med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m. (komplettringsproposition)

Regeringens proposition =

1992/93:150 dr

med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten = för budgetåret 1993/94, m.m. Prop. (kompletteringsproposition) .1992/93:150

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 15 april 1993 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Anne Wibble

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1993/94 som lades fram i årets budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för innevarande budgetår. Beräkningarna visar att budgetunderskottet för budgetåret 1992/93 förbättras med 8,2 miljarder kronor jämfört med vad som beräknades i årets budgetproposition. Alltså förutses nu ett underskott om 190,1 miljarder kronor. Statens lånebehov beräknas till 233,9 miljarder kronor.

För budgetåret 1993/94 beräknades i budgetpropositionen ett underskott på statsbudgeten om 162,3 miljarder kronor. De nya beräkningarna visar ett underskott på 191,2 miljarder kronor. Statens lånebehov beräknas till 255,3 miljarder kronor.

I propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sin bedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas. Regeringens besparingsprogram för åren 1994-1998 preciseras. Åtgärder om 80 miljarder kronor, huvudsakligen på utgiftssidan, aviseras. Vidare ges riktlinjer för den kommunala skattefinansierade verksamheten och för de statliga transfereringarna till kommunsektorn. Ett antal åtgärder för att främja sysselsättningen föreslås.

I Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 150 Rättelse: Bilaga 1 s. 5 sista stycket ändrat till: Regeringen----för-

Som särskilda bilagor till propositionen har fogats bl.a. en reviderad nationalbudget för år 1993 med en prognos för den svenska ekonomin åren 1993-1994 samt en kalkyl över ekonomin i ett medelfristigt perspektiv. Vidare redovisas en långsiktig konsekvenskalkyl för budgetåren 1993/94-1997/98.

[5]

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas,

Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren,

P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden. Wibble, Hellsvik, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Ask, Hörnlund, Friggebo

Proposition med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1993/94, m.m. (kompletteringsproposition)

Statsrådet Wibble anför:

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1992/93:100) förelagt riksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1993/94. I de delar

där förslaget innehöll endast beräknade anslagsbelopp har regeringens

förslag därefter redovisats i särskilda propositioner. Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § riksdagsordningen skall regeringen

— förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen — avge ett särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommande

budgetåret i den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag bör nu lämnas till riksdagen. I samband därmed bör regeringen redovisa sin bedömning av den ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Likaså bör en reviderad nationalbudget tillställas riksdagen. I kompletterings-

propositionen bör också tas med vissa frågor som har klara samband med den ekonomiska politiken och budgetpolitiken m.m. och som bör

behandlas av riksdagen under det innevarande riksmötet.

Statsrådet Wibble föredrar den reviderade finansplanen samt redogör för

statsbudgetens utgifter och beräknade inkomster under nästa budgetår, m.m. Statsråden Hellsvik, Björck, Könberg, Odell, Wibble, Lundgren,

Ask, Hörnlund och Friggebo föredrar de ifrågavarande förslagen inom

Justitie-, Försvars-, Social-, Kommunikations-, Finans-, Utbildnings-, Arbetsmarknads-, Kultur- samt Civildepartementens områden. Anföran-

dena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

förelägger riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de hemställt om. |

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen enligt följande:

Reviderad finansplan m.m. Bilaga 1 Justitiedepartementet Bilaga 2 Försvarsdepartementet Bilaga 3 Socialdepartementet Bilaga 4 Kommunikationsdepartementet Bilaga S Finansdepartementet Bilaga 6 Utbildningsdepartementet Bilaga 7 Arbetsmarknadsdepartementet Bilaga 8 Kulturdepartementet Bilaga 9 Civildepartementet Bilaga 10

Bilaga 1

Reviderad finansplan

1¶Den ekonomiska politiken i sammanfattning

Bilaga I

Sverige befinner sig i en svår ekonomisk kris. Det allvarliga läget är en följd av flera decenniers oförmåga att åtgärda djupgående obalanser i

ekonomin. Krisen medför stora påfrestningar för enskilda människor. Det

allvarligaste problemet är den uteblivna tillväxten och den höga arbetslösheten.

Regeringens ekonomiska politik är en samlad strategi för att genom

god tillväxt bygga en stabil grund för välfärden och sysselsättningen. Ekonomin måste bli sund igen. Det skall löna sig att arbeta och att

investera för framtiden. Vi får inte fortsätta att vältra över kostnader på

kommande generationer.

De skall inte tvingas betala för den konsumtion som dagens hushåll på felaktiga grunder beviljat sig själva. En accelererande skuldsättning måste

undvikas för att våra barn och barnbarn inte skall behöva betala alltmer

för allt sämre offentliga tjänster. Detta vore både omoraliskt och orättvist.

Med ett kraftfullt program för att komma tillrätta med obalanserna i de

offentliga finanserna kan utvecklingen vändas i positiv riktning.

Reformeringen av välfärdspolitiken innebär också förbättringar av samhällsekonomins funktionssätt. Motiven stärks för arbete och sparande och produktivitetsutvecklingen i hela ekonomin stimuleras. Frukterna av

de omfattande strukturreformer som redan beslutats och nu föreslås kan

skördas så att tillväxten kommer åter, arbetslösheten minskar och en stabil bas för välfärden skapas. Medborgarnas levnadsstandard kan öka.

Målet är att skapa ett Sverige där frihet för den enskilde förenas med

rättvisa och social trygghet. Vi skall satsa på människor. Kunskap,

kreativitet och nyfikenhet skall tas tillvara. En valfrihetsrevolution inom

välfärdspolitiken ökar den enskildes makt. Var och en får självständigt fatta fler viktiga beslut.

Alla människor skall ges samma möjligheter i livet. Det kräver en stark ekonomi och en stark välfärdspolitik.

Sveriges ekonomiska problem kan bara lösas genom åtgärder som stimulerar tillväxten och som är förenliga med en långsiktigt god

ekonomisk utveckling med hög sysselsättning och låg inflation. Tilltron

till den svenska ekonomins långsiktiga utvecklingskraft är helt avgörande för möjligheterna att, också på kort sikt, bekämpa arbetslösheten.

Sverige kan komma stärkt ur krisen. Viktiga ljuspunkter i den

ekonomiska utvecklingen visar att regeringens politik leder rätt och att

en exportledd expansion med ökade investeringar är inom räckhåll. Med

den politik som regeringen föreslår är målet att återupprätta Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark och växande ekonomi nu i sikte. Med en kraftfull politik som systematiskt angriper de strukturella

obalanserna har vi alla förutsättningar att återerövra den ledande ställning bland de utvecklade länderna som vi en gång hade. Det innebär att

Sverige mot mitten av 1990-talet kommer upp i en varaktig ekonomisk

tillväxt på samma nivå som jämförbara europeiska länder.

Bilaga 1

Den svenska ekonomin präglas för närvarande av stora problem: fallande produktionsnivå, hög arbetslöshet, finanskris och ett stort underskott i de offentliga finanserna. Sverige genomlider nu sviterna av omställningen efter överhettningsåren på 1980-talet. Läget förvärras av den svaga internationella konjunkturen.

De grundläggande problemen i den svenska ekonomin är främst av

långsiktigt slag: svag tillväxt, stark inflationsbenägenhet och bristande

utvecklingskraft i såväl näringslivet som den offentliga sektorn. Dessa svagheter hänger samman med brister i de senaste tjugo årens politik och samhällsinstitutioner. Hinder för stabilitet och tillväxt har byggts upp och förvärrats under lång tid.

Sverige genomgår en nödvändig och oundviklig anpassning till en sundare ekonomisk struktur. Att denna anpassning alltför länge sköts på framtiden har lett till smärtsamma övergångsproblem som bidrar till krisens djup.

De kortsiktiga och långsiktiga problemen i svensk ekonomi måste ses

i ett sammanhang. Problemen kan bara lösas om stabiliseringspolitiken och strukturpolitiken samverkar.

Det finns inga snabba och enkla lösningar på Sveriges problem. Vägen ur krisen är lång och mödosam. Att bekämpa krisen kommer på kort sikt att kräva insatser av och medföra kännbara uppoffringar för alla medborgare. Men or vi avstår från att ta itu med de ekonomiska problemen blir följden permanent hög arbetslöshet, varaktigt sänkt levnadsstandard och kraftigt minskade resurser till välfärdspolitiken. En sådan utveckling skulle medföra stora fördelningspolitiska problem och måste med kraft

förhindras.

Det allvarligaste problemet är den höga arbetslösheten. Den leder till stora sociala problem och innebär ett samhällsekonomiskt slöseri med mänskliga resurser. Därför måste kampen mot arbetslösheten stå i centrum för den ekonomiska politiken.

Fallet i industriproduktionen som inleddes under 1990 uppgår till sammanlagt ca 15 2 under perioden 1990—1993. Att ekonomin åter börjar växa är en förutsättning för att trygga sysselsättningen och välfärden.

En viktig faktor i den ekonomiska utvecklingen är den skuldanpass-

ningsprocess som övergången från hög till låg inflation medför. Efter den

extremt höga skuldsättning som byggdes upp under 1980-talet sker nu en

snabb minskning av skuldsättningen för att klara de höga realräntor som

bl.a. inflationsnedväxlingen bidragit till. Detta medför att privat

konsumtion och näringslivets investeringar hämmas. Den inhemska efterfrågan minskar.

De stora kreditförlusterna i bankerna har medfört stora kostnader för

staten. Svårigheter att klara kapitaltäckningskraven riskerar leda till en restriktiv utlåningspolitik från bankernas sida. En sådan utveckling kan bidra till att försvåra återhämtningen av ekonomin.

ra

beräknas underskottet uppgå till cirka 195 miljarder kronor, vilket Bilaga I motsvarar 22 000 kronor per invånare. Underskottet består av två delar: Den ena delen är en följd av att lågkonjunkturen och den fallande

produktionen leder till lägre skatteintäkter och höga kostnader för arbetslösheten. Den andra delen, det strukturella underskottet, uppgår till

74 miljarder kronor och kommer inte att försvinna vid en konjunktur-

uppgång. Stora delar av detta underskott grundlades under 1970- och 80talens offentliga utgiftsexpansion. De utgiftssystem som byggdes upp har visat sig långsiktigt ohållbara.

Trots att svensk ekonomi befinner sig i en allvarlig nedgångsfas finns

det också viktiga ljuspunkter som visar att förutsättningarna för en återhämtning har stärkts.

De strukturreformer som genomförts under de senaste åren har förbättrat förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i Sverige. Skattereformen och förändringar i socialförsäkringarna har stärkt incitamenten för arbete och

sparande. Den offentliga sektorns tjänsteproduktion har öppnats för

konkurrens. EES-avtalet och den nya konkurrenslagen kommer ytterligare att öka konkurrensen på produktmarknaderna.

Inom näringslivet sker en kraftig förbättring av konkurrenskraften. De

svenska företagen stärker sina positioner på världsmarknaderna och exporten väntas öka med 4 1/2 0 under 1993 och 9 2 under 1994, trots en svag tillväxt på de viktigaste marknaderna. Investeringarna i industrin väntas öka, långsamt i år men snabbare under 1994 då expansionen

väntas bli lika stark som under högkonjunkturen på 1980-talet.

Den underliggande inflationstakten är mycket låg. En fortsatt låg och stabil inflation är en förutsättning för varaktigt lägre räntor.

Sammantaget innebär detta att grunden är lagd för en export- och investeringsledd expansion av den svenska ekonomin under resten av 1990-talet.

1.2¶Den ekonomiska politikens inriktning

För att möjligheterna till en god ekonomisk utveckling skall kunna tillvaratas ställs höga krav på den ekonomiska politiken. Tilltron till den svenska ekonomins utvecklingskraft måste förstärkas. En hållbar strategi för att varaktigt minska de offentliga underskotten är helt nödvändig för

att skapa denna tilltro.

Osäkerhet om budgetutvecklingen är förenad med betydande kostnader, bl.a. genom höga räntor och en försvagad växelkurs. Därmed försvåras en återhämtning av ekonomin. Regeringens politik är inriktad på att eliminera denna osäkerhet genom att lägga fast en långsiktig och trovärdig plan med konkreta åtgärder för sanering av de offentliga finanserna.

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att genom god

tillväxt bygga en långsiktigt stabil grund för välfärden och sysselsätt-

ningen. Under de närmaste åren bör — i enlighet med vad som också anfördes i finansplanen i januari — följande riktlinjer gälla för den ekonomiska politiken:

Den ekonomiska politiken skall präglas av ansvar för kommande Bilaga 1 generationer. Vi har som nation under lång tid levt över våra

tillgångar. Nu måste vi tänka om. Vi får inte fortsätta att vältra över

kostnader på våra barn och barnbarn. Ett gott företagsklimat skall skapas. Detta sker genom strategiska skattesänkningar, satsningar på = forskning, utbildning och infrastruktur och avregleringar för att öka konkurrensen. I detta sammanhang är EES-avtalet och ett framtida svenskt medlemskap i EG av central betydelse. Arbetslösheten skall bekämpas. Detta kräver såväl långsiktigt som kortsiktigt verkande åtgärder. På lång sikt kan sysselsättningen endast tryggas genom en politik som leder till hög och uthållig tillväxt, god konkurrenskraft och varaktigt låg inflation. På kort sikt måste arbetslösheten mötas med en aktiv arbetsmarknadspolitik med

arbetslinjen som grund. Målet skall vara att förhindra långtids-

arbetslöshet och höja arbetskraftens kompetens.

Inflationstakten skall förbli låg. Detta är en nödvändig förutsättning

för varaktigt lägre räntor och återskapad tillväxt. Det största misstaget i de senaste tjugo årens ekonomiska politik är att prisstabiliseringen alltför länge sköts på framtiden. Om inflationen åter tillåts öka skulle Sverige än en gång tvingas gå igenom den smärtsamma omställningen till lägre inflation. Finans- och penningpolitiken måste utformas så att detta förhindras. Den underliggande inflationstakten på ca 2 76 bör bibehållas. Underskottet i de offentliga finanserna skall minska. Detta kräver Stegvist ökande budgetförstärkningar och åtgärder för att främja den ekonomiska tillväxten. En långsiktig plan för de närmaste årens budgetförstärkningar måste läggas fast. Om vi underlåter: att sanera de offentliga finanserna kvarstår en viktig osäkerhetsfaktor i ekonomin vilket gör att återhämtningen fördröjs. Därför måste arbetet med att sanera de offentliga finanserna drivas vidare. Målet är att avlägsna det strukturella underskottet, dvs. den del av underskottet som inte försvinner när konjunkturen förbättras. Det offentliga utgiftstrycket skall sänkas som ett led i saneringen av de offentliga finanserna. Detta förutsätter fortsatta och målmedvetna utgiftsminskningar. Omdaningen av socialförsäkringssystemen och

åtgärder för att skapa konkurrens i den offentliga tjänstesektorn är

viktiga delar av detta arbete. Syftet är att minska de offentliga

utgifterna, effektivisera hushållningen med skattemedel och stärka

motiven för arbete och sparande.

Den ekonomiska politiken skall bidra till att alla människor ges

likvärdiga möjligheter i livet. Hög sysselsättning och tillväxt är grundläggande förutsättningar för en rättvis fördelning. Likaledes är en generell välfärdspolitik, valfrihetsrevolutionen i välfärden, en

aktiv arbetsmarknadspolitik och åtgärder för att öka jämställdheten

mellan kvinnor och män viktiga byggstenar i arbetet för ett tryggt och rättvist samhälle.

8. Den ekonomiska politiken skall präglas av hänsyn till miljön och

naturresurserna. Balansen mellan ekonomi och ekologi måste säkras. Bilaga 1

Genom ekonomisk tillväxt ökar utrymmet för nödvändiga miljösats-

ningar. En offensiv miljöpolitik är i sin tur en förutsättning för att

tillväxten skall bli uthållig. Utvecklingen av ekonomiska styrmedel

är ett centralt inslag i en sådan politik. 9. Den ekonomiska politiken skall tillvarata utvecklingsmöjligheterna i

Sveriges alla regioner. Detta gäller inte minst landsbygden och de

mindre orterna. Regionala obalanser var en bidragande orsak till

överhettningen under 1980-talet. En kraftfull regionalpolitik är ett

viktigt medel för att tillvarata resurser i hela landet. Satsningar på

infrastruktur och åtgärder för att förbättra villkoren för de mindre

företagen är i detta sammanhang av stor betydelse. 10. Samhällets förankring i en god etik är av central betydelse för en

väl fungerande ekonomi. Till de växande obalanserna i svensk eko-

nomi under 1980-talet bidrog bristen på respekt för de normer och

värderingar som är grunden för vårt välstånd. Politikens utgångs-

punkt skall vara den etik som betonar det personliga ansvaret.

Därmed minskar behovet av hämmande detaljregleringar och förut-

sättningarna för en effektiv ekonomisk struktur förbättras.

1.3¶En politik för att bekämpa arbetslösheten och säkra en

varaktigt låg inflation

Det främsta stabiliseringspolitiska problemet är den låga tillväxten och den höga arbetslöshet som denna leder till.

Regeringens politik för att skapa nya arbetstillfällen bygger på en kombination av en kraftfull tillväxtpolitik och sanering av de offentliga finanserna. Finans- och penningpolitiken inriktas på att bibehålla en låg inflationstakt. Detta är en förutsättning för en långsiktigt god ekonomisk utveckling med stabil växelkurs, varaktigt lägre räntor, hög tillväxt och tryggad sysselsättning.

En målmedveten sanering av de offentliga finanserna stärker den ekonomiska politikens trovärdighet. Därmed förbättras möjligheterna att sätta in effektiva åtgärder mot arbetslösheten på kort sikt. Tilltro till politikens långsiktighet ger styrka åt kampen mot arbetslösheten på kort sikt.

Finanspolitiken är inriktad på att de offentliga underskotten skall elimineras. Detta sker genom stegvist ökande budgetförstärkningar och åtgärder för att främja den ekonomiska tillväxten.

Sedan regeringsskiftet har beslut fattats som på sikt innebär budgetförstärkningar, i huvudsak minskade offentliga utgifter, med sammantaget drygt 80 miljarder kronor. Riksdagen har också slagit fast att utgifterna för den offentliga konsumtionen skall vara realt oförändrad under den närmaste femårsperioden.

Regeringen redovisar nu förslag om ytterligare förstärkningar av de offentliga finanserna, varav 61 miljarder kronor är besparingar, 15 miljarder kronor är inkomstökningar och 5 miljarder kronor är förstärkningar av ATP-systemet. För åren 1994-1998 föreslås ett program

tas till begränsningen av den offentliga konsumtionen. Bilaga 1

Även kommunerna och landstingen måste delta i ansträngningarna för att sanera de offentliga finanserna. Detta innebär att det inte finns något utrymme för uppräkning av statsbidragen till kommunsektorn under de närmaste åren.

Riksdagen har, med ett fåtal undantag, godkänt de förslag till budgetförstärkningar som regeringen lagt fram. Det är dock av central betydelse för politikens trovärdighet att de beslut som fattas har lång varaktighet.

Penning- och valutapolitiken är inriktad på prisstabilitet. Sedan Riksbanken tvingades lämna den fasta växelkursen har penningmarknadsräntorna successivt sänkts. Grunden för denna politik är att tilltron till prisstabiliteten inte får rubbas. Att den låga inflationen blir bestående är en förutsättning för en varaktigt lägre ränta. Detta ökar möjligheterna att höja aktivitetsnivån i ekonomin och därmed minska arbetslösheten. Finanspolitikens inriktning stöder målet om prisstabilitet.

Tillväxtpolitiken syftar till att långsiktigt förbättra den svenska ekonomins effektivitet och tillväxtkraft. Ett stort antal områden berörs av dessa ansträngningar.

Arbetet med att återskapa balansen i den svenska ekonomin tar tid. Under den närmaste tiden kommer arbetslösheten att vara mycket hög. Utan omfattande åtgärder mot den öppna arbetslösheten finns det risk att denna permanentas på en hög nivå. Stora ungdomsgrupper riskerar att slås ut från arbetsmarknaden. Därför bedriver regeringen en aktiv arbetsmarknadspolitik innefattande kraftfulla och samordnade insatser på ett flertal områden. Särskilt prioriterade är insatser för ungdomar och åtgärder mot långtidsarbetslöshet.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken bidrar till en brett inriktad upprustning av den svenska infrastrukturen. Insatserna omfattar investeringar i vägar, järnvägar, fastighetsbestånd och människors kunskaper. Därmed stärks tillväxtkraften i ekonomin.

Genom tidigareläggning av tillväxtbefrämjande investeringar i vägar och järnvägar skapas arbetstillfällen i byggsektorn. Regeringen har lagt förslag om investeringar på totalt 98 miljarder kronor över en tioårsperiod, varav 36 miljarder kronor för de tre närmaste budgetåren.

Ett program för att stimulera ROT-verksamhet under 1993 och 1994 genomförs. Insatserna väntas skapa ca 30 000 arbetstillfällen. Programmet innehåller dels en tillfällig skattereduktion för vissa underhållsåtgärder, dels tillfälliga subventioner för att stimulera underhåll och reparationer av bl.a. vissa kommunala byggnader.

För att möta det fortsatt försvagade läget på arbetsmarknaden föreslås ytterligare åtgärder för att motverka arbetslösheten. Förslagen innebär att ytterligare minst 130 000 - 140 000 personer kommer att beredas arbete, utbildning eller praktik. Bland annat föreslås en massiv satsning på utbildningsområdet. Ett stort antal extra platser tillförs gymnasieskolan, komvux, folkhögskolan och högskolan.

företagarnation Bilaga 1

Den ekonomiska tillväxten är grunden för välståndet. Genom tillväxten skapas nya resurser som ger utrymme för ökad privat konsumtion och

säkrar en stabil bas för välfärdspolitiken. Tillväxt är också nödvändig för

att trygga sysselsättningen,

Den ekonomiska politiken är inriktad på att återskapa tillväxtkraften i

den svenska ekonomin. Detta sker genom fortsatta åtgärder för att förbättra ekonomins funktionssätt så att en expansion av näringslivet

främjas. De institutionella förutsättningarna för tillväxt måste stärkas. De

regler, normer och vanor som omgärdar ekonomiska transaktioner måste vara sådana att transaktionskostnaderna hålls låga. Därigenom möjliggörs ett omfattande välståndsskapande utbyte av varor och tjänster. Sverige behöver genomsyras av hederlighet och respekt för de värderingar som

visat vägen under vår långa epok av ekonomisk tillväxt.

Europapolitiken har stor betydelse för möjligheterna att skapa ett gott klimat för företagande och investeringar i Sverige. Genom EES-avtalet blir Sverige del av EG:s inre marknad, vilket bl.a. innebär ökade exportmöjligheter. EES-avtalet är emellertid inte tillräckligt. Endast genom ett fullt medlemskap i EG får Sverige medinflytande över EG:s regelverk. Den 1 februari i år inledde Sverige förhandlingar om EG-medlemskap.

Det färdiga förhandlingsresultatet kommer att underställas svenska folket

i en folkomröstning.

Sedan regeringsskiftet har en rad strategiska skattesänkningar genomförts. Sammantaget har beslut fattats om skattesänkningar på produktion och kapitalbildning med ca 40 miljarder kronor. De viktigaste

inslagen är sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt energiskatt för industrin, successivt slopad förmögenhetsskatt och slopad omsättningsskatt på aktier.

De små- och medelstora företagen står i centrum för regeringens

näringspolitik. En rad viktiga förbättringar har redan genomförts. Politiken drivs nu vidare. Under 1993 kommer förslag att läggas om att enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag ges med aktiebolagen likvärdiga skattemässiga möjligheter att investera och expandera. De nya reglerna är avsedda att träda i kraft från 1994. I avvaktan på detta har vissa lindringar i beskattningen genomförts redan för 1993.

Förmågan att tillvarata och utveckla de enskilda människornas kunskap och kompetens är avgörande för Sveriges konkurrenskraft. Sedan regeringsskiftet pågår en snabb utbyggnad av den högre utbildningen. Antalet studerande vid universitet och högskolor ökar med ca 50 000 från 1991 till 1995. Samtidigt förändras tilldelningen av resurser till universitet och högskolor för att stimulera nytänkande, kvalitetskonkurrens och effektivitet.

Regeringens forskningspolitik syftar till att ge varje forskningsområde bästa tänkbara utvecklingsmöjligheter. Bland annat prioriteras ett förstärkt samspel mellan forskningen och näringslivet. Genom avvecklingen av

löntagarfonderna möjliggörs en kraftig förstärkning av den svenska forskningen. Bilaga 1

Snabba och säkra transporter blir ett allt viktigare konkurrensmedel. I propositionen om investeringar i trafikens infrastruktur har regeringen föreslagit en långsiktig investeringsplan för goda kommunikationer i hela landet. Satsningarna omfattar bland annat en höjd standard på vägnätet, nya linjer för snabbtåg, förbättringar för godstransporter och särskilda insatser för upprustning av länsvägar och länsjärnvägar. En viktig del i den långsiktiga tillväxtpolitiken är skapandet av en fungerande konkurrens på de svenska varu- och tjänstemarknaderna. Av stor

betydelse i detta sammanhang är den av regeringen framlagda konkurrenslagen samt undertecknandet av EES-avtalet. Regeringen har

också lagt förslag om avreglering bl.a. på kommunikationsområdet, finansmarknaden, elmarknaden, bostadsmarknaden, skogsbrukssektorn,

kommunsektorn och utbildningssektorn. Allt för att tillskapa fungerande

marknader.

1.5¶En politik för att trygga och förnya välfärden

Den svenska välfärdspolitiken kräver en stark ekonomisk bas. För att

trygga välfärden måste obalanserna i ekonomin undanröjas.

Det stora underskottet i de offentliga finanserna gör det nödvändigt att begränsa kostnaderna för välfärdssystemen. Regeringen har inlett en genomgripande översyn och omprövning av inkomstöverföringarna till hushållen i syfte att stärka motiven för arbete och sparande och minska

de offentliga utgifterna. Detta arbete måste drivas vidare. Särskilt

angelägen är en förändring av pensionssystemet i enlighet med de rikt-

linjer som tidigare aviserats och som preciseras i avsnitt 4.3.

Genom den valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken som regeringen inlett införs konkurrens i den offentliga tjänstesektorn samtidigt som den enskildes valfrihet och inflytande ökar. Dessa förändringar skapar nya möjligheter till effektiviseringar och kvalitetsförbättringar.

I tider med krympande resurser ställs förmågan att prioritera på hårda prov. Svaga och utsatta grupper måste värnas. Inkomstöverföringar som har störst betydelse för inkomstsvaga grupper har därför undantagits från besparingar, t.ex. bostadsbidragen. Dessutom genomförs ett antal riktade åtgärder för att stödja utsatta grupper.

I syfte att förbättra situationen för de sämst ställda pensionärerna har

nivån på det kommunala bostadstillägget utjämnats så att bidragen blivit mer enhetliga i olika kommuner. Samtidigt har pensionstillskottet höjts.

En ny rättighetslag för personer med svåra funktionshinder införs från 1994. Lagen gäller bl.a. rätt till en personlig assistent. För att sjukvården

skall kunna tillförsäkra det ökande antalet gamla och svårt sjuka en god och adekvat vård arbetar utredningen HSU 2000 med förslag som kommer att presenteras under 1994.

Bilaga I Åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt är en viktig del av den ekonomiska politiken. Sambandet mellan ekonomi och ekologi behöver

därför bli tydligt. På samma sätt som Sveriges skuld på det ekonomiska

området behöver minska, måste också en miljöskuld begränsas. Med miljöskuld menas kostnaden för att återställa redan uppkomna skador på miljön. Därigenom garanteras även framtida generationer rätten till en god miljö. |

All produktion av varor och tjänster, inklusive underhållet av dessa, kommer ytterst från ekosystemen. Hårda miljökrav måste ställas och

långtgående åtgärder vidtas för att ställa om produktion och konsumtion

i en riktning som innebär att naturens bärkraft inte överskrids. Miljökrav kan spela en viktig, positiv roll i strukturomvandlingen. Åtgärder för att minska miljöskulden medför därmed ökade möjligheter att exploatera nya och för framtiden strategiskt viktiga tillväxtmarknader. Dessa möjligheter torde i det korta perspektivet ha störst betydelse för små och medelstora företag. Inte sällan är denna produktion relativt sett arbetskraftsintensiv, vilket i nuvarande konjunkturläge framstår som särskilt positivt.

Regeringen har givit i uppdrag åt konjunkturinstitutet att utveckla

metoder för att komplettera de traditionella nationalräkenskaperna med

miljö- och naturresursräkenskaper, s.k. gröna nationalräkenskaper.

Miljöproblemen blir alltmer internationella. Utsläpp i luft, hav och

vattendrag känner inga nationsgränser. Regeringen lägger därför stor vikt vid det internationella miljösamarbetet.

Det mest allvarliga globala miljöproblemet är utsläppens påverkan på klimatet. I propositionen om åtgärder mot klimatpåverkan föreslås bl.a. att riksdagen godkänner FN:s konvention i klimatfrågor och att koldioxidskatten vidgas till att gälla nytillkommande elproduktion.

I propositionen om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling föreslås åtgärder för att främja ett effektivt utnyttjande av naturresurserna genom återvinning och återanvändning.

1.7¶Ekonomikommissionens betänkande

Regeringen uppdrog i höstas åt ett antal fristående forskare att analysera den svenska ekonomins problem och möjligheter i ett långsiktigt perspektiv. Utredningen, som antog namnet Ekonomikommissionen, lämnade i mitten av mars sitt betänkande. Det är nu föremål för remissbehandling.

Kommissionens analys är ett värdefullt bidrag till förståelsen av dagens

ekonomiska problem och vad som behöver göras för att lösa dem. Dagens situation sägs vara präglad av en komplicerad blandning av akuta och kroniska problem. Lösningen innehåller därför både kortsiktiga och

långsiktiga åtgärder. Detta överensstämmer i hög grad med den analys

regeringen gjort och gör. Det överensstämmer också med inriktningen av den ekonomiska politiken sedan regeringsskiftet.

Ett bärande inslag i rapporten är betoningen av sambandet mellan långsiktiga och kortsiktiga inslag i den ekonomiska politiken. Kommissio- Bilaga 1 nen understryker vikten av att långsiktigt verkande åtgärder för att undanröja de värsta av dagens obalanser beslutas nu, helst i bred parlamentarisk enighet. Önskemålet om en bred majoritet i riksdagen sammanhänger med det faktum att åtgärder behöver genomföras under

flera år med mellanliggande val.

Kommissionens förslag stödjer i grundläggande avseenden den inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen beslutat. På ett flertal områden har konkreta steg redan tagits i den riktning som kommissionen föreslår. Det gäller t.ex. främjande av konkurrens, förändring av den offentliga sektorn, reformeringen av socialförsäkringssystemen samt förstärkningen av den högre utbildningen. På andra områden har regeringen tillsatt utredningar, t.ex. inom arbetsrättens område.

Analysen och förslagen i kommissionens rapport utgår från en bred

helhetssyn på den ekonomiska politiken och det politiska beslutsfattandet. En av de stora förtjänsterna med rapporten är just den betoning som görs på sambandet mellan ekonomisk politik och den politiska beslutspro-

cessen i regering och riksdag.

Vad gäller beslutsprocessen i regeringskansliet pågår sedan ett år en

omläggning av budgetprocessen till mer av rambudgettänkande. I fråga om konstitutionella regler har regeringen tagit initiativ till en diskussion mellan riksdagens partier om reformer med den inriktning kommissionen föreslår, t.ex. längre valperioder.

I föreliggande proposition återfinns ställningstaganden till ett antal av

kommissionens förslag. Ställning tas också till den allmänna inriktningen

och därmed till sambandet mellan långsiktig och kortsiktig politik.

2¶Den ekonomiska utvecklingen

2.1¶De internationella förutsättningarna

De internationella ekonomiska utsikterna har försämrats sedan prognosen i finansplanen i januari,

Den internationella lågkonjunkturen har visat sig vara mycket mer utdragen än de flesta bedömare räknade med. Det är främst osäkerhet om hur lång tid det kommer att ta för hushåll och företag att minska de skulder som byggdes upp under 1980-talet som gör det svårt att bedöma när konjunkturuppgången kommer.

Tillväxten i Europa det närmaste året blir troligen betydligt svagare än det fanns skäl att tro för bara några månader sedan. Också länder där till-

växten länge hållits uppe relativt väl — såsom Frankrike, Italien och

Spanien — drabbas nu av en markant nedgång i den ekonomiska aktivi-

teten.

Det är främst för Tysklands del som bedömningen nu är mer pessimistisk. Dämpningen av den inhemska efterfrågan har visat sig vara

kraftigare än väntat. En ökad trovärdighet i budgetkonsolideringen i såväl Tyskland som flera andra curopeiska länder skulle möjliggöra lägre Bilaga 1 räntor. Den långa räntan i Tyskland har sjunkit betydligt det senaste halvåret. Utrymmet för den tyska centralbanken att gradvis sänka den korta räntan utan att ge avkall på målet att på sikt få ned inflationen till 2 2 har ökat. Prognosen för tillväxten i Tyskland i år har de senaste månaderna reviderats ned från 1/2 Z till -1I 3/4 Zz.

Utvecklingen i Öst- och Centraleuropa uppvisar både positiva och negativa inslag. Det är främst de länder som genomfört ekonomiska

reformer som visar tecken till återhämtning.

De flesta indikatorer i Förenta staterna pekar nu i positiv riktning. BNP-tillväxten under senare delen av 1992 var mycket hög, konsumenternas förtroende har stärkts, försäljningen i detaljhandeln och nybyggnationen av bostäder ökar. Det mesta talar för en fortsatt god återhämtning.

Den nya amerikanska regeringens planer på att reducera det federala budgetunderskottet minskar på lång sikt trycket på penningpolitiken och bidrar till att hålla nere de långa räntorna. En stramare finanspolitik bidrar också till att reducera underskottet i bytesbalansen.

I Japan har fallande aktie- och fastighetspriser medfört problem för den finansiella sektorn. Den inhemska efterfrågan har minskat kraftigt och arbetslösheten ökat något. Räntan har stegvis sänkts och diskontot ligger nu på låga 2,5 7.

Den svaga utvecklingen i den japanska ekonomin har lett till att regeringen presenterat nya finanspolitiska åtgärder för att stödja den inhemska efterfrågan. Dessa åtgärder består av vissa skattelättnader, stöd till investeringar i den privata sektorn, särskilda åtgärder för små och medelstora företag samt vissa offentliga investeringar. Åtgärdspaketet är det största som någonsin lagts fram i Japan. Japans statsfinansiella ställning är mycket god och landet har ett mycket stort överskott i bytesbalansen.

Det föreligger ett starkt behov av internationellt ekonomiskt-politiskt samarbete. Ett snabbt och framgångsrikt avgörande i GATT-förhandlingarna, den s.k. Uruguayrundan, skulle undanröja en viktig källa till osäkerhet. Ett misslyckande riskerar att leda till handelskonflikter, förlorade arbetstillfällen och stora välfärdsförluster.

Strävanden till ökat ekonomisk-politiskt samarbete har visat sig i EG:s tillväxtinitiativ i Edinburgh i december 1992 samt i EG:s och EFTA:s gemensamma initiativ i Luxemburg i april 1993. Samtidigt som utrymmet

för nya finanspolitiska åtgärder överlag är mycket begränsat, skall

existerande manöverutrymme utnyttjas så långt möjligt. Åtgärderna inom EG innefattar upprättandet av nya låne- och garantifaciliteter inriktade främst på projekt inom infrastrukturområdet samt på att stödja små- och

medelstora företag. Detta bedöms kunna leda till ökade investeringar

motsvarande ca 1/2 2 av EG-ländernas samlade BNP över ett antal år. De nationella åtgärderna handlar om att främja investeringar och säkerställa genomförandet av den inre marknaden. Inom EFTA-kretsen avser åtgärderna bl.a. infrastrukturinvesteringar.

procentuell förändring

Bilaga I

Procent

: ; ST

KR KRK

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994

Källa: OECD och Finansdepartementet.

Sammantaget bedöms BNP-tillväxten i OECD som helhet uppgå till endast I 1/4 Z 1993 och till 2 3/4 7 1994. Bakom dessa genomsnitts-

siffror döljer sig dock stora skillnader: en återhämtning i Förenta staterna och en svag utveckling i såväl Japan som Europa. Den japanska ekonomin väntas trots åtgärderna växa med endast 1/2 4 i år och 3 7 1994. I Europa väntas totalproduktionen stagnera i år åtföljt av en tillväxt på 1 3/4 96 1994, diagram 2.1. Förenta staternas tillväxt väntas uppgå till 3 resp. 3 1/2 70 de båda åren.

2.2¶Utsikterna för den svenska ekonomin 1993-1994

BNP väntas i år sjunka med 1,7 20. Nästa år väntas en tillväxt på 1,2 7.

Detta är något svagare än bedömningen i januari. De viktigaste orsakerna

till detta är den hastiga försämringen i Europa, främst Tyskland, den större försvagningen av växelkursen, utfallet i slutet av 1992 samt den pågående skuldanpassningen.

Dämpningen av den internationella konjunkturen, främst i Tyskland,

medför att marknaderna för svensk export växer långsamt under i första

hand 1993 men också under 1994. Marknadstillväxten väntas stanna på ca 2 1/2 7 i år och ca 5 § nästa år. Det är väsentligt lägre än bedöm-

ningen i finansplanen i januari 1993. De svenska företagens konkurrenskraft förbättras men det är svårare att vinna marknadsandelar i en låg- än i en högkonjunktur. Företagen väntas därför till att börja med utnyttja det

marknadsandelar. Exportvolymen bedöms dock öka betydligt, ca 5 Bilaga i

1993 och 9 2 1994.

Tabell 2.1 Försörjningsbalans

Miljarder Procentuell volymförändring kr. 1992 1991 1992 1993 1994

I Förändring i procent av föregående års BNP. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Försvagningen av den svenska kronan har fortsatt. I finansplanen

antogs att deprecieringen skulle stanna vid 12—13 2. Den har blivit kraftigare, i dagsläget 19 2. Detta dämpar den inhemska efterfrågan. Den faktiska ekonomiska utvecklingen under senare delen av 1992 visar sig också ha varit sämre än som tidigare antogs. Utgångsläget för 1993 är därmed sämre än vad som angavs i finansplanen. Det skulle krävas en betydande återhämtning under 1993 och 1994 för att kompensera för detta.

Som i flera andra länder betalar hushåll och företag av sina skulder

efter den kraftiga låneexpansionen under 1980-talet. Därigenom dämpas

på kort sikt konsumtion och investeringar. Denna efterfrågedämpande effekt har blivit oväntat stor. De internationella erfarenheterna visar att processen kan bli lång. Den är dock nödvändig och skapar förutsättningar för en god utveckling. Den inhemska efterfrågan väntas falla med ca 4 &

1993.

Prisfallet på bl.a. fastigheter skärper behovet av att minska skulderna. Så länge aktörerna tror på fortsatt fallande priser avvaktar eventuella köpare.

De långsiktiga inflationsriskerna tar sig uttryck i höga långa räntor. De ekonomiska riskerna och osäkerheten kring bankernas kapitalbaser kan medföra en mer restriktiv kreditprövning. Av dessa skäl kan aktiviteten i ekonomin hämmas. Om denna osäkerhet består i uppgångsfasen när efterfrågan på krediter börjar stiga får detta negativa effekter på tillväxten. Marginalen mellan in- och utlåningsräntor är stor, vilket

leder till höga kostnader för både företag och hushåll.

Den låga aktiviteten i ekonomin leder till svag efterfrågan på arbetskraft och stigande arbetslöshet, ca 7 2 (mätt med AKU:s nya defini-

tioner, enligt tidigare mätmetod motsvarar detta ca 6,5 7) för 1993. Trots stigande vinster i den konkurrensutsatta sektorn väntas därför Bilaga 1 lönerna öka i långsam takt. Den statistiskt uppmätta genomsnittslönen ökar på grund av att personer med lägre lön än genomsnittet oftast blir permitterade först när arbetsstyrkan skall minskas. Företag som läggs ner har vanligen relativt lågt löneläge. Avgångsvederlag höjer också lönenivån. Även om ingen enda person får ökad lön medför ändå dessa faktorer att den genomsnittliga lönenivån i ekonomin stiger. Timlönerna beräknas därför stiga med 3 Zz från 1992 till 1993.

Konsumentpriserna dras upp av de höjda importpriser som följer av den lägre kronkursen och av ökade indirekta skatter. Vid ett värde på den svenska kronan som motsvarar genomsnittsläget för mars kommer KPI sannolikt att stiga med ca 5 1/2 7 under loppet av 1993. Detta är något högre än prognosen i finansplanen. Den nuvarande kronkursen innebär en överdriven depreciering och kronan kan därför väntas stiga i

värde. Den underliggande = inflationstakten är fortfarande låg, 11/2—2 2.

Tabell 2.2 Nyckeltal Arlig procentuell förändring

Anm. KPI =konsumentprisindex. Källor: Svatistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Hushållens disponibla inkomster faller i år. Låga löneökningar, tillfälligt höga prisstegringar och lägre transfereringar bidrar till detta. För ett minskat hushållssparande talar att hushållen i möjligaste mån vill upprätthålla sin konsumtionsstandard. I motsatt riktning pekar den fort-

farande pågående skuldanpassningen. Ökad arbetslöshet skapar osäkerhet och kan därmed öka sparandet. En rimlig men osäker bedömning är att

den privata konsumtionen faller med ca 3 1/2 2. Hög realränta, ändrade skatte- och transfereringsregler har ökat den långsiktiga sparbenägenhet-

en.

Även den offentliga konsumtionen kommer sannolikt att minska. Inom både den statliga och kommunala sektorn sker effektiviseringar och besparingar.

Bruttoinvesteringarna fortsätter att falla, ca 9 2, främst beroende på utvecklingen för ny- och ombyggnad av bostäder. En volymnedgång på över 25 7 är trolig. Den hemmamarknadsinriktade delen av näringslivet fortsätter att dra ned sina investeringar. Däremot väntas den konkurrens-

utsatta sektorns investeringar börja stiga. Dessutom ger infrastrukturinvesteringarnas ökning på ca 50 Z ett starkt positivt bidrag till den Bilaga I totala investeringsaktiviteten.

Sammantaget väntas BNP falla med 1,7 72 1993. En starkare draghjälp från omvärlden i form av högre exportmarknads-

tillväxt och lägre räntor väntas leda till en återhämtning av den svenska ekonomin under 1994. Det är främst den utlandskonkurrerande sektorn som ökar sin produktion. Hushållens realinkomster beräknas sjunka betydligt långsammare än i år, bl.a. beroende på att deprecieringens och de indirekta skatternas genomslag på priserna försvinner. Därmed begränsas nedgången i privat konsumtion till ca 1/4 Z. Den kommunala konsumtionen fortsätter att falla. Näringslivets investeringar utvecklas gynnsammare än i år, på grund av förbättrat vinstläge och ökande efterfrågan.

Sammantaget kan BNP nästa år komma att stiga med drygt 1 70. Till

följd av de arbetsmarknadspolitiska insatserna hejdas arbetslösheten och

beräknas ligga kvar på ca 7 2 (mätt med AKU:s nya definitioner, vilket motsvarar ca 6,5 76 med gamla mätmetoder). Den begränsade efterfrågan på arbetskraft medför att lönerna ökar långsamt. Inflationstrycket i ekonomin förblir svagt. Faktiskt uppmätt KPI beräknas stiga med 3 1/4 0 under loppet av året, medan den underliggande inflationstakten

stannar på ca 2 Ke. |

Tabell 2.3 Sparande Procent av BNP i löpande priser

Källor: Svatistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Kombinationen av en expanderande utlandsberoende sektor och dämpad

inhemsk efterfrågan gör att handelsbalansen gradvis kommer att för-

stärkas ytterligare. Detta för med sig att bytesbalansen sannolikt blir svagt negativ i år för att nästa år uppvisa ett betydande överskott, motsvarande drygt 2 2 av BNP, tabell 2.3.

Det finns både mörka och ljusa inslag i den ekonomiska utvecklingen.

Till ljuspunkterna hör den låga underliggande inflationen, sjunkande

räntor, den förbättrade konkurrenskraften och som följd därav ökande export. Det främsta hotet mot återhämtningen i ekonomin kommer från

de finansiella obalanserna och den svagare internationella konjunkturen.

15 2 Riksdagen 199293. I saml. Nr 150 Bil 1

3¶Stabiliseringspolitiken

Bilaga 1

3.1¶Finanspolitiken och den stabiliseringspolitiska avvägningen

Den svenska ekonomin befinner sig i en djup kris med hög arbetslöshet, finansiella obalanser och ett stort underskott i de offentliga finanserna.

Den ökade internationaliseringen sätter gränser för stabiliseringspolitiken. Samtidigt innebär den rörliga växelkursen nya förutsättningar. Under den fasta växelkursen kunde penningpolitiken inte användas för att

påverka den inhemska efterfrågan och finanspolitiken bar då huvud-

ansvaret för att skapa förutsättningar för en stabil efterfrågenivå. Vid

rörlig växelkurs får finanspolitiken betydligt svagare effekter på

efterfrågan. Däremot ökar penningpolitikens möjligheter att påverka den

ekonomiska utvecklingen. Den allvarligaste konsekvensen av den

ekonomiska krisen är den höga arbetslösheten. En hög arbetslöshet under lång tid ökar risken för bestående långtidsarbetslöshet och en omfattande utslagning från arbetsmarknaden. En sådan utveckling måste förhindras. All försöka öka sysselsättningen genom en generell stimulanspolitik är emellertid ingen framkomlig väg.

I dag skulle en finanspolitisk expansion, genom ofinansierade utgiftsökningar eller ofinansierade skattesänkningar, späda på budgetunderskottet och därmed ge näring åt de långsiktiga inflationsförväntningarna.

Förtroendet för den ekonomiska politiken skulle allvarligt skadas. Risken

för en ytterligare försvagning av kronan skulle då vara betydande.

Nackdelarna av en allmän finanspolitisk expansion i form av ett

bestående högre budgetunderskott och, på grund av den därav följande högre räntan, lägre förtroende, lägre investeringar överväger därför klart de fördelar som skulle kunna uppnås genom en på kort sikt något högre aktivitetsnivå.

En sådan utveckling skulle motverka den efterfrågestimulans som expansionen syftade till. Effekten riskerar att bli den motsatta: ytterligare ökningar av arbetslösheten.

En penningpolitisk expansion genom snabba och kraftiga sänkningar av den korta räntan som inte grundas på en långsiktig och trovärdig

budgetsaneringspolitik är inte heller någon framkomlig väg. En sådan omläggning av politiken skulle riskera tilltron till fastheten i låginflations-

politiken och därmed kunna leda till stigande långa räntor med negativa effekter på investeringsvilja och inhemsk efterfrågan. Även i detta fall uppkommer långsiktiga skadeverkningar bl.a. genom högre inflation som dominerar de fördelar som kan uppnås genom en sannolikt mycket

begränsad ökning av aktiviteten.

Genom åtgärder för att stärka den ekonomiska politikens långsiktiga trovärdighet kan emellertid en ökad stabiliseringspolitisk handlingsfrihet uppnås.

Balansproblem kan bara lösas genom åtgärder som är förenliga med en långsiktigt god ekonomisk utveckling med hög sysselsättning och låg

inflation. Tilltron till långsiktigheten i låginflationspolitiken och

saneringen av de offentliga finanserna får inte rubbas. En effektiv stabiliseringspolitik måste uppfylla dessa restriktioner. Bilaga i

Genom beslut i dag om successivt ökande budgetförstärkningar under

de närmaste åren stärks tilltron till möjligheterna att skapa balans i de offentliga finanserna. En sådan trovärdig plan ökar den kortsiktiga handlingsfriheten.

Beslut om en plan för långsiktig och trovärdig sanering av de offentliga finanserna skapar utrymme för lägre räntor. Detta skulle bidra till ytterligare budgetförstärkningar, bl.a. genom lägre offentliga ränteutgifter och minskade kostnader för bankstöd. Varaktigt lägre räntor medför också en allmän förstärkning av efterfrågeläget i ekonomin, vilket

motverkar den efterfrågedämpande effekt som kan uppkomma genom en

stramare finanspolitik. Det är sålunda genom att skapa förutsättningar för lägre räntor som ekonomin bör stimuleras.

En lägre ränta åstadkommen genom ökad trovärdighet för budgetpolitiken är den enskilda faktor som har störst betydelse för att höja aktivitetsnivån i ekonomin och därmed minska arbetslösheten. Det faktum att räntorna inte har sjunkit lika mycket som infiationstakten kan till stor

del förklaras av att Sverige under lång tid varit ett höginflationsland. En

Den underliggande inflationstakten är nu mycket låg, ca 2 2. Denna låga inflationstakt har uppnåtts efter en period med sjunkande aktivitet och betydande kapitalförluster. Detta utgör en smärtsam men oundviklig

anpassning efter överhettningen i slutet av 1980-talet.

En central uppgift för den ekonomiska politiken är att bibehålla en låg underliggande inflationstakt och låga löneökningar. Om inflationen tillåts öka skulle Sverige än en gång tvingas genomgå den smärtsamma

omställningsprocessen till lägre inflation. Riskerna för att Sverige driver in en ny inflations- och lönespiral skall

inte underskattas. Den svenska ekonomin har ett antal särdrag som medför att inflationen lätt kan återkomma. Sedan länge har lönebildningsprocessen medfört att kostnaderna ökat mer än produktiviteten.

Behovet av att förhindra att nya inflationsförväntningar uppstår är avgörande för stabiliseringspolitiken. En stimulanspolitik som leder till en fallande krona skulle genom ökade importpriser ge upphov till nya inflationsimpulser. Finans- och penningpolitiken måste därför utformas så att en varaktigt låg inflation säkras.

3.2¶Penning- och valutapolitiken

I november 1992 tvingades Riksbanken efter omfattande valutautflöden alt överge den fasta växelkursen. Kraven på den ekonomiska politiken är emellertid oförändrade. Målet om en låg och stabil inflation ligger fast.

Fullmäktige i Riksbanken har enhälligt slagit fast att prisstabilitet

alltjämt är det övergripande målet för penningpolitiken. För 1995 och följande år anges målet till cen ökning av konsumentprisindex på 2 Pp,

med cen tolerans om + 1 procentenhet.

En rörlig växelkurs är förknippad med vissa nackdelar. Osäkerhet om växelkursens utveckling skapar instabila villkor för utrikeshandel och Bilaga I

investeringar. För en liten och handelsberoende nation som Sverige är en

fast växelkurs i längden att föredra. En sådan politik gör det också lättare

att skapa tilltro till låginflationspolitiken.

emellertid att den fasta växelkursen kan göras trovärdig.

Kronans kurs har försvagats väsentligt sedan november 1992. En orsak

till det kraftiga kursfallet är att den ökade osäkerhet som följer av den

flytande växelkursen medfört att många företag amorterat av sina lån i utländsk valuta.

En kraftig depreciering av kronan skapar en obalanserad ekonomisk

utveckling där den inhemska efterfrågan stramas åt samtidigt som snabbt stigande vinster inom exportsektorerna riskerar att driva upp lönerna. En

svagare krona riskerar också att ge näring åt inflationsförväntningarna. Det är därför viktigt att förutsättningar skapas för en stabilisering av kronans värde på en rimlig nivå.

Det är angeläget att en lägre räntenivå kan uppnås. En lägre ränta

skulle förbättra det inhemska efterfrågeläget och minska problemen i fastighetssektorn och banksystemet. Den ekonomiska politiken måste utformas så att tilltron till den svenska ekonomins långsiktiga utvecklingkraft stärks. Bara då kan utrymme skapas för en uthålligt lägre räntenivå. En hållbar strategi för att minska de offentliga underskotten är

här av central betydelse.

Utvecklingen på penning- och valutamarknaderna under de senaste månaderna har visat att osäkerhet om de politiska förutsättningarna för att bedriva en fast ekonomisk politik skapar omedelbar oro på penningoch valutamarknaderna. De effekter på ränta och växelkurs som följer av en sådan oro orsakar stora kostnader för nationen.

Penningpolitiken har i enlighet med prisstabiliseringsmålet inriktats på en försiktig hantering av marginalräntan. Sedan den 19 november 1992

har marginalräntan sänkts från 12,5 till 9,75 Zz. Jämfört med sommaren

1992, då ett relativt lugn rådde på penning- och valutamarknaderna, har de korta räntorna fallit med ca 2,5 procentenheter. Skillnaden gentemot den korta tyska räntan är för närvarande ca 2 procentenheter. Den långa räntenivån, som Riksbanken inte direkt kan styra, är i stort sett oförändrad. Här är skillnaden gentemot den tyska räntan större, ca

3 procentenheter.

Den hittills förda penningpolitiken med en försiktig hantering av

marginalräntan, bedriven på ett sätt som inte rubbar tilltron till fastheten

i låginflationspolitiken, är en långsiktig styrkefaktor i den ekonomiska politiken.

En omläggning av penningpolitiken mot snabba och kraftiga räntesänkningar utan ctt trovärdigt budgetsaneringsprogram skulle riskera tilltron till låginflationspolitiken och därmed kunna pressa ned kronkursen och ge upphov till inflationsimpulser. Detta skulle skapa förväntningar

om en högre inflation i framtiden och driva upp de långa räntorna.

Låga räntor är möjliga enbart om penning- och finanspolitiken i förening bidrar till att förtroende skapas för penningvärdets stabilitet. Bilaga I

Ett stärkt förtroende för den ekonomiska politikens långsiktighet skulle öka den kortsiktiga handlingsfriheten för penningpolitiken. Riksbanksutredningen (SOU 1993:20) har lagt fram förslag som kan bidra till detta. Bland annat föreslås att Riksbankens mål att värna penningvärdet skall lagfästas och att formerna för att utse fullmäktige i Riksbanken bör ändras så att tilltron till penningpolitikens långsiktighet stärks. Det är min uppfattning att förändringar i denna riktning är önskvärda. Efter remissbehandlingen av betänkandet bör regeringen återkomma med en proposition i denna fråga.

3.3¶Lönebildningen

Ekonomikommissionen pekar ut institutionerna på arbetsmarknaden och lönebildningsprocessen som en bidragande orsak till de återkommande kostnadskriserna.

Jag delar kommissionens uppfattning att lönebildningen måste reformeras. Lönebildningen, både utvecklingen av den allmänna lönenivån och lönestrukturen, är dock i allt väsentligt ett ansvar som vilar på arbetsmarknadens parter. Staten påverkar förutsättningarna genom den ckonomiska politiken, arbetsmarknadslagstiftningen m.m. Staten bör avstå från inkomstpolitik. Erfarenheterna av statliga ingrepp i lönebildningen manar inte till efterföljd.

Den fasta växelkursen var en viktig del av låginflationspolitiken. Alltför höga löneökningar ledde till press på valutakursen, stigande räntor och åtstramning som minskade sysselsättningen. Sambandet mellan alltför höga lönelyft och sysselsättningsutvecklingen blev tydligt. Kostnadsläget kunde successivt ha återställts genom en ansvarsfull lönebildning.

spelregler som gäller för lönebildningen. Arbetsmarknadens parter måste

också under rörlig växelkurs ta hänsyn till avvägningen mellan löne- och sysselsättningsutveckling. Löneutrymmet fastställs ytterst av produktivitetsutvecklingen. En ansvarslös lönebildning kommer att motverkas av en stram finans- och penningpolitik.

Statens huvuduppgift är att föra en sådan ekonomisk politik att allmänt goda förutsättningar för lönebildningen skapas. Ett exempel på detta är skattereformen. Genom de väsentligt sänkta marginalskatterna krävs det numera en mycket lägre ökning av lönen före skatt för att uppnå en given

ökning av lönen efter skatt. Övergången till generella statsbidrag innebär

att kommunerna liksom privata arbetsgivare får bära de fulla kostnaderna

för en löne- eller volymökning. Sambandet mellan löne- och

sysselsättningsutveckling blir mera påtagligt.

Det direkta ansvaret för lönebildningens följder har ökat. De egna

avgifterna i arbetslöshetsförsäkringen har höjts. Ytterligare höjningar blir sannolikt aktuella i samband med att arbetslöshetsförsäkringen reformeras. Därmed blir kostnaderna för arbetslöshet mera påtagliga för personer som har arbete, vilket kan bidra till att lönerna inte hamnar på en

ohållbar nivå. Arbetslöshetsersättningarna och utbildningsbidragen sänks fr.o.m. 1 juli 1993 vilket bör kunna bidra till en dämpad löneutveckling. Bilaga 1

I budgetpropositionen redovisades ett förslag som innebär att ramar för myndigheternas = förvaltningskostnader = införs och att = Statens

arbetsgivarverk ombildas och får en i förhållande till regeringen mer

självständig ställning. Liknande tankegångar framfördes också av

ekonomikommissionen i dess betänkande. Denna decentralisering liksom de nya villkoren för kommunerna medför också att det blir allt svårare för regeringen att direkt ingripa i lönebildningen. Ansvarsfördelningen blir klarare.

