SOU 1994:93

Levande skärgårdar

Till statsrådet och chefen för J ordbruksdepartementet

Genom beslut den 27 maj 1993 bemyndigade regeringen chefen för Jordbruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att kartlägga förutsättningarna för en levande skärgård samt bedöma behovet av och föreslå de förändringar som är angelägna för att underlätta bosättning och företagande i skärgårdsområdena. Med stöd av detta bemyndigande förordnades den 28 juni 1993 landshövdingen Gunnar Björk som särskild utredare.

Som experter i utredningen förordnades den 13 oktober 1993 de— partementssekreteraren Ulrika Bergfors, departementssekreteraren Lena Ellwerth-Stein, departementssekreteraren Erling Kristiansson, projektchefen Björn Kämpe, departementssekreteraren Ann Lemne, kammarrättsassessorn Christina Otto samt kanslirådet Erik Westman.

Den 31 januari 1994 förordnades departementssekreteraren Peter Fäldt som expert i utredningen.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 28 juni 1993 hov— rättsassessorn Daniel Samuelson. Till biträdande sekreterare förord- nades den 4 oktober utredningssekreteraren Michael Idermark.

Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande Levande skärgår— dar. Utredningens arbete är i och med detta avslutat.

Stockholm ijuni 1994

Gunnar Björk

/Danie1 Samuelson Michael Idermark

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

Min uppgift har varit att i en nulägesbeskrivning för skärgårdsområ- dena beskriva vad som hänt i skärgårdarna sedan år 1975, att bedöma behovet av förändringar som underlättar bosättning och företagande i skårgårdsområdena samt att lämna förslag till förändringar som är an- gelägna i detta avseende varvid utgångspunkten enligt direktiven är att ”skapa en skärgård som så långt som möjligt kan verka av egen kraft utan bidrag eller andra särskilda ingripanden från myndigheterna".

Sveriges öbefolkning på 1990-talet

På öar utan fast landförbindelse längs kusterna och i sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland var vid årsskif- tet 1993/94 drygt 32 000 personer folkbokförda. Större delen av den- na öbefolkning, knappt 20 000 personer, bor i Göteborgs och Bohus län. I Stockholms län är ca 7 500 personer bosatta på öar utan fast landförbindelse. De båda storstadslänen står därmed för 84 % av öbe- folkningen i riket. I övriga län med bofast befolkning på öar utan fast landförbindelse varierar antalet från några få individer upp till knappt 1 000 öbor. Öarna har under aren 1991—1993 som helhet haft en positiv befolkningsutveckling. Öbefolkningen har under perioden ökat med 8 %. Den största ökningen uppvisar öarna i Stockholms län med 14 % och öarna i Uppsala län med 11 %. I Göteborgs och Bohus län har befolkningen på öarna ökat med 6 %. I andra län har befolk- ningsökningen varit mindre och längs norrlandskusten och på Söder- manlands öar har den tvärtom minskat något. Även åldersmässigt hävdar sig öbefolkningen väl som helhet. År 1990 var öbefolkningens medelålder 40 år medan den för hela riket var 39 år. Medelålder för öarnas glesbygdsbefolkningen var däremot betydligt högre, 43 år. De län med en inte helt obetydlig öbefolkning som hade hög medelålder bland öborna var framförallt Kalmar, Öre- bro och Norrbottens län med 48 år.

Av den förvärvsarbetande öbefolkningen äe 1990 var 6 % verksam- ma inom areella näringar och 25 % inom tillverkning, medan 64 % ägnade sig åt tjänstesektorn. Det förekom dock betydande variationer mellan de olika skärgårdslänen. I fyra län dominerade de areella när- ingarna. I Kalmar län var 53 % verksamma inom jordbruk, skogs- bruk eller fiske. I Östergötlands län var motsvarande andel 41 %, i Norrbottens län 40 % och i Örebro län 37 %. I Göteborgs och Bohus län och Stockholms län var andelen verksamma inom dessa näringar endast 3 resp. 6 %. Öbefolkningens förvärvsfrekvens låg år 1990 på samma nivå som för rikets befolkning. När det gäller öbefolkningen var dock männens förvärvsfrekvens något högre och kvinnornas något lägre vid en jäm— förelse med rikets män resp. kvinnor. Om tätorts- och glesbygdsför- hållandena beaktas bortfaller dock denna skillnad. Kvinnornas för— värvsfrekvens var särskilt låg i Kalmar län, 56 %, och i Västernorr— lands och Västerbottens län, ca 60 %.

När det gäller utbildningsnivån var det år 1990 inte några större skillnader mellan öbefolkningen och riket som helhet. Andelen per— soner mellan 16—64 år med eftergymnasial utbildning var bland öbe— folkningen 17 % och i riket 19 %. Den största andelen välutbildade fanns i storstadslänen.

Mina överväganden Fastighetsfrågor i skärgården

Boendekostnaderna varierar med hänsyn till ett flertal olika fakto- rer: prisnivån på orten, ränteläget, beskattning, m.m. Fastighetsbe- skattningen har i detta sammanhang lyfts fram som ett av de största problemen i skärgårdarna. Fastighetsbeskattningen är emellertid inte enbart ett skärgårdsproblem. Ändringar i reglerna om taxe— ring och beskattning av fastigheter enbart för skärgårdarnas fastig-

hetsägare skapar svårigheter och är således inte någon lämplig me- tod att komma till rätta med de bofastas kostnadsläge.

Möjligheterna att hävda intresset av bosättning och sysselsättning vid fastighetsöverlåtelser i skärgårdarna är begränsad. Ett even- tuellt EU-medlemskap kan förväntas leda till att efterfrågan ökar ytterligare. Även om konkurrensen mellan olika intressen är ut-

talad i skärgårdarna så är den inte unik. Det bör därför finnas an— ledning att allmänt, och inte bara beträffande skärgårdsområdena, se över formerna för hur permanentboende och sysselsättning kan främjas i framtiden i trakter där prisnivån är hög på grund av ut— boendes svenska och utländska efterfrågan på fastigheter.

— När skärgårdsnaturen skall skyddas genom bildande av exempelvis naturreservat och nationalparker, så bör det ske med beaktande av de bofastas oro för sina framtida utkomstmöjligheter. De naturvårds— ansvariga myndigheternas ansvar bör därför förtydligas när det

gäller uppgiften att klarlägga de konsekvenser som avsättningen av ett område för naturvårdsändamål får för det fortsatta näringslivet och för markanvändningen i stort.

Vårens beslut av riksdagen att strandskyddet också skall främja go- da livsvillkor för växter och djur och ställningstagande i fråga om strandskyddet i områden av riksintresse torde inte påverka de an— svariga myndigheternas möjligheter att även i fortsättningen ta hän- syn till angelägna lokala behov vid arbetet med strandskyddsfrå- gor.

— Öarna och dess befolkning bör i den kommunala planeringen be- handlas utifrån sina förutsättningar och behov när det gäller möjlig- heterna till boende och sysselsättning. Berörda myndigheter bör härvid se över sin tillämpning av naturresurslagens bestämmelser rörande skärgårdsområden, som i sin helhet är av riksintresse, så att fortsatt permanentboende och sysselsättning främjas också på glest befolkade öar som annars hotas av avfolkning.

De militära skyddsområdena utgör en begränsande faktor i vissa

skärgårdsområden, främst för möjligheterna till turistverksamhet. Inför en samlad omprövning av försvarets behov av skyddsområ- den bör frågan om möjligheterna till bosättning och sysselsättning i skärgården ges prioritet. Frågan bör därför tas upp inför nästa för- svarsbeslut.

Förutsättningar för boende och näringsverksamhet i skärgården

Befolkningen på skärgårdens öar utan fast landförbindelse lever i många avseenden under samma förhållanden som befolkningen i

andra delar av landets gles- eller landsbygder. Det finns dock skär— gårdsspecifika förhållanden som gör att befolkningen på dessa öar är särskilt beroende av samhällets insatser i fråga om infrastruktur och andra åtgärder. Öar utan fast landförbindelse bör därför ge— nomgående ses som särskilt prioriterade områden när frågor om trafikförsörjning, post, tele och annan offentlig eller kommersiell service behandlas. Möjligheterna att tillgodose detta torde redan i dag finnas inom ramen för de beslut som fattats och avtal som träf— fats om tillgången på sådan service i glesbebodda delar av landet under förutsättning att den lokala och regionala tillämpningen sker i överensstämmelse med de uppställda målen. Vägverket bör dock få i uppdrag att se över de kriterier verket tillämpar vid ställnings— taganden till frågor om allmänna vägar eller bidrag till enskilda vä— gar dels på öar, dels till förbindelser mellan fastlandet och öarna.

Skärgårdskommunernas eventuella merkostnader på olika områden till följd av förhållandena i skärgårdarna, vilka är svåra att påver- ka utan att motverka ett allmänt intresse av bosättning, sysselsätt— ning och rekreation i dessa områden bör behandlas inom ramen för statsbidrags- och skatteutjämningssystemet.

Enbart satsningar på infrastruktur är inte tillräckligt för att säker- ställa skärgårdsbefolkningens förutsättningar för konkurrenskraf- tig näringsverksamhet. Olika former av samhällsinsatser i övrigt behövs även i fortsättningen. Öar utan fast landförbindelse bör mot denna bakgrund alltid ingå i områden som omfattas av det nya landsbygdsstödet. De öar som saknar färjetrafik bör härvid ses som glesbygdsområden och berättigas till den högsta stödnivån. Vi— dare är det naturligt att öarna utan fast landförbindelse föreslås som 5b-områden vid ett eventuellt svenskt EU-medlemskap.

Det nuvarande myndighetsansvaret för skärgården som i dag i hu- vudsak åvilar länsstyrelserna och på central nivå — Glesbygds- myndigheten bör bestå. Härutöver ankommer det givetvis även på övriga offentliga organ att inom sina verksamhetsområden beakta skärgårdens förhållanden på ett konkret sätt. För att ge möjlighet till en dialog på riksnivå mellan myndigheterna och skärgårdarnas bofasta befolkning i för skärgården väsentliga frågor bör det -— så- som är vanligt i skärgårdslänen inrättas ett forum för skärgårds- frågor(skärgårdsråd) med deltagare från centrala myndigheter

samt representanter för skärgårdsbor, regionala myndigheter och kommuner från olika kuststräckor och insjöarna. Det bör ankom- ma på Glesbygdsmyndigheten att ansvara för denna verksamhet.

Begreppet skärgård är inte entydigt och användningen av begrep- pet leder därför till avgränsningssvårigheter. I regleringssamman— hang bör därför målet för en samhällsåtgärd i stället utpekas mer tydligt; exempelvis öar med bofast befolkning, öar utan fast land- förbindelse eller öar utan färja. Av bl.a. denna anledning bör man även avstå från att behandla skärgårdsfrågor i en särskild övergri-

pande skärgårdslagstiftning.

En särskild fråga ejderjakt om våren Vårjakt på ejder är en del av skärgårdens kultur. Det råder i huvud— sak enighet om att en begränsad vårjakt efter ejder inte skulle vålla några problem ur beståndssynpunkt. Det bör vara en strävan att, så långt det är möjligt med hänsyn till väsentliga allmänna intressen, till- godose önskemål av detta slag. Avgörande för om vårjakt efter ejder kan tillåtas är dock om det kan ske inom ramen för Sveriges internatio— nella åtaganden m.m. på naturvårdsområdet.

1. Inledning

1 . 1 Bakgrund

Skärgården behandlades av riksdag och regering år 1975 (prop.l975/ 76:88, bet. 1975/76:10U34. rskr. 1975/761256). Inom regeringskan— sliet hade då sedan år 1974 en arbetsgrupp arbetat med uppgift att prö- va vilka åtgärder staten kunde vidta för att förbättra villkoren för den bofasta befolkningen i skärgårdarna. [ gruppen ingick representanter för statsrådsberedningen, kommunikations-, finans—, jordbruks—, han- dels—. arbetsmarknads— och bostadsdepartementet. Arbetsgruppen hade tillsatts bl.a. med anledning av en skrivelse till regeringen från länssty- relsen i Stockholms län med förslag till bl.a. statliga åtgärder för att i första hand komma till rätta med den negativa befolkningsutveckling- en i Stockholms skärgård.

Med skärgård avsågs i propositionen öar utan fast landförbindelse som hade fast bosatt befolkning, dock inte Gotlands län.

