Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i reglerna i rättegångsbalken om förundersökning i brottmål. Ändringarna innebär att möjligheterna att lägga ned en förundersökning utvidgas när det är fråga om mindre all- varlig brottslighet. Polis och åklagare får på det sättet bättre möjligheter att i stället använda sina resurser till att utreda svårare brott.

Enligt förslaget skall en förundersökning angående bötesbrott få läg- gas ned när utredningen skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Vidare skall förundersökningen få läg- gas ned när det kan antas att åtal kommer att underlåtas enligt de sär- skilda regler som finns härom i rättegångsbalken eller när man kan anta att en tillämpning av bestämmelser om särskild åtalsprövning. t.ex. i den sociala lagstiftningen. skulle leda till att åtal inte väcks.

Om det redan innan en förundersökning inleds står klan att det finns förutsättningar för nedläggelse enligt de nya bestämmelserna. får det beslutas att förundersökning inte skall inledas.

I propositionen föreslås också en regel om att åtalsunderlåtelse kan meddelas trots att åtal har väckts.

Slutligen föreslås ändringar i lagen (. l964: 167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare. Bl.a. får åklagaren större möjligheter att besluta om åtalsunderlåtelse utan att inhämta socialnämndens ytt- rande. Härigenom torde handläggningstiden kunna förkortas avsevärt i åtskilliga fall. Det föreslås också en del ändringar i lagen som betingas av socialtjänstreformen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari l982.

] Riksdagen [981/82. 1 mm!. Nr 4]

• Sida 2
•  Original

Prop. 1981/82: 41

1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

PJ

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 20 kap. 7 5 och 23 kap. l & skall ha nedan angivna lydelse. dels att i balken skall införas två nya paragrafer. 20 kap. 7 a 5 och 23 kap. 4a %, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap. 7 %*

Åklagare må besluta att icke tala å brott:

1. om det kan antagas. att i hän- delse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådö- mas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad ur allmän syn- punkt; eller

2. om brottet förövats. innan den misstänkte dömts för annat av ho- namfört'ivat brott eller till fullo un- dergått straff eller annan påföljd för sådant brott. och det är uppenbart. att brottet ijämförelse med det and- ra brottet är med hänsyn till påfölj- den utan nämnvärd betydelse: eller

3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart. att påföljd ej er- fordras för att avhålla den miss- tänkte frän vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständig- heterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller

4. om brottet uppenbarligen be— gåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken. samt sluten psykiatrisk vård eller vård i vård- hem eller specialsjukhus för psy- kiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.

Beslutjämli'kt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut att ej tala (i brott må åter- kallas. om tillräckliga skäl för be- slutet ej längre _linnasföreligga.

' Senaste lydelse l974: 573.

Åklagare får besluta att underlå- ta åtal för brott ( åtalsrmderlåtelse ):

1. om det kan antas att i händel- se av lagföring någon annan påföljd än böter icke skulle komma att ådö- mas och den misstänktes lagföring ej krävs ur allmän synpunkt; eller

2. om brottet förövats. innan den misstänkte dömts för något annat brott som hanförövat eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för ett sådant brott, och det är up- penbart att brottet ijämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse för påföljden; eller

3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omstän- dighetema inte heller krävs av and— ra skäl att åtal väcks; eller

4. om brottet uppenbarligen be- gåtts under inllytande av sådan själslig abnormitet. som avses'i 33 kap. 2 & brottsbalken. samt sluten psykiatrisk vård eller vård i vård- hem eller specialsjukhus för psy- kiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring samt åtal inte krävs av särskilda skäl.

Beslut enligt första stycket 3får meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut om åta/sunderlåtelse får återkallas. om det inte längre finns tillräckliga skäl för beslutet.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1981/82: 41

Nuvarande lydelse

Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av rege- ringen.

Föreslagen lydelse

7as$

Beslut om åta/sunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts. om det kommer fram så- dana förhållanden som. om de fö- relegat eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett åtals-

underlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade motsätter sig det eller om dom re- dan harfallit.

23 kap.

Förundersökning skall inledas. så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer, att brott. som hör under allmänt åtal. förövats.

Hör brottet allenast efter angi- velse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse ej skett. förundersökning inledas. om angivelse icke kan utan fara avvaktas; målsäganden skall dock. så snart ske kan, underrät- tas. Angiver han ej då brottet till åtal, skall förundersökningen ned- läggas.

Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Detta gäller, om inte något annat följer av 4a eller 22 å.

Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får förundersökning trots det inledas utan angivelse. om det in- nebär fara att avvakta en angi- velse. ! så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal. skall för- undersökningen läggas ned.

4115

Förundersökning får vidare läg- gas ned

1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rint- ligt förhållande till sakens betydel- se och det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare på- följd än böter,

2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsan- derlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning sant! förundersök- ning inte krävs ur allmän synpunkt.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1981/822: 41

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt förs- ta stycketföreligger redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att förundersökning inte skall inle- das.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare. Endast riks- åklagaren får besluta. när det kan antas att åtal inte skulle komma att ske till följd av 20 kap. 7 5 första stycket 3.

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982.

2. Förslag tilll

Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdarel

dels att i 4 och 13 åå ordet "barnavårdsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet ”socialnämnd" i motsvarande form, dels att I. 3 och 6 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

152

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år. må. utöver vad som följer av 20 kap. 7 & rättegångsbalken, åklagare besluta att ej tala å brottet.

om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 5 barna- vårdslagen. omhändertages för samhällsvård enligt 29 5 sagda lag eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åt- gärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans till-

' Senaste lydelse av 4 5 19701447. : Senaste lydelse 1971: 241.

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, får, utöver vad som följer av 20 kap. 7 & rättegångsbalken, åklagare besluta att underlåta åtal för brot- tet (åtalsunderlåtelse),

om den underårige bereds vård med stöd av lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för den un- derårige eller

• Sida 5
•  Original

Prop. 1981/82: 41 Nuvarande lydelse

rättaförande. eller

Föreslagen lydelse

om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Föreligger skälig anledning att ej tala å brott , skall åklagaren. innan han beslutar i ärendet, från barna- vårdsni'imnden i den kommun, där den underårige vistas. inhämta ytt- rande. huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd be- träffande den underårige samt ltu- ruvida enligt nämndens mening så- dan åtgärd kan anses'vara lämpli- gast för hans tillrättaförande.

Åtal skall dock väckas, om det krävs ur allmän synpunkt.

I fråga om åta/sunderlåtelse se- dan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a 5 rättegångsbalken.

35

Om det finns skälig anledning till åtalstmderlåtelse enligt denna lag, skall åklagaren innan ltan beslutari ärendet inhämta yttrande från so- cialnämnden i den kommun som enligt socialtjt'instlagen ( I980:620) har ansvaret för den underårige. Yttrandet skall avse frågan om nämnden har vidtagit eller avser att vidta någon åtgärd beträffande den tmderärige och om en sådan åtgärd enligt nämndens mening är den lämpligaste för honom.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt. Är brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens ytt- rande inhämtats besluta att ej tala å brottet.

6?

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskri- vits vid tmgdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är särskilt stadgat.

Åklagaren får utan att social- nämndens yttrande inhämtats be- sluta am åtalsanderlåtelse,

1. om brottet är ringa,

2. om detär uppenbart att förut- sättningar för åtalsunderlåtelse fö- religger.

Nämnden skall även utan sam- band med yttrande lämna åklaga- ren de upplysningar som denne be- gär ifråga om den underårige.

Om någon, som med stöd av l ä' andra stycket 2 eller tredje stycket lagen ( I 980: 62] ) med särskilda be- stämmelser om vård av unga har intagits i ett sådant hem som avses r'12 å nämnda lag, misstänksför att ha begått brott innan vården vid hemmet ltar avslutats, skall åklaga- ren, om brottet här under allmänt

• Sida 6
•  Original

Prop. 1981/82: 41 6

Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse

åtal. pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs. skall den som förestår vården vid hemmet höras, om det inte är obe- hövligt.

Denna lag träder i kraft den ljanuari 1982.

3. Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 18 & sekretesslagen (1980: 100)| skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 kap. 18 5 Sekretessen enligt 17 9" första stycket gäller inte 1. beslut huruvida åtal skall 1. beslut huruvida åtal skall väckas eller beslut om att lägga väckas. beslut om att förundersök- ned förundersökning. ning inte skall inledas sant! beslut om att förundersökning skall läg- gas ned,

2. uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordnings- bot,

3. uppgift som avser omhändertagande enligt 3 5 lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt 6 5 andra stycket samma lag.

Sekretessen enligt 17 5 första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal. såvida inte sekretess för uppgif- ten skall gälla hos domstolen enligt 16 5, eller uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1982.

' Lagen omtryckt 1980: 880.

• Sida 7
•  Original

Prop. 1981/82: 41 7

Utdrag

J USTITIEDEPARTEM ENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-09-24

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Åsling. Söder, Johansson, Wirtén, Andersson, Petri, Eliasson. Gustafsson, Tillan— der. Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss om forundersökningsbegränsningar m. m.

Prop. 1981/82:: 41 8

arbetsorganet (Ju 196859) för rättsväsendets informationssystem (SARl), socialutredningen (S 1969229), Svenska kommunförbundet. Landstingsför- bundet, Sveriges advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Sveriges domareför- bund, Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Remissinstanserna har bifogat yttranden, RÅ från överåklagama i Stockholm, Göteborg och Malmö och från cheferna för länsåklagarmyn- digheterna i Uppsala. Värmlands och Kopparbergs län. länsstyrelsen i Stockholms län. från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt samt länssty- relsen i Göteborgs och Bohus län från Göteborgs och Uddevalla polisdi- strikt. Överåklagaren i Stockholm har till sitt yttrande bifogat ett yttrande från chefsåklagaren Lennart Hiort vid åklagarmyndigheten i Stockholm.

En sammanställning av remissyttrandena till den del de avser sådana förslag av kommittén som tas upp i detta lagstiftningsärende bör fogas till protokollet som bilaga 3.

2.1. Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. rättegångsbal- ken (RB). Enligt 20 kap. 6 Q' RB skall åklagare. om inte annat är föreskrivet, väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Detta innebär att åklagaren som det brukar sägas har en absolut åtalsplikt. Det finns dock betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten genom att åklagaren i åtskilliga fall skall göra en lämplighetsprövning av åtalsfrågan.

En sådan lämplighetsprövning är föreskriven bl.a. i de bestämmelser som rör åklagarens rätt att besluta om åta/sunderlåtelse.

Enligt 20 kap. 7 & RB får en åklagare besluta om åtalsunderlåtelse i fyra fall (första stycket 1—4).

Punkt 1 avser bötesbrott. Åklagaren har rätt att underlåta åtal om det kan antas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådö-mas och den misstänktes lagföring inte är påkallad ur all- män synpunkt.

Punkt 2 ger möjlighet till åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och åter— fallssituationer. Åklagaren får sålunda underlåta åtal för brott som har för- övats innan den misstänkte har dömts för annat av honom förövat brott el— ler till fullo har undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det är uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämn- värd betydelse med hänsyn till påföljden.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1981/82: 41 9

Enligt punkt 3 finns möjlighet till åtalsunderlåtelse i sådana fall där det av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte behövs för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständig- heterna inte heller i övrigt är påkallat att åtal väcks. Beslut enligt denna punkt får meddelas endast av RÅ.

Enligt punkt 4 kan åklagaren underlåta åtal för brott som uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 & brottsbalken, dvs. sinnessjukdom. sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående art att den måste anses jämställd med sinnes- sjukdom. Vidare fordras för åtalsunderlåtelse i detta fall dels att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt ut- vecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring. dels att åtal inte är påkal- lat av särskilda skäl.

20 kap. 75 RB gäller oavsett gärningsmannens ålder. Beträffande ungdo- mar som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år frnns det dessutom särskilda bestämmelser om åtalsunderlåtelse i lagen ( 1964:167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare (1964 års lag). Enligt denna lag får åklagaren — utöver vad som följer av 20 kap. 7 & RB — underlåta att väcka åtal. om brottet uppenbarligen har begåtts av okynne eller förhastande el- ler om den underårige utan lagföring blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligast för hans tillrättaförande. Åtal skall dock alltid väckas när det är påkallat från allmän synpunkt. När skälig anledning till åtalsunderlåtelse föreligger och brottet inte är ringa skall åklagaren inhämta yttrande från bamavårdsnämnden.

[ princip förutsätter ett beslut om åtalsunderlåtelse. vare sig det grundas på RB eller på 1964 års lag. att utredningen är fullständig och att det är klar- lagt att den misstänkte har begått brottet. I praktiken krävs normalt att den misstänkte har erkänt brottet.

Vid sidan av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse finns det olika be- stämmelser om särskild åtalsprövning i vissa fall. Till dessa hör sådana be- stämmelser i brottsbalken som föreskriver en lämplighetsprövning av åtalsfrågan vid vissa typer av brott. Vidare kan nämnas 13 & skattebrottsla- gen (l971:69). där en särskild åtalsprövning föreskrivs beträffande vissa skattebrott.

En lämplighetsprövning av åtalsfrågan är också föreskriven i 57 5 lagen ( 1954:579) om nykterhetsvård och i 21 5 lagen (1964:450) om åtgärder vid samhälls'farlig asocialitet beträffande den som är intagen i anstalt. Båda dessa lagar upphävs i samband med att socialtjänstreformen träderi kraft den 1 januari 1982. En åtalsbestämmelse motsvarande 57 & nykterhets- vårdslagen har tagits upp i 31 å i förslaget till lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) (prop. 1981/82:8).

Beträffande den som har inskrivits vid ungdomsvårdsskola föreskrivs en lämplighetsprövning av åtalsfrågan i 69 & bamavårdslagen (1960297). Även

• Sida 10
•  Original

Prop. 1981/82:: 41 10

bamavårdslagen upphävs den 1 januari 1982. En mot 69.5 svarande be- stämmelse togs in i 1964 års lag enligt förslag i prop. ]979/8011. Förslaget antogs dock. som närmare berörs i det följande. inte av riksdagen.

Bestämmelser om förundersökning i brottmål återfinns i 23 kap. RB . En- ligt huvudregelrr i l 5 skall förundersökning inledas så snart anledning före- kommer att brott som faller under allmänt åtal har förövats. Det föreligger med andra ord en absolut förundersökningsplikt. En närmare redogörelse för bestämmelserna om förundersökning lämnas i det följande.

2.2. Åtalsrättskommitténs förslag

Kommittén föreslår i sitt betänkande genomgripande ändringar i regler- na om åtal och förundersökning. Förslaget innehåller följande huvudpunk- ter:

[. Den absoluta åtalsplikten står kvar frånsett ett par mindre undantag men möjligheterna till åtalsunderlåtelse enligt RB utvidgas avsevärt.

2. Åtalspröv ningen beträffande unga lagöverträdare förenklas.

3. Förundersökningsbegränsningar införs.

4. Målsägandens rätt att väcka åtal när åklagaren inte gör det, den s.k. subsidiära åtalsrätten. avskaffas. Enligt kommitténs förslag skall som en grundläggande förutsättning för åtalsunderlåtelse gälla att hinder inte möter med hänsyn till något viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Under fem särskilda punkter upptas de olika fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig. Den första punkten av- ser bötesbrott och motsvarar nuvarande första punkten i 20 kap. 7 & RB första stycket. Här föreslås att åtalsunderlåtelse skall få meddelas om ej hinder möter rrred hänsyn till grundrekvisitet och det kan antas att annan påföljd än böter inte skulle komma att övervägas. Enligt kommittén inne- bär förslaget ett väsentligt utökat utrymme för åtalsunderlåtelse i bötesfal- len. Enligt den andra punkten i förslaget kan åtalsunderlåtelse meddelas i vissa konkurrens- och återfallssituationer. Bestämmelsen motsvarar nuva- rande andra punkten i 20 kap. 7 5 första stycket RB och ger ökade möjlighe- ter till åtalsunderlåtelse i dessa fall. Förslaget innebär att de begränsningar som ligger i att det skall vara "uppenbart" att det brott för vilket åtalsun- derlåtelse övervägs är utan "nämnvärd" betydelse slopas. Den tredje punkten motsvaras delvis av nuvarande fjärde punkten och avser s.k. re- socialiseringsfall, st. sådana fall där lagöverträdaren blir föremål för vår- dande. stödjande eller hjälpande åtgärder som bedöms vara ägnade att främja hans anpassning. Fjärde och femte punkterna i kommitténs förslag saknar motsvarighet i gällande rätt. Enligt den fjärde punkten skall åtalsunderlåtelse kunna med- delas som ersättning för en förutsedd villkorlig dom. Den femte punkten avser sådana fall där den misstänkte har blivit föremål för vissa ingripande åtgärder från samhällets sida. Här avses bl.a. sådana fall där brott har be-

• Sida 11
•  Original

Prop. 1981/82: 41 11

gåtts i anställning och lett till disciplinpåföljd eller avskedande och sådana fall där en utlänning utvisas efter brott.

Kommittén föreslår att möjligheterna till åtalsunderlåtelse i de s.k. RÅ- falren (nuvarande tredje punkten i 20 kap. 7 5 första stycket RB) utvidgas bl.a. genom att nuvarande krav på god prognos slopas.

Kommittén föreslår också att möjlighet att lägga ned åtal införs för det fall att det efter åtalets väckande framkommer sådana förhållanden som ger anledning till åtalsunderlåtelse.

Vidare föreslår kommittén vissa förundersökningsbegränsningar. Enligt förslaget skall det bli möjligt att lägga ned en förundersökning i sådana fall där åtalsunderlåtelse kan förutses. Förundersökningen skall också kunna läggas ned i fråga om brott som kan antas föranleda ett lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter. Även i sådana fall där det föreligger en disproponion mellan utredningskostnader och sakens bety- delse skall förundersökningen kunna läggas ned enligt kommitténs förslag. Om det redan från början står klart att det finns förutsättningar för nedläg- gelse enligt de nya bestämmelserna, får det beslutas att förundersökning inte skall inledas.

2.3. Remissutfallet i stort

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till kommitténs förslag att be- hålla den nuvarande absoluta åtalsplikten. Mot förslaget att utvidga möjlig- heterna till åtalsunderlåtelse enligt RB är remissinstanserna däremot över lag negativa. Kritiken har varit särskilt stark mot punkterna 3—5 i kom- mitténs förslag. Man har pekat på att förslaget innebär en ändrad rollför- delning mellan domstol och åklagare och funnit detta äventyrligt från rätts- säkerhetssynpunkt. Det har bl.a. satts i fråga om principen om allas likhet inför lagen kan upprätthållas med förslaget.

En annan kritisk synpunkt som framförts av flera instanser är att kom- mittén underskattar domstolsförfarandet som kriminalpolitiskt medel. Värdet från kriminalpolitisk synpunkt av det föreslagna systemet med åtalsunderlåtelse är enligt dessa instanser ringa. Enligt åtskilliga remissin- stanser försämras vidare målsägandens ställning på ett oacceptabelt sätt genom förslaget. En majoritet bland remissinstanserna tror inte att försla- get för med sig några nämnvärda processekonomiska vinster. Bl.a. antas förslaget totalt sett leda till en ökad arbetsbelastning för åklagarväsendet.

Kommitténs förslag om förundersökningsbegränsningar har fått ett blan- dat mottagande av remissinstanserna. Flera remissinstanser hävdar att re- spekten för lagbuden inte kan upprätthållas när det är allmänt bekant att brott lämnas utan åtgärd. Några pekar på att återfallssituationer inte kan beaktas. Andra menar att förundersökningsbegränsningar motverkar möj— ligheten att i ett tidigt skede vidta kriminalvårdande åtgärder.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1981/82: 41 12

2.4. Föredragandens allmänna synpunkter

På senare år har en rad reformer genomförts i syfte att åstadkomma en rationellare användning av rättsväsendets resurser. Det har bl.a. gjorts be- gränsningar av det straffbara området. I en del fall har det rört sig om en avkriminalisering (t.ex. ifråga om fylleri). [andra fall har en s.k. depenali— sering genomförts, dvs. straffet har ersatts av andra sanktionsformer (t.ex. vid parkeringsförseelser). Reforrnerna har i betydande utsträckning också avsett straffprocessuella åtgärder. Den lagföring som sedan länge ankom— mer på åklagarrra (strafförelägganden. åtalsunderlåtelse) har sålunda fått ett vidgat tillämpningsområde. Vidare har ökade uppgifter anförtrotts den enskilde polismannen (ordningsbot, rapporteftergift). Dessa reformer har betytt mycket för rättsväsendets effektivitet.

Under senare år har olika typer av grov brottslighet. t.ex. den grova nar- kotikabrottsligheten, ökat i oroväckande grad. Även den ekonomiska brottsligheten har på senare år fått en allt större utbredning.

Kampen mot den allvarliga brottsligheten måste föras på flera fronter. Under de senaste åren har statsmakterna vidtagit en rad åtgärder på detta område. Det har bl.a. rört sig om avsevärda resursförstärkningar. Sålunda har polisen hittills med början under budgetåret 1977/78 tillförts mer än 100 tjänster för bekämpande av den ekonomiska och den organiserade brotts— ligheten. Även äklagarväsendet har fått ökade resurser i detta syfte. Det kan också nämnas att riksdagen i år beslutat (prop. 1980/81 : 100 bil. 5. .luU 33, rskr 316) om en viss omfördelning av resurserna inom polisväsendet så att'ytterligare polismän sätts in för att bekämpa bl.a. den ekonomiska brottsligheten.

Med hänsyn till att utrymmet för ytterligare resursförstärkningar i det rådande statsfinansiella läget är mycket begränsat är det viktigt att arbetet att göra rättsväsendet effektivare fortsätter. Härvid måste emellertid alltid en avvägning göras mellan de processekonomiska intressena och andra in- tressen t.ex. av Äkriminalpolitisk natur.

Åtalsrättskommitténs förslag om åtalsunderlåtelse kan sägas utgöra ytterligare ett steg på den väg som man tidigare slagit in på genom de nyss nämnda straffprocessuella reformerna. Förslaget innebär att lagföringen i ytterligare ett antal fall flyttas över från domstolarna till åklagarna. Enligt min mening finns det emellertid anledning att starkt ifrågasätta om kom- mittéförslaget bör genomföras. Att alltför mycket överföra lagföringen till andra organ än domstolama inger till en början betänkligheter från krimi- nalpolitiska utgångspunkter. Jag tänker härvid främst på hänsynen till den allmänna laglydnaden. Vilka effekter kommittéförslaget skulle kunna få för den allmänna laglydnaden i samhället är visserligen svårt att ange med bestämdhet. I likhet med de flesta remissinstanserna anser jag emellertid att vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse innebär klara risker från all- mänpreventiv synpunkt. Vidare medför kommittéförslaget att man i stor

• Sida 13
•  Original

Prop. 1981/82:41 r3

utsträckning går miste om de positiva verkningar från individualpreventiv synpunkt som en lagföring inför domstol kan ha.

Man bör inte heller underskatta värdet av de rättssäkerhetsgarantier som är förenade med domstolsförfarandet. Av stor betydelse härvidlag är att förfarandet är offentligt och att lekmän i stor omfattning medverkar i det. Även målsägandeintressen talar emot en utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. Genomförs kommittéförslaget. skulle målsägandena i ett stort antal fall förlora sina möjligheter att få sin ersättningstalan utförd i ett brottmål och i stället bli hänvisade att själva väcka talan i tvistemål.

Till det sagda kommer. som ett flertal remissinstanser framhåller. att kommittéförslaget troligtvis skulle ge ganska små rationaliseringsvinster. I varje fall sktrlle dessa vinster inte uppväga de nackdelar som jag nyss har pekat på.

Samrnarrfattningsvis anserjag att kommitténs förslag till nya grunder för åtalsunderlåtelse inte bör genomföras. De nuvarande reglerna om åtalsun- derlåtelse bör alltså kvarstå oförändrade. Jag vill emellertid gärna under- stryka viktcn av att dessa bestämmelser utnyttjas av åklagarna fullt ut. Detta gäller särskilt åtalsunderlåtelse för en del av brottsligheten vid serie- brottslighet (20 kap. 7 5 första stycket 2 RB).

Som tidigare nämnts har kommittén också föreslagit ökade möjligheter att underlåta eller lägga ned en förundersökning. Förslaget ligger i den de- len väl i linje med önskemålet om en rationellare användning av resurser- na. I själva verket torde man genom att i ökad utsträckning begränsa för— undersökningarna kunna nå större rationaliseringsvinster än genom vidga- de möjligheter till åtalsunderlåtelse. En sådan reform torde också kunna genomföras utan att kriminalpolitiska intressen och andra motstående hän- syn träds för när. Jag kommer sålunda i det följande att lägga fram förslag i den riktningen ( avsnitt 2.6 ).

Kommitténs förslag att det skall bli möjligt att lägga ned åtal när det framkommer förhållanden efter det att åtal väckts som ger anledning till åtalsunderlåtelse har mottagits positivt vid remissbehandlingen och till- godoser ett praktiskt behov. Jag förordar därför att det genomförs. Jag återkommer strax till denna fråga ( avsnitt 2.5 ).

Kommitténs förslag om förenklad handläggning vid åtalsprövningen en— ligt 1964 års lag har godtagits av flertalet remissinstanser. Även jag anser att vissa ändringar bör göras i lagen i syfte att åstadkomma en snabbare handläggning av åtalsärendena. Vidare kräver socialtjänstreformen vissa mindre följdändringar. Jag återkommer till ändringarna i 1964 års lag i av- snitt 2.7.

Av kommitténs övriga förslag vill jag särskilt nämna förslaget att måls- ägandens subsidiära åtalsrätt avskaffas. Detta förslag har gett upphov till delade meningar vid remissbehandlingen. För min del har jag tidigare den— na dag i samband med att jag anmälde frågan om en lagrådsremiss angåen- de åtal mot offentliga funktionärer uttalat mig till förmån för ett bibehållan-

• Sida 14
•  Original

Prop. 1981/82: 41 14

de av den subsidiära åtalsrätten. Jag vill här endast tillägga att även om en- skilt åtal inte förekommer så ofta i praktiken. möjligheten för enskilda att i andra hand väcka åtal har en kontrollfunktion som enligt min mening inte kan frånkännas betydelse. Kommittéförslaget bör alltså inte genomföras i den nu berörda delen.

2.5. Åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts

Frågan huruvida åtalsunderlåtelse kan ske sedan åtal har väckts är inte reglerad i lag. I 20 kap. 9 & RB finns bestämmelser om nedläggande av åtal. Sedan dom har fallit får allmänt åtal inte läggas ned (första stycket). Läggs åtalet ned på den grunden att tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig till brottet inte längre föreligger, har målsäganden rätt att överta åtalet. Sker det inte, skall frikännande dom meddelas på begäran av den tilltalade (andra stycket). .

På fältet synes det råda osäkerhet huruvida det finns möjlighet till åtals- underlåtelse när åtalet väl har väckts. Rättspraxis och uttalanden i littera- turen tyder dock närmast på att en sådan möjlighet föreligger.

Kommittén föreslår att rättsläget klarläggs genom en uttrycklig bestäm- melse om att åklagaren får lägga ned väckt åtal och samtidigt besluta om åtalsunderlåtelse, om det sedan åtal väckts framkommer sådana förhållan- den som. om de förelegat eller varit kända vid tiden för åtalet. kan antas ha lett till åtalsunderlåtelse.

Vid remissbehandlingen har kommitténs förslag allmänt godtagits. Flera remissinstanser framhåller att förslaget överensstämmer med den ordning som på många håll tillämpas i praktiken.

Även jag anser att lagtexten klart bör ange att åtalsunderlåtelse får ske i den angivna situationen. Emellertid förordar jag en annan lagteknisk lös- ning än den kommittén har förordat. Bestämmelsen i ämnet bör sålunda in- riktas enbart på frågan om åtalsunderlåtelse och tas in i anslutning till be— stämmelserna härom. Att åtalet när åtalsunderlåtelse sker skall läggas ned anser jag ligga i. sakens natur. Någon särskild bestämmelse på den punkten behövs alltså inte.

Bestämmelser i ämnet bör tas in såväl i 20 kap. RB som i 1964 års lag.

2.6. Förundersökningsbegränsningar m.m.

2.6.1. Gällande ordning

Bestämmelser om förundersökning finns i 23 kap. RB och i förundersök- ningskungörelsen (l947:948).

Enligt 23 kap. 1 & RB skall förundersökning inledas så snan det på grund av angivelse eller eljest förekommer anledning att brott som hör under all- mänt åtal har förövats.

Ett av syftena med förundersökningen är att ge underlag för åklagarens

• Sida 15
•  Original

Prop. 1981/82: 41 15

åtalsbeslut. Under förundersökningen skall sålunda utredas om brott har begåtts. vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte föreligger. Genom förundersökningen för- bereds vidare rättegången vid domstol. så att erforderlig bevisning kan tas upp i ett sammanhang (2 5).

Förundersökningen inleds av polismyndighet eller åklagare. Innan för- undersökningen har inletts får enskild polisman hålla polisförhör och vidta annan åtgärd i syfte att utreda brottet. om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Är saken inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersök- ningen övertas av åklagare så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet. Även på ett tidigare stadium kan åklagaren överta ledningen av förundersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl t.ex. för att under- sökningen skall kunna ske på ett ändamålsenligt sätt. Då förundersökning- en leds av åklagare. har denne rätt att anlita biträde av polismyndighet. Han får också uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd som hör till un- dersökningen, om åtgärdens beskaffenhet tillåter det (3 5).

Om saken är av enkel beskaffenhet, stannar ledningen kvar hos polis- myndigheten. l anvisningar som har fastställts gemensamt av RÅ och riks- polisstyrelsen anges olika slag av brottmål där saken i regel skall anses va- ra av enkel beskaffenhet (se RÅzs cirkulär RÅC 1:95).

Enligt 13 & varusmugglingslagen (1960:418) får tullmyndighet inleda för- undersökning om brott som avses i den lagen. 'I nämnda lagrum anges ock- så bl.a. vem som skall leda förundersökningen.

Det förekommer brottsutredningar som inte faller under begreppet för- undersökning. Enligt 23 kap. 22 & RB behövs t.ex. inte förundersökning be— träffande brott för vilket svårare straff än böter inte är stadgat, om tillräck- liga skäl för åtal ändå föreligger. Enligt 25 & förundersökningskungörelsen är det i sådana fall i regel tillräckligt att det av en polisrapport eller annan handling framgår huruvida den misstänkte erkänner eller förnekar gärning- en.

En förundersökning kan komma att upphöra genom att den läggs ned. Detta skall enligt 23 kap. 4 & RB ske om anledning inte längre finns till dess fullföljande. Läggs undersökningen inte ned. avslutas den i princip med ett beslut i åtalsfrågan. Beslutet i åtalsfrågan kan innebära att åtal väcks eller att åtalsunderlåtelse meddelas. Beslutet kan också innebära att åtal inte väcks (negativt åtalsbeslut).

Av förarbetena till RB framgår att en förundersökning i princip skall av- slutas med ett beslut i åtalsfrågan. om undersökningen har riktats mot nå- gon viss person som misstänkt för brottet. I praxis råder olika meningar om i vilka fall ett beslut om nedläggande resp. ett negativt åtalsbeslut skall meddelas. En grundregel som synes tillämpas i praktiken är att negativt åtalsbeslut meddelas när någon under förundersökningen har underrättats om misstanke om brott. Även i de fallen kan dock ett beslut om nedläggan-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1981/82:: 41 16

de meddelas. t.ex. om den misstänkte har avlidit eller avvikit eller om det har utretts att inget brott föreligger.

Befogenhet att besluta om nedläggning av förundersökning tillkommer förundersökningsledaren. Polismyndigheten torde dock endast i vissa fall ha befogenhet att lägga ned förundersökningen när någon blivit skäligen misstänkt för brottet.

Som huvudprincip gäller nu som redan har nämnts en absolut förunder— sökningsplikt. Vissa undantag från förundersökningsplikten gäller dock. En polisman som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal skall enligt 12 5 första stycket polisinstruktionen (19721511, omtryckt l981:735) rapportera saken till vederbörande förman så snart det kan ske. 1 12 5 and- ra och tredje styckena föreskrivs undantag från rapportenngsskyldigheten. Enligt andra stycket får polismannen lämna rapporteftergift eller låta bli att lämna rapport vidare till åklagare beträffande brott, för vilket inte före- skrivs svårare straff än böter. om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Polismannen kan då i stället låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande. Detsamma gäller i fråga om överträdelser som omfattas av förordnande enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift. Är ett brott som avses i 8 kap. 2 & brottsbal- ken (snatteri) med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständighe- ter obetydligt, får enligt tredje stycket en polisman som är förundersök- ningsledare underlåta att lämna rapport vidare till åklagare och i stället låta saken bero vid en erinran.

Som tidigare har nämnts fåri allmänhet åtalsunderlåtelse inte meddelas utan att det är klarlagt att den misstänkte har begått brottet. Emellertid an- ses det tillåtet att i de fall som avses med 20 kap. 7 5 första stycket 2 RB (konkurrensfall) besluta om åtalsunderlåtelse fastän utredningen inte är så fullständig som den måste vara om den misstänkte skulle åtalas. Vid t.ex. seriebrottslighet torde sålunda åtalsunderlåtelse kunna meddelas beträf— fande vissa brott ehuru dessa inte är fullt utredda. l linje härmed har det ansetts möjligt att vid seriebrottslighet utan formligt beslut om åtalsunder- låtelse begränsa utredningen till en del av brottsligheten.

[ de fall en särskild åtalsprövning är- föreskriven för vissa brott anses skyldighet att göra utredning föreligga endast om det finns anledning att anta att åtal för brottet är påkallat. Förundersökningen kan alltså begrän- sas utan att något beslut i åtalsfrågan behöver fattas. När det gäller regler— na om särskild åtalsprövning i den sociala vårdlagstiftningen fordras i prin- cip för ett beslut om att åtal inte skall ske att det är klarlagt att den miss— tänkte har begått brottet.

2.6.2. Kommitténs förslag

Vid sidan av nuvarande fall av nedläggning skall enligt kommitténs för— slag en förundersökning kunna läggas ned i tre olika fall (förundersök- ningsbegränsningar).

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82: 41 17

Det första fallet avser den bagatellartade bötesbrottsligheten. Beträffan- de brott som i händelse av lagföring kan antas komma att straffas med mindre än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter bör enligt kom- mittén en relativ förundersökningsplikt införas. Förundersökningen bör då kunna läggas ned. om lagföring inte är påkallad med hänsyn till något vik- tigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. RÅ föreslås få befogenhet att för- ordna att regleringen inte skall gälla vissa slag av brott. t.ex. förseelser som omfattas av ordningsbotssystemet.

Det andra fallet är att det föreligger disproportion mellan utrednings- kostnaderna och sakens betydelse. En bestämmelse härom skulle endast aVse sådana fall där bötesstraff skulle följa i händelse av lagföring. Som exempel på situationer där utredningskostnaderna ofta inte står i propor- tion till brottets svårhetsgrad nämner kommittén bl.a. markintrång. olov- ligt fiske och olovlig jakt. i vilka fall jorddelningsrättsliga tvister ligger i bakgrunden. Utredningen kan i sådana fall bli synnerligen tidskrävande och komplicerad. samtidigt som det står klart att eventuellt brott kan för- anleda endast ett ringa eller måttligt bötesstraff. Som ett ytterligare exem- pel på brott som oftast föranleder låga bötesstraff men som fordrar svåra och tidskrävande utredningar anges patentintrång.

Det tredje fallet där förundersökningsbegränsning enligt förslaget kan komma i fråga avser sådana situationer där man kan förutse att förunder- sökningen skulle resultera i en åtalsunderlåtelse om den fullföljdes eller att lagföring inte skulle komma till stånd på grund av reglerna om särskild åtalsprövning. .

Kommittén föreslår också att det skall vara möjligt att inte inleda en för- undersökning om det redan från början står klart att det föreligger omstän- digheter som kan föranleda att utredningen läggs ned.

Innan beslut om nedläggning fattas i nu angivna fall skall det enligt kom- mitténs förslag om möjligt inhämtas och antecknas sådana upplysningar som kan underlätta för målsäganden att förbereda talan om enskilt an- språk. Någon registrering i kriminalregistret eller i polisregister av den misstänkte skall inte komma i fråga vid nedläggning av förundersökningen.

Kommittén föreslår en ny reglering även när det gäller sättet för hur en förundersökning skall avslutas. Regleringen innebär att en förundersök- ning skall avslutas antingen genom ett beslut om lagföring. dvs. om väckande av åtal. åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande. eller genom ett beslut om nedläggande. Skillnaden i förhållande till gällande rätt är den att några negativa åtalsbeslut inte längre skall förekomma. Beslut om lagföring fattas av åklagare medan beslut om nedläggning i regel skall fattas av un- dersökningsledaren. [ vissa nedläggningsfall. nämligen när någon är skäli- gen misstänkt för brottct och det kan följa strängare straff än böter samt när fråga är om en förutsedd åtalsunderlåtelse. är beslutanderätten dock förbehållen åklagaren.

Kommittén tar också upp frågan om när nedläggningsbeslut skall moti- 2 Riksdagen I981/82. I saml. Nr 4!

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82: 41 18

veras och när detta inte behöver ske. Förslaget går i denna del i huvudsak ut på att motivering skall lämnas i de fall någon misstänkts för ett svårare brott och i de fall den misstänkte eller målsäganden har särskilt intresse av att motivering ges.

2.6.3. Föredragandens överväganden

Som jag redan antytt måste man i rådande budgetläge ta till vara alla möjligheter att: göra polisens och åklagarens utredningsarbete effektivare. Här kan först erinras om att en arbetsgrupp inom justitiedepartementet år 1979 i promemorian (Ds Ju 1979:|5) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål lagt fram förslag som syftar till att effektivisera förfarandet. Ar- betsgruppen har uppmärksammat olika problem i samband med förunder- sökningar. bl.a. när det gäller ledningen av undersökningarna. Gruppen föreslår en rad praktiska lösningar inom den gällande lagstiftningens ram. Även vissa förslag till författningsändringar har lagts fram och ett par av dessa har tagits upp i prop. 1980/81120l. 1 övrigt har förslagen enligt ar- betsgruppens rekommendation överlämnats till RÅ och rikspolisstyrelsen för åtgärder.

Mot bakgrund av vad jag har framhållit i avsnitt 2.4 är det också angelä- get att polisens resurser fördelas så att de i större utsträckning sätts in för att bekämpa den allvarliga brottsligheten. Kommitténs förslag till för- undersökningsbegränsningar erbjuder möjligheter i detta hänseende.

Enligt RB skall som tidigare nämnts en förundersökning läggas ned då anledning till dess fullföljande inte längre föreligger. Detta ger möjlighet till nedläggning i flera olika situationer. t.ex. när misstanken inte längre kvar- står eller när det har utretts att gärningen inte utgör brott. Däremot ger den gällande regleringen i RB med vissa mindre undantag ingen möjlighet att lägga ned en förundersökning av det skälet att undersökningens fullföljan- de för med sig kostnader och arbetsinsatser som" ter sig oproportionerliga eller meningslösa när man sätter dem i relation till den samhällsreaktion som kan komma i fråga. Sålunda får t.ex. en förundersökning i princip inte läggas ned med hänvisning till att åtalsunderlåtelse kan förväntas. Kom- mittc'ns förslag innebär att det skall bli möjligt att lägga ned förundersök- ningen även i dessa fall.

Enligt min mening kan utökade möjligheter att lägga ned en förunder- sökning medföra klara resursbesparingar. När det gäller att bedöma i vil- ken grad rationaliseringsvinster är möjliga bör man visserligen hålla i min- net att många utredningar bedrivs i förenklad form med stöd av 23 kap. 22 å RB och att även i andra fall utredningen kan göras enkel därför att den misstänkte exempelvis har erkänt gärningen. Även med beaktande härav äremellertid möjligheterna till resursbesparingar genom förundersöknings- begränsningar avsevärda framför allt när det gäller polisens verksamhet.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har flera instanser uppe- hållit sig vid institutet rapporteftergift. De har menat att ett bättre altema-

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82: 41 19

tiv än att införa förundersökningsbegränsningar är att vidga tillämpnings- området för detta institut. Några remissinstanser har härvid anslutit sig till en reservation i kommittébetänkandet där det föreslås att rapporteftergift även skall få meddelas för brott för vilket är föreskrivet fängelse i högst sex månader. om det är uppenbart att åtalsunderlåtelse skulle meddelas.

För egen del anserjag inte att det finns skäl att nu föreslå någon utvidg- ning av institutet rapporteftergift. [ detta sammanhang kan nämnas att jag inte heller frnner anledning att ta upp ett förslag av kommittén att förankra institutet rapporteftergift i lag genom en föreskrift i 23 kap. RB som erinrar om bestämmelserna i polisinstruktionen.

Mot kommitténs förslag om förundersökningsbegränsningar kan det vis- serligen riktas vissa invändningar av kriminalpolitisk natur. Det kan sålun- da hävdas att en förundersökning och ett därpå följande beslut om åtalsun- derlåtelse innebär en kraftigare varning för lagöverträdaren än ett beslut om att förundersökningen skall läggas ned. [ likhet med åtskilliga remiss- instanser ärjag emellertid av den meningen att de processekonomiska skä- len väger över åtminstone när det gäller några av de föreslagna möjlighe- terna att lägga ned förundersökningen.

Kommittéförslaget innebär som tidigare nämnts för det första en möjlig- het att lägga ned förundersökningen när det kan antas att brottet skulle le- da till lägre bötesstraff än tjugo dagsböter resp. 200 kronor i penningböter, förutsatt att hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse inte talar för fortsatt utredning.

Mot det förslaget är remissinstanserna i huvudsak negativa. Bl.a. anförs att förslaget i realiteten innebär en avkriminalisering av bötesförseelser och att detta inte kan vara en uppgift som bör anförtros de rättstillämpande organen. Flera instanser uppmärksammar att det skall vara möjligt för RÅ att göra undantag för vissa slag av brott. t.ex. sådana som omfattas av ord- ningsbotssystemet. Det måste enligt dessa instanser vara svårt att få för- ståelse hos allmänheten för en reform som inte omfattar förseelser som be- straffas med ordningsbot men däremot t.ex. mindre förmögenhetsbrott. En instans menar att själva bedömningen av om brottet skulle kunna föran- leda tjugo dagsböter eller 200 kronor i penningböter kan förutsätta en hel del utredning. Vinsten från rationaliseringssynpunkt med att lägga ned för- undersökningen skulle därför inte bli så stor.

För egen del vill jag framhålla att det från kriminalpolitiska synpunkter är av stor vikt att även mindre lagöverträdelser kan beivras. Att för mindre bötesbrott skapa generella och långtgående möjligheter att lägga ned för- undersökningar skulle kunna inverka menligt på den allmänna laglydna- den. Jag instämmer alltså i remisskritiken mot förslaget på denna punkt och förordar att det inte genomförs. Det behov av förundersökningsbe- gränsning som kan finnas i en del av de fall som avses nu kan i stället till- godoses genom förslaget om förundersökningsbegränsning i en annan si- tuation. nämligen när åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 första stycket ] RB kan väntas. Jag återkommer strax till den frågan.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82: 41 20

Kommittén har också. som tidigare nämnts. föreslagit att förundersök- ningen skall kunna läggas ned när det råder disproportion mellan utred- ningskostnaderna och sakens betydelse. Nedläggningsmöjligheten skulle dock vara begränsad till fall då bötesstraff skulle följa. Detta förslag har tillstyrkts av nästan alla remissinstanser. Också jag har en positiv inställ- ning till förslaget. Det förekommer f.n. åtskilliga fall där polisen tvingas till långvariga och dyrbara utredningar, ofta med anlitande av särskild exper— tis. för att utreda brott som inte kan föranleda annat än böter. Som kom- mittén framhållit rör det sig ofta om brott av typen markintrång, olovligt fiske och olovlig jakt. Vad som utmärker dessa brott är deras anknytning till komplicerade jorddelningsrättsliga eller grannelagsrättsliga förhållan- den. Att utreda sådana förhållanden kan otvivelaktigt innebära ett slöseri med de knappa resurserna. Jag förordar sålunda att kommittéförslaget på denna punkt genomförs.

En del remissinstanser vill gå längre än kommittén och förordar att ned- läggning av förundersökningen i disproportionsfallen skall kunna ske inte bara vid misstanke om brott som kan föranleda endast bötesstraff utan också när grövre brott kan misstänkas. Dessa remissinstanser syftar här främst på sådana fall där påföljden kan antas bli villkorlig dom. Enligt min mening bör man emellertid inte lämna allvarligare brott obeivrade enbart av det skälet att utredningsinsatserna blir betydande.

Som tidigare nämnts föreslår kommittén i övrigt att förundersökningen skall kunna läggas ned när åtalsunderlåtelse kan förutses enligt 20 kap. 7 5 första stycket RB. Vidare skall förundersökningen kunna läggas ned vid en förutsedd åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag och när särskild åtalspröv- ning kan förväntas leda till att åtal inte väcks. Dessa förslag har godtagits av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser, däribland RÅ. mot- sätter sig dock förundersökningsbegränsning när det kan bli tal om åtalsun- derlåtelse för unga lagöverträdare.

För egen del fårjag anföra följande. Min utgångspunkt är härvid att gäl- lande regler i 20 kap. 7 & första stycket RB skall behållas oförändrade.

Såvitt gäller fall som svarar mot 20 kap. 7 5 första stycket ] RB gör sig de processekonomiska synpunkterna starkt gällande. Av rättsstatistiken för år l979 framgår att åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 5 första stycket ] RB meddelades i drygt 4 000 fall. vilket motsvarar ca 20 procent av samt- liga fall av åtalsunderlåtelse. Snatteri svarade för 30 procent av fallen av åtalsunderlåtelse enligt denna punkt. Statistiken ger enligt min mening klan belägg för att avsevärda praktiska vinster kan erhållas genom att be- gränsa förundersökningen i dessa fall. De är visserligen kanske inte var för sig så krävanc'le men totalt sett fordrar de betydande insatser av polisen. Det bör också anmärkas att vid den brottstyp där åtalsunderlåtelse är mest frekvent. snatteri. någon förenklad polisutredning enligt 23 kap. 22 5 RB in- te är möjlig.

