Prop. 1992/93:179

om åtgärder mot klimatpåverkan m.m.

&

. . Regermgens proposmon

1992/ 93: 179 Prop.

_ 1992/93:179 om åtgärder mot klimatpåverkan m.m.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 23 februari 1993 för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar Carl Bildt

Olof Johansson

Miljö- och naturresursdepartementet Prop. 1992/93:179

Utdrag ur protokoll vid regeringssarrunanuäde den 23 februari 1993

Föredragande: statsrådet Johansson och - såvitt avser avsnittet 9.2 - statsrådet Thurdin.

Anmälan till proposition om åtgärder mot

klimatpåverkan 1 Inledning

Statens naturvårdsverk fick i oktober 1990 regeringens uppdrag att utföra en fördjupad analys över möjligheterna till en stabilisering av koldioxidutsläppen i Sverige till år 2000 på 1990 års nivå. Uppdraget omfattade också en redovisning av kostnader för föreslagna åtgärder. Naturvårdsverket skulle också redovisa en översiktlig analys över möj— ligheterna till en reduktion av utsläppen med 20 % till år 2005. Möjlig- heterna till en begränsning av utsläppen för andra växthusgaser skulle också studeras. En delrapport lämnades i december 1991 och rapporten i dess helhet förelåg i oktober 1992. En sammanfattning över rapporten bör fogas till protokollet som bilaga I.]. Såväl delrapporten som slut- rapporten har remissbehandlats. En sammanställning av de remissin- stanser som har inkommit med yttranden bifogas till protokollet som bilaga 1.2. En komplett remissammanställning finns tillgänglig i Miljö— och namrresursdepartementet.

FN:s klimatpanel, Intergovemmental Panel of Climate Change, IPCC, bildades av FN:s Miljövårdsprogram (UNEP) och Världsmeteorologiska Organisationen (WMO) år 1983. Dess uppdrag var att klarlägga kun- skapsläget rörande växthusgasema samt att beskriva effekterna av ett varmare klimat och vilka åtgärder som kan vidtas för att begränsa ut- släppen av klimatpåverkande gaser. Panelens utvärdering blev färdig- ställd till FN:s generalförsamling år 1990 som på basis av rapporten tillsatte en mellanstatlig kommitté (INC) med uppgift att förhandla fram en konvention för att skydda jordens klimat. En kompletterande rapport redovisades i maj 1992 av IPCC inför denna kommitté.

Ett stort antal länder har deltagit i arbetet. Det omfattande materialet har legat till grund för förhandlingarna om att bilda en klimatkonven- tion. Klimatkonventionen undertecknades av 153 stater vid FN:s kon- ferens om miljö och utveckling i Brasilien år 1992. I det följande föreslås att riksdagen godkänner konventionen. Avtalstexten bör bifogas protokollet som bilaga 1.3.

• Sida 5
•  Original

IntematiOnella överenskommelser om att minska användningen av Prop. 1992/93:179 ozonnedbrytande ämnen har tidigare träffats inom ramen för det s.k. Bilaga 1 Montrealprotokollet. I det följande föreslås att riksdagen godkänner de ändringar i Montrealprotokollet som antogs i Köpenhamn i november 1992. Avtalstexten bör bifogas protokollet som bilaga 1.4.

Mina förslag i korthet:

Regeringen överlämnar klimatkonventionen till riksdagen för god- kännande.

Regeringen överlämnar ändringarna av Montrealprotokollet om ämnen Som bryter ned ozonskiktet till riksdagen för godkännande.

5 miljoner kronor anvisas under budgetåret 1993/94 för klimatrelaterad information och utbildning m.m. Syftet är att öka kunskapen hos allmänheten om effekten av ett förändrat klimat och förebyggande åtgärder och betydelsen av den enskildes agerande.

5 miljoner kronor anvisas för det bilaterala samarbetet om kunskapsuppbyggnad och förvaltningsstöd i Central- och Östeuropa under budgetåret 1993/94.

1,5 miljoner kronor anvisas för att utarbeta en vision för Östers- jöområdet under budgetåret 1993/94.

12 miljoner kronor anvisas under budgetåret 1993/94 för fortsatt strålskyddssamarbete med de baltiska staterna och Ryssland.

105,5 miljoner kronor anvisas under budgetåret 1993/94 för i första hand multilaterala miljö- och kärnsäkerhetsprogram i Öster- sjöområdet.

• Sida 6
•  Original

Bilaga 1

Mina bedömningar i korthet:

Sverige bör ratificera klimatkonvenn'onen. Därmed skall utsläp- pen av samtliga klirnatpåverkande gaser begränsas. Sverige bör genomföra kosmadseffektiva insatser såväl nationth som interna- tionellt.

En nationell strategi bör vara att koldioxidutsläppen från fossi— la bränslen stabiliseras i enlighet med klimatkonventionen till 1990 års nivå år 2000.

Koldioxidskatt bör i nytillkommande anläggningar utgå även vid elproduktion. Skatten bör uppgå till 8 öre/kg koldioxid och utgå från den 1 januari 1994.

Satsningar från svensk sida på att utveckla sänkor bör ses som kompletterande åtgärder till huvudstrategin att minska utsläppen av koldioxid.

Metanutsläppen från avfallsupplag bör minska med 30% till år 2000. Åtgärdsstrategier för de totala metanutsläppen och för övriga växthusgaser bör anstå tills dess att kompletterande ny kunskap tagits fram om förekomst m.m. samt om resp. växthusgas poten— tiella betydelse i klimatsammanhang.

Åtgärdsprogram för att minska utsläppen av växthusgaser skall utgöra en integrerad del av det framtida samhällsbyggandet och i arbetet med att miljöanpassa olika samhällsaktiviteter. Klimatas- pektema bör beaktas ingående inför energi- och transportsystemens framtida utbyggnad, bostädernas och arbetsplatsemas lokalisering och utformning och bli en drivkraft för den tekniska utvecklingen.

En vetenskaplig samordningsgrupp för klimatrelaterad forskning och utveckling bör inrättas. Gruppen får i uppgift att samordna svensk klimatrelaterad forskning när det gäller såväl naturveten- skapliga, tekniska som ekonomiska och sociala aspekter. Gruppen bör vidare svara för viss rapportering till nationella och interna- tionella organ om svensk forskning inom området samt handa andra uppgifter som regeringen ålägger den.

Systemet med miljöklasser för motorfordon bör vidareutvecklas. Naturvårdsverket bör få i uppdrag att lämna förslag till lämpliga styrmedel för att ta tillvara metan från deponeringsanläggningar. Målet bör vara att flertalet tippar även små och nedlagda depon- eringsanläggningar, skall ha något system för att ta tillvara metan.

Naturvårdsverket bör vidare ges i uppdrag att lämna förslag till fortsatta åtgärder för att begränsa utsläppen av FC- och HFC- föreningar. '

Statens naturvårdsverk bör få i uppdrag att utreda utformningen av de åtgärder som måste vidtagas för att Sverige skall kunna upp- fylla sina åtaganden enligt det år 1992 reviderade Montmalproto— kollet.

Naturvårdsverket bör vidare erhålla ett uppdrag att utreda even- tuella ytterligare svenska begränsningsåtgärder i syfte att nå slut- målet att användningen av ozonnedbrytande ämnen upphör helt i Sverige. ' '

• Sida 7
•  Original

Bilaga 1

2 Växthuseffekten och klimatförändringar

2.1 Jordens klimatsystem

Den naturliga s.k. växthuseffekten medför att klimatet på jorden är varmare än det annars skulle ha varit. Utan den atmosfär som vi har i dag skulle medeltemperawren på jordytan vara ca 300C kallare. De s.k. växthusgasema reglerar jordens energiutbyte med rymden. Det är vattenånga, koldioxid, metan, dikväveoxid, klortluorkarboner (CFC eller s.k. freoner) och ozon som är de viktigaste växthusgasema. Dessa ämnen absorberar långvågig strålning från markytan och förhindrar därför att värmen går förlorad till rymden. Utsläpp från mänskliga verksamheter har påtagligt ökat halten av växthusgaser i atmosfären. Denna trend kommer att fortsätta om inga åtgärder vidtas.

Det är emellertid inte bara växthusgasema som reglerar jordens kli- mat. Solens aktivitet, utsläpp av stoft från vulkaner och svavelutsläpp spelar också roll. Det är känt att energitillförseln från solen varierar och långsiktiga svängningar förekommer, vilket kan ha betydelse för sväng- ningar i klimatet. Små aerosoler eller partiklar från vulkanutsläpp eller svavelutsläpp från förbränning kan absorbera eller återkasta solenergi. De senaste forskningsresultaten indikerar att de stora svavelutsläpp som sker på den norra hemisfären har haft en viss kylande effekt på klima- tet. Vanligtvis har partiklar och aerosoler en kort upphållstid i atmo— sfären varför koncentrationema i atmosfären förändras snabbt beroende på utsläppsförändringar.

Man har sammanställt de mätningar över jordens medeltemperatur som finns beräknade sedan senare delen av 1800-talet (Figur 1). Den globala temperaturhöjningen uppgår till 0,3 - 0,6”C sedan dess. Det senaste årtiondet har varit det varmaste sedan temperaturmätningar startade.

Figur 1. Förändring av jordens medeltemperatur sedan år 1860. 0.6

1

1870 1890 1910 1930 1950 1970 1990 Källa: IPCC

• Sida 8
•  Original

Bilaga 1

Ökningen överensstämmer, särskilt om man tar hänsyn till svavelutsläp- pens kylande effekt på norra halvklotet, med gjorda modellberäkningar. Det har fastslagits att den observerade temperaturhöjningen inte är en effekt av mätproblem utan måste anses som verklig. Man kan däremot inte med säkerhet ännu särskilja effekterna av växthusgasema från andra naturliga orsaker.

De flesta växthusgaser har en lång livslängd i atmosfären. Det betyder att ledtiderna är långa innan en jämvikt har inställt sig mellan utsläppen av och sänkoma för växthusgaser. Det kommer att ta lång tid innan vi ser någon effekt av eventuella åtgärder. Samspelet mellan atmosfär och hav spelar en stor roll för klimatet. Haven verkar som en utjämnings- bassäng för vänneförändringar och fördröjer en ökad temperatur på jordytan. Det kan ta mer än 100 år innan en jämvikt har inställt sig. De förändringar vi kan iakttaga i dag har orsakats av utsläpp som skett sedan slutet på 1800-talet.

2.2 Olika växthusgaser

Schematiskt beror varje växthusgas klimatpåverkan på vilken förmåga den har att absorbera värmestrålning, hur länge den änns kvar i atmosfären samt i hur stora mängder den tillförs atmosfären.

Koldioxid, dikväveoxid och CFC är långlivade gaser som kan stanna i atmosfären upp till hundra år och mer. Ozon, metan och flertalet s.k. HCFC- -föreningar är betydligt mer kortlivade. HCFC är ofullständigt halogenerade kloräuorkarboner som ersätter CFC i vissa användningar. Även HCFC är en växthusgas. Andra kemikalier som används för att ersätta CFC är HFC- föreningarna, ofullständigt äuorerade karboner. Dessa ämnen innehåller inget klor eller brom och har ingen ozonnedbrytande effekt men de är växthusgaser.

Ozon i atmosfären ger flera. effekter. Ozon absorberar långvågig strålning i den lägre delen av stratosfären och i den övre troposfären och är därmed en växthusgas. Troposfären är atmosfärens nedersta skikt (upptill ca 10 km) och stratosfären är skiktet ovanför. Troposfäriskt ozon bildas genom reaktioner mellan luftens syre, kolväten och kväveoxider under inverkan av solljus. Man kan därför säga att kolväten och kväveoxider har en indirekt växthuseffekt, eftersom utsläpp av ämnena leder till att växthusgaser bildas. Sarnbanden mellan utsläppen av dessa ämnen och bildningen av ozon är en komplicerad process. Det går ännu inte att kvantiäera effekten. Eftersom kolväten och kväveoxider har en kort upphållstid i atmosfären kan man dessutom förvänta sig stora regionala variationer.

Ozon har också den viktiga egenskapen att den absorberar skadlig kortvågig strålning. Den största mängden ozon förekommer i stratosfären - det s.k. ozonskiktet. Utsläpp av CFC och andra ämnen som påverkar ozonskiktet har förorsakat en reduktion av ozonhalten i stratosfären. Förutom att UV-strålningen har ökat så har också ozonmolekylemas absorption av värmestrålning minskat. Forskarna

• Sida 9
•  Original

Bilaga 1

anser att denna kylande effekt ungefär kompenserar de uppvärmande egenskaperna av CFC—gaserna.

En arbetsgrupp inom IPCC har räknat fram effektiviteten som växt- husgas - global warming potential (GW P) - för olika ämnen. Dessa mått - som anges per kg utsläpp - kan räknas fram för olika tidsperioder.

Flertalet växthusgaser bidrar - räknat per kg utsläpp — betydligt mer till en ökad uppvärmning än koldioxid. Exempel på detta visas i tabell 1 som anger effektiviteten räknat för en hundraårsperiod. De indirekta eäektema av växthusgasema anges enbart schablonmässigt i tabellen. Som tidigare framgått har CFC-gasema en kylande effekt och kolväten kan i vissa fall bidra till uppkomsten av troposfäriskt ozon och vattenånga i stratosfären. Dessa indirekta effekter kan för närvarande inte kvantiäeras med tillräckäg noggrannhet.

Tabell 1. Effektiviteten som växthusgas - global warming potential (GWP) - för några olika gaser i relation till koldioxid

Indirekt

Gas GWP växthuspåverkan koldioxid l ingen

metan 11 positiv dikväveoxid 270 osäker

CFC 11 3 400 negativ

CFC 12 7 100 negativ

HCFC 22 1 600 negativ

HFC l34a 1 200 ingen Källa: IPCC

Trots att många gaser - per viktenhet - bidrar betydligt effektivare till en Ökad uppvärmning än koldioxid är koldioxid ändå den viktigaste växthusgasen. Det beror på att den tillförs atmosfären i mycket stora mängder.

2.3 Utsläpp och upptag av växthusgaser

De gobala utsläppen av koldioxid från förbränning av fossila bränslen uppgår till ca 6 miljarder ton, rälmat som kol, per år. Förbränning av stenkol och olja svarar för merparten av utsläppen och i lika stora an- delar. Betecknande är att tolv länder svarar för 75 % av världens utsläpp av koldioxid av vilka det helt övervägande antalet är industrilän- der. Sedan år 1950 har utsläppen ökat med nära tre gånger. Då svarade koleldningen för merparten av utsläppen.

• Sida 10
•  Original

Kolets naturliga kretslopp innebär att koldioxid tas upp ur luften vid Prop. 1992/932179 växternas fotosyntes och sedan binds som kol i biomassan. Då växten Bilaga 1 dör bryts biomassan så småningom ner och bildar återigen koldioxid, som återgår till atmosfären. Detta är ett kretslopp som vid jämvikt inte ger något nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Då t.ex. skogs- bestånd avverkas utan att någon återväxt sker omvandlas dock det bund- na kolet till koldioxid och ökar koldioxidhalten. Det tydligaste exemplet på detta är avverkningarna av de tropiska skogarna. Nettoutsläppen, räknat som kol, på grund av denna förändring i markanvändningen har uppskattas till ca 1,6 miljarder ton kol årligen. Osäkerhetema i denna bedömning är betydande. En annan betydelsequ sänka för koldioxid är absorption i havet. Man uppskattar att absorptionen i havet uppgår till 2 miljarder ton kol årligen. Osäkerhetema är stora då det gäller att be- döma nettoupptaget av kol i biomassa. Genom balansstudier kan man konstatera att haltökningen i atmosfären är mindre än förväntat med hänsyn till vad man känner till om utsläpp och upptag av koldioxid. Man bedömer därför att det änns en stor sänka på norra halvklotet, men preciseringar av denna har inte kunnat ske. En arbetshypotes är att sko- garna på norra halvklotet växer fortare till följd av gödslingseffekten av kväveoxidutsläpp som människan orsakat.

Koldioxidhalten har ökat med ca 28 % under de senaste århundradet och ökningen uppgår nu till ca 0,5 % per år. Variationen i halt under året beror på upptaget i den växande biomassan.

Metan bildas naturligt i våtmarker vid nedbrytning av organiskt mate- rial under syrefattiga förhållanden. Likaså bildas metan under jäsning i termitstackar och i idisslares matsmältningskanal. Den största enskilda posten för utsläpp av metan har emellertid härletts till kolbrytning och utvinning och distribution av naturgas. Andra antropogena - av männi- skan skapade - källor är odling av ris, avfallsupplag, djurhållning och avloppsreningsverk. Stora depåer av metan änns i tundran. Om permafrosten ger vika till följd av ett varmare klimat kan eventuellt stora mängder metan tillföras atmosfären.

Metan oxideras i atmosfären till koldioxid och vattenånga. Till en mindre del kan metan tas upp direkt via markprocesser. Koncentratio- nen av metan i atmosfären ökar för närvarande med ca 1 % per år och halten har mer än fördubblats under de senaste hundra åren.

Under den mikrobiella reduktionen eller oxidationen av kväveföre- ningar kan dikväveoxid bildas under vissa omständigheter. Bedöm- ningar av utsläppsnivån är osäker beroende på de stora variationer i utsläppsäöden som rapporterats. De naturliga utsläppen är den domine- rande källan.

lnom jordbrukssektorn avges dikväveoxid i samband med gödsling av åkermark. Även omvandling av naturmark till åkermark genom ned- huggning av tropiska skogar och förbränning av biomassan ökar be- lastningen av dikväveoxid. En annan källa till dikväveoxidutsläpp är förbränning av bränslen i pannor och motorer. Denna källa bedöms inte vara särskilt stor. Det har visat sig att utsläppen av dikväveoxid är större från förbränning i äuidiserade bäddar än från vanliga pannor. 10

• Sida 11
•  Original

Dikväveoxid bryts ned i atmosfären främst under inverkan av solljus. Prop. 1992/932179 Ökningen av dikväveoxidutsläppen har varit måttlig under 1900-talet. I Bilaga 1 dag uppgår haltökningen till 0,2 - 0,3 % per år.

Klorlluorkarboner (CFC) har till skillnad från andra växthusgaser ingen känd naturlig förekomst. CFC—föreningar används som jäsmedel i mjuk och hård skumplast, som köldmedium i värme- och kylanlägg— ningar, som lösningsmedel och avfettningsmedel, som isolergas och som drivmedel i sprayburkar.

Den enda kända processen som bryter ned CFC-föreningar är fotolys i stratosfären. Haltökningen för CFC uppgår ännu till 3 - 4 % per år, men en minskning av ökningstakten börjar nu märkas på grund av kraftig nedgång i användningen under de senaste åren.

2.4 Framtida klimatpåverkan

Flera olika matematiska simuleringsmodeller har använts för att bedöma ändringar i jordens klimat. Dessa modeller är behäftade med osäker- heter och vissa faktorer kan ännu inte modelleras tillfredsställande. De nyckelfrågor, för vilka ett förbättrat underlag behöver tas fram, berör molnbildningen och utbytet av energi mellan hav och atmosfär.

Figur 2. Global temperaturökning i Scenariet "Inga ytterligare åtgär- der."

0C S Övre osäkerhets_ 4 marginal 3 Bästa uppskattningen 2 Nedre osäkerhets- marginal 1 0 1990 201 0 2030 2050 2070 2090 KäUaJIPCXf

IPCC har bedömt klimatpåverkan under olika antaganden om samhälls- utvecklingen. Scenariet "Inga ytterligare åtgärder" innebär - enligt de modellberäkningar som gjorts - att den globala medeltemperamren skulle öka med omkring 0,3 grader (0,2 - 0,5o C) per decennium under nästa sekel. Det betyder att den globala medeltemperatnren - jämfört med i dag - skulle öka med omkring en grad till år 2025 och med när- mare tre grader (1,5 - 4,5" C) före år 2100 (Figur 2). De regionala förändringarna skulle bli än större eller mindre. Betydande förändringar ”

• Sida 12
•  Original

av nederbördens fördelning över jorden skulle också bli resultatet av en Prop. 1992/93:179 global temperaturförändring. Jorden skulle bli betydligt varmare än Bilaga 1 någon gång under de senaste 10 000 åren. Sådana förändringar skulle förändra livsbetingelsema på jorden på ett omvälvande sätt. I ett annat alternativ där man förutsätter en gradvis minskning av utsläppen av växthusgaser efter år 2020 och en lägre befolkningstillväxt kan ökningstakten begränsas till en takt som är av samma storleksord- ning som skett av naturliga orsaker, dvs. 0,1 grad per årtionde. Den totala temperaturökningen stannar vid drygt 1 grad i detta alternativ. Temperaturen vid markytan bedöms öka snabbare än temperaturen över haven. Områden belägna på nordliga breddgrader bedöms vintertid erhålla en större temperaturhöjning än förändringen av medeltemperatu— ren på jorden. I övrigt är det är svårt att bedöma de regionala varia- tionerna på jorden, särskilt i tropikema och på södra halvklotet. Havsytans nivå bedöms öka med ca 20 cm till år 2025 och med ca 65 om till år 2100, om inga åtgärder vidtas. Detta är en långsammare förändring än som tidigare diskuterats. Nivåhöjningen beror till en större del på att havet blir vamrare och till en mindre del på att glaciä- rer smälter.

2.5 Eäektema av en förhöjd temperatur på jorden

Eftersom det inte har varit möjligt att beskriva de regionala tempera- turhöjningarna särskilt noggrant, har man istället pekat ut de områden på jorden som anses vara särskilt känsliga för ett förändrat klimat. Allmänt sett är det inte medeltemperaturen i sig som är avgörande, utan förekomst av extremvärden såsom sammanhängande perioder med hög temperatur och torka.

En global temperaturhöjning med 1,5 - 4,5 grader kommer att för- skjuta klirnatzonema 10 - 40 mil inom loppet av en 50 års period. Eko- systemen kan inte anpassa sig i samma takt som klimatzonema för- skjuts, vilket leder till förändrad artsammansättning och artdiversitet. Tundrazonen i Asien bedöms på sikt försvinna, vilket också kan leda till en ökad emission av metan från dessa marker. Minskad nederbörd kan innebära en ökad ökenutbredning i de norra delarna av Afrika och främre Orienten. De förväntade effektema innebär att torkan i Sahelom- rådet sprider sig lill savannema. Medelhavsområdet kan få problem med ökad torka och saltvatteninträngning i vattentäkter.

De mest utsatta jordbruksområdena återänns i stora delar av Afrika, i östra Brasilien, Sydostasien och Centralamerika på 25 - 40 graders nordlig bredd. Det är stora skillnader mellan olika länders förmåga att kunna anpassa sin jordbruksproduktion till de nya förhållandena. De fattigaste länderna har minst förmåga att anpassa sig till de nya förut- sättningama. I de norra delarna av Europa kan jordbruket komma att öka sin produktion om nederbörden inte minskar, vilket dock inte kan uteslutas.

De mest känsliga skogsbruksområdena är dels de skogar som har en lång omloppstid där en anpassning försvåras, dels de områden som i 12

• Sida 13
•  Original

dag har ett halvtorrt klimat. Problem med insektsangrepp liksom med Prop. 1992/93:179 föryngringen kan inträffa. En förändrad skogsproduktion kan också Bilaga 1 orsaka problem i de områden där människan är beroende av skogen som bränsle för matlagning och värme. En höjning av havsytans nivå med 50 cm skulle göra miljontals män- niskor hemlösa. Det är Egypten, Bangladesh, Indien, Pakistan, Indone- sien, Vietnam och delar av Kina som är mest utsatta. Vissa ö—nationer belägna i Indiska oceanen kan komma att drabbas hårt. En ökning av temperaturen kan också komma att medföra hälserek- ter. Heta perioder ökar sjukdomsfallen i hjärtkärlsjukdomar. De kemis- ka förhållandena i atmosfären kan leda till en ökad ozonbildning nära markytan. Man befarar också att Virussjukdomar som sprids med insekter kan få en ökad utbredning mot polenta. Härigenom kan populationer drabbas som har liten motståndskraft mot sådana Virussjuk- domar. Den ökande saltvatteninträngningen kan också ge upphov till problem med renvattenförsörjningen.

2.6 Utsläppsreduktioner

Som framgått av vad jag tidigare anfört är ledtiderna långa beroende på trögheten i klimatsystemet och genom att livslängden för koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären är omkring 100 år. Det tar också tid för det industrialiserade samhället med en omfattande infrastruktur och specialutbildad arbetskraft att genomföra stora omställningar, särskilt av energiförsörjningen.

Åtgärder som vidtas nu kan därför inte förväntas få något större genomslag de närmaste decennierna. Detta förhållande får inte tas som intäkt att vi kan vänta med att begränsa utsläppen, eftersom det då krävs kraftfullare reduktionsprogram om målet är att inte överstiga en viss temperaturstegringsnivå. Följaktligen är det av väsentlig betydelse att redan nu vidtaga åtgärder och utforma långsiktiga handlingsprogram för att begränsa växthusgasema.

Forskarna har beräknat hur stora reduktioner som krävs av utsläppen för att halterna i atmosfären inte skall överstiga dagens nivå, som i sig är betydligt högre än i förindustriell tid. Det är inte samma sak som att enas om hur stor temperaturhöjningen, eller ökningstakten, högst kan få vara med hänsyn till effekterna. Men det ger en viktig information vilka förändringar i utsläppsnivåer som krävs för att inte förändra dagens klimatsystem allt för mycket.

• Sida 14
•  Original

Tabell 2. Erforderlig reduktion av antropogena utsläpp av växthusgaser Prop. 1992/93:179 för att halten av dessa inte skall överstiga den nivå de har i dag. Bilaga 1 Växthusgas Erforderlig reduktion [%] Koldioxid 60 - 80 Metan 15 - 20 Dikväveoxid 70 - 80 CFC-ll 70 — 75 CFC-12 75 - 85 HCFC-22 40 - 50 Källa IPCC

lndustriländema har ett särskilt ansvar för att få till stånd en minskning av utsläppen. Huvuddelen av de utsläpp av växthusgaser som nu påver- kar atmosfären har sitt ursprung från industriländema. Det går inte att hejda en klimatförändring utan en omfattande omställning av världens energiförsörjning som innebär att fossilbränsleanvändningen måste minska avsevärt. Industriländema har också ett ansvar att medverka till att utvecklingsländema får del av effektiv och resurssnål teknik. Energi- förbrukningen i utvecklingsländema behöver emellertid öka för att till- godose minimikraven för en godtagbar levnadsstandard och för att be- kämpa fattigdomen.

3 Hittillsvarande arbete inom klimatområdet

3.1 Utsläpp av växthusgaser

Koldioxid är den viktigaste växthusgasen och står för huvuddelen av ut- släppen av växthusgaser i Sverige. Mer än 90 % av utsläppen härrör från användningen av fossila bränslen, dvs. kol, olja och gas. Även förbränning av torv ger ett nettotillskott av koldioxid och torven bör därför principiellt räknas ihop" med de fossila bränslena. Förbränning av biobränslen ger däremot inget nettotillskott av koldioxid till atmosfären om återplantering sker. Tabell 3 visar koldioxidutsläppens utveckling mellan 1970 och 1991. För avfallsförbränning är enbart den del av avfallet som kommer från fossilt material inräknad. Av tabellen framgår även utsläppen från industriprocesser. Huvuddelen kommer från den koldioxid som frigörs från kalksten vid cementproduktion.

• Sida 15
•  Original

Tabell 3 Utsläpp av koldioxid i Sverige 1970-1991, miljoner ton/år. Prop. 1992/93:179

Bilaga 1 År Förbränning Samfärdsel Industri- Summa av bränslen" processer 1970 80 16 4 100 1975 65 17 3 85 1980 57,3 21,9 2,8 82,0 1985 41,7 22,3 2,9 66,9 1986 40,3 24,2 3,3 67,8 1987 38,2 24,9 3,7 66,8 1988 33,8 25,9 3,4 63,1 1989 33,3 26,6 3,5 63,4 1990 30,0 25,6 3,6 59,2

1991 30,1 25,4 3,5 59,0 Källa SNV och SCB

') För industriproduktion, el- och fjärrvärmcpmduklion samt för andra uppvirmningindamål.

Utsläppen av koldioxid nådde en topp år 1970 då ca 100 miljoner ton koldioxid släpptes ut i Sverige. Från slutet av 1970-talet och fram till mitten av 1980-talet minskade koldioxidutsläppen markant. Efter denna nedgång har utsläppen stabiliserats på en ny lägre nivå av ca 60 miljoner ton per år.

Minskningen skedde framför allt genom att förbränning av fossila bränslen minskade för industriproduktion och för uppvärmningsända- mål. Utsläppsminskningen kan till en del ses som en konsekvens av höjda oljepriser och ökad effektivisering och energibesparing. Be- sparingama inom bostäder/service har dock i stort sett motverkats av att nya hus byggts. Den avgörande förklaringen till nedgången i koldioxid- utsläppen är övergång från olja till el och utbyggnad av kämkraften som skedde mellan år 1976 och 1984. Andra faktorer som påverkat utveck- lingen är utbyggnaden av fjärrvärme och att den elproduktion med oljeeldade kondenskraftverk som farms under 1970-talet i stort sett er- satts av kärnkraft.

Industrins minskade utsläpp under perioden har flera förklaringar. Dels har olja ersatts med el i samband med kärnkraftsutbyggnaden, dels har höjda oljepriser lett till energibesparande åtgärder inom framför allt energiintensiva industribranscher som massa- och pappersindustrin och jäm- och stålindustrin.

Omstruktureringar inom industrin har också påverkat utvecklingen, särskilt nedläggningar av råvarubaserad produktion och övergång till produktion av mer förädlade produkter inom järn- och stålindustrin, 15

• Sida 16
•  Original

metallurgisk industri och gruvindustri. I ett globalt perspektiv är det en Prop. 1992/93:179 trend att energiintensiv råvaruproduktion flyttar från industriländer till Bilaga 1 utvecklingsländer. Detta bör uppmärksammas vid jämförelser mellan olika länder och vid bedömning av trender för koldioxidutsläpp. Industrins koldioxidutsläpp är vidare starkt konjunktrrrberoende. Svängningar i kapacitetsutnyttjande och produktion medför variationer i utsläpp.

Medan utsläppen från energisektorn - dvs. förbränning för uppvärm- ningsändarnål och för elproduktion - och från industrin stadigt har minskat har trafikens utsläpp av koldioxid successivt ökat sedan början av 1970-talet, framför allt har utsläppen från vägtrafik ökat. Transport- sektoms andel av de totala utsläppen har ökat från ca 17 % år 1970 till ca 40 % år 1990. De senaste två åren har utsläppen från transportsek- torn minskat.

Utsläppsmönstret för koldioxid skiljer sig betydligt mellan olika län- der. Sveriges och Norges situation skiljer sig från llertalet västeuropeis- ka länder genom att vi praktiskt taget inte har några koldioxidutsläpp från elproduktionen. I Sverige produceras el genom ungefär lika delar vattenkraft och kärnkraft. Frankrikes utsläppsmönster liknar Sveriges. Frankrike har också en stor kärnkraftsbaserad elproduktion. Österrike och Schweiz har stora mängder vattenkraft och liten fossileldning. I länder utan fossilbaserad elproduktion blir transportsektoms andel av koldioxidutsläppen stor. Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA har en stor fossilbaserad elproduktion. Genom att effektivisera elproduktionen, framför allt genom att ersätta kolkraftverk med gaseldade kraftverk kan en övergång från dyrt och subventionerat kol till gas i det närmaste ge en halvering av koldioxidutsläppen. Sverige och andra länder i liknande situationer måste däremot vidta åtgärder

inom transport-, industri- och uppvärrnningssektom för att klara mot- svarande krav.

En mängd olika faktorer påverkar koldioxidutsläppens storlek. En del förhållanden har att göra med levnadsmönster, industristruktur, transport— och energisystem etc. Andra faktorer har att göra med yttre förhållanden som klimat, befolkningstäthet, tillgång till alternativa energikällor samt är beroende av åtgärder som redan vidtagits.

Av tabell 4 framgår att Sverige har låga specifika utsläpp både per capita och per BNP-enhet jämfört med andra industrialiserade länder.

• Sida 17
•  Original

Tabell 4 Koldioxidindikatorer för olika länder (1989) Prop. 1992/93:179 Bilaga 1

Land/Länder- Koldioxidutsläpp per Koldioxidutsläpp per grupp invånare [ton/inv.] BNP-enhet [ton/USD]

Sverige 7,3 0,7 Norge 8,6 0,6 Finland 13,1 1,0 Danmark 10,9 0,9 Västtyskland 11,2 1,0 Frankrike 6,9 0,7 Storbrittanien 10,3 1,1 Spanien 5,5 1,1 USA 21,1 1,1 Japan 8,2 0,7 EG och EFTA 8,5 0,9 Östeuropa 16,8 -

Asien 1,1 2,6 Källa: SNV

Den svenska skogen utgör i dag en sänka för koldioxid. Tillväxten i skogen är större än avverkningen, vilket leder till att koldioxid binds i biomassan. Förråd av kol finns också i markens humus och i rötterna. Sedan slutet av 1800-talet har ett effektivare skogsbruk medfört att mängden skog stadigt ökat. Det ökande kvävenedfallet har sarmolikt också haft effekt på tillväxten. Som en konsekvens av detta ökar det genomsnittliga virkesförrådet. Det ökande virkesförrådet motsvarar en nettoackumulation av koldioxid i den svenska skogen på omkring 40 miljoner ton koldioxid per år. Till detta kommer att de utvunna produk- terna binder koldioxid tills de brutits ned. Vid en fortsatt god skogsvård kommer det samlade virkesförrådet att öka i ytterligare 20 till 60 år. Om skogsbruket däremot upphör kommer virkesförrådet och därmed bindningen av kol med tiden att återgå till vad som gäller för naturskogar. Skogens framtida tillväxt hotas av nedfallet av försurande ämnen från atmosfären. Vi kan i dag inte förutse konsekvenserna av det sura nedfallet.

Den årliga avgången av koldioxid från jordbruksmark har uppskattats till i storleksordningen 6 miljoner ton koldioxid per år. Utdikning av torvmossar ger på samma sätt ett tillskott av koldioxid. Då det under tusentals år ackumulerade organiska materialet i torven används som bränsle, eller oxideras under nedbrytningen på plats då vattennivån sänks och luften får tillträde, omvandlas bundet kol till atrnosfärisk 17 koldioxid.

• Sida 18
•  Original

Det bör slutligen påpekas att de biologiska processerna är av en annan Prop. 1992/93:179 karaktär än den tekniska användningen av fossila bränslen. Det är i det Bilaga 1 här sammanhanget av betydelse att skilja på skogen som en sänka för koldioxid och som en reservoar för bundet kol. Skogens roll som sänka är endast temporär. Då en jämvikt har inställt sig mellan nedbrytning och upptag i skogen så fungerar skogen enbart som en reservoar. Människans ingrepp i de naturliga biologiska processerna verkar i båda riktningarna. Huvudsakligen har de dock inneburit ökade halter av växthusgaser i atmosfären. Tillräckligt underlag finns inte i dag för att på ett rättvisande sätt kunna subtrahera skogens upptag av koldioxid från utsläppen av koldioxid vid förbränning av fossila bränslen.

De av människan skapade utsläppen av metan i Sverige uppgår i dag till ca 500 000 ton årligen. Avgången från upplagen beräknas vara ca 300 000 ton och djurhållningen svarar för 120 000 ton årligen. Dessa båda källor svarar således för 80 % av de totala utsläppen.

I övrigt bildas metan i varierande grad vid olika förbränningsproces- ser. Grovt sett kan man säga att ju bättre förbränning, desto mindre metan bildas. Förbränningstekniska åtgärder och katalysatorer reducerar därför metanutsläppen väsentligt. Metan bildas även vid vissa industri- ella processer. Ofta sker utsläppen tillsammans med andra kolväten. En stor naturlig källa är myrar och vattendränkta marker. Även sjöar, vattendrag och havsområden avger metan. Data är dock här mycket bristfälliga. Mänsklig påverkan av de naturliga systemen är en viktig faktor. Utsläpp av närsalter skapar övergödning och därigenom syrefria miljöer i sjöar och havsområden, vilket ökar avgången av metan. Ut- dikningen av våtmarker från 1800-talet och fram till nu har däremot verkat i andra riktningen. De naturliga källorna i Sverige bedöms vara betydligt större än de som människan förorsakar. Osäkerheten i de naturliga flödena är dock betydande.

Liksom för metan är de antropogena tillskotten av dikväveoxid små i förhållande till de naturliga flödena. Mänsng påverkan på de naturliga flödena genom förändrad markanvändning etc. är dock betydelsefull. Mekanismerna bakom avgången av dikväveoxid från markprocesser är komplicerade och kunskapen om hur olika faktorer samverkar och på- verkar utsläppen är ofullständig.

Tillskott av kväve genom atmosfärisk deposition liksom kväveutsläpp till vatten ökar bildningen av dikväveoxid. Kvävegödslingen inom jord- bruket är sannolikt en betydelsefull källa.

Utsläppen av dikväveoxid från tekniska processer är betydligt lägre än från biologiska system. Vid vissa industriprocesser, främst salpetersyra- tillverkning, bildas dikväveoxid. Dikväveoxid bildas även vid för- bränning.

När det gäller övriga växthusgaser är långlivade fiourkolväten av in- tresse.

Flera ämnen av detta slag har tagits fram som ersättare för CFC. Den mest aktuella är HFC 134a som ersätter CFC12 i vissa kylanläggningar. Den nuvarande användningen är liten men en snabb ökning kan förvän— tas. 18

• Sida 19
•  Original

En annan grupp är fullständigt fluorerade ämnen med mycket lång Prop. 1992/93:179 livslängd i atmosfären. Användningen som kemikalie har hittills varit Bilaga 1 begränsad, men ärrmen ur denna grupp förekommer som "freon-fritt' alternativ både som isolergas och som köldmedel. CF4 och (1st bildas dessutom vid aluminiumtillverkning. Mängdema är osäkra men kan vara betydande.

3.2 Hittills vidtagna åtgärder i Sverige

Jordbruksutskottet tog hösten 1988 upp frågan om effekten av kol- dioxidutsläpp i Sverige. Utskottet uttalade "att regeringen bör klarlägga energianvändningens effekter på koldioxidhalten i atmosfären och ut- arbeta ett program för att minska koldioxidutsläppen till vad naturen tål. Som ett nationellt delmål bör anges att koldioxidutsläppen icke bör ökas utöver den nivå den har i dag." Riksdagen ställde sig bakom detta ut- talande.

Hösten 1990 tog den dåvarande regeringen initiativ till överläggningar med företrädare för riksdagspartiema Folkpartiet liberalerna och Cen- terpartiet, i syfte att skapa ett underlag för långsiktigt hållbara beslut om energipolitiken. Överläggningama slutfördes den 15 januari 1991 med en överenskommelse om riktlinjer för energipolitiken. Överens- kommelsen antogs av riksdagen (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). I regeringsdeklarationen hösten 1991 underströks att energiöverenskommelsen ligger fast. I överenskommelsen ingår en strategi mot klimatförändringar. I klimatstrategin lades stor vikt vid det internationella arbetet. Det framhölls att industriländerna har en särskild roll och ett särskilt ansvar för att minska klimatpåverkan. Det interna- tionella arbetet för att uppnå globala mål för begränsningar av klimatpå- verkan bör utgå från ett internationellt rättvist synsätt. Detta gäller mellan industriländer och utvecklingsländer men även inom den indus- trialiserade världen. Kraven på länderna bör ställas så att åtgärder kan vidtas på ett kostnadseffektivt och rättvist sätt med hänsyn till bl.a. nuvarande utsläpp per invånare och till tidigare åtgärder som har min- skat utsläppen.

