningarna för fritidsfisket. I sötvatten krävs inte licens för den som har enskild fiskerätt. Avgränsningen i detta fiske kan därför bestämmas utifrån försäljning av fångst respektive försäljning av fångst i sådan omfattning att det är fråga om näringsverksamhet enligt skattelagstiftningen.

  • Traditionellt fiske

Med traditionellt fiske avses fiske med håv, flytnät och kullenät i Torne älv på fångstplatser enligt fiskeförordningens bilaga 4.

Havs- och vattenmyndighetens förslag som rör nuvarande dispensbestämmelse för fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet

Av Havs- och vattenmyndighetens rapport framgår vidare att myndigheten föreslår att möjligheten som i dag finns för fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet i 2 kap. 21 § fiskeförordningen att

få dispens för användning av fler redskap än vad som framgår av 9 a § fiskelagen, vid fiske med bur efter skaldjur bör finnas kvar .154

10.4.5. Den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla bestämmelser om vem som får fiska med stöd av frifiskerätt

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmel-

ser om att svenska medborgare med stöd av frifiskerätt har möjlighet att fiska i visst enskilt vatten och allmänt vatten, i Sveriges ekonomiska zon med de begränsningar som föranleds av lagen om kontinentalsockeln, samt vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor. Av bestämmelserna ska det också uttryckligen framgå att juridiska personer som innehar fiskelicens har möjlighet att fiska med stöd av frifiskerätt i de ovan nämnda områdena i havet.

I lagen ska det vidare tas in en definition av begreppet frifiskerätt. Med begreppet avses den möjlighet som svenska medborgare och juridiska personer har att fiska i enskilt eller allmänt vatten samt i Sveriges ekonomiska zon utan stöd av fiskerätt. Ingen ändring är avsedd i sak i denna del.

Bedömning: Ingen bedöms lida någon ekonomisk skada med

anledning av att det tydliggörs att även svenska juridiska personer som innehar fiskelicens har möjlighet att fiska i havet med stöd av frifiskerätt. Särskilda bestämmelser om ersättningsrätt bedöms därför inte behövas i denna del.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 10.2.2 ovan redogjort för hur utredningen bedömer att begreppet frifiskerätt ska användas i den moderniserade fiskelagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning ska begreppet omfatta följande. Frifiskerätt ska avse den möjlighet till fiske som svenska medborgare har i allmänt vatten och i den ekonomiska zonen.

154 Vi har beskrivit den nuvarande regleringen i avsnitt 10.4.3 ovan.

Begreppet ska också omfatta deras möjlighet till fiske vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte tillhörde något hemman eller innehades på särskilda villkor, samt deras möjligheter till fiske i visst enskilt vatten i havet, Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Begreppet ska därutöver omfatta den rätt och möjlighet till fiske som juridiska personer har i sådant enskilt och allmänt vatten i havet samt i den ekonomiska zonen.

Enligt utredningens uppfattning ska den moderniserade fiskelagen, i likhet med den nu gällande regleringen, innehålla bestämmelser om svenska medborgares möjligheter till fiske i enskilt vatten, allmänt vatten och den ekonomiska zonen. Med anledning av att juridiska personer sedan år 2014 har möjlighet att bedriva yrkesmässigt fiske i havet med fiskefartyg bör det enligt utredningens uppfattning tydliggöras att även svenska juridiska personer som innehar fiskelicens får fiska med stöd av frifiskerätt i havet. Detta är en ändring jämfört med hur bestämmelsen i 8 § fiskelagen är utformad i dag. Ingen ändring är dock avsedd i sak. Utredningen noterar i sammanhanget att juridiska personer även enligt äldre lagstiftning hade möjlighet att fiska i allmänt och enskilt vatten med stöd av särskilt tillstånd .155Någon som har rätt till fiske bedöms därför inte lida någon ekonomisk skada med anledning av att regleringen ändras så att det uttryckligen framgår att även juridiska personer som innehar fiskelicens har möjlighet att fiska i havet med stöd av frifiskerätt.

10.4.6 Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om begränsningar i det fiske som får bedrivas med stöd av frifiskerätt inom allmänt vatten, vid vissa stränder, skär och holmar samt i den ekonomiska zonen och den närmare omfattningen av fisket som får bedrivas med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska det framgå att den

som fiskar med stöd av frifiskerätt utan att inneha fiskelicens eller personlig fiskelicens endast ska få fiska med handredskap. Lagen ska också innehålla bestämmelser om att regeringen eller

155 Se avsnitt 10.2.2 ovan.

den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att dessa personer tillåts fiska med andra rörliga redskap om beståndssituationen tillåter det. I enskilt vatten får sådana föreskrifter dock inte innebära en mer omfattande möjlighet till fiske än vad som följer av bilagorna till lagen. Föreskrifterna får inte heller innebära en mer omfattande redskapsanvändning än vad som är tillåtet för detta fiske i dag. Beträffande hummerfisket görs den ändringen att det totala antalet burar (hummertinor) som kan tillåtas ska räknas in i de sex mängdfångande redskapen som kan tillåtas. Beträffande fiske med långrev får fiske med totalt 100 krokar tillåtas. I denna del ändras bestämmelserna i sak. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska dock även fortsättningsvis få meddela föreskrifter om undantag från redskapsbegränsningen.

Den moderniserade fiskelagen ska vidare innehålla bestämmelser om i vilken omfattning i övrigt som fiske får bedrivas med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten. Möjligheter till fiske utan redskap ska framgå direkt i lag, likaså begränsningar som rör handredskapsfisket. Dessa bestämmelser överförs till den moderniserade fiskelagen, men ingen ändring är avsedd i sak. De bestämmelser som enbart gäller för det yrkesmässiga fisket kommer även fortsättningsvis att regleras i bilagor till lagen; den första bilagan rör fiske i enskilt vatten i havet och den andra bilagan rör enskilt vatten i sötvattensområden. Möjligheten att med stöd av tillstånd fiska med ålrev efter ål i Vänern ska dock inte längre finnas kvar. Regleringen ska också uppdateras mot bakgrund av ändringar i länsindelningen.

Av lagen ska det också framgå att det krävs tillstånd för att använda fasta redskap vid fiske med stöd av frifiskerätt. Sådant tillstånd får lämnas om det finns särskilda skäl. Det ska införas reglering om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om sådana tillstånd. I denna del ändras bestämmelserna i sak. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska vidare få meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd. I denna del ändras bestämmelserna i sak.

Av regleringen ska det vidare framgå att föreskrifter om begränsningar i redskapsanvändningen kan meddelas med stöd av bestämmelser om fiskets bedrivande, fiskevårds- och naturvårds-

hänsyn i lagen och att begränsningar även kan finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

I den moderniserade fiskelagen ska det vidare tas in bestämmelser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva ansökningar om tillstånd och dispenser. Denna reglering är ny.

De ovan nämnda bestämmelserna ska kompletteras av bestämmelser i 3 kap. den moderniserade fiskeförordningen.

Skälen till utredningens förslag

Allmänt om bestämmelserna om frifiskerätt i bilagan och regleringen i den moderniserade fiskelagstiftningen

Fiskerättens omfattning i enskilt vatten i havet och i de fem stora sjöarn a156påverkas av bestämmelserna om frifiskerätt i bilagan till fiskelagen. Bestämmelserna i bilagan har sin grund i 1950 års lag om rätt till fiske och när de togs in i lagen kodifierade dessa i stor utsträckning det fiske som bedrevs av allmänheten i de aktuella vattenområdena .157Bestämmelserna är detaljerade, lokalt varierande och knyter alltså an till fisket och fiskeredskapen som användes före år 1950.158Vissa av utredningens experter har lyft att bestämmelserna i bilagan är svårtolkade. Av bestämmelserna framstår det som att svenska medborgare har möjlighet att fiska efter en viss art med ett visst redskap. Fisket är dock ofta begränsat av andra bestämmelser, t.ex. redskapsbegränsningen för fisket med rörliga redskap i 9 a § fiskelagen. Ofta finns även ytterligare begränsningar i myndighetsföreskrifter meddelade av fiskevårdsskäl. För att illustrera problemet kan exemplet med fiske efter hummer på västkusten nämnas. Av bilagan framgår bl.a. att det vid Skånes västra kust och vid kusten i Hallands län samt Göteborgs och Bohus län är tillåtet att utan inskränkning fiska med alla redskap .159Fisket efter hummer är dock begränsat genom 9 a § fiskelagen, där det framgår följande. Den som fiskar med rörliga redskap får endast använda nät, långrev, ryssja,

156 Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 157 Detta beskrivs närmare i avsnitt 3.2.3. 158 Se avsnitt 10.2.1 ovan. 159 Av bestämmelsen i bilagan framgår vidare att det krävs tillstånd för fiske med fast redskap, enligt 10 § fiskelagen, och att fiske efter ostron är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

bur, handredskap och håv. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får sammanlagt högst sex redskap användas samtidigt. Vid hummerfiske får därutöver högst fjorton burar (hummertinor) användas .160Ytterligare begränsningar för hummerfisket finns i myndighetsföreskrifter. Av 3 kap. 5 § Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön framgår att hummer endast får fiskas med hummertin a161, och av 3 kap. 7 § samma föreskrifter framgår att vid fiske efter hummer får högst sammanlagt sex hummertinor användas samtidigt .162

Utredningen är av uppfattningen att regleringen i bilagan är komplicerad och omodern. Att i förenklingssyfte införa mer enhetliga bestämmelser om det fiske som får bedrivas med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten skulle dock kunna medföra att gränserna för äganderättens omfattning ändras .163Det har inte bedömts finnas skäl för, eller utrymme, att inom ramen för den här utredningen gå in på frågor om materiella ändringar av var gränsen ska gå mellan det fiske som får bedrivas med stöd av fiskerätt respektive frifiskerätt i enskilt vatten. Bestämmelserna bör dock uppdateras mot bakgrund av ändringar i länsindelningen som skett under 1990-talet. Vissa andra ändringar bör även göras i bestämmelserna.

Utredningen bedömer att bestämmelser om det fiske med stöd av frifiskerätt som är tillåtet för svenska medborgare som inte innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens ska finnas direkt i lagen, för att dessa på ett snabbt och enkelt sätt ska kunna ta reda på vilket fiske som är tillåtet. Mot bakgrund av att utredningen föreslår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om användning av fler redskap kan dock föreskrifter på lägre författningsnivå också behöva konsulteras för att ta reda på vilket fiske som är tillåtet. Utredningen vill i sammanhanget lyfta att skrivningen ”fiskemetoden som sådan får inte kräva användning av båt eller utgöras av angeldonsfiske eller liknande metod” också förts över, mot bakgrund av att utredningen inte avsett att ändra bestämmelserna i sak. Utredningen är dock av uppfattningen att det bör tas fram vägledning avseende vilka moderna fiskemetoder

160 Det framgår också att en långrev får vara försedd med högst 100 krokar. Nätens sammanlagda längd får vara högst 180 meter. I 9 a § andra och tredje styckena fiskelagen framgår att undantag eller möjligheter till undantag från första stycket. 161 Av paragrafen framgår även bestämmelser om hummertinors utformning. 162 Av paragrafen framgår också begränsning för fiske med stöd av fiskelicens. 163 Vi har i tidigare avsnitt behandlat bestämmelser om egendomsskydd, se bl.a. avsnitt 4.5.2.

som avses omfattas av skrivningen. Med hänsyn till detaljeringsgraden i bestämmelserna bör de bestämmelser som rör det yrkesmässiga fisket även fortsättningsvis finnas i bilaga till lagen. I stället för att samla bestämmelserna i en bilaga som i dag, är utredningen av uppfattningen att bestämmelserna ska finnas i två olika bilagor; bestämmelserna som rör havet samlas i en bilaga och bestämmelserna som rör sötvattensområden samlas i den andra bilagan.

Trots vad som anförts tidigare är utredningen av uppfattningen att regleringen i bilagan till fiskelagen ska ändras i fråga om svenska medborgares rätt att fiska i Vänern med ålrev med dött agn efter ål. Fisket får enligt bilagan bedrivas under tiden 16 juli–15 oktober efter tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Av bilagan framgår slutligen att tillståndet kan begränsas till att avse ett visst område och får endast meddelas den som fiskar yrkesmässigt. I fiskeförordningen finns ingen bestämmelse som pekar ut att någon myndighet ska pröva sådana tillstånd .164Av kontakter med tjänstepersoner på Regeringskansliet framgår att dessa inte känner till att regeringen har prövat någon ansökan om sådant tillstånd .165Utredningen har också efterfrågat uppgifter från länsstyrelserna i frågan. Enligt dessa uppgifter har ingen i dag något tillstånd till fiske med ålrev efter ål i Vänern, och det har i modern tid inte heller funnits något omfattande fiske med långrev i Vänern. Utredningen kan samtidigt notera att det finns bestämmelser om ålfiske i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena. Av 1 kap. 8 § i de nämnda förskrifterna framgår att det är förbjudet att fiska bl.a. ål. Förbudet gäller dock inte fiske efter ål med särskilt tillstånd av Havs- och vattenmyndigheten enligt bestämmelserna i föreskrifterna, eller i vissa särskilt utpekade områden. Vänern är dock inte ett av de områden som omfattas av undantaget .166Med anledning av att bestämmelsen i bilagan till fiskelagen om tillstånd för fiske efter ål med ålrev i Vänern enligt uppgifter till utredningen inte tillämpas, och eftersom det finns generella bestämmelser om att det krävs särskilt tillstånd för fiske efter ål i myndighetsföreskrifterna, är utred-

164 Av fiskelagens förarbeten framgår att länsstyrelsen tidigare prövade sådana tillstånd till fiske med ålrev med dött agn efter ål i Vänern, se Ds 1992:70, s. 43 f och prop. 1992/93:232 s. 34. 165 Utredningen kan notera att det före fiskelagens ikraftträdande var länsstyrelsen som prövade sådana tillstånd och att man i departementspromemorian från början av 1990-talet föreslog att bestämmelsen inte skulle föras över till fiskelagen, se Ds 1992:70 s. 43 f. Man valde dock att ändå ta med den i fiskelagen efter remissynpunkter, se prop. 1992/92:232 s. 34. 166 Bestämmelser som rör de utpekade områdena och de särskilda tillstånden finns i bilaga 6 och 7 till FIFS 2004:37.

ningen av uppfattningen att tillståndsbestämmelsen i bilagan inte bör föras över till den moderniserade fiskelagen. Vi behandlar behovet av eventuella övergångsbestämmelser till ändringen i kapitel 19.

Bestämmelser om redskapsbegränsning för den som inte innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens

Utgångspunkten i den svenska fiskelagstiftningen är att allt fiske med stöd av frifiskerätt i allmänt vatten, vid vissa stränder, skär och holmar i have t167och i den ekonomiska zonen med de begränsningar som framgår av kontinentalsockellagen, är tillåtet om det inte finns särskilda begränsningar i lagstiftningen .168Såsom vi har redogjort för ovan finns det flera begränsningar i möjligheten till fiske med stöd av frifiskerätt för de som inte innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens. För fisket med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten finns vissa begränsningar i bilagan till fiskelagen, vilket vi redogjort för ovan. Dessa regleringar kompletteras av fiskelagstiftningens bestämmelser om redskapsbegränsningar. Den centrala bestämmelsen om redskapsbegränsning för de som fiskar med stöd av frifiskerätt finns i 9 a § fiskelagen .169Denna reglering avser fisket med rörliga redskap och genom bestämmelsen fördelas resursen mellan å ena sidan de som fritidsfiskar med sådana redskap med stöd av frifiskerätt och å andra sidan yrkesfisket som sker med stöd av frifiskerätt. I praktiken kan fiskresursen också fördelas mellan dessa olika kategorier med stöd av bestämmelser som utfärdats av fiskevårdsskäl .170Det finns dock ingen bestämmelse som i dag ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att fördela resursen mellan de som fritidsfiskar och de som yrkesfiskar med stöd av frifiskerätt. I utredningens direktiv anges att det ingår i utredningens uppdrag att bedöma om Havs- och vattenmyndigheten bör kunna meddela föreskrifter för andra än yrkesfiskare utifrån andra hänsyn än fiskevårdsskäl. I utredningens uppdrag i denna del ingår också att analysera hur en sådan reglering bör utformas samt om de förslag som Havs- och vattenmyndigheten har lämnat kan hantera perspektiv

167 De stränder, skär och holmar i havet som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor. 168 Här kan noteras en skillnad gentemot jaktlagstiftningen, enligt vilken all jakt är förbjuden om den inte är tillåten, se 3 § jaktlagen. 169 Relevant reglering finns också i fiskeförordningen. 170 Det aktuella bemyndigandet återfinns i 19 § fiskelagen.

utifrån olika intressen och behov. Utredningen har därutöver i uppdrag att lämna författningsförslag i denna del.

Utredningen kan inledningsvis konstatera att de grundläggande resursfördelningsbestämmelserna togs fram i början på 1990-talet, och att ett flertal omständigheter har förändrats sedan dess. Generellt kan sägas att den allmänna beståndssituationen har försämrats sedan fiskelagen trädde i kraft .171Samtidigt har kunskapen om de aktuella bestånden ökat, även om den beträffande vissa bestånd fortfarande är undermålig .172Sedan bestämmelserna togs fram har Sverige också blivit medlem i EU och överlåtit kompetens till EU i ett flertal frågor som rör fisket .173Sverige har genom EU-medlemskapet också vissa skyldigheter; såsom vi har redogjort för ovan framgår det av ingressen till grundförordningen att fritidsfiske kan ha en betydande inverkan på fiskeresurserna och att medlemsstaterna därför bör säkerställa att det bedrivs på ett sätt som är förenligt med målen för den gemensamma fiskeripolitiken .174Av artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att fritidsfiske på deras territorier och i unionens vatten bedrivs på ett sätt som överensstämmer med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningen kan konstatera att de som fiskar med stöd av frifiskerätt i havet utan att inneha fiskelicens eller personlig fiskelicens, som utgångspunkt får fiska efter alla arter i allmänt vatten i havet och i den ekonomiska zonen. Utredningen är av uppfattningen att införandet av en reglering om redskapsbegränsning för dessa personer, som skulle kunna komma att minska fisketrycke t,175är en åtgärd som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningen noterar i sammanhanget att bevarandeåtgärder enligt EU:s bestämmelser bl.a. kan avse begränsningar eller förbud att använda vissa fiskeredskap och av fiskeverksamhet .176Av artikel 19 i grundförordningen framgår att medlemsstaterna får anta åtgärder för bevarande av fiskbestånden i unionens vatten. Åtgärderna får endast tillämpas på fiskefartyg som för medlemsstatens flagg eller, om det gäller fiskeverksamhet som inte bedrivs av ett fiskefartyg,

personer som är etablerade på den del av dess territorium där fördraget

171 Detta behandlar vi närmare i avsnitt 3.5. 172 Se avsnitt 3.5.3. 173 Detta behandlar vi närmare i bl.a. avsnitt 8.2.1. 174 Punkten 3 i ingressen till grundförordningen. 175 I avsnitt 3.7. beskriver vi redskapsanvändning inom fritidsfisket. 176 Se artikel 7.1 j), 7.2 a) och 7.2 c) i grundförordningen. Vi behandlar detta närmare i avsnitt 10.4.2 ovan.

gäller. Åtgärderna ska vidare vara förenliga med de mål som fast-

ställs i artikel 2 och minst lika strikta som åtgärder enligt unionsrätten.

Sverige har alltså enligt EU-rätten en skyldighet att säkerställa att fritidsfisket bedrivs på ett sätt som överensstämmer med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Eventuella bevarandeåtgärder som införs behöver också vara i överensstämmelse med målen och minst lika strikta som åtgärder enligt unionsrätten. Utredningen noterar att det av artikel 2 i grundförordningen framgår att den gemensamma fiskeripolitiken bl.a. ska säkerställa att fiskeverksamheter är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende, samt bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen. Det framgår också att den gemensamma fiskeripolitiken ska tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen, samt att den gemensamma fiskeripolitiken även ska genomföra en ekosystemansats i denna förvaltning.

Enligt utredningens uppfattning talar flera skäl för att Sverige bör införa striktare redskapsbegränsningar för de som fiskar med stöd av frifiskerätt utan att inneha fiskelicens eller personlig fiskelicens. Ett av de starkaste skälen för ytterligare redskapsbegränsning är att EU:s bestämmelser innehåller ett försäljningsförbud för fritidsfångad fisk i havet ;177den tillåtna redskapsanvändningen framstår mot bakgrund av det som väl tilltagen. Genom en stängare redskapsbegränsning, kombinerat med ett bemyndigande för Havs-och vattenmyndigheten att kunna meddela föreskrifter om ytterligare redskapsanvändning om beståndssituationen tillåter det, bedömer utredningen att försiktighetsansatsen skulle kunna beaktas inom fiskeriförvaltningen i högre utsträckning än i dag. Utredningen kan i denna del konstatera att fritidsfisket i stor omfattning regleras genom fiskevårdsföreskrifter i dag. Detta bedöms kunna försvåra en adaptiv förvaltning i överensstämmelse med ekosystemansatsen .178Genom att införa en hårdare redskapsbegränsning och möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning när beståndssituationen tillåter det, bedöms

177 Saluföring och försäljning av fångster från fritidsfiske i havet ska vara förbjudet enligt artikel 55.6 i den ändrade kontrollförordningen. Även i dag finns ett saluföringsförbud i artikel 55 i kontrollförordningen. 178 Vi skriver om ekosystemansatsen i bl.a. avsnitt 3.2.5 som rör utvecklingen av en gemensam fiskeripolitik inom EU och avsnitt 4.5.1 som rör Konventionen om biologisk mångfald.

vidare det första målet i artikel 2 i grundförordningen bättre kunna uppfyllas. Enligt detta mål ska den gemensamma fiskeripolitiken bl.a. säkerställa att fiskeverksamheter är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen.

Det finns dock även vissa skäl som talar emot att göra ändringarna i lagstiftningen. Vissa av utredningens experter har lyft att det i dag finns begränsad information om vissa bestånd och att Havs- och vattenmyndighetens förslag därför skulle kunna bli svåra att genomföra i praktiken. Dessa skäl har dock inte bedömts väga så tungt att en ändring i den tillåtna redskapsanvändningen inte ska göras. Här kan utredningen vidare notera att kunskapsläget på sikt kan komma att förändras genom den ökade rapporteringen från fritidsfisket som vi går in på i avsnitt 12.4. Utredningen kan vidare konstatera att vissa fisken med mängdfångande redskap kan vara viktiga ur ett kulturellt perspektiv, och att vissa kulturellt viktiga fisken kan riskera att inte längre få bedriva s.179Utredningens experter har också lyft att om förslaget genomförs kan det bli svårare för svenska medborgare som inte innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens att bedriva fiske efter vissa arter, som lättare kan fångas med mängfångande redskap. Utredningen vill även lyfta att en minskad tillåten redskapsanvändning skulle kunna ha en negativ påverkan på svenska medborgares möjligheter att själva fiska för husbehov .180

Utredningen bedömer sammantaget att skälen för att begränsa redskapsanvändningen för svenska medborgare som fiskar med stöd av frifiskerätten utan att ha fiskelicens eller personlig fiskelicens, och samtidigt införa en möjlighet att meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning om beståndssituationen tillåter det är så starka att sådana bestämmelser bör införas i den moderniserade fiskelagen.

Enligt utredningens uppfattning bör det tas in bestämmelser i den moderniserade fiskelagen om att huvudregeln är att den som fiskar med stöd av frifiskerätt utan att inneha fiskelicens eller personlig fiskelicens endast ska få fiska med handredskap. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter

179 I avsnitt 8.3.2 har utredningen t.ex. redogjort för att flera traditionella svenska fisken har listats som immateriella kulturarv. 180 Utredningen kan konstatera att Havs- och vattenmyndighetens rapport är från år 2018 och att beredskapsfrågor sedan dess har fått större uppmärksamhet.

om att dessa personer tillåts fiska med även andra redskap om beståndssituationen tillåter det. Sådana föreskrifter får dock inte innebära en mer omfattande möjlighet till fiske i enskilt vatten än vad som följer av bilagorna till lagen. De får inte heller innebära en mer omfattande redskapsanvändning i övrigt än vad som är tillåtet i dag. Vad gäller hummerfisket görs dock den ändringen att det totala antalet burar (hummertinor) som kan tillåtas ska räknas in i de sex mängdfångande redskapen som kan tillåtas, det ska alltså inte längre vara möjligt att fiske med sex mängdfångande redskap och utöver det ytterligare hummertinor. Utredningen noterar i sammanhanget att det av Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter framgår att enbart sex hummertinor får användas samtidigt vid fritidsfiske efter hummer .181Beträffande fiske med långrev bedömer utredningen att en minskning ska göras så att fiske med totalt 100 krokar ska få tillåtas.

Regeringen ska dock även fortsättningsvis få meddela föreskrifter om undantag från redskapsbegränsningen, sådana bestämmelser ska tas in i den moderniserade fiskelagen.

Bestämmelser om redskapsanvändning för de som innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens

Av redogörelsen ovan framgår att den som innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens och fiskar med stöd av frifiskerätt inte omfattas av redskapsbegränsningen i 9 a § fiskelagen. Dessa personer får dock endast fiska i enskilt vatten i enlighet med bestämmelserna i bilagan till fiskelagen. Vidare kan det finnas andra begränsningar för det yrkesmässiga fisket, vilka vi kommer att gå in på i kapitel 11.

Genom den föreslagna regleringen kommer fiske med fasta redskap att som utgångspunkt endast få användas vid yrkesmässigt fiske. Mot bakgrund av att det i den moderniserade fiskelagen kommer att ställas krav på tillstånd för att sträcka ut fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten, är utredningen av uppfattningen att det i den moderniserade fiskelagen även ska finnas krav på tillstånd för fiske med fasta redskap. I den nuvarande lagstiftningen är det otydligt vilka krav som ställs för att tillstånd till fiske med fasta redskap ska kunna meddelas. Det ska enligt utredningens uppfattning därför införas

181 3 kap. 7 § FIFS 2004:36.

reglering i den moderniserade fiskelagen om att tillstånd får lämnas om det finns särskilda skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om sådana tillstånd. I denna del ändras bestämmelserna i sak. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska vidare få meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd. Även i denna del ändras bestämmelserna i sak. I den moderniserade fiskeförordningen ska det finnas kompletterande reglering om att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela föreskrifter om tillstånd för fasta redskap och bestämmelser om undantag från kravet på tillstånd.

I den moderniserade fiskelagen ska det enligt utredningens uppfattning vidare tas in bestämmelser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva ansökningar om tillstånd och dispenser. Denna bestämmelse är ny.

Bestämmelser om fiske utan redskap med stöd av frifiskerätt

I samband med överföringen av bestämmelserna i den nuvarande lagstiftningen har det uppkommit en fråga om bestämmelserna i bilagan till fiskelagen som rör fisket på västkusten, trots ordalydelsen, också innefattar en möjlighet att fiska utan redskap inom området.

Bestämmelserna i bilagan om svenska medborgares rätt att fiska med stöd av frifiskerätt på västkusten skiljer sig från övrig reglering i bilagan. Utöver att reglera att det är tillåtet att fiska med alla redskap efter alla arter framgår att fiske efter ostron är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd .182Utifrån utformningen av bilagan framstår endast fiske med redskap och inte fiske utan redskap regleras. Flera organismer kan dock fiskas utan redskap, t.ex. kan vissa kräftdjur och blötdjur samlas in vid dyknin g.183Fiskelagstiftningen innehåller vissa bestämmelser om sådant fiske, t.ex. framgår det av fiskeförordningen att hummer eller krabba inte får fångas vid dyknin g.184Utredningen kan konstatera att det av 13 § 1950 års lag om rätt till fiske, som bestämmelsen i bilagan har sin grund i, framgår att vid Skånes västra kust och vid kusten i Hallands län samt Göte-

182 Det anges även att för fiske med fast redskap krävs tillstånd enligt 10 §. 183 Här kan noteras att den ändrade kontrollförordningen innehåller reglering om fiske utan fartyg, se vidare i kapitel 11. 184 2 kap. 6 § fiskeförordningen.

borgs och Bohus län må varje svensk medborgare fiska i enskilt vatten; dock är fisket efter ostron förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten intill tvåhundra meter från fastlandet eller från en ö av minst etthundra meters längd. Mot bakgrund av det är utredningen av uppfattningen att regleringen i bilagan avseende fisket på västkusten ska tolkas på så sätt att det som huvudregel är tillåtet att fiska alla arter även utan redskap inom området. Fisket efter ostron är dock förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Detta bör enligt utredningens uppfattning framgå av den moderniserade fiskelagens bestämmelser. Ingen ändring är avsedd i sak i denna del.

Utredningen noterar i sammanhanget att Miljömålsberedningen föreslagit att bilagan till fiskelagen ska ändras på så sätt att fiske efter andra ostronarter än den europeiska arten Ostrea edulis inte längre ska vara förbehållet fiskerättsinnehavaren .185Regeringen har i juni 2024 uttalat att när bestämmelsen om fiske efter ostron införde s186omfattade den i praktiken endast Ostrea edulis, vårt inhemska ostron. Enligt sin ordalydelse omfattar den dock alla ostronarter och därmed även den invasiva arten stillahavsostron, Magallana gigas, som sedan år 2007 har brett ut sig längs med västkusten. Regeringen uttalade att en djupare analys av frågan behövde genomföras innan en förändring av fiskelagen kunde vara aktuell .187Utredningen vill i det här avseende tydliggöra att den inte har fått något uppdrag att titta närmare på frågan om eventuell ändring i bestämmelsen avseende vilka arter som är förbehållna fiskerättsägaren, och att den frågan har bedömts ligga utanför utredningens uppdrag.

185 Förslaget lämnades i betänkandet SOU 2020:83 och behandlas på s. 918. 186 Av bilagan till fiskelagen (1993:787) framgår att fiske efter ostron är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten inom 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. 187 Regeringen uttalade bl.a. följande. Nuvarande utformning av fiskelagen när det gäller rätten att fiska ostron utgöra ett hinder för att begränsa utbredningen av invasiva arter av ostron och för att nyttja dessa som en livsmedelsresurs. Att göra det möjligt för andra än fiskerättsinnehavaren att fiska efter invasiva ostronarter skulle kunna ge bättre förutsättningar att begränsa utbredningen av invasiva arter av ostron. Det skulle också kunna bidra till ett ökat nyttjande av dessa arter som livsmedel och inom turistnäringen. Det är samtidigt viktigt att beakta fiskerättsinnehavarnas intressen avseende ostron och att säkerställa att tillsynen kan upprätthållas.

Upplysningsbestämmelser om ytterligare redskapsbegränsning

Utredningen är vidare av uppfattningen att det i den moderniserade fiskelagens kapitlet om frifiskerätt ska framgå att föreskrifter om begränsningar i redskapsanvändningen kan meddelas med stöd av bestämmelser om fiskets bedrivande samt om fiskevårds- och naturvårdshänsyn. Det ska också framgå att begränsningar i fisket också kan finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

10.4.7. Frågan om möjligheter till ytterligare resursfördelning mellan de som fiskar med stöd av frifiskerätt behöver utredas vidare

Bedömning: Frågan om Havs- och vattenmyndigheten bör kunna

meddela föreskrifter för andra än yrkesfiskare utifrån andra skäl än fiskevårdsskäl behöver utredas vidare och vid en sådan utredning bör kriterier för fördelning tas fram. Konsekvenserna för livsmedelsförsörjningen och det yrkesmässiga fisket bör särskilt presenteras.

Skälen till utredningens bedömning

Såsom framgår av avsnitt 10.4.4 ovan har Havs- och vattenmyndigheten föreslagit att myndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskeresursen för att främja det småskaliga yrkesfisket, fritidsfisket eller fisketurismverksamhet inom ramen för ett långsiktigt hållbart nyttjande. Utredningen kan i denna del konstatera att det i rapporten inte presenteras några kriterier för hur fördelningen ska gå till, det råder också viss oklarhet avseende hur olika begrepp ska tolkas i sammanhanget, framför allt begreppet småskaligt yrkesfiske. Utredningen konstaterar även att förslagen presenterades år 2018 och att det sedan dess har skett ett ökat fokus på livsmedelsförsörjning, samt att rapporten inte innehåller någon närmare redogörelse för förslagens möjliga konsekvenser för det yrkesmässiga fisket och/eller livsmedelsförsörjningen.

Det har inte varit möjligt att inom ramen för utredningen gå in närmare på dessa frågor. Utredningen bedömer dock att frågorna bör utredas vidare. Detta bör lämpligen kunna ske inom ramen för ett regeringsuppdrag. Vid en sådan utredning bör kriterier för fördelning tas fram och konsekvenserna för livsmedelsförsörjningen och det yrkesmässiga fisket särskilt presenteras.

10.4.8. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en tydligare utgångspunkt för bestämmande av strandlinjer och vattendjup vid tillämpning av bestämmelserna som rör frifiskerätt

Förslag: Vid tillämpning av bestämmelserna i den moderniserade

fiskelagen ska strandlinjer och vattendjup bestämmas, om inte annat särskilt anges, enligt 8 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. I Mälaren ska strandlinjer och vattendjup bestämmas utifrån nivån 0,78 meter i Rikets höjdsystem (RH 2000).

Genom ändringen kommer strandlinjer och vattendjup för även Mälaren bestämmas utifrån en viss nivå i Rikets höjdsystem 2000 (RH 2000). I övrigt ändras inte bestämmelserna om utgångspunkterna för bestämmande av strandlinjer och vattendjup.

Bedömning: Ingen bedöms lida någon ekonomisk skada med

anledning av övergången till RH 2000. Särskilda bestämmelser om ersättningsrätt bedöms därför inte behövas.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 9 § andra stycket fiskelagen framgår att strandlinjer och vattendjup vid tillämpningen av bestämmelserna i bilagan ska bestämmas, om inte annat särskilt anges, enligt 8 § gränslagen samt i Mälaren med utgångspunkt i ett vattenstånd av 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm. I 1950 års lag om rätt till fiske fanns bestämmelser om hur strandlinjer och vattendjup uttryckligen skulle bestämmas för alla relevanta vattenområden i bilagan. Enligt den regleringen skulle strandlinjer och vattendjup för Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren bestämmas utifrån höjden vid en

angiven slusströskel. För Storsjön i Jämtland skulle strandlinjer och vattendjup bestämmas utifrån det höjdsystem som låg till grund för den sjöns reglering. För havet skulle normalt medelvattenstånd i stället vara utgångsläget .188Regleringen ändrades aldrig under den tid som 1950 års lag om rätt till fiske var gällande. Av förarbetena framgår att man som utgångspunkt för gränsdragningen mellan fritt och enskilt vatten i Mälaren borde beakta det vattenstånd som ligger till grund för sjökorten, vilket var 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm. Det vattenståndet angavs även ligga nära medelvattenståndet .189

Vid fiskelagens tillkomst infördes en hänvisning till reglering i 8 § gränslagen beträffande havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Eftersom Mälaren saknar allmänt vatten behövde man dock ha kvar en särskild reglering avseende detta vattenområde i fiskelagstiftningen. Det gjordes dock vissa mindre språkliga justeringar i skrivningen avseende Mälaren .190

I 8 § gränslagen fanns vid fiskelagens införande skrivningar om utgångspunkter för bestämmande av strandlinjer och vattendjup för havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, i likhet med de som tidigare fanns i 1950 års lag om rätt till fisk e.191År 2019 ändrades dock denna paragraf så att strandlinjer och vattendjup vid tillämpning av lagen i stället ska bestämmas utifrån en viss nivå i Rikets höjdsystem 2000 (RH 2000). Av förarbetena till ändringen framgår bl.a. följande. För att geografiska positionsangivelser ska vara lättförståeliga och jämförbara är det viktigt att ett och samma referenssystem används. I Sverige pågår sedan länge en övergång inom myndigheter och kommuner till att ange alla höjd- och djupvärden i det nya nationella höjdsystemet Rikets höjdsystem 2000 (RH 2000) .192För sjöarna pågår en övergång från de lokala referenssystemen till RH 2000 i sjökorten. Gränsbestämningen underlättas om den görs utifrån referensvärden angivna i RH 2000. För sjöarna kan inte nollnivån i RH 2000 vara normerande eftersom samtliga sjöar ligger på en nivå som överstiger denna. I stället bör de vattenstånd som anges i gränslagen överföras till motsvarande värden i RH 2000. Av förarbetena framgår vidare att Sjöfartsverket hade syn-

188 33 § 1950 års lag om rätt till fiske. 189Prop. 1950:60 s. 49. 190Prop. 1992/93:232 s. 66 f. 191 Dessa är relevanta för bestämmande av gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. 192Prop. 2017/18:135 s. 11.

punkter på de referensnivåer som ursprungligen föreslogs, att Lantmäteriet genomfört mätningar vid sjöarna, och det var resultatet av dessa mätningar som kom att användas i lagstiftningen som referensnivåer för sjöarn a.193

Såsom nämnts ovan framgår det av 9 § andra stycket fiskelagen att strandlinjer och vattendjup vid tillämpningen av bestämmelserna i bilagan ska bestämmas, om inte annat särskilt anges, i Mälaren med utgångspunkt i ett vattenstånd av 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm. Utredningen kan beträffande denna bestämmelse konstatera att regleringen av Mälaren har ändrats sedan bestämmelsen infördes i fiskelagstiftningen. Karl Johans torg i Stockholm finns inte längre kvar efter ombyggnationen av Slussen och enligt uppgifter från Sjöfartsverket ligger den slusströskel som nämns i lagen i en kulvert och är otillgänglig för mätnin g.194

Skälen till utredningens förslag

Utredningen har föreslagit att de bestämmelser om fiske med mängdfångande redskap som i dag finns i bilagan till fiskelagen ska tas in i bilagor till den moderniserade fiskelagen. Utredningen har i avsnitt 10.4.6 vidare föreslagit att vissa bestämmelser som i dag finns i bilagan till fiskelagen ska tas in i den moderniserade fiskelagen. Det finns med anledning av det ett behov av att ha bestämmelser om hur strandlinjer och vattendjup ska bestämmas vid tillämpning av bestämmelserna i den moderniserade fiskelagen. Utredningen är av uppfattningen att det även fortsättningsvis ska göras en hänvisning till 8 § gränslagen i fråga om bestämmande av strandlinjer och vattendjup för havet, Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Eftersom Mälaren inte innehåller allmänt vatten behöver särskild reglering för Mälaren även fortsättningsvis finnas i fiskelagen. Den nuvarande bestämmelsen kan dock inte föras över till den moderniserade fiskelagen med anledning av att Karl Johans torg i Stockholm inte längre finns kvar och den slusströskel som det hänvisas till inte längre är tillgänglig för mätning. Utredningen är av uppfattningen att strandlinjer och vattendjup även för Mälaren, såsom för övriga

193Prop. 2017/18:135 s. 18. 194 Sjöfartsverket har i mejl till utredningen lämnat uppgifterna om slusströskeln och möjligheterna till mätning.

relevanta vattenområden, bör bestämmas utifrån ett värde i det nationella höjdsystemet Rikets höjdsystem 2000 (RH 2000). Utredningen har varit i kontakt med Sjöfartsverket i frågan och kan konstatera att Sjöfartsverkets nivå för sjökort och vattenstånd i Mälaren är +0,78 meter i RH 2000, samtidigt som medelvattenståndet som SMHI har räknat ut för Mälaren är +0,86 meter i RH 2000. Enligt uppgifter från Sjöfartsverket avses sjökortens höjd inte ändras inom den närmsta framtiden .195

Enligt utredningens uppfattning bör bestämmelserna i den moderniserade fiskelagen utgå från samma nivå som sjökorten. Denna nivå är även nära medelvattenståndet i Mälaren. Genom ändringen kommer den nivå som strandlinjer och vattendjup ska utgå från att ändras något med anledning av att nivån +0,78 m i RH 2000 motsvarar nivån 4,10 meter vid västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm. Denna ändring bedöms inte medföra någon ytterligare inskränkning i fiskerätten, utan tvärtom medföra en marginell utökning av de områden som svenska medborgare inte har rätt att fiska inom. Utredningen gör med anledning av det bedömningen att ingen kommer att lida ekonomisk skada med anledning av övergången till RH 2000, varför särskilda bestämmelser om ersättningsrätt inte behövs .196

Med anledning av att det är fråga om civilrättslig reglering bör bestämmelserna tas in i den moderniserade fiskelagen.

10.5. Bestämmelser om utländska personers möjligheter att fiska

10.5.1. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om utländska personers möjligheter att fiska

Förslag: Bestämmelserna om utländska medborgares och ut-

ländska juridiska personers möjligheter till fiske ska i princip föras över till den moderniserade fiskelagen. Regleringen ska dock uppdateras språkligt. Det ska i den moderniserade fiskelagen också tydliggöras att det krävs tillstånd för att utländska personer ska få fiska i andra situationer än de som regleras i lagen, samt att pröv-

195 Det pågår dock för närvarande ett projekt som omfattar uppdatering sjökort inom Sjöfartsverket. Projektet har namnet ”Sjökortslyftet”. 196 Jfr prop. 2017/18:135 s. 16 ff.

ning av sådana ansökningar ska göras av den myndighet som regeringen bestämmer. Det ska också tydliggöras att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om utländska medborgares rätt att fiska i Sveriges territorialhav och Sveriges ekonomiska zon, om sådan rätt följer av internationella överenskommelser. Ingen ändring är avsedd i sak.

Det ska införas reglering om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om sådana tillstånd som nämns i första stycket. I denna del ändras bestämmelserna i sak.

I den moderniserade fiskeförordningen ska det tas in kompletterande bestämmelser om att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela sådana föreskrifter som nämns ovan.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom vi har beskrivit i avsnitt 10.4.3 ovan innehåller fiskelagen i dag bestämmelser om utländska medborgares och utländska juridiska personers möjligheter att fiska i svenskt sjöterritorium och i svensk ekonomisk zon.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen har inget särskilt uppdrag att se över bestämmelserna om utländska medborgares och utländska juridiska personers möjligheter till fiske. Enligt utredningens uppfattning bör dessa bestämmelser, till den del de avser 13 § första och tredje stycket samt 13 a § fiskelagen, i princip föras över till den moderniserade fiskelagen. Regleringen ska dock uppdateras språkligt. Utredningen vill i sammanhanget lyfta att skrivningen ”stadigvarande bosatt” bör tolkas mot bakgrund av begreppen i skattelagstiftningen som rör skattskyldighet i Sverige .197Vid behov bör vägledning tas fram avseende tolkningen av begreppet i syfte att underlätta kontrollen .198Det ska i den moderniserade fiskelagen också tydliggöras att det krävs tillstånd för att utländska personer ska få fiska i andra situationer än de som regleras i lagen, samt att prövning av sådana ansökningar ska

197 Se t.ex. Skatteverkets promemoria (2023), Stadigvarande vistelse – en definition. 198 Vi återkommer till frågor om kontrollvägledning i kapitel 16.

göras av den myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd får lämnas om det finns särskilda skäl. Det ska införas reglering om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om sådana tillstånd. Tillstånd bör enligt utredningens uppfattning endast kunna lämnas i undantagsfall, och bör t.ex. kunna vara aktuella vid undersökningar som kopplar till havsbaserad vindkraft. I denna del ändras bestämmelserna i sak. I lagstiftningen ska det vidare tydliggöras att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om utländska medborgares rätt till fiske i Sveriges territorialhav och Sveriges ekonomiska zon, om sådan rätt följer av internationella överenskommelser. Ingen ändring är avsedd i sak. I den moderniserade fiskeförordningen ska det tas in kompletterande bestämmelser om att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela sådana föreskrifter som nämns ovan.

Regleringen i 13 § andra stycket återkommer vi till i avsnitt 11.9.

10.6. Allmänna bestämmelser om fiske

10.6.1. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla viss reglering om förhållandet mellan de som fiskar

Förslag: Bestämmelserna om allmän hänsyn till andra fiskande

ska i huvudsak föras över till den moderniserade fiskelagen. Bestämmelserna ska dock uppdateras språkligt

Ingen ändring är avsedd i sak.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 25 § fiskelagen finns bestämmelser som rör förhållandet mellan de fiskande. Paragrafen innehåller följande reglering:

Den som fiskar skall visa hänsyn till andra som vistas i området. Fiske skall bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras. Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, skall de få fiska i den ordning de kommit till platsen. Det egna fiskeredskapet skall användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap. Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande.

Första–fjärde styckena skall även tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Paragrafen har endast ändrats en gång sedan ikraftträdandet. Genom den ändring som gjordes i paragrafens femte stycke år 1997, utvidgades paragrafens tillämpningsområde till att även avse andra länders territorialvatten.

Av förarbetena till fiskelagen framgår att det första stycket ska anses innehålla en allmän hänsynsregel och att andra, tredje och fjärde styckena ska ses som en precisering av hänsynsregeln. Regleringen har ursprungligen sin grund i bestämmelser som tidigare återfanns i 1900 års fiskeristadga och som senare kom att regleras i 1954 års fiskeristadga. Men anledning av den delvis civilrättsliga karaktären fördes dessa senare över till 1950 års lag om fiskerätt .199

Skälen till utredningens förslag

Skrivningen om att den som fiskar ska visa hänsyn till andra som vistas i området och att fiske ska bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras anses, enligt vad som framgår ovan, innebära en allmän hänsynsregel som reglerar förhållandet mellan de som fiskar. Utredningen är av uppfattningen att denna bestämmelse bör finnas med i även den moderniserade fiskelagen, men att skrivningen ska uppdateras språkligt. När det gäller de efterföljande styckena, som enligt förarbetena innehåller exemplifieringar av hänsynsregeln, är utredningen av uppfattningen att även dessa ska föras över till den moderniserade fiskelagen. Även beträffande dessa bestämmelser ska språkliga uppdateringar göras.

Vi kommer i avsnitt 17.9.5 återkomma till frågor om sanktionering av den allmänna hänsynsregeln.

199 Detta gjordes i samband med regeringsformen infördes, se ds 1992:70, s. 59.

10.6.2. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla reglering om fiske nära fasta redskap men inte reglering om fiske nära vattenbruksanläggningar

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att i vatten där fiske får bedrivas med stöd av frifiskerätt, får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap om det har märkts ut på föreskrivet sätt.

Den föreslagna regleringen motsvarar delar av nuvarande 26 § fiskelagen.

Bedömning: Bestämmelsen om att fiske, i vatten där fiske får be-

drivas med stöd av frifiskerätt, inte utan lov får bedrivas närmare än 100 meter från en vattenbruksanläggning om den har märkts ut på föreskrivet sätt ska inte föras över till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag och bedömning

Av 26 § fiskelagen framgår att i vatten där varje svensk medborgare har rätt att fiska, får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap eller en vattenbruksanläggning, om redskapet eller anläggningen har märkts ut på föreskrivet sätt.

Bestämmelsen har sitt ursprung i 33 d § 1950 års lag om rätt till fiske. Enligt den bestämmelsen fick fiske med krokredskap inte bedrivas närmare en 100 meter från fasta redskap. Vid införandet av fiskelagen utvidgades bestämmelsen till att även gälla vattenbruksanläggningar och fiske med alla typer av rörliga redskap .200Bestämmelsen har inte ändrats sedan fiskelagens införande.

I avsnitt 10.6.4 nedan redogör vi för utredningens förslag om bestämmelserna om märkning och utmärkning av redskap.

200Prop. 1992/93:232 s. 47 och 70.

Skälen till utredningen förslag och bedömning

Utredningen har uppfattat att regleringen om att fiske inte utan lov får bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap införts i syfte att skydda de intressen som den som fiskar med stöd av ett fast redskap har av att redskapet inte ska förstöras .201Utredningen bedömer att bestämmelsen fortfarande är relevant och bör föras över till den moderniserade fiskelagen. Några närmare skäl till att även vattenbruksanläggningar lades till i bestämmelsen vid fiskelagens införande går inte att utläsa av förarbetena till lagen. Även innehavare av vattenbruksanläggningar bör dock ha ett intresse av att anläggningen inte förstörs genom andra personers fiske. Detta bör enligt utredningens uppfattning ha legat till grund för att regleringen vid fiskelagens införande utvidgades till att även avse vattenbruksanläggningar. Utredningen är därför av uppfattningen att regleringen inte införts i syfte att bevara vattenlevande biologiska resurser .202

Vad gäller vattenbruksanläggningar är utredningen dock av uppfattningen att även andra skäl än egendomsskydd talar för att fiske inte ska ske i närheten av dessa; fiske bör kunna medföra att vattenbruksanläggningar skadas vilket kan leda till att organismer från uppfödningen eller odlingen kan rymma. Det finns en potentiell risk för oavsiktlig spridning av bl.a. främmande arter och stammar från vattenbruksanläggningar i vattenområden .203Rymning, dvs. oavsiktlig introduktion av för området nya arter eller stammar, kan skapa oönskade ekologiska och genetiska förändringar i det mottagande ekosystemet och kan också få ekonomiska effekter. Skada kan uppkomma lång tid (10–100-tals år) efter det att introduktion har skett .204Potentiella negativa effekter av introduktion av främmande arter innefattar ekologiska interaktioner såsom bl.a. predation och konkurrens, där vissa arter kan tränga ut andra. En annan potentiell negativ effekt är genetisk påverkan på naturliga bestånd. Om en främmande art eller stam korsar sig med den vilda kan den lokala stammens eller artens

201 Utredningen noterar att regleringen enligt 1950 års lag om fiske endast avsåg fiske med krokredskap. 202 Av artikel 3.1 d) EUF-fördraget framgår att unionen har exklusiv befogenhet på området bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Av artikel 4.2 d) samma förordning framgår att unionen och medlemsstaterna har delad befogenhet inom området jordbruk och fiskeri, med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser. 203 Fiskeriverket (2001), s. 24. 204 Fiskeriverket (2001), s. 18.

gensammansättning förändras och den genetiska variationen mellan stammarna minsk a,205vilket på lång sikt påverkar arternas förmåga att anpassa sig till förändringar i miljön eller mot smittsamma sjukdomar och parasiter.

Mot bakgrund av vad som framgår ovan är utredningen av uppfattningen att fiske inte bör få ske nära i vart fall vissa vattenbruksanläggningar. Genom utredningens förslag i delbetänkandet kommer prövningen av vattenbruksanläggningar framöver att ske med stöd av miljölagstiftningen, och det är även kopplat till den lagstiftningen som krav på utmärkning kan komma att ställas. Enligt utredningens uppfattning finns det inte tillräckliga skäl som talar för att i fiskelagstiftningen särbehandla vattenbruket i förhållande till andra miljöfarliga verksamheter. Frågor om förbud mot fiske bör därför hanteras enligt miljölagstiftningen .206Utredningen vill i sammanhanget lyfta att den i delbetänkandet har lämnat förslag till ändringar i miljöbalken och förslag till en ny förordning (2026:000) om miljöhänsyn i vattenbruket. Enligt detta förslag ska Havs- och vattenmyndigheten bl.a. få meddela föreskrifter om försiktighetsmått för uppfödning eller odling.

10.6.3. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla reglering om rätt att använda annans strand

Förslag: Bestämmelserna om rätt att använda annans strand ska

i huvudsak föras över till den moderniserade fiskelagen. Bestämmelserna ska dock uppdateras språkligt.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 27 § fiskelagen finns reglering om att den som fiskar tillfälligt får använda någon annans strand och vattenområde för att dra upp eller göra fast båt eller redskap, om det behövs för fisket och om det kan ske utan olägenhet för den som innehar stranden. Av paragrafens andra stycke framgår att för den som fiskar yrkesmässigt

205 Fiskeriverket (2001), s. 19. Här kan noteras att källan som använts är från år 2001 och att det pågår forskning angående effekter på vilda bestånd, varför kunskapsläget inom denna fråga kan komma att förändras. 206 I sammanhanget kan det noteras att 28 kap. 13 § miljöbalken innehåller bestämmelser om förbud mot fiske.

utan stöd av enskild fiskerätt gäller detta även om olägenhet uppstår, under förutsättning att ersättning betalas för skada och intrång.

Bestämmelsen har sitt ursprung i 27 § 1950 års lag om rätt till fiske men språket moderniserades vid införandet av fiskelagen i början av 1990-talet.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att även regleringen om rätt att använda annan strand vid fiske fortfarande är relevant. Av regleringen följer en möjlighet till något som kan liknas vid privat expropriation utan myndighetsbeslut .207Regleringen bör därför tas in i den moderniserade fiskelagen. Språket bör dock uppdateras och anpassas till begreppsanvändningen i den moderniserade fiskelagen.

10.6.4. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om fiskådra

Förslag: Bestämmelserna om fiskådra ska i huvudsak föras över

till den moderniserade fiskelagen. Bestämmelserna ska dock uppdateras språkligt.

Ingen ändring är avsedd i sak.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 17 § första stycket fiskelagen framgår att det ska finnas en fiskådra i det djupaste vattnet i varje gren av ett vattendrag eller ett sund där fisken har sin gång. Det framgår vidare att fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Vid vattendragets inlopp och mynning och vid ett sunds ändpunkter sträcker sig fiskådran med oförändrad bredd vidare trehundra meter ut i det djupaste vattnet. Av paragrafens andra stycke framgår att länsstyrelsen får besluta att fiskådran ska gå i en annan del av vattnet än vad som sägs i första stycket. Det framgår även att berörda rättsägare ska få tillfälle att yttra sig i saken innan beslut fattas. Om

207 Se Bengtsson (2015), s. 256.

ändringen innebär ett påtagligt men för någon berörd rättsägare, krävs dennes samtycke till åtgärden. Paragrafen innehåller även särskilda bestämmelser om fiskådran i Torneälvens fiskeområde, vilka vi kommer att återkomma till i kapitel 13.

Regleringen om fiskådra har lång historia. Före fiskelagen trädde i kraft fanns reglering om fiskådra i 28 § 1950 års lag om rätt till fiske, som de ovan redovisade styckena i stort överensstämde med. Av förarbeten till 1950 års lag framgår att bestämmelserna avser skydda vandringsfiskens gång i vattendrag och sund .208

Av övergångsbestämmelserna till fiskelagen framgår vidare att har någon rätt att stänga fiskådra enligt bestämmelserna i 1950 års lag om rätt till fiske, ska personen även fortsättningsvis ha den rättigheten .209Vi återkommer till övergångsbestämmelserna i avsnitt 19.2.1.

Överträdelser av bestämmelserna om fiskådra är kriminaliserade, se vidare i avsnitt 17.9.5.

Skälen till utredningens förslag

Såsom nämnts tidigare har utredningen inte haft något särskilt uppdrag att se över nuvarande bestämmelsers förenlighet med bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningen noterar i sammanhanget att bestämmelser om fiskådra, som gäller i havet, kan ses som bestämmelser om bevarandeåtgärder, för vilka det krävs att medlemsstaterna har bemyndiganden i EU:s Gförordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Bestämmelserna föreslås i huvudsak flyttas över från den nuvarande lagstiftningen till den moderniserade fiskelagen. Bestämmelserna bör dock uppdateras språkligt och att det är länsstyrelsen som ska fatta beslut i fråga om fiskådra bör vidare framgå av fiskeförordningen.

208Prop. 1950:60 s. 2. 209 Av p. 2 i övergångsbestämmelserna framgår att den nya lagen inte inskränker de rättigheter som kan följa av bestämmelserna i 29 § tredje stycket 1950 års lag om rätt till fiske.

10.6.5. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla reglering om utmärkning och märkning av fiskeredskap

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur fiskeredskap ska märkas ut, samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas så att de kan identifieras och kopplas till den som använder eller äger dem.

Lagen ska även innehålla en bestämmelse om att föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet även ska tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Bestämmelsens första stycke motsvarar delvis nuvarande 23 § fiskelagen, men innehåller till skillnad från den nuvarande paragrafen inte skrivningar om vattenbruksanläggningar. Vidare har kraven på märkning av fiskeredskap och fisksump omformulerats. Bestämmelsens andra stycke motsvarar delvis nuvarande 24 § fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt nuvarande 23 § fiskelagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur fiskeredskap och vattenbruksanläggningar ska märkas ut samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas med innehavarens namn eller något annat igenkänningstecken. Paragrafen har sin bakgrund i bestämmelser i fiskerättslagen och har ändrats en gång sedan den infördes .210Ändringen innebar att paragrafen kompletterades med krav på märkning av fisksump och var enligt förarbetena en naturlig konsekvens av att det i fortsättningen skulle vara möjligt att meddela föreskrifter om förvaring av fisk i sump .211

I fiskeförordningen finns ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om utmärkning av fiskered-

210 Se prop. 1992/93:232 s. 69. 211 Se prop. 1995/96:8 s. 46.

skap ,212och ett motsvarande bemyndigande för Jordbruksverket att meddela föreskrifter om utmärkning av vattenbruksanläggninga r213. I Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 1994:14) om märkning och utmärkning av fiskeredskap finns bestämmelser om hur fasta redskap ska märkas ut. Närmare bestämmelser som rör utmärkning med sjösäkerhetsanordningar regleras i den nationella lagstiftningen i sjötrafikförordningen och i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2017:66) om utmärkning till sjöss med sjösäkerhetsanordningar .214

Utredningen har i delbetänkande t215föreslagit att 23 § fiskelagen ska ändras på så sätt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer inte längre ska få meddela föreskrifter om hur vattenbruksanläggningar ska märkas ut, och att bestämmelsen i fiskeförordningen om att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om utmärkning av vattenbruksanläggningar ska upphöra att gälla .216

Regeringen har i propositionen Förbättrade förutsättningar för ett hållbart vattenbru k217föreslagit att den föreslagna ändringen av 23 § fiskelagen ska genomföras. Riksdagen beslutade om ändringen i juni 2025.

Av nuvarande 24 § fiskelagen framgår att föreskrifter meddelade med stöd av 19–23 §§ även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Skäl till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande 23 § fiskelagen överförs till den moderniserade fiskelagen med de ändringar som föreslås i prop. 2024/25. Bestämmelsen bör även omformuleras i syfte att

212 2 kap. 15 § fiskeförordningen. Av den nämnda paragrafen följer vidare att Havs- och vattenmyndigheten ska höra Jordbruksverket och Sjöfartsverket innan myndigheten meddelar sådana bestämmelserna. 213 2 kap. 15 a § fiskeförordningen. Av den nämnda paragrafen följer vidare att Jordbruksverket ska höra Havs- och vattenmyndigheten och Sjöfartsverket innan myndigheten meddelar sådana bestämmelser. 214 Värt att notera är dock att Transportstyrelsen inte kan kräva att en anläggning ska märkas ut. 215SOU 2023:74. 216 Enligt utredningens uppfattning kan krav på utmärkning ställas i villkor vid prövning av verksamheten enligt bestämmelser i miljölagstiftningen, se utredningens delbetänkande, SOU 2023:74 s. 545 f. 217 Se prop. 2024/25:136.

förtydliga kraven på märkning av redskap och fisksump. I den nya paragrafen bör även finnas en bestämmelse om att föreskrifter meddelade med stöd av det föreslagna bemyndigandet även ska tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

I avsnitt 11.12 och 12.6 föreslås bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen.

11. Förslag och bedömningar som särskilt rör bedrivande av yrkesmässigt fiske

11.1. Inledning

I kapitlet beskrivs utredningens förslag och bedömningar som rör bedrivande av yrkesmässigt fiske. Redogörelserna i underavsnitten följer i huvudsak systematiken i författningsförslaget.

Förslagen och bedömningarna i kapitlet ska läsas mot bakgrund av utredningens förslag om allmänna bemyndiganden, vilka framgår av avsnitt 8.3.2. I korthet kan nämnas att utredningen i det avsnittet har föreslagit att regeringen och berörda myndigheter ska få meddela de ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar. Utredningen har i samma avsnitt föreslagit bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket att inom sina respektive ansvarsområden meddela sådana föreskrifter. I avsnittet har utredningen även föreslagit bemyndiganden för de två myndigheterna att meddela verkställighetsföreskrifter.

11.2. Havs- och vattenmyndigheten ska pröva frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens samt tillstånd

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas av Havs- och vattenmyndigheten.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten prövar ansökningar om tillstånd att från ett svenskt fartyg fiska i en utländsk ekonomisk zon eller fiskezon. Av bestämmelsen ska även framgå att endast ansökningar från den som har fiskelicens får beviljas. Enligt bestämmelsen ska Havs- och vattenmyndigheten få överlämna en ansökan till regeringens prövning om ansökan gäller outnyttjade fiskemöjligheter enligt artikel 12.4, 12.6 eller 47.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 av den 12 december 2017 om hållbar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008 och det finns särskilda skäl för det.

De föreslagna bestämmelserna motsvarar nuvarande 32 § fiskelagen respektive 2 kap. 19 § första stycket fiskeförordningen.

11.2.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt 32 § fiskeslagen prövas frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens av den myndighet som regeringen bestämmer. Vidare framgår av 2 kap. 19 § första stycket fiskeförordningen att Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens.

Av 2 kap. 20 § första stycket fiskeförordningen framgår att Havs- och vattenmyndigheten prövar ansökningar om tillstånd att från ett svenskt fartyg fiska i en utländsk ekonomisk zon eller fiskezon. Enligt bestämmelsen får endast ansökningar från den som har fiskelicens beviljas. Av paragrafens andra stycke framgår vidare att Havs-

och vattenmyndigheten får överlämna en ansökan enligt första stycket till regeringens prövning om ansökan gäller outnyttjade fiskemöjligheter enligt artikel 12.4, 12.6 eller 47.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 av den 12 december 2017 om hållbar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008 och det finns särskilda skäl för det.

11.2.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att Havs- och vattenmyndigheten, som föreslås vara behörig myndighet i frågor om fiske och övergripande ansvarig för frågor om kontroll av fiske, fortsatt ska vara den myndighet som ska pröva frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens.

Utredningen bedömer vidare att de nuvarande bestämmelserna om prövning av tillstånd att från ett svenskt fartyg fiska i en utländsk ekonomisk zon eller fiskezon bör föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

11.3. Fiskelicens

11.3.1. Det ska finnas en upplysningsbestämmelse om att det krävs fiskelicens för fiske med unionsfångstfartyg i havet

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en upplys-

ningsbestämmelse om att det framgår av artikel 6.1 i den ändrade kontrollförordningen att yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser med unionsfångstfartyg endast får bedrivas med stöd av fiskelicens.

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 29 a § fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 29 a § första stycket fiskelagen anges att det framgår av artikel 6 i kontrollförordningen att yrkesmässigt fiske med fiskefartyg i havet får bedrivas bara med stöd av fiskelicens. Tidigare fanns krav på yrkesfiskelicens och fartygstillstånd för att få bedriva yrkesmässigt fiske, men det upphävdes i samband med att regleringen om fiskelicens infördes i kontrollförordningen .1De ändrade EU-bestämmelserna om fiskerikontroll innebär bl.a. att fiskelicens även fortsättningsvis kommer att krävas för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser yrkesmässigt fiske med fångstfartyg i havet. För fiskeverksamhet med andra fiskefartyg än fångstfartyg kommer det i stället att krävas fisketillstånd ,2vilket vi återkommer till i avsnitt 11.7 nedan.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att även den moderniserade fiskelagen av rättssäkerhetsskäl bör innehålla en bestämmelse som upplyser om det unionsrättsliga kravet på fiskelicens .3Bestämmelsen behöver vara anpassad till den ändrade kontrollförordningen och därför upplysa om att det framgår av artikel 6.1 i kontrollförordningen att ett unionsfångstfartyg får användas för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser endast om det har en giltig fiskelicens.

11.3.2. Såväl fysiska som juridiska personer ska kunna beviljas fiskelicens

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att en fiskelicens efter ansökan får beviljas en fysisk eller en juridisk person.

Lagen ska även innehålla en bestämmelse som anger att om den som ansöker om fiskelicens är en annan än den som äger det fångstfartyg som ska användas vid fisket, ska sökanden visa sin rätt att förfoga över fartyget.

1 Se prop. 2013/14:184 s. 106. 2 De nya definitionerna av fångstfartyg och fiskefartyg beskrivs i avsnitt 7.3.1. 3 Här bör exempelvis beaktas att avsaknad av en giltig fiskelicens vid yrkesmässigt fiske med fartyg i havet är straffbart.

Bestämmelsen i det första stycket motsvarar i sak nuvarande 29 b § första stycket fiskelagen. Bestämmelsen i det andra stycket motsvarar delvis nuvarande 29 b § tredje stycket samma lag, men innehåller, till skillnad från den nuvarande bestämmelsen, inte en skrivning om att ett bevis om att sökanden förfogar över fartyget ska fogas till ansökan.

Bakgrunden till utredningens förslag

Tidigare gällde att enbart fysiska personer kunde inneha en s.k. yrkesfiskelicens. Regelverket ändrades år 2014 och i dag kan såväl fysiska som juridiska personer inneha en fiskelicens .4Av förarbetena framgår att syftena med ändringen bl.a. var att modernisera lagstiftningen och att anpassa de svenska reglerna till EU:s lagstiftning om den gemensamma fiskeripolitiken .5

Det gällande kravet i 29 b § tredje stycket fiskelagen, att ett bevis om att sökanden förfogar över fartyget ska fogas till en ansökan om fiskelicens i de fall sökanden inte äger fartyget, har enligt förarbetena sitt ursprung i de tidigare gällande reglerna om fartygstillstånd. Av förarbetena framgår vidare att syftet är att säkerställa att sökanden förfogar över fartyget .6Enligt uppgift från Havs- och vattenmyndigheten visar den som ansöker om fiskelicens att den har rätt att förfoga över fartyget genom att såväl sökanden som fartygsägaren skriver under ansökan .7

Skälen till utredningens förslag

Den nya lagen bör i likhet med den nuvarande fiskelagen innehålla en bestämmelse som fastställer att såväl fysiska som juridiska personer kan inneha fiskelicens. De ändrade unionsreglerna om fiskerikontroll medför inte någon annan bedömning.

I dag uppfylls kravet i 29 b § tredje stycket fiskelagen, att den som ansöker om fiskelicens utan att äga fartyget ska lämna ett bevis om att den förfogar över detsamma, genom att såväl sökanden som far-

4 Se 29 b § första stycket fiskelagen. 5 Se prop. 2013/14:184 s. 48. 6 Se prop. 2013/14:184 s. 49. 7 Enligt uppgift från Havs- och vattenmyndigheten. Se även Havs- och vattenmyndighetens blankett Ansökan om fiskelicens – Gäller fartyg som saknar fiskelicens daterad 2018-05-07.

tygsägaren ska skriva under en ansökan om fiskelicens. Utredningen bedömer att även den nya lagen – bl.a. med tanke på att det finns ett begränsat utrymme att nyttja fiskeresursen – bör innehålla ett krav på att sökanden ska kunna visa att den har rätt att förfoga över det fartyg som den sökta fiskelicensen avser. Den nuvarande utformningen av kravet bör dock justeras för att tydliggöra att rätten att förfoga över fartyget kan visas exempelvis på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten godkänner i dag, dvs. genom att såväl sökanden som fartygsägaren skriver under ansökan.

11.3.3. Förutsättningar för att beviljas fiskelicens

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att en fiskelicens får beviljas om:

1. fisket bedrivs i näringsverksamhet,

2. fisket har anknytning till svensk fiskenäring,

3. det fartyg som används vid fisket är registrerat som ett fiske-

fartyg i fartygsregistret, och

4. kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiske-

flottan i enlighet med artikel 23 i grundförordningen är uppfyllt.

Lagen ska vidare innehålla en bestämmelse om att en fiskelicens får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid. Den ska även innehålla en bestämmelse om att tillgången på fisk ska beaktas när en fråga om fiskelicens prövas första gången och vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en fiskelicens.

Bestämmelserna i den moderniserade fiskelagen motsvarar i huvudsak nuvarande 30 § fiskelagen till den del paragrafen reglerar frågor om fiskelicens.

Bakgrunden till utredningens förslag

En fiskelicens är enligt definitionen i den ändrade kontrollförordningen ett officiellt dokument som ger innehavaren rätt att i enlighet med nationella bestämmelser använda en viss fiskekapacitet för att yrkesmässigt nyttja marina biologiska resurser .8I den ändrade kontrollförordningen fastställs vidare att ett unionsfångstfartyg får användas för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser endast om det har en giltig fiskelicens. Det åligger flaggmedlemsstaten att bl.a. säkerställa att fiskelicensen uppfyller minimikraven på information för identifiering av, tekniska egenskaper hos och utrustning på ett fångstfartyg. Flaggmedlemsstaten ska vidare slutgiltigt återkalla fiskelicensen för ett fångstfartyg som är föremål för en åtgärd för anpassning av fiskekapaciteten enligt artikel 22 i grundförordningen. Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om giltigheten för fiskelicenser som utfärdas av flaggmedlemsstater samt om minimikraven på information för identifiering av, tekniska egenskaper hos och utrustning på ett fångstfartyg som ska ingå i d em.9

En fiskelicens får enligt fiskelagen beviljas om:

1. fisket bedrivs i näringsverksamhet,

2. fisket har anknytning till svensk fiskenäring,

3. det fartyg som används vid fisket är registrerat som fiskefartyg

i det fartygsregister som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009), och

4. kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiske-

flottan i enlighet med artikel 23 i grundförordningen är uppfyllt.

Av fiskelagen framgår vidare att en fiskelicens får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid. Enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter kan en fiskelicens beviljas för en period om högst fem år .10Vidare framgår att tillgången på fisk ska beaktas första gången en fråga om licens prövas .11I prövningen av en ansökan om förlängd licens beaktas inte om det har skett några förändringar

8 Se artikel 4.9 i den ändrade kontrollförordningen. 9 Se artikel 6 i den ändrade kontrollförordningen. 10 Se 2 kap. 5§ HVMFS 2014:19. 11 Se 30 § första, tredje och fjärde styckena fiskelagen.

i fiskbestånden sedan den ursprungliga licensen beviljades. Prövningsmyndigheten kan inte heller återkalla en licens med hänvisning till en negativ beståndsutveckling. Beståndens status påverkar i stället genom fiskevårdsåtgärder såsom kvoteringar (för vissa arter i havet), redskapsbegränsningar, inrättande av fredningsområden och begränsade tider för fiske. Eftersom en fiskelicens genom förlängningsbeslut kan gälla för en mycket lång tid måste den första prövningen av en fråga om licens omfatta en långsiktig bedömning av tillgången på fisk .12

En fiskelicens får enligt fiskelagen beviljas en fysisk eller juridisk person som bedriver fisket i näringsverksamhet. Vid bedömningen av om fisket bedrivs i näringsverksamhet ska prövningsmyndigheten utgå från 13 kap. 1 § inkomstskattelagen, i vilken det bl.a. anges att med näringsverksamhet avses förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Syftet med kravet att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet är att skilja mellan yrkesfiske och fritidsfisk e.13Här finns skäl att återkomma till att kontrollförordningen innehåller ett förbud mot saluföring av fångster från fritidsfiske i havet .14

Fisket ska även ha anknytning till svensk fiskenäring: ett villkor som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om.

Enligt äldre bestämmelser gällde i stället för kravet på anknytning till svensk fiskenäring att yrkesfiskelicens kunde beviljas den som var stadigvarande bosatt i Sverige. Det kriteriet bedömdes sedermera strida emot unionsreglerna om etableringsfrihet, proportionalitet och förbud mot diskriminering, och ändrades därför år 1998 till kravet på anknytning till svensk fiskenäring. Av förarbetena framgår att avsikten med kravet är att nationella kvoter ska komma svensk fiskenäring till godo .15Vad som ska tas hänsyn till vid bedömningen av om en person har anknytning till svensk fiskenäring framgår av fiskeförordningen .16

Kriteriet att det fartyg som används vid fisket är registrerat som ett fiskefartyg i fartygsregistret har sin bakgrund i artikel 24 i grund-

12 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1) s. 31. 13 Se vidare avsitt 6.4.3. 14 Se även artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen i vilken det anges att saluföring eller försäljning av fångster från fritidsfiske ska vara förbjuden. 15 Se prop. 1997/98:139 s. 8–13 och prop. 2013/14:184 s. 55–56. 16 Se 2 kap. 19 § fiskeförordningen.

förordningen. Av artikeln framgår att en medlemsstat ska föra ett register över de unionsfiskefartyg som för dess fla gg.17

Syftet med bestämmelserna om in- och utträde av fiskekapacitet i artikel 23 i grundförordningen är att åstadkomma en balans mellan fiskeflottan och tillgängliga fiskemöjligheter .18Av Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter följer att kravet i 30 § fiskelagen, att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan, ska uppfyllas genom att sökanden visar att fiskekapacitet, räknat i fiskefartygets bruttotonnage och motorstyrkans kilowatt, har förts ut från den svenska fiskeflottan genom att fiskelicensen har upphört att gälla för ett eller flera svenska fiskefart yg.19

En licens får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid. När det gäller möjligheten att begränsa licensen till ett visst fiske framgår av förarbetena att det kan röra sig om en ansökan om fiskelicens som ersätter en tidigare begränsad yrkesfiskelicens, ett fartygstillstånd eller ett särskilt fartygstillstånd som har varit begränsat geografiskt, till fiske efter vissa arter eller med vissa redskap. Vidare framgår att det kan avse en helt ny licens, samt att syftet med att begränsa en licens till ett visst fiske kan vara att främja ett småskaligt kustnära fisk e.20

När en fråga om licens prövas för första gången ska tillgången på fisk beaktas. Syftet med kravet att beakta tillgången på fisk är enligt förarbetena att begränsa fiskeansträngningen inom yrkesfiske t.21Med tillgången på fisk avses enligt förarbetena den allmänna tillgången och inte tillgången på enskilda arter. Skyddet av enskilda arter får enligt förarbetena i stället åstadkommas genom fiskevårdsföreskrifter och kvoterin g.22

Havs- och vattenmyndigheten har i en redovisning av ett regeringsuppdrag om hur beståndsuppskattningar tillsammans med dispens- och licensprövningar kan utvecklas bl.a. lämnat förslag om att utformningen av licenskriteriet att fisket ska bedrivas som näringsverksamhet skulle kunna utredas vidare och ersättas av ett krav på en viss omsättning. Enligt myndigheten skulle det även kunna utredas om fiskelagen bör ändras så att begränsade licenser kan beviljas

17 Se prop. 2013/14:184 s. 56. 18 Se prop. 2013/14:184 s. 57. 19 Se 2 kap. 8 § HVMFS 2014:19. 20Prop. 2013/14:184 s. 59. 21 Se prop. 2013/14:184 s. 32. 22 Se prop. 2013/14:184 s. 61 och 64, samt prop. 1992/93:232 s. 71.

baserade på regionala eller lokala kunskapsunderlag. Myndigheten har därutöver kommit fram till att det skulle kunna utredas om det bör göras ändringar i den nationella hanteringen av in- och utförselkraven av fiskekapacitet i syfte att underlätta för nyetablerade. Detta genom att kravet på in- och utförsel av fiskekapacitet skulle tas bort för dem som beviljas en ny fiskelicens för första gången och som tillhör det segment som enbart fiskar med passiva redskap .23

Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår ovan måste den som vill fiska yrkesmässigt med fångstfartyg i havet ha en fiskelicens. Kravet på fiskelicens finns i EU-rätten, men det är den enskilda medlemsstaten som beslutar om vilka förutsättningar som ska gälla för att en fiskelicens ska kunna beviljas .24Utredningen bedömer att de förutsättningar som i dag gäller för att beviljas en fiskelicens bör överföras i huvudsak utan ändring till den nya lagen.

Det befintliga kravet att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet bör enligt utredningen finnas kvar för att säkerställa avgränsningen mot fritidsfiske – som när det bedrivs i havet omfattas av ett förbud mot saluföring eller försäljning av fångsterna .25En näringsverksamhet är en förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Med förvärvsverksamhet avses i huvudsak att det objektivt sett ska finnas ett vinstsyfte, men verksamheten behöver inte gå med vinst varje år. Kravet på att verksamheten ska bedrivas yrkesmässigt inne-

23 Havs- och vattenmyndigheten (2023-3). Havs- och vattenmyndigheten har på uppdrag av regeringen utrett hur beståndsuppskattningar tillsammans med dispens- och licensprövningar kan utvecklas för att, där beståndssituationen tillåter, möjliggöra nyetableringar av ett konkurrenskraftigt småskaligt fiske. I sin redovisning av uppdraget anger myndigheten i huvudsak att ökad kunskap om beståndens status och trender inte nödvändigtvis innebär ökade möjligheter att bevilja nya licenser men bättre förutsättningar för att fatta rätt förvaltningsbeslut, vilket på lång sikt gynnar bestånden och ökar möjligheten till yrkesmässigt fiske. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten lämnat förslag för att förbättra den fiskerioberoende datainsamlingen för kustfisket och fisket i de fem stora sjöarna. Analysen av dessa förslag var dock inte klar när rapporten skrevs. Även tillgången till fiskeriberoende data har enligt Havs- och vattenmyndigheten stor betydelse för möjligheten att göra bra beståndsbedömningar. Enligt myndigheten väntas dess nya elektroniska rapporteringssystem (EFR) innebära bättre kvalitet på fångstdata. Myndigheten menar vidare att en rapporteringsskyldighet för fritidsfiske skulle innebära bättre fiskeriberoende dataunderlag. Vid sidan av utredningen om beståndsuppskattningar har Havs - och vattenmyndigheten analyserat regelverket om licenser och kommit fram till att vissa frågor skulle kunna utredas vidare. 24 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1) s. 31. 25 Se artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen.

bär att verksamheten ska bedrivas regelbundet och varaktigt samt vara av en viss omfattning, medan kravet på självständighet innebär att verksamheten inte får bedrivas som en anställning. Det har inte funnits utrymme för utredningen att se över den nuvarande tolkningen av begreppet näringsverksamhet.

I syfte att svenska kvoter ska komma svensk fiskenäring till godo bör vidare villkoret att fisket ska ha anknytning till svensk fiskenäring behållas. Utredningen bedömer därtill att artikel 24 i grundförordningen medför att kravet på registrering i fartygsregistret behöver finnas kvar.

Kravet på att föra ut fiskekapacitet ur den svenska fiskeflottan följer av artikel 23 i grundförordningen. Även det kriteriet för att beviljas fiskelicens bör därför finnas kvar.

Utredningen bedömer vidare att den moderniserade fiskelagen på samma sätt som den i dag gällande fiskelagen bör innehålla en bestämmelse om att en fiskelicens får begränsas till att avse ett visst fiske. En sådan begränsning bör på samma sätt som i dag bl.a. kunna tilllämpas för att skydda en viss art eller ett visst bestånd eller främja småskaligt kustnära fiske. En fiskelicens bör liksom tidigare fortsatt kunna beviljas för en viss tid.

Den moderniserade fiskelagen bör vidare, på samma sätt som den i dag gällande fiskelagen, innehålla en bestämmelse om att tillgången på fisk ska beaktas när en fråga om licens prövas första gången. En prövning mot tillgången på fisk bör exempelvis kunna krävas vid det första ansökningstillfället, vid en ansökan om ändring av fiskeinriktning som också kräver fisketillstånd, eller vid en ansökan om borttagande av en begränsning i en befintlig licens. I dag görs bedömningen av tillgången på fisk vid sådana ansökningar. Det bör mot denna bakgrund förtydligas att tillgången på fisk även ska beaktas vid ansökan om en väsentlig ändring av fiskelicensen.

11.4. Personlig fiskelicens

11.4.1. En personlig fiskelicens ska få beviljas för yrkesmässigt fiske som inte kräver en fiskelicens

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att en personlig fiskelicens får beviljas för yrkesmässigt fiske som inte kräver fiskelicens.

Lagen ska även innehålla en upplysningsbestämmelse om att det framgår av 3 kap. 3, 6 och 12 §§ samma lag att den som fiskar med stöd av personlig fiskelicens är undantagen från de begränsningar i redskapsanvändningen som anges i de paragraferna.

I lagen ska det även finnas en bestämmelse om att en personlig fiskelicens efter ansökan får beviljas en fysisk person.

Bestämmelserna överensstämmer i sak med nuvarande bestämmelser om personlig fiskelicens i 29 a § andra stycket och 29 b § andra stycket fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Regleringen i nationell rätt

För allt yrkesmässigt fiske i sötvattensområden och för yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet finns i dag möjlighet att ansöka om en personlig fiskelicens. En innehavare av en personlig fiskelicens omfattas inte av redskapsbegränsningarna i 9 a § fiskelagen. En personlig fiskelicens kan vidare utgöra ett bevis för att det fiske som bedrivs är yrkesmässigt, och alltså inte utgör fritidsfiske.

Före år 2014 kunde den som ville fiska yrkesmässigt i de fem stora sjöarna Storsjön i Jämtland, Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, eller utan fartyg i havet, ansöka om en yrkesfiskelicens .26Även innehavaren av en sådan licens undantogs från redskapsbegränsningarna. Av de förarbeten som låg till grund för ändringarna i licenssystemet år 2014 framgår att antalet yrkesfiskare i sjöarna balanserades mot fiskeresursen genom yrkesfiskelicenser, och att systemet fungerade väl i sjöarna. Regeringen bedömde därför att systemet inte borde

26 Här kan tilläggas att yrkesfiskelicens även gällde för fiske med fartyg i havet.

förändras. Regeringen menade vidare att det inte fanns något behov av att ge även juridiska personer möjlighet att inneha en sådan licens. Detta bland annat mot bakgrund av insjöfiskets – i relation till havsfiskets – blygsamma omfattning. Regeringen uttalade vidare att EU-rättens krav att tillstånd för etablering och näringsutövning ska kunna innehas av såväl fysiska som juridiska personer, inte hindrar att licensinnehavaren är en fysisk person medan fiskeverksamheten bedrivs av en juridisk person .27

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det även enligt den moderniserade fiskelagen bör vara möjligt för den som bedriver yrkesmässigt fiske, och som inte omfattas av EU-rättens krav på fiskelicens, att inneha en personlig fiskelicens. Lagen bör också, i likhet med den nuvarande fiskelagen, innehålla en upplysning om att den som fiskar med stöd av personlig fiskelicens är undantagen från vissa begränsningar i redskapsanvändningen .28

Vi har analyserat om även juridiska personer bör kunna inneha en personlig fiskelicens. En sådan ändring skulle kunna innebära en större flexibilitet för de som bedriver fiske med stöd av en personlig fiskelicens. Den i dag gällande begränsningen att endast fysiska personer kan inneha en personlig fiskelicens kan vidare anses innebära en begränsning av rätten att driva näring. Näringsfriheten är grundlagsreglerad och innebär att begränsningar i rätten att driva näring endast får införas för att skydda angelägna allmänna intressen. Det kan i det sammanhanget diskuteras om den rådande begränsningen av möjligheten att inneha en personlig fiskelicens behövs för att skydda angelägna allmänna intressen. Det finns samtidigt skäl som talar emot att juridiska personer ska kunna inneha en personlig fiskelicens. Genom att ge juridiska personer möjlighet att inneha licens, kan fler fysiska personer bedriva fiske. Det finns därigenom en risk för att fisketrycket skulle öka, vilket skulle kunna medföra negativa konsekvenser för såväl de som ska dela på fiskeresursen, som för fiskbestånden. Om juridiska personer skulle ges möjlighet att ha licens i sjöarna, finns det även en risk för att fiskelicenserna

27Prop. 2013/14:184 s. 49. 28 Jfr nuvarande 29 a § andra stycket fiskelagen.

överförs till andra innehavare genom att man säljer bolaget eller byter ut personer i styrelsen. Enligt uppgift till utredningen beviljar Havs- och vattenmyndigheten i dag dispens i de fall en licensinnehavare blir sjuk, eller annars är förhindrad att utöva fiske .29Utredningen är sammantaget av uppfattningen att de risker som skulle följa med att ge juridiska personer möjlighet att inneha en personlig fiskelicens överväger den nytta som en sådan ändring kan innebära.

11.4.2. Förutsättningar för att beviljas personlig fiskelicens

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att en personlig fiskelicens får beviljas om fisket bedrivs i näringsverksamhet. Lagen ska även innehålla en bestämmelse om att en personlig fiskelicens får begränsas till att avse ett visst fiske och gälla för en viss tid. I lagen ska därtill finnas en bestämmelse om att när en fråga om personlig fiskelicens prövas första gången och vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en personlig fiskelicens ska tillgången på fisk beaktas.

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak nuvarande 30 § fiskelagen till den del paragrafen reglerar frågor om personlig fiskelicens.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom framgår av avsnitt 11.3.3 är syftet med kravet att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet att skilja mellan yrkesfiske och fritidsfiske. Av fiskelagen framgår vidare att en personlig fiskelicens får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid, samt att tillgången på fisk ska beaktas första gången en fråga om licens prövas .30Enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter kan en personlig fiskelicens beviljas för en period om högst fem år .31På samma sätt som när det gäller fiskelicenser omfattar prövningen av

29 Myndigheten använder sig då av dispensbestämmelserna i 2 kap. 21 § fiskeförordningen. 30 Se 30 § första–fjärde styckena fiskelagen. 31Se 1 a kap. 7 § Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena. Av 3 § Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2014:19) om licens och tillstånd för yrkesmässigt fiske i havet framgår att bestämmelserna om personlig fiskelicens i 1 a kap. Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena även gäller för den som utan fiskefartyg fiskar utan stöd av enskild fiskerätt i havet med fler eller andra redskap än vad som är tillåtet för fritidsfiske enligt 9 a § fiskelagen.

en ansökan om förlängd personlig fiskelicens inte en prövning av om det har skett några förändringar i fiskbestånden sedan den ursprungliga licensen beviljades. En personlig fiskelicens kan inte heller återkallas med hänvisning till en negativ beståndsutveckling. I stället beaktas beståndens status genom fiskevårdsåtgärder såsom kvoteringar (för vissa arter i havet), redskapsbegränsningar, inrättande av fredningsområden och begränsade tider för fiske. Eftersom en personlig fiskelicens, på samma sätt som en fiskelicens, genom förlängningsbeslut kan gälla för en mycket lång tid måste den första prövningen av en fråga om licens omfatta en långsiktig bedömning av tillgången på fisk .32Utredningen beskriver i avsnitt 11.3.3 Havs- och vattenmyndighetens redovisning av uppdraget att utreda hur beståndsuppskattningar tillsammans med dispens- och licensprövningar kan utvecklas för att, där beståndssituationen tillåter, möjliggöra nyetableringar av ett konkurrenskraftigt småskaligt fisk e.33

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det i dag gällande kriteriet att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet även bör finnas i den moderniserade fiskelagens bestämmelser om personlig fiskelicens. Såsom har beskrivits ovan är avsikten med det i dag gällande villkoret om att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet, att skilja mellan yrkesfiske och fritidsfisk e.34Detta bör fortsatt gäll a.35

En personlig fiskelicens bör på samma sätt som i dag få begränsas till att avse ett visst fiske och gälla för en viss tid. En begränsning till visst fiske bör bl.a. kunna tillämpas för att skydda en viss art eller ett visst bestånd.

Lagen bör vidare av samma skäl som de som framgår i avsnitt 11.3.3 innehålla en bestämmelse om att tillgången på fisk ska beaktas när en fråga om personlig fiskelicens prövas första gången och vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en personlig fiskelicens.

32 Havs- och vattenmyndigheten (2020-1) s. 31. 33 Havs- och vattenmyndigheten (2023-3). 34 Se prop. 2013/14:184 s. 54. 35 Se även skälen i avsnitt 11.3.3 om innebörden av kravet på näringsverksamhet.

11.5. Föreskrifter om fiskelicens och personlig fiskelicens

Förslag: Lagen ska innehålla bestämmelser om att regeringen eller

den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkoren för fiskelicens när det gäller anknytningen till svensk fiskerinäring och kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan.

Lagen ska därtill innehålla en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en ny fiskelicens eller personlig fiskelicens ska kunna utfärdas efter återkallelse.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten, vid prövningen av om fisket har anknytning till svensk fiskenäring, särskilt ska ta hänsyn till om

1. värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar

i Sverige uppgår till minst hälften av dennes totala fångst,

2. minst hälften av sökandens fiskefärder utgår från en svensk

hamn,

3. minst hälften av deltagarna i sökandens fiske är bosatta här i

landet, eller

4. sökanden har ett fast driftställe i Sverige.

Havs- och vattenmyndigheten ska enligt bestämmelsen också ta hänsyn till andra omständigheter som sökanden åberopar till stöd för att fisket är anknutet till svensk fiskenäring.

Den moderniserade förordningen ska också innehålla bestämmelser om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan och föreskrifter enligt andra stycket ovan.

De föreslagna lagbestämmelserna i första och andra styckena ovan motsvarar nuvarande 30 § femte och sjätte styckena fiskelagen. Förslaget till bestämmelser i den moderniserade fiskeför-

ordningen motsvarar delvis nuvarande 2 kap. 19 § andra–fjärde styckena respektive 19 a § fiskeförordningen.

11.5.1. Bakgrunden till utredningens förslag

I fiskelagen regleras att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkoret när det gäller anknytningen till svensk fiskenäring och om kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan, samt om vilka särskilda villkor som ska vara uppfyllda för att en ny licens ska kunna utfärdas efter återkallels e.36

Havs- och vattenmyndigheten får enligt fiskeförordningen meddela föreskrifter om kravet i 30 § fiskelagen på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan och om vilka särskilda villkor som ska vara uppfyllda för att en ny licens ska kunna utfärdas efter återkallels e.37

Såsom utredningen har beskrivit i avsnitt 6.6.2 framgår det av fiskeförordningen att Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om fiskelicens. Vid prövningen av om fisket har anknytning till svensk fiskenäring ska myndigheten enligt fiskeförordningen särskilt ta hänsyn till om

1. värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar

i Sverige uppgår till minst hälften av dennes totala fångst,

2. minst hälften av sökandens fiskefärder utgår från en svensk hamn,

3. minst hälften av deltagarna i sökandens fiske är bosatta här i landet,

eller

4. sökanden har ett fast driftställe i Sverige.

Myndigheten ska också ta hänsyn till andra omständigheter som sökanden åberopar .38Det alternativa rekvisitet att sökanden ska ha fast driftsställe i Sverige tar sikte på juridiska personer .39

36 Se 30 § femte och sjätte styckena fiskelagen. 37 Se 2 kap. 19 § fjärde stycket respektive 19 a § fiskeförordningen. 38 Se 2 kap. 19 § fiskeförordningen. 39Prop. 2013/14:184 s. 107.

11.5.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att bestämmelserna i nuvarande 30 § femte och sjätte styckena fiskelagen ska överföras till den moderniserade fiskelagen. Vi föreslår även att bestämmelserna i nuvarande 2 kap. 19 § andra–fjärde styckena och 19 a § fiskeförordningen ska överföras till den moderniserade fiskeförordningen.

11.6. Återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att en fiskelicens får återkallas om

1. den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan,

2. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på

att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet,

3. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på

att fisket ska ha anknytning till svensk fiskenäring, eller

4. fartyget inte är registrerat som ett fiskefartyg i fartygsregistret.

Av bestämmelsen ska även framgå att en personlig fiskelicens får återkallas om förutsättningarna i första stycket 1 och 2 är uppfyllda.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 31 § fiskelagen, men innehåller inte en upplysning om att lagen också innehåller bestämmelser om återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens vid överträdelser som inte omfattas av pricksystemet.

11.6.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt 31 § första stycket fiskelagen får en fiskelicens återkallas om den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan, innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet, innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket ska ha anknytning till svensk fiskenäring eller fartyget inte är registrerat som fiskefartyg i det fartygsregister

som avses i 1 kap. 2 § sjölagen. Av 31 § andra stycket fiskelagen framgår att en personlig fiskelicens får återkallas om den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan och innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet. I det tredje stycket hänvisas till att det i 56 § finns bestämmelser om återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens på grund av brott enligt fiskelagen eller överträdelser som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

I den ändrade kontrollförordningen finns bestämmelser om att en fiskelicens under vissa förutsättningar ska återkallas slutgiltigt i artikel 6. 340och att en fiskelicens får återkallas tillfälligt i artikel 91 b41.

11.6.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna om återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens i 31 § fiskelagen ska överföras i princip oförändrade till 5 kap. den moderniserade fiskelagen. Bestämmelser om återkallelser av licenser vid överträdelser föreslås finnas i 13 kap. den moderniserade fiskelagen som har rubriken Återkallelser av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser.

I den ändrade kontrollförordningen finns ytterligare bestämmelser om när en fiskelicens får återkallas.

11.7. Föreskrifter om fisketillstånd

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna om fisketillstånd i artiklarna 7 och 7a i den ändrade kontrollförordningen.

40 I artikel 6.3 anges: ”Flaggmedlemsstaten ska slutgiltigt återkalla fiskelicensen för ett fångstfartyg som är föremål för en åtgärd för anpassning av fiskekapaciteten enligt artikel 22 i förordning (EU) nr 1380/2013.” 41 Av artikel 91b.c) framgår att de sanktioner som föreskrivs i artiklarna 89, 89a och 91a får åtföljas av andra sanktioner.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter som avses i det föregående stycket.

De föreslagna bemyndigandena är nya.

11.7.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Ett fisketillstånd är enligt artikel 4.10 i den ändrade kontrollförordningen ett tillstånd som har utfärdats för ett unionsfiskefartyg, i förekommande fall som komplement till fiskelicensen och som ger det rätt att bedriva en specifik fiskeverksamhet under en angiven period, i ett visst område eller för ett visst fiske på särskilda villkor. Ett fiskefartyg är enligt artikel 4.31 i den ändrade kontrollförordningen varje fångstfartyg eller varje annat fartyg som används för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser, såsom stödfartyg, fiskberedningsfartyg, fartyg som deltar i omlastning, bogserbåtar, hjälpfartyg samt transportfartyg som används för transport av fiskeriprodukter, med undantag av containerfartyg och fartyg som enbart används för vattenbruk. Av artikel 7 i samma förordning framgår att viss fiskeverksamhet kräver fisketillstånd. I artikel 7.1 anges följande:

1. Ett unionsfångstfartyg ska ha tillstånd att bedriva specifik fiskeverksamhet enbart om den anges i ett giltigt fisketillstånd när de fisken eller fiskezoner där fiskeverksamheten godkänns, eller fartyget, omfattas av

a) ett fiskeansträngningssystem,

b) en flerårig plan,

c) ett område med fiskebegränsning,

d) fiske för vetenskapliga ändamål,

e) skyldigheten att använda ett elektroniskt fjärrövervakningssystem, inbegripet CCTV, eller

f) andra fall som fastställs i unionslagstiftning.

Medlemsstaten får dock undanta unionsfångstfartyg med en total längd på mindre än 10 meter från skyldigheten att inneha ett fisketillstånd om de bedriver fiskeverksamhet uteslutande på ett av eller båda följande områden:

a) inom dess territorialvatten,

b) i territorialvattnen för en annan medlemsstat som har undan-

tagit fartyg som för dess flagg och som bedriver fiskeverksamhet i samma fiske från skyldigheten att inneha ett fisketillstånd .42

Av den ändrade kontrollförordningen framgår vidare att andra unionsfiskefartyg än fångstfartyg får bedriva fiskeverksamhet endast om de har fått tillstånd från sin flaggmedlemsstat .43

År 1994 tillkom ett bemyndigande i 21 § andra stycket fiskelagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd för användning av fartyg för yrkesmässigt fisk e.44I förarbetena anges bl.a. följande.

Regeringen delar utredningens uppfattning att en begränsning av fiskeansträngningen bör spela en större roll vid regleringen av fisket än vad som hittills har skett. I det längre perspektivet bör denna form av reglering bli styrande för yrkesfisket. I dagsläget får begränsningen dock ses som ett komplement till den kvotreglering som sker efter internationella förhandlingar och som kan bedömas kvarstå under överskådlig tid. Den nya fiskelagen som trädde i kraft den 1 januari 1994 gör det möjligt att begränsa den totala fiskeansträngningen genom att det ställs krav på licens för att få bedriva yrkesfiske och genom att användningen av redskap begränsas för fritidsfisket. Enligt regeringens uppfattning bör krav kunna ställas på fartygstillstånd i syfte att reglera tillträdet till den biologiska resursen. Det bör också beaktas att EG nyligen har beslutat om att inrätta ett gemensamt system med fartygslicenser (Council Regulation No 3690/93). Fiskelagen bör mot denna bakgrund kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd för att få använda ett fartyg för yrkesmässigt fiske. Sådana föreskrifter kan exempelvis innebära att tillstånd lämnas för fiskefartyg av viss storlek eller med viss motorstyrka .45

Bemyndigandet i 21 § andra stycket fiskelagen ändrades år 2012 genom att det då infördes ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på

42 Se vidare avsnitt 7.3.2. 43 Se artikel 7a. 44 Lag (1994:327). Fiskeriverket bemyndigades i 20 § tredje stycket den dåvarande fiskeförordningen (1993:1097) att meddela sådana föreskrifter, se förordning (1994:543). 45Prop. 1993/94:158 s. 14.

1. fartygstillstånd för användning av fartyg för yrkesmässigt fiske i

havet,

2. särskilt fartygstillstånd för användning av fartyg för fiske i närings-

verksamhet i havet med stöd av enskild rätt, och

3. särskilt tillstånd för fiske av viss art, inom ett visst område, med

ett visst fiskefartyg eller med användning av vissa redskap eller fiskemetoder.

Bakgrunden till ändringen var att det samtidigt infördes bestämmelser om pricksystem, vilka endast skulle tillämpas avseende fartygstillstånd och särskilt fartygstillstånd .46

I den nuvarande 21 § fiskelagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om särskilt tillstånd för fiske av en viss art, inom ett visst område, med ett visst fiskefartyg eller med användning av vissa redskap eller fiskemetoder. Av förarbetena till den nuvarande 21 § fiskelagen framgår att bestämmelsen i dag liksom före den senaste ändringen, innebär att särskilda tillstånd till fiske får fördelas mellan olika kategorier av fiskande och att regional hänsyn får tas vid fördelningen. Genom den senaste ändringen av paragrafen ströks skrivningen ”krav på” i bemyndigandet. Syftet var att tydliggöra att bemyndigandet inte bara avser föreskrifter om krav på tillstånd utan även föreskrifter om t.ex. villkor i anslutning till ett tillstånd .47

11.7.2. Skälen till utredningens förslag

De EU-rättsliga kraven på fisketillstånd för unionsfångstfartyg och andra unionsfiskefartyg än fångstfartyg framgår direkt av artiklarna 7 och 7a i den ändrade kontrollförordningen. Såsom framkommer i avsnitt 8.3.2. föreslår utredningen att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela de ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av de EU-förordningar som den nationella fiskelagstiftningen kompletterar. Havs- och vattenmyndigheten föreslås därmed kunna meddela bl.a. de föreskrifter som är nödvändiga för att kontrollförordningens bestämmelser om krav på fisketillstånd för fiske i havet ska kunna tillämpas. Utredningen bedömer mot den

46 Se prop. 2011/12:137 s. 59. 47 Se prop. 2013/14:184 s. 46–47.

bakgrunden att det, vid sidan av sådana nödvändiga kompletterande föreskrifter, finns behov av ytterligare kompletterande föreskrifter. Föreskrifterna bör i likhet med i dag kunna avse bl.a. sådana villkor för fisketillstånd som inte framgår av EU-bestämmelserna. I artikel 7 i den ändrade kontrollförordningen fastställs vidare en möjlighet för medlemsstaterna att undanta unionsfångstfartyg från kravet på tillstånd.

Utredningen föreslår i avsnitt 14.3.2 bestämmelser om fiskevård, som kan användas som stöd för Havs- och vattenmyndigheten att meddela ytterligare föreskrifter om krav på tillstånd.

11.8. Yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

Förslag: Lagen ska även innehålla en bestämmelse om att den

myndighet som regeringen bestämmer ska föra register över fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg i enlighet med definitionen i den moderniserade fiskelagen. Lagen ska även innehålla en bestämmelse om att den som bedriver sådant fiske ska registrera sig i registret.

I lagen ska också finnas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den som bedriver fiske utan fartyg ska visa att fisket är yrkesmässigt.

Havs- och vattenmyndigheten ska i den moderniserade fiskeförordningen utses att föra det nyssnämnda registret. I förordningen ska myndigheten också bemyndigas att meddela föreskrifter om hur yrkesmässigheten ska kunna visas.

Bestämmelserna är nya.

11.8.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Regleringen i EU-rätten

EU-rätten ställer i dag inga krav på att den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet har licens eller är registrerad för sådant fiske. Såsom vi har beskrivit i avsnitt 7.3.1 avses med fiske utan

fartyg, enligt artikel 4.38 i den ändrade kontrollförordningen, verk-

samhet med yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser där sådana resurser fångas eller skördas utan användning av ett fångstfartyg, till exempel insamling av skaldjur, undervattensfiske, isfiske och strandfiske, inbegripet fiske till fots .48Enligt den nya artikel 54d i samma förordning ska medlemsstaterna, för att säkerställa att fiske utan fartyg på deras territorier och i unionens vatten bedrivs i enlighet med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken,

a) inrätta ett licensieringssystem eller annat alternativt registrerings-

system för fysiska och juridiska personer som bedriver sådan verksamhet, och

b) säkerställa att fångstkvantiteterna av varje art, bestånd eller grupp

av bestånd registreras och att de registrerade uppgifterna lämnas in på elektronisk väg till de behöriga myndigheterna.

Artikeln har införts i kontrollförordningens Avdelning IV Kontroll

av fiske och utgör det nya Kapitel IVa Kontroll av fiske utan fartyg.

Av den nya artikel 54d i kontrollförordningen framgår vidare att fysiska eller juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg eller deras ombud ska registrera fångsterna och att dessa registrerade uppgifter särskilt ska innehålla viss närmare angiven information. De registrerade uppgifterna ska enligt kontrollförordningen lämnas in på elektronisk väg till de behöriga myndigheterna minst en gång senast 24 timmar efter att fiskeverksamheten inletts. Kommissionen får genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om vägning av fångster samt formatet för och inlämningen av en fångstdeklaration.

Regleringen i den nationella fiskelagstiftningen

I den svenska lagstiftningen ställs i dag inget krav på att den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet har licens eller är registrerad för sådant fiske. Det går således att bedriva fisket enbart med stöd av bestämmelserna om det fiske som är fritt för var och

48 Utredningen uppfattar att det som avses är fiske som bedrivs helt utan farkost i havet.

en .49Samtidigt är det enligt EU-rätten förbjudet att sälja fångster från fritidsfisk e50i havet. Fiske som sker enbart med stöd av reglerna för fritidsfiske bör vidare enligt utredningens uppfattning rimligtvis inte kunna vara av sådan omfattning att det kan betraktas som näringsverksamhet. Kommersiellt fiske utan fartyg bör i första hand röra sig om isfiske, ostronplockning eller fiske med landvad.

Den som bedriver fiske i havet med stöd av fiskerätt i näringsverksamhet, utan att använda fiskefartyg och i syfte att sälja fångsten, ska lämna uppgifter om fisket i en s.k. kustfiskejournal. Detsamma gäller innehavare av en personlig fiskelicens som bedriver fiske i havet med stöd av licensen .51Det framstår för utredningen som att enbart ett fåtal bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i d ag.52

11.8.2. Skälen till utredningens förslag om registrering av de som bedriver fiske utan fartyg

Medlemsstaterna ges genom de nya bestämmelserna i kontrollförordningen möjlighet att välja mellan att inrätta ett licensieringssystem eller ett annat alternativt registreringssystem för fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg. Den närmare innebörden av ”licensieringssystem eller annat alternativt registreringssystem” framgår inte av den ändrade kontrollförordningen. Av skrivningarna i ingressen till ändringsförordningen framgår dock att ett syfte med de nya bestämmelserna om fiske utan fartyg är att

49 Fisket omfattas dock av redskapsbegränsningarna i 9 a § fiskelagen. För att inte omfattas av redskapsbegränsningen krävs personlig fiskelicens, enskild fiskerätt eller en nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en. Fisket omfattas också av begränsningarna i bilagan till fiskelagen. En fiskelicens ger inte rätt att fiska yrkesmässigt utan fartyg i havet. 50 Fritidsfiske definieras i artikel 4.28 i den ändrade kontrollförordningen enligt följande: ”icke kommersiell fiskeverksamhet med nyttjande av marina biologiska resurser för rekreation, turism eller sport.” 51 Se vidare 1 kap. 4 § och 5 kap. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2018:11) om befälhavares skyldigheter att rapportera och anmäla yrkesmässigt fiske i havet. 52 Enligt Havs- och vattenmyndigheten rapporterade 14 fysiska personer i Sverige fångster från yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet i kustfiskejournalen under år 2023: tio av dessa har enligt rapporteringen bedrivit isfiske medan fyra har dykt efter ostron. Det är enligt myndigheten tveksamt om fyra till fem av de som har rapporterat fiske utan fartyg genom isfiske verkligen har bedrivit sådant fiske eller om det har skett felregistreringar. Vi kan mot bakgrund av dessa uppgifter utgå från att åtminstone nio till fjorton personer bedrev yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet år 2023. Med tanke på fiskelagens regler om bl.a. redskapsbegränsningar och frifiskets omfattning, samt den typ av fiske som bedrivits är det enligt utredningen sannolikt att dessa har fiskat med stöd av fiskerätt.

harmonisera kontrollen av sådan verksamhet i hela unionen .53Utredningen bedömer mot denna bakgrund att en utgångspunkt för arbetet med att ta fram förslag till kompletterande nationella bestämmelser till de nya EU-bestämmelserna om fiske utan fartyg, bör vara att det ska inrättas ett system för en ändamålsenlig kontroll av sådana verksamheter.

I valet mellan att föreslå ett licensierings- eller ett registreringssystem för fiske utan fartyg behöver det analyseras om ett krav på registrering är tillräckligt för att säkerställa ändamålet med EUregleringen och om kravet i övrigt är proportionerligt. Här bör bl.a. beaktas att det saknas säkra uppgifter om hur många som bedriver fiske i näringsverksamhet utan fartyg i Sverige, men att det enligt Havs- och vattenmyndigheten rör sig om ett fåtal: i dag bedriver uppskattningsvis omkring tio fysiska personer i Sverige yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet med stöd av enskild fiskerätt. Vidare bör det tas hänsyn till att fiske utan fartyg typiskt sett inte ger lika stora fångstvolymer som fiske med fångstfartyg – för vilket det krävs fiskelicens enligt EU-rätten. Det bör samtidigt beaktas att det finns större möjligheter att såväl förhindra skador på exempelvis ett visst bestånd till följd av fiske, som att bedriva en ekosystembaserad fiskeförvaltning, om det görs en prövning före fisket bedrivs, än om en negativ påverkan upptäcks först efter att det genomförda fisket har rapporterats. Detta bl.a. genom att det vid en licensprövning i dag ska göras en bedömning av tillgången på fisk och att en licens kan begränsas till att avse ett visst fiske samt beviljas för en viss tid. Möjligheten att genom ett registreringskrav få ökad vetskap om vilka som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet skulle dock kunna innebära bättre förutsättningar för fiskförvaltningen, och kontrollen av att fisket bedrivs i enlighet med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Alternativet att införa ett krav på licens skulle dessutom kunna innebära en för den enskilde verksamhetsutövaren mer betungande åtgärd än ett krav på registrering.

Sammantaget bedömer utredningen att ett införande av ett krav på registrering av de som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i

53 I punkten 50 i ingressen till ändringsförordningen anges: ”Verksamhet som består i yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser utan användning av fångstfartyg omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken. Sådan verksamhet skulle till exempel omfatta insamling av skaldjur, undervattensfiske, isfiske och strandfiske, inklusive fiske till fots. För att harmonisera kontrollen av sådan verksamhet i hela unionen bör därför en definition av fiske utan fartyg och särskilda kontrollåtgärder för sådan verksamhet införas i förordning (EG) nr 1224/2009, vid behov med beaktande av särdragen hos dessa fisken, inbegripet regionala särdrag.”

havet i nuläget är det mest ändamålsenliga alternativet, som också bedöms vara proportionerligt. För det fall att de svenska förhållandena ändras, exempelvis genom en här oförutsedd, märkbar ökning av det yrkesmässiga fisket utan fartyg i havet, bör i stället ett krav på licens för sådant fiske övervägas. En sådan licensprövning bör i likhet med gällande bestämmelser om licenser innefatta en bedömning mot tillgången på fisk. I Sverige räknas fångst från yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet av från tillåtna fångster av kvoterade arter. Om det skulle visa sig att ett stort antal fiskare kommer att registreras i det föreslagna registreringssystemet för fiske utan fartyg kan avsaknaden av ett krav på bedömning mot tillgången på fisk medföra en skev fördelning av resursen. Det skulle också kunna medföra en negativ påverkan på fiskbestånden.

Det är enbart de som bedriver fiske som utgör fiske utan fartyg i enlighet med definitionen i artikel 4 i den ändrade kontrollförordningen som föreslås omfattas av registreringskravet. De som inte bedriver yrkesmässigt fiske – dvs. fritidsfiskare – föreslås inte kunna registreras i systemet. Här bör vidare förtydligas att en registrering inte skulle innebära att den registrerade fiskaren undantas från de redskapsbegränsningar som föreslås i kapitel 10. För att säkerställa att de som fritidsfiskar inte kan registreras bör Havs- och vattenmyndigheten kunna meddela föreskrifter om hur den som bedriver fiske utan fartyg ska visa att fisket är yrkesmässigt.

Av artikel 54d framgår att uppgifter om fångster ska lämnas till de behöriga myndigheterna. Havs- och vattenmyndigheten bör såsom föreslagen behörig myndighet vara den myndighet som ska föra register över de fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fart yg.54

Något om personuppgiftsbehandling med anledning av utredningens förslag om fiske utan fartyg

Utredningen föreslår ovan att den fysiska eller juridiska person som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet ska vara registrerad. I de fall det handlar om juridiska personer som ska registreras aktualiseras inte frågor om skydd av personuppgifter enligt dataskyddsförordningen. En enskild firma är knuten till innehavarens

54 Jfr utredningens förslag i avsnitt 18.2.1.

personnummer dvs. till en personuppgift. Det innebär att registrering av en enskild firma som bedriver yrkesmässigt fiske utgör personuppgiftsbehandling. Dataskyddet för den som bedriver yrkesmässig verksamhet är dock inte lika starkt som det skydd som gäller för privatpersoner. Utredningen konstaterar att den ändrade kontrollförordningen innehåller krav på medlemsstaterna att inrätta ett licensieringssystem eller annat alternativt registreringssystem för fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg. Av förordningen framgår vidare att fysiska eller juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg ska registrera fångster .55I sammanhanget bör vidare iakttas att den som bedriver yrkesmässigt fiske i havet utan att ha fiskelicens redan omfattas av krav på att registrera och rapportera sina fiskeinsatser .56Utredningen noterar därtill att den ändrade kontrollförordningen innehåller bestämmelserna om skydd av personuppgifter som samlats in enligt förordningen .57

Den moderniserade fiskelagstiftningen bör mot denna bakgrund enligt utredningens uppfattning inte innehålla särskilda bestämmelser om personuppgiftsbehandling när det gäller fysiska eller juridiska personer som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet.

11.9. Utländska fysiska och juridiska personer som bedriver yrkesmässigt fiske

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att utländska fysiska och juridiska personer som omfattas av Sveriges internationella åtaganden om etableringsfrihet, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster får fiska yrkesmässigt på samma villkor som svenska fysiska och juridiska personer.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 13 § andra stycket fiskelagen.

55 Se artikel 54d. 56 Se 1 kap. 5 § HVMFS 2018:11. 57 Se artikel 112.

11.9.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt 13 § andra stycket fiskelagen får utländska fysiska och juridiska personer som omfattas av Sveriges internationella åtaganden om etableringsfrihet, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster, fiska yrkesmässigt på samma villkor som svenska fysiska och juridiska personer.

11.9.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 13 § andra stycket fiskelagen ska överföras till den moderniserade fiskelagen utan ändring.

11.10. Överlåtbara fiskerättigheter

Förslag: Bestämmelserna i lagen (2009:866) om överlåtbara fiske-

rättigheter respektive förordningen (2009:867) om överlåtbara fiskerättigheter överförs i huvudsak oförändrade till den moderniserade fiskelagen respektive den moderniserade fiskeförordningen.

Bedömning: Frågor om eventuella behov av ändringar i bl.a. 5 §

andra stycket i den nuvarande lagen om överlåtbara fiskerättigheter, enligt vilken en fiskelicensinnehavares innehav av fiskerättigheter får motsvara högst tio procent av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter, bör utredas vidare. Även frågor om ett eventuellt behov av att i fiskelagstiftningen ställa krav på att en viss del av den fisk som fångas i svenska vatten ska landas i Sverige bör utredas vidare.

11.10.1. Bakgrunden till utredningens förslag och bedömning

Såsom har framgått tidigare i betänkandet har utredningen i uppdrag att göra en översyn av regelverket på fiskeområdet och föreslå en ny sammanhållen fiskelag med tillhörande förordning. Av kom-

mittédirektiven framgår att uppdraget bl.a. omfattar att överväga om bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter bör föras över till den nya lagen och om bestämmelserna i förordningen om överlåtbara fiskerättigheter bör föras över till den nya förordningen. Vidare framgår att utredningen ska analysera om några ändringar behöver göras för att regelverket ska bli tydligare och lättare att tillämpa. Därtill framgår att utredningens förslag till ny sammanhållen fiskelag med tillhörande förordning ska innehålla de bestämmelser som bedöms nödvändiga och lämpliga och vara överblickbara samt logiska i sin struktur. Utredningen ska även lämna eventuella andra författningsförslag som behövs för att modernisera lagstiftningen .58

Lagen om överlåtbara fiskerättigheter har funnits sedan år 2009. Av förarbetena framgår att lagen infördes i syfte att främja fartygsstrukturen i det pelagiska yrkesfisket .59Med det avses att minska antalet fartyg i fiskeflott an.60Den pelagiska fiskeflottan bestod vid tiden för införandet av lagen av ett åttiotal fartyg. Beståndssituationen bedömdes i förarbetena inte vara kritisk för de pelagiska fiskslagen. Däremot bedömdes en alltför stor flottkapacitet i förhållande till tillgängligt fångstutrymme ha bidragit till att lönsamheten hade varit otillfredsställande under flera år. Före införandet av systemet med överlåtbara fiskerättigheter tillämpades sedan år 2007 ett system med årsransoner för respektive fartyg i den pelagiska fiskeflottan. Systemet med årsransoner hade enligt förarbetena bl.a. skapat bättre förutsättningar för fiskeföretagen att planera sin verksamhet och möjliggjorde därigenom en mer lönsam verksamhet .61Regeringen bedömde dock att det fanns ett behov av ytterligare åtgärder för att komma till rätta med överkapaciteten inom den pelagiska fiskeflott an.62Den nya lagen skulle enligt förarbetena innebära följande.

Lagen innebär att individuella fiskekvoter som tilldelas yrkesfiskare med fartygstillstånd ska kunna överlåtas till en annan yrkesfiskare med fartygstillstånd i syfte att främja fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan. Systemet med överlåtbara fiskerättigheter ska omfatta det pelagiska fisket, dvs. fiske efter sill, skarpsill, makrill, taggmakrill, blåvitling och tobis. Den överlåtbara andelen ska bestämmas som en andel av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för pelagiskt fiske

58 Se kommittédirektiven. 59Prop. 2008/09:169 s. 14. 60Prop. 2013/14:184 s. 96. 61Prop. 2008/09:169 s. 7. 62 A. prop. s. 16.

genom individuella kvoter. Andelens storlek ska fastställas med ledning av yrkesfiskarens tidigare fiske under en referensperiod .63

Lagen om överlåtbara fiskerättigheter har ändrats vid två tillfällen. Den första ändringen gjordes år 2011, i samband med inrättandet av Havs- och vattenmyndigheten, och innebar i huvudsak att de bestämmelser som innehöll skrivningar som avsåg Fiskeriverket ändrades till att i stället avse Havs- och vattenmyndigheten .64Den andra ändringen gjordes år 2014 och innebar i huvudsak att bestämmelserna i lagen anpassades till det då nya systemet med fiskelicens, samt att regeringen bemyndigades att föreskriva vilka arter som fiskerättigheter får bestämmas för .65

I 1 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter enligt nuvarande lydelse anges att lagen syftar till att främja att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan medverkar till att bevara fiskeresurserna och till ett fiske som i övrigt är hållbart i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende. Lagens 2 § innehåller definitioner av begreppen fiskelicens och nationell kvo t.66I 3 § regleras att Havs- och vattenmyndigheten, av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter får bestämma en överlåtbar andel (fiskerättigheter) för en innehavare av fiskelicens. Andelens storlek ska fastställas med ledning av omfattningen av fiskelicensinnehavarens tidigare fiske under en referensperiod. Enligt 4 § får fiskerättigheter överlåtas till en annan fiskelicensinnehavare, om överlåtelsen inte motverkar syftet med lagen. En sådan överlåtelse ska godkännas av Havs- och vattenmyndigheten, som i sitt beslut om godkännande ska fastställa parternas innehav av fiskerättigheter. Av 5 § framgår att en fiskelicensinnehavare får ha fiskerättigheter för högst två fartyg samtidigt. En fiskelicensinnehavares innehav av fiskerättigheter får enligt paragrafens andra stycke motsvara högst tio procent av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter. Havs- och vattenmyndigheten får enligt tredje stycket om det finns särskilda skäl godkänna en överlåtelse trots att fiskelicensinnehavaren efter förvärvet har ett större innehav av fiske-

63 A. prop. s. 14. 64 Se prop. 2010/11:86 s. 25–26 och 55–56. 65 Se prop. 2013/14:184 s. 96 ff. 66 Med fiskelicens avses enligt 2 § 1 lagen om överlåtbara fiskerättigheter ett sådant tillstånd för användning av fiskefartyg som avses i artikel 6 i kontrollförordningen, och med nationell

fiskekvot avses enligt 2 § 2 den kvot som i fråga om fiske är tillgänglig för fördelning till

svenska fartyg enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

rättigheter än vad som är tillåtet enligt första och andra styckena. Bestämmelserna i 4–5 §§ finns under rubriken ”Överlåtelse av fiskerättigheter”. I lagen finns vidare bestämmelser om fiskerättigheters giltighetstid (6–8 §§). Av de bestämmelserna framgår bl.a. att fiskerättigheter gäller i tio år från dagen för Havs- och vattenmyndighetens beslut om att fastställa fiskerättigheterna och att myndigheten får besluta att dra in eller begränsa fiskerättigheter om innehavarens fiskelicens har återkallats eller begränsats, samt att fiskerättigheter som har dragits in får tilldelas en annan fiskelicensinnehavare. Lagen innehåller även ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om:

1. hur fiskerättigheterna ska beräknas, och

2. grunderna för fördelningen av indragna fiskerättigheter.

I lagen finns också ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilka fiskarter som fiskerättigheter får bestämmas för (9 §) .67

I förordningen om överlåtbara fiskerättigheter finns bestämmelser som kompletterar lagen om överlåtbara fiskerättigheter. Enligt 1 a § får fiskerättigheter bestämmas för arterna sill, skarpsill, makrill, taggmakrill, blåvitling och tobis. Havs- och vattenmyndigheten får enligt 2 §, i fråga om lagen om överlåtbara fiskerättigheter, meddela

1. föreskrifter om hur fiskerättigheter ska beräknas,

2. föreskrifter om grunderna för fördelningen av indragna fiske-

rättigheter, och

3. de föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen .68

Utredningen har diskuterat om det finns behov av ändringar i bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter, bl.a. för att förtydliga skrivningarna i 5 § andra stycket. Det är enligt utredningen inte tydligt om den däri angivna s.k. koncentrationsgränsen på tio procent avser innehavet av fiskerättigheter i förhållande till stor-

67 Enligt 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter får Havs- och vattenmyndighetens beslut enligt lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs enligt samma paragraf vid överklagande till kammarrätt. 68 Innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar föreskrifter enligt punkterna 1 och 2 ska den höra Statens jordbruksverk.

leken på den nationella kvoten även efter överlåtelser av fiskemöjligheter eller om den avser ägda fiskerättigheter och inte fiskad volym.

Utredningen har även diskuterat om det finns ett behov av att i fiskelagstiftningen ställa krav på att en viss del av den fisk som fångas i svenska vatten ska landas i Sverige.

Havs- och vattenmyndigheten har i redovisningen av ett regeringsuppdrag år 2020 föreslagit att ett system med överlåtbara fiskerättigheter ska införas för det demersala fisket .69Regeringen gav sedan myndigheten i uppdrag att föreslå hur ett system med överlåtbara fiskerättigheter i det svenska fisket efter bottenlevande arter (demersalt fiske) bör utformas .70Myndigheten lämnade år 2024 en rapport med bl.a. förslag till författningsändringar som krävs för att kunna införa överlåtbara fiskerättigheter i även det demersala fisket .71

11.10.2. Skälen till utredningens förslag och bedömning

Ramen för utredningens uppdrag

Såsom framgår ovan har Havs- och vattenmyndigheten på uppdrag av regeringen lämnat förslag om ett system med överlåtbara fiskerättigheter för det demersala fisket. Det framgår inte särskilt av kommittédirektiven att utredningen ska beakta myndighetens förslag eller i övrigt analysera och lämna eventuella förslag om demersala fiskerättigheter. Utredningen bedömer mot den bakgrunden och med beaktande av vad som i övrigt anges i kommittédirektiven att det inte ingår i utredningens uppdrag att överväga och eventuellt föreslå ett system med överlåtbara demersala fiskerättigheter. Utredningen noterar därför Havs- och vattenmyndighetens förslag, men de hanteras inte närmare inom ramen för utredningens uppdrag.

Bestämmelserna i den nuvarande lagstiftningen om överlåtbara fiskerättigheter bör i princip oförändrade föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen

Såsom framgår i avsnitt 8.3.2 föreslår utredningen att bestämmelserna i lagen respektive förordningen om överlåtbara fiskerättigheter ska överföras till den moderniserade fiskelagen respektive fiskeförord-

69 Havs- och vattenmyndigheten (2020-3). 70 Regeringsbeslut den 4 maj 2023. 71 Havs- och vattenmyndigheten (2024-5).

ningen. Enligt utredningens uppfattning bör paragraferna överföras i huvudsak oförändrade.

Vissa frågor bör utredas vidare

Utredningen har såsom framgår ovan bl.a. diskuterat om bestämmelsen i 5 § andra stycket lagen om överlåtbara fiskerättigheter behöver förtydligas. Enligt utredningens uppfattning framgår det inte tydligt av förarbetena hur bestämmelsen ska tolkas. Utredningen noterar även att det vid bestämmelsernas införande inte var möjligt för juridiska personer att inneha licens.

Utredningens uppdrag när det gäller de nuvarande bestämmelserna om överlåtbara fiskerättigheter, innebär att vi – utöver att överväga om bestämmelserna ska överföras till den nya fiskelagstiftningen – ska analysera om några ändringar behöver göras för att regelverket ska bli tydligare och lättare att tillämpa. Vidare ska utredningens förslag till ny sammanhållen fiskelag med tillhörande förordning innehålla de bestämmelser som bedöms nödvändiga och lämpliga och vara överblickbara samt logiska i sin struktur. Vi ska även lämna eventuella andra författningsförslag som behövs för att modernisera lagstiftningen. Utredningen har alltså inget särskilt uppdrag att materiellt se över och vid behov föreslå ändringar systemet med överlåtbara fiskerättigheter.

Mot bakgrund av utredningens uppdrag i denna del och med beaktande av den begränsade tid som utredningen har haft till sitt förfogande, bedömer utredningen att frågor om eventuella ändringar i bl.a. den nuvarande 5 § andra stycket lagen om överlåtbara fiskerättigheter bör utredas vidare. Detsamma gäller frågor om ett eventuellt behov av att i fiskelagstiftningen ställa krav på att en viss del av den fisk som fångas i svenska vatten ska landas i Sverige.

11.11. Förslag i fråga om elektronisk fjärrövervakning

11.11.1. Användning av REM-system för övervakning och kontroll av landningsskyldigheten

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att svenskflaggade unionsfångstfartyg med en total längd på 18 meter eller mer, som tillhör ett flottsegment som enligt kommissionens genomförandeakter utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem innefattande övervakningskameror, i enlighet med kraven i artikel 13 i den ändrade kontrollförordningen, installerade ombord.

Lagen ska även innehålla en bestämmelse om att svenskflaggade unionsfångstfartyg vars totala längd är 12 meter eller längre men kortare än 18 meter, som tillhör flottsegment som enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem ombord.

Lagen ska även innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs som komplettering till artiklarna 13.2, 13.4 och 13.5 i den ändrade kontrollförordningen. Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela sådana föreskrifter.

Bestämmelserna är nya.

Bakgrunden till utredningens förslag

De nya EU-bestämmelserna om elektronisk fjärrövervakning innebär bl.a. att medlemsstaterna är skyldiga att se till att unionsfångstfartyg med en total längd på 18 meter eller mer, som för deras flagg och utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, har operativa REM-system innefattande övervakningskameror

installerade ombord .72Kommissionen ska genom genomförandeakter, på grundval av en bedömning av risken för bristande efterlevnad av landningsskyldigheten, fastställa vilka flottsegment av unionsfångstfartygen som ska omfattas av skyldigheten att ha ett elektroniskt fjärrövervakningssystem installerat ombord. Bedömningen av risken för bristande fullgörande av landningsskyldigheten ska göras i enlighet med genomförandeakter om särskilda kontroll- och inspektionsprogra m.73De nya EU-bestämmelserna innebär vidare att medlemsstaterna får föreskriva att vissa flottsegment av unionsfångstfartyg med en total längd på mindre än 18 meter, som för deras flagg, och som riskerar att brista i fullgörandet av landningsskyldigheten, ska ha ett operativt REM-system ombord. Riskbedömningen för fartyg med en kortare längd än 18 meter ska göras av medlemsstaten eller kommissionen.

Kommissionen ska enligt de nya bestämmelserna, för tillämpningen av artikel 13.2, även fastställa närmare bestämmelser om krav, tekniska specifikationer, installation, underhåll och funktion vad gäller REM-systemet, samt fastställa den period under vilken det elektroniska fjärrövervakningssystemet måste användas. Kommissionen ska också fastställa bestämmelser om videomaterial i syfte att skydda rätten till integritet och skydd av personuppgifter. Genomförandeakterna ska vidare innehålla närmare bestämmelser om lagring och utbyte av samt åtkomst till data från REM-syst emet.74Medlemsstaterna får enligt de nya bestämmelserna tillhandahålla incitament för fartyg som, utan att omfattas av sådana krav, frivilligt använder REM-system för kontroll av landningsskyldigheten.

De nya EU-bestämmelserna om elektronisk fjärrövervakning ska börja tillämpas den 10 januari 20 28.75

Havs- och vattenmyndigheten fick åren 2019 och 2021 två olika regeringsuppdrag om kamerabevakning av fiskefartyg. Enligt det första uppdraget skulle myndigheten föreslå hur ett försök med kamerabevakning av fiskefartyg kunde genomföras för att se till

72 Utredningen har i avsnitt 7.3.2 beskrivit de nya EU-bestämmelserna om elektronisk fjärrövervakning. Såsom framgår av det avsnittet ställer de nya bestämmelserna krav på medlemsstaterna att i vissa fall säkerställa övervakning och kontroll av fiskeverksamheten genom elektroniska fjärrövervakningssystem (REM-system). Utredningen har vidare i avsnitt 5.5.2 beskrivit landningsskyldigheten, vilken infördes för att minimera utkast och oönskade fångster samt för att påskynda utvecklingen av ett mer selektivt fiske. 73 Se artikel 13.2 och 95 i den ändrade kontrollförordningen. 74 Se artikel 13.1–4 i den ändrade kontrollförordningen och punkten 24 i ingressen till ändringsförordningen. 75 Se artikel 7.7 i den ändrade kontrollförordningen.

att landningsskyldigheten efterlevs .76Det andra uppdraget innebar att myndigheten skulle genomföra de förslag som redovisats inom ramen för det första uppdraget .77Av redovisningen av det första uppdraget framgår bl.a. att myndigheten har bedömt att krav på kamerabevakning av fiskefartyg måste finnas i lag, att försök med kamerabevakning kan kräva tillstånd enligt kamerabevakningslagen och att eventuella krav på kamerabevakning av fiskefartyg behöver kompletteras med detaljbestämmelser i en regeringsförordning eller i myndighetsföreskrifter .78Av myndighetens redovisning av det andra regeringsuppdraget framgår bl.a. att enbart två fiskelicensinnehavare valde att delta i försöket, att den kamerabevakning som genomfördes inom ramen för uppdraget inte kräver tillstånd enligt kamerabevakningslagen och att myndigheten bedömer att det kan finnas behov av att utreda möjligheten att lagstifta om ett starkare sekretesskydd för uppgifter, särskilt personuppgifter, i material från kamerabevakning. Av redovisningen framgår vidare att myndigheten, mot bakgrund av den reviderade kontrollförordningen och erfarenheterna av det genomförda försöket, har gjort följande reflektioner.

Det är i dagsläget oklart exakt hur många svenska fartyg som kommer att omfattas av kraven i artikel 13. EU-kommissionen har meddelat att utgångspunkten i riskbedömningen kommer att vara redan befintligt samarbete och regionala riskanalyser som utarbetas inom EFCA. Utifrån dessa utgångspunkter, och med en fiskeflotta i samma storlek som dagens, är det cirka 30–40 fartyg som kommer omfattas av kraven i artikel 13. […] Regelverket möjliggör nationell utökning av kraven, både avseende fartyg kortare än 18 meter och genom att tillhandahålla incitament till frivilliga fartyg som inte omfattas av krav på REM. Under förutsättning att det inom Sverige tas beslut att sådan utökning ska vara möjlig, är det dock lämpligt att avvakta utökning till dess att de obligatoriska fartygen är utrustade och operativa, samt att organisationen på HaV är utvecklad .79,80

Av de nya EU-bestämmelserna om användande av REM-system framgår vidare att medlemsstaterna får föreskriva användning av elektroniska fjärrövervakningssystem för kontroll av efterlevnaden av andra bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken än landnings-

76 Regeringsbeslut den 18 juli 2019. 77 Regleringsbrev för budgetåret 2021 avseende Havs- och vattenmyndigheten. 78 Havs- och vattenmyndigheten (2019). 79 Havs- och vattenmyndigheten (2024-3). 80 Utredningen noterar att det är osäkert hur den riskbedömning som omnämns kommer att genomföras eftersom arbetet ännu inte har påbörjats.

skyldigheten .81I Havs- och vattenmyndighetens redovisning från år 2019 angav myndigheten i huvudsak att det centrala syftet med genomförandet av uppdraget har varit att utreda förutsättningarna för och nyttan med kamerabevakningssystem för att kontrollera landningsskyldigheten, men att resultatet av ett eventuellt försök med kamerabevakning också bör användas för att bedöma hur ett sådant system kan användas för att förbättra kontrollen av fisket även i andra fall. Av redovisningen framgår vidare att myndigheten ansåg att även nyttan med kamerabevakning som en metod för insamling av fångstdata bör utvärderas .82I myndighetens redovisning från år 2024 lämnas följande reflektion.

Regelverket möjliggör även för medlemsstaterna att föreskriva användning av REM-system för kontroll av efterlevnaden av andra bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken än landningsskyldigheten. Det är lämpligt att i nationella regelverk anpassas för möjligheten att använda data från REM för andra kontrolländamål än landningsskyldigheten. Ett exempel är för kontroll av fiskeverksamhet i marina skyddade områden .83

Skälen till utredningens förslag

Användning av REM-system i andra fall än för kontroll av landningsskyldigheten

Utredningens uppdrag att se över bestämmelserna om fiskerikontroll innebär i huvudsak att utredningen ska

  • analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen och i annan lagstiftning med anledning av de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll,
  • och lämna författningsförslag.

Såsom framgår ovan innebär den ändrade kontrollförordningen en möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva om användning av REMsystem i andra fall än för kontroll av landningsskyldigheten. Utredningen bedömer att frågan bör utredas vidare, men lämnar mot bakgrund av ramen för vårt uppdrag och den tid som vi har till förfogande inte några förslag i frågan.

81 Se artikel 13.5–6 i den ändrade kontrollförordningen. 82 Havs- och vattenmyndigheten (2019). 83 Havs- och vattenmyndigheten (2024).

Författningsnivå för krav på elektronisk fjärrövervakning

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden .84Av 20 § första stycket 2 regeringsformen framgår att skyddet mot intrång som innebär övervakning och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden får begränsas genom lag i den utsträckning som medges i 21–24 §§ samma l ag.85Av 21 § följer bl.a. att begränsningar enligt 20 § endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

Av den ändrade kontrollförordningen framgår bl.a. att de REMsystem som kommer att krävas för vissa unionsfångstfartyg som är 18 meter eller längre, ska kunna övervaka och kontrollera efterlevnaden av landningsskyldigheten effektivt, ska innefatta övervakningskameror, samt får innefatta andra instrument och/eller annan utrustning. Vidare framgår att behöriga myndigheter ska ha tillgång till data från REM-systemen. Av EU-bestämmelserna framgår också att kommissionen, genom genomförandeakter, ska fastställa närmare bestämmelser som bl.a. ska föreskriva att inspelat videomaterial som erhållits från REM-systemen, i den mån det är möjligt, inte möjliggör identifiering av fysiska personer.

Utredningen bedömer att krav på REM-övervakning, innefattande kameraövervakning, i enlighet med bestämmelserna i den ändrade kontrollförordningen, kan innebära ett sådant betydande intrång i

84 Av förarbetena framgår att det som avgör om en åtgärd ska anses innebära övervakning eller kartläggning inte är dess huvudsakliga syfte utan den effekt som åtgärden har. Vidare framgår att både åtgärdens omfattning och arten av det intrång som åtgärden innebär ska beaktas vid bedömningen av om åtgärden kan anses utgöra ett ”betydande intrång”. Också ändamålet med åtgärden och andra omständigheter kan ha betydelse vid denna bedömning. Enligt förarbetena omfattar bestämmelsen endast sådana intrång som på grund av åtgärdens intensitet eller omfattning eller av hänsyn till uppgifternas integritetskänsliga natur eller andra omständigheter innebär ett betydande ingrepp i den enskildes privata sfär. Se prop. 2009/10:80 s. 250. 85 Enligt paragrafens andra stycke får de i första stycket angivna fri- och rättigheterna, efter bemyndigande i lag, begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 5 § och i fråga om förbud att röja sådant som någon fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 24 § första stycket andra meningen. Av 8 kap. 5 § framgår att riksdagen i en lag kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om 1. när lagen ska träda i kraft,

2. när delar av lagen ska börja eller upphöra att tillämpas, eller 3. tillämpning av lagen i förhållande

till ett annat land eller en mellanfolklig organisation.

den personliga integriteten som i enlighet med 2 kap. 20 § första stycket 2 regeringsformen kräver stöd i lag.

REM-system ska vara installerade ombord på vissa unionsfångstfartyg som enligt kommissionens genomförandeakter utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten

Den ändrade kontrollförordningen innehåller ett krav på medlemsstaterna att säkerställa elektronisk fjärrövervakning av vissa unionsfångstfartyg som är längre än 18 meter.

Kommissionen ska såsom framgår ovan, mot bakgrund av en bedömning av risken för bristande efterlevnad av landningsskyldigheten, genom genomförandeakter fastställa vilka flottsegment av unionsfångstfartyg med en längd på 18 meter eller mer som ska omfattas av skyldigheten att ha ett REM-system installerat ombord. Kommissionen har i skrivande stund ännu inte beslutat om genomförandeakter som avser tillämpningen av artikel 13.2 i den ändrade kontrollförordningen.

Enligt utredningen framgår kravet på REM-övervakning innefattande kameraövervakning på ett specifikt fartyg inte direkt av den ändrade kontrollförordningen. Med tanke på det intrång i den personliga integriteten som en sådan övervakning kan innebära bör kravet därför införas i en bestämmelse i den moderniserade fiskelagen. Bestämmelsen bör utformas med beaktande av att kommissionen ännu inte har beslutat om genomförandeakter med bestämmelser som anger vilka flottsegment som ska omfattas av kravet på REMsystem innefattande övervakningskamera i enlighet med artikel 13.2 i den ändrade kontrollförordningen. För att möjliggöra tillämpning av kravet i artikel 13.2 bör lagen även innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs som komplettering till artikel 13.2 i den ändrade kontrollförordningen. Vidare bör Havs- och vattenmyndigheten, såsom föreslagen behörig myndighet, bemyndigas att meddela sådana föreskrifter. Det är i nuläget tydligt att föreskrifter kommer att behövas för att ange att befälhavare på svenska fångstfartyg i frågor som rör REM-systemen ska lämna uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten och att vissa beslut rörande placering av kameror och sensorer kan behöva fattas av Havs- och vattenmyndigheten. I övrigt bör de närmare avgränsningarna av bemyn-

digandet för Havs- och vattenmyndigheten avvakta färdigställande av kommissionens genomförandebestämmelser. Det är exempelvis inte klart vilka tekniska krav som kommer ställas på REM-systemen och vilka möjligheter som kommer finnas för nationella anpassningar i dessa delar.

REM-system ska även finnas ombord på vissa unionsfångstfartyg som enligt nationella föreskrifter utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten

När det gäller medlemsstatens möjlighet att ställa krav på elektronisk fjärrövervakning av vissa flottsegment av unionsfångstfartyg med en total längd på mindre än 18 meter, ska den berörda medlemsstaten eller kommissionen göra en bedömning av risken för bristande fullgörande av landningsskyldigheten. Det framgår inte av den ändrade kontrollförordningen hur denna bedömning ska göras. Det framgår inte heller att kommissionen får eller ska meddela genomförandeakter eller anta delegerade akter med bestämmelser om bedömningen.

Utredningen noterar att medlemsstaterna redan i dag gör riskbedömningar vad gäller bristande efterlevnad av landningsskyldigheten. Medlemsstaterna har utvecklat en harmoniserad riskbedömningsmetod tillsammans med den Europeiska kontrollbyrån (EFCA). Vid användning av metoden har det visat sig att räkfiske och trålfiske efter demersala arter i Nordsjön och Skagerrak eller Kattegatt utgör de flottsegment som har högst risk för att bryta mot landningsskyldigheten. Det har även visat sig att fartygslängden inte är en faktor som påverkar risken för bristande efterlevnad av landningsskyldigheten .86

Havs- och vattenmyndigheten har i sin redovisning från år 2024 i huvudsak angett att det är lämpligt att avvakta med en frivillig utökning av krav på REM-system till dess att de fartyg som omfattas av det obligatoriska EU-kravet är utrustade och operativa, samt organisationen på Havs- och vattenmyndigheten är utvecklad.

Utredningen bedömer att det finns skäl att möjliggöra krav på REM-övervakning, innefattande kameraövervakning, även på fångstfartyg som är under 18 meter. Detta mot bakgrund av att det i dag

86 Uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten.

finns vissa brister i efterlevnaden av landningsskyldigheten och att gällande metoder för att kontrollera landningsskyldigheten inte bedömts tillräckligt effektiv a87, samt att risken för brister i efterlevnaden av landningsskyldigheten inte bedöms skilja sig åt beroende på ett fartygs längd. Såsom har redogjorts för ovan bedömer utredningen att ett krav på REM-övervakning innefattande kameraövervakning – i enlighet med bestämmelserna i regeringsformen – måste framgå av lag.

Utredningen bedömer att ledning för den riskbedömning som ska göras avseende fartyg som är kortare än 18 meter, bör kunna tas av de kommande genomförandeakterna om riskbedömning avseende fartyg som är 18 meter eller längre.

Det bör mot denna bakgrund införas en bestämmelse i den moderniserade fiskelagen om att fångstfartyg vars totala längd är 12 meter eller längre men kortare än 18 meter, och som enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer tillhör flottsegment som utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem ombord. Havs- och vattenmyndigheten bör såsom föreslagen behörig myndighet bemyndigas att meddela sådana föreskrifter.

Frågor om behandling av personuppgifter

Såsom framgår ovan innebär kameraövervakning behandling av personuppgifter. Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse i den moderniserade fiskelagen som innebär att det ska kunna krävas REM-övervakning, innefattande kameraövervakning, även för vissa fångstfartyg som inte omfattas av kravet i artikel 13.2 i den ändrade kontrollförordningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör, mot bakgrund av den rådande ovissheten om kommande EU-reglering på området, enligt utredningens uppfattning bemyndigas att ta fram föreskrifter om bl.a. vilka flottsegment som ska omfattas av krav på sådan övervakning.

Utredningen noterar vidare att artikel 112 i den ändrade kontrollförordningen innehåller bestämmelser om skydd av personuppgifter. Vi noterar också att kommissionen genom genomförandeakter ska

87 Havs- och vattenmyndigheten (2019) s. 8 ff.

fastställa bestämmelser för tillämpningen av artikel 13.2 i den ändrade kontrollförordningen. Dessa bestämmelser ska enligt artikel 13.3 b):

[…] föreskriva att inspelat videomaterial som erhållits från dessa system endast berör redskapen och de delar av fartygen där fiskeriprodukter tas ombord, hanteras, lagras och alla områden där utkast kan förekomma och inte, i den mån det är möjligt, möjliggör identifiering av fysiska personer; de ska även kräva att om det upptäcks att fysiska personer kan identifieras på sådant inspelat videomaterial ska de behöriga myndigheterna säkerställa anonymisering av personuppgifterna så snart som möjligt och informera befälhavaren eller det elektroniska fjärrövervakningssystemets operatör om denna upptäckt,

Av artikel 13.3 c) framgår därtill att kommissionen ska fastställa närmare bestämmelser om lagring och utbyte av samt åtkomst till data från det elektroniska fjärrövervakningssystemet utan att det påverkar tillämpningen av artikel 112 i samma förordning.

Något om kamerabevakningslagen och offentlighets- och sekretesslagstiftningen

Kamerabevakningslagen

Utredningen noterar att kamerabevakningslagen (2018:1200) fram till och med den sista mars 2025 innehöll krav på tillstånd till kamerabevakning av en plats dit allmänheten har tillträde, om bevakningen skulle bedrivas av t.ex. en myndighet. Kameraövervakning enligt artikel 13 i den ändrade kontrollförordningen kan innebära kamerabevakning av områden dit allmänheten har tillträde. Sådan kamerabevakning hade kunnat kräva tillstånd enligt de tidigare bestämmelserna i kamerabevakningslagen. Tillståndskravet är nu ersatt av krav på den personuppgiftsansvarige att bl.a. bedöma om vissa förutsättningar för kamerabevakning är uppfylld a.88

Offentlighets- och sekretesslagstiftningen

Såsom framgår ovan ska kommissionen ta fram bestämmelser om hantering av inspelat videomaterial från REM-övervakning. I 21 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, finns bestämmel-

88 Se 7–9 och 14–14 b §§kamerabevakningslagen.

ser om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga förhållanden oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer. Enligt 7 § 1–2 gäller sekretess för personuppgift, om det kan antas att uppgiften efter ett utlämnande kommer att behandlas i strid med den allmänna dataskyddsförordningen (GDPR) eller dataskyddslagen. Av 30 kap. 23 § OSL framgår att sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt

1. för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfin-

ningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, och

2. för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden

än som avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Av paragrafen framgår vidare att för uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Enligt 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), OSF, gäller sekretess, i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen, i statliga myndigheters verksamhet, som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt

1. för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfin-

ningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgifterna röjs, och

2. för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden

än som avses i 1 för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Av paragrafen framgår vidare att för uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år, om inte annat anges i bilagan till förordningen.

Enligt p. 24 i bilagan till OSF finns följande begränsning i sekretessen:

24. utredning, planering, tillståndsgivning, tillsyn och stöd inom jordbrukets, rennäringens och fiskets områden hos Statens jordbruksverk, Havs- och vattenmyndigheten, Sametinget, Kustbevakningen och länsstyrelser.

sekretessen gäller inte beslut i ärenden, med undantag för beslut i ärenden om exportbidrag, produktionsbidrag och stöd till marknadsföring.

I 32 kap. OSL finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m. Enligt 32 kap. 3 § OSL gäller sekretess för sådan uppgift om en enskilds personliga förhållanden som har inhämtats genom kamerabevakning som avses i kamerabevakningslagen (2018:1200), om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Av paragrafen framgår vidare att sekretessen gäller hos en domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Därtill framgår att sekretessen gäller i högst sjuttio år för uppgift i en allmän handling.

Utredningen bedömer att krav på REM-övervakning innefattande kameraövervakning som utredningen har redogjort för ovan inte kräver ändringar i offentlighets- och sekretesslagstiftningen.

Incitament för fartyg som frivilligt använder REM-system

Den ändrade kontrollförordningen innehåller inte några närmare bestämmelser om medlemsstatens möjlighet att enligt artikel 13.5 tillhandahålla incitament för fartyg som frivilligt använder REMsystem. Utredningen anser att det finns skäl att införa en möjlighet att vid behov tillhandahålla incitament för fartyg där REM-system används frivilligt för kontroll av landningsskyldigheten. Havs- och vattenmyndigheten bör därför bemyndigas att meddela kompletterande föreskrifter till artikel 13.5 i den ändrade kontrollförordningen.

11.12. Märkning och utmärkning av redskap

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att märkning av redskap och märkning av fisksump ska utföras så att det framgår av märkningen vem som använder redskapet eller sumpen, att användaren är yrkesfiskare och om användaren fiskar med stöd av fiskerätt. Av bestämmelsen ska även framgå att det finns bestämmelser om märkning i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Fiskeförordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om märkning av redskap och märkning av fisksump som används vid yrkesmässigt fiske. Av bestämmelsen ska även framgå att Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

Förordningen ska också innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap som används vid yrkesmässigt fiske. Av bestämmelsen ska dessutom framgå att Kustbevakningen, länsstyrelsen och Transportstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

Bestämmelserna motsvarar delvis nuvarande 2 kap.14 och 15 §§fiskeförordningen, men avser inte redskap som används av fritidsfiskare. Av de nya bestämmelserna ska vidare, till skillnad från i dag, framgå att Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan föreskrifter om märkning meddelas, och att Kustbevakningen, länsstyrelsen och Transportstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan föreskrifter om utmärkning meddelas.

11.12.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen föreslår i avsnitt 10.6.5 ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur fiskeredskap ska märkas ut samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas med innehavarens namn eller något annat igenkänningstecken.

Enligt nuvarande 2 kap. 14 § första stycket fiskeförordningen ska märkning av redskap som används vid fiske och märkning av

fisksump utföras så att det framgår av märkningen vem som använder redskapet eller sumpen, om användaren av redskapet är yrkesfiskare eller fritidsfiskare och om användaren fiskar med enskild fiskerätt. Bestämmelsen har i princip samma innehåll som när den infördes, men utformningen har ändrats .89I paragrafens andra stycke bemyndigas Havs- och vattenmyndigheten att meddela ytterligare föreskrifter om sådan märkning.

I nuvarande 2 kap. 15 § fiskeförordningen bemyndigas Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap. Av paragrafen framgår vidare att myndigheten ska höra Jordbruksverket och Sjöfartsverket innan den meddelar sådana föreskrifter.

Bestämmelsen i 2 kap. 14 § andra stycket har sedan den infördes i fiskeförordningen i huvudsak ändrats enbart genom att bemyndigandet sedan år 2011 gäller Havs- och vattenmyndigheten i stället för Fiskeriverket .90Även i bestämmelsen i 15 § har bemyndigandet till Fiskeriverket ersatts av ett bemyndigande till Havs- och vattenmyndigheten. I 15 § har vidare en tidigare bestämmelse om utmärkning av vattenbruksanläggningar i huvudsak flyttats till en egen paragraf (15 a §) .91

Av artikel 8.2 i den ändrade kontrollförordningen framgår att kommissionen genom genomförandeakter får fastställa närmare bestämmelser om

a) märkning och identifiering av fiskeredskap,

b) märken för märkning av fiskeredskap,

c) märkning av bojar och fastsättande av linor.

Kommissionen har i skrivande stund inte meddelat sådana bestämmelser med anledning av den ändrade kontrollförordningen. Utredningen noterar samtidigt att den nuvarande genomförandeförordningen innehåller bestämmelser om märkning och identifiering av fiskeredskap .92

89 Jfr SFS 1994:1716, 1995:1390 och 2011:646. 90 Jfr SFS 1994:1716, 1995:1390 och 2011:646. 91 Jfr SFS 1994:1716 och 2011:646. Utredningen har i delbetänkandet föreslagit att 2 kap. 15 a § fiskeförordningen ska upphöra att gälla, se SOU 2023:74 s. 45. 92 Se kapitel III i genomförandeförordningen.

11.12.2. Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår av författningsförslaget i kap. 1 föreslår utredningen att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla ett kapitel med särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske och ett annat kapitel med särskilda bestämmelser om fritidsfiske. Den föreslagna konstruktionen innebär att bestämmelserna om märkning och utmärkning av redskap som används vid yrkesmässigt fiske respektive fritidsfiske placeras i olika kapitel.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap.14 och 15 §§fiskeförordningen med vissa ändringar ska återges i den moderniserade fiskeförordningens kapitel med särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske. Eftersom Kustbevakningen och länsstyrelsen föreslås bedriva kontroll av fiske bör de myndigheterna ges möjlighet att yttra sig innan Havs- och vattenmyndigheten beslutar om föreskrifter enligt de föreslagna bestämmelserna. Transportstyrelsen meddelar föreskrifter om utmärkning till sjöss och bör därför höras innan föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap meddelas.

Utredningen noterar i detta sammanhang att det finns bestämmelser om märkning av redskap i den ändrade kontrollförordningen och i den nuvarande genomförandeförordningen, samt att kommissionen får fastställa närmare bestämmelser om bl.a. märkning och identifiering av fiskeredskap. För att undvika dubbelreglering gentemot bestämmelserna i den ändrade kontrollförordningen och nuvarande samt kommande bestämmelser från kommissionen om märkning, bör det framgå av bestämmelsen att det finns krav på märkning i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

11.13. Isbrytarhjälp

Förslag: Bestämmelserna om isbrytarhjälp ska i huvudsak föras

över till den moderniserade fiskeförordningen. Bestämmelserna ska uppdateras språkligt.

Ingen ändring är avsedd i sak.

11.13.1. Bakgrunden till utredningens förslag

I 4 a kap. fiskeförordningen finns följande bestämmelser om isbrytarhjälp till yrkesmässigt fiske.

1 § Stöd får i den mån det finns medel lämnas i form av ekonomiskt

bidrag enligt detta kapitel för isbrytarhjälp för yrkesfiskets behov.

2 § Stöd för isbrytarhjälp får lämnas endast om minst tre fiskelag

samtidigt kan få assistans, såvida det inte finns särskilda skäl som motiverar ett undantag. Följande berättigar till stöd:

a) hyra av isbrytande fartyg i avsikt att möjliggöra för fiskare att komma ut från hamn till fiskeplats eller att nå ort där fångsten kan landas, och

b) utgifter som uppstår till följd av isbrytningen och som inte går utöver vad som med hänsyn till ändamålet kan anses skäligt.

3 § Jordbruksverket prövar ansökningar om isbrytarhjälp och beslutar

om samt betalar ut stödet.

11.13.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det kan finnas behov av att se över bestämmelsen i nuvarande 4 a kap. 3 § första stycket fiskeförordningen om att stöd för isbrytarhjälp endast får lämnas om minst tre fiskelag samtidigt kan få assistans. Det är i dag, enligt uppgifter till utredningen, inte vanligt att det finns förutsättningar att lämna assistans till minst tre fiskelag samtidigt. Vi har dock inget särskilt uppdrag att se över bestämmelserna om isbrytarhjälp och har av tidsmässiga skäl varit tvungna att avgränsa vårt arbete i denna del.

Bestämmelserna om isbrytarhjälp bör mot denna bakgrund i huvudsak föras över till den moderniserade fiskeförordningen och bör enligt utredningens uppfattning placeras i samma kapitel som andra bestämmelser som rör yrkesmässigt fiske. Bestämmelserna ska uppdateras språkligt. Ingen ändring är dock avsedd i sak.

11.14. Bemyndiganden som rör yrkesfisket

11.14.1. Föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande. Sådana föreskrifter ska enligt bestämmelsen få förbjuda eller begränsa

1. fisket med avseende på vilken organism som får fångas, skördas,

behållas eller säljas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

eller

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter som avses i det första stycket.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskemöjligheter enligt artikel 16.6 och 16.7 i grundförordningen. Av bestämmelsen ska vidare framgå att Havs- och vattenmyndigheten också får meddela föreskrifter om hur sådana fiskemöjligheter får överlåtas av en fiskelicensinnehavare till en annan under det år eller den förvaltningsperiod då fiskemöjligheterna får användas.

Bestämmelsen i det första stycket motsvarar delvis nuvarande 19 § första stycket fiskelagen men avser enbart föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande. I den första punkten finns ett tillägg som innebär att bemyndigandet även avser föreskrifter som förbjuder eller begränsar fisket med avseende på vilken sorts fisk, vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur som får behållas eller säljas. Därtill har den nuvarande punkten fyra om användning av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida kräftpest eller någon annan sjukdom inte överförts till den nya bestämmelsen.

Bestämmelsen i det andra stycket motsvarar delvis nuvarande 2 kap. 7 § första och andra styckena fiskeförordningen men har anpassats till den i det första stycket föreslagna bestämmelsen i lagen. Bestämmelsen i andra stycket motsvarar även delvis 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen till den del den nuvarande bestämmelser avser föreskrifter om förbud mot att behålla och sälja fisk som fångats.

Bestämmelsen i det tredje stycket motsvarar nuvarande 2 kap. 7 § femte stycket fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 19 § första stycket fiskelagen anges att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål,

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida

kräftpest eller någon annan sjukdom.

När fiskelagen infördes avsåg bemyndigandet i 19 § enbart föreskrifter för fiskevården. Bemyndigandet vidgas år 2004 till att även avse föreskrifter för fiskets bedrivande. Skälet för detta var enligt förarbetena den gemensamma fiskeripolitikens krav på medlemsstaterna att vidta också andra åtgärder än sådana som är direkt hänförliga till fiskevården. De åtgärder som avsågs i förarbetena var bl.a. nationella föreskrifter som syftar till en hushållning med fiskeresurserna till gagn för konsumenterna och för beredningsindustrin .93

I nuvarande 2 kap. 7 § första stycket fiskeförordningen anges att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

93 Se prop. 2002/03:41 s. 12–13.

1. fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, och

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål.

Enligt nuvarande 2 kap. 7 § femte stycket fiskeförordningen får Havs- och vattenmyndigheten meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskemöjligheter enligt artikel 16.6 och 16.7 i grundförordningen. Myndigheten får enligt samma bestämmelse också meddela föreskrifter om hur sådana fiskemöjligheter får överlåtas av en fiskelicensinnehavare till en annan under det år eller den förvaltningsperiod då fiskemöjligheterna får användas.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det nuvarande bemyndigandet om föreskrifter för fiskets bedrivande i 19 § fiskelagen bör överföras delvis oförändrat till den moderniserade fiskelagstiftningen. I den moderniserade fiskelagstiftningen bör det dock tydliggöras att bemyndigandet avser föreskrifter för yrkesfiskets bedrivande.

Den första punkten i bemyndigandet lagen bör anpassas till EUbestämmelserna genom att ordet fisk byts ut mot ordet organism och att ordet skördas läggs till. Punkten bör även kompletteras med ett tillägg som innebär att bemyndigandet även ska avse föreskrifter som förbjuder eller begränsar fisket med avseende på vilken organism som får behållas eller säljas. I nuvarande 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen finns ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om fiskets bedrivande som avser förbud mot att behålla fisk som fångats eller saluhålla fisk. Havs- och vattenmyndigheten meddelar i dag föreskrifter om förfarandet när en otillåten fisk som fångats inte får behållas ombord utan måste återutsättas. Försäljningsförbudet behövs för att det inte ska gå att kringgå fiskeförbud och sälja otillåtna fångster.

Den nuvarande 19 § första stycket 4 fiskelagen, om föreskrifter som förbjuder eller begränsar användning av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida kräftpest eller någon annan sjukdom, handlar enligt utredningens uppfattning om föreskrifter för fiskevård. Det som anges i punkten bör därför inte överföras till den föreslagna be-

stämmelsen i den moderniserade lagen. Utredningen föreslår i avsnitt 14.3.2 bemyndiganden om föreskrifter för fiskevården.

De nuvarande bemyndigandena i 2 kap. 7 § femte stycket fiskeförordningen att meddela föreskrifter om fördelning av fiskemöjligheter bör överföras utan ändring till den moderniserade fiskeförordningen.

11.14.2. Föreskrifter om landningsskyldighet

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att ta ombord och föra i land fiskeriprodukter som har fångats eller skördats.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter.

Bestämmelsen i lagen motsvarar nuvarande 19 a § fiskelagen och bestämmelsen i förordningen motsvarar i huvudsak nuvarande 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen till den del det handlar om skyldighet att ta ombord och föra i land fiskeriprodukter som har fångats eller skördats.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 19 a § fiskelagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som har fångats. Enligt 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen får Havs- och vattenmyndigheten meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som avser skyldighet att bl.a. ta ombord och föra i land fisk som har fångats.

Av förarbetena framgår att bestämmelsen i 19 a § fiskelagen infördes i samband med att den nya grundförordningen skulle börja tillämpas år 2014. Genom grundförordningen infördes bl.a. bestämmelser om landningsskyldighet, dvs. en skyldighet att landa i princip all fångst .94I förarbetena angavs vidare bl.a. följande.

94Prop. 2013/14:184 s. 68.

De bestämmelser som finns på EU-nivå reglerar när ett utkastförbud senast ska införas för angivna fiskarter inom angivna områden. Utgångspunkterna för hur landningsskyldigheten ska införas framgår således av artikel 15 i grundförordningen. Närmare bestämmelser ska fastställas i fleråriga planer eller i utkastplaner enligt artikel 15.5 och 15.6. En fråga som ska klargöras i dessa planer är hur formuleringarna ”fiske efter en art” i artikel 15.1 a och ”arter som definierar fisket” i artikel 15.1 b–d ska tolkas. Först då är det helt klart vilka fiskerier som inledningsvis omfattas av landningsskyldigheten. Det är inte klart i vilken mån undantagen från landningsskyldigheten kommer att regleras i fleråriga planer eller utkastplaner. Det kan komma att finnas ett nationellt utrymme för medlemsstaterna att använda undantagen på ett sätt som är anpassat efter lokala förhållanden, eftersom förhållandena kan skilja sig ganska mycket mellan medlemsstaterna, t.ex. när det gäller vilka arter som är begränsande arter, dvs. arter där kvoterna är små i förhållande till de oönskade bifångsterna av arten. Det kan även komma att finnas ett nationellt utrymme att komplettera EU-förordningarna med nationella föreskrifter för att tydliggöra vad landningsskyldigheten omfattar. Det bör således i lagen införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela förskrifter om skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som har fånga ts.95

Av författningskommentaren till 19 a § fiskelagen framgår att föreskrifterna ska kunna omfatta inte endast fångst som redan har tagits ombord på fartyget, utan även fisk som ligger kvar i redskapen i havet, på så sätt att all fisk som fångas i redskapen ska tas ombord på fartyget och landas .96

Utredningen har beskrivit landningsskyldigheten enligt artikel 15 i grundförordningen i avsnitt 5.5.2.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att bestämmelserna i nuvarande 19 a fiskelagen och 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen ska överföras till den moderniserade fiskelagen med vissa ändringar.

95 A. prop. s. 69. 96 A. prop. s. 105.

11.14.3. Föreskrifter om uppgiftsskyldighet

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, att lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för

fångsten, omlastning, landning, försäljning, och

2. andra förhållanden som rör fisket och som är av betydelse för

tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

I lagen ska även finnas en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som behövs för tillämpningen av bestämmelserna om positionsövervakning av unionsfiskefartyg i artikel 9 i den ändrade kontrollförordningen.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter som avses i de två föregående styckena.

De föreslagna bestämmelserna motsvarar i huvudsak nuvarande 22 § fiskelagen respektive 5 kap. 1 § andra stycket fiskeförordningen. Det föreslagna bemyndigandet att meddela föreskrifter om positionsövervakning avser, till skillnad från det nuvarande bemyndigandet i 5 kap. 1 § andra stycket fiskeförordningen, uttryckligen föreskrifter som kompletterar de relevanta EU-bestämmelserna.

Bakgrunden till utredningens förslag

Vid fiskelagens ikraftträdande innehöll 22 § fiskelagen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver yrkesmässigt fiske att lämna uppgifter om fångst, redskap och fångst-

område. I förarbetena anges i huvudsak att fångstuppgifter har stor betydelse för fiskevården och används t.ex. för att kontrollera fångstuttag för kvoterade fiskslag, för administrativa ändamål och i den officiella statistiken. Bemyndigandet avsåg yrkesmässigt fiske med stöd av yrkesfiskelicens i såväl havet som de stora sjöarn a.97Genom en ändring som trädde i kraft år 1996 ändrades bemyndigandet på så sätt att ett mer detaljerat bemyndigande i GFP-lagen överfördes till paragrafen i fiskelagen. Av förarbetena till ändringen framgår bl.a. att det därigenom blev möjligt att ålägga den som bedriver yrkesmässigt fiske samma uppgiftsskyldighet rörande allt fiske, oberoende av om det sker inom ramen för reglerna för den gemensamma fiskeripolitiken eller inte. Bemyndigandet kom genom ändringen att omfatta all uppgiftsskyldighet för det yrkesmässiga fisket till den punkt när fiskaren lämnar i från sig fisken .98Till följd av EU-bestämmelser utvidgades paragrafen år 1998 med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att ett fiskefartyg ska ha utrustning som automatiskt via satellit överför information om fartyget .99År 2004 trädde en lagändring i kraft som innebar att uppgiftsskyldigheten utvidgades till att även omfatta den som utan stöd av en sådan licens fiskar för att sälja fångsten. Av förarbetena till ändringen framgår bl.a. att regeringen bedömde att en utökad rapporteringsskyldighet är nödvändig för att det ska finnas en tillförlitlig grund för beslut om fiskevårde n.100Som en följd av ändringar i systemet för fiskelicenser ändrades bemyndigandet åter år 2016. Den ändringen innebar att ordet yrkesfiskelicens byttes ut mot fiskelicens och personlig fiske-

97 Se prop. 1992/93:232 s. 57. 98 Se prop. 1995/96:8 s. 22. Av propositionen framgår vidare i huvudsak att det tidigare bemyndigandet i fiskelagen utvidgades till att gälla uppgifter om fartyg, fiskemetod, tidpunkt för fisket, omlastning, landning och försäljning. I propositionen konstaterades vidare att den gemensamma fiskeripolitiken ständigt utvecklas och att det därför kan bli nödvändigt att i framtiden inhämta också andra uppgifter än de som omfattas av uppräkningen. Ett tillägg i paragrafen gjorde det möjligt att utvidga uppgiftsskyldigheten till att gälla andra förhållanden rörande fisket som är av betydelse för tillämpningen av EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. 99 I förarbetena (prop. 1997/98:139 s. 8) anges bl.a. följande: Gemenskapssystemet om satellitövervakning innebär att en fiskare måste ha utrustning ombord som används för automatiserat uppgiftslämnande via satellit. Det krävs inte någon aktiv medverkan av den enskilde fiskaren när uppgiften lämnas. Fartyget kan identifieras och dess position fastställas oavsett om den fiskande själv skickar rapporter eller ej.För att säkerställa genomförandet av det gemensamma satellitsystemet bör bestämmelserna om uppgiftsskyldighet i 22 § fiskelagen kompletteras. Regeringen delar Fiskeriverkets uppfattning att bestämmelsen bör begränsas till att avse den information som krävs enligt EG:s föreskrifter om satellitkontroll. Bestämmelsen bör därför endast avse utrustning för automatisk överföring av information om fiskefartyget. 100 Se prop. 2002/03:41 s. 16 och 33.

licens .101År 2018 trädde en lagändring i kraft som innebar att det förtydligades att bemyndigandet även gäller befälhavare: oavsett om denne har fiskelicens, personlig fiskelicens eller saknar licens. I förarbetena hänvisas till bestämmelser om uppgiftsskyldighet för befälhavare i kontrollförordningen, samt att uppgifterna är nödvändiga för att säkerställa en hållbar förvaltning av bestånden och för att Sverige ska kunna uppfylla internationella åtaganden om uppgiftslämnande .102

I nuvarande 22 § första stycket fiskelagen fastställs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, att lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för

fångsten, omlastning, landning, försäljning, och

2. andra förhållanden som rör fisket och som är av betydelse för

tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt paragrafens andra stycke meddela föreskrifter om att ett fiskefartyg ska ha utrustning som automatiskt via satellit överför information om fartyget.

Av nuvarande 5 kap. 1 § första och andra styckena fiskeförordningen följer att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter som avses i 22 § fiskelagen.

Utredningen har i avsnitt 7.3.3 beskrivit att såväl den äldre som den ändrade kontrollförordningen innehåller bestämmelser om förvaring av viss fångst ombord och om krav på stuvningsplan .103Såsom framgår av avsnitt 7.3.2 innebär den reviderade kontrollförordningen även ändringar av vissa bestämmelser om kontrollsystem för fartyg och automatiska identifieringssystem (AIS). De ändrade EU-bestämmelserna innebär bl.a. att det inte längre kommer att ställas ett generellt krav på att positionsövervakning ska vara satellitbaserad, att alla fiskefartyg oavsett längd som utgångspunkt ska kunna sända posi-

101 Se prop. 2015/16:118 s. 39. 102 Se prop. 2016/17:183 s. 14 och 26. 103 Se artikel 44 och 49 i den ändrade kontrollförordningen.

tionsrapporter för kontrolländamål. Dessutom kommer AIS få användas som ett komplement till positionsrapporteringssystemet av medlemsstaternas behöriga myndigheter med ansvar för fiskerikontrol l.104

Skälen till utredningens förslag

De nuvarande bemyndigandena om föreskrifter om uppgiftsskyldighet bör justeras till viss del

I såväl den äldre versionen av kontrollförordningen som den ändrade kontrollförordningen finns bestämmelser som innebär skyldigheter för den som fiskar yrkesmässigt att för olika ändamål lämna uppgifter till bl.a. den behöriga myndigheten i flaggmedlemsstaten. Möjligheten att meddela nationella föreskrifter om uppgiftslämnandet är en förutsättning för att nå målen med en effektiv fiskerikontroll. Kompletterande materiella föreskrifter behövs av flera olika skäl och kopplat till olika syften och behov. Nedan nämns två exempel på när sådana föreskrifter behövs.

  • Den svenska fiskeflottan har en stor andel fartyg med en fartygslängd under 12 meter vilka i många fall inte omfattas av specifika EU-bestämmelser. Exempelvis omfattas inte fartyg under 12 meter av kravet om förhandsanmälan vid ankomst till hamn. En förhandsanmälan är det absolut mest effektiva verktyget för att möjliggöra en inspektion vid ankomst till hamn. Genom att meddela föreskrifter om krav på förhandsanmälan vid fisken av vissa arter från vissa havsområden för alla fartygslängder, kan myndigheten uppnå en bättre kontroll även av mindre fartyg.
  • Förhandsanmälan används också för att möjliggöra landningskontroller i den utsträckning som krävs för att Sverige ska kunna nå kontrollkrav som anges i bl.a. bindande beslut inom unionen och för att Sverige generellt ska kunna uppnå mål om en effektiv fiskerikontroll.

Såsom framgår ovan avser bemyndigandena i nuvarande 22 § fiskelagen och 5 kap. 1 § första–andra styckena fiskeförordningen föreskrifter om uppgiftsskyldighet. Utredningen uppfattar att den uppgiftsskyldighet som avses är en skyldighet att lämna uppgifter till

104 Se artikel 9, 10 och 109 i den ändrade kontrollförordningen.

myndigheter .105De nuvarande bemyndigandena att meddela föreskrifter om uppgifter som ska lämnas till myndigheter bör enligt utredningen överföras till den moderniserade fiskelagstiftningen efter ovan angiven justering till följd av EU-bestämmelserna om fiskerikontroll.

Uppgifter om stuvningsplaner

Både de äldre och de reviderade EU-bestämmelserna om förvaring av fångst ombord innebär att befälhavare på unionsfiskefartyg ska bevara vissa fångster enligt en stuvningsplan. Havs- och vattenmyndigheten har hittills inte beslutat om kompletterande föreskrifter som rör stuvningsplaner.

Havs- och vattenmyndigheten har uppgett för utredningen att myndigheten har för avsikt att se över hur bestämmelserna om stuvningsplaner tillämpas på fartygen. Det kan enligt myndigheten därför finnas behov av kompletterande nationella föreskrifter på området. Ett eventuellt regleringsbehov beror enligt myndigheten också på om det införs genomförandebestämmelser på området.

Enligt utredningens bedömning kan det nuvarande bemyndigandet i 5 kap. 1 § andra stycket 1 b) fiskeförordningen användas som stöd för att meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet avseende stuvningsplaner. Utredningen föreslår att bemyndigandet ska överföras till den moderniserade fiskeförordningen utan ändring.

Positionsövervakning

Bestämmelser som rör positionsövervakning finns i dag bl.a. i 22 § fiskelagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafens första stycke att meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet avseende bl.a. tid och plats för fångsten, och i paragrafens andra stycke att meddela föreskrifter om att ett fiskefartyg ska ha utrustning som automatiskt via satellit överför information om fartyget. Motsvarande bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter finns i 5 kap. 1 § första–

105 Se prop. 2016/17:183 s. 12–13. Se även avsnitt 15.2.2 om uppgiftsskyldighet i spårbarhetssyfte bl.a. för aktörer efter landning.

andra styckena fiskeförordningen .106De nuvarande bestämmelserna i fiskelagstiftningen rörande krav på informationsöverföring via satellit behöver till följd av de reviderade EU-bestämmelserna göras neutrala avseende vilken teknik som får användas. Vidare bör beaktas att det redan av artikel 9.2 och 9.3 i den ändrade kontrollförordningen framgår krav på positionsövervakning för unionsfiskefartyg, samt att en medlemsstat enligt artikel 9.4 under en begränsad tid får undanta vissa fartyg från kravet att fartyget ska vara utrustat med ett kontrollsystem.

Utredningen bedömer att Havs- och vattenmyndigheten såsom behörig myndighet bör ha rätt att meddela kompletterande föreskrifter om positionsövervakning. Sådana föreskrifter bör enligt utredningen, under förutsättning att kommande genomförandeakter inte kommer att reglera vilken teknik som ska användas, bl.a. kunna omfatta val av teknik. Det behövs bl.a. alltjämt kompletterande föreskrifter som fastställer förutsättningarna för att Havs- och vattenmyndigheten ska kunna godkänna installation av satellitföljare ombord på svenskflaggade fiskefartyg. Det behöver även finnas möjlighet att föreskriva om skärpning av det frekvenskrav som finns i artikel 22 i den nuvarande genomförandeförordningen (förordning 404/2011). Vidare behöver Havs- och vattenmyndighetens nuvarande kompletterande bestämmelser om det satellitbaserade kontrollsystemet för fartyg även fortsättningsvis kunna tillämpas .107Därtill behövs nya kompletterande bestämmelser om positionsövervakning för fartyg med en totallängd på under 12 meter, dvs. de som omfattas av de nya kraven i artikel 9.3 i den ändrade kontrollförordningen. Därutöver kommer det att behövas kompletterande föreskrifter om positionsövervakning med hjälp av AIS, samt om avstängning av positionssändningar när ett fartyg ligger i hamn eller befinner sig på en landningsplats. De nya reglerna om positionsövervakning i den ändrade kontrollförordningen och kommande genomförandeakt möjliggör även vissa undantag. Regeringen, eller Havs- och vattenmyndigheten om regeringen bestämmer det, bör ha möjlighet att föreskriva om nationell tillämpning av sådana undantag.

106 Satellitövervakning nämns också i punkt 7 i bilaga 1 till fiskeförordningen om sanktionsavgifter med stöd av 50 a § fiskelagen. Det finns även särskilda krav på användning av AIS i vissa marina skyddade områden som omfattas av bestämmelser om bevarandeåtgärder för fisket: se t.ex. Kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/118 av den 5 september 2016 om fastställande av bevarandeåtgärder för fisket i syfte att skydda Nordsjöns marina miljö. 107 Se 2 kap. HVMFS 2018:11.

11.14.4. Föreskrifter om krav på kontinuerlig övervakning av motorstyrka

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vissa fartyg, i enlighet med vad som framgår av bestämmelserna om motorstyrka i den ändrade kontrollförordningen, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan. Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom framgår av avsnitt 7.3.3 innehåller såväl kontrollförordningen som den ändrade kontrollförordningen bestämmelser som reglerar medlemsstatens ansvar för övervakning av motorstyrka, certifiering av motorstyrka och verifiering av motorstyrka. I den nya artikel 39a i den ändrade kontrollförordningen anges följande.

Kontinuerlig övervakning av motorstyrka

1. Medlemsstaterna ska, på grundval av en riskbedömning, fastställa vilka av de fartyg som är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka som överstiger 221 kilowatt och som använder släpredskap enligt definitionen i artikel 6.12 i förordning (EU) 2019/1241, som utgör en hög risk för bristande efterlevnad av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken om motorstyrka. De ska säkerställa att dessa fartyg har permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan.

2. Medlemsstaterna ska också säkerställa att fångstfartygen är utrustade med permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan i de fall då dessa fartyg använder bottentrål eller snurrevad, är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka på mellan 120 och 221 kilowatt och fiskar i det område som avses i del C punkt 2.1 i bilaga V till förordning (EU) 2019/ 1241.

3. De system som avses i punkt 1 ska säkerställa kontinuerlig mätning av motorstyrka som används för framdrift i kilowatt och lagring av dessa data ombord.

4. Befälhavarna på fångstfartyg och innehavarna av fiskelicenser ska säkerställa att de system som avses i punkt 1 alltid fungerar och att data från den kontinuerliga mätningen av motorstyrka som används för fram-

drift registreras och lagras ombord och alltid är tillgängliga ombord på fartygen för tjänstemän.

5. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om installation, tekniska krav och egenskaper när det gäller de system som avses i punkt 1 i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 119.2.

6. Den riskbedömning som avses i punkt 1 ska

a) fastställa risknivån för bristande efterlevnad per flottsegment, baserat på redskap, område som omfattas, fiskeansträngningssystem, målarter, reduktion av motorstyrka och hastighet,

b) beakta bekräftade överträdelser som avser användning av en motor med en motorstyrka som överstiger den som anges på motorcertifikatet,

c) inkludera en analys som fastställer sannolikheten för och inverkan av bristande efterlevnad av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken om motorstyrka, i synnerhet vad gäller överfiske,

d) beakta huruvida kapacitetstaket överstigits.

7. Riskbedömningen ska genomföras gemensamt av medlemsstaterna i samarbete med EFCA.

8. Medlemsstaterna får föreskriva att unionsfångstfartyg som för deras flagg och som är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka som inte överstiger 221 kilowatt och som använder släpredskap enligt definitionen i artikel 6.12 i förordning (EU) 2019/ 1241, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan, på grundval av på [sic!] risken för bristande efterlevnad av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken om motorstyrka.

Artikeln ska tillämpas från och med den 10 januari 2 028.108

Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår ovan innebär den nya artikel 39a.1 i den ändrade kontrollförordningen att medlemsstaterna, när det gäller fartyg som är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en motorstyrka som överstiger 221 kilowatt och som använder släpredska p109, mot bakgrund av en riskbedömning ska fastställa vilka av dessa fartyg som utgör en hög risk för bristande efterlevnad av bestämmelserna om motorstyrka i den gemensamma fiskeripolitiken. Riskbedömningen ska genomföras gemensamt av medlemsstaterna

108 Artikel 7.7 i ändringsförordningen. 109 Enligt definitionen i artikel 6.12 i förordningen om tekniska bevarandeåtgärder. Med släpredskap avses enligt definitionen: ”alla trålar, snurrevadar, skrapredskap och liknande redskap som flyttas aktivt i vattnet av ett eller flera fiskefartyg eller av något annat mekaniserat system.”

i samarbete med EFCA. Medlemsstaterna ska säkerställa att sådana riskfartyg har permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan.

Artikel 39a.8 innebär att medlemsstaterna även får föreskriva att unionsfångstfartyg som för deras flagg och som är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka som inte överstiger 221 kilowatt, och som använder släpredskap enligt ovan, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan. Ett sådant krav ska ställas mot bakgrund av risken för bristande efterlevnad av EU-bestämmelserna om motorstyrka.

Vidare innebär den nya artikel 39a.2 att medlemsstaterna ska säkerställa att fångstfartyg som använder bottentrål eller snurrevad, är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka på mellan 120 och 221 kilowatt och som fiskar i området rödspätteboxen i Nordsjön, också ska vara utrustade med permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan.

Såsom framgår ovan ska medlemsstaterna genomföra den riskbedömning som ska ligga till grund för den ändrade kontrollförordningens krav på permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan, tillsammans med EFCA. Det går alltså inte i dag att avgöra vilka fartyg som kommer att omfattas av kravet i artikel 39a.1.

Bestämmelserna i artikel 39a i den ändrade kontrollförordningen innehåller vissa tekniska detaljer. Utredningen bedömer mot den bakgrunden och med beaktande av att EU-lagstiftningen på fiskets område kontinuerligt förändras, att det är lämpligt att föreskrifter om krav på permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan regleras i myndighetsföreskrifter.

Utredningen bedömer mot denna bakgrund att det i den moderniserade fiskelagen bör införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att vissa fartyg, i enlighet med vad som framgår av bestämmelserna om motorstyrka i den ändrade kontrollförordningen, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan. Havs- och vattenmyndigheten bör i den moderniserade fiskeförordningen bemyndigas att meddela sådanas föreskrifter.

11.14.5. Särskilt om tillämpning av föreskrifter utanför Sveriges ekonomiska zon

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att föreskrifter meddelade med stöd av 5 kap. 24 och 26–31 §§ samma lag (om fisketillstånd enligt artikel 7 och 7 a i den ändrade kontrollförordningen, yrkesfiskets bedrivande, landningsskyldighet, uppgiftsskyldighet, REM och kontinuerlig övervakning av motorstyrka) ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Bestämmelsen motsvarar delvis nuvarande 24 § fiskelagen, men avser enbart föreskrifter som rör yrkesfisket. I bestämmelsen hänvisas även till bestämmelser som inte finns i den nuvarande fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av nuvarande 24 § fiskelagen framgår att föreskrifter meddelade med stöd av 19–23 §§ samma lag även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser. I förarbetena till 24 § fiskelagen anges bl.a. följande.

Ett väsentligt inslag i den gemensamma fiskeripolitiken är kontrollen av fisket. Grundläggande bestämmelser om denna kontroll av följsamheten mot fiskeripolitiken finns i förordning (EEG) nr 2847/93 av den 12 oktober 1993 om ett kontrollsystem for den gemensamma fiskeripolitiken. Utöver det ansvar länderna har för kontrollen av fisket i egna vatten måste de även övervaka de egna fartygens verksamhet i andra vatten. En viktig del av kontrollen är skyldigheten för de fiskande att lämna uppgifter om fisket. Det gäller bl.a. uppgifter om fångster, fiskeplatser, redskapsanvändning, landningar och omlastningar. Medlemsländerna ansvarar för att uppgifter lämnas även i fråga om de egna fiskefartygens verksamhet i tredje lands vatten. Uppgifterna om fångster används bl.a. för att beräkna när ett land har utnyttjat sin kvot. När medlemslandet bedömer att kvoten har utnyttjats skall landet enligt kontrollförordningen förbjuda sina fartyg att fortsätta med fisket. Ett sådant förbud kan avse fisket i andra länders territorialvatten.