3.4¶Arbetsmarknadspolitiken

En hög och stabil sysselsättning kan endast tryggas genom ekonomisk

tillväxt. Regeringens politik för att komma till rätta med obalanserna i

samhällsekonomin skapar förutsättningar för detta. Endast i en dynamisk ekonomi med livskraftiga företag kan människors rättmätiga krav på riktiga arbeten tillfredsställas. Arbetsmarknadspolitiken är endast ett

komplement till en sådan ekonomisk politik, men ett komplement som

fyller en viktig funktion i den ekonomiska kris vi nu befinner oss.

Innan den förda politiken för en högre tillväxt ger resultat i form av

minskad arbetslöshet krävs aktiva insatser för att förhindra permanent

utslagning från arbetsmarknaden. Speciella åtgärder krävs också för att

möjliggöra för unga människor att få sitt första arbete. Arbetslinjen ligger

fast. Såväl individen som samhällsekonomin mår bäst av att den som förlorat sin ordinarie anställning aktivt utnyttjar sina kunskaper och tid

i aktiva åtgärder celler förkovrar sig. På så sätt förhindras att människor

passiviseras eller förlorar kontakten med arbetsmarknaden.

Läget på arbetsmarknaden är mycket allvarligt. Sedan årsskiftet

1990/91 då nedgången började har sysselsättningen minskat med ca 400 000 personer, eller med 9 Z av arbetskraften. Betydande insatser har gjorts för att bemästra den stigande arbetslösheten: en rad nya åtgärdsformer såsom ungdomspraktikplatser och arbetslivsutveckling har utvecklats, infrastrukturinvesteringar av en historisk omfattning har beslutats och tidigarclagts. Såväl gymnasiet som högskolan har ökat sin intagning. Dessutom utnyttjas hela arsenalen av traditionella arbetsmarknadsåtgärder.

Prognoserna visar att arbetslösheten sannolikt kommer att kulminera

under nästa budgetår. De förslag som nu läggs fram innebär att åtgärderna får en långt större omfattning än tidigare. För att så många människor som möjligt skall nås av den aktiva arbetsmarknadspolitiken

sker en koncentration och omläggning till billigare åtgärder. De medel som står till buds måste utnyttjas så att de räcker till fler. Risken för en

kraftigare ökning av arbetslösheten än hittills bland kvinnor måste också

särskilt uppmärksammas.

Det nu framlagda förslaget innebär en offensiv för upprustning och förnyelse på en rad fronter. Tillsammans med de åtgärder som föreslogs

i budgetpropositionen erbjuds totalt 400 000 personer arbete eller

utbildning. Upprustningen omfattar ett flertal samhällssektorer, från affärsverkens nyinvesteringar till utbyggd utbildning inom det ordinarie Bilaga I

utbildningsväsendet.

Investeringar i människor genom utbildning är den viktigaste kapitalplacering folkhushållet kan vidta. Förkovran och kompetensutveckling är grunden för tillväxt och välfärd. Därför satsar regeringen på en kraftig

upprustning och förnyelse av kunskap och kompetens. Den mera kostsam-

ma arbetsmarknadsutbildningen får nu stå tillbaka för en kraftig expansion av det reguljära utbildningsväsendet. Det innebär att resurser avsätts för 40 000 platser i gymnasieskolan, 33 000 platser i kommunal

vuxenutbildning, 13 000 platser i folkhögskolor och folkbildning samt

ytterligare 3 000 platser i högskola. Utbildningsinsatser för invandrare bör innefatta betydande inslag av svenskundervisning för att göra dem bättre rustade för arbete och fortsatta studier.

Den utbildning, praktik och kompetensutveckling som kan ske ute på

arbetsplatserna skall också till fullo tas till vara i arbetsmarknadspolitiken. I en tid med minskat kapacitetsutnyttjande i företagen är det

angeläget att arbetsgivarna utnyttjar det utrymme som härigenom uppstår

till att utveckla de anställdas kompetens. På så sätt står både den enskilde och företaget bättre rustat för en konjunkturuppgång. Bidrag till

utbildning i företag lämnas för närvarande med 40 kronor per timme. För

att öka utbudet av sådan företagsutbildning avsätts ytterligare medel så att antalet platser kan öka från 8 000 till 28 000. Samtidigt höjs

statsbidraget till 60 kronor per timme.

Systemet med ungdomspraktikplatser som introducerades i fjol har visat

sig vara mycket uppskattat och värdefullt. I slutet av mars praktiserade

hela 82 500 ungdomar under 25 år ute på arbetsplatserna. Nu utvidgas

antalet praktikplatser till 103 000 (inkl. unga akademiker).

Speciella åtgärder för att underlätta för unga akademiker att efter avslutade studier komma ut på arbetsmarknaden föreslås. Tiden mellan utbildning och arbete inom utbildningsområdet får inte bli alltför lång för då riskerar akademikerna att förlora värdefull kompetens. 3 000 nycxaminerade akademiker i åldern 25—29 år med minst 120 poäng skall därför liksom de yngre ungdomarna med lägre utbildning kunna erbjudas praktikarbetc, dock i högst tre månader. Praktiken bör förläggas inom det verksamhetsområde till vilket den akademiska utbildningen syftar.

Den nya åtgärden arbetslivsutveckling (ALU) har fått en god start. Intresset har visat sig vara stort och i slutet av mars 1993 uppgick antalet deltagare i ALU-projekt till ca 18 000. Antalet ALU-platser beräknas kunna öka till 50 000.

Genom dessa utbildnings- och kompetenshöjande åtgärder blir de som berörs bättre förberedda för att möta arbetsmarknadens krav. Arbetsmarknaden kommer att fungera bättre i en kommande högkonjunktur. Det är av stor vikt att kunna undvika överhettningstendenser när efterfrågan på arbetskraft tar fart. Detta kan åstadkommas genom att arbetskraften är väl utbildad och genom att lönebildning och rörlighet fungerar väl.

Förutom det tioåriga program för utbyggnad av infrastrukturen som

regeringen presenterade i prop. 1992/93:176, föreslås nu ytterligare

statliga byggen, samlingslokaler och skogsbilvägar. Sammanlagt innebär Bilaga 1 dessa att ytterligare 5 000 personer får sysselsättning, samtidigt som

åtgärderna i sig bidrar till bättre och effektivare infrastruktur i vid

bemärkelse.

Till de åtgärder som redovisas här kommer effekterna av det ROT-

program som riksdagen tidigare har ställt sig bakom. Programmet

innebär bl.a. stöd för reparationer och bostadsförbättringar, ytterligare

räntebidrag för ombyggnad av bostäder, förhöjt bidrag för ombyggnad

av äldrebostäder, ytterligare resurser för kulturmiljövård och stimulansbidrag för reparation och underhåll av vissa kommunala fastigheter m.m.

Mot bakgrund av bl.a. riksdagsbehandlingen om stimulanser till

byggsektorn inom skattesystemets ram presenterar statsrådet Lundgren senare denna dag ett förslag rörande skattereduktion för reparations-

kostnader m.m. för bostadshus. Sysselsättningseffekten av detta beräknas ligga i intervallet 15 000—28 000.

4¶Budgetpolitiken

4.1¶Sanering av den offentliga sektorns finanser

Den offentliga sektorn uppvisar ett mycket stort underskott. Statens, kommunernas och socialförsäkringsscktorns samlade utgifter är väsentligt större än inkomsterna. För innevarande år beräknas underskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande uppgå till ca 195 miljarder kronor, vilket motsvarar 22 000 kronor per person. Innebörden är att nuvarande offentliga utgifter i betydande utsträckning måste finansieras genom framtida skatter, en belastning på framtida skattebetalare.

Nuvarande underskott ger vid 9 70 ränta tillkommande räntebetalningar

på ca 15 miljarder kronor per år, vilket bidrar till ett över tiden växande underskott. En växande offentlig nettoskuld medför stigande ränteutgifter som tränger undan andra angelägna offentliga utgifter samt minskar utrymmet för sänkningar av samhällsekonomiskt skadliga skatter.

Den offentliga sektorns finanser måste saneras för att:

a) skapa förutsättningar för en stabil utveckling med hög tillväxt och låg

inflation, b) skapa utrymme för varaktigt lägre räntor, c) undvika utträngning av angelägna offentliga utgifter och möjliggöra

strategiska skattesänkningar.

Regeringens politik har i hög grad varit inriktad på att sanera de offentliga finanserna genom sänkta offentliga utgifter. I föregående års kompletteringsproposition uttalades en målsättning om besparingar på 30 miljarder kronor på tre år. Detta mål har uppnåtts, och överträffats, på mindre än ett år bl.a. genom den uppgörelse som uppnåddes mellan

[ae] bo

regeringen och socialdemokraterna under hösten 1992. De sammanlagda budgetförstärkningar som beslutats av riksdagen fr.o.m. hösten 1991 Bilaga 1 beräknas på lång sikt uppgå till drygt 80 miljarder kronor. Detta innebär ett mycket betydande steg mot sanering av de offentliga finanserna.

Höjda skatter kan innebära ökade skattekilar som snedvrider resursanvändningen och motverkar tillväxt. Saneringen av de offentliga

utgifter och inkomstförstärkningar som sammantagna inte leder till större skattekilar.

Saneringen sker i enlighet med den av regeringen föreslagna och av riksdagen antagna långsiktiga utgiftsstrategin (LUS). Utgiftsutrymmen och besparingskrav läggs fast för en treårsperiod med årliga rullande avstämningar.

4.2¶Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK)

För att fastställa den långsiktiga utgiftsstrategin görs årligen beräk-

ningar av den offentliga sektorns utveckling för den närmaste fem-årspe-

rioden i form av en långsiktig konsekvenskalkyl (LK). Den är ingen prognos över utvecklingen utan visar hur budgetutvecklingen kan förväntas bli med utgångspunkt från redan fattade beslut. I årets LK-kalkyl har det budgetförstärkningsprogram som föreslogs i finansplanen lagts in i beräkningarna. Programmet har lagts in med 10 miljarder kronor per budgetår fr.o.m. 1994/95 t.o.m. 1996/97. För budgetåret 1997/98 har 15 miljarder kronor lagts in. Vidare har beräkningarna utgått från att utgilterna för offentlig konsumtion skall vara realt oförändrade under perioden.

Tabell 4.1 Statsbudgetens saldo enligt LK-kalkyen Miljarder kronor, löpande priser

1992/93 — 1993/94 = 1994/95 = 1995/96 — 1996/96 = 1997/98 Inkomster 375,0 346,1 366,3 382,9 402,5 422,2 Utrgilter exkl. statsskuldräntor, inkl. justeringar 492,1 442,3 422,8 408,4 394,7 381,4 Statsskuldräntor 73,0 95.0 99,0 113,0 113,0 111,0 Budgetsaldo -190,1 -191,2 -155,5 -138,5 -105,2 -70,.2 Andel av BNP procent -13,1 -12,9 -10,1 -8,6 -6,2 -3,9 Källa: Finansdepartementet

Den budgetbelastning i form av medlemsavgifter och inkomst-

minskningar som kan beräknas uppstå i samband med EG-medlemskapet ingår inte i beräkningarna. Det innebär att dessa ökade utgifter eller minskade inkomster bör kompenseras. Det bör samtidigt observeras att närmandet till EG beräknas medföra förbättringar i förutsättningarna för den svenska ckonomin med ökade offentliga inkomster som följd.

Bilaga 1 I finansplanen angavs som en norm för budgetpolitiken att det strukturella underskottet i de offentliga finanserna skall avskaffas. Jag redovisade då att detta skulle kräva dels realt oförändrade utgifter för den offentliga konsumtionen, dels tillkommande = budgetförstärkningar på ca 5 miljarder kronor år 1994 samt ca 10 miljarder kronor per år därefter till och med år 1998. Jag redovisade också att budgetförstärkningarna kunde komma att beröra t.ex. socialförsäkringarna, bostadssektorn samt grundavdraget i inkomstbeskattningen. Riksdagen har därefter ställt sig bakom ett budgetsaneringsprogram på ca 25 miljarder kronor under åren

1994-96, dvs. de första tre åren i den angivna femårsperioden.

Det är av stor vikt att ett mera detaljerat långsiktigt budgetsaneringsprogram kan beslutas av riksdagen. En förstärkning av finanspolitiken i detta perspektiv gör det möjligt att stabilisera den offentliga finansiella skulden och undvika en accelererande offentlig skuldsättning. Därmed undviks för det första att kommande generationer tvingas betala för den konsumtion som dagens generationer på felaktiga grunder beviljat sig själva. En accelererande skuldsättning skulle medföra krav på kommande generationer att genom snabbt ökande räntebetalningar erlägga stigande skatter för successivt sjunkande offentliga tjänster. Detta vore både omoraliskt och orättvist. För det andra skulle en accelererande offentlig skuldsättning leda till en allt svagare realekonomisk utveckling, inte minst

genom stigande räntor. Arbetslösheten skulle fortsätta att stiga och

levnadsstandarden skulle sjunka. Det vore oansvarigt att genom bristande beslutsförmåga medverka till detta.

Med ctt kraftfullt saneringsprogram för de offentliga finanserna kan å andra sidan utvecklingen vändas i positiv riktning. De positiva effekterna av de omfattande strukturreformer som redan beslutats ges en chans att verka. Sverige återupprättas som industri- och företagarnation. Tillväxten

skapas. Medborgarnas levnadsstandard kan öka.

Jag vill erinra om att Ekonomikommissionen i sitt betänkande starkt understrukit behovet av ctt långsiktigt och stabilt budgetsancringsprogram. "För en stabil makroekonomisk utveckling i framtiden är det

nödvändigt att bromsa den snabba försämring som under senare år

inträffat i de offentliga finanserna. En växande skuldsättning för staten och den offentliga sektorn som helhet minskar nämligen handlingsfriheten i finanspolitiken - och har redan gjort det på ett destruktivt sätt” (sid 42).

Ekonomikommissionen rekommenderar att den offentliga skulden stabili-

seras på en nivå av ca 45 Z av BNP. Jag konstaterar att detta mål nås genom den politik som regeringen föreslår.

Det är ofrånkomligt att alla medborgare på ett eller annat sätt kommer att beröras av detta saneringsprogram. Detta kan beröra bidrag till såväl enskilda som organisationer och företag. Beslut om att statsbidraget till de politiska partierna skall minskas fr.o.m. 1994 har redan fattats.

att de skall upplevas som fördelningspolitiskt rättvisa.

Jag vill också erinra om de omfattande åtgärder som redan genomförts. Riksdagen har på förslag från regeringen beslutat om Bilaga 1

budgetförstärkningar, i huvudsak minskningar i de offentliga utgifterna, på drygt 80 miljarder kronor, eller ca 6 Z av BNP. Utöver begränsning av den offentliga konsumtionen sker detta huvudsakligen genom

minskning av subventionerna till bostadssektorn samt genom strukturella förändringar i socialförsäkringssystemen. Med de förslag som nu

offentliga utgifterna sänks till ca 59 Z av BNP från att som mest ha utgjort drygt 70 20. Skattekvoten har sänkts från ca 56 90 till ca 49 % av BNP.

Som framgår av diagram 4.1 avskaffas det konjunkturrensade underskottet i de offentliga finanserna under perioden. Underskottet i de totala offentliga finanserna reduceras från 13,4 2 av BNP år 1993 till

3,6 Z& av BNP år 1998.

Diagram 4.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1991-1998 Andel av BNP

14 a - |

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Den finansiella offentliga skulden stabiliseras på en nivå om ca 45 &

av BNP, diagram 4.2.

Andel av BNP

Bilaga I

50 sn oo

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

Källa: Finansdepartementet

Budgetsaneringen bygger på en kombination av ckonomisk tillväxt med bevarad låg inflation, betydande effektivisering och besparing inom den offentliga sektorn, samt reducering av utrymmet för privat konsumtion genom i första hand minskade hushållstransfereringar och höjda avgifter samt vissa höjda skatter.

Inom ramen för den föreslagna konsolideringen har utrymme skapats för en hög offentlig investeringsnivå, både vad gäller fysiskt kapital i vägar och järnvägar och vad gäller mänskligt kapital i utbildning och forskning. Infrastrukturinvesteringarna fyrdubblas jämfört med 1980talet. Insatserna för forskning och utbildning ökas kraftigt, inte minst genom den satsning på upprustning av medborgarnas kunskaper som nu föreslås. Dessutom har utrymme skapats för en nödvändig satsning på de mindre och medelstora företagen, särskilt i fråga om reformer inom beskattningen.

Den föreslagna konsolideringen av de offentliga finanserna berör därmed utrymmet för konsumtion, både privat och offentlig. Enligt långtidsutredningen 1992 skulle den privata konsumtionen öka med 80- 90 miljarder kronor under 1990-talet. Detta utrymme reduceras med ca

46 miljarder kronor genom programmet. Samtidigt hålls utgifterna för

den offentliga konsumtionen realt oförändrade. Om man antar att de reala utgifterna för den offentliga konsumtionen annars skulle ha vuxit med ca 272 per år motsvarar denna begränsning en besparing på ca 35 miljarder kronor. Programmet omfattar således totalt drygt 80 miljarder kronor i förstärkningar. Därtill är inriktningen på åtgärderna sådan att väsentliga strukturella förbättringar genomförs i de ekonomiska systemen, vilket långsiktigt förstärker ekonomins utvecklingskraft.

Genom detta program uppnås en förstärkning av de offentliga finanserna av samma storlek som Ekonomikommissionen ansåg nödvändig. Bilaga I

Noteras kan att Ekonomikommissionen har utgått från att utgifterna för den offentliga konsumtionen växer i takt med den faktiska tillväxten i ekonomin, ca 3 Z per år. Genom att förespråka att dessa utgifter hålls realt oförändrade sparar Ekonomikommissionen ca 42 miljarder kronor. Det faktum att denna besparing ser ut att vara större än vad jag föreslår beror således enbart på att Ekonomikommissionen har antagit en högre normal utveckling för den offentliga konsumtionen som jämförelsenorm.

Jag övergår nu till den närmare preciseringen av de åtgärder som enligt min mening måste inrymmas i ett långsiktigt saneringsprogram för de offentliga finanserna. Åtgärdernas inriktning och omfattning framgår i det följande.

Begränsningen av den offentliga konsumtionen uppgår till ca 35 miljarder kronor.

Realt oförändrade utgifter för offentlig konsumtion innebär mycket omfattande krav på effektiviseringar och rationaliseringar inom både stat och kommun. Både primärkommunerna och landstingen möter under perioden ökade krav på service på grund av förändringar i befolkningens ålderssammansättning och tekniska förändringar inom sjukvården. Med hänsyn tagen till en väntad reallöneökning för de offentligt anställda kan besparingskravet ovan omräknas till ett krav på produktivitetsökningar på

2-3 7 per år så att servicenivån kan upprätthållas. Detta är möjligt

enbart om konkurrens, entreprenader och privata alternativ utnyttjas i betydligt större omfattning än för närvarande. Jag konstaterar att de beräkningar som finns över produktivitetsutvecklingen inom den offentliga sektorn har visat på sjunkande produktivitet inom flera områden under 1970-talet samt en måttlig ökning inom vissa områden under 1980-talet. De förändringar som nu förestår innebär därmed kraftigt ändrade förutsättningar för kommuner och landsting.

Även den statliga verksamheten kommer att utsättas för omfattande krav på rationaliseringar och effektiviseringar. Om omvärldsutvecklingen blir gynnsam kommer det att påverka utgiftsnivån i 1997 års försvarsbeslut. Rationaliseringskravet kommer att ställas på all statlig verksamhet och gäller i särskilt hög grad sådana verksamheter som under senare år av olika skäl har expanderat kraftigt, t.ex. flyktingverksamheten. Inriktningen är att fullfölja arbetet att så långt möjligt reducera kostnaden per person genom förändringar i handläggningstider, förläggning m.m.

3 Riksdagen 1992/93. I saml Nr 150 Bilaga I Rättelse: S. 29 första stycket flyttat till S. 30 efter tabellen och 60 ändrat till 75 i samma

stycke

Den privata konsumtionen reduceras med ca 46 miljarder kronor.

Bilaga 1

Minskade transfereringar till hushållen m.m. 26 + pensioner " arbetslöshetsförsäkringen m.m. — [ae » sjuk- och arbetsskadeförsäkringen samt

avgifter inom sjuk- och tandvården + familjepolitik + bostadssektorn wp Reformerat ATP-system 5 Ökade inkomster 15 + effektivare skatteindrivning > breddad bas för mervärdesskatten " miljö- och punktskatter OMAR + ny fastighetstaxering -—

Transfereringarna till hushållen begränsas med ca 26 miljarder kronor.

Pensionärerna berörs av förändringar på ca 8 miljarder. Där ingår avskaffande av delpensionen samt olika åtgärder i syfte att höja den genomsnittliga pensionsåldern med ett år. Bl.a. kommer reglerna för

förtida uttag, senare uttag, samt för förtidspensionerna att förändras. Arbetslöshetsförsäkringen går även framöver med stort underskott trots

den sänkning av ersättningsnivån till 80 96 som nyligen beslutats och den

minskning av arbetslösheten som sker under perioden. Vid en arbets-

löshetsnivå på 4 7 uppgår utbetalningarna till ca 32 miljarder kronor och

intäkterna till ca 13 miljarder. Avsikten är att reformera försäkringen så

att löntagarna och arbetsgivarna betalar ungefär hälften vardera av kostnaderna vid en viss arbetslöshetsnivå medan staten skall stå för kostnaderna vid högre nivåer. Löntagarnas egna avgifter kommer därför att höjas kraftigt samtidigt som arbetsmarknadsavgiften också höjs. I detta sammanhang bör också aktualiseras om ersättningsnivån inom lönegarantisystemet skall sänkas till 80 Z av lönen. Den frågan är för närvarande under utredning.

Sjukförsäkringen betalas för närvarande med 15 2 statsbidrag och 85 Z arbetsgivaravgifter och egna avgifter. Statsbidraget på 15 Zz motsvarar drygt 2 miljarder kronor. Detta bör avskaffas.

Patientavgifterna inom sjuk- och tandvården kommer att höjas.

Förslagen kommer att baseras på den pågående utredningen om sjukvårdens finansieringen, HSU 2000, som lämnar sitt betänkande våren

1994.

Inom familjepolitiken kommer ersättningsnivån för föräldraförsäkringen

att sänkas från dagens 90 7 till 80 7 av inkomsten. I detta sammanhang

kommer även andra förändringar inom föräldraförsäkringen att prövas.

I och med de nu föreslagna och redan genomförda förändringarna har alla socialförsäkringar utom pensionerna radikalt ändrats. Självrisker har

införts och den statliga ersättningsnivån har sänkts till nära nog

genomgående 80 72. Reglerna kommer att uppmuntra arbete, sparandet och rehabilitering på ett väsentligt bättre sätt än för några år sedan.

Mot slutet av perioden skall bostadssubventionerna reduceras. Det kan

t.ex. ske genom minskade räntebidrag åren 1997 och 1998.

Regeringen har tidigare tagit initiativ till en reformering av ATPsystemet. Arbetet sker i en arbetsgrupp med representation från alla Bilaga 1 riksdagens partier. Arbetsgruppen har hösten 1992 presenterat en skiss till en reformering av ATP-systemet. Avsikten är att regeringen skall lämna en proposition till riksdagen våren 1994.

Den nuvarande utformningen av ATP-systemet är behäftad med flera allvarliga brister från samhällsekonomisk utgångspunkt. Den svaga kopplingen mellan avgifter och förmåner skapar höga skattekilar vilket utgör samhällsekonomiska snedvridningar. Systemet främjar inte arbetskraftsdeltagande och personligt sparande, vilket i sin tur är en förutsättning för den tillväxt som krävs för att systemet inte skall drabbas av ständigt stigande underskott. Pensionssystemet är också instabilt genom att ogynnsamma kombinationer av ekonomisk och demografisk utveckling innebär kraftiga inskränkningar i den förvärvsarbetande befolkningens reallöneutrymme.

Pensionssystemet går för närvarande och under överskådlig framtid med löpande underskott. Riksförsäkringsverket har därför aktualiserat en successiv höjning av avgiftsuttaget, vilket med systemets nuvarande utformning skulle vara samhällsekonomiskt skadligt.

Efter samråd med statsrådet Könberg anser jag att ATP-systemet måste reformeras på ett mera grundläggande sätt i samband med att det årliga underskottet avskaffas. Pensionsavgifterna bör delvis eller helt betalas av den enskilde i form av en egenavgift. Utfallande pension bör i högre grad spegla storleken på inbetalade premier. ATP-systemet blir därmed mera aktuariemässigt. Ett led i en sådan förändring kan vara att införa en försäkringspremie (egenavgift) som betalas av den enskilde för att successivt täcka det löpande underskottet. I slutskedet kan hela inbetalningen till ATP-systemet ske genom individuella avgifter. För att uppfylla kravet på aktuariemässighet bör försäkringspremien ges samma utformning som den nyligen införda sjukförsäkringsavgiften.

En reformering av ATP-systemet enligt dessa riktlinjer leder bl a till lägre skattekilar. Detta ger utrymme för att också använda ökade försäkringsavgifter för att öka stabiliteten i och intäkterna till systemet. Avgifternas storlek skall balanseras mot effekten av en ökad ekonomisk tillväxt och hanteringen av AP-fonderna. Beräkningsmässigt har effekterna av kommande åtgärder upptagits till ca 5 miljarder kronor netto. Det väsentliga i sammanhanget är ATP-systemets strukturella förändring och de starkt positiva effekter detta kommer att ha på samhällsekonomin.

Saneringsprogrammet omfattar även ökade inkomster. Den effektivisering av skattekontroll och skatteindrivning som skall ske kommer att kräva ett mindre tillskott av personal m.m. under perioden. Under sådana omständigheter bör det vara möjligt att öka inkomsterna till staten med 4 miljarder kronor. Jag konstaterar att Ekonomikommissionen har beräknat att effektivare skatteindrivning skulle kunna öka inkomsterna med 10 miljarder kronor. Detta är tyvärr orealistiskt.

Breddad bas för mervärdesskatten kan omfatta införd mervärdesskatteplikt för vissa områden som för närvarande är undantagna.

Basbreddningen kan också innebära att områden som har en skattesats på

0 § får den höjd. Bilaga 1

Punktskatterna utgår i många fall som ett visst belopp per styck. Därmed sjunker den reala beskattningen över tiden. Jag har tidigare anmält att användningen av miljöskatter bör vara ett aktivt instrument inom miljöpolitiken. Jag räknar med att dessa skatter skall kunna bidra med ca 8 miljarder kronor i ökade inkomster.

Förändrad fastighetstaxering beräknas under perioden inbringa ytter-

ligare 1 miljard kronor.

: På samma sätt som görs i Ekonomikommissionens betänkande kan den totala omfattningen av saneringsprogrammet sammanfattas, tabell 4.2.

Tabell 4.2 Saneringsprogram för de offentliga finanserna 1994-1998 Miljarder kronor

Sammantaget innebär ovanstående förslag att besparingarna i de offentliga utgifterna uppgår till ca 61 miljarder kronor. Det motsvarar 75 % av den totala omfattningen av saneringsprogrammet.

Regeringens politik inriktades i regeringsförklaringen hösten 1991 på att successivt sänka skattetrycket. Som en effekt av dels beslutade åtgärder, dels omstruktureringen av ekonomin har skattetrycket minskat från ca 57 § vid 1990-talets början till nu beräknade under 50 § i relation till BNP. Detta är en snabbare nedgång av skattetrycket än vad som hösten 1991 bedömdes som möjligt.

Under de närmaste årens sanering av de offentliga finanserna kommer politiken att inriktas på att skattetrycket inte skall öka. Att sanera finanserna genom höjt skattetryck är inte acceptabelt. Att fortsatta snabba sänkningar av skattetrycket under denna period inte är möjliga innebär dock inte att arbetet med att sänka och avskaffa skadliga skatter upphör. Detta kommer att drivas vidare med full kraft.

Tillsammans med tidigare beslut om budgetförstärkningar för åren 1992-1994 innebär detta totalt sett förbättringar av de offentliga finanserna med 160 miljarder kronor, inklusive den besparing som sker vid realt oförändrade offentliga konsumtionsutgifter. Merparten av förstärkningen sker genom minskade utgifter.

Sammanlagt motsvarar detta drygt 108 av BNP, vilket bör vara tillräckligt för att vända utvecklingen i positiv riktning.

4.4¶Lånebehov och statsskuldpolitik

Statsskulden består av statens ackumulerade lånebehov. Den största delen av lånebehovet utgörs av budgetunderskottet. I statens lånebehov inkluderas även de åtaganden som inte finansieras via statsbudgetens utgifter.

Som exempel kan nämnas finansiering av underskott i arbetsmarknadsfonden och lönegarantifonden, lån som staten har tagit upp för att finansiera studiemedel, infrastrukturinvesteringar m.m.

Vid beräkning av den totala statsskulden räknas de lån staten har i utländsk valuta om till svenska kronor.

Tabell 4.3 Statens lånebehov Miljarder kronor

1991/92 1992/93 1993/94

Utfall Budgetsaldo 80,8 190,1 191,2 Statlig upplåning utanför statsbudgeten 7,9 43,8 64,1 Statens lånebehov 88,7 233,9 255,3

Valutalånenormen avskaffades genom riksdagsbeslut den 16 december. Riksdagen anmodade regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till riktlinjer för den framtida statliga valutaupplåningen. Sådana riktlinjer föreslås i det följande. En utförligare analys av frågeställningen redovisas i Finansdepartementets bilaga.

Att valutalånenormen nu är avskaffad innebär inte att statens valutaupplåning bör bedrivas utan någon form av handlingsregel. En viss förutsägbarhet för den statliga upplåningen bör finnas. Det är viktigt att alltför stora kast i upplåningen undviks. Det bidrar till lägre upplåningskostnader. En handlingsregel bör emellertid även medge nödvändig flexibilitet på litet längre sikt. Ett skäl till detta är att den statliga valutaupplåningen måste ta hänsyn till inverkan på penning- och valutapolitiken.

En spridning av upplåningen på flera valutor minskar upplåningsbehovet i varje enskild valuta och bidrar till lägre upplåningskostnader. Staten utsätts dock vid valutaupplåning för valutakursrisker. En alltför stor upplåning i utländsk valuta riskerar att leda till fördyrad upplåning. Merparten av statens upplåning bör därför även i framtiden göras i kronor.

Riksgäldskontorets nuvarande skuld i utländsk valuta uppgår efter den omfattande upplåning som 1 höstas beslutades genomföras för Riksbankens räkning till drygt 300 miljarder kronor. I riksdagens finansdebatt den 10 mars redovisade jag regeringens uppfattning att ytterligare motsvarande 50 miljarder kronor i utländsk valuta bör lånas upp under de närmaste 9-12 månaderna. Denna upplåning bör vara slutförd senast 1 april 1994 och medför att den statliga skulden i utländsk valuta totalt kommer att uppgå till knappt 1/3 av den totala statsskulden vilket är ungefär samma andel som för närvarande,

Följande riktlinjer för den statliga valutaupplåningen föreslås:

- - Huvudparten av statens skuld bör även fortsättningsvis avse svenska

kronor.

— Den statliga valutaupplåningen skall bedrivas så att förutsägbarhet

främjas på kort sikt men flexibilitet upprätthålls på medellång sikt. Bilaga 1 — Regeringen får, under beaktande av de övergripande riktlinjerna för

valutaupplåningen, efter samråd med Riksbanken meddela Riksgälds-

kontoret beslut om i vilken utsträckning valutaupplåning skall ske. — Regeringen skall årligen redovisa för riksdagen hur den statliga

valutaupplåningen utvecklas.

Med början hösten 1992, innan riksdagen beslöt att avskaffa

valutalånenormen, har Riksgäldskontoret i två omgångar lånat upp

utländsk valuta för Riksbankens räkning. Valutalånenormen hindrade att medlen från dessa lån användes för finansiering av statsutgifter. Medlen

från den första låneomgången kunde vid årsskiftet, efter riksdagens beslut att avskaffa valutalånenormen, användas av Riksgäldskontoret för att bidrar till att täcka det statliga upplåningsbehovet. I den mån det inte möter penning- och valutapolitiska hinder bör regeringen få besluta att

medlen från den andra omgången på samma sätt får användas av

Riksgäldskontoret för sådan finansiering.

Beslut om att finansiera statsskulden genom lån i utländsk valuta innebär att Riksgäldskontorets emissioner på den inhemska marknaden kan minska.

Den snabbt växande statsskulden i kombination med en relativt kort löptid på statsskulden medför en stor refinansieringsbörda i form av att förfallande lån kontinuerligt måste ersättas. Riksgäldskontorets styrelse

har därför fattat beslut som innebär att statsskuldens genomsnittliga löptid

förlängs från 2,7 år till 3,1 år. Ett beslut om ökad finansiering i utländsk

valuta underlättar förlängningen av statsskuldens genomsnittliga löptid.

5 Finanskrisen

5.1¶Finanskris, fastighetskris och den reala ekonomin

Den ekonomiska krisen i Sverige har ett speciellt inslag som inte funnits

i tidigare krislägen under efterkrigstiden, finanskrisen. Grunden till denna lades under 1980-talet. Överhettningen av ekonomin tillsammans med det dåvarande skattesystemet och en alltför lättsinnig kreditgivning efter avregleringen av kreditmarknaden vid decenniets mitt ledde till ökande tillgångspriser på fastigheter och aktier och ökad skuldsättning i både

hushåll och företag. Övergången från en reglerad kreditmarknad gjorde det möjligt för hushåll och företag att på ett helt annat sätt än tidigare

öka sina skulder. Tidigare hade regleringar försvårat en anpassning även

till en marknadsmässigt rationell skuldsättning. Avregleringen skedde dock före skattereformen när höga marginalskatter och avdragsmöjligheter höll nere kostnaderna, mätt som realränta efter skatt, för skuldsättning vid hög inflation. Den ökade skuldsättningen möjliggjorde ökad konsumtion, investeringar och placeringar i olika tillgångar.

Avregleringen på kreditmarknaden skedde också före avskaffandet av valutaregleringen. Lånefinansierade investeringar hade därmed restriktio- Bilaga 1 nen att de måste ske inom landet. Detta bidrog till den kraftiga ökningen av tillgångsvärden i Sverige under 1980-talet. Hade efterfrågan kunnat rikta sig emot tillgångar i andra länder skulle situationen kunnat vara gynnsammare.

Diagram 5.1 Hushållens skuldstock och utgiftsräntor i relation till disponibel inkomst

7 VÅ

14. 180

; [E] Skuldstock (höger) I

F 160

121 —

[Före skatt (vänster fee Te eeerenet 140

EEE

engra IE LK f 120

LK] fed SA LÄ NA 100 [ Efter skatt (vänster) J Ki fl Je: 17 11 80

” a | sd ie säesr— ——] SÄ 2

K Pj——— ALAA N 0 KA RAT FTF 60

4 Fr et Få AA r Ka SA H 2 Kd - KA

Aa SS KA 0 s Kd vs , SS Ar - |

NS I ADA FA

1984 1986 1988 1990 1992

Många investeringsbeslut baserades på förväntningar om fortsatt stigande tillgångspriser. Kostnaderna, mätt som realränta efter skatt, var låga. Lättheten att erhålla finansiering bidrog till att skuldsättningen ökade och tillgångspriserna drevs upp. Konsumtionen och investeringarna kunde öka, sparandet föll.

Fastighetsbeståndet utgör en stor del av de tillgångar som finns i den

svenska ekonomin. Prisuppgången på fastigheter och den ökande

nyproduktionen byggde på förväntningar om fortsatta hyreshöjningar.

När förväntningarna om den ekonomiska utvecklingen vände omkring år 1990 fick detta stora ekonomiska effekter. Enbart att förväntningarna

om fortsatt stigande tillgångspriser bröts fick dramatiska effekter. Den

snabbt minskande inflationen och skattereformen ledde till kraftigt ökade reala finansieringskostnader efter skatt eftersom de nominella räntorna låg kvar på förhållandevis höga nivåer, diagram 5.1. Därmed minskade

konsumtions- och investeringsbenägenheten, vilket i sin tur ledde till ett kraftigt fall i den inhemska efterfrågan.

Både hushåll och företag har en alltför hög skuldsättning i den nya situationen. En anpassning måste ske genom lägre konsumtion. För företagssektorn sker anpassning via högre vinstmarginaler, ökad tillförsel av riskkapital och minskad lånefinansiering av investeringar. Detta dämpar under en tid den ekonomiska aktiviteten. Det är först när

soliditeten upprättats på en nivå som är förenlig med de nya förutsätt-

ningarna som utgiftsbenägenheten på nytt ökar. Flertalet bedömningar av den framtida inkomstutvecklingen under den närmaste tiden har dessutom Bilaga 1

ändrats i negativ riktning.

Diagram 5.2 Icke-finansiella företags skulder I relation till BNP

1983 1985 1987 1989 1991 Anm. Skulder enligt finansräkenskaperna exkl. svenska koncernkrediter, svenska handelskrediter samt "övriga skulder". Källa: Statistiska centralbyrån.

Efterfrågan på kommersiella lokaler har minskat särskilt kraftigt. Priserna har rasat, i vissa städer med över 50 7.

Prisrörelserna på villor och lägenheter har varit mindre än på kommersiella fastigheter och bostadshyreshus. Priserna på småhus har i

genomsnitt fallit med ca 20 2.

Den vikande efterfrågan har även resulterat i fallande priser på bostadshyreshus. Prisnedgången har varit särskilt tydlig i den del av beståndet som är nybyggt, vilket bl.a. sammanhänger med höga

produktionskostnader.

Finanskrisen visar i hög grad på behovet av att hushåll och företag är finansiellt starka och har ett högt eget sparande och hög soliditet för att

kunna möta hastiga förändringar i de ekonomiska förutsättningarna. Den

visar också på risken av att länge hålla fast vid skattesystem och regle-

ringar som inte är hållbara i den nya internationella omgivningen. När

dessa måste ändras kan konsekvenserna bli dramatiska.

5.2¶Internationella erfarenheter

Finanskrisen är inte unik för Sverige utan är märkbar i en rad länder, såsom våra nordiska grannländer, Förenta staterna, Storbritannien och

Japan även om de svenska problemen förefaller större. Anpassnings-

processen inleddes något eller några år tidigare utomlands. Prisjusteringen har varit störst på kommersiella fastigheter. I Förenta staterna Bilaga Ii och i Storbritannien har priserna i vissa städer fallit med mellan 25 Z och 50 72. I Norge, Finland och vissa delar av Storbritannien har bostadspriserna fallit förhållandevis kraftigt, sedan toppnivån i slutet av 1980-talet med 25-40 &Z. I några länder liksom i Sverige har staten tvingats till omfattande kapitalinsatser för att stödja banksystemet, t.ex. USA, Norge och Finland.

Diagram 5.3 Privat finansiellt sparande 2 av BNP

Sverige ]

104

| Storbritannien ) i. Japan ]

5 ; I

AV

| Finlend )

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Källa: Finansdepartementet

För att möta räntebördan och de senaste årens prisfall har den privata sektorns sparande ökat med en minskad kreditefterfrågan som följd. Det

är svårt att bedöma hur utdragen den pågående anpassningen blir. Europa

och Japan ligger efter Förenta staterna i den processen. För Sveriges del visar statistik för hushållen att skuldbördan satt i relation till inkomsterna redan i dag har kommit ner på nivåer som rådde vid mitten av 1980talet, diagram 35.1. Däremot har räntebetalningarna efter skatt i förhållande till inkomsterna stigit till en historiskt hög nivå. Trots ökat finansiellt sparande har vidare hushållens nettoförmögenhet totalt sett

minskat relativt inkomsterna. Orsaken är i första hand omsvängningen på

fastighetsmarknaden. I vilken utsträckning hushållen genom högt

finansiellt sparande söker återgå till tidigare relativt höga förmögen-

hetsnivå är svårt att förutsäga. Hushållen kan även på längre sikt eftersträva en större finansiell buffert än tidigare.

Gemensamt för finanskrisen i Sverige och övriga drabbade länder är

att den föregåtts av en omfattande skuldsättning i samband med ändringar i kreditmarknadsregleringar. Denna skuldsättning har lett till ökad efterfrågan på tillgångar som fastigheter och aktier vilkas priser därmed

drivits upp ytterligare. När tilltron till fortsatt prisuppgång brutits i samband med stigande räntor har kostnaderna för skuldtjänsten stigit Bilaga 1 kraftigt. Delvis hänger detta samman med ändringar i skattesystemen i en riktning som motverkar skuldsättning. Hushåll och företag strävar nu efter att minska dessa kostnader genom att minska sin skuldbörda. Under

denna period måste de hålla igen på konsumtions- och investerings-

utgifter. Denna anpassning tar viss tid. Även om denna process på kort sikt leder till ett efterfrågebortfall är den i grunden sund. Hushåll och

företag som är mindre skuldsatta kommer att lättare kunna motstå förändringar i ekonomin utan att tvingas till drastiska ändringar av

konsumtions- och investeringsmönster.

Bankernas resultat 1992 Bankernas kreditförluster mer än fördubblades under 1992 till drygt 70 miljarder kronor. Under de senaste tre åren har därmed bankerna redovisat befarade och konstaterade kreditförluster för över 120 miljarder kronor. Förutom rena kreditförluster drabbas bankerna av ett ökat

räntebortfall som härrör från den växande stocken av problemkrediter.

Trots vidgade marginaler mellan in- och utlåningsräntor på de friska lånen samt kostnadsbesparingar försämrades därför även resultatet före kreditförluster. Sammantaget redovisade de större bankkoncernerna en rörelseförlust på närmare 50 miljarder kronor jämfört med knappt

10 miljarder kronor år 1991.

Bilden av utvecklingen är dock splittrad. Medan vissa banker uppvisar en fortsatt förbättring av resultatet före kreditförluster, och därigenom kan mildra effekterna av de ökade kreditförlusterna, tvingas andra banker redovisa ett mycket svagt resultat redan före reservering för kreditförluster. Kapitaltäckningsgraden, vilken måste uppgå till 8 7, minskade för nästan samtliga större banker under 1992.

Bankstödsåtgärder Statsrådet Lundgren avser att senare under våren föreslå regeringen att lämna riksdagen information om bankstödsarbetet. Jag berör därför — efter samråd med statsrådet Lundgren — denna fråga mycket översiktligt.

I följande tabell redovisas de hittills beslutade åtgärderna.

Tabell 5.1 Beslutade statliga stödåtgärder för bankerna Miljarder kronor

Åtgärd Statligt — Utbetalt — Budget-

åtagande belastning

Nordbanken = Aktieemission (1991) 4,2 4,2 4,2 Nordbanken = Uppköp av ute-

Första Sparbanken = Lånegaranti (1992) 3,5 0.0 0,0

Första Gota Bank Garanti för förlust-

täckning (1993) 10,0 0,0 0,0 (temporär lösning)

Summa 73,5 44,0 26,0

De statliga åtagandena uppgår till sammanlagt 73,5 miljarder kronor. De statliga utbetalningarna har uppgått till 44 miljarder kronor, varav 26 miljarder kronor har belastat statsbudgeten och resterande del har lånefinansierats utanför statsbudgeten.

För närvarande behandlas ansökningar om stöd från Föreningsbanken, Gota Bank, SE-banken och Sparbanken Sverige.

De närmaste åren väntas betydande belopp krävas i statligt stöd till bankerna för att skydda betalningssystemet och kreditförsörjningen.

Dessa belopp kan dock ej preciseras för närvarande. Det belopp som

senare kan komma att återvinnas till staten kan ej heller preciseras.

Betydelsen av att skydda betalningssystemet och kreditförsörjningen De statliga åtaganden som görs till skydd för betalningssystemet uppgår således till utomordentligt stora belopp. Trots den dåliga statsfinansiella situationen är dessa åtaganden nödvändiga.

Bankerna utgör kärnan i betalningssystemet. De kreditförluster som

vissa banker har gjort är så stora att de, utan statliga insatser, skulle gå

i konkurs. Om så skedde skulle insättare och andra långivare förlora en

del av sina fordringar. Dessutom skulle förtroendet för det svenska bank-

systemet skadas på ett utomordentligt allvarligt sätt. Många insättare skulle ta ut sina pengar från bankerna, många långivare skulle säga upp

sina lån. Bankerna skulle därmed stå utan tillräcklig finansiering och

därmed riskera att snabbt drivas mot betalningsinställelse. Betalningsförmedlingen skulle då till stor del upphöra att fungera. Hushållens och företagens köp av varor och tjänster skulle allvarligt försvåras och den ckonomiska aktiviteten avta drastiskt.

Om betalningsförmedlingen inte fungerar erhålles utomordentligt starka depressiva effekter. Statens åtagande innebär, förutom att betalningsförmedlingen säkerställs, att Kreditförsörjningen främjas. De statliga

insatserna är utformade så att det riskbärande kapitalet i bankerna upprätthålls och stärks så att kapitaltäckningskraven uppfylls. Därmed Bilaga I säkras en nödvändig förutsättning för att bankerna skall kunna fungera 1 sin roll som kreditgivare.

6¶Tillväxtpolitiken

Som analyserats närmare av långtidsutredningen, produktivitetsdelegationen och ekonomikommissionen har Sverige under de senaste 20 åren utmärkts av ett långsiktigt tillväxtproblem genom en relativt låg produktivitets- och produktionsutveckling. En förbättring av förutsättningarna för tillväxt på medellång och lång sikt skulle underlätta återhämtningen även på kort sikt genom att skapa större förtroende för den svenska ekonomin bland svenska och utländska företag och hushåll.

Sveriges långsiktiga tillväxtproblem illustreras av att Sveriges BNP per invånare sjunkit från 108 Z av genomsnittet inom OECD år 1970 till 94 9 av genomsnittet år 1991. Även före den mycket svaga utvecklingen av svensk ekonomi 1992-1994 har tillväxten i Sverige varit betydligt lägre än OCED-länderna i genomsnitt.

Tabell 6.1 BNP per invånare, köpkraftskorrigerat Index OECD-genomsnittet =1 000

Källa: OECD National Accounts.

Tillväxten har en avgörande betydelse för hur det totala konsumtionsutrymmet för privat och offentlig konsumtion liksom möjligheterna att nå en god miljö utvecklas. Om Sverige haft samma tillväxt som OECD-

länderna i genomsnitt 1970—1991 skulle den samlade produktionen nu vara 214 miljarder kronor högre, vilket motsvarar ca 25 000 kronor per Bilaga 1 invånare.

Det är mot denna bakgrund angeläget att förbättra förutsättningarna för en god tillväxt på medellång och lång sikt.

En väl fungerande marknadsekonomi och internationellt samarbete och handelsutbyte är det bästa sättet att uppnå en varaktigt hög välfärdsnivå med en hög materiell standard, en god miljö och en hög grad av person-

lig frihet. Åtgärderna för att öka tillväxten bör därför även i ett mera

långsiktigt perspektiv inriktas på att förstärka deltagandet i den internationella integrationen, att eliminera hinder för arbete, sparande och företagande samt att förstärka konkurrensen.

6.1¶Arbetsmarknaden

På lång sikt utgör inte dagens arbetslöshet något skäl mot att öka arbetsutbudet. Arbetslöshet är i första hand ett obalansproblem som beror på konjunkturläge, strukturanpassning och lönebildning. Det finns ingen anledning att tro att ett högre arbetsutbud medför högre arbetslöshet på lång sikt. Resurserna — inte minst arbetskraften — måste öka både

kvantitativt och kvalitativt. Ett högre arbetsutbud ger förutsättningar för

en högre inkomst per capita.

1980-talets viktigaste bidrag till arbetslinjen var skattereformen. Genom sänkningen av marginalskatterna förstärktes motiven för arbete, förkovran och ansvar. Det är viktigt att marginaleffekterna inte höjs på nytt. Det reformarbete som påbörjats inom skattesystemet måste föras vidare till socialförsäkringarna. Sambandet mellan avgifter och förmåner bör förstärkas så att avgifterna i större utsträckning utgör en försäkringspremie istället för en skatt. Därmed kan den totala marginaleffekten för arbetsinkomster reduceras ytterligare. Reformarbetet inom socialförsäkringssystemet är inriktat på att göra det lönsamt att övergå från stöd till arbete samt på att socialförsäkringen skall innehålla inslag av självrisk och en begränsad kompensationsnivå.

Arbetsrättslagstiftningen har betydande effekter på arbetsmarknadens möjligheter att fungera tillfredsställande. Arbetsrättskommittén föreslår att turordningsreglerna förändras, att möjligheterna till tidsbegränsad anställning och provanställning vidgas, att arbetstagarbegreppet definieras klarare och att den fackliga vetorätten mot entreprenad avskaffas. Efter sedvanlig remissbehandling avser regeringen att återkomma till riksdagen med sitt ställningstagande till förslagen i en proposition hösten 1993.

6.2¶Forsknings- och utbildningspolitiken

Arbetskraftens kompetens måste höjas successivt för att underlätta strukturomvandlingen samt för att bidra till en hög tillväxt, tabell 6.2. Den offentliga sektorns uppgift är därvid att skapa förutsättningar för att utbildning av hög kvalitet erbjuds på alla nivåer samt att utforma skatteoch socialförsäkringssystemen på ett sådant sätt att utbildning och annan

kompetensutveckling som är samhällsekonomiskt lönsam även blir privatekonomiskt lönsam.

Tabell 6.2 Andel av arbetskraften med minst två års gymnasium eller motsvarande 1987

Sverige — Tyskland Japan Stor- USA

britannien Samtliga sektorer 55,9 77,5 70,8 43,8 83,6 därav: - Industrin 49,9 73,1 67,9 42,5 79,4 - Bank och försäkring 68,9 88,7 90,5 50,2 94,7 Källa: OECD, Employment Outlook 1989.

Det totala resurserna som satsas på forskning har ökat genom en ökning av de ordinarie anslagen samt genom satsning av medel ur de

förutvarande löntagarfonderna. Effektiviteten förstärks bl.a. genom att universiteten och högskolorna får ersättning för utbildningskostnader på

grundval av fullgjorda resultat. Universiteten och högskolorna får friare händer att besluta om hur utbildningar skall utformas, hur ledningsstrukturerna skall se ut samt hur tjänsterna skall konstrueras.

6.3¶Kapitalbildning och företagande

Industriländernas förutsättningar för produktion av varor och tjänster har under 1970- och 1980-talen blivit alltmera likartade. För att Sverige

skall kunna attrahera investeringar som höjer produktiviteten i ekonomin och som säkrar en större industri- och tjänsteproduktion än idag krävs att

Sverige erbjuder en internationellt konkurrenskraftig ekonomisk miljö.

Investeringar och företagande i Sverige måste ha internationellt konkurrenskraftiga villkor. Då kan Sverige dra till sig verksamhet som är samhällsekonomiskt lönsam och som har god sysselsättnings- och lönebetalningsförmåga.

Staten bör bidra till detta genom utformningen av skattestruktur och andra regler. Även förutsättningarna för lönebildningen, avseende bl.a. arbetsmarknadspolitiken, bör utformas på ett sådant sätt att avkastningen på investeringar i Sverige inte urholkas genom alltför höga löneökningar.

Det är angeläget att långsiktigt upprätthålla ett högre hushållssparande än det som gällt under en följd av år för att ge utrymme för höga investeringar utan underskott i bytesbalansen. Investeringar är nödvändiga för att få en god tillväxt.

Det långsiktiga sparandet bör i första hand stimuleras genom generella åtgärder. Sänkt kapitalinkomstskattesats innebär liksom slopad förmögenhetsskatt en minskad snedvridning i valet mellan olika sparformer. Principen bör vara att olika sparformer konkurrerar på lika villkor.

I översynen av såväl pensionssystemet som de andra socialförsäkringarna är det angeläget att pröva hur sparandet långsiktigt kan upprätthållas. Det nuvarande fördelningssystemet inom pensionsområdet reducerar det privata sparandet. Inom socialförsäkringssystemet är det

pensionerna som har de största förutsättningarna att bidra till en höjning av hushållens sparande. Bilaga 1

Riskkapital och småföretagande

En av grundstenarna i regeringens politik för tillväxt är ett livskraftigt små- och nyföretagande. Det är i dessa företag som de nya möjligheterna och de nya arbetstillfällena finns.

Regeringen har som mål att skapa goda generella förutsättningar för nyetableringar och tillväxt i småföretag. En viktig förutsättning för ett expansivt ny- och småföretagande är en effektiv privat riskkapitalmarknad för småföretag. Uppkomsten av en sådan riskkapitalmarknad har underlättats genom skattereformen och senare beslutade skatteförändringar.

Finansieringen av företagsetableringar och utvecklingsprojekt i unga företag liksom insatserna för att utveckla en väl fungerande privat riskkapitalmarknad förstärks och effektiviseras genom bildandet av

Industri- och nyföretagarfonden. Denna fond skall bl.a. ge förmånliga lån vid etablering av nya företag i samarbete med privata finansiärer. Riskkapitalmarknaden har tillförts 6,5 miljarder kronor från de förut-

varande löntagarfonderna genom tillskapandet av två riskkapitalbolag.

För att ytterligare underlätta riskkapitalförsörjningen samt för att allmänt förbättra villkoren för investeringar och sparande i Sverige är det angeläget att skatteuttaget för eget kapital görs likvärdigt med skatteuttaget för lånat kapital så att nuvarande skattemässiga diskriminering av eget kapital elimineras. Detta överensstämmer med regeringens mål om

att genom generella åtgärder skapa goda förutsättningar för produktion

och investeringar i Sverige. En särskild utredare som utreder frågan om lättnader i den ekonomiska dubbelbeskattningen kommer inom kort att presentera sina förslag.

6.4¶Infrastrukturpolitiken

För att uppnå en hög varaktig tillväxt samt för att göra Sverige attraktivt för investeringar och företagande måste den svenska infrastrukturen avseende bl.a. transporter, energi och telekommunikationer vara välutbyggd och effektiv.

Sveriges närmande till det övriga Europa gör att satsningar på en förbättring av väg- och järnvägstrafikens kapacitet och kvalitet får stor betydelse. Hälften av landets produktion exporteras och tre fjärdedelar av denna export går till Europa.

Inte minst de offentliga investeringarna i infrastruktur har varit

eftersatta under många år. Under åren 1980—1988 var infrastruktur-

investeringarnas andel av BNP knappt 0,6 2 medan genomsnittet för OECD-länderna var drygt I 2.

Regering och riksdag har nu väsentligt ökat satsningarna inom detta område. Vid nuvarande konjunkturläge är dessa satsningar särskilt lämpliga samhällsekonomiskt sett eftersom de resurser som används i många fall inte har någon alternativ användning på kort sikt. De måste dock inriktas på de områden där de ger högst samhällsekonomisk

särskilt hög de närmaste åren. Bilaga 1

Regeringen har under våren presenterat en propositionen om Investeringar i trafikens infrastruktur (prop. 1992/93:176). I propositionen föreslås en planeringsram för investeringar i vägar och järnvägar om 98 miljarder kronor för åren 1994—2003. Detta innebär bl.a. investeringar i stomjärnvägar för 32 miljarder kronor samt i stamvägar och övriga riksvägar 40 miljarder. De närmaste tre åren uppgår investeringarna till 36 miljarder kronor.

6.5¶Skattepolitiken

Skatternas samhällsekonomiskt skadliga effekter har reducerats väsentligt under de senaste åren. Arbetet med att minska skatteuttagets tillväxthämmande effekter måste dock drivas vidare i syfte att sänka eller avskaffa särskilt skadliga skatter.

Skattesänkningar bör finansieras genom motsvarande sänkningar av de offentliga utgifterna, genom ökad avgiftsfinansiering och genom åtgärder inom skattesystemets ram. Utrymmet för skattesänkningar begränsas av att det strukturella underskottet för den offentliga sektorn skall elimine-

ras.

Ekonomiskt viktig är den totala marginaleffekten för beskattat arbete, dvs. den andel av en extra arbetsinkomst som bortfaller genom ökade direkta och indirekta skatter samt genom inkomstberoende avgifter och bidrag.

Diagram 6.1 Total marginaleffekt för beskattat arbete

Procent

804: Ed Ads dere ser AR ters srrssesesesnenen serersrssesenen bensennnnnnnn

- NS Nd aa MC PANNAN : NY

1970 1975 1980 1985 1990 1991 1992 1993

Källa: Finansdepartementet

Den totala marginaleffekten för beskattat arbete bör reduceras successivt bl.a. genom ett närmare samband mellan avgifter och förmåner Bilaga 1 1 socialförsäkringssystemet.