Enligt klirnatstrategin bör arbetet på det nationella planet utformas så att Sverige kan vara pådrivande i det internationella arbetet. Av strate- gin framgår att;

"Strategin bör omfatta koldioxid och andra klirnatgaser. Ett gemensamt EG/EFTA—mål, som senare kan breddas till övriga Europa och OECD, bör vara att de samlade koldioxidutsläppen år 2000 för de berörda ländergrupperna inte får överstiga nuvarande nivå för att där- efter minska. Sverige har tillsammans med övriga EFTA-länder nått en principöverenskommelse med EG om att utarbeta en gemensam position vad gäller stabilisering av koldioxidutsläpp. Åtaganden inom denna ram bör fördelas kostnadseffektivt och rättvist mellan länderna. Formerna för detta blir föremål för senare förhandlingar inom EG-EFTA.

Ett samarbete mellan västeuropeiska länder kan även innehålla förslag till samordnade ekonomiska styrmedel, stöd till åtgärder i Östeuropa 19

• Sida 20
•  Original

m.m. De insatser Sverige gör som stöd till omställningen i Östeuropa Prop. 1992/93:179 bidrar till en mer effektiv energianvändning och därmed till minskad Bilaga 1 klimatpåverkan. Utvecklingen mot en alltmer internationell elmarknad nödvändiggör att åtgärder mot koldioxidutsläppen från elproduktion samordnas med övriga länder :i Västeuropa, så långt detta är möjligt. Sverige bör i detta sammanhang verka för att prissättningen av el av- speglar de verkliga kostnaderna inkl. miljöpåverkan.

Det nationella arbetet om klimatförändringar bör utformas så att Sverige tillsammans med övriga västeuropeiska länder kan vara pådri- vande i det internationella arbetet. En svensk klimatstrategi måste vara åtgärdsinriktad. Den skall omfatta samtliga klimatpåverkande gaser och samtliga samhällssektorer. Sverige skall aktivt verka för begränsningar av utsläppen även från sektorer som är beroende av att konkurrera på en internationell marknad. Iångtgående sådana begränsningar förutsätter internationellt samarbete."

Sverige har vidtagit en rad åtgärder för att begränsa utsläppen av kol- dioxid. Under 1991 introducerades en koldioxidskatt i Sverige motsva- rande 25 öre per kg koldioxid. När det gäller trafiksektom så trädde höjningen i kraft redan den 1 juli 1990 på motorbensin. Skatten på oblandad etanol har tagits bort. Från den 1 januari 1993 har energibeskattningen ändrats. Nedsättningen av allmän energiskatt och koldioxidskatt för industrin kommer i sin helhet att tas bort under år 1995. Nedsättningsreglema har inneburit att energibeskattningen inte haft någon styrande effekt för de energiintensiva företagen så fort energiskattebelastningen överskridit en viss procentsats av förädlingsvär- det. Genom att slopa bestämmelserna kommer den energiintensiva industrin i likhet med annan förbrukning att på marginalen drabbas av skatt. Ändringen av koldioxidskatten innebär bl.a. höjning av koldiox— idskatten från 25 öre per kg koldioxid till 32 öre. Vidare innebär för- slaget att även den konkurrensutsatta industrin kommer att omfattas av en likformig koldioxidskatt, i det fallet uppgående till 8 öre per kg. Omläggningen av energibeskattningen innebär att Sverige befäster sin tätposition internationellt sett vad gäller åtgärder på klimatområdet. Från den första januari 1993 höjdes också bensinskatten med 77 öre/l för blyfri bensin och med 97 öre/ för annan bensin. Skatten på bensin är ett viktigt styrmedel inom klimatområdet.

I kompletteringspropositionen våren 1992 (prop. 1991/92:150) angavs att ett belopp om 500 miljoner kronor per år skulle användas till energi- effektivisering, förnybara energikällor och vissa miljöåtgärder inom Östersjöregionen.

Andra viktiga instrument i arbetet med att minska utsläppen av kol- dioxid utgörs av särskilda program för omställning av det svenska energisystemet. Stödsystemet uppgår i sin helhet till nära 3 miljarder kronor under en femårsperiod. Chefema för Jordbruks- och Näringsdepartementen kommer senare att beskriva de olika stödsyste- men.

Ett annat viktigt inslag i 1991 års energipolitiska beslut är att riks- dagen och regeringen skall ha möjlighet att bedöma resultatet av in- 20 satserna för energihushållning och för ny kraft- och värmeproduktion.

• Sida 21
•  Original

Det förutsätts att de resultat som uppnås genom de energipolitiska pro- Prop. 1992/93:179 grammen årligen skall redovisas till riksdagen i budgetpropositionen. Bilaga 1 Regeringen skall samtidigt förelägga riksdagen förslag om de ytterligare åtgärder som är motiverade. Det är därför, enligt beslutet, nödvändigt att de energipolitiska programmen fortlöpande följs upp och utvärderas. Chefen för Näringsdepartementet kommer senare att utveckla denna

fråga.

4 Konventionen om klimatförändringar

4.1 Tillkomsten av konventionen om klimatförändringar

FN:s generalförsamling behandlade under hösten 1988 ett förslag från Malta att anta en resolution om Protection of Global Climate for Present and Future Generations. Resolutionen antogs enhälligt av generalför- samlingen i december 1988. Resolutionen uttrycker oro över att mänsk- liga aktiviteter kan förändra det globala klimatsystemet i en sådan rikt- ning att det hotar nuvarande och framtida generationer. Resolutionen utmynnar i slutsatsen att klimatförändringar är ett gemensamt problem för hela mänskligheten och att ett globalt samarbete är nödvändigt för att ta tillvara dess gemensamma intressen. Sedan dess har en rad in- ternationella möten med vetenskapsmän, tjänstemän och politiker hållits och klimatfrågorna blev successivt en allt mer framträdande punkt på den internationella agendan. Viktiga möten hölls i Toronto 1988, Haag 1989, Noordwijk 1990, Bergen 1990 och Geneve 1990.

Den första ministerkonferensen hölls i Noordwijk i Holland år 1989. Mötet enades om att industriländema borde stabilisera sina utsläpp så snart som möjligt, på nivåer som skulle anges av en klimatpanel, IPCC (lntergovemmental Panel on Climate Change) och den andra världskon- ferensen om klimatfrågor.

FN:s miljöprogram (UNEP) och världsmeteorologiska organisationen (WMO) bildade i slutet av år 1988 klirnatpanelen (IPCC). Panelens uppgift var att ge en samlad värdering av växthuseffekten och redovisa möjliga åtgärder för att begränsa den. Ett mycket stort antal forskare från mer än 70 länder har deltagit i arbetet. Till ordförande valdes pro- fessor Bert Bolin, Stockholms universitet. IPCC:s första slutrapport färdigställdes vid ett möte i Sundsvall år 1990. IPCC fick sedermera ett uppdrag att uppdatera sin rapport i avsikt att komma till användning i arbetet med att skapa en konvention om klimatförändringar. Arbetet inom IPCC har haft en mycket stor betydelse för möjligheten att för- handla fram en klimatkonvention.

Möjligheten att börja förhandla om en klirnatkonvention diskuterades under FN:s generalförsamling första gången under hösten 1989. Det var länge oklart vilket organ som skulle ges förhandlingsuppdraget. Hösten 1990 beslöt generalförsarnlingen att tillsätta en förhandlingskommitté (INC) som fick i uppdrag att formulera ett internationellt avtal som skulle kunna undertecknas vid FN:s konferens om miljö och utveckling ijuni 1992. 21

• Sida 22
•  Original

Förhandlingarna om en klirnatkonvention startade i februari 1991. Prop. 1992/931179 Fransmannen Jean Ripert valdes till ordförande och totalt genomfördes Bilaga [ sex förhandlingssessioner. De små östatema i Karibien och Stilla havet var bland de mest pådrivande nationerna för att få till stånd ett bindande och långtgående avtal. EG-korrurtissionen spelade en mycket aktiv roll i förhandlingsarbetet, främst för att få gehör för åtgärdsprogram för att begränsa koldioxidutsläppen. Flera av de oljeproducerande nationerna intog däremot en avvaktande attityd.

USA deklarerade på ett tidigt stadium att man inte kunde acceptera en bindande målsättning att stabilisera utsläppen av koldioxid till sekel- skiftet. I stället betonade USA vikten av ett konkret åtgärdsprogram som skulle omfatta samtliga växthusgaser.

Utvecklingsländema fäste stor vikt vid att tillfoga ett avsnitt med principer i klimatkonventionen. Utvecklingsländema ville framför allt slå fast att industriländema svarar för de största utsläppen av växthus- gaser och att industriländema därför måste ta huvudansvaret för att lösa klimatproblemen. En annan central fråga för Utvecklingsländema var att skapa en finansiell mekanism för resursöverföringar från industriländer till utvecklingsländer. '

Förhandlingarna var, enligt samstämmiga bedömningar, relativt kom- plicerade inte minst mot bakgrund av att många regeringar hade utrustat sina förhandlingsdelegationer med detaljerade mandat som medgav få öppningar för kompromisser. Den 9 maj 1992 kunde konventionstexten emellertid slutgiltigt antas med acklamation av mer än 170 nationer.

Sverige underteckande tillsammans med 152 andra nationer klimat- konventionen under FN-konferensen i Rio de Janeiro. Hittills har ett flertal länder ratificerat konventionen, bl.a. Canada och USA. Om de planer som nu föreligger för ratifikation realiseras kan konventionen träda i kraft redan under år 1994.

4.2 Konventionens huvudsakliga innehåll]

FN:s ramkonvention om klimatförändring lägger grunden för fortsatt internationellt samarbete på klimatområdet. Parterna förpliktar sig att uppnå vissa generellt formulerade mål, nämligen att minska utsläppen av växthusgaser, att öka upptagen av sådana gaser i sänkor och att underlätta ekosystemens successiva anpassning till klimatförändring. Konventionen är uppbyggd på ett processorienterat sätt med bestämmelser om kontinuerlig uppföljning i form av rapportering från parterna och granskning av nationella program och planer. Detta gör det också möjligt för parterna att gå vidare inom konventionens ram genom att ytterligare förstärka och kvantifiera sina åtaganden i ljuset av nya mätdata och vetenskapliga forslmingsrön om klimatutvecklingen och sambanden mellan klimatförändring och växthusgaser.

Konventionens parter är uppdelade i två länderkategorier, utvecklade industriländer och utvecklingsländer. Staterna i det tidigare Östeuropa räknas till industriländema, men det noteras att de befinner sig i ett övergångsskede. 22

• Sida 23
•  Original

Bilaga 1

En viktig faktor i det fortsatta internationella arbetet med klimatfrågorna är att industriländema enligt konventionen har åtagit sig att finansiera de extrakostnader som uppstår för utvecklingsländema på grund av de åtaganden som skall genomföras inom konventionens ram. Industriländema har därmed accepterat att bekosta de åtgärder man förväntar sig från utvecklingsländema för att bemöta den globala klimatförändringen. De exakta kostnaderna för dessa åtgärder, och sättet att beräkna kostnader, fastställs inte i konventionen utan det uppdras åt partskonferensen att fatta erforderliga beslut. Kostnader för projekt och liknande insatser i utvecklingsländer avses, åtminstone under en interimsperiod, finansieras via den globala miljöfonden (GEF). Kostnader för utvecklingsländemas nationella planer och rapportering till partskonferensen avses finansieras med andra medel från industriländema.

Denna starka koppling mellan industriländemas åtaganden att ställa finansiella resurser till förfogande för att utvecklingsländema skall kunna genomföra åtgärder för att bemöta global klimatförändring gör det mycket viktigt att tillräckliga resurser satsas på det vetenskapliga arbetet inom konventionens ram. Övertygande bevis från vetenskaplig expertis torde nämligen erfordras för att åstadkomma den attitydförändring hos utvecklingsländema som behövs om dessa länder skall förmås att beakta den globala klimatförändringen när de fattar ekonomiska och politiska beslut om långsiktiga tekniska vägval som kömmer att inverka på det globala klimatet under mycket lång tid. Lyckas inte detta torde inustriländema vara hänvisade till alternativet att tillhandahålla mycket stora finansiella resursöverföringar till utvecklingsländema om man vill få dessa länder att föra en politik som gör det möjligt att stabilisera utsläppen av växthusgaser på längre sikt, särskilt som utvecklingsländema klart deklarerat att de för egen del prioriterar ekonomisk utveckling och avskaffande av fattigdom och fått dessa prioriteringar accepterade av industriländema i konventionen.

Konventionen innehåller ett inledande avsnitt samt 24 artiklar. Till k0nventionstexten hör också en resolution som drar upp riktlinjer för arbetet tills dess konventionen trätt i kraft.

I inledningen understryks klimatfrågans allvarliga karaktär och oron över att mänskliga verksamheter förstärker den naturliga växthuseffek- ten, vilket befaras leda till skadlig inverkan på människan och ekosyste— men. I inledningen framhålls även vikten av att industriländer skrider till omedelbar handling för att motverka växthuseffekten.

I artikel ] definieras en rad begrepp. Definitionema är i huvudsak vetenskapliga till sin karaktär. Det bör noteras att begreppen "utsläpp", "källor" och "sänkor" omfattar alla utsläpp resp. processer, inte bara de som förorsakas av mänskliga aktiviteter.

Artikel 2 anger konventionens mål. Den slutgiltiga målet är att stabilisera halten av växthusgaser i atmosfären vid en sådan nivå och inom en sådan tidsram att livsmedelsproduktionen inte hotas och att ekosystemen kan anpassa sig på ett naturligt sätt. Samtidigt fastslås att vidtagna åtgärder skall möjliggöra hållbar ekonomisk utveckling.

• Sida 24
•  Original

Konventionen lägger fast vissa grundläggande principer och synsätt Prop. 1992/93:179 som vägledning för parterna i artikel 3. Bilaga 1

I punkt 1 sägs att klimatet ska skyddas till förmån för nuvarande och kommande generationer. Detta ska ske på ett rättvist sätt och med beaktande av parternas gemensamma men ditfrentierade ansvar och förmåga att vidtaga åtgärder. Industriländema har den ledande rollen.

Hänsyn skall tas till utvecklingsländemas speciella behov och omstän- digheter, vilket kommer till uttryck i punkt 2.

I punkt 3 i denna artikel slås försiktighetsprincipen fast. Avsaknaden av fullständig vetenskaplig säkerhet får inte användas som skäl för att inte vidta nödvändiga åtgärder. Åtgärder för att motverka klimatför- ändringar ska vara kosmadseffektiva samt ta hänsyn till olika socio- ekonomiska förhållanden. Åtgärder får genomföras gemensamt i sam- verkan mellan äera parter.

Punkt 4 slår fast rätten och skyldigheten att främja en hållbar ut- veckling sarnt stryker under betydelsen av god ekonomisk utveckling för att en part skall kunna vidta åtgärder till skydd för klimatet.

Punkt 5 betonar vikten av ett öppet internationellt ekonomiskt system och att åtgärder inte får leda till störningar i den internationella handeln.

I artikel 4 beskrivs parternas åtaganden. Punkt 1 innehåller förpliktelser som gäller för alla parter. Varje land skall rapportera och publicera sina utsläppsdata för växthusgaser och upptagen i sänkor. Parterna skall genomföra program i syfte att begränsa utsläppen av växthusgaser. Programmen skall publiceras och ses över regelbundet. Parterna skall främja användningen av tekniker som begränsar eller eliminerar utsläpp av växthusgaser inom alla sektorer. Politiska beslut förutsätts innehålla bedömningar av konsekvenserna från klimatsynpunkt.

Vidare skall parterna samarbeta och främja vetenskaplig forskning och utveckling inom alla områden som berör klimatet. Utbildning och information om växthuseffekten skall främjas.

Den andra punkten är en av de mest centrala i konventionstexten. För att differentiera åtagandena finns två listor av länder upptagna som bilagor till konventionen, bilaga 1 omfattar OECD—ländema samt EG. Bilaga 2 omfattar dessa parter samt f.d. östländer. De sistnämnda länderna har i punkt 6 tillerkänts vissa övergångslösningar och omfattas inte av åtagandet om resursöverföringar till utvecklingsländema enligt punkt 3 'i samma artikel.

Enligt punkt 2(a) skall industriländema föra en nationell politik och vidta åtgärder för att motverka klimatpåverkan. Sådana åtgärder bör leda till att utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser vid sekelskif- tet bör återgå till tidigare nivåer.

Därvid bör man beakta att det änns stora skillnader beträffande ut- gångspunkter, förutsättningar och möjligheter mellan länderna. Åtgär- derna måste därför ses mot bakgrund av det enskilda landets utgångs- läge, ekonomiska situation m.m. Vidare änns en hänvisning till behovet av rättvis fördelning av åtgärderna mellan länderna. Parterna ges möj- lighet till att genomföra åtagandena gemensamt eller i samarbete. 24

• Sida 25
•  Original

För industriländema gäller samtidigt enligt punkt 2(b) att rapportera Prop. 1992/93:179 om den nationella klimatpolitikens inriktning, åtgärdsprogram liksom Bilaga 1 projicerade utsläpp och upptag i sänkor. Dessa rapporter skall granskas av den första partskonferensen. I samma stycke anges att syftet med åtgärdsprogrammen är att utsläppen av koldioxid och andra växthus- gaser bör återgå till den nivå som rådde år 1990. Denna rapporterings— skyldighet kommer att bli föremål för parternas regelbundna gransk- mng.

Den första partskonferensen skall i enlighet med punkt 2(c) ta ställning till metodik för utsläppsberäkningar och metoder för att be- räkna upptag av växthusgaser. Vid det tillfället får man ta ställning till om åtagandena att stabilisera utsläppen avser varje växthusgas för sig eller om man kan räkna samman dem enligt någon vetenskapligt godtag- bar metod. Detta framgår inte klart av konventionstexten. Vidare skall kriterier för gemensamt genomförande utarbetas.

Enligt punkt 2(d) skall den första partskonferensen också pröva tillämpligheten av bestämmelserna om åtagandet enligt (a) och (b) och vidta de förändringar av konventionstexten som kan vara motiverade med hänsyn till bl.a. vetenskapliga framsteg. En andra översyn av samma slag skall göras senast under år 1998.

I punkt 3 anges att industriländema skall tillhandahålla nya och addi- tionella resurser för att bestrida de överenskommna totala kostnader som utvecklingsländema behöver för att uppfylla sina åtaganden vad gäller rapportering. Sådana änansiella resurser skall också tillhandahål- las för de överenskomna kostnadema för utvecklingsländemas åtgärder enligt artikel 1.

Punkt 4 innebär att parterna i bilaga 2 skall stödja de utvecklings- länder som är särskilt utsatta för klimatförändringar.

Punkt 5 innehåller ett åtagande för länderna i bilaga 2 att överföra teknologi till utvecklingsländema och understödja utvecklingen av ut- vecklingsländemas inhemska kapacitet och teknologier. Sista meningen i denna paragraf stadgar att även andra länder som inte är listade i bilaga 2 kan göra detta.

Punkt 7 behandlar utvecklingsländemas krav på bistånd för att genomföra åtaganden enligt konventionen. Här förutsätts att resurs- och teknologiöverföringar kommer till stånd innan utvecklingsländema förväntas genomföra några av åtagandena.

I punkt 8 listas de kategorier av länder som har ansetts vara särskilt känsliga för klimatförändringar.

I punkt 9 har de minst utvecklade ländernas behov framhållits. Punkt 10 innehåller en hänvisning till de svårigheter som kan uppkomma för länder som är beroende av inkomster från fossila bräns- len eller som har svårt att änna alternativ till användningen av fossila bränslen.

Artikel 5 behandlar behovet av forskning och systematisk insamling av data inom klimatområdet. Parterna skall stödja och vidareutveckla internationella forskningsorganisationer och program. Forsk- ningsinsatsema bör stärkas, särskilt i utvecklingsländema. Vidare skall 25

• Sida 26
•  Original

parterna främja utbyte av data mellan nationerna och ta särskild hänsyn Prop. 1992/93:179 till utvecklingsländemas behov av att delta i arbetet. Bilaga 1

Enligt artikel 6 åtar sig parterna att främja och underlätta information om klimatförändringar och dess effekter till allmänheten. Utbildningsin- satser riktade till allmänheten och till yrkesverksamma inom teknik och vetenskap betonas, liksom vikten av att alla medborgargrupper får möjlighet att delta i informationsarbetet. För utvecklingsländema under- stryks behovet av expertutbyte.

Partskonferensen är konventionens högsta beslutande organ. Dess viktigaste funktioner beskrivs i artikel 7. Partskonferensen skall se till att parterna fullgör sina åtaganden i konventionen eller i andra juridiskt bindande dokument under konventionen. Rapporter skall regelbundet utarbetas.

Kommittén för vetenskaplig forskning skall sörja för att vetenskapliga utvärderingar om klimatförändringar utarbetas i enlighet med artikel 9. Arbetet skall bedrivas under överinseende av partskonferensen och med hänsyn tagen till existerande organ. Det egentliga utvärderingsarbetet skall alltså inte ligga på kommittén, men den har till uppgift att ta fram beslutsunderlag i form av vetenskapliga utvärderingar över effekten av de åtgärder som har vidtagits under konventionen. Vidare skall kommittén visa på effektiva teknologier och ge råd om hur de skall kunna överföras till utvecklingsländema. Kommittén skall också vara rådgivande när det gäller att starta nya vetenskapliga program för klimatförändringar. Slutligen skall kommittén bereda frågor som uppkommer i andra organ under konventionen.

I artikel 10 anges mandaten för kommittén för genomförande. Denna artikel har varit föremål för kompakt motstånd från utvecklingsländema. Man har hävdat att någon sådan kommitté inte behövs och att arbetet kan klaras av partskonferensen. Industriländema har hävdat att denna kommitté har en mycket viktig funktion för att få till stånd en kraftfull konvention. Resultatet blev en mycket kortfattad text om kommitténs uppgifter, samt att partskonferensen har det övergripande ansvaret för genomförandet. Kommittén skall ta emot och behandla rapporter från parterna över vidtagna åtgärder, emissionsdata m.m. Kommittén skall också hjälpa till att utvärdera om de åtgärder som åsyftas i konventionen och som vidtas av parterna är tillräckliga med hänsyn till utvecklingen. I artikel ]] anges ramarna för den änansiella mekanismen. Flera svåra frågor t.ex. parternas relation till den operativa delen av den finansiella mekanismen skall beslutas på konventionens första möte. Inom fyra år efter konventionens första möte skall den änansiella mekanismen om— prövas.

I punkt 1 etableras en finansiell mekanism för överföring av änan- siella resurser inkl. teknologi till utvecklingsländer. Överföringen skall ske på gåvobasis eller koncessionella villkor. Den skall fungera under vägledning från och rapportera till partskonferensen som skall bestämma inriktning av mekanismens arbete och prioritera i enlighet med konven- tionens föreskrifter. Det operativa ansvaret skall anförtros åt ett eller 26 flera existerande internationella organ.

• Sida 27
•  Original

Mekanismen skall ha en rättvis och balanserad representation av Prop. 1992/93:179 länder som skrivit på konventionen. Bilaga 1

Enligt den tredje punkten skall partskonferensen och den eller de organisationer som anförtros det operativa ansvaret för den finansiella mekanismen skall sluta en överenskommelse för att uppfylla punkterna 1 och 2. Överenskommelsen skall inkludera villkor för att garantera att finansierade projekt uppfyller den policy och inriktning som fastställts av partskonferensen. Villkoren skall vara så utformade att de möjliggör att ett enskilt projekt kan omprövas. Regler för rapportering från den operativt ansvariga organisationen till partskonferensen skall fastställas. Vidare måste man lägga fast vilka resurser som är nödvändiga för att uppfylla konventionen samt ange kriterier för regelbunden granskning av om dessa är tillräckliga.

Enligt fjärde punkten skall partskonferensen vid sitt första möte genomföra denna överenskommelse och se över de interimsarrangemang som änns i artikel 21 punkt 3.

I femte punkten sägs att industriländer också får bistå utvecklings- ländema med resurser för uppfyllandet av konventionen på bilateral och regional basis samt via andra multilaterala kanaler.

Artikel 12 behandlar rapporteringsskyldigheten under konventionen. Utvecklingsländema har varit rädda för att konventionen skulle få en form av överstatlighet, bl.a. till följd av föreskrifter om granskning av nationella rapporter. Överenskommelse kunde nås genom att döpa om artikeln från "Reporting" till "Communication of Information". Dessutom är åtaganden om rapportering olika för industriländer, utvecklingsländer och för f.d. östländer.

Alla parter skall rapportera data för utsläpp och sänkor av växthusgaser och ge en generell redovisning över vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av konventionen. Industriländema skall lämna en mer detaljerad redovisning och också göra en beräkning över effekten av vidtagna åtgärder för att nedbringa utsläppen av växthusgaser till 1990 års nivå vid slutet av seklet, i enlighet med artikel 4. OECD—ländema skall dessutom visa vilka ekonomiska bidrag man lämnat till den änansiella mekanismen, vilka åtgärder man vidtagit för att underlätta teknologiöverfön'ng och i vilket avseende man hjälpt de särskilt utsatta länderna när det gäller att mildra effekten av klimatförändringar.

Utvecklingsländema kan i sina rapporter föreslå projekt inom klimat- området som behöver ekonomiskt stöd m.m. för att genomföras.

Industriländema skall lämna sin första redovisning senast sex månader efter det att konventionen trätt i kraft. Övriga länder efter tre år.

Artikel 13 stadgar att parterna vid sitt första möte har att ta ställning till huruvida man skall etablera någon form av mekanism som skall kunna anlitas för att behandla frågor som gäller genomförande av konventionen. Flertalet industriländer önskade få en sådan mekanism etablerad redan i konventionen. Utvecklingsländema motsatte sig dock detta.

Artikel 14 om tvistlösning följer en traditionell modell med 27 förhandlingar som ett första steg. Om tvisten inte kunnat lösas inom 12

• Sida 28
•  Original

månader kan den, på begäran av endera av parterna, hänskjutas till för- Prop. 1992/93:179 likning. En särskild förlikningskommission skall då etableras. Bilaga 1

Artikeln innehåller även ett alternativt förfarande som gör det möjligt för en part att acceptera bindande tvistlösning i form av skiljedom och/eller hänskjutande av tvisten till Internationella domstolen i Haag genom en skriftlig deklaration till depositarien. Imran erfarenhet vunnits av hur konventionen kommer att: fungera anser jag att Sverige inte bör avge en sådan deklaration.

Konventionen innehåller i övrigt sedvanliga bestämmelser om bilagor, ändringar, protokoll, ratifikation, ikraftträdande m.m. (artiklarna 15— 24).

Till konventionen hör också en resolution som stadgar betydelsen av en tidig start av arbetet med åtgärder m.m. enligt konventionen. För att nå detta syfte kommer man redan under år 1993 att börja förbereda den första partskonferensen efter det att konventionen trätt i kraft.

Flera uppgifter skall, som jag redan nämnt, behandlas av partskonferensen vid dess första möte. Den kommer att besluta om procedurfrågor och budget för de olika organen i konventionen inkl. för sin egen verksamhet. För att konventionen skall bli meningsfull måste den också besluta om en metodik för att beräkna utsläpp och sänkor av växthusgaser och om kriterier för gemensamt genomförande. Granskning av industriländemas politik och åtgärder för att uppfylla åtagandena i punkt 4 skall också göras vid det första mötet. I det sammanhanget skall parterna utvärdera om åtagandena enligt artikel 4, punkt 2(a) och (b) är tillräckliga mot bakgrund av den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. De måste också besluta om den globala miljöfonden (GEF) även efter övergångsperioden skall vara konventionens finansiella mekanism. Det är också viktigt att arrangera tekniskt och finansiellt stöd till utvecklingsländema så att de skall kunna ta fram nationella rapporter om vidtagna åtgärder, utsläppsberäkningar m.m. Slutligen måste partskonferensen avgöra om det behövs ett fristående arrangemang som kan behandla frågor om konventionens genomförande.

4.3 Godkännande av klimatkonventionen

Mitt förslag: Regeringen överlämnar klimatkonventionen till riksdagen för godkännande.

Skälen för mitt förslag: Det krävs långtgående åtgärder för att hejda en ökning av växthusgasema i atmosfären. Det vetenskapliga underlaget tyder på att utsläppen måste minska med 50-80 %. Att låta utvecklingen fortsätta i enlighet med dagens trender skulle förändra livsbetingelsema på jorden på ett mycket påtagligt sätt. Växthusgasemas stora tröghet och långa uppehållstid i atmosfären innebär att när en klimatförändring 28

• Sida 29
•  Original

väl har inträffat kommer det att ta mycket lång tid innan man kan återgå Prop. 1992/93:179 till tidigare förhållanden. Det är därför utomordentligt viktigt att inrikta Bilaga 1 den långsiktiga samhällsutvecklingen mot kraftigt reducerade utsläpp. Klirnatkonventionen är en nödvändig bas för det fortsatta internationella arbetet för att motverka klimatförändringar.

Klimatkonventionen är en ramkonvention och dess artiklar medför inte några problem i förhållandet till svensk rätt. Någon situation där Sverige inte skulle kunna uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen kan för närvarande inte förutses. Jag kommer senare i dag att redogöra för utformningen av den svenska klimatstrategin samt ange vissa preciseringar av målsättningarna på klimatområdet. De förändringar jag föreslår ligger helt i linje med klirnatkonventionens inriktning och en- skilda bestämmelser.

5 Strategi och mål för en minskad klimatpåverkan

5.1 Kostnadseffektivitet och rättvis fördelning

Klimatfrågan är världsomfattande och resultat av utsläpp av klimatpå- verkande gaser från alla jordens länder. Den helt övervägande delen härrör från de rika länderna.

Klimatpåverkan från växthusgaser är oberoende av var på jorden utsläppen äger rum. Effekterna är svårbedömda, men hotbilden har blivit allt tydligare i takt med att kunskapen har utvecklats på området. Mot denna bakgrund är det naturligt att försiktighetsprincipen måste tillämpas i klimatpolitiken dvs. att bristen på kunskap inte får användas som argument för att inte vidta åtgärder.

Kostnaderna för att begränsa utsläppen och vidta andra åtgärder för att motverka ökningen av växthusgaser i atmosfären varierar i hög grad. Ett flertal internationella studier visar att kostnaderna för att begränsa t.ex. koldioxidutsläpp spänner över stora intervall såväl inom som mel- lan natiOner.

I vissa fall kan avsevärda reduktioner av utsläpp åstadkommas till låga eller obetydliga kostnader och även vara ekonomiskt lönsamma för det enskilda landet eller individen. I andra fall kan kostnaden för reduktio— ner vara betydande, särskilt i länder som redan genomfört långtgående åtgärder för att effektivisera energisystemet.

Klimatfrågans komplexitet och globala omfattning innebär att ingen enskild nation eller grupp av nationer på ett avgörande sätt kan bidra med tillräckliga motåtgärder för att begränsa växthuseffekten. Uppgiften är gemensam för världssamhället. Detta förhållande liksom den stora variationen i kostnaderna för åtgärder har iruieburit att kraven på kostnadseffektivitet har blivit en utgångspunkt för klimatpolitiken både nationth och internationellt.

Kostnadseäektivitet innebär att ett visst givet mål, exempelvis en minskning av ett utsläpp uppnås till lägsta kostnad eller omvänt att varje satsad resurs skall ge största möjliga utsläppsminskning. 29

• Sida 30
•  Original

Möjligheterna att utforma en kostnadseffektiv strategi för att förhindra Prop. 1992/93:179 klirnatförändringarna påverkas emellertid av de stora ekonomiska Bilaga 1 skillnaderna mellan i första hand industrialiserade västländer och länder i tredje världen. Därför har också rättviseaspekten och krav på en rimlig bördefördelning mellan olika länder blivit en utgångspunkt i det internationella klirnatsarnarbetet.

Omfattningen vad gäller utsläppen av växthusgaser innebär att generellt verkande styrmedel ter sig särskilt attraktiva. Hittills har koldioxidskatter börjat tillämpas i Sverige och några andra länder. På lång sikt kan ännu oprövade system med överlåtbara utsläppskvoter bli aktuella. Överlåtbara utsläppskvoter är också instrument som kan ge kostnadseffektiva lösningar, men det återstår ett omfattande arbete innan sådana system kan tillämpas i det internationella regelverket på miljöområdet.

Marknadsinriktade styrmedel som skatter eller kvoter ger företag och andra incitament att sträva efter att minska utsläppen på billigaste sätt. De ger också tydliga signaler till marknaden att utforma nya tekniska eller organisatoriska lösningar.

I öststaterna har avsaknaden av väl fungerande marknader och en kostnadsrelaterad prissättning på energi lett till ett mycket omfattande slöseri och bristande energieä'ektivitet. Utsläpp av metan från läckande naturgasledningar i det ryska naturgassystemet är en av de större källor- na till metanutsläpp i Europa. Sådana läckage kan åtgärdas till mycket låga kostnader och är ofta direkt lönsamma.

Skillnaderna i möjligheten att: vidta åtgärder kan vara mycket stora också mellan industriländer. I flera länder kan exempelvis en avveckling av inhemsk kolproduktion till förmån för ett ökat utnyttjande av naturgas innebära att den specifika koldioxidutsläppet per producerad kWh elenergi halveras.

Kostnaderna för ytterligare reduktioner utöver den minskning av koldioxidutsläppen som redan har åstadkommits i t.ex. de nordiska länderna framstår som förhållandevis höga beroende på långtgående effektivisering och en hög andel icke fossil energi.

Villkoren för en begränsning av utsläppen på nationell nivå skiljer sig därför i hög grad mellan länderna.

Klimatkonventionen är en bekräftelse på industriländemas vilja att gå före övriga länder inte bara när det gäller att bära kostnadsbördan utan även i hög grad när det gäller att genomföra åtgärder i det egna landet. På detta sätt markerar också industriländema trovärdighet och politisk tyngd åt strävandena att motverka växthuseffekten.

Även inom Sverige bör insatser och åtgärder styras i huvudsak med utgångspunkt 1 strävan efter kostnadseffektivitet. Överväganden av t..ex fördelningpolitisk eller energipolitisk art har emellertid betydelse i avvägningen av insatemas fördelning i samhället.

Åtgärder mot koldioxidutsläpp från elproduktion bör samordnas med övriga Europa.

Utvecklingen mot en intemationaliserad elrnarknad nödvändiggör internationellt samordnade åtgärder mot koldioxidutsläppen från 30

• Sida 31
•  Original

elproduktionen. Sverige bör därför verka för att en koldioxidskatt på Prop. 1992/93:179 elproduktion införs allmänt inom EG och övriga industriländer. Bilaga 1 Frågan om energi- och koldioxidskatt har väckts inom EG. Ett införande har emellertid gjorts villkorligt av en introduktion av motsvarande beskattning i övriga OECD-länder. Danmark och Nederländerna har dock infört nationella energi-och koldioxidskatter, vilka har godkänts av kommissionen, liksom undantagsreglerna för den energiintensiva industrin. Den danska koldioxidskatten för elproduktionen är en konsumtionsskatt och påverkar inte kraftutbytet med andra länder. EG-kommissionen har föreslagit ett skattesystem där bränslen beläggs med energiskatt och koldioxidskatt tas ut på elproduktion. Hur skatten skall fördelas mellan energi och koldioxid samt mellan el och bränslen är ännu ej bestämt. Andra olösta frågor rör skattens nivå, skattebasen och beskattningen av inhemska bränslen. Jag vill understryka att Sverige senast när ett direktiv på detta område träder i lcraft måste utöka skattebasen för koldioxidskatten i enlighet med direktivets regler.

5.2 Möjligheter att samverka med andra länder i

klimatpolitiken

En fri prisbildning och väl fungerande marknader är grundläggande förutsättningar för en effektiv resurshushållning. Ett slopande av skatter som har ogynnsamma miljöeffekter och att avlägsna subventioner kan effektivt bidra till att växthuseffekten begränsas.

Brister i marknadsprisbildningen kännetecknar särskilt länderna i Östeuropa där möjligheterna till energiefl'ektivisering och utsläppsminskningar är mycket stora. En angelägen uppgift för den svenska östeuropapolitiken, såväl från humanitära och ekonomiska överväganden som från klimatsynpunkt, är att stödja arbetet med att åtgärda bristerna i marknadshushållningen.

Enligt klimatkonventionen kan åtgärderna mot klimatförändringar vidtas gemensamt av flera av konventionens parter. I Artikel 4 i kon- ventionen, som jag tidigare har kommenterat, öppnas möjlighet till gemensamt genomförande (joint implementation) i anslutning till i-län- demas åtaganden. I samma artikel föreskrivs att den första partskon- ferensen skall utarbeta kriterier för gemensamt genomförande av kön- ventionens åtaganden.

Bestämmelserna om gemensamt genomförande har tagits in i klimatkonventionen främst för att söka tillgodose kraven på kostnadseffektivitet i åtgärdsarbetet. Detta innebär också att konventio- nens parter inte ser någon motsättning mellan nationella ansträngningar och t.ex. regionalt eller bilateralt samordnade insatser för att minska globala miljöproblem.

Jag anser att Sverige bör använda möjligheterna att samverka med andra länder på det sätt som klimatkonventionen öppnat möjlighet för. 31 För svensk del är en sådan samverkan också angelägen med tanke på att

• Sida 32
•  Original

åtgärder i energisystemen i framför allt Östeuropa är nödvändiga för att Prop. 1992/93:179 minska nedfallet av försurande luftföroreningar från dessa länder. En Bilaga 1

särskild utredare kommer inom kort att tillkallas för att närmare belysa möjligheterna till gemensamt genomförande och redovisa förslag om formerna för ett framtida samarbete med andra länder i klimatpolitiken.

5.3 Mål för den svenska klimatpolitiken Utgångspunkter

Utgångspunkterna för svensk del i det fortsatta arbetet med att begränsa globala klimatförändringar är energiöverenskommelsen från år 1991 samt klirrratkonventionens åtaganden. Av stor betydelse är också nya forskningsresultat om klimatförändringar och i vilken takt och till vilka kostnader andra länder vidtar konkreta åtgärder. Vid den närmare ut- formningen av en svensk klimatstrategi måste jämförelser göras med faktiskt vidtagna åtgärder i andra länder för att undvika att Sverige påtar sig en väsentligt större ekonomisk börda än våra konkurrentlän- der.

I klimatkonventionen har industriländemas särskilda ansvar tydlig- gjorts genom att dessa länder har åtagit sig att anta nationella strategier och åtgärder för att begränsa utsläppen av klirnatgaser. Detta skall enligt konventionstexten demonstrera industriländemas vilja att korrige- ra den långsiktigt ökande utsläppstrenden för att uppnå konventionens mål. Konventionen innehåller däremot inte några kvantitativa eller tids- bestämda åtaganden för varje land. Bestänunelsema i klimatkonventio- nen innebär inte några direkta krav på omorientering eller preciseringar av den hittillsvarande svenska klimatpolitiken.

En utgångspunkt i det internationella klimatarbetet har varit att begränsa klimatförändringarna till den nivå som naturen tål. Jag har uppskattat att detta innebär att ökningen av den globala medeltempera— turen inte bör överstiga 0,1 grad per decenium eller 2 grader sedan industrialismens början. För att stabilisera koldioxidhalten i atmosfären och för att motverka allvarliga effekter bör enligt min mening de globala utsläppen av koldioxid minska med 50 - 80 % inom en 50— årsperiod. Dessa angivna nivåer bör läggas till grund för den svenska klimatpolitiken.

Klimatpolitiken skall utformas på ett kostnadseffektivt sätt. Generella styrmedel i form av t.ex. koldioxidskatter kommer därför även i fortsättningen att ha en central roll i den nationella miljöpolitiken. För att underlätta den omfattande omställning av samhällsstrukturen som krävs på sikt och för att minska anpassningskostnadema bör de gener- ella styrmedlen kompletteras med riktade insatser främst inom energi- och transportområdena.

