SOU 1993:46

Vissa kyrkofrågor : delbetänkande

Vissa kyrkofrågor

SIM

Delbetänkande av Kyrkoberedningen

Vissa kyrkofrågor

SM]

Delbetänkande av Kyrkoberedningen

1993:46

...». ». ..ll. .UÖ __.__._._ _1..w.."_.3' ||. ... .. . Mål” ... 1*_..'_-._1'_._ .._.' . .'H. .. . _ __ .*H 1 | I.. ' ||I . - _..__.. .. _3._ F?... -._ . . . '.'?Ä" ... " ”.. #13] ' * »: - . . .'_ . . . .. ..' |! .) d'. %. .. .”» '.'. uf _ .. ..._ '. 33.3”. ' - .. f.." ,. n . ] '. .. '&'...L' ___. Ii_u_ få ' '... |-_.'|

'1' x _! |__ .V'. ..") _ 1". ”|.

ww 1993146 & Civildepattementet

Vissa kyrkofrågor

Delbetänkande av Kyrkoberedningen Stockholm 1993 _D

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget som ingår i C E Fritzes AB. Allmänna Förlaget ombesörjer också, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor, remissutsändningar av SOU och Ds.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-13362-8 Stockholm 1993 ISSN 0375—250X

Till

Statsrådet och chefen för Civildepartementet

Chefen för Civildepartementet tillkallade i beslut den 18 maj 1992 en kyrkoberedning. Till ledamöter i beredningen förordnades hovrättspresiden- ten Carl Axel Petri, ordförande, f.d. statsrådet Bertil Hansson (fp), riksdagsledamoten Bengt Kindbom (c), kontraktsadjunkten Kenneth Landelius (nyd), riksdagsledamötema Torgny Larsson (s) och Inger Lundberg (s), f.d. förbundsdirektören Carl-Eric Lundgren (5), kontrakts- prosten Christina Odenberg (m) samt riksdagsledamöterna Eva Zetterberg (v), Jan Erik Ågren (kds) och Göran Åstrand (m). Till sakkunniga förordnades biskopen Per-Olov Ahrén, törbundsdirektören Sven Arnström, generalsekreteraren Sören Ekström och expeditionschefen Ingvar Paulsson.

Till sekreterare förordnades hovrättsassessom Lars Friedner.

I beslut den 11 augusti 1992 förordnades rådmannen Anders Forsbäck till expert åt beredningen.

I beslut den 16 oktober 1992 entledigades Christina Odenberg från uppdraget som ledamot i beredningen och ersattes av godsägaren Carl Gustaf von Ehrenheim (m).

Beredningen överlämnar härmed delbetänkandet Vissa kyrkofrågor. Utredningsarbetet kring frågan om anpassning av lagstiftningen om kyrkliga kommuner till 1991 års kommunallag har i första hand utförts av rådmannen Eskil Hinn.

Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Carl Axel Petri

Carl Gustaf von Ehrenheim . Bertil Hansson Bengt Kindbom Kenneth Landelius Torgny Larsson Inger Lundberg Carl—Eric Lundgren Eva Zetterberg Jan Erik Ågren Göran Åstrand

/ Lars Friedner

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

2.1 2.2 2.3

2.4

4.1

4.2

Sida SAMMANFATTNING ...................... ll FÖRFA'I'I'NINGSFÖRSLAG .................. 13 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ......... 13 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (19921300) ..... 15

Förslag till lag om ändring i lagen (1972:704) om kyrkofull- mäktigval, m.m. ........................... 57 Förslag till lag om särskild skatteväxling med anledning av förändringar i systemet för ekonomisk utjämning inom

Svenska kyrkan ........................... 58

ANPASSNING AV LAGSTIFI'NINGEN OM KYRKLIGA

KOMMUNER TILL 1991 ÅRS KOMMUNALLAG . . . . 63 Bakgrund ............................... 63 4.1.1 Den nya kommunallagen ................ 63 4.1.2 Lagstiftningen om kyrkliga kommuner ........ 65 Beredningens överväganden .................... 67 4.2.1 Allmänt ........................... 67 4.2.2 Särskilda frågor ...................... 73

Fullmäktiges möjligheter att under löpande mandat— period återkalla uppdrag för förtroendevalda i vissa fall .............................. 73

Den kyrkokommunala kompetensregleringen . . . . 78

5.1 5.2

6.1 6.2 6.3

7.1 7.2 7.3

Delegeringsmöjlighetema från fullmäktige till nämn-

der och inom nämnder .................. 98 Reglerna om fullmäktiges arbetsformer ........ 101 Nämndorganisationen ................... 120 Frågan om ett snabbare valgenomslag ........ 121 Jävsreglema för kyrkorådet och övriga nämnder . . 122

Reglerna om ekonomisk förvaltning och revision . . 125

Kommunalbesvär ..................... 137

Reglerna om kallelse till kyrkostämma ........ 140 4.2.3 Administrativa och ekonomiska konsekvenser av för-

slagen ............................ 141 DET KYRKLIGA UTJÄMNINGSSYSTEMET ....... 143 Statskontorets undersökning .................... 143 Beredningens slutsatser ....................... 144

TYSTNADSPLIKT FÖR DIAKON OCH DIAKO-

NISSA ................................. 147 Nuvarande ordning ......................... 147 Frågans tidigare behandling .................... 151 Beredningens överväganden .................... 154

KYRKOHERDES OCH BISKOPS RÄTT ATT DELTA I

ARBETET I VISSA UTSKOTT M.M. ............ 159 Nuvarande ordning ......................... 159 Frågans tidigare behandling .................... 160 Beredningens överväganden .................... 161

SPECIALMOTIVERING TILL FRAMLAGDA FÖR- FATTNINGSFÖRSLAG ..................... 165

8.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ......... 165 8.2 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300) ..... 166 8.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:704) om kyrkofull- mäktigval, m.m. ........................... 195

8.4 Förslag till lag om särskild skatteväxling med anledning av förändringar i systemet för ekonomisk utjämning inom

Svenska kyrkan ........................... 196 RFSERVATIONER ............................ 199 BILAGA

Statskontorets rapport Enklare utjämningssystem för Svenska kyrkan

I BETÄNKANDET ANVÄNDA FÖRKORTNINGAR

a. anförd(t) a.a. anfört arbete

CsSkr Svenska kyrkans centralstyrelses skrivelse till kyrkomötet

Dir. kommittédirektiv

Ds departementspromemoria ERK Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan f. (och) följande

jfr jämför

Ju J ustitiedepartementet

KL kommunallagen (1991:900) KMot motion till kyrkomötet kskr. kyrkomötets skrivelse

KU konstitutionsutskottet

Ln kyrkomötets läronämnd Mot. motion

prop. proposition RÅ Regeringsrättens årsbok ref. referat

Regr: s Regeringsrättens

rskr. riksdagens skrivelse

5. sida

SFS svensk författningssamling

SOU statens offentliga utredningar

lKL kyrkomötets första kyrkolagsutskott 2KL kyrkomötets andra kyrkolagsutskott

' "”*'i'1':-!'ilf*" -.;. * .. -. _.-""l'- ;;. '....H; 1...*.=..k:f.f.=. -

TII'EI':5_I.:=1 HI'FI-ln-EequEL'II""'-:'I:L:

1. SAMMANFATTNING

Kyrkoberedningen har i uppdrag att se över den statliga regleringen av Svenska kyrkans ställning, organisation och ekonomi. Beredningens förslag skall redovisas etappvis. Beredningen har redan lagt fram vissa förslag när det gäller den kyrkliga fmansförmögenheten. I detta betänkande redovisas förslag i fråga om anpassning av kyrkolagens bestämmelser om kyrkokom— muner till 1991 års kommunallag, det kyrkliga utjämningssystemet, diakons tystnadsplikt samt kyrkoherdes och biskops ställning i vissa utskott. Beredningen återkommer till övriga frågor i ett senare betänkande.

Beträffande anpassningen till 1991 års kommunallag föreslår beredningen att huvuddelen av de bestämmelser i kommunallagen som avser de borgerliga kommunerna skall bli tillämpliga även i fråga om kyrkokommu- nema, dvs. församlingar, stiftssamfälligheter och andra samfälligheter. På några punkter måste dock — med hänsyn till kyrkans uppgifter och från de borgerliga kommunerna skilda uppbyggnad -— särskilda regler gälla för kyrkokommunema. Frågan om de kyrkliga kommunernas möjlighet att delta i internationella missions- och biståndsprojekt föreslås bli föremål för

ytterligare överväganden.

Statskontoret har på beredningens uppdrag utvärderat det kyrkliga ut- jämningssystemet och föreslår vissa justeringar av systemet. T.ex. skall allmänt utjämningsbidrag inte längre utgå till stiftssamfälligheterna och inte

heller skall i samma omfattning som nu stiftsbidrag från Kyrkofonden utgå till dessa. Stiftssamfällighetema föreslås i stället få möjlighet att höja sin skatt med tre öre per skattekrona. Pastoratens allmänna kyrkoavgift till Kyrkofonden föreslås samtidigt bli sänkt med samma belopp. Pastoraten torde därmed kunna sänka sin skatt med detta belopp, varvid det totala skattetrycket förblir oförändrat. Vidare föreslås att den s.k. inskränknings— regeln, som innebär att ett pastorats rätt till allmänt utjämningsbidrag i vissa fall minskar, skall slopas.

Tystnadsplikten för diakoner och diakonissor föreslås bli utvidgad.

Kyrkoherden är idag självskriven 'som ledamot i kyrkorådet. Beredningen föreslår att — om kyrkorådet inrättar ett utskott, till vilket rådet delegerar beslutsrätt —— kyrkoherden får närvaro— och yttranderätt även i ett sådant utskott. Motsvarande bör gälla i fråga om biskopen och utskott inom

stiftsstyrelsen.

2. FÖRFATTNINGSFÖRSLAG 2.1 Förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 & rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 kap. 5 51

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 & eller 3 kap. 1 & sekretesslagen (19801100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer, som drivs av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 & sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

' Senaste lydelse 1992z340

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrko- lagen (1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Sven- ska kyrkan är präst eller den som i sådant samfund intar motsvaran- de ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller själa- vårdande samtal.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till präst, diakon eller diakonissa finns föreskrifter i 36 kap. kyrko- lagen (1992z300). Den som inom något annat trossamfund än Sven— ska kyrkan är präst, diakon eller diakonissa eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställ- ning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfa- rit under bikt eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 & tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 & yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

2.2. Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992z300)

Härigenom föreskrivs i fråga om kyrkolagen (19921300)

dels att 13 kap. 7 och 24 55, 19 kap. 10 och 11 55, 42 kap. 24 5 samt rubrikerna närmast före 13 kap. 24 5, 19 kap. 10 och 11 åå och 42 kap. 24 5 skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 11 kap. 2 - 19 && skall betecknas 11 kap. 6 - 11 och 13 - 24 55, nuvarande 13 kap. 8 - 10, 16 - 23 och 25 - 40 55 skall betecknas 13 kap. 7 - 9, 17 - 19, 21 - 23, 27 — 29, 31 — 35, 38, 40, 41, 45 - 47 och 49 - 52 åå, nuvarande 17 kap. 22 - 33 && skall betecknas 17 kap. 24 - 29 och 35 - 40 55, nuvarande 19 kap. 12 - 16 55 skall be- tecknas 19 kap. 10 -12, 20 och 21 55, nuvarande 20 kap. 5 - 12 55 skall betecknas 20 kap. 7, 10 och 12 - 17 åå samt nuvarande 22 kap. 7 & skall betecknas 22 kap. 16 &,

dels att rubrikerna närmast före 11 kap. 2, 3, 8, 16 och 19 åå Placeras närmast före nya 6, nya 7, nya 13, nya 21 och nya 24 55, rubrikerna närmast före 13 kap. 8, 10, 16, 17, 18, 19, 23, 25, 26, 27, 28, 31, 34 och 39 && placeras närmast före nya 7, nya 9, nya 17, nya 18, nya 19, nya 21, nya 28, nya 29, nya 31, nya 32, nya 33, nya 38, nya 45 och nya 51 55, rubrikerna närmast före 17 kap. 22, 23, 24, 26, 29, 30, 31 och 33 && placeras närmast före nya 24, nya 25, nya 26, nya 28, nya 36, nya 37, nya 38 och nya 40 55, rubrikerna närmast före 19 kap. 12, 13 och 16 && placeras närmast före nya 10, nya 11 och nya 21 65, rubrikerna närmast före 20 kap. 5, 6, 7, 8, 9, 11 och 12 55 placeras närmast före nya 7, nya 10, nya 12, nya 13, nya 14, nya 16 och nya 17 55 samt rubriken närmast före 22 kap. 7 & placeras närmast före nya 16 &,

dels att rubriken närmast före 13 kap. 2 5 skall lyda "Antal ledamöter och deras ersättare", rubriken närmast före nya 13 kap. 7 & skall lyda "När sammanträdena skall hållas" samt rubriken närmast före 19 kap. 3 5 skall

lyda "Budgetens innehåll",

dels att 11 kap. 1, nya 6 - 9, nya 13, nya 18, nya 19, nya 22 och nya 23 åå, 13 kap. 1, 4, 6, nya 9, 11 - 15, nya 17, nya 18, nya 19, nya 22, nya 23, nya 29, nya 32, nya 33, nya 35, nya 38, nya 40, nya 41, nya 47, nya 49 och nya 52 åå, 14 kap. Så, 15 kap. 9 å, 16 kap. 4 å, 17 kap. 21, nya 29, nya 35, nya 36, nya 38, nya 39 åå, 18 kap. 4 å, 19 kap. 1, 2, 4, 9, nya 11, nya 12 och nya 21 åå, 20 kap. 1, 2, 4, nya 7, nya 10, nya 12, nya 13 och nya 17 åå, 22 kap. 1 - 6 och nya 16 åå, 24 kap. 6 å, 25 kap. 8 å, 36 kap. 1 å, 42 kap. 10, 13, 17, 19,20 - 22, 26 och 27 åå samt rubrikerna närmast före 11 kap. ] å, 19 kap. 1, 2 och 9 åå, 22 kap. 1 å och 42 kap. 21 å skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas femtio nya paragrafer, 4 kap. 2 a och 2 b åå, 11 kap. 2 - 5 och 12 åå, 12 kap. 9 a å, 13 kap. 10, 16, 20, 24 - 26, 30,36, 37, 39, 42 - 44 och 48 åå, 17 kap. 22,23 och 30 - 34 åå, 19 kap. 13 - 19 åå, 20 kap. 5, 6, 8, 9 och 11 åå samt 22 kap. 7 - 15 åå samt närmast före 20 kap. 6 å, 22 kap. 4, 6, 8, 11 och 15 åå samt 42 kap. 27 å nya rubriker av följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före 19 kap. 5 å skall införas en ny rubrik som skall lyda "Budgetprocessen".

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

2 a å Föreskrifter om den kyrko- kommunala organisationen under krig eller krigsfara finns i lagen (1988-97) om förfarandet hos kommunerna,förvaltningsmyndig— heterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

2 b 5 Om rätt för kyrkliga kom- muner att uppdra beslutanderätten i vissa anställningsfrågor till en sammanslutning av kyrkliga kom- muner jinns det föreskrifter i

Församlingsangeldgenheter

En församling får själv eller i samverkan med andra försam- lingar sköta sina angelägenheter.

Med församlingsangelägenheter avses frågor om

I. främjande av kyrkans guds- tjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation,

2. anskaffande och underhåll av lös egendom som, utan att vara byggnadstillbehör, är avsedd för kyrkobyggnad, församlingshus och andra församlingslokaler eller annars för kyrkliga ändamål,

3. anskaffande och underhåll av kyrkobyggnad , församlingshus och andra församlingslokaler,

4. anskaffande av lös egendom som inte är byggnadstillbehör, för kyrkligt ändamål till de byggnader och lokaler som anges i 5,

5. anskaffande och underhåll av andra byggnader och lokaler samt någon annan mark för kyrkligt ändamål än som anges i 3.

6. anläggande och underhåll av begravningsplatser, om inte rege- ringen för särskilt fall beslutar att uppgiften skall ankomma på en borgerlig kommun, samt underhåll av kyrkotomt,

7. avlöningsförmåner för arbets- tagare hos församlingen.

Om vissa angelägenheter som ankommer på församlingarna finns särskilda föreskrifter.

kommunala (1954-130).

delegationslagen

11 kap.

15

Församlingens befogenheter

En församling får själv eller i samverkan med andra försam- lingar ha hand om sådana angelä- genheter som har anknytning till församlingens eller de berörda församlingarnas områden eller till deras medlemmar.

2 å En församling skall behandla sina medlemmar lika. om det inte finns sakliga skäl för något annat.

3 & En församling får inte fatta beslut med tillbakaverkande kraft som är till nackdel för medlem- marna, om det inte finns synnerli- ga skäl för det.

4 å Med församlingsangelägen- heter enligt ] å avses frågor om

]. främjande av kyrkans guds— tjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation,

2. anskaffande och underhåll av lös egendom som, utan att vara byggnadstillbehör, är avsedd för kyrkobyggnad.församlingshus och andra församlings/okaler eller annars för kyrkliga ändamål,

3. anskaffande och underhåll av kyrkobyggnad, församlingshus och andra församlings/okaler,

4. anskaffande av lös egendom som inte är byggnadstillbehör, för kyrkligt ändamål till de byggnader och lokaler som anges i 5,

5. anskaffande och underhåll av andra byggnader och lokaler samt annan mark för kyrkligt ändamål än som anges i 3,

6. anläggande och underhåll av begravningsplatser, om inte rege- ringen för särskilt fall beslutar att uppgiften skall ankomma på bar— gerlig kommun, samt underhåll av kyrkotomt,

7. avlöningsförmåner för arbets- tagare hos församlingen.

5 å Om vissa angelägenheter som ankommer på församlingarna finns det särskilda föreskrifter.

(2 5) När en församling utgör ett pastorat (enförsamlingspastorat), sköter församlingen själv alla de församlingsangelägenheter som anges i I 5 andra stycket.

Gå

När en församling utgör ett pasto- rat (enförsamlingspastorat), sköter församlingen själv alla de för- samlingsangelägenheter som anges i 4 &.

Församlingen skall också sköta de angelägenheter som annars enligt denna lag eller annan författning ankommer på pastoratet.

(3 &) När flera församlingar utgör ett pastorat (flerförsamlingspasto- rat) sköter varje församling själv de församlingsangelägenheter som anges i I 5 andra stycket 1 och 2.

De församlingsangelägenheter som anges i I 5 andra stycket 3 - 7 skall skötas av en kyrklig sam- fällighet, som består av samtliga församlingar i pastoratet (pasto- ratssamfallighet). Stiftsstyrelsen får dock besluta att angelägen- hetema skall skötas av en sådan kyrklig samfällighet som anges i 4 5.

75

När flera församlingar utgör ett pastorat (tlerförsamlingspastorat) sköter varje församling själv de församlingsangelägenheter som angesi4äloch2.

De församlingsangelägenheter som anges i 4 5 3 - 7 skall skötas av en kyrklig samfällighet, som består av samtliga församlingar i pastoratet (pastoratssamfållighet). Stiftsstyrelsen får dock besluta att angelägenheterna skall skötas av en sådan kyrklig samfällighet som anges i 8 &.

Pastoratssamfalligheten skall också sköta de angelägenheter som annars enligt lag eller annan författning ankommer på pastoratet.

(4 5) En pastoratssamfallighet kan också få sköta de ekonomiska församlingsangelågenheter som anges i ] å andra stycket 1 och 2 (total pastoratssamfallighet). Församlingarna inom flera pas- torat får bilda kyrklig samfällighet för att sköta en eller flera av de ekonomiskaförsamlingsangelägen- heter som anges i I 5 andra styck- et ] - 7 (ilerpastoratssamfallighet) eller alla sådana angelägenheter (total Herpastoratssamfållighet).

85

En pastoratssamfållighet kan också få sköta de ekonomiska församlingsangelägenheter som anges i 4 5 1 och 2 (total pasto- ratssamfållighet).

Församlingarna inom flera pas- torat får bilda kyrklig samfällighet för att sköta en eller flera av de ekonomiskaförsamlingsangelägen- heter som anges i 4 5 1 — 7 (fler- pastoratssamfållighet) eller alla sådana angelägenheter (total fler- pastoratssamfallighet).

Sådana samfälligheter som avses i andra stycket får även bildas för angelägenheter som annars enligt lag eller annan författning ankommer på

pastoraten.

(5 &) Överlämnas en eller flera av de ekonomiska församlingsangelä- genheter som anges i I 5 andra stycket 1 - 7 till en fler-pastorats- samfällighet, får ändå en total pastoratssamfällighet bildas eller bestå för att sköta de återstående ekonomiska församlingsangelä- genhetema.

Kyrldiga samfälligheter som avses i 4 5 andra stycket får inte ha hand om sådana angelägenheter som skall skötas av stiftssamfällig- heten.

(8 5) I en församling utövas be- slutanderätten av kyrkofullmäktige eller på kyrkostämma, om inte något annat följer av 12 5.

(13 &) Beslut om att avskaffa eller införa kyrkofullmäktige enligt 10 eller 11 5 eller att beslutanderät- ten skall utövas av ett direktvalt kyrkoråd enligt 12 & skall till- lämpas från och med året efter det år då val av kyrkofullmäktige nästa gång förrättas i hela landet.

9å

135

185

Överlämnas en eller flera av de ekonomiskaförsamlingsangelägen- heter som anges i 4 5 1 - 7 till en flerpastoratssamfallighet, får ändå en total pastoratssamfällighet bildas eller bestå för att sköta de återstående ekonomiska försam— lingsangelägenheterna.

Kyrkliga samfälligheter som avses i 8 5 andra stycket får inte ha hand om sådana angelägenheter som skall skötas av stiftssamfällig— heten.

12 % Föreskrifterna i 1 - 3 och 5 && gäller också de kyrkliga sam— fälligheter som avses i 7och 8 55.

I en församling utövas beslutande- rätten av kyrkofullmäktige eller på kyrkostämma, om inte något annat följer av 17 5.

Beslut om att avskaffa eller införa kyrkofullmäktige enligt 15 eller 16 & eller att beslutanderätten skall utövas av ett direktvalt kyrkoråd enligt 17 5 skall till- lämpas från och med året efter det år då val av kyrkofullmäktige nästa gång förrättas i hela landet.

Beslutet skall fattas före utgången av mars månad valåret.

(14 &) Stiftsstyrelsen skall genast underrättas om beslut enligt 10 5 andra stycket och 11 5.

195

Stiftsstyrelsen skall genast under- rättas om beslut enligt 15 å andra stycket och 16 å.

Länsstyrelsen skall genast under— rättas om beslut enligt 13 5.

(17 5) Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman får uppdra åt kyrkorådet eller någon annan nämnd att i fullmäktiges eller stämmans ställe fatta beslut i vissa grupper av ärenden, om inte något annat följer av lag eller annan författning.

225

Länsstyrelsen skall genast under- rättas om beslut enligt 18 5.

Kyrkofull mäktige el ler kyrkostäm- man får uppdra åt kyrkorådet eller någon annan nämnd att i fullmäk- tiges eller stämmans ställe fatta beslut i ett visst ärende eller i vissa grupper av ärenden, om inte något annat följer av lag eller annan författning.

Ett sådant uppdrag får inte avse ärenden som är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

235

I samband med att budgeten fastställs eller anslag annars

beviljas får kyrkofullmäktige eller kyrkostämman uppdra åt kyrkorå- det eller någon annan nämnd att genomföra en. viss verksamhet inom ramen för de riktlinjer eller andra generella beslut om verk- sam/teten som fullmäktige eller stämman har fastställt, om inte något annat följer av lag.

(18 5) I en pastorats- eller flerpastoratssamfällighet ankommer förvaltningen och verkställigheten på kyrkorådet och övriga nämnder.

Nämnderna bereder också ären— den som skall avgöras av kyrko- fullmäktige eller församlingsdele— gerade. Föreskrifterna i 16 & andra stycket om en särskild beredning och i 17 & första styck- et om uppdrag att i fullmäktiges eller kyrkostämmans ställe fatta beslut i vissa frågor tillämpas också i samfälligheten.

Nämnderna bereder också ären- den som skall avgöras av kyrko- fullmäktige eller församlingsdele- gerade. Föreskrifterna i 21 å andra stycket om en särskild beredning och i 22 & första styck- et om uppdrag att i fullmäktiges eller kyrkostämmans ställe fatta beslut i vissa frågor tillämpas också i samfälligheten.

12 kap.

9 a & Kyrkofullmäktige, kyrko- stämman eller församlingsdelege-

rade får återkalla uppdraget för en förtroendevald som valts av fullmäktige, stämman eller delege- rade, om den förtroendevalde

1. har vägrats ansvarsfrihet, eller

2. genom en dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott för vilket det är föreskrivet fängel- se i två år eller däröver.

13 kap. 1 %

I lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m. Enns föreskrifter om

1. indelning i valdistrikt,

2. valdag, röstlängd, förrättande och avslutande av val,

3. utseende av ersättare, samt 3. antalet ersättare och hur

dessa utses, samt

4. förfarandet när en ledamot i fullmäktige har avgått under tjänstgörings- tiden och när en ersättare har inträtt som ordinarie ledamot i fullmäktige eller av annan anledning har avgått som ersättare.

45

För ledamöterna skall ersättare För ledamöterna i kyrkofullmäkti- utses till det antal som kyrkofull- ge skall det finnas ersättare. mäktige bestämmer. Länsstyrelsen skall genast underrättas om be— slutet. Antalet skall utgöra en viss andel, dock högst hälften, av det antal platser som varje parti fåri församlingen. Om det därvid uppkommer ett brutet tal, avrun- das detta till närmast högre hela tal. När fidlmäktige skall utses första gången, beslutar kyrkostämman om antalet ersättare. Länsstyrel- sen skall genast underrättas om beslutet. Beslutar fullmäktige om ändring av antalet ersättare tillämpas 3 & andra stycket.

Kyrkofullmäktige väljer bland sina ledamöter en ordförande och en eller två vice ordförande. Full— mäktige bestämmer tiden för uppdragen.

Till dess att valen har förrättats utövas ordförandeskapet av den som har varit ledamot längst tid. Om två eller flera har varit leda— möter lika Iänge, har den som är äldst företräde.

65

9å

Kyrkofullmäkti ge väljer bland sina ledamöter en ordförande och en eller flera vice ordförande.

Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen.

(10 5) Ordföranden utfärdar kungörelse om när kyrkofullmäktige skall sammanträda. Kungörelsen skall innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet samt uppgift om de ärenden som skall behandlas.

När sammanträde skall hållas första gången sedan beslutanderätten har uppdragits åt fullmäktige, utfärdas kungörelsen av den senast valda ordföranden i kyrkostämman. Kungörelsen skall anslås minst en vecka före sammanträdesdagen på församlingens anslagstavla. Den skall inom samma tid också sändas till varje ledamot och ersättare på ett lämpligt sätt.

Uppgift om tid och plats för sammanträdet samt, om kyrkofull- mäktige har bestämt det, uppgift om de ärenden som skall behand- las skall också minst en vecka före sammanträdesdagen införas i en eller flera ortstidningar.

Vid sammanträde före december månads utgång avgörs för det

llå

10 & Kungörelsen skall anslås minst en vecka före sammanträ- desdagen på församlingens an- slagstavla. Den skall inom samma tid också sändas till varje ledamot och ersättare på ett lämpligt sätt.

Uppgift om tid och plats för sammanträdet samt, om kyrkofull— mäktige har bestämt det, uppgift om de ärenden som skall behand- las skall också minst en vecka före sammanträdesdagen införas i den eller de ortstidningar som fullmäktige beslutar.

följande kalenderåret i vilken eller

vilka tidningar sådana tillkännagi— vanden skall införas. Därvid bör sådana tidningar väljas som ge- nom sin spridning inom olika grupperavförsamlingsmedlemmar när så många som möjligt. Om ett förslag om att införa uppgiften i en viss ortstidning får minst en tredjedel av rösterna, skall upp- giften införas i den tidningen.

Om ett ärende är så brådskande att det inte hinner kungöras på det sätt som föreskrivs i 10 & tredje stycket och 11 & första stycket, ' skall kungörelsen med uppgift om ärendet anslås senast vardagen före sammanträdesdagen. Dess- utom skall kungörelsen inom samma tid sändas till varje leda- mot och ersättare på ett lämpligt Sätt.

Om en ledamot är förhindrad att inställa sig till ett sammanträde eller att vidare delta i ett samman- träde, skall en ersättare tjänstgöra i ledamotens ställe. Detta gäller också en ersättare som har kallats att tjänstgöra eller som tjänstgör i stället för ledamot.

Ersättama skall tjänstgöra enligt den ordning som har bestämts mellan ersättarna. En ersättare som har börjat tjänstgöra har dock företräde oberoende av turordning. En ersättare som avbryter tjänstgöringen på grund av jäv, får åter tjänstgöra sedan ärendet har handlagts.

lZé

13é

Om minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna begär att uppgiften skall införas i en viss ortstidning, skall uppgiften införas i den tidningen.

Om ett ärende är så brådskande att det inte hinner kungöras på det sätt som föreskrivs i 10 & och 11 5 första stycket, skall kun- görelsen med uppgift om ärendet anslås senast vardagen före sam— manträdesdagen. Dessutom skall kungörelsen på ett lämpligt sätt sändas till varje ledamot och ersättare så, att den kan antas nå dem inom samma tid.

Om en ledamot år förhindrad att inställa sig till ett sammanträde eller att vidare delta i ett samman— träde, skall en ersättare tjänstgöra i ledamotens ställe.

Om samtliga ersättare för en ledamot är förhindrade att inställa sig eller att vidare delta i ett sammanträde, skall i ledamotens ställe den ersättare inträda som enligt den bestämda ordningen står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått första plat- sen för partiet. Om en sådan ersättare inte kan tjänstgöra, skall den ersättare inträda som står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den andra platsen för panier och så vidare efter samma grund.

145

155

Ersättarna skall tjänstgöra enligt den ordning som har bestämts mellan ersättarna.

En ersättare som har börjat tjänstgöra har dock företräde oberoende av turordning.

En ersättare som avbryter tjänst- göringen på grund av jäv, får åter tjänstgöra sedan ärendet har handlagts.

I fråga om företrädesordningen tillämpas i övrigt de föreskn'fter i vallagen(1972:620) som gäller för ersättare i kommunfullmäktige.

En ledamot som inställer sig under pågående sammanträde eller till fortsatt sammanträde, har rätt att tjänstgöra också om en ersättare har inträtt i hans ställe.

En ledamot som har avbrutit tjänstgöringen vid ett samman- träde på grund av annat hinder än jäv, får dock därefter under som- ma dag inte tjänstgöra vid som- mantra'det.

175

16 & En ledamot som har avbrutit tjänstgöringen vid ett samman- träde på grund av något annat hinder än jäv får därefter under samma dag inte tjänstgöra vid sammanträdet.

(16 &) Kyrkofullmäktige får handlägga ett ärende bara om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Fullmäktige får dock föreskriva att interpellationer och frågor får besvaras även om färre ledamöter är närvarande.

Om en ledamot enligt 1 7 5 eller 20 kap. 4 & är jävig i ett ärende, får fullmäktige handlägga detta också om antalet närvarande

Om en ledamot enligt 18 5 eller 20 kap. 4 & är jävig i ett ärende, får fullmäktige handlägga detta också om antalet närvarande

ledamöter på grund av jävet inte uppgår till vad som föreskrivs i första stycket.

(17 5) En ledamot får inte delta i handläggningen av ett ärende som personligen rör ledamoten själv eller ledamotens make, föräldrar, barn eller syskon eller någon annan närstående. Bestämmelser om jäv i samband med revision finns i 20 kap. 4 5.

(18 &) Rätt att delta i överlägg- ningarna men inte i besluten vid kyrkofullmäktiges sammanträden har också

I. ordföranden eller vice ord- föranden i kyrkorådet samt kyrko- herden,

2. ordföranden eller vice ord- föranden i någon annan nämnd eller i en beredning vid handlägg— ningen av ett ärende som har beretts av nämnden eller bered- ningen och vid besvarande av interpellationer eller frågor som har framställts till ordföranden i nämnden eller beredningen,

3. en ledamot i kyrkorådet vid besvarande av en interpellation som enligt 32 å andra stycket har överlämnats för att besvaras av honom,

4. en revisor hos församlingen vid behandlingen av revisionsbe- rättelsen för den verksamhet som hans uppdrag avser,

5. den som på grund av sina uppgifter har den ledande ställ— ningen bland de anställda i för- samlingen, samt

6. ledamot eller ersättare i kyr-

185

19%

ledamöter på grund av jävet inte uppgår till vad som föreskrivs i första stycket.

En ledamot får inte delta i hand- läggningen av ett ärende som personligen rör ledamoten själv eller ledamotens make, sambo, föräldrar, barn eller syskon eller någon annan närstående. Bestäm— melser om jäv i samband med revision finns i 20 kap. 4 &.

Kyrkoherden har rätt att delta i överläggningarna men inte i be- sluten vid kyrkofullmäktiges sam- manträden. Kyrkofullmäktige får bestämma att också andra skall ha rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten.

korådet, någon annan nämnd eller beredning, om fullmäktige har beslutat det.

Fullmäktige får kalla anställda hos församlingen eller särskilda sakkunniga för att meddela upp- lysningar vid ett sammanträde.

20 5 Ordföranden och vice ord- föranden i en nämnd, revisorerna samt de anställda i församlingen är skyldiga att lämna upplysning- ar vid kyrkofitllmäktiges samman- träden, om hllmäktige begär det och om det inte finns något hinder mot det på grund av sekretess enligt lag.

225

(20 5) Innan kyrkofullmäktige avgör ett ärende skall det ha beretts av den nämnd eller beredning dit ärendet efter sin beskaffenhet hör eller av en beredning som fullmäktige särskilt har utsett för ändamålet.

Om ett ärende har beretts av någon annan än den nämnd eller beredning dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, skall nämnden eller beredningen få tillfälle att avge yttrande i ärendet innan det avgörs.

Kyrkorådet skall alltid få tillfälle att yttra sig i ett ärende som har beretts av någon annan än rådet.

Kyrkorådet skall lägga fram förslag till beslut i ett ärende, om inte någon annan nämnd eller beredning har gjort det.

235

(21 5) Kyrkofullmäktige får förrätta val utan föregående beredning. Beredning behövs inte heller för Beredning behövs inte heller för

ärenden som avser ändring av ärenden som avser avsägelse frän antalet ledamöter eller ersättare i uppdrag som förtroendevald. kyrkorådet eller annan nämnd

eller avsägelse från uppdrag som ledamot eller ersättare i fullmäkti- ge, i rådet eller i någon annan

nämnd eller som revisor eller revisorsersättare.

24 5 De år då val av kyrkofull-

295

mäktige har förrättats i hela landet får nyvalda fullmäktige besluta om att ändra antalet ledamöter eller ersättare i kyrka- rådet eller en annan nämnd utan föregående beredning.

25 & Kyrkafitllmäktigefär behand- la revisionsberättelsen utan före— gående beredning.

Om en förtroendevald har väg- rats ansvarsfrihet, får fullmäktige också utan ytterligare beredning besluta om att den förtroendeval— des uppdrag skall återkallas enligt 12 kap. 9 a 5.

26 5 Ett brådskande ärende får avgöras trots att ärendet inte har beretts, om samtliga närvarande ledamöter är ense om beslutet.

(25 5) Ett ärende skall bordläggas, om det begärs av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna. För bordläggning i fråga om val eller av tidigare bordlagt ärende krävs dock enkel majoritet.

Om bordläggning beslutas, bestämmer och tillkännager ord- föranden innan sammanträdet avslutas till vilken dag ärendet skall uppskjutas.

(27 5) Ordföranden ansvarar för ordningen vid sammanträdet.

325

30 5 Ett bord/ägt ärende skall behandlas på kyrkofullmäktiges nästa sammanträde, om fullmäkti- ge inte beslutar något annat.

Ordföranden leder kyrkofullmäkti- ges sammanträden och ansvarar för ordningen vid sammanträdena.

Ordföranden får visa ut den som uppträder störande och inte rättar sig efter tillsägelse. Om det uppstår oordning som inte kan avstyras, får ordföranden

upplösa sammanträdet.

(28 5) Ordföranden leder sam- manträdena och föredrar ärende- na. Ordföranden skall se till att ett ärende inte avgörs utan att före- skriftema i 10 - 12 55 om kungö- relse och 20 5 om beredning har iakttagits.

Ett brådskande ärende får dock avgöras trots att det inte har kung— jorts enligt föreskrifterna i 10 - 12 55, om samtliga närvarande leda- möter beslutar det.

Ett brådskande ärende får också avgöras trots att det inte har beretts enligt föreskriften i 20 5, om samtliga närvarande ledamö- ter är ense om beslutet.

(30 5) Om omröstning begärs, skall den genomföras efter upprop och ske öppet utom i ärenden som avser val eller tillsättning av tjänst. Vid öppen omröstning får omröstningsapparat användas.

Om inte något annat är särskilt föreskrivet bestäms utgången genom enkel majoritet.

Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst utom i ärenden som avser val eller tillsättning av tjänst. I sådana ärenden fattas beslutet genom lottning.

335

355

Ordföranden skall se till att ett ärende inte avgörs utan att före- skrifterna i 9 - 12 55 om kun- görelse och 22 5 om beredning har iakttagits.

Ett brådskande ärende får dock avgöras trots att det inte har kun- gjorts enligt nämnda föreskrifter, om samtliga närvarande ledamöter beslutar det.

Att brådskande ärenden i vissa fall får avgöras utan beredning framgår av 26 5.

Om omröstning begärs, skall den ske öppet utom i ärenden som avser val eller anställning av per- sonal.

36 5 Om inte något annat är särskilt föreskrivet bestäms ut- gången genom enkel majoritet.

37 5 Vid lika röstetal har ord- föranden utslagsröst.

I ärenden som avser val eller anställning av personal fattas

(31 5) En ledamot får till ord- föranden i kyrkorådet, annan nämnd eller beredning framställa interpellation i ämnen som hör till kyrkofullmäktiges handläggning.

(32 5) Kyrkofullmäktige beslutar utan föregående överläggning om en interpellation får framställas. Interpellationen skall vara till- gänglig för varje ledamot, innan fullmäktige fattar ett sådant be— slut.

Fullmäktige får besluta att ord— föranden i kyrkorådet får överlåta besvarandet av en interpellation till någon annan ledamot i rådet som på grund av sitt uppdrag har särskilda förutsättningar att be' svara interpellationen.

(33 5) Om kyrkofullmäktige be- slutar det, får en ledamot till ordföranden i kyrkorådet, annan nämnd eller beredning framställa fråga i ämnen som hör till full— mäktiges handläggning.

beslutet dock genom lottning. 38 5

Interpellationer skall avse ämnen som hör till kyrkofullmäktiges, en nämnds eller en fullmäktigebered- nings handläggning. De får dock inte avse ärenden som rör myn- dighetsutövning mot någon en— skild.

39 5 Interpellationerna skall ha ett bestämt innehåll och vara försedda med motivering. De bör ställas endast i angelägenheter av större intresse för församlingen.

405

Kyrkofullmäktige beslutar utan föregående överläggning om en interpellation får ställas.

415

Interpellationer får ställas av ledamöterna och riktas till den förtroendevalde ordföranden i kyrkorådet, i en annan nämnd eller en fullmäktigeberedning och till de förtroendevalda i övrigt som fullmäktige bestämmer samt till kyrkoherden i kyrkorådet.

42 5 För att inhämta upplysningar

får ledamöterna ställa frågor. Vad som sägs i 38 och 40 - 4] 55 skall då tillämpas.

43 5 En fråga skall ha ett bestämt innehåll.

Den får vara försedd med en kort inledande förklaring.

44 5 När en fråga besvaras, får bara den som ställer frågan och den som svarar delta i överlägg- ningen.

475

(36 5) Protokollet skall för varje ärende redovisa 1. vilka förslag och yrkanden som har lagts fram och inte tagits tillbaka,

2. fullmäktiges beslut, och 2. i vilken ordning ordföranden 3. vilka reservationer som har har lagt fram förslag till beslut, anmälts mot beslutet. 3. genomförda omröstningar och

Om omröstning har ägt rum i ett hur de utfallit, ärende skall protokollet dessutom 4. vilka beslut som fattats, för vade ärende redovisa 5. vilka ledamöter som har 1. i vilken ordning ordföranden deltagit i besluten och hur de har lagt fram förslag till beslut, röstat vid öppna omröstningar, 2. hur omröstningen har utfallit, samt samt 6. vilka reservationer som har 3. hur ledamöterna har röstat anmälts mot besluten.

vid öppen omröstning.

48 5 I protokollet skall anges vilka interpellationer och frågor som har ställts och vilka interpel- lationer och frågor som har be-

svarats. 49 5 (37 5) Protokollet skall justeras av Ett protokoll skall justeras senast ordföranden och ytterligare minst fjorton dagar efter sammanträdet två ledamöter som fullmäktige för på det sätt som kyrkojitllmäktige varje gång utser bland de närva- har bestämt.

rande.

Justeringen skall äga rum senast fjorton dagar efter sammanträdes- dagen på tid som ordföranden

bestämmer och tillkännager vid sammanträdet.

Justeringen får också verkställas av jitllmäktige antingen genast eller vid nästa sammanträde.

(40 5) Arbetsordningen skall innehålla föreskrifter om

1. vem som skall föra ordet till dess att en tillfällig ordförande som avses i 7 5 har utsetts,

2. utsändning av handlingar inför sammanträde,

3. anmälan av hinder för tjänst- göring vid sammanträde,

4. inkallande av ersättare,

5. handläggningen av motioner, interpellationer och frågor,

6. förfarandet vid omröstning, samt

7. underrättelser om val av ord- förande och vice ordförande i fitllmäktige och kyrkorådet.

525

Arbetsordningen skall alltid in- nehålla föreskrifter om

I.antalet ledamöter i kyrkofull- mäktige,

2. när sammanträden skall häl- las,

3. anmälan av hinder att delta i sammanträden,

4. inkallande av ersättare och deras tjänstgöring,

5. vem som skall föra ordet till dess att en ordförande utsetts,

6. rätten att delta i fullmäktiges överläggningar,

7. förfarandet vid omröstning,

8. handläggningen av motioner, interpellationer och frågor, samt

9. formerna för justeringen av protokollet.

14 kap.

I fråga om kyrkostämman till- lämpas föreskrifterna i 12 kap. 2, 12 och 13 55 om förtroendevalda samt 13 kap. 8 5 första stycket, 9 5 första stycket, 10, 11, 17 - 22 och 24 - 40 55 om kyrkofullmäk- tige i församling.Därvid skall fö- ljande gälla.

85

I fråga om kyrkostämman till- lämpas föreskrifterna i 12 kap. 2, 12 och 13 55 om förtroendevalda samt 13 kap. 75 första stycket, 8 5 första stycket, 11, 18 - 27 och 29 - 52 55 om kyrkofullmäktigei församling. Därvid skall följande gälla.

1. Föreskrifterna om kyrkofullmäktige och ledamot i kyrkofullmäktige skall i stället avse kyrkostämman och röstberättigad kyrkomedlem.

2. Kyrkostämmans sammanträden skall alltid vara offentliga.

3. Omröstning skall vara sluten också i andra ärenden än ärenden om val eller tillsättning av tjänst, om någon röstberättigad kyrkomedlem begär det.

4. I kyrkostämmans protokoll behöver inte redovisas vilka som har deltagit i stämman eller hur var och en har röstat vid öppen omröstning.

15 kap. 9 5

I fråga om församlingsdelegerade I fråga om församlingsdelegerade tillämpas föreskrifterna i 13 kap. tillämpas föreskrifterna i 13 kap. 6 - 40 55 om kyrkofullmäktige i 6 - 51 55 om kyrkofullmäktige i församling. Därvid skall följande församling. Därvid skall följande gälla. gälla.

1. Föreskrifterna om kyrkofullmäktige och kyrkoråd skall avse för- samlingsdelegerade och samfällighetens kyrkoråd.

2. Kungörelser och tillkännagivanden skall anslås på samfällighetens anslagstavla.

3. När sammanträde med delegerade skall hållas första gången, utfärdas kungörelse om sammanträdet av ordföranden i kyrkofullmäktige i den församling i samfälligheten som har flest röstberättigade kyrkomedlemmar. Om fullmäktige inte finns i denna församling, utfärdas kungörelsen av ordföranden i församlingens kyrkostämma.

4. Rätt för ordföranden eller vice ordföranden i en församlings kyrkoråd att delta i delegerades överläggningar men inte i besluten föreligger bara vid handläggning av ärenden som angår församlingen särskilt. Om samfällig- heten omfattar församlingar i flera pastorat tillkommer rätten för en kyrkoherde att delta i överläggningarna bara den kyrkoherde som domkapit- let utser.

16 kap. 4 5

I fråga om kyrkofullmäktige i I fråga om kyrkofullmäktige i kyrklig samfällighet tillämpas kyrklig samfällighet tillämpas föreskrifterna i 13 kap. 5 - 40 55 föreskrifterna i 13 kap. 5 - 51 55 om kyrkofullmäktigei församling. om kyrkofullmäktigei församling. Därvid skall följande gälla. Därvid skall följande gälla.

1. Föreskrifterna om kyrkoråd skall avse samfällighetens kyrkoråd.

2. Kungörelser och tillkännagivanden skall anslås på samfällighetens anslagstavla.

3. När sammanträde med fullmäktige skall hållas första gången, utfärdas kungörelse om sammanträdet av den ordförande som anges i 15 kap. 9 5 3.

4. Om samtliga ersättare för en ledamot i fullmäktige är förhindrade att inställa sig till ett sammanträde eller att vidare delta i ett sammanträde inträder i ledamotens ställe den ersättare som enligt den för ersättarna bestämda ordningen står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den första platsen för partiet i församlingen eller i en sådan grupp av för- samlingar som avses i 4 5 lagen (19721704) om kyrkofullmäktigval, m.m. Om en sådan ersättare inte kan tjänstgöra, inträder den ersättare som står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den andra platsen för partiet och så vidare efter samma grund. Om ett partis samtliga ersättare är

förhindrade att i en ledamots ställe inställa sig till ett sammanträde eller att vidare delta i sammanträdet, inträder en ersättare som har utsetts för partiet i en annan församling eller grupp av församlingar efter den grund som nyss har sagts. Därvid har den ersättare företräde som har utsetts i den för- samling eller grupp av församlingar där partiets röstetal är högst.

5. Rätt för ordföranden eller vice ordföranden i en församlings kyrkoråd att delta i fullmäktiges överläggningar men inte i besluten föreligger bara vid handläggning av ärenden som angår församlingen särskilt. Om samfälligheten omfattar församlingar i flera pastorat, tillkommer rätten för kyrkoherde att delta i överläggningarna bara den kyrkoherde som domkapit- let utser.

17 kap. 21 5

En ledamot eller någon annan som skall handlägga ärenden hos kyrkorådet får inte delta i eller närvara vid handläggningen av ett

Den som är jävig i ett ärende hos kyrkorådet får inte delta i eller närvara vid handläggningen av ärendet.

ärende som personligen rör ho- nom själv eller hans maka, för- äldrar, barn eller syskon eller någon annan närstående.

22 5 En förtroendevald eller en anställd hos församlingen är jävig, om

1. saken angår honom själv eller hans make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra syn- nerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående,

2. han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,

3. han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller

4. det i övrigt finns någon sär- skild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

(27 5) Om kyrkojiillmäktige eller kyrkostämman beslutar det, får kyrkorådet uppdra åt en särskild avdelning, bestående av ledamöter och ersättare i rådet, åt en leda- mot eller ersättare eller åt en tjänsteman hos församlingen att på rådets vägnar besluta i vissa grupper av ärenden. Dessa ären- degrupper skall anges i reglemen- tet eller särskilda beslut.

Framställningar eller yttranden till fullmäktige eller stämman, liksom yttranden med anledning av att rådets beslut har överkla- gats, får dock beslutas bara av rådet samfällt.

Beslut som fattas med stöd av uppdrag enligt första stycket skall anmälas till rådet, som bestämmer på vilket sätt detta skall ske.

295

23 5 Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

Jäv enligt 22 5 4 skall inte anses föreligga enbart på grund av att den som handlägger ett ärende tidigare har deltagit i handlägg- ningen av ärendet hos en annan nämnd.

Kyrkorådet får uppdra åt ett ut- skott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos försam- lingen att besluta på rådets vägnar i ett visst ärende eller vissa grup- per av ärenden, dock inte i de fall som avses i 30 5.

30 5 I följande slag av ärenden får beslutanderätten inte delege— ras:

I . ärenden som avser verksam- hetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet,

2. framställningar eller yttran- den till kyrkofullmäktige eller kyrkostämman liksom yttranden med anledning av att beslut av kyrkorådet i dess helhet eller av fullmäktige eller stämman har överklagats,

3. ärenden som rör myndighets- utövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt, och

4. vissa ärenden som anges i särskilda föreskrifter.

31 5 Beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt 29 5 skall anmälas till kyrkorådet, som bestämmer i vilken ordning detta skall ske.

32 5 Kyrkorådet får uppdra åt ordföranden eller en annan leda- mot som råder utsett att besluta på dess vägnar i ärenden som är så brådskande, att rådets avgörande inte kan avvaktas. Sådana beslut skall anmälas vid rådets nästa sammanträde.

33 5 Om kyrkorådet med stöd av 29 5 uppdrar att fatta beslut åt någon som har en ledande ställ- ning inom församlingen, får rådet överlåta åt denne atti sin tur upp— dra åt någon annan inom för— samlingen att besluta i stället. Sådana beslut skall anmälas till den som har delegerat.

34 5 Om kyrkorådet med stöd av 29 5 uppdrar åt en anställd att besluta på rådets vägnar, får rådet uppställa villkor som in- nebär att de som utnyttjar rådets tjänster skall ges tillfälle att lägga fram förslag eller att yttra sig, innan beslut fattas.

Kyrkarådet får också föreskriva att en anställd får fatta beslut endast om företrädare för dem som utnyttjar rådets tjänster har tillstyrkt beslutet.

35 5 (28 5) Föreskrifterna i 26 och 27 Föreskrifterna i 28 - 34 55 till- 55 tillämpas också på direktvalda lämpas också på direktvalda kyr— kyrkoråd. Därvid skall dock vad koråd. Därvid skall dock vad som som sägs om kyrkofullmäktige sägs om kyrkofullmäktige eller eller kyrkostämman i stället avse kyrkostämman i stället avse kyr- kyrkorådet. korådet.

36 5

(29 5) Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman tillsätter nämnder för den förvaltning och verkställighet som enligt särskilda författningar ankommer på dessa. För sådana nämnder gäller vad som är föreskrivet i författ-

ningarna.

För förvaltning och verkställig- För förvaltning och verkställighet het i övrigt får fullmäktige eller iövrigt får fullmäktige eller stäm- stämman tillsätta de nämnder som man tillsätta de nämnder som behövs. Ledamöter och ersättare i behövs. Ledamöter och ersättare i sådana nämnder väljs av fullmäk— sådana nämnder väljs av fullmäk- tige eller stämman till det antal tige eller stämman till det antal som fullmäktige eller stämman som fullmäktige eller stämman bestämmer. För dessa nämnder bestämmer. För dessa nämnder tillämpas föreskrifterna om kyrko- tillämpas föreskrifterna om kyrko- rådet i 6 5 tredje stycket, 12 — 23 rådet i 6 5 tredje stycket, 12 - 25 55, 24 5 tredje stycket och 25 — 55, 26 5 tredje stycket och 27 - 27 55. 34 55.

385

(31 5) Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman får besluta att en ledamot eller en ersättare i fullmäktige, kyrkorådet, någon annan nämnd eller beredning får närvara vid rådets eller någon annan nämnds sammanträden, också om han inte är ledamot eller ersättare i rådet eller nämnden, och delta i överläggningarna men inte i besluten samt få sin mening antecknad i protokollet. Kyrkoherden eller någon annan präst som avses i 5 5 andra stycket har dock alltid rätt att närvara och delta i överläggningarna. Om kyrkorådet har uppdragit åt ett sådant utskott som avses i 29 5 att besluta i ett visst ärende eller vissa grupper av ärenden har kyrkoherden eller någon annan präst som avses i 5 5 andra styck— et alltid rätt att närvara och delta i överläggningen när sådana ärenden behandlas.

39 5 (32 5) I en församling där be- Ien församling där beslutanderät- slutanderätten utövas av ett di— ten utövas av ett direktvalt kyrko- rektvalt kyrkoråd tillämpas före- råd tillämpas föreskrifterna i 38 5 skrifterna i 31 5 första stycket. första stycket. Därvid skall dock Därvid skall dock vad som sägs vad som sägs om kyrkofullmäkti— om kyrkofullmäktige och kyrko- ge och kyrkostämma i stället avse stämma i stället avse kyrkofull— kyrkofullmäktige i den samfällig- mäktigei den samfälligheti vilken het i vilken församlingen ingår. församlingen ingår.

18 kap.

4 5

Följande föreskrifter i denna lag om kyrkoråd m.m. i församling tillämpas på kyrkoråd och övriga nämnder i kyrkliga samfälligheter:

17 kap. 11 - 13 55 om valperiodens längd m.m., 17 kap. 14 5 första stycket och 15 5 om ordförandeskapet, 17 kap. 16 5 om när sammanträdena skall hållas, 17 kap. 17 och 18 55 om kallelse till sammanträdena, 17 kap. 19 5 om ersättarnas tjänstgöring, 17 kap. 20 5 om beslutsförhet, 17 kap. 21 5 om jäv, 17 kap. 21 — 23 55 om jäv, 17 kap. 22 5 om ärendenas 17 kap. 24 5 om ärendenas avgörande och protokollet, avgörande och protokollet,

17 kap. 23 5 om framställningar 17 kap. 25 5 om framställningar till kyrkorådet m.m., till kyrkorådet m.m.,

17 kap. 26 och 27 55 om regle— 17 kap. 28 - 34 55 om regle- mente och delegering, mente och delegering,

17 kap. 29 5 om tillsättning av 17 kap. 36 5 om tillsättning av nämnder, nämnder,

17 kap. 30 5 om handläggningen 17 kap. 375 om handläggningen av vissa ärenden, av vissa ärenden,

17 kap. 31 5 om närvarorätt vid 17 kap. 38 5 om närvarorätt vid sammanträdena m.m. sammanträdena m.m.

Därvid skall följande gälla:

1. Föreskrifterna om församling och kyrkofullmäktige skall avse samfälligheten och dess fullmäktige eller församlingsdelegerade.

2. Kungörelser och tillkännagivanden skall anslås på samfällighetens anslagstavla.

3. Samfällighetens kyrkoråd skall underrätta församlingarna om frågor av större ekonomisk betydelse. Kyrkorådet får infordra yttranden och upplysningar från församlingarnas kyrkoråd, när det behövs för att rådet skall kunna fullgöra sina uppgifter.

4. Samfällighetens kyrkoråd får, om inte samfällighetens fullmäktige eller

församlingsdelegerade beslutar något annat, uppdra åt kyrkorådet eller någon annan nämnd i en församling eller åt ett för församlingarna i ett pastorat gemensamt kyrkoråd att verkställa beslut av samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade eller att förvalta anslag som enligt fastställd budget eller särskilt beslut blivit anvisat åt församlingen.

5. Samfällighetens fullmäktige eller församlingsdelegerade får ge samfällighetens kyrkoråd en annan benämning än kyrkoråd.

19 kap.

Hur egendomen förvaltas

Församlingens egendom bör för— valtas så attförmögenheten inte minskas.

Hur medelsbehovet täcks

Församlingens medelsbehov skall täckas med skatt, om det inte fylls på något annat sätt.

Budgeten skall, med utgångspunkt i ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för året före detär då budgeten upprättas, innehålla en plan för ekonomin under bud- getåret.

I planen skall redovisas de an- slag som skall anvisas och täck- ningen av medelsbehovet med angivande av skattesatsen.

15

25

45

Mål för den ekonomiska förvalt- ningen

Församlingen skall ha en god ekonomisk hushållning i sin verk- samhet.

Medelsförvaltningen

Församlingen skall förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggan- de säkerhet kan tillgodoses.

Kyrkofullmäktige eller kyrko- stämman skall meddela närmare föreskrifter om medelsförvaltning- en.

Budgeten skall innehålla en plan för verksamheten och ekonomin under budgetåret.

I planen skall skattesatsen och anslagen anges. Av planen skall det vidare framgå hur utgifterna skall finansieras och hur den ekonomiska ställningen beräknas vara vid budgetdrets slut.

Budgeten skall också innehålla en plan för ekonomin för en pe—

Anslagsbeslut

Beslut om anslag skall också innefatta anvisning av medel för att täcka anslaget.

Kyrkofullmäktige eller kyrko- stämman kan besluta att ett sär- skilt anslag, som inte förbrukas under det år för vilket det har beviljats, får användas för samma ändamål under det följande året. Ett sådant beslut får därefter fattas för ett år i sänder.

(13 5) Kyrkorådet skall fortlöpan- de föra räkenskaper över de medel som det förvaltar.

Andra nämnder som förvaltar medel skall föra räkenskaper enligt kyrkorådets föreskrifter. De skall också varje år lämna en redovisning till rådet för sin medelsförvaltning under före- gående budgetår inom den tid som rådet bestämmer.

(14 5) När kyrkorådet har fått övriga nämnders redovisningar, skall rådet sammanfatta och av- sluta räkenskaperna inom den tid som kyrkofullmäktige eller kyrko- stämman bestämmer.

95

115

125

riod av tre år. Budgetåret skall därvid alltid vara periodens första år.

