SOU 2007:5

Summa summarum - en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare?

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 22 december 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera regleringen, organisationen och handläggningsrutinerna för brottsanmälningar mot anställda inom polisen och mot åklagare.

Dåvarande chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Thomas Bodström, förordnade den 21 december 2004 f.d. chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh som särskild utredare. Claes Eklundh avled i september 2005. Den 13 december 2005 förordnades regeringsrådet Karin Almgren som särskild utredare.

Som experter förordnades från och med den 1 februari 2005 vice överåklagaren Roland Andersson, numera rådmannen Lena Carlberg Johansson, länspolismästaren Anders Danielsson, advokaten Per Durling, polisöverintendenten Leena Kangas, ämnessakkunniga Eva Melander Tell, byråchefen Håkan Rustand, numera justitierådet Anna Skarhed och numera vice riksåklagaren Guntra Åhlund.

Guntra Åhlund entledigades den 1 maj 2006 och från och med samma dag förordnades överåklagaren Björn Ericson som expert.

Sekreterare i utredningen har från och med den 1 januari 2005 varit ämnessakkunniga Birgitta Trägårdh. Den 1 april 2006 entledigades Birgitta Trägårdh. Kammarrättsassessorn Kristina Aurell anställdes som sekreterare i utredningen från och med den 13 mars 2006.

Utredningen har antagit namnet Internutredningsutredningen (Ju 2004:13).

Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande Summa summarum – en fristående myndighet för utredning av anmälningar om brott av poliser och åklagare? (SOU 2007:5).

Uppdraget är med detta avslutat.

Stockholm i januari 2007

Karin Almgren

/Kristina Aurell

Sammanfattning

Uppdraget

Vi skall enligt våra direktiv göra en grundlig översyn av regleringen, organisationen och handläggningsrutinerna för brottsanmälningar mot anställda inom polisen och mot åklagare, det s.k. internutredningsförfarandet. Utgångspunkten för arbetet är att medborgarna skall ha största möjliga förtroende för hur utredningar till följd av sådana anmälningar bedrivs. Vi skall lämna förslag till hur ett från polisen och åklagarväsendet fristående och oberoende utredningsorgan för handläggning av brottsutredningar mot anställda inom polisen och mot åklagare skulle kunna vara utformat och redovisa de skäl som talar för respektive emot inrättandet av ett sådant organ.

En annan del av uppdraget är att lämna förslag till ett särskilt obligatoriskt utredningsförfarande för fall där någon skadats allvarligt eller avlidit i samband med ett polisingripande utan att det finns misstanke om brott.

Nuvarande internutredningsförfarande

Om det i en anmälan påstås att en anställd inom polisen har gjort sig skyldig till brott som har samband med arbetet eller på något annat sätt har handlat felaktigt i sin myndighetsutövning, skall ärendet omedelbart överlämnas till åklagare vid Åklagarmyndighetens Riksenhet för polismål för prövning av om förundersökning skall inledas. Detsamma gäller om en person har skadats allvarligt antingen genom något som en anställd inom polisen har gjort i tjänsten eller under sin vistelse i en polisarrest. Undantag från överlämnandeskyldigheten görs dock i fråga om andra brott mot trafikförfattningarna än grov vårdslöshet i trafik, olovlig körning, rattfylleri och smitning. För det krävs emellertid

såväl att det inte inträffat någon allvarlig skada som att polismyndigheten har beslutat att inleda förundersökning. Även ärenden som rör brott som inte har samband med den polisanställdes arbete skall överlämnas till åklagare om inte polismyndighet beslutat att inleda förundersökning. Beslut att lägga ned en förundersökning skall alltid fattas av åklagare.

Enligt regler som har trätt i kraft den 1 januari 2007 skall ärenden om brott i och utanför tjänsten av åklagare och andra anställda inom åklagarväsendet normalt handläggas vid Riksenheten för polismål. Anmälningar om brott i tjänsten mot överåklagare eller vice överåklagare vid ett utvecklingscentrum eller vid Ekobrottsmyndigheten skall handläggas av riksåklagaren.

Inom polisväsendet finns sex internutredningsenheter. Dessa är belägna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Västerås och Linköping. Riksenheten för polismål vid Åklagarmyndigheten har åklagargrupper i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Särskilda utredningsmyndigheten

Det krav som uppställs i våra direktiv på att utredningsorganet för handläggning av ärenden om brottsmisstankar mot polisanställda och åklagare skall vara fristående från polisen och åklagarväsendet innebär enligt vår mening att organet måste vara en central förvaltningsmyndighet direkt under regeringen. Vi föreslår att myndigheten kallas Särskilda utredningsmyndigheten (SUM).

Vid SUM skall samtliga ärenden om påståenden om brott eller felaktigt handlande vid myndighetsutövning rörande personer som är anställda inom polisen, sådana arrestantvakter eller passkontrollanter som förordnats enligt 23 a § polislagen (1984:387) och anställda inom åklagarväsendet handläggas. Även utredningar om brott som inte har samband med arbetet skall omfattas av SUM:s behörighet. Om det finns särskilda skäl kan även utredningar mot andra personer än polis- och åklagaranställda handläggas vid SUM. Så kan vara fallet när också andra personer än polis- och åklagaranställda är inblandade i ett och samma händelseförlopp.

Vid SUM skall finnas statsadvokater, särskilda utredare och administrativ personal. En statsadvokat skall ha allmän åklagares befogenheter, leda samtliga utredningar och föra talan i domstol. En särskild utredare skall ha polismans befogenheter.

SUM skall ledas av en generaldirektör. Generaldirektören får överpröva ett beslut som en statsadvokat har fattat och får också föra talan i Högsta domstolen. Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall pröva hovrättens avgörande.

Vid myndigheten skall finnas ett insynsråd som består av generaldirektören, som skall vara dess ordförande, och högst ytterligare sju ledamöter. SUM skall ha det antal avdelningar som myndigheten bestämmer. Verksamheten skall åtminstone inledningsvis bedrivas på de orter där dagens internutredningsenheter är belägna. Antalet heltidstjänster kan beräknas uppgå till omkring 70.

Obligatorisk utredning av dödsfall och allvarliga personskador i samband med polisingripanden

En utredning skall alltid genomföras om en person har avlidit eller skadats allvarligt antingen under vistelse i en polisarrest eller genom något som en anställd inom polis- eller åklagarväsendet eller en arrestantvakt eller en passkontrollant som förordnats enligt 23 a § polislagen påstås ha gjort i tjänsten. Finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats skall naturligtvis en förundersökning inledas. Men även om det inte föreligger misstanke om brott skall en utredning alltid genomföras. Avsikten med en sådan utredning, som skall ledas av en statsadvokat, är att klargöra omständigheterna i samband med händelsen och ge underlag för beslut om förundersökning skall inledas eller inte.

Förhör skall kunna hållas med inblandade polismän, vittnen m.fl. utan att förundersökning har inletts. Om det finns skäl till det skall den som hörs informeras om att utredningen kan leda till att han kan komma att misstänkas för brott. Framkommer under ett förhör sådana omständigheter att det finns anledning anta att brott förövats skall förhöret omedelbart avbrytas för att ge statsadvokaten möjlighet till ställningstagande i frågan om förundersökning skall inledas.

För att säkerställa utredningen skall platsen för dödsfallet eller skadan kunna spärras av och föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen kunna tas i beslag. Vidare skall husrannsakan kunna företas för att undersöka platsen för dödsfallet eller den allvarliga skadan.

