Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår att lagstiftningen om varumärken moderniseras och förenklas. Genom förslagen genomförs det nya varumärkesdirektivet. Varumärken har kommit att få en allt viktigare roll för företagens möjligheter att nå framgång, både i Sverige och globalt. För att svenska företag ska kunna konkurrera på bästa sätt behöver reglerna vara enkla, förutsebara och rättssäkra. Förslagen innebär bl.a.

• att den svenska varumärkeslagen närmar sig lagstiftningen i andra

EU-länder och de regler som gäller för EU-varumärken,

• att varumärkeslagen blir mer teknikneutral när det gäller vad som kan utgöra ett varumärke, och
• att skyddet för varumärken utvidgas till att omfatta varumärkesförfalskningar även i de fall varorna endast passerar landet utan att släppas ut på marknaden här. Regeringen föreslår också en ny lag om företagsnamn, som ska ersätta firmalagen. Den nya lagen är mer överskådlig och lättare att tillämpa än firmalagen.

Vidare innehåller propositionen förslag om en ny lag om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel. I den lagen samlas bestämmelser om sanktioner vid intrång i skyddade beteckningar.

De nya lagarna och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877),

2. lag om företagsnamn,

3. lag om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel,

4. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse,

5. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485),

6. lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,

7. lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157),

8. lag om ändring i prokuralagen (1974:158),

9. lag om ändring i lagen (1975:417) om sambruksföreningar, 10. lag om ändring i lagen (1976:997) om vattenförbund, 11. lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag,

12. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619), 13. lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion,

14. lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614), 15. lag om ändring i lagen (1991:615) om omregistrering av vissa bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar,

16. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 17. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220), 18. lag om ändring i lagen (1994:1927) om europeiska ekonomiska intressegrupperingar,

19. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 20. lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor, 21. lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306), 22. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

23. lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument,

24. lag om ändring i lagen (1998:1593) om trossamfund, 25. lag om ändring i revisionslagen (1999:1079), 26. lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229), 27. lag om ändring i lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet,

28. lag om ändring i lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt, 29. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

30. lag om ändring i lagen (2004:575) om europabolag, 31. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551), 32. lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ, 33. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486), 34. lag om ändring i lagen (2008:990) om företagshypotek, 35. lag om ändring i lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen,

36. lag om ändring i radio-_och_tv-lagen (2010:696), 37. lag om ändring i alkohollagen (2010:1622),

• Sida 7
•  Original

38. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043), 39. lag om ändring i lagen (2015:602) om överlämnande av allmänna handlingar för förvaring,

40. lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar,

41. lag om ändring i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar.

• Sida 8
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)

Härigenom föreskrivs¹ i fråga om varumärkeslagen (2010:1877)²

dels att 10 kap. ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 1 kap. 16 och 17 §§ ska betecknas 1 kap. 17 och 18 §§, nuvarande 2 kap. 27 och 28 §§ ska betecknas 2 kap. 28 och 29 §§, nuvarande 2 kap. 29–35 §§ ska betecknas 2 kap. 31–37 §§, nuvarande 5 kap. 14 och 15 §§ ska betecknas 5 kap. 15 och 16 §§, nuvarande 5 kap. 16–21 §§ ska betecknas 5 kap. 18–23 §§,

dels att 1 kap. 1, 2, 4, 5 och 8–11 §§, de nya 1 kap. 17 och 18 §§, 2 kap. 1, 4, 7–10 och 24 §§, de nya 2 kap. 29 och 33–35 §§, 3 kap. 1, 3 och 5 §§, 5 kap. 3 och 11 §§, den nya 5 kap. 16 §, 6 kap. 1–3 §§ och 8 kap. 1 och 4 §§ samt rubrikerna närmast före 1 kap. 1 och 8 §§ och 6 kap. 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före nuvarande 1 kap. 16 och 17 §§ ska sättas närmast före de nya 1 kap. 17 § respektive 18 §, rubrikerna närmast före de nuvarande 2 kap. 27 och 28 §§ ska sättas närmast före de nya 2 kap. 28 § respektive 29 §, rubrikerna närmast före nuvarande 2 kap. 29–33 och 35 §§ ska sättas närmast före de nya 2 kap. 31–35 respektive 37 §§ och rubrikerna närmast före de nuvarande 5 kap. 16 och 18–20 §§ ska sättas närmast före de nya 5 kap. 18 respektive 20–22 §§,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 10 kap., åtta nya paragrafer, 1 kap. 16 §, 2 kap. 1 a, 27 och 30 §§, 3 kap. 1 a och 23 §§ och 5 kap. 14 och 17 §§, och närmast före 1 kap. 16 §, 2 kap. 1 a och 27 §§ och 3 kap. 23 § nya rubriker av följande lydelse.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning (omarbetning), i den ursprungliga lydelsen. ² Senaste lydelse av 10 kap. 3 § 2018:287 rubriken närmast före 10 kap. 4 § 2016:374 10 kap. 4 § 2017:993 rubriken närmast före 10 kap. 5 § 2016:374. 10 kap. 5 § 2017:993 10 kap. 6 § 2017:993 10 kap. 7 § 2015:767 10 kap. 10 § 2016:228 10 kap. 11 § 2016:228

• Sida 9
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Varumärken och andra varukännetecken m.m.

Varumärken och andra varukännetecken

1 §³

I denna lag finns bestämmelser om varumärken och andra varukännetecken för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet och som var och en kan förvärva ensamrätt till.

Lagen innehåller också bestämmelser om särskilda beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel som är skyddade i Europeiska unionen.

2 §

En förening, ett bolag eller en annan sammanslutning kan förvärva ensamrätt för sina medlemmar att använda gemensamma varumärken (kollektivmärken) och andra varukännetecken i näringsverksamhet.

En myndighet som meddelar föreskrifter om eller kontrollerar varor eller tjänster kan förvärva ensamrätt till varumärken (garanti- eller kontrollmärken) och andra varukännetecken för användning för sådana varor eller tjänster som föreskrifterna eller kontrollerna avser. Detsamma gäller för stiftelser, föreningar, bolag och andra sammanslutningar som fastställer krav för eller kontrollerar varor eller tjänster.

En myndighet som meddelar föreskrifter om eller kontrollerar varor eller tjänster kan förvärva ensamrätt till varumärken (garanti- eller kontrollmärken) och andra varukännetecken för användning för sådana varor eller tjänster som föreskrifterna eller kontrollerna avser, under förutsättning att myndigheten inte tillhandahåller varor eller tjänster av detta slag. Detsamma gäller för andra som fastställer krav för eller kontrollerar varor eller tjänster.

4 §

Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen har särskiljningsförmåga.

Ett varumärke kan bestå av alla tecken som har särskiljningsförmåga och som tydligt kan återges i Patent- och registreringsverkets varumärkesregister.

Med tecken avses särskilt ord, inbegripet personnamn, samt

³ Ändringen innebär att andra stycket tas bort.

• Sida 10
•  Original

figurer, bokstäver, siffror, färger, ljud och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning.

5 §

Ett varukännetecken ska anses ha särskiljningsförmåga om det kan skilja varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som tillhandahålls i en annan.

Bristande särskiljningsförmåga kan bero på att ett varukännetecken endast består av tecken eller benämningar som

1. i handeln visar varans eller tjänstens art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung eller andra egenskaper eller tidpunkten för när varan eller tjänsten är framställd, eller

1. i handeln visar varans eller tjänstens art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung eller andra egenskaper eller tidpunkten för när varan är framställd eller tjänsten är utförd, eller

2. i dagligt språkbruk eller enligt branschens vedertagna handelsbruk kommit att bli en sedvanlig beteckning för varan eller tjänsten.

Vid bedömningen av om ett varukännetecken har särskiljningsförmåga ska hänsyn tas till att det kan förvärva förmågan genom användning.

Ensamrätt till näringskännetecken och namn som varukännetecken

Ensamrätt till näringskännetecken och personnamn som varukännetecken

8 §

Den som innehar en firma eller ett annat näringskännetecken har ensamrätt till kännetecknet som varukännetecken. Om näringskännetecknet är skyddat endast inom en del av landet, gäller ensamrätten endast inom det området.

Den som innehar ett företagsnamn eller ett annat näringskännetecken har ensamrätt till kännetecknet som varukännetecken. Om näringskännetecknet är skyddat endast inom en del av landet, gäller ensamrätten endast inom det området.

Den som använder sitt namn som varukännetecken har ensamrätt till kännetecknet som varukännetecken, om namnet har särskiljningsförmåga för de varor eller tjänster som det används för. Om namnet används endast inom en del av landet, gäller ensamrätten endast inom det området.

Den som använder sitt personnamn som varukännetecken har ensamrätt till kännetecknet som varukännetecken, om namnet har särskiljningsförmåga för de varor eller tjänster som det används för. Om namnet används endast inom en del av landet, gäller ensamrätten endast inom det området.

9 §

Ensamrätt kan inte förvärvas till kännetecken som endast består av en form som följer av varans art, en

Ensamrätt kan inte förvärvas till kännetecken som endast utgörs av en form eller annan egenskap som

• Sida 11
•  Original

form som är nödvändig för att uppnå ett tekniskt resultat eller en form som ger varan ett betydande värde.

1. följer av varans art,

2. är nödvändig för att varan ska uppnå ett tekniskt resultat, eller

3. ger varan ett betydande värde.

10 §

Ensamrätten till ett varukännetecken enligt 6–8 §§ innebär att ingen annan än innehavaren, utan dennes tillstånd, i näringsverksamhet får använda ett tecken som är

Ensamrätten till ett varukännetecken enligt 6–8 §§ innebär att ingen annan än innehavaren, utan dennes tillstånd, i näringsverksamhet får använda ett tecken för varor eller tjänster, om tecknet är

1. identiskt med varukännetecknet för varor eller tjänster av samma slag,

1. identiskt med varukännetecknet och används för varor eller tjänster av samma slag,

2. identiskt med eller liknar varukännetecknet för varor eller tjänster av samma eller liknande slag, om det finns en risk för förväxling, inbegripet risken för att användningen av tecknet leder till uppfattningen att det finns ett samband mellan den som använder tecknet och innehavaren av varukännetecknet, eller

2. identiskt med eller liknar varukännetecknet och används för varor eller tjänster av samma eller liknande slag, om det finns en risk för förväxling, inbegripet risken för att användningen av tecknet leder till uppfattningen att det finns ett samband mellan den som använder tecknet och innehavaren av varukännetecknet, eller

3. identiskt med eller liknar ett varukännetecken som här i landet är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, om användningen avser varor eller tjänster och drar otillbörlig fördel av eller utan skälig anledning är till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende.

3. identiskt med eller liknar ett varukännetecken som här i landet är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, om användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om användningen avser varor eller tjänster av samma, liknande eller annat slag.

Som användning anses Som användning anses särskilt att

1. att förse varor eller deras förpackningar med tecknet,

1. förse varor eller deras förpackningar med tecknet,

2. att bjuda ut varor till försäljning, föra ut dem på marknaden, lagra dem för dessa ändamål eller bjuda ut eller tillhandahålla tjänster under tecknet,

2. bjuda ut varor till försäljning, föra ut dem på marknaden, lagra dem för dessa ändamål eller bjuda ut eller tillhandahålla tjänster under tecknet,

3. att importera eller exportera varor under tecknet, eller

3. importera eller exportera varor under tecknet,

4. använda tecknet som ett företagsnamn eller ett annat näringskännetecken eller som en del av ett företagsnamn eller ett

• Sida 12
•  Original

annat näringskännetecken, och

4. att använda tecknet i affärshandlingar och reklam.

5. använda tecknet i affärshandlingar och reklam.

Ensamrätten till ett varukännetecken innebär också att ingen annan än innehavaren, utan dennes tillstånd, i näringsverksamhet får transitera eller vidta liknande tullåtgärd med varor av samma slag under ett tecken som är identiskt med eller som i väsentliga drag inte kan särskiljas från varukännetecknet. Detta gäller dock inte om innehavaren av varukännetecknet saknar rätt enligt lagen i destinationslandet att hindra att varorna släpps ut på marknaden där.

11 §

Ensamrätten till ett varukännetecken ger inte något självständigt skydd för en del av kännetecknet som saknar särskiljningsförmåga.

Ensamrätten till ett varukännetecken hindrar inte att någon annan, när det sker i enlighet med god affärssed, i näringsverksamhet använder

1. sin firma, sitt namn eller sin adress,

1. sitt personnamn eller sin adress,

2. uppgifter om varans eller tjänstens art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung eller andra egenskaper eller tidpunkten för när varan eller tjänsten är framställd, eller

2. uppgifter om varans eller tjänstens art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung eller andra egenskaper eller tidpunkten för när varan är framställd eller tjänsten är utförd, eller

3. varukännetecknet, om det är nödvändigt för att ange varans eller tjänstens avsedda ändamål, särskilt när det rör sig om tillbehör eller reservdelar.

3. varukännetecknet för att identifiera eller hänvisa till innehavarens varor eller tjänster.

Ensamrätten till ett varukännetecken hindrar inte heller att någon annan i näringsverksamhet använder tecknet i sin reklam för att direkt eller indirekt peka ut innehavaren eller dennes varor eller tjänster (jämförande reklam) på ett sätt som är förenligt med marknadsföringslagen (2008:486) .

Ensamrätten till ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke hindrar inte att någon annan i näringsverksamhet använder sig av tecken eller benämningar som anger geografiskt ursprung, om det sker i enlighet med god

• Sida 13
•  Original

affärssed. Ensamrätten till ett sådant märke hindrar inte att den som har rätt att använda ett geografiskt namn gör detta.

Mellankommande rättigheter

16 §

Rätten till ett registrerat varumärke ska gälla vid sidan av en äldre rätt till ett varukännetecken, om

1. det äldre varukännetecknet inte hade särskiljningsförmåga på ingivningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för det yngre varumärket,

2. det äldre varukännetecknet, när det är identiskt eller likartat på det sätt som anges i 10 § första stycket 2, inte hade tillräcklig särskiljningsförmåga så att det fanns en risk för förväxling på ingivningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för det yngre varumärket, eller

3. det äldre varukännetecknet, när det är identiskt eller likartat på det sätt som anges i 10 § första stycket 3, inte var känt inom en betydande del av omsättningskretsen på ingivningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för det yngre varumärket.

16 §

I de fall som avses i 14 och 15 §§ hindrar inte rätten till det yngre varukännetecknet användningen av det äldre.

17 §

I de fall som avses i 14–16 §§ hindrar inte rätten till det yngre varukännetecknet användningen av det äldre.

På yrkande av någon av parterna, får en domstol i de fall som avses i 15 § om det är skäligt besluta att ett av kännetecknen, eller båda, endast får användas på särskilt sätt, såsom i ett visst utförande eller med tillägg av ortsangivelse eller innehavarens namn. Ett sådant beslut får dock inte avse ett registrerat varumärke.

17 §

Vid utgivning av lexikon, handböcker eller andra liknande tryckta skrifter är skriftens författare, utgivare eller förläggare, på begäran av den som innehar ett

18 §

Vid utgivning eller annat tillgängliggörande av lexikon, handböcker eller andra liknande skrifter i tryckt eller elektronisk form är författaren, utgivaren eller

• Sida 14
•  Original

registrerat varumärke, skyldig att se till att varumärket inte återges i skriften utan att det framgår att varumärket är skyddat genom registrering. Detsamma gäller om en sådan skrift görs tillgänglig elektroniskt av någon som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen.

förläggaren skyldig att se till att ett registrerat varumärke inte återges i skriften utan uppgift om att varumärket är skyddat genom registrering, om innehavaren av varumärket begär att uppgiften ska finnas med och återgivningen ger intryck av att varumärket är en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster som varumärket är registrerat för.

Den som inte följer en begäran enligt första stycket är skyldig att medverka till att en rättelse offentliggörs på det sätt och i den omfattning som är skäligt samt att bekosta detta.

I fråga om en skrift i tryckt form ska en uppgift enligt första stycket föras in senast i nästa utgåva. I fråga om en skrift i elektronisk form ska uppgiften föras in utan dröjsmål.

2 kap.

1 §

Den som vill registrera ett varumärke ska ansöka om detta hos Patent- och registreringsverket. Ansökan ska innehålla

1. uppgifter om sökandens namn eller firma och adress,

1. uppgifter om sökandens namn eller företagsnamn och adress,

2. uppgifter om ombuds namn och adress,

3. en tydlig återgivning av varumärket, och

4. en förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser och vilka klasser dessa tillhör (varu- eller tjänsteförteckning).

4. en tydlig förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser och vilka klasser dessa tillhör (varu- eller tjänsteförteckning).

En ansökan om registrering av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska dessutom innehålla uppgifter om de villkor som gäller för att varumärket ska få användas.

En ansökan om registrering av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska även innehålla uppgifter om vilka som ska ha rätt att använda varumärket och de övriga villkor som ska gälla för användningen. I fråga om ett kollektivmärke ska dessutom uppgift lämnas om vilka förutsättningar som gäller för medlemskap i sammanslutningen.

Sökanden ska betala föreskriven ansökningsavgift. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet.

• Sida 15
•  Original

Ingivningsdag

1 a §

Ingivningsdagen för en ansökan om registrering är den dag då följande har getts in till Patent- och registreringsverket:

1. en uppgift om att det som getts in är en ansökan om registrering,

2. en uppgift om sökandens namn eller företagsnamn,

3. en tydlig återgivning av varumärket, och

4. en förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser.

4 §

Ett varumärke får inte registreras om det endast består av en form som följer av varans art, en form som är nödvändig för att uppnå ett tekniskt resultat eller en form som ger varan ett betydande värde.

Ett varumärke får inte registreras om det endast utgörs av en form eller annan egenskap som

1. följer av varans art,

2. är nödvändig för att varan ska uppnå ett tekniskt resultat, eller

3. ger varan ett betydande värde.

7 §⁴

Ett varumärke får inte registreras om det

Ett varumärke får inte registreras om varumärket

1. strider mot lag eller annan författning eller mot goda seder eller allmän ordning,

2. är ägnat att vilseleda allmänheten i fråga om varans eller tjänstens art, kvalitet, geografiska ursprung eller någon annan omständighet,

3. utan tillstånd innehåller en sådan statlig eller internationell beteckning eller ett sådant kommunalt vapen som enligt lag eller annan författning inte får användas obehörigen som varumärke, eller något som lätt kan förväxlas med en sådan beteckning eller ett sådant vapen, eller

3. utan tillstånd innehåller en sådan statlig eller internationell beteckning eller ett sådant kommunalt vapen som enligt lag eller annan författning inte får användas obehörigen som varumärke, eller något som lätt kan förväxlas med en sådan beteckning eller ett sådant vapen,

4. utan tillstånd innehåller ett sådant kännetecken som enligt lagen (2014:812) om skydd för kännetecken i den internationella

4. utan tillstånd innehåller ett sådant kännetecken som enligt lagen (2014:812) om skydd för kännetecken i den internationella

⁴ Senaste lydelse 2014:814.

• Sida 16
•  Original

humanitära rätten inte får användas obehörigen som varumärke, eller något som kan förväxlas med ett sådant kännetecken.

humanitära rätten inte får användas obehörigen som varumärke, eller något som kan förväxlas med ett sådant kännetecken,

5. innehåller en ursprungsbeteckning, en geografisk beteckning, en beteckning för ett traditionellt uttryck för vin eller en beteckning för en garanterad traditionell specialitet, i den utsträckning beteckningen är skyddad enligt unionsrätten,

6. innehåller eller består av något som är ägnat att uppfattas som en geografisk beteckning för vin eller spritdrycker och märket avser vin eller spritdrycker av annat ursprung, eller

7. innehåller eller i väsentliga delar återger en äldre växtsortbenämning som avser en växtsort av samma eller närstående växtart, i den utsträckning växtsorten är skyddad enligt växtförädlarrättslagen (1997:306) eller unionsrätten.

Ett varumärke får inte heller registreras om märket innehåller eller består av något som är ägnat att uppfattas som en geografisk ursprungsbeteckning för vin eller spritdrycker och det avser vin eller spritdrycker av annat ursprung.

Ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke får inte registreras om villkoren för märkets användning strider mot goda seder eller allmän ordning. Ett kollektivmärke som avses i 6 § får vidare inte registreras om villkoren inte tillåter medlemskap i sammanslutningen för alla som tillhandahåller sådana varor eller tjänster som märket avser och varorna eller tjänsterna har sitt ursprung i det geografiska område som märket avser.

8 §⁵

Ett varumärke får inte registreras om det

Ett varumärke får inte registreras om varumärket

1. är identiskt med ett äldre varukännetecken för varor eller tjänster av samma slag,

⁵ Senaste lydelse 2016:374.

• Sida 17
•  Original

2. är identiskt med eller liknar ett äldre varukännetecken för varor eller tjänster av samma eller liknande slag, om det finns en risk för förväxling, inbegripet risken för att användningen av varumärket leder till uppfattningen att det finns ett samband mellan den som använder varumärket och innehavaren av varukännetecknet,

3. är identiskt med eller liknar ett äldre varukännetecken som är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, och användningen av varumärket skulle dra otillbörlig fördel av eller utan skälig anledning vara till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, eller

3. är identiskt med eller liknar ett äldre varukännetecken som är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, och användningen av varumärket utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om användningen avser varor eller tjänster av samma, liknande eller annat slag, eller

4. kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan.

Med ett varukännetecken avses i första stycket 1–3

1. ett varumärke som är registrerat enligt detta kapitel,

2. ett varumärke som är registrerat genom en internationell varumärkesregistrering som enligt 5 kap. fått giltighet i Sverige,

3. ett varukännetecken som är inarbetat, om det inarbetade skyddet gäller inom en väsentlig del av landet, samt

4. ett EU-varumärke.

9 §

De hinder för registrering av varumärken som anges i 8 § första stycket 1–3 gäller på motsvarande sätt i fråga om

1. en registrerad firma som används i näringsverksamhet, och

1. ett registrerat företagsnamn som används i näringsverksamhet, och

2. ett sådant namn eller ett sådant annat näringskännetecken än en registrerad firma som är skyddat enligt 1 kap. 8 §, om skyddet gäller inom en väsentlig del av landet.

2. ett sådant personnamn eller ett sådant annat näringskännetecken än ett registrerat företagsnamn som är skyddat enligt 1 kap. 8 §, om skyddet gäller inom en väsentlig del av landet.

10 §⁶

Ett varumärke får inte registreras om det innehåller eller består av

1. något som är ägnat att uppfattas som någon annans firma,

1. något som är ägnat att uppfattas som någon annans företagsnamn,

⁶ Senaste lydelse 2016:1017.

• Sida 18
•  Original

2. något som är ägnat att uppfattas som någon annans efternamn som har särskilt skydd eller någon annans allmänt kända konstnärsnamn eller ett likartat namn, om användningen av märket skulle medföra en nackdel för bäraren av namnet och om namnet uppenbarligen inte syftar på någon sedan länge avliden,

3. en bild av någon annan som uppenbarligen inte syftar på någon sedan länge avliden, eller

4. något som kränker någon annans upphovsrätt till ett litterärt eller konstnärligt verk eller någon annans rätt till en fotografisk bild eller ett mönster.

24 §

När Patent- och registreringsverket har kungjort en registrering av ett varumärke får invändning göras mot den. Invändningen ska ha kommit in till verket inom tre månader från kungörelsedagen. Om invändningen inte har kommit in i rätt tid, ska den avvisas.

Invändningen ska innehålla Invändningen ska innehålla

uppgifter om

1. uppgifter om invändarens namn eller firma och adress,

1. invändarens namn eller företagsnamn och adress,

2. uppgifter om ombuds namn och adress,

2. ombuds namn och adress,

3. uppgift om den registrering som invändningen avser, och

3. den registrering som invändningen avser, och

4. uppgift om de omständigheter som åberopas till grund för invändningen.

4. de omständigheter som åberopas till grund för invändningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om invändningsförfarandet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om invändningsförfarandet.

27 §

På begäran av innehavaren av det registrerade varumärket och invändaren ska Patent- och registreringsverket bestämma en tidsfrist på minst två månader då parterna ska försöka komma överens. Fristen får förlängas, om parterna begär det.

28 §

29 §

Har en invändning gjorts ska Patent- och registreringsverket, om det finns något hinder som avses i

Har en invändning gjorts ska Patent- och registreringsverket, om det finns något hinder som avses i

Samförståndslösning

• Sida 19
•  Original

4–10 §§ mot registreringen, häva registreringen helt eller delvis.

4–10 §§ mot registreringen, häva registreringen helt eller delvis.

Detta gäller dock inte om annat följer av 30 §.

En invändning som helt eller delvis grundas på ett hinder som avses i 8–10 §§ ska avslås i motsvarande utsträckning om den har gjorts av någon som inte invänder i eget intresse och innehavaren av det registrerade varumärket begär det.

Om registreringen på grund av en invändning har hävts helt eller delvis, ska registreringen avföras ur varumärkesregistret i motsvarande utsträckning när avgörandet har vunnit laga kraft. Beslutet ska kungöras.

Om registreringen på grund av en invändning har hävts helt eller delvis, ska registreringen tas bort ur varumärkesregistret i motsvarande utsträckning när avgörandet har fått laga kraft. Beslutet ska kungöras.

30 §

Om en invändning mot registreringen av ett varumärke grundas på att ett äldre registrerat varumärke enligt 8 § utgör hinder och det på ingivningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för det yngre varumärket hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av det äldre varumärket blev slutligt avgjord gäller följande. Registreringen av det yngre varumärket får hävas endast om det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk för de varor eller tjänster som ligger till grund för invändningen på det sätt som avses i 3 kap. 2 § eller, om det äldre varumärket är ett EU-varumärke, på det sätt som avses i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken, inom de fem senaste åren före ingivningsdagen eller prioritetsdagen för det yngre varumärket.

Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som anges i första stycket, får registreringen av det yngre varumärket ändå hävas om det finns giltiga skäl till att det äldre varumärket inte har använts i den utsträckningen.

• Sida 20
•  Original

31 §

33 §

Om det efter registreringen görs någon ändring av de villkor som gäller för att ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska få användas, ska innehavaren anmäla detta till Patent- och registreringsverket.

De ändrade villkoren ska föras in i varumärkesregistret och kungöras.

De ändrade villkoren ska föras in i varumärkesregistret och kungöras, under förutsättning att de villkor som gäller för varumärkets användning fortfarande uppfyller kraven i 1 § andra stycket och att det inte finns något hinder mot att föra in de ändrade villkoren enligt 7 § andra stycket.

32 §

34 §

Registreringen gäller från den dag då ansökan om registrering kom in till Patent- och registreringsverket och i tio år från registreringsdagen.

Registreringen gäller i tio år från ingivningsdagen för ansökan om registrering.

33 §

35 §

Registreringen kan förnyas varje gång för en period om tio år räknat från utgången av föregående registreringsperiod. En ansökan om förnyelse ska ha kommit in till Patent- och registreringsverket tidigast ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång.

Registreringen kan förnyas helt eller delvis varje gång för en period på tio år räknat från utgången av föregående registreringsperiod. En ansökan om förnyelse ska ha kommit in till Patent- och registreringsverket tidigast sex månader före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång.

Den som ansöker om förnyelse ska betala föreskriven förnyelseavgift. En inbetalning av förnyelseavgiften som görs inom den frist som anges i första stycket ska anses utgöra en ansökan om förnyelse.

Den som ansöker om förnyelse ska betala föreskriven förnyelseavgift inom den frist som anges i första stycket. En inbetalning av förnyelseavgiften som görs inom denna frist ska anses utgöra en ansökan om förnyelse.

Ett beslut att förnya en registrering ska föras in i varumärkesregistret och kungöras.

3 kap.

1 §

En registrering av ett varumärke får hävas om

1. märket har registrerats i strid mot denna lag,

2. registreringen fortfarande strider mot lagen, och

2. registreringen fortfarande strider mot lagen,

3. rätten till märket ändå inte får bestå enligt 1 kap. 14 eller 15§.

3. rätten till märket ändå inte får bestå enligt 1 kap. 14, 15 eller

• Sida 21
•  Original

16 §, och

4. annat inte följer av 1 a § i detta kapitel.

En registrering får vidare hävas om

1. varumärket, till följd av innehavarens handlande eller passivitet, i handeln har blivit en allmän beteckning för sådana varor eller tjänster som registreringen avser,

2. varumärket har kommit att strida mot lag eller annan författning eller mot goda seder eller allmän ordning, eller

3. varumärket har blivit ägnat att vilseleda allmänheten i fråga om varans eller tjänstens art, kvalitet, geografiska ursprung eller någon annan omständighet och detta är en följd av det bruk innehavaren eller någon med hans eller hennes samtycke gjort av märket för sådana varor eller tjänster som det är registrerat för.

I de fall som avses i första stycket får registreringen inte hävas på den grunden att det enligt 2 kap. 8 § finns ett hinder mot den, om hindret utgörs av ett äldre registrerat varumärke och det äldre märket inte uppfyller kraven på användning enligt 2 §.

Vid en prövning av om en registrering ska hävas på grund av bristande särskiljningsförmåga ska endast sådan särskiljningsförmåga beaktas som varumärket har förvärvat genom användning före ansökan om hävning.

1 a §

Om ett yrkande om hävning av en registrering av ett varumärke grundas på att ett äldre registrerat varumärke enligt 2 kap. 8 § utgör hinder och det vid tidpunkten för ansökan om hävning hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av det äldre varumärket blev slutligt avgjord gäller följande. Registreringen av det yngre varumärket får hävas endast om det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk för de varor eller tjänster som ligger till grund för yrkandet på det sätt som avses i 2 § eller, om det äldre varumärket är ett EU-varumärke, på det sätt som avses i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken, inom de fem senaste åren före ansökan om hävning.

Om det på ingivningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för det yngre varumärket hade gått mer än fem år

• Sida 22
•  Original

sedan frågan om registrering av det äldre varumärket blev slutligt avgjord, ska det äldre varumärket dessutom ha tagits i verkligt bruk inom de fem senaste åren före ingivningsdagen eller prioritetsdagen.

Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som anges i första och andra styckena, får registreringen av det yngre varumärket ändå hävas om det finns giltiga skäl till att det äldre varumärket inte har använts i den utsträckningen.

3 §

En registrering av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke får hävas, förutom på de grunder som anges i 1 eller 2 §, om

1. villkoren för användning av märket har ändrats och innehavaren inte har anmält detta till

Patent- och registreringsverket enligt 2 kap. 31 §, eller

1. märket har använts på ett sätt som inte är förenligt med villkoren för användningen och innehavaren inte har vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra den användningen,

2. märket har använts på ett sätt som inte är förenligt med villkoren för användningen och innehavaren inte har vidtagit rimliga åtgärder för att förhindra den användningen.

2. villkoren för användning av märket har ändrats och innehavaren inte har anmält detta till

Patent- och registreringsverket enligt 2 kap. 33 § första stycket, eller

3. villkoren för användning av märket har ändrats och förts in i varumärkesregistret i strid mot denna lag och villkoren fortfarande strider mot lagen.

5 §⁷

Den som vill inleda ett förfarande för att häva en registrering kan föra talan vid domstol, eller ansöka om hävning av registreringen hos Patent- och registreringsverket enligt 6–21 §§ (administrativ hävning). I 2 kap. 28 § finns det bestämmelser om att en registrering av ett varumärke får hävas efter det att någon gjort en

Den som vill inleda ett förfarande för att häva en registrering kan föra talan vid domstol eller ansöka om hävning av registreringen hos Patent- och registreringsverket enligt 6–21 §§ (administrativ hävning). I 2 kap. 29 § finns det bestämmelser om att en registrering av ett varumärke får hävas efter det att någon gjort en

⁷ Senaste lydelse 2014:253.

• Sida 23
•  Original

invändning mot registreringen. invändning mot registreringen.

Ett förfarande för att häva en registrering med stöd av 1 § andra stycket, 2, 3 eller 4 § eller 2 kap. 4, 5 eller 7 § får också inledas av en myndighet. Regeringen meddelar föreskrifter om vilken myndighet som får göra detta.

Ett förfarande för att häva en registrering med stöd av 1 § andra stycket, 2, 3 eller 4 § eller 2 kap. 4, 5 eller 7 § får också inledas av en myndighet. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilken myndighet som får göra detta.

Verkan av en hävning

23 §

Om en registrering av ett varumärke har hävts med stöd av 1 § första stycket, ska registreringen anses aldrig ha haft någon verkan.

Om en registrering har hävts med stöd av 1 § andra stycket, 2 eller 3 § ska registreringen anses ha förlorat sin verkan från dagen för ansökan om hävning. På yrkande av en part får domstolen eller, vid administrativ hävning, Patent- och registreringsverket bestämma att registreringen i stället ska anses ha förlorat sin verkan den dag då det förhållande som utgör grund för hävningen uppkom.

5 kap.

3 §

En ansökan om internationell varumärkesregistrering ska vara ställd till Internationella byrån men ges in till Patent- och registreringsverket. Ansökan ska vara skriven på engelska och innehålla

1. uppgifter om sökandens namn eller firma och adress,

1. uppgifter om sökandens namn eller företagsnamn och adress,

2. uppgifter om ombuds namn och adress,

3. uppgifter om nummer och datum för den svenska registrering eller ansökan om registrering som den internationella ansökan bygger på,

4. en tydlig återgivning av varumärket,

5. en förteckning över de varor eller tjänster som varumärket begärs registrerat för och vilka klasser dessa tillhör (varu- eller tjänsteförteckning),

5. en tydlig förteckning över de varor eller tjänster som varumärket begärs registrerat för och vilka klasser dessa tillhör (varu- eller tjänsteförteckning),

6. uppgift om i vilka länder den internationella varumärkesregistreringen ska gälla, och

7. de övriga uppgifter om återgivningen av varumärket, sökandens anknytning till Sverige och annat som en ansökan ska innehålla enligt

• Sida 24
•  Original

föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.

Sökanden ska betala föreskriven ansökningsavgift. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet.

11 §

När Patent- och registreringsverket har kungjort att den internationella varumärkesregistreringen gäller i Sverige, får invändning göras mot att den gäller här. Invändningen ska ha kommit in till verket inom tre månader från kungörelsedagen. Om invändningen inte har kommit in i rätt tid, ska den avvisas.

Invändningen ska innehålla Invändningen ska innehålla

uppgifter om

1. uppgifter om invändarens namn eller firma och adress,

1. invändarens namn eller företagsnamn och adress,

2. uppgifter om ombuds namn och adress,

2. ombuds namn och adress,

3. uppgift om den internationella varumärkesregistrering som invändningen avser, och

3. den internationella varumärkesregistrering som invändningen avser, och

4. uppgift om de omständigheter som åberopas till grund för invändningen.

4. de omständigheter som åberopas till grund för invändningen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om invändningsförfarandet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om invändningsförfarandet.

14 §

På begäran av innehavaren av den internationella varumärkesregistreringen och invändaren ska Patent- och registreringsverket bestämma en tidsfrist på minst två månader då parterna ska försöka komma överens. Fristen får förlängas, om parterna begär det.

15 §

16 §

Har en invändning gjorts ska Patent- och registreringsverket, om det finns något hinder som avses i 2 kap. 4–11 §§ mot att den internationella varumärkesregistreringen gäller i Sverige, besluta

Har en invändning gjorts ska Patent- och registreringsverket, om det finns något hinder som avses i 2 kap. 4–11 §§ mot att den internationella varumärkesregistreringen gäller i Sverige, besluta

• Sida 25
•  Original

att registreringen helt eller delvis inte ska gälla här. Annars ska invändningen avslås.

att registreringen helt eller delvis inte ska gälla här. Detta gäller dock inte om annat följer av 17 §.

En invändning som helt eller delvis grundas på ett hinder som avses i 2 kap. 8–10 §§ ska avslås i motsvarande utsträckning, om den har gjorts av någon som inte invänder i eget intresse och innehavaren av registreringen begär det.

Ett beslut att registreringen inte ska gälla i Sverige får grundas endast på en omständighet som meddelas till Internationella byrån inom 18 månader från dagen för underrättelsen enligt 8 § första stycket. Har tiden för invändning enligt 11 § löpt ut efter denna frist, får beslutet dock grundas på omständigheter som meddelas till Internationella byrån inom en månad från det att tiden för invändning löpt ut. Detta gäller under förutsättning att Patent- och registreringsverket inom 18-månadersfristen har underrättat Internationella byrån om att ett meddelande om ett sådant beslut kan komma att översändas senare.

Om Patent- och registreringsverket på grund av en invändning beslutar att registreringen helt eller delvis inte ska gälla i Sverige, ska registreringen avföras ur varumärkesregistret i motsvarande utsträckning när avgörandet har vunnit laga kraft. Beslutet ska kungöras.

Om Patent- och registreringsverket på grund av en invändning beslutar att registreringen helt eller delvis inte ska gälla i Sverige, ska registreringen tas bort ur varumärkesregistret i motsvarande utsträckning när avgörandet har fått laga kraft. Beslutet ska kungöras.

17 §

Om en invändning mot att den internationella varumärkesregistreringen gäller i Sverige grundas på att ett äldre registrerat varumärke enligt 2 kap. 8 § utgör hinder och det på ingivningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för den internationella registreringen hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av det äldre varumärket blev slutligt avgjord gäller följande. Det får beslutas att den internationella registreringen inte ska gälla här endast om det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk för de varor eller tjänster som ligger till grund för invändningen på det sätt som avses i 3 kap. 2 § eller, om det äldre varumärket är ett EU-varumärke, på det sätt som avses i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den

• Sida 26
•  Original

14 juni 2017 om EU-varumärken, inom de fem senaste åren före ingivningsdagen eller prioritetsdagen för den internationella registreringen.

Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som anges i första stycket, får det ändå beslutas att den internationella registreringen inte ska gälla här om det finns giltiga skäl till att det äldre varumärket inte har använts i den utsträckningen.

6 kap.

1 §

Ett sådant varukännetecken som avses i 1 kap. 6 och 7 §§ kan överlåtas, separat eller i samband med en överlåtelse av den näringsverksamhet där det används.

Ett sådant varukännetecken som avses i 1 kap. 6 och 7 §§ kan överlåtas helt eller delvis. Överlåtelsen kan ske separat eller i samband med en överlåtelse av den näringsverksamhet där varukännetecknet används.

Vid överlåtelse av en näringsverksamhet ingår ett sådant varukännetecken som avses i första stycket och som hör till näringsverksamheten i överlåtelsen, om inte något annat har avtalats.

Vad som sägs i första och andra styckena om varukännetecken tillämpas även på en ansökan om registrering av ett varumärke.

Anteckning om överlåtelse av ett registrerat varumärke

Anteckning om överlåtelse

2 §

En överlåtelse av ett registrerat varumärke ska på begäran antecknas i varumärkesregistret och kungöras. En anteckning och kungörelse ska också göras på begäran av den som genom en dom som har vunnit laga kraft fått fastställt att han eller hon har bättre rätt till ett registrerat varumärke.

En överlåtelse av ett registrerat varumärke ska på begäran antecknas i varumärkesregistret och kungöras. En anteckning och kungörelse ska också göras på begäran av den som genom en dom som har fått laga kraft fått fastställt att han eller hon har bättre rätt till ett registrerat varumärke.

En överlåtelse av en ansökan om registrering av ett varumärke ska på begäran antecknas i Patent- och registreringsverkets diarium.

Den som begär att en anteckning Den som begär en anteckning

• Sida 27
•  Original

enligt första stycket görs i registret ska betala föreskriven avgift.

enligt första eller andra stycket ska betala föreskriven avgift.

Verkan av anteckning om innehavare

Verkan av en anteckning om innehavare eller sökande

3 §

I ett mål eller ärende om ett nationellt registrerat varumärke ska den som är antecknad som innehavare i varumärkesregistret anses vara innehavare av varumärket.

I ett mål eller ärende om ett nationellt registrerat varumärke ska den som är antecknad som innehavare i varumärkesregistret anses vara innehavare av varumärket. I ett mål eller ärende om ett varumärke som är föremål för en nationell ansökan om registrering ska den som är antecknad som sökande i Patent- och registreringsverkets diarium anses som sökande av varumärket.

I ett mål eller ärende om ett internationellt registrerat varumärke ska den som är antecknad som innehavare i det internationella varumärkesregistret anses vara innehavare av varumärket.

8 kap.

1 §

Gör någon intrång i rätten till ett varukännetecken (varumärkesintrång) och sker det uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, ska han eller hon dömas till böter eller fängelse i högst två år. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 3 § får inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i rätten till ett varukännetecken (varumärkesintrång), ska han eller hon dömas till böter eller fängelse i högst två år. Den som har gjort intrång i den rätt till ett varukännetecken som avses i 1 kap. 10 § tredje stycket får inte dömas till ansvar för det intrånget.

Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 3 § får inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Åklagaren får väcka åtal för brott endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

• Sida 28
•  Original

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör varumärkesintrång ska betala skälig ersättning för utnyttjandet av varukännetecknet samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När ersättningens storlek bestäms ska hänsyn särskilt tas till

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör varumärkesintrång ska betala skälig ersättning för utnyttjandet av varukännetecknet samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När storleken på ersättningen för ytterligare skada bestäms ska hänsyn särskilt tas till

1. utebliven vinst,

2. vinst som den som har begått intrånget har gjort,

3. skada på varukännetecknets anseende,

4. ideell skada, och

5. rättighetshavarens intresse av att intrång inte begås. Den som utan uppsåt eller oaktsamhet gör varumärkesintrång ska betala ersättning för utnyttjandet av varukännetecknet, om och i den mån det är skäligt.

Den som utan uppsåt eller oaktsamhet gör varumärkesintrång ska betala ersättning för utnyttjandet av varukännetecknet i den utsträckning det är skäligt.

10 kap. Övriga bestämmelser

Vissa bestämmelser om rättegången

Behörig domstol

1 § Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i

1. mål och ärenden enligt denna lag om de inte ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, och

2. mål som avses i artikel 124 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken.

Det som sägs i rättegångsbalken om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som ska tas upp i annan ordning än inför domstol ska inte tillämpas i fråga om ett yrkande om informationsföreläggande eller intrångsundersökning.

Särskilda förutsättningar för att väcka talan

2 § En licenstagare får väcka en talan om varumärkesintrång endast om innehavaren av varukännetecknet samtycker till det. Även utan samtycke får den som har en exklusiv licens väcka en talan om varumärkesintrång, om innehavaren av varukännetecknet inte själv väcker en sådan talan inom skälig tid från det att licenstagaren underrättade innehavaren om att licenstagaren avser att väcka talan. Detta stycke ska också tillämpas i fråga om en fastställelsetalan avseende ett varukännetecken.

Om innehavaren av varukännetecknet väcker en talan om varumärkesintrång, får en licenstagare alltid väcka en talan om ersättning enligt 8 kap. 4 §.

Första stycket gäller inte om något annat har avtalats.

• Sida 29
•  Original

3 § Den som har rätt att använda ett sådant varukännetecken som avses i 1 kap. 2 § får väcka en talan om varumärkesintrång endast om innehavaren av varukännetecknet samtycker till det. Detta ska också tillämpas i fråga om en fastställelsetalan avseende ett varukännetecken.

Innehavaren av varukännetecknet har rätt till ersättning enligt 8 kap. 4 § för intrång i den rätt som en användare har. En användare får dock väcka en talan om ersättning för egen räkning om innehavaren av varukännetecknet samtycker till det eller om innehavaren väcker en talan om varumärkesintrång som inte innefattar något yrkande om ersättning enligt 8 kap. 4 § för intrång i användarens rätt.

Första stycket gäller inte om något annat har avtalats.

4 § En panthavare får väcka en talan om varumärkesintrång med anledning av intrång i den pantsatta egendomen endast om innehavaren av det registrerade varumärket har underrättats om det. En underrättelse ska också lämnas när en panthavare vill väcka en fastställelsetalan avseende ett registrerat varumärke.

Första stycket gäller inte om något annat har avtalats.

Invändning om ogiltighet

5 § Om det förs en talan om intrång i ett registrerat varumärke och den som talan förs mot gör gällande att registreringen är ogiltig, får frågan om ogiltighet prövas endast sedan en talan om hävning har väckts.

Domstolen får förelägga den som gör gällande att registreringen är ogiltig att inom en viss tid väcka en sådan talan. Utan att en talan om hävning har väckts får dock frågan om ogiltighet prövas i ett brottmål och i ett fall som avses i 6 §.

Första stycket ska också tillämpas om det i ett mål som gäller fastställelsetalan avseende ett registrerat varumärke görs gällande att registreringen är ogiltig.

Särskilda förutsättningar för att bifalla en talan som avser intrång

6 § Om det förs en talan om intrång i ett registrerat varumärke och det vid tidpunkten för talans väckande hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av varumärket blev slutligt avgjord gäller följande. Talan får bifallas endast om varumärket, inom de fem senaste åren före talans väckande, har tagits i verkligt bruk på det sätt som avses i 3 kap. 2 § för de varor eller tjänster som ligger till grund för talan.

Om en talan enligt första stycket avser intrång genom användning av ett yngre registrerat varumärke och det på ingivningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för det yngre varumärket hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av det äldre varumärket blev slutligt avgjord, ska det äldre varumärket dessutom ha tagits i verkligt bruk inom de fem senaste åren före ingivningsdagen eller prioritetsdagen.

Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som anges i första och andra styckena, får talan ändå bifallas om det finns giltiga skäl till att det inte har använts i den utsträckningen.

• Sida 30
•  Original

Första–tredje styckena ska också tillämpas när det förs en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång i ett registrerat varumärke.

7 § En talan om varumärkesintrång genom användning av ett yngre EUvarumärke får bifallas endast om det finns grund för att häva registreringen av EU-varumärket enligt artiklarna 60.1, 60.3, 60.4, 61.1, 61.2 eller 64.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001.

Första stycket ska också tillämpas när det förs en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång i ett varukännetecken.

Hinder mot att döma till ansvar m.m.

8 § Om en registrering av ett varumärke har hävts med stöd av 3 kap. 1 § första stycket, får domstolen inte döma till ansvar enligt 8 kap. 1 § eller besluta om ersättning eller annan åtgärd enligt 8 eller 9 kap. Om en registrering har hävts med stöd av 3 kap. 1 § andra stycket, 2 eller 3 §, får domstolen inte döma till ansvar enligt 8 kap. 1 §.

Behandling av personuppgifter

9 § Utöver det som anges i 3 kap.8 och 9 §§ lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning får personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott enligt 8 kap. 1 § behandlas om detta är nödvändigt för att ett rättsligt anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras.

Särskilda bestämmelser om EU-varumärken

10 § Föreskriven avgift ska betalas av den som

1. begär omvandling av en registrering av ett EU-varumärke eller en ansökan om registrering av ett EU-varumärke till en ansökan om nationell registrering av ett varumärke, eller

2. begär ett intyg enligt artikel 120.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen.

11 § Vid intrång i ett EU-varumärke tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 1 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 9 §, 8 kap. 2–8 §§ och 9 kap. i den utsträckning inte något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. I dessa fall ska det som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i ett EU-varumärke.

Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 §§ gäller dock inte vid intrång i ett EU-varumärke i en sådan transitsituation som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen.

Förbud mot utmätning av inarbetade varukännetecken

12 § Rätten till ett varukännetecken enligt 1 kap. 7 § får inte utmätas.

Om innehavaren försätts i konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.

• Sida 31
•  Original

Överklagande

13 § Ett slutligt beslut av Patent- och registreringsverket enligt denna lag får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen inom två månader från dagen för beslutet.

Ett slutligt beslut i ett ärende om registrering av ett varumärke får överklagas endast av sökanden. Detsamma gäller för ett slutligt beslut i ett ärende om att en internationell varumärkesregistrering ska gälla i Sverige. Ett slutligt beslut med anledning av en invändning mot en registrering får överklagas endast av innehavaren av varumärket och av invändaren. Ett slutligt beslut med anledning av en invändning mot att en internationell varumärkesregistrering ska gälla i Sverige får överklagas endast av innehavaren av den internationella varumärkesregistreringen och av invändaren.

Denna paragraf gäller inte beslut i ärenden om administrativ hävning av en registrering.

14 § Ett beslut enligt 3 kap. 15 § om administrativ hävning av en registrering av ett varumärke får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut om överlämnande till domstol eller avskrivning enligt 3 kap. 13 § tredje stycket. Andra beslut i ärenden om administrativ hävning får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen inom tre veckor från dagen för beslutet. Beslut under handläggningen av ett sådant ärende får inte överklagas särskilt.

Kungörande

15 § Kungörelser enligt denna lag ska göras i en särskild publikation som ges ut av Patent- och registreringsverket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om kungörelser enligt denna lag.

Bemyndigande

16 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter i ärenden enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

2. Lagen tillämpas även på varukännetecken som har inarbetats, varumärken som har registrerats och ansökningar om registreringar som har gjorts före ikraftträdandet, om inte annat följer av 3–6.

3. Bestämmelsen i 2 kap. 1 a § tillämpas inte på varumärken som har registrerats eller varumärkesregistreringar som har sökts före ikraftträdandet.

4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om

a) registreringens varaktighet för varumärken som har registrerats eller varumärkesregistreringar som har sökts före ikraftträdandet, och

b) åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.

• Sida 32
•  Original

5. Ett garanti- eller kontrollmärke som har registrerats före ikraftträdandet får inte hävas på grund av det nya kravet i 1 kap. 2 § andra stycket på att innehavaren inte får tillhandahålla varor eller tjänster av det slag som märket avser.

6. Ett varumärke som har registrerats före ikraftträdandet får inte hävas på grund av utvidgningen av registreringshindret i 2 kap. 4 §.

• Sida 33
•  Original

2.2. Förslag till lag om företagsnamn

Härigenom föreskrivs¹ följande.

1 kap. Grundläggande bestämmelser

Företagsnamn och andra näringskännetecken

1 § Företagsnamn är den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verksamhet. Om en del av verksamheten drivs under en särskild benämning, utgör denna ett särskilt företagsnamn. Det som sägs om företagsnamn i denna lag gäller även för ett särskilt företagsnamn.

Annat kännetecken som en näringsidkare använder för sin verksamhet vid sidan av ett företagsnamn kallas sekundärt kännetecken.

Den gemensamma benämningen för företagsnamn och sekundära kännetecken är näringskännetecken.

Förvärv av ensamrätt

Ensamrätt genom registrering eller inarbetning

2 § En näringsidkare förvärvar ensamrätt till ett företagsnamn genom registrering eller inarbetning. Ensamrätt till ett sekundärt kännetecken förvärvas genom inarbetning.

Ett företagsnamn registreras enligt bestämmelserna i denna lag och vad som föreskrivs i annan författning om registrering av visst slags företagsnamn. Ensamrätten till ett registrerat företagsnamn gäller inom det område som registreringen omfattar.

Ett näringskännetecken ska anses inarbetat om det här i landet inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig (omsättningskretsen) är känt som beteckning för den verksamhet som bedrivs under kännetecknet. Om näringskännetecknet är inarbetat endast inom en del av landet, gäller ensamrätten endast inom det området.

Ensamrätt till varukännetecken och personnamn som näringskännetecken

3 § Den som innehar ett varumärke eller ett annat varukännetecken har ensamrätt till kännetecknet som näringskännetecken. Om varukännetecknet är skyddat endast inom en del av landet, gäller ensamrätten endast inom det området.

Den som använder sitt personnamn som näringskännetecken har ensamrätt till kännetecknet som näringskännetecken, om namnet har särskiljningsförmåga för den verksamhet som det används för. Om namnet används endast inom en del av landet, gäller ensamrätten endast inom det området.

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter, i den ursprungliga lydelsen.

• Sida 34
•  Original

Ensamrättens innebörd

4 § Ensamrätten till ett näringskännetecken enligt 2 och 3 §§ innebär att ingen annan än innehavaren, utan dennes tillstånd, i näringsverksamhet får använda ett tecken som är

1. identiskt med näringskännetecknet och används för verksamhet av samma slag,

2. identiskt med eller liknar näringskännetecknet och används för verksamhet av samma eller liknande slag, om det finns en risk för förväxling, inbegripet risken för att användningen av tecknet leder till uppfattningen att det finns ett samband mellan den som använder tecknet och innehavaren av näringskännetecknet, eller

3. identiskt med eller liknar ett näringskännetecken som här i landet är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, om användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till skada för näringskännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om användningen avser verksamhet av samma, liknande eller annat slag.

Ensamrätten till ett registrerat företagsnamn hindrar inte att någon annan i näringsverksamhet använder ett tecken som avses i första stycket inom det område där företagsnamnet är skyddat, om det visas att innehavaren av företagsnamnet inte kan lida skada av detta.

Begränsning av ensamrätten

5 § Ensamrätten till ett näringskännetecken ger inte något självständigt skydd för en del av kännetecknet som saknar särskiljningsförmåga.

Ensamrätten till ett näringskännetecken hindrar inte att någon annan, när det sker i enlighet med god affärssed, i näringsverksamhet använder

1. sitt personnamn eller sin adress,

2. uppgifter om verksamhetens art eller uppgifter om en i verksamheten utbjuden varas eller tjänsts art, kvalitet, kvantitet, avsedda användning, värde, geografiska ursprung eller andra egenskaper eller tidpunkten för när varan är framställd eller tjänsten är utförd, eller

3. ett allmänt använt ortsnamn.

Kolliderande rättigheter

6 § Gör flera anspråk på ensamrätt till näringskännetecken som är identiska eller liknar varandra på det sätt som anges i 4 §, ska den ha företräde som har tidigaste grund för sitt anspråk, om inte något annat följer av 7 §.

7 § Rätten till ett inarbetat näringskännetecken ska gälla vid sidan av en äldre rätt till ett näringskännetecken som är identiskt eller likartat på det sätt som anges i 4 §, om innehavaren av den äldre rätten inte inom rimlig tid har vidtagit åtgärder för att hindra användningen av det yngre kännetecknet. I dessa fall hindrar inte rätten till det yngre näringskännetecknet användningen av det äldre.