Vid denna tid fanns det drygt 300 öar utan fast landförbindelse men med bofast befolkning. Den sammanlagda öbefolkningen uppgick till ca 24 000 personer. De största skärgårdsområdena fanns inom Göte- borgs och Bohus län samt Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Ble- kinge län. Därutöver fanns enstaka öar med bofast befolkning främst efter norrlandskusten, i Öresund, Mälaren, Hjälmaren Vänern och Vättern.

l Göteborgs och Bohus län bodde på ett nittiotal öar omkring 16 500 personer. Antalet bofasta hade där ökat med 1 000 personer sedan år 1965, en ökning som var koncentrerad till vissa större öar. Flertalet övriga öar hade haft en stark befolkningsminskning. I Stock- holms skärgård var ett hundratal öar bebodda. Den sammanlagda be- folkningen där uppgick till 3 200 personer. Skärgården i Östergöt— lands och Kalmar län hade omkring 1 000 invånare på ca 65 öar. I Blekinge bodde drygt 700 personer på 15 öar.

Den totala skärgårdsbefolkningen hade successivt minskat under en lång följd av år. Flertalet öar hade haft en kraftig minskning medan vissa hade uppvisat en förhållandevis stabil folkmängd, i några fall till

och med en folkökning. Det var de mest tätbefolkade öarna som hade klarat sig bäst. Medelåldern var hög.

Jordbruk och fiske var de viktiga näringsgrenarna för befolkning- en. Fisket betydde mest på västkusten och i de sydliga skärgårdsområ— dena medan jordbruket var mer omfattande på ostkusten. Med undan- tag för Göteborgs och Bohus läns skärgård där konservindustrin hade stor betydelse för sysselsättningen var det ovanligt med industrier på öarna. Även samfärdsel och olika former av tjänster gav arbetstillfäl— len. Mångsyssleri var vanligt. En omfattande arbetspendling förekom från de öar som låg närmast kusten. Andelen förvärvsarbetande i skär- gården var lägre än på fastlandet, särskilt bland kvinnor.

I Göteborgs och Bohus län var huvudnäringen sedan gammalt fiske. Det hade dock minskat kraftigt under senare år. Förutom fisket domi- nerades arbetsmarknaden i skärgården av konservindustrier, småbåts— varv och tjänsteverksamhet inriktad på sektorn turism och fritid.

I Stockholms län hade de traditionella näringarna varit jordbruk, fiske och sjöfart. Andelen verksamma i dessa näringar hade dock min- skat och ersatts av tjänsteverksamhet i olika former som ökat i takt med den tilltagande fritidsaktiviteten i skärgården. Dessa nya tjänster hade dock inte ökat i takt med minskningen inom de traditionella när— ingarna. Även byggnadsverksamhet och småindustri gav viss sysselsätt- ning.

I Östergötlands, Kalmar och Blekinge läns skärgårdar svarade fiske och jordbruk för en betydande del av sysselsättningen. En stor del av skärgårdsbefolkningen pendlade till förvärvsarbete på fastlandet.

Som exempel på verksamheter som var vanliga bland skärgårds— företag angavs jordbruk, trädgårdsodling, skogsbruk, fiske. Stuguthyr- ning, varvsrörelse, tillsynsuppgifter och andra servicearbeten. Det konstaterades dock att sysselsättningen inte kunde bygga på enbart des- sa näringar. Det var därför nödvändigt att för skärgårdens utveckling ge förstärkt stöd till företag i skärgården.

I 1975 års proposition föreslogs att stöd till skärgårdsföretag bl.a. skulle innefatta kreditgarantier för skärgårdsföretagens lån samt stats- bidrag till sådana företag. Vidare skulle stöd utgå till båttrafik i skär- gården. Regeringens förslag avsåg en skärgård avgränsad till öar utan fast landförbindelse men efter riksdagsbehandlingen kom även andra områden att medräknas.

Det är 1976 införda skärgårdsstödet kom från år 1979 att ingå i det allmänna glesbygdsstöd som kunde lämnas till sysselsättningsfrämjan— de åtgärder vid företag i glesbygder, kommersiell service i glesbyg- der, intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser i glesbygder el- ler samhällelig service i sådana bygder. Dessa insatser för skärgården och ett ökat intresse för boende och friluftsliv i skärgårdarna anses ha bidragit till att utvecklingen blev positiv under åren därefter med bl.a. ökande befolkning.

På öar utan fast landförbindelse beräknades skärgårdsbefolkningen under 1980—talet uppgå till ca 25 000. Enligt den vidare avgränsning- en som också som regel sammanföll med området som var berätti— gat till glesbygdsstöd — bodde ca 40 000 människor i skärgården.

I en rapport om nuläget i skärgårdarna år 1986, ”Skärgårdarna en del av Sveriges glesbygder, Rapport om nuläget i skärgårdsområdena och samhällets stödinsatser”, utgiven av Stockholms läns landsting och Glesbygdsdelegationen, konstaterades som en sammanfattande bedöm- ning att det akuta hotet om ett sammanbrott i skärgården var avvärjt men att de allra senaste årens utveckling inte hade varit lika positiv som l970-talets. Det ansågs fortfarande finnas behov av en aktiv skär- gårdspolitik. Utvecklingen hade varit mest positiv på större öar med goda kommunikationer där en betydande arbetspendling till näraligg— ande orter hade medfört att befolkningen stabiliserats. Mindre öar och öar med dåliga kommunikationer var dock fortfarande akut hota— de. Skärgårdslänen redovisade ett flertal kvarstående problem: jord- brukets strukturomvandling, kvinnornas förvärvssituation, den höga andelen äldre, intressemotsättningar, otillräckligt med mark, brist på bostäder, vinterkommunikationerna, offentliga besparingar och in— dragna tjänster, otillräckligt glesbygdsstöd.

Enligt den ovan nämnda rapporten arbetade vissa län utifrån skär- gårdsprogram som de utarbetat under 1970—talet och början av 1980— talet medan andra län saknade sådana program och i stället räknade skärgården som en särskilt prioriterad del av sina glesbygder. I alla län skedde de huvudsakliga insatserna för skärgården via glesbygdsstö- det. De sektorer som fick stöd i skärgårdsområdena var kommunika— tioner, offentlig och privat service, näringsliv, lokala intresseförening— ar och transporter. I flertalet län hade också inrättats särskilda skär- gårdsråd eller liknande organ.

I ”Skärgård med bärkraft, underlag och idéer för en ny skärgårds- politik, Glesbygdsdelegationens skriftserie nr 15 1989”, upprepades i huvudsak samma problembeskrivning som år 1986. Vidare uttalas bl.a. att målet att upprätthålla en levande skärgård borde kompletteras med målet att skapa en skärgård med bärkraft och på sikt avveckla be— hovet av stöd till verksamhet i skärgården. Resurserna borde därför föras över från livsuppehållande insatser till byggande av en god in- frastruktur som måste ges lokal prägel. Helhetslösningar och kraft- samling av olika organ och bosatta måste prioriteras. Skärgårdsborna måste få makt och incitament att påverka sin egen utveckling och att utveckla organ för självstyrelse i skärgården inom lokalt viktiga om- råden. Det framfördes vidare att Skärgårdsborna ofta ger uttryck för att de är snärjda av krångel, skatter, godtycke och skärgårdsromantik. Konkurrensen om mark och vatten och bostäder samt miljöproblemen ansågs ha en psykologisk effekt som hämmar utvecklingen och påver- kar etableringskostnaderna.

Under åren som gått sedan år 1975 har skärgårdsfrågorna på riks— planet hållits aktuella genom bl.a. återkommande riksdagsmotioner. Som exempel på ämnesområden där skärgårdarna på detta sätt aktua- liserats på senare år kan nämnas basnäringarnas förutsättningar, fram— för allt fisket men även exempelvis skärgårdsjordbrukares möjlighe- ter, transporter i skärgården, tillgång på service i form av post, tele, skola, barn- och äldreomsorg, kommunernas kostnader för fritids- boende och turister, frågor om regionalpolitiskt stöd, strandskydds- regler, taxering och beskattning av fastigheter m.m.

1.2. Utredningsuppdraget

1.2.1 Direktiven Enligt direktiven (Dir. 1993z62), vilka i sin helhet bifogas betänkan- det som bilaga, finns det en rad problem i skärgården. Olika intressen ställs mot varandra i t.ex. planfrågor, bevarandefrågor, kommersiell service, transporter, utbildning och näringsverksamhet. Vidare om— nämns att hela Sverige skall leva och att förhållandena för små och nya företag skall förbättras genom ett företagsvänligt klimat, inte ge- nom nya bidrag eller särbestämmelser. Det påpekas också i direktiven att hänsynen till de regionalpolitiska målen skall komma till uttryck i

sektorsmålen på olika områden. Det påpekas slutligen att bl.a. ett EG- medlemskap kan komma att påverka förhållandena i skärgården.

Utredaren skall enligt direktiven i en nulägesbeskrivning för de skilda skärgårdsområdena redovisa befolknings—, bosättnings- och sysselsättningsutvecklingen i skärgården sedan år 1975 utvecklingen av fastighetsindelningen och ägarstruktur, behandlingen av skärgår- dens utveckling i den kommunala översiktsplaneringen, inkomstkällor och inkomstutveekling, transporter och annan service, förändringar i administrativa regleringar och utvecklingen av det statliga stödet och annat stöd. Nulägesbeskrivningen skall även inkludera en kartläggning av det nordiska samarbetet.

Utredningen skall vidare bedöma behovet av förändringar som un— derlättar bosättning och företagande i skärgården och lämna förslag till förändringar som är angelägna i detta avseende. Det anges dess"— utom att utgångspunkten för arbetet måste vara ”att skapa en skärgård som så långt som möjligt kan verka av egen kraft utan bidrag eller andra särskilda ingripanden från myndighetema”.

Enligt direktiven bör utgångspunkten vara att basen för sysselsätt— ning och service i skärgården även i fortsättningen kommer att vara fiske, jordbruk och skogsbruk men att det för att man skall nå en posi- tiv utveckling i större utsträckning måste skapas och utvecklas kom- pletterande sysselsättnings— och utkomstmöjligheter. I sammanhanget bör belysas hur bildandet av naturreservat har påverkat de långsiktiga möjligheterna till utkomst och service för de bofasta.

Enligt direktiven bör bl.a. frågor som kan anses försvåra en positiv utveckling av skärgården bli föremål för överväganden, exempelvis att utboägande och samägande i vissa fall anses försvåra ett aktivt bru- kande av fastigheter, och att höga fastighetspriser som inte speglar ut- komstmöjligheterna leder till höga taxeringsvärden och därmed också ökad skattebelastning samt motverkar kontinuiteten i den fasta bosätt- ningen. I direktiven konstateras vidare att det i det kommunala planar— betet i större utsträckning bör skapas förutsättningar för näringsverk- samhet och bofast befolkning. Frågan om hur behovet av service skall kunna tillgodoses bör bedömas bl.a. i fråga om trafikförsörjningen. Det uttalas också att det i ”sammanhanget måste uppmärksammas det omfattande fritidsboendet. turismen och friluftslivet som både ställer krav på säsongsmässig service och stärker förutsättningarna för de fastboendes service”. Olika administrativa regleringars påverkan på

förutsättningarna för en levande skärgård bör granskas. Som exempel nämns planlagstiftning, jordförvärvslagstiftning och skattelagstiftning. En bedömning bör också göras angående hur ytterligare avreglering- ar och förenklingar kan göras. Arbetet skall ske med utgångspunkt från ett ökat ansvarstagande för skärgårdsbefolkningen inom ramen för den övergripande nationella politiken på skilda sektorsområden.

1.2.2 Utredningsarbetet Utredningsarbetet påbörjades hösten 1993.

Arbetet har bl.a. bestått i att samla in material om och synpunkter på förhållandena i skärgårdarna. I detta syfte har Statistiska Centralby— rån anlitats för att bearbeta och analysera statistiskt material om för- hållandena på öar utan fast landförbindelse belägna vid kusterna och i de fem stora sjöarna (Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Stor- sjön i Jämtland). Vidare har bl.a. länsstyrelser, landsting m. fl. bistått med uppgifter som belyser skärgårdsförhållandena. I enkätform har utredningen även inhämtat upplysningar om kustkommunernas syn på förhållandena i sina skärgårdsområden. Till utredningen har från re- geringen överlämnats framställningar från myndigheter och organisa- tioner. Utredningen har också mottagit skrivelser från organisationer och enskilda personer.

Utredningen har under vintern företagit studiebesök i skärgårdsom- råden i Stockholms, Östergötlands, Blekinge och Göteborgs och Bo— hus län. Under dessa studieresor har utredningen sammanträffat med företrädare för länsstyrelser och andra statliga myndigheter, kommu- ner, organisationer och enskilda. Vidare har Åland och Åbolands skär- gård besökts av företrädare för utredningen under en studieresa arran- gerad av Nordiska Ministerrådets Skärgårdssamarbete i Stockholms, Ålands och Åbolands skärgårdar.

