Propositionens huvudsakliga innehåll

Det behövs inte några ändringar i sak i regleringen av vilka bisysslor som är otillåtna för offentliganställda. Det behövs inte heller någon ändrad reglering av vilka bisysslor domare får ha. Det innebär bl.a. att det inte införs något förbud för domare att åta sig att vara ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljeman. Regeringen föreslår dock att förbudet för arbetstagare hos kommuner och landsting att ha förtroendeskadliga bisysslor skall lagfästas och ha samma innehåll som för statligt anställda. Det innebär att 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning görs tilllämplig också på arbetstagare hos kommuner och landsting. Frågor om arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor bör inte författningsregleras utan liksom hittills överlämnas till reglering i kollektivavtal.

Kontrollsystemet för förtroendeskadliga bisysslor skärps, förtydligas och görs mera öppet. Följande nya bestämmelser föreslås i lagen om offentlig anställning.

Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en offentliganställds bisyssla otillåten enligt bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning.

En offentliganställd skall på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma tillåtligheten av arbetstagarens bisysslor.

En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering. Bestämmelserna om förhandling i 11–14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas

• Sida 2
•  Original

när det gäller sådana beslut. Beslutet kan överprövas slutligt i Arbetsdomstolen. En domstol kan i väntan på att avgörandet vinner laga kraft bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

Ordinarie domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen samt direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002. Tillämpningen av regleringen av offentliganställdas bisysslor bör följas upp efter några år.

• Sida 3
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning.

• Sida 5
•  Original

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:260) om offentlig anställning

dels att 2, 3, 38 och 42 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 7 a–7 d §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §¹

Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos kommuner, landsting och kommunalförbund, nämligen

7–7 c §§ om bisysslor,

23–29 §§ om arbetskonflikter,

38 § om interimistiskt beslut,

42 § första stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

42 § första och andra styckena om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också arbetstagare hos kommuner och landsting.

3 §²

Lagen gäller inte

1. statsråden,

2. riksdagens ombudsmän,

3. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och som inte är svenska medborgare,

4. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete. För justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden gäller bara

4 § om bedömningsgrunder vid anställning, 7 § om bisysslor och 23–29 §§ om arbetskonflikter.

För justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden gäller bara

4 § om bedömningsgrunder vid anställning, 7–7 d §§ om bisysslor, 23–29 §§ om arbetskonflikter,

38 § om interimistiskt beslut och 42 § andra stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

7 a §

Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt 7 §.

¹ Senaste lydelse 1999:311.² Senaste lydelse 1999:311.

• Sida 6
•  Original

7 b §

En arbetstagare skall på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor.

7 c §

En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med 7 § skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering.

7 d §

Ordinarie domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen och direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har.

38 §

I en tvist om ett beslut enligt 31 eller 36 § får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

I en tvist om ett beslut enligt 7 c, 31 eller 36 § får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

42 §

Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden som avses i denna lag.

Föreskrifterna i 11–14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om disciplinansvar enligt 14 §, åtalsanmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 §.

Föreskrifterna i 11–14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om att en arbetstagare skall upphöra med eller inte åta sig bisyssla enligt 7 c §, disciplinansvar enligt 14 §, åtalsanmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 §.

För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen (1982:80) om anställningsskydd.

• Sida 7
•  Original

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

• Sida 8
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Senast det gjordes en bred översyn av regleringen och omfattningen av offentliganställdas bisysslor var 1969, se betänkandet Offentliga tjänstemäns bisysslor (SOU 1969:6). Justitiekanslern har på regeringens uppdrag kartlagt behovet av att stärka kontrollen över medelsförvaltningen m.m. inom den offentliga förvaltningen. I sin förstudie Förstärkt skydd mot oegentligheter i offentlig förvaltning, som överlämnades till regeringen i februari 1997, tog Justitiekanslern upp bl.a. bisysslereglerna och föreslog vissa förändringar. 1993 års domarutredning har i betänkandet Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 1994:99) berört bl.a. domarnas bisysslor.

Regeringen beslutade den 17 september 1998 att tillkalla en särskild utredare för att göra en bred översyn av bisyssleregleringen inom den offentliga sektorn (dir. 1998:79). Utredningen, som antog namnet Bisyssleutredningen, överlämnade i september 2000 betänkandet Offentligt anställdas bisysslor (SOU 2000:80). Utredningen har låtit Statistiska centralbyrån (SCB) genomföra en kartläggning av omfattningen och beskaffenheten av offentliganställdas bisysslor. Utredningens sammanfattning av sitt betänkande finns i bilaga 1. I bilaga 2 finns utredningens sammanfattning av resultaten av SCB:s kartläggning och de slutsatser som utredningen dragit av resultaten. Bilaga 3 innehåller utredningens förslag till lagtext.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2000/4719).

Regeringen tar i detta ärende upp de frågor som behandlats i utredningens betänkande.

Propositionen har beslutats efter samarbete med Vänsterpartiet och, med undantag av avsnitt 5.1.2, Miljöpartiet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 14 juni 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över det förslag som finns i avsnitt 2.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

4. Bakgrund och vissa allmänna utgångspunkter

Med bisyssla förstås i princip varje syssla eller verksamhet som en arbetstagare har vid sidan av sin anställning och som inte är hänförlig till privatlivet. En bisyssla kan för en arbetstagare vara tillåten eller otillåten. De otillåtna bisysslorna brukar delas in i tre kategorier:

1. Förtroendeskadliga bisysslor

2. Arbetshindrande bisysslor

3. Konkurrensbisysslor

• Sida 9
•  Original

En och samma bisyssla kan falla under alla tre kategorierna, dvs. vara på en gång förtroendeskadlig, arbetshindrande och konkurrerande med arbetsgivaren.

Enligt 2 kap. 20 § första stycket regeringsformen får begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke bara införas för att skydda angelägna allmänna intressen.

Den reglering av frågan om offentliganställdas bisysslor som har gällt mer eller mindre oförändrad i ungefär trettio år kan översiktligt beskrivas enligt följande. Det är bara förbudet mot att ha förtroendeskadliga bisysslor som är lagfäst, i första hand genom den allmänna bestämmelsen i 7 § lagen om offentlig anställning som gäller för statsanställda och anställda hos de allmänna försäkringskassorna. För arbetstagare hos kommuner och landsting gäller dock inte något generellt författningsreglerat förbud mot förtroendeskadliga bisysslor, utan för dem finns regleringen i kollektivavtalet AB 98. Förbuden mot arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor framgår inte av författning utan av kollektivavtal: AB 98 för arbetstagare hos kommuner och landsting, Allmänt löne- och förmånsavtal (ALFA) för statsanställda, Affärsverksavtalet för anställda hos affärsverken och Allmänt löne- och förmånsavtal för anställda vid allmän försäkringskassa (ALFA-FK) samt anknytande chefsavtal för vissa statliga chefer m.m. och direktörer för allmänna försäkringskassor. Det kontrollsystem för bisysslor som finns, avseende upplysnings- eller anmälningsskyldighet för arbetstagare och befogenhet för arbetsgivare att förbjuda bisysslor, framgår med något undantag inte av författning utan bara av bestämmelser i de nämnda kollektivavtalen. Bestämmelser om bisysslor kan också finnas i enskilda anställningsavtal.

Utredningen har låtit göra en kartläggning av offentliganställdas bisysslor och kommit till slutsatsen att den totala bisysslefrekvensen bland offentliganställda inte kan anses särskilt anmärkningsvärd med hänsyn till bisysslebegreppets vidd, se bilaga 2. Det har också sedan slutet av 1960-talet blivit mindre vanligt att offentliganställda har bisysslor. Utredningen har vidare gått igenom praxis i fråga om bedömningen av offentliganställdas bisysslor och funnit att denna är relativt enhetlig, stabil och väl avvägd.

Regeringen anser att utredningens kartläggning och genomgång av praxis visar att bisysslesituationen bland de offentliganställda inte ger anledning till påtaglig oro eller radikala åtgärder i fråga om bestämmelserna om vilka bisysslor som är förbjudna. De allra flesta remissinstanserna delar den bedömningen. Frågan om regleringen av otillåtna bisysslor berörs närmare i nästa avsnitt.

Utredningen har vidare, bl.a. mot bakgrund av kartläggningen av offentliganställdas bisysslor, kommit fram till att de offentliga arbetsgivarna allmänt sett kan bli betydligt bättre när det gäller att informera sina anställda om bisysslereglerna och att utnyttja de möjligheter som finns för att få uppgifter om bisysslor. Det är främst i fråga om kontrollsystemet avseende offentliganställdas bisysslor som utredningen har sett ett utrymme för förbättringar.

Också regeringen anser att det är bestämmelserna om kontroll och aktivitet avseende bisysslor som det finns anledning att skärpa och förtydliga. Den bedömningen delas av de allra flesta remissinstanserna. Frågan om kontrollsystemet berörs närmare i avsnitt 6.