Utgiftsbeslut under budgetåret

Om kyrkofullmäktige eller kyrko- stämman beslutar om en utgift under löpande budgetår, skall beslutet innefatta också anvisning om hur utgiften skall finansieras.

Kyrkorådet och övriga nämnder skall fortlöpande föra räkenskaper över de medel som de förvaltar. Kyrkorådet bestämmer när övriga nämnder senast till rådet skall redovisa sin medelsförvalt- ning under föregående budgetår.

När kyrkorådet har fått övriga nämnders redovisningar, skall rådet avsluta räkenskaperna med ett årsbokslut och sammanfatta detta i en årsredovisning.

Gemensamma kyrkoråd skall varje är senast den 31 mars lämna redovis- ning till de församlingar som har utsett rådet.

135. I årsredovisningen skall

upplysning lämnas om utfallet av verksamheten, verksamhetens finansiering och den ekonomiska ställningen vid årets slut. Upp- lysning skall också lämnas om borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser. Årsredovisningen skall också omfatta sådan kyrkokommunal verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag, stiftelse, ekonomisk förening, ideell förening eller handelsbolag.

14 5 Årsredovisningen skall upp- rättas med iakttagande av god redovisningssed.

15 5 Årsredovisningen skall lättt— nas över till kyrkofullmäktige eller kyrkostämman och revisorerna snarast möjligt och senast den I juni året efter det år som redovis- ningen avser.

16 5 Ärsredovisningen skall god- kännas av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman. Det bör inte ske innan kyrkofullmäktige eller kyr- kostämman enligt 20 kap. 14 5 andra stycket beslutat om ansvars- frihet skall beviljas eller vägras.

17 5 Årsredovisningen skall hållas tillgänglig för allmänheten från och med kungörandet av det sammanträde med kyrkofullmäkti— ge eller kyrkostämman då års- redovisningen skall godkännas.

Den plats där årsredovisningen hålls tillgänglig skall anges i kungörelsen.

185. Kyrkofullmäktige eller kyr- kostämman får bestämma att allmänheten får ställa frågor om årsredovisningen vid ett samman—

träde med fullmäktige eller stäm- man.

19 5 Kyrkofullmäktige eller kyr- kostämman skall meddela närmare föreskrifter om redovisningen.

215

(16 5) I fråga om kyrkliga sam— fälligheter tillämpas 1 - 15 55. Därvid skall följande gälla.

I fråga om kyrkliga samfälligheter tillämpas 1 - 20 55. Därvid skall följande gälla.

1. Föreskrifterna om församlingens kyrkofullmäktige samt om dess kyrkoråd och övriga nämnder skall i stället avse samfällighetens kyrkofull- mäktige eller församlingsdelegerade samt dess kyrkoråd och övriga nämnder.

2. Församlingamas kyrkoråd skall lämna sina särskilda förslag om anslag för det nästföljande året till samfällighetens kyrkoråd, som bestämmer när detta skall ske.

20 kap. 1 5

Nyvalda kyrkofullmäktige eller kyrkostämman väljer under år då val av kyrkofullmäktige har för- rättats i hela landet tre eller flera revisorer samt minst lika många revisorsersättare för granskning av de tre följande årens verksamhet.

Fullmäktige eller stämman får därvid välja revisorer och revi- sorsersättare för granskning av en viss eller vissa nämnders verksam- het. Antalet revisorer och revi— sorsersättare för varje nämnd eller grupp av nämnder skall dock vara minst tre.

Under de år då val av kyrkofull— mäktige har förrättats i hela landet skall nyvalda fullmäktige eller kyrkostämman välja revisorer och revisorsersättare för granskning av verksamheten under de tre följan— de åren.

Om val till kyrkofullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen mellan partierna därvid har ändrats, upphör uppdragen för revisorerna och revisorsersättarna två måna— der efter det att omvalet eller sammanräkningen har avslutats.

När omvalet eller sammanräk- ningen har avslutats, skall 171”- mäktige förrätta nytt val av revi— sorer och revisorsersättare för återstoden av tjänstgöringstiden.

Om val till kyrkofullmäktige har upphävts och omval har ägt rum eller om rättelse har vidtagits genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen mellan partierna därvid har ändrats, upphör uppdragen för revisorerna och revisorsersättama två måna- der efier det att omvalet eller sammanräkningen har avslutats. När omvalet eller sammanräk— ningen har avslutats, skall full— mäktige förrätta nytt val av revi- sorer och revisorsersättare för återstoden av tjänstgöringstiden.

Den som är ledamot eller ersätta- re i kyrkorådet eller annars är redovisningsskyldig till försam- lingen får inte

25

45

Vid en samlad revision av hela verksamheten skall minst tre revi- sorer och lika många ersättare väljas.

Vid en särskild revision för granskning av en viss eller vissa nämnders verksamhet skall minst tre revisorer och lika många ersättare väljas för varje nämnd eller grupp av nämnder.

Den som är redovisningsskyldig till församlingen får inte

1. vara revisor eller revisorsersättare för granskning av verksamhet som omfattas av redovisningsskyldigheten, 2. delta i val av revisor eller revisorsersättare för granskning av sådan

verksamhet, eller

3. delta i handläggningen av ärenden om ansvarsfrihet för verksamheten. Föreskrifterna i första stycket gäller också make, föräldrar, bam, syskon eller någon annan närstående till den redovisnings— skyldige.

Ordföranden och vice ordföran— dena i kyrkorådet eller i någon annan nämnd får dock delta i kyrkofullmäktiges överläggningar, när revisionsberättelsen över verksamheten inom den egna nämnden behandlas. Vad som nu har sagts gäller också om de inte är ledamöter i fullmäktige.

Föreskrifterna i första stycket gäller också make, sambo, för— äldrar, barn, syskon eller någon annan närstående till den redovis- ningsskyldige.

55. Trots föreskrifterna i 4 5 får enskilda ledamöter i kyrkofullmäk- tige mot vilka anmärkning kan

riktas enligt 13 5 delta i fullmäkti— ges överläggningar, när revisions— berättelsen över den verksamhet som de har ansvarat för behand- las.

Ordföranden och vice ordföran- dena i kyrkorådet eller i någon annan nämnd får också delta i kyrkofullmäktiges överläggningar, när verksamhet inom den egna nämnden behandlas. Vad som nu har sagts gäller också om de inte är ledamöter i jidlmäktige.

Revisorernas ställning

6 5 Varje revisor fullgör sitt

uppdrag självständigt. 7 5 (5 5) Revisorerna skall granska Revisorerna granskar i den om- kyrkorådets och övriga nämnders fattning som följer av god revi- verksamhet. sionssed all verksamhet som

bedrivs inom kyrkorådets och övriga nämnders verksamhetsom- råden.

Revisorerna prövar om verksamheten har skötts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den kontroll som har utövats inom nämnderna är tillräcklig.

Vad som har sagts om nämnder gäller också beredningar.

8 5 Revisorernas granskning omfattar inte ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild i andra fall än när hand- läggningen av sådana ärenden har vållat församlingen ekonomisk förlust eller när granskningen sker från allmänna synpunkter.

9 5 Vad som sägs om nämnder i 7 5 gäller också beredningar.

(6 5) En revisor har rätt att av en nämnd eller en beredning få de uppgifter och upplysningar som behövs för revisionsarbetet.

En revisor får när som helst inventera de tillgångar som en nämnd har hand om samt ta del av räkenskaper och andra handlingar som berör nämndens verksamhet.

105

125

Kyrkorådet och övriga nämnder samt de anställda är skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar som behövs för revisionsarbetet.

De skall också ge revisorerna tillfälle att när som helst inventera de tillgångar som kyrkorådet och de övriga nämnderna har hand om och ta del av de räkenskaper och andra handlingar som berör kyrko- rådets och övriga nåmnders verk— samhet.

11 5 Vad som sägs om nämnder i 10 5 gäller också beredningar.

(7 5) Revisorerna svarar själva för den förvaltning som har samband med revisionsuppdraget, om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman inte be- stämmer något annat.

Beslut som revisorerna fattar angående förvaltningen skall tas upp i protokoll. Föreskrifterna i 17 kap. 225 om justering av protokoll och tillkännagivande om justeringen tillämpas också på revisorernas protokoll.

(8 5) Revisorerna skall varje år till kyrkofullmäktige eller kyrko- stämman avge en berättelse med redogörelse för resultatet av den revision som avser verksamheten under det föregående året.

135

Beslut som revisorerna fattar angående förvaltningen skall tas upp i protokoll. Föreskrifterna i 17 kap. 245 om justering av protokoll och tillkännagivande om justeringen tillämpas också på revisorernas protokoll.

Revisorerna skall varje år till kyrkofullmäktige eller kyrkostäm- man avge en berättelse med redo- görelse för resultatet av den revi- sion som avser verksamheten under det föregående budgetåret.

Av berättelsen skall framgå om det finns någon anmärkning på den granskade verksamheten eller inte. Om anmärkning framställs, skall anledningen till den anges i berättelsen.

Anmärkningar får riktas mot ]. kyrkorådet, övriga nämnder och beredningar, samt

2. de enskilda ledamöterna i sådana organ.

Revisionsberättelsen skall innehålla ett särskilt uttalande i frågan huruvida ansvarsfrihet tillstyrks eller inte.

17 5 (12 5) I fråga om kyrkliga sam- Ifråga om kyrkliga samfälligheter iälligheter tillämpas 1 - 11 55. tillämpas 1 - 16 55. Därvid skall Därvid skall följande gälla. följande gälla.

1. Föreskrifterna om församlingens kyrkofullmäktige samt om dess kyrkoråd och övriga nämnder skall i stället avse samfällighetens kyrkofull- mäktige eller dess församlingsdelegerade samt dess kyrkoråd och övriga nämnder.

2. Församlingskyrkoråd som förvaltar medel för samfällighetens räkning skall varje år avge redovisning för sin förvaltning under det föregående kalenderåret. Redovisningen skall lämnas till samfällighetens kyrkoråd som bestämmer när detta skall ske.

22 kap. Hur man överklagar beslut av Tillåmpningsområde församling l &

Kyrkofitllmäktiges ellerkyrkostäm- Varje person som är medlem i en mans beslut får, om inte något territoriell församling eller i en annat är särskilt föreskrivet, ickevterritoriell församling har rätt överklagas hos kammarrätten. att få lagligheten av församlingens Överklagandet får grundas bara beslut prövad genom att överklaga på omständigheter som innebär att dem hos kammarrätten. beslutet

]. inte har tillkommiti laga ord- ning,

2. står i strid mot lag eller annan författning,

3. på något annat sätt överskri- der kyrkofitllmäktiges eller kyrko- stämmans befogenhet,

4. kränker klagandens enskilda rätt, eller

5. annars vilar på orättvis grund.

Skrivelsen med överklagandet skall ha kommit in till kammarrät- ten inom tre veckor från den dag då justeringen av det protokoll

som fördes över beslutet tillkänna- gavs på församlingens anslagsta v- la. Om skrivelsen före överklagan- detidens utgång har kommit in till församlingen, skall överklagandet ändå prövas.

I skrivelsen skall anges det beslut som överklagas och de omständigheter på vilka överkla- gandet grundas. Klaganden får inte anföra någon ny omständighet till grund för överklagandet efter överklagandetidens utgång.

Ifråga om överklagande av beslut av kyrkorådet eller någon annan nämnd skall föreskrifterna i l 5 tillämpas, om inte något annat är särskilt föreskrivet. Beslut av rent förberedande eller rent verkstäl- lande art får inte överklagas.

Föreskn'fierna i första stycket gäller också beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt 17 kap. 27 5. Ifråga om beslut som inte har protokollförts särskilt, räknas överklagandetiden från den dag då justeringen av det pro- tokoll som fördes vid det samman- träde med kyrkorådet eller nämn- den då beslutet anmäldes tillkän— nagavs på anslagstavlan.

Föreskrifterna i första stycket gäller också i ftåga om överkla- gande av sådant beslut av reviso- rerna som avses i 20 kap. 7 5 andra stycket.

Beslut enligt 1 och 2 55får över— klagas, i fråga om en territoriell församling, av den som är folk- bokförd där och, i fråga om en icke-territoriell församling, av den

25

35

Följande beslut får överklagas:

]. kyrkofullmäktiges eller kyr— kostämmans beslut,

2. beslut av kyrkorådet eller en annan nämnd, om beslutet inte är av rent förberedande eller rent verkställande art, samt

3. sådana beslut av revisorerna som avses i 20 kap. 12 5 andra stycket.

Föreskrifterna i detta kapitel gäller inte om det i lag eller annan författning finns särskilda föreskrifter om överklagande.

som är medlem.

Kammarrätten skall inhämta stiftsstyrelsens yttrande över över- klagandet, om det behövs.

Vid tillämpning av förvaltnings- processlagen (I97I:29I) anses församlingen som part.

Ett föreläggande enligt 5 5 förvaltningsprocesslagen får inte gälla sådan brist i skrivelsen med överklagandet som består i att denna inte anger den eller de omständigheter på vilka överkla— gandet grundas. Föreskriften i 29 5 förvaltningsprocesslagen om rätt att utan yrkande besluta till det bättre för enskild tillämpas inte.

Beslut av kammarrätten som har gått klaganden emot får överkla- gas bara av denne.

Ett beslut, varigenom kammar- rätten har bifallit ett överklagande eller förbjudit att det överklagade beslutet verkställs, får överklagas av församlingen och av den som är folkbokförd i församlingen.

Om ett beslut har upphävts genom ett avgörande som har vunnit laga kraft och om beslutet redan har verkställts, skall det organ som har fattat beslutet se till att verk- ställigheten rättas om detta är

45

55

öö

Hur besluten överklagas

Ett beslut överklagas skriftligt.

I sina klagomål skall klaganden ange vilket beslut som överklagas och de omständigheter som han stöder sitt överklagande på.

Klagomålen skall ges in till kam- marrättert.

Klagotitl

Klagomålen skall ha kommit in till kammarrätten inom tre veckor från den dag då det tillkännagavs på församlingens anslagstavla att protokollet över beslutet justerats.

Anslaget om protakollsjustering-

möjligt. en måste vara uppsatt på anslags- tavlan under hela klagotiden för att tiden skall löpa ut.

7 & Om klagomålen före klagoti- dens utgång har kommit in till församlingen i stället för till kam— marrätten, skall överklagandet ändå prövas.

Grunder för laglighetsprövningen

8 5 Ett överklagat beslut skall upphävas, om I . det inte har tillkommit i laga ordning,

2. beslutet hänför sig till något som inte är en angelägenhet för församlingen,

3. det organ som har fattat beslutet har överskridit sina be- fogenheter, eller

4. beslutet strider mot lag eller annan författning.

Något annat beslut får inte sättas i det överklagade beslutets ställe.

9 5 Om ett fel har saknat betydel- se för ärendets utgång, behöver beslutet inte upphävas. Detsamma gäller om beslutet har kommit att förlora sin betydelse till följd av senare inträffade förhållanden.

10 5 Vid prövningen av överkla— gandet får inte beaktas andra omständigheter än sådana som klaganden har hänvisat till före klagotidens utgång.

Processuella frågor

11 5 Vid tillämpningen av för- valtningsprocesslagen (1971 .'291)

skall försa/niin gen anses sotn part. Kammarrätten skall inhämta stiftsstyrelsens yttrande över över- klagandet, om det behövs.

12 5 Ett föreläggande enligt 5 5 förvaltningsprocesslagen (1971:29l ) får inte gälla sådana brister i skriv'lsen med överkla- gandet som består i att denna inte anger den eller de otnständigheter på vilka klaganden stöder sitt överklagande.

Föreskriften i 29 5 förvaltnings- processlagen om rätt att utan yrkande besluta till det bättre för enskild skall inte tillämpas.

13 5 Föreskrifter om hur kammar— råttens beslut överklagas hos regeringsrätten finns i förvalt- nin gsprocess/agen (1971 .'291).

14 & Om kammarrättens beslut har gått klaganden emot, får bara klaganden själv överklaga be— slutet.

Om kammarrätten har upphävt ett beslut eller förbjudit att det verkställs, får kammarrättens beslut överklagas av församlingen och av de personer som anges i

15.

Rättelse av verkställighet

15 5 Om ett beslut har upphävts genom ett avgörande som har vunnit laga kraft och om beslutet redan har verkställts, skall det organ som har fattat beslutet se till att verkställigheten rättas iden utsträckning det är möjligt.

16 5

(7 5) I fråga om överklagande av I fråga om överklagande av beslut beslut av församlingsdelegerade, av församlingsdelegerade, kyrko- kyrkofullmäktige, kyrkorådet eller fullmäktige, kyrkorådet eller någon annan nämnd i en kyrklig någon annan nämnd i en kyrklig samfällighet tillämpas 1 - 6 55, samfällighet tillämpas l - 15 55, om inte något annat är särskilt om inte något annat är särskilt föreskrivet. föreskrivet.

Beslut får överklagas också av en församling som ingår i samfälligheten.

24 kap. 6 & Beträffande stiftsfullmäktige till- Beträffande stiftsfullmäktige till- lämpas föreskrifterna i 12 kap. 8 lämpas föreskrifterna i 12 kap. 8 — 13 55 om förtroendevalda samt - 13 55 om förtroendevalda samt 13 kap. 6 - 40 55 om kyrkofull- 13 kap. 6 - 52 55 om kyrkofull- mäktige i församling. Därvid skall mäktige i församling. Därvid skall följande gälla. följande gälla.

1. Föreskrifterna om kyrkoråd skall avse stiftsstyrelsen.

2. Kungörelser och tillkännagivanden skall anslås på stiftssamfällighetens anslagstavla.

3. Om ersättaren för en ledamot i fullmäktige är förhindrad att inställa sig till ett sammanträde eller att vidare delta i ett sammanträde, inträder i ledamotens ställe den ersättare som enligt den ordning som har bestämts för ersättarna står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den första platsen för partiet i valkretsen. Om en sådan ersättare inte kan tjänstgöra, inträder den ersättare som står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den andra platsen för partiet och så vidare efter samma grund. Om ett partis samtliga ersättare är förhindrade att i en ledamots ställe inställa sig till ett sammanträde eller att vidare delta i sammanträdet, inträder en ersättare som har utsetts för partiet i en annan valkrets efter den grund som nyss har sagts. Därvid har den ersättare företräde som har utsetts i den valkrets där partiets röstetal är högst.

4. Rätt att delta i fullmäktiges överläggningar men inte i besluten har — de personer som anges i 4 5 tredje stycket, — ledamöterna i stiftsstyrelsen och en ordförande eller en vice ordförande i någon annan nämnd eller i en beredning vid handläggningen av ärenden som har beretts av nämnden eller beredningen och vid besvarande av in- terpellationer eller frågor som har framställts till ordföranden vid be- handlingen av revisionsberättelsen för den verksamhet som hans uppdrag avser, — en revisor hos stiftssamfälligheten vid behandlingen av revisionsbe- rättelsen för den verksamhet som hans uppdrag avser, — ordföranden eller vice ordföranden i församlings eller kyrklig samfällig-

hets kyrkoråd i ärenden som rör församlingen eller den kyrkliga samfällig— heten särskilt, eller

— anställda hos stiftssamfälligheten eller särskilda sakkunniga som stifts- fullmäktige har kallat för att meddela upplysningar vid sammanträdet.

5 . Det är då val av kyrkofullmäktige har ägt rum i hela landet förrättas val till de befattningar inom samfälligheten som blir lediga vid årets slut av de nyvalda stiftsfullmäktige vid ett sammanträde snarast efter valperiodens början. Dessa förrättar också andra val som ankommer på stiftsfullmäktige och avser tid efter utgången av det nämnda året.

25 kap. 8 5

Följande föreskrifter i denna lag om kyrkoråd m.m. i församling tillämpas på stiftsstyrelsen och andra nämnder än egendomsnämnden:

12 kap. 8 och 9 55 om uppdra- gets upphörande,

12 kap. 8 - 9 a 55 om uppdra— gets upphörande,

12 kap. 10 5 om ledighet från anställning, 12 kap. 11 5 första stycket om ekonomiska förmåner, 12 kap. 12 5 om omröstning, 12 kap. 13 5 om reservation, 17 kap. 12 och 13 55 om uppdragets upphörande när valet har upphävts och om verkan av ledamots avgång,

17 kap. 16 5 om när sammanträdena skall hållas, 17 kap. 17 och 18 55 om kallelse till sammanträdena, 17 kap. 19 5 om ersättarnas tjänstgöring, 17 kap. 20 5 om beslutsförhet, 17 kap. 21 5 om jäv, 17 kap. 22 5 om ärendenas av— görande och protokollet,

17 kap. 23 5 om framställningar till kyrkorådet m.m.,

17 kap. 26 och 27 55 om regle- mente och delegering,

17 kap. 29 5 om tillsättning av nämnder,

17 kap. 30 5 om handläggningen av vissa ärenden,

17 kap. 31 5 om närvarorätt vid sammanträden.

Därvid skall följande gälla.

17 kap. 21 - 23 55 om jäv, 17 kap. 24 5 om ärendenas av- görande och protokollet,

17 kap. 25 5 om framställningar till kyrkorådet m.m.,

17 kap. 28 - 34 55 om regle- mente och delegering,

17 kap. 36 5 om tillsättning av nämnder,

17 kap. 375 om handläggningen av vissa ärenden,

17 kap. 38 5 om närvarorätt vid sammanträden.

1. Föreskrifterna om församling, kyrkofullmäktige och kyrkoråd skall avse stiftssamfälligheten, stiftsfullmäktige och stiftsstyrelsen.

2. Föreskrifterna om närvaro- och yttranderätt för kyrkoherden skall avse biskopen och vice

2. Föreskrifterna om närvaro- och yttranderätt för kyrkoherden skall avse biskopen och, vid för-

ordföranden i stiftsstyrelsen. I stiftsstyrelsen och andra nämnder i Uppsala stift gäller detsamma också för den biträdande bisko- pen.

fall för denne, domprosten. I

stiftsstyrelsen och andra nämnder i Uppsala stift gäller vad nu sagts om biskopen också för den biträ- dande biskopen.

3. Kungörelser och tillkännagivanden skall anslås på stiftssamfällighetens anslagstavla.

4. Stiftsstyrelsen skall underrätta församlingarna om frågor av större ekonomisk betydelse. Stiftsstyrelsen får begära upplysningar från för— samlingarnas och de kyrkliga samfällighetemas kyrkoråd, när det behövs för att stiftsstyrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter.

5. Stiftsstyrelsen får, om inte stiftsfullmäktige beslutar något annat, uppdra åt kyrkorådet eller någon annan nämnd i en församling eller kyrklig samfällighet att verkställa beslut av stiftsfullmäktige eller att förvalta anslag som enligt fastställd budget eller särskilt beslut blivit anvisat åt församlingen eller den kyrkliga samfälligheten.

36 kap. 1 5

Den som i Svenska kyrkans ord- ning har vigts till det kyrkliga ämbetet som präst har tystnads— plikti fråga om uppgifter som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal.

42 kap. 10 5

Ur kyrkofonden betalas

Den som i Svenska kyrkans ord- ning har vigts till präst, diakon eller diakonissa har tystnadsplikt i fråga om uppgifter som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal.

1. allmänt och extra utjämningsbidrag enligt 17 - 20 55,

2. stiftsbidrag och kyrkobygg— nadsbidrag enligt 21 och 22 55,

2. särskilt stiftsbidrag och kyr- kobyggnadsbidrag enligt 21 och 22 55,

3. kostnader för avlöningsförmåner till biskopar och den biträdande

biskopen i Uppsala stift,

4. kostnader för pensionsförmåner till präster och efterlevande till präster enligt föreskrifter som regeringen meddelar eller enligt avtal, samt 5 . kostnader för försäkringsförmåner som enligt statlig grupplivförsäkring

utgår för präster.

Pastoraten skall varje år betala

135

Pastoraten skall varje år betala

allmän kyrkoavgift till kyrkofon- allmän kyrkoavgift till kyrkofon— den. Avgiften beräknas på skatte- den. Avgiften beräknas på skatte- underlaget och är 16 öre per underlaget och är 13 öre per skattekrona. skattekrona.

Vid beräkningen av den allmänna kyrkoavgiften skall det antal skattekro— nor som hänför sig till personer som inte är medlemmar av Svenska kyrkan minskas med 75 procent.

17 5 Pastoratenochstijissamfölligheter— Pastoraten får varje år ett allmänt na får varje år ett allmänt utjäm- utjämningsbidrag,om skatteunder- ningsbidrag, om skatteunderlaget laget understiger det skatteunder- understiger detskatteunderlag som lag som motsvarar den garantera- motsvarar den garanterade skatv de skattekraften enligt 19 5. tekraften enligt 19 5. Bidraget Bidraget lämnas med ett belopp lämnas med ett belopp som mot- som motsvarar produkten av det svarar produkten av det enligt 18 enligt 18 5 beräknade tillskottet av 5 beräknade tillskottet av skatte— skatteunderlag och skattesatsen för underlag och skattesatsen för bidragsåret. bidragsåret.

19 5 För pastoraten och stiftssamfällig- För pastoraten gäller som garanti heterna gäller som garanti följan- följande skattekraft i procent av de skattekraft i procent av medel- medelskattekraften. skattekraften. Pastoratenochstijissamfälligheter- Pastoraten na

Garanterad skattekraft

Stockholms län 98 Uppsala län 95 Södermanlands län 95 Östergötlands län 95 Jönköpings län 95 Kronobergs län 95 Kalmar län utom Mörbylånga och Borgholms kommuner 95 Mörbylånga och Borgholms kommuner 98 Gotlands län 104 Blekinge län 95 Kristianstads län 95 Malmöhus län 95 Hallands län 95

Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län

Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län

95 95 95 95 95 95 98 98 101 104

Västerbottens län utom Dorotea, Sorsele, Storumans, Vilhelmina och Åsele kommuner Dorotea, Sorsele, Storumans, Vilhelmina och Åsele kommuner Norrbottens län: Bodens, Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner Arvidsjaurs kommun Arjeplogs kommun

107 110

107 110 113

Gällivare, Jokkmokks, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertorneå kommuner

Kyrkofondens styrelse får bevilja pastorat och stiftssamfälligheter extra utjämningsbidrag enligt föreskrifter som regeringen med- delar.

Stmsbidrag

Kyrkofondens styrelse får enligt föreskrifter som regeringen med— delar bevilja stiftssamfälligheter bidrag ur kyrkofonden för be- talning av följande kostnader:

1. domkapitlets, stiftsstyrelsens och egendomsnämndens förvalt- ningskostnader,

2. lönekostnader för sekreterare till biskopen eller, i Uppsala stift, den biträdande biskopen,

3. lönekostnader förstiftsadjunk— ter, kontraktsadiunkter, pastorsad- junkter, garnisonspastorn i Boden

205

215

116

Kyrkofondens styrelse får bevilja pastorat extra utjämningsbidrag enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Särskilt stiftsbidrag

Kyrkofondens styrelse får enligt föreskrifter som regeringen med- delar bevilja stiftssamfälligheter bidrag ur kyrkofonden.

och kyrkoherdar för samer,

4. arvoden till kontraktsprostar samt till praktikanter och hand— ledare för dessa,

5. kostnader i samband med möte med stiftets präster,

6. kostnader för särskilda bidrag (strukturbidrag ) som stiftsstyrelsen skall fördela mellan pastoraten för särskilda behov.

Kyrkofondens styrelse får bevilja ett pastorat bidrag till kostnads- krävande underhåll och restaure- ring av en kyrka enligt föreskrif- ter som regeringen meddelar.

Till ledning för det kyrkokommu— nala budgetarbetet skall kyrkofon— dens styrelse senast den 10 sep- tember året före bidragsåret med- dela pastoraten och stiftssamfällig- heterna preliminära uppgifter om tillskott av skatteunderlag, stifts— bidrag samt belopp för allmän och särskild kyrkoavgift.

225

265

275

Kyrkofondens styrelse eller, efter beslut av styrelsen, en stiftsstyrel- se får bevilja ett pastorat bidrag till kostnadskrävande underhåll och restaurering av en kyrka enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Till ledning för det kyrkokommu- nala budgetarbetet skall kyrkofon— dens styrelse senast den 10 sep— tember året före bidragsåret med— dela pastoraten och stiftssamfällig- heterna preliminära uppgifter om tillskott av skatteunderlag, särskilt stiftsbidrag samt belopp för all- män och särskild kyrkoavgift.

Strukturbidrag

Stiftsstyrelsen får bevilja struktur- bidrag till pastorat inom stiftet för särskilda behov.

Stiftsstyrelsen skall meddela berörda pastorat preliminära uppgifter om strukturbidraget senast den 1 oktober året före bidragsåret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:704) om kyrko-

fullmäktigval, m.m.

Härigenom föreskrivs att i lagen ( l972:704) om kyrkofullmäktigval, m.m. skall införas en ny paragraf, 7 a 5, med följande lydelse.

7 a & För ledamöterna i fullmäktige skall ersättare utses till det antal som fullmäktige bestämmer. Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet.

Antalet ersättare skall utgöra en viss andel, dock högst hälften, av det antal platser som varje parti får i församlingen. Om det därvid uppkommer ett brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.

När fullmäktige skall utses första gången, beslutar kyrkostämman om antalet ersättare. Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet.

Beslutar fullmäktige om ändring av antalet ersättare, skall beslutet tillämpas först när val av fullmäktige nästa gång förrättas i hela landet. Beslutet skall fattas före utgången av mars månad valåret. Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

2.4. Förslag till lag om särskild skatteväxling med anledning av förändringar i systemet för ekonomisk utjämning

inom Svenska kyrkan

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 Ett pastorat, en total pastoratssamfällighet och en total flerpastoratssam- tällighet skall, när den fastställer sin skattesats för år 1994, sänka skattesat— sen med tre öre per skattekrona.

2 & En stiftssamfällighet får, när den fastställer sin skattesats för år 1994, höja skattesatsen med tre öre per skattekrona.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1993.

3. INLEDNING

I beslut den 9 april 1992 bemyndigade regeringen chefen för Civildeparte— mentet att tillkalla en kyrkoberedning med uppgift att se över den statliga regleringen av Svenska kyrkans ställning, organisation och ekonomi (Dir. 1992245). I fråga om beredningens närmare uppdrag anförde departements- chefen därvid bl.a. att beredningen skall utvärdera de organisatoriska reformer som genomförts på stifts- och lokalplanet inom Svenska kyrkan, överväga anpassning av kyrkolagens bestämmelser om församlingar m.m. till motsvarande bestämmelser i kommunallagen, se över det kyrkliga ut- jämningssystemet, överväga frågor kring förvaltningen av den kyrkliga finansförmögenheten, utforma förslag till regler om medlemskap i Svenska kyrkan samt överväga ekonomiska och rättsliga relationer i framtiden mellan staten och Svenska kyrkan.

Enligt direktiven skall beredningen etappvis lägga fram förslag på de olika delområdena.

Regeringen har i beslut den 20 augusti 1992 till beredningen överlämnat riksdagsskrivelse 1991/921222 i den de] som avser tystnadsplikt för diakon. I beslut den 17 september 1992 har regeringen vidare till beredningen överlämnat kyrkomötets skrivelse 19926 i den del som avser kyrkoherdes självskrivenhet i utskott och den 28 januari 1993 kyrkomötets skrivelse 1989:8 om kyrkokommunalt partistöd.

Beredningen har redan, i skrivelse den 1 mars 1993, lagt fram förslag i

fråga om den kyrkliga fmansförmögenheten.

I detta betänkande redovisas beredningens förslag i fråga om anpassningen av kyrkolagens bestämmelser till 1991 års kommunallag, översynen av det kyrkliga utjämningssystemet, diakons tystnadsplikt samt kyrkoherdes rätt att delta i arbetet i vissa utskott. Frågan om det kyrkokommunala partistödet

behandlas inom ramen för kyrkolagens anpassning till kommunallagen.

Beträffande anpassningen till kommunallagen anfördes i direktiven följande.

"Den nuvarande kyrkokommunala lagstiftningen, som huvudsakligen finns i församlingslagen (1988: 180, omtryckt 199l:684), är uppbyggd av ett stort antal detaljerade regler. Dessa föreslås nu i huvudsak oförändrade bli överförda till den nya kyrkolagen. Lagregleringen har sedan länge anslutit till motsvarande regler för de borgerliga kommunerna.

En ny kommunallag (19911900, ändrad l99l:l774) har trätt i kraft den 1 januari 1992. Den har inneburit betydande förenklingar och en avreglering i fråga om kommunernas organisation och verksamhetsformer. En uppgift för beredningen bör vara att överväga om och i vilken omfattning som regleringen av de kyrkliga kommunerna också i fortsättningen bör ansluta till kommunallagens regler för de borgerliga kommunerna."

Det grundläggande utredningsarbetet när det gäller kyrkolagens anpassning till kommunallagen har utförts av rådmannen Eskil Hinn. Materialet har därefter presenterats för en arbetsgrupp bestående av beredningens sakkunnige Ingvar Paulsson, ordförande, chefsjuristen Ulf Lagerström, Svenska kyrkans centralstyrelse, förbundsjuristen Patrik Tibbling, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, samt beredningens sekreterare Lars Friedner.

I fråga om det kyrkliga utjämningssystemet anfördes i direktiven följande.

"Kyrkofondsutredningen förutsatte i sitt betänkande (SOU 1981z88) Ekonomisk utjämning inom svenska kyrkan att det kyrkliga utjämnings- systemet skulle revideras vart femte år (betänkandet s. 68).

Sedan det nuvarande utjämningssystemet infördes har bl.a. följande ändringar skett.

Kostnaderna för vissa prästtjänster samt för vikarier och icke prästvigda tjänstebiträden betalas nu av kyrkokommunerna i stället för som tidigare ur Kyrkofonden. Skattekraftsgarantin har sänkts för flertalet kyrkokommuner. Den särskilda kyrkoavgiften har ökat i kronor räknat på grund av höjda taxeringsvärden. Det särskilda utjämningsbidraget har tagits bort. Stifts- bidrag och kyrkobyggnadsbidrag har införts. En del av stiftsbidraget ges i form av strukturbidrag som stiftssamfälligheten skall fördela mellan pastorat och övriga samfälligheter i stiftet. Kyrkofonden har kommit att i ökad ut— sträckning svara för finansieringen av rikskyrklig verksamhet.

Någon samlad bedömning av effekterna av dessa förändringar har inte gjorts.

Även de under senare år genomförda folkbokförings— och skattereformema har påverkat kyrkokommunernas ekonomi. Ekonomiska konsekvenser för kyrkokommunerna kan också förväntas av de förslag som kommunalekono— miska kommittén har lagt fram i betänkandet (SOU 1991198) Kommunal ekonomi i samhällsekonomisk balans.

Mot denna bakgrund bör beredningen se över det kyrkliga utjämnings- systemet. Såväl effekterna av olika bidrag som den samlade effekten av utjämningssystemet bör därvid utvärderas. Möjligheterna till förenklingar i systemet bör prövas. "

Frågan om det kyrkliga utjämningssystemet har i första hand utretts av Statskontoret, som till beredningen överlämnat en rapport i frågan. I slutskedet av detta arbete har Statskontorets material diskuterats i en arbetsgrupp bestående av avdelningsdirektören Bernt Emanuelsson, Statskontoret, avdelningsdirektören Lars Runqvist, Kammarkollegiet, kanslichefen Torbjörn Zygmunt, Kyrkofonden, chefsjuristen Ulf Lager- ström, Svenska kyrkans centralstyrelse, konsulenten Bo Åberg, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt beredningens sekreterare Lars Friedner.

Även frågan om effekterna av de organisatoriska reformerna på stifts- och lokalplanet inom Svenska kyrkan har utretts av Statskontoret. Till denna fråga -- liksom till frågorna om medlemskap och framtida ekonomiska och rättsliga relationer mellan staten och Svenska kyrkan — återkommer beredningen i sitt slutbetänkande. I det betänkandet avser beredningen även att behandla vissa kvarstående finansiella frågor, nämligen rörande fördelningen av kostnadsansvar mellan stiftssamfålligheterna, pastoraten och

Kyrkofonden samt Kyrkofondens framtida roll.

4. ANPASSNING AV LAGSTIFTNING- EN OM KYRKLIGA KOMMUNER TILL 1991 ÅRS KOMMUNALLAG

4.1. Bakgrund

4.1.1. Den nya kommunallagen

Den 1 januari 1992 trädde en ny kommunallag (199l:900; KL) i kraft. Den ersatte kommunallagen från år 1977. Behovet av en ny lag hade växt fram ur de förändringar på det kommunala området som skett under 1980- talet. Verksamhetsformerna i kommuner och landsting omprövades och ut- vecklades. Den politiska styrningen gick allt mer över från detaljstyrning till styrning med mål och ramar. De samhällsekonomiska förutsättningama ändrades också, vilket ställde ökade krav på omprövning, rationalisering

och förbättring av effektiviteten.

Det genomfördes ett omfattande arbete med att utforma förslag till en ny kommunallag både i tjänstemannagrupper och parlamentariskt förankrade utredningar. Kommunallagskommittén avlämnade i april 1990 betänkandet (SOU 1990:24) Ny kommunallag. Det remissbehandlades och på grundval

av detta avlämnade regeringen i mars 1991 propositionen om ny kommu-

nallag (prop. 1990/91:117) som behandlades av riksdagen samma vår (bet. 1990/91:KU38)

Allmänt sett har revideringen av kommunallagen varit inriktad på att göra den "mer läsbar". Lagtexten har genomgått stora språkliga och redaktio- nella förändringar. Härtill kommer ett stort antal nyheter i sak, varav de

viktigaste nämns i det följande.

Den allmänna kompetensen beskrivs tydligare i den nya lagen. I ett helt nytt kapitel (2 kap.) om kommunernas befogenheter uttrycks flera av de kommunala kompetensprincipema, t.ex. likställighetsprincipen och lokali- seringsprincipen. Förhållandet till näringslivet och kompetensen i fråga om

näringsverksamhet har för första gången reglerats.

Det har förts in nya grundläggande regler om kommunernas förhållande till kommunala bolag. Syftet är att öka insynen i och kontrollen över bola-

gen.

Kommunerna har fått ökad frihet att organisera sin nämndverksamhet. I princip är kommunstyrelsen numera den enda obligatoriska nämnden. Verksamheterna på obligatoriska områden, t.ex. skolan och socialtjänsten,

måste dock ligga på någon nämnd.

Fullmäktige har fått ökade möjligheter att delegera beslutanderätt till sty- relsen och övriga nämnder och även inom nämnderna kan delegering ske i

större utsträckning, t.ex. till anställda.

Ett särskilt kapitel reglerar förhållandena för de förtroendevalda (4 kap.).

Rätten till ersättning för förlorad arbetsinkomst har vidgats.

Reglerna om fitllmäktige har förenklats och gjorts tydligare. På flera punk- ter har fullmäktige fått större frihet att bestämma om verksamhetsfomema.

Nya jävsregler gäller för nämnderna efter modell från förvaltningslagen.

Kapitlet om ekonomisk förvaltning är i stora stycken helt nytt. Den tidigare regeln om ett kommunalt förmögenhetsskydd har ersatts av en regel om att kommunerna skall ha en god ekonomisk hushållning. Det tidigare kravet på balanserad budget har slopats. I stället har det införts krav på verksam- hetsplan och treårig ekonomisk planering. Reglerna om räkenskapsföring och redovisning har skärpts. Kretsen av revisionsansvariga har utökats till

att omfatta också enskilda förtroendevalda.

Reglerna om kommunalbesvär har gjorts tydligare och mer överskådliga. Själva termen kommunalbesvär i lagtexten har ersatts av laglighetspröv-

ning.

4.1.2. Lagstiftningen om kyrkliga kommuner

Den kyrkokommunala lagstiftningen är uppbyggd av ett stort antal detalje- rade regler. I.agregleringen har alltid varit anpassad till motsvarande regler för de borgerliga kommunerna.

I betänkandet (SOU l981:6) Översyn av lagen om församlingsstyrelse gjorde man sålunda ett förslag till anpassning till den kommunallag som då nyligen hade trätt i kraft. Utredningen låg till grund för lagen (1982: 1052) om församlingar och kyrkliga samfälligheter.

Bestämmelserna i 1982 års lag ersattes den 1 januari 1989 av församlings- lagen (l988:180). Den byggde i allt väsentligt på Kyrkoförfattningsutred- ningens förslag i betänkandena (SOU 1987:4 och 5) En ny kyrkolag m.m. Utredningens förslag innebar huvudsakligen en redaktionell bearbetning av

lagstiftningen på området med undantag för de sakliga förändringar som hade sitt ursprung i 1982 års kyrkokommittés förslag om en ny organisa- tion på lokal- och stiftsplanet i Svenska kyrkan (jfr prop. 1987/ 88:31).

Den kyrkokommunala strukturen är annorlunda än den som gäller för bor- gerliga kommuner och det återverkar på hur lagstiftningen är uppbyggd.

Den 1 januari 1993 trädde en ny kyrkolag (19921300) i kraft. Där finns

numera föreskrifterna om Svenska kyrkan.

Församlingarna utgör den grundläggande lokala enheten och de utgör kyrkliga kommuner (4 kap. 3 & kyrkolagen). För vården av gemensamma ekonomiska angelägenheter kan det bildas kyrkliga samfälligheter. Dessa utgör också kyrkliga kommuner (4 kap. 9 & kyrkolagen). Församlingarna inom ett stift bildar obligatoriskt en kyrklig samfällighet (stiftssamfallighet) för att sköta vissa gemensamma församlingsangelägenheter. Även dessa är kyrkliga kommuner (23 kap. l & kyrkolagen).

Reglerna om den lokala organisationen finns i 11 - 22 kap. kyrkolagen. Vad som är församlingsangelägenheter, dvs. kompetensregleringen, fram- går av 11 kap. l 5. I 11 kap. finns också regler om uppgiftsfördelningen mellan kyrkofullmäktige (kyrkostämma), kyrkorådet och övriga nämnder. I 12 kap. har reglerna om de förtroendevalda samlats. Kapitlet har utfor-

mats efter modell av motsvarande kapitel i KL.

Närmare regler om kyrkofullmäktige finns i 13 kap. kyrkolagen. Det ansluter i hög grad till vad som föreskrivs om fullmäktige i KL, men

någon anpassning till reglerna i den nya kommunallagen har inte gjorts.

14 - 16 kap. kyrkolagen behandlar kyrkostämma, församlingsdelegerade respektive kyrkofullmäktige i kyrkliga samfälligheter. Kapitlen innehåller

en hel del hänvisningar till vad som gäller om kyrkofullmäktige i en för-

samling.

Reglerna om kyrkorådet och övriga nämnder finns i 17 kap. (församlingar) och 18 kap. (samfälligheter). De har i stor utsträckning utformats efter förebild av vad som gäller för de borgerliga kommunerna enligt 1977 års kommunallag. I 19 kap. kyrkolagen finns regler om den ekonomiska för- valtningen, i 20 kap. regler om revision och i 22 kap. regler om kommu-

nalbesvär.

Den regionala organisationen behandlas i 23 - 28 kap. kyrkolagen. I före— varande sammanhang är det reglerna i 23 - 26 kap. som är av särskilt intresse. Där finns kompetensreglema, reglerna om uppgiftsfördelningen mellan olika organ m.m. I viss utsträckning hänvisas till vad som gäller för motsvarande organ på det lokala planet. I 26 kap. behandlas den enda specialreglerade nämnden, egendomsnämnden. Det kan noteras att det i betänkandet (Ds 1992:2) Svenska kyrkans frnansförmögenhet har föresla-

gits att egendomsnämnden inte längre bör vara en obligatorisk nämnd.

4.2. Beredningens överväganden 4.2.1 Allmänt

Alltsedan uppdelningen år 1862 mellan kyrkliga och borgerliga kommuner har det funnits en nära överenskommelse mellan lagstiftningen beträffande de båda kommuntypema. Regelmässigt har gällt att mer genomgripande förändringar i lagstiftningen rörande de borgerliga kommunerna följts av en översyn av församlingslagstiftningen. Därvid har alltid framhållits att

hänsyn skall tas till de kyrkliga kommunernas särskilda förutsättningar.

I samband med att kyrkomötet behandlade förslaget till ny kyrkolag togs frågan om en kommunallagsanpassning upp (lKL 199119, kskr. 13).

Utskottet anser att tillkomsten av en ny lag på det borgerliga området motiverar en bearbetning av de delar av förslaget till kyrkolag som motsvaras av nu gällande församlingslag. Eftersom regleringen av kyrkans organisation på lokalplanet är av kommunalrättslig natur är det väsentligt att denna lagstiftning anpassas till den som gäller på den borgerliga kommunala sidan. Det gäller inte minst ett sådant grundläggande kommunalrättsligt institut som den kommunala be- svärsrätten eller, med den terminologi som används i den nya kom— munallagen, laglighetsprövningen. Begrepp som "ersättare" bör naturligtvis även användas i den kyrkokommunala lagstiftningen. Det är emellertid nödvändigt att anpassningen sker med utgångspunkt från att Svenska kyrkan är ett evangelisk—lutherskt trossamfund och med hänsynstagande till den på lokalplanet rådande kyrkokommunala strukturen.

Kyrkoberedningen har enligt sina direktiv att överväga om och i vilken omfattning som regleringen av de kyrkliga kommunerna också i fortsätt- ningen bör ansluta till kommunallagens regler för de borgerliga kommu-

nema.

Beredningen kan först konstatera att en viss anpassning redan har gjorts till den nya kommunallagen. Ett exempel på detta är att det i 12 kap. kyrkola- gen har samlats bestämmelser om de förtroendevalda. Med förtroendevalda avses därvid valda ledamöter och ersättare i kyrkofullmäktige, församlings— delegerade, kyrkorådet och övriga nämnder samt beredningar. Det kan också nämnas att bestämmelserna om prövning av frågan om ansvarsfrihet i nuvarande 20 kap. 9 och 10 åå kyrkolagen har anpassats till motsvarande bestämmelser i 9 kap. 16 och 17 Gå KL. Ändringen innebär bland annat att preskriptionstiden för skadeståndstalan börjar löpa när kyrkofullmäktige eller kyrkostämman beslutar att vägra ansvarsfrihet.

När beredningen härefter har att ta ställning till om och i vilken omfattning

en anpassning till kommunallagens regler bör göras är en viktig utgångs—

punkt naturligtvis att det finns en gedigen tradition på området att falla tillbaka på samt att 1991 års kyrkomöte principiellt har uttalat sig för att en anpassning skall göras. När det gäller omfattningen av anpassningen finns det också anledning att knyta an till vad kyrkomötet anfört. Det är enligt kyrkomötet nödvändigt att anpassningen sker med utgångspunkt från att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund och med hän- synstagande till den på lokalplanet rådande kyrkokommunala strukturen.

Tydligast visar sig betydelsen av att Svenska kyrkan är ett evangelisk- lutherskt trossamfund med församlingarna som de grundläggande lokala enheterna i bestämmelserna om vad som år församlingsangelägenheter, Självfallet skall detta gälla även fortsättningsvis. Församlingarna måste ges möjligheter att fullgöra det som utifrån Svenska kyrkan som evangelisk- lutherskt trossamfund hör till församlingens uppgifter och de skall inte åläggas uppgifter som är främmande för Svenska kyrkan som trossamfund. Därtill skall församlingarna kunna fullgöra sina uppgifter i enlighet med kyrkans tro, bekännelse och lära.

Lagstiftningen ger inte en uttömmande beskrivning av församlingarnas uppgifter. Den anger endast församlingarnas befogenheter som kyrkliga kommuner och fastställer vissa skyldigheter för dessa. Det finns också uppgifter som ges till församlingarna av kyrkomötet genom kyrkliga kun- görelser. För fullständighetens skull bör noteras att med hjälp av andra medel än från församlingsskatt, t.ex. kollekter eller donationer, kan för- samlingarna fullgöra sina uppgifter som inte är författningsreglerade. Det är dock i huvudsak som kyrkliga kommuner församlingarna driver sin verksamhet.

Det har ansetts att samma allmänna kommunalrättsliga principer skall gälla för församlingarna som kyrkliga kommuner som för andra kommuner. Det

finns dock awikelser. Tydligast visar detta sig beträffande kyrkoherdens

ställning i kyrkorådet. Kyrkoherdens självskrivna ledamotskap har som grund det särskilda läroansvaret och det därtill kopplade ansvaret för den kyrkliga verksamhetens inriktning. Skillnaden på denna punkt mellan borgerliga och kyrkliga kommuner är en direkt följd av att de kyrkliga kommunerna primärt är delar av Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt

trossamfund.

Om de allmänna kommunalrättsliga principerna skall gälla fullt ut, kan det uppstå konflikter mellan det som från kyrklig synpunkt kan ses som upp— gifter för församlingarna och de angelägenheter för vilka utdebiterade medel får användas. Ett exempel på detta är de senare årens diskussioner om församlingarnas möjligheter att bidra ekonomiskt till kyrkans intema— tionella biståndsarbete. Beredningen återkommer till denna fråga i det

följ ande.

Ett annat exempel utgör de svårigheter som funnits när det gällt att fast— ställa församlingarnas kompetens på det diakonala området. Här har det inte minst rört sig om problem i gränsdragningen mellan de borgerliga och kyrkliga kommunerna. Den metod som har använts för att ange försam— lingens kompetens — genom en i princip uttömmande uppräkning av an- gelägenheter — har haft till avsikt att undvika en överlappning mellan bor- gerligt kommunala och kyrkokommunala angelägenheter. På denna punkt har det skett vissa uppmjukningar. Församlingarna kan numera, i likhet med de borgerliga kommunerna, få statsbidrag till sin barnomsorg. En förutsättning är att församlingens verksamhet på detta område finns upp- taget i kommunens bamomsorgsplan. I regeringens proposition 1990/91: 117 Ny kommunallag konstateras att landstingens och kommunernas kom—

petens sammanfaller på vissa verksamhetsområden.

Om man vill anpassa kyrkolagens föreskrifter om församlingarna till kom—

munallagen kan detta således leda till vissa konflikter med församlingarnas

ställning som de lokala enheterna inom trossamfundet Svenska kyrkan. Det måste göras en avvägning mellan de krav som kan ställas utifrån de renod- lat kyrkliga respektive kyrkokommunala förutsättningarna. Hur avvägning- en skall göras behöver prövas från tid till annan. Den allmänna samhälls- utvecklingen påverkar bedömningen och därtill kommer att förändringar sker i olika uppgifters angelägenhetsgrad ur kyrklig synvinkel.

Vad gäller hänsynstagandet till den särskilda kyrkokommunala strukturen vid anpassningen till kommunallagen finns det anledning att uppmärksam— ma skillnader i utvecklingen för kommuner och församlingar. I regering- ens proposition 1990/911117 Ny kommunallag pekas på tre viktiga utveck- lingstendenser inom den kommunala sektorn från 1862 och fram till våra

dagar.

* Expansion och dynamik inom det kommunala området, som bl.a. innebär att denna nu hanterar 70 procent av den offentliga sektorns utgifter för konsumtion och investeringar.

* En strukturomvandling som inneburit att mellan 1952 och 1974

reducerades antalet kommuner från knappt 2 500 till mindre än 300.

* Från lekmannaförvaltning till tjänstemannaförvaltning med en kraftig minskning av antalet förtroendevalda och en stark förändring av förtroendeuppdragens innehåll.

Dessa förhållanden ses i propositionen som grundläggande orsaker till de efter hand allt tätare kommunallagsreformerna. Det finns därutöver några aktuella förändringar och reformbehov, vilka utgör motiv för den just nu pågående översynen av kommunallagen. De tre angivna utvecklingstenden- serna är dock, när man ser över en längre tid, de mest utmärkande och av

grundläggande betydelse.

Ser man till utvecklingen beträffande församlingarna blir bilden annorlun-

da. Till en del är det fråga om direkt motsatta tendenser.

* Församlingamas ansvarsområde har minskat alltifrån folkskolans sekularisering till 1991 års folkbokföringsreform. Till detta kommer det minskande deltagandet i de allmänna gudstjänsterna och de kyrk- liga handlingarna. Församlingarna, där antalet mycket små har blivit

större, har fått mer begränsade uppgifter.

* Församlingsstrukturen består till stora delar oförändrad trots den omfattande befolkningsomflyttningen. Det totala antalet kyrkliga kommuner är i stort sett oförändrat mellan 1952 och 1992. En myck- et liten ökning har skett vad gäller antalet församlingar. Pastoratens antal har minskat med omkring 200 samtidigt som övriga samfällig-

heter har ökat i ungefär samma utsträckning.

* Även inom församlingarna har det skett en utveckling som inneburit en stark expansion av antalet anställda. Spännvidden i storlek mellan de kyrkliga kommunerna innebär dock i många fall att det fortfaran- de i stor utsträckning går att tala om lekmannaförvaltning. Härtill kommer att församlingsarbetet, till skillnad från de borgerliga kom- munernas arbete men i likhet med många folkrörelser, bygger på

eller har som ideal ett stort inslag av frivilligengagemang.

De olika och delvis motsatta utvecklingstendenserna för de borgerliga och de kyrkliga kommunerna innebär bl.a. att förutsättningarna för de förtroen- devaldas arbete skiljer sig mellan kyrkliga och borgerliga kommuner. Finns det ett direkt samband mellan kommunallagsreformerna och de angivna utvecklingstendenserna för de borgerliga kommunerna är det inte självklart att församlingslagstiftningen fullt ut ska anpassas till kommunal-

lagen.

Vid en sammanvägd bedömning har beredningen mot denna bakgrund stannat för att föreslå relativt begränsade, men ändå viktiga justeringar av kyrkolagens regler om församlingar och samfälligheter med utgångspunkt i den nya kommunallagen. De förändringar som föreslås är i vissa delar av sådant principiellt intresse från grundläggande kommunalrättsliga utgångs- punkter att det vore fel att inte låta dem så snart som möjligt få genomslag också på det kyrkokommunala området. Beredningen tänker därvid särskilt på reglerna om ekonomisk förvaltning och kommunalbesvären. I det föl- jande föreslår beredningen således att en viss anpassning görs av kyrkola— gens bestämmelser om församlingar och samfälligheter till den nya kom-

munallagen i dessa avseenden.

4.2.2. Särskilda frågor

Fullmäktiges möjligheter att under löpande mandatperiod återkalla upp- drag för förtroendevalda i vissa fall

I dag saknas bestämmelser i kyrkolagen beträffande denna fråga.

Enligt 4 kap. 10 & KL får fullmäktige återkalla uppdraget för en förtroen- devald som valts av fullmäktige, om den förtroendevalda

1. har vägrats ansvarsfrihet, eller

2. genom en dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott för

vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.

Detta är en ny bestämmelse som har införts i 1991 års KL. Tidigare an- sågs en generell princip gälla att ledamöter och ersättare i styrelsen och övriga nämnder inte kunde entledigas mot sin vilja under löpande mandat- period. Vissa undantag hade dock senare införts genom rättspraxis i fråga

om ledamöter och ersättare i fakultativa nämnder.

I förarbetena till den nya bestämmelsen i KL (prop. 1990/91:117 s. 61 i) anfördes att förekomsten av ett system för utkrävande av ansvar är viktigt för allmänhetens förtroende för de kommunala förvaltningarna, eftersom dessa bedrivs för kommunmedlemmamas skull och på deras uppdrag. Ibland svarar de förtroendevalda inte upp mot det förtroende som fullmäk— tige visat dem genom valet. Även om händelser som skulle kunna leda till ansvar i och för sig är sällsynta, ansåg regeringen det principiellt viktigt

att det fanns en yttersta garanti för att ansvar kan utkrävas.

Visserligen har de förtroendevaldas straffrättsliga ansvar utvidgats genom brottsbalkens regler om tjänstefel, men detta ansvar är dock begränsat till området för myndighetsutövning och bedömningen av entlediganden görs av domstol. Regeringen ansåg att i detta sammanhang borde utkrävande av ansvar ses i ett vidare perspektiv och grundas på fullmäktiges förtroende för dem som de utsett att ha kommunala uppdrag. Fullmäktige borde därför enligt regeringen ges befogenhet att i vissa fall entlediga ledamöter och ersättare i styrelsen, övriga nämnder och fullmäktigeberedningar samt

revisorer och revisorsersättare.

Erfarenheten visar att i de flesta fall när en förtroendevald förlorar full— mäktiges förtroende avgår denne frivilligt. En entlediganderegel motivera- des därför, enligt regeringen, mer av principiella än av praktiska skäl. Regelns räckvidd borde därför begränsas till situationer där det objektivt

sett finns särskild anledning att överväga att återkalla en förtroendevalds

uppdrag.

En sådan situation är när ansvarsfrihet vägrats. Fullmäktige har då att avgöra om det som förekommit kräver en sanktion utöver den prickning som den vägrade ansvarsfriheten i sig innebär. Regeringen ansåg att detta

skulle utgöra en i lagen angiven grund för avsättning.

En annan i lagen angiven grund för avsättning borde enligt regeringen vara att en förtroendevald gjort sig skyldig till en brottslig handling som inte är av mindre allvarlig karaktär. En avgränsning skulle enligt regeringen ske till brott för vilka är föreskrivet fängelse i två år eller mer så att de flesta förmögenhetsbrotten, förfalskningsbrotten och brotten mot allmän verk— samhet av normalgraden kom att omfattas. Bara vid brott av denna svårig- hetsgrad ansåg regeringen det vara motiverat att fullmäktige har möjlighet att entlediga den förtroendevalde på grund av att han gjort sig skyldig till brott.

