Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Regeringen beslutade den 19 juni 2002 att tillkalla en särskild utredare för att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet skall genomföras i svensk rätt.

Till särskild utredare förordnades fr.o.m. den 28 juni 2002 ordföranden och chefen för Allmänna reklamationsnämnden Lotty Nordling.

Som sakkunnig förordnades fr.o.m. den 20 september 2002 hovrättsassessorn Erik Högdahl. Som experter förordnades fr.o.m. samma dag jur. kand. Karin Berggren, utredaren Sven Bergström, jur. kand. Christina Bouvin, jur. kand. Anna-Karin Eriksson, ämnessakkunnige Andrea Femrell, avdelningsdirektören Gun Fridfelt, internationelle sekreteraren Jens Henriksson, byråchefen Annika Hernodh, produktsäkerhetsdirektören Stig Håkansson, jur. kand. Leif Lundberg, enhetschefen Kerstin Risshytt och jur. kand. Torbjörn Spector.

Sekreterare åt utredningen har fr.o.m. den 1 september 2002 varit hovrättsassessorn Kenneth Truedsson.

Utredningen har antagit namnet 2002 års produktsäkerhetsutredning (Ju 2002:08).

Jag får härmed överlämna betänkandet Säkra produkter. Mitt uppdrag är med detta slutfört.

Stockholm i september 2003

Lotty Nordling

/Kenneth Truedsson

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

Utredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet skall genomföras i svensk rätt. I uppdraget har ingått att lägga fram förslag till de författningsändringar som bedöms nödvändiga och andra åtgärder som direktivet kan ge anledning till. Utredningen har därutöver varit fri att lämna de förslag i övrigt som utredningsarbetet kan föranleda.

Produktsäkerhetslagstiftningen idag

Den centrala lagen när det gäller produktsäkerhet på konsumentområdet är produktsäkerhetslagen (1988:1604). Enligt lagen kan Marknadsdomstolen på talan av i första hand Konsumentombudsmannen meddela en näringsidkare sälj- och exportförbud samt ålägganden om säkerhetsinformation, varningsinformation, återkallelse och destruktion. Dessa ålägganden och förbud skall i regel förenas med vite.

Konsumentverket är tillsynsmyndighet enligt produktsäkerhetslagen, men tillsyn enligt lagen kan även utövas av myndigheter som enligt andra författningar har tillsyn över vissa varor eller tjänster. Lagen ger tillsynsmyndigheten vissa befogenheter i samband med tillsynen, t.ex. att ålägga en näringsidkare att vid vite lämna ut varuprover och liknande.

Förutom produktsäkerhetslagen finns ett stort antal andra författningar som reglerar produktsäkerhet. De flesta av dessa författningar genomför helt eller delvis EG-direktiv om produktsäkerhet. Några exempel på sådana författningar är lagen (1993:584) om medicintekniska produkter, förordningen

(1993:1068) om elektrisk materiel och förordningen (1993:1283) om kosmetiska och hygieniska produkter.

En ny lag om produktsäkerhet

Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet ersätter rådets direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet. Det nya direktivet skiljer sig i flera avseenden från produktsäkerhetslagen. Till skillnad från lagen innehåller direktivet ett uttryckligt krav på att näringsidkare bara får tillhandahålla säkra varor. Begreppet säker vara definieras i direktivet. Direktivet föreskriver flera skyldigheter för näringsidkare som inte följer av lagen. Vidare ställer direktivet krav på att de i direktivet angivna skyldigheterna skall vara förenade med sanktioner. Direktivet och lagen skiljer sig åt även i andra avseenden.

Skillnaderna mellan direktivet och lagen är så omfattande att nödvändiga ändringar inte kan genomföras inom ramen för den nuvarande lagen. Utredningen föreslår därför att den ersätts med en ny produktsäkerhetslag. Kompletterande föreskrifter bör ges i förordning och i föreskrifter som utfärdas av myndigheter. Ett genomförande av direktivet föranleder ändringar i flera andra författningar.

Tillämpningsområdet

Produktsäkerhetslagen tillämpas på konsumentvaror som tillhandahålls i såväl näringsverksamhet som i offentlig verksamhet. Därutöver tillämpas lagen på konsumenttjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Direktivet tillämpas däremot bara på konsumentvaror som tillhandahålls i näringsverksamhet. Medan produktsäkerhetslagen tillämpas på både nya och begagnade varor, tillämpas direktivet inte på vissa begagnade varor. Lagen gäller till skillnad från direktivet i fråga om varor som medför risk för skada på egendom utan att samtidigt medföra risk för skada på person.

Utredningen föreslår att en ny produktsäkerhetslag, i likhet med den nuvarande, skall tillämpas på konsumentvaror som tillhandahålls i såväl näringsverksamhet som i offentlig verksamhet, men att vissa begagnade varor i enlighet med direktivet skall undantas från tillämpningsområdet. Den nya lagen skall också tillämpas på

konsumenttjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Utredningen bedömer att det föreligger gemenskapsrättsliga hinder mot att låta den nya lagen gälla egendomsskador.

Utredningen föreslår att de krav, skyldigheter och befogenheter som följer av den föreslagna lagen skall tillämpas även på varor och tjänster som omfattas av annan lagstiftning om produktsäkerhet, i den utsträckning motsvarande reglering saknas i denna lagstiftning. Det innebär att flera skyldigheter som följer av den föreslagna lagen kommer att gälla beträffande flera varor som redan omfattas av annan lagstiftning om produktsäkerhet. Den föreslagna lagens bestämmelser om återkallelse, skyldigheter för distributörer och underrättelseskyldighet för näringsidkare vid kännedom om farliga varor eller tjänster saknar t.ex. motsvarighet i flera speciallagar om produktsäkerhet.

Den föreslagna nya lagen kommer således att komplettera och fylla ut speciallagstiftningen på produktsäkerhetsområdet. Konsumenterna kommer därigenom att garanteras en miniminivå för produktsäkerhet beträffande samtliga varor och tjänster.

Ett allmänt säkerhetskrav

Genom den föreslagna nya lagen slås fast att näringsidkare bara får tillhandahålla säkra varor och tjänster. En vara eller tjänst som inte är säker skall betraktas som farlig. Genom lagen förbjuds alltså näringsidkare att tillhandahålla farliga varor och tjänster. I lagen anges uttryckligen vad som menas med en säker vara eller tjänst, liksom vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en vara eller tjänst är säker.

I enlighet med det nya direktivet föreslås två presumtionsregler. En vara eller tjänst skall anses säker, om den uppfyller hälso- och säkerhetskrav som följer av svensk lagstiftning om produktsäkerhet som inte är av gemenskapsrättsligt ursprung men som är förenlig med EG-fördraget. Vidare skall en vara anses säker i den utsträckning den uppfyller vissa Europastandarder.

Skulle en vara eller tjänst visa sig vara farlig trots att den skall presumeras vara säker, kan tillsynsmyndigheten ingripa genom att meddela de förelägganden eller förbud som behövs.

Näringsidkares övriga skyldigheter

Utöver skyldigheten att bara tillhandahålla säkra varor och tjänster åläggs näringsidkare som tillhandahåller varor och tjänster att i enlighet med direktivet vidta en rad olika åtgärder. En del av dessa följer indirekt av den nuvarande lagen, medan andra är helt nya.

Tillverkare – i vilket begrepp inbegrips näringsidkare som importerar en vara till EES-området – och tjänsteleverantörer skall lämna sådan säkerhetsinformation som behövs för att konsumenten skall kunna bedöma risken med varan eller tjänsten samt förebygga att denna orsakar skada på person. Tillbakadragande från marknaden skall ske, om de varor som har tillhandahållits är farliga.

När det gäller farliga varor och tjänster som redan har tillhandahållits skall tillverkaren eller tjänsteleverantören informera konsumenterna om skaderisken och om hur den kan förebyggas. Återkallelse skall ske från dem som innehar varan eller dem åt vilka tjänsten har utförts, om andra åtgärder inte räcker för att förebygga skadefall. En tillverkare skall vidare förstöra eller på annat sätt oskadliggöra en vara som har tagits tillbaka i samband med en återkallelse, om det behövs för att förhindra att varan orsakar allvarlig skada på person.

Tillverkare blir skyldiga att genom aktiva åtgärder bedriva ett fortlöpande säkerhetsarbete. Tillverkare skall t.ex. märka varan med tillverkarens namn och referensnummer, utföra stickprovskontroller av tillhandahållna varor, granska och föra register över inkomna klagomål samt informera distributörerna om det förebyggande säkerhetsarbetet.

Distributörerna skall å sin sida medverka till att tillverkarna fullgör sina skyldigheter, bl.a. genom att bevara sådan dokumentation som behövs för att varornas ursprung skall kunna spåras. Såväl tillverkare som distributörer är dessutom skyldiga att informera och samarbeta med varandra och med tillsynsmyndigheten.

Slutligen blir näringsidkare som får kännedom om att en vara eller tjänst som de har tillhandahållit är farlig skyldiga att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten.

Tillsyn

Tillsynen skall säkerställa syftet med lagstiftningen, dvs. att de varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter är säkra. I den föreslagna lagen anges uttryckligen att tillsynsmyndigheten för detta ändamål skall bedriva en effektiv tillsyn.

I likhet med vad som nu gäller föreslås att Konsumentverket skall utöva tillsyn över lagstiftningen. Statliga myndigheter som enligt andra författningar utövar tillsyn över produktsäkerheten när det gäller vissa varor, tjänster eller risker skall dock vara tillsynsmyndigheter också enligt den föreslagna nya produktsäkerhetslagen.

Tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget själv få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagstiftningen skall efterlevas. Detta innebär en förändring i förhållande till vad som nu gäller. Enligt den nuvarande lagen tillkommer denna befogenhet i första hand Marknadsdomstolen.

Tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget få meddela tillfälliga förbud mot att tillhandahålla eller ställa ut varor som kan antas vara farliga Sådana förbud får inte gälla under längre tid än vad som är nödvändigt för att utföra behövliga kontroller och bedömningar av riskerna. Tillsynsmyndigheten föreslås vidare kunna förbjuda en näringsidkare att föra ut en vara till ett annat EES-land eller exportera varan till ett land utanför EES, om varan för med sig särskild risk för allvarlig skada på person.

Förelägganden och förbud skall enligt förslaget förenas med vite, om detta inte av särskilda skäl är obehövligt.

Ingripanden skall kunna ske mot varje näringsidkare som tillhandahåller, har tillhandahållit, tar befattning med eller har tagit befattning med en farlig vara eller tjänst.

Föreskrifter om förbud m.m.

Tillsynsmyndigheten skall enligt förslaget ha befogenhet att meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen skall efterlevas. Ingripanden skall alltså kunna ske genom förvaltningsbeslut. Förhållandena kan emellertid i vissa fall vara sådana att en risk bara kan undanröjas effektivt genom man meddelar förbud mot att tillhandahålla en viss typ av vara. Utredningen föreslår därför att regeringen ges befogenhet att

meddela föreskrifter om förbud mot att tillhandahålla en vara, om varan är farlig och risken inte lämpligen kan undanröjas genom förelägganden eller förbud i enskilda fall.

Härigenom kommer regeringen bl.a. att kunna genomföra sådana åtgärder mot varor som har beslutats av EG-kommissionen med stöd av artikel 13 i direktivet, i de fall dessa åtgärder i princip bara kan genomföras genom sådana föreskrifter om förbud.

Sanktionsavgifter

En näringsidkare skall enligt förslaget kunna åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt någon av de skyldigheter som följer av den föreslagna lagstiftningen. Utredningen har bedömt att sanktionsavgifter är ett modernare och effektivare sätt att sanktionera lagstiftningens bestämmelser än straff.

För att undvika att en näringsidkare drabbas av dubbla sanktioner får en sanktionsavgift inte åläggas någon för en överträdelse som omfattas av ett föreläggande eller förbud som har meddelats vid vite med stöd av lagen.

Frågan om påförande av sanktionsavgift skall prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av tillsynsmyndigheten. Avgiften skall i likhet med vad som gäller för marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen (1995:450) fastställas till lägst 5 000 kr och högst fem miljoner kr. När sanktionsavgift fastställs skall särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall skall avgift inte dömas ut.

Bestämmelser om sanktionsavgifter förs också in i lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk, lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet, lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar. När det gäller lagen om personlig skyddsutrustning och lagen om leksakers säkerhet innebär detta att de föreslagna bestämmelserna om sanktionsavgift ersätter nu gällande straffbestämmelser.

Överklagande

Tillsynsmyndighetens beslut angående förelägganden och förbud skall enligt förslaget överklagas till allmän förvaltningsdomstol i enlighet med vad som i allmänhet gäller för beslut av en förvaltningsmyndighet. Tillsynsmyndigheten får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

Sekretess

Det är av stor vikt att uppgifter hos tillsynsmyndigheten skall omfattas av sekretess, om näringsidkaren kan antas lida skada om uppgifterna röjs. Samtidigt måste intresset av sekretess kunna ge vika beträffande uppgifter som påvisar risker hos en vara, t.ex. testresultat. Direktivet ställer krav i detta avseende. Tillsynen enligt vissa speciallagar om produktsäkerhet omfattas idag över huvud taget inte av sekretess. Enligt flera andra lagar om produktsäkerhet saknar tillsynsmyndigheten möjlighet att göra en avvägning mellan intresset av offentlighet och intresset av sekretess.

Utredningen föreslår mot denna bakgrund att det i 8 kap. sekretesslagen (1980:100) förs in en bestämmelse som föreskriver att sekretess gäller i statliga myndigheters verksamhet som består i tillsyn enligt produktsäkerhetslagen och enligt andra författningar som rör tillsyn över konsumentvarors och konsumenttjänsters säkerhet, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess skall dock inte gälla, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.

Det kan inte uteslutas att det i tillsynsmyndighetens verksamhet måste delta personer som inte har sådan anknytning till myndigheten att sekretesslagen blir tillämplig. Utredningen föreslår därför att det i produktsäkerhetslagen förs in en bestämmelse om tystnadsplikt för sådana personer.

Konsekvenser av utredningens förslag

Enligt utredningens förslag skall tillsynsmyndigheterna bedriva en effektiv tillsyn. Det är uppenbart att tillräckliga resurser måste avsättas för tillsynen för att myndigheterna skall kunna uppfylla detta krav. På de områden där resurserna är otillräckliga för

tillsynen måste verksamheten tilldelas ytterligare resurser. Det kan ske på olika sätt beroende på de förutsättningar som gäller för respektive myndighet. För vissa myndigheter kan resurstilldelningen ske genom omprioriteringar av uppgifter och tillgängliga resurser. För andra myndigheter talar övervägande skäl för att ett resurstillskott måste till för att de skall kunna leva upp till de krav som direktivet ställer.

Förslaget innebär att näringsidkare blir skyldiga att vidta en rad olika åtgärder som i dag inte är uttryckligen föreskrivna. Flertalet åtgärder ingår som en del av flera system för kvalitetssäkring, t.ex. ISO 9001. Det kan antas att ett stort antal näringsidkare redan har system och rutiner som tillgodoser de krav som ställs. För flera näringsidkare kan bestämmelserna dock inledningsvis komma att föra med sig ökade kostnader, allt beroende på vilken nivå säkerhetsarbetet befinner sig idag. Samtidigt innebär åtgärderna en kvalitetssäkring av verksamheten, som på sikt bör kunna leda till lägre kostnader.

Ett outvecklat regelverk och bristande marknadskontroll gynnar näringsidkare med ett begränsat eller obefintligt säkerhetsarbete framför näringsidkare som prioriterar denna fråga. Förslagen bör leda till att illojal konkurrens motverkas till gagn för marknaden i stort.

Ikraftträdande

Enligt direktivet skall det vara genomfört senast den 15 januari 2004. Det är därför angeläget att den föreslagna lagen träder i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till den tid som krävs för remissbehandling, beredning i Regeringskansliet, lagrådsbehandling m.m. bedömer utredningen att den nya lagstiftningen inte kan träda i kraft förrän tidigast den 1 juli 2004.

Förkortningar

bet. betänkande CE Conformité Européenne CEN Europeiska standardiseringsorganisationen CENELEC Europeiska standardiseringsorganisationen inom elområdet dir. kommittédirektiv Ds betänkande i departementsserien EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen EEG-fördraget Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EFTA Europeiska frihandelssammanslutningen EG Europeiska gemenskaperna EG-fördraget Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen EGT Europeiska gemenskapernas officiella tidning EN Europastandard ETSI Europeiska institutet för

telekommunikationsstandarder

EU Europeiska unionen Euratom Europeiska atomenergigemenskapen EUT Europeiska unionens officiella tidning GATT Allmänna tull- och handelsavtalet IEC Internationella elektrotekniska kommissionen ISO Internationella standardiseringsorganisationen ITS Informationstekniska standardiseringen JuU Justitieutskottet KO Konsumentombudsmannen kommissionen Europeiska gemenskapernas kommission LU Lagutskottet

MD Marknadsdomstolen mot. motion NJA Nytt juridiskt arkiv. Avd I. Rättsfall från Högsta domstolen not. notis NU Näringsutskottet OECD Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling prop. proposition RAPEX Rapid Exchange of Information System ref. referat REG Rättsfallssamling för Europeiska

gemenskapernas domstol och förstainstansrätt

rskr. riksdagsskrivelse RÅ Regeringsrättens årsbok SEK Svenska elektriska kommissionen SFS Svensk författningssamling SIS Swedish Standards Institute skr. skrivelse SS Svensk standard SOU Statens offentliga utredningar SWEDAC Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll UU Utrikesutskottet

Författningsförslag

1.1. Förslag till produktsäkerhetslag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag syftar till att säkerställa att varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter är säkra.

Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet.1

2 § Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning är att varan eller tjänsten är avsedd för konsumenter eller under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter.

Vad som sägs i denna lag om näringsidkare och tillverkare tillämpas också beträffande den som i offentlig verksamhet tillhandahåller sådana varor som avses i första stycket.

3 § Lagen tillämpas inte i fråga om

1. begagnade varor som tillhandahålls som antikviteter, och

2. varor som skall repareras eller renoveras innan de tas i bruk,

om näringsidkaren tydligt informerar konsumenten om det.

4 § Bestämmelserna i 7–12 §§ skall inte tillämpas på varor och tjänster när det gäller risker som omfattas av säkerhetskrav i någon annan lag eller författning som genomför ett EG-direktiv eller i en

EG-förordning.

1 EGT L 11, 15.1.2002, s. 4–17, Celex 32001L0095.

Bestämmelserna i 13–47 §§ skall inte tillämpas i den utsträckning det i någon annan lag eller författning som genomför ett EGdirektiv eller i en EG-förordning finns bestämmelser som reglerar samma fråga och som har samma syfte.

Definitioner

5 § I denna lag avses med

1. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för

ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

2. näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar

för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

3. tillverkare:

a) en näringsidkare som tillverkar en vara och är

etablerad inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),

b) en näringsidkare som genom att förse en vara med

sitt namn, varumärke eller annat kännetecken framstår som den som har tillverkat varan,

c) en näringsidkare som renoverar en vara,

d) företrädaren för en sådan näringsidkare som anges i

a–c, om näringsidkaren inte är etablerad inom EES,

e) en näringsidkare som importerar en vara till EES,

om en sådan företrädare som anges i d inte finns inom området,

f) andra näringsidkare som är verksamma i

distributionsledet, om deras verksamhet påverkar en varas säkerhet,

4. distributör: en näringsidkare som är verksam i

distributionsledet och vars verksamhet inte påverkar en varas säkerhet,

5. tillhandahålla en vara: överlåta eller erbjuda en vara, eller

upplåta nyttjanderätt till en vara.

Försiktighets- och proportionalitetsprinciperna

6 § Vid tillämpningen av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall försiktighets- och proportionalitetsprinciperna iakttas.

Det allmänna säkerhetskravet

Säkra varor och tjänster

7 § Näringsidkare får bara tillhandahålla säkra varor och tjänster.

8 § En vara eller en tjänst är säker, om den vid normal eller rimligen förutsebar användning och livslängd inte för med sig någon risk för människors hälsa och säkerhet eller bara en låg sådan risk. Denna risk måste dock vara godtagbar med beaktande av hur varan eller tjänsten används och skall vara förenlig med en hög skyddsnivå när det gäller människors hälsa och säkerhet.

En vara eller tjänst är farlig, om den inte motsvarar kraven för en säker vara eller tjänst i första stycket.

9 § Vid bedömningen av vad som enligt 8 § första stycket andra meningen skall anses som godtagbart och förenligt med en hög skyddsnivå skall särskild hänsyn tas till

1. varans egenskaper, såsom dess sammansättning och

förpackning samt anvisningar för montering, installation och underhåll,

2. annan information som lämnas om varan genom märkning,

varningar, bruksanvisningar, anvisningar för dess bortskaffande eller på något annat sätt,

3. varans inverkan på andra varor, om det rimligen kan

förutses att den kommer att användas tillsammans med sådana varor,

4.

risker som varan kan föra med sig för vissa konsumentgrupper, särskilt barn och äldre.

Första stycket gäller också i tillämpliga delar för tjänster.

Presumtion för att en vara eller tjänst är säker

10 § En vara eller tjänst som uppfyller sådana krav till skydd för hälsa och säkerhet som föreskrivs i någon annan lag eller författning skall anses säker i de avseenden som omfattas av sådana krav.

11 § En vara som uppfyller en svensk standard som överför en

Europastandard skall anses säker i fråga om sådana risker som omfattas av standarden, om Europeiska gemenskapernas kommission enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet har offentliggjort en hänvisning till standarden i Europeiska unionens officiella tidning.

Hänvisningar till sådana standarder som avses i första stycket kungörs av den myndighet som regeringen bestämmer.

Andra kriterier för bedömning av varors och tjänsters säkerhet

12 § När man i andra fall än som avses i 10 och 11 §§ skall bedöma om en vara eller tjänst är säker skall särskilt beaktas

1. andra svenska standarder än sådana som avses i 11 §,

2. rekommendationer från Europeiska gemenskapernas

kommission med riktlinjer för bedömningen av varors eller tjänsters säkerhet,

3. god sed för produktsäkerhet i den berörda branschen,

4. den aktuella vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån, och

5. den skyddsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta

sig.

Näringsidkares övriga skyldigheter

Säkerhetsinformation

13 § En tillverkare som tillhandahåller en vara eller en näringsidkare som tillhandahåller en tjänst skall lämna sådan information som behövs för att en konsument skall kunna

  • bedöma risken med varan eller tjänsten, och
  • förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person.

Närmare föreskrifter om näringsidkares skyldigheter att lämna sådan säkerhetsinformation meddelas av regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.

Tillbakadragande

14 § En tillverkare som tillhandahåller eller har tillhandahållit en farlig vara skall vidta de åtgärder som behövs för att förhindra att varan distribueras, ställs ut eller bjuds ut till konsumenter.

Om skaderisken inte kan undanröjas på något annat sätt, skall tillverkaren återkalla varan från distributören enligt 16 §.

Varningsinformation

15 § En tillverkare som har tillhandahållit en farlig vara eller en näringsidkare som har tillhandahållit en farlig tjänst skall informera konsumenterna om skaderisken och om hur den kan undanröjas, om det behövs för att förebygga skadefall. Informationen skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten har utförts åt eller som innehar den egendom som tjänsten avser.

Informationen skall lämnas på ett sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder i sin marknadsföring. Informationen skall lämnas i den omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Återkallelse

16 § En tillverkare som har tillhandahållit en farlig vara skall återkalla varan från dem som innehar varan, om andra åtgärder inte räcker för att förebygga skadefall.

Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Återkallelse skall ske genom att tillverkaren erbjuder sig att på vissa villkor

1. avhjälpa det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. ta tillbaka varan och leverera en annan felfri vara av samma

eller motsvarande slag (utbyte), eller

3. ta tillbaka varan och lämna ersättning för den (återgång).

17 § En tillverkare som återkallar en vara skall samtidigt tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt informera om skaderisken. För tillkännagivandet tillämpas 15 § andra stycket om varningsinformation.

Villkoren för återkallelsen skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid och utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det.

Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaden för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Om det finns särskilda skäl till det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som innehavaren av varan kan anses ha haft.

18 § En tillverkare skall låta förstöra eller på något annat sätt oskadliggöra en vara som har tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång, om det behövs för att hindra att varan orsakar allvarlig skada på person.

19 § En näringsidkare som har utfört en tjänst som är farlig skall återkalla tjänsten från dem åt vilka tjänsten har utförts, om andra åtgärder inte räcker för att förebygga skadefall. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten har avsett.

Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall och skall innebära att näringsidkaren erbjuder sig att på vissa villkor

1. själv avhjälpa det fel som skaderisken hänför sig till, eller

2. lämna ersättning för felets avhjälpande genom någon annan,

varvid ersättningen även skall täcka kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick. Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 17 § första och andra styckena.

Samarbete m.m.

20 § Tillverkare skall i fråga om varor som de tillhandahåller eller har tillhandahållit vidta sådana åtgärder som gör det möjligt för dem att

1. få information om varornas skaderisker, och

2. handla i enlighet med 13–17 §§. Närmare föreskrifter om tillverkares skyldigheter enligt första stycket meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

21 § Distributörer skall i fråga om varor som de tillhandahåller eller har tillhandahållit medverka till att en tillverkare kan fullgöra sina skyldigheter enligt 13–17 och 20 §§.

Närmare föreskrifter om distributörers skyldigheter enligt första stycket meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

22 § Näringsidkare är skyldiga att informera och samarbeta med varandra och med tillsynsmyndigheten för att undanröja sådana risker som är förknippade med en vara eller tjänst som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Underrättelseskyldighet

23 § Näringsidkare som får kännedom om att en vara eller tjänst som de tillhandahåller eller har tillhandahållit är farlig skall omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om det och om de åtgärder som har vidtagits för att förebygga skadefall.

Närmare föreskrifter om näringsidkares underrättelseskyldighet enligt första stycket meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om undantag från näringsidkares underrättelseskyldighet enligt första stycket.

Tillsyn

Tillsynsmyndigheter

24 § Tillsynen skall säkerställa syftet med denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Tillsynsmyndigheten skall för detta ändamål bedriva en effektiv tillsyn och i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av denna lag samt de föreskrifter och beslut som har meddelats med

stöd av lagen samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

25 § Tillsynen skall utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer.

Upplysningsskyldighet m.m.

26 § Tillsynsmyndigheten får förelägga en näringsidkare som tillhandahåller eller har tillhandahållit varor och tjänster att

1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende

om tillämpningen av denna lag,

2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som

kan ha betydelse för utredningen, och

3. lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där varor

kan antas förvaras, dock inte bostäder.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs vid tillsynen.

Förelägganden och förbud

27 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får meddelas även om en vara eller tjänst skall anses säker enligt 10 eller 11 § eller varan eller tjänsten uppfyller sådana kriterier som anges i 12 §, om det visar sig att varan eller tjänsten trots detta är farlig.

28 § Tillsynsmyndigheten får bestämma att en vara tills vidare inte får tillhandahållas eller ställas ut, om varan kan antas vara farlig.

Beslutet får inte gälla under längre tid än vad som är nödvändigt för att utföra de kontroller och bedömningar som behövs.

29 § Tillsynsmyndigheten får förbjuda en näringsidkare att föra ut en vara till ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller att exportera varan, om den för med sig särskild risk för allvarlig skada på person.

30 § Ett föreläggande eller förbud enligt 27–29 §§ får meddelas varje näringsidkare som tillhandahåller, har tillhandahållit, tar befattning med eller har tagit befattning med en farlig vara.

Om det finns förutsättningar att meddela ett föreläggande mot flera näringsidkare, får tillsynsmyndigheten begränsa föreläggandet till att gälla någon eller några av dem. Vid en sådan begränsning bör hänsyn särskilt tas till

1. vem som har de bästa förutsättningarna att uppfylla

ändamålet med föreläggandet,

2. vem som först har fört in varan på den svenska marknaden,

och

3. vilken verkan föreläggandet får för näringsidkaren. Om ett föreläggande enligt 27 § innebär att en näringsidkare skall återkalla en vara eller tjänst, skall 16 § andra och tredje styckena och 17 § respektive 19 § andra och tredje styckena tillämpas.

Vite

31 § Ett föreläggande eller förbud enligt 26–29 §§ skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Förhandlingar med näringsidkare

32 § Om åtgärder måste genomföras för att motverka att en vara eller tjänst orsakar skada på person, bör tillsynsmyndigheten ta upp förhandlingar med näringsidkaren i syfte att denne frivilligt skall ta på sig att genomföra de åtgärder som behövs. Detta gäller dock inte, om saken brådskar eller omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp.

Preskription

33 § Om mer än tio år har förflutit sedan en näringsidkare upphörde att tillhandahålla en vara eller tjänst, får näringsidkaren föreläggas att återkalla varan eller tjänsten bara om tillsynsmyndigheten har framställt skriftligt krav på återkallelse före tioårsfristens utgång.

Varningsinformation av tillsynsmyndigheten

34 § Om ett föreläggande om varningsinformation eller återkallelse inte kan meddelas någon som kan genomföra åtgärden, skall tillsynsmyndigheten lämna varningsinformation i den utsträckning som behövs för att förebygga skada på person.

Ersättning

35 § En näringsidkare har rätt till ersättning från tillsynsmyndigheten för varuprover och liknande som lämnas enligt 26 §, om det finns särskilda skäl för det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare som skall tillhandahålla varuprover och liknande enligt 26 § att ersätta tillsynsmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov.

Tystnadsplikt

36 § Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller tillsyn enligt denna lag får inte röja eller utnyttja vad denne har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Föreskrifter om förbud

37 § Regeringen får meddela föreskrifter om förbud mot att tillhandahålla en vara, om varan är farlig och risken inte lämpligen kan undanröjas genom förelägganden eller förbud enligt 27 §.

Sanktionsavgifter

Förutsättningar för avgift

38 § En näringsidkare får åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon bestämmelse i

7, 13–21 eller 23 § eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 13, 20, 21, 23 eller 37 §.

Avgiften tillfaller staten.

39 § Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Var och av vem ansökan får göras

40 § Frågor om påförande av sanktionsavgift enligt 38 § prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av tillsynsmyndigheten.

Ansökan skall göras hos den länsrätt inom vars domkrets tillsynsmyndigheten är belägen.

Kvarstad

41 § För att säkerställa ett anspråk på sanktionsavgift får domstolen besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15 kap. rättegångsbalken om fordran.

Beslut om kvarstad enligt första stycket meddelas av den domstol som prövar frågan om sanktionsavgift. Om ansökan ännu inte har gjorts, gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i 40 §.

Avgiftens storlek

42 § Sanktionsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning. Årsomsättningen skall avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.

Om ansökan riktas mot flera näringsidkare, skall avgiften fastställas särskilt för var och en av dem.

43 § När sanktionsavgift fastställs skall särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

I ringa fall skall någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges, om det finns synnerliga skäl för det.

Preskription

44 § Sanktionsavgift får dömas ut bara om ansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde.

En sanktionsavgift faller bort, om domen inte har kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.

Betalning av sanktionsavgiften

45 § Sanktionsavgiften skall betalas inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen.

Sanktionsavgiften skall betalas till den myndighet som regeringen bestämmer. Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket, skall myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Överklagande m.m.

46 § En tillsynsmyndighets beslut enligt 26–29 §§, 35 § första stycket och enligt sådana föreskrifter som har meddelats med stöd av 35 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut som en tillsynsmyndighet har meddelat med stöd av lagen får inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

47 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut enligt 26– 29 §§ skall gälla omedelbart även om det överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004, då produktsäkerhetslagen (1988:1604) upphör att gälla.

2. De nya bestämmelserna tillämpas också på varor och tjänster som har tillhandahållits före ikraftträdandet. Sanktionsavgift enligt 38 § får dock inte dömas ut för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.

3. Förbud och ålägganden samt informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter gäller fortfarande. 4. Har ett informations-, förbuds- eller återkallelseföreläggande enligt 22 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) meddelats före ikraftträdandet och har den i föreläggandet utsatta tidsfristen inte gått ut, får ett godkännande lämnas inom den angivna tidsfristen.

5. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för talan om utdömande av vite som har förelagts av Konsumentombudsmannen eller Marknadsdomstolen.

6. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt äldre bestämmelser.

1.2. Förslag till produktsäkerhetsförordning

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning har samma syfte som produktsäkerhetslagen (2004:000) och genomför tillsammans med lagen Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet.2

2 § Denna förordning skall tillämpas på sådana varor och tjänster som avses i 2 § produktsäkerhetslagen (2004:000), med undantag för sådana varor som avses i 3 § samma lag.

Bestämmelserna i förordningen skall inte tillämpas i den utsträckning det i någon annan lag eller författning som genomför ett EG-direktiv eller i en EG-förordning finns bestämmelser som reglerar samma fråga och som har samma syfte.

Begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i produktsäkerhetslagen.

Tillsynsmyndigheter

3 § Konsumentverket skall se till att bestämmelserna i produktsäkerhetslagen (2004:000) samt föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen efterlevs.

En statlig myndighet som enligt någon annan lag eller författning har tillsyn över efterlevnaden av särskilda bestämmelser om produktsäkerhet i fråga om vissa varor, risker eller tjänster är dock tillsynsmyndighet även enligt produktsäkerhetslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Näringsidkares skyldigheter

4 § För att fullgöra sina skyldigheter enligt 20 § produktsäkerhetslagen (2004:000) skall tillverkare i fråga om sådana varor som de tillhandahåller eller har tillhandahållit

2 EGT L 11, 15.1.2002, s. 4–17, Celex 32001L0095.

1. märka varorna eller deras förpackning med tillverkarens

namn och adress och med en referens till varan eller det varuparti som den tillhör, om en sådan märkning inte är uppenbart obehövlig,

2. genomföra stickprovskontroller av tillhandahållna varor,

och

3. granska och föra register över inkomna klagomål när det

gäller skaderisker.

Tillverkare skall informera distributörerna om de åtgärder som har vidtagits enligt första stycket 2 och 3.

5 § För att fullgöra sina skyldigheter enligt 21 § produktsäkerhetslagen (2004:000) skall distributörer i fråga om varor som de tillhandahåller eller har tillhandahållit

1. vidarebefordra information om varornas skaderisker till

tillverkaren, och

2. bevara sådan dokumentation som behövs för att spåra

varornas ursprung.

De i första stycket 2 angivna uppgifterna skall bevaras i fem år från utgången av det räkenskapsår då varan förvärvades.

Offentliggörande av Europastandarder

6 § Konsumentverket skall i sin författningssamling offentliggöra hänvisningar till sådana svenska standarder som överför sådana

Europastandarder som avses i 11 § produktsäkerhetslagen (2004:000).

Tillsyn

7 § En tillsynsmyndighet enligt 3 § skall inom sitt tillsynsområde

1. upprätta, genomföra och följa upp program för sin tillsyn

över olika typer av varor och risker,

2. följa upp och uppdatera vetenskapligt och tekniskt

kunnande när det gäller produktsäkerhet, och

3. regelbundet utvärdera och se över sin tillsynsverksamhet.

8 § En tillsynsmyndighet skall

1. ta emot och följa upp klagomål som rör produktsäkerhet och tillämpningen av produktsäkerhetslagen (2004:000) och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, och

2. informera allmänheten om sin tillsynsverksamhet.

Kostnader för provtagning och undersökning av prover

9 § En näringsidkare som skall tillhandahålla varuprover och liknande enligt 26 § produktsäkerhetslagen (2004:000) skall ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prover, om varan vid undersökning visar sig vara farlig.

Underrättelse om farliga varor och tjänster

10 § En sådan underrättelse som avses i 23 § produktsäkerhetslagen (2004:000) skall göras skriftligen.

I fråga om varor som för med sig en allvarlig risk för skada på person skall underrättelsen innehålla

1. uppgifter som gör det möjligt att exakt identifiera varan

eller partiet i fråga,

2. en fullständig beskrivning av den risk som är förknippad

med de aktuella varorna,

3. alla tillgängliga uppgifter som kan behövas för att varan

skall kunna spåras, och

4. en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits för att

förebygga risker för konsumenter.

Betalning av sanktionsavgift

11 § Betalning av en sanktionsavgift som har fastställts genom en lagakraftvunnen dom skall ske till Kammarkollegiet.

Bemyndiganden

12 § En tillsynsmyndighet enligt 3 § får meddela sådana föreskrifter om säkerhetsinformation som avses i 13 § produktsäkerhetslagen

(2004:000) i fråga om sådana varor, risker och tjänster som myndigheten har tillsyn över.

Genomförande av beslut av Europeiska gemenskapernas kommission

13 § Har Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet beslutat om åtgärder mot en vara som medför en allvarlig risk, skall tillsynsmyndigheten vidta de åtgärder som behövs för att genomföra kommissionens beslut.

Åtgärderna skall vidtas senast inom 20 dagar från det att kommissionens beslut fattades, om inte någon annan tidsfrist anges i kommissionens beslut.