• Sida 10
•  Original

5. Regleringen av otillåtna bisysslor

5.1. Förtroendeskadliga bisysslor

5.1.1. Bestämmelsen i lagen om offentlig anställning

Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att ändra den allmänna bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor.

Utredningens bedömning är densamma som regeringens. Utredningen föreslår dock ett förtydligande i lagtexten om att risken för förtroendeskada skall bedömas som särskilt stor, om arbetstagaren eller myndigheten har uppgifter som innebär rättskipning, myndighetsutövning, tillsyn, upphandling, egendomsförvaltning eller ledning av offentlig förvaltning.

Utredningen föreslår vidare ett förtydligande i lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet om att näringsverksamheten inte får innebära väsentlig olägenhet för arbetsgivarens verksamhet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, bl.a. Regeringsrätten, Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK), ansluter sig till bedömningen att den nuvarande bestämmelsen uppfyller kravet för att kunna sätta stopp för förtroendeskadliga bisysslor. Flertalet av remissinstanserna, bl.a. Regeringsrätten, JO och JK, ser ett värde i utredningens förslag att förtydliga lagtexten. Flera remissinstanser, bl.a. Arbetsdomstolen, Riksrevisionsverket, Svea hovrätt och Svenska Arbetsgivarföreningen, är dock tveksamma i fråga om uppräkningen av de fall där risken för förtroendeskada skall bedömas som särskilt stor är rättvisande och klargörande och ger någon ytterligare vägledning.

Skälen för regeringens bedömning: Den offentliga förvaltningen är en grundsten i det svenska demokratiska samhället. Att denna förvaltning åtnjuter medborgarnas fulla förtroende är av allra största vikt. Förbudet för de offentliganställda att inneha förtroendeskadliga bisysslor fyller en viktig funktion i upprätthållandet av detta förtroende, liksom det system som finns för att kontrollera de offentliganställdas bisysslor.

För arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter, myndigheterna under regeringen och de allmänna försäkringskassorna, utom statsråden, riksdagens ombudsmän och arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och som inte är svenska medborgare, (statsanställda) finns det ett förbud mot s.k. förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning. Av den bestämmelsen framgår det att en statsanställd inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller hennes eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. I 3 kap. 7 § högskolelagen (1992:1434) finns det bestämmelser om vissa bisysslor för lärare vid högskolor.

Bestämmelsen i 7 § lagen om offentlig anställning om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor har till syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndigheternas opartiskhet. Bestämmelsen skall tillgodose det allmänna intresset av saklighet och opartiskhet i utövandet av offentlig verksamhet. Bestämmelsen uttrycker en grundsats som får anses följa redan av den offentliga anställningens beskaffenhet.

• Sida 11
•  Original

Utredningen har gått igenom den praxis som finns om tillämpningen av bestämmelsen i 7 § lagen om offentlig anställning och funnit att praxis är stabil och väl avvägd. Utredningen har också kommit fram till att resultaten av den statistiska undersökningen av offentliganställdas bisysslor inte ger något belägg för att bestämmelsen behöver skärpas. Andelen offentliganställda som har bisysslor har sjunkit sedan slutet av 1960-talet, och bisysslefrekvensen är inte i sig så stor att den generellt sett kan sägas utgöra något problem.

Enligt 2 kap. 20 § första stycket regeringsformen får begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke bara införas för att skydda angelägna allmänna intressen. Regeringen anser i likhet med utredningen och flertalet av remissinstanserna att det inte kommit fram något som tyder på att det skulle finnas ett påtagligt behov av att skärpa den allmänna bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning och därmed ytterligare inskränka de offentliganställdas grundlagsskyddade närings- och yrkesfrihet. Frågan om domares bisysslor berörs särskilt i nästa avsnitt. Frågan om arbetstagare hos kommuner och landsting skall omfattas av bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning tas upp i avsnitt 5.1.3.

När det gäller utredningens förslag om ett förtydligande i lagtexten om i vilka fall risken för förtroendeskada kan bedömas som särskilt stor anser regeringen – i likhet med flera remissinstanser – att förslaget i praktiken inte ger någon egentlig ledning för bedömningen av konkreta fall och att uppräkningen av de olika fallen ibland skulle kunna leda tanken fel. Bland annat därför bör förslaget inte genomföras.

Regeringen gör vidare den bedömningen att det inte för att förhindra förtroendeskadliga bisysslor för offentliganställda behöver göras några ändringar i lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet. En offentlig arbetsgivares beslut om ledighet enligt den lagen – eller enligt någon annan bestämmelse om ledighet – innebär nämligen inte att arbetstagaren under ledigheten får bedriva verksamhet som står i strid med 7 § lagen om offentlig anställning.

5.1.2. Domares bisysslor

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon ändrad reglering av vilka bisysslor domare får ha. Det innebär bl.a. att det inte bör införas något förbud för domare att åta sig att vara ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljeman.

Utredningen har inte ansett det motiverat att införa speciella bisyssloförbud för domare. Utredningen har funnit att de fördelar som finns med en allmänt hållen bisyssleregel, med utrymme för bedömningar i varje enskilt fall, gör sig gällande även beträffande domarna. Utredningen har emellertid som sin uppfattning anfört att bl.a. skiljemannauppdrag och styrelseuppdrag i vinstdrivande bolag, med få undantag, inte kan anses förenliga med 7 § lagen om offentlig anställning..

Remissinstanserna: JO och JK delar utredningens bedömning i sak att domare inte bör få åta sig skiljemannauppdrag. JO har framhållit att

• Sida 12
•  Original

med hänsyn till det höga krav på saklighet och opartiskhet som måste ställas på domstolarna i en rättsstat får eventuella fördelar med det nuvarande systemet stå tillbaka för intresset att inte på detta sätt rubba förtroendet för dem. JK har redovisat samma principiella inställning. Flertalet domstolar, Domstolsverket och Sveriges Domareförbund anser att det inte föreligger några sakliga skäl som motiverar ett förbud för domare att åta sig skiljemannauppdrag. Högsta domstolen och Regeringsrätten har i denna del anfört bl.a. att de skäl som anförs för ett förbud inte är helt övertygande. Svea hovrätt har i denna del anfört bl.a. följande. Skiljedomsförfarandet är en av samhället inte bara accepterad utan även gillad verksamhet. Det utgör alltså en viktig beståndsdel i rättssystemet i stort. Det är därför givetvis av vikt att skiljedomsförfarandet ges så goda förutsättningar som möjligt för att det skall fungera effektivt och hålla en hög kvalitet. Om parterna anser att medverkan av en ordinarie domare bidrar till att dessa krav tillgodoses, bör samhället inte hindra detta. Sveriges

Advokatsamfund och Stockholms handelskammare anser att domare även fortsättningsvis bör få åta sig uppdrag som ensam skiljeman och ordförande i skiljenämnd.

Skälen för regeringens bedömning: De höga krav på saklighet och opartiskhet som allmänt sett bör kunna ställas på den offentliga verksamheten gör sig inte minst gällande beträffande domstolarna och deras anställda, framför allt domarna. Det svenska domstolsväsendet präglas därtill alltmer av det internationella samarbetet. Det är mot bakgrund härav av grundläggande betydelse att det svenska domstolsväsendet och dess domare också med ett internationellt perspektiv upprätthåller högt ställda krav på oberoende, obundenhet, självständighet och opartiskhet.

Domare måste, i likhet med envar, ha möjlighet till ett privatliv och också möjlighet att delta i olika delar av samhällslivet. En domare måste således ha möjlighet att förvalta sin egendom och i övrigt bevaka sina intressen i olika avseenden men också att delta i exempelvis föreningslivet. Att helt skilja domarna från verksamheter vid sidan av dömandet är således varken möjligt eller klokt. Domare konfronteras i sin uppgift med en mängd förhållanden och juridiska problem. Med hjälp av inblick i och erfarenhet från olika verksamheter i samhället blir förutsättningarna för att lösa och förstå de problem som uppkommer större. Regeringen anser därför att det finns ett värde i att domare deltar i samhällslivet på områden där konflikter med domaruppgiften inte uppstår.

Det är alltså viktigt att inte i onödan begränsa en domares frihet att

om han eller hon vill

• ägna tid och kraft åt annat än enbart den ordinarie sysslan i domstolen. Inte minst för allmänhetens förtroende för domarna och domstolarna är det av vikt att domarna inte isoleras från samhället i övrigt.

Utredaren har pekat på att synen på domares bisysslor varierar mellan olika länder. I vissa länder råder ett förbud för domare att åta sig juridiska uppdrag medan sådana uppdrag i viss utsträckning godtas i andra länder. I flera länder krävs tillstånd eller finns anmälningsskyldighet innan domaren påbörjar utövandet av bisysslan.