Svenska åtgärdsprogram bör enligt det synsätt jag redovisat inledningsvis utformas så att de i samklang med insatser i övriga industriländer inkl. länderna i Östeuropa bidrar till en kostnadseffektiv global strategi för att nrinska klimatpåverkan. 32

• Sida 33
•  Original

Utsläpp av koldioxid till år 2000 Prop. 1992/931179 Bilaga 1

Min bedömning: Sverige bör ratificera klimatkonventionen. Därmed skall utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser begränsas. Sverige bör genomföra kostnadseffektiva insatser såväl nationellt som internationellt.

En nationell strategi bör vara att koldioxidutsläppen från fossila bränslen stabiliseras i enlighet med klimatkonventionen till 1990 års nivå är 2000.

Koldioxidskatt bör i nytillkommande anläggningar utgå även vid elproduktion. Skatten bör uppgå till 8 öre/kg koldioxid och utgå från den ljanuari 1994.

Naturvårdsverkets förslag: Förslaget om utsläppsmål överenstämmer i princip med min bedömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker en nationell stabilisering. Väg— och trafikinstitutet anser att denna ambition är för låg.

Skälen för min bedömning: Sverige har hittills i enlighet med energi- överenskommelsen verkat för en överenskommelse mellan OECD-ländema om i första hand stabilisering av koldioxidutsläppen till år 2000 samt att åtgärderna vidtas på ett kostnadseffektivt och internationellt rättvist sätt.

Arbetet med att utforma nationella klimatstrategier pågår sedan ett antal år i de flesta OECD-länder. Svårigheterna att vidta åtgärder utan internationell samordning har visat sig vara betydande. Den internationella lågkonjunkturen under senare år har ytterligare minskat utrymmet för åtgärder som på kort sikt riskerar att försämra det egna landets konkurrenskraft. Det är i stort sett endast de nordiska länderna och Nederländerna som beslutat om konkreta åtgärdsstrategier genom införande av koldioxidskatter. I övriga OECD-länder är klimatstrategiema fortfarande i beredningsstadiet.

EG-kommissionen presenterade under år 1992 ett förslag om kombinerad koldioxid- och energiskatt som ett led i en strategi för att stabilisera de samlade utsläppen till år 2000 på 1990 års nivå. Något beslut om införande av denna skatt har ännu inte träffats. Ett villkor för att skatten skall införas är att andra OECD-länder som Japan och USA också beslutar om motsvarande åtgärder. Vidare bör enligt kommissionens förslag flera undantag göras, bl.a. för energiintensiv industri. I Sverige kommer, till skillnad från flera andra länder, den övervägande delen av koldioxidutsläppen från värmeförsörjning och transportsektorn, medan en liten del av utsläppen kommer från elproduktion.

För att begränsa utsläppen av koldioxid i Sverige och i andra länder med liknande förhållanden i elproduktionen krävs åtgärder främst inom transportområdet, inom industrin och i uppvärrnningssektom.

Sverige har liksom Norge och Schweiz hög marginalkostnad för utsläppsbegränsningar av koldioxid. Även om länder som Danmark, Nederländerna och Tyskland skulle minska utsläppen med 20 % kommer de fortfarande att ha ett utsläpp per invånare som överstiger dagens 33 svenska nivå. Å andra sidan överstiger dagens svenska utsläpp per

• Sida 34
•  Original

invånare den nivå som krävs för att nå de långsiktiga målen som jag Prop. 1992/93:179 redogjort för tidigare. Bilaga 1

Vid en kärnkraftsavveckling, som innebär att hälften av den nuvarande elproduktionen ersätts med ny energitillförsel eller med energi- hushållningsåtgärder, kommer ansträngningarna för att begränsa koldi- oxidutsläppen att bli kännbara för svensk del. Som ett räkneexempel kan anges att även om tre fjärdedelar av de nuvarande reaktorernas elpro- duktion kan ersättas med biobränslen, annan förnybar energi och effektiviseringsåtgärder, motsvarar den återstående fjärdedelen knappt 8 miljoner ton koldioxid, om detta elbehov skulle tillgodoses vid naturgas- baserade kondenskraftverk. Detta skulle innebära en ökning av koldioxi- dutsläppen med ca 15 % jämfört med 1990 års nivå.

Enligt energiöverenskommelsen från år 1991 måste omställningen av energisystemet, vid sidan av säkerhetskraven, ske med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. När kämkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan ske avgörs av resultaten av hushållning med el, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjlighetema att bibehålla internationellt kon- kurrenskraftiga elpriser.

Under den senaste 20—års perioden har Sverige minskat sina utsläpp av koldioxid med ca 40 %. Sverige har dessutom infört en koldioxid- beskattning, som ligger väsentligt högre än den föreslagna EG-nivån. I den allmänna debatten har det bl.a. framförts att Sverige borde avvakta införandet av åtgärder som ger motsvarande effekter i andra OECD—länder innan nya beslut tas om att höja ambitionsnivån i den nationella klimatpolitiken.

De beräkningar som Naturvårdsverket åberopar i sin rapport visar emellertid att det änns goda möjligheter att stabilisera de nationella utsläppen till år 2000 på 1990 års nivå. Vid beräkningarna har samma modell använts som i 1990 års långtidsutredning. Modellstudiema utgår från en genomsnittlig tillväxt av bruttonationalprodukten med 2 % per år mellan år 1985 och år 2000. Resultaten visar att en stabilisering av koldioxidutsläppen inte ger några större effekter på bruttonationalprodukt och bruttonationalinkomst oavsett om motsvarande åtgärder vidtas i andra länder. En stabilisering till år 2000 förutsätter enligt Naturvårdsverket en höjning av koldioxidskatten och ett återinförande av energiskatt för icke energiintensiv industri. Naturvårdsverkets bedömning har här grundat sig på prognoser som visat relativt höga utsläpp. Senare prognoser har visat att utsläppen kan antas bli väsentligt lägre till följd av justeringar av tillväxtantagandena.

Jag anser mot denna bakgrund att den nationella strategin bör vara att koldioxidutsläppen från fossila bränslen stabiliseras till 1990 års nivå år 2000. Den svenska energipolitiken bör i enlighet med energi- överenskommelsen utformas så att den stimulerar till en ekonomiskt försvarbar utbyggnad av ny kraft som är grundad på förnybara energislag och som utnyttjar teknik med hög energieäektivitet, såsom kraftvärme. Som en följd av den höga energieäektiviteten har kraftvärmen också 34 påtagliga miljöfördelar. Chefen för Näringsdepartementet kommer senare

• Sida 35
•  Original

Bilaga 1

i dag att föreslå särskilda medel för att främja utbyggnaden av fjärrvärmenäten.

Det är angeläget att de investeringar som görs i kraftvärmen i ökad utsträckning baseras på användning av biobränslen. Sådana investeringar främjas genom det investeringsbidrag för biobränslekraftvärrne som inrättades år 1991.

En koldioxidskatt på elproduktionen skulle ytterligare stärka biobränslenas konkurrenskraft i ny kraftproduktion. Biobränsle- kommissionen har föreslagit en sådan koldioxidskatt på 8 öre/kg koldioxid.

Remissbehandlingen av Biobränslekommissionens betänkande har visat att opinionen är delad i denna fråga. Bl.a. framhåller flera remissinstanser att en svensk koldioxidskatt i elproduktion skulle störa det nordiska kraftutbytet och verka prishöjande på den svenska elmarknaden. Andra remissinstanser instämmer i Biobränslekommissionens slutsats att en koldioxidskatt på elproduktion kan medverka till en viss marginell minskning av koldioxidutsläppen. Vidare menar remissinstansema att en koldioxidskatt på elproduktion kan medverka till att sända signaler inför nyinvesteringar i elproduktionskapacitet.

Många skäl kan emellertid anses tala för att införa en koldioxidskatt i elproduktionen fr.o.m. beskattningsåret 1994. Denna bör vara 8 öre/kg koldioxid. Med tanke på vad som framkommit i remissbehandlingen bör skatten endast gälla nya anläggningar.

En beskattning enligt de linjer som här har redovisats innebär vissa komplikationer av bl.a. teknisk natur. Inom regeringskansliet görs för närvarande en översyn av kraftvärmens beskattning i en särskild arbetsgrupp. Koldioxidbeskattningen i elproduktionen bör beredas vidare i denna grupp. Regeringen bör senare återkomma till riksdagen med sina överväganden i denna fråga.

Sverige inleder omedelbart insatser i de baltiska länderna i syfte att effektivisera deras energisystem. I framtiden kan sådana svenska insatser i utlandet i enlighet med klimatkonventionens stadganden om så kallat gemensamt genomförande till del räknas som svenska insatser mot klimatpåverkande gaser. På så sätt upprätthålles kostnadseffektivitet i de svenska insatserna.

Kolsänkornas roll i klimatpolitiken

Min bedömning: Satsningar från svensk sida på att utveckla sänkor bör ses som kompletterande åtgärder till huvudstrategin att minska utsläppen av koldioxid.

Remissinstanserna: Vattenfall, KRAFTSAM, Kraftverksföreningen, Svenska Gasföreningen m.fl. anser att den svenska klimatpolitiken bör inriktas på sänkoma för koldioxid.

Skälen för min bedömning: Vrrkesförrådet i den svenska skogen ökar. Med en fortsatt god skogsvård kommer detta att kunna fortsätta i

• Sida 36
•  Original

ytterligare 20 - 60 år. Om skogstillväxten är större än virkesuttaget Prop. 1992/932179 fungerar skogen som en sänka för koldioxid. Den svenska skogens Bilaga 1 nettoupptag av kol motsvarar i dag ca två tredjedelar av de samlade koldioxidutsläppen från fossila bränslen i Sverige. Med hänvisning till denna sänka skulle Sverige i och för sig kunna hävda att ett mål om att stabilisera koldioxiutsläppen kan nås utan särskilda åtgärder. I den allmänna debatten har också förekommit argument som gått ut på att åtgärder för att minska koldioxidbelastningen enbart borde riktas mot att öka upptaget av kol i den svenska skogen och utveckla andra sänkor.

Jag avvisar sådana förslag av flera skäl. Den svenska skogens långsiktiga - och viktigaste - roll i klimatpolitiken är att bidra med produkter som ersätter fossila bränslen. Skogens förmåga att fungera som sänka är enbart temporär.

Den svenska skogens produktionsförmåga hotas dessutom av försurning och övergödning till följd av svavel- och kvävenedfall med ursprung i andra länder. Insatser för att begränsa utsläppen från energi- och trafrkområdena kommer att åtföljas av gynnsamma effekter också för att minska de miljöproblem som står högt i den nationella prioriteringen. Om inte åtgärder vidtas för att minska depositionen av svavel och kväve riskerar skogen att förlora sitt värde både som kolsänka och som bas för uttag av förnybara bränslen eller råvaror till industriproduktionen. Dessutom kommer den biologiska mångfalden att gå förlorad. Växt- och djurarter kommer att gå förlorade.

Den enda åtgärd som varaktigt kan minska risken för klimatföränringar är en global minskning av koldioxidutsläppen på ca 50-80 %. En satsning på att utveckla sänkoma kan vara en möjlighet att vinna tid för att utforma tekniska och mindre kostsamma lösningar för att åtgärda koldioxidut- släppen från fossil förbränning.. Men, samtidigt är det enligt min bedömning en uppenbar risk att en ensidig sastning på sänkor fördröjer åtgärdsarbetet utan att bidra med några nya lösningar på huvudproblemet, dvs. att begränsa koldioxidutsläppen från fossila bränslen.

Jag gör därför bedömningen att satsningar på att utveckla sänkor från svensk sida i första hand skall ses som kompletterande åtgärder till huvudstrategin att minska koldioxiutsläppen.

Övriga växthusgaser

Min bedömning: Metanutsläppen från avfallsupplag bör minska med 30% till år 2000. Åtgärdsstrategier för de totala metanuts- läppen och för övriga växthusgaser bör anstå tills dess att komplet- terande ny kunskap tagits fram om förekomst m.m. samt om resp. växthusgas potentiella betydelse i klimatsammanhang.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i princip med min bedöm- ning. Remissinstanser'na: Remissinstansema har haft mycket få kommentarer till andra växthusgaser än koldioxid. 36

• Sida 37
•  Original

Skälen för min bedömning: I energiöverenskommelsen fastslogs att en Prop. 1992/93:179 Svensk åtgärdsstrategi skall omfatta samtliga växthusgaser och samtliga Bilaga 1 samhällssektorer. Kunskapsunderlaget om andra växthusgaser än koldioxid är fortfarande bristfälligt. För metan bör ett mål preciseras för de utsläpp som kommer från avfallsupplag. Enligt min mening är återvinning av metan från avfallsupplag ett sätt att minska användningen av fossila bränslen samt en del i strategin att kretsloppsanpassa samhällsutvecklingen. För övriga växthusgaser vid sidan av koldioxid instämmer jag i de bedömningar som Naturvårdsverket gjort angående möjligheten att på kort sikt fastställa åtgärdsstrategier. Beträffande utsläpp av dikväveoxid bör utvecklingen noga följas och åtgärder övervägas med hänsyn till möjligheterna att samtidigt reducera utsläpp av såväl kväveoxider som dikväveoxid.

Naturvårdsverket har ställt sig tveksam till att göra sarnmanvägningar av alla växthusgaser och att sätta upp mål för Utsläppsreduktioner i form av koldioxidekvivalenter. Jag delar Naturvårdsverkets bedömning att det inte finns tillräcklig kunskap för att på kort sikt väga samman olika utsläpp. Man kan dessutom behöva beakta kostnaderna för skilda åtgärder över tiden. Samtidigt anser jag att man inte bör utesluta att sådan kunskap kan tas fram. Många länder har i det internationella förhandlingsarbetet förespråkat en sammanvägning för att kunna genomföra en kostnadsef- fektiv klimatpolitik. Det gäller främst länder där stora metanutsläpp sker i samband med produktion av fossila bränslen eller i länder med omfattande nötköttsproduktion. Sverige bör inte minst för att underlätta det fortsatta internationella förhandlingsarbetet delta i arbetet med att fastställa koldioxidekvivalenter för alla växthusgaser.

Utvecklingen efter år 2000

Min bedömning: Åtgärdsprogram för att minska utsläppen av växthusgaser skall utgöra en integrerad del av det framtida samhällsbyggandet och i arbetet med att miljöanpassa olika samhällsaktiviteter. Klimataspektema bör beaktas ingående inför

energi- och transportsystemens framtida utbyggnad, bostädernas och arbetsplatsemas lokalisering och utformning och bli en drivkraft för den tekniska utvecklingen.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med min bedömning. Remissinstanserna: Remissinstansema har i allmänhet inte närmare kommenterat inriktningen av målen på medellång sikt. Skälen för min bedömning: Jag delar Naturvårdsverkets bedömning att Sverige redan nu — parallellt med de åtgärder som föreslås på kort sikt - bör inrikta sig på att utveckla långsiktigt hållbara system. En tidig omställning torde på sikt också innebära ekonomiska fördelar för de länder som tidigt börjat ställa om sina system. Genom en målmedveten satsning på nya tekniska lösningar kan anpassningskostnadema begränsas och 37

• Sida 38
•  Original

långsiktigheten bäddar också för att omställningen kan ske med bibehållen Prop. 1992/93:179 stabilitet i samhällsutvecklingen. Bilaga 1

Jag delar också Naturvårdsverkets bedömning att det inte är meningsfullt att fastställa ytterligare kvantitativa mål vid sidan av att stabilisera utsläppen fram till år 2000. De åtgärder som behövs för att vidmakthålla stabila koldioxidutsläpp är som jag tidigare redovisat i hög grad beroende av kämkraftsavvecklingen.

I energiöverenskommelsen från 1991 sägs bl.a.: "Riksdagen uttalade år 1980 (prop. 1979/80:170, bet. 1979/80:NU70, rskr. l979/80:41) att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Vidare angav riksdagen att den sista reaktorn skall stängas senast år 2010.

En trovärdig politik för omställning och utveckling av energisystemet förutsätter konkreta åtgärder som förenar en stabil och tillräcklig tillförsel av energi med energipolitikens övergripande mål. Stränga miljökrav skall gälla för all el- och värmeproduktion."

För att kombinera detta med en stabilisering av koldioxidutsläppen krävs djupgående och kostsamma förändringar. Enligt beräkningar Naturvårdsverket låtit genomföra skulle en koldioxidskatt på ca 1 kr/kg behövas för att stabilisera koldioxidutsläppen under en kämkraftsavveckling. En reduktion av koldioxidutsläppen med 20 % till år 2005 skulle tillsammans med en kämkraftsavveckling kräva än högre kol- dioxidskatt och medföra kännbara kostnadsökningar för hushåll och näringsliv. Utvecklingen mot en integrerad elmarknad innebär svårigheter för enskilda länder att införa höga skatter på bränslen till elproduktion. En hög svensk beskattning skulle då kunna leda till en import av fossilbaserad el från länder med lägre skattesatser.

En förutsättning för att begränsa ökningen av koldioxidutsläppen vid en kärnkraftsavveckling är att stärka satsningarna på energieffektivisering och att öka inslaget av vind- och solenergi samt biobränslen i energisystemet. För att få till stånd kraftfulla satsningar på förnybara energislag är det av stor betydelse att de program som finns för utveckling av dessa energislag genomförs enligt planerna och att prisrelationema mellan fossila bränslen och förnybar energi korrigeras genom skatter eller särskilda stödåtgärder.

Fortsatta åtgärder för att stödja användningen av vind- och solenergi samt biobränslen bereds fortlöpande inom regeringskansliet.

För att begränsa utsläppen från transportsektorn krävs bl.a. åtgärder som avser fordon och bränslen. Sådana åtgärder återkommer jag till längre fram. För att åstadkomma ett miljöanpassat transportsystem är det därutöver nödvändigt att lägga fast en strategi för utvecklingen av investeringar i bebyggelse och transportinfrastr'uktur samt åtgärder för att främja övergång till miljövänliga transportsätt. En sådan strategi bör utarbetas av den särskilda utredning om trafik- och miljöfrågor som chefen för Kommunikationsdepartementet föreslår i sin föredragning.

Vid en befarad ökning av koldioxidutsläppen i samband med kärnkrafts- avvecklingen bör Sverige, med stöd av bestämmelserna om gemensamt genomförande i klimatkonventionen, ha hög beredskap för att genomföra motsvarande insatser för att minska koldioxidutsläppen företrädesvis i 33 Östeuropa där marginalkostnadema för åtgärder är lägre än i Sverige.

• Sida 39
•  Original

Sverige bör vidare också internationellt verka för att infrastruktur och Prop. 1992/932179 teknik utvecklas som underlättar omställningen av energi- och traiiksys- Bilaga 1 temen. Satsningar på nya fordonstyper och alternativa bränslen är centrala i detta sammanhang liksom utvecklingen av förnybara energiformer. Jag har erfarit att chefen för Kommunikationsdepartementet och statsrådet Hörnlund senare kommer att föreslå regeringen att fördjupade studier görs för åtgärder inom transportsektorn och för att främja användningen av förnybara energikällor.

6 Det fortsatta internationella samarbetet på

klimatområdet

Klimatförändringama är ett globalt problem som kräver samverkan mellan alla jordens nationer för att komma närmare en lösning. Klimatkonventionen utgör basen för det fortsatta internationella samarbetet, men klimatfrågans vittomfattande karaktär kommer att få konsekvenser i en rad internationella sammanhang, t.ex. i samband med Sveriges före- stående förhandlingar med EG, i det nordiska elsamarbetet, vid utform- ningen av regler för internationell handel, i biståndet till fattiga länder etc.

De industrialiserade länderna svarar idag exempelvis för 75 % av koldioxidutsläppen. För att minska de totala koldioxidutsläppen och för att ge utvecklingsländema möjlighet att öka sin energianvändning kommer på sikt mycket omfattande åtgärder att krävas av de industrialiserade länder- na.

Sverige har tillsammans med övriga industriländer ett särskilt ansvar för att ge klimatfrågan en framskjuten plats i det internationella samarbetet och särskilt i relation till de u-länder där effektema av eventuella klimatför- ändringar kan förväntas bli särskilt allvarliga. Biståndsministem avser att utfärda särskilda riktlinjer till SIDA, BHS och SAREC om att klimataspektema skall beaktas i det svenska biståndet.

6.1 EG—EFTA—frågor

En framtida svensk anslutning till EG och utvecklingen mot en integrerad energi- Och transportmarknad i Västeuropa innebär att en långsiktig svensk klimatstrategi blir beroende av utvecklingen inom EG. Sverige har enligt energiöverenskommelsen eftersträvat ett samarbete med EG och EFTA— ländema för att få till stånd en stabilisering av de totala Västeuropeiska koldioxidutsläppen och att utveckla kostnadseffektiva styrmedel. Det interna arbetet inom EG har emellertid bara delvis lett till konkreta resultat och fortfarande saknas beslut om en gemensam handlingslinje när det gäller koldioxid- och energiskatter. EFI'A-ländema har bl.a. genom samarbete inom ramen för EFTAzs miljögrupp vidarebefordrat synpunkter och erfarenheter av de gällande systemen i Finland, Norge och Sverige och de planer som finns i Österrike och Schweiz. Det är enligt min 39 mening ytterst angeläget att Sverige verkar pådrivande för att få till stånd

• Sida 40
•  Original

en kostnadseffektiv europeisk strategi för att begränsa koldioxidutsläppen Prop. 1992/931179 innefattande bl.a. miniminivåer för en koldioxidskatt. Bilaga 1 I enlighet med vad chefen för Näringsdepartementet aviserade i sin anmälan till propositionen om klimatfrågor m.m. (prop. 1992/93:99) kommer Sverige nu att söka uppnå deltagande i EG:s program för att utveckla förnybara energikällor och effektivisera energisystemen t.ex. THERMIE, ALTENER och SAVE. Sverige deltar även i ECB:s program Energy Echiency 2000 som i avser att stärka samarbetet mellan de väst- och östeuropeiska länderna på energiområdet.

Vad gäller trafikfrågoma bör Sverige aktivt driva på arbetet med att få till stånd effektiva gemensamma regler för utsläpp av koldioxid från i första hand lätta fordon inom EG. Vidare bör vi följa och driva utvecklingen inom EG i fråga om övergång till energisnåla hushålls- apparater m.m.

6.2 Klimatkonventionen och IPCC

Förberedelserna inför den första partskonferensen i klimatkonventionen har redan påbörjats i den förhandlingskommitté som på mandat från general- församlingen i FN förhandlat fram klimatkonventionen. Den första partskonferensen skall besluta om en rad frågor bl.a. metodologier för rapportering av utsläpp och upptag i sänkor av växthusgaser, kriterier för gemensamt genomförande, konventionens samspel med GEF, den globala miljöfonden, samt om arbetet i konventionens olika delorgan. Den första partskonferensen skall också pröva om i-ländernas åtagande är ända- målsenliga och en andra översyn rörande i-ländernas åtagande skall göras senast år 1998. En central fråga inför det fortsatta arbetet är också relationerna till IPCC och OECD:s inriktning.

IPCC och OECD har fått i uppdrag att utarbeta de metodologier och rutiner som skall tillämpas vid rapporteringen av i-ländernas åtaganden enligt konventionen. Sverige bör i detta sammanhang kraftfullt hävda att t.ex. koldioxidutsläpp från biobränsleförbränning inte skall räknas in i bruttoutsläppen av koldioxid i länder som bedriver ett uthålligt skogsbruk. Det ankommer i första hand på Naturvårdsverket och NUTEK att medverka i detta arbete.

Sverige har hittills spelat en framträdande roll i IPCC genom professor Bert Bolins uppskattade ordförandeskap. Det är angeläget att den svenska medverkan i IPCC kan vidmakthållas på en ambitiös nivå såväl när det gäller att bidra med forskningsresultat om det globala klimatsystemet som att medverka i analyser av åtgärdsstrategier. Den samrådsgrupp för klimatforskning som jag återkommer till senare kommer att få en central roll för att samordna den svenska medverkan i bl.a. IPCC Här förutsätts även en aktiv och bred insats från myndigheter och organisationer med kompetens inom det samhällsekonomiska området. En inventering av pågående svensk forskning med anknytning till klimatområdet bör omedelbart genomföras.

Sverige bör vid översynen av konventionsåtagandena verka för att industriländema gemensamt åtar sig att minska utsläppen av koldioxid och 40 andra växthusgaser eller - om det visar sig möjligt med hänsyn till nya

• Sida 41
•  Original

kunskaper - utsläppen av koldioxidekvivalenter enligt en preciserad Prop. 1992/93:179 tidtabell. Industriländemas gemensamma åtagande bör vidare fördelas på Bilaga 1 ett kostnadseffektivt och rättvist sätt mellan industriländema. Sverige bör verka för att ekonomiska styrmedel, i första hand likformiga koldioxid- och energiskatter för alla samhällssektorer, införs gemensamt. Möjligheter— na att långsiktigt införa ett system med överlåtbara kvoter bör ytterligare analyseras. Sverige bör även verka för att konkreta åtgärdsplaner och kvantitativa åtaganden fastställs för så många länder som möjligt efter principen om att klimatarbetet är en gemensam fråga för alla länder och att länderna skall bidra till det gemensamma målet utifrån sina egna förutsättningar av social och ekonomisk natur.

6.3 Övrigt internationellt samarbete

Inom Nordiska ministerrådet har ett stort antal projekt beröringspunkter till klimatområdet. Det är angeläget att samordna nordiska insatser t.ex. när det gäller att bedöma framtida klimatförändringars effekter på klimatet i våra länder.

Det hittillsvarande nordiska elsamarbetet inom Nordel har haft stor betydelse för vår gemensamma elförsörjning. En viktig aspekt på detta samarbete har varit den positiva miljöeli'ekten av ett optimalt utnyttjande av de sammantagna nordiska elproduktionsresursema, främst vattenkraften. Förutsättningarna för det nordiska elsamarbetet förändras nu när stora förändringar av våra länders elmarknader har genomförts eller kommer att genomföras. Även olikheter i ländernas beskattning av koldioxidutsläpp i samband med elproduktion påverkar elsamarbetet. Det är angeläget att studera hur vi i det framtida nordiska elsamarbetet kan ta till vara de fördelar jag nyss nämnt. En sådan gemensam nordisk studie har redan föreslagits inom Nordiska Rådet. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Näringsdepartementet.

7 Fortsatta åtgärder mot klimatförändringar

7.l Forskning och utveckling

Min bedömning: En vetenskaplig samordningsgrupp för klimat- relaterad forskning och utveckling bör inrättas. Gruppen får i uppgift att samordna svensk klimatrelaterad forskning när det gäller såväl naturvetenskapliga, tekniska som ekonomiska och sociala aspekter. Gruppen bör vidare svara för viss rapportering till nationella och internationella organ om svensk forskning inom området samt handa andra uppgifter som regeringen ålägger den.

Skälen för min bedömning: Forskningsfrågoma har behandlats i regeringens proposition om forskning och utveckling (prop. 1992/93: 41

• Sida 42
•  Original

l7l). I propositionen betonas vikten av ökade forskningsinsatser kring Prop. 1992/93:179 konsekvenserna av klimatförändringar för våra nordiska ekosystem. Bilagal Större vikt skall läggas på forskningstillämpning. Vidare understryks också vikten av att en samhällsrelaterad klimatforskning stöds och ut- vecklas. Det gäller inte minst ekonomiska analyser och värderingar av effekter av klimatförändringar och erforderliga motåtgärder. Statens naturvårdsverk har en betydelsefull roll när det gäller forskning kring effekter på ekosystemen. Myndigheten svarar också för sammanhållna förslag till regeringen inom klinratområdet. Forskning och finansiering av forskning om klimatfrågor är dock fördelad på många olika forsk- ningsinstitntioner, tinansieringsorgan/forskningsråd och sektorsorgan, däribland Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), NUTEK och SMHI. Det finns därför starka skäl att i en vetenskaplig samrådsgrupp försöka samordna och knyta samman klimatrelaterade forskningsinsatser inom olika områden, inte minst mot bakgrund av klimatforskningens internationella karaktär. Representationen i gruppen bör avspegla de olika intressenter som nämnts ovan.

lntemationellt samordnas grundläggande klimatforskning av World Climate Research Programme (WCRP) inom ramen för Världsmeteo— rologiska organisationen (WMO) och International Council of Scientific Unions (ICSU). International Biosphere-Geosphere Programme (IGBP) har också en betydelsequ roll när det gäller forskning kring globala miljöfrågor. Samhällsrelaterad klimatforskning har en internationell sammanhållning genom programmet "Human Dimension of Global Change". Den internationella aktiviteten att utvärdera klimatforskningen konrrner att bli en viktig uppgift för FN:s klimatkommitte (IPCC) som underlag för de fortsatta förhandlingarna inom klimatkonventionens ram

Samordningsgruppen kommer att få en viktig roll såväl när det gäller nationell samordning som vissa kontakter internationellt och då främst i förhållande till IPCC. Gruppen skall också ha en rådgivande roll.

Gruppen bör vidare kunna svara för rapportering om klimatforskning och stödja svenskt deltagande i olika internationella organ inom om- rådet. Genom denna samordning skapas också förutsättningar för att ge enhetliga råd om hur forsknings- och utvecklingsresultaten kan tillämpas inför nationella beslut och inför internationella överläggningar. Gruppen bör följa upp utvecklingen och uppmärksamma regeringen på frågor som ligger inom dess kompetensområde. Gruppen skall också kunna ta hand om andra frågor som regeringen ålägger den. Jag kommer att under våren 1993 föreslå regeringen att en sådan grupp inrättas och närmare ange de organisatoriska formerna för dess arbete.

I övrigt när det gäller utvecklingsfrågor kommer senare stasrådet Hörnlund att föreslå riksdagen att ytterligare medel satsas på att utveck- la tekniken när det gäller förbränning av biobränslen i små hetvattencentraler. Vidare kommer han att föreslå ökat stöd till utveck- ling av effektiv teknik för framställning av alkoholer ur biomassa. Vad gäller stöd till fordonsliottor och teknikupphandlingsprograrn inom transportsektorn avser jag återkomma. Chefen för Kommunikations- 42 departementet kommer senare att föreslå åtgärder inom transportområ—

• Sida 43
•  Original

det. Slutligen kommer chefen för Näringsdepartementet att redogöra för Prop. 1992/93:179 ytterligare åtgärder inom sitt ansvarsområde. Bilaga 1

7.2 Information om klimatfrågan m.m.

Mitt förslag: 5 miljoner kronor anvisas för budgetåret 1993/94 för klimatrelaterad information och utbildning m.m. Syftet är att öka kunskapen hos allmänheten om effekten av ett förändrat klimat och förebyggande åtgärder och betydelsen av den enskildes agerande.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har pekat på att Natur- vårdsverket inte har beaktat betydelsen av att öka kunskaperna hos och information till allmänheten om effekter av en klimatförändring och vilka åtgärder som kan vidtagas.

Skälen för min bedömning: För att långsiktigt åstadkomma de krafti- ga reduktioner av växthusgaser som behövs för att förebygga klimatför- ändringar krävs det långtgående förändringar i samhället. Att skapa ett uthålligt samhälle kräver en förändring av den nuvarande livsstilen. Alla medborgare måste ges möjlighet att se sina handlingar i ett globalt och långsiktigt perspektiv. För detta krävs tillgång på korrekt och heltäckan— de information. Brist på kunskap kan också vara en anledning till att vidtagna styrmedel inte får avsedd effekt. Kunskap måste spridas om klimatfrågorna och dess vittomfattande konsekvenser i samhället.

Den enskildes attityder till miljöproblem och diskussion av livsstilsför- ändringar är av stor betydelse för det fortsatta arbetet. Samtidigt tar det lång tid att få till stånd avgörande attitydförändringar. En kretsloppsan- passad samhällsutveckling är nödvändig för att minska energianvänd- ningen och utsläppen av växthusgaser. Information om kretsloppssam- hället bör därför vara en naturlig del av informationen om klimatfrågor. För att få genomslag bör informationskampanjer förberedas noggrant. Det är önskvärt att branschorganisationer och folkbildningsinstitut enga- geras i arbetet. Jag kommer därför att ta upp överläggningar med före- trädare för olika branscher och med arbetsmarknadens organisationer. Naturvårdsverket, NUTEK, Konsumentverket m.fl. myndigheter bör ges i uppdrag att närmare utforma informationsinsatsema inom sina resp. områden.

För budgetåret 1993/94 bör anvisas ett belopp om 5 miljoner kronor över samma huvudtitels anslag Utredningar m.m. för infomtations— och utbildningsinsatser.

7.3 Trafrkfrågor

Chefen för Kommunikationsdepartementet kommer senare att redovisa en översikt över transportsektoms bidrag till växthuseffekten och olika 43

• Sida 44
•  Original

åtgärder som övervägts. Jag kommer i det följande att ta upp vissa Prop. 1992/93:179 åtgärder inom transportsektorn som berör Miljö— och naturresursdepar- Bilaga 1 tementets verksamhetsområde. Några av åtgärderna kommer att behand— las av den utredning om trafik-- och miljöfrågor som chefen för Kom— munikationsdepartementet föreslår i sin föredragning.

7.3.1 Koldioxidutsläpp från fordon

Det änns en stor potential för att förbättra bränsleeffektiviteten hos lätta fordon. Olika styrmedel är möjliga för att den potentialen skall tas till vara. Ett sådant styrmedel är regler för att begränsa koldioxidutsläpp. Naturvårdsverket har föreslagit irrtensiäerade insatser för att få till stånd emissionsgränser för koldioxidutsläpp från lätta fordon.

Inom EG—kommissionen pågår för närvarande ett arbete med ett för- slag till direktiv om koldioxidutsläpp från personbilar.

Bland de förslag som förekommit i olika sammanhang när det gäller regler för att begränsa koldioxidutsläpp från bilar har olika principer tillämpats. Exempelvis kan reglema bygga på obligatoriska gränsvär- den, användning av ekonomiska styrmedel eller en kombination av dessa båda principer. I vissa fall har hänsyn tagits till fordonens vikt och i andra inte.

Stockholmsgruppen, som utgörs av representanter på expertrrivå från länder med särskilt höga ambitioner på bilavgasområdet, och där Sveri— ge har ordförandeskapet, har tidigare utarbetat ett förslag till obligato- riska emissionsgränser för koldioxidutsläpp, där hänsyn tas till fordo- nens vikt. Förslaget bygger på ett förslag som tidigare utarbetats av Tyskland i samband med arbetet i EG—kommissionen.

Ett system med ekonomiska styrmedel kan bli verkningsfullt om styrmedlen blir tillräckligt starka. Om detta inte är möjligt, kan ett system med obligatoriska kravnivåer vara att föredra från miljösynpunkt. Effektiva system kan konstrueras oavsett om de görs beroende av fordonsvikten eller ej. Man kan dock konstatera att ett gränsvärde som är oberoende av fordonets vikt främst drabbar tillverka- re som i första hand producerar större bilar. Ett sådant system styr också bilparken snabbare mot lättare bilar, vilket kan vara i konflikt med strävanden att uppnå högre krocksäkerhet.

Min bedömning är att regler "för koldioxidutsläpp från personbilar är en möjlig åtgärd för att minska vägtraäkens bidrag till utsläppen. Såda- na regler får störst eäekt om de samordnas mellan olika länder. En samordning med EG är därför viktig. Regeringen bör därför på olika sätt bidra till att kommande gemensamma europeiska fordonskrav får en utformning som medför en påtaglig minskning av koldioxidutsläppen.

• Sida 45
•  Original

7.3.2 Miljöklasser och andra miljöfrämjande åtgärder avseende Prop. 1992/93:179 Bilaga 1

motorfordon

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med min be- dömning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som har uttalat sig om detta är positiva till att vidareutveckla miljöldassystemet i syfte att minska koldioxidutsläppen. Några betonar vikten av internationell sam- ordning.

Skälen för min bedömning: Ett system med miljöklasser och differentierade försäljningsskatter för motorfordon introducerades i Sverige den 1 juli 1992. Miljöklassystemet avser bilar fr.o.m. 1993 års modeller. I bilavgasförordningen (1991:1481) definieras tre miljöldass- er. Miljöklass 3 motsvarar de grundläggande, obligatoriska kraven och klassema 2 och 1 innehåller successivt strängare krav. För att påskynda introduktionen av fordon som uppfyller mer långtgående miljökrav har försäljningsskatten differentierats mellan de olika klasserna.

Systemet har börjat fungera när det gäller lätta fordon. Flera modeller i miljöklass 2 finns nu tillgängliga på marknaden. Introduktionen har dock gått sämre när det gäller tunga fordon. Bilindustrin har hänvisat till ett antal introduktionsproblem. Man har även anfört kritik mot skattesystemets konstruktion. Vidare har nybilsförsäljningen av både tunga och lätta fordon gått ned kraftigt på grund av lågkonjunkturen. Riksdagen har beslutat att den nya försäljningsskatten inte skall tas ut på tunga fordon av 1993 och tidigare års modell.

Det har från olika håll hävdats att utformningen av systemet med ekonomiska styrmedel inte medför de miljöeffekter som eftersträvas. Detta gäller framför allt tunga fordon, där en ny försäljningsskatt inför- des samtidigt som de grundläggande avgaskraven skärptes. Naturvårds- verket har tidigare föreslagit att utformningen av de ekonomiska styrme- del som är kopplade till miljöklassema ändras så att stimulansen sker genom subventioner i stället för avgifter och att subventionerna finansi- eras med avgifter på den äldre fordonsparken.

Enligt min mening behöver en vidareutveckling av miljöklassystemet ske. Detta motiveras dels av Sveriges närmande till EG, dels av behovet att vidareutveckla systemet som ett verkningsfullt miljöpolitiskt styrme- del.

I uppdraget att vidareutveckla miljöklassystemet bör ingå att skissera alternativa lösningar som underlag vid framtida diskussioner inom EG om gemensamma regler och i expertdiskussionema inom ramen för EES-avtalet.

I definitionen av de svenska miljöklassema anges gränsvärden för ut- släpp av skadliga ämnen som koloxid, kolväten, kväveoxider och partik- 45

• Sida 46
•  Original

lar. I uppdraget bör ingå att överväga om en komplettering av miljö— Prop. 1992/931179 klasserna med gränsvärden för utsläpp av koldioxid är ett verkningsfullt Bilaga 1 och ekonomiskt försvarbart sätt att minska dessa utsläpp. I uppdraget bör också ingå att överväga om definitionen av miljöklassema skall kompletteras med gränsvärden för utsläpp av andra skadliga ämnen än de som regleras i dag.

I det svenska miljöklassystemet för personbilar motsvarar miljöklass 3 de grundläggande, obligatoriska avgaskraven, miljöklass 2 de krav som införs federalt i USA år 1994 och miljöklass 1 den kommande krav- nivån TLEV (Transitional Low Emission Vehicles) i Kalifornien. Från 1994 års modeller skall en del av nybilsförsäljningen i Kalifornien uppfylla kraven enligt TLEV. Kraven i miljöklass 1 kan klaras med sådana bränslen som i dag finns på den svenska marknaden. Enligt proposition 1990/91:156 om miljöklasser för nya fordon m.m. skall elbilar hänföras till miljöklass 1. I propositionen sägs att det då inte förelåg något behov av en särskild miljöklass för fordon med mycket låga utsläpp, men att det inte kunde uteslutas att miljöklassindelningen i framtiden kan behöva utökas.

Systemet med miljöklasser för motorfordon bör vidareutvecklas. Upp— draget att vidareutveckla miljöklassystemet bör påbörjas under våren 1993 och samordnas med de utredningar inom skatteområdet som berör detta område.

Den miljömässiga drivkraften bakom utvecklingen på elfordonssidan har främst varit att minska avgasutsläppen i tätorter. För att uppnå de av Naturvårdsverket utfärdade riktvärdena för luftkvalitet i tätorter krävs långtgående minskningar av avgasutsläppen. Det gäller särskilt i våra största tätorters centrala delar.

En introduktion av elfordon har emellertid också betydelse från klimatsynpunkt, eftersom elrnotom har betydligt högre verkningsgrad än en konventionell förbränningsmotor. Detta gäller särskilt under stads- körning.