Det finns följaktligen behov av nationella föreskrifter som i olika avseenden kompletterar gemenskapens bestämmelser om fisket. Fiskelagen ger i dag stöd för sådana föreskrifter för fisket i svenska vatten, i det fria havet och i andra länders ekonomiska zoner. Svenska fiskefartyg används emellertid även för fiske i andra länders territorialvatten. För att säkerställa att det svenska fisket i sådana vatten utövas på ett sätt som är förenligt med Sveriges skyldigheter enligt den gemensamma fiskeripolitiken och med internationella överenskommelser i övrigt behöver fiskelagens tillämpningsområde vidgas. Bestämmelserna som gäller för svenskt havsfiske i internationellt vatten bör utsträckas till att gälla även havsfiske i andra länders territorialvatten. Regeringen delar Riksåklagarens och Kammarrättens uppfattning att en sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde bör begränsas till fiske som sker inom ramen för de internationella överenskommelser som Sverige omfattas av. Föreskrifter som enligt fiskelagen får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om fiskevård, hänsyn till naturvården, redskapsanvändning, fartygstillstånd, uppgiftsskyldighet, märkning och utmärkning av redskap bör således utsträckas till att omfatta svenskt havsfiske som med stöd av internationella överenskommelser bedrivs i andra länders territorialvatten. Motsvarande bör gälla lagens bestämmelser om den hänsyn en fiskande skall visa andra fiska re.110

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att även den moderniserade fiskelagen bör innehålla en bestämmelse om att vissa föreskrifter som avser yrkesfisket även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser. Bestämmelsen i den moderniserade fiskelagen bör hänvisa till föreslagna bemyndiganden att meddela föreskrifter som rör bedrivande av yrkesfiske.

110Prop. 1995/96:223 s. 7.

11.15. Utredningens övriga bedömningar kopplat till bestämmelser om bedrivande av yrkesmässigt fiske i den ändrade kontrollförordningen

Utredningen har ovan redogjort för utredningens förslag och bedömningar som rör nationell rätts förhållande till bestämmelser i artiklarna 6–9, 13–15, 17, 19, 20–24, 39a, 44, 49 och 54d i den ändrade kontrollförordningen om bedrivande av yrkesmässigt fiske.

Utredningen har därutöver i avsnitt 11.1 redogjort för förslagen om att införa allmänna bemyndiganden avseende föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar, och verkställighetsföreskrifter .111

Nedan går vi in på utredningens bedömning kopplat till övriga bestämmelser om bedrivande av yrkesmässigt fiske i den ändrade kontrollförordningen.

Bedömning: Det som regleras om bedrivande av yrkesmässigt

fiske i avdelning III Allmänna villkor för tillträde till vatten och resurser respektive IV Kontroll av fiske den ändrade kontrollförordningen, bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har beskrivits och föreslagits tidigare i detta kapitel.

11.15.1. Bakgrunden till utredningens bedömning

I avdelning III Allmänna villkor för tillträde till vatten och resurser och i avdelning IV Kontroll av fiske i den ändrade kontrollförordningen finns, utöver de bestämmelser om anges i detta kapitel, även ändrade bestämmelser som rör bedrivande av yrkesmässigt fiske i bl.a. artikel 10 (Automatiska identifieringssystem), artikel 19a (Förhandsanmälan av landning i hamnar i tredje länder) artikel 43 (Utsedda hamnar), artikel 48 (Bärgning av förlorade redskap) och artikel 50 (Kontroll av områden med fiskebegränsning).

111 Dessa förslag redovisas i avsnitt 8.3.2.

11.15.2. Skälen till utredningens bedömning

Det som regleras om bedrivande av yrkesmässigt fiske i den ändrade kontrollförordningen och som vi har redogjort för ovan bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har beskrivits och föreslagits i detta kapitel.

12. Förslag och bedömningar som särskilt rör fritidsfiske

12.1. Inledning

I detta kapitel går vi in på utredningens förslag och bedömningar i fråga om särskild reglering för fritidsfisket. Vi följer i huvudsak systematiken i författningsförslaget.

Utredningen har ett särskilt uppdrag kopplat till regleringen av fritidsfisket, vilket vi redogör för nedan.

Förslagen och bedömningarna i kapitlet ska läsas mot bakgrund av utredningens förslag om allmänna bemyndiganden, vilka framgår av avsnitt 8.3.2. I korthet kan nämnas att utredningen i det avsnittet har föreslagit att regeringen och berörda myndigheter ska få meddela de ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar. Utredningen har i samma avsnitt föreslagit bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket att inom sina respektive ansvarsområden meddela sådana föreskrifter. I avsnittet har utredningen även föreslagit bemyndiganden för de två myndigheterna att meddela verkställighetsföreskrifter.

12.2. Utredningen har ett särskilt uppdrag kopplat till regleringen av fritidsfisket

Av utredningens direktiv framgår att Havs- och vattenmyndigheten har lämnat ett flertal förslag till åtgärder som avser kontroll av fritidsfisket inom ramen för ett regeringsuppdrag som redovisades år 2018 .1 Av redovisningen framgår att myndigheten föreslår att den bl.a. ska

1 Havs- och vattenmyndigheten (2018).

bemyndigas att meddela föreskrifter om en anmälnings- och rapporteringsskyldighet för andra än yrkesfiskare om det finns särskilda skäl. Myndigheten föreslår vidare att de som inte följer en sådan anmälnings- och rapporteringsskyldighet ska kunna åläggas att betala en sanktionsavgift. Myndigheten föreslår också att den ska bemyndigas att meddela föreskrifter om en skyldighet att märka fångst. Därtill föreslår myndigheten att den ska ges möjlighet att meddela föreskrifter om en anmälningsavgift och en avgift för fångstmärken.

I kommittédirektiven konstateras bl.a. att det behövs en utökad kontroll av fritidsfisket ”…för att hantera den utveckling som fisket har genomgått och möjliggöra en adaptiv förvaltning som inkluderar andra än yrkesfiskare.”. Utredningen har i uppdrag att analysera om Havs- och vattenmyndighetens förslag i redovisningen från år 2018 är förenliga med de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll. Uppdraget innebär vidare att utredningen ska bedöma under vilka förutsättningar som krav på anmälan, rapportering och märkning ska gälla, samt avgift och sanktionsavgifter ska kunna tas ut, för det fall att åtgärderna bedöms vara förenliga med de nya reglerna. Utredningen ska dessutom analysera hur en rapporteringsskyldighet förhåller sig till bestämmelser om dataskydd och den enskildes behov av skydd, för det fall en sådan reglering föreslås. Utredningen ska även lämna författningsförslag.

12.3. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en upplysningsbestämmelse om förbudet mot att saluföra och sälja fångster från fritidsfiske i havet

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att det framgår av artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen att det är förbjudet att saluföra och sälja fångster från fritidsfiske i havet.

12.3.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen ska saluföring eller försäljning av fångster från fritidsfiske vara förbjuden. Saluföring av fångst från fritidsfiske var förbjuden även innan revideringen av

kontrollförordningen .2Eftersom fritidsfiske i enlighet med definitionen i den ändrade kontrollförordningen avser icke kommersiell fiskeverksamhet med nyttjande av marina biologiska resurser för rekreation, turism eller spor t3är vår analys att förbudet avser fritidsfiske i havet. Av ingressen till ändringsförordningen framgår att förbudet mot saluföring eller försäljning av fångster från fritidsfiske ska tillämpas av alla medlemsstater och inte enbart av kustmedlemsstater .4

Utredningen har diskuterat om ett förbud mot saluföring och försäljning av fångster från fritidsfiske också borde gälla för sötvattensområden.

12.3.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att förbudet mot saluföring eller försäljning av fångster från fritidsfiske i havet framgår av den ändrade kontrollförordningen och att det inte krävs någon kompletterande nationell lagstiftning för att förbudet ska gälla. Av den ändrade kontrollförordningen framgår att försäljning av fiskeriprodukter från fritidsfiske i havet kan utgöra en allvarlig överträdels e.5Enligt uppgift till utredningen får Havs- och vattenmyndigheten dessutom ibland frågor om förbudet. Utredningen bedömer mot denna bakgrund att det finns skäl att tydliggöra förbudet genom en upplysningsbestämmelse i den moderniserade fiskel agen.6

När det gäller frågan om ett förbud borde införas mot saluföring och försäljning av fångster från fritidsfiske i sötvattensområden kan utredningen konstatera att den inte har något särskilt uppdrag att utreda frågan. Utredningen kan vidare konstatera att frågan skulle kräva en mer djupgående analys än vad som har varit möjligt inom ramen för denna utredning.

2 Se artikel 55.2 i kontrollförordningen. 3 Se artikel 4.28 i den ändrade kontrollförordningen. 4 Se punkten 53 i ingressen till ändringsförordningen och artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen. 5 Se artikel 90.3.h i den ändrade kontrollförordningen. 6 Utredningen noterar vidare att det enligt nuvarande 2 kap. 4 § fiskeförordningen framgår av artikel 55 i kontrollförordningen att fisk som fångats i havet, med stöd av sådant tillstånd till fiske för utländska medborgare som avses i 13 § tredje stycket fiskelagen och som avser annat fiske än yrkesmässigt fiske, inte får säljas.

12.4. Registrering och rapportering av fritidsfiske

12.4.1. Den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla bestämmelser om registrering av den som fritidsfiskar

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en be-

stämmelse om att den som fritidsfiskar och har fyllt 18 år ska registrera sig

1. vid fritidsfiske i havet efter sådana arter, bestånd eller grupper

av bestånd som avses i artikel 55.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade

sötvattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs

a) till följd av krav på insamling av data om fångster enligt

artikel 55.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 eller

b) till följd av krav på insamling av data i enlighet med

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/ 1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008,

c) för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden,

eller

d) för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart

på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med lagen.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att en anmälan om registrering av den som fritidsfiskar ska innehålla den fritidsfiskande personens

1. namn,

2. person- eller samordningsnummer, eller i de fall ett person-

eller samordningsnummer inte finns födelsedatum, och

3. kontaktuppgifter.

De föreslagna bestämmelserna är nya.

Bakgrunden till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndigheten har i sin redovisning från år 2018 föreslagit att myndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter om en anmälnings- och rapporteringsskyldighet för fritidsfiskare som har fyllt 18 år, om det finns särskilda skäl. Det föreslagna bemyndigandet omfattar även den som bedriver fisketurismverksamhet. Utredningen behandlar förslaget om en rapporteringsskyldighet vad avser fångster i avsnitten 12.4.2 och 12.4.3 nedan. Myndigheten har vidare föreslagit att det ska införas en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om att den som bryter mot föreskrifter om en sådan anmälnings- och rapporteringsskyldighet ska betala en sanktionsavgift. Förslaget om en sanktionsavgift återkommer vi till i bl.a. avsnitt 17.9.7.

Fiskelagstiftningen innehåller i dag inga krav på att den som fritidsfiskar ska registrera sig eller rapportera sina fångster. Såsom framgår av avsnitt 3.7.2 kommer kunskapen om fritidsfiskets omfattning i dag i huvudsak från SCB:s årliga fritidsfiskeenkät som riktar sig till i Sverige folkbokförda personer i åldern 16 till och med 80 år. Därutöver fås information bl.a. genom den datainsamling som görs i enlighet med bestämmelserna i EU:s ramverk för datainsamling (datainsamlingsförordningen )7 och inom ramen för Havs- och vattenmyndighetens färdplan för nationell fiskförvaltnin g.8

Vi har i avsnitt 7.3.3 beskrivit att den ändrade kontrollförordningen innebär nya krav på bl.a. registrering av den som fritidsfiskar, samt registrering och rapportering av vissa fångster från fritidsfiske. I det följande beskriver vi dessa nya krav mer ingående.

7 Se bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008. Förordningen kompletteras av bl.a. fleråriga planer. 8 Datainsamling utförs även av Jordbruksverket, länsstyrelser, universitet och organisationer. Dessutom kan fiskerättsägare ställa krav på rapportering vid fritidsfiske. Se vidare Havs- och vattenmyndigheten (2018), s. 40–41.

Den ändrade artikel 55 i kontrollförordningen fastställer att kustmedlemsstaterna bl.a. ska

  • ha ett elektroniskt system för registrering och rapportering av fångster från fritidsfiske,
  • samla in data om fångster av fysiska personer som deltar i fritidsfiske efter sådana arter, bestånd eller grupper av bestånd för vilka unionen fastställer fiskemöjligheter, vilka omfattas av en flerårig plan eller vilka är underkastade landningsskyldigheten och
  • säkerställa att fysiska personer som deltar i fritidsfiske registreras, samt att de i sin tur registrerar och rapporterar sina fångster genom ett sådant elektroniskt system.

I ett första steg gäller kraven på registrering och rapportering fångster av arter, bestånd eller grupper av bestånd som omfattas av sådana unionsbevarandeåtgärder som är tillämpliga särskilt på fritidsfiske, till exempel fångstbegränsningar och maximal fångst per dag. För sådana fångster ska registreringen och rapporteringen ske dagligen. Ändringen av artikel 55 innebär vidare att kommissionen ges möjlighet att genom genomförandeakter anta förteckningar över ytterligare arter, bestånd eller grupper av bestånd som från och med den 1 januari 2030 ska omfattas av krav på registrering och rapportering. Kommissionen ges även möjlighet att fastställa hur ofta dessa fångster ska registreras och rapporteras .9

I artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen regleras dessutom att kommissionen genom genomförandeakter får fastställa närmare bestämmelser om inlämning av fångstdata och om märkning av redskap, förutom handredskap, som används för fritidsfiske. Därtill regleras att fysiska personers registrering och rapportering av fångster från fritidsfiske får göras av en juridisk person på deras vägnar. Artikeln ska tillämpas på allt fritidsfiske, inbegripen fiskeverksamhet som organiseras av kommersiella aktörer inom turismsektorn och inom sportsektorn.

Den ändrade kontrollförordningen innehåller också bestämmelser om behandling av personuppgifter enligt förordningen. Av arti-

9 Se artikel 55.3 i den ändrade kontrollförordningen.

kel 112.1 framgår bl.a. att den allmänna dataskyddsförordning en10och de nationella bestämmelser som införlivar brottsdatadirektive t11är tillämpliga på medlemsstaternas behandling av personuppgifter enligt den ändrade kontrollförordningen. Av artikel 112.2 framgår vidare att personuppgifter som samlats in enligt förordningen endast får behandlas för följande ändamål, förutsatt att ändamålen inte kan uppnås med data som inte möjliggör identifiering av den registrerade.

a) Övervakning av fiskemöjligheter, inbegripet kvotutnyttjande.

b) Validering av data.

c) Övervakning av fiskeverksamhet som bedrivs av unionsfiske-

fartyg eller fiskeverksamhet som bedrivs av fiskefartyg i unionens vatten.

d) Övervakning av medlemsstaternas kontroll av fiskeverksamheten

och i leveranskedjan.

e) Inspektioner, verifikationer, granskningar och undersökningar.

f) Utarbetande och efterlevnad av internationella avtal och beva-

randeåtgärder.

g) Riskhantering, utvärderingar av politik och konsekvensanalyser.

h) Vetenskaplig forskning och vetenskaplig rådgivning samt fram-

ställning av statistik.

i) Undersökningar av klagomål och överträdelser och rättsliga eller

administrativa förfaranden.

j) Fastställande eller tillhandahållande av bevis på enskilda fartygs,

medlemsstaters eller unionens fiskerättigheter.

I artikel 112.3–4 finns vidare bestämmelser om hur länge personuppgifter får lagras. Av artikel 112.5 framgår att medlemsstaternas myndigheter ska betraktas som personuppgiftsansvariga enligt defini-

10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1). 11 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, 4.5.2016, s. 89).

tionen i artikel 4.7 i den allmänna dataskyddsförordningen när det gäller behandling av personuppgifter som de samlat in enligt den ändrade kontrollförordningen. I artikel 112.8–9 finns därtill bestämmelser om åtgärder som medlemsstaternas myndigheter ska vidta vad gäller säkerheten vid behandling av personuppgifter som utförs av de myndigheter som har åtkomsträtt till någon av de relevanta fiskeridatabaserna.

Skälen till utredningens förslag

Nedan beskriver utredningen behovet av registrering. Vi diskuterar därefter tänkbara åldersgränser för krav på registrering. I det efterföljande avsnittet gör vi en integritetsanalys kopplat till frågorna och slutligen redovisar vi utredningens samlade bedömning i fråga om krav på registrering.

Behov av registrering av fritidsfiskare till följd av EU-bestämmelser eller för att bl.a. uppnå syftet med den moderniserade fiskelagen

Av den ändrade kontrollförordningen framgår att med fritidsfiske avses icke kommersiell fiskeverksamhet med nyttjande av marina

biologiska resurser för rekreation, turism eller sport .12,13

Utredningen uppfattar att de nya EU-bestämmelserna om kontroll av fritidsfiske avser fritidsfiske i havet, jämför bedömningen om förbudet mot att saluföra och sälja fångster från fritidsfiske i avsnitt 12.3.1 ovan.

Det framgår inte av den ändrade kontrollförordningen om alla personer som bedriver fritidsfiske i havet ska vara registrerade, eller om enbart de som fritidsfiskar efter sådana arter som omfattas av ett rapporteringskrav enligt samma förordning eller kommissionens kommande genomförandeakter ska registreras. Utredningen uppfattar dock utifrån en proportionalitetsbedömning att kravet sannolikt bör gälla fritidsfiske efter de arter, bestånd eller grupper av bestånd som kommer att ingå i kraven på fångstrapportering. Den

12 Se artikel 4.28 i den ändrade kontrollförordningen. 13 Enligt definitionen i grundförordningen menas med marina biologiska resurser tillgängliga och åtkomliga levande marina akvatiska arter, inklusive anadroma och katadroma arter under deras marina liv, se artikel 4.2. I inledningen i artikel 4 i den ändrade kontrollförordningen hänvisas till definitionerna i grundförordning.

moderniserade fiskelagen bör därför innehålla ett registreringskrav vid fritidsfiske i havet efter sådana arter, bestånd eller grupper av bestånd som avses i artikel 55.3 i den ändrade kontrollförordningen. För det fall att det skulle framkomma att registreringskravet i art. 55 ska gälla även de som fritidsfiskar efter vissa andra arter, bestånd eller grupper av bestånd, alternativt samtliga som fritidsfiskar, finns det enligt utredningen alltjämt utrymme för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om utökade krav på registrering när det behövs i andra fall enligt punkten 2 i förslagsrutan.

Medlemsstaterna har enligt artikel 3.2 i kontrollförordningen möjlighet att tillämpa kontrollåtgärder som går utöver minimikraven. Detta gäller under förutsättning att åtgärderna är förenliga med unionslagstiftningen och den gemensamma fiskeripolitiken. Mot bakgrund av det bedömer utredningen att det finns ett utrymme för medlemsstaterna att besluta att även andra fritidsfiskare som fiskar i havet än de som fiskar efter sådana arter som omfattas av ett rapporteringskrav enligt EU-bestämmelserna ska registrera sig. Eftersom den ändrade kontrollförordningens krav på registrering och rapportering avseende fritidsfiske, enligt utredningens uppfattning, enbart avser fritidsfiske i havet bedömer utredningen vidare att det inte finns något hinder för medlemsstaterna att införa krav på registrering och rapportering för de som fritidsfiskar i sötvattensområden.

Utredningen uppfattar att Havs- och vattenmyndighetens förslag om en anmälningsskyldighet avser såväl den som fritidsfiskar i havet som den som fritidsfiskar i enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret .14Den av myndigheten föreslagna anmälningsskyldigheten avser alltså inte endast de som fritidsfiskar i havet. Förslaget är inte heller begränsat till fritidsfiske efter vissa arter. Enligt myndighetens förslag ska dock föreskrifter om en anmälningsskyldighet enbart få meddelas om det finns särskilda

skäl. Kravet på särskilda skäl kan enligt myndigheten vara uppfyllt

för fritidsfiske som kan ha en stor påverkan på resursen, när insamling av data krävs enligt datainsamlingsförordningen och vid ett eventuellt tillkommande rapporteringskrav från EU .15

14 Enligt förtydligande uppgifter från myndigheten till utredningen. 15 Havs- och vattenmyndigheten (2018), s. 42–43 och uppgifter från myndigheten den 12 maj 2025.

Havs- och vattenmyndigheten beskriver i sin rapport att fritidsfiske i flera fall är det helt dominerande fisket såväl när det gäller det ekonomiska värdet som mängden fångad fisk, att det finns behov av ytterligare datainsamling i särskilda fall, samt att det viktigaste ofta kan vara att få underlag om hur många som fiskar och en möjlighet att kontakta dessa .16I SLU Aquas underlag till Havs- och vattenmyndighetens rapport framförs i huvudsak att behoven av kunskap om fritidsfiskets omfattning och betydelse för bestånd och ekosystem i flera fall är betydand e.17Vidare anges följande:

Tillförlitlig statistik om fritidsfiske är viktig i ett flertal sammanhang, exempelvis avseende beståndsanalyser och modeller, tilldelningsfrågor (omfattning i olika nyttjandekategorier) samt för undersökningar och beskrivningar av resursutnyttjande och fiskevanor (inklusive socioekonomiska aspekter). Vilken information som behövs varierar med arter och områden, samt vilken övrig information som samlas in i andra sammanhang .18

Utredningen har i avsnitt 3.7 beskrivit dagens fritidsfiske. Utredningen noterar att det enligt Havs- och vattenmyndighetens och SCB:s årliga statistiska meddelande om fritidsfisket genomfördes cirka 11,2 miljoner fritidsfiskedagar år 2023 .19 Av dessa genomfördes cirka 8,6 miljoner dagar i sjöar och vattendrag, medan resterande dagar genomfördes i havet och längs kusterna. Den sammanlagda fångsten från fritidsfiske som behölls under år 2023 uppskattas enligt redovisningen till 11 000 ton: av denna mängd fångades cirka 8 000 ton i sjöar och vattendrag medan 3 000 ton fångades i havet och längs kusterna .20När det gäller den fångst som återutsattes uppskattas den totala mängden till 13 000 ton: varav cirka 10 200 ton återutsattes i sjöar och vattendrag medan cirka 2 900 ton återutsattes i havet och

16 Havs- och vattenmyndigheten (2018), s. 41. 17 Havs- och vattenmyndigheten (2018), bilaga 3. Utveckling av svensk datainsamling genom anmälningsskyldighet och rapporteringsskyldighet (underlag från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU), s. 73. 18 A.a., s. 73. 19 Under år 2022 genomfördes omkring 12,2 miljoner fritidsfiskedagar och under år 2021 omkring 12,4 miljoner. Se Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån, Fritidsfiske 2022 resp. Fritidsfiske 2021. 20 Under år 2022 var motsvarande uppskattningar sammanlagt 11 300 ton behållen fångst, varav 8 500 ton fångades i sjöar och vattendrag och 2 800 ton fångades i havet och längs kusterna. Under år 2021 var motsvarande uppskattningar sammanlagt 12 300 ton behållen fångst, varav 6 500 ton fångades i sjöar och vattendrag och 5 900 ton fångades i havet och längs kusterna. Se Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån, Fritidsfiske 2022 resp. Fritidsfiske 2021.

längs kustern a.21 Med fritidsfiske avses i rapporten allt fiske som inte är licensierat .22Detta innebär att även statistik avseende sådant yrkesmässigt fiske i sötvattensområden som utövats med stöd av fiskerätt ingår i de uppskattade summorna .23Enligt Havs- och vattenmyndighetens statistiska meddelande om det yrkesmässiga fisket i sötvattensområden år 2023 uppskattades den sammanlagda fångsten från det licensierade och icke licensierade yrkesfisket det året till cirka 1 723 ton .24,25Det bör mot den bakgrunden gå att dra slutsatsen att mer än 6 270 ton av den behållna fångsten från fritidsfiske – som inte omfattar något yrkesfiske – under år 2023 fångades i sötvattensområden. Utredningen uppfattar att de redovisade statistikuppgifterna om fritidsfiske respektive yrkesfiske i sötvattensområden avser sådant fiske i såväl statligt förvaltade sötvattensområden som andra sötvattensområden.

Utredningen har ovan framfört att vi uppfattar att de EU-rättsliga kraven på registrering av fritidsfiskare omfattar den som fritidsfiskar i havet. Utredningen gör mot bakgrund av det som redogjorts för ovan bedömningen att det finns behov av att möjliggöra krav på registrering även av de som fritidsfiskar i sötvattensområden.

Såsom framgår ovan uppfattar utredningen att Havs- och vattenmyndighetens förslag avser fritidsfiske i havet och i de sötvattensområden som utredningen i förslaget till en moderniserad fiskelag har definierat som statligt förvaltade sötvattensområden. Enligt utredningens förslag avser begreppet enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp

21 Under år 2022 var motsvarande uppskattningar 16 500 ton återutsatt fångst, varav 12 500 ton i sjöar och vattendrag och 4 000 ton i havet och längs kusterna. Under år 2021 var motsvarande uppskattningar 11 500 ton återutsatt fångst, varav 8 500 ton i sjöar och vattendrag och 3 000 ton i havet och längs kusterna. Se Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån, Fritidsfiske 2022 resp. Fritidsfiske 2021. 22 Detsamma gäller i rapporterna för 2022 och 2021. 23 Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån, Fritidsfiske 2023. Uppgifterna avser personer i åldrarna 16–80 år, Folkbokförda i Sverige. I rapporten anges: ”I denna undersökning menas med fritidsfiske allt fiske som sker utan yrkesfiskelicens eller personlig fiskelicens, dvs. allt fiske som inte är licensierat yrkesfiske. Företrädesvis sker fisket för fångst till det egna hushållet, rekreation, turism eller tävling, men ett visst fiske kan i sötvattensområdet ske för avsalu.”, se s. 19. 24 Havs- och vattenmyndigheten, Det yrkesmässiga fisket i sötvatten 2023. I rapporten anges: ”Som yrkesfiskare betraktas den som har yrkesfiskelicens och den som av andra skäl skall lämna in fiskestatistik i de stora sjöarna.”, se s. 5. 25 År 2022 uppgick fångsten till 1 659 ton och år 2021 till 1 710 ton. Se Havs- och vattenmyndigheten, Det yrkesmässiga fisket i sötvatten 2022 resp. Det yrkesmässiga fisket i sötvatten 2021.

till första definitiva vandringshindret .26Enligt utredningens uppfattning omfattar kravet på registrering av fritidsfiskare som framgår av den ändrade kontrollförordningen både den som i havet fritidsfiskar med stöd av frifiskerätt och den som fritidsfiskar med stöd av fiskerätt. Samma förutsättningar bör enligt utredningen gälla i de fall det införs nationella krav på registrering av fritidsfiskare i havet och i statligt förvaltade sötvattensområden. Utredningen har övervägt om det bör vara möjligt att kräva registrering av även de som fritidsfiskar med stöd av fiskerätt i sådana sötvattensområden som inte definieras som statligt förvaltade. Att öppna upp för att kunna ställa krav på insamling av uppgifter om fritidsfiske i såväl statligt förvaltade sötvattensområden som i andra sötvattensområden skulle bl.a. möjliggöra en mer heltäckande bild av fritidsfiskets omfattning. Utredningen är samtidigt av uppfattningen att en sådan ordning skulle innebära en betydande förändring jämfört med situationen i dag. Utredningen noterar också i sammanhanget att ansvaret för fiskevård i enskilt vatten i dag i viss mån är otydligt fördelat mellan staten och fiskerättsinnehavare, se vidare i avsnitt 14.3.1.

Utredningens förslag i avsnitt 10.5 innebär att utländska medborgare som är stadigvarande bosatta i Sverige är likställda med svenska medborgare i fråga om rätt att fiska med stöd av frifiskerätt. Utländska medborgare ska vidare få fiska med handredskap på samma villkor som svenska medborgare.

Utredningen bedömer sammantaget att ett krav på registrering av den som fritidsfiskar som utgångspunkt bör kunna gälla svenska och utländska medborgare som fiskar med stöd av frifiskerätt eller fiskerätt i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden.

Havs- och vattenmyndigheten föreslår såsom framgår ovan i sin rapport att myndigheten ska få meddela föreskrifter om en anmälningsskyldighet om det finns särskilda skäl. I myndighetens rapport anges i huvudsak att den gemensamma fiskeripolitiken är under ständig utveckling och att behovet av uppgiftsskyldighet kan variera beroende på en rad omständigheter, varför det bör finnas utrymme för förändringar och anpassningar. Utredningen instämmer i myndighetens bedömning att det bör finnas en flexibilitet i lagstiftningen. Vi bedömer dock att förutsättningarna för att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela föreskrifter om registreringsskyldighet bör vara mer preciserade än vad som har föreslagits i myndighetens rap-

26 Se 1 kap. 9 § den moderniserade fiskelagen i författningsförslaget i kap. 1.

port. Enligt utredningens uppfattning bör krav på registrering, som gäller utöver kraven i artikel 55.3 i kontrollförordningen, även få ställas om det behövs till följd av krav på insamling av data i enlighet med artikel 55.2 i den ändrade kontrollförordningen eller datainsamlingsförordningen, för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden eller för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med fiskelagen. Utredningen återkommer till bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om registrering av fritidsfiskare i avsnitt 12.4.3 nedan.

Åldersgräns för krav på registrering

Den ändrade kontrollförordningen anger inte någon åldersgräns för kravet på registrering av den som fritidsfiskar. I punkten 51 i ingressen till ändringförordningen anges följande.

Fritidsfisket spelar en viktig roll i unionen, ur ett biologiskt, ekonomiskt och socialt perspektiv. Med hänsyn till fritidsfiskets betydande påverkan på vissa bestånd är det nödvändigt att fastställa särskilda bestämmelser som gör det möjligt för medlemsstaterna att kontrollera fritidsfisket på ett ändamålsenligt sätt, inbegripet ett lämpligt sanktionssystem vid bristande efterlevnad. Det är nödvändigt att samla in tillförlitliga fångstdata från visst fritidsfiske för att förse medlemsstaterna och kommissionen med den information som krävs för en effektiv förvaltning och kontroll av de marina biologiska resurserna. För detta ändamål bör medlemsstaterna ha inrättat ett system för effektiv kontroll av fångsterna inom visst fritidsfiske, inbegripet icke-kommersiell verksamhet som bedrivs av enskilda personer med fiskefartyg eller verksamhet som organiseras av kommersiella aktörer inom turism- eller sportsektorn.

I artikel 55.1 fastställs vidare, såsom angetts tidigare, att medlemsstaterna ska säkerställa att fritidsfiske på deras territorier och i unionens vatten bedrivs på ett sätt som överensstämmer med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningen bedömer mot denna bakgrund, och särskilt med beaktande av skrivningen i ingressen om behovet av särskilda bestämmelser som gör det möjligt för medlemsstaterna att kontrollera fritidsfisket på ett ändamålsenligt sätt, att det finns ett utrymme för medlemsstaterna att besluta om en åldersgräns för krav på registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske.

Havs- och vattenmyndigheten föreslår i sin rapport från år 2018 att de fritidsfiskare som har fyllt 18 år ska kunna omfattas av en anmälningsskyldighet. I rapporten anges följande.

Eftersom rätten till fritidsfiske avser både svenska medborgare, utländska medborgare som är stadigvarande bosatta i Sverige och andra utländska medborgare enligt 8 och 13 §§fiskelagen föreslås anmälning- och registreringsskyldigheten också omfatta alla som fiskar från 18 år och uppåt. Den föreslagna nedre åldersgränsen överensstämmer därmed med bestämmelser om anmälningsskyldighet i Danmark (fisketegn) och Finland (fiskevårdsavgift) .27

Havs- och vattenmyndigheten har lämnat uppgifter till utredningen om att den bedömer att fritidsfiske är relativt stort i åldern 15 eller 16 till 18 år och att en åldersgräns på 18 år därför skulle innebära en risk för att ett stort antal fritidsfiskare kan exkluderas från registreringskravet. Enligt myndigheten visar den årliga fritidsfiskeenkäten att ungefär fem procent av den fritidsfiskande befolkningen är i åldrarna 16 till 18 år.

Utredningen noterar att det i den finländska fiskelagen i dag finns en bestämmelse om skyldighet för varje utövare av fritidsfiske som fyllt 16 år att under vissa förutsättningar anmäla fångst till Naturresursinstitute t.28Att uppsåtligen försumma anmälningsskyldigheten är straffbelagt .29Syftet med bestämmelserna är att ”…säkerställa tillgången på tillräcklig och högkvalitativ data för ändamålet att ordna nyttjandet och vården av fiskbestånden.” .30Det krav på att betala fiskevårdsavgift, som nämns i Havs- och vattenmyndighetens rapport, gäller likväl från 18 års ålder .31I den danska fiskelagen finns ett krav på att den som fritidsfiskar med lätta handredskap och har fyllt 18 år men inte uppnått folkpensionsålder, ska ha ett lystfiskertegn. För annat fritidsfiske krävs oavsett fiskarens ålder ett fritidsfiskertegn .32

Utredningen föreslår i avsnitt 17.9.7 att en överträdelse av bestämmelsen om registrering av den som fritidsfiskar ska kunna föranleda en sanktionsavgift. Straffbarhetsåldern i Sverige är i dag 15 år.

27 Havs- och vattenmyndigheten (2018), s. 43. 28 Se 62 a § lag om fiske. 29 Se 118 § fjärde stycket lag om fiske. 30 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om fiske (RP 285/2022 rd). 31 Se 79 § lag om fiske. 32 Se 26, 27 och 54 §§ fiskeriloven.

Utredningen anser att det visserligen finns vissa skäl för att föreslå en åldersgräns under 18 år för registrering av fritidsfiskare, men bedömer att de skälen inte står i proportion till bl.a. den integritetsrisk som ett sådant krav skulle innebära. Av skälen till den allmänna dataskyddsförordningen framgår att barns personuppgifter förtjänar särskilt skydd .33I sammanhanget bör även beaktas att ett krav på registrering från och med 18 års ålder går att komplettera med enkätutskick motsvarande dagens fritidsfiskeenkät till personer som är yngre än 18 år.

Integritetsanalys

Registrering av fysiska personer som fritidsfiskar innebär behandling av personuppgifter. Såsom har angetts i inledningen till detta kapitel ingår det i utredningens uppdrag att analysera hur en rapporteringsskyldighet förhåller sig till bestämmelser om dataskydd och den enskildes behov av skydd. Utredningen behöver därför göra en integritetsanalys innan ett förslag om registrering av fritidsfiskare kan läggas fr am.34

Utredningen konstaterar att den ändrade kontrollförordningen innehåller bestämmelser om bl.a. medlemsstaternas behandling av personuppgifter enligt samma förordning. För de av utredningens författningsförslag som inte utgår från bestämmelserna i den ändrade kontrollförordningen och som innebär personuppgiftsbehandling behöver det i stället finnas bestämmelser om personuppgiftsbehandling i nationell rätt.

33 I skäl nr 38 anges: ”Barns personuppgifter förtjänar särskilt skydd, eftersom barn kan vara mindre medvetna om berörda risker, följder och skyddsåtgärder samt om sina rättigheter när det gäller behandling av personuppgifter. Sådant särskilt skydd bör i synnerhet gälla användningen av barns personuppgifter i marknadsföringssyfte eller för att skapa personlighets- eller användarprofiler samt insamling av personuppgifter med avseende på barn när tjänster som erbjuds direkt till barn utnyttjas. Samtycke från den person som har föräldraansvar över ett barn bör inte krävas för förebyggande eller rådgivande tjänster som erbjuds direkt till barn.” 34 Vi har tagit hjälp av Integritetsskyddsmyndighetens vägledning för integritetsanalys i lagstiftningsarbete för att genomföra integritetsanalyserna i detta kapitel.

Vilka personuppgifter ska registreras och vem ska behandla uppgifterna?

För att kunna göra en integritetsanalys behöver det inledningsvis klargöras vilka personuppgifter som behöver registreras. Ett syfte med det föreslagna registret är att Sverige ska uppfylla krav i EU:s bestämmelser om kontroll av fiske. Ett annat syfte är att registret ska kunna användas som ett verktyg för att bl.a. få kunskap om omfattningen av fritidsfisket, för att skapa bättre förutsättningar för förvaltningen av fisket.

Registret behöver också kunna användas vid kontroll och tillsyn av efterlevnaden av bestämmelserna i såväl EU-lagstiftningen som den nationella lagstiftningen. Det behöver även kunna användas i brottsbekämpningen. Det finns enligt utredningen inte skäl för att registret ska innehålla känsliga personuppgifter eller personuppgifter som rör lagöverträdelser .35

Utredningen bedömer mot denna bakgrund att registret bör innehålla följande personuppgifter: – namn, – person- eller samordningsnummer, eller i de fall ett person- eller

samordningsnummer inte finns födelsedatum, och – kontaktuppgifter.

Enligt artikel 5.1c i den allmänna dataskyddsförordninge n36ska personuppgifter som behandlas vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till det ändamål för vilka de behandlas. Denna princip benämns i samma förordning uppgiftsminimering. Utredningen bedömer att behandling av de ovan angivna personuppgifterna uppfyller principen om uppgiftsminimering: personnamnet och kontaktuppgifter behövs för att kunna kontakta fritidsfiskare med t.ex. enkäter med frågor om fritidsfiske medan personnummer, samordningsnummer eller födelsetid behövs för kontrollen.

35 Jfr artikel 9.1 och 10 i dataskyddsförordningen. 36 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).

Vilka integritetsrisker kan den tänkta personuppgiftsbehandlingen innebära?

Såsom har beskrivits ovan bedömer vi att personnummer eller samordningsnummer bör kunna registreras, vilket innebär en integritetsrisk. Det är möjligt att personer med skyddade personuppgifter kommer att behöva registrera sig i det tänkta registret. Myndigheter ska ha särskilda rutiner för hantering skyddade personuppgifter .37

Registreringen kommer troligen att kunna omfatta ett relativt stort antal personer. Under år 2023 fritidsfiskade uppskattningsvis cirka 1,3 miljoner personer i åldern 16–80 år som är folkbokförda i Sverige åtminstone en gång i Sverig e.38,39Registreringen är enbart avsedd att kunna krävas i vissa fall såsom i syfte att uppfylla krav i EU-bestämmelser eller för att förvalta fritidsfisket och de bestånd som fritidsfisket nyttjar i enlighet med syftet med fiskelagen. Den ska därtill avse enbart fritidsfiske i havet och i statligt förvaltade sötvattensområden. Vi vet i dag inte hur många som kan komma att omfattas av ett registreringskrav.

Finns det rättslig grund för den tänkta personuppgiftsbehandlingen och aktualiseras integritetsskyddet i regeringsformen?

I artikel 6.1 i den allmänna dataskyddsförordningen listas ett antal alternativa förutsättningar för att en personuppgiftsbehandling ska anses vara laglig. Av artikel 6.1c framgår att en behandling är laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige och av artikel 6.1e framgår att en behandling är laglig om den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Enligt artikel 6.3 ska den behandling som avses i punkterna 1 c och e fastställas i enlighet med a) unionsrätten, eller

37 Skatteverkets hemsida https://skatteverket.se/offentligaaktorer/folkbokforing/vagledningforoffentligaaktorershant eringavskyddadepersonuppgifter.4.18e1b10334ebe8bc80002541.html. 38 Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån, Fritidsfiske 2023. Med fritidsfiske avses i statistiken enligt rapporten ”allt fiske som sker utan yrkesfiskelicens eller personlig fiskelicens, dvs. allt fiske som inte är licensierat yrkesfiske. Företrädesvis sker fisket för fångst till det egna hushållet, rekreation, turism eller tävling, men ett visst fiske kan i sötvattensområdet ske för avsalu.”, se s. 19 i rapporten. 39 Under år 2022 var motsvarande antal 1,2 miljoner och under år 2021 var antalet 1,5 miljoner personer.

b) en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. När det gäller behandling av personuppgifter i brottsbekämpningen finns en rättslig grund i 2 kap. 1 § brottsdatalagen (2018:1177), enligt vilken personuppgifter får behandlas om det är nödvändigt för att en behörig myndighet ska kunna utföra sin uppgift att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Medlemsstaterna är skyldiga att genomföra den registrering av fritidsfiskare som framgår av den ändrade kontrollförordningen. Det finns därmed en rättslig grund i unionsrätten för krav på registrering i enlighet med artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen. För registrering i andra fall krävs dock stöd i den nationella rätten.

Såsom vi har beskrivit i avsnitt 11.11 framgår det av 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Detta skydd får endast begränsas genom lag och då enbart för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett de n.40Enligt förarbetena omfattar bestämmelsen endast sådana intrång som på grund av åtgärdens intensitet eller omfattning eller av hänsyn till uppgifternas integritetskänsliga natur eller andra omständigheter innebär ett betydande ingrepp i den enskildes privata sfä r.41Utredningen bedömer med beaktande av statistiken över antalet fritidsfiskare i Sverige, att relativt många personer kan komma att omfattas av det föreslagna registreringskravet och att den personuppgiftsbehandling det innebär och möjliggör således kan innebära ett sådant betydande intrång. Mot denna bakgrund, och eftersom det i nuläget inte går att veta hur många som kan komma att omfattas av ett registerringskrav, bör de grundläggande bestämmelserna om registrering av fritidsfiskare finnas i lag.

40 Se 2 kap. 20 § första stycket 2 och 21 § regeringsformen. 41 Se vidare prop. 2009/10:80, s. 250.

Är registreringen proportionerlig och nödvändig, samt hur bör kompletterande bestämmelser utformas?

Utredningen konstaterar att det är nödvändigt att införa kompletterande bestämmelser om registrering av fritidsfiskare i enlighet med kraven i den ändrade kontrollförordningen. De personuppgifter som anges ovan bedöms vidare nödvändiga att registrera för att syftena med EU-bestämmelserna ska kunna uppnås. Utredningen bedömer vidare att registrering av samma personuppgifter är nödvändig för att bl.a. möjliggöra förvaltning av fritidsfisket i enlighet med syftet med den moderniserade fiskelagen. Med tanke på svårigheten att förutse behovet av vilka personuppgifter som kommer att behövas i det nya registret bör det dock inte fastställas i lag vilka personuppgifter som ska registreras. Detta bör i stället framgå av den moderniserade fiskeförordningen.

Utredningen bedömer vidare att ett krav på registrering av fritidsfiskare, mot bakgrund av att den kan innebära behandling av bl.a. personnummer och att kravet kan omfatta ett relativt stort antal fysiska personer, behöver kompletteras med en nationell bestämmelse om ändamål för personuppgiftsbehandlingen .42Syftet med sådana bestämmelser är att minska integritetsrisker. Vi lämnar förslag till en sådan bestämmelse och en bestämmelse om direktåtkomst till de registrerade uppgifterna i avsnitt 12.4.5 nedan.

Utredningens samlade bedömning

Utredningen bedömer sammantaget att det behöver införas krav på registrering av fysiska personer som fritidsfiskar om det framgår av krav i artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen och i andra fall om det behövs till följd av krav i artikel 55.2 i den ändrade kontrollförordningen eller i datainsamlingsförordningen eller för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med fiskelagen. Registreringskrav bör gälla såväl svenska som utländska medborgare som fritidsfiskar med stöd av frifiskerätt eller fiskerätt i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden. Av integritetsskyddskäl och med beaktande

42 Såsom framgår på s. 7–8 innehåller den ändrade kontrollförordningen bestämmelser om att personuppgifter som samlats in enligt förordningen endast får behandlas för vissa ändamål.

av syftet med registreringen, samt att utredningen bedömer att den ändrade kontrollförordningen ger utrymme för medlemsstaterna att ange en åldersgräns, bör krav på registrering enbart gälla personer som har fyllt 18 år. Det bör i syfte att minska integritetsriskerna även finnas bestämmelser om ändamål med personuppgiftsbehandlingen.

12.4.2. Den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla bestämmelser om rapportering av fångster från fritidsfiske

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att den som har fyllt 18 år ska rapportera uppgifter om sina fångster från fritidsfiske av arter, bestånd eller grupper av bestånd

1. vid fritidsfiske i havet i enlighet med artikel 55.3 i rådets för-

ordning (EG) nr 1224/2009, och

2. i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade

sötvattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs

a) till följd av krav på insamling av data om fångster enligt

artikel 55.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009

b) till följd av krav på insamling av data i enlighet med data-

insamlingsförordningen,

c) för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller

d) för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart

på lång sikt eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med lagen.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att fångstrapportering i andra fall – enligt punkten 2 ovan – ska omfatta uppgifter om fångstplats och i övrigt de uppgifter som framgår av föreskrifter som beslutas av Havs- och vattenmyndigheten.

De föreslagna bestämmelserna är nya.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 12.4.1 beskrivit den ändrade kontrollförordningens krav på insamling av data om fritidsfiskefångster och rapportering av fångster från fritidsfiske. Vi har i samma avsnitt beskrivit Havs- och vattenmyndighetens förslag om en anmälnings- och rapporteringsskyldighet för fritidsfiskare.

Kommissionen beslutade i februari 2025 om en genomförandeordning om närmare bestämmelser för tillämpningen av artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen .43I genomförandeförordningen finns bestämmelser om bl.a. kustmedlemsstaternas inlämning av fångstdata till kommissionen och om märkning av passiva redskap som används för fritidsfiske.

Skälen till utredningens förslag

Behov av rapportering av fångster från fritidsfiske till följd av EU- bestämmelser

Kontrollförordningens nya bestämmelser om registrering och rapportering av fångster från fritidsfiske innebär till att börja med att fångster av sådana arter m.m. som omfattas av unionsbevarandeåtgärder som är tillämpliga särskilt på fritidsfiske ska rapporteras. I dagsläget innebär det att torsk och lax som fritidsfiskas i Östersjön ska rapporteras från och med den 10 januari 2026.44Såsom framgår ovan väntas ytterligare arter, bestånd eller grupper av bestånd omfattas av rapporteringskravet från och med år 2030.

Av kommissionens genomförandeförordning från år 2025 framgår att kustmedlemsstaternas rapportering av fångster till kommissionen ska avse såväl sådana fångster från fritidsfiske som har behållits som sådana fångster som har frisläppts. Utredningen gör mot den bakgrunden bedömningen att den ändrade kontrollförordningens krav på rapportering av fångster avser alla fångster av vissa

43 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2025/274 av den 12 februari 2025 om närmare bestämmelser för tillämpningen av artikel 55 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om kontroll av fritidsfiske. 44 Rådets förordning (EU) 2024/2903 av den 18 november 2024 om fastställande av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön för 2025 och om ändring av förordning (EU) 2024/257 vad gäller vissa fiskemöjligheter i andra vatten och Rådets förordning (EU) 2025/202 av den 30 januari 2025 om fastställande för 2025 och 2026 av fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd, i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten och om ändring av förordning (EU) 2024/257 vad gäller fiskemöjligheter för 2025.

arter, bestånd eller grupper av bestånd – oavsett om fångsterna behållits eller frisläppts.

Behov av rapportering av fångster till följd av krav i bl.a. datainsamlingsförordningen eller för att uppnå syftet med den moderniserade fiskelagen

Utredningen uppfattar att Havs- och vattenmyndighetens förslag om en rapporteringsskyldighet – på samma sätt som myndighetens förslag om en anmälningsskyldighet – avser fritidsfiske i såväl havet som i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret .45Den av myndigheten föreslagna rapporteringsskyldigheten är alltså, i likhet med dess förslag till bestämmelse om anmälningsskyldighet, mer omfattande än de krav på registrering och rapportering av fångster som framgår av den ändrade kontrollförordningen. Myndighetens förslag är dessutom inte begränsat till fritidsfiske efter vissa arter, bestånd eller grupper av bestånd. Förslaget innehåller samtidigt, på samma sätt som när det gäller den av myndigheten föreslagna anmälningsskyldigheten, begränsningen att föreskrifter om en anmälningsskyldighet enbart ska få meddelas om det finns särskilda skäl.

Utredningen bedömer av samma skäl som när det gäller krav på registrering av fritidsfiskare, att det bör kunna ställas krav på rapportering av fångster från fritidsfiske i såväl havet som i statligt förvaltade sötvattensområden. Krav på rapportering av fångster bör av samma skäl kunna ställas på svenska och utländska medborgare som fritidsfiskar med stöd av frifiskerätt eller fiskerätt i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden.

Utredningen har i avsnitt 12.4.1 redovisat sin bedömning av i vilka fall det ska kunna ställas krav på registrering av den som fritidsfiskar. Krav på registrering bör enligt utredningen kunna ställas om kravet följer av den ändrade kontrollförordningen och i andra fall om det behövs till följd av krav på insamling av data i enlighet med artikel 55.2 i den ändrade kontrollförordningen eller datainsamlingsförordningen, för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt,

45 Enligt förtydligande från Hav- och vattenmyndigheten.

eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med denna lag. Vi bedömer att samma förutsättningar bör gälla för att det ska kunna ställas krav på rapportering av fångster från fritidsfiske.

Integritetsanalys

Vi har i avsnitt 12.4.1 redogjort för att registrering av fysiska personer som fritidsfiskar innebär behandling av personuppgifter. Vi har i samma avsnitt angett att det ingår i utredningens uppdrag att analysera hur en rapporteringsskyldighet förhåller sig till bestämmelser om dataskydd och den enskildes behov av skydd. Av den ändrade kontrollförordningen framgår att den som fritidsfiskar i vissa fall ska rapportera sina fångster. Vidare framgår att medlemsstaterna enligt artikel 55.1 ska säkerställa att fritidsfiske på deras territorier och i unionens vatten bedrivs på ett sätt som överensstämmer med målen och bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Av artikel 55.3 framgår därtill att kustmedlemsstaterna ska säkerställa att fysiska personer som deltar i fritidsfiske registreras och att de i sin tur registrerar och rapporterar sina fångster genom ett elektroniskt system. Utredningen uppfattar att bestämmelserna i den ändrade kontrollförordningen innebär att det ska gå att hänföra en rapporterad fångst till en registrerad fritidsfiskare. Utredningen föreslår vidare i avsnitt 17.9.7 att utebliven rapportering av fångster från fritidsfiske ska kunna leda till en sanktionsavgift – en ordning som förutsätter personuppgiftsbehandling. Det finns mot denna bakgrund skäl att närmare analysera integritetsaspekterna av krav på rapportering av fångster från fritidsfiske.

Vilka integritetsrisker kan den tänkta personuppgiftsbehandlingen innebära?

Ett syfte med rapporteringskravet är – i likhet med det föreslagna registreringskravet – att Sverige ska uppfylla krav i EU:s bestämmelser om kontroll av fiske. Ett annat syfte är att uppgifterna ska kunna användas för att bl.a. få kunskap om omfattningen av fritidsfisket och för att skapa bättre förutsättningar för förvaltningen av fisket. Uppgifterna bör av naturliga skäl också kunna användas vid

kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna om rapportering av fritidsfiske i såväl EU-lagstiftningen som den nationella lagstiftningen.

Utredningen redogör i avsnitt 12.4.1 för principen om uppgiftsminimering och föreslår med beaktande av den principen att den som fritidsfiskar ska registrera sitt namn, sitt person- eller samordningsnummer, eller i de fall ett person- eller samordningsnummer inte finns födelsedatum, och sina kontaktuppgifter. När det gäller rapportering av fångster bör enligt utredningens uppfattning även uppgifter om var fångsten har skett rapporteras. Uppgifter om var en fångst har skett innebär, om de förenas med de personuppgifter som föreslås att ska registreras, att det i vissa avseenden kan gå att kartlägga en persons förehavanden. Uppgifter om fångstplatser behövs för att det ska gå att knyta den fångade fisken till rätt vattenområde. Utredningen bedömer mot den bakgrunden att även uppgifter om var en fångst har skett behövs för att syftet med rapporteringskravet ska kunna uppfyllas. Havs- och vattenmyndigheten föreslås i avsnitt 12.4.4 vara den myndighet som ska ta emot rapportering av fångster från fritidsfiske.

Finns det rättslig grund för den tänkta personuppgiftsbehandlingen och aktualiseras integritetsskyddet i regeringsformen?

Såsom framgår ovan innehåller den ändrade kontrollförordningen bestämmelser som ställer krav på kustmedlemsstaterna att säkerställa rapportering av vissa fångster från fritidsfiske. Det finns därmed en rättslig grund i unionsrätten för krav på rapportering i enlighet med artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen. För det föreslagna rapporteringskravet i andra fall krävs dock stöd i den nationella rätten.

Är registreringen proportionerlig och nödvändig, samt hur bör kompletterande bestämmelser utformas?

Utredningen konstaterar att det är nödvändigt att införa kompletterande bestämmelser om rapportering av fångster från fritidsfiske i enlighet med kraven i den ändrade kontrollförordningen. Utredningen bedömer vidare att rapporteringen även är nödvändig för att möjliggöra en förvaltning av fritidsfisket i enlighet med syftet med den moderniserade fiskelagen. Krav på rapportering av uppgifter om fångstplats bör enligt utredningen framgå av den moderniserade

fiskeförordningen och kompletteras med en nationell bestämmelse om ändamål för personuppgiftsbehandlingen .46

Utredningens samlade bedömning

Utredningen bedömer sammantaget att det bör införas krav på rapportering av fångster från fritidsfiske om det framgår av krav i artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen. Rapporteringskrav bör även kunna införas om det behövs i andra fall till följd av krav på insamling av data i artikel 55.2 i den ändrade kontrollförordningen eller i datainsamlingsförordningen, eller för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med fiskelagen. Rapporteringskravet bör gälla svenska och utländska medborgare som fritidsfiskar i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden med stöd av frifiskerätt eller fiskerätt.

Havs- och vattenmyndigheten bör bemyndigas att meddela föreskrifter om i vilka fall rapportering ska krävas, se vidare avsnitt 12.4.3.

12.4.3. Föreskrifter om registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske i andra fall

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om i vilka fall den som fritidsfiskar i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden ska registrera sig och rapportera uppgifter om fångster från fritidsfisket när det behövs

1. till följd av krav på insamling av data om fångster i enlighet

med artikel 55.2 i den ändrade kontrollförordningen eller data i enlighet med datainsamlingsförordningen,

2. för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller

46 Se avsnitt 12.4.5.

3. för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på

lång sikt eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med denna lag.

Den föreslagna bestämmelsen är ny.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har ovan beskrivit att Havs- och vattenmyndigheten i sin rapport från år 2018 har föreslagit att den ska bemyndigas att meddela föreskrifter om anmälnings- och rapporteringsskyldighet för fritidsfiskare som har fyllt 18 år om det finns särskilda skäl.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 12.4.1 och 12.4.2 redogjort för skälen till förslagen att införa nationella krav på registrering av de som fritidsfiskar och rapportering av fångster från fritidsfiske. Sådan registrering och rapportering föreslås kunna krävas om det behövs – till följd av krav på insamling av data i enlighet med artikel 55.2 i

den ändrade kontrollförordningen eller i datainsamlingsförordningen eller, – för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller – för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång

sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med fiskelagen.

Havs- och vattenmyndigheten bör bemyndigas att meddela föreskrifter om sådan registrering och rapportering.

12.4.4. Havs- och vattenmyndigheten ska ansvara för register över fritidsfiskare och ta emot rapportering avseende fritidsfiske

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att Havs- och vattenmyndigheten ska ansvara för register över fritidsfiskare och ta emot anmälningar om registrering av fritidsfiskare och rapportering av uppgifter om fångster från fritidsfiske.

Den föreslagna bestämmelsen är ny.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 12.4.1 och 12.4.2 ovan föreslagit att det ska införas krav på registrering av den som fritidsfiskar i vissa fall och att den som fritidsfiskar under vissa förutsättningar ska rapportera uppgifter om sina fångster. Enligt uppgift från Havs- och vattenmyndigheten kommer Sverige att använda det register som kommissionen utvecklar på unionsnivå (artikel 55.1) för den registrering som ska ske enligt artikel 55.3 i den ändrade kontrollförordningen. Registret (RecFishing) kommer enligt Havs- och vattenmyndigheten att tillhandahållas och förvaltas av EU, men Havs- och vattenmyndigheten kommer att vara ansvarig för att registret finns tillgängligt i Sverige och också ansvara för de uppgifter, inklusive personuppgifter, som registreras i systemet.

Skälen till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndigheten föreslås i avsnitt 18.2.1 vara behörig myndighet i frågor om fiske och ansvarig myndighet i frågor om kontroll av bl.a. fritidsfiske. Myndigheten kommer såsom behörig myndighet att vara den myndighet som ansvarar för frågor kopplade till RecFishing i Sverige. Enligt utredningens uppfattning kommer medlemsstaten även att ansvara för uppgifterna i registret. I sammanhanget bör dock beaktas att formerna för registrering enligt artikel 55.3 ännu inte är beslutade inom EU.

Såsom behörig myndighet och i övrigt ansvarig myndighet i frågor om kontroll av bl.a. fritidsfiske bör Havs- och vattenmyndigheten vara den myndighet som ansvarar för register över fritidsfiskare. Myndigheten bör även vara den som tar emot anmälningar om registrering av fritidsfiskare och rapporteringar avseende fångster från fritidsfiske.

Bestämmelsen bedöms vara en grundläggande bestämmelse om registrering och rapportering och bör därför finnas i lag.

12.4.5. Hur personuppgifter om fritidsfiskare ska få användas

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att personuppgifter som samlats in genom registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske, i enlighet med 6 kap. 2 § 2 b–d och 3 § 2 b–d fiskelagen ska få behandlas för följande ändamål.

1. Att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske i fiskelagen, de EU-förordningar som lagen kompletterar samt föreskrifter meddelade med stöd av lagen,

2. vetenskaplig forskning och vetenskaplig rådgivning samt

framställning av statistik, och

3. att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång

sikt eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med fiskelagen.

Den föreslagna bestämmelsen är ny.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 12.4.1 och 12.4.2 redogjort för bedömningen att bestämmelserna om registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster för fritidsfiske behöver kompletteras med en nationell bestämmelse om för vilket ändamål de personuppgifter som samlas in får användas.

Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår av avsnitt 12.4.1 innehåller den ändrade kontrollförordningen redan bestämmelser om för vilka ändamål personuppgifter som har samlats in enligt samma förordning får behandlas. Utredningen bedömer att detta innebär att personuppgifter som har samlats in vid tillämpning av artikel 55.2 eller 55.3 i den ändrade kontrollförordningen får användas för de ändamål som framgår av artikel 112 i samma förordning.

Även den nationella fiskelagstiftningen bör innehålla en bestämmelse om för vilka ändamål övriga insamlade personuppgifter får behandlas. Utredningen bedömer, mot bakgrund av syftet med de föreslagna registrerings- och rapporteringskraven, att följande ändamål bör tillåtas:

1. att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om fritidsfiske i

fiskelagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen,

2. vetenskaplig forskning och vetenskaplig rådgivning samt fram-

ställning av statistik, och

3. att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång

sikt eller för att förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med fiskelagen.

Utredningen bedömer att krav på insamling av data i enlighet med datainsamlingsförordningen omfattas av ändamålet i punkten 2 ovan: vetenskaplig forskning och vetenskaplig rådgivning samt framställning av statistik.

12.4.6. Direktåtkomst till register över fritidsfiskare

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att Kustbevakningen och länsstyrelsen får medges direktåtkomst till ett sådant register över fritidsfiskare som avses i 6 kap. 5 § samma lag.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom framgår i avsnitt 16.3 föreslås Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och länsstyrelsen ansvara för kontroll av fritidsfiske.

Skälen till utredningens förslag

Kustbevakning och länsstyrelsen behöver enligt utredningens uppfattning ges direktåtkomst till register över fritidsfiskare som Havs- och vattenmyndighet ska föreslås ansvara för. Detta för att kunna genomföra kontroll av fritidsfiske enligt EU-bestämmelser och nationella bestämmelser.

12.5. Märkning av fångst

Bedömning: Havs- och vattenmyndighetens förslag om märk-

ning av fångst och avgifter för fångstmärken bör utredas vidare.

12.5.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndigheten har i sin rapport från år 2018 föreslagit att den ska ges möjlighet att meddela föreskrifter om dels skyldighet att märka fisk, dels avgifter när det gäller fångstmärken.

12.5.2. Skälen till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndighetens rapport innehåller inte utförliga beskrivningar av hur ett system med fångstmärken skulle kunna vara utformat. Utredningen bedömer att frågan om märkning av fångst och avgifter för fångstmärken behöver utredas vidare. Det har inte funnits utrymme för utredningen att göra det inom ramen för utredningsuppdraget.

12.6. Märkning och utmärkning av redskap

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att märkning av fiskeredskap och fisksump som används vid fritidsfiske ska utföras så att fiskeredskapet eller fisksumpen kan identifieras och kopplas till den som använder eller äger redskapet eller fisksumpen. Enligt bestämmelsen ska det framgå av märkningen att användaren är fritidsfiskare och om användaren fiskar med fiskerätt. I bestämmelsen ska även upplysas om att det även finns bestämmelser om märkning i artikel 55.6 i den ändrade kontrollförordningen och i kommissionens tillhörande genomförandeakter.

Förordningen ska också innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om märkning av redskap och märkning av fisksump som används vid fritidsfiske. Av bestämmelsen ska även framgå att Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap som används vid fritidsfiske. Av bestämmelsen ska också framgå att Transportstyrelsen, Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan sådana föreskrifter meddelas.

Bestämmelsen som föreslås i det första stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 2 kap. 14 § första stycket fiskeförordningen, men avser till skillnad från den nuvarande bestämmelsen inte redskap och fisksump som används av yrkesfiskare. I bestämmelsen finns vidare en avgränsning mot sådant fritidsfiske som omfattas av EU-bestämmelser om märkning av redskap.

Bestämmelserna i andra och tredje stycket motsvarar delvis nuvarande 2 kap. 14 § andra stycket och 15 §fiskeförordningen, men av bestämmelserna ska till skillnad från i dag också framgå att Kustbevakningen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan föreskrifter om märkning meddelas och att även Kustbevakningen, Transportstyrelsen och länsstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan föreskrifter om utmärkning meddelas.

12.6.1. Bakgrunden till utredningens förslag

I avsnitt 10.6.5 föreslås ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur fiskeredskap ska märkas ut samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas med innehavarens namn eller något annat igenkänningstecken.

Såsom framgår i avsnitt 11.12 fastställs i nuvarande 2 kap. 14 § första stycket fiskeförordningen att märkning av redskap som används vid fiske och märkning av fisksump ska utföras så att det framgår av märkningen vem som använder redskapet eller sumpen, om användaren av redskapet är yrkesfiskare eller fritidsfiskare och om användaren fiskar med enskild fiskerätt. Utredningen har i avsnitt 11.12 redogjort för de nuvarande bemyndigandena i 2 kap. 14 § andra stycket och 15 §fiskeförordningen.

Av artikel 55.6 b) i den ändrade kontrollförordningen framgår att kommissionen genom genomförandeakter får fastställa närmare bestämmelser om märkningen av redskap som används för fritidsfiske, förutom handredskap, på ett enkelt och proportionerligt sätt. Kommissionen beslutade den 12 februari 2025 om en genomförandeförordning med bestämmelser om bl.a. märkning av passiva redskap som används för fritidsfiske. Med passiva redskap avses enligt förordningen redskap som används vid fritidsfiske och som inte är handredskap, i enlighet med tredje, fjärde och femte raderna i bilaga I till samma förordnin g.47

12.6.2. Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår av författningsförslaget i kap. 1 och avsnitt 11.12 föreslår utredningen att bestämmelserna om märkning och utmärkning av redskap som används vid yrkesmässigt fiske respektive fritidsfiske ska placeras i olika kapitel i den moderniserade fiskeförordningen. Den föreslagna bestämmelsen om hur märkning av redskap som används vid fritidsfiske ska utföras bör mot den bakgrunden inte avse märkning av redskap som används av yrkesfiskare. För att undvika dubbelreglering i förhållande till bestämmelserna i den änd-

47 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2025/274 av den 12 februari 2025 om närmare bestämmelser för tillämpningen av artikel 55 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om kontroll av fritidsfiske.

rade kontrollförordningen och nuvarande samt kommande bestämmelser från kommissionen om märkning, bör det vidare tydliggöras i bestämmelsen att det även finns bestämmelser om märkning i artikel 55.6 i den ändrade kontrollförordningen och kommissionens tillhörande genomförandeakter.

Utredningen föreslår vidare att de nuvarande bemyndigandena i 2 kap. 14 § andra stycket och 15 §fiskeförordningen, till den del de avser märkning av redskap som används vid fritidsfiske, även ska återges i den moderniserade fiskeförordningens kapitel med särskilda bestämmelser om fritidsfiske. Vi bedömer på samma sätt som när det gäller de föreslagna bestämmelserna om märkning av yrkesfiskeredskap, att Kustbevakningen och länsstyrelsen bör ges möjlighet att yttra sig innan Havs- och vattenmyndigheten beslutar om föreskrifter om märkning av fritidsfiskeredskap, samt att Kustbevakningen, Transportstyrelsen och länsstyrelsen bör ges möjlighet att yttra sig innan Havs- och vattenmyndigheten beslutar om föreskrifter om utmärkning av sådana redskap.

Utredningen noterar även i detta sammanhang att det finns bestämmelser om märkning av redskap i artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen och kommissionens genomförandeförordning som beslutades i februari 2025.

13. Förslag och bedömningar om bestämmelser som specifikt rör Torneälvens fiskeområde

13.1. Inledning

I kapitlet beskrivs utredningens närmare bedömningar och överväganden avseende utformningen av förslaget till en moderniserad fiskelagstiftning i fråga om bestämmelser som specifikt rör Torneälvens fiskeområde. Såsom vi har redogjort för i avsnitt 8.3.2 föreslår utredningen att dessa bestämmelser ska samlas i egna kapitel i den moderniserade fiskelagen respektive den moderniserade fiskeförordningen.

13.2. Bakgrund och nuvarande reglering

13.2.1. Inledning

Av lagen (2010:897) om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland framgår att överenskommelsen ska gälla som svensk lag, förutom vad avser artiklarna 23–26 och 29, samt fiskestadgan för Torneälvens fiskeområde. De angivna artiklarna och fiskestadga infördes i fiskelagen respektive fiskeförordningen år 2010 i syfte att åstadkomma en enhetlig och överskådlig reglering i frågor som rör fisket .1

1 Ändringarna behandlas i prop. 2009/10:212, s. 67 och 70. Närmare beskrivning av bestämmelserna finns i avsnitt 6.10.1 ovan.

13.2.2. Regleringen i fiskelagen

I fiskelagen finns bestämmelserna som specifikt rör Torneälvens fiskeområde inte samlade. Definitioner av begreppen Torneälvens

fiskeområde, älvområdet och havsområdet finns i 3 § fiskelagen,

samtidigt som 6 § tydliggör hur olika begrepp som rör redskap ska tolkas inom fiskeområdet. Lagen innehåller vidare särskilda bestämmelser om fiskådra och fredningszoner inom område t2samt särskilda bestämmelser som rör möjligheten att meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivand e.3Vidare finns särskilda bestämmelser om övervakning av fisket i Torneälvens fiskeområde ,4vilket vi kommer att återkomma till i avsnitt 16.3.11. Lagen innehåller också en straffbestämmelse som särskilt rör fisket i Torneälvens fiskeområd e,5vilket vi återkommer till i avsnitt 17.9.5.

13.2.3. Regleringen i fiskeförordningen

I fiskeförordningen finns bestämmelserna som specifikt rör Torneälvens fiskeområde samlade i ett eget kapitel (2 a kap.). Kopplat till förordningens bestämmelser om Torneälvens fiskeområde finns också två bilagor (bilaga 2 och 3), som innehåller koordinater avseende fredningszoner inom området respektive fångstplatser. Kapitlet med särskilda föreskrifter om fisket i Torneälvens fiskeområde innehåller bestämmelser om bl.a.

  • fredningszoner,
  • tillåtna fångstredskap,
  • förbjudna redskap och fiskemetoder,
  • fiskeredskapens konstruktion och placering,
  • märkning av redskap,
  • maskstorlek,
  • fiskesäsongen och fredningstiderna,
  • minimimått och återutsättning av fisk,

2 Sådana bestämmelser finns i 18 och 18 a §§fiskelagen. 3 Sådan reglering finns i 19 § fiskelagen. 4 Sådan reglering finns i 34 § fiskelagen. 5 Sådan reglering finns i 37 § fiskelagen.

  • fiskekvot,
  • användning av båt vid fiske med drag,
  • fisketillstånd, och
  • fiskeuppvisningar och fisketävlingar.

13.3. Bestämmelserna i fiskelagen som särskilt rör fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde ska i princip föras över till den moderniserade fiskelagen

Förslag:Fiskelagens bestämmelser som särskilt rör fiske och

fiskevård i Torneälvens fiskeområde ska i princip föras över oförändrade till den moderniserade fiskelagen. I bestämmelserna ska det endast göras mindre språkliga och redaktionella ändringar.

13.3.1. Skälen till utredningens förslag

Med anledning av att bestämmelserna som rör fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde har kopplingar till gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland bör någon materiell ändring inte göras av bestämmelserna. Bestämmelserna bör därför föras över från fiskelagen och placeras i den moderniserade fiskelagens kapitel med särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde. I bestämmelserna ska det endast göras mindre språkliga och redaktionella ändringar.

13.4. Fiskeförordningens bestämmelser om fiske i Torneälvens fiskeområde ska i princip föras över oförändrade till den moderniserade fiskeförordningen

Förslag:Fiskeförordningens bestämmelser som särskilt rör fiske

och fiskevård i Torneälvens fiskeområde ska i princip föras över oförändrade till den moderniserade fiskeförordningen. Endast de tidsbegränsade bestämmelserna som är relevanta för tidsperioden efter den 10 januari 2026 ska dock föras över. Regleringen ska också anpassas till bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. I bestämmelserna ska det i övrigt endast göras mindre språkliga och redaktionella ändringar.

13.4.1. Skälen till utredningens förslag

Bestämmelserna som rör fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde och som finns i 2 a kap. fiskeförordningen har, såsom nämnts ovan, också kopplingar till gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland. Även dessa bestämmelser bör därför i princip oförändrade föras över från fiskeförordningen till kapitlet med särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde i den moderniserade fiskeförordningen. I kapitlet finns flera tidsbegränsade bestämmelser. Mot bakgrund av att utredningen föreslår att den moderniserade fiskelagstiftningen ska träda i kraft den 10 januari 2026, se avsnitt 19.1, föreslår utredningen att endast de tidsbegränsade bestämmelserna som är relevanta efter den tidpunkten ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

Eftersom det finns ett förbud mot att i nationell rätt dubbelreglera sådant som regleras i EU:s förordningar, behöver bestämmelserna om fiskeredskap och fiskemetoder anpassas till EU:s reglering inom området .6I bestämmelserna bör det i övrigt endast göras mindre språkliga och redaktionella ändringar.

6 Utredningen noterar i sammanhanget att det finns bestämmelser om förbjudna fiskeredskap och fiskemetoder i den tekniska förordningen och uppfattar att dessa gäller inom vissa delar av Torneälvens fiskeområde.

14. Förslag och bedömningar om fiskevård, naturvård och utsättning

14.1. Inledning

I kapitlet beskrivs utredningens närmare bedömningar och överväganden avseende utformningen av förslaget till en moderniserad fiskelagstiftning i fråga om bestämmelser som rör fiskevård, naturvård samt utsättning och flyttning av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Redogörelserna i underavsnitten följer i huvudsak systematiken i författningsförslaget .1Eftersom föreskrifter av fiskevårdsskäl och naturvårdsskäl har starka kopplingar till varandra, har vi valt att ha en gemensam bakgrund kopplat till dessa bestämmelser. En allmän beskrivning av hur fiskevården har utvecklats finns i avsnitt 3.4.

14.2. Bakgrund och nuvarande reglering avseende fiskevård och naturvård

14.2.1. Relevant reglering i EU-rätten

Såsom vi har beskrivit i tidigare avsnitt, bl.a. 8.2.1, behöver Sverige bemyndigande från EU för att lagstifta i frågor som rör bevarandet

av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. Sådana bemyndiganden finns bl.a. i grundförordningen,

vilket vi har berört närmare i avsnitt 10.4.2. Bestämmelser om bevarandeåtgärder finns också i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, vilket vi i korthet kommer att gå in på nedan. Bestäm-

1 Strukturen i lagen har beskrivits i avsnitt 8.3.2.

melser om fiskevård i den svenska rätten innefattar bl.a. bestämmelser om kräftpest som rör signalkräftor, vilka är klassade som en invasiv främmande art, varför EU:s reglering i fråga om invasiva främmande arter även är av intresse. Vi kommer i korthet att gå in på även den regleringen.

Reglering i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken om bevarandeåtgärder

I tekniska förordningen finns bl.a. bestämmelser om förbjudna fiskeredskap och fiskemetoder, allmänna bestämmelser om redskap och villkor för deras användning, skydd av arter och livsmiljöer vilket innefattar bestämmelser om förbjudna fisk- och skaldjursarter och fångster av marina däggdjur, havsfåglar och marina reptiler. Vissa av bestämmelserna ska tillämpas även på fritidsfisket .2Här är värt att notera att den tekniska förordningens geografiska tillämpningsområde inte sammanfaller med det geografiska tillämpningsområdet för den moderniserade fiskelagstiftningen. Den tekniska förordningen omfattar t.ex. inte sötvattensområden.

Reglering i EU:s förordning om invasiva främmande arter

Inom EU finns särskild reglering om vissa främmande arter. En främmande art är en art som introduceras, dvs. förflyttas, till ett område utanför dess naturliga utbredningsområde till följd av mänsklig aktivitet. En främmande art, djur eller växt, som snabbt sprider sig i en ny miljö kan komma att ses som en invasiv främmande art. Att en art klassas som en invasiv främmande art innebär att dess introduktion eller spridning har konstaterats hota eller negativt inverka på biologisk mångfald och relaterade ekosystemtjänster .3Hoten eller den negativa inverkan kan dock se olika ut. Invasiva främmande arter kan t.ex. orsaka allvarliga konsekvenser för inhemska arter och för ekosystemens struktur och funktion genom ändringar i fråga om livsmiljöer, sjukdomsspridning och utträngning av inhemska arter på deras ut-

2 Se art. 7–12 i den tekniska förordningen. 3 Med ekosystemtjänster avses produkter eller tjänster som organismerna i naturens ekosystem tillhandahåller och som bidrar till människans välfärd och livskvalitet.

bredningsområde m.m. Invasiva främmande arter kan också ha stora negativa effekter på människors hälsa eller ekonomin .4

Risker och problem som är kopplade till invasiva främmande arter är gränsöverskridande. Det har därför ansetts viktigt att inom EU införa en gemensam reglering avseende invasiva främmande arter .5Den 1 januari 2015 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter i kraft. EU-förordningen innehåller bestämmelser för att förebygga, minimera och mildra invasiva arters negativa effekter på biologisk mångfal d6inom unionen. Kopplat till lagstiftningen finns en unionsförteckning där invasiva främmande arter av unionsbetydelse listas. Dessa arter omfattas av bl.a. följande förbud:

  • förbud mot att sälja,
  • importera,
  • transportera,
  • släppa ut i naturen, och
  • hålla levande exemplar .7

EU-förordningen är enligt huvudregeln tillämplig på alla invasiva arter .8

EU-förordningen utgör en minimireglering. Medlemsstaterna kan därför ha strängare reglering i syfte att förhindra introduktion, etablering och spridning av invasiva främmande arter .9I Sverige finns bestämmelser om invasiva främmande arter både i miljöbalken och i förordningen (2018:1939) om invasiva främmande arter. Havs- och vattenmyndigheten är ansvarig myndighet i fråga om arter som lever i vatten .10

4Prop. 2017/18:211 s. 11 f. 5Prop. 2017/18:211 s. 11 f. 6 Med biologisk mångfald avses variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka de ingår, vilket innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem, se artikel 3.5 i förordning (EU) nr 1143/2014. 7 Artikel 7 i förordning (EU) nr 1143/2014. 8 Artikel 2.1 förordning (EU) nr 1143/2014. 9 Se artikel 23 i förordning (EU) nr 1143/2014. Åtgärderna ska enligt artikeln vara förenliga med EUF-fördraget och anmälas till kommissionen. 10 3 § förordningen om invasiva främmande arter.

För fiskelagstiftningens del är det relevant att bl.a. signalkräfta finns listad i EU:s förteckning över invasiva främmande arter.

14.2.2. Bestämmelser om fiskevård

Bestämmelser om fiskevård har funnits i fiskelagstiftningen under lång tid. I 1950 års lag om rätt till fiske fanns ett allmänt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämde att meddela föreskrifter för fiskets vård. Enligt den dåvarande fiskeförordningen var det möjligt för både Fiskeriverket och länsstyrelserna att meddela föreskrifter för fiskevården. Vid framtagandet av fiskelagen bedömdes Fiskeriverkets och länsstyrelsernas föreskrifter i fiskevårdsfrågor utgöra ett svåröverskådligt regelverk. I syfte att förenkla regelverket preciserades bemyndigandet att meddela föreskrifter för fiskevården i fiskelagen och ansvaret att meddela sådana föreskrifter samlades till Fiskeriverket.

Regleringen i fiskelagen

Såsom nämnts tidigare innehåller den nuvarande 19 § fiskelagen reglering om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets be-

drivande som förbjuder eller begränsar

  • fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,
  • användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,
  • fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål, och
  • användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida kräftpest eller någon annan sjukdom .11

Av fiskelagen framgår vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också får meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller att omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk .12

11 Detta framgår av 19 § fiskelagen, notera att uppräkningen i texten inte är uttömmande. 12 Se 19 § andra stycket fiskelagen.

Regleringen i fiskeförordningen

Den ovan nämnda regleringen i fiskelagen kompletteras av flera bestämmelser i fiskeförordningen, vilka vi redogör för nedan. I vissa fall kompletteras dessa i sin tur av bestämmelser i myndighetsföreskrifter.

2 kap. 5 § fiskeförordningen

Enligt paragrafen är det är förbjudet att fiska mal, flodpärlmussla och sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N.

2 kap. 6 § fiskeförordningen

Enligt paragrafen får fiske inte bedrivas med gift, sprängämnen eller andra bedövande eller dödande ämnen, elektrisk ström, skjutvapen eller sådana redskap som fisken kan spetsas med. Fiske med ålsax, vars tänder är högst sex millimeter, är dock tillåtet. Huggkrok får användas för att bärga fisk som har fångats med andra redskap.

Vidare framgår att hummer eller krabba inte får fångas vid dykning.

Det framgår också att i fråga om sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N eller F är det förbjudet att för fiske använda medel eller metoder som inte är selektiva, och som lokalt kan medföra att populationen av arten försvinner eller utsätts för en allvarlig störning.

2 kap. 7 § fiskeförordningen

Av paragrafens första stycke framgår att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar fisket med avseende på

  • vilken fisk som får fångas,
  • användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, och
  • fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål.

Enligt paragrafens andra stycke får sådana föreskrifter, i fråga om fiske i andra vatten än havet och vattnen längs kusterna och Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland till första definitiva vandringshindret, endast meddelas för att skydda särskilt hotade arter eller stammar av nationellt intresse. I de sistnämnda vattnen får det i första hand anses vara fiskerättsinnehavarna som ansvarar för fiskevården.

Havs- och vattenmyndigheten får enligt regleringen i paragrafens fjärde stycke också meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som avser skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som har fångats, förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk.

Något om myndighetsföreskrifter som meddelats med stöd av 2 kap. 7 § fiskeförordninge n

13

Utredningen kan konstatera att det finns ett stort antal bestämmelser i myndighetsföreskrifter som har utfärdats med stöd av bemyndigandena i 2 kap. 7 § fiskeförordningen. Här kan särskilt nämnas bestämmelser i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön, som bl.a. innehåller bestämmelser om ytterligare arter som det är förbjudet att fiska utöver de arter som räknas upp i fiskeförordningen och som vi har redogjort för ovan, fredningstider under vilka det inom vissa angivna områden inte är tillåtet att fiska vissa arter, otillåtna fiskemetoder vilket bl.a. omfattar bestämmelser om hur fiskeredskap ska vara utformad e14, minimimått och övriga fångstbegränsningar samt återutsättningsskyldighet.

Utöver de ovan nämnda föreskrifterna kan Fiskeriverkets föreskrifter (2004:37) om fiske i sötvattensområden nämnas. Även i

13 Föreskrifterna beskrivs närmare i avsnitt 6.8.1. 14 Här kan särskilt nämnas bestämmelser om maskstorlek i passiva nätredskap, se 3 kap. 15 § FIFS 2004:36.

dessa föreskrifter finns bestämmelser om ytterligare arter som det är förbjudet att fiska, utöver de arter som räknas upp i fiskeförordningen och som vi har redogjort för ovan, fredningstider under vilka det inom vissa angivna områden inte är tillåtet att fiska vissa arter, otillåtna fiskemetoder vilket bl.a. omfattar bestämmelser om hur fiskeredskap ska vara utformade, minimimått samt återutsättningsskyldighet.

Utredningen kan vidare notera att Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2014:19) om licens och tillstånd för yrkesmässigt fiske i havet har utfärdats med stöd av bl.a. 2 kap. 7 § fiskeförordningen. Dessa föreskrifter innehåller bl.a. bestämmelser om att det i vissa områden krävs tillstånd för användning av vissa redskap eller fiske efter vissa arter .15Även Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets område har utfärdats med stöd av bl.a. 2 kap. 7 § fiskeförordningen och utredningen noterar att dessa föreskrifter bl.a. innehåller bestämmelser om fångstbegränsninga r16. Slutligen kan nämnas att Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2017:8) om fiskefartygs tillträde till hamnar meddelats med stöd av bl.a. 2 kap. 7 § fiskeförordningen. I föreskrifterna finns bl.a. bestämmelser om användning av fiskefartyg.

2 kap. 8 § fiskeförordningen

Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om att kräftfiske på allmänt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland får bedrivas endast efter tillstånd av myndigheten eller av länsstyrelsen. Tillstånd ska i första hand lämnas den som ägnar sig åt yrkesmässigt fiske.

Utredningen kan notera att Mälaren inte nämns i uppräkningen, till skillnad från andra bestämmelser som rör fiskevård. I Mälaren finns inget allmänt vatten och någon frifiskerätt att fiska efter kräftor finns inte heller enligt bestämmelserna i bilagan till fiskelagen. Även här får det anses framgå att fiskerättsinnehavaren ansvarar för fiskevård i det område som fiskerätten gäller inom. Skrivningen om att tillstånd i första hand ska lämnas den som ägnar sig åt yrkesmässigt

15 Här kan särskilt kraven i 5 kap. 1 § och 6 kap. 1 § HVMFS 2014:19 nämnas. 16 Se särskilt fångstbegränsningar i Skagerrak och Kattegatt som regleras i 14 kap. 5 § FIFS 2004:25.

fiske uppfattas ha ett oklart stöd i de nuvarande bemyndigandena i fiskelagen.

2 kap. 9 § fiskeförordningen

Enligt paragrafen framgår att det är förbjudet

1. att utan föregående desinfektering använda redskap för kräft-

fiske i ett vatten om redskapet tidigare använts för fiske i ett annat vatten,

2. att förvara eller kasta kräftor eller delar av kräftor i annat vatten

än det där de fångats, och

3. att i ett vatten rengöra eller kasta emballage i vilket kräftor från

ett annat vatten har förvarats.

Även 2 kap.10 och 11 §§fiskeförordningen innehåller bestämmelser som rör kräftpest. Av förarbetena till fiskelagen framgår att det bedömdes vara av vikt att föreskrifter om bekämpning av kräftpest fördes ut till allmän kännedom. Med anledning av det togs bestämmelser om kräftpest in i fiskeförordningen och inte i myndighetsföreskrifter .17

2 kap. 10 och 11 §§ fiskeförordningen

Av 2 kap. 10 § fiskeförordningen framgår att länsstyrelsen, för att hindra spridningen av kräftpest, får besluta att ett visst område ska anses kräftpestsmittat eller vara skyddsområde för flodkräfta. Ett beslut om skyddsområde ska vara grundat på en förvaltningsplan för flodkräfta som länsstyrelsen upprättat och Havs- och vattenmyndigheten godkänt.

Av 2 kap. 11 § fiskeförordningen framgår att inom ett område som har förklarats kräftpestsmittat är det förbjudet att

1. fånga kräftor,

2. saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor,

3. använda fisk som betesfisk i ett annat vatten än det där den fångats.

17Prop. 1992/93:232 s. 44.

Av paragrafens andra stycke framgår vidare att fiskeredskap, båtar, maskiner eller andra föremål som har använts i ett vatten inom ett område som har förklarats kräftpestsmittat inte får transporteras till någon annan sjö eller något annat vattendrag inom området eller föras ut ur området utan föregående desinfektering.

Av paragrafens tredje stycke framgår att inom ett område som har förklarats utgöra skyddsområde är det förbjudet att

1. saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor som inte

härrör från området,

2. använda fisk som betesfisk i ett annat vatten än det där den fångats,

3. utan föregående desinfektering använda fiskeredskap, båtar,

maskiner eller andra föremål som har använts i vatten utanför området,

4. utplantera signalkräfta.

Länsstyrelsen får föreskriva sådana undantag från bestämmelserna i första till tredje styckena som inte ökar risken för smittspridning eller som behövs av vetenskapliga skäl.

Utredningen kan beträffande regleringen i 2 kap.10 och 11 §§fiskeförordningen notera att det finns bestämmelser om förbud mot att saluhålla, sälja, köpa eller transportera okokta kräftor. Bemyndigandet i 19 § andra stycket fiskelagen innehåller dock endast skrivningar om att det är möjligt att meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller att omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk.

Särskilt om begreppen fiskevård, särskilt hotade arter och stammar av nationellt intresse

Vad som avses med begreppet fiskevård finns inte närmare definierat i fiskelagen. Begreppet förekommer dock även i lagen om fiskevårdsområden. Där definieras begreppet som åtgärder till skydd och stöd för fisk samt vattenlevande blöt- och kräftdjur .18Inte heller finns det, enligt vad utredningen känner till, några närmare defini-

18 1 § andra stycket lagen om fiskevårdsområden.

tioner av begreppen särskilt hotade arter eller stammar av nationellt

intresse som förekommer i 2 kap. 7 § fiskeförordningen. Enligt upp-

gifter från Havs- och vattenmyndigheten har begreppet ”särskilt hotade arter” kopplingar till regleringen i artskyddslagstiftningen. Enligt myndigheten har begreppet ”stammar av nationellt intresse” kopplingar till olika öringsstammar, och begreppet har använts i samband med att riksintressen för friluftsliv har pekats ut.

En jämförelse kan i detta sammanhang göras med regleringen i jaktlagstiftningen, där det med fiskevården närbesläktade begreppet

viltvård förekommer. Jaktlagen innehåller flera bestämmelser som

rör viltvård. Av 4 § jaktlagen framgår att viltet ska vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt förekommer naturligt i landet, och främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Av paragrafen framgår vidare att det i viltvården ingår att genom särskilda åtgärder sörja för att viltet får skydd och stöd och att anpassa jakten efter tillgången på vilt. För att åtgärderna utförs och anpassningen sker svarar markägaren och jakträttshavaren .19

Dispenser och föreskrifter om undantag från bestämmelserna om fiskevård

I fiskeförordningen finns vidare ett flertal bestämmelser om undantag från förordningens fiskevårdsbestämmelser.

Undantag från bestämmelserna om förbjudna arter och förbjudna fiskeredskap och fiskemetoder

Av 2 kap. 21 § fiskeförordningen framgår att Länsstyrelsen får besluta om undantag från 2 kap. 5 § om vilka arter som är förbjudna att fiska och 2 kap. 6 § om vilka fiskeredskap och fiskemetoder som är förbjudna, om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det. Vidare framgår det att Havs- och vattenmyndigheten också får meddela sådana undantag om prövningen även avser undantag från

19 Här kan tilläggas att allt vilt, dvs. vilda däggdjur och fåglar, är fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen, jaktförordningen eller av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av dessa.

bestämmelserna om redskapsbegränsning i 9 a § första stycket fiskelagen.

Undantag för fiske som bedrivs på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten

Havs- och vattenmyndigheten får vidare meddela undantag från regleringen om förbjudna arter i 2 kap. 5 §, regleringen om förbjudna fiskeredskap och fiskemetoder i 2 kap. 6 § och regleringen om förbud i ett kräftpestsmittat område i 2 kap. 11 § första och andra styckena, om fisket bedrivs på uppdrag av myndigheten.

Särskild reglering i fråga om undantag som rör arter som listas i bilagan till artskyddsförordningen

Av fiskeförordningen framgår vidare att i fråga om sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845) har markerats med N, får undantag från bestämmelserna i 5 § fiskeförordningen föreskrivas eller medges endast om de förutsättningar som anges i 14 § artskyddsförordningen är uppfyllda.

Det framgår även att i fråga om sådana arter av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur som i bilaga 1 till artskyddsförordningen har markerats med N eller F, får undantag från bestämmelserna i 6 § fiskeförordningen föreskrivas eller medges endast om de förutsättningar som anges i 14 § artskyddsförordningen är uppfyllda.

Tillstånd till fiske av vetenskapliga skäl

Av samma paragraf som reglerar möjligheten till dispens från förbuden som nämnts i de närmast föregående avsnitten framgår att Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om tillstånd till fiske av vetenskapliga skäl enligt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Utredningen noterar i sammanhanget att artikel 25 i den tekniska förordningen innehåller reglering om att de tekniska åtgärder som

föreskrivs i förordningen, som bl.a. avser förbjudna fiskemetoder och redskap enligt vad vi har beskrivit i avsnitt 14.2.1 ovan, inte ska gälla för fiskeinsatser som utförs för vetenskapliga undersökningar under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Ett av dessa villkor är att fiskeinsatserna ska utföras med tillstånd från och under överinseende av flaggmedlemsstaten.

14.2.3. Bestämmelser om naturvård

Såsom redogjorts för ovan innehåller fiskelagstiftningen bestämmelser som gör det möjligt att i stor utsträckning införa restriktioner mot fisket i syfte att skydda fiskar, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur av fiskevårdsskäl. Om syftet med en restriktion mot fisket däremot är naturskydd, t.ex. om åtgärden införs för att skydda det ekosystem som den aktuella organismen är en del av, är möjligheterna att införa restriktioner inom ramen för fiskelagstiftningen betydligt mer begränsade. Möjligheten att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn var ny när fiskelagen trädde i kraft år 1994. Den paragraf som då infördes i 20 § fiskelagen innehöll följande reglering:

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.

Av förarbetena till fiskelagen framgår att avsikten med införandet av bestämmelsen var att inom ramen för fiskelagstiftningen skapa möjligheter att skydda känslig natur och att harmoniera bestämmelserna på området med övrig lagstiftning för areella näringar .20Av förarbetena framgår även att om det fanns skäl att i beståndsbevarande syfte allmänt inskränka fisket på en plats, borde det ske med stöd av föreskrifter för fiskevården eller med stöd av den då gällande naturvårdslagen ,21och alltså inte med stöd av fiskelagens paragraf om naturvårdshänsyn.

Naturvårdslagen var en av de lagar som upphävdes vid miljöbalkens införande i slutet av 1990-talet. Uttalanden om regleringen

20Skogsvårdslagen (1979:429), lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark och rennäringslagen (1971:437) nämndes som exempel på andra lagar med sådana regleringar. 21 Uttalanden om bestämmelsen finns i prop. 1992/93:232 s. 45 och 68.

i 20 § fiskelagen finns i förarbeten även från tiden efter miljöbalkens införande. I dessa förarbeten uttalas att syftet med begränsningsregeln i paragrafen var att markera att föreskrifterna inte får innebära sådana inskränkningar i fisket att utövarna blir berättigade till ersättning. Systematiken innebär att ersättningsgrundande ingrepp som görs av naturvårdsskäl regleras i miljölagstiftningen och inte i sektorslagarn a.22Utredningen noterar i sammanhanget att begreppet naturvård, som alltså infördes i fiskelagen under tiden naturvårdslagen (1964:822) var gällande, inte förekommer i miljöbalken.

Sedan utredningen inledde sitt arbete har det gjorts flera ändringar i regleringen om naturvårdshänsyn vid fiske. I fiskelagen finns numera följande paragrafer om naturvårdshänsyn vid fiske:

20 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske. Föreskrifterna får inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Andra stycket gäller inte

1. föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske i havet medför

a) en försämring av den livsmiljö eller de livsmiljöer som avses att skyddas i ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken, eller

b) att den art eller de arter som avses att skyddas i ett sådant naturområde utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna, och

2. föreskrifter om förbud mot fiske med redskap som släpas i botten i områden i havet som

a) har förklarats som nationalpark enligt 7 kap. 2 § miljöbalken,

b) har förklarats som naturreservat enligt 7 kap. 4 § miljöbalken,

c) utgör ett biotopskyddsområde enligt sådana föreskrifter eller beslut som avses i 7 kap. 11 § miljöbalken, eller

d) har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken.

20 a §

Bestämmelser om rätt till ersättning på grund av beslut om föreskrifter som avses i 20 § tredje stycket 1 finns i 31 kap.4 och 5 §§miljöbalken.

20 b §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det i ärenden enligt denna lag ska finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön.

22Prop. 2002/03:41 s. 14.

Föreskrifterna får innebära att en sådan analys ska göras av den som avser att använda fiskemetoder eller sätta ut fiskarter.

Även bestämmelserna om naturvårdshänsyn i fiskeförordningen har ändrats. Numera finns följande bestämmelser under rubriken ”Hänsyn till naturvården” i fiskeförordningen:

2 kap. 12 §

Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske. Innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar föreskrifter som kan leda till ersättning eller inlösen enligt 31 kap. miljöbalken ska myndigheten samråda med Naturvårdsverket och med den länsstyrelse som ska söka träffa uppgörelse med sakägare enligt 34 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.

2 kap. 12 a §

I ärenden enligt fiskelagen (1993:787) får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen besluta att det ska göras en analys av vilken inverkan en fiskemetod eller utsättande av en fiskart har på miljön. Naturvårdsverket ska ges tillfälle att yttra sig över en sådan analys. Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen får besluta att den som ska använda fiskemetoden eller sätta ut fiskarten ska göra och bekosta analysen. När en analys görs av någon av myndigheterna, får denna besluta att den som ska använda den nya metoden eller sätta ut fisken ska betala en avgift som helt eller delvis motsvarar kostnaderna för analysen. Vid bedömningen av om den enskilde ska svara för kostnaderna för analysen ska hänsyn tas till omfattningen av dennes verksamhet.

2 kap. 13 §

I 16 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. finns det bestämmelser om myndigheters skyldighet att vidta åtgärder för att skydda de områden som har förtecknats enligt 15 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. Av 2 § förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon framgår att i fråga om sådana särskilda skyddade områden som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken ska bestämmelserna i 16 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. tillämpas även i Sveriges ekonomiska zon.

2 kap. 13 a §

I 19 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. finns det bestämmelser om att myndigheter som meddelar beslut som kan påverka miljön i ett naturområde som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken särskilt ska bevaka att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls för de livsmiljöer och arter som behöver skyddas i området.

Av 2 § förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon framgår att i fråga om sådana särskilda skyddade områden som avses i 7 kap. 27 § första stycket 1 och 2 miljöbalken ska bestämmelserna i 19 § förordningen om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. tillämpas även i Sveriges ekonomiska zon.

Ändringar har också gjorts i miljöbalkens bestämmelser om ersättning vid ingripanden av det allmänna.

Såsom en bakgrund till de ändringar som har gjorts kan nämnas att ändringarna har sin grund i arbetet som Utredningen om reglering av fiske i marina skyddade område n23genomfört. Under remissförfarandet framförde flera remissinstanser att undantagen från begränsningsregeln borde utökas ytterligare. I förarbetena till ändringarna framgår att regeringen dock bedömde att den frågan behövde utredas närmare innan det kunde bli aktuellt att föreslå ytterligare undantag från, eller ett borttagande av, begränsningsregeln i 20 § fiskelagen .24

Nuvarande reglering om egendomsskydd

I artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till EKMR anges att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser .25En stat har dock rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Av praxis från Europadomstolen framgår att en inskränkning i egendomsskyddet inte får innebära att en orimligt stor börda läggs på den enskilde, vilket kan motverkas genom en ersättningsrätt .26EKMR, inklusive tillägget i det första tilläggsprotokollet, gäller som svensk lag .27Lag eller föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen .28

23 Den utredningen lämnade två betänkanden, SOU 2022:66 och SOU 2023:20. 24Prop. 2024/25:81 s. 15 och prop. 2024/25:24 s. 24. 25 Bestämmelserna i EKMR behandlas även i avsnitt 4.5.2. 26 Se bl.a. Europadomstolens dom den 30 juni 2005 i målet Jahn m.fl. mot Tyskland, nr 46720/99, 72203/01 och 72552/01. 27 Detta framgår av 1 § lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 282 kap. 19 § regeringsformen.

Reglering om egendomsskydd finns också i den svenska lagstiftningen, vilken utgör en precisering av det skydd som regleras i EK MR.29Av 2 kap. 15 § regeringsformen framgår följande

Var och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om rätt till ersättning. Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.

Inskränkningar i markanvändningen, s.k. rådighetsinskränkning, omfattar endast åtgärder som riktar sig mot fast egendo m,30och behöver enligt regleringen tillgodose angelägna allmänna intressen. Av förarbetena framgår att det främst är sådana ingrepp som är motiverade med hänsyn till naturvårds- och miljöintressen, men även till b.la. totalförsvarsintressen, som avses .31I att de allmänna intressena ska vara angelägna ligger att intressena ska vägas mot enskilda intressen enligt den s.k. proportionalitetsprincipen .32För rådighetsinskränkningar har markägaren rätt till ersättning om pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. Markägaren har själv ett ekonomiskt ansvar för den naturvårdshänsyn som ryms under intrångst aket.33

29Prop. 1993/94:117 s. 15. 30 Bull & Sterzel (2019), s. 84. 31Prop. 1993/94:117 s. 15 f. 32 Bull & Sterzel (2019), s. 85 som hänvisar till relevant praxis på området. 33 Naturvårdsverket (2019), s. 44.

Fiske med stöd av fiskerätt utgör en sådan användning av mark som omfattas av egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen ,34se även avsnitt 10.3.1 avseende fast egendom och fiske.

14.3. Fiskevård

14.3.1. Ansvaret för fiskevård är i viss mån otydligt

Bedömning: Ansvaret för fiskevård är i dag i viss mån otydligt

fördelat mellan staten och fiskerättsinnehavare. Att införa bestämmelser i den moderniserade fiskelagen som tydliggör ansvarsfördelningen bedöms ligga utanför utredningens uppdrag.

Skälen till utredningens bedömning

Av riksdagens miljömål framgår att den biologiska mångfalden ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generatione r35. Arternas livsmiljöer och ekosystem samt deras funktioner och processer ska värnas. Arter ska kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation, se vidare i avsnitt 6.2.1.

I fiskelagen finns ingen bestämmelse om ansvar för fiskevård som motsvarar den i jaktlagen om markägares och jakträttshavares viltvårdsansvar. Något särskilt reglerat ansvar för fiskevattenägare och fiskerättsinnehavare att vårda fiskbestånden finns alltså inte. Däremot uttrycks i förarbeten till fiskelagstiftningen att det direkta ansvaret för fiskevården i enskilda fiskevatten, det vill säga vatten som hör till en fastighet, i grunden ligger hos fiskevattenägarn a.36Att det är utgångspunkten framgår indirekt av flera bestämmelser i fiskelagstiftningen, bl.a. 29 § fiskelagen som reglerar att om den som har fiskerätt i enskilt vatten i strid med allmänna intressen vansköter fisket genom att fiska i alltför stor omfattning eller genom

34 Detta aktualiserades bl.a. i rättsfallet ”Gränsälvsfiskarnas förlust”, NJA 2014 s. 332. Här kan noteras att Högsta domstolen betraktade en begränsning av fiske som en restriktion grundad på ”hälso- och miljöskäl”, när det egentligen var fråga om inskränkning av fiske för att skydda vissa fiskarter. 351 kap. 2 § regeringsformen. Här kan även nämnas att kapitel 4 innehåller beskrivningar av relevanta konventioner och internationellt samarbete i frågor om bl.a. bevarande av biologisk mångfald. 36Prop. 1980/81:153 s. 14.

att låta bli att fiska, får länsstyrelsen förelägga honom att bedriva fisket på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötseln. Om någon annan än ägaren har fiskerätten får föreläggandet ändå riktas mot ägaren. Ansvaret för fiskevård har även kopplingar till regleringen i lagen om fiskevårdsområden; fiskevårdsområden kan bildas i syfte att samordna fisket och fiskevården och främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen .37Vid upplåtelser av fiske kan fiskevårdande villkor behöva ställas, bl.a. kopplat till minimimått och maximimått för organismer och vilka typer av redskap som får användas .38

Utredningen har övervägt att införa en bestämmelse om vem som ansvarar för fiskevård, lik den reglering som i dag förekommer inom jaktlagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning är det dock otydligt hur ansvaret är fördelat mellan staten och fiskerättsinnehavarna, detta gäller särskilt i de enskilda vattnen i sötvattensområden där det även är möjligt att fiska med stöd av frifiskerätt. Av uppgifter till utredningen framgår att det t.ex. förekommer fiskevårdsområdesföreningar i vatten där andra personer har möjlighet att fiska med stöd av frifiskerätt och där staten genom Havs- och vattenmyndigheten har möjlighet att meddela fiskevårdsföreskrifter. Fiskevårdsområdesföreningar förekommer inte endast i sötvattensområden utan även i havet enligt uppgifter som har lämnats till utredningen .39

Utredningen noterar vidare att de bestämmelser som rör fiskevård i enskilt vatten i dag utgår från att det är klarlagt vem som är fiskerättsinnehavare. I Sverige finns det dock flera så kallade outredda vatten, där ägarförhållandena är oklara, men även andra vatten där det är oklart vem som innehar fiskerätten, vilket vi har berört i kapitel 10.

Utredningen har inte fått i uppdrag att särskilt utreda frågor om ansvaret för fiskevård, och en sådan översyn hade behövt omfatta även bestämmelserna i lagstiftningen som rör fiskevårdsområden, vilket inte ingår i utredningens uppdrag. Att införa bestämmelser i den moderniserade fiskelagen som tydliggör ansvarsfördelningen har därför bedömts ligga utanför utredningens uppdrag. Enligt utredningens uppfattning kan det oklara ansvaret dock skapa problem vid tillämpningen av lagstiftningen.

37 1 § lagen om fiskevårdsområden. 38 Detta beskrivs bl.a. i SOU 2023:46 s. 206. 39 Enligt uppgift till utredningen finns det fiskevårdsområdesföreningar i Stockholms skärgård.

14.3.2. Det ska fortsatt finnas möjligheter att meddela föreskrifter om fiskevård

Förslag: Bestämmelserna om fiskevård och möjligheterna till

undantag från dessa, som redogjorts för i avsnitt 14.2.2, ska i princip oförändrade föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen, dock ska begreppsanvändningen anpassas till övriga delar av den moderniserade fiskelagen. Skrivningen om att tillstånd till kräftfiske på allmänt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland i första hand ska lämnas den som ägnar sig åt yrkesmässigt fiske ska inte föras över.

I den moderniserade fiskelagen ska det tydliggöras att bemyndigandet att meddela föreskrifter för fiskevård innefattar möjlighet att meddela föreskrifter om förbud mot att sälja, köpa eller transportera fisk, vattenlevande kräftdjur eller vattenlevande blötdjur. Regleringen ska dock anpassas till bestämmelserna i EU:s förordningar.

Vidare ska regleringen om att Havs- och vattenmyndigheten prövar tillstånd till fiske av vetenskapliga skäl enligt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

Skälen till utredningens förslag

Bestämmelserna om fiskevård bör enligt utredningens uppfattning i princip oförändrade föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen, dock ska begreppsanvändningen anpassas till övriga delar av den moderniserade fiskelagen i fråga om organismer som omfattas av lagstiftningens bestämmelser om fiske. Enligt utredningens uppfattning bör vidare begreppet kräftpest tas bort från uppräkningen i fiskevårdsbemyndigandet och ersättas av begreppet sjukdom. Eftersom det finns ett förbud mot att i nationell rätt dubbelreglera sådant som regleras i EU:s förordningar, behöver den moderniserade fiskeförordningens bestämmelser anpassas till EU:s reglering inom området. Utredningen är vidare av uppfattningen att det ska tydliggöras att bemyndigandet att meddela föreskrifter för fiskevård i den moderniserade fiskelagen innefattar möjlighet att meddela föreskrifter om förbud mot att sälja, köpa eller transportera organismer. Med anled-

ning av att regleringen i fiskeförordningen om förbud mot att sälja, köpa eller transportera okokta kräftor inom område som har förklarats kräftpestsmittat är det tydligt att bemyndigandet i fiskelagen om föreskrifter för fiskevården har tolkats omfatta sådana föreskrifter. Enligt utredningens uppfattning innebär ändringen endast ett förtydligande och inte någon materiell ändring av bestämmelsen.

Utredningen är vidare av uppfattningen att skrivningen om att tillstånd till kräftfiske på allmänt vatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland i första hand ska lämnas den som ägnar sig åt yrkesmässigt fiske ska inte föras över. Skrivningen uppfattas inte ha stöd av de nuvarande bemyndigandena i fiskelagen som utredningen har föreslagit ska föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen. Med anledning av att Havs- och vattenmyndigheten även fortsättningsvis ska få meddela föreskrifter om tillstånd för kräftfiske bedöms skrivningen inte heller behövas.

Utredningen är vidare av uppfattningen att regleringen i 2 kap. 21 § sista stycket fiskeförordningen om att Havs- och vattenmyndigheten prövar tillstånd till fiske av vetenskapliga skäl enligt EUförordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen. Det har inte framkommit skäl att ändra författningsnivå för de nuvarande bestämmelserna.

14.4. Naturvård

14.4.1. Det ska fortsatt finnas möjligheter att meddela föreskrifter om naturvårdshänsyn

Förslag: Bestämmelserna om naturvård, som redogjorts för i av-

snitt 14.2.3, ska i princip oförändrade föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har nämnt tidigare har fiskeriförvaltningen utvecklats sedan fiskelagens tillkomst. Allt större tonvikt läggs i dag på att utveckla en ekosystembaserad förvaltning (EBF), vilken ska präglas av en helhetssyn på bevarande och hållbart nyttjande av ekosystemen. EBF avser att bredda omfattningen av traditionell resursförvaltning så att

hänsyn tas till ett bredare spektrum av ekologiska, miljömässiga och mänskliga faktorer vid nyttjandet av naturresurser. Utvecklingen av EBF syftar till att skapa förvaltningssystem som ser till ekosystemet som en helhet, där all påverkan beaktas i relation till effekter på ekosystemets funktion. Detta är en skillnad gentemot den nuvarande förvaltningen, som i stora delar utgår från att förvalta bestånden var för sig och isolerat från omgivande ekosystem, se vidare i avsnitt 3.5.1.

Uppdelningen mellan fiskevård och naturvård har funnits i lagstiftningen under en lång tid och mot bakgrund av utvecklingen av förvaltningen går det enligt utredningens uppfattning att ifrågasätta denna uppdelning. Enligt nuvarande reglering kan omfattande begränsningar i fisket meddelas med stöd av bestämmelserna om fiskevård utan att någon ersättning kommer i fråga. Om begränsningarna i stället görs av naturvårdsskäl, kan dock ersättning utgå. Detta framstår vara problematiskt eftersom bemyndigandena i 19 § fiskelagen, som rör fiskevårdsskäl, och 20 § fiskelagen, som rör naturvårdsskäl, ofta tillämpas tillsammans .40Här kan utredningen konstatera att det också kan bli en skillnad beroende på om inskränkande bestämmelser införs i EU:s förordningar eller om de införs i nationell lagstiftnin g.41

Utredningen kan vidare notera att den tekniska förordningen innehåller bestämmelser om fångster av marina däggdjur, havsfåglar och marina reptiler. Medlemsstaterna får enligt artikel 11 i den ovan nämnda förordningen bl.a. införa restriktioner för fartyg som för deras flagg vad gäller användningen av vissa redskap. Sådana åtgärder ska enligt artikeln minimera och när så är möjligt eliminera fångsterna av marina däggdjur och marina reptiler som avses i bilagorna II och IV i art- och habitatdirektivet och de havsfågelarter som omfattas av fågeldirektivet, och ska vara förenliga med de mål som anges i artikel 2 i grundförordningen och vara minst lika strikta som de tekniska åtgärder som är tillämpliga enligt unionsrätten. Utredningen bedömer att sådana bestämmelser bör ses som bestämmelser som rör naturvårdshänsyn i den nationella lagstiftningen.

Utredningen har inte något särskilt uppdrag att se över bestämmelserna om naturvård och ska enligt utredningens direktiv förhålla sig till relevanta delar av det arbete som bedrivs inom ramen för

40 Att bestämmelserna ofta tillämpas tillsammans framgår av lagrådsremissen beslutad den 29 augusti 2024, s. 31. 41 Ersättning vid rådighetsinskränkningar kopplat till EU-krav behandlas i SOU 2013:59 s. 115 f.

arbetet inom Utredningen om reglering av fisket för att skydda marina skyddade områden. Det är den utredningens förslag som ligger till grund för de nyligen beslutade ändringarna i bestämmelserna om naturvårdshänsyn vid fiske. Enligt utredningens uppfattning bör de nyligen beslutade ändringarna därför i princip oförändrade föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen. Viss anpassning av begreppen ska dock göras till de som används inom den moderniserade fiskelagstiftningen ifråga om organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske.

14.5. Utsättning och flyttning av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur

Förslag: Bestämmelserna om utsättning och flyttning ska, med

beaktande av utredningens tidigare förslag om ändringar, i princip oförändrade föras över till den moderniserade fiskelagen. Även bestämmelserna om möjlighet till undantag ska föras över. Regleringen ska dock anpassas till bestämmelserna i EU:s förordningar.

14.5.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Av 28 § fiskelagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd och om villkor i övrigt för att fisk ska få sättas ut, flyttas eller odlas. Utredningen har i delbetänkandet föreslagit att paragrafen ska ändras så att det inte längre ska vara möjligt att meddela föreskrifter som rör odling. Samma ändring föreslås även i den proposition som regeringen nyligen har överlämnat till riksdagen om förbättrade förutsättningar för ett hållbart vattenbruk .42

Den ovan nämnda paragrafen kompletteras av flera bestämmelser i fiskeförordningen som finns under rubriken ”Utplantering av fisk m.m.” Här kan särskilt följande bestämmelser nämnas:

2 kap. 16 §

För att sätta ut fisk eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat eller för att anlägga och driva en fiskodling krävs tillstånd av länssty-

42Prop. 2024/25:136.

relsen, om inte något annat anges i fjärde stycket. Ett tillstånd får förenas med villkor. Tillstånd till fiskodling får beviljas för en viss tid. Tillstånd får inte beviljas för sådana fiskarter eller fiskstammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart. Om någon enligt en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende om vattenverksamhet enligt miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser är skyldig att vidta en åtgärd som avses i första stycket, krävs inte tillstånd till åtgärden. Bestämmelser om att en särskild tillståndsprövning krävs i vissa fall finns i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken. Bestämmelser om registrering och godkännande av vattenbruksanläggningar och om förflyttningar av vattenlevande djur finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”).

17 b §

Lax eller öring som har sina uppväxtområden i havet eller i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren eller Storsjön i Jämtland får sättas ut endast om den är märkt genom att dess fettfena är bortklippt.

18 §

Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om fiskodling, om flyttning av fisk till eller mellan fiskodlingar och om slakt av odlad fisk. Innan verket meddelar föreskrifter som rör frågor om påverkan på miljön i sjöar, vattendrag eller hav ska verket ge Havs- och vattenmyndigheten tillfälle att yttra sig.

18 a §

Havs- och vattenmyndigheten får meddela

1. föreskrifter om undantag från 17 b § som det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för, och

2. ytterligare föreskrifter om utsättning och flyttning av fisk i andra fall än de som avses i 18 §. Innan myndigheten meddelar föreskrifter med stöd av första stycket 2 ska myndigheten ge Jordbruksverket tillfälle att yttra sig.

Utredningen har i delbetänkandet föreslagit vissa ändringar av även dessa bestämmelser. Enligt utredningens förslag ska 18 § upphöra att gälla. Utredningen har vidare föreslagit att 2 kap. 16 och 18 a §§ ska innehålla följande reglering:

2 kap. 16 §

För att sätta ut fisk eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat krävs tillstånd av länsstyrelsen, om inte något annat anges i tredje stycket. Ett tillstånd får förenas med villkor.

Tillstånd får inte beviljas för sådana fiskarter eller fiskstammar som är olämpliga med hänsyn till vattenområdets särart. Om någon enligt en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende om vattenverksamhet enligt miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser är skyldig att vidta en åtgärd som avses i första stycket, krävs inte tillstånd till åtgärden. Bestämmelser om att en särskild tillståndsprövning krävs i vissa fall finns i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken. Bestämmelser om förflyttningar av vattenlevande djur finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 av den 9 mars 2016 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”).

2 kap. 18 a §

Havs- och vattenmyndigheten får meddela

1. föreskrifter om undantag från 17 b § som det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för, och

2. ytterligare föreskrifter om utsättning och flyttning av fisk.

Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2021:7) har meddelats med stöd av bl.a. 2 kap. 18 a § fiskeförordningen. Föreskrifterna innehåller ett flertal olika bestämmelser, bl.a. om förutsättningar för tillstånd och om undantag från 2 kap. 17 b § fiskeförordningen. Utredningen kan vidare notera att Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2019:21) om hantering av signalkräfta har utfärdats med stöd av både bestämmelser i fiskelagstiftningen och i förordningen om invasiva främmande arter .43

Av 2 kap. 21 § fiskeförordningen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om undantag från 2 kap. 16 § fiskeförordningen om fisket bedrivs på uppdrag av myndigheten.

Den ovan nämnda regleringen har koppling till straffbestämmelsen i 42 § fiskelagen, som vi behandlar i avsnitt 17.9.5.

Enligt uppgifter från utredningens experter kan det ibland uppstå problem kopplat till villkor i beslut om tillstånd om utsättning. Sådana villkor kan innehålla krav på galler i syfte att hindra spridning av utsatta organismer. Uppförandet av ett sådant galler kan dock vara att anse som vattenverksamhet, som det kan krävas tillstånd för enligt miljölagstiftningen .44

432 kap7 och 18 a §§ förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen samt 39 § 2 förordningen om invasiva främmande arter. 44 Reglering om vattenverksamhet finns i 11 kap. miljöbalken.

14.5.2. Skälen till utredningens förslag

Bestämmelserna om utsättning och flyttning av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur bör, med beaktande av utredningens förslag om ändring i delbetänkandet, föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen utan att några större ändringar görs i lagstiftningen. Eftersom det finns ett förbud mot att i nationell rätt dubbelreglera sådant som regleras i EU:s förordningar, behöver den moderniserade fiskeförordningens bestämmelser dock anpassas till EU:s reglering inom området. Även bestämmelserna om möjlighet till undantag från den nationella regleringen ska föras över.

14.6. Föreskrifter om fiskevård och naturvård ska tillämpas även vid svenskt fiske i havet utanför Sveriges ekonomiska zon

Förslag: Regleringen om att föreskrifter om fiskevård och natur-

vård ska tillämpas även vid svenskt fiske i havet utanför Sveriges ekonomiska zon ska föras över till den moderniserade fiskelagen.

14.6.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Av 24 § fiskelagen framgår att föreskrifter meddelade med stöd av 19–23 §§fiskelagen även ska tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon.

14.6.2. Skälen till utredningens förslag

Med anledning av att utredningen föreslår att bestämmelserna om bemyndiganden att meddela föreskrifter om fiskevård och naturvård ska föras över till den moderniserade fiskelagen, bör även regleringen om att dessa föreskrifter ska tillämpas vid fiske utanför Sveriges ekonomiska zon föras över. Språket ska uppdateras men ingen ändring är avsedd i sak.

15. Förslag och bedömningar om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter

15.1. Inledning

I kapitlet beskrivs utredningens närmare bedömningar och överväganden avseende bestämmelser om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Förslagen och bedömningarna i kapitlet ska läsas mot bakgrund av utredningens förslag om allmänna bemyndiganden, vilka framgår av avsnitt 8.3.2. I korthet kan nämnas att utredningen i det avsnittet har föreslagit att regeringen och berörda myndigheter ska få meddela de ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar. Utredningen har i samma avsnitt föreslagit bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket att inom sina respektive ansvarsområden meddela sådana föreskrifter. I avsnittet har utredningen även föreslagit bemyndiganden för de två myndigheterna att meddela verkställighetsföreskrifter.

15.2. Bestämmelser om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter

15.2.1. Lagen och förordningen ska innehålla bemyndiganden att meddela föreskrifter om vägning av fiskeriprodukter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla ett bemyn-

digande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheter och tillstånd

för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om vägning av fiskeriprodukter.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela sådana föreskrifter som avses i det föregående stycket.

De föreslagna bemyndigandena i lagen och förordningen motsvarar delvis bemyndigandena i nuvarande 23 a § 1 fiskelagen och 5 kap. 7 a § första stycket 1 fiskeförordningen, men avser även föreskrifter för andra aktörer än de som räknas upp i de bemyndigandena.

Bakgrunden till utredningens förslag

Den i dag gällande 23 a § 1 fiskelagen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, i fråga om vägning av fångst. I 5 kap. 7 a § första stycket 1 fiskeförordningen finns ett delvis motsvarande bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter. Bemyndigandet i förordningen avser dock även föreskrifter för vattenbruksföretag med odlingsverksamhet i havet, bestämmelsen uppfattas i den delen vara meddelad med stöd av 2 § GFP-lagen. Utredningen noterar att Havs- och vattenmyndigheten har meddelat föreskrifter om vägning med stöd av 5 kap. 7 § fiskeförordningen .1I första hand riktar sig dessa bestämmelser till förstahandsmottagarna, som i huvudsak är de som ansvarar för vägningen av fiskeriprodukter.

I förarbetena till bemyndigandet i 23 a § fiskelagen konstateras i huvudsak att kontrollförordningen och genomförandeförordningen innehåller bestämmelser om vägning av fångst som gäller direkt för berörda aktörer och behöriga myndigheter, men att bestämmelserna behöver kompletteras med närmare bestämmelser om bl.a. hur vägningen ska gå till och när vägningen ska utföras. Vidare anges i huvudsak att bestämmelserna är av teknisk karaktär och att de därför bör utformas på myndighetsniv å.2

1 Se FIFS 2004:25. 2 Se prop. 2016/17:183 s. 10.

Såsom framgår av avsnitt 7.3.4 har bestämmelserna om vägning av fiskeriprodukter i kontrollförordningen ändrats. Den ändrade kontrollförordningen innehåller – i likhet med den äldre versionen av förordningen – dels bestämmelser om vägning av fiskeriprodukter som riktar sig till medlemsstaten, dels bestämmelser om vägning av fiskeriprodukter som riktar sig direkt till befälhavare och andra aktörer. Av bestämmelserna framgår bl.a. att medlemsstaterna ska säkerställa att alla mängder fiskeriprodukter vägs per art omedelbart efter landning i en medlemsstat av vissa aktörer och med vägningssystem som är godkända av de behöriga myndigheterna, innan dessa produkter lagras, transporteras eller släpps ut på marknaden. Medlemsstaterna får enligt de reviderade bestämmelserna under vissa förutsättningar göra undantag från kravet på vägning per art omedelbart efter landning, om vägningen sker i enlighet med en provtagningsplan, en kontrollplan eller ett gemensamt kontrollprogram som antagits av kommissionen .3Enligt de äldre reglerna gäller att det är medlemsstaten och inte kommissionen som tar fram en provtagningsplan. Medlemsstaternas respektive provtagningsplaner ska dock ha godkänts av kommissionen innan de får börja tillämpas. Av de ändrade EU-bestämmelserna framgår också bl.a. att vägningen ska utföras av en aktör som ska vara en registrerad köpare, en registrerad auktionsinrättning, en producentorganisation eller någon annan fysisk eller juridisk person, inbegripet befälhavaren, som har de behöriga myndigheternas tillstånd att utföra vägningar. Vidare framgår att den aktör som utför vägningen ska ansvara för att vägningen är korrekt och att aktörer som väger fiskeriprodukter ska fylla i en vägningsjournal för varje landning. Befälhavarna ska säkerställa att alla mängder fiskeriprodukter som landas vägs av en sådan aktör .4Därutöver framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att dessa aktörer har lämplig utrustning för att utföra vägningar .5Även utpekandet av vilka som får utföra vägning, kravet på tillstånd för att få utföra vägning och bestämmelsen om att medlemsstaterna ska säkerställa att aktörerna har lämplig utrustning är nyheter i förhållande till den äldre versionen av kontrollförordningen. EU-regelverket innehåller vidare bestämmelser om bl.a. överföring och användning av vägningsjournalen. Det innehåller också bestämmelser om möjligheter för medlemsstaten

3 Se artikel 60.1 och 60.3 samt 60.10 i den ändrade kontrollförordningen. 4 Se artikel 60.4 och 5 i den ändrade kontrollförordningen. 5 Se artikel 60.6 i den ändrade kontrollförordningen.

att kräva bl.a. regelbunden inlämning av vägningsjournalen och att varje mängd fiskeriprodukter som landas i medlemsstaten vägs av eller i närvaro av dess tjänstemän innan produkterna transporteras vidare från landningsplatsen .6Kommissionen får genom genomförandeakter och delegerade akter anta närmare bestämmelser om vägnin g.7De ändrade EU-bestämmelserna om vägning av fiskeriprodukter ska börja tillämpas den 10 januari 2026, men de provtagningsplaner, kontrollplaner och gemensamma kontrollprogram som antagits med stöd av nuvarande bestämmelser får tillämpas till och med den 10 januari 202 7.8

Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår ovan innehåller den ändrade kontrollförordningen såväl bestämmelser om vägning av fiskeriprodukter som riktar sig direkt till aktörerna, som bestämmelser om vägning som riktar sig till medlemsstaterna. Vissa av bestämmelserna ställer krav på medlemsstaterna att vidta åtgärder, medan andra ger medlemsstaterna möjlighet att medge undantag eller ställa ytterligare krav i fråga om vägning. Det kan således fortsatt krävas kompletterande nationell lagstiftning för att Sverige ska kunna tillämpa de EU-bestämmelser om vägning av fiskeriprodukter som ställer krav på medlemsstaterna att vidta åtgärder. Detsamma gäller i de fall det ska gå att utnyttja möjligheterna att medge undantag eller ställa ytterligare krav i fråga om vägning. De bestämmelser som kan behövas för att komplettera EU-bestämmelserna bedöms vara detaljerade och till viss del av teknisk karaktär. Utredningen bedömer att det är lämpligt att sådana bestämmelser fortsatt kan meddelas i myndighetsföreskrifter.

För att säkerställa att samtliga aktörer, som enligt den ändrade kontrollförordningen kan utföra vägning (se artikel 60.5), ska kunna omfattas av de föreskrifter som behövs för att komplettera EU-bestämmelserna, föreslår utredningen att det ska framgå av lagen respektive förordningen att möjligheten att meddela föreskrifter om skyldigheter i fråga om vägning av fiskeriprodukter ska gälla skyldigheter för befälhavare och andra aktörer. Med aktör avses här samma som enligt definitionen i kontrollförordningen: en fysisk eller juridisk

6 Se artikel 60.7–9 i den ändrade kontrollförordningen. 7 Se vidare artikel 60a i den ändrade kontrollförordningen. 8 Se artikel 8.3 (övergångsbestämmelser) i den ändrade kontrollförordningen.

person som driver eller innehar ett företag som bedriver verksamhet som har samband med produktion, beredning, saluföring, distribution av eller detaljhandel med fiskeri- och vattenbruksprodukter i något skede .9Föreskrifterna bör på samma sätt som i dag kunna avse även befälhavare som inte är aktörer enligt den angivna definitionen. Det bör därför framgå att föreskrifterna kan gälla för såväl befälhavare som andra aktörer. Avsikten är således att de föreskrifter som meddelas med stöd av de föreslagna bemyndigandena ska få avse skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg, den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten och för andra aktörer. Utredningen uppfattar att definitionen av aktör i kontrollförordningen avser både aktörer som hanterar fiskeriprodukter från havet och aktörer som hanterar fiskeriprodukter från inlandsvatten eller sötvatten .10

Utredningen bedömer vidare att det behöver finnas kompletterande föreskrifter om bl.a. lämplig utrustning för vägningen (se artikel 60.6), samt hur vägningen ska gå till, när den ska ske och hur länge vissa prover ska sparas.

De nya kraven att den som utför vägningen ska vara en aktör som har ett vägningstillstånd och är en registrerad köpare, en registrerad auktionsinrättning, en producentorganisation eller någon annan fysisk eller juridisk person, inbegripet befälhavaren, (se artikel 60.5) innebär att föreskrifter om vägning även bör kunna avse tillstånd för och registrering av vägningsaktörer. Sådana föreskrifter bör t.ex. kunna avse återkallelse av tillstånd.

Utredningen föreslår i avsnitt 18.2.1 att Havs- och vattenmyndigheten ska vara behörig myndighet i frågor inom sitt ansvarsområde. I avsnitt 16.3.4 föreslås att Havs- och vattenmyndigheten ska ansvara för kontroll och kontrollvägledning, inklusive genomförande av landningskontrollen. Myndigheten bör enligt utredningens bedömning såsom behörig myndighet vara den myndighet som ska besluta om vägningstillstånd för vägningsaktörer.

Kommissionen har i skrivande stund ännu inte meddelat bestämmelser om att anta sådana provtagningsplaner, kontrollplaner och

9 Se definitionen av aktör i artikel 4.19 i kontrollförordningen. 10 I artikel 4.29 i grundförordningen definieras fiskeriprodukter enligt följande: ”vattenlevande organismer som erhålls genom fiskeverksamhet eller produkter som framställts därav”. I artikel 4.1 i kontrollförordningen definieras fiskeverksamhet enligt följande: ”sökande efter fisk, utsättning, utplacering, släpning och upptagning av fiskeredskap, ombordtagning av fångster, omlastning, bevarande ombord, beredning ombord, överföring, placering i bur, gödning och landning av fisk och fiskeriprodukter”.

gemensamma kontrollprogram som kan utgöra grund för undantag från huvudregeln att alla mängder fiskeriprodukter ska vägas per art direkt efter landning (se artikel 60.3 och 60.10). Det är i nuläget därför svårt att bedöma effekterna av den ändringen av bestämmelserna i kontrollförordningen. Med de föreslagna bemyndigandena bedöms det alltjämt finnas möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att meddela de föreskrifter som behövs för att sådana eventuella undantag ska kunna tillämpas.

Utredningen noterar vidare att det enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten inom EU diskuteras införande av ett generellt krav på REM-övervakning inklusive kameraövervakning av de vägningsprocedurer som omfattas av krav på provtagningsplan, kontrollplan och gemensamma kontrollprogram.

15.2.2. Lagen och förordningen ska innehålla bemyndiganden att meddela föreskrifter om skyldigheter i fråga om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla ett bemyn-

digande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om

1. sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruks-

produkter,

2. märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. information som ska följa med partier av fiskeri- eller vatten-

bruksprodukter, och

4. information och dokumentation i syfte att säkerställa spår-

barhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Av bestämmelsen ska även framgå att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela bestämmelser om undantag från spårbarhetskraven för små mängder av fiskeri- eller vattenbruksprodukter som säljs direkt till konsumenter, i enlighet med artikel 58.8 i den ändrade kontrollförordningen.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela sådana föreskrifter som avses i de föregående styckena. Av bestämmelsen i förordningen ska även framgå att Havs- och vattenmyndigheten, i arbetet med att ta fram föreskrifterna, ska inhämta information och synpunkter från Jordbruksverket och Livsmedelsverket.

De föreslagna bemyndigandena i lagen och förordningen motsvarar delvis bemyndigandena i nuvarande 23 a § 2–4 fiskelagen och 5 kap. 7 a §§ första stycket 2–4 fiskeförordningen .11I de föreslagna bemyndigandena anges uttryckligen, till skillnad från de nuvarande, att föreskrifterna får avse skyldigheter i fråga om sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter. Vidare tydliggörs i bestämmelsen i förordningen att Havs- och vattenmyndigheten, i arbetet med att ta fram föreskrifterna, ska inhämta information och synpunkter från Livsmedelsverket och Jordbruksverket. Bemyndigandena att meddela föreskrifter om undantag enligt artikel 58.8 är nya.

Bakgrunden till utredningens förslag

Nuvarande 23 a § 2–4 fiskelagen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, i fråga om

  • märkning av partier av fiskeriprodukter,
  • information som ska följa med partier av fiskeriprodukter, och
  • dokumentation av uppgifter i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeriprodukter.

I 5 kap. 7 a § fiskeförordningen finns ett delvis motsvarande bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter. Bemyndigandet i fiskeförordningen avser till skillnad från bemyndigandet i lagen även föreskrifter om skyldigheter för vattenbruksföre-

11 Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2017:14) om spårbarhet för vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter.

tag med odlingsverksamhet i havet i fråga om märkning av partier av vattenbruksprodukter, information som ska följa med partier av vattenbruksprodukter, och dokumentation av uppgifter i syfte att säkerställa spårbarhet av vattenbruksprodukter. Innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar föreskrifter om märkning, information eller dokumentation enligt paragrafen i fiskeförordningen ska myndigheten höra Jordbruksverket och Livsmedelsverket .12I 2 § GFPlagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, i fråga om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, meddela föreskrifter som får finnas som komplettering till förordningarna eller som behövs för verkställigheten av förordningarna. Sådana föreskrifter får dock inte gälla föreskrifter om frågor som avses i fiskelagen. Utredningen uppfattar att bemyndigandet i 5 kap. 7 a § fiskeförordningen har meddelats med stöd av 2 § GFP-lagen till den del det avser vattenbruksföretag med odlingsverksamhet i havet och vattenbruksprodukter. Såvitt gäller föreskrifter för aktörer som hanterar fiskeri- och vattenbruksprodukter efter landning respektive efter skörd av vattenbruksprodukter, tillämpas i dag bemyndigandet i 5 kap. 7 § fiskeförordningen. Även i denna del bedöms bemyndigandet i fiskeförordningen utgå från 2 § GFP-lagen.

I förarbetena till 23 a § fiskelagen anges i huvudsak att spårbarhet av fiskeriprodukter innebär att partier med fiskeriprodukter ska vara spårbara i alla led av produktion, bearbetning och distribution, från fångsten eller skörden till detaljhandelsskedet. Det väsentliga syftet med spårbarheten är enligt förarbetena att tillgodose konsumenternas intresse av tillförlitlig information om fångsten och dess ursprung: därför krävs enligt förarbetena att aktörerna dokumenterar information om partierna och att informationen följer med partierna i alla led, t.ex. genom märknin g.13I förarbetena konstateras vidare i huvudsak att kontrollförordningen och genomförandeförordningen innehåller förhållandevis detaljerade bestämmelser om bl.a. skyldighet att märka eller lämna information om fiskeri- och vattenbruksprodukter, och till viss del tydliga förpliktelser för de ekonomiska aktörerna, men att det ändå behövs kompletterande nationella regler. Vidare påpekas att medlemsstaterna får föreskriva om undantag från förpliktelserna. I förarbetena anges därtill i huvudsak att bestämmelser om

125 kap. 7 a § fiskeförordningen. 13Prop. 2016/17:183 s. 26.

spårbarhetssystem och om skyldighet att märka och lämna information om fiskeri- och vattenbruksprodukter är av teknisk karaktär och att sådana regler därför bör tas fram på myndighetsnivå. I förarbetena förs även en diskussion om likheterna mellan den då befintliga 22 § fiskelagen och den då föreslagna 23 a § samma lag. Regeringen konstaterar därvid att de båda bemyndigandena tar sikte på olika förhållanden och att de i vart fall delvis har olika syften. Bemyndigandet i 22 § avser enligt förarbetena föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter till myndigheter om olika förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken .14

Detaljerade bestämmelser om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter finns i dag framför allt i kontrollförordningen och genomförandeförordningen, samt i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifte r15. Spårbarhetsbestämmelserna i kontrollförordningen är avsedda att säkerställa spårbarhet i hela produktions- och saluföringskedjan, bl.a. för att möjliggöra kontroll och skydda konsumenternas intressen. I ingressen till kontrollförordningen anges bl.a. följande.

För att kontrollsystemet ska bli heltäckande bör ett sådant system omfatta hela produktions- och saluföringskedjan. Det bör innehålla ett sammanhängande spårbarhetssystem som kompletterar bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet […] och en förbättrad kontroll över producentorganisationerna. Systemet bör också skydda konsumenternas intressen genom att ge information om handelsbeteckningar, produktionsmetod och fångstområde i alla skeden av saluföringen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2065/2001 av den 22 oktober 2001 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 104/2000 beträffande konsumentinformation inom sektorn för fiskeri- och vattenbruksprodukter […]. Det bör säkerställa övervakningen av producentorganisationer i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 2508/2000 av den 15 november 2000 om tillämp-

14 Se vidare prop. 2016/17:183 s. 11 ff. 15 Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2017:14) om spårbarhet för vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter gäller som komplettering till och för verkställighet av kontrollförordningen och genomförandeförordningen. Föreskrifterna innehåller bestämmelser om bl.a. registrering av spårbarhetsaktörer, uppgiftslämnande, märkning och tillhandahållande av information som åtföljer partier, samt intern spårbarhet. Myndigheten genomförde under åren 2022–2023 en översyn av spårbarhetssystemet på uppdrag av regeringen. Som en följd av översynen ändrade myndigheterna dessa föreskrifter.

ningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 104/2000 beträffande operativa program i fiskerisektorn […] .16

I artikel 58 och 56a i den ändrade kontrollförordningen finns sådana krav på spårbarhet som gäller utöver de generella krav på spårbarhet avseende livsmedel som framgår av EU:s livsmedelslagstiftning .17,18I ingressen till ändringsförordningen konstateras i huvudsak att det i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 931/201 119, i linje med spårbarhetskriterierna i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/200 220, fastställs vissa regler om spårbarhet för den särskilda sektorn för livsmedel av animaliskt ursprung, nämligen att en särskild uppsättning information måste registreras av aktörerna, göras tillgänglig för behöriga myndigheter på begäran och överföras till den aktör till vilken fiskeri- eller vattenbruksprodukten levereras .21I ingressen anges vidare följande.

Spårbarheten är viktig inte bara av livsmedelssäkerhetsskäl men också för att möjliggöra kontroll och säkerställa skyddet av konsumenternas intressen, bekämpa IUU-fiske och bidra till att säkerställa rättvis konkurrens. (57) Det är därför lämpligt att bygga vidare på de redan befintliga reglerna om spårbarhet i artikel 18 i förordning (EG) nr 178/2002 och i genomförandeförordning (EU) nr 931/2011. En särskild uppsättning information om fiskeri och vattenbruksprodukter bör registreras av aktörerna, göras tillgänglig för behöriga myndigheter på begäran och överföras till den aktör till vilken fiskeri- och vattenbruksprodukterna leverera s.22

16 Se punkten 28 i ingressen till kontrollförordningen. 17 Av artikel 58.1 framgår att aktörerna, utan att det påverkar tillämpningen av de spårbarhetskrav som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, ska dela in fiskeri- och vattenbruksprodukter i partier och produkterna ska vara spårbara i alla led av produktion, beredning och distribution, från fångst eller skörd till detaljhandelsledet. 18 Av artikel 58.13 framgår att artikel 58 inte ska tillämpas på fiskar, kräftdjur, blötdjur eller alger för prydnadsändamål. 19 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 931/2011 av den 19 september 2011 om de spårbarhetskrav som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/ 2002 för livsmedel av animaliskt ursprung. 20 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. 21 Se punkten 56 i ingressen till ändringsförordningen. 22 Se punkterna 56 och 57 i ingressen till ändringsförordningen.

Av artikel 58 i den ändrade kontrollförordningen följer att aktöre r23ska dela in fiskeri- och vattenbruksprodukter i partie r24och att produkterna ska vara spårbara i alla led av produktion, beredning och distribution, från fångst eller skörd till detaljhandelsledet. Vidare framgår att partier med fiskeri- eller vattenbruksprodukter som tillhandahålls på marknaden eller förväntas tillhandahållas på marknaden ska vara märkta på ett lämpligt sätt för att garantera varje partis spårbarhet .25Medlemsstaterna ska enligt samma artikel kontrollera att aktörerna förfogar över system och förfaranden för att identifiera alla aktörer som levererat dem partier av fiskeri- och vattenbruksprodukter och till vilka de har levererat de produkterna. På begäran ska de behöriga myndigheterna få tillgång till den informationen .26I artikeln förtecknas vidare olika krav på minimiuppsättning av information som ska åtfölja partier av vissa fiskeri- eller vattenbruksprodukter .27

Såsom utredningen har beskrivit i avsnitt 7.3.4 gäller spårbarhetskraven i kontrollförordningen, på grund av undantagsbestämmelser i genomförandeförordningen, sedan tidigare enbart fiskeri- och vattenbruksprodukter som har odlats eller fångats i havet och som inte har importerats till EU .28Med hänsyn tagen till revideringen av EU-bestämmelserna, och hur de nya befogenheterna för kommissionen har utformats, uppfattar utredningen att dessa undantag i genomförandeförordningen kommer att upphävas av kommissionen. De nya befogenheterna omfattar nämligen inte möjlighet att reglera vilka produkter som ska omfattas eller undantas från spårbarhets-

23 Med aktör avses enligt artikel 4.19 i kontrollförordningen en fysisk eller juridisk person som driver eller innehar ett företag som bedriver verksamhet som har samband med produktion, beredning, saluföring, distribution av eller detaljhandel med fiskeri- och vattenbruksprodukter i något skede. 24 Med parti avses enligt artikel 4.20 i den ändrade kontrollförordningen en viss mängd enheter av fiskeri- eller vattenbruksprodukter. 25 Se artikel 58.1–2 i den ändrade kontrollförordningen. 26 Se artikel 58.3 i den ändrade kontrollförordningen. 27 De olika kraven gäller partier med fiskeri- eller vattenbruksprodukter som omfattas av kapitel 3 (fisk samt kräftdjur, blötdjur och andra ryggradslösa vattendjur), nummer 1604 och 1605 i kapitel 16 (fisk, beredd eller konserverad; kaviar och kaviarersättning som framställts av fiskrom respektive kräftdjur, blötdjur och andra ryggradslösa vattendjur beredda eller konserverade) och undernummer 1212 21 i kapitel 12 (tång och andra alger lämpliga som livsmedel) i Kombinerade nomenklaturen. 28 I artikel 67.11 i genomförandeförordningen anges följande. Den information som anges i artikel 58.5 leden a–f i kontrollförordningen ska inte gälla för

a) importerade fiskeri- och vattenbruksprodukter som inte omfattas av tillämpningsområdet för fångstintyget enligt artikel 12.5 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 (2),

b) fiskeri- och vattenbruksprodukter som fångas eller odlas i sötvatten, och

c) prydnadsfiskar, samt skaldjur och blötdjur för akvarier.

kravet. Även fiskeri- och vattenbruksprodukter som har odlats i sötvatten eller i landbaserade odlingar, eller som fångats i sötvatten, och produkter som har importerats till unionen utan fångstintyg kommer därför att omfattas av kraven. En annan nyhet i EU-regelverket är att aktörerna i alla led av produktion, beredning och distribution, från fångst eller skörd till detaljhandelsledet, för varje parti av vissa fiskeri- eller vattenbruksprodukter (fisk samt kräftdjur, blötdjur och andra ryggradslösa vattendjur) ska säkerställa att den information som ska åtfölja produkterna görs tillgänglig digitalt för den aktör till vilken fiskeri- eller vattenbruksprodukten har levererats, och på begäran, för de behöriga myndigheterna .29Det kravet ska tilllämpas från och med den 10 januari 2026. Kommissionen ska genomföra en studie gällande spårbarhetskrav för vissa andra produkter (fisk som är beredd eller konserverad, samt alger som är lämpliga som livsmedel) och användning av digitala system för sådan spårbarhet, och baserat på den studien ta fram delegerade akter som kompletterar de befintliga spårbarhetskraven och som ska börja tillämpas den 10 januari 20 29.30

I utredningens direktiv nämns att regeringen har gett Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att i samråd med Livsmedelsverket, och i dialog med berörda aktörer, analysera och föreslå förbättringar när det gäller det svenska spårbarhetssystemet. Myndigheten redovisade det uppdraget år 202 331och utredningen noterar att Havs- och vattenmyndigheten har lämnat en hemställan till regeringen om lagändringar när det gäller ansvaret för kontroll av spårbarheten avseende vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter .32

29 Se artikel 58.6.b) i den ändrade kontrollförordningen. 30 Se artikel 58 i den ändrade kontrollförordningen. 31 Havs- och vattenmyndigheten (2023-2). Redovisning av uppdrag att analysera och förbättra det svenska spårbarhetssystemet för vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter. 32 Havs- och vattenmyndigheten (2024). Förslag om lag- och förordningsändringar för att förbättra det svenska spårbarhetssystemet för vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Skälen till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndigheten redovisning av uppdraget om spårbarhet

Utredningen har inte något särskilt uppdrag när det gäller Havs- och vattenmyndighetens uppdrag rörande spårbarhet respektive redovisning av uppdraget. Utredningen kan även konstatera att det för närvarande pågår en översyn av kontrollorganisationen i livsmedelskedjan och att det nyligen har lämnats över ett betänkande till regeringen i fr ågan.33Utredningen lämnar i kapitel 16 förslag vad gäller fördelningen av ansvaret för kontroll avseende fiskeri- och vattenbruksprodukter. Vi lämnar dock mot ovan angiven bakgrund inga förslag till ändringar vad gäller ansvaret för kontrollen av spårbarheten av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Nuvarande bestämmelser bör inte överföras till den moderniserade fiskelagstiftningen utan ändring

Som angetts ovan bedömer utredningen att de ändrade EU-bestämmelserna om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter innebär att vissa aktörer som tidigare, på grund av bestämmelser i genomförandeförordningen undantagits från spårbarhetskrav, kommer att omfattas av spårbarhetskraven i den ändrade kontrollförordningen. Bemyndigandet i 23 a § fiskelagen omfattar inte föreskrifter om skyldigheter för aktörer som hanterar vattenbruksprodukter eller aktörer som importerar fiskeri- eller vattenbruksprodukter till EU. Bemyndigandet i 5 kap. 7 a § fiskeförordningen omfattar, till skillnad från bemyndigandet i fiskelagen, även föreskrifter om skyldigheter för vattenbruksföretag med odlingsverksamhet i havet i fråga om märkning av partier av vattenbruksprodukter, information som ska följa med partier av vattenbruksprodukter, och dokumentation av uppgifter i syfte att säkerställa spårbarhet av vattenbruksprodukter. Bemyndigandet i 5 kap. 7 a § fiskeförordningen omfattar dock inte heller aktörer som importerar fiskeri- eller vattenbruksprodukter. Utredningen uppfattar att bemyndigandet i 5 kap. 7 a § fiskeförordningen har meddelats med stöd av 2 § GFP-lagen till den del det avser vattenbruksföretag med odlingsverksamhet i havet och

33 Se SOU 2025:64.

vattenbruksprodukter. Utredningen uppfattar vidare att nuvarande föreskrifter om aktörer som importerar fiskeri- eller vattenbruksprodukt er34har beslutats med stöd av bemyndigandet i 5 kap. 7 § fiskeförordningen, med utgångspunkt i 2 § GFP-lagen. Såsom beskrivs i avsnitt 8.3.2 bedömer utredningen att det relativt breda bemyndigandena i 2 § GFP-lagen respektive 5 kap. 7 § första stycket fiskeförordningen inte bör överföras till den moderniserade fiskelagstiftningen utan ersättas av mer specificerade bemyndiganden. Eftersom genomförandeförordningens undantag för de som bedriver vattenbruksföretag med odlingsverksamhet i sötvatten eller landbaserad odling bedöms komma att försvinna, föreslås vidare att avgränsningen i 5 kap. 7 a § fiskeförordningen till odlingsverksamhet i

havet, inte överförs till den nya bestämmelsen i den moderniserade

fiskeförordningen.

Förslag till ändringar av nuvarande bestämmelser

Utredningen föreslår att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om

1. sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

2. märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. information som ska följa med partier av fiskeri- eller vatten-

bruksprodukter, och

4. information och dokumentation i syfte att säkerställa spårbarhet

av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Av den moderniserade fiskelagstiftningen bör även framgå att Havs- och vattenmyndigheten får meddela bestämmelser om undantag från spårbarhetskraven för små mängder av fiskeri- och vattenbruksprodukter som säljs direkt till konsumenter, i enlighet med artikel 58.8 i den ändrade kontrollförordningen.

Havs- och vattenmyndigheten bör i arbetet med att ta fram föreskrifter enligt ovan inhämta information och synpunkter från Livsmedelsverket och Jordbruksverket.

34 Se HVMFS 2017:14.

På samma sätt som när det gäller förslaget om vägning i avsnitt 15.2.1 avses med aktör samma som enligt definitionen i kontrollförordningen: en fysisk eller juridisk person som driver eller innehar ett företag som bedriver verksamhet som har samband med produktion, beredning, saluföring, distribution av eller detaljhandel med fiskeri- och vattenbruksprodukter i något skede. Utredningen uppfattar att en aktör enligt kontrollförordningens definition kan bedriva verksamhet i havet, i sötvattensområden, eller i landbaserade odlingar med salt- eller sötvatten. Föreskrifterna bör i likhet med i dag även kunna avse även befälhavare som inte är aktörer enligt den angivna definitionen, det bör därför framgå att föreskrifterna kan gälla för såväl befälhavare som andra aktörer. Föreskrifterna bör alltså kunna avse skyldigheter för befälhavare på fiskefartyg, den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens, den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, och andra aktörer.

De föreslagna bestämmelserna bör kunna tillämpas för att meddela föreskrifter om skyldigheter i fråga om såväl fiskeri- som vattenbruksprodukter. I bestämmelserna omnämns därför uttryckligen både fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Skälet till den föreslagna nya punkten 1 är att möjliggöra detaljerade kompletterande bestämmelser för tillämpningen av artikel 56a i den ändrade kontrollförordningen om sammansättning av partier med vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter. I artikel 56a.3 och 56a.4 finns undantagsbestämmelser för vissa fiskeriprodukter från fångstfartyg, dvs. från havet.

Punkten 2 föreslås eftersom EU:s märkningsbestämmelser inte är heltäckande. De fastställer t.ex. inte förfarandet vid märkning vid transporter i bulk av levande fisk. Havs- och vattenmyndigheten har därför infört särskilda föreskrifter om hur EU:s märkningskrav ska hanteras i sådana situationer .35

Punkten 3 behövs bl.a. för föreskrifter om lättnader när det gäller på vilket sätt uppgifter ska lämnas. Vissa uppgifter om ett parti behöver exempelvis i dag inte lämnas separat om samma uppgifter framgår av koder i partiets identifikationsnummer .36

Information och dokumentation enligt punkten 4 bör enligt utredningen kunna avse såväl uppgifter om interna spårbarhetshändelser som inte åtföljer leveranser, men som behöver vara åtkomliga för

35 Se 9 § 5 HVMFS 2017:14. 36 Se bilagan till HVMFS 2017:14.

myndigheten på begäran, som uppgifter om förfaranden som används för att upprätthålla en intern spårbarhet.

I Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter finns i dag en bestämmelse om undantag från spårbarhetskraven vid direktförsäljning från unionsfiskefartyg i enlighet med artikel 58.8 i kontrollförordninge n37. Av den ändrade artikel 58.8 framgår att undantag från kraven i artikel 58 under vissa förutsättningar får medges för försäljning av fiskeriprodukter och vattenbruksprodukter direkt till konsumenter. Myndigheten bör med stöd av det föreslagna bemyndigandet i förordningen fortsatt kunna föreskriva om sådana undantag.

Utredningen bedömer att Havs- och vattenmyndigheten i sin föreslagna roll som behörig myndighet och övergripande ansvarig för kontrollen, fortsatt bör vara den myndighet som ansvarar för att meddela föreskrifterna. Det finns likheter mellan de krav på spårbarhet som framgår av EU:s livsmedelslagstiftning och EU:s bestämmelser om fiskerikontroll. EU-bestämmelserna om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter har även kopplingar till bestämmelserna om marknadsreglering. Havs- och vattenmyndigheten bör mot den bakgrunden inhämta information och synpunkter från Livsmedelsverket och Jordbruksverket i arbetet med att ta fram föreskrifterna.

15.2.3. Lagen och förordningen ska innehålla bemyndiganden att meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet vid hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla ett bemyn-

digande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, i fråga om annan verksamhet än fiske, meddela föreskrifter om att en näringsidkare som befattar sig med fiskeri- eller vattenbruksprodukter som omfattas av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för

fångsten, omlastning, landning, försäljning,

2. inköp, import, export, och

3. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förord-

ningarna.

37 Se 11 § HVMFS 2017:14.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla ett bemyndigande för Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten att, inom sina verksamhetsområden, meddela sådana föreskrifter.

Den föreslagna bestämmelsen i den moderniserade fiskelagen motsvarar nuvarande 3 § GFP-lagen. Den föreslagna bestämmelsen i den moderniserade fiskeförordningen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 kap. 1 § tredje stycket fiskeförordningen, men avser till skillnad från den nuvarande bestämmelsen även näringsidkare som befattar sig med vattenbruksprodukter som omfattas av EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 3 § GFP-lagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att, i fråga om annan verksamhet än fiske, meddela föreskrifter om att en näringsidkare som befattar sig med fiskeri- och vattenbruksprodukter som omfattas av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för

fångsten, omlastning, landning, inköp, försäljning, import och export, och

2. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förord-

ningarna.

När GFP-lagen infördes avsåg bemyndigandet i 3 § näringsidkare som fiskar eller på annat sätt tar befattning med fisk eller fiskprodukter som omfattas av EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Av förarbetena framgår att bemyndigandet togs in i lagen för att åstadkomma en samlad reglering av uppgiftsskyldigheten enligt EG:s förordningar på fiskeområdet .38Som en följd av att alla nationella föreskrifter om fisket sedermera samlades i fiskelagen ändrades bemyndigandet i GFP-lagen på så sätt att det inte

38 Se vidare prop. 1994/95:75 s. 43.

längre omfattar uppgiftsskyldighet för sådan verksamhet som utgör yrkesmässigt fisk e.39

Av förarbetena till den nuvarande lydelsen av 3 § GFP-lagen framgår att termerna fiske och fiskprodukter ersattes med termerna fiskeri- och vattenbruksprodukter i syfte att anpassa bestämmelsen till de uttryck som används i EU-rätten .40

I 5 kap. 1 § tredje stycket fiskeförordningen bemyndigas Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten att, för annan verksamhet än sådant fiske som avses i första stycket samma paragr af41och inom sina verksamhetsområden, meddela föreskrifter om att näringsidkare som befattar sig med fiskeriprodukter som omfattas av EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för

fångsten, omlastning, landning, försäljning,

2. inköp, import, export, och

3. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förord-

ningarna.

Utredningen har i avsnitt 5.5.3 beskrivit EU:s bestämmelser om kontroll av saluföringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter, inklusive spårbarhet, och i avsnitt 7.3.4 finns en översiktlig beskrivning av de reviderade spårbarhetsbestämmelserna. I kapitel 7 finns vidare en beskrivning av de utökade kraven på elektronisk rapportering för bl.a. aktörer i leden efter landning. Utredningen har vidare i avsnitt 5.5.4 redogjort för EU:s fångstcertifieringssystem för import och export av fiskeriprodukter. I avsnitt 7.4 beskrivs därtill att revideringen av IUU-förordningen bl.a. innebär att det ska inrättas ett digitalt fångstcertifieringssystem (Catch) och att bestämmelserna om fångstdokumentation till viss del ändras.

39 Se prop. 1995/96:8 s. 26. 40 Se vidare författningskommentaren till 1 § och 3 § GFP-lagen i prop. 2015/16:118 s. 40. 41 I 5 kap. 1 § första stycket fiskeförordningen anges: Befälhavaren på ett fiskefartyg, den som innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens enligt 30 § fiskelagen (1993:787) och den som, utan stöd av sådan licens, fiskar för att sälja fångsten i sådan omfattning och med sådan varaktighet att det är att anse som näringsverksamhet, är skyldig att lämna de uppgifter om fisket som krävs enligt föreskrifter som Havs- och vattenmyndigheten meddelat med stöd av denna paragraf.

Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår av kapitel 5 och 7 innehåller såväl de äldre som de reviderade EU-bestämmelserna om fiskerikontroll krav på rapportering och annan uppgiftsskyldighet för olika aktörer.

Enligt utredningens bedömning behövs det ett bemyndigande motsvarande nuvarande 3 § GFP-lagen i den moderniserade fiskelagen. Detta för att utgöra stöd för myndighetsföreskrifter som kompletterar EU-bestämmelserna om bl.a. kontroll av saluföringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter inklusive spårbarhet och kontroll enligt IUU-förordningen.

Den ändrade kontrollförordningens bestämmelser om krav på spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter gäller såväl de som bedriver fiske eller vattenbruk, som aktörer som hanterar fiskeri- och vattenbruksprodukter i ett senare skede .42Det finns därför behov av kompletterande nationella bestämmelser om uppgiftsskyldighet som täcker hela leveranskedjan. Utredningen har i avsnitt 11.14.3 föreslagit ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om uppgiftsskyldighet. Bemyndigandet, som bl.a. avser föreskrifter om uppgiftsskyldighet i fråga om spårbarhet, riktar sig till aktörer som hanterar fiskeriprodukter fram till landning. Det bemyndigandet behöver kompletteras med ett bemyndigande som avser uppgiftsskyldighet för aktörer som bedriver vattenbruk och för aktörer som hanterar fiskeriprodukter i senare led av leveranskedjan

Såsom framgår ovan innehåller såväl de äldre som de reviderade EU-bestämmelserna om fiskerikontroll även i övrigt krav på aktörer i ledet efter landning att lämna vissa uppgifter. Här kan noteras att de utökade EU-kraven på elektronisk rapportering för sådana aktörer bl.a. innebär krav på elektronisk registrering av information i avräkningsnotor ,43elektronisk rapportering av information om lagring av fiskeriprodukte r44och elektronisk överföring av transportdokument till de behöriga myndigheterna innan en transport av fiskeriprodukter före första försäljning påbörj as45.

Utredningen noterar vidare att Jordbruksverket, med stöd av 5 kap. 1 § och 6 kap. 8 §fiskeförordningen, har meddelat föreskrifter

42 Se artikel 58 och artikel 4.19 i den ändrade kontrollförordningen. 43 Se artikel 62, 64 och 65 i den ändrade kontrollförordningen. 44 Se artikel 66 i den ändrade kontrollförordningen. 45 Se artikel 68 i den ändrade kontrollförordningen.

om insamling av uppgifter inom vattenbruket och beredningsindustrin .46

Utredningen bedömer mot denna bakgrund att det nuvarande bemyndigandet i 5 kap. 1 § tredje stycket 1 fiskeförordningen fortsatt behövs och därtill även är relevant i förhållande till de ändrade EU-bestämmelserna. Bemyndigandet bör därför överföras till den moderniserade fiskeförordningen. I den nya bestämmelsen bör det dock framgå att bemyndigandet avser uppgiftsskyldighet för näringsidkare som befattar sig med såväl fiskeriprodukter som vattenbruks-

produkter som omfattas av EU:s förordningar om den gemensamma

fiskeripolitiken.

De nya bestämmelserna i IUU-förordningen avseende Catch finns i artikel 12a–12e och artikel 54a–54b. I artikel 16 finns följdändringar med anledning av de nya artikel 12a–12e. Av den ändrade artikel 14 framgår att det vid import av fiskeriprodukter i vissa fall kommer att krävas ett beredningsintyg från bearbetningsanläggningen i det tredjeland där produkten bearbetats. Enligt den äldre versionen av artikel 14 krävs ett sådant intyg enbart om beredningen skett i ett annat tredje land än flaggstaten. Utredningen uppfattar att bemyndigandet i nuvarande 5 kap. 1 § tredjes stycket 2 fiskeförordningen är ändamålsenligt utformat även med beaktande av de reviderade bestämmelserna i IUU-förordningen. Bemyndigandet bör därför överföras till den moderniserade fiskeförordningen.

46 Se Statens jordbruksverks föreskrifter om insamling av uppgifter inom vattenbruket och beredningsindustrin (SJFS 2011:32). Föreskrifterna avser insamling av vissa uppgifter enligt förordning (EG) nr 199/2008 om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitiken och andra uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

15.3. Särskilda bestämmelser om marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter

15.3.1. Lagstiftningen ska innehålla bemyndiganden att meddela föreskrifter om marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, i frågor som avser

1. erkännande av producentorganisationer,

branschorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer samt återkallelse av ett sådant erkännande,

2. godkännande av producentorganisationers produktions- och

saluföringsplaner, och

3. import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Jordbruksverket får meddela sådana föreskrifter som avses i det direkt föregående stycket. Havs- och vattenmyndigheten ska enligt samma bestämmelse ges tillfälle att yttra sig innan Jordbruksverket meddelar föreskrifterna.

Den föreslagna bestämmelsen i lagen är ny. Den föreslagna bestämmelsen i förordningen motsvarar nuvarande 3 kap. 3 § fiskeförordningen. Den föreslagna bestämmelsen innehåller vidare, till skillnad från den nuvarande bestämmelsen, inte ett bemyndigande om verkställighetsföreskrifter.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 3 kap. fiskeförordningen finns bestämmelser om marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter. Enligt 3 § första stycket får Jordbruksverket meddela föreskrifter som kompletterar EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och de före-

skrifter som behövs för verkställigheten av sådana förordningar, i frågor som avser

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer

och sammanslutningar av producentorganisationer samt återkallelse av ett sådant erkännande,

2. godkännande av producentorganisationers produktions- och salu-

föringsplaner, och

3. import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Utredningen uppfattar att paragrafen är meddelad med stöd av 2 § GFP-lagen .47

Jordbruksverket har meddelat föreskrifter om producentorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer inom fiskeri- och vattenbruksnäringen och om branschorganisationer inom fiskeri- och vattenbruksnäringen med stöd av 3 kap. 3 § 1–2 fiskeförordningen .48

Före införandet av GFP-lagen år 1995 fanns bestämmelser som rörde fiskerinäringen i huvudsak i fiskelagen (1993:787) och i lagen (1993:649) om marknadsreglering på fiskets område. Lagen om marknadsreglering på fiskets område innebar en anpassning till EG:s marknadsreglering. I lagen reglerades villkoren för försäljning av fisk, producentorganisationernas verksamhet samt orienterings- och återtagspriser. Bestämmelserna i EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken kom att ersätta en stor del av den tidigare svenska regleringen om fiskenäringen. GFP-lagen infördes i syfte att ge stöd för kompletterade bestämmelser till EU-reglerna. Genom införandet av GFP-lagen upphävdes lagen om marknadsreglering på fiskets område .49Av propositionen om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen framgår att de viktigaste beståndsdelarna i EG:s marknadspolitik på fiskets område ansågs vara

”

47 2 § GFP-lagen ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att i fråga om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken meddela föreskrifter som får finnas som komplettering till förordningarna eller som behövs för verkställigheten av förordningarna. Bemyndigandet gäller dock inte föreskrifter om frågor som avses i fiskelagen. Av 1 § GFP-lagen framgår att med EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken avses i lagen bl.a. EU:s förordningar om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. 48 Statens jordbruksverks föreskrifter om producentorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer inom fiskeri- och vattenbruksnäringen SJVFS 2024:13 och Statens jordbruksverks föreskrifter om branschorganisationer inom fiskeri- och vattenbruksnäringen SJVFS 2015:4. 49 Se prop. 1994/95:75 s. 11 och 39.

… överskottsregleringen, som hanteras med hjälp av s.k. orienterings- och återtagspriser, fiskarägda men statligt erkända producentorganisationer, vilka svarar för överskottshanteringen, samt en importreglering, som hanteras genom s.k. referenspriser”.

I propositionen anges vidare i huvudsak att marknadspolitiken också innehåller regler om gemensamma marknadsföringsnormer avseende kvalitet, storlek, vikt, förpackning, presentation och märknin g.50

Förordningen om den gemensamma marknadsordningen innehåller bestämmelser om marknadsreglering på fiskets områd e.51Den gemensamma marknadsordningen utgör ett ramverk med bestämmelser om näringslivsorganisationer, handelsnormer, konsumentinformation, konkurrensregler och marknadsinformation .52

Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår ovan uppfattar utredningen att nuvarande 3 kap. 3 § fiskeförordningen är meddelad med stöd av 2 § GFP-lagen. Utredningen har i avsnitt 8.3.2 föreslagit att 2 § GFP-lagen inte ska överföras till den moderniserade fiskelagen utan ersättas av mer preciserade bemyndiganden.

Jordbruksverket har meddelat föreskrifter med stöd av 3 kap. 3 § 1–2 fiskeförordningen. Utredningen bedömer att det fortsatt kommer att behövas bestämmelser som kompletterar EU:s förordningar i fråga om sådan marknadsreglering.

Den moderniserade fiskelagen bör mot denna bakgrund innehålla ett bemyndigande som möjliggör för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, i frågor om

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer

och sammanslutningar av producentorganisationer samt återkallelse av ett sådant erkännande,

50 Se prop. 1994/95:19, s. 314–315. 51 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000. 52 Av artikel 2 framgår att den gemensamma marknadsordningen ska gälla för de fiskeri- och vattenbruksprodukter som förtecknas i en bilaga till förordningen och som saluförs i unionen.

2. godkännande av producentorganisationers produktions- och

saluföringsplaner, och

3. import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Mot denna bakgrund bör innehållet i 3 kap. 3 § fiskeförordningen överföras till den moderniserade fiskeförordningen.

15.3.2. Jordbruksverket ska pröva vissa frågor rörande marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Jordbruksverket prövar frågor om

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisa-

tioner och sammanslutningar av producentorganisationer,

2. återkallelse av ett sådant erkännande som avses i 1,

3. godkännande av producentorganisationers produktions- och

saluföringsplaner, och

4. fastställande av utlösande priser.

Av bestämmelsen ska det framgå att Havs- och vattenmyndigheten ska ges tillfälle att yttra sig innan Jordbruksverket fattar beslut i frågorna.

Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt nuvarande 3 kap. 2 § fiskeförordningen prövar Jordbruksverket frågor om

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer

och sammanslutningar av producentorganisationer,

2. återkallelse av ett sådant erkännande som avses i 1,

3. godkännande av producentorganisationers produktions- och

saluföringsplaner, samt

4. fastställande av utlösande priser.

Av paragrafen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten ska ges tillfälle att yttra sig innan Jordbruksverket fattar beslut i frågorna.

Utredningen uppfattar att bemyndigandet är meddelat med stöd av regeringens restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår i avsnitt 18.2.2 att Jordbruksverket ska vara behörig myndighet inom sitt ansvarsområde. Jordbruksverket bör mot den bakgrunden fortsatt vara den myndighet som prövar sådana frågor som framgår av nuvarande 3 kap. 2 § fiskeförordningen.

15.4. Lagen och förordningen ska innehålla bestämmelser om undantag från toleransmarginalen vid vägning i förtecknade hamnar

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att den aktör som ansvarar för vägning enligt artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen ska se till att kraven på ett elektroniskt fjärrövervakningssystem med övervakningskameror (CCTV) enligt artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a) uppfylls.

Lagen ska även innehålla en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen enligt artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen och om tillämpning av de krav som framgår av kommissionens genomförandeförordning om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a). Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter.

Bestämmelserna är nya.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 7.3.3 kortfattat redogjort för de ändrade EU-bestämmelserna om toleransmarginalen. I artikel 14.3–14.6 i den ändrade kontrollförordningen anges följande.

1. Vid jämförelse med de mängder som landats eller med resultatet av en inspektion, ska den tillåtna toleransmarginalen för den i fiskeloggboken registrerade uppskattningen av de mängder i kilogram fisk som behålls ombord vara 10 procent per art. För arter som behålls ombord och vars mängd inte överstiger 100 kg motsvarande levandevikt ska den tillåtna toleransmarginalen vara 20 procent per art.

2. Genom undantag från punkt 3 ska vid fisken som avses i artikel 15.1 a första och tredje strecksatserna i förordning (EU) nr 1380/2013 följande toleransmarginaler tillämpas på arter som landas osorterade och, när det gäller snörpvadsfisken efter tropisk tonfisk, på arter som landas osorterade:

a) Vid landningar i förtecknade hamnar och med förbehåll för ytterligare villkor för landning och vägning av fångster för att säkerställa en korrekt fångstrapportering:

i) För arter som utgör 2 procent eller mer i kilogram levande vikt av alla arter som landats ska den tillåtna toleransmarginalen vid uppskattningar som registrerats i fiskeloggboken av de mängder i kilogram av fisk som behållits ombord vara 10 procent av den totala mängden av alla arter som registrerats i fiskeloggboken per art. ii) För arter som utgör mindre än 2 procent i kilogram levande vikt av alla arter som landats ska den tillåtna toleransmarginalen vid uppskattningar som registrerats i fiskeloggboken av de mängder i kilogram av fisk som behållits ombord vara det högsta av 200 kg eller 0,5 procent av den totala mängden av alla arter som registrerats i fiskeloggboken per art. I varje fall ska för den totala mängden av alla arter den tillåtna toleransmarginalen vid uppskattningar som registrerats i fiskeloggboken av de totala mängder i kilogram av fisk som behållits ombord vara 10 procent av den totala mängden av alla arter som registrerats i fiskeloggboken, utöver vad som anges i bestämmelserna i leden i och ii. Villkoren för landning och vägning ska omfatta skyddsåtgärder som möjliggör en korrekt rapportering av fångsterna, såsom deltagande av ackrediterade oberoende tredje parter eller särskilda krav för provtagning och vägning. Dessa villkor ska omfatta nödvändig kontroll av, och samarbete med, de relevanta behöriga myndigheterna i det berörda landet.

b) Vid andra landningar än dem som avses i led a:

i) För arter som utgör 2 procent eller mer i kilogram levande vikt av alla arter som landats ska den tillåtna toleransmarginalen vid uppskattningar som registrerats i fiskeloggboken av de mängder i kilogram av fisk som behållits ombord vara 10 procent per art. ii) För arter som utgör mindre än 2 procent i kilogram levande vikt av alla arter som landats ska den tillåtna toleransmarginalen vid uppskattningar som registrerats i fiskeloggboken av de mängder i kilogram av

fisk som behållits ombord vara det högsta av 200 kg eller 20 procent per art som registrerats i fiskeloggboken.

3. För unionsfångstfartyg som deltar i sådana fisken som avses i punkt 4 får kommissionen, på begäran av en eller flera medlemsstater, be EFCA att utarbeta harmoniserade tekniska riktlinjer för bästa praxis för uppskattning av fångster ombord.

4. Kommissionen ska genom genomförandeakter senast den 10 juli 2024 fastställa regler om villkoren för särskilt landningen och vägningen av fångster från de fisken som avses i punkt 4 i denna artikel för att säkerställa att fångstrapporteringen är korrekt. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 119.2. Kommissionen ska genom genomförandeakter godkänna de hamnar som uppfyller de villkor som fastställs i enlighet med denna artikel och på grundval av förslag från medlemsstaterna. Den ursprungliga hamnförteckningen ska antas senast den 10 juli 2024. Kommissionen får ändra förteckningen och får återkalla sitt godkännande av en hamn i förteckningen om villkoren inte längre uppfylls.

I artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen anges följand e.53

Villkor för vägningssystem, utrustning och kontrollverktyg

1. En hamn får endast föras upp på förteckningen i enlighet med artikel 14.6 i kontrollförordningen om den är utrustad med samtliga av följande vägningssystem, utrustning och kontrollverktyg för att säkerställa att fångstrapporteringen och den nödvändiga kontrollen av denna är korrekt:

a) Ett elektroniskt fjärrövervakningssystem med övervakningskameror (CCTV) som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna i kustmedlemsstaten att övervaka landning, omlastning och vägning av alla fångster från de fisken som omfattas av artikel 14.4 a i kontrollförordningen.

b) En fordonsvåg eller ett system med kranvåg som ska användas för vägning av alla fångster från de fisken som omfattas av artikel 14.4 a i kontrollförordningen.

c) En eller flera vattenavskiljare som gör det möjligt att avvattna fångster vid landning, före vägning, för de fisken som avses i artikel 15.1 a första och tredje strecksatserna i förordning (EU) nr 1380/2013.

d) En automatisk eller halvautomatisk provtagningslucka som är tillgänglig för både aktörer och inspektörer för att säkerställa att det tas opartiska prover i enlighet med tillämpliga förfaranden för stickprovsväg-

53 Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2024/1474 av den 24 maj 2024 om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 vad gäller undantag från toleransmarginalen för uppskattning av fångster vid osorterade landningar och omlastningar från fiske efter små pelagiska arter, industriellt fiske och snörpvadsfiske efter tropisk tonfisk.

ning inom de fisken som avses i artikel 15.1 a första och tredje strecksatserna i förordning (EU) nr 1380/2013.

2. Genom undantag från punkt 1 får de vägningssystem, den utrustning och de kontrollverktyg som avses i den punkten ersättas med likvärdig teknik eller likvärdigt system med utrustning som kan säkerställa samma noggrannhetsnivå vid vägning och fångstregistrering vid landning eller omlastning. Vid identifieringen av likvärdig teknik eller likvärdigt system får hänsyn tas till sådana aspekter som hamnens dimensioner, dess säsongsbundna användning, de små fångstmängder som landas och innehållet i en kontrollplan eller ett gemensamt kontrollprogram som godkänts av kommissionen.

Skälen till utredningens förslag

Såsom framgår ovan innehåller artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen bestämmelser om möjlighet till undantag från vissa av reglerna om tillåten toleransmarginal vid vägning i förtecknade hamnar. Syftet med införandet av detta undantag är, som anges i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2024/1474, att möjliggöra bättre kontroll av de landade fångsterna i aktuella fisken. Befälhavare som underkastar sig sådan utökad kontroll får i utbyte tillämpa mer tillåtande toleransmarginalbestämmelser.

Kommissionen har beslutat om genomförandebestämmelser som bl.a. anger att en hamn endast får föras upp på förteckningen om den är utrustad med vissa vägningssystem, utrustning och alternativa kontrollverktyg för att säkerställa att fångstrapporteringen och den nödvändiga kontrollen av denna är korrekt. Ett av de system som måste finnas är ett

”elektroniskt fjärrövervakningssystem med övervakningskameror (CCTV) som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna i kustmedlemsstaten att övervaka landning, omlastning och vägning av alla fångster från de fisken som omfattas av artikel 14.4 a) i kontrollförordningen.” .54

Utredningen bedömer att det bör införas nationell reglering som möjliggör tillämpning av undantag enligt artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen, så att aktörer inom svensk fiskerinäring

54 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2024/1474 av den 24 maj 2024 om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 vad gäller undantag från toleransmarginalen för uppskattning av fångster vid osorterade landningar och omlastningar från fiske efter små pelagiska arter, industriellt fiske och snörpvadsfiske efter tropisk tonfisk.

ges samma möjligheter som aktörer i andra medlemsstater. Även om svenska fartyg kommer kunna tillämpa undantaget genom att landa i förtecknade hamnar i andra medlemsstater i unionen, kan förtecknade hamnar i Sverige komma att bli en konkurrensfördel för beredningsindustrin när de tillfälliga toleransmarginalbestämmelserna för Östersjön fasas ut om några år .55Utredningen bedömer att den kameraövervakning som avses i genomförandeförordningen kan medföra att personuppgifter behandlas och att det bör finnas en bestämmelse i lag om krav på sådan övervakning .56Det framgår inte av unionsreglerna vilken aktör som ska ansvara för övervakningen, utan det anges endast att utrustningen ska finnas i hamnen. Enligt uppgift från Havs- och vattenmyndigheten är syftet med att inte ange ansvarig aktör i unionsbestämmelserna att medlemsstaterna ska kunna bestämma aktör utifrån nationella förutsättningar. Det bör mot den bakgrunden tydliggöras i bestämmelsen att den aktör som ansvarar för vägning också ska ansvara för övervakningen. Utredningen bedömer därtill att Havs- och vattenmyndigheten bör ges möjlighet att meddela föreskrifter om tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen, exempelvis avseende skyldighet för en aktör att hålla utrustningen funktionell och om överföring av data till myndigheten.

15.5. Utredningens övriga bedömningar kopplat till bestämmelser om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i den ändrade kontrollförordningen

Utredningen har ovan redogjort för utredningens förslag och bedömningar som rör nationell rätts förhållande till bestämmelser i artiklarna 14.4 a), 56a och 58, 60 och 60a, samt 62, 64–66 och 68 i den ändrade kontrollförordningen om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Utredningen har även redogjort för förslagen om att införa allmänna bemyndiganden avseende föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förord-

55 Se artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 av den 6 juli 2016 om upprättande av en flerårig plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som nyttjar dessa bestånd, om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1098/2007. 56 Se även avsnitt 11.11 om personuppgiftsbehandling vid kameraövervakning.

ningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar, och verkställighetsföreskrifter .57

Nedan går vi in på utredningens bedömning kopplat till övriga bestämmelser om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i den ändrade kontrollförordningen.

Bedömning: Det som regleras om hantering av fiskeri- och vatten-

bruksprodukter i den ändrade kontrollförordningen bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

Bakgrunden till utredningens bedömning

I avdelning V Kontroll i leveranskedjan i den ändrade kontrollförordningen finns, utöver de bestämmelser om anges i detta kapitel, även ändrade bestämmelser som rör hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i bl.a. artiklarna 56 (principer för kontroll av saluföringen), 57 (gemensamma handelsnormer) och 59 (första försäljningen av fiskeriprodukter).

Skälen till utredningens bedömning

Det som regleras om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i den ändrade kontrollförordningen och som vi har redogjort för ovan bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits i detta kapitel.

57 Dessa förslag redovisas i avsnitt 8.3.2.

15.6. Utredningens övriga bedömningar kopplat till bestämmelser om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i den ändrade IUU-förordningen

Utredningen har ovan redogjort för utredningens förslag och bedömningar som rör nationell rätts förhållande till bestämmelser i artiklarna 12a–12e, 16, 14 och 54a–54b om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i den ändrade IUU-förordningen. Utredningen har även redogjort för förslagen om att införa allmänna bemyndiganden avseende föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar, och verkställighetsföreskrifter .58

Nedan går vi in på utredningens bedömning kopplat till övriga bestämmelser om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i den ändrade IUU-förordningen.

Bedömning: Det som regleras om hantering av fiskeri- och vatten-

bruksprodukter i den ändrade IUU-förordningen bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

Bakgrunden till utredningens bedömning

I kapitel III ”Fångstcertifieringssystem för fiskeriprodukter” i den ändrade IUU-förordningen finns bl.a. bestämmelser som rör hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Skälen till utredningens bedömning

Det som regleras om hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter i den ändrade IUU-förordningen, och som vi har redogjort för ovan, bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång

58 Dessa förslag redovisas i avsnitt 8.3.2.

till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

16. Förslag och bedömningar om kontroll och övervakning

16.1. Inledning

I detta avsnitt behandlar utredningen frågor om kontroll och övervakning av efterlevnaden av fiskelagstiftningen. Vi går här in på frågor om bl.a. ansvaret för kontrollen och befogenheter för de som utför kontrollen.

Förslagen och bedömningarna i kapitlet ska läsas mot bakgrund av utredningens förslag om allmänna bemyndiganden, vilka framgår av avsnitt 8.3.2. I korthet kan nämnas att utredningen i det avsnittet har föreslagit att regeringen och berörda myndigheter ska få meddela de ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar. Utredningen har i samma avsnitt föreslagit bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket att inom sina respektive ansvarsområden meddela sådana föreskrifter. I avsnittet har utredningen även föreslagit bemyndiganden för de två myndigheterna att meddela verkställighetsföreskrifter.

16.2. Bakgrund om ansvaret för kontroll och övervakning

16.2.1. Utredningens uppdrag i fråga om fiskerikontroll

Såsom har nämnts tidigare har utredningen i uppdrag att analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs med anledning av de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll, och lämna författningsförslag. Uppdraget innebär att utredningen behöver se över

de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som har betydelse för kontrollen av efterlevnaden av EU-regelverket och ta ställning till om bestämmelserna bör ändras och/eller kompletteras. Utredningen har därtill i uppdrag att se över vilka ändringar som behöver göras i nuvarande lagstiftning för att fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen ska bli tydligare. Vi beskriver uppdraget att se över fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen mer ingående i det efterföljande avsnittet.

Utredningens uppdrag att lämna förslag som förtydligar fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen

Regeringen gav år 2019 Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen i uppdrag att utreda och föreslå vad som inom ramen för fiskerikontrollen kan förbättras och effektiviseras för att bidra till att förhindra fiske som inte sker i enlighet med rådande EU-regler och nationella regler, i synnerhet kontrollförordningen och IUUförordningen, samtidigt som den samlade administrativa bördan för företagen inte ökas .1I utredningens direktiv anges i huvudsak att analyserna i Havs- och vattenmyndighetens och Kustbevakningens redovisningar visar att ansvarsfördelningen mellan myndigheterna behöver förtydligas på en rad områden och att utredaren därför, med utgångspunkt i myndigheternas rapporter, ska se över vilka ändringar som behöver göras i nuvarande regelverk för att ansvarsfördelningen ska bli tydligare. För att en effektiv fiskekontroll ska kunna bedrivas måste det enligt direktiven vara tydligt vilken myndighet som ska utföra vilken uppgift. Utredaren ska mot bl.a. denna bakgrund föreslå eventuella ändringar när det gäller mandat och ansvarsfördelning mellan de myndigheter som berörs av fiskerikontrollen, med utgångspunkt i myndigheternas uppdragsredovisningar, och lämna författningsförslag.

1 Regeringsbeslut den 14 november 2019.

16.2.2. Vad innebär övervakning, kontroll, tillsyn och tillsynsvägledning på fiskeriområdet?

EU:s bestämmelser om fiskerikontroll

Vi har i kapitel 5 och 7 beskrivit EU:s bestämmelser om fiskerikontroll. I detta avsnitt beskriver vi mer ingående de bestämmelser som är särskilt relevanta för frågor om ansvar för fiskerikontrollen.

Vad är kontroll och övervakning enligt EU:s bestämmelser om fiskerikontroll?

I grundförordningen fastställs att efterlevnaden av den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser ska säkerställas genom ett effektivt system för fiskerikontroll inom unionen, inbegripet bekämpning av IUU-fiske .2Av förordningen framgår vidare att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa kontroll, inspektion och verkställighet av den verksamhet som bedrivs inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, inbegripet införande av effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner .3Kontrollen och verkställighet av den gemensamma fiskeripolitiken ska enligt samma förordning i synnerhet baseras på och inbegripa bl.a. kostnadseffektivitet och proportionalitet, en unionsram för kontroll, inspektion och verkställighet, en riskbaserad strategi som fokuseras på systematiska och automatiserade korskontroller av alla relevanta tillgängliga data och att utveckla en efterlevnads- och samarbetskultur hos alla aktörer och fiskar e.4

EU:s bestämmelser om genomförande av fiskerikontrollen finns framför allt i kontrollförordningen, IUU-förordningen, förordningen om hållbar förvaltning av externa fiskeflotto r5och genomförandeförordningar till dessa förordningar, samt i de fleråriga planerna. I ingressen till den ändrade kontrollförordningen framhålls bl.a. att ett framgångsrikt genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken är beroende av ett ändamålsenligt, effektivt, modernt och öppet system

2 Se artikel 36.1. 3 Se artikel 36.3. 4 Se vidare artikel 36.2 i grundförordningen. 5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 av den 12 december 2017 om hållbar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008.

för kontroll och verkställighet .6Enligt de allmänna principerna i kontrollförordningen ska medlemsstaterna bl.a. kontrollera den verksamhet som bedrivs av fysiska eller juridiska personer som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken på deras territorier och i vatten som faller under deras överhöghet eller jurisdiktion. Vidare framgår i huvudsak att medlemsstaterna ska kontrollera tillträdet till vatten och resurser samt kontrollera aktiviteter utanför unionens vatten som utförs av unionens fiskefartyg som för deras flagg och av deras medborgare. Medlemsstaterna ska därtill vidta lämpliga åtgärder, tilldela adekvata ekonomiska, mänskliga och tekniska resurser samt fastställa alla administrativa och tekniska strukturer som krävs för att sörja för kontroll, inspektion och verkställighet av verksamheten inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. De ska även ställa tillräckliga medel till sina behöriga myndigheters och tjänstemäns förfogande så att de kan utföra sina uppgifter. Medlemsstaterna ska också se till att kontroll, inspektion och verkställighet sker på icke-diskriminerande grund med avseende på sektorer, fartyg eller personer och på grundval av riskhantering. I varje medlemsstat ska en enda myndighet samordna alla nationella kontrollmyndigheters verksamhet. Den myndigheten ska också ansvara för att samordna insamling, behandling och certifiering av uppgifter om fiskeverksamhet samt för att rapportera till, samarbeta med och säkerställa överföring av uppgifter till kommissionen, EFCA, andra medlemsstater och, i förekommande fall, tredjeländer .7

Med kontroll avses, enligt kontrollförordningen, övervakningsverksamhet och med övervakning avses enligt samma förordning observation av fiskeverksamhet på grundval av iakttagelser av inspektionsfartyg, officiella luftfartyg eller officiella fjärrstyrda luftfartygssystem, fordon eller andra tillvägagångssätt, inbegripet teknisk upptäckt och tekniska identifieringsmetode r.8I den engelska versionen av förordningen definieras kontroll som monitoring and surveillance vilket har en vidare innebörd än det som framgår av definitionen av övervakning. Begreppet monitoring används i regel för mer allmän övervakning av fartyg, fångster etc. baserat på uppgiftslämnande och andra källor. Den fysiska kontrollen genom inspektioner på land och till sjöss ingår inte i definitionen. Det är därför vanligt att använda

6 Se punkten 1 i ingressen till ändringförordningen. 7 Se artikel 5 i den ändrade kontrollförordningen. 8 Artikel 4.3 och 4.5 i den ändrade kontrollförordningen.

kombinationen kontroll och inspektion då en mer heltäckande bild av kontrollverksamheten behöver beskrivas. Kontrollförordningen använder också begreppet kontroll i dess betydelse att genom olika åtgärder upprätthålla följsamhet och översikt inom ett kontrollområde, t.ex. avseende kontroll av fiskekapacitet. Sådana åtgärder kan vara att införa krav på registrering, anmälan, certifiering eller uppgiftsskyldigheter.