Med hänsyn till vadjag nu har sagt och då enligt min mening de kriminal-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82: 41 21

politiska invändningama gör sig mindre gällande på denna punkt förordar jag alltså att en möjlighet till förundersökningsbegränsning införs i de fall då man kan förvänta en åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 första stycket 1 RB. Möjligheten bör emellertid inte vara obegränsad. Det bör finnas vissa kriterier till ledning för avgörandet av när förundersökningen skall läggas ned och när den bör fullföljas. Till den frågan återkommerjag strax.

I fråga om återfalls- och konkurrenssituationer (20 kap. 7 i? första- stycket 2 RB) anses det f.n. i praxis vara möjligt att lägga ned förundersök— ningar utan att en fullständig utredning genomförs och utan att ett beslut om åtalsunderlåtelse behöver fattas. Denna praxis bottnar i processekono- miska hänsynstaganden och har ansetts förenlig med grunderna för åtals- underlåtelse enligt denna punkt. Den bör nu enligt min mening lagfästas.

Vad sedan gäller åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 5 första stycket 3 RB (s.k. RÅ-fall) är beslutet i dessa fåtaliga fall vanligen motiverat av att en lagföring kan åsamka gärningsmannen svårt lidande eller att den annars ter sig stötande för den allmänna rättskänslan. Liknande skäl talar för att en fullständig utredning inte skall behöva genomföras. Det bör sålunda va- ra möjligt att lägga ned en förundersökning även när en åtalsunderlåtelse enligt nämnda punkt kan väntas. Beslutet bör få fattas endast av RÅ.

De återstående fallen av åtalsunderlåtelse enligt RB. de s.k. abnormfal- len. (20 kap. 7 5 första stycket 4) är inte så få (enligt rättsstatistiken för år 1979 drygt 500 stycken). Man skulle uppnå en inte obetydlig rationalise- ringsvinst om förundersökningen kunde läggas ned även i dessa fall. Något avgörande skäl mot en begränsning av förundersökningen i dessa situatio- ner torde knappast kunna anföras. Jag förordar därför att möjligheten till förundersökningsbegränsning får omfatta även dessa fall.

Vad gäller unga lagöverträdare anser jag i likhet med RÅ att förunder- sökningsbegränsning inte bör vara möjlig i de situationer där åtalsunderlå- telse kan förväntas enligt 1964 års lag. Skälet härtill är att den varningsef- fekt som är förknippad med förundersökningen i förening med beslutet om åtalsunderlåtelse är av särskild betydelse i dessa fall. Jag kan i samman- hanget erinra om att beslutet om åtalsunderlåtelse enligt 4 5 i 1964 års lag skall tillkännages på lämpligt sätt för den underårige (jfr 2 5 kungörelsen l964:740 om föreskrifter för åklagare i vissa brottmål).

Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 & RB är tillämpliga även beträffande unga lagöverträdare. Det finns emellertid ingen anledning att göra skillnad mellan unga och vuxna lagöverträdare vid bedömningen av om en förundersökning skall få läggas ned vid en förutsedd åtalsunderlåtel- se enligt det angivna lagrummet.

Särskild åtalsprövning föreskrivs i brottsbalken i fråga om vissa brott (se 3 kap. 11%. 4kap. 11 5. 5 kap. 5 &, 6kap. 11 5. 7kap. 6 5, 8 kap. 13 &. 9kap. 12 5, 10 kap. 10 5. 11 kap. 8 5. 12 kap. 6 %. 17 kap. 17 å och 20 kap. 5 5). Vi- . dare föreskrivs en särskild åtalsprövning i bl.a. 13 & skattebrottslagen ( 1971 :69). Dessutom förekommer bestämmelser om särskild åtalsprövning

• Sida 22
•  Original

Prop. 1981/822: 41 22

i 69 & bamavårdslagen, i 57 & nykterhetsvårdslagen och i 21 5 lagen om åt- gärder vid sanrhällsfarlig asocialitet. Dessa tre lagar upphävs som nämnts när socialtjänstreformen träder i kraft den 1 januari 1982.

I det följande kommer att föreslås att en bestämmelse motsvarande 69 & bamavårdslagen tas upp i 6 & i 1964 års lag (se avsnitt 2.7). Bestämmelsen rör unga som är intagna på sådana hem som avses i 12 5 lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 57 5 nykterhetsvårdslagen har viss motsvarighet i en åtalsprövningsregel i 31 å i den i prop. 1981/82:8 föreslagna lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Även denna lag avses träda i kraft den 1 januari 1982. Den nya regeln tar sikte på den si- tuationen att någon som har beretts vård med stöd av LVM misstänks för brott för vilket inte föreskrivs strängare straff än fängelse i ett år och brot- tet begåtts innan vården påbörjats eller under denna. ()m brottet hör under allmänt åtal, skall åklagaren pröva frågan om åtal lämpligen bör ske.

l de fall särskild åtalsprövning är föreskriven i brottsbalken anses som ti- digare nämnts skyldighet föreligga att göra utredning beträffande brott en- dast om det finns anledning att anta att det är påkallat att beivra gärningen. Det innebär nred andra ord att en förundersökning kan läggas ned (eller över huvud taget inte inledas) utan att något formellt beslut i åtalsfrågan fattas. Förunc'lersökningsbegränsningar äger alltså i praktiken rum redan nu i dessa fall. Jag anser dock i likhet med flertalet remissinstanser att det är lämpligt med en uttrycklig bestämmelse i ämnet.

Det återstår att ta ställning till frågan om förundersökningsbe- gränsningar i de övriga två fall av särskild åtalsprövning som jag nyss nämnde. Här talar processekonomiska skäl onekligen för förundersök- ningsbegränsningar. Vad särskilt gäller åtalsprövning som avses i 6 5 1964 års lag kan erirnras om att den unge förutsätts ha blivit föremål för en ingri- pande sanktion (genom intagningen i hemmet). Undersökningen och beslu- tet i åtalsfrågan får med hänsyn härtill anses ha ringa betydelse som var- ning. Detsamnna gäller fall som avses i 31 å i den föreslagna lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Jag anser alltså att möjlighet att lägga ned för- undersökningen bör finnas i nu avsedda fall.

Jag har tidigare när det gäller förundersökningsbegränsningar vid förut- sedd åtalsunderlåtelse framhållit att möjligheten att lägga ned förundersök- ningen inte bör vara oinskränkt. Presumtionen bör visserligen vara att för- undersökningen skall läggas ned. [ undantagsfall bör emellertid förunder- sökningen fullföljas trots att åtalsunderlåtelse kan förutses. En motsvaran- de inskränkning följer i disproportionsfallen redan av att det skall göras en avvägning mellan kostnaderna för utredningen och sakens betydelse.

Vid tillämpningen bör sålunda hänsyn tas till bl.a. brottets art och om- ständigheterna vid brottets begående. Även hänsynen till allmän laglydnad kan motivera att förundersökningen fullföljs. Vidare måste självklart prin- cipen om allas likhet inför lagen beaktas. Om en särskild rättsverkan e.d. är knuten till ett beslut om åtalsunderlåtelse. se t.ex. 17 5 lagen ( 1966:293 )

• Sida 23
•  Original

Prop. 1981/82541 23.

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (jfr 20 % passlagen. 1978z302) och 18 & körkortslagen (19772477). kan detta också vara ett skäl att fullfölja förundersökningen.

De skäl som kan tala för att en förundersökning fullföljs och beslut om åtalsunderlåtelse meddelas bör enligt min mening komma till uttryck i lag- texten så att där anges att en förundersökning får läggas ned om den inte krävs ur allmän synpunkt.

Uttrycket "ur allmän synpunkt" bör inte hindra att hänsyn tas även till individualpreventiva skäl. Sådana kan motivera att den misstänkte får un- derkasta sig förundersökning och bli föremål för den låt vara begränsade lagföring som åtalsunderlåtelse innebär. l återfallssituationer kan både all- mänpreventiva och individualpreventiva skäl tala för att undersökningen fullföljs.

Kommitténs förslag till förundersökningsbegränsning vid förutsedd åtalsunderlåtelse uppställer som första förutsättning för nedläggning av förundersökningen att det finns någon som är misstänkt för brottet. Enligt min mening är en sådan begränsning dock knappast behövlig. Bedömning- en av om åtalsunderlåtelse kan meddelas förutsätter ändå i de flesta fall att misstankarna har riktats mot en bestämd person. Undantagsvis kan ett krav på att det skall finnas en misstänkt göra tillämpningen onödigt restrik- tiv i fall som motsvarar 20 kap. 7 5 första stycket 1 RB.

För det fall att det finns någon som är misstänkt för brottet kan det. i motsats till vad som är fallet" vid åtalsunderlåtelse, inte krävas att dennes skuld är klarlagd för att förundersökningen skall få läggas ned. Det är emellertid tänkbart att den som misstänks för ett brott men som nekar till brottet begär att förundersökningen skall fullföljas. En sådan begäran bör normalt bifallas, även om den inte i och för sig hindrar att förundersök- ningen läggs ned.

Enligt kommitte'förslaget skall beslut om nedläggande av förundersök- ning inte registreras. Detta har godtagits av nästan alla remissinstanser. Även jag anser att någon registrering inte skall ske av en misstänkt person när förundersökningen läggs ned. Skuldfrågan behöverju då inte vara klar- lagd. Det bör anmärkas att inte heller åtalsunderlåtelser enligt 20 kap. 7 & RB i allmänhet registreras. Vadjag nu har sagt tar sikte på kriminalregistret och det av rikspolisstyrelsen förda centrala polisregistret (PBR. se härom 2 & polisregisterkungörelsen. 196938). Däremot bör det inte vara något som hindrar att en misstanke som kommit fram vid en nedlagd förundersökning noteras i polisens intema register. t.ex. det allmänna spaningsregistret (ASP).

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att möjligheter att lägga ned en förundersökning införs i följande fall, nämligen

1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och om det dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till svårare påföljd än bötesstraff.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1981/82: 41 , 24

2. om det kan antas att åtal för brottet kommer att underlåtas enligt be- stämmelserna i 20 kap. RB om åtalsunderlåtelse eller med stöd av bestäm- melser om särskild åtalsprövning och förundersökning inte krävs ur allmän synpunkt.

Om förutsättningar för nedläggande är för handen redan innan en förun- dersökning inleds bör det. som kommittén förordat. vara möjligt att fatta beslut om att förundersökningen inte skall inledas. En sådan möjlighet tor- de i första hand få aktualitet i konkurrenssituationer (20 kap. 7 5 första stycket 2 RB).

] vissa fall, bl.a. när det gäller bötesbrott, behöver någon förundersök- ning inte inledas (23 kap. 22 & RB). I stället företas en enklare utredning, vanligen i form av en kortfattad polisrapport. Kommittén föreslår att de nya reglerna om förundersökningsbegränsning skall vara tillämpliga även på ett sådant enklare utredningsförfarande. Med hänsyn till att utredning- en i dessa fall är så obetydlig torde dock något praktiskt behov av att be- gränsa denna ej föreligga. Jag vill därför inte tillstyrka kommittéförslaget på denna punkt.

Innan beslutet om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning meddelas skall enligt kommitténs förslag om möjligt inhämtas och anteck- nas uppgifter som kan vara av betydelse för eventuella skadeståndsfrågor så att visst underlag säkras för en eventuell civilprocess förd av målsägan- den. Förslaget har diskuterats närmare endast av ett par remissinstanser. som har ställt sig avvisande. För min del anserjag att det med en sådan be- stämmelse som kommittén föreslår finns en risk för att de tänkta rationali- seringsvinsterna delvis går förlorade. Det ligger vidare i sakens natur att de uppgifter som skulle kunna inhämtas för det mesta skulle vara av liten praktisk betydelse för målsäganden. Jag anser att målsägandens intresse kan beaktas tillräckligt inom ramen för bedömningen av om förundersök- ning är påkallad ur allmän synpunkt eller inte. Jag avstyrker alltså kom- mitténs förslag på denna punkt.

Kommittén föreslår som tidigare nämnts nya regler om hur en förunder- sökning skall avslutas. l förslaget görs skillnad mellan två fall, att förun- dersökningen läggs ned och att åklagaren beslutar om lagföring. [ förhål- lande till gällande rätt innebär förslaget den nyheten att negativa åtalsbe— slut. dvs. beslut om att inte väcka åtal för brott t.ex. på grund av brist på bevisning. inte: längre skall förekomma. I stället skall förundersökningen läggas ned. Nedläggning av en förundersökning skall beslutas av förunder- sökningsledaren men vissa nedläggningsfall är förbehållna åklagaren. Sär- skilda regler om motivering av nedläggningsbeslut föreslås också.

I allmänhet har remissinstanserna varit positiva till kommitténs förslag i dessa delar. När det gäller förslaget om att nedläggningsbeslut skall moti- veras har många instanser, framför allt från åklagarhåll. uttalat att samtliga nedläggningsbeslut bör motiveras men att detta sker redan nu.

För egen del vill jag först konstatera att de negativa åtalsbesluten, som

• Sida 25
•  Original

Prop. 1981 /82: 41 25

kommittén också framhåller, är motiverade bl.a. av målsägandens subsi- diära åtalsrätt. Som jag har anfört i det föregående anser jag i motsats till kommittén att målsägandens subsidiära åtalsrätt bör behållas. Redan av detta skäl bör de negativa åtalsbesluten finnas kvar. Jag tror också att kommitténs förslag till ny terminologi skulle verka förvirrande. i synnerhet som en fast praxis vad gäller beteckningen på olika beslut etablerats med stöd av anvisningar av RÅ (se RÅ:s cirkulär C 62). Jag anser alltså att det inte finns någon anledning att ändra på den nuvarande uppdelningen mel- lan nedläggande av förundersökning och avslutande av sådan undersök- ning.

Liknande synpunkter kan anläggas i frågan om fördelningen av besluts- kompetensen mellan polis och åklagare när det gäller nedläggning av för- undersökningar när det inte längre finns anledning att fullfölja undersök- ningen (23 kap. 4 5 andra stycket RB). Inte heller där anserjag att det finns skäl till ingripande från lagstiftarens sida. Endast när det gäller beslut en- ligt de nu förordade nya reglerna om att lägga ned eller att inte inleda för— undersökning behövs en reglering av beslutsbefogenheten. Dessa beslut är enligt min mening av sådan beskaffenhet att de alltid bör meddelas av åkla- gare.

En särskild fråga är vilken åklagare som skall vara behörig att besluta om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning. I disproportionsfal- len synes besluten vara av sådan betydelse att de bör ankomma på stats- åklagare. I Stockholms. Göteborgs och Malmö åklagardistrikt bör dock behörigheten ges även chefsåklagare. I övriga fall av förundersökningsbe- gränsning bör beslutanderätten tillkomma åklagare som skulle ha varit be- hörig att besluta om åtalsunderlåtelsen.

När det gäller frågan om motivering av nedläggningsbeslut vill jag erinra om att sådana beslut f.n. regelmässigt motiveras. Anvisningar härom finns utfärdade i cirkulär av RÅ (se RÅ:s cirkulär C 62). Någon lagreglering på området synes inte vara behövlig.

Kommittén föreslår att det skall vara möjligt att i händelse av att en för- undersökning läggs ned enligt de nya reglerna beträffande en misstänkt person låta beslutet gälla förundersökningen i dess helhet. Förslaget har behandlats av endast ett par remissinstanser. Dessa har avstyrkt förslaget. Bl.a. anförs att förslaget är opraktiskt och komplicerat. Jag delar dessa synpunkter och avstyrker därför kommitténs förslag i den delen.

Enligt 9 kap. 17 & sekretesslagen (1980: 100) är utredning enligt bestäm- melserna om förundersökning i brottmål föremål för sekretess. I 18 & sam- ma kapitel anges dock att detta inte gäller besked i åtalsfråga eller beslut att lägga ned en förundersökning. Sekretessen bör inte heller gälla beslut om att förundersökning inte skall inledas. Ett tillägg med denna innebörd bör följaktligen göras i sekretesslagen.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82:: 41 26

2.7. Åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare

2.7.I Inledning

De allmänna bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 5 RB är tillämpliga även på ungdomar under 18 år. Utöver vad som följer av dessa bestämmelser har åklagare enligt 1 5 1964 års lag möjlighet att underlåta åtal beträffande ungdomar som vid tiden för brottet fyllt 15 men inte 18 år. En förutsättning för beslut om åtalsunderlåtelse är antingen att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande eller att den underårige utan lagföring blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligast för hans tillrättaförande. I lagen nämns övervakning enligt 26 & bamavårdslagen. omhändertagande för samhällsvård enligt 29 % samma lag och annan där- med jämförlig åtgärd. Åtalsunderlåtelse kan ske även utan att sådana åt- gärder vidtas under förutsättning att den underårige blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd.

Lagen innehåller ingen begränsning i fråga om de brott vid vilka åtalsun- derlåtelse får ske. Det föreskrivs emellertid att åtal skall väckas. om detär påkallat ur allmän synpunkt.

Föreligger skälig anledning att ge åtalsunderlåtelse. skall åklagaren en- ligt 3 5 inhämta yttrande från barnavårdsnämnden innan beslut fattas i åtalsfrågan. Åklagaren får emellertid. om brottet är ringa. besluta om åtals- underlåtelse utan att höra nämnden (3 & sista stycket). I regleringen ligger att åklagaren kan besluta om åtal utan nämndens yttrande. om han anser att åtal är påkallat från allmän synpunkt. Är inte skuldfrågan avgjord eller motsätter sig den misstänkte åtalsunderlåtelse. kan åklagaren också beslu- ta om åtal utan nämndens hörande.

Enligt ?. å och 3 & tredje stycket skall åklagare och barnavårdsnämnd fö- reta prövningen skyndsamt. Någon tidsfrist inom vilken nämnden skall ha avgett yttrande "till åklagaren har dock inte föreskrivits i lagen.

Som tidigare har angetts innebär kommitténs förslag förenklingar i förfa- randet vid åtalsprövningen. Som en allmän förutsättning för att underlåta åtal skall enligt kommittéförslaget gälla att hinder inte möter med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskilt intresse.

De särskilda förutsättningama för underlåtande av åtal mot underåriga tas i kommittéförslaget upp i tre punkter.

Enligt den första punkten får åtalsunderlåtelse meddelas om brottet uppenbarligen har skett av okynne eller förhastande. Den bestämmelsen överensstämmer med gällande rätt.

Enligt den andra punkten får åtalsunderlåtelse meddelas vid första- gångsbrottslighet av underåriga. Tidigare brottslighet av bagatellnatur skall därvid inte inverka. Kommittén föreslår att åklagare skall få besluta om åtalsunderlåtelse. om det "av tillgänglig utredning framgår. att den un- derårige ej tidigare begått brott. för vilket fängelse i mer än sex månader är stadgat". Om således en underårig inte förut dömts eller fått åtalsunderlå-

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82: 41 27

telse för brott av angiven svårhetsgrad. skall han betraktas som första- gångsbrottsling.

Den tredje punkten avser övriga fall. Kommittén föreslår att åtalsunder- låtelse skall kunna meddelas om barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige vistas har förklarat att den underårige är eller kommer att bli föremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans anpassning i samhället.

Enligt kommitténs förslag skall åklagaren inte behöva inhämta yttrande från barnavårdsnämnden om han bedömer att ett brott har begåtts av okynne eller förhastande eller om det rör sig om ett förstagångsfall. Om den underårige tidigare har begått brott eller har varit föremål för bama- vårdsnämndens ingripande. bör åklagaren dock. innan beslut fattas om åtalsunderlåtelse. ta en kontakt med en företrädare för nämnden för att ta reda på vilken uppfattning man där har om brottsligheten och om den unge.

Om det framgår att den underårige tidigare har begått brott av sådan svårhetsgrad att han inte kan anses som förstagångsbrottsling. skall åkla- garen enligt förslaget inhämta yttrande från barnavårdsnämnden innan åtalsfrågan avgörs. om det inte är obehövligt.

Kommitténs förslag till ändringar i 1964 års lag har fått ett i huvudsak positivt mottagande vid remissbehandlingen. Några instanser. däribland RÅ. anser dock att man kan förenkla prövningen ytterligare. RÅ föreslår i sitt remissvar en bestämmelse som för åtalsunderlåtelse enbart förutsätter att den underårige kan bli föremål för vård enligt bamavårdslagen. Denna bestämmelse skulle ersätta punkterna 2 och 3 i kommitténs förslag. RÅ an- ser också att åklagarens skyldighet att inhämta yttranden från bamavårds- nämnden kan inskränkas till ett fåtal verkligt tveksamma fall.

Åtalsprövningen enligt 1964 års lag har också behandlats i en BRÅ-rap— port ( 1977:6 ). Där redovisar arbetsgruppen för barn- och ungdomsfrågor inom BRÅ resultatet av en studie av handläggningstider och samarbete mellan myndigheterna vid prövning enligt 1964 års lag. Vidare lägger grup- pen fram vissa riktlinjer för en reform av förfarandet. Riktlinjerna ligger nära vad kommittén föreslår. En skillnad i förhållande till kommitténs för- slag är att arbetsgruppen som förstagångsfall räknar dem som för första gången är föremål för prövning enligt 1964 års lag. En annan skillnad är att åklagaren i viss mån skall behålla sin befogenhet enligt gällande rätt att pröva om de av barnavårdsnämnden planerade eller vidtagna åtgärderna är lämpligast för den underåriges tillrättaförande. Rapporten har inte remiss- behandlats.

Frågan om handläggningstiderna vid åtalsprövning enligt 1964 års lag har flera gånger behandlats av riksdagen. Senast har justitieutskottet i ett av riksdagen godkänt betänkande uttalat att det är angeläget att ställning skyndsamt tas till frågan om förenklingar av åtalsprövningen (JuU 1978/79z29. rskr 252).

• Sida 28
•  Original

Prop. 1981/82: 41 28

2.7.2. Ändringar föranledda av .s'ot'ialtjänstrejiwmen

Socialtjänstreformen för med sig att 1964 års lag måste ändras på några punkter. Denna reform träder—i kraft den ljanuari 1982 och innefattar bl.a. tillkomsten av två nya lagar. socialtjänstlagen (l980:620) och lagen (l980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Genom dessa lagar upphävs bl.a. den nuvarande bamavårdslagen. Vidare har re- geringen som framgått i avsnitt 2.6.3 nyligen (prop. 1981/82z8) föreslagit en lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Denna lag föreslås träda i kraft samtidigt med socialtjänstreformen i övrigt. dvs. denll januari 1982.

De regler om förebyggande åtgärder som finns i nuvarande barnavårds- lag (26 å) och som återspeglas i nuvarande lydelse av 2 & i 1964 års lag har ingen direkt motsvarighet i den nya lagstiftningen. De åtgärder som kan komma i fråga på det förebyggande planet sker inom ramen för de allmän- na skyldigheter som åvilar socialnämnden enligt socialtjänstlagen (se bl.a. 6 och 11 55). I LVU regleras vård av unga utan samtycke. En förutsättning för sådan vård är antingen att det brister i omsorgen om den unge eller att denne utsätter sig för allvarlig fara genom t.ex. missbruk av beroendefram- kallande medel eller brottslig verksamhet (1 s').

Bestämmelserna om vård utan samtycke kan sägas utgöra en motsvarig- het till bestämmelserna om omhändertagande för samhällsvård i nuvaran- de bamavårdslag (29 å). Vården av den unge kan när den motiveras av den unges eget beteende i vissa fall ske i särskilda hem (12 & LVU) som mot- svarar nuvarande ungdomsvårdsskolor. Organisatoriskt gäller att uppgif- terna inom socialtjänsten skall utövas i varje kommun av en socialnämnd. Denna nämnd— ersätter bl.a. den nuvarande barnavårdsnämnden.

Förslag till följdändringar i 1964 års lag har som nämnts redan lagts fram i prop. 1979/80:1 . Förslaget avslogs emellertid av riksdagen under motive- ring att ändringarna borde tas upp i samband med behandlingen av det för- slag rörande lagen som var under förberedande inomjustitiedepartementet (SoU 1980/81:15 och rskr 130).

I huvudsak fö-reslårjag nu samma ändringar i 1964 års lag som lades fram i prop. 1979/80: 1 . Ändringarna går bl.a. ut på att vård enligt LVU ersätter övervakning och omhändertagande för samhällsvård enligt bamavårdsla- gen som en grund för åtalsunderlåtelse. Med ingripanden enligt LVU lik- ställs andra därmed jämförliga åtgärder. liksom hjälp- och stödåtgärder av annat slag. Av särskild betydelse härvidlag är de insatser som kan göras i samråd med den unge enligt socialtjänstlagen .

I enlighet med vad departementschefen framhöll i nyssnämnda proposi- tion villjag understryka att den omständigheten att den nya lagstiftningen inte innehåller någon direkt motsvarighet till bamavårdslagens bestämmel- ser om förebyggande åtgärder inte bör leda till en mer restriktiv tillämp- ning av 1964 års lag. Som framgår av vad jag redan tidigare har framhållit bör de insatser som kan ges inom socialtjänsten ha företräde framför på- följd för brott av unga i åldern 15— 17 år. Kan den underårige genom social-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1981/82: 41 29

nämndens och föräldrarnas försorg ges de omsorger som kan behövas. bör åtal som regel kunna underlåtas.

Enligt förslaget i prop. 1979/8021 skulle en motsvarighet till nuvarande åtalsprövningsregel i 69 & bamavårdslagen tas upp i 1964 års lag. Jag finner detta ändamålsenligt men vill tillägga att det till skillnad från vad som gäl- ler enligt 2 5 i 1964 års lag inte rör sig om ett fall av åtalsunderlåtelse utan om en särskild åtalsprövning.

2.7.3. Övriga ändringar

Det finns skäl som talar för att 1964 års lag nu bör bli föremål för en mer genomgripande översyn. Ett skäl är att det lagstiftningsarbete som pågått på det sociala fältet nu är i allt väsentligt avslutat och att man alltså kan överblicka vilka förhållanden som kommer att gälla på den sociala sidan. Som nämnts har riksdagen också uttryckt önskemål om en förenkling av åtalsprövningen enligt 1964 års lag.

Som framgått i avsnitt 2.7.2 anserjag att det inte finns någon anledning att rubba den nuvarande principen att åtal normalt inte skall ske mot lag- överträdare i åldern 15— 17 år. Vad som kan diskuteras är emellertid for— merna för åtalsprövningen.

Det är självfallet mycket angeläget att åtalsprövningen enligt 1964 års lag kan ske snabbt. Inte minst när det gäller unga lagöverträdare är det från allmänna kriminalpolitiska synpunkter viktigt att beslut kan meddelas i åtalsfrågan i så nära anslutning till brottet som möjligt. Dessutom är osä- kerheten om vad som skall hända besvärande för den enskilde. Kom- mitténs uppgifter. liksom den studie som redovisas i BRÅ-rapporten. visar att handläggningstidema ofta är alltför långa i ärenden där remiss har skett till bamavårdsnämnden. Remiss till nämnden medförde sålunda enligt rap- porten en förlängning av åtalsprövningen med i genomsnitt åtta veckor. Detta talar för att åklagarens remisskyldighet bör inskränkas. Förslag i den riktningen har lagts fram både av kommittén och av BRÅ:s arbetsgrupp. Även andra lösningar kan emellertid övervägas. RÅ har således föreslagit en mer långtgående förenkling av regleringen än vad de båda nyssnämnda förslagen innefattar.

Jag anser att vissa skäl talar för en lösning av det slag som RÅ förordar. Detta förslag innefattar en enklare och mer lättillämpad handläggningsord- ning än de förslag som lagts fram av kommittén och av arbetsgruppen. RÅ:s förslag innebär emellertid också. liksom de båda utredningsförsla- gen. en ändrad gränsdragning mellan åklagarens resp. de sociala organens ansvarsområden. Denna fråga är komplicerad och behöver enligt min me- ning övervägas ytterligare bl.a. mot bakgrunden av socialtjänstreformen. Jag kan också nämna att en arbetsgrupp inom BRÅ för frågor rörande unga lagöverträdare överväger vissa ändringar i 1964 års lag.

Jag är alltså inte beredd att nu ta slutlig ställning till frågan om hur åtals- prövningen enligt 1964 års lag skall gå till utan förordar att frågan prövas

• Sida 30
•  Original

Prop. 1981/82: 41 30

ytterligare. Samtidigt finns det emellertid anledning att redan nu ta itu med frågan om handläggningstiderna vid åtalsprövningen. Den statistik som ar- betsgruppen redovisat på denna punkt återspeglar visserligen inte'de aktu- ella förhållandena men det finns bl.a. med hänsyn till uppgifter i BRÅ-rap- porten ( 1979z2) Samhället och de unga lagöverträdama anledning att tro att handläggningstiderna alltjämt är oacceptabelt långa i många av de ärenden där åklagaren inhämtar yttrande av barnavårdsnämnden.

Gällande lydelse av 1964 års lag ger åklagaren möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse utan att inhämta yttrande av nämnden endast när brottet är ringa (3 & fjärde stycket"). Även i åtskilliga andra fall torde det redan från början stå klart att åtalsunderlåtelse skall komma i fråga. I dessa fall har nämndens yttrande ingen egentlig betydelse för åklagarens ställningstagan- de.

Mot bakgrunden härav finnerjag det vara en lämplig lösning att ge åkla- garen rätt att underlåta remiss till socialnämnden även i sådana fall där det — utan att brottet är ringa — är uppenbart att åtalsunderlåtelse kan medde- las. Jag förordar att en regel av denna innebörd förs in i 1964 års lag. Ge- nom en sådan lösning tillgodoses åtminstone till en del syftet med både kommitténs och. arbetsgruppens förslag.

Att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger torde i många fall stå klart redan från början. åtminstone om den underårige inte tidigare erhållit åtalsunderlåtelse. Även i återfallssituationer kan det emellertid tänkas att åtalsunderlåtelse emellanåt framstår som självklar. Bedömningen måste påverkas av bl.a. brottets art. omständigheterna vid dess begående och vil- ka insatser som företagits eller planeras för den underårige.

Åklagaren torde i en hel del fall kunna ta ställning till frågan om det är uppenbart eller ej att åtalsunderlåtelse kan meddelas på grundval av vad som har kommit fram vid den avslutade förundersökningen. I huvudparten av fallen torde åklagaren emellertid behöva viss information om den un- derårige från socialnämnden. Den informationen bör kunna inhämtas på ett snabbt och formlöst sätt. Enligt 6 5 lagen ( 1964:542 ) om personunder- sökning i brottmål är socialnämnden skyldig att på begäran av bl.a. åklaga- ren meddela upplysningar beträffande misstänkt som nämnden har att ta befattning med. Det får dock anses tveksamt om denna upplysningsskyl- dighet gäller i detta sammanhang. Det synes under alla förhållanden lämp- ligt att i 1964 års lag föreskriva en särskild skyldighet för nämnden att läm- na upplysningar till åklagaren vid sidan av skyldigheten att lämna uppgifter i yttrande. Härigenom blir det också klart att sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas vid informella kontakter mellan nämnden och åklagaren.

Det är viktigt att socialnämnden inleder sin utredning och vid behov tar initiativ till åtgärder med anledning av brottet så snart som möjligt. Enligt 16 å förundersökningskungörelsen (l947:948) skall polisen underrätta nämnden om att förhör skall hållas med lagöverträdare som ej fyllt tjugo år. om det finns skäl att anta att vad som förekommit bör föranleda nämn-

• Sida 31
•  Original

Prop. 1981/82: 41 31

dens ingripande. Den undersökning som redovisats av arbetsgruppen visa- de att nämndutredningen i allmänhet kom i gång först när åklagarens begä- ran om yttrande inkom till nämnden. Detta är givetvis otillfredsställande. Jag vill här erinra om bestämmelsen i 50 & socialtjänstlagen (1980:620) om att socialnämnden utan dröjsmål skall inleda utredning av vad som kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden.

2.7.4. Sammanfattning

Sammanfattningsvis förordar jag följande beträffande 1964 års lag.

1. Frågan om en mer övergripande revision av 1964 års lag prövas ytter- ligare.

2. Åklagaren ges redan nu rätt att underlåta att inhämta yttrande från socialnämnden när det ändå är uppenbart att förutsättningar för åtalsun- derlåtelse föreligger.

3. Ändringar som betingas av socialtjänstreformen och som i huvudsak är av formell natur genomförs nu. De ytterligare överväganden som sålunda bör komma till stånd kan lämpligen göras inom justitiedepartementet. Jag räknar med att arbetet kan bedrivas skyndsamt. Naturliga utgångspunkter är kommitténs och arbets- gruppens förslag och de synpunkter som kommit fram vid remissbehand- lingen av kommittéförslaget.

2.8 Ikraftträdande

Jag föreslår att lagändringarna får träda i kraft den ljanuari 1982.

4. Specialmotivering 4.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7 5 l paragrafen. som anger grunderna för åtalsunderlåtelse, har — frånsett att nuvarande sista stycket utgått — endast gjorts jämkningar av redaktionell natur. Bl.a. har ordet åtalsunderlåtelse införts i lagtexten.

I det nuvarande sista stycket anges att närmare föreskrifter om åtalsun- derlåtelse meddelas av regeringen. Bestämmelsen är numera onödig (se 8 kap. 13 .8 regeringsformen ) och har därför fått utgå.

20 kap. 7 a 9 Enligt paragrafen. som är ny, får beslut om åtalsunderlåtel- se meddelas även sedan åtal har väckts.

Bestämmelsen är tillämplig endast om nya omständigheter eller uppgifter framkommer under brottmålets behandling. Åtalsunderlåtelse får sålunda inte ske på grundval av en omprövning av förhållanden som har varit kän- da redan vid tiden för åtalets väckande. Från detta fall bör skiljas en sådan omprövning som sker när en högre åklagare överprövar ett åtalsärende.

Bestämmelsen kan tillämpas på alla fall av åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5. En hänvisning till förevarande paragraf föreslås bli upptagen som ett nytt tredje stycke i l 5 i 1964 års lag.

Förekomsten av en uttrycklig möjlighet till åtalsunderlåtelse efter det att åtal har väckts får självfallet inte minska noggrannheten i bedömningen av frågan i samband med förundersökningens avslutande. Det är då som prövningen normalt skall göras och möjligheten till åtalsunderlåtelse först efter åtalets väckande är avsedd för undantagssituationer.

Vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande har särskilt upp- märksammats möjligheten till åtalsunderlåtelse efter åtalets väckande på den grund att brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet (20 kap. 7 5 första stycket 4 RB). Situationen kan vara den att förfarandet i domstol har inletts och resulterat i ett beslut om rättspsykia- trisk undersökning. I och för sig ger bestämmelsen i förevarande paragraf möjlighet till åtalsunderlåtelse även i denna situation. När förfarandet har fortskridit så långt måste emellertid åtalsunderlåtelse förutsätta mycket starka skäl.

En inte ovanlig situation är den att en person. som åtalas för brott av inte alltför allvarlig natur. fortsätter att begå allvarligare brott innan det första åtalet blir föremål för domstolsprövning. Förevarande paragraf jämförd med 20 kap. 7 15» första stycket 2 ger vissa möjligheter att meddela åtalsun— derlåtelse för den tidigare brottsligheten.

När åtalsunderlåtelse meddelas sedan åtalet har väckts är det självklart att åtalet dessutom måste läggas ned. Följden av nedläggandet blir i detta fall alltid att domstolen avskriver målet. Bestämmelsen i 20 kap. 9 % andra stycket RB rör endast det fallet att nedläggningen betingas av att tillräckli— ga skäl till åtal inte längre föreligger och är således inte tillämplig här.

• Sida 33
•  Original

Prop. 1981/82: 41 _ 33

Enligt andra meningen i paragrafen får åtalsunderlåtelse inte ske sedan dom har fallit. Detta står i överensstämmelse med regeln i 20 kap. 9 5 första stycket RB om att åtal inte får läggas ned sedan dom har fallit.

Behörigheten att fatta beslut om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts följer vanliga regler om åklagares behörighet att meddela åtalsunderlåtelse (se 20 kap. 7 5 andra stycket RB samt 21, 31 . 37 och 40 a 55 åklagarinstruk- tionen. l974:9lO).

Vid remissbehandlingen uppmärksammades frågan huruvida det är möj- ligt att med stöd av 20 kap. 9 & RB lägga ned ett åtal när en förnyad pröv- ning av bevisningen ger vid handen att bevisningen inte längre kan beräk- nas räcka till en fällande dom. Som kommittén uttalar föreligger inte hin- der för åklagaren att lägga ned åtalet i detta fall. Att lång tid har förflutit torde dock inte i och för Sig vara tillräckligt för att nedläggande skall få ske utan en omprövning av åtalsfrågan förutsätter normalt en kompletterande förundersökning där exempelvis vittnen hörs på nytt.

23 kap. 1 & Paragrafen. som innehåller grundprinciperna för inledande av förundersökning. har omarbetats språkligt. Endast i första stycket har en saklig ändring gjorts. Den innebär att huvudregeln att förundersökning skall inledas så snart det finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats har försetts med en reservation för bestämmelser- na i 23 kap. 4 a och 22 55. 4 a 5 innehåller de nya reglerna om förundersök- ningsbegränsning och 22 5 ger för vissa fall möjlighet till ett enklare utred- ningsförfarande.

23 kap. 4 a & Paragrafen innehåller de nya bestämmelserna om förunder- sökningsbegränsning.

Enligt 23 kap. 4 5 andra stycket andra meningen skall en förundersök- ning läggas ned när anledning inte längre finns att fullfölja den. Bestämmel- sen syftar på de allmänna grunderna för nedläggning av förundersökning. De vanligaste allmänna grunderna är att misstanke ej har uppstått mot nå- gon gärningsman, att Spår efter brottslingen ej har kunnat anträffas, att den misstänkte har avlidit eller avvikit, att den misstänkte befunnits oskyldig samt att det visar sig att inget brott föreligger. Från nedläggning av förun- dersökning är att skilja att förundersökningen avslutas genom beslut i åtalsfrågan enligt 23 kap. 20 & RB.

Förevarande paragraf ger möjlighet att lägga ned förundersökningen i vissa ytterligare fall. I första stycket anges två särskilda nedläggningsgrun- der.

Den första grunden avser s.k. disproportionsfall. Här förutsätts för att nedläggning skall få ske att en fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i något rimligt förhållande till sakens betydelse. Dessutom förutsätts att det kan antas att brottet i fråga inte skulle leda till någon svå- rare påföljd än böter.

3 Riksdagen I98I/82. [saml. Nr 41

• Sida 34
•  Original

Prop. 1981/82: 41 34

Som har angetts i den allmänna motiveringen är den nya nedläggnings- grunden i första hand avsedd för brottsutredningar som har samband med invecklade jorddelnings- eller grannelagsrättsliga förhållanden. Typexem- pel är brottsanmälningar angående markintrång, vissa fall av egenmäktigt förfarande, olovligt frske och olovlig jakt. [ sådana fall kan utredningen in- te sällan tänkas bli synnerligen omfattande och tidskrävande. Ibland måste lantmäteriteknisk expertis kopplas in för att utreda mark- och gränsförhål- landen. Den nya nedläggningsmöjligheten kan bli tillämplig även i andra fall där det behövs tidskrävande brottsutredningar.

Det är viktigt att möjligheten till förundersökningsbegränsning i dispro- portionsfallen inte utnyttjas slentrianmässigt. I varje särskilt fall måste det noggrant prövas om skäl att lägga ned förundersökningen föreligger. Skäl som talar mot en nedläggning kan vara angelägenheten ur allmän synpunkt att genom ett domstolsavgörande undanröja ett osäken rättsläge. Även hänsynen till målsägandens ställning kan i vissa fall tala för att undersök- ningen bedrivs vidare. Här har det betydelse i vad mån det eventuellt brottsliga förfarandet kan tänkas fortsätta och hur besvärande ett fortsatt förfarande är för målsäganden. Viss hänsyn bör också kunna tas till måls- ägandens möjligheter att själv bekosta en utredning i saken.

l uttryckssättet ”att brottet inte skulle leda till svårare påföljd än böter" ligger att även sådana fall där domstolen skulle kunna tänkas meddela på- följdseftergift omfattas.

Det kan undantagsvis hända att frågan om tillämpning av första punkten uppkommer först när någon har blivit underrättad om misstanke om brott. Något hinder mot nedläggning i ett sådant fall föreligger inte. Avgörande härvidlag är hur avvägningen av sakens betydelse och kostnadema för en fortsatt utredning utfaller. Härvid torde den misstänktes och målsägan- dens eventuella intresse av att förundersökningen fullföljs böra tillmätas stöne betydelse än om frågan uppkommit i ett tidigare skede.

Den andra särskilda nedläggningsgrtrnden i 4 a 5 första stycket avser så- dana fall där man kan förutse att åtalsunderlåtelse skulle meddelas. om ut- redningen fördes till sitt slut. Endast åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 & RB avses. Att åtalsunderlåtelse enligt 1964 års lag kan förutses är alltså inte skäl till nedläggning av förundersökningen. Vidare avser denna ned- läggningsgrund sådana fall där man kan förutse ett beslut. fattat med stöd av bestämmelser om särskild åtalsprövning. om att åtal inte skall väckas för brottet. Bestämmelser om särskild åtalsprövning finns i brottsbalken beträffande vissa brottstyper samt dessutom bl.a. i 13 & skattebrottslagen (1971169). i 31 5 lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) enligt för- slag i prop. l931/82:8 och i den nu föreslagna 6 & i 1964 års lag.

Även om man kan förutse att åtal inte kommer att väckas. får förunder- sökningen inte läggas ned om förundersökning krävs ur allmän synpunkt. Vad som ur allmän synpunkt kan tala för fortsatt förundersökning har ut- vecklats i den allmänna motiveringen. Vad gäller målsäganden kan det tän-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1981/82: 41 ' 35

kas att dennes intresse att få material till en skadeståndstalan eller hans av den subsidiära åtalsrätten betingade intresse att få fram ett beslut i åtalsfrå- gan kan utgöra skäl att fullfölja förundersökningen.

Föreligger redan innan en förundersökning inleds förutsättningar för nedläggelse enligt första stycket behöver förundersökning inte inledas. Detta anges i andra stycket. Möjligheten att inte inleda förundersökning torde i första hand kunna utnyttjas när man kan förutse åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens (20 kap. 7 5 första stycket 2 RB).

Av tredje stycket första meningen framgår att endast åklagare är behörig att besluta om att lägga ned eller att inte inleda förundersökning i de i para- grafen avsedda fallen. Är polismyndighet eller tullmyndighet undersök- ningsledare. måste den alltså hänskjuta frågan om nedläggning i dessa fall till åklagarens avgörande. Det får förutsättas att kontakterna i frågan sker snabbt och formlöst. Övriga fall av nedläggning av förundersökning ("23 kap. 4 & RB) omfattas inte av denna bestämmelse utan beträffande dem gäl- ler oförändrat hittillsvarande principer om fördelning mellan åklagare och polismyndighet (se 2.5.1).

Som framgår av tredje stycket andra meningen får endast riksåklagaren besluta om att lägga ned eller att inte inleda en förundersökning när det är fråga om förutsedd åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 5 första stycket 3 (s.k. RÅ-fall). Frågan om vilka åklagare som i övrigt skall besluta enligt föreva- rande paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen. Närmare före- skrifter får tas in i åklagarinstruktionen (1974z910).

Ikraftträdandebestämmelsen. Lagändringarna föreslås träda" i kraft den I januari 1982. Detta innebär bl.a. att även en förundersökning som har in— letts före angivna dag kan läggas ned med stöd av de nya bestämmelserna i 23 kap. 4 a 5.

4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare

] 5 Enligt den nuvarande lydelsen kan åtalsunderlåtelse för underåriga komma i fråga bl.a. vid övervakning eller omhändertagande för samhälls- vård enligt BvL. I den nya lydelsen ersätts dessa åtgärder med vård enligt lagen (l980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). En- ligt den lagen kan under vissa förutsättningar i första hand den som är un- det 18 år beredas vård utan samtycke. [ vissa fall får socialnämnden förordna om omedelbart omhändertagande av den unge. Socialnämnden bestämmer hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. När det behövs särskilt noggrann tillsyn av den unge kan den unge tas in på ett särskilt hem som är särskilt anpassat för tillsyn.

Utöver vård enligt LVU nämner paragrafen i enlighet med nuvarande ly- delse som grunder för åtalsunderlåtelse att den underårige blir föremål för annan jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp-

• Sida 36
•  Original

Prop. 1981/82: 41 36

och stödåtgärd. Av betydelse är här i första hand de olika insatser som kan sättas in inom ramen för socialtjänsten. Någon närmare bestämmelse härom finns inte i socialtjänstlagen(l980:620) utan åtgärderna ingår i so- cialnämndens allmänna förpliktelser att sörja för och bistå den enskilde och att se till att barn och ungdom som löper risk att utvecklas ogynnsamt ges det skydd och stöd de behöver (12 5). I motsats till gällande ordning kan övervakning mot den enskildes vilja inte förekomma inom socialtjäns- ten.

I ] 5 första stycket i dess nuvarande lydelse används ordet ”tillrättafö- rande". Ordet återfinns i 25 & BvL men inte i LVU. Det för tanken till att de insatser som ges inom socialtjänsten också primärt tillgodoser samhälls- skyddet. Åtgärderna inom socialtjänsten fyller dock endast indirekt en funktion i fråga om samhällsskyddet. Det direkta syftet är att tillgodose den unges behov av vård eller andra omsorger. Ordet "tillrättaförande" har därför fått utgå. Åtalsprövningen har sålunda anknutits enbart till frå- gan om Vilka åtgärder som kan antas vara lämpligast för den unge. Åklaga- ren skall göra en bedömning i detta hänseende. Utgångspunkten bör vara att det i princip ankommer på de sociala organen att ingripa i händelse av att underåriga begår brott. Detta utesluter inte att åklagaren i vissa fall. särskilt vid återfall, har skäl att kräva att socialnämnden vidtar mer ingri- pande åtgärder mot den unge för att åtalsunderlåtelse skall komma till stånd. Liksom f.n. skall åtal väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt (andra stycket.).

1 ett nytt tredje stycke har beträffande åtalsunderlåtelse efter det att åtal har väckts intagits en hänvisning till 20 kap. 7 a & RB. Möjligheten till åtals- underlåtelse i detta fall är liksom i de fall som omfattas av 20 kap. 7 & RB avsedd för rena undantagssituationer.

I övrigt har vissa språkligajusteringar gjorts i förevarande paragraf.