14 § Tillsynsmyndigheten skall bereda berörda näringsidkare tillfälle att inom en månad yttra sig över de åtgärder som har vidtagits enligt 13 §. Tillsynsmyndigheten skall underrätta

Europeiska gemenskapernas kommission om de yttranden som har kommit in.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004.

1.3. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § miljöbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

I fråga om verksamhet som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa, miljön eller andra intressen som skyddas enligt miljöbalken tillämpas utöver balken även bestämmelser i annan lag.

Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).

I fråga om varor och tjänster som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol

dels att 15 a § skall upphävas,

dels att 1, 11, 13, 14, 15, 19 och 20 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §3

Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt

1. konkurrenslagen (1993:20), 2. lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,

3. marknadsföringslagen (1995:450),

4. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

5. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

6. produktsäkerhetslagen (1988:1604) ,

7. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,

8. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.

6. lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,

7. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer.

Bestämmelserna i 14, 15 och 16–22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, lagen om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler eller marknadsföringslagen. I mål enligt marknadsföringslagen tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.

11 §4

För frågor om marknadsföring, frågor om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och frågor om produktsäkerhet finns

För frågor om marknadsföring och frågor om avtalsvillkor i konsumentförhållanden finns en

3 Senaste lydelse 2000:1176. 4 Senaste lydelse 1992:1519.

en konsumentombudsman. Ombudsmannen utses av regeringen för viss tid och skall vara jurist.

konsumentombudsman. Ombudsmannen utses av regeringen för viss tid och skall vara jurist.

13 §5

Ansökan görs skriftligen om förbud eller åläggande enligt 1 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, 5–9 §§ eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 3 § lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling. Av ansökan skall de skäl framgå på vilka ansökan grundas och den utredning som sökanden åberopar.

Ansökan görs skriftligen om förbud eller åläggande enligt 1 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 1 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare eller 3 § lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling. Av ansökan skall de skäl framgå på vilka ansökan grundas och den utredning som sökanden åberopar.

14 §6

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför Marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa.

I mål enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäker-hetslagen (1988:1604)skall Konsumentombudsmannen kallas till sammanträde, även om han inte är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kallas till sammanträde. I mål enligt lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig

I mål enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall Konsumentombudsmannen kallas till sammanträde, även om han inte är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kallas till sammanträde. I mål enligt lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling skall Konkurrens-

5 Senaste lydelse 1995:452. 6 Senaste lydelse 1995:452.

upphandling skall Konkurrensverket kallas till sammanträde, även om verket inte är sökande.

verket kallas till sammanträde, även om verket inte är sökande.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

15 §7

Mål får avgöras och dom med anledning av särskild prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 6 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 21 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) eller 4 § lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling får prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. I ett mål om åläggande eller förbud enligt 5– 9 §§ eller 12 § tredje stycket produktsäkerhetslagen får

Mål får avgöras utan sammanträde enligt 14 § första stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart inte förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 6 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller 4 § lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling får prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.

Förbud eller åläggande som avses i andra stycket får inte beslutas utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan.

7 Senaste lydelse 1995:452.

Marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart meddela beslut enligt 21 § samma lag, om synnerliga skäl föreligger.

19 §8

I Marknadsdomstolens dom varigenom mål eller sådan fråga som avses i 15 a § avgörs skall de skäl anges på vilka domen grundas. Domen och ett sådant beslut som avses i 15 § andra stycket skall sändas till parterna, till den som medverkar enligt 13 a § och till sådan myndighet som avses i 4 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) samma dag som domen eller beslutet meddelas.

I Marknadsdomstolens dom varigenom mål avgörs skall de skäl anges på vilka domen grundas. Domen och ett sådant beslut som avses i 15 § andra stycket skall sändas till parterna och till den som medverkar enligt 13 a § samma dag som domen eller beslutet meddelas.

20 §9

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas en part eller någon annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller dom eller beslut som sänds enligt 19 §. För andra handlingar får delgivning användas om det anses erforderligt.

Delgivning av sådana domar eller beslut av Marknadsdomstolen, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare eller pro-duktsäkerhetslagen (1988:1604), får inte ske enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Delgivning av sådana domar eller beslut av Marknadsdomstolen, som innefattar vitesföreläggande enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, får inte ske enligt 12 § delgivningslagen (1970:428), om det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

8 Senaste lydelse 1993:22. 9 Senaste lydelse 1995:452.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

2. Mål enligt produktsäkerhetslagen (1988:1604) som vid ikraftträdandet är anhängiga vid Marknadsdomstolen prövas enligt äldre bestämmelser.

1.5. Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)

Härigenom föreskrivs i fråga om livsmedelslagen (1971:511)10

dels att rubriken närmast före 4 a § skall lyda ”EG-förordningar om livsmedel m.m.”

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 4 b §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 b §

I fråga om livsmedel finns kompletterande bestämmelser i produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

10 Lagen omtryckt 1989:461.

1.6. Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom förskrivs att 1 kap. 2 § och 7 kap. 11 §arbetsmiljölagen (1977:1160)11 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §

Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 4 §, varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning.

Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap.

I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

7 kap.

11 §12

Den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8–10 §§ kan, om det finns särskild risk från arbetsmiljösynpunkt, åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla en produkt. Därvid skall bestämmelserna i 7, 8 och 10–12 §§ produktsäkerhetslagen(1988:1604) tillämpas. Vad som där sägs om Marknadsdomstolen skall dock i stället avse Arbetsmiljöverket och vad som sägs om näringsidkare i stället avse den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8–10 §§.

Den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8–10 §§ kan, om det finns särskild risk från arbetsmiljösynpunkt, åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla en produkt. Därvid skall bestämmelserna i 15–18 §§ produktsäkerhetslagen(2004:000) tillämpas. Vad som där sägs om tillverkare skall dock i stället avse den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8–10 §§.

11 Lagen omtryckt 1991:677. 12 Senaste lydelse 2000:764.

Åläggandet skall förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.7. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100)13

dels att 8 kap. 6 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 30 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

6 §14

Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i statlig myndighets verksamhet, som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för uppgift om

1. enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verksamhet, som avses i första stycket, för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtalet. Föreskrifterna i 14 kap. 1–3 §§ får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretess som har föreskrivits med stöd av första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

I fråga om tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:000) eller någon annan lagstiftning om produktsäkerhet i fråga om varor eller tjänster som

13 Lagen omtryckt 1992:1474. 14 Senaste lydelse 1992:1775.

är avsedda för konsumenter eller under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller 8 kap. 30 §.

30 §

I statliga myndigheters verksamhet som består i tillsyn enligt produktsäkerhetslagen (2004:000) eller någon annan lagstiftning om produktsäkerhet i fråga om varor och tjänster som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter skall sekretess gälla för uppgift om

1. enskilds affärs- och driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2. andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Sekretess enligt första stycket 1 skall dock inte gälla, om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.8. Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§konsumenttjänstlagen (1985:716) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §15

Näringsidkaren skall särskilt iaktta att tjänsten inte utförs

1. i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

2. i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen(1988:1604) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450).

2. i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen(2004:000) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450).

9 §16

Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat. Tjänsten skall också anses felaktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen(1988:1604) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

Tjänsten skall också anses felaktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen(2004:000) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15 Senaste lydelse 1995:455. 16 Senaste lydelse 1995:455.

15 §17

Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på ett sätt som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3. vad som därutöver får anses avtalat. Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen(1988:1604) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 § som inte har rättats på ett tydligt sätt.

Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:000) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 § som inte har rättats på ett tydligt sätt.

21 §18

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på priset.

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen(1988:1604) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig

Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen(2004:000) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450).

Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig

17 Senaste lydelse 1995:455. 18 Senaste lydelse 1995:455.

betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen eller 17 § marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen eller 17 § marknadsföringslagen, får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet.

33 §19

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna säkerhetsinformation som han enligt 5 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) har ålagts att lämna eller sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1995:450) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna säkerhetsinformation som han enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:000) har förelagts att lämna eller sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (1995:450) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som

19 Senaste lydelse 1995:455.

denne därigenom tillfogas. denne därigenom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.9. Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)

Härigenom föreskrivs att det i strålskyddslagen (1988:220) skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 a §

I fråga om varor och tjänster som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 a §

I fråga om sådana varor som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.11. Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§konsumentköplagen (1990:932) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §20

Varan är felaktig, om den

1. säljs i strid mot ett förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen(1988:1604) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller mot ett annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

1. säljs i strid mot ett förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 37 § produktsäkerhetslagen (2004:000) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller mot ett annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

19 §21

Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet.

20 Senaste lydelse 1995:456. 21 Senaste lydelse 2002:587.

säljaren visar att han varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att efter åläggande enligt produktsäker-hetslagen(1988:1604) lämna säkerhetsinformation om varan eller underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1995:450) har ålagts att lämna. Detsamma gäller om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten att fullgöra åläggandet. En förutsättning för att varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

Varan är felaktig också om säljaren har underlåtit att efter föreläggande enligt produktsäkerhetslagen (2004:000) lämna säkerhetsinformation om varan eller underlåtit att lämna sådan information om varans egenskaper eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1995:450) har ålagts att lämna. Detsamma gäller om föreläggandet eller åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten att fullgöra föreläggandet eller åläggandet. En förutsättning för att varan skall anses felaktig enligt detta stycke är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.12. Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)

Härigenom föreskrivs i fråga om läkemedelslagen (1992:859)

dels att 11 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

I fråga om läkemedel som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

11 §

Läkemedelsverket får ålägga den som fått ett läkemedel godkänt att återkalla läkemedlet från dem som innehar det

1. om det behövs för att förebygga skada,

2. om läkemedlet inte är verksamt för sitt ändamål,

3. om det inte är av god kvalitet, eller

4. om väsentliga krav i samband med tillverkning eller import

inte uppfylls. Återkallelse har den innebörd som följer av 8 § andra stycket produktsäkerhetslagen(1988:1604).

Återkallelse har den innebörd som följer av 16 § tredje stycket produktsäkerhetslagen(2004:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk

dels att 10–12 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 8 och 9 §§ och rubriken närmast framför 9 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Produktsäkerhetslagen(1988:1604) skall tillämpas sådana varor som omfattas av denna lag.

Detta gäller även om varorna uppfyller sådana krav som har föreskrivits med stöd av 4 §.

Produktsäkerhetslagen(2004:000) skall tillämpas i fråga om sådana varor som omfattas av denna lag.

Straffbestämmelser m.m. Sanktionsavgifter

9 §

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 4 § skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

9 §

En näringsidkare får åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 4 §.

I fråga om sanktionsavgift enligt första stycket tillämpas 38 § andra stycket och 39 45 §§ produktsäkerhetslagen (2004:000) .

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

2. De nya bestämmelserna tillämpas också på varor som har tillhandahållits före ikraftträdandet. Sanktionsavgift enligt 9 § får dock inte dömas ut för en överträdelse av 4 § som har skett före ikraftträdandet.

3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt äldre bestämmelser.

1.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet

dels att 9–11 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 7 och 8 §§ och rubriken närmast framför 8 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Produktsäkerhetslagen(1988:1604) skall tillämpas leksaker som kan medföra risk för personskada.

Detta gäller även om varorna uppfyller sådana krav som har föreskrivits med stöd av 3 §.

Produktsäkerhetslagen(2004:000) skall tillämpas i fråga om leksaker som omfattas av denna lag.

Straffbestämmelser m.m. Sanktionsavgifter

8 §

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

8 §

En näringsidkare får åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 3 §.

I fråga om sanktionsavgift enligt första stycket tillämpas 38 § andra stycket och 39 45 §§ produktsäkerhetslagen (2004:000) .

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

2. De nya bestämmelserna tillämpas också på varor som har tillhandahållits före ikraftträdandet. Sanktionsavgift enligt

8 § får dock inte dömas ut för en överträdelse av 3 § som har skett före ikraftträdandet.

3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt äldre bestämmelser.

1.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer

dels att 3 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före 1 § skall införas en ny rubrik som lyder ”Inledande bestämmelser”,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 4–7 §§, samt närmast före 4–7 §§ nya rubriker med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Produktsäkerhetslagen(1988:1604) skall, med det tillägg som görs i andra stycket, tillämpaslivsmedelsimitationer som kan medföra risk för personskada.

Om en näringsidkare har tillverkat eller importerat en livsmedelsimitation som innebär särskild risk för personskada, kan Marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse en annan liknande vara med samma skaderisk.

Produktsäkerhetslagen(2004:000) skall tillämpas i fråga om livsmedelsimitationer.

Förbud

4 § En näringsidkare får inte marknadsföra, tillverka, importera eller exportera livsmedelsimitationer som för med sig särskild risk för personskada.

Tillsyn

5 §

Tillsyn över efterlevnaden av lagen utövas av Konsumentverket.

Konsumentverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud enligt andra stycket skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Sanktionsavgifter

6 § En näringsidkare får åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar har brutit mot 4 §.

Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

I övrigt skall i fråga om sanktionsavgift bestämmelserna i 38 § andra stycket och 40 45 §§ produktsäkerhetslagen (2004:000) tillämpas.

Överklagande

7 §

Konsumentverkets beslut i enskilda fall enligt 5 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2. De nya bestämmelserna tillämpas också på livsmedelsimitationer som har marknadsförts, tillverkats, importerats eller exporterats före ikraftträdandet. Sanktionsavgift enligt 6 § får dock inte dömas ut för överträdelser som har skett före ikraftträdandet. 3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt äldre bestämmelser.

1.16. Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att det i tobakslagen (1993:581)22 skall införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

I fråga om tobaksvaror gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

22 Lagen omtryckt 1996:941.

1.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1993:584) om medicintekniska produkter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller allmänna bestämmelser om medicintekniska produkter. För vissa sådana produkter finns härutöver bestämmelser i annan lagstiftning.

I fråga om medicintekniska produkter som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. skall införas två nya paragrafer, 1 a och 11 a §§, samt närmast före 11 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Sanktionsavgifter

11 a §

En näringsidkare får åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar i fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter har brutit mot 5 § eller sådana föreskrifter som har meddelats med stöd av 22 §.

Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

I övrigt skall i fråga om sanktionsavgift bestämmelserna i

38 § andra stycket och 40 45 §§ produktsäkerhetslagen (2004:000) tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

2. Sanktionsavgift enligt 11 a § får inte dömas ut för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.

1.19. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar skall införas två nya paragrafer, 1 a och 6 a §§, samt närmast före 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

I fråga om fritidsbåtar och utrustning till dessa gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Sanktionsavgifter

6 a §

En näringsidkare får åläggas att betala en sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar har brutit mot sådana föreskrifter som avses i 2 och 3 §§.

Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

I övrigt skall i fråga om sanktionsavgift bestämmelserna i 38 § andra stycket och 40 45 §§ produktsäkerhetslagen (2004:000) tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. 2. Sanktionsavgift enligt 6 a § får inte dömas ut för överträdelser som har skett före ikraftträdandet.

1.20. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I fråga om bullerkrav för mobila maskiner finns också särskilda föreskrifter i andra författningar.

I fråga om mobila maskiner som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (2001:558) om vägtrafikregister skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §23

Bestämmelserna i 12 § gäller inte i fråga om

1. fordon som används uteslutande inom inhägnade järnvägs- eller industriområden eller inom inhägnade tävlingsområden eller andra liknande inhägnade områden,

2. släpvagnar som dras av traktorer, motorredskap klass II eller sådana tunga terrängvagnar som är konstruerade för en hastighet av högst 30 kilometer i timmen, om fordonen i det enskilda fallet används endast på motsvarande sätt som en jordbrukstraktor enligt fordonsskattelagen (1988:327),

3. fordon som brukas kortaste lämpliga väg till eller från ett besiktningsorgan enligt 4 kap. 2 § fordonslagen (2002:574) för registreringsbesiktning eller, i fråga om fordon som har förts in i Sverige för testkörning enligt 23 § första stycket 4, för kontrollbesiktning,

4. fordon som provkörs vid besiktning eller inspektion av polisman eller sådan besiktningstekniker, bilinspektör eller tekniker som avses i fordonslagen i den utsträckning som behövs för att förrättningen skall kunna genomföras,

5. fordon som provkörs av den som Vägverket särskilt förordnat att utföra haveriundersökning, att utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen(1988:1604) eller att handlägga ett ärende,

5. fordon som provkörs av den som Vägverket särskilt förordnat att utföra haveriundersökning, att utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen(2004:000) eller att handlägga ett ärende,

6. ombyggda eller amatörbyggda fordon som provkörs inför en registreringsbesiktning av den som Vägverket särskilt förordnat att utföra sådan provkörning, eller

7. fordon som brukas med stöd av saluvagnslicens enligt 18 §. I fall som avses i första stycket 3 skall handlingar som visar avtalad tid hos besiktningsorganet medföras och på tillsägelse visas

23 Senaste lydelse 2002:806.

upp för en polisman eller en bilinspektör.

Finner polisman anledning att anta att fordon som han anträffar i trafik inte är i föreskrivet skick tillämpas första stycket 4 på motsvarande sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.22. Förslag till lag om ändring i fordonslagen (2002:574)

Härigenom föreskrivs i fråga om fordonslagen (2002:574)

dels att 3 kap. 4 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 1 kap. 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 a §

I fråga om fordon som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

3 kap.

4 §

Den som utför sådan kontroll eller prövning som avses i 3 § första stycket får i samband därmed provköra ett fordon. Detsamma gäller den som Vägverket särskilt har förordnat att utföra haveriundersökningar eller utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen(1988:1604).

Den som utför sådan kontroll eller prövning som avses i 3 § första stycket får i samband därmed provköra ett fordon. Detsamma gäller den som Vägverket särskilt har förordnat att utföra haveriundersökningar eller utöva tillsyn enligt produktsäkerhetslagen(2004:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.23. Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom förskrivs att 6 kap. 12 § fartygssäkerhetslagen (2003:364) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

12 §

Gentemot befälhavaren eller den som har skyddsansvar på fartyg enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) får en myndighet som avses i 7 § meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna om fartygsarbete i dessa lagar eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av dem skall efterlevas.

I ett föreläggande mot den som har skyddsansvar enligt 3 kap.810 §§arbetsmiljölagen får han eller hon också åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla en produkt. Därvid skall bestämmelserna i 7, 8 och 10–12 §§ produktsäkerhetslagen (1988:1604) tillämpas. Vad som sägs där om

Marknadsdomstolen skall dock i stället avse Sjöfartsverket och vad som sägs om näringsidkare i stället avse den som har skyddsansvar enligt 3 kap.810 §§arbetsmiljölagen.

I ett föreläggande mot den som har skyddsansvar enligt 3 kap.810 §§arbetsmiljölagen får han eller hon också åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla en produkt. Därvid skall bestämmelserna i 1518 §§produktsäkerhetslagen (2004:000) tillämpas. Vad som sägs där om tillverkare skall dock i stället avse den som har skyddsansvar enligt 3 kap.810 §§arbetsmiljölagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004.

1.24. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:971) om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1993:971) om leksakers säkerhet

dels att 7 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 7 § skall utgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004.

1.25. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:972) om personlig skyddsutrustning för privat bruk

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1993:972) om personlig skyddsutrustning för privat bruk

dels att 6 § skall upphöra att gälla,

dels att rubriken närmast före 6 § skall utgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004.

1.26. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 a §

I fråga om elektrisk materiel som är avsedd för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:000) .

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004.

1.27. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror24

dels att 1–6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i det i förordningen skall införas en ny paragraf, 8 §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Föreskrifterna i denna förordning meddelas för att genomföra rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet när det gäller gemenskapssystemet för snabbt informationsutbyte i fråga om farliga varor.

Föreskrifterna i denna förordning meddelas för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet25 när det gäller gemenskapssystemet för snabbt informationsutbyte i fråga om varor som för med sig en allvarlig risk. Med allvarlig risk avses i denna förordning en sådan allvarlig risk som, även om den inte har omedelbar verkan, kräver ett snabbt ingripande.

Förordningen gäller om inte något annat är särskilt föreskrivet i fråga om sådant informationsutbyte.

2 §

Med varor avses i denna förordning andra varor än livsmedel som marknadsförs i näringsverksamhet och som konsumenter utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.

Med varor avses i denna förordning andra varor än livsmedel som marknadsförs i näringsverksamhet och som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara

24 Förordningen omtryckt 1994:1771. 25 EGT L 11, 15.1.2002, s. 4–17, Celex 32001L0095.

förhållanden kan komma att användas av konsumenter.

3 §

En myndighet som beslutar om åtgärder för att hindra, begränsa eller föreskriva särskilda villkor för marknadsföringen eller användningen av en vara på den grunden att varan kan orsaka allvarlig och akut fara för konsumenters hälsa eller säkerhet vid normal eller förutsebar användning, skall genast underrätta Konsumentverket om sitt beslut.

Första stycket skall dock inte tillämpas om beslutet avser en vara som marknadsförs bara i Sverige.

En myndighet som beslutar om åtgärder för att hindra, begränsa eller föreskriva särskilda villkor för marknadsföringen eller användningen av en vara på den grunden att varan kan föra med sig en allvarlig risk för konsumenters hälsa eller säkerhet vid normal eller förutsebar användning, skall genast underrätta Konsumentverket om sitt beslut. Detsamma gäller när myndigheten har rekommenderat eller kommit överens med näringsidkaren att vidta sådana åtgärder eller åtgärderna har vidtagits av näringsidkaren på eget initiativ.

Myndigheten skall genast meddela Konsumentverket om varje ändring eller upphävande av sådana åtgärder eller ingripanden som avses i första stycket.

Första stycket skall tillämpas även om åtgärderna avser en vara som marknadsförs bara i Sverige, om åtgärderna kan antas vara av intresse från produktsäkerhetssynpunkt för andra medlemsstater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

4 §

En sådan underrättelse som avses i 3 § skall innehålla

1. uppgifter som gör det möjligt att identifiera varan,

2. uppgifter om vilket slags fara det är fråga om och hur allvarlig den är,

3. information om resultaten av eventuella provningar eller analyser som är av betydelse för att bedöma risknivån,

4. uppgifter om vilken eller vilka åtgärder som har vidtagits eller beslutats,

5. information om leverantörskedjor, om sådana finns.

5. information om leverantörskedjor och om distributionen av varan, särskilt om mottagarländer.

Gäller en underrättelse enligt 3 § ett kemiskt ämne eller preparat skall underrättelsen innehålla en sammanfattning av eller hänvisningar till uppgifter om det berörda ämnet eller preparatet samt om kända och tillgängliga ersättningsprodukter, när sådana uppgifter finns tillgängliga. Underrättelsen skall också innehålla uppgifter om åtgärdens förväntade effekt på konsumenternas hälsa och säkerhet samt en riskbedömning som har genomförts enligt antingen artikel 10.4 i rådets förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och kontroll av risker vid existerande ämnen 26 eller artikel 3.2 i rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen, 27 senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 807/2003 28 .

26 EGT L 84, 5.4.1993, s. 1–75 (Celex 31993R0793). 27 EGT 196, 16.8.1967, s. 1–98 (Celex 31967L0548). 28 EGT L 122, 16.5.2003, s. 36–62, (Celex 32003R0807).

5 §

Konsumentverket skall genast och på ett så snabbt sätt som möjligt skriftligen underrätta EG-kommissionen om sådana beslut som avses i 3 §. Detsamma gäller motsvarande beslut som fattas av verket eller

Konsumentombudsmannen.

Konsumentverket skall genast och på ett så snabbt sätt som möjligt skriftligen underrätta EG-kommissionen om sådana beslut och åtgärder som avses i 3 §. Detsamma gäller motsvarande beslut som fattas av verket.

Underrättelsen skall innehålla de uppgifter som anges i 4 §. En kopia av underrättelsen skall sändas till regeringen.

Konsumentverket är behörigt att ta emot motsvarande underrättelser från kommissionen.

6 §

När Konsumentverket har fått en sådan underrättelse från EGkommissionen som anges i 5 § sista stycket skall verket i sin tur

1. genast vidarebefordra underrättelsen till den myndighet som enligt lag eller annan författning skall se till att regler om produktsäkerhet i fråga om den aktuella varan följs,

2. så långt det är möjligt genast underrätta kommissionen

om den aktuella varan har släppts ut på marknaden i Sverige, och

om den ytterligare information som verket kan ha fått om den aktuella faran och resultatet av eventuella provningar eller analyser som har utförts för att bedöma risknivån,

3. så snart som möjligt underrätta kommissionen

– om sådana åtgärder som avses i 3 § har vidtagits i fråga om den aktuella varan,

– om den aktuella varan har påträffats i Sverige utan att det har föranlett några sådana åtgärder som avses i 3 § och anledningen till det.

2. snarast underrätta kommissionen om

– den aktuella varan har marknadsförts i Sverige,

– de åtgärder som har vidtagits eller planeras i fråga om den aktuella varan och skälen till det,

– en avvikande bedömning görs av risken eller andra omständigheter som ligger till grund för att några åtgärder inte planeras i fråga om den aktuella varan, liksom skälen till det, och

– all relevant ytterligare information som har erhållits om den aktuella faran och resultatet av eventuella provningar eller analyser.

8 §

Om Konsumentverket har informerat EG-kommissionen om en allvarlig risk hos en vara innan åtgärder har vidtagits i fråga om den aktuella varan, skall verket inom 45 dagar informera kommissionen om bedömningen av risken kvarstår eller har ändrats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004.

1.28. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:868) med instruktion för Konsumentverket

Härigenom föreskrivs att 8, 14 och 18 §§ förordningen (1995:868) med instruktion för Konsumentverket29 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §30

Inom Konsumentverket skall finnas ett KO-sekretariat. Dess uppgift skall främst vara att biträda Konsumentombudsmannen med dennes uppgifter enligt marknadsföringslagen (1995:450), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och produktsäker-hetslagen (1988:1604). Ställföreträdande konsumentombudsmannen är chef för KOsekretariatet.

Inom Konsumentverket skall finnas ett KO-sekretariat. Dess uppgift skall främst vara att biträda Konsumentombudsmannen med dennes uppgifter enligt marknadsföringslagen (1995:450)och lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Ställföreträdande konsumentombudsmannen är chef för KOsekretariatet.

Konsumentverket bestämmer i övrigt själv sin organisation.

14 §31

Ett föreläggande enligt 21 § marknadsföringslagen (1995:450), 7 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller 22 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall vara skriftligt och undertecknas av Konsumentombudsmannen.

Ett föreläggande enligt 21 § marknadsföringslagen (1995:450)eller7 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden skall vara skriftligt och undertecknas av Konsumentombudsmannen.

Föreläggandet godkänns genom att den som det riktas till skriftligen hos Konsumentombudsmannen förklarar sig godkänna det förbud eller åläggande som anges i föreläggandet.

29 Förordningen omtryckt 1995:1057. 30 Senaste lydelse 1995:1350. 31 Senaste lydelse 1995:1350.

Godkännandet bör i regel tecknas på föreläggandet. Om godkännandet tecknas på någon annan handling, gäller det endast om det klart framgår vilket föreläggande som avses.

18 §32

Konsumentombudsmannens beslut i ärenden enligt marknadsföringslagen (1995:450), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller produktsäker-hetslagen (1988:1604) får överklagas endast i den utsträckning som anges i dessa lagar

Konsumentombudsmannens beslut i ärenden enligt marknadsföringslagen (1995:450)eller lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden får överklagas endast i den utsträckning som anges i dessa lagar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004.

32 Senaste lydelse 1995:1350.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Utredningens uppdrag

Utredningen har haft i uppdrag att föreslå hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet skall genomföras i svensk rätt. I uppdraget har ingått att lägga fram förslag till de författningsändringar som bedöms nödvändiga och andra åtgärder som direktivet kan ge anledning till. Utredningen har därutöver varit fri att lämna de förslag i övrigt som utredningsarbetet kan föranleda.

Utredningens direktiv (dir. 2002:88) bifogas som bilaga 1.

1.2. Utredningsarbetet

Utredningen höll sitt första sammanträde den 4 oktober 2002 och har därefter haft ytterligare sju sammanträden. Bland experterna finns företrädare för bl.a. näringslivet, myndigheter med ansvar inom produktsäkerhetsområdet och intresseorganisationer. Utredningen har samrått med Marknadskontrollutredningen (UD 2003:01). Utredningens sekreterare har under arbetets gång haft omfattande kontakter med utredningens experter och med företrädare för andra myndigheter än dem som är företrädda i utredningen samt med företrädare för EG-kommissionen.

Utredningens sekreterare och sakkunnige har deltagit i ett nordiskt samarbetsmöte om genomförandet av det allmänna produktsäkerhetsdirektivet i Reykjavik. Utredningen har härefter hållit sig underrättad om genomförandet i övriga nordiska länder.

Den särskilde utredaren, sekreteraren och en expert har i Bryssel sammanträffat med företrädare för EG-kommissionens generaldirektorat för hälsa och konsumentskydd och med företrädare för Belgiens ekonomiministerium. Sekreteraren har i Paris deltagit i European Consumer Safety Associations (ECOSA) konferens

”New Business Challanges in Consumer Safety” och ett möte med Product Safety Enforcement Forum of Europe (PROSAFE).

Utredningen har i enlighet med sina direktiv samrått med Näringslivets Regelnämnd såvitt avser förslagets konsekvenser för små företags villkor.

2. Den svenska produktsäkerhetslagstiftningen

Produktsäkerhetslagen (1988:1604) innehåller allmänna bestämmelser om produktsäkerhet på konsumentområdet. Det finns också åtskilliga författningar som reglerar säkerheten hos vissa typer av varor, t.ex. livsmedel, kemiska produkter och leksaker. Härutöver finns arbetsmiljölagstiftningen, som bl.a. reglerar användningen av olika varor inom arbetslivet. Slutligen finns också civilrättslig lagstiftning som rör produktsäkerhet.

2.1. Produktsäkerhetslagen och dess tillämpning

2.1.1. Produktsäkerhetslagen

Syfte och tillämpningsområde

Produktsäkerhetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1989, inleds i 1 § första stycket med en ändamålsbestämmelse. Av denna framgår att produktsäkerhetslagens syfte är att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. För detta ändamål får en näringsidkare dels åläggas att lämna säkerhetsinformation, dels förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud), dels åläggas att lämna varningsinformation, dels åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse), och dels förbjudas att exportera varor (exportförbud).

Lagen tillämpas enligt 1 § andra stycket i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och i fråga om varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning är att varan eller tjänsten i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk. Vad som sägs i lagen om näringsidkare skall enligt tredje stycket tillämpas också beträffande den som i offentlig verksamhet tillhandahåller varor på angivet sätt.

Enligt 2 § skall vad som sägs i lagen om tillhandahållande och överlåtelse av en vara även gälla erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara. Lagen tillämpas även vid kostnadsfri överlåtelse av en vara, som t.ex. vid utdelning av reklampresenter.1

Av 3 § följer att ett åläggande eller ett förbud enligt lagen inte får meddelas i den mån det i annan författning eller i beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet skulle fylla.

Tillsyn

Konsumentverket (www.konsumentverket.se) skall enligt 4 § utöva tillsyn enligt lagen, men även en myndighet som enligt någon annan författning utövar tillsyn över produktsäkerheten kan vara tillsynsmyndighet enligt lagen. En fråga om åläggande eller förbud får alltid väckas hos Konsumentverket. Är verket inte tillsynsmyndighet beträffande den vara eller tjänst som frågan om åläggande eller förbud gäller, skall verket överlämna frågan till den behöriga tillsynsmyndigheten, om inte frågan är uppenbart ogrundad.

Säkerhetsinformation

Om en näringsidkare som tillhandahåller en vara eller en tjänst utan att lämna sådan information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom, kan Marknadsdomstolen enligt 5 § ålägga honom att lämna sådan information. Åläggandet får innebära att säkerhetsinformationen lämnas genom märkning på varan eller den egendom som tjänsten avser eller i bruksanvisning som medföljer varan eller egendomen, genom tillhandahållande i annan form på säljställen, genom annonsering eller i andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen, eller genom att den lämnas i viss form till en konsument som begär det.

Säkerhetsinformationen bör i regel innehålla upplysning om den risk användningen av varan eller tjänsten kan medföra, i vilka

1Prop. 1988/89:23 s. 93.

situationer risken aktualiseras och vilka skador som kan uppstå.2Säkerhetsinformationen kan ibland vara kortfattad, t.ex. “Brandfarlig”.

Ett åläggande om säkerhetsinformation får avse även en annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk.

Säljförbud och exportförbud

Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom kan Marknadsdomstolen enligt 6 § förbjuda honom att fortsätta med det. Ett säljförbud kan vara villkorligt. Marknadsdomstolen kan t.ex. bestämma att en vara får säljas bara om den uppfyller en viss standard.

Enligt 6 a § kan Marknadsdomstolen förbjuda en näringsidkare att exportera en vara som denne tillhandahåller och som innebär särskild risk för allvarlig skada på person.

Säljförbud och exportförbud får avse även en annan liknande vara eller, såvitt avser säljförbud, tjänst med samma skaderisk. Härmed avses den situationen att det på marknaden finns flera närmast identiska produkter, av vilka en del annars inte skulle komma att omfattas av t.ex. ett säljförbud utan att ett nytt säljförbud först utverkas.3

Varningsinformation

Av 7 § följer att Marknadsdomstolen kan ålägga en näringsidkare som överlåtit en vara eller utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom att informera om skaderisken och om hur denna skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som tjänsten avsett. Informationen skall lämnas på ett sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföring. Detta skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till

2Prop. 1988/89:23 s. 83. 3Prop. 1988/89:23 s. 39 f.

behovet av att förebygga skadefall. Även återförsäljare som skall sälja varan vidare skall informeras.

Varningsinformation kan vara individuell och generell.4 Med individuell varningsinformation avses information som går ut till var och en som kan tänkas inneha produkten. Vid generell varningsinformation använder näringsidkaren masskommunikation, som annonsering och butiksskyltning, eller försöker få allmän spridning åt budskapet genom nyhetsförmedlingen. Ett åläggande att lämna varningsinformation kan ges tillsammans med ett säljförbud.

Återkallelse av en vara och destruktion

Har en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan Marknadsdomstolen enligt 8 § ålägga honom att återkalla varan från dem som innehar denna. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall och kan ske genom rättelse, utbyte och återgång. Dessa begrepp knyter an till de i konsumentköplagen (1990:932) använda termerna avhjälpande av fel, omleverans och hävning.

Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor, vilka skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid och utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det.

Ett åläggande om återkallelse av en vara skall enligt 10 § innebära att näringsidkaren är skyldig att tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt skaderisken.

Om det finns särskilda skäl för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på person eller egendom, får Marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren.

4Prop. 1988/89:23 s. 90 ff.

Återkallelse av en tjänst

Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit, kan Marknadsdomstolen enligt 9 § ålägga honom att återkalla tjänsten från dem åt vilka denna utförts. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den. Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan; således kan endast rättelse och återgång komma i fråga. Återkallelse skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Ett åläggande om återkallelse av en tjänst skall enligt 10 § innebära att näringsidkaren är skyldig att tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt skaderisken.

Allmänt om åläggande om varningsinformation och återkallelse

Enligt 11 § får ett åläggande enligt 7–9 §§ endast meddelas om det kan antas få en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig.

Ett sådant åläggande som kan avse flera näringsidkare får enligt 12 § begränsas till att avse någon eller några av dem, varvid hänsyn bör tas till vem som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med åläggandet, vem som först fört in varan eller tjänsten på marknaden och vilken verkan åläggandet får för näringsidkaren. Ett åläggande att återkalla en vara eller en tjänst gäller alla exemplar, om det inte beträffande ett visst exemplar framgår att det ej har tillhandahållits av den näringsidkare som fått åläggandet.

En näringsidkare som kan meddelas ett åläggande enligt 7–9 §§ kan i stället åläggas att medverka till att genomföra ett åläggande som meddelats en annan näringsidkare.

Kan ett åläggande enligt 7–9 §§ inte meddelas någon näringsidkare som förmår genomföra åtgärden, skall tillsynsmyndigheten enligt 14 § lämna varningsinformation i skälig omfattning i den mån det behövs för att förebygga skada på person eller egendom.

Preskription för åläggande om återkallelse

Har mer än tio år förflutit sedan näringsidkaren upphörde att tillhandahålla varan eller tjänsten, får enligt 13 § ett åläggande om återkallelse meddelas honom endast om tillsynsmyndigheten eller en subsidiärt taleberättigad sammanslutning av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare före tioårsfristens utgång har framställt skriftligt krav på återkallelse.

Vite

Enligt 15 § skall ett åläggande eller förbud förenas med vite, om detta inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan om utdömande av vite förs enligt 25 § av Konsumentombudsmannen (KO), om vitet har förelagts av Marknadsdomstolen.

Handläggning

Om åtgärder enligt lagen behöver vidtas för att motverka att en vara eller en tjänst orsakar skada på person eller egendom, bör tillsynsmyndigheten enligt 16 § ta upp förhandlingar med näringsidkare som kan meddelas åläggande eller förbud i syfte att denne skall åta sig att genomföra behövliga åtgärder. Vad som sagts gäller inte om saken brådskar eller om omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp.