I dag gäller inte några särskilda författningsbestämmelser för domares bisysslor. Domare omfattas således av bestämmelsen om närings- och yrkesfrihet i regeringsformen och den begränsning i denna frihet som följer av bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §

• Sida 13
•  Original

lagen om offentlig anställning. Därutöver finns det i annan lagstiftning särskilda bestämmelser som innebär att domare inte får ha vissa uppdrag, t.ex. vara förvaltare, rådgivare eller förlikningsman i konkurs (se vidare avsnitt 3.3.5 i betänkandet). Beträffande justitieråd uttalas i 3 kap. 4 § rättegångsbalken att de inte får inneha eller utöva något annat ämbete. Motsvarande gäller för regeringsråden enligt en bestämmelse i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Härutöver finns det givetvis verksamheter av olika slag som en domare kan ägna sig åt vid sidan av tjänsten utan att det för den skull blir fråga om en otillåten bisyssla. Var gränsen skall gå mellan otillåtna och tillåtna bisysslor är i första hand en fråga för den enskilde domaren. Denne har i dag möjlighet att vända sig till Tjänsteförslagsnämnden för Domstolsväsendet för vägledande besked. Nämnden har prövat ett stort antal ärenden under årens lopp. Nämndens praxis kan i mycket grova drag sägas innebära att en skiljelinje mellan det tillåtna och det otillåtna har dragits mellan uppdrag i vinstdrivande och icke vinstdrivande verksamheter. Sålunda har exempelvis uppdrag som styrelseledamot i bank ansetts vara oförenligt med domartjänsten medan uppdrag som styrelsesuppleant i ett bolag där staten var delägare och som drevs utan egentligt vinstsyfte godtagits. Här bör framhållas att det inte är fråga om någon generell praxis utan det är omständigheterna i det enskilda fallet som varit avgörande.

Utredaren har särskilt framhållit just styrelseuppdragen men också skiljemannauppdragen som områden där risken för förtroendeskada är särskilt stor.

När det gäller särskilt skiljemannauppdragen kan följande nämnas. Under åren 1926–1970 gällde ett uttryckligt förbud för de allra högsta domarna – justitieråden och regeringsråden i Högsta domstolen respektive Regeringsrätten – att ha uppdrag som skiljeman. I samband med att förbudet upphävdes anförde det föredragande statsrådet att domarna med hänsyn till utbildning och erfarenhet hade särskilda förutsättningar att själva kunna avgöra om skiljemannauppdrag och andra bisysslor skulle strida mot förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor. Det saknades därför, enligt statsrådet, skäl att befara att ett enhetligt system, i vilket det ankom på den enskilde att bedöma om en bisyssla var förtroendeskadlig och som omfattade även domarna, skulle leda till att förtroendet för domarkåren eller domstolarna skulle minskas (prop. 1970:72 s. 79). Även 1993 års domarutredning ansåg att något generellt förbud för domare att ha bisysslor inte borde införas och att det inte heller borde göras några större förändringar i den avvägning som gällde i fråga om vad som var att betrakta som tillåten respektive otillåten bisyssla. Praxis ansågs generellt sett stabil och väl avvägd och varken för generös eller släpphänt, om något möjligen för restriktiv.

Enligt Domstolsverkets publikation Information om bisysslor torde det sällan finnas några betänkligheter mot att en domare åtar sig att vara ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljedomare från de synpunkter som det här är fråga om. Enligt Domstolsverkets publikation bör dock stor försiktighet iakttas när det gäller att ta emot uppdrag av enskild part att ingå i skiljenämnd. Visserligen skall även en skiljeman som utsetts av part döma objektivt, men ändå kan ett sådant uppdrag ibland vara ägnat att hos andra väcka föreställningen att domaren kommer i ett visst bero-

• Sida 14
•  Original

ende av den part som utsett honom eller henne till skiljeman. Den risken synes dock, enligt verkets publikation, vara utesluten i sådana fall där parten är ett statligt eller kommunalt organ eller när skiljemannen utses av tingsrätt.

Det synes också vara fast praxis i dag att domare utan risk för sådan förtroendeskada som avses i 7 § lagen om offentlig anställning normalt kan åta sig uppdrag som skiljeman utsedd av annan än enskild part. Ett tiotal av de omkring arton justitieråden i Högsta domstolen åtar sig t.ex. uppdrag som skiljeman. Domare har av tradition sedan lång tid tillbaka ansetts kunna åta sig uppdrag som skiljeman utsedd av annan än enskild part.

Utredaren har som sin uppfattning framhållit att domarnas skiljemannauppdrag, som huvudregel, inte är förenliga med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor. Den aspekt som varit avgörande för utredarens bedömning i denna del är frågan om allmänhetens förtroende. Utredaren har samtidigt framhållit att det är svårt att göra några säkra uttalanden om allmänhetens uppfattning om just skiljemannauppdragen jämfört med andra bisysslor.

Vad som synes utgöra grunden för den debatt som emellanåt förs om skiljemannauppdragen är framför allt tre omständigheter, nämligen att ersättningen ofta är hög i förhållande till domarlönen, att förfarandet är omgärdat av sekretess samt att skiljedomen kan komma att klandras vid den domstol där skiljedomaren tjänstgör. Härtill kommer den inte minst viktiga aspekten att höga sidoinkomster kan leda till misstankar om att domaren inte lägger ned tillräcklig tid i domstolen.

Skiljeförfarande är en av statsmakterna accepterad och i vissa fall föreskriven form för tvistelösning. I bl.a. lagen (1999:116) om skiljeförfarande finns det bestämmelser i ämnet. En skiljenämnd består ofta av tre skiljemän. Den skiljeman som är ordförande i skiljenämnden brukar ha valts av ett skiljedomsinstitut eller de två andra skiljemännen, som brukar vara utsedda av respektive part. En skiljeman skall alltid vara opartisk och kan inte med giltig verkan träffa avtal om sin ersättning med bara den ena parten. Om inte annat har avtalats, skall parterna solidariskt betala skälig ersättning för arbete och utlägg till skiljemännen. Ersättningsfrågan, bl.a. frågan om skäligheten, kan prövas av domstol. Ibland fastställs ersättningen av ett skiljedomsinstitut. Det har uppskattats att det totalt årligen förekommer som mest 300–400 konventionella skiljeförfaranden i Sverige.

Som utredningen framhållit är det en fråga av central betydelse i vad mån allmänhetens förtroende för såväl enskilda domare som domstolarna rubbas genom att vissa domare åtar sig skiljeuppdrag. De regler om jäv för domare som finns hindrar effektivt att ett mål handläggs av en domare som tidigare varit inblandad i saken som skiljeman eller på något annat sätt. På motsvarande sätt finns det jävsregler för skiljemän som hindrar att en domare som i domstol handlagt ett mål är skiljeman i en sak som har beröring med målet. Frågor om jäv återkommer mer eller mindre regelbundet i den enskilde domarens vardag, och det är en självklarhet för varje domare att inte handlägga ett mål där domaren haft beröring med saken som skiljeman. Att skiljemannauppdragen är omgärdade av sekretess är en följd av att parterna valt att lösa tvisten genom skiljeförfarande och kan knappast i sig återverka förtroendeskadligt på domstolar-

• Sida 15
•  Original

na. Även inom domstolarna hanteras vissa måltyper under sträng sekretess utan att det för den skull sätts i fråga hur domaren agerar i övriga mål.

Vad som emellanåt framhålls som betänkligt är att skiljemannaarvodena regelmässigt är höga och betalas av parterna. Därigenom skulle den enskilde domaren kunna anses hamna i ett beroendeförhållande till den eller de parter som betalar ersättningen eller mera allmänt till näringslivet vars tvistelösning domaren arbetar med. Att en domare tjänar mycket vid sidan av domaranställningen kan också leda till en föreställning om att domaren inte ägnar uppgifterna i anställningen tillräckligt med tid. Även om det relativt sett är få domare som åtar sig skiljeuppdrag skulle dessa förhållanden i så fall kunna vara till skada också för tilltron till domarkåren som helhet. De ifrågasättanden som förekommit av domarnas skiljeuppdrag bör inte ses isolerade utan bedömas mot bakgrund av den nytta som verksamheten innebär för samhället och enskilda.

Det finns många olika typer av bisysslor som en domare i dag anses kunna ha utan att de är förtroendeskadliga. En del bisysslor kräver mera tid än andra. En av de mest tidskrävande bisysslorna för domarna i de högsta domstolarna torde vara offentliga utredningsuppdrag. Om en domare skulle ha så många eller tidskrävande bisysslor att de blir ett hinder för utövandet av domaranställningen, är det givetvis ägnat att minska allmänhetens förtroende för domaren och domstolarnas verksamhet. Något belägg för att det förekommit finns inte i utredningen. Det ankommer på arbetsgivaren att ingripa mot en domare som på grund av alltför mycket bisysslor hindras att utöva sin domaranställning redan innan det gått så långt att bisysslorna och det därav följande arbetshindret hunnit utvecklas till något förtroendeskadligt. Ingripandet grundas då på bara det förhållandet att bisysslan är arbetshindrande. Att en domare tjänar stora belopp på sidoverksamhet såsom skiljemannauppdrag kan vara ett tecken på att bisysslorna kan riskera att bli arbetshindrande. Det är viktigt att såväl domaren som hans eller hennes arbetsgivare noga överväger omfattningen och arten av bisysslorna i det enskilda fallet så att bisysslorna inte kan riskera att hindra det ordinarie domararbetet.