När det gällde handläggningen av ärenden om entledigande ansåg rege- ringen att ett entledigande på grund av brott borde beredas på vanligt sätt, dvs. normalt av styrelsen. I det fall ansvarsfrihet vägrats och frågan om entledigande aktualiserats, borde enligt regeringen fullmäktige ha rätt att utan föregående beredning återkalla ett uppdrag. Regeringen ansåg att detta borde skrivas in som ett undantag från det generella beredningstvång som samtidigt föreslogs för fullmäktigeärendena. Fullmäktige borde dock kunna bestämma att ett ärende som gäller entledigande på nämnda grund skall beredas och ge direktiv för beredningen.

Revisorerna borde enligt regeringen inte vara skyldiga att uttala sig om ett

eventuellt entledigande.

Fullmäktige beslutar om återkallande av ett uppdrag. Enligt de allmänna reglerna ankommer det på styrelsen att verkställa alla fullmäktigebeslut, om inte fullmäktige lämnat ett uppdrag till någon annan nämnd att göra det. Detta gäller i och för sig också ärenden om entledigande av förtroen- devalda. När fullmäktige beslutat att entlediga en förtroendevald, krävs dock inga särskilda åtgärder för att verkställa beslutet, utöver den informa-

tion som kan behöva lämnas om att beslutet fattats. Enligt regeringen

behövdes inga särskilda regler införas om beredning, beslut och verkstäl—

lighet.

Vidare underströks att avsikten med den nya bestämmelsen i KL om ent- ledigande är att skapa en yttersta garanti för att en förtroendevald skall kunna förmås avgå i de fall då detta är uppenbart påkallat. Bestämmelsen

är i första hand avsedd att vara förebyggande.

Vid utformningen av denna bestämmelse berördes också frågan om ent- ledigande av förtroendevalda i samband med organisationsändringar. Rege— ringen ansåg att i den ökade frihet kommunerna och landstingen skulle få genom förslagen i propositionen till 1991 års KL borde också ingå en befogenhet att entlediga förtroendevalda i samband med ändringar i organi- sationen. Vidare var det enligt regeringen naturligt att kommunerna och landstingen får fritt bestämma om mandattidens längd för andra nämnder än styrelsen. Enligt regeringen behövdes inte någon särskild bestämmelse som stöd för att fullmäktige skall få entlediga förtroendevalda på grund av

ändringar i organisationen.

Kyrkoberedningen anser att de motiv som framförts i samband med ut- formningen av den aktuella bestämmelsen i KL också har bärighet på det kyrkokommunala området. Syftet med bestämmelsen är ytterst att upp- rätthålla allmänhetens förtroende för dem som har valts till politiska upp- drag och det finns i det avseendet inte några skäl att skilja mellan borgerli—

ga kommunala uppdrag och kyrkokommunala uppdrag.

Beredningen föreslår därför att en motsvarande bestämmelse införs i 12

kap. kyrkolagen.

Ekonomiska förmåner till förtroendevalda

Enligt 12 kap. 11 å kyrkolagen får kyrkofullmäktige och kyrkostämman i en församling samt kyrkofullmäktige och församlingsdelegerade i en kyrk— lig samfällighet besluta att förtroendevalda i församlingen respektive sam- fälligheten i skälig omfattning skall få ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget, ersättning för förlorad arbetsin-

komst samt arvode.

Om en församling ingår i en total pastoratssamfällighet eller i en total flerpastoratssamfällighet, får kyrkofullmäktige i samfälligheten besluta att förtroendevalda i församlingens kyrkoråd eller kyrkostämma skall få sådan

ersättning och arvode som tidigare nämnts.

Arvode skall bestämmas till lika belopp för lika uppdrag.

1 4 kap. 12 - 15 && KL finns bestämmelser om ekonomiska förmåner till de förtroendevalda.

Förtroendevalda har rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner som de förlorar när de fullgör sina uppdrag. Detta gäller inte för heltidssysselsatta förtroendevalda och del— tidssysselsatta som fullgör sina uppdrag på en betydande del av heltid.

Fullmäktige har frihet att utifrån lokala förutsättningar bestämma om det system som skall tillämpas för ersättningarna men är skyldiga att besluta

enligt vilka grunder dessa skall betalas.

Utöver ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan bl.a. arvode för upp-

draget utgå. Principen om lika arvode för lika uppdrag gäller därvid.

De nya reglerna i KL om ekonomiska förmåner till förtroendevalda har sålunda inte någon direkt motsvarighet i kyrkolagen. KLzs regler innebär att de förtroendevalda har en uttrycklig rätt till skälig ersättning, medan kyrkolagens regler — som bygger på det tidigare systemet i kommunalla- gen -— innebär att det är upp till de kyrkliga kommunerna att själva avgöra

i vilken utsträckning som ersättning skall utgå.

Kyrkolagen innehåller alltså en tillåtlighetsreglering i stället för en rättig-

hetsreglering som i KL.

De nya reglerna i KL har utsatts för viss kritik, både vid tillkomsten och senare. Genom beslut den 12 november 1992 har regeringen till Lokalde— mokratikommittén överlämnat en framställning från Svenska kommunför- bundet om att reglerna om ekonomiska förmåner till förtroendevalda bör

ses över.

Med hänsyn härtill och då ersättningsfrågorna på det kyrkokommunala området inte har varit föremål för diskussion på samma sätt som på den borgerliga sidan, anser Kyrkoberedningen att det för närvarande saknas anledning att ändra kyrkolagens regler om ekonomiska förmåner till för-

troendevalda.

Den kyrkokommunala kompetensregleringen

Bestämmelser om de kyrkliga kommunernas kompetens finns i nuvarande 11 kap. 1 - 7 55 kyrkolagen.

Nuvarande 1 & första stycket uttrycker den kyrkokommunala kompetensen. I andra stycket samma paragraf ges sedan i sju punkter en i princip ut— tömmande uppräkning av vad som avses med församlingsangelägenheter.

(Bestämmelserna motsvarar 1 kap. 3 - 7 55 i den numera upphävda för-

samlingslagen — 1988zl80). Tredje stycket samma paragraf innehåller en upplysning om att det i fråga om vissa angelägenheter finns särskilda bestämmelser, se t.ex. 2 kap. 1 & begravningslagen (1990zll44).

I nuvarande 1 5 första stycket föreskrivs sålunda att en församling får själv eller i samverkan med andra församlingar sköta sina angelägenheter. Detta regleras närmare i nuvarande 2 - 4 55. En församling som utgör ett enför- samlingspastorat sköter själv de församlingsangelägenheter och de angelä— genheter som enligt lag eller någon annan författning ankommer på pasto-

ratet (nuvarande 2 ä).

I ett flerförsamlingspastorat bildar församlingarna obligatoriskt en pasto- ratssamfällighet, där skötseln av församlingsangelägenheterna då är delade

mellan församlingarna och pastoratet (nuvarande 3 5).

Församlingarna kan också överlämna skötseln av alla ekonomiska försam— lingsangelägenheter till pastoratet och då bildas en total pastoratssamfällig— het. Om alla församlingar i två eller flera pastorat går samman i en sam— fällighet för skötseln av vissa eller alla församlingsangelägenheter, bildas en flerpastoratssamfällighet respektive en total flerpastoratssamfällighet (nuvarande 4 5).

Med församlingsangelägenheter avses enligt nuvarande 1 5 andra stycket frågor om

1. främjande av kyrkans gudstjänstliv och undervisning samt diakoni och evangelisation,

2. anskaffande och underhåll av lös egendom som, utan att vara byggnads- tillbehör, är avsedd för kyrkobyggnad, församlingshus och andra försam- lingslokaler eller annars för kyrkliga ändamål,

3. anskaffande och underhåll av kyrkobyggnad, församlingshus och andra

församlingslokaler,

4. anskaffande av lös egendom som inte är byggnadstillbehör, för kyrkligt ändamål till de byggnader och lokaler som anges i 5,

5. anskaffande och underhåll av andra byggnader och lokaler samt någon annan mark för kyrkligt ändamål än som anges i 3,

6. anläggande och underhåll av begravningsplatser, om inte regeringen för särsldlt fall beslutar att uppgiften skall ankomma på en borgerlig kommun, samt underhåll av kyrkotomt,

7. avlöningsförmåner för arbetstagare hos församlingen.

Punkterna 1 och 2 anger de angelägenheter som en församling alltid själv

kan sköta, oavsett om den ingår i ett flerförsamlingspastorat eller inte.

Punkterna 3 - 7 anger de angelägenheter som inte får skötas på lägre nivå än pastoratsnivån. Av detta följer att en församling i ett enförsamlingspas- torat som inte ingår i en flerpastoratssamfällighet alltid själv skall sköta dessa angelägenheter, medan församlingar i ett flerförsamlingspastorat alltid måste samverka för skötseln av dessa angelägenheter i en sådan

kyrklig samfällighet som nämns i nuvarande 3 och 4 55.

Bestämmelser om de borgerliga kommunernas och landstingens kompetens finns i 2 kap. 1 - 10 %& KL.

1 5 innehåller den grundläggande bestämmelsen om deras allmänna kom— petens. Särskilda kompetensregler ges sedan i de övriga paragraferna i kapitlet.

I 1 & föresla'ivs att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall hand- has enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon

annan.

Enligt förarbetena till denna paragraf (prop. 1990/91:117 s. 148 f.) förut- sätter allmänintresset inte att ett kvantitativt betydande behov är för han— den, utan detta intresse får i stället bedömas med utgångspunkt i om det är lämpligt, ändamålsenligt, skäligt osv. att kommunen eller landstinget be- fattar sig med angelägenheten.

I föreskriften i ] lj anses ligga ett principiellt förbud mot att ge understöd åt enskilda, eftersom det i regel inte kan anses vara ett allmänt intresse att sådant understöd ges. I vissa specialförfattningar har dock undantag gjorts från denna princip, t.ex. i lagstiftningen om socialbidrag och bostadsbi—

drag.

l & ger också uttryck för den s.k. lokaliseringsprincipen. Den innebär i korthet att en kommunal åtgärd måste vara knuten till kommunens respek- tive landstingets egna område eller dess invånare för att den skall anses som laglig (a. prop. s. 148 och 149). Det skall alltså finnas ett lokalt förankrat intresse av åtgärden, antingen i förhållande till kommunens

geografiska område eller till kommunmedlemmarna eller till båda delar.

Med hänvisning till kommunmedlemmamas intresse av verksamheten har kommunala bidrag i vissa fall kunnat ges till enskilda organisationer med en räckvidd utanför kommunen (se t.ex. RÅ 1978 Ab 214 festspel i grann- kommun). Undantag från principen har även gjorts med hänsyn till be- folkningens rörlighet och ofullkomlighcteri kommunindelningen. Principen hindrar således inte kommunalt engagemang i markinnehav och anlägg— ningar inom en annan kommuns område för t.ex. väg- och flygtrafik, friluftsliv eller eldistribution (a. prop. s. 149). Det har då varit åtgärder som ansetts behövliga för den egna kommunen. Ibland har undantag gjorts från principen också i fråga om åtgärder utanför Sverige. Sålunda har t.ex. vissa kustkommuner fått engagera sig i utrikes färjeförbindelser (se bl.a. RÅ 1960 I 187) och landstingskommun fått hyra fritidsbostäder i Italien

för att bl.a. få en jämnare spridning av personalens semestrar (RÅ 1968 K 659 och 662). I vissa fall har också genom särskild lagstiftning gjorts uttryckliga undantag från principen, se bl.a. lagen (19912901) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell

katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd.

I 2 & föreskrivs att kommuner och landsting skall behandla sina medlem- mar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Bestämmelsen ger uttryck för den s.k. likställighetsprincipen. Kommunerna och landstingen är alltså skyldiga att iaktta ett slags objektivitet och rättvisa i sin behand- ling av de egna kommunmedlemmarna i de direkta kontakter man har med dem i denna deras egenskap. Innebörden av detta kan skifta inom olika

verksamhetsområden.

Principen gäller inte när en kommun eller ett landsting anställer personal, köper eller säljer fastigheter etc. (a. prop. s. 149 och 150).

Kravet på likabehandling ger i princip inte utrymme för någon inkomst— fördelande verksamhet. Sådan verksamhet ingår inte i den allmänna kom— petensen. Denna begränsning har dock i stor utsträckning tagits bort ge-

nom speciallagstiftning såsom t.ex. socialtjänstlagen.

Likställighetsprincipen anses också innebära att avgifter i den kommunala verksamheten inte utan särskilt författningsstöd får differentieras efter konsumentens betalningsförmåga i varje enskilt fall. Likställighetsprincipen har också aktualiserats i samband med bl.a. upplåtelse av samlingslokaler. I rättspraxis har i de fallen formulerats ett krav på att sådana lokaler opar- tiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor skall hållas tillgängliga för föreningslivet i orten eller eljest för tillställningar av allmän betydelse (RÅ 1966 ref. 49). Av visst intresse kan också vara att här nämna att urvals-

problem i samband med kommunal barntillsyn i familjedaghem har ansetts

kunna lösas till förmån för dem som av sociala och ekonomiska skäl haft störst behov av platser (RÅ 1972 A 60, RÅ 1973 S 9), utan att likställig- hetsprincipen för den skull trätts för när. Också urval genom lottning har godtagits som kompetensenligt (RÅ 1967 S 390).

Likställighetsprincipen innebär inte heller ett absolut förbud mot att en kommun eller ett landsting vid ett visst tillfälle tillhandahåller anläggningar eller tjänster som bara kommer vissa medlemmar i kommunen eller land- stinget till godo. Grundprincipen är emellertid att kommunen eller land-

stinget senare bereder även andra medlemmar samma nyttigheter.

Likställighetsprincipen kräver alltid en objektiv och rättvis behandling av alla kommunmedlemmar när det gäller myndighetsutövande uppgifter (3.

prop. s. 150).

I 3 & föreskrivs att kommuner och landsting inte får fatta beslut med till- bakaverkande kraft som är till nackdel för medlemmarna, om det inte finns synnerliga skäl för det. Föreskriften ger uttryck för det s.k. retroaktivitets- förbudet.

Förbudet gäller vid sidan om det principiella förbud mot retroaktiv lag- stiftning i fråga om skatter och statliga avgifter som finns i 2 kap. 10 å

andra stycket regeringsformen.

Det kommunala retroaktivitetsförbudet innebär att en kommun eller ett landsting inte har rätt att retroaktivt återkalla förmåner för medlemmarna eller att med retroaktiv verkan besluta om nya eller förhöjda pålagor för

dem. Principen har främst haft aktualitet i fråga om taxebeslut.

Möjligheten att göra undantag från retroaktivitetsförbudet skall tillämpas

med mycket stor försiktighet. En viss retroaktivitet har i praxis godtagits

av praktiska skäl, åtminstone om det rör sig om en kortare tid (jfr RÅ 1985 2:19, RÅ 1987 ref. 41 — a. prop. s. 150). Praktiska skäl för viss retroaktivitet vid höjning av avgift kan enligt praxis vara t.ex. tillbakaver- kande löneavtal som påverkar avgiftsberäkningen eller att avläsning av förbrukningen inte kan göras samtidigt för alla förbrukare utan måste ske

fortlöpande.

Visst utrymme för retroaktivt verkande beslut föreligger också om man i god tid dessförinnan informerat om att en omprövning kan ske (jfr RÅ 1974 ref. 108).

I 4 & ges en upplysning om att det på vissa områden finns särskilda före- skrifter om kommunernas och landstingens befogenheter och skyldigheter. Med detta åsyftas dels de s.k. smålagar som innehåller kompetensutvid- gande bestämmelser, dels de speciallagar som finns exempelvis beträffande

skolorna, socialtjänsten samt hälso— och sjukvården (a. prop. s. 150).

Som exempel på de s.k. smålagarna kan nämnas lagen (1968zl31) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet samt lagen (19911901) om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna in-

ternationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd.

I 5 & ges en hänvisning till regeringsformen i fråga om kommunernas och landstingens rätt att meddela föreskrifter och att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. De bestämmelser i regeringsformen som åsyftas är 1 kap. 7 & samt8kap. 3, 5, 7, 9och 11 55.

6 5 innehåller en specialbestämmelse om Stockholms läns landsting, vilken

saknar betydelse i detta sammanhang.

I 7 och 8 55 finns särskilda bestämmelser om kommunernas och landsting-

ens kompetens i näringslivsfrågor.

7 5 innehåller ett förbud mot att driva spekulativa företag, dvs. att inlåta sig på företag som har till syfte att ge kommunen eller landstinget en

ekonomisk vinst.

I korthet kan man säga att kommunerna och landstingen är oförhindrade att engagera sig i sådana verksamheter inom näringslivet som hör till sedvan-

lig kommunal affärsverksamhet.

Inom det s.k. egentliga näringslivet får däremot kommunerna och land- stingen inte driva verksamhet eller göra andra ingripanden annat än under

mycket speciella förhållanden (a. prop. s. 151 - 153).

9 — 10 55 innehåller bestämmelser om att kommuner och landsting får lämna bidrag till de politiska partier som är eller varit representerade i fullmäktige. Dessa bestämmelser om kommunalt partistöd motsvarar delvis innehållet i den numera upphävda lagen (1969:596) om kommunalt parti- stöd.

I likhet med KL innehåller kyrkolagen en allmän kompetensregel (11 kap. 1 5 första stycket). Uppbyggnaden av regelsystemen skiljer sig sedan åt genom att man i kyrkolagen, i motsats till KL, valt att göra en i princip uttömmande uppräkning av vad som skall anses vara församlingsangelä—

genheter.

Avsikten med den mera allmänt formulerade kompetensregleringen i KL är att de kommunala befogenheterna fortgående skall kunna anpassas efter

samhällsutvecklingens krav och att de närmare gränserna för kommunernas

och landstingens-verksamhet skall läggas fast genom rättstillämpningen (prop. 1990/91:117 s. 27). ,

Att man valt enannan teknik'i kyrkolagen och i den före kyrkolagen gäl- lande kyrkokommunala lagstiftningen i församlingslagen sammanhänger . främst med den uppdelning av församlingsangelägenheterna som sker mellan församling och kyrkliga samfälligheter enligt bestämmelserna i nuvarande 11 kap. 2 - 5 55 kyrkolagen. Det har därför ansetts nödvändigt att återge de olika församlings—angelägenheterna på en sådan detaljerad nivå att de kan urskiljas när man i de nämnda paragraferna anger de. olika kyrkokommunalaorganens befogenheter. Samtidigt markeras härmed också att församlingarna utgör grunden i den kyrkliga organisationen. De syste— matiskaskäl m.m. som ligger bakom den detaljerade regleringen av för- samlingsangelägenheterna i kyrkolagen framstår, med hänsyn till den speciella kyrkokommunala strukturen, som välmotiverade.

1991—års kyrkomöte, somför'ordat at-t- lagstiftningen anpassas till den ord- ning som gäller för de borgerliga kommunerna, har också uttalat att denna anpassning skall ske med utgångspunkt från att Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund (IKL 199119, kskr. 13, prop. 1991/92:85 s. 28 och 29). '

Mot bakgrund härav anser Kyrkoberedningen att uppbyggnaden av den nuvarande kompetensregleringen för församlingarna och de kyrkliga sam-

fällighetemai grunden" inte bör ändras.

Detta hindrar inte att en del förtydliganden görs så att man i vissa avseen— den får en bättre överblick över vad församlingarna och de kyrkliga sam— fa'llighetema får syssla med än vad som framgår av den nuvarande regle- ringen. Viktiga principer för den kommunala verksamheten bör, liksom i

KL, kunna utläsas ur kyrkolagen.

Lokaliseringsprincipen gäller också för det kyrkokommunala området. I KL markeras denna princip genom att det i lagtexten till den allmänna kompetensregeln i 2 kap. 1 & anges att en kommunal åtgärd för att vara kompetensenlig skall ta till vara ett intresse som är knutet till kommunens respektive landstingets område eller deras medlemmar. 1 kyrkolagen är det närmast orden "sina angelägenheter" i lagtexten som idag ger uttryck för 1okaliserin gsprincipen.

Enligt Kyrkoberedningen bör ett tillägg kunna göras i den i kyrkolagen närmast motsvarande allmänna kompetensregeln, 11 kap. 1 5, så att an- knytningsmomentet framhävs bättre i lagtexten.

När det gäller förbudet mot att ge understöd år enskilda gäller att det faller utanför en kyrkokommuns ordinära kompetens att göra vederlagsfria pres- tationer till enskilda personer utan att denna rätt eller skyldighet har stöd i lag. Åtgärderna måste generellt sett mer ta till vara ett allmänt intresse för församlingen. Detta framgår bl.a. av rättspraxis på området. I det kyrkliga sammanhanget skulle det emellertid kunna leda tanken fel att i lagtext tala om ett allmänintresse för att uttrycka församlingens kompetens. Bered-

ningen vill därför inte föra in ett sådant begrepp i den kyrkokommunala

lagstiftningen.

I anslutning till lokaliseringsprincipen har det förts en diskussion om hur denna princip förhåller sig till en möjlighet för församlingarna att använda kyrkokommunala medel för internationell diakoni och dylik internationell hjälpverksamhet. Det har också förekommit motioner vid flera kyrkomöten

om att församlingarna skall få ägna sig åt sådant internationellt bistånd.

Enligt nuvarande 11 kap. l 5 1 kyrkolagen har församlingarna rätt att ägna sig åt diakoni, dvs. kristen hjälpverksamhet. Härvid gäller lokaliserings-

principen, som alltså förutsätter att verksamheten bärs upp av ett till kyr-

kokommunen knutet intresse för att denna skall anses laglig.

Som framgått av den tidigare redogörelsen för principens innebörd bör så anses vara fallet, inte enbart när verksamheten är knuten till en kyrkokom- muns geografiska område, utan även när verksamheten i övrigt är knuten till kyrkokommunens invånare eller medlemmar, genom att dessa kan anses ha ett påtagligt intresse av verksamheten. En församling bör sålunda även kunna stödja verksamhet på stifts- eller riksplanet, om denna verk- samhet är till nytta för församlingsborna. Av redogörelsen framgår vidare att principen är försedd med viktiga modifikationer för vissa fall och att inte ens riksområdet representerar någon i sammanhanget helt undantagslös geografisk begränsning för kommunala insatser. Det kan därför inte helt uteslutas att omständigheterna i något fall är sådana att en församling .skulle kunna tänkas få ge bidrag av skattemedel till en hjälpverksamhet i utlandet (jfr motsv. för borgerliga kommuner: RÅ 1960 I 187, RÅ 1979 Ab 12 Skellefteå och RÅ 1968 K 659 och 662). Allmänt sett måste dock lokaliseringsprincipen anses lägga hinder i vägen för sådana åtgärder. En viss uppluckring av den nu nämnda begränsningen av de kyrkliga kommu- nernas befogenheter att medverka i internationell biståndsverksamhet har skett genom lagen (1991:901) om rätt för kommuner, landsting och kyrkli- ga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd.

Genom denna lag, vilken ersatt en tidigare lag från 1975 som bara var tillämplig på borgerliga kommuner, har numera också de kyrkliga kommu-

nema fått rätt att ägna sig åt sådan verksamhet.

Ändringen föranleddes av en begäran av 1990 års kyrkomöte. Grunden för denna begäran var enimotion—som behandlades av första kyrkolagsutskottet i betänkandet lKL l990:7.gl detta betänkande behandlades också en mo—

tion 1990:2 som innehöll mer långtgående önskemål om att kyrkomötet dels skulle uttala sitt stöd för en process som skulle ge kyrkokommunerna möjlighet till ekonomisk delaktighet i internationella missions- och bi- ståndsprojekt, dels hos regeringen begära en lagändring som skulle ge kyrkokommunerna rätt att i budgeten avsätta medel för internationella

missions— och biståndsprojekt.

På utskottets hemställan avslog 1990 års kyrkomöte motionärens önskemål om lagändring men beslutade att som sin mening ge Centralstyrelsen till känna vad utskottet anfört om stöd för en process, som skulle ge de kyrkli— ga kommunerna möjlighet till ekonomisk delaktighet i internationella mis-

sions— och biståndsprojekt.

I motiven för sin hemställan anförde utskottet bl.a. att lokalitetsprincipen (lokaliseringsprincipen) medför att de kyrkliga kommunerna inte får an- vända skattemedel för ifrågavarande ändamål. Denna princip har ansetts så grundläggande även för de kyrkliga kommunerna att 1989 års kyrkomöte, som också behandlade frågor om internationellt bistånd från kyrkliga kom- muner, inte var berett att förorda en lag som skulle komma i konflikt med denna princip. Utskottet var inte heller vid 1990 års kyrkomöte berett att lägga fram något konkret förslag på denna punkt. Däremot ansåg utskottet — med hänvisning till det speciella diakonala ansvar som Svenska kyrkan har för de hjälpbehövande utanför landets gränser — att denna kompetens- begränsande princip i vart fall på sikt borde kunna genombrytas. Behovet för de kyrkliga kommunerna att kunna medverka ekonomiskt i internatio— nella missions- och biståndsprojekt vägde enligt utskottets mening tyngre

än de motiv som ligger bakom lokalitetsprincipen.

I sin skrivelse till 1992 års kyrkomöte, CsSkr l992:2, redovisade Cen- tralstyrelsen sin då ännu inte färdiga behandling av 1990 års kyrkomötes-

beslut i frågan. Vid beredningen av ärendet har Centralstyrelsen haft fort- löpande samråd med Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission.

I skrivelsen nämndes också ett pilotfall som startats i syfte att klarlägga det nuvarande rättsläget. Fallet gäller en kommunal besvärsprövning av laglig- heten av en av Karlshamns församling gjord placering av penningmedel i

stiftelsen Kyrkornas U-fond.

Kammarrätten i Jönköping konstaterade i ärendet att penningplaceringen åsamkat församlingen en ränteförlust i förhållande till sedvanlig medelspla- cering i bank. Huvudsyftet med placeringen var att stödja utlåning mot låg ränta för projekt i tredje världen. Denna verksamhet hade enligt Kammar- rätten inte någon anknytning till Karlshamns församling. Det hade inte visats att det utbyte utöver räntan som församlingen kommer att få av placeringen motsvarar den avkastning som församlingen kunnat få genom

en konventionell placering.

Kammarrätten ansåg därför att det överklagade beslutet var oförenligt med lokaliseringsprincipen och att kyrkorådet i församlingen således hade över-

skridit sin befogenhet.

Domen har överklagats till Regeringsrätten som ännu inte tagit ställning till ärendet (Regrzs mål nr 5537-1991). Målet skall föredras på frågan om prövningstillstånd skall beviljas någon gång under våren 1993. Om pröv- ningstillstånd beviljas, kan ett ställningstagande i sakfrågan väntas tidigast under hösten 1993.

Frågan om rätten för kyrkliga kommuner att använda medel för interna- tionell verksamhet var aktuell också vid 1992 års kyrkomöte. I motion 1992:21 hemställdes att kyrkomötet hos regeringen skulle begära att pasto-

rat och andra samfälligheter ges kompetens att använda — antingen kyrko-

kommunalt utdebiterade medel eller den kyrkoavgift som enligt ett av BRK-utredningens förslag skall kunna upptas med hjälp av den statliga uppbördsapparaten — till internationella missions- eller biståndsprojekt eller i vänförsamlingsarbetet samt att den särskilda kyrkoberedningen skulle få del av kyrkomötets framställning.

I läronämndens yttrande (Ln 1992:2) med anledning av motionen anfördes: "Kallelse att vittna om den kristna tron, att hjälpa människor i nöd och arbeta för en rättvisare fördelning av jordens resurser gäller inte endast enskilda kristna utan också församlingarna. Denna kallelse till ansvarsta-

gande upphör inte vid församlingsgränsema."

Första kyrkolagsutskottet, som behandlade motionen i sitt betänkande lKL 199229, anförde att detta läronämndens synsätt kan i viss mån sägas stå i motsats till lokalitetsprincipen. Församlingsbegreppet kan därmed ges olika innebörd beroende på om det beskrivs utifrån teologiska aspekter eller om man enbart definierar det från strikt kommunaljuridiska synpunkter. Ut- skottet ansåg dock att gällande rätt hade närmat sig kyrkans egen syn på hur en församling bör handla genom tillkomsten av den nya lagen om rätt för kommuner, landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp och annat humanitärt bistånd. Mot bakgrund av innehållet i denna lag konstaterade utskottet att det redan nu öppnats möjligheter för församlingarna att mer aktivt än tidigare bidra till det internationella hjälp- arbetet. Utskottet ansåg dock att församlingarnas ansvarstagande för och delaktighet i internationella missions- och biståndsprojekt är så väsentligt att de syften som låg bakom 1990 års kyrkomötesbeslut i denna fråga bör fullföljas. Centralstyrelsen borde därför enligt utskottet fortsätta det arbete som inletts till stöd för en process vars syfte skall vara att ge de kyrkliga kommunerna större möjlighet än vad nu gällande rätt medger till ekono- misk delaktighet i internationella missions- och biståndsprojekt.

Utskottet hemställde att kyrkomötet med anledning av motionen som sin mening gav Centralstyrelsen tillkänna vad utskottet anfört. Kyrkomötet

beslutade i enlighet med utskottets hemställan.

Kyrkoberedningen konstaterar för sin del att det inte föreligger hinder mot att använda kollektmedel för internationell diakoni. Vidare kan försam- lingarna, utan att komma i konflikt med lokaliseringsprincipen, ge bidrag till Lutherhjälpens och Svenska kyrkans missions administrativa kostnader.

Beredningen gör också liksom kyrkomötet den bedömningen att möjlig- heterna för de kyrkliga kommunerna att ta ett större ansvar för internatio- nellt hjälparbete har förbättrats genom den tidigare nämnda nya biståndsla— gen från 1991.

Lagen innebär således att ett undantag görs från lokaliseringsprincipen i det nu nämnda hänseendet även på det kyrkokommunala området. Den tillåter kommunal biståndsverksamhet i form av utrustning som kan avvar- as samt genom skäliga medel för iordningställande och transport av ut-

rustningen m.m.

Vidare medger lagen att man även får tillhandahålla och svara för ersätt- ning till sådan personal som behövs för att utrustningen skall kunna tas i bruk. Bistånd med utrustning får lämnas i en nödsituation även om inte

något direkt katastrofläge föreligger.

Det krav som uppställs är alltså att det föreligger någon form av nödsitua- tion i ett land. Enligt förarbetena till lagen bör det i regel inte råda någon tvekan om när så är fallet (prop. 1990/91:117 s. 143). Som alternativ till att lämna bistånd direkt till mottagarlandet ges även möjlighet att lämna detta till en internationell hjälporganisation för att användas om en nöd—

situation senare skulle inträffa.

Vad som ligger i begreppet utrustning som kan avvaras framgår av förar- betena till den tidigare gällande lagen från 1975 (prop. 1975:84 s. 33— 34).

l förarbetena till den nya lagen sägs beträffande de kyrkliga kommunerna att de bör ha samma möjlighet som de borgerliga kommunerna att ge uttryck för sitt internationella engagemang. De bör alltså i nödsituationer kunna få visa sin solidaritet t.ex. med vänorter eller systerkyrkor i andra länder, inte i form av anslag av skattemedel men väl genom gåvor av utrustning i den egna verksamheten som de kan avvara (prop. 1990/91:117 s. 143 och 144).

Mot bakgrund av det anförda anser beredningen i likhet med första kyrko- lagsutskottet vid 1992 års kyrkomöte att de intentioner som låg bakom 1990 års kyrkomötes beslut om stöd för en process med syfte att ge de kyrkliga kommunerna större möjligheter på detta område bör fullföljas. Det finns därför skäl att följa det inomkyrkliga arbete som bedrivs hos Centralstyrelsen i frågan liksom att närmare granska utgången i det pilot- fall som är under prövning av Regeringsrätten. När resultatet av Rege- ringsrättens prövning föreligger och Centralstyrelsen slutfört sitt arbete bör

ytterligare överväganden komma till stånd.

Beredningen anser att likställighetsprincipen, som är av grundläggande betydelse även i kyrkokommunalt hänseende, också bör komma till uttryck i kyrkolagen. Därvid bör den i KL använda formuleringen kunna använ— das.

Likaså bör retroaktivitetsförbudet återges i lagtexten i kyrkolagen. Det är en från rättssäkerhetssynpunkt generellt sett viktig princip.

Enligt bestämmelsen i KL krävs synnerliga skäl för att göra avvikelser från detta förbud. I samband med utformningen av denna bestämmelse påtalades av vissa remissinstanser att det var tveksamt om kravet på syn— nerliga skäl verkligen återspeglade gällande rättspraxis på området. Rege- ringen uttalade därvid att det av rättssäkerhetsskäl dock kunde finnas an- ledning att starkt begränsa möjligheterna till retroaktiva beslut. Det fanns därför enligt regeringen skäl för en sådan utomordentligt stark begränsning som ligger i uttrycket "synnerliga skäl", även om detta innebär en viss skärpning av rättsläget (prop. 1990/91:117 s. 29).

Enligt beredningen finns det inte någon anledning till att göra en annor- lunda bedömning beträffande det kyrkokommunala området. Retroaktivi—

tetsförbudet bör därför ges en motsvarande utformning i kyrkolagen.

Såvitt beredningen kunnat bedöma finns det inte något behov av en regle- ring av församlingarnas kompetens på näringslivsområder, och därmed

bl.a. principen om förbudet mot att driva spekulativa företag.

Förutom en anpassning av kyrkolagen till de nu nämnda grundläggande principerna om den kommunala kompetensen kan det finnas skäl att an— passa kompetensreglema också i vissa andra avseenden till KL:s regler. Härvid är det främst den särskilda kompetensregleringen i KL i fråga om

kommunalt panislöd som kräver vissa närmare överväganden.

Genom ändring av 2 kap. 9 & och tillägg av 10 & KL (se SFS 199lzl774) har en ny ordning för det kommunala partistödet i de borgerliga kommu- nerna beslutats. Reformen innebär att det blivit möjligt att dela upp parti- stödet i ett grundstöd och ett mandatbundet stöd. Vidare öppnas möjlighet att övergångsvis ge stöd till ett parti som inte längre är representerat i

fullmäktige.

Reglerna om kommunalt partistöd gäller inte för det kyrkokommunala området. Den enda form av bidrag till politiska partier som de kyrkliga kommunerna har rätt att ge är bidrag till valsedelskostnader enligt 12 5 lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigeval. Enligt denna bestämmelse får en kyrklig kommun besluta att parti som är eller genom valet blir repre- senterat i kyrkofullmäktige skall erhålla bidrag till partiets kostnader för valsedlar. Ersättningen skall därvid utgå efter enhetliga grunder.

Frågan om kyrkokommunalt partistöd har tidigare behandlats av 1984 års kyrkomöte som hos regeringen begärde att det i lagen om kyrkofullmäkti- gval skulle införas en bestämmelse om partistöd motsvarande den i den

dåvarande lagen om kommunalt partistöd.

Riksdagen har vid tidigare tillfällen, 1976/77, 1979/80 och 1982/83 års riksmöten, behandlat frågan om kyrkokommunalt partistöd, men har samt- liga gånger avvisat tanken. Skälet har då varit att de kyrkliga kommunerna är långt mindre enhetliga än de borgerliga kommunerna samt att försam-

lingarna varierar starkt när det gäller partiförhållandena.

I propositionen om aktivt folkstyre i kommuner och landsting, prop. 1986/87:91, ansåg departementschefen att frågan om en översyn av det kommunala partistödet till de politiska partierna borde prövas ytterligare. Vad särskilt gällde frågan om kyrkokommunalt partistöd anförde departe— mentschefen att han inte ansåg att partistödet borde utsträckas till det kyrkokommunala området med dess skiftande och ofta lokalt betingade grupperingar. Han erinrade om att de kyrkliga kommunerna utgjordes av 2 565 församlingar och ett stort antal pastorat och andra samfälligheter. Översynen borde därför enligt hans mening inte omfatta frågan om ett kyrkokommunalt partistöd.

I direktiven till Förtroendeuppdragsutredningen, Dir. l988z5 , utgjorde de— partementschefens tidigare nämnda inställning en utgångspunkt för upp— draget. 1 direktiven anfördes bl.a. att "de förtroendevaldas arbete i för- samlingar, pastorat och samfälligheter har nämligen en delvis annan karak- tär än i kommuner och landsting. Det finns, utöver de grupperingar som står på politisk grund, ett flertal olika grupperingar, som inte sällan har en snäv lokal förankring eller har en mera begränsad varaktighet". Utred- ningens betänkande kom med hänsyn härtill att inte innehålla något förslag i fråga om partistöd på det kyrkokommunala området.

Frågan om kyrkokommunalt partistöd har även behandlats av 1989 års

kyrkomöte.

Kyrkolagsutskottet (1989:10) ansåg att det förhållandet att de kyrkliga kommunerna är långt fler till antalet än de borgerliga inte kan ha någon betydelse för frågan om införandet av någon form av bidrag. Utskottet erinrade vidare om att vad gäller de kyrkopolitiska grupperingarna före— kommer dylika också i borgerligt kommunala sammanhang. Utskottet hävdade vidare bestämt att syftet med det kommunala partistödet, dvs. att öka medborgarnas möjlighet till information, i lika stor utsträckning gällde

på det kyrkokommunala området.

Med hänsyn till de olikheter som många gånger råder på det kyrkopolitiska området vad gäller olika typer av partibildningar och grupperingar i för- hållande till det kommunalpolitiska området ansåg utskottet att rätten för kyrkokommunerna att utge ekonomiskt bidrag inte behövde knytas till parti. Den dåvarande lagen om kommunalt partistöd borde således inte oförändrad överföras på det kyrkokommunala området. Det kyrkokommu- nala stödet skulle, enligt utskottet, kunna utformas som ett bidrag att utgå för varje mandat respektive parti eller annan form av gruppering erhåller i

kyrkofullmäktige. Rätten att utge sådant "mandatbidrag" skulle, enligt

utskottet, också begränsas till de kyrkokommuner vilka har direktval till sina respektive beslutande organ. Mandat i församlingsdelegerade skulle

därmed, enligt utskottet, inte grunda någon rätt till bidrag.

Kyrkomötet biföll utskottets hemställan om sådan lagändring att försam- lingar och samfälligheter får utge mandatbidrag i enlighet med vad utskot-

tet anfört.

Kyrkomötet har i skrivelse den 24 augusti 1989 (kskr. l989z8) anmält sitt beslut till regeringen, varefter regeringen den 28 januari 1993 överlämnat

skrivelsen till Kyrkoberedningen.

Kyrkoberedningen gör följande bedömning.

Beredningen delar uppfattningen att det förhållandet att de kyrkliga kom- munerna är många fler än de borgerliga inte i sig bör ha någon avgörande

betydelse för om bidrag skall utgå.

Beredningen delar också bedömningen att det grundläggande syftet med partistödet, dvs. att stärka den kommunala informationen i valrörelsema, också har bärighet på det kyrkokommunala området. Det låga valdeltagan- det i de kyrkokommunala valen har ofta uppmärksammats. Det har också anmärkts att informationen till allmänheten om dessa val är relativt be- gränsad. Genom ett stöd av det nu aktuella slaget borde det skapas förut- sättningar för att ge en bättre information om de kyrkokommunala valen. Detta kan i sin tur förbättra valdeltagandet och därigenom också stärka den

kyrkokommunala demokratin.

Däremot anser beredningen att de olikheter som ofta finns på det kyrko-

politiska området i fråga om partibildningar och grupperingar i förhållande

till det kommunalpolitiska området medför vissa svårigheter i samman-

hanget. Detta har även påtalats av kyrkolagsutskottet.

Beredningen anser mot den angivna bakgrunden att några regler om kom-

munalt partistöd på det kyrkliga området inte bör införas.

Delegeringsmöjlighetema från fullmäktige rill nämnder och inom nämnder

Enligt nuvarande 11 kap. 17 5 kyrkolagen får kyrkofullmäktige eller kyr- kostämman uppdra åt kyrkorådet eller någon annan nämnd att i fullmäkti— ges eller stämmans ställe fatta beslut i vissa grupper av ärenden, om inte något annat följer av lag eller någon annan författning. Ett sådant uppdrag får dock inte avse ärenden som är av principiell beskaffenhet eller i övrigt

av större vikt.

Enligt nuvarande 17 kap. 27 & gäller att, om kyrkofullmäktige eller kyr- kostämman beslutar det, kyrkorådet får uppdra åt en särskild avdelning, bestående av ledamöter och ersättare i rådet, åt en ledamot eller ersättare eller åt en tjänsteman hos församlingen att på rådets vägnar besluta i vissa grupper av ärenden. Dessa ärendegrupper skall anges i reglementet eller

särskilda beslut.

Framställningar eller yttranden till fullmäktige eller stämman, liksom yttranden med anledning av att rådets beslut har överklagats, får dock

enligt nämnda paragraf beslutas bara av rådet samfällt.

Beslut som fattas med stöd av delegationsuppdrag enligt 27 & skall anmälas till rådet, som bestämmer på vilket sätt detta skall ske.

Föreskrifterna i 27 & tillämpas också på direktvalda kyrkoråd. Därvid skall dock det som sägs om kyrkofullmäktige eller kyrkostämman i stället avse kyrkorådet.

I 3 kap. 9 & KL anges i vilka ärenden fullmäktige skall besluta. Enligt 10 5 får fullmäktige uppdra åt en nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Ärenden som anges i 9 5 eller som enligt lag eller annan författning skall avgöras av fullmäktige får

dock inte delegeras till nämnderna.

Enligt 6 kap. 33 5 får en nämnd uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen eller landstinget att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i fall som avses i 34 å, nämligen i fråga om:

1. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet,

2. framställningar eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden med anledning av att beslut av nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har överklagats,

3. ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av prin- cipiell beskaffenhet eller annars av större vikt, och

4. vissa ärenden som anges i särskilda föreskrifter.

Beslut som fattats med stöd av delegation enligt 33 & måste anmälas till

nämnderna, som bestämmer i vilken ordning detta skall ske (35 5).

Enligt 36 5 får en nämnd uppdra åt ordföranden eller annan ledamot som nämnden har utsett att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande, att nämndens avgörande inte kan avvaktas. Sådana beslut skall

anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Om en nämnd med stöd av 33 & uppdrar åt en förvaltningschef inom nämndens verksamhetsområde att fatta beslut, får nämnden överlåta åt för- valtningschefen att i sin tur uppdra åt en annan anställd inom kommunen

eller landstinget att besluta i stället. Sådana beslut skall anmälas till chefen (37 ä)-

Om en nämnd med stöd av 33 & uppdrar åt en anställd att besluta på nämndens vägnar, får nämnden uppställa villkor som innebär att de som utnyttjar nämndens tjänster skall ges tillfälle att lägga fram förslag eller att yttra sig, innan beslut fattas. Nämnden får också föreskriva att en anställd får fatta beslut endast om företrädare för dem som utnyttjar nämndens

tjänster har tillstyrkt beslutet (38 å).

Enligt 1991 års KL ges det större möjligheter än tidigare att delegera från fullmäktige till nämnder. I gamla KL angavs att kommunens beslutanderätt utövades av fullmäktige med en möjlighet att delegera utom i ärenden av principiell bekaffenhet eller annars av större vikt eller i den mån annat följde av lag eller annan författning. Detta motsvarar den reglering som

för närvarande finns i kyrkolagen.

Nu räknas i 1991 års KL i stället upp de ärenden i vilka fullmäktige måste besluta, bl.a. när det gäller målen och riktlinjerna för verksamheten, bud— geten, skatten, organisationen och valen. Sådant som inte räknas upp i KL

eller som anges i speciallagstiftning kan numera i princip delegeras.

Kyrkoberedningen har övervägt en motsvarande nyordning för de kyrkliga kommunernas del men funnit att den inte är särskilt påkallad. Däremot föreslås att den ändringen görs att det i likhet med KL bör vara möjligt att delegera enskilda ärenden och inte bara grupper av ärenden. Detta förut- sätter bara en mindre ändring i nuvarande 11 kap. 17 5 första stycket

kyrkolagen. Vidare anser beredningen att det i den nämnda paragrafen bör

införas en motsvarighet till 3 kap. 12 & KL, nämligen att fullmäktige kan

ge s.k. finansbemyndiganden till kyrkorådet eller andra nämnder.

När det gäller delegering inom nämnderna har det i 1991 års KL tagits in nya regler som innebär

— att det delegeringsbara området utvidgats utom i fråga om ärenden om myndighetsutövning mot enskilda,

—— att nämnderna själva får besluta om delegering utan fullmäktiges till— stånd,

— att förvaltningschefer får vidaredelegera till andra anställda,

— att brådskande ärenden får delegeras.

Enligt Kyrkoberedningen bör motsvarande regler införas för kyrkorådet och övriga nämnder hos de kyrkliga kommunerna. Detta innebär ändringar

i 17 kap. kyrkolagen.

Reglema om kyrkofullmäktiges arbetsformer

I 13 kap. kyrkolagen finns de grundläggande bestämmelserna om beslutan- de jörsamling i kyrkliga kommuner. Kapitlet gäller direkt för kyrkofull-

mäktige i församling.

Dessa bestämmelser följs sedan upp i 14 — 16 kap. kyrkolagen om kyr- kostämma, församlingsdelegerade och kyrkofullmäktige i kyrkliga sam- fälligheter med vissa specialbestämmelser för respektive beslutande organ. I dessa kapitel hänvisas dock i flera hänseenden tillbaka till de grundläg-

gande bestämmelserna i 13 kap.

I 13 kap. finns sålunda bestämmelser om bl.a. antalet ledamöter och ersät- tare i fullmäktige och om deras tjänstgöring, om ordförandeskapet, om

sammanträdena, om hur ärendena bereds och avgörs, om interpellationer

och frågor, om protokoll samt om arbetsordning för fullmäktige. Bestäm- melserna motsvarar de tidigare gällande i 2 kap. 1 - 3, 7 - 22, 24, 25, 28

och 30 55 församlingslagen.

I 13 kap. 1 5 hänvisas till lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval be-

träffande de grundläggande bestämmelserna om val av kyrkofullmäktige.

Antalet ledamöter i kyrkofullmäktige skall vara udda och fastställas till ett visst minsta antal beroende på hur många röstberättigade kyrkomedlemmar som finns i församlingen (2 €). För ledamöterna skall utses ersättare till ett antal som motsvarar högst hälften av antalet platser som varje parti får i fullmäktige (4 å). Ledamötema och ersättarna väljs för en valperiod på tre kalenderår (5 5).

Kyrkofullmäktige väljer inom sig en ordförande och en eller två vice ordförande (6 5).

Kyrkofullmäktige bestämmer tid för sina sammanträden. Minst ett sam— manträde skall hållas årligen för att förrätta val till de befattningar som blir lediga vid årets slut (nuvarande 8 och 9 $&). Tid och plats för sam- manträde skall normalt kungöras minst en vecka före sammanträdet (nuva- rande 10 — 12 åå). Ordningen för hur handlingarna skall sändas ut fastställs

av kyrkofullmäktige i en arbetsordning (nuvarande 40 5).

I en arbetsordning skall kyrkofullmäktige också ange ordningen för hur ersättare inkallas. Ersättama skall tjänstgöra i viss turordning som bestäms vid valet (nuvarande 13 - 15 && och 47 kap. 26 5).

För beslutförhet i kyrkofullmäktige krävs att mer än hälften av ledamö-

terna är närvarande (nuvarande 16 5). Vid besvarande av interpellationer

och frågor enligt nuvarande 31 — 33 åå kan dock ett mindre antal ledamö-

ter vara närvarande, om fullmäktige beslutar det.

Jäv som ett hinder för att delta i ärendehandläggningen gäller sådana ären— den som rör en ledamot personligen, dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller någon annan närstående (nuvarande 17 å). Särskilda regler

gäller för jäv i samband med revision.

Kyrkofullmäktiges sammanträden är offentliga (nuvarande 26 å). Förutom ledamöter och tjänstgörande ersättare har ordföranden och vice ordföran- den i kyrkorådet, kyrkoherden samt den som på grund av sina uppgifter har den ledande ställningen bland de anställda i församlingen rätt att delta i fullmäktiges överläggningar. Detsamma gäller nämndordföranden samt ledamöter i kyrkorådet eller i någon annan nämnd eller beredning vid behandlingen av vissa frågor samt vid besvarande av interpellationer och frågor. Revisorerna har rätt att delta vid behandlingen av revisionsberättel- sen. Kyrkofullmäktige kan också kalla anställda och särskilda sakkunniga

att meddela upplysningar vid ett sammanträde (nuvarande 18 å).

Kyrkofullmäktige skall besluta i ärenden som väcks av kyrkorådet eller någon annan nämnd eller av någon ledamot genom motion. Ärenden får också väckas av regeringen, central förvaltningsmyndighet, länsstyrelsen, domkapitlet, stiftsstyrelsen eller egendomsnämnden samt i vissa fall av

församlingens revisor eller av en beredning (nuvarande 19 5).

Alla ärenden med undantag för valärenden skall beredas (nuvarande 20 - 22 55). Beredningen görs vanligen av kyrkorådet men kan också göras av en annan nämnd eller av en särskild beredning. Kyrkorådet skall alltid ges

tillfälle att yttra sig över ett ärende som kyrkofullmäktige skall besluta i.

Som ett led i ett ärendes beredning kan kyrkofullmäktige besluta om att

göra en opinionsundersökning eller folkomröstning (nuvarande 23 å).

Nuvarande 24 5 innehåller bestämmelser om hur man skall förfara när ett

sammanträde behöver avbrytas.

Om minst en tredjedel av närvarande ledamöter begär det, skall ett ärende

bordläggas. Är ärendet tidigare bordlagt eller är det fråga om val krävs

dock enkel majoritet (nuvarande 25 å).

Ordföranden ansvarar för ordningen vid sammanträdena och kan vid oord- ning visa ut störande personer och i yttersta fall upplösa sammanträdet (nuvarande 27 5).

I nuvarande 28 - 30 55 finns bestämmelser om hur ärendena avgörs m.m.

Ordföranden leder sammanträdena och föredrar ärendena samt tillser att sammanträdena kungjorts och att ärendena beretts i vederbörlig ordning. Är ärendet av brådskande natur gäller härvidlag särskilda regler (nuvaran— de 28 å).

Ordföranden lägger fram förslag till beslut och tillkännager vad kyrko-

fullmäktige enligt hans uppfattning får anses ha beslutat (nuvarande 29 5). Vid omröstning har ordföranden normalt utslagsröst (nuvarande 30 å). I nuvarande 31 - 33 Gå finns bestämmelser om hur interpellationer och

frågor rörande ämnen som hör till kyrkofullmäktiges handläggning får

framställas och om hur interpellationer får besvaras.

Protokoll skall föras vid varje sammanträde på ordförandens ansvar. Det skall för varje ärende redovisa förslag och yrkanden, beslutet samt vilka reservationer som har anmälts mot beslutet (nuvarande 36 5). Protokollet skall inom fjorton dagar efter sammanträdet justeras av ordföranden och minst ytterligare två vid sammanträdet närvarande ledamöter. Justering av protokollet kan också göras av fullmäktige genast eller vid nästa samman- träde (nuvarande 37 5). Senast andra dagen efter justeringen skall detta

tillkännages på församlingens anslagstavla (nuvarande 38 å).

Kyrkofullmäktige skall i en arbetsordning meddela de närmare föreskrifter som behövs för fullmäktiges sammanträden och ärendenas handläggning (nuvarande 39 5). Vad arbetsordningen skall innehålla anges närmare i

nuvarande 40 &.

Bestämmelser om fullmäktige i de borgerliga kommunerna och landstingen finns i 5 kap. KL.

Regler om antalet ledamöter och ersättare finns i l - 4 && och motsvarar i

princip de som finns i kyrkolagen.

Systemet med latituder som anger minsta antal ledamöter som måste utses vid angivna antal röstberättigade invånare har överförts från gamla kom- munallagen till 1991 års KL (1 5). Det har ansetts att detta system garante- rar en bred medborgerlig förankring och också innefattar ett visst minori- tetsskydd, varför reglerna borde behållas av demokratiska skäl (prop. 1990/91:117 s. 78 och 79).

Reglerna om ersättare (4 5) har begränsats i 1991 års KL jämfört med gamla kommunallagen. En grundläggande regel om att det skall finnas ersättare för ledamöter i fullmäktige har tagits in i 1991 års KL. Bestäm-

melserna om antalet ersättare har i stället förts över till vallagen

(1972c620) och återfinns där i 14 kap. 18 a 5 (efter ändring genom SFS 1991:1654).

I 5 5 finns bestämmelser om mandattider, vilka närmast motsvaras av 13 kap. 5 5 kyrkolagen.

Reglerna om ordförande och vice ordförande (6 &) har också begränsats i 1991 års KL jämfört med gamla kommunallagen. De regler som tidigare fanns om hur ordförandeskapet skulle utövas i olika situationer har slopats. Det har ansetts att dessa regler kan tas in i arbetsordningen för fullmäkti- ge. Därför har i 64 & föreskrivits att fullmäktige skall meddela föreskrifter i arbetsordningen om vem som skall föra ordet, tills en ny eller tillfällig

ordförande utsetts (a. prop. s. 176).

Även reglerna om tidpunkt för sammanträdena (7 5) har förenklats i 1991 års KL. Huvudregeln om att fullmäktige bestämmer när ordinarie samman— träde skall hållas har behållits. Det har också regeln om att styrelsen eller en fullmäktigminoritet kan framtvinga ett sammanträde. De regler som behövs i övrigt om sammanträden har man dock ansett att fullmäktige kan ta in i arbetsordningen. Enligt 64 5 är det obligatoriskt att ha bestämmelser

om när sammanträden skall hållas.

För att minska detaljregleringen har sålunda föreskriften om att fullmäktige före december månads utgång skall förrätta val till de befattningar inom kommunen eller landstinget som blir lediga vid årets slut slopats. Detsam- ma gäller den tidigare föreskriften om att är då val har ägt rum i hela landet skall valet förrättas av nyvalda fullmäktige. Den har tidigare funnits för tydlighetens skull. Vid övervägandena i samband med 1991 års KL be— traktades det dock som uteslutet att den frånträdande majoriteten skulle förrätta valen av nämnderna och därför har regeln om nyvalda fullmäktiges

kompetens i valfrågor slopats (a. prop. s. 176).

Regler om hur sammanträdena kungörs finns i 8 - 11 55. Bestämmelsen i 8 5 om att ordföranden utfärdar kungörelse om sammanträde och om vad kungörelsen skall innehålla motsvaras av nuvarande 13 kap. 10 & kyrkola- gen. Specialregeln i den senare paragrafens andra stycke om ordföranden

i kyrkostämman, saknar givetvis motsvarighet på det borgerliga området.

I 9 5 finns en bestämmelse om att kungörelsen skall anslås och sändas ut i viss ordning, vilken motsvaras av nuvarande 13 kap. 10 & tredje stycket kyrkolagen. Den officiella anslagstavlan och publiceringsformen anslag har alltså behållits i 1991 års KL.

Fullmäktige har också samma möjligheter som tidigare att bestämma om i

vilka tidningar tid och plats för sammanträdena skall införas (10 5).

Med hänsyn till kommunmedlemmamas intresse av insyn och medverkan i den kommunala verksamheten har det ansetts att vissa grundläggande

regler om kungörande av sammanträdena bör finnas i KL.

Kungörelsereglema har dock förenklats något. Den tidigare detaljregle— ringen om i vilka tidningar det var tillåtet för fullmäktige att annonsera har sålunda slopats. Vidare har regeln om en minoritets förutsättningar att bestämma om annonsering i en viss tidning utformats lika som den om bordläggning (10 5 andra stycket). Det krävs att minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna begär annonseringen. Antalet behöver inte faststäl— las genom en omröstning utan får som vid bordläggning ske även på annat sätt (a. prop. s. 177).

I 11 5 finns regler om hur man skall förfara i samband med brådskande ärenden. Denna regel har sin motsvarighet i nuvarande 13 kap. 12 & kyr-

kolagen.

Regler om ersättarnas tjänstgöring finns i 12 - 17 åå.

Ersättarnas rätt att delta i sammanträdena har bedömts vara av principiell betydelse och man har därför ansett att enhetliga regler bör gälla för alla kommuner och landsting. De tidigare reglerna i gamla kommunallagen har därför i huvudsak förts över till 1991 års KL (a. prop. s. 178).

I 12 5, som har sin motsvarighet i nuvarande 13 kap. 13 5 första stycket kyrkolagen, föreskrivs att en ersättare skall tjänstgöra i ledamotens ställe vid förhinder för den senare. Den tidigare regeln (2 kap. 11 5 första styck- et andra meningen gamla kommunallagen) om att detsamma gäller vid förhinder för ersättare (suppleant) som har kallats att tjänstgöra eller som tjänstgör i stället för en ledamot har slopats i 1991 års KL. Något särskilt motiv för denna ändring, utöver de allmänna förenklingssträvandena, har

inte angetts i förarbetena.

13 5 innehåller föreskrifter om ordningen m.m. för ersättarnas tjänstgör- ing. De har sin motsvarighet i nuvarande 13 kap. 13 å andra stycket kyr-

kolagen .

De tidigare reglerna i 2 kap. 11 & fjärde stycket gamla kommunallagen, som motsvaras av nuvarande 13 kap. 14 & kyrkolagen, om hur man skall förfara om samtliga ersättare (suppleanter) för en ledamot är förhindrade att inställa sig, har slopats i 1991 års KL. Dessa regler har i stället förts över till 14 kap. 19 & sjätte och sjunde styckena vallagen (1972z620) ge— nom en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1992 (SFS 1991:1654).

14 och 15 åå om ordinarie ledamots företräde till att delta i sammanträde och om förbud mot växeltjänstgöring motsvaras av nuvarande 13 kap. 15 &

kyrkolagen .