Den svenska företagsbeskattningen är gynnsam för investeringar och produktion i Sverige. Detta bidrar till en hög investeringsnivå och därmed hög tillväxt efter hand som olika gränshinder får en allt mindre betydelse för lokaliseringen av investeringar och produktion.

Beskattningen av sparande är emellertid inte konkurrenskraftig i ett

internationellt perspektiv. Ett högt inhemskt sparande underlättar

uppbyggandet av eget kapital i små och medelstora företag.

Villkoren för det privata sparandet har nyligen förbättrats i flera avseenden. Förmögenhetsskatten på arbetande kapital i företagen togs bort med omedelbar verkan år 1991. Den allmänna förmögenhetsskatten

sänks successivt och slopas helt fr.o.m. år 1995. Då sänks också

kapitalinkomstskatten till 25 Zz. Den högsta skattesatsen i arvs- och gåvobeskattningen har sänkts från 65 7 till 30 Z. Möjligheterna för privat sparande ökar genom införandet av pensionssparande i bank.

Den svenska energibeskattningen har lagts om så att den i mindre utsträckning hindrar produktion i Sverige. Industrins energiskatter har

sänkts i riktning mot den nivå som gäller i omvärlden. Samtidigt upprätthålls den totala energibeskattningen på en förhållandevis hög nivå genom höjda miljöskatter för hushållen inkl. höjd bensinskatt. Därigenom baseras skatteuttaget i större utsträckning på aktiviteter med negativ miljöpåverkan.

I en promemoria från Finansdepartementet presenteras inom kort

förslag till ändringar i företagsbeskattningen. Förslagen grundas i huvudsak på betänkandena Neutral företagsbeskattning (SOU 1991:100)

och Fortsatt reformering av företagsbeskattningen (SOU 1992:67).

Betänkandena har remissbehandlats och i promemorian har förslagen samordnats. Bl.a. föreslås att enskilda näringsidkare och handelsbolag

skall beskattas enligt regler som motsvarar dem som gäller för

aktiebolagen. I fråga om bolagsbeskattningen märks förslagen att skattesatsen sänks till 25 Z och att skatteutjämningsreserven (surven) tas bort. De nya reglerna bör gälla fr.o.m. den 1 januari 1994. Därmed kommer den nuvarande överbeskattningen av enskild näringsverksamhet att ha tagits bort.

6.6¶Konkurrenspolitiken

Konkurrens mellan flera marknadsaktörer, i synnerhet förekomst av potentiell konkurrens genom frånvaro av etableringshinder, är en grundläggande förutsättning för ett effektivt resursutnyttjande. För att underlätta nyföretagandet är det viktigt att marknadstillträdet är fritt och konkurrensvillkoren likvärdiga.

En viktig del i den långsiktiga tillväxtpolitiken är säkerställandet av en fungerande konkurrens på de svenska varu- och tjänstemarknaderna. Av stor betydelse i detta sammanhang är den av regeringen framlagda konkurrenslagen samt undertecknandet av EES-avtalet. Regeringen har också lagt förslag om avreglering bl.a. på kommunikationsområdet,

4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 150 Bilaga 1

43 Rättelse; $S. 45 rad 12 Står: höjda Rättat till: sänkta

sektorn, kommunsektorn och utbildningssektorn. Allt för att tillskapa Bilaga I fungerande marknader.

Sverige tar genom EES-avtalet ett viktigt steg mot att ingå i det europeiska samarbetet. Sverige ansluter sig därmed till de spelregter för en effektiv konkurrens som återfinns i Romfördraget. Detta innebär väsentligt förstärkt konkurrens bl.a. genom eliminering av hinder för internationell rörlighet för varor, tjänster, arbete och kapital.

Den nya konkurrenslagen är utformad med utgångspunkt i EG:s konkurrensregler i Romfördraget och EES-avtalet. Lagen innehåller uttryckliga förbud mot särskilt angivna typer av konkurrensbegränsningar. Övenrädelse av förbuden kan medföra ekonomiska sanktioner på upp till 10 Z av företagets årsomsättning. Lagen skall tillämpas av Konkurrensverket och ytterst av Marknadsdomstolen.

För svensk del innebär en offensiv konkurrenspolitik bl.a. att den

offentliga sektorn i större utsträckning utsätts för konkurrens. Detta gäller inte minst kommunal verksamhet. Tidigare skyddade sektorer avregleras och öppnas för konkurrens. Fasta och tydliga spelregler skapas för konkurrensen i den privata sektorn.

7¶Den kommunala ekonomin

Statsmakterna har ett övergripande ansvar för att den offentliga verksamheten utvecklas i enlighet med real och finansiell samhällsekonomisk balans. För att förena detta ansvar med ett betydande mått av kommunalt självstyre har det nya system för statsbidrag till kommunerna som trädde i kraft den 1 januari 1993 utformats så att staten sätter en finansiell ram för kommunerna medan verksamheten inte längre detaljstyrs på samma sätt som tidigare. Det nya bidraget ger kommunerna stor frihet och innebär vidare en relativt långtgående inkomstutjämning mellan kom-

munerna.

Någon omprövning av grundprinciper för bidraget är inte aktuell. Däremot kan den praktiska utformningen av systemet behöva förändras allt eftersom erfarenhet vinns. En utredning ser bl.a över vissa principer för utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader. Förändringar

av systemet beräknas kunna ske tidigast 1995. Med hänsyn till bl.a. den

pågående utredningen finner jag det lämpligt att "frysa" 1993 års bidragsregler även för 1994. Bidragsförändringen för 1994 bör därmed maximalt få uppgå till 1,5 2 av summan av kommunens referensbidrag och inkomster av kommunalskattemedel för år 1994.

Saneringen av de offentliga finanserna kan inte ske utan att också de

finansiella förutsättningarna för kommunsektorn påverkas. De stora krav som det tidigare redovisade budgetsaneringsprogrammet innebär medför att jag finner det uteslutet att skatteutjämningsbidragen kan öka.

Ett viktigt led i skattereformen var att de minskningar av marginalskatterna som uppnåddes i den statliga inkomstskatten inte fick omintetgöras genom kommunala skattehöjningar. För åren 1991—1993 gäller ett kommunalt skattestopp. Bakgrunden är dels skattereformen och det

samhällsekonomiska läget, dels förändringen av bidragssystemet år 1993. När skattestoppet upphör finns det, om inga åtgärder vidtas, risk för en Bilaga 1 höjning av kommunsektorns genomsnittliga debitering. Då skulle den finansiella ekonomiska ramen för kommunsektorn kunna överskridas. Ett utredningsarbete har påbörjats i syfte att belysa förutsättningarna för ett långsiktigt mer stabilt skatte- och bidragssystem för kommunsektorn. Detta arbete beräknas vara slutfört så att förslag skall kunna föreläggas riksdagen i början av 1994. Det tillfälliga skattestoppet upphör i och med 1993. I syfte att begränsa det kommunala skatteuttaget föreslås att de kommuner och landsting som inte höjer sin utdebitering för år 1994 engångsvis får behålla skattemedel som motsvarar det ökade skatteunderlag som beror av det sänkta grundavdraget. Detta skulle enligt finansieringsprincipen annars ha dragits in till staten.

8¶EES och EG

EES-avtalet torde kunna träda i kraft under innevarande år. Sverige får med avtalet i praktiken tillträde till EG:s inre marknad, som förverkligades den 1 januari i år. Detta innebär ökade möjligheter till export för svenska företag, som därmed bättre kan utnyttja sina stordriftsfördelar. Konkurrensen kommer också att öka, vilket bidrar till lägre priser och ökad effektivisering.

EES-avtalet är emellertid inte tillräckligt för att trygga stabilitet och ekonomisk tillväxt. EES-avtalet ger inte Sverige det politiska inflytandet över EG:s regelverk. Ett fullt medlemskap ger däremot möjlighet att tillvarata svenska intressen också i ett perspektiv där EG:s regelverk förändras. Ett medlemskap skulle också, till skillnad från enbart ett EESavtal, ge Sverige en möjlighet att ta del av EG:s framtida utveckling. Sverige skulle därmed få en större möjlighet att säkra sin konkurrenskraft och ekonomiska stabilitet också på lång sikt. Ett fullt EG-medlemskap förstärker möjligheten till ökade investeringar i Sverige genom att företagen då kan verka på samma villkor som företag i andra länder i Västeuropa. Därigenom förbättras förutsättningarna för förnyelse av den svenska industristrukturen, vilket i sin tur leder till stärkt konkurrenskraft. Medlemskap innebär deltagande fullt ut i gemenskapens institutioner. Därvid kan vi reellt påverka EG:s fortsatta integrationsarbete på ett sätt som gynnar svenska intressen. Inte minst kommer vi att bli delaktiga i utformningen av ett fastare samarbete på det monetära området 1 Europa.

Det är först som medlem i EG som vi kan säkra våra möjligheter att skapa fler arbetstillfällen. Förhandlingarna om medlemskap i EG inleddes den 1 februari i år. Det framförhandlade resultatet kommer att underställas svenska folket i en folkomröstning. EES-avtalet utgör en viktig etapp på vägen mot vårt deltagande i den europeiska integrationen. Sverige måste dock gå vidare och bli fullvärdig EG-medlem för att en långsiktig positiv välståndsutveckling skall kunna komma till stånd.

Statsbudgeten och särskilda frågor

Bilaga 1

I Statsbudgeten budgetåren 1992/93 och 1993/94

1.1¶Beräkningsförutsättningar

Vid beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görs

om inkomstutvecklingen i samhället av stor betydeise. Riksrevisions-

verket (RRV) har under hand lämnat en beräkning av statsbudgetens inkomster. (Beräkningen i sin slutgiltiga utformning avser RRV att publicera den 20 april 1993). En sammanfattning av beräkningen bör fogas till protokollet i detta ärende (bilaga 1.3). De antaganden som RRV räknat med redovisas i tabell 1. En del av de förslag som föredragandena nu lägger fram påverkar den ekonomiska utvecklingen. Därför räknar jag med delvis andra antaganden än RRV. Även dessa antaganden redovisas i tabell 1.

Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen Procentuell förändring från föregående år

1992 1993 1994

RRV Föredra-= RRV = Föredra- RRV = Föredra-

ganden ganden ganden Lönesumma 0,5 0,5 -2,0 -1,5 2,9 2,8 Konsumentpriser,

årsgenomsnitt 2,4 2,4 5,6 5,5 3,2 3,5 Privat konsumtion,

löpande priser 0,6 0,6 2,0 2,5 3,2 3,5

I RRV:s beräkningar avseende budgetåren 1992/93 (statsbudgetens inkomster och utgifter) och 1993/94 (statsbudgetens inkomster) har verket tagit hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 19 mars 1993. RRY har även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Jag har därutöver beaktat även de riksdagsbeslut som fattats under återstoden av mars samt de förslag från regeringen som lagts fram även efter den 19 mars. Det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringar för de ytterligare förändringar som jag inte har kunnat beakta.

1.2¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret 1992/93

RRV har den 20 april 1993 presenterat en ny beräkning av budgetutfallet för budgetåret 1992/93, budgetprognos nr 5. Beräkningarna av inkomsterna för budgetåret 1992/93 redovisas också i verkets inkomstberäkning.

Inkomster Enligt underhandsinformation från RRV beräknas de totala inkomsterna

för budgetåret 1992/93 uppgå till 374 281 miljoner kronor. I det följande redovisas de förändringar av inkomsterna i förhållande till RRV:s beräkning som jag funnit nödvändiga.

Till följd av vad jag anfört om den ekonomiska utvecklingen räknar jag upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 340 miljoner Bilaga 1 kronor och inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 10 miljoner kronor. Vidare räknar jag upp inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 63 miljoner kronor med anledning av att jag i beräkningarna tagit hänsyn till de effekter av regeringens förslag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bostadshus.

Till följd av vad jag nyss anfört angående lönesummans utveckling

justerar jag upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 107 miljoner kronor och inkomsttiteln Övriga socialavgifter, netto med 15 miljoner kronor.

Sammantaget räknar jag därmed upp inkomsttiteln lagstadgade socialavgifter, netto, med 122 miljoner kronor. Sammantaget räknar jag upp inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 73 miljoner kronor.

Till följd av vad jag anfört angående den privata konsumtionens

utveckling räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdesskatt med 170 miljoner kronor.

Sammanlagt innebär avvikelsen från RRV:s beräkning en uppskrivning av inkomsterna för budgetåret 1992/93 med 705 miljoner kronor. Jag

beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret 1992/93 till

374 986 miljoner kronor. Förändringarna i förhållande till RRV:s beräkningar framgår av tabell 2.

Tabell 2. Ändringar i RRV:s beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret 1992/93 Miljoner kronor

Utgifter I statsbudgeten för innevarande år uppgår utgifterna till 482 160 miljoner kronor. Enligt underhandsinformation från RRV beräknas nu de totala utgifterna uppgå till 578 419 miljoner kronor. Utgifterna exkl. statsskuldräntor prognosticeras till 493 419 miljoner kronor för budgetåret

1992/93.

Enligt ovannämnda budgetprognos från RRV beräknas utgifterna för statsskuldräntorna till 85,0 miljarder kronor för budgetåret 1992/93. Ny information från Riksgäldskontoret ger vid handen att dessa utgifter kan beräknas minska. Utgifterna för statsskuldräntorna uppgår i min beräkning till 73,0 miljarder kronor. Skillnaden mellan Riksgälds-

kontorets och RRV:s prognos av räntor på statsskulden består till största delen av en kommande periodisering av valutakursförluster på de lån Bilaga 1 som Riksgäldskontoret under hösten 1992 tog upp för Riksbankens räkning för deponering i det svenska banksystemet. För denna upplåning erhöll Riksgäldskontoret en valutakursgaranti av Riksbanken. Då Riksgäldskontorets valutalikvider i Riksbanken kommer att bokas om, erhåller kontoret ersättning för valutakursförlusterna vid ombokningen istället för när lånen förfaller, vilket sker huvudsakligen budgetår 1995796 och 1997/98. Den tillfälliga budgetavlastning som nu erhålls är alltså ingen besparing utan endast en periodisering av valutakursförlusterna. Ombokningen av valutalikviderna möjliggör en effektivare förvaltning av valutaskulden och innebär på så sätt en viss besparing i form av lägre transaktionskostnader i förvaltningen.

Vad avser den beräknade belastningen under övriga anslag räknar jag ner anslaget Lokala polisorganisationen med 334 miljoner kronor som en följd av att åtgärder kommer att vidtagas för att minska belastningen på detta anslag. Vidare har jag på aggregerad nivå beaktat att konsekvenserna av förskottsvisa hyresinbetalningar, i enlighet med vad som anfördes i årets finansplan, senare kommer att hanteras i särskild ordning.

Tabell 3. Räntor på statsskulden budgetåret 1991/92 Miljarder kronor

Beräkning till Nuvarande

grund för stats- beräkning

budge:en

Jag beräknar att anslagsbehållningarna på reservationsanslag under innevarande budgetår kommer att minska med 3 503 miljoner kronor för att uppgå till 32 358 miljoner kronor. Denna beräkning överenstämmer med underhandsinformation från RRV.

Jag vill också nämna att RRV för Tillkommande utgiftsbehov, netto tar

upp 11 miljarder kronor. Jag beräknar dessa utgifter till 10 miljarder kronor.

Sammantaget räknar jag därmed med att utgifterna under budgetåret

1992/93 kommer att uppgå till 565 085 miljoner kronor. Beräkningarna sammanfattas i tabell 4.

Tabell 4. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1992/93 Miljoner kronor

Bilaga 1

Statsbudget RRV — Föredraganden

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto = -17 000 11 000 10 000 Summa 482 160 578 419 565 085 Finansfullmaktsutnyttjande - 2 000 2 000

1.3¶Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret

1993/94

Inkomster Enligt underhandsinformation från RRV beräknas statsbudgetens totala

inkomster till 343 109 miljoner kronor för budgetåret 1993/94. I det

RRV:s beräkningar som jag funnit nödvändiga.

Jag räknar upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt till följd av vad jag anfört om den ekonomiska utvecklingen samt med hänsyn till ny information med 2 650 miljoner kronor.

Med anledning av att jag i beräkningarna tagit hänsyn till de effekter av regeringens förslag om skattereduktion för reparationskostnader m.m.

för småhus justerar jag upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 370 miljoner kronor och inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 342 miljoner kronor. Sammantaget justerar jag upp inkomsttiteln Fysiska personers inkomstskatt med 3 020 miljoner kronor.

Till följd av vad jag nyss anfört om den ekonomiska utvecklingen

justerar jag upp inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 56

miljoner kronor. Sammanlagt justerar jag upp inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 398 miljoner kronor.

Till följd av vad jag anfört om lönesummans utveckling justerar jag

upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 243 miljoner kronor. Jag räknar samtidigt ner inkomsttitel Övriga socialavgifter, netto med 619 miljoner kronor. Till följd av de förslag om ändrade samordningsregler mellan sjukpenning och utbildningsbidrag som arbetsmarknadsministern i samråd med socialministern presenterar senare idag räknar jag upp

inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 260 miljoner kronor.

Sammanlagt justerar jag upp inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto med 503 miljoner kronor.

Med anledning av den privata konsumtionens utveckling som jag

tidigare redogjort för räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdesskatt med

520 miljoner kronor. Vidare justerar jag ner inkomsttiteln Mervärdes-

skatt med 42 miljoner kronor med anledning av regeringens proposition om mervärdesskatt på väg och broavgifter m.m. (prop. 1992/93:190). Till följd av förslaget om ändrade rutiner för myndigheternas redovisning mot vissa inkomsttitlar som presenteras senare idag, justerar jag upp

inkomsttiteln Mervärdesskatt med 960 miljoner kronor. Inkomsttiteln Statliga pensioner justeras av samma anledning ner med 1 500 miljoner Bilaga 1 kronor. Sammantaget räknar jag upp inkomsttiteln Mervärdesskatt med 1 438 miljoner kronor.

Med anledning av regeringens proposition om sänkt diseloljeskatt till 1,30 kronor per liter och sänkt fordonsskatt för tyngre lastbilar och släp, yrkestrafik, (prop. 1992/93:192) justerar jag ner inkomsttiteln Energiskatt med 65 miljoner kronor och inkomsttiteln Fordonsskatt med 195 miljoner kronor.

Sammanlagt innebär detta att jag räknar upp inkomsterna i för-

hållande till RRV:s beräkningar med 2 980 miljoner kronor för budgetår 1993/94. Jag beräknar således statsbudgetens inkomster för budgetåret

1993/94 till 346 089 miljoner kronor. Förändringen i förhållande till RRV:s beräkningar framgår av tabell 5.

Tabell 5. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster budgetåret 1993/94 Miljoner kronor

Avslutningsvis vill jag redovisa förändringarna i indelningen av statsbudgetens inkomster i förslaget till statsbudget för budgetåret

1993/94 (tabell 6).

Tabell 6. Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1993/94

Inkomsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp Förslag

1222 Allmän sjukförsäkringsavgift Nummerändring 1348 Skatt på värdepapper Upphört 1411 Mervärdesskatt Namnändring 2125 Inlevererat överskott av åtgärder för att

stärka det finansiella systemet Ny inkomsttite! 2384 Ränteinkomster för lån för kommunmarkförvärv Upphört 4514 Aterbetalning av lån för studentkårslokaler Namnändring

Utgifter

Bilaga 1 I det slutliga förslaget till statsbudget för budgetåret 1993/94 uppgår utgifterna till 537 311 miljoner kronor.

I årets budgetproposition upptogs utgifterna till 520 698 miljoner kronor. Av detta belopp svarade utgiftsanslagen för 415 198 miljoner kronor. Tillkommande utgiftsbehov samt minskning av anslagsbehållningar svarade sammantaget för 10 500 miljoner kronor. Räntorna på statsskulden beräknades uppgå till 95 000 miljoner kronor.

Sedan riksdagen förelades budgetpropositionen har dels ett antal

har riksdagen beslutat om ett antal förslag i budgetpropositionen. Vidare lägger nu regeringen ett antal ytterligare förslag. Om riksdagen bifaller förslagen i propositionerna ökar de samlade utgiftsanslagen med ca 16 613 miljoner kronor. Detta belopp rymmer ett flertal utgiftsförändringar, varav de största är att hänföra till särskilda arbets-

marknads- och utbildningspolitiskt motiverade insatser. Cheferna för

Utbildnings- och Arbetsmarknadsdepartementen kommer senare idag att föreslå ytterligare sammanlagt 5 926 miljoner kronor för sysselsättnings-

skapande åtgärder. Åtgärderna omfattar ökade resusser till komvux,

gymnasieskolor, folkbildning samt universitet och högskolor med tillhörande studiestöd.

I samband med min beräkning av anslagskonsekvenserna har jag

upprättat en specifikation över föreslagna och i förekommande fall

beslutade anslagsförändringar på statsbudgeten i förhållande till budgetpropositionen. Denna specifikation (Bil. 1.5) täcker i princip perioden t.o.m. mars 1993.

Anslaget Räntor på statsskulden m.m. upptogs i budgetpropositionen för budgetåret 1993/94 till 95 000 miljoner kronor. Belastningen på detta anslag är beroende av den ackumulerade statsskulden under det budgetår

för vilket anslaget anvisas och av räntenivån inom och utom landet samt

av bokföringsmässiga valutadifferenser på grund av ändrade växelkurser vid omsättning eller återbetalning av utlandslån. En ny beräkning från Riksgäldskontoret ger vid handen att utgifter för räntor på statsskulden fortfarande kommer att uppgå till 95 000 miljoner kronor men med en delvis förändrad sammansättning av lån i svenska kronor och lån i utländsk valuta. Riksgäldskontorets förslag till inkomst- och utgiftsstat för Räntor på statsskulden m.m. bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.4. Anslaget Räntor på statsskulden bör i enlighet med förslaget föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1993/94 med 95 miljarder kronor.

Sammantaget innebär detta att statsbudgetens utgiftsanslag för budgetåret 1993/94 uppgår till sammanlagt 431 811 miljoner kronor.

Tabell 7. Räntor på statsskulden budgetåret 1993/94 Miljarder kronor

Nuvarande

beräkning

I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av hela belastningen

på statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetens utgiftssida även medel för förändringar i anslagsbehållningar och beräknat

tillkommande utgiftsbehov, netto.

I budgetpropositionen beräknades förbrukningen av anslagsbehållningar på reservationsanslag komma att uppgå till 4 500 miljoner kronor netto, under budgetåret 1993/94. De propositioner innebärande

ändring av den beräkning som gjordes i budgetpropositionen. Därför

räknar jag även nu med att anslagsbehållningarna minskar med 4 500

miljoner kronor under budgetåret 1993/94.

I syfte att förslaget till statsbudget så långt som möjligt skall visa en realistisk budgetbelastning förs på budgetens utgiftssida upp posten

Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Vid beräkningen av denna

post görs en uppskattning av sådana utgifts- och inkomstförändringar som

inte förts upp på något annat ställe i budgeten.

I budgetpropositionen beräknades denna post till 6 000 miljoner kronor. Jag beräknar även nu denna post till 6 000 miljoner kronor.

Tabell 8. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1993/94 Miljoner kronor

Ny

beräkning

1.4¶Statsbudgetens saldo för budgetåren 1992/93 och

1993/94

Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utfallet av

statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och i förslaget till statsbudget för budgetåret 1993/94 enligt vad som framgår av tabellerna 9 och 10.

Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger vid handen att budgetunderskottet minskar med 8,2 miljarder kronor jämfört med vad som beräknades i budgetpropositionen. Nu förutses ett underskott om

190,1 miljarder kr.

För budgetåret 1993/94 beräknas budgetunderskottet nu till 191,2 Bilaga 1 miljarder kronor. Det innebär att budgetunderskottet nu beräknas bli 28,9 miljarder kronor sämre än vad som beräknades i budgetpropositionen.

Statsinkomsterna för budgetåret 1993/94 uppskattas nu till 346,1 miljarder kronor. Detta innebär en minskning med 12,3 miljarder kronor

jämfört med budgetpropositionen. Minskningen är i huvudsak en följd av en försämring i konjunkturutvecklingen.

Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till 425,7 miljarder kronor. Nu beräknas dessa utgifter till 442,3 miljarder kronor. Att utgifterna ökar sammanhänger bl.a. med att ytterligare medel

för arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer att föreslås senare idag. Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudget för budgetåret 1993/94 sedan budgetpropositionen har jag även samman-

ställt i en specifikation som bör bifogas till regeringsprotokollet i detta ärende. (Bil. 1.5).

Tabell 9. Statsbudgetens saldo budgetåren 1991/92-1992/93 Miljarder kronor

1991/92 1992/93

Tabell 10. Statsbudgetens saldo budgetåret 1993/94 Miljarder kronor

1993/94 Procentuell förändring

Budget- Ny be- = Från utfall Från ny be-

propo- — räkning 1991/92 tull — räkning 1992/93

2¶Underliggande budgetutveckling

Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls om det redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller hänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Som bas används de förhållanden som skall gälla för budgetåret 1993/94. Detta innebär att den underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag inte

kan jämföras med den i tidigare års budgetförslag.

Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post Bilaga 1

skall betraktas som en reguljär inkomst eller utgift eller som en extraordinär effekt. Trots att avgränsningen i det enskilda fallet inte är helt

självklar anser jag det ändå angeläget att redovisa en beräkning där de

extraordinära effekterna uteslutits, så att statsbudgetens underliggande utveckling framgår.

På inkomstsidan har följande effekter betraktats som extraordinära vid

framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— vissa engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgifter

= tillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten — inkomster från sjukförsäkringsfonden och delpensionsfonden — tillfälliga indragningar från arbetslivsfonden och arbetsmiljöfonden

På utgiftssidan har bl.a. följande effekter betraktats som extraordinära

vid framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens utlands-

lån

> engångsvisa besparingar => kapitaltillskott till banker

Tabell 11. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1991/92-1993/94 Miljarder kronor, löpande priser

3¶Budgetunderskott och statsskuld

Statens budgetsaldo utgör den viktigaste förklaringen till statsskuldens förändring och storlek.

Statsskuldförändringen under en given tidsperiod är lika med det totala, utifrån kommande lånebehov som staten har att finansiera samt effekterna av de tillfälliga bokföringstransaktioner av dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret vidtar och som påverkar statsskuldens storlek.

Riksgäldskontoret har till uppgift att låna för att finansiera utgifter som beslutats av riksdagen och som inte täcks av statsinkomster. Budgetunderskottet utgör den viktigaste beståndsdelen i detta lånebehov (tabell 12). Det är emellertid inte det redovisade budgetutfallet baserat på inkomst/utgiftsmässiga principer som är relevant i det här sammanhanget, utan i stället dess kassamässiga motsvarighet som är utfallet på statsverkets checkräkning i Riksbanken. I tabellen är skillnaden mellan redovisat budgetutfall och rörelserna på statsverkets checkräkning angivet som kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar kan i allmänhet endast göras i efterhand när utfallen är kända. För prognoser antas att de kassamässiga flödena är lika med budgetsaldot.

Tabell 12. Lånebehov och statsskuld Miljarder kronor

Avskrivning av Vattenfalls statslån -17,2 - - Utlåning 31,4 6,7 7,2 Finansiering av underskott i Arbetsmarknadsfonden, inkl. ränta - 16,2 36,5 Finansiering av underskott i Lönegarantifonden, inkl. ränta - 3,0 3,9 Infrastrukturinvesteringar - - 16,5

av resp. budgetår

Anm: Inbetalning markeras med minustecken.

I och med att Statens Vattenfallsverk ombildades till ett aktiebolag omvandlades verkets statslån till ett lån i Riksgäldskontoret. Detta skedde

genom att Riksgäldskontoret övertog Vattenfalls statslån på 17,2

miljarder kronor och avskrev detta lån. Riksgäldskontoret lämnade samtidigt ett lån på samma belopp till Vattenfall AB och Svenska kraftnät. Transaktionerna netto påverkade varken budgetutfall eller lånebehov.

Riksgäldskontoret har, förutom denna speciella långivning, en omfattande utlåning till affärsverk och myndigheter, bl.a. till CSN för studielån. Riksgäldskontorets utlåning påverkar inte budgeten men väl statens lånebehov.

Statsskuldens förändring påverkas därutöver av transaktioner av dispositiv karaktär som Riksgäldskontoret gör. Dessa transaktioner, eller skulddispositioner, är ofta betingade av tidsförskjutningar mellan de kassamässiga betalningar statsskulden ger upphov till och redovisningen av dessa. Som exempel kan nämnas utbetalningar och regleringar av

förskott för inlösen av obligationer och premieobligationsvinster. Valutaomvärderingar utgör en annan betydelsefull del av skulddisposi-

tionerna. Valutaskulden värderas löpande till aktuella valutakurser samtidigt som avräkningen mot statsbudgeten enbart avser de realiserade

valutadifferenserna. Redovisningen av uppköpta obligationer sker däremot numera på ett sätt som inte påverkar statsskuldens förändring. Prognosen Bilaga 1 för skulddispositionerna innehåller enbart beräknade realiseringar av valutadifferenser. Dessa utgör en del av förändringarna på valutaomvärderingskontot. De övriga skulddispositionerna prognostiseras inte.

Upplåningsbemyndigande Liksom föregående år bör riksdagen utfärda bemyndigande för regeringen enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.

4¶Statliga garanti- och pensionsåtaganden

4.1¶Redovisning av statens garantiåtaganden

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1) redovisades att

statens ram för garantiåtaganden per den 1 juli 1992 uppgick till ca 185

miljarder kronor, en ökning med ca 16 miljarder kronor jämfört med den

I juli 1991. Regeringen har efter den 1 juli 1992 lagt fram förslag enligt tabell 12

till riksdagen som berör omfattningen av den statliga ramen för garantiåtaganden.

Tabell 12. Föreslagna förändringar för statliga garantiåtaganden som redovisades i prop. 1992/93:100 bil.1 Miljoner kronor

förluster till följd av statliga beredskapsgarantier Fö OCB:J4 1992/93:100 Täckande av 235 255 +20 = 1993-07-01 förluster p.g.a. kreditgarantier till företag i glesbygden m.m. 1992/93:100 Finansiellt stöd — 1 600 2 400 800 1993-07-01 1992793:100 Exportkredit- 0 1 000 1000 1993-04-14 garantiram för Central- och Österuropa

5¶Årsbokslut för staten budgetåret 1991/92

Bilaga 1

Riksrevisionsverket (RRV) upprättar årligen ett årsbokslut för staten. Årsbokslutet omfattar de statliga myndigheterna inklusive affärsverken och myndigheter under riksdagen. Riksbanken, som tillhör den senare

kategorin, ingår dock endast med grundfonden på 1,1 miljarder kronor

i enlighet med särskilt riksdagsbeslut. I övrigt ligger Riksbankens till-

gångar helt vid sidan av den statliga redovisningen.

I det följande redovisas en preliminär version av balansräkningen för

budgetåret 1991/92. Den slutliga versionen av årsbokslutet för staten

beräknas publiceras av RRV under maj 1993.

5.1¶Balansräkning med noter

Balansräkningen i årsbokslutet bygger på de tillgångar och skulder som redovisas i nyssnämnda myndigheters bokslut. I dessa bokslut tas anläggningstillgångarna upp till anskaffningsvärden, minskade med avskrivningar. Kravet på myndigheterna att redovisa anläggningstillgångar har hittills varit begränsat. Endast myndigheter vars verksamhet till övervägande del är finansierad med avgifter (affärsverk och uppdragsmyndigheter) har varit skyldiga att i sin balansräkning ta upp sådana tillgångar. Inom myndigheterna nyttjas således tillgångar av betydande värde som inte finns med i tillgångsredovisningen.

Bokföringsförordningen (1979:1212) fick en ny lydelse fr.o.m 1 juli 1991. Samma regler gäller numera för alla myndigheter. Enligt dessa

skall samtliga tillgångar redovisas i myndigheternas balansräkningar. De nya reglerna träder emellertid i kraft successivt. För räkenskapsåret

1991/92 gäller de för ett begränsat antal myndigheter. Samtliga myndigheter beräknas ha övergått till att redovisa enligt de nya principerna fr.o.m. räkenskapsåret 1993/94.

I balansräkningen för staten redovisas också tillgångarna upptagna till beräknade nukostnader. Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med avskrivningar grundade på detta värde. I beloppen för nukostnad ingår såväl de bokförda tillgångarnas nukostnad som värdet av vissa icke bokförda tillgångar.

För att få uppgift om värdet av icke bokförda tillgångar och nukostnad för bokförda tillgångar har RRV sänt ut förfrågningar till ca 100 myndigheter. Det inkomna materialet har bearbetats och sammanställts i kolumnen för nukostnad i balansräkningen. Uppgifter från några större

myndigheter saknas. Underlag för beräkning av kapitalvärdet för till-

gångar som används inom försvaret t.ex. flygplan och fordon redovisas för närvarande inte, Däremot redovisas ett beräknat värde för försvarets byggnader och mark i nukostnadskolumnen i balansräkningen. Värdet av museisamlingar, bibliotek m.m. ingår inte i redovisningen. Den största

tillkommande posten bland nukostnaderna är värdet av det statliga

vägnätet, som har beräknats och tagits in i balansräkningen.

Balansräkningen är konsoliderad i viss omfattning. Fordringar och

skulder i myndigheternas mellanhavanden med Riksgäldskontoret

avseende löpande krediter och investeringslån är eliminerade.

Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnas Bilaga I och skuldernas värde. Den negativa förmögenheten består i stort sett av ackumulerade nettounderskott i statsbudgeten. Nettoförmögenheten var positiv fram till slutet av 1970-talet för att därefter bli negativ och snabbt fallande fram till år 1986. Den fallande tendensen började då avta beroende på främst minskande budgetunderskott fram till 1991. Per den 30 juni 1992 var den bokförda nettoförmögenheten -441,1 miljarder kronor. Balansräkningen återges i preliminär form i tabell 1.

Tabell 1. Preliminär balansräkning för staten Miljarder kronor

Bilaga 1 Bokförda värden Beräknad nukostnad!

1992-06-30 1991-06-30 1992-06-30 1991-06-30

TILLGÅNGAR

Materiella tillgångar” 0 Lager och förråd 14,7 10,4 15,1 11,6 0 Skepp, maskiner och

118,6 147,2 272,6 412,8 Finansiella tillgångar

SKULDER OCH KAPITAL

Statsskulden”

o Lån i Sverige 641,3 525,4 641,3 525,4 Oo Lån utomlands 57,2 73,5 57,2 73,5

698,5 598,9 698,5 598,9

Övriga skulder

Verkskapital Oo Avsättningar, fonder mm? 37,4 48,9 37,4 48,9 Statens nettoförmögenhet?”” 0 Vid budgetårets början -316,4 -351,4 -64,6 -189,1 Oo Förändring under budget-

året -124,7 +34,9 -222,5 +124,5 Därav verksamhetens netto-

förändring!? -85,7 -43,4

Övriga kapitalförändringar -39,0 +78,3?

Vid budgetårets slut -441,1 -316,4 -287,1 -64,6 Summa skulder och kapital 433,2 455,3 587,2 707,1 I Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med avskriv-

ningar grundade på detta värde. I beloppen ingår även värdet av icke bokförda

tillgångar. " Minskningen av värdet på materiella tillgångar mellan budgetåren förklaras främst

av att affärsverket Vattenfall bolagiserats.

Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under

den senaste 40-årsperioden som underlag. Som investering har räknats utfallet på

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. I

anslagen för byggande av statliga vägar. Till detta värde har lagts 1096 av anslagen till drift av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms nämligen en så stor andel av anslaget utgöra värdehöjande förbättringsarbeten. De på detta sätt beräknade Bilaga I

investeringsbeloppen har omräknats till nukostnad med ledning av vägverkets vägkostnadsindex. Det erhållna bruttobeloppet har sedan reducerats med avskrivningar (avskrivningstid 40 år). Anskaffningsvärdet för vägarna minskat med avskrivningar uppgår till 33,3 miljarder kr.

I posten aktier m.m. ingår statens aktier i Vattenfall AB till ett värde av 7,9 miljarder kronor. Dessa aktier har inte åsatts något bokfört värde hos Kammarkollegiet.

Förändringen mellan räkenskapsåren förklaras av att Riksskatteverket fr.o.m 1991/92 redovisar skattefordringar med det belopp som beräknas inflyta i stället för med nominellt belopp. Nominellt uppgår skattefordringarna till 22,7 miljarder kronor, därav beräknas 20 9 inflyta.

Därav lånefordringar 119,7 miljarder kr. Lånefordringarna har tagits upp till sina nominella belopp.

I de bokförda värdena, enligt Riksgäldskontorets redovisning, har skulder inom staten räknats bort. Utlandslånen upptas till den valutakurs som gällde på bokslutsdagen.

Aftärsverkens avsättningar redovisas fr.o.m. 1991/92 under posten Statens nettoförmögenhet. Bokförda värden för 1990/91 har korrigerats enligt denna princip för att uppnå jämförbarhet mellan åren.

Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnas och skuldernas värde. Förändringen av förmögenheten mellan två år motsvaras dels av statsbudgetens nettounderskott, dels av kapitalförändringar som främst avser invärdering och upp/nedskrivning av finansiella tillgångar. Se även not 8.

!0 Verksamhetens nettoförändring framkommer enligt följande (miljoner kronor).

6¶Finansfullmakten

Riksdagen har bemyndigat regeringen att för budgetåret 1992/93, om arbetsmarknadsläget kräver det, enligt vissa villkor besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kronor (prop. 1991/92:150 bil. I:1, bet. 1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350). Denna s.k. finansfullmakt får användas för att tidigarelägga, utvidga eller påskynda statliga investeringar som normalt finansieras med anslag på statsbudgeten.

Regeringen kan också använda den för bidrag till kommunala projekt för

investering och sysselsättning. Bidragsprocenten får därvid fastställas med

hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 70 av kostnaderna. Vidare får

finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn. I dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt höjas till högst 75 Z. Regeringen kan också utnyttja finansfullmakten för arbetsmarknadsutbildning och ytterligare sysselsättningsåtgärder såsom

ungdomspraktik. Slutligen kan regeringen med stöd av finansfullmakten utöka några av de ramar för igångsättningstillstånd m.m. som riksdagen

fastställer för åtgärder inom bostadsförsörjningsområdet.

Genom beslut den 31 januari 1993 utnyttjades finansfullmakten med Bilaga 1 2 000 miljoner kronor för utbildningsbidrag till ungdomar.

Jag anser att det inför budgetåret 1993/94 behövs en beredskap för att kunna ta i anspråk finansfullmakten för ytterligare sysselsättningsåtgärder. |

För budgetåret 1993/94 förordar jag att en finansfullmakt begärs intill

ett sammanlagt belopp av 2 500 miljoner kronor.

7¶Finansiell styrning

7.1¶Revision av statliga bolag och stiftelser

7.1.1 Bakgrund Regeringen redovisade i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100

bil. 1) sin syn på revision av statligt bildade bolag och stiftelser. Här

angavs att Riksrevisionsverket (RRV) bör utses till revisor eller ges rätt att utse revisor i bolagen. Även då staten medverkar vid stiftelsebild-

ningar bör RRV utses som statens revisor. Även RRV:s förvaltningsrevisionella kompetens bör tillvaratas vid sådan ombildning. Riksdagen hade

ingen erinran mot detta (bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128).

I årets finansplan (prop. 1992/93:100 bil. 1) anmälde regeringen att det även bör klargöras hur statsmakternas behov av insyn i verksamheter

som bedrivs i bolag och stiftelser som bildats av myndigheter skall

garanteras. RRV har föreslagit regeringen att RRV bör ges rätt att

granska samtliga av myndigheter bildade bolag och stiftelser. Regeringen tog dock inte ställning till förslaget utan anmälde att man avsåg att be-

handla frågan i samband med prövningen av hur det statliga ekonomi-

administrativa regelverket skall tillämpas på organisationer som inte är statliga myndigheter, vilket RRV utreder på uppdrag av regeringen. RRV har nyligen i en skrivelse avrapporterat den del i nyss nämnda uppdrag som avser revision av statliga bolag och stiftelser. Jag kommer nu att föreslå hur revisionen av statliga bolag och stiftelser bör utformas, dels vad gäller granskning av statliga bolags och stiftelsers verksamhet, dels vad gäller extern årlig revision av statliga bolag och stiftelser.

7.1.2 Riksrevisionsverkets rätt att granska verksamheten

RRV föreslår i sin skrivelse att lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets

granskning av statliga aktiebolag och stiftelser ändras så att regeringen ges möjlighet att besluta om tillägg till den förteckning över statliga bolag och stiftelser som lämnas 1 lagen.

Jag anser att det är angeläget att de statliga revisionsorganen kan granska statlig verksamhet som är av väsentligt samhällsintresse. Stats-

makternas möjlighet till insyn i sådan verksamhet som bedrivs av bolag

och stiftelser regleras i lagen (1987:518) med instruktion för Riksdagens revisorer och i lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets granskning av statliga aktiebolag och stiftelser.

Riksdagens revisorer har enligt den förstnämnda lagen rätt att granska all statlig verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag och stiftelser, om Bilaga 1 verksamheten är reglerad i lag eller någon annan författning eller om

staten som ägare eller genom tillskott av statliga anslagsmedel eller

genom avtal eller på annat sätt har bestämmande inflytande över verksamheten. Härigenom tillgodoses riksdagens behov av insyn i den statliga

verksamhet som bedrivs i bolag och stiftelser. Riksdagen kan dock föreskriva att en viss verksamhet skall vara undantagen från Riksdagens

revisorers granskning.

Regeringens möjlighet till insyn via RRV:s granskningsrätt är mer begränsad genom att det i lagen om RRV:s granskningsrätt föreskrivs

särskilt, i form av en förteckning, vilka statliga bolags och stiftelsers

verksamhet RRV får granska. När en verksamhet, helt eller delvis, överförs från en myndighet till ett bolag eller en stiftelse och det anses

lämpligt att RRV ges rätt att granska verksamheten måste en ändring av

lagen göras av riksdagen. Det innebär även att i de fall omvärldsförändringar talar för att RRV bör ges rätt att granska ett befintligt

bolags eller en stiftelses verksamhet som inte anges i lagen så måste ett beslut härom föregås av en lagändring. Detsamma gäller vid ändring av

firma för bolag som redan finns upptagna i lagens förteckning över bolag.

Staten har i allt större utsträckning beslutat om att överföra verksamhet

som bedrivs av myndighet till annan verksamhetsform genom bildande av bolag och stiftelser. Formerna för statsmakternas insyn och kontroll

förändras därmed. Det är angeläget att staten genom sina revisionsorgan

ges en fortsatt möjlighet till insyn i och kontroll av dessa bolags och stiftelsers verksamhet, i de fall verksamheten till övervägande del är

beroende av fortlöpande finansiering med statliga medel, är reglerad i allmän författning eller genom särskilda regeringsbeslut eller när staten

på annat sätt har ett bestämmande inflytande över verksamheten. Detta

var också den principiella syn som låg till grund för 1987 års riksdagsbeslut som gav Riksdagens revisorer och RRV rätt att granska statliga bolags och stiftelsers verksamhet (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:- KU29, rskr. 1986/87:226). Som skäl för att RRV givits en mer begränsad granskningsrätt än Riksdagens revisorer anfördes i propositionen skillnaderna i syften, inriktning och utformning av revisionsverksamheten hos de båda revisionsorganen.

Det ligger inom regeringens ansvarsområde som verkställande organ att ha en ändamålsenlig kontroll av effektiviteten i verksamhet som staten i något hänseende kan anses vara ansvarig för eller har ett bestämmande inflytande över. I de fall förändringar i verksamhetens förutsättningar

eller innehåll visar sig vara påkallade ankommer det på regeringen att underställa riksdagen frågan för prövning. En förutsättning för detta är att regeringen ges möjlighet att på ett effektivt och tillförlitligt sätt erhålla

information om verksamhetens innehåll och resultat. RRV:s förvaltningsrevisionella granskningar utgör härvid ett viktigt underlag för regeringens

prövning. Med de omfattande förändringar i statsförvaltningen som nu sker genom att flera för staten angelägna verksamheter överförs från

myndigheter till bolag och stiftelser som ägs eller bildas av staten,

upphör RRV:s automatiska rätt att granska dessa verksamheter. Det Bilaga 1

ligger i regeringens intresse att förändringar i verksamhetsformer inte försvårar möjligheterna till en sådan allsidig och oberoende granskning av hur statliga åtaganden och samhällsmål uppfylls som RRV:s förvaltningsrevision representerar. Det är härvid angeläget att beslut om fortsatt möjlighet att granska sådan statlig verksamhet genom RRV kan fattas på ett mer ändamålsenligt och flexibelt sätt än vad som nu är fallet.

Jag anser därför att lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets gransk-

ning av statliga bolag och stiftelser bör ändras på så sätt, att RRV ges

rätt att granska statlig verksamhet som bedrivs av bolag och stiftelser

som staten bildat för ändamålet eller som staten äger eller på annat sätt har ett bestämmande inflytande över. Jag delar således inte RRV:s upp-

fattning, att regeringen bör genom förordning kunna besluta om tillägg

till förteckningen i lagen. Det förefaller inte ändamålsenligt att uppgifter

om vilka bolags och stiftelsers verksamhet RRV:s granskningsrätt omfattas av skall kunna återfinnas endera i lagen eller i en förordning.

Det kan också skapa oklarhet om i vilka fall t.ex, ett nytt av staten bildat

bolag vars verksamhet RRV bör ges rätt att granska bör föras upp i lagen eller i förordningen. Riksdagen bör i stället genom en ändring i lagen, på samma sätt som i fråga om Riksdagens revisorer, ge RRV rätt att granska sådan statlig verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag eller stiftelse. Det ankommer därefter på regeringen att, med stöd av 8 kap. 13 § 1 regeringsformen, genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet av lagen, innebärande att den nuvarande förteckningen i lagen istället tas in i en förordning som utfärdas i samband med ' lagändringen. Jag vill därvid understryka att verkställigheten av lagen

skall ske med samma utgångspunkter som nu gäller, dvs. att RRV:s

granskningsrätt bör komma i fråga för aktiebolag och stiftelser som staten har ett bestämmande inflytande över när dessa bedriver verksamhet som är förenad med ett samhälleligt åtagande eller där en fungerande marknad och konkurrens saknas. Avsikten är därmed inte att utöka tillämpnings- = området t.ex. genom att ge RRY rätt att granska verksamhet i bolag som staten, av konjunkturella eller liknande skäl, iklätts ett ägaransvar för. Ändringen syftar således enbart till en för statsmakterna effektivare hantering av dessa frågor.

7.1.3¶Årlig revision av redovisningen och förvaltningen

1 1992 års budgetproposition angav regeringen att RRV vid ombildning

av myndigheter och affärsverk till statligt ägda aktiebolag bör utses till

revisor alternativt ges rätt att utse revisor i bolaget. Även då staten medverkar vid stiftelsebildningar bör RRV utses som statens revisor.

Enligt 10 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) väljer bolagsstämman

revisor. I bolagsordningen kan det dock bestämmas att en eller flera

revisorer, dock inte alla, skall utses i annan ordning. Den revisor som utses på annat sätt än av bolagsstämman blir medrevisor, med samma revisionsansvar som den av bolagsstämman utsedde revisorn. Till revisor

kan enligt 10 kap. 2 § aktiebolagslagen även auktoriserat eller godkänt revisionsbolag utses. RRV kan däremot, som myndighet, inte utses till Bilaga 1 revisor i aktiebolag. Jag anser emellertid inte att en ändring av aktiebolagslagen nu är behövlig eftersom lagen redan medger att det i bolags-

ordningen införs en föreskrift om att revisorer, utöver den av bolagsstämman valde revisorn eller revisionsbolaget, skall utses på annat sätt.

Jag finner mot denna bakgrund att regeringen vid ombildning av statliga myndigheter och affärsverk till aktiebolag i vilka staten som ägare ges ett bestämmande inflytande i aktiebolagslagens mening, bör tillse att

det tas in en bestämmelse i bolagsordningen att RRV skall utse revisor.

Bestämmande inflytande i aktiebolagslagens mening har den som är majoritetsägare eller där ägaren genom föreskrift i bolagsordningen eller genom avtal mellan aktieägarna (konsortialavtal) givits ett bestämmande

inflytande. Mitt förslag innebär således att den av RRV utsedde revisorn

i dessa bolag blir medrevisor med samma revisionsansvar som den av bolagsstämman utsedde revisorn eller revisionsbolaget. Jag anser även att

det, när verksamhet överförs från myndighet till ny associationsform genom bildande av stiftelse, i stiftelseurkunden på samma sätt bör före-

skrivas att RRV skall utse revisor. Denna rätt bör även kunna regleras i avtal mellan staten och stiftelsen. Mitt förslag överensstämmer i huvudsak med RRV:s förslag.

RRV påtalar i sin skrivelse att RRV:s instruktionsenliga uppgift att revidera myndigheter inte låter sig göras enligt god revisionssed i de fall RRV inte har insyn i bolag som, för statens räkning, bildats av myndigheter. Detta är givetvis inte tillfredsställande. Vad som nu anförts bör

därför även tillämpas när statliga myndigheter, efter föreskrivet tillstånd från statsmakterna, medverkar i bolags- resp. stiftelsebildning. Detta

ligger väl i linje med vad som gäller för revision i moderbolag i förhållande till dotterbolag i en koncern. Förslaget innebär att berörda myndigheter vid upprättande av bolagsordning eller motsvarande har att föreskriva att RRV skall utse revisor. För redan bildade bolag och stiftelser bör staten verka för att motsvarande bestämmelse förs in i bolagsordning och stadgar. Härigenom garanteras möjligheterna att verifiera hur medlen används av berörda myndigheter.

Dessa principer innebär sammanfattningsvis att RRV i normalfallet bör utse en revisor i bolag och stiftelser där statlig verksamhet överförts från

förvaltningsmyndigheter eller affärsverk i vilka staten har ett be-

stämmande inflytande i aktiebolagslagens mening samt i de fall bolag

eller stiftelser bildats av myndighet. Jag avser således inte heller i detta

fall sådana bolag som staten, av t.ex. konjunkturella skäl, övergångsvis iklätt sig ett ägaransvar för. Undantag från att föreskriva att RRV skall

utse revisor enligt de redovisade principerna bör dock kunna göras när

regeringen bedömer att särskilda skäl för det föreligger. Även i de fall

undantag görs från att RRV skall utse revisor i bolag och stiftelser som

bildas av myndighet bör det i bolagsordning eller stiftelseurkund före-

skrivas att RRV skall ha samma rätt som revisor för moderbolag har i

förhållande till dotterbolag i en koncern att inhämta uppgifter av bolaget eller stiftelsen resp. dess revisorer.

7.1.4 Övrigt. Bilaga 1

Vid själva övergången från statliga affärsverk och myndigheter till annan associationsform behöver ett antal frågor lösas. Exempel på detta är värderings- och andra redovisningsfrågor, frågor om hantering av ingångna avtal och andra åtaganden, t.ex. pensionsskulder. RRV har en upparbetad kompetens om vilka bestämmelser som gäller för såväl myn-

digheter som aktiebolag och stiftelser och hur sådana frågor som jag nyss

nämnde bör hanteras vid överföring i ny verksamhetsform. Eftersom det ofta är fråga om ansenliga ekonomiska värden som berörs vid ombild-

ning är det väsentligt att RRV:s kompetens på området utnyttjas redan i

ett tidigt skede inför ombildning.

Det bör ankomma på RRV att i sin årliga rapport till regeringen om det ekonomiadministrativa läget och resultatet av årets revision även

redogöra för sina insatser vad gäller statliga bolag och stiftelser.

7.1.5 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet

upprättats förslag till

lag om ändring i lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets gransk-

ning av statliga aktiebolag och stiftelser. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I: 1.6.

Förslaget, som faller inom Lagrådets granskningsområde, är av sådan

beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Yttrande från

Lagrådet behöver därför inte inhämtas.

7.2¶In- och utbetalningstidpunkter för statliga betalningar

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 1) anfördes att en

översyn av statliga betalningstidpunkter har genomförts av Riksgälds-

kontoret och Riksrevisionsverket. Resultatet av denna översyn är nu under beredning och jag avser att återkomma med förslag till åtgärder vid ett senare tillfälle. En särskild utredare har i ett annat sammanhang tillkallats med uppgift att göra en översyn av uppbördslagstiftningen (dir. 1993:22). I detta arbete ingår att väga in vad som har sagts i rapporten om översynen av statliga betalningstidpunkter.

7.3¶Effekter på 1993/94 års statsbudget avseende införandet .

av generell räntebeläggning av statliga medelsflöden

Riksdagen har bemyndigat regeringen att genomföra en räntebeläggning

av statliga medelsflöden (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20,

rskr. 1992/93:189). För att de myndigheter som skall omfattas av räntebeläggningen skall erhålla avsett ränteincitament bör nuvarande bokföringsmässiga omföringar ersättas med betalningar. Riksrevisionsver-

ket och Riksgäldskontoret arbetar för närvarande med att utforma rutiner för detta. Det står redan klart att det bör införas nya rutiner som kommer

att innebära en engångsvis förstärkning respektive merbelastning på statsbudgeten för budgetåret 1993/94. Jag tänker då främst på inkomsttit- Bilaga 1 larna 1411 Mervärdesskatt och 5211 Statliga pensionsavgifter, netto.

För närvarande avräknar statliga myndigheter löpande ingående

mervärdesskatt mot inkomsttiteln 1411 Mervärdesskatt. Den förändring som bör göras innebär att myndigheterna skall lämna uppgift om ingående mervärdesskatt samlat för en kalendermånad. Uppgifterna bör

lämnas månaden efter den månad som uppgifterna avser. Detta innebär

en förskjutning av redovisningen mot inkomsttiteln med en kalendermånad. För budgetåret 1993/94 innebär detta att redovisningen mot statsbudgeten endast kommer att avse elva månader. Inkomsttiteln 1411 Mervärdesskatt beräknas därför öka med omkring 1 miljard kronor

jämfört med motsvarande beräkning i 1993 års budgetproposition.

Statliga myndigheter överför för närvarande varje månad ett belopp som motsvarar myndighetens lönekostnadspålägg till inkomsttiteln 5211 Statliga pensionsutgifter, netto. Den förändring som bör göras innebär en

tidsmässig förskjutning av redovisningen mot inkomsttiteln med en

månad, vilket innebär att redovisningen för budgetåret 1993/94 även i

detta avseende kommer att omfatta elva månader. Inkomsttiteln 5211 Statliga pensionsutgifter, netto beräknas därför minska med 1,5 miljarder

kronor jämfört med motsvarande beräkning i 1993 års budgetpro-

position.

Jag vill dock understryka att effekterna av de förändrade rutiner som jag nyss har redogjort för är av övergångskaraktär och statsfinansiellt

neutrala på sikt.

När det gäller utformningen av de bestämmelser som behövs om hur

myndigheterna skall hantera frågorna om ingående mervärdesskatt och

lönekostnadspålägg avser jag att återkomma till regeringen med förslag.

7.4¶Postgirot

Riksdagen har bemyndigat regeringen: att besluta om avveckling av Postgirots ensamrätt till de statliga betalningarna (prop. 1991/92:100, bil. 1, bet. 1991/92:FiU20, rskr. 1991/92:128). Riksdagen har vidare beslutat (prop. 1992/93:100 bil. 1, bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93: 189) att ett utvecklat statligt betalningssystem skall införas. Detta system skall tillgodose statens krav på kostnadseffektivitet, säkerhet, information

och redovisning samt möjliggöra valfrihet för myndigheter och allmänhet

genom att tillåta att betalningar effektueras både genom Postgirot och

banksystemet. Målet är att detta nya system skall införas den 1 juli 1993.

Postgirots kvarvarande ensamrätt till de statliga betalningarna upphör i och med att det nya systemet tas i drift. Detta innebär att förordningen.

(1974:591) om skyldighet att använda Riksbanken eller Postgirot för

statliga betalningar upphör att gälla. Riksdagen har uttalat att föränd-

ringar i det statliga betalningssystemet måste ske på ett sådant sätt att de

krav som riksdagen har ställt på systemet uppfylls.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, bil. 7) anfördes att den översyn av Postgirots verksamhetsområde som aviserades i prop.

av att den kvarvarande ensamrätten till statliga betalningar avskaffas. De Bilaga 1 minskade intäkter som kan bli effekten av ökad konkurrens om statliga betalningar bör till viss del kunna kompenseras med ökade avgiftsintäkter. I den mån Postgirot anser sig behöva komplettera betalningstjänsten med banktjänster bör detta lösas genom samarbete med bankerna.

Vidare anfördes att avvecklingen av Postgirots kvarvarande ensamrätt till statliga betalningar bidrar till ett effektivare betalningssystem.