Att en del domare kan tjäna stora summor på skiljeuppdrag förklaras emellertid främst av att skiljearvodena generellt ligger på samma höga nivå som arvodena för andra kvalificerade affärsjuridiska tjänster utförda av välrenommerade advokater och att det råder en stark efterfrågan inom näringslivet. Det förhållandet att ett bisysslouppdrag är högt men skäligt avlönat kan inte medföra att uppdraget är förtroendeskadligt. Härtill kommer att nivån på skiljearvodena inte drabbar vare sig nödlidande parter eller skattebetalarna.

Det övervägande antalet kommersiella tvister avgörs i dag genom skiljeförfarande. Den förtrogenhet med den del av det praktiska rättslivet som deltagande i skiljenämnder ger är därför av betydelse för domarnas möjlighet att förstå och kunna hantera sådana tvister i de fall de går till domstolsprövning. För att domstolarna skall kunna åtnjuta också affärslivets respekt och förtroende i de mål som avgörs vid domstol är det viktigt att domarna, och särskilt domarna i de högsta instanserna, har en hög kompetens också inom detta område.

Sammantaget är det regeringens bedömning att det nu inte är påkallat med något särskilt förbud för domare att ha skiljemannauppdrag. Reger-

• Sida 16
•  Original

ingen bedömer således att det inte finns anledning att ändra den fasta praxis på området som gällt under lång tid och som innebär att domare utan risk för sådan förtroendeskada som avses i 7 § lagen om offentlig anställning normalt kan åta sig uppdrag som skiljeman utsedd av annan än enskild part.

Regeringen delar därtill utredningens – och också flera remissinstansers – uppfattning att det nu inte är motiverat med några särskilda regler för domares bisysslor. Det är regeringens uppfattning att ett effektivare sätt att komma till rätta med situationer där förtroendeskadligheten kan aktualiseras, än att uppställa ett generellt förbud, är att ha verkningsfulla jävsregler och ett utvecklat kontrollsystem. Väl utvecklade jävsregler finns redan. Regeringen föreslår nu en skärpning av kontrollsystemet och att en särskild anmälningsskyldighet införs för ordinarie domare. Bisysslan och eventuell förtroendeskadlighet får därmed prövas efter förutsättningarna och omständigheterna i det enskilda fallet. Dessa frågor behandlas i avsnitt 6.

5.1.3 Förbud i lag mot kommun- och landstingsanställdas för-

troendeskadliga bisysslor

Regeringens förslag: För arbetstagare hos kommuner och landsting skall gälla samma förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i lagen om offentlig anställning som för statligt anställda.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet avstyrker förslaget, eftersom de anser att det skulle leda till ett mer svårhanterbart och mindre överskådligt regelverk. De tre landsting som yttrat sig i frågan avstyrker förslaget. Bland kommunerna är remissopinionen jämnt delad. De organisationer på arbetsmarknaden som hörts i ärendet har inte haft några principiella invändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Arbetstagare hos kommuner och landsting omfattas i dag inte av den allmänna bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning eller någon annan lagbestämmelse i ämnet. För dessa arbetstagare finns det i stället i kollektivavtalet AB 98 en bestämmelse om att arbetsgivaren får förbjuda en bisyssla, om arbetsgivaren finner att bisysslan kan påverka arbetstagarens handläggning av ärenden i sitt arbete hos arbetsgivaren.

Förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer räknas dock enligt avtalet inte som bisyssla.

I samband med 1965 års förhandlingsrättsreform blev det tillåtet att i kollektivavtal reglera frågan om förtroendeskadliga bisysslor för arbetstagare hos kommuner och landsting, utom arbetstagare med s.k. statligt reglerad tjänst. Sedan ikraftträdandet av 1994 års lag om offentlig anställning kan frågan om förtroendeskadliga bisysslor avtalsregleras för alla arbetstagare hos kommuner och landsting.

Kommunerna och landstingen svarar i dag för den helt övervägande delen av den offentliga förvaltningen. Den allmänhet vars förtroende för förvaltningen bestämmelserna om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor är till för att skydda har minst lika mycket kontakt med kommu-

• Sida 17
•  Original

nala förvaltningar som med statliga myndigheter. De kommunala förvaltningarna utövar makt och myndighet, tillsyn och kontroll och bedriver upphandling på i princip samma sätt som de statliga myndigheterna. På vissa områden kan samma slags verksamhet bedrivas antingen i kommunal eller i statlig regi.

Ett förbud mot förtroendeskadliga bisysslor har vidare samma syfte på kommun- och landstingsområdet som på det statliga området. Det syftar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för den saklighet och opartiskhet som grundlagen kräver av förvaltningen, ett intresse som gör sig gällande med samma styrka på det kommunala området som på det statliga. Detta intresse ligger utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett ingripande mot en förtroendeskadlig bisyssla sker alltså inte i första hand för att tillgodose ett statligt eller kommunalt arbetsgivarintresse utan i kraft av att stat och kommun skall representera medborgarintresset och verkställa de demokratiskt fattade besluten på ett sakligt och opartiskt sätt. Förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor kan sägas tillhöra de anställnings- eller arbetsvillkor som står i sådant omedelbart samband med det allmännas ansvar för att den offentliga verksamheten sköts rättssäkert och effektivt, att regleringsmakten och beslutanderätten måste förbehållas det allmänna ensamt.

Regeringens slutsats är att ett förbud för offentliganställda att ha förtroendeskadliga bisysslor är så viktigt för förtroendet för den offentliga förvaltningen att det bör regleras enhetligt i lag för alla offentliganställda, inklusive arbetstagare hos kommuner och landsting. Därför bör bestämmelsen i 7 § lagen om offentlig anställning göras tillämplig även beträffande arbetstagare hos kommuner och landsting. Det bör ske genom en ändring i 2 § i lagen.

Den arbetstagare hos en kommun eller ett landsting som bryter mot det lagfästa förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor kan drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom disciplinpåföljd i enlighet med bestämmelser i kollektivavtalet AB 98 och uppsägning. Bestämmelserna om disciplinansvar i lagen om offentlig anställning är dock inte tillämpliga på en sådan arbetstagare. Att, såsom Arbetsdomstolen är inne på, göra sanktionssystemet enhetligt för statsanställda och arbetstagare hos kommuner och landsting är enligt regeringens mening inte nödvändigt med anledning av det nu aktuella förslaget. Det viktiga är i detta sammanhang att samma lagfästa förbud mot förtroendeskadliga bisysslor gäller för alla offentliganställda, inte att sanktionsmöjligheterna vid brott mot förbudet är exakt desamma för alla offentliganställda.

Enligt regeringens mening är förslaget förenligt med principen om kommunal självstyrelse. Ett huvudsyfte med förslaget är att bidra till uppfyllandet av kravet enligt 1 kap. 9 § regeringsformen att alla myndigheter, statliga eller kommunala, som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Förslaget handlar inte om hur enstaka angelägenheter skall utföras utan om ett allmänt kvalitetskrav på den offentliga förvaltningen.

Enligt regeringens mening är de principiella skälen för förslaget så bärkraftiga att man får acceptera att bisyssleregleringen för arbetstagare hos kommuner och landsting blir något mindre överskådlig när inte alla relevanta bestämmelser finns i kollektivavtal. En uppdelning av bisysslebestämmelserna mellan lag och kollektivavtal har emellertid gällt sedan

• Sida 18
•  Original

1965 på den statliga sidan utan att det visat sig leda till några besvärande problem. Regeringen är övertygad om att eventuella problem kan bemästras bl.a. genom information från arbetsgivaren också på den kommunala sidan.

Förslaget innebär att frågan om arbetstagare hos kommuner och landsting får ha förtroendeskadliga bisysslor avförs från det område där det är möjligt att ha kollektivavtal och att frågan i stället regleras i helt tvingande lag. Vid övervägande av ett sådant förslag måste Sveriges internationella förpliktelser beaktas. Härvid märks bestämmelser om förhandlingsoch organisationsrätt i artikel 6 i Europarådets reviderade sociala stadga och i konventionerna nr 98, 151 och 154 som antagits inom Internationella arbetstagarorganisationen (ILO) och som Sverige ratificerat.