I 16 5, som är ny, anges att i kommunfullmäktige har ersättare från sam- ma valkrets som ledamoten företräde till tjänstgöring. Detta kan sägas tidigare ha framgått indirekt av föreskrifterna i 2 kap. 11 i) fjärde stycket gamla kommunallagen. Vidare upplyses i paragrafen om att närmare före- skrifter om företrädesordningen finns i vallagen (1972:620). Som tidigare

nämndes finns de åsyftade föreskrifterna numera i 14 kap. 19 & vallagen.

I 17 å, som också är ny, anges att fullmäktige skall meddela ytterligare föreskrifter om ersättarnas tjänstgöring. Denna paragraf har inte heller kommenterats särskilt i förarbetena. Av 64 ä 4 framgår att sådana före—

skrifter skall meddelas i arbetsordningen.

18 och 19 55 innehåller föreskrifter om beslutförhet. De motsvaras av 13 kap. 16 & kyrkolagen.

I 20 5 finns regler om jäv. De motsvaras av 13 kap. 17 & kyrkolagen. Begreppet sambo har dock införts i KL. Sambo definieras på samma sätt

som i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.

21 och 22 && handlar om rätt och skyldighet för utomstående att medver- ka. Reglerna har förenklats i förhållande till de tidigare bestämmelserna i gamla kommunallagen. Den tidigare uppräkningen i flera punkter av per— sonkretsen har nu slopats. I stället anges bara i 21 5 att fullmäktige får bestämma att också andra än ledamöter skall ha rätt att delta i överlägg- ningarna men inte i besluten. Regeln ger fullmäktige full frihet att råda över deltagandet i överläggningarna. Meningen är dock inte att fullmäktige skall tillämpa den så, att en för vid krets av personer tillåts att yttra sig på sammanträdena, t.ex. närvarande kommunmedlemmar eller representanter för massmedierna. Regeln i 21 5 ger således inte utrymme för att göra några större förändringar i sättet att genomföra fullmäktiges sammanträden

(a. prop. s. 181).

I 22 & föreskrivs att ordföranden och vice ordföranden i en nämnd, revi- sorerna samt de anställda i kommunen eller landstinget är skyldiga att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden, om fullmäktige begär det och om det inte finns något hinder mot det på grund av sekretess enligt lag. Bestämmelsen i 22 & har utformats som en skyldighet att lämna upp- lysningar i det fall fullmäktige begär det. Detta får särskild betydelse i ett målstyrt system, eftersom fullmäktige då har ett större behov av att få redovisningar för hur nämndernas verksamhet bedrivs. Redovisningsskyl— digheten får givetvis inte genombryta intresset av sekretess. Regeln har

utformats med hänsyn till detta.

Utomstående sakkunniga är inte skyldiga att inställa sig. Fullmäktige kan med stöd av 21 & bestämma att de har rätt att lämna upplysningar och

delta i överläggningarna.

Den rätt att delta i överläggningarna som fullmäktige får medge med stöd av 21 & innefattar enbart en rätt att yttra sig, inte att framställa yrkanden eller få sin mening antecknad i protokollet. Detta tillkommer uteslutande

ledamöter och tjänstgörande ersättare (a. prop. s. 181).

23 - 25 55 handlar om ärenden i fullmäktige. Bestämmelserna har fått en delvis annan lagteknisk utformning än tidigare men har i princip inte änd-

rats i sak.

I 23 & redovisas de kommunala organ som har rätt att väcka ärenden hos fullmäktige. Bestämmelsen motsvaras närmast av nuvarande 13 kap. 19 & kyrkolagen. En nyhet i KL är att styrelsen i kommunala företag har fått en

rätt att väcka ärende i fullmäktige.

24 5 är ny i KL. l paragrafen anges att fullmäktige får föreskriva att en

lokal nämnd eller en nämnd som är underställd en annan nämnd inte får

väcka ärenden i fullmäktige. Den behövs för att ge fullmäktige samma frihet, som fullmäktige tidigare hade enligt den numera upphävda lokalor— ganslagen och lagen om särskilda organ i landstingskommunerna, att be-

gränsa rätten för lokala nämnder att väcka ärenden i fullmäktige.

I 25 & föreskrivs att fullmäktige skall besluta i ärenden som har väckts enligt 23 &. Detta motsvaras närmast av stadgandet i nuvarande 13 kap. 19 & kyrkolagen.

26 — 35 55 handlar om hur ärendena bereds. Paragraferna utgör en om- arbetning av 2 kap. 16 — 18 åå och del av 21 & andra stycket gamla kom— munallagen. Beredningstvånget för ärenden till fullmäktige har behållits (26 5), men fullmäktige har fått större frihet att bestämma om formerna för beredningen, bl.a. vad gäller det antal nämnder som skall delta i be- redningen av ett ärende. Paragraferna motsvaras närmast av nuvarande 13 kap. 20 — 22 55 kyrkolagen.

Liksom tidigare skall styrelsen bereda fullmäktiges ärenden eller ges till- fälle att yttra sig i ärenden som beretts av annan nämnd eller av en full- mäktigeberedning. Styrelsen skall lägga fram förslag till beslut, om inte någon annan nämnd eller en fullmäktigeberedning gjort det (28 å).

Om ett ärende beretts bara av en fullmäktigeberedning, skall alltid någon

nämnd vars verksamhetsområde ärendet berör få tillfälle att yttra sig

(27 å)-

Huvudregeln är att samtliga fullmäktigeärenden skall ha beretts innan

fullmäktige avgör dem.

Undantaget från beredningskravet för valärenden, ärenden om avsägelse av uppdrag som förtroendevald och brådskande ärenden finns kvar oförändra- dei 1991 års KL (29 och 32 åå).

Liksom tidigare får också beredning underlåtas i ärenden som gäller änd- ring av antalet ledamöter eller ersättare i en nämnd. Detta gäller dock

numera uttryckligen bara för nyvalda fullmäktige (30 5).

Enligt 1991 års KL kan numera också nyvalda fullmäktige utan beredning besluta om att ändra mandattiden för en nämnd för att möjliggöra ett snab-

bare valgenomslag (30 5).

Av 31 5, som är ny, framgår vidare att revisionsberättelsen också får be— handlas utan föregående beredning. Detta stämmer med den praxis som tidigare, i avsaknad av en uttrycklig regel, gällde i frågan. I samma para- grafs andra stycke har införts ytterligare ett undantag från berednings- tvånget. Det gäller för ärenden i vilka fullmäktige utnyttjar sin möjlighet enligt 4 kap. 10 & KL att entlediga en förtroendevald på den grunden att

ansvarsfrihet vägrats.

32 & handlar om undantag från beredningstvånget i fråga om brådskande

ärenden .

I 33 5 finns det regler om beredningen av motioner och möjligheten att avskriva motioner från vidare handläggning, vilka motsvarar de tidigare

gällande i gamla kommunallagen.

De tidigare reglerna i gamla kommunallagen om opinionsundersökningar och folkomröstningar som ett inslag i beredningsprocessen har med vissa

smärre språkligajusteringar förts över till 34 och 35 åå. En nyhet är dock

att ett landsting inte längre behöver tillstånd av kommunfullmäktige för att

få anlita valnämnden vid genomförandet av sådana förfaranden.

36 och 37 55 innehåller bestämmelser om bordläggning.

36 & motsvaras av 13 kap. 25 5 första stycket kyrkolagen. 37 5 är ny. Ordförandens tidigare rätt och skyldighet att bestämma till vilken dag ett ärende skjuts upp har slopats. I stället föreskrivs numera i 37 5 att ett ärende som bordlagts skall tas upp på fullmäktiges nästa sammanträde. I uttrycket bordläggning ligger att uppskovet endast kan avse kortare tid. Detta har man velat markera genom den nya bestämmelsen om att ett bordlagt ärende skall tas upp på nästa sammanträde, vilket också är lika med den praxis som har gällt (a. prop. s. 186). Bestämmelsen om att ett ärende som bordlagts skall tas upp på nästa sammanträde kan innebära en längre tids förskjutning än som är acceptabelt i det enskilda fallet. Sålunda sammanträder t.ex. landstingsfullmäktige med längre intervaller än kom- munfullmäktige, samtidigt som ett landstingsmöte ofta pågår i mer än en dag. Fullmäktige har därför getts rätt att besluta att ärendet skall hand— läggas vid annat tillfälle, t.ex. redan under nästa sammanträdesdag. Detta har möjliggjorts genom att det i 37 & föreskrivits att huvudregeln om behandling av bordlagt ärende på nästa sammanträde gäller bara om full-

mäktige inte beslutar något annat.

I 38 och 39 åå finns föreskrifter om offentlighet och ordning vid samman-

trädena. 38 & motsvaras av nuvarande 13 kap. 26 & kyrkolagen. 39 & motsvaras närmast av nuvarande 13 kap. 27 & kyrkolagen. I 39 &

anges dock också att ordföranden leder fullmäktiges sammanträden. Någon

motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 13 kap. 27 & tredje stycket

kyrkolagen om att ordföranden får upplösa ett sammanträde när det upp- står sådan oordning att den inte går att avstyra, har inte tagits med i'199l års KL (fanns med i gamla kommunallagen). Handlandet i sådana undan- tagssituationer har man ansett kan regleras i arbetsordningen. Saknas be- stämmelser i denna får det ändå anses falla inom ordförandens ordnings- makt att ajoumera sammanträdet för att få tid att återställa ordningen eller

som yttersta åtgärd upplösa sammanträdet (a. prop. s. 188).

40 - 45 55 innehåller föreskrifter om hur ärendena avgörs.

40 - 44 55 motsvaras av nuvarande 13 kap. 28 - 30 åå kyrkolagen. Den tidigare föreskriften om att ordföranden leder sammanträdena och föredrar ärendena har i första delen överförts till 39 å och i senare delen slopats. Likaså har den tidigare preciseringen i lagtexten att omröstning skall verk— ställas efter upprop eller genom användning av omröstningsapparat slopats. Fullmäktige får numera själva råda över hur omröstningar skall ge— nomföras. Vidare har uttrycket tillsättning av tjänst bytts ut mot orden

anställning av personal.

45 5 är ny och saknar motsvarighet i kyrkolagen. Den gamla kommunalla— gen innehöll inga uttryckliga regler om att ordföranden fick vägra att ställa proposition, dvs. att han fick vägra att lägga fram ett förslag till beslut. Sådana regler fanns dock i den av Svenska kommunförbundet utarbetade normalarbetsordningen för kommunfullmäktige. Dessa frågor ansågs ha ett principiellt intresse och regler i ämnet togs därför in i 45 ä. 1 45 5 första stycket regleras det fallet att ett yrkande går utöver det förslag som full- mäktige behandlar och att det i stället skall betraktas som ett nytt ärende. I andra stycket samma paragraf regleras ett annat fall, nämligen att ord- föranden anser att ett yrkande är olagligt i något avseende. l-lans vägran att lägga fram ett förslag kan dock alltid på yrkande av någon ledamot under— ställas fullmäktiges prövning.

I 46 - 48 åå finns föreskrifter om proportionella val. Bestämmelserna har inte genomgått några förändringar i sak i 1991 års KL. De har sin närmas-

te motsvarighet i 47 kap. kyrkolagen.

49 - 56 åå innehåller föreskrifter om interpellationer och frågor som när—

mast har sin motsvarighet i nuvarande 13 kap. 31 - 33 55 kyrkolagen.

Huvudregeln om rätt att ställa interpellationer och frågor till ordförandena i nämnder och fullmäktigeberedningar har behållits i 1991 års KL. Den har emellertid kompletterats med en regel som ger fullmäktige frihet att efter de lokala förhållandena utvidga mottagarkretsen och bestämma vilka för- troendevalda som skall kunna interpelleras utöver den obligatoriska kretsen (52 5). Denna möjlighet har ansetts få särskild betydelse i ett målstyrt sys- tem. Med hänsyn till variationerna i nämndorganisationerna har det inte ansetts möjligt att närmare ange vilka förtroendevalda som skall kunna interpelleras direkt. I förarbetena har dock förutsatts att fullmäktige inte kommer att bestämma kretsen till andra än de politiskt direkt ansvariga (a.

prop. s. 86).

Skillnaden mellan interpellationer och frågor har också markerats tydligare i 1991 års KL. De särskiljande dragen framgår nu direkt av lagtexten i 49 och 50 åå samt 55 och 56 55.

Den tidigare regeln i gamla kommunallagen om att fullmäktige fick före- skriva att ordföranden i styrelsen fick överlämna en interpellation till en annan ledamot ansågs inte längre behövlig och fick därför utgå vid inför— andet av 1991 års KL.

En annan nyhet i 1991 års KL är att det inte längre behövs föreskrifter av fullmäktige för att frågor skall få ställas (54 å).

I 56 å har vidare tagits in en regel om att endast den som ställer en fråga och den som svarar får delta i överläggningen. Detta är en skillnad i för- hållande till en interpellationsdebatt där alla som så önskar kan delta. På denna punkt finns det inte något utrymme för att göra avvikelser i arbets— ordningen. En fråga får alltså inte omvandlas till en interpellation sedan den framställts. En frågedebatt får inte heller utvidgas till en interpella— tionsdebatt (a. prop. s. 192).

I 57 - 62 åå f1nns bestämmelser om protokollet.

57 - 60 åå motsvaras av nuvarande 13 kap. 34 - 36 åå kyrkolagen. Upp- räkningen i 59 å av vad protokollet skall redovisa för varje ärende har fått

en annorlunda språklig utformning än tidigare.

61 och 62 åå motsvaras närmast av nuvarande 13 kap. 37 och 38 åå kyr— kolagen. Reglerna om justeringen av protokollet har dock förenklats och fullmäktige har fått större frihet i 1991 års KL att bestämma om formerna för justeringen. Det har också blivit obligatoriskt att ta in regler om juster- ingen i arbetsordningen (se 64 å). Dessa kan avse t.ex. omedelbar juster- ing och antalet justerare utöver ordföranden som får anses självskriven (a. prop. s. 193). Den tidigare möjligheten för fullmäktige att justera pro— tokollet på nästa sammanträde har slopats. Detta har skett av effektivitets- skäl, dvs. för att undvika onödig fördröjning i vissa fall med att justera

protokollet.

5 kap. i 1991 års KL avslutas med 63 och 64 åå, som innehåller föreskrif-

ter om arbetsordningen.

Den ökade frihet som fullmäktige fått i 1991 års KL att besluta om det som skall gälla, har gjort det nödvändigt att fullmäktige utfärdar ytterligare

bestämmelser i arbetsordningen som ett komplement till lagen. Det gäller

vem som skall föra ordet tills ordföranden utsetts, anmälan av hinder för

tjänstgöring vid sammanträde och hur omröstningar skall genomföras.

Härutöver har det ansetts nödvändigt att i arbetsordningen också reglera vilket antal ledamöter fullmäktige skall ha, när sammanträden skall hållas, rätten att delta i överläggningarna samt till vilka förtroendevalda interpella-

tioner och frågor får ställas.

I ämnen där lagen ger de grundläggande bestämmelserna får arbetsord— ningen komplettera dessa. Det gäller t.ex. förfarandet vid omröstningar. Arbetsordningens regler får givetvis inte avvika från vad som föreskrivs i lagen. De bör främst avse ordningsfrågor vid genomförandet av omröst— ningarna. Särskilt i fråga om slutna omröstningar behövs ytterligare an-

visningar i en arbetsordning.

Kravet på att det i arbetsordningen skall regleras vem som skall utöva ordförandeskapet tills ordförande utsetts avser två situationer. Den ena är när ny ordförande skall väljas, t.ex. vid mandatperiodens början. Den andra är den som angavs i gamla kommunallagen, dvs. att hela presidiet är frånvarande och en tillfällig ordförande skall utses för ett sammanträde eller en del av ett sammanträde. Båda situationerna täcks nu av regleringen i 1991 års KL.

Kommunema'och landstingen får i övrigt själva avgöra i vilka andra äm— nen som det är lämpligt att ha bestämmelser om i arbetsordningen. Ett grundkrav på samtliga bestämmelser i arbetsordningarna är givetvis att de

inte strider mot KL:s innehåll och syften (a. prop. s. 194).

Några större sakliga ändringar har inte genomförts i 1991 års KL i fråga om fullmäktige och dess arbetsformer. Bestämmelserna har dock förenklats

och gjorts tydligare. Bland annat har flera detaljregler slopats, vilket i sin

tur medfört att kommunerna och landstingen på flera punkter fått ökad frihet att besluta om det som skall gälla, t.ex. genom föreskrifter i arbets, ordning. En utförlig redogörelse för de ändringar som gjorts har lämnats i

det föregående.

Enligt Kyrkoberedningens bedömning är det lämpligt att i princip samma ändringar görs i de motsvarande kyrkokommunala reglerna i 13 kap. kyr- kolagen och att sålunda reglerna om kyrkofullmäktige, liksom tidigare varit fallet under gamla kommunallagens tid, utformas i nära anslutiing till de regler som tillämpas för fullmäktige i borgerliga kommuner och land-

sting.

I några mer begränsade frågor har beredningen dock funnit det mindre lämpligt att anpassa reglerna fullt ut till 1991 års KL. Detta gäller, för- utom givetvis i fråga om regler som uteslutande avser förekorrsten av kyrkostämma (bl.a. 13 kap. 3 å första stycket och nuvarande 10 å andra stycket kyrkolagen), regler som eljest framstår som mer ändamålsenliga mot bakgrund av det kyrkokommunala områdets speciella karaktär. Det senare har bedömts vara fallet bl.a. i fråga om reglerna om ärendenas art

och beredning.

Sålunda har beredningen ansett att redovisningen i nuvarande 19 åav vem som får väcka ärenden i kyrkofullmäktige bör behållas. Den är mer preci- serad och bättre anpassad till det kyrkokommunala omrädet än den notsva— rande bestämmelsen i 5 kap. 23 å KL. I följd härav behövs inte teller en regel motsvarande 5 kap. 25 å om att fullmäktige beslutar i ärenden som väckts enligt den förra paragrafen. Det framgår nämligen redan av den

tidigare nämnda bestämmelsen i kyrkolagen.

Beredningen har vidare funnit att föreskriften i 5 kap. 24 å KL, om be—

gränsning av rätten för lokala nämnder att väcka ärenden i fullmäktige,

inte är behövlig för det kyrkokommunala området, eftersom strukturen i nämndorganisationen är annorlunda än den borgerliga. De borgerliga kommunerna har en friare nämndorganisationen och det kan förekomma ett stort antal nämnder på olika nivåer i verksamheten, t.ex. kommundels- nämnder. Detta är inte förhållandet hos de kyrkliga kommunerna och motivet för en motsvarande reglering saknas i princip därför på det kyrkli—

ga området.

När det gäller frågan om vilka som skall ha rätt att delta i kyrkofullmäkti- ges överläggningar anser beredningen att en anpassning bör göras till KL:s mera fria reglering med det undantaget att kyrkoherden även fortsättnings— vis bör ha en i lag reglerad rätt att delta, Detta motiveras utifrån kyrkoher- dens särskilda ställning.

Enligt 5 kap. 30 å KL kan numera också nyvalda fullmäktige utan bered— ning besluta om att ändra mandattiden för en nämnd. Denna bestämmelse sammanhänger med att det i KL öppnats en möjlighet för de kommuner som så önskar att låta styrelsen och övriga nämnder tillträda tidigare än den 1 januari efter ett valår. Fullmäktiges mandatperiod löper nämligen från den 1 november valåret och genom den nämnda ändringen möjliggörs

ett snabbare valgenomslag.

Kyrkoberedningen behandlar frågan om behovet av en motsvarande regle- ring på det kyrkokommunala området i det följande. Med hänsyn till vad som anförts i det avsnittet, behövs inte en regel i kyrkolagen motsvarande den nu nämnda i 5 kap. 30 å KL.

Även föreskrifterna om proportionella val i 5 kap. 46 - 48 åå KL har för det kyrkokommunala områdets vidkommande en mer ändamålsenligt regle- ring i de nuvarande bestämmelserna i 47 kap. kyrkolagen.

Föreskriften i 5 kap. 53 & KL, .om att fullmäktige kan besluta att ordföran- den i en nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation till en av fullmäktige utsedd ledamot i styrelsen för ett kommunalt företag, har också- ansetts sakna praktisk betydelse på det kyrkokommunala området. ,

I 5 kap. 16 5 första stycket KL föreskrivs att i_ kommunfullmäktige har ersättare från samma valkrets som ledamoten företräde till tjänstgöring. På- det kyrkokommunala området är varje församling lika med en valkrets.. Denna bestämmelse bör därför bara gälla för kyrkofullmäktige i kyrkliga.

samfälligheter. En sådan reglering finns redan i 16 kap. 4 5 4 kyrkolagen..

Vidare upplyses i 5 kap. 16 å andra stycket KL om att närmare föreskrif— ter om företrädesordningen finns i vallagen. Denna upplysning bör återges

i 13 kap. kyrkolagen.

Föreskriften i 5 kap. 17 & KL om att fullmäktige skall meddela ytterligare föreskrifter om ersättarnas tjänstgöring har ansetts vara en onödig dubf belreglering, eftersom detta även framgår av föreskrifterna om vad arbets-

ordningen skall innehålla.

I övrigt föreslås sålunda att reglerna ges i stort sett samma. utformning som i 1991 års KL. För en närmare redogörelse om de olika ändringsförslagen ,

hänvisas till specialmotiveringen. Nämndorganisationen

De borgerliga kommunerna har numera en i princip helt fri nämndorgani- sation. Av 3 kap. 4 & KL framgår att fullmäktige skall bestämma nämn— demas verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Fullmäktige kan

därvid bestämma bl.a. att en nämnd skall ha hand om en eller flera verk—

samheter för en del av en kommun. Med stöd av bestämmelsen kan s.k.

kommundelsnämnder bildas.

Bland de kyrkliga kommunerna förekommer det på sina håll att man in- rättar distriktsnåmnder. Dessa har inte någon kommunrättslig status, efter- som kyrkorådet och övriga nämnder förutsätts ha hela församlingen som verksamhetsområde (jfr 11 kap. 16 & kyrkolagen). Inom ramen för Kyrko- beredningens arbete med de kommunalrättsliga frågorna har det inte varit möjligt att närmare utreda förutsättningarna för att införa någon form av lokala nämnder inom församlingarna. Den frågan bör dock tas upp i något

lämpligt sammanhang.

Frågan om ett snabbare valgenomslag

Med stöd av 17 kap. 11 & kyrkolagen väljs kyrkorådets och övriga nämn- ders ledamöter och ersättare för tre år, räknat från och med den 1 januari året efter det år då val av kyrkofullmäktige har förrättats i hela landet. (Beträffande nämnderna, se nuvarande 17 kap. 29 5 andra stycket).

Enligt 6 kap. 12 & KL väljs ledamöterna och ersättarna i styrelsen för tre år, räknat från och med den 1 januari året efter det år då val av fullmäkti-

ge har ägt rum i hela landet.

Fullmäktige får dock enligt samma paragraf bestämma att styrelsens man— dattid skall räknas från och med det sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av styrelse förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja styrelsen vid fullmäktiges första samman—

träde.

Enligt 13 5 bestämmer fullmäktige mandattidema för andra nämnder än

styrelsen .

Genom nya KL har det öppnats en möjlighet för de kommuner som så önskar att låta styrelsen och övriga nämnder tillträda tidigare än den 1 januari efter ett valår. Detta sammanhänger med att fullmäktiges mandat— period löper från den 1 november valåret. Genom den nya ordningen möjliggörs ett snabbare valgenomslag. genom att samtliga kommunala och landstingskommunala organ kan tillträda och börja arbeta så snart som möjligt efter valet. Härigenom får också den tillträdande majoriteten bättre möjlighet att påverka utformningen av budgeten för det nästkommande året. Den nya ordningen underlättar också en anpassning av organisationen

efter olika lokala förhållanden och önskemål.

Kyrkoberedningen anser dock att det på det kyrkokommunala området inte är praktiskt möjligt med en sådan ordning som har införts för de borgerli- ga kommunerna i fråga om snabbare valgenomslag, eftersom kyrkofull- mäktiges mandatperiod, liksom kyrkorådets och övriga nämnders, börjar

den 1 januari året efter ett valår.

Jävsreglema för kyrkorådet och övriga nämnder

Enligt 17 kap. 21 & kyrkolagen gäller att en ledamot eller någon annan som skall handlägga ärenden hos kyrkorådet inte får delta i eller närvara vid handläggningen av ett ärende som personligen rör honom själv eller

hans maka, föräldrar, barn eller syskon eller någon annan närstående.

Bestämmelser om jäv i styrelsen och övriga nämnder finns i 6 kap. 24 - 27 55 KL. Regleringen är uttömmande och avser all handläggning hos nämn- derna, oavsett om det är fråga om ärenden som innebär myndighetsutöv-

ning mot enskilda eller inte. Bestämmelserna gäller både förtroendevalda och anställda.

I 24 5 föreskrivs att den som är jävig i ett ärende hos en nämnd inte får

delta eller närvara vid handläggningen av ärendet.

Enligt 25 5 är en förtroendevald eller en annan anställd hos kommunen eller landstinget jävig, om

1. saken angår honom själv eller hans make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närståen- de,

2. han eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,

3. han har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller

4. det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba

förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.

I 26 & föreskrivs att från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarli- gen saknar betydelse.

För att möjliggöra dubbla engagemang i nämnder och i kommunala företag har i 27 & vissa undantag gjorts från tillämpningen av ställföreträdarjävet och delikatessjävet i 25 5. Undantag har också gjorts från tillämpningen av

delikatessjävet i fall av engagemang i flera nämnder.

Tidigare gällde i de borgerliga kommunerna två skilda jävsregler, dels det strängare förvaltningsjävet, dels en mindre långtgående jävsregel i kommu-

nallagen, motsvarande den som nu finns i kyrkolagen.

Regeringen har vid utformningen av 1991 års KL funnit att principiella

motiv talar för en strängare och i grunden enhetlig jävsregel av den typ

som finns i förvaltningslagen. Genom en sådan inskärper man :yftet att garantera objektivitet och opartiskhet i nämndernas handlande. Fir att så långt som möjligt uppnå enhetlighet inom jävsomrädet borde enlgt rege- ringen den dåvarande mer inskränkta jävsregeln i kommunallagei därför ersättas av en ny regel som till sin huvudsakliga inriktning hade förvalt—

ningslagen som förebild.

Kyrkoberedningen anser att de principiella skäl som åberopat: för en skärpning av jävsreglema för de borgerliga kommunerna också gller för

det kykokommunala området.

Även på detta område bör sålunda förvaltningslagens regler om sakägar- jäv, intressejäv, ombudsjäv och delikatessjäv göras tillämpliga. Det bör ske genom att det i 17 kap. kyrkolagen införs jävsregler motsvaraide dem i KL.

Liksom i KL behövs det inte någon regel om tvåinstansjäv. Den ngeln tar sikte på situationer där ett ärende väcks hos en myndighet genrm över- klagande, underställning eller på grund av tillsyn. Detta har (nappast någon relevans i fråga om de kyrkokommunala nämnderna. Inte leller kan tvåinstansjäv förekomma i förhållandet mellan kyrkorådet och ur annan nämnd. Regeringen har gjort motsvarande bedömningar i fråga om den

borgerliga nämndorganisationen (prop. 1990/91:117 s. 98).

Något undantag motsvarande det i 6 kap. 27 5 första stycket K- för att möjliggöra dubbla engagemang i nämnder och "kyrkliga föreag" har beredningen inte ansett nödvändigt att införa i kyrkolagen. Sådan: engage- mang torde nämligen vara mycket ovanliga. Däremot bör det irföras en motsvarighet till 6 kap. 27 & andra stycket KL. Det innebär attjäv inte behöver uppstå för en ledamot i kyrkorådet om han tidigare (eltagit i

handläggningen av samma ärende i en annan nämnd. Det kan i detta sam-

manhang diskuteras huruvida jäv kan uppstå när någon är verksam i hante- ringen av ett ärende både i ett församlingskyrkoråd och i samfällighetens kyrkoråd. Enligt beredningen torde man överlag kunna göra den bedöm- ningen att frågan om opartiskhet i sådana fall uppenbarligen saknar be- tydelse, varför undantagsregeln i den föreslagna 17 kap.23 & första stycket kyrkolagen om bortseende från jäv bör kunna tillämpas.

Reglerna om ekonomisk förvaltning och revision

I 19 kap. kyrkolagen finns bestämmelser om de kyrkliga kommunernas ekonomiska förvaltning. Dessa regler har i huvudsak förts över hit oför-

ändrade från 10 kap. församlingslagen.

För församlingarna gäller att deras egendom bör förvaltas så att förmögen- heten inte minskas (1 5). Här avses den kyrkokommunala egendomen. För den specialreglerade egendomen gäller särskilda regler (41 kap. kyrkola- gen).

Församlingarnas medelsbehov skall täckas med skatt, om det inte täcks på

något annat sätt, t.ex. genom donationer, gåvor eller kollekter (2 5).

Församlingens budgetår löper per kalenderår (3 5). I 4 & anges vad bud- geten skall innehålla.

Kyrkorådet har ett särskilt ansvar för såväl att en budget upprättas som att den följs (jfr 17 kap. 2 5 och 18 kap. 1 5). Kyrkorådet skall upprätta förslag till budget före oktober månads utgång, om inte särskilda förhållan- den hindrar detta. I sådana fall skall budgetförslaget upprättas före no- vember månads utgång (5 $). Innan budgetförslaget görs upp skall kyrko-

rådet samråda med kommunstyrelsen i den borgerliga kommunen (6 5).

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman skall fastställa skattesatsen för nästa år före utgången av november månad. Samtidigt skall budgeten fastställas, om inte särskilda förhållanden hindrar detta. I sådana fall skall budgeten fastställas före december månads utgång (7 5).

Kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans anslagsbeslut skall innefatta an-

visning av medel för att täcka anslaget (9 é).

I församlingarna får medel avsättas till kapitalfonder och driftfonder (10 €)-

En församling får ta upp lån och ingå borgen men får däremot inte pant-

sätta sin egendom till skydd för en fordran (nuvarande 11 och 12 65).

Kyrkorådet ansvarar för räkenskapsföringen och redovisningen av förvalta- de medel (nuvarande 13 å). Kyrkorådet skall årligen sammanfatta och avsluta räkenskaperna (nuvarande 14 å). Kyrkofullmäktige eller kyrko- stämman har vanligen i reglementet för kyrkorådet angivit när redovisning— en skall ske (jfr nuvarande 17 kap. 26 5).

I 20 kap. kyrkolagen finns bestämmelser om revision av den kyrkokom- munala verksamheten och förvaltningen som huvudsakligen förts över från

11 kap. församlingslagen.

Det nyvalda kyrkofullmäktige eller kyrkostämman skall utse minst tre revisorer och lika många revisorsersättare för en valperiod om tre kalen- derår (1 5). Däremot utses inga revisorer i en församling med direktvalt kyrkoråd. Detsamma gäller vanligtvis i andra församlingar i totala kyrkliga

samfälligheter.

Beträffande revision och prövning av ansvarsfrihet gäller särskilda regler för jäv (4 Q'). Den som är ledamot eller ersättare i kyrkorådet eller annars är redovisningsskyldig till församlingen får inte vara revisor eller revisors- ersättare eller delta i handläggningen av ärenden om ansvarsfrihet som avser verksanheten i fråga. Jävet omfattar också den redovisningsskyldiges make, föräldnr, bam, syskon eller någon annan närstående.

Revisorernas uppgifter består i en kontroll av att verksamheten skötts på ett ändamålserligt sätt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt. Vidare skall revisorerna granska om räkenskaperna är rättvisande och om

den kontroll som utövats inom nämnderna är tillräcklig (nuvarande 5 5).

Revisionen onfattar inte bara kyrkorådets verksamhet utan också övriga nämnder och beredningar i församlingen (nuvarande 5 och 6 55). Kyrko- fullmäktige eler kyrkostämman kan dock utse särskilda revisorer för

granskningen av en viss nämnds verksamhet (1 5).

Revisorernas granskning skall utmynna i en revisionsberättelse till kyrko- fullmäktige eier kyrkostämman. Förutom eventuella anmärkningar skall berättelsen altid innehålla ett särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet

tillstyrks eller inte (nuvarande 8 5).

Kyrkofullmäkige eller kyrkostämman skall senast före utgången av året efter det år revisionen avser pröva frågan om ansvarsfrihet för berörda ledamöter (nurarande 9 5). Fullmäktige eller stämman kan bara besluta om att väcka skaleståndstalan om ansvarsfrihet vägras (nuvarande 10 5). Däremot saknrs i de kyrkliga kommunerna möjlighet att avsätta en försum- lig förtroende/ald som inte frivilligt avgår efter att ansvarsfrihet vägrats

eller revisorena riktat allvarlig kritik mot hur verksamhet har skötts.

I förhållande till församlingslagen har i kyrkolagen nuvarande 20 kap. 10 & tagits in en ny bestämmelse om preskriptionstiden för skadeståndstalan. Tiden börjar löpa när kyrkofullmäktige eller kyrkostämman har beslutat att vägra ansvarsfrihet. Därmed har bestämmelserna i den delen anpassats till

det som gäller för de borgerliga kommunerna enligt KL.

Reglerna om ekonomisk förvaltning i de borgerliga kommunerna finns i 8 kap. KL.

Den tidigare regeln i gamla kommunallagen om förmögenhetsskydd, vilken motsvaras av 19 kap. 1 & kyrkolagen, har ersatts med en allmän bestäm- melse om att kommuner och landsting skall ha en god ekonomisk hushåll—

ning i sin verksamhet (1 (5).

Regeringen anförde i förarbetena till 1991 års KL att även om den tidigare förmögenhetsskyddsbestämmelsen bidragit till en god hushållning av kom— munernas och landstingens resurser och till stadga och stabilitet i deras ekonomi, så kan kommunerna och landstingen ibland behöva använda sina ekonomiska resurser på ett friare sätt än vad som följer av denna bestäm- melse. Det var därför enligt regeringen angeläget att den nya regleringen inte inverkade hämmande på sådana dispositioner. Den tidigare bestämmel- sen hade av många upplevts som alltför stelbent och ansetts vara ett hinder för strävandena att öka rationaliteten i den kommunala ekonomiska politi- ken (prop. 1990/911117 s. 109 och 110).

Mot bakgrund av den nya mer allmänt hållna ändamålsbestämmelsen i 1 5 har det ansetts särskilt viktigt att den kommunala medelsförvaltningen motsvarar högt ställda krav på sundhet och säkerhet. Kommunerna och landstingen har därför ålagts att förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses (2 5).

Medlen får alltså inte riskeras genom placeringar som är tveksamma eller

svårbedömda från rättslig synpunkt eller som fordrar sådana specialkunska— per som kommunerna och landstingen kan ha svårt att leva upp till. Mot- svarande gäller i fråga om exempelvis ränte- och valutarisker i samband

med upplåning (a. prop. s. 110 och 111).

Fullmäktige skall meddela närmare föreskrifter om denna förvaltning

(3 5)—

Den tidigare regeln i gamla kommunallagen, om att medelsbehovet skall täckas med skatt när det inte täcks på annat sätt, vilken har sin motsvarig- heti 19 kap. 2 & kyrkolagen, har inte förts över till 1991 års KL. Bestäm- melsen har ansetts onödig, eftersom den saknar direkta rättsverkningar och alltså bara är en upplysning om att man finansierar verksamheten med skatt eller andra finansieringskällor. Detta framgår redan av bl.a. rege- ringsformen (a. prop. s. 112).

De tidigare reglerna om budgetens innehåll har ändrats så, att det inte längre krävs att budgeten skall vara balanserad (5 5 andra stycket). I för- arbetena till 1991 års KL konstateras att det tidigare balanseringskravet ändå inte garanterade verklig balans i budgeten (a. prop. s. 115). En ba- lanserad budget krävs fortfarande enligt de kyrkokommunala bestämmel-

serna i 19 kap. 4 5 andra stycket kyrkolagen.

Vidare skall, enligt KL, av budgeten framgå hur den ekonomiska ställ- ningen beräknas vara vid budgetårets slut (5 5 andra stycket).

Det har också —- som ett led i ett system med ökad långsiktighet och mål— styming — införts krav på verksamhetsplan och treårig ekonomisk pla- nering (5 5 första och tredje styckena).

Den kommunala budgeten skall fortfarande vara en bruttobudget, dvs. samtliga inkomster och utgifter inom nämndverksamhetema skall tas upp i budgeten (5 5 andra stycket). Fullmäktige får dock anvisa nettoanslag till

nämnderna.

Regler om budgetprocessen f1nns i 6 - 11 åå och har inte ändrats i sak jämfört med gamla kommunallagen. De motsvaras närmast av 19 kap. 5 - 8 55 kYrkolagen.

Den tidigare regeln om medelsanvisning (motsvaras av 19 kap. 9 5 första stycket kyrkolagen) har i 1991 års KL ersatts med en bestämmelse i 12 & om att fullmäktige, i samband med beslut om en utgift under löpande budgetår, alltid skall ange hur utgiften skall finansieras. Det gäller såväl driftskostnader som kapitalutgifter. Regeln innebär alltså att det inte längre ställs något krav på balansering av de anslagsbeslut som fattats utan sam- band med budgetfastställelse. Detta är en naturlig följd av att det inte

heller längre krävs att budgeten skall vara balanserad.

Den tidigare regeln om reservationsanslag, vilken har sin motsvarighet i 19 kap. 9 5 andra stycket kyrkolagen, har inte förts över till 1991 års KL. Något undantag från kravet på reglering av överskott behövs inte, eftersom detta krav försvunnit i samband med slopandet av kravet på en balanserad

budget (a. prop. s. 119).

Tidigare regler om rätt att bilda fonder, ta upp lån och ingå borgen samt om fondmedels användande, vilka överensstämmer med bestämmelserna i nuvarande 19 kap. 9 och 10 åå kyrkolagen, har inte heller fått någon motsvarighet i 1991 års KL. Dessa befogenheter har kommunerna och landstingen redan till följd av sin egenskap av självständiga juridiska per—

soner och reglerna har därför ansetts onödiga (a. prop. s. 120).

I 13 5 finns en bestämmelse om förbud mot pantsättning som överförts i sak oförändrad från gamla kommunallagen. Den har sin motsvarighet i

nuvarande 19 kap. 12 5 kyrkolagen.

Bestämmelserna om räkenskapsföring och redovisning har skärpts i 1991 års KL så att redovisningen fått ökad betydelse. 14 - 16 åå, som motsvaras av nuvarande 19 kap. 13 och 14 (55 kyrkolagen, har i sak överförts oför- ändrade från gamla kommunallagen. Nya regler, som saknar motsvarighet i gamla kommunallagen och i kyrkolagen, har införts i 17 - 23 55. De innebär att årsredovisningen skall

—— innehålla uppgift om utfallet av verksamheten, verksamhetens finansiering och den ekonomiska ställningen vid årets slut; upplysning skall också lämnas om borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser (17 5 första stycket),

—- omfatta även sådan kommunal verksamhet som drivs i form av aktiebo- lag, stiftelse, ekonomisk förening, ideell förening eller handelsbolag (17 5 andra stycket),

— upprättas med iakttagande av god redovisningssed ( 18 å),

— överlämnas till fullmäktige och revisorerna snarast möjligt och senast den 1 juni året efter det år som redovisningen avser (19 5),

—— godkännas av fullmäktige (20 5),

-— hållas tillgänglig för allmänheten från och med kungörandet av det sam- manträde med fullmäktige då årsredovisningen skall godkännas (21 5).

Fullmäktige får bestämma att allmänheten kan få ställa frågor om årsredo- visningen vid ett sammanträde med fullmäktige (22 å).

Fullmäktige skall meddela närmare föreskrifter om redovisningen (23 5).

Som skäl för de nya reglerna har åberopats att den pågående utvecklingen i riktning mot ökad målstyrning i den kommunala verksamheten gör att

redovisningens roll som kontrollinstrument ökar (a. prop. s. 121 f).

Reglerna om revision i de borgerliga kommunerna finns i 9 kap. KL.

1 - 3 && handlar om val av revisorer och revisorsersättare.

1 och 2 155 motsvaras av 20 kap. 1 & kyrkolagen. De tidigare bestämmel- serna, om hur omval eller förnyad sammanräkning som innebär ändrad mandatfördelning mellan partierna i fullmäktige inverkar på uppdragen för revisorerna och revisorsersättarna, (motsvaras av 20 kap. 2 5 kyrkolagen) har flyttats över till 4 kap. som gäller för alla förtroendevalda, således

även revisorer och revisorsersättare.

3 & motsvaras av 20 kap. 3 & kyrkolagen.

4 och 5 55 innehåller bestämmelser om jäv. De motsvaras närmast av 20 kap. 4 5 kyrkolagen. I uppräkningen av de närstående till den redovis- ningsskyldige för vilka revisionsjäv också föreligger har den ändringen gjorts i 1991 års KL att begreppet sambo har införts. En saklig nyhet är vidare att de enskilda förtroendevalda ges rätt att, oavsett om de är leda- möter i fullmäktige eller inte, delta i fullmäktiges överläggning när revi-

sionsberättelsen över den verksamhet som de ansvarat för behandlas.

I 6 &, som är ny, föreskrivs att varje revisor fullgör sitt uppdrag själv- ständigt. Genom denna bestämmelse har man velat framhålla den enskilde revisorns oberoende ställning. Bestämmelsen ger bara uttryck för det som

redan tidigare varit gällande rätt och innebär således ingen ändring i sak.

7 - 9 55 innehåller bestämmelser om revisorernas uppgifter.

7 och 9 55 har sin motsvarighet i nuvarande 20 kap. 5 & kyrkolagen. På ett tydligare sätt än tidigare anges i 7 5 att det är all den verksamhet som bedrivs inom nämndernas ansvarsområden som skall granskas och inte bara det arbete som nämnderna själva utfört. 8 & är ny i sak och innehåller en bestämmelse som klargör revisorernas förhållande till den specialregle- rade verksamheten inom nämnderna. Som huvudregel gäller att revisorerna inte får granska ärenden som avser myndighetsutövning mot någon en- skild. Från förbudet mot att granska ärenden som avser myndighetsutöv- ning mot någon enskild finns två undantag. Det ena undantaget innebär att sådan granskning får ske om handläggningen av ärendet — ett fattat beslut eller en underlåtenhet att fatta beslut — har vållat kommunen eller land— stinget en ekonomisk förlust. Den ekonomiska förlusten kan exempelvis bestå i ett skadestånd som har dömts ut av domstol eller betalats ut efter förlikning. Enligt det andra undantaget får revisorerna granska ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild om granskningen sker från allmänna synpunkter. Med detta menas att revisorerna får göra en allmän granskning för att kontrollera handläggningsrutiner, standardfrågor

etc .

10 och 11 55, som handlar om revisorernas rätt till upplysningar m.m., motsvaras närmast av nuvarande 20 kap. 6 & kyrkolagen. Reglerna har ändrats så att inte bara nämnderna och beredningarna utan också de an- ställda anges i lagen som skyldiga att lämna revisorerna upplysningar m.m. Denna ändring innebär formellt sett en utvidgning av upplysnings- skyldigheten för de anställda. De får därigenom en sjävständig upplys— ningsskyldighet skild från och utöver den skyldighet som kan följa av anställningsförhållandet. Enligt förarbetena torde inte denna ändring med—

föra några problem vid tillämpningen av sekretesslagen (a. prop. s. 128).

12 och 13 55, som innehåller föreskrifter om revisorernas förvaltning,

motsvaras av nuvarande 20 kap. 7 5 kyrkolagen.

14 och 15 && innehåller bestämmelser om revisionsberättelsen. De mot- svaras närmast av nuvarande 20 kap. 8 & kyrkolagen. 1 15 & har införts en bestämmelse om att anmärkning får riktas mot nämnder och fullmäktigebe- redningar samt den enskilda förtroendevalda i sådana organ. Bestämmelsen tar sikte på att visa vem som är revisionsansvarig. Tidigare bars revisions- ansvaret kollektivt av varje nämnd. Det innebar att dessa ibland vägrades ansvarsfrihet för felaktigheter som begåtts av enskilda förtroendevalda. Detta ansågs otillfredsställande och därför har i nya KL det kollektiva revisionsansvaret för styrelsen och de övriga nämnderna kompletterats med

en regel om ett individuellt revisionsansvar för de förtroendevalda.

I 16 och 17 55 finns föreskrifter om prövning av frågan om ansvarsfrihet. De motsvaras av nuvarande 20 kap. 9 och 10 && kyrkolagen. 18 å, som handlar om revisionsreglemente, motsvaras av nuvarande 20 kap. 11 &

kyrkolagen.

De allt större kraven på ett effektivt utnyttjande av befintliga resurser har inneburit att nya former för ekonomistyrning behövt tillskapas. Ett nytt budget- och redovisningssystem har därför införts hos kommunerna. Detta har i sin tur nödvändiggjort en anpassning av KL:s regler till de nya syste-

men för ekonomistyrning.

För att underlätta driften av en effektiv och högkvalitativ verksamhet har sålunda nya bestämmelser införts i KL om budgetering, redovisning och

resultatuppföljning.

Den borgerliga kommunala ekonomiska förvaltningen är till stor del vägle— dande också för de kyrkliga kommunerna. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund har dessutom utarbetat en ny budget— och redovis- ningsmodell för de kyrkliga kommunerna som bygger på de nya formerna

för ekonomistyrning i de borgerliga kommunerna. Mot bakgrund härav

anser Kyrkoberedningen att det är lämpligt att de nya ekonomibestämmel- serna i KL i allt väsentligt transformeras till motsvarande regler i kyrkola-

gen.

Det innebär bl.a. att den nuvarande regeln om förmögenhetsskydd slopas och ersätts av en allmän regel om att de kyrkliga kommunerna skall iaktta en god ekonomisk hushållning. De kyrkliga kommunerna åläggs samtidigt att förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämma skall meddela närmare föreskrifter om medelsförvaltningen. Pastoratsförbundet får förutsättas meddela "nor-

malföreskrifter" till hjälp för kyrkokommunerna.

På vissa punkter har avvikelser från KL övervägts, bl.a. vad gäller det nuvarande kravet i 19 kap. 4 & andra stycket kyrkolagen om att budgeten skall vara balanserad. Det här kravet har bidragit till en god ordning som gett stadga och stabilitet också i de kyrkliga kommunernas ekonomi. Detta kan tala för att behålla balanseringskravet. Å andra sidan kan det, liksom i de borgerliga kommunerna, finnas ett behov av ökad flexibilitet i verk- samhetsfrnansieringen med hänsyn till de skilda ekonomiska förhållanden som kan råda under olika är. Det kan sålunda under något år vara för- delaktigare att hålla nere församlingsskatten och i stället använda sig av ekonomiska reserver eller av upplåning.

Dessutom synes det vara så att balanseringskravet, liksom i de borgerliga kommunerna, ändå inte garanterar någon verklig balans i de kyrkliga kommunernas budget. Det här kravet kan nämligen i formellt hänseende uppfyllas genom användning av olika slags s.k. budgetregleringsposter som används för att rent tekniskt balansera budgeten. Det finns också en möj- lighet att balansera budgeten med förskott (se förarbetena till gamla kom-

munallagen, prop. 1975/76:187 s. 500). En formell balansering av bud- geten kan också göras genom avsättning till eller disposition av fmder. Någon balans i verklig mening behöver alltså till synes inte föreligga enligt

den nuvarande bestämmelsen i kyrkolagen.

Eftersom balanseringskravet alltså ändå synes vara fiktivt och då de'. inte heller finns anledning anta annat än att de kyrkliga kommunerna, i likhet med de borgerliga, kan ges förtroendet att planera sin finansiering på ett mera allsidigt sätt, anser beredningen att kyrkolagen inte bör lägga hnder i vägen för detta. Balanseringskravet bör sålunda slopas. Om detta sker, är det extra viktigt att de kyrkliga kommunerna gör klart för sig hur den planerade verksamheten kommer att påverka kapitalanvändningen och

kapitalanskaffningen.

Den av beredningen förordade anpassningen till KL:s regler innebär vidare bl.a. att det av budgeten skall framgå hur den ekonomiska ställnngen beräknas vara vid budgetårets slut. Dessutom införs krav på verksanhets- plan och ekonomisk planering. Tidigare regler om rätt att bilda fonder, ta upp lån och ingå borgen samt om fondmedlens användning slopas, :fter- som dessa rättigheter ändå tillkommer de kyrkliga kommunerna i leras

egenskap av juridiska personer.

Sammantaget innebär förslagen att de kyrkliga kommunerna får ökad 'rihet på det ekonomiska området. Det övergripande syftet är att kyrkokonmu- nema härigenom skall få bättre möjligheter att bedriva en långsiktig eko- nomisk planering. Detta blir allt mer viktigt i takt med den försänrade samhällsekonomin. Kraven på att församlingar och samfälligheter huslållar med sina resurser ökar. Befintliga resurser måste utnyttjas effektivar: och sannolikt i ökad omfattning omfördelas mellan olika verksamhetsomnden. I detta perspektiv är det viktigt med en flerårig ekonomisk planering som

komplement till de ettåriga budgetarna. Beredningen vill i sammanhrnget

betona att slopandet av det formella kravet på att budgeten skall vara balanserad inte får innebära en konsekvent underbalansering av budgetar- na. Ett sådant handlande kan inte vara förenligt med en god ekonomisk hushållning som det ställs krav på enligt den föreslagna lagregleringen. Beredningen vill också framhålla den ekonomiska flerårsplaneringens betydelse som en utgångspunkt för diskussioner om behovet av strukturella

åtgärder inom den kyrkokommunala verksamheten.

I konsekvens med att ekonomibestämmelserna anpassas till KL:s regler, anser beredningen att även revisionsbestämmelserna i 20 kap. kyrkolagen

bör anpassas till de motsvarande reglerna i KL.

Kommunalbesvär

I 22 kap. kyrkolagen finns bestämmelser om kommunalbesvär som mot-

svarar de regler som fanns i gamla kommunallagen.

Kommunalbesvär får bara användas mot sådana kommunala beslut för

vilka det saknas särskilda överklagningsregler (l 5).

Rätt att anföra kommunalbesvär har den som är folkbokförd i territoriell församling eller som är medlem i en icke-territoriell församling, oavsett

om han eller hon personligen berörs av beslutet eller ej (3 5).

Det kommunala beslutet kan angripas bara på de särskilda besvärsgrunder som anges i 1 &, nämligen att beslutet

1. inte har tillkommit i laga ordning,

2. står i strid mot lag eller annan författning,

3. på något annat sätt överskrider kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans befogenhet,

4. kränker klagandens enskilda rätt, eller

5. annars vilar på orättvis grund.

Besvärsprövningen kan något förenklat sägas innebära att det är beslutets

laglighet och inte dess lämplighet som prövas.

Vid bifall till besvären får besvärsmyndigheten bara upphäva beslutet. Den får inte sätta annat beslut i det upphävdas ställe.

10 kap. KL innehåller regler motsvarande dem i kyrkolagen om ko'nmu- nalbesvär. I 1991 års KL har dock reglerna gjorts tydligare och mer över- skådliga. Vissa särdrag för kommunalbesvären som har utbildats irätts- praxis har uttryckts direkt i lagen. Termen kommunalbesvär har ersatts av

uttrycket laglighetsprövning.

Två av de tidigare prövningsgrundema i kommunalbesvärsmål har slopats, nämligen att ett beslut "kränker klagandens enskilda rätt" eller att det

"vilar på orättvis grund". Övriga prövningsgrunder har behållits.

Kyrkoberedningen anser att reglerna om kommunalbesvär i kyrkolagen bör

anpassas till de nya reglerna om laglighetsprövning i KL.

Det framstår därvid som lämpligt att — i likhet med vad som gjorts i KL — låta vissa särdrag för kommunalbesvärsprocessen som utbildats ipraxis framgå direkt av lagtexten. Detta gäller bl.a. det utmärkande draget att kammarrätten bara får upphäva eller inte upphäva ett beslut, men inte sätta ett nytt beslut i dess ställe (10 kap. 8 & KL). Härigenom markeras att det ytterst är fråga om en ren laglighetsprövning och inte i första hand en

lämplighetsprövning (prop. 1990/91:117 s. 132).

Ett skäl för att byta ut termen kommunalbesvär mot laglighetsprövning har

varit den allmänna strävan att ta bort ordet besvär ur all författningsmate-

ria. Det har också funnits ett behov av att på ett ännu bättre sätt klargöra skillnaden mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär. Eftersom kärn- punkten i kommunalbesvärsprövningen är just legalitetsprövningen har ordet laglighetsprövning ansetts vara ett bra ersättningsord. Beredningen

delar de motiv som anförts för ett byte av terminologin.

Två av de tidigare prövningsgrundema har slopats. Prövningsgrunden "lu'änker klagandens enskilda rätt" har haft störst praktisk betydelse främst i löne- och pensionsärenden. Genom ändrad arbetsrättslig lagstiftning har dock detta område inskränkts i väsentlig mån. Prövningsgrunden "vilar på orättvis grund" har ofta åberopats av dem som klagat i kommunalbesvärs- mål, men har tillämpats relativt sällan av domstolarna. Ursprungligen torde den ha införts för att ge uttryck åt kravet på likställighet mellan kommunmedlemmar. Även rättspraxis visar att den är starkt förknippad med likställighetsprincipen. Vid tillkomsten av 1991 års KL konstaterades att båda prövningsgrundema har en synnerlig begränsad användbarhet, men åberopas ofta av de klagande och ger därmed upphov till åtskilliga missförstånd och en onödig handläggning. Genom att likställighetsprin- cipen skrivits in i lagtexten kan prövningsgrunden "står i strid mot lag eller annan författning " användas om någon anser att ett beslut strider mot denna princip. De båda aktuella prövningsgrundema slopades därför (a. prop. s. 136). Beredningen finner att det anförda också bör gälla i fråga om det kyrkokommunala området.

Beredningen anser vidare att prövningsgrunden punkt 3 "på något annat sätt överskrider kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans befogenhet" — lik- som i KL (a. prop. s. 136) — bör delas upp i två punkter för att ge ut- tryck åt att den har ett vidare tillämpningsområde än vad ordalydelsen i förstone ger uttryck åt. Det bör således framgå att prövningen också kan omfatta frågan om en viss åtgärd över huvud taget är en kyrkokommunal

angelägenhet.

Reglerna om kallelse till kyrkostämma

I 14 kap. 4 & kyrkolagen finns regler om kungörelsen av samnanträde med kyrkostämma. Kungörelsen skall innehålla uppgift om tid )Ch plats för sammanträdet samt uppgift om de ärenden som skall behandlas. Kun- görelsen skall anslås minst en vecka före sammanträdesdagen på försam-

lingens anslagstavla.

I 14 kap. 8 5, som handlar om hur föreskrifterna om kyrkofullnäktige i församling m.m. tillämpas på kyrkostämma, hänvisas bl.a. till ruvarande 13 kap. 10 5. I den senare paragrafen (motsvarar 13 kap. 8 - 9 ål i kyrko- beredningens förslag), vars första och andra stycken samt tredj: stycket första meningen överensstämmer med innehållet i 14 kap. 3 (nh 4 åå, föreskrivs i tredje stycket, sista meningen, att kungörelsen om samman- trädet inom samma tid, dvs. minst en vecka före sammanträresdagen,

också skall sändas till varje ledamot och ersättare på ett lämpligt sätt.

Det har gjorts gällande att en strikt tolkning av bestämmelsen i ruvarande 13 kap. 10 5 tredje stycket, sista meningen, skulle innebära att (ungörel- sen till kyrkostämman skall sändas till varje röstberättigad kyrkomedlem.

Detta har inte varit avsikten med hänvisningen i 14 kap. 8 & til bestäm- melsen. Eftersom den inte skall tillämpas i ifrågavarande avseende och då innehållet i bestämmelsen i övrigt täcks av föreskrifterna i 14 kar. 3 och 4 55, föreslår Kyrkoberedningen att hänvisningen i 14 kap. 8 & till nuvaran- de 13 kap. 10 & slopas.

4.2.3 Administrativa och ekonomiska konsekvenser av för-

slagen

Kyrkoberedningens förslag ger som helhet möjlighet till nya lösningar som kan innebära ett bättre resursutnyttjande och kostnadsbesparingar i den kyrkokommunala verksamheten.

De kyrkliga kommunerna får sålunda vidgade möjligheter att bestämma om

i vilka former de skall bedriva sina verksamheter.

De får större frihet att organisera nämnderna. Utrymmet för att delegera beslutanderätt blir större. Kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans över- gripande målstyming av verksamheten underlättas genom nya instrument för att följa upp de mål och riktlinjer som de fastställt samt för att utvärde-

ra resultatet av kyrkorådets och övriga nämnders verksamhet.

Kyrkorådet och de övriga nämnderna får i sin tur bättre förutsättningar att styra sina förvaltningar och att stimulera personalen genom att ge dem ett

ökat ansvar och större befogenheter.

Detaljregleringen av bl.a. kyrkofullmäktiges arbetsformer minskas.

Sammantaget ger förslagen de kyrkliga kommunerna betydligt bättre förut— sättningar än tidigare att förnya och effektivisera verksamheten. Genom ökat självbestämmande får de också ett större ansvar för de nödvändiga

rationaliseringama.

5. DET KYRKLIGA UTJÄMNINGSSYS— TEMET 5.1 Statskontorets undersökning

Statskontoret har på Kyrkoberedningens uppdrag biträtt med det gmnd- läggande arbetet när det gäller det kyrkliga utjämningssystemet. Stats- kontoret har sålunda gjort en översyn av systemet, utvärderat detta samt föreslagit förenklingar. Statskontorets rapport är fogad som bilaga till betänkandet.

Statskontoret föreslår sammanfattningsvis följande:

— Regeln slopas att det allmänna utjämningsbidraget i vissa situationer skall inskränkas.