Av 17 § följer att en tillsynsmyndighet som finner att ett åläggande eller förbud behövs skall överlämna frågan till KO. Delar KO tillsynsmyndighetens uppfattning skall KO ansöka hos Marknadsdomstolen om sådant åläggande eller förbud. KO har bevisbördan för att förutsättningarna för ett förbud eller ett åläggande finns.

Beslutar i ett visst fall en tillsynsmyndighet att inte framställa en sådan begäran, eller beslutar KO att inte göra ansökan hos Marknadsdomstolen, får ansökan göras av en sammanslutning av konsumenter, arbetstagare eller näringsidkare.

Ett beslut om åläggande eller förbud hindrar enligt 20 § inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Av 21 § följer att Marknadsdomstolen

kan besluta om viss åtgärd även för tiden till dess frågan slutligt har avgjorts, om det finns särskilda skäl.

Tillsynsverksamheten

En näringsidkare är enligt 19 § skyldig att på anmaning av en tillsynsmyndighet eller KO avge yttrande och lämna upplysningar i ett ärende enligt lagen. Näringsidkaren är även skyldig att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som kan ha betydelse för utredningen. Om en sådan anmaning inte följs kan vite föreläggas.

Sådan uppgiftsskyldighet som anges i 19 § åligger enligt 24 § även en näringsidkare som har meddelats ett förbud eller ett åläggande, om sådana åtgärder behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs.

Näringsidkaren har enligt 24 § tredje stycket rätt till ersättning av tillsynsmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl.

Förelägganden

Om det i ett visst fall som inte är av större vikt behövs ett åläggande eller ett förbud, kan KO enligt 22 § utfärda ett informations-, förbuds-, eller återkallelseföreläggande. För att bli gällande måste föreläggandet godkännas av näringsidkaren omedelbart eller inom en viss tidsfrist, och gäller då som ett åläggande eller ett förbud som har meddelats av Marknadsdomstolen.

Överklagande

Beslut av Marknadsdomstolen får inte överklagas. Tillsynsmyndighetens beslut om uppgiftsskyldighet enligt 19 § får enligt 26 § första stycket 4 inte överklagas. En näringsidkare får däremot enligt 26 § andra stycket överklaga en anmaning under tillsynen att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller ett beslut av tillsynsmyndigheten enligt 24 § i tillsynen över ett föreläggande eller förbud.

Straff och förverkande

Lagen innehåller inte några bestämmelser om straff eller förverkande.

2.1.2. Marknadsdomstolens tillämpning av produktsäkerhetslagen

Marknadsdomstolen har sedan regler om allmän produktsäkerhet infördes genom 1975 års marknadsföringslag (1975:1418), som trädde i kraft den 1 juli 1976, avgjort strax under 40 mål som gäller produktsäkerhet. Talan har i samtliga fall förts av KO.

Säkerhetsinformation

Marknadsdomstolen har i några mål beslutat om åläggande att meddela säkerhetsinformation. I rättsfallet MD 1986:1 (Butik India) ålade Marknadsdomstolen ett företag som saluhöll en tygdocka att genom märkning på dockan och genom skyltning på säljstället tydligt informera om att dockan är stoppad med nötskalskross, som kan ge upphov till allergiska reaktioner. Ett vite om 100 000 kr förelades.

I målet lämnades KO:s yrkande om säljförbud utan bifall. Marknadsdomstolen anförde att ett sådant förbud framstod som ett väl långtgående ingrepp i marknadsföringen, särskilt när olägenheterna i huvudsak kunde undanröjas genom förbättrad information om allergirisken.

Säljförbud

Nästan samtliga mål har avsett yrkande om säljförbud. Ungefär hälften av de varor som Marknadsdomstolen förbjudit näringsidkare att tillhandahålla har varit avsedda att användas av barn. Vid flera tillfällen har Marknadsdomstolen lämnat KO:s yrkande om säljförbud utan bifall, oftast med hänvisning till att KO inte visat att varan medförde särskild risk för skada.

Några exempel på varor som förbjudits är en fällbar trädgårdsstol för småbarn som medförde risk för klämskador (MD 1982:22, Bilema), en brandvarnare vars larm utlöstes så sent att det

förelåg allvarlig skaderisk (MD 1989:24, Solotherm/Scantrend), samt skämtleksakerna knalltuggummi och blufftändare som befanns medföra särskild risk för varaktig hörselskada (MD 1994:7, Leco/Buttericks). Marknadsdomstolen har i flera fall utformat ett beslut om säljförbud så att detta även omfattar liknande varor med samma skaderisk.

I rättsfallet MD 1992:26 (Leksam) förbjöd Marknadsdomstolen en näringsidkare att tillhandahålla en lekställning, under förutsättning att den inte uppfyller en viss angiven standard (s.k. villkorat säljförbud).

Marknadsdomstolen har i flera mål beslutat interimistiskt om säljförbud.

Frågan om säljförbud med anledning av särskild risk för egendomsskada har varit uppe till Marknadsdomstolens bedömning vid ett tillfälle. Marknadsdomstolen fann i rättsfallet MD 1978:16 (Låskonsult N Hansson) att förutsättningar att meddela säljförbud inte fanns och lämnade KO:s talan utan bifall.

Varningsinformation

Marknadsdomstolen har vid några tillfällen beslutat om åläggande att lämna varningsinformation. I rättsfallet MD 1991:30 (Drakarnas Barnkammarinredning) förbjöd Marknadsdomstolen ett företag att till konsumenter tillhandahålla en småbarnsäng som innebar klämrisk samt ålade företaget att genom direkta meddelanden till de konsumenter som förvärvat sängen lämna information om hur de kunde förebygga att sängen orsakar skada på barn.

Återkallelse

Vid endast ett tillfälle har Marknadsdomstolen beslutat om återkallelse av en produkt (MD 1996:2, BRIO). Marknadsdomstolen förbjöd genom domen försäljning av en skallra, avsedd att hängas upp i t.ex. en barnvagn. Domstolen ålade också bolaget att vid vite av 200 000 kr återkalla skallran från andra näringsidkare och från konsumenter som innehar varan, och att till konsumenter tillkännage erbjudandet om återkallelse, villkoren för detta och skaderisken genom annonsering i skälig omfattning i rikstäckande

tidningar. I domskälen anförde Marknadsdomstolen att någon annan återkallelseåtgärd än att bolaget erbjuder sig att ta tillbaka skallran och lämna ersättning för den inte kunde komma i fråga.

I rättsfallet MD 1996:8 (Baby-Björn) förbjöd Marknadsdomstolen en näringsidkare att tillhandahålla en skallra som inte uppfyllde säkerhetsnormerna i relevant standard. Marknadsdomstolen lämnade dock yrkandet om återkallelse utan bifall, med hänvisning till att en återkallelse inte kan antas få en skadeförebyggande verkan som är annat än obetydlig.

Utgången blev densamma i rättsfallet MD 2003:18 (Drivabolagen AB), som gällde vissa leksakspistoler vars pilar förde med sig kvävningsrisk för barn. Marknadsdomstolen förbjöd näringsidkaren att tillhandahålla leksakerna, men lämnade KO:s yrkande om återkallelse utan bifall med hänvisning till att en återkallelse inte kan antas få en skadeförebyggande verkan som är annat än obetydlig.

Tjänster, uthyrning, exportförbud och varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet

Något mål som gäller tillhandahållande av tjänster, uthyrning, exportförbud eller varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet har inte prövats av Marknadsdomstolen.

Lagens förhållande till speciallagstiftning

Marknadsdomstolen fann i rättsfallet MD 1995:28 (World Import) att produktsäkerhetslagen inte var tillämplig på en bland barn och ungdomar populär luftpistol, en s.k. soft air gun, då denna omfattades av dåvarande vapenlagen (1973:1176) och regleringen i vapenlagen fyllde samma ändamål i säkerhetshänseende som ett säljförbud enligt produktsäkerhetslagen. Yrkandet om säljförbud lämnades med hänvisning till 3 § produktsäkerhetslagen utan bifall.

2.2. Framväxten av bestämmelser om allmän produktsäkerhet

2.2.1 1975 års marknadsföringslag

Regler om allmän produktsäkerhet infördes i svensk rätt för första gången genom 1975 års marknadsföringslag, som trädde i kraft den 1 juli 1976.5

Konsumentverkets rapport om en produktsäkerhetslag

Till grund för den del av lagstiftningsärendet som rörde produktsäkerhet låg Konsumentverkets rapport Lag om produktsäkerhet, en principskiss (1974:12).

Konsumentverket konstaterade i sin rapport att frågor om produktsäkerhet och produktkontroll tas upp i ett stort antal författningar men att en allmän produktsäkerhetslag saknas. Ett stort antal produkter föll således utanför det reglerade området och någon möjlighet att med stöd av lagstiftning ingripa mot sådana farliga produkter fanns inte. Konsumentverket anförde att man i dessa fall är hänvisad till att genom överläggningar med tillverkare och importörer komma fram till riktlinjer för säkerhet eller överenskommelser om att bristfälliga produkter skall dras in eller ändras.

Konsumentverket föreslog i rapporten att en ramlag om produktsäkerhet skulle införas i enlighet med ett av Konsumentverket upprättat förslag. Enligt förslaget skulle regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att i tillämpningsförfattningar och föreskrifter utfärda närmare bestämmelser, innefattande förbud för en viss näringsidkare att saluhålla farliga varor. Talan mot sådana beslut om föreläggande eller förbud skulle enligt förslaget kunna föras hos Marknadsdomstolen.

5 SFS 1975:1418, bet. 1975/76:NU 14, rskr. 1975/76:108.

Remissinstanserna

Förslaget att bygga ut lagstiftningen på området tillstyrktes allmänt av remissinstanserna.

Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrkte eller lämnade utan erinran förslaget att produktsäkerhetsfrågorna bör regleras i en särskild ramlag. KO ansåg däremot att önskemålet att möjliggöra snabba och effektiva ingripanden mot en riskfylld vara skulle tillgodoses genom ett tillägg till marknadsföringslagen, varigenom Marknadsdomstolen ges möjlighet att på talan av KO förbjuda viss näringsidkare att saluhålla en sådan vara. Marknadsdomstolen, Industriverket och Svea hovrätt vände sig, främst av rättssäkerhetsskäl, mot att Konsumentverket skulle kunna utfärda bindande föreskrifter.

Flera remissinstanser underströk att brister i produktsäkerhet många gånger kan undanröjas med ökad information. SEMKO och Industriverket framhöll vikten av att i första hand eftersträva frivilliga åtgärder. Ett flertal instanser avstyrkte att lagen skulle tillämpas vid risk för skada på egendom.

Propositionen

Även regeringen ansåg att en möjlighet till tvångsvisa ingripanden borde införas. Föredragande statsrådet anförde däremot att en ramlagslösning som Konsumentverket föreslagit skulle medföra flera olägenheter, främst med hänsyn till de särskilda krav som måste ställas på straffsanktionerade föreskrifter.6 Den lämpligaste lagtekniska lösningen ansåg regeringen i stället vara en generalklausul, med stöd av vilken förbud och ålägganden att lämna säkerhetsinformation kunde beslutas. Behörighet att ansöka till Marknadsdomstolen om förbud eller åläggande skulle i första hand tillkomma KO. Denna ordning stämde överens med vad som redan gällde enligt lagen om otillbörlig marknadsföring.

Beträffande sanktionsmedel anförde föredragande statsrådet att vitessanktionen är ett beprövat instrument på marknadsrättens område, där den har visat sig mycket verkningsfull. Den valda lagtekniska lösningen innebar att ansvar kan utkrävas först vid överträdelse av ett förbud eller ett åläggande som Marknadsdomstolen meddelat näringsidkaren i fråga, dvs. i praktiken när

6Prop. 1975/76:34 s. 106 ff.

denne upprepar en överträdelse. Föredragande statsrådet anförde att detta var i överensstämmelse med vad som redan gäller enligt lagen om otillbörlig marknadsföring. Det underströks att en genomgående tanke i förslagen var att de önskvärda förändringarna så långt som möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden från företagens sida.7

Lagen

I den nya marknadsföringslagen infördes två generalklausuler rörande produktsäkerhet. Enligt den ena generalklausulen kunde Marknadsdomstolen ålägga en näringsidkare att lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, om han vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet underlåter att lämna sådan information. Av den andra generalklausulen följde att Marknadsdomstolen kunde förbjuda en näringsidkare att fortsätta att saluhålla eller hyra ut en vara till en konsument för enskilt bruk, om varan på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma skulle gälla om varan var uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Marknadsdomstolen kunde även besluta att sådana förbud skulle gälla interimistiskt. Ålägganden eller förbud enligt lagen skulle förenas med vite, om inte detta av särskilda skäl var obehövligt.

Frågan om åläggande och förbud skulle tas upp efter ansökan av KO. Skulle KO i ett visst fall besluta att inte göra ansökan fick ansökan i stället göras av sammanslutning av konsumenter eller löntagare.

Bestämmelserna gällde vid risk för skada på såväl person som egendom.

Näringsidkare var enligt bestämmelserna skyldiga att på anmaning av KO inkomma med yttrande eller upplysning i ett ärende om tillämpning av bestämmelserna. Näringsidkare kunde även vara skyldiga att på anmaning av KO tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande som kunde ha betydelse för utredningen i ärendet. Efterföljdes inte en sådan anmaning kunde KO förelägga vite. Den som ett åläggande eller förbud var riktat mot var skyldig att på anmaning av KO tillhandahålla upplysningar, handlingar,

7Prop. 1975/76:34 s. 94.

varuprover och liknande som behövs för tillsyn över att förbudet eller åläggandet åtlyddes.

KO kunde i ärenden som inte var av större vikt utfärda ett förbudsföreläggande. Ett sådant föreläggande gällde på samma sätt som ett förbud av Marknadsdomstolen, under förutsättning att det godkändes av näringsidkaren.

Talerätt för sammanslutning av näringsidkare

Genom en ändring i marknadsföringslagen tillerkändes även en sammanslutning av näringsidkare subsidiär talerätt enligt lagen. Lagändringen, som föranleddes av en motion i frågan, trädde i kraft tillsammans med lagen den 1 juli 1976.8

2.2.2. Tjänster m.m.

Konsumenttjänstutredningens betänkande

Konsumenttjänstutredningen föreslog i sitt betänkande bl.a. att 4 § marknadsföringslagen om befogenhet för Marknadsdomstolen att meddela förbud mot farliga varor också skulle göras tillämplig på tjänster som medför särskild risk för skada på person eller egendom eller är uppenbart otjänliga.9 Utredningen anförde härvid att det torde vara en allmänt omfattad värdering att konsumentskyddets krav bör ges särskild prioritet inom området liv, hälsa och säkerhet samt att tillhandahållandet av säkerhetsfarliga eller uppenbart otjänliga tjänster över huvud taget inte kan ses som förenligt med seriös näringsverksamhet.

I den proposition som behandlade Konsumenttjänstutredningens betänkande instämde föredragande statsrådet i utredningens bedömning att lagens tillämpningsområde borde utvidgas att omfatta tjänster, samt uttryckte att bestämmelsen tills vidare endast skulle omfatta sådana tjänster som avsågs i konsumenttjänstlagen.10

Förslaget föranledde lagstiftning, som dock inte kom att träda i kraft.11

8 SFS 1976:55, mot. 1975/76:1753, bet. 1975/76:NU27, rskr. 1975/76:166. 9 Betänkandet Konsumenttjänstlag, SOU 1979:36 s. 206. 10Prop. 1984/85:110 s. 131. 11 Bet. 1984/85:LU42, rskr. 1984/85:344.

Riktlinjekommitténs betänkande

Riktlinjekommitténs betänkande Konsumentpolitiska styrmedel – utvärdering och förslag innefattade i huvudsak en utvärdering av olika producentpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område, särskilt de riktlinjer som utarbetats av Konsumentverket för tillämpningen av marknadsföringslagen.12

I den del av betänkandet som behandlade produktsäkerhet förordade kommittén i huvudsak två lagändringar: att ett säljförbud enligt 4 § marknadsföringslagen kan riktas även mot en näringsidkare som tillhandahåller en farlig eller otjänlig vara i ett tidigare distributionsled, samt att lagen görs tillämplig på alla tjänster.13 Vad beträffar den förstnämnda frågan framhöll kommittén att man inom näringslivet har uppfattningen att tillverkare och importörer i regel har en betydligt större möjlighet att bedöma varorna från säkerhetssynpunkt än detaljhandeln och att de därför också formellt bör ha ett förstahandsansvar för att varorna var säkra.

Nästan alla remissinstanser tillstyrkte kommitténs förslag eller lämnade det utan erinran.

Propositionen

Föredragande statsrådet framhöll att en rad tjänster faller utanför konsumenttjänstlagen men att de förvisso kan vara farliga i det enskilda fallet.14 Som exempel på sådana tjänster nämndes bl.a. olika slag av kroppsbehandling, transporter och tivoliverksamhet. En sådan avgränsning till tjänster som avses i konsumenttjänstlagen skulle innebära en från säkerhetssynpunkt olycklig inskränkning, varför 4 § marknadsföringslagen föreslogs omfatta hela tjänsteområdet.

När det gäller frågan om möjligheten att meddela säljförbud även mot näringsidkare i tidigare distributionsled instämde föredragande statsrådet i vad kommittén anfört.

12SOU 1983:40. 13SOU 1983:40 s. 320 ff. 14Prop. 1984/85:213 s. 40 f.

Ändringar i marknadsföringslagen

Riksdagen biföll propositionens förslag om ändring i marknadsföringslagen, vilket medförde att vad som anförts i prop. 1984/85:110 miste sin aktualitet.15 Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 1986.

2.2.3. Tillkomsten av produktsäkerhetslagen

Produktåterkallelsekommitténs betänkande

Enligt Produktåterkallelsekommitténs direktiv skulle kommittén överväga frågan om lagstiftning för att möjliggöra en återkallelse av farliga varor och, om kommittén fann att någon form av återkallelsesystem bör inrättas, överväga utformningen av ett sådant system.16 En huvudfråga blev i sådant fall att avgränsa de områden inom vilka återkallelse skall kunna ske. En annan viktig fråga var enligt direktiven hur kvalificerad farligheten skall vara för att återkallelse blir aktuell. Om ett återkallelseförfarande blev aktuellt uppstår frågan om vem eller vilka som skall kunna åläggas att återkalla. Kommittén skulle också noga beakta de handelspolitiska implikationerna.

Kommittén fann att produktåterkallelse i stor utsträckning sker frivilligt men att någon form av generella åtgärder krävs som syftar till att undanröja skaderisken beträffande, såvitt möjligt, alla exemplar av en farlig produkt som nått ut till brukarna.17Kommittén föreslog att frågor om sådana åtgärder – återkallelse och varningsinformation – skulle regleras i en ny lag som skulle ges namnet produktsäkerhetslag.

Återkallelse av varor föreslogs kunna ske i tre former, nämligen att defekten hos produkten avhjälps (rättelse), att varan återgår till näringsidkaren som i gengäld levererar en annan, felfri vara av samma eller motsvarande slag (utbyte), och att näringsidkaren tar tillbaka den farliga varan och lämnar ersättning för den (återgång). Näringsidkaren skall vid varuåterkallelse också kunna åläggas att låta förstöra eller eljest oskadliggöra exemplar som återtagits av honom i samband med utbyte eller återgång.

15 SFS 1985:926, bet. 1985/86:LU10, rskr. 1985/86:25. 16 Dir. 1982:60. 17 Betänkandet Produktsäkerhetslag, SOU 1987:24 s. 9 ff.

Kommittén förslog härutöver att reglerna om åläggande att lämna säkerhetsinformation och säljförbud i marknadsföringslagens 3 respektive 4 § i huvudsak skulle föras över till den nya lagen.

Remissinstanserna

Flertalet remissinstanser instämde i huvudsak i kommitténs bedömning eller lämnade förslaget utan erinran. Konsumentverket och Konsumentvägledarnas förening anförde att lagen även borde tillämpas på andra nyttigheter än varor och tjänster samt på produkter som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Konsumentverket anförde vidare att föreläggande om återkallelse borde kunna meddelas inte endast vid risk för personskada utan även i fall där det finns risk för egendomsskada.

Marknadsdomstolen och Sveriges Advokatsamfund ansåg att man borde överväga om näringsidkare mot vilka talan om åläggande om varningsinformation och återkallelse förs, skulle få möjlighet att dra in andra näringsidkare i processen. Riksrevisionsverket, Statens Energiverk och SEMKO ansåg att modellen med domstolsprövning kunde få till följd att beslut om åtgärder enligt lagen inte kunde fattas tillräckligt snabbt.

Konsumentverket och Konsumentvägledarnas förening ifrågasatte om inte en plikt borde införas för en näringsidkare som tillhandahåller en vara eller tjänst att rapportera till tillsynsmyndigheten att varan eller tjänsten är farlig, när detta senare visar sig vara fallet.

Propositionen

Regeringen ansåg i likhet med kommittén att bestämmelser borde införas som gav möjlighet att ålägga en näringsidkare att vidta åtgärder beträffande farliga varor som finns hos brukarna samt att dessa regler skulle tas in i en ny lag om generell produktsäkerhet.18

Föredragande statsrådet ansåg, till skillnad från kommittén, att återkallelse med hänvisning till skyddsbehovet borde kunna ske även vid särskild risk för skador på egendom. I likhet med kommittén ansåg föredragande statsrådet att ålägganden om

18Prop. 1988/89:23 s. 26 ff.

säljförbud, varningsinformation och återkallelse skulle kunna meddelas om det fanns särskild risk för skada, medan åläggande om säkerhetsinformation skulle kunna meddelas om informationen har särskild betydelse för att förebygga skada.19

Föredragande statsrådet anförde att två alternativ övervägts för de situationer där en samförståndslösning inte kan nås mellan tillsynsmyndigheten och näringsidkaren: att tillsynsmyndigheten avgör tvisten genom förvaltningsbeslut, och att ärendet av tillsynsmyndigheten hänskjuts till en från tillsynsmyndigheterna helt fristående instans av domstolskaraktär. Det förhållandet att åtgärderna kunde få stor ekonomisk betydelse för de berörda företagen, vilket framhållits av flera remissinstanser, talade för att en domstolslösning borde väljas. För en lösning med förvaltningsbeslut talade främst att domstolsförfaranden har en procedurordning som gör att snabbheten kan gå förlorad. Föredragande statsrådet anförde att kravet på rättssäkerhet väger tyngre än dessa skäl, särskilt då domstolsvägen kunde göras snabb genom en prioritering av produktsäkerhetsärenden och en möjlighet till interimistiska beslut. Hon förordade därför i likhet med kommittén en domstolslösning, och fann Marknadsdomstolen vara särskilt lämpad att som första och sista instans avgöra tvister enligt lagen.

I sitt remissyttrande hade Konsumentverket ifrågasatt om det inte borde införas en skyldighet för näringsidkare att anmäla till vederbörande tillsynsmyndighet att en produkt inte uppfyller utfärdade säkerhetsnormer. Kommittén, vars uppdrag även omfattade att överväga regler om skyldighet för tillverkare, distributörer och detaljhandlare att rapportera när de fått kännedom om att en produkt inte uppfyller kraven enligt utfärdade säkerhetsnormer eller är defekt, avstod av tidsskäl från att föreslå regler för ett sådant skaderapporteringssystem. Föredragande statsrådet ansåg, i likhet med flertalet remissinstanser, att frågan borde utredas ytterligare innan slutlig ställning kunde tas samt att det var lämpligt att avvakta med en sådan utredning till dess erfarenheter vunnits av den föreslagna produktsäkerhetslagen.20

19Prop. 1988/89:23 s. 48 f. och 87. 20Prop. 1988/89:23 s. 69.

Lagrådet

Lagrådet, som noterade att civilrättslig lagstiftning om produktansvar var under beredning inom regeringskansliet, underströk att det är önskvärt att de näringsrättsliga och civilrättsliga regleringarna begreppsmässigt och på annat sätt harmonierar med varandra i och för det ändamål som båda lagprodukterna ytterst är avsedda att tjäna.21

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Riksdagsbehandlingen

Vid riksdagsbehandlingen begärdes i flera motioner att produktsäkerhetslagen också skulle omfatta produkter som tillhandahålls i offentligrättsliga former.

I en motion framhölls att lagen även borde omfatta vissa andra nyttigheter, som fast egendom.

I en annan motion framhölls att avsaknaden av regler om fördelningen av kostnader mellan olika näringsidkare sannolikt skulle leda till att tvister uppstår, varför det enligt motionärerna var angeläget att noggrant följa effekterna av lagens tillämpning i detta avseende. Flera motionärer framhöll att rättssäkerhetsskäl talade för att ålägganden skulle riktas mot den näringsidkare som har det faktiska ansvaret för produkten, och inte såsom enligt lagförslaget den som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med föreläggandet.

Några motionärer pekade på att en näringsidkare som marknadsför skadliga produkter kan undgå ansvar enligt lagen genom att föra över tillgångarna till ett annat bolag eller försätta bolaget i konkurs, varför frågan om att införa tvingande regler om ansvarsförsäkring borde tas upp.

I en motion framhölls att bl.a. enskilda konsumenter borde ges talerätt i Marknadsdomstolen.

Lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna och hemställde att riksdagen i stället biföll det i propositionen framlagda lagförslaget.22 Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets begäran.23Produktsäkerhetslagen trädde i kraft den 1 juli 1989.

21Prop. 1988/89:23 s. 217. 22 Bet. 1988/89:LU13. 23 Rskr. 1988/89:61, SFS 1988:1604.

2.2.4. Exportförbud

Produktåterkallelsekommitténs slutbetänkande

Produktåterkallelsekommittén fick genom tilläggsdirektiv i uppdrag att utreda om regler angående förbud mot export av varor som är allvarligt och direkt farliga för liv, hälsa och säkerhet borde införas och hur dessa regler i så fall borde utformas.24 Kommittén tog ställning till frågan i sitt slutbetänkande Export av farliga varor.25

Kommittén konstaterade att det i Sverige saknades generell lagstiftning som reglerar exporten av farliga varor, men att bestämmelser i ämnet fanns för några speciella varugrupper.26Kommittén anförde att utgångspunkten för arbetet hade varit att det är etiskt oförsvarligt att till andra länder exportera produkter som med hänsyn till risken för allvarlig skada på person eller i miljön inte får användas här i landet, men att avsteg från denna princip kunde vara motiverade t.ex. när mottagarlandet gör andra riskvärderingar än de som görs här i landet. Vad angår konsumentprodukter behövdes i första hand en möjlighet att hindra export av varor som kan medföra oväntade risker och därför vålla skada innan det importerande landets egen produktkontroll hinner ingripa.

Kommittén förordade ett tillägg till produktsäkerhetslagen med innebörden att Marknadsdomstolen kan förbjuda export, om det av särskilda skäl krävs för att hindra att en vara orsakar allvarlig skada på person. I detta sammanhang framhöll kommittén att förslaget stod i god överensstämmelse med OECD:s rekommendation från 197927 om att export av farliga varor bör begränsas eller förbjudas samt att även Nordiska rådet,28 GATT och EG uppmärksammat frågan.

Remissinstanserna

Flertalet remissinstanser, däribland Konsumentverket och Marknadsdomstolen, ställde sig positiva till kommitténs förslag. Kommerskollegium och flertalet av företrädarna för näringslivet

24 Dir. 1985:9. 25SOU 1988:56. 26SOU 1988:56 s. 11 ff. 27 Rekommendation OECD C/79/202 om produktsäkerhet. 28 Rekommendation 19/1989/j om begränsningar av export av farliga varor.

avstyrkte en lagstiftning om exportförbud, främst med hänvisning till att något behov av sådan lagstiftning inte fanns.

Propositionen

Föredragande statsrådet anförde att bl.a. principiella skäl talade för att sådana produkter som inte får säljas på hemmamarknaden eller som har återkallats från denna av den orsaken att de anses kunna medföra allvarlig skada för människors liv och hälsa inte heller skall få exporteras.29 En reglering av exporten kan behövas för att förhindra att ett företag utomlands marknadsför en produkt som exempelvis ålagts säljförbud här i landet. Det framhölls att många länder saknar effektiva kontrollmöjligheter.

Regeringen ansåg att det i lagstiftningen borde föras in en möjlighet att förbjuda en näringsidkare att exportera en vara, som denne tillhandahåller och som innebär särskilda risker för allvarlig skada på person. Härvid anfördes att ett beslut om exportförbud skulle ha generell giltighet och således gälla alla länder. Undantag kan dock göras om landet i fråga uttryckligt tagit ställning till frågan om export till landet av en viss vara.

Riksdagsbehandlingen

Flera av lagutskottets ledamöter ansåg, i likhet med flera motionärer, att regeringens förslag om införande av exportförbud för konsumentvaror borde avslås, främst med hänvisning till att en påtaglig risk fanns att reglerna skulle kunna föranleda kritik från EG samt att något påtagligt praktiskt behov av sådan reglering inte fanns.30

Utskottet hemställde att riksdagen avslog nämnda motioner och biföll regeringens förslag om ändring i produktsäkerhetslagen. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets begäran.31Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1991.

29Prop. 1990/91:91 s. 7 ff. 30 Bet. 1990/91:LU31. 31 SFS 1991:358, rskr. 1990/91:271.

2.2.5. Genomförandet av direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet

Direktiv 92/59/EG

Direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet beslutades av EG:s ministerråd den 29 juni 1992 och trädde i kraft den 29 juni 1994.

Avdelning I avhandlar direktivets syfte och räckvidd samt vissa definitioner. Direktivet tillkom enligt ingressen för att medlemsländernas regler om produktsäkerhet skulle bli mer enhetliga och för att främja fri rörlighet av säkra produkter på den gemensamma marknaden. Syftet med direktivet anges i artikel 1.1 vara att säkerställa att produkter som släpps ut på marknaden är säkra. För produkter som regleras särskilt av andra EG-bestämmelser är direktivet emellertid tillämpligt bara i sådana avseenden som andra EG-bestämmelser inte behandlar (artikel 1.2). I artikel 2 definieras begreppen produkt, säker respektive farlig produkt samt tillverkare och distributör.

I avdelning II (artiklarna 3 och 4) behandlas vad som kallas det allmänna säkerhetskravet. Den grundläggande principen är att en tillverkare endast får släppa ut säkra produkter på marknaden (artikel 3.1). För att uppnå detta åligger det en tillverkare att dels ge konsumenterna information om eventuella risker så att de kan vidta försiktighetsåtgärder, dels se till att tillverkaren själv får information om riskerna, genom exempelvis slumpvisa provningar av marknadsförda produkter, så att lämpliga åtgärder kan vidtas. För distributörer gäller att de skall iaktta vederbörlig omsorg för att medverka till att det allmänna säkerhetskravet följs, framför allt genom att inte leverera produkter som de vet eller borde ha förstått inte uppfyller detta krav. De skall också vidarebefordra information om och delta i strävandena att undanröja risker.

Om det inte finns några särskilda säkerhetsregler inom EG för en produkt skall produkten normalt anses säker om den motsvarar de nationella säkerhetsregler som gäller i det medlemsland där produkten saluförs (artikel 4.1). Om även nationella säkerhetsregler saknas, skall bedömningen ske utifrån standarder eller tekniska specifikationer inom EG, nationella standarder, allmän sedvänja och i sista hand den säkerhetsnivå som konsumenterna rimligen förväntar sig (artikel 4.2). Direktivet förutser att en produkt kan visa sig vara farlig även om den överensstämmer med

principer av nyss nämnt slag. I sådana fall skall behöriga myndigheter i medlemsstaterna vara oförhindrade att vidta lämpliga åtgärder för att hindra att produkten kommer ut på marknaden eller för att ta bort den från marknaden (den s.k. skyddsklausulen, artikel 4.3).

Avdelning III omfattar medlemsstaternas skyldigheter och befogenheter. Medlemsstaterna skall utfärda den lagstiftning och de föreskrifter som behövs för att uppnå direktivets syfte. Det betonas särskilt att medlemsstaterna skall se till att det finns myndigheter som kan utöva tillsyn och som har nödvändiga befogenheter, inklusive möjlighet att meddela lämpliga sanktioner vid handlande i strid med direktivet (artikel 5).

De åtgärder som medlemsstaterna skall kunna vidta exemplifieras i direktivet (artikel 6.1). Bland annat anges att medlemsstaterna skall kunna ta slumpvisa prover av en produkt för kontroll, kräva att lämpliga varningar om riskerna anbringas, förbjuda tillhandahållande av en farlig produkt och se till att en farlig produkt dras tillbaka från marknaden. Åtgärderna får enligt direktivet riktas mot tillverkare, distributörer, särskilt den som först har distribuerat produkten, och varje annan person som i övrigt kan bidra till att minska riskerna med produkten (artikel 6.2).

I avdelning IV behandlas underrättelse och utbyte av information. En medlemsstat som ingriper mot en produkt skall informera kommissionen om åtgärderna och skälen för dessa. Kommissionen skall därefter inleda samråd med berörda parter och vidarebefordra informationen till andra medlemsstater, om åtgärderna anses befogade. Anser kommissionen det motsatta, skall den medlemsstat som ingripit underrättas (artikel 7).

Avdelning V handlar om nödsituationer och ingripanden på gemenskapsnivå. Om en medlemsstat ingriper mot en produkt som innebär en allvarlig och akut fara, skall kommissionen underrättas enligt ett särskilt informationssystem som anges i en bilaga till direktivet (artikel 8.1). Kommissionen har också själv möjlighet att i vissa fall fatta beslut som innebär att en medlemsstat blir tvungen att göra ett tidsbegränsat ingripande mot en produkt (artikel 9). Vidare sägs att tjänstemän skall ha tystnadsplikt i fråga om sådan information som kommer fram vid tillämpningen av direktivet (artikel 12). Information som avser en produkts säkerhetsegenskaper måste dock göras allmänt tillgänglig, om omständigheterna kräver det med hänsyn till människors hälsa och säkerhet.

Avslutningsvis innehåller direktivet i avdelning VI bl.a. regler om rätt för dem mot vilka åtgärder enligt direktivet övervägs eller vidtas att yttra sig, liksom att få beslut prövade av domstol (artikel 14).

Produktsäkerhetsutredningens delbetänkande Produktsäkerhetslagen och EG

Produktsäkerhetsutredningen skulle enligt sina direktiv överväga vilka ändringar som kunde behöva göras i produktsäkerhetslagen med anledning av EG-direktivet om allmän produktsäkerhet.32Utredningsarbetet skulle vara inriktat på att finna sådana näringsrättsliga lagtekniska lösningar som motiverades av EG-direktivet i fråga, i första hand inom ramen för produktsäkerhetslagen.

Produktsäkerhetsutredningen behandlade dessa frågor i sitt delbetänkande Produktsäkerhetslagen och EG.33

Produktsäkerhetsutredningen ansåg det vara möjligt att behålla produktsäkerhetslagens tillämplighet på tjänster, trots att motsvarande regler saknas i direktivet, då produktsäkerhetslagen behandlar inhemska och utländska tjänster lika och de svenska reglerna syftar till att åstadkomma en större säkerhet på konsumentområdet. Med hänsyn till bl.a. dessa omständigheter kom utredningen fram till att den svenska lagen även fortsättningsvis borde kunna omfatta sakskador. Inte heller produktsäkerhetslagens regler om exportförbud ansåg utredningen komma i konflikt med EES-avtalet.34

Utredningen föreslog att produktsäkerhetslagen skulle byggas ut på ett par punkter, så att en bättre överensstämmelse med EGdirektivet uppnås. Utredningen föreslog sålunda att lagen skulle inledas med en allmän bestämmelse, en generalklausul, om att näringsidkare får tillhandahålla en vara eller en tjänst bara om den kan anses säker. En sådan generalklausul skulle enligt utredningen på ett tydligare sätt markera att det är näringsidkarna som har det primära ansvaret för de varor och tjänster som de tillhandhåller. Utredningen framhöll också att man med en generalklausul får bättre överensstämmelse med annan EG-anpassad lagstiftning på produktsäkerhetens område.35

32 Dir. 1993:46. 33SOU 1993:88. 34SOU 1993:88 s. 86 f., 91 ff. och 110 ff. 35SOU 1993:88 s. 99 ff.

Utredningen ansåg vidare att lagen borde innehålla bestämmelser om vad som avses med en säker vara eller tjänst.36 I de föreslagna bestämmelserna, som hade utformats efter modell av EGdirektivet, sägs bl.a. att en vara eller tjänst är säker, om den under normala och rimligt förutsebara användningsförhållanden inte utgör någon risk eller bara en sådan risk som är förenlig med kraven på en hög skyddsnivå för personer och egendom.