Det torde på kommun- och landstingsområdet i dag inte finnas några kollektivavtal som strider mot förslaget om att göra förbudet i 7 § lagen om offentlig anställning tillämpligt även på landstings- och kommunanställda. I praktiken handlar det om att parterna på det området inte med giltig verkan kommer att kunna avtala om att en arbetstagare får ha en förtroendeskadlig bisyssla.

Regeringen bedömer att de aktuella konventionerna inte lägger hinder i vägen för att lagstifta inom detta område som tidigare varit lämnat åt parterna att reglera. Det nu aktuella förslaget syftar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för den saklighet och opartiskhet som grundlagen kräver av förvaltningen och avser således att reglera något som inte direkt avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förslaget avser uteslutande den offentliga sektorn. De organisationer på arbetsmarknaden som hörts i ärendet har inte haft några principiella invändningar mot förslaget. Regeringen anser sammanfattningsvis att förslaget inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser. Det torde inte finnas några kollektivavtal som inte kan tillämpas vid sidan av de tvingande bestämmelser i lag som föreslås. Därför finns det inte anledning att överväga frågan om att undanröja gällande kollektivavtal.

5.2. Arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor

Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett lagfäst förbud mot s.k. arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor för offentliganställda utan frågan kan liksom hittills regleras i kollektivavtal.

Utredningens bedömning är densamma som regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser godtar utredningens bedömning att de arbetshindrande bisysslorna och konkurrensbisysslorna även fortsättningsvis bör regleras genom kollektivavtal.

Skälen för regeringens bedömning: Sedan genomförandet av 1965 års förhandlingsrättsreform finns det inget generellt författningsreglerat förbud mot att offentliganställda har bisysslor som är arbetshindrande eller konkurrerar med arbetsgivaren. Sådana förbud följer i stället av kollektivavtal, t.ex. Allmänt löne- och förmånsavtal (ALFA) och Affärsverksavtalet på den statliga sidan och AB 98 på den kommunala sidan. Bestämmelser kan också finnas i enskilda anställningsavtal.

• Sida 19
•  Original

Regleringen av arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor har setts som en fråga om anställningsvillkor för de offentliganställda som enligt principerna bakom förhandlingsrättsreformen bör regleras i kollektivavtal i stället för författning. Den bedömningen har enligt regeringens mening fortfarande fog för sig. Det finns en principiell skillnad mellan förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor, som syftar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen, och förbuden mot arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor, som främst avser att skydda sådana direkta arbetsgivarintressen som att arbetstagaren skall kunna göra en fullgod arbetsinsats och att arbetsgivaren inte skall behöva möta konkurrens från sina egna arbetstagare.

Att de olika typerna av bisysslor regleras på skilda sätt kan göra systemet svåröverskådligt och svårare att tillämpa. Problemen verkar dock inte vara svårare än att de har kunnat bemästras i praxis. Härtill kommer att sådana förhållanden som att en författningsreglering skulle göra systemet enhetligt och lättare att tillämpa enligt regeringens mening inte kan utgöra sådana angelägna allmänna intressen som krävs för att i författning ytterligare inskränka offentliganställdas grundlagsskyddade närings- och yrkesfrihet. Dessutom skulle en författningsreglering på sådana grunder av det som i dag regleras i kollektivavtal vara åtminstone mindre väl förenligt med andan i de internationella instrument som nämnts i avsnitt 5.1.3.

Regeringen anser därför – i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser – att det inte bör införas något lagfäst förbud mot arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor för offentliganställda utan att frågan liksom hittills kan regleras i kollektivavtal och enskilda anställningsavtal.

6. Kontrollsystemet

6.1. Allmänna utgångspunkter

Av vad som sagts i det föregående (avsnitt 5) framgår att regeringen anser att det inte behövs några ändringar i sak i regleringen av vilka bisysslor som är otillåtna för offentliganställda. Regeringen föreslår dock att förbudet för arbetstagare hos kommuner och landsting att ha förtroendeskadliga bisysslor skall lagfästas och ha samma innehåll som för statligt anställda och anställda hos de allmänna försäkringskassorna. Frågor om arbetshindrande bisysslor och konkurrensbisysslor bör inte författningsregleras utan liksom hittills överlämnas till reglering i kollektivavtal.

Syftet med förbudet för offentliganställda att ha förtroendeskadliga bisysslor är att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen. För att uppnå det syftet krävs det dels att bestämmelserna är kända av de berörda, dels en effektiv kontroll av att förbudet efterlevs. Utredningen har kommit fram till att de problem som finns på vissa håll beror inte på bestämmelserna i sak utan på att det finns vissa brister i fråga om informationen om bisysslebestämmelserna och kontrollen av att de efterlevs.

• Sida 20
•  Original

Regeringen anser därför att kontrollsystemet bör skärpas, förtydligas och göras mera öppet. Kontrollen får samtidigt inte vara så omfattande eller närgången att den blir överdrivet byråkratisk eller integritetskränkande. Det är dock viktigt att arbetsgivarnas och arbetstagarnas ansvar och skyldigheter framgår tydligt.

De element som bör ingå i ett effektivt och tydligt kontrollsystem är:

1. En skyldighet för arbetsgivaren att informera sina arbetstagare om vad som är otillåtet.

2. En skyldighet för arbetstagaren att på begäran lämna arbetsgivaren uppgifter om sina bisysslor.

3. En skyldighet för vissa arbetstagare med anställningar som ställer särskilt stora krav på förtroende för innehavaren att självmant anmäla sina bisysslor till arbetsgivaren.

4. En skyldighet för arbetsgivaren att reagera när denne får kännedom om otillåtna bisysslor. I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 5.1.3 anser regeringen att kontrollsystemet avseende de förtroendeskadliga bisysslorna, som skall bidra till att allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen upprätthålls, bör författningsregleras och vara enhetligt för alla offentliganställda, inklusive arbetstagare hos kommuner och landsting. Regeringen anser att kontrollsystemet avseende de förtroendeskadliga bisysslorna är så viktigt för att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen att de grundläggande bestämmelserna redan av den anledningen bör finnas i lag. En lagreglering stämmer också bäst överens med kravet i 11 kap. 10 § regeringsformen på att grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning skall meddelas i lag. Och enligt 8 kap. 5 § regeringsformen skall dessutom föreskrifter om befogenheter och åligganden för kommunerna och om deras organisation och verksamhetsformer meddelas i lag. Kontrollen av de arbetshindrande bisysslorna och konkurrensbisysslorna bör däremot alltjämt i första hand vara en fråga för kollektivavtalsparterna på området att reglera. På grund av sakens natur kan den angivna principiella uppdelningen mellan författning och kollektivavtal dock inte upprätthållas strikt. Arbetstagarens skyldighet att uppge sina bisysslor kan ju rimligen inte inskränkas till bara de bisysslor som arbetstagaren själv anser skulle kunna vara förtroendeskadliga, utan måste avse i princip alla bisysslor. I fråga om principen om kommunal självstyrelse och Sveriges internationella förpliktelser berörande kollektivavtalsreglering gör regeringen motsvarande bedömning som redovisats i avsnitt 5.1.3. Frågan om och i vilken utsträckning de föreslagna nya tvingande bestämmelserna påverkar befintliga kollektivavtal och tillämpningen av dem är en fråga för parterna själva och ytterst Arbetsdomstolen, om parterna inte kan komma överens.

• Sida 21
•  Original

6.2. Arbetsgivarens skyldighet att informera om förtroendeskadligheten

Regeringens förslag: Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor. Den skyldigheten skall gälla också för kommuner, landsting och kommunalförbund samt tillämpas även beträffande justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser godtar förslaget eller lämnar det utan erinran. Arbetsgivarverket anser att informationsskyldigheten är onödigt kategorisk.

Skälen för regeringens förslag: Väl fungerande information till de offentliganställda minskar risken för att förtroendeskadliga bisysslor förekommer och utgör därmed ett viktigt led i det förebyggande arbetet.

Att arbetsgivaren informerar arbetstagarna om det som kan göra en bisyssla förtroendeskadlig, visar att arbetsgivaren tar frågan på allvar och höjer medvetenheten om de problem som kan finnas med bisysslor.

Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373) skall en myndighet informera sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning inte är förenliga med förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning. Myndigheten skall också – enligt 12 § samma förordning – på begäran av en arbetstagare lämna ett skriftligt besked huruvida en bisyssla enligt myndighetens bedömning är förenlig med 7 § lagen om offentlig anställning. Dessa bestämmelser gäller för arbetstagare hos myndigheterna under regeringen och de allmänna försäkringskassorna. För kommuner och landsting finns det ingen motsvarande författningsreglerad informationsskyldighet. I 4 kap. 31 § högskoleförordningen (1993:100) finns det bestämmelser om högskolans informationsskyldighet.