Vid den obligatoriska utredningen har efterlevande, den skadelidande eller nära anhörige till den skadelidande rätt till ett biträde. Reglerna i lagen (1988:609) om målsägandebiträde skall i princip tillämpas på sådana biträden. Det som i lagen sägs om målsägande gäller då den efterlevande, skadelidande eller nära anhörige.

Konsekvenser

Vid internutredningsenheterna och Riksenheten för polismål är i dag elva åklagare, 34 utredare och 16 administrativ personal verksamma. De sammanlagda kostnaderna uppgår till ca 46 miljoner kronor. Enligt våra beräkningar kommer verksamheten vid SUM att kräva ytterligare ca 13 heltidstjänster. Sammantaget kommer de fortvariga kostnaderna för SUM att uppgå till ca 60 miljoner kronor per år. Initialt uppstår dock större kostnader. Till detta skall läggas de resurser som krävs för den hos polisen kvarvarande verksamheten med disciplinärenden. De medel som krävs för uppbyggnaden av SUM och dess verksamhet skall föras över från polisens och åklagarväsendets anslag.

För- och nackdelar med en fristående myndighet

Internutredningsverksamheten är i dag uppdelad på flera olika myndigheter och det saknas en övergripande och enhetlig styrning av verksamheten. Genom att sammanföra verksamheten till SUM skapas förutsättningar för en enhetlig styrning. Införandet av SUM innebär å andra sidan att det skapas ytterligare en organisation utrustad med tvångsmedelsbefogenheter som bedriver utredning av brottsmisstankar och en ny riksåklagarorganisation.

Vid internutredningsenheterna och Riksenheten för polismål hanteras en mängd olika brottstyper och enheterna kan formlöst utnyttja den övriga polisorganisationens resurser och kompetens för bl.a. spaning och brottsplatsundersökning. SUM kommer inte att med egen personal kunna genomföra alla de åtgärder som kan komma att krävas i olika utredningar utan kommer att ha behov av att anlita polisväsendet, och i viss mån även åklagarväsendet, för att få hjälp. Detta kan i viss mån komma att urgröpa det förtroende för

verksamheten som SUM i egenskap av fristående myndighet avses vara garant för.

För att utredningarna vid SUM skall kunna genomföras med hög kvalitet och på ett sätt som uppfattas som legitimt av såväl allmänhet som polis- och åklagaranställda krävs att det vid myndigheten arbetar erfarna utredare med polisiära befogenheter och erfarna åklagare. I vart fall vid myndighetens uppbyggnad kan dessa knappast rekryteras från annat håll än polisen och åklagarväsendet.

Generaldirektören vid SUM föreslås få rätt att uppträda som åklagare i Högsta domstolen. Detta får till följd att åklagarverksamheten i högsta instans splittras, att riksåklagarens möjligheter att föra upp de mest prejudikatvärda målen försvåras och att SUM måste bygga upp den särskilda kompetens som processandet i Högsta domstolen fordrar.

Disciplinärendena skall vara kvar inom polismyndigheterna och åklagarväsendet. SUM skall upplysa anställningsmyndigheten om beslut om att förundersökning inleds, inte inleds eller läggs ned eller om att åtal väcks. Återföring till polis- och åklagarväsendena om förekomsten av olika felbeteenden och brister kan emellertid komma att försvåras om utredningsverksamheten sker i en fristående myndighet. Den insyn som polisstyrelserna har i den nuvarande handläggningen vid internutredningsenheterna kommer också att förloras om verksamheten placeras i en fristående myndighet. Det insynsråd som föreslås vid SUM ger dock lekmannainsyn i verksamheten.

Det avgörande skälet till att inrätta en myndighet för internutredningsverksamheten som är organisatoriskt fristående från polisen och åklagarväsendet är att verksamheten skall vara och av gemene man också upplevs vara skild från övrig polis- och åklagarverksamhet. Enligt vår mening kan – utöver den förtroendeskapande effekt själva friståendet kan få – några egentliga vinster med en utbrytning av internutredningsverksamheten från polis- och åklagarväsendena inte påvisas. En sådan utbrytning innebär enligt vår mening en mindre rationell hantering än i dag och den fördel från förtroendesynpunkt som en fristående myndighet kan innebära vägs inte upp av de nackdelar som uppkommer. Vi kan därför inte förorda att en fristående myndighet införs. Vi pekar i stället på möjligheten att på ett tydligare sätt än i dag skilja internutredningsverksamheten vid polisen från den övriga

polisverksamheten genom att samla den i en organisation inom Rikspolisstyrelsen.

Oberoende av om en fristående myndighet inrättas eller inte är det angeläget att ett obligatoriskt utredningsförfarande för utredning av dödsfall och allvarliga skador i samband med polisingripanden m.m. kommer till stånd.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om handläggning av anmälningar mot anställda inom polis- eller åklagarväsendet, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § I denna lag finns särskilda bestämmelser om handläggning av ärenden rörande påstående att en anställd inom polis- eller åklagarväsendet eller en sådan arrestantvakt eller passkontrollant som förordnats enligt 23 a § polislagen (1984:387) har

1. gjort sig skyldig till något brott eller

2. handlat felaktigt vid myndighetsutövning. Lagen gäller också handläggning av ärende rörande allvarlig personskada eller dödsfall som inträffat

1. under vistelse i en polisarrest eller

2. genom något som en sådan anställd, arrestantvakt eller passkontrollant som avses i första stycket påstås ha gjort i tjänsten.

Särskilda utredningsmyndigheten

2 § Ärenden som avses i 1 § handläggs vid Särskilda utredningsmyndigheten.

Vid myndigheten handläggs dock inte ärenden rörande annat brott mot trafikförfattningar än brott mot 1 § andra stycket eller 35 §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott om det inte finns särskilda skäl.

Om det finns särskilda skäl får även brottsutredning rörande annan än sådan anställd, arrestantvakt eller passkontrollant som avses i 1 § första stycket handläggas vid myndigheten.

3 § Föreskrifter om Särskilda utredningsmyndigheten finns i förordningen (200x:xxx) med instruktion för Särskilda utredningsmyndigheten.

Befogenheter för statsadvokater och särskilda utredare

4 § En statsadvokat samt generaldirektören och dennes ställföreträdare vid Särskilda utredningsmyndigheten får som särskild åklagare väcka och utföra åtal mot sådan anställd, arrestantvakt eller passkontrollant som avses i 1 § första stycket. Därvid tillämpas vad som i lag eller annan författning föreskrivs om förundersökning, åtal och åtalsunderlåtelse samt om allmän åklagares befogenheter i övrigt i fråga om brott under allmänt åtal.

En tjänsteman vid myndigheten får förordnas att som särskild utredare utföra arbetsuppgifter som enligt lag eller annan författning annars ankommer på polisman.

Handläggningen

5 § Aktualiseras ett ärende enligt 1 § hos polis- eller åklagarväsendet skall ärendet omedelbart överlämnas till Särskilda utredningsmyndigheten. Åtgärder som inte kan avvaktas utan olägenhet får dock vidtas.

6 § En statsadvokat är skyldig att på uppdrag av Justitiekanslern eller en justitieombudsman leda förundersökning samt väcka och utföra åtal mot sådan anställd, arrestantvakt eller passkontrollant som avses i 1 § första stycket. Statsadvokaten är även i övrigt skyldig att lämna den hjälp som Justitiekanslern eller justitieombudsmannen begär.

7 § Har sådan allvarlig personskada eller dödsfall som avses i 1 § andra stycket inträffat skall en statsadvokat omedelbart utreda omständigheterna vid dödsfallet eller skadetillfället.