Effektiviteten hämmas dock av att vissa systemlösningar, exempelvis

sådana som förutsätter att Postgirot får rätt att verkställa betalningar genom debiteringar på bankkonton, inte har kunnat införas. Klargörandet av konkurrensförutsättningarna på betalningsmarknaden förutsattes leda

till att Postgirot och bankerna/Bankgirot gjorde ett förnyat försök att finna lösningar som ytterligare ökar effektiviteten i betalningssystemet.

Regeringen har den 18 februari 1993 givit Riksrevisionsverket i

uppdrag att i samband med upprättande av avtal om statens betalningsför-

medling beakta nyss nämnda aspekt och att utan fördröjning rapportera till regeringen om hinder för den avsedda utvecklingen uppkommer.

Riksdagen har uttalat (bet. 1992/93:FiU20, rskr. 1992/93:189) att det

är av stor vikt från konkurrenssynpunkt att Postgirot kan förmedla betalningar till och från banksystemet genom debiteringar av bank-

konton. Regeringen anmodas att i kompletteringspropositionen redovisa för riksdagen hur dessa frågor utvecklas.

Riksrevisionsverket har den 8 april 1993 inkommit med en skrivelse till regeringen där de bl.a. redogör för att parterna ännu inte har nått

fram till någon lösning som möjliggör att Postgirot kan utföra debi-

teringar på alla bankers konton. Jag förutsätter att parterna fortsätter ansträngningarna att finna affärsmässiga lösningar i denna fråga. Mitt mål är oförändrat att ett utvecklat statligt betalningssytem skall kunna införas den 1 juli 1993 och att förordningen (1974:591) om skyldighet att använda Riksbanken eller Postgirot för statliga betalningar därmed skall kunna upphöra att gälla. :

8¶Budgetar m.m. i internationella organisationer

Från statsbudgeten utbetalas bidrag till över 100 internationella organisationer. Flertalet av dessa organisationer är små och inriktade på väl avgränsade specialområden. Andra åter har tusentals anställda och bedriver en såväl ämnesmässigt som geografiskt spridd verksamhet.

De sammanlagda bidragen uppgick till över 5 miljarder kronor ,

budgetåret 1991/92.

Inom regeringskansliet genomförs en översiktlig granskning av de ekonomiadministrativa styrsystemen i några av de större organisationer

som Sverige tillhör. Genomgången visar på att brister finns i detta

avseende, särskilt med avseende på uppföljning och utvärdering av verksamheten, men också i fråga om precisering av verksamhetsinriktn-

ing och prioriteringar. |

För Sverige som engagerad medlem och i vissa fall stor bidragsgivare

är det av intresse att ekonomiadminstrationen i de internationella organisationerna håller en hög standard. Endast därigenom kan Sverige Bilaga 1 och andra medlemmar få tillfredsställande garantier för att de resurser som, i konkurrens med nationella behov, ställs till organisationernas

förfogande används på effektivast möjliga sätt.

Nyssnämnda granskning visar att flera organisationer har fastställt regler i fråga om den ekonomiadministrativa styrningen som ger uttryck

för en hög ambitionsnivå. Efterlevnaden av reglerna varierar dock avsevärt i många fall.

För Förenta Nationerna har generalförsamlingen fastställt regler som bygger på en modern syn på den ekonomiadministrativa styrningen i

offentliga organ. Ekonomistyrningen och verksamhetsuppföljningen ses

som en integrerad process. Medelfristiga planer omsätts successivt i tvååriga budgetar. Stor vikt läggs vid den löpande uppföljningen av verksamheten och vid att den utvärderas både internt och externt. Andra

organisationer i FN-systemet tillämpar liknande regler utan att ha fastställt ett sammanhängande regelsystem. Sverige bör aktivt verka för en effektiv ekonomistyrning i de internationella organisationerna. Alla större organisationer med diversifierad

verksamhet bör utforma sin ekonomistyrning i linje med de principer som

ligger till grund för FN-modellen. Dessa organisationer bör också utveckla en strategi för att omsätta principerna i verkligheten. Inslag i en

sådan strategi bör bl. a. vara ett kontinuerligt utvecklingsarbete syftande till anpassning av generella modeller till den organisationsspecifika verksamheten, centralt metodstöd till linjeansvariga samt utbildning av

personalen. Ett effektivt stöd kan också lämnas av revisionen. Den externa revisionen bör bedrivas i enlighet med de riktlinjer som antagits

av International Organization of Supreme Audit Institutions (INTOSAT).

Betydande delar av verksamheterna inom flertalet av de undersökta

organisationerna finansieras med frivilliga bidrag vid sidan av de

reguljära budgetarna. Detta medför, som analysen i Nordiska FNprojektet, vilken redovisats för riksdagen i budgetpropositionen 1991/92, påvisar, risker för oönskade effekter på prioriteringarna i den reguljära budgeten. För att motverka sådana effekter verkar regeringen dels för

att frivillig finansiering inte avser reguljär, löpande verksamhet, dels att verksamheter som finansieras med frivilliga bidrag så långt som möjligt planeras och budgeteras i samband med den reguljära planeringen och budgeteringen. Den betydande frivilligfinansieringen vid sidan av de reguljära budgetarna i de internationella organisationerna innebär med nödvändighet svårigheter att redovisa dessa organisationers samlade verksamhet.

Detta medför att presentationen i budgetpropositionen av dessa organisationers verksamhet blir splittrad och sporadisk. Regeringen avser, i den utsträckning som är möjlig, inkludera systematisk redovisning även av

den frivilligfinansierade delen i budgetpropositionen. En sådan redo-

visning förutses underlättas om och när det svenska synsättet på budgetering slår igenom i dessa organisationer.

Flertalet stora bidragsgivare till de internationella organisationernas

nolltillväxt i de reguljära budgetarna. Sverige har i denna fråga intagit en Bilaga 1

mera flexibel. hållning.

Att generellt förespråka real nolltillväxt i de internationella organisationernas reguljära budgetar innebär att alla organisationer bedöms som likvärdiga med avseende på prioritet och ekonomiadministrativ kompe-

tens. Så är naturligvis inte förhållandet. En individuell prövning av varje organisation är därför den principiellt mest tilltalande politiken och skulle

kunna resultera i förslag till såväl minskningar som ökningar. En

prövning med denna innebörd förutsätter emellertid en ingående

kännedom om verksamhetsresultat, dvs. fullgjorda prestationer och effekter. En sådan kunskap kan endast erhållas genom en redovisning till

bidragsgivarna baserat på en väl fungerande ekonomiadministration

innefattande såväl löpande årlig uppföljning som utvärderingar av verksamheten. Förvaltningsrevision med tillräcklig täckningsgrad bör också utföras.

I den mån tillräcklig information för individuell bedömning av de

internationella organisationernas reguljära budgetar inte föreligger, finns behov av en generell linje att falla tillbaka på. Real nolltillväxt ter sig därvid, trots de invändningar av principiell natur som ovan redovisats, som den mest användbara generella linjen.

Den förordade linjen innebär sålunda inte att real nolltillväxt uppsätts som en princip eller ett mål i sig. Kravet på real nolltillväxt tillgrips i fall

då adekvat besiutsunderlag saknas.

Den förordade linjen innebär att stöd för förslag om ökade reala budgetresurser bör ges endast i fall där det kan påvisas att nödvändigt budgetutrymme inte kan eller bör beredas genom omprioriteringar inom organet. Dessutom måste förutses att situationer kan uppkomma då ett internationellt organ genom beslut i mellanstatligt forum åläggs nytillkomna uppgifter av en omfattning som uppenbarligen måste kräva nya

resurser - även om organets ekonomiadministrativa system inte nått den grad av transparens som enligt ovan bör krävas.

Hemställan Bilaga 1

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen |

dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som

förordats,

2. godkänna det saneringsprogram för de offentliga finanserna på

81 000 000 000 kr i 1994 års priser för åren 1994-1998 som jag

förordat i det föregående,

3. godkänna riktlinjerna för statlig valutaupplåning som förordats i det föregående, 4. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som

förordats,

5. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1993/94,

6. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningarna för

budgetåret 1993/94, 7. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto för budgetåret 1993/94, |

8. anta förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1993/94,

9. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 95 000 000 000 kr., 10. bemyndiga regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om

statens upplåning,

11. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1993/94, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som förordats intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000-000 kr.,

12. anta förslaget till lag om ändring i lagen (1987:519) om Riksrevisionsverkets granskning av statliga aktiebolag och stiftelser,

13. godkänna principerna för revision av statliga bolag och stiftelser i enlighet med vad som förordats (avsnitt 7.1), | dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

14. statliga garantiåtaganden (avsnitt 4), 15. årsbokslut för staten (avsnitt 5), 16. utnyttjandet av finansfullmakten (avsnitt 6), 17. finansiell styrning (avsnitt 7.2 - 7.4), 18. budgetar m.m. i internationella organisationer (avsnitt 8).

Innehållsförteckning

Bilaga 1

Reviderad finansplan

Statsbudgeten och särskilda frågor

Bilaga 1

gotab 413616, Stockholm 1993

Bilaga 1.1 Reviderad nationalbudget 1993

1 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 150 Bil. 1.1

Bilaga 1.1

Förord

Den reviderade nationalbudget som härmed läggs fram, beskriver den

internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1994.

Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartement och olika verk och institutioner. För bedömningen av den internationella utveck-

lingen har material erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen av den

svenska ekonomin baseras främst på underlag från Statistiska centralbyrån och på den prognos för de kommande åren som Konjunkturinsti-

tutet publicerade den 30 mars. Vidare har en grupp bransch- resp.

konjunkturexperter hörts. Ansvaret för de redovisade bedömningarna åvilar dock helt Finansdepartementets ekonomiska avdelning.

Därutöver innehåller nationalbudgeten analyser av det ekonomiska förloppet i ett medelfristigt perspektiv. De traditionella prognoserna för

åren 1993 och 1994 kompletteras med en kalkyl över den svenska ekonomins utveckling under 1995-1998. Beräkningarna är gjorda med hjälp av Konjunkturinstitutets modeller KOSMOS och FIMO. Dessutom

analyseras hot som kan leda till en sämre utveckling, men också positiva faktorer som kan medföra en högre ekonomisk tillväxt.

Ansvarig för den preliminära nationalbudgeten är departementsrådet Anders Palmér. Kalkylerna avslutades den 15 april 1993.

Bilaga 1.1

1.1¶Utvecklingen 1993-1994

Sedan bedömningen av den ekonomiska utvecklingen gjordes i den preliminära nationalbudgeten har den internationella konjunkturen försämrats, främst beroende på utvecklingen i Tyskland. Därmed blir marknadstillväxten för svensk export låg, i första hand under 1993 men också under 1994. Uppgången väntas stanna på ca 2 1/20 i år och ca 570 nästa år, vilket är en väsentlig nedrevidering jämfört med bedömningen i januari. Samtidigt har de svenska företagens konkurrenskraft stärkts ytterligare genom kronans fortsatta depreciering. Det är emellertid svårare att vinna marknadsandelar i en låg- än i en högkonjunktur. Företagen kommer sannolikt till stor de! att utnyttja det uppkomna utrymmet till att höja sina vinstmarginaler. Relativpriserna beräknas ändå sjunka avsevärt och exportvolymen öka betydligt, både under 1993 och 1994. Genomslaget på de inhemska priserna av den lägre kronkursen väntas bli begränsat p.g.a. den låga aktivitetsnivån. En viss nedrevidering av den inhemska efterfrågan har dock gjorts. Sammantaget väntas BNP

falla med 1,776 1993 och stiga med 1,26 1994. Återhämtningen nästa

år beror helt på den konkurrensutsatta sektorns snabba expansion. Antalet personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden ökar gradvis under prognosperioden. Omfattande åtgärder gör att den öppna arbetslösheten väntas stanna på ca 770.

Diagram 1:1 K- respektive S-sektorns produktion 1981-1994

Index 1981=100

125 ren gr ng sörtrersrssesesreanearsn ar senannna

Pra ST - s

11 Bj dee frererenrerrrnrrnrnnrnnnn / va AF

? Zz S-sektorn |

110 dee reser - isseetrrrerra nee rs ra aanronrs ense ers ner sn erna ene e rear nan e ran nare an annan

-

10151 FRA 4000 4

01016) =E 0NNANNNNNNANNN NANNA

1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993

Anm.: Indelning enligt EFO-modellen, men där S-sektorn också inkluderar stat och kommun Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Den inhemska aktivitetsnivån påverkas i hög grad av den anpassning som pågår i ekonomin. Hushåll och företag håller på att sanera sin Bilaga 1.1 ekonomi efter den kraftiga låneexpansionen under senare delen av 1980talet. Konsolideringsbehovet accentueras av den sänkning av tillgångs-

priserna som inträffat. Därigenom ökar det finansiella sparandet och

konsumtion och investeringar dämpas.

Det är mycket svårt att bedöma hur länge denna process varar och hur

stark den blir. De lägre räntor som etablerats efter det att kronan började flyta mildrar de kontraktiva effekterna, även om realräntorna fortfarande

är höga. De stora utlandskonkurrerande företagens finansiella ställning stärks av den lägre kronkursen och de därmed högre vinsterna. Många

små företag har däremot fått en försämrad finansiell ställning. Ökade

realinkomster under 1992 skapade utrymme för en viss konsolidering för

hushållen. De fallande inkomsterna i år tvingar dock många hushåll att

väsentligt dra ned sin konsumtion för att klara av räntor och amorteringar.

Hur utdragen konsolideringsprocessen blir hänger också nära samman

med hur ekonomin utvecklas framöver. Hushållens sparbeteende är

sannolikt känsligt för förväntningarna avseende arbetslösheten. Osäkerhet

om den framtida egna ekonomin ger hushållen starkare motiv att vidga sina finansiella margirialer.

Ett eventuellt fortsatt prisfall på bl.a. egna hem och andra fastigheter

skulle skärpa behovet av skuldsanering och dämpa aktiviteten i ekonomin under 1993 och 1994. Räntekänsligheten är sannolikt betydande. Ju mer räntorna faller, desto gynsammare utvecklas tillgångspriserna och desto

bättre blir balansen mellan tillgångar och skulder. Därmed avtar konsolideringsbehovet. Prisförväntningarna är också av avgörande betydelse. Så länge aktörerna tror på fallande tillgångspriser avvaktar

eventuella köpare. Eftersom det skapats ett stort sparandeöverskott i den privata sektorn och konsumtion och investeringar inom vissa områden hållits tillbaka under några år finns sannolikt en uppdämd efterfrågan. Det är dock svårt att veta när förväntningarna bryts med en tydlig uppgång av tillgångspriserna och en återhämtning av konsumtion och investeringar som följd.

Finanskrisen är fortsatt mycket djup, vilket får konsekvenser för den reala ekonomin. Via belastningen på statsbudgeten kan inflationsförväntningarna komma att påverkas, vilket tenderar att leda till högre långa räntor. Bankernas behov av att banta sina balansräkningar för att klara kapitaltäckningen kan medföra en mer restriktiv kreditprövning. I så fall hämmas aktiviteten i ekonomin, särskilt i en uppgångsfas när efterfrågan på krediter börjar stiga. Marginalen mellan in- och utlåningsräntor är stor, vilket leder till en hög kostnadsbelastning på företag och hushåll och till försämrad ekonomisk tillväxt.

Mot denna bakgrund ter sig utsikterna för den svenska ekonomin inte särskilt ljusa för 1993, men betingelserna för en återhämtning därefter är goda. De finansiella obalanserna kommer successivt att avta. Industrins konkurrenskraft kan förväntas fortsätta att vara mycket god samtidigt som tillväxten på utlandsmarknaderna blir allt högre. Incitamenten för arbete

den svenska ekonomin av dessa positiva faktorer i huvudsak kommer att Bilaga 1.1

dröja till efter 1994.

Till grund för bedömningen av den svenska ekonomins utveckling

1993-1994 ligger några tekniska antaganden. För valutor används stoppkurser som baseras på genomsnittet för mars månad 1993. När det gäller räntor antas gradvisa sänkningar komma att genomföras i Tyskland och att Sverige följer med i denna utveckling.

Diagram 1:2 SEK: effektiv växelkurs 1980-1994

Index 1980=100 170 1604 150 14034 130 120 ont öereerrrraaseseeeeesnn nn nn nere rn eran nee nea BARinnterrrrrnnnnnnnnnnnnnnnrettssa knnnnnns nassar nens ne a

1104 NANNA NNNT NN NNNNSANNNrNNSSASSSANURAASSNASNNNNNSNANSNASNSSASNSNASNNRANNRANANNAARSANNANAA

16101 nr 90 AO LA RA eter

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: OECD, Riksbanken och Finansdepartementet

Internationella förutsättningar Tillväxten inom OECD-området uppgick till knappt I 1/27 under förra

året. Den ekonomiska aktiviteten tilltog i Nordamerika samtidigt som

fallet dämpades i Storbritannien. I övriga Västeuropa och Japan mattades konjunkturen markant under året. En ytterligare försvagning av tillväxten inom OECD-området väntas i år. Visserligen ökar aktiviteten i Nor-

damerika och Storbritannien, men motverkas av en fortsatt nedgång i Kontinentaleuropa och Japan, där återhämtningen väntas börja först under

1994 respektive senare delen av 1993. Sammantaget beräknas BNP inom OECD-området stiga med 1 1/470 i år och med 2 3/42 nästa år.

Motsvarande siffror för Västeuropa -- där sänkta räntor gradvis väntas stimulera tillväxten — är noll respektive 1 3/476. Expansionen inom

OECD blir därmed för svag för att hindra en fortsatt ökning av arbetslösheten under prognosperioden.

Prisstegringarna i OECD-området dämpades kraftigt under 1992. Enda

undantaget bland de större länderna utgjordes av Tyskland, där inflationstakten steg något. Lågt kapacitetsutnyttjande inom industrin och

ökad arbetslöshet inom de flesta länder förutses stabilisera kostnads- och inflationsutvecklingen på en låg nivå. Ett orosmoment är USA, där Bilaga 1.1

kapacitetsutnyttjandet börjar närma sig den nivå som anses vara förenlig

med stabila priser. I Västeuropa väntas inflationstakten i allmänhet avta ytterligare, med undantag av de länder där valutorna deprecierats.

Tabell 1:1 Internationella förutsättningar Årlig procentuell förändring

(KPI årsgenomsnitt)

Anm.: Stoppkurs för kronan är den genomsnittliga kronkursen för mars 1993. Kronan hade i mars i genomsnitt deprecierats med 18,9 70 mot ECU:n sedan den 19 november 1992. Källor: OECD och Finansdepartementet.

Den under fiera år svaga internationella tillväxten förklaras av att de stora länderna befinner sig i olika konjunkturfaser. Uppgången i USA å ena sidan och nedgången i Tyskland och Japan å den andra tenderar att väga upp varandra, vilket resulterar i en utjämnad tillväxt på aggregerad

nivå. Avmattningen för OECD-området som helhet blir därmed relativt

utdragen men också grund.

Ett viktigt särdrag i den nuvarande konjunkturcykeln är att många

industriländer — med de i Kontinentaleuropa som främsta undantag — hämmas av den skuldsanering som pågår som en reaktion på fallande

tillgångspriser. Även om variationer i skuldnivåer och tillgångspriser är

större än normalt. Detta beror sannolikt på den liberalisering av de finansiella marknaderna med åtföljande snabba skulduppbyggnad i både hushåll och företag som inträffade under 1980-talet. Denna utveckling förstärks av att skattesystemen inte var anpassade till de nya förutsätt-

ningarna. Därmed stimulerades lånefinansierad konsumtion och place-

ringar i olika tillgångar, främst fastigheter, vilket resulterade i snabbt stigande priser. När penningpolitiken stramades åt, räntorna steg och konjunkturen vände nedåt i början av 1990-talet bröts trenden. Ett prisfall inleddes på många tillgångsmarknader. Det finansiella sparandet började

stiga och konsumtion och investeringar hämmades. Hur långt skuldanpassningen kommit är osäkert. Sannolikt börjar dock situationen att

normaliseras i USA medan Japan och de nordiska länderna inte hunnit lika långt.

Flertalet industriländer har betydande underskott i statsfinanserna. I USA har den nya administrationen antagit ett program för att få balans i de offentliga finanserna i ett medelfristigt perspektiv. I Europa är också

det finanspolitiska handlingsutrymmet ytterst begränsat, medan däremot situationen i Japan möjliggör en expansiv finanspolitik. Även om

budgetkonsolidering i många länder skjuts på framtiden utgör ändå det statsfinansiella läget en restriktion för den ekonomiska utvecklingen Bilaga 1.1 framöver.

Osäkerhetsmomenten i den internationella konjunkturutvecklingen under 1993 och 1994 gäller främst Japan och Tyskland. Japans BNP föll de sista tre kvartalen 1992 och knappast några indikatorer under årets första månader pekar på en vändning. De finansiella obalanserna är dessutom stora. Det nyligen föreslagna stimulanspaketet bör dock höja tillväxttakten. För Tyskland visar merparten av statistiken på en mycket negativ

utveckling och det är svårt att bedöma hur länge lågkonjunkturen

egentligen varar.

Löner och konsumentpriser

Den låga aktiviteten i ekonomin leder till en mycket svag efterfrågan på arbetskraft. Trots stigande vinster i delar av näringslivet och en gynnsam

produktivitetsutveckling väntas därför lönerna öka relativt långsamt. En

viss löneglidning uppstår p.g.a. att personer med lägre lön än genomsnit-

tet oftast blir permitterade först när arbetsstyrkan ska reduceras, enligt principen om sist-in — först-ut. När hela företag slås ut är det också vanligen sådana som har relativt låg produktivitet och därmed lågt

löneläge. Dessutom får en del personer som friställs avgångsvederlag, vilket höjer den genomsnittliga lönen per arbetad timmme. Även om

ingen enskild person skulle få höjd lön medför ändå dessa faktorer att den genomsnittliga lönenivån i ekonomin stiger. Sammantaget väntas

timförtjänsten för ekonomin totalt öka med 37 från 1992 till 1993. Den

något högre aktivitetsnivån beräknas ge en uppgång i den genomsnittliga timförtjänsten med 3 1/27 från 1993 till 1994.

Tabell 1:2 Löner och priser Årlig procentuell förändring

Anm.: KPI = Konsumentprisindex, NPI = Nettoprisindex. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Konsumentpriserna dras i år upp av de höjda importpriser som följer

av den lägre kronkursen. Eftersom den inhemska efterfrågan är så svag

förväntas exportörer till Sverige vara relativt återhållsamma i sina prishöjningar. I prognosen bedöms deprecieringens effekter slå igenom

med 5070 1993 och med ytterligare 1070 1994, vilket är något lägre än

genomslaget efter devalveringarna vid 1980-talets början. Svenska företag väntas dock delvis kompensera höjda priser på importerade insatsvaror

upp KPI med 2 3/4 procentenheter i år och med 3/4 procentenheter 1994. Bilaga 1.1 Utöver effekter av stigande importpriser kommer förändrade indirekta skatter att höja prisnivån med 1 1/2 respektive 1/3 procentenheter för båda åren. Ökningen av den faktiska prisnivån under loppet av åren beräknas bli 5 1/22 och 3 1/42. Den "underliggande" inflationstakten

stannar på drygt I 1/20 respektive knappt 2 1/26, där KPI rensats från

effekter av olika politiska beslut och deprecieringens direkta effekter.

Försörjningsbalans

Förra året ökade hushållens realt disponibla inkomster med ca 37 enligt

de preliminära nationalräkenskaperna. Hushållen upplevde ett starkt

behov att konsolidera sin finansiella ställning, varför sparkvoten steg med nästan 5 procentenheter varför den privata konsumtionen föll med ca 27.

Realinkomsterna kommer att sjunka kraftigt i år, med drygt 492. Förutom de låga löneökningarna och den tillfälligt högre prisstegringstakten begränsas också inkomsterna av neddragningar i transfereringssystemen. Hur konsumtionen utvecklas beror på vad som händer med

hushållssparandet. För ett minskat sparande talar det förhållandet att

sparkvoten nu kommit upp på en mycket hög nivån. Dessutom finns en benägenhet hos hushållen att i möjligaste mån upprätthålla sin konsumtionsstandard, åtminstone om man upplever sin inkomstminskning som tillfällig. I andra riktningen pekar det förhållandet att en del av skuldanpassningen ännu inte är avklarad. En stigande arbetslöshet skapar också

osäkerhet om framtiden och kan därmed öka behovet av skuldkonsolide-

ring. En rimlig — men ändå mycket osäker — bedömning är att sparkvoten avtar något 1993 för att sedan vara oförändrad 1994, vilket innebär

en nedgång av den privata konsumtionen med ca 3 1/270 respektive 1/49

för de två åren.

Även den offentliga konsumtionen kommer sannolikt att minska

betydligt. Kommunernas och landstingens ekonomi försämras under de kommande åren. På många håll har betydande neddragningar inletts. Fallet i den kommunala konsumtionen dämpas dock av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, inklusive det s.k. ROT-programmet.

De totala investeringarna har sjunkit kraftigt under de senaste åren. Allt lägre kapacitetsutnyttjande och produktion har inneburit att behovet av nyinvesteringar minskat drastiskt. Det är främst näringslivet som hittills drabbats av nedgången. Högre räntor och kapitalkostnader samt fallande fastighetspriser och lägre soliditet i företagen har sannolikt medverkat till

uteblivna investeringar. Bankernas kreditförluster och därmed följande

restriktivitet i kreditgivningen, i kombination med högre utlåningsräntor, dämpar aktiviteten ytterligare. Under de närmaste åren är det dock

framför allt raset i bostadsbyggandet som drar ned investeringarna. Utvecklingen inom näringslivet förutses vända uppåt 1994 till följd av främst expansionen inom industrin. De föreslagna ROT- och infrastruk-

turåtgärderna bromsar också nedgången. Sålunda ökar infrastrukturinvesteringarna sin andel av de totala investeringarna från 52 1992 till 107

1994. Sammantaget bedöms investeringarna falla med knappt 97 i år och med knappt 67 nästa år. Bilaga 1.1

Lageravvecklingen blev under förra året betydligt långsammare än tidigare beräknat, bl.a. beroende på en lageruppbyggnad inom industri och detaljhandel mot slutet av året. Därigenom blev det positiva bidraget till BNP så pass stort som 1,2 procentenheter. Detta förlopp innebär att tidpunkten för avvecklingen av industrins stora färdigvarulager skjutits upp till i år. Även inom detaljhandeln är lagren alltför stora och kommer sannolikt att tas ned. Därigenom uppstår ett negativt bidrag till BNP på i storleksordningen 1/2 procentenhet. Lageravvecklingen väntas sedan fortgå under 1994, men i avtagande takt, vilket beräknas ge ett positivt

BNP-bidrag på knappt 1/2 procentenheter.

Tabell 1:3 Försörjningsbalans

Miljarder Procentuell volymförändring

kr. 1992

1991 1992 1993 1994

I Förändring i procent av föregående års BNP. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Låg marknadstillväxt och fortsatta andelsförluster gjorde att den totala

exporten bara ökade med 2976 1992. Även i år kommer draghjälpen

utifrån att vara svag — främst beroende på den allt sämre utvecklingen

i Tyskland — medan en viss förbättring kan skönjas nästa år. Deprecieringen av kronan gör, tillsammans med de sänkta arbetsgivaravgifterna

och den starka produktivitetsökningen, att industrins konkurrenskraft ökar dramatiskt. Även om en betydande del av utrymmet används till att höja

vinstmarginalerna, kommer ändå relativpriserna att sänkas så pass mycket

att marknadsandelarna ökar betydligt. Exporten väntas därför växa snabbt under loppet av 1993, men p.g.a. det kraftiga exportfallet under slutet av fjolåret begränsas uppgången mellan årsgenomsnitten till knappt 52. Den genomsnittliga exportökningen beräknas uppgå till ca 970 1994, vilket implicerar en något lugnare utveckling under loppet av året. Även industriproduktionen ökar snabbt nästa år.

Efter ett stort fall 1991 steg importen något 1992, främst beroende på

lagerökningen. Under prognosperioden kommer den importtunga Ksektorn gradvis att expandera. S-sektorns produktion faller båda åren,

men i avtagande takt. Importen kan p.g.a. relativprishöjningar i

krondeprecieringens spår förväntas förlora andelar på den svenska

marknaden. Sammantaget bedöms importvolymen falla något i år men Bilaga 1.1

börja stiga nästa år beroende på återhämtningen av den importvägda efterfrågan.

Tabell 1:4 Bidrag till BNP-tillväxten Procent av föregående års BNP

Anm: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen. Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sammanfattningsvis kommer utrikeshandeln att ge ett kraftigt positivt bidrag till BNP under både 1993 och 1994. Samtidigt kommer såväl konsumtionens som investeringarnas negativa bidrag att avta. BNP-

utvecklingen slår då om från en betydande nedgång till en liten uppgång.

Diagram 1:3 BNP och produktivitet i Sverige 1981-1994

Årlig procentuell förändring

EJ BNP

EJ Produktivitet

1981 1983 1985 1987 1989 1991 1993

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Bytesbalans

Överskottet i handelsbalansen väntas nära på fördubblas i år för att sedan

fortsätta att öka ytterligare. Exportvolymen växer betydligt snabbare än

importvolymen. Trots deprecieringen försämras inte Sveriges terms of

trade (exportpris/importpris). Visserligen medför deprecieringen ett betydande genomslag på importpriserna, men den svaga inhemska Bilaga 1.1 efterfrågan gör ändå att exportörerna till Sverige håller tillbaka sina : priser och pressar sina marginaler. Samtidigt väntas de svenska ex-

portpriserna (i svenska kronor) stiga relativt mycket, då företagen sannolikt tar ut en stor del av det uppkomna utrymmet till marginalför-

stärkningar. Resultatet blir att exporten stiger betydligt snabbare än importen i löpande priser. Underskottet i tjänstebalansen bedöms gradvis avta under perioden, främst beroende på utvecklingen för resevalutanettot. Kapitalavkastningen uppvisar ett fortsatt stort underskott, som dock beräknas minska nästa år p.g.a. omslaget i bytesbalansen och den svaga utvecklingen av utlandsinvesteringarna. Dessutom väntas lägre

marknadsräntor få en positiv effekt på räntenettot. Sammantaget leder

detta till ett blygsamt underskott i bytesbalansen i år, men ett överskott nästa år motsvarande över 272 av BNP.

Tabell 1:5 Nyckeltal Årlig procentuell förändring

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Arbetsmarknad Situationen på arbetsmarknaden har fortsatt att successivt försvagas under 1992 och i början av 1993. Arbetslösheten steg till ca 7 1/20 ( enligt AKU:s nya definitioner ) samtidigt som närmare 57 sysselsattes i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Någon ljusning i efterfrågeläget kan heller inte skönjas. Antalet lediga platser vid landets arbetsförmedlingar är mycket lågt och antalet varsel om uppsägningar kvarstår på en hög

nivå.

De nu aviserade åtgärderna, som omfattar drygt 130 000 personer inom såväl arbetsmarknadspolitikens ram som inom den reguljära utbildningen, förutses tillsammans med de föreslagna ROT- och infrastrukturprogrammen begränsa den öppna arbetslösheten till en nivå på ca 776 både i år och nästa år. Det sker bl.a. genom att utbudet av arbetskraft dras ned

och motverkar effekterna på arbetslösheten av fallet i sysselsättningen.

Den totala arbetslösheten, räknat som öppen arbetslöshet plus andel i konjunkturberoende åtgärder, beräknas stiga från ca 970 1992 till drygt

12 1/20 1993 och till ca 142 1994.

Sparande .

. Bilaga 1. Det reala sparandet i ekonomin beräknas falla med hela 5 procentenheter laga 1.1 av BNP från 1991 till 1994, till stor del beroende på den kraftiga nedgången för bostadsinvesteringarna. Bruttosparandet avtar något långsammare, eftersom ett finansiellt sparandeöverskott genereras nästa år.

Det totala finansiella sparandet i ekonomin försämrades något förra året. Ett växande privat sparande, främst för hushållen, förmådde inte att motverka nedgången för den offentliga sektorn. I år fortsätter fallet i det offentliga sparandet. Samtidigt förbättras företagssparandet kraftigt, p.g.a. en kombination av låga investeringar och stigande lönsamhet i deprecieringens spår. Hushållens sparande ligger kvar på en hög nivå. Genom utvecklingen inom den privata sektorn genereras nästa år ett betydande finansiellt sparandeöverskott i ekonomin.

Tabell 1:6 Sparande Procent av BNP i löpande priser

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Diagram 1:4 Finansiellt sparande i privat- offentlig sektor samt bytesbalans som andel av BNP 1980-1994

o7

/o

15 [Privat sektor | Z

> /lBytesbalans

RES T

Offentlig sektor |

-15!

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Det offentliga sparandeunderskottet kan till drygt 6090 förklaras av den låga aktivitetsnivån i ekonomin. Resten är strukturellt betingat, i Bilaga 1.1 kombination med tillfälliga faktorer som inte kan hänföras till kon-

junkturläget. Det primära sparandet, dvs. det totala offentliga sparandet

justerat för konjunkturen och nettot av räntor och kapitalinkomster,

försämrades kraftigt under 1991 och 1992. Under prognosperioden beräknas en gradvis förstärkning komma till stånd, vilket indikerar att

finanspolitiken får en allt mer restriktiv inriktning.

Diagram 1:5 Faktisk och potentiell BNP i Sverige 1985-1994

Index

|

1 15. or srteerrrreeerneene rer enes rear en ser ernnr ere nnneennnn nee nns ert tt tet tas ske kerannrnrene annes esse nns en nen st rören

Faktisk BNP I oe

1107 Feresteeesrsarrsnnnnnn nns rn ng TA oöttrrserrrrerrrrrn nn nn .

105 FR syrran? Öoeeereree reta raser sRtana ann nnn nns nar sne r esk sonen none ne nns essnn anno non nan

Ae i Potentiell BNP I

1 Oe oa orearrsererasnrns nr srrrrnr renare esse saa ser t arr s earn ars ar sens Aasa nerna arsa tända enne renen nen a ann

95 T : r T r r I r

1985 1988 1991 1994

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Kapitalmarknad Efter oron på den europeiska valutamarknaden har läget gradvis stabiliserats. Allt svagare konjunktursignaler i Västeuropa och avtagande

spekulationer om kursförändringar inom det europeiska växelkurssamar-

betet innebar att räntorna föll tillbaka under slutet av 1992 och vid

inledningen av 1993. Denna utveckling väntas fortsätta under prog-

nosperioden.

Även i Sverige har räntorna sjunkit. Nedgången har emellertid begränsats av den osäkerhet som rått om bl.a. kronans depreciering och om det parlamentariska läget. I prognosen över den svenska ekonomins

utveckling har antagits att de inhemska räntorna åtminstone kan följa med

den västeuropeiska nivån nedåt under 1993 och 1994.

Den försämrade allmänekonomiska utvecklingen och de höga räntorna

innebar att bankernas problemkrediter växte kraftigt under 1992 med

stora kreditförluster som följd. Den negativa utvecklingen innebar att

bankerna redovisade kraftigt ökade förluster, vilket urholkade kapitalbasen. I syfte att säkerställa stabiliteten i betalningssystemet och trygga

kreditförsörjningen har staten garanterat att banker och vissa andra kreditinstitut kan fullgöra sina förpliktelser. Mot bakgrund av de stora Bilaga 1.1

förlusterna under 1992, och en förväntad fortsatt negativ utveckling under

1993, har flera banker ansökt om statligt stöd.

1.2¶Den svenska ekonomin i ett medelfristigt perspektiv.

I den reviderade nationalbudgeten presenteras också en bild av den svenska ekonomins utveckling fram till 1998. Det är dock inte frågan om en prognos i vanlig mening eftersom osäkerheterna om ekonomin alltid

är större i ett längre tidsperspektiv. Denna gång är dessutom förutsättningarna i utgångsläget mycket speciella med en flytande valutakurs och med en ekonomi som befinner sig i svår obalans och i en extrem lågkonjunktur. Den kalkyl som presenteras kan sägas visa på en möjlig

och sannolik utvecklingsbana för ekonomin fram till 1998.

Internationell bakgrund

När de kontraktiva effekterna av de finansiella obalanserna i de anglosaxiska länderna och av den tyska återföreningen ebbat ut, bör den internationella ekonomin komma in i en mer normal tillväxtbana. Avregleringar, ökad integration och lägre realräntor bör möjliggöra en årlig BNP-tillväxt inom OECD-området på 2 1/2 - 372 under perioden 1994-1998. Handeln mellan länderna kan då komma att expandera i en takt av nära 6760 per år. Inflationsbekämpning kan väntas ha hög prioritet

i den ekonomiska politiken, varför uppgången i konsumentpriserna antas

begränsas till ca 324 per år. Dessutom kommer arbetslösheten sannolikt

att förbli hög, vilket bidrar till att hålla nere de nominella löneökningarna.

Det som kan störa denna bild, och leda till en sämre utveckling, är

bl.a. spänningar på det handelspolitiska området. Dessutom kan de anpassningsprocesser som pågår i många länder visa sig vara mer utdragna än beräknat. Ett hot mot tillväxten är också om realräntorna etableras på en hög nivå.

Den svenska ekonomins reala utveckling Mot bakgrund av de stora förändringar som den svenska ekonomin genomgår ter sig varje scenario över utvecklingen på medellång sikt som spekulativt. Varaktigheten av anpassningsprocesserna i ekonomin är

synnerligen svårbedömd. Den flytande valutakursen ändrar påtagligt

förutsättningarna för bedömningen och gör etablerade samband och erfarenheter mindre användbara. Det i utgångsläget stora underskottet i de offentliga finanserna, och behovet av att sanera dessa, gör bilden ännu

mera oklar. De historiska erfarenheterna av omställningar av det slag den

svenska ekonomin nu genomgår är mycket begränsade.

Sett från produktionssidan finns förutsättningar för en hög tillväxt i Sverige under resten av 1990-talet. I utgångsläget finns lediga resurser

i form av arbetskraft och kapital att ta tillvara. Dessutom har det

genomförts - eller håller på att genomföras - ett antal reformer som ökar

utbudet av arbetskraft och skapar förutsättningar för en snabbare Bilaga 1.1

produktivitetsutveckling. Exempel på detta är skattereformen och senare

genomförda sänkningar av särskilt skadliga skatter, förändringar i

socialförsäkringen, avregleringar som leder till ökad konkurrens, utbyggnad av infrastrukturen, utbildningssatsningar etc. Ekonomins underliggande produktionsförmåga kan förväntas växa med en takt av

minst 27 framöver. Till detta ska läggas effekterna av en gradvis normalisering av kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Sammantaget ger

detta en tillväxtpotenial på ca 470 per år i BNP fram till 1998.

Frågan är emellertid om det kommer att genereras efterfrågan på

svensk produktion i en sådan omfattning att tillväxtpotentialen kan tas i

anspråk utan att inflationstakten för den skull blir högre än i omvärlden.

Den konkurrenskraftsförbättring som svensk industri nu uppnått skapar

förutsättningar för en stark exportökning, särskilt om världsmarknadstill-

växten blir hög. Mot slutet av perioden klingar dock marknadsandelsvinsterna av. Denna expansion kan också förväntas generera en stark investeringsuppgång inom K- sektorn, som dock bara utgör knappt 1/5 av den totala svenska ekonomin. Inom S-sektorn i allmänhet och inom fastighetssektorn i synnerhet blir investeringarna betydligt lägre.

Kombinationen av stark exportökning och dämpad hemmamarknadsefterfrågan leder till att överskottet i handelsbalansen successivt växer. Därmed förbättras också bytesbalansen, som beräknas uppvisa ett

överskott motsvarande drygt 470 av BNP i slutet av perioden. Tillsammans med en i övrigt tämligen gynnsam utveckling av svensk ekonomi skapas förutsättningar för en förstärkning av kronans kurs. Mot denna bakgrund antas i kalkylen att en appreciering på i genomsnitt 1 1/24 per

år under perioden 1995-1998 kommer till stånd, i förhållande till växelkursen under mars månad i år.

Den offentliga konsumtionen antas minska i volym med 1976 per år

under perioden fram till 1998. För att det ska vara möjligt att sanera de offentliga finanserna måste utgifterna hållas nere. Något bidrag till ökad aktivitet i ekonomin från offentlig sektor, som utgör knappt 3072 av BNP, antas således inte komma.

För att produktionspotentialen ska kunna tas i anspråk krävs därför en relativt stark utveckling av den privata konsumtionen. Neddragningar av de offentliga transfereringarna till hushållen och skattehöjningar antas komma till stånd - enligt vad som annonseras i den reviderade finansplanen - vilket i sig begränsar hushållens realt disponibla inkomster. Dessa

stimuleras dock av att höga produktivitetsökningar och låg inflationstakt

beräknas leda till ökade reallöner. Dessutom har hushållens sparkvot

kommit upp på en historiskt sett hög nivå och behovet av ytterligare

skuldsanering avtar successivt. Sparkvoten kan därmed komma att sjunka under perioden, ned till en nivå på ca 47, vilket möjliggör en ökning av

den privata konsumtionen på 2 1/2-37 per år efter 1995.

Mot denna bakgrund är en tillväxt i den svenska ekonomin under perioden 1995-1998 på ca 372 i genomsnitt per år fullt möjlig. En

flexibel arbetsmarknad, i kombination med låga inflationsförväntningar

och frånvaron av överhettning i ekonomin, gör att nominallöneökningen Prop. 1992/93:150

bör kunna begränsas till ca 470. Detta är väl förenligt med en in-

flationstakt i intervallet 2-3 70. Ökningen av konsumentpriserna begränsas också av den gradvisa apprecieringen av kronan.

Tabell 1.7 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 Försörjningsbalans BNP -17 1,7 1,2 3,1 3,2 2,9 2,8 Import L1 -1,6 3,5 4,7 5,9 5,9 5,8 Tillgång -0,9 — -L7 1,9 3,5 4,0 3,8 3,7 Privat konsumtion -1,9 -3,5 -0,2 2.0 2,5 3,0 3,0 Offentlig konsumtion 0,3 -1,0 -1,.4 -1,0 -1,0 -1,0 -1,0

Stat LI -0,5 — -L1 -L0O -LO --1,0 — -1,0 Kommuner 0,1 -1,2 -1,5 -1,0 -1,0 -1,0 -1,0

Bruttoinvesteringar -11,0 —-8,9 5,7 4,0 7,71 8,5 7,8

Nyckeltal

! Förändring i procent av föregående års BNP.

Procent av arbetskraften. 3 Procent av BNP.

4 Miljarder kr.

Källa: Finansdepartementet.

Trots en förhållandevis god tillväxt i ekonomin kommer arbetslösheten ändå att vara hög även slutåret 1998. Visserligen sker en nedgång, men i relativt måttlig takt. Dels kommer produktiviteten att stiga ganska

snabbt, dels kommer efterfrågetillväxten inte att vara tillräcklig för att ens i slutet av perioden generera ett normalt resursutnyttjande i ekono-

min.

Flera hot finns mot detta trots allt relativt gynnsamma scenario. Den internationella tillväxten kan bli lägre, vilket får ett starkt genomslag på den allt mer exportberoende svenska ekonomin. De anpassningsprocesser som ekonomin genomgår med skuldsanering i hushåll och företag, deflation på tillgångsmarknader och därmed sammanhängande finanskris, kan komma att visa sig bli mer utdragna än beräknat. Om bankerna har fortsatta svårigheter att klara kapitaltäckningen, uppstår problem med

kreditförsörjningen när efterfrågan tar fart. Dessutom har då bankerna

behov av att hålla höga marginaler mellan in- och utlåningsräntor. I så fall blir konsekvenserna för den reala ekonomin allvarliga.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1 15

betsmarknadens flexibilitet. En permanent hög långtidsarbetslöshet skulle Bilaga 1.1 utgöra ett hot mot en väl fungerande lönebildning framöver.

Slutsatsen blir att det ändå är möjligt att under perioden 1995-1998 uppnå en tillväxt på ca 372 per år, vilket för med sig fallande arbetslöshet, samtidigt som inflationstakten inte överstiger den i våra

konkurrentländer. För att detta ska lyckas måste finans- och penningpolitiken vara väl avvägd i kombination med att arbetsmarknaden,

och särskilt lönebildningen, visar sig vara tillräckligt flexibel. Dessutom måste Sverige få draghjälp från omvärlden, och den finansiella anpass-

ningen av ekonomin får inte bli alltför utdragen.

Det kan heller inte uteslutas att utvecklingen blir mer fördelaktig än vad som framgår av denna kalkyl. Om marknaderna utmärks av hög

flexibilitet, räntorna sjunker samt hushåll och företag bli mer optimistiska

angående den ekonomiska utvecklingen kan efterfrågan komma att öka mer än beräknat. Tillväxttakten blir då högre och arbetslösheten kan reduceras utan att detta leder till snabbare löne- och prisstegringar.

Den finansiella utvecklingen

Under 1993 uppvisar den offentliga sektorn ett stort underskott i sitt finansiella sparande, motsvarande drygt 1372 av BNP. Samtidigt är bytesbalansen i stort sett i jämvikt och det finansiella sparandeöverskottet i den privata sektorn uppgår följaktligen också till drygt 1372. Hushållen har kraftigt dragit upp sitt sparande via stigande disponibelinkomster och fallande konsumtion. Företagens finansiella överskott ökar genom dämpade lönekostnader, en förbättrad produktivitetsutveckling och depreciering av kronan, samtidigt som investeringsaktiviteten fortfarande är låg.

Under perioden fram till 1998 antas hushållen dra ned sin sparkvot,

även om nivån fortfarande ligger högt jämfört med de två senaste decennierna. Företagens lönsamhet kommer — enligt kalkylen — att vara hög under hela perioden. Den goda konkurrenskraften väntas bestå, eftersom löneökningarna p.g.a. arbetsmarknadsläget blir måttliga samtidigt som produktivitetstillväxten blir relativt stark, bl.a. mot bakgrund av de genomförda strukturella reformerna. Investeringarna

kommer att öka betydligt inom delar av näringslivet. Ändå beräknas de

finansiella överskotten ligga kvar på en hög nivå under hela perioden. Totalt för den privata sektorn bedöms det finansiella sparandet uppgå till

drygt 770 av BNP 1998.

Det totala finansiella sparandeunderskottet i den offentliga sektorn förbättras enligt kalkylerna till att motsvara ca 3720 av BNP 1998. Tillväxten i ekonomin gör att skatteintäkterna ökar och att utgifterna för

arbetslösheten avtar. De offentliga finanserna förbättras också av att den statliga och kommunala konsumtionen hålls tillbaka och av övriga

planerade budgetförstärkningar.

Bilaga 1.1

Tabell 1:8 Finansiellt sparande 1992-1998 Löpande priser Miljarder Procentuell andel kr. 1992 av BNP

1992 1993 = 1994 = 1995 1996 1997 1998

Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Att den offentliga sektorns finansiella situation ändå inte förbättras

snabbare beror bl.a. på tillväxtens sammansättning. Genom att expansionen i ekonomin huvudsakligen bärs upp av den konkurrensutsatta

sektorn, vilken har en betydligt lägre skattebelastning än den skyddade sektorn, ökar inte skatternas andel av BNP under perioden. I samma

riktning verkar det förhållandet att en del skatter är volymanknutna och

därför inte stiger i takt med den nominella tillväxten i ekonomin.

Förbättringen av den offentliga sektorns finansiella sparande motverkas även av att den växande nettoskulden ger snabbt ökande ränteutgifter.

Den offentliga sektorns nettoskuld beräknas öka från ca 1470 av BNP

1993 till ca 4520 1998. Totalt kalkyleras det finansiella sparandet i den svenska ekonomin, dvs.

överskottet i bytesbalansen, uppgå till drygt 476 av BNP 1998. En så hög andel har för Sveriges del inte uppnåtts på flera decennier.

2¶Internationell utveckling

Bilaga 1.1

2.1¶Sammanfattande översikt

Tillväxten i bruttonationalprodukten i OECD-området 1992 uppgick till knappt 1 1/2 procent, vilket var en svag ökning jämfört med 1991. Den ekonomiska aktiviteten tilltog i Nordamerika samtidigt som nedgången dämpades i Storbritannien. I övriga Västeuropa och Japan — som ligger senare i konjunkturförloppet — rmattades den ekonomiska aktiviteten markant under året. I år väntas den svaga tillväxten fortsätta i OECDområdet. Under innevarande år beräknas tillväxten öka i Nordamerika

och Storbritannien. Detta förutses emellertid motverkas av en fortsatt

nedgång i Kontinentaleuropa och Japan där återhämtningen inträder först under 1994 respektive senare hälften av 1993.

Tabell 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder Arlig procentuell förändring

Andel av 1991 1992 1993 1994 OECDområdets totala

BNP i 7!

11987 års BNP

Exklusive Sverige Källor: OECD och finansdepartementet

Den svaga BNP-tillväxten i OECD-området under 1992 förklaras delvis av att de stora länderna befinner sig i olika konjunkturfaser. Uppgången i USA å ena sidan och nedgången i å andra sidan Tyskland och Japan tenderar att motverka varandra, vilket resulterar i en utjämnad tillväxt på aggregerad nivå. Nedgången för OECD-området som helhet blir därmed relativt utdragen men å andra sidan grund. Ett viktigt särdrag i den

nuvarande konjunkturcykeln är att många OECD-länder — undantagen är främst de kontinentaleuropeiska länderna -— hämmas av den förmögenhetsanpassning hushåll och företag genomgår som en reaktion på fallande tillgångspriser, främst för fastigheter och aktier.

Variationer i tillgångspriser och skuldnivåer är inte ovanliga i konjunktursvängningar. De är emellertid betydligt större än vanligt i den nuvarande cykeln. Detta beror till en del på den liberalisering av de finansiella marknaderna med åtföljande snabba skulduppbyggnad i både

hushåll och företag som skedde under 1980-talet samtidigt som skattesystemen i vissa länder inte var anpassade för de nya förutsättningarna. En Bilaga 1.1 viktig faktor bakom utvecklingen var sannolikt att många beslutsfattare inte rätt kunde bedöma de makroekonomiska konsekvenserna av liberaliseringen. Hushållen finansierade i större utsträckning än tidigare sin konsumtion med krediter samtidigt som sparandet föll till mycket låga nivåer. För företagens del var effekten mest synbar på fastighets-

investeringarna, där kraftigt stigande priser på i synnerhet kommersiella

fastigheter men även bostäder ledde till ett uppsving i byggnadsverksamheten under en stor del av 1980-talet.

När penningpolitiken stramades åt, räntorna steg och konjunkturen vände nedåt i början av 1990-talet inleddes en reversering av den process

som beskrivits ovan. Inkomster och vinster stagnerade samtidigt som

tillgångspriserna började falla — främst på fastigheter och aktier — vilket ledde till att skuldstockarna nu blev övermäktiga. Detta resulterade i

dagens situation där dels en större del av hushållens inkomster och

företagens vinster tas i anspråk för räntebetalningar, dels att de försöker återställa relationen mellan värdet på tillgångar och skulder genom att amortera av skulderna. Detta har lett till att det privata finansiella sparandet ökat kraftigt samtidigt som konsumtions- och investeringsut-

gifter minskat. Hur långt denna anpassningsprocess har kommit är mycket svårbedömt. Neddragningen av hushållens skuldkvot i USA och Japan har i denna konjunkturnedgång varit något större än under tidigare perioder samtidigt som neddragningen varit mindre i t ex Frankrike.

Skillnaderna mellan länderna är stora vad gäller företagens anpassning. I USA är neddragningen av företagens skuldkvot större än vid tidigare tillfällen, medan den i Japan hittills är betydligt mindre än tidigare.

Fallande tillgångspriser har även lett till problem för banker och

finansiella institut i många länder. Den finansiella liberaliseringen under

1980-talet kom till stånd utan en ändamålsenlig förändring av över-

vakningmyndigheternas verksamhet. Många finansiella institut valde att

kraftigt expandera sina engagemang i fastighetsrelaterad långivning då

fastigheter traditionellt utgjort en mycket god säkerhet. Det efterföljande

häftiga prisfallet medförde att säkerheternas marknadsvärde minskade dramatiskt. I kombination med låntagarnas betalningssvårigheter ledde

detta till försämrad lönsamhet och stigande kreditförluster. Bankerna har

i allmänhet också haft att anpassa sig till de strängare kapitaltäckningsreglerna. Detta har allmänt lett till att banker försökt höja lönsamheten

genom vidgade marginaler, dvs utlåningsräntorna har stigit i förhållande till interbankräntan. Samtidigt har kredittillväxten mattats kraftigt. Det är osäkert i vilken utsträckning detta är resultatet av å ena sidan en "credit crunch" (dvs att också kreditvärdiga låntagare nekats kreditgivning av bankerna) alternativt "capital crunch" (att utlåningen dras ner för att kapitaltäckningskravet skall uppfyllas) eller å andra sidan av minskad

kreditefterfrågån från hushåll och företag. Påfrestningarna på banker och andra finansinstitut kan leda till en förvärrad situation på främst fastighetsmarknaderna om en ökad utförsäljning sker från låntagare som inte

längre klarar sina betalningsåtaganden eller från långivare som övertagit

fastigheter som säkerhet.

Skillnaderna i penningpolitisk inriktning mellan USA och Japan å ena sidan och Tyskland å den andra har minskat något, främst till följd av Bilaga 1.1 lättnaderna i Tyskland. Fortfarande kvarstår emellertid betydande räntedifferenser i de korta räntorna mellan dessa länder. För de långa räntorna är differensen mellan Tyskland och Japan i stort sett oförändrad sen en tid tillbaka. Skillnaden mellan Tyskland och USA har minskat och uppgick i mitten av mars till ca 0,6 procentenheter. I prognosen förutses ränteskillnaderna mellan USA och Tyskland minska ytterligare till följd av förväntade lättnader i Tyskland. I Japan kan nya sänkningar av diskontot inte uteslutas.

Penningpolitiken har utformats olika i de europeiska länder som övergått till flytande växelkurser. I Storbritannien har penningpolitiken snabbt lättats och de korta räntorna ligger klart under de tyska. I övriga länder har mer gradvisa lättnader genomförts och en betydande räntemarginal mot Tyskland kvarstår. De korta räntorna i Storbritannien, Italien och Finland har sjunkit 4-5 procentenheter sedan juli 1992. I mitten av mars hade pundet deprecierats med drygt 12 procent mot ECU sedan valutan började flyta, jämfört med drygt 20 respektive 26 procent i kalien och Finland. En förklaring till den jämförelsevis måttliga deprecieringen för pundet kan vara att Storbritannien deltog i ERMsamarbetet under endast en förhållandevis kort period. En fast växelkurs blev bara en kort parentes efter en lång tid med flytande växelkurs. Därmed har pundkursen inte påverkats av lika omfattande portföljanpassningar som t ex den svenska kronan. Pundet är dessutom en stor valuta i ett globalt perspektiv. Utvecklingen i Norge kan tala emot denna förklaring. Den norska kronan har endast deprecierat med 3 procent sedan den släpptes att flyta fritt. Norge har högre aktivitet i ekonomin och inte alls lika stor exponering i utlandsupplåning. Bytesbalansen visade överskott under större delen av 1980-talet och under inledningen av 90-talet och landet har genom sina stora oljetillgångar en långsiktigt stark externbalans.

Tabell 2:2 Den konsoliderade offentliga sektorns finansiella sparande Kalenderår, procent av BNP

! Exkl. kostnader för inlåningsförsäkringen "1987 års BNP-vikter och växelkurser Källa:OECD

Flertalet OECD-länder har betydande budgetunderskott. I USA har den nya administrationen presenterat ett program för medelfristig budgetkon- Bilaga 1.1 solidering. Det är dock inte tillräckligt för att få balans i de offentliga finanserna ens i ett medelfristigt perspektiv. Den japanska regeringen

presenterade i tilläggsbudgeten i april det tredje stimulanspaketet inom

loppet av drygt ett år. Paketet är det största hittills och omfattar åtgärder motsvarande 2,8 procent av BNI. I Europa är utrymmet för finanspolitisk stimulans ytterst begränsat. De länder med fördelaktigt utgångsläge i de offentliga finanserna har tidigare åtminstone kunnat låta de automatiska stabilisatorerna verka, men i dagsläget är stimulansutrymmet till största delen utnyttjat. Det tillväxtinitiativ som beslutades av EG-länderna i

december kommer att ha begränsad direkt effekt på tillväxten. Den

uttryckliga avsikten med initiativet är att det ska förbättra förväntningarna hos hushåll och företag. För att skapa utrymme för generellt lägre räntor

är det nödvändigt med budgetkonsolidering. I ljuset av den svaga

ekonomiska utveckling som förutses i Europa under prognosperioden kommer underskotten att öka ytterligare. Både Tyskland och Storbritannien har presenterat konsolideringsplaner på medelfristig sikt. Ett

gemensamt drag är att konsolideringsplanerna skjuts på framtiden. I

Storbritannien genomförs budgetkonsolideringar med början 1994, i

Tyskland i huvudsak från 1995.