3 & Enligt första stycket i dess nuvarande lydelse är det från barnavårds- nämnden i vis'telsekommunen som åklagarens yttrande skall inhämtas. En- ligt den nya lydelsen skall åklagaren inhämta yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen har ansvaret för den underåri- ge. Detta innebär i sak ingen större skillnad. Enligt 3 & socialtjänstlagen är det nämligen vistelsekommunen som har ansvaret för att den enskilde får den hjälp som han behöver. Emellertid kan socialnämnden i vistelsekom- munen enligt 72 & socialtjänstlagen flytta över ett ärende om vård eller an- nan åtgärd till socialnämnden i en annan kommun, t.ex. hemkommunen. En praktisk situation är även att den unge har tagits emot i fosterhem. An- svaret för den unge stannar därvid kvar hos den kommun som har beslutat om placeringen (jfr 25 och 30 åå socialtjänstlagen). Av förevarande första stycke följer att åklagaren skall inhämta yttrande i här berörda fall från nämnden i "ansvarskommunen". En lämplig ordning torde dock vara att åklagaren inte forskar efter om vistelsekommunen har ansvaret för den

• Sida 37
•  Original

Prop. 1981/82: 41 37

unge utan rutinmässigt riktar sin begäran om yttrande till nämnden i vistel- sekommunen. Om en annan nämnd visar sig ha ansvaret för den unge, bör nämnden i vistelsekommunen kunna vidarebefordra åklagarens begäran om yttrande till den andra nämnden.

Av socialtjänstlagen (se 41—46 åå) framgår att det kan inrättas två eller flera sociala distriktsnämnder i en kommun. Av 43 & socialtjänstlagen föl- jer att det är vederbörande distriktsnämnd som skall avge yttrande. om kommunfullmäktige inte har beslutat annorlunda. För tids vinnande bör åklagaren rikta remissen direkt till den ansvariga distriktsnämnden.

Första stycket har dessutom undergått en redaktionell omarbetning. I fjärde stycket anges i vilken utsträckning åklagaren är berättigad att utan att höra socialnämnden underlåta åtal. F.n. föreligger en sådan rätt endast vid ringa brott. Enligt den nya lydelsen får dessutom åtalsunder- låtelse ske utan att yttrande begärs av nämnden om det ändå är uppenbart att förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger. Tillägget har behandlats i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.7.3 ). Det bör anmärkas att det i vis- sa fall kan finnas skäl att höra nämnden i frågan huruvida brottet kan sägas ha skett uppenbarligen av okynne eller förhastande.

Fjärde stycket behandlar endast frågan i vad mån nämndens yttrande kan avvaras före beslut om åtalsunderlåtelse. Som framgår av första stycket får åklagaren besluta om åtal utan att nämndens yttrande inhäm- tats. Åklagaren kan t.ex. göra den bedömningen att åtal är påkallat ur all- män synpunkt.

Enligt 4 5 andra stycket i 1964 års lag skall beslut om åtalsunderlåtelse tillställas socialnämnden. om åtgärd av denna fordras. Bestämmelsen är naturligtvis tillämplig även i de fall beslutet fattats utan remiss till nämn- den.

Femte stycket är nytt. Där föreskrivs en skyldighet för socialnämnden att även utan samband med yttrande lämna åklagaren de upplysningar den- ne begär i fråga om den underårige.

6 & Denna paragraf har ingen motsvarighet i gällande lydelse av 1964 års lag. Dess motsvarighet finns i stället i 69 % BvL. Det rör sig här om en regel om särskild åtalsprövning beträffande dem som är intagna i sådana hem som avses i 12 5 LVU. Dessa hem motsvarar de nuvarande ungdomsvårds- skolorna. Yttrande i åtalsfrågan skall inhämtas från den som förestår vår- den vid hemmet. Det torde kunna förutsättas att denne före yttrandet sam- råder med vederbörande socialnämnd.

Nuvarande lydelse av 6 5 innehåller en hänvisning till 57 & nykterhets- vårdslagen. Denna motsvaras fr.o.m den ljanuari 1982 närmast av 31 & la- gen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), förutsatt att förslaget i prop. 1981/82z8 godkänns av riksdagen. Eftersom denna lag endast har teoretisk betydelse för unga (jfr 2 & LVM) har i den nya lydelsen någon hänvisning inte gjorts till denna lag.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1981/822: 41 38

Ikraftträdandebestämmelsen. Ändringarna i 1964 års lag träder i kraft den I januari 1982. Enligt övergångsbestämmelserna till lagen ( 1980:621 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) får förebyggande åtgärder som har beslutats med stöd av bamavårdslagen bestå efter LVU:s ikraft- trädande den I januari 1982. Om åtalsprövning enligt 1964 års lag blir aktu- ell under första halvåret 1982 och förebyggande åtgärder, t.ex. övervak- ning. enligt barnavårdslagen består. torde det utan någon uttrycklig be- stämmelse vara klart att åtalsunderlåtelse med stöd av ] ä i dess nya lydel— se får meddelas.

4.3. Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (l980:100)

9 kap. 18 & anger vissa undantag från sekretessregeln i 17 5, vilken para- graf bl.a. anger att sekretess gäller förundersökningar i brottmål. Den första punkten i 9 kap. 18 5 har fått en ny lydelse. Av denna framgår att sekretess inte gäller beslut om att förundersökning inte skall inledas.

5. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lagen om ändring i rättegångsbalken .

2. lagen om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

3. lagen om ändring i sekretesslagen (1980: 100).

6. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 39
•  Original

Prop. 1981/82: 41 39

Sammanfattning ;

Det föreliggande förslaget är enligt min mening alltför långtgående izsin strävan att undandra domstolarna prövningen av brottmål. Detta framgår också av det särskilda yttrande. som ledamöterna Birgitta Dalil och Wik- lund funnit skäl att avge beträffande medborgarverksamheten inom åkla- garväsendet. [ detta yttrande framhålls bland annat betydelsen av lekman- namedverkan i ”handplockade fall av särskild vikt" varmed i första hand åsyftas viktigare resocialiseringsfall och ungdomsfall där vård och stödåt- gärder kommer i fråga. Jag hävdar att man då rimligen rör sig med fall be- träffande vilka en kontradiktorisk och så långt som möjligt offentlig för- handling bör äga rum då lagöverträdaren bör finnas närvarande och ha hjälp av biträde. l resocialiseringsfallen kan det om förslaget genomförs, åtminstone teoretiskt i vissa fall bli fråga om tre olika former av process. nämligen inför länsrätt, inför allmän domstol och inför åklagare, vilket förefaller absur1.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1981/82: 41 93

1.10 Domstolsverket

Det är angeläget att rättsväsendets resurser utnyttjas så effektivt och ra- tionellt som möjligt. Principen att samhället genom utredning. lagföring och straff skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse har passerats av ti- den och kan inte längre upprätthållas. En lämplig avvägning av de insatser som kan göras inom ramen för givna resurser kräver emellertid ingående överväganden. En prioritering av insatserna blir nödvändig. Nuvarande regler för förundersökning och åtal har därvid ansetts utgöra hinder mot att frigöra resurser från hanteringen av enklare brott och förseelser för att i stället kunna sätta in dem på bekämpandet av grövre brottslighet.

Kommitténs förslag syftar till att antalet brottmål skall minska genom att möjligheterna till åtalsunderlåtelse vidgas. ] viss utsträckning skall inte ens förundersökning behöva inledas. Förutsättningarna härför diskuteras ingå- ende i betänkandet.

Domstolsverket ifrågasätter om inte de rättspolitiska konsekvenserna av förslagen hade bort belysas mera ingående av kommittén. Någon diskus- sion om effekterna av att brott och förseelser lämnas obeivrade förekom- mer egentligen inte i betänkandet. Svårigheterna att belägga sådana förhål- landen är visserligen betydande. Samhällets insatser mot brott kan dock inte reduceras till enbart en prioriteringsfråga. Innan åtgärder som i prakti- ken kan jämställas med en omfattande avkriminalisering vidtas bör konse- kvenserna för medborgarna i form av eventuellt ökad otrivsel och osäker- het belysas. Med bättre kännedom om dessa kan en ökning av rättsväsen- dets resurser framstå sorn ofränkomlig.

För bedömning av kommitténs förslag är det vidare nödvändigt att göra en uppskattning i kvantitativa termer av effekterna av vidgade möjligheter till förundersöknings- och åtalsunderlåtelse.Domstolsverket har fått upp- fattningen att dessa effekter skulle bli avsevärda. För tingsrätterna skulle en nedgång i målantalet kunna emotses. En betydande minskning av anta- let enklare mål skulle i arbetshänseende kunna uppvägas av en viss ökning av målen rörande mera svårutredd brottslighet. Överväganden av denna art får emellertid i huvudsak karaktären av spekulationer. Det är enligt domstolsverkets mening en brist i betänkandet att inga försök gjorts att be- lysa förslagens konsekvenser med uppgifter om vilka förskjutningar i he— lastningen på olika organ inom rättsväsendet som skulle kunna emotses.

Domstolsprocessen har utformats så att den fyller högt ställda anspråk på rättssäkerhet. Lekmän deltar i dömandet. offentlighet råder vid dom- stolens förhandlingar etc. Möjligheterna till insyn i polisens verksamhet är däremot små; åklagarens verksamhet är helt skyddad från insyn.

Såväl polis- som åklagarkåren åtnjuter ett högt anseende för redbarhet. Det finns enligt domstolsverkets mening inte ringaste anledning att ifråga- sätta polisens eller åklagarens förmåga att enligt lagstiftarens intentioner handha de ökade befogenheter kommitténs förslag skulle medföra. Redan med nuvarande ordning torde det emellertid förekomma situationer. då en

• Sida 94
•  Original

Prop. 1981/82: 41 94

åklagare utsätts för hårda påtryckningar att inte åtala för brott. Vidgade möjligheter till en friare prövning av om förundersökning skall inledas eller om åtal skall väckas ökar risken för sådana påtryckningar. Bristen på insyn i verksamheten gör också att smutskastning och förtal lättare får näring. Domstolsverket anser det angeläget att myndigheternas arbetsbetingelser noga uppmärksammas när en ny lagstiftning som den föreslagna övervägs.

Domstolsverket dela utredningens uppfattning att den absoluta åtals- plikten skall behållas. Presumtionen skall alltså varaför att åtal väcks.

Utredningen har föreslagit vidsträckta undantag från den absoluta åtals- plikten. Beträffande brott som i händelse av lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor omedelbart i pen- ningar har föreslagits en relativ åtalsplikt och förundersökningsplikt.

Utredningens förslag beträffande det lägsta bötesskiktet innebär, som utredningen också konstaterat. en avkriminalisering. Domstolsverket får som sin mening anföra att det bör ankomma på lagstiftaren att ange vilka typer av handlingar som skall anses vara brottsliga. Detta bör inte ske ge- nom processuella regler. Enligt utredningen skulle handlingens karaktär av brott inte förändras men det allmänna skall underlåta att utkräva någon på- följd; det skulle räcka med den varning som brottsupptäckten innebär (s. 154). Mot detta synsätt vill domstolsverket anföra följande.

Det är viktigt att hålla fast vid principen att gärning. som aldrig kan för- anleda straff inte skall benämnas brott. Beteenden för vilka samhället inte utkräver straff kan vara klandervärda från skilda synpunkter men bör i klarhetens intresse skiljas från gärningar som anses straffvärda. Som dom- stolsverket inledningsvis anfört är det en vital fråga i sammanhanget vilka konsekvenser kommitténs förslag skulle få för den allmänna laglydnaden. — Gentemot kommitténs synsätt kan anföras att det förefaller sannolikt att överträdelser inte längre upplevs som brott — även om de kallas så — när det föreslagna systemet verkat några år och allmänheten märker att inget händer om ett lagbud överträds.

Likartade synpunkter kan anföras beträffande de övriga fall där åtalsun- derlåtelse skall kunna meddelas. Det finns en risk för att allmänheten upp— lever det som om samhället inte reagerar mot brott av mindre allvarligt slag. Det typer av brott som drabbar den enskilda medborgaren är ofta av "mindre allvarligt slag" sett från samhällets synpunkt. men kan upplevas av de drabbade som nog så allvarliga. Om brott av denna art i alltför stor utsträckning inte sktrlle leda till åtal med efterföljande rättegång och ut- dömd påföljd riskerar man att det allmänna rättsmedvetandet avtrubbas.

1 .1 [ RikspolisstyreIsen

Att straffprocessens regelsystem samt förundersökningsförfarandet fortlöpande måste anpassas till de kriminalpolitiska mål som statsmakter- na ställer upp med hänsyn till förändringama i samhället är nödvändigt.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1981/82: 41 95

Emellertid får denna anpassning icke drivas så långt att domstolarnas led- ning av rättstillämpningen inom straffrätten skjuts i bakgrunden för att spa- ra på resurserna. Så synes ha skett i utredningens förslag. Den omständig- heten att brottsligheten ökat kraftigt under senare år får ej tas till intäkt för att avkriminalisera brott eller underlåta åtala brott i en omfattning som stri- der mot det allmänna rättsmedvetandet och underminerar rättssystemet.

[ förslaget anges bl.a. beträffande de kriminalpolitiska övervägandena att dessa förutsätter ett nytänkande, varvid det måste bortses från det hit— tills använda systemet med påföljder. Den sedan lång tid tillbaka grundläg- gande regeln inom straffrätten att brott skall följas av brottspåföljd hör vidare uppges och i stället enligt utredningen ersättas av resocialiserande åtgärder titan straffrättsliga inslag. [ straffprocessuellt avseende innebär Utredningsförslaget betydande förändringar främst beträffande åklagar- myndigheternas befogenheter att underlåta åtal. Utredningsförslaget i dessa avseenden inger starka betänkligheter. Speciellt tveksamt är försla- get att medge åklagare rätt att efterge åtal i sådana fall. då det kan antas att den för brott misstänkte. därest lagföring skett. skulle ha dömts till villkor- lig dom. Utredningsförslaget att underlåta åtal i dessa fall förefaller enligt rikspolisstyrelsens uppfattning innebära ett anmärkningsvärt avsteg från den i vårt land grundläggande huvudregeln inom straffprocessrätten att för brott misstänkt person skall få sin sak prövad av domstol. Att av resociali- seringshänsyn eller av processekonomiska skäl beträda en väg som i verk- ligheten innebär avkriminalisering av vissa brottstyper förefaller icke över- ensstämma med det övergripande målet för utredningsarbetet som angetts vara att både förbättra rättsskyddet för allmänheten och att tillgodose rättssäkerheten för gärningsmannen. Ändamålet att åstadkomma avkrimi- nalisering av vissa brottstyper. som med hänsyn till förändrade normupp- fattningar i samhället icke längre är förtjänta av samhällets skydd bör till- godoses på det traditionella sättet. nämligen genom översyn av gällande lagstiftning i den mån denna lagstiftning visar sig otidsenlig. Denna metod som utredningen avvisar med motiveringen att den ofta ger upphov till tveksamheter om vilka gärningar som skall betraktas som straffvärda och som framförallt är tidsödande leder dock i de flesta fall till resultat som be- står under lång tid. Då rikspolisstyrelsens uppfattning i frågan är att avkri- minalisering av olika brottstyper bör lösas på för svensk straffrättslagstift- ning traditionellt sätt, anser sig rikspolisstyrelsen icke kunna tillstyrka ut- redningsförslaget. Vid en översyn av det straffrättsliga regelsystemet bör en omsorgsfull avgränsning av det för olika gärningstyper straffbara områ— det genomföras. Härigenom kan utrymmet för åtalsunderlåtelse i motsva- rande mån begränsas. Åtalsunderlåtelseinstitutet synes efter en översyn endast böra komma till användning i vissa fall av brottskonkurrens samt vid återfallssituationer.

Den av utredningen förordade utvidgningen av åtalsunderlåtelseinsti- tutet kan vidare förmodas medföra att domstolarna framledes om utred-

• Sida 96
•  Original

Prop. 1981/82:: 41 96

ningsförslaget leder till lagändringar får handlägga ett betydligt färre antal brottmål. Antalet brott i samhället nedbringas emellertid inte genom denna reform. För polisväsendets del innebär förslaget i vissa avseenden en ökad arbetsbelastning. Speciellt torde detta bli fallet vid åtalsunderlåtelser enligt RB 20 kapitlet 7 5, punkt 4 (villkorlig dom). då åklagarens underlag för be- slut enligt detta lagrum med nödvändighet kräver ett omfattande förunder- sökningsmaterial. Vid ett stort antal brott. som kan förväntas leda till åtalsunderlåtelse, kommer den enda samhällsreaktionen i framtiden att bli förundersökningsförfarandet. Systemet såsom utredningen föreslagit det- samma kan icke heller anses godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt.

I detta sammanhang vill rikspolisstyrelsen även framhålla den allvarliga konsekvensen för polispersonalens motivation för sitt arbete som kan bli följden av en reform med ökat antal åtalsunderlåtelser och förundersök- ningsbegränsningar. Man måste nämligen då fråga sig vad det är för me- ning med att ha en dyrbar polisorganisation som gör omfattande utredning- ar av begångna brott. när utredningarna sedan kommer att framstå som mer eller mindre meningslösa. Konsekvensen av utredningens förslag le- der närmast till att man då också bör avskaffa eller väsentligt begränsa po- lisens utredningar av begångna brott. En negativ utveckling på sätt nu an- tytts måste självfallet i avsevärd mån påverka samhällets förutsättningar att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning bör sålunda av straffrättslagstift- ningen klart framgå vilka handlingar som är brottsliga och sedan bör ett rättsligt förfarande följa som uppfyller de krav på rättssäkerhet som man har rätt att ställa i ett rättssamhälle.

1.l2 Kriminulvårdsslyrelsen

Kriminalvårdsstyrelsen delar åtalsrättskommitténs uppfattning att över- vägande skäl talar för att bibehålla nuvarande system med absolut åtals- plikt.

I likhet med .åtalsrättskommitte'n är kriminalvårdsstyr'elsen av den upp- fattningen att ny gällande regler för åtalsunderlåtelse och möjligheter till förundersökningsbegränsningar är onödigt restriktiva. Styrelsen är därför positivt inställd till reformer inom detta område.

Styrelsen ansluter sig i stort till de synpunkter på och förslag till en ut- vidgad möjlighet för åklagare att besluta om åtalsunderlåtelse som fram- lagts av åtalsrättskommittén.

1.13 BRÅ

Syftet med åtalsrättskommitténs förslag är. vilket redan framgår av ti- teln på betänkandet. att begränsade rättsvårdande myndigheternas befatt- ning med brottmål. En sådan begränsning motiveras dels av kriminalpoli- tiska skäl, dels av processekonomiska skäl. Kommitténs uppdrag har emellertid såtillvida varit kringskuret att man enbart kunnat gå fram med förslag om straffprocesstrclla reformåtgärder.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1981/82: 41 97

Det står emellertid klart att de straffrättsliga och straffprocessuella re- forminsatsema på detta område måste knytas samman. Genom strafflag- stiftningen regleras kriminaliseringens omfattning. Därmed tilldelas de sär- skilda brotten det straffvärde de enligt lagstiftarens bedömning anses för— tjäna. Ju mer preciserat det straffbara området och brottens straffvärde blir. desto mindre utrymme bör finnas för åtalsbegränsningar. Eller om- vänt: en strafflag som ger vaga och obestämda gränser för kriminalisering- ens omfattning bäddar med nödvändighet för ett system med långtgående åtalsrestriktioner.

Under de senaste åren har intresset inom kriminalpolitiken varit stort för sådana frågor som hänger samman med kriminaliseringens utbredning och avgränsning samt de rättsvårdande myndigheternas faktiska möjligheter att svara för regelkontrollen. I takt med samhällets socio-ekonomiska och tekniska utveckling har strafflagstiftningen byggts ut och är nu mycket om- fattande.

Det står klart att en sådan expansiv utveckling ställt allt större krav på de rättsvårdande myndigheterna. Resurserna för att klara kontrollen över regelsystemet är otillräckliga. Många straffbud. särskilt på spccialstraffrät- tens område. har svag förankring i folks rättsmedvetande. De överträds i stor utsträckning utan att samhället förmår reagera. Det ligger en allvarlig fara i att straffrätten därigenom uppfattas som ett svagt svärd och att vissa straffbud bara fungerar som "skrivbordsprodukter”.

Mot denna bakgrund är det självklart att man frågar sig vilka konsekven- serna skall bli om utvecklingen fortsätter i samma spår. Det finns ett in- tresse att från straffrätten utmönstra sådana bestämmelser som avser gär- ningar av ringa straffvärde. Man vill häri stället anvisa andra sanktionsfor- merän straff, t. ex. administrativa avgifter. Genom sådan s.k. depenalise- ring kan rättsvårdens arbetsbörda avlastas och resurserna koncentreras till allvarligare brottslighet.

Den allmänna iakttagelsen blir emellertid att man hittills inom lagstift- ningen gått försiktigt fram såväl med reell avkriminalisering som depenali- sering. De mest påtagliga resultaten av denna reformpolitik utgör avkrimi- naliseringen av fylleriet samt depenaliseringen av ringa skattebrott. olov- ligt byggande och olaga parkering.

Utvecklingen har i stället gått i riktning mot att åstadkomma den nöd- vändiga avgränsningen av straffrätten med straffprocessuella medel. främst genom en utvidgning av utrymmet för åtalsrestriktioner. Dels har nya åtalsregler införts som skall begränsa tillämpningen av vissa straffbe- stämmelser (t.ex. avseende gäldenärsbrott, snyltningsbrott). Dels har ut- rymmet för åtalsunderlåtelse generellt vidgats. I detta sammanhang bör också nämnas att tillämpningsområdet för rapporteftergift tänjts ut. varige- nom polisen i större utsträckning än tidigare kan underlåta att. rapportera och utreda mindre brott.

Det förslag som nu lagts fram av åtalsrättskommittén innebär en klar 7 Riksdagen l98l/82. [ saml. Nr 41

• Sida 98
•  Original

Prop. 1981/82: 41 98

markering av att reformpolitiken skall fortsätta på den utstakade vägen och siktar mot en betydande utvidgning av området för "straffprocessuell avkriminalisering”.

Kommittén har härvidlag bundits upp av sina direktiv. Någon anledning för kommittén att ingående diskutera om denna framgångsväg är riktig, be- traktad i ett större kriminalpolitiskt sammanhang. har inte funnits. Kom- mittén är dock klart medveten om betydelsen av reforminsatser på straff- rättslig väg. Principiellt anses sådana lösningar vara att föredra. Eftersom kommitténs uppdrag som nämnts är klart processrättsligt inriktat. anser man sig dock inte närmare kunna gå in på frågan om behovet av en av- gränsning av straffrätten.

Detta är från många synpunkter olyckligt att kommittén på detta sätt nödgats arbeta från en relativt snäv infallsvinkel. Därmed har den viktiga frågan om sambandet mellan avkriminalisering/depenalisering och åtals- begränsningar lämnats öppen. Kommittén har inte heller ansett sig ha an- ledning att pröva behovet av särskilda åtalsregler eller att pröva innehållet och omfattningen av sådana nu existerande regler. Detsamma gäller den viktiga frågan hur ett system med åtalsunderlåtelse skall anpassas till vårt sanktionssystem eller kanske inordnas däri.

Utvecklingen under de senaste decenniet har vidare medfört en delvis förändrad syn på kriminalpolitikens förhållande till socialpolitiken. De hit- tills förhärskande idéerna om att sociala och medicinska vård- och behand- lingsåtgärder i stor utsträckning skall tjäna som reaktionsmedel på grund av brott. håller på att överges. Trenden inom socialpolitiken går i stället mot att de sociala myndigheterna skall avlägsna sig så långt som möjligt från tvångsingripanden. Det är givet att en sådan utveckling måste få kon- sekvenser för tillämpningen av vårt sanktionssystem och i samma mån på- verka möjligheterna att avstå från åtal i "resocialiseringsfall”'.

Med (len nu. lämnade bakgrundsbeskrivningen vill BRÅ visa att åtals- rättskommitte'ns förslag inte bör prövas isolerat utan i ett större kriminal- politiskt och socialpolitiskt sammanhang. Det är önskvärt att reformpoliti- kcn vilar på så. bred bas som möjligt. En rad utredningar. som nyligen lagt fram sina förslag eller inom den närmaste tiden ämnar lägga fram sina för- slag, arbeter med problem som vävs in i varandra. Bland dem kan förtrtom åtalsrättskomrnittén nämnas 1968 års brottmålsutredning. förvandlings- straffutredningen. socialutredningen. ungdomsfängelseutredningen. utred- ningen orn behandling av psykiskt avvikande. utredningen om eventuell reformering av det ekonomiska sanktionssystemet inom straffrätten. Här- till kommer att BRÅs kriminalpolitiska arbetsgrupp har till uppgift att se över hela sanktionssystemet och lägga fram en rapport mot slutet av detta år.

Ett ståndpunktstagande till åtalsrättskommitténs förslag borde sålunda föregås av en allmän diskussion om inriktningen av den framtida kriminal- politiken och en mål-medelanalys. Därvid borde olika intressen vägas mot

• Sida 99
•  Original

Prop. 1981/82: 41 99

varandra med sikte på att nå fram till en enhetlig och samlad linje för re- formarbetet. Läget är nu sådant att det arbete som bedrivs på olika håll präglas av osäkerhet om vilka framgångsvägar som bör väljas och en på— taglig risk för intressekollisioner.

En aktuell fråga blir om kriminalisering skall tillgripas i den utsträckning som nu sker utan att man först bestämmer en rimlig nivå för vad som skall vara straffvärt. Följden av nuvarande politik blir att ansvaret för vad som skall utgöra brott och vara straffbart i realiteten förs över från samhällets lagstiftande myndigheter till åklagare och rättsvård. En sådan ordning ska- par osäkerhet om strafflagens gränser och kan också komma i konflikt med vissa grundläggande principer som bör gälla för strafflagstiftningen. såsom legalitet, förutsebarhet. rättvisa ochjämlikhet.

En annan framgångsväg skulle alltså vara att straffrätten avgränsas till sådana brott som uppnår viss nivå för straffvärdet och att de rättsvårdande myndigheterna kan reagera enligt principen att brott skall följas av straff. Utrymmet för åtalsrestriktioner blir i så fall klart avgränsat.

Enligt BRÅs uppfattning bör siktet vara inställt på den sistnämnda vä- gen. Detta förutsätter dock att nran kan anvisa lösningar som möjliggör av- kriminalisering och depenalisering inom stora områden av nuvarande strafflagstiftning, att de straffbestämmelser som krävs för kontrollen preci- seras till innehåll och omfattning (eventuellt bör man här överväga behovet av en nedre straffbarhetsgräns) och att sanktionssystemet utformas på så- dant sätt att det svarar mot behovet av olika reaktionsformer.

En sådan inställning kan synas frondera mot grunderna för åtalsrätts- kommitténs förslag. Utgångspunkten för kommittén har nämligen varit ett "nytänkande” som innebär att man i ökad grad avlägsnar sig från princi- pen att brott skall följas av brottspåföljd. Skillnaden ligger emellertid däri att kommittén inte ansett sig kunna beakta behovet av en avgränsning av straffrätten. De förutsättningar som kommittén haft att arbeta från — näm- ligen att "överkriminaliseringen" skall fortsätta — bildar bakgrund för ett nytänkande i den riktning kommittén anvisat.

Det måste också betonas att en straffrättsreform. som enligt BRÅ är kri- minalpolitiskt motiverad och avsevärt skulle begränsa behovet av åtalsre- striktioner. likväl måste ses i ett långsiktigt perspektiv. Såsom systemet nu är utformat har man tvingats att tillgripa åtalsrestriktioner som medel för att begränsa lagföringen. Den grundläggande tanken. till vilken även BRÅ vill ansluta sig. är att det inte går att förena en långtgående kriminali- sering med principen att straff alltid skall följa på brott. Det finns för när- varande inga andra möjligheter att åstadkomma den nödvändiga avgräns— ningen av kriminaliseringen än genom åtalsrestriktioner.

Samtidigt vill BRÅ understryka att tillgripandet av åtalsrestriktioner inte får medföra att strävandena att avgränsa straffrätten genom avkriminalise- ring eller depenalisering skjuts tillbaka. BRÅ kan alltså inte acceptera att en reform i den riktning kommittén föreslår får tas till intäkt för att man nu

• Sida 100
•  Original

Prop. 1981/82: 41 100

valt linje för kriminalpolitiken. Det bör i stället vara på straffrättslig väg som utrymmet för kriminalisering skall bestämmas. Det är särskilt angelä- get att gå fram med sådana straffrättsliga reformåtgärder på områden där åtalsrestriktioner vinner terräng. eftersom detta indicerar behovet av straffbarhetsinskränkning. Målsättningen bör sålunda vara att på sikt av- gränsa området för åtalsrestriktioner.

Sammunfat"tings-vis är BRÅs allmänna uppfattning att reformer som siktar mot att avgränsa det straffbara området i första hand här ska på _x'tra/f/i'iittslig väg. I den mån en utbyggnad av institutet åtulxmtderlåtelse motiveras avj'i'irmen/u behov av straffbarhetsinskränkning. bör denna ske inom avxevr'ir." Slläl'al't' .g'ränser än vad åtalsrättskommittén föreslagit.

Åtalsrättskommittén har lagt ner betydande arbete på att bestämma hur långt man bör gå med en utbyggnad av institutet åtalsunderlåtelse, vilka generella hinder som kan finnas och inom vilka områden man bör räkna med att institutet vinner tillämpning. Förslaget innebär totalt sett en bety— dande utvidgning jämfört med nuvarande förhållande. Hur långtgående tillämpningen i praktiken kommer att bli är bl. a. beroende på tolkningen av klausulen "hinder med hänsyn till viktigt allmänt intresse".

Kommittén har funnit att den nuvarande klausulen att åtal kan påkallas "ur allmän synpunkt" inte ger tillräcklig handlingsfrihet för tillämpningen. Klausulen har i praxis tolkats restriktivt vilket bl. a. belyses av att antalet årligen meddelade åtalsunderlåtelserjml 20: 7 p. 1 RB (bötesfallen) ligger på förhållandevis låg nivå. Kommittén har därför valt att konstruera en re- gel som avses ge klarare vägledning och vidgade möjligheter för åklagarna att bestämma vad som skall falla utanför lagföringsområdet.

Genom att införa begreppet "viktigt allmänt intresse" som indikation för åtal har kommittén markerat att de allmänpreventiva synpunkterna bör tillmätas avsevärt mindre betydelse än nu. En sådan deklaration anses tyd- ligen nödvändig för att reformen skall kunna få den avsedda genomslags-l kraften.

BRÅ ställer sig dock tveksam till det lämpliga i att så markant skjuta de allmänpreventiva intressena i bakgrunden utan att man närmare diskuterar de kriminalpolitiska konsekvensema därav. Uppfattningen att straff skall följa pa brott får dock antas ha relativt stark förankring i folks rättsmedve- tande. Man kan också utgå ifrån att straflhotet av de flesta människor upp- levs som en realitet, i varje fall när det gäller brott som uppnått viss svår- hetsgrad.

Det vore från dessa synpunkter av stort intresse att veta hur människor kommer att reagera, om det blir uppenbart för dem att lagföring och straff- sanktioner i stor utsträckning uteblir efter uppklarade brott. Kommer det att medföra en allmän försvagning av straffrätten? Kommer det att få kon- sekvenser för den allmänna regelefterlevnaden?

• Sida 101
•  Original

Prop. 1981/82: 41 101

Åtalsrättskommittén hamnar här på osäker mark vilket är förklarligt med hänsyn till att våra kunskaper om allmänpreventionen är mycket be- gränsade. Kommittén hävdar visserligen att själva brottsupptäckten och den varning som ligger däri i många fall bör vara tillräcklig för att tillgodose detta intresse. men något stöd för denna uppfattning har inte redovisats. Det är här mer en fråga om tro än vetande. Klart är emellertid att man inom forskningen under senare år alltmera börjat intressera sig för straff- lagstiftningens allmänpreventiva funktioner, varvid bl. a. frågor om konse- kvens, rättvisa och förutsebarhet i straffmätningen samt effektiviteten i straffsystemet och dess betydelse för den allmänna laglydnaden (rättsmed- vetandet) kommit i blickpunkten.

Det vore naturligtvis för mycket att begära att åtalsrättskommitte'n skul- le bedriva egen forskning angående allmänpreventionen. Men det hade varit av värde för en analys av innehållet i klausulen. "viktigt allmänt in- tresse". om kommittén kunnat beskriva forskningens nuvarande ställning och referera till de spridda resultat och tankar som kan ha betydelse i detta sammanhang. (Jfr BRÄs rapport 1975: 2 General Deterrence.)

BRÅ har bl. a. ställt sig frågan vilken betydelse själva lagföringen kan ha från allmänpreventiv synpunkt. Det är tänkbart att rättegången som sådan — om den organiseras rationelltjust för detta syfte — kan verka i preventiv anda. Genom rättegången och domstolens agerande kan samhällets ogil- lande av brottet markeras, rättegången kan få viss publicitet och den upp- märksamhet som Iagbrytaren härigenom utsätts för kan för många verka avskräckande.

Ett system som innebär att lagföringen i allt större utsträckning flyttas från domstolarnas sessionssal till åklagarnas arbetsrum (strafföreläggande. åtalsunderlåtelse.) eller anförtros den enskilde polismannen (ordningsbots— föreläggande, rapporteftergift) kan däremot mycket väl uppfattas som en försvagning av rättsvården och mindre avskräckande samt alltså få negati- va effekter från allmänpreventiv synpunkt.

Det sagda innebär naturligtvis inte att vi bör återgå till den ordning som gällde när ansvaret för rättsskipningen enbart låg på domstolarna. Det möj- ligheter till avstående från åtal liksom de möjligheter till förenklad och summarisk handläggning av mindre brottmål som nu erbjuds och som kommer att utökas (jfr prop. l975/76: 148) innebär betydande vinster både från processekonomisk och kriminalpolitisk synpunkt. Men det kan finnas anledning att uppmärksamma lagföringens allmänpreventiva betydelse om utvecklingen går vidare mot en allmän försvagning av domstolarnas roll. Det ter sig från denna synpunkt särskilt betänkligt att även brott av relativt allvarlig beskaffenhet undandras domstols prövning.

BRÅ kan alltså i detta läge inte acceptera att de allmänpreventiva insla— gen skjuts tillbaka innan man närmare klargör de kriminalpolitiska konse- kvenserna av detta. Denföreslagnajbrmuleringen ”viktigt allmänt intres- se" bör därför enligt BRÄS mening ge större utrymme åt synpunkten att

• Sida 102
•  Original

Prop. 1981/82: 41 102

lagföringen kan vara påkallat! av allmänpreventiva skäl samt att brottets svårighetsgrad kan utgöra hinder mot åtalsunderlåtelse.

I. 14 Sacialstyrelsen

Socialstyrelsen instämmer i kommitténs synpunkter vad gäller behovet att bringa ned antalet rättegångar. Detta kan i och för sig också ske genom en begränsning av området för brottsliga gärningar. Så kan man t. ex. tän- ka sig att i större utsträckning undanta ringa fall av vissa gärningar från det straffbelagda området. Kommitténs uppdrag har emellertid inte varit att undersöka möjligheten härav utan att föreslå nya regler för underlåtelse av åtal och för undvikande av förundersökning i ytterligare fall än vad som nu- gäller. l stort kan socialstyrelsen tillstyrka de av kommittén framlagda för- slagen men har också vissa invändningar däremot.

Kommittén har stannat för att ha kvar principen om absolut åtalsplikt med särskilt angivna undantag. i stället för att införa s.k. relativ åtalsplikt inom svensk straffprocessrätt. Socialstyrelsen kan instämma i de synpunk— ter som framförts för att i princip bibehålla den absoluta åtalsplikten. Med de föreslagna utvidningarna'av möjligheterna till åtalsunderlåtelse torde in- te hellcr en relativ åtalsplikt innebära några egentliga fördelar. En regel om relativ åtalsplikt för brott begångna av ungdomar i åldern 15— 17 år kunde emellertid vara ett stöd för uppfattningen att åtal i princip inte bör ske i dessa fall. Socialstyrelsen återkommer nedan till frågan.

Socialstyrelsen kan vidare instämma i att åtalsunderlåtelse inte bör få ges. om viktigt allmänt eller enskilt intresse talar för åtal.

1.15 Riksskatteverket

Utredningsförslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Möjligheterna till åtals- och påföljdseftergift får för straffprocessen i stort anses medföra betydande fördelar ur processekonomisk och kriminalpoli- tisk synpunkt. Sanktionssystcmet får genom förslaget en vidare ram var— vid bl.a. resocialiseringsåtgärder utan straffrättslig karaktär mera än nu kan komma till användning i stället för brottspåföljd.

1.16 Hovrätten/"Ör Västra S verige

Kommittén har ägnat stort utrymme i betänkandet åt den principiella frågan om absolut åtalsplikt eller relativ åtalsplikt skall utgöra grundvalen för åklagarväsendets verksamhet. Därvid har kommittén kommit fram till att de i direktiven angivna målen kan uppnås oavsett vilken utformning man ger åtalsplikten. Kommittén har slutligen stannat för att behålla den nuvarande regleringen med en absolut åtalsplikt, d vs. det skall föreligga en presumtion för åtal. vilken endast kan brytas under vissa i lag angivna betingelser. Som huvudskäl för denna ståndpunkt har kommittén angivit att principen om allas likhet inför lagen bäst tillgodoses om presumtionen för åtal behålls. Hovrätten instämmer häri men vill dessutom anföra följan-

• Sida 103
•  Original

Prop. 1981/82: 41 103

de synpunkter. Det gäller sedan gammalt i Sverige att det ankommer på domstol att bedöma om någon gjort sig skyldig till brott och — i så fall -- vilken påföljd som skall bestämmas för brottet. Grunden härför är huvud— sakligen att det ansetts bäst gagna rättssäkerheten om frågor om brott och påföljder för brott behandlas av domstolar. Vissa undantag från denna hu- vudregel har efterhand måst göras av bla. samhällsekonomiska skäl. när belastningen på domstolarna blivit alltför stor. Huvudprincipen torde dock alltjämt ha sin giltighet. Om en regel om relativ åtalsplikt fick ersätta vad som nu gäller. skulle det innebära ett principiellt frångående av nämnda huvudregel. Det nu anförda anser hovrätten vara det väsentligaste princi— piella skälet för att den absoluta åtalsplikten skall behållas.

l direktiven för kommitténs arbete har departementschefen tagit upp frå- gan om vilken verkan själva domstolsförfarandet har från kriminalpolitisk synpunkt. Han har därvid redogjort för den uppfattningen att rättegången ibland kan äventyra ett från angivna synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige eller att lagföringen i vart fall inte medför några fördelar ur sådan synvinkel. Departementschefen har också uttalat att. det vid brott begångna av psykiskt sjuka och därmedjämställda ofta torde vara föga me- ningsfullt och ibland to m. skadligt för den sjuke med ett rättegångsförfa- rande. Kommittén har i denna del anfört att det är ett känt förhållande att det för många tilltalade är en mycket påfrestande upplevelse att genomgå en brottsmålsrättegång. Enligt kommittén finns det dock inget egentligt be- lägg för att denna upplevelse skulle. även när rättegången är över. ha in- verkan på de tilltalades inställning till resocialiseringsåtgärder och samar- betsvilja i övrigt. Vidare har kommittén anfört att man i ett system. vari ges ökat utrymme för åtalsbegränsningar på den grunden att rehabilite- ringsåtgärder kommer till stånd utan rättegång. givetvis har att räkna med

att det senare i många fall förekommer återfall i brott och i viss utsträck— ning också upprepade återfall. I sådana fall anser kommittén att det upp- kommer ett behov av en viss upptrappning av reaktionen. för att det för gärningsmannen skall markeras det alltmera allvarliga i situationen. Att i dylika fall tillgripa domstolsförfarande torde enligt kommitten ofta innebä- ra en för den tilltalade tankeväckande upptrappning i angivna syfte. Kom- mittén har emellertid framhållit. att den kriminalpolitiska infallsvinkeln be- träffande domstolsförfarandet måste betecknas som sekundär. eftersom behovet av domstolsförfarande i första hand måste bedömas utifrån de rättssäkerhetssynpunkter som betingat brottmålsprocessens utformning. Hovrätten vill med anledning av departementschefens och kommitténs ställningstagande i angivna hänseende anföra följande. Det torde vara ställt utom allt tvivel att ett åtal med åtföljande huvudförhandling vid dom- stol för många tilltalade innebär en psykisk påfrestning. Någon undersök- ning. som visar vad anledningen härtill skulle vara, föreligger veterligt in- te. Vissa säkra antaganden synes dock kunna göras. I främsta rummet kommer därvid naturligtvis oron för vilken påföljd, som domstolen i hän-

• Sida 104
•  Original

Prop. 1981/82.: 41 104

delse av fällande dom kommer att utdöma. Ett annat förhållande som mås- te ha betydelse i detta sammanhang är den utbredda okunskapen om vad en brottmålsrättegång innebär och vilka krav som ställs på den tilltalade i olika avseenden under förhandlingen. Att utnyttja dessa förhållanden i kri- minalpolitiskt syfte är emellertid föga tilltalande. Strävan från statsmakter- na bör i stället vara att genom ökad undervisning och upplysning i dessa frågor motarbeta det förhållandet att domstolsförfarandet upplevs som nå- got oroande i sig. Det bör även anmärkas att det med kommitténs förslag kan bli tämligen slumpartat vilka som kommer att bli ställda inför rätta och vilka som slipper undan med åtalsunderlåtelse. eftersom besluten i åtals- frågoma blir beroende av om det föreligger tex. målsägandeanspråk som bör föranleda åtal.

Av det föregående torde framgå att hovrättens principiella ståndpunkt är att frågor om ansvar för brott skall avgöras av domstol och att det måste krävas starka skäl för att det slutliga avgörandet skall kunna förläggas till åklagarplanet. Hovrätten ifrågasätter inte riktigheten av kommitténs konstaterande att åklagarkårens kompetens har höjts på senare tid. Det måste emellertid framhållas att åklagarens verksamhet redan nu är av så grannlaga och ansvarsfylld natur att den huvudsakligen genom förbättrad utbildning vidgade kompetensen väl erfordras för uppgifterna med avseen- de på förundersökningsledning. beslut i åtalsfrågor och utfärdade av straf- föreläggande. Att ålägga åklagaren att på egen hand utreda ifrågasatt brottslighet samt slutligt avgöra ansvars- och påföljdsfrågor bör enligt hov- rättens mening inte ske i större utsträckning än som nu är fallet och bör i princip inte alls. få förekomma vid brottslighet där frihetsberövande påföljd är aktuell. även om domstolen i det särskilda fallet kan väntas döma till skyddstillsyn. villkorlig dom eller överlämnande till särskild vård. (Hov- rätten bortser härvidlag från brott av underåriga. där särskilda skäl anses föreligga att underlåta lagföring vid domstol.) Rättsskyddsintresset har nämligen Vid fängelsebrottslighet sådan styrka att domstolsförfarandet knappast kan undvaras. Hovrätten avser här närmast den kontrollfunktion domstolsförfarandet har. Det inträffar ju inte sällan att även då brott er- känts, domstolen finner detta" böra rubriceras på annat sätt än åklagaren gjort. eller att åklagaren förbisett någon omständighet som är ägnad att på- verka bedömningen i för den tilltalade förmånlig riktning. [ kommitténs förslag har synbarligen någon annan kontroll än genom inspektioner av an- svarig åklagares bedömning inte befunnits nödvändig. eftersom man förut- om den utvidgade möjligheten till åtalsunderlåtelse föreslår att den kon- troll från överordnad åklagares sida som nu föreligger skall avskaffas. Rättsskyddsintresset har på detta sätt skjutits ytterligare i bakgrunden.

l betänkandet har kommittén tagit upp möjligheten att ge åklagarna be- fogenhet att meddela beslut vid sidan av eller i själva beslutet om åtalsun- derlåtelse. såsom förordnande om övervakning. åläggande av böter. över- lämnande till viss vård eller meddelande av särskilda föreskrifter. Kom-

• Sida 105
•  Original

Prop. 1981/82: 41 [05

mittén har emellertid avvisat denna tanke och därvid uttalat att det för kommittén framstått som så otänkbart att åklagare på sådant sätt skulle ges i realiteten utpräglat dömande funktioner att kommittén inte sett sig föranlåten att gå in i någon närmare diskussion av de olika delspörsmål som skulle aktualiseras med en sådan ordning. Genom vissa av de framlag- da förslagen skulle dock åklagaren enligt hovrättens mening i praktiken få en dömande funktion. Eftersom det krävs klarhet i skuldfrågan innebär åklagarens beslut om åtalsunderlåtelse en "dom" såtillvida. att det helt motsvarar den del av domstolens dom som innefattar ställningstagandet i ansvarsfrågan. Åklagarens beslut saknar däremot påföljdselementet. Den praktiska skillnaden framstår dock som obetydlig, särskilt i de av kom- mitten föreslagna fallen av åtalsunderlåtelse som grundas på att resociali- seringsåtgärder kommer till stånd med anledning av det begångna brottet.

1.17 Stockholms tingsrätt

Erfarenhetsmässigt kan sägas, att det vid tingsrätterna — i varje fall vid Stockholms tingsrätt — alltjämt förekommer ett ganska stort antal brottmål. beträffande vilka rättegångsförfarandet måste anses vara med hänsyn till målens beskaffenhet alltför omständligt och kostnadskrävande. Beträffan- de många av dessa mål kan vidare ifrågasättas om det är meningsfullt att föra fram dem till huvudförhandling. Som exempel kan nämnas flertalet av sådana under förundersökningen erkända bötesmål. vilka kan företas till huvudförhandling utan hinder av att den tilltalade uteblivit. eller sådana mål. vari den tilltalade erkänt brottet och någon tvekan ej råder om att på- följden skall bestämmas till villkorlig dom respektive överlämnande till vård enligt bamavårdslagen. Ytterligare exempel utgör de mål. som rör återfall i enstaka brott av till skyddstillsyn redan dömd tilltalad och där det nya brottet är erkänt samt pågående rehabilitering inom ramen för skydds- tillsynen inte bör avbrytas. ! bla. de nämnda fallen anser tingsrätten det vara angeläget. att åtalsunderlåtelse sker i större utsträckning än för närva- rande. Det är också syftet med kommittéförslaget. Detta innehåller även bl a. möjligheter till åtalsbegränsningar i fall av seriebrottslighet. vilket till- godoser den framställning i frågan tingsrätten gjort tidigare.

Den av kommittén föreslagna utvidgningen av möjligheterna att underlå- ta åtal skulle alltså. om den genomfördes, medföra vinster främst från pro- cessekonomisk synpunkt. Tingsrätten ställer sig därför i huvudsak positiv till kommitténs förslag. [ några avseenden. varom mera i det följande. vill tingsrätten dock framföra vissa reservationer.