Även i andra sammanhang har utredningen träffat företrädare för länsstyrelser samt andra myndigheter och organisationer, bl.a vid fle- ra tillfällen Skärgårdarnas Riksförbund (SRF). Förbundet är en sam- manslutning av kust- och skärgårdsföreningar vars syfte är att repre- sentera den bofasta befolkningens intressen. SRF har medlemsföre- ningar från västkusten, sydkusten, ostkusten och i viss utsträckning norrlandskusten och insjöarna. Bland medlemsföreningarna märks bl.a. Bohusläns Skärgårdsråd, Blekinge Kust- och skärgårdsförening,

Tjust Skärgårdsförening. Södermanlands skärgårdsförening och Skär— gårdens Intresseföreningars Kontaktorganisation (SIKO). Norrlands- kusten är representerad genom Söderhamns Skärgårdsförening. Samråd har vidare skett med andra utredningar. Utredningens ex- perter har också aktivt tillfört utredningen värdefulla synpunkter.

2. Skärgård, vad är det ?

Det förekommer säkert varierande uppfattningar om vad som menas med skärgård. Det finns därför anledning att inledningsvis beröra vad begreppet skärgård står för i olika sammanhang.

Nationalencyklopedien har inte nått fram till skärgård ännu. Led- ning får därför sökas i äldre uppslagsverk. I Nordisk Familjebok be- skrivs skärgård som ”en samling af en mängd större och smärre öar, holmar och skär jämte mellanliggande mer eller mindre grundupp- fyllt vatten. Yttersta delen af en skärgård kallas hafsbandet. Bland Sveriges skärgårdar äro Stockholms och Östergötlands de rikast utbil- dade och mest typiska. Därnäst komma Öregrunds, Bohusläns, Ble- kinge, Smålands och öfre Norrlands. Ännu mer omfångsrika och hop- gyttrade äro Ålands och Åbo skärgårdar.”

I Bra böckers lexikon ges skärgård betydelsen ”område med talrika öar, holmar och skär. Kusttypen kallas skärgårdskust och är karaktä- ristisk för Sverige och Finland.” Samma lexikon beskriver kust som ”övergångsområdet mellan land och hav eller större insjö. Den sträck- er sig inåt landet så långt som havets inflytande är direkt märkbart och utgör därigenom ett vidare område än det som betecknas som strand. Om öar avsnörts från land talar man om skärgårdskust.”

Enligt Svenska akademiens ordlista slutligen är skärgård detsamma som ”samling av öar o. skär vid kust”.

Skärgård och kust är således inte synonyma begrepp. Kust kan om- fatta skärgård men inte tvärt om. Inte heller enstaka öar är skärgård, språkligt sett. Den som är bosatt på en sådan ö är öbo men inte skär- gårdsbo.

I prop. 1975/76:88 avsågs med skärgård 6 eller öar som har en fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. I skärgårdsbegrep- pet inkluderades även friliggande öar utom Gotlands län.

Under riksdagsbehandlingen av propositionen riktades kritik mot denna avgränsning i flera motioner (bet. 1975/76:JoU34). Man ville bl.a. att även vissa öar med fast landförbindelse och delar av fastlan- det som ligger i nära anslutning till öar och som har liknande pro—

blem skulle inkluderas i det stödberättigade området. Flera utskott ytt- rade sig i frågan. Trafikutskottet ansåg att i vad avsåg trafiksektorn kunde förslaget

godtas. Civilutskottet ansåg att när det gällde boende-, plan- och markfrå-

gor fanns det inte något behov av en definition eftersom det ”ligger i sakens natur att vid översiktliga bedömningar i plansammanhang be- dömningsområdet får avgränsas från fall till fall och att därvid de na- turliga sambanden ofta leder till att som en enhet behandlas ett kust- eller strandområde som innefattar såväl fastlandsdel som öar eller skärgårdar i traditionell mening.”.

Inrikesutskottet ansåg ”beträffande det regionalpolitiska stödet att det knappast finns behov av att absolut avgränsa ett särskilt stödberät— tigat skärgårdsområde. Regionalpolitiskt stöd utgår efter individuell prövning av olika projekt. Beträffande skärgårdsområdena kan pro- blemen generellt sett antas vara större på öar utan fast landförbindelse och det ter sig därför naturligt att primärt inrikta åtgärder på sådana områden. Detta utesluter emellertid inte att stöd även bör kunna ges till företag som är belägna på vissa öar med fast landförbindelse och i sådana kustnära fastlandsområden som ovan nämnts. under förutsätt- ning att det föreligger samma skäl för regionalpolitiskt stöd som för öar utan fast landförbindelse".

Jordbruksutskottet yttrade att även om den i propositionen förorda- de definitionen i flertalet fall innebär en ändamålsenlig avgränsning av området för nu förevarande stödåtgärder finns otvivelaktigt fall där en viss flexibilitet i gränsdragningen framstår som motiverad. Jordbruksutskottet anslöt sig därefter till inrikesutskottets bedömning av hur stödområdet och därmed skärgården bör avgränsas. Riksdagsbehandlingen medförde således att begreppet skärgård fick en vidare innebörd än den regeringen avsett. I rapporten år 1986 ”Skärgårdarna en del av Sveriges glesbygder" som berörts 1 kap. 1 uttalas: ”Begreppet skärgård är inte alltid enty- digt. En snäv avgränsning brukar dras vid bebodda öar som saknar fast landförbindelse. I många regioner inräknas dock även öar med broförbindelse och kustsamhällen med skärgårdskaraktär.”

I glesbygdsdelegationens rapport är 1989 "Skärgård med bärkraft” är formuleringen i huvudsak densamma men något mer precis, nämli- gen att öarna även skulle vara bebodda året om.

Vid definitionen av begreppet glesbygd förekommer skärgård. En— ligt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd kan stöd i mån av till- gång på medel lämnas för att främja sysselsättning och service i gles- bygd. I 1 5 andra stycket uttalas att med glesbygd enligt förordningen avses stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och andra lik- nande områden. Det ankommer på länsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om vilka områden som är att hänföra till glesbygd.

Vissa länsstyrelser har nöjt sig med öar utan fast landförbindelse medan andra även inräknar andra områden. Vidare har man i bland valt att använda sig av trappsteg i den tillämpade stödnivån med hän— syn till om öar har eller saknar landförbindelse. I en del fall räknas inte heller alla länens öar som saknar fast landförbindelse till gles- bygd. Ett exempel på länens avgränsning av skärgård är Östergötland som delar upp skärgårdsbegreppet i fastland, inner/mellanskärgård och ytterskärgård i begreppet skärgård. I länet bor 300 skärgårdsbor på öar utan fast landförbindelse, 300 på öar med fast landförbindelse samt 2 400 på fastlandet enligt länsstyrelsens avgränsning.

Av intresse kan det även vara att notera att Skärgårdarnas Riksför- bund i sina stadgar antagna 1984 uttalar att till medlem i SRF kan an— tagas kust- och skärgårdsförening, som är politiskt och fackligt obun— den, som är ideell i sin verksamhet och i vidaste mening arbetar för den bofasta kust— och skärgårdsbefolkningens möjligheter, att under tidsenliga förhållanden leva kvar i sin hembygd”.

I årets regionalpolitiska proposition (prop.1993/94:140, Bygder och regioner i utveckling) omnämns skärgården som en speciell typ

av landsbygdsområden. ”Det finns storstadsnära skärgård med vissa förutsättningar och problem liksom t.ex. små öar utmed Norrlands— kusten med andra förutsättningar. Förhållandena är också olika för öar med resp. utan fast landförbindelse. Ytterligare skillnader kan lyf— tas fram men från stödsynpunkt är det väsentliga att länsstyrelserna vid avgränsningen av glesbygds- och landsbygdsområdena väger in de speciella lokala förutsättningarna i varje skärgårdsområde. Vad gäller övriga glesbygds- och landsbygdsutvecklande åtgärder bör de i huvud- sak vara tillämpliga även i skärgårdsområdena. I vissa avseenden har dock skärgården en speciell situation.”

Som jämförelse kan nämnas att den finska lagen om främjande av skärgårdens utveckling i den lydelse som gäller från årsskiftet

1993/94 definierar skärgård enligt följande ”Till skärgård anses höra sådana öar i havsområdet och i insjövattendragen som saknar fast vägförbindelse samt andra öar och områden på fastlandet vilka i övrigt i fråga om sina förhållanden kan jämföras med skärgården”. Denna definition utgår från att den typiska skärgården är öar utan fast landförbindelse med vilka andra områdens förhållanden får jämföras. Lagen innehåller även begrepp som skärgårdskommun och skärgårdsområ- de. Med skärgårdskommun avses de kommuner i vilka skärgårdsför- hållandena utgör ett väsentligt hinder för kommunens utveckling. Om det finns synnerliga skäl kan stadgandena om skärgårdskommun till- lämpas även på skärgårdsdel av annan kommun.

I det följande kommer skärgården i likhet med i propositionen år 1975 att huvudsakligen behandlas med utgångspunkt från förhållande— na på öarna utan fast landförbindelse. Gotlands län har nu liksom år 1975 utelämnats. Det är naturligt att detta län uppmärksammas i sär- skild ordning.

3. Sveriges öbefolkning på 1990-talet

3.1. Inledning

Något om avgränsningen av öarna och det statistiska materialet Utredningen har låtit avgränsa skärgårdsområden och enskilda öar längs kusterna och i de fem största sjöarna för att skapa underlag för en beskrivning av Sveriges öbefolkning på öar utan fast landförbin- delse. Broar räknas i detta sammanhang som fast landförbindelse. En förutsättning för att en person skall ingå i öbefolkningen är att denne är folkbokförd på en ö som ingår i det avgränsade området. Gotlands län ingår däremot inte i det avgränsade området. Avgränsningsarbe- tet, statistikframställningen och en del av analysarbetet har utförts av Statistiska centralbyrån (SCB).

Arbetet med att avgränsa skärgårdsområdet har genomförts med hjälp av Mapinfo, som är ett PC-baserat geografiskt informationssy— stem (GIS). Avgränsningen har utförts genom skärmdigitalisering med hjälp av inlagda koordinater för kustregionema och översiktliga uppgifter om kustlinjer. Själva avgränsningen har baserats på fastighets— koordinaterna från i huvudsak är 1990, vilka levererats från Central- nämnden för fastighetsdata (CFD). Blekinge län blev koordinatsatt först år 1992. Då förändringarna i fastighetsbeståndet var små i det aktuella skärgårdsområdet mellan åren 1990 och 1992 har detta be— dömts vara försumbart. I de fall fastigheter har varit delade mellan fastland och öar räknas de med i undersökningsområdet endast om fastighetens mittpunktskoordinat eller i vissa fall byggnadskoordinat ligger på ön i fråga.

De skillnader som i det följande finns mellan lokala och regionala bedömningar av förekomsten av öbefolkning och resultatet från av- gränsningen kan till viss del förklaras av dessa tekniska förutsättning- ar. En annan viktig orsak är skillnader i aktualitet t.ex. att berörda personer flyttat från ön men ännu inte har registrerats som avflyttade eller att personer har skrivit sig på ön utan att myndigheterna har upp- märksammat förändringen.

Efter avgränsningen av öområdet har en utsökning av samtliga fas- tigheter som ingår i områdena genomförts. Därmed har ett geogra-

fiskt digitalt skärgårdsregister skapats som det är möjligt att knyta till olika statistikregister. Villkoret för att kunna redovisa statistik för de avgränsade skärgårdsområdena är att aktuella statistikregister anting- en innehåller personnummer eller fastighetsbeteckning. Den statistik som har använts i analysen har producerats med den beskrivna tekni- ken. Det är möjligt att om några år göra om statistikbearbetningen för att följa exempelvis befolknings- och sysselsättningsutvecklingen för hela eller delar av det avgränsade skärgårdsområdet.

Det digitala skärgårdsregistret har sambearbetats med flera av SCB:s centrala statistikregister. De register som använts är Registret över totalbefolkningen 1992-12-31 och 1993—12-31, Folk- och bostads-

räkningen 1990, Inkomst- och förmögenhetsregistret 1990 och Fastig- hetsregistret 1990. Vissa frågor rörande öarnas fastigheter behandlas översiktligt i kap. 5.