Alltmer talar för att utvecklingen definitivt vänt i USA. Ekonomin växte relativt snabbt under andra halvåret 1992 och tendensen tycks fortsätta under första kvartalet 1993. Indikationer finns på att sysselsätt-

nings- och realinkomsttillväxten tagit fart vilket bör stödja en fortsatt stark konsumtionsutveckling. Vinstläget i näringslivet tyder också på att investeringarna kan fortsätta att utvecklas i god takt. Clinton-admini-

strationens aviserade stimulanspaket väntas ge endast marginella bidrag

till tillväxten i år och nästa år. En fortsatt lätt penningpolitik är sannolikt av större betydelse för utvecklingen de närmaste åren. BNP-tillväxten

väntas uppgå till 3 procent 1993 och 3 1/2 procent 1994.

De japanska och västtyska ekonomierna mattades under 1992 betydligt snabbare än vad som förutsågs tidigare. I Japan tycks effekterna på privat konsumtion och investeringar av deflationen på tillgångsmarknaderna och förmögenhetsanpassningen i den privata sektorn ha förstärkts under Joppet av 1992. Den likaså tilltagande nedgången i västra Tyskland har

sitt ursprung i den överhettning av ekonomin som återföreningen

medförde och det stora transfereringsbehov till östra Tyskland som föreligger. På medelång sikt uppskattas detta uppgå till 5 procent av BNP

per år. I såväl Japan som Tyskland väntas tillväxten avta under 1993 för att åter stiga 1994.

Tabell 2:3 Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder Årlig procentuell förändring

Bilaga 1.1

! Exklusive Sverige Källor: OECD och finansdepartementet

Prisstegringarna i OECD-området dämpades kraftigt under 1992. Enda undantaget bland de större länderna utgjorde Tyskland där inflationstakten steg något. Lågt kapacitetsutnyttjande inom industrin och en ökad arbetslöshet i de flesta OECD-länder förutses stabilisera pris- och kostnadsutvecklingen på en låg nivå. Ett orosmoment i denna bild är USA där kapacitetsutnyttjandet börjar närma sig den nivå som anses förenlig med stabil inflation. I Västeuropa väntas inflationen i allmänhet avta ytterligare, medan länder där valutorna deprecierats förutses få en viss uppgång i inflationstakten.

Arbetslösheten i OECD-området steg under 1992 och uppgick vid slutet av året till 7,7 procent av arbetskraften. Den förutsedda avmattningen av den ekonomiska aktiviteten under 1993 kommer att leda till en fortsatt uppgång av arbetslösheten och någon betydande förbättring är inte att vänta förrän 1995. De dystra utsikterna om stigande arbetslöshet i Europa har inneburit att frågan prioriteras högt i det internationella ekonomiska samarbetet.

Världshandeln bedöms ha vuxit med ca 4 procent 1992. Under 1993 kan en viss dämpning ske av tillväxten i OECD-områdets handel. En betydande ekonomisk aktivitet i Sydostasien och Kina bedöms emellertid motverka dessa tendenser på världshandeln. Ett positivt utfall i de segslitna GATT-förhandlingarna skulle därtill undanröja ett osäkerhetsmoment för världshandelns utveckling och ge ett väsentligt bidrag för dess långsiktiga utveckling.

Osäkerhetsmomenten i konjunkturutvecklingen under prognosperioden gäller främst Japan och Tyskland. Den starka BNP-tillväxten i USA under andra halvåret 1992 och en positiv utveckling av flertalet konjunkturindikatorer under inledningen av 1993 ger en betydligt mer balanserad bild av riskerna än vad som tidigare var fallet. Japans BNP föll de tre sista kvartalen 1992. Knappast några indikationer fanns heller under årets första månader som pekade på att denna tendens är på väg att vända. Prognosen har reviderats ned kraftigt för 1993 även med beaktande av stimulanspaketet i april. Riskbilden är emellertid att

betrakta som mer balanserad än i tidigare bedömningar. I Europa förefaller riskerna fortsatt vara på nedåtsidan. Osäkerhet råder hur stor Bilaga 1.1 konjunkturnedgången blir i Tyskland och dess inverkan på övriga europeiska länder. Ett annat osäkerhetsmoment är hur stor påverkan konsolideringen av de offentliga finanserna har på den reala delen av ekonomin i länderna.

2.2¶Länderöversikter

Förenta staterna Bruttonationalprodukten i den amerikanska ekonomin steg med 2,1 procent 1992. Under andra halvåret har emellertid tillväxten varit avsevärt högre, och det tycks nu klart att ekonomin definitivt gått in i en fas av högre tillväxt. Den relativt svaga efterfrågeutvecklingen i kombination med begränsat resursutnyttjande bidrog till att konsumentpriserna steg med historiskt låga 3 procent under året.

Under intryck av en expansiv penningpolitik och med höga förhopp-

ningar till den nya adminstrationen tycks framtidstron ha återvänt till

både konsumenter och företag. Den pessimism som hade sitt ursprung i bl a hög skuldsättning och svag sysselsättnings- och real disponibelinkomstutveckling tycks vara borta. Alltfler konjunkturindikatorer, som

industriproduktion, lagerutveckling, detaljhandelsförsäljning, nybil-

registrering samt bostadsbyggande, pekar på att denna utveckling håller

i sig.

Finanspolitiken har hittills inte stimulerat den inhemska efterfrågan. President Clintons finanspolitiska program — vilket inkluderar ett kortsiktigt stimulanspaket och medelsiktiga budgetförstärkningar — har tagits emot väl av väljarna. Programmet har stött på kritik i Kongressen från såväl republikaner som demokrater i huvudsak för att de föreslagna besparingarna anses vara otillräckliga. Redan innan den nya administrationens tillträde ifrågasattes om ett stimulanspaket verkligen behövs i ljuset av högre ekonomisk aktivitet och förbättrade konjunkturutsikter. President Clinton har emellertid entydigt tagit ställning för ett stimulanspaket, sannolikt mer av politiska än av ekonomiska skäl. Paketet uppgår till 15 miljarder dollar motsvarande 1/4 procent av BNP, av vilket 8,5 miljarder avser nya utgifter och resten skattesänkningar. Utgiftsökningen består till största del av kostnader för att förlänga ersättningsperioden för arbetslösa och skattesänkningarna främst av skattekrediter för investeringar. För åren efter 1993 kommer budgeten att

påverkas av föreslagna skattehöjningar, nya utgifter och besparingar. Budgetunderskottet efter dessa åtgärder väntas minska från 4,0 procent

av BNP 1994 till 2,7 procent 1997 för att därefter stiga något. Det strukturella underskottet förutses ligga stilla kring ca 3 procent av BNP under perioden 1994-1998.

Penningpolitiken kommer sannolikt att vara expansivt inriktad under 1993. Skälen för detta är dels att det alltjämt råder osäkerhet om hur

långt den privata sektorns förmögenhetsanpassning kommit och att den

även fortsättningsvis kan behöva stöttas, dels att tillväxten i pen-

ningmängdmåtten M2 och M3 är lägre än väntat och dessutom ligger under centralbanken Federal Reserves målintervall. I detta ligger en viss Bilaga 1.1 risk för långsammare tillväxt än väntat under 1993.

Återhämtningen förutses ledas av privat konsumtion och investeringar, men även övriga efterfrågekomponenter bör ge stöd åt uppsvinget. En

mindre återhållande verkan av hushållens skuldsättning i kombination med förbättrad realinkomstutveckling och stigande framtidstro förutses

leda till en god tillväxt i den privata konsumtionen. Tilltagande inhemsk

efterfrågan, stigande vinster och ett gynnsamt ränteläge borgar för att företagens investeringar stiger i år och nästa år. Mycket låga bostadsräntor innebär också att uppsvinget i bostadsbyggandet väntas bestå under 1993 och 1994. Den stigande inhemska efterfrågan bör bidra till hög

importtillväxt i år varför nettoexporten ger ett negativt bidrag till BNPtillväxten under 1993. Detta vänder först under 1994 när världseko-

nomin förbättrats och därmed exporten kommit igång på allvar.

Sammantaget bedöms tillväxten uppgå till 3 procent 1993 och 3 1/2 procent 1994. Inflationen väntas oförändrat ligga kvar kring 3 procent de närmaste två åren.

Japan Den japanska ekonomin har sedan andra kvartalet 1992 gått in i den kraftigaste ekonomiska tillbakagången på tjugo år, trots betydande

penning- och finanspolitiska insatser från den japanska regeringen. Den

främsta orsaken var att den inhemska efterfrågan föll kraftigt de sista tre kvartalen — något som inte hänt sedan nationalräkenskapsdata började

insamlas 1955 — driven av en dämpning av privat konsumtion och fallande privata investeringar. Bytesbalansöverskottet svällde till

rekordnivå bla på grund av vikande import. Sammantaget bedöms BNPtillväxten 1992 ha stannat vid 1,3 procent.

Penningpolitiken har trots ett flertal sänkningar av diskontot i nästan

två års tid — den senaste till 2,5 procent — inte förmått stimulera ekonomin. Det kan inte uteslutas att ytterligare någon sänkning genomförs. Liksom i USA är det troligt att ineffektiviteten i penningpolitiken beror på förmögenhetsanpassning i den privata sektorn, men problemen anses vara ännu större i Japan. Ytterligare en likhet är att de bredare

penningmängdsmåtten i Japan minskar. Även banksektorn har fått känna av dessa problem i form av ökade kreditförluster men det är osäkert hur stora problemen är. I februari i år etablerades ett bankägt bolag, vilket skall överta bankernas nödlidande lån. Regeringens finanspolitiska stimulanspaket från augusti 1992 (mot-

svarande 2,3 procent av BNP) utgörs till stor del av en massiv satsning på tidigareläggning av offentliga investeringsprojekt. De direkta stimulanseffekterna på ekonomin beräknas till drygt 1 procent av BNP, och infaller till stor del under budgetåret 1993. Uteblivna effekter av stimulansåtgärderna och en fortgående försämring av ekonomin ledde till att regeringen presenterade ett nytt stimulanspaket i april i år, med unge-

fär samma inriktning på åtgärderna som i det förra paketet men något större till omfattningen (2,8 procent av BNP). Regeringen uppskattar Bilaga 1.1

paketets stimulanseffekt till ca 2 1/27 proecent av BNP. Utvecklingen av de flesta konjunkturindikatorer tyder på att den

japanska ekonomin fortsätter att försämras och vänder först under andra halvåret 1993. Den privata konsumtionen förutses mattas ur ytterligare

av ett flertal skäl, bl a hushållens skuldsättning, lägre realinkomsttillväxt

och tilltagande pessimism. Trots att vinsterna i näringslivet väntas öka något under 1993, förutses investeringarna fortsätta minska. Detta beror på att den lägre efterfrågan medför att företagens försäljning stagnerar och att vinstförbättringen sker som ett resultat av en neddragning av bl

a investeringskostnaderna. De finanspolitiska stimulansåtgärderna kommer att motverka den negativa utvecklingen i den privata sektorn

men bedöms inte fullt ut kunna uppväga dessa. Utrikeshandelsöverskottet väntas 1 år svälla ytterligare på grund av den allt starkare yenen. Först i ett senare skede väntas importefterfrågan stiga och bidra till ett minskat överskott.

Sammantaget beräknas BNP-tillväxten mätt som årsgenomsnitt uppgå

till endast 1/2 procent 1993, vilket till stor del förklaras av att negativa

kvartalssiffror under större delen av 1992 ger ett kraftigt sk ”underhäng"

för genomsnittstillväxten 1993. Tillväxten väntas därefter öka till 3 procent 1994. Inflationen beräknas uppgå till 1 1/2 respektive 2 procent

1993 och 1994.

Västeuropa

Konjunkturen i Kontinentaleuropa fortsatte att försvagas under andra hälften av 1992, till stor del beroende på det höga ränteläget.

Penningpolitiken har i många länder utformas efter externa mål och har

i flera länder varit stramare än vad som påkallats av den inhemska

utvecklingen. Inte minst har det allmänt höga ränteläget negativt påverkat

förtroendet och förväntningarna för den ekonomiska utvecklingen bland företag och hushåll. Härtill har kommit oron på valutamarknaderna. BNP

i OECD-Europa väntas bli oförändrad 1993. En gradvis återhämtning

under 1994 förutses ge en tillväxt på I 3/4 procent. Draghjälpen från USA väntas bli ringa, då endast drygt 6 procent av OECD-Europas export går till USA. Någon förbättring på arbetsmarknaden väntas inte förrän tidigast 1995. Inflationen väntas dämpas något till 3 1/2 procent

1994.

Nedgången i den västtyska ekonomin accentuerades mot slutet av 1992 och den svaga utvecklingen har fortsatt under inledningen av 1993. Orderingången till industrin sjönk gradvis under 1992. Särskilt starkt

minskade orderingången från utlandet. Enkätundersökningar pekar på att

industrin planerar att minska produktionen med inemot 5 procent 1993. Investeringsplanerna har i takt med sjunkande kapacitetsutnyttjande och

minskad produktion reviderats ned kraftigt. Inflationen har trots den

avtagande ekonomiska aktiviteten ännu inte dämpats. Ökande hyror och

stigande priser inom tjänstesektorn bidrar främst till det fortsatt höga

inflationstrycket. I januari 1993 ökade inflationen ytterligare, främst till följd av den momshöjning med en procentenhet som genomfördes vid Bilaga 1.1 årsskiftet. De löneavtal som slutits den senaste tiden indikerar dock att risken för en löneledd inflation har minskat betydligt. De offentligt

anställda har slutit avtal om lönelyft på 3 procent 1993, vilket de facto

innebär reallönesänkningar. Förhoppningarna om sjunkande inflation har även stärkts av att penningmängdstillväxten har avtagit. Penningpolitiken har gradvis lättats sedan september 1992, och de korta marknadsräntorna

har fallit med nära 2 procentenheter.

En uppgörelse om en s k solidaritetspakt mellan den federala regeringen, oppositionen och delstaterna kunde nås i mitten av mars 1993. Solidaritetspakten innefattar planer för dels ökad stöd till de östra delstaterna, dels finansieringen och fördelningen — mellan förbundsstaten och delstaterna — för kostnaderna för integrationen av östra Tyskland. Kostnaderna för återföreningen på medellång sikt beräknas till ca 5 procent av Tysklands BNP per år och begränsar det finanspolitiska

manöverutrymmet. Solidaritetspakts-överenskommelsen innebär att inga

större ansträngningar att konsolidera de offentliga finanserna görs under de närmaste åren utan att dessa genomförs först fr o m 1995.

Den ekonomiska aktiviteten i den tyska ekonomin väntas fortsätta att falla under 1993. Tillsammans med ett betydande underhäng från 1992, innebär det ett fall i BNP med 1 3/4 procent i västra Tyskland. Ett stort negativt bidrag kommer från maskin- och utrustningsinvesteringarna. Även den privata konsumtionen kommer att utvecklas svagt p g a stigande arbetslöshet, höjd moms och svag reallöneutveckling. En

vändning i konjunkturen väntas under 1994, vilket ger en BNP-tillväxt

på I procent. Utrikeshandein ger ett positivt bidrag till BNP under såväl 1993 som 1994, vilket främst beror på att importen utvecklas svagt. Inflationen beräknas dämpas något som en följd av låga löneökningar och därmed skapas utrymme för fortsatta lättnader av penningpolitiken. Finanspolitiken kommer att verka återhållande på den inhemska efterfrågan, även om budgetunderskottet kommer att stiga.

Tillväxten i östra Tyskland uppgick preliminärt till 6 procent 1992 och

väntas bli ungefär lika hög 1993. De östra delstaterna är fortsatt beroende av transfereringar från västra Tyskland och någon självbärande tillväxt

kan ännu inte skönjas. Höga löneökningar fortsätter att undergräva konkurrenskraften. Lönerna uppgår i genomsnitt till ca 60 procent av de

västtyska samtidigt som produktiviteten uppgår till knappt 40 procent. Enhetsarbetskostnaden är därmed betydligt högre i östra än i västra Tyskland. Arbetslösheten fortsätter att vara hög. Inkluderas personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder uppgår den till 25-30 procent av arbetskraften. Det förefaller nödvändigt att lönerna anpassas till att bättre spegla produktiviteten. En mer konkurrenskraftigt industri skulle minska behovet av transfereringar från väst och möjliggöra en självgenererad tillväxt.

I Storbritannien råder fortsatt osäkerhet om en återhämtning har inletts.

BNP växte visserligen något under fjärde kvartalet 1992, men exkluderas

oljeproduktionen var det ett fortsatt fall i BNP. Arbetslösheten har stigit

snabbt till följd av den svaga ekonomiska aktiviteten. Det finns dock vissa positiva tecken i ekonomin. Detaljhandelns försäljning har ökat de Bilaga 1.1 senaste månaderna och näringslivets förtroende är det högsta på 5 år. Inflationstakten har dämpats. Den underliggande inflationen rensat från bostadlåneräntor uppgick till 3,2 procent i januari, vilket var den lägsta på sex år. Deprecieringen har ännu inte nämnvärt slagit igenom i konsumentledet.

Budgetunderskottet har vuxit snabbt till följd av den svaga ekonomiska utvecklingen. Statens inkomster har i stort sett stagnerat de senaste åren. Trots försämrade statsfinanser innehåller budgeten för 1993/94 inte några större besparingar utan dessa skjuts upp till nästa budgetår som inleds i april 1994. Budgetunderskottet beräknas uppgå till 8 procent av BNP 1993/94. Penningpolitiken har lättats avsevärt sedan pundets utträde ur ERM i september 1992. Basräntan är i dagsläget 6 procent och understiger därmed klart den tyska räntan. Pundet hade i mitten av mars deprecierats mot ECU med drygt 12 procent sedan september.

BNP-tillväxten beräknas till 1 1/4 procent 1993 och 2 1/2 procent 1994. Storbritannien är det EG-land som sannolikt kommer få störst draghjälp från USA. Andelen av den totala exporten som går till USA uppgår till drygt 12 procent, vilket är dubbelt så mycket som EGgenomsnittet. Den brittiska konkurrenskraften påverkas allmänt positivt av deprecieringen av pundet. Det negativa bidraget på BNP från nettoexporten väntas minska. Fallet i investeringarna upphör sannolikt. Vidare antas hushållens inkomster påverkas gynnsamt av de sjunkande

räntorna. Bostadslåneräntan är vanligtvis rörlig och följer de korta

marknadsräntorna. Hushållens höga skuldsättning i kombination med den långa perioden av sjunkande bostadspriser, innebär dock sannolikt att hushållen till en del väljer att amortera på skulderna. En viss uppgång i inflationen väntas 1993 till följd av deprecieringen. Löneökningarna hålls tillbaka av fortsatt stigande arbetslöshet.

Den franska ekonomin fortsatte att utvecklas svagt under det fjärde kvartalet 1992, då BNP föll 0,3 procent. Industriproduktionen har avtagit kraftigt de senaste månaderna. Ekonomin har påverkats negativt av det höga ränteläge som rått sedan sommaren 1992 och dessutom har konkurrenskraften försämrats till följd av apprecieringen av francen. Arbetslösheten har stigit gradvis, vilket tillsammans med det höga ränteläget inneburit ett försiktigt agerande hos hushållen och sparandet har därmed ökat. Under 1993 väntas den svaga utvecklingen fortsätta och BNP förutses öka med endast 1/4 procent. Investeringarna antas fortsätta att falla. Den inhemska efterfrågan väntas ta fart under 1994, vilket ger en tillväxt på 2 procent. Tillväxten är inte tillräcklig för att hindra arbetslösheten att växa ytterligare. Inflationstrycket förutses bli fortsatt lågt.

Norden Under 1992 föll den inhemska efterfrågan i Danmark, liksom de två föregående åren. Tillväxten i ekonomin blev tack vare ett positivt bidrag

från utrikeshandeln ändå svagt positiv. Förhållandet väntas bli det motsatta 1993 då såväl den privata som den offentliga konsumtionen och Bilaga 1.1 bruttoinvesteringarna spås öka och nettoexporten minska. Denna utveckling leder 1993 till en svag BNP-tillväxt på ca 1” och på drygt 2 procent för 1994 då världskonjunkturen förväntas vända uppåt.

Att tillväxten inte blir större innebär, i kombination med en viss ökning av produktiviteten, att sysselsättningen faller något. Således väntas arbetslösheten stiga till ca 12 procent under 1993 och börja falla tidigast 1994. Danmark har de senaste åren haft en av OECD-områdets lägsta

inflationstakter. Detta förhållande väntas bestå även i fortsättningen då

inflationstrycket är utomordentligt lågt inte minst p g a kronans appreciering. För 1993 och 1994 spås prisstegringstakten uppgå till 1'4 respektive 2 1/4 procent.

Den nya regeringen som tog över i januari är bunden av den budget

som antagits för 1993. Denna förutsätter en relativt restriktiv finans-

politik. Emellertid har regeringen i mars antagit ett program för att främja aktiviteten i ekonomin. Programmet syftar bl. a. till att få till stånd ökade investeringar i små och medelstora företag.

Efter valutaoron under hösten 1992 och början av 1993 har centralbanken kunnat sänka marginalräntan något och räntegapet till Tyskland har krympt. En fortsättning av denna gynnsamma trend bedöms som trolig givet en nedgång i de tyska räntorna och en majoritet för ja-sidan i folkomröstningen om Maastricht-överenskommelsen.

Den finska ekonomin har ännu inte kommit ur den svåra recession som plågat landet sedan 1991. Totalproduktionen föll med hela 3 2 procent

1992 trots en mycket stark = exporttillväxt. Den :konkur-

renskraftsförbättring som följt av den sammanlagda deprecieringen på ca

40 procent sedan slutet av 1991 väntas ge en fortsatt hög tillväxt i exporten. Tudelningen av ekonomin i en krympande inhemsk del och en växande exportsektor blir ännu mer uttalad under såväl 1993 som 1994. Liksom under 1992 väntas inte exportökningen kunna kompensera fallet i den inhemska efterfrågan under 1993 varför BNP minskar med ca 3/4

procent. 1994 spås dock utrikesbidraget bli så pass stort att det helt uppväger den inhemska stagnationen och leder till en tillväxt på 2 procent. Sysselsättningen sjönk betydligt 1992 och arbetslösheten uppgick till ca

15 procent. Den goda tillväxten i exportsektorn till trots väntas inte

arbetslösheten påverkas nämnvärt under vare sig 1993 eller 1994.

Regeringen har satt som mål att de offentliga utgifterna 1995 inte realt skall överskrida nivån från 1991. Därför antogs i oktober 1992 ett åtgärdspaket med avsevärda besparingar som stramar åt ekonomin kraftigt och säkerställer oförändrade löner i hela ekonomin. I ett försök att motverka en alltför stor åtstramning av den inhemska efterfrågan har därefter ett blygsamt (1/2 procent av BNP) stimulanspaket antagits i februari i år. Detta syftar till att få igång nyinvesteringar i små och medelstora företag genom olika former av ränte- och garantistöd bl. a.

till underhåll och reparationsarbeten på bostadsfastigheter.

till ett mycket lågt underliggande inflationstryck. Den förväntade ökning Bilaga 1.1 i KPI på 3 procent 1993 förklaras istället genom de tillfälliga höjningar av de indirekta skatterna som ingick i åtgärdspaketet från oktober 1992. Den stora deprecieringen väntas få utslag i inflationen först 1994, då KPI likaledes spås uppgå till 3 procent.

I februari 1993 antog Finlands Bank ett inflationsmål för KPI på 2 procent. Sedan frikopplingen av valutan i september 1992 tycks centralbanken också haft som ambition att motverka en alltför kraftigt depreciering av marken genom att låta räntan förbli hög. I takt med att allt fler valutor deprecierats under hösten och vintern och att marken fortsatt att försvagas tycks denna inställning ha mjuknat och räntorna har kommit ner något. Den framtida penningpolitiken, som självfallet är beroende av utvecklingen i Tyskland, bedöms således bli mindre

restriktiv, med ytterligare räntelättnader under 1993.

Den norska ekonomin växte med knappt 3 procent 1992. Tillväxten

förklaras liksom tidigare år i huvudsak av verksamheten i oljesektorn.

BNP-tillväxten i fastlands-Norge uppgick till ca 1 procent. Prognosen utgår ifrån att den finansiella konsolideringsprocessen är i det närmaste

avslutad. Samtliga komponenter i den inhemska efterfrågan väntas

uppvisa positiva tillväxttal för 1993 och 1994. Ökningen är dock inte tillräckligt kraftig för att motverka den förväntade nedgången i nettoexporten som följer av den relativa apprecieringen av den norska kronan.

Den totala tillväxten i landet blir därför lägre 1993 än året innan och

stannar på ca 1'4 procent för att 1994 uppgå till drygt 2 procent.

Norge har under senare år fört en expansiv finanspolitik i uttalat syfte

att bekämpa arbetslösheten. Målet har inte kunnat uppfyllas utan ar-

betslösheten har förblivit lika hög som tidigare d v s drygt 6 procent. Under 1993 väntas en fortsatt nedgång i sysselsättningen då tillväxten är så pass blygsam och dessutom produktivitetsdriven. Liksom övriga nordiska länder hade Norge under 1992 en mycket låg inflation på 2!4 procent. För 1993 väntas förvisso en ökning i KPI till 34 procent men detta förklaras främst genom höjningen av momsen som ingick i regeringens paket i december 1992 för att försvara kronans koppling till ECU:n. 1994 väntas inflationen falla tillbaka till den nivå som rådde

1992.

Myndigheterna har för 1993 lagt en förhållandevis stram budget som närmast kan karakteriseras som en inflationsjustering av fjolårets. Budgeten uppvisar fortsatt ett underskott på ca 7 procent av BNP.

Sedan kopplingen till ECU:n släpptes har penningpolitiken varit mindre

restriktiv och Norges Bank har sänkt dagslåneräntan vid sju tillfällen utan att valutan försvagats nämnvärt. Ett fortsatt apprecieringstryck och en gynnsam tysk ränteutveckling bäddar för ytterligare räntelättnader och en minskning av räntegapet till Tyskland under 1993.

3¶Utrikeshandel

Bilaga 1.1

3.1¶Export och import

Sveriges totala varuexport ökade med drygt 1970 1992. I år beräknas den

stiga med omkring 57 och med drygt 9 1/26 1994. Marknadstillväxten

är fortsatt svag och exportökningen förklaras av andelsvinster som i

industrins tur beror på en förbättring i dess konkurrenskraft. Varuimpor-

ten sjunker ytterligare i år, beroende på efterfrågefallet på hem-

mamarknaden. I årberäknas den minska med drygt 19, men stiger nästa år med ca 31/27 då inhemsk efterfrågan väntas vända uppåt och exporten öka kraftigare. Världsmarknadstillväxten för bearbetade varor bedöms bli svagare i år än förra året. Det relativt kraftiga fallet i Tysklands BNP bidrar starkt till den dämpade importutvecklingen inom OECD. Nedrevideringen av BNP-

prognosen för Tyskland med drygt två procentenheter sedan januari beräknas dra ned marknadstillväxten för svensk export inom OECD med en hel procentenhet.

Ett fall i Sveriges exportvolym till Tyskland inträffade redan under

hösten 1992. Den draghjälp till svensk export som den ekonomiska återhämtningen i USA och Storbritannien väntas ge tycks dessutom komma med eftersläpning. Svensk exportvolym till dessa länder

utvecklades svagt mot slutet av förra året, se diagram 3:1.

Diagram 3:1 Sveriges varuexport till några viktiga marknader 1988-1992

Fasta priser, säsongsrensat, glidande medelvärde

Miljoner kr.

3600 5

2600 1

1988 1989 1990 1991 1992 Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

OECD-marknaden för bearbetade varor beräknas öka med endast 670 under perioden 1993-1994. Den nu mycket svaga tillväxten, och inte minst importfallet på Sveriges största exportmarknad Tyskland, mot-

verkar en kraftigare uppgång för svensk export. Flera tungt vägande

exportprodukter möter i år fortsatta problem med dämpad efterfrågan, alternativt överkapacitet och svag prisutveckling. Detta gäller bl.a. Bilaga 1.1 pappers- och massaindustrin, stål- och transportmedelsindustrin. Investeringarna inom verkstadsindustrin i Västeuropa väntas falla ytterligare i år, vilket också påverkar svensk export av investeringsvaror. Utvecklingen av marknadstillväxten och svensk export skiljer sig nu mot utvecklingen efter devalveringarna i början av 1980-talet. I slutet av 1982, dvs. efter 1981 och 1982 års devalveringar, ökade de svenska marknadsandelarna för bearbetade varor inom OECD-området mycket kraftigt. Kvartalsstatistiken visar på en volymökning i storleksordningen 67 fjärde kvartalet 1982 från föregående kvartal, dvs. över 2570 i årstakt. Denna ökning är mycket svår att förklara utifrån gängse modeller och samband i utrikeshandeln.

Effekterna på exportvolymerna av devalveringarna i början av 1980talet inträffade sålunda oväntad snabbt. Detta kan sannolikt sättas i

samband med att den internationella konjunkturen började återhämta sig

mot slutet av 1982. År 1983 steg industrins andel av OECD:s import av

bearbetade varor med hela 82. Exportens produktsammansättning hade

under 1982 varit ogynnsam och denna negativa faktor bortföll sedan

successivt i takt med att efterfrågan på svenska exportprodukter tog fart.

Varusammansättningen blev allt gynnsammare i samband med den stigande privata konsumtionen på de viktiga exportmarknaderna inom OECD. Detta gynnade inte minst svensk export av personbilar. Härmed underlättades möjligheterna för Sverige att öka marknadsandelarna. Läget

nu är annorlunda. Deprecieringen av kronan sedan slutet av 1992 inträf-

fade i ett läge då den internationella efterfrågan fortfarande var dämpad och exportens varusammansättning fortsatt ogynnsam.

I år beräknas varuexporten stiga kraftigt under loppet av året, med 1372, vilket innebär en volymökning mellan årsgenomsnitten 1992 och

1993 på knappt 572. Exporten föll kraftigt fjärde kvartalet förra året,

vilket medför en begränsad uppgång mellan årsgenomsnitten även vid en

stark expansion under loppet av året.

Det som drar upp svensk export i år och de närmaste åren är den

förbättrade konkurrenskraften för exportindustrin; som beräknas vinna

andelar på världsmarknaden i växande utsträckning. Den omfattande deprecieringen av den svenska kronan har tillsammans med andra faktorer som minskningen av arbetsgivaravgifterna i år gett industrin utrymme att sänka sitt relativpris på exportmarknaden och därmed åstadkomma andelsvinster. i

Redan förra året sjönk Sveriges relativpris på bearbetade varor, vilket medförde en uppbromsning av andelsförlusterna på OECD-marknaden.

Tappet uppgick till knappt 1976, att jämföra med 5 1/26 1991. I år

beräknas industrins andel öka med 37 och nästa år med 7 1/27 på denna marknad. Sänkningen av relativpriset med 102 i år väntas således

ge en större effekt på marknadsandelarna nästa år. Priselasticiteterna bygger här på historiska samband.

Relativprissänkningen i år begränsas sannolikt av att företagen

använder en stor del av utrymmet till att förbättra sina vinstmarginaler.

3 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 150 Bil. 1.1 31

En förklaring till detta är det svaga efterfrågeläget. Då det råder överkapacitet och fallande efterfrågan på viktiga exportmarknader kan en Bilaga 1.1 relativprissänkning väntas ge förhållandevis små effekter på marknadsan-

delarna. Företagen vill undvika en alltför hård priskonkurrens. I ett

sådant läge väljer de att höja priserna mätt i svenska kronor i större

utsträckning och förbättra sina marginaler för att i ett senare skede, då

efterfrågan blivit gynnsammare, använda sin starkare konkurrenskraft till andelsvinster. Med hjälp av vinstförstärkningen kan företagen dessutom flytta fram sina positioner, t.ex. genom produktutveckling, produktivitetsförbättringar och marknadsföring för att även därigenom vinna

marknadsandelar på sikt. Effekterna av den svaga internationella efterfrågan kan också ses i en

parallell med den finska exportindustrin. Erfarenheterna efter den finska devalveringen 1991 och deprecieringen av marken i september förra året visar att företagen sänkt sina relativpriser på världsmarknaden och vunnit marknadsandelar, men exportökningen för finsk skogsindustri (som svarar för omkring 4072 av den totala exporten) har motverkats av överkapacitet på världsmarknaden. Som en följd av överkapaciteten har

även konkurrenterna sänkt sina priser, vilket motverkat en starkare

volymuppgång för Finland.

Tabell 3:1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export av bearbetade varor Procentuell förändring

1990 1991 1992 1993 1994 Exportmarknadstillväxt 14 OECD-länder 4,8 0,7 2,0 1.5 4,4 Totalt 5,5 2,3 3,0 2,5 5,0 Priser 14 OECD-länders

Marknadsandelar, volym 14 OECD-länder -3,8 -5,5 -0,9 3,0 7,6 Totalt -4,7 -4,8 -2,9 2,6 6,6 Exportvolym 14 OECD-länder 0,8 -4,8 1,1 4,5 12,3 Totalt 0,6 -2,6 0,0 5,1 11,9 Anm: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser vägs samman på motsvarande sätt. Källor: OECD, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Att Sveriges marknadsandelsvinster inte blir större beror också på att svensk export av bearbetade varor i högre grad än konkurrentländernas är inriktad på varor som möter särskilt svag efterfrågan eller missgynnas av överkapacitet på exportmarknaden. Detta gäller t.ex. papper och papp samt järn och stål, men också vissa investeringsvaror. I en jämförelse med Sveriges 14 största konkurrentländer inom OECD ligger den största

skillnaden i att andelen papper och papp samt järn och stål i exporten är

betydligt större för Sverige. Sveriges andel industrimaskiner, telekom- Bilaga 1.1

munikationsutrustning och vägfordon i exporten är också större än för OECD-genomsnittet.

En del av andelsförlusterna som även drabbat flertalet OECD-länder

kan dessutom förklaras av den ökade konkurrensen från nyindustria-

liserade länder som Sydkorea, Hongkong, Singapore och Taiwan. De har

tillsammans vunnit andelar på exportmarknaden för bearbetade varor i accelererande takt sedan mitten av 1980-talet.

Diagram 3:2 Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade varor till 14 OECD-länder

Index 1980=100

Relativpris )

105 dennnnnnnnnnnsese Åren erna nan > törseasssranstrrrennnnnnn PIUS nee oe

1 TOS sestterrse tt ttttt seen enen enn nn nt N Ytttteee enter nt noe e ent oron N | senere

00 Ka 3

N ” N jr

95 Yrreeeng ooreaeee sanne ra Ilnert ta eran r ere rrenee renen norr rn nte Ng terror rn none nanna nen nn tnn ennen ann Nerensernrn

90 mastesssssrsinnasrr snara arre ann naareeaseenennennnnnnnnnnnnn NN, RR

Marknadsandel I N

ÖD Sbereeesreeesesranasasrsnsesnesesosons ar aerene anar sesoar sann sesan saba e enes se seen annan reg erarannnnnn

80 Fr , ! : r r J

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Under de senaste två åren har den svenska varuimporten minskat med 597 i volym. Den kraftiga nedgången hänger delvis samman med en

omfattande lageravveckling. Den svaga svenska konjunkturen, med bl.a.

fall i industriproduktion, investeringar och privat konsumtion har också bidragit starkt till importraset.

Bedömningen av importen av bearbetade varor baseras i hög grad på utvecklingen av den s.k. importvägda efterfrågan. De olika efterfrågekomponenterna vägs där samman med avseende på genomsnittligt importinnehåll av bearbetade varor.

År 1991 föll den importvägda efterfrågan med nära 7946. Den starka lageravvecklingen i kombination med de sjunkande maskininvesteringarna var de viktigaste faktorerna bakom detta. Under 1992 föll den privata varukonsumtionen kraftigt samtidigt som maskininvesteringarna fortsatte att minska. Ett positivt lagerbidrag medförde att nedgången i importvägd

efterfrågan stannade vid drygt 270. I år förutses en förskjutning av

användningssidan mot mer importtunga delar då efterfrågan för exporten

ökar, men den fortsatt svaga inhemska efterfrågan och ett negativt bidrag

från lagren motverkar en uppgång i den importvägda efterfrågan, som Prop. 1992/93:150

fortsätter att falla i år. Den starka exporttillväxten bidrar i hög grad till ökningen med 5 1/27 av den importvägda efterfrågan nästa år.

Tabell 3:2 Importvägd efterfrågan på bearbetade varor Bidrag till förändringen av importvägd efterfrågan, procentenheter

1991 1992 1993 1994

Anm.: Beräkningarna av importvägd efterfrågan utgår från konstant importinnehåll. Källor: Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Normalt ökar importen snabbare än den importvägda efterfrågan. Detta kan ses som en effekt av den tilltagande internationella specialiseringen som kännetecknar världsekonomin. Ekonometriska skattningar tyder på

att importen har ökat med 1,5-27 per år under 1980-talet på grund av denna faktor. I år finns det dock flera faktorer som bidrar till att

importen av bearbetade varor faller snabbare än den importvägda efterfrågan. Under överhettningsåren mot slutet av 1980-talet drevs importandelen upp av det extremt höga kapacitetsutnyttjandet. Under den

följande konjunkturnedgången återgår importandelen till mer normala

nivåer. Ett annat skäl är att deprecieringen av kronan gör importvaror relativt sett dyrare vilket naturligtvis bör få effekter på importvolymen.

Importpriset för bearbetade varor föll med 27 under 1992. I år väntas

en ökning med 10 1/22, vilket till största delen förklaras av deprecieringen av den svenska kronan. Deprecieringen antas få full effekt på importpriset för råvaror, medan effekten på övriga varor blir mindre.

Den svaga inhemska efterfrågan och de pressade hemmamarknadspriserna

gör att såväl exportörerna till Sverige som importörerna här i landet

pressar sina marginaler. Importpriserna bedöms ändå stiga avsevärt snabbare än hemmamarknadspriserna. Under perioden november 1992 t.o.m. februari 1993 hade importpriset för varor stigit med 1176 och hemmamarknadspriset med knappt 172. Hemmaproduktionen stärker

därmed sin konkurrenskraft och beräknas i år vinna andelar, då importen

av bearbetade varor utvecklas svagare än den importvägda efterfrågan. Även i samband med devalveringarna i början av 1980-talet föll

hemmamarknadspriserna i förhållande till importpriserna för bearbetade varor. Utvecklingen av inhemsk efterfrågan såg emellertid helt annorlunda ut då än nu. Importen av bearbetade varor ökade starkt andra halvåret 1983, men ändå inte lika kraftigt som den importvägda

efterfrågan, vilket indikerar att importen då tappade andelar på den

svenska marknaden. Att importökningen hölls tillbaka förklaras just av

relativprissänkningar för hemmaproduktionen under 1982 och första delen av 1983, som får effekt med viss eftersläpning. För helåret 1983 steg Bilaga 1.1 dock importen av bearbetade varor något snabbare än den importvägda efterfrågan, vilket förklaras av en hög efterfrågeandel för särskilt importtunga investeringsvaror under första halvåret 1983.

Tabell 3:3 Export och import av varor

Miljarder Procentuell volymutveckling Procentuell prisutveckling

kr.

1992 1992 1993 1994 1992 1993 1994 Varuexport

Varuimport

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

3.2¶Bytesbalans

Bytesbalansen uppvisade 1992 ett underskott på 30 miljarder kr.,

motsvarande ca 22 av BNP. För 1993 och 1994 förutses en påtaglig förbättring, som framför allt förklaras av en ökning av handelsbalansens

överskott. Handelsbalansen visade 1992 ett överskott på knappt 35 miljarder kr. och väntas i år förbättras med nära 30 miljarder kr. för att

nästa år visa ett rekordstort överskott på nästan 90 miljarder kr. Trots betydande underskott i avkastning på kapital även nästa år beräknas bytesbalansen visa ett överskott 1994 motsvarande drygt 270 av BNP.

Trots deprecieringen av kronan försämras inte Sveriges terms of trade (exportpris/importpris). Exportpriserna på varor stiger i år t.o.m. något snabbare än importpriserna. Visserligen medför deprecieringen ett kraftigt genomslag på importpriserna, som stiger med 1290, men den

svaga inhemska efterfrågan och utvecklingen av hemmamarknadspriserna gör ändå att exportörerna till Sverige håller tillbaka sina priser på varor hit och pressar sina marginaler. Samtidigt beräknas Sveriges exportpris

för varor stiga med 12 1/27 1 år, då företagen sannolikt tar ut en relativt stor del av "deprecieringsutrymmet” till marginalförstärkning. Förutom

att Sveriges terms of trade förbättras något uppnås redan i år kraftigt

positiva effekter av exportens resp. importens volymutveckling på handelsbalansen. |

Underskottet i tjänstebalansen bedöms krympa med 7,5 miljarder kr. under perioden 1993-1994 vilket förklaras av en förbättring i så gott som

för första gången på tio år. Resevalutainkomsterna bedöms under Bilaga 1.1 prognosperioden 1993-1994 stiga med 157 i volym till följd av de minskade relativpriserna på turisttjänster i Sverige, i kombination med den internationella konjunkturuppgången. Svenska turisttjänster blir betydligt billigare för utländska turister som en följd av kronans depreciering. Resevalutautgifterna beräknas avta kraftigt i volym (-227 perioden 1993-1994) i samband med fallet i privat konsumtion. och minskningen i hushållens disponibla inkomster. Deprecieringen av kronan har medfört avsevärda kostnadsökningar för utlandsresandet, vilket motverkar de positiva effekterna på resevalutanettot räknat i löpande priser.

Tabell 3:4 Bytesbalans Miljarder kr.

1990 1991 1992 1993 1994

därav räntenetto -42,2 -45,2 -50,0 -56,5 -49,0 återinvesterade

I I överenskommelse med rekommendationer från IMF ingår inte längre löner som delpost i övriga tjänster. Dessa har lyfts ur och redovisas separat som faktorinkomster i bytesbalansen. Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen. Källor: Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Kapitalavkastningen i bytesbalansen visar fortsatt stort underskott, men

det beräknas nästa år minska med 9 miljarder kr. Underskottet i

räntenettot förbättras då med 7,5 miljarder kr. Den räntebärande skulden till utlandet minskar nästa år, vilket förklaras bl.a. av förbättringen i

bytesbalansen samt en svag utveckling av utlandsinvesteringarna. Räntenettot försämras emellertid i år, vilket delvis beror på en övergång från kortfristig till mer långfristig upplåning förra året, som vanligen genererar halvårs- eller helårsvisa räntebetalningar. En stor del av denna

typ av lån som togs 1992 belastar följaktligen räntenettot först 1993.

Ränteuppgången i samband med oron på de finansiella marknaderna

under hösten förra året får således en uppdragande effekt på räntebetal- Bilaga 1.1

ningarna i år.

Vidare bidrar fallet i kronkursen till att utlandsskulden automatiskt ökar. Den räntebärande nettoskulden till utlandet har skrivits upp med en

växelkurseffekt på över 80 miljarder kr. för perioden 1992-1993. Förändringar i det europeiska valutasystemet hösten 1992 har också påverkat utlandsskulden eftersom t.ex. D-marken stärkts mot andra

valutor, vilket inneburit valutakursförluster på utlandslån.

Under hösten 1992 ökade staten sin utlandsupplåning i ungefär samma

omfattning som den privata sektorn amorterade av utlandslån. Den

statliga upplåningen är huvudsakligen långfristig. Den upplåning som gjordes förra året genererar följaktligen räntebetalningar först i år.

En successiv nedgång i marknadsräntorna i år och nästa år får en

positiv effekt på räntenettot 1994, då den räntebärande utlandsskulden beräknas avta. En minskning med en procentenhet i räntenivån för

nettoskulden innebär en förbättring i räntenettot med ca 7 miljarder kr.

Räntefallet i år får störst genomslag nästa år eftersom ränteförändringar, som tidigare redovisats, får effekt med ca ett halvårs eftersläpning. Förbättringen i räntenettot 1994 har beräknats till 7,5 miljarder kr.

Diagram 3:3 Sveriges bytesbalans uppdelad på handels- och tjänstebalans samt netto av transfereringar totalt som andel av BNP

Zz

(5) RN

J denn SEN VA

ZON SS é

Å dörtereeeeeeerrnerererar snar eras ren nennnnen ana Nee rerterssetrarsrene nen

Zn

4

-3 1 Transfereringar (rr J

sl

1985 1987 1989 1991 1993

Källor: Statistiska centralbyrån, Sveriges riksbank och Finansdepartementet

De utländska direktinvesteringarna i Sverige bedöms i det närmaste balansera de svenska i utlandet under prognosperioden 1993-1994.

Mönstret under den senare hälften av 1980-talet, då utlandsinvesteringarna genererade betydande underskott, bröts redan 1991 då netto-

utflödet för direktinvesteringarna uppgick till ca 6 miljarder kr., att jämföra med hela 72 miljarder kr. året innan. Även förra året uppgick Bilaga 1.1 nettoutflödet till endast omkring 6 miljarder kr.

Under 1991 skedde en markant uppgång av de utländska direktinvesteringarna i Sverige. De steg från ca 12 miljarder kr. 1990 till 35 miljarder kr. 1991. För 1992 föll nivån markant, till endast 1,5 miljarder kr.

Nedgången i både de svenska och utländska direktinvesteringarna hör

sannolikt samman med den internationella lågkonjunkturen, ränteupp-

gången, skuldsaneringen, den negativa vinstutvecklingen m.m. Det finns flera faktorer som talar för en uppgång i de utländska direktinvesteringarna i Sverige på sikt. Den markanta förbättringen av näringslivets konkurrenskraft, den mycket gynnsamma vinstutvecklingen framöver

samt fördelaktig företagsbeskattning kan väntas stimulera utländska

investeringar i Sverige. Det har dessutom blivit lättare för utländska företag att köpa svenska företag sedan den nya förvärvslagstiftningen trädde i kraft i januari 1992.

Bilaga 1.1

4.1¶Produktion och konkurrenskraft

Sänkningen av arbetsgivaravgifterna från den 1 januari 1993, en kraftig

produktivitetsökning och deprecieringen av kronan ger en avsevärd förbättring av industrins konkurrenskraft i år. Deprecieringen ger också ett stort utrymme för företagen att förbättra sina vinstmarginaler. Detta bidrar till att skapa gynnsamma betingelser för industriproduktionen, men

den svaga efterfrågan både internationellt och på hemmamarknaden gör

att uppgången fördröjs.

Revideringen av nationalräkenskaperna för de senaste åren visar en gynnsammare utveckling av industriproduktionen, särskilt för 1990, än tidigare uppgifter. Fallet i Sveriges industriproduktion inleddes först tredje kvartalet 1990. Produktionen minskade år 1990 med 0,67 istället

för med 22 enligt de tidigare nationalräkenskaperna. Industriproduk-

tionen har fallit med sammanlagt 876 under åren 1990-1992. Tidigare uppgifter visade en nedgång med ca 1070 för samma period. Revideringen av industriproduktionen för de senaste åren innebär att

bilden av produktionens utveckling i förhållande till kapacitetsutnyttjandet nu ser annorlunda ut än tidigare. Den gynnsammare utvecklingen av produktionen 1989 och 1990 innebär att produktionsnivån justerats upp och produktionsfallet i förhållande till kapacitetsutnyttjandet inte blev så kraftigt som enligt den tidigare statistiken. Under nedgångsfasen från tredje kvartalet 1990 t.o.m. fjärde kvartalet 1992 kan kapacitetsutslagningen nu uppskattas till 672, att jämföra med 192 under konjunkturnedgången i början av 1980-talet.

Diagram 4:1 Produktion och kapacitetsutnyttjande i industrin

Index 3:e kvartalet 1990=100

84.

80 r ” r T ! : i

1991 1992 1993

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Med befintlig arbetsstyrka skulle industrin teoretiskt ha kunnat

producera ca 122 mer fjärde kvartalet 1992. Den beräknade ökningen Bilaga 1.1

i industriproduktionen 1993-1994 med totalt 972 skulle därmed inte

innebära någon omedelbar risk för flaskhalsar och brist på arbetskraft.

En alternativ beräkning i kapitel 13.4 visar emellertid att den möjliga

ökningen av industriproduktionen med dagens kapitalstock begränsas till ca 87 från 1992 års nivå. Det finns därmed behov av att industrins

investeringar kommer igång relativt snabbt för att undvika att industrin

redan nästa år slår i kapacitetstaket. Den gynnsamma vinstutvecklingen

talar emellertid för att de nödvändiga investeringarna kommer att komma igång och att industrikapaciteten åter ökar (se kapitel 13.4).

I år bedöms industriproduktionen ta fart under andra halvåret som en

följd av uppgången inom i första hand exportindustrin. Första halvåret

väntas däremot bli svagt, då företagen planerar för en förhållandevis

kraftig lageravveckling. Industribarometern från mars visar att 3570 av företagen anser att deras färdigvarulager är för stora och 1/4 av företagen

planerar för lagerneddragningar under andra kvartalet. Produktions-

uppgången i år motverkas dessutom av den fortsatt svaga efterfrågan från både export- och hemmamarknaden. Industriproduktionen föll dessutom kraftigt fjärde kvartalet förra året, och detta s.k. underhäng bidrar också till att industriproduktionen beräknas bli oförändrad mellan årsgenom-

snitten 1992 och 1993, trots en relativt kraftig uppgång under andra halvåret. Nästa år visar prognosen däremot en stark ökning med 92, då vi istället får ett betydande "överhäng" från den relativt snabba tillväxten andra halvåret 1993. Uppgången väntas fortsätta, främst i samband med den accelererande exporttillväxten. Detta bidrar också till en mycket

kraftig produktivitetstillväxt inom industrin.

Tabell 4:1 Nyckeltal för industrin Procentuell förändring

1991 1992 1993 1994 Industriproduktion -4,7 -3,0 0,0 9,0 varav

Konkurrenskraft

Anm.: Konkurrentländernas ULC (Unit Labour Cost, dvs. arbetskostnad per producerad enhet) och växelkurser är viktade med OECD:s konkurrentvikter, som tar hänsyn till konkurrensen med både export och hemmaproduktion på exportmarknaden. Konkurrensen gentemot länder utantör OECD-området är inte inkluderad. Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementct.

nu delvis på uppgifterna om produktivitetsutvecklingen i industrin enligt Bilaga 1.1 de reviderade nationalräkenskaperna. Dessa uppgifter överensstämmer numera med motsvarande uppgifter i industristatistiken. Tidigare skilde

sig källorna åt bl.a. vad gäller produktion och produktivitet. Statis-

tikomläggningen har visat att industristatistiken tidigare överskattade

utvecklingen i industrins konkurrenskraft medan nationalräkenskaperna

underskattade den.

Industrins produktivitet steg förra året markant, med 4,32, vilket

ungefär uppvägde ökningen i industrins lönekostnad. Därmed var arbetskostnaden per producerad enhet (Unit Labour Cost, ULC) så gott

som oförändrad. Konkurrentländernas ULC beräknas däremot ha stigit med nära 27.

Trots att kronans koppling till ecun släpptes den 19 november förra

året apprecierades kronan effektivt mot konkurrentländernas valutor med ca 170 mellan årsgenomsnitten 1991 och 1992. Det förklaras till stor del

av att dollarkursen föll kraftigt tidigare under 1992. Räknat i gemensam valuta begränsades därmed fallet i industrins relativa ULC till knappt

172 1992.

Valutakurserna antas under prognosperioden rent tekniskt ligga kvar på

genomsnittskurserna för mars månad i år, vilket konkurrentvägd

appreciering mot kronan med 21,57 1993.

Förutom det kraftiga bidraget från kronans depreciering till industrins

konkurrenskraft ökar produktiviteten i år med drygt 620. I konkur-

rentländerna väntas en produktivitetstillväxt inom industrin på 3 1/27 i år. Den snabba produktivitetsökningen inom svensk industri hör bl.a.

samman med att företagens tidigare satsningar på olika slag av rationa-

liseringar, teknikutveckling av produktionsprocessen, omorganisation

m.m. nu börjar mogna ut.

Medan timlönen 1 industrin bedöms stiga i år med 476 sänks de sociala kostnaderna med 3,17. Följaktligen stiger lönekostnaden per timme med knappt 12. Den starka produktivitetstillväxten bidrar till att industrins

ULC beräknas minska med omkring 572 i år medan den stiger med

knappt 12 i konkurrentländerna.

Räknat i gemensam valuta uppgår förbättringen i industrins konkurrenskraft (relativa ULC) till nära 2370 1993 och med ca 247 för hela perioden 1992-1994. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande förbättring uppgick till drygt 21976 under perioden 1982-1983 (se även kapitel 14.1).

14 OECD-länder 1980-1994

Bilaga 1.1

Index 1980=100

130 ee-e&-Hc-6cc Prbettert snett nerna na arna nn TE rrennn NN eesernenannnnnnd

120 eng

1 ÅÖ dereeerrrrrnrrrnes rss enrerrrnrnnnnnnnnnnngs dage stt le eesererersrr sees nas rnn eran en snana nan ense ene rn nr anna anna en enn

100 frin

IQ Henne Me sttrrrsreeresss er rss ene resssnnnnnnr nan son on ann

30 trterereeenttasarrennnn net Mee eetrane rann rnnn sanna . [RV

[ Cemensam valuta |

70 7 : T r !

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: OECD, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

4.2¶Lönsamhet

År 1992 nådde industrins lönsamhet en bottennivå. Försämringen hör

samman med det kraftiga efterfrågefallet för flertalet industribranscher både på export- och hemmamarknaden, överkapacitet, fall i försäljningspriserna etc. Vinstfallet kan också bero på andra faktorer som t.ex. för

långsam produktutveckling jämfört med konkurrenterna och därav

följande marknadsandelsförluster. Till detta ska läggas industrins ökade

kostnadsproblem och försämrade konkurrenskraft från senare delen av 1980-talet.

Företagens finansiella ställning har dessutom försvagats av ökade räntekostnader, både som en följd av den tidigare kraftiga upplåningen för investeringar och som en följd av höjd räntenivå. De högre ränte-

nivåerna i samband med valutaoron hösten 1992 påverkade resultaten. Dessutom gjorde många företag omfattande valutakursförluster i samband med kronans depreciering.

Sedan 1990 har ökningstakten i insatsvarukostnaderna per producerad enhet för industrin (se tabell 4:2) dämpats markant. Förra året var de så

gott som oförändrade. Ökningstakten i lönekostnaderna per timme

dämpades från 11,470 1989 till 3,3 70 1992. Ökningstakten för industrins rörliga kostnader totalt per producerad enhet föll från 7,87 till -0,4 97

under samma period. Produktpriserna höjdes i allt långsammare takt

under perioden för att t.o.m. minska 1992. Bruttomarginalen, d.v.s. bruttoöverskottet som andel av bruttoproduktionsvärdet, pressades där-

under de senaste fem åren. . Bilaga 1.1

Den här presenterade prognosen över industrins lönsamhet baseras på nationalräkenskaperna och inte på företagsstatistiken. Beräkningen av

bruttomarginalen görs med olika metoder beroende på vilken av dessa

källor som används, och marginalutvecklingen kan därför skilja sig åt. I prognosen beräknas bruttomårginalen som bruttoöverskott i procent av

bruttoproduktionsvärdet. Bruttoöverskottet uttrycker hur mycket som

återstår av förädlingsvärdet då lönekostnaderna räknats bort. I företagsekonomiska termer motsvaras bruttoöverskottet närmast av rörelseresultat

exkl. lagerprisvinster, före kalkylmässiga avskrivningar. Bruttomar-

ginalen motsvarar i företagsstatistiken rörelseresultat före avskrivningar i procent av omsättningen.

Diagram 4:3 Industrins bruttomarginal 1980-1994

Procent 13

10-

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Bruttomarginalen beräknas stiga i år med ca 5 procentenheter, vilket innebär att förlusterna under de senaste åren mer än återhämtas. En stor del av förbättringen förklaras av det utrymme för marginalförstärkningar

som deprecieringen av kronan ger. Deprecieringen gynnar exportföretagen, men för de hemmamarknadsorienterade företagen pressas marginalerna, dels till följd av den svaga inhemska efterfrågan och

prisutvecklingen, dels p.g.a. de höjda importpriserna på insatsvaror.

Industrins vinstandel, d.v.s. driftsöverskottet brutto som andel av förädlingsvärdet, beräknas 1994 ligga på en rekordhög nivå, t.o.m. över toppnivåerna under 1980-talet. Den höga vinstandelen bör dock ses mot bakgrund av den kraftiga utslagningen av olönsamma företag, vilket automatiskt drar upp genomsnittet.