Vilka krav ställer EU-reglerna på hur medlemsstaterna ska utföra kontroll och övervakning på fiskeriområdet?

Såsom vi har nämnt ovan anges i ingressen till ändringsförordningen att ett framgångsrikt genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken är beroende av ett ändamålsenligt, effektivt, modernt och öppet system för kontroll och verkställighet. I detta avsnitt beskriver vi vissa centrala EU-bestämmelser som anger något om hur fiskerikontrollen ska organiseras och genomföras.

Kontrollförordningen ställer krav på att det i varje medlemsstat ska finnas en enda myndighet som samordnar alla nationella kontrollmyndigheters verksamhet. Samma myndighet ska också ansvara för att bl.a. samordna insamlingen av uppgifter om fiskeverksamhet och rapportera till kommissionen, EFCA och tredjelände r.9Medlemsstaten ska även inrätta och driva ett centrum för fiskerikontroll (FMC) med uppgift att övervaka fiskeverksamheten och fiskeansträngningen. FMC ska övervaka de fiskefartyg som för medlemsstatens flagg – oavsett i vilka vatten de är verksamma eller i vilken hamn de befinner sig. Centret ska även övervaka såväl sådana fiskefartyg som för andra medlemsstaters flagg som tredjeländers fiskefartyg som har tillstånd att bedriva fiskeverksamhet i de vatten som omfattas av medlemsstatens överhöghet eller jurisdiktion. Medlemsstaten ska utse de behöriga myndigheter som ska ansvara för hur dess FMC fungerar. Kommissionen får anta delegerade akter med närmare bestämmelser om FMC:s övervakning av fiskeverksamhet och fiskeansträngning .10Medlemsstaterna ska även genomföra administrativ uppföljning och kontroll mot bakgrund av de uppgifter som aktörer lämnar. Vart femte år ska medlemsstaten till kommissionen överlämna en rapport

9 Se artikel 5.5 i den ändrade kontrollförordningen. 10 Se vidare artikel 9a i den ändrade kontrollförordningen.

om hur kontrollförordningen tillämpas .11I den ändrade kontrollförordningen finns särskilda bestämmelser om övervakning och inspektioner .12Av dessa framgår bl.a. att medlemsstaten ska övervaka de unionsfarvatten som faller under deras överhöghet eller jurisdiktion på grundval av iakttagelser av fiskefartyg som görs av inspektionsfartyg, övervakningsflygplan eller med andra övervakningsmetoder, ett satellitbaserat kontrollsystem för fartyg eller andra metoder för positionsbestämning och identifierin g.13Vidare framgår att medlemsstaten ska sammanställa en förteckning över de tjänstemän som har ansvar för att genomföra inspektioner. Med

inspektion avses enligt kontrollförordningen alla kontroller som

genomförs av tjänstemän för att se till att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken följs, och som antecknas i inspektionsrapporter. Vidare avses med tjänsteman en person som auktoriserats av en behörig myndighet i en medlemsstat, kommissionen eller EFCA att genomföra kontroll eller inspektione r.14I förordningen finns även bestämmelser om hur tjänstemännen ska utföra sina uppgifter. Tjänstemännen ska utföra sina uppgifter i enlighet med unionsrätten samt förbereda och genomföra inspektionerna på ett icke-diskriminerande sätt. De ska kontrollera att den verksamhet som bedrivs av aktörerna och befälhavarna överensstämmer med bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Vidare framgår bl.a. att tjänstemännen får granska alla relevanta områden, däck och utrymmen. De får också granska bl.a. fångster, fiskeredskap, utrustning och relevanta dokument eller elektroniska överföringar som de anser vara nödvändiga för att kontrollera att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. Tjänstemännen ska få den utbildning som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter. De ska genomföra inspektionerna på ett sådant sätt att t.ex. fartyget och dess verksamhet utsätts för minsta möjliga störning och olägenhet. De ska också så långt det är möjligt förhindra att fångsten försämras under inspektionen. Om en tjänsteman som utför en inspektion har anledning att anta att ett fiskefartyg deltar i fiskeverksamhet inom vilken tvångsarbete nyttjas ska tjänstemannen underrätta andra berörda myndigheter i den medlemsstaten. Av bestämmelserna framgår även att medlemsstaten ska anta en riskbaserad strategi för urvalet av in-

11 Se artikel 118 i den ändrade kontrollförordningen. 12 Se avdelningarna VI och VII i den ändrade kontrollförordningen. 13 Se artikel 71.1 i den ändrade kontrollförordningen. 14 Artikel 4.4 och 4.6 i den ändrade kontrollförordningen.

spektionsobjekt och att kommissionen får anta särskilda regler för genomförandet av inspektioner .

15,16

Medlemsstaten ska vidare upprätta årliga eller fleråriga nationella kontrollprogram för inspektioner och kontroll av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken .17Medlemsstaten ska även årligen lämna in till kommissionen samt offentliggöra en rapport om den kontroll och de inspektioner som har genomförts under det föregående året .18

I sammanhanget bör även nämnas att det sedan bildandet av Havs- och vattenmyndigheten år 2011 har skett stora förändringar i den gemensamma fiskeripolitiken som påverkar fiskekontrollen. En stor förändring är att fokus har skiftat från kontroll av landningar till kontroll av fångster.

Svenska bestämmelser om kontroll och tillsyn på fiskeområdet

De svenska bestämmelser om fiskerikontroll som kompletterar EUbestämmelserna finns i fiskelagen, GFP-lagen och fiskeförordningen. I de svenska regelverken finns även rent nationella bestämmelser om fiskerikontroll. Den svenska fiskelagstiftningen innehåller ingen tydlig definition av vare sig kontroll, övervakning, tillsyn eller tillsynsvägledning. Här behöver även de definitioner som finns i EUförordningarna beaktas. Utredningen uppfattar att termerna kontroll och övervaknin g19framför allt används i EU-regleringen, medan termen tillsyn är mer allmänt förekommande i den nationella lagstiftningen. Varken fiskelagen, fiskeförordningen eller GFP-lagen innehåller bestämmelser om tillsynsvägledning.

En jämförelse kan göras med bestämmelserna om tillsyn och tillsynsvägledning i den svenska miljölagstiftningen. Enligt miljöbalken ska tillsynen säkerställa syftet med balken och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Vidare fastställs att med tillsyn avses att tillsynsmyndigheten ska

15 Se vidare artikel 74 i den ändrade kontrollförordningen. 16 Se kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011av den 8 april 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. 17 Se vidare artikel 93a i den ändrade kontrollförordningen. 18 Se vidare artikel 93b i den ändrade kontrollförordningen. 19 Termen övervakning används även i Fiskestadgan för Torneälvens fiskeområde (se SÖ 2010:21).

1. på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning

kontrollera att miljöbalken samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken följs samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse,

2. underlätta för en enskild att fullgöra sina skyldigheter enligt de

handlingsregler som avses i 1 genom information och liknande verksamhet, och

3. fortlöpande bedöma om villkor för miljöfarlig verksamhet eller

vattenverksamhet som omfattas av tillstånd är tillräckli ga.20

Med tillsynsvägledning avses enligt miljöbalken att

1. utvärdera, följa upp och samordna tillsynen, och

2. ge råd och stöd till tillsynsmyndigheterna.

Av balken framgår vidare att tillsynsvägledningen syftar till att säkerställa att tillsynen bedrivs ändamålsenligt .21

Motsvarande regler saknas i fiskelagstiftningen.

16.2.3. Samverkan, samarbete och samordning mellan myndigheter

Allmänna bestämmelser om samverkan, samarbete och samordning

Det finns generella krav på samverkan och samarbete för myndigheter både i förvaltningslagen och i myndighetsförordningen.

Enligt 8 § första stycket förvaltningslagen ska en myndighet inom sitt verksamhetsområde samverka med andra myndigheter. Bestämmelsen innebär en generell – men inte obegränsad – samverkansskyldighet. En myndighet måste alltid prioritera sina egna huvuduppgifter och avgör själv om den kan avsätta resurser för att hjälpa den myndighet som begär assistans. Formerna för samverkan kan vara av många olika slag och variera med hänsyn till ändamålet. Det kan t.ex. vara fråga om att låna ut arkivhandlingar eller svara på remiss. Det är också vanligt att myndigheter samråder och lämnar varandra upplysningar

2026 kap. 1 § miljöbalken. 2126 kap. 1 a § miljöbalken.

eller bistår med särskild sakkunskap genom informella kontakter per telefon eller vid möten .22

Av 6 § myndighetsförordningen framgår att myndigheter ska verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet. Dessa regler kring samverkan och samarbete gäller även i fråga om tillsyn. Till förvaltningsmyndigheter, som omfattas av förvaltningslagen, räknas inte enbart statliga myndigheter utan även kommunala nämnder när de fullgör uppgifter inom den specialreglerade förvaltningen. Myndighetsförordningen är däremot endast tillämplig för statliga myndigheter .23De generella kraven på samarbete gäller i många tillsynssituationer. Det är därför inte alltid nödvändigt att införa ytterligare krav på samverkan och samarbete kring tillsyn i sektorslagar.

Kraven i förvaltningslagen och myndighetsförordningen omfattar dock inte privaträttsliga rättssubjekt, såsom aktiebolag eller fristående uppdragstagare, även om de ålagts offentliga förvaltningsuppgifter som omfattar myndighetsutövning.

16.2.4. Bakgrund och nationell reglering om fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen

Ansvaret för kontroll av fisket är i dag uppdelat mellan framför allt Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen. Havs- och vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen och ansvarar för genomförandet av landningskontrollen. Kustbevakningen ska bedriva sådan övervakning av fisket som är en svensk myndighets uppgift och som följer av bl.a. grundförordningen .24Därtill har Jordbruksverket ett ansvar för tillsyn när det gäller marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter .25Även Länsstyrelsen bedriver tillsyn av fiske, men har som utvecklas nedan inte ett tydligt utpekat ansvar för tillsynen. Ytterligare myndigheter som på något sätt berörs av frågor om fiskerikontroll är bl.a. Polismyndigheten, Tullverket, Transportstyrelsen, och Försvarsmakten. Den livsmedelstillsyn som bedrivs av kommuner, länsstyrelser och Livs-

22 Se prop. 2016/17:180 s. 71 och 293. 23 Se 1 § myndighetsförordningen. 24 Se 5 § 6 förordningen (2011:619) med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten och 9 § förordningen (2019:84) med instruktion för Kustbevakningen. 25 Se 5 kap. 4 a § första stycket fiskeförordningen och artikel 57 i kontrollförordningen.

medelsverket har dessutom beröringspunkter med fiskekontrollen. I det följande beskrivs myndigheternas ansvar för fiskerikontrollen enligt gällande lagstiftning. Dessutom beskrivs på vilka sätt de myndigheter och andra som inte har ett i lagstiftningen utpekat ansvar berörs av frågor om fiskerikontroll. I sammanhanget bör även nämnas att SLU Aqua inte har något ansvar för fiskerikontroll men berörs av sådana frågor genom sitt arbete enligt datainsamlingsförordningen. SLU Aqua bedriver bl.a. biologisk rådgivning till Havs- och vattenmyndighetens och Kustbevakningens gemensamma årliga tillsynsplan för den svenska fiskerikontrollen .26

Myndigheter med ett i lagstiftningen utpekat ansvar för fiskerikontrollen

Havs- och vattenmyndigheten

Havs- och vattenmyndigheten ansvarar bl.a. för kontrollen av fisk som fångas, landas, importeras, exporteras, transporteras och säljs i Sverige. Myndighetens övergripande ansvar för fiskerikontrollen innebär att den även har ett ansvar för hur fiskerikontrollen utveckla s.27Syftet med fiskerikontrollen är att säkerställa att såväl bestämmelserna i EU-rätten som bestämmelserna i nationell rätt efterlevs .28Såsom behörig myndighet enligt kontrollförordningen ansvarar Havs- och vattenmyndigheten för det centrum för fiskerikontroll (FMC) som varje medlemsstat ska driva i enlighet med förordningen. FMC vid Havs- och vattenmyndigheten bedriver realtidsövervakning av yrkesfisket och samarbetar då med Kustbevakningen. Havs- och vattenmyndigheten ansvarar också för uppgiftslämnande från yrkesfisket, transportörer och förstahandsmottagare, kvalitetssäkring av inkomna uppgifter samt den administrativa kontrollen, vilket innefattar att kontrollera uppgifter från olika uppgiftskällor mot varandra. Vid sådana kontroller kan myndigheten upptäcka regelöverträdelser eller avvikelser. Genom fältkontroller kontrollerar Havs- och vattenmyndigheten bland annat landning, vägning, redskap och transporter.

26 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2) s. 26. 27 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/fiske-ochhandel/regler-och-lagar/fiskerikontroll-och-fisketillsyn/fiskerikontroll/omfiskerikontroll.html. 28Prop. 2010/11:86 s. 40.

Resultatet av sådana kontroller är en viktig uppgiftskälla för att verifiera riktigheten i uppgiftslämnandet.

Havs- och vattenmyndighetens ansvar för fiskerikontrollen regleras framför allt i myndighetens instruktio n29och i fiskeförordningen. Havs- och vattenmyndigheten är enligt instruktionen förvaltningsmyndighet på miljöområdet för frågor om bevarande, restaurering och hållbart nyttjande av sjöar, vattendrag och hav .30 Av instruktionen framgår vidare att myndigheten – inom sitt ansvarsområde – ska verka för en hållbar förvaltning av fiskeresurserna och särskilt ha det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen, samt särskilt ansvara för genomförandet av landningskontrollen .31Myndigheten ska också särskilt ansvara för den centrala tillsynsvägledningen under miljöbalken och samverka med länsstyrelserna för att åstadkomma ett effektivt tillsynsarbet e.32,33

Enligt fiskeförordningen utövar Havs- och vattenmyndigheten, inom sitt verksamhetsområde, tillsyn över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, föreskrifter som har meddelats med stöd av GFP-lagen och nationella bestämmelser om fiske följs. Myndigheten får enligt fiskeförordningen överlåta åt en annan myndighet att

1. kontrollera att bestämmelser om fiske vid landning av fisk följs,

2. vara mottagare av landningsanmälan och landningsdeklaration, och

3. kontrollera transportdokument .34

Enligt fiskeförordningen ska Havs- och vattenmyndigheten även, inom sitt ansvarsområde och om inte annat följer av andra föreskrifter, utföra de uppgifter som enligt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat. Myndigheten får enligt fiskeförordningen

29 Förordning (2011:619) med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten. 30 Se 1 § förordningen med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten. 31 Se 2 § och 5 § 6 förordningen med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten. 32 Se 5 § 1 förordningen med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten. 33 Av 3 kap. 5 § miljötillsynsförordningen (2011:13) framgår att Havs- och vattenmyndigheten ska ge tillsynsvägledning i frågor om bl.a. fiske och vattenbruk, med undantag för frågor som omfattas av Kemikalieinspektionens vägledningsområde enligt 3 kap. 6 §. Utredningen noterar att det av 2 kap. 3 § miljötillsynsförordningen framgår att om det för ett visst tillsynsobjekt inte finns någon ansvarig tillsynsmyndighet, ska var och en av de myndigheter som anges i 3 kap. utöva tillsynen i de frågor som omfattas av respektive myndighets tillsynsvägledningsansvar. 34 Se 5 kap. 4 § fiskeförordningen.

överlämna sådana uppgifter till en annan myndighet. Av samma förordning framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten är ansvarig myndighet för uppgifter inom fiskeområdet som inte tydligt hör till Jordbruksverkets ansvarsområd e.35

Av fiskelagen framgår att en befattningshavare hos Havs- och vattenmyndigheten har rätt att, för kontroll av efterlevnaden av fiskelagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, samt föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader,

lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för

tillsynen, och

3. få den hjälp som behövs för tillsynen av den som är föremål för

åtgärden .36

GFP-lagen innehåller en i huvudsak motsvarande bestämmelse för tillsyn enligt den lagen .37

Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och Länsstyrelsen i Norrbottens län övervakar enligt fiskeförordningen efterlevnaden i svenskt vatten av föreskrifter om fisket i Torneälvens fiskeområd e.38

Kustbevakningen

Kustbevakningen har det centrala ansvaret för att kontrollera det yrkesfiske som bedrivs i havet och inom vissa vattenområden på land samt på land i anslutning till de områden som anges i 1 kap.4 och 5 §§kustbevakningslagen. Myndigheten genomför även övervakning av fritidsfisket inom samma områden .39

35 Se 6 kap. 1 § fiskeförordningen. 36 Se 34 § fiskelagen. 37 Se 6 § GFP-lagen som bl.a. avser även tillträde till utrymmen där vattenprodukter förvaras. 38 Se 2 a kap. 16 § fiskeförordningen. 39 Se vidare Kustbevakningens årsredovisning för år 2023 s. 26, 9 § förordningen med instruktion för Kustbevakningen och 5 kap. 5 § fiskeförordningen.

Kustbevakningens ansvar för fiskerikontrollen framgår framför allt av myndighetens instruktion och fiskeförordningen. Därtill finns bestämmelser som rör myndighetens utövande av fiskerikontrollen i fiskelagen och kustbevakningslagen. Enligt instruktionen har Kustbevakningen bl.a. till uppgift att bedriva sjöövervaknin g.40Myndigheten ska inom ramen för sjöövervakningen självständigt ansvara för eller biträda en annan myndighet med brottsbekämpning och ordningshållning i enlighet med kustbevakningslagen och annan författning, samt bedriva kontroll och tillsyn i enlighet med vad som framgår av särskild författningsreglering eller författningsenliga överenskommelser med andra myndigheter .41Av kustbevakningslagen framgår att myndighetens direkta brottsbekämpning omfattar brott som rör bl.a. överträdelser av fiskelagstiftning i fiskelagen och GFP-lagen .42

Kustbevakningen ska bedriva sådan övervakning av fisket som är en svensk myndighets uppgift och som följer av

1. 1932 års fiskeriavtal med Danmark,

2. EU:s avtal med Norge om ömsesidigt tillträde till fisket i Skagerrak för fartyg som för dansk, norsk och svensk flagg,

3. gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland och

4. grundförordningen.

För verksamhet enligt den fjärde punkten får Kustbevakningen utse behöriga tjänstemän att vara gemenskapsinspektörer .43Myndigheten ska även ansvara för Sveriges del av de kontrollåtgärder som EU genomför till sjöss inom det område som regleras av NEAFC .44Kustbevakningen kontrollerar vidare efterlevnaden av bestämmelser om fiske även på land i anslutning till de områden som anges i 1 kap.4 och 5 §§kustbevakningslagen (2019:32) .45

Såväl Kustbevakningen som polismyndigheten har en skyldighet att lämna sådana uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten som denna kan antas behöva vid prövning av frågor om sanktionsavgifter, tilldelning av prickar, fiskelicenser, personliga fiskelicenser och andra

40 1 § förordningen med instruktion för Kustbevakningen. 41 2 och 3 §§ förordningen med instruktion för kustbevakningen. 42 Se 3 kap. 2 § första stycket 4 kustbevakningslagen. 43 Se 9 § förordningen med instruktion för kustbevakningen. 44 Se 10 § förordningen med instruktion för kustbevakningen. 45 Se 5 kap. 5 § fiskeförordningen.

särskilda tillstånd samt förbud att verka som befälhavare enligt 50 a och 52–56 §§ fiskelage n.46En befattningshavare hos Kustbevakningen har, på samma sätt som en befattningshavare hos Havs- och vattenmyndigheten, rätt att inom ramen för fiskerikontrollen bl.a. få tillträde till ett fartyg .47Bestämmelser om befogenheter för kustbevakningstjänstemän finns även i kustbevakningslagen.

Som angetts ovan framgår det av fiskeförordningen att Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och Länsstyrelsen i Norrbottens län övervakar efterlevnaden i svenskt vatten av föreskrifter om fisket i Torneälvens fiskeområde.

Jordbruksverket

Jordbruksverket har ansvar för att kontrollera att fiskeriprodukter som säljs uppfyller EU:s gemensamma handelsnormer i den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Av fiskeförordningen framgår att myndigheten, när det gäller marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter, utövar tillsyn över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, föreskrifter som har meddelats med stöd av GFP-lagen och nationella bestämmelser om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter följ s.48Sådan tillsyn innebär enligt fiskeförordningen kontroll av att handelsnormer följs och att kriterier för att erkänna producentorganisationer, branschorganisationer, sammanslutningar av producentorganisationer, kriterier för att godkänna producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner och kriterier för att fastställa utlösande pris i samband med privat lagring uppfylls .49Myndigheten får enligt fiskeförordningen överlåta åt en annan myndighet att kontrollera att handelsnormer följs, och utföra dokumentkontroller .50

46 Se 5 kap. 1 e § fiskeförordningen. 47 Se vidare 34 § fiskelagen. 48 Se 5 kap. 4 a § första stycket fiskeförordningen. 49 Se 5 kap. 4 a § andra stycket fiskeförordningen. 50 Se 5 kap. 4 a § tredje stycket fiskeförordningen.

Myndigheter som har uppgifter inom eller i anslutning till fiskerikontrollen

Länsstyrelsen

Det har sedan länge och i olika sammanhang påtalats att länsstyrelsens uppdrag inom fiskerikontrollen är otydligt. Utredningen om fiskerikontrollen framhöll redan år 2005 i huvudsak att det är viktigt att länsstyrelsens roll inom fiskerikontrollen tydliggörs, i syfte att säkerställa en heltäckande och effektiv fiskerikontroll .51Samma år konstaterade Utredningen om fiskevårdens finansiering huvudsakligen att länsstyrelsen, mot bakgrund av bl.a. tilldelade medel för fisketillsyn, måste anses ha ett ansvar för tillsynen, men att den inte har föreskrivits ett uttryckligt sådant ansvar .52Länsstyrelserna har även själva, i redovisningen av ett länsstyrelsegemensamt regleringsbrevsuppdrag år 2009, påpekat att länsstyrelsen saknar ett tydligt uppdrag att genomföra den del av fiskerikontrollen som denne faktiskt utför, det vill säga att bedriva, organisera och finansiera fisketillsyn .53Länsstyrelsens uppdrag i fråga om fiskerikontroll framstår inte ha tydliggjorts sedan länsstyrelsernas redovisning år 2009.

Den i dag gällande lagstiftningen som rör länsstyrelsens uppgifter inom ramen för fiskerikontrollen ser i huvudsak ut enligt följande. Av länsstyrelseinstruktionen framgår att länsstyrelsen har uppgifter i fråga om bl.a. naturvård, miljöskydd och fiske .54Vidare framgår av fiskeförordningen att länsstyrelsen förordnar fisketillsynsmä n55och att länsstyrelsen, liksom Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket, får meddela sådana förelägganden och förbud som avses i 35 § fiskelage n56. Vissa tjänstemän på länsstyrelsen och av länsstyrelsen förordnade tillsynsmän har på samma sätt som vissa tjänstemän hos Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen rätt att bl.a. få tillträde till fartyg i enlighet med 34 § fiskelagen. Vidare har Länsstyrelsen i Norrbottens län tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen, ett ansvar att övervaka efterlevnaden i svenskt vatten av föreskrifter om fisket i Torneälvens fiske-

51 Se SOU 2005:27 s. 246. Utredningen bedömde dock att det låg något utanför ramarna för utredningens uppdrag att mer konkret försöka definiera vilket ansvar länsstyrelserna bör ha. 52 Se SOU 2005:76 s. 216. 53 Länsstyrelsen i Örebro län (2009). 54 Se 3 § 9 och 11 förordningen (2017:868) med länsstyrelseinstruktion. 55 Se 5 kap. 2 § fiskeförordningen. 56 Se 5 kap. 3 § fiskeförordningen.

område .57Länsstyrelserna har därutöver sedan flera år tillbaka haft i uppdrag att redovisa sitt arbete med fisketilsyn. I länsstyrelsens regleringsbrev för år 2024 formulerades uppdraget enligt följande:

Länsstyrelserna ska redovisa omfattningen av föregående års fisketillsyn för havet och de stora sjöarna, respektive övriga sötvattensområden. Fisketillsynens samlade kostnader och effekter, särskilt avseende ålfiske, ska specificeras. Havs- och vattenmyndigheten ska ges möjlighet att lämna synpunkter på utformningen av redovisningen. Uppdraget ska senast den 15 mars 2025 redovisas till Havs- och vattenmyndigheten, med kopia till Regeringskansliet (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet) .58

De redovisningar som varje länsstyrelse gör enligt de återkommande uppdragen i regleringsbreven utgör i dag utgångspunkten för det arbete som en myndighetsgemensam arbetsgrupp för fisketillsyn utför .59

Transportstyrelsen

Transportstyrelsens fartygsregister utgör en grund för det fiskefartygsregister som Havs- och vattenmyndigheten förvaltar i enlighet med EU-rätten. Det sker därför en kontinuerlig informationssamverkan mellan myndigheterna i registerfrågor. Transportstyrelsen är dessutom expertmyndighet i frågor som rör fartygskapacitet. Det förekommer därför en viss informationssamverkan mellan Havs- och vattenmyndigheten och Transportstyrelsen i samband med arbetet med administrativ och fysisk kontroll av motorstyrka på fiskefartyg.

Tullverket

Tullverket berörs till del av kontrollen av direktlandningar av fiskefartyg från tredje land et c.60Myndigheten berörs enligt uppgifter till utredningen från Havs- och vattenmyndigheten även när det gäller fiskeriprodukter som importeras till Sverige från tredje land i enlighet med bestämmelserna i IUU-förordningen.

57 Se 2 a kap. 16 § fiskeförordningen. 58 Regleringsbrev för budgetåret 2024 avseende länsstyrelserna, uppdrag 12. 59 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/fiske-ochhandel/regler-och-lagar/fiskerikontroll-och-fisketillsyn/fisketillsyn.html. 60 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2) s. 28.

Tullverket ska i sin kontrollverksamhet och brottsbekämpning bl.a. kontrollera införsel och utförsel av varor över den svenska gränsen .61Tullverket ska vidare övervaka och kontrollera trafiken till och från Sverige så att bestämmelser om in- och utförsel av varor följs .62

Polismyndigheten

Av polislagen framgår att det hör till Polismyndighetens uppgifter att

  • förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,
  • övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat,
  • utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal,
  • lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,
  • fullgöra den verksamhet som ankommer på Polismyndigheten enligt särskilda bestämmelser .63

Polismyndigheten ska även på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsyn enligt fiskelagen .64Sjöpolisen, som är en särskild del inom Polismyndigheten, utreder brott mot fiskelagstiftningen i Gotlands, Hallands, Västra Götalands respektive Stockholms län. I de län där sjöpolisen inte bedriver någon verksamhet kan den som utför tillsynen begära hjälp från sjöpolisen i ett annat l än.65

61 Se 2 kap. 1 § första stycket 1 tullbefogenhetslagen (2024:710). 62 Se 2 § förordningen (2016:1332) med instruktion för Tullverket. 632 § polislagen (1984:387). 64 Se 34 § fjärde stycket fiskelagen. 65 Havs- och vattenmyndighetens presentationsmaterial Fisketillsynen och samhället https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/regler-och-lagar/fiskerikontroll-ochfisketillsyn/fisketillsyn.html

Försvarsmakten

Försvarsmakten ska anmäla till en behörig civil myndighet, dvs. framför allt till Kustbevakningen, om de misstänker att visst utländskt fartyg bedriver otillåtet eller olagligt fisk e.66

Myndigheter och andra aktörer på livsmedelsområdet

Exempelvis kommuner, länsstyrelser och Livsmedelsverket utför kontroller i leveranskedjan av livsmedelssäkerhets- och konsumentskäl .67

Fisketillsynsmän

Historisk tillbakablick

Fram till 1890-talet ansvarade två myndigheter för den nationella förvaltningen av fisket: Lantbruksakademien hade ansvar för Östersjö- och sötvattenfisket och Kommerskollegiet hade ansvar för västkustfisket. Vid den tiden fanns det även fiskeriintendenter eller tillsyningsmän, vilka arbetade under landshövdingen. Fiskeritillsyningsmännens ansvar omfattade bl.a. att ingripa mot överträdelser, samla statistik, anordna utbildningar och ge råd om fiske. De hade även i uppgift att övervaka fiskodlingar och plantera ut fisk i sjöar. I början av 1900-talet infördes en regional fiskeriadministration som innebar att Sverige delades in i sex olika distrikt. Distrikten hade varsin fiskeriintendent och låg organisatoriskt under Lantbruksstyrelsen .68År 1948 bildades den centrala fiskerimyndigheten Kungliga fiskeristyrelsen, med 24 fiskenämnder; inom vilka det ingick fiskerikonsulenter. Fiskeristyrelsen fick år 1991 namnet Fiskeriverket. De 24 fiskenämnderna inordnades samma år under länsstyrelserna .69 Fiskeriverket avvecklades år 2011 och samma år tillkom Havs- och vattenmyndigheten .70

66 Se förordning (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordning) och Försvarsmaktens föreskrifter om verkställighet av tillträdes- och IKFN-förordningarna (FFS 2013:3). 67 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2) s. 29. 68 Se Havsmiljöinstitutet (2019) s. 31 och (2015) s. 74. 69 Fiskenämnderna hade dessförinnan även varit inordnade under Lantbruksnämnden. 70 https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/fisken%C3%A4mnd och https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/fiskeriverket.

I den tidigare gällande K. instruktion för fisketillsyningsmän från år 1935 fanns bestämmelser om av länsstyrelsen förordnade tillsyningsmän för fiske (fisketillsyningsmän) .71Av bestämmelserna framgick bl.a. följande. Fisketillsyningsmännen var ålagda att inom det område som förordnandet avsåg utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i fiskeristadgan och i enlighet med samma stadga utfärdade föreskrifter, samt övriga av Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelade bestämmelser till skydd för beståndet av fisk eller skaldjur eller angående fiskes bedrivande. Tillsyningsmännen fick vidare verkställa undersökning av fisk eller skaldjur som denne misstänkte hade fångats olovligen, och av fiskeredskap. För att kunna göra en sådan undersökning fick tillsyningsmannen ta upp utlagda fiskeredskap. När en tillsyningsman utövade sin tjänst fick denne inte gå längre än ändamålet krävde, denne skulle också – vid undersökning – iaktta största möjliga aktsamhet, så att undersökt fisk, skaldjur eller redskap inte onödigtvis skadades. Fisketillsyningsmannen skulle, i de fall denne inte själv åtalade överträdelser av bestämmelser i bl.a. fiskeristadgan, anmäla överträdelsen till berörd åklagare. I instruktionen hänvisades även till fiskeristadgans bestämmelser om beslag. Av instruktionen framgick slutligen att fiskeritillsyningsmännen skulle vara försedda med tjänstetecken, när de utövar sin tjänst. I instruktionen reglerades tillsyn över efterlevnaden av fiskeristadgan, föreskrifter som utfärdats med stöd av stadgan, och övriga föreskrifter meddelade av Kungl. Maj:t eller berörd myndighet. En fisketillsyningsman kunde dock vid sidan av sådan tillsyn även ha i uppgift att utöva fiskeritillsyn på uppdrag av enskilda rättsägar e.72

Enligt bestämmelserna i instruktionen (1955:274) för fisketillsynsmän gällde att det ålåg den som av Fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen förordnats att vara fisketillsynsman att, inom det område förordnandet avsåg, utöva tillsyn över efterlevnaden av fiskeriförordningen och enligt förordningen meddelade föreskrifter, samt övriga av regeringen eller underordnad myndighet meddelade bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. En fisketillsynsman fick enligt samma bestämmelser vidare övervaka efterlevnaden av lagen om rätt till fiske och var skyldig att ingripa mot sådana överträdelser som kränker statens fiskerätt eller sker i vatten där s.k. frifiske fick bedrivas. En

71 Se K. instruktion för fiskeritillsyningsmän given Stockholms slott den 22 mars 1935. 72 Se Romberg-Thulin s. 224–225.

fisketillsynsman hade befogenhet att undersöka fisk som fångats olovligen, samt att undersöka fiskeredskap och fisksump. Fisketillsynsmannen hade också rätt att ta upp utlagda fiskeredskap ur vattnet och skulle snarast anmäla överträdelser till polis- eller åklagarmyndighet. Lagen om rätt till fiske gav fisketillsynsmännen befogenhet att i vissa fall begära handräckning .73

År 1984 ersattes 1955 års instruktion om fisketillsynsmän av bestämmelser i den numera upphävda lagen (1950:596) om rätt till fiske. Av de nya bestämmelserna framgick att det, för att kontrollera efterlevnaden av lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, fick ske undersökning av fisk, fiskeredskap, fisksump eller fiskefartyg. Vidare framgick att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fick utse särskilda fisketillsynsmän för tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. En fisketillsynsman fick enligt lagen förordnas att ta egendom i beslag och att utföra undersökningarn a.74I förarbetena angavs bl.a. följande.

Vissa befogenheter i instruktionen avser åtgärder som är av sådan karaktär att de med hänsyn till de misstänktas integritet bör regleras i lag. Jag syftar på de regler som ger en fisketillsynsman rätt att undersöka fisk, fiskeredskap och fisksump och att därvid ta upp utlagda fiskeredskap och fisksumpar ur vattnet. Promemorieförslaget innebär att 1955 års instruktion upphävs och att bestämmelserna i instruktionen tas in i FL och i fiskeriförordningen. I likhet med remissinstanserna anser jag att förslaget bör genomföras. Förutom rätt att utöva de befogenheter som följer av 1955 års instruktion, bör den som utövar fisketillsyn också ha rätt att undersöka ett fiskefartyg för kontroll av efterlevnaden av FL och föreskrifter som har meddelats med stöd av FL. Denna befogenhet torde i många fall vara nödvändig för att verkställa undersökningar av de slag som redan följer av instruktionen och för att kunna ta egendom i besla g.75

Bestämmelserna om fisketillsynsmän överfördes till viss del från lagen om rätt till fiske till den nuvarande fiskelagen när den infördes år 1994.

73 Se prop. 1983/84:159 s. 42. 74 A. prop. s. 20. 75 A. prop. s. 21.

Nuvarande reglering

När fiskelagen infördes år 1994 lydde dess 34 §, om fisketillsynsmän, enligt följande.

För tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utse fisketillsynsmän. För kontroll av efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får fisketillsynsman som förordnats därtill eller annan behörig tjänsteman undersöka fisk, fiskeredskap, fisksump eller fiskefartyg vilket använts vid fiske. En fisketillsynsman får även ges förordnande att ta egendom i beslag enligt 47 §.

År 1996 ändrades 34 § fiskelagen framför allt genom att ett nytt andra stycke lades till. Tillägget innebar att den tillsyn som utövas med stöd av fiskelagen kom att gälla allt fiske, också det fiske som regleras av EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Ändringen innebar bl.a. att den som utövar tillsyn gavs en mer omfattande rätt att företa undersökningar etc. Bestämmelsen överensstämde med vissa motsvarande bestämmelser om tillsyn i GFP-lagen. Samma tillsynsbestämmelser skulle fortsättningsvis gälla för all fisketillsyn i landet som utförs av fisketillsynsmän och av myndigheter med uppgift att kontrollera efterlevnaden av fiskebestämmelser. Även vid tillsyn som sker enligt fiskelagen infördes en skyldighet att lämna de uppgifter som behövs och den hjälp som begärs av den som utövar tillsynen .76

Av nuvarande lydelse av 34 § fiskelagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse fisketillsynsmän för tillsyn över efterlevnaden av lagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Av paragrafen framgår vidare att de fisketillsynsmän som förordnats därtill har rätt att, för kontroll av efterlevnaden av fiskelagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader,

lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket

76 Se prop. 1995/96:8 s. 24. Det har därefter gjort ytterligare ändringar i 34 § fiskelagen, men dessa har inte särskilt rört frågor om fisketillsynsmän.

förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för

tillsynen, och

3. få den hjälp som behövs för tillsynen av den som är föremål för

åtgärden.

En fisketillsynsman får enligt samma paragraf även ges förordnande att ta egendom i beslag enligt 47 § fiskelagen. Av 34 § fiskelagen framgår vidare att polismyndigheten på begäran ska lämna den hjälp som behövs vid tillsynen.

Av 47 § fiskelagen framgår att fisketillsynsmän som getts ett sådant förordnande har befogenhet att, om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt samma lag, göra beslag av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag.

Utredningen beskriver de nuvarande bestämmelserna om beslag ytterligare, och lämnar förslag till ändringar i bestämmelserna i avsnitt 16.4.2 nedan.

Enligt 5 kap. 2 § fiskeförordningen förordnas en fisketillsynsman av länsstyrelsen.

Havs- och vattenmyndigheten har meddelat föreskrifter om fisketillsynsförordnanden .77Föreskrifterna är meddelade med stöd av 6 kap. 8 § fiskeförordningen. Av bestämmelserna framgår bl.a. följande. En länsstyrelse får förordna någon att utöva fisketillsyn om personen i fråga har fyllt 18 år, med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget, och har genomgått en utbildning i enlighet med föreskrifterna med godkänt resultat. Utbildningen får inte vara äldre än sex år. Ett förordnande får gälla i högst sex år och får endast utfärdas om länsstyrelsen bedömer att det finns ett behov av tillsyn. Om uppdragsområdet i ansökan omfattar fler än ett län ska samråd ske med övriga berörda länsstyrelser. Fisketillsynsförordnandet ska innehålla uppgifter om bl.a. uppdragsgivare, uppdragsområdet och ifall förordnandet omfattar tillsyn på allmänt eller

77 Se HVMFS 2018:1.

enskilt vatten eller enskilt frivatten. Det ska även innehålla uppgifter om ifall det omfattar befogenheter att få tillträde till vissa utrymmen enligt 34 § andra stycket fiskelagen och/eller att ta egendom i beslag enligt 47 § samma lag. Den som har förordnats ska informera länsstyrelsen om ändringar gällande uppdragsgivare eller andra omständigheter som angår förordnandet. Den länsstyrelse som har utfärdat ett förordnande ska återkalla det om den förordnade

1. med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter inte längre

är lämplig för uppdraget,

2. åsidosätter sitt uppdrag, eller

3. inte längre har någon uppdragsgivare.

Tjänstetecknet för den som har förordnats att utöva fisketillsyn ska bestå av ett tjänstekort som ska innehålla viss i föreskrifterna angiven information, bl.a. om befogenheter. En fisketillsynsperson ska bära sitt tjänstekort väl synligt och ha med sig en giltig legitimationshandling som ska kunna visas upp på begäran.

Av 10 § första stycket 4 och 29 § första stycket polislagen följer att en fisketillsynsman under vissa omständigheter får använda våld för att kunna genomföra beslag .78En fisketillsynsman har dessutom ett förstärkt straffskydd enligt 17 kap.1–4 §§brottsbalken.

16.2.5. Havs- och vattenmyndighetens och Kustbevakningens förslag om fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen

Myndigheternas uppdrag

Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen fick år 2019 i uppdrag av regeringen att utreda och föreslå vad som inom ramen för fiskerikontrollen kan förbättras och effektiviseras för att bidra till att förhindra fiske som inte sker i enlighet med rådande EU-regler och nationella regler, i synnerhet kontrollförordningen och IUUförordningen, samtidigt som den samlade administrativa bördan för företagen inte ökas. Av regeringsbeslutet framgår att en särskilt viktig del av uppdraget var att utreda effektiviteten hos såväl den fysiska kontrollen som effektiviteten av den samlade fiskerikon-

78 Se prop. 1979/80:122.

trollen .79Myndigheterna redovisade uppdraget till regeringen i oktober år 202 0.80

Relevanta förslag i myndigheternas redovisningar

I detta avsnitt beskriver utredningen de förslag i myndigheternas redovisningar som vi uppfattar är särskilt relevanta för vårt arbete med att ta fram förslag för att förtydliga fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen. Utredningen uppfattar att vårt uppdrag i denna del innebär att vi ska föreslå eventuella ändringar av myndigheternas mandat när det gäller fiskerikontrollen och av fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen, samt lämna författningsförslag i dessa frågor.

Havs- och vattenmyndighetens redovisning

Utredningen bedömer att särskilt tre av de åtgärdsförslag som presenteras i Havs- och vattenmyndighetens uppdragsredovisning är relevanta för utredningens arbete i frågan om fördelning av ansvaret för fiskerikontrollen.

Ett förslag om uppdrag och ansvar

I sin redovisning framhåller Havs- och vattenmyndigheten i huvudsak att en effektiv fiskerikontroll och ett välfungerande samarbete är beroende av att respektive myndighets uppdrag och ansvar är tydligt .81Ett av Havs- och vattenmyndighetens åtgärdsförslag för att förbättra och effektivisera fiskerikontrollen, och som avser berörda myndigheters uppdrag och ansvar på ett övergripande plan, lyder enligt följande.

Respektive myndigheters uppdrag avseende tillsyn, övervakning, inspektion, kontroll behöver tydliggöras av regeringen. En samsyn om respektive myndigheters ansvarsförhållanden är nödvändig för en effektiv fiskerikontroll. Till detta avses också att tydliggöra myndig-

79 Regeringsbeslut den 14 november 2019. 80 Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen har av utredningspraktiska skäl redovisat uppdraget i varsina rapporter. Se vidare det myndighetsgemensamma missivet. 81 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2) s. 4.

heternas ansvar för information och vägledning sinsemellan men också gentemot fiskets aktörer .82

I sin rapport konstaterar Havs- och vattenmyndigheten i huvudsak att ansvaret för att utföra de olika uppföljnings-, övervaknings- och kontrollmomenten inom ramen för fiskerikontrollen framför allt delas mellan Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen, men att Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för uppfyllandet av den största delen av kraven i kontrollförordningen. Av rapporten framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten också ansvarar för samordningen av dennas och Kustbevakningens gemensamma tillsynsplan med tillhörande riskanalysarbete, och i det arbetet beaktas bl.a. den planering av EU-gemensamma kontrollinsatser som leds av EFCA. Havs- och vattenmyndigheten framhåller vidare att myndigheten även ansvarar för samordning, rapportering och uppföljning av den svenska fiskerikontrollen till EU-kommissionen. Myndigheten hänvisar därtill till en utredning från år 2005 om den svenska fiskerikontrolle n83och anger att några av den utredningens slutsatser fortfarande är relevanta: bl.a. slutsatsen att det finns vissa oklarheter i ansvarsfördelningen inom fiskerikontrollen. I rapporten lyfts även att den utredningen konstaterade att det dåvarande Fiskeriverkets övergripande uppdrag om den svenska fiskerikontrollen ansågs omfatta all fiskerikontroll som inte uttryckligen ingår i en annan myndighets ansvar. Enligt Havs- och vattenmyndigheten gäller detta förhållande fortfarande. Myndigheten konstaterar vidare, i fråga om dennas övergripande ansvar för den svenska fiskerikontrollen, att den i vissa delar inte har utvecklat och samordnat fiskerikontrollfrågor i den omfattning som troligtvis förväntats i samverkansarbetet med Kustbevakningen. Enligt Havs- och vattenmyndigheten är ett tydliggörande av ansvaret nödvändigt. Havs- och vattenmyndigheten menar vidare att det finns resursmässiga utmaningar för myndigheten att samordna och driva aktuella samordnings- och utvecklingsfrågor .84

82 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2). Åtgärdsförslag nr 23 s. 110. 83SOU 2005:27. Den svenska fiskerikontrollen – en utredning. 84 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2) s. 72–74.

Förslag om kontroll av fritidsfisket

Havs- och vattenmyndighetens har även lämnat följande två åtgärdsförslag som handlar om kontroll av fritidsfisket.

Fisketillsyn på allmänt vatten och enskilt vatten med nationella bestämmelser berör flera myndigheter, framförallt Kustbevakningen, HaV och länsstyrelserna men i vissa fall omfattas även Polismyndigheten. För att en kostnadseffektiv och ändamålsenlig tillsyn ska kunna bedrivas behöver myndigheternas mandat och ansvar förtydligas av regeringen. Detta gäller särskilt HaV:s och länsstyrelsernas respektive uppdrag .85HaV behöver få det förtydligat att HaV har det övergripande ansvaret för kontrollen av fritidsfisket i allmänt vatten och enskilt vatten med nationella bestämmelser. I detta sammanhang bör HaV också få ett tydligt mandat av regeringen att vägleda andra myndigheter i tillsynen av fritidsfisket. I de fall det finns behov av att föreskriva om närmare regler om tillsynen, saknar HaV i dagsläget ett sådant bemyndigande, utan har med stöd av verkställighetsbemyndigandet i 6 kap. 8 § fiskeförordningen meddelat föreskrifter om hur länsstyrelserna ska utse fisketillsynsperson er.86

Havs- och vattenmyndigheten framhåller i rapporten att kunskapen om efterlevnaden av de regler som träffar fritidsfisket är låg. Myndigheten konstaterar vidare att det är länsstyrelsen som utser fisketillsynspersoner, men att denna inte har ett tydligt uppdrag i vare sig sin instruktion eller sitt regleringsbrev, att samordna och bedriva fisketillsyn. Enligt Havs- och vattenmyndigheten har länsstyrelsen enbart ett tydligt tillsynsansvar när fisket är reglerat med stöd av miljöbalken. Havs- och vattenmyndigheten konstaterar vidare att det finns en stor variation mellan länsstyrelserna när det gäller i vilken omfattning fisketillsynen bedrivs. I rapporten konstateras vidare att det i flera fall har belysts att det råder en osäkerhet om länsstyrelsens ansvar för fisketillsynen och att det förhållandet medför en bristfällig organisation samt en brist på långsiktighet i genomförandet av fisketillsynen. Vidare anges i rapporten att även Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och Sjöpolisen har ett ansvar när det gäller kontrollen av fritidsfiskets regelefterlevnad. Av rapporten framgår vidare att det i flera utredningar har föreslagits att länsstyrelsen bör få i uppgift att samordna och bedriva fisketillsyn. Vidare framgår i huvudsak att målet bör vara att tydliga mandat och ansvar för berörda myndigheter skapar förutsättningar för att en kostnadseffektiv, risk-

85 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2). Åtgärdsförslag nr 15 och s. 108–109. 86 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2). Åtgärdsförslag nr 16 s. 109.

baserad och harmoniserad tillsyn bedrivs längs hela kusten och i de fem stora sjöarna .87

Kustbevakningens redovisning

Av redovisningen framgår bl.a. att Kustbevakningen i dialog med Havs- och vattenmyndigheten har kommit fram till att Havs- och vattenmyndighetens ansvar för tillsynsvägledning på fiskeområdet bör ses över. Kustbevakningen har mot den bakgrunden lämnat följande förslag.

Kustbevakningen föreslår att Havs- och vattenmyndigheten i dialog med Kustbevakningen ska utreda vilket ansvar Havs- och vattenmyndigheten har gällande tillsynsvägledning på yrkesfiskets område gentemot Kustbevakningen. Utredningen bör ta sin utgångspunkt i det samordnande ansvaret som Havs- och vattenmyndigheten har för den svenska fiskerikontrollen. I det samordnande uppdraget bör det finnas ett utrymme för Havs- och vattenmyndigheten att tillse en utveckling av tillsynsvägledning gentemot Kustbevakningen. Utredningen bör också beskriva hur en mer aktiv tillsynsvägledning kan formaliseras samt om utredningen skulle finna skäl för att det inte finns ett reglerat ansvar, finns det andra möjligheter för Havs- och vattenmyndigheten att ge stöd och vägledning i frågor som berör tillsyn och kontroll? Vidare bör också frågan om generell tillsynsvägledning inom fiskets område belysas. Detta gentemot både Kustbevakningen och länsstyrelser. Utredningen bör därför också ta i beaktande Havs- och vattenmyndighetens ansvar kring tillsynsvägledning inom fritidsfiskets områd e.88

16.3. Utredningens förslag om fördelningen av ansvaret för kontroll och övervakning

16.3.1. Inledning

Såsom har beskrivits ovan ska utredningen, med utgångspunkt i Havs- och vattenmyndighetens och Kustbevakningens uppdragsredovisningar från år 2020, se över vilka ändringar som behöver göras i nuvarande regelverk för att ansvarsfördelningen inom fiskerikontrollen ska bli tydligare. Utredningen ska även föreslå eventuella ändringar när det gäller mandat och ansvarsfördelning mellan de myndigheter som berörs av fiskerikontrollen, samt lämna författningsförslag.

87 Havs- och vattenmyndigheten (2020-2) s. 65–66. 88 Kustbevakningen (2020) s. 16.

16.3.2. Uttrycken kontroll, övervakning och kontrollvägledning

Förslag: I den moderniserade fiskelagstiftningen ska uttrycket

kontroll användas i stället för uttrycket tillsyn, som används i den nuvarande fiskelagstiftningen. Uttrycket övervakning ska på samma sätt som i den nuvarande fiskelagstiftningen användas i de bestämmelser i den moderniserad fiskelagstiftningen som handlar om övervakning av fiske i Torneälvens fiskeområde.

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om att uttrycken kontroll, kontrollvägledning, inspektion och övervakning ska ha följande betydelser.

Kontroll:

  • samma betydelse som i artikel 4.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och
  • fysisk och administrativ kontroll, inspektion och övervakning i övrigt av att fiskelagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EU-förordningar som lagen kompletterar, följs.

Kontrollvägledning:

  • att samordna, utvärdera och följa upp kontrollen, samt ge råd och stöd till kontrollmyndigheterna i syfte att säkerställa att kontrollen eller övervakningen bedrivs ändamålsenligt.

Inspektion:

  • samma betydelse som i artikel 4.4 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Övervakning:

  • samma definition som i artikel 4.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och
  • övervakning i övrigt av att fiskelagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt bestämmelser i de EU-förordningar som lagen kompletterar, följs.

Bestämmelserna med definitioner är nya i förhållande till den nuvarande fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I fiskelagstiftningen används i dag uttrycken kontroll, tillsyn och övervakning för att såsom utredningen uppfattar det beskriva samma handling: att utöva kontroll över efterlevnad av bestämmelser i fiskelagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, samt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Såsom framgår av avsnitt 16.3.2 uppfattar utredningen att termerna kontroll och övervakning framför allt används i EU-bestämmelserna, medan termen tillsyn är mer allmänt förekommande i den nationella lagstiftningen. I de svenska bestämmelserna om fisket i Torneälvens fiskeområde används i stället termen övervakning, som också används i fiskestadg an89. Utredningen noterar att varken fiskelagen, fiskeförordningen eller GFP-lagen innehåller bestämmelser om tillsynsvägledning.

Skälen till utredningens förslag

Ett sätt att göra fiskelagstiftningen tydligare och lättare att tillämpa är att i så stor utsträckning som möjligt undvika att använda olika termer för att beskriva samma företeelse. Utredningen föreslår därför att termen tillsyn, som enligt utredningens uppfattning framför allt används för att beskriva länsstyrelsens och fisketillsynsmäns kontrollverksamhet, i den moderniserade fiskelagstiftningen genomgående ska ersättas med termen kontroll. För att tydliggöra innebörden av kontroll föreslår utredningen vidare att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en definition av begreppet, som ska gälla även vid tilllämpning av fiskeförordningen. Den definition som utredningen föreslår tar sikte på såväl kontroll enligt EU-bestämmelser som kontroll av efterlevnaden av nationella bestämmelser. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att kontroll ska ha samma betydelse som i artikel 4.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, men också betyda fysisk och administrativ kontroll, inspektion och övervakning i övrigt av att fiskelagen, föreskrifter och beslut meddelade med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EU-förordningar som lagen kompletterar, följs. I artikel 4.3 i kontrollförordningen anges på engelska ”control means monitoring and surveillance” och på svenska ”kontroll: övervakningsverksamhet”. Utredningen föreslår också att inspektion

89 Den till gränsälvsöverenskommelsen hörande fiskestadgan. Se vidare avsnitt 6.5.3.

ska definieras på samma sätt som i kontrollförordningen. Med inspektion avses enligt artikel 4.4 i kontrollförordningen alla kontroller som genomförs av tjänstemän för att se till att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken följs, och som antecknas i inspektionsrapporter. Utredningen föreslår vidare att övervakning ska definieras på samma sätt som i kontrollförordningen och därutöver ha betydelsen övervakning i övrigt av att den moderniserade fiskelagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EU-förordningar som lagen kompletterar, följs. Med övervakning avses enligt artikel 4.5 i kontrollförordningen observation av fiskeverksamhet på grundval av iakttagelser av inspektionsfartyg eller officiella luftfartyg samt teknisk upptäckt och tekniska identifieringsmetoder.

Utredningen föreslår att termen övervakning fortfarande ska användas i bestämmelser om Torneälvens fiskeområde. Skälet för detta är att samma term används i fiskestadgan.

Fiskelagstiftningen saknar i dag bestämmelser om vägledning för fiskerikontrollen. Utredningen föreslår i avsnitt 16.3.4 och 16.3.5 att det ska införas bestämmelser om vilka myndigheter som ansvarar för kontrollvägledning. Avsikten med kontrollvägledning bör bl.a. vara att den myndighet som genomför kontroll ska kunna få stöd. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att kontrollvägledning ska definieras som att samordna, utvärdera och följa upp kontrollen, samt ge råd och stöd till kontrollmyndigheterna i syfte att säkerställa att kontrollen eller övervakningen bedrivs ändamålsenligt. I 1 kap. 16 a § miljöbalken finns i dag en i huvudsak motsvarande definition av begreppet tillsynsvägledning.

16.3.3. Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Kustbevakningen, länsstyrelsen och Transportstyrelsen ska ansvara för kontroll och övervakning

Förslag: Den moderniserade fiskelagen och den moderniserade

fiskeförordningen ska innehålla bestämmelser om ansvar för kontroll och övervakning.

Lagens kapitel med bestämmelser om ansvar för kontroll ska inledas med en bestämmelse om att de myndigheter som reger-

ingen bestämmer ska utöva kontroll och övervakning i enlighet med föreskrifter som regeringen meddelar.

Lagen ska även innehålla ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en myndighet som utövar kontroll får överlåta åt någon annan myndighet att utöva viss kontroll. Av bestämmelsen ska även framgå att om kontrollen överlåts ska det som i lagen anges om den myndighet som utövar kontroll gälla även den myndighet som tillsynen överlåts till.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att kontroll och övervakning utövas av Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Kustbevakningen, länsstyrelsen och Transportstyrelsen.

De föreslagna bestämmelserna i andra och fjärde stycket är nya, medan de föreslagna bestämmelserna i tredje stycket i huvudsak motsvarar nuvarande 4 § andra och tredje styckena GFP-lagen.

Bedömning: Den föreslagna fördelningen av ansvaret för kontroll

och övervakning som framgår av detta kapitel bör utvärderas efter fem år.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom framgår av avsnitt 16.2.4 är ansvaret för kontrollen i dag uppdelat mellan framför allt Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen, vidare har Jordbruksverket ett ansvar när det gäller marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Länsstyrelsen bedriver fisketillsyn utan att ha ett i lagstiftningen tydligt utpekat ansvar. Även bl.a. Transportstyrelsen berörs av frågor om fiskerikontroll.

Av 4 § andra och tredje styckena GFP-lagen framgår följande:

Regeringen får meddela föreskrifter om att en tillsynsmyndighet får överlåta åt någon annan myndighet att utöva viss tillsyn.

Om tillsynen överlåts ska det som sägs om tillsynsmyndigheten i lagen gälla även den myndighet som tillsynen överlåts till.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det bör framgå av den moderniserade fiskelagstiftningen vilka myndigheter som har ett ansvar inom fiskerikontrollen. Det bör enligt utredningen framgå av den moderniserade fiskelagen att de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva kontroll och övervakning i enlighet med föreskrifter som regeringen meddelar. I lagen bör även finnas ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en myndighet som utövar kontroll får överlåta åt någon annan myndighet att utöva viss kontroll.

Såsom utvecklas i efterföljande avsnitt bedömer utredningen att bl.a. de myndigheter som i dag utövar kontroll och övervakning fortsatt bör göra det. Utredningens förslag innebär i vissa fall att flera myndigheter kan ha ansvar för kontroll i samma geografiska område – det gäller t.ex. Kustbevakningen och länsstyrelsen. Detta ställer krav på bl.a. samordning mellan berörda myndigheter. Utredningen har i avsnitt 16.2.3 redogjort för generella krav på samverkan, samarbete och samordning mellan myndigheter och bedömer att det inte är nödvändigt att närmare reglera gränsdragningen mellan myndigheternas ansvar.

Havs- och vattenmyndighetens, Kustbevakningens och Jordbruksverkets ansvar för fiskerikontrollen framgår i dag av fiskelagstiftningen och myndigheternas instruktioner. Det finns dock inga tydliga bestämmelser i lagstiftningen om länsstyrelsens ansvar för fiskerikontroll. Såväl i kontrollförordningen som i den ändrade kontrollförordningen finns bestämmelser om kontroll av motorstyrka och tonnage. Utredningen föreslår i avsnitt 16.3.8 att Transportstyrelsen ska ha ett ansvar i frågorna.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund, och med beaktande av utredningsuppdraget att lämna förslag som förtydligar fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen, att den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla bestämmelser om dessa myndigheters ansvar för fiskerikontroll. Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakning och Jordbruksverket föreslås fortsatt ha ett i fiskelagstiftningen utpekat ansvar. Vidare föreslås att länsstyrelsen och Transportstyrelsen – som i dag inte har ett utpekat ansvar för kontrollen – ska få ett i lagstiftningen utpekat ansvar. Utredningen har analyserat och diskuterat olika utformningar av ansvaret i syfte att förtydliga det ytterligare. I diskussionerna har framkommit att gräns-

dragningen mellan myndigheternas ansvar i flera fall är svår att fastställa i lagstiftning. Vidare har framkommit att det är viktigt att de myndigheter som är ansvariga för kontroll pekas ut i lagstiftningen, men att gränsen för de olika myndigheternas ansvar gentemot varandra inte behöver framgå av lagstiftningen utan kan klargöras vid samverkan mellan myndigheterna.

Försvarsmakten, Polismyndigheten och myndigheter på livsmedelsområdet har såsom beskrivit i avsnitt 16.2.4 uppgifter som har beröringspunkter med fiskerikontrollen. Utredningen bedömer att dessa uppgifter i nuläget inte föranleder särskilda bestämmelser i den moderniserade fiskelagstiftningen.

Utredningen bedömer slutligen att de i detta kapitel föreslagna bestämmelserna om fördelning av ansvaret bör utvärderas och vid behov ses över efter fem år.

16.3.4. Havs- och vattenmyndighetens ansvar

Havs- och vattenmyndigheten ska ha det övergripande ansvaret för kontrollen och ansvara för kontrollvägledning

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för kontroll och kontrollvägledning, inklusive genomförande av landningskontrollen, om inte annat följer av bestämmelser i förordningen eller andra föreskrifter. Av bestämmelsen ska också framgå att Havs- och vattenmyndigheten i arbetet med att ta fram kontrollvägledningar ska inhämta information och synpunkter från de myndigheter som berörs.

I den moderniserade fiskeförordningen ska det vidare finnas en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för samordning i enlighet med art. 5.5 i den ändrade kontrollförordningen.

Bestämmelsen i 5 § 6 förordningen (2011:619) med instruktion för Havs- och vattenmyndigheten ändras. Av bestämmelsen ska framgå att myndigheten särskilt ska arbeta med frågor som rör fiskerikontroll.

Bestämmelserna i det första och andra stycket är nya.

Den föreslagna ändringen i det tredje stycket innebär att bestämmelsen i myndighetens instruktion inte längre ska ange att myndigheten särskilt ska ha det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen och ansvara för genomförandet av landningskontrollen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndighetens övergripande ansvar för fiskerikontrollen utövas bl.a. genom att myndigheten följer upp kvoter, utför dokumentkontroll, landningskontroll och transportkontroll, samt beslutar om fiskestopp. Det övergripande ansvaret innebär vidare att myndigheten har ett strategiskt ansvar för hur fiskerikontrollen utvecklas. I samverkan med EFCA genomförs också i vissa havsområden gemensamma kontrollinsatser tillsammans med andra medlemsstater. Genomförandet av den svenska fiskerikontrollen följer de årliga tillsynsplaner som Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen tar fram tillsammans.

Fiskerikontrollen bygger på ett nära samarbete mellan Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen. Havs- och vattenmyndigheten samarbetar dessutom med bl.a. Tullverket, Transportstyrelsen, Polismyndigheten och länsstyrelsern a.90

Havs- och vattenmyndigheten har i dag inte ett i fiskelagstiftningen utpekat ansvar för vägledning till de myndigheter som utför fiskerikontroll. Myndigheten konstaterar samtidigt själv att dess ansvar för regleringen av fisket genom myndighetsföreskrifter medför ”ett ansvar att informera om reglerna och deras syfte, samt att verka för en god tillsyn över att reglerna följs” .91

I såväl den nuvarande som den ändrade kontrollförordningen anges i art. 5.5 första meningen: ”I varje medlemsstat ska en enda myndighet samordna alla nationella kontrollmyndigheters verksamhet”. Det finns således ett EU-reglerat krav på att det i varje medlemsstat ska finnas en myndighet som är ansvarig för samordningen av de egna kontrollmyndigheternas verksamhet. Det framgår inte av kontrollförordningen vad som menas med att samordna alla

90 Havs- och vattenmyndigheten webbplats: https://www.havochvatten.se/fiske-ochhandel/regler-och-lagar/fiskerikontroll-och-fisketillsyn/fiskerikontroll/omfiskerikontroll.html. 91 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/fiske-ochhandel/regler-och-lagar/fiskerikontroll-och-fisketillsyn/fisketillsyn.html.

nationella kontrollmyndigheters verksamhet. Utredningen kan dock konstatera att den svenska fiskelagstiftningen i dag saknar en bestämmelse som uttryckligen pekar ut en myndighet såsom ansvarig för samordning av de svenska kontrollmyndigheternas verksamhet.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att Havs- och vattenmyndigheten på samma sätt som i dag fortsatt bör ha det övergripande ansvaret för kontrollen och ansvara för genomförandet av landningskontrollen .92Detta ansvar bör framgå av den moderniserade fiskeförordningen. Därför föreslås en ändring i myndighetens instruktion.

När det gäller kontroll över fiske bör ansvaret omfatta såväl yrkesmässigt fiske som fritidsfiske. Såsom övergripande ansvarig för kontrollen och behörig myndighet (se förslag i avsnitt 18.2.1) bör Havs- och vattenmyndigheten även ansvara för kontrollvägledning. För att tydliggöra att även andra myndigheter har ett ansvar för kontroll och kontrollvägledning bör det framgå av den moderniserade fiskeförordningen att Havs- och vattenmyndighetens ansvar ska gälla om inte annat följer av bestämmelser i förordningen eller andra föreskrifter. Eftersom kontrollvägledningar som tas fram är avsedda att kunna användas av bl.a. andra myndigheter med kontrollansvar är det lämpligt att dessa är delaktiga i framtagandet av sådana vägledningar.

Såsom framgår ovan saknar fiskelagstiftningen i dag en bestämmelse som pekar ut en enda myndighet att ha ansvar för samordning i enlighet med art. 5.5 i kontrollförordningen. Utredningen föreslår därför att en sådan införs. Utredningen noterar i detta sammanhang att Utredningen om fiskerikontrollen i sitt betänkande beskrev att svenska myndigheter har en fri och oberoende ställning gentemot regeringen och andra myndigheter, samt att det bl.a. innebar att det dåvarande Fiskeriverket inte kunde styra de andra myndigheterna när de utförde sina respektive uppgifter med fiskerikontroll. Den utredningen menade vidare att Fiskeriverket, för det fall det skulle uppstå gränsdragningsproblem mellan de olika myndigheterna, i rollen som övergripande ansvarig för fiskerikontrollen, hade ett ansvar för att uppmärksamma de eventuella problemen eller luckorna. Om Fiskeriverket skulle uppmärksamma ett gränsdragningsproblem och

92 Jfr nuvarande 5 § 6 förordning (2011:619) med instruktion för Havs- och vattenmyndiheten.

detta inte kunde lösas på myndighetsnivå var det enligt den utredningen viktigt att frågan skulle lyftas upp till de ansvariga departementen så att den kunde få en lösnin g.93

Havs- och vattenmyndigheten ska få överlåta vissa uppgifter enligt rådets förordning (EG) nr 708/2007 till länsstyrelsen

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten överlåta får åt länsstyrelsen att

1. kontrollera och övervaka vattenbruksverksamhet enligt arti-

kel 4.2 i rådets förordning (EG) nr 708/2007, och

2. utöva kontroll enligt artikel 5 i rådets förordning (EG)

nr 708/2007.

Bestämmelsen är ny.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i sitt delbetänkande föreslagit följande nya tredje stycke i nuvarande 5 kap. 4 § fiskeförordningen .94

Havs- och vattenmyndigheten får i fråga om rådets förordning (EG) nr 708/2007 överlåta åt länsstyrelsen att

1. kontrollera och övervaka vattenbruksverksamhet enligt artikel 4.2 i rådets förordning (EG) nr 708/2007, och

2. utöva tillsyn enligt artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 708/2007.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår nu att den tidigare föreslagna bestämmelsen med vissa ändringar införs i en egen paragraf i den moderniserade fiskeförordningen.

93 Se SOU 2005:27 s. 236–237. 94 Se SOU 2023:74 s. 48–49.

Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela föreskrifter om inspektion och kontroll som är grundade på internationella överenskommelser och rekommendationer

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter om inspektion och kontroll som är grundade på internationella överenskommelser och rekommendationer. Av bestämmelsen ska även framgå att myndigheten ska höra Kustbevakningen innan den meddelar sådana föreskrifter.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 5 kap. 7 § andra stycket fiskeförordningen, men har ändrats språkligt.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 7 § andra stycket fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter om inspektion och kontroll som är grundade på internationella överenskommelser och rekommendationer. Innan myndigheten meddelar sådana föreskrifter ska den höra Kustbevakningen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att bestämmelsen 5 kap. 7 § andra stycket fiskeförordningen överförs till den moderniserade fiskeförordningen efter vissa språkliga ändringar.

16.3.5. Jordbruksverkets ansvar

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Jordbruksverket ansvarar för kontroll av

1. att bestämmelser om marknadsregleringen av fiskeri- och

vattenbruksprodukter i de EU-förordningar som förordningen kompletterar följs, och

2. att nationella bestämmelser om marknadsreglering av fiskeri-

och vattenbruksprodukter följs.

Av bestämmelsen ska även framgå att sådan kontroll innefattar kontroll av att handelsnormer följs och att kriterier för att erkänna producentorganisationer, branschorganisationer, sammanslutningar av producentorganisationer, kriterier för att godkänna producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner och kriterier för att fastställa utlösande pris i samband med privat lagring uppfylls.

Den moderniserade fiskeförordningen ska också innehålla en bestämmelse om att Jordbruksverket får överlåta åt en annan myndighet att

1. kontrollera att handelsnormer följs, och

2. utföra dokumentkontroller.

Förordningen ska därtill innehålla en bestämmelse om att Jordbruksverket ska ansvara för kontrollvägledning i frågor om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Av bestämmelsen ska också framgå att Jordbruksverket i arbetet med att ta fram kontrollvägledningar ska inhämta information och synpunkter från de myndigheter som berörs.

Förslagen första – tredje styckena motsvarar nuvarande 5 kap. 4 a § första och andra styckena fiskeförordningen. Den föreslagna bestämmelsen i det fjärde stycket är ny.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 4 a § fiskeförordningen anges:

Jordbruksverket utövar, när det gäller marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter, tillsyn över

1. att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken följs,

2. att föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken följs, och

3. att nationella bestämmelser om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter följs. Tillsyn enligt första stycket innebär kontroll av att handelsnormer följs och att kriterier för att erkänna producentorganisationer, branschorganisationer, sammanslutningar av producentorganisationer, kriterier för att godkänna producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner och kriterier för att fastställa utlösande pris i samband med privat lagring uppfylls. Jordbruksverket får överlåta åt en annan myndighet att

1. kontrollera att handelsnormer följs, och

2. utföra dokumentkontroller.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen om Jordbruksverkets ansvar för tillsyn när det gäller marknadsregleringen av fiskeri- och vattenbruksprodukter förs över till den moderniserade fiskeförordningen i huvudsak utan ändring. I stället för ordet tillsyn bör dock ordet kontroll användas, se utredningens överväganden i avsnitt 16.3.2. Utredningen föreslår också att Jordbruksverket, såsom ansvarig för kontroll av efterlevnaden av bestämmelser om marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter, ska ansvara för kontrollvägledning i sådana frågor. Eftersom kontrollvägledningar som tas fram är avsedda att kunna användas av bl.a. andra myndigheter med kontrollansvar är det lämpligt att dessa är delaktiga i framtagandet av sådana vägledningar.

16.3.6. Kustbevakningens ansvar för kontrollen ska framgå av fiskelagstiftningen

Kustbevakningens ansvar för kontrollen

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Kustbevakningen ansvarar för att genomföra kontroll av fiske i de vattenområden som anges i 1 kap.4 och 5 §§kustbevakningslagen (2019:32). Sådan kontroll ska enligt bestämmelsen få utföras även på land i anslutning till samma områden.

Av bestämmelsen ska också framgå att myndigheten även ansvarar för att genomföra kontroll av fiske i vattenområden utanför svensk ekonomisk zon som följer av:

1. konventionen av den 31 december 1932 mellan Sverige och

Danmark angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen (SÖ 1933:13),

2. avtalet mellan Europeiska unionen och Konungariket Norge

om ömsesidigt tillträde till fisket i Skagerrak för fartyg som för dansk, norsk och svensk flagg,

3. gränsälvsöverenskommelsen av den 11 november 2009 mellan

Sverige och Finland (SÖ 2010:21), och

4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Kustbevakningen får utse behöriga tjänstepersoner att vara unionsinspektörer i enlighet med artikel 79 i den ändrade kontrollförordningen.

I förordningen ska det också finnas en bestämmelse om att Kustbevakningen ska ansvara för Sveriges del av de kontrollåtgärder som Europeiska unionen genomför till sjöss inom det område som regleras av Nordostatlantiska fiskerikommissionen (NEAFC). Myndigheten ska enligt bestämmelse för detta ändamål få utse behöriga tjänstepersoner att vara inspektörer.

I förordningen med instruktion för Kustbevakningen ska 9 § och rubriken närmast före 9 § samt 10 § och rubriken närmast före 10 § upphöra att gälla.

Det som framgår av det första stycket första meningen är nytt i förhållande till den nuvarande fiskelagstiftningen och det som framgår av första stycket andra meningen motsvarar i sak nuvarande 5 kap. 5 § fiskeförordningen. Övriga bestämmelser är nya i förhållande till den nuvarande fiskelastiftningen men motsvarar i huvudsak nuvarande 9 och 10 §§ förordningen med instruktion för Kustbevakningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom framgår av avsnitt 16.2.4 regleras Kustbevakningens ansvar för kontroll av fiske i såväl fiskelagstiftningen som myndighetens instruktion.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det inte bör göras några ändringar av Kustbevakningens ansvar för kontroll av fiske. För att tydliggöra att Kustbevakningen har ett ansvar för kontroll av fiske i vattenområden föreslås dock att det införs en bestämmelse i fiskeförordningen där detta ansvar tydligt framgår.

Det finns enligt utredningen även skäl att ändra hur nuvarande bestämmelser om myndighetens ansvar för kontrollen är utformade och var de är placerade. Utredningen bedömer att bestämmelserna bör samlas i fiskelagstiftningen i stället för att vara fördelade mellan flera författningar. En sådan ordning skulle enligt utredningen göra regleringen mer överblickbar och logisk till sin struktur. Av 3 § Kustbevakningens instruktion framgår att myndigheten, inom ramen för sjöövervakningen, har till uppgift att bedriva kontroll och tillsyn i enlighet med vad som framgår av särskild författningsreglering eller författningsenliga överenskommelser med andra myndigheter. Genom den paragrafen sammanlänkas de föreslagna bestämmelserna till Kustbevakningens uppgifter enligt instruktionen.

16.3.7. Länsstyrelsens ansvar

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att länsstyrelsen ansvarar för att genomföra kontroll av fiske i havet och i sötvattensområden.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 16.2.4 redogjort för att det i dag saknas en tydlig reglering om länsstyrelsens ansvar för tillsyn av fiske.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det bör införas bestämmelser i fiskelagstiftningen som tydliggör att länsstyrelsen har ett ansvar för att genomföra kontroll av fiske. Ansvaret bör även fortsatt avse yrkesfiske och fritidsfiske i såväl havet som i sötvattensområden.

16.3.8. Transportstyrelsens ansvar

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Transportstyrelsen ansvarar för sådana uppgifter som åligger medlemsstaten, och som avser fysisk kontroll av fartyg, i enlighet med artiklarna 39a (kontinuerlig övervakning av motorstyrka, 41 (verifiering av motorstyrka) och 41a (verifiering av tonnage) i den ändrade kontrollförordningen.

Den moderniserade fiskeförordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Transportstyrelsen i de fall den upptäcker att motorstyrkan eller tonnaget skiljer sig från uppgiften i fiskelicensen, ska lämna information om skillnaden till Havs- och vattenmyndigheten.

Bestämmelserna saknar motsvarighet i den nuvarande fiskelagstiftningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom framgår av avsnitt 7.3.3 innehåller såväl kontrollförordningen som den ändrade kontrollförordningen bestämmelser om medlemsstaternas ansvar för övervakning, certifiering och verifiering av motorstyrka. Den ändrade kontrollförordningen ställer därtill krav på medlemsstaterna att säkerställa att vissa fartyg har permanent installerade system för kontinuerlig mätning och registrering av motorstyrkan, och medlemsstaterna ska i vissa fall också verifiera ett fångstfartygs tonnage.

Skälen till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndigheten har påtalat för utredningen att den svenska fiskelagstiftningen i dag saknar de kompletterande bestämmelser som behövs för att Sverige ska kunna följa EU-bestämmelserna om övervakning, certifiering och verifiering av motorstyrka, samt verifiering av tonnage. Enligt myndigheten är Transportstyrelsen den myndighet som har kompetensen och därför bör ha ansvaret i frågorna till den del det avser fysisk kontroll av fartyg. Enligt Havs- och vattenmyndigheten bör Transportstyrelsen även vara den myndighet som ansvarar för att utfärda motorcertifikat enligt art. 40 i kontrollförordningen. Det bör enligt Havs- och vattenmyndigheten även finnas en bestämmelse om att Transportstyrelsen, i de fall den finner belägg för att motorstyrkan eller tonnaget skiljer sig från uppgiften i fiskelicensen, ska lämna information om skillnaden till Havs- och vattenmyndigheten.

Utredningen instämmer i Havs- och vattenmyndighetens bedömning och lämnar därför ovanstående förslag. Utredningen föreslår vidare i avsnitt 18.2.3 att Transportstyrelsen ska utföra de uppgifter som enligt artikel 40 i den ändrade kontrollförordningen ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat.

Utredningen föreslår i avsnitt 16.3.4 att Havs- och vattenmyndigheten ska ansvara för kontroll om inte annat följer av bestämmelser i den moderniserade fiskeförordningen eller andra föreskrifter. De frågor om kontroll av motorstyrka och tonnage som genom utredningens förslag inte kommer omfattas av Transportstyrelsens ansvar, kommer därför att omfattas av Havs- och vattenmyndighetens övergripande ansvar.

16.3.9. Frågor om ansvaret för kontroll gällande lagringsintyg och beredningsintyg bör utredas vidare

Bedömning: Frågor om ansvaret för kontroll när det gäller lag-

ringsintyg och beredningsintyg vid export av fiskeriprodukter bör utredas vidare.

Bakgrunden till utredningens förslag

För att säkerställa att de fiskeriprodukter som importeras till och exporteras eller återexporteras från EU:s gemensamma marknad inte härstammar från IUU-fiske, ska de åtföljas av ett fångstintyg med tillhörande dokument; lagringsintyg eller beredningsinty g.95

Skälen till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för fiskerikontroll i Sverige och ansvarar därmed bl.a. för granskning och godkännande av de uppgifter och dokument som aktörer ska lämna till en svensk myndighet vid en import av fiskeriprodukter från ett tredjeland. Utredningen uppfattar att myndigheten även har ansvaret för att kontrollera och godkänna de dokument som krävs för export av fiskeriprodukter till tredjeland. Enligt myndigheten finns det i dag praktiska utmaningar att på ett resurseffektivt sätt genomföra uppdraget i fråga om hantering av dokument och intyg vid export av fiskeriprodukter. Myndigheten har mot den bakgrunden föreslagit att Livsmedelsverket, Tullverket och kommunerna ska ges ett ansvar att kontrollera och godkänna angivna dokument enligt IUU-förordningen.

Utredningen noterar att Utredningen om förenkling och finansiering av kontrollorganisationen i livsmedelskedjan nyligen har lämnat över ett betänkande till regeringen .96I betänkandet föreslås bl.a. att kommunerna inte längre ska vara ansvariga för livsmedelskontroll. Frågan om ansvaret för kontrollen när det gäller lagringsintyg och beredningsintyg vid export av fiskeriprodukter bör mot denna bakgrund utredas vidare.

95 Se art. 14.1 b) och 14.2 i IUU-förordningen. 96 Se SOU 2025:64.

16.3.10. Särskilt om fiskevakter

Länsstyrelsen ska få förordna fiskevakter för att bedriva kontroll över fritidsfiske i sötvattensområden

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förordna fiskevakter att genomföra kontroll av fritidsfiske i sötvattensområden. Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att fiskevakter får förordnas av länsstyrelsen.

Av den föreslagna nya bestämmelsen i lagen föreslås framgå att fiskevakter får genomföra kontroll över fritidsfiske och inte över yrkesmässigt fiske, och att sådan kontroll bara får avse sötvattensområden. I nuvarande 34 § första stycket fiskelagen finns inte en sådan avgränsning. De förslagna bestämmelserna motsvarar i övrigt i huvudsak bestämmelserna i 34 § första stycket fiskelagen respektive 5 kap. 2 § fiskeförordningen, men uttrycket fisketillsynsmän har ersatts av uttrycket fiskevakter.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 16.2.4 redogjort för viss historik och nuvarande reglering vad gäller fisketillsynsmän.

Fisketillsynsmän kan utöva tillsyn över fiske i statligt förvaltade vattenområden på uppdrag av länsstyrelsen och över fiske i andra vattenområden på uppdrag av t.ex. en fiskevårdsområdesförening. En fisketillsynsman som utövar tillsyn på uppdrag av länsstyrelsen arbetar på frivillig basis: det går alltså inte att beordra en tillsynsman att utöva viss tillsyn.

Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten och Sveriges fiskevattenägareförbund fanns det år 2018 fler än 6 000 fisketillsynsmän i Sverige, varav de flesta förordnats att utöva fisketillsyn på enskilt vatten. Fisketillsynen på enskilt vatten utgår enligt samma uppgifter framför allt från bestämmelser som beslutats av t.ex. fiskevårdsområdesföreningar .97

97 Havs- och vattenmyndigheten och Sveriges fiskevattenägareförbund (2021).

Skälen till utredningens förslag

Av avsnitt 16.2.4 framgår att fisketillsynsmän har varit en del av den svenska fisketillsynen under en lång tid. Vidare framgår att den nuvarande fiskelagstiftningen trots detta endast innehåller ett fåtal bestämmelser om fisketillsynsmän. Utredningen föreslår i nästföljande avsnitt att Havs- och vattenmyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter om bl.a. krav på utbildning av de som förordnas att utföra kontroll av fiske.

Under åren 2022–2024 rapporterade fisketillsynsmän sammanlagt omkring 6 000 arbetstimmar tillsyn i havsområden per år, och omkring 2 000 arbetstimmar tillsyn i statligt förvaltade sötvattensområden per år, till länsstyrelse n.98Till dessa uppgifter kommer sådan tillsyn som utförs på uppdrag av t.ex. fiskevårdsområdesföreningar.

Enligt uppgifter från utredningens myndighetsexperter saknar tillsynsmyndigheterna i dag resurser att utöva den tillsyn som fisketillsynsmännen utför. Det bedöms enligt experterna därför finns ett fortsatt behov av att förordnade tillsynspersoner kan utöva fisketillsyn. Denna synpunkt framkommer även av uppgifter från Fiskevårdsförbundet .99

Utredningen bedömer mot denna bakgrund att det även enligt den moderniserade fiskelagstiftningen bör gå att förordna personer att – i likhet med dagens fisketillsynsmän – genomföra kontroll av fisket. Denna kontroll bör dock av de skäl som redogörs för nedan enbart kunna avse fritidsfiske i sötvattensområden.

De nuvarande bestämmelserna om fisketillsynsmän i fiskelagstiftningen innebär att en tillsynsman får utöva tillsyn över såväl fritidsfiske som yrkesfiske. Enligt 34 § första stycket fiskelagen får fisketillsynsmän utses för tillsyn över efterlevnaden av fiskelagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Av paragrafens andra stycke kan utläsas att fisketillsynsmän också kan förordnas att utöva kontroll av efterlevnaden av föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningen noterar att det inte framgår av lagstiftningen att en tillsynsman får förordnas att utöva tillsyn över efterlevnaden av t.ex. regler som har beslutats av fiskevårdsområdesföreningar. I sammanhanget bör dock beaktas att det är den som har fiskerätten i ett vattenområde som inte är statligt

98 Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten. 99 Utredningens möte med Fiskevårdsförbundet den 15 januari 2025.

förvaltat, som bör anses ansvara för fiskevården. Fiskevårdsområdesföreningar kan ge vem som helst i uppdrag att bedriva tillsyn i föreningens vatten, men enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten vill föreningarna ofta att det ska vara en utbildad fisketillsynsperson som gör det.

Den ändrade kontrollförordningen ställer vissa krav på tjänstemän som utför inspektioner av yrkesfiske som bedrivs med fiskefartyg. I förordningen finns även bestämmelser om vilka befogenheter sådana tjänstemän ska ha .100Utredningen noterar därtill att ”försvårande av tjänstemäns eller observatörers arbete när de utför sina uppgifter” utgör en allvarlig överträdelse enligt art. 90.2 d) samma förordning. Vi bedömer mot denna bakgrund att de som förordnas att utöva kontroll inte bör kunna utföra kontroll över efterlevnaden av EU-bestämmelser om yrkesmässigt fiske som kräver fiskelicens. Sådant yrkesmässigt fiske som inte omfattas av EU-bestämmelserna om fiske med fartyg kan alltjämt omfattas av EU-bestämmelser om yrkesmässigt fiske utan fartyg. Allt yrkesmässigt fiske omfattas dessutom av nationella bestämmelser om yrkesfiske. De bestämmelser och krav som gäller vid yrkesmässigt fiske är betydligt mer omfattande än de som gäller och föreslås gälla vid fritidsfiske. Utredningen bedömer mot denna bakgrund och med beaktande av det tidigare nämnda frivilliga uppdraget, att den person som förordnas att genomföra kontroll av fiske inte heller i övrigt bör kunna förordnas att utöva kontroll av yrkesfiske.

De nya EU-bestämmelserna om registrering och rapportering av fritidsfiske kommer att ställa nya krav på kustmedlemsstaternas kontroll. Utredningen bedömer att det inte är lämpligt att en person som arbetar frivilligt ska ansvara för de krav som EU-bestämmelserna kommer att ställa på kontrollen av fritidsfisket.

Utredningen bedömer sammantaget att en person som förordnas att genomföra kontroll ska kunna kontrollera fritidsfiske i sötvattensområden. Sådan kontroll bör bl.a. kunna innefatta kontroll av redskap som anträffas i vattnet och som används vid fritidsfiske. Detta innebär att en person som förordnas att genomföra sådan kontroll måste ha möjlighet att undersöka märkningen av redskapet oavsett om det rör sig om ett redskap som används vid yrkesfiske eller fritidsfiske.

100 Se art. 74 i den ändrade kontrollförordningen.

Utredningen bedömer slutligen att den nuvarande benämningen fisketillsynsman inte bör överföras till den moderniserade fiskerilagstiftningen utan ersättas av en könsneutral benämning som bättre beskriver innebörden av det föreslagna förordnandet. Vi föreslår benämningen fiskevakt.

Den nu föreslagna ordningen förutsätter att det finns tillräckliga resurser för kontrollmyndigheterna att utöva kontrollen. Utredningen redogör resursbehovet i kapitel 21.

Havs- och vattenmyndigheten ska bemyndigas att meddela föreskrifter om fiskevakter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förordnande och utbildning av fiskevakter. Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom framgår av avsnitt 16.2.4 har Havs- och vattenmyndigheten meddelat föreskrifter om fisketillsynsförordnande n.101Föreskrifterna är meddelade med stöd av 6 kap. 8 § fiskeförordningen. I paragrafen bemyndigas Havs- och vattenmyndigheten att inom sitt ansvarsområde meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av förordningen.

Skälen till utredningens förslag

Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om fisketillsynsförordnanden innehåller bestämmelser om bl.a. vilka kvalifikationskrav som gäller för att någon ska få förordnas att utöva fisketillsyn. Som sådana krav gäller enligt föreskrifterna att personen i fråga

1. har fyllt 18 år,

2. med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig

för uppdraget, och

101 Se HVMFS 2018:1.

3. har genomgått en utbildning enligt föreskrifterna, med godkänt

resultat.

Utbildningen får enligt föreskrifterna inte vara äldre än sex år för att kunna läggas till grund för ett förordande.

Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt att den person som utövar kontroll av fiske, med de befogenheter det innebär, har vissa förutsättningar och en aktuell utbildning för uppdraget. Utredningen bedömer att det är lämpligt att detaljerade bestämmelser om bl.a. vilka förutsättningar som ska gälla för att en person ska kunna förordnas att bedriva sådan kontroll beslutas på myndighetsnivå. Havs- och vattenmyndigheten bör enligt utredningen fortsatt vara den myndighet som meddelar sådana bestämmelser.

Den nuvarande fiskelagstiftningen saknar ett direkt bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att meddela materiella föreskrifter om fisketillsynsförordnanden. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla ett bemyndigande för myndigheten att meddela materiella föreskrifter om förordnande och utbildning av fiskevakter. Vi föreslår i avsnitt 8.3.2 ett bemyndigande för Havs- och vattenmyndigheten att inom sitt verksamhetsområde meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av fiskelagen, de bestämmelser i EU-förordningar som fiskelagen kompletterar och fiskeförordningen.

16.3.11. Övervakningen av fisket i Torneälvens fiskeområde

Övervakningen i Torneälvens fiskeområde

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att övervakningen av fisket i Torneälvens fiskeområde får utföras av gemensamma finsk-svenska patruller. Av bestämmelsen ska vidare framgå att vid gemensam övervakning i den svenska delen av fiskeområdet har behörig finsk personal observatörs status. Behöriga övervakningsmyndigheter ska enligt samma bestämmelse vid behov utbyta information med finsk myndighet. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 34 § sjätte och sjunde styckena fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 34 § sjätte och sjunde styckena fiskelagen anges enligt följande.

Övervakningen av fisket i Torneälvens fiskeområde får utföras av gemensamma finsk-svenska patruller. Vid gemensam övervakning i den svenska delen av fiskeområdet har behörig finsk personal observatörs status. Behöriga övervakningsmyndigheter ska vid behov utbyta information med finsk myndighet.

Skälen till utredningens förslag

Bestämmelserna i 34 § sjätte och sjunde styckena fiskelagen överförs utan ändring till den moderniserade fiskelagen.

Svenska myndigheter som ansvarar för övervakningen i Torneälvens fiskeområde

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och Länsstyrelsen i Norrbottens län övervakar efterlevnaden i svenskt vatten av föreskrifter om fisket i Torneälvens fiskeområde.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 2 a kap. 16 § fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 2 a kap. 16 § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och Länsstyrelsen i Norrbottens län övervakar efterlevnaden i svenskt vatten av föreskrifter om fisket i Torneälvens fiskeområde.

Skälen till utredningens förslag

Bestämmelsen i 2 a kap. 16 § fiskeförordningen överförs utan ändring till den moderniserade fiskeförordningen.

16.3.12. Internationell fiskekontroll

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att vid svenskt havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium får efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande kontrolleras av de utländska myndigheter som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Av bestämmelsen ska vidare framgå att en sådan utländsk myndighet ska lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och ges tillfälle att undersöka fiskeredskap, fångst, lastutrymmen och utrustning i övrigt samt att ta del av de loggböcker och handlingar av betydelse för fisket som finns ombord. Vidare ska framgå att om myndigheten upptäcker att en bestämmelse för fisket överträtts på ett allvarligt sätt får den föra fartyget till hamn. Av bestämmelsen ska slutligen framgå att befälhavaren på ett fiskefartyg eller den som annars är föremål för kontroll är skyldig att underlätta åtgärdernas genomförande.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 33 § fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 33 § fiskelagen anges följande.

Vid svenskt havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium får efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande kontrolleras av de utländska myndigheter som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. En sådan utländsk myndighet skall lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och ges tillfälle att undersöka fiskeredskap, fångst, lastutrymmen och utrustning i övrigt samt att ta del av de loggböcker och handlingar av betydelse för fisket som finns ombord. Finner myndigheten att en bestämmelse för fisket överträtts på ett allvarligt sätt får den föra fartyget till hamn.

Befälhavaren på ett fiskefartyg är skyldig att underlätta åtgärdernas genomförande.

I förarbetena till bestämmelsen anges bl.a. följande.

Lagrådet har i anslutning till paragrafen, med hänvisning till 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen, erinrat om att bemyndigandet i paragrafens första stycke till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer torde kräva ett riksdagsbeslut med kvalificerad majoritet .102

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att bestämmelsen i 33 § fiskelagen överförs till den moderniserade fiskelagen efter vissa ändringar.

16.4. Utredningens förslag om befogenheter vid kontroll och övervakning

16.4.1. Befogenheter vid utövande av kontroll och övervakning

Befogenheter för tjänstepersoner vid myndigheter med ansvar för kontroll och övervakning

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om att tjänstepersoner vid de myndigheter som ansvarar för kontroll, vid sidan av de befogenheter som gäller vid kontroll enligt den ändrade kontrollförordningen, ska ha rätt att när de utför kontrollen

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, bygg-

nader, lokaler och andra utrymmen där organismer och utrustning för fisket förvaras eller hanteras, eller där fiskeri- och vattenbruksprodukter hanteras, för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för

kontrollen, och

102Prop. 1992/93:232 s. 72.

3. få den hjälp som behövs för kontrollen av den som är före-

mål för åtgärden.

Av paragrafen ska även framgå att Polismyndigheten på begäran ska lämna den hjälp som behövs vid kontrollen. Hjälp ska bara få begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

Av paragrafen ska vidare framgå att vid kontroll av efterlevnaden av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska befogenheterna i punkterna 1–3 ovan också gälla för EU:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer.

Lagen ska även innehålla en paragraf om att de bestämmelser som föreslås i styckena 1–3 ovan inte ska tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak – till den del de avser myndigheter – nuvarande 34 § andra, fjärde och femte styckena fiskelagen samt 6 § första–tredje styckena, 7 och 7 a §§ GFPlagen. Ett tillägg har gjorts om förutsättningar för att begära hjälp av polismyndigheten.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 34 § andra, fjärde och femte styckena fiskelagen anges följande:

För kontroll av efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken har en fisketillsynsman som förordnats därtill och annan befattningshavare hos Havs- och vattenmyndigheten, länsstyrelsen eller annan myndighet i vars uppgifter det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske rätt att

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen, och

3. få den hjälp som behövs för tillsynen av den som är föremål för åtgärden. Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen. Vid tillsyn för kontroll av efterlevnaden av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken gäller andra stycket också för EU:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer.

I nuvarande 6 § första–tredje styckena GFP-lagen anges följande:

För tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fiskeri- och vattenbruksprodukter hanteras. Tillsynsmyndigheten får göra de undersökningar och ta de prover som behövs för tillsynen utan att ersättning lämnas.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Den som är föremål för tillsyn ska tillhandahålla den hjälp som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid tillsynen.

I nuvarande 7 § GFP-lagen anges följande:

Bestämmelserna i 6 § första och andra styckena gäller också för Europeiska kommissionen, Europeiska revisionsrätten och för inspektörer som utsetts av dessa institutioner.

I nuvarande 7 a § GFP-lagen anges följande:

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ denna lag ska inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.

Av art. 74.4 i den ändrade kontrollförordningen framgår att tjänstemän som utför inspektioner får granska alla relevanta områden, däck och utrymmen. De får också granska både beredda och icke beredda fångster och alla fiskeredskap, all utrustning, alla containrar och alla förpackningar som innehåller fisk eller fiskeriprodukter samt alla relevanta dokument eller elektroniska överföringar som de anser vara nödvändiga för att kontrollera att bestämmelserna i den gemensamma

fiskeripolitiken efterlevs. De får också ställa frågor till personer som bedöms ha information om det som inspektionen gäller.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 34 § fiskelagen och 6–7 a §§ GFP-lagen om befogenheter vid kontroll ska föras över till den moderniserade fiskelagen i princip utan ändring. Av art. 74.4 i den ändrade kontrollförordningen framgår att tjänstemän som genomför inspektioner ska ha vissa befogenheter. Dessa gäller vid kontroll av efterlevnaden av EU-bestämmelser. Den moderniserade fiskelagstiftningen behöver även innehålla en bestämmelse om befogenheter för tjänstemän som utför kontroll av efterlevnaden av nationella bestämmelser.

Utredningen föreslår vidare att även bestämmelserna i 34 § fiskelagen och 6 § GFP-lagen om att Polismyndigheten på begäran ska lämna den hjälp som behövs vid kontrollen, ska överföras till den moderniserade fiskelagen. I den nya lagen bör dock anges att hjälp bara ska få begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

Fiskevakter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att fiskevakter som förordnats därtill ska ha rätt att när de utför kontrollen

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, bygg-

nader, lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för

kontrollen, och

3. få den hjälp som behövs för kontrollen av den som är föremål

för åtgärden.

Den moderniserade fiskelagen ska även innehålla en bestämmelse om att en fiskevakt får ges förordnande att ta föremål i beslag enligt lagens bestämmelser om beslag.

Av lagen ska även framgå att Polismyndigheten på begäran ska lämna den hjälp som behövs vid kontrollen. Hjälp ska bara få begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

Bestämmelserna motsvarar – till den del de avser fiskevakter som förordnats därtill – delvis nuvarande 34 § andra–fjärde styckena.

Bakgrunden till utredningens förslag

Regleringen i nuvarande 34 § andra och fjärde styckena fiskelagen, framgår av avsnitt 16.4.1 ovan. Av 34 § tredje stycket fiskelagen framgår att en fisketillsynsman får ges förordnande att ta egendom i beslag enligt 47 § samma lag.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att fiskevakterna i likhet med dagens fisketillsynsmän bör ha vissa befogenheter när de utför kontroll. Bestämmelsen om möjlighet att få hjälp av Polismyndigheten bör kompletteras på det sätt som föreslås i avsnitt 16.4.1.

16.4.3. Särskilt om beslag

Möjligheterna att ta föremål i beslag ska utökas i förhållande till nuvarande lagstiftning

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser

om att det ska vara möjligt att beslagta redskap även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår brott. Bestämmelserna ska också uppdateras mot bakgrund av den moderniserade fiskelagens bestämmelser om organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske och begreppsanvändningen i övrigt. I övrigt ska bestämmelserna om beslag i fiskelagen utan större ändringar föras över till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrund och nuvarande reglering

Utredningens uppdrag om att se över förutsättningarna för beslag av föremål

Utredningen har såsom nämnts ovan ett särskilt uppdrag att se över förutsättningarna för beslag av föremål. I denna del framgår i huvudsak följande av utredningens direktiv. För att beslag av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål ska få göras krävs i dag att en person påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt fiskelagen .103Berörd myndighetstjänsteman eller annan med befogenhet att ta föremål i beslag måste alltså vara på plats när det otillåtna redskapet sätts ut eller vittjas. Havs- och vattenmyndigheten har anfört att det är av synnerligen stor vikt att fiskeredskap som används vid pågående brott mot fiskelagen kan omhändertas på ett rättssäkert och effektivt sätt, oavsett om gärningsmannen befinner sig på platsen vid fiskeredskapet eller inte. Myndigheten påpekar att otillåtna redskap som används för fiske under en tid då fiske är förbjudet eller redskap som är utformade på ett otillåtet sätt, påverkar de fiskbestånd som myndigheten avser att skydda och att det därför är mycket angeläget att sådant otillåtet fiske direkt kan stävjas. Det finns anledning att se över om nuvarande reglering av när beslag får göras är ändamålsenlig och på bästa sätt bidrar till en effektiv fiskerikontroll. Utredaren ska därför analysera och ta ställning till om det

10347 § fiskelagen.

bör vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår ett brott, och lämna författningsförslag.

Regleringen om omedelbara verkställighetsåtgärder enligt den ändrade kontrollförordningen

I sammanhanget ska något sägas om relevant reglering i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som utredningen har i uppdrag att anpassa nationell rätt till. Av artikel 91 i den ändrade kontrollförordningen, som avser omedelbara verkställighetsåtgärder vid allvarliga överträdelser, framgår att om relevanta data eller relevant information ger medlemsstaternas behöriga myndigheter anledning att anta att en fysisk person har begått eller att en juridisk person kan hållas ansvarig för en allvarlig överträdelse, eller om en fysisk person tas på bar gärning med att begå en allvarlig överträdelse, ska medlemsstaterna omedelbart, utöver utredningen av överträdelsen i enlighet med bestämmelserna i artikel 85 och i enlighet med sin nationella rätt, vidta lämpliga och omedelbara åtgärder, såsom bl.a. beslagtagande av fiskefartyget, transportfordonet, fiskeredskap, fångster eller fiskeriprodukter eller av vinsten från försäljningen av fångsterna eller fiskeriprodukterna. Av regleringen framgår vidare att de omedelbara åtgärderna ska vara utformade så att de förhindrar att den allvarliga överträdelse som upptäckts fortsätter, gör det möjligt att vidta alla de åtgärder som krävs för att säkra bevismaterial för denna överträdelse och gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att slutföra sin utrednin g.104

104 Av ingressen till förordningen med de ändrade kontrollbestämmelserna, p. 17, framgår även att övergivna, förlorade eller på annat sätt kasserade fiskeredskap, särskilt sådana som är gjorda av plast, utgör en av de skadligaste formerna av marint skräp och plastavfall till havs. För att minska de långsiktiga och betydande effekterna av övergivna, förlorade eller på annat sätt kasserade fiskeredskap på det marina livet och ekosystemen är det viktigt att se till att fiskeredskap i slutet av livscykeln återförs till land för behandling i mottagningsanordningar i hamn som inrättats för detta ändamål enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/883 av den 17 april 2019 om mottagningsanordningar i hamn för avlämning av avfall från fartyg, om ändring av direktiv 2010/65/EU och upphävande av direktiv 2000/59/EG (EUT L 151, 7.6.2019, s. 116).

Nuvarande reglering i fiskelagen

Regleringen om beslag i 47 § fiskelagen är utformad på följande sätt:

47 § Om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller kan

2. antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Befogenheter enligt första stycket har

1. fisketillsynsmän som getts förordnande enligt 34 § tredje stycket, och

2. sådana befattningshavare hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen som har uppgifter där det ingår att övervaka efterlevnaden av bestämmelser om fiske. Samma befogenhet har, om fisket kränker enskild fiskerätt, den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne. Om egendom har tagits i beslag enligt första stycket ska detta skyndsamt anmälas till Polismyndigheten eller åklagaren. Den polisman eller åklagare som tar emot en sådan anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget. En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren. Om innehavaren av enskild fiskerätt eller den som företräder honom eller henne har tagit fisk i beslag, får dock fiskerättshavaren behålla fisken utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag. Fisk som tagits i beslag och som uppenbarligen bör förverkas ska omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats, om den är levnadsduglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär.

Den nuvarande paragrafen om beslag i fiskelagen har sin grund i en paragraf i 1950 års lag om rätt till fiske. För att förstå innebörden av den nuvarande paragrafen och varför den är utformad på det sätt som den är, behöver man gå tillbaka till hur regleringen var utformad i den tidigare lagen. Bestämmelser om förverkande och beslag fanns i 1950 års lag om rätt till fiske vid den lagens ikraftträdande. Den relevanta paragrafen om beslag innehöll bl.a. följande reglering: ”Ertappas någon å bar gärning, då han bedriver olovligt fiske, eller anträffas redskap för sådant fiske utsatt i vattnet må av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad tillsynsman samt, där fisket kränker enskild fiskerätt, jämväl vederbörande rättsägare eller hans folk beslagtaga fångsten och redskapet, ävensom båt eller annat som kan antagas äga betydelse för utredning om brottet.” Av paragrafen framgick vidare att om egendom hade tagits i beslag skulle anmälan göras till närmaste

polisman som hade att förfara som om han själv gjort beslaget .105Utförliga bestämmelser om beslag fanns vid den tiden i rättegångsbalken, som hade trätt i kraft några år tidigar e.106I fiskelagen utvidgades dock den krets av personer som fick ta föremål i beslag; enligt 1950 års lag om rätt till fiske fick även fisketillsynspersoner och privatpersoner i form av ”vederbörande rättsägare eller hans folk” beslagta föremål .107Av doktrin från tiden kring ikraftträdandet anges att i uttrycket ”å bar gärning” torde ligga ett krav på att egendomen ska tas omhand omedelbart i anslutning till anträffandet .108Paragrafen om beslag kom att ändras under mitten av 1980-talet, och då utökades möjligheterna att beslagta föremål som kunde bli aktuella att förverk a.109

Vid översynen av fiskelagstiftningen i början på 1990-talet gjordes vissa uttalanden om bestämmelserna om beslag och förverkande i 1950 års lag om rätt till fiske. Av uttalandena framgår att dessa bestämmelser bedömdes fungera väl och att de med i princip oförändrat sakinnehåll borde få sin motsvarighet i den nya fiskelagen. Det fanns dock enligt förarbetena anledning att göra vissa smärre förändringar i syfte att förenkla och modernisera bestämmelserna. Det bedömdes dessutom finnas behov av att i viss utsträckning utvidga förverkande- och beslagsmöjlighetern a.110När fiskelagen trädde i kraft år 1994 var en nyhet att beslag skulle kunna användas för att förebygga fortsatt brottslighet .111I slutet av år 2024 gjordes vissa mindre ändringar i 47 § fiskelagen i samband med att förändringar gjordes i förverkandelagstiftningen .112Ändringarna i fiskelagen innebar dock endast att paragrafens sjunde stycke ändrades språkligt och redaktionellt.

105 Regleringen fanns i 37 § 1950 års rätt till fiske. Av den aktuella paragrafen framgick vidare att fångst som tagits i beslag av innehavaren av enskild fiskerätt eller hans folk, dock utan anmälan fick behållas av fiskerättsinnehavaren. 106Rättegångsbalken trädde i kraft 1 januari 1948. 107 Romberg & Thulin, s. 153 f. 108 Romberg & Thulin, s. 154. 109Prop. 1983/84:159 s. 20. 110Prop. 1992/93:232 s. 61. 111Prop. 1992/93:232 s. 60 ff. 112 Även fiskelagens förverkandebestämmelser ändrades, se vidare i kapitel 17.

Relevant reglering i rättegångsbalken och i annan närliggande lagstiftning

Beslag är sannolikt den mest använda straffprocessuella tvångsåtgärden och bestämmelser om beslag finns både i rättegångsbalken och i annan speciallagstiftnin g.113I syfte att kunna analysera och ta ställning till om det bör vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår ett brott enligt fiskelagstiftningen, behöver vi se närmare på dessa andra regleringar och förhållandet mellan dessa.

Regleringen i rättegångsbalken

Allmänna bestämmelser om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Av 27 kap. 1 § rättegångsbalken framgår huvudregeln om när föremål får tas i beslag. Föremål får bl.a. tas i beslag om det skäligen kan antas att

  • föremålet har betydelse för utredning om brott (bevisbeslag), eller
  • föremålet kan bli förverkat (förverkandebeslag).

Genom skrivningen ”skäligen kan antas” framgår att beviskravet för att ta ett föremål i beslag är lågt .114Som en allmän förutsättning för beslag gäller att skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intress e.115

Av 27 kap. 4 § rättegångsbalken framgår att beslut om beslag normalt fattas under förundersökningen av förundersökningsledaren eller åklagaren. Är det fara i dröjsmål får en polis besluta om beslag utan att något beslut först har fattats enligt ovan .116Av den nämnda paragrafen följer att också den som med laga rätt griper någon, vid s.k. envarsgripande, får ta föremål i beslag. Har annan än undersökningsledaren eller åklagare beslutat om beslag ska beslutet, enligt

113 Nordh (2019), s. 91. 114 Nordh (2019), s. 91 f. 11527 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. 116 Om det inte är fråga om en försändelse som avses i 27 kap. 3 § rättegångsbalken.

regleringen i den aktuella paragrafen, underställas åklagaren för prövning av om beslaget ska best å.117

I viss speciallagstiftning, t.ex. fiskelagen, miljöbalken och jaktlagen, finns bestämmelser som ger uttryckligt stöd för andra än företrädare för brottsbekämpande myndigheter att ta egendom i beslag, utan att envarsgripande aktualiseras. Beslag förutsätter då att de ertappar någon på bar gärning, vilket innebär att det ställs något strängare krav än vid envarsgripande .118

Regleringen i miljöbalken

Av 26 kap. 23 § miljöbalken framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av förordnanden .119I samma paragraf regleras naturvårdsvakternas möjligheter att ta föremål i beslag. Enligt regleringen får en naturvårdsvakt ta i beslag jakt- och fångstredskap, fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för utredning om brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning som bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av bl.a. 7 kap. 3 § som rör nationalparker, 7 kap. 4 § som rör naturreservat och 7 kap. 28 § som rör Natura 2000-områden, om det är straffbelagt enligt 29 kap. miljöbalken.

Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, ska vakten skyndsamt anmäla det till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Den polisman eller åklagare som tar emot en sådan anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv hade gjort beslaget .120

Regleringen i jaktlagen

Av 47 § jaktlagen framgår att om någon påträffas på bar gärning då han eller hon begår jaktbrott, får vilt och sådan egendom som enligt 49 § lagen kan antas bli förverkad, eller som kan antas ha betydelse

11727 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken. 118 Lindberg (2024). Liknande reglering återfinns också i 19 kap. 8 § spellagen (2018:1138). 119 Det kan bl.a. vara föreskrifter enligt 7 och 8 kap. miljöbalken, som rör skydd av områden, bl.a. nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden, och skydd av biologisk mångfald. 12026 kap. 24 § miljöbalken.

för utredning om brottet, tas i beslag av jakträttshavaren eller av någon som företräder honom eller henne. Samma befogenhet har särskilt förordnade jakttillsynsmän och behöriga kustbevakningstjänstemän.

Om egendom har tagits i beslag, ska anmälan om detta skyndsamt göras till Polismyndigheten eller åklagaren. Den polisman eller åklagare som tar emot en sådan anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget. Av paragrafen framgår vidare att en kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag, ska anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren. Av den nämnda paragrafen framgår slutligen att djuret efter värdering får säljas på lämpligt sätt, i syfte att undvika att det förstörs.

Regleringen om sjöfynd

I sammanhanget ska något också sägas om regleringen i lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. Av lagens inledande paragraf framgår att den som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar bl.a. redskap eller gods som hör till fartyg är skyldig att anmäla fyndet till Polismyndigheten eller Kustbevakningen. Detta gäller oavsett om fyndet tas upp från botten eller anträffas flytande på vattnet eller är uppdrivet på stranden. Lagen innehåller ett flertal bestämmelser om förfarandet efter bärgning.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att även den moderniserade fiskelagen bör innehålla särskild reglering om beslag och att de nuvarande beslagsmöjligheterna i fiskelagen bör behållas. Utredningen har, såsom nämnts ovan, även i uppgift att ta ställning till om möjligheterna till beslag bör utökas i förhållande till den nuvarande lagstiftningen. Mot en utökning av beslagsmöjligheterna talar det faktum att det i samtlig speciallagstiftning som utredningen känner till finns krav på att beslag endast får göras vid ”bar gärning”. Havs- och vattenmyndigheten har dock anfört att det är av synnerligen stor vikt att fiskeredskap som används vid pågående brott mot fiskelagen kan omhändertas på ett rättssäkert och effektivt sätt, oavsett om gär-

ningsmannen befinner sig på platsen vid fiskeredskapet eller inte. Det gäller i synnerhet de fall då redskapen inte är märkta på ett korrekt sätt och det inte framgår vem som fiskare. En utökad möjlighet till beslag av redskap bör enligt utredningens uppfattning medföra avsevärt förbättrade möjligheter att bevara de vattenlevande biologiska resurserna, som lagstiftningen avser att skydda. Även det faktum att det i 1950 års lag om rätt till fiske fanns en möjlighet att beslagta redskap, oavsett om gärningsmannen befann sig på platsen vid fiskeredskapet eller inte, talar för att möjligheterna att kunna beslagta föremål bör utökas. Utredningen har inte kännedom om att det i några förarbeten till fiskelagen uttryckligen har diskuterats eller argumenterats för att möjligheten till beslag av redskap, som fanns i 1950 års lag om rätt till fiske, borde begränsas. Skälen som talar för en utökning, väger enligt utredningen så tungt, att en utökad möjlighet till beslag därför bör införas. Denna utökning bör enligt utredningens uppfattning utformas på liknande sätt som i 1950 års lag om rätt till fiske. För att göra regleringen om beslag mer lättläst, föreslår utredningen, att den moderniserade fiskelagen, till skillnad från nuvarande lagstiftning, ska innehålla flera paragrafer som reglerar förutsättningarna för beslag enligt lagen. Vidare ska regleringen anpassas till de begrepp som används i den moderniserade fiskelagstiftningen och lagens bestämmelser om organismer som omfattas av bestämmelserna om fiske.

16.5. Utredningens förslag om förelägganden och förbud samt vite

16.5.1. Förelägganden och förbud, samt vite

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att de myndigheter som regeringen bestämmer får besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller beslut som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifterna ska efterlevas. Av bestämmelsen ska även framgå att ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Det ska vidare framgå att om någon inte rättar sig efter lagen eller föreskrifter som

har meddelats med stöd av lagen eller inte följer ett meddelat föreläggande, får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad. I brådskande fall ska ett sådant beslut enligt samma bestämmelse få meddelas utan föregående föreläggande.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och länsstyrelsen ska få meddela sådana förelägganden och förbud som avses i det föregående stycket.

Den föreslagna bestämmelsen i lagen motsvarar i huvudsak nuvarande 35 § fiskelagen, men innehåller en skrivning om att förelägganden och förbud också får meddelas för att beslut som meddelats med stöd av lagen eller bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska efterlevas. Den nuvarande avgränsningen till bestämmelser om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken finns inte i den föreslagna bestämmelsen. Den föreslagna bestämmelsen i förordningen motsvarar nuvarande 5 kap. 3 § fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 35 § fiskelagen anges följande.

De myndigheter som regeringen bestämmer får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska efterlevas. Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Om någon inte rättar sig efter lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller inte följer ett meddelat föreläggande, får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen besluta om rättelse på hans bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

En liknande paragraf, men bl.a. utan hänvisning till föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, fanns vid införandet av fiskelagen. I förarbetena konstateras bl.a. att en del av dåvarande Fiskeriverkets och länsstyrelsens verksamhet innefattar tillståndsgivning och att det för tillstånden kan komma att gälla särskilda villkor. Om dessa villkor inte uppfylls bör de fiske-

vårdande myndigheterna enligt förarbetena kunna åstadkomma rättelse genom att meddela ett föreläggande eller förbud. Av förarbetena framgår vidare att myndigheterna bör ha den möjligheten även i andra fall och att förelägganden och förbud bör kunna förenas med vit e.121

I nuvarande 5 § GFP-lagen anges följande.

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att reglerna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska följas. Tillsynsmyndigheten får förena beslut om föreläggande eller förbud med vite.

HFD har i ett prejudicerande avgörande den 7 maj 2025 prövat frågan om 35 § fiskelagen innefattar en befogenhet att besluta om vitesföreläggande för att villkor i tillståndsbeslut ska följas. Domstolen uttalade därvid bl.a. följande.

15. Ett vitesföreläggande är en ingripande åtgärd. En förutsättning för att en tillsynsmyndighet inom ramen för sin tillsynsverksamhet ska få meddela vitesförelägganden är att åtgärden har uttryckligt författningsstöd (se t.ex. HFD 2016 ref. 46). 16. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att 35 § första stycket fiskelagen gäller ingripanden för att säkerställa efterlevnaden av fiskelagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifter om fisket i vissa EU-förordningar. Myndigheternas befogenhet är alltså kopplad till generella normer i den mening som avses i 8 kap. regeringsformen. 17. Ordalydelsen i 35 § första stycket fiskelagen innefattar däremot inte ingripanden för att se till att villkor i beslut följs. Det som anges i paragrafens förarbeten om att myndigheterna bör kunna meddela förelägganden för att åstadkomma rättelse om villkoren i ett tillståndsbeslut inte uppfylls har alltså inte stöd i lagtexten. I avsaknad av uttryckligt författningsstöd saknas en sådan möjlighet. 18. Den prejudikatfråga som Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd i ska således besvaras med att 35 § fiskelagen inte ger en myndighet befogenhet att besluta om vitesföreläggande för att villkor i tillståndsbeslut ska följa s.122

121Prop. 1992/93:232 s. 73. 122 Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr 2346-24 den 7 maj 2025.

Skälen till utredningens förslag

Av förarbetena till fiskelagen framgår att de fiskevårdande myndigheterna, i sådana fall när villkor i tillstånd enligt fiskelagstiftningen inte uppfylls, bör kunna åstadkomma rättelse genom att meddela förelägganden eller förbud. Av förarbetena framgår vidare att förelägganden och förbud bör kunna förenas med vite. HFD har i huvudsak uttalat att ett beslut om föreläggande kräver ett uttryckligt författningsstöd.

Utredningen bedömer mot bakgrund av uttalandena i förarbetena och HFD:s avgörande att den nuvarande bestämmelsen i 35 § fiskelagen bör kompletteras på så sätt att det tydligt ska framgå att ett föreläggande eller förbud också får meddelas med anledning av ett

beslut som meddelats med stöd av fiskelagen, föreskrifter som med-

delats med stöd av lagen eller föreskrifter i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Bestämmelsen om att tillsynsmyndigheten får meddela förelägganden eller förbud enligt 5 § GFP-lagen är inte avgränsad till efterlevnad av reglerna om fiske i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Med anledning av att GFP-lagen föreslås upphävas bör den avgränsning i nuvarande 35 § fiskelagen, som avser föreskrifter om fisket i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, inte överföras till den nya bestämmelsen i lagen. Bestämmelserna i 35 § fiskelagen och 5 kap. 3 § fiskeförordningen bör i övrigt överföras i princip utan ändring till den moderniserade fiskelagen respektive fiskeförordningen.

16.5.2. Föreläggande pga. vanskötsel av fiske

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får förelägga den som har fiskerätt och som i strid med allmänna intressen vansköter fisket, genom att exempelvis fiska i alltför stor omfattning, att bedriva fisket på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötseln. Av bestämmelsen ska även framgå att om någon annan än ägaren innehar fiskerätten, ska föreläggandet ändå få riktas mot ägaren. Ägaren eller innehavaren ska enligt bestämmelsen vara skyldig att tåla att en förelagd åtgärd vidtas även om föreläggandet riktats mot den andre.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att länsstyrelsen får meddela förelägganden enligt första stycket.

Bestämmelsen motsvarar delvis nuvarande 29 § fiskelagen, men skrivningen ”genom att fiska i alltför stor omfattning eller genom att låta bli att fiska” har ersatts med skrivningen ”genom att exempelvis fiska i alltför stor omfattning”. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig även språkligt från den nuvarande bestämmelsen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 29 § fiskelagen anges följande.

Om den som har fiskerätt i enskilt vatten i strid med allmänna intressen vansköter fisket genom att fiska i alltför stor omfattning eller genom att låta bli att fiska, får länsstyrelsen förelägga honom att bedriva fisket på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötseln. Om någon annan än ägaren har fiskerätten, får föreläggandet ändå riktas mot ägaren. Ägaren eller innehavaren är skyldig att tåla att en förelagd åtgärd vidtas även om föreläggandet riktats mot den andre.

Paragrafen infördes samtidigt som fiskelagen och har inte ändrats sedan dess. Av förarbetena framgår att bestämmelsen motsvarar den tidigare gällande 30 § fiskerättslagen med den skillnaden att det för ett ingripande enligt den nuvarande bestämmelsen inte krävs att vanskötseln ska vara uppenbar. Enligt förarbetena har bestämmelsen sin grund i att fiskevattnen, inte bara anses vara en viktig tillgång för sina ägare, utan också en nationell rikedom av stor betydelse för folkförsörjningen. Det ansågs därför angeläget att i lag slå fast att fiskevattenägarna har ett ansvar mot samhället för att fisket och fiskevården drivs på ett ändamålsenligt sätt. Vidare uttalades att bestämmelsen i framtiden kan förväntas få ökad betydelse i och med att normgivningen rörande enskilt vatten begränsas och en större del av ansvaret för fiskevården i stället förs över på fiskerättshavarna .123

123 Se prop. 1992/93:232 s. 71.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen uppfattar att de skäl för nuvarande 29 § fiskelagen som framgår ovan fortsatt gäller. Vi bedömer dock att det mot bakgrund av utvecklingen av den allmänna beståndssituationen, inte bör framgå av den nya bestämmelsen att ett föreläggande ska kunna beslutas pga. uteblivet fiske. Vi föreslår därför att bestämmelsen i 29 § fiskelagen överförs till den moderniserade fiskelagen med de ändringar som framgår ovan. Utredningen föreslår även att det ska framgå av den moderniserade fiskeförordningen och inte av lagen vilken myndighet som får meddela föreläggandena.

Utredningen noterar i sammanhanget att det enligt regleringen om invasiva främmande arter, kan finnas ett ansvar för fiskerättsinnehavaren att vidta åtgärder mot sådana arter.

16.6. Utredningens förslag om myndigheters uppgiftsskyldighet

16.6.1. Havs- och vattenmyndigheten ska lämna uppgifter till Kustbevakningen

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten till Kustbevakningen ska lämna sådana uppgifter om fiskefartyg, fiskelicenser, personliga fiskelicenser och tillstånd som Kustbevakningen behöver för sin verksamhet inom fiskerikontrollen.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 kap. 1 a § fiskeförordningen, men begreppet ”särskilda tillstånd” har ändrats till ”tillstånd”.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 1 a § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten ska till Kustbevakningen lämna sådana uppgifter om fiskefartyg, fiskelicenser, personliga fiskelicenser och särskilda tillstånd som Kustbevakningen behöver för sin verksamhet inom fiskerikontrollen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 a § fiskeförordningen i huvudsak ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen. Begreppet ”särskilda tillstånd” ska dock ändras till ”tillstånd”. Med tillstånd avses såväl tillstånd enligt bestämmelser i den ändrade kontrollförordningen, som tillstånd meddelade med stöd av bestämmelser i den moderniserade fiskelagstiftningen.

16.6.2. Havs- och vattenmyndigheten ska lämna uppgifter om landningar till Livsmedelsverket

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten till Livsmedelsverket ska lämna sådana uppgifter om landningar som Livsmedelsverket kan antas behöva för att bedöma om anmälan bör göras enligt 7 § förordningen (2011:1494) om vissa fiskarter från Östersjöområdet.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 5 kap. 1 b § fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 1 b § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten ska till Livsmedelsverket lämna sådana uppgifter om landningar som Livsmedelsverket kan antas behöva för att bedöma om anmälan bör göras enligt 7 § förordningen (2011:1494) om vissa fiskarter från Östersjöområdet.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 b § fiskeförordningen ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen utan ändring.

16.6.3. Havs- och vattenmyndigheten får lämna uppgifter till behöriga myndigheter i andra EU-medlemsstater och motsvarande myndigheter i tredjeland

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten till behöriga myndigheter i andra medlemsstater i Europeiska unionen samt till motsvarande myndigheter i tredjeland, får lämna sådana uppgifter om fiskefartyg som de myndigheterna behöver för fiskerikontroll och som framgår av skyldighet i avtal med annan stat inom Europeiska unionen eller mellan Europeiska unionen och tredjeland.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 5 kap. 1 c § fiskeförordningen, men den föreslagna bestämmelsen skiljer sig språkligt från den nuvarande.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 1 c § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten får till behöriga myndigheter i andra medlemsstater i Europeiska unionen samt till behöriga myndigheter i tredjeland lämna sådana uppgifter om fiskefartyg som de behöriga myndigheterna behöver för fiskerikontroll och som framgår av skyldighet i avtal med annan stat inom Europeiska unionen eller mellan Europeiska unionen och tredjeland.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 c § fiskeförordningen ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen med de språkliga ändringar som framgår ovan.

16.6.4. Havs- och vattenmyndigheten ska snarast underrätta Polismyndigheten och åklagare om vissa beslut

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten snarast ska underrätta Polismyndigheten och åklagare om beslut enligt 13 kap. 5 § eller 6 § tredje stycket fiskelagen.

Bestämmelsen i det första stycket motsvarar i sak nuvarande 5 kap. 1 d § fiskeförordningen, men viss språklig ändring har gjorts.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 1 d § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten ska snarast underrätta Polismyndigheten och åklagare om beslut enligt 55 § eller 56 § fjärde stycket fiskelagen (1993:787).

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 e § fiskeförordningen ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen. Viss språklig ändring har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

16.6.5. Kustbevakningen och Polismyndigheten ska lämna vissa uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Kustbevakningen och Polismyndigheten ska lämna sådana uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten som denna kan antas behöva vid prövning av frågor om

1. sanktionsavgifter,

2. tilldelning av prickar, och

3. fiskelicenser, personliga fiskelicenser och andra tillstånd.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 kap. 1 e § fiskeförordningen, men begreppet ”särskilda tillstånd” har ändrats till ”tillstånd”. Därtill har 5 kap. 1 e § 4 inte överförts till den nya bestämmelsen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 1 e fiskeförordningen anges följande.

Kustbevakningen och Polismyndigheten ska lämna sådana uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten som denna kan antas behöva vid prövning av frågor om

1. sanktionsavgifter,

2. tilldelning av prickar,

3. fiskelicenser, personliga fiskelicenser och andra särskilda tillstånd, och

4. förbud att verka som befälhavare enligt 50 a och 52–56 §§fiskelagen (1993:787).

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 e § fiskeförordningen i huvudsak ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen. Begreppet ”särskilda tillstånd” ska ersättas av ”tillstånd”. Bestämmelsen ska vidare anpassas till de reviderade bestämmelserna om pricksystemet i artikel 92 i den ändrade kontrollförordningen. Punkten 4 i ska därför inte föras över enligt utredningens bedömning.

16.6.6. Domstolar ska skicka kopior av domar om brott och åklagare ska skicka kopior av strafförelägganden enligt fiskelagen till Havs- och vattenmyndigheten

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att en domstol snarast ska skicka en kopia av en dom och att en åklagare snarast ska skicka en kopia av ett strafföreläggande som avser brott enligt fiskelagen till Havs- och vattenmyndigheten.

Av bestämmelsen ska också framgå att om någon har åtalats för ett brott enligt fiskelagen och beslut enligt 13 kap. 5 § eller 6 § tredje stycket samma lag har meddelats ska domstolen, om åtalet läggs ned eller ogillas, snarast underrätta Havs- och vattenmyndigheten om det.

Vidare ska det framgå att om Havs- och vattenmyndigheten har lämnat en sådan underrättelse som avses i 19 § och det därefter har beslutats att förundersökning om brott som legat till

grund för beslut enligt 13 kap. 5 § eller 6 § tredje stycket fiskelagen lagts ned eller avslutats utan att åtal har väckts, ska den myndighet som meddelat beslutet snarast underrätta Havs- och vattenmyndigheten om det.

Bestämmelsen motsvarar i sak delvis nuvarande 5 kap. 1 f § fiskeförordningen. I den föreslagna bestämmelsen anges, till skillnad från den nuvarande, att även kopior av strafförelägganden enligt fiskelagen snarast ska skickas till Havs- och vattenmyndigheten. Därtill har nuvarande 5 kap. 1 f § första stycket 1, om att kopior av vissa domar snarast ska skickas till Jordbruksverket, strukits.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 1 f § fiskeförordningen anges följande.

En domstol ska snarast skicka en kopia av en dom som avser brott enligt fiskelagen (1993:787) till

1. Jordbruksverket, om domen rör flyttning av fisk mellan fiskodlingar eller odling av fisk, och

2. Havs- och vattenmyndigheten i övriga fall. Har någon åtalats för ett brott enligt fiskelagen och har beslut enligt 55 § eller 56 § fjärde stycket fiskelagen meddelats ska domstolen, om åtalet läggs ned eller ogillas, snarast underrätta Havs- och vattenmyndigheten om det. Om Havs- och vattenmyndigheten har lämnat en sådan underrättelse som avses i 1 d § och det därefter har beslutats att förundersökning om brott som legat till grund för beslut enligt 55 § eller 56 § fjärde stycket fiskelagen lagts ned eller avslutats utan att åtal har väckts, ska den myndighet som meddelat beslutet snarast underrätta Havs- och vattenmyndigheten om det.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 f § fiskeförordningen ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen med vissa ändringar. I delbetänkandet föreslås att 5 kap. 1 f § första stycket 1 ska utgå .124Utredningen föreslår nu att punkten inte heller ska överföras till den moderniserade fiskeförordningen.

124 Se SOU 2023:74 s. 47.

Enligt den nuvarande bestämmelsen ska en domstol snarast skicka en kopia av en dom om brott enligt fiskelagen till Havs- och vattenmyndigheten. Av den föreslagna bestämmelsen bör även framgå att en åklagare snarast ska skicka en kopia av ett strafföreläggande som avser brott enligt fiskelagen till Havs- och vattenmyndigheten.

I den föreslagna bestämmelsen ska hänvisningar göras till de bestämmelserna om beslut om att tilldela prickar eller att återkalla en licens eller ett tillstånd i 13 kap. 5 § och 6 § tredje stycket den moderniserade fiskelagen.

16.6.7. Havs- och vattenmyndigheten ska ansvara för samordning av rapportering enligt datainsamlingsförordningen och Jordbruksverket ska bistå Havs- och vattenmyndigheten

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för samordningen av arbetet med och rapporteringen av data som omfattas av datainsamlingsförordningen.

Av bestämmelsen ska vidare framgå att Jordbruksverket inom sitt verksamhetsområde ska bistå Havs- och vattenmyndigheten när det gäller data som omfattas av datainsamlingsförordningen och till myndigheten lämna sådana uppgifter om vattenbruket, beredningsindustrin och fritidsfisket som myndigheten behöver för att fullgöra sina skyldigheter enligt första stycket.

Bestämmelsen motsvarar nuvarande 5 kap. 1 g § fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 5 kap. 1 g § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten ansvarar för samordningen av arbetet med och rapporteringen av data som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008.

Jordbruksverket ska inom sitt verksamhetsområde bistå Havs- och vattenmyndigheten när det gäller data som omfattas av förordning (EU) 2017/1004 och till myndigheten lämna sådana uppgifter om vattenbruket, beredningsindustrin och fritidsfisket som myndigheten behöver för att fullgöra sina skyldigheter enligt första stycket.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 g § fiskeförordningen ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen utan ändring.

16.6.8. Länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten ska lämna uppgifter till varandra med anledning av skyldigheter enligt rådets förordning (EG) nr 708/2007

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att länsstyrelsen ska lämna uppgifter till Havs- och vattenmyndigheten som Havs- och vattenmyndigheten kan antas behöva för att uppfylla sina skyldigheter enligt rådets förordning (EG) nr 708/2007 av den 11 juni 2007 om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk.

Den moderniserade fiskeförordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten ska lämna uppgifter till länsstyrelsen som länsstyrelsen kan antas behöva för att utföra uppgifter enligt 10 kap. 6 § samma förordning.

Bestämmelserna är nya.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i sitt delbetänkande föreslagit att de bestämmelser som anges i förslaget ovan ska införas i nuvarande 5 kap.1 h och 1 i §§fiskeförordningen .125

125 Se SOU 2023:74 s. 48.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår nu att bestämmelserna införs i egna paragrafer i den moderniserade fiskeförordningen.

16.7. Utredningens övriga bedömningar kopplat till bestämmelser om medlemsstatens kontroll i den ändrade kontrollförordningen

Utredningen har ovan redogjort för utredningens förslag och bedömningar som rör nationell rätts förhållande till bestämmelserna i artiklarna 5.5, 39a, 41, 41a och 79 i den ändrade kontrollförordningen. Utredningen har därutöver i avsnitt 16.1 redogjort för förslagen om att införa allmänna bemyndiganden avseende föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som den moderniserade fiskelagen kompletterar, och verkställighetsföreskrifter .126

Utredningen lämnar vidare i avsnitt 18.2 förslag om vilka myndigheter som ska vara behöriga myndigheter.

Nedan går vi in på utredningens bedömning kopplat till övriga bestämmelser om medlemsstatens kontroll i den ändrade kontrollförordningen.

Bedömning: Det som regleras om medlemsstatens kontroll i

avdelning IV Kontroll av fiske, avdelning V Kontroll i leveranskedjan, avdelning VI Övervakning, avdelning VII Inspektion och förfaranden och avdelning IX Kontrollprogram i den ändrade kontrollförordningen, bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har beskrivits och föreslagits tidigare i detta kapitel och, när det gäller behöriga myndigheter med ansvar för kontroll, i avsnitt 18.2.

126 Dessa förslag redovisas i avsnitt 8.3.2.

16.7.1. Bakgrunden till utredningens bedömning

I avdelning IV Kontroll av fiske i den ändrade kontrollförordningen finns, utöver de bestämmelser om anges i detta kapitel, även ändrade bestämmelser som rör medlemsstatens kontroll i bl.a. artikel 9a (Centrum för fiskerikontroll), artikel 33 (Registrering av fångster och fiskeansträngning), artikel 38 (Fiskekapacitet) och artikel 50 (kontroll av områden med fiskebegränsning). Även i bl.a. avdelning V Kontroll i leveranskedjan, avdelning VI Övervakning, avdelning VII Inspektion och förfaranden och avdelning IX Kontrollprogram i den ändrade kontrollförordningen finns bestämmelser som rör medlemsstatens kontroll. Sådana bestämmelser finns bl.a. i artikel 74 (Genomförande av inspektioner), artikel 82 (Uppgifter för tjänstemän vid inspektioner) och artikel 85 (Förfaranden).

16.7.2. Skälen till utredningens bedömning

Det som regleras om medlemsstatens kontroll i den ändrade kontrollförordningen och som vi har redogjort för ovan bedöms utifrån den information som utredningen har tillgång till inte föranleda ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har beskrivits och föreslagits i detta kapitel och, när det gäller behöriga myndigheter med ansvar för kontroll, i avsnitt 18.2.

17. Förslag och bedömningar som rör straff och andra sanktioner vid överträdelser

17.1. Inledning

I detta kapitel beskriver vi utredningens förslag och bedömningar om bestämmelser som rör straff och andra sanktioner. Vi inleder med att beskriva utredningens uppdrag i denna del och kommer sedan att beskriva nuvarande reglering, brottsbekämpningen inom fiskets område samt redogöra för statistik och fakta kopplat till överträdelser av fiskelagstiftningen. Efter att vi har redogjort för den nuvarande situationen kommer vi att gå in på EU-straffstadgandeutredningens förslag till ändringar i fiskelagstiftningen, som lämnades år 2020 (före revideringen av EU:s kontrollbestämmelser var klar). Utredningen har i uppdrag att beakta de förslagen vid utformningen av straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen.

Vi kommer sedan att gå in på de ändrade kontrollbestämmelserna, utgångspunkter för val av straff och sanktionsavgifter, samt utredningens förslag och bedömningar i dessa delar. Vi kommer avslutningsvis att redogöra för de ändrade EU-bestämmelser som utredningen har bedömt inte medför något behov av ändring i den nationella lagstiftningen.

17.2. Utredningens uppdrag som rör straff och andra sanktioner vid överträdelser

Utredningen har såsom nämnts tidigare i uppgift att analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen, och i annan lagstiftning, med anledning av de nya unionsbestämmelserna

om fiskerikontroll. Det innebär bl.a. att utredningen behöver se över de nationella sanktionsbestämmelserna på fiskeområdet i ljuset av de ändrade EU-bestämmelsern a.1Regeringskansliet har också överlämnat en skrivelse från Havs- och vattenmyndigheten till utredningen. Av skrivelsen framgår att myndigheten begär att bestämmelserna om prickar och bestämmelserna om särskild avgift ska ses över. De problem som har uppmärksammats i den överlämnade skriften från Havs- och vattenmyndigheten, kommer vi att beröra i samband med utredningens förslag och bedömningar om bestämmelser om prickar i avsnitt 17.17 och bestämmelser om landningsavgift i avsnitt 17.18.4. Utredningen har även ett särskilt uppdrag att se över straffbestämmelserna på fiskeområdet. Nedan beskrivs utredningens särskilda uppdrag i denna del.

17.2.1. Utredningens särskilda uppdrag att se över straffbestämmelser på fiskeområdet

När det kommer till utredningens uppdrag att se över straffbestämmelserna i fiskelagstiftningen framgår bl.a. följande av utredningens direktiv. Bestämmelserna om straff och sanktioner i fiskelagen och GFP-lagen behöver sammanföras i den nya lag som utredaren ska ta fram. Utredaren har i uppgift att analysera och föreslå hur straffbestämmelserna på fiskeområdet bör utformas med beaktande av problem som Havs- och vattenmyndigheten har påtalat i den nuvarande regleringen ,2samt de rekommendationer och lagförslag som lämnas i betänkandet ”Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar ”3.

Här kan i korthet nämnas att Havs- och vattenmyndigheten har påtalat att det i dag ställs olika krav för straffsanktionering beroende på om brottet innebär en överträdelse av nationella bestämmelser eller EU-bestämmelser. För den som bryter mot nationella bestämmelser kan straff dömas ut redan om personen varit oaktsam, medan det vid brott mot EU-regelverket krävs grov oaktsamhet. Myndigheten har även anfört att 11 § GFP-lagen är otydlig, och att det inte framgår tillräckligt klart att brott mot nationella regler om vägning

1 Vi kommer att återkomma till de nya bestämmelserna som rör sanktioner i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken längre ned i detta avsnitt. 2 Se Havs- och vattenmyndighetens skrivelse ”Förslag till ändringar i fiskerilagstiftningen”. 3SOU 2020:13.

av fångst omfattas av bestämmelsen. EU-straffstadgandeutredningens rekommendationer och lagförslag återkommer vi till i avsnitt 17.6 nedan.

17.3. Bakgrund och nuvarande reglering

17.3.1. Nuvarande reglering

I den svenska lagstiftningen sanktioneras överträdelser av både nationella bestämmelser och EU:s bestämmelser på fiskeområdet, som ska hanteras av svenska myndigheter. I den svenska fiskelagstiftningen finns en rad olika typer av bestämmelser som rör överträdelser:

  • straffbestämmelser,
  • bestämmelser om beslag och förverkand e4,
  • bestämmelser om administrativa sanktioner:

– sanktionsavgifter, – pricksystem vid allvarliga brott eller överträdelser, – återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens, – återkallelse av fisketillstån d5, – varningar, – indragning eller begränsning av fiskedagar, – förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg, – vitesföreläggande, vitesförbud och rättelse på den felandes

bekostnad, samt – särskild avgift (landningsavgift).

Dessa bestämmelser har beskrivits i avsnitt 6.3.8. Värt att nämna är att bestämmelserna kompletteras av bestämmelser i annan lagstiftning. Här kan särskilt nämnas bestämmelserna om företagsbot i

4 Förverkandebestämmelser avser både förverkande som en särskild rättsverkan av brott och som en brottsförebyggande skyddsåtgärd. 5 Tillstånd enligt 21 § fiskelagen.

36 kap. brottsbalken, vilka vi går in på närmare i det följande, och näringsförbud i lagen (2014:836) om näringsförbud.

Närmare om företagsbot

Till skillnad från fysiska personer kan juridiska personer inte begå brott eller straffas för brott i svensk rätt. Företagsbot, som infördes år 1986, är en ekonomisk sanktion med bestraffande funktion som riktar sig mot företag. En förutsättning för företagsbot är att företaget inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller att brottet begåtts av en person som har haft en ledande ställning eller haft ett särskilt tillsyns- eller kontrollansvar i förhållande till näringsidkaren. Företagsboten är lägst 5 000 kronor och högst 10 miljoner kronor. Företagsbot är inte att anse som en påföljd utan som särskild rättsverkan av brott. Denna sanktionsform, som alltså kompletterar de traditionella påföljderna, infördes eftersom det tidigare regelverket inte ansågs tillräckligt för att komma till rätta med brott i näringsverksamhet .6Enskilda personer i företaget kan alltså åtalas även om åklagaren yrkar på företagsbot.

De grundläggande bestämmelserna om företagsbot finns i 36 kap. brottsbalken. Kapitlet, reglerar bl.a. förutsättningarna för att ålägga ett företag företagsbot ,7hur företagsbotens storlek ska bestämmas ,8förhöjd företagsbo t9och förutsättningarna för att sätta ned eller efterge företagsbot .10I kapitlet finns också en åtalsprövningsregel vid vissa mindre allvarliga brott som kan leda till företagsbot. Av denna framgår att om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot har begåtts av oaktsamhet, och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt . 11

Det har nyligen införts en ny förfarandelag som reglerar förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot när inte bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brott-

6 En brist ansågs vara att förverkande inte kan användas för att eliminera utsikten till vinst vilket ansågs inbjuda till chanstagningar, se prop. 1985/86:23 s. 14 ff. och prop. 2005/06:59 s. 14. 736 kap. 23 § brottsbalken. 836 kap. 24 § brottsbalken. 936 kap. 25 § brottsbalken. 1036 kap. 26 § brottsbalken. 1136 kap. 27 § brottsbalken.

mål är tillämpli ga.12I den nya lagen finns också de grundläggande bestämmelserna om utredning om självständigt förverkande. Prövningen av frågan om åläggande av företagsbot sker i flera steg där bedömningen av grundförutsättningarna enligt 36 kap. 23 § brottsbalken är det första steget. Eftersom företagsbot är en särskild rättsverkan av brott krävs att ett brott har begåtts. Samtliga objektiva och subjektiva förutsättningar i ett straffstadgande måste därmed vara uppfyllda. Det finns inget krav på att gärningspersonen ska åtalas eller ens identifieras. I praktiken kan det dock vara svårt att styrka ett uppsåt om gärningspersonen inte identifieras. Med företag ska förstås enskilda näringsidkare och juridiska personer .13

Genom en reform år 2006 gavs åklagarna möjlighet att besluta om företagsbot genom strafföreläggande, där gränsen för strafföreläggande bestämdes till 500 000 kronor. Det fördes en diskussion om lämpligheten av att införa en sådan reglering och att det skulle kunna medföra färre utredningar av det personliga ansvaret med den följd att varken åtal eller domstolsprövning skulle följa på en överträdelse. Regeringen pekade på att strafföreläggandeinstitutet var väl avpassat till den stora majoritet av förhållandevis lindriga brott som talan om företagsbot torde komma att grundas på. Företagsboten torde enligt regeringen regelmässigt kunna utmätas enligt tämligen schablonmässiga grunder där gärningens objektiva karaktär står i centru m.14

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 skärptes företagsbotsregleringen. Grunderna för hur företagsboten ska fastställas och beloppsbegränsningen för strafföreläggande höjdes från 500 000 kronor till tre miljoner krono r.15I fråga om grunderna för hur företagsboten ska fastställas konstaterade regeringen att den dåvarande lagregleringen – som bl.a. innebar att företagsboten

12 Lag (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. 13 Det innebär att bestämmelserna om företagsbot inte bara är tillämpliga på sådana associationer som traditionellt sett förknippas med näringsverksamhet, se vidare i Johannisson (2025), samt prop. 2005/06:59 och prop. 2018/19:164. 14 Det uttalades vidare att Åklagarmyndigheten och riksåklagaren har möjlighet att utfärda allmänna råd och anvisningar som behövs för att uppnå enhetlighet och följdriktighet vid åklagarnas rättstillämpning. Beloppsgränsen för strafföreläggande skulle enligt regeringen bestämmas till 500 000 kronor eftersom det var viktigt att det finns en gräns för hur stränga sanktioner som får utfärdas genom strafföreläggande. Det ansågs att det därigenom borde finnas utrymme för att använda strafföreläggande vid de flesta överträdelser, samtidigt som intresset av en fullständig domstolsprövning tillgodoses vid en mer ingripande sanktion, se prop. 2005/06:59 s. 51 ff. 1548 kap. 2 § fjärde stycket och 48 kap. 4 § tredje stycketrättegångsbalken. Se även prop. 2018/ 19:164.

skulle bestämmas med beaktande av straffskalan för brottet – gav upphov till vissa tillämpningsproblem. Oklarheten som rådde om hur olika faktorer skulle viktas mot varandra visade enligt regeringen på svårigheterna i att bestämma företagsbotens storlek i det enskilda fallet och återspeglades i avsaknaden av en enhetlig domstolspraxis. Bristen på en enhetlig domstolspraxis gav enligt regeringen stöd åt slutsatsen att grunderna för att bestämma företagsboten borde förtydligas. Ett sådant förtydligande borde enligt regeringen ske genom att lagtexten utformas i linje med Högsta domstolens uttalanden i rättsfallen NJA 2014 s. 139 (I–IV). Företagsboten borde därför bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde. Vidare ska särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens förhållande till verksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om företaget tidigare har ålagts att betala företagsbot. Genom regeringens förslag tillkom även att ett företags ekonomiska ställning (större företag) kan ligga till grund för en förhöjd företagsbot vid allvarligare brottslighet, dvs. i de fall sanktionsvärdet uppgår till 500 000 kronor eller mer .16

I fråga om den höjda beloppsbegränsningen bedömde regeringen att såväl praktiska som processekonomiska aspekter talade för att åklagarnas möjligheter att förelägga företagsbot genom strafföreläggande borde utökas. Systemet med strafföreläggande innebär en snabbare process än en domstolsprövning. Det är också en effektiv och resursbesparande handläggningsform. Varken åklagaren eller andra parter orsakas besvär eller kostnader för inställelse vid domstol samtidigt som en tidskrävande domstolshantering kan undvikas .17

16Prop. 2018/19:164 s. 27 ff. 17 Regeringen underströk samtidigt att det också finns omständigheter som talar i motsatt riktning. Regeringen påtalade härvid att det till dess att tillämpningen av den nya lagstiftningen om hur grunderna för företagsboten ska fastställas, satt sig kunde vara lämpligt att iaktta viss försiktighet vad gäller överflyttande av beslutsbefogenheter av detta slag från domstol till åklagare. Utvecklandet av en klar och tydlig praxis på området borde enligt regeringen också kräva att ett inte helt obetydligt antal mål hanteras i domstol, se prop. 2018/19:164 s. 57 f.

Särskilt om hur allvarliga överträdelser enligt EU-rätten beaktas i det svenska sanktionssystemet

Såsom vi har redogjort för i bl.a. avsnitt 5.5.2 finns bestämmelser om allvarliga överträdelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. I artikel 3.1 och 42.1 i IUU-förordningen och artikel 90.1 i kontrollförordningen förtecknas de verksamheter som kan betraktas som allvarliga överträdelser. Om en verksamsamhet ska klassas som en allvarlig överträdelse beror på hur allvarlig överträdelsen är. Enligt de nämnda artiklarna ska det fastställas med beaktande av sådana kriterier som anges i artikel 3.2 i IUUförordningen och artikel 90.1 i kontrollförordningen. Här räknas skadans art, dess värde, överträdarens ekonomiska situation samt överträdelsens omfattning och upprepning upp. Kriterierna har bedömts nödvändiga för att säkerställa att lämpliga åtgärder, inbegripet administrativa åtgärder eller straffrättsliga förfaranden, systematiskt vidtas av medlemsstaterna för överträdelser av den gemensamma fiskeripolitikens regle r18och att de som begår allvarliga överträdelser hålls ansvariga och blir föremål för sanktioner i enlighet med de t19. Alla relevanta överträdelser enligt artikel 3 och 42 i IUU-förordningen måste kunna identifieras och klassificeras som allvarliga överträdelser .20

I den svenska lagstiftningen har det inte införts några särskilda nationella kriterier i tillägg till de som finns i de ovan nämnda artiklarna, och kriterierna har inte heller preciserats närmare i den svenska lagstiftningen. I den nationella lagstiftningen har det inte heller införts några särskilda bestämmelser om straffrättsliga eller administrativa sanktioner som träffar sådana överträdelser som ska ses som allvarliga enligt artikel 90 i kontrollförordningen. Överträdelserna omfattas i stället av mer övergripande bestämmelser om straff och sanktionsavgifter vid överträdelser av EU:s gemensamma fiskeripolitik. Det är med stöd av dessa bestämmelser som överträdelserna identifieras och blir föremål för sanktioner i form av straff eller avgifter i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 90 i kontrollförordningen. Det svenska pricksystemet omfattar däremot enbart överträdelser som bedöms som allvarliga överträdelser.

18 Artikel 89.1 i kontrollförordningen. 19 Artikel 90.2 i kontrollförordningen. 20 Hur allvarliga överträdelserna är ska systematiskt kunna bedömas och fastställas av de behöriga myndigheterna i enlighet med EU-rätten.

De allvarliga överträdelser som inte rör uppgiftslämnande sanktioneras i den svenska rätten av i huvudsak straffrättsliga bestämmelser. Vid bedömningen av brottets grad samt vid straffmätningen och valet av påföljd, vilket vi behandlar närmare i avsnitt 17.12, tas då hänsyn till sådana omständigheter som enligt artikel 90 i kontrollförordningen ska beaktas vid bedömningen av om en överträdelse är att anse som en allvarlig överträdelse.

17.3.2. Historisk tillbakablick avseende användningen av sanktionsbestämmelser på fiskets område – fiskelagen

Regleringen före fiskelagen trädde i kraft

Straffbestämmelser som kopplar till överträdelser av fiskelagstiftningen har funnits i den svenska lagstiftningen långt före fiskelagens ikraftträdande år 1994, och vissa av dagens straffbestämmelser har också sina rötter i den äldre lagstiftningen. Ursprungligen fanns inte straffbestämmelserna i själva fiskelagstiftningen utan i den allmänna strafflagstiftningen .21Strafflagens bestämmelser om fiske fördes senare över till 1896 års lag om rätt till fiske .22När 1950 års lag om rätt till fiske trädde i kraft fanns endast två paragrafer som innehöll straffbestämmelser. Av 34 § första stycket den lagen framgick att den som utan lov bedrev fiske som hörde till annans enskilda fiskerätt, eller enligt lagen endast fick utövas efter tillstånd av myndighet, skulle dömas för olovligt fiske till dagsböter. Om brottet var att anse som grovt med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk, eller idkades vanemässigt eller i större omfattning, skulle straffet bestämmas till dagsböter, minst 20, eller fängelse i högst sex månader .23Sanktionsbestämmelserna inom fiskets område har sedan dess ökat i antal. Under den tid lagen var gällande, infördes straffbestämmelser som bl.a. rörde överträdelser av föreskrifter meddelade om fiskets vård och bedrivand e24, och

21 Här kan nämnas att det av 24 kap. 14 § 1864 års strafflag (Strafflag gifwen Stockholms slott den 16 februari 1864) bl.a. framgick att den som olovligt fiskade i annans fiskevatten skulle böta från och med tio till och med 200 riksdaler. 22 Av 17 a § i den lagen framgick att den som bl.a. olovligen fiskade i annans fiskevatten eller satte ut fast redskap i vatten där fiskerätt tillkom varje svensk (svensk undersåte), skulle dömas för olovligt fiske till dagsböter eller, om brottet var grovt, till fängelse i högst sex månader. Om delägare missbrukade sin rätt i samägt fiske skulle han straffas med dagsböter, se vidare i prop. 1950:60 s. 128. 23 34 § andra stycket 1950 års lag om rätt till fiske. 24 35 a § 1950 års lag om rätt till fiske.

straffbestämmelser om hindrande av internationell fiskekontroll .25Vissa av dessa straffbestämmelser kompletterades i sin tur av bestämmelser i 1982 års fiskeriförordning (1982:126) .26Vid översynen av fiskelagstiftningen i början på 1990-talet uttalade man i förarbetena att ändringarna i 1950 års lag om rätt till fiske hade resulterat i ett lappverk av straffbestämmelser och att dessa hade blivit svårlästa. Hänvisningar till olika bestämmelser ansågs vara svåra att följa, och en förenkling bedömdes nödvändi g.27

Regleringen sedan fiskelagens ikraftträdande år 1994

Vid fiskelagens införande var avsikten inte att det straffbara området skulle utvidgas eller att påföljderna skulle skärpas. I den mån det ändå skedde var avsikten endast att skapa mer enhetliga bestämmelser i fråga om otillåtna beteenden av likartat sl ag.28Vid lagens införande valde man att inte överföra den tidigare bestämmelsen om angivelsebrott. Enligt denna bestämmelse, som gällde för vissa brott som endast kränkte enskild fiskerätt, fick åtal bara väckas av allmän åklagare om brottet angetts till åtal av målsäganden eller åtal var påkallat ur allmän synpunk t.29Samtidigt infördes en bestämmelse om straffrihet för vissa ringa fall .30

När fiskelagen trädde i kraft år 1994 sanktionerades överträdelser av fiskelagstiftningen i huvudsak genom straffbestämmelser. Här kan även nämnas att det enligt lagstiftningen var möjligt att återkalla en yrkesfiskelicens om innehavaren vid upprepade tillfällen överträtt bestämmelserna om fisk e.31Sedan inträdet i EU år 1995 kom Sverige att omfattas av unionens gemensamma fiskeripolitik, och bestämmelser som kompletterade EU:s förordningar inom området infördes i den svenska fiskelagstiftningen. För fiskelagens del infördes år 1996 en bestämmelse som uttryckligen straffbelade överträdelser av EU:s fiskeföreskrifter .32När bestämmelsen inför-

25 34 § andra stycket 1950 års lag om rätt till fiske. 26 39–41 §§ 1982 års fiskeriförordning. 27Prop. 1992/93:232 s. 59 120 28Prop. 1992/93:232 s. 59. 29 I 40 § 1950 års lag om rätt till fiske stadgades ”Brott som avses i 34 eller 35 § får inte, om det endast kränker enskild fiskerätt, åtalas av allmän åklagare utan att det anges till åtal av målsägande eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Uttalanden om att inte överföra regleringen om angivelsebrott finns i prop. 1992/93:232 s. 59 f. 30SOU 2013:38 s. 225. 31 Dåvarande 31 § fiskelagen. 32 Bestämmelsen var då inte ny, utan fanns i GFP-lagen, som hade trätt i kraft året före.

des innebar den inte någon ren nykriminalisering, eftersom en del av de gärningar som den omfattade redan var straffbelagda i fiskelagen .33

Sedan år 1996 innehåller fiskelagen även bestämmelser om att vissa brott som begås i den ekonomiska zonen endast kan föranleda böter. Denna reglering infördes i samband med Sveriges ratifikation av havsrättskonventionen, som innehåller särskild reglering kopplat till den ekonomiska zonen .34

Flera av straffskalorna i fiskelagen skärptes år 2003 och samtidigt infördes bestämmelser om återkallelse av licens och tillstånd på viss tid samt bestämmelser om varning och landningsavgift

Skärpning av straffskalorna

Flera av straffskalorna i fiskelagen skärptes år 2003 från böter eller fängelse i högst sex månader till böter eller fängelse i högst ett år. Samtidigt infördes en särskild bestämmelse om grovt brott avseende olovligt fiske och överträdelser av såväl nationella föreskrifter som EU:s föreskrifter. För grovt brott infördes ett straffmaximum om två års fängelse .35Dessa straffskalor har inte ändrats sedan dess. Höjningen av straffskalorna avsåg spegla en strängare syn på de aktuella brotten, även vid brott där straffet stannade vid böter. De brott som ändringen tog sikte på var överträdelser inom den yrkesmässiga verksamheten. När det kom till brottets svårighetsgrad uttalades att det naturligen var vilka värden som satts på spel genom överträdelsen som hade avgörande betydelse för att bestämma brottets svårighetsgrad. En omständighet som angavs motivera en stark reaktion var om brottet rörde ett högt fångstvärde. En annan omständighet som angavs vara av betydelse var de miljövärden som kan ha äventyrats genom att brottet riktat sig mot bestånd som riskerar att fiskas ut. För de allra allvarligaste brotten mot fiskelagen uttalades att straffet borde vara fängelse. Det gjordes

33SOU 2013:38 s. 225, och prop. 1995/96:8. Relevanta uttalanden om vad som ska förstås som otillåtet fiske gjordes i förarbetena till GFP-lagen. Av dessa framgår att med begreppet otillåtet fiske avses otillåten användning av fiskefartyg, fiskeredskap eller fiskemetod eller att det sätt på vilket fartyget, metoden eller redskapet används på är otillåtet. Som exempel nämndes att ett redskap inte är märkt eller utmärkt på rätt sätt. I begreppet inryms även att fisket skett på en otillåten plats eller vid otillåten tidpunkt eller att det i övrigt innefattar otillåten fångst av helt eller delvis fredade bestånd. Denna ståndpunkt bekräftade regeringen i propositionen 2007/08:107 s. 20 34Prop. 1995/96:140. 35Prop. 2002/03:41.

även uttalanden om när ett brott borde betraktas som grovt. Vid bedömningen skulle enligt förarbetena beaktas om en verksamhet var av särskilt stor omfattning, fångstvärdet varit betydande, eller gärningen riktat sig mot särskilt skyddsvärda bestånd. Genom straffskärpningen ökade även möjligheterna för användning av tvångsmedel, bl.a. anhållande och häktning enligt bestämmelserna i rättegångsbalken.

Ändring av bestämmelserna om normerade böter

Vid revideringen av fiskelagstiftningen år 2003 ändrades även bestämmelserna om normerade böter, som efter ändringen bl.a. kan aktualiseras vid olovligt fiske, om brottet begåtts vid fiske i näringsverksamhet och innefattat användning av fiskefartyg försett med motor. Normerade böter, som i princip avvecklats i den svenska strafflagstiftningen i övrigt, ska bestämmas enligt en särskild beräkningsgrund som anges för brottet .36I fiskelagen stadgas att om påföljden bestäms till böter i något av de aktuella fallen ska böterna bestämmas till ett krontal som motsvarar lägst tio och högst femhundra gånger antalet kilowatt i motorerna på fiskefartyget. Minsta bötesbelopp är 1 000 kronor .37Av förarbetena till ändringen framgår bl.a. följande. Den straffskärpning som hade föreslagits för brott inom andra vatten än den ekonomiska zonen borde få sin motsvarighet när det gäller allvarligare brott begångna inom zonen. Ett sätt att åstadkomma det var att ge utrymme för kännbara ekonomiska sanktioner i form av normerade böter. Bestämmande för straffvärdet var samma omständigheter som för straffskärpningarna i övrigt. Fångstens omfattning och därmed värde, liksom den inverkan fisket haft på bestånden, var faktorer som borde bli bestämmande vid val av det tal med vilket motorstyrkan skulle multipliceras .38

Tidsbegränsade återkallelser av licenser och tillstånd samt varning

År 2003 infördes även nya bestämmelser om tidsbegränsade återkallelser av de dåvarande yrkesfiskelicenserna och fartygstillstånden samt varning. Enligt de bestämmelser som infördes kunde återkallelse

36SOU 2013:38 s. 226. 37 41 § andra stycket fiskelagen. 38Prop. 2002/03:41.

för viss tid komma i fråga om innehavaren i samband med yrkesmässigt fiske hade fällts till ansvar för en allvarlig överträdelse enligt lagen. I stället för återkallelse på viss tid fick varning beslutas om det kunde anses vara en tillräcklig åtgärd. Dessa bestämmelser har senare kommit att ändras, vilket vi återkommer till. Vid tiden för införandet av bestämmelserna var det endast möjligt att permanent återkalla yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd vid överträdelser av fiskebestämmelserna. Av förarbetena framgår att detta var en extraordinär åtgärd som endast kom i fråga när överträdelserna var allvarliga och upprepade. Det bedömdes finnas ett behov av att samhället kunde reagera snabbare på överträdelser och ingripa på ett sätt som var kännbart och effektivt och stod i rimlig proportion till överträdelsen, utan att försvåra förutsättningarna för den som åtgärden riktats emot att återuppta sin verksamhet då ingripandet upphört. Detta motiverade införandet av en möjlighet till tidsbegränsade återkallelser. Bestämmelserna ansågs även kunna ha en förebyggande verkan. För förstagångsöverträdelser och lindriga överträdelser ansågs det motiverat att införa en reglering om att varning kunde utfärdas .39

Reglering om landningsavgift införs

Samtidigt som de ovan angivna ändringarna i lagstiftningen gjordes infördes även en ny paragraf om landningsavgift. Denna har endast i mindre utsträckning ändrats sedan införandet. Av förarbetena till den ursprungliga regleringen framgår bl.a. följande. Sedan ett visst fiske stoppats på grund av att den kvot som Sverige tilldelats för fiskesäsongen är förbrukad, får landning och försäljning av den kvoterade fiskarten inte ske. Förbjudna landningar kan förekomma även av arter för vilka Sverige inte tilldelats någon kvot. Det kan också röra sig om bifångster av fisk av arter för vilka fiskeförbud råder. I samband med otillåtna bifångster uppkommer betydande bevissvårigheter, eftersom det ofta inte kan visas att bifångsten kunde undvikas. Den otillåtna fångsten kan inbringa stora inkomster för fiskaren samtidigt som den kan påverka Sveriges kvot och föranleda avdrag på den för landet tillgängliga kvoten under det följande året. Genom ett avgiftssystem bedömdes fiskaren kunna fråntas den obehöriga

39Prop. 2002/03:41 s. 24 ff.

vinsten i sådana situationer utan att det blev fråga om någon dubbelprövning av en och samma gärning. Endast i undantagsfall bedömdes det kunna uppkomma situationer när ett uttag av landningsavgift följdes av ett yrkande om förverkande av fångsten eller dess värde. Med anledning av den skälighetsbedömning som kan göras vid förverkandeyrkanden, bedömdes det inte uppkomma några särskilda tillämpningsprobl em.40

Bestämmelser om sanktionsavgifter infördes år 2008

År 2008 infördes ett system med sanktionsavgifter i fiskelagen och fiskeförordningen. Regeringen hade dessförinnan i olika sammanhang uppmärksammats på att sanktionssystemet på yrkesfiskets område inte var tillräckligt effektivt. Kommissionen hade exempelvis framfört allvarlig kritik vid flera tillfällen. Genom ändringen i lagstiftningen kom vissa överträdelser av anmälnings- och rapporteringsskyldigheter att sanktioneras genom en sanktionsavgift. Av bestämmelserna framgår att sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, men en sanktionsavgift ska dock inte tas ut om det är oskäligt. Det infördes samtidigt en bestämmelse i fiskelagen om att det inte ska dömas till ansvar för gärningar som kan leda till sanktionsavgift .41När reglerna infördes var det Fiskeriverket som beslutade om sanktionsavgift. Uppgiften ligger i dag på Havs- och vattenmyndigheten. Beslut om sanktionsavgift kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Överträdelserna som kan leda till sanktionsavgift framgår inte av fiskelagen, utan anges av regeringen i en bilaga till fiskeförordningen. I denna anges också hur mycket avgiften för respektive överträdelse uppgår till. När regleringen infördes kunde avgiften för en överträdelse uppgå till lägst 1 000 kronor och högst 30 000 kronor. Beloppen har senare justerats, vilket vi återkommer till senare i framställningen.

Av motiven till lagändringarna framgår bl.a. följande. De överträdelser som ska kunna leda till sanktionsavgift behöver vara lätta att konstatera, och det ska klart och tydligt framgå av bestämmelserna vad som krävs av den enskilde. Bestämmelser som kräver viss

40Prop. 2002/03:41 s. 30 f. 4140 b § fiskelagen.

tolkning, och överträdelser som ofta kräver utredning och innefattar bedömningsmoment, borde av rättssäkerhetsskäl ligga utanför systemet. Straffsanktionerna förbehålls som utgångspunkt de överträdelser som är att anse som mest allvarli ga.42

Bestämmelser rörande pricksystemet infördes år 2012

Under år 2012 infördes det pricksystem för innehavare av fiskelicens som regleras i kontrollförordningen. Syftet med införandet av ett pricksystem i kontrollförordningen var att de sanktioner som föreskrevs i nationell lagstiftning vid allvarliga överträdelser inte låg på en avskräckande nivå och att sanktionerna skiljde sig mycket åt mellan medlemsstatern a.43Kompletterande nationella bestämmelser om pricksystemet togs samma år in i fiskelagen. Vidare gjordes mindre ändringar i den dåvarande regleringen rörande återkallelse av licens och tillstånd .44

Ett flertal ändringar gjordes år 2014, bl.a. höjdes maximibeloppet för sanktionsavgifter, och samtidigt infördes en straffbestämmelse kopplat till landningsskyldigheten

Även år 2014 gjordes ändringar i bestämmelserna rörande sanktioner i fiskelagstiftningen.

Överträdelser av landningsskyldigheten straffbelades

Vid lagändringen år 2014 infördes en straffbestämmelse som kopplade till överträdelser av landningsskyldigheten, som infördes genom grundförordninge n45. I förarbetena uttalades bl.a. följande. Att fisk fångas och kastas överbord innebär att mer fisk fångas än den som redovisas och avräknas på den tilldelade kvoten. Detta kan leda till stor skada på de fiskbestånd som berörs. För att förhindra att fisk kastas ut i strid med bestämmelserna bör en överträdelse följas av en sanktion. Utkast sker ute till havs och överträdelser av förbud

42Prop. 2007/08:107 s. 18 f. 43Prop. 2011/12:137 s. 14. 44Prop. 2011/12:137. 45 Landningsskyldigheten regleras i artikel 15 i grundförordningen.

mot utkast är svåra att komma till rätta med. Det krävs ofta omfattande utredning och bevisning. Det är därför inte lämpligt att beivra sådana överträdelser med en sanktionsavgift. Det är dessutom överträdelser som direkt påverkar beståndens storlek och överlevnadsförmåga. Det bör således straffbeläggas att bryta mot EU-bestämmelser om skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som har fångats. En sådan straffbestämmelse hör samman med övriga bestämmelser om straff för överträdelser av bestämmelser i EU:s gemensamma fiskeripolitik .46

I förarbetena uttalades även bl.a. följande. Enligt fiskelagen krävs för straffansvar vid brott mot bestämmelser i lagen eller mot Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter att handlandet har varit uppsåtligt eller oaktsamt. Endast i ett straffstadgande i fiskelagen uppställs krav på att handlandet ska ha varit uppsåtligt eller grovt oaktsamt för att straff ska kunna dömas ut, nämligen vad gäller brott mot bestämmelser om fiske i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Av förarbetena framgår inte varför ett krav på grov oaktsamhet har uppställts för överträdelser av unionsrättsliga bestämmelser medan det endast ställs krav på oaktsamhet vid överträdelser av nationella regler. Regeringen anser att samma subjektiva rekvisit bör gälla oavsett om den bestämmelse som överträtts finns i nationell rätt eller i EU-rätten. Straffansvaret för likartade beteenden bör regleras på ett enhetligt sätt. En enhetlig reglering av överträdelser av EU-förordningar underlättar dessutom den praktiska tillämpningen av reglerna för kontrollmyndigheterna och rättsväsendet, samtidigt som straffregleringen blir tydligare och mer förutsebar för den enskilde. När det gäller den aktuella nykriminaliseringen saknas det, enligt regeringens mening, skäl för att frångå den normala principen att oaktsamhet är tillräckligt för straffansvar. Det bör således för ansvar enligt bestämmelsen om straff för överträdelse av skyldigheten att landa all fångst vara tillräckligt att gärningen har begåtts av oaktsamhet .47

46 I förarbetena framgår även följande. Enligt regeringens mening finns det behov av att göra en generell översyn av straffbestämmelserna rörande brott mot EU-bestämmelser på fiskeområdet. I avvaktan på en sådan översyn bör den nu föreslagna bestämmelsen därför tas in i en egen bestämmelse i anslutning till övriga bestämmelser om straff för överträdelser av EU-lagstiftningen, se prop. 2013/14:184. 47Prop. 2013/14:184 s. 71 ff.

Högsta nivån för sanktionsavgifter höjdes och möjligheterna att ha differentierade avgifter ökade

Den högsta nivån för sanktionsavgifter höjdes samma år till 500 000 kronor. Dessutom utökades möjligheten att ha differentierade avgifter. Syftet med ändringarna var att uppfylla EU-kravet på effektiva sanktioner för allvarliga överträdelser. I förarbetena uttalades bl.a. följande. Det har visat sig att överträdelser som ligger inom sanktionsavgiftssystemet i enstaka fall kan bli så allvarliga att sanktionsavgifter på nuvarande nivåer inte kan anses uppfylla kravet på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner. Den högsta avgiften uppgår till 25 000 kronor. För flertalet rapporteringsförseelser är sanktionsavgiften 2 000 kronor. För det stora flertalet av de förseelser som upptäcks är detta en rimlig sanktion. Även allvarliga överträdelser föranleder dock i dag endast en förhållandevis låg sanktionsavgift. Det är enligt regeringens mening inte rimligt att i ett fall där en överträdelse har lett till en stor vinst för yrkesfiskaren eller stor skada på fiskbestånden eller miljön endast ta ut en låg avgift. Om vinsten t.ex. uppgår till 50 000 kronor och avgiften endast till 2 000 kronor har sanktionen inte någon avskräckande effekt. De sanktionsavgifter som finns i dag kan således inte anses vara effektiva, proportionerliga och avskräckande när det rör sig om allvarliga överträdelser. Det är därför, enligt regeringens mening, nödvändigt att införa strängare sanktioner för allvarliga överträdelser .48

I förarbetena diskuterades även förekomsten av allvarliga överträdelser inom sanktionsavgiftssystemet och om vissa överträdelser som till sin typ kan bli allvarliga borde föras tillbaka det straffrättsliga systemet. Regeringens bedömning var dock att de överträdelser som till sin typ kan bli allvarliga även i fortsättningen borde hanteras inom sanktionsavgiftssystemet. Regeringen anförde att de typer av överträdelser som omfattades av sanktionsavgiftssystemet passade in i ett sådant system eftersom de fick anses vara lätt konstaterbara och som huvudregel inte krävde någon omfattande utredning eller ingående bedömning. Regeringen anförde vidare att genom sanktionsavgiftssystemet uppnås en snabb och effektiv hantering och domstolarnas verksamhet avlastas. Regeringen bedömde att vad som är en allvarlig överträdelse borde kunna fastställas antingen med hänsyn

48 Prop. 2013/14 :184 s. 74 f.

till typen av överträdelse eller med beaktande av olika kriterier, bl.a. den skada som har åsamkats, överträdelsens värde, dess omfattning och om den har upprepats.

I fråga om beloppstaket för sanktionsavgiften uttalade regeringen att det inte går att fastställa något exakt högsta belopp för en överträdelse utan taket bör fastställas till en lämplig nivå. Regeringen bedömde att taket för sanktionsavgifter bör höjas till 500 000 kronor. I fråga om en särskild beräkningsgrund för sanktionsavgifterna uttalade regeringen att det bör finnas en generell möjlighet att differentiera sanktionsavgifterna och att en sanktionsavgift ska kunna utgå antingen med ett fast belopp eller beräknas enligt en särskild beräkningsgrund. Regeringen uttalade vidare att detta skulle leda till ett flexibelt system där de överträdelser som leder till störst skada också kan sanktioneras hårdare än överträdelser som har lindrigare konsekvenser. Regeringen uttalade även bl.a. följande. En särskild beräkningsgrund bör ta hänsyn till överträdelsens allvar. Detta kan t.ex. göras antingen genom att man utgår från fartygens storlek eller motorstyrka eller att man utgår från fångstvärdet. Regeringen bör för varje överträdelse fastställa med vilket eller vilka belopp som en sanktionsavgift ska utgå eller föreskriva vilken beräkningsgrund som ska tillämpas .49

Ändringar i pricksystemet och återkallelse av licenser och tillstånd

Pricksystemet anpassades också till de nya licensbestämmelserna som samtidigt infördes i lagstiftningen. Anpassningar gjordes också i den bestämmelse som rör återkallelse av licens vid brott och överträdelser som inte omfattas av pricksystemet, vilken också innehåller reglering om varnin g.50

Möjlighet att dra in och begränsa antalet tillåtna dagar för fiske om fiskelicensen återkallats

Slutligen infördes en möjlighet att dra in eller begränsa antalet tillåtna dagar för fiske om fiskelicensen återkallats. Av förarbetena i denna del anges bl.a. följande. I vissa områden har system med

49 Prop 2013/14:184 s. 73 ff. 50 Prop 2013/14:184.

kilowattdagar införts. Inom sådana system har fiskarna rätt att, inom ramen för sitt fartygstillstånd, nyttja ett visst antal dagar för sitt fiske. Om ett tillstånd återkallas kan fiskaren välja att spara sina dagar för fiske till längre fram när tillståndet gäller igen. En återkallelse blir således utan verkan. Det är enligt regeringens mening viktigt att de sanktioner som tillämpas också får en effekt. Det är inte ändamålsenligt om en beslutad sanktion inte får någon verkan på grund av att fiskaren kan välja att omorganisera sin verksamhet och fiska vid något annat tillfälle i stället. Regeringen delar därför Fiskelagsutredningens bedömning att den myndighet som regeringen bestämmer ska få besluta att dra in eller begränsa antalet dagar för fiske om fiskelicensen för verksamheten har återkallats. Utredningens förslag omfattar även den situationen när en fiskelicens har begränsats. Utredningen har dock inte närmare angett i vilka situationer som en fiskelicens kan begränsas som sanktion för en överträdelse. Bestämmelsen bör därför begränsas till att gälla när en fiskelicens har återkallats på viss tid .51

Vissa luckor i lagstiftningen åtgärdades år 2018

Vissa ytterligare ändringar gjordes i fiskelagens bestämmelser år 2018. I förarbetena uttalades bl.a. följande om dessa ändringar. Genom ändringarna infördes ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheter i fråga om vägning av fångst, märkning av partier av fiskeriprodukter, information som ska följa med partier av fiskeriprodukter och dokumentation av uppgifter i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeriprodukter. Förslaget innebar vidare att överträdelser av föreskrifter om vägning som hade meddelats med stöd av det nya bemyndigandet straffsanktionerades. Det förtydligades att även befälhavare omfattades av bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter om sanktionsavgift. Bemyndigandet om sanktionsavgift utvidgades också till att även avse överträdelser av föreskrifter om skyldigheter i fråga om vägning av fångst, märkning av partier av fiskeriprodukter, information som ska följa med partierna och dokumentation av uppgifter i syfte att säkerställa spårbarhet av

51 Prop 2013/14:184.

fiskeriprodukter. Slutligen utvidgades bestämmelserna om pricksystemet till att också omfatta överträdelser av landningsskyldigheten .52

Regeringens uttalanden om val av sanktion

I förarbetena gjorde regeringen vissa uttalanden om val av sanktion och angav då i huvudsak följande. När det gäller valet mellan olika sanktioner kan det generellt konstateras att kriminalisering inte är det enda och inte heller alltid det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Ett alternativ till straff är administrativa sanktionsavgifter. Regeringen har behandlat frågan om när sanktionsavgifter bör användas i förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken .53De riktlinjer som regeringen ställde upp har behandlats av justitieutskottet och antagits av riksdage n.54Regeringen angav i det sammanhanget att sanktionsavgifter kan vara ändamålsenliga i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det föreligger speciella svårigheter att beräkna storleken på den vinst eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall kan vara sådana där den ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella området är framträdande. Vidare uttalade regeringen att sanktionsavgifter kan ersätta straff när det är fråga om regler som är utformade på ett sådant sätt att det inte finns utrymme för skönsmässiga bedömningar av om en överträdelse skett och då överträdelsen i sig inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet .55Motsatsvis följer att ett system med sanktionsavgifter bara bör omfatta sådana överträdelser som typiskt sett är lätta att konstatera utan någon mer ingående utrednin g.56

52Prop. 2016/17:183 s. 1. 53Prop. 1981/82:142 s. 21–26. 54 Bet. 1981/82:JuU53, rskr. 1981/82:328. 55Prop. 1981/82:142 s. 24 f. 56Prop. 2016/17:183 s. 14.

17.3.3. Historisk tillbakablick avseende användningen av sanktionsbestämmelser på fiskets område – GFP-lagen

Vid GFP-lagens införande fanns straffbestämmelser i 11 § i lagen. Liknande straffbestämmelser fanns tidigare på det nationella området i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område och i lagen (1993:649) om marknadsreglering på fiskets område.

Straffskalan skärptes år 2003

Samtidigt som straffskalorna skärptes i flera av fiskelagens straffbestämmelser år 2003, vilket vi berört ovan, skärptes även straffskalan för brott mot GFP-lagen. Tidigare var straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader, men efter ändringen höjdes maximistraffet så att straffskalan därefter var böter eller fängelse i högst ett år .57

Sanktionsavgifter infördes år 2016

År 2016 gjordes ändringar i GFP-lagen i syfte att effektivisera sanktionssystemet. Av förarbetena framgår bl.a. följande. Regeringen har från olika håll uppmärksammats på att sanktionssystemet på fiskets område inte är tillräckligt effektivt i alla delar. T.ex. har kommissionen ansett att det är en brist i det svenska sanktionssystemet att det inte finns några administrativa sanktioner utan bara straffrättsliga sanktioner för överträdelser som begås efter landning av fångst, eftersom sådana överträdelser normalt inte leder till att åtal väcks .58Ändringarna innebär att vissa överträdelser som begås efter landning av fångsten ska överföras från det straffrättsliga området till ett system med sanktionsavgifter. Regeringen föreslås få bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka överträdelser som ska leda till sanktionsavgift och vilken avgift som ska betalas. Det föreslås även bestämmelser som reglerar frågor om subjektivt ansvar, avgiftsbefrielse i vissa fall, undvikande av dubbla sanktioner, rätt för den avgiftsskyldige att yttra sig, verkställighet och preskription .59

57Prop. 2016/17:183 s. 14. 58Prop. 2015/16:118 s. 13. 59Prop. 2015/16:118 s. 1.

17.4. Brottsbekämpning inom fiskets område

17.4.1. Allmänt om myndigheternas arbete med brottsbekämpning

Såsom framgår ovan omfattar det svenska sanktionssystemet både administrativa och straffrättsliga sanktioner. De administrativa sanktionerna aktualiseras inom ramen för myndigheternas kontroll- och tillsynsverksamhet, som vi har behandlat närmare i kapitel 16. Med anledning av att EU-rätten kräver effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och eftersom det finns krav på medlemsstaterna att vidta omedelbara verkställighetsåtgärder vid allvarliga överträdelse r60finns anledning att gå in på ansvaret för brottsbekämpning på fiskeområdet och vilka befogenheter myndigheterna har.

Ansvaret för brottsbekämpning inom fiskets område är uppdelat mellan flera olika brottsbekämpande myndigheter. De myndigheter som främst är relevanta inom fiskeområdet är Kustbevakningen, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Även Tullverket har uppdrag som gör att myndigheten i vissa fall kommer i kontakt med fiskebrottslighet. De brottsbekämpande myndigheterna har olika uppdrag. Polismyndigheten har exempelvis, utöver sitt uppdrag som handlar om att upptäcka, utreda och lagföra brott, också ett uppdrag att förebygga brott. Även Kustbevakningen och Tullverket arbetar brottsförebyggande medan Åklagarmyndigheten däremot inte har ett sådant uppdr ag.61

60 Av artikel 91 i den ändrade kontrollförordningen framgår att om relevanta data eller relevant information ger medlemsstaternas behöriga myndigheter anledning att anta att en fysisk person har begått eller att en juridisk person kan hållas ansvarig för en allvarlig överträdelse, eller om en fysisk person tas på bar gärning med att begå en allvarlig överträdelse, ska medlemsstaterna omedelbart, utöver utredningen av överträdelsen i enlighet med bestämmelserna i artikel 85 och i enlighet med sin nationella rätt, vidta lämpliga och omedelbara åtgärder, såsom bl.a. omdirigering av fiskefartyget till en hamn, och beslagtagande av fiskefartyget, transportfordonet, fiskeredskap, fångster eller fiskeriprodukter eller av vinsten från försäljningen av fångsterna eller fiskeriprodukterna, samt tillfälligt förbud mot förflyttning av det berörda fiskefartyget eller transportfordonet. De omedelbara åtgärderna ska vara utformade så att de förhindrar att den allvarliga överträdelse som upptäckts fortsätter, gör det möjligt att vidta alla de åtgärder som krävs för att säkra bevismaterial för denna överträdelse och gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att slutföra sin utredning. Se vidare i kapitel 7. 61 För allt brottsbekämpande arbete bör dock gälla att ett framgångsrikt brottsbekämpande arbete i förlängningen även är brottsförebyggande, genom att potentiella gärningspersoner avstår från att begå brott på grund av riskerna som är förenade med det.

Nedan går vi i korthet in på Kustbevakningens, Polismyndighetens, Tullverkets och Åklagarmyndighetens roller i brottsbekämpningen på fiskeområdet. Med anledning av Kustbevakningens centrala roll i brottsbekämpningen, och eftersom myndigheten också har uppdrag som omfattar kontroll och övervakning av fisk et62, finns det anledning att gå in särskilt på Kustbevakningens brottsbekämpande uppdrag. Andra myndigheter, som t.ex. kontrollmyndigheter, kan ha uppdrag som stödjer brottsbekämpningen utan att de har brottsbekämpande uppdrag. Vi kommer avslutningsvis att på ett övergripande plan gå in på dessa myndigheters roll i brottsbekämpningen.

17.4.2. Kustbevakningens brottsbekämpande uppdrag

Kustbevakningen ska inom ramen för uppdraget om sjöövervaknin g63självständigt ansvara för eller biträda en annan myndighet med brottsbekämpning och ordningshållning. Detta ska göras i enlighet med kustbevakningslagen eller annan författning .64Myndighetens brottsbekämpande uppdrag brukar delas in i den direkta brottsbekämpningen och den indirekta brottsbekämpningen. Inom den indirekta brottsbekämpningen biträder Kustbevakningen andra myndigheter. Innan vi går in närmare på vad som omfattas av det brottsbekämpande uppdraget, behandlar vi vilka geografiska områden som Kustbevakningens uppdrag är avgränsat till.