Kommittén behandlar utförligt frågan. huruvida nuvarande princip för åklagares skyldighet att åtala brott som hör under allmänt åtal. den s k. ab- soluta åtalsplikten. skall behållas. eller om en relativ åtalsplikt i stället skall införas. Kommittén förordar ett bibehållande av den absoluta åtals-

• Sida 106
•  Original

Prop. 1981/82: 41 106

plikten främst av rättssäkerhetsskäl. Tingsrätten delar kommitténs upp- fattning härvidlag.

Den absoluta åtalsplikten innebär en presumtion för åtal som endast bryts av i lag angivna undantag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det ange- läget. att undantagen preciseras så långt det är möjligt i lagtext. Kom- mittén anger som grundförutsättning för åtalsunderlåtelse. att sådan får meddelas om hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Tingsrätten anser för sin del, att det härutöver borde fast- ställas en mer preciserad yttre ram med avseende på brottens art och svå- righet. utanför vilken åtalsunderlåtelse ej kan ske. Som kommittén anför. torde det inte vara möjligt att få fram någon invändningsfri övre gräns för åtalsbegränsningarnas område med hjälp av straffskalorna enbart. Om där— emot anges. att åtalsunderlåtelse är utesluten beträffande brott med ett straffminimum av förslagsvis fängelse ett år samt beträffande sådana upp- räknade brott. som har ett lägre straffminimum men som av allmänpreven- tiva skäl ej kan lämnas utan åtal. torde av kommittén anförda huvudskäl mot att i lagtext angiva straffminimum bortfalla. Visserligen kan en upp- räkning av olika brottstyper på sätt tingsrätten tänker sig möta vissa svå- righeter. Med den av kommittén föreslagna ordningen kommer dock dessa svårigheter i stället att uppstå vid tillämpningen. Såvitt tingsrätten kan förstå. torde riksåklagaren. om en enhetlig praxis skall kunna uppnås. tvingas att i anvisningar till åklagarmyndigheterna förteckna de brott, som ej kan bli föremål för åtalsunderlåtelse. Tingsrätten har ingen annan upp- fattning än kommittén om när åtal ej kan avvaras. Emellertid torde en stör- re precisering i detta avseende underlätta tillämpningen och gagna rättssä- kerheten.

Avslutningsvis vill tingsrätten endast peka på, att de mål utredningsdi- rektiven uppställer torde kunna uppnås också på andra vägar än de kom- mittén anvisar. Mot kommittéförslaget kan resas invändningen att det på- lägger åklagarna vissa nya funktioner. som hittills utövats av domstolarna. Det borde vara möjligt att i stället för att utvidga området för åtalsunderlå- telser låta de fall kommittéförslaget avser prövas av domstol utan huvud— förhandling och med möjlighet för en ensamdomare att genast på handling- arna meddela påföljdseftergift. förordna att tidigare ådömd påföljd skall avse nya brott, förordna om överlämnande till särskild vård, meddela vill- korlig dom. utdöma böter samt i tveksamma fall hänskjuta målet till hu- vudförhandling. Detta förfaringssätt skulle i så fall tillämpas endast beträf- fande en strikt avgränsad kategori mål bestämd ungefär på sätt tingsrätten anfört ovan angående åtalspliktens utformning.

[ . [8 Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten vill till en början framhålla. att förslagets kriminalpolitiska och processekonomiska verkningar är svåra att överblicka. Enligt tingsrät-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1981/82: 41 107

tens uppfattning har kommittén underskattat de kriminalpolitiska nackde- larna med förslaget. medan de processekonomiska vinsterna är oklara. Be- tänkandet innehåller ingen mer ingående diskussion av den effekt på brottsutvecklingen som förslaget kan tänkas ha. Det är vidare en allvarlig brist att utredningsmaterialet ej ger tillräcklig vägledning ens för en över— slagsmässig beräkning av de resurser som — om förslaget genomförs — skulle frigöras för andra uppgifter.

Av vissa formuleringar i betänkandet kan man få intrycket att det är kri- minalpolitiska skäl som ligger till grund för förslaget att i vissa fall låta åtalsunderlåtelse träda i stället för villkorlig dom. skyddstillsyn eller över- lämnande till särskild vård. Uppenbarligen är det dock processekonomiska synpunkter som spelat den helt avgörande rollen. Kriminalpolitiskt har förslaget inte högre ambitioner än att ersätta brottsbalkens påföljder med andra åtgärder. som anses erbjuda en tämligen god motsvarighet.

Vid en diskussion av de kriminalpolitiska effekterna av förslaget bör även följande beaktas. Statsmakternas strävan måste ständigt vara att för- bättra påföljdssystemet i brottsförebyggande syfte. Allt tyder på att ut- vecklingen därvid leder mot alltmer differentierade påföljder. som också kan kombineras med varandra för att anpassas till den tilltalades sociala si- tuation. Om denna utveckling fortsätter. kommer det att bli svårare för en åklagare att på ett tidigt stadium av utredningen förutsäga, vilken påföljd som domstolen kommer att välja efter en mera fullständig utredning. Re- dan nu måste en sådan bedömning vara vansklig. Den kommer att ytterli- gare försvåras i takt med att möjligheterna ökas att variera och nyansera olika påföljder. Under sådana omständigheter är det föga framsynt att in- föra en ordning. som byggerjust på åklagarens möjligheter att korrekt för— utsäga resultatet av en domstolsprövning.

Då det gäller de kriminalpolitiska aspekterna bör vidare några ord sägas om själva domstolsförfarandets betydelse. Huvudförhandlingen ger ett bra beslutsunderlag för påföljdens bestämmande. Tingsrätten tänker då inte bara på den skriftliga utredning som inhämtats om den tilltalades person och förhållanden utan också på de möjligheter som förhandlingen erbjuder att komplettera den utredningen och för rätten att genom samtal med den tilltalade få en mera nyanserad uppfattning om honom. Domstolsförfaran- det garanterar alltså en rättssäkerhet vid ååföljdsvalet. som till stora delar går förlorad i de fall som berörs av kommitténs förslag. Förhandlingen tor- de också för flertalet tilltalade understryka allvaret i vad som hänt. Man bör därför inte bortse ifrån att den kan ha en brottsförebyggande effekt inte bara genom att den ger ett säkert underlag för påföljdsvalet utan också i sig. Det skall emellertid inte förnekas att huvudförhandlingen — eller sna- rare väntan på denna — undantagsvis kan utgöra hinder för en resocialise- ring. Härtill återkommer tingsrätten i sista avsnittet av sitt yttrande.

Tingsrätten saknar underlag och förutsättningar att bedöma i vilken mån förslaget medför besparingar och underlättar en omfördelning av resurser-

• Sida 108
•  Original

Prop. 1981/82: 41 108

na inom olika delar av rättsväsendet. Hur förslaget skulle inverka på tings- rättens egen verksamhet är osäkert. Arbetssituationen är dock inte sådan att handläggningen av den typ av mål. som berörs av förslaget. lägger hin- deri vägen för domstolens möjligheter att snabbt avgöra mål av allvarliga- re art. Ej heller medför arbetet med förtursmålen att andra mål måste vän- ta på avgörande under någon längre tid. En förhållandevis liten del av ar- betstiden på en brottmålsavdelning åtgår för att förbereda och handlägga den typ av mål som berörs av förslaget. Arbetsbesparingama för tingsrät- tens del kan under alla omständigheter inte bli stora.

Mot. förslaget kan ytterligare principiella invändningar göras. Brotts— målsprocessen är strängt uppbyggd med ett tvåpartsförhållande och detta samt offentligheten och avgörandet med flera domare anses utgöra väsent- liga inslag till skydd för den enskildes rättssäkerhet. Äklagarorganisatio- nen är tillkommen och uppbyggd för att vara en av parterna i processen. Det strider mot dessa principer att göra åklagaren till domare i en stor del av brottmålen. vilket blir fallet om man tillägger åtalsunderlåtelsen inne- börd av varning och avser att åklagaren genom åtalsunderlåtelsen skall kunna initiera olika stöd- och vårdåtgärder. Särskilt betänkligt är detta som åklagaren avgör ett ärende ensam, utan offentlig insyn.

Det synes dock vara fel väg att gå om man bygger upp åklagarväsendet som en domstolsorganisation genom att tillföra åklagarmyndigheterna lek- mannarepresentanter. I stället bör rättegång inför domstol vara det norma- la förfarandet. men om man anser rättegången alltför resurskrävande eller på annat sätt bristfällig bör åtgärder vidtas för att förbättra denna. Det är bättre att ändra på rättegångsbalken och införa enklare former för rätte- gång än att inte ha någon rättegång alls. Tingsrätten avstyrker således och av skäl som nedan närmare utvecklas att förslaget — utom i vissa detaljfrå— gor — läggs till grund för lagstiftning.

1 det följande kommenterar tingsrätten vissa kapitel i betänkandet samt lagtexten.

Tingsrätten delar kommitténs uppfattning att den s k. absoluta åtalsplik- ten bör bibehållas som grundregel. En huvudinvändning mot kommitténs förslag är dock att det genom utformningen av den grundläggande bestäm- melsen (20 kap 7 & rättegångsbalken) skapas ett synnerligt vidsträckt om- råde där åtalsunderlåtelse i princip kan äga rum. Det är fråga både om mindre allvarliga brott. nämligen dem som kan antagas föranleda böter, och om allvarligare brott i den situationen att den misstänkte är välartad (villkorlig dom-fallet) och det fall då den misstänkte ej är välartad utan re- dan har blivit föremål för brottspåföljd eller avses bli föremål för särskild vård eller andra sociala stödåtgärder. innebörden i förslaget är strängt ta— get att endast de fall som kan föranleda frihetsberövande undantagslöst bör gå till domstol. Man kan ifrågasätta om det inte vore klarare att skriva

• Sida 109
•  Original

Prop. 1981/82: 41 109

ut detta i lagtexten. Vidare skapar kommittén genom den inledande me- ningen i denna paragraf ett utomordentligt vidsträckt undantag från områ- det för åtalsunderlåtelse. nämligen då hinder mot åtalsunderlåtelse möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Detta uttryck är vagt och det är därför svårt att bedöma vilken effekt förslaget får. Prin— cipiellt är det möjligt för åklagarna att i stor utsträckning begränsa åtalen i förhållanden till vad som nu gäller. Å andra sidan är det möjligt att åklagar- na med en vidsträckt tolkning av begreppet allmänt eller enskilt viktigt in- tresse i praktiken vidhålleri stort sett samma åtalspraxis som för närvaran- de. För rättssäkerheten är det olyckligt med bestämmelser som är så kautschukartade.

I .l9 Länsstyrelsen i Stockholms län

Åtalsrättskommittén har i enlighet med sina år l970 erhållna direktiv utarbetat förslag till en aVsevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsun- derlåtelse. Kommittén har visserligen inte velat gå så långt som att. enligt vad i direktiven ifrågasättes. föreslå upphävande av den nuvarande s. k. absoluta åtalsplikten — dvs. skyldigheten för åklagare att åtala vid brott, i den män inte inskränkande bestämmelser meddelats. Den betydande ökningen av sådana inskränkande bestämmelser enligt förslaget synes dock avsevärt reducera den praktiska innebörden av absolut åtalsplikt.

De utvidgningar av möjligheterna till åtalsunderlåtelse som kommittén föreslår ansluter sig delvis till redan befmtliga fall av eftergift eller innebär nyheter av förhållandevis begränsad räckvidd. Exempel härpå är möjlighe- ten att vid seriebrottslighet underlåta åtal för vissa brott som ej bedöms ha betydelse för påföljdens bestämmande eller att i viss utsträckning utvidga eftergiftsmöjligheterna vid bötesbrottslighet. Av väsentligt större principi- ell och praktisk betydelse är förslagen att redan på åklagarstadiet låta en tänkt insats av sociala eller medicinska vård-. stöd- eller hjälpåtgärder på- verka lagföringen och ge möjlighet till åtalseftergift. Liknande betydelse har förslaget att låta åklagaren ge åtalsunderlåtelse om villkorlig dom kan antas. d vs. i realiteten att från domstol till åklagare överflytta en betydel- sefull bedömning. Betänkandet innehåller också förslag i syfte att påskyn— da förfarandet enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare samt förenkla förundersökningsförfarandet. Förslagen anges vara utarbetade med hänsynstagande till såväl kriminalpolitiska som process- ekonomiska synpunkter.

Länsstyrelsen finner till en början angeläget understryka den betydelse- fulla skillnaden mellan kriminalpolitiska reformer inom påföljdssystemet och inom lagföringssystemet.

Vad gällcrpåföliderna vid brott ansluter sig länsstyrelsen tveklöst till de nyare riktlinjer som inneburit att man eftersträvat en minskad tillämpning av frihetsberövande och satt i domstolarnas hand ett brett påföljdsurval. inbegripande överlämnande till vård i olika medicinska och sociala vård-

• Sida 110
•  Original

Prop. 1981/82: 41 ! IO

former. Senast i yttrande över betänkandet "Frivård i Storstad" har läns- styrelsen förordat en betydligt starkare satsning på frivården och ett när- mare samarbete mellan kriminalvård och socialvård.

En annan sak är hur långt man kan gå i fråga om att avstå från lagföring vid domstol som ett led i samhällets brottsbekämpande verksamhet. Vissa invändningar ur rättssäkerhets- och brottspreventiv synpunkt gör sig här gällande.

] rättssäkerhetshänseende bör visserligen beaktas att det enligt kom— mittén inte skall ske någon principiell ändring i gällande rätts krav på klar- het i skuldfrågan som förutsättning för åtalseftergift. Länsstyrelsen anser sig emellertid ha. välgrundad anledning ifrågasätta om säkerheten i skuld- fastställelsen blir helt tillfredsställande vid en utvidgning av åtalsunderlå- telse till fall där den misstänkte i realiteten kan komma att ställas inför två alternativ: att vidgå brott. acceptera exempelvis sociala stöd- och hjälp- åtgärder och därvid kunna påräkna åtalsunderlåtelse eller att förneka brott med åtal som följd och därvid — om frikännande ej sker — inte säkert kun- na påräkna att påföljden blir överlämnande till socialvård. Enligt vad läns- styrelsen inhämtat förekommer mycket ofta i körkortsmål vid länsrätten att personer som godtagit strafföreläggande — som dock innebär direkta konsekvenser i form av bötesstraff — gör gällande att de skrivit på straffö- reläggande för att snabbt ”komma från saken" och har en helt annan in- ställning i skuldfrågan när körkortsinnehavet kommer i fråga. Även om det i dessa fall regelmässigt gällt förseelse — tex. trafikovarsamhet — där det för den enskilde själv är svårt att bedöma graden av skuld finns anledning anta att också erkännanden i samband med åtalseftergift kan komma att ske förhastat.

Även principen om likhet inför lagen kan komma i fara eller i vart fall komma att ifrågasättas om i två identiska fall av brottslighet av grövre art den ene gärningsmannen åtalas, under det att den andre får åtalseftergift på grund av tilltänkta sociala stöd- och hjälpåtgärder. Länsstyrelsen menar självfallet att vid" domstolens påfr'ilidsvul två fall av här antytt slag. där sa- kerförklaring skett av domstol. kan och bör behandlas olika med hänsyn till resocialiseringseffektens dominerande betydelse enligt brottsbalkens bestämmelser. Därmed följer emellertid inte att skillnad bör göras i fråga om åtal eller icke. en fråga som på ett helt annat sätt än påföljdsbestäm- ningen berör principen om likhet inför lagen.

Det finns anledning fråga sig om lagföringen inför domstol i sig har nå- gon brottspreventiv effekt utöver polisens förundersökning och åklagarens åtalsprövning. Några belägg för att så är fallet anförs inte i utredningen. ] den kriminalpolitiska debatten har också ifrågasatts om inte effekten av en lång och utdragen samhällsreaktion snarare kan få motsatt verkan och ska- pa en för resocialiseringen negativ motreaktion hos den tilltalade. En dom- stolsförhandling. ofta efter lång väntan från det samhällets reaktion först inträtt genom brottsanmälan och förundersökning. kan förstärka en asocial

• Sida 111
•  Original

Prop. 1981/82: 41 lll

attityd och försvåra en återanpassning. Länsstyrelsen anser därför att den brottspreventiva betydelsen av domstolshandläggning inte får överskattas.

Ett ökat användande av åtalsunderlåtelse fordrar en motsvarande ut- byggnad av socialvårdens resurser. Det är överhuvud angeläget att fullföl- ja den kriminalpolitiska reformeringen i riktning från långt utdragna sam- hällsreaktioner genom åtal. domstolsprövning och påföljd och till mer av sociala och gemenSkapsbefrämjande insatser. Dessa bör i ökad utsträck- ning ske i samarbete med organisations- och föreningslivet tex. inom ung- doms- och idrottsrörelsen. Möjligheterna för den enskilde att återanpassa sig i samhället är större om påverkan sker genom insatser som upplevs som positiva än genom utdragna och upprepade påminnelser om samhäl- lets reaktion.

Det kan slutligen anmärkas att kommitténs långtgående förslag till åtals- underlåtelse föranlett kommittén att föreslå vissa återhållande åtgärder. som i sig kan vara tveksamma. Hit hör framför allt förslaget att åklagaren i resocialiseringsfall som bygger på den misstänktes frivilliga medverkan skall kunna förklara åtalsfrågan vilande. En sådan förlängd tid "av ovisshet för den enskilde väcker betänkligheter.

Länsstyrelsen kommer från dessa allmänna utgångspunkter fram till att kommitténs förslag om utvidgad möjlighet till åtalsunderlåtelse på vissa punkter är lämpliga eller i vart fall godtagbara. under det att i andra fall förslagen väcker stark tvekan.

Någon erinran synes inte böra framställas mot förslaget att vid serie- brottslighet möjliggöra åtalsunderlåtelse beträffande vissa av brotten. vilka beräknas inte påverka påföljden. Utredningsresurser kan härigenom spa- ras. Detsamma gäller den föreslagna utvidgningen av möjligheterna till åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet samt i fall där vissa andra samhälls- ingripanden kommer till stånd. t. ex. enligt utlänningslagen.

Länsstyrelsen ställer sig däremot tveksam till förslaget om åtalsunderlå- telse — utöver vad som redan är möjligt — i resocialiseringsfallen. För den händelse en reform i denna riktning skulle övervägas bör under alla förhål- landen först vara säkerställt att kommunernas socialförvaltningar byggs ut så att de motsvarar de anspråk som de nya uppgifter medför.

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla att det är angeläget att undersöka. huruvida inte — såsom skett beträffande fylleri- och parkeringsförseelser — en avkriminalisering kan ske. Det kan ifrågasättas om det inte finns utrymme att särskilt inom specialstraffrätten avkriminalisera ringa fall av vissa mindre allvarliga brott på samma sätt som inom trafiklagstiftningen skett beträffande trafikovarsamhet som är ringa. En sådan metod skulle lätta trycket på hela rättsväsendet. eftersom inte ens förundersökning skulle bli erforderlig.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1981/82: 41 Hz

l.l9.l Reservation av ledamöterna Blom. Johansson och Wallmark

Enligt vår mening borde länsstyrelsens yttrande över åtalsrättskommit- te'ns betänkande ”Färre brottmål" på sidan 3 stycket 3 ("Det finns anled- ning — — — inte får överskattas.") haft följande lydelse.

Utöver de nu angivna rättssäkerhets- och rättvisesynpunkterna kan det finnas anledning fråga sig om lagföringen inför domstol har någon brotts- preventiv effekt i och för sig. Kommittén har behandlat denna kriminalpo- litiska aspekt och därvid pekat på den i debatten framförda åsikten att man vid bedömningen av de brottsavhållande effekterna av straffrättskipningen inte bör fästa avseende bara vid domen (den slutliga påföljden) och dess verkställande. li stället anses böra uppmärksammas hela den samlade reak- tionen som följer på ett brott nämligen upptäcktsrisker. brottsanmälan. polisens förundersökning. åtal. domstolsförhandling. särskilda rättsverk- ningar etc. Kommittén synes emellertid inte för egen del fästa större avseende vid detta betraktelsesätt. Det sägs visserligen "inte utan vidare kunna lämnas åsido" men kommittén betraktar denna kriminalpolitiska infallsvinkel som sekundär i förhållande till domstolsförfarandets betydel- se ur rättssäkerhetssynpunkt. .

Länsstyrelsen anser att kommittén underskattat den brottspreventiva betydelsen av domstolshandläggning. Det är möjligt att enbart upptäckten. polisutredningen och åklagarens inkopplande kan i det enskilda fallet inne- bära en sådan tankeställare att åtal, domstolshandläggning och sakerför- klan'ng inte kan tillföra något ytterligare ijämförelse med beslut om åtals- underlåtelse. Vad som med fog kan ifrågasättas är emellertid om inte en stark utvidgning av åtalsunderlåtelserna till de allvarligare fallen ovanför bötesbrottsligheten kommer att leda till att allvaret i samhällets brottsbe- kämpande verksamhet kan komma att betvivlas och att ogynnsamma effekter ur allmänpreventiv synpunkt därmed kan uppstå.

I .20 Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt

Polisstyrelsen delar i princip den i utredningsdirektiven uttalade uppfatt- ningen om lämpligheten av att nu reformera åtalsreglerna och ompröva frågorna om underlåtande av åtal. Från modern kriminalpolitisk synpunkt syns många skäl tala därför. Ur polisiär synpunkt och kanske också ur allmän synpunkt är det emellertid samtidigt beklagligt att behöva konstate- ra att för rättsväsendet tillgängliga resurser ej längre anses förslå fullt ut för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet och för förebyggande och beivrande av brott. Praktiska möjligheter anses ej längre finnas för att hävda principen om att samhället till medborgarnas skydd har att genom utredning. lagföring och straff eller andra tvångsåtgärder ingripa mot kända lagöverträdelser. [ direktiven har förty klart utsagts att vid övervä— gande av den lämpliga utformningen av reglerna om åtalsunderlåtelse skall hänsyn tas till reglernas betydelse ur processekonomisk synpunkt. Vid hög. stigande brottslighet och hög frekvens av ordningsstt'irningar men

• Sida 113
•  Original

Prop. 1981/82: 41 113

med stagnerande resurstilldelning måste självfallet en prioritering ske. En koncentration måste ske på den grövre brottsligheten och andra. de ange- lägnaste polisiära uppgifterna såsom övervakning av den allmänna ord- ningen, säkerheten och trafiken.

Polisstyrelsen anser därför att de av åtalsrättskommittén framlagda för- slagen i och för sig på viktiga punkter är väl ägnade att främja syftet att med huvudsakligt bibehållande av rättssäkerheten och utan att i större utsträckning träda det allmänna rättsmedvetandet för nära minska pressen på de rättsvårdande myndigheterna. Genomförs de av utredningen fram- lagda förslagen till fullo torde trycket på åklagarmyndigheter, domstolar och de barnavårdande och socialvårdande myndigheterna kunna antas lätta. Polisstyrelsen anser sig emellertid ha skäl att tro att förslagen för polisväsendets del i dagens situation endast skulle vara av mindre betydel- se. Det nästan helt genomgående kravet vid åtalsunderlåtelse på att skuld- frågan skall vara klarlagd samt fördelningen av beslutsbefogenheterna vid åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning är omständigheter. som enligt polisstyrelsens uppfattning ej i högre grad talar för att en sådan lättnad i polisens arbetsbörda kan bli följden inom vissa områden så att resurser kan frigöras och insättas inom andra. Så icke heller möjligheterna till åtalsunderlåtelse vid seriebrott eller då utlänning. som skall avvisas. begått brott på grund av det rationella sätt sådana ärenden numera hand- läggs liksom kravet på uppgiftslämnande för eventuell skadeståndstalan av målsägande i civilprocess.

Utredningen har emellertid vid utarbetande av sina förslag enligt polis- styrelsens mening ej heller i erforderlig utsträckning beaktat de konse- kvenser ett genomförande av desamma skulle få för polisverksamheten på fältet. Det är måhända ett trivialt konstaterande men det syns ändock nödvändigt att mot bakgrunden av erfarenheter från likartade. men icke fullt så långtgående åtgärder med samma syfte betona att beaktansvärd risk föreligger för att de föreslagna reformerna kan få betänkliga följder när det gäller polispersonalens arbetsmoral och motivation för arbetet. Där- med påverkas självfallet förutsättningarna för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet på ett menligt sätt. Polismannen på fältet. som rapporterar ett brott till åtal, finner i allmänhet vare sig han bedriver ordningspolisiär eller trafikpolisiär verksamhet av förståeliga skäl det vara djupt otillfredsställande om brottet icke föranleder åtal trots att det kan vara förhållandevis grovt eller farligt och bindande bevisning föreligger. Även om den aktuella problematiken bör ses i ett vidare perspektiv än ur rent polisiär synvinkel torde det dock vara förståeligt om polismän i yttre tjänst — som kanske under stora risker för sig själva och andra ingripit mot brottslig gärning — eller i det dagliga slitsamma utredningsarbetet. icke uppfattar sin verksamhet som meningsfull om brottet i väsentligt större omfattning än nu Och mera regelmässigt icke leder till annan påföljd än t. ex. åtalsunderlåtelse grundad på antagande att en dom t. ex. skulle bli

• Sida 114
•  Original

Prop. 1981/82: 41 114

villkorlig efter domstolsprövning och att en väsentlig anledning till att åtal ej följt är processekonomiska skäl.

Den omständigheten att den misstänkte ställs inför domstol och att domstolen avkunnar dom — även om domen blir villkorlig — torde ha ett stort egenvärde i detta sammanhang. Det torde vara ställt utan allt tvivel att icke blott förundersökningen som sådan utan även domstolsförhand- lingen har väsentlig allmän- och individualpreventiv verkan.

De berörda nackdelarna i förslaget har icke heller närmare diskuterats av utredningen. Ledamoten Friberg har visserligen i sin reservation argu- menterat för vidgade möjligheter till rappolteftergift i sådan utsträckning att det skulle medföra fördelar i förhållande till utredningens förslag och för den polisiära verksamheten men har frågan inte utvecklats om varför prövningen av huruvida ett brott skall leda till åtal eller ej icke i större utsträckning bör kunna läggas på polisen.

Enligt polisstyrelsens uppfattning skulle ur de synpunkter som nu är ifråga sannolikt mycket vara att vinna om polismännen i olika grader gavs vidgade möjligheter att arbeta självständigt under eget ansvar. Institutet rapporteftergift bör sålunda i första hand ges ett ökat användningsomräde. ] andra hand syns möjligheter böra öppnas för att i vidgad omfattning och vid fler brottstyper använda ordningsbot och strafföreläggande. Det är förvisso icke blott för åklagarna som utbildningsstandarden höjts utan även polismännen har beretts en betydligt bättre utbildning under senare år. vilket tillåter en ökad användning av både rapporteftergift och ord- ningsbot utan men för rättssäkerheten.

En omständighet. som i någon mån bör kunna begränsa den ifrågavaran- de problematiken. är den inledda avkriminaliseringen av fylleri- och par— keringsförseelserna. Det är emellertid mycket tveksamt om det för närva- rande finns möjligheter att i nämnvärd utsträckning ytterligare nedbringa åtalsfrekvensen genom avkriminalisering av andra brottstyper. I och för sig kan brott som ofredande och förargelseväckande beteende. vilka begås i mycket stort antal. framstå som bagatell-anade och innebära förhållande— vis ringa avvikelse från ett normalt beteende. De konkreta situationerna vid dessa gärningars begående — omständigheterna. platsen. tidpunkten — tvingar dock oftast polisen att ingripa för att kunna upprätthålla godtagbara förhållanden för omgivningen. Det ökade antalet brott mot ordningen på allmän plats och de begränsade övervakningsresurserna har i praktiken . medfört att pogisen på fältet som regel endast kan söka beivra de brott där ett ingripande framstår som absolut nödvändigt. och där brottet enligt polismännens bedömande bör leda till åtal. Utvecklingen har alltså redan framtvingat en naturlig och Vidgad tillämpning av institutet rapporteftergift beträffande de vanligaste ordningsförseelserna. Mot bakgrunden av de ovan redovisade synpunkterna bör sålunda ytterligare avkriminalisering ej ifrågakomma beträffande de brott som polismännen på fältet tvingas priori— tera i allt fall ej förrän lång erfarenhet vunnits av fylleristraffets avskaffan- de.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1981/82: 41 115

I likhet med åtalsrättskommittén anser polisstyrelsen att de nu gällande reglerna och möjligheterna till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbe- gränsningar i många fall är alltför stränga och dessutom ofta blir föremål för olika tolkningar. Det är därför anmärkningsvärt att betänkandet icke innehåller förslag till klara-tre och enklare bestämmelser i dessa hänseen- den. I stället har man gått vidare på den inslagna vägen och skapat än större svårigheter för dem som har att verkställa och leda förundersökning- en.

Som exempel härpå kan anföras när åtalsrättskommitten som "en viktig handläggningsdetalj" påpekar att om polismyndigheten är förundersök- ningsledarc men behörigheten att besluta om nedläggning är förbehållen åklagaren så bör polismyndigheten. när den finner skäl för nedläggnings- beslut föreligga. genast anmäla fallet till åklagare varvid förutsätts att polisen i avvaktan på åklagarens beslut skall inställa vidare "förunder- sökningsåtgärder".

Konsekvensen av ett sådant tänkesätt är att ledare av förundersökning i brottmål inom polismyndigheten i Stockholms och alla andra polisdistrikt med hög kvalificerad. välutbildad och erfaren personal som tjänstgör så— som t. ex. chef för kriminalenhet eller kriminalrotel och innehar hög poli- siär befälsställning exempelvis kriminalkommissarietjänst. åläggs att göra samma ingående prövning som åvilar en åklagare men ändå tvingas över- lämna ärendet för slutligt beslut till exempelvis en assistentåklagare som enligt till betänkandet fogad bilaga ej med nödvändighet måste ha längre yrkeserfarenhet. Icke blott ur rationell synpunkt är en sådan handlägg- ningsordning olämplig och finner polisstyrelsen i sådant sammanhang an- ledning ifrågasätta det berättigade i att under nuvarande förhållande och den utveckling. som kan förväntas. polismyndighet vid beslut om ned- läggning av förundersökning om brott med endast böter i straffskalan skall självständigt få avgöra fall endast om det kan antagas att lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter skulle utdömas och icke ens vara betrodd att vid icke närmare graderad ovisshet besluta utan samråd med åklagare och vid högre grad av obestämd ovisshet t.o.m. tvingas att till åklagare hänskjuta ett beslut av den kvaliteten. I samman- hanget framstår för övrigt enligt polisstyrelscns åsikt åtalsrättskommitténs påpekande att polischtferna hör anvisas att noga följa tillämpningen [ fråga om förundersökningshegränsande beslut — _ —— som något märkligt då dylika memento så vitt polisstyrelsen kunnat finna vare sig är brukliga eller i betänkandet ej särskilt gjorts till efterrättelse för andra myndigheters företrädare. Vad tidigare sagts om polisens nuvarande utbildning och kompetens gäller som torde eller borde vara allmänt bekant självfallet alla grader inom såväl den egentliga polismanskarriären som polischefskar- riären och vars sistnämnde företrädare — polismästare. polisöverinten- denter och polisintendenter — inom sina distrikt äger inträda som under- sökningsledare.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1981/82: 41 116

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anser sålunda icke att åtals- rättskommittén — oaktat ur polisiär synpunkt rimliga möjligheter därtill syns ha förelegat — i sitt betänkande föreslagit något som skulle kunna leda till en väsentlig resursbesparing för polisens vidkommande.

l 20.1 Särskilt uttalande

Den socialdemokratiska gruppen vill i princip tillstyrka åtalsrättskom- mitténs förslag.

Gruppen anser betänkandet överensstämma med den nya kriminalpoli- tiska syn som utvecklats de senaste åren, nämligen att samhället får möjlighet att med andra medel än straff beivra brottslighet.

Gruppen vill understryka att de socialvårdande myndigheterna måste få ökade resurser för att effektivt fullgöra de nya arbetsuppgifter som försla- get medför. V'i finner det angeläget och ser positivt på att kontakten och samarbetet mellan polisen och de socialvårdande myndigheterna intensi- fleras.

När det gäller frågan om rapporteftergift. anser gruppen att man inte bör gå längre än kommitténs förslag. Det finns uppenbar risk för att polisen ur allmänhetens synpunkt kan komma i en dubbelposition. Allmänheten skul- le kunna uppfatta polisen som både utredande och dömande instans. vilket allvarligt kan försämra relationerna mellan polisen och allmänheten. En sådan utveckling vill inte vi medverka till.

Man bör dock uppmärksamma att skall de ökade möjligheterna till rapporteftergift ge en förbättring ur kriminalpolitisk synpunkt. där besvär- ligt och ibland för den brottslige direkt skadligt förfarande undanröjs. bör ' frågan om snatteribrott utredas. Den verksamheten som bedrivs av butiker i dessa hänseenden, måste regleras om motsvarande kriminalpolitiska vinster skall uppnås även beträffande nu nämnda förfarande.

l.20.2 Reservation av herrar Green och Radhe

Med skrivelse 1977-01-11 har i enlighet med beslut av polisstyrelsen 1977—01-11 överlämnats yttrande. — — — Nämnda yttrande åberopas i vad gäller den fackmässiga bedömningen av de verkningar utredningens förslag medför för den polisiära verksamheten. Beträffande förslagens verkningar från mera allmänna synpunkter vill polisstyrelsen anföra följande.

Styrelsen vill till en början understryka att ett ökat användande av åtals- underlåtelse måste kompletteras med en väsentlig utökning av socialvår- dens resurser för hjälp och stöd åt dem som på grund av åtalsunderlåtelser inte får förmånen av stödåtgärder från kriminalvårdens sida.

Vid bedömningen av förslagen måste också i hög grad beaktas konse- kvenserna för individen av den minskning av hjälpinsatser från kriminal- vårdens sida som förslaget medför och följderna för både individen och samhället av att till och med allvarliga brott skulle kunna begås utan att följas av en ordentlig reaktion från samhällets sida.

• Sida 117
•  Original

Prop. 1981/82: 41 117

Vidare måste beaktas att utredningen såväl som den allmänna kriminal- politiska debatten hittills i alltför stor utsträckning försummat problemen kring initialbrottsligheten. som lätt kan utveckla sig till seriebrottslighet och grövre brottslighet. Ofta kan konstateras. hurusom en person efter ett stort antal s.k. ringa brott. som ej följts av tillräckliga påföljder. blir be- traktad som grov brottsling. De stränga påföljder. som då ådömes. kom- mer oftast för sent för att en rehabilitering skall komma till stånd. Om ej något göres åt initialbrottsligheten är risken därför uppenbar att underlå- tenheten leder till en växande kader av s. k. grövre brottslingar. Det är där- för nödvändigt att noga uppmärksamma initialbrottsligheten och i ett tidigt skede sätta in åtgärder för stöd och resocialisering.

Styrelsen anser sammanfattningsvis att ändringsförslagen i deras nuva- rande utformning ej bör läggas till grund för lagstiftning.

[ .21 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen delar direktivens — — — principiella värderingar. Det måste dock allvarligt ifrågasättas om eftersträvat bättre resursutnyttjande bör åstadkommas på sätt som kommittén föreslagit. Räcker resurserna in- te till för att utreda och beivra allehanda bötesbrott, bör man i stället för att införa åtalsbegränsningar iaktta större restriktivitet än hittills med att reg- lera allehanda företeelser i samhället (med åtföljande straffsanktionering'). Kommitténs förslag innebär att åklagaren ges rätt att underlåta åtal vid alla brott som kan antas leda till böter. Endast om hinder möter med hänsyn till riktigt allmänt eller enskilt intresse är han skyldig åtala. Det kan inte vara en lämplig ordning att inom ett så stort fält överlämna åt åklagaren att efter eget gottfinnande bedöma om han skall väcka åtal eller ej. Det måste vara lagstiftarens sak att vid de olika brottstypema i princip ange gränsen mel- lan vad som skall anses straffbart och ej straffbart. Möjligheten till åtalsun- derlåtelse bör begränsas till undantagssituationer. Länsstyrelsen avstyrker kommitténs förslag i denna del.

1.22 Göteborgs polisdistrikt

Betänkandet. som är omfattande, är synnerligen intresseväckande ur fleÄ ra aspekter. Ur polisiär synvinkel är det i första hand de processekonomis- ka synpunkterna som är intressanta. Vid en granskning av betänkandet förefaller det därför naturligt att undersöka i vad mån kommittén lyckats att fullfölja departementschefens direktiv i sistnämnda hänseenden.

Möjligheterna till åtalsunderlåtelser har kraftigt utvidgats. vilket framgår av den föreslagna lagtexten till 20 kap. 75 RB. Således skall åklagaren i be- tydligt större utsträckning än för närvarande kunna underlåta åtal då annan påföljd än böter icke skull'e komma att övervägas. Utvidgning har även skett beträffande åklagarens möjlighet att underlåta åtal jämlikt 20 kap. 75

• Sida 118
•  Original

Prop. 1981/82: 41 118

2 p. Rb. Vidare tillkommer rätten att underlåta åtal i de s. k. resocialise- ringsfallen. som redovisas i samma paragraf under p."3—5. Lagförslaget i denna del innebär en besparing i första hand av domstolarnas resurser och i andra hand av åklagarnas medan det däremot icke innebär någon egentlig lättnad för polisens utredningspersonal. Dock kommer den föreslagna ut— vidgningen av 20 kap. 7ä 2 p. att medföra en viss begränsning av-polisens utredningsarbete.

— — — Kommittén säger — — —. att man funnit. att gällande reglering av behörigheten att leda förundersökningari allt väsentligt fungerar tillfreds- ställande i praktiken. Det kan visserligen vara sant. men i ett polisdi- strikt av Göteborgs storlek där det inom kriminalavdelningen finns ett relativt stort antal beprövade. kunniga och framför allt erfarna polisin- tendenter och kommissarier är det sedan länge ett önskemål om att ytterli- gare ett antal brottstyper rimligen bör pä förundersökningsstadiet ledas av polismyndigheten. Jag syftar på de mål där åklagare formellt är angiven som förundersökningsledare men i praktiken ej tar någon som helst aktiv del av förundersökningen. Vid den starka arbetsbelastning som råder på kriminalavdelningarna måste en prioritering ske av utredningarna. Det är utan tvekan så att polismyndigheten som tar emot brottsanmälningarna och utför spaningsarbetet har en bättre överblick över den sammanlagda brottsligheten än åklagarna. Polismyndigheten ansvarar också för perso- nalresursernas användning och leder den personal som spanar och utreder all förekommande brottslighet. För underlättande av den prioritering som med hänsyn till de begränsade personalresurserna ovillkorligen måste ske bör enligt min mening så stor del av förundersökningsledningen som möj— ligt läggas under polismyndigheten. Åklagarna bör koncentrera sig helt på ledningen av förundersökningen beträffande den mera invecklade ekono- miska brottsligheten som exempelvis skatte- och valutabrott samt gälde- närsbrott och de allvarligaste våldsbrotten. Jag får därför hemställa att frä- gan om kompetensfördelningen mellan åklagare och polismyndighet blir föremål för ytterligare utredning. Som skäl härför åberopas ej enbart eko- nomiska skäl titan även betydelsen av att den prioritering under förunder- sökningsstadiet som i dagens läge måste göras blir så effektiv som möjligt.

1.23 Uddevalla polisdistrikt

Betänkandet innehåller till största delen nyheter som berör åklagar- och polisväsendet. Polismyndigheten har främst fäst avseende vid i vad mån densamma berörs av förslaget. varför yttrandet mestadels kommer att be- handla förslagets konsekvenser för polismyndighetens verksamhet. Där- jämte kommer vissa allmänna anmärkningar att lämnas.

Inledningsvis kan konstateras att förslaget är ett ytterligare stort steg vad beträffar den moderna grundsynen att vårdformcr av olika slag i allt större utsträckning skall ersätta "straffrättsliga ingripanden. Detta återspeg—

• Sida 119
•  Original

Prop. 1981/82: 41 I 19

las främst i det att förslaget innebär en ytterligare uppmjukning av princi- pen om absolut åtalsplikt. Vidare kan konstateras att förslaget innehåller åtskilliga nya juridiska begrepp. t. ex. beslut om åtalsunderlåtelse, vilande åtal och begränsad personundersökning. Kommitténs överväganden. för- slag och motiveringar vad beträffar betänkandets mål — ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning — synes väl ge- nomtänkta och i huvudsak lätta att acceptera. Det framstår som angeläget. att kommitténs förslag till ny lagstiftning snarast förverkligas.

I både departementschefens direktiv och kommitténs betänkande ägnas mycket utrymme åt det doktrinära spörsmålet huruvida principen om ab- solut åtalsplikt kan ersättas med principen om en relativ åtalsplikt. Av or- dalydelsen i direktiven framgår. att departementschefen närmast synes va- ra inne på en övergång till den relativa åtalsplikten. Kommittén har emel— lertid efter ett mycket ingående resonemang med åtskilliga överväganden. stannat för att behålla ordningen med absolut åtalsplikt som grundregel. Låt vara att denna princip blott medför en presumption för åtal och att den innehåller vida undantag. Kanske kan det synas väl dogmatiskt att i vår tid vidhålla denna synnerligen urholkadc princip. Emellertid menar polismyn— digheten. att det är riktigt att vänta med ett övergivande av principen om den absoluta åtalsplikten. Polismyndigheten menar. att den gamla kopp- lingen mellan brott och straff ej ännu är helt mogen att lösas upp. Ur poli- siär synpunkt måste det anses angeläget att medborgarna fortfarande har en känsla av att på ett brott följeri regel något ingripande från samhället av straffrättslig art. Det skulle kunna bli en omöjlighet för polisen att fullgöra sina åligganden om uttrycket "'Gesetzlich verboten aber polizeilich gestat- tet". finge allt för stor plats i medborgarnas medvetande.

1.24 Länsstyrelsen iNorrbottwrs län

Länsstyrelsen är väl medveten om att man på rättsvårdens område lika väl som inom samhället i övrigt genom rationaliseringar och förenklingar i förfarandet bör sträva efter att nedbringa det allmännas kostnader för den verksamhet varom fråga är.

Inom ett rättssamhälle med de höga krav på ordning och säkerhet. som gäller för svenska förhållanden. bör man emellertid enligt länsstyrelsens förmenande fara varsamt fram med förenklingar. som såvitt framgår av det nu föreliggande förslaget till reformer synes i huvudsak grundas på pro- cessekonomiska skäl. Vinsten härav kan bli diskutabel. om man på den en- skilde medborgaren övervältrar att själv bevaka sin rätt i sådana fall där det allmänna traditionellt haft ansvaret för att rättvisa skipats.

En långt driven förenkling av förfarandet inom rättsvärdens område kan även få negativa verkningar i fråga om respekten för lag och rätt.

Det allmänna rättsmedvetandet är ingen företeelse som man kan förut- sätta växlar i någon högre grad tid efter annan. utan hos gemene man torde man fortfarande frnna en fast rotad föreställning om att lagöverträdelser skall beivras.

• Sida 120
•  Original

Prop. 1981/82: 411 120

Länsstyrelsen vågar därför påstå. att principen om att samhället genom utredning, lagföring och straff eller annan påföljd skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse ingalunda passerats av tiden utan fortfarande äger giltighet i det allmänna rättsmedvetandet.

En viss reformering av åtalsinstitutet samt utredningsförfarandet bör däremot kunna. genomföras utan större våda för den allmänna laglydna- den.

. Länsstyrelsen biträder kommitténs förslag till åtalsbegränsningar genom beslut om åtalsunderlåtelse beträffande ]) bötesbrottslighet 2) vissa kon- kurrens- och återfallssituationer 3) resocialiseringsfall 4) förutsedd villkor- lig dom och 5) om den misstänkte blivit föremål för vissa samhällsingripan- den. Principen om absolut åtalsplikt bör ändå gälla som formell grundregel liksom kravet att skuldfrågan är helt klarlagd. Lika viktigt är att den före- slagna reformeringen av åtalsinstitutet inte leder till avkall på rättssäker- hetskravet.

Länsstyrelsen anser det mycket väsentligt. att beslutsfunktionen vid åtalsunderlåtelse i anförda fall exklusivt tillkommer åklagare. Otänkbart är att låta det utredande organet — polisen — eller socialrättsligt vårdorgan få något avgörande inflytande över åtalsfrågans prövning i hithörande fall. Det är en mycket grannlaga och svårjuridisk uppgift att meddela dessa be- slut. vilka kräv-er en fortlöpande kännedom om åtalspraxis.

Länsstyrelsen delar sålunda i princip kommitténs överväganden och för- slag angående åtalsbegränsning genom åtalsunderlåtelse i här avsedda fall. De rationaliseringsvinster som härigenom uppnås tillkommer emellertid i huvudsak åklagar- och domstolsorganisationen. Länsstyrelsen avser där- för inte att ytterligare kommentera detta avsnitt.

Som inledningsvis anförts måste även inom rättsvårdens område varje möjlighet till rationaliseringar tillvaratagas. Därvidlag får emellertid det allmännas intresse av besparingar inte tillåtas gå ut över enskilda männi- skors rätt. vilket förefaller oomtvistligt. Lika viktigt är att man begränsar införandet av nya straffbestämmelser i olika sammanhang. I princip inne- bärju varje sådan bestämmelse en ny arbetsuppgift för rättsvårdens organ. Genom moderation i nyssnämnda hänseende kan man på sikt uppnå sam- ma processekonomiska besparingar som uppenbarligen ligger till grund för åtalsrättskommitténs nu framlagda betänkande.