Tabell 4:2 Industrins rörliga kostnader och produktpriser per producerad enhet, marginaler samt bruttoöverskottsandel

Bilaga 1.1

1990 1991 1992: 1993 1994

Per producerad enhet (procentuell förändring):

I Lönekostnad per timme avser löner inkl. kollektiva avgifter och icke varuanknutna indirekta skatter per arbetad timme. Produktivitet avser bruttoproduktion i lasta priser per arbetad timme. Anm: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Utvecklingen för verkstadsindustrin blir ännu något gynnsammare än för industrin som helhet. Bruttomarginalen väntas stiga markant i år, liksom vinstandelen. Bruttomarginalen för verkstadsindustrin exkl. varv

beräknas uppgå till omkring 1076 1993-1994, att jämföra med 4,59

bottenåret 1992. De senaste toppnivåerna uppnåddes åren 1984-1985, då marginalen låg på 107.

Basindustrins priser har fallit kraftigt under de senaste två åren, i

samband med vikande råvarupriser, ökande konkurrens och överkapacitet

på världsmarknaden. Trots en minskning av såväl insatsvarukostnader

som lönekostnader per producerad enhet pressades vinstmarginalen

kraftigt 1992, för tredje året i följd. Först i år väntas en snabb förbättring i basindustrins vinstutveckling. De rörliga kostnaderna minskar med 0,52 medan produktpriserna stiger med 576. Bruttovinstandelen når nästa år lite över 1990 års nivå, vilket ändå är omkring fem procentenheter under den genomsnittliga nivån för toppåren 1987-1989.

Skogsindustrin har trots successivt sänkta råvarukostnader, personal-

nedskärningar och andra kostnadsbesparingar gått med kraftig förlust 1992. Resultatet före extraordinära poster uppgick till -3,7 miljarder kr. 1992, vilket kan jämföras med toppvinsten 1989 på drygt 9 miljarder kr.

I år väntas skogsindustrins insatsvarupriser fortsätta minska, bl.a. till

följd av sjunkande vedpriser och slopandet av den allmänna energiskatten. Energiskattesänkningen har beräknats minska skogsindustrins kostnader med 900 miljoner kr. Till detta ska läggas den stora deprecieringen av den svenska kronan samt sänkningen av arbetsgivaravgifterna den 1 januari. Branschen gynnas också av att importandelen är låg och att deprecieringen av kronan därmed får ett begränsat genomslag på kostnaderna. Vidare förbättras nu konjunkturen i Nordamerika och

dollarkursen stärks vilket gynnar skogsindustrins export. Å andra sidan Prop. 1992/93:150

motverkas uppgången i exporten av dämpad efterfrågan i Europa, och Bilaga 1.1 särskilt i Tyskland. Sammantaget väntas ändå skogsindustrins bruttomarginal i år öka markant.

Bilaga 1.1

Tjänsteproduktionen i samhället kan delas in i två olika grupper beroende på hur den finansieras. Offentliga tjänster är sådana som främst finansieras genom skatter. Övriga tjänster, där kostnaden till övervägande del debiteras användaren, klassificeras som näringslivets tjänster. Detta innebär att tjänster producerade av statliga och kommunala bolag och affärsverk räknas till näringslivets tjänster. Trots detta används ofta benämningen privata tjänster synonymt med näringslivets tjänster. I kapitlet används denna vedertagna omskrivning.

Den privata tjänstesektorn har blivit allt mer betydelsefull. I produktions- och sysselsättningstermer har denna sektorn varit större än

industrisektorn alltsedan slutet av 1970-talet. Ökningen är sannolikt delvis

en konsekvens av höjd levnadsstandard som vridit över hushållens efterfrågan mot en större andel tjänstekonsumtion. Denna faktor skulle ha bidragit till en ännu större tillväxt av privat tjänstesektor om inte

tjänsteproduktionen inom den offentliga sektorn samtidigt expanderat kraftigt. En ytterligare förklaring till den starka tillväxten för de privata tjänsterna är den utbredda avknoppningen av tjänstefunktioner från

företag som i övrigt sysslar med varuproduktion. Detta är dock i grunden

en definitionsfråga, eftersom dessa tjänster producerades även tidigare,

men i en annan sektor.

Från 1990 har industrins produktion minskat kraftigt i volym. Detta fick tidigt återverkningar på den del av tjänstesektorn som levererar tjänster till andra företag, sk. producenttjänster. Totalt hölls efterfrågan på tjänster uppe så länge den privata konsumtionen fortfarande ökade. Under förra året föll även den privata konsumtionen, vilket medförde att sysselsättningen totalat sett minskade inom den privata tjänstesektorn.

I diagram 5:1 framgår hur sysselsättningen utvecklats inom den privata tjänstesektorn, grupperad enligt Svensk näringsgrensindelning (SND.

Distributionstjänster (SNI 6) består av detaljhandel, partihandel, hotell och restaurang. Sysselsättningen inom gruppen har sjunkit alltsedan 1989.

Fallet för privat konsumtion förra året medförde att detaljhandeln

minskade sin försäljningsvolym med drygt 572 enligt SCB. Utvecklingen väntas bli svag även i år, i synnerhet för sällanköpsvaruhandeln.

Partihandeln har generellt sett utvecklats sämre än detaljhandeln, som en

konsekvens av den starkare inriktningen mot företagssektorn. Minskad industriproduktion har därmed påverkat partihandeln mer än detaljhandeln. Enligt Konjunkturinstitutets tjänstebarometer väntas konjunkturläget

inom partihandeln fortsätta att försvagas under året.

Kommunikationssektorn (SNI 7) var tidigare kraftigt reglerad. Under senare år har den dock blivit allt mer avreglerad, vilket bidragit till en ökad konkurrens för exempelvis buss- och taxitransporter samt in-

rikesflyget. Konkurrensen har även ökat för post- och teletjänster, inte minst genom den snabba tekniska utvecklingen. Antalet arbetade timmar

har inom kommunikationssektorn minskat kontinuerligt sedan 1990.

Bilaga 1.1

Index 4:e kvartalet 1987=

100 -

90 LE OR SR Ar SA LL se

1988 1989 1990 1991 1992

Anm.: SNI 6: distribution, SNI 7: kommunikation, SNI 8: finansiella tjänster, fastighetsförvaltning, uppdragsverksamhet, SNI 9: övriga tjänster Källor: Statistiska centralbyrån

Det stora prisfallet på främst kommersiella fastigheter, tillsammans

med den djupa lågkonjunkturen har medfört stora problem inom såväl

den finansiella sektorn (ingående i SNI 8) som inom fastighetsförvaltning

(ingående i SNI 8). För bankernas del beräknas de sammanlagda

kreditförlusterna ha uppgått till ca 70 mdr kr under fjolåret. Trots fortsatt

relativt god intjäningsförmåga har därmed ett flertal banker tvingats vända sig till staten för att inte hamna i en akut insolvenssituation.

Betydande krav på kostnadsbesparingar väntas medföra att syssel-

sättningen minskar, framför allt inom den finansiella sektorn.

Inom uppdragsverksamheten (ingående i SNI 8) har lågkonjunkturen drabbat delbranscherna olika hårt. Den bransch som hittills klarat sig bäst

är juridisk uppdragsverksamhet. Andelen företag inom denna sektor som uppger sig ha fullt kapacitetsutnyttjande har sjunkit något under det senaste året, men är fortfarande högre än i andra branscher. Detta gäller även omdömet om lönsamheten. Den mycket svaga efterfrågan på

byggnadsinvesteringar avspeglas i utvecklingen för byggnadskonsulter.

Drygt 607 av dessa företag uppgav i mars i år minskad sysselsättning

jämfört med föregående kvartal. Andelen har ökat kontinuerligt och

företagen väntar sig en fortsatt minskad sysselsättning.

Övriga tjänster (SNI 9) riktar sig såväl till hushåll som företag. Antalet arbetade timmar har under de senaste åren legat relativt konstant. Den del av sektorn som riktar sig mot privat slutkonsumtion väntas i år möta en sjunkande efterfrågan. I den mån offentliga tjänster övergår till den privata tjänstesektorn väntas dock övriga tjänster expandera.

Utöver rent konjunkturella faktorer kommer tjänstesektorn framöver att

påverkas av andra mer strukturella faktorer. Ett exempel på detta är att

4 Riksdagen 1992193. I saml. Nr 150 Bil. 1.1

de institutionella spelreglerna för den privata tjänstesektorn nu ändras Prop. 1992/93:150 relativt hastigt, bl.a. i samband med ett eventuellt EES-avtal och den Bilaga 1.1

därmed sammanhängande lagen om offentlig upphandling (SFS 1992:1528). Dessutom träder den nya konkurrenslagen i kraft 1 juli

i år. Dessa nya förhållanden medför ökad konkurrens inom tjänsteområ-

det, såväl nationellt som internationellt. Den privata tjänstesektorns inter-

nationella konkurrenskraft kommer därmed att ställas allt mer i fokus.

I och med att tjänstesektorn är så heterogen är det svårt att kortfattat beskriva utvecklingen av dess konkurrenskraft på ett rättvisande sätt. Möjligheterna till tjänsteexport skiljer sig radikalt mellan exempelvis sjöfartsnäring och fastighetsförvaltning. En jämförelse av aggregerade data ger dock en viss Jedning. Enligt GATT:s beräkningar uppgick Sveriges andel av världens tjänsteexport 1990 till 1,80, vilket placerade Sverige på 15:e plats i världen. Sverige var samtidigt det 10:e största importlandet, med 2,12 av världsimporten. Detta förhållande avspeglas i att Sverige sedan mitten av 1980-talet haft ett negativt tjänstenetto i

utrikeshandeln.

Tabell 5:1 Utrikeshandel med tjänster netto

Andel av OECD:s = Miljarder US$

Anm.:;: Tjänster enligt betalningsbalansstatistik inklusive löner. P.g.a annan definition av försäkringstjänster är dock siffrorna inte direkt jämförbara med betalningsbalansens statistik. Källor: OECD, Sveriges Riksbank.

I tabell 5:1 framkommer att Sveriges tjänstenetto under de senaste åren varit sämre än för många andra länder av liknande storlek. Statistiken på tjänsteområdet är förhållandevis outvecklad vilket försvårar jämförelser mellan länder, i synnerhet som det i detta fall handlar om nettotal. Jämförelsen pekar dock på att den svenska tjänstesektorn totalt sett skulle ha en relativt sett svag internationell konkurrenskraft. Det bör samtidigt uppmärksammas att Sverige inom vissa enskilda sektorer, som sjöfart respektive bygg- och tekniktjänster, har en i OECD-perspektiv betydande marknadsandel.

Hur kommer den privata tjänstesektorn att påverkas av de nya

reglerna? Närings- och teknikutvecklinsverket (NUTEK) utreder för EFTA:s räkning vilka effekter den gemensamma marknaden skulle få för

tjänstesektorn i Sverige. Utredningen är inte färdig, men vissa prelimi-

nära resultat föreligger från bl.a. Kommmerskollegium. Vidare har Konkurrensverket undersökt vilka effekter ett EES-avtal skulle få för ett

antal svenska marknader, varav en del avser privat tjänsteproduktion. I

korthet skulle enligt dessa undersökningar effekterna av ett EES-avtal bli relativt blygsamma för den privata tjänstesektorn. Vissa områden, som Bilaga 1.1 t.ex. marknaden för finansiella tjänster, har redan i hög grad öppnats för internationell konkurrens. Inom t.ex. teleområdet, kommer dessutom svensk lagstifning att gå längre i sin liberalisering än vad EES-avtalet stadgar.

I samband med EES-avtalets ikraftträdande börjar även lagen om

offentlig upphandling att gälla. Lagen innebär på tjänsteområdet att

externt producerade tjänster som köps av offentlig sektor skall vara föremål för anbudsgivning. Om upphandlingen uppgår till ett visst belopp

skall den offentliggöras inom hela EES-området. Lagen ökar sålunda

ytterligare konkurrenstrycket inom den privata tjänstesektorn, samtidigt som möjligheterna till tjänsteexport ökar. Hur mycket den nya lagstiftningen till slut kommer att betyda för den privata svenska tjänstenäringen är svårt att säga, men det faktum att tjänster i hög utsträckning produceras lokalt innebär sannolikt att den rena tjänstehandeln inte kommer att öka dramatiskt. Däremot medför den nya förvärvslagen, som trädde i kraft vid årsskiftet 1992/1993, ökade möjligheter för utländska företag och hushåll att förvärva aktier i ett svenskt bolag. Detta får sannolikt som följd att utländska företag kommer att öka sin verksamhet i Sverige genom att köpa upp svenska tjänsteföretag. Detta kan förväntas bidra till förstärkt konkurrens.

Lagen om offentlig upphandling avser som nämnts upphandling från extern leverantör och inte verksamhet i egen regi. En tendens inom den offentliga sektorn är dock att i allt högre grad utsätta den egna verksam-

heten för konkurrens från den privata sektorn. Än så länge gäller detta

en relativt liten del av verksamheten. Enligt en undersökning av f.d. Statens pris- och konkurrensverk var endast 676 av kommunernas verksamhet 1990 utlagd på entreprenad (exklusive bygg- och anläggningsarbeten). I takt med att utvecklingen tar fart bör marknaden för den privata tjänsteproduktionen kunna öka avsevärt.

Utvecklingen förväntas bli fortsatt svag för den privata tjänstesektorn. Enligt Tjänstebarometern räknar en majoritet inom i stor sett samtliga undersökta delbranscher med att konjunkturen mattas inom den egna branschen under första halvåret i år. I de allra flesta fall har denna andel dock minskat jämfört med tidigare mätning. Utvecklingen blir sannolikt olika mellan branscher med tanke på de skilda förutsättningar som gäller för hemmamarknads- respektive exportmarknadsorienterade företag. Förväntningarna är generellt sett mindre pessimistiska gällande exporten inom både partihandel och uppdragsverksamhet. Den del av tjänstesektorn som levererar tjänster till exportindustrin kan komma att expandera något, särskilt mot slutet av prognosperioden. Tjänsteföretag som i något led kommer in i produktion ämnad för inhemsk slutkonsumtion väntas dock möta en vikande efterfrågan. Det kraftiga fallet inom privat konsumtion kommer att drabba delar av tjänsteproduktionen, bl.a. detaljoch partihandeln. Inom detaljhandeln väntas framför allt sällanköpsvaru-

handelns = försäljning = falla = kraftigt. Fortsatt sjunkande = in-

vesteringsaktivitet, framför allt på byggsidan, medför ytterligare

försvagning för byggnadsrelaterade tjänster och viss partihandel. Den kraftiga deprecieringen av den svenska kronan bör dock dämpa de Bilaga 1.1 negativa effekterna för restaurang och hotell, som annars skulle drabbats hårt av den försvagade inhemska efterfrågan. Totalt väntas sysselsättningen inom privat tjänstesektor falla med 4,17 1993 och ytterligare 0,87 1994. Produktionen väntas inte minska fullt så mycket, vilket medför att produktiviteten ökar med 2,5 resp 0,92. En förklaring

till den kraftiga produktivitetstillväxten är att produktionen hålls uppe av

personer som deltar i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder,

exempelvis ungdomspraktik. Dessa personer inräknas inte i den för sektorn registrerade sysselsättningen, vilket innebär att den beräknade

produktiviteten stiger. Diagram 5:2 Varsel om uppsägning inom privat tjänstesektor

Antal personer per månad, 3-månaders glidande medelvärde

6000 +

4000 +

3000 3

2000 -

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen

6¶Arbetsmarknad

Bilaga 1.1

Situationen på arbetsmarknaden fortsatte att försämras under inledningen

av 1993. Arbetslösheten steg till ca 7,57 av arbetskraften samtidigt som

närmare 570 deltog i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Någon ljusning från efterfrågesidan kan inte heller skönjas. Nyanmäl-

ningar av lediga platser till landets arbetsförmedlingar fortsätter att falla

från ett redan tidigare rekordlågt antal. Antalet varsel om uppsägningar samt konkurser kvarstår dessutom på en mycket hög nivå och bristen på

arbetskraft är enligt företagen i stort sett helt obefintlig. Sammantaget indikerar detta ctt fortsatt mycket svagt arbetsmarknadsläge under prognosperioden.

Diagram 6:1 Antal varsel samt antal nyanmälda lediga platser

Tusental

153 6 1 Fn eearrserrrsersennrsennnnn +

50 dennes sutkuneneen Peers densnsnsnn Meerane oense

; i SN N AI

40 den) mt tediga platser]. Nu mn |

|0 fr AA ng nn

oo Varsel I NAN

0 Varsel |

1 fö sr a ÄR ÅÄÖ Är Rs OT

198 1986 1988 1990 1992

Källor: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet

De nu föreslagna åtgärderna, som innebär en ökning med drygt 130 000 personer inom arbetsmarknadspolitikens ram och inom det ordinarie utbildningsväsendet, förutses dämpa uppgången av den öppna

arbetslösheten under prognosperioden. Det sker främst genom att utbudet

av arbetskraft dras ned. Dessutom tillkommer effekten av de föreslagna satsningarna på infrastruktur och s.k. ROT-program.

Sysselsättningsminskningen väntas fortsätta under prognosperioden, dock i avtagande takt. Nästa år bromsas fallet av en uppgång inom främst exportsektorn medan utvecklingen i de hemmamarknads-

dominerade näringarna blir fortsatt svag. Produktivitetsutvecklingen förutses bli relativt kraftig både 1993 och 1994. En viss uppdragande effekt har sannolikt den ökande åtgärdsvoly-

men. Deltagande i ungdomspraktik och arbetslivsutveckling registreras

t.ex. inte som sysselsatta men bidrar sannolikt med en viss produktionsvolym som registreras i statistiken. Bilaga 1.1

Den totala arbetslösheten, räknat som öppen arbetslöshet plus andel i

konjunkturberoende åtgärder, beräknas stiga från ca 97 1992 till 137

1993 och 1472 1994. Den förväntade BNP-tillväxten 1994 räcker således

inte till för att vända utvecklingen av arbetslösheten.

6.1¶Sysselsättning

Sysselsättningen började minska i början av 1991. Nedgången har därefter fortsatt i takt med den avtagande ekonomiska aktiviteten. Antalet sysselsatta reducerades med ca 260 000 personer mellan 1990 och 1992. Det kan jämföras med en minskning med endast några tusen under

lågkonjunkturen i början av 1980-talet. Timsysselsättningen föll inte lika

mycket beroende på att sjukfrånvaron minskade och att medelarbetstiden därmed steg.

Tydligast har sysselsättningsfallet varit inom industrin, som också

svarat för huvuddelen av nedgången. Under loppet av perioden har dock

nedgången blivit allt starkare också inom övriga sektorer som privat

tjänstesektor, byggsektor och mot slutet också inom kommunerna.

Tabell 6:1 Arbetsmarknad Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)

Nivå Förändring från föregående år

1992 1991 1992 1993 1994 Sysselsättning

Anm.: Preliminär justering av siffrorna har gjorts för att anpassa nivåerna till 1993 års statistikomläggning. Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.

Sysselsättningen inom jord- och skogsbruk har minskat under lång tid.

Nedgången väntas fortsätta också under 1993 och 1994 om än i

avtagande takt. Det är svårt att hitta alternativ sysselsättning för

jordbrukare i det besvärliga arbetsmarknadsläget vilket torde bromsa

fallet. Den minskning som förutses för jordbrukare under prognos-

perioden består framförallt av att äldre lägger ned sina jordbruk. Inom

skogsbruket har sysselsättningen minskat kraftigt. Genomgripande strukturrationaliseringar har pågått de senaste åren. Den ljusning som

i sysselsättningen bromsas eftersom nuvarande kapacitet bedöms räcka till Bilaga 1.1

för betydande produktionsökningar.

Inom industrin har antalet sysselsatta sjunkit med ca 167 mellan 1989 och 1992, vilket motsvarar 168 000 personer. Inom exportsektorn förutses produktionen stiga medan den hemmamarknadsinriktade delen av industrin fortsätter att utvecklas relativt svagt under 1993 och 1994. Vändningen uppåt i industriproduktionen under loppet av 1993 bedöms

inte leda till ökad sysselsättning under 1993 till följd av den lediga kapacitet som finns i företagen. Rationaliseringar och effektiviseringar

som reducerar antalet anställda fortsätter. Det återspeglas också i

produktivitetsutvecklingen som förutses bli mycket stark under prognos-

perioden. Enligt länsarbetsnämnderna tas dock en del planerade varsel tillbaka. År 1994 förutses en vändning uppåt i sysselsättningen.

Byggnadsverksamheten ligger sent i konjunkturcykeln vilket medförde att sysselsättningen började minska först mot slutet av 1991. Byggkonjunkturen försvagades kraftigt under 1992, då sysselsättningen föll med

närmare 40 000 personer, och nedgången bedöms fortsätta också under

prognosperioden. Satsningar i form av det s.k. ROT-programmet samt

tidigareläggningar av infrastrukturinvesteringar bromsar dock fallet inom

sektorn under prognosperioden. Trots detta bedöms antalet sysselsatta minska med ca 50 000 personer sammanlagt under 1993 och 1994.

Inom den privata tjänstesektorn avtog sysselsättningen kontinuerligt under 1991 och 1992. Sammanlagt minskade sysselsättningen med ca 45 000 personer, eller med 32. Den låga inhemska aktiviteten i ekonomin i år med starkt fallande privat konsumtion samt fortsatt nedgång inom byggsektorn innebär en än starkare neddragning av sysselsättningen. Nästa år förutses nedgången mattas av då fallet i privat

konsumtion bromsas upp och expansionen inom industrin tar fart.

Inom den kommunala sektorn stagnerade sysselsättningen under 1991. Förra året föll sysselsättningen med drygt 20 000 personer. Primärkommuncrnas försämrade ekonomi samt landstingens skärpta besparingskrav medverkar till en fortsatt neddragning med ca 50 000 personer sammanlagt under 1993 och 1994. Förslaget att kommunerna tillfälligt tillförs ca 4 miljarder kr. 1994 innebär sannolikt att en del av de personalreduceringar som annars skulle ha skett skjuts på framtiden.

Antalet sysselsatta inom staten var relativt oförändrat under 1992. I år och nästa år förutses minskningar med totalt uppemot 10 000 personer.

Sammanfattningsvis fortsätter sysselsättningen att avta starkt också

1993. Fallet berör samtliga branscher men särskilt tjänstesektorn och industrin drar ned utvecklingen. År 1994 bromsas nedgången av en

förväntad expansion inom industrin samt ett långsammare fall i tjänstesektorn. Rot- och infrastrukturåtgärder lindrar raset i byggnadsverksamheten under hela prognosperioden. Mellan 1990, då det totala antalet sysselsatta var som störst, och 1994 beräknas sysselsättningen ha fallit med ca 1076.

Produktiviteten antas stiga med 2,70 1993 och med 2,17 1994. Den starka utvecklingen 1993 kan vara en överskattning i och med att det

fångade in det sysselsättningsfall som skedde 1992. Det skulle innebära Bilaga 1.1 att sysselsättningsnivån enligt AKU är överskattad 1992 och att sysselsättningsminskningen 1993 därför överskattas. Annan statistik tyder på

detta. Dessutom torde de personer som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som ungdomspraktik och arbetslivsutveckling, bidra till en viss

produktion som inte motsvaras av någon registrerad arbetsinsats.

Tabell 6:2 Produktion och sysselsättning i timmar Årlig procentuell förändring

1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 Näringslivet

Produktion 2.7 2,8 1,5 -2,5 1,5 --1L,6 2,2 Sysselsättning 3,2 1,1 0,5 3,6 -3,6 --5,2 —-0,3 Produktivitet -0,5 1,7 1,0 Li 2,2 3,8 2,5 Industri

Byggnadsverksamhet Produktion 1,6 TA 0,3 -4,2 7,7 7,5 — -7,0 Sysselsättning 0,9 5,7 0,0 --2,3 —--9,5 -11,0 = -9,0 Produktivitet 0,7 1,9 0,3 -2,0 2,0 3,9 2,2

Privata tjänster Produktion 4,3 2,7 3,4 --0,6 +-0,6 = -1,7 0,1 Sysselsättning 3,1 3,0 2,1 -2,1 11 --4,1 --0,8 Produktivitet 1,2 —-0,3 L3 1,5 0,4 2,5 0,9 Offentliga tjänster Produktion 0,8 2,2 2,0 0,1 -1,3 -1,0 -11

Totalt

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Förutom produktiviteten påverkar också medelarbetstiden antalet

sysselsatta. Lågkonjunkturen innebär att arbetstiderna förkortas i vissa branscher. Det gäller t.ex. inom tjänstesektorerna där en stor del av

småföretagen har otillräcklig efterfrågan och försäljning i förhållande till sina personalstyrkor. Utvecklingen bekräftas av AKU-statistiken där den

registrerade sysselsättningsminskningen hittills är koncentrerad till de heltidsarbetande. Antalet deltidsarbetande har endast minskat svagt och korta deltider (1-19 timmar) har ökat något. Andelen deltidsarbetande av det totala antalet sysselsatta har således stigit. Att sysselsättningen fallit

starkare bland männen än bland kvinnorna drar också ner medelarbetstiden eftersom män har längre arbetstider än kvinnor. I uppdragande

riktning verkar däremot minskad frånvaro. Efter den starka uppgången av medelarbetstiden 1992, som sannolikt till stor del var en följd av ändrade sjukförsäkringsregler, förutses en nästan oförändrad nivå 1993. Införandet av en karensdag i sjukförsäkringen från 1 april i år betyder sannolikt inte att sjukfrånvaron avtar markant. En stor del av anpass-

ningen till mer restriktiva regler skedde troligen i samband med förra omläggningen under 1992. År 1994 bedöms en viss ökning av medelar- Bilaga 1.1 betstiden ske främst till följd av minskningen av antalet semesterdagar.

I det osäkra arbetsmarknadsläget kan en mer försiktig hållning hos arbetsgivarna vid rekryteringar registreras i form av att de fast anställda svarar för hela sysselsättningsnedgången medan «antalet tidsbegränsat anställda stigit något.

6.2¶Utbud av arbetskraft

Antalet personer i arbetskraften började falla under 1991 i samband med

att efterfrågan avtog. Nedgången fortsatte 1992. Sammanlagt har antalet

minskat med ca 115 000 personer under de båda åren. Enligt AKUmätningarna fortsatte fallet också under början av 1993. Minskningen av antalet i arbetskraften fördelar sig relativt jämnt mellan könen. Det kan

bl.a. förklaras med att antalet deltagande i åtgärder som inte inräknas i arbetskraften fördelats relativt jämnt mellan män och kvinnor.

Befolkningsförändringar har betydelse för arbetskraftsutbudet. Trots att befolkningen i åldern 16-64 år har stigit med ca 50 000 personer mellan

1990 och 1992 har utbudet sjunkit. Det är således minskningen av det relativa arbetskraftstalet, dvs. andelen i arbetskraften i förhållande till befolkningen, som svarat för hela reduktionen. Jämfört med 1990 har

andelen minskat med ca 2,8 procentenheter till i genomsnitt 81,27 1992. Bakom detta fall ligger en markant nedgång i de yngre åldersgrupperna. En orsak till att arbetskraftsdeltagandet sjunker så kraftigt är den

betydande ökningen av antalet studerande inom främst arbets-

marknadspolitikens ram men också inom det ordinarie skolväsendet. Alla som studerar på heltid anses stå utanför arbetskraften. Som studerande räknas också deltagande i åtgärderna ungdomspraktik och arbetsmark-

nadsutveckling. Jämfört med 1990 har antalet studerande inom arbetsmarknadspolitikens område 1992 ökat med 65 000 personer.

Tabell 6:3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper Arsmedeltal 1991 och förändring i procentenheter

Nivå — Förändring från föregående år

1992 1989 1990 1991 1992 1993 1994

Anm.: Nivån 1992 är preliminärt omräknad till 1993 års definition. Förändringstalen t.o.m 1992 är ej omräknade. Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och Finansdepartementet.

En annan orsak till det fallande arbetskraftsdeltagandet utgörs av den ökande gruppen arbetslösa som tappar motivationen att aktivt söka arbete Bilaga 1.1 i och med att utsikterna att lyckas bedöms som mycket små. Dessa ingår enligt AKU-mätningarna i gruppen latent arbetssökande, dvs. personer som vill och kan arbeta men som inte aktivt sökt arbete. Av dessa var i

genomsnitt 55 000 utanför arbetskraften 1992 av andra orsaker än t.ex.

studier. Det är framför allt ungdomar som lämnat arbetskraften eller valt att vänta med att söka sig ut på arbetsmarknaden. Det är också ungdomar som dominerar i statistiken över latent arbetssökande.

Arbetsutbudet väntas fortsätta att falla även i år. Främst beror detta på ökade utbildningsinsatser inom såväl det ordinarie utbildningssystemet som inom ramen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som framgår av tabell 6.4 är det främst expansionen av ungdomspraktikplatserna som bidrar till nedgången. De extra insatserna inom den ordinarie utbildningen uppgår till 89 000 personer, varav 23 000 togs upp i budgetpropositionen i januari. Det totala utbudet väntas sjunka med ca 2,57, vilket motsvarar 109 000 personer. Nästa år förutses utbudsminskningen bli av mindre omfattning, 0,97, eller 40 000 personer. Det beror bl.a. på att förlängningen av gymnasieskolans tidigare två-åriga linjer med ett tredje gymnasieår innebär att det kommer ut betydligt fler ungdomar på arbetsmarknaden sommaren 1994 än i år. Därtill beräknas ökningen av

antalet personer i åtgärder inte bli lika stor som i år. Ett tekniskt

antagande har då gjorts om en oförändrad volym av åtgärderna andra halvåret 1994.

Tabell 6:4 Procentuell förändring av arbetskraftsutbudet Därav bidrag från utbudspåverkande arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet.

6.3¶Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetslösheten började stiga våren 1990 från den rekordlåga nivå som

nåddes i den överhettade svenska ekonomin. Därefter har en kontinuerlig ökning fortgått. I början av 1993 försämrades arbetsmarknaden ytterligare. Arbetslösheten steg till ca 7,52, eller 320 000 personer. Samtidigt deltar allt fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Antalet uppgick till mer än 200 000 personer i februari i år, vilket motsvarar närmare 520 av arbetskraften. Den totala arbetslösheten uppgick således

till drygt 1270.

den starka expansionen av åtgärder riktade mot ungdomar, i mars deltog = Bilaga 1.1

82 000 i ungdomspraktik, ökade antalet arbetslösa i denna grupp. Ca

70 000 ungdomar var öppet arbetslösa i februari.

Tabell 6:5 Relativ arbetslöshet i olika åldrar Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp

1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992

Anm.: Siffrorna för åren 1983-1986 är inte helt jämförbara med värden för åren därefter p.g,a omläggning av mätmetod i AKU från år 1987. Annu en omläggnining skedde januari 1993. För att skapa jämförbarhet är därför nivån preliminärt justerad fr.o.m 1987. Källa: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Till skillnad mot föregående lågkonjunktur är arbetslösheten bland män betydligt högre än bland kvinnor. Det hänger samman med att syssel-

sättningen minskat mest inom mansdominerade näringar. Dessutom deltar

fler kvinnor än män i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i förhållande till deras arbetslöshet.

Antalet långtidsarbetslösa, dvs. personer som varit arbetslösa längre tid än sex månader, har stigit snabbare än den totala arbetslösheten. I februari var närmare 85 000 personer långtidsarbetslösa. Det motsvarar 277 av totalen. Under föregående lågkonjunktur uppgick andelen som

mest till ca 3007. En motsvarande andel 1994 skulle innebära 90 000 långtidsarbetslösa. En omfattande långtidsarbetslöshet riskerar att

försämra arbetsmarknadens funktionsförmåga samt lönebildningen i ekonomin, se kapitel 13.3.

En fortsatt vikande sysselsättning förutses under prognosperioden.

Uppgången av den öppna arbetslösheten bromsas dock av att också

utbudet dras ned av expansionen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt av utbildningssatsningarna inom det reguljära skolväsendet. Årsgenomsnittet för arbetslösheten beräknas stiga från 5,36 1992 till

6,90 1993 och 770 1994. Om också andelen deltagande i konjunktur-

beroende arbetsmarknadspolitiska åtgärder läggs till uppgår andelen till ca 1370 1993 resp. ca 142 1994. Till detta kan läggas ökningen av antalet platser i det reguljära skolväsendet med motsvarande 1,3 procentenheter 1993 och ca 2,0 procentenheter 1994 i förhållande till

1992 års nivå.

arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Bilaga 1.1

Tusental personer

700 [

”

500 fr Rn sena sen :

: personer i åtgärder /

[Öppet arbetslösa |

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Anm.: Arbetslösheten är omräknad till 1993 års definition enligt AKU Källor: Statistiska centralbyrån, Arbetsmarknadsstyrelsen och Finansdepartementet

Osäkerheterna i prognosen är många. Svårigheterna att bedöma produktivitetsutvecklingen är stora. En viss risk för överskattning finns för 1993

till följd av de tidigare nämnda statistikproblemen. Detta innebär i så fall endast en omfördelning till en högre produktivitetsutveckling 1992 och

en lägre 1993. De senaste åren har också en tendens funnits att prognosticera en för snabb produktivitetstillväxt genom att BNP-utvecklingen överskattats. Dessutom är effekterna av de stora volymerna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder svårbedömda.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har successivt utökats under 1991 och 1992. Andelen i förhållande till arbetskraften har stigit från ca 172 till uppemot 52 i början av 1993. Till skillnad mot tidigare lågkonjunkturer har tyngdpunkten förskjutits mot en större del utbildningsinsatser. De nu föreslagna åtgärderna innebär en ytterligare ökning av antalet inom arbetslivsutveckling, ungdomspraktik och företagsutbild-

ning med sammanlagt 78 000 platser. Nettoökningen av antalet i åtgärder

blir dock 11-000 mindre p.g.a. att antalet deltagande i arbetsmarknadsutbildning samtidigt dras ned. Dessutom tillkommer 66 000 platser inom det reguljära skolväsendet.

Ungdomspraktiken, som infördes 1 juli 1992, kommer att vara den mest omfattande åtgärden räknat i personer. Ungdomar upp till 25 år ges genom denna åtgärd möjlighet till en praktisk inriktad utbildning på arbetsplatser inom näringsliv eller offentlig sektor. Ännu en ny åtgärd, s.k. arbetslivsutveckling (ALU), introducerades den 1 januari 1993. Åtgärden riktas mot arbetslösa som uppbär kassaersättning eller KAS.

Avsikten är att bryta långtidsarbetslöshet och förstärka skyddet mot Prop. 1992/93:150

utförsäkring. Antalet deltagande i ALU har ökat mycket snabbt efter Bilaga 1.1

inrättandet. Mot slutet av mars deltog över 15 000 personer i åtgärden.

Tabell 6:6 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder Tusental, genomsnitt per år

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992

Beredskapsarbete 24 19 17 14 10 8 11 16 Ungdomslag! 31 24 18 10 5 3 10 9 Ungdomspraktik 22 Avtalad inskolningsplats 1 2 1 2 3 4 Rekryteringsstöd 12 10 6 S 3 2 5 13 Arbetsmarknadsutbildning (AMU) 33 34 36 40 38 37 57 84 Utbildningsvikariat 1 8

Företagsutbildning? = 3 4 3 3 4 3 4 6

Åtgärder för arbets-

handikappade” 72 79 82 84 86 88 86 84

Totalt 175 170 162 158 147 143 177 = 246 Andel av arbets-

kraften" 24 21 18 17 14 12 20 3,7

I T.o.m 30 juni 1989 ungdomslag. Den 1 juli 1989 - juni 1992 särskild inskolningslats. "Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m, Omräknat till heltidsutbildade. > Samhall, lönebidrag, arbetsmarknadsinstitutet och offentligt skyddat arbete.

Samtliga åtgärder exkl. arbetshandikappade. Arbetskraften omräknad till 1993 års AKU-definition. Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

7¶Löner och konsumentpriser Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

De senaste två åren har en markant nedväxling av löne- och prisökningstakten skett. Till följd av den stora konkurrenskraftsförbättringen kommer löneutvecklingen i den konkurrensutsatta sektorn att vara märkbart starkare än i den skyddade sektorn. En mycket svag efterfrågan på arbetskraft kommer emellertid att hålla tillbaka de totala nominella löneökningarna under prognosperioden. Den genomsnittliga timlönen beräknas öka med 37 respektive 3,57 1993 och 1994. Dessa löneökningar är dock i hög grad ett statistiskt fenomen.

Höjda indirekta skatter och deprecieringens effekter i form av stigande importpriser kommer tillfälligt att dra upp prisökningstakten i kongumentledet. Konsumentprisindex (KPI) beräknas öka med 5,54 under 1993 och drygt 32 1994. Den "underliggande" prisökningstakten är fortsatt lugn och beräknas uppgå till 1,67 respektive 2,47 under

prognosperioden.

7.1¶Löner

Ett utmärkande drag för den svenska lönebildningen är den kraftiga

utjämning av lönerna som följde av den solidariska lönepolitiken. Under 1980-talet började motståndet växa mot relativlönernas utveckling och

mot de centrala löneförhandlingarna. Lönespridningen började successivt stiga när de centrala låglönesatsningarna alltmer kompenserades via branschvisa och lokala avtal. Löneförhandlingar i flera nivåer bidrog till att driva upp de totala nominella löneökningarna i det överhettade arbetsmarknadsläge som rådde 1989-1990. Därefter skedde en markant nedväxling i löneökningstakten till följd av lågkonjunkturens svaga efterfrågan på arbetskraft. Den sista mars i år löpte de stabiliseringsavtal ut som reglerat löneökningarna under de senaste två åren. Med hänsyn

till den snabba försämring som skett på arbetsmarknaden under loppet av

1991-1992 verkar Rehnbergavtalet vara något högt 1992, även om det troligen fick till stånd en kraftigare sänkning av löneökningstakten 1991 än vad arbetsmarknadsläget motiverade.

Den dramatiska försämringen på arbetsmarknaden kommer att hålla tillbaka de nominella löneökningarna under prognosperioden. Andelen öppet arbetslösa och de som sysselsätts i arbetsmarknadspolitiska åtgärder

steg till sammanlagt 972 av arbetskraften 1992. Arbetsmarknadsläget

fortsätter att försämras kraftigt i år och motsvarande andel väntas uppgå

till knappt 132 1993 och 142 1994.

En utveckling med god tillväxt i ett medelfristigt perspektiv ställer

stora krav på en väl fungerande och flexibel arbetsmarknad redan nu. Annars finns det risk att konkurrenskraften successivt urholkas på samma sätt som under 1980-talet. Utifrån den mycket svaga efterfrågan av

arbetskraft som förutses under prognosperioden bedöms den lönedrivande effekten för ekonomin som helhet vara försumbar. Det finns dock en risk

att en gradvis tilltagande löneglidning kan uppkomma inom den konkur-

rensutsatta sektorn för de arbetare och tjänstemän som är svåra att ersätta. Den tudelning som karaktäriserar den svenska ekonomin, med en

relativt sett god exportutveckling och en mycket svag inhemsk efter- Prop. 92/93:150 frågan, förväntas också återspegla sig i löneutvecklingen. Bilaga 1.1

Utöver arbetsmarknadsläget påverkas lönebildningen också av vinster, prisförväntningar och produktivitet. Exportindustrin verkar hittills ha

utnyttjat deprecieringen till både vinstmarginalförstärkningar och till

förbättrade relativpriser. Bruttoöverskottsandelen i industrin stiger kraftigt i år och uppgår till drygt 342. De skyddade sektorernas vinstutveckling

försvagas däremot av en fallande kronkurs och den svaga utvecklingen

av den inhemska efterfrågan. Inflationstakten enligt KPI ökar 1993, vilket främst är en effekt av höjda importpriser och ökade indirekta skatter.

Dessa tillfälliga prisstegringar har inte ökat hushållens förväntningar avseende den fortsatta inflationen. Produktiviteten beräknas stiga markant

i år, till följd av fortsatt kraftiga neddragningar av sysselsättningen.

Tabell 7:1 Timlöner och arbetskraftskostnader Årlig procentuell förändring

Samtliga löntagare Industriarbetare Avtal Löne- Timför- Avtal Löne- Timför- — Sociala Arbets-

Anm.: Uppgifterna för samtliga löntagare baseras på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetare grundas på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp, som ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfull uppdelning på avtal och löneglidning. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Sammantaget förväntas det svaga arbetsmarknadsläget dominera lönebildningen under prognosperioden. Den genomsnittliga timförtjänsten

bedöms stiga med 370 i år och 3,5 76 1994. Den nominella timlönen inom

industrin beräknas öka med 2 procentenheter mer än genomsnittet för ekonomin 1994, som cen konsekvens av tudelningen av den svenska ekonomin. Detta ställer stora krav på arbetsmarknaden och lönebildningens flexibilitet. En låg inflationstakt tillsammans med nominallönestelheter kan förhindra de relativlöneförändringar som behövs för en effektiv omallokering av arbetskraft från de skyddade till den konkurrensutsatta sektorn. Om löneutvecklingen i den konkurrensutsatta sektorn sprids till övriga sektorer blir sannolikt den genomsnittliga timlöneök-

ningen högre än vad som är förenligt med en låg inflation, vilket kan Prop. 92/93:150 komma att bromsa återhämtningen i förtid genom bl.a. högre räntor. Bilaga 1.1

Löneprognosen ovan innebär inte att alla löntagare får 37 mer i bruttolön 1993. En stor del av den registrerade timlöneökningen är orsakad av statistiska effekter. När arbetslösheten stiger kan den genomsnittliga lönen öka som en följd av att företag tillämpar principen sist-in-först-ut vid uppsägningar. Den sist anställde har vanligen lägre lön än genomsnittet och efter avskedandet stiger således den registrerade genomsnittliga timlönen. Samma effekt uppkommer om företag med genomsnittligt lägre lönenivå slås ut. Avgångsvederlag vid uppsägningar kommer också att tillfälligt dra upp lönekostnaderna i förhållande till antalet arbetade timmar.

Att Sverige nu har en rörlig växelkurs påverkar egentligen inte den avvägning arbetsmarknadens parter måste göra mellan löne- och sysselsättningsutveckling. I kapitel 13.3 analyseras lönebildning under en rörlig växelkurs närmare.

Sänkningen av arbetsgivaravgifterna 1993 drar ned de totala lönekostnaderna med ca 36. Dessutom beräknas de två slopade semesterdagarna sänka lönekostnaden med 1/2 procentenhet 1994.

Diagram 7:1 Nominell timlön inom industrin Årlig procentuell förändring, nationell valuta

|

SEE

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 — 1994

Anm. : OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden . Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finandsdepartementet

Inom OECD-området beräknas lönerna i tillverkningsindustrin stiga med 3,67 respektive 3,87. Den svenska industrins löner stiger därmed något snabbare under prognosperioden. Deprecieringen av den svenska kronan medför emellertid, tillsammans med sänkta arbetsgivaravgifter och en hög produktivitetsutveckling, att den svenska relativa enhetsarbetskostnaden beräknas sjunka med ca 2370 mellan 1992 och 1994.

7.2¶Konsumentpriser Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1 Under 1980-talet ökade konsumentpriserna med i genomsnitt 87 per år. Under 1990-1991 fortsatte konsumentpriserna att stiga med ca 107 per år, delvis till följd av att skattereformen innebar en omläggning från

direkt till indirekt beskattning. Förra året skedde en markant nedväxling av inflationen till 2,40 mätt som årsgenomsnitt. En snabb övergång

från en hög till en låg inflationstakt medför en mängd anpassningssvårig-

heter. För Sverige förvärras problemen av att processen sammanfaller med - och delvis orsakar - en djup lågkonjunktur. På kort sikt medför

den lägre inflationstakten att realräntorna stiger. På lite längre sikt kommer dock en låg och stabil inflationstakt att främja tillväxten. Den

turbulens som rådde på valutamarknaderna under hösten 1992 drev upp de nominella räntorna till rekordhöga nivåer. Oro för att inflationen skall ta fart igen tillsammans med den parlamentariska osäkerheten har hållit

kvar de nominella räntorna på en relativt hög nivå också efter det att

kronan deprecierats. Under prognosperioden förväntas de internationella och svenska marknadsräntorna sjunka något. Bankernas räntemarginaler

gentemot hushållen förutses däremot ligga kvar på en hög nivå mot

bakgrund av den finansiella sektorns fortsatta svårigheter. Sannolikheten för någon större sänkning av realräntan i ett kortfristigt perspektiv

bedöms vara liten. Under 1992 sänkte förändrade indirekta skatter och subventioner KPI med 3/4 procentenhet. De skatte- och subventionsändringar som

genomförs i år medför i stället att konsumentpriserna dras upp med 1 1/2 procentenheter. Deprecieringen av den svenska kronan leder till att importpriserna stiger. Eftersom den inhemska efterfrågan är mycket svag förväntas exportörer till Sverige vara relativt återhållsamma i sina

prishöjningar. Dessutom kommer svenska företag som riktar sig till

hemmamarknaden delvis att kompensera höjda priser på importerade

insatsvaror med sänkta vinstmarginaler. I prognosen bedöms deprecie-

ringens effekter slå i genom i KPI med 507 1993 och ytterligare 107 1994. Detta är något lägre än genomslaget efter devalveringarna vid 1980-talets början med hänsyn till det rådande svaga inhemska efterfrågeläget. Höjda importpriser drar upp KPI med 3 procentenheter i år och drygt 3/4 procentenhet 1994.

5 Riksdagen 19921/93. 1 saml. Nr 150 Bil. 1.1 63

Diagram 7:2 Hushållens prisförväntningar de kommande 12 månaderna Prop. 92/93:150

VA Bilaga 1.1

10¶Alla svarande n A

; N / NM

Öd errrrsrnrrrrrnrarssanrrrr ner r ense near een a rr nee nee enn era e nns nn nan ör reed tera tssnsrsn renen aa annan nanna nen nen rann en

Bree AR

Svar 00-15 Zz

0 je | TT

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

Anm.: Den heldragna kurvan representerar endast de hushåll som i sina svar angivit en förväntad inflationstakt mellan 0-15 2. Brottet i tidsserien avspeglar att hushållens förväntningar fr.o.m. 1993 mäts varje månad. Eftersom det bara finns två observationer med det nya urvalsförfarandet bör man vara försiktig i tolkningen av förväntningarnas utveckling. Källor: Statistiska centralbyrån och Konjunkturinstitutet

Diagram 7:3 Industrins prisförväntningar det kommande kvartalet

Nettoandel

ID

| Förväntan ]

25 I

dd

15 -

1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

Anm.: Diagrammet visar skillnaden mellan andelen industriföretag som tror att priserna på hemmamarknaden kommer att öka och andelen som tror att de kommer minska Källa: Konjunkturinstitutet

Bortsett från tillfälliga inflationseffekter av höjda indirekta skatter och Prop. 92/93:150 deprecieringen bedöms prisutvecklingen under de kommande åren bli Bilaga 1.1 mycket lugn. Hushållens inflationsförväntningar avseende de kommande 12 månaderna låg i februari 1993 kvar på en nivå kring 2,57. Enligt industrins förväntningar kommer priserna på hemmamarknaden att vara oförändrade under andra kvartalet 1993. Det är lika många som tror på höjda som på sänkta priser. Under den innevarande lågkonjunkturen har industrin dessutom tenderat att överskatta prisutvecklingen. Genom relativt måttliga löneökningar, sänkta arbetsgivaravgifter och en hög produktivitetstillväxt dämpas arbetskraftskostnaderna per producerad enhet avsevärt. Det är därmed främst de tillfälliga effekter som nämnts ovan som förorsakar att KPI beräknas stiga med 5,57 under 1993. Under 1994 faller inflationstakten tillbaka till 3,32. Regeringen har fastslagit att det inte finns något utrymme för kompensation för deprecieringens prishöjande effekter. I prognosen korrigerades därför 1994 års basbelopp för deprecieringens direkta effekter, vilket påverkar pensioner och andra basbeloppsanknutna transfereringar samt grundavdraget.

Tabell 7:2 Konsumentpriser Arlig procentuell förändring

Anm.: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotteri m,m., TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Nettoprisindex är KPI exkl. indirekta skatter och subventioner. Vid beräkning av basbeloppet 1994 har en avräkning skett för deprecieringens direkta effekter. OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

De antaganden som görs om ränte- och valutakursutvecklingen under prognosperioden påverkar i hög grad prisutvecklingen. Den skillnad som finns jämfört med den prisprognos som publicerades i den preliminära nationalbudgeten avspeglar framförallt en väsentligt större valutakursförändring. Den svenska kronan har i denna prognos försvagats gentemot en importvägd jämförelsekorg med 237 1993, där de genomsnittliga valutakurserna under mars 1993 antas gälla för resten av prognosperioden. Motsvarande förändring var 1370 i januari. Att använda sig

av stoppkurser från ett visst datum eller genomsnittet under en viss Prop. 92/93:150

period är det gängse förfarandet i kortsiktiga prognoser. Samtidigt var Bilaga 1.1

den politiska oron stor under mars månad, varför man inte kan utesluta

att den svenska kronan var undervärderad ur ett konkurrenskraftsperspek-

tiv. Om det istället antas att kronan stärks med 52 1994 jämfört med den genomsnittliga kursen 1993, skulle den inhemska prisutvecklingen dämpas med uppskattningsvis 0,6 procentenheter 1994.

KPI skall spegla hur konsumentpriserna i genomsnitt utvecklar sig för hela den privata konsumtionen, vilket påverkar pensioner och vissa andra transfereringar. En annan viktig uppgift för KPI är att vara ett mått på den allmänna inflationstakten i hela ekonomin och därigenom avspegla efterfrågetryck och kostnadsläge. Som sådant har KPI dock vissa brister.

Ökad indirekt beskattning eller sänkta subventioner som höjer KPI är

inte ett uttryck för ett högt efterfrågeläge. Inte heller bör en övergång från offentlig till privat finansiering av en viss vara eller tjänst, som förvisso höjer KPI, uppfattas som ett ökat inflationstryck. KPI utgör trots detta ofta ett mått på hela ekonomins inflationstakt i underlagen för olika

beslut. Förändringar i nettoprisindex (NPD) visar KPI exklusive effekter

av ändrade indirekta skatter och subventioner och utgör därmed ett inflationsmått som bättre motsvarar efterfråge- och kostnadsläget avseende privat konsumtion.

Diagram 7:4 Prisutvecklingen i Sverige Årlig procentuell förändring

12-

[Konsumentpriser I

Nettoprise

NA

2¶I I BNP-deflator ör

4 | [ "Underliggande" inflationstakt 4

(0) — Tr T T

1990 1991 1992 1993 1994

Anm,: Konsumentpriser visar prisutvecklingen gentemot konsumentledet (KPI. Nettopriser anger konsumentpriser exklusive indirekta skatter och subventioner (NPI). BNP-deflatorn visar prisutvecklingen på den totala svenska produktionen och slutligen visar den "underliggande" inflationstakten KPI rensat för politiska beslut och deprecieringens direkta effekter. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Det finns goda skäl till att följa flera olika prisindexars utveckling för Prop. 92/93:150 att kunna bedöma inflationen i hela ekonomin i nuläget samt dess Bilaga 1.1 framtida utveckling. Av diagram 7:4 framgår att inflationstakten har dämpats märkbart de senaste åren, oavsett vilket mått som används. Karaktäristiskt för en samhällsekonomisk ansats är att exkludera effekterna av politiska åtgärder som syftar till att minska de samhällsekonomiska obalanserna eller till en omläggning av skattesystemet. En mer

rättvisande beräkning av den "underliggande" inflationstakten utgår från

KPI, men där direkta effekter från politiskt fattade beslut om bl.a. förändrade indirekta skatter, subventioner och arbetsgivaravgifter är avräknade liksom de direkta effekterna av kronans depreciering. Till skillnad från beräkningarna i den preliminära nationalbudgeten är deprecieringens indirekta effekter, via t.ex. lönebildning och räntor, nu

inkluderade i den "underliggande" inflationstakten. Att den är lägre 1993

än 1994 avspeglar att företagen i det rådande efterfrågeläget delvis kompenserar för de tillfälliga prishöjande faktorerna med att pressa vinstmarginalerna. Det bör understrykas att detta är err sätt att mäta en "underliggande" inflationstakt bland en mängd andra tänkbara alternativ.

Tabell 7:3 "Underliggande" inflationstakt Bidrag i procentenheter

1992 1993 1994 "Underliggande" inflationstakt 2,7 1,6 2,4 Indirekta skatter, subventioner

Anm.: Begreppet "underliggande" inflationstakt används för en mängd olika mått. En del refererar till nettoprisindex som den underliggande inflationstakten. OECD använder KPI rensat för mat och energi. Med deprecieringens direkta effekter avses effekter från höjda importpriser och höjda priser på importkonkurrerande varor. P.g.a avrundning summerar inte alltid delarna till totalen. Källa: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Ökningen av KPI kommer i år att överstiga den i våra viktigaste konkurrentländer. Den "underliggande" inflationstakten i Sverige, enligt ovanstående definition, ligger emellertid klart under omvärldens. Det bör också uppmärksammas att även om KPI ofta används för att jämföra inflationstakten mellan olika länder, finns det stora nationella skillnader 1 hur KPI är konstruerat. I Maastricht-avtalet slog EG fast de konver-

genskriterier som skall användas inom EMU. Ett av dem är att in-

flationstakten inte får överstiga genomsnittet hos högst de tre länderna

med lägst inflationstakt med ett tillägg på 1,5 procentenheter. Vidare

anges att inflationen skall mätas som förändringen i KPI. Ett harmoniseringsarbete kommer att inledas inom EG under sommaren 1993. Detta kommer att medföra krav på förändringar av den svenska indexen. Frågan är om Sverige kan behålla KPIs nuvarande roll som kompensa-

tionsindex om det samtidigt skall avspegla inflationsutvecklingen i ett Prop. 92/93:150 europeiskt sammanhang. Bilaga 1.1

Diagram 7:5 Konsumentpriser Årlig procentuell förändring

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent till Sverige på världsmarknaden. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Ett mått som används allt oftare inom EG för internationella prisjämförelser är s.k köpkraftspariteter (Purchasing Power Parities, PPP). Det

är bl.a. med hjälp av köpkraftspariteter som man inom EG bestämmer

hur mycket varje EG-land skall betala till den regionala utjämningsfonden. En köpkraftsparitet mellan två valutor är lika med kvoten mellan de belopp i respektive lands valuta som behövs för att köpa samma mängd varor och tjänster. Om köpkraftspariteten relateras till den officiella växelkursen fås ett index som visar ett lands prisnivå i förhållande till ett annat, dvs. hur många enheter av den valda jämförelsevalutan som det krävs för att köpa samma mängd varor och tjänster i respektive land. Enligt den senast genomförda PPP-undersökningen var

de svenska priserna 4172 högre än genomsnittet för EG 1991. Med hänsyn till de stora växelkursförändringar som skett under det sista halvåret relateras som en jämförelse 1991 års köpkraftspariteter till den genomsnittliga ECU-kursen under mars 1993. Det visar att prisnivån i

Sverige fortfarande skulle vara högre än EG-genomsnittet, med uppskatt-

ningsvis 167.

Förra året steg hushållens realt disponibla inkomster med ca 37 enligt Bilaga 1.1 de preliminära nationalräkenskaperna. Då den privata konsumtionen minskade med ca 2760 steg sparandet kraftigt. Sedan 1989 har sparkvoten

ökat med 13 procentenheter till en nivå 1992 motsvarande ca 82 av de disponibla inkomsterna. Statliga besparingar och vissa skattehöjningar

bidrar till att realinkomsterna faller i år. Nedgången beräknas till drygt 47. Köpkraften sjunker med ytterligare 1/2 procentenhet när jämförelsen inkluderar återbetalningen av det tillfälliga sparandet förra året. Den privata konsumtionen beräknas minska med 3,57, vilket innebär att

sparkvoten går ned något. För 1994 beräknas en mindre nedgång av både inkomster och konsumtion, se tabell 8:1.

Tabell 8:1 Hushållssektorns disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder kr. Procentuell förändring

1991 1992 1993 1994 1991 1992 1993 1994 Löpande priser Löner 640,5 643,9 634,2 651,8 3,5 0, -1,5 2,8 Företagarinkomster 61,3 56,0 55,5 57,1 0,7 -8 -0,9 2,9 Räntor och utdelningar, netto -37,4 = -32,2 = -27.7 — -18,0 Inkomstöverföringar från

1985 års priser

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

8.1¶Hushållens inkomster

De två senaste åren har hushållens realt disponibla inkomster stigit mycket starkt trots att sysselsättningen minskat. År 1992 steg hushållens

realinkomster med ca 32 och låg därmed 876 högre än 1990 samtidigt som BNP gått ned med knappt 3,50 och arbetslösheten ökat kraftigt.