Kustbevakningens uppdrag omfattar endast vissa geografiska områden

Kustbevakningens uppdrag är begränsat till vissa geografiska områden. Av kustbevakningslagen, som bl.a. reglerar myndighetens brottsbekämpande verksamhet, framgår att lagen gäller inom Sveriges sjöterritorium, dvs. både inre vatten och territorialvattnet. Inom vattenområden på land gäller lagen dock endast Vänern och Mälaren samt Trollhätte kanal och Södertälje kanal, och utöver det övrigt

62 Se avsnitt 16.2.4 ovan. 63 Sjöövervakning utförs i Sveriges territorialhav och maritima zoner, i Vänern och Mälaren. Fiskerikontroll sker också utanför det svenska territorialhavet. 64 2 § förordningen med instruktion för Kustbevakningen. Av 4 a § samma förordning framgår att myndigheten också ska delta i arbetet mot organiserad brottslighet.

vattenområde som förbinder Vänern med Västerhavet och Mälaren med Östersjön. Lagen gäller vidare inom vissa angivna sträckor i älvar och andra vattendrag som räknas upp i lagen .65Utanför Sveriges sjöterritorium gäller lagen inom Sveriges maritima zoner ,66dvs. kontinentalsockeln, ekonomisk zon och angränsande zo n67.

Av kustbevakningslagen framgår att lagen även får tillämpas i ett annat geografiskt område än de som nämnts ovan, i den utsträckning som bl.a. följer av en särskild författningsreglerin g.68Här kan nämnas att Kustbevakningens uppdrag inom den direkta brottsbekämpningen bl.a. innefattar att myndigheten ska utreda och beivra brott mot fiskelagen, se vidare nedan. Vissa bestämmelser i fiskelagen ska tillämpas även utanför Sveriges ekonomiska zon, varför sådan särskild författningsreglering som utökar kustbevakningslagens geografiska tillämpningsområde finns i fiskelagen .69Regleringen i 25 § fiskelagen kan nämnas som ett exempel. Av paragrafens fjärde stycke framgår att efter ett avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande. Bestämmelsen ska tillämpas även vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser .70Den som med uppsåt eller av oaktsamhet överträder 25 § fjärde stycket ska enligt 39 § fiskelagen dömas till böter, om inte överträdelsen ska ses som ett ringa fall.

Kustbevakningslagen får också tillämpas när ett ingripande på Sveriges territorium påbörjas eller avslutas på land, om den händelse som ligger till grund för ingripandet inträffar till sjöss inom ett område där lagen får tillämpas, och ingripandet avser ett brott som omfattas av den direkta brottsbekämpningen .71Kustbevakningen kan av olika skäl, t.ex. praktiska, välja att gripa en person som är misstänkt för brott mot fiskelagen på land, trots att den brottsliga gärningen begåtts till sjöss. Är det däremot fråga om fiske som sker från land, t.ex. fiske med handredskap från land, eller fiske med fasta redskap som är förtöjda i land, har Kustbevakningen bedömt att kustbevakningslagen inte är tillämplig. Här kan utredningen

651 kap. 4 § kustbevakningslagen. 661 kap. 5 § kustbevakningslagen. 67 Dessa zoner behandlar vi närmare i avsnitt 4.3.2. 681 kap. 6 § kustbevakningslagen. 69Prop. 2018/19:16 s. 121. 70 Se 25 § sista stycket fiskelagen. 711 kap. 6 § kustbevakningslagen.

notera att Kustbevakningen dock ska bedriva kontroll av efterlevnaden av bestämmelser av fiske som sker från land. Av regleringen i fiskeförordningen framgår att Kustbevakningen ska kontrollera efterlevnaden av bestämmelser om fiske även på land i anslutning till Sveriges sjöterritorium och Sveriges maritima zoner .72Men skulle brott alltså upptäckas inom detta område, så omfattas det inte av myndighetens brottsbekämpande uppdrag utan i stället av Polismyndighetens. Enligt Kustbevakningen skulle det vara mer resurseffektivt om myndighetens brottsbekämpande uppdrag skulle utvidgas till att omfatta samma geografiska område som kontrollverksamhetens. Det skulle enligt Kustbevakningens uppfattning även vara bättre ur den enskildes perspektiv och kunna leda till bl.a. kortare handläggningstid och snabbare lagföring. Vi återkommer till detta i avsnitt 17.21.1 nedan.

Den direkta brottsbekämpningen

Kustbevakningens uppgifter inom den direkta brottsbekämpningen omfattar att självständigt förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, ingripa vid misstanke om brott, utreda brott och beivra brott .73Den direkta brottsbekämpningen omfattar bl.a. brott som rör överträdelser av bestämmelser i fiskelagen och GFP-l agen.74

Inom ramen för den direkta brottsbekämpningen har Kustbevakningen relativt långtgående befogenheter. Kustbevakningen får besluta om att inleda förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken för bl.a. brott mot fiskelagen och GFP-lag en75, vilket vi kommer att gå in närmare på nedan .76Innan en förundersökning har inletts får en kustbevakningstjänsteman, i samma utsträckning som en polisman, hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen .77

725 kap. 5 § fiskeförordningen. 733 kap. 1 § kustbevakningslagen. 74 3 kap. 2 § första stycket 4 kustbevakningslagen. 75 Vid kontakt med Kustbevakningen framkommer att myndigheten inte brukar hantera ärenden som rör överträdelser av GFP-lagen. 763 kap. 3 § första stycket kustbevakningslagen. 773 kap. 4 § kustbevakningslagen.

Vem som ska leda förundersökning i fråga om brott mot fiskelagstiftningen

När Kustbevakningen har beslutat att inleda en förundersökning gäller samma befogenheter och skyldigheter enligt rättegångsbalken som för en undersökningsledare som inte är åklagare .78Om saken inte är av enkel beskaffenhet ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska också i andra fall överta ledningen när det behövs av särskilda skäl. I Åklagarmyndigheten s79och Kustbevakningens förskrifte r80finns närmare reglering om i vilka situationer förundersökning ska ledas av tjänsteman vid Kustbevakningen respektive åklagare. Av föreskrifterna framgår att saken normalt ska anses vara av enkel beskaffenhet om inte svårare straff än fängelse i sex månader kan följa på brottet. Det framgår att vissa andra brott normalt också ska anses vara av enkel beskaffenhet trots att svårare straff än fängelse i sex månader kan följa på brottet. Bland dessa uppräknade brott nämns bl.a. brott enligt 37, 37 a, 39 a eller 40 §§fiskelagen (1993:787), som inte har skett vid yrkesmässigt fiske .81Beträffande dessa brott får alltså en tjänsteman vid Kustbevakningen som huvudregel leda förundersökningen.

Är saken inte av enkel beskaffenhet ska ledningen av förundersökningen övertas av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet .82Åklagaren ska också ta över ledningen av förundersökningen i vissa andra situationer, bl.a. när

  • den misstänkte är under 18 år,
  • ärendet är juridiskt komplicerat, exempelvis vid vissa ingripanden mot ett utländskt fartyg, eller det annars med hänsyn till utredningens art är påkallat att åklagaren leder förundersökningen,
  • det kan bli aktuellt att göra en framställning om utlämning eller överlämnande, att utfärda ett europeiskt frysningsbeslut, att utfärda en europeisk utredningsorder, att begära internationell

783 kap. 3 § kustbevakningslagen. Se även promemoria från Justitiedepartementet 27 oktober 2021, Utökad möjlighet för Kustbevakningen att ge ordningsbotsföreläggande, s. 8 f. 79 Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2019:3) om ledning av förundersökning i brottmål som även kan ledas av Kustbevakningen. 80 Kustbevakningens föreskrifter och allmänna råd (KBVFS 2021:3) om Förundersökningsledning. 81 2 kap. 2 § KBVFS 2021:3. 82 2 kap. 3 § KBVFS 2021:3.

rättslig hjälp i brottmål, att överföra lagföringen till annat land eller annars när en förundersökning är av sådan art att samordning bör ske mellan svensk åklagare och åklagare eller tjänsteman med motsvarande befattning i ett annat land, eller

  • brottet kan föranleda talan om företagsbot .83

Det kan i sammanhanget noteras att en tjänsteman vid Kustbevakningen som upptäcker att ett brott har begåtts utanför Sveriges territorium skyndsamt ska anmäla saken till åklagare .84Den angivna underrättelseskyldigheten gäller oberoende av om Kustbevakningen har rätt att inleda förundersökning om brottet eller int e.85

Befogenheter vid brottsbekämpning

I kustbevakningslagen finns särskilda bestämmelser om medel för att genomföra en tjänsteåtgärd som enbart gäller för Kustbevakningens brottsbekämpande och ordningshållande verksamhet .86Av bestämmelserna framgår vilka möjligheter tjänstemän vid Kustbevakningens har att bl.a.

  • preja, borda och föra fartyg i hamn ,87
  • använda våld ,88
  • kroppsvisiter a,89 och
  • använda fängsel .90

83 2 kap. 4 § KBVFS 2021:3. 843 kap. 19 § kustbevakningslagen85 Se Kustbevakningens allmänna råd i anslutning till 2 kap. 8 § KBVFS 2021:4. 86 De gäller därmed inte myndighetens kontroll- och tillsynsverksamhet. För denna verksamhet finns särskilda bestämmelser i 6 kap. kustbevakningslagen. 872 kap. 3 § kustbevakningslagen. 882 kap. 4 § kustbevakningslagen. 892 kap. 5 § kustbevakningslagen. 902 kap. 6 § kustbevakningslagen.

Kustbevakningslagen innehåller också särskilda bestämmelser om tjänstemännens möjligheter att fatta beslut om bl.a.

  • kroppsvisitatio n91,
  • husrannsaka n92, och
  • gripand e.93
  • Här kan noteras att husrannsakan som huvudregel endast får göras om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts för vilket fängelse kan följa .94 För fiskelagens del finns dock särskild reglering; husrannsakan får också göras om påföljden för gärningen enligt 41 § fiskelagen endast kan bestämmas till böter .95

Något om biträde till andra myndigheter

När det gäller Kustbevakningens uppdrag att biträda andra myndigheter inom brottsbekämpningen, kan det nämnas att det av myndighetens årsredovisning framgår att en inkommen biträdesförfrågan prövas och bedöms utifrån Kustbevakningens tillgängliga resurser och kompetens, och hur samhällsviktig biträdesförfrågan är. Undantaget är biträdesbegäran från åklagare som ska genomföra s96.97

Kustbevakningens roll inom arbetet med snabbare lagföring

Sedan år 2023 är det möjligt att i förväg godkänna strafförelägganden för vissa mindre allvarliga brott. Strafföreläggande, som är ett alternativ till åtal, innebär att åklagaren direkt utan rättegång utfärdar böter och/eller villkorlig dom. En förutsättning är att den misstänkte erkänt brottet och accepterar föreläggandet, vilket alltså i vissa fall är möjligt att göra på förhand. Om brottet omfattas av Kustbevakningens brottsbekämpning tar myndigheten fram förhandsgodkännande till åklagaren, som ska innehålla uppgift om bl.a. brottet

913 kap. 15 § kustbevakningslagen. 923 kap. 8 § kustbevakningslagen. 933 kap. 7 § kustbevakningslagen. 9428 kap. 1 § rättegångsbalken. 953 kap. 8 § kustbevakningslagen. 964 kap. 4 § kustbevakningslagen. 97 Kustbevakningens årsredovisning 2024, s. 62.

samt den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta. Förhandsgodkännandet ska skrivas under av den misstänkte och sänds sedan över till åklagaren. Förhandsgodkännandet utgör den yttre ramen för åklagarens möjlighet att utfärda strafföreläggande för gärninge n.98Här är det viktigt att notera att det för fiskelagens del finns en viktig begränsning i möjligheten att utfärda strafföreläggande; ett sådant får inte avse normerade böter, vilket ingår i straffskalan för vissa brott som har begåtts i näringsverksamhet .99

17.4.3. Polismyndighetens brottsbekämpande uppdrag

Allmänt om polismyndighetens uppdrag

Polismyndigheten är uppdelad i fyra nivåer. På nationell nivå finns Nationella operativa avdelningen (Noa). På regional nivå finns sju polisregioner som har helhetsansvar för polisverksamheten inom sina respektive geografiska områden. Ansvaret omfattar bl.a. brottsförebyggande verksamhet och service. Ett mindre antal brottsområden utreds på regional nivå, bl.a. utredningar om miljöbrottslighet. Polismyndighetens sjöpolisverksamhet finns i samtliga sju polisregioner. Sjöpolisen har till uppgift att bl.a. kunna verka och ingripa mot alla typer av brottslighet i den marina miljön. Sjöpolisverksamheterna varierar i både omfattning och förmåga. Polisregionerna Stockholm och Väst bedriver sin verksamhet året runt, dygnet runt och förväntas kunna ingripa inom korta tidsramar .100På den tredje nivån är landet uppdelat i 27 polisområden som geografiskt ungefär motsvarar länen. Polisområdena ansvarar för utredningsverksamhet av vissa brottstyper som av olika skäl inte fördelats till regional eller lokal nivå. Den fjärde nivån är lokalpolisområden. Landets 95 lokalpolisområden utgör drygt hälften av polisregionernas verksamhet. Det stora flertalet brottstyper utreds på lokalpolisområdesnivå.

Polismyndighetens kompetens avseende fiskebrottslighet uppfattas främst vara koncentrerad till sjöpolisens verksamhet. Polisens särskilt utbildade miljöbrottsutredare brukar inte involveras i brott

98 Godkännandet får återkallas av den misstänkte fram till dess att åklagaren har utfärdat strafföreläggandet. Strafföreläggandet anses vara slutligen godkänt när det har utfärdats. 9948 kap. 4 § rättegångsbalken och 41 § fiskelagen. 100 Polisens webbplats: https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/sjopolisen/.

mot fiskelagstiftningen .101I vissa fall handläggs brott mot fiskelagstiftningen inom lokalpolisområdena. Inom dessa finns generellt ingen specifik kompetens avseende fiskebrottslighet. Fiskebrottslighet ses normalt som en typ av brottslighet som är lågt prioriterad inom polisen och utredningen kan konstatera att det inom polismyndigheten har ifrågasatts varför det åligger polisen att utföra utredningar om fiskebrott .102

Befogenheter vid brottsbekämpning

Vilka befogenheter polismän har vid ingripanden framgår av polislagen (1984:387), där bl.a. följande befogenheter särskilt kan nämnas:

  • användning av våld för att genomföra en tjänsteåtgärd i vissa situatione r103, och
  • tillfälliga omhändertaganden och avlägsnande n104.

Vid brottsmisstanke har poliser och åklagare en rad befogenheter för att utreda och beivra brott. Dessa regleras i rättegångsbalken och innefattar bl.a.

  • gripand e105,
  • anhålland e106,
  • häktnin g107,
  • husrannsaka n108, och
  • undersöknin g109.

101 Polisens arbete inom miljöbrottsligheten har beskrivits närmare i SOU 2025:14 s. 263 f. 102 Polisen (2020), bilaga 2. 103 Reglering om användning av våld finns i 10 § polislagen (1984:387). 104 Reglering om omhändertaganden finns bl.a. i 11 § polislagen. 10524 kap. 7 § rättegångsbalken. 10624 kap. 8 § rättegångsbalken. 10724 kap. 10 § rättegångsbalken. 10829 kap. 1 § rättegångsbalken. 10923 kap. 15 § rättegångsbalken.

17.4.4. Tullverkets uppdrag

Allmänt om Tullverkets uppdrag

Tullverkets uppgifter är att i myndighetens kontrollverksamhet och brottsbekämpning kontrollera införsel och utförsel av varor över den svenska gränsen, utföra annan kontroll som anges i lag eller annan författning, förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet i samband med införsel och utförsel av varor, ingripa vid misstanke om vissa angivna brott samt utreda och lagföra vissa angivna brott .110Vilka befogenheter Tullverket har vid kontrollverksamhet och vid brottsbekämpning framgår av tullbefogenhetslagen (2024:710). I lagen finns också bestämmelser om andra myndigheters skyldighet att medverka i Tullverkets kontrollverksamhet, Tullverkets och en tulltjänstemans skyldighet att biträda en annan myndighet i brottsbekämpande verksamhet och deras möjligheter att lämna annan hjälp i sådan verksamhet samt enskildas skyldigheter i förhållande till Tullverket.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EU:s tullkodex) finns bestämmelser om de allmänna regler och förfaranden som ska tillämpas på varor som förs in i eller ut ur unionens tullområde. Kompletterande bestämmelser till EU:s tullkodex och de förordningar som meddelas med stöd av EU:s tullkodex finns i tullagen (2016:253). För vissa varor finns särskilda restriktioner som består av förbud mot eller villkor för införsel eller utförsel till och från EU. Skäl för restriktionerna kan vara hänsyn till miljön, hänsyn till människors hälsa eller säkerhet, behovet av att förhindra spridning av djur- och växtsjukdomar eller handelspolitiska skäl. Tullverkets uppdrag att övervaka och kontrollera trafiken till och från Sverige omfattar att sådana bestämmelser följs. Varor som omfattas av restriktioner och där Tullverket genomför kontroller är exempelvis utrotningshotade djur och växter. Ofta ansvarar andra myndigheter för regleringarna, bl.a. Statens jordbruksverk .111Myndigheterna kan t.ex. ha i uppdrag att utöva tillsyn och utfärda tillstånd eller licenser. Tullverket samverkar med dessa myndigheter.

1102 kap. 1 § tullbefogenhetslagen (2024:710). Enligt 2 § förordningen (2016:1332) med instruktion för Tullverket ska myndigheten övervaka och kontrollera trafiken till och från Sverige så att bestämmelser om in- och utförsel av varor följs. 111Prop. 2023/24:132 s. 151.

Restriktionerna gäller ofta vid yttre gräns, dvs. vid EU:s gräns mot tredje land, se vidare nedan.

Anmälningsskyldigheten vid införsel eller utförsel över Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen regleras i inregränslagen (1996:701). Kontrollen vid inre gräns är begränsad till vissa utpekade varor. Av 2 § framgår att lagen är tillämplig på vissa djur, bl.a. fisk och reptiler. Även andra djur och produkter av djur omfattas, om det finns särskild anledning att misstänka att smittsam sjukdom förekommer, att djuret eller djurprodukten på annat sätt utgör en allvarlig hälsorisk för människor eller djur, att medföljande dokument är ofullständiga eller felaktiga, att erforderliga dokument saknas eller att de villkor som i övrigt gäller för införseln inte är uppfyllda. Andra varor än de som anges i inregränslagen får inte kontrolleras vid den inre gränsen.

Tullverkets utrednings- och åklagarverksamhet

Tullverket bedriver också utrednings- och åklagarverksamhet i fråga om vissa brott. Tullverkets direkta brottsbekämpning omfattar huvudbrott enligt vissa lagar, däribland tullbefogenhetslagen (2024:710), lagen (2000:1225) om straff för smuggling och tullagen (2016:253) .112Tullverkets direkta brottsbekämpning omfattar även vissa andra brott om misstanken uppkommit i samband med Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller i kontrollverksamheten. De brott som avses är bl.a. vissa brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål .113

Att brott omfattas av den direkta brottsbekämpningen innebär att Tullverket får inleda förundersökning om brotten .114Om saken inte är enkel ska ledningen av förundersökningen tas över av allmän åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Allmän åklagare ska också i andra fall överta ledningen när det behövs av särskilda skäl. När förundersökning leds av allmän åklagare, får åklagare anlita biträde av Tullverket.

Tullverkets indirekta brottsbekämpning omfattar alla typer av brott som inte ingår i Tullverkets direkta brottsbekämpning. I sam-

1128 kap. 1 § tullbefogenhetslagen. 1138 kap. 2 § tullbefogenhetslagen. 1148 kap. 3 § tullbefogenhetslagen.

band med Tullverkets kontrollverksamhet och brottsbekämpande verksamhet får en tulltjänsteman under vissa förutsättningar ingripa även mot sådan brottslighet. Tullverkets insatser i den indirekta brottsbekämpningen är att Tullverket, i samband med att brottet upptäcks, vidtar vissa brottsutredningsåtgärder som inte kan vänta. Huvudregeln är att åtgärderna får vidtas först efter att Polismyndigheten lämnat sitt godkännande och Polismyndigheten tar över brottsutredningen så snabbt som möjligt efter ingripandet. I första hand hjälper Tullverket till med att genomföra primäråtgärder, dvs. förhöra personer och se till att andra åtgärder som behöver göras i direkt anslutning till upptäckten genomförs. Är det fråga om ett brådskande ingripande, där en misstänkt behöver hindras från att avvika eller det är nödvändigt att ta hand om egendom för att säkra bevisning så att den inte riskerar att gå förlorad, kan en tulltjänsteman även gripa personen och ta egendom i beslag. Tulltjänstemannen är skyldig att genast dels rapportera vilka åtgärder som har vidtagits, dels överlämna den som har gripits och det som har tagits i beslag till Polismyndigheten .115

När en förundersökning leds av en allmän åklagare får åklagaren begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman. Rätten att anlita biträde gäller utan hinder av att brottet inte ingår i Tullverkets direkta brottsbekämpning, om det har samband med en förundersökning där Tullverket biträder eller har biträtt åklagaren eller om brottet på annat sätt har anknytning till Tullverkets verksamhe t.116

Särskilt om fiskebrottslighet

Tullverkets kompetens avseende brottslighet inom fiskeområdet uppfattas röra import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Tullverket har, såsom anges ovan, befogenhet att inleda förundersökning beträffande brott enligt smugglingslagen. Bryter man mot ett förbud eller villkor för in- eller utförsel kan smugglingsbrott bli aktuellt och om det finns risk för att tull, skatt eller avgift undandras bör det kunna bli fråga om tullbrott. Men brott kopplat till in- och utförsel av fiskeri- och vattenbruksprodukter är sannolikt inte så vanligt förekommande hos Tullverket .117

1158 kap.25 och 26 §§tullbefogenhetslagen. 1168 kap. 30 § tullbefogenhetslagen. 117 Uppgifter lämnade i ett e-postmeddelande från Tullverket till utredningen den 9 juni 2025.

17.4.5. Åklagarmyndighetens uppdrag

Den operativa åklagarverksamheten utövas i fyra geografiska åklagarområden och en nationell åklagaravdelning. Åklagarområdena består av landets 31 allmänna kammare, som normalt har ett geografiskt arbetsfält motsvarande ett eller två län .118I myndigheten finns också fyra nationella åklagarkammare, varav Riksenheten för miljö- och arbetsmiljö (REMA) är en. REMA handlägger brott mot bl.a. 29 kap. miljöbalken och brott mot lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg samt bl.a. grova jaktbrott för de fredade rovdjuren.

Brott mot fiskelagstiftningen hanteras däremot av de allmänna kammarna inom Åklagarmyndigheten, och någon speciallottning av dessa mål förekommer normalt sett inte. Enligt uppgifter från Åklagarmyndigheten förekom det tidigare att ärenden rörande yrkesfisket speciallottades på särskilda fiskeåklagare. Numera förekommer speciallottning av ärenden som avser brott mot fiskelagen enligt uppgifter från Åklagarmyndigheten endast inom åklagarområdet Väst–Bergslagen.

17.4.6. Kontroll- och prövningsmyndigheternas roll i brottsbekämpningen

Arbetet mot fiskebrottslighet involverar utöver de brottsbekämpande myndigheterna även andra myndigheter som har en roll i brottsbekämpningen utan att ha ett brottsbekämpande uppdrag. Dessa myndigheters uppdrag omfattar exempelvis att pröva frågor om tillstånd och att utöva kontroll. Vid den kontroll som myndigheterna bedriver kan brott upptäckas. En stor andel av anmälningarna om fiskebrottslighet uppfattas göras av myndigheterna med ansvar för kontroll. Myndigheterna har också uppgifter som, utöver kontroll och åtgärder för att åstadkomma efterlevnad av lagstiftning, också omfattar förebyggande åtgärder som syftar till att överträdelser inte ska ske. Som exempel kan nämnas att den verksamhet som FMC vid Havs- och vattenmyndigheten bedriver i vissa avseenden kan vara förebyggande .119FMC kan utifrån den övervakning som sker av yrkesfisket, bl.a. kontakta besättningar på fiskefartyg som de ser befinner sig i närheten av fredade områden för att informera om frednings-

118 I Stockholm och Malmö finns flera åklagarkammare. 119 Se vidare i avsnitt 16.2.2.

bestämmelserna. I ett brottsförebyggande perspektiv kan också förekomsten av ett effektivt kontrollsystem ses som en förebyggande åtgärd genom att det kan förhindra brottslighet, t.ex. genom att kunskapsluckor och utbildningsbehov identifieras och åtgärdas eller att risken för upptäckt upplevs som så påtaglig att potentiella gärningspersoner avstår från att begå brott.

Kontrollmyndigheterna bidrar också på olika sätt vid utredningen av brott. Personal på myndigheterna eller fisketillsynsmän som utför arbete på uppdrag av myndigheterna kan höras som vittnen under förundersökning och efterföljande rättegång. Det underlag som kontrollmyndigheterna har tagit fram i sin kontroll används också i brottmålsprocessen.

17.5. Statistik och fakta kopplat till överträdelser av fiskelagstiftningen

17.5.1. Allmänt om brott inom fiskets område

Fiskenäringen är en global industri av strategisk betydelse för många länder och en bransch som är utsatt för olika otillåtna åtgärder, och intressant för organiserad brottslighet. Det kan exempelvis röra sig om överskridande av fiskebegränsning ar120och fusk med skatter och avgifter. Globalt förekommer även grövre organiserad brottslighet kopplat till fiskeverksamhet i form av trafficking, smuggling av vapen, droger och skattepliktiga varor eller människosmuggling .121

I en gemensam myndighetsrapport som tagits fram av Skatteverket, Kustbevakningen och Havs- och vattenmyndigheten år 2018, beskrivs fiskekriminalitet ur ett svenskt perspektiv. Myndigheterna tar i rapporten upp bl.a. följande avseende överträdelser inom yrkes-

fisket. Överträdelser inom yrkesfisket kan döljas exempelvis genom

fel- och underrapportering eller ingen rapportering alls. Arter kan vara utbytta eller uppgetts ha fiskats i annat kvotområde för att hålla kvoter öppna. Längd av fartyg kan vara större än vad som rapporterats vilket medför lättnader i rapportering och undvikande av kontroll samtidigt som större fartygslängd eller motorkapacitet kan ge ökade fångster. Redskap kan vara omärkta, ej utmärkta samt manipulerade. Svart arbetskraft och utländsk ej registrerad arbets-

120 Begränsningar avseende t.ex. art, storlek, kvot, geografiskt område, tid eller redskap. 121 UNODC Transnational Organized crime in the fish industry, 2011.

kraft kan förekomma. Även utflaggning, lättnader av skatteregler i annat land, fusk med manslotter, felaktiga värdeminskningsavdrag på större trålare, olovlig försäljning av diesel, oredovisad försäljning av olika typer av kvoter och tillstånd, samt produktion ombord utan tillstånd är områden som har identifierats som risker .122

I rapporten anges även bl.a. följande avseende överträdelser inom

fritidsfisket. Illegalt fiske uppstår när fiske sker med större mängd

redskap än vad som är tillåtet utan ett tillstånd eller licens. Vidare är det inte tillåtet att som fritidsfiskare ta upp fisk ur havet och sedan sälja denna vidare; fisket är enbart till för den egna konsumtionen. Det är mycket svårt att närmare ange omfattningen av det illegala fisket som pågår till sjöss. Det förekommer att illegalt fiske sker av organiserad brottslighet som bedriver illegal handel rörande import/ export/utförsel inom EU. Bl.a. dömdes flera personer år 2017 för grovt brott mot fiskelagen till villkorlig dom för att ha tjuvfiskat 1,7 ton gös och 1,1 ton kräftor i flera insjöar i Småland och södra Sverige. Fångsten såldes senare till ett värde på omkring 400 000 kronor enligt åtalet .123

17.5.2. Statistik avseende Kustbevakningens brottsbekämpning

Anmälda brott

År 2024 hanterade Kustbevakningen 746 ärenden inom den direkta brottsbekämpningen, vilket ligger på ungefär samma nivå som de närmast föregående åren. Fiskebrott och miljöbrott tillhör de mest vanligen förekommande brott som utreds .124Vissa fiskebrott uppdagas genom att Kustbevakningen påträffar omärkta fiskeredskap .125Av Kustbevakningens årsredovisning framgår att brottsanmälningar under år 2024 även har omfattat brister gällande fiskets förhållande till gränser. Enligt uppgift från Kustbevakningen kan det t.ex. röra sig om att ett fiske som enbart får bedrivas i ett visst geografiskt område enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter, även bedrivits utanför det området. Följande uppgifter om antalet anmälda brott mot fiskelagen finns i Kustbevakningens årsredovisning:

122 Skatteverkets, Kustbevakningens och Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 8 f. 123 Skatteverkets, Kustbevakningens och Havs- och vattenmyndighetens rapport (2018), s. 8 f. 124 Kustbevakningens årsredovisning 2024, s. 63. 125 Dessa är enligt myndighetens årsredovisning svåra att hänföra till en misstänkt person.

Tabell 17.1 Anmälningar till Kustbevakningen

Brott som har anmälts till Kustbevakningen

Anmälda brott

2024

2023

2022

Antal anmälda brott mot fiskelagen

172

195

211

Av kompletterande uppgifter från Kustbevakningen framgår att överträdelser av bestämmelserna om hur fiskeredskap och vattenbruksanläggningar ska märkas ut samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas med innehavarens namn eller något annat igenkänningstecken, är de överträdelser som i högst utsträckning anmäls .126Anmälningarna härrör i de allra flesta fallen från Kustbevakningens egen kontrollverksamhet. Beträffande vissa av anmälningarna har dock Havs- och vattenmyndigheten gjort en åtalsanmälan till åklagaren, där åklagaren i sin tur har lämnat över ärendet till Kustbevakningen för handläggning. Det förekommer även att privatpersoner anmäler överträdelser till Kustbevakningen, men det är enligt myndigheten ovanligt.

Handlagda brott

Utredningen har fått i huvudsak följande uppgifter från Kustbevakningen i fråga om handläggning av förundersökning ar127:

Tabell 17.2 Antal brott handlagda av Kustbevakningen

Antal brott som har handlagts av Kustbevakningen åren 2022–2024

1

Handlagda förundersökningar

2024 2023 2022

Nerlägges med ärendet

103

122

139

Redovisas med ärendet

33

62

49

Förundersökning inleds

31

6

7

Förundersökning inleds ej

3

5

4

1 Anmälda brott är inte samma sak som antal förundersökningar då det inom en förundersökning kan ingå flera brott. ”Förundersökning inleds” avser antal brott där förundersökning fortfarande pågår och därmed inte redovisats eller lagts ner.

12623 och 40 §§fiskelagen. Dessa överträdelser avser totalt cirka 50 brott. 127 De statistiska uppgifterna innehåller även uppgifter om brott avslutas, nedlägges och överlämning till annan extern myndighet. Dessa avser endast ett ytterst fåtal anmälningar per år, varför dessa kolumner inte redovisas särskilt.

Kustbevakningen har lämnat kompletterande information till utredningen avseende de statistiska uppgifterna. Av denna information framgår att ett vanligt exempel på ett ärende där Kustbevakningen inleder förundersökning men sedan lägger ned den, är när Kustbevakningen påträffar omärkta fiskeredskap som inte kan härledas till någon.

Ärenden som har överlämnats till Havs- och vattenmyndigheten

Kustbevakningen har inte befogenhet att utfärda förelägganden eller förbud enligt fiskelagen .128Kustbevakningen har inte heller möjlighet att påföra sanktionsavgift för överträdelser av fiskelagstiftningen. För det fall förelägganden/förbud eller sanktionsavgifter aktualiseras i ärenden lämnar Kustbevakningen över dessa till Havs- och vattenmyndigheten. Enligt Kustbevakningen finns ingen statistik i systemformat avseende dessa ärenden. Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten överlämnades ett ärende år 2022, två ärenden år 2023 och tre ärenden år 2024.

Överträdelser av GFP-lagen

Enligt uppgifter från Kustbevakningen har myndigheten inte hanterat några ärenden om överträdelser av GFP-lagen.

Särskilt om beslag

Utredningen har vidare fått information från Kustbevakningen angående beslag av fiskeredskap. Myndigheten har lämnat följande information om antal beslagtagna redskap.

128 Av 35 § fiskelagen framgår att de myndigheter som regeringen bestämmer får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att fiskelagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifter om fisket som finns i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska efterlevas. Av 5 kap. 3 § fiskeförordningen framgår att Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och länsstyrelserna får meddela de förbud och förelägganden som avses i 35 § fiskelagen.

Tabell 17.3 Kustbevakningens beslut om beslag av fiskeredskap

Antal beslagtagna fiskeredskap

Beslut om beslag

2024

2023

2022

Antal beslagtagna fiskeredskap

333

228

328

Antal ärenden med beslag

97

129

132

17.5.3. Statistik avseende Polismyndighetens brottsbekämpning

Anmälda brott

Utredningen har fått följande uppgifter från Polismyndigheten om antalet anmälda brott mot fiskelagen (37–38 §§ och 39 a–40 a §§fiskelagen):

Tabell 17.4 Anmälningar till Polismyndigheten

Brott som har anmälts till Polismyndigheten

Anmälda brott

2024 2023 2022

Totalt antal anmälda brott mot fiskelagen till Polismyndigheten

234

195

216

Antal anmälningar till sjöpolisen som upptagande enhet

59

33

41

Handlagda brott

Utredningen har fått i huvudsak följande uppgifter från Polismyndigheten i fråga om handläggningen av anmälningarn a129:

Tabell 17.5 Polismyndighetens handlagda förundersökningar m.m.

Antal förundersökningar m.m. som har handlagts av Polismyndigheten åren 2022–2024

Handlagda förundersökningar

2024 2023 2022

Bearbetade ärenden (förundersökning inleds) 178

134

165

Avslutade ärenden (ej förundersökning)

48

28

37

Nedlagda ärenden

173

138

170

Redovisade till åklagare

53

34

32

129 De statistiska uppgifterna innehåller även uppgifter om brott avslutas, nedlägges och överlämning till annan extern myndighet. Dessa avser endast ett ytterst fåtal anmälningar per år, varför dessa kolumner inte redovisas särskilt.

Särskilt om beslag av fiskeredskap

Utredningen har vidare efterfrågat information från Polismyndigheten i fråga om beslag av fiskeredskap. Myndigheten har lämnat följande information om ärenden som beslag av fiskeredskap förekommer i.

Tabell 17.6 Polismyndighetens ärenden som rör beslag av fiskeredskap m.m.

Antal ärenden som rör beslag av fiskeredskap

Ärenden som rör beslag

2024

2023

2022

Ärenden inom vilka beslut om beslag fattats

224

203

256

17.5.4. Statistik rörande Havs- och vattenmyndighetens arbete med överträdelser

Såsom nämnts tidigare är det Havs- och vattenmyndigheten som fattar ett flertal beslut om administrativa sanktioner vid överträdelser av fiskelagstiftningen. Av Havs- och vattenmyndighetens årsredovisningar framgår att myndigheten har fattat beslut i ett flertal överträdelseärenden under åren 2021–2024. Totalt sett har myndigheten enligt uppgifter i årsredovisningen hanterat 190 överträdelseärenden under vartdera åren 2021 och 2022, 184 ärenden under år 2023 samt 145 ärenden under år 2024. Den information om hanterade ärenden som har bedömts särskilt relevanta för utredningens överväganden om utformning av sanktionsbestämmelserna redovisas i tabellen nedan.

Tabell 17.7 Havs- och vattenmyndighetens överträdelseärenden

Havs- och vattenmyndighetens hanterade överträdelseärenden

Typ av beslut/avslut

2024 2023 2022 2021 2020

Beslut om att påföra sanktionsavgift

72 101 109 112 114

Beslut om att inte påföra sanktionsavgift 27 35 27 31 – Beslut om anmälan till åtal 12 13 9 9 8 Beslut om särskild avgift 7 6 17 4 1 Beslut genom avskrivning 3 0 2 9 2

Typ av beslut/avslut

2024 2023 2022 2021 2020

Beslut om att påföra prickar

7 21

2

6

6

Beslut om att inte påföra prickar

8 11 11

2

3

Föreläggande att vidta rättelse

7 15

8

2 11

Upphävda beslut efter överprövning av domstol

0

0

0

0

3

Uttag av sanktionsavgift

Av Havs- och vattenmyndighetens årsredovisningar framgår att de flesta beslut om sanktionsavgifter rör olika typer av loggboksfel och annan bristande rapportering. Som exempel nämns uteblivna förhandsanmälningar, överskridna toleransmarginaler och rapportering som kommer in för sent.

Enligt kompletterande uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten i april 2025 är den vanligaste överträdelsen som sanktionsavgift tas ut för överskridande av bestämmelser om toleransmarginaler. Dessa överträdelser sanktioneras med 2 000 kronor per resa.

Åtalsanmälningar

Av årsredovisningen för år 2024 framgår att de tolv åtalsanmälningar, som avser misstänkta fiskebrott, gäller:

  • otillåtet fiske i fiskefri zon,
  • fiske med förbjudet redskap,
  • ankomst till hamn utan medgivande,
  • fiske utan giltig fiskelicens,
  • otillåtet fiske efter ål,
  • fiske utan särskilt fisketillstånd,
  • brott mot landningsskyldigheten, och
  • otillåtet fiske genom samtidig släpning av nätredskap med olika maskstorlekar.

Av årsredovisningen för år 2023 framgår att åtalsanmälningar det året avsett misstänkta brott mot landningsskyldigheten, vägningsbestämmelserna, underlåtenhet att genomföra artsammansättningsprov samt otillåtet fiske under fiskeförbud, i fiskefria områden, med otillåtna redskap och utan giltig fiskelicens .130Havs- och vattenmyndigheten har lämnat uppgifter till utredningen om att myndigheten inte åtalsanmäler samtliga överträdelser om misstänkta fiskebrott. I uppenbara fall där myndigheten bedömer att omständigheterna är synnerligen likartade andra fall där domstol eller åklagare bedömt gärningen som ett ringa fall, eller om myndigheten av annan anledning bedömer att gärningen uppenbart inte skulle kunna leda till straffansvar, görs inte en åtalsanmälan.

Av årsredovisningen för år 2024 framgår att Havs- och vattenmyndigheten under året har handlagt elva ärenden som inte har anmälts till åtal utan där fiskaren i stället fått information om gällande lagstiftning. Samtliga dessa ärenden har handlat om misstänkta brott mot landningsskyldigheten .131

Uttag av särskild avgift

Havs- och vattenmyndigheten har under år 2024 fattat beslut om särskild avgift i sju ärenden, vilka rört ärenden om överskridna begränsningar av bifångst, bland annat för vitfisk vid räkfiske samt för sill/strömming vid skarpsillfiske. Särskild avgift har påförts för den del av fångsten som överskridit den tillåtna fångstmängden.

Påförda prickar

Om Havs- och vattenmyndigheten bedömer att en överträdelse är av allvarlig art ska den ansvarige befälhavaren och fartygets fiskelicensinnehavare påföras prickar .132Under 2024 har Havs- och vattenmyndigheten meddelat prickar i sammanlagt sju ärenden, varav två av ärendena grundade sig på att tingsrätten meddelat dom

130 Av årsredovisningen för år 2023 framgår vidare att myndigheten under år 2023 också har handlagt sex ärenden där fiskare inte anmälts till åtal utan i stället har fått information om gällande lagstiftning. 131 Havs- och vattenmyndighetens årsredovisning för år 2024, s. 26. 132 Om befälhavaren eller fiskelicensinnehavaren kommer upp i 18, 36, 54 och 72 prickar återkallas fiskelicensen tillfälligt och ett förbud att verka som befälhavare meddelas. Vid 90 prickar dras fiskelicensen in permanent.

om fiskebrott, medan fem av ärendena grundade sig på myndighetens beslut om sanktionsavgift där överträdelsen även bedömdes vara allvarli g.133Under år 2023 meddelade myndigheten prickar i sammanlagt 21 ärenden. Åtta av dessa grundade sig i att tingsrätten meddelat dom om fiskebrott och ett av ärendena grundade sig i en dom från utlandet. Övriga 12 ärenden grundade sig i ärenden som initierats av myndigheten .134Prickärendena under 2023 gällde bland annat otillåtet fiske i fiskefria zoner, fiske av för liten hummer och hot mot tjänsteman, samt uteblivna förhandsanmälningar, felaktiga uppgifter i förhandsanmälan och för tidig ankomst till hamn.

Förelägganden

Havs- och vattenmyndigheten har under år 2024 meddelat fyra beslut om att förelägga spårbarhetsaktörer att vid vite att lämna uppgifter genom myndighetens centrala spårbarhetssystem. Av årsredovisningen framgår att myndigheten under året handlagt två ärenden avseende föreläggande om att anskaffa ändamålsenlig lejdare, men att båda ärendena avslutades efter att fiskelicensinnehavaren installerat godkända sådana. Under år 2023 förelade myndigheten två spårbarhetsaktörer att vid vite att lämna uppgifter genom myndighetens centrala spårbarhetssyst em.135

Av årsredovisningen framgår att föreläggande är ett effektivt verktyg för att uppmuntra aktörerna att fullfölja sina skyldigheter. När Havs- och vattenmyndigheten underrättar en aktör om att myndigheten överväger att meddela ett föreläggande vid vite, ser myndigheten i stort sett alltid en förbättring, ibland utan att myndigheten behöver besluta om föreläggandet.

133 Havs- och vattenmyndighetens årsredovisning för år 2024, s. 27. 134 Enligt kompletterande uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten kan dock myndigheten ha åtalsanmält de händelser som domarna avser, och därmed initierat även dessa ärenden. 135 Havs- och vattenmyndighetens årsredovisning för år 2023. I ett av ärendena begärde myndigheten att vitet skulle dömas ut.

17.5.5. Statistik avseende Jordbruksverkets arbete med överträdelser

Av statistik från Kammarkollegiet framstår Jordbruksverket ha beslutat om sanktionsavgift i två ärenden de senaste fem åren, se vidare i avsnitt 17.5.10. Enligt de uppgifter som Jordbruksverket har lämnat till utredningen har myndigheten inte gjort någon anmälan till polis eller åklagare med anledning överträdelser av fiskelagstiftningen.

17.5.6. Statistik avseende länsstyrelsernas arbete med överträdelser

Vi har fått uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten avseende länsstyrelsernas arbete med fisketillsyn. Av dessa uppgifter framgår följande.

Tabell 17.8 Polisanmälningar och beslag i länsstyrelsernas ärenden

Antal polisanmälningar och beslag i länsstyrelsernas ärenden

Typ av beslut

2024

2023

2022

Beslag

110

53

87

Polisanmälningar

57

7

34

17.5.7. Statistik rörande Åklagarmyndighetens brottsbekämpning inom fiskeområdet

Brott mot fiskelagen

Åklagarmyndigheten har till utredningen lämnat följande uppgifter om myndighetens handläggning av anmälningar om brott mot fiskelagen de senaste fem åren.

Tabell 17.9 Åklagarmyndighetens handläggning av ärenden

som rör fiskelagstiftningen

Beslut

2024 2023 2022 2021 2020

Förundersökning inleds inte

1 1 0 0 0

Förundersökning läggs ned

17 10 9 14 18

Förundersökningsledning överlämnas till utredande myndighet 2 9 9 24 23

Beslut

2024 2023 2022 2021 2020

Brottsmisstanken avslutas

7 6 9 4 13

Åtal väcks inte

2 7 13 32 33

Strafföreläggande

39 51 39 59 78

Åtalsunderlåtelse

1 0 1 4 2

Åtal

65 44 37 77 104

Företagsbot

0 0 0 0 0

Grova brott mot fiskelagen

När det gäller grova brott mot fiskelagen, framgår av statistiken att det inte har väckts åtal för något grovt brott mot fiskelagen de senaste fem åren. Under år 2020 lades fyra förundersökningar ned avseende grovt brott mot fiskelagen. I övrigt har förundersökningsledning avseende ett sådant brott överlämnats till annan myndighet år 2021. Vidare har brottsmisstanken avslutats i fyra ärenden år 2022 och i ett ärende år 2023.

Kompletterande uppgifter avseende statistiken

Utredningen kan notera att det inte är möjligt att utfärda strafföreläggande för brott för vilka normerade böter ingår i straffskala n136, vilket det gör om någon i näringsverksamhet begår vissa brott enligt fiskelagen. Av 41 § andra stycket fiskelagen framgår att om någon vid fiske i näringsverksamhet har begått brott enligt 37 eller 40 §§fiskelagen genom att bedriva otillåtet fiske eller genom att brista i skyldigheten att lämna uppgift om fisket ska, om gärningen avser verksamhet som innefattar användning av fiskefartyg försett med motor och påföljden bestäms till böter, böterna bestämmas till ett krontal som motsvarar lägst tio och högst femhundra gånger antalet kilowatt i motorerna på fiskefartyget. Minsta bötesbelopp är enligt paragrafen ettusen kronor. Det kan förklara varför det inte har utfärdats några strafförelägganden med beslut om företagsböter de senaste fem åren.

Utredningen har vidare haft kontakt med åklagare inom åklagarområdet Väst–Bergslagen, som arbetar med brott mot fiskelagen inom det yrkesmässiga fisket. Av uppgifterna framgår att en stor

13648 kap. 4 § rättegångsbalken.

omfattning av de överträdelser inom det yrkesmässiga fisket som åtal har väckts för, har handlagts av en åklagare inom åklagarområdet. Av uppgifter till utredningen framgår att åklagaren inte brukar föra talan om företagsbot när normerade böter förekommer i straffskalan för det aktuella brottet.

Brott mot GFP-lagen

Av Åklagarmyndighetens statistik beträffande brott mot GFP-lagen framgår att det har fattats två beslut om att lägga ned förundersökning år 2024. Det framgår vidare att det inte har fattats några andra beslut i fråga om brott mot GFP-lagen de senaste fem åren och några åtal har alltså inte väckts för brott mot GFP-lagen under denna tidsperiod.

17.5.8. Statistik från Brottsförebyggande rådet kopplat till brottslighet inom fiskeområdet

Brottsförebyggande rådet ansvarar för den officiella kriminalstatistiken i Sverige och redovisar årligen kriminalstatistik för bl.a. anmälda och lagförda brott. Officiell statistik är sådan statistik som regleras i lagen (2001:99) och förordningen (2001:100) om den officiella statistiken. Brottsförebyggande rådet ansvarar tillsammans med Domstolsverket för att ta fram statistik som rör rättsväsendet. Domstolsverket ansvarar för statistik om domstolarnas verksamhet, medan Brottsförebyggande rådet tar fram statistik som delas in i anmälda brott, handlagda brott, personer misstänkta för brott, personer lagförda för brott, kriminalvård och återfall i brott. Syftet med kriminalstatistiken är framför allt att belysa rättsväsendets hantering av brott.

Anmälda brott

I statistiken över anmälda brott redovisas hur många brott som har anmälts till och registrerats av Polismyndigheten, Tullverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Kustbevak-

ningen .137Statistiken grundar sig på de uppgifter som registreras i systemen för ärendehantering. Samtliga anmälningar redovisas i systemen, varför även sådana anmälningar som vid närmare granskning inte visat sig avse något brott eller där brott inte kunnat styrkas omfattas av statistiken. Statistiken över anmälda brott innehåller alla händelser som har anmälts som brott eftersom huvudsyftet med statistiken är att beskriva antalet anmälningar som polisen hanterar. Varje enskild lagöverträdelse räknas som ett brott .138

Brottsförebyggande rådet har viss statistik om anmälda brott som berör de brott i fiskelagen som har fängelse i straffskalan. I diagrammet nedan redovisas statistik avseende anmälda brott mot 37–38 och 39 a–40 a §§fiskelagen, sedan lagens ikraftträdande. Såsom framgår av redogörelsen i avsnitt 17.3.2 ovan har dock inte alla dessa straffbestämmelser varit i kraft sedan lagens ikraftträdande. Av statistiken framgår att antalet anmälda brott ligger på historiskt låga nivåer.

Figur 17.1 Anmälda brott

Anmälda brott mot 37–38 och 39a–40a §§ fiskelagen

Anm. Data inhämtad från Brottsförebyggande rådets webbplats: Resultat (bra.se)

137 Att Kustbevakningens anmälda brott ingår i statistiken har bekräftats av Brottsförebyggande rådet, efter utredningens kontakt med myndigheten. 138 Rättsväsendets informationsförsörjning 2012.

Brottsförebyggande rådet har ingen statistik avseende anmälda brott mot övriga bestämmelser i fiskelagen .139

Handlagda brott mot fiskelagen

Brottsförebyggande rådet har även viss statistik över handlagda anmälningar av brott mot fiskelagstiftningen. Statistiken omfattar samtliga anmälda brott där polis, åklagare eller annan utredande myndighet har fattat ett beslut under referensåret som innebär att handläggningen av brottsmisstanken avslutas.

Även beträffande utredda brott, finns endast statistik som avser brott mot 37–38 och 39a–40a §§ fiskelagen. Under år 2024 utreddes totalt 253 brott (för dessa hade förundersökning inletts).

Tabell 17.10 Handlagda brott

Antal handlagda brott

Antal handlagda brott

2024

2023

2022

Handlagda brott mot fiskelagen

253

225

242

Uppklarade brott

Färre än hälften av de handlagda brotten har blivit uppklarade de senaste tre åren.

Tabell 17.11 Uppklarade brott

Antalet uppklarade brott

Antal uppklarade brott

2024

2023

2022

Väckta åtal

57

39

37

Strafförelägganden

36

49

34

139 Enligt Brottsförebyggande rådet görs det inte någon särredovisning avseende brott mot GFP-lagen i fråga om anmälningar, varför det inte går att få fram uppgifter om anmälda brott kopplat till den lagen.

Brott som förundersökningsbegränsats eller för vilka förundersökning lagts ned

I mer än hälften av de ärenden som förundersökning inletts i de senaste tre åren lades förundersökningen ned eller så beslutades det om förundersökningsbegränsning.

Tabell 17.12 Nedlagda förundersökningar m.m.

Nedlagda förundersökningar och förundersökningsbegränsningar

Beslut

2024

2023

2022

Förundersökningsbegränsningar

26

17

27

Nedlagda förundersökningar

133

120

143

Lagförda för brott mot fiskelagstiftningen

I statistiken från Brottsförebyggande rådet avseende personer lagförda för brott redovisas de lagföringsbeslut som fattats av åklagare och domstol under ett kalenderår, det vill säga godkända strafförelägganden, meddelade åtalsunderlåtelser och domar när domstol bifallit åklagarens åtal/talan. Beslut om företagsbot ingår inte i statistiken, eftersom företagsbot inte innebär att en person lagförs för brott. Brottsförebyggande rådet har inte heller någon statistik avseende beslag eller förverkanden.

Statistik om lagföringsbeslut finns, till skillnad från statistiken om anmälda och handlagda brott, beträffande samtliga brott mot fiskelagstiftningen. Om en person har lagförts för flera brott i en dom eller ett beslut redovisas endast huvudbrottet, dvs. det brott som har strängast straffskala.

Antal lagsföringsbeslut för brott mot fiskelagen

När det kommer till strafförelägganden och lagföringsbeslut genom domar kan utredningen konstatera att i samtliga domar med lagföringsbeslut de senaste fem åren har böter dömts ut. Utredningen känner inte till att fängelse har dömts ut i något mål avseende brott mot fiskelagen i modern tid. Nedan är en redogörelse för lagföringsbeslutens fördelning mellan strafförelägganden och domar de senaste fem åren.

Tabell 17.13 Lagföringsbeslut

Antal strafförelägganden och lagföringsbeslut i domar

Lagföringsbeslut

2024

2023

2022

Strafförelägganden

37

44

40

Domar

30

43

52

Lagföringsbeslut för brott mot GFP-lagen

Såsom nämnts ovan har inget åtal väckts för brott mot GFP-lagen under de fem senaste åren och något strafföreläggande har inte heller meddelats för dessa brott under samma tidsperiod. Det finns därför inga lagföringsbeslut som avser brott mot GFP-lagen.

17.5.9. Särskilt om företagsböter

Av redogörelsen ovan framgår att åklagare inte har utfärdat något strafföreläggande innehållande företagsböter de senaste fem åren, och att det inte finns någon statistik över antalet domar som innehåller beslut om företagsböter. Av sökningar på rättsdatabaser kan utredningen konstatera att det sedan år 2020 dock finns flera domar avseende överträdelser av fiskelagstiftningen som innehåller beslut om företagsböter .140

17.5.10. Statistik från Kammarkollegiet kopplat till uttag av sanktionsavgifter

Sanktionsavgifter som beslutas enligt fiskelagstiftningen ska betalas till Kammarkollegiet. Utredningen har varit i kontakt med myndigheten för att få uppgifter om beslutade sanktionsavgifter enligt fiskelagstiftningen de senaste fem åren (2020–2024). Av de uppgifter som utredningen har tagit del av framstår Jordbruksverket ha beslutat om två sanktionsavgifter under den aktuella perioden (år 2020 och 2 021)141. Antalet sanktionsavgifter beslutade av Havs-

140 Som exempel kan nämnas Göteborgs tingsrätts dom den 20 juni 2022 i mål nr B 18787-21, Kalmar tingsrätts dom den 27 juni 2024 i mål nr B 2427-24 och Värmlands tingsrätts dom den 12 maj 2022 i mål nr B 3098-21. 141 Får ett fåtal beslutade sanktionsavgifter framgår inte vilken myndighet som har beslutat om avgiften.

och vattenmyndigheten redovisas i avsnitt 17.5.4 ovan. Det högsta sanktionsbeloppet som har beslutats under perioden är 36 000 kronor. I mer än hälften av alla beslutade sanktionsavgifter har sanktionsbeloppet varit 2 000 kr.

17.5.11. Statistik från Domstolsverket kopplat till domstolarnas hantering av brott mot fiskelagstiftningen

Utredningen har inhämtat följande uppgifter om domstolarnas målhantering kopplat till domstolarnas hantering av brott mot fiskelagstiftningen.

Tabell 17.14 Statistik målhantering

Statistik avseende domstolarnas målhantering

Statistik målhantering 2024 2023 2022 2021 2020

Inkomna mål

47

35 34 48 57

Avgjorda mål

29

43 47 56 45

Genomsnittlig handläggningstid (uttryckt i månader)

3,4 8,2 5,5 6,6 3,3

Utredningen har vidare efterfrågat uppgifter om beslut om förverkande, företagsböter och om mål har avgjorts vid huvudförhandling eller inte. Domstolsverket har dock inte haft några uppgifter i dessa frågor.

17.6. EU-straffstadgandeutredningens förslag till ändrade straffbestämmelser

Såsom nämnts tidigare ingår det i utredningens uppdrag att analysera och föreslå hur bestämmelserna på fiskeområdet bör utformas med beaktande av de rekommendationer och lagförslag som lämnas i betänkandet ”Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar ”142.

EU-straffstadgandeutredningen rekommenderar att det ska övervägas om straffbestämmelser som kopplar till överträdelser av EU-förordningar kan utformas med fullständiga brottsbeskriv-

142SOU 2020:13.

ningar. Den utredningen har vidare lämnat förslag på hur straffbestämmelserna i fiskelagen och GFP-lagen, som kopplar till överträdelser av bestämmelser i EU:s rättsakter, bör utformas för att vara förenliga med utredningens slutsatser. Betänkandet remitterades år 2020. Nedan lämnas en sammanfattande redogörelse för utredningens förslag om ändringar i fiskelagstiftningen.

17.6.1. Allmänt om EU-straffstadgandeutredningens förslag om ändringar i fiskelagen och GFP-lagen

EU-straffstagandeutredningen hade som målsättning att begränsa antalet olika typer av straffbestämmelser som framför allt yrkesfiskare ska ha att förhålla sig till, och i möjligaste mån införliva straffbestämmelser som straffbelägger överträdelser av specifika artiklar i EU-förordningar i mer heltäckande straffbestämmelser. EU-straffstadgandeutredningens generella slutsatser och/eller förslag var i huvudsak följande.

17.6.2. Överträdelser av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken bör kunna sanktioneras med straffrättsliga påföljder

EU-straffstadgandeutredningen gjorde samma bedömning av vilka överträdelser som borde sanktioneras genom administrativa sanktionsavgifter respektive straff, som regeringen gjorde vid ändringar av straffbestämmelserna år 2008.143Med hänsyn till de miljökonsekvenser överträdelser av fiskebestämmelserna potentiellt kan orsaka bedömde utredningen att sanktionsavgifter inte var en tillräckligt ingripande åtgärd utan att det fanns skäl att behålla möjligheten att sanktionera vissa överträdelser straffrättsligt. Det fanns enligt utredningens uppfattning dock skäl att nyansera och differentiera det straffrättsliga området något utifrån hur klandervärda överträdelserna ansågs var a.144

143 Se prop. 2007/08:107 och SOU 2007:20. 144SOU 2020:13 s. 209 ff.

17.6.3. Fängelse bör endast användas för särskilt allvarliga överträdelser

EU-straffstadgandeutredningen bedömde att endast vissa särskilt allvarliga överträdelser på fiskeområdet bör kunna straffas med fängelse och uttalade i samband med det bl.a. följande. Överträdelser bör, med anledning av ekvivalensprincipe n145, hanteras på samma sätt oavsett om gärningen innebär överträdelse av svenska bestämmelser eller EU:s förordningar, eller om överträdelsen är begången i Sveriges territorialhav eller ekonomiska zon. Det beteende som avses bli kriminaliserat måste således kunna orsaka skada på eller fara för skada på skyddsintresset. Den övre delen av straffskalan bör avse de överträdelser som kan orsaka störst skada eller fara för störst skada på de vattenlevande resurserna. Detta kan vara vissa typer av överträdelser eller när det är fråga om överträdelser som genomförs vid upprepade tillfällen eller i viss omfattning, t.ex. större mängder fångst i förhållande till det aktuella beståndets storlek. De allvarligaste överträdelsetyperna såvitt avser fiskelagen motsvarar huvudsakligen de som i EU-regelverket anses vara så allvarliga att de ska omfattas av det så kallade pricksystemet.

Utredningen bedömde att särskilt allvarliga överträdelser av fiskeregelverket skulle anges i en egen bestämmelse med en straffskala som innehåller både böter och fängelse. Övriga överträdelser, som relativt sett mindre allvarliga överträdelser, skulle endast kunna leda till bötesstraff.

Enligt den nuvarande lagstiftningen innehåller straffskalan endast böter om de aktuella överträdelserna begås i den svenska ekonomiska zone n146, medan straffskalan för samma överträdelse innehåller fängelse om den begås på annat vatten. EU-straffstadgandeutredningen föreslog att denna skillnad i straffskala mellan överträdelser som begås i den svenska ekonomiska zonen och överträdelser som begås på svenskt vatten, ska finnas kvar. Skillnaden hör samman med regleringen i havsrättskonventionen och är enligt den utredningen otillfredsställande, men den samlade påföljden, normerade böter och förverkande av fångst och fartyg, kan innebära en mycket kännbar påföljd även om inte fängelsepåföljd kan bestämmas för

145 Principen innebär något förenklat att lika fall ska behandlas lika. 14641 § fiskelagen.

överträdelser i den ekonomiska zonen enligt den utredningens uppfattnin g.147

17.6.4. Särskilt allvarliga överträdelser bör anges med fullständiga brottsbeskrivningar

EU-straffstadgandeutredningen föreslog vidare att de överträdelser av fiskeregelverket som ska kunna straffas med fängelse ska formuleras i fiskelagen och GFP-lagen med fullständiga brottsbeskrivningar. Enligt förslaget ska brottsbeskrivningarna formuleras utan hänvisning till specifika regelverk: straffbestämmelserna ska i stället i sig omfatta överträdelser av såväl EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som tillämplig svensk författning på fiskeområdet. Utredningen uttalade att eftersom regelverket på fiskeområdet är omfattande, bedömer utredningen att hänvisningar i fiskelagen till ett antal uppräknade handlingsnormer för vilka överträdelser kriminaliseras, riskerar att framstå som otydligt för den enskilde och bidrar sannolikt inte heller till förbättrad regelefterlevnad. Utredningen uttalade vidare att med beaktande av de många gånger generellt utformade EU-rättsliga reglerna på de aktuella områdena, är det inte heller självklart att en hänvisning är särskilt tydliggörande. Om det i stället är beskrivet i lagen vilka handlingar och regelområden som omfattas, ger själva straffbestämmelsen den enskilde möjlighet att få insikt i vad som är straffbelagt, även om ytterligare efterforskningar av handlingsnormerna i vissa fall kan behövas. Övervägande skäl talade därför enligt utredningen för att straffbestämmelser med fängelse i straffskalan avseende överträdelser av EU:s fiskebestämmelser skulle innehålla fullständiga brottsbeskrivningar .148

17.6.5. Överträdelser som kan leda till fängelse ska i första hand hanteras straffrättsligt

EU-straffstadgandeutredningen föreslog att överträdelser som kan leda till fängelse i första hand ska hanteras straffrättsligt, för det fall också bestämmelser om administrativa sanktionsavgifter är tillämp-

147SOU 2020:13 s. 211 ff. 148SOU 2020:13 s. 214 f.

liga för överträdelsen. I fråga om överträdelser som endast kan leda till böter föreslog den utredningen att det inte ska dömas till ansvar om gärningen kan leda till sanktionsavgift.

EU-straffstadgandeutredningen uttalade bl.a. följande i frågan. Sanktionsavgiftssystemet kan enligt dagens lagstiftning sägas ha företräde framför det straffrättsliga systemet när det finns föreskrifter om sanktionsavgift för en viss gärning eller underlåtenhet. Problemet med att vissa överträdelser kan bli så allvarliga att det krävs en strängare sanktion har tidigare behandlats i förarbeten .149Regeringen kom då fram till att även allvarliga överträdelser bör hanteras inom sanktionsavgiftssystemet, men med högre sanktionsbelopp. Utredningen föreslår emellertid att ansvar för de särskilt allvarliga överträdelserna, som har både böter och fängelse i straffskalan, i stället i första hand ska leda till straffrättsliga påföljder. Utformningen av utredningens förslag motsvarar regleringen i livsmedelslagstiftningen .150

17.6.6. Regeringen ska tillkännage de EU-förordningar som kompletteras av lagarna

EU-straffstadgandeutredningen föreslog att det i fiskelagen och GFP-lagen ska införas bestämmelser om att regeringen ska tillkännage vilka EU-förordningar som kompletteras av respektive lag. Den utredningen bedömde att ett helt öppet blankettstraffbud som endast hänvisar till ett visst lagstiftningsområde av legalitetsskäl kan godtas om det i regleringen förs in vissa rättssäkerhetsstärkande bestämmelser som exempelvis en ram av begränsande rekvisit och/eller krav på regeringens tillkännagivanden .151

149Prop. 2013/14:184 s. 74 ff. 150SOU 2020:13. 151SOU 2020:13.

17.6.7. För straffbarhet ska krävas uppsåt eller oaktsamhet och i vissa fall ska det ställas krav på subjektiv täckning i förhållande till handlingsnormernas existens och innehåll

EU-straffstadgandeutredningen föreslog att det för straffbarhet ska krävas uppsåt eller oaktsamhet. Utredningen lyfte fram att endast ett straffbud i fiskelagen kräver att handlandet varit uppsåtligt eller grovt oaktsamt, 40 § andra stycket i fiskelagen. I övrigt ställs endast krav på uppsåt eller oaktsamhet för straffansvar.

Enligt den utredningens bedömning ska gärningspersonens uppsåt eller oaktsamhet, i fråga om de föreslagna bötesbestämmelserna, täcka både de omständigheter som utgör den straffbara gärningen och de bakomliggande handlingsnormernas existens och innehåll. Utredningen anförde i det sammanhanget i huvudsak följande. Domstolar har i vissa fall, utöver krav på subjektiv täckning i förhållande till de faktiska omständigheterna som legat till grund för den straffrättsliga prövningen, ställt upp krav på subjektiv täckning i förhållande till de bakomliggande handlingsnormernas existens och innehåll. Utredningen uttalade vidare att det saknades skäl att uppställa ett allmänt krav på subjektiv täckning i förhållande till annat än de omständigheter som utgör det straffbara handlandet för de av den utredningen föreslagna bestämmelserna om särskilt allvarlig brottslighet. I vissa fall bedömdes det dock vara rimligt att kravet på subjektiv täckning även skulle gälla i förhållande till handlingsnormernas existens och innehåll, t.ex. avseende förhållandet att fiske är förbjudet i ett visst område. Detta borde enligt den utredningen avgöras från fall till fall inom ramen för rättstillämpningen.

För de av EU-straffstadgandeutredningen föreslagna bestämmelserna om bötesbrottslighet gjorde utredningen en annan bedömning. Utredningen konstaterade att det i de föreslagna straffbestämmelserna fanns öppna blankettstraffbud som hänvisade till ett regelområde, nämligen EU:s förordningar inom den gemensamma fiskeripolitiken. De föreslagna bestämmelserna innehöll ramar av begränsande rekvisit och i respektive lag uppställdes dessutom krav på att regeringen skulle tillkännage tillämpliga förordningar i SFS. Även om både ram och krav på tillkännagivande skulle förbättra förutsättningarna för den enskilde att identifiera det straffbara området var de föreslagna bestämmelsernas konstruktion, sådan att utredningen ansåg det motiverat att kravet på subjektiv

täckning även skulle gälla i förhållande till handlingsnormernas existens och innehåll, dvs. vara täckta av gärningspersonens uppsåt eller oaktsamhet.

17.6.8. Ändringar ska göras i fråga om försök och förberedelse till brott

Enligt nuvarande lagstiftning ska den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i 40 § första stycket fiskelagen dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Straffansvaret omfattar enligt nuvarande bestämmelser brott mot vissa föreskrifter som meddelats med stöd av vissa bestämmelser i fiskelagen, men inte överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (som regleras i 40 § andra stycket fiskelagen).

EU-straffstadgandeutredningen föreslog att försök och förberedelse till brott enligt paragraferna om särskilt allvarliga överträdelser med böter och fängelse i straffskalan skulle vara straffbart, och att det alltså inte skulle göras skillnad på om överträdelserna avsåg bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller rent nationella bestämmelser .152

17.7. Både bestämmelser om administrativa sanktioner och straffrättsliga sanktioner i svensk rätt kan uppfylla kraven på sanktioner i EU:s ändrade kontrollbestämmelser

Bedömning: Utredningen bedömer att både bestämmelser om

administrativa sanktioner och bestämmelser om straffrättsliga sanktioner i svensk rätt som utgångspunkt kan uppfylla kraven som ställs på sanktioner i den ändrade kontrollförordningen.

152SOU 2020:13, s. 239.

17.7.1. Bakgrunden till utredningens bedömning

Utredningen har, såsom nämnts tidigare, i uppdrag att anpassa den nationella lagstiftningen till EU:s ändrade bestämmelser om fiskerikontroll. Utredningen har i avsnitt 5.5.2 och 5.5.3 beskrivit de nuvarande bestämmelserna om sanktioner i kontrollförordningen och IUU-förordningen. I avsnitt 7.3.6 har vi vidare beskrivit de ändringar som har gjorts i de nämnda förordningarna, bl.a. med avseende på bestämmelser om allvarliga överträdelser. Centralt i regleringen är att medlemsstaterna ska fastställa regler om åtgärder och sanktioner mot den fysiska eller juridiska person som har begått eller hålls ansvarig för en överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Medlemsstaterna ska säkerställa att en fysisk eller juridisk person som har begått eller hålls ansvarig för överträdelser av bestämmelserna blir föremål för effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner. Medlemsstaterna får enligt regleringen också använda effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner. Vidare får de straffrättsliga sanktionerna också användas som ett alternativ till administrativa sanktioner. Artikel 89 och 89a i den ändrade kontrollförordningen innehåller följande reglering:

Artikel 89 – Åtgärder och sanktioner för att säkerställa efterlevnad

1. I enlighet med nationell rätt och med bestämmelserna i denna förordning, ska medlemsstaterna fastställa regler om åtgärder och sanktioner mot den fysiska person som har begått, eller en juridisk person som hålls ansvarig för, en överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken och ska systematiskt

a) inleda ett förfarande i enlighet med artikel 85,

b) vidta lämpliga åtgärder när en överträdelse upptäcks, och

c) tillämpa sanktioner enligt denna avdelning mot fysiska eller juridiska personer som har begått eller hållits ansvariga för en överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

2. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som har jurisdiktion i händelse av en överträdelse ska utan dröjsmål och i enlighet med sin nationella rätt underrätta flaggmedlemsstaten, den medlemsstat där lagöverträdaren är medborgare eller varje annan medlemsstat som är relevant för det administrativa eller straffrättsliga förfarandet om sådana förfaranden eller andra åtgärder som vidtagits enligt denna avdelning. […]

Artikel 89a – Sanktioner

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att en fysisk person som har begått, eller en juridisk person som hålls ansvarig för, överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken blir föremål för effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner. Medlemsstaterna får också, eller som ett alternativ, använda effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att den sammantagna nivån av de sanktioner och kompletterande sanktioner som tillämpas i enlighet med denna förordning och relevanta bestämmelser i nationell rätt står i proportion till överträdelsernas allvar och är tillräckligt sträng för att effektivt avskräcka från ytterligare överträdelser och beröva de ansvariga den ekonomiska fördel som följer av eller väntas följa av överträdelsen, utan att det påverkar deras legitima rätt att utöva sitt yrke. För detta ändamål ska hänsyn tas till de omedelbara verkställighetsåtgärder som vidtas enligt artikel 91.

3. Vid fastställandet av dessa sanktioner ska medlemsstaterna särskilt ta hänsyn till överträdelsens allvar, art och omfattning, inbegripet skadan eller nivån på skadan på fiskeresurserna och den berörda marina miljön, dess varaktighet eller upprepning och ackumulering av samtidiga överträdelser. Medlemsstaterna får också ta hänsyn till lagöverträdarens ekonomiska situation för att säkerställa att sanktionerna är avskräckande.

4. Medlemsstaterna får tillämpa ett system där de ekonomiska sanktionerna står i proportion till den juridiska personens omsättning eller den ekonomiska fördel som följer av eller väntas följa av överträdelsen.

I detta sammanhang är det värt att notera att den ändrade kontrollförordningen också innehåller en bestämmelse om juridiska personers ansvar. Den relevanta artikeln innehåller följande reglerin g153:

Artikel 92a – Juridiska personers ansvar

1. Juridiska personer ska hållas ansvariga för allvarliga överträdelser vilka har begåtts till deras förmån av en fysisk person som agerar antingen enskilt eller inom den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning inom den berörda juridiska personen, grundat på något av följande:

a) Befogenhet att företräda den juridiska personen.

b) Befogenhet att fatta beslut på den juridiska personens vägnar.

c) Befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen.

2. En juridisk person kan hållas ansvarig, om en fysisk person som avses i punkt 1 har brustit i tillsyn eller kontroll och det därigenom har blivit möjligt för en fysisk person som är underställd den juridiska personen att till dennas förmån begå en allvarlig överträdelse.

153 Bestämmelsen har i princip flyttats från artikel 44 i IUU-förordningen.

3. Den juridiska personens ansvar ska inte utesluta åtgärder mot fysiska personer som har begått, anstiftat eller deltagit i överträdelserna.

17.7.2. Skälen till utredningens bedömning

Såsom framgår ovan ska medlemsstaterna säkerställa att en fysisk eller juridisk person som har begått eller hålls ansvarig för överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken blir föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, som får vara administrativa och/eller straffrättsliga. I svensk rätt kan juridiska personer inte begå brott och därför inte heller dömas till straff. Mot bakgrund av möjligheterna att ålägga juridiska personer företagsbot som en särskild rättsverkan av brott, vilket vi har redogjort för i avsnitt 17.3.1 ovan, bedömer utredningen att både straffrättsliga bestämmelser och bestämmelser om administrativa sanktioner i den nationella rätten som utgångspunkt kan uppfylla de krav på sanktioner som framgår av den ändrade kontrollförordningen.

17.8. Allmänt om valet mellan straff och sanktionsavgift och utformningen av sanktionsavgiftssystemet

Med anledning av utredningens uppdrag att se över sanktionsbestämmelserna och anpassa dessa till EU:s ändrade kontrollbestämmelser finns anledning att gå in på vilka överväganden som ska göras i fråga om valet mellan straff och sanktionsavgift och utformningen av sanktionsavgiftssystemet. I det följande redogörs för dubbelprövningsförbudet och rätten till en rättvis rättegång, principer för kriminalisering och avkriminalisering, riktlinjer och principer för sanktionsavgifter och att sanktionsavgifter har fått allt större betydelse. Vi kommer i efterföljande avsnitt att gå in på utredningens bedömningar och förslag om valet mellan straff och sanktionsavgift och utformningen av sanktionsavgiftssystemet och straffbestämmelserna.

17.8.1. Relevant reglering i Europakonventionen

Förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff

I Europakonvention en154behandlas ett antal fri- och rättigheter. Konventionen har kompletterats med olika tilläggsprotokoll. Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) regleras i artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll (dubbelprövningsförbudet). Där anges att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Tolkningen och tillämpningen ska enligt Europadomstolens praxis inte vara restriktiv; konventionens rättigheter ska vara effektiva och möjliga att utöva i praktike n.155Rättigheterna gäller såväl juridiska som fysiska personer .156

Med begreppet straff i tilläggsprotokollet avses inte bara straff i meningen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Även sanktionsavgift och företagsbot betraktas som straff i Europakonventionens menin g.157

Förbudet i tilläggsprotokollet hindrar inte bara ett andra straff utan även en andra prövning för samma brott. Det är således inte av betydelse om personen verkligen döms för ett brott, utan själva prövningen utgör hinder för en andra prövning. Att en person frikänns från ett åtal utgör också hinder för en andra prövning av samma brott .158

Ett andra förfarande gäller samma brott i den mening som avses i artikel 4.1 i tilläggsprotokollet om det avser identiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande den överträdelse som prövats i det första förfarandet. Bedömningen ska utgå från vad som bildar en uppsättning konkreta faktiska omständig-

154 Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vi har berört konventionen i även andra avsnitt, bl.a. avsnitt 4.5.2. 155 Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i mål 14939/03, Zolotukhin mot Ryssland. 156 Jfr Europadomstolens dom den 21 oktober 2003 i mål 29010/95, Credit and Industrial Bank mot Tjeckien, och Europadomstolens dom den 24 november 2005 i mål 49429/95, Capital Bank AD mot Bulgarien. 157 I fråga om sanktionsavgifter, se t.ex. prop. 2021/22:18, s. 63 och prop. 2021/22:148, s. 166 och i fråga om företagsbot Kammarrätten i Stockholms dom den 29 september 2023 i mål 1260-1268-22. 158 Se t.ex. Europadomstolens dom den 27 november 2014 i mål 7356/10, Lucky Dev mot Sverige, p. 58.

heter som rör samma svarande och är oupplösligt förbundna med varandra till tid och rum och vilkas förekomst måste visas för en fällande dom. Bedömningen ska riktas in på de faktiska omständigheter som åberopas mot den enskilde och inte på frågan om förfarandena har olika syften eller på att det är skillnader i subjektiva rekvisit .159

Lagföringen eller prövningen ska alltså innebära att man prövar den enskildes skuld slutligt. Sådana förfaranden som inte innebär en slutlig prövning av den enskildes skuld är inte hinder för ett andra förfarand e.160

Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Genom uttrycket ”på grund av” markeras att bestämmelsen även omfattar Sveriges åtaganden enligt de tilläggsprotokoll som Sverige har ratificerat och som har trätt i kraft.

Förbudet mot dubbla lagföringar och straff regleras också i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 50 i stadgan får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken hen redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.

Myndigheter och domstolar ska beakta förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff om en situation av det slaget skulle uppstå i ett enskilt fall. Samtidigt bör lagstiftaren i den mån det är möjligt verka för att minska risken för dubbelprövnin g.161

Rätten till en rättvis rättegång

I artikel 6 i Europakonventionen regleras rätten till en rättvis rättegång. Två viktiga hörnstenar i rätten till en rättvis rättegång är oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid sin rättegång. Oskuldspresumtionen innebär att var och en som är misstänkt eller tilltalad för brott ska betraktas som oskyldig till dess skulden

159 Se Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i mål 14939/03, Zolotukhin mot Ryssland och Europadomstolens dom den 27 november 2014 i mål 7356/10, Lucky Dev mot Sverige. Se också rättsfallen ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 p. 38–43, NJA 2013 s. 1076, NJA 2014 s. 371 och ”Avstängningen från högskoleprovet” samt Högsta domstolens beslut den 3 mars 2022 i mål Ö 2019-21. 160Prop. 2016/17:22 s. 80 ff., se även rättsfallet NJA 2013 s. 502. 161Prop. 2021/22:18 s. 63 och prop. 2021/22:148, s. 166 f. En mer utförlig redogörelse av dubbelprövningsförbudet finns i prop. 2016/17:22.

fastställts enligt lag. Den som är misstänkt för brott ska inte behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Det är åklagaren som ska bevisa den tilltalades skuld, och den tilltalade har rätt att inte uttala sig alls och är inte skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbet e.162

Med begreppet brott i artikel 6 avses inte endast anklagelser i brottmål. Även skattetillägg som fastställs i en administrativ process utgör en anklagelse om brott i Europakonventionens menin g.163Här kan noteras att Högsta domstolen har uttalat att likheterna mellan skattetillägg och miljösanktionsavgift, som påminner om de sanktionsavgifter som används inom fiskelagstiftningen såväl vad gäller avgifternas syfte som deras konstruktion, är sådana att även ett påförande av miljösanktionsavgift får anses vara en anklagelse för brott i Europakonventionens menin g.164

Europadomstolen har i fråga om oskuldspresumtionen uttalat att sådana straffrättsliga presumtioner som strikt ansvar inte är förbjudna enligt konventionen men att de måste hållas inom rimliga gränser med hänsyn till vad som står på spel och med beaktande av den tilltalades rätt att försvara sig .165

Sedan ett antal år finns en liknande bestämmelse i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. Bestämmelsen knyter an till artikel 6, men är samtidigt avsedd att ha en i förhållande till konventionen självständig betydelse. Europadomstolens praxis torde ändå ofta kunna ge viss vägledning även vid tillämpningen av bestämmelsen i regeringsformen .166Även Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller liknande regler om rätt till domstolsprövning och rättvis rättegång .167

162 Europadomstolens dom den 8 februari 1996 i mål 18731/91, John Murray mot Förenade kungariket. 163 Europadomstolens dom den 23 juli 2002 i mål 34619/97, Janosevic mot Sverige, och Europadomstolens dom den 23 juli 2002 i mål 36985/97, Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige. 164 Se rättsfallet NJA 2004 s. 840. 165 Se Europadomstolens dom den 7 oktober 1988 i mål 10519/83, Salabiaku mot Frankrike. 166 Jfr bl.a. rättsfallet ”RF och rättegångskostnaderna”, NJA 2015 s. 374. 167 Se artiklarna 47–49 i stadgan.

17.8.2. Principer för kriminalisering och avkriminalisering

Vad kriminalisering innebär

Kriminalisering innebär att straff föreskrivs för en viss handling. Bakom kriminaliseringen ligger ett politiskt ställningstagande att en gärning är så förkastlig att den bör vara straffsanktionerad. Därutöver innebär kriminaliseringen en grund för polis, åklagare och domstolar att inom ramen för sina respektive roller i rättsväsendet se till att ett straff eller annan påföljd fastställs för den som har gjort sig skyldig till den kriminaliserade gärningen .168Det övergripande syftet med straffsystemet är att motverka oönskade beteenden och frammana vissa önskade, dvs. att verka allmänpreventivt. Men även andra aspekter som vedergällning eller individualprevention kan spela roll. Ibland framhålls kriminaliseringens symbolfunktion. Enligt doktrinen lämpar sig symbolfunktionen dock normalt sett inte till att ensam motivera kriminaliserin g.169

Åklagarutredningen

Under 1990-talets första hälft behandlade Åklagarutredningen vilka närmare kriterier som bör vara styrande för att en kriminalisering av ett visst beteende ska vara befogad i betänkandet Ett reformerat

åklagarvä sende. 170

Åklagarutredningen anförde att den straffrättsliga inflationen under många år hade varit betydande. Särskilt på det specialstraffrättsliga området hade det mer eller mindre slentrianmässigt införts nya straffbestämmelser, som regel utan att det i lagstiftningsärendena förts någon principiell diskussion om lämpligheten av att kriminalisera olika typer av beteenden. Åklagarutredningen framhöll att kriminalisering bara är en av många metoder för att styra det mänskliga handlandet och att andra sanktionsformer kan vara väl så effektiva och inte sällan enklare att hantera. Straffet, som till skillnad från vissa andra tvångsingripanden från samhällets sida i princip saknar reparativ funktion, är att betrakta som det yttersta uttrycket för statens maktutövning. Genom att belägga ett beteende med straff vill lagstiftaren markera, inte bara att ett visst beteende

168Prop. 1994/95:23 s. 53. 169 Asp m.fl. (2013), s. 32 f. 170SOU 1992:61.

inte är önskvärt ur samhällets synpunkt, utan att det är så klandervärt att det är befogat att staten tillgriper maktmedel mot dem som inte avhåller sig från sådana beteenden. Det anförda gav enligt Åklagarutredningen utan tvekan vid handen att kriminalisering som metod för att styra medborgarnas beteende borde användas med försiktighet .171

Också andra omständigheter talade enligt Åklagarutredningen för en försiktig användning av straffrätten. En av dessa var att straffrättslig inflation leder till urvattning av straffhotet. Det angavs att om straff stadgas för helt bagatellartade förseelser riskerar straffhotet att inte få den tyngd som det är avsett att ha. Om straffbestämmelserna blir så många att rättsväsendets resurser inte räcker till för att beivra ens tillnärmelsevis alla överträdelser finns det dessutom risk för att medborgarna slutar att ta straffhotet på allvar. Åklagarutredningen framhöll att en sådan utveckling uppenbarligen kunde allvarligt skada tilltron till och respekten för rättsväsendet som såd ant.172

Åklagarutredningen ansåg att utrymmet för avkriminalisering, särskilt i specialstraffrätten, i och för sig borde vara betydande. Med hänsyn till de svårigheter som var förknippade därmed, det angavs bl.a. att en systematisk genomgång av straffrätten i syfte att avskaffa onödiga och omotiverade straffbestämmelser skulle kräva mycket stora utredningsresurser och att de resurser som skulle gå åt för en sådan genomgång säkert inte skulle stå i proportion till de vinster som skulle kunna vinnas på detta arbete, begränsade utredningen sig till att gå in på vissa områden där begränsning av straffansvaret framstod som särskilt motiverad. Vidare föreslog Åklagarutredningen att kraftiga restriktioner skulle iakttas vad avsåg nykriminalisering och att en översyn av gällande straffregler skulle göras inom ramen för det löpande lagstiftningsarbetet. Det framhölls att om de lagstiftande organen i framtiden intog en öppnare inställning till att avskaffa gällande straffbestämmelser och iakttog restriktivitet med att införa nya borde antalet straffbestämmelser kunna minskas avsevärt, till gagn för rättssystemet i stort .173

Åklagarutredningen angav följande fem kriterier som borde vara uppfyllda för att en kriminalisering ska framstå som befogad:

171SOU 1992:61 s. 105 f. 172SOU 1992:61 s. 106. 173SOU 1992:61 s. 109 ff.

1. Ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara.

2. Alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader.

3. En straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar.

4. Straffsanktionen ska utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke önskvärda beteendet.

5. Rättsväsendet ska ha resurser att klara av den eventuellt ytterligare belastning som kriminaliseringen innebär.

I prop. 1994/95:23 ställde sig regeringen i allt väsentligt bakom de kriterier för kriminalisering som Åklagarutredningen hade formulerat, vilket även riksdagen gjord e.174I propositionen gjorde regeringen följande uttalanden .175

Kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Rättsväsendet bör inte belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde. Kriminalisering är heller inte det enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Det allmännas resurser för brottsbekämpning bör koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt.

I motiveringen till uttalandet anförde regeringen följande, efter att ha framhållit att kriminalisering är en drastisk åtgärd som bör föregås av ingående överväganden från den normgivande maktens sid a176:

Emellertid har vad som kan betecknas som en straffrättslig inflation under många år varit betydande. Straffbestämmelser, särskilt inom specialstraffrätten, har införts i mängd. Detta har ofta skett utan att det i lagstiftningsärendena förts någon principiell diskussion om lämpligheten av att kriminalisera olika typer av beteenden. Tillräcklig uppmärksamhet har vidare sällan ägnats åt frågan om det allmänna har tillräckliga resurser för att upptäcka och utreda överträdelser av straffbudet och att lagföra eventuella gärningsmän. Beträffande vissa förfaranden, såsom t.ex. misshandel och stöld, har kriminaliseringen en djup och traditionell folklig förankring, vilken har sin grund i människors etiska och moraliska värderingar. Sådana gärningar, vilka vanligen är straffbelagda genom bestämmelser i brottsbalken, utgör kärnan av det område som bör vara kriminaliserat. Det kan antas att upprätthållandet av straffansvar för sådana beteenden utgör en viktig grund för att brott

174 Bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40. 175Prop. 1994/95:23 s. 52 ff. 176Prop. 1994/95:23 s. 53 ff.

i allmänhet anses som en klandervärd handling. Begreppet brott kopplas sålunda samman med handlingar vilka det sedan gammalt råder enighet om att de är förkastliga. En föreskrift om straffansvar blir därigenom en signal som talar om att det straffbelagda förfarandet inte endast kan föranleda en negativ reaktion från det allmännas sida utan att det också är socialt oacceptabelt. Detta sociala ogillande har säkerligen stor betydelse för efterlevnaden av straffsanktionerade bestämmelser, i vissa fall större än straffhotet som sådant.

Regeringen konstaterade i propositionen att utrymmet för avkriminalisering med de ovan angivna utgångspunkterna i och för sig bör vara betydande och att utrymmet är störst inom specialstraffrätten inom vilken ansvarsbestämmelserna är avsedda att sanktionsbelägga överträdelser av förbud eller föreskrifter som getts i författning eller med stöd av författning. Regeringen lämnade emellertid endast ett avgränsat antal förslag eftersom den bedömde att det inte var möjligt att i ett slag avskaffa stora mängder straffbestämmelser. Ett exempel på ett förslag i propositionen, som sedermera genomfördes, är inskränkningen av straffansvaret för vårdslöshet i trafi k.177

I doktrinen har anförts att Åklagarutredningens kriterier är en god utgångspunkt för fortsatt diskussion, men att flertalet av dem är så vagt avfattade att de knappast fungerar som måttstock i sådana fall där begränsande principer behövs .178

Straffrättsanvändningsutredningen

År 2011 fick Straffrättsanvändningsutredningen i uppdrag att kartlägga det straffbelagda området och ta ställning till vissa principiella frågor. I uppdraget ingick att på nytt analysera och ta ställning till vilka kriterier som bör gälla för att kriminalisering ska anses vara befogad, om det går att vara mer återhållsam med användningen av straffrätt på olika områden, främst inom specialstraffrätten, och hur det i så fall ska kunna ske. Beträffande beteenden som regleras i EU-rättsakter skulle utredningen beakta vilken sanktion som kan väntas ge de bästa förutsättningarna för samarbete på området inom EU. Frågan om förhållandet till EU var av naturliga skäl inte aktuellt under Åklagarutredningens uppdrag. Straffrättsanvändningsutredningen konstaterade att de förhoppningar som Åklagarutred-

177Prop. 1994/95:23 s. 1 och 55 f. 178 Lernestedt (2003), s. 21.

ningen förde fram om ökad restriktivitet vid nykriminaliseringar inte hade infriats. Vid kartläggningen av det kriminaliserade området framkom att det i åtskilliga lagstiftningsärenden rörande nykriminalisering, från mitten av 1990-talet och fram till dess att Straffrättsanvändningsutredningen genomfördes, inte hade redovisats någon diskussion om kriminaliseringens berättigande med utgångspunkt från kriterierna. Tvärtom var Straffrättsanvändningsutredningens intryck att det i de allra flesta fall inte görs några sådana överväganden över huvud taget. Sådan slentrianmässig kriminalisering som Åklagarutredningen kritiserade syntes således fortfarande förekomma i en inte obetydlig omfattnin g.179

Straffrättsanvändningsutredningen konstaterade därtill att en företeelse som man hade observerat vid kartläggningen – och som torde ha bidragit till att straffsystemet blivit alltmer motsägelsefullt – var att argument som i ett lagstiftningsärende ansetts tala mot kriminalisering, i ett annat ärende hade åberopats som skäl för kriminalisering. Utredningen konstaterade också att argumentationen i vissa fall anpassats för att leda fram till en på förhand bestämd slutsats om när kriterierna för kriminalisering är uppfyllda, och då inte sällan till slutsatsen att det är befogat att kriminalisera gärningen .180

Straffrättsanvändningsutredningen drog slutsatsen att en bidragande orsak till de nyss beskrivna företeelserna sannolikt var att Åklagarutredningens kriterier, som framstår som godtagbara för de flesta, samtidigt också är tämligen vaga och tänjbara. Om viljan att kriminalisera en viss gärning finns, synes det i de flesta fall vara möjligt att argumentera för att kriterierna är uppfyllda. För att bli verkningsfulla som redskap för att begränsa användningen av straffrätt ansåg utredningen att kriterierna behövde konkretiseras .181

Straffrättsanvändningsutredningen konstaterade att det för att det ska anses befogat att straffbelägga ett beteende måste det ha viss närhet till det intresse som kriminaliseringen avser att skydda. Ju närmare en kränkning av skyddsintresset som beteendet står, desto större anledning finns det att kriminalisera. Straffrättsanvändningsutredningen anförde om kopplingen till skyddsintresset att en bedömning bör göras av hur nära det materiella beteende som tänks kriminaliseras står till det materiella resultat som önskas förhindras.

179SOU 2013:38 s. 477. 180SOU 2013:38 del 2, s. 477 f. 181SOU 2013:38 del 2, s. 478.

Straffrättsanvändningsutredningen menade att frågan behöver formuleras på detta sätt bl.a. eftersom många straffbud har utformats som självständiga brott trots att de straffbelägger förfaranden som egentligen är förstadier eller medverkanshandlingar. Denna kriminaliseringsteknik innebär att man i lag dels anger förutsättningarna för att en myndighet ska få meddela förbud av visst slag mot en viss person, dels straffbelägger överträdelser av meddelade förbud. Utmärkande för dessa kriminaliseringar är bl.a. att de straffbelagda beteendena närmast avser förstadier till de ageranden som lagstiftaren ytterst önskat förhindra. Straffrättsanvändningsutredningen menar att denna kriminaliseringsteknik bör användas med stor försiktighet eftersom den torde leda till att det uppstår ett inte obetydligt avstånd mellan det kriminaliserade beteendet och det intresse som ytterst önskas skyddat. Det bör därför inte komma i fråga att använda tekniken i fråga annat än när det gäller särskilt skyddsvärda intressen. Straffrättsanvändningsutredningen pekade också på att det i det avseendet inte endast är det mest närliggande intresset utan också det intresse som ytterst önskas skyddat som är relevant. Annars finns en beaktansvärd risk att det beteende som straffbeläggs befinner sig många led från ett angrepp på vad som ytterst önskas skyddat även om det inte brister i dess närhet till det mest närliggande skyddsintresset .182

Straffrättsanvändningsutredningens modell för överväganden om kriminalisering utformades med utgångspunkt i vad som kännetecknar de mest förkastliga eller de mest allvarliga gärningarna. Beteenden som inte innefattar sådana kännetecken, eller som gör det endast i mindre mån, bör som utgångspunkt lämnas utanför straffrätten. Avsikten var också att modellen skulle kunna tillämpas vid överväganden om att ta bort straffbestämmelser eller att ersätta straffbestämmelser med bestämmelser om administrativa sanktioner .183

I Straffrättsanvändningsutredningens modell angavs följande fem grundläggande kriterier för kriminalisering:

1. Kriminaliseringen ska syfta till att värna ett identifierat och konkretiserat intresse som bör skyddas i samhället (godtagbart skyddsintresse).

182SOU 2013:38, del 2 s. 486 f. 183SOU 2013:38, del 2 s. 479 och 505.

2. Det beteende som lagstiftaren avser att ingripa mot kan orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset.

3. Endast den som har visat skuld, varit klandervärd, bör träffas av straffansvar, vilket innebär att kriminaliseringen inte får äventyra tillämpningen av skuldprincipen.

4. Det får inte finnas något tillräckligt värdefullt motstående intresse.

5. Det får inte finnas någon alternativ metod som är tillräckligt effektiv för att komma till rätta med det oönskade beteendet. De överväganden som bör göras i fråga om detta kriterium är följande: – Tillräckligt effektiv handlingsdirigerande regel finns redan (om det beteende som ska motverkas redan är straffbelagt bör inte någon dubblering ske). – Om en handlingsdirigerande regel behöver införas – kan beteendet motverkas tillräckligt effektivt med en regel som inte är repressiv, t.ex. en civilrättslig regel om skadestånd (med repressiv regel avses här en metod, med vilken staten styr medborgarnas beteenden genom någon form av tvång, som initieras av staten). – Om det är nödvändigt att införa en repressiv handlingsdirigerande regel för att motverka det oönskade beteendet ska i första hand vite, sanktionsavgift eller återkallelse av tillstånd övervägas. Straff bör väljas i sista hand .184

Straffrättsanvändningsutredningen underströk att det var fråga om principer och att det innebär att det kan vara befogat att i ett enskilt fall genomföra en kriminalisering trots att inte samtliga kriterier är uppfyllda. Som grundläggande förutsättningar för att få göra ett sådant undantag måste dock gälla att det finns mycket tungt vägande skäl för att göra undantaget, att dessa skäl redovisas tydligt och att det verkligen klargörs att det är fråga om ett avsteg från principerna. Som exempel på när det kunde vara aktuellt att överväga att göra undantag gavs att kriminalisering av en viss gärning krävs för att Sverige ska uppfylla en internationell eller EUrättslig förpliktelse. Straffrättsanvändningsutredningen underströk att

184SOU 2013:38, del 1 s. 20 f.

det många gånger dock inte ställs krav på att sanktionerna ska vara just straffrättsliga .185

Straffrättsanvändningsutredningen pekade särskilt på s.k. förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar i specialstraffrätten som exempel på när det generellt finns anledning att överväga om inte andra repressiva metoder än straff har bättre handlingsdirigerande förmåga. Med begreppet förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar avses bestämmelser som straffbelägger överträdelser av bl.a. krav på tillstånd, anmälan eller registrering för att t.ex. få bedriva viss verksamhet. Ytterligare exempel är bestämmelser som straffbelägger överträdelser av villkor som ett beviljat tillstånd har förenats med. Som förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar anses även bestämmelser som straffbelägger underlåtenhet att ange vissa förhållanden eller underlåtenhet att förse vissa produkter eller objekt med viss märkning eller innehåll, liksom bestämmelser som kriminaliserar att släppa ut vissa produkter på marknaden i strid med krav eller föreskrifter. Det sagda gäller enligt Straffrättsanvändningsutredningen inte minst mot bakgrund av att regleringarna i fråga i stor utsträckning avser näringsverksamhet, vilken dessutom i många fall bedrivs av juridiska personer. På miljöområdet omsätts stora kapital och överträdelser av reglerna kan medföra betydande vinster. Det anförda talar enligt Straffrättsanvändningsutredningen starkt för att sanktionsavgift, som kan riktas mot juridiska personer och som kan utformas så att den blir i hög grad vinsteliminerande, bör vara en mer effektiv tillbakaverkande sanktion än straff när det gäller många av de beteenden som kan karakteriseras som s.k. förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar .186

Med hänsyn till överträdelsernas skiftande karaktär finns enligt Straffrättsanvändningsutredningen sannolikt behov av olika repressiva metoder. Om någon t.ex. bedriver tillståndspliktig verksamhet enligt miljölagstiftningen utan att ha föreskrivet tillstånd kan denne föreläggas vid vite att antingen söka tillstånd för verksamheten eller att upphöra med densamma. För den överträdelse av regleringen som redan har skett bör det dock också finnas en sanktion, t.ex. en miljösanktionsavgift, eftersom det annars skulle saknas incitament att söka tillstånd innan man inleder verksamhet av aktuellt slag. En sådan sanktion kan också behövas för att säkerställa att den myn-

185SOU 2013:38, del 1 s. 21. 186SOU 2013:38, del 2 s. 547 ff.

dighet eller annan som hanterar tillståndsfrågor m.m. får kännedom om att det bedrivs tillståndspliktig verksamhet .187

Vid överträdelser av villkor som uppställts i ett beviljat tillstånd menar Straffrättsanvändningsutredningen att återkallelse av tillståndet bör vara en betydligt mer avskräckande sanktion än straff. Vidare bör, om överträdelsen är av mindre allvarlig karaktär och det därför skulle vara alltför ingripande att dra in tillståndet, föreläggande vid vite att bedriva verksamheten i enlighet med de villkor som angetts i tillståndet vara en minst lika handlingsdirigerande sanktion som straff. Ett alternativ kan här även vara en sanktionsavgift. Om någon exempelvis saluför eller släpper ut en produkt på marknaden i strid med villkor eller krav eller utan att produkten innehåller viss information eller uppgift eller benämner produkten för något som förbjuds enligt viss författning, kan denne vid vite förbjudas att fortsätta med den olovliga gärningen. För den överträdelse som redan har skett bör sanktionsavgift komma i fr åga.188

För överträdelser av bestämmelser eller föreskrifter om märkning bör föreläggande vid vite att märka produkten eller objektet och sanktionsavgift för den redan utförda överträdelsen, vara lämpliga sanktioner. Underlåtenhet att medföra vissa handlingar eller upprätta vissa anteckningar eller listor bör kunna sanktionsbeläggas med sanktionsavgift eller föreläggande vid vite att medföra eller upprätta viss handling eller lista. Den som underlåter att fullgöra viss undersökning eller kontroll bör kunna föreläggas vid vite att fullgöra skyldigheten och en sanktionsavgift bör tillkomma för överträdelser som redan skett .189

Många bestämmelser kriminaliserar brott mot skyldighet att ge upplysningar. Straffrättsanvändningsutredningen är av uppfattningen att föreläggande förenat med vite och förbud förenat med vite är bättre tillvägagångssätt för att få fram upplysningarna än att använda straff. Det är av vikt att samma överträdelse inte medför att både sanktionsavgift och vitesföreläggande, dvs. dubbla sanktioner, utfärdas för samma gärning. Det är dock möjligt att utfärda sanktionsavgift för den redan inträffade överträdelsen och att använda föreläggande vid vite för att beivra framtida överträdelser.

187SOU 2013:38, del 2 s. 548. 188SOU 2013:38, del 2 s. 549. 189SOU 2013:38, del 2 s. 549.

I en del fall är det fråga om s.k. förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar som genomför krav uppställda i EU-rätten .190

Straffrättsanvändningsutredningen underströk att det förhållandet att ett straffbud kan betecknas som en s.k. förvaltningsrättslig stödkriminalisering självklart inte ensamt är avgörande för om det är lämpligt att sanktionsväxla. Vid övervägande av sanktionsväxling finns det beträffande varje enskild reglering ett flertal ytterligare aspekter som måste beaktas. Som exempel på aspekter som kan ha betydelse vid övervägande om sanktionsväxling nämndes krav i internationella konventioner .191

Straffrättsanvändningsutredningen angav vidare att framför allt följande omständigheter bör beaktas vid valet av repressiv meto d192: – De beteenden som i första hand bör komma i fråga att motverka

med administrativa sanktioner är sådana överträdelser som kan betecknas som ringa eller av s.k. normalgrad och där straffsanktionen i dag är begränsad till enbart böter eller penningböter. – Vid val av repressiv metod bör metodernas olika funktioner och

syften beaktas, liksom vilken metod som framstår som mest effektiv. Effektivitetshänsynen kan avse både vilken metod som har bäst förmåga att avhålla från det oönskade beteendet och vilken metod som innebär lämpligast resursanvändning. En administrativ sanktion bör ofta kunna ha en mer effektiv avhållande verkan än straff när det gäller överträdelser som i stor utsträckning begås inom ramen för en juridisk persons verksamhet. På områden där överträdelser i stor utsträckning upptäcks och utreds av en annan myndighet än de brottsutredande myndigheterna, kan det innebära lämpligare resursanvändning att låta denna också meddela beslut om sanktionsavgift. – I fråga om sådana gärningar som bör komma i fråga för sank-

tionsväxling är möjligheterna att använda straffprocessuella tvångsmedel redan i dag mycket begränsade. Behovet av att använda straffprocessuella tvångsmedel bör därför inte lägga hinder i vägen för behövliga sanktionsväxlingar. – Möjligheterna att utomlands verkställa i Sverige utdömda bötes-

straff är relativt goda. I fråga om vite och sanktionsavgifter fram-

190SOU 2013:38, del 2, s. 549. 191SOU 2013:38, del 2, s. 550. 192SOU 2013:38, del 1, s. 15 och del 2, s. 534 ff.

står däremot möjligheterna till verkställighet utomlands som mycket begränsade, vilket kan tala mot en sanktionsväxling. Olika sätt att säkra betalning av en påförd sanktionsavgift, t.ex. genom krav på förskottsbetalning eller ställande av säkerhet, bör då övervägas.

Enligt Straffrättsanvändningsutredningen fanns anledning att generellt överväga om inte sanktionsavgift, indragning av tillstånd eller vite har bättre handlingsdirigerande förmåga än straff i fråga om överträdelser av förvaltningsrättsliga skyldigheter, såsom skyldigheter att ange vissa förhållanden, skyldigheter att förse vissa produkter eller objekt med viss märkning eller innehåll, krav på tillstånd, anmälan eller registrering för att få bedriva viss verksamhet och villkor som ett beviljat tillstånd har förenats med. Det sagda gällde enligt Straffrättsanvändningsutredningen inte minst mot bakgrund av att straffbestämmelserna i fråga i stor utsträckning avser näringsverksamhet, vilken dessutom i många fall bedrivs av juridiska personer. På flera av områdena omsätts stora kapital och överträdelser av reglerna kan medföra betydande vinster. Att beteendena i allmänhet inte heller präglas av någon sådan påtaglig grad av uppsåt eller oaktsamhet att gärningsmannen framstår som klandervärd, talade dessutom emot att använda straffrätten.

Uttalanden om kriminalisering i doktrin

I doktrin finns de rättsstatliga principerna för kriminalisering sammanfattade i tio punkt er193:

1. Brott förutsätter att gärningen typiskt sett kränker eller hotar ett rättsligt erkänt intresse eller värde, som är möjligt att konkretisera och som ytterst kan föras tillbaka på individers intressen och värderingar.

2. Kriminalisering får inte avse enskilda fall eller personer, utan den måste vara generell, dvs. avse brottstyper.

3. Bestraffning är samhällets mest ingripande och förnedrande sanktion; kriminalisering bör därför tillgripas endast i sista hand eller för de mest förkastliga gärningarna.

193 Sammanfattningen är gjord av Petter Asp, Magnus Ulväng och Nils Jareborg.

4. Ett brott består i enstaka onda eller kränkande gärningar; straffrätten riktar sig direkt mot handlingar och underlåtenheter, endast indirekt riktar den sig mot gärningsmannen.

5. Brott förutsätter att gärningsmannen kan anses vara moraliskt ansvarig för gärningen; straffrättsligt ansvar får inte åläggas om gärningsmannen saknade ansvarsförmåga eller om han handlade utan uppsåt eller oaktsamhet eller om han på annan grund måste anses vara ursäktad.

6. Brottstyperna måste vara definierade i lag (generell normgivning, tillgänglig för allmänheten).

7. Brottstyperna måste vara begripligt och bestämt definierade.

8. Kriminalisering får inte ske retroaktivt till gärningsmannens nackdel.

9. Kriminaliseringen bör genom straffskalans utformning återspegla också måttet av förkastlighet hos brottstypen. 10. Repressionsnivån, dvs. straffhotet sådant det kommer till uttryck i påföljdspraxis, bör inte vara strängare än vad som är nödvändigt för att hålla brottsligheten på en tolerabel niv å.194

EU-samarbetet på det straffrättsliga området

På det straffrättsliga området har EU-samarbetet pågått sedan lång tid tillbaka. Under många år bedrevs samarbetet enbart i mellanstatlig kontext, eftersom EU från början saknade straffrättslig kompetens. Det handlade då i huvudsak om antagande av instrument, t.ex. konventioner, som syftade till att harmonisera den materiella straffrätten i medlemsstaterna på vissa områden. Bedrägerier, korruption, terrorism, penningförfalskning och människohandel hör till de områden som stod i fokus för samarbetet. I början på 2000-talet blev det dock genom EU-domstolens praxis klarlagt att EU faktiskt har viss överstatlig kompetens på det straffrättsliga området .195

EU:s straffrättsliga kompetens har därefter, i och med Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009, kommit till direkt

194 Asp m.fl. (2013), under rubriken 1.4.6. Rättsstatliga principer för kriminalisering. 195 Se bl.a. EU-domstolens dom i mål nr C-176/03.

uttryck i fördragen. Den omfattande harmonisering som redan under lång tid hade ägt rum på det straffrättsliga området kunde väntas bli än mer långtgående efter tillkomsten av Lissabonfördraget. Mot denna bakgrund har behovet av en gemensam hållning i kriminalpolitiska frågor inom EU kommit i fokus. I det följande redogörs för de slutsatser om riktlinjer för framtida straffrätt inom EUlagstiftningen som rådet, Europeiska kommissionen och Europarlamentet tog fram under år 2009, 2011 respektive 2012.

Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten år 2009 antog rådet slutsatser om modellbestämmelser som vägledning för rådets överläggningar på det straffrättsliga området .196Rådets slutsatser formulerades på följande sätt.

1. Straffrättsliga bestämmelser bör införas när de anses vara av stor betydelse för de intressen som ska skyddas och ska som regel enbart användas som en sista utväg.

2. Straffrättsliga bestämmelser bör antas i enlighet med principerna i fördragen, bl.a. proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, i syfte att bemöta tydligt definierade och avgränsade beteenden som inte på ett effektivt sätt kan bemötas genom mindre stränga åtgärder

a) inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottets karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder, eller

b) om en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga lagar och andra författningar visar sig nödvändig för att säkerställa att unionens politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt.

3. När det verkar finnas ett behov av att anta nya straffrättsliga bestämmelser bör följande faktorer ytterligare beaktas, samtidigt som man fullt ut tar hänsyn till de konsekvensbedömningar som har gjorts:

a) De straffrättsliga bestämmelsernas förväntade mervärde eller ändamålsenlighet i jämförelse med andra åtgärder och med beak-

196 Rådets slutsatser om modellbestämmelser som vägledning för rådets överläggningar på det straffrättsliga området.

tande av möjligheten att med rimliga insatser utreda och lagföra brottet, samt brottets svårighetsgrad och konsekvenser.

b) Hur allvarligt och/eller utbrett och ofta förekommande det skadliga beteendet är, både regionalt och lokalt inom EU.

c) Eventuella följdverkningar på befintliga straffrättsliga bestämmelser i EU-lagstiftningen och på olika rättsordningar inom EU.

4. Beskrivningen av beteenden som ska vara straffbara enligt straffrätten måste formuleras precist för att säkerställa förutsebarheten när det gäller tillämpning, räckvidd och innebörd.

5. De straffrättsliga bestämmelserna bör inriktas på beteenden som medför faktisk skada eller allvarligt hotar den rättighet eller det väsentliga intresse som ska skyddas, dvs. man bör undvika kriminalisering av ett beteende i ett omotiverat tidigt skede. Beteenden som enbart innebär en abstrakt fara för den rättighet eller det intresse som ska skyddas bör kriminaliseras endast om det är lämpligt med beaktande av den särskilda betydelsen av den rättighet eller det intresse som ska skyddas.

6. EU:s strafflagstiftning bör som huvudregel enbart föreskriva påföljder för uppsåtliga gärningar.

7. Oaktsamt handlande bör kriminaliseras när en bedömning i det enskilda fallet visar att detta är lämpligt med beaktande av den rättighet eller det väsentliga intresse som ska skyddas är av särskild relevans, t.ex. när det rör sig om grov oaktsamhet som innebär fara för människors liv eller orsakar allvarlig skada.

8. En gärning som har begåtts utan uppsåt eller oaktsamhet, dvs. strikt ansvar, bör inte kriminaliseras i EU:s strafflagstiftning.

9. Kriminaliseringen av anstiftan och medhjälp till uppsåtliga brott bör normalt följa på kriminaliseringen av huvudbrottet. Försök att begå ett uppsåtligt brott bör kriminaliseras om det är nödvändigt och står i rimlig proportion till huvudbrottet. Hänsyn bör tas till de olika nationella rättsordningarna. 10. När det har fastställts att straffrättsliga påföljder för fysiska personer bör inkluderas kan det i vissa fall vara tillräckligt att föreskriva effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder och överlämna åt varje medlemsstat att besluta om

påföljdsnivåerna. I andra fall kan det behövas en ytterligare tillnärmning av påföljdsnivåerna. I dessa fall bör man mot bakgrund av Lissabonfördraget beakta rådets slutsatser av den 2 april 2002 om den metod som ska tillämpas vid tillnärmning av påföljder. 11. Så snart det har fastställts att straffrättsliga bestämmelser bör

antas, antingen som enda möjlighet eller som ett alternativ, finns ett behov av att föreskriva en uppsättning samverkande regler, t.ex. bestämmelser om juridiska personers ansvar. Det kan också finnas ett behov av att särskilja mellan ett beteende som bör förbjudas men som inte nödvändigtvis måste betraktas som ett brott och ett beteende som bör kriminaliseras. 12. Modellbestämmelserna bör vägleda rådets framtida arbete med

lagstiftningsinitiativ som kan innehålla straffrättsliga bestämmelser.

År 2011 lade härefter Europeiska kommissionen fram sina synpunkter på användandet av straffrätten i form av ett meddeland e.197Till de viktiga vägledande kriterierna för straffrättslig lagstiftning på EU-nivå, som kommissionen angav i meddelandet, hör följande:

1. Straffrättsliga åtgärder måste alltid vara en sista utväg.

2. Straffrättsliga påföljder ska reserveras för särskilt allvarliga brott.

3. Straffrättsliga åtgärder måste beakta skyddet av de grundläggande rättigheterna: ny lagstiftning förutsätter full respekt för de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och i Europakonventionen om skyddet för de mänskliga rättigheterna.

4. Varje beslut om vilken typ av straffrättslig åtgärd eller påföljd som ska antas måste åtföljas av tydligt faktaunderlag och fattas med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

Kommissionen anförde i meddelandet att den, i samarbete med Europaparlamentet och rådet, kommer att utarbeta gemensamma standardformuleringar som kan användas i framtida straffrättslig lagstiftning för att garantera enhetlighet och konsekvens. Vidare angav kommissionen att den kommer att inrätta en expertgrupp

197 Europeiska kommissionen (2011).

som kan hjälpa till att samla in faktaunderlag om vissa brotts gränsöverskridande natur eller verkningar.

År 2012 klarlade sedan Europaparlamentet i en resolution vilka principer som var viktiga för dess egna överväganden avseende användande av straffrätt .198Europaparlamentet betonade bl.a. att det inte räcker med en hänvisning till abstrakta begrepp eller symbolisk verkan, utan att behovet av nya bestämmelser avseende materiell straffrätt måste påvisas genom nödvändiga faktauppgifter, utifrån vilka det bl.a. framgår att de straffrättsliga bestämmelserna är inriktade på beteenden som orsakar samhället, individer eller en grupp av individer betydande ekonomisk eller icke-ekonomisk skada och att det inte finns tillgång till åtgärder av mindre ingripande slag för att hantera sådant beteende.

Europaparlamentet välkomnade i resolutionen det erkännande som kommissionen gett uttryck för i sitt meddelande om en straffrättspolitik för EU, dvs. att det första steget inom straffrättslagstiftningen alltid bör vara att besluta om en åtgärd inom den materiella straffrätten ska antas över huvud taget.

17.8.3. Riktlinjer och principer för sanktionsavgifter

Uttalanden från regeringen

I prop. 1981/82:142, som behandlade frågor om ekonomiska sanktioner vid brott i näringsverksamhet, tog regeringen upp frågan om när sanktionsavgifter bör användas och hur de bör utformas för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet .199De riktlinjer som lades fram har antagits av riksdagen .200Riktlinjerna är sammanfattningsvis följande:

1. Ett avgiftssystem kan erbjuda en ändamålsenlig lösning i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller speciella svårigheter föreligger att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall är när den ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det

198 Europaparlamentets resolution av den 22 maj 2012 om en straffrättslig strategi inom EU (2010/2310(INI). 199Prop. 1981/82:142 s. 21 ff. 200 Bet. 1981/82:JuU53, rskr. 1981/82:328.

aktuella området är så framträdande att inte bara den ekonomiska fördelen i det särskilda fallet utan redan utsikten till vinst eller besparing bör neutraliseras.

2. Avgifter bör få förekomma endast inom speciella och klart avgränsade rättsområden. I den mån de används på näringsregleringens område bör de vara knutna till särskilda föreskrifter som näringsutövarna har att iaktta i denna egenskap.

3. Bestämmelserna om beräkning av avgiftsbeloppet bör konstrueras så att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen, en parameter, som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften ska bli i det särskilda fallet. Konstruktionen kan vara utformad på ett sådant sätt att den schablonmässigt fastställda avgiften kan beräknas genomsnittligt motsvara den uppkomna vinsten vid varje särskild överträdelse. I de fall då det bedöms angeläget att söka neutralisera redan utsikten till vinst bör dock hinder inte föreligga mot att låta avgiften utgå enligt grunder som leder till väsentligt högre avgiftsbelopp.

4. Beroende på det aktuella rättsområdets natur bör det särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet ska förutsättas för avgiftsskyldighet eller om denna skyldighet ska bygga på strikt ansvar. För att en konstruktion med strikt ansvar ska vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser på området inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Särskilda undantag från det strikta ansvaret kan vara nödvändiga även i dessa fall med hänsyn till förhållanden inom avgiftens användningsområde eller till reglernas utformning i övrigt. Sådana undantag bör så långt som möjligt vara preciserade så att det inte föreligger någon tvekan om deras räckvidd.

5. Något hinder bör inte föreligga mot att låta avgiftsregler som i första hand riktas mot juridiska personer och straffrättsliga bestämmelser riktade mot fysiska personer vara tillämpliga vid sidan av varandra. De subjektiva rekvisiten kan därvid vara annorlunda utformade i de olika systemen – strikt ansvar vid avgift och uppsåt eller oaktsamhet vid straffrättsligt ansvar. Om det rör sig om mindre allvarliga överträdelser, kan den vinsteliminering som uppnås genom avgiften framstå som en fullt tillräcklig åtgärd. Det kan i så fall bli aktuellt att låta införandet av ett avgiftssystem innebära att de aktuella gärningarna inte längre är straffbara.

6. Åläggande av avgiftsskyldighet kan i viss utsträckning överlämnas till de administrativa myndigheter som är verksamma på det aktuella området. I vissa fall är det emellertid lämpligt att överlämna denna prövning till de allmänna domstolarna. Det gäller främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. I sådana fall kan sakkunniga administrativa myndigheter ges ställning som initiativtagare till eller part i domstolsprocessen.

I regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn anges att en sanktionsavgift vid tillsyn bör uppfylla principerna i nyss nämnda proposition .201För att tillgodose de krav som följer av Europakonventionen bör det dessutom finnas en möjlighet att under vissa särskilda förutsättningar underlåta att besluta om sanktionsavgift. Det framhålls i skrivelsen att bestämmelserna i det sjunde protokollet till Europakonventionen om rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger kan behöva uppmärksammas och att beslut om sanktionsavgifter måste kunna överklagas.

Regeringen har under senare tid hänvisat till riktlinjerna vid utformningen av nya sanktionsavgifter .202I andra fall har regeringen inte hänvisat till riktlinjerna alls .203

201 Skr. 2009/10:79, s. 46. 202 Se t.ex. prop. 2019/20:74 s. 139, prop. 2021/22:83 s. 415 och prop. 2021/22:18 s. 37. 203 Se t.ex. prop. 2016/17:173.

Europarådet

Europarådet antog den 13 februari 1991 en rekommendation om administrativa sanktioner .204Rekommendationen riktar sig främst till Europarådets medlemmar, däribland Sverige, men är inte rättsligt bindande. Rekommendationen innehåller principer som innebär att sanktionernas innehåll och villkoren för att ålägga sanktioner ska framgå av lag. Vidare följer av rekommendationen förbud mot retroaktiv tillämpning, förbud mot dubbla administrativa sanktioner grundade på samma gärning och till skydd för samma intressen samt krav på snabb handläggning. Varje åtgärd som kan leda till en administrativ sanktion riktad mot en viss person ska leda till ett slutligt avgörande. En person som riskerar en administrativ sanktion ska informeras om anklagelserna och de bevis som åberopas till stöd för dessa samt beredas möjlighet och tillräckligt med tid för att besvara dessa. Bevisbördan ska ligga på den administrativa myndigheten. Det ska slutligen vara möjligt att överklaga myndighetens beslut till domstol.

17.8.4. Sanktionsavgifter har fått allt större betydelse

I Straffrättsanvändningsutredningens betänkande Vad bör straffas? konstateras att sanktionsavgifter har funnits som sanktionsform i svensk rätt länge, men att införandet av avgifter på skatteområdet år 1971 blev inledningen till att sanktionsavgifter började tas i bruk mer allmänt .205Utvecklingen därefter har inneburit att sanktionsavgifter används i kraftigt ökad utsträckning. På 1970-talet genomdrevs sanktionsväxlingar från straff till avgift. Syftet var i de flesta fallen att skapa förutsättningar för att effektivare beivra bagatellartade massförseelser och för att utnyttja rättsväsendets resurser bättre. Ytterligare en våg av sanktionsväxlingar ägde rum på 1990-talet. De syftade främst till att ge möjlighet till kännbara ekonomiska sanktioner mot juridiska personer. Det ovan nämnda betänkandet innehåller en genomlysning av kriterier för kriminalisering och riktlinjer för att använda administrativa sanktioner .206

204 Rekommendation nr R(91)1 om administrativa sanktioner. 205SOU 2013:38. 206SOU 2013:38, del 2 s. 423 f.

Förutom behovet av effektiv tillsyn på olika områden har även den europeiska integrationen bidragit till behovet att ha administrativa sanktioner för lagöverträdelser som sker inom näringsverksamhet. Eftersom EU-rätten i stor utsträckning gäller näringsverksamhet har EU-rättsliga sanktionskrav ofta gällt överträdelser av unionsrätten som sker inom ramen för juridiska personers verksamhet. Unionsrättsliga krav har av denna anledning lett till att medlemsstaterna infört sanktionsavgifter särskilt för juridiska personer i sin nationella lagstiftning. Utvecklingen inom EU innebär även att sanktionsavgifter inte enbart betraktas vara ett alternativ till straff utan även som ett komplement till straffrättsliga påföljder. Det ses som särskilt ändamålsenligt inom myndighetstillsynen av näringsverksamhet .207

Även i litteraturen konstateras att sanktionsavgifter är ett alternativ till straffrättsliga påföljder som med tiden har fått allt större betydelse och utrymme i den svenska rättsordningen. Det pekas på att senare års utveckling i hög grad har sin grund i EU-rätten som ofta kräver att ”effektiva, proportionerliga och avskräckande” sanktioner införs. Det konstateras att det för svenskt vidkommande ofta har resulterat i sanktionsavgifter .208

17.9. Utredningens bedömningar och förslag om ev. sanktionsväxling och val av sanktion för överträdelser av EU:s ändrade kontrollbestämmelser

17.9.1. Det behövs en närmare översyn av sanktionsbestämmelserna i den nuvarande lagstiftningen och regleringen i den moderniserade fiskelagstiftningen bör som utgångspunkt utgå från en gemensam systematik

Bedömning: Det kan ifrågasättas om sanktionssystemet inom

den nuvarande fiskelagstiftningen uppfyller krav på att vara effektivt, proportionerligt och avskräckande. Det behövs därför en översyn av sanktionssystemet.

207 Nordiska ministerrådet 2018, s. 39 f. 208 Warnling m.fl. (2020), s. 17 och 41 f.

Sanktionsbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen bör utgå ifrån en gemensam systematik. Detta bör gälla oavsett om överträdelserna avser bestämmelser i den nationella lagstiftningen eller bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Bakgrund till utredningens bedömning

Sanktionsbestämmelserna i den svenska fiskelagstiftningen reglerar såväl överträdelser av de rent nationella bestämmelserna, som överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Såsom beskrivits ovan har överträdelser inom fiskelagstiftningen historiskt sett sanktionerats genom i huvudsak straffrättsliga bestämmelser, och så var regleringarna också utformade vid fiskelagen respektive GFP-lagens ikraftträdande för cirka 30 år sedan. Under den tid som lagarna har varit i kraft har det dock genomförts ett flertal ändringar i sanktionsbestämmelserna, vilket har medfört att fiskelagstiftningen i dag innehåller ett flertal möjliga sanktioner. En av de större förändringarna som har genomförts är införandet av sanktionsavgifter .209

I EU-lagstiftningen finns särskild reglering för allvarliga överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som har fått delvis nytt innehåll genom de ändrade kontrollbestämmelserna. I den nuvarande svenska lagstiftningen finns det dock inte några särskilda bestämmelser om straffrättsliga eller administrativa sanktioner i form av sanktionsavgifter som träffar sådana överträdelser som ska ses som allvarliga enligt artikel 90 i kontrollförordningen. Överträdelserna omfattas i stället av mer övergripande bestämmelser om straff och sanktionsavgifter vid överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, se vidare i avsnitt 17.3.2.

I dag görs det vissa skillnader i den svenska lagstiftningen beroende på om det är nationella bestämmelser eller bestämmelser i EU:s förordningar som överträds. I en av fiskelagens straffbestämmelser, som avser överträdelser av vissa bestämmelser i EU:s förordningar, ställs krav på uppsåt eller grov oaktsamhet för straffbar-

209 Detta har bl.a. föranletts av EU-rättens krav på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna inom den gemensamma fiskeripolitiken.

h et210, trots att samtliga övriga straffbestämmelser i lagen innehåller krav på uppsåt eller oaktsamhet. Kravet på uppsåt eller grov oaktsam-

het för straffbarhet ställs också i GFP-lagens straffbestämmels e.211

Den nu gällande regleringen innehåller vidare sanktionsbestämmelser som gör skillnad på i vilket vattenområde som överträdelsen har begåtts; för brott begångna i den ekonomiska zonen innehåller straffskalan endast böter, medan straffskalan för samma överträdelse innehåller fängelse om den begås i t.ex. territorialhavet .212

När det kommer till tillämpningen av sanktionsbestämmelserna framgår det av den statistik som finns för år 2024 att antalet anmälda brott mot bestämmelser i fiskelagen med fängelse i straffskalan är på en historiskt låg nivå. Av statistiken framgår vidare att merparten av de ärenden som det har inletts förundersökning i, som avser överträdelser mot dessa bestämmelser, har avslutats med att förundersökningen lagts ned .213Under år 2024 meddelades totalt 30 fällande domar och 37 strafförelägganden som avsåg brott mot någon av straffbestämmelserna i fiskelagen .214Under samma år meddelades ingen dom eller strafföreläggande som rörde brott enligt GFP-lagen. Det ska jämföras med att Havs- och vattenmyndigheten samma år meddelade totalt 72 beslut om att ta ut sanktionsavgift enligt fiskelagen eller GFP-lagen.

Skälen till utredningens bedömning

EU-rätten kräver effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner. Med hänsyn till den statistik som finns avseende handläggning av brott mot fiskelagstiftningen och särskilt utformningen av sanktionsavgiftssystemet med i vissa fall relativt låga avgiftsbelopp, kan det enligt utredningen ifrågasättas om EU-rättens krav på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner uppfylls i det nuvarande sanktionssystemet. Det finns också en risk för att systemet inte uppfyller EU-rättens krav när det gäller hantering av allvarliga överträdelser. Utredningen kan i denna del konstatera att flera av

210 40 § andra stycket fiskelagen. 211 11 § GFP-lagen. 21241 § fiskelagen. Vi har i tidigare avsnitt berört att det i havsrättskonventionen finns särskild reglering avseende påföljder vid överträdelser begångna i den ekonomiska zonen, se bl.a. avsnitt 4.4.1. 213 Se avsnitt 17.5.8 ovan. 214 Även bestämmelser med endast böter i straffskalan räknas in i denna statistik.

sanktionsbestämmelserna i den svenska fiskelagstiftningen infördes för en lång tid sedan och noterar i sammanhanget att den svenska rätten inte innehåller nationella kriterier kopplade till bestämmelserna om allvarliga överträdelser i kontrollförordningen och IUUförordningen. Utredningens sammantagna bedömning är att det behövs en översyn av sanktionssystemet.

I en översyn av sanktionssystemet bör det enligt utredningens uppfattning ingå att på nytt överväga om straff eller sanktionsavgift, och/eller andra administrativa ingripanden, ska väljas som sanktion. Några formella regler om valet mellan straff och administrativ sanktionsavgift finns inte. Av redogörelsen i avsnittet ovan framgår att det i olika sammanhang har utarbetats principer för kriminalisering och avkriminalisering. Här kan utredningen konstatera att utgångspunkten i EU:s ändrade kontrollbestämmelser, är att medlemsstaterna ska använda administrativa sanktioner vid överträdelser av EU-rättens bestämmelser. Det finns dock ett utrymme för medlemsstaterna att använda ett system med både straffrättsliga och administrativa sanktioner, eller att använda ett system med endast straffrättsliga sanktioner. Utredningen har i avsnitt 17.7 ovan bedömt att både bestämmelser om administrativa sanktioner och bestämmelser om straffrättsliga sanktioner i svensk rätt som utgångspunkt kan uppfylla kraven som ställs på sanktioner i den ändrade kontrollförordningen. De ändrade kontrollbestämmelser sätter dock vissa ramar för medlemsstaterna vid utformningen av sanktionslagstiftningen. Den sammantagna nivån av de sanktioner och kompletterande sanktioner som tillämpas ska t.ex. stå i proportion till överträdelsernas allvar och vara tillräckligt stränga för att effektivt avskräcka från ytterligare överträdelser samt beröva de ansvariga den ekonomiska fördel som följer av eller väntas följa av överträdelsen, utan att det påverkar deras legitima rätt att utöva sitt yrk e.215

Enligt utredningens uppfattning bör sanktionssystemet i den moderniserade fiskelagen utgå ifrån en gemensam systematik, oavsett om överträdelserna avser bestämmelser i den nationella lagstiftningen eller bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Som utgångspunkt bör det därför inte göras någon skillnad mellan kraven på subjektiv täckning beroende på om regleringen avser överträdelser av EU-bestämmelser eller nationella bestämmelser. Som utgångspunkt bör det inte heller göras någon skillnad

215 Den ändrade regleringen i kontrollförordningen beskrivs närmare i kapitel 7.

beroende på i vilket vatten som överträdelsen har begåtts, om det är den ekonomiska zonen eller ett annat vattenområde som omfattas av fiskelagstiftningen .216Genom att utgå ifrån en gemensam systematik gör utredningen bedömningen att ekvivalensprincipen s217krav om att lika fall ska behandlas lika i högre utsträckning än i nuläget kan tillgodoses inom fiskelagstiftningen.

Nedan följer utredningens utgångspunkter för utformningen av sanktionssystemet och valet mellan straff och sanktionsavgifter i den moderniserade fiskelagstiftningen.

17.9.2. Straff bör förbehållas förfaranden som kan orsaka påtaglig skada på fiskelagstiftningens skyddsintressen

Bedömning: Straff bör som utgångspunkt förbehållas beteenden

som kan orsaka påtaglig skada eller fara för skada på fiskelagstiftningens primära skyddsintressen.

I fråga om överträdelser av förvaltningsrättsliga krav finns anledning att överväga sanktionsavgifter och andra administrativa ingripanden i stället för straff.

Skälen till utredningens bedömning

Beteenden som kan orsaka påtaglig skada eller fara för skada på fiskelagstiftningens primära skyddsintressen

Bestämmelser som finns i fiskelagstiftningen har ofta till syfte att skydda de arter som omfattas av lagstiftningen, men kan även skydda arternas livsmiljöer under alla deras levnadsstadier. Bestämmelserna har därmed också effekt som skydd för miljön. Som exempel på överträdelser av sådana bestämmelser kan nämnas fiske efter arter för vilka fångstförbud råder, fiske med otillåtna metoder eller red-

216 Vi kommer att återkomma till frågan om sanktionering i den ekonomiska zonen längre fram, eftersom det finns särskild reglering i havsrättskonventionen beträffande sanktionering av överträdelser begångna inom den ekonomiska zonen. 217 Vid tilldelning av straffskalan för ett brott strävar man efter proportionalitet mellan den aktuella gärningstypens straffvärde och dess straffsats, samt ekvivalens mellan gärningstypernas straffsatser. Med det senare menas att gärningstyper med ungefär samma straffvärde tilldelas samma straffskalor, se prop. 2016/17:108 s. 29.

skap och fiske på platser med fiskeförbud .218Fiskelagen innehåller även bestämmelser som framstår skydda fiskerättsinnehavarens intressen, där likheter finns med dels den reglering om jaktbrott som finns i jaktlagen, dels den reglering om tillgreppsbrot t219som finns i 8 kap. brottsbalken. Därutöver innehåller fiskelagstiftningen bestämmelser som rör samhällets kontrollsystem, till det området bör överträdelser av t.ex. krav på tillstånd för att få vidta en viss åtgärd och underlåtenhet att förse vissa objekt med märkning räknas. I dessa bestämmelser bestraffas inte orsakandet av skada eller fara för skada utan normöverträdelsen som sådan. Dessa typer av kriminalisering har av Straffrättsanvändningsutredningen och Miljöstraffrättsutredningen benämnts som förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar.220

I enlighet med Åklagarutredningens och Straffrättsanvändningsutredningens kriterier som framgår av avsnitt 17.8.2 ovan, bör straff som utgångspunkt förbehållas förfaranden som kan orsaka påtaglig skada eller fara för skada på fiskelagstiftningens primära skyddsintressen. Frågan är då vad den nuvarande fiskelagstiftningens primära skyddsintressen är. I denna fråga kan utredningen konstatera att den gemensamma fiskeripolitikens mål framgår av artikel 2 i grundförordningen, och att dessa mål är styrande vid tillämpning av EU-rättens bestämmelser och de kompletterande nationella bestämmelserna. Med anledning av att den moderniserade fiskelagen, utöver kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar inom området, även kommer att innehålla ett flertal rent nationella bestämmelser, har utredningen i avsnitt 9.3 föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en inledande syftesbestämmelse. Enligt utredningens uppfattning bör denna syftesbestämmelse vara utformad på följande sätt:

Syftet med denna lag är främst att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt, socialt och sysselsättningsperspektiv, samt bidrar till att trygga livsmedelsförsörjningen.

Syftesbestämmelsen är utformad så att den ska stämma överens med regleringen om den gemensamma fiskeripolitikens mål i artikel 2

218 I dessa avseende finns starka likheter med regleringen i miljölagstiftningen samt i viss del jaktlagstiftningen. 219 Tillgreppsbrott är ett gemensamt begrepp som används för att beskriva brott som innebär att någon utan lov tar något som tillhör någon annan. 220SOU 2013:38 och SOU 2025:14 s. 556.

i grundförordningen, även om den inte är lika detaljerad. Enligt utredningens uppfattning bör målbestämmelsen i artikel 2 i grundförordningen och den föreslagna syftesbestämmelsen tolkas på så sätt att bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, är ett av lagstiftningens primära skyddsintressen .221Som exempel på bestämmelser i fiskelagstiftningen som kriminaliserar förfaranden som har bedömts kunna orsaka skada eller fara för skada på detta skyddsintresse kan nämnas regleringen i 40 och 40 a §§fiskelagen. Av 40 § framgår att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av bl.a. 19 § fiskelagen (t.ex. föreskrifter som av fiskevårdande skäl som begränsar fisket med avseende på vilken fisk som får fångas), döms till böter eller fängelse i högst ett år. Av 40 a § framgår vidare att om ett brott enligt 40 § är grovt döms till fängelse i högst två år. Vid beaktande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det avsåg verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller fångst ur särskilt skyddsvärda bestånd .222Lagstiftningen innehåller också bestämmelser som kan sägas skydda fiskenäringen som sådan, dessa kommer dock enligt utredningens uppfattning inte på samma sätt till uttryck i lagstiftningens straffbestämmelser.

Mot bakgrund av att den moderniserade fiskelagen också kommer att omfatta bestämmelser som rör fiskerätt är utredningen av uppfattningen att även skydd av egendom tillhör ett av lagstiftningens primära skyddsintressen. Skada eller risk för skada på detta intresse kommer till uttryck i 37 § första stycket 1 fiskelagen. Av regleringen framgår att den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt döms till böter eller fängelse i högst ett år om inte annat följer av 41 § fiskelagen .223

Det bör enligt utredningens uppfattning göras en genomgång av vilken sanktion som är lämplig vid överträdelser av fiskelagstiftningen utifrån en nyanserad bedömning kopplat till skyddsintresset. Straff bör som utgångspunkt förbehållas förfaranden som kan orsaka påtaglig skada eller fara för skada på de primära skyddsintressena. En sådan utgångspunkt är också föreslagen i Miljöstraff-

221 Jämförelse kan i denna del göras med de uttalanden som regeringen gjorde i prop. 2002/03:41 i samband med att straffskalorna skärptes. 222 Observera att paragraferna innehåller ytterligare reglering och hänvisningar, bl.a. i fråga om brott som begås i den ekonomiska zonen. 223 I ringa fall ska dock inte dömas till ansvar enligt 37 § andra stycket fiskelagen.

utredningens betänkande En skärpt miljöstraffrätt och ett effektivt

sanktionssystem . 224

Överträdelser av förvaltningsrättsliga krav

Med anledning av Åklagarutredningens och Straffrättsanvändningsutredningens kriterier och regeringens uttalanden kopplade till dess a225, finns det skäl att överväga sanktionsavgifter och andra administrativa ingripanden i stället för straff för beteenden som sanktionsbeläggs genom förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar.

I Havs- och vattenmyndighetens, Kustbevakningens, länsstyrelsernas och Jordbruksverkets uppdrag ingår att kontrollera att fiskelagstiftningens bestämmelser efterlevs .226Alla dessa myndigheter, förutom Kustbevakningen, får vidta åtgärder för att åstadkomma rättelse genom att meddela förelägganden och i vissa fall förbud i kombination med vit e.227Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelsen får också under vissa omständigheter vidta rättelse på den felandes bekostnad .228Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket har även möjlighet att utfärda sanktionsavgifter .229Det finns även nationella bestämmelser som rör pricksystemet för befälhavare, och som kompletterar EU:s bestämmelser om pricksystemet för fiskelicensinnehavar e.230Huvuddragen i denna reglering är att en fiskelicens återkallas och att en befälhavare kan meddelas förbud att verka som befälhavare på ett fiskefartyg när ett visst antal prickar har tilldelats. Inom ramen för fiskelagstiftningen finns också andra bestämmelser om möjligheter att återkalla fiskelicens, personlig fiskelicens och särskilt tillstånd enligt 21 § fiskelagen. Lagen innehåller också bestämmelser om varningar, indragning eller begränsning av fiskedagar samt möjlighet att ta ut särskild avgift (landningsavgift).

224SOU 2025:14. 225 Se avsnitt 17.8.2. 226 Kustbevakningen har också ett brottsbekämpande uppdrag. 227 Förelägganden och i vissa fall förbud kan meddelas med stöd av 29 och 35 §§fiskelagen samt 5 § GFP-lagen. Av 5 kap. 3 § fiskeförordningen framgår i fråga om fiskelagens bestämmelser att Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket och länsstyrelserna får meddela sådana beslut. 228 Förelägganden och i vissa fall förbud kan meddelas med stöd av 29 och 35 §§fiskelagen samt 5 § GFP-lagen. 229 Bestämmelser om detta återfinns i fiskelagen, GFP-lagen och fiskeförordningen. 230 Detta har vi beskrivit i avsnitt 6.3.8 ovan.

Utredningen kan notera att myndigheternas möjligheter att vidta åtgärder även gäller i förhållande till förvaltningsrättsliga krav som omfattas av kriminaliseringar. Mot bakgrund av att överträdelser av lagstiftningen kan ha olika karaktär finns troligen behov av att använda olika repressiva metoder. Här kan utredningen notera att en återkallelse av en licens eller ett tillstånd i vissa fall bör kunna vara mer avskräckande än en sanktionsavgift .231För den som underlåter att t.ex. göra en viss anmälan eller lämna in viss dokumentation bör föreläggande att vid vite fullgöra skyldigheten kunna vara en effektiv metod. För redan inträffade överträdelser bör sanktionsavgift kunna komma i fråga.

För vissa av de uppställda förvaltningsrättsliga kraven kan det finnas ett närmare samband mellan underlåtelsen att följa ett krav och fara för skada på något av fiskelagstiftningens primära skyddsintresse. I sådana fall bör det fortfarande vara aktuellt att straffsanktionera överträdelsen. I detta sammanhang noterar utredningen att ett orapporterat fiske i förlängningen kan leda till en felaktig beståndsuppskattning, vilket i sin tur kan undergräva de insatser som görs för en hållbar förvaltning.

Utredningens sammantagna bedömning är att det i fråga om överträdelser av förvaltningsrättsliga krav bör finnas anledning att överväga sanktionsavgifter och andra administrativa ingripanden i stället för straff.

17.9.3. Det behöver diskuteras i vilka fall straff ska användas för överträdelser av förvaltningsrättsliga krav

Bedömning: Det behöver diskuteras i vilka fall straff ska användas

för överträdelser av förvaltningsrättsliga krav.

231 Här kan Straffrättsanvändningsutredningens uttalanden kopplat till handlingsdirigerande regler noteras, se avsnitt 17.8.2. Det finns dock särskild reglering avseende återkallelse av fiskelicenser och fisketillstånd i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Skälen till utredningens bedömning

Såsom framgår ovan har utredningen bedömt att det i fråga om överträdelser av förvaltningsrättsliga krav generellt finns anledning att överväga sanktionsavgifter och andra administrativa ingripanden i stället för straff.

Av den tidigare beskrivna bakgrunden framgår att det inte har förts någon närmare diskussion om effektivitet i sanktionssystemet, med det avses vilka sanktioner som har bäst förmåga att avhålla från det oönskade beteendet och vilken metod som innebär lämpligast resursanvändning. Utredningen noterar i sammanhanget att fiskelagen trädde i kraft före Sverige blev medlem i EU och att man i fiskelagens förarbeten uttalat att avsikten inte var att utöka det straffbara området eller skärpa påföljderna jämfört med hur bestämmelserna var utformade i 1950 års lag om rätt till fiske. Man uttalade även att det endast i ett fåtal straffbelagda situationer på fiskets område borde bli aktuellt att meddela föreläggande eller förbud vid äventyr av vite, och att det knappast kunde utgöra någon grund för en minskning av straffbestämmelserna i fiskelagstiftninge n.232Utredningen har inte kännedom om att det sedan Sverige blev medlem i EU har förts någon principiell diskussion om hur Sverige effektivt ska genomföra EU-rättsliga krav på sanktioner inom fiskeområde t.233Utredningen noterar även att Lagrådet så sent som år 2017 uttalade att det är angeläget att fiskelagen blir föremål för en grundlig översyn, och att det framför allt behövs en systematisk översyn av sanktionssystemet som är kopplat till de olika påbuds- och förbudsreglern a.234

Nedan redovisar utredningen de utgångspunkter som vi anser bör ligga till grund för överväganden om det är befogat med straff och om valet mellan straff och sanktionsavgifter och andra administrativa ingripanden i fråga om överträdelser av förvaltningsrättsliga krav.

232Prop. 1992/93:232 s. 59. 233 Både straffbestämmelserna och möjligheterna till administrativa sanktioner har utökats vid olika tillfällen, se avsnitt 17.3.2 ovan. 234Prop. 2016/17:183 s. 33.

17.9.4. Utgångspunkter för val av sanktion för överträdelser av förvaltningsrättsliga krav

Bedömning: Överväganden om val av sanktion för överträdelser

av förvaltningsrättsliga krav bör göras utifrån följande utgångspunkter.

1. Vid överväganden av val av sanktion bör beaktas både vilken metod som bäst kan avhålla från det oönskade beteendet och vilken metod som innebär en lämplig resursanvändning.

2. Den omständigheten att det krävs utredning eller bedömning för att konstatera en överträdelse bör inte i sig anses utgöra skäl för att endast straff kan väljas som sanktion.

3. Vid genomförandet av EU-rättsliga krav på sanktioner bör systematiken och avgränsningen av allvarliga överträdelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken beaktas.

Skälen till utredningens bedömning

Vid överväganden om val av sanktion bör beaktas både vilken metod som bäst kan avhålla från det oönskade beteendet och vilken metod som innebär en lämplig resursanvändning

Enligt utredningens uppfattning bör bäst effektivitet i sanktionssystemet kunna uppnås om flera olika verktyg i sanktionssystemet används. Både vilken metod som bäst kan avhålla från det oönskade beteendet och vilken metod som innebär en lämplig resursanvändning bör enligt utredningens uppfattning beaktas vid valet av sanktionsform. Vid sådana överväganden bör resursanvändningen hos såväl de brottsbekämpande myndigheterna som kontrollmyndigheterna beaktas.

När det gäller vilken metod som bäst kan avhålla från ett oönskat beteende gör utredningen följande bedömningar. Eftersom straff kan sägas vara en allvarlig konsekvens av en gärning, bör kriminaliseringar av överträdelser av handlingsregler i allmänhet kunna verka avhållande. Straffets preventiva funktion är dock sannolikt starkt sammankopplad med det personliga ansvaret. För överträdelser i

näringsverksamhet där åklagare i vissa fall endast för talan om företagsbot, vilket i huvudsak bör vara aktuellt i fråga om överträdelser av handlingsregler i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, men även beträffande vissa handlingsregler i den nationella lagstiftningen, bör inte straffhotet ha samma avhållande effekt .235

Utredningen uppfattar utifrån den statistik som redovisas i avsnitt 17.5 att överträdelser av handlingsregler i fiskelagstiftningen relativt sällan leder till straffrättsliga sanktioner. Det förhållandet kan enligt utredningen få konkurrenssnedvridande effekter mellan de näringsidkare som väljer att följa bestämmelserna och de som väljer att inte göra det. Sådana konkurrenssnedvridningar bör kunna motverkas genom att sanktionsavgifter används i högre utsträckning. Sanktionsavgifter bedöms vidare kunna vara ett styrmedel som i högre utsträckning än straff kan verka avhållande från det oönskade beteendet i dessa fall. Otillåtna förfaranden av lägre allvarlighetsgrad bör därför hanteras vid kontroll eller tillsyn. Det bör i sin tur innebära att de brottsbekämpande myndigheterna kan få större utrymme att hantera överträdelser av det allvarligare slaget.

Administrativa sanktioner bör kunna väljas även i de fall det krävs utredning eller bedömning för att konstatera en överträdelse

Såsom vi har redogjort för ovan är en grundläggande utgångspunkt vid val av sanktion att bestraffning är samhällets mest ingripande och allvarligaste sanktion och att kriminalisering därför bör tillgripas endast i sista hand eller för de mest förkastliga gärningarn a.236Vi har också beskrivit att regeringen år 2017 gjorde vissa uttalanden av val av sanktion inom fiskelagstiftningen. Av förarbetsuttalandena framgår bl.a. att administrativa sanktionsavgifter är ett alternativ till straff, men att ett system med sanktionsavgifter bara bör omfatta sådana överträdelser som typiskt sett är lätta att konstatera utan någon mer ingående utrednin g.237Vid övervägandena av vilken sanktionsform som ska väljas för en överträdelse har man alltså beaktat annat än förkastligheten. I fiskelagstiftningen finns i dag kriminaliseringar som har tillkommit, inte för att straff har bedömts

235 Vi har redogjort för användningen av företagsbot i avsnitt 17.5.7 ovan. 236 Jämför uttalandena i doktrin som beskrivs i avsnitt 17.8.2 ovan. Asp m.fl. (2013) under rubriken 1.4.6, Rättsstatliga principer för kriminalisering. 237Prop. 2016/17:183 s. 14.

befogat på grund av förkastligheten i gärningarna, utan med hänvisning till begränsningar i sanktionsavgiftssystemet .238Enligt utredningens uppfattning bör administrativa sanktioner kunna väljas även i de fall det krävs utredning eller bedömning för att konstatera en överträdelse, om överträdelsen inte är av det allvarligare slaget. Utredningen noterar i sammanhanget att det ofta är de kontrollmyndigheter som upptäcker överträdelser som är specialister på lagstiftningen på området, och att särskilt regleringen i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ofta ses som komplex.

Utredningen kan vidare notera att Miljöstraffrättsutredningen, som gjort en översyn av sanktionssystemet inom miljöområdet, har bedömt att den omständigheten att det krävs utredning eller bedömning för att konstatera en överträdelse inom miljöområdet, i sig inte bör utgöra skäl för att endast straff kan väljas som sanktion.

Vid genomförandet av EU-rättsliga krav på sanktioner bör systematiken och avgränsningen av allvarliga överträdelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken beaktas vid valet av sanktion

Ett flertal av de förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringarna har tillkommit för att genomföra krav på sanktioner i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Medlemsstaterna har sedan tidigare krav på sig att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa kontroll, inspektion och verkställighet av den verksamhet som bedrivs inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, inbegripet införande av effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner .239Av de ändrade bestämmelserna i kontrollförordningen framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att en fysisk eller juridisk person som har begått eller hålls ansvarig för överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken blir föremål för effektiva, proportionella och avskräckande administrativa sanktioner. Medlemsstaterna får enligt regleringen också använda effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga sanktioner. Vidare får de straffrättsliga sanktionerna också användas som ett alternativ till administrativa sanktioner. Den ändrade kontrollförordningen innehåller vidare

238 Regeringen har t.ex. uttalat att överträdelser av regler om vägning kan antas kräva ingående utredning och bevisning, vilket innebär att det inte är lämpligt att beivra dessa med sanktionsavgift, se prop. 2015/16:118 s. 20. 239 Artikel 36 i grundförordningen. Ytterligare bestämmelser finns i kontrollförordningen.

särskild reglering av allvarliga överträdelser, vilken vi har berört i avsnitt 7.3.6. Dessa omständigheter bör beaktas vid valet mellan straff och sanktionsavgift för överträdelser av förvaltningsrättsliga krav.

17.9.5. Utredningens bedömningar om de nuvarande straffbestämmelserna i fiskelagen

37 § fiskelagen – olovligt fiske

Bedömning: Gärningar enligt nuvarande 37 § fiskelagen bör vara

straffbelagda i den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Nuvarande 37 § fiskelagen innehåller följande reglering:

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,

2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant tillstånd behövs, eller

3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra eller placerar eller använder ett fiskeredskap eller en annan anordning i strid med vad som gäller i en sådan fredningszon som avses i 18 a § döms till böter eller fängelse i högst ett år, om inte annat följer av 41 §. I ringa fall ska inte dömas till ansvar

Paragrafen, som rör frågor som regleras i den nationella lagstiftningen, har ändrats flera gånger sedan fiskelagen infördes .240

Av förarbetena till fiskelagen framgår att 37 § i stort motsvarar bestämmelser i 34 och 35 §§ 1950 års lag om rätt till fiske. Undantaget för ringa fall tillkom efter synpunkter från Lagrådet, bl.a. mot bakgrund av att överträdelser av fiskelagen faller under allmänt åtal och att det kan förekomma överträdelser med lågt straffvärde såsom mete eller tillfällig fångst av småfisk. Departementschefen anförde

240 Som vi nämnt tidigare skärptes vissa straffskalor i fiskelagen år 2003, då straffmaximum höjdes från sex månader till ett år. Ändringen tog sikte på överträdelser i yrkesmässig verksamhet och syftade till att få till stånd en straffskärpning för brott som även i fortsättningen kommer att bestraffas med böter, se prop. 2002/03:41 s. 21.

dock att det, för att utgöra ringa fall, bör vara fråga om handlanden som syftar till att fånga fisk utan värde för fiskerättshavaren och som inte heller på annat sätt inkräktar på något egentligt fiskevårdsintresse. Däremot bör ett fiske inte generellt undantas från straff bara därför att fisket sker med ett enkelt redskap eller resulterar i en tillfällig fångst .241

Regleringen i 34 § 1950 års lag om rätt till fiske, var utformad på följande sätt: ”Bedriver någon utan lov fiske som hör under annans enskilda fiskerätt eller enligt denna lag må utövas endast efter tillstånd av myndighet, dömes för olovligt fiske till dagsböter. Är brottet med hänsyn till att fisket avsåg särskilt värdefull fisk eller idkades vanemässigt eller i större omfattning att anse som grovt, vare straffet dagsböter ej under tjugu, eller fängelse i högst sex månader.” Av doktrin från tiden vid lagens ikraftträdande framgår att den som innehar fiskerätt och upplåtit den till någon annan kan göra sig skyldig till olovligt fiske inom det vatten som fiskerätten upplåtits .242

Regleringen i 35 § 1950 års lag om rätt till fiske innehöll följande reglering: ”Den som bryter mot föreskrift, som meddelats av länsstyrelsen eller domstol med stöd av 16, 22 eller 24 §, eller anbringar fiskeredskap eller anordning i uppenbar strid med vad som gäller om fiskådra dömes till straff för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.” Av doktrin från tiden för lagens ikraftträdande framgår att det ställts upp krav på att handlingen ska vara i uppenbar strid mot förbudet avseende fiskådra på grund av brottsbegreppets obestämdhet .243

Utredningen har i kapitel 10 lämnat förslag som rör bestämmelserna om fiskerätt, tillstånd för fiske med fast redskap och fiskådra i dagens lagstiftning. Av utredningens förslag framgår att även den moderniserade fiskelagen kommer att innehålla sådana bestämmelser.

Skälen till utredningens bedömning

Såsom vi har redogjort för ovan har ett av fiskelagens primära skyddsintressen bedömts vara skydd av egendom. Detta skyddsintresse kommer till uttryck i 37 § första stycket 1 fiskelagen. Denna bestämmelse har likheter med bestämmelserna om tillgreppsbrott i

241Prop. 1992/93:232 s. 74. 242 Romberg & Thulin, s. 144 f. 243 Romberg & Thulin, s. 148 f.

8 kap. brottsbalken. För att avbryta ett olovligt fiske krävs ofta att utrustning tas i beslag. I fiskelagen finns särskilda bestämmelser om bl.a. fiskerättsägares och den som företräder honom eller hennes möjligheter att beslagta egendom, vilket vi har behandlat i avsnitt 16.4.2. Med hänsyn till den starka kopplingen till ett av fiskelagstiftningens primära skyddsintressen och till behovet av att kunna ta föremål i beslag är utredningen av uppfattningen att olovligt fiske i vatten där annan har fiskerätt även fortsättningsvis bör vara kriminaliserat.

När det kommer till regleringen i 37 § första stycket 3 fiskelagen om att det är förbjudet att sätta ut eller placera ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra kan utredningen konstatera att regleringen syftar till att skydda fiskens gång. Syftet med bestämmelsen får enligt utredningens uppfattning anses ha en direkt koppling till ett av lagens primära skyddsintresse som har bedömts vara bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna. Även beträffande överträdelser mot bestämmelserna om fiskådra bör det ofta krävas att utrustning eller anordningar tas i beslag i syfte att avbryta det brottsliga förfarandet. Mot bakgrund av dessa omständigheter bör det även fortsättningsvis vara straffbart att överträda förbudet om att sätta ut eller placera ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra.

När det gäller regleringen i 37 § första stycket 3 fiskelagen om att det är förbjudet att placera eller använda ett fiskeredskap eller en annan anordning i strid med vad som gäller i en sådan fredningszon som avses i 18 a § kan utredningen konstatera att denna reglering rör Torneälvens fiskeområde och gränsälvsöverenskommelsen med Finland, se vidare i kapitel 13. Med anledning av att regleringen har koppling till en internationell överenskommelse bör gärningen enligt utredningens uppfattning även fortsättningsvis vara straffbelagd.

När det gäller regleringen i 37 § första stycket punkten 2 kan utredningen inledningsvis konstatera att det finns krav på tillstånd för fiske med fasta redskap i fiskelagen. Tillståndskravet infördes i fiskelagstiftningen i slutet av 1800-talet, mot bakgrund av att allmänhetens fiske med fasta redskap ansågs kunna utgöra ett väsentligt intrång i strandägarnas rätt till fiske, se vidare i avsnitt 10.3.4. Vid införandet av tillståndsbestämmelserna får syftet anses ha varit skydd av egendom. Tillståndsregleringen bidrar dock även till beva-

randet av de vattenlevande biologiska resursern a.244Med hänsyn till bestämmelsernas koppling till bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, och eftersom det kan krävas att föremål tas i beslag för att ett fiske med fasta redskap utan tillstånd ska kunna avbrytas, gör utredningen bedömningen att gärningar enligt 37 § första stycket punkten 2 fiskelagen även fortsättningsvis bör vara straffbelagda.

Vi kommer att återkomma till utredningens förslag om hur straffbestämmelserna bör utformas i avsnitt 17.13 nedan.

37 a § fiskelagen – överträdelse av redskapsbegränsningen

Bedömning: Att vid fiske med stöd av frifiskerätt, utan att inneha

fiskelicens eller personlig fiskelicens, använda fler redskap än vad som är tillåtet bör även fortsättningsvis vara straffbelagt.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 37 a § fiskelagen innehåller följande reglering:

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot redskapsbegränsningarna i 9 a § döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen infördes i fiskelagen år 2014 i samband med att redskapsbegränsningen fördes över från fiskeförordningen till fiskelagen, se vidare i avsnitt 10.4.3.

Utredningen har föreslagit att det ska göras ändringar i regleringen av vilka redskap som får användas vid fiske med stöd av frifiskerätt, se avsnitt 10.4.6. Utredningens förslag innebär dock att det även fortsättningsvis kommer att finnas begränsningar i fråga om redskapsanvändning för de som fiskar med stöd av frifiskerätt utan att inneha fiskelicens eller personlig fiskelicens.

244 Såsom vi har redogjort för i avsnitt 10.3.4, har länsstyrelserna, i de beslut om tillstånd till fasta redskap som utredningen har tagit del av, fäst avseende vid påverkan på de vattenlevande resurserna vid tillståndsprövningen.

Skälen till utredningens bedömning

Bestämmelserna om vilka redskap som får användas vid frifiske utan stöd av fiskelicens eller personlig fiskelicens, riktar sig mot privatpersoner. Mot bakgrund av förbudet att sälja fritidsfångad fisk som gäller vid fritidsfiske i havet och den begränsade redskapsanvändning som tillåts inom detta fiske, förutsätter utredningen att det är en ytterst liten andel av dessa privatpersoner som bedriver fiske inom ramen för näringsverksamhet.

Med anledning av att bestämmelserna riktar sig mot privatpersoner och redskapsanvändning bör kunna ha en direkt påverkan på de vattenlevande organismerna, som tillhör lagens primära skyddsintresse, bör fiske med fler redskap än vad som är tillåtet vid fiske med stöd av frifiskerätt utan att inneha fiskelicens eller personlig fiskelicens, även fortsättningsvis vara straffbelagt. Utredningen noterar att beslag även bör kunna förekomma i dessa ärenden. Vi kommer att återkomma till utredningens förslag om hur bestämmelsen bör utformas i avsnitt 17.13 nedan.

38 § fiskelagen – hindrande av kontroll

Bedömning: Gärningar enligt nuvarande 38 § fiskelagen bör även

fortsättningsvis vara straffbelagda.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 38 § fiskelagen innehåller följande reglering:

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms befälhavare eller annan som med uppsåt försöker hindra sådan kontroll som avses i 33 § andra stycket, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Detsamma skall gälla befälhavare som uppsåtligen bryter mot 33 § tredje stycket.

Enligt 38 § fiskelagen kan befälhavaren eller annan som med uppsåt försöker hindra utländsk myndighets kontroll enligt 33 § andra stycket fiskelagen dömas till böter eller fängelse högst sex månader. Befälhavare kan också dömas till ansvar om han eller hon med uppsåt underlåter att underlätta bordningen och kontrollens genom-

förande i övrigt .245Paragrafen har inte ändrats sedan fiskelagens införande och motsvarar 35 b § 1950 års lag om rätt till fiske. Av förarbetena till fiskelagen framgår bl.a. följande. Regleringen i 35 b § 1950 års lag om rätt till fiske infördes år 1981 med anledning av att Sverige anslöt sig till konventionen om internationellt fiskesamarbete i Nordostatlanten (NEAFC). Myndigheter från konventionsparterna ges möjlighet att undersöka fiskeredskap, fångst och lastutrymmen samt ta del av de loggböcker och de handlingar av betydelse för fisket som förvaras ombord på ett fiskefartyg. Fartygets befälhavare ska underlätta bordning och i övrigt vara verksam för att underlätta kontrollens genomförande. Av fiskelagens förarbeten framgår vidare att regeringen ska ange de utländska myndigheter som ska få de angivna befogenhetern a.246

Straffskalan ändrades inte i samband med att straffskärpningar gjordes i lagstiftningen år 2003 och i förarbetena uttalades att med hänsyn till möjligheterna att tillämpa brottsbalken vid brott som innebär hindrande av kontroll ombord, föreslås i det avseendet inte någon ändring i fiskelagen .247

Utredningen har i avsnitt 16.6 föreslagit att regleringen i 33 § fiskelagen i princip oförändrad ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

Skälen till utredningens bedömning

Regleringen i 38 § fiskelagen har starka kopplingar till regleringen om brott mot allmän verksamhet i 17 kap. brottsbalken, som bl.a. innehåller bestämmelser om våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Med hänsyn till dessa omständigheter bör gärningar enligt 38 § fiskelagen även fortsättningsvis vara straffbelagda. Utredningen kan i sammanhanget också notera att det av artikel 90.2 d i den ändrade kontrollförordningen framgår att försvårande av tjänstemans eller observatörers arbete när de utför sina uppgifter alltid ska betraktas som en allvarlig överträdelse.

Vi kommer att återkomma till utredningens förslag om hur bestämmelsen bör utformas i avsnitt 17.13 nedan.

245Prop. 1992/93:232 s. 74. 246Prop. 1992/93:232 s. 58. 247Prop. 2002/03:41 s. 21.

38 a § fiskelagen – överträdelse av föreskrifter om vägning av fångst

Bedömning: Gärningar enligt nuvarande 38 a § fiskelagen bör

även fortsättningsvis vara straffbelagda.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 38 a § fiskelagen innehåller följande reglering:

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 23 a § 1. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Av 23 a § 1 fiskelagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, i fråga om vägning av fångst. Bestämmelsen kompletteras av regleringen i 5 kap. 7 a § första stycket 1 fiskeförordningen enligt vilken Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens, för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, eller för vattenbruksföretag med odlingsverksamhet i havet, i fråga om vägning av fångst.

Havs- och vattenmyndigheten har utfärdat föreskrifter om vägning, sådana finns i 12 kap. Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets område. Myndigheten har i inledningen av föreskrifterna redogjort för vilka bemyndiganden i fiskeförordningen som myndighetsföreskrifterna är utfärdade med stöd av. Här kan utredningen notera att 5 kap. 7 a § fiskeförordningen inte räknas upp. Vid kontakt med Havs- och vattenmyndigheten framkommer att föreskrifterna om vägning inte har ändrats sedan bemyndigandena i 23 a § fiskelagen och 5 kap. 7 a § fiskeförordningen infördes år 2017. Enligt myndigheten har de aktuella bestämmelserna meddelats med stöd av 5 kap.1 och 7 §§fiskeförordningen.

I förarbetena till ändringen i fiskelagen år 2017 diskuterades det om överträdelser av vägningsbestämmelserna borde omfattas av straffrättsliga bestämmelser eller sanktionsavgiftssystemet. Av förarbetena i denna del framgår bl.a. följande. Havs- och vattenmyndigheten var av uppfattningen att överträdelser av föreskrifter om vägning skulle omfattas av sanktionsavgiftssystemet i stället för att kriminaliseras, eftersom myndigheten bedömde att överträdelser av föreskrifter om vägning var lätta att konstatera och följde standardiserade metoder. Regeringen hänvisade till att man beträffande andra aktörer än yrkesfiskare bedömt att överträdelser av regler om vägning kan antas kräva ingående utredning och bevisning, vilket innebär att det inte är lämpligt att beivra dessa med sanktionsavgift och att samma bedömning bör gälla för överträdelser av regler om vägning som faller inom fiskelagens tillämpningsområde. Mot den bakgrunden och med beaktande av att överträdelser av bestämmelser om vägning i förlängningen kan hota fiskbestånden, ansåg regeringen, till skillnad från Havs- och vattenmyndigheten, att det fanns skäl att straffbelägga överträdelser av vägningsbestämmelserna i fiskelagen .248

Utredningen har i avsnitt 15.2.1 föreslagit att den moderniserade fiskelagen och fiskeförordningen ska innehålla bestämmelser som motsvarar bemyndigandena i nuvarande 23 a § 1 fiskelagen och 5 kap. 7 a § första stycket 1 fiskeförordningen.

Skälen till utredningens bedömning

Utredningen är av uppfattningen att överträdelser av bestämmelserna om vägning kan ha påverkan på bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, som är ett av lagstiftningens primära skyddsintressen. Eftersom uppgifter från vägningen ligger till grund för kvotavräkningen kan felaktiga vägningar i vissa fall få långtgående konsekvenser för förvaltningen och i förlängningen bestånden. Utredningen kan dock inte se att kopplingen är så stark att detta ensamt motiverar att överträdelser av bestämmelserna ska vara straffbelagda. Överträdelser av bestämmelserna om vägning bör bl.a. kunna avse att vägning inte har skett av hela eller delar av fångsten trots att något undantag från huvudregeln inte är tillämpligt. De

248Prop. 2016/17:183 s. 15 f.

bör även kunna avse att det vid vägning använts ett vägningssystem som inte uppfyller de föreskrivna kraven eller att vägning inte genomförts inom gällande tidsram. Enligt utredningens uppfattning bör överträdelser av vägningsbestämmelserna till viss del kunna jämföras med överträdelser av bestämmelser om rapportering i loggbok och journal, som omfattas av sanktionsavgiftssystemet. Utredningen kan vidare konstatera att bestämmelserna om vägning riktar sig mot yrkesfisket där straffhotet inte bör anses ha samma avhållande effekt som när överträdelser begås utanför näringsverksamhet. Vid överträdelser av vägningsbestämmelserna kan det dock vara aktuellt att använda tvångsmedel, varför utredningen har kommit till slutsatsen att överträdelser av bestämmelserna om vägning för närvarande borde omfattas av straffbestämmelser.

Utredningen noterar i sammanhanget att bestämmelserna om vägning i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken har ändrats genom den ändrade kontrollförordningen, se vidare i kapitel 15.

Utredningen vill i sammanhanget även lyfta att utredningen i avsnitt 17.10.11 föreslår att Havs- och vattenmyndigheten ska ges i uppdrag att se över om ytterligare överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet.

39 § fiskelagen – överträdelser av de allmänna hänsynsreglerna vid fiske

Bedömning: Överträdelser enligt nuvarande 39 § fiskelagen ska

inte omfattas av straffansvar i den moderniserade fiskelagstiftningen.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 39 § fiskelagen innehåller följande reglering:

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 25 § andra–fjärde styckena eller 26 §. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

25 § fiskelagen innehåller följande reglering:

Den som fiskar skall visa hänsyn till andra som vistas i området. Fiske skall bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras. Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, skall de få fiska i den ordning de kommit till platsen. Det egna fiskeredskapet skall användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap. Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande. Första–fjärde styckena skall även tillämpas vid svenskt havsfiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

26 § fiskelagen innehåller följande reglering:

I vatten där varje svensk medborgare har rätt att fiska får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap eller en vattenbruksanläggning, om redskapet eller anläggningen har märkts ut på föreskrivet sätt.

De allmänna hänsynsreglerna i 25 och 26 §§fiskelagen har i princip varit oförändrade sedan fiskelagens ikraftträdande. De ersatte mer detaljerade bestämmelser om fiskets bedrivande som fanns i 33 a– 33 e §§ i 1950 års lag om rätt till fiske. Utredningen känner inte till att någon har lagförts för brott mot 39 § fiskelagen. Utredningen har i avsnitt 10.6.1 föreslagit att bestämmelserna i 25 § fiskelagen i princip ska föras över oförändrade till den moderniserade fiskelagen. När det gäller regleringen i 26 § har utredningen föreslagit att endast regleringen om fiske nära fasta redskap ska föras över, se vidare i avsnitt 10.6.2.

Skälen till utredningens bedömning

Enligt utredningens uppfattning har de gärningar som är straffbelagda genom regleringen i 39 § fiskelagen inget omedelbart samband med bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, som är ett av lagstiftningens primära skyddsintressen. Utredningen bedömer dock att regleringen har ett visst samband med skydd av egendom, som har bedömts vara ett annat av lagstiftningens primära skyddsintressen. Enligt utredningens uppfattning är sambandet dock inte så starkt till intresset av att skydda egendom att det moti-

verar att gärningarna ska vara kriminaliserad e.249Utredningen har inte kännedom om att någon har dömts till ansvar enligt 39 § fiskelagen. Med anledning av att det finns andra mer allmänt hållna bestämmelser om skydd av egendom i 12 kap. brottsbalken som också kan aktualiseras vid gärningar som omfattas av 39 § fiskelagen, och då vissa överträdelser även bör kunna hanteras civilrättsligt, är utredningen av uppfattningen att straffansvaret ska upphöra att gälla för gärningar enligt 39 § fiskelagen. Utredningen noterar i denna del att den fiskande bör ha ett egenintresse av att det egna fiskeredskapet inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap och att det i brottsbalken finns bestämmelser om skadegörelse och ringa skadegörelse som kan aktualiseras vid sådana händelser .250Antalet fasta redskap har vidare minskat över tid. När det gäller skrivningen om att inget får lämnas kvar som kan hindra andra fiskande efter ett avslutat fiske, konstaterar utredningen att det kan vara straffbart att skräpa ned .251Om någon vid fiske skadar annans egendom, t.ex. annans fiskeredskap bör det kunna hanteras civilrättsligt genom allmänna bestämmelser om skadestånd. För dessa överträdelser bör det även vara möjligt att meddela förelägganden och förbud som kan kombineras med vite.

Vi kommer att i kapitel 20 att gå in på vilka konsekvenser detta kan få för Kustbevakningen i myndighetens brottsbekämpande verksamhet.

39 a § fiskelagen – överträdelser av landningsskyldigheten

Bedömning: Gärningar enligt 39 a § fiskelagen bör även fortsätt-

ningsvis vara straffbelagda.

249 Såsom vi nämnt tidigare är bestraffning samhällets mest ingripande och förnedrande sanktion som bör tillgripas i sista hand eller för de mest förkastliga gärningarna. 25012 kap.1 och 2 §§brottsbalken. 251 Av 29 kap. 7 § miljöbalken framgår att den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år. Av 29 kap. 7 a § brottsbalken framgår vidare att den som begår en gärning som avses i 7 § döms för nedskräpningsförseelse till penningböter, om nedskräpningen är att anse som mindre allvarlig.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 39 a § fiskelagen innehåller följande reglering:

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som fångats som föreskrivs i artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Av förarbetena till lagbestämmelsen framgår bl.a. följande. Överträdelser av landningsskyldigheten, genom att mer fisk fångas än vad som redovisas och avräknas på den tilldelade kvoten, kan leda till stor skada på de fiskbestånd som berörs. För att förhindra att fisk kastas ut i strid mot bestämmelserna om landningsskyldighet bör en överträdelse följas av en sanktion. Utkast sker ute till havs och överträdelser av förbud mot utkast är svåra att komma till rätta med. Det krävs ofta omfattande utredning och bevisning. Det är därför inte lämpligt att beivra sådana överträdelser med en sanktionsavgift. Det är dessutom överträdelser som direkt påverkar beståndens storlek och överlevnadsförmåga. Det bör således straffbeläggas att bryta mot EU-bestämmelser om skyldighet att ta ombord och föra i land fisk som har fångats. En sådan straffbestämmelse hör samman med övriga bestämmelser om straff för överträdelser av bestämmelser i EU:s gemensamma fiskeripolitik .252

Skälen till utredningens bedömning

Enligt utredningens uppfattning har de gärningar som är straffbelagda genom regleringen i 39 a § fiskelagen ett omedelbart samband med bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, som är ett av lagstiftningens primära skyddsintressen. Utredningen delar regeringens bedömning att det kan krävas omfattande utredning och bevisning avseende sådana överträdelser. Det bör också vara aktuellt att använda tvångsmedel vid misstanke om att landningsskyldigheten har överträtts. Enligt utredningens uppfattning bör överträdelser av landningsskyldigheten även fortsättningsvis vara straffbelagda.

252Prop. 2013/14:184 s. 71. År 2017 ändrades paragrafen genom att en s.k. dynamisk hänvisning till artikel 15 i grundförordningen infördes, se prop. 2016/17:183 s. 2, se även avsnitt 8.4.2 avseende olika typer av hänvisningar.

Utredningen noterar i sammanhanget att överträdelser av landningsskyldigheten i vissa fall ska ses som en allvarlig överträdelse enligt regleringen i artikel 90.3 e i den ändrade kontrollförordningen .253

Vi kommer att återkomma till utredningens förslag om hur bestämmelsen bör utformas i avsnitt 17.13 nedan.

40 § fiskelagen – otillåtet fiske

Bedömning: Gärningar enligt nuvarande 40 § första stycket fiske-

lagen, som avser överträdelser av bestämmelserna meddelade av fiskevårds- eller naturvårdsskäl eller för fiskets bedrivande (19 och 20 §§), överträdelser av bestämmelserna om tillstånd (21 §) samt avseende märkning och utmärkning av fiskeredskap (23 §) bör även fortsättningsvis vara straffbelagda.

Gärningar enligt nuvarande 40 § första stycket fiskelagen, som avser överträdelser av bestämmelserna om uppgiftsskyldighet meddelade med stöd av 22 § bör vara sådana som i mindre allvarliga fall lämpar sig för sanktionsavgift (och andra administrativa sanktioner). Allvarligare överträdelser av dessa bestämmelser, kan ses som ett otillåtet fiske som även fortsättningsvis bör vara straffbelagda.

Gärningar enligt 40 § andra stycket fiskelagen bör även fortsättningsvis vara straffbelagda.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 40 § fiskelagen innehåller följande reglering:

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 19, 20, 21, 22 eller 23 § döms till böter eller fängelse i högst ett år, om inte annat följer av 41 §. Till samma straff döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom otillåtet fiske eller genom att behålla fisk ombord, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fångst i strid mot bestämmelserna eller genom att bryta

253 Ytterligare kriterier som ska beaktas vid bedömningen om överträdelsen är att anse som en allvarlig överträdelse framgår av bilaga IV till kontrollförordningen, här kan nämnas att fångstens värde är en av de omständigheter som ska beaktas.

mot bestämmelser om förvaring av fiskeredskap ombord eller om anmälnings- eller uppgiftsskyldighet. Vad nu sagts gäller bara om inte annat följer av 41 §. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar enligt första eller andra stycket. Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Regleringen i första stycket

Genom regleringen i 40 § straffbeläggs överträdelser av handlingsregler som finns i andra författningar, framför allt i myndighetsföreskrifter och EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. För att förstå vilka gärningar som är straffbelagda genom regleringen i 40 § första stycket fiskelagen behöver man förstå vilka föreskrifter som är meddelade med stöd av de olika paragraferna som räknas upp. Utredningen kan konstatera att fiskeförordningen, till skillnad från vissa andra förordningar, inte innehåller bestämmelser som tydliggör med stöd av vilka bemyndiganden förordningens bestämmelser är meddelade. Förordningens bestämmelser behöver därför tolkas mot bakgrund av bemyndiganden i de lagar som förordningen kompletterar, dvs fiskelagen, GFP-lagen och lagen om fiskevårdsområden .254I vissa av förordningens bestämmelser bemyndigas Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter. Utredningen kan notera att det inte heller av Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter framgår med stöd av vilket bemyndigande olika bestämmelser i föreskrifterna är meddelade. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter innehåller endast en allmän upplysning om vilka bemyndiganden som använts vid utfärdandet av föreskrifterna. Bestämmelserna i myndighetsföreskrifterna behöver därför tolkas mot bakgrund av bemyndigandena i förordningen.

Vi har i avsnitt 14.2.2 och 14.2.3 redogjort för föreskrifter som är meddelade med stöd av 19 och 20 §§fiskelagen och har i avsnittet föreslagit att dessa i huvudsak ska föras över till den moderniserade fiskelagen. För övriga bestämmelser som räknas upp i 40 § första stycket fiskelagen kan följande nämnas.

254 Här kan noteras att fiskeförordningen även kompletterar GFP-lagen och lagen om fiskevårdsområden.

Föreskrifter meddelade med stöd av 21 § fiskelagen

Av 21 § fiskelagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om särskilt tillstånd för fiske av en viss art, inom ett visst område, med ett visst fiskefartyg eller med användning av vissa redskap eller fiskemetoder.

Utredningen har i avsnitt 11.5 föreslagit att regleringen i 21 § fiskelagen inte ska föras över till den moderniserade fiskelagen på grund av de ändrade kontrollbestämmelserna. I stället är utredningen av uppfattningen att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna om tillstånd i artikel 7 och 7a i den ändrade kontrollförordningen.

Regleringen i 21 § fiskelagen kompletteras av bestämmelsen i 2 kap. 7 § tredje stycket fiskeförordningen, av vilken det framgår att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om tillstånd för fiske av en viss art, inom ett visst område, med ett visst fiskefartyg, eller med användning av vissa redskap eller fiskemetoder. Utredningen har i avsnitt 11.5 vidare föreslagit att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela sådana föreskrifter som avses i det föregående stycket.

Bestämmelser om tillstånd för fiske finns i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2014:19) om licens och yrkesmässigt fiske i havet.

Föreskrifter meddelade med stöd av 22 § fiskelagen

Av 22 § första stycket fiskelagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, att lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för

fångsten, omlastning, landning, försäljning, och

2. andra förhållanden som rör fisket och som är av betydelse för

tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Av 22 § andra stycket framgår vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att ett fiskefartyg ska ha utrustning som automatiskt via satellit överför information om fartyget.

Utredningen uppfattar att regleringen i 22 § andra stycket fiskelagen kompletteras av bestämmelserna i 5 kap. 1 § första och andra styckena fiskeförordningen. Av dessa framgår att befälhavaren på ett fiskefartyg, den som innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens enligt 30 § fiskelagen och den som, utan stöd av sådan licens, fiskar för att sälja fångsten i sådan omfattning och med sådan varaktighet att det är att anse som näringsverksamhet, är skyldig att lämna de uppgifter om fisket som krävs enligt föreskrifter som Havs- och vattenmyndigheten meddelat med stöd av paragrafen. Av 5 kap. 1 § andra stycket framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten i fråga om sådant fiske som beskrivits ovan får meddela föreskrifter om

1. skyldighet att lämna uppgifter om

a) fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för

fångsten, omlastning, landning, försäljning, och

b) andra förhållanden som gäller fisket och som är av betydelse

för tillämpningen av EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, och

2. att fiskefartyg ska ha utrustning som automatiskt via satellit över-

för information om fartyget.

Utredningen har i kapitel 11 föreslagit att regleringen i 22 § fiskelagen respektive 5 kap. 1 § första och andra styckena fiskeförordningen i huvudsak ska föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen. Det föreslagna bemyndigandet att meddela föreskrifter om positionsövervakning avser, till skillnad från det nuvarande bemyndigandet i 5 kap. 1 § andra stycket fiskeförordningen, uttryckligen föreskrifter som kompletterar de relevanta EU-bestämmelserna.

Utredningen kan konstatera att det finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets område i fråga om förstahandsmottagare och vägning. Bestämmelser finns vidare i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:37) om fiske i sötvattensområdena, bl.a. i fråga om rapportering i sötvattensjournal. Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns även i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2018:11) om befälhavares skyldigheter att rapportera och anmäla yrkesmässigt fiske i havet. Här kan bl.a. nämnas att det i 1 kap. 5 § HVMFS 2018:11 framgår att den som fiskar yrkesmässigt i havet är skyldig att registrera och rapportera sina fiskeinsatser i en fiskeloggbok eller kustfiskejournal på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten bestämmer i föreskrifterna. I föreskrifterna finns bestämmelser om bl.a. vilka uppgifter som ska rapporteras och när rapportering ska vara gjord.

Föreskrifter meddelade med stöd av 23 § fiskelagen

Av 23 § fiskelagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur fiskeredskap och vattenbruksanläggningar ska märkas ut samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas med innehavarens namn eller något annat igenkänningstecken.

Utredningen har i avsnitt 10.6.5 föreslagit att bestämmelsen ska föras över till den moderniserade fiskelagen utan att några ändringar görs i sak.

Regleringen kompletteras av 2 kap. 14 § fiskeförordningen, enligt vilken märkning av redskap som används vid fiske och märkning av fisksump ska utföras så att det framgår av märkningen vem som använder redskapet eller sumpen, om användaren av redskapet är yrkesfiskare eller fritidsfiskare och om användaren fiskar med enskild fiskerätt. Av paragrafen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om sådan märkning. Av 2 kap. 15 § fiskeförordningen framgår att Havs- och vattenmyndigheten också får meddela föreskrifter om utmärkning av fiskeredskap .255Utredningen har i avsnitt 11.10 föreslagit att den

255 Av 2 kap. 15 § fiskeförordningen framgår även att innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar sådana föreskrifter ska den höra Jordbruksverket och Sjöfartsverket.

moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att märkning av redskap som används vid fiske och märkning av fisksump, vid yrkesmässigt fiske som inte omfattas av bestämmelser om märkning enligt artikel 8 i den ändrade kontrollförordningen och kommissionens tillhörande genomförandeakter, ska utföras så att det framgår av märkningen vem som använder redskapet eller sumpen, att användaren av redskapet är yrkesfiskare och om användaren fiskar med stöd av fiskerätt.

Av 2 kap. 15 a § fiskeförordningen framgår att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om utmärkning av vattenbruksanläggningar .256Utredningen har i delbetänkandet Förenklade förutsätt-

ning för ett hållbart vattenbruk föreslagit att 2 kap. 15 a § fiskeför-

ordningen ska upphävas.

Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 1994:14) om märkning och utmärkning av fiskeredskap har utfärdats med stöd av 14 och 15 §§fiskeförordningen. I dessa föreskrifter finns kompletterande bestämmelser om hur fiskeredskap ska märkas och utmärkas.

Utredningen kan konstatera att det även finns vissa bestämmelser om märkning i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken samt nationella bestämmelser om märkning i förordningen (1975:929) med vissa bestämmelser om fartygs identifierin g.257

Regleringen i andra stycket

Begreppet otillåtet fiske, som används i 40 § andra stycket fiskelagen, är inte närmare definierat i fiskelagen. Av förarbetena framgår att med begreppet avses otillåten användning av fiskefartyg, fiskeredskap, eller fiskemetod eller att det sätt på vilket fartyget, metoden eller redskapet används är otillåtet. Det kan avse att ett redskap inte är märkt eller utmärkt på rätt sätt. Begreppet otillåtet fiske omfattar även att fisket skett på en otillåten plats eller vid en otillåten tidpunkt eller att det i övrigt innefattar otillåten fångst av helt eller delvis fredade bestånd .258Regeringen har tidigare uttalat

256 Av 2 kap. 15 a § fiskeförordningen framgår även att innan Havs- och vattenmyndigheten meddelar sådana föreskrifter ska det höra Havs- och vattenmyndigheten och Sjöfartsverket. 257 Bestämmelser om märkning och identifiering av unionsfiskefartyg och fiskeredskap finns i kap. III i genomförandeförordningen. Bestämmelser om märkning av fritidsfiskeredskap finns även artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen. 258Prop. 1994/95:75 s. 57 och prop. 2007/08:107 s. 20.

att otillåtet fiske är exempel på brott som till sin art är de allvarligaste överträdelser som kan förekomma på fiskeområdet .259

I samband med att bestämmelser om sanktionsavgifter infördes i fiskelagen år 2008 gjorde regeringen uttalanden om valet av sanktion för överträdelser som var att anse som otillåtet fiske. Regeringen uttalande i huvudsak följande. Brott mot fiskelagstiftningen som ryms under begreppet otillåtet fiske bör även i fortsättningen leda till straffrättsliga påföljder. Normalt sett krävs viss utredning och möjlighet att lägga fram skriftlig och muntlig bevisning. Överträdelser i gruppen otillåtet fiske kan vara av mycket skiftande svårhetsgrad. De sanktioner som påförs måste också kunna spegla denna skiftande svårhetsgrad. För att det ska vara möjligt krävs en straffskala och ett utrymme för bedömning vid påförande av sanktion. Såväl behovet av utredning som behovet av bevisvärdering och bedömning vid påförande av sanktion talar således, enligt regeringens bedömning, för att prövningen av dessa överträdelser bör ske i allmän domstol som första instans. Ytterligare ett skäl för att även i fortsättningen hantera överträdelser i form av otillåtet fiske i straffrättslig ordning är att det i ärenden och mål om otillåtet fiske finns behov av att kunna företa beslag och besluta om förverkande, bl.a. av fisk och redskap. Husrannsakan och frihetsberövanden förekommer mycket sparsamt i ärenden om fiskebrott, men i den mån dessa tvångsmedel används sker det i ärenden om otillåtet fiske. Om överträdelser i form av otillåtet fiske överförs till ett administrativt sanktionssystem bortfaller möjligheten att använda sig av tvångsmedel .260

Utredningen kan konstatera att flera av de allvarliga överträdelserna i den ändrade kontrollförordningen, är att bedöma som otillåtet fiske. Här kan nämnas artikel 90.2 a som avser fiske utan giltig licens eller giltigt tillstånd som utfärdats av flaggstaten eller den berörda kuststaten.