—- De extra utjämningsbidragen slopas i huvudsak och ersätts av ökade möjligheter att ge strukturbidrag. I undantagsfall skall dock extra ut- jämningsbidrag kunna komma i fråga även fortsättningsvis.

—— Stiftens ansvar för kyrkobyggnadsbidragen ökas i takt med att stiften bygger upp kompetens i fastighetsfrågor. Där detta skett kan stiftet fatta beslut om bidrag inom en av Kyrkofonden angiven medelsram.

— De nu utgående stiftsbidragen och allmänna utjämningsbidragen till stiften slopas. Stiftens kostnader för sin egen verksamhet och för strukturbi-

drag till pastoraten finansieras genom stiftsskatten. En skatteväxling med 3

öre sker därvid, så att stiftssamfällighetema ges möjlighet att höja sina skatter med 3 öre samtidigt som pastoraten sänker sina skatter med lika mycket. Ett led i skatteväxlingen är att den allmänna kyrkoavgiften också sänks med 3 öre. Särskilda stiftsbidrag från Kyrkofonden blir docki flertalet stift nödvändiga till följd av skatteväxlingen, i varje fall under en över- gångstid.

— Strukturbidragen används som idag för särskilda ändamål samt i vissa fall som stöd inför bildandet av bärkraftiga lokala enheter och som glesbygds- stöd.

5.2. Beredningens slutsatser

Statskontoret har enligt Kyrkoberedningens mening på ett förtjänstfullt sätt kartlagt och utvärderat det kyrkliga utjämningssystemet.

Utvärderingen visar att utjämningssystemet har både positiva och negativa konsekvenser på den nuvarande kyrkliga organisationsstrukturen. Enligt be- redningens uppfattning bör utjämningssystemets generella delar vara neutrala i strukturfrågoma. Önskvärda organisationsförändringar bör initieras och genomföras på de lokala organens och stiftsorganens ansvar. Det kan noteras att inte obetydliga strukturförändringar skett under de senaste fem åren.

Statskontoret framhåller i sin analys att pastorat med högre verksamhetskost- nader per invånare erhåller högre utjämningsbidrag per invånare och anser detta tyda på ett behov av rationaliserings- och strukturarbete på lokalplanet inom kyrkan. Beredningen vill härtill påpeka att verksamhetskostnaden per

invånare också i regel avspeglas i utdebiteringens höjd.

Statskontoret föreslår som ett led i en förenkling av utjämningssystemet att det allmänna utjämningsbidraget till stifirswnfällighetema slopas samt att regeln om inskränkning av utjämningsbidrag tas bort. Beredningen in-

stämmer i Statskontorets bedömning i dessa delar.

Statskontoret föreslår att besluten om extra uq'ämningsbidrag flyttas till stiftsstyrelsema men att Kyrkofondens styrelse därutöver får rätt att lämna särskilt bidrag till pastorat som hamnat i ett akut ekonomiskt krisläge. Beredningen betraktar det extra utjämningsbidraget som en säkerhetsventil i utjämningssystemet. Genom tillfälliga förändringar i samhällsekonomin kan vissa typer av pastorat råka i akut ekonomiskt trångmål. Utöver de bidrag till olika pastorat som stiftsstyrelsen kan ge bör därför, som Statskontoret föreslagit, en möjlighet finnas att ge extra utjämningsbidrag. Med hänsyn till önskvärdheten av en likformig behandling av dessa ärenden bör handläggningen av dem kvarligga hos Kyrkofondens styrelse. I förhållande till dagens extra utjämningsbidrag bör dock kostnaden för dessa bidrag kunna minska.

Statskontoret föreslår att besluten rörande kyrkobyggnadsbidrag på sikt skall flyttas till stiftsstyrelsema men att detta bör anstå tills kompetens i kyrkobyggnadsfrågor har byggts upp i stiften. En förebild är här det arbete som Samfälligheten Gotlands kyrkor utför inom Visby stift. Beredningen instämmer i Statskontorets bedömning i detta avsnitt. Det förefaller dock tveksamt om Gotlandsmodellen är lämplig i alla stift och om de ekonomiska förutsättningarna för att bygga upp lämplig kompetens föreligger i hela landet. Kyrkofondens styrelse bör därför enligt beredningens mening ges möjlighet att, där så är lämpligt, delegera rätten att besluta om kyrkobygg- nadsbidrag till stiftsstyrelsen. En sådan delegering bör också innefatta en ram för de medel för kyrkobyggnadsbidrag som stiftsstyrelsen högst får ta i anspråk.

Statskontoret föreslår att strukturbidragen självständigt skall beslutas av

stiftsstyrelsema. Beredningen instämmer i förslaget.

Vidare föreslår Statskontoret att stiftens kostnader för egen verksamhet liksom för strukturbidrag i huvudsak finansieras genom en skatteväxling med tre öre mellan den allmänna kyrkoavgiften och stiftsskatten. Beredningen tillstyrker huvudtanken i detta förslag men konstaterar att det, oavsett skatteväxling, erfordras ett kompletterande bidrag till vissa stift. Detta bidrag måste ersätta utjämningseffekten hos det allmänna utjämningsbidraget och stiftsbidraget, vilka båda föreslås avskaffade. Ett sådant särskilt stiftsbidrag skulle kunna ges till stift med särskilt behov av inkomstför—

stärkning samt för tillfälliga behov av hög angelägenhetsgrad.

Beträffande den föreslagna skatteväxlingen noterar beredningen att det givetvis inte kan komma i fråga att ålägga stiftssamfälligheterna att höja skatten med visst belopp. Prövningen av denna fråga ankommer på varje stiftssamfållighet. Om skattestopp råder vid den tidpunkt då skatteväxlingen blir aktuell, bör dock genom lagstiftning utrymme för en skattehöjning av

angiven storlek skapas.

Skatteväxlingen innebär att den allmänna kyrkoavgiften sänks i enlighet med Statskontorets förslag. Beredningen förutsätter att pastoraten sänker sitt skatteuttag med ett motsvarande belopp. I likhet med vad som nyss angetts i fråga om stiftssamfällighetema och en skattehöjning ankommer frågan om en skattesänkning principiellt på pastoraten. I en situation då skattestopp råder torde det dock kunna från statsmakternas sida resas krav på att skatteväxlingen medför en reell skattesänkning i pastoraten så att det totala skattetrycket inte ökar. För att garantera denna effekt kan lagstiftning om

sänkt utdebitering i pastoraten komma att erfordras.

I övrigt behöver vissa författningsändringar, främst i kyrkolagen, ske.

6. TYSTNADSPLIKT FÖR DIAKON OCH DIAKONISSA

6.1. Nuvarande ordning

För den som är prästvigd i Svenska kyrkan gäller tystnadsplikt enligt 36 kap. 1 & kyrkolagen avseende uppgifter som han eller hon erfarit under bikt eller själavårdande samtal. Tystnadsplikten är absolut, dvs. gäller oavsett om det skulle vålla skada om uppgiften röjs. För präst som fått en uppgift under bikt gäller alltså en livslång tystnadsplikt för uppgiften. Tystnads- pliktsregeln är inte heller beroende av om prästen är anställd i offentlig tjänst eller ej. Tystnadsplikt gäller således inte bara för en präst anställd i Svenska kyrkan utan även för en präst som har privat anställning eller en pensionerad präst.

Prästens tystnadsplikt omfattas inte av det s.k. meddelarskyddet (16 kap. 1 5 sekretesslagen — 1980: 100). Ett sådant skydd — vilket de flesta tystnads- plikter omfattas av —-— innebär att en offentlig funktionär med tystnadsplikt utan risk för straff kan lämna uppgift som omfattas av hans tystnadsplikt för offentliggörande i tidning eller andra massmedia. (Endast tidningens an- svarige utgivare eller motsvarande kan då straffas för uppgifter som förekommer i tidningen.) Prästens tystnadsplikt bryts inte heller av den

skyldighet att vittna inför domstol som gäller för flertalet offentliga funktionärer som är belagda med tystnadsplikt.

Handlingar som en präst i offentlig tjänst innehar som ett led i sin själavårdande verksamhet anses vara privata och faller därför inte under bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet (se rättsfallet RÅ 1963 ref. 41).

Vid sidan av prästens tystnadsplikt för uppgifter under bikt och själavårdan- de samtal föreligger sekretess i viss utsträckning för uppgifter inom kyrkans församlingsvårdande verksamhet som avser enskilds personliga förhållanden (7 kap. 33 & sekretesslagen). Med församlingsvårdande verksamhet avses sjålavårdande och diakonal verksamhet samt barn- och ungdomsverksamhet. Utanför begreppet församlingsvårdande verksamhet faller däremot t.ex. förvaltningen av kyrkans egendom, begravningsväsendet och kyrkans personaladministration (prop. 1991/92:35 s. 4). Sekretessen för försam- lingsvårdande verksamhet är emellertid i flera avseenden mera begränsad än den som gäller för präst enligt 36 kap. 1 & kyrkolagen. Sålunda får uppgiften röjas om det står klart att den enskilde och honom närstående inte lider skada om så sker. Vidare gäller för uppgift i en handling tidsbe- gränsning om högst 70 år, varefter uppgiften inte längre är sekretessbelagd. Sekretesslagens regler — och således även regeln om sekretess i den församlingsvårdande verksamheten — avser endast dem som har tjänst eller

uppdrag hos stat eller kommun.

För sekretess enligt 7 kap. 33 & sekretesslagen gäller meddelarskydd. Vidare gäller begränsning av sekretessen på så sätt att uppgift kan lämnas till åklagare och polismyndighet, om det är fråga om utredning av allvarligare brott. Den som omfattas av sekretessen är också skyldig att vittna inför domstol om de uppgifter som sekretessen avser, om han eller

hon skulle kallas som vittne i en rättegång.

Sekretess gäller vidare i kyrkans verksamhet för familjerådgivning för uppgift som enskild lämnat i förtroende och för uppgift som inhämtats i samband med rådgivningen (7 kap. 4 & sekretesslagen). Sekretessen avser såväl muntliga uppgifter som uppgifter i handlingar och är absolut. För uppgifter i handlingar gäller sekretessen under 70 år. Meddelarskydd föreligger inte, men däremot hindrar sekretessen inte att den som omfattas av den lämnar uppgifter till åklagare och polismyndighet eller vittnar inför domstol, när det gäller allvarligare brott.

I ärende om medlemskap i Svenska kyrkan gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden (7 kap. 15 & sekretesslagen). Sekretessen avser såväl muntliga uppgifter som uppgifter i handlingar. Den avser dock endast uppgifter där det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider skada om uppgiften röjs. För uppgifter i handlingar gäller sekretessen högst 70 år. Meddelarskydd gäller. Sekretessen hindrar inte att uppgift lämnas till åklagare eller polismyndighet för utredning av allvarligare brott. Den som omfattas av sekretessen är

skyldig att vittna inför domstol.

Kyrkans sjukvårdsverksamhet omfattas av samma sekretessregler som gäller för offentlig sjukvård i övrigt (7 kap. 1 & sekretesslagen).

För kyrkan gäller vidare bestämmelser om sekretess som avser alla myndigheter, t.ex. för personalsociala frågor (7 kap. 11 & sekretesslagen) eller för uppgift om utlänning (7 kap. 14 & sekretesslagen).

Tystnadsplikten för präster gäller som nämnts oavsett om prästen är anställd i Svenska kyrkan eller ej och således också oavsett om han eller hon är anställd i den offentligrättsligt reglerade delen av kyrkan, t.ex. i ett pastorat eller i en stiftssamfållighet, eller i den privaträttsligt reglerade delen av kyrkan, t.ex. i någon av kyrkans stiftelser. För övriga kyrkliga funktionärer

gäller däremot att lagstadgad tystnadsplikt endast kan förekomma i offentlig tjänst, dvs. för kyrkans vidkommande vid tjänstgöring i dess offent— ligrättsliga del.

Vid sidan av den lagstadgade tystnadsplikten kan emellertid tystnadsplikt föreligga också på grund av avtal mellan den anställde och hans eller hennes arbetsgivare. Även de kyrkliga funktionärer, t.ex. diakoner, som tjänstgör i kyrkans privaträttsligt reglerade delar kan således åläggas tystnadsplikt. Den som omfattas av sådan tystnadsplikt torde inte på denna grund kunna undandra sig från att vittna vid domstol, om han eller hon kallas som vittne

i en rättegång.

Den som bryter mot en lagstadgad tystnadsplikt kan åtalas vid allmän domstol och dömas för brott mot tystnadsplikt. För den som är anställd kan alternativt disciplinär bestraffning kommai fråga. Brott mot en tystnadsplikt som uppkommit i privat tjänst kan inte föranleda åtal. Däremot kan — om möjligheter till disciplinära åtgärder föreligger enligt anställningsavtalet — sådana åtgärder vidtas. Vidare kan en anställd som bryter sin tystnadsplikt — antingen denna beror på lag eller avtal — därutöver eller alternativt

komma att sägas upp eller avskedas från sitt arbete.

Sammanfattningsvis gäller således i huvudsak för närvarande beträffande diakoners och diakonissorsl tystnadsplikt att dessa har sådan plikt för uppgifter rörande enskilda som framkommit i kyrkans församlingsvårdande verksamhet, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan skada för den enskilde eller någon honom eller henne närstående. Vidare har de absolut tystnadsplikt för uppgift som lämnats i förtroende eller som i övrigt framkommit vid kyrkans familjerådgivning. Diakon har också tystnadsplikt för uppgifter om enskild i ärende beträffande medlemskap i Svenska kyrkan,

' Fortsättningsvis avses med diakon såväl diakon som diakonissa.

om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom eller henne närstående lider skada om uppgiften röjs. Uppgifter som en diakon erhåller utan att han eller hon är anställd av eller har uppdrag för staten eller kommun (kyrklig eller borgerlig) omfattas inte av lagstadgad sekretess. Däremot kan en diakon i privat tjänst ha tystnadsplikt på grund

av avtal om detta med arbetsgivaren.

För de fria samfunden gäller att någon lagreglerad tystnadsplikt för deras pastorer och präster inte förekommer. Inte heller finns någon lagreglerad tystnadsplikt för andra kyrkliga funktionärer inom de fria samfunden. För båda dessa grupper föreligger i stället i allmänhet en privaträttsligt reglerad tystnadsplikt på samma sätt som tidigare beskrivits beträffande privat anställda i allmänhet. Meddelarskydd gäller då. De fria samfundens pastorer och präster är emellertid liksom Svenska kyrkans präster befriade från skyldigheten att vittna i domstol när det gäller uppgifter som de erhållit vid bikt eller själavårdande samtal (36 kap. 5 & rättegångsbalken).

6.2 Frågans tidigare behandling

Frågan om att ge diakoner en tystnadsplikt motsvarande den som gäller för präster aktualiserades under förarbetena till den nu gällande sekretesslagen (Ds Ju 1977:1 s. 238). Enligt förslaget skulle en sådan tystnadsplikt införas genom en ändring i dåvarande kyrkolagen. Någon sådan ändring kom emellertid då inte till stånd, bl.a. beroende på att ändringen krävde beslut av kyrkomötet och att man i förarbetena till sekretesslagen förutsåg att kyr- kan relativt snart kunde förväntas bli en privaträttslig institution, varvid nå—

gon offenligrättslig reglering inte skulle behövas (Ds Ju 1977:11 s. 477 f.).

1982 års kyrkomöte begärde därefter hos regeringen att sekretess skulle

införas i den församlingsvårdande verksamheten för uppgift om enskilds

personliga förhållanden. 1983 års kyrkomöte begärde att tystnadspliktskulle införas för assistenter inom Sjukhuskyrkan. Regeringen överlämnade de båda framställningarna till 1982 års kyrkokommitté, som i sin tur i särskild skrivelse till chefen för justitiedepartementet (se Ds Ju 1987:3 s. 2 ff.) föreslog en särskild lag om tystnadsplikt för personal i Svenska krrkans församlingsarbete. Efter remissbehandling överarbetades kyrkokomnitténs förslag inom justitiedepartementet, vilket ledde fram till nya förslg i en särskild promemoria (Ds Ju 1987z3). Där föreslogs sekretess inom S'enska kyrkans församlingsvårdande verksamhet beträffande uppgift om erskilds personliga förhållanden. Promemorians förslag upptogs sedemera i huvudsak i prop. 1991/92:3, vilken godtogs av riksdagen (KU 1991/92:11, rskr. 1991/92:65) och föranledde det tidigare nämnda tillägget till sekre- tesslagen, 7 kap. 33 5.

Med det nämnda tillägget till sekretesslagen infördes således tystnalsplikt i stor omfattning för diakonemas arbete. Emellertid kvarstår den skilnaden till prästernas tystnadsplikt att diakonemas tystnadsplikt endast avsrr dem som är offentligt anställda. För prästers själavårdande verksamhet gäller däremot — som nämnts —- att även präster i privat tjänst och pensioterade präster omfattas av tystnadsplikten. För prästerna gäller således ty;tnads- plikten alltifrån det att de vigts till det kyrkliga ämbetet oavsett vilken

verksamhet prästen sedermera ägnar sig åt.

1991 års kyrkomöte uttalade med anledning av regeringens skrivelre med förslag till ny kyrkolag att diakonvigda borde ha samma rättigheer och skyldigheter som präster när det gäller tystnadsplikt för sådant som :rfarits i samband med den direkta själavården (2KL l991:l, kskr. 19'1:11). Samma uppfattning hade framförts av 1989 års kyrkomöte (kskr. 1893).

I propositionen om ny kyrkolag anförde regeringen emellertid at något behov av att utsträcka tystnadsplikten till uppgifter som t.ex. en diaton får

del av när han inte tjänstgör i Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet inte har kommit fram (prop. 1991/92:85 s. 96). Någon ändring i bestämmelserna om tystnadsplikt för diakoner föreslogs därför inte.

Vid behandling i riksdagen av propositionen om ny kyrkolag väcktes en motion (Mot. 1991/92:1(19) med förslag om utvidgad tystnadsplikt för diakoner i enlighet med kyrkomötets uttalande. Motionärerna anförde bl.a. följande.

"Vigningen till biskop, präst, diakon eller diakonissa i Svenska kyrkans ordning innebär ett livslångt uppdrag från kyrkans sida och likaledes åtagande från den vigdes sida. Det är därför av särskild betydelse såväl för den vigde som för Svenska kyrkans trovärdighet som trossamfund att det särskilda uppdraget för kyrkan respekteras. Det är alltså i detta avseende ingen skillnad mellan uppdragen som biskop, präst, diakon eller diakonis- sa."

Med anledning av motionen anförde konstitutionsutskottet bl.a. följande (1991/921KU32 s. 15 f.).

"Beträffande prästernas tystnadsplikt har i propositionen understrukits att en avgörande förutsättning för att ett själavårdande samtal skall bli meningsfullt är att det som kommer fram där stannar mellan samtalsparterna. En annan omständighet av betydelse är att tystnadsplikten inte är knuten till de samtal som förs inom ramen för prästens utövande av en tjänst utan till det förhållandet att vigning ägt rum. En präst har således tystnadsplikt för de uppgifter som kommit fram under ett själavårdande samtal även om han eller hon inte upprätthåller en tjänst. — Liknande skäl gör sig enligt utskottet gällande beträffande diakoner och diakonissor. För att även sådana själavårdande samtal som äger rum utanför ramen för Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet skall kunna omfattas av tystnadsplikten bör övervägas om inte bestämmelsen i 36 kap. 1 & kyrkolagen borde utvidgas till att gälla diakoner och diakonissor, vilka i likhet med prästerna vigts i Svenska kyrkans ordning. Frågan bör emellertid utredas ytterligare."

Riksdagen beslöt att ge regeringen till känna vad utskottet anfört (rskr. 1991/921222).

6.3 Beredningens överväganden

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet (2 kap. 1 & regeringsformen). De tystnadsplikter som genom lag har ålagts offentliga tjänstemän och uppdragstagare innebär alltså en inskränkning i denna yttrandefrihet. Enligt 2 kap. 12 & regeringsformen får sådana inskränkningar inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett inskränkningen och inte heller sträcka sig så långt att inskränkningen utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Inskränk— ningar i yttrandefriheten — liksom i övriga medborgarna tillkommande fri- och rättigheter — skall således göras så få och så begränsade som möjligt.

En annat skäl att i möjligaste mån begränsa tystnadsplikterna för offentligt anställda är att opinionsbildningen beträffande den offentliga verksamheten inte skall hindras. Den offentliga verksamheten skall — enligt denna tankelinje — bedrivas i största möjliga öppenhet så att den som så önskar kan ta del av beslut, skälen för dem, verksamhetens uppläggning och effektivitet osv. Sådana insynsmöjligheter utgör en viktig del av kontrollen över den offentliga verksamheten och främjar rättssäkerheten och en god

hushållning med de resurser som står till buds.

Mot dessa båda strävanden till största möjliga öppenhet i den offentliga verksamheten står krav på sekretess i olika avseenden. Genom bl.a. sekretesslagens bestämmelser ges därvid sekretess (som innefattar tystnads- plikt för de offentliga funktionärerna) i stor utsträckning för uppgifter som avser enskildas personliga förhållanden. Så gäller numera också genom det tillägg som nyligen gjorts till sekretesslagen, 7 kap. 33 &, för uppgifter i kyrkans församlingsvårdande verksamhet.

Frågan gäller nu i första hand om den lagstadgade tystnadsplikten för

diakoner skall utvidgas till att avse även de diakoner som inte arbetar i den

offentliga verksamheten, dvs dem som är privat anställda eller som inte alls har anställning. Frågan gäller vidare om diakonemas tystnadsplikt även i övrigt skall överensstämma med prästernas.

Inledningsvis skall därvid erinras om vad som tidigare anförts om tystnads- plikt för dem som är privat anställda, t.ex. i någon av kyrkans stiftelser. Något hinder mot att de diakoner som har sådan anställning åtar sig tystnadsplikt genom avtal med sin arbetsgivare föreligger inte. Ett sådant avtal, som alltså är frivilligt och inte berör det allmänna, innebär inte heller

någon inskränkning av den yttrandefrihet som följer av regeringsformen.

Som framgått av den tidigare beskrivningen är den tystnadsplikt som uppkommer genom avtal delvis annorlunda till sin verkan och har delvis annorlunda sanktioner jämfört med en lagreglerad tystnadsplikt. Någon egentlig grund för ett påstående att en privaträttsligt reglerad tystnadsplikt skulle vara mindre effektiv än en lagreglerad sådan plikt föreligger emellertid inte.

När det däremot gäller diakoner som inte har någon anställning (eller som har privat anställning där någon avtalsreglerad tystnadsplikt inte före- kommer) föreligger en lucka i lagstiftningen så att den enskilde — åtminstone teoretiskt — riskerar att de uppgifter om sina personliga för- hållanden som han lämnat i ett själavårdande samtal med en sådan diakon utan påföljd för denne kan röjas för andra. I praktiken torde denna risk dock vara relativt begränsad. Dels kan ifrågasättas i vilken omfattning diakoner utan anställning som är förknippad med tystnadsplikt ägnar sig åt att föra själavårdande samtal, dels kan förutsättas att den diakon som mottar förtroendet av ett själavårdande samtal även utan bestämmelser om detta

avstår från att vidareföra de uppgifter han eller hon fått.

Det kan mot den angivna bakgrunden diskuteras i vilken utsträckniig behov av en utvidgad tystnadsplikt för diakon föreligger. I praktiken torde det emellertid för den enskilde som kommer i kontakt med en diakor vara av stor betydelse att veta att diakonen har absolut tystnadsplikt. Nikten av denna synpunkt förstärks av det faktum att diakonerna i att större

utsträckning kommit att medverka i det själavårdande arbetet.

Prästerna har av ålder haft en absolut tystnadsplikt för uppgifter som de erhållit under bikt och själavårdande samtal. När bestämmelsen tilkom kan knappast frågan om en motsvarande regel för diakoner ha varit aktuell. Kyrkoberedningen har därvid förståelse för synpunkten att det för respekten för vigningen som ett livslångt åtagande liksom i arbetet inom den kyrkliga organisationen är av värde att diakoner har en tystnadsplikt som notsvarar

prästernas.

Det är således motiverat att diakoners tystnadsplikt utvidgas. Att (ärvid får beaktas allmänna krav på restriktivitet att öka omfattningen av föreliggande tystnadsplikter har inledningsvis berörts. En utvidgning i enlighet med vad som upprepat begärts från kyrkligt håll ter sig dock enligt beredningens

mening naturlig.

Frågan uppkommer då om diakonemas tystnadsplikt även i övrigt skall göras jämställd med prästernas, t.ex. om skada för den enskilde måste föreligga för att sekretess skall bli aktuell, om meddelarskydd skall föreligga och vilka skyldigheter en diakon skall ha att vittna i domstol. Huvudskälet för en utvidgad tystnadsplikt för diakoner är att deras arbetssituat'on i detta avseende skall motsvara prästernas. Beredningen anser därför att :liakoner- nas tystnadsplikt helt skall följa prästernas. Tystnadsplikten blir di absolut, dvs. föreligger oavsett om någon skada för den enskilde skulle u>pkomma

eller ej om uppgiften röjs. Något meddelarskydd kommer inte i fråga, vilket

innebär att diakonen kan straffas för en uppgift som han lämnat även om

detta skett för publicering i tidning eller annat massmedium.

Förslaget bör föranleda ändring i kyrkolagen och i rättegångsbalken. Däremot kan den nuvarande sekretessregeln beträffande uppgifter i kyrkans församlingsvårdande verksamhet (7 kap. 33 & sekretesslagen) kvarstå oförändrad, eftersom denna bestämmelse avser åtskilliga andra anställda och uppdragstagare i kyrkan. För dessa befattningar — där vigning inte sker — torde samma behov av utvidgad tystnadsplikt som ovan upptagits för diakoner inte föreligga. Av betydelse i sammanhanget är att vigningen till diakon kommer att bli avgörande för om den i förhållande till annan personal med liknande arbetsuppgifter skärpta tystnadsplikten skall gälla för en viss anställd eller ej. Den skärpta tystnadsplikten kan således inte komma i fråga för den som uppehåller diakontjänst utan att vara vigd som diakon.

Det förtjänar att noteras att beredningens förslag leder till att en diakon som tjänstgör t.ex. i en kommuns socialtjänst kan komma att drabbas av konflikter mellan två tystnadsplikter, dels den som har sin grund i diakonvigningen, dels den som gäller för socialtjänsten. Medan den i socialtjänsten i allmänhet gällande tystnadsplikten ger utrymme för en skyldighet för varje socialtjänsteman att till socialnämnden anmäla t.ex. missförhållanden för barn ger den diakonvigdes tystnadsplikt inget sådant utrymme. Emellertid avser den diakonvigdes tystnadsplikt endast uppgift som lämnats vid bikt eller själavårdande samtal, vilket innebär att uppgift som lämnats i annat sammanhang följer de regler som gäller för socialtjän- sten i övrigt. Samtidigt som problemen med avgränsningen mellan de båda tystnadspliktema enligt beredningens mening inte bör överdrivas kan givetvis i praktiken emellanåt tvekan i ett sådant fall uppstå huruvida en viss uppgift lämnats inom ramen för ett själavårdande samtal eller ej. I

sammanhanget bör dock uppmärksammas att den beskriva situationen inte

är unik. Motsvarande konflikter finns redan idag t.ex. för en prästvigd

person som tjänstgör som lärare.

Vid ändring av rättegångsbalken så att diakoners vittnesplikt inskränks bör en motsvarande inskränkning göras för funktionärer i de fria samfunden som

har en ställning motsvarande diakoners i Svenska kyrkan.

7 KYRKOHERDES OCH BISKOPS RÄTT ATT DELTA I ARBETET I VISSA UTSKOTT M.M.

7.1 Nuvarande ordning

I varje pastorat finns ett kyrkoråd, där kyrkoherden är självskriven ledamot. Kyrkofullmäktige kan även tillsätta andra nämnder, t.ex. kyrkogårdsnämnd eller fastighetsnämnd. I sådana nämnder har kyrkoherden rätt att närvara vid

sammanträdena och att delta i överläggningarna.

För andra kyrkliga samfälligheter och för församlingar gäller i huvudsak samma bestämmelser som för pastorat. Om en samfällighet består av församlingar i flera pastorat gäller dock att domkapitlet utser en av kyrkoherdarna att vara ledamot i kyrkorådet och en annan att vara ersättare

för denne.

Utöver de nämnder som sålunda utsetts av kyrkofullmäktige kan kyrkorådet tillsätta s.k. utskott för avgörande av vissa ärenden eller för beredning av ärenden till kyrkorådet. Möjligheten att delegera beslutsrätt till utskott avgörs av kyrkofullmäktige. Ett direktvalt kyrkoråd bestämmer dock självt om delegering. Beträffande Utskottens beredningsuppgifter finns inga författningsbestäm mel ser.

Några bestämmelser om kyrkoherdes ställning i utskott som kyrkorådet

tillsatt finns inte.

För biskopen gäller för de nämnder som stiftsfullmäktige tillsatt och de utskott som stiftsstyrelsen utsett samma förhållanden som för kyrkoherdens

ställning i pastoratet.

7.2 Frågans tidigare behandling

Vid 1992 års kyrkomöte väcktes en motion med förslag om att kyrkoherde skall vara självskriven ledamot i arbetsutskott och personalutskott (KMot 1992140). Som skäl för förslaget anfördes bl.a. att kyrkorådet inte genom att delegera beslutsrätt till t.ex. arbetsutskott eller personalutskott borde

kunna undandra en fråga från kyrkoherdens rätt att påverka avgörandet.

Frågan behandlades av första kyrkolagsutskottet, som bl.a. anförde följande (1KL1992:1 s. 8):

"Mot bakgrund av innebörden av den dubbla ansvarslinjen anser utskottet att ett bifall till motionen i och för sig kan ses som ett konsekvent fullföljande av syftet med nuvarande ordning. Utskottet ställer sig dock tvekande till om en reglering om självskrivenhet i utskott verkligen får den önskade effekten. Såväl förekomsten av olika typer av utskott som deras uppgifter och befogenhet är uteslutande en fråga för de kyrkokommunala organen. Bestämmelsen om kyrkorådets delegationsrätt möjliggör inte bara delegation till utskott utan även till en enskild ledamot eller tjänsteman hos kyrkokommunen. En regel om självskrivenhet i utskott skulle därför på olika sätt kunna kringgås i de fall oenighet eller meningsskiljaktigheter förekommer mellan präst och förtroendevalda. — Utskottet anser därför att en mer framkomlig väg är att som förebild välja den ordning som gäller för kyrkoherdens ställning i de av fullmäktige inrättade nämnderna. I dessa har ju kyrkoherden rätt att närvara och delta i överläggningarna men saknar rösträtt. Utskottet förordar därför en uttrycklig bestämmelse av motsvarande innebörd för de fall utskottet handlägger och beslutar i ärenden som delegerats från kyrkorådet till utskottet. --- Regeln hindrar självfallet inte att

kyrkoherden --— också i andra fall ges närvarorätt eller att han väljs till ledamot i berörda organ. —— I den nyligen tillsatta Kyrkoberedningens uppdrag ingår att överväga om och i vilken omfattning som regleringen av de kyrkliga kommunerna bör ansluta till kommunallagens regler. Utskottet anser det lämpligt att beredningen i samband därmed även beaktar vad utskottet anfört i denna fråga. Detta bör ges regeringen till känna."

Kyrkomötet godtog första kyrkolagsutskottets bedömning (kskr. 1992z6).

7.3 Beredningens överväganden

Bestämmelsen om att kyrkoherde är självskriven ledamot i kyrkorådet och att han eller hon har närvaro— och yttranderätt i de nämnder som kyrkofull- mäktige utsett är ett uttryck för principen om den s.k. dubbla ansvarslinjen. Denna princip brukar beskrivas så att ett grundläggande element i kyrkans uppbyggnad är föreningen av folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. På grund av principen skall den prästerliga ämbetsför- valtningen tillförsäkras visst inflytande i de lokala kyrkliga organen.

Ur den angivna principen kan givetvis inte i detalj härledas hur avvägningen på varje nivå inom kyrkan och i varje fråga skall ske mellan den kyrko— kommunala självstyrelsen och det prästerliga inflytandet. Olika lösningar har därvid kommit till stånd för skilda sammanhang. Sålunda har som nämnts en viss ordning valts för församlingar och lokala kyrkliga samfälligheter. På stiftsnivå är biskopen självskriven ordförande i stiftsstyrelsen samt har närvaro- och yttranderätt i övriga av stiftsfullmäktige utsedda nämnder (egendomsnämnden dock undantagen). På riksplanet är ärkebiskopen självskriven ordförande i Svenska kyrkans centralstyrelse.

Ställningstagandet att på den lokala nivån låta kyrkoherden vara ledamot i kyrkorådet medan hans deltagande i övriga av kyrkofullmäktige utsedda

nämnder inskränkts till närvaro- och yttranderätt synes i huvudsak ha bestämts av att kyrkorådet är den nämnd där behovet av prästerligt inflytande är störst, sett utifrån principen om den dubbla ansvarslinjen. Någon diskussion om kyrkoherdens ställning i de organ som kyrkorådet tillsätter tycks inte ha förts i samband med att möjligheten till sådan delegering tillkom.

De av kyrkorådet tillsatta utskotten kan givetvis vara av skiftande karaktär och betydelse. Redan har nämnts skillnaden mellan utskottens beslutande och beredande uppgifter, där ett visst pastorat kan ha utskott med endast beredande uppgifter medan ett annat har utskott som såväl bereder vissa ärenden som beslutar i andra. Intresset av prästerligt inflytande torde vara störst i de utskott som beslutar i vissa ärenden. Beträffande utskott med beredande uppgifter — som ju har att underställa kyrkorådet sina förslag — kan det prästerliga inflytandet komma till uttryck vid frågans behandling i kyrkorådet. Emellertid kan också mellan olika beslutande utskott stora skillnader föreligga — en typ av utskott, t.ex. arbetsutskott, behandlar centrala ärenden för den kyrkliga verksamheten medan andra endast avgör

speciella ärenden av begränsad art.

Noteras bör att kyrkorådets möjligheter till beslutsdelegering, om kyrkofull- mäktige så medger, inte är begränsad till olika utskott. Delegering kan också göras till en ledamot eller ersättare i rådet eller till en tjänsteman hos pastoratet. Någon möjlighet till prästerligt inflytande om kyrkorådet skulle

välja att delegera beslutsrätt till en lekman föreligger inte.

I fråga om utskott med beslutsrätt torde största intresset av prästerligt inflytande föreligga i de utskott som har en central funktion i pastoratets arbete. Emellertid föreligger som nämnts ingen som helst skyldighet för kyrkorådet att delegera beslutsrätt, vilket innebär att någon enhetlighet inte råder mellan olika pastorat. I många pastorat förekommer inga utskott alls,

i några pastorat finns något enstaka utskott medan det i andra kan finnas flera. Att föreskriva att kyrkoherden skall vara självskriven ledamot i alla dessa situationer är knappast lämpligt med tanke på den omfattande verksamhet som det då kan bli fråga om. Det torde inte heller vara lämpligt att i lag föreskriva att kyrkoherden skall vara självskriven ledamot i vissa utskott, när frågan huruvida utskott skall inrättas liksom dessas uppgifter helt år en fråga för pastoratet. Kyrkoberedningen anser i stället — i enlighet med kyrkomötets mening — att kyrkoherden bör ges närvaro- och yttranderätt i utskott till vilket kyrkorådet delegerat beslutsrätt. Det kan visserligen sägas att kyrkoherden därmed får en svagare ställning i t.ex. ett arbetsutskott än han eller hon har i kyrkorådet. Å andra sidan måste konstateras att — med de argument som här anförts mot att ge kyrkoherden ställning som självskriven ledamot — denne redan med en närvaro— och yttranderätt erhåller en stor del av det eftersträvade prästerliga inflytandet i det att han har möjlighet att påverka utskottet innan detta fattar sitt beslut.

Enligt beredningens mening bör ett tillägg göras i kyrkolagen så att kyrkoherden får den avsedda närvarorätten. En sådan närvarorätt hindrar givetvis inte — som kyrkomötet anfört — att kyrkoherden även i andra fall

ges närvarorätt eller att han väljs till ledamot i utskott.

Frågan om kyrkoherdes rätt att delta i arbetet i vissa utskott aktualiserar frågan om biskopen bör ges samma rätt när det gäller utskott till vilka stiftsstyrelsen delegerat beslutsrätt. Beredningen anser därvid att samma skäl som talar för kyrkoherdens närvarorätt även talar för biskopens rätt att delta i arbetet i stiftsstyrelsens utskott.

En annan frågai detta sammanhang gäller biskopens närvaro i nämnder som stiftsfullmäktige tillsatt. I sådana nämnder (utom egendomsnämnden) har biskopen och stiftsstyrelsens vice ordförande närvaro- och yttranderätt. Vid förfall för biskopen finns emellertid ingen företrädare för det kyrkliga

ämbetet som har denna rätt. Förhållandena på stiftsplanet skiljer sig på denna punkt från motsvarande förhållanden i pastoraten, där en vikarie för kyrkoherden kan träda in vid t.ex. semester och sjukdom. För biskopen förordnas däremot ingen vikarie. Enligt beredningens mening bör därför införas en rätt för domprosten att i biskopens ställe träda in i de nämnder som stiftsfullmäktige tillsatt. Förslaget gäller dock inte egendomsnämnden,

där någon ändring enligt beredningens uppfattning inte är motiverad.

s SPECIALMOTIVERING TILL FRAMLAGDA FÖRFATTNINGS- FÖRSLAG

8.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

36 kap.

5 &

Som framgått av den allmänna motiveringen innebär förslaget att även diakoner och diakonissor samt kyrkliga funktionärer med motsvarande arbetsuppgifter inom de fria samfunden skall omfattas av bestämmelsen om förbud mot att vittna i domstol beträffande förhållanden som erfarits under bikt eller själavårdande samtal. För Svenska kyrkans funktionärer gäller att endast den som vigts till diakon eller diakonissa omfattas av detta förbud. En motsvarande begränsning är avsedd för de fria samfunden så att endast de funktionärer som genom vigning eller någon motsvarande ritual gjort ett livslångt åtagande för diakoniarbete i sitt samfund skall omfattas av bestämmelsen. Utanför bestämmelsens tillämpningsomräde faller således funktionärer, verksamma i församlingsarbetet — till och med i arbetsupp-

gifter motsvarande en diakons — men som inte vigts för uppgiften.

Med hänsyn till att den föreslagna bestämmelsen avser rättegångsförfarandet blir den tillämplig på vittnesmål som avläggs från och med dagen för ikraftträdandet utan särskilda övergångsregler.

8.2 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen(1992:300)

4 kap.

2 a och 2 b 55

Paragraferna, som är nya, innehåller efter mönster av KL hänvisningar till

viss annan lagstiftning.

11 kap.

Den nu föreslagna anpassningen till de allmänna kommunalrättsliga principerna och befogenheterna i KL, vilken kommer till uttryck i l - 5 Så i detta kapitel, medför att den nuvarande inledande underrubriken "försam- lingsangelägenheter" blir något mindre lämplig. Den har därför bytts ut mot rubriken "församlingens befogenheter". Denna rubrik överensstämmer i

princip med rubriksättningen i KL.

Begreppet medlem används genomgående för att ge uttryck åt det kyrko- kommunala medlemskapet. Frågan om medlemskapi trossamfundet Svenska

kyrkan regleras över huvud taget inte i förevarande sammanhang.

1 & Paragrafen innehåller den grundläggande föreskriften om de kyrkliga

kommunernas allmänna kompetens. Den motsvarar nuvarande ll kap. 1 5

första stycket kyrkolagen och har i förtydligande syfte anpassats till den allmänna kompetensregeln i 2 kap. 1 & KL. Härigenom har lokaliserings- principen i princip utformats på samma sätt på kyrkans område som för de borgerliga kommunerna. Frågan om förbudet mot att ge understöd åt enskilda har behandlats i allmänmotiveringen.

2 & Paragrafen, som är ny, ger uttryck åt likställighetsprincipen. Den har sin motsvarighet i 2 kap. 2 & KL. Den närmare innebörden av principen har behandlats i allmänmotiveringen.

3 5

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse som ger uttryck för det förbud mot beslut med retroaktiv verkan som enligt praxis finns på det kommunala området. Den motsvaras av bestämmelsen i 2 kap. 3 5 KL.

Beträffande den närmare betydelsen av förbudet hänvisas till redogörelsen

i allmänmotiveringen.

4 5

Denna paragraf motsvarar innehållet i den i princip uttömmande uppräkning av församlingsangelägenheterna som för närvarande görs i 11 kap. 1 5 andra stycket kyrkolagen. Paragrafen är sammankopplad med 1 5 genom en

hänvisning dit.

5 & Paragrafen motsvaras av nuvarande 11 kap. l & tredje stycket kyrkolagen. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till

allmänmotiverin gen.

6 - 9 55 Paragraferna motsvaras av nuvarande 11 kap. 2 - 5 åå kyrkolagen. Det är bara paragrafltänvisningarna som har ändrats till följd av omnumreringen av

paragraferna i kapitlet.

12 &

Paragrafen är ny. Den anger att föreskrifterna i 1 - 3 och 5 && inte enbart gäller för församlingarna utan också för de kyrkliga samfälligheterna. Att samfällighetema också är kyrkliga kommuner är reglerat i 4 kap. 9 5 kyrkolagen. Härav följer att de allmänna kommunalrättsliga principer och befogenheter som anges i de tidigare nämnda paragraferna bör gälla i lika

mån för samfälligheterna som för församlingarna.

13, 18, 19, 22 och 23 åå Paragraferna motsvaras av nuvarande 11 kap. 8, 13, 14, 17 och 18 55 kyrkolagen. Hänvisningama till olika paragrafer har ändrats med anledning

av den i kapitlet gjorda omnumreringen av paragraferna.

I 22 5 har ett tillägg gjorts som bl.a. möjliggör för kyrkofullmäktige eller kyrkostämman att delegera också enskilda ärenden. Beträffande denna

ändring hänvisas till allmänmotiveringen.

12 kap.

9 a &

Paragrafen är ny i sak. I allmänmotiveringen behandlas frågan om entledigande av förtroendevalda utförligt. För tydlighetens skull kan här anmärkas att bestämmelsen formellt också är tillämplig på församlings-

delegerade.

13 kap.

15. I paragrafen hänvisas till lagen om kyrkofullmäktigval beträffande de

grundläggande bestämmelserna om val av kyrkofullmäktige.

I förhållande till den nuvarande paragrafen har det tillägget gjorts att i punkt 3 anges att även föreskrifter om antalet ersättare finns i kyrkofullmäktig- valslagen. Dessa föreskrifter, som för närvarande finns i 13 kap. 4 5 andra - fjärde styckena kyrkolagen, föreslås överförda till den lagen. (Se förslaget till lag om ändring i lagen (1972z704) om kyrkofullmäktigval, m.m., 7 a 6.) I övrigt har inte någon ändring gjorts i denna paragraf. I fråga om hur ersättare utses gäller sedan tidigare att föreskrifterna i 14 kap. 19 & vallagen (1972z620) skall tillämpas med stöd av vad som sägs i 43 5 andra stycket kyrkofullmäktigvalslagen (efter ändring genom SFS 1991:1655).

4 &

Iparagrafen anges att det skall finnas ersättare. Den motsvaras delvis av nu- varande 4 (3' första stycket. De övriga bestämmelserna i nuvarande 4 5 har, såsom tidigare nämnts under l &, förts över till kyrkofullmäktigvalslagen. Detta överensstämmer med hur motsvarande fråga hanterats i KL.

6 - 7 && m.m.

I 6 & regleras ordförandeskapet. Den motsvaras av nuvarande 6 5 första stycket med den skillnaden att ordet "två" bytts ut mot ordet "flera" vice ordförandei likhet med hur frågan regleras i KL. I övrigt har bestämmelser- na i nuvarande 6 och 7 55 om ordförandeskapet slopats. De frågor dessa bestämmelser avser har, i likhet med motsvarande behandling i KL, ansetts kunna i stället regleras i arbetsordningen.

I 7 5, som helt motsvaras av nuvarande 8 &, behandlas när sammanträden skall hållas. De regler som behövs i övrigt om sammanträden skall fullmäktige ta in i arbetsordningen. Enligt förslaget till 52 5 2 skall arbetsordningen nämligen alltid innehålla föreskrifter om när sammanträden

skall hållas.

9 - 12 && Paragraferna behandlar hur sammanträdena kungörs. 9 & motsvaras av

nuvarande 10 5 första och andra styckena. 10 5 motsvaras av nuvarande

10 & tredje stycket.

11 & motsvaras närmast av nuvarande 11 &. Detaljregleringen om i vilka tidningar det är tillåtet för kyrkofullmäktige att annonsera har dock, liksom i KL, slopats. Vidare har regeln om en minoritets möjligheter att bestämma om annonsering i en viss tidning utformats lika med den om bordläggning

i 29 5. Detta överensstämmer med hur frågan behandlats i KL.

12 & motsvaras med en smärre justering av nuvarande 12 &. Justeringen

överensstämmer med KL.

13 - 17 && m.m.

1 paragraferna behandlas ersättarnas tjänstgöring m.m. 1 13 & föreskrivs att en ersättare skall tjänstgöra i ledamotens ställe vid förhinder för denne. Paragrafen motsvaras av nuvarande 13 5 första stycket, första meningen. Andra meningen i den senare paragrafen, som anger att detsamma gäller vid förhinder för ersättare som har kallats att tjänstgöra eller som tjänstgör i stället för ledamot, har slopats. Så har också skett i KL. Det är en fråga

som i stället skall regleras i arbetsordningen enligt förslaget till 52 5 4.

14 5 första - tredje styckena motsvaras av nuvarande 13 å andra stycket.

Den nuvarande 14 5, som reglerar hur man skall förfara om samtliga

ersättare för en ledamot är förhindrade att inställa sig eller att vidare delta i ett sammanträde, har slopats. I stället görs en hänvisning i 14 & fjärde stycket till vallagens motsvarande regler för ersättare i kommunfullmäktige. Detta har behandlats på samma sätt i KL. De föreskrifter som åsyftas i det föregående återfinns i 14 kap. 19 å sjätte och sjunde styckena vallagen, som alltså gäller för ersättare i kommunfullmäktige. Dessa föreskrifter har överförts dit från gamla KL.

15 och 16 55 motsvaras av nu gällande 15 5 första respektive andra styckena. 17 5 motsvarar nuvarande 16 &. Förändringen avser endast en

hänvisning i andra stycket.

18 &

I paragrafen finns bestämmelser om jäv. Den motsvaras av nuvarande 17 &, dock med den ändringen att, liksom i KL:s motsvarande regel, begreppet sambo också har införts i paragrafen. Sambo definieras på samma sätt som

i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem.

19 - 20 så

Paragrafema handlar om rätt och skyldighet för utomstående att medverka. Bestämmelserna motsvaras av nuvarande 18 'g', men den tidigare upp- räkningen i flera punkter av personkretsen har slopats. I stället anges i 19 & bara att kyrkoherden skall ha rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten och att kyrkofullmäktige får bestämma att också andra skall ha en sådan rätt. Den föreslagna ändringen innebär en saklig skillnad, genom att den nuvarande lagstadgade rätten för vissa att delta i överläggningarna, bl.a. för ordförande i kyrkorådet och annan nämnd, nu blir fakultativ och alltså

beroende av vad fullmäktige bestämmer i frågan.

I 20 & föreskrivs att ordföranden och vice ordföranden i en nämnd,

revisorerna samt de anställda i församlingen är skyldiga att lämna upp-

lysningar om kyrkofullmäktige begär det och om det inte finns något hinder mot det på grund av sekretess enligt lag. Frågan regleras på motsvarande sätt i KL. Den närmare innebörden av bestämmelsen framgår av redogörel- sen i allmänmotiveringen om KL:s bestämmelser (5 kap. 22 5). Utom- stående sakkunniga är inte skyldiga att inställa sig. Fullmäktige kan dock med stöd av 19 & bestämma att de har rätt att lämna upplysningar och delta

i överläggningarna.

22 - 26 && m.m.

I paragraferna behandlas ärendenas art och beredning. 22 & motsvaras av nuvarande 20 &. I den nya paragrafen har dock lagts till ett nytt stycke, fjärde stycket. Här görs ett förtydligande i fråga om kyrkorådets roll i beredningsprocessen, genom att det markeras att kyrkorådet ansvarar som sista instans för att det finns ett förslag till beslut i varje ärende. Tillägget

överensstämmer med motsvarande justering i KL.

I 23 5 finns undantag från beredningskravet i fråga om valärenden och ärenden om avsägelse av uppdrag, vilka motsvaras av regleringen i nuvarande 21 &. Uppräkningen av olika slags förtroendevalda i frågan om avsägelse av uppdrag har för enkelhetens skull ersatts av uttrycket

förtroendevalda som täcker samtliga.

I likhet med reglerna i nu gällande 21 5 får enligt 24 & beredning också underlåtas i ärenden som gäller ändring av antalet ledamöter eller ersättare i kyrkorådet eller annan nämnd. Liksom i KL har dock denna bestämmelse nu begränsats till att uttryckligen bara gälla för nyvalda kyrkofullmäktige. Av 25 5, som är ny, framgår att revisionsberättelsen också får behandlas utan föregående beredning. Det stämmer med den praxis som tidigare gällt och som också kommit till uttryck i en ny regel i KL. I 25 å andra stycket har införts ytterligare ett undantag från beredningstvånget, nämligen i fråga

om ärenden i vilka fullmäktige använder sin möjlighet enligt förslaget till

12 kap. 9 a 5 att återkalla uppdrag för förtroendevalda i vissa fall. Detta

överensstämmer med hur motsvarande fråga reglerats i KL.

26 5, som handlar om undantag från beredningstvånget i fråga om brådskande ärenden, motsvaras av nuvarande 28 & tredje stycket. Be- stämmelserna i nuvarande 24 5 om avbrutna sammanträden har slopats. Denna fråga skall i stället regleras i arbetsordningen enligt förslaget till 52 ä 2. Frågan har behandlats på motsvarande sätt i KL.

29 och 30 55

Paragraferna handlar om bordläggning av ärenden. 29 & överensstämmer med nuvarande 25 & första stycket. 30 & är ny. Ordförandens tidigare rätt och skyldighet att bestämma till vilken dag ett ärende skjuts upp har slopats och i stället föreskrivs i den nya paragrafen att ett ärende som bordlagts skall tas upp på nästa sammanträde, om fullmäktige inte beslutar något annat. Den närmare betydelsen av regeln har redan behandlats i samband med redogörelsen om KL (5 kap. 37 å) i allmänmotiveringen.

32 5

I denna paragraf ges föreskrifter om ordningen vid kyrkofullmäktiges sammanträden. Paragrafen överensstämmer med nu gällande 27 5 första och andra styckena. I 32 & anges dock också att ordföranden leder samman-

trädena. Detta anges för närvarande i 28 5.

Den nuvarande bestämmelsen i 27 & tredje stycket om att ordföranden får upplösa ett sammanträde, när det uppstår oordning som inte kan avstyras, har slopats. Denna fråga kan i stället regleras i arbetsordningen.

Ändringarna överensstämmer med hur frågorna reglerats i KL. Se även redogörelsen om KL (5 kap. 39 5) i allmänmotiveringen.

33 och 35 - 37 &&

Paragraferna innehåller föreskrifter om hur ärendena avgörs m.m. 33 & motsvaras av nuvarande 28 &. Föreskriften i 28 5 om att ordföranden leder sammanträdena och föredrar ärendena har dock i första delen överförts till

32 å och i senare delen slopats. Detta överensstämmer med regleringen i KL.

35 - 37 55 om omröstning har sin motsvarighet i nuvarande 30 &. Precise- ringen i 30 5 att omröstning skall verkställas efter upprop eller genom användning av omröstningsapparat har dock slopats i de nya paragraferna. Fullmäktige får i stället själv avgöra hur omröstningar skall göras. Vidare har uttrycket tillsättning av tjänst bytts ut mot "anställning av personal".

Motsvarande ändringar har gjorts i KL.

38 - 44 55

I paragraferna finns bestämmelser om interpellationer och frågor. De har sin motsvarighet närmast i nuvarande 31 — 33 åå. I 38 & anges vilka ärenden en interpellation får avse, nämligen ärenden som hör till kyrkofullmäktiges, en nämnds eller en fullmäktigeberednings handläggning. Den nuvarande föreskriften i 31 å, som uttryckligen bara tar sikte på interpellationer i ämnen som hör till kyrkofullmäktiges handläggning, bör i praktiken ha samma innebörd. Den nya bestämmelsen skall därför ses som ett förtyd- ligande i detta hänseende. I den nya paragrafens andra mening anges att interpellationer inte får avse ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild. Denna föreskrift, som också fanns i gamla kommunallagen, saknas i den nuvarande regleringen i kyrkolagen. Eftersom det förekommer viss myndighetsutövning hos kyrkans lokala organ, t.ex. upplåtelse av

gravrätt, föreslås en motsvarande bestämmelse på det kyrkliga området.

39 Q är helt ny. I paragrafen anges hur en interpellation skall utformas. 40 & har sin motsvarighet i nuvarande 32 5 första stycket, första meningen.

Detaljbestämmelsen i 32 5 första stycket, andra meningen, om hur interpellationema skall vara tillgängliga för ledamöterna, har ansetts obehövlig och har därför slopats i den nya paragrafen. Detsamma gäller bestämmelsen i 32 5 andra stycket om att fullmäktige får besluta att ordföranden i kyrkorådet får överlämna besvarandet av en interpellation till någon annan. Motsvarande ändringar har gjorts i KL (se dock kommentaren nedan till 41 5).

I 41 & anges av och till vem interpellationer får ställas. Paragrafen motsvaras närmast av innehållet i nuvarande 31 5. I den nya paragrafen ges dock kyrkofullmäktige möjlighet att utvidga personkretsen och bestämma vilka förtroendevalda i övrigt som skall kunna interpelleras utöver den obligatoriska kretsen. Det har inte, liksom i fråga om den motsvarande ändringen i KL, ansetts ändamålsenligt att närmare försöka ange vilka förtroendevalda som skall kunna interpelleras direkt. Såsom även angetts i förarbetena till KL (prop. 1990/91:117 s. 86) förutsätts dock att fullmäktige inte kommer att bestämma kretsen till andra än de politiskt direkt ansvariga. På det kyrkokommunala området bör dock, liksom hittills, interpellationer även kunna riktas till och besvaras av kyrkoherden i dennes egenskap av ledamot i kyrkorådet.

142 & behandlas frågeinstitutet. Paragrafen motsvaras närmast av nuvarande 33 &. Beträffande de ämnen som får tas upp och rätten att ställa frågor gäller samma regler som för interpellationer. 43 & är ny. I paragrafen anges hur en fråga skall utformas. Den överensstämmer med regleringen i KL. I 44 5, som är ny, finns en regel om att endast den som ställer en fråga och den som svarar får delta i överläggningen. Den närmare betydelsen av regeln har behandlats i redogörelsen för KL (5 kap. 56 å) i allmänmotive- ringen. En motsvarande regel finns alltså i KL.

47 - 49 55

I paragraferna ges föreskrifter om protokollet. Uppräkningen i 47 5 av vad protokollet skall redovisa för varje ärende har fått en annorlunda språklig utformning än i nu gällande 36 5. I 48 5, som är ny, föreskrivs nu uttryckligen att även behandlingen av interpellationer och frågor skall tas

med i protokollet.

49 5, som handlar om justeringen av protokollet, motsvaras närmast av nu gällande 37 5. Reglerna har dock förenklats i den nya paragrafen och fullmäktige har fått större frihet att bestämma om formerna för justeringen. Enligt förslaget till 52 5 skall det bli obligatoriskt att ta in bestämmelser om justeringen av protokoll i arbetsordningen. Dessa föreskrifter kan behandla t.ex. när omedelbar justering får göras och antalet justerare utöver ordföranden. De nu gällande detaljreglerna i 37 5 i sådana frågor har alltså inte förts över till 49 5. Möjligheten för fullmäktige att justera protokollet vid nästa sammanträde har också slopats. Detta har, liksom i KL, gjorts av effektivitetsskäl, dvs. för att undvika onödig fördröjning i vissa fall med att

justera protokollet.

De ändringar som redovisats ovan överensstämmer med de justeringar som

gjorts i KL.

52 5

52 5 handlar om vad arbetsordningen skall innehålla. Med den större frihet som kyrkofullmäktige får genom de nya lagreglerna att besluta om det som skall gälla, blir det nödvändigt att fullmäktige utfärdar föreskrifter i arbetsordningen som kompletterar lagreglerna. Det gäller t.ex. i fråga om vem som skall föra ordet tills ordföranden utsetts, anmälan om hinder för tjänstgöring vid ett sammanträde och hur omröstningar skall genomföras. Dessutom har det ansetts nödvändigt att i arbetsordningen reglera vilket

antal ledamöter kyrkofullmäktige skall ha, när sammanträden skall hållas,

rätten att delta i överläggningarna samt till vilka förtroendevalda in-

terpellationer och frågor får ställas.

I de ämnen där lagen ger de grundläggande bestämmelserna får arbets- ordningen komplettera dessa. Det gäller bl.a. i fråga om förfarandet vid omröstningar. Arbetsordningens regler får naturligtvis inte avvika från lagreglerna. De bör i första hand ta sikte på ordningsfrågor vid genomföran— det av omröstningarna. Ytterligare anvisningar i arbetsordningen torde

särskilt behövas beträffande slutna omröstningar.

Kravet på att det i arbetsordningen skall regleras vem som skall föra ordet tills ordförande utsetts, tar sikte på två situationer. Den ena är när ny ordförande skall väljas och den andra är den som anges i nuvarande 40 5 1, dvs. att hela presidiet är frånvarande och en tillfällig ordförande skall utses för ett visst sammanträde eller en del av ett sammanträde. Båda

situationerna täcks av den föreslagna 52 5.