På yrkande av någon av parterna får en domstol i de fall som avses i första stycket om det är skäligt besluta att ett av kännetecknen, eller båda, endast får användas på ett särskilt sätt, såsom i ett visst utförande eller med tillägg av ortsangivelse eller innehavarens namn.

• Sida 35
•  Original

2 kap. Registrering av företagsnamn

Allmänna registreringsvillkor

1 § Ett företagsnamn får registreras endast om det kan särskilja innehavarens verksamhet från andras.

Vid bedömningen av om ett företagsnamn har särskiljningsförmåga ska hänsyn tas till den tid och omfattning som företagsnamnet har använts. Om företagsnamnet består enbart av en allmän benämning på verksamhetens art eller på en i verksamheten utbjuden vara eller tjänst eller om företagsnamnet utgörs enbart av ett allmänt använt ortsnamn eller liknande, ska företagsnamnet i och för sig inte anses ha särskiljningsförmåga. Om en sådan beteckning som aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening eller förkortning av en sådan beteckning ingår i företagsnamnet, ska det vid bedömningen bortses från denna beteckning.

Hinder mot registrering på grund av hänsyn till allmänna intressen

2 § Ett företagsnamn får inte registreras om företagsnamnet

1. strider mot lag eller annan författning eller mot goda seder eller allmän ordning,

2. utan tillstånd innehåller en sådan statlig eller internationell beteckning som enligt lag eller annan författning inte får användas obehörigen som företagsnamn, eller något som lätt kan förväxlas med en sådan beteckning,

3. utan tillstånd innehåller ett sådant kännetecken som enligt lagen (2014:812) om skydd för kännetecken i den internationella humanitära rätten inte får användas obehörigen som företagsnamn, eller något som kan förväxlas med ett sådant kännetecken,

4. innehåller eller i väsentliga delar återger en äldre växtsortbenämning som avser en växtsort av samma eller närstående växtart, i den utsträckning växtsorten är skyddad enligt växtförädlarrättslagen (1997:306) eller unionsrätten, eller

5. i annat fall är ägnat att vilseleda allmänheten.

Hinder mot registrering på grund av andra rättigheter

3 § Ett företagsnamn får inte registreras om företagsnamnet

1. är identiskt med ett äldre näringskännetecken för verksamhet av samma slag,

2. är identiskt med eller liknar ett äldre näringskännetecken för verksamhet av samma eller liknande slag, om det finns en risk för förväxling, inbegripet risken för att användningen av företagsnamnet leder till uppfattningen att det finns ett samband mellan den som använder företagsnamnet och innehavaren av näringskännetecknet,

3. är identiskt med eller liknar ett äldre näringskännetecken som är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, och användningen av företagsnamnet utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till skada för näringskännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om användningen avser verksamhet av samma, liknande eller annat slag, eller

• Sida 36
•  Original

4. kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan.

4 § De hinder för registrering av ett företagsnamn som anges i 3 § 1–3 gäller på motsvarande sätt i fråga om

1. ett varumärke som är registrerat enligt 2 kap. varumärkeslagen (2010:1877) eller en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige,

2. ett varumärke som är registrerat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken eller en internationell varumärkesregistrering som gäller i Europeiska unionen, och

3. ett inarbetat varukännetecken.

5 § Om det företagsnamn som en ansökan om registrering avser ska gälla i hela landet och det finns en äldre rättighet som utgörs av ett inarbetat näringskännetecken eller av ett sådant personnamn eller inarbetat varukännetecken som är skyddat enligt 1 kap. 3 §, finns det hinder mot registrering enligt 3 och 4 §§ endast om skyddet för den äldre rättigheten gäller inom en väsentlig del av landet.

6 § Ett företagsnamn får inte registreras om det innehåller eller består av

1. något som är ägnat att uppfattas som någon annans efternamn som har särskilt skydd eller någon annans allmänt kända konstnärsnamn eller ett likartat namn, om användningen av företagsnamnet skulle medföra en nackdel för bäraren av namnet och om namnet uppenbarligen inte syftar på någon sedan länge avliden,

2. något som kränker någon annans upphovsrätt till ett litterärt eller konstnärligt verk, eller

3. något som är ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning.

7 § Bestämmelserna i 3, 4 och 6 §§ utgör inte hinder mot registrering, om den som innehar den äldre rättigheten medger registreringen.

Registrering på flera språk

8 § Ett företagsnamn får registreras på två eller flera språk, under förutsättning att språkversionerna stämmer överens till sitt innehåll. Det som sägs om företagsnamn i denna lag ska gälla för var och en av språkversionerna.

Registreringens giltighet

9 § Registreringen gäller från den dag då ansökan om registrering kom in till registreringsmyndigheten.

• Sida 37
•  Original

3 kap. Hävning av registrering

Grunder för hävning

Allmänna grunder

1 § En registrering av ett företagsnamn får hävas om

1. företagsnamnet har registrerats i strid mot denna lag eller mot annan författning,

2. registreringen fortfarande strider mot lagen,

3. rätten till företagsnamnet ändå inte får bestå enligt 1 kap. 7 §, och

4. annat inte följer av 2 § i detta kapitel. En registrering får vidare hävas om

1. innehavaren har upphört att vara näringsidkare,

2. företagsnamnet har förlorat sin särskiljningsförmåga,

3. företagsnamnet har kommit att strida mot lag eller annan författning eller mot goda seder eller allmän ordning, eller

4. företagsnamnet har blivit vilseledande. Vid en prövning av om en registrering ska hävas på grund av bristande särskiljningsförmåga ska endast sådan särskiljningsförmåga beaktas som företagsnamnet har förvärvat genom användning före ansökan om hävning.

2 § Om ett yrkande om hävning av en registrering av ett företagsnamn grundas på att ett äldre registrerat företagsnamn enligt 2 kap. 3 § utgör hinder och det vid tidpunkten för ansökan om hävning hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av det äldre företagsnamnet blev slutligt avgjord gäller följande. Registreringen av det yngre företagsnamnet får hävas endast om det äldre företagsnamnet, inom de fem senaste åren före ansökan om hävning, har tagits i verkligt bruk på det sätt som avses i 3 § för den verksamhet som ligger till grund för yrkandet.

Om det vid ansökan om registrering av det yngre företagsnamnet hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av det äldre företagsnamnet blev slutligt avgjord, ska det äldre företagsnamnet dessutom ha tagits i verkligt bruk inom de fem senaste åren före ansökan om registrering av det yngre företagsnamnet.

Om det äldre företagsnamnet inte har använts i den utsträckning som anges i första och andra styckena, får registreringen av det yngre företagsnamnet ändå hävas om det finns giltiga skäl till att det äldre företagsnamnet inte har använts i den utsträckningen.

Underlåten användning

3 § En registrering av ett företagsnamn får hävas om innehavaren inte har gjort verkligt bruk av företagsnamnet i Sverige för den verksamhet som det har registrerats för inom fem år från den dag då frågan om registrering slutligt har avgjorts eller inom en period av fem år i följd.

Registreringen får dock inte hävas på grund av underlåten användning om det finns giltiga skäl till att företagsnamnet inte har använts.

Med sådan användning som avses i första stycket likställs att företagsnamnet används

• Sida 38
•  Original

1. i en annan form än den registrerade, om avvikelsen avser endast detaljer som inte förändrar företagsnamnets särskiljningsförmåga, och

2. av någon annan med innehavarens samtycke. Registreringen får inte hävas om företagsnamnet har använts under tiden mellan utgången av femårsperioden och ingivandet av ansökan om hävning av registreringen. Användning som påbörjas eller återupptas efter femårsperiodens utgång och inom tre månader före ingivandet av ansökan om hävning ska dock lämnas utan avseende, om förberedelserna för att påbörja eller återuppta användningen vidtogs efter det att innehavaren fått kännedom om att en ansökan om hävning kunde komma att göras.

Tillvägagångssätt

4 § Den som vill inleda ett förfarande för att häva en registrering kan föra talan vid domstol eller ansöka om hävning av registreringen hos berörd registreringsmyndighet enligt 5–19 §§ (administrativ hävning).

Ett förfarande för att häva en registrering med stöd av 1 § andra stycket eller 3 § eller 2 kap. 1 eller 2 § får också inledas av en myndighet. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilken myndighet som får göra detta.

Administrativ hävning

Ansökans innehåll

5 § En ansökan om administrativ hävning ska innehålla

1. uppgifter om parterna i den utsträckning som anges i 33 kap. 1 § rättegångsbalken,

2. ett yrkande om hävning och uppgift om den registrering som yrkandet avser, och

3. en redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet om hävning.

Sökanden ska betala föreskriven ansökningsavgift. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vad ansökan i övrigt ska innehålla.

Brister i ansökan

6 § Om ansökan är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för handläggning av ärendet, ska registreringsmyndigheten förelägga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Detsamma gäller om sökanden inte har betalat ansökningsavgiften.

Om sökanden inte följer föreläggandet, ska ansökan avvisas. Sökanden ska upplysas om detta i föreläggandet.

Ansökan ska också avvisas om den avser någon annan åtgärd än hävning av en registrering eller om det finns något annat hinder mot att den tas upp till prövning.

Avskrivning vid återkallelse

7 § Om sökanden återkallar ansökan, ska ärendet skrivas av.

• Sida 39
•  Original

Ogrundad ansökan

8 § Om det kan antas att ansökan är ogrundad, ska ansökan behandlas som om innehavaren har bestridit den. I så fall ska 12 § tillämpas.

Föreläggande för innehavaren att yttra sig

9 § Tar registreringsmyndigheten upp ansökan till prövning, ska myndigheten förelägga innehavaren av registreringen att yttra sig inom en viss tid från det att ansökan delgavs innehavaren.

I föreläggandet ska innehavaren uppmanas att

1. ange om ansökan medges eller bestrids och, om ansökan bestrids, skälen för bestridandet, och

2. lämna de uppgifter om sig själv som avses i 33 kap. 1 § första–tredje styckena rättegångsbalken, i den utsträckning uppgifterna i ansökan är ofullständiga eller felaktiga.

I föreläggandet ska det upplysas om att ärendet kan komma att avgöras även om innehavaren inte svarar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vad föreläggandet i övrigt ska innehålla.

Delgivning av föreläggandet

10 § Föreläggandet enligt 9 § ska delges innehavaren. Delgivningen ska ske på det sätt som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tvistemål.

En kopia av ansökningshandlingarna ska fogas till föreläggandet när handlingarna innehåller något utöver vad som framgår av föreläggandet.

Om sökanden ska se till att delgivning sker, ska 32 kap. 2 § rättegångsbalken tillämpas.

11 § Har registreringsmyndigheten inte kunnat delge föreläggandet, ska myndigheten pröva om försöken till delgivning ska fortsätta eller om sökanden ska erbjudas att själv se till att delgivning sker. Hänsyn ska tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök ska lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om sökanden inte antar erbjudandet, ska ansökan avvisas.

Om sökanden ska se till att delgivning sker, ska 32 kap. 2 § rättegångsbalken tillämpas.

Överlämnande till domstol

12 § Om innehavaren i rätt tid bestrider ansökan, ska registreringsmyndigheten underrätta sökanden om detta. Vill sökanden vidhålla sitt yrkande, kan han eller hon begära att ärendet ska överlämnas till domstol.

En begäran om överlämnande ska ha kommit in till registreringsmyndigheten inom en månad från den dag då underrättelsen om bestridandet sändes till sökanden. I sin begäran ska sökanden ange de omständigheter och de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

• Sida 40
•  Original

Sökanden ska samtidigt ge in de skriftliga bevis och andra handlingar som åberopas.

Om sökanden har begärt överlämnande i rätt tid, ska registreringsmyndigheten överlämna ärendet till domstolen. Om sökanden inte har begärt överlämnande i rätt tid, ska ärendet skrivas av.

13 § En underrättelse om att innehavaren har bestridit ansökan enligt 12 § första stycket ska innehålla en upplysning om

1. att sökanden kan begära överlämnande till domstol,

2. inom vilken tid en sådan begäran ska ges in,

3. vad en sådan begäran ska innehålla, och

4. det som i övrigt anges i 12 §.

Hävning av registreringen

14 § Har innehavaren inte bestridit ansökan i rätt tid, ska registreringsmyndigheten häva registreringen i enlighet med ansökan.

Återvinning

15 § Innehavaren av en registrering som hävts enligt 14 § får ansöka om återvinning. En sådan ansökan ska ha kommit in till registreringsmyndigheten inom en månad från dagen för beslutet.

Om innehavaren har ansökt om återvinning i rätt tid, ska registreringsmyndigheten överlämna ärendet till domstolen. I annat fall ska myndigheten avvisa ansökan.

Underrättelser

16 § En underrättelse om hävning ska sändas till sökanden och innehavaren.

Om en ansökan om hävning avvisas, ska registreringsmyndigheten underrätta sökanden om detta. Om en ansökan om återvinning avvisas, ska myndigheten underrätta innehavaren om detta. Meddelar myndigheten något annat beslut som innebär att ärendet avgörs, ska både sökanden och innehavaren underrättas om beslutet, om det inte är uppenbart onödigt.

Rättskraft

17 § Sedan tiden för ansökan om återvinning löpt ut, har ett beslut om hävning enligt 14 § rättskraft i enlighet med vad som gäller för en dom i ett tvistemål som har fått laga kraft.

Den fortsatta handläggningen i domstolen

18 § Om ett ärende har överlämnats till domstolen, ska talan anses väckt när ansökan om administrativ hävning kom in till registreringsmyndigheten. De handlingar som sökanden har gett in ska anses som en stämningsansökan. Stämning ska anses utfärdad när domstolen beslutar om målets handläggning.

19 § Om ett ärende har överlämnats till domstolen, ska käranden betala föreskriven tilläggsavgift. I ett sådant fall ska det som anges i 42 kap.3 och 4 §§rättegångsbalken om ansökningsavgift gälla tilläggsavgiften.

• Sida 41
•  Original

Om ett mål där registreringsmyndigheten har beslutat om hävning avvisas av domstolen på grund av att tilläggsavgiften inte har betalats, ska domstolen samtidigt undanröja myndighetens beslut.

Överklagande

20 § Ett beslut enligt 14 § om administrativ hävning av en registrering av ett företagsnamn får inte överklagas. Detsamma gäller ett beslut om överlämnande till domstol eller avskrivning enligt 12 § tredje stycket.

Andra beslut i ärenden om administrativ hävning får överklagas till Patent- och marknadsdomstolen inom tre veckor från dagen för beslutet. Beslut under handläggningen av ett sådant ärende får inte överklagas särskilt.

Bemyndigande

21 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter i ärenden om administrativ hävning av en registrering enligt denna lag.

Avregistrering efter hävning

22 § Om registreringen av ett företagsnamn har hävts av registreringsmyndigheten enligt 14 § eller av domstolen, ska registreringsmyndigheten avregistrera företagsnamnet när avgörandet har fått laga kraft.

Beslutet om avregistrering ska kungöras.

I samband med att en registrering av ett företagsnamn hävs, får registreringsmyndigheten eller domstolen besluta att företagsnamnet ska få stå kvar i registret under en viss tid, om det skäligen behövs för att innehavaren ska kunna anta ett nytt företagsnamn och ansöka om dess registrering.

Verkan av en hävning

23 § Om en registrering av ett företagsnamn har hävts med stöd av 1 § första stycket, ska registreringen anses aldrig ha haft någon verkan.

Om en registrering har hävts med stöd av 1 § andra stycket eller 3 §, ska registreringen anses ha förlorat sin verkan från dagen för ansökan om hävning. På yrkande av en part får domstolen eller, vid administrativ hävning, registreringsmyndigheten bestämma att registreringen i stället ska anses ha förlorat sin verkan den dag då det förhållande som utgör grund för hävningen uppkom.

4 kap. Överlåtelse och förbud mot utmätning

1 § Ett företagsnamn får överlåtas endast i samband med en överlåtelse av den näringsverksamhet där det används.

En överlåtelse av näringsverksamheten omfattar även företagsnamnet, om inte något annat har avtalats. Detta gäller dock inte om företagsnamnet innehåller överlåtarens eller, vid överlåtelse av ett handelsbolags verksamhet, en bolagsmans efternamn.

Om det i ett dödsbo ingår ett företagsnamn som innehåller den avlidnes efternamn, får en boutredningsman inte överlåta företagsnamnet utan samtycke av dödsbodelägarna.

• Sida 42
•  Original

2 § Ett företagsnamn får inte utmätas. Försätts innehavaren i konkurs, ingår dock rätten till företagsnamnet i konkursboet, om inte företagsnamnet innehåller gäldenärens eller, vid ett handelsbolags konkurs, en bolagsmans efternamn. Ett företagsnamn som inte ingår i ett konkursbo får likväl användas under den tid verksamheten fortsätter för boets räkning.

5 kap. Straffansvar, vitesförbud, skadestånd m.m.

Straffansvar

1 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i rätten till ett näringskännetecken (företagsnamnsintrång) ska dömas till böter eller fängelse i högst två år. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 3 § får inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Förverkande

2 § Den egendom som ett brott enligt 1 § gäller ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Även utbyte av sådant brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt 1 §.

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt 1 § får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt 1 §, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat.

Vitesförbud

3 § På yrkande av den som har lidit företagsnamnsintrång får domstolen vid vite förbjuda den som gör eller medverkar till intrånget att fortsätta med det.

Domstolen får meddela vitesförbud för tiden till dess att målet slutligt har avgjorts eller något annat har beslutats, om

1. käranden visar sannolika skäl för att det förekommer företagsnamnsintrång eller medverkan till intrång, och

2. det skäligen kan befaras att svaranden, genom att fortsätta intrånget eller medverkan till det, förringar värdet av ensamrätten till näringskännetecknet.

Innan ett förbud enligt andra stycket meddelas ska svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.

Första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

• Sida 43
•  Original

4 § Ett förbud enligt 3 § andra stycket får meddelas endast om käranden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas svaranden.

Om käranden inte kan ställa säkerhet, får domstolen befria honom eller henne från detta.

Bestämmelserna i 2 kap. 25 § utsökningsbalken ska tillämpas i fråga om vilken säkerhet som ska ställas. Säkerheten ska prövas av domstolen, om den inte har godkänts av svaranden.

5 § Om ett förbud har meddelats enligt 3 § andra stycket, ska domstolen när målet avgörs pröva om förbudet fortfarande ska bestå.

I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § andra stycket och 4 § och i fråga om handläggningen i högre domstol tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

6 § En talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbudet.

Skadestånd

7 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör företagsnamnsintrång ska betala skälig ersättning för utnyttjandet av näringskännetecknet samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När storleken på ersättningen för ytterligare skada bestäms ska hänsyn särskilt tas till

1. utebliven vinst,

2. vinst som den som har begått intrånget har gjort,

3. skada på näringskännetecknets anseende,

4. ideell skada, och

5. rättighetshavarens intresse av att intrång inte begås. Den som utan uppsåt eller oaktsamhet gör företagsnamnsintrång ska betala ersättning för utnyttjandet av näringskännetecknet i den utsträckning det är skäligt.

Begränsning av straffansvar, skadeståndsskyldighet och möjlighet till förverkande

8 § Om ett företagsnamnsintrång avser ett företagsnamn som är skyddat enbart på grund av registrering,

1. ska det inte dömas till ansvar enligt 1 § för det intrång som har gjorts före registreringsdagen,

2. får förverkande enligt 2 § inte avse det intrång som har gjorts före registreringsdagen, och

3. ska ersättning enligt 7 § betalas för det intrång som har skett före registreringsdagen endast om intrånget har gjorts uppsåtligen.

Preskription av rätten till skadestånd

9 § Rätten till ersättning för skada preskriberas om talan inte väcks inom fem år från det att skadan uppkom. Rätten till ersättning med anledning av intrång i ett företagsnamn som är skyddat enbart på grund av registrering

• Sida 44
•  Original

preskriberas dock inte i något fall tidigare än ett år från registreringsdagen.

Åtgärder med egendom och hjälpmedel

10 § På yrkande av den som har lidit företagsnamnsintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom som det olovligen förekommer näringskännetecken på ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.

Sådan egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

11 § Ett beslut om åtgärd enligt 10 § första stycket får inte innebära att den som har lidit företagsnamnsintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.

Åtgärderna ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Ett beslut enligt 10 § ska inte meddelas, om förverkande eller någon åtgärd till förebyggande av missbruk ska beslutas enligt 2 § eller enligt brottsbalken.

Spridning av information om dom

12 § I ett mål om företagsnamnsintrång får domstolen på yrkande av käranden besluta att den som har gjort eller medverkat till intrånget ska bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om domen i målet.

Första stycket tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

6 kap. Informationsföreläggande och intrångsundersökning

Informationsföreläggande

Grundläggande bestämmelser

1 § Om en sökande visar sannolika skäl för att någon har gjort ett företagsnamnsintrång, får domstolen vid vite besluta att någon eller några av dem som anges i andra stycket ska ge sökanden information om ursprung och distributionsnät för de varor eller tjänster som intrånget gäller (informationsföreläggande). Ett sådant beslut får meddelas på yrkande av den som har lidit intrånget. Det får meddelas bara om informationen kan antas underlätta utredningen av ett intrång som avser varorna eller tjänsterna.

Ett informationsföreläggande får riktas mot den som

1. har gjort eller medverkat till intrånget,

2. i kommersiell skala har förfogat över en vara som intrånget gäller,

3. i kommersiell skala har använt en tjänst som intrånget gäller,

• Sida 45
•  Original

4. i kommersiell skala har tillhandahållit en elektronisk kommunikationstjänst eller en annan tjänst som har använts vid intrånget, eller

5. har identifierats av någon som anges i 2–4 såsom delaktig i tillverkningen eller distributionen av en vara eller tillhandahållandet av en tjänst som intrånget gäller.

Information om varors eller tjänsters ursprung och distributionsnät kan särskilt avse

1. namn på och adress till producenter, distributörer, leverantörer och andra som har innehaft varorna eller tillhandahållit tjänsterna,

2. namn på och adress till avsedda grossister och detaljister, och

3. uppgifter om hur mycket som har producerats, levererats, mottagits eller beställts och om vilket pris som har bestämts för varorna eller tjänsterna.

Första–tredje styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

2 § Ett informationsföreläggande får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse.

Skyldigheten att lämna information enligt 1 § omfattar inte uppgifter vars yppande skulle röja att uppgiftslämnaren eller någon till honom eller henne närstående som avses i 36 kap. 3 § rättegångsbalken har begått en brottslig gärning.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) finns bestämmelser som begränsar hur mottagna personuppgifter får behandlas.

Handläggningen av frågor om informationsföreläggande

3 § Om ett yrkande om informationsföreläggande riktar sig mot den som är sökandens motpart i ett mål om intrång, ska de bestämmelser om rättegång som gäller för det målet tillämpas. Ett beslut om informationsföreläggande får överklagas särskilt.

Om yrkandet om informationsföreläggande riktar sig mot någon annan än den som anges i första stycket, ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas. Domstolen får bestämma att vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader.

En talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om föreläggandet.

Rätt till ersättning

4 § Den som på grund av 1 § andra stycket 2–5 har förelagts att enligt första stycket samma paragraf lämna information, har rätt till skälig ersättning för kostnader och besvär. Ersättningen ska betalas av den som har framställt yrkandet om informationsföreläggande.

• Sida 46
•  Original

Underrättelseskyldighet i vissa fall

5 § Den som tillhandahåller en elektronisk kommunikationstjänst och som till följd av ett informationsföreläggande har lämnat ut information som avses i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, ska sända en skriftlig underrättelse om detta till den som uppgifterna gäller tidigast efter en månad och senast tre månader från det att informationen lämnades ut. Kostnaden för underrättelsen ersätts enligt 4 §.

Intrångsundersökning

Grundläggande bestämmelser

6 § Om det skäligen kan antas att någon har gjort eller medverkat till ett företagsnamnsintrång, får domstolen för att bevisning ska kunna säkras om intrånget besluta att en undersökning får göras hos denne för att söka efter föremål eller handlingar som kan antas ha betydelse för en utredning om intrånget (intrångsundersökning). Ett sådant beslut får meddelas på yrkande av den som har lidit intrånget. Om en rättegång inte är inledd, ska yrkandet framställas skriftligen.

Första stycket tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.

7 § Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse.

Handläggningen av frågor om intrångsundersökning

8 § Innan ett beslut om intrångsundersökning meddelas ska motparten ha fått tillfälle att yttra sig. Domstolen får dock omedelbart meddela ett beslut som gäller till dess att annat har beslutats, om ett dröjsmål skulle medföra risk för att föremål eller handlingar som har betydelse för utredningen om intrånget skaffas undan, förstörs eller förvanskas.

I övrigt ska en fråga om intrångsundersökning som uppkommer då en rättegång inte är inledd handläggas på samma sätt som om frågan har uppkommit under en rättegång.

Ställande av säkerhet

9 § Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om sökanden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas motparten. Om sökanden inte kan ställa säkerhet, får domstolen befria honom eller henne från detta.

Bestämmelserna i 2 kap. 25 § utsökningsbalken ska tillämpas i fråga om vilken säkerhet som ska ställas. Säkerheten ska prövas av domstolen, om den inte har godkänts av motparten.

Beslut om intrångsundersökning

10 § Ett beslut om intrångsundersökning ska innehålla uppgifter om

1. vilket ändamål undersökningen ska ha,

2. vilka föremål och handlingar som det får sökas efter, och

• Sida 47
•  Original

3. vilka utrymmen som får genomsökas. Om det behövs, ska domstolen även besluta om andra villkor för verkställandet.

Överklagande av beslut

11 § I fråga om överklagande av domstolens beslut om intrångsundersökning och i fråga om handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Verkställighet av ett beslut om intrångsundersökning

12 § Ett beslut om intrångsundersökning gäller omedelbart. Om ansökan om verkställighet inte har gjorts inom en månad från beslutet, upphör det att gälla.

13 § Ett beslut om intrångsundersökning verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt de villkor som domstolen har beslutat och med tillämpning av 1–3 kap., 17 kap.1–5 §§ och 18 kap.utsökningsbalken.

Sökandens motpart ska underrättas om verkställigheten endast om beslutet om intrångsundersökning har tillkommit efter det att motparten hörts. Myndigheten har rätt att ta fotografier och göra film- och ljudupptagningar av sådana föremål som den får söka efter. Myndigheten har också rätt att ta kopior av och göra utdrag ur sådana handlingar som den får söka efter.

En intrångsundersökning får inte omfatta en skriftlig handling som avses i 27 kap. 2 § rättegångsbalken.

Juridiskt biträde och rätt att närvara vid intrångsundersökningen

14 § När ett beslut om intrångsundersökning ska verkställas, har motparten rätt att tillkalla ett juridiskt biträde. Verkställigheten får inte påbörjas innan biträdet har inställt sig. Detta gäller dock inte om

1. undersökningen därigenom onödigt fördröjs, eller

2. det finns en risk att ändamålet med åtgärden annars inte uppnås. Vid verkställigheten får Kronofogdemyndigheten vid behov anlita en sakkunnig som biträde.

Myndigheten får tillåta att sökanden eller ett ombud för sökanden är närvarande vid undersökningen för att kunna lämna upplysningar. Om ett sådant tillstånd ges, ska myndigheten se till att sökanden eller ombudet inte i större utsträckning än som kan motiveras av verkställigheten får kännedom om förhållanden som kommer fram.

Återgång av en åtgärd vid intrångsundersökning

15 § Om sökanden inte inom en månad från det att verkställigheten avslutats väcker talan eller på något annat sätt inleder ett förfarande om saken, ska en åtgärd som vidtagits vid verkställigheten av intrångsundersökningen omedelbart gå åter, i den utsträckning det är möjligt.

Detsamma gäller om ett beslut om intrångsundersökning upphävs sedan verkställighet genomförts.

• Sida 48
•  Original

Hantering av material från intrångsundersökningen

16 § Kronofogdemyndigheten ska förteckna fotografier och film- och ljudupptagningar av föremål samt kopior av och utdrag ur handlingar från intrångsundersökningen. Materialet ska hållas tillgängligt för sökanden och motparten.

7 kap. Övriga bestämmelser

Behörig domstol

1 § Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i mål och ärenden enligt denna lag om de inte ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Det som sägs i rättegångsbalken om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som ska tas upp i annan ordning än inför domstol ska inte tillämpas i fråga om ett yrkande om informationsföreläggande eller intrångsundersökning.

Underrättelse om dom

2 § Domstolen ska underrätta registreringsmyndigheten om en dom som gäller

1. hävning av en registrering av ett företagsnamn, eller

2. intrång i ett registrerat företagsnamn. Domstolen ska även underrätta registreringsmyndigheten om en dom i ett mål där det förts en fastställelsetalan avseende ett registrerat företagsnamn.

Invändning om ogiltighet

3 § Om det förs en talan om intrång i ett registrerat företagsnamn och den som talan förs mot gör gällande att registreringen är ogiltig, får frågan om ogiltighet prövas endast sedan en talan om hävning har väckts.

Domstolen får förelägga den som gör gällande att registreringen är ogiltig att inom en viss tid väcka en sådan talan. Utan att en talan om hävning har väckts får dock frågan om ogiltighet prövas i ett brottmål och i ett fall som avses i 4 §.

Första stycket ska också tillämpas om det i ett mål som gäller fastställelsetalan avseende ett registrerat företagsnamn görs gällande att registreringen är ogiltig.

Särskilda förutsättningar för att bifalla en talan som avser intrång

4 § Om det förs en talan om intrång i ett registrerat företagsnamn och det vid tidpunkten för talans väckande hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av företagsnamnet blev slutligt avgjord gäller följande.

Talan får bifallas endast om företagsnamnet, inom de fem senaste åren före talans väckande, har tagits i verkligt bruk på det sätt som avses i 3 kap. 3 § för den verksamhet som ligger till grund för talan.

Om en talan enligt första stycket avser intrång genom användning av ett yngre registrerat företagsnamn och det vid ansökan om registrering av det yngre företagsnamnet hade gått mer än fem år sedan frågan om

• Sida 49
•  Original

registrering av det äldre företagsnamnet blev slutligt avgjord, ska det äldre företagsnamnet dessutom ha tagits i verkligt bruk inom de fem senaste åren före ansökan om registrering av det yngre företagsnamnet.

Om det äldre företagsnamnet inte har använts i den utsträckning som anges i första och andra styckena, får talan ändå bifallas om det finns giltiga skäl till att det inte har använts i den utsträckningen.

Första–tredje styckena ska också tillämpas när det förs en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång i ett registrerat företagsnamn.

Hinder mot att döma till ansvar m.m.

5 § Om en registrering av ett företagsnamn har hävts med stöd av 3 kap. 1 § första stycket, får domstolen inte döma till ansvar enligt 5 kap. 1 § eller besluta om ersättning eller annan åtgärd enligt 5 eller 6 kap. Om en registrering har hävts med stöd av 3 kap. 1 § andra stycket eller 3 §, får domstolen inte döma till ansvar enligt 5 kap. 1 §.

Behandling av personuppgifter

6 § Utöver det som anges i 3 kap.8 och 9 §§ lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning får personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott enligt 5 kap. 1 § behandlas om detta är nödvändigt för att ett rättsligt anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras.

Firmateckning

7 § Firmateckning görs genom ett tydligt angivande av det fullständiga företagsnamnet och underskrift med namn av firmatecknare. Vid firmateckning för en sådan del av verksamheten som drivs under ett särskilt företagsnamn, ska även företagsnamnet för hela verksamheten anges.

Under likvidation eller konkurs ska firmateckning göras med ett tillägg som anger det ändrade förhållandet.

I fråga om firmateckning gäller i övrigt vad som är särskilt föreskrivet i andra författningar.

Företagsnamn som fastställs i särskild ordning

8 § En myndighet eller en annan inrättning eller sammanslutning för vilken regeringen har fastställt ett företagsnamn har ensamrätt till detta som om företagsnamnet hade blivit registrerat enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

2. Genom lagen upphävs firmalagen (1974:156).

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande

a) för åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet, och

b) i fråga om bestämmelserna om behörig domstol och handläggning i domstol, för mål och ärenden som har inletts i allmän domstol före den 1 september 2016.

• Sida 50
•  Original

4. Den nya lagen tillämpas även på näringskännetecken som har inarbetats, firmor som har registrerats och ansökningar om registreringar som har gjorts före ikraftträdandet, om inte annat följer av 3.

5. Nationella och internationella varumärken som genom registrering har beviljats skydd i Sverige enligt äldre föreskrifter ska anses utgöra sådana varumärken som avses i 2 kap. 4 § 1.

6. Sveriges riksbank och Svenska Skeppshypotekskassan samt annan inrättning eller sammanslutning som har fått ensamrätt till sin firma enligt 27 § firmalagen ska fortfarande ha ensamrätt till firman som om denna hade blivit registrerad som ett företagsnamn enligt denna lag.

• Sida 51
•  Original

2.3. Förslag till lag om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel

Härigenom föreskrivs¹ följande

Beteckningar som skyddas enligt EU-förordningar

1 § Bestämmelserna i 8 kap.3–8 §§, 9 kap. och 10 kap. 9 §varumärkeslagen (2010:1877) ska tillämpas vid intrång i den rätt till en beteckning som följer av

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 av den 15 januari 2008 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, spritdrycker, samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1576/89, i den ursprungliga lydelsen,

2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel, i den ursprungliga lydelsen,

3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007, i den ursprungliga lydelsen, eller

4. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 251/2014 av den 26 februari 2014 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, aromatiserade vinprodukter och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1601/91, i den ursprungliga lydelsen.

Beteckningar som skyddas enligt internationella avtal

2 § Bestämmelserna i 8 kap.3–8 §§, 9 kap. och 10 kap. 9 §varumärkeslagen (2010:1877) ska också tillämpas vid intrång i den rätt till en beteckning som följer av

1. frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan, av den 6 oktober 2010 (EUT L 127, 14.5.2011, s. 6),

2. handelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Colombia, Peru och Ecuador, å andra sidan, av den 26 juni 2012 (EUT L 354, 21.12.2012, s. 3 och EUT L 356, 24.12.2016, s. 3),

3. avtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Centralamerika, å andra sidan, av den 29 juni 2012 (EUT L 346, 15.12.2012, s. 3),

4. associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Ukraina, å andra sidan, av den 27 juni 2014 (EUT L 161, 29.5.2014, s. 3),

¹ Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter, i den ursprungliga lydelsen.

• Sida 52
•  Original

5. associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Moldavien, å andra sidan, av den 27 juni 2014 (EUT L 260, 30.8.2014, s. 4),

6. associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen och deras medlemsstater, å ena sidan, och Georgien, å andra sidan, av den 27 juni 2014 (EUT L 261, 30.8.2014, s. 4), eller

7. det övergripande avtalet om ekonomi och handel (CETA) mellan Kanada, å ena sidan, och Europeiska unionen och dess medlemsstater, å andra sidan, av den 30 oktober 2016 (EUT L 11, 14.1.2017, s. 23).

Behörig domstol

3 § Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i mål och ärenden enligt denna lag om de inte ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Det som sägs i rättegångsbalken om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som ska tas upp i annan ordning än inför domstol ska inte tillämpas i fråga om ett yrkande om informationsföreläggande eller intrångsundersökning enligt 9 kap. varumärkeslagen (2010:1877).

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

2. Lagen tillämpas även på beteckningar som har fått skydd före ikraftträdandet, om inte annat följer av 3.

3. Bestämmelserna i 2 § som avser hänvisningen till 8 kap.4–6 och 8 §§varumärkeslagen (2010:1877) tillämpas inte på intrång, försök till intrång eller förberedelse till intrång som skett före ikraftträdandet.

• Sida 53
•  Original

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §²

En ansökan om tillstånd att driva hotell- eller pensionatrörelse ska vara skriftlig och

a) innehålla en uppgift om sökandens fullständiga namn, firma och postadress samt, om sökanden tidigare haft ett annat efternamn, detta,

a) innehålla en uppgift om sökandens fullständiga namn, företagsnamn och postadress samt, om sökanden tidigare haft ett annat efternamn, detta,

b) för sökande, som är enskild person, innehålla en uppgift om födelsetid och yrke eller titel samt ett bevis att han eller hon inte är underårig eller i konkurstillstånd eller har en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

c) innehålla en uppgift om fullständigt namn, födelsetid och yrke eller titel för den som utsetts till föreståndare eller ersättare samt ett bevis att han eller hon inte är underårig eller har en förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken,

d) innehålla en uppgift om var den byggnad eller lägenhet där rörelsen ska drivas ligger, det största antal gäster som ska kunna tas emot samtidigt och det största antal gästrum som rörelsen ska omfatta.

Om ett bygglov har meddelats för hotellet eller pensionatet, ska till ansökan bifogas handlingar som visar att så har skett.

Om tillstånd beviljas, ska ett skriftligt bevis utfärdas. Om ett bygglov inte har meddelats och det inte är uppenbart att ett bygglov inte behövs, ska beviset innehålla en upplysning om att ett bygglov kan krävas. Om det inte finns någon godkänd ersättare eller, i de fall när det ska finnas en föreståndare enligt 3 §, en godkänd föreståndare, ska det i beviset anges att tillståndet inte får utnyttjas förrän en ersättare eller en föreståndare har utsetts och godkänts. En kopia av beviset ska skickas till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom räddningstjänsten, inom plan- och byggnadsväsendet och inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Det ska utfärdas ett skriftligt bevis om godkännande av en föreståndare eller en ersättare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:599. ² Senaste lydelse 2016:1014.

• Sida 54
•  Original

2.5. Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)

Härigenom föreskrivs att 4 och 36 §§mönsterskyddslagen (1970:485) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §¹

Det finns hinder mot mönsterrätt, om

1. mönstret strider mot goda seder eller allmän ordning,

2. det i mönstret utan tillstånd tagits in statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning som hänsyftar på svenska staten och därigenom ger mönstret en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen eller sådan internationell beteckning som är skyddad enligt lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar eller något som lätt kan förväxlas med vapen, flagga, emblem eller beteckning som nu nämnts,

3. mönstret strider mot ett annat mönster som visserligen inte var allmänt tillgängligt före den dag som anges i 2 § andra stycket men som framgår av en ansökan om registrering i Sverige eller vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet för vilken en tidigare ansöknings- eller prioritetsdag gäller, förutsatt att detta mönster sedermera har gjorts allmänt tillgängligt,

4. mönstret utan tillstånd innehåller

a) någon annans i Sverige skyddade firma eller varukännetecken eller något som kan uppfattas som ett kännetecken som i näringsverksamhet har inarbetats i Sverige för annan,

a) någon annans i Sverige skyddade företagsnamn eller varukännetecken eller något som kan uppfattas som ett kännetecken som i näringsverksamhet har inarbetats i Sverige för annan,

b) någon annans porträtt eller något som kan uppfattas som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn, om inte porträttet eller namnet uppenbart syftar på någon sedan länge avliden person,

b) någon annans porträtt som uppenbarligen inte syftar på någon sedan länge avliden,

c) något som kan uppfattas som någon annans efternamn som har särskilt skydd eller någon annans allmänt kända konstnärsnamn eller ett likartat namn, om användningen av mönstret skulle medföra en nackdel för bäraren av namnet och om namnet uppenbarligen inte syftar på någon sedan länge avliden,

¹ Senaste lydelse 2016:372.

• Sida 55
•  Original

c) något som kan uppfattas som titel på annans i Sverige skyddade litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller annans rätt till fotografisk bild som är skyddad i Sverige.

d) något som kränker någon annans upphovsrätt till ett litterärt eller konstnärligt verk eller någon annans rätt till en fotografisk bild som är skyddad i Sverige.

36 §²

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång ska betala skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När ersättningens storlek bestäms ska hänsyn särskilt tas till

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång ska betala skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När storleken på ersättningen för ytterligare skada bestäms ska hänsyn särskilt tas till

1. utebliven vinst,

2. vinst som den som har begått intrånget har gjort,

3. skada på mönstrets anseende,

4. ideell skada, och

5. mönsterhavarens intresse av att intrång inte begås. Den som utan uppsåt eller oaktsamhet gör mönsterintrång ska betala ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det är skäligt.

Den som utan uppsåt eller oaktsamhet gör mönsterintrång ska betala ersättning för utnyttjandet av mönstret i den utsträckning det är skäligt.

Rätten till ersättning för mönsterintrång preskriberas, om talan inte väcks inom fem år från det skadan uppkom.

Rätten till ersättning för mönsterintrång preskriberas om talan inte väcks inom fem år från det skadan uppkom.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

2. De nya bestämmelserna tillämpas även på mönster som har registrerats och mönsterregistreringar som har sökts före ikraftträdandet.

² Senaste lydelse 2009:112.

• Sida 56
•  Original

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 25, 28, 29 och 67 §§ och rubriken närmast före 25 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Registrering, stadgar och firma Registrering, stadgar och företagsnamn

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

25 §

En samfällighetsförening registreras hos den statliga lantmäterimyndigheten.

Hos den statliga lantmäterimyndigheten ska det föras ett samfällighetsföreningsregister för införing av de uppgifter som enligt denna lag eller någon annan författning ska anmälas för registrering eller annars tas in i registret. I registret ska uppgifterna föras separat för varje län. Uppgifter om en samfällighetsförening ska föras i den del av registret som avser det län där föreningens styrelse enligt stadgarna har sitt säte. I fråga om registrering i samfällighetsföreningsregistret tillämpas 19 kap.3 och 4 §§ lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar. Hänvisningen i 4 § i det kapitlet ska då gälla en sådan klandertalan som avses i 23 § första stycket och 53 § andra stycket i denna lag. Ett beslut om en sådan ändring av stadgarna att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får dock inte registreras, om samfällighetsföreningens firma på grund av 29 § första stycket andra meningen i denna lag inte får föras in i den

Hos den statliga lantmäterimyndigheten ska det föras ett samfällighetsföreningsregister för införing av de uppgifter som enligt denna lag eller någon annan författning ska anmälas för registrering eller annars tas in i registret. I registret ska uppgifterna föras separat för varje län. Uppgifter om en samfällighetsförening ska föras i den del av registret som avser det län där föreningens styrelse enligt stadgarna har sitt säte. I fråga om registrering i samfällighetsföreningsregistret tillämpas 19 kap.3 och 4 §§ lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar. Hänvisningen i 4 § i det kapitlet ska då gälla en sådan klandertalan som avses i 23 § första stycket och 53 § andra stycket i denna lag. Ett beslut om en sådan ändring av stadgarna att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får dock inte registreras, om samfällighetsföreningens företagsnamn på grund av

29 § första stycket andra meningen i denna lag inte får föras in i den

¹ Lagen omtryckt 1987:128.

• Sida 57
•  Original

delen av samfällighetsföreningsregistret.

delen av samfällighetsföreningsregistret.

Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter i ärenden om registrering enligt denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan vidare med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om samfällighetsföreningsregistret.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §²

Stadgar för samfällighetsförening skall ange

En samfällighetsförenings stadgar ska innehålla uppgifter om

1. föreningens firma,

1. föreningens företagsnamn,

2. samfällighet som förvaltas av föreningen och grunderna för förvaltningen,

2. den samfällighet som förvaltas av föreningen och grunderna för förvaltningen,

3. den ort där styrelsen skall ha sitt säte,

3. den ort där styrelsen ska ha sitt säte,

4. hur styrelsen skall vara sammansatt och hur den skall utses samt grunderna för dess beslutförhet,

4. hur styrelsen ska vara sammansatt och hur den ska utses samt grunderna för dess beslutsförhet,

5. hur revision av styrelsens förvaltning skall ske,

5. hur revision av styrelsens förvaltning ska ske,

6. föreningens räkenskapsperiod,

7. grunderna för sådan fondavsättning som avses i 19 § andra stycket,

8. hur ofta ordinarie föreningsstämma skall hållas,

8. hur ofta ordinarie föreningsstämma ska hållas,

9. det sätt på vilket kallelse till föreningsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas kännedom även som den tid före sammanträde då kallelseåtgärd senast skall vidtagas.

9. det sätt på vilket kallelse till föreningsstämma ska ske och hur andra meddelanden ska komma till medlemmarnas kännedom samt den tid före sammanträde då kallelseåtgärd senast ska vidtas.

Stadgarna får ej innehålla föreskrift som strider mot denna lag eller annan författning.

Stadgarna får inte innehålla föreskrifter som strider mot denna lag eller annan författning.

29 §³

En samfällighetsförenings firma ska innehålla ordet samfällighetsförening. Firman ska tydligt skilja sig från andra registrerade ännu bestående samfällighetsföreningsfirmor i samma län. För registrering av en samfällighets-

En samfällighetsförenings företagsnamn ska innehålla ordet samfällighetsförening. Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra registrerade ännu bestående företagsnamn för samfällighetsföreningar i samma län. För registre-

² Senaste lydelse 1989:727. ³ Senaste lydelse 2008:544.

• Sida 58
•  Original

förenings firma gäller i övrigt bestämmelserna i firmalagen (1974:156).

ring av en samfällighetsförenings företagsnamn gäller i övrigt bestämmelserna i lagen (2018:000) om företagsnamn.

Någon annan än en samfällighetsförening får inte använda ordet samfällighetsförening i sin firma. Den som bryter mot det som nu sagts döms till böter.

Någon annan än en samfällighetsförening får inte använda ordet samfällighetsförening i sitt företagsnamn. Den som bryter mot detta döms till böter.

67 §⁴

Lantmäterimyndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut av den statliga lantmäterimyndigheten att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett beslut som gäller avskrivning av en ansökan eller anmälan om registrering eller vägrad registrering får överklagas inom två månader från dagen för beslutet.

Lantmäterimyndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut av den statliga lantmäterimyndigheten att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett beslut som gäller avskrivning av en ansökan eller anmälan om registrering eller vägrad registrering får överklagas inom två månader från dagen för beslutet.

Länsstyrelsens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

⁴ Senaste lydelse 2016:196.

• Sida 59
•  Original

2.7. Förslag till lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)

Härigenom föreskrivs att 2, 4–8, 13, 15, 16 och 21 §§handelsregisterlagen (1974:157) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §¹

Följande näringsidkare kan registreras i handelsregistret:

1. enskilda personer som utövar eller avser att utöva näringsverksamhet (enskilda näringsidkare),

2. handelsbolag,

3. ideella föreningar som utövar eller avser att utöva näringsverksamhet,

4. registrerade trossamfund som utövar eller avser att utöva näringsverksamhet, och

5. bolagsmän i enkla bolag, om bolagsmännen utövar eller avser att utöva näringsverksamhet i bolaget.

Registrering i handelsregistret sker efter ansökan. Näringsidkare som avses i första stycket 1, 3, 4 eller 5 och som enligt bokföringslagen (1999:1078) är skyldiga att upprätta en årsredovisning skall ansöka om registrering.

Registrering i handelsregistret sker efter ansökan. De näringsidkare som avses i första stycket 1, 3, 4 eller 5 och som enligt bokföringslagen (1999:1078) är skyldiga att upprätta en årsredovisning ska ansöka om registrering.

Bestämmelserna i denna lag om enskild näringsidkare skall tillämpas på de bolagsmän i ett enkelt bolag som förs in i handelsregistret, dock med följande undantag:

Bestämmelserna i denna lag om enskilda näringsidkare ska tillämpas på de bolagsmän i ett enkelt bolag som förs in i handelsregistret, dock med följande undantag:

1. Någon firma skall inte registreras för verksamheten.

1. Något företagsnamn ska inte registreras för verksamheten.

2. Bolagsmännen skall registreras under sina namn.

2. Bolagsmännen ska registreras under sina namn.

Bestämmelserna i denna lag om registrerade trossamfund skall tillämpas även på registrerade organisatoriska delar av ett trossamfund.

Bestämmelserna i denna lag om registrerade trossamfund ska tillämpas även på registrerade organisatoriska delar av ett trossamfund.

¹ Senaste lydelse 2006:865.

• Sida 60
•  Original

4 §²

Handelsregister skall innehålla följande uppgifter om:

Handelsregistret ska innehålla följande uppgifter om:

Enskild näringsidkare:

1. näringsidkarens firma,

1. näringsidkarens företagsnamn,

2. näringsidkarens fullständiga namn, personnummer eller, om sådant saknas, av Skatteverket tilldelat registreringsnummer, och postadress,

3. näringsverksamhetens art,

4. det län och den ort där huvudkontoret finns samt kontorets postadress,

5. om näringsidkaren enligt 2 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. skall ha en föreståndare, föreståndarens fullständiga namn, personnummer och postadress,

5. om näringsidkaren enligt 2 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha en föreståndare, föreståndarens fullständiga namn, personnummer och postadress,

6. om näringsidkaren enligt revisionslagen (1999:1079)skall ha en auktoriserad eller godkänd revisor

6. om näringsidkaren enligt revisionslagen (1999:1079)ska ha en auktoriserad eller godkänd revisor

– revisorns namn, personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum, – revisorns postadress och, om postadressen avviker från revisorns hemvist, hemvist, och

– om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, bolagets organisationsnummer och vem som är huvudansvarig för revisionen.

Handelsbolag:

1. bolagets organisationsnummer och firma,

1. bolagets organisationsnummer och företagsnamn,

2. näringsverksamhetens art,

3. det län och den ort där huvudkontoret finns samt kontorets postadress,

4. bolagsmännens fullständiga namn, personnummer eller organisationsnummer och postadresser,

5. om en stiftelse med egen förvaltning eller en ideell förening är bolagsman, fullständiga namn, personnummer och postadresser för styrelseledamöter och styrelsesuppleanter i stiftelsen eller föreningen,

6. om en stiftelse med anknuten förvaltning är bolagsman, förvaltarens namn, organisationsnummer och postadress samt fullständigt namn, personnummer och postadress för en ställföreträdare för förvaltaren,

7. av vem och hur firman tecknas, om firman inte får tecknas av varje bolagsman ensam,

8. om bolaget utgör kommanditbolag, vilken eller vilka av bolagsmännen som är kommanditdelägare och beloppet av varje sådan bolagsmans utfästa insats,

9. om bolaget enligt revisionslagen (1999:1079)skall ha en auktoriserad eller godkänd revisor

9. om bolaget enligt revisionslagen (1999:1079)ska ha en auktoriserad eller godkänd revisor

² Senaste lydelse 2006:865.

• Sida 61
•  Original

– revisorns namn, personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum, – revisorns postadress och, om postadressen avviker från revisorns hemvist, hemvist, och

– om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, bolagets organisationsnummer och vem som är huvudansvarig för revisionen.

Ideell förening och registrerat trossamfund:

1. den firma under vilken föreningen eller trossamfundet utövar eller avser att utöva näringsverksamhet,

1. det företagsnamn under vilket föreningen eller trossamfundet utövar eller avser att utöva näringsverksamhet,

2. föreningens eller trossamfundets namn, om det inte sammanfaller med firman, och organisationsnummer,

2. föreningens eller trossamfundets namn, om det inte sammanfaller med företagsnamnet, och organisationsnummer,

3. näringsverksamhetens art,

4. det län och den ort där föreningens eller trossamfundets styrelse eller motsvarande organ i samfundet har sitt säte samt föreningens eller samfundets postadress,

5. styrelseledamöternas och, där suppleanter utsetts, deras fullständiga namn, personnummer och postadresser,

6. av vem och hur föreningens, eller trossamfundets namn tecknas, om namnet inte tecknas av styrelsen eller motsvarande organ ensamt,

7. om föreningen eller trossamfundet enligt revisionslagen (1999:1079)skall ha en auktoriserad eller godkänd revisor

7. om föreningen eller trossamfundet enligt revisionslagen (1999:1079)ska ha en auktoriserad eller godkänd revisor

– revisorns namn, personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum, – revisorns postadress och, om postadressen avviker från revisorns hemvist, hemvist, och,

– om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, bolagets organisationsnummer och vem som är huvudansvarig för revisionen.

5 §

Näringsidkare registreras under den firma under vilken han driver sin verksamhet. Firma registreras enligt bestämmelserna i firmalagen (1974:156) med iakttagande av vad som sägs i 6 och 7 §§ nedan.

En näringsidkare registreras under det företagsnamn under vilket näringsidkaren driver sin verksamhet. Ett företagsnamn registreras enligt bestämmelserna i lagen (2018:000) om företagsnamn med iakttagande av vad som sägs i 6 och 7 §§ nedan.

6 §

Handelsbolags firma skall innehålla ordet handelsbolag eller, om kommanditdelägare finns, ordet kommanditbolag. I bifirma får dock ej intagas något av orden handelsbolag eller kommanditbolag.

Ett handelsbolags företagsnamn ska innehålla ordet handelsbolag eller, om kommanditdelägare finns, ordet kommanditbolag. I ett särskilt företagsnamn får det dock inte tas in något av orden handelsbolag eller kommanditbolag.

• Sida 62
•  Original

7 §³

En firma skall tydligt skilja sig från andra i handelsregistret förut registrerade och ännu bestående firmor registrerade för samma län.

Detta gäller även om firmorna inte avser verksamhet av samma eller liknande slag.

Ett företagsnamn ska tydligt skilja sig från andra i handelsregistret förut registrerade och ännu bestående företagsnamn registrerade för samma län. Detta gäller även om företagsnamnen inte avser verksamhet av samma eller liknande slag.

8 §⁴

Har näringsidkare som införts i handelsregister meddelat prokura, får prokuran registreras under näringsidkarens firma. Prokura får dock ej registreras om den innehåller annan begränsning eller annat förbehåll än som följer av 1 eller 2 § prokuralagen (1974:158).

Har en näringsidkare som förts in i handelsregistret meddelat en prokura, får prokuran registreras under näringsidkarens företagsnamn. En prokura får dock inte registreras om den innehåller annan begränsning eller annat förbehåll än vad som följer av 1 eller 2 § prokuralagen (1974:158).

För registrerad prokura skall registret innehålla uppgifter om prokuristens fullständiga namn, personnummer och postadress.

För en registrerad prokura ska registret innehålla uppgifter om prokuristens fullständiga namn, personnummer och postadress.

Har prokuristen särskilt bemyndigande att överlåta huvudmannens fasta egendom eller tomträtt eller att söka inteckning eller upplåta rättighet i denna, skall registret även innehålla uppgift härom. Detsamma gäller om prokuran meddelats som kollektivprokura.