I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 6.1 anser regeringen att bestämmelsen om arbetsgivarens informationsskyldighet bör finnas i lag – inte i förordning – och vara enhetlig beträffande alla offentliganställda. Därför bör det i lagen om offentlig anställning tas in en bestämmelse om att arbetsgivaren på lämpligt sätt skall informera arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning. Därmed kan 11 § anställningsförordningen upphävas.

Det förhållandet att en arbetsgivare har eller inte har lämnat information påverkar inte i sig bedömningen av om en viss arbetstagares bisyssla är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning eller inte.

• Sida 22
•  Original

6.3. Arbetstagarens skyldighet att på begäran lämna uppgifter om sina bisysslor

Regeringens förslag: En arbetstagare skall på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma om arbetstagarens bisysslor är tillåtna. Den skyldigheten skall gälla också för arbetstagare hos kommuner och landsting samt justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig förslaget i sig. Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag inte någon allmän författningsreglerad skyldighet för offentliganställda att på begäran lämna arbetsgivaren uppgifter om sina bisysslor. Bestämmelser om en sådan skyldighet finns i stället i kollektivavtal. Beträffande arbetstagare inom staten, som omfattas av Allmänt löne- och förmånsavtal (ALFA) eller

Affärsverksavtalet, och arbetstagare hos de allmänna försäkringskassorna, som omfattas av Allmänt löne- och förmånsavtal för anställda vid allmän försäkringskassa (ALFA-FK), gäller dock den begränsningen att arbetsgivaren får begära uppgifter bara om han eller hon anser att det finns anledning till detta med hänsyn till arbetstagarens sätt att utföra sina arbetsuppgifter. För chefer inom staten, som omfattas av avtalen om lön och andra anställningsvillkor för chefer och vissa högre anställningar (Chefsavtalen), och direktörer för de allmänna försäkringskassorna gäller emellertid inte någon sådan begränsning. I 4 kap. 32 § högskoleförordningen finns det en bestämmelse om att en lärare är skyldig att hålla högskolan underrättad om de bisysslor han eller hon har och som har anknytning till anställningens ämnesområde.

För att arbetsgivaren när det finns anledning till det skall ha möjlighet att kontrollera om det förekommer förtroendeskadliga bisysslor är det viktigt att de offentliganställda har en tydlig skyldighet att på begäran lämna arbetsgivaren uppgifter om sina bisysslor. En sådan skyldighet måste av naturliga skäl omfatta alla slags bisysslor, men arbetsgivaren kan givetvis när det finns skäl till det begränsa sin begäran om uppgifter till att avse bara vissa typer av bisysslor.

I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 6.1 anser regeringen att en bestämmelse om uppgiftsskyldighet för offentliganställda bör finnas i lag och vara enhetlig beträffande alla offentliganställda. Därför bör det i lagen om offentlig anställning tas in en bestämmelse om att en arbetstagare på arbetsgivarens begäran skall lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma tillåtligheten av arbetstagarens bisysslor. Vid övervägandet och tillämpningen av en sådan bestämmelse måste de offentliganställdas fri- och rättigheter beaktas och respekteras.

Enligt artikel 8:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har var och en rätt till respekt för sitt privatliv. Av artikel 8:2 framgår att en offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller

• Sida 23
•  Original

till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Eftersom det som är hänförligt till privatlivet inte utgör någon bisyssla som behöver uppges, kan det sättas i fråga om artikel 8:1 i Europakonventionen över huvud taget är tillämplig. I vart fall får den eventuella inskränkning i rätten till respekt för privatlivet som en uppgiftsskyldighet i syfte att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen skulle kunna utgöra anses tillåten enligt artikel 8:2 i Europakonventionen.

Även om det är viktigt att det i lag finns en tydlig skyldighet för arbetstagaren att på begäran lämna uppgifter om sina bisysslor, bör myndigheterna vid utövandet av sin rätt att begära in uppgifter beakta integritetsaspekterna. Att en offentliganställd till arbetsgivaren behöver uppge sina bisysslor, varav de allra flesta förmodligen är klart tillåtna, kan nämligen upplevas som ett intrång i arbetstagarens personliga integritet. Kontrollsyftet kan ofta uppnås genom att uppgifter i första hand bara begärs in om arten av de bisysslor som de anställda har. Först om det finns någon särskild anledning till det bör detaljerade uppgifter om bisysslor begäras in från en arbetstagare. Uppgifterna kan begäras in muntligt, och de behöver antecknas av myndigheten bara om de kan ha betydelse för utgången av ett ärende om t.ex. beslut om förbud mot bisysslan. Myndigheterna har att vid utövande av befogenheten att begära in uppgifter beakta det allmänna kravet på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen.

Myndigheterna får vidare givetvis inte tillämpa den lagfästa befogenheten att begära in uppgifter – eller någon annan lagfäst befogenhet de kan ha – på ett sätt som strider mot bestämmelser i grundlagarna. Härvid bör särskilt uppmärksammas bestämmelsen i 2 kap. 2 § regeringsformen som innebär att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende och de s.k. förhandsgransknings- och efterforskningsförbuden i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Om arbetstagaren vägrar att lämna uppgifter när det begärs eller lämnar felaktiga eller ofullständiga uppgifter, kan han eller hon för detta – liksom för andra brott mot skyldigheter i anställningen – drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom disciplinpåföljd och uppsägning. För vissa arbetstagare, såsom ordinarie domare, är sanktionsmöjligheterna mer inskränkta.

• Sida 24
•  Original

6.4. Beslut om att upphöra med förtroendeskadliga bisysslor

Regeringens förslag: En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan.

Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering. Bestämmelserna om förhandling i 11–14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas när det gäller sådana beslut. Beslutet kan överprövas slutligt i Arbetsdomstolen. En domstol kan i väntan på att avgörandet vinner laga kraft bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla. Reglerna skall gälla också för kommuner, landsting och kommunalförbund samt tillämpas även beträffande justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna är positiva till att arbetsgivaren skall kunna besluta i fråga om förtroendeskadliga bisysslor. Arbetsdomstolen anser att det inte har visats att det finns ett behov av en möjlighet till rättslig prövning. Några remissinstanser, bl.a.

Svea hovrätt och Hovrätten för Övre Norrland, är tveksamma till att beslutet skall kunna överprövas av Arbetsdomstolen.

Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag ingen generell författningsreglerad skyldighet för en offentlig arbetsgivare att reagera om han eller hon får kännedom om att en arbetstagare har en förtroendeskadlig bisyssla. I kollektivavtal finns det bestämmelser som innebär att en offentlig arbetsgivare kan förbjuda en arbetstagare att ha vissa bisysslor eller ålägga arbetstagaren att upphöra med en bisyssla. Motsvarande bestämmelser kan också finnas i enskilda anställningsavtal. Enligt 12 § anställningsförordningen skall en myndighet på begäran av en arbetstagare lämna ett skriftligt besked huruvida en bisyssla enligt myndighetens bedömning är förenlig med 7 § lagen om offentlig anställning. Denna bestämmelse gäller för arbetstagare hos myndigheterna under regeringen och de allmänna försäkringskassorna. För kommuner och landsting finns det ingen motsvarande författningsreglerad skyldighet att på begäran lämna ett besked.

Det är viktigt för respekten för förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor och för allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen att myndigheter agerar när de får kännedom om att arbetstagare kan ha förtroendeskadliga bisysslor. Myndigheterna bör därför för den situationen ha en tydlig skyldighet att genom ett särskilt beslut förhindra det som är förtroendeskadligt. I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 6.1 anser regeringen att en bestämmelse om en skyldighet för arbetsgivaren att agera bör finnas i lag och vara enhetlig beträffande alla offentliganställda. Därför bör det i lagen om offentlig anställning tas in en bestämmelse om att en arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Ett sådant beslut skall vara skriftligt och innehålla en motivering.

• Sida 25
•  Original

Beslutet innebär, på samma sätt som gäller i dag för statliga arbetsgivare enligt 12 § anställningsförordningen, att det bara är ett ställningstagande till frågan om en bisyssla är otillåten enligt 7 § lagen om offentlig anställning. Det föreslås inga sanktioner kopplade till beslutet. Om arbetstagaren i strid med beslutet åtar sig eller fortsätter med bisysslan, kan han eller hon drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder såsom disciplinpåföljd eller uppsägning under förutsättning att bisysslan verkligen strider mot 7 § lagen om offentlig anställning. Skulle det vid en senare prövning visa sig att bisysslan i själva verket inte strider mot 7 § lagen om offentlig anställning, kan däremot inga arbetsrättsliga påföljder komma i fråga bara för att arbetstagaren inte följt det i sak oriktiga beslutet.

Eftersom beslutet i princip bara anger arbetsgivarens ställningstagande till en fråga om tillämpning av ett lagfäst förbud riktat mot arbetstagaren, bör bestämmelserna om förhandling i 11–14 §§ i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, som syftar till att ge arbetstagarorganisationerna inflytande, inte tillämpas när det gäller ett sådant beslut.