Introduktionen av elfordon försvåras av de höga merkostnadema i in- ledningsskedet, främst på grund av små tillverkningsserier. Enligt min mening kan små provserier hjälpas fram genom demonstrationsprojekt där man förutom de tekniska lösningarna följer upp frågor om infra- struktur för laddning, service, utbildning m.m. En introduktion i större skala kräver dock mer generellt verkande åtgärder.

Chefen för Kommunikationsdepartementet kommer i det följande att föreslå att medel avsätts till utvecklings- och demonstrationsprojekt för att bana vägen för en introduktion av el- och elhybridfordon i större skala. Även chefen för Näringsdepartementet kommer att redovisa åtgärder rörande fordon och drivmedel.

• Sida 47
•  Original

7.4 Åtgärder mot metan, dikväveoxid och andra växthus- Prop. 1992/93:179

Bilaga 1 gaser

Min bedömning: Naturvårdsverket bör få i uppdrag att lämna förslag till lämpliga styrmedel för att ta tillvara metan från deponeringsanläggningar. Målet bör vara att flertalet tippar, även små och nedlagda deponeringsanläggningar, skall ha något system

för att ta tillvara metan.

Naturvårdsverket bör vidare ges i uppdrag att lämna förslag till fortsatta åtgärder för att begränsa utsläppen av FC- och HFC- föreningar.

Naturvårdsverkets förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser ser positivt på att ta tillvara metan från soptippar. Vad gäller restriktioner på användningen av HFC-föreningar anser Bilindustriföreningen att förslaget om begräns- ningar av HFC bör konkretiseras. Föreningen anser att det är viktigare att begränsa CFC-användningen.

Skälen för min bedömning: En stor del av metanutsläppen i Sverige sker från avfallsupplag. Åtgärder för att minska utsläppen från avfallsupplag innebär i huvudsak en utbyggnad av deponigasuppsamling på samtliga upplag vars gasproduktion anses vara väsentlig. Mindre upplag skall på sikt kunna ta om hand metanutsläppen genom oxidation i täckskiktet.

Genomförandet av utbyggnad av metangasutvinning varierar mellan upplagen. Upplagets utformning och sammansättning ger olika förutsättningar för gasbildning. I första hand bör utbyggnad kombineras med energiutvinning som kan ersätta fossila bränslen. Det som är mest aktuellt är användning av gasen för fjärrvärmeändamål, eventuellt i kombination med elproduktion.

Styrmedel för att få till stånd ett omhändertagande av gasen kan varie- ra. Naturvårdsverket komrner enligt vad jag erfarit att utarbeta allmänna råd till sommaren 1993. Råden är avsedda att vara till vägledning vid prövning av deponiema enligt miljöskyddslagen. För att påskynda till- varatagandet av metan och för att få till stånd åtgärder på de nedlagda deponiema bör man överväga andra typer av styrmedel. Enligt min mening bör Naturvårdsverket, i samråd med NUTEK, ges i uppdrag att lämna förslag till lämpliga styrmedel. Som utgångspunkt för förslaget bör gälla att flertalet tippar ska ha någon form av uppsamling av metan till år 2000.

I-IFC- och FC—föreningar är kraftfulla växthusgaser. Det änns för när- varande en trend att HFC ersätter CFC— och HCFC-föreningar. Viss användning är också nödvändig för att så snabbt som möjligt avveckla användningen av CFC- och HCFC—föreningar. Det bör dock inte ses som en slutlig lösning på grund av föreningarnas växthuseffekt. Det kan ännas andra ämnen än HFC men med mindre miljöpåverkan. Använd- 47

• Sida 48
•  Original

ningen av FC-föreningar är däremot i dag liten. Jag avser senare föreslå Prop. 1992/932179 regeringen att ge ett uppdrag till Naturvårdsverket att kartlägga och Bilaga 1 analysera utsläpp och användning av HFC- och FC-föreningar för att skapa ett bättre underlag för eventuella framtida åtgärder.

7.5 Vissa avfallsfrågor

I min anmälan till propositionen om riktlinjer för ett kretsloppsanpassad samhällsutveckling (prop. 1992/93:180) redogjorde jag för min syn på den framtida avfallshanteringen. Jag förordade ett system med källsorte- ring av avfall, som ger möjlighet till ökad återvinning och återanvänd- ning av avfallet. Vid en sådan sortering kan även en brännbar fraktion erhållas med högt energivärde som närmast kan karakteriseras som biobränsle.

Jag har erfarit att statsrådet Hörnlund i det följande kommer att före- slå att ett reducerat investeringsbidrag kan utgå till avfallsanläggningar i de fall där en källsorterad avfallsfraktion av i huvudsak biobränsle an- vänds.

8 Uttunningen av det stratosfäriska ozonskiktet 8.1 Åtgärder till skydd för ozonskiktet

Det stratosfäriska ozonskiktet skyddar jorden mot skadlig ultraviolett solstrålning som vid ökande doser kan ge upphov till en ökande frekvens av hudcancer och skador på växter och djur. Påverkan på Växtplankton runt Antarktis tycks nu även visa på ett hot mot havens ekosystem.

Uttunningen av ozonskiktet fortgår. Alltför stora utsläpp av ozonförstörande ämnen producerade av människan irmebär en ozonför- störande klor— och brombelastning i stratosfären som beräknas nå sin kulmen om cirka tio år.

Efter lamrrapporter sedan flera år tillbaka om uttunningen över södra halvklotet, har ozonskiktet nu även börjat tunnas ut markant över norra halvklotet. Uttunningen i norr är' statistiskt signifikant alla årstider utom hösten. Under kortare tidsperioder kan extremt låga stratosfäriska ozon- halter uppmätas. I februari 1993 var ozonskiktet enligt SMHI tidvis 40% tunnare än normalt. Den största genomsnittliga uttrrnningen, år 1992 ca 8%, har observerats under vår-vintem. Den mindre genomsnitt- liga uttunningen på hittills ca 3% under sommaren är dock allvarligare eftersom solen då står högre och mer skadlig kortvågig ultraviolett (UV- B) strålning därmed når jordytan.

De åtgärder som behöver vidtagas är dels att stoppa utsläppen av de långlivade ozonförstörande kemikalierna som kloräuorkarboner (CFC) och haloner med syfte att långsiktigt återställa de naturliga halterna av ozon i stratosfären, dels att minska den nämnda toppbelastrrirrgen. Det senare kräver även åtgärder beträffande de mer kortlivade ärrmena som 48

• Sida 49
•  Original

t.ex. ofullständigt halogenerade kloräuorkarboner (HCFC) och 1,1,1— Prop. 1992/93:179 trikloretan. Bilaga 1

8.1.1 Internationella åtgärder

Uttunningen av ozonskiktet är ett i högsta grad globalt miljöproblem. Internationella överenskommelser spelar därför en mycket viktig roll. Sverige ratiäcerade Wienkonventionen år 1986 och dess Montreal— protokoll år 1988.

I takt med den internationella insikten om ozonproblemets allvar och dimensioner har den internationellt överenskomna avvecklingsplanen för ozonnedbrytande ämnen skärpts, först i London år 1990, sedan i no— vember 1992 i Köpenhamn. Wienkonventionen och Montrealprotokollet har i dag ratificerats av ca 100 stater, Londonändringarna av hälften av dessa. Ratiäkation av Köpenhamnsändringarna har påbörjats. Sverige ratiäcerade år 1991 Londonändringarna. En viktig del av Sveriges arbete inom Montrealprotokollet är att verka för att fler länder ansluter sig till denna överenskommelse.

Jag avser nu att föreslå regeringen att överlämna de ändringar som överenskommits i Köpenhamn till riksdagen för godkännande, samt att utan fördröjning ratiäcera dessa. Jag återkommer senare till denna fråga.

8.1.2 Åtgärder i Sverige Hittillsvarande åtgärder

Sverige blev tidigt medvetet om faran med utsläpp av ozonnedbrytande ämnen. Redan år 1979 förbjöds CFC som drivmedel i aerosoler. Riks- dagen antog år 1988 (prop. 1987/88:85, bet. 1987/88:10U23, rskr. 1987/881373) en avvecklingsplan för CFC med en betydligt högre ambitionsnivå än vad som då internationellt krävdes.

Riksdagen beslöt år 1991 att revidera den svenska avvecklingsplanen genom att kraftigt begränsa användningen av även andra ozonnedbrytande ämnen som halon, 1,1,1—tiikloretan och koltetraklorid, samt införa reglering av användningen av övergångsärnnena, främst HCFC-föreningarna (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:10U30, rskr. 1990/91:343).

Avvecklingen har gått snabbare och har irmeburit färre problem än väntat. Vi ligger nu väl framme vad gäller avvecklingen av tidigt regle- rade ämnen som CFC. År 1992 förbrukades mindre än 1 100 ton jämfört med 5 140 ton CFC år 1986, en minskning med 75%. Den minskade användningen har på flera områden möjliggjorts genom att umyttja andra ämnen och annat produktionssätt.

• Sida 50
•  Original

Ytterligare åtgärder Prop. 1992/931179 Bilaga 1

Min bedömning: Statens naturvårdsverk bör få i uppdrag att utreda utformningen av de ytterligare åtgärder som måste vidtagas för att Sverige skall kunna uppfylla sina åtaganden enligt det år 1992

reviderade Montrealprotokollet.

Naturvårdsverket bör vidare erhålla ett uppdrag att utreda eventu- ella ytterligare svenska begränsningsåtgårder i syfte att nå slutmålet att användningen av ozonnedbrytande ämnen upphör helt i Sverige.

Skälen för min bedömning: I ljuset av nya vetenskapliga rön har allt fler länder anslutit sig till uppfattningen att en fullständig och global av- veckling av samtliga ozonnedbrytande ämnen är nödvändig. Jag delar denna uppfattning och anser att all användning av dessa ämnen i Sverige bör upphöra. Den nuvarande svenska avvecklingsplanen med dess förord- ning (1988:716) om CFC och halon m.m. är inte tillräcklig för att detta mål skall kunna uppnås. Avvecklingsplanen bör alltså ses över. Slutav- vecklingen av samtliga ozonnedbrytande ämnen måste dock med hänsyn till industrin och andra användare ske under en viss tidsperiod.

De beslutade skärpningama i Montrealprotokollet innebär att parterna måste följa upp med nationella åtgärder. Tack vare Sveriges tidigare åt- gärder krävs endast begränsade kompletteringar som kan omfatta ett im- portförbud för CFC, halon och ofullständigt halogenerade bromäuorkarbo- ner (HBFC) samt användningsbegränsande åtgärder för metylbromid. I ett längre tidsperspektiv krävs även att HCFC användningen upphör helt.

För att undvika utbytande av ett miljöproblem mot ett annat måste på sikt ersättningsämnena HFC och FC bytas ut mot miljövänligare alternativ.

Ytterligare styrmedel/ör HCFC

HCFC-föreningar skall endast ses som övergångsämnen för att påskynda och underlätta avvecklingen av CFC användningen.

Som ett led i den av riksdagen beslutade begränsningen av HCFC an- vändningen uppdrog regeringen i maj 1992 åt Statens naturvårdsverk att utreda och föreslå utformning av styrmedel för att ytterligare begränsa användningen av HCFC—föreningar. Uppdraget redovisades i november 1992 i rapporten Ytterligare styrmedel för HCFC, vilken rerrrissbehandlats.

I rapporten föreslår Naturvårdsverket att ett förbud införs från den 1 januari 1995 mot HCFC användning vid tillverkning av expanderad polystyren (XPS), fjärrvärmerör och polyuretan-(PUR) isolering. Vissa särskilda tillämpningar föreslås erhålla ytterligare några få års respittid.

Verket föreslår vidare att en skatt på 300 kronor per kg HCFC införs från den 1 januari 1995 för användning som köldmedium. Denna skatt avses inte gälla redan installerade mängder i beäntliga aggregat. För att undvika att det ter sig billigare att behålla CFC som köldmedium eller för särskilda isoleringsändamål, föreslås att en skatt på 600 kr/kg CFC införs 50

• Sida 51
•  Original

samtidigt. Denna föreslås gälla nytillverkat CFC och CFC som kan Prop. 1992/93:179 återanvändas som köldmedium. Bilaga 1 Förslagen, som även inkluderar införande av miljömärkning, undergår nu fortsatt beredning. De beslut som togs i Köpenhamn i november 1992 kan innebära att vissa av de föreslagna åtgärderna är nödvändiga för att på sikt uppfylla våra åtaganden under Montrealprotokollet. Under den fort— satta beredningen kommer även remissinstansemas synpunkter och förslag att noga beaktas. Jag avser att återkomma till regeringen i frågan.

8.2 Godkännande av 1992 års revideringar av Montreal- protokollet

Vid det möte mellan parterna i Montrealprotokollet som ägde rum i Köpenhamn i november 1992 beslutades om justeringarl och ändring- ar2 i protokollet (se bilaga 1.4).

De beslut som fattades vid mötet redovisas i huvudsak nedan. Juste- ringama i protokollet, som innebär ytterligare skärpningar i av- vecklingsplanema för de ämnen som redan omfattas av protokollets be- stämmelser, är direkt bindande för parterna. Ändringarna i protokollet, där bl.a. nya ämnen tillkommer, träder dock i kraft först efter ratiäce- ring. Innan ratiäcering sker bör ändringarna underställas riksdagens godkännande.

Frågan om Sveriges årliga bidrag till den 1992 permanentade änansiella mekanismen med dess multilaterala fond till stöd för utvecklingsländers deltagande har behandlats i 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 4, huvudtiteln Multilateralt utvecklingssamarbete, avsnittet om miljöinsatser under anslaget C l.).

8.2.1 Montrealprotokollets huvudsakliga innehåll efter revisionen 1992

Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet är ett proto- koll under Wienkonventionen för skydd av ozonskiktet, vilken trädde i kraft år 1988. Protokollet, som trädde i kraft år 1989, består av en inledning och 20 artiklar. I inredningen slås fast att det slutliga målet för protokollets bestämmelser är att eliminera utsläppen av ämnen som bryter ned ozonskiktet.

Montrealprotokollet änns i sin ursprungliga version i bilaga 6.6 till regeringens proposition 1987/88:85, medan de revideringar som gjordes i London är 1990 framgår av bilaga 13.16 till prop. 1990/91:90.

* Motsvarande benämndes i prop. 1990/91:90 "ändringar", för överensstäm- melse med övriga konventionsöversättningar har benämningen anpassats.

² Motsvarande benämndes i prop. 1990/91:90 "tillägg", för överensstämmelse 51 med övriga konventionsöversättningar har benämningen anpassats.

• Sida 52
•  Original

De ämnen som, efter 1992 års beslut i Köpenhamn om ytterligare Prop. 1992/931179 justeringar och ändringar, regleras genom protokollet, framgår av dess Bilaga 1 bilagor A, B, C och E. Dessa s.k. kontrollerade ämnen utgörs av samtliga CFC-föreningar, HCFC- och HBFC-föreningar, haloner, koltetraklorid, 1,1,1-trikloretan och metylbromid. I artikel 1, punkt 5 klargörs att kontrollerade ärrmen som används vid tillverkning av andra kemikalier inte skall omfattas av protokollet.

I bilaga C änns tidigare endast HCFC-föreningar, under beteckning- en övergångsärnnen. Den reviderade bilaga C innehåller nu de kontrol- lerade ämnena HCFC- och I-[BFC-föreningar, med värden på resp. ämnes ozonnedbrytande potential. En helt ny bilaga, bilaga E, innehåller det kontrollerade ämnet metylbromid.

Ytterligare skärpningar av gällande åtaganden avseende CFC och halon framgår av artikel ZA och 2B. För klorfluorkarbonema (CFC) skall förbrukning och produktion ha minskat med 75 % till år 1994 (jämfört med 1986) och helt ha upphört senast den 1 januari 1996. Avvecklingsbeslutet för haloner innebär att förbrukning och produktion skall ha upphört helt den 1 januari 1994.

Den i Londonrevideringen introducerade artikel 2C, som innehåller dessförinnan ej kontrollerade CFC-föreningar, har ändrats på samma sätt som artikel 2A, dvs. artikeln föreskriver nu 75 % reduktion till år 1994 och ett upphörande av all förbrukning och produktion till den 1 januari 1996.

Artikel 2D innehåller avvecklingsbesluten för koltetraklorid. Förbruk- ning och produktion skall år 1995 vara nere i 15 % av 1989 års nivå och en total avveckling skall vara genomförd till den 1 januari 1996.

Avvecklingsplanen för 1,1,1-trikloretan är även den påskyndad och nu uppdelad i endast tre steg som framgår av artikel 2E. Förbrukning och produktion skall år 1993 uppgå till högst 1989 års nivå. Under år 1994 skall en 50-procentig reduktion kunna uppvisas och en 100-procentig reduktion skall vara genomförd till senast den 1 januari 1996.

De ofullständigt halogenerade kloräuorkarbonernas (HCFC) avveck- ling regleras nu i artikel 2F . Från den I januari 1996 skall parterna sträva efter att HCFC inte används där miljövänligare alternativ änns och att användningen begränsas till de områden där HCFC ersätter de kontrollerade ämnena CFC, halon, koltetraklorid, 1,1,1-trikloretan och HBFC. HCFC förbrukningen från och med år 1996 får uppgå till högst den kalkylerade nivån för år 1989 (vilken beräknas som summan av 3,1% av den ODP viktade3 CFC förbrukningen och hela den ODP viktade HCFC förbrukningen detta år). Till år 2004 skall förbrukningen ha reducerats med 35% och till år 2010 med 65%, för att år 2015 vara nere i 10% av 1989 års kalkylerade förbrukning. Den slutliga utfasningen skall i princip vara genomförd till år 2020, då endast 0,5% av tidigare förbrukning tillåts. All förbrukning skall ha upphört till år 2030.

3 Den ozonnedbrytande potentialen (ODP) för resp. kontrollerat ämne 52 multipliceras med faktisk volym för ämnet.

• Sida 53
•  Original

Bilaga 1

Ofullständigt halogenerade bromäuorkarboner (HBFC) behandlas i artikel 2G och avvecklingsplanen innehåller ett enda steg. All förbrukning och produktion skall ha upphört senast till år 1996.

Avvecklingen av metylbromid kan i och med tillkomsten av artikel 2H sägas vara inledd. _ Tillsvidare änns dock ingen tidsplan för slutavveckling. Till år 1995 skall förbrukning och produktion högst motsvara 1991 års nivå. Mängder som används till karantänsbehandling eller vid förberedelser för utförsel skall inte inräknas. Förutom artikel 2H, antogs i Köpenhamn en resolution där parterna åtar sig att efter bästa förmåga återvinna, återanvända och minska utsläppen av metyl- bromid i avvaktan på ytterligare vetenskapligt beslutsunderlag. Senast vid parternas sjunde möte år 1995, skall beslut fattas om en avvecklingsplan där 25% reduktion till år 2000 indikerats.

Vissa undantag medges inom protokollets ram. För CFC, halon, koltetraklorid, 1,1,1-trikloretan och HBFC gäller att parterna, om det visar sig nödvändigt, kan komma överens om en mycket begränsad förbrukning och produktion för deänierade oumbärliga ändamål, trots det generella stoppet.

I Montrealprotokollet anges inte på vilket sätt en minskning av förbrukning och produktion av ozonnedbrytande ärrmen skall uppnås, utan det ankommer på varje part att utforma erforderliga styrmedel. Av artikel 2, punkt 11 framgår att det står varje part fritt att genomföra en snabbare avveckling än vad som krävs enligt protokollet. Vad som stipuleras i protokollet skall alltså ses som minimikrav.

Utvecklingsländemas situation beaktas liksom tidigare i artikel 5. Respittiden på upp till 10 år gäller de ämnen som reglerades före Köpenharnnsrevideringen av Montrealprotokollet. Åtaganden avseende de nytillkomna kontrollerade ämnena i artiklarna ZE, 2G och 2H (HCFC, HBFC och metylbromid) gäller för utvecklingsländer först efter det att beslut tagits på ett särskilt partsmöte, vilket skall hållas senast år 1995.

Rapporteringsskyldigheten enligt artikel 7, innefattar nu även krav på inrapportering av årlig import och export av återvunnen HCFC och halon, eftersom återanvändning förväntas få ökad betydelse.

Artikel 8 behandlar införande av rutiner för att säkerställa parternas efterlevnad av bestämmelserna i protokollet. Regler för kontroll av efterlevnaden antogs vid parternas fjärde möte i Köpenhamn. I enlighet med antagna förfaranden kan parterna vid ett särskilt möte besluta om nödvändiga åtgärder, t.ex. erbjudande av assistans, utfärdande av varning och i sista hand uteslutning i enlighet med internationell rätt.

Den änansiella mekanismen med dess multilaterala fond, vilken skall svara för utvecklingsländemas behov av täckning av tilläggskostrlader för genomförande av åtaganden enligt protokollet, behandlas i artikel 10. Fonden förändrades genom parternas beslut i Köpenhamn från att vara en interimistisk instans till att ges en permanent status från den 1 januari 1993. Dess sekretariat skall även i fortsättningen vara lokalise- rat till Montreal, Kanada.

Finansiering av fonden sker enligt den år 1990 antagna artikel 10. punkt 6. Fördelningen mellan givarländema baseras på FN:s

• Sida 54
•  Original

bidragsskala. Sveriges andel utgör för år 1993 1,30 % (avrundat) av det Prop. 1992/93:179 totala tillskottet till fonden. Bilateralt och i vissa fall regionalt samarbete Bilaga 1 kan få medräknas som bidrag till fonden. Detta får dock högst uppgå till 20% av det nationella bidraget. Antalet givarländer inom Montrealprotokollet, samt utvecklingen vad gäller bidragen från f.d. öst-länder med ekonomier i omvandling, kan under kommande år påverka Sveriges bidragsandel. Parterna enades i Köpenhanur om att icke—utvecklingsländer år 1993 skall bidra med 113,34 miljoner dollar (USD) till den multilaterala fonden, med ytterligare tillskott år 1994 med minst samma belopp. För perioden 1994 till år 1996 bedöms fondens storlek att sannolikt kunna komma att ligga inom intervallet 340 till 500 miljoner USD. Det högre beloppet är baserat på antaganden om att ytterligare utvecklingsländer ansluter sig som parter. Vid mötet i Köpenhamn beslutades att uppmana parterna att samla upp, återanvända och, när så är möjligt, destruera de kontrollerade ämnena. Vidare enades parterna om vilka destruktionstekniker som skall anses uppfylla kraven på en miljömässigt acceptabel destruktion.

8.2.2 Godkännande av de senaste ändringarna av Montreal-

protokollet

Mitt förslag: Jag föreslår att regeringen överlämnar ändringarna

av Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet till riksdagen för godkännande.

Skälen för mitt förslag: Åtgärderna som i äera steg vidtagits världen över i enlighet med hittillsvarande internationella avtal har visat sig vara otillräckliga för att bromsa nedbrytningen av det skyddande stratosfäris- ka ozonskiktet. Uttunningen börjar nu bli betydande även på norra halv- klotet. En allt större grad av samstämmighet hos de allt fler parterna i Montrealprotokollet ger dock hopp om och möjlighet till förbättring av läget.

Under parternas fjärde möte år 1992 lyckades man, som jag nyss beskrivit, enas om betydelsefulla skärpningar i och utvidgningar av protokollet för att snabbare nå den punkt då den negativa utvecklingen bryts. Det är angeläget att Sverige och övriga parter snarast ratiäcerar ändringarna av Montrealprotokollet.

Parterna har under förhandlingarna om skärpningar i protokollet i hög grad eftersträvat undvikande av allvarliga omställningssvårigheter för industri och samhälle. Sverige ligger dessutom väl framme iavveckling- en. Ett uppfyllande av skärpningarna bedöms därför inte medföra några problem av betydelse. Efter de begränsade ändringar i den svenska förordningen (l988:716) om CFC och halon m.m, som jag aviserat i 54

• Sida 55
•  Original

avsnitt 8.1.3, medför det nyligen reviderade Montrealprotokollet inte Prop. 1992/931179 några problem i förhållandet till svensk rätt. Bilaga 1 Jag konstaterar med tillfredsställelse att de stora användarna av ozonnedbrytande ämnen, EG och USA, nyligen aviserat att i sin lagstiftning gå längre än vad de i Köpenhamn beslutade ändringarna i protokollet kräver. De viktigaste industriländema har nu i det närmaste anslutit sig till den svenska avvecklingsplanens tidtabell.

9 Östersjöfrågor inkl. strålskyddsfrågor

9.1 Kunskapsuppbyggnad och förvaltningsstöd i Central- och Östeuropa

Mitt förslag: 5 miljoner kronor anvisas för det bilaterala samarbetet om kunskapsuppbyggnad och förvaltrlingsstöd' r Central- och Östeuropa under budgetåret 1993/94.

Skälen för mitt förslag: I propositionen 1992/93:99 (bet. 1992/93zJoUll, rskr. 1992/931138) behandlades Sveriges bilaterala samarbete för kunskapsuppbyggnad och förvaltningsstöd.

Det är angeläget att det bilaterala samarbetet kring miljöfrågor med länderna i Central- och Östeuropa kan upprätthållas. Jag anser att det bilaterala samarbetet direkt mellan myndigheter i Sverige och dessa länder bör fortsätta och utvecklas vidare. Det är viktigt att på detta sätt kunna främja överföring av praktiska kunskaper på miljöområdet till relevanta myndigheter och institutioner.

Jag föreslår att 5 miljoner kronor begärs av riksdagen för detta ända- mål under budgetåret 1993/94. Medlen bör föras upp under ett nytt reservationsanslag under fjortonde huvudtiteln som benämns Miljöinsat- ser i Östersjöregionen.

9.2 Vision för Östersjöområdet år 2010

Skälen för mitt förslag: Iaugusti 1992 möttes miljö- och planerings- ansvariga ministrar från samtliga länder runt Östersjön, inkl. Norge, Island, EG- kommissionen och Europeiska utvecklingsbanken 1 Karlskrona. Vid mötet enades man om att gemensamt utarbeta doku- mentet "Vision and strategies for the Baltic Sea Region 2010".

• Sida 56
•  Original

Avsikten med det svenska initiativet är att åstadkomma ett för Prop. 1992/93:179 Östersjöområdet gemensamt planeringsunderlag som kan ge vägledning Bilaga 1 för hur energisystem, naturresurser, infrastruktur, kommunikationer etc. bör utnyttjas på ett rationeut och miljöhushållande sätt i framtiden.

Riksdagen beviljade i enlighet med prop. 1992/93: 99 1,5 miljoner kronor för de svenska åtagandena rörande en Östersjövision under år 1993. Sveriges totala åtagande har hittills beräknats till 3 miljoner kronor för kostnader i samband med att man från svensk sida åtagit sig att inledningsvis upprätthålla sekretariatsfuntionen.

Det svenska initiativet till en Östersjövision har rönt ett positivt in- tresse. Det faktum att Tyskland, Danmark och EG-kommissionen för- klarat sig stödja initiativet ger arbetet en EG—dimension.

I de baltiska länderna, Polen, Ryssland och Vitryssland har Östersjö- visionen välkomnats som ett viktigt komplement till andra initiativ. Flera länder och organisationer har inlett eller står i begrepp att inleda biståndsinsatser på samhällsplaneringens område i de baltiska länderna och övriga Östeuropa.

En internationell kontaktgrupp har etablerats för arbetet med Östersjö— visionen. Gruppens första uppgift blir att inför nästa konferens, som äger rum i Polen är 1993, identifiera viktiga samarbetsområden och redovisa underlag om regionens förutsättningar vad gäller demografi och ekonomisk utveckling, miljö, speciella regioner inkl. gränsområden, infrastrukturutbyggnad inkl. transporter och telekommunikationer.

Tidtabellen för arbetet bör samordnas med EG-kommissionens motsvarande planeringsarbete Europa 2000. EG-kommissionen har nyligen inlett arbetet med Europa 2000+, som innebär en utvidgning av planeringen till EG:s gränsområden, inkl. Norden och Östersjöområdet.

Vid konferensen i Karlskrona. erbjöd sig Sverige att tillhandahålla nödvändiga sekretariatsresurser genom Östersjöinstitutet i Karlskrona, som skall ställa samman de nationella bidragen och samordna arbetet med andra initiativ son berör Östersjöområdet.

Regeringen har givit Boverket: i Karlskrona i uppdrag att samman- ställa kunskapsunderlag för den svenska delen av det samlade dokumen- tet. Verket skall fortlöpande informera om sitt arbete så att det kan samordnas med arbetet med Östersjövisionen.

Jag föreslår att 1,5 miljoner kronor begärs av riksdagen för detta ändamål under budgetåret 1993/94.

Medlen bör anvisas över ljortonde huvudtitelns anslag Bidrag till in- ternationellt samarbete kring den byggda miljön m.m.

• Sida 57
•  Original

9.3 Strålskydd och kärnsäkerhet Prop. 1992/93:179 Bilaga 1

Mitt förslag: 12 miljoner kronor anvisas under budgetåret 1993/94 för fortsatt strålskyddssamarbete med de baltiska staterna och Ryssland.

Skälen för mitt förslag: Sverige har intagit en pådrivande roll i kämsäkerhets— och strålskyddssarnarbetet i Östersjöregionen. Hittills har sammanlagt 83,1 miljoner kronor avsatts för dessa ändamål. Därutöver har åtaganden gjorts om ett extraordinärt bidrag om 35 miljoner kronor för teknisk utrustning avsedd att öka säkerheten vid kärnkraftverket Ignalina i Litauen. I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100) har under tredje huvudtitelns anslag G 1. Samarbete med länderna i Cent- ral- och Östeuropa föreslagits ytterligare 25 miljoner kronor för kämsä- kerhets- och strålskyddssamarbete under budgetåret 1993/94.

De svenska insatserna koncentreras främst på förbättrad säkerhet vid kärnkraftverken i vårt närområde samt på stöd till de nationella tillsyns— och kontrollorganen i de baltiska staterna samt Ryssland, Ukraina och Kaszakstan. De bilaterala kärnsäkerhetsprogrammen koordineras genom samarbete inom G—24 där Sverige medverkar. Denna koordinering avser i huvudsak projekt med anknytning till säkerhetshöjande insatser i kärnkraftverk och behandlar således inte strålskyddssamarbete i ett miljö-

och hälsoperspektiv som inte är direkt kopplat till säkerhetsförhållande- na i de östeuropeiska kärnkraftverken och de därmed sammanhängande n'skbedömningama av en kämkraftsolycka.

De svenska projekten inom kämsäkerhets- och strålskyddssamarbetet administreras och samordnas av Statens kämkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI).

Förutom medverkan i direkt kämsäkerhetsrelaterade projekt har SSI även inlett samarbete med de baltiska staterna och Ryssland lo'ing bl. a. omhändertagande och deponering av förbrukade strålkällor och radioak- tivt avfall från industrier och sjukhus. I samarbete med finska, norska och estniska myndigheter och företag har ett projekt inletts för att be- döma riskema med och föreslå åtgärder för sanering och återställning av en sedimenteringsdamm för produktionsavfall från uranutvinning i Sillamäe i Estland. SSI har också inlett samarbete med de baltiska staterna för att bygga upp den nationella mätkompetensen i resp. land för att bl a kunna genomföra egna radonundersökningar 1 bostäder.

Inom ramen för Östersjörådets arbete med bl. a. kämsäkerhets— och strålskyddsfrågor har behovet av samarbete kring Sillamäedammen och omhändertagande och slutförvaring av vissa strålkällor understrukits.

Jag föreslår sålunda att 12 miljoner kronor begärs av riksdagen för att under budgetåret 1993/94 kunna fortsätta samarbetet inom de angelägna strålskyddsprojekt som inletts med de baltiska staterna och Ryssland och som inte är direkt kopplade till reaktorsäkerhetsfrågor. Medlen bör

• Sida 58
•  Original

anvisas under ett nytt reservationsanslag över äortonde huvudtiteln som Prop. 1992/93:179 benämns Miljöinsatser i Östersjöregionen. Bilaga 1 För fortsatta insatser som hör samman med reaktorsäkerhetsfrågor har, som jag nämnde, förslag lagts fram om att anvisa ytterligare medel under tredje huvudtiteln för budgetåret 1993/94. Jag räknar dock med att bilateralt och även multilateralt samarbete av detta slag kommer att behöva fortgå under flera år och att medel för svenska insatser kommer att behöva ställas till förfogande i viss omfattning från statsbudgeten även under de närmaste åren. Utrymme härför bör därför skapas inom ramen för de medel som jag föreslår senare, i den mån framtida an- visningar till Öststatssamarbete under tredje huvudtiteln inte är tillräck-

lig.

9.4 Övriga insatser i Östersjöområdet

Mitt förslag: 105,5 miljoner kronor begärs av riksdagen för insatser i Östersjöområdet utöver de som tidigare föreslagits i denna proposition.

Skälen för mitt förslag: De medel jag nu föreslår är i första hand avsedda för multilaterala insatser för miljö och kärnsäkerhet. I proposi- tionen till riksdagen om vissa åtgärder inom klimatområdet och i Öster- sjöregionen (prop. 1992/93:99) beskrivs Åtgärdsprogrammet för Öster- sjön och den finansieringskonferens som kommer att anordnas i Gdansk i mars 1993. Konferensen komnrer huvudsakligen att ägnas åt Åtgärds- programmets finanSiering. Avsikten är att vid konferensen redovisa dels bankernas arbete med att finna finansiellt stöd till åtgärdsobjekten dels nationella bidrag som stöd för åtgärdsprograrnmet. För förslag om multilaterla insatser som kan komma att presenteras vid konferensen måste det från svensk sida finnas beredskap att bistå med resurser. Sveriges roll som initiativtagare till Ronneby-konferensen och därmed till Åtgärdsprogrammet ger oss ett särskilt ansvar för att multilaterala insatser kommer till stånd. Genom att kraftfth stödja insatser i denna form kan Sverige bidra till ett ökat totalt engagemang i Östersjöpro- grammet från andra givarländer.

I föregående avsnitt behandlades strålskydd- och kämsäkerhetsfrågor. I prop 1992/93:99 redovisas det internationella arbete som pågår för att bilda en multilateral fond i syfte att åtgärda omedelbara behov av in- satser för förbättrad säkerhet vid kärnkraftverken i Central- och Öst- europa. Fonden förutses administreras av EBRD. Förhandlingsprocessen är ännu inte slutförd. Min bedömning är dock att fonden snart kommer att upprättas.

Därvid kommer det att krävas medel för insatser på kämsäkerhetsom- rådet. Dessa medel kompletterar de satsningar på bilateralt kämsäker- hetsarbete som väntas ske med stöd av medel under tredje huvudtiteln. 58

• Sida 59
•  Original

Det är idag omöjligt att precisera exakta belopp för ovanstående ända- Prop. 1992/93:179 mål för budgetåret 1993/94. Med hänsyn till de förslag som hittills förts Bilaga 1 fram samt med tanke på Sveriges särskilda roll i Östersjösamarbetet bedömer jag att vi bör ha en betydande beredskap för insatser på detta område. Mot denna bakgrund föreslår jag att 105,5 milj kr avsätts för för deltagande i, i första hand, multilaterala program i samband med implementeringen av Östersjöprogrammet samt den planerade fonden för ökad säkerhet vid kärnkraftverken' 1 Central- och Östeuropa.

Om det visar sig att de samlade svenska åtagandena till multilaterala miljö- och kärnsäkerhetsprograrn under budgetåret 1993/94 skulle un- derstiga 105,5 miljoner kronor bör riksdagen bemyndiga regeringen att använda resterande medel för miljöinsatser i Estland, Lettland, Litauen, Ryssland och Polen. Dessa insatser bör när så är lämpligt koordineras med internationella insatser.

Mot denna bakgrund föreslår' jag att 105 ,5 miljoner kronor begärs av riksdagen för multilaterala insatser i Östersjöområdet utöver de som tidigare föreslagits' 1 denna proposition. Medlen bör föras upp under ett nytt reservationsanslag över fjortonde huvudtiteln som benämns Miljöin- satser i Östersjöregionen.

10 Hemställan

Jag hemställer att regeringen d_er föreslår riksdagen att;

1. godkänna Förenta Nationernas ramkonvention om klimatfrågor,

2. godkänna 1992 års ändringar av Montrealprotokollet om ärrmen som bryter ned ozonskiktet,

dels

3. godkänna de strategier för minskad klimatpåverkan som jag för- ordat i avsnitt 5

4. under ett nytt reservationsanslag över fjortonde huvudtiteln Mil/'ö- insatser i Östersjöregionen anvisa för budgetåret 1993/94 122 500 000 kronor

5. under fjortonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m. anvisa ett belopp som är 5 000 000 kronor högre än vad som tidigare har före- slagits'iprop. 1992/93:100. bil. 15

6. under fjortonde huvudtitelns anslag Bidrag till internationellt samarbete kring den byggda miljön m.m. anvisa ett belopp som är 1 500 000 kronor högre än vad som har föreslagits i prop. 1992/93:100. bil. 15,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om;

7. det fortsatta internationella samarbetet på klimatområdet i avsnitt 6,

• Sida 60
•  Original

8. forskning och utveckling i avsnitt 7.1, Prop. 1992/93:179 9. traäkfrågor i avsnitt 7.3, Bilaga 1 10. åtgärder mot metan, dikväveoxid och andra växthusgaser i avsnitt 7.4,

11. vissa avfallsfrågor i avsnitt 7.5, 12. åtgärder till skydd mot ozonskiktet i avsnitt 8.1 ,

• Sida 61
•  Original

1 Inledning

Som grund för mina bedömningar och förslag ligger följande utredningar och betänkanden: Trafrkverkens miljörapporter (september 1992), Åtgärder mot klimatförändringar (SNV rapport 199Z:4120), Åtgärder för ökad användning av miljövänliga fordon (TFB rapport 199Z:7), Strategi för begränsning av vägtrafikens koldioxidutsläpp (TFB rapport 1992z29), Slutbetänkande av biobränslekommissionen, Biobränslen för framtiden (SOU 1992:90), Nordiska ministerrådets uppdrag till Nordiska ämbets- mannakommittén för transportfrågor (NÄT) om åtgärder inom luftfarten och sjöfarten (år 1992), Trafikavgifter på samhällsekonomiska villkor (Ds 1992z44), Betänkande av utredningen om beskattningen av diesel- drivna fordon, Skatt på dieselolja (SOU 1992:53) och Ekonomiska styrmedel för begränsning av vägtrafrkutsläppen (VTI Notat T 136). Transportforskningsberedningen (TFB) och Närings— och teknikutveck- lingsverket (NUTEK) har lämnat ett förslag till forskningsprogram rörande el— och hybridfordon (år 1992). Skrivelser har inkommit med förslag om ökat samhällsstöd för el— och hybridfordon bl.a. från Stor- städemas elfordonsgrupp (STEG) samt förslag om miljövänligare fordon för tätorter framfört av representanter för de tre storstäderna.

Följande utredningar har remissbehandlats, och sammanställningar över remissyttrandena finns på Kommunikationsdepartementet: Tralikavgifter på samhällsekonomiska villkor (Ds 1992:44), Miljö- och naturresurs- departementet: Åtgärder mot klimatförändringar (SNV:s rapport 1992:4120), Jordbruksdepartementet: Biobränslen för framtiden (SOU 1992290) och Finansdepartementet: Skatt på dieselolja (SOU 199253).

2 Koldioxidutsläpp från trafiken

Transportsektoms andel av de svenska koldioxidutsläppen är ca 40 %. Av tabellen nedan framgår utsläppen av koldioxid från olika trafikslag med prognoser till år 2015 under förutsättning att inga ytterligare åtgärder vidtas, (SNV år 1992). För samtliga trafikslag utom Spårburen trafik beräknas utsläppen öka. Trafrkverken redovisar också i sina miljörapporter att utsläppen av koldioxid kommer att öka under 1990- talet.