Har prokuristen ett särskilt bemyndigande att överlåta huvudmannens fasta egendom eller tomträtt eller att ansöka om inteckning eller upplåta rättighet i denna, ska registret även innehålla en uppgift om detta. Detsamma gäller om prokuran meddelats som kollektivprokura.

13 §⁵

Upphör näringsidkare med sin verksamhet eller överlåts verksamheten eller sätts den under likvidation eller ändras i annat fall uppgift som registrerats, skall anmälan om det utan dröjsmål göras till Bolagsverket.

Upphör en näringsidkare med sin verksamhet eller överlåts verksamheten eller sätts den under likvidation eller ändras i annat fall en uppgift som har registrerats, ska anmälan om det utan dröjsmål göras till Bolagsverket.

Anmälan görs och handläggs i den ordning som gäller för ansökan om registrering, om ej annat följer av vad nedan i denna

Anmälan görs och handläggs i den ordning som gäller för ansökan om registrering, om inte något annat följer av vad som sägs

³ Senaste lydelse 2003:866. ⁴ Senaste lydelse 1992:1448. ⁵ Senaste lydelse 2004:239.

• Sida 63
•  Original

paragraf sägs eller av vad regeringen bestämmer.

nedan i denna paragraf eller av vad regeringen bestämmer.

Har enskild näringsidkare avlidit, är den som har vård om boet skyldig att göra anmälan med anledning av dödsfallet. Har delägare i handelsbolag avlidit, åligger anmälningsskyldigheten övriga bolagsmän. Om domstol utsett likvidator i handelsbolag, är han anmälningsskyldig beträffande bolaget. Bolagsman som lämnat bolaget har rätt att göra anmälan om sin avgång. Återkallelse av prokura får anmälas av varje bolagsman som ej är utesluten fran rätten att företräda bolaget.

Har en enskild näringsidkare avlidit, är den som har vård om boet skyldig att göra anmälan med anledning av dödsfallet. Har en delägare i ett handelsbolag avlidit, ska övriga bolagsmän fullgöra anmälningsskyldigheten. Om en domstol har utsett likvidator i ett handelsbolag, är han eller hon anmälningsskyldig beträffande bolaget. En bolagsman som har lämnat bolaget har rätt att göra en anmälan om sin avgång. Återkallelse av en prokura får anmälas av varje bolagsman som inte är utesluten från rätten att företräda bolaget.

Omfattar överlåtelse av näringsverksamhet även firman, skall anmälan om överlåtelsen göras av den nye innehavaren.

Omfattar en överlåtelse av näringsverksamheten även företagsnamnet, ska anmälan om överlåtelsen göras av den nya innehavaren.

15 §

Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).

Bestämmelser om förbud mot användning av ett företagsnamn och om hävning av en registrering av ett företagsnamn finns i lagen (2018:000) om företagsnamn.

Menar någon i annat fall att registrering i handelsregister länder honom till förfång, får talan föras mot näringsidkaren om hävande av registreringen och om skadestånd.

Menar någon i annat fall att han eller hon lider förfång av en registrering i handelsregistret, får talan föras mot näringsidkaren om hävning av registreringen och om skadestånd.

16 §⁶

Om en bolagsman genom dom har skilts från rätten att teckna bolagets firma, ska uppgift om detta registreras även om domen inte har vunnit laga kraft.

Om en bolagsman genom dom har skilts från rätten att teckna bolagets firma, ska uppgift om detta registreras även om domen inte har fått laga kraft.

Om en näringsidkare har försatts i konkurs, ska konkursbeslutet registreras i handelsregistret tillsammans med uppgift om vem som har

⁶ Senaste lydelse 2008:92.

• Sida 64
•  Original

utsetts till konkursförvaltare. Har konkursbeslutet upphävts eller har konkursen avslutats, ska även detta registreras.

Registrering ska också ske när det har meddelats ett beslut om företagsrekonstruktion som avser en näringsidkare. Har beslutet om företagsrekonstruktion upphävts eller har företagsrekonstruktionen upphört, ska även detta registreras.

Om det i en dom som har vunnit laga kraft har förklarats, att registrering inte borde ha skett eller att det beslut som har registrerats är ogiltigt eller att i annat fall ett visst förhållande som har registrerats inte föreligger, ska avregistrering ske.

Om det i en dom som har fått laga kraft har förklarats, att registrering inte borde ha skett eller att det beslut som har registrerats är ogiltigt eller att i annat fall ett visst förhållande som har registrerats inte föreligger, ska avregistrering ske.

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avregistrering av firma från handelsregistret sedan dom om hävande av firmaregistrering har vunnit laga kraft.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om avregistrering av ett företagsnamn ur handelsregistret sedan en dom om hävning av registreringen av företagsnamnet har fått laga kraft.

21 §⁷

Registreringsmyndighetens beslut att skriva av en ansökan eller anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller i fråga om beslut enligt 15 a eller 17 §. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Registreringsmyndighetens beslut att skriva av en ansökan eller anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller i fråga om beslut enligt 15 a eller 17 §. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

⁷ Senaste lydelse 2016:198.

• Sida 65
•  Original

2.8. Förslag till lag om ändring i prokuralagen (1974:158)

Härigenom föreskrivs att 4 § prokuralagen (1974:158) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Prokurist bör teckna firman med ett tillägg som anger prokurauppdraget (per prokura, p.p. eller annan förkortning av dessa ord). I övrigt gäller om firmateckning bestämmelserna i firmalagen (1974:156).

Prokurist bör teckna firman med ett tillägg som anger prokurauppdraget (per prokura, p.p. eller annan förkortning av dessa ord).

Ytterligare bestämmelser om firmateckning finns i lagen (2018:000) om företagsnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 66
•  Original

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1975:417) om sambruksföreningar

Härigenom föreskrivs att 4, 18 och 19 §§ och rubriken närmast före 18 § lagen (1975:417) om sambruksföreningar¹ ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

4 §

En sambruksförenings stadgar ska innehålla följande uppgifter:

1. föreningens firma,

1. föreningens företagsnamn,

2. vilken verksamhet föreningen ska bedriva,

3. på vilken ort i Sverige föreningens styrelse ska ha sitt säte,

4. hur stor den obligatoriska insatsen ska vara och hur insatsen ska fullgöras,

5. om regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till föreningen ska förekomma, avgifternas belopp eller det högsta belopp till vilket de får bestämmas,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter, revisorer och eventuella suppleanter och tiden för deras uppdrag,

7. den tid som föreningens räkenskapsår ska omfatta,

8. hur en föreningsstämma ska sammankallas,

9. de ärenden som ska förekomma på en ordinarie föreningsstämma, 10. de värderingsgrunder som ska tillämpas när föreningen ska lösa in en medlems andel,

11. grunderna för hur föreningens vinst ska fördelas, och 12. hur föreningens återstående tillgångar ska fördelas när föreningen upplöses.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Föreningens firma Föreningens företagsnamn

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

18 §

En sambruksförenings firma ska innehålla ordet sambruksförening.

En sambruksförenings företagsnamn ska innehålla ordet sambruksförening.

En sambruksförenings firma får inte innehålla ordet bolag eller något annat ord som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar firman.

En sambruksförenings företagsnamn får inte innehålla ordet bolag eller något annat ord som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar företagsnamnet.

Firman ska tydligt skilja sig från Företagsnamnet ska tydligt

¹ Lagen omtryckt 1987:671.

• Sida 67
•  Original

andra hos Bolagsverket registrerade föreningsfirmor i samma län som är bestående. För registrering av en sambruksförenings firma gäller i övrigt firmalagen (1974:156).

skilja sig från andra hos Bolagsverket registrerade företagsnamn för föreningar i samma län som är bestående. För registrering av en sambruksförenings företagsnamn gäller i övrigt lagen (2018:000) om företagsnamn.

Bestämmelserna i 20 kap. 4 § lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar gäller i fråga om sambruksföreningar.

19 §

Bestämmelserna i 19 kap. lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar gäller i fråga om sambruksföreningar. Ett beslut om sådan ändring av stadgarna att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får dock inte registreras, om sambruksföreningens firma på grund av 18 § tredje stycket i denna lag inte får föras in i Bolagsverkets register.

Bestämmelserna i 19 kap. lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar gäller i fråga om sambruksföreningar. Ett beslut om sådan ändring av stadgarna att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får dock inte registreras, om sambruksföreningens företagsnamn på grund av 18 § tredje stycket i denna lag inte får föras in i Bolagsverkets register.

Inskrivning av uppgifter angående sambruksföreningar ska göras i en särskild avdelning av det föreningsregister som avses i 19 kap. 1 § lagen om ekonomiska föreningar.

Bolagsverkets beslut enligt 16 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 68
•  Original

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:997) om vattenförbund

Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1976:997) om vattenförbund ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

Stadgar för vattenförbund skall ange

Ett vattenförbunds stadgar ska innehålla uppgifter om

1. förbundets firma, vilken skall innehålla ordet vattenförbund,

1. förbundets företagsnamn, vilket ska innehålla ordet vattenförbund,

2. grunderna för förvaltningen,

3. den ort där styrelsen skall ha sitt säte,

3. den ort där styrelsen ska ha sitt säte,

4. hur styrelsen skall vara sammansatt och hur den skall utses samt grunderna för dess beslutförhet,

4. hur styrelsen ska vara sammansatt och hur den ska utses samt grunderna för dess beslutsförhet,

5. hur revision av styrelsens förvaltning skall ske,

5. hur revision av styrelsens förvaltning ska ske,

6. förbundets räkenskapsperiod,

7. hur ofta ordinarie förbundsstämma skall hållas,

7. hur ofta ordinarie förbundsstämma ska hållas,

8. det sätt på vilket kallelse till förbundsstämma skall ske och andra meddelanden skall bringas till medlemmarnas kännedom samt den tid före sammanträde då kallelseåtgärd senast skall vidtagas.

8. det sätt på vilket kallelse till förbundsstämma ska ske och hur andra meddelanden ska komma till medlemmarnas kännedom samt den tid före sammanträde då kallelseåtgärd senast ska vidtas.

Stadgarna får ej innehålla föreskrift som strider mot denna lag eller annan författning.

Stadgarna får inte innehålla föreskrifter som strider mot denna lag eller annan författning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 69
•  Original

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 3 kap. 9 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §¹

Ett handelsbolag föreligger, om två eller flera har avtalat att gemensamt utöva näringsverksamhet i bolag och bolaget har förts in i handelsregistret.

Ett handelsbolag föreligger, om två eller flera har avtalat att gemensamt utöva näringsverksamhet i ett bolag och bolaget har förts in i handelsregistret.

Bestämmelser om firma för handelsbolag finns i firmalagen (1974:156) och handelsregisterlagen (1974:157).

Bestämmelser om företagsnamn för handelsbolag finns i lagen (2018:000) om företagsnamn och handelsregisterlagen (1974:157).

3 kap.

9 §

Om kommanditbolaget ingår ett avtal med tredje man och denne vid avtalets ingående varken kände till eller borde ha känt till att förbehåll skett enligt 1 kap. 2 §, svarar den kommanditdelägare som förbehållet avser såsom komplementär för de förbindelser som uppkommit för bolaget genom avtalet.

Om kommanditbolaget ingår ett avtal med tredje man och denne vid avtalets ingående varken kände till eller borde ha känt till att det skett ett förbehåll enligt 1 kap. 2 §, svarar den kommanditdelägare som förbehållet avser såsom komplementär för de förbindelser som uppkommit för bolaget genom avtalet.

Om ett avtal ingås för bolagets räkning och därvid med en kommanditdelägares vetskap och vilja en firma används som inte innehåller ordet ”kommanditbolag”, svarar kommanditdelägaren såsom komplementär gentemot den med vilken avtalet ingicks, även om denne på grund av 19 § handelsregisterlagen (1974:157)skall anses ha haft vetskap om att förbehåll skett enligt 1 kap. 2 §.

Om ett avtal ingås för bolagets räkning och därvid med en kommanditdelägares vetskap och vilja ett företagsnamn används som inte innehåller ordet ”kommanditbolag”, svarar kommanditdelägaren såsom komplementär gentemot den med vilken avtalet ingicks, även om denne på grund av 19 § handelsregisterlagen (1974:157)ska anses ha haft vetskap om att det skett ett förbehåll enligt 1 kap. 2 §.

¹ Senaste lydelse 1993:760.

• Sida 70
•  Original

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 71
•  Original

2.12. Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 §, 4 a kap. 12 b §, 10 kap. 1–5 §§, 11 kap. 5 och 6 §§ och rubriken till 10 kap. sparbankslagen (1987:619)¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §²

Reglementet skall ange Reglementet ska ange

1. sparbankens firma,

1. sparbankens företagsnamn,

2. sparbankens verksamhetsområde,

3. den ort i Sverige där styrelsen skall ha sitt säte,

3. den ort i Sverige där styrelsen ska ha sitt säte,

4. de rörelsegrenar som sparbanken avser att driva,

5. grundfondens belopp samt huruvida hela grundfonden eller del av denna skall betalas tillbaka med eller utan ränta,

5. grundfondens belopp samt huruvida hela grundfonden eller del av denna ska betalas tillbaka med eller utan ränta,

6. antalet huvudmän,

7. den kommunala valkorporation som skall förrätta val av huvudmän och, där sådant val skall förrättas av flera korporationer, fördelningen av antalet mandat dem emellan, samt ordningen för att åstadkomma en successiv förnyelse av huvudmannakåren och det närmare förfarandet i övrigt vid huvudmannavalen,

7. den kommunala valkorporation som ska förrätta val av huvudmän och, där sådant val ska förrättas av flera korporationer, fördelningen av antalet mandat dem emellan, samt ordningen för att åstadkomma en successiv förnyelse av huvudmannakåren och det närmare förfarandet i övrigt vid huvudmannavalen,

8. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella ersättare, som skall utses av sparbanksstämman, samt tiden för deras uppdrag,

8. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella ersättare, som ska utses av sparbanksstämman, samt tiden för deras uppdrag,

9. sättet att sammankalla sparbanksstämman, samt 10. vilka ärenden som skall förekomma på den ordinarie stämman.

10. vilka ärenden som ska förekomma på den ordinarie stämman.

Om banken skall ha euro som redovisningsvaluta enligt 4 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078), skall detta anges i reglementet. I så fall skall det i reglementet också anges

Om banken ska ha euro som redovisningsvaluta enligt 4 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078), ska detta anges i reglementet. I så fall ska det i reglementet också anges

¹ Lagen omtryckt 1996:1005. ² Senaste lydelse 2000:39.

• Sida 72
•  Original

att grundfondens belopp skall vara bestämt i euro.

att grundfondens belopp ska vara bestämt i euro.

4 a kap.

12 b §³

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgift om

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om

1. bankens firma och organisationsnummer,

1. bankens företagsnamn och organisationsnummer,

2. vilken räkenskapsperiod som revisionsberättelsen avser,

3. vilket eller vilka normsystem för redovisning som banken har tillämpat, och

4. revisorns etableringsort. Revisionsberättelsen ska vara undertecknad av revisorn och innehålla uppgift om vilken dag revisionen avslutades.

10 kap. Sparbanks firma 10 kap. Sparbankens

företagsnamn

1 §⁴

En sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank.

En sparbanks företagsnamn ska innehålla ordet sparbank.

Firman skall registreras i bankregistret.

Företagsnamnet ska registreras i bankregistret.

Om firman skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i bankens reglemente.

Om företagsnamnet ska registreras på två eller flera språk, ska varje lydelse anges i bankens reglemente.

2 §⁵

En sparbanks firma skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i bankregistret samt från benämningar på utländska bankföretag, som är allmänt kända i Sverige.

En sparbanks företagsnamn ska tydligt skilja sig från andra ännu bestående företagsnamn som är införda i bankregistret samt från benämningar på utländska bankföretag, som är allmänt kända i Sverige.

För registrering av firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

För registrering av företagsnamn gäller i övrigt vad som föreskrivs i lagen (2018:000) om företagsnamn.

³ Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2016:434. ⁴ Senaste lydelse 2004:304. ⁵ Senaste lydelse 2004:304.

• Sida 73
•  Original

3 §⁶

En sparbanks styrelse kan anta bifirma. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och 2 § om firma gäller även bifirma. Ordet bank eller sparbank får bara användas i bifirma för bankverksamhet.

En sparbanks styrelse kan anta ett särskilt företagsnamn. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och 2 § om företagsnamn gäller även för ett särskilt företagsnamn. Ordet bank eller sparbank får bara användas i ett särskilt företagsnamn för bankverksamhet.

4 §⁷

Skriftliga handlingar, som utfärdas för en sparbank, bör undertecknas med bankens firma. Om styrelsen eller annan ställföreträdare för banken har utfärdat en handling utan firmateckning och det inte framgår av dess innehåll att den utfärdats på bankens vägnar, är de som undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelse enligt handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte om det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för banken och den till vilken handlingen ställts av banken får ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det att detta begärts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

Skriftliga handlingar som utfärdas för en sparbank bör undertecknas med bankens företagsnamn. Om styrelsen eller någon annan ställföreträdare för banken har utfärdat en handling utan firmateckning och det inte framgår av dess innehåll att den utfärdats på bankens vägnar, är de som undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelse enligt handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte om det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för banken och den till vilken handlingen ställts av banken får ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det att detta begärts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

5 §⁸

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om förbud mot användning av ett företagsnamn och om hävning av en registrering av ett företagsnamn.

⁶ Senaste lydelse 2004:304. ⁷ Senaste lydelse 2004:304. ⁸ Senaste lydelse 2004:304.

• Sida 74
•  Original

11 kap.

5 §⁹

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avförande av en firma ur registret sedan en dom om hävande av firmaregistreringen har vunnit laga kraft.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om avregistrering av ett företagsnamn sedan en dom om hävning av registreringen av företagsnamnet har fått laga kraft.

6 §¹⁰

Ett beslut av registreringsmyndigheten att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering enligt 3 § andra stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut enligt 7 kap. 7 § tredje stycket och 8 kap. 8 §. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Ett beslut av registreringsmyndigheten att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering enligt 3 § andra stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut enligt 7 kap. 7 § tredje stycket och 8 kap. 8 §. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

⁹ Senaste lydelse 2004:304. ¹⁰ Senaste lydelse 2016:205.

• Sida 75
•  Original

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §¹

Naturvårdsverket skall föra register över vad som förekommer i ett avgiftsärende.

Naturvårdsverket ska föra register över vad som förekommer i ett avgiftsärende.

Från register som förs enligt första stycket får nedan angivna uppgifter lämnas ut till en enskild, om det inte av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Från ett register som förs enligt första stycket får nedan angivna uppgifter lämnas ut till en enskild, om det inte av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Uppgifter får lämnas ut om

1. namn och personnummer,

2. organisationsnummer, namn och firma,

2. organisationsnummer, namn och företagsnamn,

3. adress,

4. slag av verksamhet, och

5. tidpunkt för registrering samt i förekommande fall avregistrering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 2002:411.

• Sida 76
•  Original

2.14. Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5, 6, och 31 §§ och rubriken närmast före 9 kap. 6 § bostadsrättslagen (1991:614) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

9 kap.

5 §

Bostadsrättsföreningens stadgar ska innehålla uppgifter om

1. föreningens firma,

1. föreningens företagsnamn,

2. den ort i Sverige där föreningens styrelse ska ha sitt säte,

3. den verksamhet som föreningen ska bedriva,

4. huruvida upplåtelseavgift, överlåtelseavgift, pantsättningsavgift och avgift för andrahandsupplåtelse kan tas ut,

5. grunderna för beräkning av årsavgift, överlåtelseavgift, pantsättningsavgift och avgift för andrahandsupplåtelse,

6. för det fall rätten att bestämma ersättning för en bostadsrätt vid överlåtelse ska vara inskränkt, grunderna för beräkning av ersättningen,

7. grunderna för avsättning av medel för att säkerställa underhållet av föreningens hus,

8. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter, revisorer och eventuella suppleanter och tiden för deras uppdrag,

9. hur en föreningsstämma ska sammankallas, 10. de ärenden som ska förekomma på en ordinarie föreningsstämma, 11. den tid som föreningens räkenskapsår ska omfatta, 12. grunderna för hur föreningens vinst ska fördelas, och 13. hur föreningens återstående tillgångar ska fördelas när föreningen upplöses.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Firma Företagsnamn

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

6 §

En bostadsrättsförenings firma ska innehålla ordet bostadsrättsförening.

En bostadsrättsförenings företagsnamn ska innehålla ordet bostadsrättsförening.

I firman får inte ordet bolag eller något annat ord som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar firman.

I företagsnamnet får inte ordet bolag eller något annat ord som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar företagsnamnet.

Firman ska tydligt skilja sig från Företagsnamnet ska tydligt

• Sida 77
•  Original

andra hos Bolagsverket registrerade föreningsfirmor i samma län som är bestående. För registrering av en förenings firma gäller i övrigt firmalagen (1974:156).

skilja sig från andra hos Bolagsverket registrerade företagsnamn för föreningar i samma län som är bestående. För registrering av en förenings företagsnamn gäller i övrigt lagen (2018:000) om företagsnamn.

Endast en bostadsrättsförening eller en sammanslutning av bostadsrättsföreningar får använda ordet bostadsrätt eller en sammansättning med detta ord i sin firma eller i övrigt vid beteckning av rörelsen.

Endast en bostadsrättsförening eller en sammanslutning av bostadsrättsföreningar får använda ordet bostadsrätt eller en sammansättning med detta ord i sitt företagsnamn eller i övrigt vid beteckning av rörelsen.

31 §

Bestämmelserna om registrering och överklagande i 19 respektive 23 kap. lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar gäller i fråga om bostadsrättsföreningar. Ett beslut om ändring av stadgarna så att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får dock inte registreras, om bostadsrättsföreningens firma på grund av 6 § tredje stycket i detta kapitel inte får föras in i Bolagsverkets register.

Bestämmelserna om registrering och överklagande i 19 respektive 23 kap. lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar gäller i fråga om bostadsrättsföreningar. Ett beslut om ändring av stadgarna så att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får dock inte registreras, om bostadsrättsföreningens företagsnamn på grund av

6 § tredje stycket i detta kapitel inte får föras in i Bolagsverkets register.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 78
•  Original

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:615) om omregistrering av vissa bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1991:615) om omregistrering av vissa bostadsföreningar till bostadsrättsföreningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §¹

Omregistrering får ske under förutsättning

1. att bostadsföreningen har beslutat ändra innehållet i sina stadgar i överensstämmelse med bestämmelserna i bostadsrättslagen (1991:614),

2. att bostadsföreningen har minst tre medlemmar och har utsett styrelse och revisor för bostadsrättsföreningen i enlighet med bestämmelserna i 9 kap.12 och 26 §§bostadsrättslagen,

3. att bostadsföreningen har beslutat ändra sin firma till överensstämmelse med bestämmelserna i 9 kap. 6 § bostadsrättslagen, samt

3. att bostadsföreningen har beslutat ändra sitt företagsnamn till överensstämmelse med bestämmelserna i 9 kap. 6 § bostadsrättslagen, samt

4. att en sådan ekonomisk plan som anges i 4 § denna lag har upprättats och registreras samtidigt med att föreningen omregistreras.

I fråga om omregisteringen tillämpas i övrigt bestämmelserna i 9 kap. 31 § bostadsrättslagen.

I fråga om omregistreringen tillämpas i övrigt bestämmelserna i 9 kap. 31 § bostadsrättslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 1993:315.

• Sida 79
•  Original

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Härigenom föreskrivs att 5, 5 a, 7 och 27 §§ och rubriken närmast före 5 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Firma Företagsnamn

5 §¹

Det utländska företagets verksamhet genom filial i Sverige ska drivas under firma, som innehåller ordet filial.

Det utländska företagets verksamhet genom filial i Sverige ska drivas under ett företagsnamn, som innehåller ordet filial.

Firman ska tydligt skilja sig från andra bestående firmor som tidigare införts i aktiebolagsregistret eller filialregistret. Firman för ett utländskt bankföretags filial ska dessutom innehålla ordet bank.

För registrering av en filials firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra bestående företagsnamn som tidigare införts i aktiebolagsregistret eller filialregistret. Företagsnamnet för ett utländskt bankföretags filial ska dessutom innehålla ordet bank. För registrering av en filials företagsnamn gäller i övrigt vad som föreskrivs i lagen (2018:000) om företagsnamn.

5 a §²

Filialens brev, fakturor, orderblanketter och webbplatser ska innehålla uppgift om det utländska företagets rättsliga form och säte, det utländska register där företaget är registrerat, företagets nummer i detta register samt filialens firma och organisationsnummer enligt lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. och det svenska register där filialen är registrerad.

Filialens brev, fakturor, orderblanketter och webbplatser ska innehålla uppgifter om det utländska företagets rättsliga form och säte, det utländska register där företaget är registrerat, företagets nummer i detta register samt filialens företagsnamn och organisationsnummer enligt lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. och det svenska register där filialen är registrerad.

Om det finns särskilda skäl, får registreringsmyndigheten tillåta att en filial inte lämnar uppgift om sin firma på sina webbplatser. Ett sådant tillstånd ska begränsas till

Om det finns särskilda skäl, får registreringsmyndigheten tillåta att en filial inte lämnar uppgift om sitt företagsnamn på sina webbplatser. Ett sådant tillstånd ska

¹ Senaste lydelse 2011:722. ² Senaste lydelse 2011:722.

• Sida 80
•  Original

viss tid och får förenas med villkor. begränsas till viss tid och får

förenas med villkor.

7 §

Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).

Bestämmelser om förbud mot användning av ett företagsnamn och om hävning av en registrering av ett företagsnamn finns i lagen (2018:000) om företagsnamn.

Anser någon i annat fall än som avses i första stycket att han lider skada av registrering som gjorts i filialregistret, får han hos domstol föra talan om registreringens hävande och om skadestånd.

Anser någon i annat fall än som avses i första stycket att han eller hon lider skada av en registrering som gjorts i filialregistret, får han eller hon hos domstol föra talan om hävning av registreringen och om skadestånd.

27 §³

En förvaltningsmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. En förvaltningsmyndighets beslut att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen.

En förvaltningsmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. En förvaltningsmyndighets beslut att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

³ Senaste lydelse 2016:208.

• Sida 81
•  Original

2.17. Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 8 kap. 1–4 §§, 10 kap. 2, 6, 10 och 13 §§, 11 kap. 2 och 4 §§ och rubriken till 8 kap. stiftelselagen (1994:1220) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §

En stiftelse skall ha ett namn. Namnet skall innehålla ordet stiftelse.

En stiftelse ska ha ett namn. Namnet ska innehålla ordet stiftelse.

Ingen annan än en stiftelse får i sitt namn använda ordet stiftelse eller en förkortning av detta ord.

Bestämmelser om stiftelses firma finns i 8 kap.

Bestämmelser om en stiftelses företagsnamn finns i 8 kap.

8 kap. Stiftelses firma 8 kap. Stiftelsens företagsnamn

1 §

En stiftelses firma skall tydligt skilja sig från andra firmor som förut är införda i stiftelseregistret. I en firma som skiljer sig från stiftelsens namn får inte ordet stiftelse eller en förkortning av detta ord ingå. I övrigt finns bestämmelser om registreringen i firmalagen (1974:156).

En stiftelses företagsnamn ska tydligt skilja sig från andra företagsnamn som förut är införda i stiftelseregistret. I ett företagsnamn som skiljer sig från stiftelsens namn får inte ordet stiftelse eller en förkortning av detta ord ingå. I övrigt finns bestämmelser om registreringen i lagen (2018:000) om företagsnamn.

2 §

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om förbud mot användning av ett företagsnamn och om hävning av en registrering av ett företagsnamn.

3 §

Om en i stiftelseförordnandet angiven firma inte kan registreras, får styrelsens eller förvaltarens beslut om ny firma tillämpas utan att bestämmelserna i 6 kap. iak ttas.

Om ett i stiftelseförordnandet angivet företagsnamn inte kan registreras, får styrelsens eller förvaltarens beslut om ett nytt företagsnamn tillämpas utan att bestämmelserna i 6 kap. iakttas.

• Sida 82
•  Original

4 §

Skriftliga handlingar som utfärdas för en stiftelse i dess näringsverksamhet bör undertecknas med angivande av stiftelsens firma. Vid angivande av firma som inte sammanfaller med stiftelsens namn skall på lämpligt sätt alltid anges att det är en stiftelse som innehar firman.

Skriftliga handlingar som utfärdas för en stiftelse i dess näringsverksamhet bör undertecknas med angivande av stiftelsens företagsnamn. Vid angivande av ett företagsnamn som inte sammanfaller med stiftelsens namn ska det på lämpligt sätt alltid anges att det är en stiftelse som innehar företagsnamnet.

Har styrelsen eller förvaltaren eller någon annan företrädare för stiftelsen utfärdat en handling utan firmateckning och framgår det inte av handlingens innehåll att den har utfärdats på stiftelsens vägnar, svarar de som har undertecknat handlingen solidariskt för förpliktelsen enligt handlingen. Detta gäller dock inte, om

1. det framgick av omständigheterna vid handlingens tillkomst att handlingen utfärdades för stiftelsen, samt

2. medkontrahenten har fått ett av stiftelsen behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det att antingen en begäran om sådant godkännande har framställts eller personlig ansvarighet har gjorts gällande mot undertecknarna.

10 kap.

2 §¹

En stiftelses styrelse eller förvaltare ska anmäla stiftelsen för registrering i stiftelseregistret senast sex månader efter det att stiftelsen bildades.

Anmälan ska innehålla uppgift om

Anmälan ska innehålla uppgifter om

1. stiftelsens postadress och telefon,

2. styrelseledamöternas namn, personnummer, bostadsadress, postadress och telefon eller förvaltarens namn eller firma, organisationsnummer, postadress och telefon,

2. styrelseledamöternas namn, personnummer, bostadsadress, postadress och telefon eller förvaltarens namn eller företagsnamn, organisationsnummer, postadress och telefon,

3. revisorns namn, personnummer och postadress samt, om revisorn är ett registrerat revisionsbolag, vem som är huvudansvarig för revisionen och bolagets organisationsnummer.

Vid egen förvaltning ska anmälan vidare innehålla uppgift om den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte inte är bestämt, där förvaltningen huvudsakligen utövas. Vid anknuten förvaltning ska uppgift i stället lämnas om den ort där förvaltaren har sitt säte eller, om säte inte är bestämt, där förvaltarens egen förvaltning huvudsakligen utövas eller, om förvaltaren är ett handelsbolag, där bolaget har sitt huvudkontor inrättat.

¹ Senaste lydelse 2009:244.

• Sida 83
•  Original

Till anmälan ska det fogas en kopia av stiftelseförordnandet, om det är möjligt. Har styrelsen eller förvaltaren enligt 2 kap. 7 § fattat beslut om namn för stiftelsen, ska anmälan innehålla uppgift även om namnet.

6 §²

Innan en stiftelse börjar utöva näringsverksamhet ska styrelsen eller förvaltaren lämna uppgift för registrering i stiftelseregistret om

Innan en stiftelse börjar utöva näringsverksamhet ska styrelsen eller förvaltaren lämna uppgifter för registrering i stiftelseregistret om

1. den firma under vilken näringsverksamheten ska bedrivas, och

1. det företagsnamn under vilket näringsverksamheten ska bedrivas, och

2. näringsverksamhetens art. Stiftelsen får registreras även i stiftelseregister hos registreringsmyndighet för annat eller andra län, om verksamheten är avsedd att utövas där.

10 §

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avförande av en firma ur registret sedan en dom om att häva firmaregistreringen har vunnit laga kraft.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om avregistrering av ett företagsnamn sedan en dom om att häva registreringen av företagsnamnet har fått laga kraft.

13 §³

Registreringsmyndighetens beslut enligt denna lag och beslut av Länsstyrelsen i Stockholms län enligt 12 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen.

Registreringsmyndighetens beslut enligt denna lag och beslut av Länsstyrelsen i Stockholms län enligt 12 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

11 kap.

2 §⁴

För en insamlingsstiftelse gäller följande bestämmelser i 1 kap. ( inledande bestämmelser): 4– 5 b §§, 6 § första stycket första meningen och 9 §,

2 kap. (förvaltning): samtliga bestämmelser, 3 kap. (bokföring och årsredovisning m.m.) : 1 §,

² Senaste lydelse 2009:244. ³ Senaste lydelse 2016:210. ⁴ Senaste lydelse 2009:567.

• Sida 84
•  Original

4 kap. (revision): 1– 4 §§, 6 §, 7 § första–tredje och femte styckena, 7 a–14 §§, 15 § första o ch andra styckena sam t 16 §,

5 kap. (skadestånd) : 1– 3 §§, 4 § första– tredje styckena sam t 5 §, 6 kap. (ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande): samtliga bestämmelser,

7 kap. (likvidation och upplösning): samtliga bestämmelser, 8 kap. (stiftelses firma): samtliga bestämmelser,

8 kap. (stiftelsens företagsnamn): samtliga bestämmelser,

9 kap. (tillsyn m.m.) : 1– 9, 11 och 12 §§, samt 10 kap. (registrering): samtliga bestämmelser. En insamlingsstiftelses namn ska innehålla ordet insamlingsstiftelse. En insamlingsstiftelse är upplöst om den har saknat tillgångar under en sammanhängande tid av två år.

Bestämmelserna i 1 kap. 5– 5 b §§, 6 § första stycket, 2– 10 kap. samt andra stycket i denna paragraf gäller inte i fråga om insamlingsstiftelser vilkas tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas endast till förmån för bestämda fysiska personer.

4 §⁵

För en kollektivavtalsstiftelse gäller följande bestämmelser i 1 kap. ( inledande bestämmelser): 4– 5 b §§, 6 § första stycket första meningen och 9 §,

2 kap. (förvaltning): samtliga bestämmelser, 3 kap. (bokföring och årsredovisning m.m.) : 1 §, 4 kap. (revision): 1– 4 §§, 6 §, 7 § första, andra och femte styckena sam t 7 a–16 §§,

5 kap. (skadestånd): 1– 3 §§, 4 § första stycket 1– 4, andra och tredje styckena och 5 §,

6 kap. (ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande): samtliga bestämmelser,

7 kap. (likvidation och upplösning): samtliga bestämmelser, 8 kap. (stiftelses firma): samtliga bestämmelser,

8 kap. (stiftelsens företagsnamn): samtliga bestämmelser,

9 kap. (tillsyn m.m.): 1 och 2 §§, 3 § andra stycket, 5 § första stycket 1,

6 § första och andra styckena, 7 och 8 §§, 10 § andra stycket och 11 och 12 §§, samt

10 kap. (registrering): samtliga bestämmelser.

Utan hinder av bestämmelserna i 6 kap. får stiftarna och stiftelsen genom skriftlig överenskommelse ändra eller upphäva stiftelseförordnandet. Vad som anges i 2– 10 kap. om föreskrifter i ett stiftelseförordnande ska i fråga om en kollektivavtalsstiftelse gälla även föreskrifter för stiftelsen som har meddelats genom en sådan

Trots bestämmelserna i 6 kap. får stiftarna och stiftelsen genom skriftlig överenskommelse ändra eller upphäva stiftelseförordnandet.

Vad som anges i 2– 10 kap. om föreskrifter i ett stiftelseförordnande ska i fråga om en kollektivavtalsstiftelse gälla även föreskrifter för stiftelsen som har meddelats genom en sådan överens-

⁵ Senaste lydelse 2009:567.

• Sida 85
•  Original

överenskommelse.

kommelse.

En kollektivavtalsstiftelses namn ska innehålla ordet kollektivavtalsstiftelse.

Vid tillämpning av 4 kap. 15 § ska en kollektivavtalsstiftelse behandlas som en sådan stiftelse som avses i 9 kap. 10 § första stycket.

En kollektivavtalsstiftelse är upplöst om den har saknat tillgångar under en sammanhängande tid av två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 86
•  Original

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1927) om europeiska ekonomiska intressegrupperingar

Härigenom föreskrivs att 8, 9, 11 och 16 §§ och rubriken närmast före 8 § lagen (1994:1927) om europeiska ekonomiska intressegrupperingar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Firma Företagsnamn

8 §

En intressegrupperings firma skall innehålla orden ”europeisk ekonomisk intressegruppering” eller förkortningen ”EEIG”. Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i det EEIG-register som avses i 11 §. I övrigt finns bestämmelser om registrering i firmalagen (1974:156).

En intressegrupperings företagsnamn ska innehålla orden ”europeisk ekonomisk intressegruppering” eller förkortningen ”EEIG”. Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra ännu bestående företagsnamn som är införda i det EEIG-register som avses i 11 §. I övrigt finns bestämmelser om registrering i lagen (2018:000) om företagsnamn.

En intressegrupperings firma får registreras på två eller flera språk, endast om varje lydelse anges i avtalet om att bilda intressegrupperingen.

En intressegrupperings företagsnamn får registreras på två eller flera språk, endast om varje lydelse anges i avtalet om att bilda intressegrupperingen.

9 §

I firmalagen (1974:156)finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om förbud mot användning av ett företagsnamn och om hävning av en registrering av ett företagsnamn.

11 §¹

Registreringsmyndighet för intressegrupperingar är Bolagsverket. Registreringsmyndigheten skall föra ett register (EEIG-registret) över

Registreringsmyndigheten ska föra ett register (EEIG-registret) över

1. sådana intressegrupperingar som har sitt säte i Sverige, och

2. huvud- eller avdelningskontor i Sverige för sådana intressegrupperingar som inte har sitt säte i Sverige.

Registreringsmyndigheten skall Registreringsmyndigheten ska

¹ Senaste lydelse 2004:243.

• Sida 87
•  Original

utan dröjsmål i Post- och Inrikes Tidningar offentliggöra vad som införs i EEIG-registret.

utan dröjsmål i Post- och Inrikes Tidningar offentliggöra vad som införs i EEIG-registret.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, registreringsmyndigheten får bestämma hur uppgifter enligt artikel 8 c i EEGförordningen skall offentliggöras samt meddela föreskrifter om avgifter i registreringsärenden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter i registreringsärenden.

Regeringen

eller den myndighet som regeringen bestämmer kan vidare med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om hur uppgifter enligt artikel 8 c i EEGförordningen ska offentliggöras.

Bestämmelser om avförande av firman ur registret sedan en dom om hävande av firmaregistrering har vunnit laga kraft finns i firmalagen (1974:156).

Bestämmelser om avregistrering av företagsnamnet sedan en dom om hävning av en registrering av ett företagsnamn har fått laga kraft finns i lagen (2018:000) om företagsnamn.

16 §²

Registreringsmyndighetens beslut att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut enligt 13 § tredje stycket och 15 §. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Registreringsmyndighetens beslut att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut enligt 13 § tredje stycket och 15 §. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

² Senaste lydelse 2016:212.

• Sida 88
•  Original

2.19. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs att 1 a kap. 3 §, 2 kap. 4 §, 5 kap. 4 §, 7 a kap. 12 b §, 12 kap. 1–5 §§ och 13 kap. 5 och 6 §§, rubriken till 12 kap. och rubriken närmast före 1 a kap. 3 § lagen (1995:1570) om medlemsbanker ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a kap.

Firma Företagsnamn

3 §¹

Ett europakooperativs firma skall innehålla beteckningen SCE.

Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i det register som avses i 10 §.

Ett europakooperativs företagsnamn ska innehålla beteckningen SCE. Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra ännu bestående företagsnamn som är införda i det register som avses i 10 §.

2 kap.

4 §²

Stadgarna skall ange

1. medlemsbankens firma,

Stadgarna ska ange

1. medlemsbankens företagsnamn,

2. den ort i Sverige där styrelsen skall ha sitt säte,

2. den ort i Sverige där styrelsen ska ha sitt säte,

3. de rörelsegrenar som banken avser att driva,

4. villkoren för medlemskap i banken,

5. den insats med vilken varje medlem skall delta i banken och i vilken utsträckning medlemmarna får delta i banken med insats utöver vad de är skyldiga att delta med,

5. den insats med vilken varje medlem ska delta i banken och i vilken utsträckning medlemmarna får delta i banken med en insats utöver vad de är skyldiga att delta med,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, som skall utses av stämman, samt tiden för deras uppdrag,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, som ska utses av stämman, samt tiden för deras uppdrag,

7. för det fall att fullmäktige enligt 7 kap. 12 § skall finnas,

7. för det fall att fullmäktige enlig t 7 kap. 12 § ska finnas, deras

¹ Senaste lydelse 2006:608. ² Senaste lydelse 2000:45.

• Sida 89
•  Original

deras befogenhet, hur de skall utses och tiden för deras uppdrag,

befogenhet, hur de ska utses och tiden för deras uppdrag,

8. inom vilken tid och hur föreningsstämman skall sammankallas samt hur andra meddelanden skall komma till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom,

8. inom vilken tid och hur föreningsstämman ska sammankallas samt hur andra meddelanden ska komma till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom,

9. vilka ärenden som skall förekomma på ordinarie stämma,

9. vilka ärenden som ska förekomma på ordinarie stämma,

10. vad som skall ske med bankens behållna tillgångar när den upplöses, samt

10. vad som ska ske med bankens behållna tillgångar när den upplöses, samt

11. för det fall att förlagsinsatser som avses i 5 kap. eller insatsemission som avses i 8 kap. 2 a § skall förekomma, vad som skall gälla för dessa.

11. för det fall att förlagsinsatser som avses i 5 kap. eller insatsemission som avses i 8 kap. 2 a § ska förekomma, vad som ska gälla för dessa.

Om banken skall ha euro som redovisningsvaluta enlig t 4 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078),skall detta anges i stadgarna. I så fall skall det i stadgarna också anges att den insats med vilken varje medlem skall delta i föreningen skall vara bestämd i euro.

Om banken ska ha euro som redovisningsvaluta enligt 4 kap. 6 § bokföringslagen (1999:1078) , ska detta anges i stadgarna. I så fall ska det i stadgarna också anges att den insats med vilken varje medlem ska delta i föreningen ska vara bestämd i euro.

Vid byte av redovisningsvaluta får ändring av uppgift om insatsbelopp anstå till den första ordinarie föreningsstämman efter det att beslutet om byte av redovisningsvaluta fick verkan.

5 kap.

4 §³

För varje förlagsinsats ska medlemsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis. Beviset ska ställas till viss person, till innehavaren eller till viss person eller order och innehålla uppgift om

För varje förlagsinsats ska medlemsbanken utfärda ett förlagsandelsbevis. Beviset ska ställas till viss person, till innehavaren eller till viss person eller order och innehålla uppgifter om

1. bankens firma,

1. bankens företagsnamn,

2. nummer eller annan beteckning för beviset,

3. insatsens storlek,

4. den rätt till utdelning som insatsen medför,

5. det sätt på vilket utdelning ska betalas ut och inlösen ske,

6. föreskrifter som avses i 2 § första stycket, samt

7. upplysning om vad 2 § andra stycket i nnehåller. Förlagsandelsbeviset ska undertecknas av banken. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt.

³ Senaste lydelse 2016:49.

• Sida 90
•  Original

I stadgarna kan det bestämmas att medlemsbanken får registrera förlagsandelar hos en svensk värdepapperscentral enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument i stället för att utfärda förlagsandelsbevis. Detta gäller dock inte förlagsandelar för vilka det gäller förvärvsbegränsningar enlig t 2 § första stycket första m eningen.

Av 4 kap. 5 § lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument följer att förlagsandelsbevis inte får utfärdas för förlagsandelar som har registrerats enligt den lagen.

Ett beslut som innebär att en förlagsandel inte längre ska vara registrerad hos en värdepapperscentral blir giltigt endast om den som har panträtt i förlagsandelen skriftligen har samtyckt till beslutet.

7 a kap.

12 b §⁴

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgift om

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om

1. bankens firma och organisationsnummer,

1. bankens företagsnamn och organisationsnummer,

2. vilken räkenskapsperiod som revisionsberättelsen avser,

3. vilket eller vilka normsystem för redovisning som banken har tillämpat, och

4. revisorns etableringsort. Revisionsberättelsen ska vara undertecknad av revisorn och innehålla uppgift om vilken dag revisionen avslutades.

12 kap. Medlemsbanks firma 12 kap. Medlemsbankens

företagsnamn

1 §⁵

En medlemsbanks firma skall innehålla ordet medlemsbank.

En medlemsbanks företagsnamn ska innehålla ordet medlemsbank.

Firman skall registreras i bankregistret.

Företagsnamnet ska registreras i bankregistret.

Om firman skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i bankens stadgar.

Om företagsnamnet ska registreras på två eller flera språk, ska varje lydelse anges i bankens stadgar.

2 §⁶

En medlemsbanks firma skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i bankregistret samt från benämningar på utländska bankföretag,

En medlemsbanks företagsnamn ska tydligt skilja sig från andra ännu bestående företagsnamn som är införda i bankregistret samt från benämningar på utländska bank-

⁴ Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2016:435. ⁵ Senaste lydelse 2004:318. ⁶ Senaste lydelse 2004:318.

• Sida 91
•  Original

som är allmänt kända i Sverige. företag, som är allmänt kända i Sverige.

För registrering av firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

För registrering av ett företagsnamn gäller i övrigt vad som föreskrivs i lagen (2018:000) om företagsnamn.

3 §⁷

En medlemsbanks styrelse kan anta bifirma. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och 2 § om firma gäller även bifirma. Ordet bank eller medlemsbank får bara användas i bifirma för bankverksamhet.

En medlemsbanks styrelse kan anta ett särskilt företagsnamn. Bestämmelsen i 1 § andra stycket och 2 § om företagsnamn gäller även för ett särskilt företagsnamn. Ordet bank eller medlemsbank får bara användas i ett särskilt företagsnamn för bankverksamhet.

4 §⁸

Skriftliga handlingar, som utfärdas för en medlemsbank, bör undertecknas med bankens firma. Om styrelsen eller annan ställföreträdare för banken har utfärdat en handling utan firmateckning och det inte framgår av dess innehåll att den utfärdats på bankens vägnar, är de som undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelse enligt handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte om det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för banken och den till vilken handlingen ställts av banken får ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det att detta begärts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

Skriftliga handlingar som utfärdas för en medlemsbank bör undertecknas med bankens företagsnamn. Om styrelsen eller någon annan ställföreträdare för banken har utfärdat en handling utan firmateckning och det inte framgår av dess innehåll att den utfärdats på bankens vägnar, är de som undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelse enligt handlingen såsom för egen skuld. Detta gäller dock inte om det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för banken och den till vilken handlingen ställts av banken får ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det att detta begärts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

⁷ Senaste lydelse 2004:318. ⁸ Senaste lydelse 2004:318.

• Sida 92
•  Original

5 §⁹

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om förbud mot användning av ett företagsnamn och om hävning av en registrering av ett företagsnamn.

13 kap.

5 §¹⁰

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avförande av en firma ur registret sedan en dom om hävande av firmaregistreringen har vunnit laga kraft.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om avregistrering av ett företagsnamn sedan en dom om hävning av registreringen av företagsnamnet har fått laga kraft.

6 §¹¹

Ett beslut av registreringsmyndigheten att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering enlig t 3 § andra stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller ett beslut av registreringsmyndigheten enligt 10 kap. 5 § tredje stycket. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Ett beslut av registreringsmyndigheten att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering enligt 3 § andra stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller ett beslut av registreringsmyndigheten enligt 10 kap. 5 § tredje stycket. Ett beslut av registreringsmyndigheten att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

⁹ Senaste lydelse 2004:318. ¹⁰ Senaste lydelse 2004:318. ¹¹ Senaste lydelse 2016:213.

• Sida 93
•  Original

2.20. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor

Härigenom föreskrivs att 4 och 5 §§ lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

En arbetslöshetskassas firma skall innehålla ordet arbetslöshetskassa.

En arbetslöshetskassas företagsnamn ska innehålla ordet arbetslöshetskassa.

Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående arbetslöshetskassors firma.

Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra bestående arbetslöshetskassors företagsnamn.

Endast arbetslöshetskassor enligt denna lag får i sin firma använda benämningen arbetslöshetskassa eller förkortningar därav.

Endast arbetslöshetskassor enligt denna lag får i sitt företagsnamn använda benämningen arbetslöshetskassa eller förkortningar därav.

5 §¹

En arbetslöshetskassas stadgar skall ange följande:

En arbetslöshetskassas stadgar ska ange

1. arbetslöshetskassans firma,

1. arbetslöshetskassans företagsnamn,

2. kassans verksamhetsområde,

3. uppgift om kassan är avsedd för anställda eller företagare eller båda kategorierna,

4. den ort i Sverige där kassans styrelse skall ha sitt säte,

4. den ort i Sverige där kassans styrelse ska ha sitt säte,

5. betalningssätt för arbetslöshetsersättning,

6. betalningssätt för avgifter,

7. påföljden för försummelse att till kassan betala avgift eller särskilt uttaxerat belopp,

8. antalet styrelseledamöter och revisorer samt deras suppleanter, sättet att tillsätta dem och tiden för deras uppdrag,

9. bestämmelser om föreningsstämma, 10. antalet ombud som skall utses till föreningsstämman, sättet att utse dem och tiden för deras uppdrag,

10. antalet ombud som ska utses till föreningsstämman, sättet att utse dem och tiden för deras uppdrag,

11. tid för ordinarie föreningsstämma, 12. den tid inom vilken föreningsstämman skall sammankallas, hur den skall sammankallas och hur andra meddelanden skall ges till känna för ombuden och

12. den tid inom vilken föreningsstämman ska sammankallas, hur den ska sammankallas och hur andra meddelanden ska ges till känna för ombuden och

¹ Senaste lydelse 2002:543.

• Sida 94
•  Original

medlemmarna, samt medlemmarna, samt

13. den tid inom vilken en medlem som vill få ett ärende behandlat vid en föreningsstämma skall begära det och hur det skall göras.

13. den tid inom vilken en medlem som vill få ett ärende behandlat vid en föreningsstämma ska begära det och hur det ska göras.

Första stycket 8 gäller inte arbetstagarrepresentanter som har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för privatanställda.

Första stycket 8 gäller inte arbetstagarrepresentanter som har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda.

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen får medge att en arbetslöshetskassas stadgar innehåller annat än det som anges i första stycket, om det finns särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 95
•  Original

2.21. Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 1 § och 9 kap. 6 §växtförädlarrättslagen (1997:306) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §

En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.

En registrerad växtsort ska ha en sortbenämning. Denna ska göra det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.

En sortbenämning får inte godtas, om den

1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna sorter på det sättet,

2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,

3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller är ägnad att väcka förargelse,

4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom växtarten – eller en näraliggande växtart införts i eller föreslagits för införande i växtsortregistret, ett motsvarande utländskt register eller en annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en sådan sort,

4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom växtarten eller en näraliggande växtart införts i eller föreslagits för införande i växtsortregistret, ett motsvarande utländskt register eller en annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en sådan sort,

5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,

5. kan förväxlas med ett varumärke, ett företagsnamn eller ett annat namn eller någon annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,

6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.

Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en främmande stat skall registreras i Sverige trots första och andra styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.

Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en främmande stat ska registreras i Sverige trots första och andra styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.

• Sida 96
•  Original

9 kap.

6 §¹

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt ska betala skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När ersättningens storlek bestäms ska hänsyn särskilt tas till

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt ska betala skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När storleken på ersättningen för ytterligare skada bestäms ska hänsyn särskilt tas till

1. utebliven vinst,

2. vinst som den som har begått intrånget har gjort,

3. skada på växtsortens anseende,

4. ideell skada, och

5. innehavarens intresse av att intrång inte begås. Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet ska betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den utsträckning det är skäligt.

Den som utan uppsåt eller oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt ska betala ersättning för utnyttjandet av sorten i den utsträckning det är skäligt.

Talan om ersättning får endast avse skada under de fem senaste åren innan talan väcktes. Om talan inte förs inom den tiden, är rätten till ersättning förlorad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 2009:115.

• Sida 97
•  Original

2.22. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § och 10 kap. 1 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

3 §²

Företrädaren för en försäkringsgivare från tredje land skall utan anmaning lämna Finansinspektionen

Företrädaren för en försäkringsgivare från tredjeland ska utan uppmaning lämna Finansinspektionen

1. en redogörelse för försäkringsgivarens verksamhet i Sverige för varje räkenskapsår, enligt formulär som fastställs av inspektionen,

2. ett intyg för varje räkenskapsår om att försäkringsgivarens deposition motsvarar kraven i 5 kap. 1– 3 §§,

3. försäkringstekniska riktlinjer för livförsäkring eller en ändring i riktlinjerna senast när de börjar användas,

4. uppgifter om de tvångsmedel som den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland har tillgripit mot försäkringsgivaren, samt

5. meddelande om ändring av försäkringsgivarens firma.

5. meddelande om ändring av försäkringsgivarens företagsnamn.

Till de försäkringstekniska riktlinjerna eller de ändrade försäkringstekniska riktlinjerna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsgivaren samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna.

Till de försäkringstekniska riktlinjerna eller de ändrade försäkringstekniska riktlinjerna ska det fogas en redogörelse för de konsekvenser som riktlinjerna får för försäkringsgivaren samt för försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första och andra styckena.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om uppgiftsskyldigheten enligt första och andra styckena.

10 kap.

1 §³

Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

Finansinspektionen ska i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 2005:1123. ² Senaste lydelse 1999:602. ³ Senaste lydelse 2005:1123.