Inkomstbortfallet genom minskad sysselsättning har till stor del kompen-

serats av bidrag till arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska

åtgärder. Nedväxlingen av inflationen bidrog till att både timlönen och basbeloppet (och därmed pensionerna) ökade realt förra året. Uppgången av sparandet medförde att hushållens räntenetto förbättrades, vilket gav ett positivt bidrag på nära 1 procentenhet till inkomstutvecklingen 1992.

Det reala skatteuttaget sänktes genom att grundavdraget och skiktgränsen för statsskatten räknades upp med 1991 års högre inflation.

till att reallönen före skatt minskar med nära 2,56. Ersättningen vid Bilaga 1.1 sjukdom, arbetslöshet och pension sänks. Inkomstbeskattningen ökar till föjd av avskaffat schablonavdrag, reducerad uppräkning av skiktgränsen för statsskatten samt av att en egenavgift införts i sjukförsäkringen. Den svaga utvecklingen av skatteunderlagen medför, trots skattehöjningarna, att hushållens direkta skattebetalningar minskar realt i år, vilket ger ett positivt bidrag till realinkomsutvecklingen i tabell 8:2. Att skatten höjts framgår av att skattebetalningarna minskar mindre än de skattepliktiga inkomsterna (löner, pensioner m.m.). De realt disponibla inkomsterna beräknas minska med drygt 49.

Tabell 8:2 Hushållens inkomster

Miljarder kr. Procentuell utveckling - Procentuellt bidrag till

Anm.: Lönesumma, inkomstöverföringar, räntenetto och skatter är deflaterade med konsumentprisindex (KPI). Disponibel inkomst och tillfälligt sparande är deflaterade med implicitprisindex för privat konsumtion (IPI). Skillnaden mellan KPI och IPI påverkar posten "övriga inkomster, netto". Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

För 1994 förutses att nedgången i sysselsättningen och ökningen av arbetslösheten dämpas. Inflationstakten går ned så att reallönen inte längre faller. Den trendmässiga uppgången av pensionsinkomsterna reduceras av att deprecieringseffekten på KPI ska avräknas vid beräkning av pensioner och andra basbeloppsanknutna transfereringar. Inkomstbeskattningen skärps genom att grundavdraget sänks, Det höga sparandet leder till en fortsatt förbättring av hushållens räntenetto. Sammantaget beräknas realinkomsterna minska något.

År 1991 steg hushållens köpkraft utöver de disponibla inkomsterna med drygt 1 procentenhet, dels genom att det tillfälliga sparandet upphörde och dels genom att 1989 års sparande återbetalades i maj 1991. I februari 1992 återbetalades 1990 års tillfälliga sparande, vilket bidrog till att öka hushållens köpkraft med knappt 1/2 procentenhet förra året.

I år minskar köpkraften totalt med drygt 4 1/26 beroende på att Prop. 1992/93:150 jämförelsenivån 1992 innefattar återbetalning av det tillfälliga sparandet. Bilaga 1.1

Stora förändringar har nyligen genomförts och kommer att genomföras under det närmaste året inom socialförsäkringarna. Som nämnts ovan reduceras pensionsutbetalningarna under prognosperioden till följd av att ersättningsnivån har sänkts, och av att deprecieringseffekten på KPI ska avräknas vid beräkning av pensionerna för 1994. De sämst ställda pensionärerna kompenseras genom höjda bostadstillägg och pensions-

tillskott. Pensionsåldern höjs successivt, med början nästa år, till 66 år. En karensdag infördes i sjukförsäkringen från den 1 april i år och

samtidigt sänktes ersättningsnivåerna vid längre sjukperioder. Inom arbetsskadeförsäkringen har kraven på att få en sjukdom klassad som arbetsskada skärpts sedan 1 januari 1993. Den 1 juli i år upphör arbetsskadesjukpenningen och samordnas med sjukförsäkringen och därmed sänks ersättningsnivåerna. Den 1 juli i år införs fem karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen och ersättningsnivån sänks med 10 procentenheter. Sammantaget medför förändringarna av transfereringssystemen ett

inkomstbortfall för hushållen på ca 9 miljarder kr. 1993 och ytterligare ca 7 miljarder kr. 1994, jämfört med en situation utan dessa åtgärder.

Tabell 8:3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll

Miljarder kr. Procentuell förändring Löpande priser 1985 års priser

1991 1992 1993 1994 1992 1993 1994 Pensioner 172,7 186,3 191,9 199,5 5,4 -2,4 0,5 Folkpension inkl. KBT

Arbetslöshetsförsäkring,

Anm.;: Deflatering är gjord med konsumentprisindex. Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet.

Skattereformen 1990-1991 innebar en genomgripande förändring av skattesystemet. Skatten på arbetsinkomster sänktes kraftigt. Alla kapitalinkomster sammanförs till ett inkomstslag och beskattas med en enhetlig statlig skatt om 3072. Skattesänkningen finansieras delvis inom

beskattningen. I skattereformen ligger en årlig justering av skatteskalan. Bilaga 1.1 Grundavdraget höjs i takt med basbeloppets ökning och skiktgränsen för statsskatten räknas upp med ökningen av konsumentprisindex föregående

år plus 2 procentenheter. Genom att skatteskalan räknas upp med den

historiska inflationen uppkommer en real skattesänkning när löneökningarna och inflationen avtar medan det motsatta gäller vid höjd inflation. För 1992 innebar systemet på detta sätt en real sänkning av

skatteuttaget motsvarande ca 4 miljarder kr.

För 1993 och 1994 justeras skiktgränsen för statsskatten endast med

ökningen av konsumentprisindex. Ökad preliminärbeskattning av

biinkomster fr.o.m. 1 april i år snabbar upp skattebetalningarna. Det

fr.o.m. 1993 avskaffade schablonavdraget under inkomst av tjänst

beräknas medföra en skattehöjning på ca 7 miljarder kr. Egenavgiften i

sjukförsäkringen beräknas öka skatteuttaget med ca 3 miljarder kr. Avtrappningan av pensionärernas särskilda grundavdrag mot kapitalinkomster och förmögenhet upphör 1993. Nästa år sänks grundavdraget med ca 2 400 kr., vilket medför en skatteskärpning på ca 5 miljarder kr.

8.2¶Privat konsumtion och sparande

Hushållens konsumtionsefterfrågan har under de senast åren genomgått en mycket kraftig förändring. Efter en stark expansion under den senare

delen av 1980-talet inledde hushållen en konsolideringsprocess, vilket i

fjol resulterade i ett fall i privat konsumtion med nära 24.

Diagram 8:1 Privat konsumtion

Miljarder kr. 1985 års priser

I

400 | T r r rt : od

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Att den privata konsumtionen växte med drygt 1776 i volym mellan 1984 och 1989 skall bl.a. ses mot bakgrund av att hushållen fram till Bilaga 1.1 mitten av 1980-talet varit ransonerade på krediter. Detta innebar att det förelåg ett latent efterfrågetryck på bl.a. bostäder. I samband med att kreditmarknaden avreglerades inleddes därför en relativt kraftig

prisuppgång på småhus och bostadsrätter. Trots en markant ökning av hushållens upplåning, tilltog därmed hushållens nettoförmögenhet. Detta gav i sin tur ökade möjligheter till lånefinansierad konsumtion. Det faktum att en stor del av konsumtionsexpansionen tog sig uttryck i inköp

av olika typer av varaktiga varor, gav till följd att hushållens innehav av varor med relativt lång livslängd växte. Det uppstod därför ett avsevärt

utrymme för att dra ned sådana inköp, utan att den faktiska konsum-

tionsstandarden minskade i motsvarande mån. Förra årets minskning av den privata konsumtionen drabbade framför allt denna typ av varor. Avsevärda fall registrerades för exempelvis möbel-, foto- och bilhandeln,

medan dagligvaruhandeln ökade svagt. I och med att hushållens realt

disponibla inkomster förra året växte med drygt 37 steg sparkvoten till

8.172. Sedan bottennivån 1988 har sparkvoten därmed höjts med hela

13 procentenheter. Sparkvotens nivå är i och med detta den högsta under

efterkrigstiden.

En stor del av förklaringen till den ökade sparbenägenhet står sannolikt

att finna i försämringen av relationen mellan hushållens tillgångar och skulder samt att räntekostnaderna tilltagit.

Diagram 8:2 Hushållens skuldkvot och utgiftsräntor i relation till disponibel inkomst

2 2

14- 180

| [EJ Skuldstock (höger) I 160

1280 oo

il Före skatt | ee on 1) 140

10f ee SS AZ perska) 120

7 z - a Ad NÅ

fe IA AS SLA od Fd

TTR AV FA 2

2 i 7” a - | > FA Ke : Ma sv ok Cs” ve - : 20

0 [SN EN i Je s /. . Fa . | i 0

1984 1986 1988 1990 1992

Anm.;: Deklarerade bruttoränteutgifter före respektive efter skatt, 1992 preliminärt. Källor: Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån, Riksbanken och Finansdepartementet

I diagram 8.2 framgår hur hushållens skuldstock utvecklats i relation

till disponibel inkomst. I och med att kreditmarknaden avreglerades Bilaga 1.1

ökade hushållen den sk skuldkvoten hastigt och som mest motsvarade skuldstocken drygt 13072 av disponibel inkomst. Som en följd av ökat

sparande, sjönk sedan skuldkvoten till att motsvara ungefär 1007 av de disponibla inkomsterna. Detta motsvarar nivån före kreditmarknadens

avreglering. I diagrammet framgår även hushållens bruttoräntekostnader,

före och efter skatt, i relation till disponibel inkomst. Som synes ökade bruttoräntekvoten fram till 1990. Därefter inträffade en nedgång före

skatt 1991, men p.g.a. den minskade avdragsrätten ökade fortfarande bruttoräntekvoten efter skatt. I och med att hushållen före kreditmarknadens avreglering var ransonerade på krediter bör skuldkvotens nivå vid den tiden ha varit lägre än önskat, vilket illustreras av den kraftiga skuldökningen efter avregleringen. Det är därför svårt att värdera

var den nuvarande jämviktsnivån kan ligga. Det faktum att en stor del av

räntckostnadsökningen efter skatt inte är ett resultat av en önskad skuldstocksökning, utan orsakats av skattereformen, torde dock innebära att hushållen har fortsatt kraftiga incitament att dra ned sin skuldkvot. En

ytterligare faktor som talar för detta är att inflationstakten nu är väsentligt lägre än tidigare. Skuldens reala värde minskas då inte automatiskt på

samma sätt som i en höginflationsekonomi.

Ett relaterat problem är att prisfallet på småhus och bostadsrätter

minskat det tillgängliga belåningsutrymmet. Vissa hushåll är i situationen

att värdet på tillgångarna nu understiger skulderna, vilket medför mycket starka incitament för sparande genom amortering.

Diagram 8:3 Hushållens nettoförmögenhet i relation till disponibel inkomst

Zz

350 | 3 Finansiell nettoförmögenhet

- ] Småhus och bostadsrätter

300 1

250 | -

77 Börsaktier och fondandelar

3 - MT

100 FE

oc L S - DA ee ]

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994

Anm.: Bostadrätter 1970-1979 schablonberäknade enligt småhusposten. Förmögenheten 1993-1994 grundad på sparande enligt prognos samt antaganden om att aktieoch bostadstillgångar utvecklas som dispnibel inkomst. Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I diagram 8.3 presenteras en uppskattning av hushållens nettoförmögenhetsutveckling i relation till disponibel inkomst. I förmögenhets- Bilaga 1.1 måttet ingår finansiella nettotillgångar enligt SCB:S finansräkenskaper samt marknadsvärden för småhus och bostadsrätter. Observera att hushållens nettoförmögenhet trots skuldkvotens avsevärda ökning 1985- 1988 steg kraftigt. Detta förklaras av de snabbt stigande priserna på bostäder och aktier. Med denna beskrivning ser inte hushållens nuvarande förmögenhetssituation ut att vara så dramatisk, jämfört med läget efter tidigare nedgångar. Däremot har fallet sedan toppnivån 1989 varit

markant. Det förefaller dock vara den höga nettoförmögenhetskvoten

1989 som är exeptionell, snarare än dagens nivå.

Hushållens samlade nettoförmögenhet, så som den här presenteras,

döljer dock en stor del av dramatiken i dagens situation. Framför allt

visar den situationen för hushållssektorn som aggregat. Många enskilda hushåll har en betydligt sämre ställning nu än tidigare. För dessa är amorteringsbehoven avsevärt mycket större än vad som framkommer av den aggregerade nettoförmögenheten. Dessutom är beräkningarna känsliga för bostadsprisutvecklingen. I kalkylen har det totala bostadsprisfallet beräknats till ca 1572 1992. Statistik från mäklarföretag ger dock en bild av att prissänkningen varit kraftigare än så. Om prisfallet

i verkligheten är större än beräknat betyder det att förmögenhetskvoten

kan vara överskattad.

Utöver de hittills nämnda problemen finns ett antal faktorer som bör

ha påverkat hushållens långsiktiga inkomstförväntningar i negativ riktning. Hit hör framför allt den ökade arbetslösheten. I både Norge och

Storbritannien, där hushållssektorn också har drabbats av skuldproblem, har samvariationen mellan arbetslösheten och sparkvoten varit slående (för en närmare illustration av detta, se kapitel 13.2). Både sparkvot och arbetslöshet har där ökat avsevärt och ännu inte visat tecken på att vända ned. Uppgången av den svenska arbetslösheten väntas bli något större än

som varit fallet i dessa länder. Samtidigt har dock den svenska sparkvot-

suppgången uppvisat ett hastigare förlopp, vilket kan ha att göra med att de disponibla inkomsterna ökat ansenligt under de senaste tre åren. Detta skulle eventucllt kunna tolkas som att anpassningen av sparkvoten i Sverige kan bli mindre utdragen än i Norge och Storbritannien. Några säkra slutsatser om sparkvotens framtida utveckling är det dock mycket svårt att dra. Den önskade nettoförmögenheten kan p.g.a. lägre inflation,

högre räntekostnad och oro för framtida arbetslöshet mycket väl vara högre nu än tidigare. I sådana fall kan sparkvoten förbli hög under flera år.

Empiriska undersökningar tyder på att hushållen tidigare i hög grad agerat på ett sätt som är konsistent med den s.k. permanenta inkomsthypotesen. Den grundläggande tanken med denna hypotes är att hushållen strävar efter att ligga på cn konsumtionsnivå som är långsiktigt hållbar, med avseende på deras förväntningar om framtida inkomster.

Under förutsättning att hushållen i år inte får någon ny information som

påverkar deras förväntningar avseende räntan eller de långsiktiga inkomsterna, borde hushållens konsumtionsnivå 1992 i princip avspegla

den nivå hushållen upplever som långsiktigt hållbar. Ett förväntat fall av de realt disponibla inkomsterna mellan 1992 och 1993 borde då inte Bilaga 1.1

medföra någon speciellt minskad konsumtion, utan snarare en nedgång i sparandet. Utifrån denna teori är det således svårt att finna stöd för en

vidare konsumtionsnedgång, såvitt inte hushållen reviderat ned sina

förväntningar angående de långsiktiga inkomsterna eller räntan. Flera

faktorer talar emellertid för att hushållen har reviderat ned sina in-

komstförväntningar under det senaste året. Arbetslösheten har ökat och

väntas fortsätta att öka. Sänkta kompensationsnivåer inom olika försäk-

ringssystem, liksom diskussionen om fortsatta förändringar av dessa, har lett till lägre förväntade inkomster samt en tilltagande osäkerhet avseende

inkomsten. Detta leder enligt den permanenta inkomsthypotesen till ett

ökat sparande. Även denna teori är således förenlig med att den privat

konsumtionen beräknas falla i år med 3,52 och 0,27 1994. Ett

ytterligare skäl till att konsumtionen nu förväntas dras ned, snarare än

sparandet, är att andelen hushåll som lever på marginalen sannolikt ökat under senare tid. En minskning av den disponibla inkomsten får då med nödvändighet en mer direkt koppling till minskad konsumtion. Sparkvoten väntas mot bakgrund av detta gå ned till mellan 7 och 8976 i år och

ligga kvar på en oförändrad nivå 1994.

Diagram 8:4 Hushållens sparkvot Andel av disponibel inkomst

Zz

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

9¶Investeringar Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1 Efter den starka expansionen av investeringarna under andra hälften av 1980-talet har ett markant fall skett de senaste två åren. Minskat kapacitetsutnyttjande och produktion har inneburit att behovet av nyinvesteringar avtagit dramatiskt. Det är främst näringslivet som hittills drabbats av nedgången. Högre räntor och kapitalkostnader samt fallande fastighetspriser och lägre soliditet i företagen har sannolikt medverkat till uteblivna investeringar. Bankernas kreditförluster och därmed följande restriktivitet i kreditgivningen, i kombination med högre utlåningsräntor, dämpar aktiviteten ytterligare. Under prognosperioden är det främst raset i bostadsbyggandet som förutses dra ned totalsiffrorna. Efterfrågan på bostäder väntas bli mycket låg samtidigt som mer strukturella faktorer som avtrappningen av bostadssubventionerna minskar byggandet under en lång anpassningsperiod. Utvecklingen inom näringslivet förutses emellertid vända uppåt 1994 till följd av den ökade aktiviteten inom främst industrin. De föreslagna ROT- och infrastrukturåtgärderna bromsar nedgången i den totala byggnadsverksamheten genom en stark expansion inom främst reparations- och underhållsverksamheten. Investeringarna totalt beräknas falla med ca 97 i år och med uppemot 67 nästa år.

Tabell 9:1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1992 Löpande 1991 1992 1993 1994 priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet,

9.1¶Näringslivets investeringar

Hittills har investeringfallet varit mest markant inom näringslivet. Det finns ett tydligt samband mellan produktion och investeringar, vilket framgår av figur 9.1. I förhållande till toppnivån 1989 var investeringsvolymen 3070 lägre 1992.

Industrin var den bransch som drabbades tidigast av konjunkturnedgången. Enligt SCB:s februarienkät innebär industrins planer att investeringarna stiger med 3 - 5970 i år. Med tanke på att utvecklingen har tenderat att överskattas de senaste åren torde den lägre volymutvecklingen vara mest sannolik. Som framgår av kapitel 4 samt kapitel 13.4

finns vissa indikationer på att produktionskapacitet har lagts ned under

innevarande lågkonjunktur. Trots detta är kapacitetsutnyttjandet lågt, vilket är ytterligare en indikation på att uppgången av investeringarna blir

blygsam i år. Nedgången av byggnadsinvesteringarna förutses fortsätta Prop. 92/93:150 medan maskininvesteringarna vänder uppåt. Det är främst inom Bilaga 1.1

basindustrin och verkstadsindustrin som de totala investeringarna expanderar medan stora delar av övrig industri får vidkännas fortsatta minskningar, om än i långsammare takt.

Under 1994 förutses däremot en relativt kraftig expansion av industrins investeringar till följd av uppgången i produktionen och den starka

lönsamhetsförbättringen i exportföretagen. Den utslagning som kan ha skett av produktionskapaciteten innebär att ett behov finns av att utöka

investeringarna relativt snart efter det att produktionen kommit igång.

Investeringarna i övrigt näringsliv började avta ett år senare än inom industrin. Mellan 1990 och 1992 sjönk investeringarna med en tredjedel. I motsats till industrin väntas den negativa utvecklingen fortsätta också i år. Inriktningen mot den svaga hemmamarknaden medför en fallande investeringsaktivitet i och med den dåliga lönsamhets- och efterfrågeut-

vecklingen samt svårigheterna att ordna finansieringen. Enligt in-

vesteringsenkäterna fortsätter nedgången främst inom varuhandels-, byggnads- samt inom bank- och försäkringsbolagssektorn. Som framgår av kapitel 13.2 var skulduppbyggnaden under slutet av 1980-talet mest

omfattande inom fastighetsrelaterad verksamhet. Det avsevärda prisfallet

på olika typer av fastigheter verkar hämmande på denna sektors

investeringar under prognosperioden. Även övriga sektorer har dock

drabbats av obalans mellan sina tillgångar och skulder, om än inte i lika stor utsträckning.

Tabell 9:2 Bruttoinvesteringar i näringslivet

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1992 Löpande 1991 1992 1993 1994 priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Nästa år vänder investeringarna uppåt i nästan samtliga sektorer inom det övriga näringslivet. Inom byggnadsindustrin fortsätter dock ned-

gången då den totala byggnadsverksamheten faller ytterligare, främst till

följd av raset för bostäderna.

Diagram 9:1 Procentuell förändring av investeringar och produktion i Prop. 92/93:150 näringslivet

Bilaga 1.1

i

147 10-

N N

[SEE 6 1 AA Vr

| ÅA förresten earn nat perserna nanna stenarna

-18-

1971 1974 1977 1980 1983 1986 1989 1992

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartermentet

9.2¶Offentliga investeringar

Utfallet för de offentliga investeringarna år 1992 blev lägre än prognostiserat. Den statliga sektorn svarade för hela nedrevideringen. Nedgången

kan inte hänföras till uteblivna infrastruktursatsningar. Inom de statliga

affärsverken var det främst Banverket (som ingår i affärsverken enligt nationalräkenskapernas definition) som drog upp investeringarna medan t.ex. Televerket uppgav minskande volym. Inom de statliga myndigheterna steg väginvesteringarna som väntat medan övriga delar, som statliga byggnader, utvecklades svagare än förutsett.

Tabell 9:3 Offentliga investeringar

Miljarder Årlig procentuell volymförändring

kr. 1992

Löpande 1991 1992 1993 1994

priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet. 6 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 150 Bil. 1.1

Regeringen har föreslagit en omläggning av finansieringen av Prop. 92/93:150 infrastrukturinvesteringar som innebär att Vägverkets och Banverkets Bilaga 1.1 investeringar kommer att finansieras genom att lån tas upp i Riksgäldskontoret i stället för genom anslag. Ränte- och amorteringsutgifterna för lånefinansierade investeringar skall sedan betalas genom ett särskilt

anslag efter hand som lån och räntor förfaller till betalning. I propositionen om investeringar i trafikens infrastruktur föreslås en total planeringsram för investeringar i vägar och järnvägar omfattande 88 miljarder kronor t.o.m. år 2003. Därtill kommer 10 miljarder kr. för

redan beslutade men ännu ej finansierade infrastrukturinvesteringar. Jämfört med vad som ingick i kalkylerna i budgetpropositionen i januari innebär det en ökning med 20 miljarder sammanlagt under hela perioden,

I den tidigare prognosen bedömdes den då beslutade låneramen inte ge

någon större volymeffekt på investeringarna åren 1993 och 1994. Nu har emellertid en förskjutning skett genom en tidigareläggning av en del av investeringarna. En viss del av de nya satsningarna hamnar också på dessa år. Dessutom föreslås 1,2 miljarder kr. satsas på sysselsättningsfrämjande åtgärder i form av upprustning och förbättring av

länsvägar och länsjärnvägar under det kommande budgetåret. För budgetåret därpå beräknas en lika stor satsning på sysselsättnings-

främjande åtgärder behövas. Sammantaget innebär detta att investeringarna i vägar och järnvägar stiger från ca 11 miljarder kr. 1992 till ca 17 miljarder 1993 (i 1992 års priser) enligt Kommunikationsdepartementets beräkningar. Därefter sker en ytterligare ökning med runt en miljard kr.

Det kan jämföras med den ordinarie investeringsnivån på 4,5 till 5

miljarder kr. per år de närmast föregående åren. Som andel av de totala investeringarna innebär detta en ökning från ca 2770 1991 till ca 57 1992 och ca 1072 1994. De totala statliga investeringarna beräknas stiga med ca 1872 1993 och med ytterligare 62 1994.

I kommunerna beräknas däremot investeringarna falla med ca 6,57 1993 och med ca 10,52 1994 som en följd av den alltmer pressade ekonomiska situationen i de flesta kommuner.

Sammantaget beräknas de offentliga investeringarna stiga med över 67 1993 och kvarstå på i stort sett samma nivå 1994. Orsaken är främst infrastruktursatsningar. Kommunerna däremot drar samtidigt ned investeringarna.

9.3¶Bostadsinvesteringar

Efterfrågan på lägenheter har minskat i takt med stigande räntor, ökade boendekostnader, minskad sysselsättning och avtagande inkomster. Ett tecken på detta är ett växande antal outhyrda lägenheter. Enligt SCB:s

senaste mätning, i september 1992, var ca 18 000 lägenheter lediga för

uthyrning i allmännyttiga bostadsföretag. Det var ett betydligt lägre antal

än vad som uppnåddes under förra lågkonjunkturen. Ökningen av antalet

lediga lägenheter har dock sannolikt fortsatt.

Diagram 9:2 Antal outhyrda lägenheter respektive antal påbörjade lägenheter Prop. 92/93:150

Tusental Bilaga 1.1

70 7

60 ee förtenenenenrrrr nn nn nerna - Päbörjade ee ee serseranns X rerennnnn

SN lägenheter SS N

50- > 40 -

30 ] 2 N

Anm.: Antalet outhyrda lägenheter avser den I mars respektive år till och med 1991, samt antalet outhyrda lägenheter hos allmännyttan i september 1992. Antalet påbörjade lägenheter omfattar både flerfamiljshus och småhus. Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

Statistiken över påbörjade lägenheter och ansökningar om statligt stöd

är ovanligt svårtolkad till följd av ändringar i regelsystemet. En stark uppgång noterades mot främst slutet av 1992. Detta beror på att regelförändringar skapade starka incitament för att starta projekten innan den 1 januari 1993 eftersom räntebidrag då utgår enligt 1992 års regler.

Som en indikator för framtida nybyggande av bostäder används

ansökningar samt beslut om statligt stöd. Den starka uppgången av

ansökningarna mot slutet av året är sannolikt en följd av att vissa förväntningar fanns om mer generösa övergångsregler skulle komma och att dessa skulle grundas på ansökningsdatumet. En sådan ändring har också kommit till stånd, vad gäller ombyggnader av bostäder, som en del av det ROT-program som riksdagen ställt sig bakom för år 1993 och 1994. För nybyggnad av bostäder gäller emellertid fortfarande enligt

tidigare beslut att de som sökt stöd före den 18 november 1992 men inte

fått bidragsbeslut senast den 3 december 1992 kan få stöd enligt 1992 års regler även om de påbörjas under våren 1993.

Antalet påbörjade lägenheter uppnådde 1992 nästan samma nivå som året innan, 54 000 mot 57 000 1991. Enligt Boverkets bedömningar finns

det en stor potential av projekt som kan byggas till 1992 års regler under kommande år.

Antalet registrerade påbörjanden beräknas falla dramatiskt till 8 000 1993 och till 12 000 1994. Utvecklingen av investeringsvolymen följer dock inte detta antal eftersom en omfördelning av byggandet från 1992 till 1993 och 1994 antas ske, Volymen av nyinvesteringar i bostäder beräknas falla med närmare 4070 1993 och med 507 1994.

Incitamenten för ombyggnader av bostäder var desamma som för Prop. 92/93:150

nyproduktion vad gäller att ansöka om statligt stöd och att påbörja Bilaga 1.1 byggnadsarbetena före 1992 års utgång. Detta återspeglas också i

statistiken. Antalet ansökningar om statligt stöd till ombyggnad av

flerbostadshus steg med närmare 407 jämfört med året innan. Antalet ansökningar gällande småhus var fyra gånger fler än under ett normalår. Till detta kommer enligt Boverket ett stort antal ombyggnader som påbörjats men ännu inte inrapporterats till nämnderna. Det finns således en stor potential för framtida genomförande. Kreditrestriktionerna uppges inte vara lika besvärande för ombyggnader som för nyproduktionen. Dessutom är de nu aktuella ombyggnaderna mindre omfattande och kräver inte högre hyreshöjningar än vad marknaden bedöms klara av. De

nya Övergångsreglerna som tillkom i och med ROT-programmet innebär

att byggherrar som ansökt om statligt stöd till ombyggnad av flerbostadshus före 1 januari 1993 kan få stöd enligt 1992 års regler även om de påbörjar ombyggnaden först under 1993. Övriga delar i ROT-programmet som verkar uppdragande på ombyggnaderna av bostäder är förlängningen av RBF-stödet (statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus) samt bidrag till ombyggnader av äldrebostäder

Trots att antalet ombyggnader beräknas vara högt under prog-

nosperioden väntas investeringsvolymen falla med 1470 1993 och med ytterligare ca 307 1994. Till detta medverkar den fortsatt minskade

omfattningen av varje projekt.

Tabell 9:4 Bostadsinvesteringar

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1992 Löpande 1991 1992 1993 1994 priser

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Sammantaget beräknas bostadsbyggandet falla kraftigt 1993 och 1994:

Orsaken är främst minskad efterfrågan till följd av den fallande sys-

selsättningen och de höga realräntorna efter skatt. Dessa faktorer har

bidragit till lägre fastighetspriser, vilket gör nyinvesteringar olönsamma. Svårigheterna att finansiera projekten har också ökat i och med den skärpta kreditgivningen. Även nedtrappningen av bostadssubventionerna drar ned produktionen under en anpassningsperiod.

Diagram 9:3 Bostadsinvesteringar Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1 Miljarder kr. 1985 års priser

0) LI LI re — LI 1 1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994

Källor: Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

9.4¶Byggnadsverksamhet

I byggnadsverksamheten ingår förutom byggnadsinvesteringar också reparationer och underhåll av fastigheter och anläggningar. Näringslivets byggnadsinvesteringar började stiga i mitten av 1980-talet samtidigt som

efterfrågan på bostäder ökade. Avregleringen av kreditmarknaden medverkade till en stark kreditexpansion som underblåste prisökningarna

på kommersiella fastigheter och bostäder. Det tidigare skattesystemets egenskaper, med betydande avdragsmöjligheter, medförde också en låg räntekänslighet hos låntagarna.

I takt med en allt mer besvärande överhettning på byggmarknaden tillgreps omfattande regleringar för att hålla tillbaka byggandet. Avsikten var dels att dämpa det allmänna efterfrågetrycket, dels att skapa utrymme för nyproduktion av bostäder. Dessa regleringar avskaffades under 1990 och 1991.

Diagram 9:4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1994 Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Miljarder kr. 1985 års priser

[Anläggningar + övriga byggnader |

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994

Källor: Konjunkturinstitutet, Statististiska centralbyrån och Finansdepartementet

Tecken på avmattning inom byggnadsverksamheten kom 1990 i form

av pris- och investeringsfall. Valutaavregleringens avskaffande vid

halvårsskiftet 1989 bidrog till att dämpa prisuppgången på kommersiella fastigheter eftersom köp i utlandet då blev möjligt. Prisfallet blev allt tydligare 1990. Fallet förstärktes av starkt ökad realränta efter skatt,

ökade driftskostnader samt av sjunkande efterfrågan på lokaler och

därmed lägre hyror. En nedgång av byggnadsinvesteringarna inleddes under andra halvåret 1990. Sedan dess har arbetslösheten bland byggnadsarbetare stigit kontinuerligt. Under 1992 skedde en utplaning på runt 2070. De senaste månaderna har andelen återigen stigit till omkring 25 7.

Tabell 9:5 Byggnadsverksamhet

Miljarder Årlig procentuell volymförändring kr. 1992

Löpande 1991 1992 1993 1994

priser

Reparationer och underhåll 64,9 -0,2 -6,0 6,0 8,0 Totalt 218,9 -4,1 -7,2 -7,1 -6,9 Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Byggnadsinvesteringarna minskade med 87 1992. Det var främst

näringslivets investeringar som drog ned utvecklingen. Fallet beräknas bli betydligt starkare 1993 och 1994, i första hand beroende på bostadsin-

vesteringarna. Företagens förväntningar om det inhemska byggandet är Prop. 92/93:150 mycket dämpade. Enligt Konjunkturinstitutets barometermätning i mars Bilaga 1.1 planderade två tredjedelar av företagen för minskande byggvolym under det kommande året. Nedgången i den totala byggnadsverksamheten bromsas dock av de ROTåtgärder samt infrastruktursatsningar som föreslagits. De åtgärder som

det gäller är främst subventioner av underhåll och reparationer av vissa

kommunala byggnader samt förslaget om avdrag mot fastighetsskatten för

underhåll av bostadsbyggnader. Till följd av dessa satsningar förutses en

betydande expansion av reparations- och underhållsverksamheten. Den

totala byggnadsverksamheten beräknas minska med runt 70 både 1993

och 1994.

9.5¶Lagerinvesteringar

Under 1980-talet skedde en strukturell utveckling mot sjunkande

lagerkvoter, dvs lager i förhållande till produktionen. Totalt sett minskade lagren med 55 miljarder kr (1985 års priser). För industrins del halverades i det närmaste lagerkvoten. I samband med att industrikon-

junkturen vände nedåt under 1989 och 1990 avstannade denna utveckling.

Anpassningen av produktionen till den svagare efterfrågan skedde emellertid snabbare än vad som varit fallet i tidigare konjunkturnedgångar.

Tabell 9:6 Lagervolymförändringar Miljarder kr.. 1985 års priser

1981- 1990 1991 1992 1993

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Lageravvecklingen tog åter fart med intensifierad styrka under 1991. Den totala minskningen av lagren uppgick till ca 16 miljarder kr (1985 års priser). Det negativa bidraget till BNP-tillväxten blev därmed hela 1,5 procentenheter. I PNB förutsågs lagerneddragningar med 12,5 miljarder kr för 1992. I Nationalräkenskapernas definitiva utfall begränsades dock denna avveckling till ca 4,5 miljarder kr. Förklaringen till denna stora skillnad är delvis av teknisk natur och har att göra med NR:s hantering av de s.k. korrektionsposterna i detaljhandelns lager (se nedan). Emellertid skedde också cen verklig lageruppbyggnad under 4:e kvartalet. Efterfrågan försvagades ytterligare under denna period vilket omöjlig-

gjorde neddragningar av industrins färdigvarulager. Även detaljhandelns Prop. 92/93:150

lager ökade kraftigt mot slutet av året. Detta beror dels på att konsum- Bilaga 1.1

tionsefterfrågan blev svagare än väntat men troligen också på att kronans

fall ledde till en inköpsvåg från utlandet. En sådan kan förklaras med att

detaljhandeln hade möjligheter att importera till tillfälligt lägre priser innan försvagningen av kronan slog igenom på importpriserna. Enligt nationalräkenskaperna gav lagerinvesteringarna ett positivt bidrag till

BNP-tillväxten 1992 uppgående till 1,2 procentenheter jämfört med 0,9

i PNB. Att bidraget blir positivt trots att lagren minskade beror på att det

är förändringen av lagerinvesteringarna som påverkar förändringen av

BNP. Trots det positiva bidragit för 1992 måste lagerneddragningarna de senaste åren betraktas som kraftiga. I hög grad sammanhänger detta med desinflationsprocessen. Den höga realräntan har inneburit en allmän press

på alla typer av kapitalanvändning. Insikten om att möjligheterna till framtida prishöjningar är små innebär att incitamenten för lagerhållning

i prisspekulationssyfte försvinner. Åtstramningen på kreditmarknaden har

också inneburit ökade svårigheter att lånefinansiera lager. Denna effekt är mest påtaglig för handelns vidkommande.

Diagram 9:5 BNP-utveckling och lagerbidrag

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

I vissa avseenden kan motiven för restriktiv lagerhållning ha försvagats genom övergången till flytande växelkurs, t.ex. genom förväntningar om lägre realräntea. Trots detta väntas lageravvecklingen tillta i år. Den svaga efterfrågeutvecklingen under slutet av 1992, innebar att tidpunkten

för avvecklingen av industrins stora färdigvarulager sköts framåt. Denna avveckling, väntas kunna påbörjas i år. Även inom detaljhandeln kommer

lagren att minska i år. Inte minst gäller detta de lager av importvaror

som inköptes under föregående höst. Den totala lagerneddragningen för

1993 väntas uppgå till ca 7 miljarder kr. Det negativa bidraget till BNP-

tillväxten blir då 0,2 procentenheter.

Diagram 9:6 Lagerinvesteringar Prop. 92/93:150

Bilaga 1.1

Miljarder kr., 1985 års priser

10.

-20-

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet

1994 väntas industriproduktionen öka kraftigt. Därmed förutses en viss

uppgång av lagren av insatsvaror och varor i arbete. Ökningen av dessa lager är dock, relativt sett, mindre än produktionsökningen vilket innebär fortsatt nedgång av lagerkvoten för dessa varor. Den starka utveck-

lingen av efterfrågan på industrivaror innebär att färdigvarulagren kan fortsätta att avvecklas. Även inom handeln väntas en viss fortsatt lagerneddragning. Lagerminskningarna blir totalt sett tämligen små 1994. De beräknas uppgå till ca 3 miljarder kr. och därmed ge ett positivt

BNP-bidrag på ca 0,4 procentenheter.

Nationalräkenskaperna har de senaste åren haft svårt med avstämningen

mellan ekonomins användnings- och produktionssida. Man har av detta skäl Jagt in korrigeringsposter i detaljhandelns lager. På så sätt justerar man ned användningssidan och därmed det officiella BNP-måttet. Dessa korrektionsposter är inte att betrakta som några egentliga lagerneddrag-

ningar. Det rimliga är därför att lägga in motsvarande poster även under prognosperioden. På så sätt undviker man att BNP-tillväxten påverkas. I de nya nationalräkenskaperna som presenterades i mars 1993 är

korrektionsposterna betydligt mindre än tidigare (ca 1,5 miljarder kr. jämfört med 6,5 miljarder kr.).

Bilaga 1.1

Den offentliga sektorns finanser försämrades kraftigt under 1991 och 1992. För 1992 uppgick underskottet i det finansiella sparandet till motsvarande nära 870 av BNP. Den strukturella delen av underskottet

beräknas till ca 376 av BNP, medan resterande delen beror på det låga kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Underskottet fortsätter att öka i år

främst beroende på den svaga ekonomiska utvecklingen och stigande

ränteutgifter. För 1994 förutses en förbättring av de offentliga finanserna och det konjunkturjusterade underskottet beräknas då uppgå till ca 3,57 av BNP.

10.1¶Den konsoliderade offentliga sektorn

Under första hälften av 1970-talet hade den offentlig sektorn finansiella

sparandeöverskott motsvarande 3-52 av BNP. Den svaga ekonomiska

utvecklingen i slutet av decenniet och under de första åren av 1980-talet medförde en kraftig försämring av den offentliga sektorns finanser. Det finansiella sparandet sjönk till motsvarande ca minus 770 av BNP 1982.

Sparandet förbättrades sedan under den långa högkonjunkturen och 1990

uppnåddes ett finansiellt överskott motsvarande ca 472 av BNP, se diagram 10:1.

Diagram 10:1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1994

OO ÅR Arrese serna snesr area ann onanerar banner ade ara etan e nere nerna aAa R area enar enas n ennen brann

-14

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994

Källor: Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet

Bakom förstärkningen av den offentliga sektorns finanser låg, förutom den starka konjunkturen, de mot slutet av 1980-talet tilltagande löne- och

prisökningarna. Detta tillsammans med de icke inflationsskyddade

skatteskalorna bidrog till att driva upp skattekvoten (skatterna och socialavgifternas andel av BNP). Sammantaget steg skattekvoten från

5070 1985 till ca 567 1990.

Utgifternas andel av BNP minskade under samma period med drygt 4 Prop. 1992/93:150 procentenheter, huvudsakligen till följd av att ränteutgifterna sjönk när Bilaga 1.1

den finansiella ställningen förbättrades.

Konjunkturnedgången med sänkt kapacitetsutnyttjande och nedväxling av inflationen medförde en mycket kraftig försämring av den offentliga sektorns finansiella sparande under 1991 och 1992. Därtill kommer de statliga insatserna under 1992 för bankstödet. Det finansiella sparandet visade ett underskott på ca 112 miljarder kr. 1992 enligt preliminära

nationalräkenskaper, vilket var 16 miljarder kr. mindre än vad som

beräknades i den preliminära nationalbudgeten. Fördjupningen av lågkonjunkturen under 1993 medför en fortsatt försämring av den

offentliga sektorns finanser, trots de budgetförstärkningar som vidtagits

inom stat och kommun. Underskottet i det finansiella sparandet beräknas uppgå till ca 196 miljarder kr. i år, motsvarande ca 13,52 av BNP. Därvid har utgifterna belastats med 23 miljarder kr. till bankstöd. Något ytterligare kapitaltillskott till bankerna ingår inte i beräkningarna för 1994. Då kalyleras underskottet till drygt 165 miljarder kr., se tabell

10:1.

Tabell 10:1 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter Löpande priser

Miljarder kr. Procentuell förändring

1991 1992 1993 1994 1991 1992 1993 1994 Inkomster 892,6 881,3 841,7 866,6 0,6 -1,3 -4,5 3,0 Skatter 542,6 528,9 521,8 538,1 -2.0 -2,5 -1,3 3,1 Socialförsäkringsavgifter 218,0 205,8 194,7 — 201,2 6,3 -5,6 -5,4 3,3 Övriga inkomster 132,1 146,6 125,1 127,4 2,8 11.0 — -14,7 1,8 Utgifter 910,0 993,2 1037,4 1033,1 9,6 9,1 4,4 -0,4 Transfereringar till hushåll 316,8 346,9 369,5 = 381,9 14,4 9,5 6,5 3,4

Procent av BNP Skatter och avgifter 52,9 51.1 49,2 49,2 Utgifter 63,3 69,1 71,2 68,8 Finansiellt sparande -1,2 -7,8 134 = 111 Anm.: I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket och Finansdepartementet.

Trots de sedan 1991 ökande underskotten är den offentliga sektorns nettoskuld fortfarande lägre än i många andra länder. För Sverige beräknas den till ca 2572 1994, medan genomsnittet för OECD-länderna då uppgår till ca 377 av BNP. Försämringen av den offentliga sektorns

finansiella ställning är dock ojämförligt störst i Sverige under prognos-

perioden, se diagram 10:2.

Diagram 10:2 Den offentliga sektorns finansiella nettoställning

Bilaga 1.1

1984 1986 1988 1990 1992 1994

Källor: OECD och Finansdepartementet

En orsak till försämringen av de offentliga finanserna under 1992 och

1993 är att skatteinkomsterna minskar. Det beror huvudsakligen på den

svaga utvecklingen av skattebaserna. Förändringar av skatteregler avspeglas i viss utsträckning på makronivå i skattekvoten. Men det är inte bara förändringar i skatteregler som har betydelse för skattekvoten, utan skattekvotens utveckling beror också på hur skatteunderlagen

utvecklas i förhållande till BNP. Även betalningsrutiner och redovisningsprinciper påverkar skattekvoten.

Av skattekvotens nedgång med nära 2 procentenheter mellan 1991 och 1992 beror ca 1 procentenhet på att en arbetsgivarperiod infördes i sjukförsäkringen 1992. Därmed sänktes också de offentiga utgifterna i

motsvarande grad. Sänkningen av mervärdeskatten på livsmedel m.m.

under 1992 bidrog till att mervärdeskatteintäkterna minskade.

I år beräknas skattekvoten gå ned med ytterligare knappt 2 procentenheter för att sedan vara oförändrad 1994, se tabell 10:2. Hushållens direkta skatter ökar som andel av BNP under prognosperioden till följd av att schablonavdraget under inkomst av tjänst slopas fr.o.m, i år och

att grundavdraget sänks med ca 2 400 kr. fr.o.m. 1994. Pensionärerna har fått en skattelättnad fr.o.m. 1993 genom deras särskilda grundavdrag

inte längre avtrappas mot kaptitalinkomster och förmögenhet.

Arbetsgivaravgifterna har sänkts från årsskiftet 1992/93 med 3,8 procentenheter netto, när man även beaktar den höjning som skett för att arbetsgivarens besparingar till följd av lägre sjuklönekostnader skall

tillfalla staten. Som framgår av tabell 10:2 bidrar detta till en sänkning

av skattekvoten med 2,1 procentenheter.

Tabell 10:2 Skattekvoten Procentandel av BNP

Bilaga 1.1

1991 1992 1993 1994

Källor: Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

Mervärdeskatten på livsmedel m.m. höjdes från 187 till 217 vid årsskiftet 1992/93. Den svaga utvecklingen av den privata konsumtionen

(skatteunderlaget) under prognosperioden medför att mervärdeskatteintäkterna som andel av BNP beräknas sjunka något 1994 trots årets skattehöjning.

Skatterna på bensin och tobak har höjts medan en rad andra punktskatter avskaffats fr.o.m. 1993. Energibeskattningen läggs om 1993 genom att skatten på encrgianvändningen inom industrin sänks medan övriga sektorer får höjd skatt. Omläggningen beräknas vara i stort sett neutral för de totala skatteinkomsterna. Fastighetsskatten för s.k. kommersiella lokaler slopas från 1993 medan fastighetsskatten på småhus höjs från 1,2

till 1,56 av taxeringsvärdet.

De offentliga utgifterna steg realt med ca 676 1992. Som andel av BNP

uppgick utgifterna till ca 6992. Transfereringarna till hushåll ökade

kraftigt till följd av det försvagade läget på arbetsmarknaden. Nedgången i inflationen medförde en relativt stark real ökning av pensionsutgifterna. Stödet till bankerna drog upp transfereringarna till näringslivet. Den offentliga konsumtionen och investeringarna steg till följd av bl.a. arbetsmarknadspolitiska insatser och infrastrukturinvesteringar, se tabell

10:3.

I år beräknas den reala utgiftsökningen understiga 170, delvis beroende på höjd inflationstakt (KPI). Som andel av BNP stiger utgifterna med ca 2 procentenheter. Transfereringarna till hushåll ökar realt med endast 196 trots fortsatt stark uppgång av arbetsmarknadsrelaterade bidrag.

Ersättningsnivån sänks för pensionärer samt inom sjuk- och arbets-

löshetsförsäkringarna.

Besparingar inom bostadssektorn börjar ge effekt under 1993 och nästa

år börjar utgifterna för räntebidrag minska.

Rationaliseringar inom den statliga och kommunala verksamheten drar

ned den offentliga konsumtionen under prognosperioden. Kommunerna minskar även sina investeringar. När också ökningstakten för arbets-

marknadsrelaterade utgifter och räntor går ned nästa år faller de totala

offentliga utgifterna realt med nära 3.5 6 och som andel av BNP med ca 2,5 procentenheter. En mindre nedgång kvarstår även jämfört med utgifterna exkl. bankstöd 1993.

Tabell 10:3 Real förändring av den offentliga sektorns inkomster och utgifter Prop. 1992/93:150

Miljarder Procentuell förändring

kr. 1992 1985 års priser

1992 1993 1994

Anm.: Inkomsterna och transfereringarna är deflaterade med konsumentprisindex. Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

10.2¶Statens finanser

Vad som i det föregående sagts om hela den offentliga sektorns finanser, gäller i synnerhet statens finanser. Därtill påverkas statens finansiella sparande under prognosperioden av förändringar vad gäller utbetalningar

av kommunalskattemedel och statsbidrag till kommunerna. De relativt

starka svängningarna i kommunernas finansiella sparande mellan 1991

och 1994 motsvaras huvudsakligen av förändringar i statliga överföringar

till kommunerna.

Statens finansiella sparande försämrades med över 100 miljarder kr. 1992 till ett underskott på ca 160 miljarder kr. I underskottet ingår kapitaltransfereringar till näringslivet på ca 18 miljarder kr. Därav utgörs 12,5 miljarder kr. av kapitaltillskott till banksektorn medan ca 5 miljarder

kr. utdelats ur de förutvarande löntagarfonderna i samband med bildandet

av riskkapitalbolag. I år beräknas underskottet öka till ca 238 miljarder kr. Utbetalningar av bankstöd beräknas uppgå till 23 miljarder kr. Nästa år väntas underskottet minska med ca 46 miljarder kr. Hälften av förbättringen beror på att inga nya medel för bankstöd är budgeterade för

1994, se tabell 10:4.

Den statliga konsumtionen (inkl. socialförsäkringssektorn) ökade under 1992 med ca 3,52 i löpande priser. I nationalräkenskaperna bedöms

detta motsvara en real ökning med ca 172. De reala lönekostnaderna sjönk med 2,5 70 medan andra kostnader steg relativt kraftigt. Nedgången av den statliga sysselsättningen väntas fortsätta under prognosperioden

och den totala konsumtionen beräknas minska med 0,5970 i år och med ytterligare 170 nästa år.

Bilaga 1.1

Tabell 10:4 Statens inkomster och utgifter Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag

Miljarder kr. Procentuell förändring

1991 1992 1993 1994 1992 1993 1994

Statbidrag till kommuner 65,7 64,8 177,8 62,6 -1,5 20,2 -19,6

Anm.: I investeringar ingår även lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket och Finansdepartementet.

10.3¶Socialförsäkringssektorns finanser

Socialförsäkringssektorn i nationalräkenskaperna omfattar allmän tilläggspensionering (AP-fonden inkl. de förutvarande löntagarfonderna), sjukförsäkringen samt arbetslöshetsförsäkringen. Det finansiella sparandet

inom sektorn är uteslutande hänförligt till AP-fonden. De finansiella

över- eller underskotten inom sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna räknas i nationalräkenskaperna som en del av statens sparande.

AP-fondens sparande minskade med ca 5 miljarder kr. 1992 till 39,5 miljarder kr. Avgiftsinkomsterna var i stort sett oförändrade p.g.a. den svaga utvecklingen av lönesumman (avgiftsunderlaget) medan pensionsutgifterna steg med ca 9,57. Sparandet hölls uppe genom en kraftig ökning av ränteinkomsterna. Avvecklingen av löntagarfonderna innebär i nationalräkenskapernas redovisning att tillgångar på 21,5 miljarder kr. överförts från socialförsäkringssektorn till staten.

I år beräknas pensionsutbetalningarna stiga med endast drygt 4970 till följd av sänkt ersättningsnivå och av att basbeloppet räknats upp med endast 272 till följd av den låga inflationen 1992. Men eftersom lönesumman, och därmed avgiftsinkomsterna, sjunker går ändå sparandet ned med 6 miljarder kr. För 1994 beräknas sparandet gå ned till ca 30 miljarder kr., se tabell 10:5.

Bilaga 1.1

Tabell 10:5 Socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter Löpande priser.

Miljarder kr. Procentuell förändring

1991 1992 1993 1994 1992 1993 1994

Källor: Konjunkturinstitutet, Riksförsäkringsverket, Statistiska centralbyrån och Finansdepartementet.

10.4¶Kommunernas finanser

Den finansiella situationen i den kommunala sektorn, dvs kommuner, landsting, kyrkliga kommuner och kommunalförbund, förbättrades avsevärt 1992. Det finansiella sparandet uppvisade då ett överskott på ca

9,4 miljarder kronor efter att ha visat underskott varje år sedan 1985.

Bakom denna förbättring låg en betydande dämpning av kostnadsutvecklingen, genom att löne- och prisökningarna sjönk avsevärt, samtidigt som skatteintäkterna ökade kraftigt. Assymetrin i utgifts- och inkomstutvecklingen har sin grund i den tvååriga eftersläpningen i utbetalningen av kommunalskattemedel. Utbetalningen av skattemedel till kommuner och landsting 1992 byggde sålunda på skatteunderlaget 1990, då den ekonomiska aktiviteten i ekonomin som helhet var hög och lönesummans ökning förhållandevis kraftig. .

Från och med 1993 har ett nytt system för utbetalning av skattemedel till kommuner och landsting införts. Det nya systemet, som inte får fullt genomslag förrän 1995, innebär att skatteutbetalningarna sker det år skatten avser. Därmed kan inkomster och utgifter budgeteras i samma pris- och löneläge.

Även vad gäller statsbidragen har i år ett nytt system införts. Flertalet

specialdestinerade statsbidrag har avvecklats och ersatts av ett generellt

utformat system. Syftet är dels att reducera den statliga detaljstyrningen

och därmed ge kommunerna större handlingsfrihet vad gäller verksam-

hetens utformning och prioritering, dels att skapa mer likvärdiga

ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna och mellan landstingen. Skatteutjämningsavgifterna och avräkningsskatten har också avskaffats. Under 1993 och 1994 dämpas utvecklingen av skatteintäkterna avsevärt

genom att den kraftiga försvagningen av aktiviteten i ekonomin som

helhet då slår igenom på kommunsektorns skatteunderlag. År 1993 väntas

kommunsektorns finansiella sparande likväl uppvisa ett överskott av Prop. 1992/93:150 ungefär samma storleksordning som 1992. Bakom denna förhållandevis Bilaga 1.1

gynnsamma finansiella utveckling ligger i första hand dels en planerad minskning av konsumtionsvolymen dels en fortsatt låg lönekostnadsutveckling. Den kommunala konsumtionen beräknas minska med 1,290 i volym 1993, samtidigt som lönerna, vilka utgör ca 80/2 av konsumtionskostnaderna, fortsätter att öka förhållandevis långsamt. Även investeringarna förutses minska i omfattning från 1992. Nedgången av den kommunala aktiviteten begränsas emellertid av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder inklusive det s k ROT-programmet. Syssel-

sättningen i kommunerna beräknas falla med ca 2770 från 1992 till 1993.

Utan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skulle sysselsättningen

kalkylmässigt ha minskat med inemot en halv procentenhet mer. Konsumtionsvolymen i kommunerna beräknas komma att minska även

1994. Den svaga utvecklingen av skatteunderlaget tvingar fram fortsatta

neddragningar i den kommunala aktivitetsnivån. Planerade arbetsmarknadsåtgärder begränsar emellertid nedgången även 1994. Det skattestopp som för närvarande gäller för den kommunala sektorn föreslås nu bli upphävt från och med 1994. I stället föreslås att den sänkning av grundavdraget som sker 1994 inte skall reducera kommuner-

nas skatteinkomster under 1994, utan först 1995, för de kommuner som inte höjer sin skatt. Härmed tillförs kommunerna tillfälligt 4,2 miljareder kronor 1994. De under våren 1993 planerade åtgärderna beräknas

sammantaget resultera i att den kommunala konsumtionsvolymen blir

drygt en procentenhet högre 1994 än vad den skulle ha blivit utan åtgärder. Totalt beräknas konsumtionsvolymen falla med 1,5 från 1993 till 1994. Även investeringarna beräknas fortsätta att minska 1994.

Tabell 10:6 Kommunernas inkomster och utgifter Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser

Miljarder kr. Procentuell utveckling

1991 1992 1993 1994 1992 1993 1994 Inkomster 358,6 394,9 388,3 372,1 10,1 -1,7 -4,2 Skatter 232,4 268,9 257,3 259,4 15,7 -4,3 -0,8 Bidrag från staten och

Anm.: I investeringar m.m. ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även kommunala affärsverks investeringar, investeringar i personalbostäder samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark. Källor: Konjunkturinstitutet, Statistiska centralbyrån, Riksrevisionsverket och Finansdepartementet.

7 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 150 Bil. 1.1 95

och likaledes fortsatt låga löne- och prisökningar beräknas det finansiella Bilaga 1.1 sparandet i kommunsektorn försämras avsevärt från 1993 till 1994. Detta har huvudsakligen sin grund i att skatteintäkterna väntas sjunka kraftigt.

Det gamla utbetalningssystemet för skattemedel bestämmer 1994

fortfarande kommunernas och landstingens skatteinkomster. Härmed får

den låga löneökningstakten och den negativa tillväxten i ekonomin som

helhet 1992 ett kraftigt genomslag på kommunernas skatteintäkter 1994.

Statsbidragen beräknas också avta från 1993 till 1994. Det är mot bakgrund av denna utveckling som de nu föreslagna åtgärderna skall ses.

Kommunsektorns beräknade skatter och statsbidrag 1994, räknat som andel av BNP, uppgår ungefärligen till den nivå som genomsnittligt sett rådde under 1980-talet, dvs ca 222. För 1992 och 1993 beräknas denna kvot uppgå till drygt 2476 respektive drygt 236. Även det finansiella sparandet var tillfälligt högt såväl 1992 som 1993. Det beräknade finansiella sparandet som andel av BNP är mer normalt 1994. Det

överstiger till och med nivån under perioden 1986-1991 mätt på

motsvarande sätt.

10.5¶Konjunkturjustering av den offentliga sektorns sparande

Den offentliga sektorns finansiella sparande beror i hög grad på kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. När konjunkturen går ned minskar skatteinkomsterna samtidigt som utgifterna för arbetsmarknadspolitik, ersättning till arbetslösa m.m. ökar. Under överhettningsåren i slutet av 1980-talet bidrog det då höga kapacitetsutnyttjandet till den offentliga sektorns positiva finansiella sparande. Nuvarande recession beräknas dra

ned den offentliga sektorns sparande med 110 - 120 miljarder kr. per år

under 1993 och 1994, jämfört med ett läge med normalt kapacitetsutnyttjande.