Koldioxid (Mton)

Trafrkslag 1990 2000 2005 2015

Vägtrafrk 15,7 17,6 18,6 20,7 Flyg (civ. + mil.) 3,1 4,2 4,9 6,8 Sjöfart 2,8 3,1 3,4 5,0 Spårburen trafik 0,1 0,1 0,1 0,1

• Sida 152
•  Original

Bilaga 2

Efter en kraftig ökning av energianvändningen i transportsektorn under 1980-talet har förbrukningen, under de tre senaste åren, minskat med ett par procentenheter.

Vägverket har registrerat en dämpning av vägtrafiken i sina trafik- mätningar under år 1991.

NUTEK konstaterar att bränsleförbrukningen för nya årsmodeller av personbilar sjönk under mitten av 1980-talet. Konsumentverket och NUTEK påpekar emellertid nu att utvecklingen tenderar att gå i motsatt riktning.

Trafikverken har i januari 1993 till regeringen lämnat förslag om hur trafikens investeringar för perioden 1994—2003 bör inriktas. Vägverket bedömer att investeringsprogrammet medför en reduktion av trafikarbe- tet. Vägombyggnader leder till ökad framkomlighet och reducerat trafrkarbete. Samtidigt bedöms förbättrad vägstandard leda till höjda hastigheter vilket medför ökade utsläpp. Enligt Vägverkets beräkningar ökar de totala koldioxidutsläppen, till följd av de föreslagna investe- ringarna, endast i begränsad omfattning. Banverket redovisar små skillnader i utsläpp mellan investeringsaltemativen.

3 Trafikverkens och Naturvårdsverkets rapporter

Trafikverken har i sina miljörapporter redovisat förslag till åtgärder för att begränsa koldioxidutsläppen. Atgärdemas kostnader är inte fullstän- digt beräknade. Trafikverken bedömer att följande fem åtgärder skulle ha särskilt stor effekt:

— ett högt bensinpris, - etanolinblandning i bränslen till olika fordonstyper samt användning av fordon som framförs på ren etanol, - förändringar i reseavdragsreglema och av beskattningen av bilför- månema, — marknadsintroduktion av el- och hybridfordon samt — införande av specifika gränsvärden för koldioxidutsläpp från fordon.

Statens naturvårdsverk (SNV) hari sin rapport Åtgärder mot klimatför- ändringar, presenterat områden inom vilka åtgärder anges. Åtgärdemas kostnader är inte fullständigt beräknade. Tralikverkens förslag och överväganden ligger i huvudsak inom de områden som SNV förespråkar. SNV har också särskilt pekat på behovet av:

— förbättring av kollektivtraäken och trafikplaneringen samt — att i ökad omfattning genomföra miljökonsekvensbeskrivningar.

4 Internationellt arbete

Vid FN:s konferens för miljö och utveckling (UNCED) 1992 underteck— nade Sverige den s.k. Agenda 21, som lägger grunden för nästa

• Sida 153
•  Original

århundrades miljöpolitik. Trafikens miljöfrågor lyfts fram i ett särskilt Prop. 1992/93:179 avsnitt. Vid konferensen föreslogs att världsdelsvisa konferenser om Bilaga 2 trafik och miljö bör genomföras. ECE, FN:s regionala utvecklingsorgan för Europa, bör enligt min mening ansvara för genomförandet i Europa. Sverige bör verka för att konferensen skall kunna genomföras år 1995. Regeringen har nyligen tagit ett initiativ i denna fråga.

EG—kommissionen har under hösten 1992 beslutat om en s.k. vitbok om tralikpolitiken. Den syftar till att ge underlag för utvecklingen av en gemensam trafrkpolitik i EG. Trafikens miljöfrågor prioriteras i rapporten. Överväganden görs om att skärpa avgasreglema för motorfor- don. Det diskuteras normer för bränsleeffektivitet och system för miljökontroll. Enligt rapporten bör ekonomiska styrmedel tillämpas. EG- kommissionen lyfter också fram idéer om att införa så kallade tillträdes- avgifter. System föreslås utvecklas för att styra utvecklingen mot att endast yrkestrafiken skall ha tillträde till vissa områden. Förslag om en mycket restriktiv parkeringspolitik diskuteras. Överväganden om att införa särskilda miljöavgifter som är direkt relaterade till hur mycket bilen körs redovisas samtidigt som behovet av kollektiva transporter starkt betonas. Behovet av miljökonsekvensbeskrivningar i samband med planeringen av infrastrukturen betonas.

5 En strategi för 1990-talet inom transportsektorn

Min bedömning:

— En strategi för reducering av koldioxidutsläppen inom transportsek- torn skall läggas fast. Strategin bör omfatta följande: — en ökad användning av biobränslen, - en ökad användning av ekonomiska styrmedel,

— energieffektivisering, — förbättrad kollektivtrafik samt

— utökad forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet.

Bakgrund och skälen till min bedömning: Den av riksdagen beslutade miljöpolitiken för 1990-talet (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:10U30, rskr. 1990/91:373) om en god livsmiljö förutsätter en begränsning av trafikens negativa inverkan på människors hälsa, naturen och det globala klimatet.

Om inga ytterligare åtgärder vidtas kommer miljömålen inte att kunna nås. Trafiken bedöms fortsätta att öka. Fördelningen mellan transport- medlen kommer enligt gällande tralikprognoser bara att ändras marginellt till år 2020. Nu planeras omfattande investeringar inom alla trafikslag. Infrastrukturinvesteringar i järnvägar är inte en tillräckhg åtgärd för att nå miljömålen.

Sverige har genom undertecknandet av den internationella klimatkon— 153 ventionen sommaren 1992 förbundit sig att genomföra åtgärder som

• Sida 154
•  Original

reducerar koldioxidutsläppen. Enligt trafikpolitiska beslutet (prop. Prop. 1992/93:179 1987/88:50, bet. 1987/88zTU13, rskr. 1987/88:159) skall transportsek- Bilaga 2 torn bidra till att koldioxidutsläppen reduceras. Detta ansvar för transportsektom uttrycks på liknande sätti 1991 års miljöpolitiska beslut.

Naturvårdsverkets rapport Åtgärder mot klimatförändringar, pekar på att koldioxidutsläppen från trafiken måste begränsas med upp emot 50 % på drygt 20—25 år jämfört med 1990-års nivå. Jag kan konstatera att behovet av att minska koldioxidutsläppen är väl dokumenterat. Samtidigt gör jag den bedömningen att en reducering i den storleksordningen är en utomordentligt svår uppgift.

De skattehöjningar som blev resultatet av de ekonomisk-politiska åtgärderna hösten 1992, skapar dock ett andrum. Bensinpriset ligger nu på en nivå som kan komma att medföra en minskning av bränsleförbruk- ningen och trafrkarbetet under 1990-talet. Till detta kommer att utsläppen av koldioxid minskade mellan åren 1989—1991 med 1,2 miljarder ton. De viktigaste orsakerna är enligt NUTEK höjda skattesatser på bensin och dieselolja under åren 1990—1992, ett högt råoljepris till följd av Kuwait- krisen och en lågkonjunktur med fallande indusniproduktion.

Regeringens förslag till riksdagen att ratificera klimatkonventionen leder fram till ett behov av en strategi för reducering av koldioxidutsläp- pen inom transportsektorn.

Enligt min mening kan tre huvudlinjer urskiljas i en sådan strategi. Den första är att minska koldioxidutsläppen genom ökad energieffektivitet. Den andra huvudlinjen är att successivt öka användningen av biomas- sebaserade bränslen. Den tredje är att öka kollektivtrafikens marknadsan- delar.

Atgärdema för att minska koldioxidutsläppen har hittills inriktats på att minska trafikens bränsleförbrukning. Detta har uppnåtts speciellt för bussar och lastbilar. Det finns ett ekonomiskt incitament för en minskad bränsleförbrukning. Att införa ekonomiska styrmedel i form av differen— tierade skatter för olika miljöklasser för fordon och bränslen kan vara ett medel för att uppnå kostnadseffektiva åtgärder för att minska koldioxidut-

släppen. Trafikverken och ett flertal remissinstanser pekar på vikten av att redan

nu påbörja arbetet med att ersätta fossila bränslen med bränslen som inte ger något nettotillskott av koldioxid. Jag ansluter mig till den bedöm- ningen och har funnit att ett alternativ som bör övervägas är att införa biomassebaserade drivmedel i Sverige. En kraftig och varaktig minskning av trafikens koldioxidutsläpp kan inte realiseras utan en sådan övergång. Möjligheterna att genomföra övriga traäkpolitiska mål kommer, om en övergång till alternativa bränslen inte sker, att minska. Insatser för att främja användningen av biobränslen t.ex. en ökad användning av ekono- miska styrmedel sarnt forskning och utveckling är mycket viktiga inslag i denna inriktning. Jag vill i detta sammanhang också påpeka att introduktionen av biomassebaserade motorbränslen förutsätter att energiåtgången i de nya bränslenas produktions- och förädlingsled är förhållandevis låg. Den tredje huvudlinjen innebär satsningar på kollektivtrafiken. I detta 154 lägger jag inte minst att utveckla kollektivtraäken i storstadsområdena

• Sida 155
•  Original

men även att i övrigt stödja kollektivtrafikens långsiktiga förutsättningar. Prop. 1992/93:179

Jag vill i detta sammanhang betona att behovet av såväl jämvägsut- Bilaga 2 byggnader som vägutbyggnader är väl tillgodosedda i de förslag trafikverken lämnat till den långsiktiga investeringsplaneringen. Rege- ringen kommer senare att till riksdagen överlämna ett förslag till investeringsinriktning för järnvägar och vägar för åren 1994—2003. Av stor betydelse är att jämvägstrafikens långsiktiga förutsättningar förbättras.

Regeringens satsningar på utbyggnad och modernisering av infrastruk- turen är av central betydelse för tillväxt och välfärd. Dessa satsningar måste emellertid samordnas med den offensiva miljöpolitik regeringen förordar.

Regeringen har också i januari 1993 beslutat om medel till kollektivtra- fikinvesteringama inom ramen för storstadsuppgörelsema i Stockholm och Malmö. Hittills har regeringen fattat beslut om bidrag till investe- ringar för 3,6 miljarder kronor. När förhandlingarna i Göteborg är avslutade avser regeringen fatta erforderliga beslut.

För att kunna göra nödvändiga avvägningar anser jag att besluts- underlaget på trafik- och miljöområdet vad gäller olika åtgärder och konsekvenser samt kostnader behöver utvecklas. Varken trafikverken eller SNV har hittills kunnat lämna ett samlat underlag. Inom kort kommer jag därför att föreslå regeringen att tillkalla en särskild utredning om trafik och miljö.

6 Trafikens kostnadsansvar

Mina bedömningar:

— Den samhällsekonomiska prissättningen på utnyttjandet av in- frastrukturen bör förbättras. Forskningen om hur miljöskador och trafikolyckor skall värderas bör vidareutvecklas.

Utformningen av ett svenskt kostnadsansvar bör ske med beaktande av de förutsättningar som gäller i EG. Sverige bör dock vara pådrivande i frågan om att ta hänsyn till samhällsekonomiska kostnader vid utformning av trafikavgiftema.

Utredningarnas förslag och bedömningar: Departementspromemorian om trafikens kostnadsansvar, Trafikavgifter på samhällsekonomiska villkor, betonar betydelsen av en samhällsekonomisk avgiftssättning. Den redovisar dock inga detaljerade förslag beträffande miljödifferentiering av avgifter eller förslag om det totala skattetrycket. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning över remissyttrandena finns på Kommunikationsdepartementet.

VTI:s rapport Ekonomiska styrmedel för begränsning av vägtrafikut— släppen, överensstämmer i huvudsak med mina bedömningar. ] _

'J1 Jl

• Sida 156
•  Original

Remissinstanserna: Statens järnvägar (SJ) hävdar att innan ojämlik- Prop. 1992/93:179 heter i infrastrukturen har rättats till går det inte att utkräva något större Bilaga 2 kostnadsansvar från jämvägstrafiken. Det centrala budskapet i utred- ningen är enligt SJ att alla externa kostnader måste ingå i kostnadsansva- ret. Innan detta har genomförts kommer kollektivtrafrken bara att ha en marginell betydelse. SJ instämmer i departementspromemorians bedöm— ning om att tjänstebilsförmåner är en subventionering av viss biltrafik.

Med vissa reservationer instämmer Luftfartsverket i allt väsentligt i utredningens slutsatser om trafikavgifter. Även Sjöfartsverket, Vägverket, Banverket, TFB och Statens väg— och trafrkinstitut (VTI) tillstyrker i huvudsak promemorians slutsatser och rekommendationer.

Svenska åkeriförbundet anser att promemorian har ett mycket begränsat trafikpolitiskt värde bl.a. därför att den inte i tillräckligt hög grad berör trafikens positiva effekter. Motormännens Riksförbund instämmer i detta. Även Svenska Vägföreningen är mycket kritisk. Svenska åkeriförbundet och Kungliga Automobilklubben framhåller att de kostnader som omfattas av kostnadsansvaret måste gå att härleda och att de skall vara väl definierade. Kostnader för miljöskador och trafikolyckor som bygger på subjektiva värderingar kan således ej blandas i samhällsekonomiska kalkyler med beräknade kostnader. Kostnadema måste enligt Svenska åkeriförbundet också bygga på en internationell samsyn. Högre svenska miljöskatter än i utlandet motverkar sitt syfte genom att svenska företags ökade kostnader ger plats för utländska konkurrenter som inte har lika stränga miljökrav. Sveriges Industriförbund anser inte att det för närvarande är meningsfullt att försöka förfina och vidareutveckla den teoretiska modell för fastställande av trafikens kostnadsansvar som gäller sedan år 1988.

Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms Universitet är kritisk till förslaget att användarna av transportsystemet avkrävs ett kostnadsan- svar för infrastrukturen genom fasta avgifter. Det gäller också diskussio- nen om att intäkterna från trafikavgifter skall återgå till transportsektorn. Båda dessa principer kan leda till en ineffektiv resursallokering. Institutionen tillstyrker däremot en marginalkostnadsprissättning för att täcka de rörliga kosmadema.

När det gäller trängselavgifter. anger bl.a. Institutionen för transport- teknik vid Chalmers tekniska högskola, att det genom de stora projekt som nu drivs inom området informationsteknologi för vägtransporter på sikt kommer att bli möjligt att debitera trängselavgifter. Lantbrukarnas Riksförbund hävdar att tätortsrelaterade trafrkkostnader inte skall betalas med generella skatter eftersom det medför ytterligare kostnadsnackdelar för glesbygden.

VTI framhåller att olyckskostnadema är den tyngsta komponenten i kostnaden för vägtrafiken. Institutet anser att olycksvärderingen behöver omprövas genom att relateras till riksdagens mål för säkerheten i vägtrafiken.

När det gäller miljöavgifter konstateras att värderingen av kväveoxider varierar mellan 10 kronor per kg till 80 kronor per kg för olika utsläppskällor vilket enligt bl.a. SJ är fel. Enligt TFB och VTI bör 156 kostnaden räknas fram utifrån det pris som kan väntas krävas för att

• Sida 157
•  Original

uppnå ett visst miljömål. Skogsindustrierna konstaterar att avgiftsnivån Prop. 1992/93:179 för koldioxid kan ifrågasättas eftersom underlaget är tveksamt. Avgifts- Bilaga 2 nivån grundas inte på finansiella kostnader och höjningen var ett led i omläggningen av energibeskattningen och inte resultat av några nya beräkningar av trafikens marginalkostnader. Av näringspolitiska skäl undantogs dessutom den tunga trafiken från att belastas av höjningen genom att andra skatter sänktes.

När det gäller användningen av trafikavgiftema anser Vägverket att syftet med trafikavgiftema är att de skall ingå i kostnadsansvaret på ett sådant sätt att de kan vara styrande för ett beteende. Detta innebär att avgifterna i slutändan skall avvecklas efter de har uppnått sitt syfte. Trafiktekniska föreningen framhåller att avgifterna kan återföras till transportsektorn utan att styreffekten påverkas särskilt mycket.

Bakgrund och skälen till mina bedömningar: Kostnadsansvaret är uppbyggt i tre delar:

— samhällsekonomisk marginalkosmadsprissättning vid utnyttjandet av infrastrukturen, — fullt kostnadsansvar som generell princip samt — avsteg från principen om fullt kostnadsansvar efter särskild analys.

Skatter och avgifter inom transportsektorn har införts av olika skäl och under en lång tidsperiod. Skälen har varit både fiskala, trafikpolitiska och miljöpolitiska. Trafikslagen har behandlats olika och trafikavgiftema mot- svarar inte alltid trafikens kostnader. Avsteg från kostnadsansvaret har inte analyserats tillräckligt. Det finns osäkerheter i värderingarna av luftföroreningar och trafikolyckor.

Som en följd av 1988 års trafikpolitiska beslut höjdes de rörliga infra— strukturavgiftema och skatterna för väg- och järnvägstrafiken samt inrikesflyget för att komma i nivå med de samhällsekonomiska marginal- kostnadema. På grund av internationella överenskommelser inom luftfarten bedömdes det inte vara möjligt att tillämpa ett samhällseko- nomiskt kostnadsansvar för det internationella flyget. Av hänsyn till internationella regler påverkades inte heller sjöfartens kostnadsansvar.

För vägtrafiken finns en god överensstämmelse mellan marginalkostna- dema och bensin— och kilometerskattema vid landsvägskörning. Järnvägs- trafiken betalar enligt utredningen för sina externa effekter genom de rörliga 'avgiftema. Däremot täcker de fasta banavgiftema endast en mindre del av de totala infrastrukturkostnadema. Sjöfartens rörliga farledsavgifter överstiger marginalkostnadema medan den fasta fyrav- giften understiger de fasta kostnadema för infrastrukturen.

Ett väsentligt inslag i det trafikpolitiska kostnadsansvar som jag förordar är att det totala skatteuttaget från transportmarknaden bör beaktas i större utsträckning än hittills. Jag är medveten om att skatter och avgifter påverkar näringslivets konkurrenskraft. Det betyder att omfördelningar av skatteuttaget inom transportsektorn från t.ex. yrkestrafik till privattrafik måste kunna diskuteras. Andra omfördelningar bör också kunna göras. Det primära i detta sammanhang är, enligt min 157 mening, att klarlägga möjligheterna att inom ramen för dagens skatte-

• Sida 158
•  Original

nivåer förbättra styrningen utifrån miljösynpunkt. Prop. 1992/93:179

Behovet av ett utvecklat kostnadsansvar kan i dag anses vara allmänt Bilaga 2 accepterat. Det beror bl.a. på den växande trafiken, en ökad medvetenhet om trafikens externa effekter och utvecklingen inom EG. Enligt EG-kom- missionens s.k. vitbok om trafiken kommer en ökad användning av miljöavgifter och trängselavgifter att ske i EG under 1990-talet.

Vid en jämförelse med länderna i EG i dag har Sverige en relativt hög skattenivå inom transportsektom. Det gäller t.ex. bensinskatten. EG- kommissionen har dock redovisat rapporter innebärande ökade skatter mot en målnivå år 2000. En anpassning till EG:s målnivå år 2000 medför ökade skatter också för den svenska trafiken.

Departementspromemorian om kostnadsansvaret bedömer att konse— kvenserna för det svenska kostnadsansvaret vid en EG-anpassning blir små på sikt. Den svenska synen att kostnadsansvaret skall baseras på samhällsekonomiska kostnader finns inte fastställda inom EG men principen att infrastrukturhållarens kostnader skall betalas av trafikan- terna tillämpas.

Det är ingen tvekan om att Sverige kommit långt när det gäller att genomföra en samhällsekonomisk prissättning. De trafikekonomiska principerna om förorenarens betalningsansvar och hänsyn till de samhällsekonomiska kostnadema är grundstenar i svensk trafikpolitik som enligt min mening Sverige bör driva såsom medlem av EG.

7 Ekonomiska styrmedel

Mina bedömningar:

— En översyn av skatter och avgifter inom alla trafikslag bör bl.a. ha som inriktning att ytterligare stimulera miljöanpassade alternativ. Nivån för de rörliga vägtrafikskattema bör i tillägg till trafiksäker- het och vägslitage bestämmas utifrån målet att begränsa utsläppen av koldioxid. Skatter på drivmedel skall även i fortsättningen vara ett styrmedel för att bidra till att koldioxidmålet kan nås.

VTI:s, TFB:s och SNV:s förslag: Överensstämmer iprincip med mina bedömningar.

SNst förslag har remissbehandlats. En sammanställning av remiss- yttrandena finns på Miljö- och naturresursdepartementet.

Skälen till mina bedömningar: Jag anförde i min anmälan till komp- letteringspropositionen år 1992 (prop. 1991/92:150 bil. 1:12 5. 14) att en översyn av användningen av ekonomiska styrmedel skulle inledas. Detta arbete har startat.

VTI har beräknat effekterna på trafikutveckling och bensinförbrukning av bensinprishöjningen vid årsskiftet 1992/93. Beräkningarna visar att ti'alikarbetet och bensinförbrukningen på kort sikt minskar med drygt 158

• Sida 159
•  Original

6 procent. På längre sikt minskar bensinförbrukningen ytterligare. Ett Prop. 1992/932179 bensinpris på dagens nivå medför enligt VTI att bilparkens samman- Bilaga 2 sättning ändras i riktning mot högre bränsleeffektivitet och att biltrafikens ökningstakt kan dämpas så att utsläppen av koldioxid fram till år 2000 inte överstiger 1990 års nivå. Det är enligt min åsikt mycket viktigt att kunna använda bensinskatten i detta syfte.

Bensinpriset har betydelse för att beteenden och attityder hos trafikan- terna förändras.

Ansatsen för värderingar av luftföroreningar bör enligt min mening ändras så att man beräknar kostnaden utifrån målen och åtgärderna för att nå målen. Den hittills använda metoden har varit att försöka beräkna skadekostnadema och åtgärdskostnadema för att rätta till skadorna. Denna metod har emellertid en del begränsningar. Om värdena grundas på trafikantemas preferenser är de endast relevanta om miljöeffekterna är sådana att de kan upplevas på ett meningsfullt sätt. Detta är lättare att acceptera för t.ex. buller än för luftföroreningar. Kunskapen om luftföroreningamas effekter är bristfällig och det finns problem med att mäta både utsläpp och konsekvenser. När det gäller koldioxid är det en kanske omöjlig uppgift att beräkna miljöskadoma eller kostnaden för att återställa miljön i ursprungligt skick.

Den av mig förordade ansatsen innebär att man utgår ifrån en ekonomisk analys av t.ex. drivmedelsefterfrågans priskänslighet och fastställer ett skuggpris på bensinen. Detta bensinpris kan medföra att miljömålet kan nås. Samtidigt vill jag dock nämna att även icke direkt kvantifierbara trafikpolitiska mål, t.ex. trafiksäkerhet, naturligtvis även med en skuggprisansats kan beaktas vid utformningen av bensinskatten. En minskad trafik medför också indirekt att antalet olyckor minskar i trafiken.

VTI har genomfört en studie om ekonomiska styrmedel för att begränsa vägtrafikens utsläpp. Beräkningarna visar att bensinpriset bör ligga kvar på nuvarande prisnivå för att ha avsedd styreffekt.

Kostnaderna för utsläpp som inte enbart är relaterade till drivmedels- förbrukningen, t.ex. kväveoxider, kan på ett effektivt sätt tas ut genom förbättrade system för miljöklasser på fordon och drivmedel. Fordons- skatten skulle, då tillräckligt bra förutsättningar för återkommande miljöbesiktning skapats, kunna differentieras utifrån miljöeffekter.

I princip kan stora effekter uppnås bara man sätter nivån för driv- medelsskatten tillräckligt högt. Detta är emellertid ingen bra metod för att begränsa förorenande utsläpp, eftersom det ger en felaktig resursallo- kering i trafiksystemet. Min utgångspunkt när det gäller att öka använd- ningen av ekonomiska styrmedel har varit att försöka öka precisionen i nuvarande styming så att större hänsyn tas till dels olika fordons och bränslens miljöegenskaper, dels till skillnader i miljökostnader beroende på var och när utsläppen sker. Denna fråga är också aktuell inom vägtelematiken därför att de tekniska och administrativa möjligheterna att debitera t.ex. vägavgifter ökar i takt med utvecklingen av elektroniska betalningssystem. Regionala eller lokala avgifter kan tas ut. Två viktiga principer i trafikpolitiken kan tillämpas bättre med avgifter, nämligen

. . 159 konkurrens mellan trafikslagen och marginalkostiiadspnssättning.

• Sida 160
•  Original

En rättvis tillämpning av dessa principer förutsätter att trafikanterna Prop. 1992/93:179 betalar sina marginalkostiiader. Ofullkomligheter i skattesystemet som Bilaga 2 innebär bristande samband mellan kostnader och resande bör justeras. Reglerna för tjänstebilsförmåner och avdrag för arbetsresor ses för när- varande över i särskilda utredningar.

Det pågår för närvarande en kartläggning av EG:s regler på den indirekta beskattningens område. Jag vill betona att innan beslut kan tas om nya skatter och avgifter i Sverige måste det noga värderas hur dessa harmoniserar med EG:s bestämmelser. Jag vill också betona att den harrnoniseringsprocess som pågår i EG inte kommer att upphöra nu när den inre marknaden börjar genomföras. Det pågår en dynamisk process i EG och kraven på förändringar av svenska skatter och avgifter kommer därför att vara behäftade med en betydande osäkerhet och således vara möjliga att påverka i förhandlingarna med EG.

Vid ett svenskt EG-medlemskap uppstår krav på anpassningar av olika slag på det svenska skattesystemet. Det som är formellt bindande t.ex. skattebasens utformning för mervärdesskatten måste vi följa. Inriktningen vad gäller punktbeskatming är, liksom på mervärdesskatteområdet, att en så långtgående harmonisering skall genomföras att de nuvarande gränskontrollema skall kunna avskaffas.

När det gäller skattenivån på dieselolja och bensin är EG-reglema utformade som miniminivåer. Denna nivå är för bensin lägre än den nuvarande svenska skattenivån. Den 1 oktober 1993 ersätts kilometerskat- ten av en särskild dieseloljeskatt. Det sammanlagda skatteuttaget på dieselolja i Sverige kommer då att överstiga miniminivån i EG. Något formeut krav på anpassning av den svenska skattenivån till EG:s miniminivå på vare sig bensin eller dieselolja finns inte. Däremot kan marknadsmässiga krav kräva en sådan anpassning.

8 Vidgade försök med motoralkohol som fordonsbränsle

Min bedömning: Forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverk- samhet rörande användning av biomassebaserade motoralkoholer och biogas skall vidgas för att förbereda en introduktion.

Bakgrunden och skälen till min bedömning: I takt med att miljöprob— lemen kartlagts har intresset för motoralkoholer ökat, inte bara i Sverige utan även utomlands. Alkohol som motorbränsle har tidigare studerats av Motoralkoholkom— mitten, som lämnade sitt slutbetänkande i november 1986 (SOU 1986:51). Kommittén ansåg att det var fullt möjligt att utveckla system för låg inblandning av alkohol i bensin liksom fordon som kan drivas med ren alkohol. Kommittén ansåg att tekniken borde prövas i fullskale- försök. Vid den tidpunkten ansågs kosmaden för alkoholframställning 160

• Sida 161
•  Original

vara så hög att det var svårt att konkurrera med bensin. Förutsättningama Prop. 1992/932179 har förbättrats på denna punkt. Bilaga 2

En väsentlig del i utvecklingen sammanhänger med att Kalifornien fr.o.m. år 1998 kommer att införa mycket långtgående avgaskrav. Världens bilindustri anpassar sig efter hand till dessa krav, vilket innebär att man överväger produktion av fordon, som kan drivas med olika blandningar av bensin och motoralkoholer, s.k. flerbränslefordon eller hybridfordon för el- och etanoldrift.

Regeringen har gett SNV i uppdrag att föreslå en utformning av en miljöklassning av bensin. Uppdraget redovisades i januari 1993. Verket föreslår att blyet i bensin ersätts med andra ämnen.

SNV pekar på att inblandning av alkoholer i bensin minskar utsläppen av koldioxid men kan medföra andra miljöproblem om inblandningen överstiger en viss nivå, bl.a. i form av ökade utsläpp av kväveoxider, aldehyder och flyktiga kolväten. En för hög inblandning kan också försämra körbarheten. Gränsen för oxygenathalt i nuvarande svenska standarder för bensin är anpassad för att säkerställa körbarheten för bilar mellan 1976 och 1988 års modell. Enligt standarderna tillåts en oxygenat- halt i bensin motsvarande högst 2 viktprocent syreinnehåll. Detta motsvarar en inblandning av t.ex. etanol på 5,7 volymprocent eller metanol på 3,8 volymprocent. SNV föreslår att dessa gränser bibehålls tills vidare.

Verket redovisar samtidigt möjligheter att blanda bensinen med bl.a. alkoholbaserade tillsatser. Dessa skulle enligt verkets bedömningar kunna sänka koldioxidutsläppen från trafiken med i storleksordningen 500 000—600 000 ton.

Riksdagen har våren 1991 i det energipolitiska beslutet (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/911373) anvisat medel till forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet med användning av motoralkoholer i TFB:s regi. Regeringen har också slopat skatten på oblandad etanol.

120 miljoner kronor avsattes från energiteknikfonden under fyra år med 30 miljoner kronor årligen fr.o.m. budgetåret 1991/92 för utvecklings- och demonstrationsverksamhet med användning av motoralkoholer. TFB kunde därmed inleda ett omfattande utvecklings- och demonstrationspro- gram. Programmet har vid inledningen av budgetåret 1993/94 pågått i två år. Försöksverksamheten har hittills inriktats mot att använda motoralko- holer i tunga fordon, bussar och disti'ibutionsfordon i tätorter.

Resultaten är vad jag erfarit positiva, och TFB har i en lägesrapport (januari 1993) redovisat förslag till hur en vidgad verksamhet bör utformas. TFB anser att forsknings-, utvecklings- och demonstrations- verksamheten nu bör ges en vidare inriktning samt omfatta försök med andra fordonstyper och inte enbart koncentreras till tätortsproblemen. För kollektivtrafiken i de större tätorterna bör även biogas prövas.

Underlaget för bedömningar av vilka inblandningar som är optimala på längre sikt är bristfälligt, och ytterligare studier behöver därför göras. Jag har erfarit att TFB planerar sådana studier inom ramen för de 120 miljoner kronor som TFB disponerar för motoralkoholprogrammet. 161

• Sida 162
•  Original

9 Stöd till utvecklingen av el- och hybridfordon Prop. 1992/93:179 Bilaga 2

Mina förslag och bedömningar:

Ett fyraårigt forsknings-, utvecklings- och demonstrationsprogram rörande användning av el— och hybridfordon för att förbereda en introduktion inleds. 9 miljoner kronor avsätts för budgetåret 1993/94. Möjligheten att i vissa tätorter införa ett system med miljözoner för fordon med nollutsläpp bör utredas.

SNV:s, trafikverkens, TFB:s och NUTEK:s förslag: Överensstämmer med mina förslag. Förslaget vad gäller miljözoner är dock mitt eget.

Bakgrunden och skälen till mina förslag och bedömningar: Den tekniska utvecklingen av el- och hybridfordon är sedan ett par år tillbaka intensiv. Orsaken är främst de successivt skärpta avgaskraven i Kalifor- nien. El— och hybridfordon ger väsentligt lägre utsläpp än konventionell teknik och lämpar sig särskilt bra för tätorter.

Elbilen drivs helt av lagrad energi i batterier. Den vanligaste formen av hybridfordon drivs även den med lagrad energi i batterier. Dessa kan dock ges en längre aktionsradie genom att batterierna vid behov kan laddas under färden genom en särskild motordriven generator t.ex. gasturbin. Volvos nya "environmental concept car" har en sådan konstruktion.

I ett flertal länder däribland Frankrike, Tyskland, Italien, Schweiz, Österrike och Nederländerna har användningen av el- och hybridfordon kommit igång, delvis tack vare ett aktivt samhällsstöd i introduktions— fasen. Stödet omfattar i dessa fall både direkta inköpsstöd och stöd till forskning och utveckling.

I Sverige har stödet hittills begränsats till medverkan i ett par mindre demonstrationsprojekt. NUTEK har nyligen inrättat ett teknikupphand- lingsprogram i syfte att stimulera inköp av el- och hybridfordon i Sverige. Ett flertal intressenter har anmält sitt intresse att medverka, däribland Bilspedition AB, Postverket, Gatubolaget i Göteborg samt Stockholms läns landsting.

Jag ser för min del ett behov av att öka samhällsengagemanget så att vidare erfarenheter kan vinnas även i Sverige. Denna uppfattning har stöd från många intressenter som i skrivelser, i uppvaktningar och på annat sätt redovisat sina bedömningar.

Regeringens principiella ställningstagande om att aktivt medverka i introduktionen av el- och hybridfordon motiveras främst av miljö- och in- dustripolitiska skäl. Det som således väger tungt är att en sådan medverkan kan bidra till att öka andelen fordon med extremt god avgasprestanda i tätorterna, en uppfattning som även företrädare för de tre storstäderna starkt betonat.

• Sida 163
•  Original

Forskningen bör förstärkas samtidigt som utvecklings- och demonstra- Prop. 1992/93:179 tionsverksamheten ges en väsentligt vidare inriktning och omfattning än Bilaga 2 tidigare. Jag har därför särskilt noga analyserat de förslag TFB och NUTEK gemensamt utarbetat för el— och hybridfordon för perioden 1993-1996.

Jag föreslår att ett program för en fyraårsperiod rörande forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet genomförs i TFB:s regi. För budgetåret 1993/94 föreslås 9 miljoner kronor avsättas. Beloppet skall disponeras av TFB för att påbörja programmet.

Verksamheten är långsiktig. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet bör vara en stegvis ökning under fyraårsperioden. Nu anslås 9 miljoner kronor. Det fortsatta arbetet bör baseras på det nämnda forsknings- programmet. Jag avser återkomma till regeringen om kommande års medelstilldelning .

Det av TFB och NUTEK föreslagna forskningsprogrammet bör läggas som grund för arbetet. För TFB:s del innebär detta att demonstrations- verksamheten kan genomföras och utvärderas inte minst utifrån speciella svenska förutsättningar t.ex. avseende klimatet. TFB:s programplaner innefattar försök med både renodlade elfordon samt med el-hybridfordon (bl.a. Volvos environmental concept car).

Demonstrationsverksamheten kommer att koncentreras till ett par försöksområden och omfatta personbilar och distributionsfordon för enskilda och företag.

Infrastrukturfrågor, marknadsfrågor, attitydfrågor och andra aspekter kommer att utvärderas.

Chefen för Näringsdepartementet kommer i det följande att redogöra för ökade insatser för utveckling och teknikupphandling av rniljöanpas- sade fordon och drivmedel. Medlen skall tillföras NUTEK. 5 miljoner kronor av dessa medel skall användas för teknikupphandling av kollektiv- trafikfordon.

Det har av min redogörelse framgått att insatserna för att utveckla ett miljöanpassat trafiksystem berör såväl NUTEK som har ett industripoli- tiskt och TFB som har ett kommunikationspolitiskt ansvarsområde.

TFB skall kunna stödja projekt med teknisk inriktning eller med inriktning på bebyggelse om TFB bedömer att de har tillräcklig relevans för TFB:s systemorienterade och kommunikationspolitiskt motiverade uppdrag.

Likaså måste NUTEK ha möjlighet att exempelvis studera transporttek- nik från ekonomiska eller beteendevetenskapliga utgångspunkter om man bedömer detta vara förenligt med industripolitiskt motiverade uppdrag.

I vissa fall kan den mest praktiska lösningen vara att samfmansiera forskningen då erforderliga resurser inte kan mobiliseras inom en enda organisation.

Ett nära samarbete är därför enligt min mening nödvändigt för att en samlad och enhetlig verksamhet skall kunna uppnås.

Jag vill i denna del också hänvisa till de överväganden rörande ansvars- fördelningen och samarbetet mellan TFB och NUTEK som regeringen redovisat i propositionen (prop. 1992/93:170avsnitt 6) om forskning för 163 kunskap och framsteg.

• Sida 164
•  Original

Den utredning som jag avser föreslå regeringen att tillsätta kommer Prop. 1992/93:179 även att utreda förutsättningama för att införa miljözoner i vissa tätorter. Bilaga 2 Möjligheten att införa ett system för fordon med nollutsläpp bör utredas.

10 Östersjösamarbetet om trafik och miljö

Mitt förslag: Svenska stödinsatser i Östersjöländema förbereds inom ramen för det pågående samarbetet om trafik och miljö i Östersjöregio- nen (Baltic Sea Conference of" Ministers of Transport). 15 miljoner kronor skall avsättas för finansiering av svenska punktinsatser i syfte att stärka kollektivtrafiken.

Bakgrund och skälen till mitt förslag: I samband med ett transport- ministennöte i Stettin i Polen våren 1992 påtog sig Sverige ordförande- skapet i en arbetsgrupp om trafik och miljö.

Arbetsgruppens uppgift är att ta fram ett underlag samt föreslå en gemensam politik utifrån vilken länderna kring Östersjön är beredda att gå vidare 1 ett framtida samarbete om trafikens miljöfrågor.

Den politiska överenskommelsen kan komma att innehålla förslag om bränslen och teknik, marknadslösningar med ekonomiska styrmedel samt aktionsplaner utifrån de utgångspunkter och möjligheter som gäller i länderna.

Några konkreta förslag har ännu inte utarbetats men punktinsatser kan göras som ger en omedelbar miljöeffekt. Enligt min mening är en överfö— ring av svenska bussar, utrustade med partikelfilter en mycket angelägen åtgärd. Samtidigt skulle en optimering av motorerna på befintliga bussar under ledning av svenska fordonstekniker ske. Bränsleförbrukningen på svenska bussar är väsentligt lägre än på de bussar som används i t.ex. de baltiska staterna i dag. Upphandlingen av bussarna skall om möjligt ske i områden där lufkvaliteten är speciellt dålig på grund av mycket avgaser från dieselfordon.

11 Åtgärder inom sjöfarten

Mina bedömningar:

— Sverige bör, liksom hittills, vara pådrivande i det internationella arbetet om sjöfartens miljöfrågor. Arbetet med bilaterala avtal om begränsningar av svavelutsläpp fortsätter. Ett uppdrag skall ges om att redovisa de tekniska och ekonomiska förutsättningama för och konsekvenserna av avgaskrav och renare bränsle avseende fritidsbåtar, arbetsfartyg och vägfärjor samt andra fartyg som används enbart för inrikestratik.

• Sida 165
•  Original

Skälen till mina bedömningar: Sjöfartens internationella karaktär Prop. 1992/932179 medför att åtgärder för att minska sjöfartens negativa miljöpåverkan i allt Bilaga 2 väsentligt måste grundas på internationella överenskommelser och regler. Långtgående nationella särlösningar kan bl.a. medföra snedvridning av konkurrensen. Sverige deltar därför aktivt i det internationella arbetet med sjöfartens miljöfrågor inom bl.a. FN:s sjöfartsorganisation Intema- tional Maritime Organization (IMO) och i Helsingforskommissionen (HELCOM).

Sjöfartens utsläpp av kväveoxider och svaveldioxid är inte obetydliga och kan på sikt minskas. Sverige stödjer därför arbetet inom IMO med en internationell miljöbaserad minimistandard för fartygsbränslen samt utvecklingen av en ny bilaga till MARPOL-konventionen om reglering av luftföroreningar från fartyg. En sådan bilaga skulle således medföra att föreskrifterna mot vattenförorening från fartyg kompletteras med föreskrifter mot fartygens utsläpp till luft.

Inom HELCOM har uttalats att Östersjöstatema bör eftersträva att internationella regler om förorening från fartyg innehåller regler om maximering av svavelhalten i fartygsbränsle. HELCOM har också uttalat att bilaterala avtal om maximering av svavelhalten i eldningsolja till högst 1,5 volymprocent bör kunna träffas mellan Östersjöstatema.