• Sida 98
•  Original

1. förordnande av ett ombud enlig t 3 kap. 6 § fjärde stycket, 8 § eller 6 kap. 12 §,

2. beslut om att förbjuda eller begränsa en utländsk försäkringsgivares eller ett utländskt tjänstepensionsinstituts rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet enlig t 3 kap. 7 § första stycket, 9 § första stycket eller 6 kap. 11 § första stycket,

3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enlig t 4 kap. 5 § första stycket,

3. koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredjeland enlig t 4 kap. 5 § första stycket,

4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredje land enlig t 4 kap. 6 §,

4. förlängning av koncession som beviljas en försäkringsgivare från tredjeland enlig t 4 kap. 6 §,

5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredje land enligt 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,

5. godkännande av en företrädare för en försäkringsgivare från tredjeland enlig t 4 kap. 5 § första stycket eller 8 §,

6. ändring av firma för en försäkringsgivare från tredje land enlig t 6 kap. 3 § första stycket 5,

6. ändring av företagsnamn för en försäkringsgivare från tredjeland enligt 6 kap. 3 § första stycket 5,

7. förverkande av koncession enlig t 6 kap. 2 eller 13 § eller återkallande av koncession enlig t 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från tredje land,

7. förverkande av koncession enlig t 6 kap. 2 eller 13 § eller återkallande av koncession enligt 7 kap. 1 § för en försäkringsgivare från tredjeland,

8. godkännande eller förordnande av ett ombud enlig t 7 kap. 2 § andra stycket,

9. anbud om övertagande av ett försäkringsbestånd i ett administrationsbo enlig t 7 kap. 6 § första stycket,

10. beslut om antagande av anbud enligt 7 kap. 7 § första stycket, 11. ansökan om tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 9 kap. 5 §, och

12. tillstånd till överlåtelse enlig t 9 kap. 8 § första stycket. I 7 kap. 7 § fjärde stycket och 9 kap. 8 § andra stycket finns bestämmelser om offentliggörande av vissa överlåtelsebeslut i andra EESländer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 99
•  Original

2.23. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 9 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

9 §

Ett avstämningskonto för förvaltarregistrerade finansiella instrument skall innehålla

Ett avstämningskonto för förvaltarregistrerade finansiella instrument ska innehålla

1. förvaltarens firma, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,

1. förvaltarens företagsnamn, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,

2. anmärkning om att instrumenten förvaltas för annans räkning,

3. i fråga om aktier, de uppgifter som avses i 4 kap. 18 § första stycket 1–5 sam t andra stycket, och

4. i fråga om skuldförbindelser, de uppgifter som avses i 4 kap. 19 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 2016:51.

• Sida 100
•  Original

2.24. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1593) om trossamfund

Härigenom föreskrivs att 7 och 14 §§ lagen (1998:1593) om trossamfund ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Ett trossamfund skall på egen begäran registreras av den myndighet som regeringen bestämmer, om trossamfundet har

Ett trossamfund ska på egen begäran registreras av den myndighet som regeringen bestämmer, om trossamfundet har

1. stadgar där det finns bestämmelser om trossamfundets ändamål och om hur det fattas beslut i trossamfundets angelägenheter, och

2. en styrelse eller motsvarande organ. Ett trossamfund får registreras bara om dess namn är ägnat att särskilja trossamfundets verksamhet från andras. Bestämmelserna i 10 § firmalagen (1974:156) om hinder mot registrering av firma skall också tillämpas i fråga om trossamfunds namn.

Ett trossamfund får registreras bara om dess namn är ägnat att särskilja trossamfundets verksamhet från andras. Bestämmelserna i 2 kap.2–7 §§ lagen (2018:000) om företagsnamn om hinder mot registrering av ett företagsnamn ska också tillämpas i fråga om trossamfunds namn.

Aktiebolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser får inte registreras enligt denna lag.

14 §

Ett registrerat trossamfunds namn eller en benämning som är förväxlingsbar med detta namn får inte utan tillstånd offentligen användas av någon annan annat än som benämning på trossamfundet i fråga.

Vid överträdelse av första stycket tillämpas 15 och 18–20 §§ firmalagen (1974:156). Härvid skall vad som sägs om firmaintrång gälla intrång i trossamfundets namn. I fråga om registrerade trossamfunds namn skall även 16 § firmalagen tillämpas.

Vid överträdelse av första stycket tillämpas 5 kap., 6 kap.1–5 §§ och 7 kap. 6 § lagen (2018:000) om företagsnamn. I dessa fall ska vad som sägs om företagsnamnsintrång gälla intrång i trossamfundets namn. I fråga om registrerade trossamfunds namn ska även 3 kap.

1 § lagen om företagsnamn tillämpas.

Första och andra styckena gäller också för registrerade organisatoriska delars namn.

Denna lag träder i kraft 1 januari 2019.

• Sida 101
•  Original

2.25. Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079)

Härigenom föreskrivs att 27 b och 33 §§revisionslagen (1999:1079) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 b §¹

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgift om

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om

1. företagets firma och organisationsnummer eller personnummer,

1. företagets företagsnamn och organisationsnummer eller personnummer,

2. vilken räkenskapsperiod som revisionsberättelsen avser,

3. vilket eller vilka normsystem för redovisning som företaget har tillämpat, och

4. revisorns etableringsort eller hemort. Revisionsberättelsen ska vara undertecknad av revisorn och innehålla uppgift om vilken dag revisionen avslutades.

33 §²

I fråga om koncernrevisionsberättelsen gäller 27 § första stycket om tidpunkten för lämnande av revisionsberättelsen, 27 a § första stycket första meningen och andra stycket om gemensam revisionsberättelse samt 27 b § första stycket 2 och 4 och andra stycket, 27 c, 27 d, 28 och 31– 32 §§ om revisionsberättelsens innehåll.

Revisorn ska på koncernredovisningen teckna en hänvisning till koncernrevisionsberättelsen. Om moderföretaget har fler än en revisor, gäller detta samtliga revisorer.

Koncernrevisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgift om moderföretagets firma och organisationsnummer eller personnummer och om vilket eller vilka normsystem för koncernredovisning som moderföretaget har tillämpat.

Koncernrevisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om moderföretagets företagsnamn och organisationsnummer eller personnummer och om vilket eller vilka normsystem för koncernredovisning som moderföretaget har tillämpat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Paragrafen fick sin nuvarande beteckning genom 2016:433. ² Senaste lydelse 2016:433.

• Sida 102
•  Original

2.26. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 66 kap. 18 § inkomstskattelagen (1999:1229)¹ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

66 kap.

18 §

I inkomstslaget näringsverksamhet får särskild skatteberäkning göras för ackumulerad inkomst i form av

1. sådana inkomster genom vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet eller annan personlig, självständig näringsutövning som inte medför avdrag på grund av insättning på upphovsmannakonto,

2. inkomster vid överlåtelse av hyresrätt samt av varumärke, firmanamn och andra liknande rättigheter av goodwills natur,

2. inkomster vid överlåtelse av hyresrätt samt av varumärke, företagsnamn och andra liknande rättigheter av goodwills natur,

3. ersättning som den skattskyldige får för att flytta från en lokal som används i näringsverksamheten,

4. återföring av värdeminskningsavdrag m.m. avseende näringsfastigheter enligt 26 kap. 2, 8, 9 eller 13 §,

5. återföring av avdrag för utgifter för förbättrande reparationer och underhåll avseende näringsbostadsrätter enligt 26 kap. 10, 11 eller 13 §,

6. engångsersättning vid upplåtelse eller upphörande av nyttjanderätt, dock inte upplåtelse av rätt att avverka skog, eller servitutsrätt och vid överlåtelse av nyttjanderätt, och

7. ersättning vid avräkning enligt 9 kap. 23 § jordabalken och inkomster för en fastighetsägare som avser värdet av sådan förbättring som en nyttjanderättshavare bekostat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Lagen omtryckt 2008:803.

• Sida 103
•  Original

2.27. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet¹ ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §

Från databasen får nedan angivna uppgifter lämnas ut till en enskild, om det inte av särskild anledning kan antas att den enskilde som uppgiften avser eller någon närstående lider men om uppgiften röjs.

Uppgifter får lämnas ut om

1. namn och personnummer,

2. organisationsnummer, namn, firma och juridisk form samt i fråga om handelsbolag och andra juridiska personer sådana uppgifter om huvudkontor och säte som avses i 67 kap. 8 § skatteförfarandelagen (2011:1244),

2. organisationsnummer, namn, företagsnamn och juridisk form samt i fråga om handelsbolag och andra juridiska personer sådana uppgifter om huvudkontor och säte som avses i 67 kap. 8 § skatteförfarandelagen (2011:1244),

3. registrering enligt skatteförfarandelagen samt särskilt registrerings- eller redovisningsnummer,

4. på vilket sätt den preliminära skatten ska betalas för en fysisk person,

5. registrering av skyldighet att göra skatteavdrag eller betala arbetsgivaravgifter,

6. slag av näringsverksamhet,

7. beslut om likvidation, förenklad avveckling eller konkurs,

8. huruvida en fysisk eller juridisk person är godkänd som skattebefriad förbrukare enligt lagen (1994:1564) om alkoholskatt eller lagen (1994:1776) om skatt på energi och i sådana fall från vilken tidpunkt, och

9. huruvida en fysisk eller juridisk person är godkänd som registrerad avsändare enligt lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen om alkoholskatt eller lagen om skatt på energi och i sådana fall från vilken tidpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 2003:670.

• Sida 104
•  Original

2.28. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 25, 26 och 28 §§ och 6 kap. 2 § och rubriken närmast före 2 kap. 25 § lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

Firma Företagsnamn

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

25 §

En förenings firma ska innehålla orden kooperativ hyresrättsförening.

En förenings företagsnamn ska innehålla orden kooperativ hyresrättsförening.

I firman får inte ordet bolag eller något annat ord som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar firman.

I företagsnamnet får inte ordet bolag eller något annat ord som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar företagsnamnet.

Firman ska tydligt skilja sig från andra föreningsfirmor i samma län som är registrerade hos Bolagsverket och som är bestående.

För

registrering av föreningens firma gäller i övrigt bestämmelserna i firmalagen (1974:156).

Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra företagsnamn för föreningar i samma län som är registrerade hos Bolagsverket och som är bestående. För registrering av föreningens företagsnamn gäller i övrigt bestämmelserna i lagen (2018:000) om företagsnamn.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 §

Endast en kooperativ hyresrättsförening eller en sammanslutning av kooperativa hyresrättsföreningar får använda beteckningen ”kooperativ hyresrätt” eller en sammansättning med dessa ord i sin firma eller i övrigt vid beteckning av rörelsen.

Endast en kooperativ hyresrättsförening eller en sammanslutning av kooperativa hyresrättsföreningar får använda beteckningen ”kooperativ hyresrätt” eller en sammansättning med dessa ord i sitt företagsnamn eller i övrigt vid beteckning av rörelsen.

• Sida 105
•  Original

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

28 §

Bestämmelserna om registrering och överklagande i 19 respektive 23 kap. lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar gäller också för kooperativa hyresrättsföreningar.

Ett beslut om en ändring av stadgarna så att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får inte registreras, om den kooperativa hyresrättsföreningens firma på grund av 25 § tredje stycket inte får föras in i Bolagsverkets register.

Ett beslut om en ändring av stadgarna så att styrelsens säte ska flyttas från ett län till ett annat får inte registreras, om den kooperativa hyresrättsföreningens företagsnamn på grund av 25 § tredje stycket inte får föras in i Bolagsverkets register.

6 kap.

2 §

Det som sägs i 22 kap. lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar gäller också i fråga om kooperativa hyresrättsföreningar.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. tar emot förskott i strid med 2 kap. 12 §, eller

2. använder firma i strid med 2 kap. 26 §.

2. använder ett företagsnamn i strid med 2 kap. 26 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 106
•  Original

2.29. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 9 §, 10 kap. 35 och 36 §§ och 11 kap. 1 § och rubrikerna närmast före 1 kap. 9 § och 10 kap. 35 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Bank i firman m.m. Bank i företagsnamnet

9 §¹

Bara banker, Sveriges riksbank och utländska kreditinstitut får i sin firma eller i övrigt vid beteckning av sin affärsrörelse använda ordet bank. Ett utländskt kreditinstitut får driva verksamhet i Sverige under den firma som institutet använder i det land där det har sitt huvudkontor.

Bara banker, Sveriges riksbank och utländska kreditinstitut får i sitt företagsnamn eller i övrigt vid beteckning av sin affärsrörelse använda ordet bank. Ett utländskt kreditinstitut får driva verksamhet i Sverige under det företagsnamn som institutet använder i det land där det har sitt huvudkontor.

En sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknytning till någon som avses i första stycket får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet bank i sin firma.

En sammanslutning eller annan juridisk person med nära anknytning till någon som avses i första stycket får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet bank i sitt företagsnamn.

Vad som sägs i denna paragraf hindrar inte att ett företag som omfattas av pantbankslagen (1995:1000) använder ordet pantbank i sin firma eller annars i sin rörelse.

Vad som sägs i denna paragraf hindrar inte att ett företag som omfattas av pantbankslagen (1995:1000) använder ordet pantbank i sitt företagsnamn eller annars i sin rörelse.

10 kap.

Firma Företagsnamn

35 §²

Ett bankaktiebolags firma skall innehålla ordet bank.

Ett bankaktiebolags företagsnamn ska innehålla ordet bank.

¹ Senaste lydelse 2011:460. ² Senaste lydelse 2005:932.

• Sida 107
•  Original

36 §³

Ett bankaktiebolag som har övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619) får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet sparbank i sin firma. Detsamma gäller ett bankaktiebolag som senare har övertagit en sådan rörelse.

Ett bankaktiebolag som har övertagit en sparbanks rörelse vid ombildning enligt 8 kap. sparbankslagen (1987:619) får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda ordet sparbank i sitt företagsnamn. Detsamma gäller ett bankaktiebolag som senare har övertagit en sådan rörelse.

11 kap.

1 §⁴

Det som enligt 10 kap. gäller för bankaktiebolag ska även gälla för kreditmarknadsbolag utom bestämmelserna om fusion i 18 §, om likvidation i 31–34 §§ och om firma i 35 och 36 §§.

Det som enligt 10 kap. gäller för bankaktiebolag ska även gälla för kreditmarknadsbolag utom bestämmelserna om fusion i 18 §, om likvidation i 31–34 §§ och om företagsnamn i 35 och 36 §§.

Bestämmelserna om fusion i 10 kap. 19–25 b §§ gäller bara vid fusion mellan ett kreditmarknadsbolag och ett annat bolag och bara om en bank inte är övertagande bolag. Ärenden som avser tillstånd enligt 20, 25 eller

40 § prövas av Finansinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

³ Senaste lydelse 2005:932. ⁴ Senaste lydelse 2009:711.

• Sida 108
•  Original

2.30. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:575) om europabolag

Härigenom föreskrivs att 3 och 32 §§ och rubriken närmast före 3 § lagen (2004:575) om europabolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Firma Företagsnamn

3 §

Ett europabolags firma skall innehålla beteckningen SE. Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i det register som avses i 7 §.

Ett europabolags företagsnamn ska innehålla beteckningen SE.

Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra ännu bestående företagsnamn som är införda i det register som avses i 7 §.

32 §¹

Bolagsverkets beslut att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut i ett tillståndsärende enligt 11 §, verkets beslut om att vägra att utfärda ett intyg enligt 6 eller

15 § samt verkets beslut enligt 28 eller 31 §. Ett beslut av Bolagsverket att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Bolagsverkets beslut att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut i ett tillståndsärende enligt 11 §, verkets beslut om att vägra att utfärda ett intyg enligt 6 eller

15 § samt verkets beslut enligt 28 eller 31 §. Ett beslut av Bolagsverket att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Finansinspektionens beslut enligt 9 b § och Skatteverkets beslut om hinder mot flyttning av säte enligt 11 a § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 2016:217.

• Sida 109
•  Original

2.31. Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 §, 3 kap. 1 och 11 §§, 6 kap. 2 §, 9 kap. 29 och 38 §§, 23 kap. 7, 28, 38 och 42 §§, 24 kap. 8 §, 26 kap. 3 och 7 §§, 27 kap. 7 §, 28 kap. 1–7 §§, 31 kap. 2 §, 32 kap. 17 §, rubriken till 28 kap. och rubrikerna närmast före 27 kap. 7 §, 28 kap.1, 3, 4 och 5 §§ och 32 kap. 17 §aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §¹

Denna lag innehåller bestämmelser om aktiebolag. Bestämmelserna avser

– bildande av aktiebolag (2 kap.), – bolagsordning (3 kap.), – aktierna (4 kap.), – aktiebok (5 kap.), – aktiebrev (6 kap.), – bolagsstämma (7 kap.), – bolagets ledning (8 kap.), – revision (9 kap.), – allmän och särskild granskning (10 kap.), – ökning av aktiekapitalet, utgivande av nya aktier, upptagande av vissa penninglån, m.m. (11 kap.),

– fondemission (12 kap.), – nyemission av aktier (13 kap.), – emission av teckningsoptioner med åtföljande teckning av nya aktier (14 kap.),

– emission av konvertibler med åtföljande konvertering till nya aktier (15 kap.),

– vissa riktade emissioner m.m. (16 kap.), – värdeöverföringar från bolaget (17 kap.), – vinstutdelning (18 kap.), – förvärv av egna aktier m.m. (19 kap.), – minskning av aktiekapitalet och reservfonden (20 kap.), – lån från bolaget till aktieägare m.fl. (21 kap.), – inlösen av minoritetsaktier (22 kap.), – fusion av aktiebolag (23 kap.), – delning av aktiebolag (24 kap.), – likvidation och konkurs (25 kap.), – byte av bolagskategori (26 kap.), – registrering (27 kap.), – aktiebolags firma (28 kap.), – aktiebolagets

företagsnamn

(28 kap.),

– skadestånd (29 kap.),

¹ Senaste lydelse 2005:812.

• Sida 110
•  Original

– straff och vite (30 kap.), – överklagande (31 kap.), samt – aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning (32 kap.).

3 kap.

1 §²

Bolagsordningen ska ange

1. bolagets firma,

1. bolagets företagsnamn,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse ska ha sitt säte,

3. föremålet för bolagets verksamhet, angivet till sin art,

4. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen ska kunna bestämmas till ett lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid minimikapitalet inte får vara mindre än en fjärdedel av maximikapitalet,

5. antalet aktier eller, om det i bolagsordningen har angetts ett minimikapital och ett maximikapital, ett lägsta och högsta antal aktier, varvid relationen mellan minimikapitalet och det lägsta antalet aktier ska vara densamma som relationen mellan maximikapitalet och det högsta antalet aktier,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter,

7. antalet eller lägsta och högsta antalet styrelsesuppleanter, om sådana ska finnas,

8. antalet eller lägsta och högsta antalet revisorer, om revisor ska finnas enligt 9 kap. 1 §,

9. hur bolagsstämma ska sammankallas, och 10. den tid som bolagets räkenskapsår ska omfatta. När antalet styrelseledamöter och styrelsesuppleanter anges enligt första stycket 6 och 7, ska arbetstagarrepresentanter som utses enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda inte räknas med.

I fråga om publika aktiebolag gäller även 11 §.

11 §

I fråga om publika aktiebolag, vars firma inte innehåller ordet publikt, skall i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter firman.

I fråga om publika aktiebolag, vars företagsnamn inte innehåller ordet publikt, ska i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter företagsnamnet.

6 kap.

2 §³

Ett aktiebrev ska ange

1. bolagets firma, organisationsnummer och bolagskategori,

1. bolagets företagsnamn, organisationsnummer och bolagskategori,

2. aktieägarens namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer,

² Senaste lydelse 2010:834. ³ Senaste lydelse 2013:576.

• Sida 111
•  Original

3. nummer på de aktier som avses med brevet,

4. aktiernas slag, om det enligt bolagsordningen kan finnas aktier av olika slag,

5. förbehåll enligt 4 kap. 6, 8, 18 eller 27 § eller 20 kap. 31 §, om aktierna omfattas av ett sådant förbehåll, och

6. vilken dag aktiebrevet lämnades ut. I det fall som avses i 5 kap. 6 § tredje stycket ska aktiebrevet i stället för fondandelsägarna ange fondens förvaltare liksom fondens beteckning.

En uppgift som avses i första stycket 5 kan anges i förkortad form. Förkortningsformer fastställs av regeringen.

9 kap.

29 §⁴

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgift om

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om

1. bolagets firma och organisationsnummer,

1. bolagets företagsnamn och organisationsnummer,

2. vilken räkenskapsperiod som revisionsberättelsen avser,

3. vilket eller vilka normsystem för redovisning som bolaget har tillämpat, och

4. revisorns etableringsort. Revisionsberättelsen ska vara undertecknad av revisorn och innehålla uppgift om vilken dag revisionen avslutades.

38 §⁵

I fråga om koncernrevisionsberättelsen gäller 28 § första stycket om tidpunkten för lämnande av revisionsberättelsen, 28 a § första stycket första meningen och andra stycket om gemensam revisionsberättelse samt 29 § första stycket 2 och 4 och andra stycket, 30 §, 31 § första och andra styckena, 31 a §, 32 § första stycket 1 och 35–36 §§ om revisionsberättelsens innehåll. Bestämmelserna i 31 § första och andra styckena gäller dock inte i fråga om en hållbarhetsrapport för koncernen. I den delen ska revisionsberättelsen i stället innehålla ett uttalande om huruvida en rapport har upprättats eller inte.

Koncernrevisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgift om moderbolagets firma och organisationsnummer samt om vilket eller vilka normsystem för koncernredovisning som moderbolaget har tillämpat.

Koncernrevisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om moderbolagets företagsnamn och organisationsnummer samt om vilket eller vilka normsystem för koncernredovisning som moderbolaget har tillämpat.

På koncernredovisningen ska revisorn göra en hänvisning till koncernrevisionsberättelsen. Om revisorn anser att koncernbalansräkningen eller koncernresultaträkningen inte bör fastställas, ska också detta antecknas på koncernredovisningen. Om moderbolaget har fler än en revisor, gäller detta samtliga revisorer.

⁴ Senaste lydelse 2016:431. ⁵ Senaste lydelse 2016:955.

• Sida 112
•  Original

23 kap.

7 §

I fusionsplanen skall det för varje bolag anges

I fusionsplanen ska det för varje bolag anges

1. firma, bolagskategori, organisationsnummer och den ort där styrelsen skall ha sitt säte,

1. företagsnamn, bolagskategori, organisationsnummer och den ort där styrelsen ska ha sitt säte,

2. hur många aktier i det övertagande bolaget som skall lämnas för ett angivet antal aktier i överlåtande bolag och vilken kontant ersättning som skall lämnas som fusionsvederlag,

2. hur många aktier i det övertagande bolaget som ska lämnas för ett angivet antal aktier i överlåtande bolag och vilken kontant ersättning som ska lämnas som fusionsvederlag,

3. den tidpunkt och de övriga villkor som skall gälla för utlämnandet av fusionsvederlaget,

3. den tidpunkt och de övriga villkor som ska gälla för utlämnandet av fusionsvederlaget,

4. från vilken tidpunkt och på vilka villkor de aktier som lämnas som fusionsvederlag medför rätt till utdelning i det övertagande bolaget,

5. den planerade tidpunkten för överlåtande bolags upplösning,

6. vilka rättigheter i det övertagande bolaget som skall tillkomma innehavare av aktier, teckningsoptioner, konvertibler och andra värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande bolag eller vilka åtgärder som i övrigt skall vidtas till förmån för de nämnda innehavarna, och

6. vilka rättigheter i det övertagande bolaget som ska tillkomma innehavare av aktier, teckningsoptioner, konvertibler och andra värdepapper med särskilda rättigheter i överlåtande bolag eller vilka åtgärder som i övrigt ska vidtas till förmån för de nämnda innehavarna, och

7. arvode och annan särskild förmån som med anledning av fusionen skall lämnas till en styrelseledamot eller en verkställande direktör i överlåtande eller övertagande bolag eller till en revisor som utför granskning enligt 11 §.

7. arvode och annan särskild förmån som med anledning av fusionen ska lämnas till en styrelseledamot eller en verkställande direktör i överlåtande eller övertagande bolag eller till en revisor som utför granskning enligt 11 §.

28 §

Om ett moderbolag äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan bolagens styrelser fatta beslut om att dotterbolaget skall gå upp i moderbolaget. De skall därvid upprätta en fusionsplan. Planen skall för vart och ett av bolagen ange

Om ett moderbolag äger samtliga aktier i ett dotterbolag, kan bolagens styrelser fatta beslut om att dotterbolaget ska gå upp i moderbolaget. De ska därvid upprätta en fusionsplan. Planen ska för vart och ett av bolagen ange

1. firma, bolagskategori, organisationsnummer och den ort där styrelsen skall ha sitt säte,

1. företagsnamn, bolagskategori, organisationsnummer och den ort där styrelsen ska ha sitt säte,

2. den planerade tidpunkten för dotterbolagets upplösning,

3. vilka rättigheter i moderbolaget som skall tillkomma inne-

3. vilka rättigheter i moderbolaget som ska tillkomma inne-

• Sida 113
•  Original

havare av teckningsoptioner, konvertibler och andra värdepapper med särskilda rättigheter i dotterbolaget eller vilka åtgärder som i övrigt skall vidtas till förmån för de nämnda innehavarna,

havare av teckningsoptioner, konvertibler och andra värdepapper med särskilda rättigheter i dotterbolaget eller vilka åtgärder som i övrigt ska vidtas till förmån för de nämnda innehavarna,

4. arvode och annan särskild förmån som med anledning av fusionen skall lämnas till en styrelseledamot eller en verkställande direktör eller till en revisor som utför granskning enligt 29 §.

4. arvode och annan särskild förmån som med anledning av fusionen ska lämnas till en styrelseledamot eller en verkställande direktör eller till en revisor som utför granskning enligt 29 §.

I fusionsplanen skall det lämnas en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av fusionens lämplighet för bolagen.

I fusionsplanen ska det lämnas en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av fusionens lämplighet för bolagen.

38 §⁶

Fusionsplanen ska innehålla uppgift om

Fusionsplanen ska innehålla uppgifter om

1. de fusionerande bolagens form, firma och säte,

1. de fusionerande bolagens form, företagsnamn och säte,

2. utbytesförhållanden mellan aktier och förekommande värdepapper i överlåtande respektive övertagande bolag och eventuell kontant betalning,

3. de villkor som ska gälla för tilldelning av aktier och förekommande värdepapper i det övertagande bolaget,

4. den gränsöverskridande fusionens sannolika följder för sysselsättningen,

5. från vilken tidpunkt och på vilka villkor aktier och förekommande värdepapper medför rätt till utdelning i det övertagande bolaget,

6. från vilken tidpunkt de fusionerande bolagens transaktioner bokföringsmässigt ska anses ingå i det övertagande bolaget,

7. vilka rättigheter i det övertagande bolaget som ska tillkomma innehavare av särskilda rättigheter i överlåtande bolag eller vilka åtgärder som i övrigt ska vidtas till förmån för de nämnda innehavarna,

8. arvode och annan särskild förmån som med anledning av fusionen ska lämnas till en styrelseledamot, verkställande direktör eller motsvarande befattningshavare eller till den som utför granskning enligt 11, 40 eller

41 §,

9. bolagsordning för det övertagande bolaget, 10. värdet av de tillgångar och skulder som ska överföras till det övertagande bolaget och de överväganden som har gjorts vid värderingen, och

11. datum för de räkenskaper som har legat till grund för fastställandet av villkoren för fusionen.

⁶ Senaste lydelse 2008:12.

• Sida 114
•  Original

I förekommande fall ska fusionsplanen också innehålla uppgift om hur arbetstagarna deltar i den process genom vilken formerna för arbetstagarnas medverkan i det övertagande bolaget beslutas.

I förekommande fall ska fusionsplanen också innehålla en uppgift om hur arbetstagarna deltar i den process genom vilken formerna för arbetstagarnas medverkan i det övertagande bolaget beslutas.

Vid kombination ska fusionsplanen också innehålla uppgift om det övertagande bolagets form, firma och säte.

Vid kombination ska fusionsplanen också innehålla uppgifter om det övertagande bolagets form, företagsnamn och säte.

42 §⁷

Vid en gränsöverskridande fusion ska skyldigheten enligt 14 § att ge in fusionsplanen med bifogade handlingar för registrering fullgöras av det svenska bolag som deltar i fusionen. Om flera svenska bolag deltar ska skyldigheten fullgöras av det svenska bolag som är övertagande bolag eller, om det övertagande bolaget inte är ett svenskt bolag, av det äldsta av de överlåtande svenska bolagen.

Om fusionsplanen eller de handlingar som är fogade till planen är avfattade på annat språk än svenska, ska sökanden ge in en översättning till svenska. Översättningen ska vara gjord av en översättare som är auktoriserad eller har motsvarande utländsk behörighet. Bolagsverket får medge att någon översättning inte ges in.

I anmälan för registrering ska lämnas uppgift om

I anmälan för registrering ska det lämnas uppgifter om

1. form, firma och säte för vart och ett av de fusionerande bolagen,

1. form, företagsnamn och säte för vart och ett av de fusionerande bolagen,

2. de register där bolagen är registrerade och de nummer som används för identifiering i registren,

3. hur borgenärer och, i förekommande fall, minoritetsaktieägare ska förfara för att utöva sina rättigheter samt de adresser där fullständig information om detta förfarande kostnadsfritt kan erhållas, och

4. bolagens adresser. När registreringen kungörs enligt 27 kap. 3 §, ska kungörelsen innehålla de uppgifter som avses i tredje stycket 1–3.

24 kap.

8 §

I delningsplanen skall det för varje bolag anges

I delningsplanen ska det för varje bolag anges

1. firma, bolagskategori, organisationsnummer och den ort där styrelsen skall ha sitt säte,

1. företagsnamn, bolagskategori, organisationsnummer och den ort där styrelsen ska ha sitt säte,

2. en noggrann beskrivning av de tillgångar och skulder som skall

2. en noggrann beskrivning av de tillgångar och skulder som ska

⁷ Senaste lydelse 2008:12.

• Sida 115
•  Original

överföras till vart och ett av de övertagande bolagen eller, vid delning enligt 1 § andra stycket 2, behållas av det överlåtande bolaget med uppgift om tillgångarnas och skuldernas verkliga värde,

överföras till vart och ett av de övertagande bolagen eller, vid delning enligt 1 § andra stycket 2, behållas av det överlåtande bolaget med uppgift om tillgångarnas och skuldernas verkliga värde,

3. hur många aktier i övertagande bolag som skall lämnas för ett angivet antal aktier i det överlåtande bolaget och vilken kontant ersättning som skall lämnas som delningsvederlag,

3. hur många aktier i övertagande bolag som ska lämnas för ett angivet antal aktier i det överlåtande bolaget och vilken kontant ersättning som ska lämnas som delningsvederlag,

4. den tidpunkt och de övriga villkor som skall gälla för utlämnandet av delningsvederlaget,

4. den tidpunkt och de övriga villkor som ska gälla för utlämnandet av delningsvederlaget,

5. från vilken tidpunkt och på vilka villkor de aktier som lämnas som delningsvederlag medför rätt till utdelning i övertagande bolag,

6. den planerade tidpunkten för upplösningen av det överlåtande bolaget, om detta skall upplösas,

6. den planerade tidpunkten för upplösningen av det överlåtande bolaget, om detta ska upplösas,

7. vilka rättigheter i övertagande bolag som skall tillkomma innehavare av aktier, teckningsoptioner, konvertibler och andra värdepapper med särskilda rättigheter i det överlåtande bolaget eller vilka åtgärder som i övrigt skall vidtas till förmån för de nämnda innehavarna,

7. vilka rättigheter i övertagande bolag som ska tillkomma innehavare av aktier, teckningsoptioner, konvertibler och andra värdepapper med särskilda rättigheter i det överlåtande bolaget eller vilka åtgärder som i övrigt ska vidtas till förmån för de nämnda innehavarna,

8. arvode och annan särskild förmån som med anledning av delningen skall lämnas till en styrelseledamot eller en verkställande direktör i överlåtande eller övertagande bolag eller till en revisor som utför granskning enligt 13 §,

8. arvode och annan särskild förmån som med anledning av delningen ska lämnas till en styrelseledamot eller en verkställande direktör i överlåtande eller övertagande bolag eller till en revisor som utför granskning enligt 13 §,

9. om någon på något annat sätt skall få särskilda rättigheter eller förmåner av övertagande bolag som bildas i samband med delningen, och

9. om någon på något annat sätt ska få särskilda rättigheter eller förmåner av övertagande bolag som bildas i samband med delningen, och

10. kostnaderna för delningen och hur dessa skall fördelas på deltagande bolag.

10. kostnaderna för delningen och hur dessa ska fördelas på deltagande bolag.

26 kap.

3 §

Ett beslut enligt 1 § skall anmälas för registrering i aktiebolagsregistret.

Ett beslut enligt 1 § ska anmälas för registrering i aktiebolagsregistret.

• Sida 116
•  Original

Beslutet får registreras endast om

1. bolagets registrerade aktiekapital uppgår till minst det belopp som anges i 1 kap. 14 §,

2. ett yttrande visas upp, undertecknat av en auktoriserad eller godkänd revisor eller ett registrerat revisionsbolag, av vilket det framgår att det finns täckning för det registrerade aktiekapitalet, och

3. bolagets firma inte strider mot föreskrifterna i 28 kap. 1 och 7 §§ om ett publikt aktiebolags firma.

3. bolagets företagsnamn inte strider mot föreskrifterna i 28 kap. 1 och 7 §§ om ett publikt aktiebolags företagsnamn.

7 §

Ett beslut enligt 6 § skall anmälas för registrering i aktiebolagsregistret.

Ett beslut enligt 6 § ska anmälas för registrering i aktiebolagsregistret.

Beslutet får registreras endast om bolagets firma inte strider mot föreskrifterna i 28 kap. 1 och 2 §§ om ett privat aktiebolags firma.

Beslutet får registreras endast om bolagets företagsnamn inte strider mot föreskrifterna i 28 kap. 1 och 2 §§ om ett privat aktiebolags företagsnamn.

27 kap.

Avregistrering av firma Avregistrering av ett företagsnamn

7 §

I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avregistrering av firma ur aktiebolagsregistret sedan en dom om hävande av firmaregistrering har vunnit laga kraft.

I lagen (2018:000) om företagsnamn finns bestämmelser om avregistrering av ett företagsnamn ur aktiebolagsregistret sedan en dom om hävning av registreringen av företagsnamnet har fått laga kraft.

28 kap. Aktiebolags firma 28 kap. Aktiebolagets

företagsnamn

Firma Företagsnamn

1 §

Ett aktiebolags firma skall innehålla ordet aktiebolag eller förkortningen AB.

Ett aktiebolags företagsnamn ska innehålla ordet aktiebolag eller förkortningen AB.

Firman skall tydligt skilja sig från annan firma som tidigare har registrerats i aktiebolagsregistret eller filialregistret och ännu är bestående.

Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra företagsnamn som tidigare har registrerats i aktiebolagsregistret eller filialregistret och ännu är bestående.

Om bolagets firma skall registreras på två eller flera språk,

Om bolagets företagsnamn ska registreras på två eller flera språk,

• Sida 117
•  Original

skall varje lydelse anges i bolagsordningen.

ska varje lydelse anges i bolagsordningen.

2 §

Ett privat aktiebolags firma får inte innehålla ordet publikt.

Ett privat aktiebolags företagsnamn får inte innehålla ordet publikt.

I fråga om publika aktiebolags firma finns bestämmelser i 7 §.

I fråga om publika aktiebolags företagsnamn finns bestämmelser i 7 §.

Bifirma Särskilt företagsnamn

3 §

Bolagets styrelse kan anta bifirma. Bestämmelserna i 1 § om firma gäller även bifirma. Orden aktiebolag, privat eller publikt eller förkortningen AB får dock inte tas in i en bifirma.

Bolagets styrelse kan anta ett särskilt företagsnamn. Bestämmelserna i 1 § om företagsnamn gäller även ett särskilt företagsnamn. Orden aktiebolag, privat eller publikt eller förkortningen AB får dock inte tas in i ett särskilt företagsnamn.

Övriga bestämmelser om firma Övriga bestämmelser om företagsnamn

4 §

För registrering av aktiebolags firma gäller, utöver vad som framgår av 1–3 §§, vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156). I den lagen finns också bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering.

För registrering av ett aktiebolags företagsnamn gäller, utöver vad som framgår av 1–3 §§, vad som föreskrivs i lagen (2018:000) om företagsnamn. I den lagen finns också bestämmelser om förbud mot användning av ett företagsnamn och om hävning av en registrering av ett företagsnamn.

Uppgifter om firma m.m. i brev, fakturor och orderblanketter samt på webbplatser

Uppgifter om företagsnamn m.m. i brev, fakturor och orderblanketter samt på webbplatser

5 §⁸

Ett aktiebolags brev, fakturor, orderblanketter och webbplatser

Ett aktiebolags brev, fakturor, orderblanketter och webbplatser

⁸ Senaste lydelse 2006:486.

• Sida 118
•  Original

skall ange bolagets firma, den ort där styrelsen har sitt säte samt bolagets organisationsnummer enligt lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. Om bolaget har gått i likvidation, skall också detta anges.

ska ange bolagets företagsnamn, den ort där styrelsen har sitt säte samt bolagets organisationsnummer enligt lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl.

Om

bolaget har gått i likvidation, ska också detta anges.

Om det finns särskilda skäl, får Bolagsverket tillåta att ett aktiebolag inte lämnar uppgift om bolagets firma på sina webbplatser. I så fall skall uppgift i stället lämnas om att bolaget är ett aktiebolag och om bolagskategori. Ett sådant tillstånd skall begränsas till viss tid och får förenas med villkor.

Om det finns särskilda skäl, får Bolagsverket tillåta att ett aktiebolag inte lämnar uppgift om bolagets företagsnamn på sina webbplatser. I så fall ska uppgifter i stället lämnas om att bolaget är ett aktiebolag och om bolagskategori. Ett sådant tillstånd ska begränsas till viss tid och får förenas med villkor.

6 §

Skriftliga handlingar som utfärdas för ett aktiebolag skall undertecknas med bolagets firma, om firman inte framgår på något annat sätt.

Skriftliga handlingar som utfärdas för ett aktiebolag ska undertecknas med bolagets företagsnamn, om företagsnamnet inte framgår på något annat sätt.

Om styrelsen eller någon annan ställföreträdare för bolaget har utfärdat en handling utan firmateckning, är de som har undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för förpliktelser enligt handlingen som för egen skuld. Detta gäller dock inte, om det av handlingens innehåll framgår att den har utfärdats på bolagets vägnar. Det gäller inte heller, om

1. det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för bolaget, och

2. mottagaren av handlingen får ett behörigen undertecknat godkännande av handlingen så snart som möjligt efter det att han eller hon har begärt det eller gjort personlig ansvarighet gällande mot undertecknarna av handlingen.

7 §

Ett publikt aktiebolags firma skall följas av beteckningen (publ), om det inte av bolagets firma framgår att bolaget är publikt.

Firman får inte innehålla ordet privat.

Ett publikt aktiebolags företagsnamn ska följas av beteckningen (publ), om det inte av bolagets företagsnamn framgår att bolaget är publikt. Företagsnamnet får inte innehålla ordet privat.

• Sida 119
•  Original

31 kap.

2 §⁹

Följande beslut av Bolagsverket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol:

1. beslut i ärenden enligt 7 kap. 17 §, 9 kap. 9, 9 a, 25, 26 eller 27 § eller 10 kap. 22 §,

2. beslut i tillståndsärenden enligt 8 kap. 9 §, 30 § eller 37 § andra stycket, 9 kap. 15 §, 20 kap. 23 §, 23 kap. 20 eller 33 § eller 24 kap. 22 §,

3. beslut enligt 23 kap. 27 eller 35 § eller 24 kap. 29 § att förklara att frågan om fusion eller delning har fallit,

4. beslut att vägra utfärda ett intyg enligt 23 kap. 46 §,

5. beslut enligt 27 kap. 2 § att skriva av en anmälan om registrering eller vägra registrering i andra fall än det som anges i andra stycket,

6. beslut att avregistrera företrädare enligt 27 kap. 6 §,

7. beslut i ärenden enligt 28 kap. 5 § andra stycket,

8. beslut att förelägga eller döma ut vite enligt 30 kap. 3 §. Ett beslut av Bolagsverket att vägra registrering av en firma enligt 27 kap. 2 § överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.

Ett beslut av Bolagsverket att vägra registrering av ett företagsnamn enligt 27 kap. 2 § överklagas till Patent- och marknadsdomstolen.

Ett överklagande ska ges in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet.

32 kap.

Bolagets firma Bolagets företagsnamn

17 §¹⁰

Firman för ett aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning skall följas av beteckningen (svb), om det inte av bolagets firma framgår att det är ett sådant aktiebolag.

Företagsnamnet för ett aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning ska följas av beteckningen (svb), om det inte av bolagets företagsnamn framgår att det är ett sådant aktiebolag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

⁹ Senaste lydelse 2016:219. ¹⁰ Senaste lydelse 2005:812.

• Sida 120
•  Original

2.32. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ

Härigenom föreskrivs att 3 och 40 §§ och rubriken närmast före 3 § lagen (2006:595) om europakooperativ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Firma Företagsnamn

3 §

Ett europakooperativs firma skall innehålla beteckningen SCE.

Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i det register som avses i 10 §.

Ett europakooperativs företagsnamn ska innehålla beteckningen SCE. Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra ännu bestående företagsnamn som är införda i det register som avses i 10 §.

40 §¹

Bolagsverkets beslut att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut i ett tillståndsärende enligt 16 §, verkets beslut om att vägra utfärda ett intyg enligt 8 eller 20 § samt verkets beslut enligt 36 eller 39 §. Ett beslut av Bolagsverket att vägra registrering av en firma överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Bolagsverkets beslut att skriva av en anmälan om registrering eller att vägra registrering får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller verkets beslut i ett tillståndsärende enligt 16 §, verkets beslut om att vägra utfärda ett intyg enligt 8 eller 20 § samt verkets beslut enligt 36 eller

39 §. Ett beslut av Bolagsverket att vägra registrering av ett företagsnamn överklagas dock till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in inom två månader från dagen för beslutet.

Finansinspektionens beslut i ett ärende enligt 6 eller 13 § och Skatteverkets beslut om hinder mot flyttning av säte enligt 16 a § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelsen 2016:222.

• Sida 121
•  Original

2.33. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 18 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter bara om jämförelsen

1. inte är vilseledande,

2. avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

3. på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos produkterna,

4. inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller andra kännetecken,

4. inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, företagsnamn eller andra kännetecken,

5. inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

5. inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, företagsnamn eller andra kännetecken,

6. i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7. inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, firma eller andra kännetecken eller varans ursprungsbeteckning, och

7. inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, företagsnamn eller andra kännetecken eller varans ursprungsbeteckning, och

8. inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en produkt som har ett skyddat varumärke eller firma.

8. inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en produkt som har ett skyddat varumärke eller företagsnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 122
•  Original

2.34. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:990) om företagshypotek

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (2008:990) om företagshypotek ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

10 §

En ansökan om företagsinteckning ska innehålla uppgift om det belopp på vilket inteckningen ska lyda.

Inteckningens belopp ska anges i svenska kronor eller i sådan utländsk valuta för vilken det löpande finns tillgång till en tillförlitlig kurs för växling mellan den aktuella valutan och svenska kronor.

Sökanden ska lämna styrkt uppgift om namn eller firma och person- eller organisationsnummer. Om uppgifterna redan finns registrerade hos inskrivningsmyndigheten behöver sökanden inte styrka dessa.

Sökanden ska lämna styrkt uppgift om namn eller företagsnamn och person- eller organisationsnummer. Om uppgifterna redan finns registrerade hos inskrivningsmyndigheten behöver sökanden inte styrka dessa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 123
•  Original

2.35. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §¹

Lagen påverkar inte utövandet av sådan ensamrätt som följer av patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), firmalagen (1974:156), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, växtförädlarrättslagen (1997:306)eller varumärkeslagen (2010:1877).

Lagen påverkar inte utövandet av sådan ensamrätt som följer av patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, växtförädlarrättslagen (1997:306), varumärkeslagen (2010:1877)eller lagen (2018:000) om företagsnamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 2015:289.

• Sida 124
•  Original

2.36. Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § radio-_och_tv-lagen (2010:696) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §¹

Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-tv, ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för press, radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska följande anges:

1. namn, firma eller motsvarande,

1. namn, företagsnamn eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, och

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 2015:808.

• Sida 125
•  Original

2.37. Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:1622)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 2 § alkohollagen (2010:1622) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

2 §

Registret får innehålla uppgifter om dem som har tillstånd eller bedriver verksamhet enligt denna lag.

I registret får behandlas uppgifter om

1. namn eller firma, person-, samordnings-, registrerings- eller organisationsnummer, adress och telefonnummer, och

1. namn eller företagsnamn, person-, samordnings-, registrerings- eller organisationsnummer, adress och telefonnummer, och

2. den verksamhet som tillståndet avser och om villkor som har meddelats för denna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 126
•  Original

2.38. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 50 §, 12 kap. 11 och 88 §§, 13 kap. 39 § och rubrikerna närmast före 11 kap. 50 §, 12 kap. 88 § och 13 kap. 39 §försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

Försäkringsaktiebolags firma Försäkringsaktiebolagets företagsnamn

50 §

Ett försäkringsaktiebolags firma ska innehålla ordet försäkring.

Ett försäkringsaktiebolags företagsnamn ska innehålla ordet försäkring.

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

12 kap.

11 §

Ett ömsesidigt försäkringsbolags bolagsordning ska innehålla uppgifter om

1. bolagets firma,

1. bolagets företagsnamn,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse ska ha sitt säte,

3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det ska anges särskilt om rörelsen ska avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

4. om försäkringsrörelse ska drivas utanför EES,

5. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelsesuppleanter som får utses av bolagsstämman och tiden för styrelseledamöternas och revisorernas uppdrag,

6. den krets av försäkrade som i denna egenskap är delägare, om inte bara försäkringstagarna är delägare,

7. garantikapitalet,

8. regler för hur rösträtten och förslagsrätten ska utövas och hur beslut ska fattas på stämman, varvid det ska anges särskilt i vilken utsträckning garanterna ska ha rösträtt,

9. för vilka försäkringar, i vilka situationer, intill vilket belopp och i vilken ordning uttaxering kan ske hos delägarna i skadeförsäkringsföretag och hur uttaxeringen ska genomföras,

10. i vilken ordning garanterna ska betala in det tecknade garantikapitalet,

11. om och i vilken ordning vinst ska delas ut till garanterna och i vilken ordning garantikapitalet ska återbetalas,

12. hur en bolagsstämma ska sammankallas, 13. de ärenden som ska förekomma på en ordinarie bolagsstämma,

• Sida 127
•  Original

14. de regler enligt vilka bolagsstämman får förfoga över bolagets vinst eller, i ett livförsäkringsbolag, på annat sätt täcka bolagets förlust,

15. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som ska vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,

16. hur tillgångarna ska fördelas mellan delägarna vid bolagets upplösning, och

17. det som ska gälla för sådana förlagsinsatser som avses i 11 kap. lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar, om sådana ska förekomma.

Om försäkringsbolaget ska ha euro som redovisningsvaluta, ska det anges i bolagsordningen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Firma Företagsnamn

88 §

Ett ömsesidigt försäkringsbolags firma ska innehålla orden ömsesidig och försäkring. Om verksamheten avser att meddela försäkring av egendom bara inom ett begränsat geografiskt område, ska firman ange området för bolagets verksamhet men ordet ömsesidig får utelämnas.

Ett ömsesidigt försäkringsbolags företagsnamn ska innehålla orden ömsesidig och försäkring. Om verksamheten avser att meddela försäkring av egendom bara inom ett begränsat geografiskt område, ska företagsnamnet ange området för bolagets verksamhet men ordet ömsesidig får utelämnas.

Bolagets styrelse får anta bifirma. Bifirma får inte innehålla ordet ömsesidig.

Bolagets styrelse får anta ett särskilt företagsnamn. Ett särskilt företagsnamn får inte innehålla ordet ömsesidig.

Firman ska tydligt skilja sig från firmor som är införda i det register som avses i 14 kap. 1 §. I övrigt finns bestämmelser om registreringen i firmalagen (1974:156).

Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från företagsnamn som är införda i det register som avses i 14 kap. 1 §. I övrigt finns bestämmelser om registreringen i lagen (2018:000) om företagsnamn.

13 kap.

Firma Företagsnamn

Lydelse enligt bet. 2017/18:CU25 , rskr. 2017/18:306

Föreslagen lydelse

39 §

I stället för bestämmelserna i 20 kap. 1 § första stycket första meningen och 2 § lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar om en förenings firma

I stället för bestämmelserna i 20 kap. 1 § första stycket första meningen och 2 § lagen (2018:000) om ekonomiska föreningar om en förenings företags-

• Sida 128
•  Original

gäller för försäkringsföreningar att dess firma ska innehålla ordet försäkringsförening och att ordet försäkringsförening eller en förkortning av det uttrycket inte får finnas med i en bifirma.

namn gäller för försäkringsföreningar att dess företagsnamn ska innehålla ordet försäkringsförening och att ordet försäkringsförening eller en förkortning av det uttrycket inte får finnas med i ett särskilt företagsnamn.

Endast försäkringsföreningar får i sin firma använda uttrycket försäkringsförening.

Endast försäkringsföreningar får i sitt företagsnamn använda uttrycket försäkringsförening.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 129
•  Original

2.39. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:602) om överlämnande av allmänna handlingar för förvaring

Härigenom föreskrivs att 6 § och rubriken närmast före 6 § lagen (2015:602) om överlämnande av allmänna handlingar för förvaring ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anmälan av firmaändring Anmälan av ändring av ett företagsnamn

6 §

Om ett enskilt organ som förvarar allmänna handlingar från en statlig myndighet ändrar sin firma, ska organet genast anmäla ändringen till den statliga arkivmyndigheten.

Om ett enskilt organ som förvarar allmänna handlingar från en statlig myndighet ändrar sitt företagsnamn, ska organet genast anmäla ändringen till den statliga arkivmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 130
•  Original

2.40. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 §¹

Patent- och marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i

1. lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar, patentlagen (1967:837), lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar, lagen (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område m.m. och växtförädlarrättslagen (1997:306),

2. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, mönsterskyddslagen (1970:485), firmalagen (1974:156), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, varumärkeslagen (2010:1877)och lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister,

2. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, mönsterskyddslagen (1970:485), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, varumärkeslagen (2010:1877), lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister, lagen (2018:000) om företagsnamn och lagen (2018:000) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel,

3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964) och lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt, och

4. annan lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

¹ Senaste lydelse 2017:324.

• Sida 131
•  Original

2.41. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 §, 3 kap. 1 §, 8 kap. 33 och 41 §§, 11 kap. 12 §, 16 kap. 6, 32 och 38 §§, 20 kap. 1–4 §§, 23 kap. 1 och 2 §§, rubriken till 20 kap. och rubrikerna närmast före 20 kap.1–3 §§ lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2018:672 Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om ekonomiska föreningar. Bestämmelserna avser

– bildande av en ekonomisk förening (2 kap.), – föreningens stadgar (3 kap.), – medlemmar i föreningen (4 kap.), – medlemsförteckning (5 kap.), – föreningsstämma (6 kap.), – föreningens ledning (7 kap.), – revision (8 kap.), – särskild granskning (9 kap.), – medlemsinsatser (10 kap.), – förlagsinsatser (11 kap.), – värdeöverföring från föreningen (12 kap.), – vinstutdelning (13 kap.), – gottgörelse (14 kap.), – minskning av reservfonden (15 kap.), – fusion (16 kap.), – likvidation (17 kap.), – upplösning utan föregående likvidation (18 kap.), – registrering (19 kap.), – firma (20 kap.), – företagsnamn (20 kap.), – skadestånd (21 kap.), – straff och vite (22 kap.), – överklagande (23 kap.).

3 kap.

1 §

Föreningens stadgar ska innehålla uppgifter om

1. föreningens firma,

1. föreningens företagsnamn,

2. den ort i Sverige där föreningens styrelse ska ha sitt säte,

3. den verksamhet som föreningen ska bedriva,

4. vilken obligatorisk insats som varje medlem ska delta med, hur insatsen ska fullgöras och i vilken utsträckning som en medlem får delta i föreningen med en överinsats,

5. antalet, eller lägsta och högsta antalet, styrelseledamöter, revisorer och eventuella suppleanter och tiden för deras uppdrag,

6. hur en föreningsstämma ska sammankallas,

7. de ärenden som ska förekomma på en ordinarie föreningsstämma,

• Sida 132
•  Original

8. den tid som föreningens räkenskapsår ska omfatta,

9. grunderna för hur föreningens vinst ska fördelas, och 10. hur föreningens återstående tillgångar ska fördelas när föreningen upplöses.

8 kap.

33 §

Revisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om

1. föreningens firma och organisationsnummer,

1. föreningens företagsnamn och organisationsnummer,

2. vilken räkenskapsperiod som revisionsberättelsen avser, och

3. revisorns etableringsort eller hemort. Revisionsberättelsen ska vara undertecknad av revisorn och innehålla en uppgift om vilken dag som revisionen avslutades.

41 §

I fråga om koncernrevisionsberättelsen tillämpas 32 § första stycket om tidpunkten för lämnande av revisionsberättelsen och 33 § första stycket 2 och 3 och andra stycket, 34 §, 35 § första stycket 1 och 38 och 39 §§ om revisionsberättelsens innehåll. Bestämmelserna i 34 § första stycket tillämpas dock inte i fråga om en hållbarhetsrapport för koncernen. I den delen ska revisionsberättelsen i stället innehålla ett uttalande om huruvida en rapport har upprättats eller inte.

Koncernrevisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om moderföreningens firma och organisationsnummer.

Koncernrevisionsberättelsens inledning ska innehålla uppgifter om moderföreningens företagsnamn och organisationsnummer.

Revisorn ska på koncernredovisningen göra en hänvisning till koncernrevisionsberättelsen. Om revisorn anser att koncernbalansräkningen eller koncernresultaträkningen inte bör fastställas, ska revisorn anteckna även det på koncernredovisningen.

11 kap.

12 §

För varje förlagsinsats ska föreningen utfärda ett förlagsandelsbevis. Beviset ska ställas till viss man, till innehavaren eller till viss man eller order och innehålla uppgifter om

1. föreningens firma,

1. föreningens företagsnamn,

2. nummer eller annan beteckning för beviset,

3. insatsens storlek,

4. den rätt till utdelning som insatsen medför,

5. sättet för inlösen och utbetalning av utdelning,

6. stadgebestämmelser som avses i 2 § andra stycket första meningen, och

7. den ogiltighet som följer av 2 § andra stycket andra meningen. Förlagsandelsbeviset ska undertecknas av föreningen. Styrelseledamöters eller firmatecknares namnteckning får återges genom tryckning eller på liknande sätt. Bestämmelsen i 1 kap. 15 § ska inte tillämpas.