I 52 5 anges sålunda de ämnen i vilka det föreligger en obligatorisk skyldighet för kyrkofullmäktige att ge närmare föreskrifter i arbetsord— ningen. Kyrkofullmäktige får i övrigt själv avgöra vilka andra ämnen som kan behöva regleras närmare i arbetsordningen. Ett generellt grundkrav för alla föreskrifter i arbetsordningen är att de självfallet inte får strida mot kyrkolagens innehåll och syften. De ovan redovisade ändringarna över-

ensstämmer med motsvarande justeringar i KL.

14 kap.

85. Hänvisningen till nuvarande 13 kap. 10 5 har slopats. Motivet för detta har behandlats i allmänmotiveringen. I övrigt har lagtexten anpassats till de

ändringar som föreslås i 13 kap.

15 kap.

95

Lagtean har anpassats till de förslagna ändringarna i 13 kap.

16 kap.

45

Lagtexten har anpassats till de föreslagna ändringarna i 13 kap.

17 kap.

21 - 23 55

Paragraferna, som delvis är nya, reglerar frågan om jäv i kyrkorådet och övriga nämnder. De överensstämmer med motsvarande regler i 6 kap. 24 - 26 55 KL. Regleringen är uttömmande och avser all handläggning hos rådet och nämnderna, oavsett om det är fråga om ärenden som innebär myndighetsutövning mot enskilda eller inte. Bestämmelserna gäller både för- troendevalda och anställda. 1 övrigt hänvisas beträffande dessa lagregler till

allmänmotiveringen.

29 &

Paragrafen, som närmast motsvaras av nuvarande 27 5, har anpassats till 6 kap. 33 5 KL. En nyhet är att det inte längre krävs kyrkofullmäktiges eller kyrkostämmans bemyndigande för att kyrkorådet eller övriga nämnder skall få delegera ärenden. En annan nyhet är att inte bara hela ärendegrupper kan

delegeras utan också enskilda ärenden.

30 &

Paragrafen är ny. Den motsvaras av 6 kap. 34 5 KL. Paragrafen innebär att det delegeringsbara området har utvidgats. Kyrkorådet och övriga nämnder får större frihet att avgöra vad som bör delegeras. Att kyrkorådet och övriga nämnder måste ha kvar ett övergripande ansvar för hela verksamheten markeras av att ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet inte får delegeras. Detta övergripande ansvar motiverar också att man behåller kravet på att rådet eller nämnden i sin helhet måste besluta om framställningar eller yttranden till fullmäktige eller stämman liksom yttranden med anledning av att rådets eller en annan

nämnds beslut har överklagats.

Beträffande bestämmelsens närmare innebörd hänvisas till förarbetena till 6 kap. 34 5 KL (prop. 1990/91:117 s. 203 och 204).

315

Paragrafen motsvarar närmast nuvarande 27 5 tredje stycket.

32 5

Paragrafen är ny. Den motsvaras av 6 kap. 36 5 KL. I paragrafen finns en bestämmelse som medger att brådskande ärenden delegeras. Villkoret är att man inte kan vänta med besluten till rådets eller annan nämnds nästa

sammanträde och att det rör sig om ärenden som oundgängligen måste

avgöras. Någon begränsning av möjligheterna att delegera enligt denna paragraf med hänsyn till ärendets natur finns inte.

Ärenden som avgörs med stöd av denna paragraf måste anmälas vid nästa

sammanträde med rådet eller annan nämnd.

33 &

Paragrafen är ny. Den motsvaras av 6 kap. 37 5 KL och den innebär att det införs möjligheter att vidaredelegera beslutanderätt. Med uttrycket "någon som har en ledande ställning inom församlingen" avses både kyrkoherden och förvaltningschefer. Det ankommer på de kyrkliga kommunerna att i en arbetsordning eller liknande dokument bestämma vilka som skall ha rätt att vidaredelegera. Det ligger i sakens natur att vidaredelegering bara kan ske till anställda inom församlingen. Den kan alltså inte rikta sig till en vidare personkrets. I övrigt hänvisas beträffande innebörden av denna bestämmelse

till förarbetena till 6 kap. 37 5 KL (a. prop. s. 205 och 206).

34 5 Paragrafen är ny. Den motsvaras av 6 kap. 38 5 KL. Paragrafen syftar till att förstärka brukarinflytandet när beslut skall fattas. Det kan ske genom att

villkor ställs upp när ärenden delegeras. Här kan hänvisas till prop. 1986/87:91 och KU 1987/88:23. En nämnd får även i övrigt ställa upp

villkor i samband med att ärenden delegeras.

35 5 Av 35 5 framgår att de nya paragraferna kommer att gälla också direktvalda kyrkoråd.

36 och 39 55

Lagtexten har anpassats till övriga ändringar i kapitlet.

38 5

Genom det föreslagna nya stycket ges kyrkoherde rätt att närvara och delta i överläggningarna i utskott till vilket en församlings kyrkoråd delegerat beslutsrätt, när utskottet behandlar sådana ärenden. Kyrkoherden har därvid möjlighet att i annexförsamling sätta annan präst i sitt ställe. Genom hänvisning från 18 kap. 4 5 kommer bestämmelsen att bli tillämplig även för utskott till vilket kyrkoråd i samfällighet delegerat beslutsrätt.

18 kap.

45

Lagtexten har anpassats till de förslagna ändringarna i 17 kap.

19 kap.

1 &

Paragrafen, som är ny, ersätter den tidigare bestämmelsen om förmögen- hetsskydd. Enligt paragrafen skall församlingen ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet. Den har sin motsvarighet i 8 kap. 1 5 KL. Liksom i fråga om KL har det inte ansetts meningsfullt att uttömmande ange vad som kan anses höra till en god ekonomisk hushållning. I 2 5 ges exempel på vad som ligger i en sådan hushållning, nämligen att medelsför- valtningen skall ske på ett sådant sätt att krav på god avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses.

Såsom sagts i specialmotiveringen till den motsvarande paragrafen i KL beträffande kommunerna och landstingen (prop. 1990/91:117 s. 211), måste det också anses höra till god ekonomisk hushållning att kyrkliga kommuner som erhåller försäljningsvederlag för anläggningstillgångar eller för—

säkringsersättning för sådan egendom använder motsvarande belopp för att investera i andra anläggningstillgångar eller för att betala skulder som tagits för att förvärva sådana tillgångar. I vissa särskilda fall bör dock medel från försäljning av en anläggningstillgång kunna få användas för löpande behov utan att det kan anses strida mot en god ekonomisk hushållning. Detta bör exempelvis gälla då ett vikande befolkningsunderlag eller en förändrad verksamhetsinriktning gör behovet av anläggningstillgången avsevärt mindre. Likaså bör medel från försäljning av en anläggningstillgång kunna användas för löpande behov när avsikten redan från början varit att anläggningstillgången endast skulle innehas under något eller några år. Det hör också till god ekonomisk hushållning att sett över någon tid av inte allt för lång varaktighet ha balans mellan inkomster och utgifter. Att undergräva sin ekonomi genom en konsekvent underbalansering av budgetarna kan inte

anses förenligt med god ekonomisk hushållning.

Som en konsekvens av att lagregeln om förmögenhetsskydd inte behållits kommer det inte längre att vara förbjudet att använda medel ur kapitalfond till driftsändamål eller att ta upp lån för sådant ändamål. Möjligheten att ta upp lån för driftsändamål begränsas dock även i fortsättningen på grund av

att detta normalt inte kan anses vara god ekonomisk hushållning.

Som ytterligare exempel på god hushållning har i förarbetena till KL (a. prop. s. 211) nämnts att man vårdar och underhåller fastigheter och andra tillgångar väl, har en god framförhållning i den fysiska planeringen, har en

ändamålsenlig förrådshållning och har en effektiv organisation.

För kyrkofullmäktige får bestämmelsen om en god ekonomisk hushållning sin främsta betydelse när det gäller det politiska ansvaret. Från kommunal- rättslig synpunkt får den emellertid sin största betydelse för kyrkorådet och övriga nämnder. Även om bestämmelsen till sin natur är sådan att den saknar direkta rättsverkningar bör den kunna utgöra en viktig utgångspunkt

för revisorernas granskning av den ekonomiska förvaltningen. I grundsatsen att församlingarna skall ha en god ekonomisk hushållning ligger naturligtvis också att verksamheten skall utövas på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt.

2 & Bestämmelsen, som är ny, handlar om medelsförvaltningen. Beträffande motiveringen till bestämmelsen hänvisas till redogörelsen för KL:s regler i allmänmotiveringen och specialmotiveringen till 1 5.

4 &

I paragrafen behandlas budgetens innehåll. De motsvaras närmast av nuvarande 4 5. I förhållande till dessa bestämmelser har i sak den ändringen gjorts att det inte längre krävs att budgeten skall vara balanserad. Fort— farande skall det dock framgå av budgeten hur utgifterna skall finansieras.

En annan nyhet är att det av budgeten skall framgå hur den ekonomiska ställningen beräknas vara vid budgetårets slut. Genom denna regel ställs indirekt ett krav på kyrkliga kommuner att upprätta en balansbudget. Ur en balansbudget bör bl.a. soliditetens utveckling under budgetåret kunna härledas. Soliditeten anses vara ett av de viktigaste s.k. nyckeltalen.

En ytterligare nyhet är att det införs ett krav på att budgeten skall innehålla en verksamhetsplan. En sådan plan torde vara nödvändig i ett system med

målstyming.

Budgeten skall fortfarande vara en bruttobudget, vilket innebär att samtliga inkomster och utgifter inom nämndverksamhetema skall tas upp i budgeten. Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman får dock anvisa nettoanslag till nämnderna. Vidare införs i 4 5 tredje stycket ett krav på att kyrkliga kommuner upprättar treårsplaner. Treårsplanen skall vara rullande på så sätt

att den alltid skall omfatta budgetåret och de två följande kalenderåren. Det innebär att planen kommer att redovisas åtminstone varje år i samband med budgetarbetet. Något hinder kan dock inte anses föreligga mot att kyrkofull- mäktige eller kyrkostämman reviderar treårsplanen när helst det anses nödvändigt. Det anges inte i bestämmelserna vad treårsplanen skall innehålla. För att fylla sin funktion att fokusera intresset på den ekonomiska utvecklingen, bör den dock i huvudsak innehålla motsvarande uppgifter som årsbudgeten. En nytillträdd majoritet får genom treårsplanen en möjlighet att redovisa sina ambitioner och målsättningar avseende den kommunala

verksamheten för hela mandatperioden.

9 &

Paragrafen ersätter bestämmelsen om medelsanvisning i nuvarande 9 5 första stycket. Den föreslagna regeln innebär att det i fortsättningen inte ställs något krav på balansering av de anslagsbeslut som fattas utan samband med budgetfastställelse. Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman måste dock ange hur utgiften skall finansieras. Det gäller både driftskostnader och kapitalutgifter.

11 - 19 55

I dessa paragrafer finns föreskrifter om räkenskapsföring och redovisning. 11 och 12 55 motsvaras närmast av nuvarande 13 och 14 55. 13 5 är ny i sak. Den ställer krav på hur årsredovisningen skall utformas. 14 5 är också ny i sak. Den ställer krav på att årsredovisningen skall upprättas med iakttagande av god redovisningssed.

Bestämmelserna i 15 och 16 55, som också är nya, föreskriver att redovisningen senast viss dag skall överlämnas till kyrkofullmäktige eller kyrkostämman jämte revisorerna samt att redovisningen skall godkännas av kyrkofullmäktige eller kyrkostämman. Sambandet mellan årsredovisning,

revision och dechargebehandling är viktigt. Kyrkofullmäktige eller

kyrkostämman bör inte ta ställning till årsredovisningen annat än i samband med behandlingen av frågan om ansvarsfrihet, vilket i sin tur bör ske före

det budgeten fastställs för det kommande budgetåret.

I överensstämmelse med vad som gäller kyrkorådets förslag till budget har i 17 5 införts krav på att årsredovisningen skall offentliggöras. Även 18 5 är ny. Genom denna paragraf öppnas en möjlighet för kyrkofullmäktige eller kyrkostämman att låta allmänheten ställa frågor om årsredovisningen vid ett sammanträde med fullmäktige eller stämman. Syftet med bestämmelsen är att öka intresset hos allmänheten för hur politikerna har skött ekonomin under budgetåret. Såsom sägs i förarbetena till den motsvarande be- stämmelsen i KL i fråga om de borgerliga kommunerna (a. prop. s. 216) är det dock inte fråga om någon skyldighet för de kyrkliga kommunerna att hålla ett sådant sammanträde, utan det får varje kyrklig kommun avgöra själv. De får också bestämma om allmänhetens frågor skall ställas i anslutning till det sammanträde då årsredovisningen skall behandlas eller om ett särskilt sammanträde skall sättas ut för ändamålet. För att ett "frågesam— manträde" skall fylla sin funktion bör det inte hållas innan revisorerna har avgett sin revisionsberättelse. Det torde också vara lämpligt att ledamöter från kyrkorådet är närvarande vid sammanträdet, eftersom det är kyrkorådet som upprättar årsredovisningen och därför har bäst kunskap om den. Behövs det särskilda regler om förfarandet vid sammanträden kan kyrkofullmäktige eller kyrkostämman meddela sådan i arbetsordningen (se förslaget till 13 kap. 51 5).

Bestämmelsen i 19 5 motsvarar delvis nuvarande 13 5 andra stycket. Den skillnaden föreligger dock att det inte längre är kyrkorådet som skall meddela anvisningar om räkenskapsföringen utan kyrkofullmäktige eller kyrkostämman som skall meddela närmare föreskrifter om redovisning. Med redovisning avses därvid också räkenskapsföring.

215. I paragrafen, som motsvaras i sak av nuvarande 16 5, anges hur de tidigare

paragraferna tillämpas på kyrkliga samfälligheter.

20 kap.

loch255

Bestämmelserna i 1 och 2 55 motsvaras av nuvarande ] och 2 55.

4 och 5 55

Paragraferna innehåller föreskrifter om jäv. I uppräkningen i 4 5 av de närstående till den redovisningsskyldige för vilka revisionsjäv också föreligger har den ändringen gjorts i förhållande till den nu gällande

bestämmelsen i 4 5 kyrkolagen att begreppet sambo har införts.

En saklig nyhet är att de enskilda förtroendevalda som har revisionsansvar i 5 5 ges rätt att, oavsett om de är ledamöter eller inte, delta i kyrkofull— mäktiges överläggningar när revisionsberättelsen över den verksamhet som

de ansvarat för behandlas. I övrigt motsvaras 5 5 av nuvarande 4 5.

6 5 Denna bestämmelse som saknar motsvarighet i nuvarande kyrkolag, framhåller den enskilde revisorns oberoende ställning. Bestämmelsen ger

endast uttryck för gällande rätt och innebär således ingen ändring i sak.

7 - 9 55

I 7 5, som närmast motsvaras av nuvarande 5 5, används orden "all verksamhet som bedrivs inom kyrkorådets och övriga nämnders verksam- hetsområden" för att markera att det inte bara är arbete som dessa har utfört

själva som är föremål för granskning utan att granskningen också avser all

annan verksamhet som bedrivs inom deras verksamhetsområden, t.ex. av utskott, partssammansatta organ eller av anställda och enskilda förtroende- valda med eller utan beslutanderätt efter delegering. Samtidigt är avsikten att visa att bestämmelsen avser att ange gränserna för revisorernas granskningsverksamhet. Såsom anförts i förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i KL, 9 kap. 7 5, (prop. 1990/91:117 s. 219) skall be- stämmelsen inte, såsom fallet är i dag, också ha till uppgift att besvara frågan om vem som har revisionsansvar. Svaret på den frågan ges i stället i reglerna om revisionsberättelsen (13 5) genom en föreskrift som talar om vem revisorerna får rikta anmärkning mot. Beträffande bestämmelsens

innebörd i övrigt hänvisas till tidigare nämnda förarbeten till KL.

8 5 är ny och innehåller en bestämmelse som klargör revisorernas förhållande till den specialreglerade verksamheten inom nämnderna. Som huvudregel gäller att revisorerna inte får granska ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild. Beträffande vad som är att anse som myndighetsutövning får vägledning sökas från andra områden, bl.a. i förarbetena till förvaltningslagen. Inom kyrkan förekommer myndig- hetsutövning t.ex. i samband med upplåtelse av gravrätt, ärenden om medlemskap i Svenska kyrkan och vissa vigselfrågor. Ett tecken på att det kan vara fråga om myndighetsutövning är att ett beslut i frågan skall överklagas genom förvaltningsbesvär.

Från förbudet mot att granska ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild finns två undantag. Det ena är om handläggningen av ett ärende har vållat församlingen ekonomisk förlust, som exempelvis kan bestå i ett skadestånd som har dömts ut av domstol eller betalats ut efter förlikning. Det andra undantaget är när granskningen sker från allmänna synpunkter, dvs. revisorerna gör en allmän granskning för att kontrollera handläggningsrutiner, standardfrågor etc.

9 5 motsvaras av nuvarande 5 5 tredje stycket.

10 och 11 55

Paragraferna motsvaras av nuvarande 6 5.

125

Paragrafen motsvaras av nuvarande 7 5.

13 &

Paragrafen, som handlar om revisionsberättelsen, motsvaras närmast av nuvarande 8 5. Ett nytt stycke har lagts till om att anmärkning får riktas mot kyrkorådet, övriga nämnder och beredningar samt de enskilda ledamöterna i sådana organ. Bestämmelsen tar sikte på att visa vem som är revisionsansvarig. Bestämmelsen omfattar också kyrkoherden såsom ledamot av kyrkorådet. En revisionsanmärkning kan alltså riktas mot kyrkoherden

i den nämnda egenskapen.

175

Paragrafen motsvaras av nuvarande 12 5.

22 kap.

1 & Paragrafen, som motsvaras av nuvarande 3 5, anger de personer som har

rätt att begära laglighetsprövning.

25. Paragrafen, som delvis motsvaras av nuvarande 1 och 2 55, anger vilka beslut som får överklagas. Undantaget i punkt 2 för beslut av rent

förberedande eller rent verkställande art markerar att överklagandet skall

riktas mot det beslutande organets avgörande och inte mot sådana åtgärder som är knutna till avgörandet. Undantagsregeln är tillämplig t.ex. när en nämnd fattar beslut om att avge yttrande i ett ärende som skall avgöras av fullmäktige eller stämman eller beslutar att väcka ett ärende genom att lägga fram förslag till beslut till fullmäktige eller stämman.

Om t.ex. en anställd fattar ett beslut på nämndens vägnar på grundval av delegering är det rättsligt sett fråga om ett nämndbeslut och det är därmed överklagbart enligt föreskrifterna i punkt 2.

3 & Av denna paragraf, som motsvaras av nuvarande 1 5 första meningen, framgår att en prövning enligt bestämmelserna i detta kapitel och för- valtningsbesvär utesluter varandra.

4 och 5 55 Paragraferna, som handlar om hur besluten överklagas, motsvaras främst av nuvarande 1 5 tredje stycket.

6 och 7 55

I paragraferna finns regler om klagotiden. 6 5 första stycket och 7 5 motsvaras av de nuvarande reglerna i l 5 andra stycket om sättet att beräkna klagotid och klagotidens längd. 1 6 5 andra stycket finns en ny regel som innebär att anslag om protokollsjustering måste vara uppsatt på anslagstavlan under hela klagotiden för att denna tid skall löpa ut. Situationen har varit uppe till bedömning i ett par rättsfall (RÅ 1975 ref. 118, RÅ 1976 ref. 13 och RÅ 1976 Bb 485). Om anslaget tas ned för tidigt innebär regeln att beslutet inte vinner laga kraft. Detta kan avhjälpas genom att församlingen upphäver sitt beslut och fattar ett nytt beslut av samma innebörd och låter tillkännagivandet vara anslaget under hela klagotiden. Frågan har reglerats på samma sätt i KL.

8 och 9 55

I 8 5 första stycket, som motsvaras av nuvarande 1 5 första stycket, finns de s.k. prövningsgrundema. Såsom sägs i förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i KL (prop. 1990/91:117 s. 225) är föreskriften i 8 5 en handlingsregel för domstolen. Oberoende av vilken prövningsgrund som klaganden åberopar skall alltså domstolen självständigt avgöra vilken grund som kan komma i fråga. I 8 5 andra stycket finns en ny regel om rätts— följden, som klargör att processen inte tar sikte på en materiell över— prövning av kyrkokommunala beslut utan på en legalitetsprövning.

I 9 5, som också är ny, föreskrivs en möjlighet att göra undantag från kravet på upphävande om felet är betydelselöst. Beträffande den närmare innebörden av de nu nämnda bestämmelserna hänvisas till allmänmotivering-

en och till förarbetena till KL (a. prop. s. 225 - 226).

10 5

Enligt nuvarande 1 5 tredje stycket, andra meningen, får klaganden inte anföra någon ny omständighet till grund för sin talan efter klagotidens utgång. Denna bestämmelse har nu formulerats om till en handlingsregel för

domstolen.

11 - 14 55

Paragraferna innehåller bestämmelser om den processuella hanteringen av kyrkokommunala besvärsmål. 11 och 12 55 motsvaras av nuvarande 4 5. 13 5 är ny och innehåller en hänvisning till förvaltningsprocesslagens bestämmelser om hur kammarrättsavgöranden överklagas. I 14 5 anges vem som får överklaga kammarrättens beslut. Paragrafen motsvaras av nuvarande 5 5. I andra stycket har dock en saklig ändring gjorts, så att en medlem i en icke-territoriell församling får samma rätt som en person som

är folkbokförd i en territoriell församling att överklaga beslutet.

15 & Paragrafen, som handlar om rättelse av verkställighet, motsvaras av

nuvarande 6 5.

16 & Paragrafen handlar om hur man överklagar beslut av kyrkliga samfälligheter

och motsvaras av nuvarande 7 5.

24 kap.

6 & Lagtexten har anpassats till de föreslagna ändringarna i 13 kap.

25 kap.

8 5

Genom hänvisning kommer den förslagna bestämmelsen om kyrkoherdes närvaro- och yttranderätt i kyrkorådets utskott att bli tillämplig i fråga om biskops närvaro- och yttranderätt i stiftsstyrelsens utskott. Någon lagändring för att tillgodose detta önskemål behövs därför inte.

Förslaget till ändring av paragrafen avser att göra det möjligt för dompros- ten att i biskopens frånvaro utnyttja den närvaro— och yttranderätt som tillkommer biskopen. Viss ändring erfordras därvid också för att klargöra att domprosten i Uppsala stift skall kunna träda in vid förfall för den

biträdande biskopen där.

Ändringen i paragrafen innebär vidare att rätten för stiftsstyrelsens vice ordförande att närvara och delta i överläggningarna i övriga nämnder på

stiftsnivå slopas. Något större behov av den nuvarande regeln torde inte

föreligga.

36 kap.

1 & För närvarande råder viss oklarhet inom Svenska kyrkan om innebörden av begreppet det kyrkliga ämbetet. Bestämmelsen har utformats så att den skall

ha giltighet oavsett hur man nu betraktar — eller i framtiden kommer att

betrakta — detta.

Bestämmelsen om diakons (och diakonissas) tystnadsplikt har av lagtekniska skäl sammanförts med den nu gällande tystnadsplikten för präst. Emellertid är enligt beredningens mening därmed inte sagt att den praxis och doktrin som finns beträffande prästs tystnadsplikt ovillkorligen måste gälla också för diakons tystnadsplikt. Denna tystnadsplikt införs vid en annan tid än den av ålder gällande tystnadsplikten för präst. Andra överväganden kan därför

komma att aktualiseras vid tillämpningen av bestämmelsen.

Förslaget innefattar inte några särskilda övergångsbestämmel ser. Innebörden av detta är att tystnadsplikt gäller från dagen för lagens ikraftträdande. Från denna dag kan således den som är diakonvigd inte utan risk för straff vidareföra vad han fått veta under bikt eller själavårdande samtal. Detta gäller givetvis för bikt och själavårdande samtal som äger rum efter lagens ikraftträdande men torde också ha avseende på bikt och själavårdande samtal som ägt rum dessförinnan. I den mån en diakon redan vid tidpunkten för lagens ikraftträdande skulle ha vidarefört någon uppgift som han fått veta vid t.ex. ett själavårdande samtal kan han dock naturligtvis inte straffas för detta, eftersom ett sådant vidareförande när det skedde inte gjordes i strid

med någon tystnadsplikt.

42 kap.

10 5

Som framgått av den allmänna motiveringen föreslås det nuvarande allmänna utjämningsbidraget till stiftssamfällighetema och stiftsbidraget ersatt av en möjlighet för stiftssamfälligheterna att ta ut skatt. Som också framgått kvarstår emellertid i vissa fall behov av bidrag från Kyrkofonden till stiftssamfållighetema. Detta bidrag, som bör benämnas särskilt stiftsbidrag, behandlas närmare i 21 5. I denna paragraf har endast

beteckningen stiftsbidrag ändrats till särskilt stiftsbidrag.

13 &

Ändringen avser en del av den skatteväxling mellan pastorat och stiftssam— fälligheter som berörts i den allmänna motiveringen. Som ett led i denna skatteväxling ingår att den allmänna kyrkoavgiften, som pastoraten har att

betala, sänks mer tre öre per skattekrona.

17 och 19 55

Som angetts i den allmänna motiveringen föreslås möjligheten att ge allmänt utjämningsbidrag till stiftssamfa'lligheterna slopad. Stiftssamfälligheterna förutsätts genom skatteväxling i stället få ungefärligen motsvarande

inkomster av ökad skatt. Förslaget föranleder ändring i 17 och 19 55.

20 5

Som nämnts under 10 5 ersätts bl.a. det nuvarande stiftsbidraget med en möjlighet för stiftssamfälligheterna att ta ut skatt. Något extra utjämnings- bidrag till stiftssamfällighetema skall fortsättningsvis inte kunna utgå. Paragrafen har ändrats i enlighet med detta.

21 5

Som nämnts föreslås att det nu utgående stiftsbidraget skall slopas. Emellertid kan även fortsättningsvis behov uppkomma att ge stiftssamfällig- heterna visst medelstillskott från Kyrkofonden. Genom paragrafens nya lydelse ges Kyrkofondens styrelse sådana möjligheter. Detta bidrag, särskilt stiftsbidrag, bör i första hand utgå för att utjämna skillnader i skatteunderlag för de olika stiften. Även stift med ett litet skatteunderlag har sålunda kostnader för viss grundläggande stiftsfunktioner. Bidrag bör däremot inte utgå för att överbrygga skillnader stiften emellan när det gäller ambitionsni- vån i verksamheten. Bidraget bör utgå efter ansökan. Det kan ifrågasättas om Kyrkofondens styrelse — vilket för närvarande gäller för stiftsbidragen — skall åläggas att infordra yttrande i sådana bidragsårenden från Svenska kyrkans centralstyrelse.

22 5 m.m.

Som framgått av den allmänna motiveringen föreslås att Kyrkofondens styrelse skall kunna delegera rätt att bevilja kyrkobyggnadsbidrag till stiftssamfällighetema. Möjligheten till sådan delegering torde bli beroende på tillgången till expertis på stiftsnivå, såväl inom stiftsorganen som hos de

regionala antikvariska myndigheterna och länsmuséerna.

I samband med frågan om kyrkobyggnadsbidrag bör noteras den skyldighet att vårda kyrkobyggnader m.m. som åvilar pastoraten enligt 4 kap. 2 5 lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

I enlighet med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen bör bestämmelsen om inskränkning av det allmänna utjämningsbidraget slopas.

Förslaget föranleder att 24 5 upphävs.

26 5 I paragrafen har endast den ändringen vidtagits att ordet stiftsbidrag bytts ut mot särskilt stiftsbidrag.

27 5

Av den allmänna motiveringen har framgått att stiftssamfällighetemas möjligheter att lämna strukturbidrag till pastoraten skall bibehållas. Emellertid skall dessa bidrag fortsättningsvis i första hand bekostas av den skatt som stiftssamfälligheten tar ut. Den bestämmelse om rätt för stiftssty- relsen att lämna strukturbidrag som nu finns i 21 5 6 föreslås överförd till

denna paragraf.

8.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:704)

om kyrkofullmäktigval, m.m.

7 a 5

Till denna paragraf har överförts de nuvarande bestämmelserna i 13 kap. 4 5 kyrkolagen om antalet ersättare i kyrkofullmäktige. Att hänvisa till de för ersättare för ledamöter i kommunfullmäktige närmast motsvarande bestämmelserna i vallagen (14 kap. 18 a 5) har ansetts olämpligt, eftersom bestämmelserna i 13 kap. 4 5 kyrkolagen delvis tar sikte på beslut av kyrkostämman och sålunda i den delen ändå förutsätter en särskild reglering. Se i övrigt allmänmotiveringen (beträffande hur frågan reglerats i KL) och specialmotiveringen till förslaget till 13 kap. 1 5 kyrkolagen.

8.4. Förslag till lag om särskild skatteväxling med anledning av förändringar i systemet för

ekonomisk utjämning inom Svenska kyrkan

1 5

Som framgått av den allmänna motiveringen föreslås att de bidrag från Kyrkofonden som för närvarande utgår till stiftssamfälligheterna i stor utsträckning skall slopas. Stiftssamfålligheterna skall i stället själva ta ut skatt för att täcka de kostnader som nu täcks av bidragen. För Kyrkofondens del innebär förändringen minskade kostnader. Pastoratens tillskott till fonden i form av allmän kyrkoavgift bör därvid minska. Som framgår av förslagen till ändring av 42 kap. 13 5 kyrkolagen avses minskningen ske i form av en med tre öre per skattekrona sänkt allmän kyrkoavgift. Denna sänkta kyrkoavgift bör i en situation då skattestopp råder — för att det totala skattetrycket inte skall öka genom reformen — innebära att pastoraten sänker sin utdebitering i motsvarande mån. Paragrafen avser att ålägga

pastoraten en sådan sänkt utdebitering.

Även i en situation då skattestopp inte råder får det förutsättas att pastoraten

sänker sin utdebitering motsvarande den sänkta allmänna kyrkoavgiften.

2 5

Som berörts i anslutning till 1 5 föreslås att stiftssamfälligheterna genom egen skatteutdebitering skall täcka huvuddelen av de kostnader som för närvarande täcks genom bidrag från Kyrkofonden. I en situation då skattestopp råder fordras därvid särskild lagstiftning för att det skall bli möjligt för stiftssamfälligheterna att höja skatten. En bestämmelse om detta har tagits in i denna paragraf. Som berörts i den allmänna motiveringen innebär bestämmelsen ingen skyldighet för de olika stiftssamfälligheterna att

höja skatten med just angivna tre öre per skattekrona. I stället ger be-

stämmelsen utrymme för den stiftssamfällighet som så önskar att höja

skatten med högst det angivna beloppet.

RESERVATIONER

Reservation av Bertil Hansson, Torgny Larsson, Inger Lundberg, Carl-Eric

Lundgren och Eva Zetterberg:

Vi reserverar oss mot beredningens ställningstagande avseende mandat— bidrag. Beredningens skrivning på s. 98, andra stycket, bör ha följande lydelse:

"Sammantaget finner beredningen att övervägande skål talar för att sådan lagändring görs att församlingar och samfälligheter får utge mandatbidrag. Rätten att utge sådant bidrag bör emellertid begränsas till de kyrkokommu- ner vilka har direktval till sina respektive beslutande organ. Mandat i för— samlingsdelegerade grundar inte någon rätt till bidrag. Kyrkolagen bör

anpassas till kommunallagens bestämmelser i detta avseende."

Reservation av Bertil Hansson, Torgny Larsson, Inger Lundberg, Carl-Eric

Lundgren och Eva Zetterberg:

Vi reserverar oss mot beredningens ställningstagande när det gäller extra utjämningsbidrag. Enligt vår mening bör på s. 145 andra stycket texten från och med den fjärde meningen, som inleds med "Utöver...", utgå. I stället införs följande text:

"Eftersom stiftsstyrelsema har ett ansvar för ändamålsenlig pastoratsindel- ning och bildande av kyrkliga samfälligheter och då man på stiftsnivån har

närmare kännedom om de lokala förhållanden inom stiftet än vad som är

möjligt att uppnå centralt föreslår vi att besluten om extra utjämningsbidrag flyttas till stiftsstyrelsema. Sådana bidrag kan inordnas under bidragsformen strukturbidrag. Medel för strukturbidrag bör i första hand tas från den utökade stiftsskatt beredningen föreslår. Ett aktivt strukturarbete inom stiften

kan minska behovet av extra utjämningsbidrag.

Det bör härtill finnas en möjlighet för Kyrkofonden att lämna ett särskilt bidrag till ett pastorat som hamnat i akut ekonomiskt krisläge och berörd stiftsstyrelse inte har tillräckligt utrymme för detta extraordinära bidrag. Hänvändelse om sådant bidrag bör göras av stiftsstyrelsen. Beredningens uppfattning är att dessa bidrag ur Kyrkofonden bör ges i mycket begränsad omfattning. Behov av någon särskild post i Kyrkofondens budget för dessa

föreligger därmed inte. "

Reservation av Bertil Hansson, Torgny Larsson, Inger Lundberg, Carl-Eric

Lundgren och Eva Zetterberg:

Vi reserverar oss när det gäller beredningens ställningstagande om kyrkobyggnadsbidrag. Vi anser att 5. 145 sista stycket från och med andra

meningen bör ersättas med följande text:

"En förebild är här det arbete som Samfälligheten Gotlands kyrkor utför inom Visby stift, som kan ses som en av flera tänkbara modeller för att i det enskilda stiftet bygga upp en ändamålsenlig organisation för beslut om kyrkobyggnadsbidrag. Beredningen instämmer i Statskontorets bedömning i detta avsnitt. Inom Riksantikvarieämbetet har aviserats en decentralisering av beslut om bidrag till kulturmiljövårdsändamål till länsstyrelserna. Beredningen understryker vikten av att denna decentralisering genomförs

skyndsamt.

Parallellt med förändringar inom Riksantikvarieämbetet bör stiftsstyrelsema bygga upp kompetens för att överta ansvaret för beslut rörande kyrkobygg- nadsbidrag. Beredningen menar att förutsättningarna för stiften att genom anställd personal, eller där så är lämpligt tjänsteköp, skapa sig erforderlig kompetens är goda. Beredningen föreslår att en förändrad ansvarsfördelning för kyrkobyggnadsbidragen bör genomföras successivt och omfatta samtliga stift senast den 1 januari 1997. Medelsramama bör Kyrkofonden alltfort ange på basis av de renoveringsplaner som stiftsstyrelsema med hjälp av länsstyrelserna och länsmuséema utarbetat. Vid Kyrkofondens avvägning mellan stiftens behov kan yttrande inhämtas från Riksantikvarieämbetet."

Enklare utjämningssystem för Svenska kyrkan

En datum Er beteckning 1992—08-31 Dnr A 4/92 Kyrkoberedningen

Uppdrag att se över det kyrkliga utjämningssystemet

Kyrkoberedningen har genom skrivelse 1992—08—31 begärt Statskontorets biträde bl a med att se över det kyrkliga utjämningssystemet. Resultatet av Statskontorets arbete ./. med utjämningssystemet redovisas i bifogad rapport, Enklare utjämningssystem för Svenska kyrkan (1993z7).

Utredningsarbetet har genomförts som ett projekt inom Statskontoret. Samverkan har under arbetet skett med Kyrkoberedningen. De överväganden som gjorts och de för- slag som redovisas är dock Statskontorets.

I detta ärende har rationaliseringschefen Börje Holmborn beslutat. Närvarande vid den slutliga handläggningen var i övrigt avdelningsdirektören Bernt Emanuelsson, föredragan— de.

Enligt Statskontorets beslut

,; , älg!"! ft;'/é£1[(?lrttc/£ är../' '— Bernt Emanuelsson

)

Innehållsförteckning Sida

1 Sammanfattning 7 2 Överväganden och förslag 11 3 Utjämningssystemets uppbyggnad och drift 31 3.1 Systemet i stort 3 1 3.2 Aktuella förslag som berör systemet 34 3 .3 Administrationen 36 3.4 Bidragstypema 43 3.5 Finansieringen 50 3 .6 Betalningsströ mmarna 5 3 4 Analys 55 4.1 Kyrkofondens intäkter och kostnader 55 4.2 Utfallet på lokalplanet 57 4.3 Utfallet på stiftsplanet 63 4.4 En statistisk undersökning 70

Bilaga Utjämningssystemets historia 85

1 Sammanfattning

Denna översyn av det kyrkokommunala utjämningssystemet, som Statskon- toret utfört på uppdrag av Kyrkoberedningen, har syftat till att utvärdera effekterna av utjämningssystemet och att pröva möjligheterna till att förenkla

detta.

Översynen har omfattat en kartläggningsdel, en analysdel och en forslagsdel. Kartläggningen redovisas i avsnitt 3, analysdelen i avsnitt 4 och forslagsdelen

i avsnitt 2. I en bilaga är en historik över utjämningssystemet medtagen.

Kartläggningen visar hur utjämningssystemet är uppbyggt och beskriver de involverade myndigheternas uppgifter i systemet. Kyrkofonden är navet i systemet. Den uppbär allmän och särskild kyrkoavgift från pastoraten1 och delar ut allmänt utjämningsbidrag till de pastorat som har låg skattekraft. Även stittssamfallighetema får allmänt utjämningsbidrag. Kyrkofonden beslu— tar också om extra utjämningsbidrag till pastorat, kyrkobyggnadsbidrag till kyrkorenoven'ngsobjekt i pastorat samt stiftsbidrag till stiftssamfälligheterna. I stiftsbidragen, som är en väsentlig källa för finansieringen av stiften vid sidan om stiftsskatten, ingår en strukturbidragsdel som stittsstyrelsema fördelar mellan pastoraten för särskilda behov. Kyrkofonden finansierar även

stora delar av den rikskyrkliga verksamheten.

Av kartläggningen framgår att utjämningssystemet konserverar den nuva- rande kyrkliga organisationsstrukturen, vilket har både positiva och negativa konsekvenser. Positivt såtillvida att kyrkan förmår ha en rikstäckande verk-

samhet samt vårda och underhålla de ca 3.000 kyrkorna. Negativt genom att

1Pastorat används i rapporten som beteckning för entörsamlingspastorat, pastoratssamfällighet och flerpastoratssamfällighet.

resurser omfördelas från de kyrkligt svagare delarna av landet till kyrkligt

starkare, t.ex. från storstädernas förorter till landsbygden.

Genom analysen har vi sökt svar på frågor bl.a. om vilka typer av pastorat som är de huvudsakliga mottagarna av bidrag från utjämningssystemet och vilka pastorat som är de huvudsakliga betalarna. Det har därvid framkoth att det är tre pastoratsgrupper som är de väsentliga mottagarna av allmänt utjämningsbidrag. I fallande ordning som bidragsmottagare är det glesbygds- pastorat, landsbygdspastorat och pastorat i s.k. normalkommuner (som har karaktär av både stad och landsbygd). Alla övriga pastoratstyper är de huvudsakliga betalama till utjämningssystemet. De är, i fallande ordning som finansiärer, pastoraten i förorterna till de tre storstäderna, pastoraten i stor- städerna, i de större städerna, i de medelstora städerna och i de små städerna

och bruksorterna.

Av analysen framkommer en svaghet i systemet, nämligen att detta inte tar hänsyn till verksamhetskostnaderna i pastoraten. Det framgår att pastorat med högre verksamhetskostnad per capita än andra i allmänhet också får

högre allmänt utjämningsbidrag per capita.

Utgångspunkter för våra förslag är att dessa skall underlätta bildandet av ekonomiskt och verksamhetsmässigt väl fungerande samfälligheter, att bi- dragsbesluten bör fattas på lägsta möjliga effektiva nivå (subsidiaritetsprin- cipen, även kallad närhetsprincipen), att bidragssystemet skall göras lättare att förstå, att "rundgång" av pengar skall undvikas samt att belastningen på

Kyrkofonden inte skall öka till följd av våra förslag.

De förslag som berör den största bidragstypen, det allmänna utjämnings- bidraget, är att inskränkningen av bidrag upphör och att de! allmänna utjämningbidraget inte längre ges till stiftssamfälligheterna. Förslagen

innebär en förenkling av utjämningssystemet.

De förslag som får de största konsekvenserna är att de enskilda bidragsbe- sluten decentraliserasfrån Kyrkofonden till stiftsstyrelsema. Det gäller det extra utjämningsbidraget och lgzrkabyggnadsbidragei. Förslagen motiveras av att stiftsstyrelsen har ett ansvar för strukturfrågoma inom stihet och har närmare kännedom om de lokala förhållandena inom stihet än den centralt placerade Kyrkofonden. Subsidiaritetsprincipen får här en praktisk tillämp—

ning.

Överflyttningen till stiftsnivån av bidragsgivningen till enskilda kyrkorenove- ringsobjekt kan dock ske först när Riksantikvarieämbetets uppgift i bered- ningen av kyrkobyggnadsärenden överlämnats till länsstyrelserna och stilis- styrelsema skaffat sig kompetens i kyrkorenoveringsfrågor. Kyrkobygg- nadsbidragets delegering är också förbundet med att renoveringsplaner upp- rättas stiftsvis. Kyrkofondens framtida roll när det gäller kyrkobyggnads-

bidraget blir att besluta om medelsramar per stift.

För att slippa rundgång av pengar och ett omständligt ansöknings- och beredningsförfarande föreslås stiftssamfälligheterna nästan uteslutande finansieras av skatt. Det innebär att det nuvarande stiftsbidraget inkl. struk- turbidragsdelen faller bort. I stället ges stiften möjlighet att genom skalm- växling med pastoraten öka utdebiteringen med 3 öre per skattekrona. Pas- toraten förutsätts sänka sin utdebitering med lika mycket. Ett annat led i

skatteväxlingen är att den allmänna kyrkoavgiften sänks med 3 öre från 16

till 13 öre per skattekrona. För att inte stiftsinkomsterna skall minska före- slås en utjjillnad ske genom Kyrkofonden iform av ett särskilt stiftsbidrag. Enligt en redovisad kalkyl erfordras ett särskilt stiftsbidrag om 84 miljoner kronor beräknat för 1993, vilket skall jämföras med att stiftsbidraget är bud- geterat till 305 miljoner kronor för detta år. Det särskilda stiftsbidraget kan

ges utan ansökan,

Stiftssamfälligheterna skall alltfort besluta om strukturbidrag till pastoraten för särskilda behov. Vi föreslår att minst 1 öre av stiftsskatten används för detta. Som strukturbidrag skall också räknas bidrag till verksamhet i gles- bygd. Det innebär att behov av extra stöd till pastorat utöver det allmänna utjämningsbidraget skall kunna ges av stiftsamfälligheten. Detta sker för

övrigt redan i dag i flera stiR.

I en kalkyl visas att förslagen inte väntas öka belastningen på Kyrkofonden

mer än det nuvarande utjämningssystemet.

2 Överväganden och förslag

Allmänt

Målet med det kyrkokommunala utjämningssystemet är att utjämna kyrko- kommunernas ekonomi. Det sker genom att skatteinkomstema utjämnas. Ett tillskott av skatteunderlag beräknas för de pastorat vilkas egen skattekraft understiger en garanterad procentandel av medelskattekralten. Skattebetalar- na finansierar utjämningssystemet genom att 16 öre per skattekrona av den totala beskattningsbara inkomst som tillräknas pastoraten dras in till utjäm- ningssystemet i form av allmän kyrkoavgift. Pastorat som har prästlönetill- gångar bidrar dämtöver till finansieringen av utjämningssystemet genom den

särskilda kyrkoavgiften.

Ett genomgående drag i det kyrkokommunala utjämningssystemet är att det verkar konserverande på den nuvarande kyrkliga organisationen på lokalpla- net. En positiv sida av detta är att Svenska kyrkan i dag förmår att ha en rikstäckande verksamhet och vårda och underhålla de ca 3.000 kyrkorna, varav många ingår i det svenska kulturarvet. Där affärer, postkontor och i vissa fall t.o.m. skolan lagts ner finns fortfarande kyrkan kvar med åtminsto- ne sporadisk verksamhet. En negativ sida är att utjämningssystemet tagit resurser bl.a. från kyrkokommunerna i storstäderna med förorter där en kraf— tig intlyttning rätt utan att den kyrkliga verksamheten utvecklats i samma grad. Systemet missgynnar den kyrkliga verksamheten på de orter där kyrkan

har sin viktigaste framtid.

De förslag till förändringar av det kyrkokommunala utjämningssystemet som

vi lägger fram syftar till att underlätta strävanden att bilda ekonomiskt och

verksamhetsmässigt väl fungerande enheter på lokalplanet. Förslagen utgår vidare från att bidragsbesluten bör tas på lägsta möjliga effektiva nivå (subsidiaritetsprincipen) vilket innebär att de enskilda bidragsbesluten flyttas till stiftsnivån. En annan utgångspunkt är att förenkla systemet så att det blir lätt att förstå. Vidare bör "rundgång" av pengar undvikas. Förslagen bör

totalt sett inte öka belastningen på Kyrkofonden.

Det kyrkokommunala utjämningssystemet är utformat efter det tidigare skatteutjämningssystemet for de borgerliga kommunerna, Även det nya statsbidragssystemet för de borgerliga kommunerna bygger på en skatteut- jämning genom att ett grundbelopp beräknas som ett tillskott av skatteunder— lag multiplicerat med en enhetlig länsvis skattesats. Med hjälp av ett struk- turkostnadsindex görs ett tillägg till eller ett avdrag från grundbeloppet. Av- sikten är att ge kommunerna likvärdiga ekonomiska förutsättningar och jämna ut de skillnader i inkomster som finns mellan dem. Systemet skall på sikt leda till att skillnaderna i kommunernas skatteuttag minskar. De struktu- rella faktorer som beaktas är åldersstruktur, social struktur, gles- bygd/tätortsgrad och klimat. I samband med att det nya generella statsbidra- get till kommunerna införs upphör också rundgång av pengar mellan stat och kommun genom att skatteutjänmingsavgiften och avräkningsskatten m.m. av—

skaffas.

Vi anser att det ligger utanför vårt uppdrag att föreslå att nuvarande utjäm- ningssystem inom kyrkan skall ersättas av ett system som tätt ansluter sig till det borgerligt kommunala, Om så skulle ske skulle ett särskilt strukturkost-

nadsindex behöva tas fram för kyrkokommunerna.

Den i avsnitt 4.4 redovisade statistiska undersökningen visar att kyrkokom- munerna på landsbygden och i glesbygden har betydligt högre kyrklig verk- samhetskostnad per capita än i städerna och särskilt i förhållande till storstä- derna med förorter. Det innebär att det kyrkliga utjämningssystemet bidrar till att de förra kyrkokommuntypema ges bättre ekonomiska förutsättningar än de senare, Förutom för vården av det kulturhistoriska arvet i kyrkorna och för extrakostnader som hänger samman med den glesa bebyggelsen kan man enligt vår mening hysa tvivel om att storstadsregionema i längden kommer att vara villiga att betala till utjämningssystemet för att detta skall bidra till att kyrkokommunerna på landet skall kunna bedriva en långt större verksamhet

än man har i storstadsregionema

Vår översyn har i praktiken kommit att omfatta alla typer av bidrag som från Kyrkofonden går ut till kyrkokommunerna, således inte bara de bidragstyper

som strikt hör in under begreppet det kyrkokommunala utjämningssystemet.

Administrationen av det kyrkliga utjämningssystemet, som utförs av Kyrkofondens kansli med stöd av Kammarkollegiet och Statistiska centralbyrån (SCB) samt, ifråga om kyrkobyggnadsbidrag, Riksantikva- rieämbetet(RAÄ), synes fungera väl.

Allmänt utjämningsbidrag

Det allmänna utjämningsbidraget är den på bidragssidan dominerande delen i det kyrkokommunala utjämningssystemet. Under 1993 fördelas 486 miljoner kronor till 765 pastorat och 18 miljoner kronor till stiftssamfälligheterna. Genom konstruktionen av det allmänna utjämningsbidraget ges pastoraten ett

visst lägsta skatteunderlag per invånare. Grunden för detta är den skatte-

kraftsgaranti som ligger i systemet. Den varierar mellan 95 och 116 procent av medelskattekraften i riket beroende på var i landet pastoraten är belägna. Den varierande skattekraltsgarantin är en grov motsvarighet till det struktur-

kostnadsindex som beräknas på den borgerliga sidan.

Systemet med det allmänna utjämningsbidraget har en inbyggd konserve- rande funktion Det gynnar nämligen pastorat med hög utdebitering och ger således inte något incitament till en sänkning av denna. Detta förhållande för- svårar ändamålsenliga samfällighetsbildningar eftersom en sådan ofta innebär att skattesatsen kan sänkas för de pastorat som har de högsta skattesatserna bland dem som bildar samfälligheten. En skattesänkning medför att det all- männa utjänmingsbidraget minskar för det eller de pastorat där utdebitering- en sänks. Om pastoratet uppbär extra utjämningsbidrag sänks även detta enligt Kyrkofondens tillämpningsregler. Det motverkar också, av samma skäl, att ett pastorat med hög utdebitering och kanske bristfälligt fastighets- underhåll blir välkomnat till en mer ekonomiskt bärkrahig samfällighet som

gränsar till pastoratet,

En ändring som ligger nära till hands och som vi övervägt är att det av sys- temet framräknade tillskottet av skatteunderlag multipliceras med en och samma bidragssats oberoende av den egna skattesatsen. Den bidragssats som skulle kunna tillämpas är den som erhålls när det totala allmänna utjäm- ningsbidraget för hela riket divideras med det totala tillskottet av skatteun- derlag. För 1993 är detta tal 1,37. Detta teoretiskt korrekta alternativ - jäm- för med den länsvis enhetliga bidragssats som finns i det nya statsbidragssys— temet till de borgerliga kommunerna - får som konsekvens att pastorat med lägre egen utdebitering än 1,37 tjänar på det. Det kan ses som en mindre

önskvärd belastning på Kyrkofonden. Vi har därför närmare övervägt två

liggörs i följande figur tillsammans med nuvarande system och ett alternativ

med bidragssatsen 1,37.

Nuläge: Skattesats = bidragssats

1.30 4 X

1.00 Knäalternativ 1,40 1.10

1.60

1.50 Takaltemativ 1.50 1.40 Bidragssats 1.37 1.30

l.20 1.10 1.00 0.30 0.80 0.70 0.60 0.50 0.40

0.40 0.50 a_ao 1.00 1.20 i.u: . . , Skattesats

Takaltetnativet innebär att bidragssatsen är densamma som den egna skatte- satsen upp till en viss nivå, i figuren 1,50 skattekrona, och sedan ligger still även om skattesatsen höjs. I knäalternativet följer också bidragssatsen den

egna skattesatsen till en viss nivå, ett knä vid 1,40 per skattekrona, varefter

följsamheten halveras.

Utfallet för pastoraten av det allmänna utjämningsbidraget enligt de tre alter-

nativa modellerna har beräknats av SCB.

Jämfört med takalternativet är knäalternativet fördelaktigt för de pastorat

som har en högre egen utdebitering än 1,60. En önskvärd och enligt vår

uppfattning på sikt nödvändig strukturrationalisering av de små pastoraten tar viss tid. Av detta skäl skulle knäaltemativet kunna väljas som modell för fastställande av den bidragssats som tillskottet av skatteunderlag multiplice- ras med vid beräkningen av det allmänna utjämningsbidraget, Det finns dock geografiska områden där pastoraten genomgående har en mycket hög egen skattesats. Här torde knappast bildande av samfälligheter leda till nämnvärda sänkningar av utdebiteringen. Detta förhållande sätter bl.a. fokus på den nu— varande skattekraftsgarantin. De tillämpade procenttalen i skattekraftsgaran- tin bör ses över vid nästa tillfalle som det kyrkliga utjämningssystemet utreds. Detta är en grannlaga och tidskrävande uppgift som inte kunnat rymmas inom ramen för detta uppdrag. Vår slutsats blir därför att reglerna för det

allmänna utjämningsbidraget till pastoraten tills vidare bör vara oförändrade.

Allmänt utjämningsbidrag ges även till stiftssamfälligheterna. Det beräknas på så sätt att det sammanlagda tillskottet av skatteunderlag för pastoraten inom ett stift multipliceras med stiftets skattesats. Det allmänna utjämningsbidraget

till stiften uppgår sammanlagt till 18 miljoner kronor under 1993.

Den relativt stora spännvidden mellan stiftens skattesatser — de varierar mellan 2 och 10 öre per skattekrona - ger anledning till att ifrågasätta lämp- ligheten av detta bidrag för stiftens del. Med den ändrade finansiering av stiften som vi föreslår under Stiftsbidrag bortfaller behovet av det allmänna

utjämningsbidraget till stiftssamfälligheterna.

Inskränkning av allmänt utjämningsbidrag

Enligt inskränkningsregeln får Kyrkofondens styrelse bestämma att ett bevil-

jat utjämningsbidrag skall sättas ner eller upphöra att utgå, om utbetalningen

av bidraget kan leda till en sänkning av ett pastorats utdebitering av försam- lingssskatt under en nivå som fastställs av regeringen. Nivån får inte med mer än 20 öre överstiga medelutdebiteringen av församlingsskatt i riket. Kyrkofondens styrelse har bestämt att denna nivå för 1993 skall vara 1,34

kronor per skattekrona.

Inskränkningsregeln tillämpas så att en ev. inskränkning beräknas som skill- naden mellan bidragsåret och föregående år beträffande det allmänna utjäm- ningsbidraget minskat med den allmänna kyrkoavgiften och den särskilda kyrkoavgiften. För året före bidragsåret reduceras också med detta års ev. inskränkning av bidrag. Jämförelsebeloppet för året före bidragsåret räknas upp med medelskattekraftens ökning innan det subtraheras fi'ån jämförelse- summan för bidragsåret, Uppräkningen görs för att jämförelsen mellan de två

åren skall ske utifrån samma penningvärde.

Det är alltså med en på detta, visserligen logiskt uppbyggda men ändå krång- liga, sätt framräknad skillnad mellan bidragsåret och föregående år som inskränkning av bidrag räknas fi'am om utdebiteringen är eller kan bli lägre än

1,34 kronor per skattekrona.

Det är i praktiken omöjligt för pastoraten att själva beräkna inskränknings- regelns utfall. Vi har därför övervägt två möjliga alternativ. Det ena altema— tivet är att ge inskränkningsregeln en något annorlunda utformning som gör den lättare att tillämpa. En inskränkningsregel kan motiveras med att det all- männa utjämningsbidraget ger en viss skattekraltsgaranti men inte tar hänsyn till utdebiteringen. Genom en inskränkningsregel skulle utjämningsbidraget kunna justeras för de pastorat där den totala utdebiteringen på lokalplanet är

lägre än den vägda medelskattesatsen för lokalplanet, f.n. 1,10 kronor per

skattekrona. Under år 1993 är det endast 33 av 70 pastorat med lägre skatte- sats än 1,10 som drabbas av inskränkning. 75 andra pastorat och kyrkliga samfälligheter med 1,10 eller mer i skattesats får vidkännas inskränkning av bidrag. Ett pastorat med 1,50 i utdebitering och ett med 1,40 har de högsta skattesatserna bland dem som drabbas av inskränkning av bidrag. Under 1993 uppgår den sammanlagda inskränkningen av bidrag till 32 miljoner kro-

nor.

Det andra alternativet är att helt slopa inskränkningsregeln. Detta ökar be- lastningen på Kyrkofonden med 32 miljoner kronor räknat för år 1993 men hotar inte Kyrkofondens finansiering ettersom andra delar av förslaget är plusposter för fonden. Alternativet innebär en betydande förenkling av ut- jämningssystemet. Vi väljer därför detta alternativ som vårt förslag. Till motiveringen hör också att flera av de kyrkliga samfällighetema som år efter år fått vidkännas inskränkning av bidrag, t.ex. Göteborgs och Malmös kyrk- liga samfälligheter, starkt bidrar till Kyrkofondens finansiering via den all-

männa kyrkoavgiften på grund av relativt hög skattekraft.

Extra utjämningsbidrag

Det extra utjämningsbidraget är en säkerhetsventil i utjämningssystemet. Ett 20-tal pastorat är beroende av detta bidrag enligt Kyrkofondens kansli för att klara sina åtaganden. Enligt samma källa betonar stiftsstyrelsema ofta vikten av denna bidragsform. Yttrandena från stiftet innebär emellertid nästan alltid tillstyrkan till samtliga ansökningar varför beredningen av ansökriingsärende-

na hos Kyrkofonden inte underlättas av stiftsstyrelsema.

Omkring 30 miljoner kronor har årligen betalats ut i extra utjämningsbidrag under senare år. Det motsvarar ca 6 procent av det allmänna utjämnings- bidraget. Antalet pastorat som under 1993 erhåller detta bidrag är förvånans- värt stort, 138 av sammanlagt 964. Efter en översiktlig analys av boksluts- uppgifter för flertalet av de pastorat som erhåller extra utjämningsbidrag 1993 är vår slutsats att antalet bidragsmottagare kan radikalt begränsas. Det

sammanlagda extra utjämningsbidraget kan därmed minskas avsevärt.

Det finns väsentliga nackdelar med systemet med extra utjämningsbidrag. Bidraget gör vissa pastorat mindre förändringsbenägna eftersom de förväntar sig extra utjämningsbidrag även för kommande år. Systemet gynnar pastorat med hög utdebitering då det i princip endast är sådana pastorat som i dag kan erhålla extra utjämningsbidrag. En risk med det extra utjämningsbidraget till ett pastorat under en följd av år är således att det konserverar förhållanden och att bidragsformen betraktas som ett system utöver det ordinarie utjäm-

ningssystemet.