8 § För säkerställande av en utredning enligt 7 § får byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtas.

Föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för utredningen, får tas i beslag. Härvid gäller i tillämpliga delar reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken.

Husrannsakan enligt 28 kap. rättegångsbalken får företas för undersökning av den plats där dödsfallet eller den allvarliga skadan inträffat.

9 § Vid en utredning enligt 7 § tillämpas reglerna om förhör i 23 kap.610 och 12 §§rättegångsbalken samt om yttrande från en sakkunnig i 23 kap. 14 § rättegångsbalken.

Om det finns skäl till det skall den som hörs underrättas om att utredningen kan leda till att han kan komma att misstänkas för brott. Uppkommer under ett förhör anledning anta att brott förövats skall förhöret omedelbart avbrytas för statsadvokatens ställningstagande i frågan om förundersökning.

10 § Generaldirektören eller dennes ställföreträdare får överta uppgifter som skall utföras av en statsadvokat vid myndigheten.

11 § Beslut av generaldirektören eller dennes ställföreträdare till följd av ett övertagande enligt 10 § får inte överklagas.

Biträde

12 § Efterlevande till den som avlidit under vistelse i en polisarrest eller till följd av något som sådan anställd, arrestantvakt eller passkontrollant som avses i 1 § första stycket påstås ha gjort i tjänsten, har rätt till biträde. Detsamma gäller den som skadats allvarligt under motsvarande förhållanden och nära anhörig till sådan person. I fråga om biträde gäller i tillämpliga delar 38 §§ lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Vad som där sägs om målsägande gäller därvid den efterlevande, skadelidande eller nära anhörige och vad som sägs om brottet dödsfallet eller skadan.

13 § En statsadvokat skall göra anmälan hos rätten, om den efterlevande, skadelidande eller nära anhörige begär att få ett biträde eller om det annars finns skäl att förordna ett sådant biträde.

Bistånd från vissa myndigheter

14 § Polismyndighet, Kustbevakningen, Skatteverket, Tullverket, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten är skyldiga att på begäran bistå Särskilda utredningsmyndigheten.

Underrättelse till anställningsmyndigheten

15 § Särskilda utredningsmyndigheten skall underrätta den myndighet där den misstänkta personen är anställd om beslut att förundersökning inleds, inte inleds eller läggs ned eller om att åtal väcks. Myndigheten skall i fråga om beslut avseende sådan arrestantvakt eller passkontrollant som avses i 1 § första stycket underrätta polismyndighet där vakten eller kontrollanten tjänstgör.

16 § Särskilda utredningsmyndigheten skall snarast underrätta anställningsmyndigheten eller, vad gäller sådan arrestantvakt eller passkontrollant som avses i 1 § första stycket, den polismyndighet där vakten eller kontrollanten tjänstgör om omständighet som kan vara av betydelse för bedömningen av om en befattningshavare bör avskedas eller avstängas från sin tjänst eller inte längre förordnas enligt 23 a § polislagen (1984:387) på grund av misstanke om brottslig gärning eller annat grovt olämpligt beteende.

Överlämnande av ärenden

17 § Ett ärende som avses i 1 § första stycket där förundersökning inte inleds skall snarast överlämnas till anställningsmyndigheten eller, vad gäller sådan arrestantvakt eller passkontrollant som avses i 1 § första stycket, den polismyndighet där vakten eller kontrollanten tjänstgör.

U

Denna lag träder i kraft den ---

7–9, 12 och 13 §§ tillämpas inte i fråga om dödsfall eller allvarlig personskada som inträffat före ikraftträdandet.

Ärenden som avses i 1 § första stycket som vid ikraftträdandet handläggs av polis- och åklagarmyndigheter skall överlämnas till Särskilda utredningsmyndigheten för vidare handläggning.

2. Förslag till förordning med instruktion för Särskilda utredningsmyndigheten

Härigenom föreskrivs följande.

Uppgifter

1 § Särskilda utredningsmyndigheten är en central förvaltningsmyndighet för utredning och beivrande av brott som anställd inom polis- eller åklagarväsendet samt sådan arrestantvakt eller passkontrollant som förordnats enligt 23 a § polislagen (1984:387) är misstänkt för.

Myndigheten har också till uppgift att utreda allvarlig personskada eller dödsfall som inträffat

1. under vistelse i en polisarrest eller

2. genom något som en sådan anställd, arrestantvakt eller passkontrollant som avses i första stycket påstås ha gjort i tjänsten.

2 § Myndigheten skall verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen avseende de typer av ärenden som enligt 1 § handläggs vid myndigheten.

Föreskrifter

3 § Särskilda utredningsmyndigheten får meddela de föreskrifter som behövs för att uppnå samordning, effektivitet, enhetlighet och följdriktighet i myndighetens verksamhet.

Verksförordningens tillämpning

4 § Följande bestämmelser i verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på myndigheten: – 2 § om företrädare för staten vid domstol, – 3 § om myndighetens chef, – 6–10 §§ om myndighetschefens ansvar och uppgifter, – 15 § om revisionsberättelse, – 16 § om medverkan i EU-arbetet, – 18 § om arbetsordning, – 23 § om myndighetschefens ställföreträdare,

– 27 och 28 §§ om myndighetens föreskrifter, – 29 § om inhämtande av uppgifter och utövande av tillsyn, – 30 § om ärendeförteckning, – 31 § om myndighetens beslut.

Myndighetens ledning

5 § Chefen för Särskilda utredningsmyndigheten är generaldirektör. Vid myndigheten finns en ställföreträdare för generaldirektören.

Insynsråd

6 § Vid Särskilda utredningsmyndigheten skall det finnas ett råd som består av högst åtta ledamöter. Generaldirektören skall ingå i rådet och vara dess ordförande. Andra ledamöter i rådet skall utses av regeringen för en bestämd tid.

Insynsrådets uppgifter

7 § Rådet skall följa verksamheten vid myndigheten och ge generaldirektören de råd som behövs för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivt och i överensstämmelse med syftet med verksamheten.

Avdelningsindelning

8 § Vid Särskilda utredningsmyndigheten finns det antal avdelningar som myndigheten bestämmer.

I övrigt beslutar myndigheten själv om sin organisation.

Beredskap

9 § Särskilda utredningsmyndigheten delar in statsadvokater och särskilda utredare för beredskapstjänstgöring enligt de grunder som myndigheten beslutar.

Anställningar m.m.

10 § Generaldirektören och dennes ställföreträdare utses genom beslut av regeringen.

11 § Endast den som är eller har varit allmän åklagare får anställas som statsadvokat.

12 § Bestämmelserna om Statens ansvarsnämnd i 34 § lagen (1994:260) om offentlig anställning gäller också statsadvokater.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

3. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

8 §

TPF

1

FPT

För särskilda åklagare gäller vad som är föreskrivet för dem. Ingen annan särskild åklagare än justitiekanslern eller en justitieombudsman får besluta att åtal skall väckas eller fullföljas i Högsta domstolen.

Ingen annan särskild åklagare än Justitiekanslern, en justitieombudsman eller generaldirektören vid Särskilda utredningsmyndigheten får besluta att åtal skall väckas eller fullföljas i Högsta domstolen.

U

U

Denna lag träder i kraft den ---

1

Senaste lydelse 2001:280.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

TPF

2

FPT

Justitiekanslern får som särskild åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. Ger utredningen i ärende Justitiekanslern anledning anta att sådan brottslig gärning begåtts, tillämpas vad som föreskrivs i lag om förundersökning, åtal och åtalsunderlåtelse samt om allmän åklagares befogenheter i övrigt i fråga om brott under allmänt åtal.