Översiktlig beskrivning av skärgården Skärgårdar och enskilda öar finns längs större delen av Sveriges kust. Vid mitten av 1970-talet fanns bofast befolkning på drygt 300 öar längs den svenska kusten. Sammanlagt 24 000 personer bodde då på öarna. Befolkningsmässigt var skärgården i Göteborgs och Bohus län störst med 16 500 personer bosatta på ett 90-tal öar. I Stockholms skärgård var ett lOO—tal öar bebodda med totalt ca 3 200 invånare. Skärgårdsöarna i Östergötlands och Kalmar län hade ett lOOO-tal in- vånare. I Blekingeskärgården fanns det ca 700 invånare på 15 öar. Vid en jämförelse med förhållandena år 1975 har antalet bebodda öar minskat i vissa skärgårdar. Så är fallet i bl.a. Göteborgs och Bo- hus län och Blekinge län. Utefter andra delar av kusten, t.ex. i Stock- holms skärgård, förekommer inte denna tillbakagång i antalet bebod- da öar.

Sedan år 1975 har ett tiotal öar fått fast landförbindelse. Enligt upp- gifter inhämtade från länsstyrelserna och kustkommunerna finns det i dag ändå uppskattningsvis ca 300 kustöar som har bofast befolkning året runt. Om hänsyn tas till de broar som byggts skulle därmed an— talet bebodda öar i dag vara ungefär detsamma som år 1975. Göteborgs och Bohus län har en omfattande skärgård. Totalt upp- går öbefolkningen i Göteborgs och Bohus län till 19 500 invånare var— av större delen är bosatta i de södra delarna. Längs den södra delen

av västkusten, dvs. söder om Göteborg fortsätter en begränsad skår- gård i norra Halland. Längre söderut finns det däremot få öar. Ett av undantagen är Ven i Öresund. Där bor 350 personer. I Blekinge åter- kommer en regelrätt skärgård med en öbefolkning på 750 personer. I Kalmar län börjar den skärgårdskust som fortsätter till och med

Upplandskusten. Öbefolkningen längs götalandsdelen, dvs. i ovan nämnda län och Östergötlands län uppgår till ca 630 personer. Kust- länen i Svealand har befolkade öar både längs kusten och i Mälaren. Befolkningen på kustöama i Södermanlands, Stockholms och Uppsala

län uppgår totalt till ca 7 700 personer. Längs norrlandskusten finns det öbefolkning framför allt på några större öar längs kusten i Västernorrlands och Västerbottens län. Även längs Norrbottens kustland finns ett mindre antal öar med bofast be- folkning. Öbefolkningen längs norrlandskusten uppgår totalt till 500 personer.

I de fem största sjöarna finns det öbefolkning exempelvis på Vi- singsö i Vättern, som har knappt 800 invånare, på Torsö i Vänern med drygt 550, Vinön i Hjälmaren med 140, Adelsö i Mälaren med 650 och Norderö i Storsjön med 140 invånare. Totalt uppgår öbefolk- ningen i dessa fem sjöar till 2 500 personer. Förutom i de fem stora sjöarna finns det även bebodda öar i mindre sjöar. Ett exempel på detta är Ivön i Ivösjön i Kristianstads län.

De två storstadslänen har antalsmässigt den största öbefolkningen och en relativt låg medelålder bland öborna. Övriga delar av kusten har med några undantag en betydligt äldre befolkning. Insjölänen har en varierande medelålder. Jämtlands och Skaraborgs län ligger lägst med 41 resp. 42 år medan Örebro län ligger högst med 48 år.

Mellan november 1990 och december 1993 ökade öbefolkningen med 2350 personer vilket innebär en befolkningsökning med S%. Rikets befolkning ökade med knappt 2 % under samma tid. I 12 län ökade öbefolkningen medan den minskade något i fem län. I Stock- holms län var ökningstakten 14%, i Uppsala län 11%, i Malmöhus län 9% och i Jämtlands län 13%. Göteborgs och Bohus län ökade med 6%.

Tabell 1 Avgränsad öbefolkning efter antal invånare och åldersuppgifter länsvis och totalt Län Befolkningen Förändring i % Medelålder Andel personer i %

1993 1991-1993 0-15 år 65-år Stockholm län 7556 14 40 år 20 18 Uppsala län 916 10 41 år 20 20 Södermanlands län 82 -14 43 år 20 23 Östergötlands län 314 2 45 år 16 29 Jönköpings län 789 7 41 år 21 21 Kalmar län 313 3 48 år 13 31 Blekinge 745 2 45 år 19 29 Malmöhus län 355 9 44 år 18 26 Hallands län 4 39 år - - Göteborgs och Bohus län 19556 6 39 år 21 19 därav glesbygd 2050 . . 46 år 16 30 Skaraborgs län 589 7 42 år 18 23 Värmlands län 35 45 år - - Örebro län 144 1 48 år 20 37 Västmanlands län 40 - 41 år - Gävleborgs län 26 — 49 år - - Västernorrlands län 227 -2 43 år 21 26 Jämtlands län 144 13 41 år 22 18 Västerbottens län 129 —3 47 år 18 29 Norrbottens län 178 -2 48 år 1 1 33 öbefolkningen totalt 32163 8 40 år 21 20 därav glesbygd 121 19 .. 43 år 19 23 Riket 8587353 2 39 år 21 19 därav glesbygd 1422584 .. 39 år 19 18 Källor: DEMOPAK 1993-12-13, Folk— och Bostadsräkningen 1990. Teckenförklaring: — Uppgiften osäker eller för liten att redovisas

. Uppgift saknas

3.2. Länsvis beskrivning av öbefolkningen

Göteborgs och Bohus län

Göteborg och Bohus läns skärgård sträcker sig längs hela länets kust.

Länet har 7 500 öar och skär varav det uppges finnas åretruntboende på 66 öar. Vid årsskiftet 1993/1994 bodde det 19 500 personer på lä- nets öar, vilket innebär att länet har den överlägset största öbefolk- ningen i landet. Öckerö kommuns befolkning 11 500 personer — bor på öar utan fast landförbindelse. Kommunen är i detta avseende unik i landet. Församlingar med minst 1 000 öbor är Styrsö församling i

Göteborgs stad (4 270 invånare) och Marstrands församling i Kung- älvs kommun (1 360 invånare). I övrigt är öbefolkningen spridd på 10 kommuner och 26 församlingar med en varierande befolkning från 1 till 620 invånare. Antalet bebodda öar har minskat från ett nit- tiotal år 1975 till ett sextiotal i början av 1990-talet.

I slutet av år 1990 bodde 89 % av länets öbefolkningen i tätort och 11 % i glesbygd. Tätortsöarna ligger främst i den södra delen av skärgården, i närheten av Göteborg. Totalt bodde 16 300 personer i tätort och 2 050 i glesbygd. Tätortsbefolkningens medelålder var 38 år, vilken var något lägre än för riket som helhet medan glesbygds- befolkningen hade en betydligt högre medelålder.

Öbefolkningen i länet ökade med 6 % under treårsperioden 1991-— 1993, vilket var en lägre ökningstakt än för öbefolkningen totalt, men betydligt högre än för riket som helhet.

Enpersonshushållen utgjorde endast 29 % av öarnas samtliga bo- stadshushåll i länet år 1990. Detta var en betydligt lägre andel än rik- ets 40 %. I länets glesbygd var dock andelen ensamboende så hög som 43 %. Öbefolkningen' 1 länet mgår således till stor del 1 hushåll med två eller fler personer. Andelen barnhushåll uppgick till 22 %, vilket var betydligt högre än i riket som helhet. I glesbygdsdelen av skär— gården liksom i riket var andelen sådana hushåll 19 %.

Totalt fanns det 9 200 förvärvsarbetande på öarna i länet. Fiske har traditionellt varit en viktig näring i Göteborgs och Bohus län. År 1990 var 230 personer på öarna sysselsatta med fiske, vilket motsva— rar 3 % av den förvärvsarbetande befolkningen. 27 % arbetade inom tillverkningsnäringar och 64 % inom tjänstenäringar, vilket i huvud- sak följer fördelningen i riket.

Av glesbygdsborna på öarna var 6 % sysselsatta inom areella när— ingar vilket var detsamma som för öbefolkningen totalt i riket. Ande- len sysselsatta i tillverkningsnäringar var däremot betydligt lägre 1 jämförelse med både tätortsbefolkningen på öarna i länet och riket som helhet. Däremot var glesbygdsborna på öarna i högre utsträck— ning sysselsatta inom tjänstenäringar än både länets övriga öbor och öbefolkningen totalt i riket.

Tabell 2 Förvärvsarbetande öbefolkning i Göteborgs och Bohus län efter näringstyp i %, totalt och i glesbygd.

Region Näringstyp Areella Tillverkning Tjänster Ej spec. verksamhet

Öbefolkningen, totalt

i länet 3 27 64 6 därav glesbygd 6 20 66 8 Öbefolkningen, totalt i riket 6 25 64 5 Riket 4 28 67 l Källa: SCB, Folk- och Bostadsräkningen 1990

Förvärvsfrekvensen bland männen var 85 % och bland kvinnorna 77 %, vilket var högre för männen och lägre för kvinnorna i jämfö- relse med riket som helhet. Förvärvsfrekvensen bland glesbygdsborna var betydligt lägre. För männen var den 79 % och för kvinnorna 67 %.

86 % av de förvärvsarbetande männen och 39 % av kvinnorna ar— betade heltid. Det var inte några större skillnader mellan tätort och glesbygd. Av kvinnorna arbetade 61 % således deltid, dvs. mindre än 35 timmar/vecka, vilket är en betydligt större andel än i riket som

helhet och bland landets öbefolkning.

Hallands län

Hallands län har en mycket liten öbefolkning som bor på öar i Värö och Onsala församlingar. År 1993 uppgick befolkningen till 4 perso- ner, vilket är en minskning med tre personer sedan år 1990. '

Malmöhus län

Malmöhus län har en öbefolkning uppgående till drygt 350 personer. De bor på Ven i Landskrona kommun. Befolkningen ökade med 8 % under perioden 1991—1993. Medelåldern år 1990 var relativt hög, 44 ar.

155 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade 13 % in- om areella näringar främst jordbruk, 13 % i tillverkning och 65 % i offentlig förvaltning m.fl. tjänstenäringar. Andelen i areella näringar var hög i jämförelse med riket medan andelen i tillverkningsnäringar var betydligt lägre.

Förvärvsintensiteten var 84 % för män och 75 % för kvinnor, vil- ket var högre än riksgenomsnittet för männen och något lägre för kvinnorna.

Blekinge län Blekinge läns skärgård ligger nära de stora tätorterna i länet. Totalt bor det i länet ca 750 personer på öar utan fast landförbindelse. Mer- parten av befolkningen finns på Aspö utanför Karlskrona. Öbefolk- ningen i Aspö församling uppgick till 535 personer vid slutet av år 1993. Öbefolkningen i länet ökade obetydligt i antal under åren 1991—1993. År 1990 var medelåldern 45 år, vilket är relativt högt.

305 personer förvärvsarbetade år 1990. Näringsstrukturen samman- faller i stort med den för riket, dvs. få inom areella näringar, en fjär- dedel inom tillverkning och två tredjedelar inom tjänstenäringarna.

Förvärvsintensiteten var 80 % för män och 72 % för kvinnor, vil— ket var något lägre än i riket som helhet.

Kalmar län

Kalmar län har ett sort antal öar utefter sin kust, främst i norra delar- na av länet. Totalt bor det i Kalmar län drygt 300 personer på öar utan fast landförbindelse. Enligt länsstyrelsen är 36 öar utan fast land— förbindelse bebodda året runt. Den största öförsamlingen är Lofta— hammar i Västerviks kommun som har en öbefolkning på 125 perso- ner. Totalt uppgick öbefolkningen i Västerviks kommun till knappt 200 personer. 1 Oskarshamns kommun var antalet öbor 70 och i Mön- sterås 40. Öbefolkningen i länet ökade med några procentenheter un- der perioden 1991—1993. Medelåldern var år 1990 48 år, vilket är mycket högt. Andelen barn var låg, endast 13 %. Nästan var tredje person var i åldern 65 år eller däröver.

Antalet förvärvsarbetande år 1990 var 140 personer. Huvuddelen var sysselsatta inom areella näringar. 34 % arbetade med verksam— heter som anknyter till fiske och 19 % med jordbruk. Förvärvsfrekvensen var 86 % för män och 56 % för kvinnor. Kvin- nornas förvärvsfrekvens var således mycket låg, 23 procentenheter lägre än nivån för rikets förvärvsarbetande kvinnor.