En återkallelse fick enligt produktsäkerhetslagen i dess dåvarande lydelse ske endast från den som innehar varan i fråga för att bruka den eller, när det gällde en tjänst, från dem som innehar egendom som tjänsten avser för att bruka den. Enligt direktivet (artikel 3.2 tredje stycket) skall en farlig vara kunna återkallas så snart den lämnat tillverkaren eller importören, dvs. även om den befinner sig i ett tidigare säljled och alltså inte hunnit ut till konsumenten. Utredningen noterade att det i förarbetena till produktsäkerhetslagen inte finns någon motivering till varför återkallelse enligt lagen endast kan ske från brukarna. Något bärande skäl att ha en lägre skyddsnivå i den svenska lagen ansåg utredningen inte fanns, varför en ändring föreslogs i detta avseende.37

Utredningen ansåg att produktsäkerhetslagens handläggningsregler, liksom reglerna om tillsyn och marknadskontroll, borde kunna behållas oförändrade.38 Utredningen redogjorde kort för SWEDAC:s rapport Marknadskontroll – en EG-anpassning till följd av EES-avtalet, enligt vilken rapport de möjligheter till interimistiska beslut som lagen ger inte kan anses garantera en tillräckligt snabb handläggning i enlighet med EG-direktivet. Utredningen anförde att det i direktivet inte uppställts några konkreta krav på marknadskontrollens organisation, och att det väsentliga budskapet i direktivets artikel 5 torde vara att medlemsstaterna skall se till att det finns ett väl fungerande övervakningssystem så att syftet, att endast säkra produkter skall finnas på marknaden, blir uppfyllt. Sammantaget gjorde utredningen den bedömningen att direktivets krav på en fungerande tillsyn i allt väsentligt var uppfyllda med det nuvarande systemet.

36SOU 1993:88 s. 152. 37SOU 1993:88 s. 108 ff. 38SOU 1993:88 s. 127 ff.

Remissinstanserna

Flertalet remissinstanser instämde i utredningens bedömning att den svenska lagen i huvudsak uppfyllde direktivets krav när det gäller skyddsnivå. De flesta remissinstanserna tillstyrkte eller hade ingen erinran mot utredningens förslag att i lagen införa en generalklausul jämte definitioner av grundläggande begrepp. Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrkte utredningens förslag att ersätta lagens “särskild risk för skada” med direktivets “inte är säker”. Marknadsdomstolen anförde att uttrycket “inte är säker” innebär oklarheter när det gäller bevisbördans placering, varför denna bör framgå direkt av lagtexten.

Kommerskollegium, Köpmannaförbundet och Motorbranschens Riksförbund ansåg att ansvaret för säkra produkter borde preciseras mellan tillverkare/importörer och detaljister.

Juridiska Fakultetsstyrelsen vid Stockholms universitet anförde att dagens rättegångsordning, där Marknadsdomstolen som första och sista instans fattar beslut i sakfrågan, inte uppfyller direktivets krav. Enligt fakultetsstyrelsen torde direktivets regler fordra ett tvåinstanssystem, t.ex. genom att Stockholms tingsrätt blir första instans eller att Konsumentverket blir beslutande förvaltningsmyndighet. SWEDAC uttalade att man inte såg några hinder mot att vederbörande tillsynsmyndighet ges möjlighet att besluta interimistiskt när det gäller farliga produkter, åtminstone i särskilt kvalificerade fall, om beslutet kan överklagas till domstol.

Konsumentverket ansåg att det bör övervägas att i lagen föra in en skyldighet för företagen att snarast ta kontakt med tillsynsmyndigheten när man uppmärksammat att en vara är farlig.

Ett flertal remissinstanser uttryckte tveksamhet mot regeln om exportförbud.

Propositionen

Regeringen ansåg i likhet med utredningen att lagen även fortsättningsvis skulle kunna tillämpas på såväl tjänster som sakskador, trots att sådana inte omfattas av direktivet.39

Regeringen ansåg också att antikviteter m.m. inte uttryckligen behövde undantas från lagens tillämpningsområde på sätt direktivet

39Prop. 1993/94:203 s. 219 f.

anger.40 Regeringen ansåg att det inte skulle innebära någon skillnad i den praktiska tillämpningen.

Regeringen gjorde bedömningen att direktivet och den svenska lagen i praktiken tillgodoser samma syften, trots olikheter i terminologi och systematik.41 En generalklausul skulle därför enligt regeringens mening inte tillföra lagen något utöver vad som redan gäller enligt lagens allmänna uppbyggnad och uttalanden i förarbetena. Någon lagändring föreslogs således inte i denna del.

Regeringen konstaterade att det i produktsäkerhetslagen i och för sig inte fanns några uttryckliga motsvarigheter till direktivets definition av säker produkt, men att det av förarbetena framgår att liknande omständigheter som räknas upp i direktivets artikel 2 skall beaktas också vid tillämpningen av den svenska lagen.42 Vidare ansåg regeringen att vad som sägs i artikel 4 om när en produkt skall anses säker m.m. måste anses gälla också enligt den svenska lagen, även om uttryckliga regler saknas. Några definitioner av begreppen ansåg regeringen därför inte vara nödvändiga. Enligt regeringens bedömning fick produktsäkerhetslagen – både till sin ordalydelse, enligt förarbetsuttalanden och på det sätt den tillämpas – anses motsvara de krav som kan utläsas i direktivet när det gäller skyddsnivå och urvalsmetod för ingripanden

I enlighet med vad utredningen hade anfört konstaterade regeringen att de svenska reglerna beträffande återkallelse var mer restriktiva än direktivets, då en återkallelse enligt lagen endast får ske från den som innehar varan i fråga för att bruka den.43 I likhet med utredningen ansåg regeringen att det inte fanns något bärande skäl för att ha en lägre skyddsnivå i den svenska lagen. Regeringen föreslog därför att lagen ändras så att det blev möjligt att återkalla varor från andra än brukarna, dvs. också från t.ex. detaljister.

I övrigt ansåg regeringen att de åtgärder som får vidtas enligt lagen i stort sett bör anses uppfylla direktivets krav på åtgärder, även om sättet att beskriva åtgärderna skiljer sig åt. Vad beträffar bestämmelsen om exportförbud såg regeringen inget skäl att upphäva eller begränsa denna.

När det gäller frågan om tillsynsmyndigheterna själva skall ha befogenheter att vidta nödvändiga åtgärder underströk regeringen att direktivet inte innehåller några konkreta krav på hur arbetet

40Prop. 1993/94:203 s. 225. 41Prop. 1993/94:203 s. 221. 42Prop. 1993/94:203 s. 226. 43Prop. 1993/94:203 s. 227.

rent administrativt skall bedrivas.44 Regeringen framhöll att den nuvarande ordningen med domstolsprövning hade fungerat bra och gav tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.

Beträffande frågan om överklaganderätt anfördes att direktivets artikel 14 torde vara skriven med tanke på det system med tillsynsmyndigheter som beslutande organ som gäller i flera EG-länder och enligt vissa svenska speciallagar. Bestämmelsen kunde därför inte tolkas så att Marknadsdomstolens avgöranden måste kunna överklagas.

Regeringen konstaterade att en rapporteringsskyldighet för näringsidkare vid kännedom om farliga varor, som föreslagits av Konsumentverket, hade diskuterats vid produktsäkerhetslagens tillkomst.45 Produktåterkallelsekommittén hade av tidsskäl inte tagit ställning till denna fråga. Föredragande statsrådet hade i det lagstiftningsärendet anfört att frågan borde utredas ytterligare men att det vore lämpligt att avvakta med en sådan utredning till dess att erfarenheter hade vunnits av den nya lagen. Regeringen anförde mot denna bakgrund att det i och för sig får anses ligga väl i linje med direktivets och produktsäkerhetslagens syften att tillsynsmyndigheterna så tidigt som möjligt får kännedom om riskfyllda varor och tjänster. En rapporteringsskyldighet av detta slag krävdes dock inte enligt direktivet. Enligt regeringens mening var det inte heller lämpligt att nu införa en sådan utvidgning av näringsidkarnas skyldigheter.

Riksdagsbehandlingen

Utrikesutskottet förordade att det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i produktsäkerhetslagen tillstyrktes. Riksdagen beslutade i enlighet med vad utskottet förordat.46Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1994.

44Prop. 1993/94:203 s. 231 ff. 45Prop. 1993/94:203 s. 221 f. 46 SFS 1994:610, bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367.

2.2.6. Informationsutbyte

I 1992 års direktiv om allmän produktsäkerhet åläggs medlemsstaterna underrättelseskyldighet vid ingripande mot varor på grund av allvarlig och akut risk. För Sveriges del skulle underrättelse ske till EFTA:s övervakningsmyndighet.

För att genomföra dessa bestämmelser utfärdade regeringen förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1994.

Med anledning av Sveriges medlemskap i EG genomfördes ändringar i förordningen om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror. Enligt förordningens nya lydelse skulle underrättelse enligt 1992 års direktiv ske till kommissionen, och inte som tidigare till EFTA:s övervakningsmyndighet.

I förordningen togs också in mer detaljerade föreskrifter beträffande dels Konsumentverkets underrättelseskyldighet i förhållande till kommissionen, dels vad Konsumentverket har att iaktta när motsvarande underrättelse erhålls från kommissionen. Härutöver infördes ett åläggande för de myndigheter som har att rapportera till Konsumentverket att lämna sådana upplysningar som Konsumentverket behöver för att fullfölja sin underrättelseskyldighet.

Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1995.47

2.2.7. Överklagande m.m.

Genom en ändring av 26 § produktsäkerhetslagen bestämdes att vissa handläggningsbeslut enligt lagen skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol i stället för som tidigare till kammarrätten. Vidare angavs i lagen att prövningstillstånd krävs för att kammarrätten skall pröva ett överklagat mål.

Bestämmelsen i 9 §, som handlar om återkallelse av tjänster, kompletterades i samband med denna ändring med ett tredje stycke om utformningen av ett åläggande om återkallelse. Ändringen föranleddes av att stadgandets tredje stycke av misstag hade fallit bort i samband med den senaste ändringen av paragrafen.

47 SFS 1994:1771.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 maj 1996.48 Till grund för lagstiftningsärendet låg domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000-talet – Arbetsuppgifter och förfaranderegler.49

2.2.8. Varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet

Produktsäkerhetsutredningens slutbetänkande

Produktsäkerhetsutredningen hade också i uppdrag att överväga och lämna förslag till sådan lagstiftning som kan behövas till skydd mot farliga varor och tjänster som enskilda fysiska personer erbjuds även i sådan offentlig verksamhet som inte är att anse som näringsverksamhet.50 Enligt utredningens direktiv skulle inriktningen vara att överväga regler på sådana områden där individen har ett kundliknande förhållande till det offentliga. Härmed avsågs enligt direktiven sådana situationer där individen står i kontakt med ett statligt eller kommunalt organ för att få service av något slag eller utnyttja statlig eller kommunal egendom. Som exempel på sådana områden nämndes hälso- och sjukvården, utbildningsväsendet, barnomsorgen, äldreomsorgen samt sport- och fritidsverksamhet.

Produktsäkerhetsutredningen framhöll i sitt slutbetänkande Produktsäkerhet och offentlig verksamhet att utgångspunkten måste vara att enskilda inte i något sammanhang skall behöva utsättas för farliga produkter.51 Att låta produktsäkerhetslagens tillämpningsområde bero på om en produkt tillhandahålls i näringsverksamhet eller inte ansåg utredningen vara ägnat att vålla praktiska svårigheter. Det är inte alltid lätt att avgöra om en viss verksamhet är att hänföra till näringsverksamhet, och dessutom sker förskjutningar i gränsdragningen mellan privat och offentlig verksamhet. Det har alltsedan produktsäkerhetslagens tillkomst framhållits som särskilt angeläget att barn inte kommer i kontakt med farliga produkter, vilket syfte skulle kunna främjas genom en utvidgning av lagen. Utredningen förordade således att lagen även skulle göras tillämplig på varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

48 SFS 1995:1715, prop. 1995/96:22, bet. 1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55. 49SOU 1991:106. 50 Dir. 1993:46. 51SOU 1994:150 s. 119 ff.

Utredningen ansåg att starka skäl talar för att man, i stället för att begränsa lagens tillämpning i enlighet med vad som angavs i utredningens direktiv, låter lagen gälla fullt ut inom den offentliga sektorn. Därmed slipper man sådana gränsdragningsproblem som skulle uppstå med en begränsad tillämplighet. Utredningen förutsatte att åtgärder enligt lagen i första hand skulle komma att övervägas i sådana kundliknande förhållanden som hade angetts i direktiven.52

När det gäller tjänster som tillhandahålls inom offentlig verksamhet ansåg utredningen att starka skäl talar för att inte låta sådana tjänster omfattas av produktsäkerhetslagen.53 En stor del av de tjänster som förekommer inom den offentliga sektorn har karaktären av myndighetsutövning och det kan knappast komma i fråga att låta den typen av tjänster kontrolleras och bli föremål för åtgärder inom ramen för produktsäkerhetslagen. Utredningen framhöll också att det, vid de kontakter som utredningen hade haft med exempelvis Konsumentverket, inte hade kommit fram att det skulle finnas något behov att låta lagen bli tillämplig även på tjänster som tillhandahålls inom den offentliga sektorn.

Remissinstanserna

Nästan samtliga remissinstanser ställde sig positiva till att produktsäkerhetslagen utvidgas till att gälla varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Några instanser, t.ex. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet, ifrågasatte om produktsäkerhetslagen över huvud taget skulle gälla för tjänster. Förbunden ifrågasatte även att offentliga organ likställs med näringsidkare i ansvarshänseende och att dessa organ underkastas samma tillsyns- och sanktionssystem som privata näringsidkare.

När det gäller tjänster i offentlig verksamhet var remissopinionen mer splittrad. Flera remissinstanser stämde in i utredningens förslag, t.ex. Konsumentverket och SWEDAC. Inte heller Marknadsdomstolen hade i princip några invändningar mot den föreslagna begränsningen. Bland annat Juridiska Fakultetsstyrelsen vid Stockholms universitet, Landsorganisationen i Sverige och Sveriges Industriförbund ansåg att det

52SOU 1994:150 s. 127. 53SOU 1994:150 s. 123 ff.

inte fanns tillräckliga skäl att utesluta offentliga tjänster från lagens tillämpningsområde.

Propositionen

Regeringen förordade på av de utredningen anförda skälen att lagens tillämpningsområde utvidgades till att omfatta varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Samhällsutvecklingen hade enligt regeringen bidragit till att man starkt kan ifrågasätta produktsäkerhetslagens begränsning till produkter som tillhandahålls i näringsverksamhet, och att en sådan avgränsning måste framstå som svårförståelig sett från den enskilde konsumentens synvinkel.54

Regeringen ansåg att övervägande skäl talade mot att låta produktsäkerhetslagen omfatta tjänster på det offentliga området.55Regeringen anmärkte att det inte gick att bortse från det förhållandet att under de snart tio år som ingripanden kunnat göras mot tjänster i näringsverksamhet, hade Marknadsdomstolen inte i ett enda fall haft en sådan fråga uppe till prövning. Varken utredningen eller remissinstanserna hade kunnat peka på någon relevant situation där lagen skulle kunna bli tillämplig på en tjänst som tillhandahållits i offentlig verksamhet. Något behov av att utvidga produktsäkerhetslagen till att även gälla offentliga tjänster hade alltså inte kommit fram, ansåg regeringen.

Riksdagsbehandlingen

Vid riksdagsbehandlingen framhölls i flera motioner att lagen borde göras tillämplig på offentliga tjänster som inte omfattas av myndighetsutövning. Lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna och tillstyrkte bifall till propositionens lagförslag.56 Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan.57 Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1996.

54Prop. 1995/96:123 s. 7 f. 55Prop. 1995/96:123 s. 11 f. 56 Bet. 1995/96:LU21. 57 SFS 1996:334, rskr. 1995/96:211.

2.3. Speciallagstiftning om produktsäkerhet

2.3.1. Livsmedel

Författningsreglering

De grundläggande författningarna på livsmedelsområdet är livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807). Till denna reglering kommer Livsmedelsverkets (www.slv.se) föreskrifter, som omfattar cirka 100 författningar och kungörs i Livsmedelsverkets författningssamling, LIVSFS (tidigare SLVFS).

Större delen av regelverket på livsmedelsområdet bygger på EGdirektiv som fortlöpande införlivas i svensk rätt genom Livsmedelsverkets föreskrifter. Några exempel är Livsmedelsverkets föreskrifter om livsmedelstillsatser (LIVSFS 2003:20), dricksvatten (SLVFS 2001:30) och bekämpningsmedelsrester i livsmedel (LIVSFS 2002:43), som samtliga genomför ett eller flera EGdirektiv. Härtill kommer ett stort antal EG-förordningar. Praktiskt taget alla regler som rör säkerhetskrav på livsmedel har gemenskapsrättsligt ursprung.

Den centrala ramförordningen för livsmedelslagstiftningen är Europaparlamentets och rådet förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.58

Syfte och tillämpningsområde

Livsmedelslagstiftningen skall tillgodose två huvudsyften. De livsmedel som säljs får inte vara skadliga, smittförande eller annars otjänliga till människoföda. Konsumenterna skall dessutom kunna lita på att bl.a. märkningen av livsmedel är riktig.

Med livsmedel förstås enligt livsmedelslagen matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken läkemedelslagen (1992:859) är tillämplig. Detta för med sig att lagen tillämpas på t.ex. på konfektyrer, maltdrycker, kryddor och sådana kosttillskott som inte omfattas av läkemedelslagen, men inte på t.ex. hundmat och annan djurföda.

58 EGT L 31, 1.2.2002, s. 1–24.

Genom Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2003:2) om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel regleras säkerheten hos bl.a. förpackningsmaterial som används till livsmedel och hushållsgeråd, exempelvis tallrikar, kastruller och förvaringsboxar för livsmedel.

Krav på livsmedel

Den grundläggande bestämmelsen om livsmedels beskaffenhet, 5 § lagen, innebär att livsmedel som saluhålls inte får ha sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas vara skadligt att förtära, smittförande eller annars otjänligt till människoföda.

Livsmedelstillsatser, dvs. ämnen som särskilt tillförs livsmedel för vissa angivna ändamål, skall ha godkänts för livsmedlet i fråga, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat (6 § lagen).

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får enligt 7 § lagen föreskriva en bestämd sammansättning eller beskaffenhet för livsmedel (livsmedelsstandard). Sådan myndighet som avses i 6– 7 §§ är enligt 2 och 4–5 §§ förordningen Livsmedelsverket.

Lagen upptar även bestämmelser om märkning (13 och 15 §§). Livsmedelsverket har härtill utfärdat bl.a. föreskrifter om märkning och presentation av livsmedel (SLVFS 1993:19). Färdigförpackat livsmedel skall i allmänhet vara märkt med uppgifter om bl.a. lämpligt förvaringssätt, hållbarhetstid och andra upplysningar av betydelse för konsumenterna.

Livsmedel får endast hanteras i en livsmedelslokal, dvs. en lokal som huvudsakligen används för stadigvarande hantering av livsmedel (22–23 §§ lagen). En livsmedelslokal skall enligt 37 § förordningen vara godkänd av livsmedelsmyndigheterna.

Grundläggande krav på att livsmedel skall vara säkra finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. I samma förordning introduceras den s.k. försiktighetsprincipen, som tidigare endast varit lagfäst på miljöområdet.

Tillsyn

Saluförbud för livsmedel kan meddelas enligt 16 § lagen, bl.a. om livsmedlet kan antas vara otjänligt till människoföda, om det tillförts någon ej godkänd livsmedelstillsats eller om det saknar föreskriven märkning. Det behövs således inte full bevisning om att livsmedlet är otjänligt till människoföda för att åstadkomma ett förbud mot saluhållande. Detta lägre beviskrav gällde redan enligt 1951 års livsmedelsstadga. Antagandet måste dock stödja sig på någon påvisbar omständighet som tyder på att livsmedlet kan vara otjänligt.

Föreskrifter om tillsyn finns i 24–29 §§ lagen. Livsmedelsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen, av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och av de EGförordningar som kompletteras av lagen. Länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet. På det kommunala planet är vanligen miljö- och hälsoskyddsnämnden tillsynsmyndighet. Tillsynen av t.ex. butiker och restauranger utövas främst av kommunala organ, medan Livsmedelsverket ansvarar för större tillsynsobjekt och vissa typer av anläggningar, t.ex. slakterier.

Tillsynsmyndigheterna får enligt 25 § lagen meddela sådana vitessanktionerade förelägganden och förbud som uppenbart behövs för att lagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall efterlevas.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom får myndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad (25 § tredje stycket lagen). Tillsynsmyndighet har rätt till tillträde till områden, livsmedelslokaler och andra utrymmen samt får där göra undersökningar och ta prover. Tillsynsmyndigheten har också rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar (26 §).

Det åligger polismyndigheterna att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen.

Saluförbjudna livsmedel får omhändertas. De kan göras dugliga till livsmedel eller användas för annat ändamål eller förstöras genom tillsynsmyndigheternas försorg (27 § lagen).

Tillsynsmyndigheten får ta ut avgifter för de kostnader man har haft för tillsyn enligt lagen (29 a § lagen).

Det kan nämnas att Livsmedelsverket och kommunerna också utövar tillsyn över material och produkter i kontakt med livsmedel och nappar.59

Straff och förverkande

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet hanterar livsmedel utan att vidta sådana försiktighetsmått att fara uppkommer för att livsmedlet förorenas eller blir otjänligt till människoföda kan enligt 30 § lagen dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Det är enligt samma bestämmelse belagt med straff att med uppsåt eller av oaktsamhet bl.a. att saluföra livsmedel som är otjänligt till människoföda (16 §), att underlåta att märka livsmedlet på föreskrivet sätt (16 §), att använda beteckning så att risk för förväxling uppstår (19 §) och att hantera livsmedel som innehåller ett ämne som förbjudits (föreskrift som har meddelats med stöd av 9 eller 10 §).

Har en förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintresset uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt kan man dömas till fängelse i högst två år (30 § andra stycket lagen). I ringa fall döms inte till ansvar.

Enligt 30 § tredje stycket lagen döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldighet att på en tillsynsmyndighets begäran lämna upplysningar och handlingar till böter.

Varor som varit föremål för brott skall förklaras förverkade, om inte detta är uppenbart oskäligt (32 § lagen).

Överklagande

Livsmedelsverkets beslut i ett särskilt fall som meddelats enligt lagen, eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol eller annars hos regeringen. Eftersom Livsmedelsverket är beläget i Uppsala län överklagas besluten till Länsrätten i Uppsala län. Beslut av kommunal nämnd överklagas hos länsstyrelsen, vars beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (33 och 35 §§ lagen).

Myndighet kan förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av att det har överklagats (36 § lagen).

59 Förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken, område D4 i bilagan.

Beslut som fattats med stöd av miljöbalken överklagas enligt 19 kap. 1 § tredje stycket miljöbalken till miljödomstol. Denna ordning gäller för beslut av Livsmedelsverket eller av en kommunal nämnd när det gäller dels material eller produkter som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel och nappar, dels utsläppande på marknaden av sådant livsmedel som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer.60

Praxis

Förbud mot saluhållande av livsmedel meddelas relativt ofta, bl.a. som ett resultat av tillsynsmyndigheternas marknadskontroll. Förbud kan också komma att meddelas efter anmälningar från allmänheten. Ibland får verket rapporter om vådliga livsmedel från världshälsoorganisationen, WHO. Det finns ett internationellt samarbete på livsmedelsområdet (Codex Alimentarius Commission).

Saluförbud har meddelats för bl.a. burkkonserverade livsmedel, som innehållit höga halter av tenn, kvicksilver eller histamin. Även försäljningen av livsmedel innehållande otillåtna färgämnen har förbjudits, liksom livsmedel som visat sig innehålla bekämpningsmedelsrester.

Vid misstanke om mycket allvarliga hälsorisker sänder Livsmedelsverket ut pressmeddelanden med uppmaningar till allmänheten att inte äta av det farliga livsmedlet. Beslut om saluförbud meddelas ofta till press, radio och TV. Besluten får således ofta stor publicitet.

2.3.2. Läkemedel

Författningsreglering

Hanteringen av läkemedel regleras främst genom läkemedelslagen (1992:859) och läkemedelsförordningen (1992:1752). Läkemedelslagen genomför i delar rådets direktiv 65/65/EEG av den 26 januari 1965 om tillnärmning av bestämmelser som fastställts genom lagar och andra författningar och som rör farmaceutiska specialiteter,61med därpå följande ändringsdirektiv, samt ett stort antal andra EG-

60 Förordningen om tillsyn enligt miljöbalken, område F i bilagan. 61 EGT 22, 9.2.1965, s. 369–373.

direktiv om läkemedel. Direktiv 65/65/EEG har upphävts, men har tillsammans med ett flertal andra direktiv på läkemedelsområdet ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler om humanläkemedel.62

I läkemedelsförordningen finns närmare bestämmelser om bl.a. tillverkning, import, registrering, utlämnande och försäljning av läkemedel. I förordningen regleras också Läkemedelsverkets uppgiftsskyldighet till bl.a. Europeiska läkemedelsmyndigheten vid bl.a. återkallelse av ett läkemedel.

Läkemedelsverket har meddelat ett flertal föreskrifter och allmänna råd. Dessa publiceras i Läkemedelsverkets (www.mpa.se) författningssamling (LVFS).

Enligt Läkemedelsverkets föreskrifter om ändring i Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1995:9) om tillämpning av läkemedelslagen på vissa varor (LVFS 2001:2), skall läkemedelslagen i sin helhet tillämpas på vissa varor som har läkemedelsliknande effekt eller användningsområde, t.ex. vissa bantningsmedel. S.k. utvärtes läkemedel, t.ex. sårsalvor och antiseptiska medel, omfattas av bestämmelserna i Läkemedelsverkets allmänna råd om godkännande av vissa utvärtes läkemedel för försäljning (LVFS 1995:19).

Tillämpningsområde

Lagen inleds med en bestämmelse om vad som avses med läkemedel, nämligen varor som är avsedda att tillföras människor eller djur för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte (1 §). Det är alltså avsikten med produkten och dess medicinska egenskaper som är av avgörande betydelse vid klassificeringen.

Krav på läkemedel

I lagens 4 § föreskrivs att ett läkemedel skall vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett läkemedel är ändamålsenligt, om det är verksamt för sitt ändamål och vid normal användning inte har skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda

62 EGT L 311, 28.11.2001, s. 67–128, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/98/EG (EUT L 33, 8.2.2003, s. 30–40).

effekten. Ett läkemedel skall vidare vara fullständigt deklarerat, ha godtagbar och särskiljande benämning samt vara försett med tydlig märkning.

Krav på förhandsgodkännande

Ett läkemedel får som regel säljas först sedan det har godkänts för försäljning. Godkännandet får förenas med villkor. Läkemedelsverket prövar om ett läkemedel skall godkännas eller förenas med villkor. Läkemedelsverket har därefter skyldighet att fortlöpande kontrollera om godkännandet fortfarande bör gälla. Den som ansöker om godkännande eller tillstånd till försäljning skall visa att kraven enligt 4 § är uppfyllda. Verket får förelägga den som fått ett godkännande att visa att läkemedlet fortfarande uppfyller kraven för godkännandet (5–10 §§ lagen).

Läkemedelsverkets föreskrifter och allmänna råd om godkännande av läkemedel för försäljning m.m. (LVFS 1995:8) innehåller närmare bestämmelser om försäljning av läkemedel.

Återkallelse

Enligt 11 § lagen får Läkemedelsverket ålägga den som fått ett läkemedel godkänt att återkalla läkemedlet från den som innehar det i följande fyra fall: om det behövs för att förebygga skada, om läkemedlet inte är verksamt för sitt ändamål, om det inte är av god kvalitet, eller om väsentliga krav i samband med tillverkning eller import inte uppfylls.

Enligt samma bestämmelse har ett åläggande om återkallelse den innebörd som följer av 8 § andra stycket produktsäkerhetslagen. Detta innebär enligt läkemedelslagens förarbeten att den som fått läkemedlet godkänt vid återkallelse skall vidta någon av de åtgärder som föreskrivs i produktsäkerhetslagen, närmast utbyte eller återgång. 63

Enligt 12 § lagen får Läkemedelsverket besluta att ett godkännande av ett läkemedel skall upphöra, om ett åläggande att återkalla ett läkemedel inte följs. Ett godkännande skall också upphöra, bl.a. om den som förelagts att visa att ett läkemedel

63Prop. 1991/92:107 s. 92.

alltjämt uppfyller kraven för godkännande inte förmår visa att så är fallet.

Säkerhetsinformation

Enligt 21 § lagen skall information om sådana läkemedel som har särskild betydelse för att förebygga skada eller för att främja en ändamålsenlig användning av läkemedel lämnas skriftligen när ett läkemedel tillhandahålls konsumenter.

Tillsyn

Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet enligt lagen. Verket har rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Läkemedelsverket har vidare rätt att för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock ej bostäder, samt där göra undersökningar och ta prover. Den som förfogar över sådana varor som är föremål för tillsyn skall lämna nödvändigt biträde vid undersökningen. Vägras tillträde eller biträde får Läkemedelsverket förelägga vite.

Läkemedelsverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen efterlevs. Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Läkemedelsverket kan också förbjuda någon att sälja produkter som inte är godkända för försäljning.

Straff och förverkande

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot lagen döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (26 § lagen).

Läkemedel som har varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vinningen av brottet (27 § lagen).

Överklagande

Enligt 28 § lagen överklagas Läkemedelsverkets beslut i ett enskilt fall hos allmän förvaltningsdomstol. Eftersom Läkemedelsverket är beläget i Uppsala innebär detta Länsrätten i Uppsala län.

Av samma bestämmelse följer att ett beslut i ett enskilt fall som fattats av Läkemedelsverket, länsrätten eller kammarrätten skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

2.3.3. Medicintekniska produkter

Författningsreglering

Lagen (1993:584) om medicintekniska produkter – med tillhörande förordning (1993:876) – innehåller bestämmelser om krav på medicintekniska produkter, kliniska prövningar, uppgiftsskyldighet och tillsyn. Genom lagen genomförs tre EG-direktiv: rådets direktiv 90/385/EEG av den 20 juni 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om aktiva medicintekniska produkter för implantation,64 rådets 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter65 och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EEG av den 27 oktober 1998 om medicintekniska produkter för in-vitro diagnostik.66

Kompletterande föreskrifter har meddelats av Socialstyrelsen (www.sos.se), vilka har publicerats i Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS). Den 1 september 2001 tog Läkemedelsverket (www.mpa.se) till stor del över Socialstyrelsens föreskriftsrätt. Av Läkemedelsverket utfärdade föreskrifter publiceras i Läkemedelsverkets författningssamling (LVFS).

Tillämpningsområde

Enligt 2 § lagen avses med en medicinteknisk produkt en produkt som enligt tillverkarens uppgift skall användas, separat eller i kombination med annat, för att hos människor enbart eller i

64 EGT L 189, 20.7.1990, s. 17–36, senast ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22). 65 EGT L 169, 12.7.1993, s. 1–43, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/104/EG (EGT L 6, 10.1.2002, s. 50–51). 66 EGT L 331, 7.12.1998, s. 1–37, ändrat genom Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 166/1999 (EGT L 61, 1.3.2001, s. 17–18).

huvudsak påvisa, förebygga, övervaka, behandla eller lindra en sjukdom, påvisa, övervaka, behandla, lindra eller kompensera en skada eller ett funktionshinder, undersöka, ändra eller ersätta anatomin eller en fysiologisk process, eller kontrollera befruktning.

Exempel på medicintekniska produkter är preventivmedel, kontaktlinsprodukter, glasögon, sprutor och plåster. En vara, som normalt inte är att betrakta som en medicinteknisk produkt, kan komma att betraktas som en sådan, om tillverkaren gör utfästelser som täcks av gällande definition.

Krav på medicintekniska produkter

En medicinteknisk produkt skall enligt 5 § lagen vara lämplig för sin användning. Produkten är lämplig, om den vid normal användning för sitt ändamål uppnår de prestanda som tillverkaren avsett och tillgodoser höga krav på skydd för liv, personlig säkerhet och hälsa hos patienter, användare och andra.

Av 9 § lagen framgår att en medicinteknisk produkt får släppas ut på marknaden eller tas i bruk endast om den uppfyller de krav och villkor som gäller enligt 5 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 6 §. Sådana föreskrifter har meddelats av Läkemedelsverket genom LVFS 2001:5, 2001:6 och 2001:7.

Anmälningsskyldighet för tillverkare

Läkemedelsverkets föreskrifter och allmänna råd om tillverkares skyldighet att rapportera olyckor och tillbud med medicintekniska produkter (LVFS 2001:8) gäller medicintekniska produkter som är CE-märkta. Enligt föreskrifterna skall tillverkaren anmäla följande omständigheter med medicintekniska produkter till Läkemedelsverket: de som orsakat en patients, användares eller någon annans död, de som orsakat att en patient, en användare eller någon annan fått sin hälsa allvarligt försämrad, samt de som kunnat orsaka en patients, en användares eller någon annans död eller att någon patient, användare eller någon annan kunnat få sin hälsa allvarligt försämrad.

Tillverkaren skall även underrätta Läkemedelsverket då han på grund av tekniska eller medicinska skäl drar tillbaka en produkt från marknaden, som annars kunnat leda till en patients, en

användares eller någon annans död eller en allvarlig försämring av hälsotillståndet. Vidare skall tillverkaren anmäla felaktigheter och ofullständigheter i bruksanvisningar, manualer eller annat informationsmaterial som har lett till olyckor eller tillbud.

Anmälningsskyldighet för vårdgivare

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om användning och egentillverkning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården (SOSFS 2001:12) skall tillämpas vid användning och hantering av medicintekniska produkter i verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125). Enligt dessa föreskrifter skall vårdgivaren så snart som möjligt anmäla sådana händelser och tillbud av det slag som anges i Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2001:8) till dels tillverkaren eller dennes representant, dels Läkemedelsverket. Motsvarande händelser med egentillverkade produkter skall anmälas till Socialstyrelsen.

Tillsyn

Den tillsyns- och föreskriftsrätt som anges i 6 och 11 §§ lagen tillkommer i huvudsak Läkemedelsverket. Tillsynen över hur de medicintekniska produkterna används i hälso- och sjukvården utövas dock av Socialstyrelsen, som även har rätt att meddela föreskrifter om sådana medicintekniska produkter som tillverkas inom vården och endast skall användas i den egna verksamheten.

Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs och få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där medicintekniska produkter hanteras. Om det behövs får myndigheten också göra undersökningar och ta prover. En tillsynsmyndighet har rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra nämnda åtgärder (12 § lagen).

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen efterlevs (13 § lagen). Vite får föreläggas (14 §).

Straff och förverkande

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 9 § första stycket lagen, dvs. släpper ut en medicinteknisk produkt på marknaden trots att den inte uppfyller gällande krav och villkor, eller bryter mot ett förbud som meddelats med stöd av 8 § döms till böter eller fängelse i ett år. I ringa fall döms inte till ansvar (17 § lagen).

En medicinteknisk produkt som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet av produkten skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vinningen av brottet (18 §).

Överklagande

Ett beslut som meddelats av en myndighet i ett enskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas till länsrätten, dvs. Länsrätten i Uppsala län. Ett beslut som tillsynsmyndigheten eller en domstol meddelar i ett enskilt fall gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet (19 § lagen).

2.3.4. Kemikalier

Författningsregleringen

Kemikalieområdet regleras främst genom bestämmelserna i 14 kap. miljöbalken (1998:808). Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1999, då lagen (1985:426) om kemiska produkter liksom ett flertal förordningar på kemikalieområdet upphörde att gälla. Kapitlet har till stora delar karaktären av ramlagstiftning och får sitt innehåll genom förordningar som utfärdas av regeringen samt föreskrifter från främst Kemikalieinspektionen (www.kemi.se). Kapitlet skall tillämpas tillsammans med hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken.

Regeringen har med stöd av miljöbalken utfärdat bl.a. förordningen (1998:941) om kemiska produkter och biotekniska organismer. I förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter regleras vissa ämnen, bl.a. kadmium, klorerade lösningsmedel och kvicksilver.

Härutöver finns ytterligare förordningar som behandlar bl.a. vissa slag av kemiska produkter. Exempel på sådana författningar är förordningen (1985:837) om PCB m.m., förordningen (1985:838) om motorbränslen, förordningen (1986:683) om förbud mot asbesthaltiga friktionsbelägg i fordon, förordningen (1993:1268) om spillolja, förordningen (1998:947) om bekämpningsmedel och förordningen (2000:338) om biocidprodukter.

Kemikalieinspektionen har meddelat två grundläggande författningar: Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning av kemiska produkter (KIFS 1994:12) och om kemiska produkter och biotekniska organismer (KIFS 1998:8). Härtill kommer ett flertal EG-förordningar, som bl.a. reglerar vissa typer av kemikalier.

Författningarna om kemikalier genomför nästan uteslutande EG-direktiv. De viktigaste direktiven på kemikalieområdet är rådets direktiv 67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga kemikalier,67 det s.k. substansdirektivet, rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat,68 det s.k. begränsningsdirektivet, och Europaparlamentets och rådet direktiv 1999/45/EG av den 31 maj 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat,69 det s.k. preparatdirektivet.

Tillämpningsområde

Av 14 kap. 1 § första stycket miljöbalken framgår att bestämmelserna i kapitlet skall tillämpas på kemiska produkter och biotekniska organismer.

Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av kemiska ämnen (14 kap. 2 §). Med kemiska ämnen menas grundämnen och kemiska föreningar. Beredningar innebär

67 EGT 196, 16.8.1967, s. 1–98, senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 807/2003 (EUT L 122, 16.5.2003, s. 36–62). 68 EGT L 262, 27.9.1976, s. 201–203, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/11/EG (EUT L 42, 15.2.2003, s. 45–46). 69 EGT L 200, 30.7.1999, s. 1–68, ändrat genom kommissionens direktiv 2001/60/EG (EGT L 226, 22.8.2001, s. 5–6).

lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor, t.ex. färg och tvättmedel. Kapitlet innehåller bestämmelser som speciellt rör bekämpningsmedel, t.ex. ogräsmedel och myggmedel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 14 kap. 1 § andra stycket bestämma att kapitlet även skall tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt. Enligt 3 § förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer får Kemikalieinspektionen meddela sådana varuföreskrifter. I 26 § samma förordning ges motsvarande bemyndigande till Naturvårdsverket, Boverket och Livsmedelsverket för vissa varugrupper inom deras respektive verksamhetsområden.

Kemikalieinspektionen har genom KIFS 1998:8, 9 kap., föreskrivit att balken skall tillämpas på t.ex. träbaserade skivor som innehåller formaldehydbaserade tillsatser (20 §) och träskyddsbehandlat virke (28 §). Dessa bestämmelser är av nationellt ursprung, i likhet med flertalet bestämmelser i 9 kap. Inspektionen har vidare i 10 kap. föreskrivit att vissa kemiska produkter inte får användas i vissa varor, t.ex. nickel i ringar, halsband och spännen till armbandsur. Bestämmelserna i 10 kap. genomför EG:s begränsningsdirektiv.

I förordningen om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter anges att bl.a. sjukvårds- och sanitetsartiklar, klädesplagg och material till sådana samt hushållsgods inte får saluhållas eller överlåtas, om de innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt och därigenom kan befaras medföra skada på människor (16 §). Vissa andra varor som innehåller särskilda kemiska ämnen, som t.ex. kvicksilverhaltiga termometrar och tändstickor i vars tändmassa ingår vit eller gul fosfor, förbjuds också genom samma förordning.

Miljöbalken skall tillämpas vid innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på marknaden (13 kap. 1 § miljöbalken). Detta betyder att även t.ex. livsmedel och läkemedel som innehåller genetiskt modifierade organismer omfattas av balkens bestämmelser (se förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken, område F i bilagan).

Allmänna hänsynsregler

2 kap. miljöbalken innehåller allmänna hänsynsregler. Vid prövningen av frågor om bl.a. tillåtlighet och tillstånd samt vid tillsyn enligt balken är alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skyldiga att visa att de iakttar sina förpliktelser. Med åtgärd avses en sådan åtgärd som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet (2 kap. 1 §).

Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall enligt 2 kap. 2 § utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka bl.a. skada eller olägenhet för människors hälsa. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för bl.a. människors hälsa; den s.k. försiktighetsprincipen.

Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall undvika att använda eller sälja bl.a. sådana kemiska produkter som kan befaras medföra risker för människors hälsa, om de kan ersättas med sådana produkter som kan antas vara mindre farliga; den s.k. produktvalsprincipen (2 kap. 6 §).

Angivna krav på hänsyn gäller i den utsträckning det kan anses rimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder; den s.k. skälighetsregeln (2 kap. 7 §).

Tillverkares och importörers skyldigheter

Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande utredning för bedömning av vilka hälso- och miljöskador som produkten eller organismen kan orsaka (14 kap. 7 § miljöbalken).

Tillverkaren och importören, liksom den som släpper ut en kemisk produkt eller en bioteknisk organism på marknaden, skall genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse om sina produkter, s.k. produktinformation. De skall även lämna sådana uppgifter till tillsynsmyndigheterna som kan behövas för att bedöma de hälso- och miljörisker som är förknippade med

produkten eller organismen. Detta skall ske i den omfattning som Kemikalieinspektionen bestämmer (14 kap.89 §§miljöbalken).

Tillståndsplikt och andra föreskrifter

Med stöd av 14 kap. 12 § miljöbalken får tillståndstvång föreskrivas för import, överlåtelse och hantering av särskilt farliga kemiska produkter. Med hantering avses enligt 4 § tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden. Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller Kemikalieinspektionen medge undantag eller dispens från kravet på tillstånd eller godkännande (14 kap. 16 §).

Regeringen eller Kemikalieinspektionen kan även i andra fall meddela förelägganden eller förbjuda hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk organism, om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Även Naturvårdsverket, Boverket och Livsmedelsverket får, efter samråd med Kemikalieinspektionen, i viss utsträckning meddela sådana föreskrifter (14 kap. 24–25 §§, och 24–26 §§ förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer).

För klassificering av hälsofarligheten hos kemiska produkter används inom EG faroklasserna mycket giftig, giftig, frätande, hälsoskadlig, irriterande, allergiframkallande, cancerframkallande, mutagen och reproduktionstoxisk (KIFS 1994:12, bilaga 1).

Kemiska och biologiska bekämpningsmedel får bara importeras från länder som inte är medlemmar i EU, släppas ut på marknaden eller användas, om de är godkända av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (14 kap. 13 §). Enligt 3 § förordningen om bekämpningsmedel och 4 § förordningen om biocidprodukter beslutar Kemikalieinspektionen om godkännande av bekämpningsmedel.

Underrättelseskyldighet

Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller en bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta Kemikalieinspektionen, om det efter ett tillstånd eller godkännande

kommer fram nya uppgifter om att produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors hälsa eller miljön. En sådan underrättelseskyldighet gäller även för kemiska produkter för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om nya uppgifter kommer fram beträffande cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen (14 kap. 23 § miljöbalken).

Tillsynsmyndigheter

Kemikalieinspektionen är central tillsynsmyndighet på området, såvitt gäller den operativa tillsynen över tillverkare och andra primärleverantörer som släpper ut kemiska produkter, varor och biotekniska organismer på marknaden med avseende på deras produkter och varor, med vissa angivna undantag (förordningen om tillsyn enligt miljöbalken, område D1 i bilagan). Inspektionens tillsyn omfattar alltså inte distributörers hantering av kemikalier.

Bestämmelsen måste tolkas så att Kemikalieinspektionen är central tillsynsmyndighet även beträffande kemiska risker hos sådana varor som innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt och som innebär en kemisk risk, även när miljöbalken inte uttryckligen gjorts tillämplig på varorna.70

Varje kommun utövar tillsyn över hanteringen av kemiska produkter enligt balken, i regel genom miljö- och hälsoskyddsnämnden (26 kap. 3 § miljöbalken). Tillsynen omfattar även distributörers hantering av kemikalier.

När det gäller varor som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer är tillsynsansvaret enligt miljöbalken fördelat mellan ett stort antal myndigheter (förordningen om tillsyn enligt miljöbalken, område D och F i bilagan).

Tillsyn

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att säkra efterlevnaden av balkens regler samt av de föreskrifter som meddelats med stöd av balken (26 kap.

70 Se vidare om denna fråga Kemikalieutredningens betänkande Kemikalieinspektionen – översyn av verksamhet, resurser och finansiering, SOU 2001:4, s. 33 och 162.

9 §). Beslut om förelägganden och förbud får förenas med vite (26 kap. 14 §).

Tillsynsmyndigheten får enligt 26 kap. 9 § inte tillgripa mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet.

Ett beslut eller en dom om tillstånd hindrar inte att tillsynsmyndigheten meddelar sådana brådskande förelägganden eller förbud som är nödvändiga för att undvika att t.ex. ohälsa uppkommer (26 kap. 9 §).

Rättelse kan ske på den felandes bekostnad. Beslut om sådan rättelse får meddelas även utan föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras genast eller det annars finns särskilda skäl (26 kap. 17–18 §§).

Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i balken att till myndigheten lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen (26 kap. 21 §).

Enligt 27 kap. 1 § kan avgiftsskyldighet för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn föreskrivas. Av förordningen (1998:942) om kemikalieavgifter m.m. framgår att kemikalieavgift skall betalas för Kemikalieinspektionens prövning och tillsyn i fråga om kemiska produkter, biotekniska organismer och varor enligt 14 kap. miljöbalken.

Tillsynsmyndigheten har rätt till tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel för att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och åtgärder vid tillsynen (28 kap. 1 och 8 §§).

Ytterligare bestämmelser om tillsynen finns i förordningen om tillsyn enligt miljöbalken.

Straff och förverkande

Av 29 kap. 8 § första stycket 23 miljöbalken följer att det är straffbelagt att med uppsåt eller av oaktsamhet bryta mot ett förbud att hantera, föra in eller föra ut en kemisk produkt.

Enligt 29 kap. 5 § döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten att underrätta tillsynsmyndigheten om skadliga verkningar hos en kemisk produkt för försvårande av miljökontroll.

Även brott mot skyldigheten att vidta försiktighetsmått m.m. i samband med hantering av kemikalier är straffbelagd (29 kap. 3 §, miljöfarlig kemikaliehantering).

Den som bryter mot någon av de redovisade straffbestämmelserna döms till böter eller fängelse i högst två år.

Enligt 29 kap. 6 § döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra en föreskriven skyldighet att märka en kemisk produkt för bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst ett år, om underlåtenheten är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall skadas.

Kemiska produkter som har varit föremål för vissa brott enligt balken får förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt (29 kap. 12 §).

Miljösanktionsavgifter

I 30 kap. miljöbalken finns bestämmelser om miljösanktionsavgifter. En sådan avgift skall betalas av en näringsidkare som t.ex. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Varken uppsåt eller oaktsamhet krävs för att miljösanktionsavgift skall kunna påföras. Avgift skall dock inte tas ut om detta är uppenbart oskäligt. Miljösanktionsavgifter beslutas av tillsynsmyndigheten. Beslutet att påföra miljösanktionsavgift får överklagas till miljödomstol.

Närmare bestämmelser om påförande av miljösanktionsavgift och storleken på sådana avgifter finns i förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Av avsnitt 5 i bilagan till denna förordning framgår vilka överträdelser som skall medföra skyldighet att betala miljösanktionsavgift, som t.ex. underlåtenhet att göra föreskriven anmälan till produktregistret.

Överklagande

Beslut av tillsynsmyndigheten i ett särskilt fall får överklagas till miljödomstol (19 kap. 1 § tredje stycket). Frågor om utdömande av vite prövas av miljödomstol på framställning av tillsynsmyndigheten (20 kap. 2 § första stycket 8).

Eftersom Kemikalieinspektionen ligger i Sundbyberg innebär bestämmelsen att Stockholms tingsrätt är behörig miljödomstol vid överklagande av inspektionens beslut.

En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas (26 kap. 26 §).

Registrering av kemiska produkter

Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in i Sverige skall med vissa undantag registreras i ett produktregister, som förs av Kemikalieinspektionen. Det åligger i allmänhet tillverkaren eller importören att göra anmälan till registret (14 kap. 10 § miljöbalken och 10–11 §§ förordningen om kemiska produkter och biotekniska organismer).

Arbetet med att bygga upp ett centralt register över kemiska produkter påbörjades redan år 1976 av dåvarande Produktkontrollnämnden. Ändamålet med registret är bl.a. att få ett underlag för identifiering av problem och behovet av åtgärder på kemikalieområdet.

Enligt de uppgifter som lämnas till produktregistret finns det idag cirka 60 000 produkter som tillverkas i eller importeras till Sverige. Det totala antalet ämnen i dessa produkter är cirka 11 400. Ingen vet dock säkert hur många ämnen som finns på den svenska marknaden när man även inkluderar de kemiska ämnen som finns i varor, dvs. inte bara i kemiska produkter. Det har beräknats att det totalt kan röra sig om cirka 20 000 kemiska ämnen.71

2.3.5. Kosmetiska och hygieniska produkter

Författningsregleringen

Kosmetiska och hygieniska produkter regleras genom förordningen (1993:1283) om kosmetiska och hygieniska produkter samt Läkemedelsverkets (www.mpa.se) föreskrifter om kontroll av kosmetiska och hygieniska produkter (LVFS 1995:22, ändrad genom LVFS 1996:7).

71 Kemikalieutredningens betänkande Varor utan faror, SOU 2000:53, s. 55.

Bestämmelserna genomför rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter.72

Tillämpningsområdet

I en bilaga till LVFS 1996:7 finns en vägledande lista över produkter som betraktas som kosmetiska och hygieniska produkter. Som exempel kan nämnas tvålar, deodoranter, rakprodukter och läppstift.

Krav på varorna

Kosmetiska och hygieniska produkter får inte ha sådana egenskaper att de vid normal eller rimligen förutsebar användning kan skada människors hälsa. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas presentationen av produkten, märkning, eventuella bruksanvisningar och anvisningar för kvittblivning samt eventuella andra anvisningar eller upplysningar som lämnas av tillverkaren eller någon annan (3 §, LVFS 1996:7).

Något krav på tillstånd eller förhandsgranskning ställs inte för att få saluföra kosmetiska och hygieniska produkter. Den som yrkesmässigt tillverkar eller importerar en sådan produkt skall dock anmäla sin verksamhet och produkten till Läkemedelsverket (5 §, LVFS 1996:7). Verket skall föra ett register över anmälda produkter (7 § förordningen om kosmetiska och hygieniska produkter).

När en kosmetisk och hygienisk produkt saluförs skall produktens behållare och ytterförpackning vara försedd med viss information (11 §, LVFS 1996:7).

Tillsyn

Enligt 9 § förordningen om kosmetiska och hygieniska produkter och förordningen om tillsyn enligt miljöbalken, område D3 i bilagan, har Läkemedelsverket ansvar för tillsynen beträffande tillverkare och andra primärleverantörer. Av 26 kap 3 § miljöbalken

72 EGT L 262, 27.9.1976, s. 169–200, senast ändrat genom kommissionens direktiv 2003/16/EG (EUT L 46, 20.2.2003, s. 24).

och 4 § första stycket 2 förordningen om tillsyn enligt miljöbalken utövas tillsyn också av kommunerna. Denna tillsyn omfattar även distributörers hantering av kosmetiska och hygieniska produkter.

Miljöbalkens bestämmelser tillämpas beträffande tillsynen. Se avsnitt 2.3.4 om tillsyn enligt miljöbalken.

Straff och förverkande

När det gäller straff och förverkande på grund av överträdelser av förordningen om kosmetiska och hygieniska produkter eller föreskrifter som har meddelats med stöd av förordningen tillämpas 29 kap. miljöbalken (13 § förordningen om kosmetiska och hygieniska produkter).

Överklagande

Beslut rörande kosmetiska och hygieniska produkter överklagas till miljödomstol (9 § förordningen om kosmetiska och hygieniska produkter samt område D3 i bilagan till förordningen om tillsyn enligt miljöbalken).

2.3.6. Fordon

Författningsregleringen

Fordonslagen (2002:574) och fordonsförordningen (2002:925) trädde i kraft den 1 maj 2003, då bl.a. fordonskungörelsen (1972:595) och terrängtrafikkungörelsen (1972:594) upphörde att gälla. Lagen och förordningen reglerar huvudsakligen kontrollen av fordon.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får enligt 6 kap. 8 § lagen meddela föreskrifter om bl.a. fordons beskaffenhet och utrustning. Av 11 kap. 11 § förordningen följer att sådana föreskrifter får meddelas av Vägverket (www.vv.se). Vägverket har meddelat ett stort antal föreskrifter, vilka kungörs i Vägverkets författningssamling (VVFS). Föreskrifter som beslutades före 1993 finns kungjorda i TSVFS, Trafiksäkerhetsverkets författningssamling.

Några av de centrala föreskrifterna på fordonsområdet är Vägverkets föreskrifter VVFS 2003:22 om bilar och släpvagnar som dras av bilar, VVFS 2003:23 om motorcyklar och släpvagnar som dras av motorcyklar och VVFS 2003:24 om mopeder och släpvagnar som dras av mopeder.

Fordonslagen och fordonsförordningen infördes bl.a. med anledning av att den tidigare regleringen var svåröverskådlig och stämde dåligt överens med systematiken i EG:s regelverk. En stor del av de bestämmelser om fordons beskaffenhet och utrustning som tidigare fanns i nämnda kungörelser finns nu i föreskrifter som har meddelats av Vägverket.

Lagstiftningen om fordon reglerar fordonskontroll, dvs. under vilka förutsättningar ett fordon får tas i trafik och därefter användas. Några särskilda bestämmelser om under vilka förutsättningar ett fordon får tillhandahållas konsumenter innehåller denna lagstiftning inte.

Tillämpningsområde

I lagen finns bestämmelser om kontroll av fordon samt därtill hörande system, komponenter och separata tekniska enheter, liksom om kontroll av fordons last m.m. (1 kap. 1 § lagen). Vissa fordon har undantagits från lagens tillämpningsområde, t.ex. vissa motordrivna fordon som är avsedda att föras av gående och fordon som används uteslutande inom inhägnade tävlingsområden (1 kap. 2 §).

Förutom bilar, motorcyklar och mopeder har Vägverket meddelat föreskrifter angående bl.a. terrängmotorfordon (VVFS 2003:17, CE-märkt terrängskoter (VVFS 2003:18) och cyklar, hästfordon och sparkstöttingar (VVFS 2003:21).

Krav på fordon

Ett fordon får användas endast om det är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik (2 kap 1 § förordningen). Vissa allmänna kravs ställs i samma kapitel på anordningar för manövrering av fordonet, brand- och explosionsrisker hos fordonet och fordonets yttre utformning.

Mer preciserade krav på bilar, inbegripet lastbilar och bussar, finns i VVFS 2003:22. Här ges utförliga föreskrifter om bilars beskaffenhet och utrustning, t.ex. beträffande hjulsystem, styrning, belysning, kollisionsegenskaper och bilbälten. Föreskrifterna skall inte tillämpas när det gäller ett nytt fordon som vid ibruktagandet refererar till ett giltigt intyg om överensstämmelse enligt rådets direktiv 70/156/EEG av den 6 februari 1970 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon73 (jfr 2 kap. 6 § förordningen).

När det gäller motorcyklar och mopeder följer motsvarande krav på beskaffenhet och utrustning av VVFS 2003:23 respektive VVFS 2003:24. Föreskrifterna gäller inte ett nytt fordon som har typgodkänts enligt direktiv 92/61/EEG eller enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/24/EG av den 18 mars 2002 om typgodkännande av två- och trehjuliga motorfordon och om upphävande av rådets direktiv 92/61/EEG,74 är försett med ett typgodkännandemärke och är åtföljt av ett giltigt intyg om överensstämmelse.

Nya personbilar måste vara EG-typgodkända för att få registreras i Sverige. Av 6 kap. 7 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister följer att en ny personbil endast får registreras om ett intyg om överensstämmelse med gällande EG-bestämmelser lämnas. Motsvarande krav gäller för motorcyklar och mopeder. Andra personbilar som inte är EG-typgodkända skall i stället registreringsbesiktas i enlighet med 2 kap. 6 § lagen och 6 kap. förordningen.

Typgodkännande

Ett typgodkännande kan meddelas för en typ av fordon, system, komponent eller separat teknisk enhet som uppfyller föreskrivna krav i fråga om beskaffenhet och utrustning. Den som har beviljats ett typgodkännande ansvarar bl.a. för att samtliga fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter tillverkas i enlighet med typgodkännandet (2 kap. 2 och 4 §§ lagen).

Typgodkännande kan ske i enlighet med EG-direktiv på området, i enlighet med överenskommelser upprättade inom

73 EGT L 42, 23.2.1970, s. 1–15, senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 807/2003 (EUT L 122, 16.5.2003, s. 36–62). 74 EGT L 124, 23.2.1970, s. 1–44.

Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (ECEtypgodkännande) eller som nationellt typgodkännande (2 kap. 2 § lagen och 2–5 kap. förordningen). För hela personbilar som används av konsumenter tillämpas i praktiken endast EGtypgodkännande. ECE-typgodkännande tillämpas främst för separata tekniska enheter som ingår i ett fordon, medan nationellt typgodkännade främst används beträffande vissa specialfordon och fordon som skall exporteras till länder utanför EES.

Godkännandemyndighet för Sveriges del är Vägverket, utom när det gäller godkännande enligt vissa särdirektiv (3 kap. 5 §, 4 kap. 2 § och 5 kap. 2 § förordningen).

Fordonskontroll

Kontroll om ett fordon är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt och i övrigt lämpligt för trafik får ske genom de kontrollformer som anges i 2 kap. lagen. Bland dessa kontrollformer kan nämnas registreringsbesiktning, kontrollbesiktning, flygande inspektion och annan kontroll genom polisman (2 kap. 1 §).

Registreringsbesiktning sker av ett fordon för att identifiera fordonet, fastställa de uppgifter om fordonet som skall föras in i vägtrafikregistret och kontrollera att fordonet uppfyller föreskrivna krav i fråga om beskaffenhet och utrustning (2 kap. 6 § lagen och 6 kap. förordningen).

Kontrollbesiktning sker för att kontrollera att ett fordon inte har försämrats i otillåten grad beträffande förskrivna krav i fråga om den beskaffenhet och utrustning som är av betydelse från miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt samt uppfyller föreskrivna krav till skydd för liv och hälsa (2 kap. 9 § och 9 kap. förordningen).

Flygande inspektion sker för att kontrollera att ett fordon som anträffas i trafik uppfyller föreskrivna krav. Detsamma gäller om fordonet anträffas under sådana omständigheter att det finns anledning att anta att det i nära anslutning till användandet har använts i trafik. Flygande inspektion skall utföras av en polisman eller en bilinspektör som har förordnats av Rikspolisstyrelsen (2 kap. 10 § lagen och 10 kap. förordningen).

Varje polisman som har anledning att anta att ett fordon som anträffas i trafik inte är i föreskrivet skick får utföra den kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning som uppenbart behövs från trafiksäkerhetssynpunkt (2 kap. 11 § lagen).

Tillsyn

Vägverket, en polisman, ett besiktningsorgan eller en bilinspektör får meddela de förelägganden, körförbud och andra beslut som behövs med hänsyn till ett fordons säkerhet eller lämplighet i trafik (3 kap. 6 § lagen). Körförbud får meddelas bl.a. om fordonet är så bristfälligt att det inte kan användas utan uppenbar fara för trafiksäkerheten.

Om Vägverket finner att fordon, system, komponenter eller separata tekniska enheter av en typ som är EG-typgodkänd allvarligt äventyrar trafiksäkerheten, trots att de åtföljs av ett giltigt intyg om överensstämmelse eller har föreskriven märkning, får verket besluta att de inte får registreras, säljas eller tas i bruk. Ett sådant beslut gäller i högst sex månader (2 kap. 8 § förordningen).

Vägverket får förelägga ägaren att inom en viss tid låta ett motordrivet fordon eller ett släpfordon genomgå en kontrollbesiktning, om det finns anledning att anta att fordonet är bristfälligt. Om fordonet inte har genomgått en besiktning inom föreskriven tid inträder körförbud (9 kap. 10 § förordningen).

Har Vägverket beviljat ett typgodkännande skall verket se till att en fortlöpande kontroll sker av att serietillverkade fordon, system, komponenter och separata tekniska enheter stämmer överens med den typ som har godkänts (3 kap. 19 §, 4 kap. 5 § och 5 kap. 10 § förordningen).

Straff

Den som uppsåtligen hindrar eller försvårar en kontroll enligt 2 kap. 10–14 §§ lagen döms till böter. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar en oriktig uppgift i bl.a. en ansökan om typgodkännande. Till böter döms också den som bryter mot vissa andra bestämmelser i fordonslagen jämte förordning och föreskrifter (5 kap. 1 § lagen och 11 kap. förordningen).

Överklagande

Ett beslut i ett enskilt fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vissa beslut får överklagas hos Vägverket,

t.ex. polismans beslut om körförbud och vissa beslut i ärenden om besiktning (5 kap. 4–6 §§ lagen).

Ett beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet (5 kap. 7 § lagen).

2.3.7. Elektrisk materiel

Författningsregleringen

Ellagen (1997:857) trädde i kraft den 1 januari 1998 och ersatte därmed 1902 års ellag.

Förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel innehåller säkerhetsbestämmelser för sådan materiel. Elsäkerhetsverket (www.elsakerhetsverket.se) har med stöd av 11 § meddelat föreskrifter om viss elektrisk materiel samt allmänna råd om dessa föreskrifters tillämpning (ELSÄK-FS 2000:1). Författningarna bygger i hög grad på två EG-direktiv: rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser,75 det s.k. lågspänningsdirektivet, och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt godkännande av utrustningens överensstämmelse.76

Elsäkerhetsverket har med stöd av förordningen om elektrisk materiel meddelat föreskrifter om elektriska utrustningar för explosionsfarlig miljö (ELSÄK-FS 1995:6).

Lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet (EMC), med därtill hörande förordning (1993:1067), grundas på rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet.77 Elsäkerhetsverket har med stöd av förordningen meddelat föreskrifter om EMC samt allmänna råd om dessa föreskrifters tillämpning (ELSÄK-FS 2003:2).

75 EGT L 77, 26.3.1973, s. 29–33, senast ändrat genom rådets direktiv 93/68/EEG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22). 76 EGT L 91, 7.4.1999, s. 10–28. 77 EGT L 139, 23.5.1989, s. 19–26, senast ändrat genom rådets direktiv 93/68/EEG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22).

Tillämpningsområde

Ellagen innehåller vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, om handel med el och om elsäkerhet.

I förordningen om elektrisk materiel anges vad som är att betrakta som elektrisk materiel, bl.a. en anordning som är avsedd att anslutas till en elektrisk starkströmsanläggning och en anordning som har en egen elektrisk kraftkälla (2 §). Som elektrisk materiel räknas de enskilda beståndsdelarna i anläggningar, anordningar och installationer, samt elektriska apparater som spisar, kylskåp, TV-apparater m.m.

Med EMC menas elektriska apparaters förmåga att kunna fungera tillsammans. Eftersom bestämmelserna om EMC endast indirekt berör produktsäkerhet kommer dessa författningar inte att redovisas närmare.

Allmänna krav på produkterna

Elektriska anläggningar, elektriska anordningar, elektrisk materiel och elektriska installationer skall enligt 9 kap. 1 § ellagen vara så beskaffade och placerade samt brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot person- eller sakskada.

Krav på elektrisk materiel

Den som för användning inom landet tillverkar, importerar, upplåter, saluför eller överlåter på annat sätt samt installerar elektrisk materiel skall svara för att materielen uppfyller gällande säkerhetskrav. Elektrisk materiel skall vara konstruerad och tillverkad i enlighet med inom EES gällande god säkerhetsteknisk praxis så att den inte riskerar säkerheten för människor, husdjur eller egendom, när den är korrekt installerad och underhållen och används för avsett ändamål. Elektrisk materiel som är utförd enligt en harmoniserad standard skall, om inte annat visas, anses uppfylla säkerhetskraven i förordningen. Saknas en sådan standard skall motsvarande gälla, om materielen är utförd enligt någon annan teknisk specifikation som angetts i föreskrifter från Elsäkerhetsverket (8 § förordningen).

Elektrisk materiel får släppas ut på marknaden eller tas i bruk bara om materielen uppfyller gällande säkerhetskrav och

föreskrivet förfarande för bedömning och verifiering av överensstämmelse med säkerhetskraven har iakttagits (9 § förordningen).

Av ELSÄK-FS 2000:1 följer bl.a. att elektrisk materiel skall vara CE-märkt samt att tillverkaren eller dennes representant skall upprätta en EG-försäkran om överensstämmelse med säkerhetskraven och att tillverkaren skall utarbeta sådan teknisk dokumentation som möjliggör en bedömning av den elektriska materielens överensstämmelse med gällande föreskrifter.

Tillsyn

Tillsynsmyndighet beträffande frågor om elsäkerhet är Elsäkerhetsverket (12 kap. 1 § lagen och 14 § förordningen). När det gäller elektrisk materiel omfattar tillsynen även risker som inte är av elektrisk natur men som kan orsakas av elektrisk materiel (6 § punkt 3 förordningen).

I ellagen finns bestämmelser om rätt för Elsäkerhetsverket att på begäran få de upplysningar och ta del av de handlingar som behövs för tillsynen (12 kap. 2 § lagen). Verket har även rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, samt ta ut ett eller flera exemplar av elektrisk materiel för provning (12 kap. 5 §). Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs vid tillsynen.

Elsäkerhetsverket får meddela de förelägganden som behövs för att trygga efterlevnaden av de föreskrifter och villkor som omfattas av tillsynen. Även förbud att t.ex. tillhandahålla eller använda elektrisk materiel kan meddelas. Ett föreläggande eller förbud som avser elsäkerhet får förenas med vite och gäller omedelbart (12 kap. 3–4 §§ lagen).

Enligt 12 kap 5 § tredje stycket lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om ersättning för uttaget prov och om skyldighet att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provning. Föreskrifter om sådan ersättningsskyldighet har meddelats av Elsäkerhetsverket genom ELSÄK-FS 2000:1, 14 §.

Straff och förverkande

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap 1 § andra stycket lagen döms till böter eller fängelse högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt lagen döms inte om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt lagen för en gärning som omfattas av föreläggandet (13 kap. 1–3 §§ lagen).

Elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till en elektrisk anläggning eller elektrisk materiel som varit föremål för brott enligt lagen skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt (13 kap. 4 § lagen).

Överklagande

Tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 kap. 2–4 §§ lagen får enligt 5 § samma kapitel överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Även beslut enligt förordningen får i viss utsträckning överklagas (16 § förordningen).

Marknadskontroll

Elsäkerhetsverket utövar en omfattande marknadskontroll. Verket besöker varje år ett stort antal detaljister, grossister, importörer och tillverkare för att kontrollera säkerhet och EMC hos produkter.

Marknadskontrollen omfattar bl.a. provning vid misstanke om allvarligare fel, granskning av tekniskt underlag, kontroll av CEmärkning och granskning av EG-försäkran om överensstämmelse. Varje år kontrolleras 6 000 produkter, varav uppemot 400 provas och cirka 140 beläggs med säljförbud. Ibland ser verket till att produkten återkallas eller att kunderna varnas genom annonsering i dagspress.

Under senare år har Elsäkerhetsverket fått rapporter om 250–300 elolyckor årligen. Under 2001 inträffade sju dödsfall på grund av el. Härtill kommer cirka fem dödsfall per år vid elbränder och ungefär 15 dödsfall per år på grund av felanvändning av elapparater, främst spisar. Uppgifter om alla produkter som fått försäljningsförbud läggs ut på verkets hemsida.

2.3.8. Personlig skyddsutrustning för privat bruk

Författningsregleringen

Lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen bygger på ett EG-direktiv; rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig utrustning.78 Närmare föreskrifter finns i förordningen (1993:972) om personlig skyddsutrustning för privat bruk.

I förordningen anges bl.a. att Konsumentverket (www.konsumentverket.se) är tillsynsmyndighet och att Arbetsmiljöverket (www.av.se), efter samråd med Konsumentverket, får medge undantag från lagens tillämpningsområde och meddela närmare föreskrifter om de krav som ställs på skyddsutrustningen. Arbetarskyddsstyrelsen, numera Arbetsmiljöverket, har efter samråd med Konsumentverket meddelat föreskrifter genom Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om utförande av personlig skyddsutrustning (AFS 1996:7). Arbetsmiljöverket är enligt arbetsmiljölagen tillsynsmyndighet för produkter som omfattas av föreskrifterna AFS 1996:7.

Tillämpningsområdet

Lagen gäller enligt 2 § personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk. Med personlig skyddsutrustning avses i lagen varor som är avsedda att ensamma eller i förening med andra varor bäras eller hållas av en person till skydd mot hälso- och säkerhetsrisker. Lagen omfattar bl.a. hjälmar, flytvästar och andningsskydd.

Krav på produkterna

I 4 § lagen anges att en näringsidkare får tillhandahålla personlig skyddsutrustning bara om utrustningen uppfyller vissa krav avseende skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation. Det ligger i sakens natur att

78 EGT L 399, 30.12.1989, s. 18–38, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 96/58/EG (EGT L 236, 18.9.1996, s. 44).

kraven, till skillnad från vad som gäller produkter i övrigt, inte i första hand tar sikte på skyddsutrustningens farlighet i sig, utan på dess förmåga att skydda användaren på det sätt som är avsett med utrustningen.

Av AFS 1996:7 framgår att tillverkaren som regel endast får släppa ut produkten på marknaden om produkten godkänts av ett certifierat organ för typkontroll. Dessutom skall samtliga produkter eller emballage ha CE-märkts samt skall tillverkaren ha upprättat teknisk dokumentation om produkten. Tillverkaren måste härutöver ha upprättat en försäkran om att produkten överensstämmer med vissa i en bilaga till föreskrifterna angivna krav.

Tillsyn

Tillsynsmyndighet är enligt 4 § förordningen Konsumentverket.

Lagen innehåller bestämmelser om tillträde för tillsynsmyndigheten till förvaringsutrymmen samt om skyldighet för näringsidkare att lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Vite kan föreläggas (6 §).

Enligt 8 § lagen skall produktsäkerhetslagen tillämpas på sådana varor som omfattas av lagen. Detta innebär att produktsäkerhetslagens bestämmelser om säkerhetsinformation, säljförbud, exportförbud, varningsinformation och återkallelse gäller personlig skyddsutrustning för privat bruk.

Om en CE-märkt vara som omfattas av lagen inte uppfyller kraven för CE-märkning kan näringsidkaren föreläggas att upphöra att föra ut varan på marknaden eller återkalla varan (7 a §).

Straff och förverkande

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot kraven i 4 § döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (9 § lagen). Den som överträder ett vitesföreläggande enligt lagen, eller ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt produktsäkerhetslagen, skall inte dömas till ansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet (10 §). Allmänt åtal för brott mot lagen får väckas bara efter medgivande från tillsynsmyndigheten (11 §).

En vara som varit föremål för brott enligt lagen eller dess värde samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om detta inte är uppenbart oskäligt (12 § lagen).

Överklagande

Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt lagen rörande tillsyn och CE-märkning, eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, kan i viss utsträckning överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (13 § lagen). I övrigt tillämpas produktsäkerhetslagen.

2.3.9. Leksaker

Författningsregleringen

Lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen bygger på rådets direktiv 88/378/EEG av den 3 maj 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet.79

På samma sätt som när det gäller personlig skyddsutrustning för privat bruk har närmare bestämmelser meddelats i en förordning, förordningen (1993:971) om leksakers säkerhet. Enligt denna får Konsumentverket (www.konsumentverket.se) meddela närmare föreskrifter om de krav som skall gälla för leksaker samt om undantag från lagens tillämpningsområde.

Konsumentverket har genom KOVFS 1993:9 lämnat utförliga föreskrifter om säkerhetskrav på leksaker.

Tillämpningsområdet

Lagen gäller enligt 2 § leksaker som är utformade för eller annars klart avsedda att användas av barn under 14 år. Av en bilaga till KOVSFS 1993:9 framgår vilka produkter som inte skall betraktas som leksaker vid tillämpningen av lagen, bl.a. sportutrustning, slangbågar, pilkastningssatser, leksaksångmaskiner, tröstnappar för

79 EGT L 187, 16.7.1988, s. 1–13, ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22).

småbarn och cyklar avsedda för idrottsutövning eller för framförande på allmän väg.

Krav på produkterna

I 3 § lagen sägs att en näringsidkare får tillhandahålla leksaker bara om de uppfyller vissa krav avseende skydd för hälsa och säkerhet, utformning och märkning och annan produktinformation.

Av KOVFS 1993:9 framgår att en leksak inte får vara så utformad att den innebär risk för användarens eller någon annan persons säkerhet och hälsa när den används på avsett eller förutsebart sätt med tanke på barns normala beteende. Leksaken skall också uppfylla vissa väsentliga säkerhetskrav som framgår av en bilaga till föreskrifterna. Dessa säkerhetskrav avser bl.a. fysikaliska och mekaniska egenskaper, brännbarhet och kemiska egenskaper.

Av föreskrifterna framgår vidare att tillverkaren i regel endast får släppa ut produkten på marknaden, om produkten godkänts av ett certifierat organ för typkontroll. Vidare skall samtliga produkter eller emballage ha CE-märkts. Tillverkaren skall också ha upprättat teknisk dokumentation om produkten, liksom en försäkran om att produkten överensstämmer med vissa i en bilaga till föreskrifterna angivna krav.

Tillsyn

Tillsynsmyndighet är enligt 4 § förordningen Konsumentverket.

Lagen innehåller bestämmelser om tillträde för tillsynsmyndigheten till förvaringsutrymmen samt om skyldighet för näringsidkare att lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Vite kan föreläggas (5 §).

Enligt 7 § lagen skall produktsäkerhetslagen tillämpas på sådana leksaker som kan medföra risk för personskada, även när leksakerna uppfyller de krav som anges i 3 § lagen. Detta innebär att produktsäkerhetslagens bestämmelser om säkerhetsinformation, säljförbud, exportförbud, varningsinformation och återkallelse i vissa fall kan tillämpas på leksaker.