Inom EG pågår också arbete för att minska luftutsläpp från fartyg. I mars 1992 antogs ett direktiv varigenom svavelhalten i bl.a. fartygs- bränsle för bruk inom EG minskas till 0, 2 procent i ett första steg.

I avvaktan på en samlad internationell reglering kan bilaterala avtal med övriga Östersjöstater vara ett sätt att snabbare få fram regler som begränsar svavelutsläppen främst från färjetrafiken" i vårt närområde. Jag har i 1993 års budgetproposition sagt att förutsättningama för sådana avtal skall undersökas. Jag avser att återkomma till riksdagen med en redovisning av arbetet i denna fråga.

För att undersöka möjligheterna att minska luftföroreningama från bl.a. fritidsbåtar och svensk inrikes sjöfart bör ett uppdrag ges. Därvid skall förutsättningama klarläggas att introducera tekniska eller ekonomiska åtgärder till gnind för nationella åtgärder och initiativ i internationella forum.

• Sida 166
•  Original

12 Åtgärder inom luftfarten Prop. 1992/93:179 Bilaga 2

Min bedömning:

— Det arbete med miljöfrågor som pågår inom de internationella luft- fartsorganisationema, där Sverige liksom hittills bör vara pådri— vande, avses bl.a. leda till internationella överenskommelser om möjlighet till införande av ekonomiska styrmedel för att reducera flygets utsläpp till luft. Sådana överenskommelser finns i dag endast beträffande möjlighet till differentiering av landningsavgifter med hänsyn till buller. Luftfartsverket bör, bl.a. som en del i arbetet med att uppfylla av regeringen fastställda miljövillkor för Arlanda flygplats, slutföra arbetet med förslag till miljörelaterade landningsavgifter på svenska flygplatser. I arbetet bör även behovet av en förändring av nuvarande miljöskatt på inrikes flygtrafik med hänsyn till de förändrade marknadsförhållandena beaktas.

Skälen till min bedömning: Luftfarten kommer enligt prognoserna i trafikverkens miljörapporter till följd av förväntad trafikökning att svara för ett ökat utsläpp av kväveoxider och koldioxid från år 1990 till år 2000. Arbetet med att reducera utsläppen från flygtrafiken måste därför fortsätta med oförrninskade ansträngningar.

Luftfartsverket har under de senaste åren varit pådrivande i det arbete som pågår inom International Civil Aviation Organization (ICAO) och European Civil Aviation Conference (ECAC) i miljöfrågor. Initiativen har ofta tagits i samråd mellan de nordiska länderna.

Flera studier pågår nu inom dessa organisationer beträffande åtgärder för att komma till rätta med miljökonsekvenser av utsläpp från flygplans- motorer. Bl.a. gäller det skärpta certifieringsregler för nya motortyper samt möjligheter att differentiera avgifter med hänsyn till utsläpp till luft. En sådan differentiering accepteras redan nu internationellt vad gäller buller. De pågående studierna förväntas leda till ändrade internationella överenskommelser i denna del i mitten av 1990-talet, varigenom ekonomiska styrmedel skulle kunna tillämpas i miljöarbetet även vad gäller internationell luftfart.

Enligt ICAO:s grundläggande riktlinjer skall miljöavgifter inte vara fiskala utan relaterade till omkostnader. De får inte heller snedvrida konkurrensförhållandena mellan olika transportformer eller hindra ett effektivt utnyttjande av existerande flygplansflotta. Jag anser att det bör vara möjligt att nå internationella överenskommelser om att tillåta ett system med miljöavgifter också för utsläpp till luft inom ramen för dessa principer och förutsätter att Sverige fortsätter att vara pådrivande i detta arbete.

Regeringen beslutade i september 1991 om villkor enligt Naturresurs- lagen (NRL) för anläggande av en tredje rullbana vid Arlanda flygplats. [66 Dessa villkor innefattar även gränser för de totala utsläppen till luft av

• Sida 167
•  Original

kväveoxider och koldioxid från flygplatsen. Bl.a. mot bakgrund av dessa Prop. 1992/93:179 villkor arbetar Luftfartsverket med att ta fram ett förslag till miljödiffe— Bilaga 2 rentierade landningsavgifter på svenska flygplatser. Jag anser att detta arbete är en viktig del i arbetet med att reducera flygets miljöproblem. Det bör i detta sammanhang beaktas att förutsättningama för utform- ningen av den avgasskatt på inrikes flygtrafik som infördes år 1988 nu har förändrats bl.a. till följd av beslutet om avreglering av det svenska inrikesflyget och om anslutning till EG:s luftfartsmarknad. De olika åtgärder som vidtas inom flygsektom av miljöskäl bör enligt min mening därför ses samlat för att uppnå den största miljöeffekten med upprätthål- lande av övriga trafikpolitiska målsättningar.

13 Utredning om trafik och miljö

Skälen till min bedömning: Utredningen kommer att ges vidsträckta uppgifter inom hela trafikområdet vad gäller möjligheten att minska koldioxidutsläppen. Trafikens miljöproblem har, som framgått av min tidigare redovisning, analyserats i ett stort antal utredningar och studier under de senaste åren. Utredningens uppdrag kommer därför att utforr'nas så att det klart framgår att uppgiften främst är att bearbeta, konkretisera och sammanfatta redan redovisade förslag. Då så är påkallat, skall utredningen kunna genomföra egna studier.

14 Anslagsfrågor

Sjätte huvudtiteln

A. Kommunikationsdepartementet m.m.

A 6. Östersjösamarbetet om trafik och miljö

1993/94 Nytt anslag 15 000 000 (förslag)

Jag har tidigare i min föredragning redovisat skälen till mitt förslag om satsningar för att stärka kollektivtrafiken i länderna kring Östersjön. Det bör ankomma på regeringen att disponera anvisade medel.

Ett nytt anslag (reservationsanslag) bör föras upp i statsbudgeten för stödjande av den redovisade verksamheten. 167

• Sida 168
•  Original

G. Transportforskning Prop. 1992/93:179 Bilaga 2

G 4. Bidrag till forskning om el- och hybridfordon

1993/94 Nytt anslag 9 000 000 (förslag)

Jag har tidigare i min föredragning redovisat skälen till mitt förslag om forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet rörande el- och hybridfordon i TFB:s regi.

Utöver vad jag tidigare redovisat rörande syftet med verksamheten skall medlen kunna till en mindre del även kunna täcka förvaltningskost- nader i anslutning till genomförandet av verksamheten.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att

1. till Östersjösamarbetet om trafik och miljö för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 15 000 000 kronor,

2. till Bidrag till forskning om el- och hybridfordon för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 9 000 000 kronor, dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

3. en strategi för reducering av koldioxidutsläppen inom trans- portsektorn (avsnitt 5),

4. ekonomiska styrmedel (avsnitt 7),

5. forsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet rörande användning av biomassebaserade motoralkoholer och biogas (avsnitt 8) samt

6. åtgärder inom sjöfarten och luftfarten (avsnitt 11 och 12).

• Sida 169
•  Original

J ordbruksdepartementet PrOp. 1992/93:179

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Anmälan till proposition om åtgärder mot klimatpå- verkan m.m.

1 Inledning

Biobränslekomrnissionen (I 1991:01) som tillkalladesi samband med 1991 års energipolitiska beslut lämnade i november 1991 delbetänkandet (SOU 1991:93) El från biobränslen. Förslagen i betänkandet behandlades av riks— dagen våren 1992 (prop. 1991/92:97, bet. 1991/921NU25, rskr. 1991/92: 271). I september 1992 lämnade kommissionen sitt slutbetänkande (SOU l992:90) Biobränslen för framtiden. Kommissionens sammanfattning av slut- betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.1 . Betänkan— det har rernissbehandlats. En förteckning över remissinstansema och en sarn- manställning av remissyttrandena finns tillgängliga i Jordbniksdepartementet (dnr 1816/92).

Kommissionens förslag har nära anknytning till angelägna, grundläggande frågor som rör klimatförändringar och hur de påverkas". De bör därför behand— las i detta sammanhang.

Därutöver har skrivelser från kommuner, företag och organisationer kom- mitin till Jordbruksdepartementet rörande de olika frågor som behandlas idet- ta sammanhang.

Mina förslag och bedömningar innebär

— ett stöd på 10 miljoner kronor om året under tre år till ett utvecklings- program för att förbättra miljöprestanda hos mindre panncentraler och villapannor för biobränsle,

— ett stöd på 15 miljoner kronor om året under tre år för utveckling av ny teknik för framställning av etanol ur cellulosarik råvara, — en utredning om hur jordbruket och skogsbruket mest effektivt kan bidra till ett minskat nettoutsläpp av koldioxid, — ett reducerat investeringsstöd till biobränslebaserade kraftvärmeverk . där det huvudsakliga bränslet består av vissa sorterade avfallsfrak- tioner, . — att investeringsstödet till biobränslebaserade kraftvärmeverk skall kun na utnyttjas även under budgetåret 1996/97, — att förutsättningama för att minska emissionerna av kolväten vid eld- ning av biobränslen i villapannor och kaminer utreds.

• Sida 170
•  Original

Bilaga 3

2 Jordbrukets och skogsbrukets roll i klimatsystemet PYOP- 1992/933179

2.1 Bakgrund

Högre liv på jorden är beroende av fotosyntesen. Fotosyntesen är de gröna växternas förmåga att bygga upp kolhydrater och andra organiska föreningar från luftens koldioxid med hjälp av energin i solstrålningen. Den koldioxid som tas upp av växterna frigörs när de dör och bryts ned i ett naturligt krets- lopp. Samtidigt frigörs då energi. Det är en del av energin i detta kretslopp som djur och människor utnyttjar när växtdelar används som föda. Detsamma gäller när biomassa används som bränsle.

Syftet med jordbruk och skogsbruk är att utnyttja ekosystemet effektivt för att av biomassa skapa föda, foder, bränsle eller andra produkter. Genom män- niskan kan de tillvaratas effektivare än vad som är möjligt i ett naturligt eko- system. Av vår moderna syn pådetta brukande följer ett ansvar för att brukan- det av naturresurser bedrivs långsiktigt och uthålligt. Ett uttryck för detta är att marken inte får åsamkas skador som äventyrar dess framtida produktions- förmåga. Detta kräver goda kunskaper.

Den helt övervägande delen av världens livsmedel produceras i jordbruk. Förutsättningama för jordbruk och skogsbruk diktcrasi stor utsträckning av klimatet. Därför är vi alla beroende av att de klimatiska förutsättningama för jordbruk och skogsbruk inte försämras.

En snabbt förstärkt växthuseffekt kan ge omfattande negativa effekter på ekosystemen sett från människans behov av försörjning. Med dagens kun- skapsnivå är det inte möjligt att kvantitativt bedöma dessa konsekvenser. Trots den rådande osäkerheten måste de farhågor som forskningen anger eller antyder tas på allvar.

Jordbrukets och skogsbrukets största betydelse för koldioxidbalansen är att dess produkter i stor utsträckning kan ersätta fossila bränslen, både som energikälla och som råvara för olika produkter. Därmed minskar behovet av att utvinna fossila bränslen och biosfären tillförs inte ytterligare kol.

I biosfären finns kol bundet bl.a. i växtmassa och i markens mull. Från klimatsynpunkt är det en fördel att denna mängd ökar. En hög mullhalt är även positiv för markens bördighet. Särskilt skogsekosystemen rymmer en stor mängd växtmassa. Skogen binder därmed stora mängder kol. En god skogsvård med syfte att öka markens avkastning förstärker detta förhållande.

Det hävdas från vissa håll att särskilt skogsbruket borde koncentreras helt på att bygga upp en stor växtmassa för att binda så mycket kol som möjligt. En sådan ansats ger inte någon långsiktig lösning på det underliggande pro- blemet utan endast en kort respittid. Därtill kommer att ett ökat förråd av växt- massa i skogen jämfört med naturskogar normalt måste vara en effekt av en god skogsvård som i sin tur förutsätter ett lönsamt skogsbruk. Att införa restriktioner för uttag av industriråvara och biobränsle av detta skäl skulle vara kontraproduktivt från koldioxidsynpunkt. Däremot 'är det ändamålsenhgt att, i syfte att främja en ökad produktion av råvaror som ersätter fossila brän- slen, bygga upp ett ökat förråd av växtmassa inom ramen för ett långsiktigt

• Sida 171
•  Original

Bilaga 3

bärkrafti gt jordbruk och skogsbruk.

Vid sidan av vattenånga och koldioxid är metan och dikväveoxid de vik- tigaste växthusgasema. För båda dessa gäller att jordbruket står för en märk- bar andel av utsläppen.

Den viktigaste metankällan i det svenska jordbruket är husdjuren, främst den metanbildning som sker i våmmen hos idisslare. Metanbildningen kan påverkas bl.a. genom ändrad utfodring och uppfödningsintensitet. Dessa åtgärder har dock vidare aspekter som inte har belysts tillräckligt. Det finns därför anledning att ytterligare studera denna fråga. Dessa studier faller inom ramen för verksamheten vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Våtmarker är en annan källa till metanbildning. Våtmarkema är värdefulla biotoper för växter och djur och fungerar även som biologiska filter som hind- rar läckage av näringsämnen. Att påverka dessa ekosystem enbart i syfte att minska metanavgången skulle därför kunna leda till stora negativa effekter. En sådan handlingslinje är därför tveksam.

En felaktig användning av kvävegödsel i form av naturgödsel eller handels- gödsel kan leda till bildning av växthusgasen dikväveoxid. Helt avgörande för hur mycket dikväveoxid som avgår är vilken mängd lättlösligt kväve som är tillgängligt i processen. Det är därför väsentligt att fullfölja pågående och planerade åtgärder för att minska kväveförlustema inom jordbruket. Bland dessa kan nämnas det år 1988 startade forsknings- och utvecklingsprogram- met för att minska de skadliga miljöeffekterna av användning av naturgödsel. Under de senaste åren har ny teknik tagits fram som möjliggör spridning av naturgödsel med bättre precision och i bättre takt med grödomas näringsbe- hov. Programmet finansieras bl.a. med miljöavgifter på handelsgödsel.

2.2 Jordbruk och skogsbruk som resurs i klimatarbetet

Min bedömning: NUTEK, Statens naturvårdsverk och Sveriges

lantbruksuniversitet bör gesi uppdrag att göra en samlad utredning om hur jordbruket och skogsbruket mest effektivt kan bidra till ett minskat nettoutsläpp av koldioxid.

Skälen för min bedömning: Produkter från jordbruk och skogsbruk kan ersätta icke förnybara produkter inom olika områden i samhället. Jord- bruket och skogsbruket måste med dessa utgångspunkter utnyttjas som resur- ser i miljöarbetet. När det gäller målet att minska koldioxidutsläppen har såle- des dessa sektorer en nyckelroll.

Biobränslekommissionen har visat på en stor potential för produktion av biomassa för energiändamål. Den drar slutsatsen att tillgångarna inte utgör någon begränsning för användning av biobränslen inom bostads-, service- och industrisektorema. I enlighet med sina direktiv har kommissionen dock

• Sida 172
•  Original

Bilaga 3

inte behandlat den möjliga framtida användningen av biobränslen inom tran- sportsektom.

Enligt min mening är det angeläget att det görs en översiktlig. samlad be- dömning av de olika källorna och marknaderna för biobränsle, särskilt med hänsyn till deras positiva effekter sedda från klimatsynpunkt. Av särskilt in- tresse är vilka användningsområden som är samhällsekonomiskt mest kost- nadseffektiva. I detta sammanhang bör även olika metoder för massaproduk- tion och materialåtervinning belysas. Chefen för Jordbruksdepartementet har därför för avsikt att i annat sammanhang föreslå regeringen att NUTEK, Naturvårdsverket och Sveriges lantbruksuniversitet får i uppdrag att göra en samlad utredning om hur jordbruket och skogsbruket mest effektivt kan bidra till ett minskat nettoutsläpp av koldioxid. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Näringsdepartementet och chefen för Miljö- och naturresursdeparte- mentet.

3 Främjande av biobränslebaserad kraftvärmepro- dukdon

3.1 Utgångspunkter

Sveriges elkraftproduktion baseras till övervägande del på vattenkraft och kärnkraft. Mindre än 5 % av elkraften är baserad på förbränning av bränslen. Hittills har endast en mindre andel av detta bränsle utgjorts av biobränsle.

I 1991 års energipolitiska beslut (prop. 1990/91:88, bet. l990/9lzNU40, rskr. 1990/91:373) uttalades bl.a. att energipolitiken bör utformas så att den stimulerar till en ekonomiskt försvarbar utbyggnad av ny kraft som är grun- dad på förnybara energislag och som utnyttjar teknik med hög energieffek- tivitet såsom kraftvärme. För att åstadkomma detta tillsatte regeringen Bio- bränslekommissionen med uppgift att bl.a. lämna förslag till åtgärder för att stärka biobränslenas konkurrenskraft. Riksdagen har med utgångspunkt i kommissionens förslag beslutat om ett sammanlagt stöd på 625 miljoner kronor för att påskynda utvecklingen av teknik som förbättrar förutsätt- ningama för kommersiell användning av biobränslen.

Riksdagen beslutade vidare att införa ett investeringsstöd på 4 000 kr per installerad kW elproduktionskapacitet. Stödet ges på villkor att biobränslen svarar för den huvudsakliga energiförsörjningen. Det innebär i praktiken att anläggningsägaren förbinder sig att under minst fem år ha en faktisk använd- ning av biobränslen på minst 85 % av den totala bränsleförbrukningen i den biobränsleeldade pannan. För stödet har avsatts sammanlagt 1 miljard kronor för en femårsperiod från den 1 juli 1991. Stödet administreras av NUTEK. Hittills har beslut fattats om stöd till biobränslebaserad kraftvärme omfattande sammanlagt ca 500 miljoner kronor. Dessutom finns ansökningar om stöd omfattande ca 600 miljoner kronor. Detta innebär att ansökningarna, om de uppfyller kraven för stöd, kommer att kunna ta i anspråk återstående stödut- rymme.

• Sida 173
•  Original

Bilaga 3

Investeringsstöd har hittills lämnats enbart till anläggningar med biobrän- slen som huvudsakligt bränsle. När stödet infördes anfördes att sorterade avfallsfraktioner som miljömässigt är jämförbara med biobränslen bör lik- ställas med biobränslen i detta sammanhang. Däremot skulle stöd inte lämnas till anläggningar där torv svarar för den huvudsakliga bränsleförsörjningen. Det har dock ännu inte bestämts vilka" krav som skall ställas på avfallsfraktio- ner för förbränning.

3.2 Ett reducerat investeringsstöd för vissa sorterade av- fallsfraktioner

Min bedömning: Reglerna för investeringsstödet till lcraftvärme änd-

ras så att ett reducerat stöd kan lämnas till anläggningar där det huvud- sakliga bränslet består av vissa sorterade avfallsfraktioner.

Biobränslekommissionens förslag överensstämmer i stort sett med min bedömning.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker att bidrag skall kunna ges för anläggningar som umyttjar vissa brän- slefraktioner av sorterat avfall. Bl.a. Svenska Renhållningsverksföreningen är tveksam till om det finns motiv för en så långt gående sortering som den som förordas i kommissionens slutbetänkande. I stället förordas en modell där, förutom miljöskadligt material som alltid skall sorteras ut, sorteringen av- görs med beaktande av avsättningsmarknadema och de lokala och regionala resurserna för behandling.

Skälen för min bedömning: I budgetpropositionen 1990 anfördes bl.a. att källsortering skall utvecklas så att allt avfall som lämnas till slutbe— handling är uppdelat i grupper som möjliggör ett från miljö- och resurshus— hållningssynpunkt lämpligt omhändertagande av avfallet. Vidare anfördes att förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha upp- hört vid utgången av 1993. Riksdagen hade ingen erinran häremot (prop. 1989/90:100 bil. 16, bet. 1989/90:10U16, rskr. 1989/90:241).

I likhet med vad som är fallet vid'all storskalig, bränslebaserad värmepro— duktion är det vid användning av avfall som bränsle angeläget att i första hand utnyttja möjligheterna till kraftvänneproduktion. Med väldefinierade bränsle- fraktioner förbättras de tekniska och miljömässiga förutsättningama att utnytt- ja avfall som bränsle i kraftvärmeproduktion.

I en promemoria som har upprättats av Naturvårdsverket som'underlag för Biobränslekommissionen redovisas en skiss till systemlösning för källsorte— ring. Enligt denna skall miljöfarligt avfall och annat Specialavfall sorteras ut för särskild behandling. Vidare skall rena material eller rena bränslefraktio— ner, t.ex. spillvirke, sorteras ut för materialåtervinning eller energiutnyttjan- de. Fuktigt material med biologiskt ursprung, t.ex. köksavfall, utsorteras för

• Sida 174
•  Original

Bilaga 3

kompostering eller för biogasproduktion. Återstoden består dels av avfall som inte lämpar sig för återvinning, förbränning eller biologisk behandling, dels av en torr blandad bränslefraktion. Ett sådant system skulle enligt Naturvårdsverket ge två bränslefraktioner, en ren bränslefraktion och en blandad bränslefraktion. Den rena fraktionen bör kunna betraktas som ett bio- bränsle jämförbart med skogsavfall. Den blandade bränslefraktionen har ett relativt högt bränslevärde och lämpar sig väl för förbränning och energiut- nyttjande. Förutsatt att den blandade bränslefraktionen tas fram genom en utbyggd sortering enligt den i promemorian skisserade modellen, borde stödet enligt Naturvårdsverket kunna lämnas med ett reducerat belopp enligt en schablon, t.ex. 75 % av vad som gäller vid eldning med rena biobränslen.

Jag anser att det är angeläget från resurshushållningssynpunkt att komp- lettera reglerna för det nuvarande stödet så att det framgår att kraftvärme- anläggningar avsedda för blandade bränslefraktioner av det slag som nämns i Naturvårdsverkets promemoria blir berättigade till ett stöd på en reducerad nivå. Det ankommer på regeringen att besluta närmare föreskrifter för stödet.

3.3 En förlängning av tiden för investeringsstöd till bio- bränslebaserad kraftvärme

Min bedömning: Anslaget till investeringari anläggningar för bio-

bränslebaserad kraftvärmeproduktion bör kunna utnyttjas även under budgetåret 1996/97.

Biobränslekommissionens förslag överensstämmer med min bedöm- ning. Dessutom föreslår Biobränslekommissionen att ramen för stöd utökas med 200 miljoner kronor.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstansema stödjer Biobränsle- kommissionens förslag. Kommerskollegium anför att det är osäkert om stö- det kommer att tillåtas vid ett ISG-medlemskap samt att det är tveksamt om stödet ryms inom de ramar som föreslåsi utkastet till ny subventionskod in- om GATT. NUTEK anser att en utvärdering av bl.a. bidragssystemet till biobränslebaserad kraftvärmeproduktion bör avvaktas innan beslut fattas om ytterligare bidrag till kraftvärme. Konkurrensverket är principiellt negativt till statliga subventioner som hotar att snedvrida konkurrensen. Kraftsam anser att stödet skulle komma bättre till pass om det försköts längre fram i tiden till dess utbyggnader av ny kraft behövs.

Skälen för min bedömning: Motivet för stödet till biobränslebaserad kraftvärme var då det beslutades år 1991 att det, iavvaktan på en internatio- nell samordning, behövdes andra styrmedel än koldioxidskatt på fossila brän- slen vid elgenerering för att främja de förnybara energislagen och kraftvär- men. Fortfarande har någon sådan samordning inte skett.

Biobränslekommissionens analyser visar att investeringsstödet är en nöd-

• Sida 175
•  Original

Bilaga 3

vändig förutsättning för en fortsatt utbyggnad av biobränslebaserad kraft- värme under 1990-talet. Kommissionen ser det som en fördel om stödet får samma sluttidpunkt som det särskilda stödet för främjande av biobränslean- vändningen. En samverkan mellan de båda stödsystemen kan nämligen kom- ma att krävas i samband med vissa större demonstrationsprojekt.

Ett motiv för stödet är att en fortsatt övergång till biobränslebaserad kraft- värme är nödvändig för att nå mål som ställs upp för att motverka en klimat- försämring. Fömyelsen av energisystemet är en process på mycket lång sikt. Det är därför angeläget att detta arbete inte avbryts även om kraftbalansen för närvarande är stark. Investeringsstödet utgör med dagens prisnivå för el och bränslen en nödvändig stimulans för att åstadkomma en sådan fortsatt över- gång.

För närvarande är det ingen brist på medel för investeringsstöd. Med hän- syn härtill och till att stödet inom kort skall utvärderas av NUTEK avser chefen för Jordbruksdepartementet att återkomma till frågan under nästa budgetår. Tiden för vilken stödet skall kunna lämnas bör mot denna bakgrund förlängas med ett år, dvs. till utgången av budgetåret 1996/97.

4 Förbättrade miljöprestanda i mindre biobränsle- pannor

4.1 Utgångspunkter

Vid sidan av läckage vid utvinning och transport av naturgas är ofullständig förbränning den viktigaste källan till utsläpp av metan och andra kolväten i energiförsörjningen. Detta gäller frärrrst vid eldning av fasta bränslen i mindre pannon

Vedanvändningen i villapannor har bedömts omfatta 10—12 TWh om året. Den'är en viktig del av energiförsörjningen i vårt land. En stor delav befint- liga vedpannor och vedkarniner har dåliga miljöprestanda beroende på ofull- ständig förbränning. Detta ger dålig verkningsgrad och orsakar stora utsläpp av kolväten.

Vid förbränning av biobränslen i större anläggningar blir problemen gene— rellt sett betydligt mindre. Naturvårdsverket har dock i en särskild rapport redovisat undersökningsresultat som pekar på stora skillnader i utsläpp av växthusgasen metan från både villapannor och panncentraler. Vid förbränning av biobränslen ger rostpannor, som är en vanlig panntyp i mindre panncentra- ler, betydligt högre värden än de virvelbäddspannor som blir alltmer vanliga i större panncentraler. Halten av metan speglar även halterna av andra flyktiga organiska ämnen som eten, propen m.fl. ämnen. Dessa ämnen ingår som en viktig komponent vid bildningen av bl.a. marknära ozon som skadar växtlig- heten. Dessutom ärozon en växthusgas. I flera rapporter betonas även de häl- sorisker som utsläpp av flyktiga organiska ämnen kan medföra, bl.a. cancer.

Endast en liten del av de panncentraler som inte är anslutna till fjärrvärme är baserade på biobränslen trots att beskattningen av fossila bränslen ger bio-

• Sida 176
•  Original

Bilaga 3

bränslen en kostnadsfördel. En övergång till biobränslen är angelägen sett från klimatsynpunkt. Den får dock inte ske till priset av försämrade miljö- och hälsoförhållanden. Det finns därför anledning att vidta särskilda åtgärder.

Chefen för Näringsdepartementet. kommer senare denna dag att föreslå ett stöd för anslutning av grupp- och blockcentraler och småhus till större fjärr- vämrenät. I sådana större panncentraler kan höga miljöprestanda uppnås. Dessutom ger större nät möjligheter till utnyttjande av kraftvärme.

När det gäller mindre panncentraler och friliggande byggnader i glest be- byggda områden finns ofta inte denna möjlighet. I många fall är det i sådana områden som utbudet av biobränsle är särskilt stort. Jag bedömer därför att det även i fortsättningen kommer att finnas ett Stort intresse av att utnyttja bio- bränsle i sådana områden. För att detta skall kunna ske miljömässigt bättre än för närvarande bör dock vissa åtgärder vidtas. Jag tar upp dem i det följande.

4.2 Ett utvecklingsprogram för mindre panncentraler för biobränsle

Min bedömning: Ett tidsbegränsat utvecklingsprogram bör startas

för att utveckla en ny generation förbränningsanläggningar för biobrän- slen med bättre miljöpreStanda. 10 miljoner kronor om året bör avsättas för detta ändamål. NUTEK bör ansvara för fördelningen av dem.

Biobränslekommissionens förslag överensstämmer med min bedöm- ning vad gäller behovet av utvecklingsinsatser.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser påtalar behovet av förbättring av förbränningstekniken för mindre anläggningar, främst av rrriljöskäl. NUTEK anger att en samlad insats planeras i fråga om biobränslen för villapannor och med en Storlek upp till ca 10 MW.

Skälen för min bedömning: En förbättring av både mindre panncent- ralers och vedpannors miljöprestanda är angelägen. Mindre panncentraler ger, som jag har nämnt idet föregående, ofta en något sämre förbränning än större med förhöjda halter av koloxid och kolväten som följd. Biobränslekommissio- nen anger att teknisk utveckling är en väg att förbättra både miljöprestanda och ekonomi. Särskilt tekniken för reglering och styrning av processen anses kräva ytterligare utveckling. En övergång till förädlade biobränslen är en an- nan positiv väg enligt kommissionen. En teknisk utveckling av panncentraler kan väntas ge resultat som även kan bidra till en förbättring av de miljögod— kända vedpannomas miljöprestanda. Det finns därför anledning att bedriva utvecklingsarbetet för båda kategorierna i ett samlat program.

Förhållandevis små insatser har gjorts för att utveckla mindre pann- centraler och vedpannor. Detta talar för att stora framsteg kan göras med rimliga utvecklingsinsatser. NUTEK bör mot denna bakgrund utarbeta ett samlat program som inriktas på såväl miljöprestanda som kostnadseffektivi-

[76

• Sida 177
•  Original

Bilaga 3

tet. Programmet bör ses som ett komplement till övriga insatser inom områ- det. Det bör innehålla ett utvecklingsstöd riktat till tillverkningsindustrin och bör omfatta pannor, mätteknik, reglerteknik, automatisering m.m. Även ut- veckling av specifika konstruktionshjälpmedel bör kunna stödjas. Jag beräk- nar statens kostnader för programmet till 10 miljoner kronor om året under en treårsperiod. Chefen för Jordbruksdepartementet har för avsikt att senare före- slå regeringen att NUTEK får detta uppdrag.

4.3 Ett program för minskat kolväteutsläpp från vedeld- ningismåhus

Min bedömning: Naturvårdsverket, NUTEK och Statens provnings-

anstalt bör ges i uppdrag att utreda förutsättningama att minska emissio- nema av kolväten vid eldning av biobränslen i villapannor, kaminer och liknande anläggningar.

Skälen för min bedömning: Det finns iSverige mer än 100 000 pan- nor för ved som inte är miljögodkända Många av dem är äldre dubbelpannor för olja och ved, ofta med undermåliga miljöprestanda vid vedeldning. Det beror på en kombination av dålig konstruktion, dålig installation och bristan- de kunskaper om hur de skall användas. Förutom höga kolväteutsläpp har sådana anläggningar mycket dålig verkningsgrad och i många fall även högre brandrisk än normalt.

Med moderna miljögodkända pannor som kombineras med ackumulator- tank reduceras utsläppen av kolväten kraftigt. Kommunerna har möjlighet att i samband med bygglovsprövning för nyinstallation i tätort kräva miljögodkän- da pannor. Utanför tätorter ställs inga krav på miljögodkännande. För befmt- liga anläggningar kan kommunen ställa krav om vedeldningen i det enskilda fallet orsakar sanitär olägenhet. Kolväteutsläpp sker också vid eldning i öpp- na spisar, eldning av trädgårdsavfall och grillning iträkolsgrillar. Naturvårds- verket utreder inom ramen för handlingsprograrnmet Miljö 93 effekterna av de nuvarande utsläppen vid småskalig förbränning.

Jag anser att det med utgångspunkt i bl.a. detta handlingsprogram bör ut- redas förutsättningama att minska emissionerna av kolväten vid eldning av biobränslen. Naturvårdsverket, NUTEK och Statens provningsanstalt bör ges i uppdrag att göra denna utredning. Chefen för Jordbruksdepartementet har för avsikt att senare återkomma till regeringen med förslag till ett uppdrag. Jag har i denna fråga samrått med chefen för Näringsdepartementet, chefen för Miljö— och naturresursdepartementet och statsrådet Thurdin.

• Sida 178
•  Original

Bilaga 3

5 Utveckling av ny teknik för etanolframställning

Mitt förslag: Forskningsprogrammet för alternativa drivmedel bör

kompletteras med ett stöd för utveckling av de nya teknikerna så långt att de går att tillämpa kommersiellt. Stödet som bör uppgå till 15 miljo- ner kronor om året bör fördelas av NUTEK.

Skälen för mitt förslag: För närvarande lämnas stöd till energirelate- rad transportforskning från nionde huvudtitelns anslag Bioenergiforskning. Stödet uppgår till ca 4 miljoner kronor om året. Det lämnas främst till forsk- ning om ny teknik för etanolframställning. Dessutom bidrar Energiteknikfon- den med ca 4 miljoner kronor om året till ett kollektivforskningsprogram med Stiftelsen Svensk etanolutveckling. .

Sulfitlut har tidigare varit en viktig råvara för etanolframställning. Sulfrtme- toden har emellertid till stor del ersatts med andra metoder. Andra råvaror som har varit aktuella för etanolframställning är jordbruksgrödor, t.ex. vete, sockerbetor och potatis. Av olika skäl har det emellertid varit svårt att ta till vara de möjligheter som har funnits att använda dessa produkter för etanol- framställning. En förklaring är att världsmarknadspriset på etanol sedan flera år är pressat, bl.a. som en följd av det överskott som uppkommer genom destillering av överskottsvin inom EG. Denna prisnivå har visat sig alltför låg för att uppnå lönsam etanolproduktion från jordbruksgrödor även om man tar hänsyn till att det vid processen uppkommer biprodukter som kan säljas som djurfoder. Detta är en förklaring till att den befintliga demonstrationsanlägg- ningen för etanolproduktion i Lidköping inte används för närvarande.

De råvaror som beräknas ge lägst framställningskostnader är sågverksav- fall, skogstlis, flis från energiskog samt andra cellulosarika, billiga råvaror såsom halm och pappersrika avfallsfraktioner. Användningen av sådana råva- ror förutsätter att cellulosan kan sönderdelas till jäsbara sockerarter. Tekniken för sådan sönderdelning med hjälp av syror har på senare tid vidareutvecklats iett forskningsprojekt med svenska och kanadensiska intressen. Den har än— nu inte demonstrerats i stor skala.

Genom ett flerårigt forskningsprogram vid Universitetet i Lund har ett genombrott gjorts vad gäller enzymatisk sönderdelning av cellulosa. Sådan sönderdelning ger högre utbyte av jäsbart socker än vid sönderdelning med syra. Därmed finns det möjligheter till lägre kostnader för processen. Dessut- om har framsteg gjorts när det gäller tillverkning av etanol av sådana socker- arter som inte är jäsbara med vanlig jäst. Dessa sockerarter bildas vid sönder- delning av hemicellulosa som också ingår i ved, halm och andra råvaror. Eftersom dessa processer som biprodukt ger ett lignin- eller träpulver som kan ersätta kolpulver i vissa kraftvärmeanläggningar, kan betydande positiva samverkanseffekter mellan etanolframställning och biobränslebaserad kraft- värmeproduktion finnas.

För att utvecklingen skall kunna gå vidare behöver de nya teknikerna stu-

• Sida 179
•  Original

Bilaga 3

deras för samtliga processteg i ett sammanhang och i större skala. Vidare kan det vara värdefullt att redan nu göra förstudier av fullskaleanläggningar bl.a. i syfte att finna vägar att optimera produktionskostnadema.

Sverige har rika tillgångar på cellulosarika råvaror,.främst i skogen. Där- med frnns goda förutsättningar att bygga upp en konkurrenskraftig etanolpro- duktion jämfört med länder som saknar dessa råvaror. En låg framställnings- kostnad är en viktig förutsättning för en introduktion av etanol som drivmedel i större skala. Av dessa skäl bör den pågående utvecklingen stimuleras.

Det nuvarande statliga stödet för energirelaterad transportforskning m.m. bör mot denna bakgrund kompletteras med ett stöd till främst dyrbar utrust- ning såsom laboratorieanläggningar och pilotanläggningar för framställning av etanol från cellulosa. Begränsade medel bör kunna användas för förpro— jektering av fullskaleanläggningar. En viss förstärkning av nuvarande forsk— ningsprogram bör ske för att ge möjlighet att engagera doktorander i projek- ten.

Jag bedömer att det för de insatser jag nu har förordat behövs 15 miljoner kronor om året under en treårsperiod.

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

1. jordbruket och skogsbruket som en resurs för att förbättra klimat- förhållandena (avsnitt 2.2),

2. främjande av biobränslebaserad kraftvärmeproduktion (avsnitt 3),

3. utvecklingsprogram för mindre panncentraler för biobränsle och för minskat kolväteutsläpp från vedeldning i småhus (avsnitt 4),

4. utveckling av ny teknik för etanolframställning (avsnitt 5).

7 Anslagsfråga för budgetåret 1993/94 NIONDE HUVUDTITELN

J. Biobränslen

J 1. Bioenergiforskning

I prop. 1992/93:170 om forskning för kunskap och framsteg har regeringen under denna anslagsrubrik föreslagit riksdagen bl.a. att för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 51 377 000 kr. Mot bakgrund av vad jag har förordat i det föregående (avsnitten 4.2 och 5) bör ytterligare 25 miljoner kronor anvisas.

• Sida 180
•  Original

Hemställan Prop. 1992/93:179

B '1 3 Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen 1 aga

att under reservationsanslaget Bioenergiforskning för budgetåret 1993/94 anvisa 25 000 000 kr utöver vad som har föreslagits i prop. 1992/93:170. -

• Sida 181
•  Original

Biobränslekommissionens sammanfattning av be— ProP— 1992/931179 tänkandet (sou 199290) Biobränslen för framtiden Bilaga 3-1

Bakgrund

Grunden för Biobränslekommissionens arbete är den s.k. energiöverenskom- melsen i januari 1991. Syftet med överenskommelsen var att skapa en långsik- tigt hållbar grund för energipolitiken. Tidpunkten för kärnkraftsavvecklin gens start och takten i dess genomförande gjordes avhängig av resultaten av elhus- hållningen, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjlig- heterna att behålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser.

I överenskommelsen ingick att en biobränslekomntission skulle tillkallas för att analysera de långsiktiga förutsättningama för en ökad kommersiell användning av biobränslen samt lämna förslag till åtgärder för att stärka bio- bränslenas konkurrenskraft. En prioriterad uppgift för kommissionen var att redovisa förslag om samordning och förstärkning av utvecklingsinsatsema för biobränslen, med särskild inriktning på teknik för produktion av el. För sådana insatser under en femårsperiod avsattes ett belopp av 625 miljoner kronor.

1 november 1991 lade Biobränslekommissionen fram förslag om riktlinjer för användningen av dessa 'medel för utvecklingsinsatser i delbetänkandet El från biobränslen (SOU 1991 :93). Förslaget innebar att merparten av resurser- na skulle användas för stöd till demonstration av teknik för elproduktion, i första hand i kraftvärrnetillämpningar.

Kommissionen före510g att stödgivningen skulle handhas av en särskild programstyrelse knuten till Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), som svarar för övrigt statligt stöd till utveckling av biobränsleteknik. NUTEK svarar också för det stöd till investeringar i anläggningar för kraftvärmepro- duktion med biobränslen som infördes år 1991. För investeringsstödet gäller en medelsram av 1 miljard kronor under fem år.

På grundval av kommissionens förslag infördes det nya utvecklingsstödet den 1 juli 1992. Stödet gäller under femårsperioden 1992/93—1996/97 inom en medelsram av 625 miljoner kronor.

Arbetets inriktning

I slutbetänkandet redovisar Biobränslekommissionen resultatet av sitt arbete i övrigt. Detta arbete har syftat till att klargöra möjligheterna till ökad använd- ning av biobränslen för produktion av el och värme. Den potentiella mark- naden har analyserats i olika tidsperspektiv. Kommissionen har också sökt att klarlägga hindren för ökad biobränsleanvändning. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt resursbasen, möjliga miljömässiga och ekologiska restriktioner samt den tekniska utvecklingen.