Östergötlands län

Även Östergötlands län har en utbredd skärgård. Av länets öar är det enligt länsstyrelsen 38 som har bofast befolkning. Befolkningen är dock relativt liten. Totalt bor drygt 300 personer på öar utan fast land- förbindelse. 145 personer bor i St Anna församling och knappt 100 i Gryts församling. Förändringarna under perioden 1991—1993 har va- rit små. Medelåldern år 1990 var relativt hög, 45 år.

155 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dem var 40 % syssel- satta inom areella näringar, främst fiske och jordbruk. Andelen var mycket hög i jämförelse med riket och den övriga öbefolkningen. Till- verkningsnäringar omfattade knappt 10 % och tjänstenäringarna 45 % av de förvärvsarbetande.

Männens förvärvsfrekvens var låg i jämförelse med riket. Även kvinnorna förvärvsarbetade i mindre utsträckning än i riket som hel— het. För både män och kvinnor var förvärvsfrekvensen 74%.

Södermanlands län

Södermanlands län omfattar ett stort antal öar längs kusten och dess- utom ett antal öar i Mälaren och Hjälmaren. Länets öbefolkning är liten, ett åttiotal invånare. Av dessa bor ett sextiotal på öar i Öster- sjön, ett 20-tal i Mälaren och några i Hjälmaren. Öamas befolknings- utveckling var negativ under perioden 1991—1993. Antalet folkbok— förda minskade från 95 personer till 82, vilket motsvarar en minsk- ning med 14 %. Medelåldern var 43 är, fyra år högre än för riket

som helhet. Ca 40 personer som var folkbokförda på öarna förvärvsarbetade år

1990. Av dessa arbetade ett tiotal inom de areella näringarna främst jordbruk och fiske medan ett tjugotal arbetade inom tillverkning och tjänstenäringar. Förvärvsfrekvensen var låg framför allt för kvinnorna. Den var 79 % för männen och 62 % för kvinnorna.

Stockholms län

Stockholms skärgård är den geografiskt mest omfattande skärgården i riket. Det finns tiotusentals öar och skär, varav ca 130 är bebodda. Länet har bebodda öar i Mälaren och i Östersjön. Totalt har länet

7 500 öbor, varav 700 på öar i Mälaren. Öbefolkningen i Stockholms län är betydligt mer utspridd än den i Göteborgs och Bohus län. 96 % av öbefolkningen i Stockholms län bor i glesbygd jämfört med 11 % för öbefolkningen i Göteborgs och Bohus län.

Medelåldern var år 1990 40 år, dvs. ett är högre än i riket som hel- het. Andelen personer i yrkesverksam ålder var något lägre än i riket. Andelen barn var i samma storleksordning som i riket och öbefolk— ningen totalt medan andelen äldre var något lägre i jämförelse med riket som helhet.

Befolkningsökningen har varit stor på länets öar. Perioden 1991— 1993 ökade den med 14 %. Ökningen var särskilt stor på öarna i Ekerö kommun i Mälaren. Befolkningen har där ökat med 19 %. Exempelvis ökade befolkningen i Adelsö församling från 550 till 650 personer. Men även i en del församlingar längs kusten med ett stort antal öbor ökade befolkningen kraftigt under denna period. Vätö öka— de med 23 % till drygt 600 invånare och Ljusterö med 18% till 1 500 invånare. Blidö församling ökade med 15 % och har nu en befolkning på drygt 1 000 invånare. Vätö fick 1993 broförbindelse med fast- landet, vilket eventuellt kan förklara den stora befolkningsökningen under perioden.

Elva kommuner har öbefolkning längs kusten och fyra kommuner har öbefolkning i Mälaren. Södertälje kommun har befolkning både i Mälaren och längs kusten. Norrtälje har den största öbefolkningen i lä- net. Vid årsskiftet 1993/1994 uppgick kommunens öbefolkning till 1 970 personer. Andra kommuner i länet med ett stort antal öbor är Österåker med 1 540 invånare, Vaxholm med 1 420, Värmdö med 1 070, Ekerö med 700 och Haninge med drygt 500 invånare. Ytter- ligare 8 kommuner har öbefolkning på mellan 2 och 125 personer.

Hushållen var år 1990 något större än i riket som helhet. 19 % av hushållen på öarna bestod av fyra eller fler personer, att jämföra med 17 % i riket. Enpersonshushållen utgjorde 37 % av hushållen, vilket var tre procentenheter lägre än i riket. Andelen barnhushåll var den- samma som i riket, dvs. 19 %.

Ca 3 400 öbor i länet förvärvsarbetade år 1990. Av dessa var 70 % sysselsatta med olika slag av tjänster, vilket var 3 % högre än i riket som helhet. Näringsgrenarna offentlig förvaltning m.m. och samfärd- sel, post och tele dominerade. Andelen verksamma inom areella när- ingar var i stort i paritet med riket men lägre än bland landets öbe-

folkning i sin helhet. Även andelen verksamma inom tillverknings- näringar var låg, 20 % jämfört med 28 % i riket och 25 % bland den totala öbefolkningen.

Förvärvsintensiteten var 84 % för männen och 79 % för kvinnor- na, vilket är något högre för männen, och för kvinnorna i nivå med förhållandena i riket som helhet.

Uppsala län Öbefolkningen i Uppsala län uppgick vid årsskiftet 1993/94 till 900 personer, varav ca 30 bodde på öar i Mälaren och övriga på öar längs kusten. Den största församlingen med öbor är Gräsö som har nästan 800 invånare. Öbefolkningen i länet ökade med 10 % åren 1991— 1993. Medelåldern var år 1990 41 år, vilket var två år högre än i riket.

Av länets öbefolkning år 1990 förvärvsarbetade knappt 400. Av dessa var 19 % verksamma inom areella näringar, 38 % inom tillverk- ning och 36 % inom tjänstenäringar. Öbefolkningen i Uppsala län var därmed i betydligt högre utsträckning sysselsatt inom areella näringar och tillverkningsnäringar än öbefolkningen totalt och befolkningen i

riket som helhet. Förvärvfrekvensen var 81 % för männen vilket var samma som för hela riket. Kvinnornas förvärvsfrekvens var låg, 69 %.

Gävleborgs län Längs kusten i Gävleborgs län skall det enligt folkbokföringsuppgifter finnas ca 20 personer som är bosatta på länets öar, ett tiotal på öar i Gävle kommun och lika många i Hudiksvalls kommun.

Västernorrlands län

I Västernorrlands län är det två öar som har ett större antal invånare, Hemsö i Härnösands kommun som vid årsskiftet 1993/94 hade 150 in- vånare och Ulvön i Örnsköldsviks kommun med ca 60 invånare. Här-

utöver finns det ett mindre antal folkbokförda på ytterligare några öar. Totalt uppgick öbefolkningen i länet vid årsskiftet 1993/1994 till 230 personer. Under åren 1991—1993 har befolkningen minskat nå—

got. Medelåldern bland länets öbor år 1990 var 43 år. Andelen barn var 21 %, och således i nivå med riket.

Knappt 100 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade 8 % inom areella näringar. 16 % arbetade inom tillverkning, vilket var betydligt lägre än för öbefolkningen som helhet. 70 % arbetade inom tjänstenäringar vilket var högre än i riket och för öbefolkningen totalt. Förvärvsfrekvensen var hög för männen och låg för kvinnorna, 87 % resp. 60 %.

Västerbottens län

Enligt länsstyrelsen förekommer det åretruntboende på fyra öar utan fast landförbindelse i länet. Vid utgången av år 1993 var knappt 130 personer folkbokförda på länets öar, vilket innebär en liten minskning sedan år 1990. Den största ön är Holmön inom Umeå kommun. På

den ön var 83 personer folkbokförda år 1993. Medelåldern för öbe- folkningen i länet var år 1990 47 år. Trots denna höga medelålder var andelen barn 18 %, vilket endast var något lägre än i rikets gles- bygd.

Ett 50-tal öbor förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade ett li- tet fåtal i areella näringar, knappt 20 personer inom tillverkning och drygt 25 personer inom tjänstenäringar.

Öbornas förvärvsfrekvens var endast något lägre bland männen jämfört med hela riket. Kvinnornas förvärvsfrekvens var däremot betydligt lägre än i riket som helhet, 60 %.

Norrbottens län

Norrbottens län har en omfattande skärgård. Enligt uppgifter från länsstyrelsen är det endast fem öar utan fast landförbindelse som är be- bodda året runt. Dessa ligger utanför Luleå. Totalt räknar länsstyrel- sen med ett 50—tal permanentboende öbor i länet. I utredningsmateria- let ingår ytterligare ett antal öar med folkbokförd befolkning, bl.a. i Piteå och Kalix kommuner. På dessa öar finns ytterligare 120 perso- ner folkbokförda. I slutet av år 1993 bodde således enligt folkbokfö- ringsuppgifter 178 personer på de avgränsade öarna. Medelåldern år 1990 var hög, närmare bestämt 48 år. Andelen barn var 11 %, vilket

var den lägsta andelen i landet. Andelen personer som var 65 år och äldre var 33 %, vilken var den näst högsta andelen bland länen med

öbefolkning.

Knappt 90 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade ett trettiotal inom tjänstenäringar och lika många inom areella när- ingar. Förvärvsfrekvensen var 83 % för männen och 76 % för kvin- norna.

Insjölänen

Totalt uppgick öbefolkningen i de fem största sjöarna vid årsskiftet 1993/1994 till drygt 2 500 personer. Mälaren, Vättern och Vänern hade öbefolkningar på mellan 600 och 800 personer. Antalet öbor i Hjälmaren resp. Storsjön uppgick till i runda tal 150 personer.

Tabell 3 Befolkningen i de fem stora sjöarna fördelad på län

Sjö Befolkning Län

Vänern: 624 Skaraborgs län 589, Värmlands län 35

Vättern 794 Jönköpings län 789, Östergötlands län 1, Örebro län 4

Mälaren 797 Stockholms län 729, Uppsala län 30, Södermanlands län 20, Västmanlands län 18

Hjälmaren 161 Örebro län 140, Västmanlands län 22, Södermanlands län 2

Storsjön 144 Jämtlands län 144

Summa 2523 10 län har öbefolknin i de fem största s'öarna Källa: DEMOPAK 1993—12—31

Jönköpings län Jönköpings län har en relativt stor öbefolkning, knappt 800 personer, vilka bor på Visingsö. Befolkningen ökade med 40 personer eller 5 % under perioden 1991—1993. Medelåldern var år 1990 41 år, vilket var

något högre än i riket som helhet. Andelen barn var i samma storleks— ordning som beträffande öbefolkningen totalt och i riket som helhet. Andelen äldre var däremot något högre än i riket.

385 öbor förvärvsarbetade år 1990. Av dessa arbetade hela 17 % inom jordbruk. 10 % arbetade inom tillverkningsnäringar och 69 %

inom tjänstenäringar varav en mycket stor andel (50 procentenheter) arbetade inom offentlig förvaltning och andra tjänster. Förvärvsfrekvensen var hög 87 % för männen och 83 % för kvin-

norna.

Skaraborgs län Öbefolkningen i Skaraborgs län bor på öar i Vänern. I slutet av år 1993 uppgick öbefolkningen i länet till 590 personer, vilket innebar en ökning med 40 personer eller 7 % under åren 1991—1993. Huvud— delen av öborna bor på Torsö. Medelåldern var år 1990 42 år. Ande- len barn var vid en jämförelse med den totala öbefolkningen och riket som helhet något lägre, medan andelen äldre var något högre.

268 personer var registrerade som förvärvsarbetande år 1990. Av dessa fick 19 % sin försörjning från areella näringar främst från jord— bruk, 26 % från tillverkning och 53 % från tjänstenäringar. Fördel- ningen skiljer sig från den totala öbefolkningen genom att andelen sysselsatta inom tillverkningsnäringarna var betydligt högre än för öbefolkningen totalt.

Förvärvsfrekvensen var 81 % för män och 77 % för kvinnor.

Värmlands län Öbefolkningen i Värmlands län är liten till antalet och bor på öar i Vänern, bl.a. inom Lurö skärgård. Vid årsskiftet 1993/1994 uppgick länets folkbokförda öbefolkning till 35 personer. På tre år hade då befolkningen ökat marginellt. Medelåldern var relativt hög, 45 år. Huvuddelen av de knappt tjugo förvärvsarbetande år 1990 arbetade med jordbruk.

Örebro län

Öbefolkningen i Örebro län bor till allra största delen på Vinön i Hjäl- maren. Enligt folkbokföringsuppgifter finns det dock även några få personer som är bosatta på öar i Vättern inom Askersunds kommun. På Vinön bodde det knappt 140 personer i slutet av år 1993. Befolk— ningsantalet har förändrats obetydligt under perioden 1991—1993. Me- delåldern för befolkningen var år 1990 mycket hög, 48 år. Andelen

personer från 65 år och äldre var bland öborna högst i landet, 37 %. Trots den höga medelåldern var andelen barn något högre än i riket, 20 % jämfört med rikets 19 %.