Skälen till utredningens bedömning

När det gäller regleringen i 40 § första stycket fiskelagen gör utredningen följande bedömning.

259Prop. 2007/08:107 s. 20. 260Prop. 2007/08:107 s. 20.

Överträdelser av bestämmelser som meddelats med stöd av 19 och 20 §§

När det gäller gärningar som avser överträdelser av bestämmelser som har meddelats med stöd av 19 § första och andra styckena och 20 §, gör utredningen bedömningen att dessa, i den mån bestämmelserna innehåller tydliga handlingsregler för enskilda, har ett omedelbart samband med bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna. Vid överträdelser av dessa bestämmelser bör det även kunna vara aktuellt att beslagta föremål, såsom fiskeredskap och organismer, varför utredningen gör bedömningen att dessa gärningar även fortsättningsvis bör vara straffbelagda.

För de föreskrifter som utfärdats med stöd av 19 § tredje–femte styckena som är kopplade till Torneälvens fiskeområde och den fiskestadga som fogats till Gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland, gör utredningen bedömningen att gärningarna även fortsättningsvis borde vara straffbelagda eftersom de är kopplade till en internationell överenskommelse och eftersom utredningen i övrigt inte ändrar i bestämmelserna som är kopplade till överenskommelsen, se kapitel 13.

Enligt utredningens uppfattning bör straffbestämmelserna skrivas på ett tydligare sätt i dessa delar. Vi kommer att i avsnitt 17.13 gå in utredningens förslag till utformning av straffbestämmelserna.

Överträdelser av bestämmelser som meddelats med stöd av 21 §

Genom tillståndsregleringen är det möjligt att styra uttaget av vattenlevande organismer inom det yrkesmässiga fisket. Utredningen är av uppfattningen att överträdelser av bestämmelserna som har meddelats med stöd av 21 § fiskelagen i allvarligare fall kan ha påverkan på bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, som är ett av lagstiftningens primära skyddsintressen. Överträdelser av dessa bestämmelser bör kunna upptäckas vid både administrativa kontroller och vid operativa kontroller. För dessa överträdelser bör det kunna bli aktuellt att företa beslag och besluta om förverkande, bl.a. av fångst och redskap. Utredningen är av uppfattningen att dessa överträdelser även fortsättningsvis bör vara straffsanktionerade.

Enligt utredningens uppfattning bör straffbestämmelserna skrivas på ett tydligare sätt även i dessa delar. Vi kommer att i avsnitt 17.13 gå in utredningens förslag till utformning av straffbestämmelserna.

Överträdelser av bestämmelser som meddelats med stöd av 22 §

Såsom framgår ovan har många bestämmelser om uppgiftsskyldighet meddelats med stöd av bemyndigandena i 22 § fiskelagen. Bestämmelserna om anmälnings- och rapporteringsskyldighet möjliggör kontroll av fisket, och kan sägas ha förvaltningsrättslig karaktär. Överträdelser av bestämmelserna försvårar myndigheternas arbete, bl.a. med att tillse att kvoter inte överskrids, men även förvaltningen i stort. Överträdelser av bestämmelserna bedöms dock inte ha sådan direkt koppling till något av lagens primära skyddsintressen att straffsanktionering bedöms nödvändig, se ovan angående bedömningen om vägning. Vidare konstaterar utredningen att bestämmelserna om uppgiftsskyldighet riktar sig mot yrkesfisket, inom vilket straffhotet inte bedömts ha samma avhållande effekt.

Brister i rapporteringen kan dels upptäckas vid administrativ kontroll av inrapporterade uppgifter, dels vid operativ kontroll, bl.a. av Kustbevakningen vid kontroll till sjöss och vid Havs- och vattenmyndighetens landningskontroll. Överträdelser kan även upptäckas vid tillsyn och kontroll som bedrivs av länsstyrelsen och sjöpolisen. Ett flertal överträdelser av bestämmelserna om anmälningsskyldighet och rapporteringsskyldighet omfattas i dag av sanktionsavgiftssystemet.

Enligt utredningens uppfattning bör överträdelser av bestämmelserna som rör uppgiftsskyldighet vara sådana som i mindre allvarliga fall lämpar sig för sanktionsavgift (och andra administrativa sanktioner). Allvarligare överträdelser av dessa bestämmelser, kan ses som ett otillåtet fiske som även fortsättningsvis bör vara straffbelagda.

Vi kommer i avsnitt 17.11 att gå in på frågor om förhållandet mellan straff- respektive sanktionsavgiftssystemet. Enligt utredningens uppfattning bör straffbestämmelserna skrivas på ett tydligare sätt även i dessa delar. Vi kommer att i avsnitt 17.13 gå in utredningens förslag till utformning av straffbestämmelserna.

Överträdelser av bestämmelser som meddelats med stöd av 23 §

När det gäller de gärningar som avser överträdelser av bestämmelserna i föreskrifter som meddelats med stöd av 23 § fiskelagen kan utredningen, utifrån de uppgifter som redovisas i avsnitt 17.5 konstatera att många av de brott som anmäls avser överträdelser av bestämmelserna om märkning och utmärkning av fiskeredskap. Genom märkningen och utmärknin g261är det möjligt att kontrollera att begränsningar i redskapsanvändningen inte överskrids. Genom denna koppling är utredningen av uppfattningen att gärningarna har ett omedelbart samband med bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, som är ett av lagstiftningens primära skyddsintressen. Gärningarna bör därför även fortsättningsvis vara straffbelagda.

Vi kommer att i avsnitt 17.13 gå in utredningens förslag till utformning av straffbestämmelserna.

42 § fiskelagen – otillåten utplantering, flyttning eller odling

Bedömning: Gärningar enligt nuvarande 42 § fiskelagen som

innebär att någon med uppsåt eller av oaktsamhet sätter ut fisk eller flyttar fisk utan tillstånd bör även fortsättningsvis vara straffbelagda.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 42 § fiskelagen innehåller följande reglering:

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet planterar ut fisk, flyttar fisk eller odlar fisk utan tillstånd eller i strid med annan föreskrift enligt 28 §. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Regeringen har i prop. 2024/25:136 föreslagit att bemyndigandet i 28 § fiskelagen att meddela föreskrifter om krav på tillstånd och villkor i övrigt för att odla fisk, vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur tas bort. Som en följd av detta föreslås även att det inte längre ska vara straffbart enligt fiskelagen att odla sådana

261 Utmärkning är viktigt även ur ett sjösäkerhetsperspektiv.

arter utan tillstånd. Regleringen i 42 § fiskelagen, som inte har ändrats sedan fiskelagen infördes, har ingen motsvarighet i den äldre lagstiftningen. Av förarbetena till fiskelagen framgår att ringa fall omfattar situationer när tillstånd skulle ha meddelats om ansökan gjorts eller att risken för skadeverkningar varit små. Mängden fisk har enligt förarbetena däremot inte avgörande betydelse för bedömningen av om gärningen är ringa .262

Av 28 § fiskelagen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om bl.a. krav på särskilt tillstånd och om villkor i övrigt för att fisk ska få sättas ut eller flyttas.

Av 2 kap. 16 § fiskeförordningen framgår bl.a. att det krävs tillstånd av länsstyrelsen för att sätta ut fisk eller flytta fisk från ett vattenområde till ett annat. Av 2 kap. 18 a § fiskeförordningen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om utsättning av fisk och om annan flyttning av fisk än sådan som sker mellan fiskodlingar. Utredningen har i avsnitt 14.5 föreslagit att bestämmelserna om utsättning och flyttning, med beaktande av utredningens tidigare förslag om ändringar, i princip oförändrade ska föras över till den moderniserade fiskelagen. Även regleringen om möjlighet till undantag från bestämmelserna om utsättning och flyttning ska föras över. Regleringen ska dock anpassas till bestämmelserna i EU:s förordningar.

Ytterligare bestämmelser finns i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2021:7) om att sätta ut eller flytta fisk i naturen. I dessa föreskrifter regleras bl.a. förutsättningar för tillstånd.

Skälen till utredningens bedömning

Utsättningar och flyttningar av vattenlevande organismer kan i vissa fall ha stor påverkan på de omgivande ekosystemen. Mot bakgrund av uttalandena i förarbetena om ringa fall, som vi har redogjort för ovan, gör utredningen bedömningen att de gärningar som är straffbelagda genom regleringen i 42 § fiskelagen har ett omedelbart samband med bevarandet av de vattenlevande biologiska resurserna, som är ett av lagstiftningens primära skyddsintressen. Gärningar enligt 42 § fiskelagen som innebär att någon med uppsåt eller av oaktsamhet

262Prop. 1992/93:232 s. 75.

planterar ut fisk eller flyttar fisk utan tillstånd bör därför även fortsättningsvis vara straffbelagda. Utredningen kan samtidigt konstatera att även bestämmelser i miljölagstiftningen kan aktualiseras vid utsättning av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, och att det i miljölagstiftningen också finns straffbestämmelser som kan aktualiseras vid utsättnin g.263Utredningen noterar vidare att det inom miljölagstiftningen finns särskild reglering avseende utsättning av organismer som är att anse som invasiva främmande arter .264

Enligt utredningens uppfattning bör straffbestämmelserna skrivas på ett tydligare sätt även i dessa delar. Vi kommer att i avsnitt 17.13 gå in utredningens förslag till utformning av straffbestämmelserna.

17.9.6. Utredningens bedömningar om de nuvarande straffbestämmelserna i GFP-lagen

11 § GFP-lagen – Överträdelser av bestämmelser om kvalitetsnormer och bestämmelser om handeln med fiskeri- och vattenbruksprodukter m.m.

Bedömning: Gärningar enligt nuvarande 11 § fiskelagen bör

även fortsättningsvis vara straffbelagda.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Den nuvarande 11 § GFP-lagen innehåller följande reglering:

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag i fråga om kvalitetsnormer och andra bestämmelser för handeln med fiskeri- och vattenbruksprodukter. Till ansvar enligt första stycket ska det inte dömas om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 10 a §.

Enligt förarbetena omfattar straffbestämmelsen överträdelser av normerna för klassificering efter kvalitet, storlek och vikt eller bestämmelserna om förpackning, presentation och märkning (kvali-

263 I 29 kap. 2 b § miljöbalken finns bestämmelser om artskyddsbrott. 264 Detta behandlar vi i avsnitt 14.2.1.

tetsnormer kallas ibland marknadsnormer eller handelsnormer). Vidare angavs att bestämmelsen träffar överträdelser av bestämmelser som riktar sig till producentorganisationer. Avsikten med införandet bestämmelsen var att straffbelägga brott mot gemenskapens bestämmelser om marknadsregleringen i alla led av distributionskedjan .265Av förarbetena framgår att utöver märkningskrav finns bland de marknadsreglerande bestämmelserna andra bestämmelser om handeln med fiskeriprodukter, såsom krav på att fiskeriprodukter måste vägas innan de sälj s266och att de enligt gällande handelsnormer ska vara beskaffade på ett visst sätt samt om producentorganisationers regelefterlevnad. Enligt uttalandena i förarbetena kan överträdelser av sådana bestämmelser kräva en mer ingående utredning och bör därför inte omfattas av ett sanktionsavgiftssystem som bygger på strikt ansvar och att överträdelserna ska vara lätta att konstatera. Enligt de uttalanden som gjordes i samband med att sanktionsavgifter infördes i GFP-lagen uttalades att sådana överträdelser även fortsatt bör vara kriminaliserad e.267

När det kommer till föreskrifter meddelade med stöd av lagen i fråga om kvalitetsnormer och andra bestämmelser för handeln med fiskeri- och vattenbruksprodukter som nämns i 11 § GFP-lagen kan utredningen konstatera att 2 § GFP-lagen innehåller reglering om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken meddela föreskrifter som får finnas som komplettering till förordningarna eller som behövs för verkställigheten av förordningarna, i andra frågor än sådana som avses i fiskelagen.

Regleringen i 2 § GFP-lagen kompletteras av 3 kap. 3 § fiskeförordningen enligt vilken Jordbruksverket får meddela föreskrifter som kompletterar EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och de föreskrifter som behövs för verkställigheten av sådana förordningar, i frågor som avser – erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer

och sammanslutningar av producentorganisationer samt återkallelse av ett sådant erkännande,

265Prop. 1994/95:75 s. 47. 266 Bestämmelser om vägning finns bl.a. i artikel 60 i kontrollförordningen. 267Ds 2015:15 s. 29.

– godkännande av producentorganisationers produktions- och

saluföringsplaner, och – import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Innan Jordbruksverket meddelar sådana föreskrifter ska Havs- och vattenmyndigheten ges tillfälle att yttra sig.

Utredningen kan vidare konstatera att EU-straffstadgandeutredningen föreslog att regleringen som rörde 11 § GFP-lagen skulle göras om och delas upp i två olika paragrafer med följande innehåll:

11 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver handel med, importerar, exporterar, eller transporterar fisk som fångats av eller fiskeriprodukter som härrör från olagligt, orapporterat eller oreglerat fiske, eller från fiskefartyg som förts upp på Europeiska unionens förteckning över IUU-fiskefartyg,

2. förfalskar dokument, data eller information eller använder förfalskade eller ogiltiga dokument eller data eller förfalskad eller ogiltig information i samband med saluföring, distribution, transport, lagring eller bearbetning av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter,

3. i något led av produktion, bearbetning eller distribution systematiskt brister när det gäller åtgärder för att fiskeri- och vattenbruksprodukter ska vara märkta och spårbara från fångsten eller skörden till detaljhandelsskedet på ett sätt som gör att identifiering av produkterna försvåras eller kan komma att försvåras, eller

4. vid upprepade tillfällen eller i större omfattning saluför fångst som kommer från fritidsfiske i havet eller för konsumtion saluför sådan fångst som fiskats i vetenskapligt syfte och som inte får säljas. Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

11 a § Till böter döms den som, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 11 §, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelser om bearbetning, distribution, saluföring eller annan hantering av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter eller bestämmelser om kvalitetsnormer som gäller för handel med dessa produkter i

1. EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, eller

2. föreskrifter meddelade med stöd av denna lag. Till ansvar enligt första stycket ska inte dömas om gärningen kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 10 a §.

Skälen till utredningens bedömning

Utredningen kan inledningsvis konstatera att bestämmelserna riktar sig mot näringsidkare där straffhotet inte bör anses ha samma avhållande effekt som när överträdelser begås utanför näringsverksamhet. Någon direkt koppling till lagens primära skyddsintresse bedöms inte heller föreligga.

Utredningen har i avsnitt 17.9.5 ovan beträffande bestämmelserna i fiskelagen bedömt att vägning bör omfattas av straffrättsliga bestämmelser, eftersom det kan finnas behov av att använda tvångsmedel i ärendena. Mot denna bakgrund bedömer utredningen att även överträdelser av bestämmelserna om vägning som regleras i GFP-lagen ska omfattas av straffbestämmelser.

Utredningen har efterforskat närmare information om övriga överträdelser enligt 11 § GFP-lagen, och om det kan vara lämpligt att dessa omfattas av ett sanktionsavgiftssystem utifrån den praktiska hanteringen. Vi har dock inte hittat information som föranleder ändring av dessa bestämmelser. Överträdelserna bör mot den bakgrunden även fortsättningsvis vara straffbelagda. Enligt utredningens uppfattning bör dock frågan utredas närmare, se avsnitt 17.10.7 nedan.

17.9.7. Utredningens bedömningar om val av sanktion på grund av tillkommande krav i EU:s ändrade kontrollbestämmelser och på grund av utredningens förslag om materiella ändringar av lagstiftningen

Utredningen har i kapitel 7 beskrivit de ändrade kontrollbestämmelserna. Av regleringen i artikel 90 framgår att vissa överträdelser alltid ska bedömas som allvarliga, medan andra endast ska anses vara allvarliga om vissa kriterier är uppfyllda. Vissa av dessa överträdelser kan redan i dag ses som allvarliga överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Så som vi har nämnt i avsnitt 17.3.1 ovan har det i den nuvarande lagstiftningen inte införts särskilda bestämmelser om straffrättsliga eller administrativa sanktioner som träffar sådana överträdelser som ska ses som allvarliga. Överträdelserna omfattas i stället av mer övergripande bestämmelser om straff och sanktionsavgifter vid överträdelser av EU:s gemensamma fiskeripolitik.

Nedan redovisar vi utredningens bedömning om sanktioner kopplat till de allvarliga överträdelserna. Vi går även in på val av sanktion kopplat till utredningens förslag om materiella ändringar i lagstiftningen i övrigt, där det finns anledning att särskilt ta ställning till val av sanktion.

Överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som alltid ska ses som allvarliga överträdelser

Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna i EU:s förord-

ningar om den gemensamma fiskeripolitiken som enligt artikel 90.2 alltid ska ses som allvarliga överträdelser ska för närvarade sanktioneras genom straffrättsliga bestämmelser.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Av artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen framgår vilka överträdelser som alltid ska ses som allvarliga och vilka som ska bedömas som allvarliga om åtminstone ett av de kriterier som definieras i bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen är uppfyllt. Var och en av följande verksamheter ska enligt artikel 90.2 alltid betraktas som en allvarlig överträdelse:

a) Fiske utan giltig licens eller giltigt tillstånd som utfärdats av flaggstaten eller den berörda kuststaten.

b) Förfalskning eller döljande av ett fiskefartygs märkning, identitet eller registrering.

c) Undanhållande, förvanskning eller undanröjande av bevis som har betydelse för en utredning.

d) Försvårande av tjänstemäns eller observatörers arbete när de utför sina uppgifter.

e) Omlastning utan det tillstånd som krävs eller i sådana fall där omlastningen är förbjuden.

f) Överföring eller placering i kasse, särskilt såsom avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2053 (*), på ett sätt som strider mot bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

g) Omlastning från eller till, överföring tillsammans med, deltagande i gemensamma fiskeinsatser tillsammans med, eller stöd till eller försörjning av fartyg som är upptagna i unionens förteckning över IUU-far-

tyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i förordning (EG) nr 1005/2008.

h) Deltagande i drift, förvaltning eller ägande av, inbegripet som verklig huvudman enligt definitionen i artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (**), eller tillhandahållande av tjänster, inbegripet logistik, försäkring och andra finansiella tjänster, till aktörer som är knutna till, ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i förordning (EG) nr 1005/ 2008.

i) Bedrivande av fiskeverksamhet i strid med de regler som är tillämpliga i ett område med fiskebegränsning.

j) Fiske efter, fångst, behållande ombord, omlastning, landning, lagring, försäljning, visning eller utbjudande till försäljning av arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden, på de villkor som anges i artiklarna 10 och 11 i förordning (EU) 2019/1241.

k) Bedrivande av fiskeverksamhet som omfattar arter som är föremål för fångstbegränsningar för vilka aktören inte har någon kvot eller inte har tillgång till flaggmedlemsstatens kvot, arter vars kvoter har uttömts eller arter som är föremål för ett fiskemoratorium, tillfälligt förbud eller fredningstid, med undantag för oavsiktliga fångster, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt led j.

l) Drift, förvaltning eller ägande av ett fiskefartyg som inte har någon nationalitet och därför är statslöst i enlighet med internationell rätt.

m) Användning av förbjudna fiskeredskap eller fiskemetoder, såsom avses i artikel 7 i förordning (EU) 2019/1241 eller andra motsvarande bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken.

n) Förfalskning av dokument, information eller data, skrivna på papper eller lagrade i elektronisk form, som avses i bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

o) Manipulering av en motor eller en utrustning för övervakning av den kontinuerliga motorstyrkan i syfte att öka fartygets motorstyrka så att den överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan enligt motorcertifikatet.

p) Bedrivande av fiskeverksamhet med användning av tvångsarbete enligt definitionen i artikel 2 i ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete.

Skälen till utredningens bedömning

De överträdelser som räknas upp ovan har bedömts vara de allvarligaste överträdelserna av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Enligt utredningens uppfattning omfattas ett flertal av överträdelserna av regleringen om otillåtet fiske i 40 § andra stycket fiskelagen. Utredningen har beträffande dessa gärningar bedömt att de även fortsättningsvis bör vara krimi-

naliserade, se avsnitt 17.9.5 ovan. Vissa av överträdelserna omfattas av straffbestämmelser i brottsbalken, miljöbalken och jaktlagen och bör även fortsättningsvis omfattas av dessa enligt utredningens uppfattning. Mot bakgrund av karaktären av de allvarliga överträdelserna som räknas upp i artikel 90.2, bedömer utredningen att samtliga dessa överträdelser för närvarande bör omfattas av straffrättsliga sanktioner. Utredningen vill i sammanhanget framhålla att den i avsnitt 17.10.11 föreslår att Havs- och vattenmyndigheten, som har närmare kännedom om den praktiska hanteringen vid överträdelser, ska ges i uppdrag att se över om ytterligare överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet i enlighet med de utgångspunkter för val av sanktion som utredningen har redogjort för i avsnitt 17.9.2–17.9.4.

Vi kommer att i avsnitt 17.13 gå in utredningens förslag till utformning av straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen.

Överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som ska ses som allvarliga överträdelser i vissa fall

Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar

om den gemensamma fiskeripolitiken som enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen ska ses som allvarliga överträdelser under vissa förutsättningar, ska som utgångspunkt sanktioneras genom sanktionsavgifter till den del de avser överträdelser av skyldigheter att registrera, lagra och rapportera uppgifter inbegripet skyldigheter att göra anmälningar. Övriga överträdelser ska för närvarande sanktioneras genom straffrättsliga bestämmelser.

Bakgrunden till utredningens förslag

Följande överträdelser ska enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen bedömas som allvarliga om åtminstone ett av de kriterier som definieras i bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen är uppfyllt:

a) Användning av förfalskade eller ogiltiga dokument, information eller data, skrivna på papper eller lagrade i elektronisk form, som avses i bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

b) Underlåtelse att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera, lagra och rapportera data om fiskeverksamhet, däribland data som ska överföras via kontrollsystem för fartyg samt data rörande förhandsanmälningar, fångstdeklarationer, omlastningsdeklarationer, fiskeloggböcker, landningsdeklarationer, vägningsjournaler, deklarationer om övertagande, transportdokument eller avräkningsnotor enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, förutom skyldigheter som gäller den toleransmarginal som avses i led c.

c) Underlåtelse att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera de uppskattade mängderna inom den tillåtna toleransmarginalen, i enlighet med artiklarna 14.3, 14.4 och 21.3 i denna förordning och artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 (***).

d) Underlåtelse att uppfylla skyldigheter rörande egenskaperna hos eller användningen av fiskeredskap, ljudskrämmare, selektivitetsanordningar eller anordningar som samlar fisk, särskilt vad gäller märkning och identifiering, områden, djup, perioder, antal redskap och maskstorlekar, eller av utrustningen för sortering, vattenavskiljning eller bearbetning eller underlåtelse att iaktta åtgärder för att minska oavsiktliga fångster av känsliga arter såsom krävs enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt punkt 2.

e) Underlåtelse att på fiskefartyget ta ombord och behålla, inbegripet genom slipping, eller underlåtelse att landa, eller i tillämpliga fall, omlasta eller överföra arter som omfattas av landningsskyldigheten, inbegripet fångster som är mindre än den tillämpliga minsta referensstorleken för bevarande, i strid med de bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken som är tillämpliga på fisket eller fiskezonerna.

f) Bedrivande av fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en regional fiskeriorganisation på ett sätt som är oförenligt med, eller står i strid med, den organisationens tillämpliga bevarande- och förvaltningsåtgärder, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt punkt 2 eller enligt andra led i den här punkten.

g) Tillhandahållande på marknaden av fiskeri- eller vattenbruksprodukter i strid med bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt punkt 2 eller enligt andra led i den här punkten.

h) Bedrivande av fritidsfiske i strid med bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken eller försäljning av fiskeriprodukter från fritidsfiske.

i) Flera överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

j) Bedrivande av någon av de verksamheter som avses i punkt 2 g med avseende på ett fartyg som deltar i IUU-fiske enligt definitionen i förordning (EG) nr 1005/2008 och som inte är upptaget i unionens förteckning

över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg.

k) Användning av en motorstyrka som överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrka som certifierats och registrerats i registret över medlemsstatens fiskeflotta.

l) Landning i hamnar i tredjeländer utan förhandsanmälan enligt artikel 19a.

m) Bedrivande av affärsverksamhet som har direkt samband med IUU-fiske, inbegripet handel med och import, export, beredning och saluföring av fiskeriprodukter som härrör från IUU-fiske.

n) Olagligt bortskaffande av fiskeredskap eller andra redskap till havs från ett fiskefartyg.

Skälen till utredningens bedömning

De överträdelser som räknas upp i artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen är av olika karaktär. Vissa av de uppräknade överträdelserna omfattas av sanktionsavgiftsbestämmelser, medan andra överträdelser omfattas av straffbestämmelser i den nuvarande lagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning bör de överträdelser som avser skyldigheter att registrera, lagra och rapportera uppgifter inbegripet skyldigheter att göra anmälningar kunna sanktioneras genom sanktionsavgifter. Vi kommer att gå in närmare på utformningen av sanktionsavgifterna i avsnitt 17.10 nedan.

Övriga överträdelser ska enligt utredningens uppfattning för närvarande sanktioneras genom straffrättsliga bestämmelser. Utredningen vill i sammanhanget framhålla att den i avsnitt 17.10.11 föreslår att Havs- och vattenmyndigheten, som har närmare kännedom om den praktiska hanteringen vid överträdelser, ska ges i uppdrag att se över om ytterligare överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet i enlighet med de utgångspunkter för val av sanktion som utredningen har redogjort för i avsnitt 17.9.2–17.9.4.

Vi kommer att i avsnitt 17.13 gå in på utredningens förslag till utformning av straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen.

Överträdelser av bestämmelserna om registrering av fiske utan fartyg bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet

Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna i den modernise-

rade fiskelagen om registrering av fiske utan fartyg ska sanktioneras genom sanktionsavgifter.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Utredningen har i avsnitt 11.8 föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet, i enlighet med definitionen i artikel 4.38 i den ändrade kontrollförordningen, ska registrera sig.

Skälen till utredningens bedömning

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 11.8 är kravet som införs i den moderniserade fiskelagen till följd av EU:s ändrade kontrollbestämmelserna nytt. Enligt utredningens uppfattning kan kravet på registrering av fiske utan fartyg jämföras med rapporteringskrav för det övriga yrkesmässiga fisket. Överträdelser av kravet på att den som fiskar utan fartyg ska registrera sig bör därför enligt utredningens uppfattning omfattas av sanktionsavgiftssystemet.

Överträdelser av bestämmelserna om att registrera och rapportera fritidsfiske bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet

Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna om registrering

och rapportering av fritidsfiske ska sanktioneras genom sanktionsavgifter.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Utredningen har i avsnitt 12.4.1 föreslagit att det ska införas bestämmelser om krav på registrering av den som fritidsfiskar och har fyllt 18 år i vissa fall. Krav på registrering ska enligt utredningens förslag gälla

1. vid fritidsfiske i havet efter sådana arter, bestånd eller grupper av

bestånd som avses i artikel 55.3 a) och b) i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och,

2. i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade söt-

vattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs

a) till följd av krav på insamling av data om fångster enligt artikel

55.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 eller

b) till följd av krav på insamling av data i enlighet med Europa-

parlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008,

3. för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller

a) för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på

lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med den moderniserade fiskelagen.

Utredningen har vidare i avsnitt 12.4.2–12.4.4 föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om rapportering av fångster från fritidsfiske och att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela föreskrifter om i vilka fall den som fritidsfiskar i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden ska registrera sig och rapportera uppgifter om fångster från fritidsfisket. Utredningen har därutöver föreslagit att Havs- och vattenmyndigheten ska föra registret och att myndigheten ska vara den som tar emot fångstrapporteringen.

Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att överträdelser av bestämmelserna om rapportering och registrering för fritidsfiske ska sanktioneras genom sanktionsavgifter, se avsnitt 12.1.

Skälen till utredningens bedömning

Överträdelser av bestämmelserna om registrering och rapportering av fritidsfiskare bör enligt utredningens uppfattning kunna jämställas

med överträdelser som rör brister i fråga om anmälningar och rapporteringsskyldighet inom det yrkesmässiga fisket. Dessa överträdelser bör enligt utredningens uppfattning ses som mindre allvarliga överträdelser som lämpar sig väl för sanktionsavgifter.

Överträdelser av krav på att vägningsaktörer ska ha tillstånd bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet

Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna om krav på väg-

ningsaktörer att ha tillstånd bör sanktioneras genom sanktionsavgifter.

Bakgrunden till utredningens bedömning

De ändrade kontrollbestämmelserna innehåller nya krav kopplat till vägning. Av bestämmelserna framgår bl.a. att den som utför vägning ska vara en aktör som är en registrerad köpare, en registrerad auktionsinrättning, en producentorganisation eller någon annan fysisk eller juridisk person, inbegripet befälhavaren. Av artikel 60 i den ändrade kontrollförordningen framgår att varje vägningsaktör ska ha tillstånd av den behöriga myndigheten att utföra vägning.

Skälen till utredningens bedömning

Kravet att vägningsaktörer ska ha tillstånd för sin verksamhet är nytt. Såsom utredningen har redogjort för ovan har utredningen föreslagit att överträdelser av bestämmelser om vägning för närvarande bör omfattas av straffbestämmelser. Enligt utredningens uppfattning bör överträdelser av kravet på att en vägningsaktör ska ha tillstånd för sin verksamhet inte ha sådant samband med lagstiftningens primära skyddsintressen att det är motiverat att överträdelser av bestämmelsen straffsanktioneras. Överträdelsen att inte inneha tillstånd borde enligt utredningens uppfattning omfattas av sanktionsavgiftssystemet.

Överträdelser av bestämmelser om hur fiskefartyg får röra sig i fiskebegränsade områden, så kallad transitering, bör omfattas av det straffrättsliga systemet

Bedömning: Överträdelser av bestämmelserna om transitering

bör sanktioneras genom straffbestämmelser.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Bestämmelserna om hur fiskefartyg får röra sig i fiskebegränsade områden har ändrats genom den ändrade kontrollförordningen. Genom bestämmelserna tydliggörs hur begreppet ”fiskebegränsade områden” ska tolkas. Med begreppet avses enligt artikel 4.14 i den ändrade kontrollförordningen ”en specifik, geografiskt definierad yta inom ett eller flera havsområden där all eller viss fiskeverksamhet är tillfälligt eller permanent begränsad eller förbjuden i syfte att förbättra bevarandet av marina biologiska resurser eller skyddet av marina ekosystem enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken”. I punkten 49 i ingressen till den ändrade kontrollförordningen ges exempel på vilka områden som bör anses utgöra områden med fiskebegränsning. Av punkten framgår att det är områden såsom de som avses i artiklarna 12, 17 och 21 i och bilaga II, del C i bilagorna V–VIII, del B i bilaga XI och delarna C och D i bilaga XII till den tekniska förordningen, i förordning (EU) 2023/212 4268och liknande områden som fastställs i andra bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken. Av artikel 50 i den ändrade kontrollförordningen, som rör kontroll av områden med fiskebegränsning, framgår bl.a. att unionsfångsfartyg och tredjeländers fångstfartyg som inte har tillstånd att bedriva fiskeverksamhet i områden med fångstbegränsning endast får transitera området under vissa villkor, bl.a. ska alla fiskeredskap som medförs ombord vara surrade och stuvade under transitering, vidare ska transiteringen vara kontinuerlig och snabb och hastigheten ska inte understiga sex knop förutom vid force majeure.

268 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2124 av den 4 oktober 2023 om vissa bestämmelser om fiske i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavets (AKFM) avtalsområde.

Skälen till utredningens bedömning

Enligt utredningens uppfattning bör överträdelser av bestämmelserna om transitering ofta upptäckas vid fysisk kontroll. Utredningen uppfattar att det vid sådana överträdelser kan behöva föras bevisning om överträdelsen, varför utredningen för närvarande gör bedömningen att sådana överträdelser bör omfattas av straffrättsliga bestämmelser. Utredningen vill även i detta sammanhang framhålla att den i avsnitt 17.10.11 föreslår att Havs- och vattenmyndigheten, som har närmare kännedom om den praktiska hanteringen vid överträdelser, ska ges i uppdrag att se över om ytterligare överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet i enlighet med de utgångspunkter för val av sanktion som utredningen har redogjort för i avsnitt 17.9.2-17.9.4.

17.10. Utredningens bedömningar och förslag om den moderniserade fiskelagstiftningens sanktionsavgiftssystem

Såsom framgår av avsnitt 17.9.5 och 17.9.6 ovan bedömer utredningen att det, för de överträdelser som även i fortsättningen bör sanktioneras inom fiskelagstiftningen, för närvarande inte bör göras några ändringar avseende vilka överträdelser som ska omfattas av det straffrättsliga systemet respektive sanktionsavgiftssystemet. Utredningen är dock av uppfattningen att den frågan behöver utredas närmare, och att det bör göras av myndigheter som ansvarar för kontroll och som har närmare kännedom om den praktiska hanteringen vid överträdelser, vilket vi kommer att återkomma till i avsnitt 17.10.11 nedan. Utredningen har i avsnitt 17.9.7 ovan bedömt att överträdelser av vissa bestämmelser i den ändrade kontrollförordningen, och de nationella kraven på registrering och rapportering av fritidsfiske, ska omfattas av sanktionsavgiftssystemet. Utredningens förslag innebär att bestämmelser om sanktionsavgifter i vissa fall kommer att omfatta mindre allvarliga överträdelser, samtidigt som mer allvarliga överträdelser leder till straff. Genom en sådan reglering bör straff och sanktionsavgifter tillsammans kunna utgöra ett effektivt, avskräckande och proportionerligt sanktionssystem enligt utredningens uppfattning. Med det avses ett sanktionssystem i vilket såväl brott

som överträdelser av förvaltningsrättsliga krav (som inte ingår som ett led i ett brott) upptäcks och leder till en sanktion (straff eller sanktionsavgift) som står i proportion till brottets eller överträdelsens allvar. Det har betydelse för bedömningen av om Sverige uppfyller krav i EU-rätten på sanktioner som är effektiva, avskräckande och proportionerliga.

Nedan följer utredningens överväganden om utformning och eventuella behov av ändringar i sanktionsavgiftssystemet.

17.10.1. Regeringen bör även fortsättningsvis kunna meddela föreskrifter om sanktionsavgifter och de överträdelser för vilka sanktionsavgift kan utgå bör framgå av den moderniserade fiskeförordningen

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bemyndi-

gande för regeringen att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som

1. vidtar en åtgärd som är anmälningspliktig eller tillståndspliktig

utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har sökts,

2. överträder bestämmelser om

a) sammansättning av partier av fiskeri- eller

vattenbruksprodukter,

b) märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

c) information som ska följa med fiskeri- eller

vattenbruksprodukter,

d) information och dokumentation i syfte att säkerställa

spårbarhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. överträder andra bestämmelser om uppgifter som ska lämnas

till myndigheter, och

4. överträder andra bestämmelser i EU:s förordningar om den

gemensamma fiskeripolitiken som lagen kompletterar, eller andra bestämmelser i lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Avgiftens storlek ska framgå av föreskrifterna och ska uppgå till lägst 1 000 kronor och högst 1 miljon kronor. Avgiften får dock överstiga 1 000 000 kronor om det annars skulle vara oförenligt med vad som anges i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen. När avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till om överträdelsen är eller kan vara en allvarlig överträdelse enligt bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, överträdelsens allvar i övrigt och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Genom utredningens förslag tydliggörs vilka gärningar som omfattas av regeringens bemyndigande i fråga om sanktionsavgifter. Till skillnad från den nuvarande regleringen kommer även personer som inte bedriver näringsverksamhet kunna påföras sanktionsavgift. Regleringen öppnar även upp för att fler överträdelser än i dag ska kunna omfattas av sanktionsavgiftssystemet.

Bedömning: Taknivån för sanktionsavgifterna bör utvärderas

efter att lagstiftningen har varit i kraft under fem år.

Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt nuvarande lagstiftning får regeringen för vissa överträdelser av bestämmelser i den nationella lagstiftningen och bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, meddela föreskrifter om att den som gör sig skyldig till överträdelserna ska betala en sanktionsavgift. Av 50 a § fiskelagen framgår att regeringen får meddela föreskrifter om att befälhavaren på ett fiskefartyg, den som bedriver fiske med stöd av fiskelicens eller personlig fiskelicens eller den som annars bedriver fiske i näringsverksamhet ska betala en sanktionsavgift om han eller hon bryter mot någon av de föreskrifter eller EU-förordningar som avses i 40 § första och andra styckena, eller bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 23 a § 2–4 fiskelagen. Av 10 a § GFP-lagen framgår att regeringen får meddela föreskrifter om att den som överträtt bestämmelser om uppgiftsskyldighet eller märkningskrav i EU:s förordningar om

den gemensamma fiskeripolitike n269eller föreskrifter meddelade med stöd av 2 och 3 §§ ska betala en sanktionsavgift.

Av den nuvarande regleringen framgår vidare att sanktionsavgiftens storlek ska framgå av regeringens föreskrifter. För överträdelser av bestämmelser i fiskelagen ska avgiften enligt nuvarande lagstiftning uppgå till minst 1 000 kronor och högst 500 000 kronor. När regeringen meddelar föreskrifter om avgifternas storlek ska hänsyn tas till överädelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser .270Såsom nämnts tidigare höjdes maxbeloppet från 30 000 kronor till 500 000 kronor år 2014 för att kunna uppfylla EU-rättens krav på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för allvarliga överträdelse r.271För överträdelser av bestämmelser i GFP-lagen ska avgiften uppgå till minst 1 000 kronor och högst 50 000 kronor. Även beträffande dessa föreskrifter ska regeringen, när den meddelar föreskrifter, ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser .272

Skälen till utredningens förslag

Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter

Såsom vi har redogjort för ovan är de befintliga bestämmelserna om vilka överträdelser i fiskelagstiftningen som ska leda till sanktionsavgift meddelade av regeringen, med stöd av bemyndiganden i lag. Bestämmelserna återfinns i bilagor till fiskeförordningen. Inom vissa andra rättsområden förekommer det att bestämmelserna om sanktionsavgifter finns på lagnivå. Av Europarådets rekommendation nr R (91) om administrativa sanktionsavgifter, som vi har nämnt i avsnitt 17.8.3 ovan, framgår att såväl sanktionens innehåll som de omständigheter som krävs för att sanktionen ska kunna åläggas någon

269 Av 2 § GFP-lagen framgår att med EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken avses EU:s förordningar om i) åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskresurserna, ii) stöd för åtgärder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken, och iii) marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Lagen ska dock inte tillämpas i fråga om sådana bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som helt faller inom tillämpningsområdet för livsmedelslagen (2006:804). 27050 a § fiskelagen. 271Prop. 2013/14:184 s. 79 ff. 272 10 a § GFP-lagen.

ska framgå av lag. Europarådets rekommendationer är dock inte bindande och utredningen är av uppfattningen att sanktionsavgifterna även fortsättningsvis bör regleras på förordningsnivå, eftersom det möjliggör ökad flexibilitet i lagstiftningen. Detta bedöms särskilt viktigt mot bakgrund av den omfattande EU-reglering som finns inom fiskeområdet .273

Enligt utredningens förslag ska den moderniserade fiskelagen alltså innehålla ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter. När det sedan kommer till utformningen av bemyndigandet kan utredningen konstatera att fiskelagens bemyndigande är väldigt brett, samtidigt som kretsen av personer som kan påföras sanktionsavgift är begränsad. Bemyndigandet i GFP-lagen är mer preciserat. Såsom vi har beskrivit i bl.a. avsnitt 10.4 har antalet bestämmelser i EU-rätten som träffar fritidsfisket ökat i antal de senaste åren, och även om merparten av de allvarliga överträdelserna som nämns i artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen träffar det fiske som bedrivs inom näringsverksamhet, kan även överträdelser som begås av fritidsfiskare ses som allvarliga överträdelser .274Enligt utredningens uppfattning bör sanktionsavgifter kunna meddelas även för privatpersoner som inte bedriver näringsverksamhet. Så är regleringen om sanktionsavgifter bl.a. utformad i miljölagstiftningen .275

Enligt utredningens uppfattning talar förutsebarhetsskäl för att bemyndigandet i den moderniserade fiskelagen ska vara så preciserat som möjligt. Preciserade bemyndiganden i fråga om sanktionsavgifter förekommer i annan lagstiftning, t.ex. i livsmedelslagen (2006:804). Mot bakgrund av att sanktionsavgifter bedöms vara effektiva och lämpa sig särskilt väl för överträdelser av förvaltningsrättsliga bestämmelser, vilka är vanligt förekommande inom fiskelagstiftningen, är utredningen dock av uppfattningen att bemyndigandet bör vara flexibelt så att regeringen ska kunna meddela bestämmelser om sanktionsavgifter när det bedöms lämpligt. Så är bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter utformat på miljöområdet, som innehåller liknande reglering som den på fiskeområdet. Enligt utredningens uppfattning ska bemyndigandet utformas på så sätt att regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som

273 Jfr SOU 2007:20, s. 133 ff. 274 Se artikel 90.3 h). 275 Ändringarna i miljöbalken som gjordes för att utöka personkretsen till att omfatta även personer som inte bedriver näringsverksamhet behandlas i prop. 2005/06:182.

1. vidtar en åtgärd som är anmälningspliktig eller tillståndspliktig

utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har sökts,

2. överträder bestämmelser om

– sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruks-

produkter, – märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, – information som ska följa med fiskeri- eller vattenbruks-

produkter, – information och dokumentation i syfte att säkerställa

spårbarhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. överträder andra bestämmelser om uppgifter som ska lämnas till

myndigheter, och

4. överträder andra bestämmelser i EU:s förordningar om den

gemensamma fiskeripolitiken som lagen kompletterar, eller andra bestämmelser i lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Regeringen får vid utfärdande med stöd av det breda bemyndigandet i den fjärde punkten sägas ha ett särskilt ansvar att bedöma sanktionsavgifternas lämplighet.

Särskilt om sanktionsavgifter för allvarliga överträdelser och avgifternas storlek

Vid sanktionsbeläggande av överträdelser som omfattas av bestämmelserna om allvarliga överträdelser i artikel 90.2 eller 90.3 i den ändrade kontrollförordningen behöver regleringen i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen beaktas. Denna artikel innehåller följande bestämmelser om sanktioner vid allvarliga överträdelser:

1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra sanktioner som tillämpas i enlighet med denna förordning och nationell rätt, ska medlemsstaterna säkerställa att en allvarlig överträdelse som har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter erhållits ska bli föremål för administrativa sanktionsavgifter vilkas miniminivå ska vara minst värdet på de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen, och vilkas maximinivå ska vara minst fem gånger värdet på de fiskeri-

eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen.

2. Vid en upprepad allvarlig överträdelse under en treårsperiod som har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter erhållits, ska medlemsstaterna säkerställa att den allvarliga överträdelsen blir föremål för administrativa sanktionsavgifter vilkas miniminivå ska vara minst två gånger värdet på de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen, och vilkas maximinivå ska vara minst åtta gånger värdet på de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom den allvarliga överträdelsen.

3. Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 får medlemsstaterna i sina nationella rättssystem fastställa standardsatser för administrativa sanktionsavgifter i stället för lägsta administrativa sanktioner. De lägsta standardsatserna får inte vara lägre än genomsnittsvärdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits till följd av en allvarlig överträdelse. Vid en upprepad allvarlig överträdelse enligt punkt 2 får de lägsta standardsatserna inte vara lägre än två gånger det genomsnittliga värdet. Medlemsstater som fastställer sådana standardsatser får tillåta domstolar eller behöriga myndigheter att avvika från dessa standardsatser när så krävs för att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande, och att ålägga administrativa sanktionsavgifter på upp till minst fem gånger värdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits till följd av den allvarliga överträdelsen eller, vid upprepade allvarliga överträdelser enligt punkt 2, minst åtta gånger det värdet.

4. Den miniminivå eller standardsats för administrativa sanktionsavgifter som fastställs i punkterna 1, 2 och 3 ska inte påverka tillämpningen av eventuella regler om förmildrande omständigheter och andra faktorer som föreskrivs i nationell rätt när beslut fattas om vilka sanktioner som ska tillämpas i varje enskilt fall.

5. Vid beräkningen av värdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom att den allvarliga överträdelsen begåtts ska medlemsstaterna beakta nationella priser vid första försäljningen, priser som fastställts på de viktigaste internationella marknader som är relevanta för arten och området i fråga eller priserna på Eumofas (EU-organet för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter) plattform vid den tidpunkt då överträdelsen begicks.

6. När en allvarlig överträdelse inte lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter erhållits, ska de administrativa sanktionsavgifterna fastställas av medlemsstaterna i enlighet med artikel 89a, på en nivå som säkerställer att dessa är effektiva, proportionella och avskräckande.

[…]

Enligt utredningens uppfattning är det viktigt att sanktionsavgiftssystemet är förutsebart på så sätt att den som begår en överträdelse ska kunna avgöra vilket belopp som kan bli aktuellt. Samtidigt bör

systemet vara flexibelt så att avgiften speglar den skada eller risk för skada som överträdelsen kan medföra på lagstiftningens primära skyddsintressen. Avgifter bör därför även fortsättningsvis bestämmas till vissa schablonbelopp eller beräknas på särskilt sätt i enlighet med de ramar som ställs upp i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen. Eftersom sanktionsavgifterna enligt regleringen i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen som utgångspunkt ska spegla värdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom att den allvarliga överträdelsen begåtts, eller annars utgå från vissa standardsatser, har utredningen övervägt om någon beloppsbegränsning överhuvudtaget bör anges i bemyndigandet till regeringen. Utredningen har dock noterat att Lagrådet tidigare har haft synpunkter på ett författningsförslag som innehöll ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter utan någon beloppsbegränsning. Lagrådet uttalade i det fallet att det i lagen både bör anges inom vilka gränser som sanktionsavgiften ska bestämmas och vad som ska påverka avgiftens storlek .276Mot bakgrund av dessa uttalanden är utredningen av uppfattningen att ett högsta sanktionsbelopp bör anges i bemyndigandet till regeringen.

När det gäller beloppets storlek kan utredningen notera att det av förarbetena till fiskelagen anges att beräkning av avgifter på grundval av fångstens värde kan uppgå till höga belopp. Utifrån domen i det så kallade Blekamål et277skulle ett sanktionsbelopp grundat på två gånger fångstvärdet kunna uppgå till cirka 400 000 kronor enligt förarbetena. Det uttalades vidare att det kunde förutsättas att vissa befälhavare hamnar under och vissa över den gränsen. När bestämmelserna ändrades år 2014 bedömde regeringen att det inte var möjligt att fastställa något exakt högsta belopp för en överträdelse. Enligt regeringen borde taket i stället fastställas till en lämplig nivå. Enligt regeringen uppgick den nivån år 2014 till 500 000 kronor .278Även utredningen är av uppfattningen att taket borde fastställas till en lämplig nivå. Enligt utredningens uppfattning bör taknivå höjas till 1 miljon kronor, vilket även är taket i miljölagstiftninge n.279Vissa av sanktionsbeloppen ska enligt utredningens uppfattning fastställas mot bakgrund av fångstens värde, se vidare i avsnitt 17.10.10 nedan.

276 Lagrådets protokoll den 26 januari 2023 över ”Mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg”. 277 Varbergs tingsrätts dom den 5 november 2008 i mål B2240/06. 278Prop. 2013/14:184 s. 79 ff. 279 Jfr 30 kap. 1 § miljöbalken.

Utredningen noterar i denna del att sanktionsavgiftsbeloppet även enligt dagens lagstiftning i vissa fall ska fastställas mot bakgrund av fångstens värde. I denna del kan utredningen notera att det, av de uppgifter som utredningen har tagit del av rörande påförande av sanktionsavgifter, framgår att det högsta sanktionsavgiftsbeloppet som har tagits ut de senaste fem åren har varit 36 000 kronor, se avsnitt 17.5.10 ovan.

Enligt utredningens uppfattning bör det göras en utvärdering av taknivån fem år efter det att lagstiftningen har börjat tillämpas, för att se över om taket för sanktionsavgifterna bör höjas ytterligare. I syfte att den nationella lagstiftningen inte ska stå i strid med regleringen i artikel 91 a i den ändrade kontrollförordningen är utredningen dock av uppfattningen att det ska införas en ventil kopplat till beloppets storlek. Utredningen föreslår att det i paragrafen med bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter ska tas in en skrivning om att avgiftens storlek ska framgå av föreskrifterna och ska beloppet ska uppgå till lägst 1 000 kronor och högst 1 miljon kronor. Avgiften får dock överstiga 1 miljon kronor om det annars skulle vara oförenligt med vad som anges i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen.

När det sedan kommer till vad som ska beaktas när regeringen meddelar föreskrifter om beloppens storlek, så framgår det av den nuvarande lagstiftningen, vilket vi redogjort för ovan, att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är och till betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. Denna skrivning, som är allmänt hållen, förekommer även i annan lagstiftning. Utredningen är av uppfattningen att skrivningen i den moderniserade fiskelagen bör utformas med beaktande av EU:s bestämmelser om allvarliga överträdelser och artikel 89.3 i den ändrade kontrollförordningen. Av den sistnämnda artikeln framgår att medlemsstaterna vid fastställande av sanktionerna särskilt ska ta hänsyn till överträdelsens allvar, art och omfattning, inbegripet skadan eller nivån på skada på fiskeresurserna och den berörda marina miljön, dess varaktighet eller upprepning och ackumulering av samtidiga överträdelser.

Enligt utredningens uppfattning bör den skrivning som tas in i den moderniserade fiskelagen vara ”När avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till om överträdelsen är eller kan vara en allvarlig överträdelse enligt bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, överträdelsens allvar i övrigt och betydelsen

av den bestämmelse som överträdelsen avser.” Utredningen bedömer att detta fångar in de väsentliga delarna av artikel 89.3 mot bakgrund av de överträdelser som föreslås ingå i sanktionsavgiftssystemet.

Vi kommer i avsnitt 17.10.10 nedan att gå in närmare på utredningens bedömningar och förslag som kopplar till utformningen av bestämmelserna om sanktionsavgifter i fiskeförordningen.

17.10.2. Sanktionsavgiftssystemet ska även fortsättningsvis bygga på strikt ansvar

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser

om att sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Skälen för utredningens förslag

Sanktionsavgift ska enligt nuvarande reglering tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet .280Den omständigheten att ansvaret är strikt begränsar utrymmet för skönsmässiga bedömningar och bidrar därmed till likabehandling, objektivitet och proportionalitet. Genom ett strikt ansvar kan man undvika bevissvårigheter och det kan också bidra till att öka den allmänna noggrannheten .281

I de flesta sanktionsavgiftssystemen i svensk rätt är ansvaret strikt. Det finns dock inget hinder mot att avgiftsskyldighet förutsätter att uppsåt eller oaktsamhet konstateras. Som exempel kan nämnas regleringen i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. I de fall subjektiva rekvisit ska beaktas vid prövning av om sanktionsavgift ska tas ut, motiveras det ofta i förarbetena med att överträdelserna rör särskilt allvarliga fall .282Den moderniserade fiskelagens sanktionsavgiftssystem kommer att innehålla överträdelser som enligt EU klassificeras som så kallade allvarliga överträdelser. Utredningen är dock av uppfattningen att allvarlighetsgraden inte sådan att det finns skäl att frångå den nuvarande ordningen med strikt ansvar inom sanktionsavgiftssystemet.

28050 b § fiskelagen och 10 b § GFP-lagen. 281 Se prop. 1997/98:45, del 1 s. 536. 282Prop. 2016/17:173 s. 368 f.

Utredningen noterar vidare att de överträdelser som föreslås omfattas av sanktionsavgiftssystemet, i huvudsak tar sikte på näringsidkare och andra som bör kunna förutsättas ha kunskap om vilka regler som gäller för deras respektive verksamhet. Det innebär att en överträdelse sällan bör kunna ske utan uppsåt eller oaktsamhet. Det kan dock uppstå situationer där t.ex. en befälhavare överträder en bestämmelse utan att i egentlig mening ha varit oaktsam. Dessa fall bedöms kunna hanteras vid den skälighetsbedömning som ska göras vid uttag av sanktionsavgift, som vi kommer att gå in närmare på i avsnitt 17.10.3 nedan.

Utredningens bedömning är sammanfattningsvis att det inte finns skäl att ändra i regleringen om att sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

17.10.3. Det ska vara möjligt att besluta om hel eller delvis befrielse från sanktionsavgift

Förslag: Hel eller delvis befrielse från sanktionsavgift ska beslutas

om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den

avgiftsskyldige inte kunnat göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller kunnat uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den

avgiftsskyldige varken förutsåg eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka,

3. vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika överträdelsen,

eller

4. om avgiften i övrigt inte står i rimlig proportion till överträ-

delsen.

Språket har uppdaterats jämfört med den nuvarande regleringen, vidare har den fjärde punkten i befrielsegrunderna gjorts mer flexibel. Regleringen innebär vidare att det införs en möjlighet till delvis befrielse från sanktionsavgiftsbelopp.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 50 b § fiskelagen och 10 b § GFP-lagen framgår i vilka fall sanktionsavgift inte ska tas ut om det vore oskäligt och att myndigheten vid prövning av denna fråga särskilt ska beakta

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den

avgiftsskyldige inte förmått att på egen hand göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller förmått att uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den

avgiftsskyldige varken kunnat förutse eller borde ha förutsett och inte heller kunnat påverka,

3. vad den avgiftsskyldige gjort för att undvika att en överträdelse

skulle inträffa, eller

4. om det är fråga om en enstaka överträdelse som saknar betydelse i

kontrollhänseende eller är obetydlig med hänsyn till syftet med den bestämmelse som har överträtts.

Utredningen noterar vidare att det av artikel 91a.4 i den ändrade kontrollförordningen, som rör sanktioner vid allvarliga överträdelser, framgår att den miniminivå eller standardsats som fastställs i p. 1–3 i artikel n283inte ska påverka tillämpningen av eventuella regler om förmildrande omständigheter och andra faktorer som föreskrivs i nationell rätt när beslut fattas om vilka sanktioner som ska tillämpas i varje enskilt fall.

Skälen för utredningens förslag

Påförande av sanktionsavgift anses vara en anklagelse för brott i Europakonventionens mening. Regleringen behöver därför vara utformad på ett sådant sätt att de rättighetsgarantier som följer av artikel 6 i Europakonventionen är uppfyllda.

Sanktionsavgifterna i fiskelagstiftningen bygger på strikt ansvar. Europadomstolen har uttalat att sådana straffrättsliga presumtioner inte är förbjudna enligt Europakonventionen men att de måste hållas inom rimliga gränser med hänsyn till vad som står på spel och med

283 Den aktuella artikeln återges under avsnitt 17.10.1.

beaktande av den tilltalades rätt att försvara sig. Detta innebär att en sanktionsavgift inte kan utkrävas automatiskt när de objektiva rekvisiten är uppfyllda. Den enskilde måste ha en möjlighet till någon form av försvar som grundar sig på subjektiva förhållanden, såsom befrielsegrunder. Detta för att presumtionen ska anses leva upp till det krav på rättssäkerhet som den s.k. oskuldspresumtionen i Europakonventionen ger uttryck för. Vidare ska det göras en nyanserad och inte alltför restriktiv prövning av befrielsegrunderna i varje enskilt fall .284

I anslutning till Europadomstolens praxis om straffrättsliga presumtioner har frågan ställts om åläggande av skattetillägg enligt svensk rätt kunde anses strida mot artikel 6.2, eftersom ansvaret för skattetillägg är strikt. Högsta förvaltningsdomstolen tog ställning till denna fråga i RÅ 2000 ref. 66 I och ansåg i det målet att möjligheterna till eftergift av skattetillägg var tillräckliga för att någon konflikt inte skulle uppkomma med artikel 6.2. Som en allmän förutsättning borde dock enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening gälla att domstolarna i varje enskilt fall gör en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning av om skattetillägget bör undanröjas eller efterges. I Janosevic och Västberga Taxi Aktiebolag och Vulic, båda mot Sverige, intog Europadomstolen i huvudsak samma hållning som Högsta förvaltningsdomstolen och uttalade att det är angeläget att en avgift kan sättas ned när det finns omständigheter som på ett eller annat sätt innebär att det framstår som oskäligt att ta ut en avgift. Högsta förvaltningsdomstolen har senare i RÅ 2007 ref. 65 bedömt det oproportionerligt att ta ut ett skattetillägg om drygt 70 miljoner kronor för ett oavsiktligt förbiseende. De principer som gäller för skattetillägg bör tillämpas även på andra administrativa avgifter av bestraffningskaraktär .285

Skattetilläggssystemet innehåller sedan år 2003 en möjlighet att besluta om hel eller delvis befrielse från avgift. Ändringen har skett för att reglerna för när befrielse ska kunna ges ska bli tydligare och för att åstadkomma en mer rättvis och generös tillämpning med ökad förutsebarhet .286

En sanktionsavgift ska inte tas ut om det är oskäligt enligt den nuvarande regleringen i fiskelagstiftningen som vi har redogjort för

284 Se Europadomstolens dom den 7 oktober 1988 i mål 10519/83, Salabiaku mot Frankrike. 285 Jfr RÅ 2004 ref. 17, RÅ 2006 ref. 43, RÅ 2006 ref. 89, Högsta förvaltningsdomstolen 2019 ref. 72 och Högsta förvaltningsdomstolen 2022 ref. 23a. 286Prop. 2002/03:106 s. 142.

ovan. Någon möjlighet till delvis befrielse av beloppet uppfattas dock inte finnas.

Utredningen är av uppfattningen att det finns skäl att se över regleringen gällande befrielse från sanktionsavgift för att säkerställa att Europakonventionens krav uppfylls. Enligt utredningens bedömning bör detta ske med beaktande av den utveckling som skett för motsvarande reglering på andra rättsområden.

Möjligheten att helt eller delvis befrias från skattetillägg regleras i dag i skatteförfarandelagen och motsvarar i stort den tidigare regleringen i taxeringslagen. I 51 kap. 1 § skatteförfarandelagen anges olika situationer när befrielse från särskild avgift såsom skattetillägg kan medges helt eller delvis, bland en av dessa punkter nämns att avgiften inte står i rimlig proportion till felaktigheten eller passiviteten. Befrielsegrunderna för skattetillägg skiljer sig från de för sanktionsavgifterna enligt fiskelagstiftningen till innehåll och de omfattar utrymme för att sätta ner avgiften. Tidigare angavs fasta nivåer vid delvis befrielse men de togs bort för att möjliggöra andra mer nyanserade bedömningar för att uppnå ett rimligt resultat. Av förarbetena framgår att en befrielse ned till hälften eller en fjärdedel i de allra flesta fall innebär en rimlig nyansering och om nedsättning till dessa nivåer inte ger ett rimligt resultat ska det vara möjligt att sätta ned skattetillägget på annat sätt .287Regleringen på skatteområdet är således både mer flexibel och generöst utformad, samtidigt som den ger möjlighet till en mer rättvis tillämpning. Bestämmelserna om befrielse från avgift har i fiskelagen och GFP-lagen utformats så att undantagen preciseras. Liknande bestämmelser finns i livsmedelslage n288och djurskyddslage n289. Möjlighet till undantag utöver angivna exempel i lagtexten uppfattas tillämpas restriktivt. Enligt utredningens uppfattning finns det anledning att modernisera språket i punkterna. Utredningen är även av uppfattningen att skrivningen i fjärde punkten om att det är fråga om en enstaka överträdelse som saknar betydelse i kontrollhänseende eller är obetydlig med hänsyn till syftet med den bestämmelse som har överträtts, ska öppnas upp och att den mer allmänt hållna skrivningen ”avgiften i övrigt inte står i rimlig proportion till överträdelsen” ska användas i stället. Den punkten bör enligt utredningens uppfattning tillämpas restriktivt, men bör samtidigt

287Prop. 2010/11:165 s. 477. 28830 b § livsmedelslagen. 28910 kap. 6 c § djurskyddslagen.

ge nödvändig flexibilitet i syfte att uppfylla EU-rättens krav på proportionerliga sanktioner. En sådan skrivning om möjlighet till nedsättning bedöms även vara i överenstämmelse med regleringen i artikel 91a.4 i den ändrade kontrollförordningen. Att en verksamhet är nystartad, dålig ekonomi, tidsbrist, glömska eller dåliga rutiner bör enligt utredningens uppfattning inte medföra befrielse från avgift .290

Enligt utredningens uppfattning bör systemet även omfatta möjlighet att befrias delvis från sanktionsavgiften, vilket är en skillnad från i dag. Detta bedöms också ge ökad flexibilitet och bör enligt utredningens uppfattning öka möjligheterna till proportionerliga sanktioner. Utredningen bedömer att det kan vara en rimlig utgångspunkt att följa samma nivåer som är aktuella vid bedömningar om nedsättning av skattetillägg, dvs. nedsättning till hälften eller en fjärdedel av avgiften, om det inte finns behov av ytterligare nyansering.

17.10.4. Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket bör även fortsättningsvis utreda och besluta om sanktionsavgifter

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska det framgå att beslut

om sanktionsavgift ska fattas av den myndighet som regeringen bestämmer. Av den moderniserade fiskeförordningen ska det framgå att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket beslutar om sanktionsavgifter inom sina respektive ansvarsområden.

Ingen ändring är avsedd i sak.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 50 c § fiskelagen framgår att Havs- och vattenmyndigheten beslutar om sanktionsavgift. Av 10 c § GFP-lagen framgår att den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om sanktionsavgift.

Regleringen i 10 c § GFP-lagen kompletteras av bestämmelser i fiskeförordningen. Av 6 kap. 2 b § fiskeförordningen framgår att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket inom sina respek-

290 Jfr uttalanden i prop. 2012/13:55, s. 86.

tive ansvarsområden beslutar om sanktionsavgifter som avses i GFPlagen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen är av uppfattningen att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket även fortsättningsvis bör besluta om sanktionsavgifter enligt fiskelagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning bör det framgå av den moderniserade fiskelagen att beslut om sanktionsavgift ska fattas av den myndighet som regeringen bestämmer. Av den moderniserade fiskeförordningen bör det framgå att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket beslutar om sanktionsavgift inom sina respektive områden.

17.10.5. Bestämmelserna om handläggning av ärenden om sanktionsavgifter ska i huvudsak föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen

Förslag: Bestämmelserna om handläggning av ärenden om sank-

tionsavgifter ska i huvudsak föras över oförändrade till den moderniserade fiskelagstiftningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Både fiskelagen och GFP-lagen innehåller bestämmelser om handläggning av ärenden om sanktionsavgift. I fiskelagen finns följande bestämmelser om handläggning av sanktionsavgifter:

50 c § Havs- och vattenmyndigheten beslutar om sanktionsavgift.

Innan sanktionsavgift åläggs någon ska han eller hon ges tillfälle att yttra sig.

50 f § En sanktionsavgift får beslutas bara om den som anspråket riktas mot har getts tillfälle att yttra sig inom två år från det att förutsättningarna att besluta om avgift har uppfyllts.

GFP-lagen innehåller i sin tur följande bestämmelser om handläggning av sanktionsavgifter:

10 c § Den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om sanktionsavgift.Innan sanktionsavgift beslutas ska den som anspråket riktas mot ha fått tillfälle att yttra sig. Om denne inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen skedde får någon sanktionsavgift inte beslutas.

Utredningen noterar i sammanhanget att liknande bestämmelser finns i annan lagstiftning men att tiden inom vilken den som anspråket riktar sig mot ska ha yttrat sig skiljer sig åt mellan olika lagstiftningar. Av regleringen i miljölagstiftningen framgår t.ex. att sanktionsavgift inte får beslutas om den som anspråket riktas mot inte inom fem år, från det att förutsättningarna att besluta om avgift har inträffat, har getts tillfälle att yttra si g.291

Skälen till utredningens förslag

Utredningen är av uppfattningen att även den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om handläggningen av sanktionsavgifter. Bestämmelserna i fiskelagen och GFP-lagen innehåller bestämmelser med samma materiella innebörd i denna del. Utredningen har övervägt om tiden inom vilken den som anspråket riktar sig mot ska ha yttrat sig, bör ändras. Enligt utredningens uppfattning finns det vissa skäl som talar för att tiden ska vara längre, bl.a. eftersom det kan ta viss tid innan myndigheterna blir underrättade om att en förundersökning läggs ned och sanktionsavgift kan aktualiseras. Mot bakgrund av utredningens förslag om underrättelseskyldighet i avsnitt 17.11.2 nedan gör dock utredningen bedömningen att skälen i dagsläget inte är så starka att tiden bör ändras .292Bestämmelserna om handläggning, som redogjorts för ovan, bör enligt utredningens uppfattning därför föras över till den moderniserade fiskelagen.

29130 kap. 6 § miljöbalken. 292 Om detta leder till praktiska problem bör myndigheterna kontakta regeringskansliet i frågan.

17.10.6. Den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla bestämmelser om verkställighet kopplat till sanktionsavgifter

Förslag: Bestämmelserna om verkställighet av beslut om sank-

tionsavgifter ska i huvudsak föras över oförändrade till fiskelagen. I fiskelagen ska det vidare tas in en ny paragraf om att sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Av den moderniserade fiskeförordningen ska det vidare framgå att sanktionsavgifter ska betalas till Kammarkollegiet.

Bakgrunden till utredningens förslag

Både fiskelagen och GFP-lagen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om sanktionsavgifter. Av bestämmelserna framgår att när ett beslut om sanktionsavgifter har fått laga kraft får det verkställas enligt utsökningsbalken .293Både fiskelagen och GFPlagen innehåller vidare bestämmelser om att en beslutad sanktionsavgift faller bort om beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fått laga kraft .294

Fiskelagen och GFP-lagen innehåller i dag inga bestämmelser om när sanktionsavgifter ska betalas. I stället framgår det av 6 kap. 2 c § fiskeförordningen att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket inom sina respektive ansvarsområden får meddela närmare föreskrifter om hur sanktionsavgifter ska betalas.

Utredningen noterar att viss annan lagstiftning innehåller bestämmelser om betalning av sanktionsavgifter, bl.a. framgår det av 6 kap. 6 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning att sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. En liknande bestämmelse finns även i miljöbalken.

293 Detta regleras i 50 d § fiskelagen och 10 e § GFP-lagen. 294 Detta regleras i 50 g § fiskelagen och 10 f § GFP-lagen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen är av uppfattningen att även den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om verkställighet av beslut om sanktionsavgifter. Regleringen ska i princip oförändrad föras över till den moderniserade fiskelagen. Utredningen är vidare av uppfattningen att den moderniserade fiskelagen även ska innehålla reglering om att sanktionsavgifter ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Av den moderniserade fiskeförordningen ska det vidare framgå att betalning ska göras till Kammarkollegiet.

Mot bakgrund av den ovan förslagna regleringen saknas det skäl att föra över bestämmelsen i 6 kap. 2 c § fiskeförordningen om att Havs- och vattenmyndigheten respektive Jordbruksverket inom sina respektive ansvarsområden ska få meddela föreskrifter om hur sanktionsavgifter ska betalas.

17.10.7. Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att domstolar ska sända kopior av domar till Kammarkollegiet

Förslag: Regleringen om att domstolar ska sända kopior av domar

som rör sanktionsavgifter till Kammarkollegiet ska föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 6 kap. 2 d § fiskeförordningen framgår att om ett beslut om sanktionsavgift efter överklagande upphävs, ändras eller fastställas genom en dom som har vunnit laga kraft, ska domstolen snarast sända en kopia av domen till Kammarkollegiet och ange vilket datum domen fick laga kraft.

Skälen till utredningens förslag

Regleringen om att domstolar ska sända kopior av domar till Kammarkollegiet bör enligt utredningens uppfattning föras över till den moderniserade fiskeförordningen. Det har inte framgått några skäl för att ändra i regleringen i denna del.

17.10.8. Den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla bestämmelser om skyldighet att anmäla ett ärende som kan leda till en sanktionsavgift

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser

om att den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för en fiskevakt att anmäla ärenden som kan leda till sanktionsavgift enligt fiskelagstiftningen till myndigheten.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla bestämmelser om skyldigheter för en fiskevakt eller en annan myndighet som utövar kontroll att anmäla ärenden som kan leda till sanktionsavgift enligt lagen till Havs- och vattenmyndigheten.

Bakgrunden till utredningens förslag

Genom utredningens förslag kommer sanktionsavgift kunna påföras av Havs- och vattenmyndigheten efter att överträdelser har konstaterats av fiskevakter eller andra myndigheter såsom länsstyrelserna och Kustbevakningen. Det kan enligt utredningens uppfattning framför allt bli aktuellt vid överträdelser av bestämmelserna om registrerings- och/eller rapporteringsskyldighet vid fritidsfisk e.295

Skälen till utredningens förslag

För att Havs- och vattenmyndigheten ska kunna fullgöra sina skyldigheter att påföra sanktionsavgift vid överträdelser behöver det säkerställas att myndigheten får kännedom om de ärenden där

295 Utredningen har bedömt att sådana överträdelser borde omfattas av ett sanktionsavgiftssystem, se avsnitt 17.9.7.

sanktionsavgift kan komma i fråga. De uppgifter som fiskevakter och andra myndigheter kan behöva lämna till Havs- och vattenmyndigheten i dessa delar kommer att innehålla personuppgifter och kan också komma att innehålla uppgifter som omfattas av sekretess. Enligt utredningens uppfattning bör det därför finnas en uppgiftsskyldighet för fiskevakter och andra myndigheter som fullgör kontroll att anmäla ärenden som kan leda till sanktionsavgift till myndigheten. Endast nödvändiga uppgifter bör enligt utredningens uppfattning överlämnas till Havs- och vattenmyndigheten. Enligt utredningens uppfattning bör det framgå av Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter under vilka omständigheter anmälningar ska göras till myndigheten. Föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas i samband med anmälan och hur anmälan ska göras bör enligt utredningens uppfattning kunna meddelas med stöd av det allmänna bemyndigandet om verkställighetsföreskrifter.

17.10.9. Allmänt om utformningen av bestämmelserna i bilagan till fiskeförordningen

Bestämmelserna om vilka överträdelser som sanktionsavgift ska utgå för ska beskrivas med utförliga överträdelsebeskrivningar

Bedömning: Bestämmelserna om vilka överträdelser som sank-

tionsavgift ska utgå för ska beskrivas med utförliga överträdelsebeskrivningar. I bestämmelserna ska det inte längre göras hänvisningar till olika artiklar i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller föreskrifter meddelade av Fiskeriverket eller Havs- och vattenmyndigheten. Detta är en ändring jämfört med hur bestämmelserna är utformade i nuvarande lagstiftning.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Bilagorna till fiskeförordningen innehåller i dag långa bestämmelser som i huvudsak är uppbyggda på så sätt att det inledningsvis räknas upp vilka materiella bestämmelser som är relevanta, t.ex. en viss artikel i en EU-förordning eller bestämmelser i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter i ett visst ämne, vilka överträdelser som avgifter

ska utgå för och vilket sanktionsbeloppet ska vara eller hur beloppet ska räknas ut.

Utredningen har gått igenom de materiella bestämmelserna som det hänvisas till i de nuvarande sanktionsbilagorna till fiskeförordningen, och kan konstatera att ett flertal av bestämmelserna i EU-förordningarna antingen har ändrats, eller avser bestämmelser i genomförandeförordningen som för tillfället revideras mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. I sanktionsbilagorna hänvisas det vidare till Fiskeriverkets eller Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter, bl.a. i de delar som de rör resurstillträde och kontroll på fiskets område. Utredningen kan i denna del konstatera att hänvisningen till bestämmelserna i de nationella föreskrifterna är öppet skriven, men att det finns myndighetsföreskrifter vars namn innehåller ”om resurstillträde och kontroll på fiskets område”. Utredningen kan i denna del konstatera att ett flertal bestämmelser i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets område har upphävts, och att bestämmelser numera finns i andra föreskrifter som Havs- och vattenmyndigheten har meddelat.

Skälen till utredningens bedömning

Mot bakgrund av att utredningen föreslår att regeringen ska tillkännage vilka bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som den moderniserade fiskelagstiftningen kompletterar, gör utredningen bedömningen att det inte längre finns samma behov av att ange relevanta materiella bestämmelser i den bilaga som ska innehålla bestämmelser om vilka överträdelser som kan föranleda sanktionsavgift.

Utredningen har i avsnitt 17.13.1 nedan bedömt att straffbestämmelserna ska utformas med utförliga överträdelsebeskrivningar och att hänvisningar som utgångspunkt inte ska göras till specifika materiella bestämmelser. Utredningen gör bedömningen att även bestämmelserna om sanktionsavgifter bör utformas på samma sätt, dvs. utan att hänvisningar görs till de materiella bestämmelserna.

17.10.10. Överträdelser som ska omfattas

av sanktionsavgiftssystemet och sanktionsbeloppen

Förslag: De överträdelser som enligt nuvarande lagstiftning om-

fattas av sanktionsavgiftssystemet ska i huvudsak föras över till den moderniserade fiskeförordningens första bilaga. Nödvändiga ändringar i bestämmelserna ska göras mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. Om en allvarlig överträdelse har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter har erhållits ska sanktionsavgifterna motsvara värdet på produkterna, eller uppgå till ett visst lägsta belopp. För överträdelser som inte har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter har erhållits ska sanktionsavgiftsbeloppen även fortsättningsvis fastställas till fasta belopp eller beräknas enligt en särskild beräkningsgrund. Sanktionsbeloppen ska dock i vissa fall höjas. Sanktionsavgiftsbelopp baserade på dubbla värdet av erhållna fiskeri- eller vattenbruksprodukter ska vidare utgå vid allvarliga överträdelser enligt artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen som har upprepats.

Vidare ska sanktionsavgifter utgå för överträdelser av bestämmelserna om registrering och rapportering av fritidsfiske med 1 000 kronor, registrering av fiske utan fartyg med 10 000 kronor och krav på vägningsaktörer att inneha tillstånd med 5 000 kronor. Dessa bestämmelser är nya.

Bakgrunden till utredningens förslag

Enligt sanktionsbilagorna till den nuvarande fiskeförordningen ska sanktionsavgift utgå för överträdelser som rör:

1. Att inte upprätta landnings- eller omlastningsdeklarationer, inte i rätt tid registrera uppgifter i en loggbok, journal, rapport eller deklaration, inte i rätt tid överföra sända eller lämna in en sådan loggbok, journal, rapport eller deklaration eller lämna felaktiga eller utelämna uppgifter i en sådan loggbok, journal, rapport eller deklaration.

2. Uteblivna förhandsanmälningar, samt underlåtelser som rör anmälningar om omlastningar, landningar och redskap.

3. Felaktiga uppgifter eller utelämnade uppgifter i förhandsanmälan.

4. Att inte lämna andra rapporter eller göra annan anmälan än förhandsanmälan, eller lämna felaktiga uppgifter i andra rapporter, underrättelser eller anmälningar än förhandsanmälan.

5. Att inte anlöpa utsedd hamn.

6. Att inte ta med fiskelicens, personlig fiskelicens, fiskeloggbok eller handlingar med uppgifter om fartyget.

7. Att inte rapportera position på föreskrivet sätt när det satellitbaserade kontrollsystemet för fartyg är ur funktion.

8. Att inte i rätt tid föra in uppgifter i vägningsjournal eller inbunden journal eller kalibreringsjournal.

9. Att lämna felaktiga eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeriprodukter eller inte lämna uppgifter på det sätt eller i det format som krävs för att uppfylla märknings-, eller spårbarhetskrav för partier med fiskeriprodukter. 10. Att inte ha anmält sig i rätt tid som förstahandsmottagare av fiskeriprodukter. 11. Att inte i rätt tid fylla i uppgifterna i en vägningsjournal eller inbunden journal, lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en vägningsjournal, inbunden journal eller kalibreringsjournal eller inte spara en vägningsjournal under föreskriven tid. 12. Att inte i rätt tid lämna en avräkningsnota, eller en deklaration om övertagande, inte registrera eller överföra uppgifter i föreskrivet format eller i övrigt på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten anvisat eller i övrigt lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande. 13. Att inte i rätt tid lämna transportdokument eller kopia av transportdokument till Havs- och vattenmyndigheten eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i ett transportdokument. 14. Att inte i rätt tid lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg till den behöriga myndigheten, inte i rätt tid lämna skriftliga bevis enligt artikel 14.1.b i IUU-förordningen till den behöriga

myndigheten, inte i rätt tid underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i fångstintyg, förenklat fångstintyg, eller skriftliga bevis enligt artikel 14.1.b i IUU-förordningen.

När det kommer till sanktionsbeloppen som ska utgå vid överträdelser som omfattas av sanktionsavgiftssystemet, kan utredningen konstatera att regleringen i den nuvarande sanktionsbilagan skiljer sig åt beroende på vilken överträdelse som är aktuell. För vissa överträdelser utgår ett fast sanktionsbelopp som gäller för alla, medan beloppet vid andra överträdelser som rör fiske kan vara beroende av fartygets längd. En tredje variant som förekommer i en av sanktionsbilagorna är att beloppet ska fastställas av Havs- och vattenmyndigheten och betalas med två gånger den orapporterade fångstens värde, vilket ska beräknas på det sätt som anges i 6 kap. 2 a § fiskeförordningen, dock med minst 5 000 kronor. Om varken det faktiska försäljningspriset eller marknadspriset kan fastställas ska avgiften motsvara två gånger det senaste kända marknadsvärdet för arten. En fjärde variant är att sanktionsbeloppen ska utgå med vissa belopp beroende av de aktuella produkternas vikt.

År 2014 infördes strängare sanktioner inom ramen för sanktionsavgiftssystemet, där regeringen även gjorde uttalanden om differentiering av avgifterna inom sanktionsavgiftssystemet. Av förarbetena framgår att regeringen var av uppfattningen att det bör finnas en generell möjlighet att differentiera sanktionsavgifterna och att en sanktionsavgift ska kunna utgå antingen med ett fast belopp eller beräknas enligt en särskild beräkningsgrund. Enligt regeringen skulle det leda till ett flexibelt system där de överträdelser som leder till störst skada också kan sanktioneras hårdare än överträdelser som har lindrigare konsekvenser. En särskild beräkningsgrund borde enligt regeringens uppfattning ta hänsyn till överträdelsens allvar. Det kunde t.ex. göras antingen genom att man utgår från fartygens storlek eller motorstyrka eller att man utgår från fångstvärdet. Av förarbetena framgår vidare att regeringen för varje överträdelse bör fastställa med vilket eller vilka belopp som en sanktionsavgift ska utgå eller föreskriva vilken beräkningsgrund som ska tillämpas .296

Såsom redogjorts för i avsnitt 17.10.1 ovan innehåller artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen reglering om nivån på sanktions-

296Prop. 2013/14:184, s. 82.

avgifter vid allvarliga överträdelser. Enligt regleringen i artikel 91a ska sanktionsavgifterna som utgångspunkt spegla värdet av de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits genom att den allvarliga överträdelsen begåtts, eller annars utgå från vissa standardsatser. När en allvarlig överträdelse inte har lett till att fiskeri- eller vattenbruksprodukter har erhållits ska de administrativa sanktionsavgifterna fastställas av medlemsstaterna i enlighet med artikel 89a i den ändrade kontrollförordningen, på en nivå som säkerställer att dessa är effektiva, proportionella och avskräckande.

Skälen till utredningens förslag

Överträdelser som omfattas av nuvarande sanktionsavgiftssystem

De överträdelser som enligt nuvarande lagstiftning omfattas av sanktionsavgiftssystemet ska enligt utredningens uppfattning i huvudsak föras över till den moderniserade fiskeförordningens första bilaga. Nödvändiga ändringar i bestämmelserna om vilka överträdelser som ska omfattas behöver dock göras mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. Såsom vi har redogjort för i avsnitt 17.10.1 ovan är utredningen av uppfattningen att sanktionsavgifterna även fortsättningsvis bör bestämmas till vissa schablonbelopp eller beräknas på särskilt sätt i enlighet med de ramar som ställs upp i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen. Enligt utredningens uppfattning bör det göras en närmare översyn av sanktionsavgiftssystemet i syfte att det ska vara sammanhängande och balanserat. Såsom vi går in närmare på i avsnitt 17.10.11 föreslår utredningen att en sådan översyn ska göras av Havs- och vattenmyndigheten inom ramen för ett regeringsuppdrag. Mot denna bakgrund bedömer utredningen att endast nödvändiga ändringar för närvarande bör göras i sanktionsavgiftssystemet med anledning av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. I den mån det är möjligt bör därför samma systematik behållas inom sanktionsavgiftssystemet. Utredningen är av uppfattningen att sanktionsbeloppen för sådana överträdelser som ska ses som allvarliga överträdelser enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen, ska motsvara värdet på produkterna som har erhållits genom överträdelsen, eller uppgå till ett visst lägsta belopp. Utredningen noterar i denna del att det enligt artikel 91a.3 är tillåtet för medlemsstaterna att i sina natio-

nella rättssystem fastställa standardsatser som ska utgå vid allvarliga överträdelser, i stället för lägsta administrativa sanktioner som regleras i artikelns tidigare punkter. Enligt regleringen i artikel 91a.3 får de lägsta standardsatserna inte vara lägre än genomsnittsvärdet för de fiskeri- eller vattenbruksprodukter som erhållits till följd av en allvarlig överträdelse. Det framgår dock inte hur detta genomsnittsvärde ska beräknas. Mot den bakgrunden är utredningen av uppfattningen att beloppen vid allvarliga överträdelser ska motsvara värdet på produkterna som har erhållits genom överträdelsen, eller uppgå till ett visst lägsta belopp. Utredningen bedömer det samtidigt nödvändigt att höja vissa av beloppen som i dag används i sanktionsbilagorna, i syfte att lagstiftningen ska uppfylla kraven på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner och noterar i sammanhanget att vissa belopp har varit oförändrade sedan lagstiftningen infördes för snart tjugo år sedan.

Utredningen noterar i sammanhanget att det inom ramen för det nuvarande sanktionsavgiftssystemet inte tas hänsyn till om det är fråga om upprepade överträdelser eller inte, samtidigt som det i vissa andra lagstiftningar utgår högre belopp vid upprepade överträdelser. I denna del konstaterar utredningen att det av artikel 91a.3 i den ändrade kontrollförordningen även framgår att vid en upprepad allvarlig överträdelse får de lägsta standardsatserna inte vara lägre än två gånger det genomsnittliga värdet. Enligt utredningens uppfattning saknas det i nuläget skäl för att frångå nuvarande utgångspunkt att högre sanktionsbelopp inte ska utgå vid upprepade överträdelser. Högre belopp bör därför endast utgå vid upprepade allvarliga överträdelser som har lett till att fiskeri- och vattenbruksprodukter har erhållits och bör enligt utredningens uppfattning uppgå till det dubbla värdet som annars skulle ha utgått för överträdelsen i enlighet med de krav som ställs i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen .297Frågan om hur upprepade överträdelser bör hanteras inom ramen för fiskelagstiftningens sanktionsavgiftssystem bör enligt utredningens uppfattning behandlas inom ramen för Havs- och vattenmyndighetens regeringsuppdrag, vilket vi återkommer till i avsnitt 17.10.11.

Utredningen noterar vidare att de ekonomiska förutsättningarna kan skilja sig åt mellan olika fisken. Sådana skillnader i ekonomiska

297 Utredningen kan notera att från om upprepade överträdelser bör föranleda högre belopp bl.a. behandlats i SOU 2007:20, s. 138 f.

förutsättningar kan bl.a. ses mellan pelagiskt respektive demersalt fiske. Detta kan behöva beaktas av Havs- och vattenmyndigheten i arbetet med regeringsuppdraget, i syfte att sanktionsavgifterna ska vara proportionerliga och avskräckande. Myndigheten bör även beakta att olika skatterättsliga effekter kan uppstå beroende på vem som påförs sanktionsavgiften.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan om att endast nödvändiga ändringar ska göras i sanktionsavgiftssystemet med anledning av de ändrade kontrollbestämmelserna, gör utredningen bedömningen att följande överträdelser med följande sanktionsbelopp bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet och att det i bilagan ska finnas med följande allmänna bestämmelser:

Allmänna bestämmelser i sanktionsavgiftsbilagan

Sanktionsavgifter med flera belopp

Sanktionsavgiftsbilagan till den moderniserade fiskeförordningen ska i likhet med nuvarande bilaga 1 till fiskeförordningen innehålla en bestämmelse om att när en avgift anges med flera belopp ska olika avgifter utgå beroende på fartygets längd. Sanktionsbeloppen kommer i många fall att utgå från värdet på fiskeriprodukterna, samtidigt som ett lägsta belopp garanterar att sanktionsavgifterna uppgår till en viss miniminivå. I syfte att åstadkomma en reell variation utifrån värdet, bör de lägsta beloppen enligt utredningens uppfattning för närvarande vara kvar på samma nivå som i dag.

Enligt utredningens bedömning bör följande belopp utgå vid överträdelser där flera olika belopp kan aktualiseras:

1. 5 000 kronor vid fiske med fartyg med en längd understigande

12 meter,

2. 10 000 kronor vid fiske med fartyg med en längd av 12 meter

eller mera men understigande 24 meter, och

3. 25 000 kronor vid fiske med fartyg med en längd av 24 meter

eller mera.

Sanktionsavgifter vid flera samtidiga överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Utredningen är vidare av uppfattningen att det ska tas in en särskild bestämmelse som rör allvarliga överträdelser enligt artikel 90.3.i, enligt vilken flera samtidiga överträdelser ska ses som en allvarlig överträdelse. Utredningen föreslår i denna del en bestämmelse, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Trots vad som sägs i denna bilaga ska följande gälla vid samtidig prövning av flera överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som tillsammans ska anses utgöra en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3.i i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om fiskeri- eller vattenbruksprodukter har erhållits genom den allvarliga överträdelsen. Beloppet ska motsvara produkternas värde och beräknas på det sätt som framgår av arti- kel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till det belopp som sammantaget skulle utgå för överträdelserna enligt andra bestämmelser i denna bilaga. Om fiskeri- eller vattenbruksprodukter inte har erhållits genom överträdelserna ska sanktionsavgiften betalas med det belopp som sammantaget ska utgå för överträdelserna enligt andra bestämmelser i denna bilaga.

Överträdelser som sanktionsavgifter ska utgå för

Överträdelser av bestämmelser som rör landnings- eller omlastningsdeklarationer samt loggbok, journal, rapport eller deklaration (första punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. landnings- och omlastningsdeklarationer, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som vid fiskeverksamhet överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte upprätta landnings- eller omlastningsdeklaration, – inte i rätt tid registrera eller föra in uppgifter i fiskeloggbok, journal, rapport eller deklaration,

– inte i rätt tid överföra, sända eller lämna in sådan loggbok, journal, rapport eller deklaration, eller – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i sådan loggbok, journal, rapport eller deklaration. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen består i att – inte alls föra fiskeloggbok, kustfiskejournal, sötvattensjournal eller fångstrapport för inlandsfiske, – uppgift om art eller fångstmängd helt har utelämnats från rapportering, eller – en art felaktigt redovisats som en annan art i rapporteringen. En sådan sanktionsavgift som avses i föregående stycke ska betalas med två gånger de orapporterade fiskeriprodukternas värde, vilket ska beräknas på det sätt som anges i artikel 91a.5 rådets förordning (EG) nr 1224/2009, dock minst med 10 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med en avgift som motsvarar dubbla värdet av produkterna, dock lägst 10 000 kronor.

Skillnaden gentemot den nuvarande bestämmelsen i bilaga 1 till fiskeförordningen är att vid överträdelser som listas i bestämmelsens första ledet är beloppet beroende av om överträdelsen är att anse som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen eller inte. Vid en allvarlig överträdelse där fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen ska beloppet motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91 a.5 i den ändrade kontrollförordningen, dock ska sanktionsbeloppet lägst vara 5 000 kronor. En annan skillnad är att sanktionsbeloppet i övrigt har höjts från 2 000 till 5 000 kronor.

En ytterligare skillnad är att vid överträdelser i andra ledet ska beloppet som kan påföras uppgå till lägst 10 000 i stället för 5 000 kronor. Detta för att dessa överträdelser, som har bedömts mer allvarliga som utgångspunkt ska föranleda ett högre sanktionsbelopp än överträdelserna i första stycket. Vid en allvarlig överträdelse där fiskeri-

produkter har erhållits genom överträdelsen ska beloppet motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91 a.5 i den ändrade kontrollförordningen.

En annan skillnad är att det införts en bestämmelse om upprepade överträdelser. Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet. Bestämmelsen har införts mot bakgrund av regleringen i artikel 91a.3 i den ändrade kontrollförordningen.

Utredningen kan notera att ett flertal bestämmelser som rör omlastningsdeklarationer och landningsdeklarationer har ändrats och bestämmelserna i dessa delar framgår av artikel 21–24 i den ändrade kontrollförordningen. Bestämmelser om fiskeloggböcker finns vidare i artikel 14–15b i den ändrade kontrollförordningen. Utredningen noterar att kommissionen får anta ytterligare bestämmelser i frågor som rör dessa deklarationer och loggböcker genom genomförandeakter eller delegerade akter. Dessa bör bevakas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Överträdelser av bestämmelser om förhandsanmälan och anmälan om omlastning (andra punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår vidare att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. förhandsanmälan och omlastning, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte göra förhandsanmälan eller anmälan om omlastning, – inte i rätt tid göra förhandsanmälan eller anmälan om omlastning, – utan medgivande anlöpa hamn före den tid som angetts i förhandsanmälan eller anmälan om omlastning, – utan medgivande anlöpa hamn mer än en timme efter den tid som angetts i förhandsanmälan eller anmälan om omlastning, – inte påbörja landning eller omlastning i anslutning till ankomst till hamn eller vid annan anmäld tidpunkt, eller – inte göra anmälan om redskap. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig

överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000, 10 000 eller 25 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000, 10 000 eller 25 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut som motsvarar dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst 10 000, 20 000 eller 50 000 kronor.

Skillnaden gentemot den nuvarande bestämmelsen i bilaga 1 till fiskeförordningen är att vid överträdelser som listas i bestämmelsens är beloppet beroende av om överträdelsen är att anse som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen eller inte. Vid en allvarlig överträdelse där fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen ska beloppet motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91 a.5 i den ändrade kontrollförordningen. En annan skillnad gentemot nuvarande reglering är att sanktionsbeloppen har höjts, vilket vi har redogjort för ovan. En ytterligare skillnad är att det införts en bestämmelse om upprepade överträdelser. Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom en treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet. Bestämmelsen har införts mot bakgrund av regleringen i artikel 91a.3 i den ändrade kontrollförordningen.

Utredningen noterar vidare att bestämmelser om förhandsanmälan och anmälan om omlastning också finns i den ändrade kontrollförordningen.

Överträdelser som avser felaktiga eller utelämnade uppgifter i förhandsanmälningar (tredje punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. felaktiga eller utelämnade uppgifter i förhandsanmälningar, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter, genom att – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i förhandsanmälan. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut som motsvarar dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst med 10 000 kronor.

Skillnaden gentemot den nuvarande bestämmelsen i bilaga 1 till fiskeförordningen är att vid överträdelser som listas i bestämmelsen är beloppet beroende av om överträdelsen är att anse som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen eller inte. Vid en allvarlig överträdelse där fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen ska beloppet motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i den ändrade kontrollförordningen. En annan skillnad gentemot nuvarande reglering är att sanktionsbeloppen har höjts, vilket vi har redogjort för ovan. En ytterligare skillnad är att det införts en bestämmelse om upprepade överträdelser. Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom en treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet. Bestämmelsen har införts mot bakgrund av regleringen i artikel 91a.3 i den ändrade kontrollförordningen.

Överträdelser som avser att inte lämna andra rapporter eller underrättelser eller göra annan anmälan än förhandsanmälan eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i andra rapporter, underrättelser eller anmälningar om fiske än förhandsanmälningar (fjärde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. felaktiga eller utelämnade uppgifter i förhandsanmälningar, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att i fråga om fiskeverksamhet – inte lämna andra rapporter eller underrättelser eller göra annan anmälan än förhandsanmälan, eller – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i andra rapporter, underrättelser eller anmälningar än förhandsanmälan. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut som motsvarar dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst 10 000 kronor.

Skillnaden gentemot den nuvarande bestämmelsen i bilaga 1 till fiskeförordningen är att vid överträdelser som listas i bestämmelsens är beloppet beroende av om överträdelsen är att anse som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i den ändrade kontrollförordningen eller inte. Vid en allvarlig överträdelse där fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen ska beloppet motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av arti- kel 91a.5 i den ändrade kontrollförordningen. En annan skillnad gentemot nuvarande reglering är att sanktionsbeloppen har höjts, vilket vi har redogjort för ovan. Om en sanktionsavgift har beslutats för en överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige där-

efter upprepar en sådan överträdelse inom en treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet. Bestämmelsen har införts mot bakgrund av regleringen i artikel 91a.3 i den ändrade kontrollförordningen.

Överträdelser som består i att inte anlöpa utsedd hamn (femte punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. överträdelser som består i att inte anlöpa utsedd hamn, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter, genom att – inte anlöpa utsedd hamn. Sanktionsavgift ska betalas med 5 000, 10 000 eller 25 000 kronor.

Ingen skillnad har gjorts gentemot nuvarande reglering i fråga om beloppens storlek.

Överträdelser som avser att inte medföra fiskelicens, personlig fiskelicens, fiskeloggbok eller handlingar med uppgifter om fartyget ombord (sjätte punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. överträdelser som består i att inte medföra fiskelicens, personlig fiskelicens, fiskeloggbok eller handlingar med uppgifter om fartyget ombord, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte medföra ombord fiskelicens, personlig fiskelicens, fiskeloggbok eller handlingar med uppgifter om fartyget. Sanktionsavgift ska betalas med 5 000 kronor.

Skillnaden gentemot nuvarande reglering är att sanktionsbeloppet höjts, vilket vi har behandlat ovan.

Överträdelser kopplat till bestämmelser om vägning (åttonde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. överträdelser kopplat till vägning, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte i rätt tid fylla i uppgifterna i en vägningsjournal eller inbunden journal, – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en vägningsjournal, inbunden journal eller kalibreringsjournal, eller – inte spara en vägningsjournal under föreskriven tid. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelsen består i att – inte alls föra vägningsjournal, inbunden journal eller kalibreringsjournal, – utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i en vägningsjournal eller en inbunden journal, – uppge fel vikt i fråga om fiskeriprodukter som förvaras osorterade och i bulk, eller – utelämna uppgift om vikt per art som understiger minsta referensstorlek för bevarande i en vägningsjournal eller en inbunden journal. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 15 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 15 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som andra bestämmelser som reglerar överträdelser som kan bedömas som allvarliga överträdelser enligt den gemensamma fiskeripolitiken, och som vi har behandlat ovan.

Överträdelser som består i att lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeri- eller vattenbruksprodukter, eller inte lämna uppgifter på det sätt eller i det format som krävs för att uppfylla märknings- eller spårbarhetskrav för partier med fiskeri- eller vattenbruksprodukter (nionde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör överträdelser genom att lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeri- eller vattenbruksprodukter, eller inte lämna uppgifter på det sätt eller i det format som krävs för att uppfylla märknings- eller spårbarhetskrav för partier med fiskeri- eller vattenbruksprodukter, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeri- eller vattenbruksprodukter, eller – inte lämna uppgifter på det sätt eller i det format som krävs för att uppfylla märknings- eller spårbarhetskrav för partier med fiskeri- eller vattenbruksprodukter. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/ 2009 och fiskeri- eller vattenbruksprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeri- eller vattenbruksprodukter värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 1 500 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 1 500 kronor för ett parti som väger högst 10 000 kilogram, 3 000 kronor för ett parti som väger mer än 10 000 kilogram och högst 30 000 kilogram, och 4 500 kronor för ett parti som väger mer än 30 000 kilogram. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivna belopp om överträdelsen består i att – utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i ett parti med fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

– lämna felaktiga uppgifter om ett parti som innehåller en kvoterad, hotad eller skyddad art, – utelämna uppgift eller lämna felaktig uppgift om vikt per art eller antalet individer som understiger minsta referensstorlek för bevarande för partiet i fråga, eller – utelämna uppgift om fångstområde. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 1 500 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 1 500 kronor för ett parti som väger högst 1 000 kilogram, 4 500 kronor för ett parti som väger mer än 1 000 kilogram och högst 10 000 kilogram, 7 500 kronor för ett parti som väger mer än 10 000 kilogram och högst 30 000 kilogram, och 15 000 kronor för ett parti som väger mer än 30 000 kilogram. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla det belopp som anges för partiets kvantitet ovan.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som andra bestämmelser som reglerar överträdelser som kan bedömas som allvarliga överträdelser enligt den gemensamma fiskeripolitiken, och som vi har behandlat ovan.

Överträdelser av bestämmelser om gemensamma marknadsnormer för vissa fiskeriprodukter (tionde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. överträdelser av bestämmelser om gemensamma marknadsnormer för vissa fiskeriprodukter, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom att – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter för ett parti med fiskeriprodukter. För fiskeriprodukter landade i unionen ska överträdelserna bestå i att lämna felaktiga eller helt utelämna uppgifter om – färskhetskategori, – storlekskategori,

– produktform, eller – nettovikt. För fiskeriprodukter importerade till unionen ska överträdelsen enligt bestå i att lämna felaktiga eller helt utelämna uppgifter om – ursprungsland, – produktform, – färskhetskategori, – storlekskategori, – nettovikt i kilo, – datum för sortering, – avsändningsdatum, – leverantörens namn och adress, eller – vetenskapligt namn och handelsnamn. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Statens jordbruksverk om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara produkternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor eller om överträdelsen består i att utelämna eller felaktigt märka vetenskapligt namn och handelsnamn minst 10 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Om överträdelsen består i att utelämna eller felaktigt märka vetenskapligt namn och handelsnamn ska sanktionsavgift i stället betalas med 10 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som andra bestämmelser som reglerar överträdelser som kan bedömas som allvarliga överträdelser enligt den gemensamma fiskeripolitiken, och som vi har behandlat ovan.

Överträdelse av skyldigheten att anmäla sig som förstahandsmottagare (elfte punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör skyldigheten att anmäla sig som förstahandsmottagare, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte ha anmält sig som förstahandsmottagare av fiskeriprodukter. Sanktionsavgift ska betalas med 30 000 kr.

Beloppet har höjts i enlighet med de allmänna övervägandena som vi har redogjort för ovan.

Överträdelser genom att inte i rätt tid lämna en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, inte registrera eller överföra uppgifterna i föreskrivet format eller på anvisat sätt, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande (trettonde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. överträdelser som består i att inte i rätt tid lämna en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, inte registrera eller överföra uppgifterna i föreskrivet format eller på anvisat sätt, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte i rätt tid lämna en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, – inte registrera eller överföra uppgifterna i föreskrivet format eller i övrigt på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten anvisat, eller – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i en avräknings- nota eller en deklaration om övertagande. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/ 2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kr. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelsen består i att

– utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, – utelämna uppgift om vikt eller antalet individer som understiger minsta referensstorlek för bevarande i en avräkningsnota eller en deklaration om övertagande, eller – utelämna uppgift om användningsområde för fångster som understiger minsta referensstorlek för bevarande i en avräkningsnota. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 7 500 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 7 500 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelsen består i att - inte alls lämna avräkningsnota eller deklaration om övertagande. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/ 2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 15 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 15 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som andra bestämmelser som reglerar överträdelser som kan bedömas som allvarliga överträdelser enligt den gemensamma fiskeripolitiken, och som vi har behandlat ovan.

Överträdelser genom att inte i rätt tid lämna transportdokument eller kopia av transportdokument, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i ett transportdokument (fjortonde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. överträdelser genom att inte i rätt tid lämna transportdokument eller kopia av transportdokument, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i ett

transportdokument, utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte i rätt tid lämna transportdokument eller kopia av transportdokument till Havs- och vattenmyndigheten, eller – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i ett transportdokument. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 5 000 kronor. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp överträdelsen består i att – inte medföra transportdokument under transport av fiskeriprodukter eller innan transporten påbörjats sända transportdokument på elektronisk väg, – inte alls lämna transportdokument eller kopia av transportdokument till Havs- och vattenmyndigheten, – utelämna uppgift om art som transporteras eller felaktigt uppge en annan art, eller – utelämna uppgift om vikt eller antalet individer som understiger minsta referensstorlek för bevarande. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 7 500 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 7 500 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som andra bestämmelser som reglerar överträdelser som kan bedömas som allvarliga överträdelser enligt den gemensamma fiskeripolitiken, och som vi har behandlat ovan.

Överträdelser genom att inte i rätt tid lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg, inte i rätt tid lämna skriftliga bevis eller underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i fångstintyg, förenklat fångstintyg eller skriftliga bevis såsom lagringsbevis och beredningsintyg (femtonde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör bl.a. överträdelser genom att inte i rätt tid lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg, inte i rätt tid lämna skriftliga bevis såsom lagringsbevis eller beredningsintyg eller underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst, eller lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i fångstintyg, förenklat fångstintyg eller skriftliga bevis såsom lagringsbevis eller beredningsintyg utformad i enlighet med de allmänna övervägandena som redogjorts för ovan, med följande innehåll:

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, Havs- och vattenmyndighetens eller Fiskeriverkets föreskrifter genom att – inte i rätt tid lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg till den behöriga myndigheten, – inte i rätt tid lämna skriftliga bevis enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 1005/2008 till den behöriga myndigheten, – inte i rätt tid underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst, eller – lämna felaktiga uppgifter eller utelämna uppgifter i fångstintyg, förenklat fångstintyg eller skriftliga bevis enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 1005/2008. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 7 500 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 7 500 kr. Sanktionsavgift ska i stället betalas med nedan angivet belopp om överträdelserna består i att – inte alls lämna godkänt fångstintyg eller förenklat fångstintyg till den behöriga myndigheten, – inte alls lämna skriftliga bevis enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 1005/2008 till den behöriga myndigheten, – inte registrera eller överföra uppgifterna på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten anvisat,

– inte alls underrätta behörig myndighet om produkternas ankomst eller inte hålla godkänt fångstintyg och relaterade dokument tillgängliga för granskning, – utelämna uppgift om art eller felaktigt uppge en annan art i fångstintyg eller förenklat fångstintyg, eller – utelämna uppgift om eller felaktigt ange fångstområde, fartyg och flagghemmahamn i fångstintyg eller utelämna uppgift om eller felaktigt uppge fartyg i förenklat fångstintyg. Sanktionsavgift ska betalas med ett belopp som bestäms av Havs- och vattenmyndigheten om överträdelsen är att bedöma som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och fiskeriprodukter har erhållits genom överträdelsen. Beloppet ska motsvara fiskeriprodukternas värde och beräknas på det sätt som framgår av artikel 91a.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Beloppet ska dock lägst uppgå till 15 000 kronor. Sanktionsavgift ska i andra fall betalas med 15 000 kronor. Om en sanktionsavgift har beslutats för en allvarlig överträdelse enligt denna punkt och den avgiftsskyldige därefter upprepar en sådan överträdelse inom treårsperiod, ska en avgift för den nya överträdelsen tas ut med dubbla värdet av de erhållna fiskeriprodukterna, dock lägst dubbla de belopp som anges ovan.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som andra bestämmelser som reglerar överträdelser som kan bedömas som allvarliga överträdelser enligt den gemensamma fiskeripolitiken, och som vi har behandlat ovan.

Överträdelser av andra bestämmelser

Vidare ska sanktionsavgifter utgå för överträdelser av bestämmelserna om registrering och rapportering av fritidsfiske, registrering av fiske utan fartyg och krav på vägningsaktörer att inneha tillstånd, i enlighet med vad utredningen har redogjort för i avsnitt 17.9.7.

Överträdelser av bestämmelserna om att vägningsaktörer ska inneha tillstånd

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör att vägningsaktörer ska inneha tillstånd med följande innehåll:

Överträdelser av bestämmelserna om att vägningsaktörer ska inneha tillstånd (tolfte punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken genom att – utföra vägningar utan att ha tillstånd. Sanktionsavgift ska betalas med 5 000 kronor.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som övriga bestämmelser i bilagan. Utredningen noterar i sammanhanget att relevanta bestämmelser finns i artikel 60 i den ändrade kontrollförordningen.

Överträdelser av kravet på att registrera sig för fiske utan fartyg

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse som rör krav på registrering av fiske utan fartyg med följande innehåll:

Överträdelser av bestämmelserna om krav på registrering av fiske utan fartyg (sjunde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i fiskelagen genom att – bedriva fiske utan fartyg utan att vara registrerad. Sanktionsavgift ska betalas med 10 000 kronor.

Bestämmelsen är utformad på liknande sätt som övriga bestämmelser i bilagan. Utredningen noterar att kravet i den nationella lagstiftningen kopplar till kravet i artikel 54d i den ändrade kontrollförordningen.

Överträdelser av bestämmelserna om registrering och rapportering av fritidsfisket

Utredningen föreslår även att den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla bestämmelser som rör krav på registrering och rapportering från fritidsfiske med följande innehåll:

Överträdelser genom att inte registrera sig som fritidsfiskare (sextonde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i fiskelagen genom att – bedriva fiske utan att registrera sig som fritidsfiskare när registrering krävs. Sanktionsavgift ska betalas med 1 000 kronor.

Överträdelser genom att inte rapportera fångst från fritidsfiske (sjuttonde punkten i sanktionsavgiftsbilagan)

Sanktionsavgift ska betalas av den som överträder bestämmelser i fiskelagen genom att – inte rapportera fångster från fritidsfiske när rapportering krävs. Sanktionsavgift ska betalas med 1 000 kronor.

Bestämmelserna är utformade på liknande sätt som övriga bestämmelser i bilagan. Kraven på registrering och rapportering från fritidsfisket riktar sig dock till skillnad från andra krav i bilagan mot privatpersoner och utredningen bedömer mot den bakgrunden att sanktionsbeloppen bör sättas lägre för dessa överträdelser. Enligt utredningens uppfattning bör överträdelser av bestämmelserna om registrering och rapportering av fritidsfisket sanktioneras med 1 000 kronor vardera.

17.10.11. Havs- och vattenmyndigheten ska ges i uppdrag

att se över om ytterligare överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet och lämna förslag på författningsändringar för ett förbättrat genomförande av artikel 38–40 i IUU-förordningen

Förslag: Havs- och vattenmyndigheten ska ges i uppdrag av reger-

ingen att, utifrån de överväganden som utredningen har redogjort för ovan om val av sanktion för överträdelser, se över om fler överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller den nationella fiskelagstiftningen bör omfattas av ett sanktionsavgiftssystem och i så fall lämna författningsförslag i dessa delar. Myndigheten ska vid över-

synen också lämna förslag som säkerställer att sanktionssystemet är sammanhängande och balanserat.

Myndigheten ska även lämna förslag på ändringar i lagstiftningen i syfte att förbättra genomförande av artikel 38–40 i IUU-förordningen.

Skälen till utredningens bedömning

Såsom utredningen har redogjort för i avsnitt 8.2.4 har utredningen behövt utgå från att den nuvarande fiskelagstiftningen är i överensstämmelse med befintliga bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. I samma avsnitt har utredningen lyft att den har uppmärksammat brister i den nationella lagstiftningen kopplat till befintliga bestämmelser i EU:s förordningar. En av dessa brister rör den nationella lagstiftningens överensstämmelse med artikel 38–40 i IUU-förordningen, som rör åtgärder med avseende på icke-samarbetande tredjeländer, medborgare som stöder eller bedriver IUU-fiske, förebyggande och sanktioner. I denna del konstaterar utredningen också att det har gjorts mindre ändringar i artikel 38 i IUUförordningen i samband med revideringen av kontrollbestämmelserna. I artikel 38 i IUU-förordningen har bl.a. följande punkt lagts till:

10. Unionsoperatörers ägande, inbegripet som verklig huvudman enligt definitionen i artikel 3.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (*), drift eller förvaltning av fiskefartyg som för sådana länders flagg ska vara förbjudet. Unionsägare, inbegripet verkliga huvudmän, av fiskefartyg som för sådana länders flagg ska begära att dessa fartyg stryks från sådana länders register inom två månader från offentliggörandet av förteckningen över icke-samarbetande tredjeländer i enlighet med artikel 33 i denna förordning. Om begäran inte kan göras direkt av ägarna, inbegripet de verkliga huvudmännen, ska de ge en relevant fysisk eller juridisk person som har befogenhet att agera på deras vägnar i uppdrag att begära en sådan strykning inom den fastställda tidsfristen .298

Den har inte funnits utrymme att inom ramen för denna utredning gå in närmare på utformningen av sanktionsavgiftssystemet, om fler överträdelser borde omfattas av sanktionsavgiftssystemet och vilka ändringar som bör göras för att sanktionsavgiftssystemet ska

298 Bestämmelsen uppfattas vara direkt tillämplig, jfr andra språkversioner av förordningen.

bli balanserat i sin helhet, och utredningen har inte heller haft något särskilt uppdrag om att göra en sådan översyn. Utredningen är dock av uppfattningen att en sådan översyn är nödvändig och föreslår därför att Havs- och vattenmyndigheten, som är närmare insatt i den praktiska hanteringen vid olika typer av överträdelser, ska ges i uppdrag av regeringen att se över om fler överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller den nationella fiskelagstiftningen bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet och i så fall lämna författningsförslag i dessa delar. Myndigheten ska vid arbetet utgå från de överväganden som utredningen har redogjort för tidigare i detta kapitel om val av sanktion för överträdelser. Myndigheten bör även överväga om överträdelser som i dag kan hanteras genom förelägganden bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet, här kan brister kopplat till bordningslejdare nämnas som ett exempel. Utredningen noterar i sammanhanget att det ofta är de myndigheter som upptäcker överträdelser som är specialister på lagstiftningen på området, och att särskilt regleringen i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, ofta uppfattas som komplex i andra delar av rättskedjan. Möjligheten att hantera eventuella överträdelser med sanktionsavgifter bedöms också mer resurs- och kostnadseffektivt än att handlägga dem som straffrättsliga ärenden och kan leda till kortare handläggningstider, vilket kan gynna både enskilda och myndigheterna och vara positivt för konkurrensen inom branschen.

Myndigheten ska vid översynen lämna förslag som säkerställer att sanktionssystemet är sammanhängande och balanserat. Frågan om hur upprepade överträdelser bör hanteras inom ramen för fiskelagstiftningens sanktionsavgiftssystem bör även behandlas inom ramen för regeringsuppdraget. Myndigheten bör vid uppdraget beakta att de ekonomiska förutsättningarna kan skilja sig åt mellan olika fisken i syfte att sanktionsavgifterna ska vara proportionerliga och avskräckande. Sådana skillnader i ekonomiska förutsättningar kan bl.a. ses mellan pelagiskt respektive demersalt fiske. Myndigheten bör även beakta att olika skatterättsliga effekter kan uppstå beroende på vem som påförs sanktionsavgiften.

Myndigheten bör enligt utredningens uppfattning även lämna förslag på ändringar i lagstiftningen i syfte att förbättra genomförande av artikel 38–40 i IUU-förordningen. Vid genomförandet av uppdraget bör Havs- och vattenmyndigheten ta in information från andra

myndigheter, framför allt Jordbruksverket, Kustbevakningen, Livsmedelsverket och länsstyrelserna. Med hänsyn till att de ändringar som utredningen föreslår i sanktionsavgiftssystemet och det faktum att de aktuella bestämmelserna i IUU-förordningen har varit gällande i cirka femton år är utredningen av uppfattningen att det är angeläget att uppdraget ges till myndigheten så snart som möjligt.

17.11. Utredningens förslag och bedömningar som rör förbudet mot dubbelprövning inom sanktionssystemet

17.11.1. Allmänt om förbudet mot dubbelprövning

Innebörden av dubbelprövningsförbudet

I artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och i artikel 50 i EU:s rättighetsstadga föreskrivs förbud mot dubbelprövning. Dubbelprövningsförbudet innebär att samma person inte ska kunna lagföras eller straffas två gånger för samma brott. Förbudet hindrar emellertid inte att flera straff döms ut för samma brott. Det som förbudet avser att förhindra är att samma gärning prövas på nytt, dvs. vid olika tillfällen. Utredningen redogör närmare för dubbelprövningsförbudet i avsnitt 17.8.1.

Dubbelprövningsförbudet på skatteområdet

Bakgrund

Dubbelprövningsförbudet kommer sedan år 2016 till uttryck i systemet med skattetillägg och skattebrott. Regleringen infördes för att säkerställa att samma person inte riskerar att straffas eller prövas för samma gärning i två olika förfaranden. Syftet var att stärka rättssäkerheten i skatteförfarandet .299I korthet innebär regleringen följande.

299Prop. 2014/15:131 s. 1 och 64.

Hinder mot dubbelprövning

I skatteförfarandelagen föreskrivs att Skatteverket inte får besluta om skattetillägg om åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats i fråga om samma felaktighet eller passivitet och samma fysiska person .300Omvänt får åklagare inte väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller besluta om åtalsunderlåtelse om Skatteverket har fattat beslut om skattetillägg för samma felaktighet eller passivitet och samma person .301Även i ett tidigare skede finns det en regel som hindrar Skatteverket från att besluta om skattetillägg. Den gäller om myndigheten har gjort en brottsanmälan till åklagare eller om förundersökning har inletts på något annat sätt. Det hindret är dock tillfälligt. Skatteverket får ta ut skattetillägg om åklagaren har beslutat att inte inleda förundersökning eller lägga ned förundersökningen eller om felaktigheten eller passiviteten på annat sätt inte längre är föremål för utredning om brott och inte heller har prövats slutligt .302

Åklagaren ska underrätta Skatteverket om att en förundersökning har inletts av någon annan anledning än efter en anmälan om brott av Skatteverket, om felaktigheten eller passiviteten inte längre är föremål för en sådan utredning om brott som beskrivits ova n303inte har prövats slutligt, och om felaktigheten eller passiviteten omfattas av ett sådant väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller beslut om åtalsunderlåtels e304. Åklagaren ska vidare underrätta Skatteverket om att ett strafföreläggande som omfattar skattetillägg enligt lagen (2015:632) om talan om skattetillägg i vissa fall har utfärdats och om att ett sådant strafföreläggande har godkänts .305

Åtalsprövning

Enligt skattebrottslagen får åtal för skatteförseelse bara väckas om det är påkallat av särskilda skäl. Bestämmelsen om särskild åtalsprövning gäller även för skattebrott, vårdslös skatteuppgift och skatteavdragsbrott i de fall där det undandragna skattebeloppet understiger

30049 kap. 10 b § skatteförfarandelagen (2011:1244). 301 13 b § första stycket skattebrottslagen. 30249 kap. 10 a § skatteförfarandelagen. 30349 kap. 10 a § andra stycket skatteförfarandelagen. 304 Som avses i 49 kap. 10 b § skatteförfarandelagen. 30519 kap.6 och 7 §§skatteförfarandeförordningen (2011:1261).

två prisbasbelopp och en felaktighet eller passivitet som skulle omfattas av åtalet även kan läggas till grund för beslut om skattetillägg för samma person .306

Ett samlat sanktionsförfarande

Lagen (2015:632) om talan om skattetillägg i vissa fall möjliggör ett samlat sanktionsförfarande i allmän domstol när en felaktighet eller passivitet kan utgöra grund för såväl beslut om skattetillägg enligt skatteförfarandelagen (2011:1244) som åtal för brott enligt skattebrottslagen (1971:69) för samma fysiska person. Den samlade sanktionsprövningen går till på ett sådant sätt att åklagaren, när han eller hon väcker åtal för brott mot skattebrottslagen samtidigt ska begära att skattetillägg tas ut av den som åtalet riktas mot, om skattetillägget avser en felaktighet eller passivitet som omfattas av åtalet. Domstolen prövar frågan om skattetillägg i samma rättegång som talan om ansvar för brottet och samma person kan därmed för samma beteende dömas för brott och till att betala skattetilläg g.307Det rör sig alltså inte om alternativa yrkanden.

Dubbelprövningsförbudet på marknadsmissbruksområdet

Regleringen om förhållandet mellan skattetillägg och skattebrottslighet som har beskrivits ovan är förebild för motsvarande reglering på marknadsmissbruksområdet. På det området finns sedan år 2017 bestämmelser om åtalsprövning och bestämmelser som syftar till att förhindra dubbelprövning och om ett samlat sanktionsförfarand e.308

30613 § skattebrottslagen. 3076 § lag (2015:632) om talan om skattetillägg i vissa fall. 308Prop. 2016/17:22 s. 129 ff. 5 kap.11, 13 och 17 §§ lag (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning, 3 kap.2, 5 och 6 §§ lag (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden och 1 § förordning (2016:1317) om underrättelseskyldighet för åklagare och domstolar i fråga om marknadsmissbruk.

Dubbelprövningsförbudet på fiskeområdet

Om sanktionsavgifter och straff

I fiskelagstiftningen finns i dag bestämmelser om att till ansvar ska inte dömas om gärningen kan leda till sanktionsavgift .309Någon reglering i syfte att hindra dubbelprövning, som finns i skattelagstiftningen eller i marknadsmissbrukslagstiftningen finns dock inte.

Utredningen kan notera att det inom miljöområdet finns en åtalsprövningsregel i 29 kap. 11 § fjärde stycket miljöbalken som innebär att om en gärning kan föranleda miljösanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt .310Någon sådan bestämmelse finns inte i fiskelagstiftningen.

Om sanktionsavgift och vitesföreläggande

Vite har också karaktär av straff och kan aktualisera en tillämpning av dubbelprövningsförbudet. I fiskelagstiftningen finns ett förbud mot att ta ut sanktionsavgift om vite har dömts ut .311Likaså finns ett förbud mot att döma till ansvar för brott när det kan vara fråga om dubbelbestraffning i en sådan situation .312

17.11.2. Utredningens bedömningar och förslag för att förhindra dubbelprövning

Utredningen noterar att ett förfarande som omfattas av sanktionsavgifter i dag bör kunna ses som en straffvärdehöjande omständighet i ett brottmål. Ett exempel på det borde kunna vara en underlåten rapportering vid ett fiske efter en art som är förbjuden att fiska. Det aktualiserar frågan om hur de straffrättsliga och administrativa sanktionsbestämmelserna ska tillämpas för att dubbelprövningsförbudet inte ska åsidosättas och sanktionssystemet samtidigt ska uppfylla kraven i EU-rätten på att sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

309 Sådana bestämmelser finns i 40 b § fiskelagen och 11 § andra stycket GFP-lagen. 310Prop. 2002/03:54 s. 19 ff. 311 Sådan reglering finns i 50 e § fiskelagen och 10 d § GFP-lagen. 312 Sådan reglering finns i 44 § fiskelagen och 12 § GFP-lagen.

Bestämmelserna om att ansvar för brott inte ska dömas ut om gärningen kunnat leda till sanktionsavgift ska inte föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen

Bedömning: Bestämmelserna om att ansvar för brott inte ska

dömas ut om gärningen kunnat leda till sanktionsavgift ska inte överföras till den moderniserade fiskelagstiftningen. Det bör i stället införas en särskild reglering för att förhindra dubbelprövning.

Skälen för utredningens bedömning

Sanktionsavgifter enligt fiskelagstiftningen beslutas av Havs- och vattenmyndigheten respektive Jordbruksverket i deras egenskap av kontrollmyndigheter. Dessa beslut får överklagas till förvaltningsdomstol. Straffrättsligt ansvar och företagsbot prövas som huvudregel av allmän domstol på talan av åklagare. De olika sanktionerna påförs alltså i skilda förfaranden. En sådan ordning med parallella sanktionssystem förekommer sedan länge inom många rättsområden, t.ex. inom skatterätten och miljörätten. Även om en sådan ordning är godtagbar måste det säkerställas att samma person inte döms till straffrättsligt ansvar och påförs sanktionsavgift för samma handlande i olika förfaranden. Myndigheter och domstolar ska visserligen beakta förbudet mot dubbelprövning om en situation av det slaget skulle uppstå i ett enskilt fall, men i den mån det är möjligt är det viktigt att lagstiftaren verkar för att minska risken för dubbelprövnin g.313

I nuvarande lagstiftning finns bestämmelser om att det inte ska dömas till straffrättsligt ansvar för en sådan gärning som kan leda till sanktionsavgift. Denna bestämmelse bör enligt utredningens uppfattning inte föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen. I stället bör avvägningen mellan om straff eller sanktionsavgift ska komma i fråga baseras på hur allvarlig överträdelsen är, där de mest allvarliga brotten bör omfattas av det straffrättsliga systemet och mindre allvarliga av sanktionsavgiftssystemet. Detta är enligt utredningens uppfattning en viktig utgångspunkt med anledning av att ytterligare överträdelser i framtiden kan komma att omfattas av sanktionsavgiftssystemet. Detta med anledning av utredningens förslag om att Havs- och vattenmyndigheten ska ges i uppdrag att närmare utreda

313Prop. 2021/22:18 s. 63 och prop. 2021/22:148 s. 166 f.

vilka ytterligare överträdelser som kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet .314Utredningen noterar i sammanhanget att vissa överträdelser som omfattas av sanktionsavgiftssystemet kan ingå som en del i en mer allvarlig, och i vissa fall systematisk, överträdelse av bestämmelserna i fiskelagstiftningen, och att fisket är intressant för organiserad brottslighet, se avsnitt 17.5.1. En felaktig eller underlåten rapportering av ett visst fiske kan ske i syfte att dölja ett fiske efter en art som inte får fiskas och bör då ses som en försvårande omständighet vid bedömning av den allvarligare gärningen inom ramen för det straffrättsliga förfarandet.

Mot bakgrund av att överträdelser av de bestämmelser som kan föranleda sanktionsavgift till övervägande del upptäcks av kontrollmyndigheterna, främst Havs- och vattenmyndighet en315, och detta även bör vara fallet efter den nya lagens ikraftträdand e316, bör problemen med dubbla prövningar i praktiken vara låg. Det kan dock förekomma att även andra myndigheter upptäcker överträdelser som kan föranleda sanktionsavgift, t.ex. kan sådana överträdelser upptäckas vid kontroll som genomförs av Kustbevakningen.

Utredningen anser mot bakgrund av det ovan anförda att det bör införas en reglering som hindrar dubbelprövning.

En särskild reglering som hindrar dubbelprövning bör införas

Förslag: Sanktionsavgift enligt den moderniserade fiskelagstift-

ningen ska inte få tas ut om överträdelsen redan ligger till grund för en anmälan om brott eller av någon annan anledning inledd förundersökning om brott mot lagen, om anmälan eller förundersökningen avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av. Sanktionsavgift får dock tas ut, om åklagaren eller någon annan som är behörig att leda förundersökning, har beslutat att inte inleda förundersökning eller att lägga ned förundersökningen eller om överträdelsen av annat skäl inte längre är föremål för utredning om brott och inte har prövats slutligt.

Sanktionsavgift ska vidare inte få tas ut om överträdelsen redan omfattas av ett väckt åtal, ett utfärdat strafföreläggande eller ett

314 Se vidare i avsnitt 17.10.11. 315 Se vidare i avsnitt 17.5 om statistik och fakta kopplat till överträdelser av fiskelagstiftningen. 316 Det att de nya överträdelserna som utredningen i avsnitt 17.9.7 har bedömt ska omfattas av sanktionsavgiftssystemet.

beslut om åtalsunderlåtelse och åtalet, strafföreläggandet eller beslutet om åtalsunderlåtelse avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av. Om en sanktionsavgift har beslutats och den avgiftsskyldige är en fysisk person, ska åklagaren inte få väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller besluta om åtalsunderlåtelse för samma person i fråga om samma sak som ligger till grund för beslutet om sanktionsavgift.

De ovan angivna bestämmelserna är nya. Därutöver ska en sanktionsavgift inte heller få beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. I denna del överförs i princip regleringen i 50 e § fiskelagen till den moderniserade fiskelagen.

Vidare ska det finnas reglering som hindrar dubbelprövning mellan straff och vite. I denna del överförs i princip regleringen i 44 § fiskelagen till den moderniserade fiskelagen.

Skälen för utredningens förslag

Såsom utredningen har redogjort för ovan bör det införas bestämmelser som säkerställer att samma person inte prövas för samma sak i två olika förfaranden. Reglerna bör enligt utredningens uppfattning vara tydliga och enkla att tillämpa. Detta för att det inte ska uppstå gränsdragningsfrågor i rättstillämpningen .317

Hinder mot dubbelprövning kan regleras genom tillfälliga och slutliga spärrar. En slutlig spärr innebär att en myndighet i ett annat förfarande inte får vidta vissa åtgärder, oavsett vad som senare inträffar i det första förfarandet. En tillfällig spärr hindrar åtgärder tills vidare, men spärren kan upphöra under vissa förutsättningar eller övergå i en slutlig spärr, beroende på handläggningen i det enskilda fallet. Enligt utredningens uppfattning är det lämpligt att en spärrreglering inom fiskeområdet utformas utifrån hur bestämmelserna ser ut inom skatte- och marknadsmissbruksområdet, dvs. med såväl tillfällig som slutlig spärr. Sanktionsavgift inom fiskeområdet ska enligt dessa bestämmelser inte få tas ut om överträdelsen redan ligger till grund för en anmälan om brottslighet av en kontrollmyndighet, eller en av någon annan anledning inledd förundersökning om brott,

317 Jfr prop. 2016/17:22, s. 130.

om anmälan eller förundersökningen avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av. Sanktionsavgift ska dock få tas ut, om åklagaren eller någon annan som är behörig att leda förundersökning, har beslutat att inte inleda förundersökning eller att lägga ned förundersökningen eller om överträdelsen av annat skäl inte längre är föremål för utredning om brott och inte har prövats slutligt. Sanktionsavgift ska vidare inte få tas ut om överträdelsen redan omfattas av ett väckt åtal, ett utfärdat strafföreläggande eller ett beslut om åtalsunderlåtelse och åtalet, strafföreläggandet eller beslutet om åtalsunderlåtelse avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av. Om en sanktionsavgift har beslutats och den avgiftsskyldige är en fysisk person, ska åklagaren inte få väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller besluta om åtalsunderlåtelse för samma person i fråga om samma sak som ligger till grund för beslutet om sanktionsavgift.

Även andra situationer än de som omfattas av den föreslagna regleringen om hinder för ingripande eller annan åtgärd kan tänkas förekomma. En juridisk person kan t.ex. ha påförts företagsbot, på grund av brottslighet, vilket skulle kunna aktualisera dubbelprövningsfrågor vid överväganden om sanktionsavgift enligt fiskelagstiftningen mot den juridiska personen för samma överträdelse. På skatteområdet och marknadsmissbruksområdet har lagstiftaren bedömt att det inte finns skäl att ha en uttrycklig reglering för att hindra dubbelprövning vid företagsbot som riktar sig mot juridiska personer. I stället har understrukits att om dubbelprövningsförbudet aktualiseras, ska myndigheterna tillämpa den principen och säkerställa att förbudet inte överträds.

Utredningen är av uppfattningen att det inte heller inom fiskelagstiftningen behöver tas in bestämmelser om dubbelprövning vid företagsbot som riktar sig mot juridiska personer. Utredningen vill dock framhålla att myndigheter och domstolar ska beakta förbudet mot dubbelprövning, trots att någon särskild reglering inte föreslås i denna del. I en situation där kontrollmyndigheten har anmält misstänkt brott och det kan finnas förutsättningar för företagsbot, är det lämpligt att kontrollmyndigheten ger åklagare möjlighet att väcka en sådan talan. Att åklagare väcker åtal mot en fysisk person som har anknytning till ett företag innebär dock inte att tillsynsmyndigheten är förhindrad att ingripa mot företaget .318Utredningen noterar

318 Jfr prop. 2016/17:22, s. 135 f.

i sammanhanget att motsvarande bedömning har gjorts av Tullbefogenhetsutredning en319och Miljöstraffutredninge n320.

Utredningen är vidare av uppfattningen att en sanktionsavgift inte heller ska få beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. I denna del överförs i princip regleringen i 50 e § fiskelagen till den moderniserade fiskelagen.

Vidare ska det finnas reglering som hindrar dubbelprövning mellan straff och vite. I denna del överförs i princip regleringen i 44 § fiskelagen till den moderniserade fiskelagen.

Ett samlat sanktionsförfarande bör inte införas

Bedömning: Något samlat sanktionsförfarande i allmän domstol,

motsvarande det som gäller i skatteförfarandet, bör inte införas kopplat till sanktionsavgifter enligt fiskelagstiftningen.

Skälen för utredningens bedömning

En särskild reglering på skatteområdet och marknadsmissbruksområdet

De regler som utredningen har föreslagit ovan innebär hinder mot dubbla sanktioner, och även hinder mot en andra prövning avseende samma överträdelse. Vid en viss tidpunkt blir det fråga om att tillämpa antingen en sanktionsavgift eller en prövning om ansvar för brott. På skatteområdet har en sådan vägvalsmodell ansetts leda till en otillfredsställande olikbehandling. Enbart skattetillägg har bedömts vara en otillräcklig sanktion i vissa fall av skatteundandragand e.321Genom lagen om talan om skattetillägg i vissa fall har det därför införts regler om ett samlat sanktionsförfarande i allmän domstol. När åklagaren väcker åtal för brott enligt skattebrottslagen får åklagaren samtidigt begära att skattetillägg tas ut av den som åtalet gäller, om skattetillägget avser en felaktighet eller passivitet som omfattas av åtalet. Regleringen i lagen om talan om skattetillägg i vissa fall inne-

319SOU 2023:99, s. 316 f. 320SOU 2025:14, s. 648. 321Prop. 2014/15:131, s. 71 f.

bär att förfarandena för administrativa och straffrättsliga sanktioner knyts samman. Regleringen tillämpas i specifika skatterättsliga situationer och infördes för att lösa ett konkret problem på skatteområdet. Före Högsta domstolens praxisändring i rättsfallet NJA 2013 s. 502 förekom det att enskilda behövde argumentera för i princip samma sak i en process om skattebrott och en annan process om skattetillägg. Det ledde till praktiska olägenheter och att det kunde bli svårare och dyrare för enskilda att ta tillvara sin rätt. Högsta domstolen kom i rättsfallet fram till att systemet inte var förenligt med dubbelprövningsförbudet. Även inom marknadsmissbruksområdet har lagstiftaren bedömt att det finns skäl för ett samlat sanktionsförfarande i allmän domstol.

Det bör övervägas om en reglering, som motsvarar den som gäller på skatteområdet och marknadsmissbruksområdet, bör gälla även på fiskeområdet.

Något samlat sanktionsförfarande bör inte införas på fiskeområdet

Enligt utredningens uppfattning finns det skäl som talar emot att en motsvarande reglering bör införas på fiskeområdet. Lagen om talan om skattetillägg i vissa fall har, som nämnts sin bakgrund i att enbart skattetillägg har ansetts vara en otillräcklig sanktion vid vissa fall av skatteundandragande. Det har förutsatts att både skattetillägg och straffrättsligt ansvar ska kunna påföras när det finns förutsättningar för det. Motsvarande resonemang är inte aktuellt på fiskeområdet .322

Enligt utredningen finns det därför inte skäl att inom fiskeområdet införa något samlat sanktionsförfarande. Det kan i sammanhanget nämnas att inte heller Tullbefogenhetsutredninge n323eller Miljöstraffutredninge n324bedömt att något samlat sanktionsförfarande bör införas inom tull- respektive miljöområdet.

322 Inte heller har det bedömts relevant att jämföra med regleringen på marknadsmissbruksområdet. 323SOU 2023:99, s. 321 ff. 324SOU 2025:14, s. 649 ff.

Det bör införas en bestämmelse om åtalsprövning

Förslag: Det ska införas en bestämmelse om åtalsprövning i den

moderniserade fiskelagen. Om en gärning kan föranleda sanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Bakgrunden till utredningens förslag

I fiskelagstiftningen finns i dag ingen åtalsprövningsregel för överträdelser för vilka det kan vara aktuellt med både ett straffrättsligt och administrativt förfarande. En sådan åtalsprövningsregel finns i annan lagstiftning, bl.a. i 29 kap. 11 § miljöbalken. Av den bestämmelsen framgår att om en gärning som avses i vissa angivna paragrafer kan föranleda miljösanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Innebörden av åtalsprövningsregeln är att brott bara ska prövas i straffrättslig ordning om den administrativa sanktionen inte bedöms som en tillräcklig ingripande åtgärd .325

Skälen till utredningens förslag

En åtalsprövningsregel är avsedd att ge åklagaren vägledning i fråga om ett visst brott är av karaktären att det bör lagföras. Den är därigenom en i första hand processekonomisk bestämmelse. Genom åtalsprövningsbestämmelsen avgränsas fall som inte bör tas upp av domstol eller föranleda strafföreläggande. Mot den bakgrunden är utredningen av uppfattningen att det ska införas en åtalsprövningsregel i den moderniserade fiskelagen.

Särskilda underrättelseregler bör införas

Förslag: Åklagare och annan som är behörig att leda förunder-

sökning om brott ska i fråga om överträdelse som kan leda till sanktionsavgift enligt fiskelagstiftningen underrätta den myndighet som får besluta om sanktionsavgift om att

325Prop. 2002/03:54 s. 19 ff.

1. en förundersökning har inletts, om förundersökningen har

inletts av någon annan anledning än efter en anmälan om brott av myndigheten,

2. överträdelsen inte längre är föremål för en sådan utredning

och inte har prövats slutligt, och

3. överträdelsen omfattas av ett väckt åtal, utfärdat strafföreläg-

gande eller beslut om åtalsunderlåtelse. Bestämmelserna ska införas i den moderniserade fiskeförordningen.

Skälen för utredningens förslag

För att sanktionssystemet ska fungera krävs ett samarbete mellan myndigheterna, dels för att den enskilde inte ska utsättas för dubbla rättsliga förfaranden avseende ett och samma agerande, dels för att myndigheterna ska ha möjlighet att välja ett administrativt eller straffrättsligt förfarande.

Brottsutredning initierad av myndighet med ansvar för kontroll eller annan

Utredningen har, såsom nämnts tidigare i detta avsnitt, föreslagit en spärreglering som innebär att myndigheterna ska vara tillfälligt förhindrade att fatta beslut om sanktionsavgift i vissa fall, närmare bestämt då myndigheten har gjort en anmälan om brott, eller förundersökning har inletts på annat sätt än efter anmälan från myndigheten.

Har myndigheten anmält ett misstänkt brott har den förstås kännedom om detta, varför det inte finns behov av några underrättelser i sådana fall.

Om en utredning om brott har påbörjats på annat sätt än genom en anmälan från myndigheten, bör det däremot förekomma att myndigheten inte har kännedom om det. För att myndigheten i ett sådant fall inte ska riskera att fatta ett otillåtet beslut, behöver myndigheten få kännedom om att en utredning om brott har påbörjats. Då det kan antas att en stor del av ärendena påbörjas hos myndigheten anser

utredningen det lämpligare att åklagare, eller någon annan som är behörig att leda förundersökning, informerar myndigheten när förundersökning inleds i stället för att myndigheten ska vara skyldig att kontrollera om förundersökning pågår. Åklagare eller annan som är behörig att leda förundersökning, behöver alltså underrätta behörig myndighet när en förundersökning har inletts.

Frågan om brott avslutas utan en skuldprövning

Utredningen har tidigare i detta avsnitt föreslagit att den tillfälliga spärren ska upphöra i vissa fall och att myndigheten då ska kunna besluta om sanktionsavgift. Detta gäller om brottsutredningen hos åklagaren eller den som utan att vara åklagare är behörig att leda förundersökning, inte leder till någon prövning av skuldfrågan, t.ex. när förundersökning inte inleds, förundersökningen läggs ned, beslut fattas att inte väcka åtal eller beslut fattas om förundersökningsbegränsning. Detsamma gäller om en pågående utredning minskar i omfattning. Myndigheten ska då kunna besluta om sanktionsavgift i den del som inte längre är föremål för en utredning om brott. För att kontrollmyndigheten ska få kännedom om att den tillfälliga spärren har upphört, behöver myndigheten underrättas om sådana händelser.

Åtal, åtalsunderlåtelse och strafföreläggande

Utredningen har tidigare i detta avsnitt även föreslagit en slutlig spärr för myndigheten att besluta om sanktionsavgift om åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats avseende brott enligt den moderniserade fiskelagen när det gäller samma överträdelse och samma person. För att myndigheten ska känna till att den slutliga spärren har uppstått, behöver myndigheten underrättas om sådana händelser.

Beslut om sanktionsavgift

Utredningen har tidigare i avsnittet även föreslagit en spärreglering som innebär att åtal inte får väckas om beslut om sanktionsavgift redan har meddelats. I de fall då åklagaren har fått en brottsanmälan

från myndigheten kan åklagaren utgå från att myndigheten inte har beslutat om sanktionsavgift beträffande den aktuella överträdelsen. Om åklagaren får uppgifter om en brottsmisstanke från något annat håll än från myndigheten, eller har ett s.k. egenupparbetat ärende, bör åklagaren eller, i förekommande fall, polis, kustbevakare eller tulltjänsteman, enligt vad som anges i avsnitt 17.4 ovan, vara skyldig att underrätta myndigheten om en förundersökning har inletts. Myndigheten är då förhindrad att ingripa. Enligt utredningens uppfattning saknas skäl att reglera underrättelser om beslut om sanktionsavgift särskilt .326

Underrättelseskyldigheten ska regleras i den moderniserade fiskeförordningen

När det gäller underrättelseskyldigheten föreslår utredningen att denna kan regleras i den moderniserade fiskeförordnin gen327mot bakgrund av vilken författningsnivå annan liknande lagstiftning är utformad. Detta bedöms möjligt både mot bakgrund av bestämmelserna om offentlighet och sekretess samt intrånget i den personliga integriteten. Bestämmelserna bedöms kunna meddelas med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.

17.12. Allmänt om utformningen av straffbestämmelser

17.12.1. Straffrättsliga utgångspunkter

I detta avsnitt beskrivs de straffteoretiska utgångspunkterna som har bedömts ha betydelse för utredningens överväganden och förslag om straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen.

Utredningen kan inledningsvis konstatera att regeringen under år 2023 har tillsatt en särskild utredare som ska göra en översyn av straffskalorna och reformera påföljdssystemet .328Syftet med uppdraget är att straffskalorna på ett bättre sätt än i dag ska återspegla brottens allvar och att påföljderna som döms ut ska framstå som rimliga och rättvisa. Utredaren ska bl.a. genomföra en översyn av

326 Jfr prop. 2014/15:131 s. 197 och prop. 2016/17:22 s. 135 f. 327 Jfr prop. 2014/15:131 s. 195 ff. och prop. 2016/17:22 s. 135 ff. 328 Dir. 2023:115 och dir. 2023:181. Utredningen har antagit namnet Straffreformutredningen (Ju 2023:14).

straffskalorna för de enskilda brotten och föreslå ändringar av de yttre begränsningarna för straffskalorna, föreslå ändringar som säkerställer en nyanserad och differentierad straffmätning där försvårande omständigheter får större genomslag, överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en modell för straffmätning av flerfaldig brottslighet som innebär att de tre allvarligaste brotten räknas fullt ut och att det först därefter blir aktuellt med straffreduktion, överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på alla brott som har samband med kriminella nätverk, överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå ändringar som innebär att billighetsskäle n329utmönstras eller i vart fall ges en mer begränsad betydelse för påföljdsbestämningen, föreslå ändringar av påföljderna och reglerna om val av påföljd och lämna nödvändiga författningsförslag. Uppdraget har redovisats och remissbehandlas nu.

Vidare har regeringen år 2024 tillsatt en särskild utredare som ska göra en översyn av lagstiftningen på jaktområdet .330Syftet med översynen är att få till stånd dels en modern lagstiftning med tydlig systematik och moderna bestämmelser för långsiktigt hållbar jakt och viltvård, dels ett förbättrat genomförande av EU-rättsliga regler på jaktområdet och ett säkerställande av att genomförandet inte avser andra arter än dem som omfattas av EU-reglerna. Utredningen ska bl.a. utarbeta förslag till en ny jaktlag och en ny jaktförordning med tydlig och enkel systematik och moderna och lättillämpade bestämmelser om jakt och viltvård. Utredningen ska även ta ställning till om sanktionerna för överträdelser av jaktlagstiftningen är ändamålsenliga och proportionerliga i alla delar eller om de bör justeras. Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2025.

Grundläggande principer

Den grundläggande utgångspunkten för utformning av straffbestämmelser avseende straffskalor, gradindelning och kvalifikationsgrunder är brottets allvar. Straffet som följer av en viss gärning ska återspegla hur allvarligt och klandervärt ett visst brott är. Legalitetsprincipen förutsätter bl.a. att det finns straffskalor för de olika brotten och att det ges regler för påföljdsbestämningen som domstolarna ska

32929 kap. 5 § brottsbalken. 330 Dir. 2024:11. Utredningen har antagit namnet En moderniserad jaktlagstiftning (LI 2024:01).

följa. Det ska för den enskilde vara möjligt att med ledning av lagstiftningen i förväg med rimlig säkerhet bedöma vilken påföljd som personen riskerar. I det ligger också att regleringen måste vara utformad på ett sådant sätt att den leder till att lika fall behandlas lika av domstolarna .331Legalitetsprincipen kommer till uttryck i bl.a. EKMR, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan), regeringsformen och brottsbalken.

Det straffrättsliga systemet bygger på en humanitetsprincip, som i korthet innebär att samhällets ingripande mot den enskilde med straff ska ske med måttlighet och försiktighet. De i påföljdssystemet centrala principerna om proportionalitet mellan brott och straff och om ekvivalens kommer till uttryck i 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken, som anger att straffet ska bestämmas efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Principerna kan beskrivas på så sätt att straffet ska stå i proportion till brottets allvar, så att svårare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott (proportionalitet) och att lika allvarliga brott bestraffas lika strängt (ekvivalens). Straffet ska alltså spegla hur allvarligt samhället ser på den brottsliga gärningen .332Företagsbot är en särskild rättsverkan av brott och kan, såsom vi nämnt tidigare, riktas mot såväl fysiska som juridiska personer enligt regleringen i 36 kap. brottsbalken. Principerna om proportionalitet och ekvivalens är dock vägledande vid bestämningen av även företagsbotens storlek. Det innebär att företagsboten ska bestämmas så att den är proportionerlig i det avseendet att det råder ett rimligt förhållande mellan å ena sidan brottslighetens allvar och omfattning och å andra sidan storleken på företagsboten. Företagsbotens storlek bör i det avseendet alltså utgå från graden av klander som företaget förtjänar.

Principen om ekvivalens innebär i korthet att ”lika fall ska behandlas lika”. En följd av detta är att två brott som är lika allvarliga i princip ska föranleda lika kännbara sanktioner. Principen innebär också att ett brott som är att anse som mer allvarligt bör föranleda en mer kännbar reaktion än ett mindre allvarligt brott. Enligt regeringen bör den dock inte förstås på det sättet att företagsboten för två likvärdiga brott alltid måste bestämmas till ett och samma belopp. Ett företagsbotsbelopp som är mycket kännbart för ett litet företag med svag finansiell ställning kan för ett större företag med stark finansiell

331 Se rättsfallet NJA 2016 s. 3 p. 14. 332Prop. 1987/88:120 s. 77 f.

ställning framstå som helt obetydligt. På samma sätt kan ett belopp som det större företaget uppfattar som kännbart få helt orimliga effekter för det mindre företaget. I stället bör utgångspunkten vara att företagsboten ska vara lika kännbar för det större företaget som för det mindr e.333

Gränserna för straffansvaret

Brott och påföljder

Av 1 kap. 1 § brottsbalken följer att brott är en gärning för vilken straff är föreskrivet. Till skillnad från fysiska personer kan juridiska personer inte begå brott eller straffas för brott, vilket vi har nämnt tidigare. Dock kan juridiska personer drabbas av olika sanktioner eller rättsverkningar som en följd av en fysisk persons brott, t.ex. företagsbot, förverkande, skadestånd eller administrativa sanktionsavgifter. Om inte annat är särskilt föreskrivet ska en gärning anses som brott endast då den begås uppsåtligen .334Uppsåt som skuldrekvisit behöver alltså inte anges särskilt i en straffbestämmelse. Ansvar för oaktsamhetsbrott förutsätter dock att det uttryckligen anges i straffbestämmelsen. Detta gäller även inom specialstraffrätte n335, vilket straffbestämmelserna i fiskelagstiftningen anses tillhöra.

Straff är fängelse och böter .336Påföljd används som samlingsbegrepp för såväl straff som villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Det lindrigaste straff som kan dömas ut är 200 kronor i penningböter respektive 100 kronor i normerade böte r.337Fängelse får dömas ut med lägst 14 dagar och högst 18 år, eller på livstid .338

333Prop. 2018/19:164, s. 13. 3341 kap. 2 § brottsbalken. 335Prop. 1993/94:130, s. 66 f. 3361 kap. 3 § brottsbalken. 33725 kap.3 och 4 §§brottsbalken. 33826 kap. 1 § brottsbalken.

Uppsåt och oaktsamhet

Enligt 1 kap. 2 § brottsbalken gäller som huvudregel att en gärning ska anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Om det är särskilt föreskrivet, vilket t.ex. är fallet i fiskelagens straffbestämmelser, kan straffansvar dock inträda också om gärningen begås av oaktsamhet eller i vissa fall av grov oaktsamhet. Vad som avses med uppsåt och oaktsamhet finns inte definierat i lag. I praxis och doktrin används dock vissa begrepp för att beskriva innebörden av uppsåt och oaktsamhet. En gärning kan, i fråga om uppsåt, begås med avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Om en gärning utförs med ett visst syfte föreligger avsiktsuppsåt. Betoningen ligger på den attityd gärningspersonen ger uttryck för. Avsiktsuppsåt kan endast föreligga i relation till ett visst tillstånd, en effekt. Effekten ska vara avsikten med eller målet för gärningen. Det krävs ingen särskild insikt eller vetskap om det som gärningspersonen eftersträvar. Insiktsuppsåt däremot tar sikte på gärningspersonens förståelse snarare än avsikt och föreligger när gärningspersonen känner till omständigheterna i fråga eller i vart fall har uppfattat den som praktiskt taget säker. Insiktsuppsåt kan föreligga till såväl gärningsrekvisit och effekt som till övriga omständigheter. Den nedre gränsen för uppsåt benämns likgiltighetsuppsåt. Vid bedömningen av om likgiltighetsuppsåt föreligger sker en prövning i två led. Gärningspersonen ska dels ha insett risken för att en viss omständighet förelegat, dels ska denne varit likgiltig till förverkligandet av förekomsten av omständigheten. Likgiltighet enbart till risken är därför inte tillräckligt .339

Den straffrättsliga oaktsamheten förutsätter ett beteende som avviker från ett aktsamt beteende och som är klandervärt. Det krävs att det kunnat begäras av gärningspersonen att denne iakttagit erforderlig aktsamhet och det ska ha varit klandervärt av denne att ha brustit i aktsamhet. Gärningspersonens handlande kan även beskrivas som omedveten och medveten oaktsamhet. När det handlar om omedveten oaktsamhet har gärningspersonen varken insett eller misstänkt att han eller hon var i färd med att företa en gärning av visst slag men borde ha förstått det. I det senare fallet har gärningspersonen ”tagit risken” och insett möjligheten av effektens inträde eller förekomsten av en omständighet. En sådan medveten oaktsamhet kan i vissa fall bedömas som grov oaktsamhet. Gränsen mellan

339 Ågren 2023, under rubriken 5.1.1 Uppsåtsbegreppet.

en medveten oaktsamhet och den nedre gränsen för uppsåt är att det för likgiltighetsuppsåt utöver medvetenheten om risken krävs en likgiltighet inför riskens förverkligande. En gärningsperson som är medveten om en risk och därtill likgiltig inför riskens förverkligande har likgiltighetsuppsåt. En gärningsperson som är likgiltig inför en risk men som inte räknar med att risken ska förverkligas är medvetet oakts am.340

Kravet på uppsåt eller oaktsamhet gäller de olika förutsättningar som ställs upp för att ett handlande ska vara straffbart. I vilken utsträckning som de olika brottsförutsättningarna ska vara täckta av gärningspersonens uppsåt eller oaktsamhet (subjektiv täckning) varierar emellertid från fall till fall. Bara undantagsvis har lagstiftaren tagit ställning till hur kravet på subjektiv täckning närmare ska vara utformat. Ledning för bedömningen får då sökas huvudsakligen i praxis och i rättslitteraturen.

En särskild fråga är i vilken mån som sådana rättsregler, i eller vid sidan av ett straffbud, som har betydelse för straffbarheten ska omfattas av gärningspersonens uppsåt eller oaktsamhet. Den grundläggande regeln är att det inte är en förutsättning för straffrättsligt ansvar att gärningspersonen kände till den regel som innehåller själva straffbestämmelsen. Fastän man inte vet att en gärning är straffbelagd eller man har misstagit sig beträffande omfattningen av en straffbestämmelse, som man har brutit emot, kan man alltså fällas till ansvar. Om okunskapen var uppenbart ursäktlig kan man dock vara fri från ansvar enligt den regel om ansvarsfrihet i vissa fall av straffrättsvillfarelse som finns i 24 kap. 9 § brottsbalken .341

I flera fall betraktas emellertid olika rättsliga förutsättningar för straffrättsligt ansvar som en del av sakförhållandena som normalt ska vara subjektivt täckta. Som exempel kan nämnas att det för straffansvar krävs subjektiv täckning av att de uppgifter som man röjde var sekretessbelagda i fråga om brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken, av att egendomen tillhörde någon annan i fråga om stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken, och av att det råder ett införselförbud beträffande en viss vara enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Högsta domstolen har vidare i rättsfallet NJA 2016 s. 702 uttalat att när en straffbestämmelse föreskriver ansvar för den som underlåter att fullgöra något, t.ex. en anmälningsskyldighet,

340 Ågren 2023, under rubriken 5.1.2 Oaktsamhetsbegreppet. 341 Se prop. 1993/94:130, s. 55 ff.

krävs subjektiv täckning i förhållande till att det förelåg en skyldighet att handla .342Sådana straffbestämmelser förekommer i fiskelagen.

Vilka krav som ställs i uppsåts- och oaktsamhetsbedömningen är olika i olika situationer och för personer i olika roller. Kraven är större på yrkesmän än på lekmän i saker som rör yrkesmannens yrkesområde.

Vid en uppsåts- och oaktsamhetsbedömning ställs det alltså olika krav i olika situationer och på personer i olika roller. Här kan en jämförelse göras med de uttalanden som har gjorts i förarbetena till miljöbalken. Av dessa framhålls att kravet på att inhämta kunskap skiljer sig avsevärt beroende på verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Medan det för en privatperson i det dagliga livet kan vara tillräckligt att ta del av den information som förmedlas genom innehållsförteckningen på en varuförpackning och i övrigt lättillgänglig information från t.ex. kommun eller statliga myndigheter, kan det av den som bedriver en industriell verksamhet krävas att den kunskap av relevans som finns inom och utom landet inhämtas samt att, om tidigare erfarenheter inte gjorts, egna utredningar och undersökningar genomförs .343

Särskilt om företagaransvar

Den som gör sig skyldig till brott inom ramen för viss verksamhet kan självfallet dömas till ansvar enligt samma principer som gäller för vilket annat brott som helst. Vid sidan av det traditionella straffansvaret har det genom rättspraxis och doktrin även utvecklats ett särskilt s.k. företagaransvar. Med företagaransvar avses i allmänhet det straffrättsliga ansvar som en företrädare för ett företag kan åläggas till följd av att personen inte har utövat erforderlig kontroll eller tillsyn över den verksamhet som företaget bedriver. Skyldigheten att utöva kontroll eller tillsyn kan ha angetts uttryckligen i lag eller i någon annan föreskrift men kan även följa t.ex. av en persons formella eller faktiska ställning i verksamheten. Vid företagaransvar är det alltså fråga om att företrädaren inte själv aktivt har utfört en straffbelagd gärning. Det är inte heller fråga om ett ansvar för medverkan till gärningen. Det är i stället det förhållandet att företrädaren genom

342 Se rättsfallet NJA 2016 s. 702. 343Prop. 1997/98:45, del 2, s. 14 och SOU 2004:37, s. 147.

underlåtenhet att fullgöra en skyldighet att utöva kontroll eller tillsyn har möjliggjort gärningen som medför att hen kan ses som gärningsperson eller medgärningsperson .344

Vid företagaransvar krävs, precis som i övrigt, att ansvaret ska vara täckt av samtliga de i brottsbeskrivningen angivna gärningsomständigheterna och att gärningspersonen kan tillskrivas sådant uppsåt eller sådan oaktsamhet som förutsätts i straffbestämmelsen .345

I princip är det företagsledningen som kan ha ett straffrättsligt företagaransvar. Företagsledningen består i aktiebolag av styrelsen och verkställande direktören i de fall där denne inte är ledamot av styrelsen. Ansvaret inom företagsledningen fördelas så att ansvaret i första hand åvilar den ledamot inom vars verksamhetsområde en lagöverträdelse begåtts. Verkställande direktören kommer därvid i första hand i fråga eftersom hen ansvarar för den löpande förvaltningen. Företagaransvar kan också tillämpas t.ex. när enskilda personer driver näringsverksamhet .346

Om uppsåt görs gällande, ska prövas om personen med företagaransvar haft insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt . 347

Om oaktsamhet görs gällande finns inte krav på medvetenhet att överträdelser sker. Däremot måste konstateras att underlåtenheten har orsakssamband med överträdelsen, eller med andra ord att överträdelsen kunnat undvikas om personen med företagaransvar gjort vad som på honom eller henne ankommer för att förhindra och kontrollera att överträdelser inte sker. Företagaransvaret utesluter inte att flera personer kan hållas ansvariga för samma händels e.348

Det är företagsledningen och i första hand verkställande direktören som är ansvarig för att verksamheten kontrolleras och bedrivs på ett sätt som inte strider mot lagstiftning, myndighetsbeslut och för verksamheten aktuella föreskrifter. För att ledningen ska undgå straffansvar för brott som sker i företagets verksamhet krävs att den delegerat arbetsuppgifter med tydlig uppgift om vad ett sådant ansvar kan betyda för den som erhåller delegationen. Det är bara om det finns en korrekt delegation som verkställande direktören kan undgå straffansvar.

344 Se rättsfallet NJA 2022 s. 264 p. 12 och 13. 345 Se bl.a. Asp m.fl. (2013), NJA 2003 s. 550, NJA 2017 s. 690 p. 12 och 13 och NJA 2022 s. 264 p. 14. 346 Karlmark (2009). 347 Se t.ex. rättsfallet NJA 2022 s. 264. 348 Se SOU 2004:37, s. 152 ff.

Något om osjälvständiga brottsformer

De osjälvständiga brottsformerna finns i 23 kap. brottsbalken och består av försök till brot t349, förberedelse och stämpling till brot t350, medverkan till brot t351samt underlåtenhet att avslöja och förhindra brot t352. I kapitlet regleras också frivilligt tillbakaträdande från försök, förberedelse och stämpling till brot t353ringa medverkan till brot t354och vinning för ann an355. Regelverket är konstruerat på så sätt att definitionen av vad som utgör försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja och förhindra brott finns i 23 kap. brottsbalken medan det genom ett särskilt straffstadgande i brottsbalkens brottskatalog eller i en specialstraffrättslig lag, såsom t.ex. fiskelagen, anges om och i så fall vilka förstadier till ett brott som är straffbara.

Straffskalor

Straffskalan signalerar hur allvarligt lagstiftaren ser på brottet

Bedömningar av straffvärde syftar till att uttrycka skillnader eller likheter av kvalitativ betydelse, vilket uttrycks i termer av ”mer eller mindre” straffvärt. För att kunna rangordna olika brotts straffvärden i förhållande till varandra förutsätts en graderad skala utifrån vilken rangordningen kan ske. Den skala som används i svensk rätt utgår från de två olika formerna av straff som finns; böter respektive fängelse .356Straffvärdet uttrycks således alltid i termer av omfattningen av ett bötesstraff, i form av antal dagsböter eller storleken på penningböter, eller längden av ett fängelsestra ff357. Varje brottstyp har av lagstiftaren tilldelats en straffskala vilket i sig anger en relativ straffvärdebedömning av hela brottstypen i förhållande till andra brottstyper. Detta utgör det abstrakta straffvärdet .358

34923 kap. 1 § brottsbalken. 35023 kap. 2 § brottsbalken. 35123 kap. 4 § brottsbalken. 35223 kap. 6 § brottsbalken. 35323 kap. 3 § brottsbalken. 35423 kap. 5 § brottsbalken. 35523 kap. 7 § brottsbalken. 3561 kap. 3 § brottsbalken. 357 Antalet dagar, månader eller år. 358 Ågren (2020).

Straffskalan utgör den ram inom vilken domstolen har att bestämma straffet i det enskilda fallet. Den föreskrivna straffskalan för ett brott har vidare avgörande betydelse dels för straffmätningen, dels för vilka tvångsmedel som får tillgripas under förundersökning och för processen i stort. Det är därför av vikt att straffskalan ger uttryck för en aktuell syn på hur klandervärt brottet ska anses vara.

Särskilt om utformningen av straffskalor

Inom straffskalan ska i princip alla tänkbara gärningstyper som omfattas av det aktuella tillämpningsområdet kunna inordnas. Det innebär att straffskalan måste ha en viss spännvidd. Straffet ska återspegla hur klandervärt ett visst brott är. Utformningen av straffskalorna för olika brott avgörs av det skälet i huvudsak av kriminalpolitiska bedömningar av hur allvarligt samhället ser på brottsligheten i fråga .359Synen på hur allvarlig en brottstyp är kan förändras över tid, t.ex. till följd av samhällsutvecklingen.

Vid överväganden om ändring av en straffskala måste en jämförelse göras med straffskalan för andra brottstyper på motsvarande nivå, för att säkerställa att kraven på proportionalitet och ekvivalens i tillräcklig grad upprätthålls i straffsystemet. Det innebär att det är samhällets syn på olika brott, både som sådana och i förhållande till andra brott, som bör ligga till grund för överväganden som rör utformningen av straffskalor .360

De straffminimum som traditionellt har använts i svenska straffbestämmelser är, förutom böter och allmänt fängelseminimum (dvs. fängelse i 14 dagar), fängelse i lägst sex månader, ett år, två år, fyra år, sex år eller tio år. Som straffmaximum har använts samma straffnivåer .361Lagstiftaren har dock under senare år gjort vissa avsteg från dessa straffnivåer för att på ett mera nyanserat sätt kunna ange hur allvarlig en viss brottstyp ska anses vara i förhållande till andra brott.

359Prop. 2022/23:53, s. 39. 360Prop. 2022/23:53, s. 39 f. 361 Även maximum på fängelse i tre år, åtta år, arton år och på livstid har använts.

Kvalifikationsgrunder

När det vid en brottstyp finns kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt är det generellt så att domstolen vid bedömningen av brottets rubricering tar sin utgångspunkt i dessa omständigheter. Lagstiftaren kan alltså påverka vilka brott som ska hänföras till en viss svårhetsgrad, och därigenom vilken straffskala som blir tillämplig, genom att i straffbestämmelsen ange särskilda kriterier som ska beaktas vid rubriceringen. Sådana s.k. kvalifikationsgrunder får typiskt sett ett betydligt större genomslag i praxis än de försvårande omständigheter som räknas upp i 29 kap. 2 § brottsbalken. Genom att ange kvalifikationsgrunder går det alltså för lagstiftaren att åstadkomma ett utvidgat tillämpningsområde för grova brott och därigenom säkerställa att försvårande omständigheter får ett mer tydligt genomslag. Avsikten med en uppräkning av kvalificerande omständigheter är dock inte att det endast är de omständigheter som anges i bestämmelsen som ska beaktas. Inte heller avses att förekomsten av de uppräknade omständigheterna alltid ska leda till en användning av den strängare straffskalan. Som tidigare konstaterats ska en helhetsbedömning göras av samtliga omständigheter i varje enskilt fall, varvid såväl förmildrande som försvårande omständigheter ska beaktas .362

Om straffmätning och påföljdsval

Straffmätning

Av 29 kap. 1 § brottsbalken följer att straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som hen haft. Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person.

Domstolen måste först ta ställning till hur brottsligheten ska rubriceras innan den kan göra en konkret straffvärdebedömning. Vid gradindelade brott är den tillämpliga straffskalan beroende av till vilken

362SOU 2014:63, s. 229 ff.

grad brottet bedöms höra. Bedömningen av svårhetsgrad ska göras med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet, oavsett om dessa har angetts uttryckligen i straffbestämmelsen eller inte. Det är emellertid vanligt förekommande att de omständigheter som särskilt ska beaktas vid rubriceringen, s.k. kvalifikationsgrunder, anges i den enskilda straffbestämmelsen. Det är alltså inte nödvändigt att kvalificera brottet som grovt när någon av de i straffbestämmelserna angivna kvalifikationsgrunderna förekommer och heller inte uteslutet att bedöma brottet som grovt i fall där ingen av de angivna omständigheterna är för handen. För att ett brott ska bedömas som grovt i sistnämnda fall krävs emellertid i princip att omständigheterna i det enskilda fallet framstår som försvårande i motsvarande grad som normalt gäller i de fall som anges i exemplifieringen .363

Straffvärdebedömningar ska alltid utgå från straffskalans minimum. Straffvärdet kan därefter bedömas som högre under förutsättning att det finns omständigheter som talar för att det finns relevanta skillnader i jämförelse med de minst straffvärda fallen. Vad som utgör relevanta skillnader kan variera avsevärt mellan olika brottstyper. Som riktmärke har angetts att skillnader i straffvärde bör återspegla kvalitativa skillnader när det gäller den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit. I de fall där skadan går att konkretisera i ett belopp eller viss mängd ökar i regel straffvärdet i takt med beloppet eller mängden .364

Vad som i enskilda fall anses utgöra skad a365bestäms utifrån de omständigheter och rekvisit som utmärker en viss brottstyp .366Att mäta eller gradera skada blir således avhängigt vilken skada som anses vara relevant för den aktuella konkreta brottsligheten, vilket i sin tur är kopplat till det intresse eller det värde som kränks genom brottet .367Vid straffvärdebedömningen är vidare ”avståndet” mellan den brottsliga gärningen och den direkta skadan på ett intresse av betydelse, det s.k. skyddsintresset. Konkret skada är mer straffvärt än fara för sådan skada, liksom orsakande av konkret fara är mer straffvärt än skapandet av fara för skada eller blotta överträdelsen av en aktsamhetsstandard som implicerar att risken är otillåten. Avståndet kan

363Prop. 2022/23:53, s. 36 och rättsfallet NJA 2019 s. 492 punkt 18. 364 Jareborg & Zila (2022), s. 113 f. 365 Fara och kränkning. 366 S.k. brottsinterna omständigheter. 367 Vid brott mot t.ex. liv och hälsa bedöms straffvärdet utifrån den skada, fara eller kränkning som anges i 3 kap. brottsbalken (död, smärta, kroppsskada och sjukdom osv.). Vid förmögenhetsbrotten beaktas främst graden av ekonomisk skada (vinning och skada).

vidare spela roll såtillvida att försök, förberedelse eller stämpling till brot t368normalt alltid bedöms lindrigare än om brottet hade fullbordats. Likaså gäller att ansvar för medverkan till brott ska avse den skada som brottet, dvs. medverkansgärningen, har inneburit och inte den skada som gärningsmannen har ors akat.369

Här kan utredningen konstatera att det i förarbetena till miljöbalken, som i vissa avseende har stora likheter med fiskelagstiftningen, understryks att det vid bedömningen av överträdelser på miljöområdet bör beaktas att lagstiftningen omfattar intressen av stort skyddsvärd e.370När det gäller fiskelagen kan det konstateras att det finns stora skillnader mellan de gärningar som omfattas av straffbestämmelserna i fiskelagen i fråga om vilket skyddsvärde som kan hotas och vilka skador som kan tänkas uppstå om ett brott begås. Det är uppenbart att en gärning som exempelvis ett otillåtet fiske som medför eller kan medföra stora skador på ett bestånd eller en art har ett mycket högre straffvärde än ett brott där faran för skada är liten .371

I motsats till vad som gäller för t.ex. de flesta brottsbalksbrott föreskrivs inom fiskelagstiftningen straffansvar för både uppsåtliga och oaktsamma förfaranden i samma bestämmelser och med samma straffskala. Ett brott som skett med uppsåt får emellertid normalt sett anses vara betydligt mer straffvärt än motsvarande gärning begången av oaktsamhet. Detta gäller särskilt om oaktsamheten inte är grov. Även här finns vissa intressanta uttalanden i förarbetena till miljöbalken. Av dessa framgår att den som nonchalant väljer att vara mindre noggrann i sin verksamhet och därmed bryter mot regelsystemet måste dömas strängare än den som faktiskt har försökt att rätta sig efter gällande bestämmelser men ändå misslyckats. Det anges också att den måste dömas strängare som gör sig skyldig till ett medvetet risktagand e.372När miljöbrottet ändrades till att även avse gärningar begångna av oaktsamhet underströk regeringen att samhället måste se mycket allvarligt på brottslighet som begås av en sådan oaktsamhet som ligger nära gränsen för vad som kan anses utgöra uppsåt-

368 Se 23 kap.1–2 §§brottsbalken. 369 Detta får till följd att medverkan normalt åsätts ett lägre straffvärde än brott i gärningsmannaskap. I sammanhanget är även 23 kap. 5 § brottsbalken av betydelse. Se även Ågren (2020). 370 Bestämmelserna på miljöområdet avser huvudsakligen att skydda sådana fundamentala intressen som våra framtida livsbetingelser, den långsiktiga tillgången till naturresurser samt artrikedomen inom ett område, se prop. 1997/98:45, del 1, s. 527. 371 Jfr uttalandena i prop. 2010/11:125 s. 17 f. 372Prop. 1997/98:45, del 1 s. 527 ff.

ligt brott. Som exempel gavs medvetet risktagande och direkt nonchalans. Visserligen bör som teoretisk utgångspunkt ett uppsåtligt handlande bedömas strängare än ett oaktsamt, men i det enskilda fallet kunde det enligt regeringen vara lika straffvärt att medvetet strunta i att vara noggrann och omsorgsfull. Regeringen betonade att straffvärdebedömningen även i fortsättningen måste göras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet .373

Påföljdsval

Vid val av påföljd ska domstolen fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Presumtionen mot fängelse kan brytas med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art, samt om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott .374

Om inte domstolen funnit att straffvärdet ligger på fängelsenivå följer redan av 1 kap. 5 § brottsbalken att påföljden ska bestämmas till böter. Om domstolen funnit att straffvärdet ligger på fängelse blir skälet för att välja fängelse framför en villkorlig dom eller skyddstillsyn starkare ju högre straffvärdet är. Det har inte ansetts lämpligt att ange en gräns uttryckt i längden av ett fängelsestraff vid vilken annan påföljd än fängelse med hänsyn till straffvärdet skulle anses utesluten. I förarbetena har emellertid som ett riktvärde angetts att en presumtion för fängelse gäller vid brott som vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer.

För vissa brott har det av främst allmänpreventiva skäl ansetts vara motiverat att påföljden bestäms till fängelse trots att brottslighetens straffvärde understiger ett års fängelse. I sådana fall utgör brottslighetens art skäl för fängelse. I rättsfallet NJA 2005 s. 263 konstaterade Högsta domstolen att det av dess tidigare praxis framgår att lagstiftarens uppfattning i frågan är av förstahandsbetydelse, men att det vid sidan av brottstypen ofta är brottslighetens karaktär och omständigheterna kring brottet som ska tillmätas betydelse. Beroende på presumtionens styrka har straffvärdet i det särskilda fallet ibland tillagts avgörande vikt. Det har i förarbeten och praxis nämnts ett antal omständigheter som typiskt sett kan påverka bedömningen

373Prop. 2005/06:182, s. 62 f. Det kan noteras att det beteende som beskrivs som oaktsamt i propositionen skulle kunna anses utgöra likgiltighetsuppsåt och att det begreppet var nytt vid tiden för förarbetsuttalandet, se rättsfallet NJA 2004 s. 176. 37430 kap. 4 § brottsbalken.

av brottslighetens art. Exempel på sådana omständigheter är att en brottstyp blivit alltmer elakartad eller utbredd, är svår att förebygga eller upptäcka, utgör ett åsidosättande av respekten för rättsväsendet eller påverkar möjligheten att upprätthålla straffsystemets effektivitet .375

Utredningen har inte funnit några uttalanden i förarbetena till fiskelagen som rör arten av de gärningar som är straffbelagda i lagen. Uttalanden har dock gjorts i förarbetena till miljöbalken, som innehåller vissa straffbestämmelser med stora likheter med de som finns i fiskelagen. Vid miljöbalkens tillkomst underströk regeringen att vissa gärningar, liksom tidigare, borde anses vara av så allvarlig art att det kan finnas skäl att döma till en frihetsberövande påföljd även om det inte är motiverat enbart på grund av straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet. Som exempel nämndes att plundra utrotningshotade fåglars bon, att uppsåtligen hälla ut farliga kemikalier och att uppsåtligen göra sig skyldig till betydande överutsläpp för ekonomisk vinnings skull .376Vid översynen av miljöbalkens sanktionssystem år 2006 underströk regeringen att miljöbrott i allmänhet bör betraktas med stort allvar och att det i många fall innebär att ett bötesstraff inte är tillräckligt för att motsvara brottets straffvärde. Som exempel på brott som har sådant straffvärde att ett bötesstraff inte är en tillräckligt ingripande påföljd gavs fall där, utan att brottet är att betrakta som grovt, den miljöförstörande handlingen eller underlåtenheten har medfört en ekonomisk vinning eller skador som inte är obetydli ga.377

I fråga om artskyddsbrottet och det grova artskyddsbrottet uttalade regeringen att ett grovt artskyddsbrott bör medföra samma straff som grovt jaktbrott och straffskalan blev densamm a.378Vid grovt jaktbrott anses brottets art tala för fängels e.379

375 Se prop. 1997/98:96, s. 114 f. och NJA 1992 s. 190. 376Prop. 1997/98:45, del 1, s. 528. 377Prop. 2005/06:182, s. 65. 378Prop. 2005/06:182, s. 74. 379 Se rättsfallet NJA 2006 s. 610 och jämför även med rättsfallet NJA 2004 s. 786.

17.12.2. Jämförelse med annan närliggande lagstiftning

Såsom nämnts i inledningen till avsnittet pågår det för närvarande flera utredningar som ser över straffbestämmelser i den svenska lagstiftningen, bl.a. avseende brottsbalkens bestämmelser men även bestämmelser i jaktlagstiftningen. Såsom vi har nämnt har en annan utredning som har sett över miljöstraffrätten nyligen avslutats. Med anledning av dessa pågående lagstiftningsarbeten och osäkerheten kring framtida ändringar i lagstiftningarna är det för närvarande svårt att göra relevanta jämförelser med annan lagstiftning.

Utredningen kan notera att Miljöstraffrättsutredningen har lämnat förslag om en paragraf om brott mot förbud mot fisk e.380Dessa lagstiftningsprojekt bör enligt utredningens uppfattning beaktas i regeringens fortsatta lagstiftningsarbete med en moderniserad fiskelagstiftning.

17.13. Utredningens bedömningar och förslag om den moderniserade fiskelagens straffbestämmelser och andra straffbestämmelser som berörs av de ändrade kontrollbestämmelserna

Såsom vi har redogjort för ovan är utredningen av uppfattningen att ett flertal av de överträdelser som i dag omfattas av fiskelagens och GFP-lagens tillämpningsområde, i vart fall för närvarand e,381bör omfattas av straffbestämmelser. Utredningen är vidare av uppfattningen att ett flertal av de allvarliga överträdelserna av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken som regleras i artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen ska omfattas av straffbestämmelser.

380 Förslag innehåller följande reglering: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud mot fiske som i ett enskilt fall har beslutats med stöd av 28 kap. 13 § miljöbalken döms till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen är ringa döms inte till ansvar enligt denna paragraf. Ansvar ska inte dömas ut enligt denna paragraf om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 2 eller 3 §. 381 Se utredningens förslag till regeringsuppdrag i avsnitt 17.10.11 ovan.

17.13.1. Allmänt om utformningen av straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen

Straffbestämmelserna ska som utgångspunkt utformas med fullständiga brottsbeskrivningar

Bedömning: Straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen

ska i den utsträckning det är möjligt utformas med fullständiga brottsbeskrivningar. Det ska inte ställas krav på subjektiv täckning avseende de bakomliggande handlingsnormernas existens och innehåll.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Straffbestämmelserna i fiskelagen är i dag i huvudsak utformade på så sätt att för att dömas till ansvar ska man ha överträtt en bestämmelse i en viss angiven paragraf i lagen eller bestämmelser i föreskrifter som meddelats med stöd av en viss paragraf. Det är i flera fall alltså inte den brottsliga gärningen som är beskriven i straffbestämmelserna. Vissa av de bakomliggande bestämmelserna som det är straffbart att överträda finns i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, medan andra finns i den nationella lagstiftningen, ofta i myndighetsföreskrifter .382Detta trots att bestämmelserna kan röra samma frågor, t.ex. arter som det är förbjudet att fiska.

Skälen till utredningens bedömning

Den moderniserade fiskelagen föreslås innehålla straffbestämmelser som kriminaliserar såväl överträdelser av nationella bestämmelser som bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Som nämnts ovan kan bestämmelser av liknande innehåll finnas i både EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och den nationella rätten.

Enligt utredningens uppfattning bör straffbestämmelserna i den moderniserade fiskelagen i första hand innehålla fullständiga brotts-

382 Vi har i avsnitt 8.3.2 berört att många rättsliga förutsättningar inom fiskeområdet behöver meddelas i myndighetsföreskrifter och inte på en högre författningsnivå.

beskrivningar .383Även om en fullständig brottsbeskrivning som innehåller alla rekvisit för den brottsliga gärningen i första hand bör användas är det inte alltid möjligt. Inom specialstraffrätten, och särskilt den som regleras av ett stort antal EU-förordningar såsom fiskelagstiftningen gör, går det inte alltid att ange den straffbara gärningen direkt i bestämmelsen. En viss typ av otillåtet agerande kan behöva träffa en större krets av individer och därigenom innehålla många olika varianter av ett agerande. En uttömmande brottsbeskrivning riskerar då att antingen bli alltför snäv, och inte omfatta alla de ageranden som avses, eller bli alltför vid och otydlig, och därigenom omfatta fler ageranden än vad som avses. I båda fallen leder detta till att den aktuella bestämmelsen inte blir tillämpbar så som avsetts. I de fall brottsbeskrivningen inte går att ange bör i stället blankettstraffstadganden användas enligt utredningens uppfattning. Som vi har nämnt tidigare innehåller sådana straffbestämmelser, något förenklat, inte den straffbara gärningen, utan denna framgår i stället av andra bestämmelser på samma eller lägre nivå i normhierarkin. Blankettstraffstadganden kan även fyllas ut av föreskrifter i EU-förordningar. Det är tillåtet eftersom normgivningskompetensen inte delegerats utan riksdagen har i stället lämnat över normgivningskompetensen till EU, och EU-förordningarna blir i dessa sammanhang att likställa med lag. I dessa situationer kan det också vara tillåtet att ha fängelse i straffskalan, vilket inte har bedömts tillåtet när bestämmelser fylls ut av myndighetsföreskrifter, se NJA 2007 s. 227.

Det kommer oavsett vilken teknik som används att vara i de bakomliggande handlingsreglerna, som bl.a. finns i EU-förordningar, som kunskap behöver sökas för att kunna avgöra vilken regel som överträds. Frågan uppstår då om det ska krävas subjektiv täckning i förhållande till existensen av och innehållet i de bakomliggande handlingsnormerna eller om det räcker med subjektiv täckning i förhållande till de omständigheter som utgör överträdelsen (dvs. det som framgår av straffbestämmelsen). Såsom vi har nämnt tidigare är huvudregeln i svensk rätt att bristande uppsåt eller oaktsamhet rörande straffstadgandets innehåll inte fritar från ansvar. En förutsättning för att så ska vara fallet är dock att de rekvisit som utgör straffbestämmelsen (blankettstraffstadgandet och förhållningsregeln eller utfyllnadsnormen) är tillräckligt preciserade och tydliga så att erforderlig

383 Jfr uttalanden i SOU 2024:46 s. 69 f.

förutsebarhet finns. Det ska inte krävas kunskap om den bakomliggande bestämmelsen, och därigenom varken att individen har uppsåt eller är oaktsam till att denne bryter mot den bestämmelsen, för att kunna dömas till ansvar. Det ska vara fullt tillräckligt att man är medveten om sitt eget agerande i förhållande till den straffbestämmelse som är aktuell, dvs. det ska endast krävas uppsåt eller oaktsamhet i förhållande till den brottsliga gärningen i sig. Genom att det tydligt framgår av straffbestämmelsen vad som är det felaktiga beteendet, t.ex. att fiska utan giltig licens eller tillstånd för den fiskeverksamhet som bedrivs, innebär detta att den som ska bedriva en fiskeverksamhet görs medveten om att straff kan dömas ut om detta sker utan tillstånd. Denne ges då även en möjlighet att själv, eller genom kontakter med den ansvariga myndigheten, ta reda på vilka krav som ställs och var dessa krav kan hittas. Allt för att kunna undvika att överträda bestämmelserna och dömas till ansvar. Det blir då tillräckligt tydligt vad som gäller och de krav på förutsebarhet som legalitetsprincipen ställer är uppfyllda. Genom utredningens förslag om att regeringen ska tillkännage vilka bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som den moderniserade fiskelagen kompletterar, ringas vidare möjliga EU-bestämmelser som innehåller de materiella kraven in.

Normerade böter ska inte längre användas

Bedömning: Normerade böter ska inte längre användas för över-

trädelser av bestämmelser i fiskelagstiftningen.

Bakgrunden till utredningens bedömning

I 41 § fiskelagen finns följande reglering:

Den som i Sveriges ekonomiska zon begår brott enligt 37 eller 40 § döms till böter. Om någon vid fiske i näringsverksamhet har begått brott enligt 37 eller 40 § genom att bedriva otillåtet fiske eller genom att brista i skyldigheten att lämna uppgift om fisket skall, om gärningen avser verksamhet som innefattar användning av fiskefartyg försett med motor och påföljden bestäms till böter, böterna bestämmas till ett krontal som motsvarar lägst tio och högst femhundra gånger antalet kilowatt i motorerna på fiskefartyget. Minsta bötesbelopp är ettusen kronor.

Normerade böter infördes i fiskelagstiftningen i mitten på 1980-talet. I förarbetena till den ändring som då gjordes uttalades bl.a. följande. Jämfört med motsvarande utländska sanktionssystem leder de svenska reglerna om dagsböter i allmänhet till i sammanhanget obetydliga påföljder .384Normerade böter kan ge en kännbar ekonomisk sanktion .385

Skälen till utredningens bedömning

Normerade böter har förekommit i fiskelagstiftningen under en lång tid, men har successivt fasats ut ur andra lagstiftningar. Enligt vad utredningen känner till förekommer normerade böter i dag endast i fiskelagstiftningen och lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled.

