NJA 2019 s. 480

Carson Sverige AB sålde ett fordon till K.H. Den 17 mars 2015 registrerades K.H. som ägare till fordonet. Polismyndigheten utfärdade den 20 juli 2015 en parkeringsanmärkning utställd till K.H. Denne vände sig till Transportstyrelsen och invände att han inte ägde fordonet. I beslut den 10 april 2017 tog Transportstyrelsen bort uppgiften att K.H. ägde fordonet och återregistrerade Carson som ägare med retroaktiv verkan under perioden den 21 januari 2015-den 27 april 2016.

Polismyndigheten påförde därefter Carson parkeringsanmärkningen. Carson bestred anmärkningen. I beslut den 2 juni 2017 lämnade Polismyndigheten anmälan om bestridande utan bifall.

Carson Sverige AB överklagade Polismyndighetens beslut och yrkade att tingsrätten skulle undanröja bolagets betalningsansvar för felparkeringsavgiften.

Polismyndigheten bestred ändring.

Tingsrätten (tingsnotarien Samuel Holmedal) undanröjde parkeringsanmärkningen och befriade Carson Sverige AB från betalningsskyldighet i beslut den 9 februari 2018. Tingsrätten anförde följande.

Tingsrättens bedömning

Inledningsvis konstaterar tingsrätten att följande omständigheter är ostridiga i ärendet.

Av Transportstyrelsens beslut framgår bland annat följande. K.H. har vänt sig till Transportstyrelsen eftersom han registrerats som ägare till en stor mängd bilar som inte är hans. K.H. hade tidigare ett samordningsnummer och det är på det som bilarna har registrerats. För den aktuella bilen har K.H. registrerats efter direktanmälan i vägtrafikregistret. Anmälan har lämnats in under en tid då K.H. var utomlands. Transportstyrelsen har ansett att uppgifterna i ärendet starkt talar för att K.H. inte har medverkat till den direktanmälan som har lämnats in med uppgifter om honom som köpare av bilen. Uppgifterna om att K.H. har varit registrerad som ägare till den aktuella bilen har därför tagits bort och den tidigare ägaren, Carson Sverige, återinförts som ägare i vägtrafikregistret.

I lagen (1976:206) om felparkeringsavgift finns bestämmelser om meddelande av parkeringsanmärkning och skyldighet att betala felparkeringsavgift vid överträdelse av föreskrifter om parkering eller stannande. Enligt 4 § samma lag ansvarar fordonets ägare för att felparkeringsavgift betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet frånhänts honom genom brott. Med fordonets ägare avses enligt nämnda paragrafs andra stycke första punkten (i) den som när överträdelsen skedde var antecknad som fordonets ägare i vissa register - i detta fall vägtrafikregistret - eller (ii) den som senare antecknats där som ägare av fordonet vid tiden för överträdelsen.

Tingsrätten konstaterar att Carson Sverige inte var antecknad som ägare av fordonet då parkeringsanmärkningen utfärdades. Frågan är då om Carson Sverige ska ansvara för parkeringsanmärkningen eftersom bolaget senare har antecknats som ägare av fordonet vid tiden för överträdelserna. Bestämmelsens ordalydelse tyder på att så skulle vara fallet. Därtill kommer att regleringen rörande felparkeringsavgifter syftar till att skapa ett administrativt enkelt sanktionssystem och att det i princip alltid ska vara möjligt att kräva betalt från fordonets registrerade ägare (se t.ex. prop. 1988/89:6 s. 6 och NJA 2015 s. 98). Om ett fordon vid en överträdelse brukades av någon annan person kan den registrerade ägaren genom en civilrättslig process framställa krav mot denne med anledning av de felparkeringsavgifter som ägaren av fordonet har förpliktigats att utge (se t.ex. RH 1988:10).

I förarbetena till den lagändring som gav 4 § lagen om felparkeringsavgift dess nuvarande lydelse anförde dock departementschefen följande (prop. 1988/89:6 s. 14).

JO pekar på att 4 § FelPL enligt sin ordalydelse innebär att en senare anteckning med retroaktiv verkan aldrig kan påverka ansvaret för en förseelse. Detta betyder att om en ägare till fordonet gör sig skyldig till en parkeringsförseelse när den gamle ägaren fortfarande står antecknad i registret skall formellt den förre ägaren hållas ansvarig för förseelsen. Emellertid tillämpas bestämmelsen inte på detta sätt utan den som var ägare till fordonet vid tiden för förseelsen görs också ansvarig för denna.

Jag anser att den ordning som tillämpas i praktiken är lämplig. Bestämmelsen bör därför ändras så att ordalydelsen överensstämmer med den tillämpade ordningen.

Syftet med införandet av bestämmelsen i dess nuvarande lydelse var således att det av lagtexten direkt skulle framgå att en ny ägare av ett fordon - oavsett om registrering av ägarbytet sker retroaktivt vid ett senare datum - också ansvarar för parkeringsanmärkningar från och med den dag då bilen överlåts. Att bestämmelsen tar sikte på hur ansvaret för parkeringsanmärkningar ska fördelas vid en övergång av äganderätten framgår också av rubriken i propositionen, ”[a]nsvaret vid övergång av äganderätten” (prop. 1988/89:6 s. 13).

I detta fall har återregistreringen inte skett på grund av en övergång av äganderätten av bilen till Carson Sverige. Någon överlåtelse har nämligen inte skett. Istället är det fråga om en ren registreringsåtgärd till följd av att K.H. har tagits bort som registrerad ägare i registret eftersom han blivit utsatt för någon form av identitetskapning. Återregistreringen har skett retroaktivt närmare två år efter det att parkeringsanmärkningen utfärdades.