Om befattningshavaren enligt första stycket är anställd vid Särskilda utredningsmyndigheten skall Justitiekanslern i stället för åklagare inom åklagarväsendet fatta beslut om att inleda förundersökning och om åtal skall väckas.

I mål som har anhängiggjorts vid tingsrätt bör talan fullföljas till högsta domstolen endast om synnerliga skäl föranleder det.

U

Denna lag träder i kraft den ---

2

Senaste lydelse 1987:996.

5. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §sekretesslagen (1980:100) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

TPF

3

FPT

Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till

1. förundersökning i brottmål,

2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. verksamhet som rör utredning i frågor om näringsförbud eller förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde,

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, Skatteverkets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, eller

4. åklagarmyndighets, polismyndighets, Särskilda utredningsmyndighetens, Skatteverkets, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, eller

5. Finansinspektionens verksamhet som rör övervakning enligt lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. För uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 3 § polisdatalagen (1998:622) eller som i annat fall hänför sig till Säkerhetspolisens verksamhet för att förebygga eller avslöja brott mot rikets säkerhet eller förebygga terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott gäller sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas. Detsamma gäller uppgift som hänför sig till sådan underrättelseverksamhet som avses i 2 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar samt sådan verksamhet som avses i

3

Senaste lydelse 2006:697.

7 § 1 lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott samt hos tillsynsmyndigheten i konkurs och hos Kronofogdemyndigheten för uppgift som angår misstanke om brott.

Sekretess enligt första och andra styckena gäller i annan verksamhet hos myndighet för att biträda åklagarmyndighet, polismyndighet, Särskilda utredningsmyndigheten, Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen med att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott samt hos tillsynsmyndigheten i konkurs och hos Kronofogdemyndigheten för uppgift som angår misstanke om brott.

Utan hinder av sekretessen enligt andra stycket kan enskild få uppgift om huruvida han eller hon förekommer i Säkerhetspolisens register med anledning av den verksamhet som bedrevs med stöd av

1. personalkontrollkungörelsen (1969:446) och de tilläggsföreskrifter som utfärdats med stöd av den,

2. förordningen den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, eller

3. motsvarande äldre bestämmelser. Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i andra stycket om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling som hänför sig till sådan verksamhet som avses i andra stycket gäller sekretessen i högst sjuttio år. I fråga om uppgift i allmän handling i övrigt gäller sekretessen i högst fyrtio år.

9 kap.

17 §

TPF

4

FPT

Sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om inte annat följer av 18 §

1. i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål,

4

Senaste lydelse 2006:697.

2. i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3. i angelägenhet som avser registerkontroll och särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen (1996:627),

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, Skatteverkets, Statens kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

4. i åklagarmyndighets, polismyndighets, Särskilda utredningsmyndighetens, Skatteverkets, Statens kriminaltekniska laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda Justitiekanslern, allmän åklagare eller polismyndighet i brottmål,

6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen enligt polisdatalagen (1998:622) eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister,

8. i register som förs av Skatteverket enligt lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar eller som annars behandlas där med stöd av samma lag,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

9. i särskilt ärenderegister över brottmål som förs av åklagarmyndighet elle

r

Särskilda

utredningsmyndigheten om uppgiften inte hänför sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,

10. i register som förs av Tullverket enligt lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som annars behandlas med stöd av samma lag,

om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men.

Sekretess enligt första stycket 2 gäller hos domstol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Vid förhandling om användning av tvångsmedel gäller sekretess för uppgift om vem som är

misstänkt endast om det kan antas att fara uppkommer för att den misstänkte eller någon närstående till honom eller henne utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Av 12 kap. 2 § andra stycket framgår att även sekretessen enligt första stycket 1 är begränsad hos domstol.

Sekretessen enligt första stycket gäller hos tillsynsmyndigheten i konkurs för uppgift som angår misstanke om brott.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Utan hinder av sekretessen får en skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, ta del av en uppgift

1. i en nedlagd förundersökning eller i en förundersökning som avslutats med ett beslut om att åtal inte skall väckas,

2. i en annan brottsutredning som utförts enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och som avlutats på annat sätt än med beslut att väcka åtal, med strafföreläggande eller med föreläggande av ordningsbot, eller

3. i en avslutad utredning enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

om den skadelidande, eller den som den skadelidande överlåtit sin rätt till, behöver uppgiften för att kunna få ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till viss egendom tillgodosett och det inte bedöms vara av synnerlig vikt för den som uppgiften rör eller någon närstående till honom eller henne att den inte lämnas ut.

Utan hinder av sekretessen får en uppgift också lämnas ut 1. till enskild enligt vad som föreskrivs i den särskilda lagstiftningen om unga lagöverträdare,

2. till enskild enligt vad som föreskrivs i säkerhetsskyddslagen (1996:627) samt i förordning som har stöd i den lagen,

3. enligt vad som föreskrivs i lagen (1998:621) om misstankeregister, polisdatalagen (1998:622), lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar och i lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet samt i förordningar som har stöd i dessa lagar,

4. till enskild enligt vad som föreskrivs i 27 kap. 8 § rättegångsbalken.

Utan hinder av sekretessen får polisen på begäran av den som lidit person- eller sakskada vid en trafikolycka lämna uppgift om identiteten hos en trafikant som haft del i olyckan.

Utan hinder av sekretessen enligt första stycket 1 får uppgift lämnas till konkursförvaltare, om uppgiften kan antas ha betydelse för konkursutredningen.

Sekretess gäller inte för uppgift som hänför sig till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i första stycket 1–4 eller 6 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949. I fråga om annan uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

U

Denna lag träder i kraft den ---

6. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)

Härigenom föreskrivs att 2 § polislagen (1984:387) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Till polisens uppgifter hör att 1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,

2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat,

3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal,

4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,

5. fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Att polisen är skyldig att på begäran bistå Särskilda utredningsmyndigheten framgår av lagen (200x:xxx) om handläggning av anmälningar mot anställda inom polis- eller åklagarväsendet, m.m.

U

Denna lag träder i kraft den ---

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 2 och 6 §§ lagen (1998:620) om belastningsregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

TPF

5

FPT

Belastningsregistret skall föras för att ge information om sådana belastningsuppgifter som behövs i verksamhet hos

1. polis-, skatte- och tullmyndigheter för att förebygga, upptäcka och utreda brott,

2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande,

1. polis-, skatte- och tullmyndigheter samt Särskilda utredningsmyndigheten för att förebygga, upptäcka och utreda brott,

2. åklagarmyndigheter och Särskilda utredningsmyndigheten för beslut om förundersökning och åtal samt för utfärdande av strafföreläggande,

3. allmänna domstolar för straffmätning och val av påföljd och

4. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning.

Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.

6 §

TPF

6

FPT

Personuppgifter ur belastningsregistret skall lämnas ut om det begärs av

1. Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern eller Datainspektionen för deras tillsynsverksamhet, 2. polis-, skatte-, tull- eller åklagarmyndighet eller allmän domstol för verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3,

2. polis-, skatte-, tull- eller åklagarmyndighet, Särskilda utredningsmyndigheten eller allmän domstol för verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3,

TP

5

PT

Senaste lydelse 1999:91.

6

Senaste lydelse 1999:91.

3. förvaltningsdomstol för prövning enligt 2 § första stycket 4 eller

4. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det.

Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket får ha direktåtkomst till registret.