Utredningen gör bedömningen att normerade böter bör fasas ut ur även fiskelagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning kan användningen av normerade böter leda till resultat som inte står i proportion till gärningens straffvärde. Om normerade böter fasas ut och ersätts av dagsböter skulle det enligt utredningens uppfattning möjliggöra användning av strafförelägganden i större utsträckning, vilket skulle kunna medföra kortare handläggningstider och minskad belastning på rättsväsendet, vilket i högre utsträckning än i dag skulle uppfylla krav på effektiva sanktioner. Med hänsyn till möjligheterna att ålägga företagsbot vid brottslighet i näringsverksamhet och möjligheterna att förverka föremål, bör sanktionerna även kunna uppfylla kraven i EU-rätten på att sanktionerna ska vara avskräckande och proportionerliga.

Vissa av straffbestämmelserna ska fortfarande innehålla reglering som rör ringa fall

Bedömning: Vissa av straffbestämmelserna ska fortfarande inne-

hålla reglering om att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

384Prop. 1983/84:159 s. 9. 385Prop. 1983/84:159 s. 13.

Bakgrund till utredningens bedömning

Ett flertal av fiskelagens straffbestämmelser innehåller i dag reglering om att det i ringa fall inte ska dömas till ansvar. Utredningen kan i denna del notera att brottsbalken inte innehåller någon allmän reglering om ringa brott utan att man i enskilda straffbestämmelser reglerar vissa ringa fall, som exempel kan bestämmelserna om ringa stöl d386och ringa skadegörels e387nämnas.

Ett flertal av utredningens experter har påtalat att det i praktiken förekommer att många överträdelser inte utreds närmare med hänvisning till att det är fråga om ringa fall och att bedömningsutrymmet i praktiken upplevs stort. Detta kan medföra att lika fall inte behandlas lika och kan också ha en negativ påverkan på konkurrensen före berörda företag.

Skälen till utredningens bedömning

Utredningen bedömer att de relevanta straffbestämmelserna som förs över till den moderniserade fiskelagen även fortsättningsvis bör innehålla reglering om att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Mot bakgrund av den nuvarande tillämpningen bedömer utredningen att vissa allmänna uttalanden dock bör göras avseende vad som ska ses som ringa fall. I denna del kan utredningen notera att det i fiskelagstiftningens förarbeten finns få uttalanden om vilka fall som ska bedömas som ringa. Vissa av uttalandena som finns har också gjorts för lång tid sedan när förutsättningarna i samhället och synen på överträdelserna såg annorlunda ut. Här kan särskilt nämnas de uttalanden som gjorts beträffande ringa brott kopplat till 37 och 42 §§fiskelagen, som vi har redogjort för i avsnitt 17.9.5 ovan.

Enligt utredningens uppfattning behöver en bedömning av om ett brott ska bedömas som ringa göras utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet där skada, gärningskaraktär, motiv och personliga omständigheter beakta s.388Undantaget för ringa brott bör tolkas snävt i syfte att inte undergräva regleringen och bör endast omfatta försumliga gärningar som saknar principiellt intress e.389

3868 kap. 2 § brottsbalken. 38712 kap. 2 § brottsbalken. 388 Jfr uttalanden i brottsbalkens förarbeten, prop. 1962:10. 389 Jfr uttalanden av Jareborg (1979).

17.13.2. Det ska finnas en paragraf som reglerar olovligt fiske

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om att för olovligt fiske döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan att ha rätt till det fiskar i vatten där annan har fiskerätt. Av paragrafen ska vidare framgå att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar regleringen i 37 § första stycket 1 och andra stycket fiskelagen.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 17.9.5 bör de gärningar som omfattas av 37 § första stycket 1 fiskelagen även fortsättningsvis vara straffbelagda med hänsyn till den starka kopplingen till ett av fiskelagstiftningens primära skyddsintressen och till behovet av att kunna ta föremål i beslag. Bestämmelsen har uppdaterats språkligt och placerats i en egen paragraf. Beträffande skrivningen om ringa brott, se avsnitt 17.3.1 ovan.

17.13.3. Det ska finnas en paragraf som reglerar brott mot bestämmelser om fiskådra

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om att för brott mot bestämmelser om fiskådra döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra. Av paragrafen ska vidare framgå att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar delar av regleringen i 37 § första stycket 3 och andra stycket fiskelagen.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 17.9.5 bör de gärningar som omfattas av 37 § första stycket 3 fiskelagen även fortsättningsvis vara straffbelagda. Detta med hänsyn till den direkta kopplingen till ett

av lagens primära skyddsintressen och eftersom det även beträffande överträdelser mot bestämmelserna om fiskådra ofta bör krävas att utrustning eller anordningar tas i beslag i syfte att avbryta det brottsliga förfarandet. Bestämmelserna har uppdaterats språkligt och placerats i en egen paragraf med hänsyn till att gärningarna inte endast avser fiske utan även placering av anordningar.

Beträffande skrivningen om ringa brott, se avsnitt 17.3.1 ovan.

17.13.4. Det ska finnas en paragraf som reglerar brott mot bestämmelser om särskild fredningszon

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om att för brott mot bestämmelser om särskild fredningszon döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet placerar eller använder ett fiskeredskap eller en annan anordning i strid med vad som gäller i en sådan fredningszon som avses i 8 kap. 4 § i lagen. Av paragrafen ska vidare framgå att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar delar av regleringen i 37 § första stycket 3 och andra stycket fiskelagen.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 17.9.5 bör även de gärningar som omfattas av 37 § första stycket 3 fiskelagen som rör fredningszon inom Torneälvens fiskeområde även fortsättningsvis vara straffbelagda med anledning av att regleringen har koppling till en internationell överenskommelse.

Bestämmelserna har uppdaterats språkligt och placerats i en egen paragraf med hänsyn till att gärningarna inte endast avser fiske utan även placering av anordningar inom ett särskilt område.

Beträffande skrivningen om ringa brott, se avsnitt 17.3.1 ovan.

17.13.5. Det ska finnas en paragraf som reglerar otillåten fiskeverksamhet

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om att för otillåten fiskeverksamhet döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. fiskar utan giltig fiskelicens eller giltigt tillstånd för den fiske-

verksamhet som bedrivs,

2. förfalskar eller döljer ett fiskefartygs märkning, identitet eller

registrering i samband med fiske i havet,

3. omlastar utan det tillstånd som krävs eller i sådana fall där

omlastning är förbjuden,

4. överför fångst eller placerar fångst i transport- eller odlings-

kasse på ett sätt som är förbjudet,

5. bedriver fiskeverksamhet i strid med bestämmelser som är

tillämpliga i ett område där fisket är begränsat,

6. fiskar efter, fångar, behåller ombord, omlastar eller landar

arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden,

7. i annat fall än vad som anges i punkten 6, bedriver fiskeverk-

samhet som omfattar annat än oavsiktliga fångster av

a) arter som är föremål för fångstbegränsningar och för vilka

aktören inte har någon kvot eller inte har tillgång till medlemsstatens kvot,

b) arter vars kvoter har uttömts, eller

c) arter som omfattas av fiskestopp, moratorium, fiskeförbud

eller fredningstid,

8. fiskar med förbjudna fiskeredskap eller fiskemetoder eller

samtidigt fiskar med fler än högsta tillåtna antal fiskeredskap,

9. i annat fall än vad som anges i de tidigare punkterna, allvarligt

underlåter att

a) uppfylla skyldigheter rörande egenskaper hos eller använd-

ningen av fiskeredskap, ljudskrämmare, selektivitetsanordningar eller anordningar som samlar fisk, eller av utrust-

ningen för sortering, vattenavskiljning eller bearbetning, eller

b) iaktta andra åtgärder som krävs för att minska oavsiktliga

fångster av känsliga arter än de som anges i punkten a,

10. allvarligt underlåter att på fiskefartyg ta ombord och behålla,

eller underlåter att landa, eller i tillämpliga fall, omlasta eller överföra arter som omfattas av landningsskyldigheten, inbegripet fångster som är mindre än den tillämpliga minsta referensstorleken för bevarande, 11. i annat fall än vad som anges i de tidigare punkterna, bedriver

fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en regional fiskeriorganisation på ett sätt som är allvarligt oförenligt med den organisationens tillämpliga bevarande- eller förvaltningsåtgärder, 12. allvarligt underlåter att fullgöra skyldigheterna att korrekt

registrera, lagra och rapportera data om fiskeverksamhet, däribland data som ska överföras via kontrollsystem för fartyg 13. bedriver fritidsfiske på ett sätt som är allvarligt oförenligt med

bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, 14. manipulerar ett fiskefartygs motor eller utrustning för övervak-

ning av den kontinuerliga motorstyrkan i syfte att öka fartygets motorstyrka så att den överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan enligt motorcertifikatet, 15. använder en motorstyrka som överstiger den maximala konti-

nuerliga motorstyrkan som certifierats och registrerats i fartygsregistret som avses i 1 kap. 2 § sjölagen, 16. deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fiskefartyg som

inte har någon nationalitet och som därför är statslöst i enlighet med internationell rätt, 17. omlastar från eller till, överför tillsammans med eller deltar i

gemensamma fiskeinsatser tillsammans med fiskefartyg som är upptagna i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen,

18. bedriver någon av de verksamheter som avses i punkten 17

med avseende på ett fartyg som deltar i IUU-fiske enligt definitionen i IUU-förordningen och som inte är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen, 19. stödjer eller försörjer ett fiskefartyg som är upptaget i unionens

förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen, 20. deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fartyg som är upp-

taget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen, 21. tillhandahåller tjänster, inbegripet logistik, försäkring och

andra finansiella tjänster, till aktörer som är knutna till ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUUfartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen, 22. bedriver fiskeverksamhet med användning av tvångsarbete

enligt definitionen i artikel 2 i ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete, eller 23. landar i hamnar i tredjeländer utan att förhandsanmälan har

gjorts enligt artikel 19a i den ändrade kontrollförordningen

Av paragrafen ska framgå att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Av paragrafen ska även framgå att den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som nämns i paragrafens första stycke ska dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Av paragrafen ska slutligen framgå att det som sägs om straff i första stycket bara gäller om inte annat följer av 11 kap. 7 §.

Paragrafen motsvarar delvis överträdelser som i dag omfattas av 40 § fiskelagen eller 11 § GFP-lagen, men även andra överträdelser som ska ses som allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken som regleras i artikel 90 i den ändrade kontroll-

förordningen. Genom förslaget blir försök och förberedelse till brott mot bestämmelsen straffbart i fler situationer än i dag.

Skälen till utredningens förslag

Allmänt om regleringen i paragrafen

Den föreslagna paragrafen om otillåten fiskeverksamhet avser överträdelser som i dag är straffbelagda genom 40 § fiskelagen, 11 § GFPlagen och även vissa allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken som framgår av artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen och som har kopplingar till fiskeverksamhet. Begreppet fiskeverksamhet definieras i artikel 4.1.28 i grundförordningen som sökande efter fisk, utsättning, utplacering, släpning och upptagning av fiskeredskap, ombordtagning av fångster, omlastning, bevarande ombord, beredning ombord, överföring, placering i bur, gödning och landning av fisk och fiskeriprodukter .390Trots att beteckningen för brottet föreslås vara otillåten fiskeverksamhet omfattar paragrafen även brottsliga gärningar som inte har begåtts inom ramen för fiskeverksamheten, men som har ett samband med denna.

Enligt utredningens uppfattning bör det göras ytterligare skillnad mellan brott inom fiskelagstiftningen som har koppling till fiskeverksamheten än vad som är fallet i dag, vilket även EU-straffstadgandeutredningen föreslo g391. De allvarligaste överträdelserna bör ses som grova brott och bör precis som i dag kunna föranleda fängelse i högst två år. Vi återkommer till de grova brotten i avsnitt 17.13.6 nedan. Sedan bör det enligt utredningens uppfattning göras skillnad mellan allvarliga och mindre allvarliga gärningar. De allvarliga gärningarna bör enligt utredningens uppfattning omfatta de gärningar som är att anse som allvarliga överträdelser enligt artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen och som har samband med just fiskeverksamhete n.392Dessa överträdelser bör kunna föranleda böter eller fängelse i högst ett år, vilket förekommer i straffskalan för 40 § fiskelagen i dag. De mindre allvarliga överträdelserna, som vi återkommer till i

390 Med fiskeriprodukter avses levande organismer som erhålls genom fiskeverksamhet eller produkter som framställts därav, se artikel 4.1.29 i grundförordningen. 391 Vi behandlar den utredningens förslag till ändringar i fiskelagen och GFP-lagen i avsnitt 17.6 ovan. 392 Vi kommer att återkomma till övriga allvarliga överträdelser nedan.

avsnitt 17.13.7 bör endast kunna föranleda böter. Vi har valt att benämna dessa brott fiskeöverträdelse.

Av paragrafen ska framgå att i ringa fall ska inte dömas till ansvar. Beträffande skrivningen om ringa brott, se avsnitt 17.3.1 ovan. Av paragrafen ska även framgå att den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som nämns i paragrafens första stycke ska dömas till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Genom utredningens förslag blir försök och förberedelse till brott mot bestämmelsen om otillåten fiskeverksamhet straffbara i fler situationer än vad som är fallet i dag.

Av paragrafen ska avslutningsvis framgå att det som sägs om straff i första stycket bara gäller om inte annat följer av 7 §, vilken avser reglering i den ekonomiska zonen, och som vi kommer att återkomma till i avsnitt 17.13.8 nedan.

Avsikten är inte att räkna upp överträdelserna utifrån allvarlighetsgrad utan uppräkningen följer i huvudsak systematiken i artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen, dock har bestämmelser som i huvudsak rör IUU-fiske placerats sist i paragrafen.

Första punkten

Den första punkten innehåller ”fiskar utan giltig fiskelicens eller tillstånd för den fiskeverksamhet som bedrivs”. Bestämmelser om licens och tillstånd finns både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och i den nationella lagstiftningen. Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 a) i den ändrade kontrollförordningen, men även överträdelser av krav på tillstånd som framgår i den nationella lagstiftningen. Med anledning av att den moderniserade fiskelagen kommer att innehålla bestämmelser om personlig fiskelicens, som i stort motsvarar de nuvarande bestämmelserna, och det inte är obligatoriskt att inneha personlig fiskelicens vid fisk e393, är utredningen av uppfattningen att det i bestämmelsen ska tydliggöras att överträdelsen avser fiske utan giltig fiskelicens .394

393 Den personliga fiskelicensen kan dock innebära att en ökad redskapsmängd tillåts. 394 Här kan nämnas att det framgår av artikel 6 i den ändrade kontrollförordningen att unionsfångsfartyg endast får användas för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser om det har en giltig fiskelicens.

Vi har behandlat kraven på fiskelicens och tillstånd för fiske i kapitel 11.

Andra punkten

Den andra punkten innehåller ”förfalskar eller döljer ett fiskefartygs märkning, identitet eller registrering i samband med fiske i havet”. Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.3 b) i den ändrade kontrollförordningen.

Utredningen kan i denna del konstatera att det finns bestämmelser om fiskefartygs märkning både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och i nationell rätt. Av artikel 8 i den ändrade kontrollförordningen framgår att kommissionen genom genomförandeakter får fastställa närmare bestämmelser om märkning och identifiering av fartyg. Artikel 6 i genomförandeförordningen innehåller vidare bestämmelser om hur unionsfiskefartyg ska vara märkta.

Utredningen kan samtidigt konstatera att den nationella rätten innehåller bestämmelser om bl.a. distriktsbeteckning för fiskefartyg och fartygs märkning, se förordningen (1975:929) med vissa bestämmelser om fartygs identifiering. Av 4 kap. 4 § i den nämnda förordningen framgår att ett registrerat fiskefartyg ska ha distriktsbeteckning anbragt väl synligt på ömse sidor av förstäven. Paragrafen innehåller också bestämmelser om hur märkningen ska utföras .395Enligt 4 kap. 7 § får märkningen enligt 4 och 6 §§ inte göras otydlig eller döljas. Av 4 kap. 8 § framgår vidare att på ett registrerat fartyg får det inte anbringas beteckning som kan förväxlas med föreskriven märkning. Enligt 4 kap. 9 § får ett registrerat fartyg inte hållas i drift utan att vara märkt enligt kapitlet. Av 4 kap. 10 § framgår att om ett fartyg avregistreras ska ägaren, såvitt möjligt avlägsna märkning med registerbeteckning och i förekommande fall distriktsbeteckning. Enligt 4 kap. 11 § ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 7–10 §§ dömas till böter. Med anledning av denna nationella reglering är utredningen av uppfattningen att den aktuella punkten endast ska avse överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den

395 Av 4 kap. 6 § samma förordning framgår att på registrerat fiskefartyg ska hemmahamnen vara angiven genom väl synlig märkning antingen på akterspegeln eller på ömse sidor vid akterstäven. På samma sätt ska fartygets namn vara utmärkt, om det har sådant. Även denna paragraf innehåller bestämmelser om hur märkningen ska utföras.

gemensamma fiskeripolitiken och i punkten ska det tydliggöras att den gäller vid fiske i havet.

Utredningen vill i sammanhanget poängtera att det inte ingår i utredningens uppdrag att hantera frågor som rör dubbelreglering i den nationella lagstiftningen i frågor som rör fiskefartygs märkning.

Tredje punkten

Den tredje punkten innehåller ”omlastar utan det tillstånd som krävs eller i sådana fall där omlastning är förbjuden”. Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 e) i den ändrade kontrollförordningen.

Fjärde punkten

Den fjärde punkten innehåller ”överför fångst eller placerar fångst i transport- eller odlingskasse på ett sätt som är förbjudet.” Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 f) i den ändrade kontrollförordningen. Den nämnda artikeln avser överföring av fångst eller placering av fångst i kasse, särskilt såsom avses i förordningen (EU) 2023/2053, på ett sätt som är förbjudet. I syfte att förenkla läsningen innehåller den aktuella punkten i den moderniserade fiskelagen inte någon hänvisning till EU-rätten.

Femte punkten

Den femte punkten innehåller ”bedriver fiskeverksamhet i strid med bestämmelser som är tillämpliga i ett område där fisket är begränsat”. I denna punkt regleras överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken men även bestämmelser i nationell rätt. Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 i), som innehåller skrivningen ”bedrivande av fiskeverksamhet i strid med regler som är tillämpliga i ett område med fiskebegränsning”. Bestämmelsen har utformats på ett sätt så att även överträdelser av bestämmelser i nationell rätt kan omfattas av paragrafen och innehåller därför inte begreppet område med fiske-

begränsning. Begreppet avser enligt definitionen i artikel 4.14 i den

ändrade kontrollförordningen en specifik, geografiskt definierad yta

inom ett eller flera havsområden där all eller viss fiskeverksamhet är tillfälligt eller permanent begränsad eller förbjuden i syfte att förbättra bevarandet av marina biologiska resurser eller skyddet av marina ekosystem enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Såsom vi har redogjort för i avsnitt 17.9.7 ges det i punkten 49 i ingressen till den ändrade kontrollförordningen exempel på vilka områden som bör anses utgöra områden med fiskebegränsning. Av punkten framgår att det är områden såsom de som avses i artiklarna 12, 17 och 21 i och bilaga II, del C i bilagorna V–VIII, del B i bilaga XI och delarna C och D i bilaga XII till den tekniska förordningen, i förordning (EU) 2023/2124 och liknande områden som fastställs i andra bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningen har i stället för begreppet område med fiskebegränsning valt att ha den mer öppna skrivningen ”i ett område där fisket är begränsat” i syfte att täcka in även sötvattensområden och andra områden där fisket är begränsat med anledning av bestämmelser i nationell rätt. Här kan nämnas att områden med skydd som beslutats inom ramen för fiskelagstiftningen med stöd av bemyndigandena i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken enligt utredningens uppfattning borde omfattas av bestämmelsen och områden som är skyddade enligt bestämmelser om områdesskydd i den nationella miljölagstiftningen inom vilket fisket är begränsat. Sådana områden kan t.ex. vara nationalparker, naturreservat och Natura 2000-områden .396

När det gäller områden med fiskebegränsning enligt EU-rätten kan utredningen avslutningsvis notera att Bratten i Skagerrak är ett sådant område som är relevant för svensk del. Reglering för området finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/118 av den 5 september 2016 om fastställande av bevarandeåtgärder för fisket i syfte att skydda Nordsjöns marina miljö.

Sjätte punkten

Den sjätte punkten innehåller ”fiskar efter, fångar, behåller ombord, omlastar eller landar arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden”.

I punkten regleras överträdelser där de materiella bestämmelserna kan finnas både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeri-

396 Sådana fiskebegränsningar regleras ofta i fiskelagstiftningen och inte i miljölagstiftningen. Vi har behandlat frågor om områdesskydd och koppling till miljölagstiftningen i kapitel 9.

politiken och nationell lagstiftning. Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 j), som kopplar till regleringen i artikel 10 och 11 i tekniska förordningen. Den punkten avser ”fiske efter, fångst, behållande ombord, omlastning, landning, lagring, försäljning, visning eller utbjudande till försäljning av arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden, på de villkor som anges i artiklarna 10 och 11 i förordning (EU) 2019/1241”. Här kan utredningen notera att förbjudna fisk- och skaldjursarter regleras i artikel 10 i den tekniska bevarandeförordningen och att artikel 11 i samma förordning reglerar fångster av marina däggdjur, havsfåglar och marina reptiler. De nämnda artiklarna har kopplingar till regleringen i EU:s art- och habitatdirektiv. I svensk rätt finns bestämmelser som kompletterar dessa bestämmelser i miljö- och jaktlagstiftningen när det kommer till andra organismer än fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Med hänsyn till den nationella rättens uppdelningen mellan miljö-, fiske- och jaktlagstiftningarna är utredningen av uppfattningen att endast de överträdelser som avser organismer som ses som marina biologiska resurser bör omfattas av den aktuella bestämmelsen .397Utredningen noterar dock samtidigt att den ändrade kontrollförordningen innehåller bestämmelser om att uppgifter av fångster av andra arter än fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur ska rapporteras i fiskeloggboken .398

Som nämnts ovan avser punkten att träffa även överträdelser av andra bestämmelser i den nationella lagstiftningen om arter som är förbjudna att fiska, sådana bestämmelser kommer fortsatt att kunna finnas i både den moderniserade fiskeförordningen och i myndighetsföreskrifter, för vilka det finns bemyndiganden i den moderniserade fiskelagstiftningen.

397 Utredningen uppfattar att dessa överträdelser omfattas av bestämmelser om artskyddsbrott och jaktbrott. 398 Se regleringen i artikel 14.8 i den ändrade kontrollförordningen. Utredningen vill i sammanhanget framhålla att samtliga domar om överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken ska skickas till Havs- och vattenmyndigheten, se avsnitt 17.18 nedan, varför myndigheten kommer att få kännedom om dessa överträdelser.

Sjunde punkten

Den sjunde punkten innehåller ”i annat fall än vad som anges i punkten 6, omfattar annat än oavsiktliga fångster av

a) arter som är föremål för fångstbegränsningar för vilka aktören

inte har någon kvot eller inte har tillgång till medlemsstatens kvot,

b) arter vars kvoter har uttömts, eller

c) arter som omfattas av fiskestopp, moratorium, fiskeförbud eller

fredningstid.”

Även i denna punkt regleras överträdelser där de materiella bestämmelserna kan finnas både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och nationell lagstiftning. Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 k) i den ändrade kontrollförordningen som innehåller följande reglering ”bedrivande av fiskeverksamhet som omfattar arter som är föremål för fångstbegränsningar för vilka aktören inte har någon kvot eller inte har tillgång till flaggmedlemsstatens kvot, arter vars kvoter har uttömts eller arter som är föremål för ett fiskemoratorium, tillfälligt förbud eller fredningstid, med undantag för oavsiktliga fångster, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt led j.” Bestämmelsen är utformad i bokstavsled för att göra bestämmelsen enklare att läsa och vissa mindre språkliga ändringar har också gjorts.

När det kommer till den nationella lagstiftningen kan utredningen notera att bestämmelser främst finns i myndighetsföreskrifter.

Åttonde punkten

Den åttonde punkten innehåller ”fiskar med förbjudna fiskeredskap eller fiskemetoder eller samtidigt fiskar med fler än högsta tillåtna antal fiskeredskap”. Även i denna punkt regleras överträdelser där de materiella bestämmelserna kan finnas både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och nationell lagstiftning. Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 m i den ändrade kontrollförordningen. I den artikeln anges ”användning av förbjudna fiskeredskap eller fiskemetoder, såsom avses i artikel 7 i förordning (EU) 2019/1241 eller andra motsvarande bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken”.

Utredningen har valt att inte ha med hänvisningen till artikel 7 i den tekniska förordningen eftersom det även finns andra bestämmelser. Av den nämnda artikeln i den tekniska förordningen framgår t.ex. att det är förbjudet att fånga eller skörda marina arter med giftiga, bedövande eller frätande ämnen samt att det är förbjudet att använda släpredskap för att skörda röda koraller, andra typer av koraller eller koralliknande organismer.

I den nationella rätten finns bestämmelser om förbjudna redskap i fiskeförordningen men sådana bestämmelser kan också finnas myndighetsföreskrifter. Vi har behandlat de bestämmelser om förbjudna fiskeredskap och fiskemetoder som kommer att ingå i den moderniserade fiskeförordningen i kapitel 14. I punkten har vi också lagt till ”samtidigt fiskar med fler än högsta tillåtna antal fiskeredskap”. Här omfattas överträdelser av bestämmelserna om hur många redskap som man får fiska med, vilket motsvarar regleringen som i dag finns i 37 a § fiskelagen.

Nionde punkten

Den nionde punkten innehåller ”i annat fall än vad som anges i de tidigare punkterna allvarligt underlåter att

a) uppfylla skyldigheter rörande egenskaper hos eller användningen

av fiskeredskap, ljudskrämmare, selektivitetsanordningar eller anordningar som samlar fisk, eller av utrustningen för sortering, vattenavskiljning eller bearbetning, eller

b) iaktta åtgärder som krävs för att minska oavsiktliga fångster av

känsliga arter än de som anges i punkten a.

Även i denna punkt regleras överträdelser där de materiella bestämmelserna kan finnas både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och i nationell lagstiftning. Punkten avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.3 d) i den ändrade kontrollförordningen. Bestämmelsen är utformad i bokstavsled för att göra den enklare att läsa. Vissa mindre språkliga ändringar har också gjorts. Utredningen kan notera att relevanta bestämmelser i EU-rätten finns i tekniska förordningen och kommissionens genomförandeakter som får antas enligt den tekniska förordningen. När det gäller nationell reglering kan bestämmelser finnas i myndighets-

föreskrifter som får meddelas med stöd av bemyndigandena om fiskevård och naturvård.

Tionde punkten

Den tionde punkten innehåller ”allvarligt underlåter att på fiskefartyg ta ombord och behålla, eller underlåter att landa, eller i tillämpliga fall, omlasta eller överföra arter som omfattas av landningsskyldigheten, inbegripet fångster som är mindre än den tillämpliga minsta referensstorleken för bevarande”. Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 e) i den ändrade kontrollförordningen, men mindre språkliga ändringar har gjorts i bestämmelsen, bl.a. nämns inte uttryckligen att slippin g399ingår i skrivningen ”ta ombord och behålla”. Utredningen kan konstatera att överträdelser av landningsskyldighet i dag är kriminaliserat i svensk rätt genom 39 a § fiskelagen, vilket vi har behandlat i avsnitt 17.9.5 ovan.

Elfte punkten

Den elfte punkten innehåller ”i annat fall än vad som anges i de tidigare punkterna, bedriver fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en regional fiskeriorganisation på ett sätt som är allvarligt oförenligt med den organisationens tillämpliga bevarande- eller förvaltningsåtgärder”.

Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 f) i den ändrade kontrollförordningen, men mindre språkliga ändringar har gjorts i bestämmelsen.

Tolfte punkten

Den tolfte punkten innehåller ”allvarligt underlåter att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera, lagra och rapportera data om fiskeverksamhet, däribland data som ska överföras via kontrollsystem för fartyg”. Denna punkt avser överträdelser av både nationella bestämmelser och bestämmelser i EU:s förordningar om den gemen-

399 Med slipping avses enligt artikel 4.34 ”att avsiktligt släppa ut fisk från ett fiskredskap innan redskapet tagits ombord helt på ett fångstfartyg”.

samma fiskeripolitiken. Punkten avser att träffa allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 b) i den ändrade kontrollförordningen. Den punkten innehåller ”underlåtelse att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera, lagra och rapportera data om fiskeverksamhet, däribland data som ska överföras via kontrollsystem för fartyg samt data rörande förhandsanmälningar, fångstdeklarationer, omlastningsdeklarationer, fiskeloggböcker, landningsdeklarationer, vägningsjournaler, deklarationer om övertagande, transportdokument eller avräkningsnotor enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, förutom skyldigheter som gäller den toleransmarginal som avses i artikel 90.3 c”.

I EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken finns ett flertal bestämmelser om att den som bedriver fiskeverksamhet ska lämna uppgifter om verksamheten. Ett flertal av de uppgifter som kan behöva lämnas är uppräknade i artikel 90.3 b) och avser t.ex. uppgifter om position och uppgifter i t.ex. förhandsanmälningar. Det finns också bestämmelser i nationell rätt som avser uppgiftsskyldighet, sådana kommer att finnas i både den moderniserade fiskelagen, fiskeförordningen och kompletteras av myndighetsföreskrifter. Här kan nämnas att uppgifter t.ex. kan behöva lämna i en sötvattensjournal. Utredningen bedömer att det sällan bör bli aktuellt att använda tvångsmedel för dessa typer av överträdelser och flera överträdelser av bestämmelserna om uppgiftsskyldighet omfattas av sanktionsavgiftsbestämmelser, som vi har redogjort för i avsnitt 17.10 ovan. Vi har i avsnitt 17.11 redogjort för utredningens förslag och bedömningar som rör förbudet mot dubbelprövning inom sanktionssystemet. Avsikten är att de överträdelser som omfattas av sanktionsavgiftssystemet i första hand ska hanteras inom ramen för det systemet.

Trettonde punkten

Den trettonde punkten innehåller ”bedriver fritidsfiske på ett sätt som är allvarligt oförenligt med bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken”. Punkten avser träffa vissa av de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 h i den ändrade kontrollförordningen. Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att bedrivande av fritidsfiske i strid med

bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken ska ses som en allvarlig överträdelse om något av följande kriterier är uppfyllt:

1. Två individer eller fler exemplar som behålls är otillåtna eller en individ eller flera är förbjudna arter.

2. 25 procent eller mer av de exemplar som behålls uppfyller inte

den minsta referensstorleken för bevarande.

3. Behållande av mängder av arter som överstiger de tillåtna fångsterna eller fångstbegränsningarna eller som överstiger tillämpliga kvoter med 50 procent.

4. Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 h i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

Utredningen kan konstatera att det finns bestämmelser i flera EUförordningar som träffar fritidsfisket, för svensk del kan, förutom den tekniska förordningen, även de årliga TAC- och kvotförordningarna innehålla bestämmelser om fritidsfisk e.400Här kan rådets förordning (EU) 2024/2903 som innehåller bestämmelser om fritidsfiske efter lax och torsk i Östersjön nämnas.

Fjortonde punkten

Den fjortonde punkten innehåller ”manipulerar ett fiskefartygs motor eller utrustning för övervakning av den kontinuerliga motorstyrkan i syfte att öka fartygets motorstyrka så att den överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan enligt motorcertifikatet”. Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.2 o) i den ändrade kontrollförordningen.

400 Exempelvis innehåller rådets förordning (EU) 2025/202 bestämmelser om fritidsfiske efter lax och torsk i Östersjön.

Femtonde punkten

Den femtonde punkten innehåller ”använder en motorstyrka som överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan som certifierats och registrerats i fartygsregistret som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009)”. Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.2 k) i den ändrade kontrollförordningen. Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att överträdelsen är att anse som allvarlig on något av följande kriterier är uppfyllt:

a) När skillnaden mellan den effekt som kontrollerats och den

effekt som certifierats och registrerats är större än 20 procent.

b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den

berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 k i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

Sextonde punkten

Den sextonde punkten innehåller ”deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fiskefartyg som inte har någon nationalitet och som därför är statslöst i enlighet med internationell rätt”. Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.2 l), som innehåller ”Drift, förvaltning eller ägande av ett fiskefartyg som inte har någon nationalitet och därför är statslöst i enlighet med internationell rätt.”

Sjuttonde punkten

Den sjuttonde punkten innehåller ”omlastar från eller till, överför tillsammans med eller deltar i gemensamma fiskeinsatser tillsammans med fiskefartyg som är upptagna i unionens förteckning över IUUfartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUUfartyg artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen”. Punkten avser att träffa vissa av de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.2 g), som vi återkommer till nedan.

Artonde punkten

Den artonde punkten innehåller ”bedriver någon av de verksamheter som avses i punkten 17 med avseende på ett fartyg som deltar i IUU-fiske enligt definitionen i IUU-förordningen och som inte är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg”. Punkten avser att träffa allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 j). Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att en överträdelse av den aktuella artikeln ska ses som allvarlig i följande situationer:

a) Omlastning från eller till, eller överföring tillsammans med,

deltagande i gemensamma fiskeinsatser tillsammans med, stöd till eller försörjning av ett fartyg i samband med en fiskeresa, om fartyget har använts för att begå en allvarlig överträdelse.

b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att

den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 j) i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

Nittonde punkten

Den nittonde punkten innehåller ”stödjer eller försörjer ett fiskefartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen”. Punkten avser att träffa delar av de överträdelser som omfattas av artikel 90.2 g) och som inte omfattas av den sjuttonde punkten.

Tjugonde punkten

Den tjugonde punkten innehåller ”deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i IUU-förordningen.”

Punkten avser att träffa vissa av de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.2 h) i den ändrade kontrollförordningen.

Tjugoförsta punkten

Den tjugoförsta punkten innehåller ”tillhandahåller tjänster, inbegripet logistik, försäkring och andra finansiella tjänster, till aktörer som är knutna till ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg”. Punkten avser att träffa vissa av de överträdelser som omfattas av artikel 90.2 h) och som inte omfattas av den tjugonde punkten.

Tjugoandra punkten

Den tjugoandra punkten innehåller ”bedriver fiskeverksamhet med användning av tvångsarbete enligt definitionen i artikel 2 i ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete”. Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.2 p) i den ändrade kontrollförordningen.

Av ingressen till den ändrade kontrollförordningen framgår följande i fråga om artikel 90.2 p) i samma förordning, som fastställer att bedrivande av fiskeverksamhet med användning av tvångsarbete enligt definitionen i artikel 2 i ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete alltid ska anses vara en allvarlig överträdelse. I artikel 5 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 4 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna föreskrivs att ingen får åläggas att utföra tvångsarbete eller obligatoriskt arbete. Dessutom är alla medlemsstater parter i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 29 om tvångsarbete, enligt vilken olagligt krav på tvångsarbete eller obligatoriskt arbete ska vara straffbart och bli föremål för lagstadgade påföljder som verkligen är adekvata och tilllämpas strikt. Att bedriva fiskeverksamhet med hjälp av tvångsarbete strider dessutom mot målen i den gemensamma fiskeripolitiken, särskilt att fiskeverksamheten ska förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen att uppnå sociala förmåner och anställningsförmåner och att bidra till en skälig levnadsstandard för dem som är beroende

av fisket. Det undergräver också möjligheten till lika villkor för fiskeri- och vattenbruksprodukter som saluförs i unionen. Fiskeverksamhet som bedrivs med tvångsarbete bör därför betraktas som en allvarlig överträdelse, utan att det påverkar eventuella straffrättsliga påföljder för tvångsarbete i enlighet med medlemsstaternas skyldigheter enligt ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbet e.401

Utredningen kan konstatera följande i fråga om kriminalisering av tvångsarbete i svensk rätt. Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 29 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete (The Forced Labour Convention) antogs 1930 och har tillträtts av Sverige .402Begreppet tvångsarbete i svensk rätt är avsett att ha samma innebörd som i de internationella instrumenten. Det medför att tvångsarbete kan ta sig en mängd olika uttryck .403Tvångsarbete har inte explicit varit kriminaliserat i svensk rätt. Sedan mitten av 2000talet har tvångsarbete kriminaliserats inom ramen för brottet männi-

skohandel. För att stärka det straffrättsliga skyddet mot exploatering

av personer i arbete och tiggeri infördes ett nytt gradindelat brott i brottsbalken år 2018, människoexploatering. Brottet består i att genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploatera en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri. Om brottet har avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett särskilt hänsynslöst utnyttjande av annan, kan dömas för grov människoexploatering.

Med anledning av att tvångsarbete är kriminaliserat i svensk rätt genom bestämmelserna i 4 kap. 1-1b §§ brottsbalken bedömer utredningen att det sällan bör bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i den tjugoandra punkten.

Utredningen vill i sammanhanget tillägga att den för närvarande inte ser behov av bestämmelser om uppgiftsskyldighet kopplat bestämmelsen om tvångsarbete.

Tjugotredje punkten

Den tjugotredje punkten innehåller ”landar i hamnar i tredjeländer utan att förhandsanmälan har gjorts enligt artikel 19a i den ändrade

401 Ingressen till den ändrade kontrollförordningen, p. 89. 402Prop. 2017/18:123 s. 34. 403Prop. 2017/18:123 s. 35.

kontrollförordningen”. Punkten avser att träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.3 l) i den ändrade kontrollförordningen. Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att överträdelser av den aktuella artikeln ska ses som allvarliga i följande situationer: ”Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en överträdelse enligt artikel 90.3 l i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks”.

17.13.6. Grova brott

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

som rör grova brott. Av paragrafen ska framgå att om ett olovligt fiske, brott mot bestämmelserna om fiskådra, brott mot bestämmelserna om särskild fredningszon, eller en otillåten fiskeverksamhet är att anse som grovt ska döms till fängelse i högst två år, om inte annat framgår i fråga om brott begångna i Sveriges ekonomiska zon.

Av paragrafen ska det vidare framgå att vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det avsåg verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller fångst ur särskilt skyddsvärda bestånd, eller om brottet medfört eller kunnat medföra skada av stor omfattning.

Den föreslagna paragrafen motsvarar delvis regleringen i 40 a § fiskelagen med skillnaden att flera överträdelser än i dag föreslås omfattas av regleringen om otillåten fiskeverksamhet. En annan skillnad är att vid bedömningen av om brottet är grovt även ska beaktas om brottet medfört eller kunnat medföra skada av stor omfattning.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 17.3.2 infördes en särskild paragraf om grovt brott i fiskelagen år 2003. Paragrafen innehåller följande reglering:

Om ett brott enligt 37 eller 40 § är att anse som grovt döms till fängelse i högst två år i andra fall än som avses i 41 § första stycket. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsåg verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller fångst ur särskilt skyddsvärda bestånd.

Av förarbetena till paragrafen framgår att vid bedömningen av om ett brott ska anses vara grovt ska beaktas om verksamheten var av särskilt stor omfattning, fångstvärdet varit betydande, eller om gärningen riktat sig mot särskilt skyddsvärda bestånd .404

Utredningen kan konstatera att det av artikel 89.a i den ändrade kontrollförordningen framgår att vid fastställandet av sanktionerna ska medlemsstaterna särskilt ta hänsyn till överträdelsens allvar, art och omfattning, inbegripet skadan eller nivån på skadan på fiskeresurserna och den berörda marina miljön, dess varaktighet eller upprepning och ackumulering av samtidiga överträdelser.

Utredningen bedömer att regleringen om vad som ska beaktas vid bedömningen inom fiskelagstiftningen av om ett brott är grov bör moderniseras och att även skador eller risk för skador på miljön bör beaktas. Vid en jämförelse med miljölagstiftningen kan utredningen konstatera att det vid bedömningen av om ett miljöbrot t405är grovt, särskilt ska beaktas om brottet har medfört eller kunnat medföra varaktiga skador av stor omfattning, om gärningen annars varit av särskilt farlig art eller innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag eller om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag. Utredningen kan i denna del konstatera att Miljöstraffutredningen har föreslagit ändringar i bestämmelsen och att det enligt den utredningens förslag särskilt bör beaktas om gärningen har medfört eller kunnat medföra skada av stor omfattning, har ingått i en brottslighet som har utövats systematiskt, i organiserad form eller i vinstsyfte eller annars varit av särskilt farlig art .406

Enligt utredningens bedömning bör det vid bedömningen av om brottet är grovt i den moderniserade fiskelagen särskilt beaktas om det avsåg verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller fångst ur särskilt skyddsvärda bestånd, eller om brottet

404Prop. 2002/03:41. 405 Miljöbrott regleras i 29 kp. 1 § miljöbalken. 406SOU 2025:14 s. 696.

medfört eller kunnat medföra skada av stor omfattning. Det kan t.ex. röra sig om skada på den berörda miljön.

17.13.7. Fiskeöverträdelse

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om att för fiskeöverträdelse döms till böter den som, om gärningen inte ska leda till ansvar för otillåten fiskeverksamhet, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 26 §, 7 kap. 1–3§§, 9 kap. 2 § eller bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken om

1. hur fiskefartyget får användas, ska vara bokstäver

2. hur fiskeverksamhet får bedrivas,

3. landning och vägning av fiskeriprodukter,

4. förvaring av fiskeredskap ombord på fiskefartyg, eller

5. märkning av fiskeredskap.

Av paragrafen ska det vidare framgå att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Skälen till utredningens bedömning

I paragrafen samlas övriga överträdelser som berör fisket och som inte ska ses som en otillåten fiskeverksamhet enligt vad vi har redogjort för i avsnitt 17.13.5 ovan. Även beträffande dessa överträdelser ska det i ringa fall inte dömas till ansvar. De överträdelser som omfattas av bestämmelsen rör hur fiskefartyget får användas, hur fiskeverksamhet får bedrivas, landning och vägning av fångst, förvaring av fiskeredskap ombord på fiskefartyg, eller märkning av fiskeredskap. De bakomliggande bestämmelserna kan finnas både i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller i nationell rätt. Här är det värt att notera att den första punkten avser bestämmelser om hur fiskefartyget får användas, vilket inkluderar att

transitera genom ett fiskereglerat marint skyddat område utan fångst ombord .407Vi har skrivit mer om transitering i avsnitt 9.7.9 ovan.

17.13.8. Särskild reglering i den ekonomiska zonen

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

om att den som gör sig skyldig till otillåten fiskeverksamhet eller fiskeförseelse i Sveriges ekonomiska zon döms till böter.

Den föreslagna paragrafen motsvarar regleringen i 41 § fiskelagen men avser till skillnad från nuvarande reglering fler överträdelser än i dag.

Skälen till utredningens förslag

Regleringen i 41 § första stycket fiskelagen är en följd av regleringen i artikel 73 i havsrättskonventionen, av vilken framgår att kuststaternas straffpåföljder för överträdelser av föreskrifterna om fisket i den ekonomiska zonen inte får omfatta fängelse om inte berörda stater kommer överens om något annat. Av förarbeten framgår att avsikten med det särskilda straffstadgandet för den ekonomiska zonen endast har varit att uppfylla konventionens krav, inte att ändra gärningarnas straffvärd e.408

Även den moderniserade fiskelagen behöver, mot bakgrund av regleringen i havsrättskonvention en409, innehålla särskild reglering om överträdelser i den ekonomiska zonen. Utredningen är av uppfattningen att det, precis som i dag, inte bör göras någon skillnad avseende vilket lands medborgare som begår överträdelsen.

Utredningen noterar i sammanhanget att den nuvarande regleringen har samband med regleringen om Kustbevakningens befogenheter, som regleras i 3 kap. 8 § kustbevakningslagen, och som vi har redogjort för i avsnitt 17.4.2 ovan. Enligt denna bestämmelse får husrannsakan också göras om påföljden för gärningen enligt 41 § fiskelagen endast kan bestämmas till böter. Utredningen har dock

407 Här kan noteras att transitering med fångst ombord omfattas av definitionen av fiskeverksamhet och går under punkten hur fiskeverksamhet får bedrivas. 408Prop. 1995/96:140. 409 För relevanta bestämmelser i havsrättskonventionen, se även avsnitt 4.4.1.

inte i uppdrag att göra följdändringar i annan lagstiftning med anledning av utredningens förslag.

17.13.9. Otillåten utsättning eller flyttning

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska det framgå att för

otillåten utsättning eller flyttning av fisk döms till böter den som

med uppsåt eller av oaktsamhet sätter ut eller flyttar fisk, utan tillstånd eller strid med villkoren i ett sådant tillstånd. Av paragrafen ska vidare framgå att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Skälen till utredningens förslag

Såsom utredningen har redogjort för ovan bör den moderniserade fiskelagen innehålla straffbestämmelser som rör otillåten utsättning eller flyttning av fisk, se vidare i avsnitt 17.9.5. Med begreppet fisk avses även vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Utredningen är dock av uppfattningen att skrivningarna i paragrafen bör ändras och att det av den moderniserade fiskelagen ska framgå att för otillåten utsättning eller flyttning av fisk döms till böter den som med uppsåt eller av oaktsamhet sätter ut eller flyttar fisk, utan tillstånd eller strid med villkoren i ett sådant tillstånd.

Utredningen vill i sammanhanget lyfta att även bestämmelser i miljölagstiftningen kan aktualiseras vid utsättning av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, och att det i miljölagstiftningen också finns straffbestämmelser som kan bli tillämpliga .410Utredningen noterar vidare att det inom miljölagstiftningen finns särskild reglering avseende utsättning av organismer som är att anse som invasiva främmande arter .411Enligt utredningens uppfattning bör de utsättningar eller flyttningar som innebär eller kan innebära störst skador på de omgivande ekosystemen var kriminaliserade i miljölagstiftningen. Med anledning av det har utredningen inte gått in närmare på frågor om ändring av brottets straffskala.

Beträffande skrivningen om ringa brott, se avsnitt 17.3.1 ovan.

410 I 29 kap. 2 b § miljöbalken finns bestämmelser om artskyddsbrott. 411 Detta behandlar vi i avsnitt 14.2.1. Se även avsnitt 17.9.5.

17.13.10 Otillåten hantering av fiskeri-

och vattenbruksprodukter

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska framgå att för

otillåten hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter döms till

böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. vid upprepade tillfällen eller i stor omfattning säljer fångst

som kommer från fritidsfiske i havet,

2. bedriver handel med, importerar, exporterar, eller transporte-

rar fisk som fångats av eller fiskeriprodukter som härrör från fiskefartyg som förts upp på Europeiska unionens förteckning över IUU-fiskefartyg, eller annars importerar fiskeriprodukter i strid med gällande regler,

3. i andra fall än som avses i punkterna ovan säljer fiskeripro-

dukter för vilken sådan verksamhet är förbjuden eller hanterar fiskeriprodukter på ett sätt som inte är tillåtet,

4. förfalskar dokument, data eller information eller använder

förfalskade eller ogiltiga dokument eller data eller förfalskad eller ogiltig information i samband med saluföring, distribution, transport, lagring eller bearbetning av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Av paragrafen ska det vidare framgå att den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i paragrafen döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Skälen till utredningens förslag

I paragrafen regleras överträdelser som har koppling till hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Även beträffande dessa brott har utredningen valt att göra en uppdelning mellan allvarligare och mindre allvarliga överträdelser, vilket också avspeglar sig i brottens straffskala. Följande kan sägas om de olika punkterna i paragrafen.

Första punkten

Första punkten innehåller ”vid upprepade tillfällen eller i stor omfattning säljer fångst som kommer från fritidsfiske i havet”. Punkten avser träffa delar av de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 h) i den ändrade kontrollförordningen i den del den avser försäljning av fiskeriprodukter från fritidsfiske. Utredningen kan i denna del notera att det av artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen framgår att saluföring och försäljning av fångster från fritidsfiske i havet är förbjuden. Utredningen har föreslagit att det i 6 kap. 1 § i den moderniserade fiskelagen ska tas in en bestämmelse som upplyser om det förbudet. Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att försäljning av fiskeriprodukter från fritidsfiske ska ses som en allvarlig överträdelse om något av följande kriterier är uppfyllt:

a) Försäljning av fiskeriprodukter från fritidsfiske som står för ett

värde som är lika med eller överstiger 50 EUR eller mängder som är lika med eller överstiger 10 kg.

b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att

den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 h i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

Andra punkten

Den andra punkten innehåller ”bedriver handel med, importerar, exporterar, eller transporterar fisk som fångats av eller fiskeriprodukter som härrör från fiskefartyg som förts upp på Europeiska unionens förteckning över IUU-fiskefartyg, eller annars importerar fiskeriprodukter i strid med gällande regler”. Punkten avser täcka allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 m) som innehåller reglering om att ”Bedrivande av affärsverksamhet som har direkt samband med IUU-fiske, inbegripet handel med och import, export, beredning och saluföring av fiskeriprodukter som härrör från IUUfiske”. Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att överträdelsen ska ses som allvarlig om något av följande kriterier är uppfyllt:

a) Inte alla handlingar som krävs enligt lag har tagits fram eller

lämnats in.

b) Import när import har vägrats enligt artikel 18 i förordning

(EG) nr 1005/2008.

c) Importen uppfyller inte reglerna i artikel 16 i förordning (EG)

nr 1005/2008.

d) Fartyget är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg

eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUUfartyg.

e) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att

den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 m) i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

Punkten avser vidare täcka delar av de allvarliga överträdelserna som rör import och som omfattas av artikel 90.3 g) som avser ”Tillhandahållande på marknaden av fiskeri- eller vattenbruksprodukter i strid med bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken, om inte verksamheten utgör en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.2 eller enligt andra led i artikel 90.3. Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att överträdelsen ska ses som allvarlig om bl.a. produkterna importeras i strid med rådets förordning (EG) nr 1005/ 2008.

Tredje punkten

Den tredje punkten innehåller ”i andra fall än som avses i punkterna ovan säljer fiskeriprodukter för vilken sådan verksamhet är förbjuden eller hanterar fiskeriprodukter på ett sätt som inte är tillåtet”. Punkten avser reglera överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken men även bestämmelser i nationell rätt. Punkten omfattar sådana allvarliga överträdelser som anges i artikel 90.2 j i kontrollförordningen och som rör försäljning, visning och utbjudande till försäljning eller utbjudande till försäljning av arter som omfattas av artikel 10.2 i tekniska förordningen

och för vilka sådan verksamhet är förbjuden. Övriga delar av artikel 10 och 11 i den tekniska förordningen ska även fortsättningsvis kriminaliseras genom miljölagstiftningen. I denna del kan utredningen även konstatera att det i artikel 25 i den tekniska förordningen finns reglering om hantering och förbud mot viss försäljning som rör marina arter som fångats för vetenskapliga ändamål. Även i nationell rätt finns bestämmelser om förbud mot försäljning, t.ex. gäller förbud mot försäljning av okokta kräftor inom ett område som förklarats som kräftpestsmittat område.

Fjärde punkten

Den fjärde punkten innehåller ”förfalskar dokument, data eller information eller använder förfalskade eller ogiltiga dokument eller data eller förfalskad eller ogiltig information i samband med saluföring, distribution, transport, lagring eller bearbetning av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter”. Punkten avser allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.2 n) och 90.3 a) i den ändrade kontrollförordningen, vilka vi även berör i avsnitt 17.13.13 nedan. Materiella bestämmelse som inte exakt motsvarar punkten men som kopplar till den, finns både i kontrollförordningen och IUU-förordningen. Bestämmelsen har också koppling till överträdelser som kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet och vi har i avsnitt 17.11 gått in på frågor om dubbelreglering inom systemet.

17.13.11 Överträdelse vid hantering av fiskeri-

och vattenbruksprodukter

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska framgå att för över-

trädelse vid hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter döms

till böter den som, om gärningen inte ska leda till ansvar för otilllåten hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelser om bearbetning, distribution, saluföring eller annan hantering av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter eller bestämmelser om kvalitetsnormer som gäller för handel med dessa produkter i

1. EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, eller

2. föreskrifter meddelade med stöd av lagen.

Paragrafen motsvarar delar av 40 § fiskelagen och 11 § GFP-lagen men det tydliggörs att både överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och nationell rätt omfattas.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för ovan avser paragrafen att behandla mindre allvarliga överträdelser som rör hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. De materiella bestämmelserna kan i denna del finnas i både EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Det straffbara området omfattar bestämmelser om bearbetning, distribution, saluföring eller annan hantering av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter eller bestämmelser om kvalitetsnormer som gäller för handel med dessa produkter.

17.13.12. Särskilt om försvårande av kontroll

Av den nuvarande regleringen i artikel 42 och 3.1 h) i IUU-förordningen framgår att hindrande av befattningshavares arbete i samband med att de kontrollerar att tillämpliga bevarande- och förvaltningsåtgärder efterlevs eller hindrande av observatörers arbete i samband med att de kontrollerar att tillämplig gemenskapslagstiftning efterlevs är att anse som en allvarlig överträdelse. Det har inte införts någon särskild reglering i fiskelagstiftningen kopplad till denna allvarliga överträdelse, utan den får i stället anses omfattas av bestämmelser i 17 kap. brottsbalken om brott mot allmän verksamhet .412

Den ovan nämnda regleringen i EU:s förordningar har ändrats och av artikel 90.2 d) i den ändrade kontrollförordningen framgår att försvårande av tjänstemäns eller observatörers arbete när de utför

sina uppgifter alltid ska ses som en allvarlig överträdelse. Utredningen

uppfattar att artikeln gäller vid både kontroll och inspektioner enligt bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Dessa båda begrepp omfattas av det bredare begreppet kontroll såsom utredningen har föreslagit att det ska användas i den moderniserade fiskelagstift-

412SOU 2020:13, s. 196 f.

ningen, se vidare i kapitel 16. Frågan är dock om skrivningen försvå-

rande av tjänstemäns eller observatörers arbete när de utför sina uppgifter fullt ut täcks av de bestämmelser som finns i 17 kap. brotts-

balken, vilka nyligen har reviderats. Utredningen bedömer i denna del att regleringen i 17 kap.1–4 §§brottsbalken är av intresse. Dessa innehåller följande reglering:

17 kap. 1 §

Den som med våld eller hot om brottslig gärning angriper en tjänsteman vid hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga fram, hindra eller hämnas för en åtgärd vid myndighetsutövningen döms för våld eller hot mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst tre år. Detsamma gäller om någon på detta sätt angriper en tjänsteman som tidigare har utövat myndighet för vad han eller hon har gjort eller inte gjort vid myndighetsutövningen. Om brottet är grovt döms för grovt våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst åtta år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

1. har innefattat våld av allvarligt slag,

2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

17 kap. 2 §

Den som, i annat fall än som avses i 1 och 3 §§, angriper en tjänsteman eller dennes närstående genom en brottslig gärning vid tjänstemannens myndighetsutövning eller för att tvinga fram, hindra eller hämnas för en åtgärd vid myndighetsutövningen, döms för angrepp mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i sådant syfte angriper en tjänsteman eller dennes närstående genom någon annan otillbörlig gärning som för tjänstemannen medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hot om sådan gärning. För angrepp mot tjänsteman döms även den som genom en sådan gärning som avses i första stycket angriper en tjänsteman som tidigare har utövat myndighet, eller dennes närstående, för vad tjänstemannen har gjort eller inte gjort vid myndighetsutövningen. Om brottet är grovt döms för grovt angrepp mot tjänsteman till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

1. har innefattat våld av allvarligt slag mot tjänstemannens närstående,

2. har innefattat hot mot tjänstemannens närstående som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag,

3. har avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada, eller

4. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

17 kap. 3 §

Den som angriper en tjänsteman vid hans eller hennes myndighetsutövning eller för att tvinga fram, hindra eller hämnas för en åtgärd vid myndighetsutövningen, genom att rikta beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot tjänstemannen döms, om gärningen är ägnad att kränka tjänstemannens självkänsla eller värdighet, för förolämpning mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2025:579).

17 kap. 4 §

Den som, i annat fall än som avses i 1 och 2 §§, genom att sätta sig till motvärn eller annars med våld försöker hindra en tjänsteman vid hans eller hennes myndighetsutövning, döms för våldsamt motstånd till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2025:579).

Enligt utredningens uppfattning bör de allvarligaste formerna av

försvårande av tjänstemäns eller observatörers arbete när de utför sina uppgifter täckas av de bestämmelser i brottsbalken som utredningen

har redogjort för ovan, men det bör även kunna innefatta mindre allvarliga överträdelser som inte täcks av de bestämmelserna. En bestämmelse om försvårande av kontroll bör därför tas in i den moderniserade fiskelagstiftningen, se nedan. Angående vad som ska anses utgöra en uppgift, så bör hänsyn tas till att texten i den engelska versionen, som förhandlingarna genomförts utifrån, anger begreppet duties. En uppgift bör i detta sammanhang därför med största sannolikhet förstås som en arbetsuppgift, plikt eller skyldighet som åligger någon som en del i tjänsteutövandet.

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om försvårande av kontroll

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska framgå att för för-

svårande av kontroll enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken döms till böter eller fängelse i högst sex månader

den som försvårar en tjänstemans eller observatörs arbete när personen utför uppgifter enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Den föreslagna paragrafen är ny.

Skälen till utredningens förslag

Bestämmelsen avser träffa de allvarliga överträdelser som regleras i artikel 90.3 h) i den ändrade kontrollförordningen och som inte omfattas av bestämmelser i 17 kap. brottsbalken. Av bestämmelsen ska det framgå att den som försvårar en tjänstemans eller observatörs arbete när personen utför uppgifter enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen avser träffa överträdelser vid kontroll av yrkesfiske, fritidsfiske och av annan verksamhet som omfattas av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

Straffskalan är satt utifrån att mer allvarliga överträdelser omfattas av bestämmelserna i 17 kap. brottsbalken.

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla särskild reglering om hindrande av fiskerikontroll

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska framgå att för

hindrande av fiskerikontroll döms till böter eller fängelse i högst

sex månader den befälhavare eller annan som med uppsåt försöker hindra sådan kontroll som avses i 10 kap. 17 § eller den som underlåter att underlätta en sådan kontroll.

Den föreslagna paragrafen motsvarar delvis regleringen i 38 § fiskelagen.

Skälen till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 17.9.5 bör de gärningar som omfattas av 38 § fiskelagen, och som kopplar till internationell fiskerikontroll, även fortsättningsvis vara straffbelagda med hänsyn till de starka kopplingarna till regleringen om brott mot allmän verksamhet i 17 kap. brottsbalken. Utredningen är dock av uppfattningen att bestämmelsen bör utformas på så sätt att den reglerar att för hindrande av fiskerikontroll döms till böter eller fängelse i högst sex månader den befälhavare eller annan som med uppsåt försöker hindra sådan kontroll som avses i 10 kap. 17 § eller den som underlåter att underlätta en sådan kontroll. Någon övrig ändring av bestämmelsen bör inte göras enligt utredningens uppfattning.

17.13.13. Utredningens bedömning avseende

övriga allvarliga överträdelser

Delar av de allvarliga överträdelserna som omfattas av artikel 90.2 j) i den ändrade kontrollförordningen är kriminaliserade i miljölagstiftningen

Bedömning: De delar av artikel 90.2 j) som avser lagring, försälj-

ning, visning eller utbjudande till försäljning av arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden, på de villkor som anges i artiklarna 10 och 11 i förordning (EU) 2019/1241 är i svensk rätt kriminaliserade även genom bestämmelser i miljöbalken.

Skälen till utredningens bedömning

Av artikel 90.2 j) framgår att lagring, försäljning, visning eller utbjudande till försäljning av arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden, på de villkor som anges i artiklarna 10 och 11 i den tekniska förordningen alltid är att anse som allvarliga överträdelser. Såsom vi har nämnt tidigare har regleringen i artikel 10 och 11 i den tekniska förordningen kopplingar till bestämmelserna i art- och habitatdirektivet. Såsom vi har nämnt tidigare finns det i svensk rätt bestämmelser som implementerar art- och habitatdirektivet, i flera olika lagstiftningar. Fiskelagstiftningen implementerar art- och habitatdirektivets bestäm-

melser i fråga om fångst av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur .413Vi har i kapitel 14 gått in närmare på regleringen som i denna del finns i fiskeförordningen och frågor som rör dubbelreglering. Övrig hantering av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur efter fångst, såsom t.ex. försäljning, omfattas i svensk rätt, förutom av fiskerilagstiftningen även av miljölagstiftningen och överträdelser av dessa bestämmelser kan ses som artskyddsbrott enligt bestämmelserna i 29 kap. 2 § miljöbalken. Utredningen har inte för avsikt att ändra denna reglering. Mot denna bakgrund bedömer utredningen att det inte behöver föras in några särskilda bestämmelser i fråga om de allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.2 j) i fråga om lagring, försäljning, visning eller utbjudande till försäljning av arter som är implementerade i miljölagstiftningen och för vilka sådan verksamhet är förbjuden, på de villkor som anges i artiklarna 10 och 11 i den tekniska förordningen. Reglering bör dock införas som behåller kriminaliseringen såvitt avser de arter som omfattas av artikel 10.2 i den tekniska förordningen.

Delar av de allvarliga överträdelserna som omfattas av artikel 90.2 j) i den ändrade kontrollförordningen är kriminaliserade i jaktlagstiftningen

Bedömning: De delar av artikel 90.2 j) som avser fångst behållande

ombord, omlastning och landning av marina däggdjur, marina reptiler och havsfåglar på de villkor som anges i artikel 11 i förordning (EU) 2019/1241 är i svensk rätt kriminaliserade genom bestämmelser i jaktlagen och miljöbalken.

Skälen till utredningens bedömning

Såsom vi har nämnt tidigare framgår det av artikel 90.2 j) att fiske efter, fångst, behållande ombord, omlastning, landning, lagring, försäljning, visning eller utbjudande till försäljning av arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden, på de villkor som anges i arti-

413 Såsom vi har nämnt tidigare framgår det av 8 kap. 1 § sista stycket miljöbalken att särskilda bestämmelser gäller om att döda eller fånga vilt levande djur av viss art, när åtgärden är att hänföra till jakt eller fiske.

klarna 10 och 11 i förordning (EU) 2019/1241 alltid ska ses som en allvarlig överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken.

I den del som rör artikel 11 kan utredningen konstatera att det är förbjudet att fånga, behålla ombord, omlasta eller landa de marina däggdjur och marina reptiler som avses i bilagorna II och IV till art- och habitatdirektivet och de havsfågelarter som omfattas av fågeldirektivet. I svensk rätt finns bestämmelser som rör denna överträdelse i jaktlagstiftningen och miljöbalken och överträdelserna som i denna del räknas upp i artikel 90.2 j) bedöms kriminaliserade genom bestämmelserna i dessa lagstiftningar, bl.a. genom bestämmelserna i 43 § jaktlagen och 29 kap. 2 b § miljöbalken om artskyddsbrott.

De allvarliga överträdelser som omfattas av artikel 90.3 n) i den ändrade kontrollförordningen bedöms kriminaliserade genom bestämmelser i miljölagstiftningen

Bedömning: De allvarliga överträdelser som omfattas av arti-

kel 90.3 n) i den ändrade kontrollförordningen bedöms kriminaliserade genom bestämmelser i miljölagstiftningen

Skälen till utredningens bedömning

Av artikel 90.3 n) i den ändrade kontrollförordningen framgår att ”olagligt bortskaffande av fiskeredskap eller andra redskap till havs från ett fiskefartyg” under vissa förutsättningar ska ses som en allvarlig överträdelse. Av bilaga IV till den ändrade kontrollförordningen framgår att överträdelsen är att se som en allvarlig överträdelse i följande situationer:

a) Bortskaffandet sker avsiktligt och leder till eller kommer sanno-

likt att leda till allvarliga skador på den marina miljön, inbegripet marina biologiska resurser och marina ekosystem.

b) Bortskaffandet sker avsiktligt och i ett område med fiskebegräns-

ning.

c) Bortskaffandet sker avsiktligt och gäller fiskeredskap som är för-

bjudna enligt artikel 7.1 a, b, c, d och g i den tekniska förordningen (EU) 2019/1241.

Utredningen kan i denna del konstatera att de allvarliga överträdelserna endast bedöms omfatta överträdelser som sker uppsåtligen. Överträdelserna bedöms omfattas av bestämmelser i miljölagstiftningen såsom bestämmelserna om miljöbrott i 29 kap. 1 § miljöbalken. Det finns vidare ansvarsbestämmelser i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten som kan aktualiseras. Den aktuella överträdelsen bedöms därför inte medföra något behov av ändring i den svenska lagstiftningen.

Delar av de allvarliga överträdelserna som omfattas av artikel 90.2 n) och 90.3 a) bedöms omfattas av brottsbalkens bestämmelser

Bedömning: De allvarliga överträdelserna som omfattas av arti-

kel 90.2 n)och 90.3 a) bedöms omfattas av brottsbalkens bestämmelser.

Skälen till utredningens bedömning

Av artikel 90.2 n) framgår att förfalskning av dokument, information eller data, skrivna på papper eller lagrade i elektronisk form, som avses i bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken alltid ska ses som en allvarlig överträdelse. Av artikel 90.3 a) framgår vidare att användning av förfalskade eller ogiltiga dokument, information eller data, skrivna på papper eller lagrade i elektronisk form, som avses i bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken ska ses som en allvarlig överträdelse om åtminstone ett av de kriterier som definieras i bilaga IV är uppfyllt. Av bilaga IV framgår att följande kriterier är aktuella:

a) Dokument, data eller information används avsiktligt i eget in-

tresse eller i tredje parts intresse för att erhålla en förmån.

b) Den behöriga myndigheten i en medlemsstat har bekräftat att

den berörda fysiska eller juridiska personen har begått eller hållits ansvarig för en överträdelse enligt artikel 90.3 a i en slutlig dom eller ett slutligt beslut som utfärdats under de senaste tolv månaderna före den dag då den aktuella överträdelsen begicks.

Utredningen har i avsnitt 17.13.9 ovan föreslagit bestämmelser som kompletterar bestämmelserna i artikel 90.2 j) enligt vad som framgår ovan. Utredningen kan i denna del konstatera att dessa överträdelser även skulle kunna omfattas av bestämmelser i 14 kap. brottsbalken.

Delar av artikel 90.2 c) som rör undanhållande, förvanskning eller undanröjande av bevis som har betydelse för en utredning bedöms omfattas av brottsbalkens bestämmelser

Bedömning: Delar av de allvarliga överträdelserna som omfattas

av artikel 90.2 c) bedöms omfattas av brottsbalkens bestämmelser.

Bakgrunden till utredningens förslag/bedömning

Enligt utredningens uppfattning bör artikel 90.2 c) i den ändrade kontrollförordningen läsas i ljuset av regleringen i art. 6 EKMR. Av denna framgår att den som är misstänkt för brott inte ska behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Det är åklagaren som ska bevisa den tilltalades skuld, och den tilltalade har rätt att inte uttala sig alls och är inte skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbet e,414se vidare i avsnitt 17.8.1 .415

Bestämmelser som rör förvanskning eller undanröjande av bevis finns i 15 kap. 8 § brottsbalken. Denna paragraf är utformad på följande sätt:

Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt

414 Europadomstolens dom den 8 februari 1996 i mål 18731/91, John Murray mot Förenade kungariket. 415 Här kan noteras att begreppet brott inte endast bör avse anklagelser i en brottmålsprocess. Bestämmelser finns även i Europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna.

bevis, dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Utredningen kan vidare notera att 15 kap. 10 § brottsbalken innehåller följande reglering som rör undanhållande av bevis:

Den som på annat sätt än muntligen lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, när uppgiften enligt lag eller annan författning lämnas på heder och samvete eller under annan liknande försäkran, döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år. Den som av grov oaktsamhet begår en sådan gärning som avses i första stycket döms för vårdslös försäkran till böter eller fängelse i högst sex månader.

Utredningen kan vidare notera att 17 kap. 11 § brottsbalken innehåller följande reglering som rör undanhållande av bevis:

Om någon döljer den som begått brott, hjälper honom eller henne att komma undan, undanröjer bevis eller på annat liknande sätt motverkar att brottet upptäcks eller att någon lagförs för det, döms för skyddande av brottsling till böter eller fängelse i högst två år. För skyddande av brottsling döms också den som undanröjer bevis om brott som är föremål för ett rättsligt förfarande vid Internationella brottmålsdomstolen eller på annat liknande sätt motverkar att brottet upptäcks eller att någon lagförs för det. Om brottet är grovt döms för grovt skyddande av brottsling till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1. det har uppkommit eller funnits risk för betydande men för det allmänna, eller

2. gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre var brottslig, döms till böter. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den som begått brottet, den brottslighet som denne begått och övriga omständigheter är att anse som ringa, utgör den inte brott.

Mot bakgrund av de bestämmelser i brottsbalken som utredningen har redogjort för ovan och den reglering som utredningen har föreslagit i avsnitt 17.10, bedömer utredningen att det inte behövs någon ytterligare kompletterande nationell lagstiftning till överträdelserna som omfattas av artikel 90.2 c) i den ändrade kontrollförordningen.

17.13.14. Förhållandet till straffbestämmelser

i andra lagar ska framgå av regleringen i den moderniserade fiskelagen

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska framgå att bestäm-

melser i brottsbalken och lagen om smuggling ska ha företräde framför bestämmelserna i den moderniserade fiskelagen.

Skälen till utredningens förslag

Straffbestämmelser i fiskelagstiftningen är subsidiära i förhållande till brottsbalkens bestämmelser och det finns i vissa fall bestämmelser i brottsbalken som kan aktualiseras, t.ex. våld mot tjänsteman. I GFP-lagen finns uttrycklig reglering om att det inte ska dömas till ansvar om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller lagen (2000:1254) om straff för smuggling. Utredningen är, i likhet med EU-straffstadgandeutredningen, av uppfattningen att det av fiskelagen ska framgå att bestämmelserna i brottsbalken och lagen om straff för smuggling ska ha företräde framför fiskelagens bestämmelser. Utredningen föreslår därför att det ska tas in en bestämmelse med sådant innehåll i den moderniserade fiskelagen.

17.14. Den moderniserade fiskelagens bestämmelser som rör förverkande

17.14.1. Den moderniserade fiskelagens bestämmelser om när föremål får förklaras förverkande ska i huvudsak motsvara de nuvarande bestämmelserna

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser

om när föremål får förklaras förverkade.

Bestämmelserna ska i huvudsak motsvara de nuvarande bestämmelserna i fiskelagen. Dock ska det inte längre finnas reglering om förverkande vid överträdelse av de allmänna hänsynsreglerna vid fiske.

Bakgrunden till utredningens förslag

Fiskelagen innehåller fyra paragrafer om förverkande med följande innehåll.

45 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska fisk som varit föremål för brott enligt denna lag förverkas. Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna ska förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt. Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förverkas om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

45 a § Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott. Utöver vad som sägs i första stycket får egendom förverkas, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

45 b § I stället för fisken, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, får dess värde helt eller delvis förverkas. Om bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet kan föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

45 c § Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelser av 25 § andra och tredje styckena. Vid överträdelse av 25 § fjärde stycket eller 26 § får förverkande inte avse annat än fiskeredskap.

Av 48 § fiskelagen framgår vidare att om brott enligt denna lag innefattar intrång i enskild fiskerätt, tillfaller förverkad fisk eller dess värde fiskerättshavaren. Förverkandebestämmelserna har sitt ursprung i regleringen i 1950 års lag om rätt till fiske. Av den ursprungliga lydelsen i den lagen framgick att om någon hade bedrivit olovligt fiske skulle det fångade, eller där det inte fanns i behål l416dess värde, förklaras förverkat. Av paragrafen framgick vidare att fiskeredskap som använts vid fisket också skulle förklaras helt eller delvis förverkat, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat

416 Av bestämmelsen framgick ”det fångade, eller där det undangått förskämning eller ej är i behåll”.

gärningen eller medverkat därtill och det inte var uppenbart obilligt. Fanns inte redskapet i behåll skulle i stället dess värde förklaras förverkat .417Paragrafen i 1950 års lag ändrades år 1984 och lagen kom att innehålla flera paragrafer om förverkande. När lagen upphävdes framgick att fångst och redskap kunde förverkas, samt att värdeförverkande även kunde komma i fråga. Det framgick även att om bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet kunde föras, fick värdet uppskattas till ett belopp som var skäligt med hänsyn till omständigheterna. I vissa fall kunde fisk även i andra situationer förklaras förverkad, bl.a. om någon i återförsäljningssyfte köpt fisk som inte höll föreskrivet minimimått .418

Vid fiskelagens införande sammanfördes förverkandebestämmelserna i 1950 års lag om rätt till fiske till en paragraf, samtidigt som möjligheterna till förverkande utvidgades .419Den paragrafen behandlas i Fiskelagsutredningens betänkande SOU 2010:42, där det går att läsa att det rådde oklarhet om uttrycket ”fisk som varit föremål för brott enligt lagen” innebar att förverkandemöjligheterna var begränsade till brott mot fiskelagen som består i otillåtet fiske; från åklagarhåll hade hävdats att så skulle vara fallet. Fiskelagsutredningen föreslog ett tillägg i det aktuella uttrycket (tillägget är kursiverat) ”fisk som varit föremål för, eller på annat sätt haft samband med, brott enligt

denna lag”. Förslaget kom dock inte att genomföras .420

Bestämmelserna om förverkande i fiskelagen ändrades dock år 2024 i samband med en större reform av förverkandelagstiftningen. Genom reformen gjordes bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken allmänt tillämpliga och en stor mängd bestämmelser om förverkande i specialstraffrätten upphävdes. Vissa bestämmelser som tog sikte på mer specifika förhållanden i specialstraffrätten behölls dock eftersom de till sin natur var så specifika att det inte bedömdes möjligt att utforma en generell reglering som kunde träffa samtliga de situationer som reglerades i specialstraffrätten. Bestämmelserna i miljöbalken och fiskelagen nämndes som exempel på bestämmelser som behövde behållas. Till skillnad från vad som gällde före 2024 års reform krävs inte längre att straffbestämmelserna i specialstraffrätten innehåller

417 36 § 1950 års lag om rätt till fiske. Av paragrafen gällde vidare att vad som sagts i paragrafen inte gällde mot den som i god tro förvärvat fångsten eller redskapet eller särskild rätt till därtill. 418 Ändring gjordes genom SFS (1984:371). 419Prop. 1992/93:232 s. 76. 420SOU 2010:42 s. 616 ff.

någon särskild straffskala för att förverkandereglerna ska ha företräde framför de allmänna bestämmelserna i brottsbalken .421

När det kommer till de ändringar som gjordes i fiskelagen kan utredningen konstatera att förverkandebestämmelserna numera innehåller skrivningar om att förverkande inte ska ske om det skulle vara

uppenbart oskäligt att besluta om förverkande. Tidigare innehöll

fiskelagen reglering om att förverkande skulle undvikas om det skulle vara oskäligt .422Av förarbeten framgår att det liksom tidigare krävs att en skälighetsbedömning görs. Med hänsyn till att förverkanderegleringen kan aktualiseras i många olika situationer och i förhållande till olika typer av egendom måste en sådan bedömning utgå från omständigheterna i varje enskilt fall. En central faktor vid skälighetsbedömningen är hur sträng den samlade reaktionen på brottsligheten framstår i förhållande till brottets allvar. Det har också betydelse om brottet har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, liksom om brottsligheten har inneburit en överträdelse av en ordningsregel i en i grunden fullt legitim verksamhet eller om verksamheten snarare varit illegitim i sin helhet. Även egendomens värde bör tillmätas betydelse. Om brottet har begåtts av oaktsamhet bör det finnas ett betydande utrymme att helt eller delvis underlåta förverkande, särskilt i förhållande till värdefull egendom. En annan ändring som gjordes var att begreppet ”utbyte” ändrades till ”vinster ”423.

Skälen till utredningens förslag

Enligt utredningens uppfattning bör 45, 45 a, 45 b och 48 §§fiskelagen föras över i princip oförändrade till den moderniserade fiskelagen. Begreppet fisk ska dock i flera fall bytas ut mot organismer mot bakgrund av terminologin i den moderniserade fiskelagstiftningen och lagens tillämpningsområde. Med anledning av utredningens förslag i avsnitt 17.9.5 om att det inte längre ska vara kriminaliserat att överträda de allmänna hänsynsreglerna i 25 och 26 §§fiskelagen ska regleringen i 45 c § fiskelagen dock inte föras över.

421 Johannisson & Velander (2025). 36 kap. 2 § brottsbalken reglerar förhållandet mellan brottsbalkens förverkandebestämmelser och förverkandebestämmelserna i specialstraffrätten. 422Prop. 2023/24:144 s. 219 ff. 423 Vid tolkning av begreppet ”vinst från brott” kan ledning hämtas från författningskommentaren till 36 kap. 3 § brottsbalken i prop. 2023/24:144, se prop. 2023/24:144 s. 473 ff.

17.14.2. Den moderniserade fiskelagens bestämmelser om vem som får föra talan i mål om förverkande ska i huvudsak motsvara de nuvarande bestämmelserna i fiskelagen

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser

om vem som får föra talan i mål om förverkande. Bestämmelserna ska i huvudsak motsvara de nuvarande bestämmelserna i fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 46 § fiskelagen framgår att i mål om förverkande enligt lagen är befälhavaren på ett fiskefartyg som använts vid brott mot lagen behörig att, i fråga om egendom som ägs av någon annan, föra talan på ägarens vägnar.

Paragrafen har inte ändrats sedan fiskelagen infördes och av förarbetena till fiskelagen framgår att bestämmelsen motsvarar 36 c § 1950 års lag om rätt till fisk e.424Regleringen om befälhavarens möjligheter att föra talan på ägaren vägnar infördes i fiskelagstiftningen i mitten på 1980-talet. Av förarbetena till ändringen i 1950 års lag om rätt till fiske framgår bl.a. följande. Förverkande kan enligt 36 kap. 4 § brottsbalken ske hos bl.a. befälhavaren eller annan som medverkat till brottet, den som i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var eller den som genom brottet beretts vinning. Om förverkande ska ske hos annan än den som är tilltalad för ett brott ska särskild talan föras enligt 17 § rättegångsbalkens promulgationslag. När den som är tilltalad invänder att egendomen tillhör någon annan, måste alltså den uppgivne ägaren stämmas in. Processuella svårigheter kan uppstå om den mot vilken en sådan talan ska föras är bosatt i utlandet eller om den egendom som ska förverkas ägs av flera personer, varav en eller flera inte har åtalats. Även om befälhavaren och ägaren till fångst och redskap inte är samma person kan man utgå från att befälhavarens handlande står i överensstämmelse med ägarens vilja. För att förenkla förfarande i sådana fall bör befälhavaren ges en legal ställning som företrädare för ägaren till den egendom som ska förverkas. En liknande bestämmelse finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fart yg.425

424Prop. 1992/93:232 s. 76. 425Prop. 1983/84:159 s. 19.

Utredningen kan konstatera att den aktuella bestämmelsen i promulgationslagen upphävdes endast några år efter det att den ovan nämnda bestämmelsen i 1950 års lag om rätt till fiske infördes .426Av brottsbalken framgår bl.a. att egendom får förverkas endast från den som egendomen tillhör eller som i vissa angivna situationer ska anses vara egendomens ägar e.427Den som har lös egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den tillhör någon annan. I fråga om ett registrerat skepp gäller dock att egendomen ska anses tillhöra den som är inskriven som ägare, om det inte framgår att den tillhör någon annan .428Utredningen noterar vidare att det i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg inte längre förekommer någon liknande bestämmelse som den i 46 § fiskelagen .429

Skälen till utredningens förslag

Regleringen om befälhavarens möjligheter att föra talan på ägarens vägnar infördes i fiskelagstiftningen innan Sverige blev medlem i EU och det i lagstiftningen fanns bestämmelser om att fiskelicensen kopplades till fartyget. Mot bakgrund av ändringarna som har gjorts i regleringen i övrigt så framstår ett förverkande av fartyget numera ha mer kännbara verkningar för den som drabbas än vad som var fallet när regleringen infördes. Mot bakgrund av att bestämmelsen bör bidra till effektivitet i processerna är utredningen av uppfattningen att bestämmelsen bör föras över till den moderniserade fiskelagen, språket bör dock uppdateras.

426 Ändringen behandlas i prop. 1986/87:6. 42736 kap. 13 § brottsbalken. 42836 kap. 14 § brottsbalken. 429 Utredningen kan notera att det finns särskilda bestämmelser om förverkande i fråga om fartyg i 20 kap. 11 § utlänningslagen (2005:716).

17.15. Den moderniserade fiskelagens straffprocessuella bestämmelser

17.15.1. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om svensk domsrätt

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att svensk domstol är behörig att döma över brott enligt lagen även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken.

Bestämmelsen förs oförändrat över från fiskelagen till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 49 § fiskelagen framgår att svensk domstol är behörig att döma över brott enligt fiskelagen även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken. I den nämnda paragrafen i brottsbalken regleras i vilka fall svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts utanför svenskt territorium.

Både 2 kap. brottsbalken och 49 § fiskelagen ändrades år 2022. Av fiskelagens förarbeten framgår att bestämmelsen i fiskelagen tar sikte på de fall då utländska fiskande som inte är bosatta i Sverige begår brott i den svenska ekonomiska zonen .430Av förarbetena till ändringen år 2022 framgår vidare att bestämmelsen i fiskelagen har sin grund i en internationell överenskommels e.431

Skälen till utredningens förslag

Även den moderniserade fiskelagen bör innehålla en bestämmelse om att svensk domstol är behörig att döma i mål även om domsrätt inte finns enligt 2 kap. brottsbalken. Inga ändringar görs i bestämmelsen jämfört med hur den är utformad i dag. Enligt utredningens uppfattning finns det inte anledning att begränsa bestämmelsens tillämpningsområde till att endast avse fiskeverksamhet.

430Prop. 1992/92:232 s. 77. 431Prop. 2020/21:204 s. 135.

17.15.2. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om behörig domstol vid brott begångna i den ekonomiska zonen

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf

som reglerar att om brott har begåtts i den svenska ekonomiska zonen får åtal väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet begicks eller vid den tingsrätt inom vars domkrets den hamn är belägen dit den misstänkte först ankommer med sitt fartyg.

Språket har förenklats i förhållande till nuvarande reglering men ingen materiell ändring är avsedd.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av 50 § fiskelagen framgår att om ett brott mot lagen eller mot någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen har förövats i den ekonomiska zonen, får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades eller vid den tingsrätt inom vars domkrets den hamn är belägen dit den misstänkte anländer med sitt fartyg. Paragrafen har inte ändrats under den tid som fiskelagen har varit i kraft. Av förarbetena till fiskelagen framgår att forumbestämmelsen motsvarar 40 a § 1950 års lag om rätt till fiske, dock med det tillägget att även rätten på den ort dit den misstänkte först anländer med sitt fartyg, är behörig domstol.

Allmänna bestämmelser om laga domstol i brottmål finns i 19 kap. rättegångsbalken. Utredningen kan notera att det av 19 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken bl.a. framgår att huvudregeln är att laga domstol i brottmål är rätten i den ort där brottet begåtts, och att om brott har skett på svenskt fartyg under resa inom eller utom landet, är även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget eller luftfartyget först ankommer eller där han eller hon gripits eller annars uppehåller sig, behörig. Av 19 kap. 2 § rättegångsbalken framgår även bl.a. följande. Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under resa inom eller utom riket, upptages, om ej regeringen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den

misstänkte ska svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen är av uppfattningen att även den moderniserade fiskelagen ska innehålla en forumbestämmelse med samma materiella innehåll som 50 § fiskelagen. Enligt utredningens uppfattning ska dock språket i den aktuella bestämmelsen uppdateras.

17.16. Den moderniserade fiskelagens bestämmelser om pricksystemet

Förslag: Bestämmelserna om pricksystemet ska i huvudsak föras

över till den moderniserade fiskelagstiftningen. Bestämmelserna ska dock uppdateras mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. När det gäller pricksystemet för licensinnehavare ska en ändring göras så att prickar också kan meddelas om straffföreläggande eller dom om företagsböter meddelats innehavaren av fiskelicensen med anledning av brott enligt vissa bestämmelser i den moderniserade fiskelagen, brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen.

När det gäller pricksystemet för befälhavare ska det även fortsättningsvis finnas möjlighet att meddela ett generellt beslut om förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg.

17.16.1. Havs- och vattenmyndigheten har påtalat att det behöver göras en översyn av bestämmelserna om prickar

Havs- och vattenmyndigheten har påtalat att det bör göras en översyn av bestämmelserna om prickar och har i den skrift som överlämnats till utredningen anfört i huvudsak följande. Havs- och vattenmyndigheten är den myndighet som prövar frågor om tilldelning av prickar .432Domstolar ska därför skicka kopior av domar som avser brott mot fiskelagen till Havs- och vattenmyndigheten så att myn-

4326 kap. 5 b § fiskeförordningen.

digheten kan fatta beslut i prickfrågan .433Myndigheten kan enligt nuvarande reglering inte tilldela prickar när domslutet innebär att endast företagsbot har beslutats för den juridiska personen, även om det aktuella brottet är ett sådant som myndigheten typiskt sett bedömer är av så pass allvarlig art att prickar borde tilldelas. För likadana brott, kan följderna därför bli olika beroende på hur åklagaren har valt att utforma sitt yrkande:

  • Om befälhavaren fälls till ansvar för brott mot fiskelagen och påföljden fastställs till böter eller fängelse i högst ett år, kan befälhavaren och fiskelicensinnehavaren även tilldelas prickar för brottet.
  • Om företaget som anses bedriva fiskeverksamheten döms till företagsbot på grund av samma brott, kan varken befälhavaren eller fiskelicensinnehavaren tilldelas prickar för brottet.
  • Om det företag som åläggs företagsboten också är den aktör som innehar fiskelicensen, aktualiseras dessutom frågan om företagsboten i sig innebär att fiskelicensinnehavaren har fällts till ansvar för brott, och om fiskelicensinnehavaren kan tilldelas prickar för brottet även om befälhavaren inte tilldelas prickar.

Havs- och vattenmyndigheten ser att det finns en risk för att det nationella pricksystemet får ett begränsat genomslag i de fall där åklagaren väljer att yrka på att det företag som bedriver fiskeverksamheten ska åläggas en företagsbot, i stället för att rikta ansvarstalan mot den befälhavare som kan ha gjort sig skyldig till brottet i fr åga.434

Havs- och vattenmyndighetens förslag är att bestämmelsen i 52 § fiskelagen ändras på så sätt att det förs in ytterligare en ny punkt två, som föreskriver att en innehavare av en fiskelicens ska tilldelas prickar om innehavaren av fiskelicensen har ålagts en företagsbot med anledning av att någon i den verksamhet som fiskelicensen avser har begått ett brott .435

4335 kap. 1 f § fiskeförordningen. 434 Sverige har enligt EU-rätten en skyldighet att tillämpa ett pricksystem för vissa överträdelser. I den ändrade kontrollförordningen återfinns regleringen i artikel 92. 435 Det närmare författningsförslaget framgår av myndighetens överlämnade skrift.

17.16.2. Bakgrunden till utredningens förslag

Den nuvarande regleringen

Regleringen i kontrollförordningen och genomförandeförordningen

I nuvarande artikel 92 i kontrollförordningen finns den grundläggande regleringen om pricksystemet för fiskelicensinnehavar e.436Närmare bestämmelser om inrättandet och tillämpningen finns i artikel 125–133 i genomförandeförordningen. Här regleras bl.a. utseende av behöriga nationella myndigheter, tilldelning och radering av prickar och indragning av fiskelicens.

Pricksystemet innebär att en innehavare av en fiskelicens ska tilldelas ett lämpligt antal prickar när någon i den verksamhet som fiskelicensen avser har gjort sig skyldig till eller hålls ansvarig för en allvarlig överträdelse. Det antal prickar som ska tilldelas för en viss angiven överträdelse finns angivet i bilaga XXX till genomförandeförordningen. Det lägsta antalet prickar är tre och det högsta antalet är sju. När flera allvarliga överträdelser konstateras vid en och samma inspektion, kan dock sammanlagt högst tolv prickar tilldelas. Varje medlemsstat ska utse de behöriga nationella myndigheter som ska ha ansvaret för att inrätta pricksystemet för fiskelicensinnehavare, tilldela prickar, överföra prickar och föra register över tilldelade prickar.

Om en överträdelse har konstaterats inom en annan medlemsstats jurisdiktionsområde ska denna medlemsstat underrätta bl.a. flaggmedlemsstaten om de straffrättsliga förfaranden eller andra åtgärder som vidtagits samt alla slutgiltiga avgöranden i samband med sådana överträdelser, inklusive antalet tilldelade prickar. Prickar tilldelas sedan av flaggmedlemsstatens behöriga myndighet .437

När ett fastställt antal prickar har tilldelats ska fiskelicensen automatiskt dras in. Indragningstidens längd ökar för varje indragning och blir slutligen permanent. När innehavaren av en fiskelicens har tilldelats 18, 36, 54 respektive 72 prickar ska fiskelicensen automatiskt dras in tillfälligt i minst två, fyra, åtta respektive tolv månader. Om fiskelicensinnehavaren har tilldelats 90 prickar ska fiskelicensen

436 Pricksystemet avser allvarliga överträdelser enligt artikel 42.1 a i IUU-förordningen och överträdelser av landningsskyldigheten enligt artikel 90 c i kontrollförordningen. 437 Underrättelseskyldigheten framgår av artikel 89.4 i kontrollförordningen.

dras in permanent .438De prickar som ligger till grund för en tillfällig indragning ska inte raderas, utan nya prickar läggs till redan tilldelade prickar. Om innehavaren av en fiskelicens inte har gjort sig skyldig till ytterligare en allvarlig överträdelse inom tre år efter datumet för den senaste överträdelsen ska dock alla prickar i fiskelicensen raderas. Fiskelicensen ska då betraktas som om den aldrig blivit indragen.

Av artikel 92.6 i kontrollförordningen framgår vidare att medlemsstaterna är skyldiga att inrätta ett pricksystem som innebär att befälhavaren på ett fartyg tilldelas ett lämpligt antal prickar för en allvarlig överträdelse av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitike n.439

Regleringen i fiskelagen och fiskeförordningen

Regleringen i fiskelagen

Bestämmelser som kompletterar EU:s bestämmelser om pricksystem för fiskelicensinnehavare finns i 52, 55, 58 och 60 §§fiskelagen. Av dessa framgår i vilka fall fiskelicensinnehavare ska tilldelas prickar .440Av den nuvarande reglering framgår att licensinnehavaren får tilldelas prickar i följande situationer:

52 § fiskelagen

En innehavare av en fiskelicens ska tilldelas prickar om

1. innehavaren av fiskelicensen eller någon i den verksamhet som fiskelicensen avser har

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 37–41 §§ eller enligt brottsbalken

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 50 a §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten,

3. brottet eller överträdelsen är av det slag som anges i artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/ 2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999, eller består i en sådan underlåtenhet att följa land-

438 De tilldelade prickarna ska överföras till en eventuell framtida innehavare av fiskelicensen för det berörda fiskefartyget om det säljs, överförs, eller på annat sätt byter ägare. 439 Detta framgår av artikel 92.6 i kontrollförordningen. 44052 § fiskelagen.

ningsskyldigheten som anges i artikel 90.1 c i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

4. brottet eller överträdelsen i det enskilda fallet ska anses vara av allvarlig art enligt artikel 3.2 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008, och

5. brottet

eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslut-

ning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

Fiskelagen innehåller också bestämmelser om när en befälhavare ska tilldelas prickar:

53 § fiskelagen

En befälhavare på ett fiskefartyg ska tilldelas prickar om

1. befälhavaren har

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 37–41 §§ eller enligt brottsbalken

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 50 a §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten,

2. brottet eller överträdelsen är av det slag som anges i artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008, eller består i en sådan underlåtenhet att följa landningsskyldigheten som anges i artikel 90.1 c i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

3. brottet eller överträdelsen i det enskilda fallet ska anses vara av allvarlig art enligt artikel 3.2 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008, och

4. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslutning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske. I fråga om det antal prickar som befälhavaren ska tilldelas för det aktuella brottet eller den aktuella överträdelsen tillämpas artikel 126.1 och 126.2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011. Samtliga tilldelade prickar ska raderas om befälhavaren inte gör sig skyldig till ytterligare ett allvarligt brott eller en allvarlig överträdelse inom tre år från det senaste allvarliga brottet eller den senaste allvarliga överträdelsen.

Av fiskelagen framgår vidare att om befälhavaren har tilldelats samma antal prickar som det antal som medför återkallelse enligt artikel 129 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011, ska ett förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg meddelas honom eller henne. Giltighetstiden för förbudet att verka som befälhavare ska begränsas på det sätt som gäller för återkallelse enligt artikel 92.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Ett förbud att verka som

befälhavare på fiskefartyg på grund av att befälhavaren har tilldelats 90 prickar ska dock gälla i tolv månader .441

Av bestämmelserna i fiskelagen framgår vidare att beslut om att tilldela prickar eller återkalla en licens och beslut om förbud får meddelas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande, förutsatt att det på sannolika skäl kan antas att prickar kommer att tilldela s.442 Det framgår också att den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om tilldelning av prickar och om interimistiska beslut .443

Det finns särskilda bestämmelser om överklagande avseende beslut som rör prickar. Enligt huvudregeln i fiskelagen får Havs- och vattenmyndighetens och Jordbruksverkets beslut i enskilda fall enligt fiskelagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Havs- och vattenmyndighetens beslut i enskilda fall enligt rådets förordning (EG) nr 1224/ 2009 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om överföring av prickar enligt artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/ 2009 får dock inte överklagas .444

Regleringen i fiskeförordningen

Av regleringen i fiskeförordningen framgår att Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om tilldelning av prickar och interimistiska beslut som avser prickar enligt de ovan nämnda paragraferna i fiskelagen .445Det framgår också att Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om radering av prickar enligt regleringen i genomförandeförordningen och att myndigheten även får meddela vissa föreskrifter om radering av prickar .446

441 När ett förbud har meddelats ska de prickar som legat till grund för beslutet raderas. 44255 § fiskelagen. 44358 § fiskelagen. 444 Av 60 § fiskelagen framgår vidare att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. 4456 kap. 5 b § fiskeförordningen. 4466 kap. 5 c § fiskeförordningen.

Regleringen i EU:s ändrade kontrollbestämmelser

I artikel 92 i den ändrade kontrollförordningen finns även fortsättningsvis bestämmelser om pricksystem för licensinnehavare. Genom regleringen införs ett unionsgemensamt pricksystem för även befälhavare. En annan nyhet är att listan över hur många prickar som en allvarlig överträdelse ska resultera i, har flyttats från bilaga XXX i genomförandeförordningen till bilaga III i den ändrade kontrollförordningen. Bilagan har vidare uppdateras utifrån de allvarliga överträdelserna som framgår av artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen. Artikel 92 i den ändrade kontrollförordningen innehåller följande reglering:

Artikel 92 – Pricksystem för allvarliga överträdelser

1. Medlemsstaterna ska tillämpa ett pricksystem för allvarliga överträdelser enligt artikel 90, med undantag för allvarliga överträdelser som inte är tillämpliga på innehavaren av fiskelicensen eller befälhavaren.

2. När en fysisk person har begått, eller en juridisk person hålls ansvarig för, en allvarlig överträdelse, ska ett antal prickar som beräknas i enlighet med bilaga III tilldelas innehavaren av fiskelicensen för det berörda fiskefartyget.

3. De prickar som tilldelats ska överföras till en eventuell framtida innehavare av fiskelicensen för det berörda fångstfartyget om fartyget eller licensen säljs, överförs eller på annat sätt byter ägare efter dagen för överträdelsen, inbegripet till en annan medlemsstat.

4. Medlemsstaterna ska också inrätta ett pricksystem som innebär att befälhavaren på ett fartyg tilldelas samma antal prickar som innehavaren av fiskelicensen till följd av att det under perioden för dennes befäl har begåtts en allvarlig överträdelse som gäller fartyget, i enlighet med bilaga III. Om fartygets befälhavare inte är medborgare i flaggmedlemsstaten ska flaggmedlemsstaten meddela det antal prickar som tilldelats befälhavaren till den medlemsstat i vilken befälhavaren är medborgare eller, när det gäller medborgare i tredjeländer, till varje berörd stat.

5. Om det under en och samma inspektion konstateras att två eller flera allvarliga överträdelser begåtts av den fysiska eller juridiska person som är innehavare av fiskelicensen eller av befälhavaren, ska prickar för respektive allvarlig överträdelse tilldelas i enlighet med punkt 2, upp till ett högsta antal av 12 prickar för samtliga dessa överträdelser.

6. När det totala antalet prickar uppgår till eller överstiger 18, ska fiskelicensen och/eller rätten att föra befäl över ett fiskefartyg automatiskt tillfälligt dras in under en period om minst två månader. Denna period ska vara fyra månader om indragningen sker för andra gången och antalet prickar uppgår till eller överstiger 36, åtta månader om indragningen sker för tredje gången och antalet prickar uppgår till eller överstiger 54, och ett år om indragningen sker för fjärde gången och

antalet prickar uppgår till eller överstiger 72. Om indragningen sker för femte gången och antalet prickar uppgår till eller överskrider 90, ska fiskelicensen och rätten att föra befäl på ett fiskefartyg återkallas och fiskefartyget får inte användas för yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser.

7. Medlemsstaterna ska säkerställa att en fysisk person för vilken den tillfälliga indragningen eller återkallandet av rätten att föra befäl över ett fiskefartyg har utlösts enligt punkt 6 inte tillåts verka som befälhavare ombord på ett fiskefartyg som för deras flagg. Vid tillfällig indragning av rätten att föra befäl ska denna punkt endast tillämpas för den period då indragningen gäller.

8. Om innehavaren av en fiskelicens eller befälhavaren inte begår en allvarlig överträdelse inom tre år från datumet för den senaste allvarliga överträdelse som bekräftats ska alla prickar raderas.

9. Om en annan medlemsstat än flaggmedlemsstaten enligt sin nationella rätt har bekräftat att en allvarlig överträdelse har begåtts under dess jurisdiktion, ska den underrätta flaggmedlemsstaten om detta så att denna kan fastställa och tilldela antalet prickar i enlighet med bilaga III. 10. Medlemsstaterna ska utse de behöriga nationella myndigheter som ska ansvara för inrättandet av systemet för tilldelning av prickar för allvarliga överträdelser, tilldelning av ett lämpligt antal prickar till innehavaren av en fiskelicens och befälhavaren och överföring av prickar i enlighet med punkt 3. 11. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillämpningen av nationella förfaranden inte gör pricksystemet verkningslöst. 12. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 119a för att komplettera denna förordning genom att fastställa regler om

a) uppföljningen av tillfällig indragning och permanent återkallelse av en fiskelicens eller rätten att bedriva fiskeverksamhet som befälhavare,

b) vilka åtgärder som ska vidtas vid illegal fiskeverksamhet under den tillfälliga indragningen eller efter den permanenta återkallelsen av en fiskelicens eller rätten att bedriva fiskeverksamhet som befälhavare,

c) vilka villkor som motiverar att prickar stryks,

d) registrering av befälhavare som har tillstånd att bedriva fiskeverksamhet och registrering av prickar som tilldelats befälhavare. 13. Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa närmare bestämmelser om

a) anmälan av beslut om tilldelning av prickar,

b) överföringen av prickar i enlighet med punkt 3,

c) strykningen från relevanta förteckningar över fiskelicenser eller över rätten att föra befäl över ett fiskefartyg för den person som är ansvarig för allvarliga överträdelser,

d) skyldigheten att tillhandahålla information om det pricksystem för befälhavare på fiskefartyg som inrättats av medlemsstaterna. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 119.2.

17.16.3. Skälen till utredningens förslag

Enligt utredningens bedömning bör regleringen om pricksystemet i huvudsak föras över till den moderniserade fiskelagen. Regleringen behöver dock uppdateras mot bakgrund av de ändrade kontrollbestämmelserna som vi har redogjort för ovan.

Enligt utredningens uppfattning bör regleringen om pricksystemet inledningsvis innehålla en bestämmelse som upplyser om att de nationella bestämmelserna om pricksystemet kompletterar artikel 92 i kontrollförordningen .447Det ska vidare finnas bestämmelser om i vilka situationer fiskelicensinnehavare respektive befälhavare ska tilldelas prickar, samt bestämmelser om förbud mot att verka som befälhavare på fiskefartyg, interimistiska beslut och radering av prickar enligt vad som framgår nedan.

Reglering om prickar som rör fiskelicensinnehavare

Fiskelicensinnehavare ska enligt utredningens uppfattning tilldelas prickar om

1. innehavaren av fiskelicensen eller någon i den verksamhet som

fiskelicensen avser har

a) fällts till ansvar för brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap. 12 § i

den moderniserade fiskelagen eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen,

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktions-

avgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 § i den moderniserade fiskelagen, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan

medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten, eller om

2. innehavaren av fiskelicensen har ålagts företagsbot med anledning

av brott enligt 11 kap. 4–5 §§ eller 11 kap. 12 § i den moderniserade fiskelagstiftningen eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen.

447 Denna bestämmelse motsvarar 51 § fiskelagen.

Första stycket gäller under förutsättning att

1. brottet eller överträdelsen är en allvarlig överträdelse enligt arti-

kel 90 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslut-

ning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

Utöver att nödvändiga ändringar har gjorts med anledning av de ändrade kontrollbestämmelserna, är en annan ändring att prickar också ska kunna tilldelas i de situationer ett strafföreläggande eller en dom innehåller beslut om företagsböter för den juridiska person som är innehavare av licensen, på grund av att någon i den verksamhet som fiskelicensen avser har begått ett brott .448Enligt utredningens uppfattning borde inte utfallet om någon tilldelas prickar eller inte vara beroende av hur åklagaren valt att utforma sin talan. Utredningen noterar i den delen att det av artikel 92.11 i den ändrade kontrollförordningen framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att tillämpningen av nationella förfaranden inte gör pricksystemet verkningslöst. Utöver att prickar ska kunna tilldelas vid brott mot den moderniserade fiskelagen och brottsbalken ska vidare miljöbalken och jaktlagen läggas till mot bakgrund av vissa allvarliga överträdelser är kriminaliserade genom bestämmelser i dessa lagstiftningar, se avsnitt 17.13.13 ovan.

Reglering om prickar som rör befälhavare

En befälhavare på ett fiskefartyg ska enligt utredningens uppfattning tilldelas prickar om

1. befälhavaren har

a) fällts till ansvar för vissa brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap.

12 § i den moderniserade fiskelagen eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen,

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift

enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 § i den moderniserade fiskelagen, eller

448 Utredningen bedömer att förbudet mot dubbelprövning, vilket vi har behandlat i framför allt avsnitt 17.8.1, inte medför att det finns behov av någon särskild reglering.

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan

medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten,

2. brottet eller överträdelsen är en allvarlig överträdelse enligt arti-

kel 90 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

3. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslut-

ning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

Regleringen avseende pricksystem för befälhavare har anpassats till de ändrade kontrollbestämmelsern a.449

Möjligheten att meddela förbud att verka som befälhavare ska finnas kvar

Såsom redogjorts för ovan framgår det av artikel 92.7 i den ändrade kontrollförordningen att medlemsstaterna ska säkerställa att en fysisk person, för vilken den tillfälliga indragningen eller återkallandet av rätten att föra befäl över ett fiskefartyg enligt artikel 92.6 har utlösts, inte tillåts verka som befälhavare ombord på ett fiskefartyg som för medlemsstatens flagg. Av regleringen framgår vidare att vid en tillfällig indragning av rätten att föra befäl ska punkten endast tillämpas för den period då indragningen gäller.

Såsom vi har redogjort för ovan, meddelas i dag ett generellt beslut om förbud mot att verka som befälhavare på fiskefartyg när ett visst antal prickar har tilldelats befälhavaren. Mot bakgrund av regleringen i artikel 92.7 är utredningen av uppfattningen att det även fortsättningsvis bör kunna fattas generella beslut om förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg. Regleringen om förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg bör på grund av dess ingripande karaktär enligt utredningens uppfattning även fortsättningsvis finnas i den moderniserade fiskelagen. Utformningen av regleringen behöver dock anpassas till regleringen i artikel 92 i den ändrade kontrollförordningen.

449 Regleringen återfinns i 54 § fiskelagen.

Det ska även fortsättningsvis vara möjligt att meddela interimistiska beslut som rör pricksystemet

Enligt den nuvarande regleringen i fiskelagen finns det möjlighet att meddela tillfälliga beslut i fråga om tilldelning av prickar, återkallelse av licens och förbud mot att verka som befälhavare på fiskefartyg, i syfte att pricksystemet ska vara effektivt .450Sådana beslut kan enligt den nuvarande regleringen meddelas om det på sannolika skäl kan antas att prickar kommer att tilldelas, licensen återkallas respektive förbud meddelas. Av regleringen framgår vidare att giltighetstiden för de tillfälliga besluten ska begränsas på det sätt som gäller för slutliga beslut .451

Såsom redogjorts för ovan framgår det av artikel 92.11 i den ändrade kontrollförordningen att medlemsstaterna ska säkerställa att tillämpningen av nationella förfaranden inte gör pricksystemet verkningslöst. Utredningen bedömer mot bakgrund av det att det även fortsättningsvis bör finnas reglering i den nationella lagstiftningen som gör det möjligt att fatta tillfälliga, så kallade interimistiska beslut. Enligt utredningens uppfattning bör det av regleringen framgå att beslut om tilldelning av prickar, indragning, återkallelse eller förbud mot att verka som befälhavare får meddelas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande, om det på sannolika skäl kan antas att prickar kommer att tilldelas, indragning, återkallelse eller förbud meddelas enligt 13 kap. 2–4 §§ den moderniserade fiskelagen och artikel 92 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Av regleringen bör det även fortsättningsvis framgå att giltighetstiden för de tillfälliga besluten ska begränsas på det sätt som gäller för slutliga beslut.

Reglering som rör beslut om pricksystemet

Utredningen är vidare av uppfattningen att den moderniserade fiskelagstiftningen ska innehålla reglering som rör beslut om pricksystemet. Vi kommer att återkomma till den frågan i avsnitt 17.17.3 i samband med att vi har behandlat andra bestämmelser om återkallelse.

450 Jfr uttalanden i prop. 2011/12:137 s. 50 f. 451 Regleringen återfinns i 55 § fiskelagen.

17.17. Den moderniserade fiskelagens övriga bestämmelser som rör sanktioner

17.17.1. Återkallelse vid brott och överträdelser som inte omfattas av pricksystemet

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska det framgå att

fiskelicenser, personliga fiskelicenser och fisketillstånd i vissa fall får återkallas på viss tid vid överträdelser som inte omfattas av pricksystemet. Återkallelser ska få göras om innehavaren av licensen eller tillståndet, eller någon i den verksamhet som licensen eller fisketillståndet avser, har

1. fällts till ansvar för upprepade brott enligt lagen, eller

2. gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till

sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 12 kap. 1 §.

Av paragrafen ska vidare framgå att en licens eller ett fisketillstånd får återkallas permanent om innehavaren av licensen eller fisketillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller fisketillståndet avser har fällts till ansvar för upprepade brott enligt lagen eller gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 12 kap. 1 § och därigenom har visat en uppenbar ovilja att följa gällande bestämmelser.

Av den moderniserade fiskelagen ska det vidare framgå att om ett brott eller en överträdelse kan leda till att en innehavare av en fiskelicens tilldelas prickar, får det inte läggas till grund för en återkallelse enligt regleringen som nämnts i första och andra stycket ovan.

De föreslagna bestämmelserna motsvarar regleringen i 56 § första och tredje styckena fiskelagen samt 57 § fiskelagen.

Bedömning: Regleringen om varningar i 56 § andra stycket fiske-

lagen ska inte föras över till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 56 § fiskelagen regleras möjligheterna att återkalla fiskelicenser, personliga fiskelicenser och särskilda tillstånd vid brott och överträdelser som inte omfattas av pricksystemet. Paragrafen innehåller följande reglering:

En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett sådant särskilt tillstånd som avses i 21 § får återkallas på viss tid, lägst två månader och högst ett år. Detta får ske om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har

1. fällts till ansvar för upprepade brott enligt denna lag, eller

2. gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 50 a §. Om någon har fällts till ansvar för brott enligt denna lag eller gjort sig skyldig till en överträdelse som har lett till sanktionsavgift får varning beslutas om

1. det inte finns förutsättningar för att återkalla licensen eller tillståndet på viss tid, eller

2. varning annars kan anses vara en tillräcklig åtgärd. En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett sådant särskilt tillstånd som avses i 21 § får återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att licensen eller tillståndet kommer att återkallas slutligt enligt första stycket 1. Beslutets giltighetstid ska begränsas på det sätt som gäller för återkallelse enligt första stycket. En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett sådant särskilt tillstånd som avses i 21 § får återkallas permanent om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har fällts till ansvar för upprepade brott enligt denna lag eller gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 50 a § och därigenom har visat en uppenbar ovilja att följa gällande bestämmelser.

Av 57 § fiskelagen framgår vidare att ett brott eller en överträdelse som enligt 52–55 §§ kan leda till att en innehavare av en fiskelicens tilldelas prickar inte får läggas till grund för beslut om återkallelse eller varning enligt 56 §.

Skälen till utredningens förslag

Enligt utredningens bedömning bör regleringen i 56 § första och tredje stycket fiskelagen om återkallelse föras över till den moderniserade fiskelagen. Varningar, som regleras i den nämnda paragrafens

andra stycke, har ingen rättsverkan och synes inte användas. Dessa bestämmelser bör enligt utredningens uppfattning inte föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen.

Utredningen noterar i sammanhanget att artikel 22 i grundförordningen innehåller bestämmelser om anpassning och förvaltning av fiskekapaciteten. Med anledning av att Sverige är långt under kapacitetstaket idag, och kapaciteten minskar, bedöms det för närvarande inte finns skäl att gå in närmare på frågan om återkallelsegrunderna borde utökas till att även avse situationer då återkallelse kan behövas för att anpassa fiskekapaciteten.

17.17.2. Indragning eller begränsning av fiskedagar

Bedömning: Bestämmelserna i fiskelagen om indragning eller

begränsning av fiskedagar ska inte föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Av 57 a § fiskelagen framgår att den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om indragning eller begränsning av antalet tillåtna dagar för fiske om fiskelicensen för den verksamhet som har tilldelats dagarna har återkallats på viss tid. Det framgår vidare att en sådan indragning eller begränsning ska stå i proportion till den period som fiskelicensen har återkallats för.

Regleringen infördes i fiskelagstiftningen år 2014 i syfte att förhindra att en återkallelse blir utan verkan, t.ex. genom att tillåtna dagar utnyttjas vid ett senare tillfälle, när återkallelseperioden är avslutad. Av uppgifter till utredningen framgår att bestämmelsen inte längre tillämpas eftersom fisket inte längre regleras genom tillåtna fiskedagar, vilket gjordes tidigare.

Skälen till utredningens bedömning

Med anledning av att fisket inte längre regleras genom tillåtna fiskedagar bedömer utredningen att regleringen om indragning eller begränsning av tillåtna fiskedagar inte ska föras över till en moderniserade fiskelagen.

17.17.3. Den moderniserade fiskelagen ska innehålla reglering om beslut om prickar, indragning, återkallelse och förbud

Förslag: Av den moderniserade fiskelagen ska det framgå att

den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om

  • tilldelning av prickar,
  • indragning och återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och fisketillstånd som avses i artiklarna 7 och 7a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,
  • förbud att verka som befälhavare,
  • interimistiska beslut som avser prickar, indragning, återkallelse eller förbud.

Av lagen ska vidare framgå att ett sådant beslut som avses i första stycket ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas och att tiden för återkallelse räknas från den dag som anges i beslutet, dock tidigast från delgivningen av beslutet.

Av den moderniserade fiskeförordningen ska det vidare framgå att Havs- och vattenmyndigheten ska pröva frågor som framgår av första stycket. Det ska vidare framgå att Havs- och vattenmyndigheten fattar beslut om radering av prickar enligt artikel 92.8 i den ändrade kontrollförordningen.

Regleringen motsvarar de delar av 58 § fiskelagen och 6 kap. 5 b § fiskeförordningen som rör beslut om prickar, återkallelse och förbud. I fråga om radering av prickar motsvarar regleringen 6 kap. 5 c § första stycket fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

I 58 § fiskelagen finns följande reglering:

Den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om tilldelning av prickar, om återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och särskilt tillstånd enligt 21 §, om förbud att verka som befälhavare, om interimistiska beslut som avser prickar, återkallelse eller förbud och om indragning eller begränsning av tillåtna fiskedagar enligt 52–56 och 57 a §§.

Ett sådant beslut gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Tiden för återkallelse räknas från den dag som anges i beslutet, dock tidigast från delgivningen av beslutet.

Den ovan nämnda regleringen kompletteras av 6 kap. 5 b § fiskeförordningen som innehåller följande:

Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om tilldelning av prickar, om återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och särskilt tillstånd till fiske, om förbud att verka som befälhavare, om interimistiska beslut som avser prickar, återkallelse eller förbud och om indragning eller begränsning av tillåtna fiskedagar enligt 52–56 och 57 a §§fiskelagen.

Vidare innehåller 6 kap. 5 c § fiskeförordningen reglering om radering av prickar med följande innehåll:

Havs- och vattenmyndigheten prövar frågor om radering av prickar i enlighet med artikel 133 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 av den 8 april 2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om sådan radering av prickar som avses i artikel 133.3 i genomförandeförordning (EU) nr 404/2011.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen är av uppfattningen att det även i fortsättningen borde finnas en bestämmelse om att den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva frågor om

  • tilldelning av prickar,
  • återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och fisketillstånd som avses i artiklarna 7 och 7a i rådets förordning (EG) nr 1224/ 2009,
  • förbud att verka som befälhavare, och
  • interimistiska beslut som avser prickar, återkallelse eller förbud.

Utredningen är vidare av uppfattningen att det av lagen även ska framgå att ett sådant beslut som avses i första stycket ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas och att tiden för återkallelse

räknas från den dag som anges i beslutet, dock tidigast från delgivningen av beslutet. I denna del motsvarar regleringen den nuvarande regleringen i 58 § fiskelagen som rör prickar, återkallelse och förbud.

Enligt utredningens bedömning bör det av den moderniserade fiskeförordningen framgå att Havs- och vattenmyndigheten ska pröva frågor om tilldelning av prickar, indragning och återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och fisketillstånd samt förbud mot att verka som befälhavare på fiskefartyg. I denna del motsvarar den föreslagna regleringen den som finns i 6 kap. 5 b § fiskeförordningen.

Av den moderniserade fiskeförordningen ska det vidare framgå att Havs- och vattenmyndigheten fattar beslut om radering av prickar enligt artikel 92.8 i den ändrade kontrollförordningen. I denna del motsvarar den föreslagna regleringen den som finns i 6 kap. 5 c § första stycket fiskeförordningen, dock har regleringen uppdaterats mot bakgrund av ändringarna som har gjorts i artikel 92 som rör pricksystemet. Utredningen bedömer att det inte längre finns behov för Havs- och vattenmyndigheten att kunna meddela föreskrifter om radering av prickar, vilket för närvarande regleras i 6 kap. 5 c § andra stycket fiskeförordningen. Den bestämmelsen bör därför inte föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

17.17.4. Utredningens förslag avseende regleringen om särskild avgift

Förslag: Regleringen om särskild avgift ska i huvudsak föras över

till den moderniserade fiskelagstiftningen. I den moderniserade fiskelagen ska det dock tydliggöras att avgiften ska tas ut från befälhavare som landar en otillåten fångst. Det ska också tas in reglering om att avgift kan tas ut från den som vid fiske utan fartyg behåller en otillåten fångst. En annan ändring är att regleringen om att det är Havs- och vattenmyndigheten som beslutar om särskild avgift ska finnas på förordningsnivå.

De föreslagna bestämmelserna motsvarar i sak regleringen i 59 § fiskelagen och 6 kap. 2 a § fiskeförordningen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Både fiskelagen och fiskeförordningen innehåller i dag bestämmelser som rör landningsavgift .452Av 59 § fiskelagen framgår följande:

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som landar en otillåten fångst ska åläggas att betala en särskild avgift. Avgiften ska beslutas av Havs- och vattenmyndigheten och bestämmas till ett belopp som motsvarar den otillåtna fångstens värde. Om det finns särskilda skäl, ska avgiften få sättas ned eller helt efterges.

Den kompletterande regleringen i 6 kap. 2 a § fiskeförordningen är utformad på följande sätt:

Den som landar en otillåten fångst ska betala en särskild avgift. Avgiften ska motsvara den otillåtna fångstens värde och ska beräknas med utgångspunkt i det pris som är högst av det faktiska försäljningspriset och det marknadspris som vid tiden för landningen gällde på landningsorten för fångster av motsvarande slag. Avgiften får sättas ned eller helt efterges, om det med hänsyn till andra följder av den otillåtna fångsten skulle framstå som oskäligt att ta ut full avgift eller det annars finns särskilda skäl. Havs- och vattenmyndigheten får meddela ytterligare föreskrifter om uttag av avgiften.

Havs- och vattenmyndigheten har anfört att det bör göras en översyn av bestämmelserna om särskild avgift

Såsom nämnts i inledningen av kapitlet har Havs- och vattenmyndigheten anfört att en översyn bör göras av bestämmelserna om särskild avgift och av den skrift som överlämnats till utredningen framgår bl.a. följande.

Myndigheten har fattat ett antal beslut om att påföra särskilda avgifter för otillåtna landningar, närmare bestämt med anledning av överträdelser av bifångstbegränsningarna som framgår av bilaga V-VIII till tekniska förordningen. En särskild avgift ska uppgå till den otilllåtna fångstens värde, vilket i de aktuella ärendena motsvarar värdet på andelen av fångsten som har överskridit de tillåtna bifångstbegränsningarna. Besluten har riktat sig mot befälhavarna som ansvarade för fiskeresorna där bifångstbegränsningarna överskreds. Flera av de befälhavare som har blivit föremål för särskilda avgifter har bestridit avgif-

452 Vi har i avsnitt 17.3.2 ovan redogjort för bakgrunden till bestämmelserna.

terna med hänvisning till att de i egenskap av befälhavare inte har tagit del av intäkterna från fisket. Befälhavarna har hävdat att eftersom avgiften tar sikte på värdet på den otillåtna fångsten, bör den också riktas mot den aktör som tar del av intäkterna, vilket generellt sett är fiskelicensinnehavaren. Flera av besluten har överklagats till domstol och Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat dom i ett av dessa ärenden, se vidare nedan .453För det fall att utredaren och lagstiftaren menar att ansvaret för den särskilda avgiften bör falla på fiskelicensinnehavaren eller annars den som äger fångsten vid landning, och som därmed tar del i vinsten, är det enligt myndigheten av vikt att det formuleras tydligare i fiskelagen och fiskeförordningen.

Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att 6 kap. 2 a § fiskeförordningen ändras så att det tydligare framgår vem som ska påföras den särskilda avgiften. Detta kan enligt myndigheten göras på olika sätt beroende på vem lagstiftaren bedömer ska vara föremål för den särskilda avgiften vid en konstaterad otillåten landning. En tänkbar lösning är enligt myndigheten att bestämmelserna om särskild avgi ft454ändras så att det tydligt framgår att den särskilda avgiften ska riktas mot den som tar del av intäkterna från en landning av en otilllåten fångst. Myndigheten menar att en sådan ändring skulle aktuali-

453 Havs- och vattenmyndigheten påpekar i huvudsak att det framgår av ordalydelsen i 6 kap. 2 a § fiskeförordningen att det är den som landar fångsten som ska påföras avgiften. Myndigheten menar vidare att det inte framgår av EU-lagstiftningen vem som anses landa. Begreppet landning ska dock enligt myndigheten ges innebörden den första lossningen av varje mängd fiskeriprodukter från ett fiskefartyg till land, se artikel 4.22 i kontrollförordningen. Befälhavaren är den som ansvarar för fiskeresan, och därmed också den fysiska förflyttningen av fångsten från fiskefartyget till land. Ordalydelsen i bestämmelsen tyder enligt Havs- och vattenmyndighetens uppfattning på att det är befälhavaren som ska betala den särskilda avgiften vid en otillåten landning. Angående syftet med bestämmelsen har myndigheten anfört att det framgår av förarbetena (prop. 2002/03:41 s. 30–31) att en särskild avgift kan förutsättas få till följd att fisket styrs till fiskemetoder och val av fångstplatser som innebär att otillåtna bifångster minimeras. Befälhavaren är den aktör som enligt myndigheten har störst möjlighet att påverka hur fisket bedrivs, och är exempelvis den som under fiskeresan kan fatta beslut om fångstplats, val av redskap m.m. Befälhavaren är enligt myndigheten även den som har möjlighet att reagera under en pågående fiskeresa genom att avsluta fisket eller byta till ett redskap som inte omfattas av någon bifångstbegränsning, om det är så att provtagningar indikerar att en bifångstbegränsning har överskridits eller är på väg att överskridas. Havs- och vattenmyndigheten har vidare poängterat att det vid tidpunkten för införandet av bestämmelsen om särskild avgift inte var möjligt för juridiska personer att inneha en fiskelicens, och att det följaktligen alltid var en fysisk person som också bedrev fiskeverksamheten. Utvidgningen av kretsen för vilka fiskelicens kan beviljas berörs i prop. 2013/14:184. Detta är enligt myndigheten anledningen till att förarbetena inför införandet av bestämmelsen om särskild avgift genomgående talar om fiskaren. Förarbetena inför utvidgningen av personkretsen som kan beviljas fiskelicens berör samtidigt hur de nya bestämmelserna om fiskelicens kan tänkas påverka administrativa sanktioner och återkallelse av fiskelicens, men inte särskilda avgifter, se prop. 2013/14:184, kapitel 11.1–11.2. 454 Regleringen om särskild avgift återfinns i 59 § fiskelagen och 6 kap. 2 a § fiskeförordningen.

sera ett antal överväganden; bl.a. om det behöver förtydligas hur den särskilda avgiften ska fördelas om intäkterna har fördelats mellan flera aktörer .455För att myndigheten ska kunna fatta beslut om särskilda avgifter enligt den föreslagna ordningen behöver myndigheten även inhämta information om hur intäkterna har fördelats. Det behöver i så fall också utredas om myndighetens föreskriftsrätt vad gäller uppgiftsskyldighet för aktörer även omfattar uppgifter om rättsförhållanden såsom avtal om fördelning av intäkten från en landnin g.456För den händelse att lagstiftaren alltjämt anser att den särskilda avgiften ska riktas mot befälhavaren, är ett tänkbart scenario att bestämmelserna ändras på så sätt att det framgår av bestämmelsen att den särskilda avgiften ska riktas mot befälhavaren .457Ett tredje scenario är att bestämmelserna ändras på så sätt att personkretsen utvidgas till att inkludera såväl befälhavaren som den aktör som tagit del av intäkterna från en landning av otillåtna fångster .458Slutligen bör det enligt myndighetens uppfattning utredas om Havs- och vattenmyndighetens bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om uttag av avgift innebär att myndigheten genom subdelegation har getts befogenheten att genom myndighetsföreskrifter föreskriva vem som ska påföras den särskilda avgiften .459Havs- och vattenmyndigheten föreslår att avgiften även fortsatt ska motsvara den otillåtna fångstens värde och beräknas enligt nuvarande reglerin g.460

Utredningen kan konstatera att Högsta förvaltningsdomstolen meddelat dom i ett mål om uttag av särskild avgift enligt fiskelagen efter det att Havs- och vattenmyndigheten gav in den aktuella skriften till Regeringskansliet. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen är det

455 Ska aktörerna betala en motsvarande andel av avgiften utifrån hur stor andel av intäkterna de tagit del av, eller ska samtliga aktörer vara solidariskt ansvariga för hela avgiften. 456 Reglering om uppgiftsskyldighet framgår av 5 kap.1 §fiskeförordningen. 457 En sådan ändring skulle enligt Havs- och vattenmyndigheten snarast motsvara ett förtydligande av rådande praxis. 458 Detta kan enligt Havs- och vattenmyndigheten göras liknande bestämmelsen i 50 a § fiskelagen om föreskriftsrätt för administrativa sanktionsavgifter, där det framgår att:”Regeringen får meddela föreskrifter om att befälhavaren på ett fiskefartyg, den som bedriver fiske med stöd av fiskelicens eller personlig fiskelicens eller den som annars bedriver fiske i näringsverksamhet ska betala en sanktionsavgift om [...]” 459 Regleringen finns i 6 kap. 2 a § tredje stycket fiskeförordningen. Om slutsatsen blir att frågan om vem den särskilda avgiften ska riktas mot täcks av myndighetens bemyndigande, kvarstår dock frågan om det är lämpligt eller om en eventuell ändring bör göras genom lag eller förordning. 460 Se 6 kap. 2 a § fiskeförordningen. Myndigheten har inte något att erinra mot det sätt på vilket den särskilda avgiften i nuläget beräknas. Tvärtom baseras beräkningssättet på information som myndigheten har tillgång till genom inlämnandet av avräkningsnotor, vilket underlättar handläggningen av identifierade avvikelser.

befälhavaren på ett fiskefartyg som landar fångsten och därför befälhavaren som ska betala en särskild avgift, s.k. landningsavgift, för landning av en otillåten fångst. Detta gäller enligt domstolen även när verksamheten bedrivs av ett aktiebola g.461

Skälen till utredningens förslag

Enligt utredningens uppfattning bör regleringen om särskild avgift i huvudsak föras över till den moderniserade fiskelagstiftningen utan att någon ändring görs i sak. Mot bakgrund av att det har uppstått otydligheter i tillämpningen avseende vem som avgiften ska tas ut av är utredningen av uppfattningen att det i författningstexten bör tydliggöras att avgiften ska tas ut av befälhavaren som landar en otillåten fångst, eller den som behåller en otillåten fångst vid fiske utan fartyg.

Utredningen är vidare av uppfattningen att regleringen om att det är Havs- och vattenmyndigheten som ska fatta beslut om särskild avgift ska framgå på förordningsnivå, och inte som i dag i lag.

17.17.5. Utredningens bedömning avseende den ändrade kontrollförordningens bestämmelser om kompletterande sanktioner

Bedömning: Det som regleras i den ändrade kontrollförordningen

om kompletterande sanktioner föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Av artikel 90.6 i den nuvarande kontrollförordningen följer att medlemsstaterna får använda s.k. kompletterade sanktioner eller åtgärder, i synnerhet sådana som i dag regleras i artikel 45 i IUUförordningen. I den sistnämnda artikeln nämns särskilt

461 Se rättsfallet HFD 2024 ref. 41. Utredningen noterar samtidigt att det fanns två skiljaktiga meningar.

1. Kvarstadsbeläggande av det fiskefartyg som har använts i samband med överträdelsen.

2. Åläggande om tillfälligt stillaliggande för fiskefartyget.

3. Beslagtagande av förbjudna fiskeredskap, fångster och fiskeriprodukter.

4. Tillfällig eller definitiv återkallelse av fisketillstånd.

5. Inskränkning eller återkallelse av fiskerättigheter.

6. Tillfällig eller permanent indragning av rätten att få nya fiskerättigheter.

7. Tillfälligt eller permanent förbud mot att erhålla offentligt stöd eller bidrag.

8. Tillfällig eller definitiv återkallelse av den status som godkänd ekonomisk aktör som beviljats enligt artikel 16.3.

Artikel 45 i IUU-förordningen är en av de artiklar som upphävts i den ändrade IUU-förordningen. Regleringen om kompletterande sanktioner har i stället tagits in i artikel 91b i den ändrade kontrollförordningen. Av denna artikel framgår följande:

Kompletterande sanktioner

1. De sanktioner som föreskrivs i artiklarna 89, 89a och 91a får åtföljas av andra sanktioner, särskilt

a) förbud mot förflyttning av det eller de fiskefartyg eller det eller de fordon som har använts i samband med överträdelsen,

b) beslagtagande av fartyget eller fartygen, fordonet eller fordonen, förbjudna fiskeredskap, fångster eller fiskeriprodukter,

c) tillfällig indragning eller återkallelse av fiskelicensen eller fisketillståndet,

d) inskränkning eller återkallelse av fiskerättigheter,

e) indragning av rätten att erhålla nya fiskerättigheter,

f) förbud mot att erhålla offentliga stöd eller bidrag,

g) tillfällig indragning eller återkallelse av den status som godkänd ekonomisk aktör som beviljats enligt artikel 16.3 i förordning (EG) nr 1005/2008,

h) avförande av fiskefartyget från det nationella registret,

i) tillfälligt upphörande med eller förbud mot hela eller delar av aktörens ekonomiska verksamhet med anknytning till den gemensamma fiskeripolitiken,

j) tillfällig indragning eller återkallelse av tillståndet att bedriva handelsverksamhet med fiskeri- och vattenbruksprodukter.

2. Medlemsstaterna ska, i enlighet med sin nationella rätt, fastställa varaktigheten för de sanktioner som avses i punkt 1.

3. Om ett fartyg är föremål för förbud mot förflyttning enligt punkt 1 a efter beslut av dess flaggmedlemsstat eller om dess fisketillstånd tillfälligt dras in eller återkallas i enlighet med punkt 1 c, ska flaggmedlemsstaten tillfälligt dra in dess fiskelicens för samma period eller återkalla den.

Skälen till utredningens bedömning

Det som regleras i den ändrade kontrollförordningen om kompletterande sanktioner föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

17.18. Det nationella registret för överträdelser

Bedömning: Det som regleras i den ändrade kontrollförord-

ningen om det nationella registret för överträdelser föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande fiskelagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

I förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. ska det införas en skyldighet för domstolar att skicka kopior av domar som rör överträdelser av bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken till Havs- och vattenmyndigheten.

17.18.1. Bakgrunden till utredningens bedömning

Nuvarande reglering

Av nuvarande artikel 93 i kontrollförordningen framgår att medlemsstaterna ska ha nationella överträdelseregister, och i detta register föra in alla överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken som fartyg som för deras flagg eller deras medborgare gör sig skyldiga till, inklusive de sanktioner som har utdömts och det antal prickar som har påförts. I registret ska medlemsstaterna också införa överträdelser som fiskefartyg som för deras flagg eller deras medborgare gör sig skyldiga till och som har blivit föremål för rättsliga åtgärder i en annan medlemsstat, när den medlemsstat som har jurisdiktion meddelar det slutgiltiga avgörandet. Artikeln innehåller vidare bestämmelser om medlemsstaternas utbyte av uppgifter som finns i registren och hur länge information i registren ska lagras.

Det framstår inte ha införts några särskilda bestämmelser i svensk rätt som kompletterar regleringen om de nationella överträdelseregi-

stren. I samband med att svensk rätt anpassades till EU:s bestämmelser om pricksystemet år 2012 gjordes i huvudsak följande uttalanden i förarbetena om regleringen av det nationella överträdelseregistret: Med sanktioner i artikel 93 torde avses detsamma som i artikel 90 i kontrollförordningen, dvs. i första hand administrativa sanktioner. Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att det av Havs- och vattenmyndigheten förda registret inte ska innehålla sådana uppgifter som enligt gällande lagstiftning ska registreras i belastningsregistret eller misstankeregistret. Havs- och vattenmyndighetens behov av tillgång till registeruppgifter om brott och brottsmisstankar bör tillgodoses på samma sätt som för andra myndigheter, dvs. genom att myndigheten bereds möjlighet att få tillgång till uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret. Detta kan regleras i förordning. Vad som nu har sagts gäller även behovet av att på förfrågan enligt artikel 93.3 kunna lämna fullständiga uppgifter till en utländsk myndighet. Det behov myndigheten har att få löpande tillgång till anmälningar om misstänkta överträdelser, för att bedöma bl.a. behovet av interimistiska beslut, tillgodoses genom den uppgiftsskyldighet som bl.a. Kustbevakningen, polisen och de allmänna domstolarna redan är ålagda i bl.a. 5 kap.1 e och 1 f §§fiskeförordningen .462

Utredningen kan konstatera att det, trots uttalandena i förarbetena, inte införts någon reglering om att Havs- och vattenmyndigheten ska kunna få tillgång till uppgifter från belastningsregistret. Havs- och vattenmyndigheten har meddelat utredningen att myndigheten inte har tillgång till sådana uppgifter. Myndigheten har också informerat utredningen om följande. Det svenska nationella överträdelseregistret, Sankbas, hanteras av Havs- och vattenmyndigheten. Registret innehåller endast uppgifter om administrativa beslut och det kan ifrågasättas om registret i nuläget innehåller samtliga uppgifter som krävs enligt artikel 93 i kontrollförordningen. De domar som myndigheten får skickade till sig med stöd av 5 kap. 1 f § fiskeförordninge n463, och som rör brott mot fiskelagen, hålls samlade och kan utan dröjsmål skickas till andra medlemsstater. Havs- och vattenmyndigheten har dock i nuläget inte möjlighet att fullgöra skyldigheten att lämna ut domar som rör överträdelser av den gemensamma

462Prop. 2011/12:137, s. 38. 463 Av 5 kap. 1 f § fiskeförordningen framgår bl.a. att en domstol snarast ska skicka en kopia av en dom som avser brott enligt fiskelagen (1993:787) till i) Jordbruksverket, om domen rör flyttning av fisk mellan fiskodlingar eller odling av fisk, och ii) Havs- och vattenmyndigheten i övriga fall.

fiskeripolitiken som sanktioneras genom annan lagstiftning än fiskelagen, såsom brottsbalken. Detta eftersom dessa domar inte sänds till myndigheten utan endast finns i det nationella belastningsregistret, som myndigheten inte har tillgång till.

Regleringen om nationella överträdelseregister i den ändrade kontrollförordningen

Även artikel 93 i den ändrade kontrollförordningen innehåller reglering om det nationella överträdelseregistret. Av den ändrade artikeln framgår att registret ska innehålla uppgifter om bekräftade överträdelser. Artikeln har i övrigt huvudsakligen ändrats på så sätt att det framgår att det nationella registret även ska innehålla information om överträdelser som ett fiskefartyg som för ett tredjelands flagg eller ett tredjelands medborgare har begått i vatten inom medlemsstatens jurisdiktion eller medlemsstatens territorium. En annan ändring som har gjorts är att medlemsstaterna vid förfrågan från en annan medlemsstat inte bara får utan även ska lämna ut uppgifter från registret till andra medlemsstater. Detta ska ske utan dröjsmål enligt regleringen. Av ingressen till den ändrade kontrollförordningen framgår att nationella enheter med ansvar för fiskerikontroll samt alla relevanta rättsliga myndigheter bör ha tillgång till det nationella överträdelseregistret. Vidare framgår att ett helt öppet utbyte av information i nationella register, mellan medlemsstater, kommer att öka effektiviteten och säkerställa lika villkor med avseende på kontrollverksamhet .464

Utredningen kan konstatera att när en myndighet begär utdrag ur belastningsregistret ska en särskild blankett användas för varje myndighet/ändamål. Efter att polismyndigheten har tagit emot en myndighets begäran skickas utdragen med post och handläggningstiden är upp till tre dagar enligt polisens webbplats .465

464 Ingressen till den ändrade kontrollförordningen, punkten 90. 465 Polisens webbplats: https://polisen.se/tjanster-tillstand/belastningsregistret/informationtill-myndigheter/.

17.18.2. Skälen till utredningens bedömning

Det nationella överträdelseregistret innehåller i dag endast överträdelser av bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken som sanktioneras genom administrativa sanktioner, trots att ett flertal av överträdelserna sanktioneras genom straffrättsliga bestämmelser. Havs- och vattenmyndigheten har inte heller tillgång till samtliga uppgifter som ska ingå i registret. Mot bakgrund av dessa uppgifter gör utredningen bedömningen att det nuvarande svenska registret om överträdelser inte uppfyller kraven i kontrollförordningen. Även om Havs- och vattenmyndigheten skulle ges rätt att inhämta uppgifter från belastningsregistret, och det skulle vara möjligt att få specificerade uppgifter om överträdelser av bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken, bedömer utredningen att en sådan hantering sannolikt inte skulle uppfylla kraven som ställs i kontrollförordningen på att medlemsstaterna ska lämna relevant information utan dröjsmål.

Såsom nämnts ovan finns i dag ingen bestämmelse som pekar ut att Havs- och vattenmyndigheten ska föra det nationella sanktionsregistret. Det får i stället anses följa av regleringen i 6 kap. 1 § fiskeförordningen om att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket inom sina ansvarsområden, och om inget annat följer av andra föreskrifter, ska utföra de uppgifter som ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat. Med anledning av att Havs- och vattenmyndigheten även i den moderniserade fiskelagen kommer att vara utpekad att utföra uppgifter som ankommer på en medlemsstat gör utredningen bedömningen att det inte heller i fortsättningen krävs att myndigheten särskilt pekas ut att föra registret.

Den ändrade kontrollförordningen innehåller bestämmelser om personuppgiftsbehandling, vilket vi har redogjort för närmare i avsnitt 12.4.1, varför ytterligare bestämmelser om denna behandling inte bedöms behövas.

För att kunna fullgöra sina skyldigheter behöver Havs- och vattenmyndigheten få tillgång till information om samtliga bekräftade överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Det bör därför införas en skyldighet för domstolar att skicka kopior av domar som rör överträdelser av bestämmelser i den gemensamma fiskeripolitiken som är sanktionerade i annan lagstiftning än fiskelagstiftningen till Havs- och vattenmyndigheten. Bestämmelser om sådan expediering bör enligt utredningens uppfatt-

ning tas in i förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m.

17.19. Utredningens övriga bedömningar kopplat till de ändrade kontrollbestämmelserna i avdelning III om verkställighet i den ändrade kontrollförordningen

Utredningen har tidigare i kapitlet redogjort för utredningens förslag och bedömningar som rör nationell rätts förhållande till bestämmelserna i artikel 89, 89a, 90, 91a, 91b och 92 i den ändrade kontrollförordningen.

Nedan går vi in på utredningens bedömning kopplat till de övriga bestämmelserna i Avdelning III i den ändrade kontrollförordningen.

17.19.1. Omedelbara verkställighetsåtgärder vid allvarliga överträdelser

Bedömning: Det som regleras i den ändrade kontrollförordningen

om omedelbara verkställighetsåtgärder vid allvarliga överträdelser föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Av den nuvarande regleringen i kontrollförordningen framgår att medlemsstaterna ska vidta omedelbara åtgärder för att förhindra att befälhavare på fiskefartyg eller andra fysiska eller juridiska personer som har tagits på bar gärning med att begå en allvarlig överträdelse enligt definitionen i artikel 42 i IUU-förordningen fortsätter med det .466Regleringen om omedelbara verkställighetsåtgärder vid allvarliga överträdelser har ändrats och artikel 91 i den ändrade kontrollförordningen innehåller följande reglering:

466 Artikel 91 i kontrollförordningen.

1. Om relevanta data eller relevant information ger medlemsstaternas behöriga myndigheter anledning att anta att en fysisk person har begått eller att en juridisk person kan hållas ansvarig för en allvarlig överträdelse, eller om en fysisk person tas på bar gärning med att begå en allvarlig överträdelse, ska medlemsstaterna omedelbart, utöver utredningen av överträdelsen i enlighet med bestämmelserna i artikel 85 och i enlighet med sin nationella rätt, vidta lämpliga och omedelbara åtgärder, såsom

a) beslut om förbud mot fiskeverksamhet,

b) omdirigering av fiskefartyget till en hamn,

c) omdirigering av transportfordonet till annan plats för inspektion,

d) krav på ekonomisk säkerhet,

e) beslagtagande av fiskefartyget, transportfordonet, fiskeredskap, fångster eller fiskeriprodukter eller av vinsten från försäljningen av fångsterna eller fiskeriprodukterna,

f) begränsning av eller förbud mot utsläppande på marknaden av fiskeriprodukter,

g) tillfälligt förbud mot förflyttning av det berörda fiskefartyget eller transportfordonet,

h) tillfällig indragning av fisketillståndet,

i) beslut om tillfälligt förbud mot affärsverksamhet.

2. De omedelbara åtgärder som avses i punkt 1 ska vara utformade så att de förhindrar att den allvarliga överträdelse som upptäckts fortsätter, gör det möjligt att vidta alla de åtgärder som krävs för att säkra bevismaterial för denna överträdelse och gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att slutföra sin utredning.

3. Den berörda medlemsstaten ska omedelbart, och i överensstämmelse med sin nationella rätt, underrätta flaggstaten om de åtgärder som avses i punkt 1.

Skälen till utredningens bedömning

Av regleringen om omedelbara verkställighetsåtgärder framgår att medlemsstaterna ska vidta lämpliga och omedelbara åtgärder om det finns anledning att anta att en fysisk person har begått eller att en juridisk person kan hållas ansvarig för en allvarlig överträdelse, eller om en fysisk person tas på bar gärning med att begå en allvarlig överträdelse. Enligt utredningens bedömning får de möjligheter myndigheterna har att ingripa vid pågående överträdelser, och som vi har redogjort för tidigare i detta kapitel, anses tillräckliga. Det som regleras i den ändrade kontrollförordningen om omedelbara verkställighetsåtgärder vid allvarliga överträdelser föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

17.19.2. Skyldighet att anmäla ett slutgiltigt avgörande

Bedömning: Det som regleras i den ändrade kontrollförordningen

om skyldigheten att anmäla ett slutgiltigt förfarande föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Av nuvarande reglering i kontrollförordningen framgår att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som har jurisdiktion i händelse av en överträdelse utan dröjsmål och i enlighet med förfaranden i nationell rätt, ska underrätta flaggmedlemsstaten, den medlemsstat där lagöverträdaren är medborgare eller andra medlemsstater som berörs av uppföljningen av de administrativa åtgärderna, om de straffrättsliga förfarandena eller andra åtgärder som vidtagits samt alla slutgiltiga avgöranden i samband med sådana överträdelser, inklusive antalet påförda prickar .467Regleringen kompletteras av artikel 126.5 i genomförandeförordningen. Av denna bestämmelse framgår att när en allvarlig överträdelse konstateras i en annan medlemsstat än flaggmedlemsstaten ska prickar tilldelas av flaggmedlemsstatens behöriga myndighet efter en sådan underrättelse som redogjorts för ovan.

Regleringen om skyldigheten att anmäla ett slutgiltigt avgörande har delvis ändrats. Av artikel 92b i den ändrade kontrollförordningen framgår följande.

Skyldighet att anmäla ett slutgiltigt avgörande

1. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som har jurisdiktion med avseende på en överträdelse ska, utan dröjsmål och i enlighet med de tillämpliga förfarandena i nationell rätt, till flaggstaten, den stat där den fysiska personen som har begått överträdelsen är medborgare eller den juridiska person som hålls ansvarig för överträdelsen är etablerad och, i förekommande fall, kuststaten, hamnstaten eller staten där förfarandet äger rum, anmäla alla slutgiltiga avgöranden i samband med en sådan överträdelse. I händelse av allvarliga överträdelser som upptäckts i unionens vatten eller i unionens hamnar när det gäller fiskefartyg som för tredjelands flagg, ska de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten också, utan

467 Artikel 89.4 i kontrollförordningen.

dröjsmål, till kommissionen anmäla alla slutgiltiga avgöranden med avseende på sådana överträdelser.

2. Vid en anmälan från den medlemsstat som avses i punkt 1 ska flaggmedlemsstaten tilldela innehavaren av fiskelicensen och befälhavaren på det berörda fiskefartyget ett lämpligt antal prickar.

Skälen till utredningens bedömning

Av redogörelsen ovan framgår att bestämmelserna som rör skyldigheterna att anmäla ett slutgiltigt avgörande endast har ändrats i mindre omfattning jämfört med hur den nuvarande regleringen är utformad. Det som regleras i den ändrade kontrollförordningen om skyldigheten att anmäla ett slutgiltigt förfarande föranleder enligt utredningens uppfattning inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

17.20. Utredningens övriga bedömningar kopplat till bestämmelserna i den ändrade IUU- förordningen

17.20.1. De ändrade bestämmelserna i kapitel IX ”Förfaranden och tillsyn” i IUU-förordningen

Bedömning: Det som regleras i den ändrade IUU-förordningen

i kapitel IX ”Förfaranden och tillsyn” föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Även IUU-förordningen innehåller vissa bestämmelser som rör straff och sanktioner, som delvis har ändrats. Ett flertal av dessa bestämmelser har förts över till den ändrade kontrollförordningen, och har i samband med det justerats i mer eller mindre omfattning. De bestämmelser som har överförts rör sanktioner vid allvarliga överträdelser, kompletterande sanktioner, genomsnittsnivå för sanktioner,

och juridiska personers ansvar. Vi har tidigare i detta avsnitt behandlat behovet av anpassning av den nationella rätten till dessa bestämmelser.

När det sedan kommer till bestämmelserna som har ändrats i IUUförordningen avser dessa allvarliga överträdelser och åtgärder och sanktioner. Det har också införts en ny bestämmelse om förfaranden vid allvarliga överträdelser i IUU-förordningen. Av artikeln om allvarliga överträdelser framgår att med allvarliga överträdelser avses någon av de överträdelser som omfattas av IUU-förordningens tillämpningsområde och som anges i artikel 90.2 i den ändrade kontrollförordningen, eller som betraktas som en allvarlig överträdelse enligt artikel 90.3 i den förordningen .468När det sedan gäller artikeln som rör förfaranden vid allvarliga överträdelser framgår av denna att medlemsstaterna ska tillämpa artikel 85 i den ändrade kontrollförordningen om en allvarlig överträdelse upptäcks .469Ifråga om åtgärder och sanktioner framgår att medlemsstaterna ska tillämpa bestämmelserna i avdelning VIII i den ändrade kontrollförordningen om åtgärder och sanktioner.

Skälen till utredningens bedömning

Det som regleras i den ändrade IUU-förordningen i kapitel IX ”Förfaranden och tillsyn” och som vi har redogjort för ovan föranleder inga ytterligare behov av anpassningar av den nuvarande lagstiftningen än vad som har föreslagits tidigare i detta kapitel.

17.21. Övriga problem som utredningen uppmärksammat kopplat till sanktionssystemet

17.21.1. Kustbevakningen kan inte bedriva brottsbekämpning inom samma område som omfattas av myndighetens kontrollverksamhet

Bedömning: Högre effektivitet i fiskelagstiftningens sanktions-

system skulle sannolikt kunna uppnås om det geografiska området för Kustbevakningens brottsbekämpande uppdrag utökades till att omfatta samma område som för myndighetens kontrollverk-

468 Artikel 42 i den ändrade IUU-förordningen. 469 Artikel 42a i den ändrade IUU-förordningen.

samhet. En sådan förändring skulle dock behöva utredas närmare, vilket inte har bedömts omfattas av utredningens uppdrag.

Bakgrunden till utredningens bedömning

Såsom vi har beskrivit i avsnitt 17.4.2 ovan sammanfaller inte det geografiska området inom vilket Kustbevakningen får bedriva brottsbekämpning med det område inom vilket myndigheten får bedriva kontrollverksamhet. Fiske som sker från land omfattas t.ex. av myndighetens kontrollverksamhet men inte av myndighetens brottsbekämpning.

Skälen till utredningens bedömning

Enligt Kustbevakningens uppfattning skulle en ändring i lagstiftningen, som utökade myndighetens brottsbekämpande uppdrag kopplat till fiskelagstiftningen till att omfatta samma geografiska område som kontrollverksamheten, vara en resurseffektiv åtgärd. Det skulle enligt Kustbevakningens uppfattning även vara bättre ur den enskildes perspektiv och kunna leda till bl.a. kortare handläggningstid och snabbare lagföring.

Enligt utredningens uppfattning skulle högre effektivitet i fiskelagstiftningens sanktionssystem sannolikt kunna uppnås om det geografiska området för Kustbevakningens brottsbekämpande uppdrag utökades såsom beskrivits ovan. En sådan förändring skulle dock behöva utredas närmare, vilket inte har bedömts omfattas av utredningens uppdrag.

18. Förslag som rör behöriga myndigheter, överklaganden och övriga bestämmelser

18.1. Inledning

I kapitlet beskrivs utredningens bedömningar och förslag avseende bestämmelser som rör behöriga myndigheter, register över beslut enligt lagen om fiskevårdsområden, avgifter, anteckningar om stöd, ränta, producentorganisationers personuppgiftsbehandling, verkställbarhet och överklaganden.

18.2. Behöriga myndigheter

18.2.1. Havs- och vattenmyndigheten ska vara behörig myndighet i vissa frågor

Uppgifter enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten, inom sitt ansvarsområde och om inte annat följer av andra föreskrifter, ska utföra de uppgifter som enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat. Det ska framgå av den moderniserade fiskeförordningen att Havs- och vattenmyndigheten ska vara ansvarig myndighet för uppgifter inom fiskeområdet som inte tydligt hör till Jordbruksverkets ansvarsområde.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten ska få lämna över till en annan myndighet att fullgöra viss uppgift enligt första stycket.

Förslagen motsvarar nuvarande 6 kap. 1 § fiskeförordningen till den del paragrafen avser Havs- och vattenmyndigheten.

Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 6 kap. 1 § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket ska, inom sina ansvarsområden och om inte annat följer av andra föreskrifter, utföra de uppgifter som enligt EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat. Havs- och vattenmyndigheten är ansvarig myndighet för uppgifter inom fiskeområdet som inte tydligt hör till Jordbruksverkets ansvarsområde. Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket får överlämna till annan myndighet att fullgöra viss uppgift enligt första stycket.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelser i 6 kap. 1 § fiskeförordningen, såvitt den avser Havs- och vattenmyndigheten, i princip oförändrad överförs till den moderniserade fiskeförordningen. Myndighetens föreslagna ansvarsområde framgår av kapitel 16.

Havs- och vattenmyndigheten ska vara behörig myndighet i fråga om uppgifter enligt rådets förordning (EG) nr 708/2007

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten ska utföra de uppgifter som ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat enligt rådets förordning (EG) nr 708/2007.

Bestämmelsen är ny.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i delbetänkandet föreslagit att det ska införas en bestämmelse i 6 kap. fiskeförordningen om att Havs- och vattenmyndigheten ska utföra de uppgifter som ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat enligt rådets förordning (EG) nr 708/20 07.1

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår nu att bestämmelsen införs i den moderniserade fiskeförordningen.

18.2.2. Jordbruksverket ska vara behörig myndighet i vissa frågor

Uppgifter enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Förslag: Det ska framgå av den moderniserade fiskeförordningen

att Jordbruksverket, inom sitt ansvarsområde och om inte annat följer av andra föreskrifter, ska utföra de uppgifter som enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Jordbruksverket ska få lämna över till en annan myndighet att fullgöra viss uppgift enligt första stycket.

Förslagen motsvarar nuvarande 6 kap. 1 § fiskeförordningen till den del paragrafen avser Jordbruksverket.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 18.2.1 redogjort för innehållet i nuvarande 6 kap. 1 § fiskeförordningen.

1 Se SOU 2023:74 s. 49.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelser i 6 kap. 1 § fiskeförordningen, såvitt den avser Jordbruksverket, i princip oförändrad överförs till den moderniserade fiskeförordningen. Myndighetens föreslagna ansvarsområde framgår av kapitel 16.

18.2.3. Transportstyrelsen

Förslag: Det ska framgå av den moderniserade fiskeförordningen

att Transportstyrelsen ska utföra de uppgifter som enligt artikel 40 i den ändrade kontrollförordningen ankommer på en behörig myndighet eller en medlemsstat. Av bestämmelsen ska även framgå att myndigheten får överlåta certifiering i enlighet med artikel 40.3 i kontrollförordningen.

Den föreslagna bestämmelsen är ny.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av artikel 40 i den ändrade kontrollförordningen framgår bl.a. att medlemsstaterna ska ansvara för certifiering av motorstyrkan och utfärdande av motorcertifikat för vissa av unionens fångstfartyg. Vidare framgår att medlemsstaternas behöriga myndigheter ska officiellt certifiera att en ny framdrivningsmotor, en utbytesframdrivningsmotor och en framdrivningsmotor som har modifierats tekniskt i ett fångstfartyg enligt punkt 1 i samma artikel inte kan utveckla större maximal kontinuerlig maskinstyrka än den som anges i motorcertifikatet. Enligt samma artikel får medlemsstaternas behöriga myndigheter överlåta certifieringen av maskinstyrkan till klassificeringssällskap eller andra aktörer som har den expertkunskap som krävs för att göra den tekniska kontrollen av maskinstyrkan. Dessa klassificeringssällskap eller andra aktörer ska enligt artikeln endast certifiera att en framdrivningsmotor inte kan producera större effekt än den officiellt angivna om det inte finns någon möjlighet att öka framdrivningsmotorns prestanda över den certifierade maskinstyrkan. I dag är Havs- och vattenmyndigheten, såsom be-

hörig myndighet, den myndighet som ansvarar för frågor om certifiering av motorstyrka.

Utredningen föreslår i avsnitt 16.3.8 att Transportstyrelsen ska ansvara för sådana uppgifter som åligger medlemsstaten, och som avser fysisk kontroll av fartyg, i enlighet med artikel 39a (kontinuerlig övervakning av motorstyrka) 41 (verifiering av motorstyrka) och 41a (verifiering av tonnage) i den ändrade kontrollförordningen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att Transporstyrelsen är den myndighet som har kompetensen för och därför bör ansvara för de uppgifter som framgår av artikel 40 i den ändrade kontrollförordningen. Transportstyrelsen, eller av myndigheten erkända organisationer har redan i dag liknande uppgifter som rör certifiering av motorer av olika miljöskäl, såsom energieffektivitet. Den grundläggande tekniska kompetensen som behövs om fartygsmotorer med kringutrustning inklusive elektronisk styrning bedöms därför finnas hos Transportstyrelsen och av myndigheten erkända organisationer. Havs- och vattenmyndigheten saknar sådan djupare teknisk kompetens och har därför inte heller någon kompetens för att kunna överlåta certifieringen. Utöver att bistå med information om vilka licensierade fiskefartyg som träffas av kraven på certifiering enligt artikel 40, finns inga uppgifter relaterade till riskanalys eller liknande där Havs- och vattenmyndighetens kompetenser behöver tas i anspråk. Det finns därför skäl att överföra ansvaret för alla uppgifter som rör sådan certifiering till Transportstyrelsen, inklusive en möjlighet att överlåta certifieringen i enlighet med artikel 40.3 i kontrollförordningen.

18.3. Överklaganden

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att myndigheters beslut i enskilda fall enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I lagen ska det även finnas en bestämmelse om att beslut om överföring av prickar enligt artikel 92.3 i den ändrade kontrollförordningen inte får överklagas. Lagen ska också innehålla en bestämmelse om att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att det i 15 kap. 1 § fiskelagen (2017:900) finns bestämmelser om överklagande. Förordningen ska också innehålla en bestämmelse om att beslut om stöd för isbrytarhjälp enligt 5 kap. fiskeförordningen inte får överklagas.

Bestämmelserna i den moderniserade fiskelagen motsvarar delvis nuvarande 60 § fiskelagen, 13 § GFP-lagen och 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter. I bestämmelsen som beskrivs i det första stycket ovan anges dock, till skillnad från 60 § fiskelagen, inte att länsstyrelsens beslut ska överklagas till Jordbruksverket eller Havs- och vattenmyndigheten. Därtill har angivandet av specifika myndigheters beslut i 60 § fiskelagen ersatts av en skrivning om ”myndigheters beslut”. Hänvisningen till artikel 92.2 i kontrollförordningen har vidare ersatts av en hänvisning till artikel 92.3 i den ändrade kontrollförordningen.

Bestämmelserna i den moderniserade fiskeförordningen motsvarar delvis nuvarande 6 kap. 6 § fiskeförordningen, men i stället för en hänvisning till 40 § förvaltningslagen hänvisas till 15 kap. 1 § fiskelagen. Därtill anges uttryckligen vilka beslut som inte får överklagas. Av nuvarande 6 kap. 6 § framgår i stället att andra beslut än beslut enligt vissa i paragrafen angivna bestämmelser inte får överklagas.

18.3.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Av 40 § förvaltningslagen framgår att beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Enligt 41 § får ett beslut överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt och enligt 42 § får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Av 4 § samma lag

följer att om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, ska den bestämmelsen tillämpas. I förarbetena till förvaltningslagen anges bl.a. följande när det gäller avvikelser från förvaltningslagens bestämmelser om besluts överklagbarhet.

Avvikelser från bestämmelserna i lagen som reglerar ett besluts överklagbarhet och forumregeln vid överklagande behöver ofta kunna göras när regeringen meddelar föreskrifter om fördelning av statliga medel i form av ekonomiskt bistånd eller lån. När villkoren för fördelning av sådana medel är utformade på ett sätt som ger utrymme för ett stort mått av skönsmässighet vid bedömningen finns nämligen ofta både utrymme och vägande skäl för att begränsa överklagbarheten av besluten. Denna möjlighet utnyttjas ofta i fråga om beslut som inte anses lämpade för en domstolsprövning i ordinär ordning. Men även när villkoren för ett statligt ekonomiskt stöd utformas på ett sådant sätt att ett beslut om förmånen i och för sig måste anses inrymma en prövning av en civil rättighet (jfr avsnitt 5.8), kan det ibland finnas skäl att avvika från den instansordning som gäller enligt förvaltningslagen och i stället låta t.ex. en domstolsliknande nämnd pröva eventuella överklaganden. En sådan prövning kan efter omständigheterna begränsas till att enbart avse beslutens laglighet. Det finns enligt regeringens uppfattning beaktansvärda fördelar med att behålla dagens ordning som ger regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om förvaltningsförfarandet genom förordning. Detta gäller framför allt när föreskrifterna innebär att en unionsrättsakt genomförs i svensk rätt eller när regeringen meddelar föreskrifter om statliga stödordninga r.2

I nuvarande 60 § fiskelagen finns följande bestämmelser om överklagande.

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas till

1. Statens jordbruksverk, om beslutet rör vattenbruk, eller

2. Havs- och vattenmyndigheten i övriga frågor. Havs- och vattenmyndighetens och Jordbruksverkets beslut i enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Havs- och vattenmyndighetens beslut i enskilda fall enligt rådets förordning (EG) nr 1224/2009 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om överföring av prickar enligt artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

2Prop. 2016/17:180, s. 41–42.

När det gäller förbudet att överklaga beslut om överföring av prickar enligt artikel 92.2 i kontrollförordningen, framgår av förarbetena att ett sådant beslut är avsett att ske automatiskt och att det inte ska kunna överklagas enligt bestämmelsen. Däremot kan ett beslut om införande av prickar i register eller i fartygstillstånd, särskilt fartygstillstånd eller yrkesfiskelicens enligt förarbetena bli föremål för ett rättelseförfarande enligt förvaltningslagen .3I förarbetena anges vidare bl.a. följande.

Av artikel 92.2 i kontrollförordningen framgår först att innehavaren av en fiskelicens ska tilldelas prickar när en överträdelse har skett. Därefter anges att prickarna vid ett ägarbyte ska överföras till en framtida innehavare av licensen för det berörda fiskefartyget. Slutligen anges att innehavaren ska ha rätt till rättslig prövning i enlighet med nationell rätt. Utformningen av bestämmelsen kan tyda på att såväl beslutet om att tilldela prickar som beslutet att överföra prickarna till en ny innehavare av fartygstillståndet ska kunna överklagas. Överföringen av prickar till ett nytt fartygstillstånd ska emellertid ske automatiskt. Om prickarna registreras på fartygsbeteckningen sker dessutom i praktiken inte någon överföring, utan prickarna finns kvar på samma fartygsbeteckning även om fartyget får en ny ägare. Det sker således inte någon bedömning som kan bli föremål för ändring i domstol. Bestämmelsen får således tolkas på så sätt att möjligheten till rättslig prövning endast avser beslutet att tilldela prickar. Regeringen delar Fiskeriverkets bedömning att själva överföringen av prickar till ett nytt fartygstillstånd inte bör föranleda någon möjlighet att överklaga enligt fiskelagen .4

Bestämmelsen om överföring av prickar i artikel 92.2 i kontrollförordningen motsvaras i huvudsak av bestämmelsen i artikel 92.3 i den ändrade kontrollförordningen, som lyder enligt följande.

3. De prickar som tilldelats ska överföras till en eventuell framtida innehavare av fiskelicensen för det berörda fångstfartyget om fartyget eller licensen säljs, överförs eller på annat sätt byter ägare efter dagen för överträdelsen, inbegripet till en annan medlemsstat.

Enligt nuvarande 6 kap. 6 § fiskeförordningen gäller följande vid överklagande av beslut enligt samma förordning.

I 40 § förvaltningslagen (2017:900) finns bestämmelser om överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut än Havs- och vattenmyndighetens, länsstyrelsens och Jordbruksverkets beslut enligt 2 kap., 3 kap., 5 kap. och 6 kap. 2 a och 5 a–5 c §§ får dock inte överklagas.

3Prop. 2011/12:137, s. 63–64. 4 A. prop. s. 42.

I 13 § GFP-lagen anges att en myndighets beslut i ett särskilt fall enligt samma lag överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätt krävs enligt samma paragraf prövningstillstånd.

Av 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter framgår att Havs- och vattenmyndighetens beslut enligt samma lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

Förordningen om överlåtbara fiskerättigheter innehåller inga bestämmelser om överklagande.

Utredningen har i avsnitt 4.5.1 beskrivit Århuskonventionen, som innehåller bestämmelser om rätt att överklaga beslut, och att beslut som berör fisket kan i vissa fall omfattas av konventionen. Även EKMR, som utredningen har berört i bl.a. avsnitt 4.5.2, innehåller bestämmelser som rör rätt att överklaga beslut.

18.3.2. Skälen till utredningens förslag

Inledning

Utredningen föreslår att nuvarande bestämmelser i fiskelagen, GFPlagen och lagen om överlåtbara fiskerättigheter efter vissa ändringar, strykningar och tillägg ska samlas i den moderniserade fiskelagen. Vi föreslår även att bestämmelser i nuvarande fiskeförordningen och förordningen om överlåtbara fiskerättigheter på motsvarande sätt ska samlas i den moderniserade fiskeförordningen. Den moderniserade fiskelagstiftningens bestämmelser om överklagande av förvaltningsbeslut behöver vara anpassade till den föreslagna nya strukturen.

Överklagandebestämmelserna i den moderniserade fiskelagen

Utredningen konstaterar att överklagandebestämmelserna i 13 § GFP-lagen och 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter i huvudsak motsvarar 40 § förvaltningslagen, som anger att beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. Överklagandebestämmelsen i 60 § fiskelagen avviker dock till viss del från bestämmelsen i förvaltningslagen.

Såsom framgår ovan innebär den nuvarande bestämmelsen i 60 § fiskelagen att länsstyrelsens beslut enligt samma lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen ska överklagas till Jordbruksverket, om beslutet rör vattenbruk, och till Havs- och vattenmyndigheten i övriga frågor. Utredningen har i delbetänkandet föreslagit att 2 kap.17 och 17 a samt 18 §§fiskeförordningen ska upphöra att gälla. Av 2 kap. 17 § framgår att länsstyrelsen under vissa förutsättningar helt eller delvis får återkalla ett tillstånd att bedriva fiskodling och av 17 a § framgår att länsstyrelsen under vissa förutsättningar får ändra eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana i ett tillstånd att bedriva fiskodling. Av 18 § framgår bl.a. att Jordbruksverket får meddela ytterligare föreskrifter om fiskodling, om flyttning av fisk till eller mellan fiskodlingar och om slakt av odlad fisk. Utredningen bedömer att förslagen i delbetänkandet innebär att det inte finns skäl för att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att länsstyrelsens beslut enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, som rör vattenbruk, ska överklagas till Jordbruksverket.

Utredningen bedömer vidare att länsstyrelsens beslut, på samma sätt som andra myndigheters beslut enligt fiskelagstiftningen, bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol och inte till Havs- och vattenmyndigheten. Den nuvarande ordningen med överklagande till Havs- och vattenmyndigheten innebär enligt utredningen en onödigt lång instanskedja. Ordningen innebär också att Havs- och vattenmyndigheten ska pröva ett beslut som länsstyrelsen – som är en myndighet som Havs- och vattenmyndigheten vägleder i frågor enligt fiskelagstiftningen – har fattat.

Den ändrade kontrollförordningen innehåller i likhet med kontrollförordningen en bestämmelse om beslut om överföring av prickar. Av förarbetena till den nuvarande 60 § fiskelagen framgår att överföring av prickar till ett nytt fartygstillstånd ska ske automatiskt och att det då inte görs någon bedömning som kan bli föremål för ändring i domstol. Utredningen bedömer att uttalandet i förarbetena är relevant även med beaktande av ändringen av artikel 92 i kontrollförordningen. Det bör därför, i likhet med den nuvarande 60 § fiskelagen, framgå av den moderniserade fiskelagen att beslut om överföring av prickar enligt artikel 92.3 i den ändrade kontrollförordningen inte kan överklagas.

Det bör i övrigt framgå av den moderniserade fiskelagen myndigheters beslut i det enskilda fallet enligt lagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller EU-bestämmelser som lagen kompletterar överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Vidare bör det, på samma sätt som i nuvarande 60 § fiskelagen, 13 § GFP-lagen och 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter, framgå att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

Överklagandebestämmelserna i den moderniserade fiskeförordningen

Såsom har beskrivits ovan framgår det av 41 § förvaltningslagen att ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt. Enligt 42 § samma lag får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Överklagandebestämmelserna i nuvarande 6 kap. 6 § fiskeförordningen omfattar förutom hänvisningen till 40 § förvaltningslagen en bestämmelse om att enbart beslut enligt vissa bestämmelser i fiskeförordningen får överklagas. Utredningen uppfattar att den nämnda bestämmelsen i 6 kap. 6 § fiskeförordningen innebär att förvaltningsbeslut enligt 4 a kap. om stöd för isbrytarhjälp inte får överklagas. Med beaktande av att utredningen inte föreslår några för denna fråga relevanta ändringar av bestämmelserna om stöd för isbrytarhjälp, och med tanke på uttalandena i förarbetena till förvaltningslagen, bör samma ordning fortsatt gälla. Enligt utredningen innebär dock utformningen av den nuvarande bestämmelsen om överklagandeförbud vissa tolkningssvårigheter. I överklagandebestämmelsen i den moderniserade fiskeförordningen bör det därför uttryckligen anges att beslut om stöd för isbrytarhjälp inte får överklagas.

18.4. Register över beslut enligt lagen om fiskevårdsområden

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att länsstyrelsen ska föra register över sina beslut enligt lagen (1981:533) om fiskevårdsområden.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen om fiskevårdsområden.

Bestämmelserna motsvarar nuvarande 6 kap. 7 § fiskeförordningen.

18.4.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Av 6 kap. 7 § fiskeförordningen framgår att länsstyrelsen ska föra register över sina beslut enligt lagen om fiskevårdsområden. Av paragrafen framgår vidare att Havs- och vattenmyndigheten får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen om fiskevårdsområden.

18.4.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. 7 § fiskeförordningen överförs till den moderniserade fiskeförordningen utan ändring.

18.5. Avgifter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få föreskriva om avgifter för en myndighets verksamhet enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om ansökningsavgifter i ärenden enligt fiskelagen och fiskeförordningen om

1. fiskelicens och personlig fiskelicens,

2. godkännande av ansökan om tillstånd att fiska i utländsk zon,

3. tillstånd för visst fiske, och

4. tillstånd att flytta eller sätta ut fisk.

Förordningen ska också innehålla en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om avgift för registrering av den som fritidsfiskar.

I förordningen ska även finnas en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om avgifter för kontrollen över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken på fiskeområdet följs.

Förordningen ska därtill innehålla en bestämmelse om att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om avgifter för kontrollen över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken följs, när det gäller marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Bestämmelsen i den moderniserade fiskelagen motsvarar nuvarande 36 § fiskelagen och innehållet i 6 § fjärde stycket GFPlagen. Bestämmelserna i den moderniserade fiskeförordningen motsvarar delvis nuvarande 6 kap. 2 § fiskeförordningen, men i första stycket 4 har ”i naturen” strukits. Därtill har andra stycket i den nuvarande paragrafen utgått. Det har även lagts till en bestämmelse om att Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om avgift för registrering av den som fritidsfiskar.

18.5.1. Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 36 § fiskelagen anges följande.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om avgifter för en myndighets verksamhet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Enligt nuvarande 6 § fjärde stycket GFP-lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om avgifter för tillsynen enligt samma lag.

I nuvarande 6 kap. 2 § fiskeförordningen anges följande.

Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om ansökningsavgifter i ärenden enligt fiskelagen (1993:787) och denna förordning för

1. fiskelicens och personlig fiskelicens,

2. godkännande av ansökan om tillstånd att fiska i utländsk zon,

3. tillstånd för visst fiske, och

4. tillstånd att flytta eller sätta ut fisk i naturen. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om ansökningsavgifter i ärenden enligt fiskelagen (1993:787) och denna förordning för tillstånd att bedriva fiskodling och för tillstånd att flytta fisk till eller mellan fiskodlingar. Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om avgifter för tillsynen över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken på fiskeområdet följs. Jordbruksverket får meddela föreskrifter om avgifter för tillsynen över att EU-förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken följs, när det gäller marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Havs- och vattenmyndigheten har i en redovisning från år 2018 föreslagit att den ska bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter när det gäller anmälan att bedriva visst fritidsfiske eller viss fisketurismverksamhet .5

18.5.2. Skälen till utredningens förslag

Bestämmelsen i nuvarande 36 § fiskelagen bör enligt utredningen överföras till den moderniserade fiskelagen utan ändring. Den är enligt utredningen formulerad på ett sådant sätt att den också motsvarar innehållet i nuvarande 6 § fjärde stycket GFP-lagen.

Utredningen har i delbetänkandet föreslagit att nuvarande 6 kap. 2 § ska ändras på så vis att paragrafens andra stycke ska utg å.6Vi föreslår nu att bestämmelserna i 6 kap. 2 § fiskeförordningen ska överföras till den moderniserade fiskeförordningen med den ändring som föreslagits i delbetänkandet. Utredningen föreslår även att skrivningen ”i naturen” i första stycket 4 i paragrafen ska utgå. Detta mot bakgrund av att fiskelagstiftningen inte längre innehåller bestämmelser flyttning av fisk mellan fiskodlingar.

Såväl EU-kraven som de föreslagna nationella kraven på registrering av fritidsfiskare kommer att medföra kostnader. Utredningen bedömer därför att det bör införas en möjlighet för Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om avgift för den som registrerar sig som fritidsfiskare.

5 Se vidare kapitel 12. 6 Se SOU 2023:74 s. 49.

18.6. Ränta

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att ränta ska betalas på belopp enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, om

1. beloppet betalas efter förfallodagen,

2. mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta ska beta-

las tillbaka.

Den föreslagna paragrafen motsvarar nuvarande 10 § GFP-lagen.

18.6.1. Bakgrunden till utredningens förslag

I 10 § GFP-lagen finns en paragraf om ränta som har följande innehåll:

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att ränta ska betalas på belopp enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, om

1. beloppet betalas efter förfallodagen,

2. mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta ska betalas tillbaka.

I 5 kap. 2 § förordningen (2022:1461) om stöd från Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden, som är meddelad med stöd av 10 § GFP-lagen, anges följande om ränta vid återbetalningsskyldighet för stöd som betalats ut.

Om stödmottagaren är återbetalningsskyldig enligt 1 § ska Jordbruksverket besluta att helt eller delvis kräva tillbaka stödet. Dröjsmålsränta ska tas ut på det belopp som inte betalas tillbaka i rätt tid. Räntan ska beräknas enligt räntelagen (1975:635).

18.6.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att bestämmelsen i nuvarande 10 § GFP-lagen förs över till den moderniserade fiskelagen utan ändring.

18.7. Producentorganisationers behandling av personuppgifter och direktåtkomst

Förslag: Den moderniserade fiskeförordningen ska innehålla en

bestämmelse om att en producentorganisation som erkänts av Jordbruksverket enligt 9 kap. 1 § samma förordning får behandla personuppgifter som avses i 14 kap. 4 § i syfte att förmedla överlåtelser mellan fiskare av sådana fiskemöjligheter som avses i 5 kap. 20 §. Uppgifterna får bara behandlas om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen.

Förordningen ska också innehålla en bestämmelse om att en producentorganisation som erkänts av Jordbruksverket enligt 9 kap. 1 § är personuppgiftsansvarig för behandlingen av sådana personuppgifter som lämnats ut från Havs- och vattenmyndighetens databas till producentorganisationen.

Förordningen ska även innehålla en bestämmelse om att en producentorganisation som erkänts enligt 9 kap. 1 § samma förordning får ha direktåtkomst till uppgifter i Havs- och vattenmyndighetens databas om sådana fiskemöjligheter som avses i 5 kap. 20 § och om fångster som rapporterats enligt artikel 14 eller 15 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Direktåtkomst ska enligt bestämmelsen bara få avse uppgifter som den registrerade har samtyckt till utlämnande av.

Bestämmelserna motsvarar i huvudsak nuvarande 2 kap.8 a– 8 c §§fiskeförordningen. Hänvisningarna till andra bestämmelser i förordningen har dock anpassats till beteckningarna i den moderniserade fiskeförordningen. Vidare har hänvisningen till den numera upphävda artikel 28 i kontrollförordningen strukits.

18.7.1. Bakgrunden till utredningens förslag

I nuvarande 2 kap. fiskeförordningen finns följande bestämmelser om producentorganisationers behandling av personuppgifter och direktåtkomst.

8 a § En producentorganisation som erkänts av Jordbruksverket enligt 3 kap. 2 § får behandla personuppgifter som avses i 8 b § i syfte att förmedla överlåtelser mellan fiskare av sådana fiskemöjligheter som av-

ses i 7 § femte stycket. Uppgifterna får bara behandlas om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen.

8 b § En producentorganisation som erkänts av Jordbruksverket enligt 3 kap. 2 § är personuppgiftsansvarig för behandlingen av sådana personuppgifter som lämnats ut från Havs- och vattenmyndighetens databas till producentorganisationen.

8 c § En producentorganisation som erkänts enligt 3 kap. 2 § får ha direktåtkomst till uppgifter i Havs- och vattenmyndighetens databas om sådana fiskemöjligheter som avses i 7 § femte stycket och om fångster som rapporterats enligt artikel 14, 15 eller 28 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009. Direktåtkomst får bara avse uppgifter som den registrerade har samtyckt till utlämnande av.

I den ändrade kontrollförordningen har artiklarna 14 (Ifyllande och inlämnande av fiskeloggboken) och 15 (Elektroniskt ifyllande och överlämnade av fiskeloggboksuppgifter) ersatts med nytt innehåll, medan artikel 28 (Rapport om fiskeansträngningen) har upphävts. Utredningen har i avsnitt 7.3.3 kortfattat redogjort för den ändrade kontrollförordningens bestämmelser om elektronisk rapportering.

18.7.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap.8 a–8 c §§fiskeförordningen överförs till den moderniserade fiskeförordningen med vissa ändringar. De nuvarande hänvisningarna till andra bestämmelser i fiskeförordningen ändras till hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den moderniserade fiskeförordningen. Eftersom artikel 28 i kontrollförordningen upphävs genom ändringsförordningen överförs inte hänvisningen i nuvarande 2 kap. 8 c § fiskeförordningen till den artikeln, till motsvarande bestämmelse i den moderniserade fiskeförordningen.

18.8. Verkställbarhet

Förslag: Bestämmelsen om verkställbarhet ska i princip oföränd-

rad föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

18.8.1. Bakgrunden till utredningens förslag

I 6 kap. 5 § fiskeförordningen finns en bestämmelse om verkställbarhet av beslut, som har följande innehåll:

Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket får inom sina ansvarsområden bestämma att beslut i enskilda fall enligt denna förordning eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna förordning ska gälla omedelbart.

18.8.2. Skälen till utredningens förslag

Utredningen har inget särskilt uppdrag att se över bestämmelserna om verkställbarhet och det har inte framkommit något behov av ändring av regleringen. Bestämmelsen om verkställbarhet bör därför, med i princip oförändrat innehåll föras över till den moderniserade fiskeförordningen.

19. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

19.1. Ikraftträdande

Förslag: Den moderniserade fiskelagen och den moderniserade

fiskeförordningen ska träda i kraft den 10 januari 2026.

19.1.1. Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i kapitel 7 ska EU:s ändrade kontrollbestämmelser börja tillämpas vid olika tidpunkter. Här kan i korthet nämnas att vissa av bestämmelserna började att tillämpas under 2024, men att merparten av bestämmelserna ska börja tillämpas den 10 januari 2026. Vissa bestämmelser ska dock börja tillämpas vid senare tidpunkter.

19.1.2. Skälen till utredningens förslag

Med anledning av att merparten av de ändrade kontrollbestämmelserna ska börja tillämpas den 10 januari 2026 föreslår utredningen att den moderniserade fiskelagen och den moderniserade fiskeförordningen, som föreslås innehålla kompletterande bestämmelser till EU-lagstiftningen, ska börja tillämpas vid samma tidpunkt.

Utredningen har förståelse för att den föreslagna tiden för ikraftträdande gör att tiden för beredning av förslagen är knapp och att det i praktiken kan bli så att lagen och förordningen kan träda i kraft först vid en senare tidpunkt. Utredningen vill i sammanhanget förtydliga att den har utformat förslaget till en moderniserad fiskelagstiftning så att det innehåller samtliga bemyndiganden som utredningen

ser behövs mot bakgrund av de ändrade kontrollbestämmelserna, även om de materiella kontrollbestämmelserna ska börja tillämpas vid en senare tidpunkt.

19.2. Övergångsbestämmelser

19.2.1. Övergångsbestämmelser till den moderniserade fiskelagen som rör äldre bestämmelser kopplade till 1950 års lag om rätt till fiske

Övergångsbestämmelser som rör fiskerätt

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska inte inskränka den rätt

till fiske som kan följa av 5 § 1950 års lag om rätt till fiske i fråga om urminnes hävd, dom eller annan särskild grund.

Övergångsbestämmelsen som i dag finns i fiskelagen förs i princip oförändrat över till den moderniserade fiskelagen i den del som framgår ovan. De delar som rör avtal och skattläggning förs inte över.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom vi har behandlat i avsnitt 10.2.1 framgår det av övergångsbestämmelserna till fiskelagen att lagen inte inskränker de rättigheter som kan finnas enligt 5 § 1950 års lag om rätt till fiske. Den paragrafen hade följande lydelse:

I enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske bedrivas endast av jordägaren eller den som enligt avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund äger rätt därtill.

Genom att den nu gällande regleringen i fiskelagen endast anger att fisket i enskilt vatten tillhör fastighetsägaren, uppfattas rätt till fiske med stöd av avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund omfattas av regleringen i övergångsbestämmelserna.

Skälen till utredningens förslag

Enligt utredningens uppfattning bör övergångsbestämmelserna som utgångspunkt föras över till den moderniserade fiskelagen eftersom de utgör rättigheter. Utredningen är dock av uppfattningen att bestämmelserna till den del de avser avtal inte bör fylla någon funktion eftersom det finns rätt att upplåta fiskerätt även efter fiskelagens ikraftträdande enligt annan lagstiftning. Enligt utredningens mening bör inte heller den del av bestämmelsen som rör skattläggning föras över med anledning av att sådana rättigheter inte längre uppfattas finnas.

Övergångsbestämmelser som rör fiskerätt vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m.

Förslag: Övergångsbestämmelserna till fiskelagen som rör fiske-

rätt vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar ska föras över till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av punkten 2 i övergångsbestämmelserna till fiskelagen framgår att den nya lagen inte inskränker de rättigheter som kan följa av bl.a. övergångsbestämmelserna till lagen (1986:263) om ändring i 1950 års lag om rätt till fiske. Genom den nämnda lagen infördes bl.a. en ny 5 a § i 1950 års lag om rätt till fiske med följande lydelse:

Vid sådana havsstränder samt i havet belägna skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor gäller, i stället för vad som föreskrivs i 5 §, följande bestämmelser.

1. Varje svensk medborgare får fiska med rörligt redskap.

2. Fasta redskap får sättas ut endast efter tillstånd av den myndighet och på de villkor som regeringen bestämmer, om inte något annat är särskilt föreskrivet.