Om en CE-märkt leksak som omfattas av lagen inte uppfyller kraven för CE-märkning kan näringsidkaren föreläggas att upphöra

att föra ut leksaken på marknaden eller återkalla denna (6 a § lagen).

Straff och förverkande

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § lagen skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar (8 § lagen). Den som överträder ett vitesföreläggande enligt lagen eller ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud enligt produktsäkerhetslagen skall inte dömas till ansvar enligt lagen för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet (9 §). Allmänt åtal för brott mot lagen får väckas bara efter medgivande från tillsynsmyndigheten (10 §).

En leksak som har varit föremål för brott enligt lagen eller dess värde samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om detta inte är uppenbart oskäligt (11 § lagen).

Överklagande

Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt lagen rörande tillsyn och CE-märkning, eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, kan i viss utsträckning överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (12 § lagen). I övrigt tillämpas produktsäkerhetslagen.

2.3.10. Farliga livsmedelsimitationer

Lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen bygger på rådets direktiv 87/357/EEG av den 25 juni 1987 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om produkter som, på grund av sina yttre egenskaper, kan förväxlas med andra produkter och härigenom utgöra en risk för konsumenters hälsa och säkerhet.80 I lagen anges att med livsmedelsimitationer förstås varor som på grund av sin storlek, lukt, förpackning eller märkning kan förväxlas med livsmedel, särskilt av barn.

80 EGT L 192, 11.7.1987, s. 49–50.

Enligt 3 § skall produktsäkerhetslagen tillämpas på livsmedelsimitationer som kan medföra risk för personskada. Därutöver föreskrivs i lagen att om en näringsidkare har tillverkat eller importerat en livsmedelsimitation som innebär särskild risk för personskada, kan Marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse en annan liknande vara med samma skaderisk (3 § andra stycket).

Under förarbetena till lagen diskuterades om direktivets krav redan uppfylldes genom reglerna i produktsäkerhetslagen. Det konstaterades att försäljning och export kan förbjudas enligt produktsäkerhetslagen, men däremot inte import och tillverkning.81

2.3.11. Byggprodukter

Författningsregleringen

Genom lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. genomfördes rådets direktiv 89/106/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande byggprodukter.82 Förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. innehåller föreskrifter för tillämpning av lagen.

Tillämpningsområde

Lagen gäller enligt 1 § bl.a. byggprodukter. Med en byggprodukt avses en produkt som är avsedd att stadigvarande ingå i ett byggnadsverk. Lagen tillämpas således på t.ex. golvbeläggningar, men inte på skåp, garderober, spisar och tapeter.

Krav på produkterna

Byggprodukter skall för att få ingå i byggnadsverk enligt 4 § lagen vara lämpliga för avsedd användning. I samma bestämmelse anges vidare att produkten skall uppfylla några i lagen särskilt angivna

81Prop. 1992/93:111 s. 36 ff. 82 EGT L 40, 11.2.1989, s. 12–16, ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22).

väsentliga krav, bl.a. kravet avseende säkerhet vid användning. I 5 § sägs att byggprodukter som uppfyller kravet på lämplighet enligt 4 § och enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får släppas ut på marknaden och användas för avsett ändamål.

En byggprodukt som t.ex. uppfyller kraven i en harmoniserad standard får CE-märkas (21 § förordningen). En sådan byggprodukt skall anses som lämplig för användning i byggnadsverk. (20 § förordningen).

Tillsyn

Tillsyn enligt lagen utövas av Boverket (www.boverket.se, 36 § förordningen).

Tillsynsmyndigheten har enligt 8 § lagen rätt att få tillgång till produkter för kontroll samt på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen. En tillsynsmyndighet kan begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra sådana åtgärder.

Enligt 9 § lagen får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att 5 § och de föreskrifter som meddelats skall följas, om det är motiverat från skyddssynpunkt. Förelägganden och förbud enligt 9 § får förenas med vite (11 §). Beslut om förbud gäller omedelbart (12 §).

Straff och förverkande

Några bestämmelser om straff eller förverkande finns inte.

Överklagande

Ett beslut av en tillsynsmyndighet angående förelägganden och förbud får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (12 § lagen). Eftersom Boverket ligger i Karlskrona överklagas sådana beslut av verket till Länsrätten i Blekinge län.

2.3.12. Brandfarliga och explosiva varor

Författningsregleringen

Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor gäller hantering och import av sådana varor. Tillämpningsföreskrifter till lagen finns i förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor. Härutöver har föreskrifter meddelats huvudsakligen av Sprängämnesinspektionen, vilka kungjorts i Sprängämnesinspektionens författningssamling (SÄIFS).

Genom Sprängämnesinspektionens föreskrifter om gasapparater (SÄIFS 2000:6) genomfördes rådets direktiv 90/396/EEG av den 29 juni 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om anordningar för förbrukning av gasformiga bränslen.83 Rådets direktiv 93/15/EEG av den av den 5 april 1993 om harmonisering av bestämmelser om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk84 genomfördes genom Sprängämnesinspektionens föreskrifter och allmänna råd om kontroll och om utsläppande på marknaden av explosiva varor för civilt bruk (SÄIFS 1997:4). Det sistnämnda direktivet omfattar inte pyrotekniska varor. Föreskrifter om sådana varor finns i stället i förordningen och Sprängämnesinspektionens föreskrifter och allmänna råd om godkännande av fyrverkeripjäser och pyrotekniska sceneffekter (SÄIFS 1992:2).

Genom Sprängämnesinspektionens föreskrifter och allmänna råd om brandfarlig gas i lös behållare (SÄIFS 2000:3) genomfördes rådets direktiv 99/36/EG av den 29 april 1999 om transportabla tryckbärande anordningar.85

Bland övriga föreskrifter som har meddelats av Sprängämnesinspektionen och som rör produktsäkerhet kan nämnas inspektionens föreskrifter och allmänna råd om öppna cisterner och rörledningar m.m. för brandfarliga vätskor (SÄIFS 1997:9), och inspektionens föreskrifter och allmänna råd om brandfarliga gaser och vätskor i husvagnar, husbilar, manskapsvagnar m.m. (SÄIFS 2001:2).

83 EGT L 196, 26.7.1990, s. 15–29, ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22). 84 EGT L 121, 15.5.1993, s. 20–36. 85 EGT L 138, 1.6.1999, s. 20–56, ändrat genom kommissionens direktiv 2002/50/EG (EGT L 149, 7.6.2002, s. 28).

I ordningslagen (1993:1617) finns bestämmelser om tillståndsplikt för sprängning och användning av pyrotekniska varor (3 kap. 6–7 §).

Sprängämnesinspektionen upphörde den 1 oktober 2001, varvid inspektionens föreskriftsrätt togs över av Statens räddningsverk (www.srv.se).

Syfte och tillämpningsområde

Lagen om brandfarliga och explosiva varors syfte är att hindra att angivna varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor (1 § lagen).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka varor som på grund av sina egenskaper eller sin sammansättning eller av annan orsak skall anses utgöra brandfarliga eller explosiva varor (2 § lagen).

Enligt 5 § förordningen hänförs till brandfarliga varor brandfarliga gaser, brandfarliga vätskor och de brandreaktiva varor som Statens räddningsverk anger eller som är hänförliga till de klasser som verket föreskriver. Sprängämnesinspektionen har genom SÄIFS 1996:5 meddelat en förteckning över brandreaktiva varor.

Till explosiva varor hänförs enligt 8 § förordningen varor som består av eller innehåller explosivämnen.

Bestämmelserna tillämpas på bl.a. pyrotekniska varor, ammunition, gasspisar, gasoltuber samt vissa sprayburkar.

Tillverkares och andra näringsidkares skyldigheter

Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion (7 § lagen)

Den som tillverkar, importerar eller överlåter brandfarliga eller explosiva varor skall enligt 10 § lagen genom märkning eller på annat sätt lämna de uppgifter som är av betydelse från brand- och explosionssynpunkt (varuinformation). Tillstånd krävs för att

hantera eller importera explosiva varor samt för att yrkesmässigt eller i större mängd hantera brandfarliga varor (11 § lagen).

Den som hanterar eller importerar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor skall ha tillstånd till det (11 § lagen). För att en explosiv vara skall få hanteras eller importeras, krävs att den är godkänd av Statens räddningsverk eller har gått igenom någon annan form av bedömning av överensstämmelse som skall godtas enligt EESavtalet (10 § förordningen).

Tillsyn

Statens räddningsverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. På det lokala planet utövas tillsynen i fråga om brandfarliga varor av den eller de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten och i fråga om explosiva varor av polismyndigheten.

I 18 § lagen föreskrivs att en tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att lagen eller meddelade föreskrifter skall efterlevas. Vite kan föreläggas.

Tillsynsmyndigheten har enligt lagen rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen för att göra undersökningar och ta prover (19 § första stycket lagen).

Avgifter för tillsynen får tas ut (19 § tredje stycket och 20 § lagen samt 40 och 40 a §§ förordningen).

Tillsynsmyndigheten kan förordna om rättelse på den felandes bekostnad (18 § lagen).

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen (19§ andra stycket lagen).

Straff och förverkande

Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot försiktighetsreglerna i 7 § lagen döms till böter eller fängelse i högst ett år (21 § lagen).

Den som uppsåtligen bryter mot den tillståndsplikt som följer av 11 § första stycket lagen i fråga om explosiva varor döms, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex månader och högst i fyra år.

Flera andra förfaranden med varor som omfattas av lagen är straffbelagda.

Till ansvar döms inte om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt brottsbalken eller om gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt lagen. I ringa fall döms inte till ansvar (21– 22 §§ lagen).

Brandfarliga eller explosiva varor som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet av varorna samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt (24 § lagen).

Överklagande

Statens räddningsverks beslut i tillsynsärenden och i övriga ärenden som verket prövar som första instans får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (28 § lagen). Verket kan förordna att ett sådant beslut skall gälla med omedelbar verkan (29 §).

Beslut av polismyndighet eller kommunal nämnd i ett tillsynsärende som faller under lagen överklagas hos Statens räddningsverk. Verkets beslut i ett sådant ärende får inte överklagas (28 § lagen).

2.3.13. Maskiner och tryckkärl

Författningsregleringen

Maskiners säkerhet regleras främst genom 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen (1977:1160) och Arbetarskyddsstyrelsens (numera Arbetsmiljöverket, www.av.se) kungörelse med föreskrifter om maskiner och vissa andra tekniska anordningar (AFS 1993:10). Dessa bestämmelser genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 98/37/EG av den 22 juni 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om maskiner,86 det s.k. maskindirektivet.

Enkla tryckkärl och tryckbärande anordningar regleras också genom föreskrifter som meddelats av Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljölagen. Detta har skett genom kungörelsen

86 EGT L 207, 23.7.1998, s. 1–46, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG (L 331, 7.12.1998, s. 1–37). Det ursprungliga maskindirektivet, rådets direktiv 89/392/EEG av den 14 juni 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om maskiner, har upphävts.

(1993:41) med föreskrifter om enkla tryckkärl och föreskrifter (1999:4) om tryckbärande anordningar. Föreskrifterna genomför två EG-direktiv: rådets direktiv 87/404/EG av den 25 juni 1987 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning i fråga om enkla tryckkärl87 och rådets direktiv 97/23/EG av den 29 maj 1997 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tryckbärande anordningar.88

Lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner syftar bl.a. till att förebygga att mobila maskiner – som t.ex. motordrivna gräsklippare, häcksaxar och lövblåsare – skadar eller orsakar olägenheter för människors hälsa genom buller. Utförliga bestämmelser om bullerkrav för sådana maskiner finns i förordningen (2001:1084) om buller från viss utomhusutrustning, där det också anges att Naturvårdsverket (www.naturvardsverket.se) är central tillsynsmyndighet. Förordningen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/14/EG av den 2000/14/EG av den 8 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om buller i miljön från utrustning som är avsedd att användas utomhus.89Författningarna kommer inte att diskuteras närmare här.

Tillämpningsområde

Enligt maskinkungörelsen menas med en maskin en grupp förbundna delar eller komponenter, varav minst en rörlig, samt tillhörande drivorgan, styr- och driftkretsar m.m., vilka förenats för ett särskilt ändamål, speciellt för bearbetning, behandling, förflyttning eller förpackning av material (1 §).

I 3 § maskinkungörelsen anges ett antal maskintyper som inte skall omfattas av regleringen. Kungörelsens tillämpningsområde är trots detta mycket omfattande, även på konsumentområdet. Gräsklippare, borrmaskiner och röjsågar omfattas till exempel av kungörelsen, utom när det gäller sådana typer av risker som omfattas av annan reglering.

87 EGT L 220, 8.8.1987, s. 48–59, ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22). 88 EGT L 181, 9.7.1997, s. 1–55. 89 EGT L 162, 3.7.2000, s. 1–78. Se även Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/49/EG av den 25 juni 2002 om bedömning och hantering av omgivningsbuller (EGT L 189, 18.7.2002, s. 12–26).

Maskiner vars risker huvudsakligen är av elektrisk natur, t.ex. hushållsmaskiner, omfattas av direktiv 73/23/EEG, det s.k. lågspänningsdirektivet. Direktivet har genomförts i svensk rätt genom förordningen om elektrisk materiel, där samtliga risker hos dessa maskiner regleras.

Med tryckkärl menas behållare som konstruerats och tillverkats för att innehålla fluider under tryck. Tryckbärande anordningar är tryckkärl, rörledningar, säkerhetsutrustning och tryckbärande tillbehör. De flesta tryckkärl används främst inom arbetslivet, men vissa används också i stor utsträckning av konsumenter. Till enkla tryckkärl räknas t.ex. tryckluftsdrivna verktyg. Som exempel på tryckbärande anordningar kan nämnas handbrandsläckare, dyktuber, villapannor och varmvattenberedare.

Gasoltuber och andra tryckkärl som kan medföra brand- eller explosionsrisk omfattas inte av bestämmelserna.

Krav på produkterna

Enligt 2 kap. 5 § arbetsmiljölagen skall maskiner, redskap och andra tekniska anordningar vara så beskaffade och placerade och brukas på sådant sätt, att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall. Av 3 kap. 8 § första stycket samma lag följer att den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning.

I 5 § maskinkungörelsen anges att maskiner som släpps ut på marknaden, eljest avlämnas för att tas i bruk eller tas i drift skall uppfylla de grundläggande hälso- och säkerhetskrav som anges i en bilaga till kungörelsen. Denna bilaga innehåller utförliga säkerhetskrav rörande olika sorters risker, t.ex. mekaniska risker. Vidare finns bestämmelser angående olika maskintyper, t.ex. bärbara maskiner som är handhållna och/eller handstyrda. Vidare finns bestämmelser om bl.a. märkning.

En maskin skall anses uppfylla säkerhetskraven om den överensstämmer med en nationell standard som överför en harmoniserad sådan, förutsatt att standardens referensnummer

publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT).90Härutöver krävs att maskinen har gått igenom en certifieringsprocedur vilken lett till att en försäkran om överensstämmelse har utfärdats, att teknisk dokumentation har upprättats och att maskinen har CE-märkts. För vissa maskiner gäller även att de skall ha lämnats in för typkontroll.

Bestämmelser med liknande innehåll finns i föreskrifterna om enkla tryckkärl och tryckbärande anordningar.

Tillsynsmyndigheter

Arbetsmiljöverket är tillsynsmyndighet för bl.a. sådana maskiner som omfattas av maskinkungörelsen (7 kap. 1 § arbetsmiljölagen), utom när det gäller sådana typer av risker som övervakas av någon annan tillsynsmyndighet. Arbetsmiljöverket är således tillsynsmyndighet inte bara när det gäller maskiner som används i yrkeslivet utan även beträffande maskiner som används av konsumenter för enskilt bruk.

Motsvarande reglering gäller för enkla tryckkärl och tryckbärande anordningar. För sådana tryckkärl som medför brand- eller explosionsrisk är Statens räddningsverk tillsynsmyndighet.

Tillsyn, straff och överklagande

För en närmare redogörelse av bestämmelserna om tillsyn, straff, förverkande och rätt till överklagande enligt arbetsmiljölagen hänvisas till avsnitt 2.4. Det bör noteras att tillhandahållandet av farliga varor som faller under arbetsmiljölagen kan vara att bedöma som arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 § brottsbalken.

2.3.14. Fritidsbåtar

Författningsregleringen

Fritidsbåtar regleras i lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar, förordningen (1996:53) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar, samt Sjöfartsverkets

90 Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT) benämns numera Europeiska unionens officiella tidning (EUT).

(www.sjofartsverket.se) kungörelse (SJÖFS 1996:14) med föreskrifter om säkerhets-, miljö- och marknadsföringskrav m.m. för fritidsbåtar. Författningarna genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 94/25/EG av den 16 juni 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar,91 det s.k. fritidsbåtsdirektivet.

Tillämpningsområde

Lagen skall enligt 1 § tillämpas på fartyg som har en skrovlängd på minst 2,5 och högst 24 meter och som är avsedda för sport- och fritidsändamål (fritidsbåtar) samt på viss utrustning för fritidsbåtar.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att lagen inte skall tillämpas på vissa slag av fritidsbåtar. Sådan föreskriftsrätt tillkommer enligt 2 § förordningen Sjöfartsverket.

Av 3 § Sjöfartsverkets kungörelse framgår att denna inte skall tillämpas på bl.a. båtar avsedda för hastighetstävling, kanoter, kajaker, gondoler, vindsurfingbrädor och vattenskotrar. Enligt 1 § kungörelsen skall bestämmelserna tillämpas på sådan utrustning för fritidsbåtar som anges i en bilaga till kungörelsen. I denna bilaga nämns bl.a. rattar, styrmekanismer och bränsletankar.

Krav på produkterna

Den som tillverkar eller importerar fritidsbåtar och utrustning till dessa för bruk i Sverige ansvarar för att de uppfyller väsentliga säkerhets- och miljökrav när de släpps ut på marknaden (2 § lagen). Dessa allmänna krav har tagits in i en bilaga till kungörelsen. Här anges säkerhetskrav som gäller bl.a. skrovstyrka, inträngande av vatten, maximal last, manöveregenskaper och brandskydd. I 12 § kungörelsen anges vilka förfaranden som skall tillämpas för olika kategorier av fritidsbåtar för att säkerställa att dessa överensstämmer med säkerhetskraven.

Den som ansvarar för att fritidsbåtar och utrustning till dessa uppfyller föreskrivna krav skall se till att produkterna är CEmärkta när de släpps ut på marknaden (3 § lagen).

91 EGT L 164, 30.6.1994, s. 15–38.

Tillsyn

Tillsynsmyndighet enligt lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av denna är Sjöfartsverket (5 § förordningen). Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifterna skall följas. Ett sådant föreläggande eller förbud får förenas med vite (4 § lagen).

Tillsynsmyndigheten får under vissa förutsättningar ålägga tillverkaren eller dennes företrädare att återkalla produkterna från marknaden samt därvid helt eller delvis förbjuda att produkterna släpps ut på marknaden eller tas i bruk. Om tillsynsmyndigheten meddelar ett sådant åläggande eller förbud skall myndigheten genast underrätta kommissionen om denna åtgärd (5 § lagen). Viss avgiftsskyldighet för tillsynen har föreskrivits av Sjöfartverket (6 § lagen och 13 § kungörelsen).

Straff och förverkande

Några bestämmelser om straff eller förverkande finns inte.

Överklagande

Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (7 § lagen).

2.3.15. Strålskyddsområdet

Författningsregleringen

Hälsorisker på grund av strålning från varor regleras i strålskyddslagen (1988:220), strålskyddsförordningen (1988:293) och föreskrifter som meddelas av Statens strålskyddsinstitut (www.ssi.se). Dessa föreskrifter publiceras i institutets författningssamling (SSI FS). Genom sådana föreskrifter har bl.a. rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och

allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning92 genomförts i svensk rätt.

Syfte och tillämpningsområde

Lagens syfte är att människor, djur och miljö skall skyddas mot skadlig verkan av strålning (1 § lagen).

Lagen gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning (2 § lagen). Några exempel på konsumentprodukter som kan innehålla radioaktivt material och därför kan alstra joniserande strålning är vissa klockor, brandvarnare och kikarsikten till jaktgevär. Som exempel på konsumentprodukter som kan alstra ickejoniserande strålning kan nämnas mikrovågsugnar, mobiltelefoner, lasrar och solarier.

Författningarna tillämpas bara på sådana risker som uppkommer med anledning av strålning.

Tillståndsplikt

Tillstånd krävs för bl.a. saluförande, överlåtelse och innehav av material som innehåller radioaktiva ämnen och av tekniska anordningar som kan och är avsedda att sända ut joniserande strålning (20 § 1 och 2 punkterna lagen).

Undantag från tillståndsplikten har meddelats i förordningen och ytterligare undantag kan meddelas av Statens strålskyddsinstitut (2–3 §§ förordningen). Sådana undantag har meddelats beträffande bl.a. användningen av vissa typer av kikare och pejlkompasser.

Tekniska anordningar som kan alstra icke-joniserande strålning omfattas inte av tillståndsplikt, men regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på tillstånd för att bl.a. saluföra, överlåta och inneha sådana varor (21 § lagen). Statens strålskyddsinstitut har bemyndigats att meddela sådana föreskrifter.

92 EGT L 159, 29.6.1996, s. 1–114.

Krav på varorna

Radioaktiva ämnen får inte avsiktligen tillsättas vid framställning av livsmedel, leksaker, smycken eller kosmetika (9 a § förordningen).

Brandvarnare som saluförs eller överlåts skall enligt Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om brandvarnare som innehåller strålkälla med radioaktivt ämne (SSI FS 1992:4) vara typprovade och uppfylla vissa i föreskrifterna angivna krav. Av dessa krav framgår att strålkällan skall vara utförd enligt svensk standard SS-ISO 1766 om slutna strålkällor, att den sammanlagda aktiviteten inte får överstiga en viss nivå, att brandvarnaren skall vara konstruerad så att strålkällan är svåråtkomlig, och att brandvarnaren skall vara försedd med permanent och tydlig märkning.

Solarium som utbjuds till försäljning, överlåtelse eller upplåtelse skall enligt Statens strålskyddsinstituts föreskrifter om solarier (SSI FS 1998:2) uppfylla vissa i en bilaga till föreskrifterna angivna strålskyddskrav, vilka överensstämmer med svensk standard SS-EN 60 335-2-27. I föreskrifterna finns vidare regler för verksamhet i vilken solarium upplåts till allmänheten.

Lasrar, t.ex. mörkerkikare med laserbelysning och laserpekare som används vid overheadvisning, skall enligt SSI FS (1993:1) vara utformade, klassificerade och märkta i enlighet med svensk standard SS-EN 60 825.

Andra varor som kan alstra icke-joniserande strålning, som t.ex. mikrovågsugnar och mobiltelefoner, omfattas inte av specifika föreskrifter om strålning. Statens strålskyddsinstitut har dock genom allmänna råd (SSI FS 2002:3) om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält angett grundläggande begränsningar och referensvärden för strålning. Dessa allmänna råd bygger på rådets rekommendation 1999/519/EG av den 12 juli 1999 om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält (0 Hz–300 GHz).93

Tillsyn

Tillsyn över efterlevnaden av lagen och av föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen utövas av Statens strålskyddsinstitut (29 § lagen och 15 § förordningen).

93 EGT L 199, 30.7.1999, s. 59–70.

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att lagen eller föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas (32 § lagen).

I avvaktan på att en förelagd strålskyddsåtgärd vidtas eller för att säkerställa att ett meddelat förbud iakttas, får tillsynsmyndigheten omhänderta radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som kan alstra strålning eller som innehåller radioaktivt ämne (33 § första stycket lagen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för sådana åtgärder som nämns i föregående stycke (33 § tredje stycket lagen).

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite (34 § lagen).

Straff och förverkande

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bl.a. tillhandahåller en teknisk anordning som kan alstra joniserande eller icke-joniserande strålning döms till böter eller fängelse i högst två år (36 § lagen). Även vissa andra brott mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen är straffbelagda (35–37 §§ lagen).

I ringa fall döms inte till ansvar. Inte heller skall dömas till ansvar om för gärningen kan ådömas straff enligt brottsbalken eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling (38 § lagen). Den som har åsidosatt ett vitesföreläggande eller överträtt ett vitesförbud döms inte till ansvar enligt lagen för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet (39 § lagen).

Radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt (40 § lagen).

Överklagande

Beslut i särskilda fall enligt lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut som har meddelats enligt lagen skall gälla omedelbart, om inte annat bestäms (42 § lagen).

2.3.16. Vissa andra varor

Tobak och alkohol

Bestämmelser om tobaksvaror finns i tobakslagen (1993:581) och om alkohol i alkohollagen (1994:1738). Under förarbetena till produktsäkerhetslagen framhölls att skadligheten hos en vara måste avvika från vad förvärvaren skäligen kan förvänta sig, för att säkerhetsåtgärder enligt lagen skall kunna tillgripas.94 Det anfördes vidare att detta medför att ett ingripande enligt lagen mot generellt skadliga varor, såsom sprit och tobak, därför inte kommer i fråga, om det inte gäller produkter som i fråga om skadefrekvens och skadetyp helt avviker från det gängse mönstret. Från detta får vissa undantag göras, t.ex. kan ett åläggande om säkerhetsinformation lämnas när särskild försiktighet är av nöden.

Tobakslagen innehåller bestämmelser om bl.a. varningstexter, produktkontroll och tillsyn. Genom nyligen införda ändringar i lagen (SFS 2002:586) genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG av den 5 juni 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror.95

Enligt 18 § tobakslagen får en tobaksvara som inte uppfyller vissa gränsvärden för skadliga ämnen inte tillverkas eller säljas i Sverige, och inte heller föras in till Sverige för att säljas till konsumenter. Enligt 20 § får Statens folkhälsoinstitut (www.fhi.se) meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bl.a. angivna bestämmelser skall efterlevas. Lagen innehåller också i 18 a § en bestämmelse om exportförbud, som dock inte skall träda i kraft förrän den 1 januari 2005.

Vapen

Vapenlagen (1996:67) tillämpas på skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen, t.ex. armborst, tårgasanordningar samt start- och signalvapen. Till lagens bestämmelser ansluter vapenförordningen (1996:70). Författningarna bygger delvis på rådets direktiv 91/477/EEG av den 18 juni 1991 om kontroll av förvärv och innehav av vapen.96

94Prop. 1988/89:23 s. 75 f. 95 EGT L 194, 18.7.2001, s. 26–35. 96 EGT L 256, 13.9.1991, s. 51–58.

Tillstånd krävs för att bl.a. inneha, bedriva handel med samt föra in skjutvapen och ammunition till Sverige. Tillstånd krävs inte för den som fyllt 18 år vad gäller s.k. effektbegränsade vapen, dvs. kolsyre-, luft- eller fjädervapen avsedda för målskjutning eller harpunvapen, om det har en begränsad effekt i förhållande till andra jämförliga skjutvapen.

Polismyndigheten är tillståndsmyndighet enligt lagen. Lagen reglerar förvärv och innehav av vapen. Några bestämmelser som reglerar vapnens säkerhetsegenskaper innehåller lagen inte.

Knivar och andra farliga föremål

Enligt lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål får knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa inte innehas på allmän plats eller inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats. Enligt samma lag är det förbjudet för personer under 21 år att inneha s.k. springstiletter eller springknivar. Knogjärn, kaststjärnor och andra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt springstiletter eller springknivar får inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhållas.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot dessa bestämmelser kan dömas till böter eller fängelse. I ringa fall döms inte till ansvar. Förverkande kan ske av knivar och andra föremål som varit föremål för brott enligt lagen.

I likhet med vapenlagen reglerar lagen förvärv och innehav av vissa föremål. Några bestämmelser om föremålens säkerhetsegenskaper innehåller lagen inte.

2.4. Arbetsmiljölagstiftningen

Författningsregleringen

De grundläggande författningarna på arbetsmiljöområdet är arbetsmiljölagen (1977:1160) och arbetsmiljöförordningen (1977:1166).

Dessa författningar kompletteras av föreskrifter, som meddelas av Arbetsmiljöverket (www.av.se, tidigare Arbetarskydds-

styrelsen). Sådana föreskrifter, som har meddelats i stor utsträckning, kungörs i Arbetsmiljöverkets författningssamling (AFS). Några exempel är Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om maskiner för papperstillverkning (AFS 1984:16), om buller (AFS 1992:10), om asbest (AFS 1996:13), om belastningsergonomi (AFS 1998:1) och om arbete vid bildskärm (AFS 1998:5).

Lagens bestämmelser om skyddsansvar för leverantörer (3 kap. 8–14 §§) anknyter till direktiv 98/37/EG, det s.k. maskindirektivet. Direktivet har genomförts genom AFS 1993:10. Härutöver finns flera andra föreskrifter som genomför EG-direktiv.

Författningarna utgör tillsammans en omfattande och detaljrik reglering av produktsäkerhetsfrågorna inom arbetslivet.

Syfte och tillämpningsområde

I 1 kap. arbetsmiljölagen anges lagens ändamål och tillämpningsområde. Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö. Lagen gäller med vissa undantag för varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Lagen är därtill i väsentliga avseenden också tillämplig på den som genomgår utbildning, den som under vård i anstalt utför anvisat arbete samt värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller som deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret. De nyss nämnda personkategorierna likställs vid tillämpningen med arbetstagare.

Reglerna om produktsäkerhet gäller varje produkt som kan användas yrkesmässigt oberoende av användningen i det enskilda fallet.97

Krav på arbetsmiljön

Arbetsmiljöns beskaffenhet behandlas i 2 kap. lagen. Kapitlet upptar bl.a. vissa grundläggande krav såvitt gäller bl.a. arbetslokaler, maskiner, redskap samt ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

97 Se prop. 1993/94:186 s. 40 ff.

Personlig skyddsutrustning skall vid behov tillhandahållas av arbetsgivaren.

Arbetsgivares skyldigheter

Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö (3 kap. 1 a § lagen). Det åligger arbetsgivaren att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Lokaler samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhållas väl (3 kap. 2 §).

Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i lagen och i de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Arbetsgivaren skall vidare bl.a. fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten, se till att arbetstagaren upplyses om eventuella risker, och anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar (3 kap. 2 a §).

Andra näringsidkares skyldigheter

Enligt 3 kap. 8 § lagen skall den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning. I bestämmelsen anges vidare att uppgifter om anordningen som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall, s.k. produktinformation, skall lämnas vid avlämnandet genom tydlig märkning eller på annat sätt. Information av särskild betydelse för arbetsmiljön skall lämnas vid marknadsföring av anordningen.

Enligt 3 kap. 9 § skall den som tillverkar, importerar eller överlåter ett ämne som kan medföra ohälsa eller olycksfall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt.

I 3 kap. 10–12 §§ finns särskilda säkerhetsbestämmelser om förpackade produkter, tekniska anordningar och fasta anordningar.

Produktkontroll

Av 4 kap. lagen framgår att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket får meddela föreskrifter om produktkontroll. Regeringen eller Arbetsmiljöverket kan vidare förordna om bl.a. tillståndsplikt för tekniska anordningar eller ämnen samt föreskriva förbud att använda arbetsprocesser, arbetsmetoder eller tekniska anordningar eller ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall.

Samverkan m.m.

6 kap. lagen innehåller regler för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare m.m. De skall tillsammans bedriva en på lämpligt sätt organiserad arbetsmiljöverksamhet. Bestämmelserna i kapitlet kompletteras med centrala och lokala kollektivavtal i stället för genom myndighetsföreskrifter, eller genom föreläggande eller förbud från tillsynsmyndighet.

På varje arbetsställe där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts skall finnas skyddsombud, som utses bland arbetstagarna. Enligt 6 kap. 7 § kan ett skyddsombud, vid omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, bestämma att pågående arbete skall avbrytas i avvaktan på Arbetsmiljöverkets ställningstagande.

Tillsyn

Tillsynen över efterlevnaden av lagen och sådana föreskrifter som meddelats med stöd av denna regleras i 7 kap. lagen. Tillsynen utövas centralt av Arbetsmiljöverket och på lokal nivå av Arbetsmiljöinspektionen.

Tillsynsmyndigheten har rätt att erhålla behövliga upplysningar, handlingar m.m. (7 kap. 1 och 3 §§). Den som överlåtit eller upplåtit en teknisk anordning eller överlåtit ett ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall, är skyldig att på tillsynsmyndighetens begäran lämna tillgängliga upplysningar om till vilka produkten överlåtits eller upplåtits (4 §). Tillsynsmyndigheten skall ha tillträde till arbetsplatser och får där göra undersökningar och ta prover. Polismyndigheterna skall vid behov lämna tillsynsmyndigheten handräckning (5 §).

Arbetsmiljöverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller meddelade föreskrifter efterlevs. Besluten får förenas med vite. Om någon inte vidtar en åtgärd som åligger honom enligt ett föreläggande får tillsynsmyndigheten förordna om rättelse på hans bekostnad (7 kap. 7 §).

Av 7 kap. 11 § framgår att den som har skyddsansvar enligt 3 kap. 8–10 § kan åläggas att lämna varningsinformation eller att återkalla en produkt, om det finns särskild risk från arbetsmiljösynpunkt. I bestämmelsen anges att 7, 8 och 1012 §§produktsäkerhetslagen skall tillämpas i sådana fall. Vad som där sägs om Marknadsdomstolen skall i stället avse Arbetsmiljöverket och vad som sägs om näringsidkare i stället avse den som har skyddsansvar enligt 3 kap.810 §§arbetsmiljölagen. Dessa ålägganden skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Straff och förverkande

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förelägganden eller förbud som har meddelats med stöd av 7 kap. 7–9 §§ döms till böter eller fängelse i högst ett år, i den mån gärningen inte omfattas av ett vitesföreläggande enligt lagen (8 kap. 1 § lagen). Även den som bryter mot bl.a. föreskrifter som har meddelats bl.a. med stöd av 4 kap. 1–8 §§ kan dömas till ansvar (8 kap. 2 §).

Om skyddsansvaret åvilar arbetsgivaren avses med arbetsgivaren denne personligen, vederbörande styrelse eller inom den offentliga förvaltningen den som är ansvarig enligt instruktion, arbetsordning el. dyl. Frågan om arbetsgivaransvarets placering får avgöras med hänsynstagande till situationen i varje särskilt fall och med beaktande av var det reella inflytandet över beslut och åtgärder ligger.98

Anordningar och ämnen, som använts i strid mot användningsförbud, skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt (8 kap. 4 §).

98Prop. 1976/77:149 s. 373.

Sanktionsavgift

En fysisk eller juridisk person som överträder vissa föreskrifter kan åläggas att betala en sanktionsavgift (8 kap. 5 § lagen). Frågor om påförande av sådana avgifter prövas av länsrätten efter ansökan av Arbetsmiljöverket. Frågan kan också prövas av Arbetsmiljöverket genom avgiftsföreläggande (8 kap. 6–9 §§).

För påförande av sanktionsavgift gäller ett strikt ansvar. I motsats till vad som gäller vid utkrävande av straffansvar krävs inte någon utredning om var inom företaget vårdslösheten ligger.99

Av 18 § första stycket 4 förordningen följer att Arbetsmiljöverket får meddela föreskrifter om sanktionsavgifter enligt 8 kap. 5 § lagen. Sådana föreskrifter har meddelats genom Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1999:6) om tryckkärl och andra tryckbärande anordningar samt allmänna råd om tillämpning av föreskrifterna beträffande besiktning av tryckbärande anordningar samt högsta tryck och temperatur.

Överklagande

Arbetsmiljöverkets beslut i ärende som avser skyddsansvar och om tillämpning av vissa föreskrifter som meddelats med stöd av lagen kan enligt 9 kap. 2 § lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av 9 kap. 5 § följer att tillsynsmyndigheten får förordna att dess beslut skall gälla omedelbart.

Anmälningsskyldighet vid arbetsolycksfall

Arbetsmiljöförordningen innehåller regler om anmälningsskyldighet för arbetsgivaren vid inträffade arbetsolycksfall som lett till dödsfall, svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare och vid tillbud som inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa (2 §).

99Prop. 1993/94:186 s. 49.

Praxis

Förhandlingar om ändrad utformning av produkter, kompletterande skyddsanordningar eller liknande förs med både arbetsgivare och leverantörer. Sådana förhandlingar resulterar ofta i uppgörelser, som innebär att man uppnår det eftersträvade resultatet.

Arbetsmiljöverkets befogenhet att meddela förelägganden och förbud för att genomdriva att arbetsmiljölagens regler och meddelade föreskrifter verkligen efterlevs utnyttjas i inte ringa omfattning. Under 2001 meddelades 520 förelägganden och förbud, varav 396 var förenade med vite. Polisanmälan gjordes i 167 fall.

Arbetsmiljöverket ansvarar för ett inom arbetsmiljöområdet uppbyggt informationssystem om arbetsskador, ISA. Syftet med ISA, som startades år 1979, är bl.a. att skapa underlag för arbetarskyddets skadeförebyggande uppgifter. Detta sker genom insamling och bearbetning av uppgifter om inträffade arbetsolyckor och arbetssjukdomar. Registret bygger på arbetsskador som anmälts till försäkringskassan. På grundval av insamlat material producerar Statistiska centralbyrån (SCB) arbetsskadestatistik, som publiceras inom ramen för Sveriges officiella statistik.