Av 4 kap. 5 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument framgår att förlagsandelsbevis inte får utfärdas för förlagsandelar som har registrerats enligt den lagen.

• Sida 133
•  Original

16 kap.

6 §

I fusionsplanen ska det för varje förening anges

1. firma, organisationsnummer och den ort där styrelsen ska ha sitt säte,

1. företagsnamn, organisationsnummer och den ort där styrelsen ska ha sitt säte,

2. den planerade tidpunkten för föreningens upplösning, när det gäller en överlåtande förening,

3. de särskilda förmåner som medlemmar i någon av föreningarna i förekommande fall ska ha, och

4. vilka rättigheter i den övertagande föreningen som innehavare av värdepapper med särskilda rättigheter i en överlåtande förening ska ha eller vilka åtgärder som i övrigt ska vidtas till förmån för de nämnda innehavarna.

I fusionsplanen ska det även lämnas en redogörelse för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av fusionens lämplighet för föreningarna. Om medlemmar i någon av föreningarna ska ha särskilda förmåner i samband med fusionen, ska det framgå av redogörelsen hur förmånerna har bestämts.

32 §

En fusionsplan enligt 31 § ska innehålla uppgifter om

1. de fusionerande föreningarnas form, firma och säte,

1. de fusionerande föreningarnas form, företagsnamn och säte,

2. utbytesförhållandena mellan andelar och förekommande värdepapper i överlåtande respektive övertagande förening och eventuell kontant betalning,

3. de villkor som ska gälla för tilldelning av andelar och förekommande värdepapper i den övertagande föreningen,

4. den gränsöverskridande fusionens sannolika följder för sysselsättningen,

5. från vilken tidpunkt och på vilka villkor som andelar och förekommande värdepapper medför rätt till utdelning i den övertagande föreningen,

6. från vilken tidpunkt som de fusionerande föreningarnas transaktioner bokföringsmässigt ska anses ingå i den övertagande föreningen,

7. vilka rättigheter i den övertagande föreningen som innehavare av särskilda rättigheter i den överlåtande föreningen ska ha eller vilka åtgärder som i övrigt ska vidtas till förmån för innehavarna,

8. arvode och andra särskilda förmåner som med anledning av fusionen ska lämnas till en styrelseledamot, verkställande direktör eller motsvarande befattningshavare eller till den som utför granskning enligt 34 § eller 35 § första stycket 2,

9. stadgarna för den övertagande föreningen, 10. värdet av de tillgångar och skulder som ska överföras till den övertagande föreningen och de överväganden som har gjorts vid värderingen, och

11. datum för de räkenskaper som har legat till grund för att fastställa villkoren för fusionen.

• Sida 134
•  Original

I förekommande fall ska fusionsplanen också innehålla en uppgift om hur arbetstagarna deltar i den process genom vilken formerna för arbetstagarnas medverkan i den övertagande föreningen beslutas.

Vid kombination ska fusionsplanen också innehålla uppgifter om den övertagande föreningens form, firma och säte.

Vid kombination ska fusionsplanen också innehålla uppgifter om den övertagande föreningens form, företagsnamn och säte.

38 §

I anmälan om registrering enligt 37 § ska det lämnas uppgifter om

1. form, firma och säte för var och en av de fusionerande föreningarna,

1. form, företagsnamn och säte för var och en av de fusionerande föreningarna,

2. de register där föreningarna är registrerade och de nummer som används för identifiering i registren,

3. hur borgenärer och i förekommande fall medlemmar ska gå till väga för att utöva sina rättigheter samt de adresser där det kostnadsfritt finns tillgång till fullständig information om detta förfarande, och

4. föreningarnas adresser. När registreringen kungörs enligt 19 kap. 5 §, ska kungörelsen innehålla de uppgifter som avses i första stycket 1–3.

20 kap. Firma 20 kap. Företagsnamn

Firma Företagsnamn

1 §

En ekonomisk förenings firma ska innehålla orden ekonomisk och förening eller förkortningen ek. för. I firman får inte ordet bolag eller något annat som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar firman. Firman ska tydligt skilja sig från andra firmor som är införda i föreningsregistret och ännu är bestående.

En ekonomisk förenings företagsnamn ska innehålla orden ekonomisk och förening eller förkortningen ek. för. I företagsnamnet får inte ordet bolag eller något annat som betecknar ett bolagsförhållande finnas med på ett sätt som kan leda till missförståndet att det är ett bolag som innehar företagsnamnet.

Företagsnamnet ska tydligt skilja sig från andra företagsnamn som är införda i föreningsregistret och ännu är bestående.

Om föreningens firma ska registreras på två eller flera språk, ska varje lydelse anges i stadgarna.

Om föreningens företagsnamn ska registreras på två eller flera språk, ska varje lydelse anges i stadgarna.

• Sida 135
•  Original

Bifirma Särskilt företagsnamn

2 §

Föreningens styrelse kan anta en eller flera bifirmor. Bestämmelserna i 1 § om firma gäller även bifirma. Uttrycket ekonomisk förening eller en förkortning av detta uttryck får dock inte finnas med i en bifirma.

Föreningens styrelse kan anta ett eller flera särskilda företagsnamn. Bestämmelserna i 1 § om företagsnamn gäller även särskilt företagsnamn. Uttrycket ekonomisk förening eller en förkortning av detta uttryck får dock inte finnas med i ett särskilt företagsnamn.

Andra bestämmelser om firma Andra bestämmelser om

företagsnamn

3 §

Bestämmelser om registrering av en ekonomisk förenings firma finns även i firmalagen (1974:156). I den lagen finns också bestämmelser om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering.

Bestämmelser om registrering av en ekonomisk förenings företagsnamn finns även i lagen (2018:000) om företagsnamn. I den lagen finns också bestämmelser om förbud mot användning av företagsnamn och om hävning av registreringen av företagsnamnet.

4 §

Skriftliga handlingar som utfärdas för en ekonomisk förening ska undertecknas med föreningens firma, om firman inte framgår på något annat sätt.

Skriftliga handlingar som utfärdas för en ekonomisk förening ska undertecknas med föreningens företagsnamn, om företagsnamnet inte framgår på något annat sätt.

Om styrelsen eller någon annan ställföreträdare för föreningen har utfärdat en handling utan firmateckning, är de som har undertecknat handlingen solidariskt ansvariga för skyldigheter enligt handlingen.

Andra stycket gäller inte, om

1. det av handlingens innehåll framgår att den har utfärdats för föreningens räkning, eller

2. det av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick att den utfärdades för föreningen och mottagaren av handlingen får ett behörigt undertecknat godkännande av handlingen så snart som möjligt efter det att han eller hon har begärt det eller gjort personligt ansvar gällande mot undertecknarna av handlingen.

23 kap.

1 §

Bolagsverkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om verket har

1. prövat en ansökan enligt 6 kap. 16 § om att kalla till föreningsstämma,

2. prövat en ansökan enligt 7 kap. 16 § om att utse en ersättare för en styrelseledamot,

• Sida 136
•  Original

3. prövat en ansökan enligt 8 kap. 9, 10, 29, 30 eller 31 § om att utse eller entlediga en revisor,

4. beslutat enligt 8 kap. 17 § första stycket att en förening ska ha en revisor som är auktoriserad eller godkänd revisor eller utsett en viss revisor enligt 8 kap. 17 § andra stycket,

5. prövat en ansökan enligt 9 kap. 2 eller 3 § om att utse en särskild granskare,

6. prövat ett tillståndsärende enligt 7 kap. 8, 30 eller 38 §, 8 kap. 11, 14 eller 22 §, 15 kap. 1 § 2 eller 16 kap. 18 §,

7. förklarat enligt 16 kap. 26 § att en fusion har fallit,

8. vägrat att utfärda ett intyg enligt 16 kap. 42 §,

9. tagit bort en förening ur föreningsregistret enligt 18 kap. 8 §, 10. skrivit av en anmälan om registrering enligt 19 kap. 3 § eller vägrat registrering av något annat än en firma,

10. skrivit av en anmälan om registrering enligt 19 kap. 3 § eller vägrat registrering av något annat än ett företagsnamn,

11. avregistrerat någon enligt 19 kap. 9 §, eller 12. förelagt eller dömt ut vite enligt 22 kap. 3 §. Ett överklagande ska ha kommit in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet.

2 §

Om Bolagsverket har vägrat registrering av en firma får beslutet överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet.

Om Bolagsverket har vägrat registrering av ett företagsnamn får beslutet överklagas till Patent- och marknadsdomstolen. Ett överklagande ska ha kommit in till Bolagsverket inom två månader från dagen för beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

• Sida 137
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Den 16 december 2015 antog Europaparlamentet och rådet ett nytt varumärkesdirektiv¹. Direktivet finns i svensk och engelsk lydelse i bilagorna 1–3. EU:s medlemsstater ska ha genomfört direktivet senast den 14 januari 2019.

Regeringen gav i maj 2015 en särskild utredare i uppdrag att ta fram ett förslag till hur direktivet ska genomföras i Sverige. Utredaren skulle också analysera hur de ändringar i varumärkeslagen som föranleds av direktivet förhåller sig till firmarätten. I mån av tid skulle uppdraget dessutom omfatta en redaktionell översyn av firmalagstiftningen, liksom en analys av om regleringen av skyddet för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel i varumärkeslagen behöver ändras med hänsyn till vissa internationella handelsavtal. Vidare skulle utredaren analysera reglerna om skydd för allmänt kända konstnärsnamn och likartade namn och bedöma om det finns behov av lagändringar.

Utredningen tog namnet 2015 års varumärkesutredning. Uppdraget redovisades i november 2016 i betänkandet En känneteckensrättslig reform (SOU 2016:79). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 5.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2016/08020/L3).

I Europeiska kommissionens regi har ett möte hållits om genomförandet av direktivet. Dessutom har överläggningar om genomförandet hållits med företrädare för berörda departement i de andra nordiska länderna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 april 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7 och lagförslag som överensstämmer med lagförslagen i avsnitt 2.3–2.6, 2.8–2.19, 2.21, 2.23–2.30 och 2.32–2.41 i denna proposition.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.2, 5.3, 9 och 12.2 och i författningskommentaren. Regeringen följer i allt väsentligt Lagrådets förslag.

I förhållande till lagrådsremissens förslag görs det också vissa språkliga och redaktionella ändringar.

¹ Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2436 av den 16 december 2015 för tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning.

• Sida 138
•  Original

4. Allmänna utgångspunkter

4.1. Varumärken och företagsnamn

Betydelsen av varumärken och företagsnamn för näringslivet och konsumenter

Varumärken har stor betydelse för företagens möjligheter att nå framgång. Genom att använda varumärken kan företag identifiera och marknadsföra sig och sina varor och tjänster och på så sätt nå ut till kunder. Många varumärken representerar betydande ekonomiska värden för innehavaren, grundat på stora investeringar. De kan ofta vara ett företags mest värdefulla tillgång. Varumärken fyller även en viktig funktion för konsumenter genom att de gör det lättare att välja de varor och tjänster som motsvarar konsumentens önskemål.

Varumärkenas betydelse för en väl fungerande inre marknad har uppmärksammats sedan länge inom EU och det finns gemensamma regler på området sedan slutet av 1980-talet. Det nya varumärkesdirektivet innebär att ytterligare steg tas för att förbättra villkoren för näringslivet genom att reglerna om varumärken blir modernare och enklare att använda. Från svensk sida har man deltagit aktivt i arbetet med det nya direktivet som medför att varumärkesrätten blir mer likalydande inom unionen.

Även företagsnamn har en viktig funktion. Genom sitt företagsnamn kan en näringsidkare särskilja sin verksamhet från andra näringsidkares. Det är vanligt att företag använder sitt företagsnamn som enda kännetecken, både för verksamheten som sådan och som kännetecken för de varor och tjänster som företaget erbjuder. Ett företagsnamn har därför ofta samma funktion som ett varumärke. Det är också skälet till att lagstiftningen på dessa områden i stor utsträckning är samordnad. I likhet med vad som gäller för varumärken kan företagsnamnet vara en värdefull tillgång för ett företag. Det är mot den bakgrunden angeläget att det finns en ändamålsenlig lagstiftning på området som är lätt att förstå och tillämpa.

De svenska reglerna om varumärken och företagsnamn

Bestämmelser om varumärken och andra varukännetecken finns främst i varumärkeslagen (2010:1877). Kompletterande bestämmelser om förfarandet i varumärkesärenden finns i varumärkesförordningen (2011:594).

Rätten till ett varukännetecken ger innehavaren en ensamrätt att använda kännetecknet i näringsverksamhet som symbol för innehavarens varor och tjänster. Ensamrätten gäller som huvudregel i förhållande till samma eller liknande kännetecken som används för varor eller tjänster av samma eller liknande slag om det finns en risk för förväxling. Kända varukännetecken ges dessutom ett utökat skydd som innebär att ensamrätten kan göras gällande även om kännetecknet används för andra slags varor eller tjänster. Ensamrätten uppkommer genom registrering hos Patent- och registreringsverket eller genom inarbetning. Ett varukännetecken ska anses inarbetat om det är känt inom en betydande del av den krets som det riktar sig till. Det är också möjligt att få skydd i Sverige

• Sida 139
•  Original

genom en internationell varumärkesregistrering. Registreringen av ett varumärke gäller i tio år, men den kan förnyas ett obegränsat antal gånger. Under vissa förutsättningar kan en registrering upphävas, t.ex. om varumärket registrerats i strid med lagen. Ensamrätten till ett varukännetecken som inte är registrerat upphör när det inte längre är känt på det sätt som krävs för att det ska anses inarbetat.

Firmalagen (1974:156) innehåller generella bestämmelser om företagsnamn (firma) och andra näringskännetecken. Rätten till ett näringskännetecken innebär att ingen annan än innehavaren i näringsverksamhet får använda tecknet, eller ett liknande tecken, för sådan verksamhet som innehavaren bedriver. Ensamrätten är utformad på i huvudsak samma sätt som ensamrätten till ett varukännetecken. I likhet med vad som gäller för varukännetecken ges kända näringskännetecken ett utökat skydd. Ensamrätten kan uppkomma genom registrering eller inarbetning. Registrering sker huvudsakligen hos Bolagsverket men också hos andra registreringsmyndigheter. Vilken myndighet som ansvarar för registreringen är beroende av vilken företagsform som är aktuell. Registreringen av ett företagsnamn behöver inte förnyas utan kan bestå under obegränsad tid. Av firmalagen framgår under vilka förutsättningar en registrering av ett företagsnamn kan upphävas.

För att skydda ensamrätten till varukännetecken och näringskännetecken kan flera sanktioner komma i fråga vid intrång i ensamrätten. I varumärkeslagen och firmalagen finns bestämmelser om straffansvar och skadeståndsskyldighet. Vidare kan en domstol vid vite förbjuda den som gör eller medverkar till ett intrång att fortsätta med det. Det finns också bestämmelser om andra skydds- och säkerhetsåtgärder, såsom förstörande av egendom, informationsföreläggande och intrångsundersökning.

Varumärkesrätten bygger på EU-regler

Varumärkesrätten är nationell, dvs. det skydd som svensk rätt ger en varumärkesinnehavare omfattar i princip bara Sverige. Samtidigt är varumärkena sådana att de lätt kan användas i flera länder. Den omfattande internationella handeln har medfört att många företag söker varumärkesskydd utomlands, genom nationella eller internationella förfaranden. En följd av det är att varumärkesrätten allt eftersom har kommit att harmoniseras mer och mer. Särskilt samarbetet inom EU har haft stor betydelse för utformningen och tillämpningen av den svenska varumärkesrätten. På varumärkesområdet finns det också flera internationella konventioner som Sverige är anslutet till.

Varumärkesrätten inom EU regleras hittills genom två centrala rättsakter – 2008 års varumärkesdirektiv² och EU:s varumärkesförordning³från 2017. Både direktivet och förordningen är kodifieringar (sammanslagningar) av tidigare direktiv respektive förordningar på området. Syftet med 2008 års direktiv är att EU:s medlemsstater i flera viktiga

² Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar. ³ Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EUvarumärken.

• Sida 140
•  Original

avseenden ska ha enhetliga nationella regler. Framför allt reglerar direktivet frågor om vad som behövs för att kunna få och upprätthålla en registrering av ett varumärke och frågor om omfattningen av ensamrätten.

I EU:s varumärkesförordning finns bestämmelser om en särskild ordning på EU-nivå för registrering av varumärken, s.k. EU-varumärken. Ett EU-varumärke gäller inom hela unionen och registreras hos EU:s immaterialrättsmyndighet (European Union Intellectual Property Office, EUIPO). Förfarandet har funnits sedan mitten av 1990-talet och används i betydande utsträckning av svenska företag. Förutsättningarna för registrering och förfarandet vid registrering är fristående från den nationella varumärkesrätten och regleras i princip uteslutande i förordningen.

I samband med att det nya varumärkesdirektivet antogs i december 2015 antogs också ändringar i EU:s varumärkesförordning. Ändringarna i förordningen trädde i kraft den 23 mars 2016 och har lett till vissa anpassningar i svensk rätt (se prop. 2015/16:123 och prop. 2016/17:221).

Företagsnamnsrätten har inte varit föremål för internationell harmonisering på samma sätt som varumärkesrätten. Någon särskild reglering av företagsnamnsrätten finns inte inom EU. Rätten till företagsnamn berörs dock i varumärkesdirektivet och i EU:s varumärkesförordning, bl.a. när det gäller vad som kan utgöra hinder mot registrering av varumärken och grund för upphävande av varumärkesregistreringar.

Utöver EU:s varumärkesdirektiv och varumärkesförordning är det s.k. civilrättsliga sanktionsdirektivet⁴ en rättsakt av betydelse på området. Det syftar till att underlätta för rättighetshavare att ingripa mot den som begår intrång i en rättighet. Direktivet är tillämpligt i fråga om alla intrång i immateriella rättigheter som skyddas enligt EU-rätten eller svensk rätt. Det omfattar alltså både varumärken och företagsnamn.

4.2. Det nya varumärkesdirektivet

Direktivet innebär moderniseringar och förenklingar

Det nya varumärkesdirektivet är en omarbetning av 2008 års varumärkesdirektiv. Det övergripande syftet med omarbetningen är att främja innovation och ekonomisk tillväxt genom att göra reglerna mer tillgängliga och ändamålsenliga för användarna. Ändringarna ska bl.a. leda till lägre kostnader, snabbare förfaranden samt ökad förutsebarhet och rättssäkerhet. Direktivet innebär dels en fördjupad harmonisering av den materiella varumärkesrätten, dels nya gemensamma regler när det gäller förfarandena vid registrering av ett varumärke och hävning av en varumärkesregistrering. Förfarandena omfattas inte av 2008 års direktiv utan regleras hittills uteslutande på nationell nivå. Vidare finns det nya bestämmelser om kollektiv-, garanti- och kontrollmärken, liksom regler om varumärken som förmögenhetsobjekt, t.ex. vid överlåtelse. Även om

⁴ Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter.

• Sida 141
•  Original

det inte är fråga om någon fullharmonisering av hela rättsområdet, innebär det nya direktivet att varumärkesrätten i stor utsträckning blir likalydande inom EU. Direktivet reglerar i princip uttömmande vad som krävs för att få och upprätthålla en varumärkesregistrering och omfattningen av innehavarens ensamrätt. Dessutom är förutsättningarna för registrering och grunderna för hävning uttömmande, låt vara att vissa bestämmelser är frivilliga för medlemsstaterna att införa. I andra delar är direktivet mer allmänt utformat och i dessa delar är det upp till medlemsstaterna att bestämma den närmare utformningen av den nationella regleringen. Det gäller t.ex. vad som ska gälla vid överlåtelse av varumärken och vissa av bestämmelserna om förfarandena vid registrering och hävning.

Regeringen välkomnar de nya EU-reglerna. För att svenska företag ska kunna konkurrera på bästa sätt på den europeiska marknaden behövs det regler som är enkla, förutsebara och rättssäkra. Direktivet innebär i flera avseenden en modernisering och förenkling av varumärkesrätten. Som många remissinstanser framhåller är det positivt med mer enhetliga regler inom EU eftersom det gynnar företag med verksamhet i både Sverige och andra EU-länder. Det underlättar därigenom internationell handel och ger bättre förutsättningar för svenska företag att exportera. Det gör det också lättare för utländska företag att verka i Sverige vilket kan leda till ökade investeringar i landet.

Det finns ett nära samband mellan den nationella varumärkesrätten och regleringen om EU-varumärken och många bestämmelser är likalydande i direktivet och förordningen. En av de bärande tankarna bakom varumärkesreformen är också att direktivet – och därmed den nationella varumärkesrätten – ska närma sig vad som gäller för EU-varumärken. Att reglerna liknar varandra innebär fördelar för de många svenska företag som registrerar varumärken både i Sverige och på EU-nivå. Det kan bl.a. resultera i tids- och kostnadsbesparingar för de företag som efter hand vill expandera och skydda sitt varumärke i andra EU-länder.

Sammantaget bedömer regeringen att de nya varumärkesreglerna kan främja handel och skapa förutsättningar för ökad export och ekonomisk tillväxt.

Närmare om genomförandet av direktivet

Ett EU-direktiv är bindande med avseende på det resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma formen och tillvägagångssättet för genomförandet.

Många bestämmelser i 2008 års direktiv överförs i princip oförändrade till det nya direktivet. Skyldigheten att genomföra det nya direktivet gäller bara de bestämmelser som innebär ändringar i förhållande till tidigare, medan skyldigheten att genomföra de oförändrade bestämmelserna följer av 2008 års direktiv. I dessa delar görs som utgångspunkt inga nya ställningstaganden. I vissa fall kan det emellertid finnas behov av författningsändringar som inte direkt föranleds av det nya direktivet.

En särskild fråga är hur nära den svenska lagtexten ska ansluta till texten i direktivet. Många centrala bestämmelser i varumärkeslagen är i dag utformade i nära överensstämmelse med 2008 års direktiv. Det är därför en naturlig utgångspunkt att de bestämmelserna även fortsättnings-

• Sida 142
•  Original

vis bör vara utformade i nära anslutning till direktivet. Det gäller särskilt de bestämmelser som innebär rättigheter och skyldigheter för enskilda, t.ex. de som reglerar det grundläggande immaterialrättsliga skyddet. En sådan lagstiftningsteknik underlättar en EU-konform tolkning, dvs. en tolkning i enlighet med de bakomliggande EU-reglerna.

Liksom 2008 års varumärkesdirektiv omfattar det nya direktivet bara registrerade varumärken. Inarbetade varukännetecken regleras endast med avseende på deras förhållande till registrerade varumärken. I varumärkeslagen tillämpas med några undantag samma regler för såväl registrerade varumärken som inarbetade varukännetecken. Direktivets bestämmelser bör därför som utgångspunkt vara tillämpliga även för inarbetade varukännetecken, om det inte finns skäl som talar för att undanta sådana kännetecken.

Regeringen lämnar i propositionen de förslag till lagändringar som bedöms behövas för att genomföra det nya varumärkesdirektivet. Detta bör göras med ändringar i varumärkeslagen. I övriga delar görs bedömningen att svensk rätt, i vissa fall efter förordningsändringar, uppfyller direktivets krav.

Hänvisningar till EU:s varumärkesförordning

En hänvisning i en författning till en EU-förordning kan utformas så att den antingen avser den vid varje tidpunkt gällande lydelsen av förordningen (s.k. dynamisk hänvisning) eller så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse (s.k. statisk hänvisning). Vid författningsskrivning är utgångspunkten att man använder sig av statiska hänvisningar. En följd av att ha statiska hänvisningar blir att om EU-bestämmelserna ändras behöver lagstiftaren överväga om någon ändring ska göras i den nationella lagstiftningen.

I de bestämmelser i varumärkeslagen som föreslås med anledning av direktivet finns nya hänvisningar till EU:s varumärkesförordning på tre ställen (2 kap. 30 § första stycket, 3 kap. 1 a § första stycket och 10 kap. 7 § första stycket). I de första två fallen fyller hänvisningen endast funktionen att informera om att EU:s varumärkesförordning är tillämplig och inte varumärkeslagen. Det saknar betydelse vilken lydelse av förordningen som hänvisningen sker till varför det är mest ändamålsenligt att välja en dynamisk hänvisning. I det sista fallet syftar hänvisningen till att reglera förutsättningarna för att kunna nå framgång med en intrångstalan mot den som använder ett yngre EU-varumärke. Hänvisningen är i det fallet av saklig karaktär vilket skulle kunna tala för en statisk hänvisning. En konsekvens av att välja en statisk hänvisning i detta fall skulle dock vara att om de aktuella bestämmelserna i förordningen ändras, utan att en motsvarande ändring görs i den svenska lagstiftningen, kan det leda till en felaktig utgång i ett mål om intrång mot den som använder ett EU-varumärke. Regeringen anser att detta inte är ändamålsenligt. Hänvisningen till förordningen bör därmed även i detta fall vara dynamisk.

När det gäller valet av hänvisningsteknik i övriga bestämmelser i varumärkeslagen, lagen om företagsnamn och lagen om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel bör inga ändringar göras i förhållande

• Sida 143
•  Original

till vad som gäller i dag (jfr prop. 2015/16:32 s. 22, prop. 2015/16:123 s. 21 och 22 och prop. 2016/17:221 s. 10).

5. Varumärkesrättens omfattning

5.1. Bestämmelserna om vad som kan utgöra ett varumärke moderniseras

Regeringens förslag: Ett varumärke ska kunna bestå av alla tecken som har särskiljningsförmåga och som tydligt kan återges i Patent- och registreringsverkets varumärkesregister. Det ska inte längre krävas att ett tecken kan återges grafiskt för att kunna utgöra ett varumärke.

Färger och ljud ska läggas till i uppräkningen av exempel på tecken som kan utgöra ett varumärke.

Ensamrätt ska inte kunna förvärvas till ett kännetecken som endast utgörs av en form eller annan egenskap som följer av varans art, är nödvändig för att varan ska uppnå ett tekniskt resultat eller ger varan ett betydande värde.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 225–228).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) föreslår att bestämmelsen om vad som kan utgöra ett varumärke utformas på samma sätt som i direktivet.

Skälen för regeringens förslag

Även tecken som inte kan återges grafiskt ska kunna registreras som varumärken

Enligt svensk rätt kan ett varumärke bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, t.ex. ord, figurer, bokstäver, siffror eller formen på en vara, förutsatt att tecknen har särskiljningsförmåga (1 kap. 4 § varumärkeslagen

)

.

Regleringen bygger på 2008 års varumärkesdirektiv.

I det nya direktivet moderniseras bestämmelsen om vad som kan utgöra ett varumärke (artikel 3). Till att börja med tydliggörs att färger och ljud kan utgöra varumärken. Det innebär ingen saklig ändring utan är bara ett klargörande av vad som redan gäller. Av större betydelse är att det nuvarande kravet om grafisk återgivning slopas. Kravet har i praktiken inneburit att varumärken som inte i sig kan uppfattas visuellt på ett papper eller en skärm, t.ex. ett ljud, måste återges grafiskt med hjälp av figurer, linjer eller bokstäver. Enligt direktivet ska det i stället krävas att tecknet kan återges i varumärkesregistret på ett sätt som gör det möjligt för behöriga myndigheter och allmänheten att klart och tydligt avgöra föremålet för skyddet.

Kravet på återgivning i just en grafisk form har med tiden blivit föråldrat. Det bör därför i enlighet med direktivet införas ett mera flexibelt och

• Sida 144
•  Original

allmänt tillämpbart krav i varumärkeslagen. Det gör det lättare att registrera varumärken som inte består av traditionella ord eller figurer, t.ex. ljudvarumärken eller varumärken som rör sig. Exempelvis ska en notbild kunna återges genom en ljudfil, vilket kan leda till en tydligare återgivning. Den nya regleringen innebär också att kravet på återgivning blir teknikneutralt. Vilka tecken som kan utgöra varumärken kan alltså förändras över tid beroende på teknikens utveckling.

I likhet med utredningen anser regeringen att regleringen kan ges en något enklare utformning än i direktivet. Det föreslås därför att ett varumärke ska kunna bestå av alla tecken som har särskiljningsförmåga och tydligt kan återges i det varumärkesregister som förs av Patent- och registreringsverket. Färger och ljud bör dessutom läggas till i uppräkningen av exempel på vad som kan utgöra ett varumärke.

Kännetecken som består av en form eller annan egenskap

Det är inte möjligt att få ensamrätt till ett kännetecken som bara består av en form som följer av varans art. På samma sätt är det inte möjligt att få ensamrätt till ett kännetecken som bara består av en form som är nödvändig för att uppnå ett tekniskt resultat eller som ger varan ett betydande värde (1 kap. 9 § och 2 kap. 4 §varumärkeslagen). Bestämmelsen motiveras av behovet av att hålla vissa former fritt tillgängliga för att uppnå en effektiv konkurrens på marknaden. Regleringen bygger på 2008 års direktiv.

I det nya direktivet görs ett tillägg i bestämmelsen som innebär att det utöver en varas form inte går att få ensamrätt till andra särskilda egenskaper hos varan (artikel 4.1 e). Tanken är att regleringen på detta sätt ska bli mera heltäckande. Tillägget ska ses mot bakgrund av att kravet på grafisk återgivning av ett varumärke tas bort. En motsvarande ändring bör göras i varumärkeslagen.

5.2. Rättigheter knutna till ett varukännetecken

Regeringens förslag: Det ska klargöras att ensamrätten till ett varukännetecken endast omfattar användning av tecknet för varor eller tjänster.

Ensamrätten till ett varukännetecken som här i landet är känt inom en betydande del av omsättningskretsen ska omfatta användning av identiska eller liknande tecken, om användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om användningen avser varor eller tjänster av samma, liknande eller annat slag.

I exemplifieringen över vad som utgör användning av ett tecken ska det läggas till att använda det som ett företagsnamn eller ett annat näringskännetecken eller som en del av ett företagsnamn eller ett annat näringskännetecken.

Ensamrätten till ett varukännetecken ska vidare omfatta transitering eller liknande tullåtgärd med varor av samma slag under ett tecken som är identiskt med eller som i väsentliga drag inte kan särskiljas från varukännetecknet. Detta ska dock inte gälla om innehavaren av varu-

• Sida 145
•  Original

kännetecknet saknar rätt enligt lagen i destinationslandet att hindra att varorna släpps ut på marknaden där.

Den som begår varumärkesintrång genom transitering eller en liknande tullåtgärd ska inte kunna dömas till ansvar för brott.

Det ska slutligen införas bestämmelser om att rätten till ett yngre registrerat varumärke ska gälla vid sidan av en äldre rätt till ett varukännetecken om den yngre rättigheten är en s.k. mellankommande rättighet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se betänkandet s. 228–240). Utredningens förslag om att utvidga ensamrätten vid transitering av varumärkesförfalskningar skiljer sig dock lagtekniskt från regeringens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Flera remissinstanser, däribland Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen), Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen),

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Företagarna och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR), anser att det bör övervägas om utformningen av det s.k. korsvisa skyddet mellan varukännetecken och näringskännetecken bör ändras. Några remissinstanser, däribland Patent- och registreringsverket (PRV), Uppsala universitet och SFIR, anser att det korsvisa skyddet bör ändras så att rätten till ett företagsnamn ska kunna hindra användningen av ett varukännetecken, bara om företagsnamnet också används som ett varukännetecken för företagets varor och tjänster.

Denna faktiska användning ska också, enligt remissinstansernas förslag, vara en förutsättning för att företagsnamnet ska kunna utgöra hinder mot registrering av ett varumärke. PRV och Uppsala universitet uttrycker också vissa tveksamheter till om utformningen av det korsvisa skyddet mellan varukännetecken och näringskännetecken är förenligt med EUrätten; bl.a. pekar PRV på unionsrättens förbud mot nationella regler som kan hindra handeln mellan medlemsländerna.

Lunds universitet, Uppsala universitet och SFIR delar utredningens bedömning att innehavarens möjlighet att förhindra transitering av varumärkesförfalskningar ska ses som en utvidgning av ensamrätten till ett varukännetecken, men föreslår en något annan utformning av lagtexten.

Läkemedelsindustriföreningen och Svenska Föreningen mot Piratkopiering (SACG) anser att förslaget om att inte straffbelägga intrång i transitsituationer begränsar varumärkesinnehavares möjligheter att förhindra handel med varumärkesförfalskningar alltför mycket. SACG ifrågasätter också om förslaget är förenligt med Sveriges internationella åtaganden i frihandelsavtal.

SACG anser att det bör övervägas att införa en särskild bestämmelse i varumärkeslagen som genomför regleringen i direktivet om rätten att förbjuda förberedande åtgärder.

• Sida 146
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Ensamrättens innebörd förtydligas

Ensamrätten till ett varukännetecken ger innehavaren rätt att hindra andra från att utan medgivande använda tecknet i näringsverksamhet. Innehavaren har ett grundläggande skydd som innebär att ingen annan får använda dels ett tecken som är identiskt med varukännetecknet för varor eller tjänster av samma slag, dels ett tecken som är identiskt med eller liknar varukännetecknet för varor eller tjänster av samma eller liknande slag om det finns en risk för förväxling (1 kap. 10 § första stycket 1 och 2). Vidare har ett känt varukännetecken ett utökat skydd på så sätt att innehavaren kan hindra att någon annan använder tecknet även om det inte är fråga om varor eller tjänster av samma eller liknande slag. Det krävs då att användningen drar otillbörlig fördel av eller utan skälig anledning är till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende (1 kap. 10 § första stycket 3).

Varumärkeslagens bestämmelser om ensamrättens omfattning bygger på 2008 års direktiv och är utformade i nära anslutning till direktivtexten. I det nya direktivet görs vissa ändringar när det gäller innebörden av ensamrätten (artikel 10). Den hittillsvarande frivilliga bestämmelsen om utökat skydd för kända varumärken blir nu obligatorisk för medlemsstaterna att genomföra. En sådan bestämmelse finns redan i svensk rätt. I övrigt är ändringarna främst klargöranden utifrån EU-domstolens praxis (med undantag för artikel 10.4 om ensamrätten vid transit som syftar till att ändra rättsläget i jämförelse med domstolens praxis). Bland annat förtydligas att det utökade skyddet för ett känt varumärke gäller oavsett om tecknet används för varor eller tjänster av samma, liknande eller annat slag (artikel 10.2 c). Varumärkeslagen uppfyller här i och för sig direktivets krav, eftersom det i lagen inte anges att skyddet gäller endast för vissa slags varor eller tjänster. Bestämmelsen är dock utformad på ett annat sätt än i direktivet.

Det förtydligas också i direktivet att varumärkesinnehavaren endast kan hindra att varumärket används i förhållande till varor eller tjänster (artikel 10.2). Detta får redan anses gälla i svensk rätt, men det framgår inte i alla delar uttryckligen av lagtexten.

Det är lämpligt att bestämmelserna om ensamrätten även fortsättningsvis är utformade i nära anslutning till det bakomliggande direktivet. Det gör det lättare att tillämpa lagen i enlighet med direktivet, vilket är av särskild vikt eftersom det handlar om den grundläggande innebörden av det immaterialrättsliga skyddet. Förtydligandena i direktivet bör därför föras in uttryckligen i lagen.

Utredningen föreslår också att bestämmelsen om det utökade skyddet för kända varukännetecken ska anpassas ytterligare till direktivtexten i ett avseende som inte är ändrat i förhållande till 2008 års direktiv. Enligt nuvarande ordning skiljer sig svensk rätt från direktivet eftersom rekvisitet ”utan skälig anledning” bara är relevant vid bedömningen av om användningen av tecknet är till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende (s.k. urvattning). Av EU-domstolens praxis framgår emellertid att rekvisitet kan ha betydelse också vid prövningen av om användningen av tecknet drar otillbörlig fördel av varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende (s.k. snyltning), se

• Sida 147
•  Original

EU-domstolens dom den 6 februari 2014 i mål nr C-65/12, Leidseplein Beheer och de Vries. Lagtexten bör därför anpassas till direktivets lydelse på det sätt som utredningen föreslår.

I direktivet klargörs vidare att ensamrätten till ett varumärke inte påverkar tidigare rättigheter, dvs. sådana rättigheter som har förvärvats före rätten till varumärket (artikel 10.2). Klargörandet syftar till att säkerställa att direktivet fullt ut överensstämmer med avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs-avtalet) som slår fast att ensamrätten till ett registrerat varumärke inte får skada äldre rättigheter (se artikel 16.1 i TRIPs-avtalet). I varumärkeslagen finns redan en bestämmelse som ger uttryck för principen att företräde ska ges åt den rättighet som uppstod först (se 1 kap. 13 §). Någon ändring är därför inte nödvändig i detta fall.

Användning av ett företagsnamn omfattas av ensamrätten

I varumärkeslagen finns en uppräkning med exempel på vad som ska anses vara användning av ett varukännetecken, t.ex. att förse varor eller deras förpackningar med tecknet och att bjuda ut varor till försäljning (1 kap. 10 § andra stycket 1 och 2). Även i denna del är lagen utformad i nära anslutning till 2008 års direktiv.

I det nya direktivets uppräkning över vad som ska anses utgöra användning av ett tecken läggs det till användning av tecknet som ett företagsnamn eller som en del av ett företagsnamn (artikel 10.3 d). Ändringen innebär ett klargörande till följd av EU-domstolens praxis. Klargörandet rör det förhållandet att en varumärkesinnehavare kan hindra att ett tecken används som ett företagsnamn, om företagsnamnet används för att särskilja varor eller tjänster.

Varumärkeslagens uppräkning av vad som ska anses utgöra användning av ett varukännetecken innefattar inte användning av tecknet i ett företagsnamn eller ett annat näringskännetecken. Det står visserligen klart att sådan användning kan omfattas av ensamrätten genom det s.k. korsvisa skyddet, men det bör ändå anges uttryckligen i varumärkeslagens bestämmelse om ensamrättens omfattning. För att svensk rätt fullt ut ska anpassas till direktivet bör det också framgå att användning av en del av ett företagsnamn eller ett näringskännetecken, t.ex. den dominerande delen, kan utgöra användning av varukännetecknet.

I detta sammanhang kan också det korsvisa skyddet mellan varukännetecken och näringskännetecken uppmärksammas. Flera remissinstanser anser att utformningen av det bör ändras eller att det bör övervägas ytterligare om det bör ändras.

Det korsvisa skyddet innebär att den som innehar ett varumärke eller ett annat varukännetecken har ensamrätt till kännetecknet som näringskännetecken. Innehavaren kan alltså hindra att någon använder kännetecknet som företagsnamn. Den som innehar ett företagsnamn eller ett annat näringskännetecken har motsvarande ensamrätt till kännetecknet som varukännetecken (1 kap. 8 § första stycket varumärkeslagen och 2 a § första stycket firmalagen).

Ensamrätten till ett varumärke är i första hand knuten till de varor och tjänster som det registreras för. Ensamrätten till ett företagsnamn är i stället i första hand knuten till den verksamhet som det registreras för.

• Sida 148
•  Original

Några av remissinstanserna anser att registrerade företagsnamn i Sverige har ett oproportionerligt starkt och brett skyddsomfång jämfört med registrerade varumärken. Det beror enligt remissinstanserna främst på att det ställs strängare krav på vilka varor och tjänster ett varumärke registreras för än på vilken verksamhet ett företagsnamn registreras för och att kraven på särskiljningsförmåga skiljer sig åt. Det framhålls bl.a. att det korsvisa skyddet medför att företag kan kringgå reglerna om varumärken genom att låta registrera företagsnamn med breda verksamhetsbeskrivningar för att åstadkomma ett så brett varumärkesrättsligt skydd som möjligt. Vidare framhåller remissinstanserna att kraven på användning av varumärken respektive företagsnamn skiljer sig åt. Det finns t.ex. möjlighet till partiell hävning av registreringen av ett varumärke beträffande vissa varor och tjänster. Någon motsvarande möjlighet till hävning av en viss del av verksamheten för ett företagsnamn finns däremot inte.

Regeringen konstaterar att anledningen till att regleringen om varumärken och företagsnamn i vissa hänseenden inte är samordnad, t.ex. när det gäller partiell hävning, är att ett företagsnamn förutom att utgöra ett kännetecken för en viss verksamhet också har den funktionen att det identifierar en viss näringsidkare. Även andra än rent känneteckensrättsliga hänsyn gör sig därför gällande när det gäller regleringen om företagsnamn.

Utredningen gör bedömningen att det inte finns skäl att överväga några ändringar när det gäller det korsvisa skyddet mellan varukännetecken och näringskännetecken. Som utredningen framhåller skulle ytterligare överväganden beträffande utformningen av det korsvisa skyddet kräva en omsorgsfull analys. Det är inte möjligt att i detta sammanhang jämföra och bedöma alternativa utformningar – t.ex. det förslag som PRV och

Uppsala universitet ställer sig bakom – och vilka konsekvenser de skulle få i praktiken eller för det känneteckensrättsliga systemet.

Det finns också fördelar med att behålla det korsvisa skyddet i dess nuvarande form. Som Bolagsverket framhåller har näringslivet ett intresse av att näringsidkares företagsnamn ges skydd som varukännetecken på det sätt som sker i dag. Bolagsverket pekar särskilt på att många företag börjar sin verksamhet med endast sitt företagsnamn som kännetecken, för att senare eventuellt även registrera ett varumärke.

På senare tid har det också genomförts en genomgripande översyn av den känneteckensrättsliga lagstiftningen i Sverige. Det ansågs i det lagstiftningsarbetet att det korsvisa skyddet bör behållas i sin nuvarande form (prop. 2009/10:225 s. 109 och 359).

Av 2008 års varumärkesdirektiv och EU-domstolens praxis följer att medlemsstaterna under vissa omständigheter är skyldiga att tillerkänna en varumärkesinnehavare rätten att hindra att ett kännetecken används som företagsnamn, under förutsättning att företagsnamnet används för att särskilja varor eller tjänster. I det nya direktivet klargörs detta förhållande men det innebär inte någon saklig ändring i förhållande till vad som gäller i dag. I direktivet anges det också att medlemsstaterna får ha regler om att rätten till ett företagsnamn kan hindra registrering av varumärken och utgöra grund för hävning av en varumärkesregistrering. Det anges däremot inte under vilka närmare förutsättningar innehavaren

• Sida 149
•  Original

av ett företagsnamn kan ges rätt att hindra användningen av ett kännetecken som varumärke, varför den frågan får regleras i nationell rätt.

Regeringen delar utredningens bedömning att den nuvarande ordningen med korsvist skydd är förenlig med EU-rätten och att det nya direktivet inte hindrar att företagsnamnsrätten är samordnad med varumärkesrätten på det sättet. Det finns därför inte tillräckliga skäl att nu – i samband med genomförandet av direktivet – göra en förnyad översyn av utformningen av det korsvisa skyddet på det sätt som vissa remissinstanser efterfrågar.

Transitering av varumärkesförfalskningar omfattas av ensamrätten

EU-domstolens praxis innebär att ensamrätten till ett varumärke inte ger innehavaren rätt att hindra att varor, som är försedda med varumärket, passerar (transiteras) genom en medlemsstat där varumärket är skyddat, när varorna inte importeras till landet. En transitering innebär nämligen formellt sett att varorna inte kommer in i landet; varorna ska bara vidare till ett annat land. Vill varumärkesinnehavaren i en sådan situation göra ensamrätten gällande, måste denne bevisa att avsikten är att varorna egentligen ska släppas ut i medlemsstaten. Eftersom transitering genom en medlemsstat av varor som är försedda med det skyddade varumärket inte utgör ett varumärkesintrång i det landet, har tullmyndigheten där begränsade möjligheter att ingripa mot sådana varor. Ett ingripande förutsätter nämligen att det rör sig om ett misstänkt intrång.

EU-domstolens praxis har ansetts lägga en alltför betungande bevisbörda på rättighetshavarna och förhindra ett effektivt bekämpande av varumärkesförfalskningar. I det nya direktivet införs därför en bestämmelse som ändrar detta rättsläge.

Enligt bestämmelsen ska varumärkesinnehavaren ha rätt att hindra andra från att, i näringsverksamhet, föra in varumärkesförfalskade varor som kommer från ett tredjeland i den medlemsstat där varumärket är skyddat, även om varorna inte övergår till fri omsättning där, dvs. importeras (artikel 10.4 första stycket). Innehavarens rätt att ingripa gäller i alla tullsituationer så länge varorna inte är avsedda att släppas ut på marknaden i den berörda medlemsstaten (t.ex. transitering, lagring i tullager och frizoner och tillfällig införsel). Varumärkesinnehavarens rätt gäller dock inte om den som vill vidta tullåtgärden kan bevisa att varumärkesinnehavaren inte kan hindra att varorna släpps ut på marknaden i det land som är slutdestinationen (artikel 10.4 andra stycket), en s.k. omvänd bevisbörda. Kan den som vill vidta tullåtgärden bevisa att varorna ska släppas ut på en marknad där varumärket saknar skydd, kan varumärkesinnehavaren alltså inte hindra detta med stöd av den nya ensamrätten. Frågan om vilket land som är slutdestinationen och vilket skydd varumärket har där ska prövas först i ett eventuellt intrångsmål vid domstol.

Det finns inte någon motsvarighet till artikel 10.4 i varumärkeslagen. En sådan bestämmelse bör därför införas och utformas som en utvidgning av ensamrätten. Det innebär att varumärkesskyddet stärks och att det blir lättare för Tullverket att ingripa mot varumärkesförfalskade varor. Det kan i sin tur leda till att färre förfalskade varor – som dessutom kan vara

• Sida 150
•  Original

bristfälliga och medföra hälso- och säkerhetsrisker – kommer ut på marknaden i Sverige.

För att underlätta tillämpningen av bestämmelsen anser några remissinstanser att lagtexten bör utformas i närmare anslutning till direktivet än vad utredningen föreslår.

Den nya ensamrätten har koppling till tullregler och är i viss utsträckning ett avsteg från den grundläggande immaterialrättsliga principen om att ensamrätten endast gäller i det land där skyddet uppkommit. Vidare skiljer sig regleringen inte oväsentligt från vad som gäller för ensamrätten i övrigt, t.ex. är skyddet begränsat till varumärkesförfalskade varor och knyter på så sätt an till den terminologi som används i EU:s tullagstiftning. Regeringen delar utredningens uppfattning att det är lämpligt att bestämmelsen får en tydligare immaterialrättslig utformning än vad den har fått i direktivet. Utredningens förslag innebär dock att transit eller liknande tullåtgärder ska ses som ytterligare exempel på sådan användning av varukännetecknet som innehavaren har ensamrätt till, vid sidan av t.ex. användning vid import eller i reklam. I likhet med Uppsala universitet och SFIR anser emellertid regeringen att det är lämpligare om ensamrätten till ett varukännetecken vid transit och i liknande situationer utformas som en självständig bestämmelse. Det blir då tydligare att ensamrätten i dessa fall skiljer sig från bestämmelserna om ensamrättens omfattning i övrigt.

Undantag från straffansvar vid intrång genom transitering eller liknande tullåtgärd

Sådana transitbestämmelser som nu föreslås för nationella varumärken gäller redan sedan år 2016 för EU-varumärken. Av varumärkeslagen framgår att den som begår intrång i ett EU-varumärke genom transitering eller liknande tullåtgärd inte kan dömas till ansvar för brott (10 kap. 5 § andra stycket varumärkeslagen). Inte heller kan varorna förverkas. Däremot gäller på vanligt sätt de civilrättsliga sanktionerna vid ett sådant intrång, vilket innebär att varorna kan förstöras (10 kap. 5 § första stycket). Utredningen föreslår att samma undantag ska gälla för intrång i ett varukännetecken enligt varumärkeslagen.

På samma sätt som i direktivet innebär EU:s varumärkesförordning att förekomsten av varumärkesförfalskade varor i transitsituationer utgör intrång i ett EU-varumärke, om inte den misstänkte intrångsgöraren kan bevisa att varumärket saknar skydd i det land där varorna slutligen ska släppas ut (omvänd bevisbörda). Att tillämpa en omvänd bevisbörda i ett straffrättsligt mål om varumärkesintrång skulle vara ett avsteg från principen i svensk rätt om att det är åklagaren eller målsäganden som ska bevisa samtliga de omständigheter som måste finnas för att den tilltalade ska kunna dömas. Vid införandet av det straffrättsliga undantaget för EUvarumärken uttalade regeringen att en sådan ordning måste undvikas. Vidare ansågs att skälen för att införa en separat nationell bestämmelse om lagföring vid intrång i transitsituationer inte skulle stå i proportion till de ansträngningar som krävs från rättsväsendet att nå de ansvariga, som typiskt sett befinner sig utanför EU (se prop. 2015/16:123 s. 20 och 21). Motsvarande ställningstaganden gör sig gällande vid intrång genom transitering eller en liknande tullåtgärd avseende varukännetecken som är skyddade enligt varumärkeslagen.

• Sida 151
•  Original

SACG ifrågasätter om det är förenligt med Sveriges åtaganden i internationella handelsavtal att inte kriminalisera varumärkesintrång i sådana situationer. Enligt SACG följer det av t.ex. frihandelsavtalet mellan EU och dess medlemsstater och Republiken Korea (Sydkorea) en skyldighet att straffbelägga uppsåtlig varumärkesförfalskning, vilket även omfattar transitering.

Regeringen konstaterar att det i vissa handelsavtal som EU och dess medlemsstater har ingått med tredjeländer, t.ex. avtalen med Sydkorea och med Centralamerika, finns bestämmelser om straffrättsliga påföljder vid immaterialrättsintrång. Den skyldighet att kriminalisera intrång i transitsituationer som följer av dessa avtal sträcker sig dock inte längre än vad som följer av Sveriges åtaganden enligt TRIPs-avtalet. Vid införandet av det straffrättsliga undantaget år 2016 för EU-varumärken konstaterades att ett sådant undantag är förenligt både med EU-rätten och med TRIPs-avtalet. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning nu. Samma straffrättsliga undantag som finns för intrång i ett EUvarumärke bör alltså gälla för intrång i ett varukännetecken som är skyddat enligt varumärkeslagen. Det ska noteras att begränsningen av det straffrättsliga ansvaret endast kommer att gälla för ett sådant intrång. Om det framgår att varorna trots att de har deklarerats för transit i själva verket ska släppas ut på marknaden här, rör det sig om ett annat slags intrång och straffrättsligt ansvar kan komma i fråga för detta på vanligt sätt, dvs. i förekommande fall som förberedelse till sådant intrång.

Ett undantag från straffansvar innebär att varorna inte heller kan förklaras förverkade med stöd av 8 kap. 2 § varumärkeslagen. Det behövs därför inte någon ändring i den bestämmelsen.

Svenskt Näringsliv påtalar i sammanhanget att Tullverket borde få ökade befogenheter att förstöra intrångsgörande varor även om inte varumärkesinnehavaren begär det, t.ex. om det skulle innebära påtagliga risker för konsumenters hälsa eller miljön om varorna släpps ut på marknaden.

Tullverkets befogenheter att ingripa och förstöra varumärkesförfalskade varor styrs av EU-lagstiftning. Om en varumärkesinnehavare efter ett ingripande från Tullverket väljer att inte agera ska varorna enligt gällande regler frigöras. En förutsättning för frigörande är, precis som vid all import, att alla tullformaliteter har fullgjorts, däribland produktsäkerhetskrav. Det finns möjligheter för Tullverket att hålla kvar varor vid misstanke om att de utgör risk för hälsa eller säkerhet, miljön eller andra allmänna intressen. Frågan om varorna sedan ska få släppas ut på den svenska marknaden avgörs av ansvarig marknadskontrollmyndighet, t.ex. Konsumentverket eller Kemikalieinspektionen. Regeringen konstaterar således att det redan finns möjligheter att förstöra varumärkesförfalskningar som skulle kunna utgöra en risk för konsumenters hälsa eller miljön även om rättighetshavaren inte begär det.

Nya regler om mellankommande rättigheter

I det nya direktivet införs bestämmelser som syftar till att säkerställa att ett varumärke som har registrerats vid en tidpunkt då det inte ansågs finnas något hinder mot registreringen, men som senare har kommit att

• Sida 152
•  Original

strida mot en äldre rättighet, kan bestå i vissa situationer. Den yngre rättigheten ska i dessa fall få gälla vid sidan av den äldre. Lagrådet anser att begreppet mellankommande rättighet bör användas i dessa situationer för att beskriva den yngre rättigheten. Regeringen delar denna uppfattning.

Direktivet reglerar tre olika situationer där ett yngre varumärke betraktas som en mellankommande rättighet (artikel 8). En innehavare av ett äldre varukännetecken kan i dessa fall inte få den yngre rättigheten hävd. Tanken bakom bestämmelserna är att frågan om den yngre rättigheten strider mot den äldre ska bedömas utifrån förhållandena då den yngre rättigheten uppkom och inte vid tidpunkten för ansökan om hävning.

Den första situationen där ett yngre varumärke ska ses som en mellankommande rättighet tar sikte på fall där det äldre varumärket inte hade särskiljningsförmåga då den yngre rättigheten uppkom (artikel 8 a). En grundläggande förutsättning för registrering av ett varumärke är nämligen att det kan skilja varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som tillhandahålls i en annan. Förevarande bestämmelse i direktivet har betydelse i den situationen att ett äldre varumärke har registrerats, trots att det saknade särskiljningsförmåga, och varumärket därefter har kommit att förvärva särskiljningsförmåga genom användning. Ett yngre varumärke, som har registrerats under mellantiden, dvs. innan det äldre varumärket fick särskiljningsförmåga, ska då kunna gälla vid sidan av den äldre rättigheten.