Knappt 60 personer var förvärvsarbetande år 1990. Av dessa arbe- tade ett tjugotal inom jordbruk och fiske samt ett tiotal vardera inom tillverkningsnäringar och inom tjänstenäringar.

Förvärvsfrekvensen var år 1990 82 % bland männen och 71 % bland kvinnorna.

Västmanlands län

Västmanlands län har en till antalet liten öbefolkning, dels i Mälaren, dels i Hjälmaren. På Valen i Hjälmaren inom Arboga kommun bor det ett tjugotal personer och länets öar i Mälaren inom Köpings och Västerås kommuner har ungefär samma folkmängd. Medelåldern var år 1990 41 år. Förvärvsfrekvensen var hög. Ett tjugotal personer i ål- dern 16— 64 år var förvärvsarbetande samma år.

Jämtlands län Öbefolkningen i Storsjön i Jämtlands län bor främst på Norderö. Ön som ligger inom Östersunds kommun hade en befolkning på knappt 140 invånare vid årsskiftet 1993/1994. Befolkningen ökade med 13 % under perioden 1991—1993. Medelåldern år 1990 var endast 40 år. Andelen barn var då hela 22 %.

60 personer förvärvsarbetade år 1990. Av dessa var ett 15-tal sys- selsatta inom jordbruk, ett tiotal inom tillverkningsnäringar och ett trettiotal inom tjänstenäringar.

Av männen på öarna förvärvsarbetade 80 % och av kvinnorna 69 %. Andelen förvärvsarbetande män var således i nivå med riket och öbefolkningen totalt, medan andelen kvinnor som förvärvsarbeta— de var lägre.

3.3. Ämnesvis beskrivning av öbefolkningen

I detta avsnitt beskrivs öbefolkningens demografi samt sysselsätt- nings—, utbildnings- och inkomstförhållanden med betoning på de fyra

ökategoriema Göteborgs och Bohus län, Stockholms län, ”Övriga kus— ten” och ”Sjöarna".

I Göteborgs och Bohus län ingår hela länets öbefolkning, vilket även är fallet för Stockholms län. ] redovisningen för Stockholms län ingår således både mälar- och östersjöbefolkningen. Till ”Övriga kus- ten” räknas öbefolkningen i följande län: Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län.

I begreppet "Sjöarna” ingår den del av öbefolkningen i de stora sjöarna som inte ingår i län med kustskärgård. Till ”Sjöarna” hör så- ledes befolkningen på öar i Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands, Öre- bro, Västmanlands och Jämtlands län. Mälardelen av Stockholms samt Uppsala och Södermanlands län ingår i stället i redovisningen för Stockholms län resp. ”Övriga kusten”.

Demografi och hushåll Öbefolkningen i landet utgör 4 promille av Sveriges befolkning. Vid årsskiftet 1993/1994 uppgick som nämnts ovan öbefolkningen till drygt 32 000 personer. Av dessa bor knappt 20 000 eller 61 % i Göte- borgs och Bohus län. På öarna i Stockholms län är 7 500 personer, motsvarande 23 % av öbefolkningen i landet, bosatt. Längs ”Övriga kusten” bor det drygt 3 000 personer och i ”Sjöarna” drygt 1 700 per- soner.

Tabell 4 Öbefolkningen fördelad efter ökategori och invånare

Ökategori Antal invånare Totalt Andel i % av den totala öbefolkningen Göteborgs och Bohus län 19556 61 Stockholms län 7556 23 Övriga kusten 3284 10 Sjöarna 1741 5 Summa öbefolknin 32163 100 Källa: DEMOPAK 1993

Tillsammans svarar de båda storstadslänen Göteborgs och Bohus län och Stockholms län för 84 % av landets öbefolkning. Ytterligare sex- ton län har en öbefolkning som överstiger 10 personer. Av dessa har

11 län mer än 100 och 4 län mer än 500 personer boende på öar i de avgränsade områdena. '

Öbefolkningen utgör, som nämnts tidigare, endast en liten del av länens befolkning. I Göteborgs och Bohus län är andelen störst med 2,5 %, medan öbefolkningen i övriga län utgör mindre än 0,5 % av resp. läns befolkning.

I fem län finns det tätortsbor på öarna. 17 700 personer eller 59 % av hela öbefolkningen bor i tätort. Göteborgs och Bohus län svarar för 92 % av detta tätortsboende och Stockholms län för endast 4 %. Övriga län med tätortsboende i någon omfattning på öarna är Ble- kinge med 363 personer och Jönköping med 290.

Mellan november 1990 och december 1993 ökade öbefolkningen med 2 350 personer, motsvarande 8 %. Under samma period ökade befolkningen i riket med knappt 2 %. I tolv län ökade öbefolkningen medan sex län hade en liten minskning. I huvudsak var det de län som hade små öbefolkningar som även hade en negativ befolkningsutveck- ling. I Stockholms län var ökningstakten 14 %, i Uppsala län 11 %, i Malmöhus län 9 % och i Jämtlands län 13 %. Göteborgs och Bohus län ökade med 6 %. De tre nordligaste kustlänen hade en svag befolk- ningsminskning med ca 2 % under samma period. Öbefolkningen i Södermanlands län minskade dock från 95 till 82 personer, vilket mot- svarar en minskning med 14 %.

Öbefolkningen omfattar fler män än kvinnor medan förhållandet i riket är det omvända. Vid en jämförelse mellan öbefolkningen och be- la riket uppdelad på tätort och glesbygd blir skillnaderna dock mycket små.

Ser man till förhållandena i de olika länen finns det däremot stora skillnader. Öbefolkningen i Uppsala, Västernorrlands och Norrbottens län domineras befolkningsmässigt av män. På öarna i dessa län är män- nen i storleksordningen 20—30 % fler än kvinnorna.

Medelåldern för öbefolkningen år 1990 var 40 år och för riket 39 år. Skillnaden var således liten. Det är framför allt den stora unga tät- ortsbefolkningen i Göteborgs och Bohus län som förklarar den rela- tivt låga medelåldern hos öbefolkningen. Uppdelad på tätort och gles- bygd hade öbefolkningen i tätort något lägre medelålder än riket som helhet 38 år resp. 39 år. Öbefolkningen i glesbygd hade däremot en betydligt högre medelålder än rikets glesbygdsbefolkning — 43 år resp. 39 år.

Andelen ungdomar i åldern 16—24 år som är folkbokförda på öarna uppgick till 11 %, vilket är en procent lägre än för riket. För männen var andelen 6 % och för kvinnorna något lägre eller 5 %. För öarnas glesbygd var andelen för männen 5 % och för kvinnorna 4 %, vilket var samma förhållande som i rikets glesbygd. Öbefolkningen hade så— ledes nästan samma andel ungdomar som riket i sin helhet och samma andel som för rikets glesbygd totalt. Både andelen barn och andelen äldre var högre för öbefolkningen än för riket. Jönköpings län, Göteborgs och Bohus län, Västernorr- lands och Jämtlands län hade härvid en högre andel barn än riket me- dan öarna i Östergötlands, Kalmar, Värmlands, Gävleborgs och Norr- bottens län hade en lägre andel barn och en hög andel äldre. Den mest ogynnsamma befolkningsstrukturen hade öbefolkningama i Gävleborgs län med en medelålder på 49 år samt Kalmar, Norrbot- tens och Örebro län med 48 år. Därefter följde Västerbottens län med 47 år, Göteborgs och Bohus läns glesbygd med 46 år och Östergöt— lands och Blekinge län med 45 år. I dessa områden var minst 25 % av befolkningen 65 år eller äldre. I exempelvis Örebro län var andelen i denna ålderskategori 37 %, i Norrbottens 33 %, i Kalmar 31 % och i Göteborgs och Bohus läns glesbygd 30 %. I hela riket var andelen äld- re 19 %, varvid glesbygdens andel uppgick till 18 %.

På de avgränsade öarna fanns det drygt 12 300 hushåll med sam- manlagt 29 800 hushållsmedlemmar. Detta motsvarade i genomsnitt 2,41 personer per hushåll, vilket kan jämföras med 2,24 personer för hushållen i riket som helhet. Öhushållen var således i genomsnitt stör—

re än i riket som helhet.

Tabell 5 Bostadshushåll efter ökategori och storlek i procent

Ökategori Hushållsstorlek Antal boende per hushåll i procent

1 2-3 4+ öbefolkningen, totalt 33 44 22 Rikets befolkning 40 43 17 Göteborgs och Bohus län 29 45 25 Stockholms län 37 42 19 Övriga kusten 39 45 15 S'öarna 36 46 18 Källa: Folk- och bostadsräkningen 1990

Den största andelen stora hushåll fanns i Göteborgs och Bohus län. Aven öhushållen i Stockholms län och i ”Sjöarna” var större än riks- genomsnittet. De tätbefolkade öama i Göteborgs och Bohus län hade en hög andel barnhushåll medan Stockholms län hade samma andel barnhushåll som riket. ”Övriga kusten” hade få barnhushåll, 14 % jämfört med rikets 19 %. Hushållen i ”Sjöarna” hade däremot nästan lika stor andel barnhushåll som riket.

Tabell 6 Andel hushåll med barn efter ökategori och hushållstyp i procent

Ökategori Hushållstyper __

Ensamstående Sarnrnanboen- Övriga hus- Hushåll med med barn de med barn håll med bara barn totalt öbefolkningen, totalt 2 18 0 20 Rikets befolkning 3 15 1 19 Göteborgs och Bohus län 2 20 0 22 Stockholms län 2 16 0 19 Övriga kusten 2 13 0 14

1 0 Sjöarna 17 18

Källa: Folk— och bostadsräkningen 1990

Kännetecknande för öhushållen är att de hade relativt få personer i ål- der 16—44 år som referenspersoner. Detta förhållande gällde alla skär- gårdstyper, även i Göteborgs och Bohus län. Andelen var 33 % för öarna jämfört med 41 % för hela riket. Hushållsstrukturen för ”Öv- riga kusten” och ”Sjöarna” var något annorlunda. I övrigt att notera är att ”Övriga kusten” hade en mycket hög andel äldrehushåll. 42 % av hushållen hade en referensperson som var 65 år eller äldre. Även öhushållen i ”Övriga sjöar” hade en hög andel äldrehushåll, 36 % jämfört med rikets 29 %. (Referenspersonen är den äldsta gifta/sam- manboende personen i hushållet. I hushåll som saknar gifta/samman- boende räknas den äldsta i hushållet som referensperson.)

Trots att antalet barnhushåll var större på öarna än i riket hade öar- na en betydligt högre andel hushåll med referensperson över 45 år. Orsaken till detta är att barnen inte har någon vikt i sättet att mäta hus- hållens ”ålder”. Genom att andelen sammanboende på öarna var högt förstärks denna effekt eftersom endast en av de båda sammanboende redovisas.

Tabell 7 Hushåll efter ökategori och referenspersonens ålder

Ökategori Hushållstyper __ _- Ungdoms- Yngre medel- Aldre medel- Aldre- hushåll ålder (25-44 år) ålder (45-64 år) hushåll

Öbefolkningen, totalt 3 30 33 34 Rikets befolkning 7 34 30 29

Göteborgs och Bohus län 4 31 32 34 Stockholms län 3 30 37 30 Övriga kusten 2 24 32 42 Sjöarna 3 28 33 36 Källa: Folk— och bostadsräkningen 1990

Sysselsättning

Öbefolkningens förvärvsfrekvens höll sig år 1990 på ungefär samma nivå som riket i sin helhet, dvs. 81%. Skillnaden mellan könen var dock större för öbefolkningen. Männens förvärvsfrekvens var högre och kvinnornas något lägre än för riket som helhet. Även skillnaden mellan tätorts— och glesbygdsboende var större bland öbefolkningen. Särskilt kvinnorna i glesbygd på öarna hade en låg förvärvsfrekvens. Den var 74% jämfört med rikets 80%.

Öbefolkningen arbetade i något lägre utsträckning heltid jämfört med de förvärvsarbetande i riket som helhet. Andelen heltidsarbe— tande bland den förvärvsarbetande befolkningen på öarna var 65 % jämfört med rikets 68 %. Kvinnorna stod för hela skillnaden. Endast 42 % av dem arbetade heltid medan motsvarande andel för kvinnorna i riket var 52 %. Det var framför allt de förvärvsarbetande kvinnor— na i tätorter på öarna som hade låg andel heltidsarbete. Deras andel var 40 %, att jämföra med 54 % för rikets tätortskvinnor. Differen-

sen kan inte förklaras av olikheter i åldersstrukturen. Bland männen på öarna var heltidsarbete något mer vanligt än bland männen i riket.