Av arbetsskadestatistiken kan utläsas omfattningen av arbetsskador i landet. År 2000 var antalet anmälda arbetsskador 118 737, varav 40 943 kategoriserades som arbetsolycksfall. Samma år avled 41 arbetstagare och 18 egenföretagare genom olycksfall i arbetet. Statistiken ger upplysning om bl.a. huvudsaklig skadehändelse och yttre skadefaktor liksom om fördelningen av olycksfall mellan olika åldersgrupper, näringsgrenar. Skadornas art finns också angivna. Med hjälp av materialet kan man fånga upp allvarliga skaderisker och vidta adekvata, skadeförebyggande åtgärder.

2.5. Civilrättslig lagstiftning

2.5.1. Allmänt om civilrättsliga bestämmelser

Civilrättsliga bestämmelser reglerar förhållandet mellan enskilda, t.ex. mellan säljare och köpare. Karaktäristiskt för civilrätten är att den i regel vinner tillämpning först om någon enskild åberopar den. Till skillnad från t.ex. produktsäkerhetslagen och speciallagstiftningen om produktsäkerhet utgör den inte något styrmedel för offentliga organ.

Detta hindrar inte att civilrättsliga bestämmelser på olika sätt rent faktiskt kan ha betydelse för produktsäkerheten. I den utsträckning en säkerhetsbrist hos en produkt t.ex. utgör ett fel i köprättslig mening, kan köparen av den defekta produkten vinna rättelse genom talan vid allmän domstol under åberopande av civilrättsliga bestämmelser. Också skador som uppkommer till följd av defekter hos produkter kan bli ersatta med hjälp av civilrättsliga regler.

Konsumenten kan även vända sig till Allmänna reklamationsnämnden för att få rättelse i tvister med näringsidkare. Också i detta sammanhang tillämpas civilrättsliga regler.

Möjligheten för konsumenter att föra talan vid allmän domstol eller vid Allmänna reklamationsnämnden om t.ex. hävning av köp eller skadestånd kan ha skadepreventiva verkningar. Företagen måste inför risken att drabbas av anspråk från konsumenternas sida försöka se till att deras produkter inte för med sig skaderisker.

2.5.2. Konsumentköplagen m.m.

Författningen

Konsumentköplagen (1990:932) trädde i kraft den 1 januari 1991, då den tidigare konsumentköplagen (1973:977) upphörde att gälla. Genom vissa ändringar i lagen, vilka trädde i kraft den 1 juli 2002, genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier.100

Tillämpningsområde

Konsumentköplagen gäller i första hand köp av lösa saker som en näringsidkare säljer till en konsument. Lagen gäller även i fall då säljaren inte är en näringsidkare, om köpet förmedlas för säljaren av en näringsidkare. Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lösa saker (1 §).

Med konsument menas en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Närings-

100 EGT L 171, 7.7.1999, s. 12–16.

idkare är en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. (1 §).

Lagen är tvingande till konsumentens förmån (3 §).

Översikt över lagen

Lagen innehåller bestämmelser om varans avlämnande (4–7 §§), risken för varan (8 §), säljarens dröjsmål (9–15 §§), fel på varan (16–34 §§), priset m.m. (35–36 §§), avbeställning (37 §), köparens dröjsmål (38–41 §§), vissa gemensamma bestämmelser (42–45 §§), anspråk mot näringsidkare i tidigare säljled (46 §), vissa meddelanden (47 §), lagval (48 §) och förhållandet till säljarens borgenärer (49 §).

Lagens felbegrepp och produktsäkerhetslagen

Enligt 18 § är en vara felaktig bl.a. om den säljs i strid mot ett förbud enligt 6 § produktsäkerhetslagen eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller mot ett annat försäljningsförbud som har meddelats i författning eller av en myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan drabbas av ohälsa eller olycksfall eller för att annars hindra användning av en vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt.

En vara är enligt samma bestämmelse också felaktig om den är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

Av 19 § fjärde stycket följer att varan även är felaktig om säljaren har underlåtit att efter åläggande enligt produktsäkerhetslagen lämna säkerhetsinformation om varan, om underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller om åläggandet meddelats varans tillverkare eller någon annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan och säljaren har känt till eller borde ha känt till underlåtenheten att fullgöra åläggandet.

Kontrollansvar

I 30 § föreskrivs att köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror på ett hinder

utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde ha förväntats ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit, s.k. kontrollansvar.

Skadeståndskyldighet

Enligt 31 § omfattar en säljares skadeståndsskyldighet enligt 30 § även skada som på grund av fel på den sålda varan orsakar skada på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Även här gäller alltså ett produktansvar. Paragrafen omfattar endast sakskador och således inte personskador. Det kan noteras att 31 § inte har någon motsvarighet i köplagen (1990:931).

Konsumenttjänstlagen

Regler om avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål finns i konsumenttjänstlagen (1985:716).

Lagen innehåller bl.a. regler om näringsidkares felansvar och skadeståndsskyldighet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller enligt konsumentköplagen.

2.5.3. Produktansvarslagen

Författningen

Den 1 januari 1993 trädde produktansvarslagen (1992:18) i kraft. Lagen bygger på rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister,101 det s.k. produktansvarsdirektivet.

101 EGT L 210, 7.8.1985, s. 29–33, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/34/EG (EGT L 141, 4.6.1999, s. 20–21).

Tillämpningsområde

Lagen innehåller bestämmelser om skadeståndsskyldighet för produktskador, dvs. skador som en produkt orsakar på något annat än produkten själv. Lagen gäller endast produkter som satts i omlopp i näringsverksamhet, vilket innebär bl.a. att ansvar för staten och kommuner normalt faller utanför lagens tillämpningsområde.102

Skadestånd skall betalas för personskador som en produkt har orsakat på grund av en säkerhetsbrist. Dessutom utgår ersättning för egendomsskador som drabbar en konsument (1 §). Med produkter avses i lagen lösa saker. Även produkter som infogats eller blivit en beståndsdel i annan lös egendom eller i fast egendom omfattas av lagen (2 §).

Närmare om skadeståndsansvaret

Skadestånd skall betalas om produkten har orsakat skada på grund av en säkerhetsbrist. Ansvaret är strikt, vilket innebär att ansvar kan utkrävas även när det inte förekommit uppsåt eller oaktsamhet på den ansvariges sida.

I 3 § anges att en produkt har en säkerhetsbrist om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter. Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt lagen är utan verkan; lagen är alltså tvingande (5 §).

Skadeståndsskyldiga enligt lagen är främst de som tillverkat, frambringat eller insamlat den skadegörande produkten. Särskilda regler gäller för importörers ansvar (6 §). Även den som marknadsfört en produkt som sin kan bli skadeståndsskyldig. Om det inte framgår vem som är skadeståndsskyldig enligt 6 § blir var och en som har tillhandahållit produkten skadeståndsskyldig, om han inte inom en månad anvisar någon som är ansvarig enligt nämnda paragraf (7 §).

I 8 § anges fyra ansvarsfrihetsgrunder som en utpekad skadeståndsansvarig kan åberopa för att undgå ansvar.

102 Jfr Lagrådets yttrande i prop. 1990/91:197 s. 325 f.

I lagen finns också bestämmelser om avräkning vid sakskada, skadelidandes medvållande, regressrätt och preskription (9–12 §§).

3. Produktsäkerhetsregleringen inom EG

3.1. Framväxten av gemenskapslagstiftning om produktsäkerhet

3.1.1. Konsumentskydd och den tidiga produktregleringen

Konsumentskydd omnämndes inte i 1957 års Romfördrag om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. Det var i stället genom rådets resolution om konsumentskydd år 1975 som gemenskapen för första gången gav riktlinjer för en gemensam politik på området.1 I dessa riktlinjer slogs konsumenternas rätt till bl.a. skydd mot hälso- och säkerhetsrisker fast. Härefter antog gemenskapen ett antal direktiv med gemensamma säkerhetskrav rörande vissa produktkategorier, t.ex. livsmedel, kosmetika, läkemedel och farliga kemiska ämnen. Utgångspunkten vid regleringen var att två mål skulle ligga till grund för produktregleringen: fri rörlighet för varor inom gemenskapen samt skydd för konsumenternas hälsa och säkerhet.

I stor utsträckning tillämpades vid produktregleringen ett förfarande med förhandsgodkännande av myndighet, den s.k. gamla metoden. Harmoniseringen gick till en början ganska långsamt, vilket huvudsakligen berodde på att lagstiftningen blev mycket teknisk. En annan anledning var att enhällighet i rådet krävdes för antagande av direktiv om teknisk harmonisering.

År 1986 infördes ett system för rapportering av olyckor som skett i hemmet eller på fritiden och vilka orsakats av konsumentvaror.2

1 Council resolution of 14 April 1975 on a preliminary programme of the European Economic Community for a consumer protection and information policy (EGT C 92, 25.4.1975, s. 1). 2 European Home and Leisure Accident Surveillance System (EHLASS).

3.1.2. Den nya metoden

Genom rådets resolution den 7 maj 1985 om en ny metod för teknisk harmonisering och standarder3 fastställdes en ny teknik för produktreglering. Syftet med den s.k. nya metoden var att effektivisera och öka takten i arbetet med produktdirektiv och därmed minska antalet tekniska handelshinder på den inre marknaden. Enligt Europeiska enhetsakten år 1986 skulle de åtgärder som föreslås av kommissionen och antas av rådet och som rör bl.a. hälsa och säkerhet utgå från en hög skyddsnivå.

Enligt principerna för den nya metoden begränsas den rättsliga harmoniseringen till att avse de väsentliga krav som produkter måste uppfylla för att få släppas ut på marknaden och röra sig fritt inom gemenskapen, medan de tekniska specifikationerna som anger krav på produkterna fastställs i form av s.k. harmoniserade standarder. En produkt som har tillverkats i enlighet med en harmoniserad standard presumeras uppfylla de krav som anges i gemenskapslagstiftningen.

Gemenskapen har hittills antagit strax över 20 direktiv som grundas på den nya metoden. Dessa direktiv reglerar bl.a. maskiner, leksaker, fritidsbåtar, personlig skyddsutrustning och medicintekniska produkter.

3.1.3. Helhetsmetoden

Principerna för den nya metoden behövde kompletteras med villkor genom vilka man uppnår ett ömsesidigt förtroende för de olika ländernas provnings- och certifieringsförfaranden. Sådana vägledande principer fastställdes genom rådets resolution den 21 december 1989 om helhetsmetoden för certifiering och provning.4

Genom denna resolution och rådets därpå följande beslut 90/683/EEG5 utvecklades en enhetlig metod för provning och kontroll. Detta skedde genom att olika förfaranden, s.k. moduler,

3 Council resolution of 7 May 1985 on a new approach to technical harmonization and standards (EGT C 136, 4.6.1985, s. 1–9). 4 Council resolution of 21 December 1989 on a global approach to conformity assessment, (EGT C 10, 16.1.1990, s. 1 och 2). 5 Rådets beslut av den 13 december 1990 om moduler för olika stadier i förfaranden vid bedömning av överensstämmelse avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv, (EGT L 380, 21.12.1990, s. 13), numera upphävt och ersatt av rådets beslut 93/465/EEG av den 22 juli 1993 om moduler för olika stadier i förfaranden vid bedömning av överensstämmelse samt regler för anbringande av EG-märkning om överensstämmelse, avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv (EGT L 220, 30.8.1993, s. 23–39).

skapades för bl.a. bedömningen av om en produkt överensstämmer med säkerhetskraven.

3.1.4. Ett direktiv om allmän produktsäkerhet

Genom antagandet av rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet6 tillskapades för första gången gemensamma bestämmelser om allmän produktsäkerhet beträffande produkter som är avsedda att användas av konsumenter. Direktivet syftar till att dels täcka in de varor och risker som inte omfattas av den gemenskapsrättsliga produktregleringen, dels komplettera den gemenskapsrättsliga produktregleringen i den utsträckning denna är ofullständig.

Direktivet skall ersättas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet7 (det nya direktivet). Detta direktiv trädde i kraft den 15 januari 2002 och skall vara genomfört i medlemsstaternas lagstiftning senast den 15 januari 2004.

3.2. Produktsäkerhet och den inre marknaden

3.2.1. Fri rörlighet för varor och tjänster

Artiklarna 28–30 i EG-fördraget

Principen om fri rörlighet för varor, en av den inre marknadens hörnstenar, slås fast i artikel 28 i EG-fördraget. Där anges att kvantitativa importrestriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna. I artikel 29 förbjuds kvantitativa exportrestriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan mellan medlemsstaterna.

Enligt artikel 30 skall bestämmelserna i artiklarna 28 och 29 inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export och transitering som grundas på hänsyn till ett antal i artikeln angivna intressen, såsom att skydda människors hälsa och liv. Sådana förbud och restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.

6 EGT L 228, 11.8.1992, s. 24–32. 7 EGT L 11, 15.1.2002, s. 4–17.

EG-domstolens tolkning av artiklarna 28–30

EG-domstolen har slagit fast att det i avsaknaden av gemensamma regler för en särskild typ av produkt i och för sig är medlemsstaternas sak att fastställa de regler som skall gälla på det egna territoriet, med de begränsningar som följer av fördraget.8Samtidigt har EG-domstolen klargjort att förbuden i artiklarna 28 och 29 omfattar alla åtgärder som direkt eller indirekt kan påverka handeln mellan medlemsstaterna negativt.

När det gäller artikel 30 har EG-domstolen i flera rättsfall anfört att hinder för handeln inom gemenskapen, som uppstår på grund av skillnader i medlemsstaternas nationella lagstiftningar, bara kan godtas när dessa åtgärder är nödvändiga för att uppfylla obligatoriska krav som t.ex. hälsa och säkerhet. Dessutom krävs att åtgärderna kan motiveras på grund av deras berättigade syfte och att de står i proportion till detta syfte.

Tjänster

Principen om fri rörlighet för tjänster anges i EG-fördragets artikel 49. Motsvarande principer som gäller för varor gäller också för tjänster.

3.2.2. Harmonisering med stöd av artikel 95 i EG-fördraget

Artikel 153 i EG-fördraget om konsumentskydd

Enligt artikel 153 skall gemenskapen, för att främja konsumenternas intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå, bidra till att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt till att främja deras rätt till information och utbildning och deras rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen.

Dessa mål skall uppnås bl.a. genom att åtgärder beslutas enligt artikel 95, tidigare artikel 100 a, inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden.

8 Se särskilt mål 120/78, Cassis de Dijon, REG 1979, s. 649.

Fullständig harmonisering

Enligt artikel 95.3 skall kommissionen i sina förslag som rör hälsa, säkerhet samt miljö- och konsumentskydd utgå från en hög skyddsnivå och särskilt beakta ny utveckling som grundas på vetenskapliga fakta. Även Europaparlamentet och rådet skall, inom ramen för sina respektive befogenheter, sträva efter att nå detta mål.

Om en harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar har skett med stöd av artikel 95, får medlemsstaterna inte med stöd av artikel 30 anta nationella föreskrifter som kräver ändringar av en produkt eller ställer ytterligare villkor för att en produkt skall få släppas ut på marknaden. Direktiv som grundas på artikel 95 innebär alltså en fullständig harmonisering såvitt gäller de risker som omfattas av regleringen. Medlemsstaterna måste upphäva all nationell lagstiftning som är oförenlig med sådana direktiv.

Enligt artikel 95.4 skall en medlemsstat anmäla nationella bestämmelser som gäller t.ex. säkerhet och hälsa till kommissionen, om medlemsstaten efter det att en harmonisering har skett anser det nödvändigt att behålla dem. Kommissionen skall inom sex månader godkänna eller förkasta de nationella bestämmelserna. De omständigheter som kommissionen vid denna bedömning skall beakta är om de nationella bestämmelserna utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innebär förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna och dessutom om de kommer att utgöra ett hinder för den inre marknadens funktion. De nationella bestämmelserna får inte tillämpas innan kommissionen har fattat sitt beslut.9

Antagande av direktiv med stöd av artikel 95

Antagande av direktiv enligt artikel 95 följer det förfarande som anges i artikel 251. Förfarandet innebär att Europaparlamentet ges ett inte obetydligt inflytande i beslutsprocessen och att kvalificerad majoritet krävs i rådet.

Gemenskapens produktreglering har nästan helt skett med stöd av artikel 95 (tidigare artikel 100 a). Någon allmän reglering av tjänsters säkerhet har ännu inte skett.

9 T.ex. mål C-319/97, Kortas, REG 1999 s. 3143.

3.2.3. Harmonisering med stöd av artikel 94 i EG-fördraget

Direktiv som rör den inre marknaden kan även grundas på artikel 94 i EG-fördraget (tidigare artikel 100). Harmonisering med stöd av artikeln förutsätter enhällighet i rådet. Rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister,10 som genomförts i svensk rätt genom produktansvarslagen (1992:18), antogs av rådet med stöd av artikel 100 i EEG-fördraget. Detsamma gäller flera äldre produktdirektiv. EG-domstolen har yttrat att denna rättsliga grund, till skillnad från artikel 95, över huvud taget inte ger någon möjlighet för medlemsstaterna att behålla eller införa bestämmelser som avviker från gemenskapsrättsliga harmoniseringsåtgärder.11

3.2.4. Anmälningsskyldighet enligt direktiv 98/34/EG

Direktiv 98/34/EG

Enligt Europaparlamentets och direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter12 är medlemsstaterna skyldiga att anmäla förslag till nya standarder och förslag till tekniska föreskrifter inom det icke-harmoniserade området till kommissionen och övriga medlemsstater (artiklarna 7 och 8). Under en övergångsperiod fryses de anmälda förslagen, vilket ger kommissionen och övriga medlemsstater möjlighet att reagera (artikel 9.1). Någon frysningsperiod tillämpas inte om en medlemsstat av brådskande skäl måste utarbeta tekniska föreskrifter och omedelbart anta och införa dem, om detta sker på grund av allvarliga och oförutsedda händelser som gäller t.ex. skyddet av folkhälsan eller den allmänna säkerheten. Dessa åtgärder skall anmälas till kommissionen, som granskar åtgärderna och vidtar lämpliga åtgärder (artikel 9.7).

10 EGT L 210, 7.8.1985, s. 29–33, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/34/EG (EGT L 141, 4.6.1999, s. 20 och 21). 11 Mål C-52/00, Kommissionen mot Frankrike, REG 2002 s. 3827. 12 EGT L 204, 21.7.1998, s. 37–48, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18–26). Direktiv 98/34/EG kodifierar rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983.

EG-domstolens tolkning av direktiv 98/34/EG

EG-domstolen har i sin praxis tagit ställning till verkan av en underlåtenhet att anmäla föreskrifter enligt direktiv 98/34/EG. Om en medlemsstat har antagit sådana tekniska föreskrifter som avses i direktivet men inte anmält dessa till kommissionen i enlighet med artikel 8, kan den tekniska föreskriften enligt EG-domstolen inte tillämpas gentemot enskilda. Det innebär att en nationell domstol inte skall tillämpa föreskriften.13

Anmälningsskyldighetens omfattning

Med tekniska föreskrifter menas i direktiv 98/34/EG specifikationer som fastställer de egenskaper som krävs av en produkt och som har rättsverkningar. Exempel på sådana tekniska föreskrifter är regler som avser en produkts utformning, märkning, provning, presentation, användning m.m., vare sig dessa meddelas genom lag, förordning eller myndighetsföreskrifter. Dessutom klassas alla nationella förbud mot import, saluföring och användning som tekniska föreskrifter. Genom direktivet åläggs även standardiseringsorganen att informera om nationella standarder som inte har någon motsvarighet i internationella eller europeiska standarder.

Det bör nämnas att sådana rättsverkningar som följer av EGdomstolens avgöranden i denna fråga inte kan avse tekniska föreskrifter och standarder som antagits innan Sverige blev medlem i EG den 1 januari 1995, eller i vart fall som antagits innan Sverige blev medlem i EES den 1 januari 1994. Något avgörande av EGdomstolen i denna fråga finns dock inte.

3.3. Standardisering

3.3.1. Allmänt om standarder

I artikel 1.4 i direktiv 98/34/EG anges att en standard är en teknisk specifikation som har fastställts av ett erkänt standardiseringsorgan för upprepad eller fortlöpande tillämpning och som inte är tvingande. Med teknisk specifikation avses enligt artikel 1.2 i samma direktiv en i ett dokument intagen specifikation som

13 T.ex. mål C-194/94, CIA Security International SA mot Signalson SA och Securitel SPRL, REG 1996, s. 2201, och C-159/00, Sapod Audic mot Eco-Emballages SA, REG 2002, s. 5031.

fastställer de egenskaper som krävs av en produkt, exempelvis kvalitetsnivåer, prestanda, säkerhet eller dimensioner, inbegripet sådana krav på produkten som avser varubeteckning, terminologi, symboler, provning och provningsmetoder, förpackning, märkning eller etikettering och förfaranden för bedömning av överensstämmelse.14

En europeisk standard är en standard som fastställts av ett europeiskt standardiseringsorgan och som är allmänt tillgänglig. De europeiska standardiseringsorganen är CEN (Europeiska standardiseringsorganisationen), CENELEC (Europeiska standardiseringsorganisationen inom elområdet), och ETSI (Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder). CEN, CENELEC och ETSI utarbetar och fastställer Europastandarder även på sådana områden där det inte finns gemenskapslagstiftning. SIS (Swedish Standards Institute), SEK (Svenska elektriska kommissionen) och ITS (Informationstekniska standardiseringen) är de svenska standardiseringsorgan som deltar i det europeiska standardiseringsarbetet.

Andra standarder än europeiska betecknas antingen som internationella eller nationella. Standarder utformas numera ofta som krav på funktion i stället för konstruktion. Det finns även standarder som styr företagens produktionsprocesser liksom deras kvalitetssäkrings- och miljöledningssystem. Vid årsskiftet 2002/03 fanns det drygt 20 400 svenska standarder fastställda av SIS, SEK respektive ITS.

I vissa branscher där förändringstakten är mycket hög, t.ex. informationsteknologi, tar de europeiska standardiseringsorganen inte sällan fram dokument med tekniska specifikationer, s.k. new deliverables, som dock inte fastställs som standarder. Trots att dessa specifikationer inte formellt ges status av standard kommer de i regel att tillämpas, eftersom branschen medverkat i utarbetandet av specifikationerna.

3.3.2. Ett exempel på en standard: SS-EN 71–1

Allmänt om SS-EN 71–1

Ett exempel på en standard är Europastandarden EN 71–1:1998, som gäller som svensk standard under beteckningen SS–EN 71–1. Standarden har tagits fram under ett mandat från kommissionen till

14 Se även 2 § förordningen (1994:2029) om tekniska regler.

CEN, och publiceras här i landet av SIS. Standarden utgör den första delen av Europastandarden för leksakers säkerhet, EN 71, och avser leksakers mekaniska och fysikaliska egenskaper.

EN 71 består av ytterligare fem delar, vilka avser brännbarhet, migrering av vissa ämnen, experimentlådor för kemi och liknande aktiviteter, andra kemiska tillsatser än experimentlådor samt varningssymboler för leksaker som inte är lämpliga för barn under tre år. Standarden EN 71–1 har i tidigare utformning beaktats av Marknadsdomstolen i flera mål som rör produktsäkerhet. EN 71–4, som avser experimentlådor för kemi och liknande aktiviteter, har inte fastställts som svensk standard.

Standardens innehåll

I standarden, som inklusive bilagor omfattar 66 sidor, anges inledningsvis standardens tillämpningsområde och vissa definitioner av i standarden använda begrepp. Härefter anges utförliga allmänna krav på t.ex. drivmekanismer, glas, svällande material, kanter, delar som rör sig mot varandra och utstickande delar. Samma avsnitt innehåller allmänna krav på vissa typer av leksaker, t.ex. leksaker som är avsedda att bära ett barns massa, ballonger, projektiler, vattenleksaker och knallskott. Dessa allmänna krav anger inte sällan att en leksak skall uppfylla kraven enligt vissa prov som anges längre fram i standarden.

Nästföljande avsnitt innehåller särskilda krav på olika leksaker som är avsedda för barn under 36 månader, t.ex. krav beträffande stoppningsmaterial, plastfolie och snören. Härefter anges krav på förpackningar samt bestämmelser om varningar och bruksanvisningar när det gäller olika särskilt angivna leksaker.

Standardens sista avsnitt innehåller bestämmelser om provningsmetoder, med angivande av vilka krafter och/eller belastningar som skall tillämpas vid olika prov. Några exempel på prov som en leksak kan utsättas för är vridprov, dragprov, fallprov, vältprov, slagprov, kompressionsprov samt prov rörande statisk och dynamisk hållfasthet.

I standarden anges hur provningen skall utföras, t.ex. vilken belastning leksaken skall utsättas för och under hur lång tid, vilka mått belastningsvikten skall ha, med vilken lutning leksaken skall placeras, samt vilka kontroller som skall göras av den leksak som

genomgått det förfarande som provet anger. Bestämmelserna hänvisar inte sällan till illustrationer.

3.3.3. Publicering och införlivande av Europastandarder

För att en Europastandard skall kunna innebära en presumtion om överensstämmelse med kraven i ett direktiv måste kommissionen publicera en referens till standarden i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Syftet med att offentliggöra hänvisningen i EUT är att fastställa den första dag från vilken presumtion om överensstämmelse skall gälla.

Europastandarder måste införlivas nationellt genom att fastställas och göras tillgängliga som nationella standarder. Införlivandet skall ske på ett enhetligt sätt. Motstridiga nationella standarder måste upphävas. Nationella avvikelser från en Europastandard, s.k. A-avvikelser, förekommer i viss utsträckning i Europastandard som inte knyter an till gemenskapslagstiftning. Förekommande A-avvikelser skall redovisas i den standard som fastställs.

3.3.4. Frivillighet

Att följa en standard är frivilligt. En tillverkare har alltid möjlighet att tillämpa andra tekniska specifikationer för att visa att de väsentliga kraven i ett direktiv är uppfyllda. Eftersom en produkt som uppfyller en standard många gånger förutsätts uppfylla föreskrivna säkerhetskrav har standarder i praktiken kommit att få en stor rättslig betydelse (jfr artikel 3.2 andra stycket i direktiv Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet).

Om tillverkaren bara tillämpar en del av den harmoniserade standarden eller om en tillämplig harmoniserad standard inte omfattar alla väsentliga krav som ställs i ett direktiv, gäller bara presumtionen om överensstämmelse i den utsträckning standarden motsvarar de väsentliga kraven.

3.3.5. Utarbetandet av standarder

Mandat

Standardiseringsarbetet inleds ofta med att kommissionen ger de europeiska standardiseringsorganen ett mandat att utarbeta erforderliga standarder på grundval av de väsentliga säkerhetskraven i ett produktdirektiv. Mandaten är relativt detaljerade och bygger på de väsentliga krav som det aktuella direktivet innehåller. Mandaten behandlas i en särskild kommitté, den s.k. 98/34kommittén (kommittén för tekniska standarder och föreskrifter), vars medlemmar utses av medlemsstaterna. I vissa fall behandlas mandaten också av den branschkommitté som upprättats enligt aktuellt direktiv.

De flesta standarder som utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen tillkommer emellertid inte på mandat från kommissionen. Initiativet kommer i stället från enskilda intressenter, t.ex. branschorganisationer och företag. Kommissionen offentliggör inte någon hänvisning till dessa standarder, varför de inte får status av harmoniserade standarder. Även dessa benämns Europastandarder, eftersom de har antagits av de europeiska standardiseringsorganen.

Standardiseringsarbetet

De europeiska standardiseringsorganens stadgar innehåller en rad principer och förpliktelser för standardiseringsarbetet, t.ex. beträffande deltagande av olika parter och kvalitetsnormer för standarder. Standardiseringsarbetet inom de europeiska standardiseringsorganen är frivilligt och öppet för alla som vill och har möjlighet att delta i arbetet, exempelvis företagen och deras organisationer, konsumentorganisationer samt medlemsstaternas myndigheter. Det bör understrykas att standardiseringsarbetet sker helt i privaträttsliga former.

De europeiska standardiseringsorganen ansvarar för att identifiera och utarbeta standarder enligt de direktiv som grundar sig på den nya metoden. De skall också lägga fram en förteckning över fastställda standarder för kommissionen.

Någon skyldighet att själva utveckla nya standarder har de europeiska standardiseringsorganen inte. De kan i stället identifiera befintliga nationella eller internationella standarder, som de efter

granskning bedömer uppfyller villkoren för uppdraget. De kan också ändra befintliga standarder så att de uppfyller dessa villkor.

3.3.6. Invändningar mot Europastandarder

En medlemsstat som anser att en Europastandard inte uppfyller kraven enligt ett direktiv som grundas på den nya metoden kan invända mot att en referens publiceras i EUT. Utöver detta förfarande finns i de flesta produktdirektiv en klausul som innebär att en medlemsstat bl.a. kan anmäla en upptäckt brist i en standard till kommissionen, som då skall klargöra om kritiken är befogad. Om standarden enligt kommissionens mening inte helt uppfyller de väsentliga kraven, måste kommissionen och medlemsstaterna upphäva de hänvisningar som offentliggjorts. Detta leder till att standarden inte längre för med sig en presumtion om överensstämmelse med de väsentliga kraven.

3.3.7. Standardisering med stöd av direktiv 2001/95/EG

När det gäller sådana konsumentprodukter som inte omfattas av något specifikt produktdirektiv kan mandat till standardiseringsorganen ges med stöd av artikel 4 i det nya direktivet. I likhet med de standarder som har utarbetats med stöd av produktdirektiv som grundas på den nya metoden kommer sådana standarder att möjliggöra en presumtion för att säkerhetskraven är uppfyllda, förutsatt att en referens till standarderna har publicerats i EUT. Förfarandet innebär att standarder kan utarbetas för produkter utan att gemenskapen behöver anta ett särskilt direktiv rörande den typen av produkt. Det kan antas att förfarandet i framtiden kommer att tillämpas i stor utsträckning.

Som exempel på ett mandat som tagits fram på detta sätt kan nämnas ett mandat rörande barnsäkerhetsaspekter för cigarrettändare,15 vilket har lett till att en standard har utarbetats av CEN. I nuläget har någon referens till denna standard inte offentliggjorts i EUT.

Enligt artikel 4.2 tredje stycket i det nya produktsäkerhetsdirektivet skall kommissionen helt eller delvis dra tillbaka en

15 European Commission, DG XXIV, Standardization mandate to CEN relative to the safety of consumers and children – lighters, M/266, Bryssel den 7 maj 1998.

hänvisning till en standard som antagits med stöd av artikeln, om standarden inte säkerställer det allmänna säkerhetskravet.

3.3.8. Internationella och nationella standarder

Den klart övervägande delen av de svenska standarder som idag fastställs av SIS, SEK och ITS införlivar Europastandarder. Det rent nationella standardiseringsarbetet är således numera ytterst begränsat. Ett visst nationellt standardiseringsarbete sker dock, i synnerhet på områden där Sverige ligger långt framme, t.ex. på infrastruktursområdet.

En inte obetydlig del av standardiseringen sker på internationell nivå. Här bedrivs arbetet i huvudsak av ISO (Internationella standardiseringsorganisationen), IEC (Internationella elektrotekniska kommissionen) och ITU (Internationella teleunionen).

Standardisering är en viktig fråga i det s.k. TBT-avtalet (Technical Barriers to Trade), vilket förhandlats fram inom Världshandelsorganisationen (WTO). Sverige är inte förpliktat att fastställa internationella standarder som svensk standard, även om Sverige varit med om att förhandla fram dessa.

3.4. Produktreglering enligt den nya metoden och helhetsmetoden

3.4.1. Väsentliga krav

Allmänt om säkerhetskrav

I produktdirektiv som grundas på den nya metoden anges väsentliga säkerhetskrav på de produkter som omfattas av direktivet. De väsentliga kraven är utformade för att säkerställa en hög skyddsnivå. De utgår antingen från vissa risker som är förknippade med produkten (t.ex. fysiskt eller mekaniskt motstånd, brandfarlighet, kemiska, elektriska eller biologiska risker, hygien och strålning) eller hänvisar till produkten och dess prestanda (t.ex. bestämmelser om material, konstruktion, tillverkningsprocess och bruksanvisningar). Kraven innebär att en produkt inte får ha några säkerhetsbrister, dvs. varken konstruktionsfel, fabrikationsfel eller instruktionsfel.

Ibland kan väsentliga säkerhetskrav i flera direktiv vara tillämpliga på en produkt. Flera typer av elektriska hushållsmaskiner omfattas t.ex. beträffande de elektriska riskerna av rådets direktiv 73/23/EEG av den 19 februari 1973 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser,16 och beträffande de mekaniska riskerna av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/37/EG av den 22 juni 1998 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om maskiner.17

Flexibilitet

I de väsentliga kraven definieras de resultat som skall uppnås eller de risker som skall minimeras. De tekniska lösningarna för att uppnå detta anges emellertid inte. Denna flexibilitet gör det möjligt för tillverkarna att välja hur dessa krav skall uppfyllas. Det blir härigenom också möjligt att anpassa material och produktkonstruktion till den tekniska utvecklingen. Detta innebär att direktiv som grundar sig på den nya metoden inte behöver anpassas med anledning av den tekniska utvecklingen, eftersom bedömningen av om kraven är uppfyllda görs på grundval av den tekniska nivån vid varje tidpunkt.

Utformning

De väsentliga kraven anges i bilagor till direktiven. Även om kraven inte innehåller några detaljerade specifikationer för tillverkningen måste formuleringarna vara tillräckligt exakta för att kunna införlivas i nationell lagstiftning som rättsligt bindande skyldigheter. Formuleringarna skall också vara så klara att kommissionen kan ge de europeiska standardiseringsorganen i uppdrag att utarbeta Europastandarder. Vidare skall det vara möjligt att bedöma överensstämmelsen med dessa krav när det saknas harmoniserade standarder eller när tillverkaren väljer att inte tillämpa dessa.

16 EGT L 77, 26.3.1973, s. 29–33, senast ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22). 17 EGT L 207, 23.7.1998, s. 1–46, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/79/EG (EGT L 331, 7.12.1998, s. 1–37). Direktivet kodifierar direktiv 89/392/EEG jämte ett stort antal ändringsdirektiv.

3.4.2. Förfarandet för bedömning av överensstämmelse

Allmänt om produktkontroll

Varje direktiv innehåller bestämmelser om hur en tillverkare skall visa att en produkt uppfyller kraven. Produktkontrollen sker genom ett förfarande som inom EG kallas bedömning av överensstämmelse (conformity assessment).

Tillverkaren kan välja att utforma produkten i enlighet med en harmoniserad standard (om sådan finns) eller inte. I de fall produkten inte har tillverkats i enlighet med en harmoniserad standard kan krav finnas att den skall kontrolleras eller provas av ett fristående organ, ett s.k. anmält organ, som bekräftar att en produkt, en process eller en tjänst uppfyller de väsenliga kraven.

I båda fallen utfärdar tillverkaren en s.k. EG-försäkran om överensstämmelse, som verifierar att aktuella krav är uppfyllda.

Moduler

Bedömningen av överensstämmelse delas in i ett antal skeden, s.k. moduler. Modulerna utgör förfaranden genom vilka tillverkaren kan påvisa att en viss produkt uppfyller bestämmelserna i ett direktiv. Det finns åtta grundmoduler (A–H), vilka kan kombineras på olika sätt.

Som en allmän regel gäller att en produkt omfattas av en modul för bedömning av överensstämmelse såväl vid konstruktion som vid tillverkning. I konstruktionsfasen gäller det att förvissa sig om att prototypen uppfyller ställda säkerhetskrav, s.k. typkontroll. I tillverkningsfasen gäller det att förvissa sig om att den tillverkade produkten överensstämmer med prototypen så att även de enskilda produktexemplaren uppfyller säkerhetskraven.

Detta kan ske genom olika slags övervakning av tillverkningen. Utvecklingen går mot att standardiserade kvalitetssystem införs i tillverkningsprocessen. Övervakning av utomstående organ kan då ske genom certifiering av kvalitetssystemet. Instruktionsfel förebyggs bl.a. med hjälp av lämpliga bruksanvisningar eller annan produktinformation.

I direktiv som grundas på den nya metoden beskrivs omfattningen av och innehållet i olika moduler. Enligt de flesta direktiv kan tillverkaren välja mellan olika moduler som anges i direktivet.

Några exempel på moduler

Ett exempel på en grundmodul är EG-typkontroll (modul B), som är ett förfarande genom vilket ett anmält organ (se avsnitt 3.4.5) fastställer och intygar att en prototyp uppfyller de väsentliga kraven samt utfärdar ett EG-typintyg för produkten. Till exempel anges i rådets direktiv 88/378/EEG av den 3 maj 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet18 att tillverkaren eller hans företrädare inom gemenskapen skall ge in en ansökan om EG-typprovning till ett godkänt provningsorgan. Modulen omfattar endast konstruktionsfasen och måste därför följas upp av en modul som föreskriver bedömning under tillverkningsfasen.