Den andra situationen tar sikte på fall där det yngre varumärket är identiskt med eller liknar ett äldre varumärke och det finns en risk för att varumärkena kan förväxlas. Enligt direktivet får det yngre varumärket i sådana fall bara hävas om det äldre varumärket var tillräckligt särskiljande för att det skulle finnas en risk för förväxling då rätten till det yngre varumärket uppkom. I annat fall ses det yngre varumärket som en mellankommande rättighet (artikel 8 b).

Den tredje situationen reglerar fall där den äldre rättigheten är ett känt varumärke med ett utökat skydd. I den situationen ska ett yngre varumärke ses som en mellankommande rättighet om det äldre varumärket ännu inte hade blivit känt när rätten till det yngre varumärket uppkom. Det yngre varumärket får i en sådan situation alltså inte hävas (artikel 8 c).

Av direktivet framgår vidare att en innehavare av ett äldre varumärke i dessa tre situationer inte heller kan vinna framgång i ett mål om intrång vid domstol mot en innehavare av ett yngre varumärke. De båda rättigheterna ska då gälla vid sidan av varandra, vilket medför att inte någon av innehavarna kan hindra användningen av den andres varumärke (artikel 18.1 och 18.3).

I varumärkeslagen finns inga bestämmelser om mellankommande rättigheter, varför sådana bör införas. Bestämmelserna bör utformas på ett liknande sätt som regleringen om att varumärkesrättigheter ska gälla vid sidan av varandra om innehavaren av det äldre varukännetecknet inte har agerat i tid mot att det yngre varukännetecknet används (se 1 kap. 14– 16 §§ om verkan av passivitet).

• Sida 153
•  Original

Möjlighet att ingripa vid förberedelse till varumärkesintrång

Enligt direktivet ska en varumärkesinnehavare ha rätt att förbjuda bl.a. produktion och försäljning av förpackningar, etiketter och andra liknande föremål med varumärket på, om det finns en risk för att föremålen används på ett sätt som skulle kunna utgöra varumärkesintrång (artikel 11). Detta är en nyhet i förhållande till 2008 års direktiv. Av skälen till direktivet framgår att syftet med bestämmelsen är att kunna bekämpa varumärkesförfalskningar effektivare genom att göra det möjligt att förbjuda vissa åtgärder som vidtas innan ett intrångsgörande varumärke placeras på varor (skäl 26). Regeringen delar utredningens bedömning att direktivet reglerar sådana åtgärder som någon vidtar innan det har skett ett fullbordat intrång och som kan anses utgöra förberedelse till varumärkesintrång.

Enligt varumärkeslagen får en domstol vid vite förbjuda den som gör eller medverkar till varumärkesintrång att fortsätta med det (8 kap. 3 § varumärkeslagen). En sådan prövning görs på yrkande av den som innehar varukännetecknet eller av den som på grund av licens har rätt att utnyttja detta. Bestämmelsen tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång (8 kap. 3 § tredje stycket). Som utredningen framhåller finns det enligt svensk rätt alltså redan möjligheter att ingripa med vitesförbud i de situationer som omfattas av direktivet. Det är därför inte nödvändigt att införa en särskild reglering i detta avseende, som SACG förespråkar. Tvärtom skulle det kunna leda till tillämpningsproblem om det infördes en sådan särskild bestämmelse för vissa förberedande åtgärder som redan i dag omfattas av den allmänna bestämmelsen om vitesförbud vid förberedelse till intrång.

5.3. Begränsningar av ensamrätten

Regeringens förslag: Användning av företagsnamn ska inte längre undantas från ensamrätten till ett varukännetecken.

Det ska klargöras att ensamrätten till ett varukännetecken inte hindrar att någon annan, när det sker i enlighet med god affärssed, använder varukännetecknet för att identifiera eller hänvisa till innehavarens varor eller tjänster.

Ensamrätten till ett varukännetecken ska inte hindra att någon annan använder tecknet i jämförande reklam på ett sätt som är förenligt med marknadsföringslagen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 240–243).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem. Patent- och registreringsverket (PRV) anser att bestämmelsen om begränsning av ensamrätten som rör användning av ett varukännetecken för att identifiera eller hänvisa till innehavarens varor och tjänster bör utformas närmare direktivets lydelse.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR) anser att direktivets bestämmelse om användning av någon annans varukännetecken i jämförande reklam

• Sida 154
•  Original

ska genomföras som en del av den grundläggande ensamrätten, och inte som en begränsning av ensamrätten.

Skälen för regeringens förslag: Ensamrätten till ett varukännetecken är inte absolut utan kan begränsas med hänsyn till andra intressen. Till exempel omfattar ensamrätten bara användning i näringsverksamhet medan användning för privat bruk faller utanför. I varumärkeslagen finns det också vissa andra begränsningar som främst har sin motsvarighet i 2008 års varumärkesdirektiv (se 1 kap. 11 §). I det nya direktivet görs några ändringar i dessa bestämmelser.

Enligt varumärkeslagen hindrar inte ensamrätten till ett varukännetecken under vissa förutsättningar att någon annan använder sitt företagsnamn (sin firma), sitt namn eller sin adress (1 kap. 11 § andra stycket 1). Bestämmelsen innebär bl.a. att det är möjligt för en innehavare av ett företagsnamn att använda ett tecken som omfattas av varumärkesskydd så länge användningen är förenlig med god affärssed. Den motsvarande bestämmelsen i direktivet ändras nu så att endast användning av fysiska personers namn undantas från ensamrätten (artikel 14.1 a). Syftet med ändringen är att skapa lika villkor för företagsnamn och varumärken, eftersom äldre företagsnamn ändå regelmässigt har företräde framför yngre varumärken (skäl 27 till direktivet). Det anses alltså inte befogat att företagsnamnet dessutom ska ha ett visst skydd i förhållande till äldre varumärken. Vid en konflikt mellan ett företagsnamn och ett varumärke ska i stället de allmänna reglerna om företräde vid kolliderande rättigheter tillämpas.

För att svensk rätt ska vara förenlig med direktivet bör den ändras så att användning av företagsnamn inte längre undantas från ensamrätten. I den praktiska tillämpningen kan det t.ex. få betydelse i fråga om företagsnamn som används i en begränsad del av landet och där det hittills har kunnat anses förenligt med god affärssed att använda företagsnamnet trots att det annars varit förväxlingsbart med ett varukännetecken.

Ändringen innebär alltså att det även fortsättningsvis kommer att vara möjligt för fysiska personer att använda sitt namn eller sin adress i näringsverksamhet om det sker enlighet med god affärssed. Eftersom det genomgående i förslaget till ändringar i varumärkeslagen föreslås att begreppet firma ersätts med företagsnamn menar Lagrådet att det reser frågan om beteckningen namn kan komma att uppfattas som en gemensam beteckning för företagsnamn och personnamn. Det gäller särskilt för den nu aktuella bestämmelsen om begränsning av ensamrätten. Lagrådet anser därför att det bör övervägas att ersätta ”namn” med ”personnamn” där sådant avses. När det gäller nu aktuell bestämmelse delar regeringen Lagrådets uppfattning och föreslår att ”namn” ersätts med ”personnamn”. Även när det gäller bestämmelserna om det varumärkesrättsliga skyddet för namn som används som varukännetecken bör ”namn” ersättas med ”personnamn”. Det gäller regleringen om ensamrätt till näringskännetecken och namn som varukännetecken, s.k. naturliga varukännetecken (1 kap. 8 §) och regleringen om naturliga varukännetecken som registreringshinder (2 kap. 9 § 2). Att namn i dessa fall avser personnamn, dvs. fysiska personers namn, framgår visserligen av förarbetena men för att det ska bli tydligare vad som avses bör beteckningen personnamn användas i lagtexten (se prop. 2009/10:225 s. 111–113, 402 och 417). I de övriga

• Sida 155
•  Original

bestämmelser i varumärkeslagen där ”namn” förekommer används däremot beteckningen för att identifiera t.ex. innehavaren av ett varukännetecken (1 kap. 16 § andra stycket) eller sökanden av en varumärkesregistrering eller sökandens ombud (2 kap. 1 § första stycket 1 och 2). I dessa fall finns det ingen risk för tveksamheter om vad beteckningen avser varför regeringen anser att det inte är nödvändigt att göra några ändringar.

I direktivet görs också ändringar när det gäller möjligheten för någon annan att använda ett varukännetecken för att identifiera och hänvisa till innehavarens varor eller tjänster (artikel 14.1 c). Bestämmelsen tar bl.a. sikte på marknadsföring av reservdelar. Ändringen medför en viss utvidgning i förhållande till vad som gäller i dag. Lagen bör därför anpassas till direktivet. Som utredningen framhåller är det inte nödvändigt att precisera i lagtexten att begränsningen särskilt gäller användning som rör tillbehör och reservdelar (jfr 1 kap. 11 § andra stycket 3). Det står ändå klart att en sådan användning omfattas. PRV anser att det bör klargöras att begränsningen särskilt gäller användning som är nödvändig för att ange varans eller tjänstens avsedda ändamål. I likhet med utredningen anser emellertid regeringen att det är tillräckligt och lämpligare att saken tydliggörs i författningskommentaren.

Av artikel 14.1 b följer vidare att en varumärkesinnehavare inte kan hindra någon från att använda ett tecken eller andra uppgifter som saknar särskiljningsförmåga. En motsvarande begränsning finns redan i svensk rätt (se 1 kap. 11 § första stycket).

Slutligen innehåller direktivet bestämmelser om användning av ett varukännetecken i jämförande reklam. Bakgrunden till regleringen är att förhållandet mellan 2008 års varumärkesdirektiv och direktivet om vilseledande och jämförande reklam⁵ har ansetts ge upphov till en del oklarheter. I det nya direktivet klargörs därför att innehavaren av ett varumärke kan hindra andra att använda tecknet i jämförande reklam om användningen strider mot direktivet om vilseledande och jämförande reklam (artikel 10.3 f).

Med jämförande reklam menas att en näringsidkare i sin reklam direkt eller indirekt pekar ut en konkurrent eller en konkurrents varor eller tjänster. Sådan reklam är i princip tillåten eftersom det främjar konkurrensen och kan ge viktiga upplysningar till konsumenter. Men jämförelsen får inte vara vilseledande och det får inte finnas en risk för förväxling mellan näringsidkarna eller mellan deras produkter eller kännetecken. Reklamen får inte heller vara misskrediterande eller innebära s.k. renommésnyltning. Direktivet om vilseledande och jämförande reklam har genomförts i svensk rätt genom marknadsföringslagen (2008:486).

I varumärkesdirektivet är reglerna om användning av ett varumärke i jämförande reklam placerade i den grundläggande artikeln om vad ensamrätten till ett varukännetecken innebär. Utredningen föreslår att direktivet i detta avseende i stället genomförs i varumärkeslagens

⁵ Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam.

• Sida 156
•  Original

bestämmelse om vilka begränsningar som finns i ensamrätten. Uppsala universitet och SFIR menar att utredningens förslag kan leda till problem vid tillämpningen bl.a. eftersom det i allmänhet saknas anledning att pröva om en inskränkning är tillämplig innan det har konstaterats att den ifrågasatta användningen innebär ett intrång i ensamrätten. De förespråkar därför att bestämmelsen utformas närmare direktivets lydelse.

Ensamrätten till ett varukännetecken innebär som utgångspunkt att ingen annan än innehavaren får använda tecknet i reklam. Att innehavaren trots sin ensamrätt inte kan hindra att andra använder tecknet i jämförande reklam utgör alltså ett undantag från ensamrätten. Även om det finns fördelar med att varumärkeslagen följer direktivet när det gäller utformningen av ensamrätten, anser regeringen att det är mer naturligt i detta fall att betrakta användning i jämförande reklam som en begränsning i ensamrätten. En sådan reglering passar bättre in i systematiken i varumärkeslagen. Regeringen delar inte heller de farhågor som remissinstanserna lyfter fram om att utredningens förslag kan leda till tillämpningsproblem. Skulle tveksamheter ändå förekomma vid tillämpningen av de svenska bestämmelserna ska dessutom alltid en tolkning göras mot de bakomliggande EU-reglerna. Enligt regeringen talar övervägande skäl för att direktivets bestämmelse om användning av ett varukännetecken i jämförande reklam bör genomföras på det sätt som utredningen föreslår. Det innebär att ensamrätten till ett varukännetecken inte bör hindra att någon annan använder tecknet i jämförande reklam på ett sätt som är förenligt med marknadsföringslagen.

5.4. Återgivande av varumärken i lexikon

Regeringens förslag: Vid utgivning eller annat tillgängliggörande av lexikon, handböcker eller andra liknande skrifter i tryckt eller elektronisk form ska författaren, utgivaren eller förläggaren vara skyldig att se till att ett registrerat varumärke inte återges i skriften utan uppgift om att varumärket är skyddat genom registrering.

Skyldigheten ska gälla om innehavaren av varumärket begär att uppgiften ska finnas med och återgivningen ger intryck av att varumärket är en sedvanlig beteckning för de varor eller tjänster som varumärket är registrerat för. I fråga om en skrift i tryckt form ska en uppgift om att varumärket är skyddat föras in senast i nästa utgåva. I fråga om en skrift i elektronisk form ska uppgiften föras in utan dröjsmål.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens (se betänkandet s. 243 och 244).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Institutet för språk och folkminnen förespråkar att degenererade varumärken undantas från ordboksutgivarens skyldigheter. Vidare anser institutet att det bör förtydligas dels att det inte finns någon skyldighet att helt ta bort ett varumärke ur en publikation, dels om bestämmelsen bara omfattar varumärkets egentliga form

• Sida 157
•  Original

eller om den också omfattar t.ex. verb och andra avledningar eller sammansättningar av varumärket.

Skälen för regeringens förslag: I det nya direktivet införs en regel som innebär att om ett varumärke återges i ett lexikon, en encyklopedi eller ett liknande uppslagsverk, på ett sätt som ger intryck av att varumärket är en generisk benämning för varorna eller tjänsterna, kan innehavaren begära att det ska finnas med en uppgift om att det är fråga om ett registrerat varumärke (artikel 12). Bestämmelsen omfattar både tryckta och elektroniska skrifter. En uppgift om att varumärket är skyddat ska tas in utan dröjsmål, vilket för tryckta skrifter innebär senast i nästa utgåva av verket. Regleringen saknar motsvarighet i 2008 års direktiv.

Syftet med bestämmelsen är att ge varumärkesinnehavaren en möjlighet att förhindra att varumärket degenererar, alltså kommer till allmän användning och uppfattas som en allmän beteckning för alla slags varor och tjänster av aktuellt slag. Om ett varumärke degenererar och förlorar sin särskiljningsförmåga, kan nämligen registreringen av varumärket komma att hävas.

I varumärkeslagen finns redan en bestämmelse om uppgiftsskyldighet vid återgivning av varumärken i lexikon, handböcker eller andra liknande tryckta skrifter (se 1 kap. 17 §). Direktivet har dock ett vidare tillämpningsområde än regleringen i varumärkeslagen. Det omfattar nämligen all form av elektroniskt tillgängliggörande, vilket även inkluderar internetbaserade lexikon där var och en kan bidra med material. Lagens reglering är däremot tillämplig bara på tillhandahållanden som görs av en utgivare av en tryckt skrift, såsom ett bokförlag, eller av någon som har utgivningsbevis. Även i övrigt har direktivet en något annan utformning, bl.a. gäller uppgiftsskyldigheten endast för utgivare. Enligt varumärkeslagen omfattas även författare och förläggare.

Regeringen konstaterar att uppslagsverk ofta används i flera länder, särskilt de internetbaserade. Det finns således fördelar med att ha enhetliga regler inom EU om återgivning av varumärken i uppslagsverk. Bestämmelsen i varumärkeslagen bör nu ändras så att den anpassas till direktivet. Uppgiftsskyldigheten bör dock även i fortsättningen gälla i förhållande till skriftens författare, utgivare eller förläggare, vilket direktivet inte hindrar.

Institutet för språk och folkminnen efterfrågar vissa förtydliganden av bestämmelsen. Bland annat anser Institutet att det bör klargöras att det inte finns någon skyldighet att ta bort ett varumärke ur en publikation.

Regeringen anser inte att det finns skäl att överväga några ändringar i detta avseende eftersom det redan framgår att den föreslagna bestämmelsen innebär en uppgiftsskyldighet och inte någon skyldighet att ta bort ett varumärke ur en skrift. Med hänsyn till utformningen av direktivet är det inte heller möjligt att göra undantag från tillämpningsområdet för degenererade varumärken på det sätt som Institutet förespråkar eller att i övrigt göra sådana ändringar som Institutet efterfrågar.

• Sida 158
•  Original

6. Registrering av varumärken

6.1. Ansökningsförfarandet

Regeringens förslag: En ansökan om registrering av ett varumärke ska innehålla en tydlig förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser och vilka klasser dessa tillhör.

För att en ansökan ska anses ingiven till Patent- och registreringsverket ska den innehålla en uppgift om att det som har getts in är en ansökan om registrering, en uppgift om sökandens namn eller företagsnamn, en tydlig återgivning av varumärket och en förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens (se betänkandet s. 245–250 och 252).

Remissinstanserna:

De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen

eller har inga invändningar mot dem. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) föreslår att begreppet ansökningsdag används i stället för ”ingivningsdag”.

Skälen för regeringens förslag

Gemensamma regler om ansökningsförfarandet

I 2008 års varumärkesdirektiv finns det ingen reglering av förfarandet vid registreringen av varumärken. I det nya direktivet införs nu sådana förfaranderegler som uppställer krav på vad en ansökan ska innehålla (artikel 37) och när den ska anses ingiven (artikel 38). Vidare finns regler om klassificering (artikel 39), anmärkningar från andra (artikel 40), delning av ansökan eller registreringen (artikel 41) och klassavgifter (artikel 42).

Bestämmelser om handläggningen hos Patent- och registreringsverket (PRV) vid registrering av ett varumärke finns i varumärkeslagen (2 kap.) och i viss utsträckning i den svenska varumärkesförordningen. Vissa formella krav måste vara uppfyllda för att en ansökan ska kunna bifallas, bl.a. ska ansökan innehålla sökandens kontaktuppgifter och en tydlig återgivning av varumärket. Dessa regler överensstämmer i stora delar redan med direktivet men vissa ändringar behöver göras.

Vad ska en varumärkesansökan innehålla?

En ansökan om varumärkesregistrering ska enligt direktivet åtminstone innehålla en begäran om registrering, uppgifter om sökandens identitet, en förteckning över de varor eller tjänster för vilka registrering begärs och en återgivning av varumärket som kan tas in i registret på ett sätt som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna och allmänheten att klart och tydligt avgöra föremålet för skyddet (artikel 37). Sökanden ska dessutom betala en ansökningsavgift, som bestäms av medlemsstaten.

Regeringen konstaterar att varumärkeslagens bestämmelser om vad en ansökan ska innehålla redan uppfyller direktivets krav (se 2 kap. 1 § varumärkeslagen). Bestämmelsen i svensk rätt om att sökanden dessutom

• Sida 159
•  Original

ska ange ett ombuds namn och adress saknar dock motsvarighet i direktivet. Eftersom sådan information underlättar PRV:s handläggning, och det är förenligt med direktivet att begära att en ansökan ska innehålla ytterligare uppgifter, bör kravet finnas kvar. Frågan om vilka krav som ska ställas på förteckningen över de varor eller tjänster som en registrering avser behandlas nedan.

Nya regler om ingivningsdag

I direktivet finns regler om vad en ansökan ska innehålla för att den ska anses ingiven till varumärkesmyndigheten (artikel 38). Ingivningsdagen är bl.a. avgörande för registreringens giltighetstid och frågan om företräde vid konflikter mellan två rättigheter. För att ansökan ska anses ingiven ska den enligt direktivet innehålla en begäran om registrering, uppgifter om sökandens identitet, en förteckning över de varor eller tjänster för vilka registrering begärs och en tydlig återgivning av varumärket.

Varumärkeslagen saknar en uttrycklig bestämmelse om ingivningsdag. Lagen bygger på principen att ansökan anses ingiven den dag då den faktiskt gavs in till PRV. Enligt den handläggningspraxis som har utvecklats är kraven låga. Om den handling som har getts in är möjlig att uppfatta som en ansökan, behandlas den som detta även om den innehåller formella eller materiella brister. Om sökanden därefter ger in nödvändiga kompletteringar, behåller ansökan sin ursprungliga ingivningsdag.

Det bör nu införas en bestämmelse om ingivningsdag i enlighet med direktivet. Svea hovrätt föreslår att begreppet ansökningsdag används i stället för ”ingivningsdag”, som utredningen föreslår. Begreppet ingivningsdag förekommer redan i varumärkeslagen, varför det är lämpligt att fortsätta att använda det begreppet (se 2 kap. 3 och 30 §§). Dessutom används ”ingivningsdag” i patentlagen (1967:837), se 2 kap. 8 c §. Patentlagsutredningen föreslår också i sitt betänkande om en ny patentlag att detta begrepp ska behållas (se SOU 2015:41 s. 27). Även fördelarna med att ha en enhetlig terminologi på det immaterialrättsliga området leder därför till slutsatsen att ”ingivningsdag” bör användas i varumärkeslagen.

Klassindelning och klassavgifter

I direktivet finns bestämmelser om hur varor och tjänster ska betecknas och klassificeras vid registreringen av ett varumärke (artikel 39). De innebär att medlemsstaterna ska tillämpa Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid registrering av varumärken av den 15 juni 1957 (Niceöverenskommelsen). Sverige har tillträtt överenskommelsen.

Enligt varumärkeslagen registreras varumärken i en eller flera klasser av varor eller tjänster (2 kap. 13 §). Närmare regler om detta finns i den svenska varumärkesförordningen (se 3 kap. 3 §). Där framgår, på samma sätt som i direktivet, att Niceöverenskommelsen ska tillämpas vid klassindelningen.

Enligt direktivet ska sökanden tydligt och exakt ange de varor eller tjänster för vilka varumärkesskydd söks så att behöriga myndigheter och ekonomiska aktörer kan avgöra omfattningen av skyddet enbart utifrån den informationen (artikel 39.2). Bestämmelsen är en kodifiering av EU-

• Sida 160
•  Original

domstolens praxis. Enligt varumärkeslagen ska en ansökan om registrering av ett varumärke innehålla en förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser och vilka klasser dessa tillhör (2 kap. 1 § första stycket 4). Direktivet bör genomföras så att det klargörs att en sådan förteckning måste vara tydlig.

I direktivet sägs vidare att de allmänna beteckningar som ingår i klassrubrikerna till Niceklassificeringen, eller andra allmänna uttryck, får användas om de uppfyller kraven på tydlighet (artikel 39.3). Det anges också att användningen av sådana allmänna beteckningar eller uttryck ska anses avse endast sådana varor och tjänster som tydligt och klart omfattas av beteckningen eller uttryckets bokstavliga innebörd (artikel 39.5). Dessa principer är i enlighet med EU-domstolens praxis och tillämpas redan av PRV. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att vad som sägs i direktivet redan ligger i det föreslagna kravet på att en ansökan ska innehålla en tydlig förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser och vilka klasser dessa tillhör. Någon ytterligare lagändring behövs därför inte.

Enligt direktivet ska registreringsmyndigheten avslå en ansökan som är oklar eller otydlig om inte sökanden föreslår en godtagbar formulering inom den tidsfrist som myndigheten fastställer (artikel 39.4) Varumärkeslagen uppfyller redan direktivet i detta avseende (se 2 kap. 17 och 18 §§).

I direktivet finns också en bestämmelse med mer detaljerade krav på en ansökan som avser registrering av varor eller tjänster i mer än en klass (artikel 39.6). I sådana fall ska sökanden bl.a. gruppera varorna och tjänsterna enligt klasserna i Niceklassificeringen och ange dem i kronologisk ordning. De författningsändringar som detta föranleder bör lämpligen göras på förordningsnivå.

Vidare erinras i direktivet om att varor och tjänster inte ska anses likna varandra av det skälet att de förekommer i samma klass enligt Niceklassificeringen. Inte heller ska varor och tjänster anses skilja sig från varandra bara för att de förekommer i olika klasser (artikel 39.7). Regeringen delar utredningens bedömning att denna erinran inte kräver någon särskild reglering. Detta framgår redan av utformningen av varumärkeslagens bestämmelser om ensamrättens omfattning när någon använder ett identiskt eller liknande tecken för varor eller tjänster av liknande slag (1 kap. 10 § första stycket 2). Av EU-domstolens praxis följer att förväxlingsrisken i dessa fall ska prövas utifrån en helhetsbedömning av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet.

Slutligen är det enligt direktivet frivilligt för medlemsstaterna att tillämpa en ordning där sökanden betalar en avgift för varumärkesskydd i en klass och sedan en tilläggsavgift för varje ytterligare klass som ansökan avser (artikel 42). Regeringen konstaterar att svensk rätt redan uppfyller direktivet i detta avseende (se 7 kap. 1 § varumärkesförordningen).

Anmärkningar från andra

Enligt direktivet kan medlemsstaterna föreskriva att andra får göra skriftliga anmärkningar mot en ansökan om registrering (artikel 40). Den som gör en anmärkning ska inte anses som part i förfarandet. Bestämmelsen är frivillig för medlemsstaterna att införa.

• Sida 161
•  Original

Enligt svenska allmänna förvaltningsrättsliga principer är det möjligt för den som inte är part i registreringsärendet att ge in ett yttrande till PRV i vilket man motsätter sig en registrering eller anför omständigheter som PRV bör ta hänsyn till (s.k. protest). När en protest kommer in, är det PRV:s praxis att handlingen läggs in i ärendet och beaktas vid prövningen om det som anförs är relevant. PRV:s handläggning överensstämmer alltså redan med direktivet. Någon ändring i varumärkeslagen bör därmed inte göras.

6.2. Invändningsförfarandet

Regeringens förslag: Om innehavaren av det registrerade varumärket och invändaren begär det, ska Patent- och registreringsverket bestämma en tidsfrist på minst två månader då parterna ska försöka komma överens. Fristen får förlängas, om parterna begär det.

Om en invändning grundas på att ett äldre registrerat varumärke utgör hinder, ska registreringen få hävas endast om det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk för de varor eller tjänster som ligger till grund för invändningen inom de fem senaste åren före den yngre rättigheten uppkom. Detta ska bara gälla om det äldre varumärket vid den tidpunkten hade varit registrerat i mer än fem år. Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som krävs, ska registreringen ändå få hävas om det finns giltiga skäl till att det inte har använts i den utsträckningen.

Det ska klargöras att om det äldre varumärket är ett EU-varumärke ska det ha tagits i verkligt bruk på det sätt som avses i EU:s varumärkesförordning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens (se betänkandet s. 263–266). Utredningen föreslår att

Patent- och

registreringsverket ska häva en registrering efter invändning endast om det finns något hinder mot registreringen på grund av andra rättigheter, dvs. de relativa registreringshindren.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) och Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser att direktivet inte utesluter möjligheten att invända mot en registrering på grund av ett registreringshinder som är motiverat av allmänna intressen. Enligt domstolarna bör det därför övervägas om s.k. absoluta hinder även fortsättningsvis ska kunna göras gällande vid invändning. Svea hovrätt, som anser att det finns starka skäl att behålla nuvarande ordning, framhåller att utredningens förslag dels kan komma att ställa högre krav på enskilda att bevaka och rikta anmärkningar mot varumärkesansökningar som ges in till Patent- och registreringsverket, dels leda till ett ökat antal domstolsprocesser. Enligt domstolen kan detta innebära negativa konsekvenser, särskilt för mindre företag med begränsade resurser. Även Sveriges advokatsamfund och Svenska Patentombuds-

• Sida 162
•  Original

föreningen pekar på att det finns nackdelar med förslaget att begränsa invändningsförfarandet till de relativa registreringshindren.

Patent- och registreringsverket (PRV) anser att det bör införas regler som effektiviserar handläggningen vid delning av en registrering under invändningsförfarandet.

Skälen för regeringens förslag

I Sverige finns redan ett invändningsförfarande

Invändningsförfarandet ger den som anser att ett varumärke inte borde ha registrerats möjlighet att få saken prövad vid registreringsmyndigheten i omedelbar anslutning till registreringen. På det sättet kan den som har en tidigare ensamrätt på ett enkelt och billigt sätt angripa registreringen.

Enligt det nya direktivet ska medlemsstaterna erbjuda ett effektivt och snabbt administrativt förfarande för att invända mot registreringen av en varumärkesansökan (artikel 43). Sådana förfaranderegler omfattas inte alls av 2008 års direktiv.

I svensk rätt finns det redan ett invändningsförfarande (se 2 kap.24– 28 §§varumärkeslagen). En invändning kan göras efter registreringen, vilket skiljer sig från vad som gäller vid EU:s immaterialrättsmyndighet, där en invändning ska göras innan registreringen sker. Den som vill invända mot en varumärkesregistrering kan göra det hos PRV inom tre månader från kungörelsen av registreringen. Finns det hinder mot registreringen ska PRV häva registreringen helt eller delvis.

Regeringen konstaterar att invändningsförfarandet uppfyller direktivets krav på ett effektivt och snabbt förfarande. Även den svenska ordningen med att invändningsförfarandet kommer efter en registrering är förenlig med direktivet. För att uppfylla direktivet fullt ut bör det dock införas en möjlighet för parterna att gemensamt begära en frist under invändningsförfarandet för att se om de kan komma överens i ärendet. En sådan frist bör vara minst två månader, men bör kunna förlängas om parterna begär det.

Enligt varumärkeslagen är det möjligt att invända mot en registrering på grund av alla typer av registreringshinder, dvs. både hinder som är motiverade av hänsyn till allmänna intressen (s.k. absoluta registreringshinder) och hinder med hänsyn till andras rättigheter (s.k. relativa registreringshinder). Se närmare avsnitt 6.3 om de olika registreringshindren. Utredningen föreslår att endast de relativa registreringshindren ska kunna göras gällande i invändningsförfarandet och att bestämmelserna om PRV:s prövning av de absoluta registreringshindren följaktligen tas bort. Enligt utredningen är detta en nödvändig ändring på grund av direktivet, som enligt utredningens tolkning innebär att invändaren endast får åberopa hinder mot registrering på grund av andras rättigheter. Detta är också den tolkning som tjänstemän vid Europeiska kommissionen har gett uttryck för på det genomförandemöte som hållits i kommissionens regi om genomförandet av direktivet.

Av artikel 43.1 i direktivet följer en skyldighet att införa ett förfarande för att invända mot en varumärkesregistrering på de grunder som anges i artikel 5, dvs. de relativa registreringshindren. Av artikel 43.2 framgår vidare att invändningsförfarandet åtminstone ska ge innehavare av äldre rättigheter möjlighet att invända mot en registrering. Som Svea hovrätt

• Sida 163
•  Original

och Stockholms tingsrätt påpekar finns det ingen uttrycklig reglering i direktivet mot en ordning som innebär att en invändare också kan göra gällande ett absolut registreringshinder. Till detta kommer att de nya förfarandereglerna i direktivet är utformade som allmänna principer varför det står medlemsstaterna fritt att fastställa mer specifika bestämmelser (se skäl 9 i direktivets ingress).

Enligt regeringens uppfattning hindrar alltså inte direktivet att det i svensk rätt föreskrivs att PRV även fortsättningsvis får häva en registrering efter invändning på grund av både de absoluta och de relativa hindren. Någon ändring på grund av direktivet är alltså inte nödvändig. Det finns inte heller andra skäl att överväga någon ändring i detta avseende.

Det kan tilläggas att även i de förslag som nyligen remitterats av finska Arbets- och näringsministeriet respektive norska justitie- och beredskapsdepartementet görs bedömningen att direktivet inte hindrar ett invändningsförfarande där både absoluta och relativa hinder kan göras gällande.

Det bör ställas krav på användning av ett äldre varumärke vid invändning

I varumärkeslagen finns bestämmelser om att den som innehar ett varumärke måste använda det för att inte riskera att registreringen hävs (se 3 kap. 2 §). Nu införs nya regler i direktivet som innebär att frågan om användning av ett äldre varumärke också ska kunna prövas i samband med en invändning mot en registrering.

Enligt direktivet ska innehavaren av det ifrågasatta varumärket i ett invändningsförfarande kunna begära att invändaren lägger fram bevis om att dennes varumärke faktiskt används (artikel 44.1). Detta kan bli aktuellt om det på ingivningsdagen för det yngre varumärket, eller den tidigare dag då den yngre rättigheten uppkom (s.k. prioritetsdag), hade gått mer än fem år sedan invändarens varumärke registrerades. Om invändaren inte lägger fram bevis om användning eller bevis om att det finns giltiga skäl till att varumärket inte har använts, kan invändningen inte leda till framgång.

Motsvarande regler införs också när det gäller förfarandet om hävning (artikel 46) och i intrångsmål (artikel 17), se närmare avsnitten 7.2 och 11.1. Syftet med reglerna är att skärpa kravet på att varumärken verkligen används. Tanken är att den som har en rättighet men avstår från att använda den inte ska få åberopa rättigheten gentemot andra.

Några bestämmelser som motsvarar artikel 44.1 finns inte i varumärkeslagen. Sådana bör därför införas. I enlighet med direktivet bör det ankomma på innehavaren av det yngre varumärket att invända att det äldre varumärket inte har använts och på innehavaren av den äldre rättigheten att då visa att varumärket har använts på föreskrivet sätt eller att det finns giltiga skäl till att det inte har använts på sådant sätt.

Av direktivet följer att om det äldre varumärket endast har använts för en del av de varor eller tjänster för vilka det har registrerats ska prövningen av invändningen bara grundas på den del som har använts (artikel 44.2). En motsvarande bestämmelse finns redan i svensk rätt (se 2 kap. 28 §).

• Sida 164
•  Original

I direktivet anges vidare att bestämmelserna om bevis om användning också ska tillämpas om det äldre varumärket är ett EU-varumärke (artikel 44.3). I dessa fall ska frågan om huruvida varumärket används på det sätt som krävs inte bedömas enligt varumärkeslagen utan enligt EU:s varumärkesförordning. I och för sig torde detta följa av unionsrättens tillämplighet, men som utredningen framhåller finns det skäl att klargöra saken i lagtexten.

Delning av ansökningar och registreringar

Enligt direktivet ska en ansökan om varumärkesregistrering eller en registrering kunna delas upp i två eller flera separata ansökningar eller registreringar. För varje delansökan eller delregistrering ska sökanden ange vilka varor eller tjänster i den ursprungliga ansökan eller registreringen som ska omfattas av delansökan eller delregistreringen (artikel 41). Delning kan bli aktuellt t.ex. om det finns hinder mot registreringen av varumärket endast i förhållande till vissa varor eller tjänster, men inte alla.

För svensk del finns redan möjlighet till delning av en ansökan eller en registrering (se 2 kap.3 och 30 §§varumärkeslagen och 3 kap. 10 § varumärkesförordningen). Av direktivbestämmelserna framgår det visserligen inte uttryckligen – såsom är fallet i svensk rätt och enligt EU:s varumärkesförordning – att varorna och tjänsterna ska fördelas på ansökningarna respektive registreringarna; de separata ansökningarna och registreringarna får inte överlappa varandra. Artikeln är dock allmänt utformad och överlämnar till nationell rätt att bestämma de närmare förutsättningarna för förfarandet. Att varorna och tjänsterna ska fördelas på ansökningarna respektive registreringarna följer dessutom av artikel 7 i Singaporekonventionen om varumärkesrätt från 2006, som Sverige och en majoritet av EU-länderna har tillträtt. Regeringen konstaterar därför att svensk rätt uppfyller direktivets bestämmelser om delning.

Frågan om delning av en varumärkesregistrering kan komma upp under invändningsförfarandet. För en varumärkesinnehavare kan det vara fördelaktigt med delning av en registrering om invändningen endast riktar sig mot vissa av de varor eller tjänster som registreringen avser.

PRV menar att det i dag inte är möjligt att dela en registrering under ett invändningsförfarande utan att invändningen – och de grunder och omständigheter som åberopas – följer med båda registreringarna. Enligt

PRV innebär det att myndigheten inte kan avsluta invändningsärendet som avser den del av registreringen som inte längre är ifrågasatt. PRV efterfrågar därför regler som effektiviserar handläggningen vid delning under ett invändningsförfarande.

Enligt utredningen kan det finnas behov av en reglering som gör det möjligt för PRV att först avgöra den del av invändningen som inte är ifrågasatt. Utredningen lämnar dock inte något sådant förslag eftersom det skulle kräva ett flertal ändringar i varumärkeslagen, en del av ganska principiell natur, och tiden för utredningsuppdraget inte har medgett ytterligare överväganden. Mot denna bakgrund och då detta inte är något som krävs enligt direktivet kan frågan inte behandlas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

• Sida 165
•  Original

6.3. Olika hinder mot registrering av ett varumärke

Regeringens förslag: I uppräkningen av vad som utgör hinder mot registrering på grund av allmänna intressen ska det läggas till att ett varumärke inte får registreras om varumärket

– innehåller en ursprungsbeteckning, en geografisk beteckning, en beteckning för ett traditionellt uttryck för vin eller en beteckning för en garanterad traditionell specialitet, i den utsträckning som beteckningen är skyddad enligt unionsrätten, eller

– innehåller eller i väsentliga delar återger en äldre växtsortbenämning som avser en växtsort av samma eller närstående växtart, i den utsträckning som växtsorten är skyddad enligt växtförädlarrättslagen eller unionsrätten.

Ett varumärke ska inte få registreras om det är identiskt med eller liknar ett äldre varukännetecken som är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, och användningen av varumärket utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om användningen avser varor eller tjänster av samma, liknande eller annat slag.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens (se betänkandet s. 253–263). Utredningen föreslår att det i uppräkningen av vad som utgör hinder mot registrering på grund av allmänna intressen ska läggas till att ett varumärke inte får registreras om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan. Samtidigt föreslår utredningen att det hittillsvarande relativa hindret mot registrering på grund av ond tro ändras så att sökandens onda tro bara gäller i förhållande till äldre varukännetecken som är skyddade i ett annat land. Vidare föreslår utredningen att det i uppräkningen av relativa hinder ska läggas till att ett varumärke inte får registreras om det innehåller eller består av en äldre ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning som skyddas enligt någon av tillämpliga EUförordningar.

Remissinstanserna:

De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen

eller har inga invändningar mot dem.

Patent- och registreringsverket (PRV) och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR) anser att det finns skäl att ytterligare anpassa bestämmelserna om särskiljningsförmåga till direktivet.

Kammarrätten i Sundsvall, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, PRV, SFIR och Sveriges advokatsamfund är tveksamma till utredningens bedömning när det gäller s.k. agentvarumärken. De anser att varumärkeslagen bör kompletteras med ett registreringshinder som tar sikte på situationen att en agent eller företrädare för varumärkesinnehavaren ansöker om registrering av varumärket i eget namn. Uppsala universitet, SFIR och Advokatsamfundet anser också att det finns anledning att överväga en uttrycklig bestämmelse om överföring av agentvarumärken. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) framhåller att den nuvarande ordningen möjligen inte är tillräcklig för att uppfylla direktivet när det gäller en varumärkesinnehavares rätt att motsätta sig användning av ett agentvarumärke. Även

• Sida 166
•  Original

Uppsala universitet och Advokatsamfundet är tveksamma till utredningens bedömning i den delen.

Svenska Patentombudsföreningen anser att PRV endast ska granska registreringshinder på grund av andras rättigheter om sökanden begär det.

Skälen för regeringens förslag

Skyddade beteckningar som absolut hinder mot registrering

Enligt varumärkeslagen får ett varumärke inte registreras om det strider mot något allmänt intresse (2 kap. 4–7 §§). Dessa hinder mot registrering kallas för absoluta registreringshinder. Hit hör bl.a. det grundläggande kravet på att varumärket måste ha särskiljningsförmåga, dvs. att det kan skilja varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som tillhandahålls i en annan. Andra sådana hinder är att varumärket strider mot lag eller annan författning eller mot goda seder eller allmän ordning. Reglerna bygger på 2008 års varumärkesdirektiv.

I det nya direktivet görs några ändringar i bestämmelserna om absoluta registreringshinder. En nyhet är att ett varumärke inte får registreras om det innehåller en skyddad ursprungsbeteckning, en geografisk beteckning, en beteckning för ett traditionellt uttryck för vin eller för en garanterad traditionell specialitet (artikel 4.1 i–k).

Inom EU finns det ett antal förordningar som ger skydd för sådana beteckningar för vin, spritdrycker, aromatiserade viner, jordbruksprodukter och livsmedel. Skyddet uppstår genom registrering hos Europeiska kommissionen. Huvudregeln är att en beteckning får registreras endast på ansökan av en grupp producenter.

Det kan nämnas att när det gäller skydd för geografiska beteckningar för spritdrycker pågår för närvarande EU-förhandlingar om en ny förordning.

Ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar används för att ange att en produkt kommer från ett visst avgränsat geografiskt område och att produktens kvalitet, anseende eller annan egenskap kan hänföras till detta geografiska ursprung, t.ex. Champagne eller Kalix Löjrom.

Ett traditionellt uttryck för vin är något som man av tradition har använt för att beteckna produktions- eller lagringsmetod för det aktuella vinet, t.ex. Riserva för vin som lagrats under en viss period. Med garanterad traditionell specialitet avses ett namn som beskriver framställningen av en specifik produkt eller ett livsmedel som har en viss sammansättning, produktion eller bearbetning som överensstämmer med traditionell praxis för denna produkt eller som är gjord av traditionella råvaror. Svenska exempel är Falukorv och Hushållsost.

Enligt varumärkeslagen får ett varumärke inte registreras om märket innehåller eller består av något som är ägnat att uppfattas som en geografisk ursprungsbeteckning för vin eller spritdrycker och det avser vin eller spritdrycker av annat ursprung (2 kap. 7 § andra stycket). När det gäller andra skyddade beteckningar finns inga uttryckliga regler i lagen. Enligt praxis anses det dock finnas hinder mot registrering om någon annan än innehavaren av en skyddad beteckning ansöker om registrering av ett varumärke som innehåller beteckningen. Varumärket anses nämligen då strida mot ”lag eller annan författning” (2 kap. 7 § första stycket 1).

• Sida 167
•  Original

Som utredningen konstaterar uppfyller varumärkeslagen endast till viss del direktivets krav när det gäller skyddade beteckningar som absoluta registreringshinder. För att lagen ska vara förenlig med direktivet fullt ut bör det därför införas bestämmelser om att en skyddad ursprungsbeteckning, en geografisk beteckning, en beteckning för ett traditionellt uttryck för vin eller för en garanterad traditionell specialitet utgör ett absolut hinder för registrering av ett varumärke. Enligt direktivet utgör sådana beteckningar registreringshinder om beteckningen är skyddad enligt unionslagstiftning eller genom en internationell överenskommelse som EU är anslutet till. Ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar kan också utgöra registreringshinder om de är skyddade enligt nationell rätt eller någon bilateral internationell överenskommelse. I svensk rätt finns inget specifikt immaterialrättsligt skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar. Sverige är inte heller anslutet till någon internationell överenskommelse om skydd för sådana beteckningar utöver de som EU är anslutet till. Skyddet för de aktuella beteckningarna finns alltså endast på EU-nivå. Mot denna bakgrund bör registreringshindret i varumärkeslagen omfatta beteckningar som skyddas enligt unionslagstiftning eller en internationell överenskommelse som EU är anslutet till. Direktivet hänvisar till både ”unionslagstiftning” och internationella överenskommelser som EU är part till. Sådana internationella avtal utgör egentligen också unionslagstiftning genom EU:s beslut att ratificera avtalet. Med unionslagstiftning avses dock normalt förordningar, direktiv och beslut. I varumärkeslagen bör därför det vidare begreppet unionsrätt användas.

Registreringshindret i 2 kap. 7 § andra stycket varumärkeslagen om vin och spritdrycker genomför Sveriges internationella förpliktelser enligt artikel 23 i TRIPs-avtalet. Även EU är medlem till TRIPs-avtalet, som därmed utgör en integrerad del av unionens rättsordning, dvs. unionsrätt. Man skulle därför kunna hävda att det registreringshindret omfattas av den föreslagna bestämmelsen om skyddade beteckningar som absolut registreringshinder. EU-domstolen har dock slagit fast att överenskommelser inom ramen för Världshandelsorganisationen (World Trade Organization, WTO), vilket omfattar TRIPs-avtalet, inte ger upphov till några rättigheter eller skyldigheter som enskilda kan göra gällande direkt inför domstolar och myndigheter. Det finns därför skäl att behålla det registreringshinder som i dag genomför TRIPs-avtalet som en egen bestämmelse. För att uppnå en mera enhetlig terminologi bör dock begreppet geografisk beteckning användas.

Växtförädlarrätt som absolut hinder mot registrering

En annan nyhet i direktivet är att ett varumärke inte får registreras om det består av eller i väsentliga delar återger en registrerad växtsortbenämning och det är fråga om växtsorter av samma eller närbesläktad art (artikel 4.1 l).

Växtförädlarrätt innebär att den som har framställt en ny växtsort kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten. En registrerad växtsort ska ha en s.k. sortbenämning som gör det möjligt att skilja växtsorten från andra växtsorter. Växtförädlarrätt kan uppkomma genom registrering enligt växtförädlarrättslagen (1997:306) eller rådets förordning (EG) nr 2100/94

• Sida 168
•  Original

av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt. Registreringshindret i direktivet omfattar också sortbenämningar som är registrerade enligt en internationell överenskommelse som EU eller den berörda medlemsstaten har tillträtt. Med en sådan internationell överenskommelse avses främst den internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter (UPOV-konventionen) som EU och Sverige har tillträtt. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom växtförädlarrättslagen.

I varumärkeslagen saknas det en uttrycklig reglering som hindrar att ett varumärke registreras trots att det innehåller en benämning på en växtsort. En sortbenämning anses dock enligt allmänna varumärkesrättsliga principer inte kunna få skydd som varumärke. Även om det redan i dag inte är möjligt att registrera en sådan benämning som varumärke finns det skäl att införa ett uttryckligt registreringshinder i lagen. Regleringen bör – förutom sortbenämningar för växtsorter som är skyddade enligt växtförädlarrättslagen – omfatta sådana benämningar som skyddas enligt unionsrätt. Därmed inbegrips skydd enligt rådets förordning om gemenskapens växtförädlarrätt, liksom internationella avtal som EU ingår på området.

Ett varumärke måste ha särskiljningsförmåga

Av varumärkeslagen framgår att ett varumärke som ska registreras måste ha särskiljningsförmåga för de varor eller tjänster som det avser (2 kap. 5 §). Ett varukännetecken anses ha särskiljningsförmåga om det kan skilja varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som tillhandahålls i en annan. Bristande särskiljningsförmåga kan t.ex. bero på att ett varukännetecken endast består av beskrivande tecken eller tecken som är generiska (1 kap. 5 § första och andra styckena). Bestämmelserna bygger på 2008 års varumärkesdirektiv.

Det finns alltså redan i dag möjligheter – vilket Institutet för språk och folkminnen efterfrågar – att avslå en ansökan om registrering av ett varumärke som innehåller allmänna uttryck som är beskrivande (jfr också 9 § firmalagen).

PRV och SFIR anser att bestämmelserna om särskiljningsförmåga i varumärkeslagen bör anpassas ytterligare till direktivet (artikel 4.1 b och

c) eftersom det skulle underlätta förståelsen för EU-domstolens praxis och tillämpningen av svensk rätt. Att ett varumärke är beskrivande bör enligt remissinstanserna vara ett självständigt registreringshinder och inte, som i varumärkeslagen, ett exempel på bristande särskiljningsförmåga. Remissinstanserna hänvisar till EU-domstolens tolkning av motsvarande bestämmelser i EU:s varumärkesförordning enligt vilken de två registreringshindren är oberoende av varandra och ska tillämpas separat, även om de i viss utsträckning är överlappande. Enligt EUdomstolen återspeglar de allmänintressen som ska beaktas vid prövningen av dessa registreringshinder olika hänsynstaganden. Kravet på särskiljningsförmåga syftar till att garantera varans eller tjänstens kommersiella ursprung för konsumenter medan förbudet mot beskrivande varumärken syftar till att säkerställa en sund konkurrens på marknaden genom att tecken eller upplysningar som beskriver egenskaper hos varor eller tjänster ska kunna användas fritt av alla (se t.ex. dom den 8 maj 2008

• Sida 169
•  Original

i mål nr C-304/06 P, Eurohypo mot harmoniseringsbyrån). Slutligen framhåller PRV att bestämmelsen om beskrivande varumärken bör anpassas till direktivets lydelse i andra språkversioner än den svenska eftersom det bättre återspeglar den korrekta innebörden.

Bestämmelserna om särskiljningsförmåga i varumärkeslagen fick sin nuvarande utformning i samband med att den nya varumärkeslagen infördes 2011. Lagtexten anpassades i förhållande till 1960 års varumärkeslag bl.a. ytterligare till 2008 års direktiv och utformades med beaktande av synpunkter från Lagrådet (se prop. 2009/10:225 s. 165, 166, 692 och 693). Som utredningen konstaterar har det inte gjorts några ändringar i dessa regler i det nya varumärkesdirektivet. Det kan också noteras att den praxis från EU-domstolen som remissinstanserna hänvisar till ligger i tiden före den nuvarande svenska varumärkeslagen. Rättsläget har alltså inte ändrats sedan frågan behandlades i propositionen om en ny varumärkeslag.

Som remissinstanserna framhåller är bestämmelserna om särskiljningsförmåga i varumärkeslagen utformade på ett delvis annat sätt än i direktivet. Systematiken i varumärkeslagen hindrar dock inte att registreringshindren bedöms självständigt på det sätt som EU-domstolen har slagit

^fast

(jfr Patent- och marknadsöverdomstolens beslut den 14 februari

2018 i ärende PMÖÄ 10702-16). Regeringen delar därför utredningens bedömning att lagens definition av särskiljningsförmåga är förenlig med direktivet. Eftersom bestämmelserna om särskiljningsförmåga reglerar de grundläggande kraven för ett varumärkes registrerbarhet kan det ändå finnas skäl att överväga en utformning i närmare anslutning till direktivet. Utredningen lämnar emellertid inte något sådant förslag. Det innebär i sin tur att remissinstanserna inte har getts tillfälle att komma med synpunkter i frågan. Det finns därför inte underlag att inom ramen för detta ärende överväga några sådana ändringar som PRV och SFIR efterfrågar. Det kan dock finnas anledning att återkomma till frågan i ett annat sammanhang.

Av både 2008 års direktiv och varumärkeslagen framgår att ett varumärke kan förvärva särskiljningsförmåga. I det nya direktivet anges att ett varumärke ska ha förvärvat särskiljningsförmåga genom användning före ansökan om registrering för att kunna registreras (artikel 4.4). Medlemsstaterna får dock bestämma att sådan särskiljningsförmåga kan förvärvas efter en ansökan om registrering men före tidpunkten för registreringen (artikel 4.5).

Vid bedömningen enligt varumärkeslagen av om ett varumärke har särskiljningsförmåga ska hänsyn tas till att det kan förvärva förmågan genom användning (1 kap. 5 § tredje stycket). Av lagen följer att förvärv av särskiljningsförmåga kan beaktas fram till registreringen. En sådan ordning är alltså förenlig med direktivet varför det saknas skäl att nu överväga några ändringar.

Hinder mot registrering med hänsyn till andras rättigheter

I varumärkeslagen finns en uppräkning av olika enskilda intressen som utgör hinder mot en varumärkesregistrering (2 kap. 8–10 §§). Dessa kallas för relativa registreringshinder och är motiverade av att det sökta varumärket inte ska stå i konflikt med en tidigare rättighet. Det kan t.ex.

• Sida 170
•  Original

röra sig om ett äldre varukännetecken, ett äldre företagsnamn eller någon annans skyddade efternamn eller allmänt kända konstnärsnamn. Reglerna bygger på 2008 års varumärkesdirektiv.

Direktivet överlämnar till medlemsstaterna att avgöra om registreringsmyndigheten på eget initiativ ska granska om en ansökan om registrering strider mot de relativa registreringshindren. Vid EU:s immaterialrättsmyndighet och i vissa medlemsstater omfattar prövningen bara de absoluta registreringshindren medan PRV prövar både de absoluta och de relativa hindren på eget initiativ (s.k. officialprövning). Det saknas skäl att överväga någon ändring av den ordning som gäller i Sverige i detta avseende (se prop. 2009/10:225 s. 84–97).

I direktivet görs några ändringar när det gäller bestämmelserna om relativa registreringshinder. Den hittillsvarande frivilliga bestämmelsen om ett utökat skydd för kända varumärken blir nu obligatorisk för medlemsstaterna att införa och får samtidigt en något ändrad utformning (artikel 5.3 a). Detta registreringshinder är genomfört i varumärkeslagen sedan tidigare (2 kap. 8 § första stycket 3). Bestämmelsen bör dock anpassas ytterligare till direktivet. Det bör bl.a. tydliggöras att det utökade skyddet för kända varukännetecken är tillämpligt oavsett om de varor eller tjänster som registreringen avser gäller varor eller tjänster av samma, liknande eller annat slag.

En annan nyhet i direktivet är att en ursprungsbeteckning eller en geografisk beteckning som skyddas enligt unionslagstiftning eller nationell lagstiftning ska utgöra ett relativt registreringshinder (artikel 5.3 c). Även en ansökan om registrering av en sådan beteckning utgör registreringshinder, förutsatt att den leder till registrering. I föregående avsnitt föreslår regeringen att det införs ett absolut hinder mot registrering av sådana beteckningar. Utredningen föreslår att ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar dessutom ska utgöra relativa registreringshinder. Det förslaget utgår dock från att endast de relativa registreringshindren kan prövas i ett invändningsförfarande vid PRV vilket skulle innebära att de aktuella beteckningarna inte skulle kunna göras gällande i ett sådant förfarande om det inte också infördes ett motsvarande relativt hinder.

Som redogörs för i avsnitt 6.2 anser regeringen att direktivet inte hindrar medlemsstaterna från att ha förfaranden som möjliggör invändning mot en registrering både på grund av absoluta och relativa registreringshinder. Regeringen föreslår därför inte någon ändring av invändningsförfarandet. Detta innebär att det absoluta registreringshindret om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som föreslås i propositionen kommer kunna prövas i ett invändningsförfarande. Det saknas därför skäl att också införa ett relativt registreringshinder som omfattar dessa beteckningar.