Jämfört med riket är en större del av de förvärvsarbetande på öar- na företagare. Är 1990 var knappt 12 % av de förvärvsarbetande öborna företagare jämfört med 5 % i riket som helhet. l glesbygds- delarna av öarna var andelen företagare så hög som 17 %, vilket kan jämföras med 14 % för rikets glesbygd.

Näringsverksamhet och försörjning i skärgården anses i stor ut- sträckning bygga på kombinationssysselsättning. Andelen företagare som år 1990 vid sidan av inkomst från rörelse också hade inkomst av

tjänst var drygt 64 % bland öborna, jämfört med 50 % för samtliga företagare i riket.

Den andel av den förvärvsarbetande öbefolkningen som någon gång under år 1990 uppbar arbetslöshetsersättning var 8 % och i nivå med riket. Göteborgs och Bohus län och ”Sjöarna” låg på samma nivå som riket medan Stockholms län låg på 4 %. ”Övriga kusten” hade betyd- ligt högre andel förvärvsarbetande som fått arbetslöshetsersättning, närmare bestämt 12 %.

Allmänt om näringarna Jordbruk och fiske är framför allt betydelsefulla näringar för den öbe- folkning som bor utanför storstadslänen. Ca 20 % av de förvärvsarbe- tande i dessa områden var sysselsatta inom sådana näringar medan motsvarande andel i storstadslänen var 3—6 %.

Tabell 8 Förvärvsarbetande efter ökategori och näringstyp i procent

Ökategori Näringstyp i % av samtliga förvärvsarbetande Areella Tillverkning Tjänster Uppg. saknas

Öbefolkningen, totalt 6 25 64 5 Riket 4 28 67 2 Göteborgs och Bohus län 3 27 64 6 Stockholms län 6 20 70 5 Övriga kusten 22 23 51 4

3

Sjöama 21 18 58 Källa: Folk— och bostadsräkningen 1990

Av öbefolkningen i sin helhet var endast 6 % av de förvärvsarbetande sysselsatta i areella näringar jämfört med 4 % i riket som helhet.

För tjänstenäringarna var förhållandet det omvända. Knappt två av tre öbor arbetade inom sådana näringar, vilket är några procenten- heter lägre än i riket. I Stockholms län var tjänstesektorn stark, den sysselsatte 70 % av de förvärvsarbetande, en något högre andel än i riket. I Göteborgs och Bohus län var fördelningen ungefär densamma som i hela landet.

Öbefolkningen inom kategorierna ”Övriga kusten” och ”Sjöarna” arbetade i mindre omfattning inom tjänstesektorn än den totala öbe— folkningen och rikets befolkning. Även tillverkningssektorn syssel- satte en mindre andel av öborna i dessa områden.

I fyra län med ogynnsam åldersstruktur dominerade de areella när— ingarna. [ Kalmar län var andelen 53 %, i Östergötland 41 %, i Norr— botten 40 % och i Örebro län 37 %. I två andra öområden med ogynn— sam åldersstruktur — Göteborgs och Bohus läns glesbygd och Väster- norrlands län — dominerade däremot tjänstenäringarna med 66 % resp. 70 % sysselsatta, högre än bland öbefolkningen totalt.

De areella näringarna Totalt sysselsatte de areella näringarna 930 personer år 1990. På öar- na i Göteborgs och Bohus län förekommer det mycket liten verksam- het med inriktning på jord- eller skogsbruk. Däremot arbetade 3 % (230 personer) av den förvärvsarbetande befolkningen med fiske.

Tabell 9 Areella näringar efter ökategori och sysselsatta i procent av samtliga

Ökategori Jordbruk, Skogsbruk Fiske Jordbruk Summa Trädgårds- Fiskevård m.m. ospec. skötsel Fiskodling Öbefolkningen, totalt 2 0 3 l 6 Riket 2 l 0 1 4 Göteborgs och Bohus län 0 0 3 0 3 Stockholms län 3 0 1 l 5 Övriga kusten 8 1 10 3 22 Sjöarna 14 l 3 4 21 Källa: Folk- och bostadsräknrngen 1990

I Stockholms län var 5 % av länets förvärvsarbetande öbor i huvud— sak verksamma inom areella näringar. Av dessa arbetade ca 1 10 per- soner med jordbruk, vilket motsvarade 3 % av arbetsstyrkan. Av be-

folkningen inom kategorin ”Övriga kusten” arbetade 120 personer i huvudsak inom jordbruk, vilket motsvarade 8 % av de förvärvsar- betande. Arbete inom fiskerinäringen omfattade 140 personer eller 10 % av de sysselsatta.

Jordbrukets betydelse var särskilt uttalat i ”Sjöarna". Totalt syssel- satte jordbruket där ca 120 personer, motsvarande 14 % av den för- värvsarbetande befolkningen.

Tillverkning

Med tillverkningsnäringar avses tillverkningsindustri, el, gas och vat— ten samt byggnadsverksamhet. 25 % av de förvärvsarbetande öborna

arbetade inom dessa näringar. Det är några procent lägre än i riket. Av totalt 3 700 verksamma inom dessa näringar var 2 500 personer bosatta i Göteborgs och Bohus län, eller 27 % av länets förvärvsarbe— tande befolkning. l kategorierna ”Övriga kusten” och ”Sjöarna" arbetade ca 340 resp. knappt 150 personer inom tillverkningsnär- ingar, vilket motsvarar 23 % resp. 19 % av de förvärvsarbetande i resp. område.

Tabell 10 Tillverkningsnäringar efter ökategori och sysselsatta i procent av samtliga

Ökategori Tillverknings- El, gas och Byggnads— Summa industri vatten verksamhet förvärvs- zu'betande Öbefolkningen totalt 15 1 9 25 Riket 20 l 7 28 Göteborgs och Bohus län 18 2 8 28 Stockholms län 8 l 1 1 20 Övriga kusten 13 3 7 23 Sjöarna 12 l 6 19 Källa: Folk- och bostadsräkningen 1990

Stockholms län hade relativt få arbetande inom tillverkningsnäringar. Huvuddelen av dessa var verksamma inom byggnadsverksamhet. Äv— en i kategorierna ”Ovriga kusten” och ”Sjöarna” var arbete inom till- verkningsnäringarna mindre vanligt än i riket.

Tjänster

Totalt fanns det 9 500 öbor som arbetade i tjänstenäringarna. Av des- sa bodde 5 900 i Göteborgs och Bohus län, 2 400 i Stockholms län, medan 740 hänförde sig till ”Övriga kusten” och 470 till ökategorin ”Sjöarna”.

Öbefolkningen hade en något mindre andel verksamma inom han- del m.m., inom bank och försäkring m.m. samt inom offentlig förvalt- ning m.m. än riket som helhet. Endast inom samfärdsel, post och tele var andelen förvärvsarbetande större än i riket.

Tabell ll Tjänstenäringar efter ökategori och sysselsatta i procent av samtliga

Ökategori Handel Samfärdsel Bank Offentlig Summa

Restaurang Post Försäkr förvaltning förvärvs- Hotell Tele uppdrag 0 andra tjänster arbetande Öbefolkningen, totalt 12 1 l 7 34 64 Riket 14 7 9 37 67 Göteborgs och Bohus län 13 12 7 32 64 Stockholms län 14 l l 7 38 70 Övriga kusten 7 9 4 30 50

3 S'öarna 8 8 40 59 Källa: Folk- och Estadsräknrngen lml

Öbefolkningen i de två storstadslänen var i betydligt större utsträck- ning verksamma inom tjänstenäringar jämfört med befolkningen på öarna inom kategorierna ”Övriga kusten”och "Sjöarna”. Stockholms läns öbor arbetade även i högre utsträckning än rikets befolkning inom dessa näringar. ”Övriga kusten” hade en betydligt lägre andel förvärvsarbetande i tjänstenäringar än övriga öområden. Det var en— dast samfärdsel m.m. som låg i nivå med riket och övriga skärgårds- områden. Öbefolkningen i ”Sjöarna" hade också en låg andel arbetan- de i tjänstenäringar, vilket dock inte gällde offentlig förvaltning och andra tjänster, en näringsgren där man hade den högsta andelen för- värvsarbetande av de fyra områdena. 40 % av de yrkesverksamma arbetade inom denna näring jämfört med 37 % i riket och 34 % bland hela öbefolkningen. Längs ”Övriga kusten” var endast 30 % sysselsat- ta i offentlig förvaltning m.m.

Inkomster

24 % av öbefolkningen hade en sammanräknad inkomst som översteg 160 000 kr, jämfört med 28 % i riket som helhet. 46 % av öbefolk- ningen hade en inkomst som var mindre än 100 000 kr, att jämföra med 37 % i riket som helhet. Däremot var inkomstskillnaderna mel- lan rikets glesbygd och öarnas glesbygd betydligt mindre.

Öbefolkningen i de två storstadslänen hade en betydligt högre in— komstnivå än öbefolkningen i övriga öområden. Ca 25 % hade en sam— manräknad inkomst på mer än 160 000 kr, att jämföra med 16 % bland den övriga öbefolkningen. Glesbygdsdelen av Göteborgs och Bohus län hade dock en låg inkomstnivå.

Tabell 12 Sammanräknad inkomst fördelad på inkomstklasser och efter ökategori

Ökategori Sammanräknad inkomst i lOOO-tal kr. Inkomsttagare i % 0.1—99.9 1000—1599 1600-1999 200.0— Summa Öbefolkningen,totalt 46 28 12 12 100 därav glesbygd 51 28 10 10 100 Riket 37 34 14 14 100 därav glesbygd 46 33 12 8 100 Göteborgs och Bohus län 45 28 14 12 100 därav glesbygd 55 23 1 1 10 100 Stockholms län 43 30 12 13 100 Övriga kusten 56 26 8 8 100 Sjöarna 52 30 10 6 100 Källa: Folk— och bostadsräkningen 1990

Flertalet av de öbor som arbetar inom areella näringar hade år 1990 en sammanräknad inkomst som understeg 100 000 kr. Detta var fallet inom samtliga ökategorier utom Göteborgs och Bohus län, som hade en annan inkomststruktur.

Tabell 13 Sammanräknad inkomst för inkomsttagare i näringsgrenen Jord- och skogsbruk, jakt och fiske fördelad efter inkomstklasser och ökategori

Ökategori Sammanräknad inkomsti 1000—ta1 kr. Inkomsttagare i %

- 999 1000—1599 1600-1999 200.0— Summa Öbefolkningen, totalt 57 26 1 1 7 100 Göteborgs och Bohuslän 33 32 22 13 100 Stockholms län 61 24 9 6 100 Övriga kusten 72 20 3 4 100 S'öarna 61 30 7 2 100

Källa: Folk- och bostadsräkningen 1990

Inkomstnivån inom näringsgrenen jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske var högre i Göteborgs och Bohus län än i övriga öområden. Detta be- rodde på de förhållandevis höga inkomsterna inom fiskerinäringen och denna närings dominans som försörjningskälla inom de areella näringarna i detta län.

Tabell 14 Sammanräknad inkomst för öbefolkningen i Göteborgs och Bohus län samt öbefolkningen totalt fördelad efter typ av areell näring

Ökategori Sammanräknad inkomst i 1000-tal kr. Inkomsttagare i % Näring 0.1—99.9 100.0-159.9 160.0-199.9 200.0- Summa Göteborgs och Bohus län Jordbruk mm 75 19 6 0 100 Skogsbruk — — Fiske mm 29 34 24 14 100 Jordbruk ospec 80 0 10 10 100 Öbefolkningen totalt Jordbruk mm 62 27 7 5 100 Skogsbruk 36 38 15 13 100 Fiske mm 50 27 14 8 100 3 Jordbruk os c 77 14 7 100 Källa: Folk- och bostadsräkningen 1995

Utbildning

Totalt sett hade landets Öbefolkning år 1990 en något lägre utbildnings- nivå än befolkningen i riket. 28 % hade minst 3-årig gymnasieutbild— ning och 17 % hade eftergymnasial utbildning. I landet som helhet ha- de 31 % minst 3-årig gymnasieutbildning och 19 % eftergymnasial ut- bildning. Öbefolkningen hade dock lika hög andel personer med minst 3 års högskoleutbildning som i riket. Det var i storstadslänen som den största andelen högskoleutbildade öbor fanns. ”Övriga kusten” och ”Sjöarna” hade endast en något lägre andel högskoleutbildade än riket

som helhet.