Ehuru länsstyrelsen till vissa delar biträtt åtalsrättskommitténs övervä- ganden och förslag. vill länsstyrelsen emellertid föreslå, att betänkandet inte lägges till grund för ny eller ändrad lagstiftning inom rättsvårdens om- råde.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1981/82: 41 121

1.25 Soeiulutredningen (S I969:29) Socialutredningen avser att inom kort lägga fram förslag till ny lagstift- ning på socialvårdsområdet som skall ersätta gällande lagstiftning om so- cialhjälp. barnavård och nykterhetsvård. Om förslaget i huvudsak godta- ges. får detta återverkningar på förhållandet mellan socialvårdens eller. enligt SU:s benämning. socialtjänstens insatser och samhällets reaktioner på brott. Åtalsrättskommitténs förslag om ökade möjligheter till åtalsun- derlåtelse och om begränsning av förundersökningama berör i många hän- seenden ingripanden gentemot dem som är i behov av socialtjänstens in- satser. Det är från dessa utgångspunkter. som SU yttrar sig över åtalsrätts- kommitténs förslag. SU finner sålunda icke anledning att bedöma i vad mån kommitténs förslag och motiveringar på det principiella planet står i överensstämmelse med vedertagen uppfattning. Detta gäller t.ex. frågor rörande fördelningen mellan domstolarna och åklagarväsendet av mål och ärenden inom straffrättskipningen och ståndpunkten. att det bör stå åkla- garväsendet fritt att anlägga en annan syn på lagöverträdelses straffvärde än riksdagen har godkänt. SU vill härutinnan inskränka sig till att framhål- la, attju mer man låter åtalsprövningen efterlikna rättskipningen vid dom- stolarna. desto större anledning finns det att låta de för rättskipningen vid de allmänna domstolarna och förvaltningsmyndighetema gällande före- skrifterna omfatta även de uppgifter. som enligt förslaget läggs på åklagar- na. Utredningen kan i denna del även erinra om de reservationer och sär— skilda yttranden rörande kommittérrs Iekmannamedverkan som ingåri be- tänkandet.

I .26 Svenska kommunförbundet

Styrelsen anser att de förslag till vidgad åtalsunderlåtelse och förunder- sökningsbegränsningar som framläggs av kommittén är väl motiverade och realiserbara, utan att åstadkomma minskad respekt för rättsväsendet. Samtidigt kan man förmoda att de kan bidra till ökade möjligheter till reso- cialisering av den enskilde.

Kommittén menar att därest det vidgade åtalsunderlåtelseinstitutet skall komma till användning, krävs ett annat synsätt. än att brott skall följas av straffrättslig påföljd. Man måste acceptera att även icke straffrättsliga re- socialiseringsåtgärder kan vara tillfyllest.

Styrelsen delar kommitténs uppfattning, men vill framhålla att detta syn- sätt inte får leda till att åtgärder enligt sociallagstiftningen får karaktären av straffpåföljd. Åtgärder som vidtages av social myndighet måste grundas på uppfattningen att aktuell åtgärd är adekvat i förhållande till den enskil- des förutsättningar och förhållanden i övrigt. Denna inställning stämmer överens med de synpunkter som framförts av Socialutredningen. Socialut- redningen understryker också betydelsen av frivillighet. när det gäller åt- gärder som skall vidtagas av socialvården. Det är därför en förutsättning att åtgärder från socialvården. i flertalet fall i samarbete med klienten. ej

• Sida 122
•  Original

Prop. 1981/82: 41 122

skall påverkas av huruvida åtgärden leder till åtalsunderlåtelse eller ej. Åtalsrättskomrnittén synes. dela denna uppfattning, vilket framgår av bl. a. kommitténs betonande av att åklagare ej skall kunna påverka valet av åt- gärder inom socialvården. Styrelsen vill understryka kommitténs uppfatt- ning i denna fråga. Samtidigt vill styrelsen framhålla angelägenheten av att samma princip får gälla vid påföljden "överlämnande till vård enligt Barna- vårdslagen".

l betänkandet diskuteras också kontakterna mellan åklagare och social myndighet vid handläggningen av olika typer av eventuell åtalsunderlåtel- se. Styrelsen finner att de beskrivna formerna för kommunikation kan komma att underlätta och påskynda handläggningen. genom att bl.a. for- mell skriftväxling undvikes i möjligaste mån.

l.26.l Reservation av Lennart Blom och Jonas Wallin

Styrelsens yttrande kan möjligen godtagas till den del rent sociala syn- punkter anlägges. Vid en samlad bedömning gör sig emellertid allvarliga invändningar gällande. Lagföringen vid domstol skall nämligen enligt för- slaget kunna underlåtas i en utsträckning som icke kan godtagas av rättssä- kerhetsskäl och inte heller med hänsyn till behovet av allmänprevention. Förslaget bör därför inte utan en genomgripande överarbetning läggas till grund för lagstiftning.

I.27 Lundstingsjörbundet

Utifrån de intressen landstingsförbundet har att företräda har förbundet ingen erinran mot förslagen i betänkandet.

! .28 Sveriges udvokutsumjimd

Kommittén har efter ingående överväganden stannat för att föreslå ett bibehållande av den hittills i svensk rätt gällande principen om åklagarens absoluta åtalsplikt. I denna fråga är samfundet ense med kommittén.

Med undantag av de fall av åtalsunderlåtelse där villkorlig dom kan för— väntas finner samfundet övertygande skäl i stort sett ha förebragts för kommitténs förslag. I vissa avseenden borde dock enligt samfundets me— ning såväl den misstänktes som målsägandens rättssäkerhetsintresse bätt- re ha kunnat tillgodoses.

Vad angår den misstänkte torde det sålunda tämligen allmänt anses som självklart att denne. om han så önskar. skall vara berättigad att påfordra handläggning inför domstol. Sålunda uttalar exempelvis 1968 års brotts- målsutredning att det bör vara en viktig princip att den som misstänks för ett brott alltid skall kunna kräva ordinär domstolshandläggning i stället för summarisk lagföring utan domstols medverkan. Även kommittén ansluter sig i princip till detta betraktelsesätt (sid. 116). Kommittén vill dock göra undantag för det fall då. som det heter. ”den misstänkte av kverulans vill sätta rättsmaskineriet igång". Som exempel härpå nämns att den miss-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1981/82: 41 123

tänkte vill försöka att med domstols hjälp skaffa sig villkorlig dom. ehuru resocialiseringsåtgärder insatts och av åklagaren ansetts utgöra skäl till åtalsunderlåtelse. Enligt samfundets mening är det dock inte berättigat att tala om kverulans i sådana fall då den misstänkte — av vad skäl det vara må — håller på sin rätt att få sin sak prövad av domstol. Samfundet anser att den misstänktes önskan om sådant förfarande alltid skall respekteras.

1.29 TCO Åtalsrättskommittén har behandlat främst tre huvudfrågor. För det första har den undersökt om sociala vård- och behandlingsformer som reaktion på brott. i större utsträckning än vad nu är möjligt. kan ersätta straffpåföljd trtmätt av domstol. De kategorier av lagöverträdare som här- vid kommer att beröras är. främst de psykiskt sjuka, de som har alkohol- eller narkotikaproblem samt de unga lagöverträdarna. För det andra har kommittén undersökt om bötesbrott samt brott som kan väntas ge villkorlig dom kan lämnas utan åtal i större utsträckning än som nu sker.

För det tredje och slutligen har kommittén undersökt möjligheterna för polis och åklagare att redan på utredningsstadiet begränsa förundersök- ningsarbetet bl. a. i sådana fall där åtalsunderlåtelse kan bli följden. Enligt TCOs uppfattning bör även den möjligheten övervägas att också låta lek- män. nämndemän eller personer med erfarenhet från sociala frågor. delta- ga i denna prövning.

TCO kan i allt väsentligt tillstyrka kommitténs förslag men vill framföra följande allmänna synpunkter.

Brottsutvecklingen visar att konventionella straffrättsliga ingripanden in— te är effektiva medel i kampen mot brottsligheten utan i många fall snarare utgör en grund för fortsatt brottslighet. Brottsutvecklingen visar även att tillgängliga resurser inom rättsväsendet bl. a. beroende på nuvarande reg- ler om åtal och förundersökning ej 'utnyttjas på ett effektivt sätt.

TCO finner således såVäl kriminalpolitiska som processekonomiska skäl föreligga för att en genomgripande reform inom det straffrättsliga området nu vidtas. Reformsträvandena bör enligt TCOs mening inriktas på att ska- pa ett sanktionssystem. där enklare brott inte nödvändigtvis måste följas av straffpåföljd utan där brott följs av resocialiseringsåtgärder utan straff- rättslig karaktär samt där individualpreventiva hänsyn vid kollision med allmänpreventiva hänsyn ges absolut företräde. En straffrättslig reglering med denna innebörd gör det även möjligt för polis. åklagare samt domsto- lar att koncentrera sina insatser på i första hand "den svårartade brottslighe- ten av ekonomisk och annan natur.

Enligt bestämmelser i brottsbalken skall domstolen. med iakttagande av vad som krävs för att upprätta allmän laglydnad färsta särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i sam- hället. Kommittén framhåller att denna grundsats bör anses vägledande

• Sida 124
•  Original

Prop. 1981/82: 41 124

även när det gäller möjligheterna att låta sociala vårdforrner ersätta straff- rättsliga ingripanden. Kommittén har också i Iagtextförslaget infört ett nytt begrepp "viktigt allmänt intresse". för att begränsa möjligheterna till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. De utvidgade möjlig- heterna att underlåta åtal och begränsa förundersökning som kommittén vill skapa får således ej stå i strid med de allmänpreventiva hänsynen vid brottsbekämpningen.

Med tanke bl. a. på den belastning på domstolarna av brottmål av enk- lare beskaffenhet förefaller de allmänpreventiva synpunkterna få en väl stor genomslagskraft. Det kan därför befaras att en reform i enlighet med kommitténs förslag till stor del kommer att stanna på papperet om inte de individualpreventiva synpunkterna, vid beslut huruvida förundersök- ning och åtal skall komma till stånd. tillmäts större vikt. Detta är inte minst viktigt beträffande unga lagöverträdare. Utan en snävare tillämpning av re- geln om hänsyn till allmän laglydnad än vad som idag sker kommer de av kommittén önskade kriminalpolitiska och processekonomiska effekterna sannolikt att bli mycket begränsade. TCO föreslår därför att lagstiftaren i motiven ger begreppet "viktigt allmänt intresse" en exakt och snäv inne- börd.

För det fall de individualpreventiva synpunkterna således ges prioritet kommer ett icke obetydligt antal av de fall. där domstol nu dömer till straffrättslig påföljd att istället bli föremål för vård- och stödåtgärder från de sociala myndigheterna. Detta förhållande får. enligt TCOs mening. inte utgöra anledning; till att man frångår den nuvarande principen att endast avgörande av domstol skall antecknas i kriminalregistret.

1.30 SA CO/SR

Kommittén föreslår mycket långtgående möjligheter att begränsa åtal och förundersökning. I praktiken innebär förslaget att funktioner som hit- tills legat på lagstiftare och domstolar förs över till åklagare och polis. Den- na sammanblandning av olika samhällsorgans roller är betänklig från både principiella och praktiska utgångspunkter.

Det är visserligen riktigt att det råder ett överflöd av straffrättslig regle- ring och att delar av rättsväsendet — främst polisen — inte har möjligheter att ingripa mot alla lagbrott man får kännedom om. Likaså förekommer det att föga straffvärda beteenden faller inom det kriminaliserade området. Detta beror åtminstone delvis på slentrianmässig kriminalisering genom vagt avgränsande bestämmelser.

Den linje kommittén valt för att möta dessa problem innebär dock — helt i enlighet med utredningsdirektiven — enligt SACO/SR en nödlösning som sannolikt permanentar och möjligen förvärrar den otillfredsställande situa- tionen. Centralorganisationen kan således inte ställa sig bakom det princi- piella uttalande som under benämningen ”nytänkande" framförs på sid 97: ”För det första måste man mer än som skett hittills avlägsna sig från prin-

• Sida 125
•  Original

Prop. 1981/82: 41 125

cipen att brott skall följas av brottspåföljd." Betänkandet innehåller ock- så andra kriminalpolitiska uttalanden som är tveksamma. men som SACO/SR likväl inte anser sig behöva gå närmare in på (se t.ex. sid. 101 överst om förhållandet mellan allmän- och individualprevention. samma sida mitten om vårdåtgärders allmänpreventiva effekt. sid 103 mitten om villkorlighetens brottsavhållande effekt etc.). Den brist på kriminalpolitisk helhetssyn som präglar utredningens förslag är i själva verket allvarlig och gör det svårt att förutse följderna av förslagens genomförande.

Enligt SACO/SR:s mening kan den allmänna linje utredningen represen- terar på sikt visa sig farlig. SACO/SR kan inte frigöra sig från oron för att straffrättens funktion och budskap urholkas om utredningsförslagen skulle genomföras. Och utredningen tycks inte ha gjort några mer allvarliga för- sök att belysa denna fara. Om förslagen genomförs blir följden säkert färre brottmål. Men det är högst tveksamt om det blir färre brott. Med tanke på sitt omfång och sin svårtillgänglighet och trots den tid arbetet tagit är ut- redningen förvånande grund i sin syn på de kriminalpolitiska principfrågor- na. Det är enligt SACO/SR:s mening således från kriminalpolitisk synpunkt betänkligt att gå så långt i processuell avkriminalisering som utredningen föreslagit. Om man väljer att straffbelägga ett visst handlingssätt måste principen vara att detta handlingssätt också skall leda till straffrättslig reaktion. Det bör ankomma på riksdag och regering och inte på rättsväsen- det att ange gränserna för och prioriteringarna inom det kriminaliserade området. SACO/SR har visserligen den uppfattningen att man bört sträva efter att på olika sätt göra detta område mer begränsat. Men det är knap- past i den utsträckning kommittén föreslagit en uppgift för åklagare och polis. Att å ena sidan hålla sig med ett straffbud men å andra sidan med be- stämmelser om att överträdelser mer eller mindre generellt inte skall leda till reaktion är inte bra. För det första kan man inte överblicka vilka konse- kvenser detta på sikt kan få för laglydnaden i allmänhet. Otvivelaktigt har redan i dag t. ex. vanföreställningen att det inte skulle vara straffbart att stjäla egendom till lågt värde en viss spridning. Det vore olyckligt om en utveckling i den riktningen fortsatte. För det andra är risken för sämre lik- het inför lagen uppenbar. Ju mer vidsträckta och ju vagare reglerna om åtalsunderlåtelse är och ju fiera befattningshavare som skall besluta där- om. desto större blir dessa risker. Det blir svårt att upprätthålla principer för när lagföring skall ske och ännu svårare att förmedla dessa principer till medborgarna.

Det är likaså tveksamt om några större processekonomiska vinster skul- le följa om utredningens förslag genomfördes. Man får snarast intrycket att arbetsuppgifterna bara skulle omfördelas inom rättsväsendet. För åklagar- kårens del balanseras t. ex. de eventuella vinsterna sannolikt av nya eller vidgade uppgifter med bl. a. inspektion. tillsyn och överprövning. Åklaga- re och domstolar har dessutom i stort sett möjlighet att inom rimlig tid

• Sida 126
•  Original

Prop. 1981/82: 41 126

handlägga de ärenden som når dent. Den mest beSVärande arbetsbelast- ningen finns hos polisen. Och inom den sektorn förefaller förslaget inte in- nebära några större lättnader. '

Trots de synpunkter som hittills framförts inser dock SACO/SR att vissa möjligheter till åtalsunderlåtelse och till begränsning av förundersökning måste finnas. Arbetet med att genom t. ex. avkriminalisering och depenali- sering bättre avgränsa det kriminaliserade området är svårt och tidsödan- de. Och i en del fall kan lagföring te sig stötande eller av andra skäl direkt olämplig. Trots att möjligheterna till åtalsunderlåtelse redan i dag ärjämfö- relsevis vidsträckta kan man enligt SACO/SR:s mening pröva en försiktig utvidgning av dem. Även om Utredningsförslaget i huvudsak bör avvisas gär Centralorganisationen därför i det följande närmare in på en bedöm- ning av huvuddragen i det.

Summan/"(mningsr'is avstyrker SACO/SR att åtalsrättskommitténs för- slag läggs till grund för lagstiftning annat än i vissa detaljer. Frågan om åtalspliktens utformning måste ses i ett betydligt vidare kriminalpolitiskt perspektiv än utredningen gjort. Begagnar man ett sådant är SACO/SR för sin del övertygat om att man kommer till helt andra resultat än utred- ningen.

l.3l LO

LO har i tidigare remissyttranden över lagförslag som berör detta äm- nesområde såsom exempelvis brottmålsutredningens betänkande "Snatte- ri" (SOU 1971: 10) anfört att det är angeläget att man söker skapa ett mer flexibelt regelsystem beträffande handläggning och förfarande i brottmål.

Handläggningen av dessa mål måste utan åsidosättande av rättssäkerhe- tens krav i större utsträckning anpassas efter brottets svårighetsgrad och vad som med hänsyn till allmän laglydnad. den misstänktes tillrättaförande och målsägandens berättigade intresse. framstår som ändamålsenligt. På detta sätt kan dels de rättsvårdande myndigheternas resurser användas på ett ändamålsenligt sätt och dels kan samhället snabbare och effektivare ingripa med vård och stödåtgärder för den misstänkte.

Med hänsyn till denna allmänna ugångspunkt finner LO utredningens förslag välmotiverat och väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

1.32 SAF

Svensk rätt "bygger på principen att åklagaren har absolut åtalsplikt. Denna princip innebär att åklagaren har skyldighet att åtala brott som hör under allmänt åtal. så snart bevismaterialet är sådant att åklagaren på ob- jektiva grunder kan motse en fällande dom. Nämnda princip är emellertid förenad med tämligen vittgående undantag. Sålunda kan strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot träda i stället för åtal i vissa fall då fråga är om lindrigare brottslighet samt åtal underlåtas enligt 20 kap. 75 rätte-

• Sida 127
•  Original

Prop. 1981/82: 41 127

gångsbalken och 1 5 lagen 1964 med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare. Skyldighet att företa särskild åtalsprövning kan föreligga en- ligt social vårdlagstiftning eller vid vissa typer av brott. Vidare kan som ett undantag från åtalsplikten betraktas polismans rätt att i vissa fall underlåta att avge rapport om brott. Kommittén har haft i uppdrag att från kriminal- politiska och processekonomiska synpunkter undersöka huruvida möjlig— heterna till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning kan utvid- gas. Därvid har kommittén tagit under övervägande huruvida den absoluta åtalsplikten bör ersättas med denna princips motsats. dvs. den relativa åtalsplikten. I ett system med relativ åtalsplikt har åklagaren att pröva om åtal med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet är påkallat. Kom- mittén har stannat för att föreslå. att ordningen med absolut åtalsplikt som grundregel bibehålls. Föreningen finner denna principiella ståndpunkt väl- betänkt. Det låter sig knappast göra att införa relativ åtalsplikt utan att ett sådant system förenasmed långtgående normgivande regler. varav åklaga- ren blir bunden vid sin bedömning. En oinskränkt genomförd relativ åtals- plikt skulle äventyra grundläggande rättsprinciper. såsom allas likhet inför lagen. hänsyn till allmänprevention och enhetlig tillämpning. Kommitténs förslag innebär dock så långtgående undantag från den absoluta åtalsplik- ten att man närmat sig ett system där relativ åtalsplikt kan anses råda. l-lär- med följer otvivelaktigt risker av det slag som ovan angivits vara förbund- na med den relativa åtalsplikten. Det är enligt föreningens mening angelä— get att sådana negativa följdverkningar av de föreslagna reformerna ej un- dervärderas i den intresseavvägning som är ofrånkomlig i detta samman- hang.

1.33 Sveriges dontarqförblmd

De förslag som läggs fram i det remitterade betänkandet är av synnerlig betydelse från rättspolitisk synpunkt. De förtjänar därför den största upp- märksamhet och noggrant övervägande.

Betänkandet innehåller en utförlig redovisning och analys av de problem som upptagits i åtalsrättskommittténs direktiv. Detta innebär emellertid in- te att kommittén behandlat alla de frågor som enligt domareförbundets me- ning måste beaktas vid ett ställningstagande till kommitténs förslag. För- bundet anser sig också kunna konstatera att kommittén — för att till efter- följd av direktiven kunna framlägga förslag som ger processekonomiska fördelar — gått alltför snabbt förbi rättspolitiska problem. som förbundet finner böra tillmätas den största vikt.

Kommitténs strävan har uppenbarligen varit — vilket också framgår av betänkandets benämning — att rättsmaskineriet skall belastas med färre brottmål. Det mest betydelsefulla är dock om förslaget kommer att leda till flera eller färre brott. Den frågan har knappast berörts i betänkandet. Kommitténs mening synes visserligen vara att rättsväsendets resurser genom förslaget i högre grad än nu skall kunna koncentreras på den

• Sida 128
•  Original

Prop. 1981/82:: 41 128

allvarligare brottsligheten. och det har naturligtvis därför antagits att den- na skall minska eller i varje fall inte öka på samma sätt som utan denna koncentration. Om emellertid ingreppen mot den lindrigare brottsligheten försvagas. kan man å andra sidan befara att denna ökar. En tilltagande brottslighet av lindrigare slag är i och för sig ett samhällsont och kan dessutom, särskilt om den inte beivras. väntas ha en smittsam effekt. Förbundet kan givetvis inte. lika litet som någon annan, ge ett bestämt svar på den berörda frågan. men förmenar att denna måste beaktas vid ställ- ningstagande till kommittéförslaget. Enligt förbundets mening är brotts- lighetsutvecklirrgen i riket under senare är sådan att man måste allvarligt överväga. om det är tillrådligt att såsom kommittén föreslår göra en om- prioritering av rättsväsendets resurser och om det inte är ofrånkomligt att i stället. förstärka dessa totalt sett.

] betänkandet behandlas endast i förbigående under avsnitt 5.6 (kom- mitténs slutsats beträffande åtalspliktens utformning) den väsentliga prin- cipen om allas likhet inför lagen. Fastän principen i andra sammanhang an- tyds, är det påfallande hur litet denna fått prägla olika slutsatser som dras av kommittén. Enligt förbundets mening måste den största hänsyn tagas till de rättviseförställningar som råder bland medborgarna. även där detta stundom kan utgöra ett hinder för lagstiftaren att genomföra vissa former som från andra synpunkter kan befinnas ändamålsenliga. Antagligen för- håller det sig så. att om fördelningen av påföljd mellan brottslingar i samma liga. vilka inbördes anser sig i stort sett lika skyldiga. ter sig alltför ojämn i deras ögon — den kan sedan vara hur berättigad som helst från sådana syn- punkter som kommittén företräder — detta utgör ett hinder för deras ut- veckling till laglydiga samhällsmedborgare. Enligt kommitténs förslag kan t.ex. hänsynen. till målsägandeanspråk medföra att den minst belastade men ekonomiskt bäst ställde av flera tilltalade blir åtalad men ej de övriga. Ett alltför stort avstånd mellan det allmänna rättsmedvetandet i folkets breda lager och de idéer på vilka lagstiftningen bygger måste undvikas. Om lagstiftaren finner angeläget att fostra allmänheten till tänkande i nya ba- nor. kan detta endast ske med försiktighet. Förbundet anser för sin del att kommittén inte tillräckligt beaktat detta förhållande.

En närliggande och inte mindre viktig princip är samhällsordningens upprätthållande utan utrymme för myndigheterna att handla godtyckligt och utan risk för att medborgarna tror att godtycke förekommer. Det som utmärker en rättsstat är bl. a. att samhället reagerar mot den som överträ- der lagarna och att denna reaktion sker enligt en i lag noga bestämd ord- ning. Det krävs sådan lagenlighet inte endast då en reaktion följer utan även då den av någon anledning uteblir. Otvivelaktigt ges den bästa rätts- säkerhetsgarantin om denna prövning av lagenligheten sker av domstol i offentlighetens strålkastarljus. Tar man bort prövningen från domstolarna och lägger den hos åklagarna. innebär detta en standardsänkning ur rätts- säkerhetssynpunkt. Samtidigt som statsmakterna sett det angeläget att

• Sida 129
•  Original

Prop. 1981/82: 41 129

förstärka lekmannainflytandet i domstolarna och därmed ökat allmänhe- tens insyn i den dömande verksamheten genom att införa detta inslag i hovrätt även för ganska enkla brottmål. föreslås i betänkandet. med moti- vering bl. a. att domstolama är alltför belastade av sådana mål. att förfa- randet. till stor del skall överlämnas till åklagare så att denne ensam och utan egentlig insyn handlägger dessa frågor. Att märka är att åklagaren därvid avses uppträda i flerfaldig funktion av förundersökningsledare. anklagare. domare. socialvårdare. försvarare och övervakningsnämnd. lngen myndighet — vare sig åklagare. domare eller annan — bör åläggas uppgifter som är så mångskiftande och delvis motstridiga. Behandlingen i betänkandet med därtill anknuten reservation av frågan om medborgar- mcdverkan inom åklagarväsendet. visar hur föga lämpad för sådan med- verkan och för insyn av lekmän åklagarnas verksamhet är.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis inte endast den offentliga in- synen som har betydelse. I sammanhanget bör beaktas att åklagarna inte har samma oberoende ställning i förhållande till regeringsmakten som do- marna. Vidare bör framhållas att enligt betänkandet åklagarna vid övervä- gande av åtalsunderlåtelse förutsätts hålla sig strikt till gällande rätt med den praxis domstolarna tillämpar. Till deras möjlighet att uppehålla känne- dom om denna och att förutse hur domstol skulle döma i olika hypotetiska fall hyser kommittén stor tilltro. Förbundet är ej lika optimistiskt i detta avseende. Rättsutvecklingen kommer säkerligen att medföra alltmera va- rierande påföljder. [ lagstiftningen har under senare år införts straff för en mängd förseelser. beträffande vilka praxis nästan helt saknas. Genomförs förslaget kommer domstolarnas ledning av rättstillämpningen att delvis upphöra beträffande åtskillig brottslighet. Åklagaren får heller inte samma möjlighet som domare med nämnd att mot bakgrund av ett fylligare be- slutsunderlag diskutera sig fram till en god lösning i de enskilda fallen. Ej sällan förekommer att domstol vid erkända brott med dom på t. ex. skyddstillsyn hänför brottet till lindrigare lagrum än åklagaren angivit i åta- let: det är inte säkert att den misstänkte alltid är mera betjänt av att få åtalsunderlåtelse till priset av att bli antecknad i centrala polisregistret un- der ett strängare lagrum än av att bli åtalad och antecknad i kriminalre- gistret under ett lindrigare lagrum efter dom. Även friande domar förekom- mer vid erkända hrott. Frestelsen att skapa förutsättning för åtalsunderlå- telse kan förleda en misstänkt att erkänna ett brott för vilket han ej bort fäl- las till ansvar eller underkasta sig resocialiserande åtgärder som inte skulle ha pålagts honom vid rättegång. Möjligheterna till omprövning vid beslut om åtalsunderlåtelse. som innehåller något för den misstänkte nedsättan- de. är sämre än efter domstols dom.

En fråga som inte belyses närmare i betänkandet är den verkan från all- mänpreventiv synpunkt som lagföring vid allmän domstol kan ha i förhål- landet till en åtalsunderlåtelse som meddelas av åklagare. Det processuella förfarandet kan åt domen ge en auktoritet och en pedagogisk betydelse

9 Riksdagen i98l/8Z. I sanrl. Nr 4!

• Sida 130
•  Original

Prop. 1981/82: 41 130

som inte finns hos åklagarbesluten. En motiverad förklaring av domstol att en person gjort sig skyldig till ett brott. vilket på grund av särskilda om- ständigheter inte skall föranleda någon mera ingripande påföljd. torde ha avsevärt större betydelse för den allmänna laglydnaden och förtroendet för rättsmaskineriets oväld än motsvarande förklaring av åklagare. Ehuru det är omdiskuterat hur långt allmänpreventionens betydelse sträcker sig, är det dock nödvändigt att uppmärksamma denna mer än vad kommittén gjort. då man i tider av stigande brottslighet vill vidga området för åtalsun- derlåtelse och förundersökningsbegränsning.

Förbundet bortser inte från möjligheten att lagföringen någon gång kan äventyra ett från kriminalpolitisk synpunkt värdefullt samarbete med den brottslige. Å andra sidan kan man anta att rättegången ofta har ett pedago- giskt värde oc-ksä för den tilltalade genom att understryka allvaret i vad som hänt. Det kan befaras att många lagöverträdare felaktigt kommer att uppfatta åtalsunderlåtelse som ett slags frikännande eller i varje fall som ett bagatelliserande av brottet.

Såsom inledningsvis berörts är det främst processekonomiska skäl som kan åberopas 'till stöd för de förslag som nu lagts fram i betänkandet. Detta är dock. alltför knapphändigt när det gäller att bedöma vilka besparingar förslaget kan ge för domstolar. åklagare och polis.

För domstolarnas del kan sägas att. även om arbetsläget på sina håll är ansträngt på brottmålssidan. belastningen i allmänhet inte synes. vara så stor att det är motiverat med så radikala åtgärder som kommittén föreslår. Därtill kommer att de mål som vid ett genomförande av kommitténs för- slag skulle avlastas från domstolarna vanligen är föga arbetskrävande. Förbundet vill. framhålla att stora resursbesparingar skulle stå att vinna ge- nom en förenkling av rättegångsförfarandet i sådana mål där åtalsunderlå- telse kan komma i fråga enligt förslaget.

Ej heller förefaller resursbesparingama inom åklagarväsendet bli så stora som kommittén antar. Det kan t. o. m. ifrågasättas om inte arbetsbör- dan ökar. åtminstone beträffande vissa fall av åtalsunderlåtelse. Resoeiali- seringsfallen kan ibland bli mycket ansvarsfulla och tidskrävande med sär- skilda undersökningar och uppföljning av ärendets utveckling. som skulle bli obehövliga vid överlämnande av fallen till domstol. Vederbörlig hänsyn till målsägandeanspråk och till särskild rättsverkan kan kräva ingående överväganden. Överhuvudtaget förutsätts en mängd avgöranden på åkla- garplanet av så grannlaga natur att samrått mellan åklagare många gånger bör anses erforderligt. Chefsåklagarens ansvar för åklagarmyndighetens funktion måste antas öka väsentligt och därmed hans arbetsbörda. Antalet överprövningsärenden kan väntas stiga betydligt.

I den mån en begränsning av förundersökningsförfarandet är möjlig står givetvis vissa processekonomiska fördelar att vinna. främst på polisnivån.

Mot bakgrund av det ovan sagda granskar förbundet förslagen i betän- kandet under en avvägning. där förbundet tillmäter principen om likhet in-

• Sida 131
•  Original

Prop. 1981/82: 41 131

för lagen. betydelsen av offentlighet och de större rättssäkerhetsgaranti- erna vid domstolsförfarande mera tyngd och de processekonomiska skälen mindre bärkraft än kommittén gjort.

1 Sverige anses f.n. råda absolut åtalsplikt ehuru med ganska vida un- dantag. Kommittén uppehåller sig mycket kring fördelar och nackdelar med absolut resp. relativ åtalsplikt. Det kan. såsom kommittén själv gör. med skäl ifrågasättas om ett system med så långtgående undantag som föreslås verkligen kan anses ligga inom ramen för absolut åtalsplikt. De bå- da systemen möjliggör väsentligen samma praktiska resultat. Realiteterna blir desamma och frågeställningen blir närmast av akademiskt intresse. Om kommitténs förslag skulle genomföras i hela sin vidd eller i väsentli- ga delar. vore det enligt förbundets mening bäst att frikoppla diskussionen från begreppen absolut och relativ åtalsplikt. "Bestämmelsen i 20 kap. 3 & RB om åklagares skyldighet att åtala "om ej annat är stadgat" är tillräcklig som en presumtion och grundläggande handläggningsnorm för åklagarna.

Som en sammanfattning av sin bedömning av förslagen i betänkandet vill förbundet slutligen anföra följande. De är av genomgripande betydelse för rättegången i brottmål och rubbar i flera avseenden vedertagna grund- läggande rättsprinciper. Även från kriminalpolitisk synpunkt är vad som föreslås av den största vikt. men utredningen har knappast tillhandahållit material för en värdering härvidlag. Väsentligen är förslagen grundade på processekonomiska skäl; Dessa är likväl — såvitt kan bedömas av den framlagda utredningen — ej av den styrka som kommittén synes göra gäl- lande. Förbundet avstyrker därför att kommitténs förslag läggs till grund för ny lagstiftning. Några punkter är dock — såsom framgår av det föregå- ende — ägnade att tagas upp ttnder fortsatt lagstiftningsarbete.

1.34 Föreningen .S't't'rigt's .rtufsåk/ugurc

l direktiven har framhållits att det är påtagligt att de senaste årens ut- veckling mot allt allvarligare och farligare brottslighet ställt växande krav på rättsväsendets personella och tekniska resurser. Brottsligheten har icke blott förgrovats och försvårats utan har också ökat och ökar starkt arrtals- mässigt. Av bl.a. brottsförebyggande rådets lägesrapport 1976 över brotts- utvecklingen (BRÅ rapport 1976: 3) framgår följande.

Sverige har haft en långsiktig ökning av brottsligheten sedan 1950-talet. Stegringen fortsätter. Antalet polisanmälda brottsbalksbrott var 1965 393660 och 1976 663 000. Våldsbrotren har börjat öka kraftigt egentligen först under senare hälften av 1960-talet. Under perioden 1963—1975 har detta inneburit mer än en fördubbling av dessa brott. Rånbrol/en utvecklas snabbare och accelerationen är oroande. Bank- och postrånen har inte kun- nat hejdas trots att det tekniska skyddet förbättrats. Frekvensen av rån fördubblas på ungefär 7 år, vilket i hög grad inger medborgarna en känsla

• Sida 132
•  Original

Prop. 1981/82: 41 l32

av otrygghet. Inbrntrssn'iltlerna ökar. Antalet fördubblas på ungefär IO år. Även dessa brott oroar medborgarna starkt. särskilt då de riktar sig mot bostäder och fritidshus. Bilrillgrvppun har legat på hög nivå sedan I965 och ökat starkt 1975 och 1976. Även antalet andra stölder ökar. Ökningstakten för skadegt'irclsebrotl är mycket snabb och antalet brott fördubblas på cir- ka 8 år.

Den grövre ekonomiska brottsligheten (skatte- och valutabrott. brotts- lighet i samband med fastighetsaftärer. bolagstransaktioner. konkurser och ockerbetonad penningutlåning m.m.) blir ett allt större problem för samhället och rättsväsendet. vilket också gäller brottsligheten i anslutning till narkotikahantering.

Rättsväsendets effektivitet är låg om man sätter den i relation till den to- tala brottsligheten. F. n. lämnas en stor del av den anmälda brottsligheten utan någon spanings- eller utredningsåtgärd alls: 1975 gällde detta 342500 ärenden. vilket innebar en stark ökning sedan I974. Denna tendens är sär- skilt stark i storstäderna. Uppklamingsprocenten (alltså andelen av brott av den anmälda brottsligheten. som polisen klarar tipp) minskar väsentligt. Detta är betänkligt. En hög uppklarningsprocent anses ha en stark preven- tiv verkan i sig. vilket brukar anföras då sanktionssystemet diskuteras. Samhällets målsättning har varit att höja uppklamingsprocenten. vilket så- ledes misslyckats. Balanserna hos polisen stiger. Utöver de vådor detta in- nebär för rättstryggheten medför läget ett psykiskt tyck pä polispersona- len. En känsla av att man håller på att förlora kontrollen över brottsut- vecklingen ligger nära. liksom en fara för att inställningen till arbetet präg- las av resignation. En oro finns över att långt. mödosamt utredningsarbete inte leder till åtgärder mot den brottslige. som uppfattas som verksamma. Ökningar av rymningar från kriminalvårdsanstalter och missbruk av per- missioner. den brottslighet som är vanlig i anslutning till dessa företeelser. liksom den tilltagande oordningcn inne på anstalterna utsär tvivel om det meningsfulla i verksamheten.

Ätskilligt har gjorts för att lätta på trycket på rättsväsendet. totalt eller i dess olika lcd. Nämnas kan upp- och utbygganden av strafföreläggande-. ordningsbots- och parkeringsbotsinstituten. företagen avkriminalisering och depenalisering. organisationsförändringar. Stora utbildningsinsatser har gjorts. Polisen har ansträngt sig att finna och har funnit effektivare ar- betsmetoder och snabbare handläggningsrutiner. Arbetsbördan har dock ej kunnat bemästras tillfredsställande trots den höjda effektiviteten. Någon tendens till stagnerande eller minskande brottslighet skymtar ej. vare sig då det gäller brottens antal eller svårhet.

Det är otillfredsställande att stora delar av brottsligheten får förbli out- redd och obeivrad. Även om personella förstärkningar i viss utsträckning kan tillföras rättsväsendet och ökad effektivitet uppnås därigenom. finns av bl. a. kostnadsskäl gränser för vad som kan åstadkommas på den vägen.

Det är mot bakgrund av denna utveckling som den tänkta förändringen av reglerna om utredning av brott och lagföring måste ses.

• Sida 133
•  Original

Prop." 1981/82: 41 ' 133

Det synes nödvändigt att verksamheten inom rättsväsendet så långt möj- ligt anpassas till den rådande situationen. Givetvis uppkommer då lätt en spänning mellan det ofrånkomliga kravet på att rättsväsendet skall vara i förhållande till sina uppgifter effektivt och det lika ofrånkomliga kravet på att rättsäkerheten enligt gällande rättspolitiska grunder ej får eftersättas. Syftet med en översyn måste vara främst att hålla brottsligheten tillbaka och om möjligt minska den. Enligt statsåklagarföreningens uppfattning är de största processekonomiska vinsterna att göra inom förundersöknings- området.

Det är som framhålles i direktiven och av kommittén viktigt att rättsvä- sendets resurser koncentreras på den grövre brottsligheten och på vissa andra uppgifter. [ viss mån söker polis- och åklagarväsendet redan nu att uppnå en sådan koncentration genom att prioritera viktigare brott. Upp- fattningen om vad som bör prioriteras växlar från tid till annan. Priorite- ringens inriktning formuleras dels av centrala myndigheter men även loka— la prioriteringsanvisningar utarbetas. Prioriteringar innebär inte blott att krafterna koncentreras mot bestämda mål — exempelvis bekämpning av narkotikahantering. våldsbrott. grövre ekonomisk brottslighet eller tra- fikbrott — utan även att bekämpningen av annan brottslighet ställes i andra hand och avtar. Polisens och åklagarnas effektivitet på sistnämnda områ- den sjunker. Det kan gälla såväl brottsförebyggande verksamhet och spa- ningsverksamhet som underlåtenhet att utreda känd (anmäld) brottslighet. Detta kan sägas stå i strid med de rättsvårdande organens allmänna plikt att uppspåra. utreda och lagföra brott. En långt driven prioritering kan medföra att delar av lagens sanktionssystem sätts ur funktion. men måste ändock accepteras. om den framtvingas av att samhället inte ställer till för- fogande personella och andra resurser som svarar mot den växande brotts- ligheten. Om prioriteringen övergår från att vara tillfällig. anpassad till för- ändringar och återhållsam till att anta konstant prägel och stor omfattning betyder det att de administrativa organen tränger in på lagstiftarnas områ- de.

Samhället har då att välja mellan att förstärka de rättsvårdande organen. att minska deras arbetsbörda genom exempelvis avkriminalisering eller också att genom lagstiftning styra de rättsvårdande organens verksamhet i önskad riktning. Avstår man från dessa möjligheter ligger tvånget kvar på polis- och åklagarmyndigheterna att genom prioritering välja inriktning av verksamheten.

Enligt föreningens mening bör förändringar i det straffprocessuella systemet icke få det resultatet att de straffrättsliga reglerna för reaktioner mot brott sätts ur kraft.

Kommittén har icke undersökt — vilket väl ej varit i enlighet med direktiven — i vad mån inom ramen för gällande lagstiftning förbättringar kan ske av rättsväsendets effektivitet genom organisatoriska förändringar. ändrade samarbetsformer polis—åklagare. ytterligare förenkling av hand- läggningsrutiner etc. En del torde ktrnna uppnås på dessa vägar.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1981/82: 41 134

Statsåklagarföreningen har tidigare trttalat sig för vidgade möjligheter till åtalsunderlåtelser och är med hänsyn särskilt till de sviktande utrednings- krafterna positivt inställd till förenkling och begränsning av förundersök- ningsförfarandet. Lagregleringen måste anpassas till verkligheten och bör innebära en snabbare och mindre arbetskrävande handläggning. En lag- ändring bör medföra vidgade möjligheter att på ett tidigt processullt sta- dium -- förundersökningen och åtalsprövningen — avgränsa och avsluta brottsutredningama. Beträffande åtalsunderlåtelser har kommittén dock gått längre än föreningen tänkt sig.

Muntlig förhandling inför domstol är förenad med starka rättssäkerhets- garantier och i det avseendet överlägsen varje annan handläggningsform inom rättSVäsendet. Det förefaller föreningen självklart att ingen mot sitt bestridande slutgiltigt skall kunna förklaras skyldig till brott av annat organ än domstol. Domstol bör vidare vara ensam behörig att även i fall av med- givande ålägga nägon person annan påföjd än böter.

Rättssäkerhetskravet är inte lika framträdande när det gäller avgöranden av innebörd att åtal inte skall väckas. Stor del av brottsligheten är dold. Av känd brottslighet förblir mycket, ouppklarat. Tillfällighetsbrottslighet av mindre allvarligt slag uppdagas ganska slumpmässigt. Användande av för- trndersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse i rimlig och vettig ut- sträckning lär icke minska efterlevnaden av straffsanktionerade normer.

Enligt föreningens mening har kommittén inte tillräckligt beaktat följan- de förhållanden.

Domslolsförhandlingen är föremål för offentlig insyn på ett helt annat sätt än förundersökningen och åtalsprövningen. Rättstillämpningen är starkt beroende av praxis. Sådan utbildas av hävd av domstolarna och främjar enhetlighet. Det är svårare att inom åklagarväsendet utbilda en över hela landet likartad praxis. även om en intensiv lednings- och tillsyns- verksamhet utövas. Mycket få fall av medgiven åtalsunderlåtelse blir före- mål för överprövning. Kommittén avser att de föreslagna vida bestämmel- serna om åtalsunderlåtelser och till dessa kopplade förundersökningsbe- gränsningar skall tillämpas av flertalet av landets åklagare och ett än större antal undersökningsledare. Faran för oenhetlighet i tillämpningen är bety- dande.

Åtalsrättskommitténs bedöming att vidgade möjligheter till åtalsunderlå- telse och begränsning av förundersökning är väsentliga delas av statsåkla- garföreningen. Emellertid innehåller kommitténs förslag flera diskutabla och kontroversiella ställningstaganden. som gör att förslaget synes böra överar'betas genomgripande. Om så skall ske har kommitténs analys av för"- undersökningen undcr alla förhållanden ett grundläggande värde. — — —

Föreningen delar kommitténs uppfattning att absolut åtalsplikt bör bibe- hållas som grundregel. En sådan regel understryker att rättsskipningen icke får vila på skönsmässiga bedömningar. Detta anknyter till medborgar-

• Sida 135
•  Original

Prop. 1981/82: 41 135

nas krav på likhet inför lagen och föreställningen att på brott skall följa i lag stadgade påföljder. Såsom framgår av kommitténs förslag i övrigt hindrar en sådan grundsyn icke att nödvändiga och väsentliga inskränkningar kan göras i åtalsplikten. Föreningen är väl medveten om att även andra syn- punkter kan inge betänkligheter mot att införa relativ åtalsplikt.

1.35 Föreningen Sveriges åklagare

För envar, som är verksam för beivrande av brott. måste det länge ha stått klart. att samhällets resurser inte på långt när räcker till för upprätt- hållande av den princip. på vilken gällande lagstiftning bygger. nämligen att samhället genom utredning. lagföring eller straff skall inskrida mot var- je känd lagöverträdelse. Det är också fullkomligt klart att sådana resurser inte heller kommer att stå oss till buds i framtiden.

Tillsättandet av åtalsrättskommittén med uppgift att framlägga förslag till en reformering av förundersöknings- och åtalsreglerna i syfte att skapa utrymme för en effektivare bekämpning av den grövre. samhällsfarligare. kriminaliteten hälsades därför på flera håll inom rättsvårdsområdct och då inte minst inom åklagarkåren med tillfredsställelse.

Kommitténs betänkande utgör en fyllig redovisning och analys av de problem. som berörts i kommitténs direktiv. Föreningen har vid styrelse- sammanträden och genom internt remissförfarande ingående övervägt om några mera vägande invändningar av principiellt eller praktisk art kan rik- tas mot förslaget. Därvid har bl. a. diskuterats huruvida en koncentration av resurserna på den allvarligare brottsligheten skulle kunna medföra risk för en ökning av den lindrigare brottsligheten. Vidare har diskuterats fr:- gan huruvida en markant ökning av antalet åtalsunderlåtelser skulle få till följd att erforderlig domstolspraxis skulle komma att saknas beträffande åtskillig brottslighet liksom frågan huruvida ett genomförande av förslaget skulle innebära risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Som exempel på sådana risker har anförts att misstänkta sktrlle kunna frestas att felaktigt erkänna brott för att därigenom skapa förutsättningar för åtalsunderlåtelse och att i åtalsunderlåtelsebeslut brott skulle kunna komma att hänföras under strängare lagrum än vederbör. något som skulle innebära ett men för den misstänkte. eftersom sådana beslut registreras i centrala polisregistret. Slutligen har också övervägts frågan huruvida lagföringen som sådan vid allmän domstol har en allmänpreventiv effekt och. i så fall. om den effek- ten kan undvaras.

Enligt föreningens mening föreligger ingen påtaglig risk för att förslagets genomförande skulle komma att medföra en ökning av de lindriga brotten. Enligt förslaget skallju en avsevärd del även av den brottsligheten bli före- mål för utredning och påföljd. Genom att resurserna insätts där de bäst be- hövs, kan den del av brottsligheten där ökningstendenser uppstår bli före- mål för särskild uppmärksamhet. Skulle emellertid. mot förmodan. de lind- riga brotten komma att öka något efter ett genomförande är det enligt för-

• Sida 136
•  Original

Prop. 1981/82: 41 136

eningens mening ett pris som är värt att betala med tanke på den effektiva- re insats mot de grövre brotten som förslaget möjliggör.

Efter ett genomförande av kommitténs förslag skulle åklagarna ha lika stort behov som idag av vägledning genom domstolspraxis. Man torde så- lunda kunna förvänta sig att alla fall som ur' praxissynpunkt är tveksamma liksom nu kommer att föras till domstol. Likaså anser föreningen att tan- ken att förslaget sktrlle innebära risker ur rättssäkerhetssynpunkt inte är realistisk. Det anförda exemplet. att misstänkt frestas att erkänna brott. vilket han ej begått. för att därigenom erhålla erhålla åtalsunderlåtelse tor- de bli mycket sällsynt. I praktiken måste erkännandet styrkas av andra omständigheter för att godtagas. Erfarenheterna av det under lång tid till- baka tillämpade åtalsundcrlätelseinstitutct beträffande unga lagöverträ- dare ger ej heller stöd för en teori att sådan simulation i skuldfrågan skulle bli ett rättssäkerhetsproblem vid åtalsunderlåtelse. lnom föreningens sty- relse. vilken representerar en mycket lång samlad erfarenhet av praktisk åklagarverksannhet. är något fall av denna art icke känd.