Mot bakgrund av vad som redovisats ovan anser tingsrätten inte att 4 § lagen om felparkeringsavgift ska tolkas så att Carson Sverige ska ansvara för felparkeringsanmärkningen i förevarande fall. En sådan tolkning skulle få orimliga konsekvenser för Carson Sverige. Enligt tingsrättens mening framgår det av förarbetena att detta inte har varit lagstiftarens avsikt.

Med hänsyn till vad som anförts ovan saknas det anledning för tingsrätten att pröva om Carson Sverige gjort sannolikt att bilen frånhänts bolaget genom brottslig gärning. Tingsrätten kan ändå notera att Svea hovrätt har funnit att den omständigheten att en köpare lämnat felaktiga personuppgifter inte innebär att säljaren ska anses ha frånhänts ett fordon genom brott (Svea hovrätts beslut den 17 juni 2004 i ärende ÖÄ 3904-04). Av underrättsavgörandet framgår dock att det där var fråga om en köpare som dels lämnat namn och personnummer som inte kunde härledas till någon i verkligheten existerande person, dels adress-uppgifter som inte ledde till någon reell adress.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att 4 § lagen om felparkeringsavgift inte ska tolkas så att Carson Sverige ska vara betalningsansvarigt för förutvarande parkeringsanmärkning. Med ändring av Polismyndighetens beslut undanröjer tingsrätten därför Carson Sveriges betalningsansvar för parkeringsanmärkningen.

Svea hovrätt

När det gäller omständigheterna i förevarande fall och beskrivningen av den rättsliga regleringen instämmer hovrätten i den redovisning som tingsrätten har gjort i det överklagade beslutet.

Det är således klarlagt att Transportstyrelsen med retroaktiv verkan har antecknat Carson som ägare av det aktuella fordonet för den period under vilken överträdelsen skedde. Bolaget har därmed såsom ägare av fordonet som utgångspunkt ett strikt betalningsansvar för felparkeringsavgiften.

Tingsrätten har kommit fram till att Polismyndighetens tolkning av 4 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (felparkeringslagen) skulle få orimliga konsekvenser och att det framgår av förarbetena att en sådan tolkning skulle stå i strid med lagstiftarens avsikt. Även hovrätten anser att det i detta fall skulle få närmast orimliga konsekvenser för Carson om betalningsskyldigheten kvarstår men kan inte finna att lagtexten eller förarbetena ger utrymme för att frångå det strikta ansvaret på grund av sådana hänsyn. Något stöd för att undanröja betalningsskyldigheten på de av tingsrätten anförda skälen finns därmed inte.

Frågan är då om Carson kan undgå betalningsansvar på den grunden att omständigheterna gör det sannolikt att fordonet frånhänts bolaget genom brott.

En utgångspunkt vid bedömningen är att bestämmelserna om felparkeringsavgift syftar till att skapa ett administrativt enkelt sanktionssystem. Med undantag för situationer där omständigheterna gör det sannolikt att fordonet frånhänts ägaren genom brott ska den registrerade ägaren alltså betala felparkeringsavgiften. När det gäller undantag får dessa ses i ljuset av sanktionssystemets ändamål och får därmed inte tolkas alltför extensivt. Detta gäller trots att resultatet i ett enskilt fall kan framstå som mindre rimligt (jfr rättsfallet NJA 2015 s. 98).

I förevarande fall är det ostridigt att Carson överlät fordonet till en köpare som i samband med överlåtelsen lämnade oriktiga identitetsuppgifter. Carson fick betalt och fordonet överlämnades frivilligt till den person som utgav sig för att vara köparen. Det har inte framkommit sådana omständigheter som ger anledning att ifrågasätta Carsons agerande i samband med överlåtelsen. Med hänsyn till att Carson sålt fordonet inom ramen för en näringsverksamhet och att det inte ens påståtts att bolaget brustit i kontroll av köparens identitet är det sannolikt att denne i samband med överlåtelsen begick en brottslig gärning, närmast genom att åberopa falska identitetshandlingar. Förvärvarens syfte med detta förfarande torde ha varit att inte göra rätt för sig när det gäller de förpliktelser som åligger fordonets registrerade ägare, t.ex. att betala felparkeringsavgifter. Enligt hovrättens mening får det emellertid hållas för visst att Carson, bl.a. med hänsyn till de konsekvenser som nu faktiskt aktualiserats, inte hade genomfört överlåtelsen om bolaget hade känt till de verkliga förhållandena. Bolaget har således genom ett vilseledande förmåtts att överlämna fordonet till köparen. Vid denna bedömning anser hovrätten att omständigheterna är sådana att Carson - trots att någon förmögenhetsskada inte har uppkommit vid själva överlämnandet av fordonet och att överlämnandet skett frivilligt - sannolikt har frånhänts fordonet genom brott.

Att hovrätten vid tillämpning av 4 § felparkeringslagen i ett annat ärende med liknande omständigheter kommit till en annan slutsats föranleder inte någon annan bedömning (jfr Svea hovrätts beslut den 2 juli 2004 i mål nr ÖÄ 3904-04). Carson ska således inte ha något ansvar för att betala felparkeringsavgiften.

Vid denna bedömning ska tingsrättens beslut inte ändras.

Enligt hovrätten finns det särskilda skäl för att tillåta att beslutet får överklagas (10 a § lagen om felparkeringsavgift).

Högsta domstolen