U

Denna lag träder i kraft den ---

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:621) om misstankeregister

Härigenom föreskrivs att 2 och 5 §§ lagen (1998:621) om misstankeregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

TPF

7

FPT

Misstankeregistret skall föras för att underlätta tillgången till sådana uppgifter om skälig misstanke om brott som behövs i verksamhet hos

1. polis-, skatte- och tullmyndigheter för att samordna förundersökningar mot en person och för att förebygga, upptäcka och utreda brott,

2. åklagarmyndigheter för beslut om förundersökning och åtal och

1. polis-, skatte- och tullmyndigheter samt Särskilda utredningsmyndigheten för att samordna förundersökningar mot en person och för att förebygga, upptäcka och utreda brott,

2. åklagarmyndigheter och Särskilda utredningsmyndigheten för beslut om förundersökning och åtal och

3. polismyndigheter och andra myndigheter vid sådan lämplighetsprövning, tillståndsprövning eller annan prövning som anges i författning.

Registret får användas också för att till enskild lämna uppgifter som är av särskild betydelse i dennes verksamhet.

5 §

TPF

8

FPT

Uppgifter ur misstankeregistret skall lämnas ut om det begärs av 1. polis-, skatte-, tull- eller åklagarmyndighet eller allmän domstol för verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3,

1. polis-, skatte-, tull- eller åklagarmyndighet, Särskilda utredningsmyndigheten eller allmän domstol för verksamhet som avses i 2 § första stycket 1–3,

TP

7

PT

Senaste lydelse 1999:92.

8

Senaste lydelse 1999:92.

2. myndighet i övrigt i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det.

Regeringen får föreskriva att en myndighet som avses i första stycket får ha direktåtkomst till registret.

Att uppgifter får lämnas ut i vissa andra fall framgår av 14 kap. sekretesslagen (1980:100).

U

Denna lag träder i kraft den ---

9. Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (1998:622)

Härigenom föreskrivs att 1 § polisdatalagen (1998:622) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

TPF

9

FPT

Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet och i polisverksamhet vid Ekobrottsmyndigheten för att

Denna lag gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, i polisverksamhet vid Ekobrottsmyndigheten och i verksamhet vid Särskilda utredningsmyndigheten för att

1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten,

2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat eller

3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.

Lagen gäller också behandling av sådana uppgifter som avses i 25 och 26 §§.

Lagen gäller inte för behandling av personuppgifter som företas med stöd av lagen (1998:620) om belastningsregister, lagen (1998:621) om misstankeregister, lagen (2000:344) om Schengens informationssystem eller lagen (2006:444) om passagerarregister.

U

Denna lag träder i kraft den ---

9

Senaste lydelse 2006:446.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:344) om Schengens informationssystem

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (2000:344) om Schengens informationssystem skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

TPF

10

FPT

Uppgifter ur registret skall lämnas ut om det begärs av 1. polismyndigheter, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket när de utför gränskontroller eller bistår i sådan verksamhet,

2. åklagarmyndigheter, polismyndigheter, Tullverket och Kustbevakningen när de utför undersökningar och andra kontroller än gränskontroller i sin verksamhet för att förebygga och utreda brott, samt

2. åklagarmyndigheter, polismyndigheter, Särskilda utredningsmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen när de utför undersökningar och andra kontroller än gränskontroller i sin verksamhet för att förebygga och utreda brott, samt

3. polismyndigheter i deras verksamhet för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Regeringen får meddela föreskrifter om att myndigheter som prövar ansökningar om visering och uppehållstillstånd skall ha tillgång till uppgifter enligt 3 § 2 (spärrlista) och att den myndighet som ansvarar för utfärdande av registreringsbevis för fordon skall ha tillgång till uppgifter enligt 3 § 7. Regeringen får också meddela föreskrifter om att myndigheter får ha direktåtkomst till registret.

U

Denna lag träder i kraft den ---

10

Senaste lydelse 2006:345.

11. Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs att 7 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) skall upphöra att gälla.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

12. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1978:677) med instruktion för Statens kriminaltekniska laboratorium

Härigenom föreskrivs att 4 och 5 §§ förordningen (1978:677) med instruktion för Statens kriminaltekniska laboratorium skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Laboratoriet skall ge företräde åt undersökning som begärs av polismyndighet, åklagare eller domstol.

Laboratoriet skall ge företräde åt undersökning som begärs av polismyndighet, åklagare, statsadvokat vid Särskilda utredningsmyndigheten eller domstol.

5 §

Kriminalteknisk undersökning som utförs på begäran av polismyndighet, åklagare eller domstol är kostnadsfri. Utförs undersökning på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande för talan, skall avgift dock erläggas till laboratoriet.

Kriminalteknisk undersökning som utförs på begäran av polismyndighet, åklagare, statsadvokat vid Särskilda utredningsmyndigheten eller domstol är kostnadsfri. Utförs undersökning på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande för talan, skall avgift dock erläggas till laboratoriet.

För kriminalteknisk undersökning som utförs efter framställning av annan än myndighet som anges i första stycket samt för annan än kriminalteknisk undersökning skall avgift erläggas till laboratoriet.

Rikspolisstyrelsen fastställer avgiftens storlek. Grunden för avgiftssättningen skall vara full kostnadstäckning.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

13. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:613) med instruktion för Rättsmedicinalverket

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1996:613) med instruktion för Rättsmedicinalverket skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

TPF

11

FPT

Rättsmedicinalverket skall särskilt svara för

1. rättspsykiatriska undersökningar i brottmål och läkarintyg som avses i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.,

2. rättsmedicinska obduktioner och andra rättsmedicinska undersökningar,

3. verksamhet med utfärdande av sådana intyg som avses i lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott,

4. rättsmedicinsk medverkan i övrigt på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller polismyndighet,

4. rättsmedicinsk medverkan i övrigt på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare, polismyndighet eller statsadvokat vid Särskilda utredningsmyndigheten,

5. rättskemiska och rättsgenetiska undersökningar,

6. information inom sitt ansvarsområde till andra myndigheter och enskilda,

7. internationellt samarbete inom sitt ansvarsområde,

8. utvecklingsarbete och stöd åt forskning av betydelse för verksamheten, och

9. utredningar om risk för återfall i brottslighet enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

11

Senaste lydelse 2006:1124.

14. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

TPF

12

FPT

Vid Ekobrottsmyndigheten handläggs följande mål.

1. Mål som hänför sig till Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län, Hallands län, Blekinge län eller Gotlands län och a) som avser 11 kap. brottsbalken, lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelser m.m., skattebrottslagen (1971:69) eller aktiebolagslagen (1975:1385), eller

b) vars handläggning annars ställer särskilda krav på kännedom om finansiella förhållanden, näringslivsförhållanden, skatterätt eller liknande.

2. Mål som avser 9 kap.13 §§brottsbalken om gärningen rör EU:s finansiella intressen samt 9 kap. 3 a § brottsbalken.

3. Mål som avser lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument.

4. Mål som lämpligen bör handläggas vid Ekobrottsmyndigheten med hänsyn främst till att målet rör kvalificerad ekonomisk brottslighet som har nationell utbredning eller internationell anknytning eller är av principiell natur eller av stor omfattning. Sådana mål får övertas av Ekobrottsmyndigheten efter framställning från Åklagarmyndigheten. Om ett mål rör både brottslighet som avses i första stycket och annan brottslighet (blandad brottslighet), handläggs målet vid den åklagarmyndighet där det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast. Är det osäkert var ett mål skall handläggas, avgörs frågan av riksåklagaren. I de län där Ekobrottsmyndigheten inte ansvarar för åklagarverksamheten samordnar myndigheten tillsammans med Åklagarmyndigheten verksamheten som rör ekonomisk brottslighet.