Ej heller torde risken för felaktiga brottsrubrice ringar eller eljest felaktig gradering av brott till den misstänktes nackdel vara värd beaktande i sam- band med en utvidgning av institutet åtalsunderlåtelse. Fastmera kan man förvänta. att åklagarna ägnar allt större uppmärksamhet åt dylika detaljer ju mera dömande deras verksamhet blir. Man kan väl också förutsätta att om i ett åtalsunderlåtelsefall en åklagare tveka. mellan två brottsgradering- ar. en strängare och en lindrigare. han regelmässigt väljer den senare alter- nativet.

Vad slutligen angår frågan om domstolsförfarandets preventiva effekt vill föreningen inte bestrida att sådan effekt föreligger. Enligt föreningens mening är emellertid effekten större på den tidningsläsande allmänheten än på den tilltalad-e. Dock kan man svårligen tänka sig att rättegångsreferat av fall av den art. som omfattas av kommitténs förslag. exempelvis villkorlig- doms- och s.k. resocialiseringsfall. har nämnvärd allmänpreventiv bety- delse. Föreningen. som delar kommitténs uppfattning att behovet av dom- stolsförfarande i första hand bör bedömas utifrån rättssäkerhetssynpunk- ter som betingat brottmålsprocessens utformning. anser sålunda att hinder mot ett genomförande av kommitténs förslag ur den synpunkt som nu be- handlats ej föreligger.

Mot bakgrund av det sagda anser föreningen att kommitténs förslag till ny lagstiftning till övervägande del bör genomföras. På en del punkter har föreningen avvikande uppfattningar. Dessa samt föreningens synpunkter i övrigt kommer i det följande att redovisas i detalj i anslutning till respekti- ve lagförslag. lnnan så sker önskar föreningen anföra följande.

Kommitténs förslag kommer. om det genomförs att frigöra resurser på utredningssidan inom polisväsendet och på domstolssidan. resurser som kan sättas in mot den grövre brottsligheten. För åklagarnas del är det mindre troligt att arbetsbördan kommer att minska. Det är snarare sanno-

• Sida 137
•  Original

Prop. 1981/82141 137

likt att den kommer att öka något. Den rättegångstid. som inbesparas ge- nom att färre mål går till förhandling. kommer nämligen att åtgå till kontak- ter med sociala institutioner av olika slag och till en intensifierad förunder- sökningsledning — en sådan blir nödvändig om förslagets möjligheter till utredningsbegränsningar effektivt skall kunna tillvaratagas. Dessutom kommer ett genomförande av förslagen att medföra ett ökat ansvar för åklagarna. Föreningens medlemmar. som redan nu intar en central roll när det gäller brottsbekämpningen. är villiga att påtaga sig det ansvaret. I detta sammanhang önskar också föreningen betona att den tveksamhet huruvida åklagarna är tillräckligt kvalificerade för uppgiften att i större utsträckning pröva frågor om underlåtelse av åtal, som tidigare framförts i lagstiftnings- sammanhang. inte längre har någon aktualitet. Erfarenheterna av åklagar- nas handhavande av strafföreläggandeinstitutet och de möjligheter till åtalsunderlåtelse som redan står till buds visar att sådana farhågor är obe- fogade. Kommittén har också funnit att åklagarkåren kan betros med handhavandet av de nya uppgifterna, som förslaget ger den.

I .36 Föreningen Sveriges [änspoliscluffer

Föreningen får till en början understryka att det är uppenbart angeläget att rättsväsendet har tillräckliga resurser att bekämpa den grövre brottslig- heten och att fullgöra andra från samhällssynpunkt viktiga uppgifter. så- som upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. När fråga är om att överväga införande av en sådan processrättslig reform med ganska vittgå- ende processekomomiska och kriminalpolitiska inslag, som den kom- mittén lagt fram. i syfte att bland annat söka åstadkomma besparing av re- surser som rättsorganen istället skall kunna koncentrera på den grövre brottsligheten och på den allmänna ordningen och säkerheten i samhället, måste kritiskt prövas. utöver vilka resursbesparingar som är att vänta. vil- ka konsekvenser avsedda förändringar kan tänkas medföra i stort på brottsutvecklingen samt på utvecklingen av ordningen och säkerheten i samhället. Föreningen anser att. i dessa delar vissa omständigheter, som anges i det följande. bör beaktas.

I.37 Föreningen Sveriges polismästare

Helt naturligt är det påkallat med en ständigt fortgående anpassning av förundcrsökningsverksamheten till de kriminalpolitiska mål statsmakterna uppställer. Mot en sådan anpassning finns intet att erinra. Däremot finns anledning till viss tveksamhet mot förändrade bedömningsnormer i förun- dersökningsverksamheten då dessa är påkallade av långtgående rationali- seringsskäl. Förändringen kan få till resultat att påföljdssystemet. såsom det kommit till uttryck i brottsbalken och annan central straffrättslig lag- stiftning. helt eller delvis sätts ur spel. Likaledes finns anledning till tvek- samhet inför sådana kriminalpolitiskt påkallade förändringar av besluts- normerna i förundersökningsledet att påföljder för visst beteende i väsent-

• Sida 138
•  Original

Prop. 1981/82: 41 138

lig omfattning helt uteblir. Enligt föreningens bedömning bör det föreligga största möjliga kongruens mellan å ena sidan lagstiftarens påföljdsönske- mål såsom det kommit till uttryck i lagen och å andra sidan förundersök- ningsverksamheten. — Kort sagt. önskar icke statsmakterna att påföljd skall förekomma i den utsträckning strafflagstiftningen anger bör denna ändras i enlighet härmed. Föreningen anser sig icke böra medverka till en utveckling mot ett läge där förundersökningen i allt större omfattning re- sulterar i ärendets avskrivande. Förundersökning bör ej inledas eller dri- vas fullt ut i de fall det redan på förhand kan antagas att påföljd ej kan kom- ma i fråga. _

Vad beträffar det aktuella betänkandet torde ett genomförande av för- slagen i detta vara väl ägnat att ge färre brottmål att handlägga för domsto- larna. Frågan är dock om följden även blir färre brott i samhället. För- eningen ställer sig mycket tveksam till detta. Med utgångspunkt från att förundersökningen i sig torde ha föga allmänpreventiv effekt. kommer med all sannolikhet ett genomförande av förslaget att resultera i ett icke ringa bortfall av den individualprevention och allmänprevention lagstiftaren kan ha åsyftat med straffsanktioneringen. Detta är i det längre perspektivet äg- nat att inge allvarliga betänkligheter. Vidare kan konstateras att arbetsbör- dan för polisen ingalunda kan antagas minska genom de föreslagna åtgär- derna. l stället kan befaras att ökade krav kommer att ställas på förunder- sökningens omfattning enär åtminstone vissa situationer torde tarva et bredare underlag för åklagarens beslut om nedläggande än för beslut om åtal. l vart fall är det ur polisens synpunkt föga tilltalande att en förunder- sökning skall fullföljas enbart för att bereda åklagaren/förundersök- ningsledaren tillräckligt bedömningsunderlag för ett avskrivningsbeslut.

Härutöver kan föreningen ej bortse från de effekter som på lång sikt tor- de göra sig gällande beträffande den utredande personalen och för övrigt all polispersonal. Dessa kan komma att uppfatta sitt arbete med tillsyn över lagens efterlevnad som mer eller mindre ändamålslöst med tanke på frånvaron av uppföljande åtgärder.

Återkommande till de i inledningen angivna synpunkterna avstyrker för- eningen att kommitténs förslag f. n. genomföres. De konsekvenser ett ge- nomförande av den föreslagna reformen skulle få inte bara för de tilläm- pande myndigheterna utan kanske främst för den enskilde samhällsmed- borgaren vars rättsmedvetande med all sannolikhet icke är fullt ut anpassat till den faktiska situation som skulle komma att uppstå är svåra att förutse. Hela frågan om den fortsatta faktiska avkriminaliseringen av brott synes böra föras ut till en allmän och bredare debatt.

1.38 Föreningen Sveriges frivårdstjänstcmän Inledningsvis vill föreningen ansluta sig till att systemet med absolut åtalsplikt bibehålles. På av kommittén anförda grunder synes absolut

• Sida 139
•  Original

Prop. 1981/82: 41 139

åtalsplikt med klart i lagen angivna undantag vara att föredra framför rela- tiv åtalsplikt.

Föreningen instämmer i kommitténs synpunkt att gränsen mellan fri- hers/Jerövandc och i vid mening frivårtlunde åtgärder inte bör förskjutas genom ändringar i åtalsprövningen. En sådan förskjutning är i och för sig önskvärd men bör åstadkommas på annat sätt. — Det är vidare en för rättssäkerheten viktig princip att åtal skall ske dä hänsyn till allmänpreventiva eller individualpreventiva aspekter i det särskilda fallet gör det angeläget. — Likaså är kommitténs ståndpunkt att klarhet i skuldfrågan förutsätts för åtalsunderlåtelse riktig ur rättssäkerhetssynpunkt. — Föreningen ställer sig tveksam till kommitténs uppfattning att man ge- nerellt kan bortse från domsro/sfc'irfztram/els ev. allmänpreventiva ef- fekt. Låt vara att de redan "etablerade" brottslingarnas äterfallsbenä- gcnhet knappast påverkas av risken för själva domstolsförhandlingen utan har en helt annan och svårnåbar genes. Men vad vet man om effek- ten på "vanligt folk" eller om gräns- och riskgrupper.

Föreningen anser slutligen med hänsyn bl.a. till ovan redovisade kritis- ka synpunkter att kommitténs förslag bör överprövas synnerligen noga. Aldrig så önskvärda resursbesparingar måste anstå om det finns risk att rättssäkerheten urholkas eller att man skjuter över ansvaret för önskvärda åtgärder på områden där attityder och resurser inte motsvarar förväntning- arna.

2.8. Göteborgs ringt/'är!

Tingsrätten tillstyrker att åklagaren ges större möjlighet än f.n. att ned- lägga åtal i fall där långvarigt dröjsmål med ett måls avgörande medfört ändrade förutsättningar för ett samhälleligt ingripande genom rättegång och ådömande av påföljd. Tingsrätten kan i huvudsak ansluta sig till vad som sägs i Stockholms tingsrätts på s. 232 fciterade framställning. F.n sär- skild bestämmelsc av nyss angiven innebörd bör infogas i 20 kap. 7 & rätte- gångsbalken.

20 kap. l3 &

Tingsrätten anser att det föreslagna andra stycket är lämpligt oavsett om förslagets huvudgrunder upphöjs till lag. Mot formuleringen kan dock an- märkas att stycket endast omfattar åtalsunderlåtelse. l motiven (s. 349) sä— ger kommittén att bestämmelsen skall tillämpas analogt i händelse det vi- sar sig att långvarigt hinder för huvudförhandling uppkommit. Rimligen skall bestämmelsen dessutom gälla de s.k. RÅ-fallen. Det synes ej lyckligt att en sådan bestämmelse skall tillämpas analogt utan den bör formuleras så att den omfattar de avsedda situationerna. — 'l'ingsrätten föreslår. med hänsyn till vad som sagts under 10. att bestämmelsen i tredje styckets förSta mening utgår.

• Sida 142
•  Original

Prop. 1981/82: 41 142

2.9. F ("irc/ringen S verigcs stamåklagare

20 kap. 13 5

Den föreslagna förändringen i andra stycket. vilken utgör en kodifrering av nuvarande praxis. tillstyrkes.

2.10. Föreningen Sveriges åklagare

Kommittén föreslår ökade möjligheter för åklagare att under vissa förut— sättningar nedlägga väckt åtal. Det är uppenbart att detta är en angelägen reform. Domstolarna i landet balanserar en mängd mål där straffvärdheten bl. a. beroende "på lång tidsutdräkt är mycket liten. Förslaget är praktiskt och lämpligt.

3.2. RÅ

Vad kommittén anför i [6 och [7 kap. om förundersökningsledning och om formema för fömndersöknings avbrytande föranleder ingen annan er- inran från min sida än att jag anser att beslut i åtalsfrågor med hänsyn till dessa frågors stora betydelse från såväl allmän som enskild synpunkt alltid bör motiveras. Risk finns för att en på särskild begäran senare lämnad upp- lysning om skälen kan utgöra en efterhandskonstruktion. Motiveringen har för övrigt inte endast till ändamål att upplysa parterna om grunden för be- slutet utan tjänar också den funktionen att tvinga beslutsfattaren till efter- tanke innan avgörandet träffas. Motiveringen kan dock i okomplicerade fall vara kortfattad och schablonmässig.

lkup. [8 diskuteras förundersökningsbegränsningar. Jag ansluter mig till kommitténs åsikt att tillämpningsområdet för institutet rapporteftergift in- te bör utvidgas men att institutet bör förankras i lag.

Beträffande de föreslagna grunderna för nedläggande av förundersök- ning (23 kap 4 a 5 andra stycket rättegångsbalken) kan jag helt tillstyrka den andra som avser fall där det råder disproportion mellan utrednings- kostnader och sakens betydelse. För att täcka även sådana fall där dom- stolen skulle kUnna tänkas meddela påföljdseftergift bör dock förutsätt- ningen för bestämmelsens tillämpning fonnuleras så att brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till annan påföljd än böter.

Förslaget om en relativ förundersökningsplikt beträffande bagatellbrott (första punkten i kommitténs förslag) avstyrks. Skälen härtill framgår av vad jag tidigare anfört.

Att generellt tillåta nedläggande av förundersökning. när det kan förut— ses att åtalsunderlåtelse meddelas om förundersökningen fullföljs (tredje punkten i kommitténs förslag) anserjag föra för långt. Det skulle, som jag inledningsvis framhållit, kunna leda till. att institutet åtalsunderlåtelse mer eller mindre försvinner ur den praktiska rättstillämpningen. Detta vore olyckligt eftersom institutet fyller en viktig kriminalpolitisk funktion. l synnerhet beträffande unga lagöverträdare bör åtalsunderlåtelsens karak- tär av varning tas tillvara. Jag kan därför tillstyrka den föreslagna regeln endast sävitt den avser fall där lagföring kan antas komma att underlåtas antingen enligt bestämmelsen om åtalsunderlåtelse för bötesbrott eller en- ligt bestämmelse om särskild åtalsprövning.

3.3. Örvråkluguren i Stockholm

Från rationaliseringssynpunkt är det angeläget att kravet på förunder- sökningens fullständighet kan minskas i fall när lagföring kan komma att underlåtas enligt de särskilda regler som finns härom. Det nu gällande ut- redningskravet medför att betydande arbete nedlägges på utredningar i fall

• Sida 145
•  Original

Prop. 1981/82: 41 145

där det kan starkt ifrågasättas om inte arbetet utgör slöseri med rättsväsen- dets begränsade resurser. Det är därför önskvärt att rätt införes för åklaga- ren eller förundersökningsledaren att nedlägga förundersökningen eller be- sluta att förundersökning inte skall inledas i åtalsunderlåtelsefall. Kom- mittén har föreslagit begränsningar av förundersökningsplikten i rätte- gångsbalken 23 kap. 4 a ä. Jag har emellertid bestämda erinringar mot för- slaget så som det utformas i nämnda paragrafs andra stycket l. Där sägs att som skäl för att nedlägga förundersökningen skall anses att det kan antagas att brottet vid lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter el- ler 200 kr0nor omedelbart i pengar. Det skall dock ankomma på riksåkla- garen att föreskriva att denna nedläggningsgrund inte skulle tillämpas vid ' vissa brott.

Ett stort antal förseelser inom specialstraffrätten medför med nuvarande stratfmätningspraxis lägre bötesstraff än vad i det nämnda stadgandet an- ges. Även om det för upprätthållande av laglydnaden inom vissa områden ingalunda är nödvändigt att ingripa mot varje känd lagöverträdelse synes det dock nödvändigt. för att icke reglerna skall helt förlora i kraft. att sank- tionshot finns som i vissa fall kan bli aktualiserat. Det kan knappast vara ett önSkemål att skärpa praxis och öka bötespåföljden över de angivna gränserna. Riksåklagarens direktiv om att förundersökning ej skall under- låtas måste väl också förstås som en rekommendation att åtal regelmässigt bör ske. Detta medför en alltför hård styrning av bagatellmålen och rimmar illa med de tankar om den nyanserade prövning av förundersöknings— och åtalsfrågor. som förslaget i övrigt synes vara inriktat på. Jag anser därför att den särskilda regeln i rättegångsbalken 23 kap. 4 a 5 andra stycket 1. skall utgå. Punkterna I och 2 kan sammanskrivas till förslagsvis denna ly- delse: "Det kan antagas att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och därjämte befinnes att fortsatt utredning ej är påkallad av viktigt allmänt eller enskilt intresse. eller att utredningen skulle kräva kost- nader som ej ståri rimligt förhållande till sakens betydelse". De i förslaget angivna värdena 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i pengar skulle kunna vara vägledande vid den praktiska tillämpningen av regeln.

Även med en sådan formulering kan riksåklagaren givetvis med den di- rektivrätt som ankommer på honom ge anvisningar till åklagarna i dessa frågor.

3.4. Chtfsåklagaren Lennart Hiort. åklagarmyndig/teten i Stockholm

Det ligger utom ramen för detta yttrande att i någon större utsträckning penetrera de förslag. som ha en mer allmän inriktning. Något må dock sä- gas.

Jag vill allvarligt ifrågasätta lämpligheten av förslagen i 23 'kap. 4 s" p. ] rättegångsbalken att förundersökning skall nedläggas. då högre straff än 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i penningar ej kan förväntas och den därtill anslutande regeln om påföljdseftergift. En sådan bestämmelse synes

IO Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 4]

• Sida 146
•  Original

Prop. 1981/82: 41 146

äVentyrlig och kunna medföra lika stora betänkligheter som den nu gällan— de regeln om behandling av snatterifall o. dyl. under 20 kronors värde. Det kan aldrig vara lämpligt att ett förfarande. som i ett lagmm strafl'beläggs. i ett annat förklaras icke skall leda till påföljd. lcke minst när det gäller att skapa normer för ungdom synes detta vara högst betänkligt. Otvivelaktigt har nu den vanföreställningen insmugit sig hos en stor del av allmänheten att det är straffritt att stjäla ett värde under 20 kronor. Det vore olyckligt om en sådan utveckling skulle intränga även på andra områden. Det före— faller fullt tillräckligt med en allmän bestämmelse i 4 a s'. som korrespon— derar med motsvarande i 20 kap. 7 & första stycket p. l rättegångsbalken.

I 23 kap. 4 a 5 p. 3 föreslås vidare möjlighet att lägga ned förundersök- ning om man kan räkna med att åtalsunderlåtelse enligt gällande regler kommer att beslutas. I anslutning härtill har påpekats att någon registre— ring av sådant beslut icke skall ske.

Ett genomförande av detta förslag skulle när det gäller underårig lag— överträdare av förstagängskaraktt'tr leda till att förundersökning beträffan— de av denne för'övade brott skulle kunna nedläggas titan annan registrering än den som eventuellt skulle ske hos de sociala myndigheterna. Detta kan icke vara lämpligt ur någon synpunkt och stämmer icke överens med kom— mitténs på annat ställe framlagda förslag till ändring beträffande brott av denna grupp i 1964 års lag.

3.5. Öreråklugaren [ Göteborg

Frågan om gränsdragningen mellan förundersökningens upphörande ge— nom nedläggande och dess avslutande med beslut i åtalsfrågan tas upp till ny behandling av kommittén i detta kapitel. Något överraskande anför kommittén att nedläggningsbeslut ej brukar motiveras. vilket sktllle utgöra den väsentliga skillnaden mellan beslutsformerna. Kommitténs påstående äri vart fall inte riktigt vad gäller nedläggningsbeslut meddelade av åklaga- re. Bland annat på grund av RÅ:s föreskrifter i cirkulär A 35 och hans re- kommendationer i cirkulär C 62 motiveras regelmässigt även nedlägg- ningsbeslut. Förmodligen motiveras även åtskilliga nedläggningsbeslut av polisen i fall då polismyndighet är undersökningsledare bland annat av det skälet att anmälningsblankettcns utformning inbjuder till motivering. Mot förslaget att slopa den rådande distinktionen mellan beslutsformerna göres emellertid ingen erinring!

Av de ändringsförslag kommittén framför i detta kapitel frnnerjag mig endast kunna tillstyrka förslaget att förundersökning skall kunna nedläggas då brottet skulle leda till bötesstraff och brottsutredning skulle föranleda kostnader som framstår som oproportionerliga i förhållande till vad saken gäller (23 kap. -4 a & 2 st. 2 RB).

Förslaget om relativ förundersökningsplikt beträffande bagatellbrott kan förvisso förefalla välkommet men i brist på preciseringar vilka brottstyper

• Sida 147
•  Original

Prop. 1981/82: 41 147

som avses innebär det att lagstiftaren på ett sätt som inte kan godtagas överför på de rättstillämpande myndigheterna (i detta fall främst RÅ) att svara för den genomgång och sanering av straffbest't'tmmelserna som alla tydligen anser nödvändig. Att kommittén själv förutser tillämpningssvårig- heter med den föreslagna regeln framgår av uttalandet i spccialmotivering— en att erfarenheterna från den praktiska tillämpningen får leda RÅ i hans värv att förordna om undantag och utfärda föreskrifter. Enligt kommitténs mening skulle det viktigaste syftet med regeln vara att åstadkomma resurs— besparingar främst hos polisen. Kvantitativa beräkningar till stöd för den- na förhoppning saknas emellertid helt i betänkandet. Själv delar jag inte denna kommitténs optimism tttan är benägen att tro att utrymmet för re- sursbesparingar genom den föreslagna regeln är synnerligen måttlig. Med hänsyn till att bötesstraff företrädesvis motiveras av hänsyn till allmän lag- lydnad utgör det hinder mot regelns tillämpning som "viktigt allmänt in- tresse" innebär. ingen verklig inskränkning.

Som villkor för att förslaget om nedläggning av fömndersökning i fall där åtalsunderlåtelse kan förutses skall kunna godtagas maste uppställas att sådana nedläggningsbeslut registreras. I annat fall är risken för olik be- handling i registreringsavseende av jämförbara fall uppenbar eftersom åklagaren fritt kan välja beslutsform. En annan oacceptabel konsekvens av förslaget blir att förundersökningar kan komma att nedläggas beträffande upprepade brott av samma gämingsman. l de fall där villkorlig dom utan böter kan tänkas komma ifråga och därför medföra åtalsunderlåtelse bör utredningen normalt vara av så ringa omfattning att någon mätbar vinst in- te skulle göras genom möjlighet att avbryta förundersökningen före åtals— beslut.

3.6 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län Åtalsrättskommittén föreslår avsevärt vidgade möjligheter att begränsa förttndcrsökningarna. När det gäller bötesbrottslighet på låg nivå föreslår kommittén en relativ förundersökningsplikt i fall. där vid lagföring lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor som penningböter skulle utdö- mas. En förutsättning skall dock vara att lagföring ej är påkallad av viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Riksåklagaren skall kunna undanta vissa slag av brott samt i övrigt meddela föreskrifter. Enligt kommitten skall förundersökning i dessa fall kunna nedläggas. alternativt ej inledas. Det är svårt att förutse vilken omfattning kommitténs förslag skttlle få i praktiken om det genomfördes. Det är emellertid klart att den föreslagna bestämmelsen omfattar ett stort antal mål. Bötesstraff som är lägre än 20 dagsböter eller 200 kronor omedelbart i pengar är vanligt förekommande. Bestämmelsen ger med den utformning den fått underlag för att underlåta eller nedlägga förundersökningen i mycket stor omfattning när det gäller mera bagatellartad bötesbrottslighet. Jag delar kommitténs uppfattning att rättsväsendets resurser ej i alltför stor utsträckning bör tas i anspråk för

• Sida 148
•  Original

Prop. 1981/82: 41 148

beivrande av mindre lagöverträdelser. Verksamheten måste rationaliseras och inriktas mot den allvarligare brottsligheten. Emellertid är det säkert av stor vikt att mindre lagöverträdelser inte lämnas obeivrade. Någon närma- re redovisning över vilka konsekvenser åtalsrättskommitténs förslag i den— na del skulle få har inte getts. Men hänsyn till den osäkerhet som råder bl. a. i fråga om förslagets praktiska verkningar avstyrker jag detta. Mot- svarande ändringsförslag i brottsbalken avstyrks också.

Kommittén föreslår vidare att förundersökningar skall kunna begränsas i sådana fall. där det föreligger en disproportion mellan utredningskostna- der och sakens betydelse. Möjligheten att nedlägga. alternativt ej inleda, förundersökning skall enligt förslaget tillämpas på fall där brottet i händel— se av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff. I likhet med kom- mittén anser jag det vara viktigt att rättsvå'tsendets resurser används ratio- nellt och att krafter inte förspills på onödiga polisutredningar. För närva- rande har åklagaren svårt att värja sig mot krav om ytterligare utredning som framförs från olika parter och får tillmötesgå sådana krav i en omfatt- ning som inte är rimlig mot bakgrunden av bl.a. polisens bristande utred- ningsresurser. En lagregel med det innehåll kommittén föreslagit skulle därför sannolikt komma att få avsevärd betydelse. Förslaget tillstyrks i denna del.

Kommittén föreslår även en tredje möjlighet att begränsa förundersök- ningar. Kommitténs förslag tar här sikte på de fall. där det kan förutses att åtalsunderlåtelse kommer att meddelas. om förundersökningen fullföljs. I dessa fall skall förtrndersökningen kunna nedläggas. alternativt ej inledas. En viss tvekan uppkommer med den föreslagna regleringen beträffande frågan om httr långt en förundersökning skall drivas och vilken beslutform som skall användas. Om en förundersökning slutförs kan åtalsunderlåtelse komma i fråga med de konsekvenser i bl.a. registreringshänseende som följer härmed. Om förundersökningen avslutas i ett tidigare skede genom nedläggning sker ingen sådan registrering. Nedläggningsbeslut enligt den- na punkt kan fattas även i fall där brott bestrids. Beslut om att ej inleda för- undersökning kan vidare formellt tillämpas inom ett vidsträckt område. Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det finns starka skäl att inte så sällan begränsa utredningarna i fall som avses i punkt 3. Jag ifrågasätter emellertid om det inte av lagtexten klarare bör framgå hur gränserna skall dras mellan beslut att ej inleda förundersökning. beslut att nedlägga förun- dersökning och beslut att meddela åtalsunderlåtelse.

3.7. Chefen för [timrå/(lagarmyndight'tt'n i Värmlands län

Jag ansluter mig till kommitténs förslag beträffande förundersöknings- begränsningar dock med den reservation som ovan (beträffande punkt 5.4.4 och punkt 7.) anförts om relativ förundersökningsplikt beträffande brott som i händelse av lagföring antagligen skulle medföra lägre bötes- straff än 20 dagsböter och 200 kronor i penningböter.

• Sida 149
•  Original

Prop. 1981/82: 41 [49

Med denna principiella inställning finner jag emellertid att området för rapporteftergift bör något trtökas. Vid redogörelsen för vissa bestämmelser i dansk rätt (sid. 225) omnämnes att statsadvokaterna i Danmark efter hand tillägges behörighet att besluta om åtalsunderlåtelse om det hos riks- advokaten kommit att utbilda sig en fast praxis i fråga om att ge åtalsunder- låtelse för viss typ av brott. En likartad politik skulle här ktrnna tänkas så- vitt gäller utvidgning efter hand av tillämpningsområdet för instittttet rap- porteftergift. Det kunde måhända tilläggas riksåklagaren att här fatta be- slut och meddela anvisningar. detta efter inventering och bedömning av praxis (beträffande sådan inventering jämför sid. 285—286). Jag har den uppfattningen att en sådan metod skulle väsentligt underlätta för den polis- man som har att fatta beslut om rapporteftergift (jämför nedan trnder punkt 27 angående RB 23: 4 a å). Om en fast praxis verkligen utvecklats är det na- turligtvis till fördel om rättstillämpningen katt ske så enkelt som möjligt.

Kommittén har föreslagit att förundersökning skall nedläggas om det kan antas att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och därjämte befinnes att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Detta förslag måste hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Jag kan emellertid av betänkandet inte di- rekt utläsa orsaken till att möjligheten att nedlägga förundersökningen be- gränsats till sådana fall där brottet i händelse av lagföring kan antas föran- leda endast bötesstraff. Jag anser att möjligheten bör utökas till att avse också sådana fall som i händelse av lagföring skttlle komma att resultera i villkorlig dom (dvs. i realiteten egentligen en påföljdseftergift). Såvitt gäl— ler exempelvis utredning av gäldenärsbrott. förskingring och bedrägeri tor- de kunna anföras åtskilliga fall där utredningen blivit orimligt kostsam och resultatet slutligen en villkorlig dom. I ett här aktuellt fall kan jag exempel- vis finna det möjligt att en ingående revision av omfattande räkenskaper skulle kunna leda till bevis om förskingring av ett par tusen kronor. Sak- kunnig revision skulle sannolikt komma att kosta 25 000 kronor. Det är i målet osannolikt att annan påföljd än villkorlig dom skulle komma ifråga.

[ 23 kap. 4 aä rättegångsbalken föreskrives som förut omnämnts en regel som i praktiken måste sägas leda till en allmän avkriminalisering. även om förseelser som faller under ordningsbotsystemet undantas. Ur handlägga- rens synpunkt måste regeln te sig något tillkrånglad.

Handläggaren har att

a) försöka gissa sig till om lagföring skulle leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i pengar,

b) att undersöka om förseelsen faller ttnder ordningsbotsystemet då den i så fall är undantagen.

e) att undersöka om förseelsen undantagits från tillämpningen genom föreskrift av riksåklagaren.

• Sida 150
•  Original

Prop. 1981/82-: 41 150

d) att bedörrra om undantag bör ske på grund av att viktigt allmänt eller enskilt intresse påkallar det.

e) att pröva egen behörighet i ärendet eftersom behörigheten inte gäller då för förseelsen är stadgat svarare straffän böter och det finns en skäligen misstänkt

t) och att vidare pröva om 4 aå 2 st. 3 skall tillämpas. Av det sagda framgår att det finns behov av enklare regler och jag hänvisar här till det ovan anförda (se under punkt IS).

[ kommentaren till 4 aå punkt 3 beröres också frågor om dokumentation om brotten. Jag instämmeri det där sagda men vill tillägga att dokumenta— tionen bör ske enkelt och kortfattat och att nya former för detta bör prövas eftersom skyndsam utredning och snabba beslut bör efterstri'tvas.

3.8. C hejk'n för Iiinsåklugurmyndigheten i Kopparberg.)" län

I fråga om formerna för förundersöknings avbrytande föreligger ingen enhetlig praxis. Termerna nedläggande och avslutande används icke med någon utpräglad konsekvens. Som regel anges enligt min erfarenhet en kortfattad motivering. som återfinns i.diariet. Härigenom kan ett snabbt besked om grunden för beslutet letas fram av kanslipersonalen vid de tele— fonförlrt'tgningar. som då och då förekommer. Motiveringar har angetts så länge som det ftrnnits ett självständigt åklagarväscn. Jfr för övrigt Riks- åklagarens cirkulär C 62. Det rör sig inte om något särskilt betungande ar- betsmoment. Åklagaren måste i alla fall fatta beslut som är underbyggda.

Kommittén har behandlat motiveringsskyldigheten främst med hänvis- ning till den misstänktes intresse. Beträffande målsäganden anförs att en motivering kan vara av värde i vissa fall om målsäganden överväger att väcka civil skadeståndstalan. Det ger mig anledning att erinra om att justi- tieombttdsmannen i ett fall klandrat en åklagare för att han i sin motivering gått utöver vad som varit erforderligt och onödigtvis låtit beslutet omfatta jämväl rättsläget i skadeståndshänseende. Jfrjustitieombudsmannens äm- betsberättelse 263/53. Såvitt jag kan förstå. intarjustitieombudsmannen i detta ärende den ståndpunkten att åklagaren uteslutande skall ha ansvars- frågan i åtanke. Åklagaren skall inte snegla på eventuella skadeståndsan- språk då han fattar beslut att inte åtala. Jfr Riksåklagarens förenämnda cir- kulär.

Kommittén synes mig ha behandlat motiveringsskyldigheten alltför snävt. Frågan om behovet av motivering och utformningen av åklagarbe- slut behandlades på sin tid av undertecknad och kammaråklagaren Monica Fåhrétrs på uppdrag av Riksåklagaren. l samband härmed upprättades en promemoria. som bifogas detta yttrande. Sedan denna promemoria tipp-' rättades har ingenting inträffat som minskat behovet av åtminstone sum- mariska motiveringar av åklagarbeslut. Dessa kan icke i detta hänseende jämställas med förvaltningsbeslut.

Sammanfattningsvis kan väl hävdas att behov föreligger av motivering

• Sida 151
•  Original

Prop. 1981/82: 41 151

för beslutsfattaren själv. för parterna. för tillsynsmyndigheten och sist men inte minst för allmänhetens representanter i form av massmedia. De sist- nämnda kräver helt enkelt i många fall en motivering. Härom hänvisas till den norske riksadvokaten Haakon Sttnds i Riksåklagarens cirkulär C 62 återgivna uttalande. Massmedia kommer icke att nöja sig med någon hän- visning till att åklagaren enligt den föreslagna 23 kap. 20 a 5 inte har någon motiveringSSkyldighet. Det är vidare svårt att ange något bärande skäl för att motiveringsskyldigheten anknyts till ett särskilt straffmaximum. En saks betydelse är uppenbarligen icke någon matematisk funktion av det så kallade straffvärdet. Med hänsyn till sak och person principiella avgöran- den kan ha synnerligt stort intresse. även om saken rör en lagöverträdelse som inte kan föranleda strängare straff än fängelse i sex månader. Jag får vidare erinra om att personbladsrutinen förutsätter kortare motiveringar medelst kr'yssmarkering. Jfr personblad 4.

Åklagarna motiverar ofta besluten även då det anges att förundersök- ningen nedlagts. För Cgcn del harjag icke ansett det erforderligt att anmär- ka på detta förfarande enär det svarar mot det moderna och demokratiska ' kravet att allmänheten i största möjliga utsträckning skall förstå myndighe- ternas åtgärder. Eftersom termerna nedläggande och avslutande av förun- dersökning inte är entydiga ens i åklagarkretsar. är de givetvis helt obe- gripliga för gemene man. som följaktligen inte heller kan förstå varför man i det ena fallet motiverar och i det andra fallet inte motiverar. Jag har intet att erinra mot att termen nedläggande används generellt för att beteckna att en förundersökning avbryts. Jag hävdar emellertid att alla beslut skall motiveras. Det är också min övertygelse att kravet på motivering kan kom— ma att framträda speciellt om någon form av förundersökningsbegränsning genomförs. Myndigheterna torde alltid få vara beredda att i åtalsärenden åtminstone summariskt redovisa varför ingenting händer.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag avstyrka den föreslagna begränsningen av motiveringsskyldigheten.

Beträffande bagatellbrottsligheten får jag åberopa mina tidigare anförda kritiska synpunkter på begränsningen av lagföringen till brott som kan an- tas leda till högre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningbö- ter. Jfr sid. 6. Det rör sig här i allmänhet om brott beträffande vilka förun- dersökning enligt 23 kap. 22 & rättegångsbalken icke är erforderlig. [ fråga om dessa brott har handläggningen rationaliserats med hjälp bl. a. av data- teknik. De hade varit önskvärt om denna brottslighcts andel av den totala arbetsbelastningen inom berörda delar av rättsväsendet kunnat klarläggas. För åklagarväsendets del föreligger numera vissa uppgifter härom från ut- värderingen av en nyligen företagen arbetsmätning. Vidare bör erinras om att en del av polisens utredningsverksamhet rörande trafikolyckor och för- seelser i samband härmed också utgör underlag för statistik. Om förslaget génomförs kanske det visar sig att den "restbrottslighet" som blir kvar. sedan Riksåklagaren förordnat om de brott som skall undantas. inte har

• Sida 152
•  Original

Prop. 1981/82: 41 152

någon större betydelse ur arbetssynptrnkt. Hänsyn bör härvid också tas till den brottslighet som kan falla bort med stöd av 2. i det föreslagna lagrum— met.

Förslaget innebär realiter att det bötesminimunr som finns i brottsbalken blir subsidiärt i förhållande till ett bötesminimum i rättegångsbalken. Un- der 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter är den enligt förslaget en- dast ett viktigt allmänt intresse eller ett viktigt enskilt intresse som motive- rar åtal. Man måste fråga sig på vilka subtila grunder de värderingar som motiverar viss lagstiftning skall nollställas.

Under åberopande av ovanstående får jag avstyrka den åtalsunderlåtel- segrund. som utformats i förslagets ]. En liberalare tolkning avnuvarande 20 kap. 7 5 !. rättegångsbalken bör kunna inrymmas i lagrummets ordaly- delse. Vägledande uttalanden i cirkulär från Riksåklagaren härom kan sä- kert medföra beizydligt flera åtalsunderlåtelser än för närvarande och leda till rimligare bedömningar än det föreslagna stadgandet.

Beträffande de fall. som innefattas i den föreslagna 23 kap. 4 a 5 2. rätte- gångsbalken då det föreligger disproportion mellan utredningskostnaderna och sakens betydelse får jag tillstyrka den föreslagna lättnaden i utred- ningsskyldigheten. Denna bör användas med stor försiktighet. Jag vill an- märka att utredningssvårighetcr som beror på svårigheter att klarlägga äganderätten till mark samt jakt- och frskerätt ofta medför att ärendena ganska snart kan avskrivas på subjektiva grunder.

Till vad anförts i denna del villjag för egen del tillägga några nyanseran- de synpunkter utifrån min relativt långa erfarenhet från såväl polis- som åklagarverksamhet i Kopparbergs län med dess svåra och unika fastighets- förhållanden.

Man bör sålunda enligt min mening göra klart för sig att vad utredningen kallar sakens betydelse enligt vad som förut utvecklats i detta yttrande knappast är ett begrepp som alltid kan relateras uteslutande till straffska- lan för den lagöverträdelse som är i fråga. Ur samhällsekonomisk syn- punkt är det inte heller alla gånger särskilt rationellt att bara se till utred— ningskostnaderna. Ett osäkert rättsläge kan erfarenhetsmässigt orsaka kostnadskrävande ordningspolisiära insatser eller "följdbrott" av typen egenmäktigt förfarande. misshandel. självtäkt m. m. Massöverträdelser kan bli följden av passivitet. Den svåraste olägenheten är att resultatet fak— tiskt kan bli rättsväsendets kapitulation till skada för en part som befinner sig i underläge. Polis- och åklagarmyndighetens befattning med ärendet kan misstolkas som ett konfrrmerande av ett tillstånd. som strider mot lag. Här kommer svära avvägningsfrågor in som sammanhänger med vad som kan anses som ett viktigt allmänt eller enskilt intresse.

[ fråga om förslagets 23 kap. 4 a s' 3. rättegångsbalken kan en del frågor och erinringar göras. Den viktigaste invändningen mot förslaget är att åkla- gare icke bör syssla med hypoteser angående hur det skall gå vid ett åtal mot en person. som möjligen är oskyldig. Av specialmotiveringen framgår

• Sida 153
•  Original

Prop. 1981/82: 41 153

att i presumtiva resocialiseringsfall någon kontakt icke skall tas med 50- cialvårdsmyndigheten. Självfallet kan inte heller någon begränsad person- undersökning göras. Detta synes välbetänkt inför risken att den misstänkte är oskyldig. Man måste då fråga sig om det blir kvar något annat än be- slutsunderlaget än en luftig tankelek — ett slags juridiskt dialektiskt ka- mouflage för en i verklig mening relativ åtalsplikt.

Kommittén har i sin allmänna motivering (s. 294) anfört att det i verklig- heten ofta inte blir något egentligt "hypotetiskt" prov eftersom erkännan- de föreliggeri oerhört många fall. Om man antar att dessa erkännanden på vanligt sätt dokumenteras måste man fråga sig om det innebär något mer- arbete att slutföra förundersökningen och besluta om åtalsunderlåtelse. Förundersökningen kan starkt förenklas. då ett erkännande. som inte be- höver ifrågasättas. föreligger.

I anslutning till ovanstående vill jag anmärka att 3. sista stycket ger an- ledning till tvekan. Att uttömmande redovisa alla tänkbara fall synes mig ej möjligt utan jag nöjer mig med ett. Antag att förundersökningen nedläggs beträffande A med stöd av punkt 3. enär han vid det hypotetiska provet be- döms få villkorlig dom. Senare framkommer misstankar om att B medver- kat eller varit delaktig i A: 5 brott. B:s tidigare belastning och personliga omständigheter medför att det kan förutses att grund för åtalsunderlåtelse saknas. Beslutet om förundersökningsbegränsning skall då enligt 3. gälla förtrndersökningen i dess helhet. Särskilt förordnande måste meddelas för att B skall efterforskas. Man måste fråga sig när sådant förordnande bör meddelas och vad som händer om B bestrider. Konsekvenserna ter sig egendomliga.

4 a 5 3. kan enligt min mening väl tillämpas och är helt rimlig beträffande fallen enligt 2. men leder till egendomliga konsekvenser beträffande 3.

Under åberopande av vad ovan anförts tillstyrker jag att förundersök- ningsbegränsning får ske vid fall av s.k. särskild åtalsprövning men jag ifrågasätter om icke denna form av förundersökningsbegränsning bör reg- leras i berörda författningar. I övrigt avstyrker jag förundersökningsbe- gränsning på grtrnd av anteciperad åtalsunderlåtelse enligt den föreslagna

Jag tillstyrker förslaget till förundersökningsbegränsningar i fall då det kan antas att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och därjämte befinnes att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som ej ståri rimligt förhållande till sakens betydelse. Jag tillstyrker vidare förundersök- ningsbegränsningar som grundas på så kallad särskild åtalsprövning. ] öv- rigt avstyrker jag det förslag till förundersökningsbegränsning. som grun- dar sig på antecipativa beslut om åtalsunderlåtelse. Jag anser att förslaget i denna del är ologiskt och ur moralisk synpunkt dubiöst. Det synes rätlinji— gare att utsträcka möjligheterna att begränsa förundersökningen i de fall. då påföljden inte står i rimlig proportion till utredningskostnaderna till brott

• Sida 154
•  Original

Prop. 1981/82: 41 154

varå svåraste straff än böter kan antas. Disproportionen mellan påföljd och utredningskostnad finns troligen oftare i den brottskategori som ur på- följdssynpunkt ligger närmast över den grupp av brott som i händelse av åtal kan antas föranleda bötesstraff. Måhända kan som villkor för dessa fall — som troligen kommer att ge anledning till framställningar om över- prövning — trppställas kvalificerad prövning av högre åklagare. enär det ofta är fråga om bedömningar som kräver erfarenhet.

3.9. Rikspulisstyrelsen

Utredningsförslaget i denna del innebär i realiteten att avkriminalisering sker beträffande en större del av den brottslighet som av olika orsaker an- ses ha lågt straffvärde. Samhällets reaktion kommer således helt att utebli vid vissa brott. Rikspolisstyrelsen får här endast hänvisa till vad som inled- ningsvis anförts om hur styrelsen anser att avkriminaliseringsarbete bör bedrivas.

Enligt Utredningsförslaget skall vissa ordningsbotsbrott alltjämt bestraf- fas. Urvalet av straflbara gärningar skall ske av riksåklagaren. Andra gär- ningar än de där påföljden kan antas leda till lägre bötesstraff än tjugo dagsböter eller tvåhundra kronor i omedelbara penningböter skall som re- gel sålunda icke föranleda påföljd. Allmänheten torde om utredningsförsla- get leder till lagstiftning komma att ställa sig helt oförstående till rättvisan i ett sådant system.

Avslutningsvis får rikspolisstyrelsen beträffande den i avsnitt 16.3 i be- tänkandet behandlade kompetensfördelningen ifråga om förundersök- ningsledningert mellan åklagar- och polismyndighet framhålla följande. I avsnittet konstaterar utredningen att nuvarande ordning i allt väsentligt ftrngeral tillfredssti-illande och att utredningen därför icke funnit anledning framföra några ändringsförslag beträffande förundersökningsledningen mellan myndigheterna. Utredningen förutsätter emellertid att fördelningen av undersökningsledarskapet blir föremål för en fortlöpande översyn. Rikspolisstyrelsen vill här bestämt hävda att en utvidgning av antalet typer av brott vid vilka polismyndighet kan fungera som förundersökningsledare verksamt sktrlle kunna bidraga till en ökad effektivitet vid brottsbekämp- ningen. En sådan utvidgning är starkt motiverad. da utbildningen inom alla kategorier polismän förbättrats avsevärt sedan 1966. då den gällande över— enskommelsen mellan riksåklagaren och rikspolisstyrelsen träffades.

3 . IO Kriminulvårdss'lyrt'ls'wz

Åtalsrättskommitténs förslag i fråga om förundersökningsbegränsningar innebär att. oaktat skuldfrågan inte är helt klarlagd. beslut kan fattas att ej inleda eller att nedlägga förundersökning mot en person som är misstänkt för brott. Detta medför att ett antal personer kan komma i den situationen att de av polis eller åklagare bedömts skyldiga till brott utan att själva veta om detta. De finrts sedan kvari polis- och åklagarmyndigheters handlingar

• Sida 155
•  Original

Prop. 1981/82: 41 t55

som misstänkta brottslingar. Eftersom det naturligtvis ej får ske registre- ring av misstänkta vid beslut att inte inleda eller att lägga ner förundersök- ning föreligger å andra sidan risk för att upprepade återfall i brott under lång tid undgår upptäckt. Detta medför i sin tur att kriminalvård inte kom- mer till stånd förrän på ett sent stadium vilket kan medföra negativa effek- ter från behandlingssynpunkt. Det förtjänar också påpekas att förunder- sökningsledare. när det gäller beslut att inte inleda eller att nedlägga förtrn- dersökning. enligt kommittéförslaget i vissa situationer måste göra alltför många hypotetiska antaganden. vilka kanske inte alltid är särskilt väl trn- derbyggda. Med hänsyn till vad som sålunda anförts anser kriminalvårds— styrelsen att kommittéförslaget i denna del inte är förenligt med de rättssä- kerhetskrav man måste ktrnna ställa på de rättsvårdande samhällsorganen. Det kan därför starkt ifrågasättas om det i föreliggande skick kan läggas till grtrnd för lagstiftning.