Ond tro som hinder mot registrering

I varumärkeslagen finns en bestämmelse om ond tro som ett relativt registreringshinder. Av den följer att ett varumärke inte får registreras om det kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan (2 kap. 8 § första stycket 4). Systematiken i varumärkeslagen bygger på att en

• Sida 171
•  Original

omständighet som utgör hinder mot registrering även kan åberopas som grund för att senare häva registreringen. Lagens bestämmelse om ond tro utgör därför också en hävningsgrund.

Regleringen i varumärkeslagen genomför bestämmelserna i 2008 års varumärkesdirektiv där ond tro utgör både ett absolut och ett relativt registreringshinder, och grund för hävning av en registrering. Bestämmelserna i 2008 års direktiv har förts över till det nya direktivet i huvudsak oförändrade. Enligt direktivet är det obligatoriskt att föreskriva att en registrering ska kunna hävas om sökanden ansökte om registrering i ond tro (artikel 4.2). Medlemsstaterna får vidare föreskriva att ett sådant varumärke inte ska få registreras. Att hävningsgrunden är obligatorisk innebär en skillnad i förhållande till 2008 års direktiv då hävningsgrunden var frivillig för medlemsstaterna att införa. Bestämmelsen har dock inte ändrats i sak. Registreringshindret och hävningsgrunden i artikel 4.2 har i tidigare lagstiftningssammanhang ansetts avse ond tro i den situationen då ansökan i ett land görs om registrering av ett varumärke, vilket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan i samma land (se prop. 2009/10:225 s. 185 och 186). I direktivet finns som sagt också en bestämmelse om ond tro som relativt registreringshinder och grund för hävning i förhållande till utländska varumärken. Bestämmelsen gäller om varumärket kan förväxlas med ett äldre varumärke som är skyddat utomlands under förutsättning att sökanden vid tidpunkten för ansökan handlade i ond tro (artikel 5.4 c).

Bestämmelsen om ond tro i varumärkeslagen fick sin nuvarande utformning i samband med 2010 års varumärkeslag. I det lagstiftningsarbetet konstaterades att de bakomliggande EU-reglerna ger medlemsstaterna relativt stor handlingsfrihet att införa bestämmelser för att hindra en registrering som sökanden har gjort i ond tro (se prop. 2009/10:225 s. 186). Utformningen av bestämmelserna om ond tro har i huvudsak inte förändrats i det nya direktivet. De bedömningar som gjordes i det tidigare lagstiftningsarbetet av hur dessa EU-rättsliga regler bör genomföras i svensk rätt gör sig alltså fortfarande gällande. Eftersom regeringen – till skillnad från utredningen – inte föreslår några ändringar när det gäller vilka grunder som kan prövas i ett invändningsförfarande, är det inte heller nödvändigt att ond tro utgör både ett absolut och ett relativt registreringshinder. Regeringen anser därför att den nuvarande ordningen bör behållas och att det inte bör göras några ändringar med anledning av direktivet.

Agentvarumärken som registreringshinder och…

I det nya direktivet finns bestämmelser som rör s.k. agentvarumärken, dvs. varumärken som registreras av någon som uppträder som en agent eller företrädare för den rätta innehavaren av varumärket. Sådana bestämmelser finns även i EU:s varumärkesförordning. Reglerna saknar motsvarighet i 2008 års direktiv men bygger på artikel 6 septies i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd. Sverige är sedan länge anslutet till konventionen. Regleringen i direktivet innebär därför i princip ingen nyhet för svensk del.

• Sida 172
•  Original

Bestämmelserna om agentvarumärken i direktivet rör för det första den situationen att en agent eller företrädare för varumärkesinnehavaren ansöker om registrering av innehavarens varumärke i eget namn utan tillstånd. Enligt direktivet utgör detta ett hinder mot registrering av varumärket om inte agenten eller företrädaren kan visa fog för sitt handlande. Om ett sådant varumärke har registrerats, ska det kunna hävas (artikel 5.3 b). Syftet med reglerna är att motverka missbruk av förtroendeplikten i affärsrelationer. De tar sikte på situationer där någon företräder den andres intressen och det finns en lojalitetsskyldighet av ett eller annat slag. Det kan typiskt sett avse t.ex. handelsagenter, återförsäljare eller licenstagare. I sådana fall av otillbörligt handlande, där företrädaren utan lov registrerar den andres varumärke i sitt eget namn, ska den rättmätige innehavarens intressen skyddas.

Utredningen gör bedömningen att svensk rätt uppfyller direktivet i detta avseende genom det allmänna registreringshindret på grund av ond tro och föreslår inte någon särskild reglering om agentvarumärken.

Några remissinstanser ifrågasätter den bedömningen och förespråkar att det införs ett uttryckligt registreringshinder avseende agentvarumärken. De skäl som görs gällande har främst sin grund i att utredningen föreslår ändringar när det gäller dels bestämmelserna om ond tro som registreringshinder, dels bestämmelserna om vilka hinder som får åberopas i ett invändningsförfarande. Enligt remissinstanserna skulle förslagen innebära att agentsituationen inte fullt ut kan åberopas i ett invändningsförfarande i förhållande till äldre varukännetecken som används i Sverige.

Som nämns får ett varumärke enligt svensk rätt inte registreras om sökanden vid tidpunkten för ansökan var i ond tro om någon annans användning, här i landet eller i utlandet, av ett förväxlingsbart kännetecken. Har ett sådant varumärke registrerats kan det hävas. I de fall en agent eller en återförsäljare själv ansöker om registrering av innehavarens kännetecken utan att ha tillstånd till det, kan denne som regel anses vara i ond tro. Registreringshindret, och den motsvarande hävningsgrunden, om ond tro i varumärkeslagen omfattar alltså redan agentsituationen (jfr prop. 2009/10:225 s. 298).

Regeringen föreslår ingen ändring i propositionen, varken av regleringen om ond tro eller invändningsförfarandet (se föregående avsnitt om ond tro och avsnitt 6.2 om invändningsförfarandet). Det innebär att ond tro hos sökanden kommer att kunna göras gällande i ett invändningsförfarande, både i förhållande till tidigare användning av ett varumärke i Sverige och i utlandet. Det finns därför inte någon anledning att införa ett särskilt registreringshinder just för agentsituationen.

…överföring och förbud mot användning av agentvarumärken

Bestämmelserna om agentvarumärken i direktivet rör för det andra den situationen att en agent eller företrädare för varumärkesinnehavaren har registrerat innehavarens varumärke i eget namn utan tillstånd. I en sådan situation ska varumärkesinnehavaren ha rätt att antingen invända mot att agenten eller företrädaren använder varumärket eller begära att varumärket överförs till innehavaren eller båda, om inte agenten eller företrädaren visar fog för sitt handlande (artikel 13).

• Sida 173
•  Original

Utredningen gör även här bedömningen att någon särskild föreskrift inte är nödvändig och hänvisar till det allmänna registreringshindret på grund av ond tro och rätten enligt varumärkeslagen att få en ansökan överförd av PRV på grund av bättre rätt (2 kap.21–22 §§varumärkeslagen).

Som påpekas av några remissinstanser avser bestämmelsen i direktivet om överföring av agentvarumärken redan registrerade varumärken. Följaktligen är inte bestämmelserna i varumärkeslagen om överföring på grund av bättre rätt tillräckliga för att uppfylla direktivet eftersom de endast omfattar ansökningar om varumärkesregistrering. Det finns inte heller någon uttrycklig reglering i lagen som behandlar möjligheten för en varumärkesinnehavare att motsätta sig användning, eller att begära överföring, av ett agentvarumärke. Frågan är då om svensk rätt ändå uppfyller direktivet.

Vid införandet av bestämmelserna om överföring av en ansökan om registrering övervägdes om det också borde finnas möjligheter till överföring av en registrering på grund av bättre rätt. I propositionen konstaterades att det redan fanns möjligheter att få frågan prövad i domstol genom att föra en positiv fastställelsetalan om bättre rätt, dvs. en talan för att slå fast att ett visst rättsförhållande föreligger (jfr 13 kap. 2 § rättegångsbalken). Av bl.a. den anledningen lades något sådant förslag inte fram i det lagstiftningsarbetet. Däremot ansåg man att det fanns ett behov av en uttrycklig bestämmelse som gör det möjligt för den som har vunnit framgång med en fastställelsetalan om bättre rätt att få det nya förhållandet antecknat i varumärkesregistret och kungjort (se prop. 2009/10:225 s. 301 och 302). En sådan bestämmelse finns nu i varumärkeslagen (6 kap. 2 § första stycket).

Uppsala universitet och SFIR ifrågasätter om det enligt svensk rätt är möjligt för en varumärkesinnehavare att föra en positiv fastställelsetalan om bättre rätt till ett agentvarumärke.

När det gäller överföring av en ansökan på grund av bättre rätt konstaterades i det tidigare lagstiftningsarbetet att möjligheten till en sådan överföring är generell och även omfattar den situationen att en agent eller företrädare ansöker om registrering i eget namn utan tillstånd från innehavaren (se prop. 2009/10:225 s. 300 och 302). Samma omständigheter som utgör grund för överföring av en ansökan om registrering på grund av bättre rätt bör också kunna utgöra grund för en positiv fastställelsetalan om bättre rätt avseende en registrering. Av de tidigare förarbetena framgår att en positiv fastställelsetalan om bättre rätt till ett varukännetecken kan grunda sig på olika omständigheter, t.ex. bättre rätt på grund av överlåtelse, bolagsbildning, arv, eller tidigare användning. När det gäller just tidigare användning av ett varukännetecken har en sådan användning betydelse för registrering av ett varumärke eftersom det kan utgöra hinder för registrering om sökanden är i ond tro (jfr prop. 2009/10:225 s. 295). Redan i dag är det alltså möjligt att föra en fastställelsetalan om bättre rätt bl.a. på grund av tidigare användning av ett kännetecken – vilket kan omfatta en agentsituation om förutsättningarna för registreringshindret om ond tro är uppfyllda. Den som har vunnit framgång med en sådan fastställelsetalan om bättre rätt kan sedan få det nya förhållandet antecknat i varumärkesregistret och kungjort. Bestäm-

• Sida 174
•  Original

melserna i direktivet om överföring av en registrering av ett agentvarumärke är alltså uppfyllda i svensk rätt.

Regleringen i direktivet om att en varumärkesinnehavare ska kunna hindra användningen av ett agentvarumärke har som sagt sin förebild i Pariskonventionen. Svensk rätt anses sedan länge uppfylla Pariskonventionen i detta avseende genom varumärkeslagens bestämmelser om möjlighet för den som har bättre rätt att invända mot en felaktig registrering eller att senare få denna upphävd i domstol samt att få till stånd ett förbud mot användningen av varumärket (se prop. 2009/10:225 s. 299). Om innehavarens varumärke utgörs av ett äldre varukännetecken som är skyddat i Sverige finns alltså möjligheten för innehavaren att föra en talan mot agenten eller företrädaren om varumärkesintrång och framställa ett yrkande om förbud mot fortsatt användning av agentvarumärket, s.k. vitesförbud (se 8 kap. 3 § varumärkeslagen). Vidare kan en varumärkesinnehavare ansöka om hävning av varumärkesregistreringen med hänvisning till att varumärket registrerats av innehavarens agent eller företrädare i ond tro. Denna möjlighet omfattar också innehavare av utländska varukännetecken. Om registreringen av agentvarumärket hävs kan därefter den rätta innehavaren ansöka om registrering av ett nytt varumärke för egen del. En sådan registrering hindrar då användningen av agentvarumärket.

Sammanfattningsvis är det regeringens mening att svensk rätt redan uppfyller direktivets bestämmelser om överföring av agentvarumärken och om förbud mot användning av sådana varumärken. Någon ytterligare reglering är därför inte nödvändig.

6.4. Registreringens varaktighet och förnyelse av en registrering

Regeringens förslag: En varumärkesregistrering ska gälla i tio år från ingivningsdagen för ansökan om registrering.

Registreringen ska kunna förnyas helt eller delvis varje gång för en period på tio år räknad från utgången av föregående registreringsperiod. En ansökan om förnyelse ska ha kommit in till Patent- och registreringsverket tidigast sex månader före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång. Den som ansöker om förnyelse ska betala föreskriven förnyelseavgift inom denna frist. En inbetalning av förnyelseavgiften som görs inom denna frist ska anses utgöra en ansökan om förnyelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 266–269).

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag: Enligt svensk rätt kan ensamrätten till ett varukännetecken i princip bestå hur länge som helst. En varumärkesregistrering gäller visserligen bara tio år, men den kan förnyas ett obegränsat antal gånger (2 kap.32 och 33 §§varumärkeslagen).

• Sida 175
•  Original

I det nya direktivet finns bestämmelser om registreringens giltighetstid och förnyelse av en registrering (artiklarna 48 och 49). Regleringen saknar motsvarighet i 2008 års direktiv.

Enligt direktivet ska varumärken registreras för en tioårsperiod, räknad från den dag då ansökan gavs in (artikel 48.1). Registreringsperioden ska alltså gälla från ingivningsdagen. Enligt varumärkeslagen gäller perioden däremot från registreringsdagen (2 kap. 32 §). Lagen bör därför anpassas till direktivet i detta avseende. I avsnitt 6.1 föreslås en reglering av vilken dag som ska anses som ingivningsdag.

Enligt direktivet kan en registrering förnyas med ytterligare tioårsperioder från och med den dag då den befintliga registreringen löper ut. Förnyelsen ska föras in i registret (se artiklarna 48.2 och 49.5). Motsvarande regler finns redan i varumärkeslagen (se 2 kap. 33 § första och tredje styckena). Direktivet anger också att en registrering ska förnyas på begäran av varumärkesinnehavaren eller av någon som har rätt att göra detta enligt lag eller avtal, under förutsättning att förnyelseavgifterna har betalats. Medlemsstaterna får bestämma att en inbetalning av förnyelseavgiften ska anses utgöra en sådan begäran (artikel 49.1). Även i detta avseende är varumärkeslagen förenlig med direktivet (se 2 kap. 33 § andra stycket).

En begäran om förnyelse ska enligt direktivet lämnas in och förnyelseavgiften betalas inom en period på minst sex månader före utgången av registreringsperioden (artikel 49.3). Om så inte skett, kan en begäran lämnas in inom en ytterligare sexmånadersperiod räknad från utgången av registreringsperioden eller den påföljande förnyelsen av denna. Förnyelseavgiften och en tilläggsavgift ska betalas inom denna ytterligare period. Varumärkeslagen skiljer sig här från direktivet på så sätt att en ansökan om förnyelse ska ha kommit in till PRV tidigast ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång (2 kap. 33 § första stycket). Bestämmelsen bör därför ändras så att den anpassas till direktivet. Det bör också förtydligas att förnyelseavgiften ska betalas inom denna frist.

Av direktivet följer vidare att om en begäran om förnyelse har getts in, eller avgifterna har betalats, för endast en del av de varor eller tjänster för vilka varumärket har registrerats, så ska registreringen förnyas bara för dessa varor eller tjänster (artikel 49.4). Detsamma gäller i praktiken enligt svensk rätt, vilket framgår av den svenska varumärkesförordningen (3 kap. 11 § andra stycket). Det bör dock klargöras i lagtexten att en registrering kan förnyas helt eller delvis.

Enligt direktivet har den ansvariga myndigheten en skyldighet att informera innehavaren av varumärket om att registreringsperioden är på väg att löpa ut åtminstone sex månader innan så sker. I svensk rätt finns det inte något krav på att PRV ska informera om att en varumärkesregistrering löper ut. Frågan om en sådan informationsskyldighet bör lämpligen regleras på förordningsnivå.

• Sida 176
•  Original

7. Hävning av en varumärkesregistrering

7.1. Grunder och förfaranden för hävning av en registrering

Regeringens förslag: Vid en prövning av om en varumärkesregistrering ska hävas på grund av bristande särskiljningsförmåga ska endast sådan särskiljningsförmåga beaktas som varumärket har förvärvat genom användning före ansökan om hävning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens (se betänkandet s. 273–275, 278–283 och 286). Utredningen föreslår en uttrycklig reglering om att en ansökan om hävning som grundas på ett hinder mot registrering med hänsyn till någon annans rättigheter ska få göras endast av den som har ett eget intresse i saken.

Remissinstanserna:

De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen

eller har inga invändningar mot dem. Juridiska fakultetsnämnden vid

Uppsala universitet, Patent- och registreringsverket (PRV) och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR) anser att begreppet hävning bör anpassas till terminologin i varumärkesdirektivet och EU:s varumärkesförordning. Uppsala universitet, PRV och SFIR ifrågasätter vidare om det administrativa hävningsförfarandet vid PRV uppfyller kraven i direktivet, särskilt kraven på effektivitet och snabbhet. De anser att det bör övervägas om prövningen vid PRV också bör omfatta ansökningar som är tvistiga, och hänvisar till vad som gäller vid EU:s immaterialrättsmyndighet samt i Danmark och Norge.

PRV och Svenska Patentombudsföreningen anser att reglerna om delgivning vid administrativ hävning bör förenklas.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om hävning

Den som vill få en varumärkesregistrering hävd kan föra talan om det vid domstol eller ansöka om s.k. administrativ hävning vid PRV. Enligt varumärkeslagen kan en registrering hävas om den tillkommit i strid med lagen, dvs. trots att det fanns ett hinder mot registreringen. En omständighet som utgör hinder mot registrering utgör alltså även grund för att senare häva registreringen. Hävningsgrunderna kan på detta sätt sägas vara en spegelbild av registreringshindren. En förutsättning för hävning är dock att det fortfarande finns hinder mot registrering och att rätten till det ifrågasatta varumärket inte kan bestå enligt reglerna om förväxlingsbara varukänneteckens samexistens (3 kap. 1 § första stycket).

I vissa fall kan en varumärkesregistrering hävas på grund av omständigheter som har inträffat efter registreringen, t.ex. när varumärket i handeln har blivit en allmän beteckning för sådana varor som registreringen avser eller om varumärket inte har använts på det sätt som krävs (3 kap. 1 § andra stycket och 3 kap. 2 §).

Varumärkeslagens bestämmelser om vilka förhållanden som kan utgöra grund för att häva en varumärkesregistrering bygger på bestämmelserna om

• Sida 177
•  Original

ogiltighetsgrunder och grunder för upphävande i 2008 års varumärkesdirektiv. Ogiltighetsgrunderna tar sikte på sådana förhållanden som förelåg vid registreringen och motsvaras i princip av registreringshindren. Grunderna för upphävande tar i stället sikte på förhållanden som uppkommer efter registreringen. Som några remissinstanser påpekar skiljer sig begreppen i varumärkeslagen från begreppen inom EU-rätten eftersom ”hävning” används i båda fallen. Det finns naturligtvis fördelar med att lagens terminologi överensstämmer med den som används i direktivet och förordningen. Samtidigt är hävning som ett samlat begrepp sedan länge etablerat inom den svenska varumärkesrätten. Det är också ett etablerat begrepp för en ensamrätts upphörande även på andra områden inom den immaterialrättsliga lagstiftningen, t.ex. i firmalagen och mönsterskyddslagen (1970:485). Någon ändring föreslås inte heller i den nya lagen om företagsnamn. Regeringens uppfattning är att det inte bör göras någon ändring i detta avseende.

Bestämmelsen om hävning på grund av bristande särskiljningsförmåga anpassas till direktivet

En nyhet i direktivet är att ett varumärke inte får ogiltigförklaras om det har förvärvat särskiljningsförmåga på grund av användning före ansökan om ogiltighetsförklaring (artikel 4.4). Av direktivet följer alltså att det inte är möjligt att beakta den särskiljningsförmåga som varumärket har förvärvat genom användning efter det att ansökan om hävning gjordes.

Detta skiljer sig från den nuvarande svenska ordningen enligt vilken man kan beakta sådan särskiljningsförmåga som varumärket förvärvat ända fram till avgörandet om hävning (jfr 3 kap. 1 § första stycket 1 och 2). Ett varumärke kan alltså inte hävas på grund av bristande särskiljningsförmåga om varumärket efter tidpunkten för ansökan om hävning, men före avgörandet om hävning, har förvärvat särskiljningsförmåga genom användning. En sådan situation skulle kunna uppkomma om innehavaren av ett varumärke, som inte är tillräckligt särskiljande, ser till att varumärket förvärvar särskiljningsförmåga t.ex. genom att sätta igång omfattande marknadsföringsåtgärder efter det att någon ansöker om hävning av registreringen.

För att svensk rätt ska vara förenlig med direktivet bör varumärkeslagen ändras så att man vid prövningen av om en varumärkesregistrering ska hävas på grund av bristande särskiljningsförmåga bara ska beakta sådan särskiljningsförmåga som varumärket har förvärvat genom användning före tidpunkten för ansökan om hävning.

I Sverige finns redan ett administrativt hävningsförfarande

Enligt direktivet ska medlemsstaterna erbjuda ett snabbt och effektivt administrativt förfarande för upphävande eller ogiltigförklaring av ett varumärke (artikel 45). Detta är en nyhet i direktivet, och många medlemsstater har i dag inte sådana förfaranden.

I Sverige infördes möjligheten till administrativ hävning vid PRV år 2011 (se 3 kap.6–21 §§varumärkeslagen). Ordningen är motiverad av behovet av ett snabbt, enkelt, rättssäkert och billigt system som är till fördel för bl.a. små och medelstora företag. Det administrativa hävningsförfarandet gäller vid sidan av rätten att väcka talan om hävning vid

• Sida 178
•  Original

domstol. Förfarandet är utformat med förebild från den summariska processen i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Det innebär att PRV kan häva en registrering om varumärkesinnehavaren medger ansökan eller lämnar den obestridd. Om innehavaren däremot motsätter sig att registreringen hävs ska ärendet, om sökanden begär det, överlämnas till Patent- och marknadsdomstolen som gör den materiella prövningen.

I direktivet regleras vilka grunder som ska kunna åberopas i ett administrativt hävningsförfarande och vem som har rätt att göra en ansökan. I övrigt överlämnar direktivet till medlemsstaterna att bedöma hur förfarandet ska vara utformat. I svensk rätt görs ingen skillnad mellan vilka grunder som kan åberopas i domstol och vilka som kan anföras hos PRV. Samtliga hävningsgrunder enligt varumärkeslagen kan alltså åberopas i det administrativa förfarandet. En annan sak är att den faktiska prövningen i de fall där ansökan bestrids kommer att ske i domstol. I likhet med utredningen konstaterar regeringen att ett sådant summariskt förfarande är förenligt med direktivet.

Uppsala universitet, PRV och SFIR anser att man bör överväga att införa en möjlighet för PRV att pröva en ansökan om administrativ hävning även om ansökan bestrids.

Genom det administrativa förfarandet ges en möjlighet till hävning av en varumärkesregistrering på ett snabbt och enkelt sätt. Samtidigt upprätthålls de höga krav på rättssäkerhet som måste finnas med hänsyn till de mycket stora värden som varumärken kan representera. Av dessa skäl – och då det inte är nödvändigt på grund av direktivet – saknas det anledning att överväga någon ändring av den nuvarande ordningen.

I direktivet finns som sagt regler om att åtminstone vissa ska ha rätt att ansöka om administrativ hävning. Bland annat ska den som innehar en äldre rättighet ha talerätt om grunden för hävning är att ett varumärke inte borde ha registrerats på grund av förekomsten av den äldre rättigheten (artikel 45.4). Utredningen föreslår att det särskilt ska föreskrivas att en ansökan om hävning som grundas på ett hinder mot registrering med hänsyn till någon annans rättigheter ska få göras endast av den som har ett eget intresse i saken.

Enligt varumärkeslagen kan den som vill inleda ett förfarande för att häva en registrering föra talan vid domstol eller ansöka om administrativ hävning (3 kap. 5 § första stycket). Allmänna civilprocessuella principer kan dock innebära att inte vem som helst har rätt att få en sådan ansökan prövad. De som enligt direktivet ska ha rätt att ansöka om administrativ hävning har däremot det. Enligt regeringens bedömning finns det därför inte anledning att i enlighet med utredningens förslag, utöver det som följer av allmänna civilprocessuella principer, begränsa rätten att ansöka om hävning jämfört med vad som gäller i dag.

Direktivet föreskriver också att en ansökan om hävning får riktas mot en del av eller alla de varor och tjänster som det omtvistade varumärket är registrerat för (artikel 45.5). En motsvarande bestämmelse finns redan i varumärkeslagen (se 3 kap. 4 §).

• Sida 179
•  Original

Reglerna om delgivning bör inte ändras

Enligt nuvarande ordning gäller samma regler för delgivning av en ansökan om administrativ hävning som vid delgivning av en ansökan om stämning i tvistemål (3 kap. 11 § första stycket varumärkeslagen).

PRV och Svenska Patentombudsföreningen föreslår att särskilda bestämmelser införs i varumärkeslagen som ger möjligheter till delgivning med mindre stränga krav. Enligt PRV är detta angeläget för att varumärkesregistret ska kunna rensas från övergivna märken som hindrar senare ansökningar. Förfarandet vid EU:s immaterialrättsmyndighet skulle i så fall kunna tjäna som förebild.

Som PRV påpekar kan det i vissa fall vara svårt att delge varumärkesinnehavare vilket kan leda till att ett beslut om hävning fördröjs. Sådana problem är till nackdel för sökanden som har ett intresse av att få till stånd ett beslut om hävning så snabbt som möjligt. Ett beslut om hävning kan dock få långtgående konsekvenser för varumärkesinnehavaren. Av rättssäkerhetsskäl bör därför kraven på delgivning vid administrativ hävning motsvara vad som gäller för en ansökan om stämning i tvistemål (se även prop. 2009/10:225 s. 233). Bestämmelserna om delgivning bör därför inte ändras.

Kommunikation med varumärkesinnehavare och ombud i olika förfaranden

Enligt direktivet ska parterna i ett förfarande vid registreringsmyndigheten ange en officiell adress för all kommunikation med myndigheten (artikel 50).

Enligt svensk rätt krävs att sökanden anger sin adress och sitt ombuds adress vid en ansökan om administrativ hävning (3 kap. 6 § första stycket 1 varumärkeslagen och 33 kap. 1 § första stycket 2 och andra stycket rättegångsbalken). Detsamma gäller vid en ansökan om varumärkesregistrering (2 kap. 1 § första stycket 1 och 2 varumärkeslagen) och vid en invändning (2 kap. 24 § andra stycket 1 och 2 varumärkeslagen). Svensk rätt uppfyller således direktivets krav i detta avseende.

Av direktivet framgår också att medlemsstaterna får kräva att parterna har en officiell adress inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Det saknas skäl att införa ett sådant krav.

Företräde för ett EU-varumärke på grund av ett nationellt varumärke

I EU:s varumärkesförordning finns bestämmelser om att en innehavare av ett äldre nationellt varumärke, eller ett varumärke som blivit föremål för en internationell varumärkesregistrering med rättsverkan i en medlemsstat, som ansöker om ett identiskt EU-varumärke för identiska varor eller tjänster får åberopa det äldre varumärkets företräde (se artikel 39). Företräde kan också åberopas för ett redan registrerat EU-varumärke (se artikel 40). Företrädet, som gäller i den medlemsstat där det äldre varumärket är registrerat, innebär att innehavaren av EU-varumärket kan göra gällande de rättigheter som är knutna till det äldre varumärket. Detta kan ha betydelse vid t.ex. en tvist om intrång i EU-varumärket där innehavaren kan stödja sig på den tidigare dag då rätten till det äldre varumärket uppkom. Företrädet har vidare den effekten att innehavaren av EU-varumärket kan avstå från det äldre varumärket som företrädet

• Sida 180
•  Original

grundar sig på, eller inte förnya registreringen, men ändå ha samma rättigheter som om det äldre varumärket hade fortsatt att vara registrerat. Om det äldre varumärket hävs innan rätten till EU-varumärket uppkom, upphör dock företrädet.

I direktivet finns en bestämmelse som kompletterar förordningen (se artikel 6). Den innebär att om innehavaren av ett nationellt varumärke, eller ett varumärke som blivit föremål för en internationell registrering med rättsverkan i den aktuella medlemsstaten, som åberopats som företräde för ett EU-varumärke har avstått från det äldre varumärket, eller inte har förnyat det, kan det i efterhand fastställas att det fanns grund för att häva registreringen. Regleringen fanns också i 2008 års direktiv. Den enda förändringen är att det nu klargörs att en förutsättning för att i efterhand fastställa att det fanns grund för hävning är att varumärket hade kunnat hävas vid den tidpunkt då innehavaren avstod från varumärket eller inte förnyade det (jfr EU-domstolens dom den 19 april 2018 i mål nr C-148/17, Peek & Cloppenburg). I så fall ska företrädet upphöra att gälla.

Bestämmelsen i 2008 års direktiv är inte särskilt genomförd i svensk rätt. Regleringen i det nya direktivet är i allt väsentligt densamma som i 2008 års direktiv. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning att bestämmelsen inte heller nu behöver genomföras särskilt. Frågan får i stället prövas enligt allmänna processrättsliga regler.

7.2. Krav på användning av ett varumärke

Regeringens förslag: Om ett yrkande om hävning grundas på att ett äldre varumärke utgör hinder och varumärket vid ansökan om hävning hade varit registrerat i mer än fem år, ska registreringen av det yngre varumärket bara få hävas om det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk för de varor eller tjänster som ligger till grund för yrkandet inom de fem senaste åren före ansökan om hävning. Om det äldre varumärket hade varit registrerat i mer än fem år då den yngre rättigheten uppkom, ska det äldre varumärket dessutom ha tagits i verkligt bruk inom de fem senaste åren före den tidpunkten. Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som krävs, ska registreringen ändå få hävas om det finns giltiga skäl till att det inte har använts i den utsträckningen.

Det ska klargöras att om det äldre varumärket är ett EU-varumärke ska det ha tagits i verkligt bruk på det sätt som avses i EU:s varumärkesförordning.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens (se betänkandet s. 283–286).

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

• Sida 181
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Ett varumärke måste användas för att behålla sitt skydd

I varumärkeslagen finns bestämmelser om användningstvång, dvs. att ett varumärke måste användas för att behålla sitt skydd (se 3 kap. 2 §). Om innehavaren av ett registrerat varumärke inte inom fem år efter det att registreringsförfarandet slutligt avgjorts har gjort verkligt bruk av varumärket här i landet för de varor eller tjänster som det registrerats för, får registreringen hävas, under förutsättning att det inte finns giltiga skäl till att varumärket inte har använts. Detsamma gäller om en sådan användning inte har skett inom en period av fem år i följd. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 2008 års direktiv. Reglerna i det direktivet har förts över i huvudsak oförändrade till det nya direktivet (artiklarna 16 och 19). I det nya direktivet preciseras dock hur femårsperioden ska beräknas (se artikel 16.2 och 16.3). Klargörandet påverkar inte den svenska ordningen med att femårsfristen beräknas från den dag då frågan om registrering blev slutligt avgjord. Svensk rätt är alltså förenlig med direktivet i detta avseende.

En nyhet i direktivet är att registreringsmyndigheten ska anteckna den dag då femårsperioden börjar löpa (artikel 16.4). De författningsändringar som detta föranleder bör lämpligen göras på förordningsnivå.

I direktivet klargörs det vidare att med verkligt bruk likställs att använda varumärket i en annan form än den registrerade, oavsett om varumärket i den form det används också är registrerat i innehavarens namn (artikel 16.5 a). Svensk rätt uppfyller redan detta klargörande eftersom lagtexten inte är begränsad till användning i en viss form (se 3 kap. 2 § andra stycket 1 varumärkeslagen).

Det bör ställas högre krav på användning av ett äldre varumärke vid hävning

I både 2008 års direktiv och det nya direktivet finns bestämmelser om att en varumärkesinnehavare måste göra verkligt bruk av sitt varumärke för att rättigheten ska kunna göras gällande i ett hävningsförfarande. Syftet är att den som har en rättighet men avstår från att använda den inte ska få åberopa rättigheten gentemot andra. Bestämmelserna i det nya direktivet innebär en viss skärpning i förhållande till den nuvarande ordningen. Motsvarande regler införs också när det gäller invändningsförfarandet (artikel 44) och i intrångsmål (artikel 17), se närmare avsnitten 6.2 och 11.1.

Enligt det nya direktivet ska innehavaren av det äldre varumärket, på begäran, visa att varumärket faktiskt har använts inom de fem år som föregår ansökan om hävning (artikel 46.1). Om det på ingivningsdagen för det ifrågasatta varumärket, eller den tidigare dag då denna rättighet uppkom (s.k. prioritetsdag), hade gått mer än fem år sedan frågan om registrering av det äldre varumärket blev slutligt avgjord, ska innehavaren av det äldre varumärket dessutom visa att varumärket faktiskt har använts inom de fem år som föregår denna dag (artikel 46.2). Om det äldre varumärket endast har använts för en del av de varor eller tjänster som det har registrerats för, ska prövningen av frågan om hävning bara grundas på den del som har använts (artikel 46.4). Slutligen anges att bestämmelserna om bevis om användning också ska tillämpas

• Sida 182
•  Original

om det äldre varumärket är ett EU-varumärke (artikel 46.5). I dessa fall ska frågan om varumärket används på det sätt som krävs bedömas enligt EU:s varumärkesförordning.

Enligt varumärkeslagen får en registrering inte hävas på grund av en äldre rättighet om hindret utgörs av ett äldre registrerat varumärke och det äldre märket inte uppfyller kraven på användning (3 kap. 1 § tredje stycket). Bestämmelsen, som har sin grund i 2008 års direktiv, bör nu anpassas till det nya direktivet. I enlighet med direktivet bör det ankomma på innehavaren av det ifrågasatta varumärket att invända att det äldre varumärket inte har använts, och på innehavaren av den äldre rättigheten att då visa att varumärket har använts på föreskrivet sätt eller att det finns giltiga skäl till att det inte har använts på sådant sätt. Bestämmelsen bör omfatta både det administrativa hävningsförfarandet och mål om hävning som förs vid domstol.

Det bör också klargöras att om den äldre rättigheten är ett EU-varumärke så ska det ha använts på det sätt som avses i EU:s varumärkesförordning.

7.3. Verkan av en hävning

Om registreringen av ett varumärke hävs på grund av att det fanns hinder mot registreringen när den gjordes, ska registreringen anses aldrig ha haft någon verkan. I sådana fall ska domstol inte få döma till ansvar för brott och inte heller besluta om t.ex. skadestånd eller andra åtgärder på grund av intrång i den varumärkesrätt som annars skulle ha följt av registreringen.

Om registreringen av ett varumärke hävs på grund av ett förhållande som har uppkommit efter registreringen, ska registreringen anses ha förlorat sin verkan från dagen för ansökan om hävning. I sådana fall ska domstol inte få döma till ansvar för brott på grund av intrång ens om intrånget har skett under den tid då registreringen i och för sig anses ha haft verkan.

När domstol beslutar om hävning på grund av ett förhållande som har uppkommit efter registreringen, ska domstolen på yrkande av någon av parterna få bestämma att registreringen ska anses ha förlorat sin verkan den dag då det förhållande som utgör grund för hävning uppkom. Vid administrativ hävning ska Patent- och registreringsverket få fatta ett sådant beslut.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 275–277).

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag: Om registreringen av ett varumärke har hävts genom ett beslut eller en dom som har fått laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om t.ex. skadestånd eller annan åtgärd som kan komma i fråga i samband med intrång i en varumärkesrätt (10 kap. 1 § varumärkeslagen). Det saknas i övrigt regler om vilken verkan hävningen har.

• Sida 183
•  Original

I direktivet finns nya bestämmelser om vilken verkan som ett upphävande respektive en ogiltigförklaring av en varumärkesregistrering ska ha (artikel 47). Om registreringen av ett varumärke förklaras ogiltig, ska varumärket anses ha saknat verkan från första början (artikel 47.2). Om registreringen upphävs, ska varumärket anses ha förlorat sin verkan från dagen för ansökan om upphävande (artikel 47.1). För EU-varumärken finns en liknande reglering i EU:s varumärkesförordning.

Bestämmelser som motsvarar direktivets krav bör tas in i varumärkeslagen. Om registreringen av ett varumärke hävs på grund av ett ursprungligt hinder mot registreringen, bör registreringen anses aldrig ha haft någon verkan. På samma sätt som enligt nuvarande ordning bör det för tydlighets skull uttryckligen framgå av lagen att domstolen i dessa fall inte får döma till ansvar eller besluta om ersättning eller andra åtgärder på grund av intrång i den varumärkesrätt som annars skulle ha följt av registreringen. Om en registrering hävs på grund av ett förhållande som har uppkommit efter registreringen, bör registreringen anses ha förlorat sin verkan från dagen för ansökan om hävning. I en sådan situation bör det inte finnas något hinder mot att besluta om ersättning eller annan åtgärd för intrång som hänför sig till tiden innan registreringen ska anses ha förlorat sin verkan. Av legalitetsskäl bör det däremot inte vara möjligt att döma till ansvar ens för varumärkesintrång som hänför sig till den tiden.

Att registreringen förlorar sin verkan innebär att innehavaren inte längre kan göra gällande den ensamrätt som annars förvärvas genom registreringen. I författningskommentaren berörs vilka konsekvenser detta kan få för pågående licensavtal och för domar i mål om intrång som har fått laga kraft.

Direktivet föreskriver också att om en ansökan om hävning grundas på ett förhållande som har uppkommit efter registreringen, ska en part kunna begära att det fastställs en tidigare tidpunkt vid vilken grunden för upphävande inträffade (artikel 47.1). En bestämmelse om detta bör därför tas in i lagen. Ett sådant beslut bör kunna fattas av domstolen eller, vid administrativ hävning, PRV. Tidpunkten för när en hävningsgrund ska anses ha uppkommit kan ha betydelse vid prövningen av om det har skett ett intrång och om det därför finns rätt till skadestånd.

8. Internationell varumärkesregistrering

Regeringens förslag: En ansökan om internationell varumärkesregistrering ska innehålla en tydlig förteckning över de varor eller tjänster som varumärket begärs registrerat för och vilka klasser dessa tillhör.

Om innehavaren av den internationella registreringen och invändaren begär det, ska Patent- och registreringsverket under invändningsförfarandet bestämma en tidsfrist på minst två månader då parterna ska försöka komma överens. Fristen får förlängas, om parterna begär det.

Om en invändning grundas på att ett äldre registrerat varumärke utgör hinder, ska det få beslutas att den internationella registreringen inte ska gälla här endast om det äldre varumärket har tagits i verkligt bruk för de varor eller tjänster som ligger till grund för invändningen

• Sida 184
•  Original

inom de fem senaste åren före den yngre rättigheten uppkom. Detta ska bara gälla om det äldre varumärket vid den tidpunkten hade varit registrerat i mer än fem år. Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som krävs, ska det ändå få beslutas att den internationella registreringen inte ska gälla här om det finns giltiga skäl till att det äldre varumärket inte har använts i den utsträckningen.

Det ska klargöras att om det äldre varumärket är ett EU-varumärke ska det ha tagits i verkligt bruk på det sätt som avses i EU:s varumärkesförordning.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens (se betänkandet s. 287–290). Utredningen föreslår, på samma sätt som utredningen föreslår i fråga om nationella registreringar, att Patent- och registreringsverket ska besluta att en internationell varumärkesregistrering inte ska gälla i Sverige efter invändning endast om det finns något hinder mot registreringen på grund av andra rättigheter, dvs. de relativa registreringshindren.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) och Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser att direktivet inte utesluter möjligheten att invända mot en registrering på grund av ett registreringshinder som är motiverat av allmänna intressen. Enligt domstolarna finns det därför skäl att överväga om s.k. absoluta hinder även fortsättningsvis ska kunna göras gällande vid invändning.

Skälen för regeringens förslag: Skyddet för ett registrerat varumärke i ett land förutsätter som regel att en nationell ansökan görs hos varumärkesmyndigheten i det landet. En innehavare som vill skydda sitt varumärke i flera länder måste därför ansöka om skydd i vart och ett av dessa länder. För att undvika detta kan innehavaren i stället ansöka om en internationell varumärkesregistrering enligt det s.k. Madridsystemet. På så sätt kan innehavaren få skydd i flera av de anslutna länderna genom en enda ansökan.

Madridsystemet administreras av Internationella byrån vid FN:s immaterialrättsorganisation World Intellectual Property Organization (WIPO). Sverige är anslutet till systemet genom Protokollet den 27 juni 1989 till Madridöverenskommelsen den 14 april 1891 om den internationella registreringen av varumärken (Madridprotokollet).

Både 2008 års varumärkesdirektiv och det nya direktivet gäller även för varumärken som är föremål för en internationell registrering med rättsverkan i en medlemsstat (artikel 1). Det innebär att de ändringar som nu föreslås för nationella registreringar som huvudregel också blir tillämpliga på de internationella registreringar som har verkan i Sverige.

I varumärkeslagen finns vissa bestämmelser som endast gäller för internationella registreringar, t.ex. om förfarandet vid Patent- och registreringsverket (PRV) när den som har en svensk varumärkesregistrering ansöker om en internationell registrering med giltighet i andra länder. Bestämmelserna är utformade i enlighet med Madridprotokollet. Utgångspunkten är att reglerna för nationell registrering och internationell registrering när det är lämpligt och möjligt ska vara enhetliga

• Sida 185
•  Original

(se prop. 2009/10:225 s. 263). Regeringen gör därför bedömningen att direktivet föranleder vissa ändringar när det gäller bestämmelserna om vad en ansökan om internationell registrering ska innehålla och förfarandet för invändning mot ett beslut om att en internationell registrering ska gälla i Sverige. I övrigt påverkar direktivet inte den svenska regleringen.

När det gäller ansökans innehåll föreslås i avsnitt 6.1 att en ansökan om en nationell varumärkesregistrering ska innehålla en tydlig förteckning över de varor eller tjänster som varumärket avser och vilka klasser dessa tillhör. Ett motsvarande krav på tydlig förteckning bör även införas när det gäller en ansökan om en internationell registrering (5 kap. 3 § första stycket 5). Ett sådant krav är också förenligt med Madridprotokollet och dess tillämpningsföreskrifter (se regel 9.4 xiii i tillämpningsföreskrifterna till artikel 3 i Madridprotokollet).

Vidare bör, på samma sätt som föreslås för nationella registreringar, PRV på begäran av parterna bestämma en tidsfrist för att parterna ska försöka komma överens under ett invändningsförfarande.

Slutligen bör det också införas en bestämmelse – motsvarande den för nationella registreringar – om att innehavaren av ett äldre varumärke, som varit registrerat i mer än fem år, i ett invändningsförfarande kan bli skyldig att lägga fram bevisning om att det äldre varumärket har använts på visst föreskrivet sätt och inom en viss tid eller att det finns giltiga skäl till att varumärket inte har använts på sådant sätt (se avsnitt 6.2).

I avsnitt 6.2 görs bedömningen att direktivet inte utesluter en ordning som innebär att den som invänder mot en nationell varumärkesregistrering ska få åberopa hinder mot registreringen på grund av både andra rättigheter (relativa registreringshinder) och absoluta registreringshinder. Motsvarande bedömning gör sig gällande även för internationella registreringar.

9. Varukännetecken som förmögenhetsobjekt

Regeringens förslag: Det ska tydliggöras att ett varukännetecken kan överlåtas helt eller delvis och att reglerna om överlåtelse också omfattar ansökningar om varumärkesregistrering.

Det ska införas en rätt att efter begäran få en överlåtelse av en varumärkesansökan antecknad i Patent- och registreringsverkets diarium. Den som begär en sådan anteckning ska betala en avgift. Den som är antecknad i diariet ska anses vara sökande av varumärket.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 291–295).

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag: Enligt svensk rätt kan ett registrerat varumärke överlåtas eller upplåtas (bli föremål för licens). Detsamma gäller för ett inarbetat varukännetecken. Värdet på ett registrerat eller

• Sida 186
•  Original

sökt varumärke kan också utnyttjas genom att rätten pantsätts. Registrerade varumärken och varumärkesansökningar kan dessutom utmätas, beläggas med kvarstad eller tas i anspråk genom betalningssäkring.

I varumärkeslagen finns vissa bestämmelser om överlåtelse och licens av varukännetecken samt utförliga regler om pantsättning av registrerade varumärken och varumärkesansökningar (6 och 7 kap.). Kompletterande bestämmelser om överlåtelse, licens, pantsättning och utmätning av varukännetecken finns i den svenska varumärkesförordningen.

Bortsett från en allmän regel om förutsättningar för licens saknar 2008 års varumärkesdirektiv regler om varumärken som förmögenhetsobjekt. I det nya direktivet införs nu ett kapitel med sådana bestämmelser, vilka till viss del motsvarar vad som redan gäller för EU-varumärken. Regleringen innebär i korthet att ett registrerat varumärke eller en varumärkesansökan ska kunna överlåtas, användas som säkerhet (pantsättas), bli föremål för exekutiva åtgärder, t.ex. utmätning, och bli föremål för licens. Det ska också vara möjligt att få sådana åtgärder med varumärket antecknade i den nationella varumärkesmyndighetens register. Bestämmelserna i direktivet är generellt utformade och överlämnar i stor utsträckning till nationell rätt att avgöra de närmare förutsättningarna för t.ex. giltigheten av en överlåtelse eller en pantsättning. Bakgrunden till direktivets utformning är de relativt olika principer som gäller i medlemsstaterna på detta område.

Regeringen delar utredningens bedömning att svensk rätt i stort redan uppfyller direktivets bestämmelser om varumärken som förmögenhetsobjekt och att endast några ändringar behöver göras.

Enligt artikel 22 i direktivet ska ett varumärke kunna överlåtas separat eller tillsammans med den näringsverksamhet där märket används. Om det företag som innehar registreringen överlåter sin rörelse, ska överlåtelsen som utgångspunkt också omfatta varumärket. Motsvarande bestämmelser finns redan i svensk rätt (6 kap. 1 § varumärkeslagen). Enligt direktivet ska ett varumärke vidare kunna överlåtas endast för en del av de varor eller tjänster för vilka det är registrerat. För svenskt vidkommande anses detta gälla enligt allmänna principer och utan direkt lagstöd. Det kan ändå vara lämpligt att klargöra saken i lagtexten för att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet. Det bör alltså göras ett tillägg om att ett registrerat varumärke kan överlåtas helt eller delvis. Samma regler bör gälla i fråga om inarbetade varukännetecken.

Enligt allmänna principer anses varumärkeslagens bestämmelser om överlåtelse av ett varukännetecken även gälla för varumärkesansökningar. Eftersom det nu uttryckligen anges i direktivet att bestämmelserna om överlåtelse av ett varumärke också omfattar ansökningar (artikel 26) är det lämpligt att det även framgår av den svenska lagtexten. Det bör därför klargöras att de allmänna reglerna om överlåtelse också omfattar en ansökan om varumärkesregistrering.

Enligt direktivet ska det vara möjligt att få en överlåtelse av ett registrerat varumärke eller en varumärkesansökan antecknad i den nationella varumärkesmyndighetens register. Varumärkeslagen uppfyller direktivets krav när det gäller möjligheten att få en överlåtelse av ett registrerat varumärke antecknad i varumärkesregistret (se 6 kap. 2 §). Någon motsvarande regel om anteckning av en överlåtelse av en varu-

• Sida 187
•  Original

märkesansökan finns däremot inte. I praktiken antecknas dock en sådan överlåtelse i Patent- och registreringsverkets (PRV) diarium. För att svensk rätt fullt ut ska vara förenlig med direktivet bör det emellertid införas en bestämmelse om rätt att efter begäran få en överlåtelse av en varumärkesansökan antecknad i PRV:s diarium. Den som begär en anteckning bör betala en avgift. Det bör inte krävas att anteckningen kungörs. Motsvarande regler finns redan när det gäller anteckning av licens (se 6 kap. 5 § första stycket och artikel 25.5).

En överlåtelse gäller även om ingen anteckning görs. Anteckningens syfte är främst att klargöra för allmänheten vem som är ny innehavare. I ett mål eller ärende om varumärket kan dock anteckningen få betydelse genom att den antecknade innehavaren anses som varumärkesinnehavare (se 6 kap. 3 § första stycket). Det innebär att en talan om t.ex. hävning av en varumärkesregistrering alltid kan riktas mot den antecknade innehavaren. Eftersom regeringen föreslår att det ska gå att anteckna en överlåtelse av en varumärkesansökan, bör motsvarande legitimationsregel införas även för dessa fall.

Enligt direktivet ska ett registrerat varumärke och en varumärkesansökan kunna användas som säkerhet utan samband med företaget som innehar registreringen (artiklarna 23 och 26). I svensk rätt finns redan bestämmelser om pantsättning som uppfyller direktivets krav (se 7 kap. 1, 2 och 10 §§).

Vidare ska ett registrerat varumärke och en varumärkesansökan kunna bli föremål för exekutiva åtgärder, t.ex. utmätning (artiklarna 24.1 och 26). Enligt varumärkeslagen får inarbetade varukännetecken inte utmätas (10 kap. 9 §). För registrerade varumärken och varumärkesansökningar finns däremot inga särskilda exekutionshinder. Det innebär att ett registrerat varumärke och en varumärkesansökan kan utmätas, beläggas med kvarstad eller tas i anspråk genom betalningssäkring. Svensk rätt uppfyller alltså här direktivets krav. Direktivet hindrar inte heller att förbudet mot utmätning av inarbetade varukännetecken finns kvar.

Lagrådet anser att rubriken till nu aktuell bestämmelse bör ändras från ”Förbud mot utmätning av inarbetade varukännetecken” till ”Hinder mot utmätning av inarbetade varukännetecken”. Som skäl anges att det med ett förbud i regel förutsätts att det mer direkt följer en sanktion vid en överträdelse. Begreppet förbud mot utmätning förekommer dock i ett antal andra författningar där det inte är aktuellt med någon särskild sanktion, t.ex. konsumentkreditlagen (2010:1846). Genom att ändra rubriken blir kopplingen till utsökningsbalkens regler också mindre tydlig. Detta gäller inte minst 5 kap. 10 § som är relevant i detta fall. I den bestämmelsen upplyses om att det finns särskilda föreskrifter om förbud mot utmätning i vissa andra fall än enligt utsökningsbalken.

Enligt regeringens uppfattning bör rubriken därför inte ändras.

Om ett registrerat varumärke eller en varumärkesansökan har blivit föremål för en exekutiv åtgärd, ska det enligt direktivet kunna antecknas i det nationella varumärkesregistret (artiklarna 24.2 och 26). Av den svenska varumärkesförordningen framgår att om ett registrerat varumärke blivit föremål för en exekutiv åtgärd ska PRV, efter anmälan från Kronofogdemyndigheten, anteckna detta i varumärkesregistret (1 kap. 16 §). Syftet med en sådan anteckning är att hålla registret informativt när det gäller statusen på registrerade varumärken. Någon

• Sida 188
•  Original

motsvarande reglering om anteckning efter anmälan när en varumärkesansökan har blivit föremål för en exekutiv åtgärd finns inte. De författningsändringar som direktivet föranleder i detta avseende bör lämpligen göras på förordningsnivå.

Beträffande de bestämmelser i direktivet som rör licenstagares möjligheter att väcka en talan om intrång (artikel 25.3 och 25.4) hänvisas till avsnitt 11.2. Övriga bestämmelser om licens ändras inte i förhållande till 2008 års direktiv och är redan genomförda i svensk rätt (se 6 kap. 4 § varumärkeslagen, jfr artikel 25.1 och 25.2).

10. Kollektiv-, garanti- och kontrollmärken

Regeringens förslag: Även en fysisk person ska kunna förvärva ensamrätt till ett garanti- eller kontrollmärke.

Det ska inte vara möjligt att förvärva ensamrätt till ett garanti- eller kontrollmärke för den som tillhandahåller den typ av varor eller tjänster som märket avser.

En ansökan om registrering av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska innehålla uppgifter om vilka som har rätt att använda märket och de övriga villkor som gäller för användningen. I fråga om ett kollektivmärke ska uppgift också lämnas om vilka förutsättningar som gäller för medlemskap i sammanslutningen.

Ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska inte få registreras om villkoren för märkets användning strider mot goda seder eller allmän ordning. Vidare ska ett kollektivmärke som anger geografiskt ursprung inte få registreras om villkoren inte tillåter medlemskap i sammanslutningen för alla som tillhandahåller sådana varor eller tjänster som märket avser och varorna eller tjänsterna har sitt ursprung i det geografiska område som märket avser.

Patent- och registreringsverket ska granska ändringar av villkoren för användningen av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke på samma sätt som vid en ansökan om registrering. Det ska ske innan de ändrade villkoren förs in i varumärkesregistret.

En registrering av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska kunna hävas om villkoren för användning av märket har ändrats och förts in i varumärkesregistret i strid mot varumärkeslagen och villkoren fortfarande strider mot lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens (se betänkandet s. 297–306).

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

• Sida 189
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Gemensamma regler om kollektiv-, garanti- och kontrollmärken

Enligt svensk rätt är det möjligt att skydda gemensamma varumärken, s.k. kollektivmärken, och andra varukännetecken som används i näringsverksamhet av medlemmarna i den sammanslutning som innehar märket. Ett kollektivmärke används således av flera olika näringsidkare som utåt sätt ska uppfattas som en och samma aktör. Det finns också varukännetecken som har en garanti- eller kontrollfunktion och som får användas för varor eller tjänster som uppfyller de kriterier som innehavaren av märket uppställer. Till skillnad från kollektivmärken, som skiljer ut varor eller tjänster med ett visst kommersiellt ursprung, syftar garanti- och kontrollmärken till att särskilja varor eller tjänster med vissa gemensamma egenskaper.