Det ligger i sakens natur att arbetsgivaren skall fatta beslutet så snart som möjligt efter det att han eller hon fått kännedom om att en arbetstagare har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning. Viss tid kan dock behövas för att t.ex. hämta in kompletterande uppgifter från arbetstagaren och för överväganden. En arbetstagare som upplyser sin arbetsgivare om att han eller hon har eller avser att åta sig en viss bisyssla skall emellertid kunna förvänta sig att arbetsgivaren tar ställning inom rimlig tid. Vill arbetstagaren ha en viss tilltänkt bisyssla bedömd av arbetsgivaren, kan han eller hon alltid lämna arbetsgivaren utförlig skriftlig information om bisysslan. Därmed finns det också tydliga skriftliga bevis om vad arbetsgivaren bedömt. Det ligger i sakens natur och får anses ingå i myndighetens s.k. serviceskyldighet att en arbetstagare som frågar skall bli upplyst av myndigheten om myndigheten har tagit ställning till om ett beslut skall meddelas beträffande en viss uppgiven bisyssla. När det gäller en bisyssla som en arbetstagare redan har, bör beslutet, om det är skäligt med hänsyn till såväl risken för förtroendeskada som arbetstagarens förhållanden, kunna gå ut på att arbetstagaren inom viss kortare tid – högst ett par, tre månader – skall upphöra med bisysslan.

Eftersom den föreslagna ordningen uppfyller syftet bakom bestämmelsen om besked i 12 § anställningsförordningen, avser regeringen att upphäva den bestämmelsen och 23 § samma förordning.

Även om beslutet i princip bara är ett uttryck för arbetsgivarens ställningstagande, kan beslutet i de flesta fall antas påverka handlandet hos den arbetstagare som berörs. Beslutet kan därmed i praktiken få ganska långtgående konsekvenser för vad arbetstagaren tar sig för utom arbetstiden. Därför bör arbetstagaren – själv eller genom den arbetstagarorganisation som han eller hon är medlem i – ha en möjlighet att få beslutet överprövat. Arbetstagaren bör kunna angripa beslutet genom att t.ex. yrka att det skall upphävas. Av nyss nämnda skäl bör arbetstagaren, såsom Försvarsmakten påpekat, också ha möjlighet att få ett tillfälligt domstolsavgörande om att beslutet tills vidare inte skall gälla. Mål om tillämpning av lagen om offentlig anställning handläggs normalt enligt

• Sida 26
•  Original

lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister med Arbetsdomstolen som slutinstans, se 37 § lagen om offentlig anställning. Enligt regeringens mening finns det inte några bärande argument för att införa en annan ordning för överprövningen av nu aktuella beslut. En dom varigenom ett beslut överprövats är inte bindande för domstolen vid en eventuell senare prövning avseende t.ex. disciplinpåföljd eller uppsägning på grund av bisysslan. Enligt 1 § lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga får en arbetstagare inte till regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet överklaga ett beslut av en arbetsgivare med offentlig ställning, när en tvist som rör beslutet skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

6.5. Obligatorisk anmälningsskyldighet för domare och vissa myndighetschefer

Regeringens förslag: Ordinarie domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen samt direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till en anmälningsskyldighet för domare och verkschefer, men olika synpunkter framförs, bl.a. från JO och Regeringsrätten, om hur skyldigheten bör vara utformad bl.a. med hänsyn till det vidsträckta bisysslebegreppet och skyddet för den personliga integriteten och grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag inte någon generell författningsreglerad skyldighet för t.ex. domare och myndighetschefer att på eget initiativ anmäla sina bisysslor till arbetsgivaren. Enligt Chefsavtalen är arbetstagaren skyldig att lämna uppgift till arbetsgivaren huruvida och i vilken omfattning han eller hon innehar eller avser att åta sig bisysslor. Chefsavtalen omfattar bl.a. den som är chef för en sådan myndighet som är direkt underställd regeringen och i princip de som är domstolschefer samt justitieråden och regeringsråden. För direktörer för allmänna försäkringskassor gäller enligt kollektivavtal att arbetstagaren är skyldig att utan anmaning lämna uppgift till arbetsgivaren huruvida och i vilken omfattning han eller hon innehar eller avser att åta sig bisysslor.

Det är viktigt att bisysslesituationen för statliga arbetstagare med anställningar som ställer särskilt stora krav på förtroende för innehavaren redovisas öppet och kan granskas. En öppnare redovisning av dessa arbetstagares bisysslor kan i sig bidra till att öka allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen. Enligt regeringens mening är det i första hand beträffande domarna, cheferna för de myndigheter som lyder omedelbart under regeringen och direktörerna för de allmänna försäkringskassorna som det finns anledning att ha en sådan öppnare redovisning av bisysslesituationen. Den öppnare redovisningen kan åstadkommas genom att arbetsgivaren regelbundet begär in uppgifter om bisysslor från de berörda arbetstagarna eller genom att de berörda arbetstagarna åläggs en skyldighet att självmant till arbetsgivaren anmäla sina bisysslor. Enligt

• Sida 27
•  Original

regeringens mening är det senare alternativet – en anmälningsskyldighet – tydligare och därför att föredra. I enlighet med den bedömning som redovisats i avsnitt 6.1 anser regeringen att en bestämmelse om anmälningsskyldighet för vissa statsanställda bör finnas i lag. Därför bör det i lagen om offentlig anställning tas in en bestämmelse om att ordinarie domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen och direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla sina bisysslor. När det särskilt gäller domarna är det enligt regeringens mening i första hand de ordinarie domarna som har getts en sådan ställning att en obligatorisk anmälningsskyldighet är befogad. Regeringen anser bl.a. därför – till skillnad från utredningen – att det bara är sådana domare som bör åläggas en obligatorisk anmälningsskyldighet.

Flera remissinstanser har haft synpunkter på hur omfattande anmälningsskyldigheten bör vara. Också regeringen anser – till skillnad från utredningen – att en ordning som innebär en skyldighet att anmäla varje bisyssla skulle vara alltför omständlig och innebära ett alltför stort intrång i den enskildes personliga integritet. Anmälningsskyldigheten bör därför bara omfatta uppgift om vilka typer av bisysslor som arbetstagaren har. Genom att anmälningsskyldigheten på detta sätt begränsas till uppgifter om vilka typer av bisysslor som de berörda arbetstagarna har – t.ex. förtroendeuppdrag för viss angiven typ av ideell organisation, uppdrag som ordförande i skiljenämnd, tillverkning eller försäljning av viss angiven produkt, konsultuppdrag inom visst angivet område eller utbildning på visst angivet område – kan skyldigheten inte anses vara för omfattande eller onödigt betungande. Härigenom beaktas och respekteras också arbetstagarnas personliga integritet och grundlagsskyddade rättigheter och friheter. Om arbetsgivaren mot bakgrund av en anmälan eller av någon annan anledning anser sig behöva mera information om en viss bisyssla, bör arbetsgivaren begära in ytterligare uppgifter från arbetstagaren, se avsnitt 6.3. Det är viktigt att arbetsgivaren följer upp de anmälningar som ger anledning till det genom att begära in ytterligare uppgifter. Arbetsgivaren bör som regel begära in ytterligare uppgifter om det av en anmälan framgår t.ex. att en arbetstagare har styrelseuppdrag eller konsultuppdrag som kan ha beröring med myndighetens verksamhetsområde.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan vid behov meddela närmare föreskrifter t.ex. om hur anmälningsskyldigheten skall fullgöras och om blanketter för anmälan.

Flera remissinstanser har fört fram synpunkter på vilken instans som skall ta emot anmälningar från domarna och i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter i fråga om domarnas bisysslor. Regeringen avser att för berörda arbetstagargrupper i förordning bestämma vilken instans som skall anses som arbetsgivare vid tillämpningen av bestämmelserna om bisysslor i lagen om offentlig anställning. Följande ordning anser regeringen vara ett riktmärke i avvaktan på bl.a. överväganden med anledning av förslagen från Kommittén om domstolschefens roll och utnämningen av högre domare (SOU 2000:99). Befogenheterna avseende chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen, ordförandena i Högsta domstolen och Regeringsrätten, presidenterna i hovrätterna och kammarrätterna bör utövas av regeringen, dock att befogenheterna avse-

• Sida 28
•  Original

ende Arbetsgivarverkets chef bör utövas av verkets styrelse. Befogenheterna avseende lagmän i tingsrätt och länsrätt bör, åtminstone tills vidare, utövas av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet (TFN). Befogenheterna för övriga ordinarie domare bör utövas av respektive domstol, dvs. i praktiken av domstolschefen. Befogenheterna avseende direktörer för allmänna försäkringskassor bör utövas av styrelsen för försäkringskassan.