Eftersom stiftsstyrelsen har ett ansvar för ändamålsenlig pastoratsindelning och bildande av kyrkliga samfälligheter och då man på stiftsnivån har närma— re kännedom om de lokala förhållandena inom stiftet än man kan ha på cent- ralt håll föreslår vi att besluten om extra bidrag flyttas till stiftsstyrelsema. Sådana bidrag kan inordnas under bidragsformen strukturbidrag. Medel för strukturbidrag bör i första hand tas ifrån den utökade stiftsskatt som behand- las nedan under Stiftsbidrag. Ett aktivt strukturarbete inom stiften kan ned-

bringa behovet av sådana strukturbidrag.

Kyrkofondens handläggning i dag av de enskilda bidragsårendena underlättas av att kansliet har tillgång till de bokslutsuppgifter om pastoraten som SCB

numera samlar in årligen. Även stiftsstyrelsema kan få del av dessa uppgifter.

Oaktat vad som sagts ovan bör det vara möjligt för Kyrkofonden att lämna ett särskilt bidrag till ett pastorat som hamnat i ett akut ekonomiskt krisläge och där stiftsstyrelsen inte kan ge tillräckligt med strukturbidrag. Hänvändel- se om sådant bidrag bör göras av stiftsstyrelsen. Sådana särskilda bidrag skall Kyrkofonden enligt vår mening ge sparsamt. Det finns därför inte behov av

en särskild post i Kyrkofondens budget för dessa.

Kyrkobyggnadsbidrag

Kyrkobyggnadsbidraget har ökat kraftigt under de senaste åren, från 55 mil- joner kronor 1990 till 90 miljoner 1993. Kyrkofondens styrelse bedömer att denna bidragsform har stor betydelse som komplement till det allmänna utjämningssystemet. Pastoraten anses vara nöjda med denna bidragsform. Riksantikvarieämbetet har genom sin medverkan i beredningen av kyrko— byggnadsbidraget god möjlighet att utöva det statliga ansvaret för kulturvår-

den.

Ett underliggande motiv för den kraftiga ökningen av kyrkobyggnadsbidraget är nuvarande lågkonjunktur, särskilt inom byggsektorn. Ur samhällsekono- misk synpunkt ligger det ett värde i att storleken på det totala kyrkobygg- nadsbidraget bestäms centralt, vilket har möjliggjort den nämnda utökningen

av bidraget.

Ett viktigt skäl till att kyrkobyggnadsbidrag tills vidare bör beslutas centralt är Riksantikvariämbetets medverkan i beredningen av dessa bidragsårenden. I samspel mellan Kyrkofonden och Riksantikvarieämbetet har en fungerande handläggningsrutin byggts upp. Ytterligare ett skäl är bristen på kompetens i

kyrkobyggnadsfrågor på många håll på stiftsnivån.

Inom Riksantikvarieämbetet har emellertid aviserats en decentralisering av beslut om bidrag till kulturrniljövårdsändamål till länsstyrelserna. För Riks- antikvarieämbetet är såväl länsstyrelsernas kulturenhet som länsmuseema berörda organ på länssnivån: länsstyrelserna som beslutande och länsmuse- ema som biträdande institutioner. Decentralisering av Riksantikvarieämbetets beslut om bidrag enligt kulturminneslagen till kyrkor väntas ske inom några år. Därefter förväntas länsstyrelser och länsmuseer kunna ta över Riksantik- varieämbetets nuvarande roll i fråga om kyrkobyggnadsbidrag och då kan, förutsatt att stiftsstyrelsema har skaffat sig kompetens att handlägga ansök- ningar om kyrkobyggnadsbidrag och upprätta en kyrkorenoveringsplan för resp. stift - vilket vi föreslår skall ske, de enskilda besluten om kyrkobygg- nadsbidrag överföras till stiftsstyrelsema. Siktet bör vara inställt på att detta skall vara möjligt inom några år eller när Riksantikvarieämbetets ovan nämnda delegation till länsstyrelserna har gjorts. Medelsramama bör Kyrkofonden alltfort ange på basis av de renoveringsplaner som stiftsstyrelser med hjälp av länsmuseer utarbetat. Vid Kyrkofondens awägning mellan stiftens behov kan yttrande inhämtas från Riksantik-

varieämbetet.

Så snart som möjligt bör alltså stiftssamfälligheterna börja göra upp planer efter vilka de kyrkorenoveringar skall ske som bidrag söks för. En förebild

här är det arbete som Samfälligheten Gotlands kyrkor utför inom Visby stift.

Utifrån sådana planer kan således Kyrkofonden tilldela stiftssamfälligheterna medelsramar för kyrkorenoveringar. Stiftsstyrelserna fattar då de enskilda

bidragsbesluten efter samråd med länsstyrelserna.

Kyrkobyggnadsbidrag bör i fortsättningen också kunna ges för att underlätta ändamålsenliga samfällighetsbildningar. Genom sådana bidrag blir det lättare för den nya samfälligheten att överta det ekonomiska ansvaret för tidigare

eftersatt kyrkounderhåll.

Stiftsbidrag inkl. strukturbidrag

Stiftsbidraget exkl. strukturbidraget är inte ett utjämningsbidrag utan ett bi— drag av stor betydelse för finansieringen av stiftssamfälligheterna. Struktur- bidragsdelen däremot har en utjämnande funktion såtillvida att pastorat med uppgifter som egentligen avser ett större geografiskt område, såsom sjukhus, fängelser, militära inrättningar, universitet eller turism, kan få strukturbidrag för dylika verksamheter. I några stift ges strukturbidrag som rent verksam-

hetsstöd.

Stiftsbidraget är till sina beståndsdelar detaljreglerat och ansökningsförfaran- det upplevs administrativt betungande av stiftskanslierna. Stiftsbidraget kan

också upplevas som en "rundgång" av pengar.

En brist med strukturbidraget är att det är strikt knutet till pastorat som sökande och inte kan användas för stöd till stiltsgemensamma angelägenheter med annan huvudman. Akuta bidragsbehov kan heller inte klaras genom

strukturbidrag då en fiamförhållning på ca 1,5 år krävs,

Det bör observeras att när strukturbidrag ges som verksamhetsstöd kan en

önskvärd samfällighetsbildning försvåras.

De nämnda bristerna kan undanröjas om stiftsbidraget inkl. strukturbidraget ersätts med en med 3 öre per skattekrona ökad stiftsskatt samt ett komplette— rande särskilt stiftsbidrag. Tekniken med skatteväxling kan därvid utnyttjas. Stittssamfallighetema skall således ges möjlighet att höja sin skatt med 3 öre samtidigt som pastoraten gör motsvarande sänkning. Ett led i

skatteväxlingen är att den allmänna kyrkoavgiften sänks med 3 öre.

Vi förslår således en skatteväxling med 3 öre även om det endast är två stift som på det sättet erhåller lika mycket inkomster eller mer i förhållande till nuläget. Även en med 4 öre ökad stiftsskatt skulle för flera stift inte räcka till för att ge lika stora inkomster som i dag. Med 4 öre 1 skattehöjning skulle emellertid belastningen på Kyrkofonden öka och vinsterna för storstads- stiften, särskilt Stockholms stift, vara stora. Oavsett skatteväxling med 3 eller 4 öre erfordras ett kompletterande bidrag från Kyrkofonden till stiften om dessa skall ha lika stora inkomster som i dag. Vi föreslår därför också att från Kyrkofonden ges ett särskilt stiftsbidrag så att inte någon stiftssamfällighet drabbas av inkomstbortfall jämfört med nuläget. Om en sådan inkomstutfyll- nad finns bortfaller behovet av det allmänna utjämningsbidraget till stiftssam-

fällighetema.

Det särskilda stiftsbidraget kan ges utan särskild ansökan. Det kan inför ett följande år räknas upp så att det tillsammans med stiftsskatten följer mc- delskattekraftens förändring. Räknat på 1993 års siffror skulle det särskilda stiftsbidraget totalt omsluta 84 miljoner kronor enligt tabell 1 på följande sida

där nuvarande och föreslagna inkomstposter för stiften kan studeras.

Tabell 1. Föreslagna och nuvarande stiftsinkomster - jämförelseår 1993 Skatteväxling 3 öre per skattekrona

B C D l=C+G+H J=F- l S:a liircsl. Stiftshidr. S:a nuvarande Föreslagna - Föreslagen enl 1992 års tcr1993 av 3 öre/skr inkomster slrukturliid bidrag inkomster nuvarande in inkomst/inv taxering, skr mil_'. kr milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr komst milj. k kr Uppsala 586.736.529 Linköping 437.925.226 Skara 425.330.071 Strängnäs 486.131.525 Västerås 503.599.820 Växjö 494.892.785 Lund 1.038,728.756 Göteborg 1.018.120.700 Karlstad 317.232.884 Härnösand 336,627055 Luleå 446.363300 Visby 41.053.435 Stockholm 1.536.324.566 7.669.066.652 230,1

Undcrl För allmän Minskn av kyrkoavg, skr allm kyrko- avg. 3 öre 7.035.641.358 211,1

Enligt tabellen är Stockholms stift och Göteborgs stiR de enda vinnarna som följd av förslaget, se kolumn ]. Medelsförstärkningen för Stockholms stifts del kan användas t.ex. för finansering av Domkyrkoförsamlingens verk— sam- het. Under 1992 gav Kyrkofonden 8 miljoner kronor till detta ändamål, ett

bidrag som dock inte ges 1993.

Vi föreslår vidare att stittssamfalligheterna ger strukturbidrag till pastoraten i huvudsak efter dagens kriterier. Stmkturbidragen till pastoraten bör mot- svara minst 1 öre per skattekrona av stiftets utdebitering för att garantera att strukturbidrag av i huvudsak dagens omfattning går tillbaka till kyrkokom- munerna på lokalplanet. Kriterierna kan dock behöva utökas för att ge möj- lighet till strukturbidrag för aktiviteter som inte uppfattas som uppgifter för ett pastorat och som i dag lösts genom att man tänjt på bestämmelserna. Ex- empel på sådana aktiviteter finns inom kyrkans fritidsverksamhet och sociala verksamhet. Som redan sker i dag kan också strukturbidrag lämnas till gles- bygdsverksamhet. Extra utjämningsbidrag kan enligt förslaget inte längre ges av Kyrkofonden, annat än i undantagsfall, varför inledningsvis betydande anspråk kommer att ställas på sådant stöd från stiften. Det förefaller riktigt att det är stiftsstyrelsen, med sitt ansvar för strukturfrågoma inom stiftet, som beslutar om strukturbidrag vari motsvarighet till extra utjämningsbidrag

då ingår.

Påverkan på lokalplanet

Vi beräknar att våra förslag till förändringar av utjämningssystemet har föl-

jande ekonomiska påverkan på pastoraten tillsammantagna.

- Inskränkningsregelns slopande + ca 30 miljoner lr - Extra utjämningsbidragets slopande - ca 30 miljoner k' - Ändring av den särskilda kyrkoavgihen + ca 50 miljoner lr

Borttagandet av inskränkningsregeln gynnar ett hundratal pastorat ned oftast låg utdebitering. Ganska många av dessa är kyrkliga samfällighete i medel-

stora och större städer.

Slopandet av det extra utjämningsbidraget påverkar mer än 100 patorat med hög utdebitering. Enligt förslaget skall pastoraten kunna få motsvaande stöd från stiftsstyrelsema i form av strukturbidrag. Stiftsstyrelserna konmer dock med största sannolikhet inte ha möjlighet att avsätta lika mycket medel för strukturbidrag som skall ersätta hittillsvarande extra utjämningsbicrag. Detta är heller inte nödvändigt då, enligt vad vi framhållit tidigare unde] Extra ut-

jämningsbidrag, det extra utjämningsbidraget kan minskas avsevärt

Ändrade regler för uttag av särskild kyrkoavgih kommer att gynra pastora- ten, särskilt de med betydande lönetillgångar. Sådana änns otta'e i lands- bygdspastorat än i stadspastorat varför regelförändringen här påve'kar lands-

bygdspastoraten gynnsamt.

Vi förväntar oss att strukturbidraget kommer att ges i samma )mfattning som i dag. Eftersom detta nu enligt vårt förslag skall inrymma ävm motsva- righeten till extra utjämningsbidrag torde de andra delarna i strukurbidraget

få något minskande bidrag.

Påverkan på Kyrkofondens budget

Våra förslag, dvs.

- att inskränkningen av bidrag upphör

- att allmänt utjämningsbidrag inte ges till stiften

— att det extra utjämningsbidraget upphör

- att Kyrkofondens beslut om kyrkobyggnadsidrag till enskilda renove- ringsobjekt så snart som möjligt förs till stittsstyrelsema; medelsramama be- stäms av Kyrkofonden

- att nuvarande stiftsbidrag ersätts med en med 3 öre per skattekrona ökad stiftsskatt efter skatteväxling

- att ett särskilt stiftsbidrag lämnas av Kyrkofonden som inkomstutfyllnad för

stiften

påverkar budgeten för Kyrkofonden. Det är därför av betydelse att studera den totala effekten på budgeten. Kyrkofonden är ett centralt förvaltat kapital vars avkastning redan i dag är av stor betydelse för Svenska kyrkans eko- nomi. Vår bedömning är att fondens betydelse kommer att växa. Det torde därför ur Svenska kyrkans synpunkt vara viktigt att också själva fonden får öka i värde. Förändringar i utjämningssystemet enligt våra förslag bör därför

inte leda till en starkare belastning på fonden än i dag.

På Kyrkofondens intäktsida kommer den allmänna kyrkoavgiften fortfarande att vara den dominerande posten även om den som ett led i en skatteväxling mellan pastoraten och stiften baseras på 13 öre per skattekrona i stället för nuvarande 16 öre. I en budgetkalkyl i tabell 2 på nästa sida visas bl.a. vad

den allmänna kyrkoavgiften ger 1993 och vad den skulle ha gett detta år om

Tabell 2. Budget för kyrkofonden

Regeringen 1993 _n Mil'oner kronor Bud ' et

Intäkter

Avgifter

Allman kyrkoavgift 1] ördskr > Särskild kyrkoavgift 50 % av avkastn > Inskränkning av bidrag

Driftsintäkter Ränta och utdelningar Kyrkofondsfastigheter

Extraordinära intäkter

Summa intäkter Kostnader

Utjämningshidrag

Allmänt utjämnbidrag Endast lill pastorat > Extra utjämnbidra g

Kyrkobyggnbidrag

Pensioner rn m

Stiftskostnader Stiftsbidrag Särskstinsbidr > Stiftsbidrag Stnrkturbidrag Prästlöner

Övriga stiftskostnader

Rikskyrkliga ändamål Övriga rikskyrkl ändam

Styrelse, kansli m rn

Utredningar på det kyrkliga området

Extra utgifter Avsättning till eget kapital Prästers pensioner Övrig avsättning/överskott

den baserats på 13 öre. Där visas också värden på övriga konsekvenser som

nämns i det följande. Kyrkofondens utfall 1991 och 1992 (preliminärt) kan

också studeras.

Vi utgår ifrån att den särskilda kyrkoavgiften ändras enligt förslag i den remissbehandlade promemorian (Ds 1992:2) Svenska kyrkans finansförmö— genhet. Förslaget innebär att den särskilda kyrkoavgiften uttas med 50 pro- cent av avkastningen av lönetillgångama sedan viss del avsatts för värdesäk- ring av kapitalet. Den särskilda kyrkoavgiften inbetalas till Kyrkofonden av stiftssamfälligheterna, som enligt förslaget skall förvalta lönetillgångama. Förändringen väntas leda till att den särskilda kyrkoavgiften minskar. Beräk— ningar inom Kyrkofondens kansli tyder på att den skulle uppgå till mellan 95 och 110 miljoner kronor för år 1993, enligt de föreslagna reglerna, vilket skall jämföras med att den 1993 efter de gällande reglerna ger 155 miljoner

kronor. I budgetkalkylen har vi angett det lägre värdet, 95 miljoner kronor.

Under Kostnader i budgetkalkylen kan förändringar i Kyrkofondens olika kostnadsposter studeras, Det allmänna utjämningsbidraget blir något lägre ettersom stiftssamfälligheterna enligt förslaget inte längre ges sådant bidrag. Vidare slopas det extra utjämningsbidraget och stiftsbidraget ersätts med ett mindre särskilt stiftsbidrag. Dessa förändringar innebär en lägre belastning på Kyrkofonden. Inga andra kostnadsposter påverkas av våra förslag. Kyrkofondens överskott beräknas bli av samma storleksordning som i den

gällande budgeten för 1993.

3 Utjämningssystemets uppbyggnad och drift 3.1 Systemet i stort

Sedan 1983 sker den ekonomiska utjämningen mellan de kyrldiga kommu- nerna helt genom Kyrkofonden. Ett enda system ersatte då Kyrkofondens ut- jämrtingssystem av vissa lönekostnader och det statliga skatteutjämningssys- temet för de kyrkliga kommunerna.-Detta system tillämpas fortfarande även om vissa förändringar företogs vid införandet 1989 av den nya organisatio- nen på Iokal- och stiftsplanet. Systemet.-bygger" "liksom den kommunala skatteutjämningen på en skattekraftsgaranti. Av de kostriadsfaktorer som 1983 ingick i grundgarantin för de borgerliga kommunerna bedömdes emel- lertid endast de geografiskt betingade vara tillämpliga på den kyrkliga sidan. Dessa faktorer är byggnads— och underhållskostnader, transportkostnader, uppvärmningskostnader och kostnader för kallortstillägg. Med utgångspunkt i de geografiska kalkylerna indelades de kyrkliga kommunerna i olika skattekraltsklasser. Varje skattekraitsklass har garanterats en viss procent av medelskattekratten. De varierade ursprungligen mellan 98 och 119 procent av medelskattekraften. Vid förändringen 1989 sänktes talen med 3 procent med hänsyn till en minskning av transfereringama till de borgerliga kommu- nerna. Skattekraitsklasserna fördelar sig därför f.n. mellan'95 och 116 pro-

cent av medelskattekraften. Se tabell 3, nästa sida.

Kyrkofonden har sedan 1983 två tydliga uppgifter. För det första är den lik- som tidigare navet i det kyrkliga utjämningsystemet. För det andra är den huvudsaklig finansiär av den det året förstärkta rikskyrkliga organisationen. Från det att stiltsorganisationen blev kyrkokommunal 1989 är Kyrkofonden

delfinansiär av denna.

' Tabell 3. Garanterad skattekraft i det kyrkliga utjämningssystemet

Pastoraten i Garanterad skattekraft

""Stockholms län " 98 Uppsala län 95 Södermanlands län 95 Östergötlands län 95 Jönköpings län 95 Kronobergs län 95 Kalmar län utom Mörbylånga och Borgholms kommuner 95 Mörbylånga och Borgholms kommuner 98 Gotlands län 104 Blekinge län 95 Kristianstads län 95 Malmöhus län 95 Hallands län 95 Göteborgs och Bohuslän 95 Älvsborgs län 95 Skaraborgs län 95 Värmlands län _ 95 Örebro län 95 Västmanlands län 95 Kopparbergs län 98 "Gävleborgs län 98 Västernorrlands län . 101 Jämtlands län . 104 Västerbottens län utom Dorotea, Sorsele, Storumans,

Vilhelmina och Åsele kommuner 107 Dorotea, Sorsele, Storumans, Vilhelmina och Åsele kommuner * llO Norrbottens län: Bodens, Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå och

Älvsbyns kommuner 107 Arvidsjaurs kommun 1 10 Arjeplogs kommun 113 Gällivare, Jokkmokks, Kiruna, Pajala, Överkalix och

Övertorneå kommuner ] 16

Den största intäktsposten för Kyrkofonden är den allmänna kyrkoavgiften,

vilken f.n. är 16 öre per skattekrona. Den erläggs endast av pastoraten.

En annan intäktspost är den särskilda kyrkoavgiften. Den erläggs av pastorat

som har lönetillgångar (löneboställen, prästlönefonder, andelar i prästlöne—

jordsfonder och prästlönefondsfastigheter). Avgift utgår i förhållande till vad

som ansetts vara en skälig avkastning av tillgångarna.

Övriga intäkter är numera endast räntor på fondkapitalet och avkastning på kyrkofondsfastigheter förutom ev. extraordinära intäkter. Fr.o.m 1991 ges inga statsbidrag till fonden, inte heller ersättningen om ca 5 miljoner kronor för prästerskapets till statsverket indragna tionde, som fram till det året beta-

lats som ett fast nominellt belopp.

Det bidrag som betalas ut på grund av skattekraftsgarantin kallas allmänt ut- jämningsbidrag. Det utgår till kyrkliga kommuner som inte når upp till den garanterade skattekraften. Från 1989 är inte församlingar berättigade till ut- jämningsbidrag. Under åren 1989--1991 kunde dock församlingar i s.k. dis- penspastorat erhålla utjämningsbidrag. Från l990 utgår allmänt utjämnings-

bidrag också till de år 1989 bildade stiftssamfälligheterna.

Fram till 1989 fanns också ett särskilt utjämningsbidrag. I detta bidrag ingick ett lönebidrag om 25.000 kronor för varje tjänst som församlingspräst samt en fjärdedel av det tillskott som utgått mellan åren 1978 och 1981 från Kyrkofonden. Det särskilda utjämningsbidraget utgick endast till pastorat. Avsikten med bidraget var inte att det skulle användas just för prästlönema

utan att det skulle gå till pastoratens utgifter utan specialdestination.

I mån av tillgång på medel kan Kyrkofondens styrelse bevilja extra utjäm— ningsbidrag om de ovan nämnda utjämningsbidragen inte ger tillfredsställan- de utjämningseffekt. Detta är Utjämningssystemets säkerhetsventil. Vidare kan bidragen minskas enligt en inskränkningsregel om utjämningssystemet

medför att utdebiteringen hos det mottagande pastoratet kan sänkas under en

nivå som styrelsen anser oacceptabel. Denna nivå är för närvarande 1,34,

dvs. 20 öre över medelutdebiteringen av församlingsskatt.

Vid tillkomsten av stiftssamfälligheterna infördes stiftsbidraget. Stiftsbidraget ersatte statens och Kyrkofondens anslag för domkapitlen och stiftsnämndema samt Kyrkofondens kostnader för adjunktstjänster m.fl. Till stiftsbidragets strukturbidragsdel, se nedan, fördes vidare vid övergången belopp motsva— rande lönebidragsdelen inom dåvarande särskilda utjämningsbidraget. En stor del av stiftsbidraget används tillsammans med stiftsskatten till löne- och för- valtningskostnadema för stiftssamfälligheterna. Med en annan del bestrids vissa prästkostnader. En tredje del av stiftsbidraget kallas strukturbidrag och

delas ut till pastorat inom resp. stift för särskilda behov.

Från 1989 delar också Kyrkofonden ut kyrkobyggnadsbidrag till pastorat som behöver sådant för kostnadskrävande underhåll och restaurering av en

kulturhistoriskt värdefull kyrka.

Föredragande statsrådet räknade med att strukturbidraget och kyrkobygg— nadsbidraget bättre än det dåvarande särskilda utjämningsbidraget skulle kunna riktas till de mest behövande pastoraten. De nya bidragen var en er—

sättning för det gamla särskilda utjämningsbidraget.

3.2 Aktuella förslag som berör systemet

Kyrkofondens styrelse avgav år 1990 ett betänkande med förslag som syftade till att förbättra avkastningen av kyrkans finansförmögenhet. Genom en strukturomvandling skulle en bättre balans skapas mellan olika tillgångsslag.

Avveckling av olönsamma jordbruksfastigheter och placeringar i rörligare

tillgångar skulle öka avkastningen avsevärt. Förvaltning av all kyrklig egen- dom utom prästgårdar - som skulle överföras till pastoraten -, kyrkofonds— fastigheter och Lunds domkyrkas fastigheter skulle anförtros egendoms- nämndema. Prästlönefondema skulle förvaltas centralt i en Kyrkans präst- lönefond, varvid pastoraten skulle få andelar ungefär som i en aktiefond. Av- kastningen av alla förrnögenhetsslag skulle delas lika mellan pastoraten och Kyrkofonden. Den nuvarande särskilda kyrkoavgiften skulle avskaffas i sam-

band med övergången till en central förvaltning av prästlönefondema.

Sedan betänkandet från Kyrkofondens styrelse remissbehandlats har försla— gen reviderats i en promemoria som utarbetats inom Civildepartementet.

Även denna promemoria har remissbehandlats.

Bland förslagen i denna promemoria märks att

- löneboställenas jordbruk skall liksom skogenförvaltas av stiftssamfällighe-

ten

- prästlönefondema förvaltas av stiftssamfälligheterna i en stiftets prästlöne-

fond

- avlöningsförmånerna för såväl de i pastoraten som hos stiftssamfälligheten

anställda prästerna betalas av stiftssamfälligheten

- särskild kyrkoavgift betalas av stiftssamfälligheten med 50 procent av av- kastningen på prästlönetillgångarna, sedan viss avsättning skett till kapitalet för att värdesäkra fondmedlen. Även den allmänna kyrkoavgiften betalas av

stiftssamfälligheten.

Kyrkofondens styrelse

Sedan 1983 leds Kyrkofonden av en särskild styrelse bestående av sju leda— möter och lika många suppleanter. Regeringen utser ordförande och tre ledamöter jämte suppleanter medan Kyrkomötet utser tre ledamöter jämte suppleanter. Kyrkofondens styrelse är en statlig myndighet under regeringen med egen instruktion (198811149, senast ändrad 1992:982). Dess uppgifter bestäms, förutom av instruktionen, av kyrkolagens kapitel 42 om Kyrkofonden (19921300), av kyrkofondsförordningen (1988:]148) samt av ett antal särskilda regeringsbeslut. Övriga förvaltningsuppgifter rörande

Kyrkofonden utförs av Kammarkollegiet.

Kyrkofondens styrelse avger årligen senast den 15 oktober till regeringen

förslag till budget för Kyrkofonden för nästkommande år.

Kyrkofondens styrelse beslutar årligen, preliminärt och slutligt, om avgifter till och bidrag från det kyrkliga utjämningssystemet enligt följande. Styrelsen fastställer för varje pastorat tillskottet av skatteunderlag - därmed det all- männa utjämningsbidraget - samt vad som skall utgå i allmän och särskild kyrkoavgift. Styrelsen får vidare bestämma att ett beviljat allmänt utjäm- ningsbidrag skall sättas ner eller upphöra att utgå, om utbetalningen av bi- draget kan leda till en sänkning av ett pastorats utdebitering av forsamlings- skatt under en nivå som med högst 20 öre överskrider medelutdebiteringen av församlingsskatt i landet. För närvarande är denna nivå 1,34 kr. Dessa uppgifter skall meddelas pastoraten senast den 25 januari bidragsåret. Till

ledning för det kyrkokommunala budgetarbetet skall Kyrkofondens styrelse

meddela ovan nämnda uppgifter och stiftsbidrag i preliminär form senast den

10 september året före bidragsåret.

Styrelsen fattar vidare följande beslut om anslag och bidrag ur Kyrkofonden.

- Extra utjämningsbidrag till pastorat och stiftssamfälligheter enligt föreskrif— ter som regeringen meddelar. Detta bidrag hör till utjämningssystemet och används när det allmänna utjämningsbidraget, som bestäms av matematiska

formler, inte anses ge tillräcklig utjämnande effekt.

- Kyrkobyggnadsbidrag till finansiering av kostnadskrävande underhåll och restaurering av kulturhistoriskt värdemll kyrka enligt föreskrifter som rege- n'ngen meddelar. Bidraget är behovsprövat, dvs. pastoratets ekonomi är en avgörande faktor vid bidragsprövningen. Kyrkobyggnadsbidrag har sedan 1989 beviljats pastorat med främst svag skattekraft och oftast hög utdebite-

ring. Bidraget har därmed givits en utjämnande inriktning.

- Stiftsbidrag enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Detta bidrag skall användas för betalning av domkapitlets, stiftsstyrelsens och egendomsnämn- dens förvaltningskostnader samt lönekostnader för adjunktstjänster och vissa andra kostnader för präster. I stiftsbidraget ingår en särskild strukturbidrags—

del som stiftsstyrelsen skall fördela mellan pastoraten för särskilda behov.

Stiltsbidraget hör inte till utjämningssystemet, förutom strukturbidragsdelen som till viss del ersatte det särskilda utjämningsbidraget 1989. Stiltsbidraget

har således en finansiell funktion.

Kyrkofondens styrelse beslutar också om följande anslag eller bidrag till verksamhet på riksplanet. Här är det således fråga om Kyrkofondens finan-

siella roll.

- Kostnader för kyrkomötet och dess myndigheter .

- Förvaltningskostnader för Ärkebiskopsämbetet.

- Kostnader för verksamhet som bedrivs av Svenska kyrkans stiftelse för

rikskyrklig verksamhet.

- Kostnader för annan rikskyrklig verksamhet.

I samband med inrättandet av Kyrkofondens styrelse bildades ett särskilt kansli för denna. Kansliet inordnades i Kammarkollegiets fondbyrå. Kansliet leds av en kanslichef och har därutöver ett par handläggartjänster. För Kyrkofonden förs ett särskilt diarium på fondbyråns expedition men rutinerna

mellan Kyrkofondens kansli och fondbyrån är integrerade.

I Kammarkollegiets styrelse ingår f.n. en ledamot som representerar Svenska

kyrkan.

Kammarkollegiets fondförvaltning

Marknadsvärdet på Kyrkofondens tillgångar är vid utgången av 1992 om- kring 1,3 miljarder kronor. Den har en omslutning (av inkomster och utgif—

ter) på cirka 1,2 miljarder kronor.

Kammarkollegiet har eget ansvar för placeringen av Kyrkofondens medel lik- som övriga fonder men samråder i viktiga fiågor med Kyrkofondens styrelse. I och med tillkomsten av en styrelse för Kyrkofonden anser sig fondförvalta-

ren Kammarkollegiet ha fått en bra samtalspartner (s.k. fondintressent).

Kyrkofonden är den näst största fond i storleksordning som Kammarkolle- giet förvaltar. För förvaltningen av denna fond och övriga fonder med två undantag har Kammarkollegiet bildat två konsortier. Dessa fungerar som värdepappersfonder, som de förvaltade fonderna har andelar i. Det mesta av fondmedlen är placerade i dessa konsortier, aktiekonsortiet och räntekonsor- tiet. 1 aktiekonsortiets portfölj ingår långsiktiga placeringar i aktier och kon- vertibla skuldebrev. Räntekonsortiets portfölj innehåller obligationer och andra långsiktiga räntebärande investeringar. Utöver dessa två konsortier har Kammarkollegiet en likviditetsförvaltning genom att fondernas inkomstkon- ton är anslutna till ett huvudkonto varifrån placeringar sker i bank och kort- fristiga värdepapper. Dessa investeringar förvaras i en bankdepå under be-

teckningen Kammarkollegiets likviditetsförvaltning.

För fondplacen'ngama finns ett expertråd som rådgivare inför placeringsbe- slut. För det dagliga placeringsarbetet har fondchefen och de två anställda portföljförvaltama ett operativt ansvar. Särskilda placeringsregler finns i förordningen (1987:778) om placering av fondmedel under Kammarkollegi- ets fondförvaltning. För Kyrkofonden finns inga särskilda placeringsföreskrif-

ter. Den policy som gäller är att placeringarna skall vara långsiktiga.

Enligt förordningen gäller bl.a. att börsnoterade aktier och därmed jämställda placeringar får utgöra högst 60 procent av de förvaltade tillgångamas bok-

förda värde. Sådana värdepapper får till högst 10 procent av sitt marknads-

värde vid förvärvet utgöras av placeringar hos samma utfärdare. Vidare får

investeringar i aktier ske till högst 5 procent av röstvärdet i ett och samma

bolag.

Förordningen tillåter inte direkta placeringar i utländska värdepapper. Kammarkollegiet har i stället köpt andelar i svenska värdepappersfonder som i sin tur placerar i utländska värdepapper. Vid utgången av redovisningsåret 1990/91 hade aktiekonsortiet nära 20 procent av sina placeringar i sådana

”indirekta utlandsplaceringar".

Värdepapperen som hör till de fonder som Kammarkollegiet förvaltar förva- ras antingen i olika depåer hos bank eller i Kammarkollegiets eget valv. Fon- dernas aktier registreras på Kammarkollegiet. Kollegiet har också deltagit i

bolagsstämmor och utövat rösträtten.

För Kammarkollegiets fondförvaltning har satts ett tak på 0,5 procent för den taxa enligt vilken förvaltningen av fonderna debiteras dem. Hittills har 0,22 procent per år av marknadsvärdet debiterats. För Kyrkofonden har emellertid särskild, reducerad taxa gällt p.g.a fondens storlek. Denna ersättning kan jämföras med de taxor om 0,5 - 1,5 procent som bankerna tar ut vid sin för-

valtning av aktiefonder.

Under 1992 har ett omfattande datasystem för fondförvaltningen tagits i drift, också på Kyrkofondens kansli. Det kan väntas effektivisera handlägg-

ningen av fondförvaltningen och bidragsårendena hos Kyrkofondens kansli.

SCBs uppgifter

Statistiska centralbyrån (SCB) utför åt Kyrkofondens styrelse erforderliga beräkningar i utjämningssystemet i fråga om det allmänna utjämningsbidraget och avgifterna till Kyrkofonden. SCB administrerar också utskick av härtill hörande meddelanden och beslut till pastorat och stiltssamfälligheter samt lämnar till Kyrkofondens styrelse information som kan utgöra underlag vid dess prövning av bidragsansökningar, t.ex. uppgifter om befolkningsutveck-

ling och bokslutsuppgifter rörande pastoraten.

SCBs medverkan i administrationen av det kyrkliga utjämningssystemet tog sin början när nuvarande system infördes 1983. Några år tidigare hade upp- dragits åt SCB att utföra de årliga beräkningarna i det kommunala skatteut- jämningssystemet. Det låg därför nära till hands att uppdra åt SCB att utföra

motsvarande uppgifter för det kyrkokommunala utjämningssystemet.

SCB erhåller uppgifter om skatteunderlag från Riksskatteverket (RSV) vilka ligger till grund för beräkningar i utjämningssystemen avseende landsting, borgerliga kommuner och kyrkliga kommuner. Preliminära uppgifter om skatteunderlag levereras under augusti månad från RSVs skattedatabas. Uppgifterna på församlingsnivån sänds över på diskett medan sammandragen på läns- och riksnivå kommer på lista. Dessa uppgifter levereras sedan en gång per månad. De slutliga uppgifterna erhålls i december från RSV. Även

uppgifter om kyrkokommunernas skattesatser erhåller SCB från RSV.

I februari/mars skickar SCB för Kyrkofondens räkning ut blanketter till varje

egendomsnämnd på vilka blanketter pastoraten och egendomsnämnden i

varje stift skall redovisa lönetillgångarna. Följebrevet är utfärdat av

Kyrkofondens styrelse. De ifyllda blanketterna sänder egendomsnärnndema direkt till SCB. Uppgifterna ligger till grund för beräkningen av den särskilda kyrkoavgiften.

Till ledning för det kyrkokommunala budgetarbetet sänder SCB på uppdrag av Kyrkofondens styrelse före den 10 september varje år till pastoraten pre- liminära uppgifter om tillskott av skatteunderlag, allmänt utämningsbidrag samt belopp för allmän och särskild kyrkoavgift. Definitiva uppgifter sänds ut

av SCB under januari månad bidragsåret.

I fråga om stiften meddelar Kyrkofondens kansli skriftligen i särskild ordning stiftsstyrelsema uppgift om Kyrkofondens styrelses beslut om stifts- och strukturbidrag. Preliminärt besked lämnas under hösten och definitivt besked

i januari.

Riksantikvarieämbetets och länsmuseernas uppgifter

Kyrkofonden remitterar ansökningarna om kyrkobyggnadsbidrag till Riks- antikvarieämbetet (RAÄ) för yttrande. RAÄ remitterar ärendena vidare till länsmuseema. Sammanlagt ca 250 ärenden om kyrkorenoveringar per år handläggs av de antikvariska myndigheterna. Det är där sakgranskningen av kyrkorenoveringsförslagen sker. Sex personer på RAÄ delar på denna upp- gift. Hos ämbetet finns teknisk expertis att tillgå, t.ex, konservatorer, vilket saknas ute på flertalet länsmuseer. RAÄ lägger ner i genomsnitt fyra timmar per kyrkoobjekt och insatserna faktureras Kyrkofonden. Länsmuseerna upp- ges lägga ner mer tid och kan vid större insatser debitera berörd kyrko-

kommun.

RAÄ anser att den uppgift som ämbetet har när det gäller ansökningarna om kyrkobyggnadsbidrag är väsentlig också ur den synpunkten att det är endast denna myndighet som gör en teknisk granskning av renoveringsplanema. Eftersom kyrkor inte behöver byggnadslov utför byggnadsnämndema inte sådan teknisk granskning annat än om åtgärderna är bygglovspliktiga enligt

plan- och bygglagen (PBL), t.ex. VVS-åtgärder (toaletter m.m.)

Länsmuseerna medverkar framförallt genom att samla in erforderliga komp- letterande uppgifter till ansökningarna samt med att följa upp gjorda renove- ringar. Länsmuseerna skall handlägga kyrkobyggnadsärendena på två måna-

der. Sedan har RAÄ lika lång tid på sig att fatta sakbesluten.

Även Svenska kyrkans centralstyrelse samt berörd stiftsstyrelse får kyrko-

byggnadsärendena på remiss.

3 .4 Bidragstypema

Allmänt utjämningsbidrag

Enligt 17 & kyrkolagen får pastorat och stiftssamfällighet ett allmänt utjäm- ningsbidrag om det egna skatteunderlaget understiger det skatteunderlag som

motsvarar den garanterade skattekraften.

Med skatteunderlaget menas den sammanlagda beskattningsbara förvärvsin- komsten i kyrkokommunen. Icke medlemmars förvärvsinkomster är inräk— nade. Den uttrycks i skattekronor, dvs. hundratals kronor i beskattningsbar

förvärvsinkomst. Skattekraften är den beskattningsbara förvärvsinkomsten

fördelad på varje folkbokförd invånare eller, med andra ord, skatteunderlaget

dividerat med antalet invånare vid taxeringsårets ingång.

Den garanterade skattekraften varierar som tidigare nämnts mellan 95 pro— cent och 116 procent av medelskattekraften, som är det totala skatteinderla-

get i hela riket fördelat på alla folkbokförda invånare i landet.

Låt oss här nedan och på nästa sida följa uträkningen i utjämningssystemet av allmänt utjämningsbidrag för en kyrklig samfällighet, nämligen Malmö kyrk-

liga samfällighet. Bidragsåret är 1992.

Av tabellen framgår att för varje enskilt pastorat jämförs det egna s(atteun- derlaget (D) med det garanterade skatteunderlaget (C). Om det garanterade är större än det egna utgör skillnaden tillskottet av skatteunderlag. Tillskottet av skatteunderlag per pastorat läggs samman för flerpastoratssamtällighet. Totalen multipliceras med skattesatsen för samfälligheten varvid produkten

blir det allmänna utjämningsbidraget.

Om det i stället hade varit så att det garanterade skatteunderlaget skulle be— räknas på samfällighetsnivån hade detta för Malmös del uppgått till 183.473.359 skattekronor (summan av C-kolumnens poster). Detta tal är lägre än det sammanlagda egna skatteunderlaget (195.842821), vilket hade inneburit att något tillskott av skatteunderlag inte hade uppstått. Allmänt ut-

jämningsbidrag hade följaktligen inte utgått i detta fall.

Medelskattekraft, skattekronor per invånare 825,74 Summa tillskott av skatteunderlag, skattekronor enligt nedanstående specifikation (E) 7.081.000 Skattesats år 1992, kr per skattekrona (F) 0,95 Allmänt utjämningsbidrag (E x F) 6.726.950

Tabell 4. Tillskott av skatteunderlag, specifikation

Pastorat Folk- Gar- Garanterat Eget skat- Tillskott av mängd anti- skatteunder- teunder- skatteunder- 1 jan nivå, derlag, antal lag, antal lag, antal 1 99 1 % skattekr skattekr skattekr (A) (B (C=AXB (D) (E=C-D) x 825,74) Bunkeflo förs 4.342 95 3.406.095 4.038.361 0 Eriksfälts förs 15.790 95 12.386.513 13.716.949 0 Fosie församl 22200 95 l7.414.857 16.299.7ll 1.115.000 Husie pastorat 3.969 95 10.958.024 12.997.544 0 Hyllie församl 9.109 95 7.145.582 7.877.946 O Kirsebergs fors 13.695 95 10.743.084 10.715.720 27.000 Kulladals förs 11340 95 8.895697 8.501.477 394.000 Limhamns förs 18.340 95 14.386.868 18.523.875 0 Möllevångens f 16.442 95 12.897.976 11.875.699 1.022.000 Oxie församl 10.746 95 8.429.732 8.173617 256.000

S:t Johannes f 16.011 95 12.559.877 l4.278.975 0 S:t Pauli förs 15.458 95 12.126.074 13.307.203 0 S:t Petri förs 11.578 95 9.082397 11.225.166 O Slottsstadens f 18.137 95 14,227.624 19.687234 0 Sofielunds förs 13.099 95 10.275.550 9.968.229 307.000

Tygelsjö past 3.070 95 2.408.271 2.486.204 0 VSkrävlingef 20.561 95 16.129138 12.168.911 3.960.000

Summa 233.887 (183.473.359) 195.842.821 7.081.000

För stiftssamfälligheterna beräknas det allmänna utjämningsbidraget på det sättet att tillskottet av skatteunderlag per pastorat summeras inom resp. stift

varefter summan multipliceras med stiftssamfällighetens skattesats.

Det allmänna utjämningsbidraget utgår för riket totalt med 504 miljoner kro-

nor under 1993, varav med 18 miljoner till stiftssamfälligheterna, År 1992

uppgick bidraget till 495 miljoner, år 1991 till 455 miljoner, år 1990 till 406

miljoner och år 1989 till 355 miljoner kronor.

Inskränkning av utjämningsbidrag

Kyrkofondens styrelse kan i vissa fall besluta om inskränkning av utjäm- ningsbidrag (kyrkolagen 42 kap. 24 å). Paragrafen har följande lydelse: "Kyrkofondens styrelse får bestämma att ett beviljat utjämningsbidrag skall sättas ner eller upphöra att utgå, om utbetalningen av bidraget kan leda till en sänkning av ett pastorats utdebitering av församlingsskatt under en nivå som fastställs av regeringen. Nivån får inte med mer än 20 öre överstiga medel- utdebiteringen av församlingssskatt i riket." För 1992 bestämdes denna nivå till 1,35 kronor per skattekrona. För 1993 är den satt till 1,34 till följd av att medelutdebiteringen sjunkit med ett öre efter överföringen av folkbokföring-

en till skattemyndighetema.

Hur inskränkningsparagrafen har tolkats och gjorts operationell redogörs för i det beslut om inskränkning som sänds till berörda kyrkokommuner. Så här

beskrevs detta för bidragsåret 1992.

"Vid beräkningen av eventuell inskränkning jämförs det beräknade resultatet för 1992 med utfallet av systemet 1991. Om jämförelsen visar på en förbätt- ring mellan åren kan inskränkning av utjämningsbidrag bli aktuell. Inskränk-

ningen får inte vara större än bidraget.

Typfall 1: Om den totala skattesatsen 1991 är högst 1,35 kommer utjäm- ningsbidraget att inskränkas med ett belopp som motsvarar hela den beräk-

nade förbättringen.

Typfall 2: Om den totala skattesatsen 1991 är högre än 1,35, men den beräk- nade förbättringen innebär att den skulle kunna sänkas under denna nivå, kommer bidraget att inskränkas så att den återstående förbättringen motsva-

rar en skattesänkning ned till 1,35 kronor per skattekrona."

För Malmö kyrkliga samfällighet såg beräkningen av inskränkningen ut på

följande sätt.

Beräknat utfall 1992 kronor Allmänt utjämningsbidrag 6.726.950 Allmän kyrkoavgift - 27.732.725 Särskild kyrkoavgift, exkl skogsdelen - 1.012.548 Särskild kyrkoavgift, skogsdelen (0 x 0,06) 0 Summa (A) - 22.018.323 Utfall 1991 kronor Netto, bidrag - avgifter - 20.935677 Inskränkning av bidrag - 2,272.730 Summa (B) - 23.208.407 Summa (B) (uppräknad med medelskatte- - 26.202.291

kraftens förändring, 12,9 %)

Förändring (A - B), kr 4.183.968 Beräknad förbättring 1992, kr per skattekrona 0,02 Därav innehållen 0,02 Inskränkning av bidrag, kronor 4.183.968

Inskränkningen av bidraget bestäms således utifrån en jämförelse av utjäm— ningssystemets utfall för dels bidragsåret, dels året som föregår detta, A minus B i fallet ovan. IB ingår ev. inskränkning av bidrag. B räknas upp med

medelskattekraftens förändring mellan åren.

Om A minus B är ett positivt tal och pastoratets skattesats är lägre än 1,34 kr (1,35 kr år 1992) blir inskränkningen lika med A minus B. A minus B uttrycks också som en beräknad förbättring av skattesatsen. I exemplet är

detta 0,02 kr.

Om A minus B är ett positivt tal och skattesatsen är högre än 1,34, även efter den beräknade förbättringen av skattesatsen, sker ingen inskränkning. Skulle skattesatsen var något mer än 1,34 kan den situationen uppkomma att skatte- satsen blir lägre än 1,34 efter den beräknade förbättringen till följd av utjäm- ningssystemet. Då sker inskränkning av bidraget så att skattesatsen minus den efter inskränkningen beräknade förbättringen per skattekrona blir just

1,34 kr.

Den sammanlagda inskränkningen av det allmänna utjämningsbidraget upp- går till 32 miljoner kronor för 1993. År 1992 var den 26 miljoner, år 1991 14

miljoner, år 1990 12 miljoner och år 1989 5 miljoner kronor.

Extra utjämningsbidrag

Extra utjämningsbidrag beviljas av Kyrkofondens styrelse om det allmänna utjämningsbidraget inte anses ge tillfredsställande utjämningseffekt. Ansökan om extra utjämningsbidrag skall vara Kyrkofondens styrelse tillhanda den 15 april året före bidragsåret. Om det finns särskilda skäl får extra utjämnings-

bidrag beviljas utan ansökan.

För år 1993 har 138 pastorat och kyrkliga samfälligheter beviljats extra utjämningsbidrag om sammanlagt 29 miljoner kronor. År 1992 uppgick bidraget till sammanlagt 31 miljoner kronor fördelat på 105 kyrkokommu- ner.Storleken på bidraget var 37 miljoner år 1991, 62 miljoner kronor år 19900ch 51 miljoner kronor år 1989. De större beloppen 1990 och 1989 förklaras av att då ingick 30 miljoner kronor per år som kompensation för avskaffad garantibeskattning på fastigheter. Kyrkofonden tillfördes motsva-

rande belopp i statsbidrag.

Kyrkobyggnadsbidrag

Kyrkobyggnadsbidrag får beviljas ett pastorat som behöver ett sådant för

underhåll och restaurering av en kulturhistoriskt värdelirll kyrka.

Ansökan ställs och ges in till Kyrkofondens styrelse senast den 30 november. Stiftsstyrelsen, Svenska kyrkans centralstyrelse och Riksantikvarieämbetet

skall ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

Kyrkofondens styrelse har budgeterat 90 miljoner kronor för kyrkobygg- nadsbidrag under 1993. Under 1992 disponerades 70 miljoner kronor. För de närmast föregående tre åren uppgick kyrkobyggnadsbidraget till 72 miljoner

kronor (1991), 55 miljoner kronor (1990) och 30 miljoner kronor (1989).

Stiftsbidrag inkl strukturbidrag

Kyrkofondens styrelse får bevilja stiftssamfälligheter bidrag ur Kyrkofonden för betalning av följande kostnader:

1. domkapitlets, stiftsstyrelsens och egendomsnämndens förvaltningskost— nader ,

2, lönekostnader för sekreterare till biskopen eller, i Uppsala stift, den biträdande biskopen,

3. lönekostnader för stiftsadjunkter, kontraktsadjunkter, pastoratsadjunkter, garnisonspastom i Boden och kyrkoherdar för samer,

4. arvoden till kontraktsprostar samt till praktikanter och handledare för dessa,

5. kostnader i samband med möte med stiftets präster,

6. kostnader för särskilda bidrag (strukturbidrag) som stiftsstyrelsen skall

fördela mellan pastoraten för särskilda behov.

Endast strukturbidraget har anknytning till utjämningssystemet. Detta bidrag ersätter delvis det tidigare särskilda utjämningsbidraget. Stiftsbidraget i övrigt har en finansiell fiinktion men de facto också en viss utjämnande fimk- tion eftersom stiltskanslierna i de små stiften är större än i de övriga stiften i

förhållande till folkmängden.

Ansökan om stiftsbidrag skall göras skriftligen hos Svenska kyrkans central- styrelse före februari månads utgång före bidragsåret. Till ansökan skall fogas stiftsstyrelsens planer över resursbehoven under kommande verksam- hetsår samt yttrande från domkapitlet. Centralstyrelsen skall yttra sig över bidragsansökningarna och före april månads utgång ge in ansökningama med

yttrandena till Kyrkofondens styrelse.

För 1993 uppgår stiftsbidraget exkl. strukturbidraget till 182 miljoner kronor och strukturbidraget till 96 miljoner kronor. För 1992 var motsvarande bi- dragsbelopp 187 miljoner kronor resp. 108 miljoner kronor. För de tre när- mast föregående åren var bidragsbeloppen: 1991 - 162 resp 90 miljoner kro- nor, 1990 - 146 resp 82 miljoner kronor samt 1989 - 72 resp 85 miljoner

kronor.

3 . 5 Finansieringen

Utjämningssystemet finansieras av Kyrkofonden, som i sin tur finansieras av

allmän kyrkoavgift, särskild kyrkoavgift, räntor på placeringar i förräntnings-

syfte samt ev. extraordinära intäkter. Även inskränkningen av det allmänna

utjämningsbidraget, som beskrivits i föregående avsnitt, bokförs som en

intäkt till Kyrkofonden.

Allmän kyrkoavgift

Den allmänna kyrkoavgiften är den utan jämförelse största inkomstkällan för Kyrkofonden. Den motsvarar 16 öre per skattekrona av den beskattningsbara inkomsten och betalas endast av pastoraten. Det innebär att av skatten till pastoraten går motsvarande 16 öre per skattekrona vidare till Kyrkofonden. Det skatteunderlag som den allmänna kyrkoavgiften är baserad på är fr.o.m 1993 minskad med 75 procent av skatteunderlaget för dem som inte är med- lemmar av Svenska kyrkan. Tidigare var minskningen under en lång följd av år 70 procent, Höjningen av procenttalet beror på att folkbokföringen förts

från Svenska kyrkan till skattemyndighetema.

Inkomsterna till Kyrkofonden av den allmänna kyrkoavgiften uppgår under 1993 till 1.125 miljoner kronor. Under de närmast föregående åren har den allmänna kyrkoavgiften gett: 1992 - 1.043 miljoner kronor, 1991 - 919 mil-

joner kronor, 1990 - 821 miljoner kronor och 1989 - 751 miljoner kronor.

Särskild kyrkoavgift

Sådana pastorat som har lönetillgångar skall varje år betala särskild kyrko-

avgift till Kyrkofonden.

Särskild kyrkoavgift uttas med

- 2 % av fastighets taxeringsvärde, dock med 6 % av skogsbruksvärdet, - 2 % av marknadsvärdet på aktier och andelar i värdepappersfonder - 8 % av marknadsvärdet på obligationer och konvertibla skuldebrev

- 8 % av nominella värdet på bankmedel och andra fordringar.

Underlaget för den särskilda kyrkoavgiften bestäms av förhållandena vid ut-

gången av året före det år som föregår bidragsåret.

T.o.m. 1992 har den särskilda kyrkoavgiften på skogsbruksvärdet enligt en övergångsregel betalats av egendomsnämnden genom avdrag på avkast- ningen på lönetillgångama i form av skog. Vidare har gällt att avgiften inte får överstiga 80 procent av överskottet från egendomsnämndens förvaltning av pastoratens skogar. Dessa övergångsregler har förlängts till att gälla även

under 1993.

Den sammanlagda särskilda kyrkoavgiften uppgår under 1993 till 145 miljo- ner kronor. Under de närmast föregående åren har den gett: 1992 - 145 mil- joner kronor, 1991 - 151 miljoner kronor, 1990 - 152 miljoner kronor och

1989 - 137 miljoner kronor.

Kyrkofondens avkastning

Räntor och utdelningar på fondmedel samt avkastning på kyrkofondsfastig-

heter gav 95 miljoner kronor 1992, 69 miljoner 1991, 50 miljoner 1990 samt

30 miljoner 1989.

Genom extraordinära intäkter tillfördes Kyrkofonden 1 miljon kronor 1992,

25 miljoner 1991, 62 miljoner 1990 och 47 miljoner 1989,

3.6. Betalningsströmmama

Avräkningen mellan Kyrkofonden och pastoraten samordnas av skattemyn-

dighetema med utbetalningen till pastoraten av församlingsskatt.

Till hjälp för skattemyndighetemas administration tar SCB fram listor per pastorat och län med uppgifter om vad som skall betalas från resp. till Kyrkofonden, hur stort nettot av detta är och hur detta netto skall fördelas på årets 12 månader. Listorna skickas till skattemyndigheten i varje län under januari månad. Vid utbetalningen varje månad av församlingsskatt till pastoraten lägger således skattemyndigheten till eller drar ifrån en tolltedel av

nettot visavi Kyrkofonden.

Betalningen till Kyrkofonden av det sammanlagda nettot per månad från pastoraten utförs samordnat för alla 24 skattemyndighetema av skattemyn- digheten i Stockholms län. Övriga skattemyndigheter utför endast interna

bokföringstransaktioner.

Kyrkofondens styrelse utför via Kammarkollegiet utbetalning till berörda

pastorat av kyrkobyggnadsbidrag efter rekvisition.

Stiltsbidrag inkl strukturbidrag samt allmänt utjämningsbidrag till stiftssam- fälligheterna utbetalas kvartalsvis av Kyrkofondens styrelse via Kammarkol-

legiet.

4 Analys 4.1 Kyrkofondens intäkter och kostnader

När det gäller utvecklingen av Kyrkofondens intäkter och kostnader kan föl-

jande tabell studeras.

Tabell 5_ Kyrkofondens intäkter och kostnader, miljoner kr 1992 1993 prelim. budget Allmän kyrkoavgitt Särskild kyrkoavgilt Inskränkning av bidrag Summa avgifter

Anslag på statsbudgeten Räntor och fondfastigheter Extraordinära intäkter Summa intäkter

Allmänt utjämningsbidrag Extra utjämningsbidrag Kyrkobyggnadsbidrag Pensioner och arbetsgivaravgitter Summa lokalt Stihsbidrag exkl strukturbidrag Strukturbidrag

Biskopar m m

Summa sti/l Kyrkomötet och centralstyrelsen Övriga rikskyrkliga ändamål Summa riks Administration Avsättning för pensionsåtaganden Övriga kostnader

För täckande av tidigare underskott Överskott m.m Summa kostnader

Summa avgitter i tabellen, dvs. avgifterna till Kyrkofonden, ökar med 32 pro- cent från 985 miljoner kronor 1990 till 1.302 miljoner enligt budgeten för 1993. De totala intäkterna till Kyrkofonden stiger med 23 procent från 1.155

till 1.426 miljoner kronor.

På kostnadssidan ökar Summa lokalt, dvs bidrag direkt till den lokala nivån samt pensionskostnader, från 606 till 761 miljoner eller med 26 procent. Ök- ningen till stiRsnivån, Summa stin, från 249 miljoner till 330 miljoner kronor, är 33 procent. Den största ökningen avläses för riksnivån, Summa riks, som

ökar med 64 procent från 107 till 176 miljoner kronor.

Ökningarna till stiftsnivån och riksnivån uppgår till 150 miljoner, vilket är

nästan lika mycket som ökningen till den lokala nivån, 155 miljoner kronor.

Ser man på enskilda poster finner man att den allmänna kyrkoavgiften ger 37 procent mer 1993 jämfört med 1990. Det budgeterade värdet för den sär- skilda kyrkoavgihen är däremot 5 procent lägre år 1993 jämfört med utfallet 1990. Den största enskilda kostnadsposten i utjämningssystemet är det all- männa utjämningsbidraget. Detta ökar med 26 procent mellan 1990 och

1993.

Om det som ingår i Summa lokalt samt strukturbidraget räknas som hörande till utjämningssystemet finner man att dess andel av Kyrkofondens omslut- ning uppgår till 60 procent 1990, 63 procent 1991, 62 procent 1992 och 60 procent enligt budgeten för 1993. Någon tendens till att utjämningsssyste- mets andel av Kyrkofondens omslutning förändras kan inte märkas under

denna tidsperiod.

Tabell 6 på nästa sida visar vad utjämningssystemet tar från och ger till pas- toraten. Totalbelopp resp. belopp per invånare summerade per stiR av allmän kyrkoavgift, särskild kyrkoavgift (den del som redovisas på pastoraten), all- mänt utjämningsbidrag, inskränkning av bidrag, extra utjämningsbidrag och nettobelopp kan studeras i tabellen. Det rekommenderas att särskilt jämföra beloppen per invånare mellan stiften. Även utvecklingen mellan 1991 och

1993 kan avläsas.