Kollektiv-, garanti- och kontrollmärken är ingen särskild märkestyp utan kan utgöras av t.ex. ett ordmärke eller ett figurmärke. Varumärkeslagens reglering om registrerade varumärken och inarbetade varukännetecken tillämpas därför även på kollektiv-, garanti- och kontrollmärken. Det innebär att bestämmelserna om registrering och hävning liksom ensamrättens omfattning också gäller för sådana märken. Det finns dock några särskilda bestämmelser som enbart gäller för kollektiv-, garanti- och kontrollmärken. Sådana märken får t.ex. registreras i syfte att ange en varas geografiska ursprung (2 kap. 6 § varumärkeslagen).

Enligt 2008 års varumärkesdirektiv är det frivilligt för medlemsstaterna att låta registrera kollektiv-, garanti- eller kontrollmärken. Enligt det nya direktivet blir det nu obligatoriskt att ha regler om kollektivmärken. Bestämmelserna omfattar bl.a. förutsättningarna för registrering och hävning. Vidare införs nya regler om kontroll- och garantimärken som är frivilliga för medlemsstaterna att genomföra.

Regleringen i direktivet om kollektivmärken stämmer i huvudsak överens med vad som gäller för EU-kollektivmärken. Även på EU-nivå finns det en möjlighet att registrera kontrollmärken. Bestämmelserna om EUkontrollmärken är i princip desamma som för EU-kollektivmärken.

Regeringen delar utredningens bedömning att svensk rätt i stort redan uppfyller direktivets bestämmelser om kollektiv-, garanti- och kontrollmärken och att endast några ändringar behöver göras.

Varumärkeslagen gör ingen skillnad mellan kollektiv-, garanti- och kontrollmärken. Detta bör inte ändras. Vid genomförandet av direktivets bestämmelser om kollektivmärken bör alltså dessa regler i tillämpliga delar gälla även för garanti- och kontrollmärken, även om direktivet inte kräver det.

Vem kan få ensamrätt till ett garanti- eller kontrollmärke?

Enligt direktivet kan ett garanti- eller kontrollmärke innehas av en fysisk eller juridisk person, förutsatt att denne inte bedriver näringsverksamhet som omfattar tillhandahållande av varor eller tjänster av det slag som certifieras (artikel 28.2 första meningen). Även en myndighet eller ett annat offentligrättsligt organ omfattas.

Svensk rätt skiljer sig här från direktivet eftersom endast juridiska personer, t.ex. en myndighet, en förening eller ett bolag, kan inneha ett garanti- eller kontrollmärke (1 kap. 2 § andra stycket varumärkeslagen).

• Sida 190
•  Original

Inte heller innehåller lagen någon begränsning av möjligheten att få ensamrätt till ett garanti- eller kontrollmärke för den som själv tillhandahåller den typ av varor eller tjänster som märket avser.

Även om det är frivilligt för medlemsstaterna att införa bestämmelser om registrering av garanti- och kontrollmärken är det lämpligt att varumärkeslagen ändras i enlighet med direktivet i dessa två avseenden. Det framstår som rimligt att ensamrätt till ett garanti- eller kontrollmärke inte kan förvärvas av den som bedriver näringsverksamhet med samma slags varor eller tjänster. Inte heller lagens begränsning till juridiska personer är numera sakligt motiverad. Med dessa ändringar blir även kopplingen till den EU-rättsliga regleringen om garanti- och kontrollmärken – både i direktivet och i EU:s varumärkesförordning – tydligare i lagen. Detta medför i sin tur att man vid tillämpningen av lagen kan få vägledning av EU-domstolens tolkning av de aktuella bestämmelserna i direktivet och förordningen.

Definitionen i direktivet av ett garanti- eller kontrollmärke innehåller en uppräkning av vilka egenskaper hos en vara eller tjänst som innehavaren av märket kan garantera eller kontrollera, t.ex. materialet eller sättet att tillverka varor eller utföra tjänster (artikel 27 a). Någon motsvarighet finns inte i varumärkeslagen. Uppräkningen är ganska självklar och tillför inte något; den har inte någon egentlig materiell innebörd och är inte uttömmande. Det är därför inte nödvändigt att ta in den i den svenska lagtexten.

Direktivet innehåller en möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva att ett garanti- eller kontrollmärke inte får registreras om den som ansöker om detta inte är behörig att certifiera de aktuella varorna eller tjänsterna (artikel 28.2 andra meningen). Någon sådan bestämmelse finns inte i varumärkeslagen. För svenskt vidkommande har det inte framkommit något som tyder på att det finns ett praktiskt behov av en sådan kontroll hos Patent- och registreringsverket (PRV). Det är också mindre ändamålsenligt att PRV vid sin granskning av en ansökan om registrering ska behöva beakta omständigheter av detta slag. Kontrollen av att behörighet för certifiering följs bör i stället hanteras på vanligt sätt av ansvariga tillsynsmyndigheter och med tillämpning av marknadsrättslig och annan lagstiftning.

Särskilda regler vid registrering av kollektiv-, garanti- och kontrollmärken

Enligt direktivet ska den som ansöker om registrering av ett kollektivmärke ge in de villkor som reglerar märkets användning (artikel 30.1). Villkoren ska innehålla uppgifter om vem som har rätt att använda kollektivmärket, förutsättningarna för medlemskap i sammanslutningen och vad som i övrigt gäller för märkets användning, t.ex. vad som händer om märket inte används på rätt sätt (artikel 30.2). Uppfyller villkoren inte dessa krav, ska ansökan om registrering avslås (artikel 31.1).

Motsvarande reglering i varumärkeslagen är lite mera allmänt hållen (jfr 2 kap. 1 § andra stycket). Eftersom direktivets krav i fråga om villkoren för användning utgör en förutsättning för registrering, bör lagen ändras så att den följer direktivets lydelse. I enlighet med direktivet medför detta att, om en ansökan inte innehåller de föreskrivna uppgifterna om

• Sida 191
•  Original

villkoren för användning, kan ansökan komma att avskrivas eller avslås (jfr 2 kap. 17 och 18 §§).

Enligt direktivet ska de registreringshinder som gäller vid registrering av ett varumärke tillämpas även vid registrering av ett kollektivmärke (artikel 31.1). Vid registrering av garanti- och kontrollmärken behöver endast de absoluta hindren, dvs. hinder med hänsyn till allmänna intressen, tillämpas (artikel 28.3). Utöver detta reglerar direktivet ytterligare fall där det finns hinder för registrering av ett kollektivmärke.

För det första får ett kollektivmärke inte registreras om villkoren för kollektivmärkets användning strider mot allmän ordning eller moral (artikel 31.1). Ett kollektivmärke som anger geografiskt ursprung får vidare bara registreras om villkoren för märkets användning möjliggör medlemskap i sammanslutningen för alla som tillhandahåller sådana varor eller tjänster som märket avser och som kommer från det geografiska område som märket avser, förutsatt att övriga villkor är uppfyllda (artikel 31.1). Slutligen får ett kollektivmärke inte registreras om det kan antas att allmänheten kan vilseledas i fråga om märkets karaktär eller innebörd, särskilt om det är troligt att märket kan uppfattas som något annat än ett kollektivmärke (artikel 31.2).

Om den som ansöker om registrering av ett kollektivmärke ändrar villkoren för märkets användning så att de uppfyller kraven, får registrering inte vägras (artikel 31.3).

På samma sätt som direktivet gäller varumärkeslagens regler om hinder mot registrering av ett varumärke även för kollektiv-, garanti- och kontrollmärken. När det gäller de ytterligare hinder mot registrering av kollektivmärken som finns i direktivet skiljer sig dock svensk rätt något åt från direktivet. Enligt varumärkeslagen får ett varumärke inte registreras om det strider mot goda seder eller allmän ordning (2 kap. 7 § första stycket 1). Det finns däremot inte – såsom enligt direktivet – något registreringshinder för det fall villkoren för användningen av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke i sig själva skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. En sådan reglering bör därför införas i lagen. Som exempel där frågan skulle kunna bli aktuell kan nämnas villkor som är rasistiska eller villkor som utgör en omotiverad särbehandling på grund av kön.

Inte heller innehåller lagen något krav på att villkoren för ett kollektivmärke som anger geografiskt ursprung måste göra det möjligt för alla som tillhandahåller sådana varor eller tjänster som märket avser och som kommer från det berörda geografiska området att bli medlem i sammanslutningen. Den traditionella synen har varit att frågor av denna karaktär helst bör hållas utanför den immaterialrättsliga lagstiftningen. För att lagen ska uppfylla direktivet måste dock även en sådan bestämmelse läggas till.

När det gäller regleringen om hinder mot registrering av vilseledande kollektivmärken anser regeringen, i likhet med utredningen, att varumärkeslagen redan uppfyller direktivets krav. Enligt lagen får ett varumärke inte registreras om det är ägnat att vilseleda allmänheten i fråga om varans eller tjänstens art, kvalitet, geografiska ursprung eller någon annan omständighet (2 kap. 7 § första stycket 2). En sådan annan omständighet kan vara märkets karaktär eller innebörd.

• Sida 192
•  Original

Att registrering av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke inte får vägras om sökanden ändrar villkoren för märkets användning följer av de allmänna reglerna i varumärkeslagen om handläggningen av ansökningar och kräver inte någon särskild föreskrift (se 2 kap. 17 och 18 §§).

Ändring av villkoren för märkets användning

Om villkoren för ett kollektivmärkes användning ändras, måste innehavaren enligt direktivet ge in de ändrade villkoren till registreringsmyndigheten (artikel 33.1). Ändringarna ska sedan föras in i varumärkesregistret, förutsatt att de grundläggande kraven för villkoren är uppfyllda och att det inte finns hinder för registrering av de ändrade villkoren (artikel 33.2). De nya villkoren ska, vid tillämpningen av direktivet, börja gälla först från och med den dag då de infördes i registret (artikel 33.3).

En motsvarande reglering om skyldighet att anmäla ändringar av villkoren för användning av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke finns i varumärkeslagen (se 2 kap. 31 §). Av lagen framgår dock inte att PRV ska granska de ändrade villkoren på samma sätt som vid en ansökan om registrering, innan de nya villkoren förs in i varumärkesregistret. Även om detta torde ske i praktiken, bör granskningsskyldigheten lämpligen anges i lagtexten.

Varumärkeslagen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om när de nya villkoren för användningen ska börja gälla. En konsekvens av bestämmelsen om anmälningsskyldighet vid ändrade villkor är dock att om ingen anmälan görs, så gäller vid tillämpningen av lagen de villkor för märkets användning som fördes in i varumärkesregistret i samband med registreringen av varumärket (jfr 2 kap. 23 § tredje stycket). Om anmälningsskyldigheten inte följs, kan det vidare leda till att registreringen av märket hävs (jfr 3 kap. 3 § första stycket 1). Enligt regeringens bedömning uppfyller lagen direktivets krav i detta avseende.

Särskilda bestämmelser om hävning av kollektiv-, garanti- och kontrollmärken

Direktivets bestämmelser om på vilka grunder en registrering av ett varumärke kan upphävas eller ogiltigförklaras gäller även för ett kollektivmärke (artiklarna 35 och 36). Ett kollektivmärke ska dessutom kunna förklaras ogiltigt om det har registrerats, trots att det fanns hinder mot registrering, och innehavaren av märket inte ändrar villkoren så att en registrering blir möjlig (artikel 36).

En registrering av ett garanti- eller kontrollmärke ska i vart fall kunna upphävas på grund av underlåten användning eller för att varumärket har blivit generiskt eller vilseledande. Ett sådant märke ska också kunna ogiltigförklaras i vart fall på grund av att det har registrerats i strid med de absoluta registreringshindren (artikel 28.3).

Även varumärkeslagen följer denna systematik som innebär att de allmänna grunderna för hävning av en varumärkesregistrering också gäller för kollektiv-, garanti- och kontrollmärken (se 3 kap. 3 §). Eftersom dessa hävningsgrunder är en spegelbild av registreringshindren kan en registrering av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke hävas om registreringen har skett i strid mot lagen och den fortfarande strider mot lagen (3 kap. 1 § första stycket 1 och 2). Av detta följer att registreringen

• Sida 193
•  Original

inte får hävas om innehavaren ändrar villkoren för märkets användning så att de inte längre utgör något hinder mot registrering. En registrering av ett kollektiv-, garanti- och kontrollmärke får vidare hävas om märket har blivit generiskt eller om det har blivit vilseledande (3 kap. 1 § andra stycket 1 och 3). Detsamma gäller om kravet på användning inte är uppfyllt (3 kap. 2 §).

Enligt direktivet ska en registrering av ett kollektivmärke kunna upphävas eller ogiltigförklaras, förutom på de allmänna grunderna, också på vissa ytterligare grunder som hänför sig till villkoren för märkets användning (artiklarna 35 och 36). I fråga om garanti- eller kontrollmärken är detta frivilligt (artikel 28.3).

Även i detta avseende motsvarar varumärkeslagen direktivet (se 3 kap. 3 §). Det enda som saknas är en möjlighet till hävning om en ändring av villkoren för märkets användning har förts in i varumärkesregistret, trots att det saknades förutsättningar för detta, och innehavaren därefter inte ändrar villkoren (jfr artikel 35 c). För att lagen ska vara förenlig med direktivet fullt ut bör det införas en sådan hävningsgrund.

11. Mål om intrång i ett varukännetecken

11.1. Invändning om ogiltighet och särskilda förutsättningar för att bifalla en talan

Regeringens förslag: Brottmål ska uttryckligen undantas från kravet på att väcka talan för att få en invändning om att det finns grund för att häva registreringen av ett varumärke prövad i ett mål om varumärkesintrång.

Om det förs en talan om intrång i ett varumärke som vid talans väckande hade varit registrerat i mer än fem år, ska talan få bifallas endast om varumärket inom de fem senaste åren före talans väckande har tagits i verkligt bruk för de varor eller tjänster som ligger till grund för talan. Om talan avser intrång genom användning av ett yngre registrerat varumärke, och det äldre varumärket hade varit registrerat i mer än fem år då den yngre rättigheten uppkom, ska det äldre varumärket dessutom ha använts inom de fem senaste åren före den tidpunkten. Om det äldre varumärket inte har använts i den utsträckning som krävs, ska talan ändå få bifallas om det finns giltiga skäl till att det inte har använts i den utsträckningen. Samma bestämmelser ska gälla när det förs en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång i ett registrerat varumärke.

En talan om varumärkesintrång genom användning av ett yngre EUvarumärke ska få bifallas endast om det finns grund för att häva registreringen av EU-varumärket enligt EU:s varumärkesförordning. Detta ska också gälla när det förs en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång i ett varukännetecken.

• Sida 194
•  Original

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se betänkandet s. 307–314). I förhållande till utredningens förslag klargörs att bestämmelserna om särskilda förutsättningar för att bifalla en talan i ett mål om intrång även omfattar en talan om fastställelse om att ett visst förfarande utgör intrång i ett registrerat varumärke.

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag

Det bör ställas krav på användning av ett äldre varumärke i mål om intrång

Ensamrätten till ett varukännetecken innebär något förenklat att innehavaren har rätt att hindra andra från att i näringsverksamhet använda identiska eller liknande kännetecken. Den som använder varukännetecknet på ett otillåtet sätt begår varumärkesintrång. I det nya direktivet införs flera bestämmelser som rör processen i mål om intrång och som saknar motsvarighet i 2008 års direktiv.

Enligt direktivet ska en varumärkesinnehavare som inte gör verkligt bruk av sitt varumärke inte heller kunna åberopa rättigheten mot någon annan i ett intrångsmål (artikel 17). Bestämmelsen innebär att svaranden i ett intrångsmål ska kunna invända att kärandens varumärke inte uppfyller det användningstvång som gäller för registrerade varumärken. Sådan användning av varumärket ska ha skett inom de fem år som föregår den dag då talan väcktes. Motsvarande regler finns när det gäller förfarandena om invändning (artikel 44) och hävning (artikel 46), se närmare avsnitten 6.2 och 7.2. Syftet med bestämmelserna är att skärpa kravet på att ett varumärke verkligen används för att innehavaren ska kunna göra gällande sin ensamrätt.

Det finns inte någon bestämmelse i varumärkeslagen som motsvarar artikel 17 i direktivet. Lagens reglering kan i stället sägas vara den motsatta eftersom frågan om ogiltighet av en registrering får prövas endast sedan en talan om hävning har väckts (se 10 kap. 2 §). För att få en invändning om att det finns grund för att häva registreringen av kärandens varumärke prövad är svaranden därför hänvisad till att väcka en talan om hävning, t.ex. genom ett genkäromål. Bakgrunden till denna ordning är att om en sådan invändning skulle få prövas i intrångsmålet så skulle domen i den delen inte få rättskraft. Det skulle i sin tur innebära en risk för att olika domstolar kommer till olika resultat rörande giltigheten av registreringen av ett varumärke. För att undvika sådana problem är det endast möjligt att få en invändning om att det finns grund för hävning prövad efter en särskild talan om den saken. Om en talan om hävning bifalls mister rättighetshavaren genom domen sin ensamrätt inte bara gentemot den som är part i intrångsmålet, utan även i förhållande till alla andra som har nyttjat eller avser att nyttja rättigheten. (Se prop. 2009/10:225 s. 279.)

Regeringen anser att skälen bakom kravet på väckande av talan för att domstolen ska pröva frågan om hävning fortfarande gör sig gällande och att det finns goda grunder för att detta ska gälla som huvudregel.

Eftersom det i varumärkeslagen saknas en motsvarighet till artikel 17 i direktivet, bör emellertid en sådan bestämmelse införas för just den

• Sida 195
•  Original

aktuella situationen. I enlighet med direktivet bör det ankomma på svaranden att invända att det äldre varumärket inte har använts, och på käranden att då visa att varumärket har använts på det sätt som krävs eller att det finns giltiga skäl till att det inte har använts på sådant sätt. (Se även nedan när det gäller genomförandet av artikel 18 där det föreskrivs vissa ytterligare krav i mål om intrång när det gäller kärandens användning av sitt varumärke.)

Direktivet omfattar talan om intrång. Enligt svensk rätt kan frågan om ett intrång har begåtts också prövas i en talan om fastställelse avseende varumärket. I förhållande till utredningens förslag bör det därför klargöras att regleringen i varumärkeslagen även gäller i samband med en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång i ett registrerat varumärke.

Den föreslagna bestämmelsen blir alltså ett avsteg från principen att frågan om det finns grund för att häva en registrering inte kan prövas i ett mål om intrång eller fastställelse. Prövningen avser dock bara frågan om ett intrång har begåtts och kan inte leda till en hävning av registreringen. Domstolens bedömning har alltså inte någon rättsverkan utanför det aktuella målet. Det ankommer på den domstol som har att pröva en eventuell senare talan om hävning att ta ställning till vilken betydelse bedömningen i det tidigare målet har.

Invändning om grund för hävning i brottmål

Utgångspunkten att en invändning om att det finns grund för hävning av en registrering bara får prövas om talan väcks gäller också beträffande andra immateriella rättigheter (se t.ex. 61 § andra stycket patentlagen [1967:837] och 39 § andra stycket mönsterskyddslagen [1970:485]). Det har på senare tid beslutats om ändring på patentområdet så att det uttryckligen kommer att framgå att en invändning om att ett patent är ogiltigt kan prövas i ett brottmål utan att en särskild talan väcks (prop. 2015/16:124 s. 5, 11, 12 och 25, bet. 2015/16:NU22, rskr. 2015/16:264, SFS 2016:726). Lagändringen träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Utredningen framhåller att det finns starka skäl för att motsvarande ändring genomförs när det gäller brottmål om varumärkesintrång. Allmänt sett gäller att en tilltalad i ett brottmål får åberopa vad han eller hon vill till sitt försvar så länge det är relevant för prövningen av åtalet.

Som utredningen och ett par remissinstanser särskilt framhåller kan en sådan ändring på varumärkesområdet få större praktiska konsekvenser än på det patenträttsliga området, eftersom brottmål om varumärkesintrång är vanligare än brottmål om patentintrång. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) pekar på att brottmålen om varumärkesintrång riskerar att bli mer omfattande och resurskrävande än hittills och

Åklagarmyndigheten anför att ändringen kan medföra en tyngre utredningsbörda för brottsutredande myndigheter. Remissinstanserna instämmer ändå i utredningens bedömning att brottmålen uttryckligen bör undantas från kravet på att väcka talan för att kunna få invändningen prövad.

• Sida 196
•  Original

Regeringen delar utredningens och remissinstansernas uppfattning och föreslår därför att det görs ett undantag för brottmål även när det gäller mål om varumärkesintrång.

Även i detta fall gäller att domstolens uppfattning i frågan om det finns grund för att häva registreringen av ett varumärke – med anledning av den tilltalades invändning – inte har någon rättsverkan utanför brottmålet.

Vissa förutsättningar för att bifalla en talan om intrång

I direktivet införs nya bestämmelser som syftar till att säkerställa att innehavaren av en äldre rättighet inte kan vinna framgång i ett intrångsmål mot en innehavare av en yngre rättighet om det inte också finns förutsättningar för att häva den yngre rättigheten (artikel 18). En motsvarande bestämmelse finns i EU:s varumärkesförordning.

Som utredningen konstaterar har regleringen i direktivet fått en ganska komplicerad utformning. Av direktivet framgår att den som innehar ett äldre varumärke inte med framgång kan göra gällande att den som använder ett yngre varumärke gör sig skyldig till intrång om det yngre varumärket inte också skulle kunna hävas på grund av reglerna om mellankommande rättigheter (artikel 8), passivitet (artikel 9) eller underlåten användning (artikel 46.3), se artikel 18.1. Genomförandet av frågan om mellankommande rättigheter behandlas i avsnitt 5.2 medan passivitet och underlåten användning behandlas i detta avsnitt.

Svensk rätt uppfyller redan direktivets krav när det gäller begränsningen av möjligheten att väcka talan om intrång när en innehavare av en äldre rättighet har förhållit sig passiv till en yngre rättighet. Enligt varumärkeslagen ska rätten till ett registrerat varumärke gälla vid sidan av en äldre rätt till ett varukännetecken som är identiskt eller likartat, om ansökan om registrering gjorts i god tro och innehavaren av den äldre rätten har känt till och funnit sig i att det yngre varumärket efter registreringsdagen har använts här i landet fem år i följd (1 kap. 14 § första stycket). Innehavaren av det yngre varumärket kan alltså inte göra sig skyldig till intrång i en sådan situation. En motsvarande bestämmelse finns för inarbetade varukännetecken (1 kap. 15 §). Av varumärkeslagen framgår vidare att rätten till det yngre varukännetecknet i dessa fall inte hindrar användningen av det äldre (1 kap. 16 § första stycket, jfr med artikel 18.3).

I avsnitt 7.2 föreslås en reglering som innebär att innehavaren av ett äldre varumärke i ett mål om hävning av en registrering av ett yngre varumärke endast kan få framgång med sin begäran om innehavaren av det äldre varumärket lägger fram bevis om att dennes varumärke faktiskt har använts. Användningen ska ha skett under vissa perioder som föregår dels ansökan om hävning, dels den dag då den yngre rättigheten förvärvades. Kravet på användning av det äldre varumärket gäller enligt det nya direktivet även i ett intrångsmål. Det innebär att om innehavaren av det äldre varumärket inte har använt sitt varumärke på föreskrivet sätt, kan denne inte heller göra gällande att det har skett ett intrång (artikel 18.1 som hänvisar till artikel 46.3). Bestämmelsen blir bara tillämplig i en tvist mellan registrerade varumärken.

• Sida 197
•  Original

Någon motsvarande reglering finns inte i varumärkeslagen, varför en sådan bör införas. Regeringen föreslår därför att ett varumärke som inte har använts på det sätt som krävs, vid den tidpunkt då den yngre rättigheten förvärvades, endast kan ligga till grund för en talan som avser intrång om det finns giltiga skäl till att varumärket inte har använts på det sättet. Den äldre rättigheten bör i dessa fall ha använts under de fem senaste åren före ingivningsdagen för det yngre varumärket, eller den tidigare dag då rätten till det yngre varumärket uppkom (s.k. prioritetsdag). Kravet på att det äldre varumärket också ska ha använts inom de fem senaste åren före tidpunkten för talans väckande framgår av artikel 17, som behandlas ovan.

I direktivet finns vidare bestämmelser som är tillämpliga om användningen av ett EU-varumärke påstås göra intrång i ett nationellt varumärke (artikel 18.2). I ett mål om intrång ska innehavaren av ett nationellt varumärke inte kunna förbjuda användningen av ett yngre EU-varumärke om detta inte skulle kunna hävas enligt vissa bestämmelser i EU:s varumärkesförordning. Det gäller om EU-varumärket inte skulle kunna förklaras ogiltigt på grund av vissa relativa ogiltighetsgrunder, medgivande till registrering, preklusion på grund av ett tidigare hävnings- eller intrångsförfarande, rättighetsförlust på grund av passivitet eller underlåten användning av det äldre varumärket (artiklarna 60.1, 60.3, 60.4, 61.1, 61.2 och 64.2 i EU:s varumärkesförordning). Regeringen föreslår att det införs en bestämmelse i varumärkeslagen om att innehavaren i dessa situationer inte kan få framgång med en intrångstalan eller en fastställelsetalan om intrång som avser ett yngre EU-varumärke.

Om en innehavare av ett äldre varumärke inte kan hindra användningen av ett yngre varumärke, så kan inte heller innehavaren av det yngre tecknet hindra att det äldre tecknet används (artikel 18.3). De båda rättigheterna får i dessa fall alltså gälla vid sidan av varandra, och den enes användning utgör inte intrång i den andres rättighet. En uttrycklig bestämmelse om detta finns som sagt i varumärkeslagen när det gäller en innehavare som har förhållit sig passiv till en yngre rättighet (se 1 kap. 16 § första stycket). I avsnitt 5.2 föreslås att det också klargörs i den paragrafen att en yngre rättighet, som utgör en mellankommande rättighet, inte hindrar användning av det äldre varukännetecknet. I övrigt följer det av de grundläggande bestämmelserna om att äldre rättigheter har företräde framför yngre rättigheter (se 1 kap. 13 §). Det behövs därför inte någon ytterligare reglering om detta med anledning av direktivet.

11.2. Särskilda förutsättningar för att väcka en talan

Regeringens förslag: En licenstagare ska få väcka en talan om varumärkesintrång endast om innehavaren av varukännetecknet samtycker till det. Även utan samtycke ska den som har en exklusiv licens få väcka en sådan talan, om innehavaren själv inte gör det inom skälig tid efter att ha fått underrättelse om att licenstagaren har för avsikt att väcka talan. Detta ska också tillämpas i fråga om en fastställelsetalan avseende ett varukännetecken. Har något annat avtalats ska det gälla.

• Sida 198
•  Original

Väcker innehavaren av varukännetecknet en talan om varumärkesintrång, ska en licenstagare alltid ha rätt att väcka en talan om skadestånd.

Den som har rätt att använda ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska få väcka en talan om varumärkesintrång endast om innehavaren av varukännetecknet samtycker till det. Detta ska också tillämpas i fråga om en fastställelsetalan avseende ett sådant varukännetecken. Har något annat avtalats ska det gälla.

Den som innehar ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke ska ha rätt till skadestånd för intrång i den rätt som en användare av varukännetecknet har. En användare ska dock få väcka en egen skadeståndstalan om innehavaren av varukännetecknet samtycker till det eller om innehavaren väcker en talan om varumärkesintrång som inte omfattar något yrkande om skadestånd för användarens räkning.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens (se betänkandet s. 315–318).

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Skälen för regeringens förslag

Förutsättningar för licenstagare att väcka talan om intrång

Det är vanligt att varumärkesinnehavare genom licens ger någon annan rätt att använda varumärket. En sådan licensupplåtelse kan vara exklusiv eller icke-exklusiv. En exklusiv licens innebär att licensgivaren inte får upplåta rätt att utnyttja varukännetecknet till andra. Vid icke-exklusiv licens är det i stället så att licensgivaren förbehåller sig rätten att licensiera varukännetecknet även till andra. I avsnitt 9 behandlas de allmänna förutsättningarna för licens.

Enligt artikel 25.3 i direktivet har licenstagare rätt att väcka en talan om intrång endast om varumärkesinnehavaren samtycker till det. Även utan samtycke får den som har en exklusiv licens väcka talan, om innehavaren själv inte gör det inom skälig tid efter att ha fått en underrättelse om att licenstagaren har för avsikt att väcka talan. Detta ska inte påverka vad som gäller enligt licensavtalet. Har varumärkesinnehavaren inlett ett intrångsmål, ska licenstagaren ändå ha rätt att för egen del väcka en talan för att kunna få skadestånd för den skada licenstagaren har lidit (artikel 25.4). Motsvarande regler finns för EU-varumärken.

Bestämmelserna i varumärkeslagen är mindre långtgående och kräver endast att licenstagaren underrättar kännetecknets innehavare om avsikten att väcka en intrångstalan eller en fastställelsetalan (10 kap. 8 § första och andra styckena). Något krav på samtycke finns inte. Vidare görs ingen skillnad mellan licenstagare med exklusiv licens och licenstagare med icke-exklusiv licens. För att lagen ska vara förenlig med direktivet bör den alltså ändras. Utgångspunkten bör vara att både den som har en exklusiv licens och den som har en icke-exklusiv licens ska ha rätt att väcka en talan om intrång endast om innehavaren av varukännetecknet samtycker till detta. I enlighet med direktivet bör vidare den som har en exklusiv licens ha rätt att även utan samtycke

• Sida 199
•  Original

väcka en intrångstalan, om innehavaren själv inte gör det inom skälig tid efter att ha fått en underrättelse om att licenstagaren har för avsikt att väcka talan. Enligt direktivet gäller kravet på samtycke och underrättelse så länge något annat inte har avtalats. Regleringen är alltså i denna del dispositiv, vilket bör framgå av lagtexten.

Direktivet omfattar talan om intrång. Den nuvarande regleringen om underrättelseskyldighet i svensk rätt gäller även när en licenstagare vill väcka en fastställelsetalan avseende varukännetecknet. Enligt regeringens uppfattning bör regleringen i varumärkeslagen om förutsättningarna för licenstagare att väcka talan även fortsättningsvis gälla både talan om intrång och fastställelse.

Varumärkeslagen saknar en bestämmelse som motsvarar direktivets reglering om rätten för en licenstagare att väcka en egen talan om ersättning för den skada som intrånget har orsakat licenstagaren, även om varumärkesinnehavaren väcker en intrångstalan. Anledningen är att det i dag inte finns någon begränsning för licenstagare att väcka talan. För att lagen ska vara förenlig med direktivet bör en sådan bestämmelse införas. Licenstagarens rätt att väcka talan om skadestånd bör omfatta både skälig ersättning för utnyttjandet av varukännetecknet och ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört.

Åklagarmyndigheten anser att det bör förtydligas hur förslaget om licenstagares rätt att väcka en intrångstalan förhåller sig till målsägandebegreppet i varumärkeslagen och i rättegångsbalken, dvs. frågan om vem som är att anse som målsägande och således kan ange ett brott till åtal.

I betänkandet Grovt upphovsrättsbrott och grovt varumärkesbrott (SOU 2018:6) föreslås att det, till skillnad från vad som gäller i dag, ska vara möjligt att väcka åtal för varumärkesintrång även om målsäganden inte anmäler brottet till åtal. Det innebär att om förslaget i betänkandet genomförs kommer begreppet målsägande inte finnas kvar i varumärkeslagen. Utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Mot denna bakgrund – och då frågan inte har någon betydelse för genomförandet av varumärkesdirektivet – finns det inte anledning att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga någon ändring beträffande målsägandebegreppet i varumärkeslagen.

Förutsättningar för användare av kollektiv-, garanti- och kontrollmärken att väcka talan om intrång

Enligt direktivet ska bestämmelserna om licenstagares rätt att väcka talan om intrång tillämpas också på den som har rätt att använda ett kollektivmärke (artikel 34.1). Om inget annat har avtalats, får användaren således väcka talan bara om varumärkesinnehavaren samtycker till detta. På samma sätt som för licenstagare gäller vidare att, om varumärkesinnehavaren har inlett ett intrångsmål, har användaren alltid rätt att för egen del väcka en talan för att kunna få skadestånd för sin skada. Om någon som har rätt att använda ett kollektivmärke har lidit skada på grund av olovlig användning av kollektivmärket ska, enligt direktivet, innehavaren av kollektivmärket också ha rätt att kräva skadestånd på dennes vägnar (artikel 34.2). Motsvarande regler finns för EU-varumärken.

Varumärkeslagen innehåller inget krav på samtycke från innehavaren av varukännetecknet i de fall en användare av ett kollektiv-, garanti- eller

• Sida 200
•  Original

kontrollmärke vill väcka talan om intrång (jfr 10 kap. 8 § första stycket 3). För att uppfylla direktivet bör ett sådant krav införas. Kravet på samtycke bör gälla även för användare av garanti- och kontrollmärken, trots att direktivet inte kräver det (jfr avsnitt 10).

På samma sätt som beträffande licenstagares rätt att väcka talan bör bestämmelsen i varumärkeslagen som rör användare av kollektiv-, garanti- eller kontrollmärken även omfatta fastställelsetalan. Vidare bör det framgå att regleringen är dispositiv och alltså går att avtala bort.

Varumärkeslagen saknar en motsvarighet till direktivets bestämmelse om att innehavaren av ett kollektivmärke ska ha rätt att kräva skadestånd för den skada som en användare av ett kollektivmärke har lidit på grund av olovlig användning av märket. Direktivets bestämmelse är placerad i en artikel som handlar om vem som har rätt att väcka talan om intrång i ett kollektivmärke. Regeringen delar utredningens bedömning att bestämmelsen i sig däremot tar sikte på vem som egentligen är berättigad till ersättning vid intrång i kollektivmärket i den angivna situationen.

I 1960 års kollektivmärkeslag fanns en reglering som påminner om den i direktivet (6 §). Enligt kollektivmärkeslagen skulle endast innehavaren av ett kännetecken anses som målsägande i ett mål om intrång i rätten till sådana varukännetecken som avsågs i den lagen. Innehavaren fick föra talan om ersättning även för skada tillfogad någon annan som var berättigad att använda kännetecknet. Denna bestämmelse fördes inte över till 2010 års varumärkeslag, eftersom det inte ansågs finnas skäl att begränsa rätten att föra talan om intrång för dem som är berättigade att använda en sådan kollektiv rättighet (se prop. 2009/10:225 s. 284 och 285).

Eftersom det föreslås att det återigen införs en begränsning i rätten att väcka talan för den som har rätt att använda ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke, och för att svensk rätt ska uppfylla direktivets krav, bör det nu införas en reglering i enlighet med direktivet. Kravet bör inte bara gälla kollektivmärken utan även kontroll- och garantimärken. Det ska noteras att det alltså här inte handlar om en processförutsättning utan en materiell reglering av rätten till ersättning vid intrång i den aktuella situationen. Regleringen bör omfatta både rätten till skälig ersättning för utnyttjandet av varukännetecknet och rätten till ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört.

För att lagen ska vara förenlig med direktivet fullt ut bör det slutligen införas en bestämmelse som innebär att en användare av ett kollektiv-, garanti- eller kontrollmärke i vissa situationer ändå ska ha rätt att väcka en egen skadeståndstalan på grund av intrång i varukännetecknet. Detta ska gälla om innehavaren av varukännetecknet samtycker till det eller om innehavaren väcker en talan om varumärkesintrång som inte innefattar något yrkande om skadestånd för användarens räkning.

• Sida 201
•  Original

12. En ny lag om företagsnamn

12.1. Lagstiftningen om skydd för företagsnamn moderniseras

Regeringens förslag: En ny lag om företagsnamn ska införas som ersätter den nuvarande firmalagen.

Utöver de ändringar som föreslås i nästa avsnitt ska bestämmelserna i firmalagen överföras i sak oförändrade till den nya lagen om företagsnamn. Detta gäller t.ex. bestämmelserna om hur näringsidkare förvärvar ensamrätt till ett företagsnamn och förfarandet för hävning av en registrering av ett företagsnamn.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 319–321 och 328–330).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem.

Flera remissinstanser, däribland Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen), Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen),

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Patent- och registreringsverket (PRV), Företagarna och Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR), anser att utformningen av det korsvisa skyddet mellan näringskännetecken och varukännetecken bör ändras eller att det bör övervägas ytterligare om det bör ändras. Uppsala universitet framhåller att ett alternativ till att ändra det korsvisa skyddet är att införa en möjlighet att få registreringen av ett företagsnamn hävt för en viss del av verksamheten (partiell hävning).

Också Svea hovrätt och SFIR anser att det finns skäl att se över frågan om partiell hävning.

Skälen för regeringens förslag: Ensamrätten till företagsnamn och andra näringskännetecken har stor betydelse för många företag. Företagsnamnet är i många fall det enda kännetecken som ett företag använder för att nå ut till kunder. Den goodwill som är knuten till ett företagsnamn kan också påverka t.ex. ett företags möjligheter att finansiera sin verksamhet, att få de tillstånd som krävs för etablering av verksamheten och att behålla och rekrytera den personal som behövs.

Regleringen om skydd för näringskännetecken finns huvudsakligen i firmalagen som trädde i kraft den 1 juli 1974. Firmalagen har därefter ändrats vid flera tillfällen. Ändringarna har som regel haft samband med motsvarande ändringar i varumärkeslagen, och i vissa fall även i annan immaterialrättslig lagstiftning. Det har däremot inte gjorts någon redaktionell och språklig översyn av firmalagen. Med tiden har lagstiftningen blivit mer och mer svårtillgänglig.

Det bör därför införas en ny lag med en struktur som är mer överskådlig och lättillgänglig och som genomgående innehåller ett modernare språk.

Många remissinstanser välkomnar förslaget till en ny lag, som gör det lättare för enskilda företagare och andra att förstå reglerna och använda lagstiftningen. Särskilt för mindre företag är det viktigt att reglerna är moderna och lätta att tillämpa.

• Sida 202
•  Original

Den närliggande varumärkeslagen har nyligen genomgått en omfattande modernisering. Eftersom reglerna om näringskännetecken och varukännetecken är nära sammankopplade är det naturligt att den nya lagen får följa samma struktur som varumärkeslagen. Detta kan också innebära fördelar för företagen eftersom de ofta behöver förhålla sig till både reglerna om näringskännetecken och reglerna om varukännetecken.

Begreppet firma har funnits i många år. Bland de nordiska länderna har det använts i lagstiftningen sedan slutet av 1800-talet. Firma är enligt firmalagen den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verksamhet (1 § första stycket). Men i det allmänna språkbruket används firma i stor utsträckning i stället som synonym till företag eller bolag. För den som inte är insatt i den immaterialrättsliga terminologin kan det därför vara svårt att förstå vad som egentligen avses i lagstiftningen.

I den nya lagen bör därför begreppet firma ersättas med företagsnamn, som är ett modernare och mer passande begrepp än vad firma är.

Den nya lagen om företagsnamn medför ett behov av följdändringar i andra författningar som hänvisar till firma och firmalagen. I ett antal lagar förekommer en hänvisning till firma i samband med angivande av uppgifter om t.ex. en sökandes namn. Regeringen delar utredningens bedömning att det i dessa fall endast finns skäl att ersätta ”firma” med ”företagsnamn”. Det saknas däremot skäl att i förevarande sammanhang överväga någon saklig ändring i de andra författningarna, något som Jordbruksverket efterfrågar när det gäller vad som avses i växtförädlarrättslagen med namn för vilket någon annan än sökanden har skydd och Institutet för språk och folkminnen efterfrågar när det gäller beaktandet av god ortnamnssed vid en tillämpning av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Dåvarande Revisorsnämnden anser att det framstår som olyckligt att behålla begreppen firmateckning och firmatecknare när firma ersätts med företagsnamn. Firmateckning och firmatecknare är dock vedertagna och välkända begrepp som handlar om på vilket sätt och av vem handlingar undertecknas för en juridisk persons räkning. Det saknas därför skäl att ersätta även dessa begrepp i lagstiftningen.

Flera remissinstanser anser att utformningen av det korsvisa skyddet mellan näringskännetecken och varukännetecken bör ändras eller att det bör övervägas ytterligare om det bör ändras. Som regeringen anför i avsnitt 5.2 finns det inte anledning att ytterligare överväga frågan med anledning av genomförandet av det nya varumärkesdirektivet. Den huvudsakligen redaktionella och språkliga översyn som nu bör genomföras av den företagsnamnsrättsliga lagstiftningen motiverar inte heller en förnyad översyn. Det finns således inte skäl att nu ytterligare belysa eller överväga några förändringar i fråga om det korsvisa skyddet mellan näringskännetecken och varukännetecken.

Uppsala universitet framhåller att ett alternativ till att ändra det korsvisa skyddet är att införa en möjlighet att få registreringen av ett företagsnamn hävt för en viss del av verksamheten (partiell hävning).

Frågan om partiell hävning behandlades i lagstiftningsarbetet med 2010 års varumärkeslag och de ändringar i firmalagen som gjordes samtidigt. Det konstaterades då att en ordning med partiell hävning skulle vara förenad med flera problem, t.ex. en påtaglig risk för att det skulle bli otydligt vad det företagsnamnsrättsliga skyddet egentligen omfattar efter en partiell hävning. Andra problem som identifierades

• Sida 203
•  Original

hänger samman med det förhållandet att beskrivningen av en näringsidkares verksamhet också har en associationsrättslig funktion. Med hänsyn till dessa invändningar kom man till slutsatsen att det inte skulle införas någon möjlighet till partiell hävning (se prop. 2009/10:225 s. 363–365). Regeringen har inte anledning att nu göra en annan bedömning än den som gjordes i det tidigare lagstiftningsarbetet.

Utöver de strukturella ändringar som bör göras och de sakliga ändringar som föreslås nedan bör bestämmelserna i firmalagen överföras i sak oförändrade till den nya lagen om företagsnamn.

12.2. Reglerna om företagsnamn anpassas till vissa ändringar i varumärkeslagen

Regeringens förslag: Några av de ändringar som föreslås i varumärkeslagen ska på motsvarande sätt genomföras även i den nya lagen om företagsnamn. Det innebär följande.

– Skyddet för ett näringskännetecken som här i landet är känt inom en betydande del av omsättningskretsen ska omfatta användning av identiska eller liknande näringskännetecken om användningen utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till skada för näringskännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om användningen avser verksamhet av samma, liknande eller annat slag.

– I uppräkningen av hinder mot registrering av företagsnamn på grund av allmänna intressen ska det i förhållande till firmalagen läggas till att ett företagsnamn inte får registreras om det innehåller eller i väsentliga delar återger en växtsortbenämning som avser en skyddad växtsort av samma eller närstående växtart.

– Vid en prövning av om en registrering av ett företagsnamn ska hävas på grund av bristande särskiljningsförmåga ska endast sådan särskiljningsförmåga beaktas som företagsnamnet har förvärvat genom användning före ansökan om hävning.

– En registrering av ett företagsnamn ska få hävas på grund av att det finns hinder mot registreringen med hänsyn till ett äldre registrerat företagsnamn, endast om det äldre företagsnamnet har använts i viss utsträckning eller om det finns giltiga skäl till att företagsnamnet inte har använts i den utsträckningen.

– Om registreringen av ett företagsnamn hävs på grund av att det fanns hinder mot registreringen när den gjordes, ska registreringen anses aldrig ha haft någon verkan. I sådana fall ska domstol inte få döma till ansvar för brott och inte heller besluta om t.ex. skadestånd eller andra åtgärder på grund av intrång i den företagsnamnsrätt som annars skulle ha följt av registreringen. Om registreringen hävs på grund av ett förhållande som har uppkommit efter registreringen, ska registreringen anses ha förlorat sin verkan från dagen för ansökan om hävning eller den dag som på yrkande av någon av parterna fastställs av domstolen eller registreringsmyndigheten. I sådana fall ska domstol inte få döma till ansvar för brott på grund av intrång ens om intrånget har skett under den tid då registreringen i och för sig anses ha haft verkan.

• Sida 204
•  Original

– Brottmål ska uttryckligen undantas från kravet på att väcka talan för att få en invändning om att det finns grund för att häva registreringen av ett företagsnamn prövad i ett mål om intrång.

– En talan om intrång, eller en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång, i ett registrerat företagsnamn ska få bifallas endast om företagsnamnet har använts i viss utsträckning eller om det finns giltiga skäl till att företagsnamnet inte har använts i den utsträckningen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se betänkandet s. 321–326).

I förhållande till utredningens förslag klargörs att bestämmelserna om krav på användning i mål om intrång även omfattar en talan om fastställelse om att ett visst förfarande utgör intrång i ett registrerat företagsnamn.

Utredningen föreslår ytterligare några ändringar i den nya lagen om företagsnamn jämfört med firmalagen med anledning av att utredningen föreslår motsvarande ändringar i varumärkeslagen. I de delar regeringen inte följer utredningens förslag om ändringar i varumärkeslagen föreslår regeringen följaktligen inte några motsvarande ändringar i lagen om företagsnamn jämfört med firmalagen. Utredningen föreslår i dessa delar följande. I uppräkningen av hinder mot registrering av företagsnamn på grund av allmänna intressen ska det läggas till att ett företagsnamn inte får registreras om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan. Firmalagens bestämmelse om att det föreligger ett relativt registreringshinder om företagsnamnet kan förväxlas med ett kännetecken som används av någon annan, om sökanden var i ond tro, ska inte föras över till lagen om företagsnamn. Det ska införas en uttrycklig reglering om att en ansökan om hävning som grundas på ett hinder mot registreringen med hänsyn till någon annans rättigheter ska få göras endast av den som har ett eget intresse i saken.

Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar mot dem. Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR) menar att det kan diskuteras om den föreslagna regleringen om mellankommande rättigheter i varumärkeslagen bör genomföras också i lagen om företagsnamn.

Skälen för regeringens förslag: En allmän utgångspunkt är att de känneteckensrättsliga reglerna om skydd för näringskännetecken och varukännetecken bör samordnas i så hög grad som det är möjligt.

Skyddet för företagsnamn och andra näringskännetecken bör även fortsättningsvis vara utformat så att det skapas förutsättningar för en bra balans och ett gott samspel mellan företagsnamnsrätten och varumärkesrätten. De ändringar som föreslås i varumärkeslagen bör därför i många fall genomföras på motsvarande sätt även i den nya lagen om företagsnamn. Ibland finns det dock skäl för att välja en annan lösning när det gäller företagsnamn, t.ex. på grund av hänsyn till företagsnamnets associationsrättsliga funktion.

Ett företagsnamn eller ett annat näringskännetecken som är känt inom en betydande del av omsättningskretsen har ett utökat skydd jämfört med företagsnamn som inte är lika kända (3 § första stycket 3 och 10 § första

• Sida 205
•  Original

stycket 7 firmalagen). Regeringen föreslår – med anledning av direktivet – att det motsvarande utökade skyddet för ett känt varukännetecken ska gälla om användningen av kännetecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till skada för varukännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, oavsett om tecknet används för varor eller tjänster av samma, liknande eller annat slag (avsnitt 5.2 och 6.3). Motsvarande ändringar bör göras i fråga om företagsnamn, både när det gäller bestämmelserna om ensamrätten och vad som utgör registreringshinder.

Regeringen föreslår också, i enlighet med Lagrådets synpunkter, att beteckningen namn ersätts med ”personnamn” i de bestämmelser i varumärkeslagen som reglerar det varumärkesrättsliga skyddet för namn som används som varukännetecken och i bestämmelsen om begränsning av ensamrätten (avsnitt 5.3). Motsvarande ändringar bör göras i lagen om företagsnamn i bestämmelserna om skyddet för namn som naturligt näringskännetecken, om sådana namn som registreringshinder och om begränsning av ensamrätten till ett näringskännetecken. I likhet med vad som anförs när det gäller varumärkeslagen finns det inte skäl att göra några ändringar i övriga bestämmelser i lagen om företagsnamn där ordet namn förekommer.

Regeringen föreslår vidare att ett varumärke inte ska få registreras om det innehåller eller i väsentliga delar återger en växtsortbenämning och återgivningen avser en skyddad växtsort av samma eller närstående växtart (avsnitt 6.3). Motsvarande registreringshinder bör införas i lagen om företagsnamn.

Det föreslås vidare att vid en prövning av om en varumärkesregistrering ska hävas på grund av bristande särskiljningsförmåga ska endast sådan särskiljningsförmåga beaktas som varumärket har förvärvat genom användning före tidpunkten för ansökan om hävning (avsnitt 7.1). Motsvarande bör gälla i fråga om företagsnamn.

En förutsättning för hävning av en registrering av ett företagsnamn på den grunden att det finns hinder mot registrering med hänsyn till ett tidigare registrerat företagsnamn, är att innehavaren av det tidigare företagsnamnet har gjort verkligt bruk av företagsnamnet inom en viss tid (16 § tredje stycket firmalagen). Regeringen föreslår att motsvarande bestämmelse i varumärkeslagen ska ändras. Det är innehavaren av den äldre rättigheten som har bevisbördan för att varumärket faktiskt används och prövningen ska endast göras på begäran av innehavaren av det ifrågasatta varumärket. Det äldre varumärket ska ha använts inom en viss period som föregår ansökan om hävning. Användningen av varumärket ska också ha skett inom en viss tid som föregår ingivningsdagen eller prioritetsdagen för det yngre varumärket (avsnitt 7.2). Motsvarande bör gälla enligt lagen om företagsnamn. Eftersom det inte är möjligt att göra gällande prioritet vid en ansökan om registrering av ett företagsnamn bör bestämmelserna i lagen om företagsnamn dock utformas på ett delvis annat sätt än i varumärkeslagen.

Om registreringen av ett företagsnamn har hävts genom en dom som har fått laga kraft, får det inte dömas till straff eller beslutas om t.ex. skadestånd eller informationsföreläggande för intrång i ett företagsnamn som är skyddat enbart på grund av registreringen (21 § firmalagen). Utöver denna bestämmelse finns det inte några regler om vilken verkan hävningen av en registrering av ett företagsnamn har. Regeringen före-

• Sida 206
•  Original

slår att det regleras vilken verkan en hävning av en varumärkesregistrering ska ha och att bestämmelserna om förbud att döma till ansvar när en registrering har hävts ändras. Förslagen innebär i huvudsak följande. Om registreringen av ett varumärke hävs på grund av att det fanns hinder mot registreringen när den gjordes, ska registreringen anses aldrig ha haft någon verkan. I sådana fall ska domstol inte få döma till ansvar för brott och inte heller besluta om t.ex. skadestånd eller andra åtgärder på grund av intrång i den varumärkesrätt som annars skulle ha följt av registreringen. Om registreringen av ett varumärke hävs på grund av ett förhållande som har uppkommit efter registreringen, ska registreringen anses ha förlorat sin verkan från dagen för ansökan om hävning. I sådana fall ska domstol inte få döma till ansvar för brott på grund av intrång ens om intrånget har skett under den tid då registreringen i och för sig anses ha haft verkan (avsnitt 7.3). Motsvarande bör gälla enligt lagen om företagsnamn.

I ett mål om intrång eller fastställelse får frågan om ogiltighet av en registrering prövas endast sedan en talan om hävning har väckts (22 § firmalagen). En motsvarande bestämmelse finns i varumärkeslagen. Regeringen föreslår att den bestämmelsen ska ändras så att svaranden i ett mål om intrång, eller en fastställelsetalan om att ett visst förfarande utgör intrång, i ett varumärke ska kunna invända att varumärket inte används på föreskrivet sätt (avsnitt 11.1). Motsvarande bör gälla för företagsnamn. Eftersom det inte är möjligt att göra gällande prioritet vid en ansökan om registrering av ett företagsnamn, bör bestämmelsen i lagen om företagsnamn dock utformas på ett delvis annat sätt än i varumärkeslagen.

Regeringen föreslår också att en tilltalad i ett brottmål om varumärkesintrång uttryckligen ska undantas från kravet på att väcka talan för att få en invändning om att det finns grund för att häva registreringen prövad i målet (avsnitt 11.1). Motsvarande uttryckliga undantag bör införas i den nya lagen om företagsnamn.

SFIR lyfter frågan om en reglering om mellankommande rättigheter som motsvarar den som föreslås i varumärkeslagen också bör införas i den nya lagen om företagsnamn. Utredningen har dock inte lämnat något förslag om det och det är heller inte klarlagt vad det faktiska behovet av sådana bestämmelser är. Det saknas därför skäl att nu överväga en sådan reglering.

12.3. Registrering av ändrad verksamhet

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en skyldighet för registreringsmyndigheten att, när en näringsidkare anmäler att den verksamhet som bedrivs under företagsnamnet har ändrats, pröva om det finns något hinder mot registreringen med hänsyn till företagsnamnet.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningen föreslår att registreringsmyndigheten, när en näringsidkare anmäler att den verksamhet som bedrivs under företagsnamnet har ändrats, ska pröva om det finns något hinder mot registreringen med

• Sida 207
•  Original

hänsyn till företagsnamnet. Om det finns ett sådant hinder, ska ändringen inte få registreras (se betänkandet s. 326–328).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Svenska Föreningen för Immaterialrätt (SFIR) och Sveriges advokatsamfund framhåller att utredningens förslag kan få associationsrättsliga konsekvenser.

Skälen för regeringens bedömning: En uppgift om den verksamhet som en näringsidkare ägnar sig åt ska normalt föras in i det aktuella registret för den bolagstyp, föreningstyp eller motsvarande som näringsidkaren hänförs till. Om näringsidkaren utökar eller ändrar sin verksamhet, ska näringsidkaren som regel anmäla en ny verksamhetsbeskrivning för registrering. När registreringsmyndigheten prövar om de nya uppgifterna ska registreras sker inte en förnyad prövning enligt firmalagen, t.ex. av om företagsnamnet är förväxlingsbart med ett äldre näringskännetecken som används för verksamhet av samma eller liknande slag.

Ett företagsnamn kan på så sätt komma att vara registrerat för viss slags verksamhet, trots att det skulle finnas hinder mot registrering av företagsnamnet om det ursprungligen var avsett att användas av en näringsidkare som ägnar sig åt den verksamheten. Som utredningen framhåller innebär detta en brist utifrån känneteckensrättsliga hänsyn. Utredningen föreslår därför att registreringsmyndigheten ska vara skyldig att göra en sådan prövning.