12

Senaste lydelse 2005:385.

Mål som omfattas av Särskilda utredningsmyndighetens behörighet skall inte handläggas vid Ekobrottsmyndigheten.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

15. Förslag till förordning om ändring i polisförordningen (1998:1558)

Härigenom föreskrivs i fråga om polisförordningen (1998:1558) dels att 5 kap. 1, 2 och 3 §§ skall ha följande lydelse, dels att 5 kap. 2 a, 4, 5 och 6 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1, 4 och 6 §§ skall utgå.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

1 §

Ett ärende skall omedelbart överlämnas till åklagare för prövning om förundersökning skall inledas eller inte

1. om det i en anmälan till polisen har påståtts att en anställd inom polisen har gjort sig skyldig till något brott som har samband med arbetet eller på något annat sätt har handlat felaktigt i sin myndighetsutövning,

2. om en person har skadats antingen genom något som en anställd inom polisen har gjort i tjänsten eller under sin vistelse i en polisarrest och skadan är allvarlig, eller

3. om det i något annat fall kan bli fråga om att inleda förundersökning mot en anställd inom polisen för brott som har samband med arbetet.

Ett ärende skall omedelbart överlämnas till Särskilda utredningsmyndigheten för prövning om förundersökning skall inledas eller inte

1. om det i en anmälan till polisen har påståtts att en anställd inom polisen har gjort sig skyldig till brott eller på något annat sätt har handlat felaktigt i sin myndighetsutövning,

2. om en person har skadats antingen genom något som en anställd inom polisen har gjort i tjänsten eller under sin vistelse i en polisarrest och skadan är allvarlig, eller

3. om det i något annat fall kan bli fråga om att inleda förundersökning mot en anställd inom polisen.

2 §

TPF

13

FPT

Den myndighet där anmälan har gjorts eller där frågan om att inleda förundersökning har uppstått skall omedelbart vidta de åtgärder som brådskar och som inte utan olägenhet kan skjutas upp

.

En förundersökning mot en anställd inom polisen skall inledas och bedrivas med särskild skyndsamhet.

3 §

TPF

14

FPT

Förhör med en anställd inom polisen i ärenden som avses i 1 § skall hållas av undersökningsledaren eller av en polis som är verksam vid en sådan särskild enhet som avses i 2 a §.

Om ett förhör inte utan olägenhet kan skjutas upp, får förhöret hållas av en annan polis som dock inte får tjänstgöra vid samma polismyndighet som den som skall höras. Om inte undersökningsledaren av särskilda skäl bestämmer något annat, skall den som håller förhöret i ett sådant fall vara lägst kommissarie och ha högre tjänsteställning än den som hörs.

Om ett förhör i ett ärende som avses i 1 § inte utan olägenhet kan skjutas upp, får förhöret hållas av en polis eller en åklagare.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

TP

13

PT

Senaste lydelse 2005:713.

14

Senaste lydelse 2005:713.

16. Förslag till förordning om ändring i åklagarförordningen (2004:1265)

Härigenom föreskrivs att 11 § åklagarförordningen (2004:1265) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Endast sådana åklagare som anges i 10 § får handlägga frågor om ansvar för brott som anställda inom polisväsendet misstänks ha begått i samband med arbetet. I fråga om trafikbrott gäller detta endast sådana brott som avses i 1 § andra stycket eller 35 §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

I fall som avses i första stycket får dock andra åklagare vidta sådana åtgärder som inte utan olägenhet kan skjutas upp.

Att endast Särskilda utredningsmyndigheten får handlägga frågor om ansvar för brott som bl.a. anställda inom polisväsendet eller åklagarväsendet misstänks ha begått framgår av lagen (200x:xx) om handläggning av anmälningar mot anställda inom polis- eller åklagarväsendet, m.m. I fråga om trafikbrott gäller detta endast sådana brott som avses i 1 § andra stycket eller 35 §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2004:1266) med instruktion för Åklagarmyndigheten

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2004:1266) med instruktion för Åklagarmyndigheten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Åklagarmyndigheten skall verka för samordning och effektivitet inom åklagarväsendet. Ekobrottsmyndigheten har enligt 1 § förordningen (1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten ett eget ansvar för frågor om samordning och andra åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Riksåklagaren skall, som högste åklagare under regeringen, verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid åklagarnas rättstillämpning.

Åklagarmyndigheten skall verka för samordning och effektivitet inom åklagarväsendet. Ekobrottsmyndigheten har enligt 1 § förordningen (1997:898) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten ett eget ansvar för frågor om samordning och andra åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Riksåklagaren skall, som högste åklagare under regeringen, verka för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid åklagarnas rättstillämpning. Att Särskilda utredningsmyndigheten har motsvarande uppgift vad gäller ärenden som handläggs av myndigheten framgår av 2 § förordningen (200x:xxx) med instruktion för Särskilda utredningsmyndigheten.

U

Denna förordning träder i kraft den ---

1. Vårt uppdrag och arbetets bedrivande

1.1. Inledning

Regeringen beslutade den 22 december 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en grundlig översyn av regleringen, organisationen och handläggningsrutinerna för brottsanmälningar mot anställda inom polisen och mot åklagare, det s.k. internutredningsförfarandet. Utgångspunkten för utredningsarbetet skall enligt direktiven vara att medborgarna skall ha största möjliga förtroende för dessa brottsutredningar.

Vi skall presentera ett förslag på hur ett från polisen och åklagarväsendet fristående och oberoende utredningsorgan för handläggning av brottsutredningar mot anställda inom polisen och mot åklagare skulle kunna vara utformat och organiserat. I direktiven anges att vi är fria att föreslå den lösning som vi finner bäst. Vi skall identifiera och redovisa de skäl som talar för respektive emot inrättandet av ett sådant organ. Uppdraget innefattar i denna del bl.a. att lämna ett förslag till hur utredningsorganet i stället för allmän åklagare kan ges åtalsbefogenhet. Vi skall vidare ta ställning till vilken rättslig ställning organet skall ha, vem som skall utöva kontroll över organet, vilka befogenheter som skall ges organet och dess anställda, hur frågor om kompetensförsörjning och ekonomi skall lösas, hur organet skall förhålla sig till åklagarväsendet, hur man skall göra med utredningar av brott som har begåtts utom tjänsten och hur man – såvitt avser åklagarväsendet – skall lösa de rättsliga problem som kan uppkomma i förhållandet mellan ärenden som handläggs vid det fristående organet och den överprövningsverksamhet som bedrivs inom åklagarväsendet.

Förslag skall lämnas på de författningsändringar och andra åtgärder som behöver vidtas för att ett sådant fristående organ skall kunna inrättas.

En annan del av uppdraget består i att utreda formerna för och lägga fram förslag på ett särskilt obligatoriskt utredningsförfarande

för fall där någon skadats allvarligt eller avlidit i samband med ett polisingripande utan att det finns misstanke om brott. I uppdraget ingår även att överväga vilket behov de efterlevande eller den som skadats allvarligt kan antas ha av rättsligt biträde inom ramen för utredningsförfarandet och hur detta behov bör tillgodoses.

Uppdraget skulle enligt de ursprungliga direktiven redovisas senast den 31 december 2005. Direktiven är intagna som bilaga 1. Genom tilläggsdirektiv den 15 december 2005 har tiden för uppdraget förlängts till den 31 december 2006.