Kommissionens uppdrag omfattar biobränslen i form av trädbränslen — inkl. massaindustrins avlutar — och energigrödor samt vissa sanerade avfalls-

• Sida 182
•  Original

Bilaga 3.1

fraktioner. Också torv har behandlats, eftersom torven kan ses som en förnybar energiresurs.

Kommissionen har inte behandlat frågor om användning av biobränslen för framställning av drivmedel för transporter, t.ex. etanol. Inte heller behand- las den småskaliga användningen av ved m.m. i småhus. Arbetet har alltså inriktats främst på biobränslen för kommersiell produktion av el och värme inom industrin, de kommunala fjärrvärrnesystemen och andra anläggningar för gemensam uppvärmning i tätorter.

Det internationella perspektivet

När stöd till biobränslen infördes i Sverige mot slutet av 1970-talet var det framför allt deras egenskap av inhemsk energiresurs som utgjorde motiv för stödet. Idag framstår emellertid klimatfrågan som huvudmotivet. Till skillnad från de fossila bränslena ger biobränslena inget nettoutsläpp av koldioxid till atmosfären vid förbränning och bidrar alltså inte till den s.k. växthuseffekten. Klimatfrågan är till sin natur global.

Även i övrigt anser kommissionen att det tidigare nationella perspektivet på biobränslefrågoma måste vidgas. Det förekommer redan nu import av bio- bränslen till Sverige, och importen väntas öka. Sverige kommer genom EES- avtalet att i praktiken infogas i EG:s inre marknad, och ett eventuellt senare svenskt medlemskap i EG kan komma att ställa krav bl.a. på en harmonise- ring med EG på den indirekta beskattningens område. En annan aspekt av intematlonaliseringen är utvecklingen mot en europeisk elmarknad präglad av ökad konkurrens och ökad handel över gränserna.

En faktor av stor betydelse för den svenska biobränslemarknaden är EG:s politik i klimatfrågan. Det föreligger nu ett förslag från EG-kommissionen om en strategi för att begränsa koldioxidutsläppen och förbättra energihushåll- ningen. I strategin ingår bl.a. införandet av en kombinerad energi- och kol- dioxidskatt på bl.a. fossila bränslen. Skatten skall omfatta också bränslen för elproduktion. Avsikten är att skatten skall införas från år 1993 och att den skall stiga successivt till år 2000. Tidpunkten för införandet har dock gjorts avhängig av att andra OECD-länder vidtar liknande åtgärder.

Energibeskattning och konkurrenskraft

Det finns stora skillnader i fråga om biobränslenas konkurrenskraft inom olika användningsområden. Detta beror främst på skattesystemet. Sedan kol- dioxidskatten på fossila bränslen infördes den 1 januari 1991 som ett kom- plement till den allmänna energiskatten har de Obeskattade biobränslena goda förutsättningar att konkurrera på områden där båda skatterna har fullt genom- slag.

Detta gäller t.ex. vid produktion av värme för bostäder m.m. Genom den nyligen beslutade omläggningen av energibeskattningen kommer dessutom

• Sida 183
•  Original

Bilaga 3.1

koldioxidskatten på fossila bränslen inom denna sektor att öka från 25 öre/kg koldioxid till 32 öre/kg från den 1 januari 1993. För industrisektom minskas koldioxidskatten till 8 öre/kg, och den allmänna energiskatten slopas helt. Samtidigt awecklas emellertid de nedsättningsregler som hittills har gällt för viss energiintensiv industri.

Bränslen för elproduktion är genom regler om skatteavdrag i praktiken be- friade från både allmän energiskatt och koldioxidskatt, eftersom el beskattas i konsumtionsledet. Också vid samproduktion av el och värme i kraftvärme- verk, inkl. industriella mottrycksanläggningar, är bränsle som hänförs till elproduktionen befriat från skatt. För bränsle som hänförs till vänneproduk- tionen erläggs koldioxidskatt men sedan den 1 juli 1991 inte allmän energiskatt.

Förutom biobränslen är också torv och avfall befriade från allmän energi- skatt och koldioxidskatt. Torv belastas dock, liksom olja och kol, med sva— velskatt.

Kommissionen utgår i sina analyser av biobränslenas konkurrenskraft från de energiskatter som gäller efter skatteomläggningen den 1 januari 1993.

Marknadspotential

Tillförseln av biobränslen, torv och avfall till den svenska energimarknaden beräknas för närvarande uppgå till ca 70 TWh om året, vilket är ca 14 % av den totala tillförseln. Skogsindustrins internanvändning svarar för ca 45 TWh. Av återstoden är det ca 10 TWh som omsätts på en kommersiell marknad. Därav är ca 6 TWh trädbränslen, främst skogsflis, och resten torv. Kommunernas värrneverk är den helt dominerande köparen.

Inom skogsindustrin räknar kommissionen med att den nuvarande intern- användningen av biobränslen kommer att vara i huvudsak oförändrad. Inom industrin i övrigt kommer det efter skatteomläggningen inte att finnas någon marknad för biobränslen.

Biobränslenas konkurrenskraft är nu god i stora värmeproducerande anläggningar, t.ex. i de kommunala fjärrvärrnesystemens värmepannor. I mindre värmepannor för uppvärmning av bostäder m.m. finns det fortfarande betydande praktiska hinder för ökad användning av biobränslen.

Kommissionen har ägnat särskilt intresse åt biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärmesektom. Det förekommer en viss utbyggnad av kraftvärrne- anläggningar med möjlighet att använda biobränslen. Detta gäller trots att de fossila bränslena inom denna sektor har en relativt gynnsam beskattning och trots att lönsamheten vid utbyggnad av kraftvärme för närvarande generellt sett är svag, beroende främst på ett lågt elpris. I nästan samtliga fall torde det statliga investeringsbidraget på 4 000 kr/kW eleffekt till biobränslekraftvärme ha utgjort en förutsättning för projekten.

Kommissionen har sökt att bedöma biobränslenas konkurrenskraft inom kraftvärrnesektom efter sekelskiftet då det kommer att behövas betydande

• Sida 184
•  Original

Bilaga 3.1

tillskott av elproduktionskapacitet, Vid antaganden om en real prishöjning på fossila bränslen med 3 % om året och en successiv anpassning av de svenska elpriserna till den högre europeiska prisnivån kommer biobränslekraftvärrne att kunna konkurrera med de bästa alternativen, som t.ex. kraftvärme med naturgasdrivna kombicykelanläggningar. En långsammare prishöjning på fossila bränslen skulle. dock innebära försämrad konkurrenskraft för bio- bränslekraftvärrnen. _

Kommissionen har analyserat också inverkan på biobränslenas konkur- renskraft av ny teknik, särskilt tekniken för förgasning med kombicykel som för närvarande utvecklas i Sverige och Finland.

En annan viktig faktor är framtida förändringar i beskattningen av bränslen som en följd av den europeiska integrationen. En generell energi- och kol- dioxidskatt på bl.a. elproduktion enligt EG-kommissionens förslag skulle på flera sätt stärka biobränslenas konkurrenskraft. Tidpunkten för införandet av skatten är emellertid oviss.

Sammanfattningsvis är biobränslenas framtida konkurrenskraft — i synner— het inom kraftvärrnesektom — mycket svårbedömd. Förutom de mer normala osäkerhetsfaktorema när det gäller teknik, ekonomi och marknad finns oviss— heten om effekterna av en anknytning till EG och av internationella klimatpoli- tiska åtgärder. Kommissionen pekar dock på betydelsen av en faktor som i viss mån kan påverkas genom nationella åtgärder, nämligen biobränslenas framställningskostnader. Kontinuerliga kostnadssänkningar i förhållande till fossila bränslen kan bli avgörande för biobränslenas möjligheter att bevara och stärka sin konkurrenskraft.

Kommissionen redovisar inga egna prognoser eller scenarier för den framtida användningen av biobränslen. Några aktuella bedömningar redo- visas och kommenteras, bl.a. NUTEKzs Energiprognos 1992. Kommissio- nen bedömer i likhet med NUTEK en ökad användning med några TWh om året under resten av 1990—talet som sannolik.

I andra studier antyds en väsentligt större marknadspotential. Därvid antas att värrneunderlagen i fjärrvärrnenäten och inom industrin utnyttjas mer full- ständigt för kombinerad el- och värmeproduktion. Inte i någon av studierna har emellertid elproduktion i kondensanläggningar angivits som ett potentiellt användningsområde för biobränslen.

Resursbas

Användningen av biobränslen från skogen uppgår för närvarande till ca 62 TWh. Därav baseras ca 50 TWh på material — avverkningsrester, industriella biprodukter och avlutar — som kommer fram i samband med verksamheten inom skogsindustrin. Återstoden är direktavverkar virke för huvudsakligen icke-kommersiell användning.

Med stöd av den senaste avverkningsberäkningen (AVB 92) har kommis- sionen bedömt att det finns en betydande potential för ökat uttag av avverk-

• Sida 185
•  Original

Bilaga 3.1

ningsrester. Vid nuvarande ekologiska restriktioner skulle uttaget kunna öka till 22—24 TWh om året, jämfört med ca 6 TWh för närvarande. Om det visar sig möjligt att kompensera bortfallet av näring vid ökat uttag skulle uttaget kunna ökas till 36—40 TWh. Kommissionen tar dock inte ställning till lämplig- heten härav eller till valet av metod för kompensation.

Genom ändrade rutiner vid gallring och röjning m.m. skulle ytterligare kvantiteter virke kunna frigöras för användning som bränsle. Den samman— lagda potentialen avverkningsrester skulle därmed uppgå till 50—60 TWh om året, under förutsättning av att kompensationsåtgärder vidtas.

Det är främst denna del av skogsbränslepotentialen som kan umyttjas för kommersiell energiproduktion utanför skogsindustrin. Potentialen för indu— striella biprodukter och avlutar, som är direkt knuten till produktionsnivån inom skogsbruket, är obetydligt större än den nuvarande användningen.

Kommissionen understryker att nästan hela den angivna skogsbränsle- potentialen framkommer som ett resultat av Skogsindustrins verksamhet. En förutsättning för beräkningarna är, i enlighet med kommissionens direktiv, att ökad användning av skogsbränslen inte får äventyra produktion och investe- ringar inom skogsindustrin.

Beträffande bränslen från jordbruket redovisar kommissionen en teoretisk, långsiktig potential av 50—60 TWh om året. Därvid förutsätts att hela den åkerareal som nu kan komma i fråga för omställning används för odling av energiskog och energigräs, vilket skulle kunna ge en årlig produktion av 40—48 TWh. Resten är halm från den återstående arealen. Kommissionen framhåller att det ännu är svårt att förutse i vilken utsträckning bränsle kom- mer att produceras från jordbruket. I vart fall kan endast 15—20 TWh av potentialen för energiskog och energigrödor anses vara tillgänglig före år 2010 med hänsyn till vissa tekniska begränsningar.

Som potential för produktion av torv har kommissionen angivit en kvan- titet som motsvarar den beräknade årliga nybildningen, dvs. ca 12—25 TWh.

Potentialen för sådant avfall som kan komma i fråga som bränsle har an— givits till 15 TWh om året.

En summering ger en total fysisk potential på 185—220 TWh om året. Hänsyn har därvid tagits till vissa miljömässiga och tekniska restriktioner. Potentialen skulle dock kunna realiseras först efter år 2010.

Kommissionen bedömer att det inte är de fysiska tillgångarna utan de ekonomiska förutsättningama som kommer att sätta gränsen för användning av biobränslen under de närmaste årtiondena.

Miljöpåverkan

Efter en analys av miljöpåverkan i samtliga led gör kommissionen bedöm— ningen att de miljöproblem som är förenade med användning av biobränslen är relativt små. Kommissionen anser det därför osannolikt att miljöfaktorer kommer att innebära väsentliga inskränkningar i möjligheterna att öka den framtida användningen.

• Sida 186
•  Original

Bilaga 3.1

Teknisk utveckling

Kommissionen ger några kompletterande synpunkter på de frågor som be- handlades i delbetänkandet hösten 1991. Alltjämt framstår förgasning med kombicykel som den mest lovande tekniken för elproduktion med biobrän- slen. Det har dock skett vissa förändringari fråga om tidsplan och inriktning av det utvecklingsarbete som bedrivs inom kraftindustrin, bl.a. genom att Vattenfalls stora demonstrationsprojekt VEGA har senar'elagts. Kommissio- nen räknar därför nu med att en introduktion av tekniken i större omfattning kommer att dröja något.

Kommissionen återkommer vidare till en fråga som lämnades öppen i del- betänkandet, nämligen användningen av det särskilda utvecklingsstödet för andra ändamål än stöd till teknik för elproduktion med biobränslen. Kommis- sionen anger några områden där det kan finnas behov av ökade utvecklings- insatser, t.ex. teknik för bränsleproduktion från skogsbruket.

Stödet får ses som en förstärkning av det utvecklingsstöd som redan läm- nas genom NUTEK. Det nya stödet skall dock inriktas på teknik som har betydelse för möjligheterna till framtida elproduktion med biobränslen.

Kommissionen anser det inte önskvärt att en slutlig fördelning av medels- ramen på 625 miljoner kronor fastställs nu. Med hänsyn till att prioriteringen av stödet till elproduktionsteknik står fast föreslås dock att 500 miljoner kro- nor av'ramen redan nu reserveras för stöd inom detta område.

Behov av åtgärder inom värmeproduktionen

Biobränslenas konkurrenskraft är nu i stora värrneproducerade anläggningar utanför industrin, framför allt i de kommunala fjärrvännesystemens värme- pannor. Detta är en följd av att biobränslenas miljöfördelar inom denna sektor kommer till klart uttryck i beskattningen. Några särskilda åtgärder inom denna sektor behövs därför inte.

1 mindre värmeanläggningar har biobränslena samma skattefördelar, men detta har ännu inte lett till någon väsentligt ökad användning. Kommissionen pekar på ett antal tekniSka, ekonomiska och institutionella hinder för konver- tering från olja eller el till biobränslen i sådana anläggningar. Som möjliga vägar att övervinna dessa hinder anges bl.a. marknadsföring av energitjänster baserade på biobränslen samt informations- och utbildningsinsatser. Ansvaret för sådana åtgärder bör ligga i första hand hos företag och organisationer på producent- och användarsidan. Vissa insatser för teknisk utveckling kan rym- mas inom NUTEKzs forsknings- och utvecklingsprogram.

Behov av åtgärder inom kraftvärmeproduktionen

Kommissionen pekar på att det nuvarande systemet för kraftvärrnebeskattning har vissa konsekvenser för biobränslenas konkurrenskraft inom denna sek—

• Sida 187
•  Original

Bilaga 3.1

tor. Genom att bränSIen för elproduktion är befriade från skatt används van- ligen fossila bränslen för denna del av produktionen också i anläggningar som är utrustade för eldning med biobränslen eller torv. Vidare är den del av kraftvärmeverkens bränsleanvändning som hänförs till produktionen av värme sedan den 1 juli 1991 befriad från allmän energiskatt, vilket har inne- burit en relativ försämring av biobränslenas konkurrenskraft.

Ett för biobränslena starkt negativt inslag i skattesystemet är de regeländ- ringar som har följt av den s.k. Visbydomen år 1991. Dessa ändringar inne- bär atr kraftvärmeanläggningar med viss teknik, bl.a. dieselmotorer och gasturbiner, numera är helt befriade från skatt även för produktionen av värme. Sådana anläggningar får därmed en kraftigt förbättrad konkurrens- kraft.

Kommissionen anser att det nuvarande systemet för kraftvärmebeskattnin g är svåröverskådligt och att det dessutom leder till snedvridningar av olika slag. Från sina utgångspunkter påpekar kommissionen särskilt att systemet ger endast ett ofullständigt genomslag för den värdering av biobränslenas miljöfördelar som i övrigt kommer till uttryck i energibeskattningen.

Med hänvisning till att frågan om kraftvärrnebeskattningen nu bearbetas bl.a. av en särskild utredare inom ramen för en lagteknisk översyn av energi- beskattningen avstår kommissionen från att lägga fram förslag om regeländ- ringar. Det betecknas dock som synnerligen angeläget att effekterna av Visbydomen undanröjs.

Styrmedel för elproduktion med biobränslen

Ett hinder för ökad användning av biobränslen inom kraftvärmesektom är att koldioxidskatten inte belastar bränslen för elproduktion. Om biobränslena Skall ges samma fördel inom denna sektor som inom värmeproduktionen måste antingen koldioxidskattens tillämpningsorrrråde utvidgas till att omfatta också elproduktionen eller biobränslena på annat sätt få gottgörelse. Kombi- nationer härav är givetvis också tänkbara.

Efter en redogörelse för nuvarande miljö- och klimatpolitiska stymiedel och av olika kriterier för styrrnedelsvalet tar kommissionen upp några modeller till närmare diskussion. Kommissionen har begränsat diskussionen till sådana styrmedel som redan finns eller har förebilder i Sverige.

Styrmedelsmodellema är — investeringsbidrag för biobränslekraftvärrne av nuvarande slag, — produktionsbidrag för el från biobränslekraftvärme, — koldioxidskatt på bränslen för elproduktion på den nivå som från den 1 januari 1993 gäller för industrin, dvs. 8 öre/kg. — koldioxidavgift med återbetalning efter mönster av den kväveoxidavgift som infördes den 1 januari 1992.

Det förutsätts att tillståndsprövning enli gt miljöskyddslagen och — när det gäller mycket stora anläggningar — även 4 kap. naturresurslagen liksom hit-

• Sida 188
•  Original

Bilaga 3.1

tills kommer att utgöra ett väsentligt styrmedel i miljöpolitiken.

Av de diskuterade modellerna förs produktionsbidraget för biobränsle- kraftvärme åt sidan, främst på den grunden att ett sådant bidrag skulle medföra svårberäknade och sannolikt betydande utgiftskrav. -

Modellen med en koldioxidavgift på bränslen för elproduktion innebär att avgifterna återbetalas till kollektivet av avgiftsskyldiga, varvid elproducen- terna tillgodoförs ett belopp som svarar mot den elkraft som var och en har producerat. Modellen verkar till förmån för både kraftvärme och biobränslen, och den är dessutom statsfinansiellt neutral. Trots dessa fördelar är kommis- sionen tveksam till att förorda modellen, främst med hänsyn till att den sannolikt skulle vara svår att tillämpa i ett intemationaliserat elsystem.

I stället föreslår kommissionen att en koldioxidskatt på bränslen för elpro- duktion införs. En sådan skatt är den principiellt mest tilltalande formen av miljöpolitiskt styrmedel, bl.a. genom att den verkar generellt och därigenom kan antas leda till samhällsekonomisk effektivitet.

En koldioxidskatt på bränslen för elproduktion har hittills ansetts inte böra införas ensidigt av Sverige med hänsyn till den svenska industrins konkur- renskraft. Kommissionen anser emellertid att det under senare tid har till- kommit några faktorer som ger anledning att på nytt pröva frågan. Beslut har fattats om en omläggning av energibeskattningen som innebär en kraftigt minskad skattebelastning för industrin. Vidare är elbalansen nu sådan att höjda kostnader för fossilbränslebaserad elproduktion åtmistone under de närmaste åren kan väntas få en ringa effekt på elprisnivån. En tredje faktor är det förslag om en energi- och koldioxidskatt inom EG som nu har lagts fram.

En koldioxidskatt på nivån 8 öre/kg kan väntas få en begränsad styreffekt när det gäller att öka användningen av biobränslen på kort sikt, i vart fall inom kraftvärmeproduktionen. Kommissionen ser det emellertid som ange- läget att statsmakterna genom att införa en sådan skatt redan nu aktivt på- verkar den framtida elproduktionens struktur.

Kommissionen föreslår att införandet av en koldioxidskatt på bränslen för elproduktion samordnas med omläggningen av energibeskattningen den 1 januari 1993.

Det nuvarande investeringsbidraget till biobränslekraftvärme har hittills haft den avsedda effekten att öka utbyggnaden av biobränslebaserade anlägg- ningar. Beviljade bidrag och inneliggande ansökningar överstiger nu medels— ramen 1 miljard kronor. Kommissionens analyser visar att detta stöd utgör en nödvändig förutsättning för en viss fortsatt utbyggnad av biobränslekraft- värme under 1990-talet.

Kommissionen anser att ett något utvidgat investeringsstöd skulle utgöra en önskvärd komplettering till koldioxidskatten. Därför föreslås att medels- ramen för stödet vidgas med 200 miljoner kronor, samtidigt som stödets giltighetstid förlängs med ett år t.o.m. budgetåret 1996/97. Vidare bör bidrag i fortsättningen kunna lämnas också till anläggningar som använder visst sorterat avfall som bränsle.

• Sida 189
•  Original

Bilaga 3.1

Konsekvenser av en koldioxidskatt

Införandet av en koldioxidskatt på elproduktion kan antas få vissa konse— kvenser på det svenska produktionssystemet för elkraft. NUTEK har gjort modellberäkningar som pekar på att det sannolikt inte blir några större för- ändringar i fördelningen mellan olika kraftslag. Däremot kan de kortsiktiga marginalkostnadema i systemet öka. Effekten på elprisnivån kan dämpas genom tillfällig import. '

Koldioxidskatten kan uppskattningsvis leda till skatteinkomster på 125—150 miljoner kronor under de närmaste åren.

Prop. 1992/931179

• Sida 190
•  Original

Näringsdepartementet Prop. 1992/93:179

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 1993

Föredragande: statsrådet P. Westerberg

Anmälan till proposition om åtgärder mot klimatpåverkan m.m.

1. Energipolitiken och klimatkonventionen Mina bedömningar och förslag i korthet

De verkningar som utsläpp av klimatpåverkande gaser befaras ge upphov till är oberoende av var utsläppen äger rum. Kostnadema för att begränsa utsläppen är dock mycket varierande och i hög grad beroende av var begränsningarna genomförs. Klimatpolitiken måste mot denna bakgrund utformas med ett internationellt perspektiv och i samarbete mellan jordens stater.

De klimatpolitiska åtgärderna på energiområdet måste utgå från högt ställda krav på kostnadseffektivitet. Rangordningen mellan åtgärderna bör därför bestämmas av deras effekt för att minska klimatpåverkan i förhållande till kostnaden.

Koldioxidutsläppen i det svenska energisystemet har halverats under de senaste tjugo åren som en följd av långtgående energieffektivisering och en övergång från fossila bränslen till andra energikällor.

Kostnaderna för ytterligare utsläppsbegränsningar i Sverige är höga jämfört med kostnaderna i bl.a. de östeuropeiska länderna vilka kännetecknas av avsevärt lägre energieffektivitet och större andel fossila bränslen i energibalansen. De svenska klimatpolitiska insats- erna inom energiområdet skall. därför koncentreras till två områden: i Sverige forskning, utveckling och demonstration av energieffektiv teknik och teknik för att utnyttja förnybara energikällor, samt i Baltikum, Polen och övriga Östeuropa energieffektivisering och över— gång till förnybara energikällor.

• Sida 191
•  Original

1.1 Några utgångspunkter Prop. 1992/93:179 Bilaga 4

Målet att söka begränsa klimatförändringarna till en för samhället och naturen hållbar nivå fordrar åtgärder för att såväl begränsa utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser som öka upptaget av kol i skog och annan växtlighet.

På energiområdet är det i första hand fråga om att minska utsläppen av koldioxid. Också metanutsläpp har stor betydelse för växthuseffekten. Minskningar av koldioxidutsläppen är under överskång tid främst en fråga om minskat utnyttjande av fossila bränslen genom energieä'ektivi- sering eller Övergång till andra energikällor. Ungefär nio tiondelar av världens energiförsörjning tillgodoses med fossila bränslen. Detta ger en föreställning om vidden av de åtaganden som en åtgärdsinriktad klimat- politik ställer världssarnhället inför.

De industrialiserade länderna har svarat för den helt övervägande delen av världsförbrukningen av fossila bränslen. Utvecklingsländemas använd— ning ökar dock hastigt och deras andel växer. De besitter också huvud- delen av världens ännu icke utnyttjade resurser och reserver av fossila bränslen. Uppbyggnaden av dessa länders näringsliv ställer krav på en god tillgång på energi för industri och transporter.

Kol är det fossila bränsle som vid förbränning ger det största tillskottet till växthuseffekten räknat per nyttiggjord energienhet. Naturgasens bidrag är räknat per energienhet ungefär hälften så stort. En ökad användning av naturgas som ersättning för kol i exempelvis elproduktionen ingår därför i många länder i Västeuropa som ett huvudelement i strategin mot växthus- etTekten.

1.2 Utvecklingen i Sverige

Utsläppen av koldioxid från fossilbränsleanvändning i Sverige har minskat med 40 % under den senaste tjugoårsperioden trots att t.ex. BNP under samma period vuxit med 45 %. Vid en jämförelse med andra länder framstår de svenska koldioxidutsläppen från fossila bränslen som låga räknat både per invånare och per producerad BNP-enhet.

Den kraftiga minskningen av koldioxidutsläppen i Sverige förklaras främst av att oljeförbrukningen i stort sett halverats under de två senaste decennierna. Det minskade oljeberoendet har kunnat uppnås genom en uppbyggnad av kämkraftsbaserad elproduktion och effektivisering av energianvändningen. En ökad användning av biobränslen har också haft betydelse vilken möjliggjorts av bl.a. utbyggnaden av fjärrvärmen.

Utsläppen av koldioxid har minskat när det gäller såväl industrins energianvändning som uppvärmning och elproduktion. Inom transport— sektorn har emellertid utsläppen ökat kontinuerligt, som en följd av främst ökad biltraäk och luftfart.

I industrisektom har de specifika koldioxidutsläppen per krona kunnat reduceras med tre fjärdedelar sedan början av 1970-talet. Denna utveckling 191

• Sida 192
•  Original

Bilaga 4

är resultatet av dels ett förbättrat utnyttjande av den tillförda energin, dels en ökad användning av el och biobränslen bl.a. inom skogsindustrin.

Bostads— och lokaluppvärmning har effektiviserats kraftigt och därtill har el och fjärrvärme utnyttjats i ökad utsträckning. Som en följd av detta har koldioxidutsläppen från uppvärrnningssektom minskat med ca 60% under 1980-talet. I tjärrvännesektom har andelen fossila bränslen, som var nära nog 100 % vid sjuttiotalets början, minskat till en tredjedel.

Den kraftiga minskningen av koldioxidutsläppen i Sverige är till stora delar ett resultat av en medveten politik för minskad oljeanvändning. Olja har på bränslesidan ersatts med kol, naturgas, biobränslen, avfall och torv. Från klimatsynpunkt framstår kolanvändningen som mindre gynnsam medan naturgas avger mindre koldioxid än såväl oljeprodukter som kol. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har i Energirapport 1992 redovisat en prognos som pekar på en dryg fördubbling av naturgas- användningen under 1990-talet medan olje— och kolanvändningen ökar endast långsamt med 5 respektive 10 % under decenniet. Denna inbördes förskjutning framstår enligt NUTEK som gynnsam från klimatsynpunkt. Samma gäller i än högre grad den pågående ökningen av biobränsleanvändningen framför allt inom fjärrvärmesektom.

Statens naturvårdsverk redovisar i rapporten Åtgärder mot klimat- förändringar en bedömning av de framtida svenska utsläppen av koldioxid. Naturvårdsverket har i sitt prognosarbete utgått ifrån en fortsatt aktiv energipolitik och ett fullföljande av de energipolitiska programmen för effektivare energianvändning och utveckling av ny energiteknik. Prog- noserrta pekar på en ökning av utsläppen med ca 5 % mellan år 1990 och år 2000 sedan 1990 års värde temperaturkorrigerats.

Transportområdet väntas enligt Naturvårdsverkets bedömning svara för den helt övervägande delen av denna ökning beroende på ökad trafik. Bostadsektoms bidrag väntas minska medan industrisektoms utsläpp antas bli ungefär oförändrade.

1.3 Svensk politik och svenska åtaganden på energi— och klimatområdet

Den s.k. energiöverenskommelsen och riksdagens energipolitiska beslut år 1991 (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) utgör grunden för regeringens energipolitik.

Energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Energi- politiken skall utgå ifrån vad natur och miljö kan bära. Fm trovärdig politik för omställningen och utvecklingen av energisystemet förutsätter konkreta åtgärder som förenar en stabil och tillräcng tillförsel av energi med energipolitikens övriga mål.

• Sida 193
•  Original

Klimatstrategin Prop. 1992/931179

Jordbruksutskottet gjorde år 1988 ett uttalande i klimatfrågan, vilket riks- maga 4 dagen ställde sig bakom (bet. JoU 1987/88:23, rskr. 1987/88:373). Enligt utskottet är koldioxidproblemet globalt och måste lösas genom interna- tionell reglering. Regeringen borde klarlägga energianvändningens effekter på koldioxidhalten i atmosfären och utarbeta ett program för att minska utsläppen till vad naturen tål. Som ett nationth delmål borde enligt ut- skottet anges att koldioxidutsläppen inte bör ökas utöver den nivå de hade år 1988.

I samband med det energipolitiska beslutet är 1991 antog riksdagen en klimatstrategi, som innebar en utveckling av 1988 års beslut (prop. 1990/91:90, bet.1990/91:JoU30, rskr.1990/91:338). I klimatstrategin lades stor vikt vid det internationella arbetet. Det framhölls att industriländema har en särskild roll och ett särskilt ansvar för att minska klimatpåverkan. Det internationella arbetet för att uppnå globala mål för begränsningar av klimatpåverkan bör utgå från ett internationellt rättvist synsätt. Detta gäller mellan i-länder och u—länder men även inom den industrialiserade världen. Kraven på länderna bör ställas så att åtgärder kan vidtas på ett kostnads- effektivt och rättvist sätt med hänsyn till bl.a. nuvarande utsläpp per in- vånare och till tidigare åtgärder som har minskat utsläppen.

Sverige har tillsammans med övriga BETA-länder nått en princip- överenskommelse med EG om att utarbeta en gemensam position vad gäller stabilisering av koldioxidutsläpp. Åtaganden inom denna ram bör fördelas kostnadseffektivt och rättvist mellan länderna.

Enligt klimatstrategin bör arbetet på det nationella planet utformas så att Sverige kan vara pådrivande i det internationella arbetet. Den svenska strategin bör vara åtgärdsinriktad och omfatta samtliga klimatgaser och samtliga samhällssektorer. Sverige skall aktivt verka för begränsningar av utsläppen även från sektorer som är beroende av att konkurrera på en internationell marknad. Långtgående sådana begränsningar förutsätter internationellt samarbete.

För att koldioxidutsläppen från energisektorn skall kunna hållas på en så låg nivå som möjligt, måste energiförsörjningen på sikt klaras genom ett effektivt utnyttjande av varaktiga och miljövänliga, helst förnybara energi- källor. Hushållning med energi och en ökad användning av förnybara energikällor är därför avgörande inslag i en strategi för minskad klimat- påverkan.

Utgångspunktema för den svenska energipolitiken och de energipolitiska programmen för omställning av energisystemet överensstämmer väl med de principer för energiområdet som anges i det vid UNCED-konferensen i Rio de Janeiro antagna principuttalandet Agenda 21.

Chefen för Miljö- och naturresursdepartementet har tidigare denna dag föreslagit att Sverige bör godkänna klimatkonventionen. Därmed skall utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser begränsas. Sverige bör genomföra kostnadseffektiva insatser såväl nationellt som internationellt.

En nationell strategi bör vara att koldioxidutsläppen från fossila bränslen stabiliseras i enlighet med klimatkonventionen till 1990 års nivå är 2000. 92 l _

• Sida 194
•  Original

Bilaga 4

1.4 Redovisning av betydelsefulla energipolitiska åtgärder

Jag redovisar nu kortfattat några av de åtgärder som har vidtagits på energiområdet och som är betydelsefulla i det svenska klimatarbetet.

Efekrivare energianvändning

Det nu löpande programmet för effektivare- energianvändning inleddes den 1 juli 1991 och omfattar närmare en miljard kronor under en femårs- period. Klimatfrågans ökade vikt. kan aktualisera vissa förändringar i programmets inriktning.

Sverige är en pådrivande kraft i det internationella samarbetet på området främst inom FN:s regionala organisation för Europa, ECE, och det internationella energiorganet, IEA.

Förnybara energikällor

Viktiga inslag i energipolitiken är åtgärder för att stimulera utvecklingen av miljövänlig energi såsom biobränslen, solenergi och vindkraft. Mot denna bakgrund beslutade riksdagen våren 1991 på grundval av energiöverenskommelsen att under en femårsperiod satsa nära 2,5 miljar- der kronor på förnybara energikällor.

I energiöverenskommelsen ingick också att insatserna för utveckling av teknik för biobränslen skulle ökas. På grundval av förslag från Biobränslekommissionen har riksdagen anvisat 625- miljoner kronor för stöd till bl.a. demonstrationsanläggningar och utvecklingsarbete under en femårsperiod (prop. 1991/92:97, bet. 1991/92:NU25, rskr. 1991/92:271).

Våren 1992 beslutade riksdagen om vissa ändringar i energibeskattningen (prop. 1991/92:150, bil. 115, bet. 1991/92zFlU30, rskr. 1991/92:350). Genom förändringarna togs ett steg mot en anpassning av industrins energiskatter till de nivåer som tillämpas inom EG och USA. Beslutet innebar också att reglerna om nedsättning av allmän energiskatt och kol— dioxidskatt för den energiintensiva industrin och växthusnäringen skulle avvecklas. Nedsättningsreglema har inneburit att det för energiintensiv industri har funnits ett tak för hur mycket energi- och koldioxidskatt som måste betalas i förhållande till försäljningsvärdet. Borttagandet av ned- sättningsreglema ökar incitamenten för energieffektivisering och sparätgärder.

För att motverka elfektema av sänkningen av energibeskattningen för industrin och dämpa energiförbrukningen i andra sektorer höjdes kol- dioxidskatten för övriga användare.

I samband med denna energiskatteomläggning aviserades att regeringen avser att avsätta 500 miljoner kronor för ytterligare satsningar på förnybar energi och hushållning. Dessa satsningar var, vid sidan av höjningen av koldioxidskatten, viktiga inslag i klimatstrategin. Vidare lämnades utrymme för kostnadseffektiva miljöåtgärder i Östersjöområdet.

• Sida 195
•  Original

Under hösten 1992 fattade riksdagen beslut om användning av en del av Prop. 1992/931179 den angivna medelsramen. Bland annat anvisades 45 miljoner kronor på Bilaga 4 tilläggsbudget för budgetåret 1992/93 för bidrag till uppbyggnaden av ett miljöanpassat energisystem i Baltikum (prop. 1992/93:99, bet. 1992/93:10Ull, rskr. 1992/93:138). Vldare anslogs 12,5 miljoner kronor för budgetåret 1992/93 för att finansiera en svensk anslutning till EG:s program för utveckling av energisystemet (bet. l992/93:NUZO, rskr. 1992/93:137). Programmen syftar bl.a. till att främja energieffektivisering och bidra till att miljö- och klimatpolitiska mål uppnås. Vidare har från den 1 januari 1993 investeringstödet till vindkraft och solvärmeanlägg- ningar i bostäder höjts från 25 % till 35 %.

Enligt riksdagens beslut skall regeringen årligen redovisa de resultat som har uppnåtts genom de energipolitiska programmen för omställning och utveckling av energisystemet samt förelägga riksdagen förslag om de ytterligare åtgärder som är motiverade. I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil.13) har regeringen nyligen redovisat utvecklingen samt lagt fram förslag om vissa mindre förändringar i de energipolitiska programmen.

Jag vill i detta sammanhang, med hänvisning till den vid Riokonferensen antagna Agenda 21, framhålla vikten av forskning och utveckling rörande tillförsel och användning av energieffektiv teknik samt av att främja kostnadseffektiva program för att förbättra effektiviteten i energianvänd- ningen. Sverige är i en internationell jämförelse ett föregångsland på detta fält som är ett nyckelområde när det gäller verksamma åtgärder mot den s.k. växthuseffekten. De rön och erfarenheter som har .orts här i landet kan bli ett viktigt svenskt bidrag till insatserna mot växthuseffekten i andra länder.

Refonnering av elmarknaden

En väl fungerande energimarknad är en grundläggande förutsättning för att en ökad effektivitet skall uppnås i elproduktion och energianvändning. Priset är ett viktigt styrmedel som signal till marknadens aktörer. En av- reglerad och intemationaliserad marknad kan bl.a. innebära ett minskat behov av topplastproduktion från fossilbränslebaserade kraftverk.

En betydande omstrukturering av den svenska elmarknaden inleddes då en stor del av verksamheten i det tidigare statens vattenfallsverk överfördes till ett aktiebolag, Vattenfall AB (prop. 1990/91:86, bet. 1990/91:NU10, rskr. 1990/91:92). Samtidigt avskiljdes verksamheten i storklaftnätet från Vattenfall AB och överfördes till det vid årsskiftet 1991/92 inrättade Affärsverket svenska kraftnät. Dessa åtgärder var ett första steg i omvand- lingen av det svenska elförsörjningssystemet mot en ökad konkurrens.

Reformarbetet fortsätter enligt de riktlinjer som godkändes av riksdagen våren 1992 (prop. 1991/92:133, bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322). Regeringen har uppdragit åt en särskild utredare att överväga och föreslå de förändringar av ellagstiftningen som krävs för att uppnå dessa syften. Utredaren (N 1992:O4) skall redovisa den första etappen av sitt arbete senast den 31 mars 1993. Svenska kraftnät utreder på regeringens uppdrag [95

• Sida 196
•  Original

Bilaga 4

förutsättningar för en svensk kraftbörs. Även detta uppdrag skall redovisas under våren 1993.

I den mån leveransplikten förändras kan detta komma att påverka de strikt företagsekonomiska motiven hos distributörer och energitjänstföretag att bedriva effektiviseringsverksamhet på användarsidan. Den konkurrens som förväntas på tillförselsidan kan dock komma att bidra till att åtgärder på användarsidan blir ett konkurrensmedel. Avsikten är att dessa frågor skall behandlas i en proposition om ökad konkurrens på elmarknaden hösten 1993. En beskrivning skall där göras av konsekvenserna för miljön av en ändrad lagstiftning på området.

De inforrnationsinsatser som görs inom ramen för energihushållnings— programmet utgör ett viktigt komplement till marknaden när det gäller att främja energieffektivisering och energisparande.

1.5 Energiområdets roll i en svensk klimatstrategi

Klimatfrågan intar en särställning i miljöarbetet.

Utsläppen av klimatpåverkande gaser har samma effekt oavsett var de sker. Problemet är således globalt.

Det är också långsiktigt. Effekterna uppträder gradvis, men det är möj- ligt att de mest dramatiska etfektema uppstår först om 50 - 100 år. För- ändringar i klimatsystemet, är beroende av ackumulerade utsläpp under lång tid. Förändringar i nettotillskottet påverkar endast långsamt halten av växthusgaser i atmosfären. Detta innebär att lång tid kan gå från det att åtgärder vidtagits tills resultat kan observeras. De mål som formulerats i Rio- konferensens klimatkonvention förutsätter åtgärder som innebär betydande samhällsekonomiska kostnader" I många länder.

Åtgärder mot klimatförändringar måste mot denna bakgrund uppfylla mycket högt ställda krav på kostnadseffektivitet. En uthållig klimatpolitik måste dessutom vara rättvis för att kunna bli verkningsfuu och genom- förbar. Resurserna måste till övervägande delen satsas av de rika länderna.