3.11. BRÅ

Åtalsrättskommitténs förslag om förundersökningsbegränsningar är mo- tiverat från processekonomisk synpunkt. Det är ett mycket radikalt och genomgripande förslag. betraktat i belysning av att en betydande del av de brott. som nu förtjänar lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor i böter. i fortsättningen skall lämnas obeivrade. antingen genom att förun- dersökningen läggs ned eller att åtalsunderlåtelse meddelas.

Det kan dock vara svårt att hos allmänheten vinna förståelse för en re- form som innebär att förseelser. som bestraffas med ordningsbot. inte skall omfattas av reformen medan däremot nedläggningsbeslut skall kunna med- delas i fråga om t. ex. mindre förmögenhetsbrott. Det finns vidare en på- taglig risk för att den föreslagna bestämmelsen i 23 kap. 4 a &" RB kommer att leda till ojämn praxis inom skilda åklagar- och polisdistrikt. mycket be- roende pa hur begreppet "viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse" skall tolkas.

BRÅ förordar där en sträng tolkning. Böter är i och för sig en lämplig på— följd från allmänpreventiv och kriminalpolitisk synpunkt. Man bör också hålla i minnet att påföljden i de aktuella fallen i mycket stor utsträckning utdöms i strmmarisk ordning genom strafföreläggande. - Det är vidare från kriminalpolitisk synpunkt svårt att acceptera nedlägg- ning av förundersökning vilket de facto innebär att ingenting händer den som begår brott. Det äventyrliga med en sådan ordning ligger bl. a. däri att gärningsmannen helt avskärs från ansvaret för gärningen. Från dessa syn- punkter är rapporteftergift att föredra. Ett sådant beslut innefattarju i var- je fall en varning och klar markering av att gärningen inte kan tolereras. Rapporteftergiften är också motiverad av processekonomiska skäl.

BRÅ anser sig sålunda inte kunna tillstyrka den utvidgning (Il' ned/[igg- ningsinstimlel som föreslås. En reform. som avser att nedbringa polisens arbetsbelastning. böri stället i första hand inriktas på att rationalisera och

• Sida 156
•  Original

Prop. 1981/82: 41 156

förenkla förundersökningen i mindre brottmål samt vidga förutsättningar- na för rapporteftergift. 1 övrigt bör valet stå mellan åtalsunderlåtelse och bötesföreläggande.

BRÅ föreslår att utrymmet för nedläggning av förundersökning. när brott konstaterats. blir snävt. Sådan nedläggning synes egentligen bara ktrnna accepteras när brottet har så obetydligt straffvärde att utredningoch lagfö- ring närmast förefaller parodisk och kan föra löje över rättsskipningen (s.k. ”'smörklicksmål").

3.12. Gunera/tullstyrelswz

För tullverkets del är den föreslagna regeln om relativ förundersöknings- plikt beträffande viss bötesbrottslighet (förslag till lag om ändring i rätte- gångsbalken 23 kap. 4 a & 2 st. 1) av särskilt intresse. Ett stort antal fall av tullbrott (ca 15000 per år) — främst ringa varusmuggling men även brott mot tullstadgan ( 1973: 671) — faller inom den aktuella straffskalan.

Som förutsättning för nedläggning av förundersökning skall enligt den nämnda regeln gälla bl.a. att fortsatt utredning ej är påkallad av viktigt all- mänt intresse. Sistnämnda term utgör enligt kommitten (_sid. 136) en sam- lingsbeteckning för vissa skilda förhållanden. bl. a. det att hänsyn till all- män laglydnad gör påföljd erforderlig. Detta förhållande går i sin tur tillba- ka pä vissa av kommittén anförda synpunkter. bl. a. att samhället omöjli- gen kan underlåta att bekämpa vissa frekventa lagöverträdelser. Detta sä- ges särskilt vara fallet beträffande avvikelser från vissa elementära hand- lingsmönster. vilka är betydelsefulla för allmän verksamhet och/eller ord- ning och säkerhet (sid. 126). Generaltullstyrelsen anser det uppenbart att varken ringa varusmuggling eller tullstadgebrott bör omfattas av den före- slagna regeln som förundersökningsbegränsning. De nämnda förseelserna bör således tas upp i den lista över undantagsfall som riksåklagaren förut- ses upprätta (sid. 356). '

En tillämpning av den föreslagna regeln i kap. 4 a så 2 st. 1 RB med avse- ende på vamsmuggling och tullstadgebrott skulle enligt generaltullstyrel- sens uppfattning f. ö. inte i nämnvärd grad tillgodose några processekono- miska intressen eller medföra frigörande av några resurser inom tullverket. Enligt kommitténs förslag skall nämligen beslut om nedläggning av förun- dersökning fattas av åklagare eller, i vissa fall. av undersökningsledare. 1 samband med att ringa varusmuggling eller tullstadgebrott avslöjas måste således även framgent vissa åtgärder vidtagas — vad gäller varusmtrggling bör särskilt nämnas beslag av den smugglade varan — samt vissa rapporter upprättas. Nämnda åtgärder omfattar oftast hela den utredning som i nor- malfallet är erforderlig för åtalsbeslut.

Vad styrelsen anfört angående tillämpningen av den föreslagna regeln om förundersökningsbegränsning i fråga om ringa varusmuggling och tull- stadgebrott gäller givetvis i tillämpliga delar även i fråga om reglerna om åtalsunderlåtelse avseende sådan brottslighet.

• Sida 157
•  Original

Prop. 1981/82: 41 157

Utredningen har föreslagit ett tillägg till 23 kap. 1 & RB avseende bemyn— digande för regeringen att meddela bestämmelser om rapporteftergift. Om det anses viktigt att rapporteftergiftsinstit_utet förankras i lag. hör vad som där föreslås beträffande polisman även gälla tulltjänsteman. Föreskrifter om rapporteftergift beträffande tullbrott finns f. n. i generaltullstyrelsens cirkulär 24 nov. 1970 (TFS nr 134) om handläggning av tullmål m.m. vilket isak är en motsvarighet till 12 åpolisinstruktionen (1.972: 51 1). l cirkuläret anges att om för brott ej är stadgat svårare straff än böter och brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. tulltjänste- man äger underlåta att upprätta rapport om brottet och i stället får låta be- ro vid påpekande eller erinran till den felande. Under samma förutsättning- ar kan undersökningsledare underlåta att vidarebefordra rapport till åkla- garen.

Generaltullstyrelsen har i övrigt inte något att erinra mot de förslag till ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning som framlagts av åtalsrättskommittén.

3.13. Riksret'isionst'erker

Kommittén framför vissa förslag beträffande behörighet att meddela be- slut om formerna för dessa vid begränsning av förundersökning. Förslagen innebär att åklagarna engageras på ett tidigt staditrm av förundersökning- en. Kommitténs inställning på denna punkt ligger väl i linje med vad RRV har framfört vid sin förvaltningsrevision av åklagarväsendet (rapport 1976-12-09. dnr 1975: 1 182. Analys av åklagarväsendet). I nämnda rapport konstaterar RRV att ett tidigt och aktivt åklagarinträde kan innebära att vissa ärenden avskrivs direkt på anmälan. [ andra ärenden kan korrige- ringar i brottsrubriceringen avgränsa utredningen eller ändra dess inrikt- ning på ett processekonomiskt fördelaktigt sätt.

RRV finner det väsentligt att det. såsom kommittén föreslår. skapas for-. mella möjligheter för undersökningsledare att lägga ned förundersökning i sådana fall där kostnaderna inte ståri rimlig proportion till saken betydelse och där brottet i händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötes- straff. Detta möjliggör att polisens resurseri ökad utsträckning kan inrik- tas på bekämpandet av den allvarligare brottsligheten.

RRV delar i allt väsentligt kommitténs uppfattning att man bör tillåta be- gränsningar av förundersökningar i de fall då åtalsunderlåtelse skulle kom- ma att meddelas om förundersökning fullföljs. De uppgifter som av hänsyn till målsäganden föreslås ingå i förundersökningsprotokollet kommer emel- lertid i någon män att reducera vinsterna i utredningshänseende för de mest betydelsefulla fallen som berörs av förslaget. dvs. bötesbrott och se— riebrottslighet.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1981/82:: 41 . 158

3.I4 Hrll'l'äftc'll för Västra S verigc

Kommittén har i detta avsnitt behandlat möjligheterna att begränsa för— undersökningsinsatserna beträffande vissa typer av brott. Det föreslås så— ledes för det första att det skall gälla en principiell minimigräns för bötes— straffets användningsomrade så att relativ förundersökningsplikt införs be- träffande förseelser som bedöms förskylla lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kr. i penningböter. En ytterligare förutsättning skall vara att lagföring ej är påkallad av viktigt intresse. För det andra föreslås att förundersök- ning ej skall behöva inledas eller att förundersökning skall kunna nedläg— gas om det kan antagas. att brottet i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff. och att därjämte befinns att fortsatt utredning skulle kräva kostnader som ej står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Det tredje fallet där förundersökning ej skall behöva inledas eller kunna nedläggas av- ser sådana situationer. där någon är misstänkt för brottet. men det kan an- tagas att. om tillräckliga skäl för åtal mot denne framkommer. lagföring lik- väl kommer att underlåtas enligt bestämmelserna om åtalsunderlåtelse el- ler om särskild åtalsprövning. Kommitténs överväganden visar enligt hov- rättens mening klart hur svårt, det är att på ett tillfredsställande sätt genom- föra en reglering. både på straffrättsliga och på processrättsliga grunder, vilken minskar belastningen på rättsväsendets organ i beaktansvärd grad.

Vad först angår den relativa förundersökningsplikten beträffande baga- tellbrottsligheten vill hovrätten ifrågasätta om inte de föreslagna reglerna bör föregås av en straffrättslig reglering efter de riktlinjer som kommittén skisserat under 5.4.7 i betänkandet. Vidare kan ifrågasättas om den av kommittén föreslagna lösningen verkligen medför annat än marginella re- sursbesparingar. Beklagligtvis synes utredningen inte ha funnit skäl att för- söka göra en praktisk studie hos polis— eller äklagarmyndighet i syfte att ut- röna vilken effekt förslaget skulle komma att få.

Beträffande de fall där det föreligger disproportion mellan utrednings- kostnaderna oeh sakens betydelse har hovrätten inte någon grundläggande invändning mot kommitténs förslag. Det hade även här varit av värde om kommittén kunnat redovisa en undersökning beträffande den väntade ef- fekten av förslaget. Hovrätten vill för sin del ifrågasätta om inte stadgandet i praktiken kan komma att innebära en avkriminalisering av vissa förfaran- den som är notoriskt svårutredda. t. ex. patentintrång. [ vart fall måste ett stadgande av denna karaktär av hänsyn till rättsskyddsintressen och till likhetsprincipen tillämpas med försiktighet.

Vad slutligen beträffar de fall där det kan förutses att beslut om åtalsun- derlåtelse kommer att meddelas om förundersökningen fullföljs tillstyrker hovrätten förslaget såvitt avser bötesfall och fall av seriebrottslighet. När det gäller enstaka fängelsebrott. vilket det huvudsakligen kommer att bli fråga om i de fall som avses i den föreslagna lydelsen av 20 kap. 7 s 1 st. 4 och 5 p. RB. är det enligt hovrättens mening tvivelaktigt om utredningen bör kunna avbrytas. Det rör sig här om förhållandevis allvarlig brottslighet

• Sida 159
•  Original

Prop. 1981/82: 41 159

och det skulle säkert strida mot det allmänna rättsmedvetandet om man lämnade sådan brottslighet åt sidan utan att fullständigt utreda vem som är gärningsmannen. Det torde också vara av värde ur individualpreventiv synvinkel att gärningsmannen i samband med tillkännagivandet av beslutet om åtalsunderlåtelse blir uppmärksammad på riskerna av fortsatt brottslig- het från hans sida. '

3.15. Stockholms tingsrätt

Kommittén föreslår. att _en relativ förundersökningsplikt införs beträf- fande bagatellbrotten. Tingsrätten har ingen erinran häremot.

Vidare föreslår kommittén. att förundersökning skall kunna nedläggas beträffande bötesbrott. när utredningskostnaderna framstår som opropor- tionerliga i förhållande till vad saken gäller. Som exempel härvidlag nämns sådana brott såsom tagande av olovlig väg. olovligt fiske. olovlig jakt och patentintrång. Vid brott av denna karaktär föreligger ofta ett målsägande- intresse av att sätta stopp för ett från målsägandens synpunkt besvärande brottsligt förfarande. vilket. om det inte beivras. kommer att fortgå. Med hänsyn till att kommittén samtidigt föreslår slopande av målsägandens subsidiära åtalsrätt. blir denne hänvisad att på annan väg söka en lösning. Den målsägande. som har råd därmed. torde kunna få till stånd ett åtal ge- nom att själv bekosta och i samband med polisanmälan förebringa en ut- redning. Den som inte har råd får tåla att intrång av förevarande slag läm- nas opåtalat. Problemet är måhända inte så stort till omfånget men förtjä— nar ändock att uppmärksammas. Det visar. att en förundersökningsbe- gränsning av det slag kommittén föreslår måste tillämpas med urskiljning.

Kommittén föreslår slutligen i denna del. att förundersökning skall kun- na nedläggas i fall där åtalsunderlåtelse förutses komma till stånd. Såvitt tingsrätten kan förstå. skulle en sådan regel leda mycket långt. Förunder- sökningsledare kan i praktiken frestas att på tämligen ofullständiga grun- der antecipcra åtalsunderlåtelse samt nedlägga förundersökningen. Ut- rymmet för ojämnheter i tillämpningen torde bli stort. Kommittén harju tänkt sig att åtalsunderlåtelser skall registreras och kunna återkallas etc. De kriminalpolitiska verkningar. som tänkts förbundna med åtalsunderlå— telse. kan sålunda komma att utebli genom att förundersökningen nedläggs på ett tidigt stadium.

Med hänsyn till det sagda anser tingsrätten. att den av kommittén före- slagna regleringen i förevarande hänseende gjorts alltför vidsträckt. Ned- läggande av förundersökning är enligt tingsrättens mening endast tänkbar i bötesfall och möjligen beträffande de brott i en brottssen'e. som kan läm- nas utanför åtal.

• Sida 160
•  Original

Prop. 1981/82: 41 160

3.16. Göteborg-s tingsrätt 23 kap. 4 a 5

I första stycket förekommer uttrycket "beslut i fråga om lagföring". Detta leder närmast tanken till beslut att åtala. Kommittén har på sid 359 förklarat att med beslut ifråga om lagföring åsyftas beslut om åtal. straffö- reläggande. ordningsbotsföreläggande och åtalsunderlåtelse. Tingsrätten anser att uttrycket ej är väl valt utan närmast vilseledande. — Första punk- ten i andra stycket är ett utflöde av kommitténs förslag att brott som föran— leder lägre bötesstraff än 20 dagsböter normalt inte skall åtalas och inte heller medföra påföljd. Tingsrätten anser som ovan anförts trnder 3 att an- ledning saknas att införa en regel om att det förutsedda antalet dagsböter skall vara avgörande för om förundersökningen skall nedläggas. — Andra punkten i detta stycke vill tingsrätten ansluta sig till.

Sista stycket i paragrafen är i stort obegripligt. Man kan tro att en be- gränsning av förundersökningen inte skulle vara möjlig beträffande. ett brott utan att man samtidigt lägger ner förundersökningen beträffande and- ra brott eller andra misstänkta. men detta kan väl ej vara meningen.

23 kap. 20å

Ifråga om kritiken mot begreppet "beslut i fråga om lagföring" hänvisas till vad som sagts under 4 aä.

3.17 Lil'/rsstyr'tdserr i Stockholms län Kommittén har även framfört vissa förslag till förundersökningsbe— gränsningar. Dessa åtgärder som kommer att påverka även polisens starkt ansträngda arbetsbörda och begränsar sig till de enklaste bötesfallen (för- väntat lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter) vill läns- styrelsen tillstyrka.

3.18. Lärtsxs'tyr't'lsetr i Göteborgs och Bohus [än

I fråga om förundersökningsbegränsningar och rapporteftergift kan läns- styrelsen inte dela den uppfattning som majoriteten av kommittén kommit fram till.

I direktiven anförs bl. a. följande: "För närvarande gäller att polisen skall utreda alla anmälda brott. [ praktiken handläggs dock vissa särskilt allvarliga brott: eller viss typ av brottslighet med förtur. Detta medföri sin tttr att arbetsbalanser kan uppstå när det gäller utredningar av övriga brott. Med nuvarande ordning utreds inte sällan fall där det starkt kan sättas i frå- ga om inte arbetet trtgör ett slöseri med rättsväsendets resurser. Inte minst för allmänhetens förtroende för rättsorganen är det av vikt att rättsväsen- det inte utnyttjas för uppgifter som inte ter sig meningsfulla."

Vidare uttalar departementschefen: "De skäl som talar för en reform av åtalsreglerna gäller också i betydande grad bestämmelserna om förunder-

• Sida 161
•  Original

Prop. 1981/82: 41 161

sökning. Även dessa bestämtnelser bör därför ses över i detta samman— hang. Utgångspunkten bör vara att polisens och åklagarens utredningsar- bete skall stå i rimlig proportion till brottsligheten och att polisens resurser i högre grad än som nu är möjligt skall kunna inriktas på den allvarligare brottsligheten. De sakkunniga bör därför pröva i vad mån man bör kunna underlåta förundersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning."

Hithörande frågor har tidigare behandlats av trafikmålskommittén i dess betänkande (SOU 1967: 59) om förundersökning. men något förslag fram- lades ej i propositionen. Tillämpningsområdet för rapporteftergiften har härefter likväl utvidgats genom reformer 1969 och 1972 och gäller numera även för snatteri som bedöms som obetydligt där polisman i befälsställning kan besluta.

Kommitténs majoritet har emellertid inte funnit anledning att föreslå nå— gon utvidgning av tillämpningsområdet för utsträckt rapporteftergift och länsstyrelsen vill därför ansluta sig till den reservation som avgivits av le- darnoten Friberg och som innebär att rapporteftergift bör kunna användas i betydligt större utsträckning än nu för brott där straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader men där det är uppenbart att brottet kommer att föranleda åtalsunderlåtelse om förundersökning fullföljs.

Skiljaktig mening av ledamoten Åke Norling:

Enligt min mening hade femte stycket "Kommitténs majoritet — — — förundersökning fullföljts" bort utgå.

3.19. Göteborgs polisdistrikt

Beträffande institutet rapporteftergift har kommittén ej funnit anledning till ändring av rapporteftergiftens nuvarande tillämpningsområde. Det har hitintills ej riktats några anmärkningar mot polisens sätt att handlägga rapporteftergifter. Möjlighet finns att låta rapporteftergifter när det gäller fall där fängelse i högst 6 månader förekommer i straffskalan handläggas av kommissarie eller polisintendent. Att låta sistnämnda befattningshavarc handlägga dessa frågor i stället för i många fall unga och oerfarna åklagare torde ur rättssäkerhetssynpunkt knappast kunna kritiseras. Jag vill därför tillstyrka f. polistträstaren Göte Fribergs reservation och för en utvidgning av instittttet rapporteftergift åberopa samma skäl som Friberg anfört.

De olika fall av förttndersökningsbegränsning som föreslagits av kom— mittén och införts under 4 a & i 23 kap. RB på sidan 40i betänkandet hälsas med tillfredsställelse. Ett flertal utredningar som tidigare haft mer eller mindre civilrättslig anknytning och som gjorts huvudsakligen för att av målsäganden användas som underlag vid en civil process kan nu underlå- tas. Beträffande behörigheten att besluta om sådan förundersökningsbe— gränsning hänvisar jag till vad ovan anförts trnder institutet rapportefter- gift.

ll Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 4 I

• Sida 162
•  Original

Prop. 1981/82: 41 162

3.20. Uddevalla polisdistrikt

Betänkandets praktiskt fundamentala nyheter återfinnes i förslagen om nya regler för åklagarens möjligheter att besluta att ej väcka åtal för brott (åtalsunderlåtelse). RB 20:7 och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare samt i de nya reglerna om polisens/åklagarens ökade möjligheter att nedlägga förundersökning. RB 23: 4 a. Eftersom det jtrst nu ligger i tiden tt'it samhällets resurser alltmer bör inriktas på den allvarligare brottsligheten är det iögonfallande att kommitténs majoritet inte funnit an— ledning föreslå. någon utvidgning av tillämpningsområdet för institutet rap— porteftergift. 1 och för sig framgår det ej direkt av direktiven att kommittén skall se över reglerna om rapporteftergift. Emellertid framstår det för po- lismyndigheten som förvånansvi'trt att kommittén ej tillvaratagit de ökade möjligheter till brottmålsbegränsning som finns i rapporteftergiftsinsti- tutet. Det synes ej naturligt att i kedjan polisens rapporteftergift. poli- sens/åklagarens förtrndersökningsbegränsning och åklagarens åtalsunder- låtelse endast tillvaratages möjligheterna i de två senare leden. Dessa tre institut äri detta sammanhang så pass intimt förknippade med varandra att de bör behandlas samtidigt och man bör i varje institut taga tillvara de öka- de möjligheter som finns att begränsa brottmålen. Som skäl att ej utvidga tillämpningsområdet för rapporteftergiftsinstitutet har anförts de ökade möjligheterna till begränsning av förundersökning. Emellertid kan man ej komma ifrån att åklagaren och polisen skulle besparas en hel del arbete därest ett stadgande i enlighet med reservanten Fribergs förslag ktrnde an- tagas. Redan ntr kan polisman som är förttndersökningsledare meddela rapporteftergift beträffande brott enligt BrB 8: 2 för vilket brott ju ingår fängelse i straffskalan. Därest det föreligger tveksamhet att tilldela behö- righet att ge rapporteftergift i nu föreslagna fall till alla polismän. som är förundersökningsledare. kunde behörigheten begränsas till att gälla endast befattningshavare i polischefskarriären. vilken personalkategori ju har samma grundutbildning som åklagare. mångårig erfarenhet av beslut i för- undersökningar elleri många fall lång praktisk erfarenhet av åklagarsyss- lan. Anvisningar från Rikspolisstyrelsen och Riksåklagarämbetet skulle kttnna leda till en fast praxis i dessa ärenden.

Kommitténs förslag till ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och för- undersökningsbegränsning medför arbetsbesparingar för domstolar och åklagare. Nyss föreslagna möjligheter angående ökade möjligheter att lättt— na rapporteftergift skulle medföra arbetsbesparing även för polisens del. Genom att polisen i allt fler fall slipper inleda förundersökning kan dess re— sttrser mer inriktas på sådan brottslighet som har hög prioritet.

Berörande polisens arbetsuppgifter kan ej här underlåtas framhålla att man inom polismyndigheten länge önskat en översyn av Rikspolisstyrel- sens och Riksåklagarämbetets anvisningar angående vissa frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål (Rikspolisstyrelsens Allmänna meddelanden 1966: 10— 126. normalarbetsordningen för polisväsendet och

• Sida 163
•  Original

Prop. 1981/82: 41 163

Riksåklagarämbetets Cirkulär A 23). Polismyndigheten ser det som angelä- get att de brottstyper. som kan anses vara av enkel beskaffenhet. utökas. Framförallt bör de anvisningar sotn gäller för Stockholms. Göteborgs och Malmö polisdistrikt även gälla landets övriga polisdistrikt. Det finns ingen anledning att i detta sammanhang skilja på storstadsdistrikt och andra. Förundersökningsledarnas kompetens och erfarenhet i stora och små po- lisdistrikt är alls inte olika och den skillnad som nu frnns beträffande förun- dersökningsledarskap är omotiverad. Som exempel på egendomlighet. som bör rättas till. kan nämnas att polismyndighet (utom i storstadsdi- strikt) är förtrndersökningsledare vid fall av tillgrepp av fortskaffningsme- del (BrB 8: 7) men ej därest den misstänkte blott begagnar fortskaffnings— medlet för en stunds vila (egenmäktigt förfarande BrB 8: 8).

På ett flertal ställen i betänkandet (ss. 307. 341. 342. 359 och 375) anges att vissa myndigheter. t.ex. Rikspolisstyrelsen. Riksåklagarämbetet och Socialstyrelsen bör utlärda föreskrifter och anvisningar i olika samman- hang. Polismyndigheten. som har erfarenhet av att tillämpningsföreskrifter och dylikt ofta utfärdas på ett sent stadium. vill här framhålla önskemålet att sådana utarbetas i god tid före lagens ikraftträdande. Detta bör gälla även Riksåklagarämbetets möjligheter till föreskrift enl. RB 23:4a 1 st. 1 punkten.

På sidorna 356 och 357 gives vissa exempel på när förundersökningsbe— gränsningsinstitutct ej bör ifrågakomma. Polismyndigheten emotser ytter- ligare anvisningar härvidlag.

I samband med för'fattningsändringarnas ikraftträdande kan det vara av vikt att utfärda övergångsbestämmelser. vilka bl. a. reglerar vilka möjlig- heter som står myndigheterna till buds beträffande brott som begåtts före resp. författnings ikraftträdande.

Avslutningsvis vill polismyndigheten framhålla att förslaget — med ovannämndajusteringar — tillstyrkes. Då den föreslagnalagstiftningen in- nebär en markant uppluckring av principen om absolut åtalsplikt tillkom- mer det de rättstillämpande myndigheterna att tillse att de nya bestämmel- serna ej upphäver principen orn allas likhet inför lagen. Myndigheterna måste verka för att de nya bestämmelserna ej får en ojämn tillämpning. Fö- reslagen lagändring bör noggrant följas upp så att dess effekt kan mätas samt bör de rättstillämpande myndigheterna informeras om utbildad praxis.

3.21. Länsstyralsr'n i .lVorrbottens lärt

Länsstyrelsen är länets högsta polismyndighet. För dess verksamhet har frågorna om förundersökning och förundersökningsledning därför en mer direkt betydelse än åtalsfrågorna. Av särskild vikt för länsstyrelsen som regionalt ledningsorgan att bedöma är sålunda den inverkan som delega- tionen av förundersökningsledning har på den traditionella polisverksam- heten för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

• Sida 164
•  Original

Prop. 1981/82: 41 164

Enligt förordningen om handläggning av vissa polischefsuppgifter ( 1975: 986) får den som innehar eller uppehåller tjänst som polis eller krimi- nalkommissarie åläggas att fullgöra vad som ankommer på polischefi fråga om förundersökningsledning utom såvitt avser beslut om frihetsberövande ingripande. Samma gäller den som innehar eller uppehåller tjänst som po- lis- eller kriminalinspektör i vissa närmare angivna befattningar då fråga är om brottmål av enklare beskaffenhet. dock med ytterligare inskränkningar i fråga om användandet av tvångsmedel. samt slutligen även annan polis- man beträffande brott. för vilket ej är föreskrivet svårare straff än böter. dock ej normerade böter.

Den här medgivna delegationen har lett till. att polismyndigheter—na i mindre utsträckning än tidigare befattar sig med egentlig förundersök- ningsledning "vilken vid fullt utbyggda kriminalavdelningar regelmässigt handhas av avdelningschefen eller dennes ställföreträdare där sådan frn- nes.

Länsstyrelsen har vid inspektioner av polisdistrikten funnit. att nuva- rande kompetensfördelning och rådande förundersökningsrtttiner i stort sett ftrngerar tillft'et'lsställande.

Det har emellertid visat sig dels att fortbildningen av befattningshavare i den egentliga polismanskarriären som förundersökningsledare är eftersatt dels ock att delegation inte bör ske till lägre tjänstenivå än polis-- och krimi- nalkommissarie. Rättssi'tkerhetskrt-tvet och enhetligheten vid rättstillämp- ningen måste enligt länsstyrelsens mening ständigt betonas. Åklagarens möjligheter att aktivt medverka vid förundersökningsledning får av nu an- givna skäl inte äventyras även om man inom vidare gränser skulle uppnå avsevärda processekonomiska vinster.

Åklagarna bör tvärt emot vad som för närvarande är fallet i betydligt större omfattning leda och delta vid förundersökningar. Ingen kan bestrida att aktiv förundersökningsledning har betydande fördelar inte minst då det gäller att nedbringa antalet otrppklaradc brott. Länsstyrelsen kan inte fri- göra sig från misstanken. att den låga uppklarningsprocenten till en viss del sammanhänger med en svag förundersökningsledning.

Ett annat spörsmål i sammanhanget. som också kan ha en tnenlig inver- kan på antalet uppklar'ade brott är att det i regel är de mest erfarna och kunniga polismännen som får ägna sig åt förundersökningsledning och som därigenom trndandras den egentliga utredande verksamheten. Förunder- sökningslcdarskapet innebär även intrång på nämnda polismäns utomor- dentligt viktiga funktion som arbetsledare och handledare vid kriminalav- delningarna.

Länsstyrelsen är därför mot bakgrund av vad som ovan sagts benägen framhålla. att en återgång till det förttndersökningsledarskap. som var rå- dande före polisväsendets förstatligande. vore att föredra även om detta skttlle föra med sig krav på förstärkning av åklagarkåren eller av antalet tjänster inom polischefskarriären.

• Sida 165
•  Original

Prop. 1981/82: 41 l65

Ett alternativ vore att avlasta polismän med förtrndersöktringsdelegation detta ansvar genom att i polisdistrikten inrätta speciella tjänster på lägst polissekreterarnivå. vilkas innehavare tillades uppgiften att uteslutande ägna sig åt sådan förundersökningsledning. som enligt RB ankommer på polismyndighet att handlägga. Skälet härtill är att polischeferna i distrikten även framgent sannolikt inte får tid att ägna sig åt uppgiften som förunder- sökningsledare i samma utsträckning som före polisväsendets förstatligan- de.

Även om en renodling av fört!ndersökningsledningen i här föreslagen riktning kommer att medföra ökade kostnader för det allmänna. synes man kunna räkna med återvinster på andra områden inom polisverksamheten genom att polispersonalen kan utnyttjas mera rationellt för sitta egentliga arbetsuppgifter.

Distinktionen mellan den utredande. förundersökningsledande och dö- mande funktionen på rättsvårdens område bör sålunda fortsättningsvis med hänsyn till kravet på rättssäkerhet vid förundersökningsförfarandet inte bara upprätthållas utan även förstärkas.

Länsstyrelsen anser sig ktrnna biträda kommitténs förslag om begräns- ning av besluten varigenom förundersökning avslutas till tre. nämligen: ]) beslut om åtal 2) beslut om åtalsunderlåtelse och 3) beslut om ned- läggning. Framhållas må i sammanhanget kravet på att besluten formuleras entydigt och ijuridiskt riktigt med användande av rätta termer så att ingen tvekan behöver uppkomma om den beslutades bedömning av målet ur pro- cessuell synpunkt.

Länsstyrelsen vill vidare framhålla. att den nuvarande absoluta förun- dersökningsplikten i princip fortfarande bör gälla oförändrad.

Rapporteftergiftsinstitutet bör kvarstå i stort sett oförändrat såsom kom- mittén föreslagit. Dock torde man kunna diskutera. huruvida rapportefter- gift vid vissa snatteribrott såsom butikssnatterier bör bibehållas. Skälet härtill är att sådana brott ökat i betydande omfattning och dessutom med fog kan misstänkas vara början till fortsatt brottslighet i grövre former.

Kommitténs förslag om införande av relativ förundersökningsplikt be— träffande bagatellbrott — som kan förväntas medföra lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kronor i penningböter — avstyrkes helt. Skälet härtill är att det många gånger kommer att uppstå gränsdragningsproblem. huru- vida lagföring är påkallad av viktigt allmänt eller enskilt intresse eller kan avvaras.

Kommittén har vidare framlagt tre typfall. betecknade A. B och C. be- träffande vilka beslut om nedläggande av förundersökning bör kunna ifrå- gakomma som en begränsningsåtgärd.

Vad först angår frågan om nedläggande av förundersökning i begräns- ningssyfte vill länsstyrelsen anföra. att åtgärden sannolikt skulle få endast marginella besparingseffekter. Det kan därför förefalla omotiverat och ora-

• Sida 166
•  Original

Prop. 1981/82: 41 166

tionellt att tillskapa dessa undantag. Dessutom bör man kunna förutsätta, att ingen förundersökning äger rum nu för tiden tttan hänsynstagande till bland annat processekonomiska fakta.

Vad därefter angår besltrtshörigheten i anförda fall har kommittén furi— nit. att denna behörighet i fråga om brott inom området för typ C exklusivt bör tillkomma åklagare. I de båda övriga fallen. typ A och B. bör behörig- heten däremot enligt kommitténs överväganden kunna delegeras även till sådana polismän. som nu är förundersökningsledare.

Med beaktande av de synpunkter länsstyrelsen tidigare framlagt beträf- fande delegation av förundersökningsledning till egentliga polismän. vill länsstyrelsen inte biträda kommitténs förslag om att besltttsbcfogenheten i typfallen A och B skall kunna överföras på polismän även om de. såsom kommittén förutsatt. är välutbildade. och erfarna.

Med den spridning delegationsrätten fört med sig i fråga om förunder- sökningsledning kan man inte genom aldrig så noggranna anvisningar eller inspektioner skapa tillfredsställande garantier för en riktig och enhetlig rättstillt'tmpning.

3.22. Sveriges udvokutsuInf/md

Vad angår de föreslagna ändringarna i 23 kap. RB delar samfundet kom- mitténs uppfattning att större kostnadsbesparingar och bättre användning av polismyndigheternas kapacitet står att vinna genom förundersöknings— begränsning än genom utvidgning av möjligheten till åtalsunderlåtelse. Samfundet tillstyrker därför de ft':'>reslagna bestämmelserna i 4 a & I. och 3.. varvid dock förutsätts att vad samfundet ovan anfört i fråga om underlät- tande av målsägandens möjlighet att föra talan vidare beaktas.

Såvitt gäller punkten "Z ställer sig samfundet mera tveksamt. Att behov av en regel av ifrågavarande slag kan föreligga är säkert riktigt. En slen- trianmässig tillämpning av bestämmelsen bör enligt samfundets mening i rättssäker—hetens och rt'tttsjämlikhetens intresse på något sätt förebyggas.

3.23. SACO/SR

Om man begagnar utredningens utgångspunkter finns inte mycket att er- inra i denna del. Förslagen är i huvudsak utformade i konsekvens med för— slagen om åtalsunderlåtelse. vilket är rimligt. Med den syn SACO/SR har är dock naturligtvis begränsningarna i förtrndersökningarna i förundersök— ningsplikten alltför långtgående. De är för övrigt än mer betänkliga än ut- vidgningar av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. eftersom nedläggning av förundersökning innebär att över huvud taget ingenting händer.

3.24 Sveriges dtrutan:/Urbmrd 'l'ralikmålskommitte'n föreslogi sitt betänkande Förundersökning (SOU l967: 59) en rätt för åklagare att ej inleda eller att nedlägga förundersök— ning i fall som avses i 20 kap. 7 & l st. I och 2 RB. Föreningen Sveriges hä-

• Sida 167
•  Original

Prop. 1981/82: 41 167

radshövdingar och stadsdomare förklarade i remissyttrande 30.4 1968: ""Föreningen anser övervägande skäl tala för att möjligheter öppnas både för att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 & RB. fastän erkännande eller annan fullständig utredning om det ifrågasatta brottet ej föreligger. och för att un- derlåta eller nedlägga förundersökning på de i nämnda lagrum angivna skä— len. Givetvis måste då tillses. att besluten ej i framtiden får någon menlig verkan för den misstänkte".

Förbundet instämmer i det principiella ställningstagande som föreningen gjorde samt tillstyrker de förundersökningsbegränsningar som upptagits i förslagets 23 kap. 41152 p. RB och även vissa fall av dem som avses i 3 p. 3.25 Föreningen Sveriges stalsåklagare 23 kap. 4 a & första och andra stycket rättegångsbalken Punkt ]

Förslaget avstyrkes. Avkriminalisering skall beslutas av lagstiftaren. ej av de rättstillämpande organen. Åklagarna sktrlle ledas starkt av riksåkla- . garens generella föreskrifter. om förslaget upphöjdes till lag. Den föreslag- na bestämmelsen är för övrigt onödig i kommitténs förslag och förefaller närmast vara en tillämpningsföreskrift för nedläggning av förundersökning jämlikt 4a 5 punkt 3jämfört med 20 kap. 7 ä 1. Den processekonomiska vinsten är oviss.

Punkt 2

Förslaget tillstyrkes. Möjliggör ej oväsentlig resursbesparing. Emeller- tid bör beslut om nedläggande av förundersökning. av den anledning att ut- redningen skulle kräva kostnader som ej står i rimligt förhållande till sa- kens betydelse. meddelas efter noggrann prövning och med varsamhet. Föreningen hävdar bestämt att beslutet skall meddelas av åklagare. enär för prövningen oftast fordras juridisk kunnighet och processuell erfaren- het. Av den anledningen bör 23 kap. 20 & tredje stycket ges annat innehåll än kommittén föreslagit.

Punkt 3

Bestämmelsens räckvidd är svårdefinierad. Kommittén har kopplat be- stämmelsen till hela sitt föreslagna batteri av åtalstrnderlåtelser. För att förutsäga om åtalsunderlåtelse kommer att ske om förundersökningen full- göres fordras just utredning. icke blott om brottet och dess subjektiva täckning utan även om övriga förutsättningar för underlåtelse. Den före- slagna bestämmelsen kan ej accepteras i den trtformning konrmittén givit den. Av särskilt värde vore emellertid en bestämmelse att förundersökning kan nedläggas i fall av seriebrottslighet (20 kap. 7 & punkt'2) och i de fall av särskild åtalsprövning nås de antalsmässigt mest betydelsefulla fallen.

• Sida 168
•  Original

Prop. 1981/82: 41 168

23 kap. 4 a ? sista stycket rättegångsbalken Regeln förefaller opraktisk och tillämpningen tveksam. Avstyrkes.

23 kap. 20 & rättegångsbalken

Såsom anförts ovan under 23 kap. 4 a & punkt 2 bör åklagare meddela beslut om nedläggande av förundersökning på de grunder som anges i nämnda lagrum. I övrigt utan erinran.

23 kap. 20 a & rättegångsbalken

Beslut att ej inleda eller att nedlägga förundersökning bör i enlighet med nuvarande åklagarpraxis alltid innehålla de skäl varpå beslutet grundas. Motiveringen kan vara kortfattad.

3.26. Föreningen Sveriges åklagare 23 kap. 4 a %

Förslaget under punkt 1 innebär att en relativ förundersökningsplikt in- förs beträffande mindre bötesbrott med huvudsakligt syfte att åstadkomma resursbesparingar hos polisen. Föreningen är tveksam till lämpligheten av att lagstiftaren på detta sätt överför till de rättstillämpande myndigheterna — i detta fall främst RÅ —— att på föreslaget sätt avkriminalisera viss bö- tesbrottslighet. Ett stort antal förseelser inom specialstraffrätten faller inom det område som kommittén vill avkriminalisera. Enligt före-ningens mening kan inte straffhotet bakom ett stort antal bötesbrott utan olägenhet tagas bort. Kommittén anförju också att förseelser som faller under ord- ningsbotssysternet måste undantagas från förslaget. Det avgörande för straffvärdheten i en förseelse kan jtl inte vara om den har råkat passa in i ordningsbotssystemet. varför säkerligen ett stort antal andra förseelser också rimligen mäste undantagas. Det praktiska utfallet av förslaget synes mycket tveksamt. Enligt föreningens mening borde man kunna uppnå en rimlig nivå på åtalsunderlåtelse vid mindre bötesbrott genom en tillämp- ning av de allmänna grunderna i förslaget.

Därest förslaget i denna del skulle läggas till grund för ändring av be- stämmelserna. hävdar föreningen att det i vart fall är olämpligt att i lagtext ange ett fixerat bötesbelopp eller dagsbotsantal som en avgränsning av för- utsättningarna för nedläggande av förundersökning. Enbart penningvär- dets fortgående förändring utgör ett skäl för att inte ange ett bötesbelopp i lagtext. Föreningen föreslår att nämnda uttryck i så fall ersätts med uttryc- ket lågt bötesstraff och att RÅ bemyndigas att ge anvisningar om innebör— den och tolkningen av detta begrepp.

Punkt 2 i förslaget tillstyrks. Hos åklagarna har länge funnits ett behov av en sådan grund för begränsning av förundersökningar. Det är dock en

• Sida 169
•  Original

Prop. 1981/82: 41 l69

nedläggningsgrund som måste användas med största varsamhet och där det enligt föreningens mening är ett absolut krav att beslutet bör tillkom- ma åklagare.

Förslaget under punkt 3 bör begränsas till att avse sådana fall som nu be- handlas i 20 kap. 7 ä 1 st. 1 och 2 p. dvs. bötesfall och fall av seriebrottslig- het. samt fall som avser särskild åtalsprövning. Med denna reglering når man de antalstnässiga grupperna och uppnår i allt väsentligt avsedd resurs- begränsning hos polisen. Bestämmelserna i paragrafens sista stycke av- styrks. Stadgandet synes komma att innebära stor tveksamhet vid tillämp- ningen. Enligt föreningens mening föreligger inga bärande skäl för införan- de av föreslagen bestämmelse.

23 kap. 20 5 Som ovan anförts bör "beslut meddelas av åklagare också om 4 a 5 2 st. 2 p. skall tillämpas.

23 kap. 20 a & Beslut torde alltid böra innehålla en i vart fall kortfattad motivering.

3.27. Fifirwringcn .S'vt'riges lämpa/ischefer

Beträffande föreslagna regler för förtrndersökningsbegränsning får fram- hallas. Föreningen avstyrker kommitténs förslag till införande av en relativ förundersökningsplikt beträffande bagatellbrott. alltså brott som i händel- se av lagföring kan antagas leda till lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronori penningböter. Kommitténs huvudskäl till införande av en så- dan regel är en strävan att ktrnna spara in resurser vid utredning av baga- tellbrott. Detta är i och för sig ett starkt önskemål. Kommittén har emeller- tid inte förmatt att närmare ange den brottskrets som kommer ifråga för förundersökningsbegränsningar om regeln införs. Till följd därav är det ej heller möjligt att närmare uppskattai vilken omfattning utredningsresurser kommer att sparas. l många fall blir det säkerligen så att viss utredning måste göras innan beslut om nedläggande kan ske och dessutom börju för en eventuell mälsägandes räkning säkras uppgifter för att underlätta en skadeståndstalan från hans sida. Med hänsyn till det anförda kan det inte med säkerhet förutsättas att resursbesparingama blir stora.

Emellertid är det farhågor för att en ogynnsam brottsutveckling kan bli följden av en sådan ordning och att den allmänna säkerheten och trevna— den i samhället kan bli lidande som talar emot införande av en regel som den föreslagna. Som förut nämnts innebär den i praktiken avkriminalise- ring av ett brottsomräde som inte ens är känt till sin omfattning. Eftersom sådana gärningar som här avses knappast kommer att uppfattas som brottsliga är det en påtaglig risk för att allmänheten inte kommer att finna det lönt att anmäla sådana brott. En sådan utveckling. som med fog kan befaras. innehåller för det allmänna rättsmedvetandet upplösande moment

• Sida 170
•  Original

Prop. 1981/82: 41 170

som inte bör godtagas. För polismännens motivation för arbetet måste den föreslagna regeln ge en ogynnsam inverkan. Man måste ha föreståelse för om utredningspersonal inte kan känna det meningsfullt att utreda brott i syfte att förundersökningen skall nedläggas och detta gäller i ännu högre grad för polismän som blir skyldiga att rapportera sådana brott med vet- skap om att de inte kommer att föranleda annan åtgärd än beslut att inte inleda eller nedlägga förundersökning.

Föreningen anser att ifråga om bagatellbrotten istället bör övervägas nå- gon form av förenklad förundersökning samt en ytterligare utvidgning av området för strafföreläggande och ordningsbot. Det bör också vara möjligt att vidga området för rapporteftergift.

Föreningen har ingen erinran mot kommitténs förslag till förundersök- ningsbegränsningar vid fall där det föreligger disproportion mellan utred- ningskostnader och sakens betydelse eller vid fall där det förutses att åtals- underlåtelse meddelas om förundersökning fullföljs.

3.28. Föreningen Sveriges polismästare 23 kap. 4 aå RB

Utredningens förslag innebär i sak att man genom nedläggning av förun- dersökning de "facto avkriminaliserar en stor del av brottslighet av lägre dignitet. Enligt det tänkta systemet skulle emellertid ordningsbotsbrotten fortfarande bestraffas. Annan brottslighet som kan anses allvarligare men som kan antagas följas av lägre straff än 20 dagsböter eller 200 kr. i böter lämnas trtan reaktion. Allmänheten torde ställa sig helt oförstående tiil rättvisan i ett sådant system och förslaget bör redan av detta skäl avvisas. En icke oväsentlig synpunkt som kan läggas på frågan är vilken psykolo- gisk effekt ett sådant system kan få för de polismän som på fältet. har att övervaka lagarnas efterlevnad. Medvetandet om att någon påföljd ej är att påräkna kan utgöra god grund för öppen nonchalans och provokationer mot den polisman som konfronteras med lagöverträdaren. Ett sådant för- hållande kan av förståeliga skäl icke accepteras av föreningen.

23 kap. [ % RB

Vad beträffar förslaget om att i rättegångsbalken inta regler om polis- mans rätt att meddela rapporteftergift ansluter sig föreningen till den reser- vation som ledamoten Friberg gjort beträffande detta institut.

4.5. Överåklugaren iMnImt'i

De största nackdelarna med nuvarande tillämpning av 1964 års lag är dels de långa remisstidcrna och den tunga börda. som genom dessa lägges på de sociala centralnämnderna, dels den långa tid som på grund härav för- flyter mellan brottet och beslut om åtal eller åtalsunderlåtelse. Därtill kan läggas att åklagarens beslut i åtalsfrågan inte sällan är beroende av de åt- gärder nämnden vidtagit eller förklarat sig skola vidtaga. En viss press mäste därigenom vila på nämnderna därigenom att åklagaren beslutar om åtal om han inte anser vidtagna åtgärder tillräckliga.