1.2. Utredningsarbetet

Under arbetet har vi sammanträtt kontinuerligt med undantag för en period under hösten 2005 då utredningen saknade ordförande. Under första delen av år 2005 besökte den dåvarande utredaren och sekreteraren Rikspolisstyrelsen och ledningen för Åklagarmyndigheten. Under den tiden skedde även sammanträffanden med företrädare för polisens samtliga internutredningsenheter och med samtliga åklagare vid Riksenheten för polismål genom besök hos olika internutredningsenheter, genom ett möte med de nämnda åklagarna och genom deltagande i en konferens som anordnats av Rikspolisstyrelsen. Härutöver har den nya utredaren och sekreteraren sammanträffat med riksåklagaren, besökt ett par internutredningsenheter och Spesialenheten for politisaker i Hamar i Norge. Sekreteraren har vidare deltagit i en i konferens som anordnats av Riksenheten för polismål och besökt Riksenheten för polismål i Göteborg.

Vi har även samrått med Arbetsgivarverket, Polisförbundet, Jusek och Statens ansvarsnämnd.

I enlighet med vad som anges i våra direktiv har vi undersökt de utredningsförfaranden som finns i de övriga nordiska länderna och i England och Wales. Vi har även undersökt dessa länders hantering av situationen när någon avlidit eller skadats allvarligt i samband med ett polisingripande men där det inte finns någon misstanke om brott.

2. Polis- och åklagarorganisationerna

2.1. Inledning

I detta kapitel redogör vi övergripande bl.a. för hur polis- och åklagarväsendena har varit organiserade sedan mitten av 1960-talet fram till i dag. Genomgången börjar i mitten av 1960-talet eftersom det då skedde en större organisationsförändring som innebar att det organisatoriska samband som fram till dess funnits mellan polis- och åklagarväsendena upphörde och verksamheterna förstatligades.

2.2. Polisen

2.2.1. Organisation

Fram till år 1965 var polisen i huvudsak en kommunal angelägenhet. År 1965 övertog dock staten ansvaret för polisen samtidigt som det organisatoriska sambandet som då fanns mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendena upplöstes. Vid förstatligandet inrättades Rikspolisstyrelsen som en ny statlig myndighet. Beträffande den regionala polisorganisationen behöll länsstyrelserna den funktion som de redan före 1965 års reform hade haft som länets högsta polisorgan. Vidare blev de olika polisdistrikten (som då uppgick till 119 och senare 118) egna myndigheter.

År 1973 ersatte polisstyrelser de lokala polisnämnderna som inrättats i samband med förstatligandet. Polisstyrelserna skulle, till skillnad mot polisnämnderna, ha beslutanderätt i vissa frågor. Syftet var att öka allmänhetens insyn och inflytande över polisverksamheten. Polisstyrelsernas befogenheter har sedan dess ändrats och inriktningen har varit att ge de förtroendevalda större möjlighet att styra polisen.

De grundläggande bestämmelserna om polisens uppgifter, organisation och befogenheter samlades i en särskild polislag som trädde i kraft den 1 oktober 1984 (prop. 1983/84:111, bet. 1983/84:JuU27, rskr. 1983/84:331).

Nästa milstolpe i polisens organisation var år 1992. Då infördes den s.k. länspolismästarmodellen som innebar att den regionala polischefen samtidigt var chef för en av polismyndigheterna i länet (prop. 1991/92:52, bet. 1991/92:JuU9, rskr. 1991/92:124). I början av 1990-talet inleddes ett rationaliseringsarbete som ledde till att man slog ihop polisdistrikt. Sedan slutet på 1990-talet finns det endast en polismyndighet per län och länsstyrelsernas ansvar för polisverksamheten i länet har upphört.

Polisväsendet består i dag av, förutom Rikspolisstyrelsen, 21 polismyndigheter. Till Rikspolisstyrelsen hör Polishögskolan, Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen. Rikspolisstyrelsen är också chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium.

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisen och har tillsyn över denna. Rikspolischefen är ordförande i Rikspolisstyrelsens styrelse som består av högst åtta ledamöter.

Säkerhetspolisen ansvarar för personskydd, kontraspionage, terroristbekämpning och författningsskydd. Rikskriminalpolisen ansvarar för samordning för att bekämpa brott med större geografisk spridning eller brott med internationella förtecken. Rikskriminalpolisen bedriver också kriminalunderrättelseverksamhet, deltar i internationella polissamarbeten och bidrar med den förstärkning som polismyndigheterna behöver.

Varje län utgör ett polisdistrikt och i varje polisdistrikt finns det en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet. Myndighetens ansvarsområde omfattar utryckning, brottsutredning och brottsförebyggande arbete. Till polismyndigheternas uppgifter hör också att handlägga vissa tillståndsfrågor och att utfärda pass. Varje myndighet leds av en polisstyrelse som består av myndighetens chef och det antal övriga ledamöter som regeringen bestämmer. Ledamöterna nomineras politiskt. Myndigheterna är indelade i polisområden och/eller närpolisområden. Författningsbestämmelser om de olika polisorganen finns i bl.a. polislagen (1984:387) och polisförordningen (1998:1558).

2.2.2. Personal

Vid mitten av 1990-talet var antalet anställda inom polisväsendet närmare 26 000 personer. Antalet anställda har härefter minskat och vid utgången av år 2005 var 23 940 personer anställda inom polisväsendet, varav 17 073 var polismän.

Antalet polismän har varit relativt konstant sedan början av 1990-talet med omkring 16 700 polismän anställda. Antagningen till Polishögskolan upphörde hösten 1995. Bland annat av denna anledning minskade antalet polismän till omkring 16 200 år 1999. Antagningen till polisutbildningen återupptogs år 1998 med en ny polisiär grundutbildning. Utbildningen bedrivs vid Polishögskolan i Solna samt, sedan ett par år, också i Umeå och Växjö. Dessutom är en distansutbildning under uppbyggnad. År 2005 antogs 1 032 personer till utbildningen varav 96 påbörjade en omställningsutbildning för officerare inom försvaret (Polisens årsredovisning 2005).

2.3. Åklagarmyndigheten

2.3.1. Organisation

Som framgått tidigare infördes en fristående åklagarorganisation år 1965, då polis-, åklagar- och exekutionsväsendena förstatligades samtidigt som deras uppgifter organisatoriskt skildes åt. Det bildades då 21 regionala länsåklagarområden, med en länsåklagare som chef, samt 90 lokala åklagardistrikt, som leddes av chefsåklagare. Cheferna i Stockholm, Göteborg och Malmö benämndes överåklagare. Riksåklagaren, som hade tillkommit redan år 1948 i samband med införandet av rättegångsbalken, blev central förvaltningsmyndighet för hela åklagarväsendet.

Totalt 68 av de 90 lokala åklagardistrikt som då fanns omfattade ett polisdistrikt medan 22 omfattade två eller tre polisdistrikt. I de fall där åklagardistriktet omfattade fler än ett polisdistrikt utstationerades en åklagare i varje polisiär centralort som inte utgjorde kansliort för åklagarmyndigheten. Anledningen till dessa utstationeringar var att möjligheterna till en snabb personlig kontakt mellan åklagare och polis ansågs vara av stor betydelse i förundersökningsverksamheten och att rent administrativa fördelar inte borde vinnas på bekostnad av brottsbekämpningen (SOU 1992:61 s. 396 f.).