Kostnadsskillnadema när det gäller att begränsa utsläppen av koldioxid mellan länder eller samhällsektorer är mycket stora. Länder som redan har genomfört långtgående minskningar av användningen av fossila bränslen eller av andra orsaker tillgodoser sitt energibehov huvudsakligen utan .

fossilbränslen uppvisar jämförelsevis höga marginalkostnader för att ytter- ligare minska koldioxidutsläppen. Länder med stor andel olja eller kol i sin energiförsörjning eller ineffektiv energianvändning har däremot ofta små kostnader för en minskning av utsläppen. I vissa fall kan minskad fossil- bränsleanvändning vara kostnadsfri eller t.o.m. ge ett ekonomiskt över- skott. En övergång från inhemskt och subventionerat kol till naturgas i el- och värmeproduktion är i flera västeuropeiska länder såväl ekonomiskt lönsam som gynnsam med avseende på strävandena att motverka växthuseffekten. I många utvecklingsländer är biobränslen billigare än fossila, trots att de senare ofta är "subventionerade. Ett problem med biobränsleanvändning i många av dessa länder är den s.k. vedkrisen som givit upphov till betydande jorderosion. De f.d. planekonomiema i Östeuropa har byggt upp energisystem som kännetecknas av ett stort

Prop. 1992/931179

• Sida 197
•  Original

Bilaga 4

slöseri och brister i alla led i energisystemet, från utvinning och produk- tion till användning.

I utvecklingsländema och öststaterna liksom i vissa västländer finns en stor potential för att begränsa koldioxidutsläppen till låg kostnad eller t.o.m utan kostnad. Inom Världsbanken, European Bank for Recons- truction and Development (EBRD, kallad Europeiska utvecklingsbanken) och G24-gruppen pågår ett arbete med att utveckla en sammanhållen energipolitik för de tre baltiska staterna.

Principen om kostnadseffektivitet bör vara central i varje uthållig global strategi mot klimatförändringar. En fri prisbildning och väl fungerande marknader är nödvändiga förutsättningar för en effektiv resurshushållning. Avregleringar och avskaffande av missriktade skatter och subventioner som snedvrider konkurrensförhållanden kan därför verksamt och kostnads- effektivt bidra till att de klimatpåverkande utsläppen begränsas. Den svenska koldioxidskatten skapar incitament för industri och hushåll att minska användningen av fossila bränslen genom bl.a. energieffektivisering— ar. Ju mer långtgående åtgärder som kan komma att krävas desto större blir kraven på kostnadseffektivitet både nationth och internationellt. Svenska åtgärder måste ses i ett internationellt perspektiv. Svenska insatser mot klimatförändringar måste anpassas till krav på bibehållen internationell konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd. Det är endast genom en ut- hållig ekonomisk tillväxt som resurser skapas för nödvändiga miljö- och klimatsatsningar. I vissa fall kan ensidiga svenska klimatpolitiska åtgärder leda till att svensk industri flyttar ur landet eller konkurreras ut av industriföretag i länder med lägre klimatpolitiska krav.

Marginalkostnadema för koldioxidbegränsande åtgärder i Sverige är höga medan de i vissa av våra grannländer och utvecklingsländema är låga. Den svenska klimatpolitiken på energiområdet bör därför innefatta även åtgärder i dessa länder.

Sverige inleder omedelbart insatser i de baltiska länderna som syftar till att effektivisera deras energisystem. I framtiden kan sådana svenska in- satser i utlandet i enlighet med klimatkonventionens stadganden om s.k. gemensamt genomförande till del räknas såsom svenska insatser mot klimatpåverkande gaser. På så sätt upprätthålles kostnadseffektivitet 1 'de svenska insatserna.

Sverige bör ha ett pragmatiskt perspektiv i klimatarbetet. Förhållandet att formerna för gemensamt genomförande inte har fastlagts bör inte vara något hinder för klimatpolitiskt motiverade svenska åtgärder i Baltikum, Polen och andra östeuropeiska länder. Sådana bilaterala åtgärder bör ses som inledande steg i en effektiv, hållbar och rättvis internationell klimatstrategi.

En svensk klimatstrategi inom energiområdet måste vara åtgärds- inriktad. Följande insatser bör prioriteras: - Insatser för utveckling av energieffektiv teknik och teknik för förnybara energikällor. Klirnatpolitiken bör vara långsiktig. Även åtgärder som inte uppenbart framstår som befogade på kort sikt, kan behöva genomföras nu som första steg i ett långsiktigt arbete. Forskning och utveckling är tids- krävande processer och måste ses i det långa perspektivet. Insatserna kan

• Sida 198
•  Original

gälla forskning och utveckling inom energiforskningsprogrammet eller Prop. 1992/93:179 inom t.ex. Energiteknikfondens verksamhetsområde. Bilaga 4 - Stöd till energieffektiv teknik. distribution och användning i Östeuropa,

t.ex. Baltikum och Polen. Situationen i de tidigare planekonomiema i Östeuropa när det gäller den för välfärd och ekonomi vitala energiför- sörjningen är kritisk med bl.a. ett mycket stort energislöseri. Det svenska stödet bör inriktas mot en introduktion av redan tillämpad och på den svenska marknaden väl etablerad och prövad teknik. Den energiteknik som bör stödjas avser såväl tillförsel och användning som överföring. Svenskt näringsliv har inom dessa områden betydande kunskap som skulle kunna överföras till främst Östeuropa i form av anläggningar och system m.m. — Stöd till övergång till förnybara energikällor i Östeuropa och utveck- lingsländer. En övergång till teknik och metoder som har tillämpats i Sverige skulle medföra mycket betydelsefulla förbättringar i såväl omvand- lingsledet som distributions- och användarleden. Även här bör strävan vara att effektivisera de befintliga systemen och tillämpa väl etablerade metoder innan nya system byggs upp.

Riksdagen beslutade, som jag nyss har nämnt, hösten 1992 att 45 miljoner kronor skulle avsättas för uppbyggnaden av ett miljöanpassat energisystem i Baltikum. Planering för hur dessa medel skall utnyttjas pågår nu. Stora behov av insatser har därvid kommit fram. Insatserna bör därför förstärkas och ges varaktighet. Dessa åtgärder kommer dessutom att ha direkta tillväxtfrämjande effekter i mottagarländema. Svenska insatser kan också bidra till att öppna nya och på sikt expansiva marknader för den teknik och kunnande som har utvecklats i svensk industri som en följd av den pågående omställningen av det svenska energisystemet.

Den här föreslagna strategin innebär att de begränsade svenska resurs- erna i det internationella klimatarbetet sätts in där de ger stor effekt. Stra- tegin uttrycker därför en strävan att på- bästa sätt hushålla med gemensam- ma och knappa resurser.

I programmen för omställning och utveckling av energisystemet satsar staten betydande belopp på utveckling av förnybara bränslen såsom bio— bränslen och vindkraft. ltots detta kan en del av den nya elproduktions- kapacitet som kan behövas i Sverige för att säkra eltillförseln behöva bli baserad på fossila bränslen. Stränga miljökrav bör ställas på nya fossil- bränsleeldade anläggningar. Vid valet mellan fossila bränslen ger naturgas lägst utsläpp av koldioxid. Äverl andra fossila bränslen kan dock behöva utnyttjas för elproduktionsteknik baserad på förgasning eller annan miljö- vänlig teknik.

De energipolitiska programmen utgör väsentliga byggstenar i en strategi mot klimatförändringar. Mot bakgrund av de åtaganden som jag nu för- ordar och de förpliktelser klimatkonventionen innebär kan inriktningen av programmen komma att behöva förändras inom ramen för den s.k. energi- överenskommelsen. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) har regeringens uppdrag att årligen utvärdera de pågående energiforslmings- programmen, föreslå eventuella förändringar samt sammanställa det aktuel- la energiläget. Detta görs i årliga energirapporter. NUTEK bör i fortsätt- ningen efter samråd med Naturvårdsverket även redovisa utvecklingen av 198 koldioxidutsläppen och andra växthusgaser inom landet samt närmare

• Sida 199
•  Original

analysera kostnader och effekter av åtgärder rörande bränslen och driv— Prop. 1992/93:179 medel på energiområdet, samt följa upp de bilaterala insatserna i Baltikum Bilaga 4 och Östeuropa. " Sveriges närmande till EG kommer att innebära att vår klimatpolitik bl.a. på energiområdet samordnas med EG:s klimatstrategi. Ett steg i denna riktning är våra strävanden att vinna anslutning till EG:s energi- program, som ingår i EG:s nyligen formulerade klimatpolitiska strategi.

2. Svenska insatser i bl.a. Baltikum och Östeuropa ,, för energieffektivisering och förnybara energislag '

Mitt förslag: Ett program utformas med syfte att bidra till främst ,. energieffektiviseringsåtgärder och ökat utnyttjande av förnybara ,, energislag i Baltikum och ÖsteurOpa. Även insatser i utvecklings- ländema skall kunna frnansieras inom ramen för programmet. Insatserna skall pågå under en längre tid. För budgetåret 1993/94 anvisas 95 miljoner kronor.

Skälen till mitt förslag: Avsaknaden av väl fungerande marknader har inneburit att de tidigare planekonomiema i Östeuropa har byggt upp energisystem som kännetecknas av ett stort slöseri och brister i alla led i energisystemet, från utvinning och produktion till användning. Även om den pågående övergången till marknadsekonomi nu bidrar till att situationen förbättras kan betydande försörjningsproblem förutses under en överblickbar framtid. Energiförsörjningen framstår i dessa länder som en överlevnadsfråga för befolkningen.

Energisystemen i Baltikum är till över 90 % baserade på fossila bränslen och karakteriseras av stora miljömässiga brister och låg energieffektivitet. Förhållandena i Östeuropa är likartade. Någon marknadsrelaterad prissättning av energiprodukter har inte förekommit vilket är en orsak till energislöseriet. En övergång till marknadsmässig prissättning har emellertid inletts såväl i Östeuropa som i Baltikum.

Koldioxidutsläppen från energisektorn per capita i Östeuropa var år 1991 mer än dubbelt så höga som i Sverige.

I en rapport från Förenta Nationernas ekonomiska kommissions för Europa (ECE) kommitté för energifrågor redovisas energiförsörjningsläget och möjligheter till energihushållning inom Väst- och Östeuropa. Medan energiåtgången per BNP-enhet minskade med drygt 20 % i marknads- ekonomiema i väst under perioden 1973 - 1988 ökade den under samma period med ca 10 % i Östeuropa och dåvarande Sovjetunionen. Den Speci- fika energiförbrukningen i Östeuropa är i dag dubbelt så hög som i Västeuropa och i OSS-ländema tre gånger högre. Detta beror bl.a. på att den mnga industrin svarar för en mycket stor del av industriproduktionen i dessa länder. Dessutom är energisystemen ineffektiva och dåligt under- hållna och drivna. Överskottsvärrne tas till vara i begränsad utsträckning. ' 199

• Sida 200
•  Original

Bilaga 4

Bränsletillförseln har ett stort inslag av lågvärdiga, fossila bränslen. Ut- nyttjande av sådana bränslen i kombination med bristande energieffektivitet innebär att det finns en stor potential för en kostnadseffektiv reduktion av koldioxidutsläppen. Det saknas emellertid i dessa länder tillräckliga resur- ser för en rekonstruktion av energisektorn.

Den ekonomiska potentialen för energieffektiviseringar bedöms i ECE- rapporten uppgå till en tredjedel. För elkonsumtionen inom industrisektom redovisas en stor effektiviseringspotential genom introduktion av bl.a. varvtalsreglering av ehnotorer. En stor potential föreligger även inom området belysning såväl inom industri- som hushållssektom genom intro- duktion av högfrekvent belysning och lågenergilampor.

Aterbetalningstiderna för investerat kapital i åtgärder för energieffektivi- seringar bedöms i ECE:s rapport vara kortare än två år. Trots detta genomförs endast en bråkdel av åtgärderna på grund av bristen på kapital och avsaknaden av marknadsekonomiska mekanismer.

I en rapport om energisituationen i Lettland från Europeiska utvecklings- banken redovisas att fossileldade kraftstationer har en verkningsgrad som är ca 10 procentenheter lägre än hos konventionella kraftstationer i Västeuropa. I rapporten visas även att energiproduktion baserad på förnyelsebara energikällor, t.ex. vattenkraft, har en lägre verkningsgrad än i kraftstationer i Västeuropa. Detta beror enbart på bristande underhåll.

Av samma rapport framgår att fjärrvärmedistributionen har stora energi- förluster i form av läckage och undermålig isolering. Även detta beror på bristande underhåll som orsakas av bl.a. en brist på reservdelar. Förluster i systemen beror dessutom på avsaknad av mätutrustning och regler- utrustning för ilödeskontroll av tjärrvärmevattnet.

I naturgassystemen är läckage i rörledningar vanliga. Mätare för re- gistrering av gasförbrukning saknas liksom mätare vid gränsen för regist— rering av inköpt gas från Ryssland.

Bostäderna är dåligt isolerade, tätningslister i fönster och dörrar saknas, liksom värrnemätning. Radiatorer i bostäder saknar ofta reglerrnöjlighet. Även i nybyggda hus saknas termostatreglering på radiatorer.

Liknande förhållanden råder i de övriga baltiska länderna och en stor del av Östeuropa.

Svenska studier som har genomförts av bl.a. Vattenfall AB och ÅF- Enelgikonsult, liksom projekt inom EEZOOO Fastem Europe and Energy Emciency, visar på samma miljöproblem och en stor potential för energieffektiviseringar.

En svensk satsning som leder till energieffektivisering i Baltikum och Östeuropa har från miljö- och klimatsynpunkt flera fördelar. Det är en av de mest kostnadseffektiva åtgärder som Sverige i det korta perspektivet kan vidta för att minska de globala koldioxidutsläppen. En effektivisering av energianvändningen l Baltikum, Polen och övriga Östeuropa leder även till att utsläppen av svavel och kväveoxider minskar. Vattenfall poängterar t.ex. i sitt remissyttrande över Statens naturvårdsverks rapport att detalje— rade analyser visar att miljövärdet av åtgärder i t.ex. Baltikum är uppemot 10 gånger större än värdet av åtgärder till samma kostnad i Sverige.

Det pågår redan svenska insatser med inriktning på energieffektivisering i Baltikum. NUTEK är i Sverige ansvarigt för ECE:s program Energy

• Sida 201
•  Original

Etiiciency 2000 som startade år 1991. Programmets målsättning är att Prop. 1992/932179 främja en ökad handel med energieffektiva produkter, tjänster, kunskap Bilaga 4 och arbetsmetoder mellan öst och väst.

Jag vill i sammanhanget erinra om några områden där Sverige redan bedriver samarbete med och stöd till Baltikum och Östersjöregionen. Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil.4) före- slagit att en särskild exportkreditgarantiram om en miljard kronor inrättas för de baltiska länderna. Ett arbete pågår med att utveckla kontakter på regional nivå i Östersjöområdet och det nya Storkalottenområdet. Regeringen har nyligen beslutat om medel för en försöksverksarnhet med stöd till länsstyrelsesamarbete i Östersjöregionen. Betydande insatser görs för att förbättra kämsäkerheten i vårt närområde. Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete, BI'IS, fyller en viktig upp— gift genom stöd till utbildning, förvaltningsstöd inklusive lagstiftning och institutionsuppbyggnad samt teknisk och ekonomisk utbildning.

Som redan nämnts har riksdagen för innevarande budgetår anvisat 45 miljoner kronor för att bidra till ett miljöanpassat energisystem i Baltikum.

En effektivisering och därmed upprustning av energisystemen i Baltikum och Östeuropa kräver emellertid mycket stora investeringar. Ekonomiska resurser saknas inom dessa stater. De svenska stödinsatsema bör därför förstärkas och förlängas i tiden. Medlen bör användas till projekt för effek- tivisering i elproduktionsanläggningar, fjärrvärmeverk, distributionssystem och naturgassystem. Till en del bör insatserna även kunna avse konver- tering av fossileldade värmepannor till biobränsleeldade, om sådana åt- gärder har ett högre miljövärde än en ed'ektivisering.

Stöd bör kunna ges även för energihushållning i bl.a. bostadssektom, t.ex. genom tätning av fönster och installation av termostatreglerade ventiler på radiatorer.

Medel bör dessutom användas till tekniköverföring, utbildning för lönsamhetsstudier i energielfektivisering, utbildning av drift- och underhållspersonal och spridning av infomation om energieffektivisering.

Europeiska utvecklingsbanken bedriver för närvarande energiprojekt i de baltiska länderna med samma inriktning som de åtgärder jag här har för- ordat. De omfattar bl.a. effektivisering av naturgassystemen, insatser i fjärrvärmeverk och energihushållning i bostäder. Också Världsbanken förbereder liknande projekt som planerar starta under senare delen av år 1993. Världsbanken har dessutom en sammanhållande roll i arbetet med att ta fram en regional energistlategi för de baltiska länderna. Det är viktigt att de svenska insatserna koordineras med dessa. Möjligheter till sam- verkan med de internationella finansiella institutionerna skall därför ut— nyttjas.

Stödet bör utgå i form av villkorslån och till en mindre del i form av bidrag till baltiska och östeuropeiska energiföretag och värmeverk. Här- igenom kan stödet stimulera till nyföretagande i mottagarländema. Enligt min bedömning bör svensk expertis medverka i projektledning, admini- stration m.m. Endast en mindre del av stödet bör användas för konsult- upphandling. Svenska företag bl.a. inom tillverkningsindustrin bör ha mycket goda förutsättningar att spela en aktiv roll, varför insatserna bör 201

• Sida 202
•  Original

Bilaga 4

kunna verka stimulerande för export av svenskt kunnande och svenska produkter.

Enligt min bedömning bör 95 miljoner kronor anslås för detta ändamål under budgetåret 1993/94. Programmet bör fortsätta. Jag avser senare att återkomma till programmets fortsättning.

Under förutsättning av riksdagens godkännande av de riktlinjer jag här har redovisat avser jag föreslå regeringen att NUTEK ges ansvar för han- teringen av stödet. NUTEK har ett stort kunnande när det gäller bl.a. energieffektivisering, energiteknik och leverantörsutveckling. Genom Energy Efficiency 2000 har NUTEK dessutom upparbetade kontakter med organisationer och företag i de baltiska länderna. NUTEK har i sin verk- samhet goda kontakter med företag, organisationer och högskolor inom Sverige. Dessa förhållanden torde säkra en hög kvalitet på insatserna.

I Sverige har BI'IS ett ansvar för ekonomiska och tekniska bistånds- projekt. BI'I'S kunskaper om stödinsatser i Östeuropa kompletterar NUTEK:s kunskaper på energiområdet. Jag förutsätter nära kontakter mel- lan dessa båda myndigheter.

Stöd till energietl'ektivisering m.m. i Baltikum och Östeuropa av den typ som jag här har förordat bör i viss utsträckning kunna lämnas också till motsvarande insatser i utvecklingsländer.

• Sida 203
•  Original

_ _ Prop.- 1992/932179 3. Åtgärder 1 Sverige Bilaga 4

3.1 El- och värmeproduktionssektom

Mina bedömningar och förslag: Koldioxidutsläppen från elproduk- tionen och uppvärrnningssektom har kontinuerligt minskat från början av 1970-talet. Elproduktionen är i dag nästan helt fri från koldioxid- utsläpp.

Utveckling av biobränslebaserad elproduktion pågår. En del av den nya elproduktionskapacitet som kan komma att byggas ut mot slutet av 1990-talet kan bli fossilbaserad. Stränga miljökrav skall ställas på ny kraftproduktion. Naturgas är det fossila bränsle som ger upphov till de lägsta klimateffektema. Användningen av fossila bränslen inom fjärrvärmesektom har minskat avsevärt under de senaste 20 åren. Oljeanvändningen i eldningsanläggningar utanför fjärrvärmesystemen är dock fortfarande betydande.

Medel begärs av riksdagen för insatser för att förbättra de ekonomiska möjligheterna för anslutning av mindre block- och grupp- centraler samt småhus till befintliga fjärrvärmenät. Stödet utformas som ett tidsbegränsat investeringsstöd. För ändamålet anvisas 50 miljoner kronor budgetåret 1993/94.

Skälen för mina överväganden och förslag: I början av 1970-talet baserades det svenska elproduktionssystemet på förnybar energi i form av vattenkraft till ca 70% och på fossila bränslen till ca 20 - 30 %. I dag svarar kraftproduktion baserad på fossila bränslen för under 5 % av den svenska elproduktionen. Fossilbränsleanvändningen i det svenska elproduk- tionssystemet har således minskat sedan början av 1970-talet såväl relativt som i absoluta tal. Särskilt kraftig var minskningen under perioden 1975 - 1980 då kärnkraften böljade utgöra en betydande del av den svenska elproduktionen. Under 1980-talet har också biobränsle introducerats i produktionsystemet. Koldioxidutsläppen från den svenska elproduktionen har som en följd av dessa faktorer kraftigt reducerats under 1970- och 1980-talet.

Elproduktionen i Sverige baseras nu på vattenkraft och kärnkraft samt till en mindre del på biobränsle-, torv- eller fossileldade kraftvärmeverk. Fossileldade kondensverk eller gasturbiner utnyttjas endast för topp- och reservkraftproduktion. Vattenkraften och kärnkraften svarar nu normalt för mer än 90 % av elproduktionen. Samköming med de nordiska grannländerna utnyttjas då det är tekniskt och ekonomiskt motiverat.

Biobränslekommissionen har föreslagit en koldioxidskatt på bränslen för elproduktion motsvarande 8 öre per kilo koldioxid. En koldioxidskatt på denna nivå kan enligt kommissionen väntas få en begränsad styrelfekt när det gäller att öka biobränsleanvändningen på kort sikt, i vart fall i kraft- värrneproduktionen. Kommissionen ser det emellertid som angeläget att 202

• Sida 204
•  Original

Bilaga 4

statsmakterna genom att införa en sådan skatt redan nu aktivt påverkar den framtida elproduktionens struktur.

Statens naturvårdsverk föreslår också en sådan skatt i sin rapport Åt- gärder mot klimatförändringar. Naturvårdsverket anger att det är de ökan- de koldioxidutsläppen från elproduktionen som på sikt blir svårast att bemästra för Sverige. En koldioxidskatt på elproduktionen ger enligt Naturvårdsverket en tydlig signal till marknaden att energifomler med låga koldioxidutsläpp kommer att värdesättas.

Som chefen för Miljö— och naturresursdepartementet tidigare denna dag framhållit kan många skäl anses tala för att införa en koldioxidskatt i elproduktionen fr.o.m. beskattningsåret 1994. Med tanke på vad som framkommit i remissbehandlingen av Biobränslekommissionens betänkande bör skatten endast gälla nya anläggningar.

En beskattning enligt de linjer som här har redovisats innebär vissa komplikationer av bl.a. teknisk natur. Inom regeringskansliet görs f.n. en översyn av kraftvärmens beskattning i en särskild arbetsgrupp. Koldioxid- beskattningen i elproduktionen bör beredas vidare i denna grupp. Rege- ringen bör senare återkomma till riksdagen med sina överväganden i denna fråga.

Värmeprodukzion

Fjärrvärmeproduktionen i Sverige baseras huvudsakligen på förbränning av fossila bränslen, biobränslen, avfall och torv. Under 1980-talets andra hälft ökade unyttjandet av elenergi för värmeproduktion i värmepumpar ooh elpannor. . .

För närvarande svarar kol för 20 % av energitillförseln i fjärrvärme- systemen. Övriga fossila bränslen svarar för ca 15 %. Olja utnyttjas i fjärrvärmesystemen huvudsakligen för s.k. spetslastproduktion. Genom övergången till bl.a. biobränsle och elenergi har utsläppen av koldioxid från fjärrvärmesektom minskat med över 40 % under den senaste tioårsperioden.

Biobränslekommissionen redovisar i sitt betänkande att den omläggning av energiskattema som trädde i kraft den 1 januari 1993 kan väntas kom- ma att innebära ökad konkurrenskraft för biobränslen i fjärrvärmeverken. För kategorin mindre värrnenät och parmcentraler förstärks ytterligare de ekonomiska drivkrafterna för en övergång från fossila bränslen och el till biobränslen. .

I Biobränslekommissionens betänkande redovisas en studie av SIMS (Skog-Industri-Marknad Studier, Sveriges Lantbruksuniversitet) enligt vilken det änns en stor teoretisk potential inom uppvärrnningssektom för konvertering av fossilbränsleeldade till biobränslebaserade anläggningar. Det änns i Sverige ca 1 000 - 1 .500 oljeeldade pannor i storleken 0,5-10 MW. Pannoma änns företrädesvis i block— och gruppcentraler samt fastig- heter med egen oljepanna. Ett skäl varför denna grupp inte har övergått till biobränsle trots de gynnsamma skattereglerna är enligt kommissionen att det saknas lämplig miljövänlig och prismässigt konkurrenskraftig teknik.

• Sida 205
•  Original

En annan orsak kan vara att tjärrvärmenätet inte har varit utbyggt eller att Prop. 1992/93:179 anslutningskostnaden till fjärrvärme har varit för hög. Bilaga 4

Statens naturvårdsverk föreslår stöd till utveckling av miljövänhg för- bränningsteknik för biobränslen i medelstora anläggningar (0,5 - 10 MW) för att öka biobränsleanvändningen i de beäntliga panncentralema. Stats- rådet Hörnlund har tidigare denna dag föreslagit insatser för att utveckla miljövänlig förbränningsteknik för små biobränsleeldade pannor.

I många fall kan en anslutning till fjärrvärme vara ett miljömässigt och ekonomiskt rimligt alternativ för medelstora uppvärmningssystem. Det änns en betydande potential härför. En fördel med en ökad anslutning till beäntliga fjärrvärmenät är att underlaget för en utbyggnad av kraftvärmen ökar. Det är därför önskvärt att mindre block- och gruppcentraler och småhus ansluts till större tjärrvärmenät där så är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Investeringar i fjärrvärmesystemen som innebär att mindre oljeeldade pannor ersätts med fjärrvärme kommer att reducera koldioxidutsläppen från uppvärrnningssektom. Vidare kan nämnas att svensk industri har utvecklat en miljövänlig freonfri fjärrvärmekulvert.

Jag föreslår mot den här redovisade bakgrunden ett stöd till infra— strukturinvesteringar inom fjärrvärmesektom. Stödet bör utformas som ett tidsbegränsat investeringsstöd med syfte att förbättra de ekonomiska möj- ligheterna för anslutning av mindre block- och gruppcentraler, industrier samt småhus till beäntliga fjärrvärmenät. Stödet bör utgå med 15 % av investeringskostnaden för utbyggnad av fjärrvärrnenätet.

Det är angeläget av bl.a. arbetsmarknadsskäl att investeringarna kan sättas igång så snart som möjligt. För att investeringsstöd av detta slag skall ge avsedd effekt bör erfarenhetsmässigt stöden vara tidsbegränsade. Stödsystemet bör därför vara i kraft under budgetåret 1993/94 och avse investeringar i fjärrvärmenäten som beställs tidigast den 15 mars 1993. Det bör anslås 50 miljoner kronor för detta ändamål.

3.2 Industrisektom

Den totala fossilbränsleanvändningen (olja och kol) inom industrisektom uppgick i början av 1970-talet till ca 90 TWh. De fossila bränslena ut- gjorde vid denna tidpunkt över 50 % av industrins energianvändning. Åter- stoden utgjordes huvudsakligen av biobränsle och elenergi.

Oljekrisema under 1970-talet medförde ett intensivt arbete för att minska oljeförbrukningen inom industrin. Industrins oljeanvändning uppgår i dag till mindre än 20 TWh. Den totala fossilbränsleanvändningen inom denna sektor utgör endast ca 35 TWh, eller 30 % av energianvändningen. An- vändningen av biobränslen, torv och avfall utgör i dag en tredjedel. El- användningen har däremot ökat från ca 33 TWh i början av 1970-talet till ca 50 TWh, och utgör nu ca 40 % av industrins totala energianvändning.

Samtidigt med denna utveckling har den totala energianvändningen inom sektorn minskat som en följd av bl.a. en ökad energieä'ektivitet inorn sektorn. Den speciäka energianvändningen per krona produktionsvärde i industrin har minskat med ca 25 %. 205

• Sida 206
•  Original

Industrins utsläpp av koldioxid från förbränning och industriprocesser Prop. 1992/93:179 har under 1980-talet minskat med ca 35 %. De speciäka utsläppen har Bilaga 4 minskat med ca 75 % sedan 1970.

Ett viktigt inslag i den omläggning av energiskattema som genomfördes den 1 januari 1993, är att nedsättningreglema för den energiintensiva industrin awecklas fram till år 1995 . Genom denna förändring blir energi- skattebelastningen helt beroende av företagets energiförbrukning. Härigenom förstärks incitamenten till energieffektiviseringar och begräns— ningar av koldioxidutsläppen.

Enligt Naturvårdsverkets bedömning kommer koldioxidutsläppen från industrins processer inte att öka inom den kommande tioårsperioden. Industrins energianvändning väntas dock öka koldioxidutsläppen med ca 2 % till år 2000 vid en ökning av industriproduktionen med ca 2,5 % per år. Naturvårdsverket föreslår som åtgärd för att begränsa koldioxid- utsläppen från industrin att koldioxid- och energiskatten för den icke energiintensiva industrin bestäms till samma nivå som för hushållen och att nedsättning av energi- och koldioxidskatten för den energiintensiva industrin återinförs.

Om svenska åtgärder att. minska koldioxidutsläppen skulle innebära att industrier med stora utsläpp minskar sin produktion i Sverige medan mot- svarande produktion ökar utomlands uppnås ingen reduktion av de globala utsläppen av koldioxid. I de fall energielfektiviteten i andra länder är lägre än i Sverige kan de globala koldioxidutsläppen öka vid en industrinedlägg- ning i Sverige. Isolerade svenska åtgärder mot dessa utsläpp skulle i sådana fall således inte bidra till att begränsa klimatpåverkan.

Min bedömning är alltså att det för närvarande inte är befogat med några ytterligare klimatpolitiska åtgärder från statens sida gentemot industri- sektom. Många skäl kan dock tala för att införa en koldioxidskatt i el- produktionen för nya anläggningar.

3.3 Transportsektorn

Mitt förslag: Medel begärs av riksdagen för utveckling och teknik— upphandling av miljöanpassade fordon och drivmedel. 15 miljoner kronor per år tillförs Energiteknikfonden för detta ändamål, varav fem miljoner kronor avsätts för teknikupphandling av kollektivtrafik- fordon.

Skälen fdr mitt förslag: De inhemska transporterna står i dag för ca hälften av landets oljeanvändning. Den relativa andelen har ökat under senare år som en följd av den minskade Oljeanvändningen inom övriga samhällssektorer. Samtidigt har koldioxidutsläppen från transportsektorn ökat och utgör i dag ca 40 % av koldioxidutsläppen i Sverige. Såväl gods- som persontransportema väntas öka. En ökad satsning på miljöanpassade fordon, exempelvis elbilar och motoralkoholdrivna fordon, är därför en viktig åtgärd i en samlad klimatstrategi. 206

• Sida 207
•  Original

Bilaga 4

I 1991 års energipolitiska beslut (prop.1990/199lz88, bet. 1990/1991:NU40, rskr.1990/ 1991:373) betonades betydelsen, från såväl miljö- som beredskapssynpunkt, av en satsning på motoralkoholer. Bl.a. avsattes 30 miljoner kronor per år under fyra år från Energiteknikfonden för stöd till utvecklings- och demonstrationsprojekt rörande användning av motoralkoholer. Dessa medel disponeras av Transportforskningsbered- ningen (TFB). NUTEK ansvarar för industrirelaterad forskning kring motorer och drivsystem i enlighet med 1989 års forskningspolitiska beslut (prop.1989/90:90, bet. 1989/90:NU40, rskr. 1989/90:337). Industri- relaterad forskning kring bl.a. informationsteknologi, transport— och fordonsteknik, produktion av motoralkoholer samt material och produk- tionsteknik pågår. Verket svarar dessutom för Programmet för effektivare energianvändning, som äck ökade resurser i 1991 års energipolitiska beslut. Jag har erfarit att NUTEK inom ramen för detta program till- sammans med några stora beställare initierat ett teknikupphand- lingsprogram för el- och hybridfordon. Beställama och NUTEK anger härvid kravspeciäkationer för nämnda fordon och beställama åtar sig inköp av fordon mot att statliga medel satsas.

Regeringen har tidigare i prop. 1992/93:170 om forskning för kunskap och framsteg föreslagit medel för ökad satsning inom området transport- teknik.

En miljöanpassning av fordon och drivmedel kräver fortfarande stora utvecklingsinsatser. Exempel på insatsområden är batterier för elfordon, där bl. a. den begränsade räckvidden är ett problem. Från den synpunkten erbjuder s.k. hybridfordon större äexibilitet. Ett hybridfordon kan drivas med el vid kortare körsträckor och annars med bränsle, t.ex. motoralkohol eller bensin. Ökade forsknings- och utvecklingsinsatser kring motoralkoholer, t.ex frarnställningsteknik och utveckling av motorer, är nödvändiga.

Chefen för Kommunikationsdepartementet har tidigare denna dag redo- visat förslag till ökade insatser rörande forskning, utveckling och demons- tration av el- och hybridfordon att fördelas av Transportforskningsbered- ningen (TFB) i enlighet med TFB:s kommunikationspolitiska ansvar.

Statsrådet Hörnlund har tidigare denna dag föreslagit insatser för utveck- ling rörande framstälhring av etanol.

Jag anser att medel även bör anslås för teknikutveckling och teknik- upphandling av el- och hybridbilar samt alkoholdrivna fordon. Medlen bör tillföras Energitelmikfonden. Det bör ankomma på NUTEK att ansvara för fördelningen av dessa medel som en förstärkning av verkets pågående FoU-verksamhet inom transportområdet och det pågående teknikupp- handlingsstödet. Inom anslagets ramar bör en utökad satsning mot ett miljöanpassat framtida transportsystem initieras. Exempel på områden är utveckling av batterier för el- och hybridbilar samt alkohohnotorer. Den redan påbörjade teknikupphandlingen i samarbete med beställargrupper är ett viktigt medel för att skapa en marknad.

För detta ändamål bör 15 miljoner kronor anslås varav fem miljoner kronor avsätts för teknikupphandling av bl.a. kollektivtransportfordon. I denna del skall NUTEK bedriva arbetet i nära samarbete med TFB.

• Sida 208
•  Original

Bilaga 4

Det har framgått av min redogörelse att insatserna för ett miljöanpassat trafiksystem berör äera forskningsområden, forskningsinstitut och myndig- heter. Ett nära samarbete mellan berörda parter är en förutsättning för en samlad och enhetlig verksamhet. Detta gäller särskilt de berörda myndig— heterna NUTEK, TFB och Statens naturvårdsverk. Bl. a. bör TFB:s och NUTEK:s stora kontaktnät gentemot fordonsindustrin vara till nytta för det fortsatta teknikupphandlingsarbetet.

Jag vill i denna del också hänvisa till de överväganden rörande ansvars- fördelningen och samarbetet mellan TFB och NUTEK som regeringen redovisat i propostionen om forskning (prop. 1992/93:170avsnitt 6).

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer som jag har förordat för 1. en klimatstrategi inom energiområdet (avsnitt 1.5), 2. svenska insatser i bl.a. Baltikum och Östeuropa för energi- elfektivisering och förnybara energislag (avsnitt 2), 3. stöd till utbyggnad av fjärrvärme (avsnitt 3.1) samt 4. insatser för miljöanpassade fordon och drivmedel (avsnitt 3.3).

5 Anslagsfrågor Tolfte huvudtiteln

E. Energi

E 7. Insatser för ny energiteknik

1993/94 Förslag 15 000 0001

1I tillägg till 222 000 000 kr. enligt förslag i prop. 1992/93:100 bil. 13.

Över anslaget betalas utgifter för stöd enligt förordningen (1991:1099) om bidrag till vissa investeringar inom energiområdet m.m. Vidare förs över anslaget medel till Energiteknikfonden. Föreskrifter för användning av medel ur Energiteknikfonden har meddelats i förordningen (1988:805) om statligt stöd ur energiteknikfonden m.m.

I budgetpropositionen (1992/93:100 bil.13) har regeringen föreslagit att riksdagen för budgetåret 1993/94 skall anvisa 222 miljoner kronor till Insatser för ny energiteknik. Av detta belopp avser 160 miljoner kronor medel som skall föras över till Energiteknikfonden.

• Sida 209
•  Original

För närvarande tillförs Energiteknikfonden i enlighet med riksdagens Prop. 1992/93:179 beslut (prop. 1989/90:111, bet. 1989/90:5kU31, rskr. 1989/90:357) medel Bilaga 4 som motsvarar 10 kronor per kubikmeter olja av den allmänna energi- skatten på oljeprodukter. I budgetpropositionen har föreslagits att denna särskilda finansiering fr.o.m. budgetåret 1993/94 skall ersättas med finansiering via statsbudgeten med ett belopp som motsvarar 10 kronor per kubikmeter olja av koldioxidskatten på oljeprodukter. Enligt förslaget skall ett belopp på 72 miljoner kronor anvisas för budgetåret 1993/94 under ett nytt förslagsanslag på tolfte huvudtiteln, E 8. Bidrag till Energiteknikfon- den.

Föredragandens överväganden

Jag har nyss (avsnitt 3.3) redovisat mina överväganden om en satsning på utveckling och teknikupphandling av miljöanpassade fordon och driv- medel. Häri innefattas el- och hybridbilar samt alkoholdrivna fordon. Kostnaderna för detta ändamål bör finansieras över Energiteknikfonden. Därför krävs att fonden tillförs ytterligare medel. Jag har beräknat 15 miljoner kronor för detta ändamål under nästa budgetår. Medlen bör an- visas under anslaget Insatser för ny energiteknik och föras över till Energi- teknikfonden.

Jag förordar alltså att regeringen föreslår riksdagen att, utöver det belopp på 222 miljoner kronor som har föreslagits i budgetpropositionen, anvisa 15 miljoner kronor till Insatser för ny energiteknik. Medlen bör föras över till Energiteknikfonden, som därmed under nästa budgetår tillförs sammanlagt 175 miljoner kronor från detta anslag.

Jag beräknar därmed det sammanlagda behovet av medel på anslaget för nästa budgetår till 237 miljoner kronor, inklusive det belopp som redan föreslagits i budgetpropositionen.

Hemställan Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under tolfte huvudtiteln, reservationsanslaget Insatser för ny

energiteknik, för budgetåret 1993/94 anvisa 15 000 000 kr utöver vad som har föreslagits i proposition 1992/932100 bilaga 13.

• Sida 210
•  Original

Bilaga 4

E 9. Åtgärder för energieffektiviseringar m.m. i bl.a. Osteuropa och Baltikum

Nytt anslag (förslag) 95 000 000

Från anslaget bör betalas stöd enligt vad jag tidigare anfört (avsnitt 2) rörande svenska insatser för energieffektivisering och introduktion av nya energislag i Baltikum, Polen och övriga Östeuropa.

Stöd bör utgå i form av villkorslån till energieffektiv teknik, distribution och användning samt till introduktion av förnybara energikällor i dessa länder.

En mindre del av medelsramen bör kunna utgå i form av bidrag.

Även utvecklingsländer bör kunna komma i fråga.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Åtgärder för energieäktiviseringar m.m. i bl.a. Östeuropa och Baltikum för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 95 000 000 kr.

E 10. Insatser för utbyggnad av fjärrvärmenäten

1993/94 Nytt anslag (förslag) 50 000 000

Jag har nyss redovisat (avsnitt 3.1) att det finns en stor potential för ytterligare fjärrvärme i Sverige. Mot bakgrund härav har jag förordat att ett tidsbegräth investeringsstöd på 15 % skall lämnas för utbyggnad av fjärrvärmenät vid anslutning av mindre grupp- och flerbostadscentraler, industrier och småhus till befintliga fjärrvärmesystem. Stödsystemet skall vara i kraft under budgetåret 1993/94.

Jag har beräknat 50 miljoner kronor för detta ändamål.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Insatser för utbyggnad av jjän'vännenäten för budgetåret 1993/94 anvisa ett reservationsanslag på 50 000 000 kr.

• Sida 211
•  Original