Vad först gäller det område inom vilket åtalsunderlåtelse är tänkt att ske måste först fastslås att åtalsunderlåtelserna mot underåriga är flera än åtalsbesluten. En presumtion för åtalsunderlåtelse föreligger i vart fall i praktiken. Gen-om den tänkta utvidgningen av RB 20: 7 p. 3 skulle där om- talade fall avse: även unga lagöverträdare. Av skäl som ovan utvecklats kan bestämmelserna i det föreslagna lagrummet i RB ej godtagas enär om- rådet är alltför stort och obestämt. Därigenom skulle detta ej gagna rättssä-

• Sida 175
•  Original

Prop. 1981/82: 41 175

kerheten eller likheten inför lagen och ej heller motsvara samhällets behov av efterlevnad av strafflagstiftningen. Allmänna sociala synpunkter. som kommittén redovisar beträffande RB 20: 7 p. 3. gör sig dock med mera kraft gällande beträffande unga lagöverträdare. Det är uppenbart att för sådana även relativt måttligt ingripande åtgärder ibland kan förväntas vara ägnade att avhålla vederbörande från vidare brott.

Den bedömning åklagaren bör göra när han fattar ståndpunkt i åtalsfrå- gan där gärningsmannen är underårig torde vara i de flesta avseenden lika med den bedömning domstolen har att göra efter ett åtal. [ förgrunden står bestämmelserna om överlämnande till vård enligt bamavårdslagen enligt BrB 31: I med hänvisning till detaljbestämmelserna i bamavårdslagen. Det ligger i sakens natur att ett överväldigande flertal av de fall åklagaren bedö— mer är sådana där bamavårdslagens bestämmelser skall tillämpas. Det må erinras om att domstolens möjligheter att utdöma annan påföljd än värd enligt bamavårdslagen är begränsade genom BrB 26: 4. 2911 och 29: [. Dessa bestämmelser innehåller sammanfattningsvis att fängelse. skydds- tillsyn och ungdomsfängclse ej får ådömas den underårige om inte respek- tive påföljd finnes lämpligare eller uppenbarligen lämpligare än vård enligt bamavårdslagen. För fängelse skall synnerliga skäl föreligga. Det synes vara samma bedömningsgrund, som åklagaren skall ha i åtalsfrågan. Ing- enting motsäger möjligheten att kodifiera detta varigenom åklagaren enligt uttrycklig lag vid bedömning av åtalsfrågan skall överväga om åtgärd enligt bamavårdslagen bör vidtagas eller om påföljd enligt brottsbalken är lämp- ligare. uppenbarligen lämpligare respektive av synnerliga skäl påkallat för den underåriges tillrättaförande. Denna bedömning behöver knappast ske beträffande brott. som uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Endast i något undantagsfall torde åklagaren i dessa fall behöva belasta nämnden med begäran om "yttrande eftersom omständigheterna kring brot- tet vanligen är helt avgörande för frågan om åtalsunderlåtelse.

Föreligger ej denna grund för åtalsunderlåtelse skall åklagaren göra den första bedömningen av vilka åtgärder, som bäst lämpar sig för att tillrätta- föra den underårige. Det är därvid som kommittén understrukit viktigt att erhålla en så kort tidsutdräkt som möjligt mellan brottet och samhällets åt- gärder. Det är också i enlighet med kommitténs väl underbyggda motive- ringar uppenbart att största vikt skall läggas vid erhållandet av adekvata insatser. Endast ett måttligt antal fall torde enligt gällande praxis leda till åtal med annan påföljd enligt brottsbalken som domslut. Om åklagaren så— ledes fmner att viktigt allmänt eller enskilt intresse ej kräver åtal och att påföljd enligt brottsbalken ej är uppenbart lämpligare än vård enligt barna- vårdslagen skall han meddela beslut om åtalsunderlåtelse. Endast i tvek- samma fall torde åklagaren egentligen behöva besvära nämnden med begä- ran om yttrande. För övriga fall skulle remissförfarande således ej behöva äga rum och onödiga tidsutdräkter ej behöva uppstå. Barnavårdsnämnden skall självfallet omgående underrättas om beslutet liksom den underårige.

• Sida 176
•  Original

Prop. 198l/82: 41 [76

Barnavårdsnämnden har därefter att efter egen bedömning besluta om åt- gärder i enlighet med barnavårdslagens bestämmelser. Det måste därvid rimligen ses som en fördel att åklagaren inte kommer att utöva tryck i form av krav på viss åtgärd från nämndens sida. Genom en sådan tillämpning skulle även fallen med förstagångsbrott enligt den föreslagna p 2 i 2.5 1964 års lag regelmässigt leda till åtalsunderlåtelse utan att särskilda utrednings- förfaranden behöver komma till stånd. Den av kommittén föreslagna be— stämmelsen med dess ringa krav på utredning. gör att meningsfullheten i bestämmelsen kan ifrågasättas. Någon generell regel om åtalsunderlåtelse vid förstagångsbrott torde knappast behövas ens med nu gällande praxis beträffande unga lagöverträdare. Därtill kan starkt ifrågasättas lämplighe- ten av lagstiftningen. som i princip ger de unga ett "gratis" brott.

Om den underårige gör sig skyldig till nytt brott skall åklagaren göra samma bedömning. som ovan relaterats. Han skall då med lätthet och utan tidsutdräkt från barnavårdsnämnden kunna erhålla det skriftliga material som hittills samlats hos nämnden. Yttrande om framtida behandlingen etc. torde ej behöva. lämnas om nämnden inte själv så önskar. För åklagaren föreligger då material. som innehåller vad nämnden till följd av tidigare brottet vidtagit. Åklagaren torde härefter kunna bedöma om fortsatt vård enligt bamavårdslagen är adekvat eller om annan typ av påföljd erfordras. Det är härvid att märka att de krav allmänpreventionen kan ställa alltjämt tillgodoses genom hänsynen till viktigt allmänt intresse. [ flertalet fall kan säkerligen förväntas att nämnden redan vidtagit och till följd av nytt brott även avser att vidtaga åtgärder eller intensifiera redan pågående behand- ling. I de fall där åtgärder vidtagits och behandling pågår torde åklagarens prövning av lämplig påföljd i flertalet fall utfalla så att åtalsunderlåtelse ånyo meddelas samt att nämndens behandlings- och åtgärdsplan därige- nom ej rubbas a.nnat än av det nya brottet. Det torde dock vara ofrånkom- ligt att åklagarens och nämndens åsikter om vissa åtgärder kan skilja sig åt. F.nligt tidigare praxis har då åklagaren tvingats åtala för att härigenom för- söka driva fram den åtgärd han anser påkallad. Detta är uppenbarligen ett system som inte är positivt. Inte alltför sällan föreligger i dessa fall behov av fortsatta åtgärder inom bamavårdslagens ram. låt vara av mera ingri- pande art än de. som redan vidtagits. Det måste framstå som ett opraktiskt förfarande att åklagaren tvingas åtala den underårige och därefter ändå låta domstolen överlämna den underårige till vård enligt bamavårdslagen utan möjlighet att påverka vårdens faktiska innehåll. Om det även för åklagaren är klart att endast skärpta åtgärder enligt bamavårdslagen kan komma ifrå- ga måste det från alla synpunkter vara oriktigt att genom ett åtalsfötfaran- de söka få gehör för synpunkter om vårdens innehåll. särskilt som nämn- denju har att på eget ansvar i övrigt sköta dessa frågor. Det måste dock va- ra realistiskt att antaga att det även med föreslaget innehåll i 1964 års lag måste komma att uppstå fall där åklagaren ser sig tvingad att på något sätt försöka åstadkomma en skärpning beträffande reaktionen mot den under-

• Sida 177
•  Original

Prop. 1981/82: 41 177

årige inom barnavårdslagens område. I sådana fall synes det lämpligt att åklagaren när han finner sig inte kunna dela nämndens uppfattning anmäler förhållandet till socialvårdskonsulenten vid länsstyrelsen eller länsstyrel- sen. Denna har. i motsats till tingsrätten. att gå in på detaljfrågorna röran- de den underåriges behandling. Därvid är också att märka att åklagaren kommer att lämna ärendet i denna del sedan anmälan gjorts.

Valet av påföljdstyp åvilar efter åtal domstolen och det måste på samma sätt åvila åklagaren vid beslut om åtalsunderlåtelse. Den närmare utform- ningen av vård enligt bamavårdslagen åvilar självfallet nämnden eller efter prövning länsstyrelsen. Genom nu föreslaget innehåll i l964 års lag blir de- taljregleringar i 2 och 3 p. av 25 onödiga. Åklagaren har att göra grundbe- dömningen med hänsyn till viktigt allmänt eller enskilt intresse. Det är där- vid en vinst att åklagaren slipper att laborera med den ena eller andra åt- gärdens tillräcklighet och ingripandegrad eftersom det i vart fall för honom måste vara klart att bamavårdslagen endast i undantagsfall kan åsidosättas till förmån för andra påföljdstyper enligt ett i lag fastslaget bedömnings- mönster. Likväl kan naturligtvis uppkomma fall där åklagaren anser att viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver åtal. Detta bör den handläggan— de åklagaren kunna bedöma och det blir följaktligen han. som beslutar om åtal mot den underårige när dessa grundläggande krav bedömes göra åtal nödvändigt.

Det ligger emellertid i sakens natur att avvägningen om lämpligheten av vård enligt bamavårdslagen gentemot annan påföljd enligt brottsbalken ut- gör ett betydligt svårare ställningstagande. Det börju även märkas att när allmänt eller enskilt intresse ej framtvingar åtal endast tämligen speciella förhållanden bör göra att åtal skall ske för att åstadkomma brottsbalkspå- följd. En viss del av avvägandena måste därvid påverkas av den underåri- ges ålder. Ju yngre denne är desto starkare skäl måste uppenbarligen tala för annan påföljd innan åtal skall väckas. Av det sagda följer att dessa åtalsbeslut — då således åtal för framdrivande av brottsbalkspåföljd över- väges — kommer att kräva avsevärt omdöme och erfarenhet. Det synes därför lämpligast att ärenden där handläggande åklagaren finner sig böra ifrågasätta om inte annan påföljd än vård enligt bamavårdslagen är lämpli— gast överlämnas till prövning av statsåklagare. Detta förfarande torde även innebära en garanti för att åklagare ej slentrianmässigt eller av bristande erfarenhet av barnavårdsnämndernas möjligheter väcker åtal mot under- åriga där så ej behövt ske utan att åtalsfallen begränsas till de fall där stats- åklagaren finner att annan påföljd är uppenbarligen lämpligare. Denna be- dömningen torde komma att ske enligt samma restriktiva bedömning som domstolarna för närvarande tillämpar. Med hänsyn till frågans känslighet torde i följd av vad nu sagts om statsåklagarens prövning gälla även de fall där handläggande åklagare anser sig ej kunna dela nämndens uppfattning om vidtagen åtgärds lämplighet utan önskar låta denna fråga ytterligare prövas.

12 Riksdagen [981/82. ! saml. Nr 41

• Sida 178
•  Original

Prop. 1981/82: 41 178

4.6. C hefen för Iänsåklugarrnj'ndigheten [ Uppsala län

Jag delar kommitténs uppfattning att den alltför stora tidsutdräkten vid remissförfarandet i åtalsunderlåtelseärendena måste ses som en allvarlig brist. [ likhet med kommittén har jag uppfattningen att det inte alltid är nödvändigt med den utförliga utredning. som nu presteras från central- nämndernas sida. En begränsning kan här ske efter i huvudsak de riktlinjer som kommittén dragit upp. Med hänsyn till de varierande förhållanden som kan förekomma i praktiken bör dock skyldigheten för åklagaren att in- hämta yttrande regleras genom en mera allmänt hållen bestämmelse än den kommittén förordat. Bestämmelsen kan förslagsvis ha det innehållet. att barnavårdsnämndens yttrande endast skall inhämtas när detta är erforder- ligt och tillräckligt bedömningsunderlag ej på annat sätt kan erhållas från nämnden. — I detta sammanhang bör understrykas vikten av att barna- vårdsnämnderna i ett tidigt skede tar kontakt med den underårige och på- börjar utredningen. Erfarenheterna visar att nämnderna som regel inte börjar någon utredning förrän resultatet från förundersökningen är klart (jfr bl. a. artikel i tidsskriften Brå Apropå nr 4—76). Den tidsutdräkt som här förekommer synes minst lika angelägen att komma tillrätta med som den tidsutdräkt. som uppkommer när nämnden skall avge sitt yttrande till åklagaren.

4.7. C hefen för länsåklugarmynu'igheten [ Värmlands län

Kommittén har varit inne på tanken att överföra de särskilda bestämmel- serna om underåriga lagöverträdare till rättegångsbalken men avvisat den- na tanke därför att man anser att rättegångsbalkens regler om åtalsunderlå- telse bör ha allmän räckvidd. Det är svårt att inse att det skulle föra med sig någon nackdel om det grundläggande stadgandet om åtalsunderlåtelse beträffande unga lagöverträdare fördes in i 20 kap. rättegångsbalken. Kommittén har funnit att det viktigaste skälet emot detta skulle vara att det behövs särskilda bestämmelser om kommunikationer mellan åklagar- myndighet och socialvårdsorgan. Det kan sägas att sådana bestämmelser inte passar särskilt väl in i rättegångsbalken men dessa regler. som rör kommunikation och handläggningsfrågor. kan givetvis införas i en särskild förordning. Jag anser som förut nämnts att det grundläggande stadgandet om åtalsunderlåtelse beträffande ungdomar under 18 år bör införas i 20 kap rättegångsbalken där det logiskt hör hemma och av det skälet att man då kommer ifrån den s.k. överlappning som nu och enligt författningsförsla- get föreligger. Det kan ifrågasättas om inte redan den föreslagna lydelsen av 20 kap. 7 %$ rättegångsbalken är väl tillämplig i alla de fall som avses i 2.5 förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Huvudregeln bör vara att åtal sker mot ungdomar under 18 är endast i de fall ett viktigt allmänt intresse så påkallar.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1.981/82: 41 179

4.8. C lui/'en för [än.råklagar/nytt(lig/letun [ Kopparbergs län

När det gäller unga lagöverträdare utvisar statistiken en hög procentuell andel åtalsunderlåtelser. Frågan om denna andel kan öka beror enligt min mening väsentligen på utvecklingen av socialvårdens resurser och av brottsligheten. Ehuru kommittén icke haft att utreda resursfrågorna vill jag dock i detta sammanhang framhålla betydelsen av väl utrustade barn- och ungdomspsykiatriska kliniker. Dessa kliniker har fått särskild betydelse på grund av det på senare är utbredda narkotikamissbruket bland ungdom.

Trots att behandlingen av ungdom under 18 år anförtrotts den sociala barna— och ungdomsvårdcn har insatserna inte avsett några spår i statisti- ken. Förutom att ungdomsbrottsligheten ökat. har den också fått en på många håll elakartad karaktär. Brotten har ofta varit av en sådan karaktär att domstolsprövning ansetts påkallad. Lagföringen av den allvarligare ungdomsbrottsligheten ger enligt min erfarenhet särskilt lekmännen-nämn- demännen en insyn. som aldrig kan förmedlas av den officiella statistiken.

Kommittén anser att ökat utrymme för åtalsunderlåtelse bör finnas då brott förövats av okynne eller förhastande med hänsyn till innebörden av det föreslagna rekvisitet att hinder ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. l betänkandet har icke redovisats någon utred- ning rörande tillämpningen av åtalsunderlåtelse i fall då okynne eller för- hastande utgjort motiveringen. Jag är benägen för att tro att åklagarna i praxis pressar uttrycket okynne eller förhastande på ett sätt som avlägsnat sig från vanligt språkbruk till att i huvudsak avse fall. då socialvårdsorga- net förklarat sig sakna stöd i bamavårdslagen för ingripande.

Beträffande förstagångsbrottslingar tänker sig kommittén ett förenklat förfarande. Såvittjag kan förstå. grundar sig resonemanget i denna del på i viss mån felaktiga förutsättningar. I betänkandet anförs (s 260): "Den nu- varande handläggningsordningen med remiss från åklagarmyndigheten till barnavårdsnämnden och beslut av länsåklagare motverkar uppenbarligen möjligheterna till ett snabbt ingripande mot en underårig lagöverträdare. Förfarandet beträffande förstagångsbrottslingar bör utformas mot bak- grunden av erfarenheterna från nuvarande ordning."

Om vad ovan anförts är helt riktigt. vilketjag svårligen kan tro. handlar antingen berörda nämnder eller också polisen felaktigt och förhållandet bör kunna rättas till. Det citerade gäller i stort sett inte Kopparbergs län.

Den riktiga handläggningsgången bör enligt min mening vara följande. Enligt 935 bamavårdslagen anmäler polisen till vederbörande sociala cen- tralnämnd då förundersökning inleds mot någon som inte fyllt aderton år. Erkännanden föreligger då i övervägande antalet fall. Det åligger alltid nämnden att. oberoende av några åklagarremisser. under hand verkställa utredning och i förekommande fall vidta de interimistiska eller slutliga åt- gärder enligt barnavärdslagen som är motiverade. Detta sker enligt min er- farenhet. Det händer ganska ofta att vederbörande tjänsteman har under- handskontakt med polisen eller åklagaren för att bli orienterad om vad som

• Sida 180
•  Original

Prop. 1981/82: 41 180

framkommer under förunderst'ikningen om denna drar ut på tiden. Allt of- tare innehåller den slutliga utredningen från den sociala centralnämnden uppgifter om att övervakning. läkarundersökning eller annan åtgärd beslu- tats och verkställls innan remissen översänts. Den formella handläggning- en hos polis och åklagare har icke hindrat sociala centralnämnden från att handla. Denna måste förutsättas arbeta med den unge lagöverträdaren från den tidpunkt då anmälan enligt 9115 bamavårdslagen inkommit. Sådan an- mälan inkommer oberoende av om det är ett förstagångsfall. 1 ett sådant fall kan det inte vara någon svårighet för nämnden att avge ett yttrande. Detta behöver ej innehålla någon redogörelse för den underåriges personli- ga omständigheter. ,

Med hänsyn till det ovan anförda anserjag inte att det finns något behov av den föreslagna nya åtalsunderlåtelsegrunden enligt punkt 2 om gällande bestämmelser tillämpas på rätt sätt.

Den av kommittén enligt min mening något missvisande utgångspunkten för resonemanget ger anledning till frågan om ändamålet med barnavårds- myndigheternas yttranden och i vart fall utredningar. Konsekvensen av att man måste ta socialvården sådan som den är bör än mer gälla de unga lag- överträdarna beträffande vilka det gäller en särskild lagstiftning. nämligen bamavårdslagen. Socialvårdens omsorger om barn och ungdom torde prioriteras. Det är den sociala bama- och ungdomsvården som har ansva- ret för behandlingen av de unga. Enligt kommitténs förslag till ändring i la- gen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 3. är det i ”reso- cialiseringsfallen" enligt denna lag nämndens mening om de planerade åt- gärderna som är avgörande och inte åklagarens. Då nämnden enligt barna- vårdslagen är skyldig att handla och i allt fall icke lär handla mot bättre ve- tande. framstår ändringen i någon mån som en truism. Att söka påverka nämnderna att skärpa beslutade åtgärder mot unga lagöverträdare med hot om åtal är redan nu en tvivelaktig metod som ofta leder till en negativ reak- tion och möjligen icke är korrekt. "

Det ovan anförda leder till slutsatsen att åklagaren i de fall som avses i punkt 3 icke har någon annan uppgift än att dels pröva om hinder mot åtalsunderlåtelse ej möter med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt en- skilt intresse samt dels kontrollera att nämnden blivit underrättad enligt 93 & bamavårdslagen och fattat något beslut beträffande den unge. Vill åklagaren ta del av nämndens beslutsunderlag i något särskilt fall kan han säkert få låna detta. Härigenom skulle åtskillig lättnad vinnas i de sociala nämndernas arbete och i någon mindre mån också i åklagarmyndigheter- nas.

Beträffande behörighetsfrågoma frnns det givetvis en påtaglig risk för en oenhetlig tillämpning om ungdomsårendena sprids ut på alla åklagare i ri- ket. .lag vill anmärka att det förhållandet att länsåklagaren icke i någon större utsträckning avviker från distriktsåklagarens förslag med säkerhet inte visar annat än att länsåklagaren utvecklat en praxis som följs av

• Sida 181
•  Original

Prop. 1981/82: 41 181

distriktsåklagaren. Enligt min mening är en koncentrerad handläggning värdefull. Handläggningen behöver-i och för sig inte ligga hos länsåklagar- myndigheten utan kan ligga hos en distr'iktsåklagarmyndighet med nära kontakt med socialvårdskonsulenten och barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.

Skall ungdomsärendena överföras till distriktsåklagarrnyndigheterna bör en utbildningsverksamhet igångsättas för att göra åklagarna förtrogna med den sociala barna- och ungdomsvårdens arbetsmetoder. Behov torde också föreligga av utbildning i ungdomspsykiatri och rörande vårdformerna inom ungdomsvården m.m. En del av denna utbildning kan lämpligen ske regio- nalt. En sådan utbildning framstår såsom angelägen med hänsyn till risken för misstag.

Behörighetsfrågorna ger också anledning till att närmare överväga läns- åklagarnas funktion i detta sammanhang. Betänkandet utgår från att sär- skild inspektionsverksamhet kan bidra till enhetligheten. Detta kan givet- vis vara riktigt men endast i begränsad utsträckning. Länsåklagaren har ingen rätt att ge bindande anvisningar i pågående mål. Han kan endast överta målet. vilket kan ha en något demoraliserande effekt. Vid inspektio- nerna ställs han inför fullbordade fakta. Någon uppfattning av inkomman- de protokoll i dessa ärenden kan länsåklagaren inte få. Möjligen bör över- vägas att ge länsåklagaren den anvisningsrätt, som statsåklagarna hade fö- re 1965.

Jag avstyrker de föreslagna åtalsunderlåtelsegrunderna i punkt 2 i för- slaget till lag om ändring i lagen med särskilda bestämmelser om unga lag- överträdare. enärjag icke anser att den behövs om gällande bestämmelser tillämpas på ett riktigt sätt.

Beträffande ungdomsårendena ärjag icke beredd att förorda en utsprid- ning av dessas handläggning på det sätt. som kommittén föreslagit.

4.9. BRÅ

En grundlinje i vårt straffrättssystem är att unga lagöverträdare, och då avses främst ungdomar i åldern under- 18 år, bör behandlas annorlunda än vuxenklientelet. Det anses av olika skäl att straffsanktioner av mera ingri- pande art i största möjliga utsträckning bör undvikas. ! stället anvisas åt- gärder enligt bamavårdslagen.

Den uppfattningen har också stark förankring att repressiva medel mot dessa underåriga bör användas med försiktighet. Undersökningar av den faktiska brottsligheten bland barn har visat att brott utgör ganska naturliga företeelser under mognadsprocessen men att den unge mera sällan fastnar i kn'minellt beteende. Ett drastiskt repressivt ingripande kan emellertid tänkas motverka självläkningen.

Mot denna bakgrund har åtalsunderlåtelsen enligt 1964 års lag blivit ett användbart instrument. Åtalsrättskomrnittén har också inriktat sig på att vidga tillämpningsområdet.

• Sida 182
•  Original

Prop. 1981/82: 41 132

Liksom i fråga om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap 7 & RB förutsätts enligt den ändrade lydelsen av 1964 års lag att hänsyn till viktigt allmänt eller vik- tigt enskilt intresse kan tala emot användningen av institutet. BRÅ har tidi- gare framhållit att man med denna skrivning bör ta större hänsyn till det allmänpreventiva intresset av lagföring än vad kommittén förutsätter.

När det gäller unga lagöverträdare frnns det dock som förut nämnts an- ledning att i högre grad avstå från straffrättsliga ingripanden. Därmed är in- te sagt att man bör hålla sig passiv till brott som förövas av de unga och hemfalla åt en slags "låt-gå—politik". Klientelundersökningen har tydligt påvisat behovet av att man på något sätt markerar samhällets ogillande av brottet. Det frnns visserligen inget vetenskapligt underlag för att straffpro- cessen i sig skulle vara olämplig för beivrande av ungdomsbrott. Men det frnns skäl att tro att proceduren och den uppmärksamhet som den unge ut— sätts för i brottmål kan ha vissa negativa effekter från socialiseringssyn- punkt. Man bör också acceptera att det allmänna intresset av lagföring inte väger lika tungt i dessa fall. Vad man uppnår efter domstols prövning (överlämnande för vård enligt BvL) kån lika väl och snabbare vinnas ge- nom åtalsunderlåtelse.

BRÅ menar sålunda. när det gäller åtgärd mot dessa unga lagöverträda- re. att presumti-onen bör vara för åtalsunderlåtelse. Men det är ändå av all- mänt intresse att de mycket allvarliga brotten prövas av domstol. Likale- des bör mindre bötesbrott och förseelser av trafrk- och ordningskaraktär o.dyl. lagföras i vanlig ordning (vanligen i summariska och förenklade handläggningsformer). Det frnns dock här betydande utrymme för rapport- eftergift.

BRÅ anser vidare att domstolsprövning kan vara svår att undvara i fråga om sådana brott som nu främst av allmänpreventiva skäl anses förtjäna särskild uppmärksamhet (t. ex. vissa brott mot den personliga integriteten. trafrknykterhetsbrott, icke ringa narkotikabrott). Återfall i brott talar ock- så mot åtalsunderlåtelse. Slutligen bör den underåriges vägran att accepte- ra åtalsunderlåtelse Självfallet godtas och som regel medföra att åtal måste väckas i målet.

Kommitténs förslag (2 & p. 2 1964 års lag) att åtalsunderlåtelse i stor ut- sträckning skall. kunna meddelas unga förstagångsbrottslingar. ligger i linje med principen att man i detta läge bör undvika straffrättsingripande och nöja sig med en allvarlig varning (och den registrering i det centrala polis- registret som kan följa). Vad som skall avse med "förstagångare'” är emel- lertid inte utan vidare givet. För den som uppvisar omfattande kriminalise- n'ng före 15-årsåldem kan en åtalsunderlåtelse (varning) förefalla ganska meningslös. Man kunde alltså här räkna med att mera ingripande åtgärder vidtas med hänsyn till att de nya brotten i realiteten utgör återfall. Frånva- ron av registrering medför dock att man i många fall måste tänja ut begrep- pet förstagångsbrottsling.

BRÅ, som utgår ifrån att samhällets ogillande av brottet likväl kommer

• Sida 183
•  Original

Prop. 1981/82: 41 183

till uttryck genom åtalsum'lerlåtelse. har ingen erinran mot förslaget i den— na del.

BRÅ tillstyrker också att nräiliglzet erbjuds för åtalsunderlåtelse. när barnavårdsnämnd förklarat sig skola vidta ga åtgärder som är ägnade att främja den underåriges anpassning [ samhället. Kommittén föreslår här följdriktigt att det inte skall ankomma på åklagaren att pröva åtgärdernas ändamålsenlighet. Motsvarande borde enligt vad BRÅ tidigare yttrat gälla åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & p. 3 RB i författningsförslaget.

Vad kommittén anfört om vikten av att handläggningstiden för åtalsun- derlåtelseärenden nedbringas är av stor betydelse. Enligt BRÅs mening bör förutsättningar frnnas för förenklingar av rutinerna. En arbetsgrupp inom BRÅ. som sysslar med barn- och ungdomsfrågor. har ägnat speciell upp- märksamhet åt handläggningsfrågorna (jfr BRÅs PM 1976:5. Handläggning av ungdomsmål). Gruppen avser att under våren lämna en rapport med förslag till vissa reformer som delvis knyter an till åtalsrättskommitténs plan. Det kan därför frnnas anledning att avvakta BRÅ-rapporten innan slutlig ståndpunkt tas till kommitténs förslag i denna del.

Med denna inställning tillstyrker BRÅ de föreslagna ändringarna i [964 års lag (2 »" p. l—3).

Enligt p. 2 i förslaget förutsätts att det "av tillgänglig utredning framgår. att den underårige ej tidigare begått brott. . En sådan utredning torde vara omöjlig att frambringa. Lydelsen bör i stället vara att "av tillgänglig utredning inte framgår att den underårige tidigare begått brott. .

4.10. Socialstyrelsen

När det gäller övriga förslag till utvidgning av möjligheterna att ge åtals- underlåtelse. har socialstyrelsen särskilt beaktat förslaget till ändringar i 1964 års lag om unga lagöverträdare (l..Ul..). Socialstyrelsen anser liksom kommittén att åtalsunderlåtelse rimligen bör kunna komma i fråga i de si- tuationer som frnns beskrivna i den föreslagna 2 9". Enligt styrelsens upp- fattning kunde det dock ha funnits anledning att direkt i lagtext ge uttryck för rlen uppfattningen. att åtal mot ungdomari åldern 15— 17 år som huvud- regel endast bör ske om mycket starka och alldeles speciella skäl talar här- för — en slags relativ åtalsplikt om man så vill. I varje fall kan det inte frn- nas skäl att låta åklagarna direkt eller indirekt påverka innehållet i behand- lingen av den unga genom att utvidga möjligheterna att återkalla en åtals- underlåtelse i de fall behandlingen inte ger önskvärt resultat. Att gärning av viss svårighetsgrad också bör följas av en sträng påföljd är naturligtvis en kvarleva av gamla absoluta straffrättsteorier. som i och för sig ur rättvi- sesynpunkt även kan ha en funktion att fylla inom svensk straffrätt av i dag. När det gäller barn under 18 år borde huvudregeln emellertid vara den att de sociala myndigheterna skall ha huvudansvaret och att polis — åkla- gare — domstol endast bör kopplas in om speciella skäl föreligger. Huruvi- da en åtgärd mot den unge i det enskilda fallet är ändamålsenlig borde an-

• Sida 184
•  Original

Prop. 1981/82: 41 184

komma på de ansvariga sociala myndigheterna att avgöra. I sådant fall skulle åklagaren inte kunna väcka åtal enbart av den anledningen. att han anser påföljdens art otillräcklig ur individual- eller allmänpreventiv synvin- kel. Om inte de sociala myndigheterna ännu kan anförtros uppgiften att självständigt avgöra om ungdomar i åldern 15— 17 år, som gjort sig skyldiga till brott. skall åtalas, bör åklagarna i varje fall inte tillåtas att beträffande dessa kategorier ompröva åtalsunderlåtelsebeslut i sådana fall som avses i den föreslagna RB 20:8 jämfört med LUL 6 &. Argumentet mot nämnda förslag är ännu starkare för ungdomar än för vuxna lagöverträdare som blir föremål för resocialiserande åtgärder i samband med åtalsrrnderlåtelse. Att i lagtext klart fastställa socialvårdens huvudansvar för vården och behand- lingen av ungdomar under 18 år. även i de fall då kriminell gärning är enda orsak till ingripande, torde också kunna medföra mindre formella hand- läggningsrutiner hos åklagarna. Skriftlig remiss t. ex. skulle behövas en- dast i sådant fall. då åklagaren med hänsyn till brottets karaktär finner åtal oundvikligt ur allmän synvinkel.

4.11. Rik.r'rer-'is'i(.>nsverket

RRV finner de av kommittén föreslagna förändringarna angelägna och vill särskilt betona vikten av att informella kontakter kommer till stånd mellan utredningsman vid polisen. beslutande åklagare och företrädare för barnavårdsnämnden. Förutsättningarna för att så sker torde vara störst om behörigheten att: meddela beslut om åtalsunderlåtelse, som kommittén fö- reslagit. läggs på det lokala planet.

4.12. Hovrätten för Västra Sverige

Hovrätten vill i allt väsentligt instämma i vad kommittén anfört om de principiella grunderna för hur regleringen bör vara utformad när det gäller åtalsunderlåtelse beträffande ungdomsklientelet. Kommitténs förslag tor- de i praktiken inte medföra några större förändringar gentemot nu rådande förhållanden trtan synes närmast innebära en kraftigare författningsmässig markering av att ansvaret för ungdomars sociala utveckling huvudsakligen ligger på de sociala organen. Uppenbarligen står även mycket att vinna med en förenkling av handläggningsrutinerna.

4.13. Stockholms tingsrätt

Tingsrätten har i denna del inga erinringar mot kommitténs förslag. som innebär vissa förenklingar och förtydliganden i förhållande till vad som nu gäller. men som i sak inte torde medföra annat än en mindre utvidgning av möjligheterna att underlåta åtal.

4 . 14 Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten har den uppfattningen att möjligheten att underlåta åtal ifrå-

• Sida 185
•  Original

Prop. 1981/82: 41 185

ga om unga lagöverträdare redan nu är så stor att det ej finns behov att. med nedan nämnt undantag. ytterligare utvidga den.

1 de fall då underåriga åtalas vid tingsrätten och yttrande inhämtas från barnavårdsnämnd tar det i allmänhet omkring två månader innan yttrandet inkommer. Yttrandena geri regel mindre upplysningar än en personunder- sökning. Tingsrätten — som ansluter sig till förslaget att åklagaren i mindre utsträckning än nu skall behöva inhämta yttrande från barnavårdsnämnd — föreslår att domstolarnas skyldighet att inhämta yttrande upphävs i de fall då den tilltalade är föremål för åtgärder enligt bamavårdslagen. Huru- vida så är förhållandet skall framgå av personundersökningen. Det erbju- der i allmänhet inga svårigheter att i brådskande fall få dessa utförda inom 14 dagar. Målen skulle då kunna avgöras inom en månad från det de in- kom. ofta snabbare. Detta skulle innebära en avsevärd förkortning av nu- varande handläggningstid och därför vara att föredra ur kriminalpolitisk synpunkt. Det skall självfallet åligga personundersökaren att ta kontakt med barnavårdsnämndens tjänstemän och efterhöra. om den åtalade är föremål för nämndens åtgärd eller om nämnden med hänsyn till sin praxis kan antagas vidtaga sådan åtgärd. Är den tilltalade intagen som elev vid ungdomsvårdsskola. bör skyldigheten att inhämta yttrande från skolan alltid kvarstå.

Eftersom tingsrätten avstyrkt kommitténs förslag om åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom. vill tingsrätten i detta sammanhang kom- mentera de fall som omnämns under 1476. s. 262. Enligt tingsrättens me- ning är de där påpekade olägenheterna snarare en följd av en alltför stel- bent lagtillämpning än av brister i själva lagen. En i övrigt skötsam yngling. som lever rrnder ordnade förhållanden och som begått ett enstaka förmö- genhetsbrott, torde i regel kunna antagas ha gjort detta av okynne eller för- hastande. Om detta inte är fallet bör åtminstone samtal. innefattande råd och stöd, tillgripas. Det kan för övrigt ifrågasättas om inte barnavårds- nämnderna alltid borde ingripa enligt 26 & bamavårdslagen när de får kän- nedom om att en underårig begått ett icke ringa förmögenhetsbrott. Jfr här- om vad socialstyrelsen anför i sina Råd och Anvisningar 19651179 s. 69.

Enligt tingsrättens mening bör bestämmelsen i 69 & bamavårdslagen ut- vidgas till att avse även de fall då ungdomar omhändertagits för samhälls- vård och placerats på särskilda hem.

4.15. Sc'icialutredningen (S I969:29)

Inledningsvis vill SU erinra om de skillnader i fråga om åldersgränser som avses gälla enligt dess förslag och åldersgränserna i nuvarande BvL. Enligt SU:s förslag får bemyndigande till tvångsingripande endast lämnas i fråga om underårig. och ingripandet skall upphöra senast när den unge fyl- ler 18 år.

LUL. som enligt kommittén avses få fortsatt giltighet om än med ökade möjligheter till åtalsunderlåtalse, bygger på rester av tillräknelighetsläran

• Sida 186
•  Original

Prop. 1981/82: 41 186

och knyter åldersgränsen till tidpunkten för brottet. Det kan därför nu ifrå- gasättas. om LUL på ett tillfredsställande sätt knyter samman beslut om åtalsunderlåtelse med socialrättsliga insatser. Det torde finnas anledning att närmare överväga konstruktionen av ett regelsystem anpassat för unga lagöverträdare. när man vet. i vilken omfattning SU:s förslag vinner gehör.

Redan nu kan det emellertid övervägas. om inte åtalsunderlåtelse enligt LUL borde kunna beslutas i långt större omfattning än vad i dag är fallet och det utan att socialtjänstens yttrande inhämtades. Kanske skulle det va- ra nog. om sådant yttrande inhämtades i fall. där åklagaren eljest skulle va- ra benägen att väcka åtal. Beslut i fråga om åtalsunderlåtelse avseende un- derårig torde dock i alla fall böra föranleda underrättelse till socialnämn- den. där detta icke bedömes vara uppenbart obehövligt.

4.16. SACO/SR

Kommitténs förslag på denna punkt innebär inga större förändringar av när åtal skall ske. Som utredningen framhåller "har man med nuvarande lagstiftning och. dess tillämpning nått så långt man kan komma i åtalsbe- gränsningshänseende" (sid. 26). Den fråga man kanske har anledning att ställa sig är om man möjligen t.o.m. gått för långt. Utan att ta ställning därtill vill SACO/SR framhålla att trngdomskriminaliteten är ett kärnpro- blem inom kriminalpolitiken och kanske också det mest svårhanterade.

Vad gäller handläggningsrutinema föreställer sig SACO/SR att man kan gå längre i förenkling än utredningen föreslagit. Man bör t. ex. kunna över- väga att begränsa åklagarens skyldighet att inhämta skriftligt yttrande till fall där åtal sedermera väcks. Det skulle betyda att yttrande inte skulle be- hövas i andra fall än när åtal allvarligt övervägs. För övriga situationer skulle enklare rutiner för underhandskontakter kunna utvecklas. något som kommittén för övrigt är inne på.

Den föreslagna lydelsen av 2 & 2 p. LUL är mindre lyckad. Negationen bör placeras framför "av tillgänglig utredning".

4.l7 SAF

Ätalsunderlåtelse beträffande underåriga avses kunna ske då brottet skett av okynne eller förhastande. då fråga är om förstagångsbrottslingar samt då den underårige blir föremål för åtgärd enligt barnavårdsnämnds bedömande.

Det är alldeles uppenbart att de invändningar som föreningen funnit an— ledning göra beträffande kommitténs förslag avseende bötesbrottslighet ej äger samma styrka i de situationer söm nu avses. Då dessutom kommitten anfört bärande skäl. framför allt kriminalpolitiska. för ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse i angivna fall tillstyrker föreningen förslaget i denna del.

• Sida 187
•  Original

Prop. 1981/82: 41 187

4.18. Sveriges dormrreförhuml

Beträffande ungdomar i åldern under 18 år innebär kommittéförslaget viss utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse utöver vad som före- slagits i betänkandet i övrigt och utöver vad som nu gäller. Motindikatio— nerna mot åtalsunderlåtelse försvagas sålunda genom att anges såsom hin- der med hänsyn till viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse — i st. f. att åtal skall väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt. Som förstagångs- brottsling betraktas var och en som inte förut dömts eller fått åtalsunderlå- telse för brott. för vilket fängelse i mer än sex månader är föreskrivet — f. n. brukar normalt åtalsunderlåtelse inte meddelas vid återfall i brott. Det skall vara tillräckligt att barnavårdsnämnd förklarat. att den underårige kommer att bli föremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans anpassning i samhället — nu prövar åklagaren om det med skäl kan antagas att genom åtgärden vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.

Förbundet finner erfarenheterna av den hittills gällande ordningen. som varit i kraft sedan 1971. gynnsamma och har i och för sig intet att invända mot att man försiktigt fortsätter på den inslagna vägen. Förslaget synes alltför långtgående. med tanke på bl. a. att barnavårdsnämnderna har rätt olika praxis vid bedömning av behandlingsfrågor och kommunerna högst varierande resurser. Att som förstagångsfall behandla dem som kanske upprepade gånger av lagtrots förbrtrtit sig mot lindrigare lagrum än sådant. som föreskriver fängelse i mer än sex månader. förefaller inte riktigt.

Enligt kommitténs förslag skall åtal mot förstagångsbrottslingar under 18 år i allmänhet underlåtas. även om det inte finns anledning antaga att brottet skett av okynne eller förhastande. Förbundet delar uppfattningen att erforderliga åtgärder i nu avsedda fall i regel bör vidtagas av barna- vårdsnämnden. Däremot anser förbundet att den av kommittén-föreslagna handläggningen av dessa fall är lättvindig. Att här besluta om åtalsunderlå- telse utan att ens försöka utreda om brottet begåtts av okynne eller förhas- tande och utan att inhämta yttrande från barnavårdsnämnden är ägnat att inge både den misstänkte och barnavårdsnämnden den föreställningen. att det inte finns anledning att fästa något större avseende vid brottsligheten. Detta förefaller betänkligt. eftersom bland dessa brottslingar återfinns en stor grupp som kan befaras återfalla i allt allvarligare brottslighet om inte effektiva åtgärder vidtas på ett tidigt stadium. Tydligen är det just från denna grupp som flertalet återfallsbrottslingar rekryteras. Det kan inte va- ra tillräckligt skäl för att skapa en dylik återfallsrisk att såsom kommittén gör (s. 260") motivera det föreslagna förfarandet med att åklagare och bar- navårdsnämnder därigenom får mindre arbete.

Beträffande ungdomar i åldern 18—20 år föreslås i betänkandet ingen ut- vidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse utöver dem som följer av förslaget i övrigt. Även förbundet anser följdriktigt att de i lagtexten inte undantas från vad som skulle gälla för vuxna. Förbundet utgår därvid ifrån

• Sida 188
•  Original

Prop. 1981/82: 41 188

att ungdomar i denna ålder — med det utrymme för åtalsunderlåtelse som _slutligen kommer att ges i lag —— behandlas med den särskilda hänsyn som åldern påkallar.

[ detta avsnitt. må även framhållas angelägenheten av att bestämmelser- na om åtalsunderlåtelse i 1964 års lag överförs till rättegångsbalken. Utred- ningens invändningar häremot förefaller inte bärande. .

4.19. Föreningen S veriges statsåklagare Lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Kommittén konstaterar att problem med tillämpningen av 1964 års lag förelegat därigenom att tidsutdräkt förekommit, särskilt när det gällt re- missförfarande i förhållande till bamavårdsnämnd. Konstaterandet är i och för sig riktigt. Förhållandet är beklagligt. Allvarligare är dock att bar- navårdsnämnderna icke blott dröjer med sina remissvar utan också sent kommer igång med sina åtgärder mot den underårige. Detta trots att nämn- den erhåller anmälan från polisen redan då förundersökningen inledes (93 & bamavårdslagen). Anledningen till fördröjningarna hos barnavårds- nämndema anges ofta vara personalbrist. Kommitténs förslag innebär ej något botemedel mot dessa fördröjningar. vilket beror på att kommittén missuppfattat situationen. Det är icke yttrandet till åklagarna som utgör den reella arbetsbelastningen för nämnderna, utan den utredning som nämnden ändå måste göra för att få underlag för sitt eget beslut i ärendet. Tyvärr medför således förslaget icke någon förbättring av missförhållandet att de underåriga får vänta alldeles för länge på nämndens beslut i ärendet.

2 & punkt 2

Bestämmelsen syftar till en förenkling hos åklagarna av handläggningen av förstagångsfallen. Åtalsunderlåtelse får enligt förslaget meddelas om av "tillgänglig utredning" framgår att den underårige ej begått brott. Enligt föreningens mening bör till "tillgänglig utredning" räknas även socialregis- ter. En kontroll i detta register bör ske i varje ärende och kan göras per te- lefon utan formaliteter.

! övrigt har föreningen ingen erinran mot förslaget i denna del.

4.20 Föreningen Sveriges åklagare Förslaget tillstyrkes.

4.21. Föreningen Sveriges länspolischqfer

Föreningen biträder — — — förslaget om åtalsunderlåtelse för brott som begåtts av unga lagöverträdare.

• Sida 189
•  Original

Prop. 1981/82: 41 189

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1981-10-16

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén. regeringsrådet Delin, justitierådet Bengtsson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssam- manträde den 24 september 1981 har regeringen på hemställan av statsrå- det och chefen för justitiedepartementet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lagen om ändring i rättegångsbalken,

2. lagen om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

3. lagen om ändring i sekretesslagen (1980: 100). Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Magnus Äkerdahl.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 7 a %

En förutsättning för beslut om åtalsunderlåtelse under rättegången är. liksom när sådant beslut meddelas under förundersökningen. att det är klarlagt att den misstänkte begått brottet i fråga. Beslutet innebär därför i realiteten att en myndighet konstaterar att han gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Som påpekats i remissprotokollet kan åtalsunderlåtel- sen på flera sätt medföra en menlig rättsverkan för honom. t. ex. enligt 17 5 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 18 & kör— kortslagen. En tilltalad person kan därför ha ett starkt intresse av att motsätta sig ett sådant beslut. Det är tänkbart att han förnekar brott; att märka är att åtalsunderlåtelse är möjlig också utan att gärningen erkänts (jfr NJA II 1964 s. 145), om under rättegången framkommit sådana förhål- landen som åklagaren uppfattar som bindande bevisning. Den tilltalade kan också anse gärningen böra bedömas lindrigare än åklagaren påstått. En åtalsunderlåtelse i detta sena skede kan medföra särskilda olägenheter för den tilltalade, eftersom åtalet kan ha blivit känt och han kan ha nedlagt tid och arbete för att förbereda sig till huvudförhandlingen. Från process- ekonomisk synpunkt kan också en åtalsunderlåtelse som sker först under rättegången ha mindre värde.

Vad som nu sagts motiverar att den tilltalade ges rätt att trots åklagarens inställning få till stånd en prövning av det väckta åtalet. Situationen synes emellertid inte böra jämställas med sådana fall där åklagaren lagt ned åtalet

• Sida 190
•  Original

Prop. 1981/82: 41 190

på grund av bristande bevisning (20 kap. 9 5 andra stycket rättegångsbal- ken). I stället bör den tilltalade få rätt att motsätta sig själva åtalsunderlå- telsen. Av detta. följer att han alltid bör få tillfälle att yttra sig innan beslutet meddelas. något som dock inte behöver uttryckligen föreskrivas i lagtex- ten.

Lagrådet förordar därför att andra meningen i förevarande paragraf får lydelsen: ”Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den tilltalade mot- sätter sig det eller om dom redan har fallit."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar dessa förslag utan erinran.

• Sida 191
•  Original

Prop. 1981/82: 41 191

Utdrag

JU STITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-10-22

Närvarande: statsrådet Friggebo, ordförande, och statsråden Dahlgren, Johansson, Wirtén, Andersson. Boo. Petri. Eliasson, Elmstedt. Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om förundersökningsbegränsningar m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken 2. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran utom på en punkt. Enligt lagrådet bör sålunda, i fall då åklagaren vill besluta om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts, den tilltalade ha rätt till prövning av åtalet. Lagrådet föreslår att det görs ett tillägg av den innebörden i 20 kap. 7 a % RB. Enligt min mening bör detta förslag godtas.