Tabell 15 Öbefolkningen fördelad efter ökategori och utbildningsnivå i % jämfört med riket

Ökategori Utbildningsnivå Folk-,Grundskola Gymnasium Eftergymnasial gymnasium 2 år 3+ är mindre än 3 år minst 3 år Öbefolkningen, totalt 69 1 l 9 8 Rikets befolkning 64 12 10 8 Göteborgs och Bohus län 69 10 9 8 Stockholms län 63 13 9 9 Ovriga kusten 75 8 8 6 8 7

S'öama 75 7 Källa: Folk- och Bostadsa" ningen 1990

4. Allmänna utgångspunkter

Skärgårdarna är inte bara viktiga för dem som bor och verkar där utan de utgör även en tillgång för landet i övrigt ur rekreations- och naturvårdssynpunkt. Det övergripande målet att hålla skärgården le- vande innefattar dock bl.a. att Skärgårdsborna skall kunna bo och arbeta på sina öar. Skärgården bör inte utvecklas till en sovstad för pendlare till fastlandet. En levande skärgård förutsätter således lokal

sysselsättning på öarna. Kvarkensamarbetets projekt Levande kust- bygd år 1993 (se kap. 6) visar angående levnadsförhållandena i öbyar, havsbyar och kustbyar bl.a. att den lokala sysselsättningen ligger på betydligt högre nivå, att antalet servicefonner är större på öarna utan fast landförbindelse och att andelen fritidsboende är betydligt lägre än på mer lättillgängliga platser. Det är dock inte rimligt att betrakta skärgårdssamhällena generellt som områden som kan överleva utan utvecklade kontakter med samhället i övrigt. Ofta betonas värdet av att de olika skärgårdarnas särarter bevaras, exempelvis västkustens täta fiskesamhällen och ostkustens utspridda kombinerade jordbruk/fiskehemman. Det är därför betydelsefullt att de traditionella näringarna kan bestå som inslag i den framtida

skärgårdskulturen.

De väsentliga skärgårdsfrågorna

Det är väsentligt att inrikta en översyn av förhållandena i skärgården på frågor som uppmärksammas av dem som direkt berörs. Skärgårdarnas Riksförbund (SRF), som representerar olika skär- gårdsföreningar över landet, framför att statens arbete med olika frå- gor som rör skärgården är splittrat och att behovet av samordning är stort. Förbundet uttrycker också farhågor för Ökad konkurrens om mark och vatten vid ett eventuellt inträde i EU och framför i det sam- manhanget, att det för att garantera lösningarnas varaktighet är vik- tigt att frågor löses på sådant sätt att de inte ger svenska medborgare en särställning. SRF anser att frågor om fastighetsskatt, kommunernas del av fastighetsskatten, minskad konkurrens vid fastighetsförvärv, levande skärgård som riksintresse, kommuninvånamas rättigheter vid

plan- och bygglagsfrågor, fiskerätten på ostkusten samt skatteregler för företagande bör prioriteras.

Landstinget i Stockholm skriver i sitt skärgårdspolitiska program år 1993 att landstinget, länsstyrelsen och kommunerna på olika sätt kan stödja skärgården men att de statliga insatserna ändå utgör den viktigaste förutsättningen för en levande skärgård. Med hänsyn till de behov av åtgärder som finns för skärgården bör enligt landstinget en ny skärgårdslagstiftning tillskapas. Den bör enligt programmet inne- hålla sänkta arbetsgivaravgifter, sänkta taxeringsvärden för bofasta, möjlighet att uppföra mindre fritidshus som följer stamfastigheten, särskilda miljöregler för fartygstrafiken, lokaliseringsstöd för nyföre- tagande, stöd till alternativ energi och grundläggande standardnivå för samhällets basservice vad gäller post, tele och kommunikationer. Den bör även innehålla ett värderingsinstrument mellan glesbygds- relaterade merkostnader och de faktiska kostnaderna på fastlandet, en fråga som för närvarande studeras av landstinget. Enligt landstinget bör en ny lagstiftning för skärgården också innefatta statliga garantier för en viss grundnivå för samhällelig service under hela livscykeln från barnsben till ålderdom.

Den bild av skärgårdens behov som landstinget och SRF lämnar återkommer i andra sammanhang. Åtskilliga frågor är knutna till ägan- de och användande av mark och vatten. Även behovet av offentligt stöd och tillgången till olika former av service betonas.

Många av skärgårdens problem lämpar sig dock för den lokala lösningen inom ramen för det övergripande systemet. Det finns där- för anledning att påpeka att det på de flesta håll bedrivs ett ofta inten- sivt regionalt eller lokalt arbete med skärgårdsfrågor. I länen har det under åren utarbetats många program m.m. för skärgården. År 1993 presenterade Länsstyrelsen i Stockholms län en rapport och ett sju- punktsprogram för skärgården fram till år 2 000. Samma år besluta— des ovan nämnda skärgårdspolitiska program av Stockholms läns landsting. Även Östergötlands län har under året presenterat ett nytt skärgårdsprogram. Liknande arbeten pågår för närvarande i andra län. På uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge arbetar en utredning med länets skärgårdsfrågor. Inom det nordiska skärgårdssamarbetet pågår också ett kontinuerligt arbete. Vidare bedriver Glesbygdsmyndigheten ett strategiskt programarbete som syftar till att göra skärgårdsbefolk-

ningen delaktig i besluten om skärgårdens utVeckling. Detta program- arbete är planerat att fortgå till utgången av år 1995.

Övervr'igandenas inriktning

Öbefolkningen i landet har ökat sedan år 1975. Sett till antalet folk- bokförda på öar utan fast landförbindelse har ökningen varit markant under de första åren på 1990-talet. I vissa områden ökar befolkningen kraftigt och åldersfördelningen är där i stort densamma som på fast— landet. Förutsättningarna inför framtiden måste därför i stort anses goda. I vissa skärgårdsområden förekommer det emellertid inte nå- gon folkökning och lokalt minskar den även i en del fall i län med en god befolkningsutveckling på öarna totalt sett. [ sådana områden finns det givetvis en större risk för att befolkningen skall minska och avfolkning drabba enskilda öar, i vart fall när andelen äldre är hög. Detta är dock ingenting nytt. Redan på l970- och 80—talet framhölls risken för avfolkning och faran med en skev ålderfördelning. Om man ser till antalet öar som är befolkade har denna oro inför fram— tiden inte bekräftats. Trots ett visst brobyggande håller sig antalet be— bodda öar utan fast landförbindelse kring 300 längs landets kuster. Den underrepresenterade befolkningsgruppen i skärgårdarna är fram- för allt den del av befolkningen som är mellan 20—24 år, dvs. den mest utbildningsintensiva åldern men även 25—44 åringarna. Det är naturligt att de yngre lämnar skärgården under några år för att utbilda sig och skaffa yrkeserfarenheter. Eventuellt återvänder de då senare med vitaliserande idéer. Att åldersfördelningen på vissa håll är skev och att enstaka öar avfolkas behöver därför inte ses som att skär- gården allmänt skulle vara hotad till följd av befolkningsstrukturen. Min bedömning är därför att skärgården är levande, åtminstone i sam— ma utsträckning som under de senaste decennierna. Jag kan inte heller se något akut hot mot skärgården ur befolkningsmässig synvinkel.

På vissa områden finns det dock alltid anledning att vara uppmärk— sam. Det gäller framför allt infrastrukturen. Skärgården är exempel-

vis ett marginalområde och därmed sårbart när större service-

enheter skapas. Det är väsentligt att den lokala servicen upprätthålls. Det finns knappast något utrymme för ytterligare begränsningar. En samhällelig garanti för att en långsiktig infrastruktur finns ger den bästa grunden för näringsverksamhet. Skärgården får inte heller ham—

na på mellanhand när insatser görs inom regionalpolitiken för att ut- jämna skillnader mellan olika landsdelar.

I direktiven anges som utgångspunkt för Utredningsarbetet att målet bör vara att skapa en skärgård som så långt som möjligt kan verka av egen kraft utan bidrag eller andra särskilda ingripanden från myndig- heterna. Enligt direktiven bör vidare en bedömning göras angående hur ytterligare avregleringar och förenklingar kan göras.

Innebörden av detta är att särlösningar för skärgården bör und- vikas. Skärgårdens specifika förhållanden bör dock beaktas inom var- je sektor. Om samhällsinsatser ändå behövs för skärgården bör det på central nivå bara avse övergripande frågor och inte lokala särpro- blem. Detaljlösningar bör i stället utformas lokalt eller regionalt inom ramen för det regelverk och de medel som finns tillgängliga för ända— målet.

Under senare år har det bedrivits en företagarinriktad politik och under utredningtiden har det vidtagits ytterligare åtgärder på olika områden för att förbättra förutsättningarna för företagandet i landet, vilket i allra högsta grad berör skärgårdarna och deras näringsverk- samma. Under våren har dessutom en ny regionalpolitik beslutats inne— fattande en rad åtgärder av betydelse för skärgårdarna. Därmed läggs en starkare grund för en lokal utveckling på öarna.

Med tanke på den redovisade befolkningsutvecklingen i skärgårdar— na och med beaktande av direktivens klara utgångspunkt att särlös- ningar bör undvikas och att strävan bör vara att skärgården skall få egen bärkraft, samt då det inte kan anses finnas utrymme för nya sam- hällsfinansierade åtaganden har jag i det följande valt att avstå från att föreslå nya särskilda stödformer till skärgården. Den förda politiken bör ges tid att verka. Det innebär att en skärgårdsinsats vid sidan av befintliga system endast bör komma i fråga i mer överlevnadsbeto- nade frågor. Vad en översyn av skärgården bör gå ut på är därför på vilket sätt boende — och näringsförutsättningarna inför framtiden kan förbättras inom ramen för den nuvarande närings- och regional- politiken.

När det gäller de regleringar som är av stor betydelse i skärgården kan man givetvis hävda att det för skärgården skulle vara av godo att rensa i regelfloran för att den vägen underlätta för de bofasta. Det bör dock betonas att en avreglering för delar av samhället kan inne- bära att regelverket blir mer komplicerat totalt sett och att det i mån-

ga fall är just i skärgården som behovet av strama regler finns. Ett exempel på detta är strandskyddet som regeringen nyligen inte funnit möjligt att mjuka upp längs kusterna. I många fall är regleringar också ett skydd för de bofastas intressen. Dessa förhållanden bör bilda bakgrund när man ser till möjligheterna att vidta särskilda åtgärder för skärgårdarna.

Jag kommer att koncentrera mina överväganden kring vissa för skärgården betydelsefulla frågor och i vissa fall påtala behovet av att ytterligare belysa frågor som även berör andra landsdelar. Utgångs— punkten för mitt arbete är således att jag — i direktivens anda — inte ämnar föreslå några nya och mer kostnadskrävande former av regle- ringar eller stöd till skärgårdarna utan hellre vill sikta på att förenkla och söka lösningar i för skärgården betydelsefulla frågor utan att det- ta medför svåröverblickbarhet och administrativt krångel för sam- hället i stort.

När jag ändå kommer in på sådant som kan innebära ökade sats- ningar i skärgårdarna är avsikten att dessa insatser skall finansieras inom ramen för befintliga system genom omfördelning av medel. Eftersom en sådan omfördelning kan kräva detaljerade avvägningar gentemot konkurrerande intressen har jag avstått från beräkningar av vilket ekonomiskt utrymme som står till förfogande inom resp. sek- tor. Avsikten är i stället att lyfta fram principer för synen på skärgår- den och dess behov. Detta har bland annat blivit nödvändigt av tids- skäl eftersom den avsatta utredningstiden är alltför knapp för utarbe- tande av detaljförslag och dessutom arbetet bedrivits under väntan på riksdagens behandling av regionalpolitiken och andra regeringsför— slag på flera för skärgården betydelsefulla områden.

Jag tar i det följande först upp frågor om tillgången på mark och möjligheten att nyttja denna för boende och näringssamverkan. Av- snittet innefattar allt från beskattning av fastigheter, taxeringsvärden och jordförvärvsfrågor till naturvård m.m. Därefter behandlas frågor om trafikförsörjning och post, tele m.m. samt kommunal service, möj- ligheterna till företagande och sysselsättning i stort samt frågor om hur skärgården bör hanteras i regionalpolitiken dels nationellt, dels vid ett eventuellt EU-medlemskap. Som ett tillägg berör jag slutligen en för de bofasta väsentlig fråga som inte är av ekonomisk betydelse men av stort värde för bevarandet av kulturtraditioner och därmed för en levande skärgårdskultur. Det är frågan om vårjakt efter ejder.

5. Fastig