År 1985 fick åklagarväsendets regionala organisation en ny utformning. Den innebar bl.a. att antalet regionala åklagardistrikt minskade från 21 till 13. Flertalet av distrikten omfattade ett eller flera län. Stockholm, Göteborg och Malmö bildade dock egna distrikt utanför den länsanknutna organisationen. Under de regionala åklagarmyndigheterna fanns det ett åttiotal lokala åklagardistrikt (prop. 1995/96:110 s. 4 f.).

Åklagarorganisationen blev efter en omorganisation år 1996 indelad i sex (till en början sju) åklagarregioner. I varje region fanns en åklagarmyndighet under ledning av en överåklagare. Inom åklagarmyndigheterna fanns sammanlagt 42 åklagarkammare. En åklagarkammare hade, med undantag för de tre storstadsområdena och ytterligare ett par län, ett verksamhetsområde som motsvarade ett län. Inom varje myndighet fanns dessutom en åklagarkammare (internationell kammare) för bekämpning av organiserad, gränsöverskridande brottslighet (prop. 2004/05:26 s. 6 f.).

År 1998 inrättades en särskild myndighet för bekämpning av ekonomisk brottslighet. Ekobrottsmyndigheten behandlas mer utförligt i avsnitt 2.4.

Sedan den 1 januari 2005 har den centrala förvaltningsmyndigheten Riksåklagaren och de sex regionala åklagarmyndigheterna avvecklats och bildat en ny myndighet, Åklagarmyndigheten. Riksåklagaren är myndighetschef och leder verksamheten från riksåklagarens kansli i Stockholm. Under riksåklagaren sorterar 41 åklagarkammare varav tre är rikstäckande och handlägger polismål, korruptionsmål respektive säkerhetsmål. En kammare leds av en överåklagare, en vice överåklagare eller en chefsåklagare. Inom ramen för den nya organisationen har det skapats fyra utvecklingscentrum med ansvar för rättslig ledning och kontroll samt överprövningsverksamhet inom funktionellt bestämda områden. Dessa enheter är lokaliserade till Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Varje utvecklingscentrum leds av en överåklagare. Dessutom har det inom det centrala myndighetskansliet inrättats fem avdelningar. Brottmålsavdelningen har ansvar för bl.a. åklagarverksamheten i Högsta domstolen. Rättsavdelningen har ett övergripande ansvar för rättslig styrning och information samt för centrala internationella frågor. Åklagaravdelningen ansvarar för frågor som rör driften och den övergripande tillsynen av den operativa verksamheten. Slutligen finns en administrativ avdelning samt en informationsavdelning.

Syftet med reformen var bl.a. att förstärka den lokala operativa åklagarverksamheten och förbättra verksamheten för rättslig utveckling och uppföljning. Det övergripande syftet var att skapa en organisation för en hög och effektiv lagföring (prop. 2004/05:26 s. 1).

2.3.2. Personal

Vid utgången av år 2005 var antalet anställda vid Åklagarmyndigheten 1 120, varav 772 åklagare (Åklagarmyndighetens årsredovisning 2005 s. 68).

2.4. Ekobrottsmyndigheten

Ekobrottsmyndigheten har primärt uppgiften att svara för bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten i Stockholms, Gotlands, Blekinge, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. I övriga län samordnar Ekobrottsmyndigheten tillsammans med Åklagarmyndigheten verksamheten som rör bekämpning av ekonomisk brottslighet.

Ekobrottsmyndigheten – som är en åklagarmyndighet – inrättades den 1 januari 1998. En organisationsförändring genomfördes den 1 oktober 2005 som innebar att Ekobrottsmyndigheten fick två organisatoriska nivåer. Myndigheten leds av en generaldirektör som i åklagarfrågor har ställning som överåklagare. Under generaldirektören finns den strategiska ledningsnivån med en ledningsgrupp som består av tre högre åklagare, enhetschefer inom staben samt chefen för Ekobrottskansliet vid Rikskriminalpolisen. Den operativa verksamheten bedrivs vid tolv åklagarkammare, tre polisoperativa enheter och tre operativa serviceenheter. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns det sammanlagt tolv åklagarkammare. Det finns dessutom utredningsgrupper i Visby, Karlskrona, Kristianstad, Halmstad, Borås och Skövde. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns polisoperativa enheter som biträder åklagarkamrarna med hemliga tvångsmedel, spaning och kriminalunderrättelse. På respektive huvudort finns vidare en operativ serviceenhet med uppgift att svara för ekosekreterarnas operativa och administrativa

service till åklagarkamrarna och den polisoperativa enheten på orten.

Vid utgången av december 2005 tjänstgjorde ca 400 personer vid Ekobrottsmyndigheten. Av dessa var 90 åklagare, 200 poliser, 40 ekorevisorer, 30 ekosekreterare och 40 specialister av annat slag (Ekobrottsmyndighetens årsredovisning 2005 s. 13).

De polismän som arbetar vid Ekobrottsmyndigheten är anställda vid olika polismyndigheter i landet. De har inkommenderats till Rikspolisstyrelsen för att därefter ställas till Ekobrottsmyndighetens förfogande. Majoriteten av den brottsutredande personalen vid Ekobrottsmyndigheten är således inte anställd vid myndigheten. Rikspolisstyrelsen har det arbetsrättsliga ansvaret för denna personalkategori (JO:s beslut den 5 oktober 2004 i ärende dnr 2346–2003 och 8 § första stycket förordningen [1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen).

3. Förundersökning i brottmål

3.1. Inledning

Detta kapitel innehåller en översiktlig redogörelse för gällande rätt beträffande förundersökningsförfarandet. Det behandlar bl.a. reglerna om inledande av förundersökning, frågan om förundersökningens syften och bedrivande, frågan om behörig förundersökningsledare samt vilka uppgifter som tillkommer förundersökningsledaren under en brottsutredning.

I Sverige finns en absolut åtalsplikt. Det innebär att åklagaren, om inte annat är föreskrivet, är skyldig att väcka åtal för alla brott som hör under allmänt åtal och där han på objektiva grunder kan förutse en fällande dom. Denna åtalsplikt är förenad med en absolut förundersökningsplikt. Det innebär att det i princip finns en skyldighet att utreda alla fall där det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts. Såväl åtalsplikten som förundersökningsplikten är dock försedd med undantag.

En förundersökning leds antingen av polismyndigheten eller av åklagaren (23 kap. 3 § rättegångsbalken). Enkelt uttryckt kan sägas att polisen vid mindre allvarliga brott genomför förundersökningen och redovisar denna till åklagaren som beslutar i åtalsfrågan. Vid annan typ av brottslighet skall åklagaren inträda som förundersökningsledare så snart någon är skäligen misstänkt för brott. Befogenheten att för det allmännas räkning besluta i åtalsfrågan – vare sig det beslutas att åtal skall väckas eller inte – tillkommer emellertid endast åklagaren. Det är också endast åklagare som har behörighet att för det allmännas räkning föra ansvarstalan i domstol.

Redan här kan framhållas att de allmänna bestämmelser som finns i bl.a. rättegångsbalken om förundersökningsförfarandet i princip gäller för alla förundersökningar, således även förundersökningar mot polismän eller åklagare. Det finns dock en viss särreglering när det gäller förundersökningar mot just poliser och

åklagare. Särregleringen gäller huvudsakligen frågan om behörigheten att handlägga brottsutredningar av nu aktuellt slag. Vi kommer längre fram i betänkandet (kapitel 6) att mer ingående redogöra för dessa regler.

3.2. Inledande av förundersökning

Förundersökning skall, enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken, inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott, som hör under allmänt åtal, har förövats. Detta gäller dock inte om det finns förutsättni