Av övergångsbestämmelserna till lagen framgår att lagen träder i kraft den 1 juli 1986, då förordningen (1950:597) om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m. upphör att gälla. Det framgår vidare att i fråga om upplåtelser som skett enligt

förordningen eller motsvarande äldre bestämmelser gäller dock de äldre bestämmelserna till dess att rättighetsinnehavaren har upphört med sitt yrkesfiske.

Skälen till utredningens förslag

Övergångsbestämmelserna till fiskelagen som rör fiskerätt vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar bedöms fortfarande kunna vara aktuella och ska föras över till den moderniserade fiskelagen.

Övergångsbestämmelser som rör rätt att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten

Förslag: Bestämmelserna i 3 § andra stycket 1950 års lag om rätt

till fiske ska fortfarande gälla i fråga om rätt att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten, om rätten grundar sig på urminnes hävd, dom eller annan särskild grund.

Övergångsbestämmelsen som i dag finns i fiskelagen förs i princip oförändrad över till den moderniserade fiskelagen i den del som framgår ovan. Delar som rör avtal och skattläggning förs inte över.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom vi har redogjort för i avsnitt 10.3.4 föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna om rätt att sträcka ut fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten i huvudsak ska föras över till den moderniserade fiskelagen. Av avsnittet framgår också att det av övergångsbestämmelserna till fiskelagen framgår att i fråga om rätten att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten ska, utöver bestämmelsen i 12 §, bestämmelserna i 3 § andra stycket 1950 års lag om rätt till fiske gälla. Av den nämnda bestämmelsen i 1950 års lag om rätt till fiske framgår att den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund också ska ha rätt att sträcka ut fast redskap i allmänt vatten

under förutsättning att en utsträckningsrätt är förenlig med vad som gäller i fråga om omfattningen av den särskilda fiskerätten.

Skälen till utredningens förslag

Men anledning av att utredningen som utgångspunkt för över de gällande bestämmelserna om rätt att sträcka ut fast redskap från enskilt vatten ut i allmänt vatten, bör även de bestämmelser om rätt att sträcka ut fast redskap som framgår av de relevanta övergångsbestämmelserna föras över till den moderniserade fiskelagen. Men anledning av att utredningen inte föreslår att övergångsbestämmelserna som rör avtal och skattläggning ska föras över beträffande rätt till fiske, bör de enligt utredningens uppfattning inte heller föras över i denna del.

Övergångsbestämmelser som rör frifiskerätt

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska inte inskränka den fri-

fiskerätt som kan följa av 15 § och 16 § första stycket 5 1950 års lag om rätt till fiske.

Övergångsbestämmelsen som i dag finns i fiskelagen förs i princip oförändrad över till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Såsom utredningen har beskrivit i avsnitt 10.2.1 framgår vissa möjligheter till frifiske av övergångsbestämmelserna till fiskelagen. Av den relevanta övergångsbestämmelsen framgår att den nya lagen inte inskränker de rättigheter som kan följa av bestämmelserna i 15 § och 16 § första stycket 5 1950 års lag om rätt till fiske. Av 15 § den lagen framgick att längs kusterna kan en fiskande på en viss ort ha den frifiskerätt som följer av vad som har tillämpats oklandrat och efter gammal sed. Av 16 § första stycket 5 den lagen framgick att detsamma gällde för Dättern och Brandfjorden i Vänern.

Skälen till utredningens förslag

Men anledning av att utredningen som utgångspunkt för över de gällande bestämmelserna om frifiskerätt till den moderniserade fiskelagen bör även de bestämmelser om frifiskerätt som framgår av övergångsbestämmelserna föras över enligt utredningens uppfattning.

Övergångsbestämmelser som rör fiskådra

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska inte inskränka den rätt

att stänga fiskådra som kan följa av 29 § tredje stycket 1950 års lag om rätt till fiske.

Övergångsbestämmelsen som i dag finns i fiskelagen förs i princip oförändrad över till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av avsnitt 10.6.4 framgår att utredningen föreslår att bestämmelserna om fiskådra i huvudsak ska föras över till den moderniserade fiskelagen men att bestämmelserna ska uppdateras språkligt. I avsnittet nämns vidare att det av övergångsbestämmelserna till fiskelagen framgår att har någon rätt att stänga fiskådra enligt bestämmelserna i 1950 års lag om rätt till fiske, ska personen även fortsättningsvis ha den rättigheten .1

Skälen till utredningens förslag

Med anledning av att bestämmelserna om fiskådra i huvudsak ska föras över till den moderniserade fiskelagen är utredningen av uppfattningen att även bestämmelserna om rätt att stänga fiskådra ska föras över.

1 Av p. 2 i övergångsbestämmelserna framgår att den nya lagen inte inskränker de rättigheter som kan följa av bestämmelserna i 29 § tredje stycket 1950 års lag om rätt till fiske.

19.2.2. Övriga övergångsbestämmelser till fiskelagen

Det ska införas övergångsbestämmelser som rör sanktioner

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla övergångs-

bestämmelser om att den högsta nivå av sanktionsavgifter ska gälla för överträdelser som har begåtts efter ikraftträdandet. Möjligheten till jämkning av sanktionsavgifter ska gälla även för överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet.

Bakgrunden till utredningens förslag

När det gäller straff och sanktioner finns det anledning att beakta såväl förbudet mot retroaktiv strafflagstiftnin g2som den lindrigaste lagens princip. Av 5 § lagen om införande av brottsbalken framgår att straff ska bestämmas enligt den lag som gällde när gärningen företogs om det inte när dom meddelas är en annan lag som gäller och den nya lagen leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Bestämmelsen har enligt förarbetena generell räckvidd .3Såsom vi har nämnt tidigare kan sanktionsavgifter i detta hänseende jämföras med straff.

Genom utredningens förslag ändras straffbestämmelserna och fler gärningar än i dag kommer också, till följd av EU:s ändrade kontrollbestämmelser, att omfattas av den moderniserade fiskelagstiftningens straffbestämmelser jämfört med utformningen av den nuvarande lagstiftningen. Sanktionsavgiftsbeloppen höjs också i jämförelse med den nuvarande regleringen.

Skälen till utredningens förslag

Utredningen bedömer att det inte behöver införas särskilda övergångsbestämmelser kopplat till de ändrade straffbestämmelserna, mot bakgrund av de allmänna principerna om lagval i dessa situationer. Den föreslagna höjningen av den högsta nivån för sanktionsavgifterna bör dock endast gälla för överträdelser som skett efter ikraftträdandet, vilket ska framgå av övergångsbestämmelser till den moderniserade fiskelagen. Av dessa ska även framgå att den utökade

2 Detta har vi har berört i kapitel 17. 3Prop. 1964:10, s. 99 f.

möjligheten till befrielse från sanktionsavgifter ska tillämpas även för överträdelser som skett innan ändringen trätt i kraft, eftersom det innebär att en lindrigare lagstiftning tillämpas.

Det ska inte införas övergångsbestämmelser som rör tillstånd till fiske med ålrev med dött agn efter ål i Vänern

Förslag: Det ska inte införas någon övergångsbestämmelse med

anledning av utredningens förslag om att tillstånd till fiske med ålrev med dött agn efter ål i Vänern inte ska föras över till den moderniserade fiskelagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 10.4.6 föreslagit att kravet på tillstånd för fiske med ålrev med dött agn efter ål i Vänern inte ska föras över till den moderniserade fiskelagen.

Utredningen har varit i kontakt med länsstyrelserna, Havs- och vattenmyndigheten och Regeringskansliet, i fråga om det förekommer några giltiga sådana tillstånd. Utredningen har även lyft frågan inom expertgruppen i stort. Ingen som utredningen har varit i kontrakt med har någon kännedom om att sådana tillstånd skulle finnas i dag.

Skälen till utredningens förslag

Mot bakgrund av att det inte har framkommit uppgifter om att någon innehar tillstånd till fiske med ålrev med dött agn efter ål i Vänern bedömer utredningen att det inte behövs övergångsbestämmelser kopplat till utredningens förslag i denna del.

Det ska införas övergångsbestämmelser om fiskevakter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla övergångs-

bestämmelser om att ett förordnande som fisketillsynsman som har beslutats enligt den nuvarande fiskelagen fortsatt ska gälla som ett sådant förordnande efter det att den moderniserade fiskelagen

har trätt i kraft och som längst till och med den sista giltighetsdag som anges i beslutet om fisketillsynsförordnande. Av bestämmelserna ska även framgå att ett förordnande som fisketillsynsman inte ska kunna förlängas efter det att den moderniserade fiskelagen har trätt i kraft.

Bakgrunden till utredningens beslut

Utredningen har i avsnitt 16.3.10 föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att den myndighet som regeringen bestämmer ska få förordna fiskevakter att genomföra kontroll i fråga om fritidsfiske i sötvattensområden. I samma avsnitt föreslås att länsstyrelsen ska få förordna fiskevakter.

Utredningens förslag till moderniserad fiskelagstiftning föreslås ersätta bl.a. nuvarande fiskelag och fiskeförordning. Utredningens förslag innebär att den nuvarande fiskelagstiftningens bestämmelser om fisketillsynsmän ska ersättas av bestämmelser om fiskevakter. En fiskevakt föreslås kunna ha ett delvis annat uppdrag än dagens fisketillsynsmän. Ett förordnande som fisketillsynsman är i dag tidsbegränsat till att gälla i högst sex år.

Skälen till utredningens beslut

Ett förordnande som fisketillsynsman som har beslutats enligt den nuvarande fiskelagen bör fortsatt gälla som ett sådant förordnande efter det att den moderniserade fiskelagen har trätt i kraft och som längst fram till och med den sista giltighetsdag som anges i beslutet om fisketillsynsförordnande. Det bör inte gå att förlänga ett förordnande som fisketillsynsman efter det att den moderniserade fiskelagen har trätt i kraft. För den vars fisketillsynsförordnande därefter upphör att gälla och som önskar genomföra kontroll såsom fiskevakt bör krävas ett förordnande som fiskevakt.

Det ska införas en övergångsbestämmelse om överklaganden

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestäm-

melse om att beslut som har meddelats med stöd av den nuvarande fiskelagen före ikraftträdandet av den moderniserade fiskelagen ska överklagas enligt bestämmelserna i den nuvarande lagen.

Bakgrunden till utredningens förslag

Av nuvarande 60 § fiskelagen framgår att länsstyrelsens beslut enligt samma lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas till Statens jordbruksverk, om beslutet rör vattenbruk, eller Havs- och vattenmyndigheten i övriga frågor. Utredningen har i avsnitt 18.3 föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att myndigheters beslut i enskilda fall enligt lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller EU-bestämmelser som lagen kompletterar, får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Förslaget innebär att länsstyrelsens beslut inte längre ska överklagas till Havs- och vattenmyndigheten eller Jordbruksverket utan till allmän förvaltningsdomstol.

Skälen till utredningens förslag

Beslut som har fattats med stöd av nuvarande bestämmelser i fiskelagen bör överklagas enligt bestämmelserna i den lagen.

Det ska införas en övergångsbestämmelse om förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats med stöd av den nuvarande fiskelagen , GFP-lagen eller lagen om överlåtbara fiskerättigheter

Förslag: Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en övergångs-

bestämmelse om att förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats med stöd av den nuvarande fiskelagen, GFP-lagen eller lagen om överlåtbara fiskerättigheter fortfarande ska gälla.

Bakgrunden till utredningens förslag

Den nuvarande fiskelagen respektive GFP-lagen innehåller bestämmelser om förelägganden, förbud och andra beslut. Därtill innehåller lagen om överlåtbara fiskerättigheter bestämmelser om beslut.

Skälen till utredningens förslag

Det bör framgå av övergångsbestämmelserna till den moderniserade fiskelagen att beslut som har meddelats med stöd av bestämmelser i den nuvarande fiskelagen, GFP-lagen eller lagen om överlåtbara fiskerättigheter alltjämt ska gälla.

19.2.3. Det behövs inga ytterligare övergångsbestämmelser med anledning av utredningens förslag

Bedömning: Utredningen bedömer att övriga förslag till materiella

ändringar i förhållande till nuvarande reglering inte medför behov av övergångsbestämmelser.

Skälen till utredningens bedömning

Utredningen bedömer att övriga förslag till materiella ändringar i förhållande till nuvarande reglering inte medför behov av övergångsbestämmelser.

20. Konsekvenser av utredningens förslag

20.1. Inledning

20.1.1. Vad som ska ingå i utredningens konsekvensanalys

I utredningens uppdrag ingår att analysera konsekvenserna av lämnade förslag i enlighet med 14–15 a §§kommittéförordningen (1998:1474). Eftersom utredningen lämnar författningsförslag ska konsekvensanalysen också göras i enlighet med 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning (se numera upphävda 15 a § kommittéförordningen). Den 6 maj 2024 trädde vissa ändringar i kommittéförordningen i kraft och förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning har upphävts och ersatts med förordningen (2024:183) om konsekvensutredningar. Enligt övergångsbestämmelser till förordningarna ska emellertid äldre bestämmelser tillämpas för utredningar som tillsattes före ikraftträdandet.

Enligt 14–15 a §§kommittéförordningen (1998:1474), i den för utredningen gällande lydelsen, ska en utredning redovisa vilka konsekvenser utredningens förslag får för kostnader eller intäkter för staten, kommuner, regioner, företag eller andra enskilda. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner ska utredningen föreslå en finansiering. Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen ska konsekvenserna i det avseendet beskrivas. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jäm-

ställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheten att nå de integrationspolitiska målen.

Vidare ska konsekvenserna beskrivas i enlighet med 6 och 7 §§ i den numera upphävda förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Där anges bl.a. att det ska framgå av konsekvensutredningen vilka alternativa lösningar som finns samt vad konsekvenserna blir om inga åtgärder vidtas. Där anges vidare att det ska framgå vem/vilka som berörs av regleringen och om regleringen överensstämmer med EU-rätten.

20.1.2. Upplägget i utredningens konsekvensanalys

I kapitlet beskriver vi konsekvenser av utredningens förslag. Vi kommer inledningsvis att beskriva de huvudsakliga identifierade problemen, utredningens huvudsakliga förslag på lösningar och konsekvenserna av ett nollalternativ. Vi kommer sedan att beskriva vilka vi ser som berörda verksamheter och aktörer. Vi kommer därefter att gå in på bedömningar av vilka konsekvenser utredningens förslag får på berörda verksamheter och aktörer samt miljö och hållbar utveckling. Vi kommer efter det att gå in på utredningens förslag till finansiering, alternativa förslag som utredningen har övervägt och förslagens förenlighet med EU-rätten. Vi kommer också att gå in på konsekvenser vad gäller innovation, brottsligheten, sysselsättningen och regionala effekter samt jämställdhet och integration. Avslutningsvis kommer vi att beröra det kommunala självstyret, informationsinsatser och övriga konsekvenser.

En central del av utredningens uppdrag är att analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen och i annan lagstiftning med anledning av de nya EU-bestämmelserna om fiskerikontroll, och att lämna författningsförslag. EU-förordningarna innehåller direkt tillämpliga bestämmelser som riktar sig till enskilda och direkt tillämpliga bestämmelser som riktar sig till myndigheter. Konsekvenserna av dessa bestämmelser får förutsättas ha analyserats i samband med att förordningarna förhandlades fram och innehåller inga handlingsalternativ. De ingår därmed inte bland de förslag som vi redovisar konsekvenserna av. Däremot redovisar vi konsekvenserna av våra förslag när dessa genomför bestämmelser i EU-förordningarna som är av direktivliknande karaktär, dvs. bestämmelser som inte är

direkt tillämpliga utan ställer krav på att medlemsstaterna ska göra eller åstadkomma något. Vi redovisar också konsekvenserna av de av våra förslag som går utöver vad EU-förordningarna kräver.

20.2. Problemen och utredningens förslag på lösningar

20.2.1. Översiktlig problembeskrivning

Behovet av en översyn av regelverket på fiskeområdet

Den nuvarande fiskelagstiftningens struktur

Såsom framkommer i betänkandet är den svenska fiskelagstiftningen i dag uppdelad i flera olika lagar och förordningar. Den centrala lagen är fiskelagen som reglerar rätten till fiske och fiskets bedrivande inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. I de fall som anges särskilt gäller lagen även vid svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen. Därtill finns bestämmelser i GFP-lagen, lagen överlåtbara fiskerättigheter och lagen om fiskevårdsområden. Bestämmelser på förordningsnivå finns framför allt i fiskeförordningen. Regeringen har i stor utsträckning bemyndigat Havs- och vattenmyndigheten att meddela föreskrifter om att förbjuda eller begränsa fiske i vissa avseenden samt i frågor om vilken hänsyn som vid fiske ska tas till naturvårdens intressen.

Såväl fiskelagen, GFP-lagen som fiskeförordningen tillkom i början av 1990-talet. Samtliga av dessa författningar har ändrats vid flera tillfällen sedan dess, men strukturen har inte setts över. Såsom konstateras i utredningens direktiv har detta lett till ett komplicerat och svåröverskådligt regelverk. Därtill kan gränsen mellan fiskelagens och GFP-lagens tillämpningsområden anses vara otydlig. Båda lagarna kan i vissa fall vara tillämpliga på en och samma aktivitet vilket är problematiskt eftersom såväl fiskelagen som GFP-lagen innehåller bestämmelser om tillsyn, kontroll, straff och sanktionsavgifter – som i vissa avseenden dessutom skiljer sig åt. Det innebär bl.a. att det i vissa fall är svårt att avgöra vilken lag som Havs- och vattenmyndighetens föreskriftsrätt i fiskeförordningen grundar sig på.

Vissa andra problem i den nuvarande lagstiftningen som utredningen har uppmärksammat

Under utredningens arbete har det även blivit tydligt att den nuvarande fiskelagstiftningen även innehåller andra problem än de som framgår av utredningens direktiv. Lagarna inom fiskets område innehåller få bestämmelser som tydliggör lagstiftningens syft e1och i vissa fall är kopplingen till bestämmelser i EU:s förordningar inom området otydlig. Utredningen har också uppmärksammat mer specifika problem i den nuvarande lagstiftningen. Ett av dessa problem är att fiskelagens bestämmelser enligt ordalydelsen gäller för fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdju r2medan EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken innehåller bestämmelser som rör marina biologiska resurser, vilket bedöms omfatta även andra organismer än de som räknas upp i den nationella lagstiftningen .3Utredningen har även noterat att vissa frågor i den nationella rätten också regleras i EU:s förordningar, och att det därför förekommer en otillåten dubbelreglering av vissa frågor i den nationella rätten i den nuvarande lagstiftningen.

Fiskelagstiftningen innehåller också bestämmelser som i sig medför tolkningssvårigheter ,4bl.a. avseende vem som har rätt att fisk a.5Här kan utredningen notera att vissa av dessa bestämmelser har sina rötter i lagstiftning som tillkom för flera hundra år sedan och som var anpassade till de då gällande förutsättningarna i samhället. Vissa bestämmelser som innehåller bemyndiganden är också otydliga och i flera fall mycket brett formulerad e.6Avsaknaden av kapitelindelning och tydliga rubriker gör även att fiskelagen är svår att överblicka. Utredningen beskriver dessa förhållanden på ett övergripande plan i kapitel 9 men frågorna om otydligheter och behovet av ökad struktur beaktas genomgående i betänkandet.

Slutligen ska nämnas att utredningen har uppmärksammat att vissa bestämmelser i fiskeförordningen inte har stöd i nuvarande bemyndiganden i fiskelagen eller GFP-l agen.7

1 Se vidare i avsnitt 9.3. 24 § fiskelagen. 3 Se vidare i bl.a. avsnitt 9.6. 4 Som exempel kan nämnas att vi berör problematik i regleringen avseende vilket fiske som är tillåtet i avsnitt 10.4.6. 5 Detta behandlar vi i kapitel 10, bl.a. finns inga bestämmelser om juridiska personers möjligheter att fiska med stöd av frifiskerätt. 6 Vi har berört detta i avsnitt 8.3.2. 7 Detta behandlas bl.a. i kapitel 10 och 14.

Frågor om fördelning av den tillgängliga resursen

I enlighet med vad som framgår av utredningens direktiv kan Havs- och vattenmyndigheten vid fördelning av fiskeresursen endast ta hänsyn till sociala och ekonomiska perspektiv när det gäller yrkesfiskare. För annat fiske, så som fritidsfiske eller fisketurismverksamhet, saknas möjlighet att ta sådana hänsyn. Avsaknaden av sådana möjligheter kan medföra att tillämpningen av flera av principerna för genomförande av ekosystemansatsen i fiskförvaltningen försvåras.

Bestämmelserna om beslag

Av utredningens direktiv framgår även att det i dag krävs att en person påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt fiskelagen för att beslag ska få göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål. Berörd myndighetstjänsteman eller annan med befogenhet att ta föremål i beslag behöver därmed vara på plats när det otillåtna redskapet sätts ut eller vittjas. Otillåtna redskap som används för fiske under en tid då fiske är förbjudet eller redskap som är utformade på ett otillåtet sätt kan påverka fiskbestånden och det är därför mycket angeläget att sådant otillåtet fiske direkt kan stävjas.

Straffbestämmelserna

Såsom konstateras i utredningens direktiv finns det straffbestämmelser i såväl fiskelagen som GFP-lagen. De gällande straffbestämmelserna innebär bl.a. att det ställs olika krav för straffsanktionering beroende på om brottet innebär en överträdelse av nationella bestämmelser eller EU-bestämmelser. För den som bryter mot nationella bestämmelser kan straff dömas ut redan om personen varit oaktsam, medan det vid brott mot EU-bestämmelser krävs grov oaktsamhet. Bestämmelserna i den nationella lagstiftningen innehåller också vissa otydligheter. Utredningen beskriver dessa förhållanden ytterligare i kapitel 17.

Översyn av bestämmelserna om fiskerikontroll

Behovet att anpassa nationell rätt till de ändrade och nya EU- bestämmelserna om fiskerikontroll

I utredningens direktiv anges i huvudsak att de ändrade EU-bestämmelserna om fiskerikontroll behöver analyseras och att det behöver göras en bedömning av vilka kompletterande bestämmelser som krävs för att anpassa det nationella regelverket till de nya EU-bestämmelserna. Syftet ska enligt direktiven vara att säkerställa att Sverige har en ändamålsenlig kompletterande reglering till EU-reglerna om fiskerikontroll när de nya reglerna ska börja tillämpas. Utredaren ska därför analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen och i annan lagstiftning med anledning av de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll, och lämna författningsförslag.

Även i arbetet med att analysera de ändrade och nya EU-bestämmelserna har utredningen upptäckt en rad svårigheter. Här kan nämnas att utredningen i viss utsträckning har behövt hantera förhållanden som att det i dag saknas vissa nödvändiga kompletterande nationella bestämmelser till sådana EU-bestämmelser som har gällt sedan tidigare, och dubbelreglering i förhållande till EU-bestämmelserna. Såsom utredningen tidigare har nämnt innebär även det faktum att samtliga genomförandeakter eller delegerade akter ännu inte är på plats en osäkerhet om hur den samlade EU-regleringen slutligen kommer att se ut.

Behovet att förtydliga fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen

I utredningens direktiv anges i huvudsak att Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen i sina redovisningar av uppdraget att utreda och föreslå hur den svenska fiskerikontrollen kan förbättras och effektiviseras från år 2020, pekar på att deras och andra myndigheters uppdrag i vissa delar behöver förtydligas. Av Havs- och vattenmyndighetens rapport framgår enligt direktiven att förtydliganden behövs när det gäller myndigheternas uppdrag, mandat och ansvarsförhållanden för övervakning av yrkesfisket, Havs- och vattenmyndighetens mandat och ansvar för fisketillsynen, Havs- och vattenmyndighetens övergripande ansvar för kontrollen av fritidsfisket i allmänt

och enskilt vatten i havet och de fem stora sjöarna samt myndigheternas uppdrag när det gäller tillsyn, övervakning, inspektion och kontroll. I direktiven anges vidare att Havs- och vattenmyndigheten föreslår att myndigheten ges större möjlighet att följa upp den samlade svenska fiskerikontrollen och ges ett tydligare ansvar för tillsynsvägledningen på fiskets område för såväl yrkesfisket som fritidsfisket. För att en effektiv fiskekontroll ska kunna bedrivas måste det enligt direktiven vara tydligt vilken myndighet som ska utföra vilken uppgift. I direktiven anges vidare att Havs- och vattenmyndighetens och Kustbevakningens analys visar att ansvarsfördelningen mellan myndigheterna behöver förtydligas på en rad områden. Utredningen har därför haft i uppdrag att med utgångspunkt i myndigheternas rapporter se över vilka ändringar som behöver göras i nuvarande regelverk för att ansvarsfördelningen ska bli tydligare. Utredningen har även haft i uppdrag att föreslå eventuella ändringar när det gäller mandat och ansvarsfördelning mellan de myndigheter som berörs av fiskerikontrollen, med utgångspunkt i myndigheternas uppdragsredovisningar, och lämna författningsförslag.

I arbetet med uppdraget att lämna förslag för att förtydliga fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen har utredningen särskilt uppmärksammat vissa problem. Här kan bl.a. nämnas att länsstyrelserna i dag bedriver fisketillsyn, utan att ha något i lagstiftningen utpekat ansvar att göra det. Det kan även nämnas att det i dag saknas ett i lagstiftningen utpekat ansvar för tillsynsvägledning till de myndigheter som bedriver tillsyn. Viss kontroll som i dag faller inom ramen för Havs- och vattenmyndighetens ansvar ligger därutöver inte inom myndighetens kompetensområde.

Behovet av kontroll av fritidsfisket

Av utredningens direktiv framgår att datainsamling och kontroll av andra än yrkesfiskare behöver genomföras. I direktiven hänvisas till Havs- och vattenmyndighetens rapport från år 2018 – Förslag om utformning av rapporteringsskyldighet och fördelning av den tillgängliga fiskeresursen för andra fiskare än yrkesfiskare – i vilken myndigheten har föreslagit ett antal åtgärder som syftar till en ökad kontroll av andra kategorier av fiskare än yrkesfiskare. Utredningen har be-

skrivit förslagen i rapporten till den del de avser kontroll av fritidsfiske i avsnitt 12.4.

I direktiven konstateras att en utökad kontroll av fritidsfisket behövs för att hantera den utveckling som fisket har genomgått och möjliggöra en adaptiv förvaltning som inkluderar andra än yrkesfiskare. Vidare anges i huvudsak att Havs- och vattenmyndighetens förslag i rapporten behöver analyseras i ljuset av de då kommande nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll. Utredningen har mot bl.a. den bakgrunden haft i uppdrag att analysera om Havs- och vattenmyndighetens förslag på åtgärder för andra än yrkesfiskare är förenliga med de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll, bedöma under vilka förutsättningar som krav på anmälan, rapportering och märkning ska gälla samt avgift och sanktionsavgifter kunna tas ut, för det fall att åtgärderna bedöms vara förenliga med de nya reglerna. Utredningen har även haft i uppdrag att analysera hur en rapporteringsskyldighet förhåller sig till bestämmelser om dataskydd och den enskildes behov av skydd, för det fall en sådan reglering föreslås, och lämna författningsförslag.

20.2.2. Utredningens förslag på lösningar

I syfte att lösa de problem som beskrivits ovan har utredningen lämnat en rad olika förslag. Utredningen har vidare bedömt att vissa möjliga lösningar skulle behöva analyseras närmare. De huvudsakliga förslagen på lösningar av de ovan redovisade problemen beskrivs i korthet i det följande. Vi inleder med att redogöra för förslagen som rör den allmänna översynen och kommer sedan att beröra den del av uppdraget som rör översyn av bestämmelserna om fiskerikontroll. I beskrivningen av förslagen rörande fiskerikontroll redogörs även för förslag som rör beslag och sanktionsbestämmelser (för närmare information om respektive förslag hänvisas till de aktuella avsnitten).

Förslag som rör den allmänna översynen av regelverket på fiskeområdet

Utredningen lämnar följande förslag som rör den allmänna översynen av regelverket på fiskeområdet:

  • den moderniserade fiskelagen ska omfatta bestämmelser som i dag finns i fiskelagen, GFP-lagen och lagen om överlåtbara fiskerättigheter (se avsnitt 8.3.2),
  • den moderniserade fiskelagstiftningen ska ha en tydlig struktur och delas in i kapitel och innehållet ska tydliggöras i inledande bestämmelser (se avsnitt 8.3.2, 9.3 och 9.11),
  • den moderniserade fiskelagstiftningen ska i den mån det är möjligt innehålla preciserade bemyndiganden (se avsnitt 8.3.2),
  • den moderniserade fiskelagen ska innehålla en syftesbestämmelse

(se avsnitt 9.3),

  • den moderniserade fiskelagens koppling till EU:s bestämmelser ska tydliggöras genom tillkännagivande (se avsnitt 8.4.3),
  • den moderniserade fiskelagen ska innehålla en paragraf som tydliggör vilka organismer som omfattas av bestämmelserna om fiske (se avsnitt 9.6), och
  • bestämmelserna om vem som får fiska ska tydliggöras och i den moderniserade fiskelagstiftningen ska begreppen fiskerätt och frifiskerätt användas (se avsnitt 10.2.2).

Förslag som rör grunderna för fördelningen av resursen

I fråga om de problem som utredning har beskrivit i avsnittet om fördelning av den tillgängliga resursen har utredningen föreslagit följande (se avsnitt 10.4.6 för närmare information om samtliga förslag nedan):

  • att den som fiskar med stöd av frifiskerätt och som inte innehar personlig fiskelicens eller som inte fiskar med stöd av fiskelicens, endast får fiska med handredskap, och
  • att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att de personer som nämns i punkten ovan tillåts fiska med andra rörliga redskap om beståndssituationen tillåter det.

Här kan tilläggas att sådana föreskrifter dock inte får innebära en mer omfattande möjlighet till fiske i enskilt vatten än vad som följer av bilagorna till lagen, och att föreskrifterna inte heller generellt får innebära en mer omfattande redskapsanvändning än vad som är tillåtet för detta fiske i dag. Beträffande hummerfisket görs dock den ändringen att det totala antalet burar (hummertinor) som kan tillåtas ska räknas in i det totala antalet mängdfångande redskap som kan tillåtas (totalt sex redskap). Beträffande fiske med långrev görs ändringen att fiske med totalt 100 krokar får tillåtas. Det ska dock även fortsättningsvis vara möjligt att göra undantag från bestämmelserna om redskapsbegränsning (se vidare i avsnitt 10.4.6).

Förslag som avser en översyn av bestämmelserna om fiskerikontroll

En fiskelagstiftning som är anpassad till EU-bestämmelserna om fiskerikontroll

Utredningen lämnar bl.a. följande förslag som rör den generella översynen av regelverket på fiskeområdet i förhållande till de ändrade EUbestämmelserna om fiskerikontroll:

  • att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter som kompletterar bestämmelserna om fisketillstånd i artikel 7 och 7a i den ändrade kontrollförordningen (se avsnitt 11.7),
  • att det i den moderniserade fiskelagen ska finnas bestämmelser om registrering av den bedriver fiske utan fartyg enligt definitionen i lagen (se avsnitt 11.8),
  • att det i den moderniserade fiskelagen ska finnas bestämmelser om krav på elektronisk fjärrövervakning inklusive kameraövervakning på vissa fartyg som utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten (se avsnitt 11.11),
  • att nuvarande bestämmelser i fiskelagen om vägning av fiskeriprodukter anpassas till de ändrade EU-bestämmelserna (se avsnitt 15.2.1),
  • att nuvarande bestämmelser i fiskelagen om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter anpassas till de ändrade EU-bestämmelserna (se avsnitt 15.2.2), och
  • att det i den moderniserade fiskelagen ska finnas bestämmelser om undantag från den tillåtna toleransmarginalen enligt artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen (se avsnitt 15.4).

Bestämmelser om kontroll av fritidsfiske

Utredningen lämnar bl.a. följande förslag som rör kontroll av fritidsfiske:

  • att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att det framgår av artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen att det är förbjudet att saluföra och sälja fångster från fritidsfiske i havet (se avsnitt 12.3), och
  • att den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske (se avsnitt 12.4).

Bestämmelser för att förtydligande av ansvaret för fiskerikontrollen

Utredningen lämnar bl.a. följande förslag för att förtydliga ansvaret för fiskerikontrollen:

  • att bestämmelser om kontroll och övervakning samlas i fiskelagstiftningen (se avsnitt 16.3),
  • att länsstyrelsen ges ett i lagstiftningen utpekat ansvar för kontroll

(se avsnitt 16.3.7),

  • att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket ska ansvara för kontrollvägledning inom sina respektive ansvarsområden (se avsnitt 16.3.2, som innehåller en definition av kontrollvägledning, samt avsnitt 16.3.4 och 16.3.5),
  • att Transportstyrelsen ges ett ansvar för kontroll av motorstyrka och tonnage (se avsnitt 16.3.8), och
  • att det införs bestämmelser om fiskevakter, jfr nuvarande fisketillsynsmän (se avsnitt 16.3.10).

Bestämmelser om beslag

Utredningen föreslår att den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om att det ska vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår brott (se avsnitt 16.4.2).

Sanktionsbestämmelser och andra bestämmelser som rör överträdelser i den moderniserade fiskelagstiftningen

Den moderniserade fiskelagens sanktionsbestämmelser ska utgå från en gemensam systematik. Som utgångspunkt ska endast överträdelser med starkare koppling till lagstiftningens skyddsintresse vara straffbelagda (se avsnitt 17.9.2). Därutöver ska en rad ändringar göras i sanktionsbestämmelserna, varav följande är värda att särskilt nämna:

  • ändringar ska göras i fråga om indelningen av brott i olika svårighetsgrad (se bl.a. avsnitt 17.13.5),
  • straffbestämmelser ska i högre utsträckning än i dag innehålla fullständiga brottsbeskrivningar (se avsnitt 17.3.1),
  • försök och förberedelse ska i högre utsträckning än i dag vara straffbelagda (se avsnitt 17.3.5),
  • skrivningarna om vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt ska breddas (se avsnitt 17.13.6),
  • normerade böter ska inte längre användas utan ersättas av dagsböter (se avsnitt 17.13.1),
  • sanktionsavgifterna ska när det är fråga om allvarliga överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken beräknas på så sätt att avgifterna motsvarar värdet av fiskeriprodukterna och uppgå till ett visst lägsta belopp och ska även i viss mån höjas gentemot den i dag gällande nivån (se bl.a. avsnitt 17.10.10),
  • möjligheterna att sätta ned sanktionsavgifter ska utökas (se avsnitt 17.10.3),
  • bestämmelser som hindrar dubbelprövning ska införas (se avsnitt 17.11.2),
  • bestämmelserna om pricksystemet ska uppdateras mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser (se avsnitt 17.16), och
  • det ska tydliggöras vem som särskild avgift ska kunna tas ut från

(se avsnitt 17.17.4).

Utredningen har inte föreslagit några större förändringar avseende vilka överträdelser som ska omfattas av lagens straffbestämmelser respektive sanktionsavgiftsbestämmelser utifrån hur regleringen ser ut i dag. Utredningen har vidare, i fråga om sanktionsavgiftssystemet, endast föreslagit ändringar som bedömts som nödvändiga, särskilt mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. Utredningen har vidare föreslagit att Havs- och vattenmyndigheten ska ges i uppdrag att se över om bl.a. ytterligare överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet Myndigheten ska vid översynen också lämna förslag som säkerställer att sanktionssystemet är sammanhängande och balanserat. Myndigheten ska därutöver lämna förslag på författningsändringar för ett förbättrat genomförande av artikel 38–40 i IUU-förordningen (se avsnitt 17.10.11).

20.2.3. Nollalternativ – Inga ändringar görs

Ett nollalternativ innebär att det nuvarande nationella regelverket på fiskeområdet bibehålls utan ändringar. Nollalternativet innebär också att det av utredningen föreslagna regeringsuppdraget till Havs- och vattenmyndigheten som rör sanktioner inte utförs och således inte heller kan leda till författningsändringar. Konsekvenserna av ett nollalternativ bedöms i korthet vara följande:

– Den svenska fiskelagstiftningen kommer fortsatt att upplevas

som svårtillgänglig för såväl tillämpande myndigheter som enskilda. – Lagstiftningen kommer även fortsatt att föranleda tillämpnings-

problem som beror på fiskelagens svåröverskådliga struktur, att bestämmelserna i fiskerilagstiftningen är fördelade på flera lagar, föråldrade bestämmelser samt otydliga och i vissa fall otillräckliga bemyndiganden. – Det kommer fortfarande finns problem kopplat till beslag av

föremål. – Tillämpningen av straffbestämmelserna kommer fortsatt att se

olika ut beroende på om det handlar om överträdelser av bestämmelser i EU:s förordningar eller av svensk lagstiftning. Straffbestämmelserna kommer också fortsatt att vara svårtillgängliga pga. bristen på fullständiga brottsbeskrivningar. – Sverige kommer inte att ha de kompletterande bestämmelser

som behövs för tillämpningen av de ändrade EU-bestämmelserna om fiskerikontroll. – Det kommer fortsatt att finnas otydligheter när det gäller ansvaret

för fiskerikontrollen. – Det kommer att finnas fortsatta brister vad gäller insamling av

data om fritidsfisket.

20.3. Berörda verksamheter och aktörer

Frågor om fiske samt fiskeri- och vattenbruksprodukter berör samhället på flera olika sätt och olika mycket. Utredningen kommer i huvudsak att fokusera på följande grupper:

  • Enskilda

– Konsumenter – Fritidsfiskare – Medlemsorganisationer – Övriga

  • Företag

– Fysiska och juridiska personer som bedriver yrkesmässigt

fiske – Företag som hanterar fiskeri- eller vattenbruksprodukter – Fisketurismföretag – Producentorganisationer – Övriga företag

  • Myndigheter

– Kontrollmyndigheter – Brottsbekämpande myndigheter – Domstolar – Övriga myndigheter

20.3.1. Enskilda

Enskilda berörs av frågor om fiske såsom utövare av fritidsfiske. Med fritidsfiske avser utredningen även så kallat husbehovsfiske. Enskilda berörs även såsom konsumenter av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Även medlemsorganisationer på friluftslivsområdet berörs.

När det gäller denna kategori har utredningen bedömt att förslagen i synnerhet berör de som utövar fritidsfiske och organisationer med direkt koppling till fritidsfisket. Vi har därför valt att särskilt lyfta fram fritidsfisket och nämna något om medlemsorganisationer i detta sammanhang.

Fritidsfiske

Enligt uppgifter ägnade sig ca 1,2 miljoner personer åt fritidsfiske minst en gång i svenska vatten under år 2024.8Dagens fritidsfiske är närmare beskrivet i avsnitt 3.7. Av denna beskrivning framgår bl.a. att mer än hälften av fångsterna i svenskt fritidsfiske numera

8 Det gäller personer som är folkbokförda i Sverige, i åldern 16–80 år, se Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/data-kartor-och-rapporter/dataoch-statistik/officiell-statistik/officiell-statistik---fiske/fangststatistik-for-fritidsfisket.html.

återutsätts och att fritidsfisket förändras från ett mer konsumtionsorienterat fiske till ett mer rekreationsbaserat sportfiske med handredskap. Av beskrivningen framgår vidare att fritidsfisket ser olika ut i olika geografiska områden i Sverige.

Medlemsorganisationer med koppling till fritidsfiske

Det finns flera medlemsorganisationer med koppling till fritidsfisket, bl.a. Sportfiskarna.

Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund (Sportfiskarna)

Sportfiskarna är en ideell och politiskt obunden organisation som företräder det svenska sportfisket och fiskevården. Sportfiskarna organiserar drygt 73 000 medlemmar .9Merparten av den operativa verksamheten sker i Sportfiskarnas distrikt och föreningar men verksamhet bedrivs även i förbundets regi. Verksamheten kan översiktligt indelas i praktisk fiske- och vattenvård, sportfiskefrämjande verksamhet samt intressepolitisk bevakning och politisk påverkan. Fiske- och vattenvård samt förvaltning och upplåtelser av fiske utgör den mest omfattande delen av Sportfiskarnas verksamhet.

20.3.2. Företag

Företag med koppling till yrkesfisket, företag som bedriver fisketurismverksamhet och företag som i övrigt bedriver verksamhet kopplat till hantering av fiskeri- eller vattenbruksprodukter berörs i olika utsträckning av utredningens förslag. De förslag som handlar om fiske rör bl.a. befälhavare, licensinnehavare, de som bedriver yrkesfiske utan licens och anställda i företag som bedriver yrkesfiske eller fisketurismverksamhet. De förslag som rör hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter berör bl.a. vägningsaktörer och spårbarhetsaktörer. Utredningen har bedömt att förslagen har störst påverkan på de företag som bedriver fiskeverksamhet och har därför

9 Uppgiften är aktuell för år 2023. Cirka hälften av medlemmarna är individuellt anslutna via något av de 26 distrikten och resterande är medlemmar via någon av de ca 400 lokala föreningar som är anslutna till förbundet.

valt att gå in närmare på dessa företag och till dessa kopplade medlemsorganisationer.

Företag med koppling till fiskeverksamhet

Såsom vi har redogjort för i tidigare avsnitt kan juridiska personer vara innehavare av fiskelicens. Av uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten framgår att det i juli 2025 innehades totalt 104 fiskelicenser av juridiska personer .10

Enligt uppgifter från Statistiska centralbyrå n11fanns det vid årsskiftet 2024/2025 totalt 1 345 företag som var klassificerade inom fiske- och vattenbruksbransche n12, varav 832 företag hade koppling till fiskeverksamhet. Av uppgifter framgår vidare följande i fråga om dessa företag:

  • 809 företag hade 0–9 anställda,
  • 23 företag hade fler än 10 anställda.

Knappt 97 procent av företagen som ägnar sig åt fiske är därmed att anse som mikroföretag, vilket är högre än genomsnittet för alla branscher. De flesta bedriver verksamhet i enskild firma men andra företagsformer, såsom aktiebolag förekommer enligt Statistiska centralbyråns statistik. Flest företag återfinns i Västra Götalands län.

När det gäller företagens nettoomsättning framgår följande av den officiella statistiken för år 2023:

  • Under kvartil: 1 029 tkr,
  • Median: 2 013 tkr, och
  • Övre kvartil: 4 071 tkr.

Under avsnitt 20.16 nedan redogör vi för sysselsättningen inom fiskebranschen.

10 För ytterligare statistik avseende licenser, se avsnitt 20.16 nedan. 11 Statistiken presenteras på Tillväxtverkets webbplats: https://tillvaxtverket.se/tillvaxtverket/statistikochanalys/statistikomforetag/foretagande/ba sfaktaomforetag.1719.html?chartCollection=2#svid12_79d813901971fd8788646662. 12 Statistiska centralbyråns SNI-kod 03.

Företag med koppling till fisketurism

Utredningen har eftersökt information om de företag som har koppling till fisketurismverksamhet och har varit i kontakt med både Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket i frågan. Utredningen har haft svårt att hitta uppdaterade uppgifter om företag som ägnar sig åt fisketurismverksamhet. Av en undersökning gjord av Statistiska centralbyrån år 2007 framgår att det totalt var 1 300 företag och föreningar som rapporterade någon form av fritidsfiskebaserad verksamhet under år 2006. Uppföljningsstudier har dock visat att urvalet troligen var för snävt i undersökningen, vilket innebär att antalet företag underskattats. Av de som uppgav att de hade en fritidsfiskebaserad verksamhet var 14 procent kvinnor. 6 000 personer arbetade heltid, deltid eller var säsongsanställda inom dessa företag och föreningar. De vanligaste verksamheterna var uthyrning av fiskevatten samt mat och logi. Få företagare bedriver endast en typ av fritidsfiskebaserad verksamhet och de har i många fall ytterligare en sysselsättning vid sidan om den fritidsfiskebaserade verksamheten. Vanliga sidoverksamheter är annan turism, skogs- och lantbruk, annan stug- och hotellverksamhet samt jakt- och naturguideverksamhet. Den totala omsättningen för de 1 310 företagen var 2,1 miljarder kronor år 2006, varav 490 miljoner kronor beräknades komma från den fritidsfiskebaserade verksamheten. Den största delen av den svenska fisketurismen sker i fjällregionen, i rinnande vatten och i sjöarna. En stor andel av denna verksamhet sker i glesbefolkade regioner .13

Medlemsorganisationer med koppling till företag som bedriver fiskeverksamhet

Det finns flera medlemsorganisationer med koppling till företag som bedriver fiskeverksamhet och även organisationer med koppling till fisketurismverksamhet. Nedan går vi in på vissa av dessa organisationer som har koppling till fiskeverksamhet och till företag.

13 Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/fiske-ochhandel/statistik-och-fakta/fisketurism.html.

Sveriges fiskares producentorganisation (SFPO)

SFPO är det svenska demersala yrkesfiskets producentorganisation. Organisationen har i dagsläget cirka 230 medlemsfart yg.14SFPO:s medlemmar bedriver fiske i Östersjön, Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön. SFPO har medlemmar från Strömstad till Haparanda och fartygens storlek varierar från under 5 meter i längd till strax över 34 meter. SFPO bedriver främst fiske på kvoterade arter, men även arter som förvaltas nationellt.

Havs- och Kustfiskarnas Producentorganisation (HKPO)

Föreningen bildades år 1993 och många av föreningens medlemmar bedriver fiske efter räka och havskräfta i Kattegatt och norra Bohuslän.

Swedish Pelagic Federation Producentorganisation (SPF)

SPF är en producentorganisation för det pelagiska fisket. Föreningen har i dag en mycket hög anslutningsgrad. Samtliga fartyg med individuella överlåtbara fiskerättigheter är medlemmar i organisationen. Därtill är flertalet fartyg med regional tilldelning i Östersjön medlemmar, liksom ca 95 procent av fisket på pelagiska kustkvoter .15

Fiskbranschens Riksförbund

Fiskbranschens riksförbund representerar cirka 165 företag från hela branschen, från hav till bord. Företagen omsätter över 17,8 miljarder kronor årligen inom sjömat och har tillsammans över 5 000 anställda. Medlemmarna är både enskilda företag och organisationer, bl.a. grossister, aktörer inom förädlingsindustrin och aktörer inom dagligvaruhandeln .16

14 Föreningen är den största organisationen för svenska yrkesfiskare. 15 Inom det pelagiska fisket etablerades två producentorganisationer på västkusten i enlighet med EU:s regelverk, en nordlig och en sydlig. I samband med införandet av det pelagiska systemet slogs de två dåvarande producentorganisationerna inom det pelagiska fisket samman till en organisation, vilken fick namnet Swedish Pelagic Federation Producentorganisation (SPF). 16 För att vara medlem i förbundet ska man uppfylla branschens uppfattning om god sed och sunt affärsmässigt uppträdande samt följa föreningens branschriktlinjer och andra uppställda regler.

20.3.3. Myndigheter

Förslagen berör framför allt de myndigheter som har eller förslås få uppdrag som omfattar kontroll enligt fiskelagstiftningen och EUbestämmelserna om fiskerikontroll, samt de som har brottsbekämpande uppdrag. Det handlar främst om Havs- och vattenmyndigheten, Jordbruksverket, Kustbevakningen och länsstyrelsen. Se kapitel 16 och 17 för närmare beskrivningar av myndigheternas uppdrag.

20.3.4. Domstolar

Förslagen bedöms beröra de domstolar som i dag prövar mål enligt fiskelagstiftningen. Det handlar därmed om förvaltningsrätterna, kammarrätterna och Högsta förvaltningsdomstolen. Även de allmänna domstolarna bedöms beröras av utredningens förslag, främst i fråga om ändringar i straffbestämmelserna.

20.4. Konsekvenser av utredningens förslag som rör allmän översyn av regelverket på fiskeområdet

Utredningen har under detta avsnitt valt att redogöra för konsekvenserna av vissa förslag som berör den allmänna översynen av regelverket på fiskeområdet. När det har bedömts befogat har utredningen valt att dela upp konsekvenserna för olika aktörer som berörs och särskilt beskriva konsekvenser i fråga om miljö och hållbar utveckling.

20.4.1 Förslaget om att den moderniserade fiskelagstiftningen ska omfatta bestämmelser i fiskelagen , GFP-lagen och lagen om överlåtbara fiskerättigheter samt fiskeförordningen och förordningen om överlåtbara fiskerättigheter

Närmare om förslaget

Den nya lagen ska enligt utredningens direktiv utgöra en sammanslagning av fiskelagen och GFP-lagen. Utredningen har bedömt att bestämmelserna i dessa lagar har ett starkt samband med den reglering som i dag finns i lagen om överlåtbara fiskerättigheter. Utred-

ningen har därför föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser som i dag återfinns i dessa lagar. Mot bakgrund av denna bedömning ska den moderniserade fiskeförordningen innehålla bestämmelser som i dag återfinns i fiskeförordningen och förordningen om överlåtbara fiskerättigheter (se avsnitt 8.3.2).

Konsekvenser av förslaget

Genom sammanslagningen kommer lagstiftningen på fiskeområdet att bli tydligare eftersom bestämmelser som tidigare funnits i flera olika författningar samlas. Genom förslaget kommer vidare tillämpningsproblem som i dag finns med anledning av att bestämmelserna är uppdelade i olika lagar med en i viss mån otydlig avgränsning mellan lagstiftningarna inte längre att finnas, vilket bedöms vara positivt för alla som berörs av lagstiftningen. Detta kan också ha positiv påverkan på konkurrenssituationen för de företag som berörs av lagstiftningen. Enligt utredningen är det dock svårt att dra några närmare slutsatser om direkta eller indirekta konsekvenser av förslaget i denna del.

20.4.2. Förslaget om att den moderniserade fiskelagstiftningen ska ha en tydlig struktur och delas in i kapitel och innehållet ska tydliggöras i inledande bestämmelser

Närmare om förslaget

Utredningen har föreslagit att den moderniserade fiskelagen ska delas in i kapitel i syfte att göra lagen överblickbar. För att lagen ska ha en logisk struktur har utredningen vidare förslagit att lagen, i den utsträckning det är möjligt, ska följa fiskeaktiviteten. I kapitlen ska det vidare finnas tydliga mellanrubriker i syfte att göra det enklare att hitta i lagen. Den moderniserade fiskelagen och den moderniserade fiskeförordningen ska båda innehålla inledande bestämmelser som tydliggör vilka kapitel som finns i författningarna. Den som yrkesfiskar eller som fritidsfiskar ska därigenom, på ett enklare sätt än i dag, kunna hitta de bestämmelser som är relevanta för just hans eller hennes situation (se avsnitt 8.3.2, 9.3 och 9.11).

Konsekvenser av förslaget

Förslaget bedöms vara positivt för alla som berörs av lagstiftningen. Det är möjligt att detta kommer att minska antalet frågor om lagstiftningen till de berörda myndigheterna. Enligt utredningen är det dock svårt att dra några närmare slutsatser om direkta eller indirekta konsekvenser av förslaget i denna del.

20.4.3. Förslaget om att den moderniserade fiskelagens koppling till EU:s bestämmelser ska tydliggöras genom tillkännagivande

Närmare om förslaget

Tillkännagivande ska användas som lagstiftningsteknik för att tydliggöra vilka EU-förordningar som den moderniserade fiskelagen kompletterar. I fråga om EU-bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde ska regeringen på samma sätt tillkännage vilka bestämmelser som den moderniserade fiskelagen kompletterar (avsnitt 8.4.3).

Konsekvenser av förslaget

Enligt utredningens bedömning bör förslaget om att regeringen ska tillkännage vilka bestämmelser i EU:s förordningar som den nationella rätten kompletterar underlätta förståelsen av regelverket och vara positivt för alla som berörs av lagstiftningen. Utredningen kan dock inte se några direkta eller indirekta konsekvenser kopplat till förslaget.

20.4.4. Förslaget om att lagen ska innehålla en inledande syftesbestämmelse

Närmare om förslaget

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla en inledande syftesbestämmelse. Av bestämmelsen ska framgå att syftet med lagen främst är att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt,

socialt- och sysselsättningsperspektiv, samt att fisket bidrar till att trygga livsmedelsförsörjningen (se avsnitt 9.3).

Konsekvenser av förslaget

Enligt utredningens bedömning bör förslaget till syftesbestämmelse underlätta förståelsen av regelverket, vilket bör gälla för samtliga berörda som kommer i kontakt med lagstiftningen, oavsett om det är enskilda, företag, myndigheter eller domstolar. Bestämmelsen har utformats i syfte att stämma överens med regleringen om den gemensamma fiskeripolitikens mål. Utredningen är av uppfattningen att införandet av syftesbestämmelsen i sig inte kommer att innebära några märkbara konsekvenser för någon av de som är berörda av utredningens förslag.

20.4.5. Förslaget om det ska tydliggöras vilka organismer som omfattas av den moderniserade fiskelagstiftningens bestämmelser om fiske

Närmare om förslaget

Av den moderniserade fiskelagens bestämmelser ska det framgå att bestämmelserna om fiske ska vara tillämpliga i fråga om verksamheter som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur. Av regleringen ska det vidare framgå att bestämmelserna också ska tillämpas i fråga om verksamheter som syftar till att fånga, döda eller skörda andra fritt levande marina biologiska resurser i de fall bestämmelserna kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och sådan verksamhet omfattas av de bestämmelser i EU-förordningarna som lagen kompletterar (se avsnitt 9.6).

Konsekvenser av förslaget

Enligt utredningens bedömning kommer bestämmelsen om vilka organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske medföra att den nationella rätten bättre överensstämmer med bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Bestäm-

melsen kommer även att tydliggöra rättsläget, vilket bedöms positivt för samtliga som berörs av lagstiftningen.

Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten förekommer det i Sverige i dag att vissa marina ryggradslösa djur som inte är att anse som fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur föds upp, men det förekommer inte något riktat fiske mot dessa djur enligt vad myndigheten känner till. Genom utvidgningen av tillämpningsområdet blir det möjligt att införa bestämmelser om fångst/ skörd inför att sådana verksamheter eventuellt börjar bedrivas, vilket kan vara positivt ur ett miljöperspektiv. Utredningen noterar i sammanhanget att flera organismer i framtiden kan komma att nyttjas kommersiellt, vilket kan bli aktuellt till följ av bl.a. klimatförändringar (vi behandlar klimatförändringars påverkan i avsnitt 3.5.3).

20.4.6. Förslaget om att tydliggöra vem som får fiska och att begreppen fiskerätt och frifiskerätt ska användas för att beskriva de olika grunderna som fiske kan bedrivas enligt

Närmare om förslaget

I den moderniserade fiskelagen ska det tydliggöras att fiske kan bedrivas med stöd av fiskerätt eller frifiskerätt. Begreppet fiskerätt ska avse den rätt till fiske som en fiskerättsinnehavare har i enskilt vatten. Begreppet frifiskerätt ska avse den möjlighet till fiske som svenska medborgare har i allmänt vatten och i den ekonomiska zonen. Begreppet ska också omfatta deras möjlighet till fiske vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte tillhörde något hemman eller innehades på särskilda villkor, samt deras möjligheter till fiske i visst enskilt vatten i havet, Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Begreppet ska därutöver omfatta den möjlighet till fiske som juridiska personer som innehar fiskelicens har i sådant enskilt och allmänt vatten i havet samt i den ekonomiska zonen (se avsnitt 10.2.2).

Det ska av lagen framgå vilket fiske som får bedrivas med stöd av frifiskerätt. Enskilda som inte innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av fiskelicens ska alltså inte behöva gå in i en bilaga till lagen för att hitta information om vilket fiske som kan bedrivas med stöd av frifiskerätt (se avsnitt 10.4.6)

Konsekvenser av förslaget

Enligt utredningens bedömning bör förslaget om tydliggörande av vilka grunder som fiske får bedrivas enligt underlätta förståelsen för regelverket och klargöra rättsläget, vilket bedöms positivt för samtliga berörda som kommer i kontakt med lagstiftningen. Det är dock svårt att dra några närmare slutsatser om direkta eller indirekta konsekvenser av förslaget i denna del. Det är möjligt att bestämmelserna kommer att leda till ett minskat otillåtet fiske, vilket skulle kunna ha en positiv påverkan på miljön, inklusive de vattenlevande organismerna. Ett minskat otillåtet fritidsfiske skulle kunna förbättra förutsättningarna för det yrkesmässiga fisket, särskilt det som bedrivs i områden där det förekommer fritidsfiske med stöd av frifiskerätt.

Det är också möjligt att förslagen i denna del kan komma att påverka myndigheterna, bl.a. genom att de på sikt får färre frågor kopplat till vilket fiske som får bedrivas med stöd av fiskerätt och frifiskerätt.

20.4.7 Förslaget om att utgångspunkten ska vara att den som fritidsfiskar med stöd av frifiskerätt endast ska få använda handredskap men att ytterligare redskapsanvändning ska kunna tillåtas om beståndssituationen medger det

Närmare om förslaget

I enlighet med vad som framgår av utredningens direktiv kan Havs- och vattenmyndigheten vid fördelning av fiskeresursen endast ta hänsyn till sociala och ekonomiska perspektiv när det gäller yrkesfiskare. För annat fiske, så som fritidsfiske eller fisketurismverksamhet, saknas möjlighet att ta sådana hänsyn. Avsaknaden av sådana möjligheter kan medföra att tillämpningen av flera av principerna för genomförande av ekosystemansatsen i fiskförvaltningen försvåras. Utredningen har haft i uppdrag att analysera flera förslag som Havs- och vattenmyndigheten tidigare lämnat i fråga om möjligheter att fördela den tillgängliga resursen för andra än yrkesfiskare. Utredningen har i denna del valt att förslå att vissa av de av myndigheten lämnade förslagen ska genomföras. Enligt utredningens förslag ska den som fiskar med stöd av frifiskerätt utan att inneha personlig fiskelicens

eller inte fiskar med stöd av fiskelicens endast få fiska med handredskap. Myndigheten ska, om beståndssituationen tillåter det, få tillåta viss ytterligare redskapsanvändning. Här kan tilläggas att sådana föreskrifter dock inte ska få innebära en mer omfattande möjlighet till fiske i enskilt vatten än vad som följer av bilagorna till lagen, och att föreskrifterna inte heller ska få innebära en mer omfattande redskapsanvändning än vad som är tillåtet för detta fiske i dag. Beträffande hummerfisket görs dock den ändringen att det totala antalet burar (hummertinor) som kan tillåtas ska räknas in i det totala antalet mängdfångande redskap som kan tillåtas (totalt sex redskap). Beträffande fiske med långrev görs ändringen att fiske med totalt 100 krokar får tillåtas. Det ska dock även fortsättningsvis vara möjligt att göra undantag från bestämmelserna om redskapsbegränsning (se vidare i avsnitt 10.4.6).

Konsekvenser av förslaget

Allmänt om konsekvenserna

Konsekvenserna av förslaget är i hög grad beroende av hur Havs- och vattenmyndigheten kommer att utnyttja bemyndigandet att meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning. Utredningen noterar i denna del att det av Havs- och vattenmyndighetens rapport, som förslaget har sin grund i, framgår att fritidsfiskets tillåtna redskapsanvändning i dag regleras av myndighetens föreskrifter och är anpassad till den nuvarande beståndssituationen. Myndigheten har i rapporten bedömt att förslaget inte ska behöva innebära någon större skillnad för fritidsfisket med mängdfångande redskap, så länge detta kan tillåtas av fiskevårdskäl och den tillåtna redskapsanvändningen generellt kan motiveras.

Förslaget innebär enligt utredningens bedömning att bestämmelserna om redskapsanvändning vid fiske med stöd av frifiskerätt i högre utsträckning än i dag kommer att vara anpassade till den nuvarande beståndssituationen och EU:s bestämmelser.

Konsekvenser för enskilda

Konsekvenser för enskilda som fiskar med stöd av frifiskerätt

Utifrån beskrivningen i Havs- och vattenmyndighetens rapport som utredningen har redogjort för ovan, drar utredningen slutsatsen att konsekvenserna i praktiken sannolikt inte bör bli så stora för de enskilda som omfattas av redskapsbegränsningen i 9 a § fiskelagen.

Om Havs- och vattenmyndigheten i sina föreskrifter inte kommer att tillåta ett lika omfattande fiske som i dag, kan det dock få negativa effekter för de som fiskar med mängdfångande redskap och utredningen noterar i sammanhanget att ett sådant fiske kan ha betydelse för självförsörjningen. I sammanhanget ska dock lyftas fram att fritidsfisket med handredskap står för en klar majoritet av det fritidsfiske som utövas i Sverige i dag, vilket vi har beskrivit närmare i kapitel 3.

Utredningen kan i fråga om hummertinorna konstatera att redskapsanvändningen vid detta fiske redan i dag är begränsat i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter, varför den föreslagna ändringen inte bedöms få några märkbara konsekvenser. För de som fiskar med långrev kan förslagen få en påverkan genom att ett fiske med färre krokantal kan komma att tillåtas jämfört med i dag. Utredningen kan i denna del dock konstatera att fiske med långrev ofta sker efter ål och torsk, och att detta fiske redan är omgärdat av strikta begränsningar.

På sikt kan fritidsfisket gynnas av förslaget genom att det ger bättre förutsättningar för en effektiv och adaptiv förvaltning som skulle kunna leda till en förbättrad allmän beståndsstatus.

Konsekvenser för enskilda som innehar fiskerätt

En annan konsekvens av utredningens förslag om begränsningar i fisket med stöd av frifiskerätt är att innehavet av fiskerätt skulle kunna öka i ekonomiskt värde. Detta eftersom någon redskapsbegränsning som utgångspunkt inte gäller för de som fiskar med stöd av fiskerätt (notera i sammanhanget utredningens förslag i 2 kap. 9 § den moderniserade fiskelagen). Det är dock svårt att närmare bedöma eventuella konsekvenser i dessa delar.

Konsekvenser för företag

Utredningen har bedömt att förslagen, utifrån Havs- och vattenmyndighetens skrivningar i rapporten som vi redogjort för ovan, inte bör medföra några märkbara konsekvenser för företag. Utredningen har därvid utgått från att turismverksamheter i synnerhet är inriktade på handredskapsfiske, och att det fortsatt kommer att finnas möjligheter till undantag från redskapsbegränsningar vid fiske efter skaldjur inom fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet.

Utredningen bedömer vidare att förslaget skulle kunna ha en positiv påverkan på de företag som bedriver yrkesmässigt fiske, särskilt i de områden där även fiske med stöd av frifiskerätt får bedrivas. Det bör i synnerhet gälla för det småskaliga kustnära fisket. Det innebär i sin tur att förslaget skulle kunna ha en positiv påverkan kopplat till livsmedelsförsörjningen. Det är dock svårt att dra några närmare slutsatser i denna del.

Konsekvenser för myndigheter

Havs- och vattenmyndigheten

Förslaget kommer för Havs- och vattenmyndighetens del innebära ett ökat föreskriftsarbete, eftersom nuvarande föreskrifter måste skrivas om. Myndigheten har uppskattat att det kommer att innebära en initial kostnad om motsvarande en halv årsarbetskraft under ett år.

Övriga myndigheter

För övriga myndigheter kommer förslagets konsekvenser att bero på hur Havs- och vattenmyndigheten kommer att tillämpa bemyndigandet som föreslås. Det är i nuläget svårt att se att föreslagen skulle få några märkbara konsekvenser för andra myndigheter enligt utredningens uppfattning.

Konsekvenser för miljö och hållbar utveckling

Utredningen bedömer att förslaget ger bättre förutsättningar för en ekosystembaserad förvaltning. Förslaget kan bidra till en effektivare och mer adaptiv förvaltning, vilket ger bättre möjligheter att anpassa fisket och förvaltningen till ändrade förutsättningar, så som förändrat klimat/varmare vatten, och de effekter det kan medföra i form av att vissa arter missgynnas och minskar eller migrerar bort samt att andra gynnas och ökar osv.

En effektivare och mer adaptiv förvaltning bör kunna leda till starkare bestånd och ett mer hållbart fiske i samtliga hållbarhetsdimensioner.

20.5. Konsekvenser av utredningens förslag som särskilt rör yrkesmässigt fiske

20.5.1. Den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet ska registrera sig

Närmare om utredningens förslag

Utredningen föreslår i avsnitt 11.8 att den som bedriver fiske utan fartyg enligt definitionen i den moderniserade fiskelagen och i den ändrade kontrollförordningen ska vara registrerad. De föreslagna bestämmelserna kompletterar artikel 54d i den ändrade kontrollförordningen. Såsom framgår av avsnittet finns det i dag ingen statistik över hur många som bedriver sådant fiske i Sverige i dag. Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten bedriver uppskattningsvis omkring tio fysiska personer i Sverige yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet med stöd av enskild fiskerätt.

Enskilda

Fritidsfiskare

Eftersom enbart de personer som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet kommer att träffas av det föreslagna registreringskravet kommer fritidsfiskare inte att påverkas av förslaget. Den som fritidsfiskar i havet kommer inte att få registrera sig och får

enligt artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen inte heller sälja sin fångst.

Företag

Fysiska och juridiska personer som bedriver yrkesmässigt fiske

Utredningens förslag innebär att den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet ska vara registrerad. Havs- och vattenmyndigheten föreslås få meddela föreskrifter om hur den bedriver fiske utan fartyg enligt definitionen i den moderniserade fiskelagen ska visa att fisket är yrkesmässigt. Själva kravet på registrering bedöms inte medföra betydande negativa konsekvenser för den som bedriver sådant fiske. Eftersom en registrering enligt förslaget inte ska innebära att fiskaren är undantagen från redskapsbegränsningar kan denne ändå behöva en personlig fiskelicens för att få utöva fisket.

Myndigheter

Kontrollmyndigheter

Utredningen bedömer att ett genomförande av förslaget kan innebära ökade kostnader och behov av ökade resurser för kontrollmyndigheterna.

Enligt uppgifter från Kustbevakningen skulle förslaget troligtvis inte innebära några direkta konsekvenser för myndigheten utöver en utökning av vad som ska kontrolleras. Myndigheten skulle behöva få tillgång till register över de som bedriver fiske utan fartyg. Tillgång till register brukar enligt myndigheten kunna underlätta kontrollverksamheten även om det innebär en utökning av kontrollpunkter.

Om förlaget genomförs bedöms det medföra en ökad administrativ kostnad för Havs- och vattenmyndigheten bl.a. genom att myndigheten kommer att behöva utveckla kompletterande IT-stöd eftersom nuvarande IT-stöd är byggt för licenshantering. Enligt uppgifter från myndigheten går det i nuläget inte att göra en bedömning av hur många timmar/årsarbetskrafter det skulle krävas, ett sådant utvecklingsarbete skulle dock enligt myndigheten inte rymmas inom nuvarande organisation. Detta särskilt med beaktande av att den ändrade kontrollförordningen även kräver annan IT-utveckling.

Utöver den initiala utvecklingskostnaden kommer ett nytt IT-system också att behöva underhållas kontinuerligt framöver.

Utredningen har i avsnitt 17.9.7 föreslagit att överträdelser av de föreslagna bestämmelserna i den moderniserade fiskelagen om registrering av fiske utan fartyg ska sanktioneras genom sanktionsavgifter. Utredningen föreslår att Havs- och vattenmyndigheten ska besluta om sådana sanktionsavgifter. Detta bedöms att medföra ett viss ökat arbete för myndigheten.

Domstolar

Beslut om sanktionsavgifter föreslås överklagas till förvaltningsdomstol och – efter prövningstillstånd – till kammarrätt. Förslaget om registrering av den som bedriver fiske utan fartyg bedöms mot den bakgrunden medföra vissa ökat arbete för domstolarna.

Konsekvenser för miljö och hållbar utveckling

Såsom framgår i avsnitt 20.11.1 har utredningen övervägt att föreslå att det ska ställas krav på personlig fiskelicens eller en ny sorts licens för de fysiska eller juridiska personer som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet .17Utredningen har i avsnitt 11.8 redogjort för skälen till förslaget att i stället ställa ett krav på registrering. En konsekvens av att inte ställa ett krav på licens är att det inte görs en prövning av om tillgången på fisk medger att fisket kan godkännas. Bedömningen av tillgången på fisk ger en ökad möjlighet till kontroll av att resurserna nyttjas hållbart.

Såsom utredningen har redogjort för i avsnitt 11.8 finns det vissa osäkerheter kopplade till förslaget eftersom vi inte vet med säkerhet i vilken omfattning yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet bedrivs i dag. Vi vet inte heller hur det fisket kommer att utveckla sig i framtiden. Utredningens förslag är således, såsom också framgår av avsnitt 11.8, lagt mot bakgrund av bestämmelserna i den ändrade kontrollförordningen, en proportionalitetsbedömning och med beaktande av de uppgifter vi har i dag.

Förslaget kan medföra en risk för att fritidsfiskare försöker använda det föreslagna systemet i syfte att kunna sälja sin fångst från

17 Se definitionen av fiske utan fartyg i förslaget till 1 kap. 9 § den moderniserade fiskelagen.

havet. Enbart den som fiskar yrkesmässigt ska dock få registrera sig. Vidare föreslås att Havs- och vattenmyndigheten ska då meddela föreskrifter om hur den som fiskar utan fartyg ska visa att fisket bedrivs yrkesmässigt.

20.5.2. REM-övervakning på vissa fångstfartyg som utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten

Närmare om utredningens förslag

Utredningen föreslår i avsnitt 11.11 att vissa fartyg som utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten ska ha REM-övervakning innefattande kameraövervakning. De föreslagna bestämmelserna kompletterar artikel 13 i den ändrade kontrollförordningen. I samma avsnitt föreslås att Havs- och vattenmyndigheten ska bemyndigas att meddela de föreskrifter som behövs som komplettering till artiklarna 13.2, 13.4 och 13.5 i den ändrade kontrollförordningen

Företag

Fysiska och juridiska personer som bedriver yrkesmässigt fiske

Att införa REM-övervakning inkl. kameraövervakning på vissa fångstfartyg bedöms medföra konsekvenser såsom kostnader och behandling av personuppgifter.

EU-bestämmelserna om krav på sådan övervakning påverkar fartyg över 18 meter och som tillhör de risksegment som bedöms utgöra störst risk för att bryta mot landningsskyldigheten. Dessa bestämmelser kommer att direkt påverka mellan 30 och 40 fartyg/företag (enligt data för 2024). De förslagna nationella kraven på sådan övervakning på fartyg som är mellan 12 och 17,99 meter innebär att ytterligare 40–45 stycken fartyg/företag (enligt data för 2024) kommer att påverkas. Inköp och installation av fjärrövervakningsutrustning kommer att medföra en ekonomisk börda för företagen och troligtvis också en viss administrativ börda. Det är dock svårt att uppskatta hur stora dessa kostnader kommer att vara och det är inte heller möjligt att säga hur stor del av kostnaderna som kan täckas av stöd

från till exempel Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF). Alla företag som är kopplade till de aktuella fartygen räknas som små företag (0–49 personer ).18

Myndigheter

Kontrollmyndigheter

Kraven i den ändrade kontrollförordningen och det föreslagna nationella kravet på REM-övervakning medför att ett ökat antal fartygs data ska analyseras och lagras. Havs- och vattenmyndigheten kommer därför att behöva ta höjd för ytterligare analyskapacitet och datalagring, vilket kan medföra kostnader.

Kraven kan även innebära att Kustbevakningen kommer att behöva bedriva utökad kontroll av aktuella fartyg. Det är i dagsläget osäkert vad det innebär för Kustbevakningens kontrollverksamhet när fartyg utrustas med operativa elektroniska fjärrövervakningssystem: om det påverkar myndighetens ombordkontroller eller om kontrollen främst kommer att ske administrativt i land av Havs- och vattenmyndigheten. En utökad kontroll för Kustbevakningen kommer att medföra vissa kostnadsmässiga och resursmässiga konsekvenser för myndigheten.

Konsekvenser för miljö och hållbar utveckling

Kraven i den ändrade kontrollförordningen och det föreslagna nationella kravet bedöms ge möjligheter för Havs- och vattenmyndigheten att bedriva en effektivare fiskerikontroll vilket i förlängningen kan antas ge ett mer hållbart nyttjande av bestånden. Detta med tanke på att myndigheten genom REM-övervakningen ges verktyg att kontrollera efterlevnaden av landningsskyldigheten. Sådana verktyg saknas i dag.

18 Uppgifterna i stycket har lämnats till utredningen från Havs- och vattenmyndigheten.

20.5.3. Utredningens övriga förslag som rör yrkesmässigt fiske

Kontinuerlig övervakning av motorstyrka

Utredningen föreslår i avsnitt 11.14.5 att den moderniserade fiskelagen ska innehålla en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vissa fartyg, i enlighet med vad som framgår av bestämmelserna om motorstyrka i den ändrade kontrollförordningen, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan. Utredningen föreslår i samma avsnitt att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela sådana föreskrifter.

Såsom framgår av avsnitt 11.4.5 innehåller artikel 39a.1 i den ändrade kontrollförordningen ett krav på att medlemsstaterna att, när det gäller fartyg som är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en motorstyrka som överstiger 221 kilowatt och som använder släpredskap, fastställa vilka av dessa fartyg som utgör en hög risk för bristande efterlevnad av bestämmelserna om motorstyrka i den gemensamma fiskeripolitiken. Riskbedömningen ska genomföras gemensamt av medlemsstaterna i samarbete med EFCA och medlemsstaterna ska säkerställa att sådana riskfartyg har permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan. Det går i dag alltså inte att avgöra vilka fartyg som kommer att omfattas av kravet. Vidare innebär artikel 39a.2 i den ändrade kontrollförordningen att medlemsstaterna ska säkerställa att fångstfartyg som använder bottentrål eller snurrevad, är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka på mellan 120 och 221 kilowatt och som fiskar i området rödspätteboxen i Nordsjön, också ska vara utrustade med permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan. Medlemsstaterna får enligt artikel 39a.8 i den ändrade kontrollförordningen också ställa krav på att unionsfångstfartyg som för deras flagg och som är utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka som inte överstiger 221 kilowatt och som använder släpredskap, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan. Ett sådant krav ska ställas mot bakgrund av risken för bristande efterlevnad av EU-bestämmelserna om motorstyrka.

Utredningen noterar att det år 2024 fanns 104 fartyg registrerade i fartygsregistret som var utrustade med framdrivningsmotorer

inombords med en motorstyrka som överstiger 221 kilowatt och som använde släpredskap. Samma år fanns det 87 svenskflaggade fångstfartyg som var utrustade med framdrivningsmotorer inombords med en certifierad motorstyrka som inte översteg 221 kilowatt och som använde släpredsk ap19. Med tanke på att vi i dag inte vet vilka fartyg som kommer att omfattas av kraven på kontinuerlig mätning av motorstyrkan är det dock svårt att bedöma konsekvenserna av kraven. Utredningen noterar vidare att det inte finns uppgifter om att något svenskflaggat fångstfartyg fiskade med bottentrål eller snurrevad i området rödspätteboxen i Nordsjön år 2024, men att det finns drygt 20 fartyg med motorstyrka mellan 120 och 221 kilowatt som har tillstånd för fiske med släpredskap i Nordsjön .20

20.6. Konsekvenser av utredningens förslag som i övrigt särskilt rör fritidsfiske

20.6.1. Det ska införas en upplysningsbestämmelse om att det är förbjudet att sälja fritidsfiskad fångst från havet och bestämmelser om krav på registrering och rapportering för fritidsfiskare

Närmare om utredningens förslag

Utredningen föreslår i avsnitt 12.3 att det ska införas en upplysningsbestämmelse om att det framgår av artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen att det är förbjudet att saluföra och sälja fångster från fritidsfiske i havet. I avsnitt 12.4 lämnar utredningen vidare förslag om krav på registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske i havet i och i statligt förvaltade sötvattens-

19 Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten. Siffrorna har tagits fram utifrån antagandet att släpredskap avser aktiva redskap, med hjälp av den information HaV har gällande fartygens maskinstyrka i kW och maskintyp samt med information om vilka fartyg som hade fisketillstånd som omfattande aktiva redskap under år 2024. De med fisketillstånd för torskfångande redskap i Östersjön har inte räknats med mot bakgrund av förbudet mot riktat fiske efter torsk i Östersjön, men hänsyn har tagits till fartyg som har ett eller flera av övriga tillstånd som omfattar aktiva redskap (räka, torskfångande i Västerhavet, siklöja, pelagiska fiskerättigheter). 20 Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten.

områden .21Vissa av förslagen i avsnitt 12.4 kompletterar artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen.

Konsekvenser för enskilda

Fritidsfiskare

Förslaget till upplysningsbestämmelse om EU-förbudet mot att sälja fritidsfångad fisk från havet bedöms medföra en större kunskap om förbudet och därigenom en ökad rättssäkerhet för den som fritidsfiskar i havet.

De föreslagna kraven på registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske i havet och statligt förvaltade sötvattensområden avser svenska och utländska medborgare som har fyllt 18 år. Såsom har redogjorts för i avsnitt 12.4.1 fritidsfiskade under år 2023 uppskattningsvis ca 1,3 miljoner personer i åldern 16–80 år som är folkbokförda i Sverige åtminstone en gång i Sverige .22,23Kraven kommer, om de införs, att innebära vissa skyldigheter och visst besvär för den enskilde fritidsfiskaren. Utredningen föreslår i avsnitt 18.5 att Havs- och vattenmyndigheten ska få meddela föreskrifter om att det ska gå att ta ut en avgift av den som registrerar sig för fritidsfiske. Vidare kräver registreringen och rapporteringen en viss arbetsinsats för den som fritidsfiskar. Den föreslagna registreringen och rapporteringen innebär dessutom att personuppgifter behandlas. Utredningen föreslår vidare i avsnitt 17.9.7 att överträdelser av bestämmelserna om registrering och rapportering av fritidsfiske ska sanktioneras genom sanktionsavgifter.

En ökad kunskap om bestånden som möjliggör en mer adaptiv förvaltning av desamma bedöms i förlängningen gynna bestånden. De som fritidsfiskar bedöms därigenom gynnas på lång sikt i både

21 Utredningen föreslår i avsnitt 10.3.5 att uttrycket statligt förvaltade sötvattensområden ska införas i lagen och definieras enligt följande: enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret. 22 Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån Fritidsfiske 2023. Med fritidsfiske avses i statistiken enligt rapporten ”allt fiske som sker utan yrkesfiskelicens eller personlig fiskelicens, dvs. allt fiske som inte är licensierat yrkesfiske. Företrädesvis sker fisket för fångst till det egna hushållet, rekreation, turism eller tävling, men ett visst fiske kan i sötvattensområdet ske för avsalu.”, se s. 19 i rapporten. 23 Under år 2022 var motsvarande antal 1,2 miljoner och under år 2021 var antalet 1,5 miljoner personer.

socialt och ekonomiskt hänseende – detta genom ett ökat rekreationsvärde och en ökad möjlighet att fiska för husbehovskonsumtion.

Att hantera system för registrering och rapportering avseende fritidsfiske kan vara utmanande för exempelvis personer över en viss ålder och personer med vissa funktionsnedsättningar. Det är således viktigt att det finns lättillgänglig information och hjälp att tillgå. I sammanhanget bör även beaktas att utredningen föreslår att hel eller delvis befrielse från sanktionsavgift ska kunna beslutas om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp, exempelvis om avgiften inte står i rimlig proportion till överträdelsen, se vidare avsnitt 17.10.3.

Medlemsorganisationer

Den föreslagna upplysningsbestämmelsen bedöms kunna medföra en ökad kunskap om förbudet mot att sälja fisk som fångats genom fritidsfiske i havet. Detta kan i sin tur leda till såväl färre som fler frågor från medlemmar m.fl. till medlemsorganisationer på fritidsfiskets område. Medlemsorganisationerna bedöms också kunna påverkas bl.a. genom att medlemmar m.fl. troligen kommer att efterfråga information om de föreslagna nya kraven på registrering och rapportering och om praktiska frågor knutna till kraven.

Konsekvenser för företag

Fysiska och juridiska personer som bedriver yrkesmässigt fiske, företag som hanterar fiskeriprodukter samt fisketurismföretag

En upplysningsbestämmelse om EU-förbudet mot att sälja fångst från fritidsfiske i havet kan leda till en ökad kunskap och – särskilt i kombination med att sådan försäljning utgör en överträdelse – en minskning av fritidsfiskad fångst som säljs olovligt. Det kan i sin tur öka efterfrågan på fisk som fångats vid yrkesfiske i havet.

Genom registrering och rapportering av fritidsfiske ökar kunskapen om detta fiske och om fiskade volymer. Företag som bedriver yrkesfiske eller verksamhet som riktar sig till fritidsfisket kan indirekt komma att gynnas genom att förbättrade förutsättningar för korrekta beståndsuppskattningar möjliggör en förvaltning som kan

leda till livskraftiga bestånd. Även företag som hanterar fiskeriprodukter bedöms i förlängningen kunna gynnas av att en ökad kunskap om bestånden kan leda till en bättre förvaltning.

Förslagen kan påverka fisketurismföretag genom ett ökat behov av information till de fritidsfiskande kunderna.

Konsekvenser för myndigheter

Kontrollmyndigheter

Havs- och vattenmyndigheten

För Havs- och vattenmyndighetens del skulle ett nationellt register över fritidsfiskare innebära kostnader. Kostnaderna skulle framför allt uppstå initialt genom det arbete som krävs för systemutveckling, men det skulle också uppstå fortsatta årliga kostnader för förvaltning och vidmakthållande. Dessa fortsatta kostnader bedöms dock vara betydligt mindre än den initiala kostnaden. Kostnaderna avser främst personal och support, men även direkta systemförvaltningskostnader (programvaror, livscykelhantering, m.m.). Det går i dagsläget inte att på ett adekvat sätt uppskatta hur höga kostnaderna kommer att bli. För att göra en sådan uppskattning krävs kännedom om vilken information och vilken omfattning av information ett sådant system ska innehålla. I en förstudie som Havs- och vattenmyndigheten genomförde under våren 2024 gällande en systemlösning för registrering och rapportering avseende fritidsfiske inom ramen för artikel 55 i den ändrade kontrollförordningen, uppskattades att utvecklingen av ett system skulle kosta mellan 8 och 15 miljoner kronor. Systemet skulle avse såväl registrering som rapportering, varav merparten av kostnaden avser utvecklingen av en systemlösning för registreringen av fritidsfiskare. Omkring 10–20 procent av kostnaden uppskattades avse rapportering av fångster. Uppskattningen var grov och gjordes utifrån då rådande kunskapsläge, och får enligt myndigheten i dag ses som högst preliminär. Kostnaden för ett system för registrering och rapportering beror på bl.a. vilka funktioner systemet ska tillhandahålla. Datainsamlingen för fritidsfisket skulle genom införandet av ett sådant system få långsiktiga positiva effekt på nuvarande datainsamling. Detta till följd av att kostnaderna för nationell

datainsamling av fiskeriberoende fritidsfiskedata visserligen hade ökat initialt, men minskat på lång sikt.

Den föreslagna nya överträdelsen att en person underlåter att registrera sig som fritidsfiskare kommer att kräva överträdelsehantering och inklusive beslut om ev. sanktionsavgift hos Havs- och vattenmyndigheten.

Kustbevakningen

De nya kraven på registrering och rapportering avseende fritidsfisket kommer att påverka Kustbevakningens kontrollverksamhet eftersom en utökad kontroll kommer att behöva genomföras. Kraven kommer att kräva mer resurser av myndigheten alternativt att viss annan kontroll får prioriteras ner till förmån för den utökade kontrollen av fritidsfisket. Det kan i sin tur ge en kostnadsmässig påverkan. Registrering av fritidsfiskare bedöms dock kunna underlätta kontroller. Kraven kommer även att kräva utveckling Kustbevakningens informations- och beslutsstödsystem. Denna utveckling som också är en konsekvens av kraven i den ändrade kontrollförordningen och genomförandeförordningen och inte enbart beror på de föreslagna nya nationella kraven, kommer att innebära utökade utvecklingskostnader.

Länsstyrelserna

De föreslagna nya kraven på registrering och rapportering för fritidsfiskare bedöms ställa nya krav på länsstyrelserna vad gäller kontroll. Detta bedöms medföra merkostnader.

Domstolar

De förslagna nya kraven på registrering och rapportering avseende fritidsfiskare kan förmodas innebära ett ökat antal mål om överklagande av beslut om sanktionsavgift.

Övriga myndigheter

SLU Aqua

Utredningen bedömer att förslagen om krav på registrering och rapportering för fritidsfiskare kommer att få konsekvenser för SLU Aquas verksamhet, inklusive ökade kostnader. Omfattningen är svårbedömd och beror på hur ansvar och uppgifter fördelas mellan myndigheter och eventuella andra aktörer som kan bistå i insamlingen. Enligt SLU Aqua behöver troligen såväl kompetensen som system för riktade undersökningar byggas upp. Omfattningen i arbetstid kan enligt SLU Aqua initialt och preliminärt uppskattas vara minst två helårstjänster (vilket kan jämföras med ett betydligt större antal personer som arbetar med statistik kopplat till yrkesfisket). Till detta kommer enligt SLU Aqua undersökningskostnader och andra kringkostnader. Sammanfattningsvis är kostnaderna beroende av hur de uppbyggda systemen är tänkta att användas. Enligt utredningens bedömning är det dock tydligt att kostnaderna kommer att öka. En ökad informationsmängd och kunskap om fritidsfiskets betydelse kan förväntas leda till fler analyser, inte enbart kopplat till själva fritidsfisket, utan också av hur information om fritidsfiske påverkar den totala bedömningen av fisk- och skaldjursbeståndens biologiska status. Resultaten behöver sättas i ett sammanhang, vilket kan innebära löpande merkostnader. Därtill kan följdeffekter av den ökade kunskapen innebära ökade behov av ytterligare undersökningar då nya insikter om fritidsfiskets omfattning och bedrivande kan väcka nya frågor som behöver besvaras.

Samlad bedömning avseende myndigheter – behov av myndighetssamverkan

Den kombinerade effekten av registrering och rapportering med uppföljning och kontroll innebär enligt utredningen mycket troligt ett behov av myndighetssamverkan. En myndighetsgemensam grupp bedöms behövas för att samordna, planera, jämföra och förbättra myndigheternas arbete i frågan. Även om samordningen i sig visserligen innebär en något ökad kostnad förväntas den inte stå för huvudparten av kostnaderna, och nettoeffekten av samordningen förväntas bli effektivisering och ökad kvalitet.

Konsekvenser för miljö och hållbar utveckling

Såsom framgår av avsnitt 12.4.1 framför SLU Aqua i ett underlag till en rapport från Havs- och vattenmyndigheten år 2018 i huvudsak att behoven av kunskap om fritidsfiskets omfattning och betydelse för bestånd och ekosystem i flera fall är betydand e.24Vidare anges följande:

Tillförlitlig statistik om fritidsfiske är viktig i ett flertal sammanhang, exempelvis avseende beståndsanalyser och modeller, tilldelningsfrågor (omfattning i olika nyttjandekategorier) samt för undersökningar och beskrivningar av resursutnyttjande och fiskevanor (inklusive socioekonomiska aspekter). Vilken information som behövs varierar med arter och områden, samt vilken övrig information som samlas in i andra sammanhang .25

Ett krav på registrering och rapportering för fritidsfiskare bedöms kunna leda till positiva konsekvenser för såväl miljön som en hållbar utveckling. Ökad kunskap om fritidsfiskets omfattning och nyttjande förväntas leda till bättre förvaltningsunderlag. En ökad kunskap på området kan skapa förutsättningar för en effektivare och mer adaptiv förvaltning, vilket kan leda till starkare bestånd.

Staten har ett särskilt förvaltningsansvar när det gäller fiske i havet och statligt förvaltade sötvattensområden. Såsom framgår i avsnitt 20.13 har utredningen övervägt att föreslå krav på registrering och rapportering för fritidsfiske även i sådana sötvattensområden som inte är statligt förvaltade. Så som redogörs för i avsnitt 12.4.1 är utredningen av uppfattningen att en sådan ordning skulle innebära en betydande förändring jämfört med situationen i dag. Vidare är ansvaret för fiskevård i enskilt vatten i dag i viss mån otydligt fördelat mellan staten och fiskerättsinnehavare, se vidare i avsnitt 14.3.1.

24 Havs- och vattenmyndigheten (2018), bilaga 3. Utveckling av svensk datainsamling genom anmälningsskyldighet och rapporteringsskyldighet (underlag från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU) s. 73. 25 A.a., s. 73.

20.7. Konsekvenser av utredningens förslag om kontroll och övervakning

20.7.1. Ansvaret för fiskerikontrollen ska tydliggöras och kontrollvägledning ska ske

Närmare om utredningens förslag

Utredningen har i kapitel 16 lämnat förslag som syftar till att förtydliga fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen. Kapitlet innehåller förslag om vilka myndigheter som ska ansvara för kontrollen och om att Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket ska ansvara för kontrollvägledning. I avsnitt 16.3.2 föreslås vissa definitioner som är viktiga att ha i åtanke vid läsning av övriga förslag i kapitlet.

Enskilda

Utredningens förslag om förtydligande av ansvaret för fiskerikontrollen och om att kontrollvägledning ska ske, bedöms kunna leda till en effektivare förvaltning och i förlängningen en bättre beståndssituation. Dessa förhållanden bedöms på sikt gynna samtliga berörda intressen – inklusive exempelvis enskilda som ägnar sig åt fritidsfiske och konsumenter. Information som sprids till myndigheter genom kontrollvägledning bedöms även kunna vara av intresse för såväl enskilda fritidsfiskare – inklusive husbehovsfiskare – som medlemsorganisationer.

Företag

Såsom angetts i det direkt föregående avsnittet om konsekvenser för enskilda bedömer utredningen att förslagen på sikt kan gynna samtliga berörda intressen. Ett framtagande av kontrollvägledningar bedöms vidare, för yrkesfisket och andra aktörer som omfattas av kontrollen, kunna medföra en ökad tydlighet avseende hur kontrollen bedrivs och därmed en säkerhet för berörda företag. Information i kontrollvägledningar bedöms även kunna vara av intresse för berörda medlemsorganisationer.

Myndigheter

Kontrollmyndigheter

Havs- och vattenmyndigheten

Utredningen bedömer att en tydligare ansvarsfördelning och ett tydligt utpekat kontrollvägledningsansvar för Havs- och vattenmyndigheten kommer att bidra till att myndigheten kommer att kunna utföra sitt uppdrag som övergripande ansvarig för fiskerikontrollen på ett mer effektivt sätt.

En tydligare ansvarsfördelning mellan myndigheter och ett tydligt utpekat ansvar för kontrollvägledning medför också ett nytt ansvar för Havs- och vattenmyndigheten, vilket leder till behov av mer resurser. De ökade resursbehoven för Havs- och vattenmyndigheten rör främst personalresurser och kommer att få initiala kostnadsmässiga konsekvenser i form av framtagandet av en kontrollvägledning. Men förslaget kan också komma att leda till ökade löpande kostnader, exempelvis när det kommer till att följa upp återrapportering av kontroll och att utvärdera att kontrollen sker ändamålsenligt.

Utöver att ta fram kontrollvägledningar på flera områden bedöms förslaget medföra ökade resursbehov för att etablera och utveckla en mer omfattande samverkan med andra myndigheter än vad som finns idag. Till exempel behöver en mer omfattande samverkan etableras med länsstyrelsen och Kustbevakningen avseende fritidsfiske för att kunna ta fram och implementera en effektiv kontrollvägledning på området. Havs- och vattenmyndigheten har enligt uppgifter från myndigheten sedan år 2024 dragit ner på arbetet med vägledning till och samverkan med Kustbevakningen i frågor som rör yrkesfisket. Anledningen är enligt Havs- och vattenmyndigheten att det inte finns ett uttryckligt uppdrag om detta till Havs- och vattenmyndigheten. Att återetablera denna samverkan medför ett ökat resursbehov.

Den samverkan och det vägledningsarbete som Havs- och vattenmyndigheten tidigare utförde motsvarade enligt myndigheten en årsarbetskraft. Det initiala arbetet med att ta fram en tillsynsvägledning motsvarade enligt myndigheten också en årsarbetskraft.

Kustbevakningen

Förslaget att Havs- och vattenmyndigheten ska vara ansvarig för kontrollvägledning inom sitt ansvarsområde bedöms underlätta Kustbevakningens arbete med kontroll. Förslaget innebär också att berörda myndigheter ska delta i framtagande av kontrollvägledningar. Detta kommer att innebära ett visst merarbete för Kustbevakningen, som dock bedöms kunna utföras inom ramen för nuvarande resurser och budget.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen har i dag inte ett tydligt utpekat ansvar för kontroll av fiske. Förslaget att införa bestämmelser som tydliggör ansvaret för länsstyrelsen bedöms medföra behov av en bättre och mer utvecklad samverkan mellan myndigheterna gällande kontrollen i fält. Förslaget bedöms även medföra ett ökat resursbehov och ökade kostnader för länsstyrelsen. Det är viktigt att ha i åtanke att det i dag finns stora skillnader över landet när det gäller hur länsstyrelserna organiserar och genomför fisketillsyn.

Utredningen noterar att det i dag enligt uppgifter från Länsstyrelsen i Stockholms län finns flera länsstyrelser som har gett en kommun i uppdrag att genomföra fisketillsyn. Enligt samma uppgifter är en sådan ordning en nödvändighet för länsstyrelsen i Stockholms län för att tillsynen ska kunna genomföras. Detta eftersom kommunen men inte länsstyrelsen har de resurser som behövs för tillsynen. En annan ordning skulle enligt länsstyrelsen innebära mycket stora kostnader för länsstyrelsen. Det har inte framgått för utredningen med stöd av vilken reglering som länsstyrelsen har överlämnat fisketillsyn till kommunen. Utredningen har oaktat detta inte haft utrymme att utreda huruvida kommunerna bör kunna ges ansvar för viss kontroll. Såsom framgår i avsnitt 20.10 bedömer dock utredningen att utredningens förslag i denna del förutsätter tillräcklig tilldelning av medel till länsstyrelserna.

Transportstyrelsen

Utredningens förslag som innebär att Transportstyrelsen ska ges ett ansvar för kontroll avseende fiskefartygs motorstyrka och tonnage bedöms få små konsekvenser för myndigheten när det gäller resursbehov och utveckling av system för kontrollen.

Samlad bedömning avseende myndigheter – behov av myndighetssamverkan

Utredningens förslag att förtydliga fördelningen av ansvaret för kontrollen förutsätter såsom framgår av avsnitt 16.2.4 samverkan mellan de ansvariga myndigheterna. Såsom framgår av avsnittet har utredningen analyserat och diskuterat olika utformningar av ansvaret i syfte att förtydliga det ytterligare. I diskussionerna har framkommit att gränsdragningen mellan myndigheternas ansvar i flera fall är svår att fastställa i lagstiftning. Vidare har framkommit att det är viktigt att de myndigheter som är ansvariga för kontroll pekas ut i lagstiftningen, men att gränsen för de olika myndigheternas ansvar gentemot varandra inte behöver framgå av lagstiftningen utan kan klargöras vid samverkan mellan myndigheterna. Detta kan leda till ökade resursbehov för samordning. Den föreslagna ordningen kan också leda till diskussioner om gränser för kontrollmyndigheternas ansvar sinsemellan, vilket kan medföra ett mindre effektivt genomförande av kontrollen. Den kan även leda till diskussioner om i vilken utsträckning Havs- och vattenmyndigheten kan ställa krav på andra myndigheters utförande och återrapportering av fiskerikontrollen. Andra myndigheter kan också efterfråga vägledning i en omfattning som kräver ökade resurser för de vägledande myndigheterna.

20.7.2. Fiskevakter ska ersätta tillsynsmän

Närmare om utredningens förslag

Utredningen har i avsnitt 16.3.10 föreslagit att fiskevakter ska ersätta dagens fisketillsynsmän/fisketillsynspersoner. En fiskevakt föreslås kunna utöva kontroll över fritidsfiske i sötvattensområden och ska kunna förordnas av länsstyrelsen. Såsom framgår av avsnittet fanns

det år 2018 fler än 6 000 fisketillsynsmän i Sverige, varav de flesta förordnats att utöva fisketillsyn på enskilt vatten .26

Enskilda

Fisketillsynsmän

En fiskevakt föreslås kunna genomföra kontroll av enbart fritidsfiske i sötvattensområden. I övergångsbestämmelserna till den moderniserade fiskelagen föreslås vidare att ett förordnande som fisketillsynsman som har beslutats enligt fiskelagen ska fortsatt gälla som ett sådant förordnande efter det att den moderniserade fiskelagen har trätt i kraft och som längst till och med den sista giltighetsdag som anges i beslutet om fisketillsynsförordnande. Ett förordnande som fisketillsynsman föreslås dock inte kunna förlängas efter det att den moderniserade fiskelagen har trätt i kraft. Om förlagen genomförs får de följaktligen en påverkan på de som vid den moderniserade fiskelagens ikraftträdande har befintliga fisketillsynsförordnanden.

Fiskeförvaltande organisationer och fiskerättsinnehavare

En fiskevakt ska enligt förslaget kunna förordnas att bedriva kontroll av enbart fritidsfiske i sötvattensområden och inte av fritidsfiske i havet eller av yrkesfiske.

Ett namnbyte från fisketillsynsman/fisketillsynsperson till fiskevakt kommer att medföra kostnader till följd av att befintligt informationsmaterial, uppmärkta kläder, tjänstetecken, dekaler för båtar och bilar etc. behöver bytas ut.

Myndigheter

Kontrollmyndigheter

Havs- och vattenmyndigheten

Enligt utredningens förslag ska Havs- och vattenmyndigheten få meddela föreskrifter om förordnande och utbildning av fiskevakter. Myndigheten meddelar redan sådana föreskrifter i dag. Dessa behöver dock

26 Havs- och vattenmyndigheten och Sveriges fiskevattenägareförbund (2021).

ändras med anledning av förslaget om att fiskevakter ska ersätta fisketillsynsmän. Förslagen bedöms dock få en begränsad påverkan på myndigheten.

Länsstyrelserna

Utredningen bedömer att ett införande av förslagen om fiskevakter skulle få stora finansiella konsekvenser för länsstyrelserna. Detta eftersom fiskevakter till skillnad från dagens fisketillsynspersoner enligt utredningens förslag inte ska kunna bedriva kontroll i havet eller kontrollera yrkesfisket. Sådan tillsyn i havet eller av yrkesfiske som i dag utförs av fisketillsynspersoner på uppdrag av länsstyrelsen kommer i stället att behöva utövas av tjänstemän. Enligt uppgifter från länsstyrelsen i Hallands län beräknas kostnaden bli 10–15 miljoner. Det har dock inte framgått för utredningen om den angivna kostnaden enbart avser förslaget om fiskevakter eller om den avser såväl förslaget om fiskevakter som förslaget att länsstyrelsens ansvar för kontrollen ska tydliggöras. Det har inte heller framgått om den uppskattade kostnaden är årlig eller om den avser en längre period. Kostnaderna bedöms enligt länsstyrelsen vara högre initialt, när den nya organisationen ska byggas upp och personalen ska utbildas, och även variera mellan länen. Den personal som ska köra båt i tjänsten kommer enligt länsstyrelsen bl.a. att behöva utbildas till Fartygsbefäl klass VIII och genomgå en säkerhetsutbildning.

Såsom framgår ovan skulle även en ändring av benämningen fisketillsynsman/fisketillsynsperson till fiskevakt medföra kostnader till följd av att informationsmaterial och märkta kläder etc. måste bytas ut.

Samlad bedömning avseende konsekvenser för myndigheter, enskilda och miljön

Förslaget innebär bl.a. att kontroller av yrkesfisket ska utföras av en myndighet och inte av enstaka personer som kan ha personliga intressen i de vatten de kontrollerar.

Utredningen bedömer att förslaget – förutsatt att länsstyrelsen tilldelas tillräckliga medel för att utöva sådan kontroll som inte kommer att kunna utövas av fiskevakter och som i dag utövas av fiske-

tillsynsmän på frivillig basis – skulle leda till en förbättrad kontroll. En förbättrad kontroll bedöms i sin tur kunna innebära ett ökat behov av överträdelsehantering, vilket i sin tur kan kräva att det tillförs resurser till Havs- och vattenmyndigheten och till brottsbekämpande myndigheter. Ett ökat antal överträdelseärenden skulle även kunna medföra konsekvenser för domstolarna. Utredningen bedömer vidare att en förbättrad kontroll i förlängningen skulle medföra positiva konsekvenser för fiskbestånden.

20.7.3. Beslagsmöjligheterna vid kontroll ska utökas

Närmare om utredningens förslag

Den moderniserade fiskelagen ska innehålla bestämmelser om att det ska vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår brott. Bestämmelserna ska också uppdateras mot bakgrund av den moderniserade fiskelagens bestämmelser om organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske (se avsnitt 16.4.2).

Konsekvenser av utredningens förslag

Utredningen har redogjort för statistik kopplat till beslag enligt fiskelagstiftningen i avsnitt 17.5. Förslaget innebär bl.a. att redskap som fiskar olagligt i flera situationer än i dag kan oskadliggöras omgående. Utredningen bedömer att förslaget sammantaget bör medföra att kontrollen blir mer effektiv, vilket på sikt främjar en adaptiv fiskeförvaltning, till fördel för miljön, fiskets organisationer och hushållen. En mer effektiv tillsyn kan också leda till en förbättrad konkurrenssituation för företagen. Det är möjligt att förslaget också kan leda till att fler föremål tas i beslag än vad som görs i dag.

Förslaget bör framför allt medföra att den kontroll som bedrivs av tjänstemän vid Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelsen samt fisketillsynsmän (som utredningen föreslår ska ersättas av fiskevakter) blir mer effektiv. Förslaget bör t.ex. innebära att Havs- och vattenmyndighetens fältkontroll kan återgå till att arbeta som de gjorde tidigare, dvs. innan tolkningen gjordes att det endast var möjligt att göra ett beslag vid ”bar gärning”.

Förslaget kommer troligtvis också att underlätta för polismyndigheten eftersom kunskapen om regler inom fisket generellt inte är så stort i de flesta polisområdena. Det kommer även att spara tid för de som utför kontrollen, eftersom de inte längre behöver ringa till polisen för att få ett beslut om beslag. Genom att slippa att först kontakta polismyndigheten för ett beslagsbeslut kommer det att bli möjligt att ta ett illegalt redskap eller felmärkt i beslag omgående, för att sedan överlämna beslaget till polismyndigheten, vilket kommer att innebära minskad tidsåtgång och enklare administrativt arbete. Här kan tilläggas att det är ovanligt att någon gör anspråk på omärkta illegala redskap.

20.8. Konsekvenser av utredningens förslag om överträdelser och sanktioner

20.8.1. Närmare om utredningens förslag

Såsom utredningen har redogjort för tidigare har utredningen föreslagit att den moderniserade fiskelagens sanktionsbestämmelser ska utgå från en gemensam systematik, där endast överträdelser med starkare koppling till lagstiftningens skyddsintresse ska vara straffbelagda (se avsnitt 17.9.2). Därutöver ska en rad ändringar göras i sanktionsbestämmelserna, varav följande särskilt kan nämnas:

  • Ändringar ska göras i fråga om indelningen av brott i olika svårighetsgrad (se avsnitt 17.13.5).
  • Straffbestämmelser ska i högre utsträckning än i dag innehålla fullständiga brottsbeskrivningar (se avsnitt 17.13.1).
  • Fler gärningar som begås av oaktsamhet ska vara straffbara (se bl.a. avsnitt 17.13.5).
  • Försök och förberedelse ska i högre utsträckning än i dag vara straffbelagda (se avsnitt 17.13.6).
  • Skrivningarna om vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt ska breddas (se avsnitt 17.13.6).
  • Normerade böter ska inte längre användas utan ersättas av dagsböter (se avsnitt 17.13.1).
  • Sanktionsavgifterna ska när det är fråga om allvarliga överträdelser av bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken beräknas på så sätt att avgifterna motsvarar värdet av fiskeriprodukterna och uppgå till ett visst lägsta belopp och ska även i viss mån i övrigt höjas gentemot den i dag gällande nivån (se avsnitt 17.10.10).
  • Möjligheterna att sätta ned sanktionsavgifter ska utökas (se avsnitt 17.10.3).
  • Bestämmelser som hindrar dubbelprövning ska införas (se avsnitt 17.11.2).
  • Det ska tydliggöras vem som särskild avgift ska kunna tas ut från (se avsnitt 17.17.4).

Utredningen har inte föreslagit några större förändringar avseende vilka överträdelser som ska omfattas av lagens straffbestämmelser respektive bestämmelser om sanktionsavgift, utifrån hur regleringen är utformad i dag. Utredningen har vidare, i fråga om sanktionsavgiftssystemet, endast föreslagit ändringar som bedömts som nödvändiga, särskilt mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. Det har inte funnits utrymme att inom ramen för utredningen gå in närmare på utformningen av sanktionsavgiftssystemet, om fler överträdelser borde omfattas av sanktionsavgiftssystemet och vilka ändringar som borde göras för att sanktionsavgiftssystemet ska bli balanserat i sin helhet. Utredningen har inte heller haft något särskilt uppdrag att göra en sådan översyn. Utredningen är dock av uppfattningen att en sådan översyn är nödvändig och har därför föreslagit att Havs- och vattenmyndigheten, som är närmare insatt i den praktiska hanteringen vid olika typer av överträdelser, ska ges i uppdrag av regeringen att se över om fler överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller den nationella fiskelagstiftningen bör omfattas av sanktionsavgiftssystemet och i så fall lämna författningsförslag i dessa delar. Myndigheten ska vid arbetet utgå från de överväganden som utredningen har redogjort för i fråga om val av sanktion. Utredningen har i sammanhanget noterat att det ofta är de myndigheter som upptäcker överträdelser som är specialister på lagstiftningen på området, och att särskilt regleringen i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, ofta uppfattas som komplex i andra delar av rättskedjan. Myndigheten bör enligt utredningens uppfattning även lämna

förslag på ändringar i lagstiftningen i syfte att förbättra genomförande av artikel 38–40 i IUU-förordningen. Vid genomförandet av uppdraget bör Havs- och vattenmyndigheten ta in information från andra myndigheter, framför allt Jordbruksverket, Kustbevakningen, Livsmedelsverket och länsstyrelserna. Med hänsyn till de ändringar som utredningen föreslår i sanktionsavgiftssystemet och det faktum att de aktuella bestämmelserna i IUU-förordningen har varit gällande i ca femton år, har utredningen varit av uppfattningen att det är angeläget att uppdraget ges till myndigheten så snart som möjligt (se avsnitt 17.10.11).

20.8.2. Konsekvenser av utredningens förslag

Allmänt om konsekvenser

Utredningen har i avsnitt 17.5 redogjort för statistik som rör de nuvarande sanktionsbestämmelserna och överträdelsehanteringen, och i samma kapitel redogjort för problem avseende dessa. Ett effektivt sanktionssystem är avgörande för att säkerställa regelefterlevnad och skyddet för de vattenlevande organismer, som har bedömts vara lagstiftningens primära skyddsintresse. Genom utredningens föreslag, både de föreslagna materiella ändringarna och det föreslagna regeringsuppdraget till Havs- och vattenmyndigheten, bedöms både samhällsekonomiska och miljömässiga vinster kunna göras. Förslagen kan stärka skyddet för de vattenlevande organismerna som omfattas av lagstiftningen och rättssäkerheten, och sin tur bidra till en mer hållbar och rättvis samhällsutveckling. Dessa effekter är dock svåra att uppskatta eftersom de inte kan mätas i enbart ekonomiska termer och eftersom ett av förslagen bygger på att Havs- och vattenmyndigheten ska lämna ytterligare förslag, bl.a. i enlighet med riktlinjer som utredningen har ställt upp. Genom förslagen kommer det införas utökade möjligheter att använda sanktionsavgifter vid överträdelser av fiskelagstiftningens bestämmelser. Det bedöms kunna leda till en mer resurs- och kostnadseffektiv överträdelsehantering än att handlägga dem som straffrättsliga ärenden, och kunna leda till kortare handläggningstider, vilket kan gynna både enskilda och myndigheterna och vara positivt för konkurrensen för företag som är berörda av utredningens förslag.

Utredningens sammantagna bedömning är att förslagen i förlängningen skulle kunna leda till en förbättrad regelefterlevnad, som i sig skulle kunna leda till en minskad överträdelsehantering. Förslagen bedöms också kunna leda till förändringar i arbetsbelastningen för de myndigheter som bedriver kontroll och de myndigheter som agerar i rättskedjan, t.ex. Kustbevakningen, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Förslagen bedöms kunna leda till att sanktionssystemet på fiskets område i högre utsträckning än i dag kommer att uppfylla krav i EU-rätten på sanktioner som är effektiva, proportionerliga och avskräckande. Här ska tilläggas att flera av förslagen bedöms nödvändiga mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser.

Konsekvenser för enskilda och företag

Förslagen som rör sanktionssystemet kommer att få viss påverkan på de enskilda och de företag som överträder bestämmelserna inom fiskeområdet. Utredningens förslag syftar till att det inom fiskelagstiftningen ska finnas rättssäkra och proportionerliga sanktioner för de som berörs. Förutsatt att samtliga förslag genomförs, även utredningens förslag om att Havs- och vattenmyndigheten ska ges i uppdrag att se över bl.a. sanktionsavgiftsbeloppens storlek, bedöms inte några negativa effekter uppkomma för de enskilda och företag som berörs. Förslagen innebär att fler överträdelser kommer att sanktioneras och att sanktionsavgiftsbeloppen även höjs. Höjningen av sanktionsavgiftsbeloppen berör framför allt överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Utredningens har bedömt att förslagen i denna del endast går så långt som EU-rätten kräver.

Utredningen vill i sammanhanget särskilt lyfta att förslaget om att normerade böter tas bort kan medföra snabbare handläggning för samtliga berörda, vilket kan vara positivt för enskilda och företag som berörs.

Konsekvenser för myndigheter

Havs- och vattenmyndigheten

Utredningens förslag som rör sanktionsbestämmelserna kommer att få viss påverkan på Havs- och vattenmyndigheten. Här kan lyftas fram att myndighetens arbete kopplat till hantering av sanktionsavgifter kan komma att öka. Här kan noteras att möjligheten att hantera eventuella överträdelser med egna beslut om sanktionsavgifter bör vara mer kostnadseffektivt än att handlägga dem som straffrättsliga ärenden.

Myndigheten berörs även av utredningens förslag om att myndigheten ska få i uppgift att se över om bl.a. fler överträdelser kan omfattas av sanktionsavgiftssystemet och avgiftsnivån, i enlighet med vad vi har redogjort för tidigare. Havs- och vattenmyndigheten har tidigare bedömt att ett sådant uppdrag innebär ett merarbete för myndigheten, men att det bör rymmas inom den ordinarie verksamheten. Utredningen är dock av uppfattningen att förnyad kontakt bör tas med myndigheten i samband med att uppdraget ges och de närmare förutsättningarna för uppdragets omfattning är klara.

Utredningens sammantagna bedömning är att förslagen som rör sanktionsbestämmelserna bör kunna hanteras inom ramen för Havs- och vattenmyndighetens ordinarie verksamhet.

Kustbevakningen

Utredningens förslag som rör sanktionsbestämmelserna kommer vidare att få viss påverkan på Kustbevakningen. Här kan särskilt lyftas fram att förslaget om att normerade böter inte längre ska användas utan i stället ersättas av dagsböter kan medföra ett visst ökat arbete för Kustbevakningen, genom att strafföreläggande kommer att kunna användas i högre utsträckning än i dag, och Kustbevakningens roll i arbete med snabbare lagföring. Vidare kan nämnas att utredningens förslag om att avkriminalisera överträdelser av de allmänna hänsynsreglerna och att sådana överträdelser ska kunna hanteras enligt andra straffbestämmelser, framför allt i brottsbalken, kan medföra ett visst merarbete för myndigheten. Detta eftersom dessa överträdelser inte längre kommer att ingå i myndighetens direkta brottsbekämpning. Detta kan skapa visst merarbete för myndigheten

om sådana överträdelser upptäcks men det bör inte få någon större påverkan på myndighetens verksamhet. Utredningen noterar i sammanhanget att det inte framkommit att någon har lagförts för överträdelser av de aktuella bestämmelserna de senaste åren.

Utredningen har vidare föreslagit att Havs- och vattenmyndigheten ska ha kontakt med Kustbevakningen vid genomförandet av det föreslagna regeringsuppdraget, och att detta kan skapa merarbete för myndigheten.

Utredningens sammantagna bedömning är att förslagen bör kunna hanteras inom ramen för Kustbevakningens ordinarie verksamhet.

Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten

Utredningens förslag som rör sanktionsbestämmelserna kommer att få viss påverkan på Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Här kan särskilt nämnas att förslagen om att ta bort normerade böter och ersätta dessa med dagsböter kan komma att få påverkan på arbetet genom att strafförelägganden kommer att kunna användas i högre utsträckning än i dag. Förslagen bedöms i vissa delar kunna medföra en ökad arbetsbelastning, bl.a. i form av ökad uppgiftsskyldighet, och i andra delar en minskad arbetsbelastning. Utredningens sammantagna bedömning är dock att förslagen inte kommer att påverka Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten i någon större omfattning.

Övriga myndigheter

Utredningens förslag som rör sanktionsbestämmelserna kommer att kunna få påverkan på även andra myndigheter än de ovan angivna, t.ex. länsstyrelsen. Utredningen bedömer dock att förslagen inte kommer att påverka dessa i någon större omfattning.

Konsekvenser för domstolar

Utredningens förslag som rör sanktionsbestämmelserna kommer att kunna få viss påverkan på domstolarna. Här kan nämnas att förslagen som rör sanktionsavgifterna kan leda till en ökad belastning

för förvaltningsdomstolarna. Mot bakgrund av den statistik kopplat till sanktionsavgifter som utredningen har presenterat i avsnitt 17.5 gör utredningen dock bedömningen att förslagen sannolikt inte kommer att påverka domstolarna i någon större omfattning.

Förslaget om att ta bort normerade böter kan medföra att färre mål som rör överträdelser av fiskelagstiftningen kommer att handläggas av de allmänna domstolarna. Utredningens förslag innebär samtidigt att fler överträdelser än i dag kan komma att omfattas av det straffbara området. Utredningen har i avsnitt 17.5 redogjort för statistik kopplat till de allmänna domstolarna, och mot bakgrund av de begränsande antalet mål som domstolarna hanterar varje år bedömer utredningen att förslagen inte kommer att påverka domstolarna i någon större omfattning.

20.9. Konsekvenser av vissa av utredningens övriga förslag

20.9.1. Närmare om utredningens övriga förslag som bedöms få märkbara konsekvenser

Utredningen föreslår att vissa ord och uttryck ska definieras i lagen, se förslaget till 1 kap. 9 § den moderniserade fiskelagen. Utredningen föreslår vidare i avsnitt 8.3.2 att de nuvarande bemyndiganden i fiskelagstiftningen som är breda ska ersättas av mer preciserade bemyndiganden. I samma avsnitt föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som denna lag kompletterar. Havs- och vattenmyndigheten och Jordbruksverket föreslås få meddela sådana föreskrifter inom sina respektive ansvarsområden.

20.9.2. Enskilda och företag

Utredningen bedömer att förslagen till definierade ord och uttryck kommer att göra den moderniserade fiskelagstiftningen mer lättillgänglig än den nuvarande fiskelagstiftningen. Med mer preciserade bemyndiganden bedöms det även blir enklare att få en överblick

över sambandet mellan bestämmelser i myndighetsföreskrifter och relevanta bestämmelser i EU-förordningar, den moderniserade fiskelagen och den moderniserade fiskeförordningen.

20.9.3. Myndigheter

Utredningen bedömer att förslagen till definitioner och mer preciserade bemyndiganden kommer att medverka till en tydligare fiskelagstiftning. Det bedöms i sin tur kunna medverka till att underlätta och effektivera myndigheternas arbete.

Bemyndigandena att meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som denna lag kompletterar möjliggör för myndigheterna att meddela eventuella nödvändiga föreskrifter som exempelvis pga. pågående arbete inom EU inte har kunnat förutses i detta betänkande.

20.10. Finansiering

En utredning som lämnar förslag som innebär en kostnadsökning eller en intäktsminskning för staten, kommuner eller regioner ska föreslå en finansiering i förslagen. Det ankommer alltså på utredningen att lämna förslag till finansiering av de kostnadsökningar som förslagen kan antas leda till för staten.

I det följande kommer utredningen först behandla förslagen som rör regleringar och därefter de huvudsakliga förslagen om regeringsuppdrag.

20.10.1 Förslaget om att utgångspunkten ska vara att den som fritidsfiskar med stöd av frifiskerätt endast ska få använda handredskap men att ytterligare redskapsanvändning ska få tillåtas om beståndssituationen medger det

Förslaget bedöms medföra behov av ökade resurser till Havs- och vattenmyndigheten. Havs- och vattenmyndigheten bedöms få ökade administrativa kostnader i form av ökade personalkostnader. Kost-

naderna avser initiala kostnader kopplat till ändringar i myndighetens föreskrifter. Se vidare avsnitt 20.4.7.

20.10.2. Förslaget om krav på registrering av den som fiskar yrkesmässigt utan fartyg i havet

Förslaget bedöms medföra behov av ökade resurser till Havs- och vattenmyndigheten. Havs- och vattenmyndigheten bedöms få såväl ökade administrativa kostnader som ökade personalkostnader. Kostnaderna avser initiala kostnader för utveckling av ett nytt IT-system och löpande underhållning av systemet. Se vidare avsnitt 20.5.1.

20.10.3. Förslagen om krav på registrering och rapportering för fritidsfiskare

Förslagen bedöms medföra behov av ökade resurser till berörda kontrollmyndigheter och till SLU Aqua. Nedan görs en sammanfattande bedömning, se även vidare i avsnitt 20.6.1.

För Havs- och vattenmyndighetens del skulle kostnader framför allt uppstå initialt men också löpande. Kostnaderna skulle främst avse personal och support, men även direkta systemförvaltningskostnader. Det går dock i dagsläget inte att på ett adekvat sätt uppskatta hur höga kostnaderna kommer att bli. För att göra en sådan uppskattning krävs kännedom om vilken information och vilken omfattning av information ett sådant system ska innehålla. Kostnaden för ett system för registrering och rapportering beror också på bl.a. vilka funktioner systemet ska tillhandahålla. Datainsamlingen för fritidsfisket skulle genom införandet av ett sådant system få långsiktiga positiva effekt på nuvarande datainsamling. Detta till följd av att kostnaderna för nationell datainsamling av fiskeriberoende fritidsfiskedata visserligen skulle öka initialt, men minska på lång sikt.

För Kustbevakningen kommer förslagen att kräva mer resurser till myndigheten alternativt nedprioritering av viss annan kontroll till förmån för den utökade kontrollen av fritidsfisket. Det kan i sin tur ge en kostnadsmässig påverkan. Registrering av fritidsfiskare bedöms dock kunna underlätta kontroller. Kraven kommer även att kräva utveckling av Kustbevakningens informations- och beslutsstödsystem. Denna utveckling som också är en konsekvens av kraven

i den ändrade kontrollförordningen och genomförandeförordningen och inte enbart beror på de föreslagna nya nationella kraven, kommer att innebära utökade utvecklingskostnader.

De föreslagna nya kraven på registrering och rapportering för fritidsfiskare kommer att ställa nya krav på länsstyrelserna vad gäller kontroll. Detta bedöms medföra merkostnader och behov av ökade resurser även för länsstyrelserna. Detsamma gäller SLU Aqua.

20.10.4. Förslagen om att ansvaret för fiskerikontrollen ska tydliggöras och att kontrollvägledning ska ske

Förslagen bedöms medföra behov av ökade resurser till Havs- och vattenmyndigheten pga. det föreslagna nya ansvaret för kontrollvägledning och ett ökat behov av samverkan med andra myndigheter. Förslagen bedöms även medföra behov av ökade resurser till länsstyrelsen som föreslås få ett förtydligat ansvar för kontroll av fiske. Se vidare avsnitt 20.7.1.

20.10.5. Förslaget att fiskevakter ska ersätta fisketillsynspersoner

Utredningen bedömer att ett genomförande av förslaget om fiskevakter förutsätter att länsstyrelserna tilldelas tillräckliga medel för att kunna utföra den kontroll som enligt förslaget inte längre ska kunna utföras av fisketillsynspersoner(se vidare avsnitt 20.7.2).

20.11. Alternativa förslag som utredningen övervägt men inte går vidare med

20.11.1. Krav på licens för fiske utan fartyg

Utredningen har övervägt att föreslå att den som bedriver fiske utan fartyg enligt definitionen i den moderniserade fiskelagen ska har en personlig fiskelicens för fisket i fråga. Utredningen har även övervägt att föreslå att det ska införas en ny sorts licens som enbart skulle gälla sådant fiske.

Av artikel 54d i den ändrade kontrollförordningen följer att medlemsstaterna ska inrätta ett licensieringssystem eller annat alterna-

tivt registreringssystem för fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg, enligt definitionen i samma förordning, på deras territorier och i unionens vatten. I valet mellan att föreslå ett licensierings- eller ett registreringssystem för fiske utan fartyg har utredningen bl.a. analyserat om ett krav på registrering är tillräckligt för att säkerställa ändamålet med EU-regleringen och om kravet i övrigt är proportionerligt. Utredningen har beskrivit sina överväganden i frågorna i avsnitt 11.8.2.

Utredningen noterar att kravet i artikeln avser såväl fysiska som juridiska personer samt att en personlig fiskelicens enbart kan beviljas fysiska personer och att en fiskelicens visserligen kan innehas av såväl juridiska som fysiska personer med att en sådan enbart kan beviljas för fiske som bedrivs med fiskefartyg/fångstfart yg27.

20.11.2. Registrering och rapportering avseende fritidsfiske som inte bedrivs i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden

Utredningen har övervägt att – utöver förslagen om krav på registrering och rapportering för fritidsfiskare som fiskar med stöd av fiskerätt eller frifiskerätt i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden – föreslå krav på registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångst från fritidsfiske som inte bedrivs i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden. Ett sådant förslag skulle möjliggöra ett mer heltäckande underlag om fritidsfiskets omfattning i hela Sverige. Såsom framgår av avsnitt 12.4.1 är utredningen samtidigt av uppfattningen att en sådan ordning skulle innebära en betydande förändring jämfört med situationen i dag. Utredningen noterar också i sammanhanget att ansvaret för fiskevård i enskilt vatten i dag i viss mån är otydligt fördelat mellan staten och fiskerättsinnehavare, se vidare i avsnitt 14.3.1.

27 Fiskefartyg enligt art. 6.1 i kontrollförordningen, unionsfångstfartyg enligt art. 6.6 i den ändrade kontrollförordningen.

20.11.3. Personlig fiskelicens för juridiska personer?

Utredningen har i avsnitt 11.4.1 analyserat huruvida dagens personliga fiskelicenser även bör kunna innehas av juridiska personer. Såsom framgår av avsnittet har utredningen kommit fram till att inte föreslå en sådan ordning.

20.12. Förslagens förenlighet med EU-rätten

Utredningen bedömer att samtliga förslag är förenliga med EU-rätten. Utredningen har i kapitel 5 och 7 redogjort för relevant EU-reglering som berör fisket och de ändringar i EU-rätten som utredningen har i uppdrag att anpassa lagstiftningen till. Utredningen har även i kapitel 8–19, som innehåller utredningens förslag och bedömningar, närmare beskrivit de enskilda förslagens förenlighet med EU-rätten. För närmare information om de enskilda förslagens kopplingar till EU-rätten och medlemsstaternas handlingsutrymme hänvisas till de sistnämnda kapitlen.

20.13. Konsekvenser vad gäller innovation

Utredningen bedömer att förslagen inte kommer att få märkbara konsekvenser för frågor om innovation.

20.14. Konsekvenser för brottsligheten

Vi har i avsnitt 17.5 redogjort för statistik avseende brottsligheten inom fiskets område. Av statistiken framgår att relativt få fällande domar meddelas och förundersökningar i stor utsträckning läggs ned inom fiskeområdet. Utredningen är av uppfattningen att det genom utredningens förslag kommer att bli tydligare vem som får fiska var och vad som är brottsligt. Det är svårt att dra några slutsatser om detta kommer att påverka brottsligheten. Det är möjligt att utredningens förslag i dessa delar kan leda till minskad brottslighet. Genom utredningens förslag om att ta bort normerade böter och ersätta dessa med dagsböter kommer strafföreläggande kunna användas i högre utsträckning än i dagsläget, vilket kan leda till

högre effektivitet i sanktionssystemet. Eftersom detta främst berör det yrkesmässiga fisket bedöms dessa dagsböter kunna kombineras med företagsböter i högre utsträckning än vad som görs i dag. Det är möjligt att även denna ändring kan leda till minskad brottslighet, men även i denna fråga är det svårt att dra några säkra slutsatser.

Utredningens sammantagna bedömning är att förslagen inte kommer att få några märkbara konsekvenser för brottsligheten.

20.15. Konsekvenser för sysselsättningen och regionala effekter

20.15.1. Sysselsättning

Utredningen har eftersökt information om sysselsättningen inom de branscher som berörs av utredningens förslag. Enligt Statistiska centralbyråns uppgifter var totalt 25 528 personer anställda inom branschen ”fiskare och vattenbrukare” år 2 023.28Detta uppfattas inkludera anställda inom flera olika typer av företag med koppling till fiske- och vattenbruksverksamheter.

Såsom utredningen har redogjort för i avsnitt 3.6.1 var 1 318 personer eller 742 heltidsekvivalenter sysselsatta i det yrkesmässiga fisket med fartyg under år 2022. Att antalet arbetande var högre än antalet heltidsekvivalenter tyder på att vissa inte arbetade heltid. Detta kan bero på att fisket var säsongsbetonat och väderberoende eller att man utöver yrkesfisket på deltid också bedrev annan verksamhet. I samma avsnitt har vi även redogjort för att fiskefartyg finns registrerade i alla svenska län som har kust men att drygt en tredjedel av alla fiskefartyg har hemmahamn i Västra Götalands län. När det gäller fritidsfisket skapar det sysselsättning, framför allt inom hotell- och restaurangbranschen, men även inom fiskeredskapshandeln. Enligt uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten uppgick sysselsättningseffekten år 2022 till cirka 2 800 årsarbeten. Götalands och Svealands slättbygder är de boendeområden som genererar högst sysselsättningseffekter, följt av Norrlandskusten . 29

28 Tillväxtverkets webbplats: https://tillvaxtverket.se/tillvaxtverket/statistikochanalys/statistikomforetag/foretagande/ba sfaktaomforetag.1719.html?chartCollection=2#svid12_79d813901971fd8788646662. 29 Havs- och vattenmyndigheten (2024-2). I rapporten beskrivs sysselsättningseffekter inom olika delsegment.

Utredningen bedömer att förslagen i betänkandet inte kommer att innebära några konsekvenser för, eller endast ringa konsekvenser för sysselsättningen.

20.15.2. Regionala skillnader

Fiske kan av naturliga skäl endast bedrivas på vissa geografiska platser. Vi har i avsnitt 3.6 beskrivit det yrkesmässiga fisket i Sverige, och har där redogjort för att fiskefartyg finns registrerade i alla svenska län som har kust men att det går att se en koncentration till Västra Götalands län. I avsnitt 3.7 har vi vidare redogjort för det svenska fritidsfisket och beskrivit att fritidsfiskets bedrivande kan se olika ut i olika geografiska områden. Även den omsättning som fritidsfisket ger upphov till kan allokeras till vissa geografiska områden. För år 2022 var omsättningen främst allokerad till fiske i inlandet, i alla landsdelar. Beträffande fisket i havets var omsättningen främst allokerad till Mellersta Östersjön .30

Utredningens förslag som rör ansvaret för fiskekontrollen kan få regionala effekter genom att fisketillsynen i länen i dag ser mycket olika ut över landet. Utredningen bedömer i övrigt att förslagen i betänkandet inte kommer att innebära några, eller endast ringa regionala effekter.

20.16. Konsekvenser för jämställdhet och integration

När det kommer till könsfördelningen inom det yrkesmässiga fisket har utredningen fått följande uppgifter från Havs- och vattenmyndigheten. I juli 2025 fanns totalt 884 fiskelicenser utfärdade, varav 11 licensinnehavare var kvinnor, 769 var män och 104 var juridiska personer. När det kommer till de personliga fiskelicenserna var vid samma tidpunkt 158 licenser utfärdade, varav fem innehades av kvinnor och 153 av män .31Inte heller inom fritidsfisket är könsfördelningen jämn. Enligt uppgifter ägnade sig ca 1,2 miljoner personer år fritidsfiske minst en gång i svenska vatten under år 2024, varav cirka

30 Havs- och vattenmyndigheten (2024-2). 31 Uppgifterna lämnades i epostmeddelande till utredningen den 9 juli 2025.

790 000 var män och 430 000 var kvinnor .32Utredningen har eftersökt information om könsfördelning inom verksamheter som hanterar fiskeri- och vattenbruksprodukter och inom fisketurismbranschen, men har inte funnit några uppgifter i dessa frågor.

Det finns sannolikt flera samverkande förklaringar till att könsfördelningen ser ut som den gör. Det kan t.ex. bero på att fiskeverksamheter traditionellt har varit mansdominerade verksamheter. Utredningen kan inte se att de förslag som lämnas kommer innebär några konsekvenser för, eller endast ringa konsekvenser för jämställdheten. Utredningen bedömer inte heller att förslagen kommer att innebära några konsekvenser för, eller endast ringa konsekvenser för integrationen.

20.17. Det kommunala självstyret

Utredningen bedömer att förslagen i betänkandet inte har betydelse för det kommunala självstyret.

20.18. Informationsinsatser

Utredningen bedömer att myndigheter och enskilda behöver informeras om de ändringar som den moderniserade fiskelagstiftningen kommer att innebära inför att regleringen ska träda i kraft. Detta rör särskilt bestämmelserna om registrering och rapportering för fritidsfiske samt ändringarna i fråga om redskapsanvändning vid fritidsfiske med stöd av frifiskerätten. Informationen bör t.ex. kunna ges genom information på myndigheternas webbplatser. Information bör kunna spridas genom de olika medlemsorganisationer och organisationer för fritidsfisketurismföretag samt branschorganisationerna.

32 Det gäller personer som är folkbokförda i Sverige, i åldern 16–80 år, se Havs- och vattenmyndighetens webbplats: https://www.havochvatten.se/data-kartor-och-rapporter/dataoch-statistik/officiell-statistik/officiell-statistik---fiske/fangststatistik-for-fritidsfisket.html.

20.19. Övriga konsekvenser

Utredningen bedömer inte att förslagen ovan eller övriga förslag som lämnas i betänkandet har några andra betydande konsekvenser eller andra konsekvenser i övrigt som utredningen bör beskriva.

21. Författningskommentar

21.1. Förslaget till fiskelag (2026:000)

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte

1 § Syftet med denna lag är främst att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt, socialt och sysselsättningsperspektiv, samt bidrar till att trygga livsmedelsförsörjningen.

Paragrafen har ingen motsvarighet i den nuvarande fiskelagen eller GFP-lagen. Av paragrafen framgår det huvudsakliga syftet med lagen, vilket främst är att säkerställa att fisket är miljömässigt hållbart på lång sikt och förvaltas på ett sådant sätt att nytta kan uppnås ur ett ekonomiskt, socialt och sysselsättningsperspektiv, samt bidrar till att trygga livsmedelsförsörjningen. Vid tillämpningen av EU-rättens bestämmelser och de kompletterande nationella bestämmelserna är målen i grundförordningen styrande. Syftesparagrafen är utformad utifrån målet för den gemensamma fiskeripolitiken som framgår av artikel 2.1 i grundförordningen. Med fisket avses i paragrafen både yrkesmässigt fiske och fritidsfiske.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 9.3.

Lagens innehåll

2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande:

– inledande bestämmelser (1 kap.), – bestämmelser om fiskerätt (2 kap.), – bestämmelser om frifiskerätt och tillträde till vatten (3 kap.), – allmänna bestämmelser om fiske och fiskådra (4 kap.), – särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske (5 kap.), – särskilda bestämmelser om fritidsfiske (6 kap.),

– fiskevård, naturvård och utsättning av fisk (7 kap.), – särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde (8 kap.),

– fiskeri- och vattenbruksprodukter (9 kap.), – kontroll och övervakning (10 kap.), – straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser (11 kap.), – sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter (12 kap.),

– återkallelser av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser (13 kap.),

– särskilda bemyndiganden (14 kap.), och – överklagande och övriga bestämmelser (15 kap.). Till lagen hör följande bilagor: – Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i havet (bilaga 1), och

– Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i sötvattensområden (bilaga 2).

Paragrafen har ingen motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen. I paragrafen tydliggörs vilka kapitel och bilagor som lagen innehåller i syfte att göra lagen överblickbar.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 8.3.2 och 9.4.

EU-bestämmelser som lagen kompletterar

3 § I lagen finns bestämmelser som kompletterar bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Regeringen ska i Svensk författningssamling tillkännage vilka EU-förordningar som denna lag kompletterar.

I fråga om EU-förordningar som kompletteras av flera lagar ska regeringen på samma sätt som i andra stycket tillkännage vilka bestämmelser som denna lag kompletterar.

Paragrafen har ingen motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Genom paragrafen tydliggörs att lagen innehåller bestämmelser som kompletterar bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Genom paragrafen införs också ett krav på regeringen att tillkännage de bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som lagen kompletterar. Tillkännagivandet är en normspridningsteknik och det påverkar därför inte hur och när EU-förordningarna ska tillämpas.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 8.4.3.

Lagens geografiska tillämpningsområde

4 § Denna lag gäller på svenskt territorium och inom Sveriges ekonomiska zon.

Lagen ska även i angivna delar tillämpas på svenskt fiske i havet utanför Sveriges ekonomiska zon.

Paragrafen motsvarar delvis 1 § fiskelagen. Av paragrafen framgår att lagen gäller på svenskt territorium och inom Sveriges ekonomiska zon. Det framgår också att lagen i angivna delar ska tillämpas på svenskt fiske i havet i geografiska områden utanför Sveriges ekonomiska zon. Med svenskt fiske avses i paragrafen både yrkesmässigt fiske och fritidsfiske.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 9.5.

Organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske

5 § Lagens bestämmelser om fiske är tillämpliga i fråga om verksamheter som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk.

Bestämmelserna om fiske ska också tillämpas i fråga om verksamheter som syftar till att fånga, döda eller skörda andra fritt levande marina biologiska resurser i de fall bestämmelserna kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och sådan verksamhet omfattas av de bestämmelser i EU-förordningarna som lagen kompletterar.

Paragrafen motsvarar delvis 4 och 5 §§fiskelagen. Av paragrafen framgår vilka organismer som omfattas av lagens bestämmelser om fiske. Här framgår inledningsvis att lagens bestämmelser om fiske är tilllämpliga i fråga om verksamheter som syftar till att fånga fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur (se definitionen av fisk i 1 kap. 9 §). Fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur omfattas uttryckligen av den nuvarande lagstiftningen. Regleringen i annan nationell lagstiftning, såsom lagen om fiskevårdsområden och bestämmelserna i 8 kap. miljöbalken, är även utformade utifrån att fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur omfattas av fiskelagstiftningens bestämmelser.

Av paragrafens andra stycke framgår att bestämmelserna om fiske även ska tillämpas i fråga om verksamheter som syftar till att fånga, döda eller skörda andra fritt levande marina biologiska resurser i de fall bestämmelserna kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och sådan verksamhet omfattas av de bestäm-

melser i EU-förordningarna som lagen kompletterar. Begreppet marina biologiska resurser är definierat i 1 kap. 9 §. Här kan noteras att vissa bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, t.ex. i fråga om spårbarhet, även gäller för andra organismer än marina biologiska resurser.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 9.6.

Särskilda bestämmelser i andra lagar

6 § Särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske finns i rennäringslagen (1971:437).

Paragrafen motsvarar delar av 3 § sista stycket fiskelagen. Av paragrafen framgår att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt till fiske i annan lagstiftning.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 9.7.

7 § Särskilda bestämmelser om fiskevårdsområden finns i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden.

Paragrafen motsvarar delar av 3 § sista stycket fiskelagen. Av paragrafen framgår att det finns särskilda bestämmelser om fiskevårdsområden i annan lagstiftning.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 9.7.

Förhållandet till annan lagstiftning

8 § Denna lag ska inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgärder finns i 7 kap.28 a–29 b §§miljöbalken.

Paragrafen motsvarar delar av 3 § fiskelagen. Paragrafen innehåller en lagvalsbestämmelse som rör förhållandet till bestämmelser meddelade med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken. Sådana föreskrifter kan bl.a. avse inskränkningar i fisket kopplat till områdesskydd.

Paragrafen innehåller även en upplysningsbestämmelse om att det kan krävas Natura 2000-tillstånd.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 9.9.

Ord och uttryck

9 § I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse, om inte annat anges:

Uttryck

Betydelse

Aktör

Samma betydelse som i artikel 4.1.30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG.

Allmänt vatten

Samma betydelse som i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Enskilt vatten

Samma betydelse som i lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

EU:s förordningar om – åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskeresurserna, – stöd för åtgärder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken och den integrerade havspolitiken, och – marknadsreglering av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Fast redskap

– Fiskebyggnad, och – fiskeredskap med ledarm som är fastsatt vid botten eller stranden och avses stå kvar i mer än två dygn i följd.

Fisk

Fisk, vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur.

Fiske utan fartyg

Samma betydelse som i artikel 4.38 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007,

(EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006.

Fiskefartyg

Samma betydelse som i artikel 4.31 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Fiskelicens

Samma betydelse som i artikel 4.9 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Fiskeriprodukter

Samma betydelse som i artikel 4.1.29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Fisketillstånd

Samma betydelse som i artikel 4.10 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Fiskeverksamhet

Samma betydelse som i artikel 4.1.28 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Frifiskerätt

Den möjlighet som svenska medborgare och juridiska personer har att fiska i enskilt eller allmänt vatten samt i Sveriges ekonomiska zon utan stöd av fiskerätt.

Fångstfartyg

Samma betydelse som i artikel 4.33 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Handredskap

Spö, pilk och liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och högst tio krokar.

Inspektion

Samma betydelse som i artikel 4.4 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Kontroll

– Samma betydelse som i artikel 4.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och – fysisk och administrativ kontroll, inspektion och övervakning i övrigt av att denna lag, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EU:s förordningar som lagen kompletterar, följs.

Kontrollvägledning

Att samordna, utvärdera och följa upp kontrollen, samt ge råd och stöd till kontrollmyndigheterna i syfte att säkerställa att kontrollen bedrivs ändamålsenligt.

Nationell fiskekvot

Den kvot som i fråga om fiske är tillgänglig för fördelning till svenska fartyg enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Marina biologiska resurser

Samma betydelse som i artikel 4.1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Rörliga redskap

Fiskeredskap som inte är fasta redskap.

Statligt förvaltade sötvattensområden

Enskilt och allmänt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland, inklusive dessa vattenområdens och kustens tillrinnande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret.

Sveriges ekonomiska zon

Samma betydelse som i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.

Sötvattensområden

Vattenområden på land inom Sveriges territorium.

Vattenbruksprodukter

Samma betydelse som i artikel 4.1.34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Övervakning

– Samma definition som i artikel 4.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

– övervakning i övrigt av att denna lag, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, samt de bestämmelser i EU:s förordningar som lagen kompletterar, följs.

I paragrafen regleras definitioner som används i lagen. Paragrafen motsvarar delvis 2, 4 och 7 §§fiskelagen.

Motiven till paragrafen framgår av avsnitt 9.10 samt i avsnitt som behandlar de materiella bestämmelserna som begreppen rör.

2 kap. Bestämmelser om fiskerätt

Fiskerätt i enskilt vatten

1 § Fiskerätten i enskilt vatten tillhör ägaren till den fastighet som fisket ingår i.

I 3 kap. finns bestämmelser om att även andra personer än den som har fiskerätt får fiska på enskilt vatten.

Paragrafen motsvarar 9 § första stycket första meningen fiskelagen. I paragrafen finns en upplysning om att fiskerätten i enskilt vatten tillhör ägaren till den fastighet som fisket ingår i. Ytterligare bestämmelser om fiskerätt finns i den fastighetsrättsliga lagstiftningen.

I paragrafens andra stycke finns en upplysning om att även andra personer än den som har fiskerätt får fiska på enskilt vatten. Sådant fiske kan bedrivas med stöd av frifiskerätt i enlighet med bestämmelserna i lagens tredje kapitel.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.2.

Särskilda bestämmelser om fiskerätt

2 § Fiskerätt som hör till sådan allmänning som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952:167) om allmänningsskogar i

Norrland och Dalarna får nyttjas av allmänningens delägare.

Delägarna får arrendera ut fiskerätten för gemensam räkning. Ett sådant beslut fattas i enlighet med föreskrifterna för allmänningens förvaltning.

Paragrafen motsvarar 14 § fiskelagen. Språket i bestämmelserna har moderniserats men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.3.

3 § För utnyttjandet av en fiskerätt som är samfälld för flera fastigheter i andra fall än som avses i 2 §, gäller lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Bestämmelsen i första stycket gäller inte fiskerätt som ingår i ett fiskevårdsområde.

Paragrafen motsvarar delar av 15 § fiskelagen. Vissa språkliga ändringar har gjorts i paragrafen, ingen ändring är dock avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.3.

4 § För en fastighet som innehas med samäganderätt får länsstyrelsen, på ansökan av någon av delägarna, besluta om hur fisket ska bedrivas på fastigheten. Detta gäller inte om fiskerätten är gemensam med en annan fastighet eller om fastigheten bara består av en sådan rätt.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte fiskerätt som ingår i ett fiskevårdsområde.

Paragrafen motsvarar delar av 15 § fiskelagen. Vissa språkliga ändringar har gjorts i paragrafen, ingen ändring är dock avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.3.

5 § Vid jordbruksarrende som avser en hel fastighet får arrendatorn utnyttja fastighetsägarens fiskerätt, om inte något annat har avtalats.

Avser jordbruksarrendet endast en del av en fastighet ska bestämmelserna i 4 § om fastighet som innehas med samäganderätt tillämpas, om inte omfattningen av fiskerätten har avtalats. Markarealen ska utgöra delningsgrund om inte någon annan delningsgrund är lämpligare.

Paragrafen motsvarar 16 § fiskelagen. Vissa språkliga ändringar har gjorts i paragrafen, ingen ändring är dock avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.3.

Särskilda bestämmelser om utsträckning av fasta redskap

6 § Vid fiske med stöd av fiskerätt krävs tillstånd för att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet ut i allmänt vatten. Tillstånd ska meddelas om det kan ske utan skada för andra fiskande eller annat beaktansvärt intresse.

Paragrafen motsvarar delar av 10 och 11 §§fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.4.

7 § Tillstånd att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten behövs inte

1. vid kusten i Norrbottens län,

2. vid kusten i Kalmar län söder om Kråkelund,

3. vid östra kusten i Blekinge län (norr om Torhamnsudde) och öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets, och

4. vid Skånes östra och södra kuster. Det fasta redskapet får dock inte i något fall sträckas ut i allmänt vatten mer än 200 meter från den kurva för tre meters djup som följer stranden vid fastlandet eller vid en ö av minst 100 meters längd.

Paragrafen motsvarar 12 § fiskelagen. Ingen ändring är avsedd i sak. Kopplat till bestämmelsen finns övergångsbestämmelser.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.4.

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva ansökningar om tillstånd som avses i 6 §.

Paragrafen är ny och tydliggör att det är den myndighet som regeringen bestämmer som ska pröva ansökningar om tillstånd att sträcka ut fast redskap.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.4.

Redskapsbegränsning vid fiske med stöd av upplåten fiskerätt

9 § Den som i havet och i statligt förvaltade sötvattensområden fiskar med stöd av en upplåten fiskerätt får, vid fiske som också får bedrivas med stöd av frifiskerätt, inte använda fler redskap än vad som är tillåtet vid sådant fiske med stöd av frifiskerätt.

Begränsningen i första stycket gäller inte den som innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av fiskelicens.

Paragrafen motsvarar delar av 9 a § andra stycket fiskelagen. Genom paragrafen begränsas det fiske som är upplåtet åt annan på så sätt att en person som fiskar med stöd av en upplåten fiskerätt inte får fiska med fler redskap än vad som är tillåtet vid sådant fiske med stöd av frifiskerätt.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.5.

Begränsningar i fisket med stöd av fiskerätt

10 § Föreskrifter om begränsningar i fisket med stöd av fiskerätt kan meddelas med stöd av 7 kap. 1–3 §§ denna lag. Begränsningar i fisket kan också finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Paragrafen innehåller en upplysningsbestämmelse om att föreskrifter om begränsningar i fisket kan meddelas med stöd av bemyndigandena om fiskevårds- och naturvårdsföreskrifter men även finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.3.6.

3 kap. Bestämmelser om frifiskerätt och tillträde till vatten

Fiske med stöd av frifiskerätt i allmänt vatten, vid vissa stränder, skär och holmar samt i den ekonomiska zonen

Vem som får fiska

1 § Den som är svensk medborgare får fiska i allmänt vatten och i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Svenska medborgare får också fiska i havet vid så-

dana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor.

Paragrafen motsvarar 8 § och delar av 2 § fiskelagen. Endast mindre språkliga ändringar har gjorts.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.5.

2 § En juridisk person som innehar fiskelicens enligt 5 kap. i denna lag får fiska i allmänt vatten i havet och i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. En sådan juridisk person får också fiska i havet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor.

Paragrafen är ny och tydliggör det nuvarande rättsläget, som innebär att även juridiska personer som innehar fiskelicens utfärdad av svensk myndighet får fiska i allmänt vatten i havet och i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.5.

Begränsning för fiske med redskap

3 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i de områden som avses i 1 §, och som inte innehar personlig fiskelicens eller inte fiskar med stöd av fiskelicens, får vid fiske med redskap, endast använda handredskap.

Av 21 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning.

Paragrafen är ny. Genom den tydliggörs att den som fiskar med stöd av frifiskerätt utan att inneha personlig fiskelicens eller fiskelicens, vid fiske med redskap, endast får fiska med handredskap. Paragrafen kompletteras av bestämmelser senare i kapitlet, i synnerhet 21 § om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att svenska medborgare får använda även andra rörliga redskap än handredskap om beståndssituationen tillåter det.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

Fiske med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet

Vem som får fiska

4 § Den som inte har fiskerätt men som är svensk medborgare, och sådana juridiska personer som nämns i 2 §, får fiska med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet efter fisk i den omfattning som framgår av 5–10 §§.

Paragrafen motsvarar delar av 9 § fiskelagen. En skillnad mot nuvarande reglering är att bestämmelser om vilket fiske som är tillåtet för svenska medborgare som inte innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av en fiskelicens framgår direkt av lagen och inte av bestämmelser i bilagor till lagen. Se 1 kap. 9 § för definition av begreppet fisk.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.5.

Fiske utan redskap

5 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt får fiska utan redskap i enskilt vatten i havet från och med Skånes västra kust till riksgränsen mot

Norge.

Fiske utan redskap efter ostron enligt första stycket får dock inte ske inom 200 meter från fastlandet eller en ö som är minst 100 meter lång.

Paragrafen motsvarar delar av bilagan till fiskelagen. Genom paragrafen tydliggörs vilket fiske utan redskap som är tillåtet i enskilt vatten på västkusten.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

Fiske med redskap

6 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet, och som inte innehar personlig fiskelicens eller inte fiskar med stöd av fiskelicens, får endast fiska med handredskap.

Av 21 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning.

Paragrafen är ny. Av paragrafen framgår att huvudregeln även i enskilt vatten är att den som inte innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av en fiskelicens endast får fiska med handredskap (jfr kommentaren till 2 kap. 3 § ovan). Paragrafen innehåller också en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får meddelar föreskrifter som tillåter en utökad redskapsanvändning.

Av de efterföljande paragraferna framgår begränsningar i fisket med handredskap i enskilt vatten i lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

7 § Fiske med handredskap efter lax är inte tillåtet från kusten i Norrbottens län till och med kusten i Tierps kommun i Uppsala län.

Paragrafen motsvarar delar bilagan till fiskelagen. Av paragrafen framgår begräsningar i fisket med handredskap som gäller på ostkusten.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

8 § Vid fiske med handredskap enligt 6 § i enskilt vatten i havet från och med kusten i Östhammars kommun i Uppsala län till och med Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) får fisket inte kräva användning av båt eller utgöras av angeldonsfiske eller liknande metod.

Paragrafen motsvarar delar av bilagan till fiskelagen. Av paragrafen framgår begräsningar i fisket med handredskap som gäller på ostkusten.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

9 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i havet, och som innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av fiskelicens, får även fiska med de redskap och metoder, i de områden, efter de arter och under de perioder som anges i bestämmelser i bilaga 1.

Paragrafen motsvarar delar av bilagan till fiskelagen. Av paragrafen framgår begränsningar i fisket i enskilt vatten i havet för den som innehar fiskelicens eller personlig fiskelicens.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

10 § Strandlinjer och vattendjup ska vid tillämpningen av bestämmelserna i bilaga 1 bestämmas, om inte annat särskilt anges, enligt 8 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Paragrafen motsvarar delar av 9 § fiskelagen. Ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.8.

Fiske med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i sötvattensområden

Vem som får fiska

11 § Den som inte har fiskerätt men som är svensk medborgare får fiska med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland efter fisk, förutom kräftor, i den omfattning som framgår av 12–14 §§.

Paragrafen motsvarar delar av 9 § fiskelagen och bilagan till lagen. En skillnad mot nuvarande reglering är att bestämmelser om vilket fiske som är tillåtet för svenska medborgare som inte innehar personlig fiskelicens eller fiskar med stöd av fiskelicens framgår direkt av lagen och inte av bestämmelser i bilagor till lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.5 och 10.4.6.

Fiske med redskap

12 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i de sötvattensområden som nämns i 11 §, och som inte innehar personlig fiskelicens, får endast fiska med handredskap.

Av 21 § framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning.

Paragrafen är ny. Av paragrafen framgår att huvudregeln i enskilt vatten är att den som inte innehar personlig fiskelicens endast får fiska med handredskap (jfr kommentaren till 2 kap. 3 § ovan). Paragrafen innehåller också en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddelar föreskrifter som tillåter en utökad redskapsanvändning. Av de efterföljande paragraferna framgår begränsningar i fisket med handredskap i enskilt vatten i lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

13 § Vid fiske med handredskap enligt 12 § får fiskemetoden som sådan får inte kräva användning av båt eller utgöras av angeldonsfiske eller liknande metod.

Paragrafen motsvarar delar av bilagan till fiskelagen. Av paragrafen framgår begränsningar i fisket med handredskap i sötvattensområden.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

14 § Den som fiskar med stöd av frifiskerätt i enskilt vatten i de sötvattensområden som nämns i 11 §, och som innehar personlig fiskelicens, får även fiska med de redskap och metoder, i de områden, efter de arter och under de perioder som anges i bestämmelser i bilaga 2.

Paragrafen motsvarar delar av bilagan till fiskelagen. Av paragrafen framgår begränsningar i fisket i enskilt vatten i sötvattensområden för den som innehar personlig fiskelicens.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

15 § Strandlinjer och vattendjup ska vid tillämpningen av bestämmelserna i bilaga 2 bestämmas, om inte annat särskilt anges, enligt 8 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde samt i Mälaren utifrån nivån 0,78 meter i Rikets höjdsystem 2000 (RH 2000).

Paragrafen motsvarar delar av 9 § fiskelagen. Men anledning av att slusströskeln vid Karl Johans torg i Stockholm inte längre kan användas för mätning, ska strandlinjer och vattendjup vid tillämpningen av bestämmelserna i bilaga 2 bestämmas i Mälaren utifrån nivån 0,78 meter i Rikets höjdsystem 2000 (RH 2000).

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.8.

Utländska personers möjligheter till fiske

16 § Den som inte har fiskerätt och som är utländsk medborgare får fiska med handredskap på samma sätt som svenska medborgare enligt bestämmelserna tidigare i detta kapitel.

Utländska medborgare som är stadigvarande bosatta här i landet får dock fiska på samma sätt som svenska medborgare enligt bestämmelserna tidigare i detta kapitel.

Första stycket gäller inte om annat framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 22 §.

Paragrafen motsvarar delar av 13 § fiskelagen. Vissa förtydliganden har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.5.

17 § Fiskefartyg från andra medlemsstater inom Europeiska unionen har tillträde till fiske i vatten innanför 12 nautiska mil från baslinjen endast om sådan rätt framgår av artikel 5.2 och bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013.

Första stycket gäller inte om annat framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 22 §.

Paragrafen motsvarar 13 a § fiskelagen. Ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.5.

Begränsningar i fisket med stöd av frifiskerätt

18 § Föreskrifter om begränsningar i fisket med stöd av frifiskerätt kan meddelas med stöd av 5 kap. 25 § och 7 kap. 1–3 §§ denna lag. Begränsningar i fisket kan också finnas i bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Paragrafen motsvarar delar av 9 a § fiskelagen. Paragrafen innehåller en upplysningsbestämmelse om att föreskrifter om begränsningar i fisket kan meddelas med stöd av bemyndiganden om fiskevårds- och naturvårdsföreskrifter. För det yrkesmässiga fisket kan begränsningar meddelas även med stöd av bemyndigandet om fiskets bedrivande. Även bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken kan medföra begränsningar i fisket.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

Krav på tillstånd för vissa fisken och bemyndiganden som rör sådana tillstånd

Tillstånd för utländska personers fiske

19 § Det krävs tillstånd för att utländska personer ska få fiska i andra situationer än de som nämns i 16–17 §§. Sådant tillstånd får lämnas om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånd i sådana fall som avses i första stycket.

Paragrafen är ny. Paragrafen avser att förtydliga att det krävs tillstånd för att utländska personer ska få fiska i andra situationer än de som nämns i 15–16 §§. Krav på tillstånd framgår i dag av 2 kap. 4 § fiskeförordningen. Av paragrafen framgår vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter som rör sådant tillstånd.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.5.

Tillstånd för fiske med fasta redskap

20 § Det krävs tillstånd för att använda fasta redskap vid fiske med stöd av frifiskerätt. Sådant tillstånd får lämnas om det finns särskilda skäl.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillstånd i sådana fall som avses i första stycket.

Paragrafen motsvarar delar av 10 § fiskelagen. Genom ändringarna ovan framgår att vid fiske med stöd av frifiskerätt får fasta redskap endast användas av de som innehar fiskelicens och personlig fiskelicens. För att få bedriva fisket krävs även fortsättningsvis tillstånd. Av paragrafen framgår vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter som rör sådant tillstånd.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

Övriga bemyndiganden

Föreskrifter om utökad redskapsanvändning

21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att svenska medborgare får använda även andra rörliga redskap än handredskap om beståndssituationen tillåter det. Sådana föreskrifter får i enskilt vatten dock inte medföra en mer omfattande möjlighet till fiske än vad som följer av bilagorna till lagen.

De redskap som får tillåtas är håv, nät, långrev, ryssjor och burar. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får det tillåtas att högst sex redskap används samtidigt. Vid fiske med långrev får det tillåtas att totalt 100 krokar används. Nät får tillåtas upp till en sammanlagd längd om högst 180 meter.

Paragrafen är ny. Genom paragrafen ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om en utökad redskapsanvändning för de som fiskar med stöd av frifiskerätt utan att inneha fiskelicens eller personlig fiskelicens. Föreskrifterna får dock inte medföra en mer omfattande möjlighet till fiske i enskilt vatten än vad som följer av bilagorna till lagen. I lagen specificeras vidare vilka redskap som får tillåtas och upp till vilken mängd, vilket motsvarar det nuvarande taket för redskapsanvändningen som regleras i 9 a § fiskelagen, med den skillnaden att burar för hummerfiske ska räknas in i de sex mängdfångande redskapen och att vid fiske med långrev får det tillåtas att totalt 100 krokar används.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

Föreskrifter om utländska medborgares möjligheter till fiske

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utländska medborgares rätt att fiska i Sveriges territorialhav och Sveriges ekonomiska zon, om sådan rätt följer av internationella överenskommelser.

Paragrafen motsvarar 13 § tredje stycket fiskelagen. Skrivningarna i paragrafen har dock ändrats för att bättre stämma överens med de bestämmelser som utfärdats med stöd av paragrafen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.5.

Dispenser i fråga om redskapsanvändning

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall meddela undantag från begränsningarna i 3, 6, 12 §§ och kravet på tillstånd i 20 §§ om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det.

Paragrafen är ny och tydliggör att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer i enskilda fall får meddela undantag från begränsningarna i 3, 6, 12 och kravet på tillstånd i 20 §§ om det finns vetenskapliga eller andra särskilda skäl för det. Sådan reglering återfinns idag i 2 kap. 21 § fiskeförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall meddela undantag från begränsningarna i föreskrifter meddelade med stöd av 21 § när det gäller fiske med burar efter skaldjur i fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet.

Paragrafen förtydligar att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i enskilda fall får meddela undantag från redskapsbegränsningarna i föreskrifter meddelade med stöd av 21 § när det gäller fiske med burar efter skaldjur i fritidsfiskebaserad fisketurismverksamhet. Sådan reglering återfinns i dag i 2 kap. 21 § fiskeförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

Prövning av tillstånd och dispenser

25 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska pröva ansökningar om tillstånd och dispenser som avses i 19–20 och 23–24 §§.

Paragrafen är ny och tydliggör vem som ska göra prövningar om tillstånd och dispenser.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.4.6.

4 kap. Allmänna bestämmelser om fiske och fiskådra

Allmän hänsyn vid fiske

1 § Den som fiskar ska visa hänsyn till andra som vistas i området.

Fiske ska bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras.

Paragrafen motsvarar 25 § första stycket fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.1.

2 § Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, ska de få fiska i den ordning de kommit till platsen.

Paragrafen motsvarar 25 § andra stycket fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.1.

3 § Det egna fiskeredskapet ska användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap.

Paragrafen motsvarar 25 § tredje stycket fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.1.

4 § Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande.

Paragrafen motsvarar 25 § fjärde stycket fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.1.

5 § Bestämmelserna om allmän hänsyn vid fiske i 1–4 §§ ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Paragrafen motsvarar 25 § femte stycket fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.1.

Fiske nära fasta redskap

6 § I vattenområde där fiske med stöd av frifiskerätt får bedrivas enligt bestämmelserna i denna lag, får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap, om redskapet har märkts ut på föreskrivet sätt.

Paragrafen motsvarar delar av 26 § fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.2.

Rätt att använda annans strand

7 § Den som fiskar får tillfälligt använda någon annans strand och vattenområde för att dra upp eller göra fast båt eller redskap, om det behövs för fisket och om det kan ske utan olägenhet för den som innehar stranden.

För den som fiskar yrkesmässigt med stöd av frifiskerätt gäller detta även om olägenhet uppstår, under förutsättning att ersättning betalas för skada och intrång.

Paragrafen motsvarar 27 § fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.3.

Fiskådra

8 § I varje gren av ett vattendrag eller ett sund där fisken har sin gång ska det finnas en fiskådra i det djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Vid vattendragets inlopp och mynning och vid ett sunds ändpunkter sträcker sig fiskådran med oförändrad bredd vidare trehundra meter ut i det djupaste vattnet.

Den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att fiskådran ska gå i en annan del av vattnet än vad som sägs i första stycket. Berörda rättsägare ska få tillfälle att yttra sig i saken innan beslut fattas. Om ändringen innebär ett påtagligt men för någon berörd rättsägare, krävs att personen samtycker till åtgärden.

Paragrafen motsvarar delar av 17 § fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.4.

9 § Fiskådran ska lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Någon annan anordning än fiskeredskap får inte heller sättas ut i eller vid fiskådran i syfte att hindra fisken att gå fram i ådran.

Den myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag från vad som sägs i första stycket, om det kan antas att det inte leder till påtagligt men för någon som inte samtyckt till åtgärden.

Paragrafen motsvarar 18 § fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.4.

Bemyndiganden

Utmärkning och märkning

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur fiskeredskap ska märkas ut, samt hur fiskeredskap och fisksump ska märkas så att de kan identifieras och kopplas till den som använder eller äger dem.

Föreskrifter meddelade med stöd av första stycket ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Paragrafen motsvarar 23 och delvis 24 §§fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 10.6.5.

5 kap. Särskilda bestämmelser om yrkesmässigt fiske

Fiskelicens

1 § Att yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser med unionsfångstfartyg endast får bedrivas med stöd av fiskelicens framgår av artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 29 a § första stycket fiskelagen och utgör på samma sätt som den paragrafen en upplysningsbestämmelse som hänvisar till artikel 6 i kontrollförordningen. Den nya paragrafen är anpassad till språkbruket i den ändrade artikel 6 i kontrollförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.1.

2 § En fiskelicens får efter ansökan beviljas en fysisk eller en juridisk person.

Paragrafen motsvarar nuvarande 29 b § första stycket fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.2.

3 § Om den som ansöker om fiskelicens är en annan än den som äger det fångstfartyg som ska användas vid fisket, ska sökanden visa sin rätt att förfoga över fartyget.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 29 b § tredje stycket fiskelagen men innehåller, till skillnad från den nuvarande bestämmelsen, inte ett krav på att ett bevis på att sökanden förfogar över fartyget ska fogas till ansökan. Rätten att förfoga över fartyget ska kunna visas exempelvis på det sätt som Havs- och vattenmyndigheten godkänner i dag, dvs. genom att såväl sökanden som fartygsägaren skriver under ansökan om fiskelicens.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 11.3.2.

4 § En fiskelicens får beviljas om

1. fisket bedrivs i näringsverksamhet,

2. fisket har anknytning till svensk fiskerinäring,

3. det fartyg som används vid fisket är registrerat som fiskefartyg i det fartygsregister som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009), och

4. kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiske-flottan i enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 är uppfyllt.

Licensen får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid. När en fråga om fiskelicens prövas första gången och vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en fiskelicens ska tillgången på fisk beaktas.

Paragrafens första stycke motsvarar nuvarande 30 § första stycket fiskelagen, medan paragrafens andra stycke motsvarar nuvarande 30 § tredje stycket samma lag.

Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke motsvarar delvis nuvarande 30 § fjärde stycket samma lag. I den nya bestämmelsen har tydliggjorts att tillgången till fisk ska beaktas även vid en ansökan om en väsentlig ändring av en fiskelicens. En prövning mot tillgången på fisk ska mot denna bakgrund krävas exempelvis vid det första ansökningstillfället, vid en ansökan om ändring av fiskeinriktning som också kräver fisketillstånd och vid ansökan om borttagande av en begränsning i en befintlig licens.

Motiven behandlas i avsnitt 11.3.3.

Personlig fiskelicens

5 § En personlig fiskelicens får beviljas för yrkesmässigt fiske som inte kräver fiskelicens.

Av 3 kap. 3, 6 och 12 § framgår att den som fiskar med stöd av personlig fiskelicens är undantagen från de begränsningar i redskapsanvändningen som anges i de paragraferna.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 29 a § andra stycket fiskelagen, men hänvisningarna i den nuvarande bestämmelsen har ersatts av hänvisningar till den nya lagens bestämmelser om begränsningar i redskapsanvändningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.4.1.

6 § En personlig fiskelicens får efter ansökan beviljas en fysisk person.

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 29 b § andra stycket fiskeförordningen, men har ändrats språkligt.

Motiven behandlas i avsnitt 11.4.1.

7 § En personlig fiskelicens får beviljas om fisket bedrivs i näringsverksamhet.

Licensen får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid.

När en fråga om personlig fiskelicens prövas första gången och vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en personlig fiskelicens ska tillgången på fisk beaktas.

Paragrafens första stycke motsvarar nuvarande 30 andra stycket fiskelagen, medan paragrafens andra stycke motsvarar nuvarande 30 § tredje stycket samma lag.

Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke har samma innebörd som 5 kap. 4 § tredje stycket den moderniserade fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.4.2.

Prövning av frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens

8 § Frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar nuvarande 32 § fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.2.

Återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens

Återkallelse av fiskelicens

9 § En fiskelicens får återkallas om

1. den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan,

2. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet,

3. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket ska ha anknytning till svensk fiskerinäring, eller

4. fartyget inte är registrerat som fiskefartyg i det fartygsregister som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009).

Paragrafen motsvarar nuvarande 31 § första stycket fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.6.

Återkallelse av personlig fiskelicens

10 § En personlig fiskelicens får återkallas om

1. den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan, och

2. licensinnehavaren inte längre uppfyller kravet på att fisket ska bedrivas i näringsverksamhet.

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 31 § andra stycket fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.6.

Registrering av den som bedriver yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

11 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska föra register över fysiska och juridiska personer som bedriver fiske utan fartyg i enlighet med definitionen i denna lag. Den som bedriver sådant fiske ska registrera sig i registret.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 54d i den ändrade kontrollförordningen. Fiske utan fartyg har enligt 1 kap. 9 § den moderniserade fiskelagen samma betydelse som i artikel 4.38 i den ändrade kontrollförordningen. I artikeln definieras fiske utan fartyg enligt följande: verksamhet med yrkesmässigt nyttjande av marina biologiska resurser där sådana resurser fångas eller skördas utan användning av ett fångstfartyg, till exempel insamling av skaldjur, undervattensfiske, isfiske och strandfiske, inbegripet fiske till fots.

Motiven behandlas i avsnitt 11.8.

Möjligheter för utländska personer att bedriva yrkesmässigt fiske

12 § Utländska fysiska och juridiska personer som omfattas av Sveriges internationella åtaganden om etableringsfrihet, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster får fiska yrkesmässigt på samma villkor som svenska fysiska och juridiska personer.

Paragrafen motsvarar nuvarande 13 § andra stycket fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.9.

Överlåtbara fiskerättigheter

Syftet med lagens bestämmelser om överlåtbara fiskerättigheter

13 § Bestämmelserna i 14–19 och 33 §§ syftar till att främja att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan medverkar till att bevara fiskeresurserna och till ett fiske som i övrigt är hållbart i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende.

Paragrafen motsvarar nuvarande 1 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 11.10.

Fiskerättigheter

14 § Av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter får Havs- och vattenmyndigheten för en innehavare av fiskelicens bestämma en överlåtbar andel (fiskerättigheter).

Andelens storlek ska fastställas med ledning av omfattningen av fiskelicensinnehavarens tidigare fiske under en referensperiod.

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 11.10.

Överlåtelse av fiskerättigheter

15 § Fiskerättigheter får överlåtas till en annan fiskelicensinnehavare, om överlåtelsen inte motverkar syftet med lagen.

Överlåtelsen ska godkännas av Havs- och vattenmyndigheten. Havs- och vattenmyndigheten ska i sitt beslut om godkännande fastställa parternas innehav av fiskerättigheter.

Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 10.11.

16 § En fiskelicensinnehavare får ha fiskerättigheter för högst två fartyg samtidigt.

En fiskelicensinnehavares innehav av fiskerättigheter får motsvara högst tio procent av den del av den nationella fiskekvoten som görs tillgänglig för fiske genom individuella kvoter.

Om det finns särskilda skäl, får Havs- och vattenmyndigheten godkänna en överlåtelse trots att fiskelicensinnehavaren efter förvärvet har ett större innehav av fiskerättigheter än vad som är tillåtet enligt första och andra styckena.

Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 10.11.

Fiskerättigheters giltighetstid m.m.

17 § Fiskerättigheter gäller i tio år från dagen för Havs- och vattenmyndighetens beslut om att fastställa fiskerättigheterna.

Fiskerättigheter som fastställs i ett beslut om att godkänna en överlåtelse gäller endast under den tid som återstår av de ursprungliga fiskerättigheternas giltighetstid.

Paragrafen motsvarar nuvarande 6 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 10.11.

18 § Havs- och vattenmyndigheten får besluta att dra in eller begränsa fiskerättigheter om innehavarens fiskelicens har återkallats eller begränsats.

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 10.11.

19 § Fiskerättigheter som har dragits in får tilldelas en annan fiskelicensinnehavare. Sådana fiskerättigheter gäller under den tid som återstår av de ursprungliga fiskerättigheternas giltighetstid.

Paragrafen motsvarar nuvarande 8 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 10.11.

Elektronisk fjärrövervakning av landningsskyldigheten

20 § Svenskflaggade unionsfångstfartyg med en total längd på 18 meter eller mer, som tillhör ett flottsegment som enligt kommissionens genomförandeakter utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem innefattande övervakningskameror, i enlighet med kraven i artikel 13 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, installerade ombord.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 13 i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.11.

21 § Svenskflaggade unionsfångstfartyg vars totala längd är 12 meter eller längre men kortare än 18 meter, som tillhör flottsegment som enligt

föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utgör en hög risk för bristande fullgörande av landningsskyldigheten, ska ha operativa elektroniska fjärrövervakningssystem ombord.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 13 i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.11.

Bemyndiganden

Föreskrifter om villkor för fiskelicens

22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkoren för fiskelicens när det gäller anknytningen till svensk fiskerinäring och kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan.

Paragrafen motsvarar nuvarande 31 § femte stycket fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.5.

Föreskrifter om villkor för att utfärda en ny licens efter återkallelse

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka villkor som ska vara uppfyllda för att en ny fiskelicens eller personlig fiskelicens ska kunna utfärdas efter återkallelse.

Paragrafen motsvarar nuvarande 31 § femte stycket fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.5.

Föreskrifter om fisketillstånd

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fisketillstånd som kompletterar artiklarna 7 och 7a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Paragrafen är ny och kompletterar artiklarna 7 och 7a i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.7.

Föreskrifter om yrkesmässigt fiske utan fartyg i havet

25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur den som bedriver fiske utan fartyg enligt definitionen i denna lag ska visa att fisket är yrkesmässigt.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 54d i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.8.

Föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om yrkesfiskets bedrivande. Sådana föreskrifter får förbjuda eller begränsa

1. fisket med avseende på vilken organism som får fångas, skördas, behållas eller säljas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap, eller

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 19 § första stycket 1–3 fiskelagen till den del de nuvarande bestämmelserna avser yrkesfiskets bedrivande.

Motiven behandlas i avsnitt 11.14.1

Föreskrifter om landningsskyldighet

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att ta ombord och föra i land fiskeriprodukter som har fångats eller skördats.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 19 a § fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.14.2.

Föreskrifter om uppgiftsskyldighet

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för befälhavaren på ett fiskefartyg, för den som har fiskelicens eller personlig fiskelicens eller för den som utan stöd av sådan licens fiskar för att sälja fångsten, att lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, försäljning, och

2. andra förhållanden som rör fisket och som är av betydelse för tillämpningen av EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 22 § första stycket fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.14.3.

29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av bestämmelserna om positionsövervakning av unionsfiskefartyg i artikel 9 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 22 § andra stycket fiskelagen och kompletterar artikel 9 i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.14.3.

Föreskrifter om elektronisk fjärrövervakning av landningsskyldigheten

30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs som komplettering till bestämmelserna om elektronisk fjärrövervakning av landningsskyldigheten i artikel 13.2, 13.4 och 13.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 13.2, 13.4 och 13.5 i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.11.

Föreskrifter om krav på kontinuerlig övervakning av motorstyrka

31 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vissa fartyg, i enlighet med vad som framgår av bestämmelserna om motorstyrka i artikel 39a i rådets förordning (EG) nr 1224/200, ska ha permanent installerade system som kontinuerligt mäter och registrerar motorstyrkan.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 39a i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.14.4.

Tillämpning av föreskrifter meddelade med stöd av 24 och 26–31 §§

32 § Föreskrifter meddelade med stöd av 24 och 26–31 §§ ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 24 § fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 11.14.5.

Föreskrifter om överlåtbara fiskerättigheter

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur fiskerättigheterna ska beräknas, och

2. grunderna för fördelningen av indragna fiskerättigheter. Regeringen får meddela föreskrifter om vilka fiskarter som fiskerättigheter får bestämmas för.

Paragrafen motsvarar nuvarande 9 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 11.10.

6 kap. Särskilda bestämmelser om fritidsfiske

Förbud mot saluföring och försäljning av fångster från havet

1 § Det framgår av artikel 55.5 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 att saluföring och försäljning av fångster från fritidsfiske i havet är förbjuden.

Paragrafen är ny. Den innehåller en upplysningsbestämmelse om förbudet mot saluföring och försäljning av fångster från fritidsfiske i havet, i artikel 55.5 i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 12.3.

Registrering av den som fritidsfiskar och rapportering av fångster från fritidsfiske

2 § Den som fritidsfiskar och har fyllt 18 år ska registrera sig

1. vid fritidsfiske i havet efter sådana arter, bestånd eller grupper av bestånd som avses i artikel 55.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs

a) till följd av krav på insamling av data om fångster enligt artikel 55.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

b) till följd av krav på insamling av data i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1004 av den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/2008,

c) för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller

d) för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med denna lag.

Paragrafen är ny. I punkten 1 finns en bestämmelse om krav på registrering av fritidsfiskare enligt krav som framgår av artikel 55.3 i den ändrade kontrollförordningen. Bestämmelsen kompletterar artikeln. I punkten 2 finns en bestämmelse om krav på registrering av fritidsfiskare i andra fall. Bestämmelsens närmare innehåll ska tydliggöras i föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.1.

3 § Den som har fyllt 18 år ska rapportera uppgifter om sina fångster från fritidsfiske av arter, bestånd eller grupper av bestånd

1. vid fritidsfiske i havet i enlighet med artikel 55.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. i andra fall, vid fritidsfiske i havet eller i statligt förvaltade sötvattensområden, om det enligt föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, behövs

a) till följd av krav på insamling av data om fångster enligt artikel 55.2 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009,

b) till följd av krav på insamling av data i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1004,

c) för att säkerställa kunskapsinhämtning om bestånden, eller

d) för att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med lagen.

Paragrafen är ny. I punkten 1 finns en bestämmelse om krav på rapportering av fångster från fritidsfiske enligt krav som framgår av artikel 55.3 i den ändrade kontrollförordningen. Bestämmelsen kompletterar artikeln. I punkten 2 finns en bestämmelse om krav på rapportering av fångster från fritidsfiske i andra fall. Bestämmelsens närmare innehåll ska tydliggöras i föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.2.

4 § Havs- och vattenmyndigheten ska ansvara för register över fritidsfiskare och ta emot anmälningar om registrering enligt 2 § och rapportering av uppgifter om fångster enligt 3 §.

Paragrafen är ny.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.4.

5 § Personuppgifter som samlats in genom registrering av fritidsfiskare enligt 2 § 2 b–d och rapportering av fångster från fritidsfiske enligt 3 § 2 b–d får behandlas för följande ändamål.

1. Att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om registrering av fritidsfiskare och rapportering av fångster från fritidsfiske i denna lag, de EU-förordningar som lagen kompletterar samt föreskrifter meddelade med stöd av lagen,

2. vetenskaplig forskning och vetenskaplig rådgivning samt framställning av statistik, och

3. att säkerställa att fritidsfisket är miljömässigt hållbart på lång sikt eller förvalta fritidsfisket i enlighet med syftet med denna lag.

Paragrafen är ny.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.5.

6 § Kustbevakningen och länsstyrelserna får medges direktåtkomst till ett sådant register över fritidsfiskare som avses i 5 §.

Paragrafen är ny.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 12.4.6.

7 kap. Fiskevård, naturvård och utsättning av fisk

Bemyndiganden

Föreskrifter för fiskevården

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken organism som får fångas eller skördas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål, och

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida sjukdom.

Paragrafen motsvarar 19 § första stycket fiskelagen. Paragrafen har anpassats till regleringen i 1 kap. 5 § om vilka organismer som omfattas av lagens bestämmelser. Vissa språkliga ändringar har även gjorts i övrigt. I EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken finns bestämmelser om bevarandeåtgärder, bl.a. i fråga om vilken organism som får fångas. Det är en uppgift för regeringen eller den myndighet till vilken föreskriftsrätten eventuellt vidaredelegeras att säkerställa att de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet är förenliga med EU-rätten.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 14.3.2.

2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att

1. behålla organismer som fångats,

2. bearbeta organismer ombord,

3. förvara organismer i sump,

4. omlasta, föra i land, föra in i landet eller transportera organismer, och

5. saluhålla, sälja eller köpa organismer.

Paragrafen motsvarar 19 § andra stycket fiskelagen. I paragrafen förtydligas dock att föreskrifterna också får avse förbud mot att sälja eller köpa organismer. I EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken finns bestämmelser i frågor som omfattas av bemyndigandet. Det är en uppgift för regeringen eller den myndighet till vilken föreskriftsrätten eventuellt vidaredelegeras att säkerställa att de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet är förenliga med EU-rätten.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 14.3.2.

Föreskrifter för naturvården

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som ska tas till naturvårdens intressen vid fiske.

Föreskrifterna får inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras. Andra stycket gäller inte

1. föreskrifter som behövs för att förhindra att fiske i havet medför

a) en försämring av den livsmiljö eller de livsmiljöer som avses att skyddas i ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken, eller

b) att den art eller de arter som avses att skyddas i ett sådant naturområde utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna, och

2. föreskrifter om förbud mot fiske med redskap som släpas i botten i områden i havet som

a) har förklarats som nationalpark enligt 7 kap. 2 § miljöbalken,

b) har förklarats som naturreservat enligt 7 kap. 4 § miljöbalken,

c) utgör ett biotopskyddsområde enligt sådana föreskrifter eller beslut som avses i 7 kap. 11 § miljöbalken, eller

d) har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 20 § fiskelagen och har förts över utan ändringar. Även i dessa frågor finns reglering i EU-förordningar. Det är en uppgift för regeringen eller den myndighet till vilken föreskriftsrätten eventuellt vidaredelegeras att säkerställa att de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet är förenliga med EUrätten.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 14.4.1.

4 § Bestämmelser om rätt till ersättning på grund av beslut om föreskrifter som avses i 3 § tredje stycket 1 finns i 31 kap.4 och 5 §§miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 20 a § fiskelagen och har förts över utan ändringar.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 14.4.1.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det i ärenden enligt denna lag ska finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av arter har på miljön.

Föreskrifterna får innebära att en sådan analys ska göras av den som avser att använda fiskemetoder eller sätta ut arter.

Paragrafen motsvarar 20 b § fiskelagen och har förts över med mindre språkliga ändringar.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 14.4.1.

Föreskrifter om utsättning och flyttning

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. under vilka förutsättningar som fisk ska få sättas ut eller flyttas, och

2. krav på tillstånd för att fisk ska få sättas ut eller flyttas.

Paragrafen motsvarar 28 § fiskelagen, med de ändringar som föreslås i prop. 2024/25:136. Vissa språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak. Även i dessa frågor finns reglering i EU-förordningar. Det är en uppgift för regeringen eller den myndighet till vilken föreskriftsrätten eventuellt vidaredelegeras att säkerställa att de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet är förenliga med EU-rätten.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 14.5.

Särskilt om föreskrifternas tillämpningsområde

7 § Föreskrifter meddelade med stöd av 1–3 §§ ska även tillämpas vid svenskt fiske utanför Sveriges ekonomiska zon i internationellt vatten och i andra vatten där fisket bedrivs med stöd av internationella överenskommelser.

Paragrafen motsvarar delar av 24 § fiskelagen. Språkliga justeringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 14.6.

8 kap. Särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård i Torneälvens fiskeområde

1 § I detta kapitel finns särskilda bestämmelser om fiske och fiskevård som gäller i Torneälvens fiskeområde.

Paragrafen tydliggör endast att särskilda bestämmelser gäller i Torneälvens fiskeområde.

Motiven till bestämmelserna om Torneälvens fiskeområde behandlas i avsnitt 8.3.2 och 13.3.

2 § I kapitlet används följande uttryck med nedan angiven betydelse:

Uttryck

Betydelse

Drag

Konstgjorda beten, wobbler, flugor eller därmed jämförbara lockmedel som är försedda med krokar och som med sina rörelser, färger eller former lockar fisken att hugga.

Fast redskap

Redskap med ledarm, såsom laxfälla och storryssja, avsett att användas på samma ställe under minst två dygn.

Flytnät

Nät som driver med strömmen

Förankrade nät

Nät som med ankare, tyngder eller sin egen vikt sätts på eller förankras vid eller ovanför bottnen och som inte driver med vattnet.

Handredskap

Spö, pilk eller liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och drag eller krok.

Havsområdet

Den del av Torneälvens fiskeområde som ligger söder om älvmynningen, bestämd som en rät linje dragen mellan spetsen av Hellälä norra udde på den finska sidan och udden Virtakari på den svenska sidan samt söder om en rät linje dragen genom sydspetsen på Oxö och Palosaari.

Kullenät (kolknot)

Not som är fäst vid båt.