Den allmänna kyrkoavgiften uppgår i medeltal till 130 kronor per invånare under 1993. Variationen beror på skillnader mellan stiften i fråga om skatte- kraft och medlemsfrekvens. Stockholms stift ligger högst med 153 kronor

per invånare 1993 medan Visby stift är lägst med 108 kronor,

Den särskilda kyrkoavgiften är under 1993 i medeltal 9 kronor per invånare. Den är högst i Linköpings stift med 14 kronor per invånare tätt följt av Skara stift och Strängnäs stift med 13 kronor samt Uppsala och Lunds stift med 12 kronor per invånare. Lägst särskild kyrkoavgift per invånare har pastoraten i

Luleå stift, 3 kronor i genomsnitt.

Av det allmänna utjämningsbidraget får pastoraten i Visby stift mest bidrag per invånare, 336 kronor i medeltal. Därefter följer i storleksordning pastora— ten i Luleå stift och Härnösands stift med 141 resp. 121 kronor i genomsnitt. Andra stift som får mer än riksgenomsnittet, som är 56 kronor per invånare, är i fallande ordning pastoraten i Växjö, Karlstad, Skara och Linköpings stift. Avgjort minst får pastoraten ] Stockholms stift, endast 3 kronor per invånare

i medeltal.

Stift Allmän Särskild Allm. utjämnings— Inskränkning Extra utjäm- Nettobclopp Folkmängd kyrkoavgift kyrkoavgift bidrag 1993-01-01 Uppsala

682.508

:— ... o on 0 Ox __ .—

Linköping 532.105

&_N 00 en LII ut

Skara 520,449

no— uå _.u 'N .— N N o % oi 0!

Strängnäs 555.996

Jo.—.'_” Unw— NNN

Västerås 537.447

uylwr-Ju woomvuw xILI-Oxwåå

Lund [237.955

7.0.5— Nuc -—ON

Göteborg 1.156295

upwv—

mma _WÄ utan) 9.0.0 3340 o..-__

Karlstad 385.734

o _o_o_o_>—— oowoom _Nw

Hä rnösnncl 396.739

_C) & ___—N

u-wxoooooooo __0 v-

3939... ::.—kx: Uv

www

1993 1992 1991

_O_O U-u. como OOO

.O uu

Stockholm l.447.274

Q _xl _xl & 00 © & U- U-

56 477,5 55 438] 50

Hela riket 8.692.013

00500. NNöOO'-'

Störst inskränkning av bidrag under år 1993 redovisas för pastoraten i Lunds stift med 11 kronor per invånare i medeltal. Ökningen mellan 1992 och 1993 är 6 kronor vilket är mer än ökningen av det allmänna utjämningsbidraget, 3 kronor. Närmast därefter följer pastoraten i Luleå stift med i genomsnitt 8 kronor per invånare. För hela riket är medeltalet 4 kronor. Flertalet stift har

endast någon krona per invånare i inskränkning av bidrag,

Även den största inskränkningen i absoluta tal redovisas för pastoraten i Lunds stift — 13,1 miljoner kronor 1993. Av summan faller över 7,5 miljoner

på Malmö kyrkliga samfällighet. I Lunds stift drabbas också flest lokala enhe—

ter, 29 av 141 pastorat, av inskränkning av bidrag, se vidare i tabell 7.

Tabell 7. Vissa statistiska uppgifter om den ekonomiska utjämningen

Stockholm 58

Orsaken är att särskilt många pastorat i Lunds stift har såväl låg skattekraft

som låg utdebitering samt att det finns ett visst samband mellan inskränkning

av bidrag och låg utdebitering. I Göteborgs stift där det allmänna utjäm- ningsbidraget inskränks med över 4 miljoner svarar Göteborgs kyrkliga sam- fällighet ensam för 3,5 miljoner av denna summa. I Luleå stift sker inskränk- ningar med sammanlagt 4 miljoner kronor och i Växjö stift med över 2 miljo-

ner kronor.

I vissa fall, då det generella systemet inte anses ge tillräcklig utjämning, bevil- jar Kyrkofondens styrelse extra utjämningsbidrag. För år 1993 ges 138 av 964 pastorat extra utjämningsbidrag om sammanlagt nära 29 miljoner kronor. Även dessa och närmast följande uppgifter hämtas fi*ån eller räknas fram med hjälp av tabellerna 6 och 7. Det genomsnittliga extrabidraget är ca 200 000 kronor per bidragsmottagare. Mest extra utjämningsbidrag per invånare får pastoraten i Visby stift, 32 kronor. 9 av 22 pastorat där får extra utjäm- ningsbidrag. Närmast därefter följer pastoraten i Härnösands och Karlstads stift med 12 resp 11 kronor per invånare. I dessa stift är det 28 av 81 pastorat resp. 20 av 65 pastorat som får extra utjämningsbidrag. Pastoraten i Skara och Växjö stift får i medeltal 6 kronor per invånare. Där är det 20 av 79 resp. 13 av 99 som får detta bidrag. I övriga stift är det extra utjämningsbidraget litet. Det extra utjämningsbidraget till pastoraten i hela riket uppgår i medel-

tal till 3 kronor per invånare.

Uppgifterna om nettobeloppen visar att det är pastoraten i Stockholms stift, som i särklass lämnar det största nettobidraget till Kyrkofonden, 153 kronor per invånare. På andra plats kommer pastoraten i Strängnäs stift med 114 kronor per invånare. Närmast därefter följer pastoraten i Göteborgs stift med 96 kronor per invånare, Lunds stift med 93 kronor och Uppsala med 89 kro— nor per invånare. Endast pastoraten i Visby stift och i Luleå stift redovisar i

medeltal ett positivt nettobelopp, dvs. de erhåller nettobelopp från

Kyrkofonden. För Visby stift är det ett stort belopp, 252 kronor per invånare

medan det är ett litet belopp för Luleå stift, 4 kronor per invånare.

I tabell 7 redovisas också uppgifter om beslutade kyrkobyggnadsbidrag 1992

med fördelning på stiften,

Det går att ytterligare belysa det allmänna utjämningsbidragets fördelning. I tabell 8 på följande sida sker fördelning på pastoratsgnipper per stift. Där har använts den pastoratsgruppering som gjordes för den statistiska undersök-

ning som redovisas i avsnitt 4.4.

I tabellen ser man det allmänna utjämningsbidragets storlek per pastorats- grupp i varje stift och per invånare. Även totaler per pastoratsgrupp i hela riket redovisas, För hela riket tas också med uppgifter om befolkningens storlek i varje pastoratsgrupp. Längst till höger i tabellen definieras pasto-

ratsgrupperna.

Som regel ökar beloppen när man läser tabell 8 från vänster till höger stifts— vis, i synnerhet gäller detta beloppet per invånare. Orsaker till detta mönster är att skattekraften minskar ju mindre stadskaraktären är och att vissa lands— bygds- och glesbygdsområden ges i systemet en högre garanterad skattekraft än andra områden. En iakttagelse är att detta mönster bryts för storstäderna Göteborg och Malmö, som får mer allmänt utjämningsbidrag än förorterna till dessa storstäder och, vad gäller Lunds stift, större städer. Det skall dock sägas att större delen av det allmänna utjämningsbidraget till Göteborgs kyrkliga samfällighet och Malmö kyrkliga samfällighet inskränks enligt in- skränkningsregeln.

Tabell 8. Allmänt utjämningsbidrag 1993 fördelat på pastoratsgrupp per stift (på den första raden anges

beloppssumma per pastoratsgrupp, på den andra raden belopp per invånare) kronor

»

Totalt

Gmp- 4 mmmmm 33.996550

791.700” 8.435500 18.120200w- 10 11 821 184 50 640640 6.055920mwm- 34.673850 4 129 209 335 65 W 9.954.540 23.881780w- 37.885340 11 51 101 27 1 4 99 152 212 50 3 1 122 229 404 6 7 8

Pastorats rup er 1. Pastorat av storstads— typ - i kommun > 200.000 inv

2. Past. i förort till storstad 73 3. Pastorat > 50.000 inv.,

14.853040 större stad

O N

4. Fast. med mellan 20.000 och 50000 invånare, medelstor stad

63.407.730 5. Pastorat med tätortsgrad mellan 60 och 80 % och ( 20.000 inv., småstad

eller bruksort

w 699.200 972.380 1.322.200 8529 750 18.838390w- 12 6 100 148 318 40 2 92 167 268 79 634.200 www 32.383.110- 47.997.830 __ 9 145 173 295 121 52 55 179 319 299 141

2.831.850 1.599.550 l3.089.880 1.820.550 l9.341.830 133 312 421 32 336 2 3 Hela riket 16.019.500 4.965.180

21.068.590 43.639340 ll4.693.510 180.133.l40 98.539160 2.162.150 485.664.970 12 5

20 27 108 180 277 22 56 —antal invånare 1.355.096 l.029.964 1.058. 103 1.630.796 1.064.677 1.000.547 355.860 8.692.013 - i % av totalantalet 15,6 11,8

12,2 18,8 ' 12,2 11,5 4,1 100,0

.— in

G 4 3 2 4,201.970 2 80 2 3 341.600 3 18 6. Pastorat med tätonsgrad mellan 60 och 80 % och

( 20.000 inv., "normal- kommuntyp"

IIIIII _. .—

7. Pastorat ( 60 % tätorts- grad, landsbygdstyp

8. Pastorati glesbygd,

( 6 inv./kvadratkm och tätortsgrad ( 75 %

9. Partiella samfälli heter

4.3. Utfallet på stiftsplanet

En analys av den ekonomiska utjämningen för stiftssamfälligheterna grundar sig på den lista från SCB som återges på nästa sida. Denna lista kan också ligga till grund för vissa generella iakttagelser om faktorer som styr utjäm-

ningssystemets utfall på lokalplanet. Listan visar

- folkmängden i varje stift

- det totala skatteunderlaget för pastoraten per stift, dvs. inkl. icke-medlem— mar av Svenska kyrkan

- icke-medlemmars andel av skatteunderlaget

- den för alla pastorat per stift sammanlagda skattekraften inkl icke-med— lemmar (egen skattekraft)

- den egna skattekraften i procent av medelskattekratten

— det för pastoraten per stift sammanlagda tillskottet av skatteunderlag

- det totala skatteunderlaget på lokalplanet per stift

- förändringen mellan 1992 och 1993 i procent

- den totala skattekraften (inkl. icke-medlemmar) per invånare i varje stift

- den totala skattekraften per invånare i varje stift i förhållande till medelskat-

tekraften i hela riket.

Därefter följer uppgifter som är specifika för resp. stift: skattesatsen per

skattekrona samt det allmänna utjämningsbidraget per stiftssamfällighet.

Att totaluppgifter för skatteunderlag, skattekraft m.m. för pastoraten redovi- sas per stift beror på att stiftsskatten och det allmänna utjämningsbidraget till

stiftssamfälligheterna baseras på dessa totaler.

STATISTISKA CENTRALBYRÅN LISTA 3 F/SE, KWAL EKGOTI 1993-01—21

EKONOMISK UTJÄHNING INOM SVENSKA KYRKAN, BIDRAGSÅRET 1993 SLUTLIGT UTFALL FÖR STIFTSSAHFÄLLIGHETER

STIFT FOLKHDXSD SKATTEIIDERLAG DlRAV EGEN EGEN TILLSKOTT AV TOTALT FDR— TOTAL TOTAL SKATTE- ALLMÄNT UTJÄH— DEN 1 JAN ENLIGT 1992 AVSEENDE , SKATTE— SKATTE- SKATTELNDER— SKATTELNDERLAG ÄNO- SKATTE- SKATTE- SATS, NImTDRAG 1992 ARS TAXERIMI, EJ HEDL KRAFT, KRAFT LAG, ANTAL ENLIGT 1992 RIM KRAFT, KRAFT KR PER 1993, KRGDR ANTAL SKATTE- I SVENSKA SKATTE- I 2 AV SKATTEKRMR ARS TAXERIm, FRÅN SKATTE- I 2 AV SKATTE- KRGDR KYRKAN, Km HEDEL- . ANTAL SKATTE- FDRE- KRW HEDEL- KRGIA MEL I PER IN- SKATTE— Km GÅENDE PER IN- SKATTE— PROCENT VANARE KRAFTEN AR, Z VANARE KRAFTEN

01 UPPSALA 676 622 586 736 529 10,1 867,16 97 26 256 000 612 992 529 02 LIMOPIMB 530 206 437 925 226 8,9 825,95 93 24 365 000 462 290 226 03 SKARA 518 833 415 330 071 8,5 819,78 92 25 716 000 451 046 071 04 STRÄMNAS 553 517 486 131 525 12,1 878,26 99 11 253 000 497 384 525 05 VÄSTERÅS 587 147 503 599 820 9,0 857,71 96 21 210 000 524 809 820

905,96 102 871 ,91 98

0 050 240 0 869,35 98 0,04 0 04 0

218 250 028 640 , 450 120 ,08 1 696 800

pc,-1,4 in CZ

898,59 101 893,83 100

ocomsr mnemo-

06 VAX.” _ 609 010 494 892 785 07 LLMIS 1 229 393 038 728 756 08 GÖTEBORG 1 146 646 018 120 700 09 KARLSTADS 385 854 317 232 884 10 ”AWARDS 397 289 336 627 055 812,62 91 33 871 000 528 763 785 844,91 95 51 591 000 090 319 756 0 7 868,23 97 0,04 1 1 2,7 887,91 100 36 969 000 055 089 700

6 9 5 6

886,88 100 0,03 547 730 920,15 103 0,03 109 070 875,42 98 0,04 822 000 933,04 105 0,10 3 405 800

354 840

nu,—t HFI ..,...

822,16 92 20 550 000 337 782 884 847,31 95 34 058 000 370 685 055

ordnar—— 0550”

11 LULEÅ 518 669 446 363 300 7 6 860,59 97 58 113 000 504 476 300 12 VISBY 57 383 41 053 435 7,4 715,43 80 12 137 000 53 190 435 13 STOCKHOLM 1 410 774 1 536 324 566 16 9 1 088,99 122 5 045 000 1 541 369 566

972,64 109 0,05 905 650 926 ,94 104 0,10 213 700 1 092,57 123 0,02 100 900

N-c utan man

S&M & 621 343 7 669 066 652 11,3 889,54 100 361 134 000 0 030 200 652

M =)

931 ,43 105 17 903 740

Am. DE TRE ICKE TERRITORIELLA PASTORATEN I STOCKKJLHS STIFT IWAR INTE 1 STIFTSSAHFÄLLIGHETEN. DERAS FOLKNAMFO OCN SKATTEINDERLAG HAR DARFm WLUDERATS.

HEDELSKATTEKRAFTEN BILIGT SLUTLIGA UPPGIFTER FRAN 1992 ARS TAXERINS UPPGAR TILL 891,30 SKATTEKRGDR PER INVÅNARE.

Av kolumnen i SCB-listan med uppgifter om den egna skattekraften kan av- läsas hur denna varierar mellan olika stift, Med denna variation i beaktande kan man ställa sig frågan hur väl skattekraften avspeglar den ekonomiska bärkraften. Är denna verkligen över 20 procent större i Luleå stift jämfört med Visby stift? Är den 22 procent större i Stockholms stift än i Göteborgs stift? Är det korrekt att den ekonomiska bärkraften är högre i Luleå stift än i Lunds stift? Fler tankeväckande jämförelser kan göras. Trots de tvivel som kan hysas om skattekraftens exakthet som mätare av den ekonomiska bär- kraften måste dock framhållas att om ett inkomstutjämningssystem skall tillämpas är det nuvarande systemet ett enkelt och trots sina brister ett rela- tivt väl fungerande system. En annan tveksam komponent i utjämningssyste- met är för övrigt också skattekraftsgarantin, med sin indelning i skatte—

kraftsklasser byggda på antaganden om geografiska kostnadsskillnader.

Kolumnema med skatteunderlag och egen skattekraft sätter fokus på en annan fråga. Det som återges i listan är inte skatteunderlaget och den egna skattekraften för kyrkokommunerna utan för de borgerliga kommunerna. Här ingår nämligen de 75 procent av icke—medlemmars skatteunderlag som det

inte skall beräknas kyrkoskatt på.

Ett tredje förhållande av intresse belyses väl av de två kolumnerna längst till höger, skattesats och allmänt utjämningsbidrag. Skattesatsens storlek be- stämmer nämligen storleken på det allmänna utjämningsbidaget De stift som har 10 öre 1 utdebitering får således dubbelt så mycket i allmänt utjämnings-

bidrag som de skulle ha fått om skattesatsen varit 5 öre.

Eftersom stiftsbidrag inkl strukturbidrag har ett samband med utjämnirgssys- temet bör den totala inkomstbilden för stiftssamfälligheterna analyseras.

Detta görs med hjälp av tabell 9.

Tabell 9. Stiftsinkomster 1993

Strängnäs Västerås Växjö Lund Göteborg

Det kan konstateras att stiftsskatten, i tabell 9 skatteförskott plus skatteav- räkning, är en större inkomstkälla än stiftsbidraget i samtliga stift utom Visby vstift. Vidare erhåller stiftssamfälligheterna allmänt utjämningsbidrag. Någon inskränkning av detta görs inte. De sammanlagda inkomsterna utslagna på varje invånare, kolumnen längst till höger, uppvisar en stor variation. Visby stift står i särklass med 226 kronor per invånare men även Härnösands stift

med 158 kronor ligger högt över de andra stiften.

Dessa båda stift har den högsta skattesatsen, 10 öre per skattekrona. På tredje plats, såväl vad gäller inkomst per invånare som skattesats, följer Västerås stift med 8 öre i utdebitering och 1 18 kronor per invånare I botten

ligger Stockholms stift med en utdebitering på 2 öre och en sammanlagd in-

komst om 44 kronor per invånare. Närmast före Stockholm ligger de två andra storstadsstiften Lund och Göteborg med skattesatsen 3 öre och en in-

komst per invånare om 54 resp 56 kronor.

Vi har samlat in uppgifter om strukturbidragets användning. De redovisas samlat i tabell 10, på de närmast följande två sidorna. Där ti'amgår tydligt att särklassigt mest strukturbidrag avsätts för verksamheten på sjukhus, 37,3 procent,. De fyra verksamheter som därefter erhåller mest strukturbidrag är i fallande ordning:

- flykting, invandrar- och finsk verksamhet 10,4 %

- fritidsverksamhet (inkl. bidragen till projekten Alsike stad, Pite havsbad och Sälenstiftelsen) 10,3 %

- skol- och högskoleverksamhet 4,6 %

- kriminalvård 4,5 %

Tabell 10. Strukturbidragets användning 1993, kr surt 800.000 100.000 68.000

Verksamhet Alsike stad Arbc1slöshe1 5.000 200.000 30.000 10.000

245.000

100.000

Arbctsplmscr

220.000 276.000 350.000

50.000

Barn och ungdom 351.000

Bcgravpl. för främtrosbck. Diakoni Domlogrko- och cityverksamh

330.000 300.000

90.000 290.000

25.000

100.000 344.000

310.000 325.000

470.000

Dovpriistvcrksznnhcl

l:ackl lg vcrksamhcl 100.000 396.000

250.000 105.000 580.000 228.000

300.000 551.000 [055.000 400.000

75.000 75.000 1.007.000 587.000

Familjcrådgivning

40.000 115.000 245.000 115.000 150.000 30.000

586.000 170.000

698.000

Finsksprz'ikig verksamhet

445.000 215.000 325.000

1.141.000 105.000

Flykting— och invandrarverks

Frilidsvcrksamhct, turism

Försninlingsvcrksumhct Förskola. dagis Glesbygd Handikappade

2.750.000 75.000

697.000

lnformzitiou, media

Jubclårcl 15.000 Kriminalvård 10.000 300.000 590.000 396.000 615.000 l.il|:1 boken 2.900000

95.000 25.000 475.000

25.000

Militära förbandsoldathcm 327.000 230.000

Musik

Pite havsbad

Projekt 175.000 100.000 225.000

Rådgivning om scklcr 300.000

Verksamhet bland samcr

2.985000 130.000 60.000

2.225000 [765.000 1.486000 3.904.500 3.047.000 5.115000 300.000

1.310.000

Sjukhuskyrka, sjukhusvcrks Sjönumskyrkn

70.000 201.000 35.000 25.000

475.000

Skola, högskola 368.000

Slat15111ission,social mission

Strukmrinsaiscr 8.000 100.000

2.000.000

Sälcnsuftclsen

Tclcl'onsjzilavård Utbildning Utveckling av gudtjiinstliv

100.000 20.000 200.000 295.000 Övrigt 65.000 60.000 Summa 7.134000 7.100.000 5.744.000 5.284000 8.631500 11.596000 Ofördcladc medel 216.000 500.000 256.000 0 0 0 Bidrag från kyrkof. 1993 7.400000 7.600000 6.000000 4.800000 7.800.000 9.800000 10.400000 Ätcrst medel från 1992 484.000 285.000

Täcks av utdcb. medel 546.500 Vikarier. p rostcxpmis.,präslcr 887.000

M

Alsike stad 800. 000 Arbetslöshet 275.000 300.000 1.010.000 100.000 105.000 283.000 115.000 200.000 99.000 1.856000 50.000

Arbetsplatser

Barn och ungdom

Begrnvpl. för främtrosbek.

Diakoni 1.179000 55.000 171.000 2.115.000 Domkyrko- och eityverksa 23.000 1.550.000 2.778.000 Dövpriistverksamhet 195.000 864.000

Facklig verksamhet 496.000 150.000 290.000 101.000 1.166000

120.000 145.000 460.000 2.082000

Familjerådgivning

Finsksprakig verksamhet

Flykting— och invandran'e 1.277.000 647.000 365.000 650.000 280.000 7,732.000 8,2 Fritidsverksamhct. turism 915.000 80.000 540.000 820.000 477.000 800.000 6,110.000 6.5 Forsainlingsvcrksamhct 440.000 0,5 Förskola, dagis 150.000 * 0,2 Glesbygd 35.000 3.637000 3,9 Handikappade 369000 444.000 0,5 Information, media 100.000 175000 275000 0,3 Jubelz'u'et 15000 0,0 Kriminalvård 520.000 413000 225.000 60.000 800.000 4.274000 4,5 Lilla boken 2,900000 3,1 Militära förbandsoldathc 175,000 606.000 165.000 210.000 470.000 3.031.000 3,2 Musik 50.000 75.000 0,1 Pite havsbad 780.000 780.000 0,8 Projekt 111,000 100.000 825.000 110.000 600.000 2.246.000 2,4 Rådgivning om sekter 300.000 0,3 Verksamhet bland samer 50.000 150.000 200.000 0,2 Sjukhuskyrka, sjukhusverk 4.917000 1.102350 2.128000 3.000.000 . 3.380000 35.064.850 37,3 Sjöinanskyrka 430.000 0,5 Skola, högskola 530.000 180.000 915.000 640.000 50.000 4.359.000 4,6 Stadsmission,social mission 50.000 135.000 0,1 Strukturinsatser 610.000 1.193000 1,3 Sälenstinelsen 2.000.000 2,1 Telefonsjalavård 180.700 345.000 525.700 0,6 Utbildning 6.000 100.000 300.000 516.000 0,5 Utveckl. av gudtjänstliv 100.000 120.000 0,1 Vikarier, prostcxpcns.,prä , 278.000 '. 1.000.000 3.228000 3,4 Övri ( 15.000 10.000 ' . 302.000 , Summa 9.842000 3.006.050 7.079000 7.800.000 . . 10.000000 93.982550 100,0' Ofördeladc medel 658.000 1.793.650 3.121,000 0 . 0 7.678.650

Bidrag från kyrkof. 1993 10.500.000 4.800000 6.700000 7.800.000 . ' . 10.000.000 95.650000

Återst medel från 1992 1.965.000

4.4 En statistisk undersökning

En undersökning har utförts där utfallet av utjämningssystemet har ställts mot resp. skattekraft, prästlönetillgångar, pastoratsgrupp och verksamhetskostna- der, Av utjämningssystemet är det det allmänna utjämningsbidraget och

nettobeloppet visavi Kyrkofonden som särskilt studerats. Nettobelopp är all- mänt utjämningsbidrag minskat med allmän och särskild kyrkoavgift samt ev.inskränkning av bidrag. För många pastorat är nettobeloppet ett negativt

tal, dvs. de bidrar mer till Kyrkofonden än de får.

Undersökningen har varit total, dvs. omfattat pastoraten och de kyrkliga samfällighetema på lokalplanet. Antalet sådana enheter är fn. 961. Datorbe— arbetningar och framställning av diagram med regressionslinjer inlagda har utförts av SCB utifrån det preliminära utfallet av utjämningssystemet för 1993. När det gäller verksamhetskostnader har bokslutsuppgitter avseende år 1991 använts. Det är nettokostnaderna som redovisas, vilket är detsamma som de sammanlagda verksamhetskostnaderna med avdrag för verksamhets- intäktema. De s.k. dispensförsamlingar som fanns 1991 ingår inte i under-

sökningen.

Genom undersökningen har vi velat ta reda på det ev. sambandet mellan det allmänna utjämningsbidraget och nettobeloppet å ena sidan och skattekraft, prästlönetillgångar, typ av pastorat och verksamhetskostnader å den andra sidan. Eftersom det allmänna utjämningsbidraget ges efter en algoritm där skattekraften är en huvudvariabel var det från början givet att ett samband

fanns i den delen.

Resultaten redovisas i kronor per invånare i resp. pastorat eller pastorats-

grupp, men i ett par fall är sorten skattekronor.

Med skattekraft avses i detta avsnitt ett pastorats egen skattekraft, dvs. det skatteunderlag som pastoratet har, efter avdrag av 75 procent av icke-med- lenlrnars beskattningsbara förvärvsinkomster, dividerat med antalet invånare i pastoratet. Normalt används för kyrkokommunerna samma skattekrafts- begrepp som för de borgerliga kommunerna, dvs. avdrag för icke-medlem-

mar görs då inte.

I diagram 1 redovisas det allmänna utjämningsbidraget till pastoraten efter storleksgrupper av bidraget. Det framgår att det är en betydande spridning av

det allmänna utjämningsbidraget per invånare.

Ca 120 pastorat får över 300 kronor per invånare i allmänt utjämningsbidrag. Det kan jämföras med att ett pastorat med medelskattekraften 891,30 skattekronor per invånare för år 1993 och medelskattesatsen 1,10 kronor per

skattekrona får 980 kronor i skatteinkomst per invånare,

Diagram 1. Allmänt utjämningsbidrag 1993 fördelat på pastorat efter bidragsstorlek, kronor per invånare

Allmänt utjämnlngsbidrag

250

200 '

150

. Antal pastorat

100

50'

10-49 50-99 > 500

100 1 99 200 299 300-399 400 499

Diagram 1 visar dock inte den totala effekten av utjämningssystemet. Den er- hålls när det allmänna utjämningsbidraget reduceras med allmän kyrkoavgift och i förekommande fall särskild kyrkoavgift och inskränkning av bidrag. Det netto som då uppstår redovisas i diagram 2. I den särskilda kyrkoavgiften in-

går även den del som redovisas av egendomsnämnderna.

Diagram 2. Nettobelopp 1993 (allmänt utjämningsbidrag - allmän och sär- skild kyrkoavgift samt ev. inskränkning av bidrag), kronor per invånare

Allmänt utj.bidrag .l. allm. och särsk. kyrkoavg. (nettobelopp)

350

300

250

150

100

50

()

åasaa emo?_äeaåaå Aéééééw reaggggA '?”Y'T" "qu

Kr/invånare

Som framgår diagram 2 finns två tydliga grupperingar av pastorat, dels de som bidrar netto till utjämningssystemet- staplarna till vänster om 0 -, dels de som erhåller nettobelopp från detta — staplarna till höger om 0. En majoritet av de bidragande pastoraten ger mellan 100 och 200 kronor per invånare. På mottagarsidan är det en mer jämn fördelning av bidragen på storleksgrupper. Cirka 100 pastorat får upp till 49 kronor per invånare, lika många får mellan

50 och 99 kronor resp 100 tll 199 kronor.

I diagram 3 visas närmare vart pengarna går och var de tas, Här har pastora— ten delats upp på grupper av pastorat efter storlek och tätortsgrad. Med

tätortsgrad menas den andel av befolkningen i pastoratet som bor i tätorter.

En tätort definieras som ett tätbebyggt område med minst 200 invånare, där avståndet mellan husen normalt inte överstiger 200 meter. Statskontoret har

gjort grupperingen av pastoraten med hjälp av material från SCB.

Pastoratsgruppering Antal

1. Pastorat av storstadstyp - i kommun med mer än 33

200 000 invånare.

2. Pastorat i förort till storstad, efter SCBs indelning 66 i förortskommuner.

3. Pastorat med mer än 50 000 inv., större stad. 13

4. Pastorat med mellan 20 000 och 50 000 inv. 34

5. Pastorat med mer än 80 % tätortsgrad och mindre 174

än 20 000 inv., typ bruksort och mindre stad.

6. Pastorat med en tätortsgrad mellan 60 % och 80 % 197

och mindre än 20 000 inv, "nonnalkommuntyp".

7. Pastorat med mindre än 60 % tätortsgrad, landsbygdstyp 317

8. Pastorat i glesbygd, med mindre än 6,0 inv. per 125

kvadratkilometer och med tätortsgrad mindre än 75 %.

Summa 961

Diagram 3. Allmänt utjämningsbidrag/nettobelopp 1993 per pastoratsgrupp, ovägda medelvärden, kronor per invånare

Allm. utj.bidrag/nettobelopp

400

1,- ml % YB9J lm

31.1,4

200

”8.1

l 1

100

llllllllllll

400

YA93 = Allmänt utjämningsbidrag 1993 Pastoralsgrupp YB93 = Allm. utj.bidrag - särskild kyrkoavgift 1993 YC93 = Nettobelopp 1993

Diagram 3 visar tre stapelserier. De svarta staplarna i varje grupp om tre staplar representerar allmänt utjämningsbidrag. Den mittersta prickiga stapeln grupp motsvarar allmänt utjämningsbidrag reducerat med särskild kyrkoav- gift. Denna stapel är genomgående lägre än stapeln för allmänt utjämnings— bidrag men uppvisar samma mönster som allmänt utjämningsbidrag varför typen inte kommenteras särskilt. Den högra, grå stapeln i varje grupp åskåd-

liggör nettobeloppet.

Värdena per pastoratsgrupp utgör medeltal av enskilda pastorats värden. Detta är orsaken till att här redovisade värden för det allmänna utjämnings—

avsnitt 4.2, Där har det totala bidraget per pastoratsgrupp dividerats med

pastoratsgruppens invånarantal

Tre pastoratsgrupper är stora mottagare av allmänt utjämningsbidrag. Det är glesbygdspastorat, landsbygdspastorat och pastorat som ligger mellan lands- bygdspastorat och städer. Gruppen har här benämnts pastorat av "normalkommuntyp". Samtidigt är det stor skillnad mellan det allmänna utjämningsbidrag som man i genomsnitt får inom dessa tre pastoratsgrupper. Glesbygdspastoraten fåri medeltal nästan tre gånger som mycket som pasto- raten av "normalkommuntyp" och landsbygdspastoraten nästan dubbelt så mycket, I medeltal erhöll de 125 pastoraten och samfälligheterna i glesbyg- den 313 kronor i allmänt utjämningsbidrag, de 317 pastoraten på landsbyg- den fick 211 kronor och de 197 pastoraten av "normalkommuntyp" erhöll i

medeltal 1 1 8 kronor.

Betraktas staplarna med nettobeloppen står det klart att endast landsbygds- och glesbygdspastoraten redovisar positiva nettobelopp, dvs. endast dessa pastoratsgrupper erhåller de facto medel från Kyrkofonden. Alla övriga pas- toratsgrupper betalar nettobelopp till Kyrkofonden och utjämningssystemet. Pastoraten och de kyrkliga samfällighetema i de tre storstäderna, i förorterna till dessa, i de större städerna med mer än 50.000 invånare och i de medel- stora städerna med mellan 20.000 och 50.000 invånare bidrar med i medeltal mellan 106 och 155 kronor per invånare till utjämningssystemet. Det skall då beaktas att inte alla medel går till utjämningen mellan pastoraten. En hel del används för rikskyrkan och stiften samt för prästpensioner m m. Även pasto- raten i de små städerna och bruksorterna betalar netto till Kyrkofonden, 41

kronor per invånare i medeltal.

Allmänt utjämningsbidrag/nettobelopp - skattekraft

I diagram 4 och 5 har det allmänna utjämningsbidraget resp. nettobeloppet ställts mot skattekraften. Det allmänna utjämningsbidraget per invånare resp. nettobeloppet per invånare avläses på den lodräta Y-axeln medan skattekraf— ten per invånare avläses på den vågräta X—axeln. Valje punkt representerar en av de 961 pastoraten och kyrkliga samfällighetema. I diagrammen har också lagts in en regressionslinje som är en minsta gemensam nämnare för alla punkter. Linjen är ritad så att summan av avstånden mellan punkterna

och linjen är minimerad.

Längst upp till vänster i varje diagram är formeln angiven för regressionslin- jens ekvation. Vidare anges korrelationen, r, vilket är ett sätt att uttrycka sambandet mellan de två variabler som man ställer mot varandra i diagram- met. Om det råder ett funktionsmässigt linjärt samband mellan variablerna är korrelationen +1 eller - 1, r har ett positivt värde om en ökning av den ena variabeln leder till en ökning av den andra och har ett minusvärde om en ök— ning av den ena variabeln leder till en minskning av den andra. Om punktema är spridda jämt över diagrammet finns inte någon korrelation mellan variab- lerna och r har då värdet 0. Ju större absolut värde på r desto större är sam- bandetOm r är 0,5 eller mer kan man tala om ett starkt samband mellan vari- ablerna. Det är viktigt att de variabler som man analyserar sambandet emellan på detta sätt är relevanta så att inte det samband man erhåller egentligen av—

ser en underliggande variabel som inte är medtagen i diagrammet.

Diagram 4. Allmänt utjämningsbidrag 1993 i förhållande till skattekralt, kronor resp. skattekronor per invånare

Allmänt utj.bidrag wo

y = 905.” + 4,02! 1 = -0,77

550 1 L 5001

550 >_—

500 _

450

?;

o ma m sou 500 500 500 700 sou sou um nm mu nooSkaltekfah

Diagram 5. Nettobelopp 1993 i förhållande till skattekraft, kronor resp. skattekronor per invånare

Nettobelopp

”V = masa + —Q.95x : = 41,?! sm Å ' _

4lX1|

0 ton zuo m 400 500 soo 700 soo 900 nm um mo mo Skattekrah

I diagram 4 och 5 är sambandet tydligt och starkt, som man förväntar sig, mellan det allmänna utjämningsbidraget resp nettobeloppet (vrriabel Y) och skattekraften (variabel X). Korrelationen är -0,77 resp. 0,7. Utjämningssys— temet fungerara ju så att om den egna skattekraften understiger en viss ga- ranterad andel av medelskattekratten tår pastoratet allmänt utjämningsbi- dragDet allmänna utjämningsbidraget är ju konstruerat att fyla ut pastora- tets egen skatteinomst upp till en nivå som motsvarar en viss garanterad skattekralt. Nästan alla med lägre skattekratt än 800 skattekrotor får allmänt utjämningsbidrag enligt diagram 4. Det framgår vidare att en minskning av skattekratten under ca 800 skattekronor ger en motsvarande ökning av det allmänna utjämningsbidraget. Så är systemet också konstruerat. Alla pastorat med en skattekratt på över ca 900 skattekronor får inte något allmänt utjäm-

ningsbidrag - punkterna ligger på X—axeln.

Punktsvännen i diagram 5 har samma mönster som i diagram 4 och korrela- tionen mellan skattekraft och nettobelopp är nästan lika kraftig Regressions— linjen har också nästan exakt samma lutning som i diagram 4. Det innebär att när punktsvärmen underifrån bryter O-värdet på Y-axeln, vilket sker vid skattekraften 700 skattekronor, ökar nettobeloppet från Kyrkofonden lika

mycket som den egna skattekratten minskar.

Allmänt utjämningsbidrag/nettobelopp - prästlönetillgångar

I diagram 6 och 7 ställs allmänt utjämningsbidrag resp. nettobelopp mot pastoratens lönetillgångar. Observera de mycket skilda skalorna på X— och Y—axlama. Denna skalskillnad gör att regressionslinjen i diagram 6 egentligen har en mycket liten lutning (konstanten före X är endast 0,04) trots att den i

diagrammet lutar snett uppåt.

I diagram 6 har r värdet 0,31, vilket betyder att det finns ett visst positivt samband mellan lönetillgångar och allmänt utjämningsbidrag även om sam- bandet är ganska svagt. Sambandet innebär att pastorat med större lönetill- gångar tenderar att få högre allmänt utjämningsbidrag än pastorat med mindre lönetillgångar. Enligt regressionslinjen ger en ökning av lönetillgång— ama från 0 till 1000 kronor per invånare en höjning av det allmänna utjäm-

ningsbidraget med 40 kronor per invånare, från 108 till 148 kronor. '

När vi betraktar nettobelopp och lönetillgångar i diagram 7 ser vi en något förändrad bild jämfört med diagram 6. I diagram 7 är r så gott som 0, vilket säger att det inte finns något samband mellan lönetillgångar och nettobelopp. Vidare är lutningen på regressionslinjen också 0, dvs. en ökning av lönetill— gångama ger inte något höjt nettobelopp. Allt detta kan tolkas så att det är

den särskilda

Diagram 6, Prästlönetillgångar i förhållande till allmänt utjämningsbidrag, kronor per invånare

Allmänt utj.bidrag mo

1: man . %% Han

5000 som 7000 6000 9000 Lönetillgångar

Diagram 7. Prästlönetillgångar i förhållande till nettobelopp, kronor per invå— nare

Nettobelopp 500 y_= —l7,0l - _ot ' = —o.o;s t'"

-700

a 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 5000 9000 Lönetillgångar

kyrkoavgiften, som ingår i nettobeloppet, som förändrar bilden så att något samband mellan nettobelopp och lönetillgångar inte finns trots att det i viss mån finns mellan det allmänna utjämningsbidraget och lönetillgångarna. Detta

bedömer vi som en positiv effekt av den särskilda kyrkoavgiften.

Allmänt utjämningsbidrag/nettobelopp - verksamhetskostnader

Svaret på den kanske mest intressanta frågan kan studeras i diagram 8 och 9, nämligen om det finns ett samband mellan allmänt utjämningsbidrag resp. nettobelopp och verksamhetskostnader. Svaret är ja ettersom korrelationen är ca 0,5, dvs, ganska stark. Det framgår också av regressionslinjen, som i båda diagrammen har riktningskoeflicienten ca 0,2. Denna riktningskoeftici— ent innebär att en ökning av verksamhetskostnadema med 100 kronor per in-

vånare ger ett ökat bidrag om 20 kronor per invånare.

I diagram 9 skär regressionslinjen X-axeln (nettobelopp = 0) vid en verksam— hetskostnad på nära 900 kronor per invånare. När man följer regressionslin- jen uppåt till höger från X = ca 900 framgår det att ett nettobelopp från ut— jämningssystemet tillfaller pastorat vid högre verksamhetskostnad. Som punktsvärrnen visar i såväl diagram 8 som diagram 9 är dock spridningen ganska stor. Det finns t.ex. ganska många pastorat med en verksamhetskost— nad om 900 - 1200 kronor per invånare som har ett negativt nettobelopp,

dvs. får betala till utjämningssystemet.

Diagram 8 och 9 belyser en svaghet med utjämningssystemet, nämligen att detta inte alls tar hänsyn till verksamhetskostnadema. Att pastorat med högre verksamhetskostnader per capita i allmänhet får mer bidrag kastar ljus över

behovet av ett rationaliserings- och strukturarbete på lokalplanet inom

kyrkan. Verksamheten i de små enheterna behöver medvetet göras billigare. Det behöver vidare bildas ekonomiskt bärkraftigare enheter där den kyrkliga verksamheten kan upprätthållas till lägre kostnad än i dag i de små pastora- ten. Diagrammen belyser också den inbyggda konflikt som _tinns i utjämnings- systemet. I längden kan det vara svårt att motivera de bidragsgivande pasto- raten att ge till icke tillräckligt ekonomiskt välskötta pastorat, särskilt då bi- dragsgivarna har en svagare kyrklig verksamhet. Den solidaritet som kan vara bestående är nog den där bidragen ges till pastorat med samma verk- samhetskostnader som de givande enheterna har men med egna intäkter som

inte räcker till.

Utifrån den information som erhålls i diagram 3 om bidragen i olika pasto- ratsgrupper har ringar på fri hand lagts in i diagram 8 och 9 för att markera och visa att verksamhetskostnadema per person är högst i glesbygdspastorat, därelter följer i fallande ordning landsbygdspastorat, pastorat av "normalkommuntyp", pastorat i små städer och bruksorter, pastorat i medel- stora och större städer samt lägst i Stockholm, Göteborg och Malmö med

förorter.

Diagram 8. Verksamhetskostnader 1991 i förhållande till allmänt utjäm- ningsbidrag 1993, kronor per invånare

Allmänt utj.bidrag 500 7 = 4519 4 0723. : = 0.51 "1 |

Asa ...å _ t—

(00 1 '_j glesbygdspastorat * _ '

iso : ' ,___. . landsbygdspastorat xx "

300.— 7 i— k *, . 7—1. pastorati "normalkomm" F , _ ) ..,—-

250 i? pastorat i bruksorter "_ _ X _ _ , -' _ och små städer . ' " ' pastorat i medelstora X .. ' ), . ' - _../ ' '_11 - -' och större städer )- _- -' .

9. ' ' ' : . pastoratistorstädema ' %> ' _—l med förorter . - _ ' så '- —-. : _—i —J 300 nm 1501 lm 1700 1300 Verksamhetskostnad

Diagram 9. Verksamhetskostnader 1991 i förhållande till nettobelopp 1993, kronor per invånare.

Nettobelopp

glcsbygdspastorat landsbygdspastorat pastorat i "normalkomm"

pastorat i bruksorter och små städer

pastorat i medelstora och större städer

pastorat i storstäderna med förorter

"”F: nam . 0.21: ! = 0.54

350 .

'T-

750

200

1400 |Bm |Bm l700

um

Det kyrkliga utjämningssystemets historia

Prästerskapets löneregleringsfond och skogsfonden

Genom en förordning 1862 ang. allmänt ordnande av prästerskapets inkoms— ter togs ett första steg till en utjämning av lönekostnaderna mellan pastora- ten. Genom förordningen skulle vissa lönetillgångar kunna flyttas till ett annat pastorat för att där täcka ett underskott. De lönetillgångar som var i fråga var de som grundade sig på statsanslag i kontanta pengar, kronotionde och hemmansräntor eller på arrende för vissa av kronan upplåtna fastigheter, som inte var bostadsboställen. Från början var det tänkt att dessa tillgångar skulle fördelas omedelbart, Detta visade sig dock inte vara möjligt utan det uppstod behov av att ordna en central uppsamling av dessa överskottsmedel. År 1868 inrättades därför prästerskapets löneregleringsfond, vars förvaltning lades på Statskontoret. Löneregleringsfondens efterföljare, Kyrkofonden, kom under Kammarkollegiets förvaltning 1973, vid Fondbyråns överflyttning

till Kammarkollegiet från Statskontoret.

Prästerskapets löneregleringsfond tillfördes i stor utsträckning inkomster av boställsskog. Prästens rätt att tillgodogöra sig avkastningen av boställs-

skogen var i princip begränsad till uttag av husbehovsvirke.

När sedan skogsawerkningama ökade inrättades de ecldesiastika boställenas skogsfond, dit en stor del av behållningen av skogsavverkningama skulle levereras. Förvaltningen av denna fond lades också på Statskontoret. Denna

fond disponerades för skogsodlingsarbeten i de ecklesiastika skogarna.

1910 års författningar och Kyrkofonden från 1914

Åtgärderna i 1862 års förordning visade sig snart vara otillräckliga. Efter ett flerårigt förberedelsearbete utfärdades år 1910 ett komplex av författningar på det kyrkligt-ekonomiska området. Bl.a. tillkom en lag om reglering av prästerskapets avlöning och en lag om kyrkofond. Före regleringarna utred- des om den kyrkliga organisationen och indelningen behövde ändras. Även om Kungl. Maj:t fann att en prästtjänst inte behövdes kunde Kungl. Maj:t medge att den fick vara kvar om församlingen med viss röstmajoritet beslöt att själv betala lönen. I sådant fall fick inte församlingen bidrag till lånen från Kyrkofonden. För att betala prästens avlöning skulle pastorat utdebtera för- samlingsavgifter upp till 30 öre per skattekrona, Räckte inte detta fick pasto- ratet också använda avkastningen från sina prästlönetillgångar. Behövde inte avkastningen användas, t.ex. i pastorat med stort skatteunderlag, skulle denna levereras in till Kyrkofonden. Räckte inte församlingsavgifterna och avkastningen av prästlönetillgångarna måste pastoratet utdebitera ytterligare högst 30 öre per skattekrona. Vad som erfordrades utöver detta fick pastora—

tet som tillskott av Kyrkofonden.

Kyrkofonden bildades 1914 av avlöningstillgångarna i prästerskapets löne- regleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond samt av vissa andra medel. Dess inkomster bestod av årlig ersättning från staten för indra- get tionde, arrenden av löneboställen som ingått i prästerskapets löneregle- ringsfond eller av Kungl. Maj:t anvisats till löneförbättring i annat paitorat än det där lönebostället var beläget. Vidare ingick medel för försåld skog på löneboställena, överskotten på avkastningen av pastoratens p'ästlöne-

tillgångar samt räntor och annan vinst på Kyrkofondens tillgångar.

Kyrkofondens utgifter bestod i första hand av tillskott till de pastorat där en utdebitering av 60 öre per skattekrona inte räckte till att betala prästlönema. Därutöver skulle Kyrkofonden betala ut de skogsförsäljningsmedel som till— kom pastorat och ensam svara för vissa löneförmåner som tillkom präster-

skapet.

Genom 1910 års ecklesiastika boställsordning reglerades användningen av skogsavkastningen. Efter det att virke och ved tagits för prästgårds och kyrkobyggnads behov skulle övrig skogsavkastning säljas och försäljnings-

medlen levereras in till Kyrkofonden.

Bestämmelsen att pastorat först sedan 30 öre per skattekrona uttaxerats fick använda sina prästlönetillgångar medförde att, när skatteunderlaget växte, många pastorat fick täcka prästlöneutgiftema med skattemedel och leverera

in hela avkastningen till Kyrkofonden.

1932 års lagstiftning

År 1929 lades fram ett utredningsförslag om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. Den statliga förvaltningen av löneboställena föreslogs bli sammanförd hos domänstyrelsen. Alla lokalt förvaltade prästlönefonder skulle med undantag för donerat kapital föras till Kyrkofonden, som skulle utgöra centralorgan för det prästerliga avlönings- väsendet. Till Kyrkofonden skulle årligen inlevereras - utöver fondens egen avkastning och ersättningarna från statsverket för indraget tionde m rn - arrenden och behållen skogsavkastning från i stort sett alla löneboställen och

bidrag från pastoraten i form av allmän skatt beräknad efter visst, över hela

riket lika högt belopp per skattekrona. Ur Kyrkofonden skulle betalas samt-

liga kostnader för prästerskapets avlöning.

Förslaget möttes från kyrkligt håll av kritik och uppfattades som ett allvarligt hot mot den kyrkliga egendomens fortbestånd. Grund för denna reaktion var den samtidigt förekommande debatten om kyrkans skiljande från staten och den s.k. socialiseringsutredningens förslag om indragning till staten av den

kyrkliga egendomen.

Utredningen kompletterades med en undersökning av åtgärder för en decent- ralisering av prästlönejorden. I ett betänkande 1931 fastslog prästlönesak- kunniga att det inte överensstämde med dittills tillämpade lagstiftningsgrund- satser att dra in pastoratens prästlönetillgångar till Kyrkofonden, i synnerhet som större delen av prästlönejorden antingen donerats av enskilda eller skaffats av församlingarna själva. Därför borde prästlönetillgångama och avlöningen av prästerskapet bli en angelägenhet för pastoraten. Pastoraten skulle i första hand använda avkastningen av prästlönetillgångarna för att täcka prästernas löner. Gemensamma ändamål för pastoraten sorr. pensioner, löner till adjunkter m.m. skulle betalas genom att pastoraten betalade en årlig allmän kyrkoavgift till Kyrkofonden. Kyrkoavgilten skulle utgöra ett visst,

för hela riket lika högt belopp per skattekrona.

Decentraliseringsförslaget segrade i den nya lagstiftningen 1932. Förslaget kompletterades med att det i varje stift inrättades en stiltsnämnd. Stiftsnämn- den skulle tillsammans med de tidigare tillkomna boställsnämndema kontrol—

lera pastoratens boställsförvaltning.

Avlöningskostnadema för församlingspräster i territoriella pastorat - kyrko- herdar, komministrar och kyrkoadjunkter - samt kyrkomusiker skulle i prin- cip bestridas av pastoratet. I första hand skulle pastoratet använda avkast- ningen av pastoratets präst- och kyrkomusikertillgångar. Om denna avkast- ning inte räckte till skulle pastoratet utdebitera upp till 20 öre per skatte- krona. Om ytterligare medel erfordrades till dessa lönekostnader erhölls

dessa från Kyrkofonden.

Dessa tillskott ur Kyrkofonden bestämdes genom en årlig avräkning mellan pastoraten och Kyrkofonden. Avkastningen av pastoratens prästlönetill- gångar togs därvid upp med av boställsnämndema beräknade belopp. Dessa uppskattningar av "normalavkastningen" gjordes med 10 års mellanrum. Avdrag gjordes för förvaltningskostnader, skatter samt underhålls- och ny- byggnadsarbeten. Avkastningen av prästlönefonderna beräknades schablon- mässigt till 3 %. Pastoraten fick själva tillgodogöra sig den avkastning som

översteg den uppskattade normalavkastningen.

För ifrågavarande avräkning avgav pastoratet en årlig redovisning till stifts-

nämnden

Två system mellan 1966 och 1983

Från 1966 och fram till 1983, då det system som i princip fortfarande funge- rar togs i bruk, bestod den ekonomiska utjämningen mellan kyrkokommu- nerna av två system. Det ena var det statliga skatteutjämningssystemet för kommunerna, som även omfattade kyrkokommunerna och vilket hade till- kommit 1966. Det andra var systemet för utjämning av pastoratens lönekost-

nader via Kyrkofonden, vars historia tecknats ovan.

I skatteutjämingssystemet beräknades i början skatteutjämningsbidragen för de kyrkliga kommunerna på samma sätt som för de borgerliga kommunerna, dvs. genom att tillskottet av skatteunderlag multiplicerades med den fast- lagda skattesatsen per kommun. År 1974 släpptes följsamheten med de borgerliga kommunerna, främst pga den då pågående kyrka-statbered- ningen. Från 1974 och fram till 1983 räknades de kyrkliga kommunernas

skatteutjämningsbidrag upp med 5 % årligen.

År 1972 infördes vissa förändringar i systemet för utjämning av pastoratens lönekostnader via Kyrkofonden samtidigt som förvaltningen av löneboställe- nas skogar fördes till stiftsnämnden. Den viktigast förändringen innebar att den verkliga nettoavkastningen skulle redovisas till stiftsnämnden och inte längre en uppskattad normalavkastning. Innan nettoavkastningen räknades fram skulle 20 % av avkastningen tillgodoräknas pastorat för dess förvalt- ningskostnader. Fortfarande gällde att om inte summan av nettoavkastningen och skattemedel motsvarande högst 20 öres utdebitering förslog till präst- och kyrkomusikerlönerna skulle återstoden täckas av Kyrkofonden. Om avkastningen av lönetillgångama var större än lönekostnaderna för prästerna och kyrkomusikema tick pastoratet betala in överskottet till Kyrkofonden.

Det var små belopp som inbetalades som följd av överskott

Genom ett avräkningsförfarande fastställdes varje är bl.a. storleken av netto- avkastningen av varje pastorats prästlöne- och kyrkomusikertillgångar, storleken av varje pastorats lönekostnader, pastorats rätt till tillskott ur Kyrkofonden och omfattningen av pastoratens skyldighet att erlägga allmän kyrkoavgift. Stittsnämndema resp Kammarkollegiet (för pastoraten i Stockholms stift var de myndigheter som ombesörjde denna avräkning. Till

grund för avräkningen lämnade pastoraten till stiftsnämndema uppgifter om

lönetillgångamas avkastning, lönekostnader m.m. Avräkningen mellan pasto- raten och Kyrkofonden grundade sig också på uppgifter från länsstyrelserna

om församlingsskattens storlek.

Kyrkofondens huvudsakliga uppgift var under denna tidsperiod att främja en utjämning mellan pastoraten av kostnaderna för avlöning av församlings- präster och kyrkomusiker. Kyrkofonden svarade emellertid i viss mindre utsträckning också för utgifter som var hänförliga till kyrklig verksamhet på

kontrakts-, stifts- och riksplanen, bl.a. lönerna till biskoparna.

W. Hau—Wr'i—lem

koi-sååå... tja-"sätt.. * 1993 — 06 -17

Kronologisk förteckning

[. Styrnings- och samarbetsformer i biståndet. UD

2. Kursplaner för grundskolan. U.

3. Ersättning för kvalitet och effektivitet. — Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. U.

4. Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. S.

5. Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofar- maka. S. 6. Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduk- tion. Jo. 7. Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Ku. 8. Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. Ku. 9. Postlag. K. 10. En ny datalag. Ju. 1 1. Socialförsäkringsregister. S. 12. Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. U. 13. Ökad konkurrens på järnvägen. K. 14. EG och våra grundlagar. Ju. 15. Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. N. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommissionens förslag. Fi. 16. Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommissionens förslag. Bilagor. Fi. 17. Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. Ku. 18. Acceptans Tolerans Delaktighet. M. 19. Kommunerna och miljöarbetet. M. 20. Riksbanken och prisstabiliteten. Fi. 21 . Ökat personval. Ju. 22. Vad är ett statsråds arbete värt? Fi. 23. Kunskapens krona. U. 24. Utlänningslagen — en partiell översyn. Ku. 25. Sociala åtgärder för jordbrukare. Jo. 26. Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. Ju. 27.Mi1jöbalk. Del 1 och 2. M. 28. Bankstödsnämnden. Fi. 29. Fortsatt reformering av företagsbeskattningen. Del 2. Fi. 30. Rätten till bistånd inom socialtjänsten. S. 31. Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. S. 32. Ny anställningsskyddslag. A. 33. Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. Jo. 34. Förarprövare. K. 35. Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. Ju.

36. Lag om totalförsvarsplikt. Fö. 37. Justitiekanslern. En översyn av IK:s arbetsuppgifter m.m. Ju. 38. Hälso- och sjukvården i framtiden — tre modeller. S. 39. En gräns för filmcensuren. Ku. 40. Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. Ju. 41. Folk— och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. Fi. 42. Försvarets högskolor. Fö. 43. Politik mot arbetslöshet. A. 44. Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. Fi. 45. Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. C. 46. Vissa kyrkofrågor. C.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

En ny datalag. [10] EG och våra grundlagar. [14] Ökat personval. [21] Handläggningen av vissa säkerhetsfrågor. [26] Reaktion mot ungdomsbrott. Del A och B. [35] Justitiekanslern. En översyn av "(:S arbetsuppgifter m.m. [37] Fri- och rättighetsfrågor. Del A och B. [40]

Utrikesdepartementet Stymings- och samarbetsformeri biståndet. [1]

Försvarsdepartementet

Lag om totalförsvarsplikt. [36] Försvarets högskolor. [42]

Socialdepartementet

Statligt stöd till rehabilitering av tortyrskadade flyktingar m. fl. [4] Bensodiazepiner — beroendeframkallande psykofarmaka. [51 Socialförsäkringsregister. [ l l ] Rätten till bistånd inom socialtjänsten. [30] Kommunernas roll på alkoholområdet och inom missbrukarvården. [31] Hälso— och sjukvården i framtiden — tre modeller. [38]

Kommunikationsdepartementet Postlag. [9]

Ökad konkurrens på järnvägen. [13] Förarprövare. [34]

Finansdepartementet

Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. [16] Nya villkor för ekonomi och politik — ekonomi- kommisionens förslag. Bilagor. [16] Riksbanken och prisstabiliteten. [20] Vad är ett statsråds arbete värt? [22] Bankstödsnämnden. [28] Fortsatt reformering av företagsbeskaltningen. Del 2. [29] Folk— och bostadsräkning år 1990 och i framtiden. [41] Översyn av tjänsteinkomstbeskattningen. [44]

Utbildningsdepartementet

Kursplaner för grundskolan. [2] Ersättning för kvalitet och effektivitet.

— Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning. [3] Vårdhögskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. [12] Kunskapens krona. [23]

Jordbruksdepartementet Livsmedelshygien och småskalig livsmedelsproduktion. [6]

Sociala åtgärder för jordbrukare. [25] Åtgärder för att förbereda Sveriges jordbruk och livsmedelsindustri för EG. [33]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ny anställningsskyddslag. [32] Politik mot arbetslöshet. [43]

Kulturdepartementet

Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. [7] Löneskillnader och lönediskriminering. Om kvinnor och män på arbetsmarknaden. Bilagedel. [8] Ägandet av radio och television i allmänhetens tjänst. [|7l Utlänningslagen — en partiell översyn. [24] En gräns för frlmcensuren. [39]

Näringsdepartementet

Svenska regler för internationell omfördelning av olja vid en oljekris. [15]

Civildepartementet

Trosa bryter sig loss. Bytänkande eller demokratins räddning. [45] Vissa kyrkofrågor. [46]

Miljö- och naturresursdepartementet

Acceptans Tolerans Delaktighet. [18] Kommunerna och miljöarbetet. [19] Miljöbalk. Del 1 och 2. [27]