Om arbetstagaren inte uppfyller sin anmälningsskyldighet, kan han eller hon för detta – liksom för andra brott mot skyldigheter i anställningen – drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom disciplinpåföljd. För ordinarie domare är dock sanktionsmöjligheterna mer inskränkta.

7. Ekonomiska konsekvenser av förslagen och uppföljning

Genom förslagen åläggs kommunerna och landstingen en uttrycklig informationsskyldighet (se avsnitt 6.2). Eftersom kommuner och landsting redan i dag i allmänhet informerar sina anställda om bisyssleregleringen, kan förslaget i den delen dock inte anses ha några nämnvärda ekonomiska konsekvenser för kommunerna och landstingen. Detsamma får anses gälla den föreslagna skyldigheten att fatta ett formellt beslut om att en arbetstagare skall upphöra med eller inte åta sig en förtroendeskadlig bisyssla (se avsnitt 6.4).

De ordinarie domare som inte är domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten eller domstolschefer omfattas i dag inte av skyldigheten enligt Chefsavtalen att lämna arbetsgivaren uppgifter om bisysslor, men skall enligt förslaget åläggas en obligatorisk anmälningsskyldighet avseende vilka typer av bisysslor de har (se avsnitt 6.5). Att ta emot anmälningar om bisysslor från dessa domare innebär vissa ökade kostnader för domstolsväsendet. Bisyssleutredningen har uppskattat att det rör sig om ungefär 500 domare som skall anmäla en eller flera bisysslor. Mot bakgrund av att anmälningsskyldigheten bara avser olika typer av bisysslor och att anmälningarna kommer att spridas på flera domstolar bedömer regeringen att kostnaderna för att ta emot och granska anmälningarna bör klaras inom befintliga kostnadsramar.

Regeringen anser att det är viktigt att de offentliga arbetsgivarna uppfyller sina skyldigheter enligt förslaget genom att informera arbetstagarna om vilka förhållanden som kan göra en bisyssla förtroendeskadlig och genom att undersöka bisysslor och förbjuda de som är förtroendeskadliga. Regeringen avser därför att i samband med att de föreslagna ändringarna träder i kraft genomföra en informationssatsning för att ytterligare förstärka reglernas genomslag i den praktiska tillämpningen.

Regeringen avser vidare att efter några år följa upp tillämpningen av regleringen av offentliganställdas bisysslor och att på lämpligt sätt redovisa resultatet av den uppföljningen.

• Sida 29
•  Original

8. Författningskommentar

2 §

Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos kommuner, landsting och kommunalförbund, nämligen 7–7 c §§ om bisysslor, 23–29 §§ om arbetskonflikter, 38 § om interimistiskt beslut, 42 § första och andra styckena om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också arbetstagare hos kommuner och landsting.

3 §

Lagen gäller inte

1. statsråden,

2. riksdagens ombudsmän,

3. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och som inte är svenska medborgare,

4. arbetstagare som har anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.

För justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden gäller bara 4 § om bedömningsgrunder vid anställning, 7–7 d §§ om bisysslor, 23–29 §§ om arbetskonflikter, 38 § om interimistiskt beslut och 42 § andra stycket om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

7 a §

Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt 7 §.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om skyldighet för offentliga arbetsgivare att på lämpligt sätt informera sina arbetstagare om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.2

Informationen kan lämnas både muntligt och skriftligt till arbetstagarna. Det är som huvudregel lämpligt att myndigheten bland arbetstagarna sprider en skriftlig vägledning om bisysslor. Den vägledningen kan finnas på papper eller vara tillgänglig för arbetstagarna i elektronisk form t.ex. via ett s.k. intranät. Frågan om bisysslor bör också beröras muntligt vid anställning och vid personalträffar. Det finns givetvis inget som hindrar att arbetsgivarmyndigheten använder sig av skriftligt informationsmaterial som utformats av någon annan, t.ex. en central förvaltningsmyndighet eller Svenska Kommunförbundet eller Landstingsförbundet.

Det förhållandet att en arbetsgivare har eller inte har lämnat information – rättvisande eller missvisande – påverkar inte i sig bedömningen av

• Sida 30
•  Original

om en viss arbetstagares bisyssla är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § eller inte.

7 b §

En arbetstagare skall på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor.

7 c §

En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med 7 § skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att en arbetsgivare skall fatta ett skriftligt och motiverat beslut om att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.4.

Det ligger i sakens natur att arbetsgivaren skall fatta beslutet så snart som möjligt efter det att han eller hon fått kännedom om att en arbetstagare har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §. Viss tid

• Sida 31
•  Original

kan dock behövas för att t.ex. hämta in kompletterande uppgifter från arbetstagaren och för överväganden. Om det t.ex. efter påpekanden under hand av arbetsgivaren står klart att arbetstagaren upphört med eller inte kommer att åta sig en otillåten bisyssla, behöver något beslut inte fattas. När arbetstagaren godtar ett underhandsbesked om otillåtligheten av en viss bisyssla, behöver således inte något formellt beslut fattas.

Beslutet behöver inte föregås av förhandling enligt 11–14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, se 42 § andra stycket lagen om offentlig anställning.

När det gäller en otillåten bisyssla som en arbetstagare redan har skall arbetsgivaren besluta att arbetstagaren skall upphöra med bisysslan. Men beslutet kan, om det är skäligt med hänsyn till såväl risken för förtroendeskada som arbetstagarens förhållanden, gå ut på att arbetstagaren inom viss kortare tid – högst ett par, tre månader – skall upphöra med bisysslan.

Arbetstagaren skall underrättas om beslutet och hur han eller hon kan överklaga det, se 21 § förvaltningslagen (1986:223). Avsikten är också att en arbetstagare som frågar skall bli upplyst av myndigheten om myndigheten har tagit ställning till om ett beslut skall meddelas beträffande en viss uppgiven bisyssla.

Tvister om beslutet handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister med Arbetsdomstolen som slutinstans, se 37 § lagen om offentlig anställning. I en tvist om beslutet får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla, se 38 §. Det har inte i lagen om offentlig anställning föreskrivits någon viss tid inom vilken en arbetstagare som vill söka ändring i ett beslut skall väcka talan. En dom varigenom ett beslut överprövats är inte bindande för domstolen vid en eventuell senare prövning avseende t.ex. disciplinpåföljd eller uppsägning på grund av bisysslan. Enligt 1 § lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga får en arbetstagare inte till regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet överklaga ett beslut av en arbetsgivare med offentlig ställning, när en tvist som rör beslutet skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister.

Om arbetstagaren i strid med beslutet åtar sig eller fortsätter med den bisyssla som avses med beslutet, kan han eller hon drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder såsom disciplinpåföljd eller uppsägning under förutsättning att bisysslan verkligen strider mot 7 §. Skulle det vid en senare prövning visa sig att bisysslan i själva verket inte strider mot 7 §, kan däremot inga arbetsrättsliga påföljder komma i fråga bara för att arbetstagaren inte följt det i sak oriktiga beslutet.

7 d §

Ordinarie domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen och direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att ordinarie domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen och direktörer för allmänna försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.5.

• Sida 32
•  Original

Det är regeringen som bestämmer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie, se 3 § första stycket lagen (1994:261) om fullmaktsanställning. Bestämmelser om detta finns bl.a. i förordningar med instruktioner för domstolarna. Direktörer för de allmänna försäkringskassorna anställs av regeringen, se 18 kap. 41 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Av 32 § verksförordningen (1995:1322) framgår att en myndighets chef anställs genom beslut av regeringen. Bara chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen omfattas av anmälningsskyldigheten enligt förevarande paragraf. Chefer för myndigheter som lyder under en chefsmyndighet eller någon annan överordnad myndighet omfattas inte av anmälningsskyldigheten, liksom inte heller chefer för riksdagens myndigheter.

Det ligger i sakens natur att arbetstagaren skall göra en anmälan till arbetsgivaren redan i samband med att han eller hon påbörjar en viss typ av bisyssla.

Om arbetstagaren inte uppfyller sin anmälningsskyldighet, kan han eller hon för detta drabbas av sedvanliga arbetsrättsliga påföljder, såsom disciplinpåföljd. För ordinarie domare är dock sanktionsmöjligheterna mer inskränkta.

38 §

I en tvist om ett beslut enligt 7 c, 31 eller 36 § får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

42 §

Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden som avses i denna lag.

Föreskrifterna i 11–14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om att en arbetstagare skall upphöra med eller inte åta sig bisyssla enligt 7 c §, disciplinansvar enligt 14 §, åtalsanmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 §.

För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Ändringen i andra stycket innebär att föreskrifterna om förhandling i 11– 14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet inte heller skall tillämpas när det gäller beslut om att en arbetstagare skall upphöra med eller inte åta sig bisyssla enligt 7 c §. Ändringen har berörts i avsnitt 6.4.

• Sida 33
•  Original