Naturliga beten

Levande eller avlivade beten och luktpreparat.

Småryssja

En till bottnen nedtyngd ryssja med en båghöjd lägre än 1,0 meter och där ingen del är högre än 1,5 meter.

Torneälvens fiskeområde

1. Könkämäälven och Muonioälven samt den del av Torneälven och de sjöar i vilka riksgränsen mellan Sverige och Finland löper (gränsälvarna),

2. de vattendrag som är sidogrenar till gränsälvarna, dock inte biflöden,

3. Torneälvens mynningsgrenar, och

4. den del av Bottenviken som ligger norr om och inom en linje från Haparanda

hamn över Skomakarens nordostligaste punkt, Ylikaris ostligaste punkt, Sarvenkatajas nordligaste punkt och därifrån i rakt ostlig riktning till riksgränsen samt därifrån söderut längs riksgränsen till Torneå och Kemi kommungräns och vidare i nordostlig riktning längs kommungränsen till fastlandet. Regeringen meddelar föreskrifter om koordinater för de brytningspunkter som avgränsar fiskeområdet.

Älvområdet

Den del av Torneälvens fiskeområde som ligger norr om älvmynningen, bestämd som en rät linje dragen mellan spetsen av Hellälä norra udde på den finska sidan och udden Virtakari på den svenska sidan samt norr om en rät linje dragen genom sydspetsen på Oxö och Palosaari.

Paragrafen tydliggör innebörden av olika uttryck som ska gälla i Torneälvens fiskeområde och som i dag finns i olika paragrafer i fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 13.3.

Fiskådra

3 § I älvområdet inom Torneälvens fiskeområde ska fiskådran utgöra en tredjedel av vattendragets bredd vid normal låg vattenföring. En fiskådra i vattendrag utanför Torneälvens fiskeområde vilket rinner ut i vattendrag inom älvområdet fortsätter med oförändrad bredd tills den når fiskådran i älvområdet.

Fiskådran ska lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Någon annan anordning än fiskeredskap får inte heller sättas ut i eller vid fiskådran i syfte att hindra fisken att gå fram i ådran.

Paragrafen innehåller reglering om fiskådra och motsvarar delar av 17 och 18 §§fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 13.3.

Fredningszoner

4 § I havsområdet inom Torneälvens fiskeområde ska det finnas fredningszoner som avses i 3 § i den fiskestadga för Torneälvens fiskeområde som

fogats till gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland. I en fredningszon får fiskeredskap eller andra anordningar inte placeras eller användas så att fiskens gång i zonen kan hindras eller att fisken inte kan komma dit eller inte kan röra sig där.

Paragrafen innehåller reglering om fredningszoner och motsvarar delar av 18 a § fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 13.3.

Bemyndiganden

Föreskrifter om fredningszoner

5 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka vattenområden inom

Torneälvens fiskeområde som ska utgöra fredningszoner.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande avseende fredningszoner och motsvarar 18 a § andra stycket fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 13.3.

Föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande

6 § Regeringen får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som avviker från särskilda bestämmelser i den fiskestadga som fogats till gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland och som avser senareläggande för olika kategorier av fiskande av de startdatum som anges i stadgan för fiske med fasta redskap i havsområdet. Yrkesfiske som bedrivs med fasta redskap eller annat fiske med fasta redskap ska dock inledas senast den 29 juni. Föreskrifterna får avse även redskapsbegränsningar.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande avseende föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande och motsvarar 19 § tredje stycket fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 13.3.

7 § Regeringen får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande inom Torneälvens fiskeområde som avviker från särskilda bestämmelser i den fiskestadga som anges i 6 § efter överenskommelse med

Finlands regering eller den behöriga finska förvaltningsmyndigheten, och som avser tillåtna fisketider och fiskemetoder, tillåtna redskap, antalet

fiskeredskap eller andra tekniska regler för fisket samt vilka fångstplatser som ska omfattas av bilaga 2 till fiskestadgan, om

1. situationen för fiskbestånden tillåter det, eller

2. det krävs med hänsyn till skyddet av fiskbestånden och säkrandet av ett hållbart nyttjande.

De föreskrifter som meddelas enligt första stycket får avgränsas till att gälla en del av Torneälvens fiskeområde, en del av fiskesäsongen eller en enskild fiskemetod och får tidsbegränsas till att gälla en fiskesäsong åt gången.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande avseende fiskevården och fiskets bedrivande och motsvarar 19 § tredje och fjärde styckena fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 13.3.

8 § Överläggningar om ändrade föreskrifter ska påbörjas vid sådan tidpunkt och ske i sådan takt att lokala fiskeintressen hinner höras och det finns förutsättningar för beslut om föreskrifterna senast den 1 april det år då föreskrifterna ska tillämpas.

Paragrafen innehåller reglering om när överläggningar om ändrade föreskrifter ska påbörjas och motsvarar 19 § sista stycket fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 13.3.

9 kap. Fiskeri- och vattenbruksprodukter

Elektronisk fjärrövervakning vid tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen

1 § Den aktör som ansvarar för vägning enligt artikel 14.4 a) i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 ska se till att kraven på ett elektroniskt fjärrövervakningssystem med övervakningskameror (CCTV) enligt artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2024/1474 av den 24 maj 2024 om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a) i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 vad gäller undantag från toleransmarginalen för uppskattning av fångster vid osorterade landningar och omlastningar från fiske efter små pelagiska arter, industriellt fiske och snörpvadsfiske efter tropisk tonfisk, uppfylls.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 15.4.

Bemyndiganden

Vägning av fiskeriprodukter

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om vägning av fiskeriprodukter och om tillstånd för sådan vägning.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 23 a § 1 fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 15.2.1.

Tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillämpning av undantag från den tillåtna toleransmarginalen enligt artikel 14.4 a) i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 och om tillämpning av de krav som framgår av kommissionens genomförandeförordning (EU) 2024/1474.

Paragrafen är ny och kompletterar artikel 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 15.4.

Skyldigheter i fråga om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för befälhavaren på ett fiskefartyg och andra aktörer i fråga om

1. sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

2. märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. information som ska följa med partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, och

4. information och dokumentation i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela bestämmelser om undantag från spårbarhetskraven för små mängder av fiskeri- eller vattenbruksprodukter som säljs direkt till konsumenter, i enlighet med artikel 58.8 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 23 a § 2–4 fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 15.2.2.

Uppgiftsskyldighet

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i fråga om annan verksamhet än fiske, meddela föreskrifter om att en näringsidkare som befattar sig med fiskeri- eller vattenbruksprodukter som omfattas av

EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska lämna uppgifter om

1. fiskefartyg, fiskeredskap, fiskemetod, fångst, tid och plats för fångsten, omlastning, landning, försäljning,

2. inköp, import, export, och

3. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av förordningarna.

Paragrafen motsvarar nuvarande 3 § GFP-lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 15.2.3.

Marknadsreglering för fiskeri- och vattenbruksprodukter

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter som kompletterar EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken i frågor som avser

1. erkännande av producentorganisationer, branschorganisationer och sammanslutningar av producentorganisationer samt återkallelse av ett sådant erkännande,

2. godkännande av producentorganisationers produktions- och saluföringsplaner, och

3. import och export av fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Paragrafen är ny.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 15.3.1.

10 kap. Kontroll och övervakning samt myndigheters uppgiftsskyldighet

Allmänt om ansvaret för kontroll och övervakning

1 § De myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva kontroll och övervakning i enlighet med föreskrifter som regeringen meddelar.

Regeringen får meddela föreskrifter om att en myndighet som utövar kontroll får överlåta åt någon annan myndighet att utöva viss kontroll. Om kontrollen överlåts ska det som i lagen anges om den myndighet som utövar kontroll gälla även den myndighet som tillsynen överlåts till.

Paragrafen är delvis ny.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.3.3.

2 § Den myndighet som regeringen bestämmer får förordna fiskevakter att genomföra kontroll av fritidsfiske i sötvattensområden.

Paragrafen motsvarar till viss del nuvarande 34 § första stycket fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.3.10.

Särskilda bestämmelser om övervakning i Torneälvens fiskeområde

3 § Övervakningen av fisket i Torneälvens fiskeområde får utföras av gemensamma finsk-svenska patruller. Vid gemensam övervakning i den svenska delen av fiskeområdet har behörig finsk personal observatörs status.

Paragrafen motsvarar nuvarande 34 § sjätte stycket fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.3.11.

4 § De behöriga övervakningsmyndigheter som utför övervakning av fisket i Torneälvens fiskeområde ska vid behov utbyta information med finsk myndighet.

Paragrafen motsvarar nuvarande 34 § sjunde stycket fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.3.11.

Befogenheter när kontrollen utförs

5 § Tjänstepersoner vid de myndigheter som ansvarar för kontroll har, vid sidan av de befogenheter som gäller vid kontroll enligt rådets förordning (EG) nr 1224/2009, rätt att när de utför kontrollen

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där organismer och utrustning för fisket förvaras eller hanteras, eller där fiskeri- eller vattenbruksprodukter annars hanteras, för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen, och

3. få den hjälp som behövs för kontrollen av den som är föremål för åtgärden.

Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid kontrollen. Hjälp får bara begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

Vid kontroll av efterlevnaden av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken gäller första stycket också för EU:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer.

Paragrafen motsvarar till den del den avser tjänstepersoner vid myndigheter delvis nuvarande 34 § andra, fjärde och femte styckena fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.1.

6 § Bestämmelserna i 5 § ska inte tillämpas vid kontroller och inspektioner på plats som genomförs enligt lagen (2017:244) om kontroller och inspektioner på plats av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning.

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 a § GFP-lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.1.

7 § Fiskevakter som har förordnats därtill har rätt att när de utför kontrollen

1. få tillträde till fartyg, fordon, områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där fisk och utrustning för fisket förvaras eller hanteras för att där göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas,

2. på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen, och

3. få den hjälp som behövs för kontrollen av den som är föremål för åtgärden.

Polismyndigheten ska på begäran lämna den hjälp som behövs vid kontrollen. Hjälp får bara begäras om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl.

Paragrafen motsvarar – till den del den avser fiskevakter som förordnats därtill – delvis nuvarande 34 § andra och fjärde styckena.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.1.

8 § En fiskevakt får ges förordnande att ta föremål i beslag enligt 11 §.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 34 § tredje stycket.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.1.

Förelägganden och förbud

9 § De myndigheter som regeringen bestämmer får besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller beslut som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifterna ska följas. Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Om någon inte rättar sig efter lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller inte följer ett meddelat föreläggande, får Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 35 § fiskelagen men innehåller en skrivning om att förelägganden och förbud också får meddelas för att beslut som meddelats med stöd av lagen eller föreskrifter i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska efterlevas.

Motiven behandlas i avsnitt 16.5.1.

10 § Om den som har fiskerätt i strid med allmänna intressen vansköter fisket genom att exempelvis fiska i alltför stor omfattning, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förelägga denne att bedriva fisket på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötseln. Om någon annan än ägaren har fiskerätten, får föreläggandet ändå riktas mot ägaren.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att tåla att en förelagd åtgärd vidtas även om föreläggandet riktats mot den andre.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 29 § fiskelagen, men skrivningen ”genom att fiska i alltför stor omfattning eller genom att låta bli att fiska” har ersatts med skrivningen ”genom att exempelvis fiska i alltför stor omfattning”.

Motiven behandlas i avsnitt 16.5.2.

Beslag

11 § Om någon påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt denna lag, eller om det anträffas redskap i vattnet som används eller använts vid sådant brott, får beslag göras av organismer, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar delvis 47 § första stycket fiskelagen. Möjligheterna att ta föremål i beslag har utökats jämfört med nuvarande reglering.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.2.

12 § Följande personer får ta föremål i beslag enligt denna lag

1. fiskevakter som getts förordnande enligt 8 §, och

2. behöriga tjänstepersoner hos Kustbevakningen, Havs- och vattenmyndigheten eller länsstyrelsen.

Om fisket kränker fiskerätt, får beslag även göras av den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom eller henne.

Paragrafen motsvarar 47 § andra och tredje styckena fiskelagen. Ändringar har gjorts kopplat till utredningens förslag om fiskevakter.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.2.

13 § Om föremål har tagits i beslag enligt lagen ska det skyndsamt anmälas till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten.

En kustbevakningstjänsteman som tagit egendom i beslag ska i stället anmäla beslaget till undersökningsledaren eller åklagaren.

Paragrafen motsvarar delar av 47 § fjärde och femte stycket fiskelagen. Ingen ändring är gjord i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.2.

14 § Den som tar emot en anmälan om beslag ska vidta samma åtgärder som om han eller hon själv gjort beslaget.

Paragrafen motsvarar delar av 47 § fjärde stycket fiskelagen. Ingen ändring är gjord i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.2.

15 § Om fiskerättsinnehavaren eller den som företräder honom eller henne har tagit fisk i beslag, får fiskerättsinnehavaren behålla organismerna utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag.

Paragrafen motsvarar 47 § sjätte stycket fiskelagen. Språkliga ändringar har gjorts men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.2.

16 § En organism som har tagits i beslag och som uppenbarligen bör förverkas ska omedelbart efter beslaget släppas ut i det vattenområde där den fångats eller skördats, om den är levnadsduglig och det kan göras utan särskilda kostnader eller besvär.

Paragrafen motsvarar 47 § sjunde stycket fiskelagen. En ändring som har gjorts är att begreppet organism används i stället för fisk, se regleringen i 1 kap. 5 §.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 16.4.2.

Internationell fiskekontroll

17 § Vid svenskt fiske utanför Sveriges sjöterritorium får efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande kontrolleras av de utländska myndigheter som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

En sådan utländsk myndighet ska lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och ges tillfälle att undersöka fiskeredskap, fångst, lastutrymmen och utrustning i övrigt samt att ta del av de loggböcker och handlingar av betydelse för fisket som finns ombord. Om myndigheten upptäcker att en bestämmelse för fisket överträtts på ett allvarligt sätt får den föra fartyget till hamn.

Befälhavaren på ett fiskefartyg eller den som annars är föremål för kontroll är skyldig att underlätta kontrollens genomförande.

Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 33 § fiskelagen.

Motiven behandlas i avsnitt 16.3.12.

Övriga bemyndiganden

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förordnande och utbildning av fiskevakter.

Paragrafen är ny.

Motiven behandlas i avsnitt 16.3.10.

11 kap. Straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser

Straffansvar

1 § För olovligt fiske döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet utan att ha rätt till det fiskar i vatten där annan har fiskerätt.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar 37 § första stycket 1 och andra stycket fiskelagen. Paragrafen har fått beteckningen olovligt fiske och har uppdaterats språkligt.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.9.5, 17.13.1 och 17.13.2.

2 § För brott mot bestämmelser om fiskådra döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar del av 37 § första stycket 3 och andra stycket fiskelagen. Paragrafen har fått beteckningen brott mot bestämmelser

om fiskådra och har uppdaterats språkligt.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.9.5, 17.13.1 och 17.13.3.

3 § För brott mot bestämmelser om särskild fredningszon döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet placerar eller använder ett fiskeredskap eller en annan anordning i strid med vad som gäller i en sådan fredningszon som avses i 8 kap. 4 §.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar del av 37 § första stycket 3 och andra stycket fiskelagen. Paragrafen har fått beteckningen brott mot bestämmelser

om särskild fredningszon och har uppdaterats språkligt.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.9.5, 17.13.1 och 17.13.4.

4 § För otillåten fiskeverksamhet döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. fiskar utan giltig fiskelicens eller giltigt tillstånd för den fiskeverksamhet som bedrivs,

2. förfalskar eller döljer ett fiskefartygs märkning, identitet eller registrering i samband med fiske i havet,

3. omlastar utan det tillstånd som krävs eller i sådana fall där omlastning är förbjuden,

4. överför fångst eller placerar fångst i transport- eller odlingskasse på ett sätt som är förbjudet,

5. bedriver fiskeverksamhet i strid med bestämmelser som är tillämpliga i ett område där fisket är begränsat,

6. fiskar efter, fångar, behåller ombord, omlastar eller landar arter för vilka sådan verksamhet är förbjuden,

7. i annat fall än vad som anges i punkten 6 bedriver fiskeverksamhet som, omfattar annat än oavsiktliga fångster av

a) arter som är föremål för fångstbegränsningar och för vilka aktören inte har någon kvot eller inte har tillgång till medlemsstatens kvot,

b) arter vars kvoter har uttömts, eller

c) arter som omfattas av fiskestopp, moratorium, fiskeförbud eller fredningstid,

8. fiskar med förbjudna fiskeredskap eller fiskemetoder, eller samtidigt fiskar med fler än högsta tillåtna antal fiskeredskap,

9. i annat fall än vad som anges i de tidigare punkterna allvarligt underlåter att

a) uppfylla skyldigheter rörande egenskaper hos eller användningen av fiskeredskap, ljudskrämmare, selektivitetsanordningar eller anordningar som samlar fisk, eller av utrustningen för sortering, vattenavskiljning eller bearbetning, eller

b) iaktta andra åtgärder som krävs för att minska oavsiktliga fångster av känsliga arter än de som anges i punkten a,

10. allvarligt underlåter att på fiskefartyg ta ombord och behålla, eller underlåter att landa, eller i tillämpliga fall, omlasta eller överföra arter som omfattas av landningsskyldigheten, inbegripet fångster som är mindre än den tillämpliga minsta referensstorleken för bevarande,

11. i annat fall än vad som avses i de tidigare punkterna bedriver fiskeverksamhet i ett område som omfattas av en regional fiskeriorganisation på ett sätt som är allvarligt oförenligt med den organisationens tillämpliga bevarande- eller förvaltningsåtgärder,

12. allvarligt underlåter att fullgöra skyldigheterna att korrekt registrera, lagra och rapportera data om fiskeverksamhet, däribland data som ska överföras via kontrollsystem för fartyg,

13. bedriver fritidsfiske på ett sätt som är allvarligt oförenligt med bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken,

14. manipulerar ett fiskefartygs motor eller utrustning för övervakning av den kontinuerliga motorstyrkan i syfte att öka fartygets motorstyrka så att den överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan enligt motorcertifikatet,

15. använder en motorstyrka som överstiger den maximala kontinuerliga motorstyrkan som certifierats och registrerats i fartygsregistret som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009),

16. deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fiskefartyg som inte har någon nationalitet och som därför är statslöst i enlighet med internationell rätt,

17. omlastar från eller till, överför tillsammans med eller deltar i gemensamma fiskeinsatser tillsammans med fiskefartyg som är upptagna i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93,

(EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999,

18. bedriver någon av de verksamheter som avses i punkten 17 med avseende på ett fartyg som deltar i IUU-fiske enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 1005/2008 och som inte är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

19. stödjer eller försörjer ett fiskefartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

20. deltar i drift, förvaltning eller ägande av ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

21. tillhandahåller tjänster, inbegripet logistik, försäkring och andra finansiella tjänster, till aktörer som är knutna till ett fartyg som är upptaget i unionens förteckning över IUU-fartyg eller en regional fiskeriorganisations förteckning över IUU-fartyg enligt artikel 29 respektive 30 i rådets förordning (EG) nr 1005/2008,

22. bedriver fiskeverksamhet med användning av tvångsarbete enligt definitionen i artikel 2 i Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 29 om tvångsarbete, eller

23. landar i hamnar i tredjeländer utan att förhandsanmälan har gjorts enligt artikel 19a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Det som sägs om straff i första stycket gäller bara om inte annat följer av 7 §.

Paragrafen motsvarar delvis 37 § första stycket 2, 37 a §, 38 a §, 39 a §, 40 §fiskelagen och 11 § GFP-lagen. I paragrafen kriminaliseras merparten av de överträdelser som klassificeras som allvarliga överträdelser enligt artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen. Ett flertal av dessa överträdelser är i dag kriminaliserade i svensk rätt genom 40 § fiskelagen och 11 § GFP-lagen. Vi har i motiven utvecklat texten kopplat till de olika punkterna.

Motiven till paragrafen behandlas i framför allt i avsnitt 17.13.5, men även i 17.9.5, 17.9.7 och 17.13.1.

5 § Om ett brott enligt 1–4 §§ är att anse som grovt döms till fängelse i högst två år i andra fall än som avses i 7 § första stycket.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det avsåg verksamhet av särskilt stor omfattning, fångst av betydande värde eller

ur särskilt skyddsvärda bestånd, eller om brottet medfört eller kunnat medföra skada av stor omfattning.

Paragrafen motsvarar delvis 40 a § fiskelagen. En skillnad är att vid bedömningen av om brottet är grovt även ska beaktas om brottet medfört eller kunnat medföra skada av stor omfattning. Det kan t.ex. röra sig om skada på den berörda miljön.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.13.6.

6 § För fiskeöverträdelse döms till böter den som, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 4 §, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 5 kap. 26 §, 7 kap. 1–3 §§, 9 kap. 2 § eller bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken om

1. hur fiskefartyget får användas,

2. hur fiskeverksamhet får bedrivas,

3. landning och vägning av fiskeriprodukter,

4. förvaring av fiskeredskap ombord på fiskefartyg, eller

5. märkning av fiskeredskap, I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar delar av 38 a, 39 a och 40 §§fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas framför allt i avsnitt 17.13.7 men även 17.13.1 och 17.3.5 innehåller relevant information.

7 § Den som i Sveriges ekonomiska zon begår brott enligt 4 och 6 §§ döms till böter.

Paragrafen motsvarar delar av 41 § första stycket fiskelagen, men avser till skillnad från den nuvarande regleringen fler överträdelser än i dag. Paragrafen har kopplingar till regleringen i havsrättskonventionen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.3.8.

8 § För hindrande av internationell fiskekontroll döms till böter eller fängelse i högst sex månader den befälhavare eller annan som med uppsåt försöker hindra sådan kontroll som avses i 10 kap. 17 § eller underlåter att underlätta sådan kontroll.

Paragrafen motsvarar delar av 38 § fiskelagen och har förts över utan att några större ändringar har gjorts.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.13.12.

9 § För otillåten utsättning eller flyttning av fisk döms till böter den som med uppsåt eller av oaktsamhet sätter ut eller flyttar fisk, utan tillstånd eller strid med villkoren i ett sådant tillstånd.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar delar av 42 § fiskelagen. Med begreppet fisk avses även vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, se definitionen av fisk i 1 kap. 9 §. Även bestämmelser i miljölagstiftningen kan aktualiseras vid utsättning av fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, och att det i miljölagstiftningen också finns straffbestämmelser som kan bli tillämpliga. Se 1 kap. 8 § angående förhållandet till miljölagstiftningens bestämmelser.

Motiven till paragrafen behandlas i framför allt i avsnitt 17.13.9 men även i 17.9.5.

10 § För otillåten hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter döms till böter eller fängelse i högst ett år den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. vid upprepade tillfällen eller i stor omfattning säljer fångst som kommer från fritidsfiske i havet,

2. bedriver handel med, importerar, exporterar, eller transporterar fisk som fångats av eller fiskeriprodukter som härrör från fiskefartyg som förts upp på Europeiska unionens förteckning över IUU-fiskefartyg, eller annars importerar fiskeriprodukter i strid med gällande regler,

3. i andra fall än som avses i punkterna ovan säljer fiskeriprodukter för vilken sådan verksamhet är förbjuden eller hanterar fiskeriprodukter på ett sätt som inte är tillåtet, eller

4. förfalskar dokument, data eller information eller använder förfalskade eller ogiltiga dokument eller data eller förfalskad eller ogiltig information i samband med saluföring, distribution, transport, lagring eller bearbetning av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.

Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Paragrafen motsvarar delar av 40 § fiskelagen och 11 § GFP-lagen. I paragrafen regleras överträdelser som har koppling till hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter, som ses som allvarligare än de som regleras i 11 §. Paragrafen avser att kriminalisera vissa överträdelser som ses som allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken och som regleras i artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen. Vi har i motiven utvecklat texten kopplat till de olika punkterna.

Motiven till paragrafen behandlas framför allt i avsnitt 17.13.10.

11 § För överträdelse vid hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter döms till böter den som, om gärningen inte ska leda till ansvar enligt 10 §, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelser om bearbetning, distribution, saluföring eller annan hantering av fiskeriprodukter eller fiskeri- och vattenbruksprodukter eller bestämmelser om kvalitetsnormer som gäller för handel med dessa produkter i

1. EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, eller

2. föreskrifter meddelade med stöd av denna lag.

Paragrafen motsvarar delar av 40 § fiskelagen och 11 § GFP-lagen. Paragrafen behandlar mindre allvarliga överträdelser som rör hantering av fiskeri- och vattenbruksprodukter. De materiella bestämmelserna kan i denna del finnas i både EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.13.11 men relevant information finns även i 17.13.10.

12 § För försvårande av kontroll enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken döms till böter eller fängelse i högst sex månader den som försvårar en tjänstemans eller observatörs arbete när personen utför uppgifter enligt EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken.

Paragrafen är ny och avser att täcka de allvarliga överträdelser i artikel 90 i den ändrade kontrollförordningen som rör försvårande av kontroll och som inte omfattas av brottsbalkens bestämmelser.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.13.12.

Förverkande

13 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska organismer som varit föremål för brott enligt denna lag förverkas. Detsamma gäller andra vinster från sådant brott. Även vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott eller värdet av det mottagna ska förverkas, om mottagandet utgör brott enligt denna lag och förverkandet inte är uppenbart oskäligt.

Om bara en del i ett parti varit föremål för brott enligt denna lag, får hela partiet förverkas om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

Paragrafen motsvarar delvis 45 § fiskelagen. Begreppet fisk har bytts ut mot begreppet organismer mot bakgrund av lagens tillämpningsområde och terminologin i lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.14.1.

14 § Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag ska förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

Utöver vad som sägs i första stycket får egendom förverkas, om egendomen har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag och brottet har fullbordats eller förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse och förverkandet behövs för att förebygga brott.

Paragrafen motsvarar 45 a § fiskelagen. Paragrafen har överförts utan att någon ändring har gjorts.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.14.1.

15 § I stället för organismen, redskapet eller den egendom som annars använts, medförts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel, får dess värde helt eller delvis förverkas. Om bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet kan föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Paragrafen motsvarar 45 b § fiskelagen. Precis som i 13 § ovan har begreppet fisk bytts ut mot begreppet organismer mot bakgrund av lagens tillämpningsområde och terminologin i lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.14.1.

16 § Om brott enligt denna lag innefattar intrång i fiskerätt, tillfaller förverkad fisk eller dess värde fiskerättsinnehavaren.

Paragrafen motsvarar delvis 48 § fiskelagen. Bestämmelserna om fiskerätt rör endast fisk, vattenlevande kräftdjur och vattenlevande blötdjur, se definitionen av fisk i 1 kap. 9 §. Ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.14.1.

Hinder mot åtal, åtalsprövning och ansvarsfrihetsbestämmelser

17 § Om en sanktionsavgift har beslutats och den avgiftsskyldige är en fysisk person, får åklagaren inte väcka åtal, utfärda strafföreläggande, eller besluta om åtalsunderlåtelse för samma person i fråga om den överträdelse som ligger till grund för beslutet om sanktionsavgift.

Paragrafen är ny och innehåller spärreglering i syfte att undvika dubbelprövning. Liknande reglering finns i annan lagstiftning, t.ex. skattelagstiftningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.11.2.

18 § Om en gärning som avses i 4–6 och 10–11 §§ kan föranleda sanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Paragrafen är ny. Om en gärning kan föranleda sanktionsavgift och inte kan antas föranleda annan påföljd än böter, får åtal väckas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Bestämmelsen har processekonomisk funktion. Liknande bestämmelse finns i 29 kap. 11 § miljöbalken.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.11.2.

19 § Om ett vitesföreläggande har överträtts och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om att döma ut vitet, ska det inte dömas till ansvar för den gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen motsvarar delvis 44 § fiskelagen och 12 § GFP-lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.11.2.

Förhållandet till brottsbalken och smugglingslagen

20 § Till ansvar enligt denna lag ska det inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Paragrafen motsvarar 12 § andra stycket GFP-lagen, genom paragrafen tydliggörs att brottsbalkens och smugglingslagens bestämmelser har företräde framför fiskelagstiftningens straffbestämmelser.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.13.14.

Rätt att föra talan i mål om förverkande

21 § Befälhavaren på ett fiskefartyg som använts vid brott är i fråga om förverkande enligt denna lag, behörig att föra talan för egendomens ägare.

Paragrafen motsvarar 46 § fiskelagen. Paragrafen har uppdaterats språkligt men ingen ändring är avsedd i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.14.2.

Svensk domstols behörighet att döma över brott som har begåtts utanför Sverige

22 § Svensk domstol är behörig att döma över brott enligt denna lag även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 3 § brottsbalken.

Paragrafen motsvarar 49 § fiskelagen och bestämmelsen har oförändrad förts över till den moderniserade fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.5.1.

Behörig domstol för brott begångna inom den ekonomiska zonen

23 § Om brott enligt lagen har begåtts i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid

1. den tingsrätt vars domkrets är närmast platsen där brottet begicks, eller

2. den tingsrätt inom vars domkrets den hamn är belägen dit den misstänkte först ankommer med sitt fartyg.

Paragrafen motsvarar 50 § fiskelagen. Språket i paragrafen och dess utformning har setts över och uppdaterats.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.15.2.

12 kap. Sanktionsavgifter och processuella bestämmelser som rör sådana avgifter

Sanktionsavgifter vid överträdelser

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska betalas av den som

1. vidtar en åtgärd som är anmälningspliktig eller tillståndspliktig utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har sökts,

2. överträder bestämmelser om – sammansättning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, – märkning av partier av fiskeri- eller vattenbruksprodukter, – information som ska följa med fiskeri- eller vattenbruksprodukter, – information och dokumentation i syfte att säkerställa spårbarhet av fiskeri- eller vattenbruksprodukter,

3. överträder andra bestämmelser om uppgifter som ska lämnas till myndigheter, eller

4. överträder andra bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som denna lag kompletterar, eller andra bestämmelser i denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Paragrafen motsvarar delvis 50 a § första stycket fiskelagen och 10 a § GFP-lagen. Genom de inledande punkterna i paragrafen tydliggörs i vilka situationer som regeringen får meddela föreskrifter om sanktionsavgifter. Genom den sista punkten i paragrafen ges regeringen ett stort handlingsutrymme att meddela föreskrifter om sanktionsavgifter. Detta har bedömts angeläget mot bakgrund av den omfattande EU-rättsliga regleringen inom den gemensamma fiskeripolitiken och eftersom sanktionsavgifter ofta bör ses som ett effektivt sanktionsalternativ. Regeringen får vid tillämpningen av punkten 4 sägas ha ett särskilt ansvar att bedöma lämpligheten av sanktionsavgifter.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.1.

Sanktionsavgiftens storlek

2 § Sanktionsavgiftens storlek ska framgå regeringens föreskrifter.

Avgiften ska uppgå till lägst 1 000 kronor och högst 1 000 000 kronor. Avgiften får dock överstiga 1 000 000 kronor om det annars skulle vara oförenligt med vad som anges i artikel 91a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

När avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till om överträdelsen är eller kan vara en allvarlig överträdelse enligt bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, överträdelsens allvar i övrigt och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Paragrafen motsvarar delvis 50 a § andra stycket fiskelagen och 10 a § andra stycket GFP-lagen. Sanktionsbeloppet har höjts till 1 miljon kronor och det har införts en ventil kopplat till regleringen om sanktionsavgifter vid allvarliga överträdelser som regleras i artikel 91a i den ändrade kontrollförordningen.

Viss ändring har också gjorts i fråga om vilka omständigheter som ska beaktas vid bestämmande av avgiftens storlek; regeringen ska vid denna bedömning ta hänsyn till om överträdelsen är eller kan vara en allvarlig överträdelse enligt bestämmelserna i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, överträdelsens allvar i övrigt och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.1.

Förutsättningar för uttag av sanktionsavgift

3 § Sanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Hel eller delvis befrielse från sanktionsavgift ska beslutas om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas

1. om överträdelsen har berott på sjukdom som medfört att den avgiftsskyldige inte kunnat göra det som han eller hon varit skyldig att göra och inte heller kunnat uppdra åt någon annan att göra det,

2. om överträdelsen annars berott på en omständighet som den avgiftsskyldige varken förutsåg eller borde ha förutsett eller inte kunnat påverka,

3. vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika överträdelsen, eller

4. om avgiften i övrigt inte står i rimlig proportion till överträdelsen. Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.

Paragrafen motsvarar delvis 50 b § fiskelagen och 10 b § GFP-lagen. Genom paragrafen införs en möjlighet att delvis befria från sanktionsavgift. Ändringar har också gjorts i den fjärde punkten, enligt vilken det ska beaktas om avgiften i övrigt inte står i rimlig proportion till överträdelsen. Avsikten är att den fjärde punkten ska tillämpas restriktivt men att den ska möjliggöra en befrielse från sanktionsavgift i de situationer där ett fullt uttag av sanktionsavgift inte bedöms proportionerligt. Att en verksamhet är nystartad, har dålig ekonomi, tidsbrist, glömska eller dåliga rutiner är inte omständigheter som bör medföra befrielse från avgift.

Vid delvis nedsättning är en rimlig utgångspunkt att följa samma nivåer som är aktuella vid bedömningar om nedsättning av skattetillägg, dvs. nedsättning till hälften eller en fjärdedel av avgiften, om det inte finns behov av ytterligare nyansering. Paragrafen innehåller vidare samma skrivning om att sanktionsavgiften ska tillfalla staten

som i dag finns i 50 a § andra stycket fiskelagen och 10 a § andra stycket GFP-lagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.3.

Hinder mot beslut om sanktionsavgift

4 § Sanktionsavgift får inte tas ut om den överträdelse som kan leda till sanktionsavgift redan ligger till grund för en anmälan om brott eller av någon annan anledning inledd förundersökning om brott mot lagen, om anmälan eller förundersökningen avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av.

Sanktionsavgift får dock tas ut, om åklagaren eller någon annan som är behörig att leda förundersökning, har beslutat att inte inleda förundersökning eller att lägga ned förundersökningen eller om överträdelsen av annat skäl inte längre är föremål för utredning om brott och inte har prövats slutligt.

Paragrafen är ny och reglerar situationen då både sanktionsavgift och straffansvar kan aktualiseras för en överträdelse. Spärregleringen i paragrafen har utformats utifrån hur bestämmelserna ser ut inom skatte- och marknadsmissbruksområdet i syfte att undvika dubbelprövning.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.11.2.

5 § Sanktionsavgift får inte beslutas om den överträdelse som kan leda till sanktionsavgift redan omfattas av ett väckt åtal, ett utfärdat strafföreläggande eller ett beslut om åtalsunderlåtelse för brott mot lagen och åtalet, strafföreläggandet eller beslutet om åtalsunderlåtelse avser samma fysiska person som sanktionsavgiften skulle tas ut av.

Paragrafen är ny och reglerar situationen då både sanktionsavgift och straffansvar kan aktualiseras för en överträdelse. Spärrregleringen i paragrafen har utformats utifrån hur bestämmelserna ser ut inom skatte- och marknadsmissbruksområdet i syfte att undvika dubbelprövning.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.11.2.

6 § En sanktionsavgift får inte heller beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande eller förbud vid vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet.

Paragrafen motsvarar 50 e § fiskelagen och delvis 10 d § GFP-lagen. Genom regleringen undviks dubbelprövning gentemot överträdelser som omfattas av vitesförelägganden och vitesförbud.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.11.2.

Beslut om sanktionsavgift

7 § Beslut om sanktionsavgift fattas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 10 c § första stycket GFP-lagen och delvis 50 c § första stycket fiskelagen, som i dag pekar ut att Havs- och vattenmyndigheten beslutar om sanktionsavgift. Vilka myndigheter som beslutar om sanktionsavgift ska framgå av bestämmelser i fiskeförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.4.

Handläggning av ärenden om sanktionsavgift

8 § Innan en sanktionsavgift beslutas ska den som avgiften ska tas ut av ges tillfälle att yttra sig.

Paragrafen motsvarar 50 c § andra stycket fiskelagen och 10 c § andra stycket GFP-lagen. Ingen ändring är gjord i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.5.

9 § En sanktionsavgift får inte beslutas, om den som avgiften ska tas ut av inte har getts tillfälle att yttra sig inom två år från den dag då förutsättningarna för att ta ut avgiften var uppfyllda.

Paragrafen motsvarar 50 f § fiskelagen och 10 c § andra stycket GFPlagen. Ingen ändring är gjord i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.5.

Verkställighet

10 § En sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

Paragrafen är ny och tydliggör inom vilken tid som sanktionsavgiften normalt ska betalas. Motsvarande reglering finns i annan lagstiftning.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.6.

11 § Ett beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken när det har fått laga kraft.

Paragrafen motsvarar 50 d § fiskelagen och 10 e § GFP-lagen. Ingen ändring är gjord i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.6.

12 § En beslutad sanktionsavgift faller bort om beslutet inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.

Paragrafen motsvarar 50 g § fiskelagen och 10 f § GFP-lagen. Ingen ändring är gjord i sak.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.6.

Bemyndiganden

Föreskrifter om skyldighet att anmäla ett ärende som kan leda till en sanktionsavgift

13 § Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för en fiskevakt att anmäla ärenden som kan leda till sanktionsavgift enligt lagen till myndigheten.

Paragrafen är ny. Regleringen avser att ge den myndighet som ska besluta om sanktionsavgift information om överträdelser som kan föranleda sanktionsavgift och som har konstaterats av fiskevakter.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.10.8.

13 kap. Återkallelser av licenser och övriga konsekvenser vid överträdelser

Pricksystemet

1 § Bestämmelserna i 2–5 §§ detta kapitel kompletterar artikel 92 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Paragrafen motsvarar 51 § fiskelagen. Paragrafen har uppdaterats mot bakgrund av EU:s ändrade kontrollbestämmelser. Genom ändringarna finns bestämmelser om pricksystemet i artikel 92 i kontrollförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.16.3.

2 § En innehavare av en fiskelicens ska tilldelas prickar om

1. innehavaren av fiskelicensen eller någon i den verksamhet som fiskelicensen avser har

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap. 12 § eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen,

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten, eller om

2. innehavaren av fiskelicensen har ålagts företagsbot med anledning av ett brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap. 12 § eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen.

Första stycket gäller under förutsättning att

1. brottet eller överträdelsen är en allvarlig överträdelse enligt artikel 90 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

2. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslutning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

Paragrafen motsvarar delvis 52 § fiskelagen. Vissa ändringar har gjorts mot bakgrund av de ändrade kontrollbestämmelserna, bl.a. i fråga om hänvisningarna till bestämmelserna om allvarliga överträdelser i kontrollförordningen. En annan skillnad är att den som har fällts till ansvar för brott mot miljöbalken eller jaktlagen kan tilldelas prickar. Uppdateringen är gjord utifrån att vissa allvarliga överträdelser är kriminaliserade i dessa lagar. En ytterligare skillnad är att prickar ska kunna tilldelas om innehavaren av fiskelicensen har ålagts företagsbot med anledning av vissa brott.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.16.1.

3 § En befälhavare på ett fiskefartyg ska tilldelas prickar om

1. befälhavaren har

a) fällts till ansvar för ett brott enligt 11 kap. 4–5 §§, 11 kap. 12 § eller enligt brottsbalken, miljöbalken eller jaktlagen,

b) gjort sig skyldig till en överträdelse som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 1 §, eller

c) gjort sig skyldig till ett brott eller en överträdelse i en annan medlemsstat inom EU enligt underrättelse från en behörig myndighet i den medlemsstaten,

2. brottet eller överträdelsen är en allvarlig överträdelse enligt artikel 90 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och

3. brottet eller överträdelsen har skett i samband med eller i anslutning till fiske i havet eller hänger samman med sådant fiske.

Paragrafen motsvarar delvis 53 § fiskelagen. Vissa ändringar har gjorts mot bakgrund av de ändrade kontrollbestämmelserna, bl.a. i fråga om hänvisningarna till bestämmelserna om allvarliga överträdelser i kontrollförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.16.1.

4 § Om befälhavaren har tilldelats samma antal prickar som det antal som medför indragning eller återkallelse enligt artikel 92.6 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009, ska ett förbud att verka som befälhavare på fiskefartyg meddelas honom eller henne.

Giltighetstiden för förbudet att verka som befälhavare ska begränsas på det sätt som gäller för indragning eller återkallelse enligt artikel 92.6 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Paragrafen motsvarar delvis 54 § fiskelagen. Paragrafen har anpassats till regleringen i den ändrade kontrollförordningen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.16.1.

5 § Beslut om att tilldela prickar, indragning, återkallelse eller förbud får meddelas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande, om det på sannolika skäl kan antas att prickar kommer att tilldelas, indragning, återkallelse eller förbud meddelas enligt 2–4 §§ och artikel 92 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

Giltighetstiden för ett beslut om indragning, återkallelse eller förbud tills vidare enligt första stycket ska begränsas på det sätt som gäller för slutliga beslut.

Paragrafen motsvarar delvis 55 § fiskelagen. Vissa ändringar har gjorts mot bakgrund av de ändrade kontrollbestämmelserna och de ändringar som har gjorts i de paragrafer som nu återfinns i 13 kap.2–4 §§fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.16.1.

Återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens

Återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens, samt fisketillstånd vid brott och överträdelser som inte omfattas av pricksystemet

6 § En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett fisketillstånd som avses i artiklarna 7 och 7a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 får återkallas på viss tid, lägst två månader och högst ett år. Detta får ske om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har

1. fällts till ansvar för upprepade brott enligt denna lag, eller

2. gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 12 kap. 1 §.

En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett fisketillstånd får återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan om det på sannolika skäl kan antas att licensen eller tillståndet kommer att återkallas slutligt enligt första stycket 1. Beslutets giltighetstid ska begränsas på det sätt som gäller för återkallelse enligt första stycket.

En fiskelicens, en personlig fiskelicens och ett fisketillstånd får återkallas permanent om innehavaren av licensen eller tillståndet eller någon i den verksamhet som licensen eller tillståndet avser har fällts till ansvar för upprepade brott enligt denna lag eller gjort sig skyldig till upprepade överträdelser som har lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 12 kap. 1 § och därigenom har visat en uppenbar ovilja att följa gällande bestämmelser.

Paragrafen motsvarar delar av 56 § fiskelagen. Vissa mindre språkliga ändringar har gjorts i paragrafen och begreppen har också uppdaterats.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.17.1.

7 § Ett brott eller en överträdelse som enligt 2–4 §§ kan leda till att en innehavare av en fiskelicens tilldelas prickar får inte läggas till grund för beslut om återkallelse enligt 6 §.

Paragrafen motsvarar delar av 57 § fiskelagen. Hänvisningen till bestämmelserna som rör pricksystemet har uppdaterats och även begreppen har uppdaterats.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.17.1.

Beslut om prickar, indragning, återkallelse och förbud

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer prövar frågor om tilldelning av prickar, om indragning och återkallelse av fiskelicens, personlig fiskelicens och fisketillstånd, om förbud att verka som befälhavare och om interimistiska beslut som avser prickar, indragning, återkallelse eller förbud.

Ett sådant beslut gäller omedelbart, om inte något annat beslutas. Tiden för återkallelse räknas från den dag som anges i beslutet, dock tidigast från delgivningen av beslutet.

Paragrafen motsvarar delar av 58 § fiskelagen.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.17.3.

Särskild avgift

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en befälhavare som landar en otillåten fångst ska åläggas att betala en särskild avgift. Sådana föreskrifter får även meddelas i fråga om den som behåller en otillåten fångst vid fiske utan fartyg.

Avgiften ska bestämmas till ett belopp som motsvarar den otillåtna fångstens värde. Om det finns särskilda skäl, ska avgiften få sättas ned eller helt efterges.

Paragrafen motsvarar 59 § fiskelagen. I paragrafen har det tydliggjorts att avgiften ska tas ut från befälhavare som landar en otillåten fångst. Det har också tillagts att en särskild avgift kan tas ut från den som vid fiske utan fartyg behåller en otillåten fångst.

Motiven till paragrafen behandlas i avsnitt 17.7.4.

14 kap. Överklagande och övriga bestämmelser

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter som är nödvändiga som komplettering av bestämmelser i EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken som denna lag kompletterar.

Paragrafen är ny.

Motiven behandlas i avsnitt 8.3.2.

Avgifter

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets verksamhet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Paragrafen motsvarar nuvarande 36 § fiskelagen och delvis 6 § fjärde stycket GFP-lagen.

Motiven behandlas i avsnitt 18.5.

15 kap. Överklagande och övriga bestämmelser

Överklagande

1 § Myndigheters beslut i enskilda fall enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt EU-bestämmelser som lagen kompletterar får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om överföring av prickar enligt artikel 92.3 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 60 § fiskelagen, 13 § GFPlagen och 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter.

Motiven behandlas i avsnitt 18.3.

Ränta

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att ränta ska betalas på belopp enligt bestämmelser i

EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, om

1. beloppet betalas efter förfallodagen,

2. mottagaren inte är berättigad till beloppet och detta ska betalas tillbaka.

Paragrafen motsvarar nuvarande 10 § GFP-lagen.

Motiven behandlas i avsnitt 18.6.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2026.

2. Genom lagen upphävs

a) fiskelagen (1993:787),

b) lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, och

c) lagen (2009:866) om överlåtbara fiskerättigheter.

3. Lagen inskränker inte de rättigheter som kan följa av bestämmelsen i 5 § lagen (1950:596) om rätt till fiske i fråga om urminnes hävd, dom och annan särskild grund.

4. Lagen inskränker inte de rättigheter som kan följa av bestämmelserna i 15 §, 16 första stycket 5 eller 29 § tredje stycket lagen (1950:596) om rätt till fiske.

5. Lagen inskränker inte de rättigheter som kan följa av övergångsbestämmelserna till lagen (1986:263) om ändring i lagen om rätt till fiske.

6. I fråga om rätt att sträcka ut fast redskap från enskilt vatten ska utöver 2 kap. 7 § fiskelagen (2026:000), bestämmelserna i 3 § andra stycket lagen (1950:596) om rätt till fiske i fråga om urminnes hävd, dom och annan särskild grund fortfarande gälla.

7. Bestämmelserna om högsta nivå för sanktionsavgifter ska gälla för överträdelser som har begåtts efter ikraftträdandet. Den utökade möjligheten att sätta ned sanktionsavgifter ska gälla för överträdelser som har begåtts även före ikraftträdandet.

8. Ett förordnande som fisketillsynsman som har beslutats enligt fiskelagen (1993:787) ska fortsatt gälla som ett sådant förordnande efter det att fiskelagen (2600:000) har trätt i kraft och som längst till och med den sista giltighetsdag som anges i beslutet om fisketillsynsförordnande. Ett förordnande som fisketillsynsman kan inte förlängas efter det att fiskelagen (2026:000) har trätt i kraft.

9. Beslut som har meddelats med stöd av fiskelagen (1993:787) före ikraftträdandet av denna lag ska överklagas enligt bestämmelserna i den äldre lagen. 10. Förelägganden, förbud och andra beslut som har meddelats med stöd av fiskelagen (1993:787) eller lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken ska fortfarande gälla.

Vissa av bestämmelserna motsvarar delar av de bestämmelser som finns i övergångsbestämmelserna till fiskelagen. Bestämmelserna i punkterna 7–10 är nya.

Motiven till bestämmelserna behandlas i kapitel 19.

Bilaga 1 – Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i havet

Bestämmelserna motsvarar delar av de bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i havet som finns i bilagan till fiskelagen.

Motiven till bestämmelserna behandlas i avsnitt 10.4.6.

Bilaga 2 – Särskilda bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i sötvattensområden

Bestämmelserna motsvarar delar av de bestämmelser om frifiskerätt i enskilt vatten i sötvattensområden som finns i bilagan till fiskelagen.

Motiven till bestämmelserna behandlas i avsnitt 10.4.6.

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av experten Erika Axelsson

Länsstyrelsens synpunkter

Länsstyrelsen upplever att våra synpunkter kopplade till fiskelagsutredningen beaktats under processen och i stora delar arbetats in i det nuvarande förslaget. Vi har även gett alla länsfiskekonsulenter möjlighet att inkomma med synpunkter på förslaget. Länsstyrelsen väljer i detta särskilda yttrande att lyfta några viktiga aspekter som kopplar till tillsyn och kontroll av fisket. Länsstyrelsen delar utredningens förslag om att det behövs ett förtydligande av länens tillsynsuppdrag, då detta saknas i den nuvarande fiskelagen. Trots nuvarande otydlighet har länen genom åren arbetat fram en fungerande tillsyn i nära samarbete med övriga tillsynsmyndigheter, såsom Havs- och vattenmyndigheten, Kustbevakningen och Sjöpolisen. I dag finns förordnade fisketillsynspersoner som har länsstyrelsen som uppdragsgivare och som bedriver tillsyn i bland annat havet och de stora sjöarna med allmänt vatten. Denna tillsyn avser båda fritidsfiske och i viss mån även yrkesfiske. Det finns även län där denna tillsyn bedrivs i kommunernas regi och delvis genom ersättning från länsstyrelserna.

I utredningens förslag kommer de fisketillsynspersoner som länsstyrelserna i dag förordnar och som exempelvis har kommuner eller fiskevårdsområden som uppdragsgivare, att benämnas fiskevakter och endast ansvara för kontroll av efterlevnaden av bestämmelser som är tillämpliga vid fritidsfiske i sötvattensområden. Förslaget får flera negativa konsekvenser om det antas. Till exempel kommer fiskevakter som påträffar redskap som tillhör yrkesfiskare inte ha befogenhet att kontrollera vad det är för redskap som står ute, om de har rätt maskstorlek m.m.

Om förslaget antas och det ska finnas en aktiv tillsyn av fritidsfiske i havet kan den i så fall endast utföras av anställd personal vid länsstyrelsen, Sjöpolisen eller Kustbevakningen. Det saknas i dag finansiering för att länsstyrelserna ska kunna bedriva denna tillsyn, då det kommer att krävas anställning och utbildning av personal, i vissa fall även införskaffande av båtar och annan utrustning. Det kommer även att krävas en delvis ny organisation och samordning kring tillsynen, samt översyn av Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter. När det kommer till yrkesfisket i Vättern och Hjälmaren, har inte Kustbevakningen något mandat att bedriva tillsyn över yrkesfisket. Det kommer alltså inte finnas någon kontroll av yrkesfisket i dessa sjöar såvida inte länsstyrelserna anställer egna fiskevakter för att bedriva tillsyn.

Särskilt yttrande av experten Krishan Kent

Behovet av en förstärkt tillämpning av anknytningskriteriet till svensk fiskerinäring vid beviljande och återkallelse av fiskelicens för yrkesfiskare

Bakgrund till behovet av en förstärkt tillämpning av anknytningskriteriet vid beviljande och återkallelse av fiskelicens både inom fiskelagstiftning och tillhörande förordning

Sverige har en lång kuststräcka där sill och skarpsill är de arter och olika bestånd som står för den högsta andelen av svensk fiskekvot. Vid införandet av överförbara kvoter inom det pelagiska fisket gavs det med svagt ramverk möjlighet att kraftfullt skapa en även på nationell nivå hög koncentrationsgrad för de olika bestånd och arterna där ett fåtal storskaliga fiskefartyg genom sina respektive ägarstrukturer innehar huvuddelen av svenska pelagiska fiskekvoten för både Östersjön och Västerhavet.

Koncentrationen gav förutsättningar för investeringar i få men stora båtar som drivit ett allt större behov av större fångster per fiskeresa, för maximerad lönsamhet avseende samtliga de bestånd och geografier som båten innehar kvot för. Bristen på tillämpning av det befintliga kravet på anknytning till svensk fiskenäring har och driver därmed på utvecklingen av både ökat industrifiske och allt mindre anknytning mellan svensk fiskenäring och svenskt pelagiskt fiske.

Det här har alltså kunnat ske trots att 30 § fiskelagen med tillhörande förordning 2 kap. 19 § anger att kravet på fiskelicens är att A, fisket har anknytning till svensk fiskerinäring och B, att värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar i Sverige uppgår till minst hälften av värdet av dennes totala fångst.

Ansvarig myndighet, Havs- och vattenmyndigheten, har utifrån nuvarande regelverk alltså inte ansett vare sig skyldig eller haft tillräckliga skäl att agera i linje med skrivelserna varken vid utfärdande eller återkallelse av fiskelicens, trots att det fått negativa konsekvenser i investeringar och nedläggningar inom svensk fiskerinäring. Det förändrade världsläget och nya tydliga mål för svensk sjömatsproduktion inom svensk livsmedelsstrategi 2.0, vilket kräver en starkare koppling mellan förädlingsindustri och fiske, innebär att en ändrad tillämpning och eventuellt förtydligande av regelverket måste till.

Relaterad lag- och förordningstext

Förslag och bedömningar som särskilt rör bedrivande av yrkesfiske

Fiskelag ( 1993:787 )

30 § En fiskelicens får beviljas om

1. fisket bedrivs i näringsverksamhet,

2. fisket har anknytning till svensk fiskerinäring,

3. det fartyg som används vid fisket är registrerat som fiskefartyg i

det fartygsregister som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009), och

4. kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflot-

tan i enlighet med artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 är uppfyllt.

En personlig fiskelicens får beviljas om förutsättningen i första stycket 1 är uppfylld. En licens får begränsas till att avse ett visst fiske och beviljas för en viss tid. När en fråga om licens prövas första gången ska tillgången på fisk beaktas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om villkoret när det gäller anknytningen till svensk fiskerinäring och om kravet på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka särskilda villkor som ska vara uppfyllda för att en ny licens ska kunna utfärdas efter återkallelse. Lag (2014:1026).

31 § En fiskelicens får återkallas om

1. den har meddelats på grund av felaktiga uppgifter i ansökan,

2. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att

fisket ska bedrivas i näringsverksamhet,

3. innehavaren av fiskelicensen inte längre uppfyller kravet på att fisket

ska ha anknytning till svensk fiskerinäring, eller

4. fartyget inte är registrerat som fiskefartyg i det fartygsregister

som avses i 1 kap. 2 § sjölagen (1994:1009).

En personlig fiskelicens får återkallas om förutsättningarna i första stycket 1 och 2 är uppfyllda.

I 56 § finns bestämmelser om återkallelse av fiskelicens och personlig fiskelicens på grund av brott enligt denna lag eller överträdelser som lett till sanktionsavgift enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Lag (2014:1026).

32 § Frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Lag (2014:1026).

Förordning ( 1994:1716 ) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen

Yrkesfiskelicens och fartygstillstånd

Fiskelicens och personlig fiskelicens

2 kap.

19 § Frågor om fiskelicens och personlig fiskelicens prövas av

Havs- och vattenmyndigheten. Vid prövningen av om fisket har sådan anknytning till svensk fiskerinäring som avses i 30 § fiskelagen (1993:787) ska myndigheten särskilt ta hänsyn till om

1. värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar

i Sverige uppgår till minst hälften av dennes totala fångst,

2. minst hälften av sökandens fiskefärder utgår från en svensk hamn,

3. minst hälften av deltagarna i sökandens fiske är bosatta här i lan-

det, eller

4. sökanden har ett fast driftställe i Sverige.

Havs- och vattenmyndigheten ska vid sin prövning ta hänsyn till också andra omständigheter som sökanden åberopar till stöd för att fisket är anknutet till svensk fiskerinäring.

Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om kravet i 30 § fiskelagen (1993:787) på att fiskekapacitet ska föras ut ur den svenska fiskeflottan. Förordning (2014:1061).

Förslag till förändring med syfte att förstärka tillämpningen

Ingen förändring krävs av 30 § och 31 § fiskelagen

Det bör räcka med antingen en justering i förordningen eller endast i instruktionerna för tillämpningen av densamma. Detta för att uppnå samma mål och syfte. En sådan ändring av förordningen eller förtydligande av tillämpningsinstruktion innebär också att tillämpningen kommer att överensstämma med förarbetet till densamma.

Nuvarande skrivning i 2 kap. 19 § förordningen

Vid prövningen av om fisket har anknytning till svensk fiskenäring ska myndigheten enligt fiskeförordningen särskilt ta hänsyn till om

1. värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar

i Sverige uppgår till minst hälften av dennes totala fångst,

2. minst hälften av sökandens fiskefärder utgår från en svensk hamn,

3. minst hälften av deltagarna i sökandens fiske är bosatta här i lan-

det, eller

4. sökanden har ett fast driftställe i Sverige.

Förslag till ändring

Vid prövningen av om fisket har anknytning till svensk fiskenäring ska myndigheten enligt fiskeförordningen säkerställa att samtliga följande kriterier är uppfyllda:

1. värdet av den fångst som sökanden under ett kalenderår landar

i Sverige uppgår till minst hälften av dennes totala fångst,

2. minst hälften av sökandens fiskefärder utgår från en svensk hamn,

3. minst hälften av deltagarna i sökandens fiske är bosatta här i landet,

eller

4. sökanden har ett fast driftställe i Sverige.

Exakt skrivning är kanske jag inte expert på men skrivelsen bör förtydliga att alla kriterier ska vara uppfyllda och att undantag kan göras om särskilda skäl anges av myndigheten.

Genomförande

I det fall den nya tillämpningen av lagstiftning och tillhörande förordning kan kräva en omställning för vissa aktörer är det rimligt att det finns utrymme för myndigheten att göra enskilda undantag under en rimlig omställningsperiod på något eller några år för vissa licensinnehavare.

Denna fråga behöver skyndsamt hanteras inom ramen för Livsmedelsstrategin 2.0 och/eller i anslutning till arbetet med moderniseringen av fiskerilagstiftningen.

Särskilt yttrande av experten Annelie Rosell

Prövning av ansökan om fiskelicens ( 5 kap. 4 § fiskelagen )

Nuvarande regelverk föreskriver att tillgången på fisk ska prövas när en licens prövas för första gången. I det författningsförslag som utredningen lagt fram har bestämmelserna justerats så att tillgången på fisk även ska prövas vid prövning av en ansökan om en väsentlig ändring av en fiskelicens.

Vad som utgör en väsentlig ändring av en fiskelicens framgår inte av den föreslagna lagtexten utan ger utrymme för tolkning. Jag anser att det blir tydligare för yrkesfisket om bestämmelsen formuleras om så att det i stället framgår att tillgången på fisk även ska prövas i de fall ansökan avser en ändring av fiskets målart. För de arter som är kvotsatta bör dock fastslås att Havs- och vattenmyndigheten inte kunna göra en egen bedömning av tillgången på fisk. Denna bedömning har redan gjorts på EU-nivå vid kvotsättningen.

Vem ska betala en särskild avgift ( 13 kap. 9 § fiskelagen )

Vid arbetet med utredningen har Havs- och vattenmyndigheten efterfrågat att lagstiftningen förtydligas vad gäller vem som ska betala en särskild avgift och myndigheten har resonerat kring olika alternativa lösningar.

Utredningen hänvisar till en dom från Högsta förvaltningsdomstolen som slår fast att den särskilda avgiften ska betalas av befälhavaren och har i den föreslagna paragrafen som reglerar den särskilda avgiften förtydligat att avgiften ska betalas av befälhavaren.

Sedan systemet med individuella överlåtbara fiskerättigheter infördes 2009 har det skett en kraftig strukturutveckling inom pelagiskt fiske. En stor del av fisket bedrivs idag som aktiebolag med anställd personal och fångsterna från de största pelagiska fiskefartygen uppgår i dag till mycket stora belopp. Dessa intäkter tillfaller bolagen och personalen (inbegripet befälhavarna) erhåller lön från sin arbetsgivare.

Högsta förvaltningsdomstolen har gjort sin bedömning utifrån rådande lagstiftning och kommit fram till att befälhavarna är skyldiga att med privata skattade medel betala särskilda avgifter som kan uppgå till mycket höga belopp eftersom de utgår från värdet på

fångsten. Då förutsättningarna inom näringen ändras över tid är det ibland berättigat att se över lagstiftningen, som i detta fall. Jag ställer mig inte bakom den föreslagna skrivningen av 13 kap. 9 § utan anser att den ska ändras så att det i stället framgår att den särskilda avgiften ska betalas av den fysiska eller juridiska person som erhåller betalningen för fångsten.

Sanktionsavgifter (Bilaga 1 i fiskeförordningen )

Jag anser att det är felaktigt och orättfärdigt att differentiera sanktionsbelopp utifrån längden på fiskefartyget och ställer mig inte bakom denna del i förslaget. Fartygets längd har inte med nödvändighet en direkt koppling till fiskeföretagets betalningsförmåga eller fångsternas värde. En liten båt kan användas för fiske av både lågvärdiga och högvärdiga arter vilket har betydelse för företagets ekonomi och huruvida sanktionsbeloppet kommer att uppfattas som avskräckande. På samma sätt kan kostnadsbilden och lönsamheten på ett större fartyg vara god eller dålig beroende på olika omständigheter vilket påverkar betalningsförmågan. Det är ett allt för förenklat antagande att längre fartyg kräver högre sanktionsbelopp för att vara avskräckande.

Referenser

Offentligt tryck

Propositioner

Prop. 1950:60. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om rätt till fiske, m.m.

Prop. 1964:10. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om införande av brottsbalken m.m.

Prop. 1969:128. Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

fastighetsbildningslag.

Prop. 1974:166. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i

naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237) , m.m.

Prop. 1975:29. Regeringens proposition med förslag till ändringar i lagen

( 1938:274 ) om rätt till jakt och lagen ( 1950:596 ) om rätt till fiske.

Prop. 1979/80:2. Med förslag till sekretesslag m.m. Prop. 1980/81:153. Om åtgärder för att främja fritidsfisket, m.m. Prop. 1981/82:142. Om ändring i brottsbalken (ekonomiska sanktioner

vid brott i näringsverksamhet).

Prop. 1983/84:159. Med förslag till ändringar i lagen (1950:596) om

rätt till fiske.

Prop. 1984/85:107. Om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

m.m.

Prop. 1985/86:23. Om ändring i brottsbalken m.m. (företagsbot). Prop. 1986/87:6. Om förverkande m.m. Prop. 1986/87:58. Om jaktlag m.m. Prop. 1987/88:120. Om ändring i brottsbalken m.m. (straffmätning

och påföljdsval m.m.).

Prop. 1992/93:32. Om samerna och samisk kultur m.m.

Prop. 1992/93:232. Om fiskelag m.m. Prop. 1993/94:117. Inkorporering av Europakonventionen och andra

fri- och rättighetsfrågor.

Prop. 1993/94:130. Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihets-

grunder m.m.).

Prop. 1993/94:158. Vissa fiskeripolitiska frågor. Prop. 1994/95:23. Ett effektivare brottmålsförfarande. Prop. 1994/95:75. Vissa livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap

i Europeiska unionen.

Prop. 1995/96:8. Ändringar i fiskelagen m.m. Prop. 1995/96:140. Sveriges ratifikation av Förenta nationernas havs-

rättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om tillämpningen av konventionens del XI.

Prop. 1997/98:45. Miljöbalk. Prop. 1997/98:90. Följdlagstiftning till miljöbalken m.m. Prop. 1997/98:96. Vissa reformer av påföljdssystemet. Prop. 1997/98:139. Ändringar i fiskelagen, m.m. Prop. 1997/98:145. Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart

Sverige.

Prop. 1999/00:39. Registrering av fastighetsrättsliga förhållanden, m.m. Prop. 1999/00:126. En ny tullag. Prop. 2002/03:41. Ändringar i fiskelagen, m.m. Prop. 2002/03:54. Tillsyn och sanktioner på miljörättens område. Prop. 2002/03:106. Administrativa avgifter på skatte- och tullområdet,

m.m.

Prop. 2004/05:150. Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag. Prop. 2005/06:59. Företagsbot. Prop. 2005/06:182. Miljöbalkens sanktionssystem m.m. Prop. 2007/08:107. Administrativa sanktioner på yrkesfiskets område. Prop. 2008/09:150. Offentlighets- och sekretesslag. Prop. 2008/09:169. Överlåtbara fiskerättigheter. Prop. 2009/10:80. En reformerad grundlag. Prop. 2009/10:155. Svenska miljömål – för ett effektivare miljöarbete.

Prop. 2009/10:184. Åtgärdsprogram och tillämpningen av miljö-

kvalitetsnormer.

Prop. 2009/10:212. Ny gränsälvsöverenskommelse med Finland. Prop. 2010/11:86. Havs- och vattenmyndigheten. Prop. 2010/11:125. Nedskräpning. Prop. 2010/11:165. Skatteförfarandet. Prop. 2011/12:137. Införande av ett pricksystem på fiskets område. Prop. 2012/13:55. Ny lag om kontroll av ekologisk produktion. Prop. 2013/14:184. Ändringar i fiskelagen. Prop. 2014/15:91. En ny läkemedelslag. Prop. 2014/15:131. Skattetillägg: Dubbelprövningsförbudet och andra

rättssäkerhetsfrågor.

Prop. 2015/16:118. Sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område

än yrkesfiskare.

Prop. 2016/17:22. Effektiv bekämpning av marknadsmissbruk. Prop. 2016/17:108. Straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott. Prop. 2016/17:173. Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finan-

siering av terrorism.

Prop. 2016/17:180. En modern och rättssäker förvaltning – ny för-

valtningslag.

Prop. 2016/17:183. Ändringar i fiskelagen. Prop. 2017/18:105. Ny dataskyddslag. Prop. 2017/18:123. Det straffrättsliga skyddet mot människohandel

och människoexploatering.

Prop. 2017/18:135. Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. Prop. 2017/18:211. Invasiva främmande arter. Prop. 2017/18:232. Brottsdatalag. Prop. 2017/18:243. Vattenmiljö och vattenkraft. Prop. 2018/19:16. En ny kustbevakningslag. Prop. 2018/19:164. Skärpta straffrättsliga sanktioner mot företag. Prop. 2019/20:74. Genomförande av EU:s direktiv om automatiskt

utbyte av upplysningar som rör rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang.

Prop. 2019/20:188. Sveriges genomförande av Agenda 2030. Prop. 2020/21:204. Aggressionsbrottet i svensk rätt och svensk straff-

rättslig domsrätt.

Prop. 2021/22:18. Brott mot djur – skärpta straff och ett mer effektivt

sanktionssystem.

Prop. 2021/22:83. Fjärde järnvägspaketet. Prop. 2021/22:148. En ny växtskyddslag. Prop. 2022/23:53. Skärpta straff för brott i kriminella nätverk. Prop. 2023/24:132. Ny tullbefogenhetslag. Prop. 2023/24:144. En ny förverkandelagstiftning. Prop. 2023/24:156. Ett levande hav – ökat skydd, minskad övergöd-

ning och ett hållbart fiske.

Prop. 2024/25:24. Naturvårdshänsyn vid fiske i havet för att skydda

Natura 2000-områden.

Prop. 2024/25:81. Förbud mot bottentrålning i marina skyddade om-

råden.

Prop. 2024/25:136. Förbättrade förutsättningar för ett hållbart vatten-

bruk.

Statens offentliga utredningar

SOU 1925:19. Utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets

kuster. Betänkande av Kammarkollegium.

SOU 1947:47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därmed

sammanhängande författningar. Betänkande av Fiskerättskom-

mittén. SOU 1992:61. Ett reformerat åklagarväsende. Betänkande av Åklagar-

utredningen -90. SOU 1997:32. Följdlagstiftning till miljöbalken. Betänkande av Miljö-

balksutredningen. SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige. Frågan om

Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169. Betänkande av

Utredningen om ILO-konvention nr 169. SOU 2001:82. Utvärdering av det fria handredskapsfisket.

SOU 2004:37. Miljöbalkens sanktionssystem och hänsynsregler.

Betänkande av Miljöbalkskommittén. SOU 2005:27. Den svenska fiskerikontrollen – en utvärdering.

Betänkande av Utredningen om fiskerikontrollen. SOU 2005:76. Fiskevårdens finansiering. Betänkande av Utredningen

om fiskevårdens finansiering. SOU 2007:20. Administrativa sanktioner på yrkesfiskets område.

Betänkande av Fiskesanktionsutredningen. SOU 2008:125. En reformerad grundlag. Betänkande av Grundlags-

utredningen. SOU 2010:42. Med fiskevård i fokus – en ny fiskevårdslag. Betänkande

av Fiskelagsutredningen. SOU 2013:38. Vad bör straffas? Betänkande av Straffrättsanvändnings-

utredningen. SOU 2013:59. Ersättning vid rådighetsinskränkningar. Betänkande

av Utredningen om ersättning vid rådighetsinskränkningar. SOU 2014:63. Organiserad brottslighet – förfälts- och underlåtenhets-

ansvar, kvalifikationsgrunder m.m. Betänkande av Utredningen

om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet. SOU 2015:10. Gränser i havet. Betänkande av Havsgränsutredningen. SOU 2020:13. Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar.

Betänkande av EU-straffstadgandeutredningen. SOU 2020:62. En samlad djurhälsoreglering. Betänkande av Djurhälso-

lagsutredningen. SOU 2020:83. Havet och människan. Betänkande av Miljömåls-

beredningen. SOU 2021:45. En EU-anpassad djurläkemedelslagstiftning. Betänkande

av Utredningen om en EU-anpassad djurläkemedelslagstiftning. SOU 2021:51. Skydd av arter – vårt gemensamma ansvar. Betänkande

av Artskyddsutredningen. SOU 2022:66. Åtgärder på fiskeområdet för att skydda Natura 2000-

områden i havet. Betänkande av Utredningen om reglering av fiske

i marina skyddade områden.

SOU 2023:20. Förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden.

Betänkande av Utredningen om reglering av fiske i marina skyddade områden. SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland. Betänkande av Renmarks-

kommittén. SOU 2023:74. Förenklade förutsättningar för ett hållbart vattenbruk.

Betänkande av Fiske- och vattenbruksutredningen. SOU 2023:99. Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot

utförsel av stöldgods. Betänkande av Tullbefogenhetsutredningen.

SOU 2024:8. Livsmedelsberedskap för en ny tid. Betänkande av Utred-

ningen om en ny livsmedelsberedskap. SOU 2024:44. Stärkt kontroll av fusk i livsmedelskedjan. Betänkande

av Utredningen mot fusk i livsmedelskedjan. SOU 2024:46. Ny lag om internationella sanktioner. Betänkande av

2023 års sanktionsutredning. SOU 2025:14. En skärpt miljöstraffrätt och ett effektivt sanktionssystem.

Betänkande av Miljöstraffrättsutredningen. SOU 2025:64. En ny kontrollorganisation i livsmedelskedjan – för ökad

effektivitet, likvärdighet och konkurrenskraft. Betänkande av Utred-

ningen om förenkling och finansiering av kontrollorganisationen i livsmedelskedjan.

Departementspromemorior

Ds 1992:70. Enklare fiskebestämmelser. Ds 2012:23. Svenska miljömål – preciseringar av miljökvalitetsmålen

och en första uppsättning etappmål.

Ds 2014:1. Gröna boken – Riktlinjer för författningsskrivning. Ds 2015:15. Sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område

än yrkesfiskare.

Ds 2016:27. Frågor kring 2009 års renskötselkonvention. Justitiedepartementets promemoria 27 oktober 2021. Utökad möj-

lighet för Kustbevakningen att ge ordningsbotsföreläggande.

Kommittédirektiv

Kommittédirektiv 2023:115. En översyn av straffskalorna

samt ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem.

Kommittédirektiv 2024:11. En moderniserad jaktlagstiftning.

Övriga publikationer

Justitieutskottets betänkande 1981/82:JuU53. Om ekonomiska

sanktioner vid brott i näringsverksamhet.

Justitieutskottets betänkande 1994/95:JuU2. Ett effektivare brottmåls-

förfarande.

Lagrådsremiss 29 augusti 2024. Naturvårdshänsyn vid fiske i havet

för att skydda Natura 2000-områden.

Lagrådets protokoll den 26 januari 2023. Mottagningsanordningar

i hamn för avfall från fartyg.

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 1998/99:MJU06.

Miljöpolitiken.

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2005/06:MJU3.

Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag m.m.

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2009/10:MJU25.

Svenska miljömål.

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2013/14:MJU29.

Ändringar i fiskelagen .

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2022/23:MJU14.

Fiskeripolitik.

Regeringsbeslut den 6 juni 2016. Uppdrag om indikatorer för upp-

följning av miljökvalitetsmålen och Generationsmålet, M2016/ 01592/ Mm.

Regeringsbeslut den 18 juli 2019. Uppdrag att föreslå hur försök med

kamerabevakning av fiskefartyg kan genomföras för att se till att landningsskyldigheten efterlevs, N2019/02391/FJR.

Regeringsbeslut den 14 november 2019. Uppdrag att utreda och

föreslå hur fiskerikontrollen kan förstärkas, N2019/02976/FJR.

Regeringsbeslut den 4 maj 2023. Uppdrag att föreslå ett system

med överlåtbara fiskerättigheter i fisket efter bottenlevande arter, LI2023/02424 och LI2023/01496.

Regeringens skrivelse 2004/05:79. Upphörande av 1972 års svensk-

norska renbeteskonvention.

Regeringens skrivelse 2009/10:79. En tydlig, rättssäker och effektiv

tillsyn.

Regeringens skrivelse 2021/22:247. Sveriges genomförande av

Agenda 2030.

Regleringsbrev för budgetåret 2021 avseende Havs- och vatten-

myndigheten, M2020/02056 (delvis) och M2020/00266. Regleringsbrev för budgetåret 2024 avseende länsstyrelserna,

Fi2023/00435 m.fl. Riksdagsskrivelse 1981/82:328. Riksdagsskrivelse 1994/95:40. Riksdagsskrivelse 1998/99:182 och 1998/99:183. Miljöpolitiken. Riksdagsskrivelse 2005/06:48, Svenska miljömål – ett gemensamt

uppdrag m.m.

Riksdagsskrivelse 2009/10:377. Svenska miljömål. Riksdagsskrivelse 2013/14:364. Ändringar i fiskelagen.

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 1914 s. 38. NJA 1948 s. 813. NJA 1976 s. 242. NJA 1983 s. 292. NJA 1984 s. 148. NJA 1992 s. 190. NJA 1992 s. 337. NJA 1996 s. 776. NJA 2004 s. 176.

NJA 2004 s. 786. NJA 2004 s. 840. NJA 2005 s. 33. NJA 2007 s. 227. NJA 2013 s. 502. NJA 2013 s. 1076. NJA 2014 s. 332. NJA 2014 s. 371. NJA 2015 s. 374. NJA 2016 s. 3. NJA 2016 s. 702. NJA 2017 s. 690. NJA 2019 s. 492. NJA 2020 s. 3. NJA 2022 s. 264. Högsta domstolens beslut den 3 mars 2022 i mål Ö 2019-21.

Högsta förvaltningsdomstolen/Regeringsrätten

HFD 2019 ref. 72. HFD 2022 ref. 23a. HFD 2024 ref. 41. Högsta förvaltningsdomstolens dom i mål nr 2346-24 den 7 maj 2025. RÅ 2000 ref. 66. RÅ 2004 ref. 17. RÅ 2006 ref. 43.

Kammarrätterna

Kammarrätten i Göteborgs dom den 13 mars 2018 i mål nr 3906-17. Kammarrätten i Stockholms dom den 29 september 2023

i mål 1260-1268-22.

Mark- och miljööverdomstolen

MÖD 2013:7. MÖD 2019:31.

Tingsrätterna

Göteborgs tingsrätts dom den 20 juni 2022 i mål nr B 18787-21. Kalmar tingsrätts dom den 27 juni 2024 i mål nr B 2427-24. Varbergs tingsrätts dom den 5 november 2008 i mål B 2240/06. Värmlands tingsrätts dom den 12 maj 2022 i mål nr B 3098-21.

Förvaltningsrätterna

Förvaltningsrätten i Linköpings dom den 12 december 2014 i mål nr 221–14.

Europadomstolen

Europadomstolens dom den 7 oktober 1988, Salabiaku mot Frankrike,

nr 10519/83. Europadomstolens dom den 8 februari 1996, John Murray mot

Förenade kungariket, nr 18731/91. Europadomstolens dom den 23 juli 2002, Janosevic mot Sverige,

nr 34619/97. Europadomstolens dom den 23 juli 2002, Västberga Taxi AB och

Vulic mot Sverige, nr 36985/97. Europadomstolens dom den 24 september 2002, Posti och Rahko

mot Finland, nr 27824/95. Europadomstolens dom den 21 oktober 2003, Credit and Industrial

Bank mot Tjeckien, nr 29010/95. Europadomstolens dom den 30 juni 2005, Jahn m.fl. mot Tyskland,

nr 46720/99, 72203/01 och 72552/01. Europadomstolens dom den 28 juli 2005, Alatulkkila och andra mot

Finland, nr 33538/96.

Europadomstolens dom den 24 november 2005, Capital Bank AD

mot Bulgarien, nr 49429/95. Europadomstolens dom den 10 februari 2009, Zolotukhin mot

Ryssland, nr 14939/03. Europadomstolens dom den 27 november 2014, Lucky Dev mot

Sverige, nr 7356/10.

EU-domstolen

EU-domstolens dom den 15 juli 1964, Flaminio Costa mot E.N.E.L.,

mål 6-64, ECLI:EU:C:1964:66. EU-domstolens dom den 30 april 1974, Haegman mot Belgien,

mål 181/73, ECLI:EU:C:1974:4. EU-domstolens dom den 16 februari 1978, Kommissionen mot

Irland, mål C-61/77, ECLI:EU:C:1978:29. EU-domstolens dom den 7 februari 1984, Jongeneel Kaas m.fl. mot

Nederländska staten och Stichting Centraal Orgaan Zuivelcontrole, mål 237/82, ECLI:EU:C:1984:44. EU-domstolens dom den 13 september 2005, Europeiska gemen-

skapernas kommission mot Europeiska unionens råd, mål C-176/03, ECLI:EU:C:2005:542. EU-domstolens dom den 20 oktober 2005, Kommissionen mot

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, mål C-6/04, ECLI:EU:C:2005:626. EU-domstolens dom den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. mot The Secre-

tary of State for Transport, mål C-308/06, ECLI:EU:C:2008:312. EU-domstolens dom den 21 december 2011, Danske Svineprodu-

center, mål C-316/10, EU:C:2011:863. EU-domstolens dom den 14 februari 2012, Toshiba m.fl. mot Úřad

pro ochranu hospodářské soutěže, mål C-17/10, ECLI:EU:C: 2012:72. EU-domstolens dom den 22 maj 2014, Wolfgang Glatzel mot

Freistaat Bayern, mål C-356/12, ECLI:EU:C:2014:350. EU-domstolens dom den 1 juli 2015, Bund für Umwelt und Natur-

schutz Deutschland eV mot Tyskland, mål C-461/13, ECLI:EU:C:2015:433.

EU-domstolens dom den 30 mars 2017, Lingurár, mål C-315/16,

ECLI:EU:C:2017:244. EU-domstolens dom den 13 juni 2018, Deutscher Naturschutzring

– Dachverband der deutschen Natur- und Umweltschutzverbände eV mot Tyskland, mål C‑683/16, ECLI:EU:C:2018:433. EU-domstolens dom den 20 november 2018 i de förenade målen

C-626/15 och C-659/16, Kommissionen mot rådet (marina skyddsområden Antarktis), ECLI:EU:C:2018:925.

Myndighetsbeslut

Länsstyrelserna

Länsstyrelsens i Västra Götalands län beslut den 23 maj 2014 i ärendenummer 521-17087-2014, 521-17911-2014, 521-16948-2014, 521-16949-2014, 521-17139-2014, 521-17916-2014, 521-16951-2014, 521-16954-2014, 521-17138-2014, 521-17915-2014, 521-17141-2014, 521-17917-2014, 521-17908-2014, 521-17085-2014, 521-17369-2014, 521-17919-2014, 521-16927-2014, 521-16929-2014, 521-16917-2014, 521-16918-2014, 521-16936-2014, 521-16940-2014, 521-16933-2014, 521-16934-2014, 521-16920-2014, 521-16923-2014, 521-16939-2014 och 521-16941-2014.

EU-rättsakter

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni

2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den

30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/89/EU av den 23 juli

2014 om upprättandet av en ram för havsplanering.

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj

2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/ 2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den

27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/883 av den 17 april

2019 om mottagningsanordningar i hamn för avlämning av avfall från fartyg, om ändring av direktiv 2010/65/EU och upphävande av direktiv 2000/59/EG. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 av den 5 juni

2019 om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av

den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av

den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (omarbetning). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av

den 11 december 2013 om den gemensamma marknads-ordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av

den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av

den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om

förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2015/812 av

den 20 maj 2015 om ändring av rådets förordningar (EG) nr 850/98, (EG) nr 2187/2005, (EG) nr 1967/2006, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 254/2002, (EG) nr 2347/2002 och (EG) nr 1224/2009, samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1379/ 2013 och (EU) nr 1380/2013, vad gäller landningsskyldigheten, och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1434/98. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/679 av

den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/1139 av

den 6 juli 2016 om upprättande av en flerårig plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som nyttjar dessa bestånd, om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1098/2007. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/352 av

den 15 februari 2017 om inrättande av en ram för tillhandahållande av hamntjänster och gemensamma regler för finansiell insyn i hamnar. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1004 av

den 17 maj 2017 om upprättande av en unionsram för insamling, förvaltning och användning av data inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskaplig rådgivning rörande den gemensamma fiskeripolitiken och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 199/ 2008.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/1130 av

den 14 juni 2017 om definition av fiskefartygs egenskaper. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2403 om håll-

bar förvaltning av externa fiskeflottor och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1006/2008. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2018/973 av

den 4 juli 2018 om upprättande av en flerårig plan för demersala bestånd i Nordsjön och de fisken som nyttjar dessa bestånd, med fastställande av närmare bestämmelser för genomförandet av landningsskyldigheten i Nordsjön, och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 676/2007 och (EG) nr 1342/2008. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2018/1725 av

den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/473 av

den 19 mars 2019 om Europeiska fiskerikontrollbyrån (kodifiering). Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/1241 av

den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1224/2009, och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1380/2013, (EU) 2016/1139, (EU) 2018/973, (EU) 2019/472 och (EU) 2019/1022, samt om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 894/97, (EG) nr 850/98, (EG) nr 2549/2000, (EG) nr 254/2002, (EG) nr 812/2004 och (EG) nr 2187/2005. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2021/1139 av

den 7 juli 2021 om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden och om ändring av förordning (EU) 2017/1004.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2023/2053 av

den 13 september 2023 om upprättande av en flerårig förvaltningsplan för blåfenad tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet, om ändring av förordningarna (EG) nr 1936/2001, (EU) 2017/2107 och (EU) 2019/833 och om upphävande av förordning (EU) 2016/1627. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2023/2124 av

den 4 oktober 2023 om vissa bestämmelser om fiske i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavets (AKFM) avtalsområde. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2023/2842 av

den 22 november 2023 om ändring av rådets förordning (EG) nr 1224/ 2009, och om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1005/2008 och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/1139, (EU) 2017/2403 och (EU) 2019/473 vad gäller fiskerikontroll. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2024/1991 av

den 24 juni 2024 om restaurering av natur och om ändring av förordning (EU) 2022/869. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

(2012/C 326/02). Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 2017/118 av den

5 september 2016 om fastställande av bevarandeåtgärder för fisket i syfte att skydda Nordsjöns marina miljö. Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 2018/306 av den

18 december 2017 om specifikationer för genomförandet av landningsskyldigheten för torsk och rödspätta inom fiskena i Östersjön. Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 2023/2459 av den

22 augusti 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/973 vad gäller fastställande av närmare bestämmelser för landningsskyldigheten för vissa fisken i Nordsjön för perioden 2024–2027. Kommissionens förordning (EEG) nr 954/87 av den 1 april 1987

om stickprovskontroller för att fastställa andelen målarter i procent av fångsten när fisket bedrivs med finmaskiga nätredskap.

Kommissionens förordning (EG) nr 129/2003 av den 24 januari

2003 om närmare bestämmelser för fastställande av maskstorlek och garntjocklek på nätredskap. Kommissionens förordning (EG) nr 1010/2009 av den 22 oktober

2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 av

den 8 april 2011 om tillämpningsföreskrifter för (EG) nr 1224/ 2009 om att införa ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 931/2011 av

den 19 september 2011 om de spårbarhetskrav som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 för livsmedel av animaliskt ursprung. Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2019/1248 av

den 22 juli 2019 om åtgärder för att minska ett allvarligt hot mot bevarandet av det östra beståndet av torsk (Gadus morhua) i Östersjön. Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2024/1474 av

den 24 maj 2024 om tillämpningsföreskrifter för artikel 14.4 a i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 vad gäller undantag från toleransmarginalen för uppskattning av fångster vid osorterade landningar och omlastningar från fiske efter små pelagiska arter, industriellt fiske och snörpvadsfiske efter tropisk tonfisk. Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2025/274 av

den 12 februari 2025 om närmare bestämmelser för tillämpningen av artikel 55 i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om kontroll av fritidsfiske. Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livs-

miljöer samt vilda djur och växter. Rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006 om

förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet, om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 och om upphävande av förordning (EG) nr 1626/94.

Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 av den 29 september 2008

om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/ 2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999. Rådets förordning (EG) nr 1224/2009 av den 20 november 2009

om införande av ett kontrollsystem i unionen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/ 2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/ 93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006. Rådets förordning (EU) 2024/2903 av den 18 november 2024 om

fastställande av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön för 2025 och om ändring av förordning (EU) 2024/257 vad gäller vissa fiskemöjligheter i andra vatten. Rådets förordning (EU) 2025/202 av den 30 januari 2025 om fast-

ställande för 2025 och 2026 av fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd, i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten och om ändring av förordning (EU) 2024/257 vad gäller fiskemöjligheter för 2025.

Dokument från EU:s institutioner

COM (2019) 640 final. Meddelande från kommissionen till Europa-

parlamentet, Europeiska rådet, Rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, Den europeiska gröna given. COM (2023) 102 final. Meddelande från kommissionen till Europa-

parlamentet, Europeiska rådet, Rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, EU:s handlingsplan: Skydda och återställa marina ekosystem för ett hållbart och resilient fiske.

Europaparlamentets resolution av den 22 maj 2012 om en straffrätts-

lig strategi inom EU (2010/2310[INI]). Europaparlamentets resolution av den 18 januari 2024 om EU:s hand-

lingsplan: Skydda och återställa marina ekosystem för ett hållbart och resilient fiske (2023/2124[INI]). KOM(2009) 248 slutlig. Meddelande från kommissionen till Europa-

parlamentet, Europeiska rådet, Rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om EU:s strategi för Östersjöområdet. Kommissionen, Generaldirektoratet för fiskefrågor (1998). Den

gemensamma fiskeripolitiken. Kommissionen (2011). Meddelande från kommissionen till Europa-

parlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder /KOM/2011/0573. Kommissionens tillkännagivande, Vägledning om strikt skydd för

djurarter av gemenskapsintresse enligt habitatdirektivet C(2021) 7301 final.

Internationella avtal och dokument

1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö,

Helsingfors den 9 april 1992, SÖ 1996:22. Agreement under the United Nations Convention on the Law of

the Sea on the Conservation and Sustainable Use of Marine Biological Diversity of Areas beyond National Jurisdiction. Avtal om genomförande av bestämmelserna i Förenta nationernas

havsrättskonvention av den 10 december 1982 (SÖ 2000:1) om bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd, New York den 4 augusti 1995, SÖ 2003:61. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna (1950). FAO:s överenskommelse för att tillse att fiskefartyg följer inter-

nationella bevarande- och förvaltningsåtgärder vid fiske på det fria havet av den 24 november 1993, SÖ 1995:87.

Förenta nationernas generalförsamlings resolution Agenda 2030 för

hållbar utveckling, A/RES/70/1. Förenta nationernas havsrättskonvention Montego Bay den

10 december 1982 och avtalet om genomförande av Del XI i denna konvention New York den 28 juli 1994, SÖ 2000:1. Gränsälvsöverenskommelse med Finland, Stockholm den 11 novem-

ber 2009, SÖ 2010:21. ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i själv-

styrande länder. Konventionen den 31 december 1932 med Danmark angående

fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen, SÖ 1933:13. Konventionen för reglering av handel med vissa utrotningshotade

vilda djur och växter, Washington 1973, CITES-konventionen, SÖ 1974:41. Konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten

(OSPAR), Paris den 22 september 1992, SÖ 1994:25. Konventionen om biologisk mångfald, CBD, Rio de Janeiro

den 5 juni 1992, SÖ 1993:77. Konventionen om biologisk mångfald, partsmöte 2000 (COP V/6). Konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöver-

skridande sammanhang, Esbo den 25 februari 1991, SÖ 1992:1. Konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt

deras naturliga miljö, Bern den 19 september 1979, SÖ 1983:30. Konventionen om skydd av flyttande vilda djur, Bonn den 23 juni

1979, CMS, SÖ 1983:37. Konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i

beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, Århus den 25 juni 1998, SÖ 2005:28. Konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet, Paris

den 17 oktober 2003, SÖ 2012:31. Konventionen om våtmarker av internationell betydelse i synnerhet

såsom livsmiljö för våtmarksfåglar, Ramsar, Iran, 1971, SÖ 1975:76. Ministeriell noteväxling med Finland om ömsesidiga fiskerättigheter i

de svenska och finska fiskezonerna i Östersjön. Helsingfors den 24 november 1975, SÖ 1975:57.

Ramsarkonventionen, Parisprotokollet, SÖ 1986:74. Ramsarkonventionen, Reginaprotokollet, SÖ 1991:78. UN, Report of the United Nations conference on environment and

development, Rio de Janeiro 3–14 June 1992, (A/CONF.151/26 [Vol. I]). Wienkonventionen om traktaträtten, Wien den 23 maj 1969,

SÖ 1975:1. Överenskommelse den 9 november 1984 med Danmark om avgräns-

ning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark, SÖ 1985:54.

Litteratur och publikationer

Alm, G. (1917). Undersökningar rörande Hjälmarens naturförhål-

lande och fiske. Meddelande från Kungliga Lantbruksstyrelsen 204, 111s. Andersson, L. (1986). Det fria handredskapsfisket och 2 kap. 18 §

regeringsformen. SVJT 1986, s. 601. Arlinghaus, R., Rittweg, T., Dhellemmes, F., Koemle, D., van Gemert,

R., Schubert, H., Niessner, D., Möller, S., Droll, J., Friedland, R., Lewin, W.-C., Dorow, M., Westphal, L., Ehrlich, E., Strehlow, H.V., Weltersbach, M.S., Roser, P., Braun, M., Feldhege, F. & Winkler, H. (2023). A synthesis of a coastal northern pike (Esox lucius) fishery and its social-ecological environment in the southern Baltic Sea: Implications for the management of mixed commercial-recreational fisheries. Fisheries Research, 263, 106663. Ask L, Svedäng H (2019). En näring i nationens tjänst – utvecklingen

av fisket och fiskeriförvaltningen i Sverige. Havsmiljöinstitutets rapport nr 2019:7. Asp, P., Ulväng, M. och Jareborg, N. (2013). Kriminalrättens grunder

(2013, version 2, JUNO). Bartholomew, A. & Bohnsack, J.A. (2005). A Review of Catch-

and-Release Angling Mortality with Implications for No-take Reserves. Reviews in Fish Biology and Fisheries, 15 (1–2), 129–154. https://doi.org/10.1007/s11160-005-2175-1.

Bartolino, V., Bergström, L., Erlandsson, M. & Koehler, B. (2023).

Potential future climate change effects on Swedish fish and fisheries. Aqua reports, (2023:9). https://doi.org/10.54612/a.69d4ds9ph6. Bengtsson, B. (2015). Speciell fastighetsrätt: miljöbalken, 11 uppl.,

Iustus, Uppsala. Bengtsson, B. m.fl. (2022), Miljöbalken (JUNO), kommentaren

till 7 kap. 2 §. Bengtsson, B. m.fl., (2022), Miljöbalken (JUNO), kommentaren

till 11 kap. 12 § miljöbalken. Bengtsson, B., m.fl. (2022), Miljöbalken (JUNO), kommentaren

till 11 kap. 13 § miljöbalken. Bergenius, M., Ringdahl, K., Sundelöf, A., Carlshamre, S, Wennhage,

H. Valentinsson, D. (2018). Atlas över svenskt kust- och havsfiske 2003–2015. Aqua reports 2018:3. Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser, Drottningholm, Lysekil, Öregrund. Bergström, U., Larsson, S., Erlandsson, M., Ovegård, M., Ragnarsson

Stabo, H., Östman, Ö. & Sundblad, G. (2022). Long-term decline in northern pike (Esox lucius L.) populations in the Baltic Sea revealed by recreational angling data. Fisheries Research, 251, 106307. https://doi.org/10.1016/j.fishres.2022.106307. Bernitz, U. & Kjellgren, A. (2018). Europarättens grunder, 6 uppl.,

Norstedts Juridik, Stockholm. Bernitz, U. & Kjellgren, A. (2022). Europarättens grunder, 7 uppl.,

Norstedts Juridik, Stockholm. Bring, O., Klamberg, M., Mahmoudi, S. & Wrange, P. (2020). Sverige

och folkrätten, 6 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm. Bull, T. & Sterzel F. (2019). Regeringsformen: en kommentar, 4 uppl.,

Studentlitteratur AB, Lund. Casini, M., Lövgren, J., Hjelm, J., Cardinale, M., Molinero, J.-C. &

Kornilovs, G. (2008). Multi-level trophic cascades in a heavily exploited open marine ecosystem. Proceedings of the royal society B, 275, 1793–1801.

Casini, M., Hjelm, J., Molinero, J.-C., Lövgren, J., Cardinale, M.,

Bartolino, V., Belgrano, A. & Kornilovs, G. (2009). Trophic cascades promote threshold-like shifts in pelagic marine ecosystems. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America, 106, 197–202. Christiernsson, A., & Michanek, G., Miljöbalken och fisket, Nordisk

miljörättslig tidskrift 2016:1, 11-28. Curtin, R., Prellezo, R. (2010). Understanding marine ecosystem

based management: A literature review, Marine Policy, Volume 34, Issue 5, 2010, https://doi.org/10.1016/j.marpol.2010.01.003. Dahlsjö, A., Hermansson, M., & Julstad, B., Fastighetsbildnings-

lagen (26 november 2024, JUNO), kommentarerna till 1 kap. 4 § och 2 kap. 3 §. Diekmann, R., Otto, S. & Möllmann, C. (2012). Towards Integrated

Ecosystem Assessments (IEAs) of the Baltic Sea: Investigating Ecosystem State and Historical Development. In: Brander, K., MacKenzie, B., Omstedt, A. (eds) Climate Impacts on the Baltic Sea: From Science to Policy. Springer Earth System Sciences. Springer, Berlin, Heidelberg. https://doi.org/10.1007/978-3-642-25728-5_6. Eero, M., Köster, F.W. & MacKenzie, B.R. (2008). Reconstructing

historical stock development of Atlantic cod (Gadus morhua) in the eastern Baltic Sea before the beginning of intensive exploitation. Can. J. Fish. Aquat. Sci. 65, 2728–2741. Eggert, H. & Langlet, D. (2020). Svenskt yrkesfiske och EU

1995–2020, Sieps, rapport 2020:6. Eklund, A., Stensen, K., Alavi, G. & Jacobsson, K. (2018). Sveriges

stora sjöar idag och i framtiden. Klimatets påverkan på Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Klimatologi 49. SMHI. Eklöf, J.S., Hansen, J.P., Eriksson, B.K., Östman, Ö., Austin, Å.N.,

Yanos, C., Fredriksson, R., Bergström, U. & Andersson, H.C. (2023). Effects of seasonal spawning closures on pike (Esox lucius L.) and perch (Perca fluviatilis L.) catches and coastal food webs in the western Baltic Sea. Fisheries Research, 263, 106674.

Eklöf, J.S., Sundblad, G., Erlandsson, M., Donadi, S., Hansen, J.P.,

Eriksson, B.K. & Bergström, U. (2020). A spatial regime shift from predator to prey dominance in a large coastal ecosystem. Communications Biology, 3 (1), 1–9. Faithfull C.L., Wikström, S.A. & Bergström L. (2024). Konceptuella

modeller som stöd för ekosystembaserad förvaltning – Fallstudier från Södra Bottenhavet och Stockholms skärgårds pilotområden. Datum: 202408-22 ISBN: 978-91-89329-87-4. Fitzgerald, C.J., Droll, J.S., Shephard, S., Monk, C.T., Rittweg, T.

& Arlinghaus, R. (2023). Length-based assessment of an exploited coastal pike (Esox lucius) stock (Rügen, southern Baltic Sea) underscores the crucial relevance of growth and natural mortality for assessment outcomes. Fisheries Research, 263, 106667. Flink, H., Sundblad, G., Merilä, J. & Tibblin, P. (2024). Recreational

fisheries selectively capture and harvest large predators. Fish and Fisheries, 25 (5), 793–805. https://doi.org/10.1111/faf.12839. Gustafsson E, Savchuk OP., Gustaffsson BG. & Müller-Karulis B.

(2017). Key processes in the coupled carbon, nitrogen, and phosphorus cycling of the Baltic Sea. Biogeochemistry 134:301-317 doi.org/10.1007/s10533-017-0361-6. Hansen, J.P., Sundblad, G., Bergström, U., Austin, Å.N., Donadi,

S., Eriksson, B.K. & Eklöf, J.S. (2019). Recreational boating degrades vegetation important for fish recruitment. Ambio, 48, 539–551. Hansson, S., Bergström, U., Bonsdorff, E., Härkönen, T., Jepsen,

N., Kautsky, L., Lundström, K., Lunneryd, S.-G., Ovegård, M., Salmi, J., Sendek, D. & Vetemaa, M. (2017). Competition for the fish – fish extraction from the Baltic Sea by humans, aquatic mammals, and birds. ICES Journal of Marine Science, 75 (3), 999–1008. Hållén, J. & Karlsson, M. (2018). Dioxiner i sediment och fisk från

Vänern och Vättern. IVL Svenska miljöinstitutet; 2018. Hentati-Sundberg, J. (2017). Svenskt fiske i historiens ljus – en

historisk fiskeriatlas. Aqua reports 2017:7. Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser, Lysekil. Jareborg (1979), Brotten. Första häftet: Grundbegrepp. Brotten

mot person. Stockholm: Norstedts förlag.

Jareborg, N. & Zila, J. (2022). Straffrättens påföljdslära (version 7,

JUNO). Johannisson, S. (2025). Särskild rättsverkan av brott – En genom-

gång av reglerna om särskild rättsverkan av brott och om näringsförbud (2025, JUNO). Johannisson, S. & Velander, F. (2025). Brottsbalken (1962:700),

36 kap. 2 §, Karnov (JUNO) (besökt 2025-04-17). Karlmark, S. (2009). Miljörätt ur straffrättsligt perspektiv (version 3,

JUNO). Larsson, S., Sundblad, G., Gustafsson-Renes, S., Bergström, L.,

Dannewitz, J., Valentinsson, D., Wennhage, H., Bolund, E. & Holmgren, K. (2024). Bedömning av status för nationellt förvaltade fisk- och skaldjursbestånd. Aqua notes, (2024:13). https://doi.org/10.54612/a.4knd3ar0hg. Larsson, S., Svensson F., Wennhage, H. & Olsson, J. (2024). Indi-

katorrapportering för “Hållbart nyttjande av fisk- och skaldjursbestånd i kust och hav”: bedömningsåret 2023. Aqua notes 2024:6. Uppsala: Sveriges lantbruksuniversitet. Lernestedt, C. (2003). Kriminalisering – Problem och principer (2003,

JUNO). Lindahl, H., (2015), Miljöbalken (1998:808), 7 kap. 12 §, Lexino

2015-04-01 (JUNO). Lindberg, G. (2024). Rättegångsbalken (1942:740) 27 kap. 4 §,

Lexino 2024-12-01 (JUNO). Lucas, J., Ros, A., Geist, J. & Brinker, A. (2023). Effects of behavioral

strategies on catchability, bait selectivity, and hunting behavior in northern pike (Esox lucius). Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences, 80 (12), 1890–1905. https://doi.org/10.1139/cjfas-2023-0004. Michanek, G. & Zetterberg, C. (2021). Den svenska miljörätten.

(version 5, JUNO). Möllmann, C., Diekmann, R., Müller-Karulis, B., Kornilovs, G.,

Plikshs, M. & Axe, P. (2009). Reorganization of a large marine ecosystem due to atmospheric and anthropogenic pressure: a discontinuous regime shift in the Central Baltic Sea. Global Change Biology, 15 (6), 1377–1393.

Nordh, R. (2019). Tvångsmedel (version 2, JUNO). Nordqvist, O. & C. H. Schager (1912). Kortfattad vägledning i

Fiske och Fiskevård. Aftonbladet Tryckeri Stockholm. 95s. Olsson, J., Bergström, L. & Gårdmark, A. (2012). Abiotic drivers

of coastal fish community change during four decades in the Baltic Sea. ICES Journal of Marine Science (2012), 69(6), 961–970. doi:10.1093/icesjms/fss072. Penas Lado, E. (2016). The Common Fisheries Policy. Wiley-Black-

well. Pock, M. (2024). Fiskelag (1993:787), 3 §, Karnov (JUNO),

besökt 2024-02-16. Rhoades, O.K., Lonhart Steve I. & Stachowicz John J. (2019).

Human-induced reductions in fish predator boldness decrease their predation rates in kelp forests. Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences, 286 (1900), 20182745. https://doi.org/10.1098/rspb.2018.2745, Monk, C.T., Bekkevold, D., Klefoth, T., Pagel, T., Palmer, M. & Arlinghaus, R. (2021). The battle between harvest and natural selection creates small and shy fish. Proceedings of the National Academy of Sciences, 118 (9). https://doi.org/10.1073/pnas.2009451118. Romberg, C. & Thulin, G. (1955). Fiskelag och vattengräns,

Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner Stockholm. Rundberg, H. (1968). Fisket i Mälaren. Intervjuundersökning angå-

ende det yrkesmässiga fisket 1964–66. Information från Sötvattenslaboratoriet, nummer 13. 50 s. Sass, G.G. & Shaw, S.L. (2019). Catch-and-Release Influences on

Inland Recreational Fisheries. Reviews in Fisheries Science & Aquaculture, 0 (0), 1–17. https://doi.org/10.1080/23308249.2019.1701407. Stockmayer, V. & Lehmann, A. (2023). Variations of temperature,

salinity and oxygen of the Baltic Sea for the period 1950 to 2020, Oceanologia, Volume 65, Issue 3, 2023, doi.org/10.1016/j.oceano.2023.02.002. Sundblad, G. & Bergström, U. (2014). Shoreline development and

degradation of coastal fish reproduction habitats. Ambio, 43, 1020–1028.

Svenning, M. (2024). Miljöbalken (1998:808) 7 kap. 12 §, Karnov

(JUNO), besökt 2024-09-16. Tanaka, Y. (2019). The International Law of the Sea, 3 ed., Cambridge

University Press, Cambridge. Tibblin, P., Bergström, K., Flink, H., Hall, M., Berggren, H., Nordahl,

O. & Larsson, P. (2023). Higher abundance of adult pike in Baltic Sea coastal areas adjacent to restored wetlands compared to reference bays. Hydrobiologia, 850 (9), 2049–2060. van Gemert, R., Koemle, D., Winkler, H. & Arlinghaus, R. (2022).

Data-poor stock assessment of fish stocks co-exploited by commercial and recreational fisheries: Applications to pike Esox lucius in the western Baltic Sea. Fisheries Management and Ecology, 29 (1), 16–28. Warnling Conradson, W. & Nilsson, A. (2020). Sanktionsavgifter

– särskilt i näringsverksamhet (version 2, JUNO). Ågren, J. (2023). Straffansvar (version 11, JUNO).

Webbplatser

Europaparlamentets webbplats:

https://www.europarl.europa.eu/ftu/pdf/sv/FTU_3.3.1.pdf, hämtat 2022-09-28. Europaparlamentets webbplats:

https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/119/intern ationella-forbindelser-inom-fisket, hämtat 2024-01-07. Europaparlamentets webbplats:

https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/121/europ eiska-unionens-integrerade-havspolitik, hämtat 2025-02-20. Europarådets webbplats: https://rm.coe.int/tpvs18e-2023-

strategic-plan-final/1680ada084, hämtat 2024-01-11. European Center for Constitutional and Human Rights webbplats:

https://www.ecchr.eu/en/glossary/customary-internationallaw/, hämtat 2023-12-14.

European Environment Agencys webbplats:

https://www.eea.europa.eu/sv/miljosignaler/miljosignaler-2020/articles/rent-vatten-for-manniska-och-natur, hämtat 2023-12-20. Europeiska rådets webbplats,

https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/green-deal/, hämtat 2024-01-19. EU:s webbplats: https://eur-lex.europa.eu/legal-

content/SV/TXT/HTML/?uri=LEGISSUM:4439789&from=E N, hämtat 2023-12-22. FAO:s webbplats: https://www.fao.org/3/v9878e/v9878e.pdf,

hämtat 2024-01-07. FAO:s webbplats:

https://www.fao.org/fishery/en/knowledgebase/75, hämtat 2024-02-15. FN:s ekonomiska kommission för Europas webbplats:

https://unece.org/more-convention, hämtat 2024-01-11. FN:s webbplats:

https://treaties.un.org/Pages/ViewDetails.aspx?src=TREATY &mtdsg_no=XXI-10&chapter=21&clang=_en, hämtat 2023-12-20. FN:s webbplats:

https://www.un.org/Depts/los/reference_files/chronological_li sts_of_ratifications.htm#The%20United%20Nations%20Conv ention%20on%20the%20Law%20of%20the%20Sea, hämtat 2024-01-04. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

http://havochvatten.divaportal.org/smash/get/diva2:1657751/FULLTEXT01.pdf, hämtat 2025-05-11. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/data-kartor-och-rapporter/dataoch-statistik/officiell-statistik/officiell-statistik--fiske/fangststatistik-for-fritidsfisket.html hämtat 2025-07-09.

Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/data-kartor-ochrapporter/rapporter-och-andra-publikationer/aldrepublikationer/f-fakta/2012-02-08-f-fakta-200419havsfiskemetoder.html, hämtat 2024-11-02. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/arter-och-livsmiljoer/fakta-omarter-och-livsmiljoer/marina-daggdjur/fragor-och-svar-omsal/om-sal/2019-04-18-hur-manga-salar-finns-det-i-varavatten.html, hämtat 2025-05-11. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/statistik-ochfakta/fakta-om-fritidsfiske.html, hämtat 2025-05-16. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/planering-forvaltning-ochsamverkan/internationellt-samarbete-ochkonventioner/konventioner/fns-havsrattskonvention/skyddoch-forvaltning-av-gransoverskridande-och-langvandrandefiskbestand.html, hämtat 2023-12-20. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/download/18.5756d924186eb5d9 32a5f56b/1679497611031/rapport-aktions-plan-for-miljon-iostersjon-bsap-oktober-2021.pdf, hämtat 2024-01-11. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/regler-ochlagar/landningsskyldighet-ochutkastplaner/landningsskyldighet.html, hämtat 2024-02-22. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/download/18.43d241ac162020bef b36740a/1708780537134/remiss-skyldighet-att-rapportera-ochanmala-yrkesmassigt-fiske-i-havet.pdf, hämtat 2025-05-11. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/vagledning-foreskrifter-ochlagar/foreskrifter.html, hämtat 2024-03-01.

Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/vagledning-foreskrifter-ochlagar/lagstiftning-direktiv-och-forordningar/lagstiftning-somror-fritidsfisket.html#h-Rattenattfiska, hämtat 2024-11-26. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/arter-och-livsmiljoer/atgarderskydd-och-rapportering/skyddade-omraden/marina-skyddadeomraden/marina-naturreservat.html#h-Marinanaturreservat-0, hämtat 2024-09-17. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/arter-och-livsmiljoer/atgarderskydd-och-rapportering/skyddade-omraden/marina-skyddadeomraden/nationalparker-i-marin-miljo.html, hämtat 2024-09-17. Havs- och vattenmyndighetens webbplats:

https://www.havochvatten.se/fiske-och-handel/statistik-ochfakta/fisketurism.html, hämtat 2025-07-10. Helcoms webbplats: https://helcom.fi/about-us/, hämtat 2023-12-18. Internationella havsforskningsrådets webbplats:

https://www.ices.dk/about-ICES/how-wework/Pages/default.aspx, hämtat 2024-01-11. Jordbruksverkets webbplats:

https://jordbruksverket.se/stod/fiske-ochvattenbruk/certifiering-diversifiering-foradling-och-okatmervarde/bilda-producent--och-branschorganisationer-inomfiske-och-vattenbruk/krav-for-att-bildaproducentorganisationer#h-Producentorganisationerochbranschorganisationerharenviktigro llattfylla, hämtat 2024-11-26. Kommissionens webbplats:

https://agriculture.ec.europa.eu/international/internationalcooperation/international-organisations/fao_sv, hämtat 2023-12-13. Kommissionens webbplats: https://dcf.ec.europa.eu/data-

calls/definitions-and-terminology/n/number-vessels_en, hämtat 2025-05-11.

Kommissionens webbplats:

https://commission.europa.eu/strategy-and-policy/priorities-2019-2024/european-green-deal/protecting-environment-andoceans-green-deal_sv, hämtat 2024-03-05. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/skyddadnatur/olika-former-av-naturskydd/natura-2000-omraden/, hämtat 2024-09-17. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/ommiljoarbetet/internationellt-miljoarbete/internationellamiljokonventioner/vatmarkskonventionen/, hämtat 2024-01-09. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/om-miljoarbetet/miljoarbetei-eu/biologisk-mangfald, hämtat 2024-01-09. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/om-miljoarbetet/sverigesmiljomal/uppfoljning-av-sveriges-miljomal/, hämtat 2024-02-14. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/skyddadnatur/olika-former-av-naturskydd/vatmarker-skyddade-enligtramsarkonventionen/, hämtat 2024-01-09. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/ommiljoarbetet/internationellt-miljoarbete/internationellamiljokonventioner/arhuskonventionen/, hämtat 2024-01-09. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/ommiljoarbetet/internationellt-miljoarbete/internationellamiljokonventioner/esbokonventionen--om-information-tillgrannlander/, hämtat 2024-01-11. Naturvårdsverkets webbplats:

https://www.naturvardsverket.se/4ac538/contentassets/ce2454d 858e34bdf866cc8f15dfe239c/fiske-partiella-nyttjanderatter.pdf, hämtat 2025-02-10. Polisens webbplats: https://polisen.se/om-polisen/polisens-

arbete/sjopolisen/, hämtat 2025-04-22.

Polisens webbplats: https://polisen.se/tjanster-

tillstand/belastningsregistret/information-till-myndigheter/, hämtat 2025-05-08. Regeringens webbplats: https://www.regeringen.se/regeringens-

politik/folkratt/, hämtat 2023-12-14. Regeringens webbplats: https://www.regeringen.se/sverige-i-

eu/eus-ostersjostrategi/bakgrund-och-mal-for-eusostersjostrategi/, hämtat 2023-12-14. Skatteverkets webbplats: https://www4.skatteverket.se/rattsligvagl

edning/edition/2024.1/331005.html#h-Forvarvsverksamhet, hämtat 2024-02-16. Skatteverkets webbplats:

https://skatteverket.se/offentligaaktorer/folkbokforing/vagledn ingforoffentligaaktorershanteringavskyddadepersonuppgifter.4. 18e1b10334ebe8bc80002541.htmlhttps://skatteverket.se/offentl igaaktorer/folkbokforing/vagledningforoffentligaaktorershanter ingavskyddadepersonuppgifter.4.18e1b10334ebe8bc80002541.ht ml., hämtat 2025-03-30. Statistiska centralbyråns webbplats: https://www.scb.se/hitta-

statistik/statistik-efter-amne/miljo/markanvandning/skyddadnatur/pong/tabell-och-diagram/formellt-skyddad-natursammanfattning2/, hämtat 2024-09-17. Statistiska centralbyråns webbplats:

https://www.scb.se/contentassets/09a23cc18a1c407d93a6b2be0 d033eef/jo1104_2013a01_7-sm_jo57sm1703.pdf, hämtat 2025-05-11. Statistiska centralbyråns webbplats:

https://www.scb.se/contentassets/16f20f2be4e746c9bb9ac9c25 6b7711d/jo1104_2023a01_sm_jo57sm2401.pdf, hämtat 2025-05-11. Statistiska centralbyråns webbplats: https://www.scb.se/hitta-

statistik/statistik-efter-amne/jord-och-skogsbrukfiske/fiske/fritidsfiske/, hämtat 2025-05-11.

Statistiska centralbyråns webbplats:

https://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__ NV__NV0109__NV0109O/BNTT01/, hämtat 2025-07-10. SVT Nyheters webbplats:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/lyft-forfisketurismen-i-sverige-fler-utlandska-besokare, hämtat 2025-05-16. Tillväxtverkets webbplats:

https://tillvaxtverket.se/tillvaxtverket/statistikochanalys/statisti komforetag/foretagande/basfaktaomforetag.1719.html?chartCol lection=2#svid12_79d813901971fd8788646662, hämtat 2025-07-10. Tillväxtverkets webbplats:

https://tillvaxtverket.se/tillvaxtverket/statistikochanalys/statisti komforetag/foretagande/basfaktaomforetag.1719.html?chartCo llection=2#svid12_79d813901971fd8788646662, hämtat 2025-07-10. Västkustfiskgruppens webbplats: https://vfisk.se/historia/,

hämtat 2024-11-26. Webbplatsen European E-justice: https://e-

justice.europa.eu/10/SV/international_law, hämtat 2023-12-14. Webbplatsen för EU-publikationer:

http://publications.europa.eu/resource/cellar/32aa5375-1244-11e9-81b4-01aa75ed71a1.0024.02/DOC_1, hämtat 2023-12-22. Webbplatsen fiskbarometern: www.fiskbarometern.se,

hämtat 2025-05-11. Webbplatsen för de svenska miljömålen:

https://www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/, hämtat 2024-01-29. Webbplatsen globalamalen.se som drivs av United Nations

Development Programme (UNDP): https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-14-havoch-marina-resurser/, hämtat 2024-02-07. Webbplatsen för levande kulturarv:

https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/norsfiskeslomfiske, hämtat 2024-08-29.

Webbplatsen för levande kulturarv:

https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/nejonogonfi ske, hämtat 2024-08-29. Webbplatsen för levande kulturarv:

https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/havfisketrad itionen-i-tornedalen, hämtat 2024-08-29. Webbplatsen för levande kulturarv:

https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/alarvet-paalakusten, hämtat 2024-08-29. Webbplatsen för levande kulturarv:

https://levandekulturarv.se/forteckningen/element/laxsatt, hämtat 2024-08-29.

Rapporter m.m.

Databasen Åtgärder i Vatten; 1994–2024. Europarådets rekommendation den 13 februari 1991 nr R(91)1 om

administrativa sanktioner. Fiskeriverket (2001). Fiskeriverket informerar, Utsättning och sprid-

ning av fisk – Strategi och bakgrund, Finfo 2001:8. Fiskeriverket (2004). F-fakta 2004:19 – Fakta om fisk, fiske och

fiskevård. Fiskeriverket (2010). Småskaligt kustfiske – Regeringsuppdrag att

beskriva det småskaliga kustnära fisket i Sverige samt föreslå hur detta fiske kan förstärkas. Havs- och vattenmyndighetens skrivelse ”Förslag till ändringar

i fiskerilagstiftningen”, N2015/07904. Havs- och vattenmyndigheten (2018). Redovisning av ett regerings-

uppdrag. Förslag om utformning av rapporteringsskyldighet och fördelning av den tillgängliga fiskeresursen för andra fiskare än yrkesfiskare (N2018/02964). Havs- och vattenmyndigheten (2019). Förslag till utformning av

försök med kamerabevakning av fiskefartyg. Havs- och vattenmyndigheten (2020–1). Så förvaltas fiskresursen

2020. Rapport 2020:10.

Havs- och vattenmyndigheten (2020–2). Uppdrag att utreda och

föreslå hur fiskerikontrollen kan förstärkas. Redovisning av regeringsuppdrag N2019/02976/FJR. Havs- och vattenmyndigheten (2020-3). Utvärdering av system med

individuella fiskemöjligheter. Havs- och vattenmyndigheten (2022-1). Levande sjöar och vatten-

drag. Fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålen 2023. Rapport 2022:17. Havs- och vattenmyndigheten (2022-2). Hav i balans samt levande

kust och skärgård. Fördjupad utvärdering av miljökvalitetsmålen 2023. Rapport 2022:18. Havs- och vattenmyndigheten (2023-1). Uppdrag om faktorer att

beakta i system med överlåtbara fiskerättigheter. Redovisning av regeringsuppdrag om att analysera faktorer att beakta i system med överlåtbara fiskerättigheter. Havs- och vattenmyndigheten (2023-2). Redovisning av uppdrag

att analysera och förbättra det svenska spårbarhetssystemet för vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter. Havs- och vattenmyndigheten (2023-3). Uppdrag om att utreda

licensprövningar och beståndsuppskattningar för att möjliggöra nyetablering av småskaligt fiske. https://www.havochvatten.se/download/18.6e0ee42618c6970f0 61cc626/1703685539632/ru-1185-2023-nyetablering.pdf Havs- och vattenmyndigheten (2024-1). Förslag om lag- och förord-

ningsändringar för att förbättra det svenska spårbarhetssystemet för vissa fiskeri- och vattenbruksprodukter. Havs- och vattenmyndigheten (2024-2). Värdet av svenskt fritids-

fiske i Sverige. Rapport 2024:01. Havs- och vattenmyndigheten (2024-3). Försök med kameror och

sensorer på fiskefartyg. Havs och vattenmyndigheten (2024-4). Rapport om den svenska

fiskeflottans balans mellan fiskekapacitet och fiskemöjligheter år 2023. Rapport 2024:10.

Havs- och vattenmyndigheten (2024-5). Uppdrag om att föreslå ett

system med överlåtbara fiskerättigheter i demersalt fiske. https://www.havochvatten.se/download/18.69b6594418e9200fe 5e25198/1712146029256/ru-system-for-overlatbarafiskerattigheter.pdf Havs- och vattenmyndighetens statistiska meddelande,

JO 55 SM 2401. Havs- och vattenmyndigheten, Statistiska meddelanden,

JO 56 SM 2401. Havs- och vattenmyndighetens årsredovisning för år 2023. Havs- och vattenmyndighetens årsredovisning för år 2024. Havs- och vattenmyndigheten och Sveriges fiskevattenägare

förbund (2021). Fisketillsyn – utbildning för fisketillsynspersoner. Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån.

Det yrkesmässiga fisket i sötvatten 2021. Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån.

Fritidsfiske 2021. Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån.

Det yrkesmässiga fisket i sötvatten 2022. Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån.

Fritidsfiske 2022. Havs- och vattenmyndigheten och Statistiska centralbyrån.

Fritidsfiske 2023. Helcom (2023-1): HELCOM Thematic assessment of hazardous

substances, marine litter, underwater noise and non-indigenous species 2016-2021. Baltic Sea Environment Proceedings n°190. https://helcom.fi/post_type_publ/holas3_haz. Helcom (2023-2). Total phosphorus (TP). HELCOM core indicator

report. Online. [20241121], https://indicators.helcom.fi/indicator/total-phosphorus/. ISSN 2343-2543. Helcom (2024). “Status of coastal fish communities in the Baltic

Sea 2016-2020 – the fourth thematic assessment”. Baltic Sea Environment Proceedings n°199.

IPBES (2019). Global assessment report on biodiversity and eco-

system services of the Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services. Jordbruksverket (2020). Ekonomisk och strukturell data rörande

svenskt insjöfiske. Rapport 2020:19. Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten (2021).

Handlingsplan för utveckling av svenskt yrkesfiske 2021–2026, den 2 juni 2021. Kustbevakningen (2020). Svar till Havs- och vattenmyndigheten

och regeringsuppdrag N2019/02976/FJR. Kustbevakningen. Årsredovisning 2023. Kustbevakningen. Årsredovisning 2024. Lantmäteriet (2012). Allmänt vatten – ett grumligt ämne.

LM-rapport 2012:1. Lantmäteriet (2024). Handbok FBL – Fastighetsbildningslagen och

lagen om införande av FBL (FBLP), 2024-06-17. Länsstyrelsen i Örebro län (2009). Utredningsuppdrag om fiske-

tillsyn. Dnr: 623-02926-2009. Naturvårdsverket (2019). Landskapsplanering av skog – för biologisk

mångfald och ett varierat skogsbruk. Rapport 6909. Naturvårdsverket (2022). Vägledning om jakt i naturreservat

25 november 2022. Naturvårdsverket (2023-1). Förslag till nationell strategi och hand-

lingsplan avseende konventionen om biologisk mångfald (CBD). Redovisning av regeringsuppdrag, ärendenummer NV-09908-21. Naturvårdsverket (2023-2). Fördjupad utvärdering av Sveriges miljö-

mål 2023. Med förslag till regeringen. Rapport 7088. Nordiska ministerrådet (2018). Administrativa sanktionsavgifter

En nordisk komparativ studie, Köpenhamn Nordisk Ministerråd, 2018. Halila, Leena, Lankinen, Veronica och Nilsson, Annika. TemaNord 2018:511. Polisen (2020). Polisens rapport ”Internrevisionens granskning av

arbetsuppgifter med fokus på polisiär relevans”, bilaga 2, diarienr A216.746/2020. Report of the World Commission on Environment and Develop-

ment: Our Common Future, 1987 (Brundtlandkommissionen).

Scientific, Technical and Economic Committee for Fisheries (STECF)

– The 2023 Annual Economic Report on the EU Fishing Fleet (STECF 23-07), Prellezo, R., Sabatella, E., Virtanen, J., Tardy Martorell, M. and Guillen, J. editor(s), Publications Office of the European Union, Luxembourg, 2023, doi:10.2760/423534, JRC135182. Scientific, Technical and Economic Committee for Fisheries (STECF)

– The 2024 Annual Economic Report on the EU Fishing Fleet (STECF 24-03 and 24-07), Prellezo, R., Sabatella, E.C., Virtanen, J., Tardy Martorell, M. and Guillen, J. editor(s), Publications Office of the European Union, Luxembourg, 2024, doi:10.2760/ 5037826, JRC139642. SLU Fiskbarometern (2024). Resursöversikt 2023.

https://fiskbarometern.se, hämtat 2024-10-29. Skatteverkets promemoria, Stadigvarande vistelse – en definition,

dnr 8-2647698. Skatteverkets, Kustbevakningens och Havs- och vattenmyndighetens

rapport (2018). Från hav till bord – Fiskekriminalitet ur ett svenskt perspektiv. https://balticwaters2030.org/wpcontent/uploads/2023/02/Fran-hav-till-bord-Fiskerikriminalitet-ur-ett-svenskt-perspektiv-OFFENTLIG.pdf. United Nations Economic Commission for Europe, The Aarhus

Convention – An implementation guide, second edition 2014.

United Nations Office on Drugs and Crime (UNODC)

Transnational Organized crime in the fish industry, Vienna 2011. https://www.unodc.org/documents/humantrafficking/Issue_Paper_-_TOC_in_the_Fishing_Industry.pdf.

Kommittédirektiv 2022:92

En moderniserad fiskelag och förbättrade förutsättningar att bedriva vattenbruk

Beslut vid regeringssammanträde den 30 juni 2022

Sammanfattning

En särskild utredare ska göra en översyn av regelverket på fiskeområdet i syfte att få till stånd en sammanhållen lagstiftning med en tydlig systematik och att anpassa regelverket till de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll. Utredaren ska även se över hur bestämmelserna om vattenbruk kan förenklas för att främja ett mer konkurrenskraftigt och hållbart vattenbruk. Lagstiftningen ska säkerställa ett hållbart nyttjande av fiskresurserna som gynnar såväl fiskenäringen och fritidsfisket som den biologiska mångfalden.

Utredaren ska bland annat

  • föreslå en ny sammanhållen fiskelag med tillhörande förordning som innehåller de bestämmelser som bedöms nödvändiga och lämpliga,
  • analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen med anledning av de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll,
  • föreslå förenklade förutsättningar för att bedriva vattenbruk, och ta ställning till om det är ändamålsenligt att samla de bestämmelser som reglerar vattenbruket i en ny lag med tillhörande förordning.

Uppdraget att föreslå förenklade förutsättningar att bedriva vattenbruk ska redovisas senast den 1 juli 2023. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 29 november 2024.

Regelverket på fiskeområdet

Det svenska fisket regleras dels genom direkt tillämpliga EU-förordningar, dels genom nationella bestämmelser.

Unionsregelverket

EU:s gemensamma fiskeripolitik omfattar bevarande och förvaltning av fiskresurserna, strukturåtgärder för fiskerinäringen och marknadsreglering av fisk och fiskeriprodukter. Den gemensamma fiskeripolitiken regleras framför allt genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013, den så kallade grundförordningen, och reformerades senast 2014. Fiskeripolitiken syftar till att säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta ekonomiskt, socialt och när det gäller sysselsättning samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen. Fiskeriförvaltningen ska tillämpa försiktighetsansatsen och utgå från ekosystemansatsen och vetenskapliga bedömningar.

För att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs finns ett gemensamt kontrollsystem som framför allt regleras genom rådets förordning (EG) nr 1224/2009, den så kallade kontrollförordningen. I kontrollförordningen finns bland annat bestämmelser om spårbarhet, vägning av fångst och sanktioner vid allvarliga överträdelser av regelverket. EU har även upprättat ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Reglerna om detta finns i rådets förordning (EG) nr 1005/2008, den så kallade IUU förordningen.

Nationell rätt

Fiskelagen (1993:787) reglerar rätten till fiske och fiskets bedrivande inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. I de fall som anges särskilt gäller lagen även svenskt havsfiske utanför den

ekonomiska zonen. I lagen finns också bestämmelser om vattenbruk. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt fiskelagen meddela föreskrifter om att förbjuda eller begränsa fiske i vissa avseenden samt om vilken hänsyn fisket ska ta för att skydda miljön. Sådana föreskrifter finns framför allt i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen (nedan benämnd fiskeförordningen). Regeringen har i stora delar lämnat föreskriftsrätten vidare till Havs- och vattenmyndigheten. Nästan samtliga nationella detaljföreskrifter om fiske och fiskets bedrivande finns därför samlade i Havs- och vattenmyndighetens författningssamling, HVMFS.

Ytterligare bestämmelser på fiskeområdet finns i lagen (1994:1709) om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (nedan benämnd GFP-lagen). Lagen innehåller de bestämmelser som behövs för att EU:s gemensamma fiskeripolitik ska kunna genomföras i Sverige. Härutöver regleras fiskeriförvaltningen genom lagen (2009:866) om överlåtbara fiskerättigheter. Lagen syftar till att främja att fartygsstrukturen i den svenska fiskeflottan medverkar till att bevara fiskeresurserna och till ett fiske som i övrigt är hållbart i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende. Lagen kompletteras av förordningen (2009:867) om överlåtbara fiskerättigheter. Bestämmelser om förvaltningen av fisket finns vidare i lagen om fiskevårdsområden (1981:533). Genom denna ges fiskerättsägare möjlighet att bilda fiskevårdsområdesföreningar i enskilt vatten i syfte att samordna fisket och fiskevården samt främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Fiskevårdsområdesföreningar har ett betydande ansvar för förvaltningen av fiskresurserna och fisket i enskilt vatten, särskilt i vattenområden där Havs och vattenmyndigheten inte har föreskriftsrätt.

När det gäller vattenbruket finns, utöver bestämmelserna om detta i fiskelagen och fiskeförordningen, även regler om tillstånd och tillsyn i bland annat miljöbalken samt smittskydds-, djurskydds- och livsmedelslagstiftningen. Vidare finns även detaljföreskrifter i Statens jordbruksverks författningssamling, SJVFS.

Pågående utredningar

Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska göra en översyn av fiskelagstiftningen i syfte att reglera fisket för att stärka skyddet för marina skyddade områden (kommittédirektiven Reglering av fisket

för att skydda marina skyddade områden, dir. 2022:22). Utredaren ska bland annat överväga och föreslå hur ett generellt förbud mot bottentrålning i marina skyddade områden innanför trålgränsen, med möjlighet till begränsade undantag i förvaltningsplanen, kan utformas inom ramen för det befintliga bemyndigandet i 20 § fiskelagen eller med stöd av ett ändrat bemyndigande eller genom andra författningsändringar. Utredaren ska även föreslå de författningsändringar som krävs för att säkerställa att kraven i artikel 6.2 och 6.3 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) tillämpas fullt ut på fiske i enlighet med Sveriges EU-rättsliga åtaganden. Uppdraget ska redovisas senast den 15 maj 2023.

Regeringen har även tillsatt en särskild utredare som ska se över hur undantaget från strandskyddet kan moderniseras och förtydligas (kommittédirektiven Ändamålsenliga undantag från strandskyddet för de areella näringarna, dir. 2022:18). Utredaren ska bland annat analysera om ytterligare verksamheter, exempelvis vissa former av vattenbruksverksamheter, bör omfattas av undantaget från strandskyddet i 7 kap. 16 § första stycket 1 miljöbalken och i så fall föreslå vilka verksamheter. Uppdraget ska redovisas den 31 mars 2023.

I Havs- och vattenmyndighetens regleringsbrev för 2022 gav regeringen myndigheten i uppdrag att i samråd med Livsmedelsverket och i dialog med berörda aktörer analysera och föreslå förbättringar när det gäller det svenska spårbarhetssystemet.

Uppdraget att göra en översyn av regelverket på fiskeområdet

Fiskelagstiftningen bör samlas i en lag med tydlig struktur

Fiskelagen, GFP-lagen och fiskeförordningen tillkom i början av 90talet och har alla ändrats i olika omgångar utan att strukturen i författningarna har setts över. Det nationella regelverket på fiskeområdet är därför komplicerat och svåröverskådligt. Ordningen att det finns en lag med kompletterande bestämmelser till unionsreglerna och en lag för fisket i övrigt innebär även att det är svårt att överblicka hur regelverket hänger ihop.

Det är inte heller helt tydligt hur fiskelagen och GFP-lagen förhåller sig till varandra. Av propositionen Vissa livsmedelspolitiska åtgärder vid ett medlemskap i Europeiska unionen framgår att GFP-

lagen antogs för att vid ett EU-medlemskap möjliggöra tillämpningen av de regelverk som bland annat gäller för den gemensamma fiskeripolitiken (prop. 1994/95:75 s. 15). Såväl fiskelagen som GFP-lagen reglerar dock i dag frågor som omfattas av den gemensamma fiskeripolitiken, vilket gör att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vilken lagstiftning som är tillämplig. Regeringen har i propositionen Sanktionsavgifter för andra aktörer på fiskets område än yrkesfiskare angett att tillämpningsområdet för respektive lag är avgränsat så att nationella regler för själva fisket och verksamheten fram till landning av fångst inklusive fiskarens rapportering av fångst finns i fiskelagen medan övriga frågor rörande den gemensamma fiskeripolitiken regleras i GFP-lagen (prop. 2015/16:118 s. 14). I praktiken kan dock båda lagarna i vissa fall vara tillämpliga på en och samma aktivitet. Detta är problematiskt eftersom såväl fiskelagen som GFP-lagen innehåller bestämmelser om tillsyn, kontroll, straff och sanktionsavgifter som i vissa avseende skiljer sig åt. Att båda lagarna kan vara tillämpliga på en och samma aktivitet innebär även att det i vissa fall kan vara svårt att avgöra vilken lag som Havs- och vattenmyndighetens föreskriftsrätt i fiskeförordningen grundar sig på.

Havs- och vattenmyndigheten har i skrivelsen Förslag till ändringar i fiskerilagstiftningen (N2015/07904) pekat på att nuvarande ordning med två lagar skapar tillämpningsproblem som innebär att det till exempel saknas bemyndigande för myndigheten att meddela föreskrifter om tillsyn och kontroll av aktiviteter fram till dess att fisken tas i land. Myndighetens slutsats är att en sammanslagning av fiskelagen och GFP-lagen är nödvändig för att komma till rätta med de problem som nuvarande reglering ger upphov till.

Mot bakgrund av vad som nu sagts behöver en översyn göras av gällande regler på fiskeområdet. En sådan översyn ska resultera i att en ny fiskelag tas fram. Den nya lagen ska utgöra en sammanslagning av fiskelagen och GFP-lagen. Utredaren ska även överväga om bestämmelserna i lagen om överlåtbara fiskerättigheter bör föras över till den nya lagen. Översynen ska även omfatta fiskeförordningen. Utredaren ska därvid överväga om bestämmelserna i förordningen om överlåtbara fiskerättigheter bör föras över till den nya förordningen. I samband med att de nya författningarna tas fram ska utredaren analysera om några ändringar behöver göras för att regelverket ska bli tydligare och lättare att tillämpa. De nya författningarna ska ha en ändamålsenlig struktur.

Utredaren ska därför

  • föreslå en ny sammanhållen fiskelag med tillhörande förordning som innehåller de bestämmelser som bedöms nödvändiga och lämpliga,
  • ta ställning till hur den nya lagen och förordningen bör utformas för att bli överblickbara och logiska i sin struktur, och
  • lämna eventuella andra författningsförslag som behövs för att modernisera lagstiftningen.

Straffbestämmelser på fiskeområdet behöver ses över

Bestämmelser om straff för överträdelse av fiskelagstiftningen finns i både fiskelagen (37–50 §§) och GFP-lagen (11–12 §§).

Havs- och vattenmyndigheten har i skrivelsen Förslag till ändringar i fiskerilagstiftningen redogjort för vissa problem som myndigheten ser när det gäller nuvarande straffbestämmelser. Havs- och vattenmyndigheten pekar på att det ställs olika krav för straffsanktionering beroende på om brottet innebär en överträdelse av nationella bestämmelser eller EU-bestämmelser. För den som bryter mot nationella bestämmelser kan straff dömas ut redan om personen varit oaktsam medan det vid brott mot EU regelverket krävs grov oaktsamhet (jfr 37 § och 40 § första och andra styckena fiskelagen och 11 § GFP-lagen). Myndigheten menar även att 11 § GFP-lagen är otydlig och att det inte tillräckligt klart framgår om brott mot nationella regler om vägning av fångst omfattas av bestämmelsen.

EU-straffstadgandeutredningen har i betänkandet Att kriminalisera överträdelser av EU-förordningar (SOU 2020:13) redogjort för hur och i vilka situationer olika lagstiftningstekniker bör användas inom rättsområden där det finns ett stort antal EU-bestämmelser. Utredningen anför bland annat att vid utformningen av straffbestämmelser ska i första hand övervägas om straffbestämmelserna kan utformas med fullständiga brottsbeskrivningar. I betänkandet lämnas även förslag på hur straffbestämmelserna i fiskelagen och GFP-lagen bör utformas för att vara förenliga med de slutsatser som utredningen kommer fram till.

Bestämmelserna om straff och sanktioner i fiskelagen och GFPlagen behöver sammanföras i den nya lag som utredaren ska ta fram.

Vid framtagande av bestämmelserna ska utredaren beakta de problem som Havs och vattenmyndigheten har påtalat när det gäller nuvarande reglering samt de rekommendationer och lagförslag som EUstraffstadgandeutredningen har lämnat.

Utredaren ska därför

  • analysera och föreslå hur straffbestämmelserna på fiskeområdet bör utformas med beaktande av de problem som Havs- och vattenmyndigheten belyser samt de rekommendationer och lagförslag som lämnas i betänkandet Att kriminalisera överträdelser av EUförordningar, och
  • lämna författningsförslag.

Grunderna för att fördela den tillgängliga resursen behöver ses över

EU beslutar årligen om den totala tillåtna fångstmängden (TAC) för en viss art i bland annat Östersjön och Västerhavet. Fram till för några år sedan gällde dessa endast i förhållande till yrkesfiskare men EU har successivt, inom vissa havsområden, infört bestämmelser som även gäller för fritidsfisket. Havs- och vattenmyndigheten reglerar hur de tilldelade fiskekvoterna för yrkesfisket ska nyttjas genom föreskrifter och beslut. Myndigheten fördelar på samma sätt fiskeresurserna för fiskarter i sötvattensområden och i de delar av havet som inte regleras genom EU-lagstiftningen.

Havs- och vattenmyndighetens föreskriftsrätt innefattar föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar fisket med avseende på vilken fisk som får fångas, användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap och fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål (2 kap. 7 § första stycket fiskeförordningen). Myndigheten får även meddela föreskrifter för fiskets bedrivande som avser fördelning av fiskemöjligheter enligt grundförordningen (2 kap. 7 § femte stycket fiskeförordningen). Föreskrifter som meddelas av fiskevårdsskäl gäller för samtliga som fiskar till exempel inom ett aktuellt område eller med ett visst redskap. Föreskrifter för fiskets bedrivande meddelas dock endast i förhållande till yrkesfiskare. Detta innebär att Havs- och vattenmyndigheten endast kan ta hänsyn till sociala och ekonomiska perspektiv vid fördelning av fiskeresursen när det gäller yrkesfiskare. För annat fiske,

så som fritidsfiske eller fisketurismverksamhet, saknas möjlighet att ta sådana hänsyn vid fördelning av fiskeresurserna.

Havs- och vattenmyndigheten har i skrivelsen Förslag om utformning av rapporteringsskyldighet och fördelning av den tillgängliga fiskeresursen för andra fiskare än yrkesfiskare (N2018/02964) föreslagit att myndigheten ska ha möjlighet att fördela fiskeresurserna utifrån sociala och ekonomiska skäl även för annat fiske än yrkesfisket. Enligt Havs- och vattenmyndighetens bedömning försvårar avsaknaden av sådana möjligheter i betydande grad tillämpningen av flera av principerna för genomförande av ekosystemansatsen i fiskförvaltningen.

Möjligheten att fördela fiskeresursen mellan samtliga kategorier fiskande kan bidra till att de sociala och ekonomiska värdena för fisket stärks. Till exempel kan en bättre balans mellan fiskeintressen i älvarnas nedre och övre delar medföra att turismen för laxfiske utvecklas och fritidsfisket efter lax gynnas i hela älvdalen. En sådan utveckling är i linje med regeringens strategi för hållbar turism och växande besöksnäring samtidigt som det bidrar till naturvärden och attraktiva livsmiljöer för landsbygden. Möjligheten att fördela fiskeresursen utifrån olika intressen och behov behöver därför utredas.

Utredaren ska därför

  • bedöma om Havs- och vattenmyndigheten bör kunna meddela föreskrifter för andra än yrkesfiskare utifrån andra hänsyn än fiskevårdsskäl,
  • analysera hur en sådan reglering bör utformas och om de förslag som Havs- och vattenmyndigheten har lämnat kan hantera perspektiv utifrån olika intressen och behov, och
  • lämna författningsförslag.

Översyn av förutsättningarna för beslag av föremål

För att beslag av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål ska få göras krävs i dag att en person påträffas på bar gärning när han eller hon begår brott enligt fiskelagen (47 § fiskelagen). Berörd myndighetstjänsteman eller annan med befogenhet att ta föremål i beslag måste alltså vara på plats när det otillåtna redskapet sätts ut eller vittjas.

Havs- och vattenmyndigheten har i skrivelsen Förnyad hemställan av förslag till förtydligande av 47 § fiskelagen (1993:787) om begreppet bar gärning vid beslag (N2021/02107) anfört att det är av synnerligen stor vikt att fiskeredskap som används vid pågående brott mot fiskelagen kan omhändertas på ett rättssäkert och effektivt sätt, oavsett om gärningsmannen befinner sig på platsen vid fiskeredskapet eller inte. Myndigheten påpekar att otillåtna redskap som används för fiske under en tid då fiske är förbjudet eller redskap som är utformade på ett otillåtet sätt, påverkar de fiskbestånd som myndigheten avser att skydda och att det därför är mycket angeläget att sådant otillåtet fiske direkt kan stävjas.

Det finns anledning att se över om nuvarande reglering av när beslag får göras är ändamålsenlig och på bästa sätt bidrar till en effektiv fiskerikontroll.

Utredaren ska därför

  • analysera och ta ställning till om det bör vara möjligt att beslagta föremål även i andra situationer än då en person påträffas medan han eller hon begår ett brott, och
  • lämna författningsförslag.

Uppdraget att se över bestämmelserna om fiskerikontroll

Nationell rätt behöver anpassas till EU:s bestämmelser om fiskerikontroll

Den 30 maj 2018 antog EU-kommissionen ett förslag till nya regler när det gäller stora delar av den gemensamma fiskerikontrollen (förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1224/2009, och om ändring av rådets förordningar (EG) nr 768/2005, (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1005/ 2008 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1139 vad gäller fiskerikontroll). Förslaget innebär ändringar i bland annat kontrollförordningen och IUU-förordningen och syftar till att skapa effektivare kontrollåtgärder, förbättrad efterlevnad och verkställighet samt lika villkor för fiskets aktörer. Kommissionens förslag innehåller bland annat krav på bättre dokumentation och kontroll av landningsskyldigheten genom användning av kamerabevakning på riskfartyg, ändrade regler för spårbarhet, ett mer fullständigt informationssystem

med digitaliserad rapportering av fångster och förstärkta regler om kontroll av fiskeredskap. Kommissionen föreslår även bland annat att det ska införas en gemensam förteckning över kriterier för vad som ska anses som allvarliga överträdelser, att samtliga medlemsstater ska införa administrativa sanktionssystem och att minimibötesnivåer ska införas för allvarliga överträdelser av bestämmelserna om fiske och fiskerelaterad verksamhet. Förslaget förhandlas för närvarande och trepartssamtal pågår sedan september 2021 mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Europaparlamentet och rådet har nått provisoriska överenskommelser på en rad punkter, men stora delar kvarstår fortfarande att behandla.

De nya EU-bestämmelserna om fiskerikontroll behöver analyseras och det behöver göras en bedömning av vilka kompletterande bestämmelser som krävs för att anpassa det nationella regelverket till de nya unionsbestämmelserna. Syftet ska vara att säkerställa att Sverige har en ändamålsenlig kompletterande reglering till EU-reglerna om fiskerikontroll när de nya reglerna ska börja tillämpas.

Utredaren ska därför

  • analysera vilka kompletterande bestämmelser som behövs i fiskelagstiftningen och i annan lagstiftning med anledning av de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll, och
  • lämna författningsförslag.

Fördelningen av ansvaret för fiskerikontrollen behöver förtydligas

Havs- och vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för fiskerikontroll i Sverige. Kontrollverksamheten genomförs i nära samarbete med Kustbevakningen som ansvarar för att genomföra fiskerikontroller till sjöss i samverkan med andra myndigheter med ansvar kopplat till fiskerinäringen. När det gäller marknadskontrollen av fiskeprodukter ansvarar Jordbruksverket för kontrollen av marknadsnormer och producentorganisationer och Havs- och vattenmyndigheten för övriga delar. Även länsstyrelsen ansvarar för viss tillsyn.

Havs- och vattenmyndigheten och Kustbevakningen fick under 2019 i uppdrag av regeringen att utreda och föreslå hur den svenska fiskerikontrollen kan förbättras och effektiviseras. Myndigheterna pekar i sina redovisningar från oktober 2020 på att deras och andra myndigheters uppdrag i vissa delar behöver förtydligas (N2020/02591).

Av Havs- och vattenmyndighetens rapport framgår att förtydliganden behövs när det gäller myndigheternas uppdrag, mandat och ansvarsförhållanden för övervakning av yrkesfisket, Havs- och vattenmyndighetens mandat och ansvar för fisketillsynen, Havs- och vattenmyndighetens övergripande ansvar för kontrollen av fritidsfisket i allmänt och enskilt vatten i havet och de fem stora sjöarna samt myndigheternas uppdrag när det gäller tillsyn, övervakning, inspektion och kontroll. Havs- och vattenmyndigheten föreslår även att myndigheten ges större möjlighet att följa upp den samlade svenska fiskerikontrollen och ges ett tydligare ansvar för tillsynsvägledningen på fiskets område för såväl yrkesfisket som fritidsfisket.

För att en effektiv fiskekontroll ska kunna bedrivas måste det vara tydligt vilken myndighet som ska utföra vilken uppgift. Regeringen har i budgetpropositionen för 2022 (prop. 2021/22:1) förstärkt finansieringen till berörda myndigheter för att utveckla och effektivisera fiskerikontrollen. Havs- och vattenmyndighetens och Kustbevakningens analys visar dock att ansvarsfördelningen mellan myndigheterna behöver förtydligas på en rad områden. Utredaren ska därför med utgångspunkt i myndigheternas rapporter se över vilka ändringar som behöver göras i nuvarande regelverk för att ansvarsfördelningen ska bli tydligare.

Utredaren ska därför

  • föreslå eventuella ändringar när det gäller mandat och ansvarsfördelning mellan de myndigheter som berörs av fiskerikontrollen, med utgångspunkt i myndigheternas uppdragsredovisningar, och
  • lämna författningsförslag.

Datainsamling och kontroll av andra än yrkesfiskare behöver genomföras

De kontrollåtgärder som i dag vidtas för att säkerställa ett hållbart nyttjande av fiskeresurserna riktar sig framför allt mot yrkesfiskare. Fritidsfisket står dock för en stor del av nyttjandet av fiskebestånden, såväl när det gäller fångstmängder som samhällsekonomiska värden.

Havs- och vattenmyndigheten har i rapporten Förslag om utformning av rapporteringsskyldighet och fördelning av den tillgäng-

liga fiskeresursen för andra fiskare än yrkesfiskare föreslagit ett antal åtgärder som syftar till en ökad kontroll av andra kategorier av fiskare än yrkesfiskare. I rapporten föreslås bland annat att myndigheten, om det finns särskilda skäl, ska kunna föreskriva om anmälnings- och rapporteringsskyldighet för andra än yrkesfiskare och att fiskarna ska kunna påföras en sanktionsavgift om reglerna om anmälnings- och rapporteringsskyldighet inte följs. Det föreslås även att fiskarna under vissa förutsättningar ska vara skyldiga att märka fångst och att en avgift ska kunna tas ut för hanteringen av fångstmärken.

En utökad kontroll av fritidsfisket behövs för att hantera den utveckling som fisket har genomgått och möjliggöra en adaptiv förvaltning som inkluderar andra än yrkesfiskare. Havs- och vattenmyndighetens förslag på åtgärder behöver dock analyseras i ljuset av de nya unionsbestämmelser om fiskerikontroll som kommer att införas. Om förslagen bedöms vara förenliga med de nya reglerna behöver det göras en analys av under vilka förutsättningar som krav på anmälan, rapportering och märkning ska gälla samt om avgift och sanktionsavgifter ska kunna tas ut.

Utredaren ska därför

  • analysera om Havs- och vattenmyndighetens förslag på åtgärder för andra än yrkesfiskare är förenliga med de nya unionsbestämmelserna om fiskerikontroll,
  • bedöma under vilka förutsättningar som krav på anmälan, rapportering och märkning ska gälla samt avgift och sanktionsavgifter kunna tas ut, för det fall att åtgärderna bedöms vara förenliga med de nya reglerna,
  • analysera hur en rapporteringsskyldighet förhåller sig till bestämmelser om dataskydd och den enskildes behov av skydd, för det fall en sådan reglering föreslås, och
  • lämna författningsförslag.

Uppdraget att föreslå förenklade förutsättningar för att bedriva vattenbruk

Med närmare hundratusen sjöar, tiotusentals mil strömmande vattendrag och cirka tvåhundra mil kuststräcka med kringliggande hav har Sverige goda förutsättningar för odling av djur och växter i vatten, så

kallat vattenbruk. Vattenbruket är en framtidsbransch som kan skapa jobb och tillväxt i hela landet. Det kan även bidra till att hållbarhetsmål nås och att landet får en bättre tillgång till fisk, skaldjur, musslor och alger vilket stärker Sveriges försörjningsförmåga.

I EU-kommissionens strategiska riktlinjer för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk i EU för perioden 2021–2030 anges bland annat följande. Vattenbruket skapar arbetstillfällen och möjligheter till ekonomisk utveckling i EU:s kust- och landsbygdsområden. Sektorn kan också bidra till en utfasning av fossila bränslen ur ekonomin, till att bekämpa klimatförändringarna och mildra dess konsekvenser och till minskade föroreningar och bättre bevarande av ekosystemen (i linje med målen i strategin för biologisk mångfald och nollföroreningsambitionen för en giftfri miljö), samtidigt som den deltar i en mer cirkulär resursförvaltning. Ett strategiskt och långsiktigt tillvägagångssätt för en hållbar tillväxt av EU:s vattenbruk är därför viktigare än någonsin.

Vattenbruk kan ha en negativ miljöpåverkan, främst på grund av utsläpp av näringsämnen som bidrar till övergödning, och påverka vilda bestånd av fisk genom parasiter och patogener. Inom vattenbruket sker emellertid en snabb teknikutveckling som skapar potential för ökad hållbarhet, till exempel när det gäller energi- och reningssystem, olika typer av vattenbruksanläggningar och begränsning av vattenåtgång. Vidare ökar diversifieringen av vilka djur och växtarter, så som till exempel fisk, skaldjur, musslor och alger, som odlas. Dessa nya tekniker och odlingssätt har stor potential att bidra till ökad matproduktion, minskad miljöpåverkan och ökad energieffektivisering. Egenskaper i den akvatiska biomassan gör det även möjligt att använda den inom en rad nya områden utöver livsmedel, så som högvärdesprodukter inom sjukvård, hälsa och industri. Vattenbruket har därför en viktig roll i en växande bioekonomi.

Trots de goda förutsättningarna för vattenbruk i Sverige är ökningen i produktion och nyetableringar i landet relativt svag. En anledning till detta är att regelverket för vattenbruket är komplext och involverar prövningar enligt olika lagstiftningar och av olika myndigheter. Vattenbrukssektorn har vid flera tillfällen påtalat att en förenkling av regelverket är en central åtgärd för att öka nyetableringarna. I Jordbruksverkets och Havs- och vattenmyndighetens handlingsplan för utveckling av svenskt vattenbruk 2021–2026 anges bland annat att såväl vattenbrukare som handläggare på berörda myndigheter upplever

att det är svårt att få en god översikt över regelverket och processen från uppstart av vattenbruket till kontroll och tillsyn. Detta skapar komplexa, tidskrävande och kostsamma utredningar.

Riksdagen har den 14 mars 2018 och 18 mars 2020 tillkännagett för regeringen att regeringen bör se över regelverket för vattenbruk (bet. 2017/18:MJU13, rskr. 2017/18:182 och bet. 2019/20:MJU11, rskr. 2019/20:185). Enligt utskottet är regelverket för vattenbrukstillstånd och därtill själva tillståndsprocessen behäftade med problem, vilket hämmar möjligheterna till utveckling. Utskottet noterar särskilt att tillståndsprocessen för vattenbruk i dag är mycket lång. För att det långsiktigt ska vara möjligt att satsa på vattenbruk anser utskottet att tillståndsprocessen behöver kortas ned och tillstånden förlängas.

Jordbruksverket fick under 2018 i uppdrag av regeringen att inom ramen för livsmedelsstrategin kartlägga och utreda förutsättningarna för en förenklad prövning av vattenbruksverksamheter. Jordbruksverket lämnade flera förslag till författningsändringar, bland annat att begreppet vattenbruk bör definieras tydligare, att vattenbruk bör införas som självständigt begrepp i 7 kap. 16 § första stycket 1 miljöbalken samt att kategoriseringen av verksamhetskoder i miljöprövningsförordningen (2013:251) bör justeras. Myndigheten föreslog även ytterligare utredning angående införande av ”en väg in”, det vill säga en ökad samordning av prövning och tillsyn av vattenbruksverksamheter.

Det som framkommit visar att det finns ett behov av att se över hur regelverket på vattenbruksområdet kan förenklas för att främja ett konkurrenskraftigt och hållbart vattenbruk samt uppfylla målen i livsmedelsstrategin och andra relevanta mål och strategier, såväl på EU-nivå som på nationell nivå. Det är samtidigt viktigt att regelförenklingar inte urholkar till exempel ett högt miljöskydd, smittskydd eller djurskydd. I samband med översynen av regelverket ska utredaren även överväga om några ändringar behöver göras, till exempel när det gäller ordningen för överprövning av beslut om tillstånd.

Den ökade diversifieringen inom vattenbruksnäringen, där odling av till exempel alger, skaldjur och blötdjur i framtiden kan komma att utgöra en större andel av produktionen, medför att regler om vattenbruk inte nödvändigtvis behöver vara en del av fiskerilagstiftningen. I till exempel Norge, som har en avsevärt större vattenbruksnäring än Sverige, finns regler för vattenbruk samlade i en egen lag-

stiftning (Akvakulturloven (LOV-2005-06-17-79)). Det bör därför övervägas om det även i Sverige bör införas en vattenbrukslag med tillhörande förordning där, så långt som det är möjligt och ändamålsenligt, reglerna för vattenbruk samlas.

Utredaren ska därför

  • kartlägga den lagstiftning som styr bedrivandet av vattenbruksverksamhet,
  • föreslå förenklingar av regelverket för vattenbruk när det gäller tillståndsgivning, annan prövning och tillsyn i syfte att bland annat förkorta handläggningstiderna, minska antalet involverade myndigheter, undvika dubbelprövning och att beslut som fattats enligt olika regelverk står i strid med varandra samt få en mer likartad regeltillämpning samtidigt som ett högt miljöskydd, smittskydd och djurskydd upprätthålls,
  • analysera hur lagstiftningen kan underlätta och främja ökad hållbarhet och innovation inom vattenbruket, till exempel avseende vattenbrukets teknikutveckling och ökade diversifiering,
  • ta ställning till om några andra ändringar av regelverket behöver göras,
  • överväga om det är ändamålsenligt att samla de bestämmelser som reglerar vattenbruket i en lag med tillhörande förordning, och i så fall föreslå en sådan lag och förordning, och
  • lämna författningsförslag.

Kontakter och redovisning av uppdraget

Utredaren ska i den utsträckning det behövs inhämta synpunkter och upplysningar från berörda myndigheter och organisationer.

Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet, kommittéväsendet och EU. Vid behov ska information om erfarenheter från andra länder inhämtas. Utredaren ska förhålla sig till relevanta delar av det arbete som bedrivs inom ramen för pågående utredningar om reglering av fisket för att skydda marina skyddade områden och ändamålsenliga undantag från strandskyddet för de areella näringarna.

Uppdraget att föreslå förenklade förutsättningar att bedriva vattenbruk ska redovisas senast den 1 juli 2023. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 29 november 2024.

(Näringsdepartementet)

Kommittédirektiv 2024:101

Tilläggsdirektiv till Fiske- och vattenbruksutredningen (N 2022:06)

Beslut vid regeringssammanträde den 31 oktober 2024

Förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 30 juni 2022 kommittédirektiv om en moderniserad fiskelag och förbättrade förutsättning att bedriva vattenbruk (dir. 2022:92).

Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 30 maj 2025.

(Landsbygds- och infrastrukturdepartementet)

Kommittédirektiv 2025:44

Tilläggsdirektiv till Fiske- och vattenbruksutredningen (N 2022:06)

Beslut vid regeringssammanträde den 30 april 2025

Förlängd tid för uppdraget

Regeringen beslutade den 30 juni 2022 kommittédirektiv om en moderniserad fiskelag och förbättrade förutsättning att bedriva vattenbruk (dir. 2022:92).

Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 31 juli 2025.

(Landsbygds- och infrastrukturdepartementet)

Jämförelsetabell

Tabell Jämförelsetabell avseende de föreslagna bestämmelserna i den moderniserade fiskelagstiftningens kopplingar till nuvarande bestämmelser i svensk lagstiftning och bestämmelser i EU-rätten

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

Den moderniserade fiskelagen 1 kap. den moderniserade fiskelagen

1 kap. 1 §

–

–

1 kap. 2 § 1 § första stycket fiskelagen, 1 § GFPlagen

–

1 kap. 3 § 1 § GFP-lagen Kompletterar bl.a. bestämmelser som ändrats

1 kap. 4 § 1 § första stycket fiskelagen

–

1 kap. 5 § 4 och 5 §§fiskelagen –

1 kap. 6 § 3 § femte stycket fiskelagen

–

1 kap. 7 § 3 § femte stycket fiskelagen

–

1 kap. 8 §

3 § tredje–fjärde styckena fiskelagen

–

1 kap. 9 § 2 § andra stycket och 4– 7 §§fiskelagen, 1 § GFP-lagen, 2 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

Art. 4 i den ändrade kontrollförordningen

2 kap. den moderniserade fiskelagen

2 kap. 1 § 9 § fiskelagen

–

2 kap. 2 § 14 § fiskelagen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

2 kap. 3 § 15 § första och tredje styckena fiskelagen

–

2 kap. 4 § 15 § andra och tredje styckena fiskelagen

–

2 kap. 5 § 16 § fiskelagen

–

2 kap. 6 § 10 och 11 §§fiskelagen –

2 kap. 7 § 12 § fiskelagen

–

2 kap. 8 §

–

–

2 kap. 9 §

9 a § andra stycket 2 fiskelagen

–

2 kap. 10 §

–

–

3 kap. den moderniserade fiskelagen

3 kap. 1 § 2 och 8 §§fiskelagen –

3 kap. 2 § 2 och 8 §§fiskelagen –

3 kap. 3 § 9 a § fiskelagen

–

3 kap. 4 § 9 § fiskelagen

–

3 kap. 5 § Bilagan till fiskelagen –

3 kap. 6 § 9 a § fiskelagen

–

3 kap. 7 § Bilagan till fiskelagen –

3 kap. 8 § Bilagan till fiskelagen –

3 kap. 9 §

9–9 a §§fiskelagen, bilagan till fiskelagen

–

3 kap. 10 § 9 § andra stycket fiskelagen

–

3 kap. 11 § 9 § fiskelagen, bilagan till fiskelagen

–

3 kap. 12 § 9 a § fiskelagen

–

3 kap. 13 § Bilagan till fiskelagen –

3 kap. 14 § 9–9 a §§fiskelagen och bilagan till fiskelagen

–

3 kap. 15 §

9 § andra stycket fiskelagen

–

3 kap. 16 § 13 § fiskelagen

–

3 kap. 17 § 13 a § fiskelagen –

3 kap. 18 § 9 a § fiskelagen

–

3 kap. 19 § 13 § fiskelagen

–

3 kap. 20 § 10 § fiskelagen

–

3 kap. 21 § 9 a § fiskelagen

–

3 kap. 22 § 13 § fiskelagen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

3 kap. 23 § 2 kap. 21 §

fiskeförordningen

–

3 kap. 24 § 2 kap. 21 §

fiskeförordningen

–

3 kap. 25 §

–

–

4 kap. den moderniserade fiskelagen

4 kap. 1 § 25 § första stycket fiskelagen

–

4 kap. 2 § 25 § andra stycket fiskelagen

–

4 kap. 3 § 25 § tredje stycket fiskelagen

–

4 kap. 4 § 25 § fjärde stycket fiskelagen

–

4 kap. 5 § 25 § femte stycket fiskelagen

–

4 kap. 6 § 26 § fiskelagen

–

4 kap. 7 § 27 § fiskelagen

–

4 kap. 8 § 17 § fiskelagen

–

4 kap. 9 § 18 § fiskelagen

–

4 kap. 10 § 23 § fiskelagen Art. 8 och 55 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. den moderniserade fiskelagen

5 kap. 1 § 29 a § första stycket fiskelagen

Art. 6 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 2 § 29 b § första stycket fiskelagen

–

5 kap. 3 § 29 b § tredje stycket fiskelagen

–

5 kap. 4 §

30 § första, tredje och fjärde styckena fiskelagen

–

5 kap. 5 § 29 a § andra stycket fiskelagen

–

5 kap. 6 § 29 b § andra stycket fiskelagen

–

5 kap. 7 § 30 § andra–fjärde styckena fiskelagen

–

5 kap. 8 § 32 § fiskelagen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

5 kap. 9 §

31 § första stycket fiskelagen

–

5 kap. 10 § 31 § andra stycket fiskelagen

–

5 kap. 11 §

–

Art. 54d i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 12 § 13 § andra stycket fiskelagen

–

5 kap. 13 § 1 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 14 § 3 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 15 § 4 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 16 § 5 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 17 § 6 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 18 §

7 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 19 § 8 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 20 §

– Art. 13 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 21 §

– Art. 13 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 22 § 30 § femte stycket fiskelagen

–

5 kap. 23 § 30 § sjätte stycket fiskelagen

–

5 kap. 24 § 21 § fiskelagen Art. 7 och 7a i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 25 §

– Art. 54d i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 26 § 19 § första stycket 1–3 fiskelagen

–

5 kap. 27 § 19 a § fiskelagen –

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

5 kap. 28 § 22 § första stycket fiskelagen

Art. 14–15, 17, 19, 20–24, 44, 49 och 54d i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 29 § 22 § andra stycket fiskelagen

Art. 9 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 30 §

– Art. 13 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 31 §

– Art. 39a i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 32 § 24 § fiskelagen

–

5 kap. 33 § 9 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

6 kap. den moderniserade fiskelagen

6 kap. 1 §

– Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 2 §

– Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 3 §

– Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 4 §

–

Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 5 §

–

–

6 kap. 6 §

–

–

7 kap. den moderniserade fiskelagen

7 kap. 1 § 19 § första stycket fiskelagen

–

7 kap. 2 § 19 § andra stycket fiskelagen

–

7 kap. 3 § 20 § fiskelagen

–

7 kap. 4 § 20 a § fiskelagen –

7 kap. 5 § 20 b § fiskelagen –

7 kap. 6 § 28 § fiskelagen

–

7 kap. 7 § 24 § fiskelagen

–

8 kap. den moderniserade fiskelagen

8 kap. 1 §

–

–

8 kap. 2 § 3 § första–andra styckena och 7 § sista stycket fiskelagen

–

8 kap. 3 § 17 och 18 §§fiskelagen –

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

8 kap. 4 § 18 a § första stycket fiskelagen

–

8 kap. 5 § 18 a § andra stycket fiskelagen

–

8 kap. 6 § 19 § tredje stycket fiskelagen

–

8 kap. 7 § 19 § fjärde–femte stycket fiskelagen

–

8 kap. 8 §

19 § sjätte stycket fiskelagen

–

9 kap. den moderniserade fiskelagen

9 kap. 1 §

– Art. 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen

9 kap. 2 § 23 a § 1 fiskelagen och 2 § GFP-lagen

Art. 60 i den ändrade kontrollförordningen

9 kap. 3 §

–

Art. 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen

9 kap. 4 § 23 a § 2–4 fiskelagen och 2 § GFP-lagen

Art. 58 och 56a i den ändrade kontrollförordningen

9 kap. 5 § 3 § GFP-lagen Art. 62,64–66 och 68 i den ändrade kontrollförordningen. Art. 12a–12 e, 14, 16 och 54a–54 b i den ändrade IUU-förordningen.

9 kap. 6 § 2 § GFP-lagen

–

10 kap. den moderniserade fiskelagen

10 kap. 1 § 4 § GFP-lagen

–

10 kap. 2 §

34 § första stycket fiskelagen

–

10 kap. 3 § 34 § sjätte stycket fiskelagen

–

10 kap. 4 § 34 § sjunde stycket fiskelagen

–

10 kap. 5 § 34 § andra och fjärde styckena fiskelagen samt 7 § GFP-lagen

Art. 74 i den ändrade kontrollförordningen

10 kap. 6 § 7 a § GFP-lagen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

10 kap. 7 §

34 § andra och fjärde styckena fiskelagen

–

10 kap. 8 § 34 § tredje stycket fiskelagen

–

10 kap. 9 §

35 § fiskelagen och 5 § GFP-lagen

–

10 kap. 10 § 29 § fiskelagen

–

10 kap. 11 § 47 § första stycket fiskelagen

–

10 kap. 12 § 47 § andra och tredje styckena fiskelagen

–

10 kap. 13 § 47 § fjärde och femte stycket fiskelagen

–

10 kap. 14 § 47 § fjärde stycket fiskelagen

–

10 kap. 15 § 47 § sjätte stycket fiskelagen

–

10 kap. 16 § 47 § sjunde stycket fiskelagen

–

10 kap. 17 § 33 § fiskelagen

–

10 kap. 18 §

–

–

11 kap. den moderniserade fiskelagen

11 kap. 1 § 37 § första stycket 1 och andra stycket fiskelagen

–

11 kap. 2 § 37 § första stycket 3 och andra stycket fiskelagen

–

11 kap. 3 § 37 § första stycket 3 och andra stycket fiskelagen

–

11 kap. 4 § 37 § första stycket 2, 37 a §, 38 a §, 39 a §, 40 §fiskelagen och 11 § GFP-lagen

Art. 90 i den ändrade kontrollförordningen

11 kap. 5 § 40 a § fiskelagen Art. 90 i den ändrade kontrollförordningen

11 kap. 6 § 38 a §, 39 a § och 40 §fiskelagen

Har kopplingar till flera bestämmelser, bl.a. Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

11 kap. 7 § 41 § fiskelagen

–

11 kap. 8 § 38 § fiskelagen

–

11 kap. 9 § 42 § fiskelagen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

11 kap. 10 § 40 § fiskelagen och 11 § GFP-lagen

–

11 kap. 11 § 40 § fiskelagen och 11 § GFP-lagen

–

11 kap. 12 §

– Art. 90 i den ändrade kontrollförordningen

11 kap. 13 § 45 § fiskelagen

–

11 kap. 14 § 45 a § fiskelagen –

11 kap. 15 § 45 b § fiskelagen –

11 kap. 16 § 48 § fiskelagen

–

11 kap. 17 §

–

–

11 kap. 18 §

–

–

11 kap. 19 § 44 § fiskelagen och 12 § GFP-lagen

–

11 kap. 20 § 12 § GFP-lagen

–

11 kap. 21 § 46 § fiskelagen

–

11 kap. 22 § 49 § fiskelagen

–

11 kap. 23 § 50 § fiskelagen

–

12 kap. den moderniserade fiskelagen

12 kap. 1 § 50 a § första stycket fiskelagen och 10 a § första stycket GFP-lagen

Art. 91a i den ändrade kontrollförordningen

12 kap. 2 § 50 a § andra stycket fiskelagen och 10 a § andra stycket GFP-lagen

–

12 kap. 3 § 50 b § fiskelagen och 10 b § fiskelagen

–

12 kap. 4 §

–

–

12 kap. 5 §

–

–

12 kap. 6 § 50 e § fiskelagen och 10 d § GFP-lagen

–

12 kap. 7 § 50 c § första stycket fiskelagen och 10 c § första stycket GFP-lagen

–

12 kap. 8 §

50 c § andra stycket fiskelagen och 10 c § andra stycket GFP-lagen

–

12 kap. 9 § 50 f § fiskelagen och 10 c § andra stycket GFP-lagen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

12 kap. 10 § 6 kap. 2 c §

fiskeförordningen

–

12 kap. 11 § 50 d § fiskelagen och 10 e § fiskelagen

–

12 kap. 12 §

50 g § fiskelagen och 10 f § GFP-lagen

–

12 kap. 13 §

–

–

13 kap. den moderniserade fiskelagen

13 kap. 1 § 51 § fiskelagen Art. 92 i den ändrade kontrollförordningen

13 kap. 2 § 52 § fiskelagen Art. 92 i den ändrade kontrollförordningen

13 kap. 3 § 53 § fiskelagen Art. 92 i den ändrade kontrollförordningen

13 kap. 4 § 54 § fiskelagen Art. 92 i den ändrade kontrollförordningen

13 kap. 5 § 55 § fiskelagen

Art. 92 i den ändrade kontrollförordningen

13 kap. 6 § 56 § fiskelagen

–

13 kap. 7 § 57 § fiskelagen

–

13 kap. 8 § 58 § fiskelagen

–

13 kap. 9 § 59 § fiskelagen

–

14 kap. den moderniserade fiskelagen

14 kap. 1 §

–

–

14 kap. 2 § 36 § fiskelagen och 6 § fjärde stycket GFP-lagen

–

15 kap. den moderniserade fiskelagen

15 kap. 1 § 60 § fiskelagen, 13 § GFP-lagen och 10 § lagen om överlåtbara fiskerättigheter

–

15 kap. 2 § 10 § GFP-lagen

–

Den moderniserade fiskeförordningen 1 kap. den moderniserade fiskeförordningen

1 kap. 1 § 1 kap. 1 §

fiskeförordningen

–

1 kap. 2 §

–

–

1 kap. 3 §

–

–

1 kap. 4 §

–

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

2 kap. den moderniserade fiskeförordningen

2 kap. 1 § 2 kap. 2 §

fiskeförordningen

–

3 kap. den moderniserade fiskeförordningen

3 kap. 1 §

–

–

3 kap. 2 §

2 kap. 4 §

fiskeförordningen

–

3 kap. 3 §

–

–

3 kap. 4 § 2 kap. 2 §

fiskeförordningen

–

3 kap. 5 § 9 a § fiskelagen

–

3 kap. 6 §

2 kap. 3 §

fiskeförordningen

–

3 kap. 7 § 2 kap. 21 §

fiskeförordningen

–

3 kap. 8 §

2 kap. 21 §

fiskeförordningen

–

4 kap. den moderniserade fiskeförordningen

4 kap. 1 § 17 och 18 §§fiskelagen –

5 kap. den moderniserade fiskeförordningen

5 kap. 1 §

2 kap. 19 § första stycket fiskeförordningen

–

5 kap. 2 §

2 kap. 19 § andra och tredje styckena fiskeförordningen

–

5 kap. 3 § 2 kap. 20 §

fiskeförordningen

–

5 kap. 4 §

– Art. 54d i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 5 § 1 a § förordningen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 6 § 2 kap. 14 § första stycket fiskeförordningen

Art. 8 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 7 § 4 a kap. 1 § fiskeförordningen

–

5 kap. 8 § 4 a kap. 2 § fiskeförordningen

–

5 kap. 9 § 4 a kap. 3 § fiskeförordningen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

5 kap. 10 §

2 kap. 19 § fjärde stycket fiskeförordningen

–

5 kap. 11 § 2 kap. 19 a §

fiskeförordningen

–

5 kap. 12 §

2 kap. 7 § tredje stycket fiskeförordningen

Art. 7 och 7 a i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 13 §

– Art. 54d i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 14 §

2 kap. 7 § första stycket fiskeförordningen

–

5 kap. 15 § 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen

–

5 kap. 16 § 5 kap. 1 § andra stycket fiskeförordningen

Art. 9, 14–15, 17, 19, 20–24, 44, 49 och 54d i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 17 § 2 kap. 14 § andra stycket fiskeförordningen

–

5 kap. 18 § 2 kap. 15 §

fiskeförordningen

–

5 kap. 19 § 2 § förordningen om överlåtbara fiskerättigheter

–

5 kap. 20 § 2 kap. 7 § femte stycket fiskeförordningen

–

5 kap. 21 §

– Art. 13 i den ändrade kontrollförordningen

5 kap. 22 §

– Art. 39a i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. den moderniserade fiskeförordningen

6 kap. 1 §

– Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 2 §

– Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 3 § 2 kap. 14 § första stycket fiskeförordningen

Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 4 § Art. 55 i den ändrade kontrollförordningen

6 kap. 5 §

2 kap. 14 § andra stycket fiskeförordningen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

6 kap. 6 §

2 kap. 15 §

fiskeförordningen

–

7 kap. den moderniserade fiskeförordningen

7 kap. 1 §

2 kap. 5 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 2 § 2 kap. 6 § första stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 3 §

2 kap. 6 § andra stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 4 § 2 kap. 6 § tredje stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 5 §

–

–

7 kap. 6 § 2 kap. 9 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 7 § 2 kap. 10 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 8 § 2 kap. 11 § första och andra styckena fiskeförordningen

–

7 kap. 9 § 2 kap. 11 § tredje stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 10 § 2 kap. 11 § fjärde stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 11 § 2 kap. 12 a §

fiskeförordningen

–

7 kap. 12 § 2 kap. 13 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 13 § 2 kap. 13 a §

fiskeförordningen

–

7 kap. 14 § 2 kap. 16 § första och tredje styckena fiskeförordningen

–

7 kap. 15 § 2 kap. 16 § fjärde stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 16 § 2 kap. 17 b §

fiskeförordningen

–

7 kap. 17 §

2 kap. 16 § sjätte stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 18 § 2 kap. 21 § första stycket fiskeförordningen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

7 kap. 19 §

2 kap. 21 § första stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 20 § 2 kap. 21 § tredje stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 21 §

2 kap. 22 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 22 § 2 kap. 21 § fjärde stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 23 § 2 kap. 7 § första och andra styckena fiskeförordningen

–

7 kap. 24 § 2 kap. 7 § fjärde stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 25 § 2 kap. 21 § tredje stycket fiskeförordningen

–

7 kap. 26 § 2 kap. 8 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 27 § 2 kap. 12 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 28 § 2 kap. 13 §

fiskeförordningen

–

7 kap. 29 § 2 kap. 13 a §

fiskeförordningen

–

7 kap. 30 §

2 kap. 18 a §

fiskeförordningen

–

7 kap. 31 § 2 kap. 21 § tredje stycket fiskeförordningen

–

8 kap. den moderniserade fiskeförordningen

8 kap. 1 § 2 a kap. 1 § fiskeförordningen

–

8 kap. 2 §

–

–

8 kap. 3 § 2 a kap. 2 § fiskeförordningen

–

8 kap. 4 § 2 a kap. 3 § fiskeförordningen

–

8 kap. 4 a § 2 a kap. 3 a § fiskeförordningen

–

8 kap. 4 b § 2 a kap. 3 b § fiskeförordningen

–

8 kap. 4 c § 2 a kap. 3 c § fiskeförordningen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

8 kap. 4 d § 2 a kap. 3 d § fiskeförordningen

–

8 kap. 5 § 2 a kap. 4 § fiskeförordningen

–

8 kap. 5 a § 2 a kap. 4 a § fiskeförordningen

–

8 kap. 5 b § 2 a kap. 4 b § fiskeförordningen

–

8 kap. 6 §

2 a kap. 5 § fiskeförordningen

–

8 kap. 6 a § 2 a kap. 5 a § fiskeförordningen

–

8 kap. 6 b §

2 a kap. 5 b § fiskeförordningen

–

8 kap. 6 c §

2 a kap. 5 c § fiskeförordningen

–

8 kap. 7 § 2 a kap. 6 § fiskeförordningen

Art. 8 och 55.6 i den ändrade kontrollförordningen

8 kap. 8 §

2 a kap. 7 § fiskeförordningen

–

8 kap. 8 a § 2 a kap. 7 a § fiskeförordningen

–

8 kap. 9 § 2 a kap. 8 § fiskeförordningen

–

8 kap. 9 a § 2 a kap. 8 b § fiskeförordningen

–

8 kap. 9 b § 2 a kap. 8 j § fiskeförordningen

–

8 kap. 9 c §

2 a kap. 8 k § fiskeförordningen

–

8 kap. 9 d § 2 a kap. 8 l § fiskeförordningen

–

8 kap. 10 § 2 a kap. 9 § fiskeförordningen

–

8 kap. 10 a § 2 a kap. 9 a § fiskeförordningen

–

8 kap. 11 § 2 a kap. 10 § fiskeförordningen

–

8 kap. 12 § 2 a kap. 11 § fiskeförordningen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

8 kap. 12 a § 2 a kap. 11 a § fiskeförordningen

–

8 kap. 13 § 2 a kap. 12 § förstaandra styckena fiskeförordningen

–

8 kap. 14 § 2 a kap. 12 § tredje– fjärde styckena fiskeförordningen

–

8 kap. 15 § 2 a kap. 13 § fiskeförordningen

–

8 kap. 16 § 2 a kap. 14 § fiskeförordningen

–

8 kap. 17 §

2 a kap. 15 § fiskeförordningen

–

8 kap. 18 § 2 a kap. 17 § fiskeförordningen

–

9 kap. den moderniserade fiskeförordningen

9 kap. 1 § 3 kap. 2 §

fiskeförordningen

–

9 kap. 2 § 2 kap. 7 a § första stycket 1 fiskeförordningen

Art. 60 i den ändrade kontrollförordningen

9 kap. 3 §

– Art. 14.4 a) i den ändrade kontrollförordningen

9 kap. 4 §

2 kap. 7 a § första stycket 2–4 och andra stycket fiskeförordningen

Art. 58 och 56a i den ändrade kontrollförordningen

9 kap. 5 § 5 kap. 1 § tredje stycket fiskeförordningen

Art. 62,64–66 och 68 i den ändrade kontrollförordningen. Art. 12a–12 e, 14, 16 och 54a–54 b i den ändrade IUU-förordningen.

9 kap. 6 § 3 kap. 3 §

fiskeförordningen

–

10 kap. den moderniserade fiskeförordningen

10 kap. 1 §

–

–

10 kap. 2 §

2 a kap. 16 § fiskeförordningen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

10 kap. 3 §

5 kap. 2 §

fiskeförordningen

–

10 kap. 4 §

–

–

10 kap. 5 §

– Art. 5.5 i den ändrade kontrollförordningen

10 kap. 6 §

–

–

10 kap. 7 § 5 kap. 4 a § första och andra styckena fiskeförordningen

–

10 kap. 8 § 5 kap. 4 a § tredje stycket fiskeförordningen

–

10 kap. 9 §

–

–

10 kap. 10 §

–

–

10 kap. 11 §

– Art. 79 i den ändrade kontrollförordningen

10 kap. 12 §

–

–

10 kap. 13 §

– Art. 39a, 41 och 41a i den ändrade kontrollförordningen

10 kap. 14 §

5 kap. 3 §

fiskeförordningen

–

10 kap. 15 §

–

–

10 kap. 16 § 5 kap. 1 a §

fiskeförordningen

–

10 kap. 17 § 5 kap. 1 b §

fiskeförordningen

–

10 kap. 18 § 5 kap. 1 c §

fiskeförordningen

–

10 kap. 19 §

5 kap. 1 d §

fiskeförordningen

–

10 kap. 20 § 5 kap. 1 e §

fiskeförordningen

–

10 kap. 21 § 5 kap. 1 f §

fiskeförordningen

–

10 kap. 22 § 5 kap. 1 §

fiskeförordningen

–

10 kap. 23 §

–

–

10 kap. 24 §

–

–

10 kap. 25 §

–

–

10 kap. 26 §

–

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

10 kap. 27 §

5 kap. 7 § andra stycket fiskeförordningen

–

11 kap. den moderniserade fiskeförordningen

11 kap. 1 §

6 kap. 2 b § första och andra styckena fiskeförordningen

Art. 91a i den ändrade kontrollförordningen

11 kap. 2 § 6 kap. 2 b § tredje stycket fiskeförordningen

–

11 kap. 3 §

6 kap. 2 c §

fiskeförordningen

–

11 kap. 4 § 6 kap. 2 d §

fiskeförordningen

–

11 kap. 5 §

–

–

12 kap. den moderniserade fiskeförordningen

12 kap. 1 § 6 kap. 5 b §

fiskeförordningen

–

12 kap. 2 § 6 kap. 5 c § första stycket fiskeförordningen

–

12 kap. 3 § 6 kap. 2 a § första och andra styckena fiskelagen

–

12 kap. 4 § 59 § andra stycket fiskelagen

–

12 kap. 5 §

6 kap. 2 a § tredje stycket fiskelagen

–

13 kap. den moderniserade fiskeförordningen

13 kap. 1 § 6 kap. 1 §

fiskeförordningen

–

13 kap. 2 §

–

–

13 kap. 3 § 6 kap. 1 §

fiskeförordningen

–

13 kap. 4 §

– Art. 40 i den ändrade kontrollförordningen-

13 kap. 5 §

–

–

13 kap. 6 § 6 kap. 5 §

fiskeförordningen

–

14 kap. den moderniserade fiskeförordningen

14 kap. 1 § 6 kap. 6 §

fiskeförordningen

–

Föreslagen bestämmelse i den moderniserade fiskelagstiftningen

Koppling till nuvarande bestämmelse i fiskelagstiftningen

Koppling till bestämmelse som ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2842

14 kap. 2 § 6 kap. 5 §

fiskeförordningen

–

14 kap. 3 § 2 kap. 8 a §

fiskeförordningen

–

14 kap. 4 § 2 kap. 8 b §

fiskeförordningen

–

14 kap. 5 § 2 kap. 8 c §

fiskeförordningen

Art. 14 och 15 i den ändrade kontrollförordningen

14 kap. 6 § 6 kap. 7 § första stycket fiskeförordningen

–

14 kap. 7 § 6 kap. 7 § andra stycket fiskeförordningen

–

14 kap. 8 § 6 kap. 2 § första och tredje stycket fiskeförordningen

–

14 kap. 9 § 6 kap. 2 § fjärde stycket fiskeförordningen

–