Justerat för kapacitetsutnyttjande och utgifterna för bankstödet beräknas underskottet i den offentliga sektorns sparande till ca 74 miljarder kr. i år. Det är en försämring med över 30 miljarder kr. jämfört med 1992. Mer än hela denna försämring förklaras av minskade kapitalinkomster och ökade ränteutgifter. Kapitalinkomsterna drogs upp 1992 av tillfälligt stora inleveranser från affärsverken. Budgetförstärkningar inom stat och kommun medför att det konjunkturjusterade sparandet förbättras med knappt 20 miljarder kr. 1994 till ett underskott på ca 56 miljarder kr. för den offentliga sektorn totalt. Statens del av det justerade underskottet beräknas till ca 88 miljarder kr., se tabell 10:7.

Tabell 10:7 Den offentliga sektorns finanser, konjunkturjusterat Löpande priser

Bilaga 1.1

1991 1992 1993 1994 Miljarder kr.

Procent av BNP

Källa: Finansdepartementet

Vid beräkning av det konjunkturjusterade sparandet korrigeras endast för kapacitetsutnyttjandet i ekonomin och tillfälliga kapitaltransfereringar,

som bankstödet. Inga korrigeringar görs för t.ex. priser, räntor, vinstandel eller sammansättning av BNP, trots att även dessa faktorer

orsakar stora variationer i den offentliga sektorns sparande. Även

slutskatteregleringen (nettot av fyllnadsinbetalningar, kvarskatt och överskjutande skatt) kan ha stor betydelse för variationer i skatteinkomsterna mellan åren. I tabell 10:83 har skatteinkomsterna också justerats för variationer i vinstandel, hushållens sparkvot samt slutskattereglering. Högre vinstandel och högre sparkvot än "normalt" medför lägre skatteinkomster, eftersom kapitalavkastning särskilt på kort sikt är lägre beskattad än löner och konsumtion. Den "normala" vinstandelen i

värde, vilket är den genomsnittliga driftsöverskottsandelen under perioden

1985 - 1994. Den genomsnittliga sparkvoten är under samma period lägre än 270. Det nya skattesystemet och ökad självrisk i socialförsäkringarna

medför sannolikt, att sparkvoten i genomsnitt över konjunkturcykeln, kommer att ligga högre under 1990-talet. Vid justeringen har därför sparkvoten satts till 576.

Tabell 10:83 Den offentliga sektorns finansiella sparande Löpande priser

1991 1992 1993 1994 Miljarder kr. Faktiskt -17,4 -111,9 -195,7 -166,5 Konjunkturjusterat -11,1 -42,5 -74,2 -55,8 Konjunktur- och

Källa: Finansdepartementet

Skatteinkomsterna reduceras med ca 11 miljarder kr. 1993 och med ca 13 miljarder kr. 1994 genom att både vinstandelen och sparkvoten är Bilaga 1.1 högre än ”normalt”. För 1992 var sparkvoten något högre än vad som väntas under 1993 och 1994, men vinstandelen låg på "normal" nivå. Slutskatteregleringen, som drog upp skatteinkomsterna med ca 6

miljarder kr. förra året, påverkar inkomsterna obetydligt under 1993 och 1994.

Det konjunktur- och skattekvotsjusterade underskottet beräknas till ca 41 miljarder kr. 1994. Detta begrepp visar det underskott som kvarstår efter att skatteinkomsterna även korrigerats för andra faktorer än kapacitetsutnyttjande.

Den offentliga sektorn hade ännu 1992 ett positvt netto av räntor och andra kapitalinkomster. Ökningen av statsskulden sedan 1991 har medfört

att statens ränteutgifter ökat kraftigt, och i år får hela den offentliga

sektorn underskott av kapitalinkomster, netto. Detta underskott ökar till drygt 15 miljarder kr. nästa år. Det konjunktur- och skattekvotsjusterade primära sparandet (sparandet exkl. kapitalinkomster, netto) beräknas stiga med ca 15 miljarder kr. i år och med ytterligare ca 30 miljarder kr. 1994. Detta visar att de budgetförstärkande åtgärder, som gjorts inom stat och kommun, leder till att finanspolitiken har en åtstramande inriktning under prognosperioden, se tabell 10:8.

Metodbeskrivning I den Preliminära Nationalbudgeten 1993 beskrevs konjunkturjusteringen av den offentliga sektorns finansiella sparande tämligen utförligt. Nedan

följer en kortfattad redogörelse av metoden:

Det konjunkturjusterade sparandet avser att visa vad den offentliga

sektorns finansiella sparande skulle vara för beräkningsåret vid ett

genomsnittligt kapacitesutnyttjande i ekonomin. Framtida besparingar eller utgiftsåtaganden beaktas ej.

År 1991 är utgångspunkt för beräkningarna. Kapacitetsutnyttjandet får då anses ha legat på en över konjunkturcykeln genomsnittlig nivå. BNP skrivs sedan fram med 22 per år, vilket bedöms vara den potentiella tillväxttakten vid konstant kapacitetsutnyttjande.

Vid beräkningen av den offentliga sektorns konjunkturjusterade sparande korrigeras huvuddelen av skatteinkomsterna propotionellt med BNP-gapet (skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP-nivå). Den

offentliga sektorns övriga inkomster, som till 757 består av kapitalin-

komster, justeras inte.

Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten skrivs fram

från 1991 års nivå med en antagen utveckling av arbetskraftsutbudet på 0,52 per år och timlöneutvecklingen. Dessa beräknade utgifter ersätter sedan de faktiska kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken och ersättning till arbetslösa, vid beräkningarna av det konjunkturjusterade sparandet. Andra konjunkturberoende kostnader som t.ex. finns inom det reguljära utbildningssystemet, offentliga investeringar och reperationer, social- och bostadsbidrag m.m. är svåra att kvantifiera. I beräkningarna av det

konjunkturjusterade sparandet har därför sådana utgifter antagits motsvara 1072 av BNP-gapet. För 1994 innebär det att ca 12,5 miljarder kr. av de Bilaga 1.1 offentliga utgifterna antas bero på det låga kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Denna schablon kan jämföras med att de nu föreslagna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna omfattande ca 6 miljarder kr. huvudsakligen ligger inom den reguljära utbildningen. Utgifterna för bostads- och socialbidragen beräknas 1994 vara 6,5 miljarder kr. större

än 1991. När BNP-gapet är positivt, som var fallet under andra hälften

av 1980-talet, får denna schablon motsatt tecken.

Bilaga 1.1

Under 1992 dominerades utvecklingen på den svenska kapitalmarknaden av oroligheterna på den europeiska valutamarknaden. Efter omfattande spekulationer tvingades flera EG-länder till devalveringar samtidigt som några länder lämnade växelkurssystemet, ERM. Även Sverige, Norge

och Finland, som under de senaste åren haft en ensidig knytning till

ecun, tvingades överge den fasta växelkursen.

Allt svagare konjunktur i Västeuropa och ökad stabilitet inom det

europeiska växelkurssamarbetet bidrog till att räntorna föll tillbaka under

slutet av 1992 och inledningen av 1993. Också i Sverige har ett betydande räntefall registrerats, även om nedgången har begränsats

genom en förhållandevis stram penningpolitik, som i sin tur sam-

manhänger med att kronan deprecierats inte bara vid övergången till flytande växelkurs i november 1992 utan även därefter.

Den försämrade allmänekonomiska utvecklingen medförde tillsammans med höga räntenivåer att bankernas problemkrediter växte kraftigt under 1992 med stora kreditförluster som följd. Bankerna redovisade kraftigt ökade förluster samt därav följande urholkade kapitalbaser. Mot

bakgrund av de stora förlusterna under 1992 och en förväntad fortsatt

negativ utveckling under 1993 har flera banker ansökt om statligt kapitalstöd.

ERM utsattes under hösten 1992 för en allvarlig förtroendekris med omfattande spekulationer som följd. Bakgrunden var att processen mot en ekonomisk och monetär union (EMU), om vilken EG:s medlemsstater hade enats i december 1991, hamnade i ett osäkert läge. Vid den danska folkomröstningen om bl.a. EMU i juni fick nej-sidan majoritet. Under

sommaren växte kritiken mot EMU även i Storbritannien och osäkerheten

om utfallet i den franska folkomröstningen i september tilltog. Ett växande tvivel om tidsplanen för den monetära unionen ökade spekulationerna om kommande växelkursjusteringar. Dessa förstärktes av den tyska centralbankens, Bundesbank, beslut i mitten av sommaren att höja diskontot med 0,75 procentenheter till 8,757. Genom räntehöjningen

ville Bundesbank stävja de fortsatta inflationstendenser som registrerades

1 spåren av den tyska återföreningen och som under de senaste åren medfört överhettning av den tyska ekonomin. Sedan återföreningen år 1990 och fram till sommaren 1992 höjdes det tyska diskontot med sammanlagt 2,75 procentenheter. Här ligger alltså en bidragande förklaring till omfattningen av sommarens oro på valutamarknaden. Medan den tyska ekonomin präglades av överhettning och inflationsten-

denser, vilket drev fram en restriktiv penningpolitik, kännetecknades

utvecklingen i de övriga EG-länderna av en svagare konjunktur och

stigande arbetslöshet, vilket snarare talade för en expansiv penningpolitik

i dessa länder.

Bilaga 1.1 Diagram 11:1 6-månaders euromarknadsräntor 1991-1993

Enkla årsräntor

Procent

1 2 : H

i i |

1991 1992 1993

Anm, : Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 13 april 1993. Källa: Finansdepartementet

Växelkurserna inom ERM hade, innan höstens turbulens, i princip legat fast sedan 1987. Genom den tyska valutans centrala ställning betraktas D-marken som ankaret inom växelkurssystemet. Så länge den realekono-

miska utveckling inom gemenskapen, med Tyskland som riktmärke, var

likartad skapades trovärdighet för en gemensam inriktning av penning-

politiken, vilket gav krympande ränteskillnader. De senaste årens

olikartade realekonomiska utvecklingen i kombination med den ökade

osäkerheten om den monetära unionen undergrävde dock förtroendet för

de fastställda växelkurserna inom ERM. Trots betydande interventioner på valutamarknaden och räntehöjningar tvingades fiera länder under hösten och vintern devalvera sina valutor och Italien och Storbritannien lämnade tills vidare växelkurssamarbetet. Sammantaget har den spanska pesetan devalverats med 1176, den portugiska escudon med 676 och det irländska puntet med 102. Den italienska liren och det brittiska pundet har sedan slutet av augusti 1992 och fram till mitten av april deprecierats med 217 respektive 137 gentemot D-marken. Även den franska francen och den danska kronan har periodvis varit utsatta för spekulationer. Valutaoroligheterna bidrog vidare till att den finska marken, den svenska

kronan och den norska kronan tvingades släppa den ensidiga ecu-

anknytningen och låta sina valutor flyta.

Under det senaste halvåret har den tyska konjunkturen försvagats,

vilket har möjliggjort lättnader i penningpolitiken. Diskontot har sänkts

till 7,57 och de korta marknadsräntorna har fallit med ca 2,5 procentenheter. En nedgång har även registrerats för obligationsräntorna. Den tyska ränteutvecklingen har fört med sig allmänt lägre räntor i Västeuropa och bidragit till att spänningarna inom ERM minskat.

Bilaga 1.1

Procent

T

RS |

1991 1992 1993

Anm. : Veckovisa observationer. Sista observationen avser 13 april 1993 Källor: Financial Times och Finansdepartementet

Den sjunkande trenden för de japanska och amerikanska räntorna fortsatte under loppet av 1992 och inledningen av 1993. Räntenedgången har varit något mer uttalad i Japan vilket sammanhänger med att ett

svagare konjunkturförlopp och prisfall på olika tillgångsmarknader har

gett utrymme för fortsatta lättnader i penningpolitiken. Förväntningarna

om ytterligare amerikanska räntesänkningar har successivt avtagit i takt

med återhämtningen i Förenta staternas ekonomi. Den expansiva inriktningen av den japanska penningpolitiken har underlättats av yenens

fortsatta appreciering. Från årsskiftet 1991/92 och fram till mitten av

april steg yenen med ca 1072 gentemot dollarn.

I samband med valutaoroligheterna under hösten var intresset för D-

mark mycket stort och D-marken noterades till 1,40 per dollar. Den avtagande räntedifferensen mellan Tyskland och Förenta staterna har minskat köpintresset för D-mark. Samtidigt har dollarn stärkts av tecknen på en starkare amerikansk konjunktur. Från toppnoteringen och fram till

mitten av april har D-marken sjunkit med cirka 1470 mot dollarn.

Under resten av 1993 förväntas räntenivån, företrädesvis i Västeuropa,

sjunka ytterligare. Under det närmaste året bedöms den allmänekono-

miska utvecklingen i Tyskland försämras ytterligare med minskade inflationsförväntningar som följd. Förutsättningarna har vidare ökat för

löneavtal på en lägre nivå än vad som varit fallit under de senaste åren. Den s.k. solidaritetspakten som nyligen träffats innehåller ett program

för långsiktig budgetkonsolidering vilket bedöms öka utrymmet för en mer expansiv penningpolitik. Lägre räntor i Tyskland skapar i sin tur förutsättningar för en allmän räntenedgång i hela Europa och en ökad ' stabilitet på valutamarknaderna.

Bilaga 1.1

Den ekonomiska situationen i Sverige har under de senaste åren gradvis

försämrats med återkommande spekulationer mot kronan som följd. Under åren 1990 och 1991 stabiliserades valutaflödena efter kraftiga

räntehöjningar och finanspolitiska åtstramningspaket. Under hösten 1992 tilltog spekulationerna ånyo. Denna gång blev den tändande gnistan

valutaoroligheterna inom ERM och Finlands beslut att låta marken flyta. Den lättrörliga privata lånestocken i utländsk valuta, som under de senaste åren vuxit kraftigt, ökade kronans sårbarhet. Samtidigt försämrades utsikterna för samhällsekonomin i rask takt, vilket bl.a. tog sig

uttryck i en betydande vinstminskning i näringslivet, ökad arbetslöshet, fallande tillgångspriser och därav följande förluster inom finanssektorn samt ett allt större underskott i statsbudgeten. Att förtroendet för kronkursen denna gång var lägre än vid tidigare valutakriser belyses av att obligationsräntorna under sommaren och hösten steg påfallande mycket.

Diagram 11:3 Ränteutvecklingen 1989-1993

Procent

10- ere dl

| Statsobligationer |

8 | | US |

1989 1990 1991 1992 1993

Anm.: 6-månaders statsskuldväxlar och S5-åriga statsobligationer. Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 13 april 1993. Källa: Finansdepartementet

Höstens överenskommelser om finanspolitiska åtstramningar mellan

regeringen och socialdemokraterna och kraftigt höjda räntor lyckades

endast tillfälligt dämpa spekulationerna. Förtroendet för den fasta växelkursen förblev svagt. I slutet av oktober och i början av november

tilltog valutautflödena på nytt. Den höga räntenivån och de allt dystrare

ekonomiska utsikterna bidrog till ett ytterligare försvagat förtroende för kronan. Under perioden mellan den 12 och 19 november uppgick

valutautflödena till närmare 160 miljarder kronor. Riksbanksfullmäktige

bedömde i det läget att det inte längre var hållbart att försvara kronkursen och beslöt den 19 november att låta kronan flyta. Bilaga 1.1

Inledningsvis deprecierades kronan med ca 107 gentemot det tidigare

riktmärket, ecun. Efter beslutet att låta kronan flyta fritt sattes mar-

ginalräntan till 12,52, vilket var en procentenhet högre än i början av november. Under avslutningen av 1992 och inledningen av 1993 registrerades en betydande räntenedgång. Obligationsräntan föll med

cirka en procentenhet jämfört med i mitten av november till ca 1072

varvid skillnaden till de tyska obligationsräntorna föll med cirka 0,8 procentenheter. Riksbanken sänkte successivt marginalräntan till 10,57.

Under december och i början av januari försvagades kronan ytterligare och index mot ecun noterades till uppemot 122. Det fanns flera förklaringar till kronans försvagning. Bl.a. valde många privata låntagare att återbetala sina utlandslån vilket skapade ett säljtryck mot kronan.

I mitten av januari preciserade Riksbanken sitt mål för pen-

ningpolitiken. Från och med år 1995 är målet att ökningen av konsumentprisindex begränsas till 270, med en tillåten avvikelse på en

procentenhet. I januari började Riksbanken vidare intervenera på

valutamarknaden genom att stödköpa kronor och gav på detta och andra

sätt uttryck för uppfattningen att kronans försvagning var för stor. Riksbankens åtgärder minskade osäkerheten på ränte- och valutamarknaden och kronan kunde åter stärkas.

Den tyska räntesänkningen i början av februari skapade utrymme för en fortsatt neddragning av marginalräntan med 0,75 procentenheter till 9,7570. Nedgången av marknadsräntorna fortsatte därmed. I slutet av

februari uppstod vissa förväntningar om ytterligare snabba och kraftfulla

räntesänkningar varvid osäkerheten ökade avseende kronkursen. Detta bidrog till att företagens amortering av lån i utländsk valuta fortsatte och att svenska företag dröjde med att växla in sina exportintäkter i kronor. Kronan försvagades och index mot ecun steg till uppemot 126. I slutet av februari genomförde Riksbanken marknadsoperationer på penningmarknaden. Genom försäljningar av statsskuldväxlar sökte Riksbanken bryta förväntningarna om cn snar räntesänkning och hejda

kronans fall. De korta penningmarknadsräntorna steg med en halv

procentenhet samtidigt som kronan stärktes. Den tioåriga stats-

obligationsräntan föll med ca 0,75 procentenheter varvid räntedifferensen

jämfört med motsvarande tyska ränta sjönk med cirka 0,5 procentenheter.

I mitten av mars bröts den positiva utvecklingen till följd av den ökade parlamentariska osäkerheten. Från de lägsta nivåerna i början av mars

och fram till mitten av april steg såväl de korta som de långa marknadsräntorna med som mest ca 0,75 procentenheter. Samtidigt försvagades

kronan åter och ecuindex ökade till ca 126. Den ofördelaktiga utveck-

lingen förstärktes av att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's nedgraderade den svenska statens långfristiga valutaupplåning med ett steg till det näst högsta betyget, dvs från AAA till AA +. Korträntediffe-

rensen mot Tyskland som i mitten av februari uppgick till ca en procentenhet ökade till som mest ca 2,5 procentenheter. I mitten av april föll räntorna åter tillbaka något samtidigt som kronan noterades till ca

124, vilket motsvarar en depreciering av kronan med ca 196 mot den Prop. 1992/93:150

tidigare riktkursen. Bilaga 1.1

Diagram 11:4 Växelkurser i kronor 1991-1993

Index 1 jan 1990=100 160-

| : : H

140 bese RE en - porn peötdar sars senee anno nana

et NN or Åh a

1991 1992

Anm.: Dagsobservationer. Sista observationen avser 13 april 1993. Källa: Finansdepartementet

Sedan slutet av augusti 1992, då osäkerheten på valutamarknaderna inleddes på allvar, och fram till mitten av april, har kronan deprecierats med 227 mot D-marken, 317 mot dollarn och 367 mot yenen.

Ett viktigt inslag i Riksbankens politik under inledningen av 1993 har varit att genom interventioner på valutamarknaden dämpa deprecieringen och minska variationerna i växelkursen. Under det första kvartalet 1993

sålde Riksbanken utländsk valuta för motsvarande ca 35 miljarder

kronor. Redan under hösten 1992 tog Riksgäldskontoret upp lån i utländsk valuta för Riksbankens räkning. Syftet med upplåningen var dels att förstärka valutareserven som ett led i försvaret av den fasta växelkursen och dels att stödja svenska bankers finansiering i utländsk valuta. Genom den statliga valutaupplåningen underlättas för närvarande Riksbankens penning- och valutapolitik.

Grundförutsättningarna för en mer positiv utveckling innebärande bl.a. en något starkare krona och en lägre ränta måste betraktas som goda. En betydelsefull faktor är antagandet om en successiv nedgång av de europeiska räntorna och en fortsatt stabilisering av det europeiska växelkurssamarbetet, vilket torde utgöra en god draghjälp för en positiv utveckling i Sverige. En viktig orsak till kronans fortsatta försvagning, efter den 19 november, har varit att många låntagare valt att lösa sina utlandslån. Denna anpassningsprocess torde till största delen nu vara avslutad vilket minskar pressen mot kronan. En annan faktor som talar för att den negativa utvecklingen för kronan kommer att upphöra och vändas till en uppgång är att bytesbalansen förbättras successivt och

väntas ge ett snabbt växande överskott fr.o.m. 1994. Statens upplåning i utländsk valuta utgör ytterligare en stabiliserande faktor. Bilaga 1.1

En mer positiv utveckling av kronan skulle underlätta en minskning av räntedifferensen mot omvärlden både för korta och långa räntor. Nedgången av obligationsräntorna kommer sannolikt att bli mindre, eftersom de längre räntorna är allmänt mer stabila och eftersom draghjälpen från omvärlden begränsas av att obligationsräntorna i många länder redan i dag ligger på en förhållandevis låg nivå.

11.3¶Finanskrisen

Under 1992 fördjupades finanskrisen. Kreditförlusterna mer än fördubblades och samtliga större banker redovisade negativa rörelseresultat. För några banker var förlusterna av en sådan omfattning att hela eller stora delar av det egna kapitalet var hotat. Under året beslutades om nya betydande insatser för en fortsatt rekonstruktion av Nordbanken. Staten

tvingades vidare överta hela Gota Bank. I samband med höstens ränteoch valutakris sjönk förtroendet för de finansiella instituten snabbt,

vilket bl.a. tog sig uttryck i betydande finansieringssvårigheter, inte minst

i utlandet. Därigenom ökade finansieringskostnaderna högst väsentligt.

För att trygga stabiliteten i det finansiella systemet beslöt riksdagen i december att staten skall garantera att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna fullgöra sina förpliktelser. Mot slutet av året anmälde flera banker att de var i behov av statligt stöd.

Diagram 11:5 Bankernas kreditförluster och resultat

Miljarder kr

-60-—

1981 = 1983 1985 1987 — 1989 — 1991

Källa: Finansdepartementet

Under slutet av 1980-talet var kreditexpansionen kraftig och lånevolym-

en steg under vissa år med över 2076. Den sämre ekonomiska utveck- Bilaga 1.1 lingen och höga utlåningsräntor har minskat kreditefterfrågan betydligt

och ökningen av lånevolymerna avstannade under 1992.

Den allt djupare lågkonjunkturen med vikande lönsamhet, höga räntor och fallande tillgångspriser, inte minst på fastighetsmarknaden, innebar att allt fler låntagare inte kunde betala räntor och amorteringar. Kreditins-

titutens problemkrediter växte därmed. Genom de senaste årens prisfall

på framför allt kommersiella fastigheter har värdet på säkerheterna för lånen i hög grad urholkats med nödvändiga reserveringar för befarade och konstaterade kreditförluster som följd. Under åren 1990-1992

uppgick bankernas redovisade kreditförluster till över 120 miljarder

kronor. Vid årsskiftet uppgick de resterande problemkrediterna, dvs. krediter som inte genererade marknadsmässig ränta, netto, till ca 130 miljarder kronor.

En betydande del av kreditförlusterna härrör från utlåning till fastighetssektorn. Dagens finanskris är därför i stor utsträckning en

fastighetskris. Under 1980-talet steg fastighetspriserna kraftigt. Grogrunden var en inflationsekonomi som skapade förväntningar om fortsatt

stigande hyror och priser. Direktavkastningskraven på fastighetskapital var låga och stora delar av bygg- och fastighetssektorn var subventionerad och reglerad. Genom avregleringen av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet var tillgången på kapital god, med en hög belåning som följd, vilket inte minst det gamla skattesystemet uppmuntrade till. Den reala räntan efter skatt var låg och ofta t.o.m. negativ. I löpande priser mer än fördubblades den totala utlåningsvolymen under åren 1987 till 1991. Den svenska kreditmarknaden var också outvecklad i så måtto att

långivarna nöjde sig med en mycket låg riskkompensation vid utlåning till bygg- och fastighetssektorn.

Efter 1980-talets låneboom trädde bankerna in i 1990-talet med en hög exponering gentemot bygg- och fastighetssektorn. Denna sektor mottog ca 509 av bankernas utlåning. År 1990 inleddes en dramatisk omvärde-

ring av fastighetskapitalet. Lågkonjunkturen minskade efterfrågan på

kommersiella lokaler. Hyrorna började falla och vakansgraden steg. Genom skattereformen och den snabbt fallande inflationen i kombination med fortsatt höga nominella räntor steg den reala lånekostnaden efter skatt. Sedan toppnivån och fram till början av 1993 har priserna på

kommersiella fastigheter fallit med över 5070. Prisnedgången har varit störst i storstadsområdena Stockholm och Göteborg. Den ökade stocken av problemkrediter, och i allt högre utsträckning övertagna egendomar, medförde att kreditinstituten även förlorade ränteinkomster. Under 1992 blev räntebortfallet av en sådan omfattning

att även resultatet före kreditförluster för banksektorn i sin helhet

försämrades, trots vidgade marginaler mellan in- och utlåningsräntorna

och kostnadsnedskärningar. Bilden var emellertid splittrad. Medan vissa

banker även under år 1992 lyckades förbättra resultatet före kreditförlus-

ter redovisade andra banker ett kraftigt försämrat resultat.

Bilaga 1.1

Miljarder kr

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

Anm.: Månadsobservationer. Sista observationen avser januari 1993. Källa: Riksbanken

Sammantaget redovisade de större bankkoncernerna en förlust på närmare 50 miljarder kronor, jämfört med knappt 10 miljarder kronor år 1991. För några banker blev förlusterna av en sådan omfattning att de under 1992 blev i behov av statliga stödinsatser. Nordbanken redovisade

en förlust på över 16 miljarder kronor. Staten har vidtagit en omfattande

rekonstruktion av banken. Dåliga lån och panter för motsvarande ca 67 miljarder kronor har lyfts över i ett särskilt bolag, Securum. För att möta nedskrivningsbehoven sköt staten, i slutet av 1992 och i början av 1993, till kapital motsvarande 34 miljarder kronor samt lämnade garantier för ytterligare 16 miljarder kronor. De sammanlagda kapitaltillskotten till Nordbanken/Securum har sedan 1991 uppgått till drygt 40 miljarder kronor.

Redan år 1991 åsamkades Sparbanken Första betydande kreditförluster vilket erfordrade en statlig garanti. Under inledningen av 1992 bedömdes kreditförlusterna vara väsentligt högre än vad som tidigare förutsetts och riksdagen beslutade att dels lämna ett lågförräntat lån på 3,8 miljarder kronor till sparbanksstiftelserna, vilket betalades ut i slutet av 1992, och

dels gå i borgen för ett lån på 3,5 miljarder kronor. I september 1992 framkom det att Gota AB, med dess dotterbolag Gota

Bank, stod inför betydande förluster som riskerade att föra banken på obestånd. För 1992 redovisade Gota Bank en rörelseförlust på 13 miljarder kronor. Kreditförlusterna som andel av utlåningen uppgick till 182, vilket kan jämföras med genomsnittet för banksektorn, 576. För att trygga stabiliteten i betalningssystemet gjorde regeringen en utfästelse att Gota Banks förpliktelser skulle infrias. I början av 1993 tillställdes Gota

Bank, som en temporär lösning, en förlusttäckningsgaranti på 10

miljarder kronor samtidigt som staten tog över samtliga aktier i banken.

Under 1992 ökade farhågorna för kreditinstitutens kapitalsituation och

accentuerades i samband med turbulensen på ränte- och valutamarknaden i september. Förtroendet för de finansiella instituten minskade, och Bilaga 1.1 innebar bl.a. fallande kurser på bankaktier, sämre kreditvärdighet och

högre upplåningskostnader på kapitalmarknaden. Exempelvis steg

räntedifferensen mellan bostads- och statsobligationer till som högst 3 procentenheter och kreditinstituten mötte ökade svårigheter att emittera

räntebärande papper. I det läget bedömde regeringen det som nödvändigt

att genom ett generellt åtagande trygga stabiliteten i det finansiella systemet, vilket annonserades i slutet av september. I december beslutade riksdagen om de närmare formerna för hur staten skall stödja banker och vissa andra kreditinstitut så att de kan fullgöra sina förpliktelser i rätt tid.

Genom beslutet bemyndigas regeringen att från fall till fall pröva lämpliga stödinsatser, vilka exempelvis kan ges i form av lån, garantier

och kapitaltillskott. Runt årsskiftet 1992/93 anmälde SE-Banken, Sparbanken Sverige och Föreningsbanken att de sannolikt kommer att vara i behov av statligt kapitalstöd. En särskild myndighet, Bankstödsnämnden, bildas inom kort för att handlägga frågor om statliga stödinsatser till bankerna och vissa kreditinstitut. För närvarande pågår en grundlig genomlysning av bankernas problemkrediter och bankernas långsiktiga

intjäningsförmåga i syfte att finna rätt storlek och avvägning av stödinsatser. Fram till april 1993 har staten betalat ut sammanlagt ca 44 miljarder kronor i kapitalstöd, vilket motsvarar ca 370 av BNP. Utöver detta har staten lämnat garantier motsvarande 30 miljarder kronor. Bedömningen

är att även år 1993 kommer att bli ett betungande förlustår för banksektorn i sin helhet, trots betydande kostnadsnedskärningar. Det kommer därför bli nödvändigt med ytterligare stöd under de närmaste åren. I detta sammanhang är det emellertid viktigt att ha i åtanke att insatserna är högre än de slutliga statliga kostnaderna för bankstödet. Staten skall i största möjliga utsträckning få tillbaka insatserna, i form av återbetalning från de stödberättigade instituten eller, i de fall en mer omfattande rekonstruktion har vidtagits, försäljning av tillgångar som staten har förvärvat.

Förluster inom banksektorn med därtill hörande stödinsatser är inte en för Sverige unik företeelse, utan förekommer i en rad länder såsom Förenta staterna, Norge och Finland. Finanskrisens förlopp är också i långa stycken likartad. Ett 1980-tal kännetecknat av överhettning, kreditexpansion och kraftigt stigande tillgångspriser har följts av ett sent 1980-tal och ett tidigt 1990-tal med lågkonjunktur, minskad inflationstakt, fallande tillgångspriser och en allmänt ökad försiktighet hos olika privata aktörer. I Norge har banksystemet ända sedan slutet av 1980-talet

uppvisat negativa rörelseresultat och sammantaget har den norska staten

lämnat stöd för motsvarande drygt 370 av BNP. I takt med den fördjupade krisen i den finska ekonomin har bankernas resultat försämrats kraftigt och under 1992 redovisade de finska bankerna en förlust motsvarande 470 av BNP. Fram t.o.m. 1992 har den finska staten lämnat stöd motsvarande ca 870 av BNP. Vidare har den finska regeringen för innevaran-

de år begärt en ram för ytterligare insatser motsvarande mellan 3 och 47

av BNP. Bilaga 1.1

Hushållen svarar endast för en mindre del av de svenska institutens kreditförluster, nämligen 4,6 miljarder kronor eller ca 72 av det totala förlusterna. Den stigande arbetslösheten och förväntningar om minskade

disponibla inkomster har ökat farhågorna om att hushållen kan stå på tur

att svara för nästa förlustvåg. Även om mycket talar för stigande kreditförluster från hushållssektorn är ändå den sammantagna bedöm-

ningen att ökningen blir förhållandevis begränsad. På bostadsmarknaden

har prisrörelserna varit betydligt mindre än på den kommersiella fastighetsmarknaden, åtminstone vad beträffar enfamiljshus. Medan priserna på kommersiella fastigheter under 1980-talet steg med ca sju gånger har en dryg fördubbling noterats för villapriserna. En viktig förklaring är sannolikt de minskade ränteavdragsmöjligheterna i början av 1980-talet. I genomsnitt för hela landet har priserna på villor fallit

med ca 152 sedan 1991.

En annan omständighet är att hushållen, tack vare en gynnsam utveckling av inkomsterna under de senaste åren, har kunnat öka sparandet kraftigt och härigenom i viss utsträckning balansera de senaste

årens förmögenhetsfall. Ett uttryck för att hushållens situation trots allt

ser hanterbar ut är att hushållens skulder som andel av disponibel inkomst under de senaste åren fallit från 1,3 till 1. Hushållen förutses under 1993 minska sin skuldsättning i absoluta belopp. För vissa hushåll, bl.a. de som förvärvade bostad sent under prisuppgångsfasen, kvarstår sannolikt en betydande del av anpassningen. Hushållens mer försiktiga agerande märks bl.a. på den fallande privata konsumtionen och en minskad bostadsefterfrågan, vilket förutom de fallande priserna på villor och bostadsrätter, även kan avläsas i att antalet tomma lägenheter snabbt ökar. Under de senaste åren har bostadskostnadernas andel av hushållens utgifter ökat. Fastighetsägare till flerbostadshus möter härigenom växande svårigheter att övervältra ökade kostnader på hyresgästerna, vilket har varit särskilt tydligt för det nybyggda beståndet, som karaktäriseras av höga produktionskostnader och ett stort beroende av räntebidrag.

Kreditinstitutens svårigheter har bl.a. inneburit att rutinerna för utlåningen skärpts och att marginalerna mellan in- och utlåningsräntor vidgats. Statistiken över bankernas in- och utlåningsräntor är bristfällig men indikerar att den genomsnittliga ränteskillnaden vidgats med ett par

procentenheter under de senaste åren. Även räntorna på bostadskredit-

marknaden vittnar om att låntagarna får betala relativt sett högre räntor. Dels har räntedifferensen mellan bostads- och statsobligationer vidgats,

vilket bl.a. är ett uttryck för kapitalmarknadens ökade riskkompen-

sationskrav, och dels har bostadsinstituten vidgat sina marginaler för att

möta ökade kreditförluster. Staten har under de senaste åren i större

utsträckning än privata låntagare kunnat tillgodogöra sig en allt lägre upplåningskostnad.

Bilaga 1.1

Procent

+ AA LHypotek fasta I

14: JAN AN

12: | Bostadsobl- V

ränta

RS A Tr >

| Statsobligationer (SÄ) NU

[ Tyskland (10 år) I

1989 1990 1991 1992 1993

Anm.: Månadsgenomsnitt. Sista observationen avser 13 april 1993. Tyskland avser statsobligationsränta. Hypotek fasta avser Statdshypoteks utlåning till villa med fem års bunden ränta, Källor: Riksgäldskontoret och Finansdepartementet

Kreditinstitutens ökade försiktighet i kreditgivningen är i många

avseenden en sund och delvis senkommen anpassning. När de ekonomiska tiderna försämras ökar risken med kreditgivning, vilket dels tar sig uttryck i att långivarna i högre utsträckning än tidigare nekar kreditsökande och dels att de kräver större riskkompensation. Ett av syftena med statens stödåtgärder är att trygga kreditförsörjningen. Genom att staten

tillhandahåller möjligheter till kapitalstöd minskar osäkerheten över kreditinstitutens kapitalsituation, med positiva effekter på räntemarknaden

och kreditinstitutens långivning som följd. Det synes dock inte vara realistiskt att tro att räntedifferenserna skall återgå till 1980-talets nivå. Från senare delen av 1980-talet och fram till år 1990 baserades den omfattande långivningen på förväntningar om fortsatta prisuppgångar och

god vinstutveckling, medan riskerna avseende bl.a. fastighetsprisutveck-

lingen inte beaktades i adekvat utsträckning. Alltför sällan gjordes en

ordentlig genomlysning av låntagarens långsiktiga betalningsförmåga. Hos

många kreditinstitut sattes volymtänkande framför soliditetsmål vilket

nu i hög grad har förändrats.

11.4¶Utvecklingen på aktiemarknaden

Under 1992 kännetecknades flertalet utländska aktiebörser av betydande

kursrörelser. De höga räntorna i samband med oroligheterna på valutamarknaden innebar att de europeiska aktiebörserna registrerade

fallande kurser under sommaren och hösten, med en viss återhämtning mot slutet av året. Pundets depreciering medförde att intresset för aktier

på Londonbörsen var betydande under hösten. Under det första halvåret

8 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 150 Bil. 1.1 11

1992 fortsatte aktiekurserna på Tokyobörsen att falla kraftigt, varefter en Prop. 1992/93:150

viss stabilisering ägde rum under det andra halvåret.

Diagram 11:8 Börsutvecklingen 1991-1993

Index ultimo 1989=100, nationell valuta

1991 1992 1993

Anm.: Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 13 april 1993. Källa: Finansdepartementet

På Stockholmsbörsen var kursrörelserna särskilt stora. Från årsskiftet

1991/92 till början av oktober 1992 föll aktiekurserna med i genomsnitt 307 för att sedan, under stor omsättning, skjuta i höjden under årets sista månader. Det under årets första del minskade köpintresset för aktier förklarades av ett kraftigt vinstfall för näringslivet, de relativt sett höga

räntorna samt nedrevideringarna av förutsättningarna avseende den allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige och utomlands. Preliminärt visade boksluten för 1992 att börsföretagens samlade vinster föll till

några få miljarder kronor jämfört med ca 40 miljarder kronor år 1991. Många företag har vidare valt att slopa eller minska aktieutdelningen som sammantaget minskade med ca 357. Beslutet att låta kronan flyta fritt

och den efterföljande deprecieringen har kraftigt ökat köpintresset varvid kurserna har stigit i kronor. Genom den svagare kronan förbättras företagens konkurrenskraft högst väsentligt. Börsåret 1993 inleddes med

stigande aktiekurser. Lägre räntor och allt tydligare signaler om en återhämtning för den amerikanska ekonomin har stimulerat köpintresset.

På börserna i New York, Tokyo, London och Frankfurt hade kurserna

fram till mitten av april stigit med i genomsnitt 96. Även på Stock-

holmsbörsen steg aktiekurserna med i genomsnitt ca 990 fram till mitten

av april. Lägre räntor och den fortsatta krondeprecieringen har bidragit till det stora köpintresset för svenska aktier. Det kan dock noteras att

aktiekurserna i genomsnitt alltjämt ligger ca 20976 under nivån vid

årsskiftet 1989/90. En följd av det stora köpintresset under slutet av 1992

och i inledningen av 1993 är att aktieomsättningen stigit kraftigt. Under

helåret 1992 steg omsättningen med 337 till 165 miljarder kronor jämfört med 1991. Numera är en dagsomsättning på en miljard kronor Bilaga 1.1 eller mera ingen ovanlighet vilket skall jämföras med år 1990 när den genomsnittliga dagsomsättningen låg på ca 375 miljoner kronor. Slopandet av omsättningsskatten på aktier i december 1991 har bidragit till denna utveckling.

Utlandets intresse för svenska aktier var fortsatt stort under 1992. Sammanlagt uppgick utlandets nettoköp till ett värde av 13,3 miljarder

kronor vilket skall jämföras med 11,2 miljarder kronor år 1991.

Köpintresset riktades främst mot de stora exportinriktade företagen såsom

Astra, Volvo, Asea, SKF och Ericsson.

12¶Utvecklingen av svensk ekonomi i ett

Bilaga 1.1

medelfristigt perspektiv

12.1¶Inledning

De medelfristiga kalkyler som Finansdepartementet publicerar innehåller

i regel scenarier med alternativa utvecklingsvägar för ekonomin. Därigenom illustreras de osäkerheter och riskmoment som kan tänkas

finnas i bedömningarna. Denna gång publiceras endast en kalkyl. Osäkerheten är så stor och de alternativa vägarna för ekonomin så många att det inte har ansetts meningsfullt att beskriva något specifikt alternativscenario. I kapitel 13 diskuteras istället ett antal områden där riskerna för en sämre utveckling än vad som förutsätts i kalkylen är uppenbar.

— Fördröjd internationell konjunkturuppgång. — Fördjupade skadeverkningar av den finansiella krisen och de finan-

siella obalanserna.

— En sämre fungerande arbetsmarknad med mindre flexiblitet och högre grad av utslagning.

— Begränsad expansionsförmåga för den konkurrensutsatta sektorn.

I ett antal andra avseenden kan utvecklingen i kalkylen å andra sidan

karaktäriseras som försiktig. En mer gynnsam utveckling är möjlig i bl.a. följande avseenden, vilka behandlas i kapitel 14.

— En kraftigare expansion av svensk export.

— Starkare positiva effekter av strukturella reformer.

I detta kapitel (12) redovisas en kalkyl för den ekonomiska utvecklingen t.o.m. 1998. I ett sådant tidsperspektiv är informationsunderlaget otillräckligt för att prognoser i vanlig mening skall kunna utarbetas. Därtill kommer att förutsättningarna i nuvarande läge är mycket speciella med en ny växelkursregim och med en ekonomi som befinner sig i en extrem lågkonjunktur med svåra obalanser. Trots dessa svårigheter finns ett stort behov av att belysa den ekonomiska utvecklingen på längre sikt.

Det medelfristiga perspektivet har fått allt större uppmärksamhet i den

ekonomisk-politiska debatten de senaste åren. Därigenom har också den

ekonomiska politiken i hög grad blivit inriktad på problem och frågeställ-

ningar som kräver en medelfristig analys.

Kalkylen för åren 1995-1998 har gjorts med hjälp av den ekonome-

triska modellen KOSMOS, som utvecklats vid Konjunkturinstituetet. Modellen innehåller ekonometriskt skattade samband för utrikeshandel,

investeringar, privat konsumtion, pris- och lönebildning samt efterfrågan

på arbetskraft. De finansiella beräkningarna har gjorts med hjälp av den finansiella modellen FIMO. I denna modell beräknas inkomster och utgifter för de sex institutionella sektorerna stat, socialförsäkring, kommuner, hushåll samt icke-finansiella och finansiella företag. Dessutom redovisas Sveriges transaktioner med utlandet. Det förekom-

mer inga skattade beteendesamband i FIMO, utan framskrivningar görs med utgångspunkt i den reala ekonomins utveckling. Kalkylerna i Bilaga 1.1 KOSMOS och FIMO har genomförts i flera beräkningsomgångar och modifierats och kompletterats med exogena bedömningar. Det är uppenbart att ekonometriska samband är av begränsat intresse i en situation som i många avseenden kraftigt avviker från den period under

vilken de är estimerade. Behovet av kompletterande bedömningar har därför varit ovanligt stort. De finansiella beräkningarna i FIMO har

gjorts med stöd av de s.k. långsiktiga konsekvensberäkningarna som

finansdepartementets budgetavdelning utför avseende utvecklingen för den

offentliga sektorns finanser.

12.2¶Förutsättningar och antaganden

Ekonomisk politik Den normala utgångspunkten vid kalkyler på medellång sikt är att den ekonomiska politiken och de gällande regelsystemen inte förändras. I några avseenden har denna princip frångåtts.

— Den plan för budgetförstärkningar som presenterades i 1993 års

finansplan inkluderas i kalkylen. De totala budgetförstärkningarna

uppgår till totalt 45 miljarder kr. Transfereringarna till hushållen

minskar med 25 miljarder kr. under perioden 1995 till 1998. Samtidigt sker ett ökat skatteuttag från hushållen med 20 miljarder

kr årligen. Dessutom förutsätts utgifterna för den offentliga konsumtionen vara realt oförändrade (se nedan).

— De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna antas minska i takt med att

arbetslösheten sjunker. Neddragningen görs med utgångspunkt från de nivåer som föreslås i kompletteringspropostionen.

Valutakurser I prognosen för åren 1993 och 1994 används de genomsnittliga valutakurserna för mars 1993 som stoppkurs, dvs. de förutsätts gälla för hela prognosperioden. Detta är ett rimligt och vedertaget förfarande i ett kortare tidsperspektiv. I det medelfristiga perspektivet är det dock inte lämpligt att a priori utgå från en konstant växelkurs. Utvecklingen av den svenska ekonomin innebär att en viss förstärkning av kronkursen är trolig. Under åren 1995 till 1998 antas därför att kronan appricieras med 1,57 årligen (motiven till detta diskuteras mer utförligt senare).

Räntor De nominella räntorna förutsätts successivt falla under perioden. En dämpad inflationstakt i Tyskland antas, tillsammans med stabilare förhållanden på valutamarknaderna, resultera i lägre räntor i Europa.

Med den utveckling den svenska ekonomin uppvisar i kalkylen bör förtroendet tillta och därmed skapas också förutsättningar för lägre

räntemarginaler gentemot omvärlden.

Bilaga 1.1 Den prognos som presenteras i RNB för åren 1993 och 1994 visar att kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin kommer att vara mycket lågt de närmaste åren. I år faller bruttonationalprodukten för tredje året

i rad och den sammanlagda nedgången uppgår till ca 5 procent under

perioden 1991-1993. Nästa år förutses BNP öka med drygt 170 vilket

dock inte är tillräckligt för att hindra en fortsatt ökning av arbetslösheten.

Den kraftiga deprecieringen av kronan i kombination med sänkningen av

arbetsgivaravgifterna, måttliga löneökningar och hög produktivitetstillväxt har inneburit en dramatisk konkurrenskraftsförbättring för industrisek-

torn. Deprecieringen innebär emellertid också en åtstramning av den

inhemska efterfrågan via höjda importpriser och därmed minskade realinkomster för hushållen. Försvagningen av hushållens inkomster accentueras också av de besparingar i de offentliga utgifterna som

beslutats. Därtill kommer att krisen i finanssektorn medför fortsatt höga räntemarginaler som belastar hushållens ekonomi. Bedömningen av den svenska ekonomins utveckling på medellång sikt är i hög grad avhängig av hur de spänningar och obalanser som nu föreligger kommer att utvecklas under de närmaste åren.

— Den konkurrensutsatta sektorn har ett mycket gynnsamt kostnadsläge

och en stark lönsamhet. Skillnaden gentemot de skyddade eller hem-

mamarknadsorienterade delarna av ekonomin är påtaglig.

— - Underskotten i de offentliga finanserna är mycket stora. En

konsolidering är nödvändig. Snabba och kraftiga utgiftsnedskärningar

verkar å andra sidan hämmande på den inhemska efterfrågan. — Arbetslösheten är hög. En mycket stor del av arbetskraften står

utanför den reguljära arbetsmarknaden. Långtidsarbetslöshet och

utslagning hotar att tillta.

— Den privata sektorns stora konsolideringsbehov och därmed ökande

sparande har inneburit en drastisk nedgång i den inhemska efterfrå-

gan. Det är osäkert när denna process kulminerar.

Stora potentiella tillväxtmöjligheter finns

Tillväxtmöjligheterna sett från ekonomins utbudssida måste bedömas

som mycket goda under kalkylperioden.

— Resursutnyttjandet i ekonomin är mycket lågt i början av perioden.

En gradvis normalisering av deua ger ett avsevärt positivt bidrag till

tillväxten. — - Utsikterna till produktivitetsförbättringar är tämligen goda. Kostnads-

besparande rationaliscringar har genomförts de senaste åren, såväl

inom den privata som den offentliga sektorn. Den internationella integrationen innebär att nya sektorer av ekonomin blir utsatta för utländsk konkurrens. Konkurrensen skärps också som en följd av EES-avtalet samt genom den nya konkurrenslagen. De stora satsning-

arna på infrastruktur och utbildning kan också tänkas påverka pro-

duktiviteten positivt. Bilaga 1.1 — Det finns en stor potential till ökat arbetskraftsutbud. En rad politiska

förändringar har genomförts vars effekt långsiktigt höjer arbets-

kraftsutbudet. Till dessa hör bl.a. skattereformen, den höjda pen-

sionsåldern samt reformeringen av sjukförsäkringen. Denna potential

till ökat utbud har emellertid inte kunnat realiseras under lågkon-

junkturen. Istället har arbetskraftsutbudet fallit kraftigt under perioden 1991 till 1994. Detta beror till en del på att antalet personer

i utbildning ökat kraftigt för att motverka arbetslösheten. Till detta

kommer också att vissa grupper har lämnat arbetsmarknaden när

utsikterna att få arbete så drastiskt försämrats.

Om denna stora tillväxpotential ska kunna realiseras eller inte avgörs i huvudsak av två övergripande frågor.

— I vilken grad kommer det att genereras en efterfrågan riktad mot

svensk produktion ?

— Kommer flexibiliteten bl.a. på arbetsmarknaden att vara tillräcklig för

att olika typer av arbetskraft skall kunna erhålla sysselsättning vid

fortsatt låga pris- och löneökningar?

12.4¶En kalkyl för periden 1995-1998

Internationell återhämtning

Efter en fortsatt nedgång i tillväxten i OECD-området 1993 förutses en

måttlig återhämtning i den internationella konjunkturen under 1994. BNPtillväxten i OECD når en topp på omkring 3 procent 1995 för att successivt dämpas åren därefter. Konjunkturuppgången är betydligt långsammare än vad som kunnat observeras historiskt. En viktig

förklaring till den mer måttliga utvecklingen är fasförskjutningen mellan

å ena sidan USA och å andra sidan Tyskland respektive Japan som jämnar ut konjunktursvängningarna på aggregerad nivå. Olikheterna i förloppen har inneburit dels att nedgången inte blev så djup som enligt tidigare mönster, dels att återhämtningen i den ekonomiska aktiviteten förutses bli mindre markerad.

De strukturella åtgärder som har vidtagits under 1980- och 1990-talet 1 syfte att förbättra ekonomiernas funktionssätt bör bidra till en gynnsam

internationell utveckling. Inte minst har de skattereformer och den avtrappning av subventioner som genomförts i många OECD-länder, har

medfört mindre snedvridna strukturer. Därmed har en grund till högre effektivitet i ekonomierna lagts. Även genomförandet av EGs inre

marknad och ikraftträdandet av EES-avtalet kommer att på sikt ha en

gynnsam effekt. Såväl den tyska återföreningen som en bättre ekonomisk utveckling i de centraleuropeiska delarna av det forna östblocket bör

bidra till en stigande efterfrågan på konsumtions- och investeringsvaror.

Tabell 12:1 Utvecklingen i OECD 1992-1998 Årlig procentuell förändring

Bilaga 1.1

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 BNP OECD (16) 1,4 1,2 2,7 3,0 2,9 2,7 2,6 KPI OECD (16) 3,0 3,0 32 3,3 3,2 3,0 2,9 Marknadstillväxt OECD (14) bearbetade varor 2.2 1,5 4,4 6,0 6,2 5,8 5,6 Importpriser OECD (14) bearbetade varor -0,8 2,5 2,6 3,3 3,3 3,2 3,1 Timlöner OECD (14) tillverkningsindustrin 4,3 3,6 3,8 4,5 4,7 4,6 4,4 ULC OECD (14) tillverkningsindustrin L,7 0,8 0,9 1,5 2,2 2,6 2,4

Källor: OECD och Finansdepartementet.

Det finns emellertid en rad faktorer som talar för en jämförelsevis svag uppgång i den innevarande konjunkturcykeln. Avregleringen på de

finansiella marknaderna i många OECD-länder under 1980-talet gav upphov till dels en skulduppbyggnad bland hushåll och företag, dels

kraftigt stigande tillgångspriser. En hög skuldsättning i kombination med

fallande tillgångspriser pekar på att hushållen sannolikt kommer att vara

mer återhållsamma i sitt konsumtionsbeteende även på medellång sikt. En långsiktig förbättring av sparandet inom OECD är nödvändig i ljuset av det stora kapitalbehov som föreligger, men innebär samtidigt en mer

dämpad konsumtionsutveckling. Vidare kan kapitalbehovet — bl a för

restaureringen av de central- och östeuropeiska ekonomierna — leda till att realräntan hålls uppe på fortsatt höga nivåer. I de länder som genomgår bankkriser kan det inte uteslutas att bankerna vidmakthåller relativt stora marginaler mellan in- och utlåningsräntor för att förbättra lönsamheten och därmed öka täckningen för faktiska eller befarade kreditförluster. Därmed riskerar räntan för den genomsnittlige låntagaren

att förbli hög. Denna anpassningsprocess kan bli relativt långvarig. Stora underskott kännetecknar de offentliga finanserna i flertalet

OECD-länder och behovet av budgetkonsolidering är betydande. Denna process kommer sannolikt att ges fortsatt prioritet under de kommande åren i syfte att lägga grunden till ökat sparande och därmed möjlighet till en uthålligt hög och stabil tillväxt. På aggregerad nivå bedöms dock

konsolideringen verka återhållande på den ekonomiska aktiviteten på kort sikt. Det beror inte minst på en förväntad svag utveckling av hushållens disponibla inkomster till följd av minskade transfereringar, alternativt

höjda skatter.

I Förenta staterna förutses konjunkturuppgången fortsätta och BNPtillväxten kulminera 1994. Det finns tecken på att den potentiella

tillväxttakten har sjunkit i USA och att det därmed inte kommer att

realiseras lika höga tillväxttal som efter tidigare uppgångsfaser. Den nya administrationen har därtill att brottas med svårhanterliga problem som

underskotten i budget- och bytesbalansen samt reformeringen av

sjukförsäkringssytemet.

I Europa fortsätter den dämpade konjunkturen och en mer markerad återhämtning väntas inte förrän 1995. Avgörande för utvecklingen är Bilaga 1.1 förloppet i Tyskland. Kostnaderna för återföreningen fortsätter att hämma den tyska ekonomin. Transfereringarna till de östra delstaterna beräknas till ca 5 procent av BNP per år på medellång sikt. Kraftiga besparingar i de övriga offentliga utgifterna är därmed oundvikliga. Räntorna i Tyskland väntas fortsätta att falla gradvis under 1993 och 1994 till följd av ett minskat inflationstryck. Därmed skapas också förutsättningar för en realräntenedgång i övriga Europa.

I Japan sker nu en kraftig försvagning av den inhemska efterfrågan som medför en dämpad tillväxt under 1993 och 1994. På sikt kan Japan

få betydande problem bl.a. beroende på att en ofördelaktig ålderspyramid leder till lägre sparande och investeringar. Det verkar därför inte särskilt troligt att 1980-talets enorma investeringssatsningar kommer att åter-

upprepas under detta årtionde. En successiv förändring av arbetslivsvillkoren och en utdragen bankkris kan också komma att påverka

ekonomin i negativ riktning.

Den utdragna lågkonjunkturen i OECD innebär att det finns ett betydande BNP-gap i flertalet länder. Tillsammans med den höga prioritet som inflationsbekämpningen ges, beräknas detta leda till ett lågt inflationstryck under kalkylperioden. Så låga bestående inflationstal på aggregerad nivå observerades varken under 1970- eller 1980-talet.

Löneökningarna i industrin väntas bli återhållsamma och möjliggör därmed mycket låga ökningar av enhetsarbetskostnaderna. Det innebär också att lönsamheten gradvis kommer att förbättras.

Det kan inte uteslutas att utvecklingen blir svagare än i detta scenario. En diskussion om riskerna för detta förs i kapitel 13.1.

Utvecklingen i Sverige

Den höga arbetslösheten dämpar löneökningarna

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten under perioden kan de svenska

timlöncökningarna förväntas bli tämligen låga. Den goda lönsamheten i industrin i kombination med en svag utveckling av den inhemska

efterfrågan och underskotten i de offentliga finanserna kan väntas leda till

en viss ökning av den relativa lönen för industrin, Detta kan ses som ett naturligt inslag i den expansion av industrisektorn som sker i kalkylen. Under 1980-talet hindrades en sådan relativlöneändring av expansionen i de skyddade sektorerna. En svag utveckling i delar av den privata

tjänstesektorn och i byggsektorn kombinerat med neddragningar i den

offentlig sektorn gör att förutsättningarna för 1990-talet är annorlunda än de var på 1980-talet.

Förutsättningarna för lönebildningen är emellertid i flera avseenden helt nya, vilket gör det svårare att dra några säkra slutsatser. Vissa

omständigheter tyder på att löneökningarna kan bli mycket låga.

— Traditionella ekonometriska skattningar tyder i allmänhet på betydligt

långsammare löneökningar vid den beräknade nivån på arbets-

lösheten än vad som antas i denna kalkyl. Skattningarna är emellertid

estimerade under perioder med genomgående betydligt lägre arbets- Bilaga 1.1

löshet. Det är troligt att löneökningarnas känslighet för variationer

i arbetslösheten är lägre vid högre arbetslöshetsnivåer.

Enligt teorier för jämviktsarbetslöshet faller löneökningstakten så

länge man ligger över den naturliga arbetslöshetsnivån (NAIRU).

Skattningar från bl a OECD tyder på att NAIRU för Sverige under

1980-talet var ca 2,56. Även om det är rimligt att räkna med viss

uppgång av denna under 1990-talet överstiger den beräknade arbetslösheten NAIRU under hela perioden. Mot denna bakgrund kan den

antagna successiva uppgången i löneökningstakten ifrågasättas.

Tabell 12.2 Försörjningsbalansen och vissa nyckeltal Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 Försörjningsbalans