Ett exempel på en modul som avser tillverkningsfasen är överensstämmelse med typ (modul C), som ger överensstämmelse med den prototyp som föreskrivs i EG-typintyget. Ett annat exempel är kvalitetssäkring av tillverkning (modul D), som innebär att ett anmält kontrollorgan skall godkänna och kontrollera det kvalitetssystem för tillverkning, slutkontroll av produkterna och provning som tillverkaren infört. Ytterligare ett annat är produktverifikation (modul F), som innebär att ett anmält kontrollorgan skall kontrollera överensstämmelse med den prototyp som beskrivs i ovan nämnda EG-typintyg och därutöver utfärda en försäkran om överensstämmelse. Modul H, fullständig kvalitetssäkring, härrör från standarden EN ISO 9001 och antas bli allt vanligare i framtiden. Ett anmält organ skall godkänna och kontrollera det kvalitetssystem för konstruktion, tillverkning, slutkontroll av produkterna och provning som tillverkaren infört.

3.4.3. Teknisk dokumentation

I de direktiv som grundas på den nya metoden åläggs tillverkaren att upprätta teknisk dokumentation med information som visar att produkten uppfyller kraven. Denna dokumentation utgör enligt vissa moduler en del av dokumentationen över kvalitetssystemet. Skyldigheten att upprätta sådan dokumentation inträder då produkten släpps ut på marknaden.

18 EGT L 187, 16.7.1988, s. 1–13, ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993, s. 1–22).

Den tekniska dokumentationen måste förvaras i minst tio år efter produktens sista tillverkningsdag, såvida inte en annan tidsperiod föreskrivits i det aktuella direktivet. Den tekniska dokumentationens innehåll fastställs i varje enskilt direktiv och varierar beroende på vilka produkter som direktivet omfattar. Som regel skall dokumentationen omfatta produktens konstruktion, tillverkning och användning. Därtill kommer olika detaljuppgifter, beroende på vilken typ av produkt det är frågan om.

3.4.4. EG-försäkran om överensstämmelse

Tillverkaren åläggs enligt nästan samtliga direktiv som grundas på den nya metoden att upprätta en EG-försäkran om överensstämmelse då produkten släpps ut på marknaden.

Genom EG-försäkran om överensstämmelse garanterar tillverkaren att produkten uppfyller de väsentliga kraven i tillämpliga direktiv. En sådan försäkran skall innehålla bl.a. information för identifiering av produkten, tillämpliga bestämmelser, de standarder och andra normativa dokument som det hänvisas till och en förklaring att försäkran utfärdas på tillverkarens eller dennes företrädares fulla ansvar.

EG-försäkran om överensstämmelse måste förvaras i minst tio år efter produktens sista tillverkningsdag, såvida inte en annan tidsperiod föreskrivs i det aktuella direktivet. EG-försäkran om överensstämmelse måste på begäran omedelbart ställas till tillsynsmyndighetens förfogande. I en del direktiv19 föreskrivs att varje produkt skall åtföljas av EG-försäkran om överensstämmelse.

3.4.5. Anmälda organ

De anmälda organens funktion

Det är av största betydelse att de bedömningar om överensstämmelse som utförs av utomstående organ i de olika medlemsländerna är pålitliga och vinner förtroende i hela gemenskapen. Detta innebär att höga krav måste ställas på de organ som utför bedömning av överensstämmelse. En medlemsstat kan nämligen

19 T.ex. Europaparlamentets och rådets direktiv 94/25/EG av den 16 juni 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar (EGT L 164, 30.6.1994, s. 15–38).

inte hindra att en produkt släpps ut på marknaden, om produkten har genomgått provning enligt ett direktiv och certifierats av ett anmält organ i en annan medlemsstat.

Medlemsstaterna ansvarar för att kompetenta organ utses och anmäls till kommissionen. Sådana organ benämns i allmänhet anmälda organ, men i vissa direktiv används i stället benämningar som kontrollorgan, provningslaboratorium, certifieringsorgan eller godkänt organ. I Sverige är det SWEDAC, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, som kompetensprövar dessa organ och gör föreskriven anmälan till kommissionen. Bestämmelser om förfarandet för detta finns i lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Kompetenskrav

Vid bedömningen av det organ som ansöker om att godkännas som anmält organ skall beaktas om det har den tekniska kompetens och kapacitet som krävs för att göra de aktuella bedömningarna av överensstämmelse. Vidare skall bedömas om organet kan garantera den nödvändiga nivån av oberoende, opartiskhet och integritet.

Standarder för provnings- och certifieringsorganens kompetens, den s.k. EN 45 000-serien, har utarbetats av de europeiska standardiseringsorganen. Arbete pågår med att föra över ett antal standarder i EN 45 000-serien till ISO/IEC-standard. Så har t.ex. EN 45 001 överförts till ISO/IEC 17 025, som i sin tur fastställts som EN ISO/IEC 17 025.

Dessa standarder består i princip av en del som handlar om organisation och förvaltning av organet, och en del som handlar om tekniska kriterier för organets verksamhet. Det anmälda organets kompetens skall fortlöpande övervakas av medlemsstaten.

De anmälda organen utför inte sina uppgifter på medlemsstaternas vägnar, utan företagen har rätt att vända sig till vilket organ som helst. Ett anmält organ kan utföra bedömningar enligt en viss modul eller enligt flera.

Publicering av anmälan

En anmälan av ett organ innebär att kommissionen och övriga medlemsstater informeras om att ett organ som uppfyller kraven har utsetts att utföra bedömning av överensstämmelse enligt ett

direktiv. Kommissionen offentliggör en företeckning över de anmälda organen i EUT. I företeckningen anges vilka organ som är behöriga att utföra bedömning av överensstämmelse enligt ett visst direktiv, modul eller produkt.20 Uppfyller organet inte längre kraven är medlemsstaten skyldig att återkalla sin anmälan.

3.4.6. CE-märkning

CE-märkningens innebörd

Genom att förse en produkt med CE-märket försäkrar tillverkaren att produkten uppfyller alla krav enligt tillämpliga direktiv och att produkten genomgått föreskrivna förfaranden för bedömning av överensstämmelse.

Medlemsstaterna kan inte hindra att CE-märkta produkter släpps ut på deras marknader eller tas i bruk, utom när produkten bevisligen inte uppfyller tillämpliga krav och bestämmelser. I de direktiv som grundas på den nya metoden finns bestämmelser för hur en produkt skall förses med CE-märket. CE-märkningen utgör inte någon ursprungsmärkning, eftersom den inte anger att produkten har tillverkats i gemenskapen.

Bestämmelser om CE-märkning finns i lagen (1992:1534) om CE-märkning.

Omfattningen av märkningsskyldigheten

CE-märket måste anbringas innan en produkt som enligt tillämpligt direktiv skall CE-märkas släpps ut på marknaden eller tas i bruk. En produkt får inte CE-märkas om den inte omfattas av ett direktiv i vilket CE-märkning föreskrivs. CE-märket ersätter alla obligatoriska märken om överensstämmelse som har samma innebörd som CE-märket och som kan ha funnits i medlemsstaternas lagstiftning innan harmoniseringen genomfördes.

20 På http://europa.eu.int/comm/enterprise/newapproach/legislation/nb/notifiedbodies.htm finns en inofficiell förteckning över anmälda organ.

CE-märkningens utformning

CE-märket skall anbringas på produkten på så sätt att den är synlig. Om detta inte är möjligt skall CE-märket anbringas på eventuell förpackning eller i medföljande dokument, om sådana dokument föreskrivs i det aktuella direktivet. Märkningen skall inte bara vara synlig, utan även lättläst och beständig. CE-märket får inte utelämnas eller flyttas till förpackningen eller de åtföljande dokumenten av rent estetiska skäl. Om ett anmält organ har deltagit i tillverkningskontrollen enligt tillämpligt direktiv skall ett nummer som identifierar det anmälda organet följa med CEmärkningen.

3.4.7. Tillsyn

Marknadskontroll

Med marknadskontroll, eller marknadsövervakning, avses att kontrollera och säkerställa att produkter som släpps ut på marknaden eller tas i bruk för första gången uppfyller de föreskrivna kraven samt att vidta åtgärder när så inte är fallet. Marknadskontrollen utförs i regel genom stickprovsundersökningar. Förhandskontroll av en produkt eller återkommande besiktningar av en produkt i användning utgör däremot inte marknadskontroll.

Det krav på en hög skyddsnivå som finns i direktiv som grundas på den nya metoden för med sig en skyldighet för medlemsstaterna att organisera och bedriva marknadskontroll på ett effektivt sätt och i en tillräcklig omfattning. Detta syftar inte endast till att tillvarata konsumenternas, arbetstagarnas och andra användares intressen, utan också till att skydda de ekonomiska aktörerna från illojal konkurrens.

Tillsynsmyndigheter

Medlemsstaterna skall utse eller inrätta myndigheter som skall ansvara för marknadskontrollen. Dessa myndigheter skall ges tillräckliga resurser och befogenheter för att kunna bedriva sin marknadskontroll. Tillsynsmyndigheterna skall vara självständiga och bedriva sin verksamhet på ett opartiskt och icke-diskriminer-

ande sätt. Vidare skall marknadskontrollen bedrivas med hänsyn till proportionalitetsprincipen.

Detta innebär att myndighetens åtgärder skall stå i proportion till riskens omfattning eller graden av bristande överensstämmelse. Åtgärdernas inverkan på den fria rörligheten för varor får inte vara större än vad som krävs för att uppnå marknadskontrollens syfte. Tillsynsmyndigheten skall även kontrollera att anbringandet och användandet av CE-märket sker på föreskrivet sätt.

Tullmyndigheterna spelar en viktig roll för övervakningen av produktsäkerheten. Produkter som härrör från tredje land (länder utanför EES) är föremål för en särskild EG-förordning, rådets förordning (EEG) nr 339/93 av den 8 februari 1993 om kontroll av att produkter som importeras från tredje land är i överensstämmelse med reglerna för produktsäkerhet.21 Dessa bestämmelser har kompletterats med tillämpningsföreskrifter i tullförordningen (2000:1306).

Skyddsklausuler

Produktdirektiv som grundas på den nya metoden innehåller en skyddsklausul, som ger medlemsstaterna möjlighet att under vissa förutsättningar ingripa mot varor. Skyddsklausulen kan tillämpas under förutsättning att den ifrågasatta varan omfattas av ett produktdirektiv enligt nya metoden och har CE-märkts i enlighet med produktdirektivet. Vidare gäller att skyddsklausulen bara kan åberopas när varan inte uppfyller de i produktdirektivet föreskrivna väsentliga kraven. I praktiken betyder detta att skyddsklausulen åberopas när medlemsstaten anser att de väsentliga kraven inte är uppfyllda trots att varan uppfyller en harmoniserad standard eller har godkänts av ett anmält organ.

Skyddsklausulen skall alltså inte tillämpas när det gäller varor som inte är CE-märkta, även om undantag från denna regel har föreskrivits i några produktdirektiv enligt nya metoden. Inte heller skall skyddsklausulen tillämpas på varor som uppfyller de väsentliga kraven men inte de formella kraven, t.ex. beträffande information på det nationella språket och CE-märkning. I sådana fall tillämpas i stället bestämmelserna om CE-märkning.

När medlemsstatens anmärkning gäller en harmoniserad standard tillämpas proceduren formell invändning mot standard.

21 EGT L 40, 17.2.1993, s. 1–4.

Medlemsstaten skall omedelbart underrätta kommissionen om åtgärder som innebär att skyddsklausulen tillämpas. Denna anmälan skall åtföljas av information om åtgärden och bevis för att den är motiverad.

Anser kommissionen att den nationella åtgärden är befogad skall den omedelbart meddela medlemsstaten detta och även informera övriga medlemsstater, som då är skyldiga att ingripa mot den farliga produkten. Skulle kommissionen finna att åtgärden är omotiverad, kommer den att uppmana den berörda medlemsstaten att häva sin åtgärd.

3.5. Den gamla metoden

Val av regleringsmetod

För att den nya metoden skall kunna tillämpas måste produktområdet vara lämpligt för standardisering. Framför allt måste det vara möjligt att formulera gemensamma väsentliga krav för en kategori produkter. Detta innebär att en större mängd produkter måste vara tillräckligt homogena eller att en övergripande risk kan identifieras. Bland annat på grund av dessa omständigheter, liksom att vissa produktområden även regleras av internationella överenskommelser och konventioner, har den nya metoden inte tillämpats på produktområden där en sådan reglering inte har passat. Den har inte heller använts på produktområden där gemenskapens lagstiftning ansetts vara väl utvecklad redan före 1985. Sådana produkter omfattas således inte av bestämmelserna om CE-märkning.

Exempel på produkter som regleras genom den gamla metoden

Några exempel på produktområden där gemenskapslagstiftningen inte följer principerna för den nya metoden är läkemedel, kosmetika, kemiska produkter, motorfordon och livsmedel.

När det gäller läkemedel tillämpas huvudsakligen det äldre systemet med förhandsgodkännande av myndighet.22 Bestämmelserna reglerar bl.a. krav för godkännande av läkemedel,

22 Se t.ex. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (EGT L 311, 28.11.2001, s. 67–128, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/98/EG (EUT L 33, 8.2.2003, s. 30–40)).

märkning, klassificering, marknadsföring, marknadskontroll och utbyte av information när allvarliga biverkningar av ett läkemedel konstateras. På livsmedelsområdet tillämpas ett system med förhandsgodkännande beträffande livsmedelstillsatser.23

Beträffande kemiska produkter och livsmedel finns flera direktiv som innehåller särskilda krav för att vissa produkter skall få släppas ut på marknaden eller förbud mot sådant utsläppande.24 Dessa direktiv innehåller inte sällan krav angående märkning, förpackning, förvaring och varuinformation. Precis som när det gäller direktiv som grundas på den nya metoden föreskrivs i regel ett förfarande med underrättelseskyldighet till kommissionen när en tillsynsmyndighet vidtar åtgärder mot en produkt.

Produkter som inte omfattas av särdirektiv om produktsäkerhet

Flera produktområden saknar specifik gemenskapslagstiftning om produktsäkerhet. Några exempel på sådana oreglerade produktområden är brandvarnare, brandsläckare, möbler, cigarrettändare, barnomsorgsprodukter, pyrotekniska varor och cyklar. För dessa produkter skall således det nya direktivet tillämpas fullt ut.

3.6. Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet

3.6.1. Allmänt om direktivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet trädde i kraft den 15 januari 2002 och skall vara genomfört i medlemsstaternas lagstiftning den 15 januari 2004. Direktivet, som ersätter rådets direktiv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet, har antagits med stöd av artikel 95 i EG-fördraget.

23 Se rådets direktiv 89/107/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om livsmedelstillsatser som är godkända för användning i livsmedel (EGT L 40, 11.2.1989, s. 27–33, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 94/34/EG (EGT L 237, 10.9.1994, s. 1 och 2)), och Europaparlamentets och rådets direktiv 95/2/EG av den 20 februari 1995 om andra livsmedelstillsatser än färgämnen och sötningsmedel (EGT L 61, 18.3.1995, s. 1–40, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/5/EG (EGT L 55, 24.2.2001, s. 59–61)). 24 Se t.ex. rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användningen och utsläppandet på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (EGT L 262, 27.9.1976, s. 201–203, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/11/EG (EUT L 42, 15.2.2003, s. 45–46)).

3.6.2. Syfte

I det nya direktivets ingress (punkterna 2–6) kan två ändamål med direktivet urskiljas: att förbättra funktionen hos den inre marknaden genom att undanröja handelshinder och att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och säkerhet. Detta skall ske genom att ett allmänt säkerhetskrav fastställs i fråga om varje produkt som släpps ut på marknaden eller som på något annat sätt görs tillgänglig för konsumenterna.

I ingressen anges också att det är svårt att anta gemenskapslagstiftning för varje produkt som existerar eller kan komma att utvecklas, varför det behövs ett omfattande regelverk av övergripande karaktär för att sådana produkter skall täckas och för att täppa igen luckor, särskilt i avvaktan på att gällande speciallagstiftning på olika områden ses över och för att komplettera bestämmelserna i befintlig eller framtida speciallagstiftning.

I artikel 1.1 anges att direktivets syfte är att säkerställa att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra.

3.6.3. Tillämpningsområde

Produktbegreppet

Direktivets bestämmelser skall tillämpas på samtliga produkter, dvs. alla lösa saker, som omfattas av direktivets definition. Produkten skall för att omfattas av direktivet vara avsedd för konsumenter eller under rimligen förutsebara förhållanden kunna komma att användas av konsumenter, även om produkten inte är avsedd för dem. Direktivet gäller även beträffande produkter som tillhandahålls inom ramen för en tjänst.

För att direktivet skall vara tillämpligt krävs vidare att produkten tillhandahålls eller ställs till förfogande i kommersiell verksamhet, oavsett om detta sker mot betalning eller inte och oavsett om produkten är ny, begagnad eller renoverad.

Från tillämpningsområdet undantas begagnade produkter som tillhandahålls som antikviteter och produkter som skall repareras eller renoveras innan de tas i bruk, förutsatt att leverantören tydligt informerar den person han levererar produkten till om detta (artiklarna 1.2 första stycket och 2 a).

Specialreglerade produkter

Enligt artikel 1.2 skall var och en av direktivets bestämmelser tillämpas när specifika bestämmelser om säkerheten hos de berörda produkterna saknas i gemenskapslagstiftning med samma syfte. Om produkter omfattas av gemenskapslagstiftning med särskilda säkerhetskrav, skall direktivet bara gälla för de aspekter, risker eller riskkategorier som inte omfattas av dessa krav.

Detta innebär följaktligen, enligt direktivet, att artikel 2 b och c samt artiklarna 3 och 4, som bl.a. anger krav på en viss säkerhetsnivå, inte skall tillämpas på sådana produkter när det gäller de risker eller riskkategorier som omfattas av den specifika lagstiftningen. Artiklarna 5–18 skall tillämpas om det i den specifika lagstiftningen inte finns några särskilda bestämmelser som reglerar de aspekter som omfattas av dessa artiklar och som har samma syfte.

Definitioner

Direktivet innehåller i artikel 2 definitioner av flera i direktivet använda begrepp. De definierade begreppen är produkt, säker produkt, farlig produkt, allvarlig risk, tillverkare, distributör, återkallelse och tillbakadragning.

3.6.4. Säkerhetskrav på produkter

Det allmänna säkerhetskravet

Tillverkare skall, enligt generalklausulen i artikel 3.1, vara skyldiga att endast släppa ut säkra produkter på marknaden.

Begreppet ”säker produkt” definieras i artikel 2 b. Varje produkt är säker som vid normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden, även i fråga om tid samt i förekommande fall i samband med ibruktagande, installation och underhållsbehov, inte medför någon risk eller endast en låg risk som är förenlig med användningen av produkten och som kan anses som godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå när det gäller människors säkerhet och hälsa.

Vid bedömningen av om den låga risken är förenlig med en sådan hög skyddsnivå skall hänsyn särskilt tas till vissa angivna omständigheter, nämligen

  • produktens egenskaper, bl.a. dess sammansättning, förpackning, anvisningar för montering och i förekommande fall för installation och underhåll,
  • produktens inverkan på andra produkter, om det rimligen kan förutses att den kommer att användas tillsammans med andra produkter,
  • presentationen av produkten, dess märkning, varningar, eventuella bruksanvisningar och anvisningar för bortskaffande samt andra eventuella anvisningar och upplysningar om produkten,
  • konsumentgrupper, särskilt barn och äldre, för vilka användningen av produkten medför risker.

Slutligen anges att möjligheten att uppnå en högre säkerhetsnivå eller att införskaffa andra produkter som medför en lägre risk inte skall utgöra en tillräcklig grund för att en produkt skall anses farlig.

En farlig produkt är enligt artikel 2 d en sådan produkt som inte motsvarar definitionen av en säker produkt.

Presumtionsregler

Förutom det allmänna säkerhetskrav som följer av artikel 3.1 i förening med artikel 2 b innehåller direktivet i artikel 3.2 bestämmelser om när en produkt skall anses säker.

Presumtionsregeln i artikel 3.2 första stycket är tillämplig på produkter som omfattas av nationell lagstiftning om produktsäkerhet, men inte av sådan gemenskapsrättslig reglering. Sådana produkter skall betraktas som säkra, om de nationella reglerna innehåller krav i fråga om hälsa och säkerhet som produkten måste uppfylla för att få saluföras och de nationella reglerna är upprättade i enlighet med EG-fördraget, särskilt artiklarna 28 och 30.

I artikel 3.2 andra stycket anges härutöver att en produkt även skall presumeras vara säker när den omfattas av nationella standarder som genomför sådana Europastandarder för vilka kommissionen enligt artikel 4 i det nya direktivet har offentliggjort hänvisningar i EUT, såvitt gäller de risker och riskkategorier som dessa nationella standarder omfattar.

Kriterier för bedömning av överensstämmelse

I artikel 3.3 anges vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen av överensstämmelse med de allmänna säkerhetskraven när det gäller produkter som varken omfattas av annan gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning om produktsäkerhet. Dessa faktorer är

  • icke bindande nationella standarder som överför andra relevanta Europastandarder än dem som anges i artikel 3.2,
  • standarder som fastställts i den medlemsstat där produkten saluförs,
  • rekommendationer från kommissionen där riktlinjer fastställts för bedömningen av produktsäkerheten,
  • gällande uppförandekoder för produktsäkerhet i den berörda sektorn,
  • den aktuella vetenskapliga och tekniska utvecklingsnivån,
  • den säkerhetsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta sig.

Skyddsklausulen

Av artikel 3.4, den s.k. skyddsklausulen, framgår att det förhållandet att en produkt uppfyller kriterierna som är avsedda att säkerställa att det allmänna säkerhetskravet uppfylls, särskilt bestämmelserna i artikel 3.2 och 3.3, inte skall hindra medlemsstaternas tillsynsmyndigheter från att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa dess utsläppande på marknaden eller kräva att den skall dras tillbaka från marknaden eller återkallas, om det visar sig att produkten trots att den uppfyller kriterierna är farlig.

3.6.5. Tillverkares och distributörers skyldigheter

Tillverkares skyldigheter

Direktivets förpliktelser riktar sig främst till tillverkare, vilken kategori enligt definitionen i artikel 2 e även innefattar t.ex. importörer. Förutom den i artikel 3.1 angivna skyldigheten att

endast släppa ut säkra produkter på marknaden är tillverkarna enligt artikel 5 skyldiga att i olika situationer vidta en rad åtgärder.

Tillverkares skyldighet att lämna säkerhetsinformation

Tillverkarna skall, enligt artikel 5.1, inom ramen för sina verksamheter förse konsumenterna med relevant information, som gör det möjligt för dem att bedöma riskerna med en produkt under hela dess normala och rimligen förutsebara användningstid, om dessa risker inte är direkt uppenbara utan lämplig varning, samt att skydda sig mot dessa risker. I artikeln klargörs att förekomsten av en sådan varning inte skall medföra någon befrielse från direktivets övriga skyldigheter.

Tillverkares undersökningsplikt och andra aktiva åtgärder

Tillverkarna skall också vidta proportionella åtgärder i förhållande till egenskaperna hos de produkter de levererar för att göra det möjligt för dem att dels få information om risker som dessa produkter kan medföra, dels att kunna handla på lämpligt sätt. Det senare inbegriper att dra tillbaka produkter från marknaden, att varna konsumenterna och att återkalla produkterna från konsumenterna. Sådana åtgärder kan t.ex. omfatta märkning av produkten eller produktens förpackning med tillverkarens identitet och produktens referensnummer, samt stickprovskontroller av saluförda produkter, granskning av inkomna klagomål, förande av register över klagomål och information till distributörerna om denna övervakning. Återkallelse skall ske som en sista utväg.

Tillverkares underrättelseskyldighet

Tillverkarna är enligt artikel 5.3 skyldiga att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna, om de känner till eller bör känna till att en produkt som de har släppt ut på marknaden för med sig risker för konsumenterna som inte är förenliga med de allmänna säkerhetskraven.

Tillverkares samarbetsskyldighet

Tillverkarna skall enligt artikel 5.4 inom ramen för sina verksamheter samarbeta med tillsynsmyndigheterna när det gäller åtgärder som vidtas för att undvika de risker som är förknippade med den produkt som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Distributörers skyldighet att inte leverera farliga varor

Distributörerna skall enligt artikel 5.2 iaktta vederbörlig omsorg för att bidra till att de tillämpliga säkerhetskraven följs, i synnerhet genom att inte leverera produkter som de vet eller borde ha förstått inte överensstämmer med dessa krav.

Distributörers övervakningsskyldighet

Distributörerna skall dessutom delta i övervakningen av säkerheten hos de produkter som släpps ut på marknaden, särskilt genom att vidarebefordra information om produktrisker, genom att bevara och tillhandahålla dokument som behövs för att spåra produkternas ursprung och genom att samarbeta i de åtgärder som tillverkare och tillsynsmyndigheter vidtagit för att undvika risker. De skall vidta åtgärder som möjliggör ett effektivt samarbete.

Distributörers underrättelse- och samarbetsskyldighet

Den underrättelseskyldighet om risker hos produkter som enligt artikel 5.3 åligger tillverkare gäller även för distributörer. Distributörerna är enligt artikel 5.4 även i övrigt skyldiga att samarbeta med tillsynsmyndigheterna.

3.6.6. Tillsyn

Tillsynsmyndigheter

Enligt artikel 6 är det medlemsstaternas skyldighet att se till att tillverkare och distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet, så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra. Medlemsstaterna skall därför se till att det finns myndigheter som

övervakar produkternas överensstämmelse med de allmänna säkerhetskraven och att dessa myndigheter har och utövar nödvändiga befogenheter.

Sanktioner

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna fastställa påföljder vid överträdelse av de skyldigheter som följer av direktivet. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Kontroller och varningar

I artikel 8.1 ges exempel på befogenheter som skall tillkomma tillsynsmyndigheterna. Myndigheten skall för varje produkt kunna anordna lämpliga kontroller av produktens säkerhetsegenskaper i tillräcklig omfattning fram till och med det slutliga användnings- eller konsumtionsstadiet, även efter det att den har släppts ut på marknaden som en säker produkt. Tillsynsmyndigheten skall också ha befogenhet att begära nödvändiga upplysningar av de berörda parterna och ta stickprov för att utföra säkerhetsanalyser.

För varje produkt som under vissa förhållanden kan medföra risker skall myndigheten kunna kräva att den förses med lämpliga varningar, som skall utformas på ett tydligt och lättbegripligt sätt på de officiella språken i den medlemsstat där produkten saluförs. De skall också kunna ställa förhandsvillkor innan en produkt släpps ut på marknaden så att den görs säker. När det gäller produkter som kan medföra risker för vissa personer skall tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att besluta att dessa personer informeras om dessa risker, bl.a. genom att särskilda varningar utfärdas.

Förbud, återkallelse och destruktion

Om en tillsynsmyndighet konstaterar att en produkt är farlig, skall myndigheten kunna förbjuda att den släpps ut på marknaden samt fastställa de kompletterande åtgärder som krävs för att säkerställa att förbudet efterlevs.

När det gäller farliga produkter som redan finns på marknaden skall en tillsynsmyndighet kunna besluta om eller organisera ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av produkten och varna

konsumenterna för riskerna. En tillsynsmyndighet skall också ha befogenhet att besluta om, samordna eller organisera en återkallelse av produkten från konsumenterna. Myndigheten skall vidare kunna besluta om förstöring av den farliga produkten under lämpliga förhållanden.

Tillfälliga åtgärder

Myndigheterna skall, för varje produkt som kan vara farlig, kunna temporärt förbjuda leverans, leveranserbjudande eller exponering av produkten, under den tid som krävs för att utföra olika kontroller, verifikationer eller säkerhetsbedömningar. I artikel 8.3 anges att tillsynsmyndigheterna framför allt skall ha erforderliga befogenheter att med vederbörlig skyndsamhet vidta lämpliga åtgärder, när produkter medför en allvarlig risk.

Allmänt om tillsynen

Enligt artikel 8.2 skall tillsynsmyndigheterna i sin verksamhet handla i enlighet med EG-fördraget, särskilt artiklarna 28 och 30, och beakta proportionalitetsprincipen. När det är lämpligt skall tillsynsmyndigheterna också beakta försiktighetsprincipen. Frivilliga insatser av tillverkare och distributörer skall uppmuntras och gynnas.

Tillsynsmyndighetens åtgärder kan enligt artikel 8.4 rikta sig mot tillverkaren, distributören och varje annan person, när det är nödvändigt med hänsyn till deras medverkan i de åtgärder som vidtagits för att undanröja riskerna med en produkt.

Metoder för tillsyn

Det är medlemsstaternas skyldighet att svara för en effektiv tillsyn. Enligt artikel 9 skall medlemsstaterna se till att införa metoder med lämpliga medel och förfaranden. Detta kan särskilt ske genom att sektoriella övervakningsprogram för olika produktkategorier upprättas, och genom uppföljning och uppdatering av vetenskapligt och tekniskt kunnande när det gäller produktsäkerhet. Det kan också ske genom att man regelbundet granskar och bedömer hur kontrollverksamheten fungerar och hur effektiv denna är. Vid

behov skall en översyn göras av den metod och organisation för tillsyn som har tillämpats.

Klagomål från konsumenter

Medlemsstaterna skall också enligt artikel 9.2 säkerställa att konsumenter och andra berörda parter har möjlighet att komma in med klagomål till tillsynsmyndigheterna och att dessa klagomål följs upp på lämpligt sätt. De skall aktivt informera konsumenterna och övriga berörda parter om de förfaranden som inrättats i detta syfte.

3.6.7. Övriga krav

Informationsutbyte

Om en medlemsstat vidtar åtgärder som begränsar utsläppandet av produkter på marknaden eller kräver att de dras tillbaka eller återkallas, skall medlemsstaten enligt artikel 11 omedelbart underrätta kommissionen om åtgärderna och ange skälen för dessa. Om risken inte anses gå utöver eller kan gå utöver medlemsstatens eget territorium skall underrättelse ske i den utsträckning åtgärderna är av intresse från produktsäkerhetssynpunkt för andra medlemsstater. Därvid skall särskilt beaktas om det rör sig om en ny risk som ännu inte påpekats i tidigare underrättelser.

Kommissionen skall vidarebefordra underrättelsen till andra medlemsstater, såvida den inte efter granskning finner att åtgärden är oförenlig med gemenskapslagstiftningen. I sådana fall skall kommissionen omedelbart underrätta den medlemsstat som vidtog åtgärden.

Åtgärder vid allvarlig risk

Om en medlemsstat vidtar åtgärder mot en produkt på grund av en allvarlig risk, skall den enligt artikel 12 omedelbart underrätta kommissionen om detta genom informationsutbytessystemet RAPEX.25 Om risken inte går utöver eller kan gå utöver medlemsstatens eget territorium skall förfarandet i artikel 11 tillämpas.

25 Rapid Exchange of Information System.

Även frivilliga åtgärder av tillverkare eller distributörer som sker vid en allvarlig risk skall rapporteras. Kommissionen skall granska underrättelserna och sända över dem till övriga medlemsstater, som i sin tur skall underrätta kommissionen om vilka åtgärder de vidtar.

Åtgärder på gemenskapsnivå

Om kommissionen får kännedom om en allvarlig risk som vissa produkter för med sig för konsumenternas hälsa och säkerhet i olika medlemsstater, kan den under vissa förutsättningar besluta att åtgärder skall vidtas mot produkten. Detta kan ske om det efter samråd med medlemsstaterna bevisligen framgår att det finns skillnader mellan de metoder de använder eller avser att använda för att hantera risken, och risken inte kan åtgärdas på ett sätt som är förenligt med fallets brådskande art enligt de andra förfaranden som fastställts i medlemsstaterna. Vidare krävs att risken bara kan undanröjas på ett effektivt sätt genom att lämpliga åtgärder vidtas på gemenskapsnivå för att garantera en enhetlig och hög nivå på skyddet för konsumenternas hälsa och säkerhet och en väl fungerande inre marknad.

Sådana beslut av kommissionen gäller under en period som inte får överstiga ett år, dock med möjlighet att förlänga tiden. Beslut som rör specifika och individuellt identifierade produkter eller partier av produkter skall dock gälla utan någon tidsbegränsning. Export från gemenskapen av produkter som varit föremål för en sådan åtgärd skall vara förbjuden, om inte något annat anges i beslutet.

Medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder som krävs för att genomföra sådana beslut av kommissionen inom mindre än 20 dagar, om inte någon annan tidsfrist anges i beslutet. Myndigheterna skall inom en månad ge de berörda parterna möjlighet att komma in med synpunkter och underrätta kommissionen om dessa.

Sekretess

Enligt artikel 16 skall offentlighet gälla som huvudregel för sådan information som tillsynsmyndigheterna eller kommissionen förfogar över och som rör produkters risker för människors hälsa

och säkerhet. I viss utsträckning är det dock möjligt att besluta om sekretess, förutsatt att detta inte hindrar kontrollens och marknadskontrollens effektivitet.

Handläggning

Direktivet innehåller i artikel 18 bestämmelser om bl.a. motivering av beslut, hörande av berörda parter innan beslut fattas och rätt till domstolsprövning.

4. Överväganden

4.1. Lagstiftningens tillämpningsområde

Produktsäkerhetslagens tillämpningsområde överensstämmer inte helt med tillämpningsområdet för det nya direktivet om allmän produktsäkerhet (det nya direktivet).

Produktsäkerhetslagen tillämpas på såväl varor som tillhandahålls i näringsverksamhet som på varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Därutöver tillämpas lagen på tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Direktivet tillämpas bara på varor som tillhandahålls i näringsverksamhet.

Medan produktsäkerhetslagen tillämpas på både nya och begagnade varor, tillämpas direktivet inte på vissa begagnade varor.

Produktsäkerhetslagen och direktivet skiljer sig också åt när det gäller förhållandet till annan lagstiftning om produktsäkerhet.

Utredningen måste därför ta ställning till om lagstiftningens tillämpningsområde behöver ändras.

4.1.1. Konsumentvaror

Förslag:Produktsäkerhetslagen skall tillämpas i fråga om varor

som tillhandahålls i näringsverksamhet, under förutsättning att varan är avsedd för konsumenter eller under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter.

Begreppen tillhandahålla en vara, konsument och näringsidkare skall definieras i lagen.

Begreppen produkt och vara

Produktsäkerhetslagen tillämpas på bl.a. varor som tillhandahålls i näringsverksamhet. En förutsättning är att varan i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk (1 § andra stycket).

I samband med genomförandet av 1992 års direktiv om allmän produktsäkerhet (1992 års direktiv) behandlades frågan huruvida direktivets begrepp produkt överensstämde med begreppet vara i den svenska produktsäkerhetslagen. I propositionen1 anförde regeringen att en definition av ”produkt” finns i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister,2 vilket införlivats i svensk rätt genom produktansvarslagen (1992:18). Enligt denna definition avses med produkter lösa saker (”movables”) även om de infogats i annan lös eller fast egendom. Regeringen ansåg att det låg det nära till hands att anta att innebörden av begreppet produkt är densamma i produktsäkerhetsdirektivet. Regeringen bedömde att denna definition överensstämmer med produktsäkerhetslagens varubegrepp.

Utredningen saknar anledning att göra någon annan bedömning i denna fråga än den som regeringen gjorde.

I svensk speciallagstiftning om produktsäkerhet som genomför EG-direktiv som grundas på den nya metoden har såväl ”vara” som ”produkt” använts. ”Vara” används t.ex. i lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet och i läkemedelslagen (1992:859), medan ”produkt” förekommer bl.a. i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter och i lagen (1992:1534) om CE-märkning. Det kan också noteras att ”produkt” i marknadsföringslagen (1995:450) har getts en helt annan innebörd; där definieras produkter som ”varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter”.3

Begreppet vara är ett i svensk marknads- och civilrätt vedertaget begrepp, som redan används i produktsäkerhetslagen, konsumentköplagen (1990:932) och åtskillig speciallagstiftning som rör produktsäkerhet. Begreppet bör därför även i fortsättningen användas i lagen. Begreppets innebörd är så väl etablerad att det inte behöver definieras särskilt.

1Prop. 1993/94:203 s. 224 f. 2 EGT L 210, 7.8.1985, s. 29–33, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/34/EG (EGT L 141, 4.6.1999, s. 20 och 21). 33 § marknadsföringslagen.

Begreppen näringsidkare och näringsverksamhet

Det nya direktivet tillämpas på varor som tillhandahålls konsumenter i kommersiell verksamhet (artikel 2 a). Produktsäkerhetslagen är bl.a. tillämplig på sådana varor som tillhandahålls i näringsverksamhet, eller annorlunda uttryckt, i verksamhet som bedrivs av en näringsidkare (1 § andra stycket).

I samband med genomförandet av 1992 års direktiv utgick regeringen från att någon skillnad inte förelåg mellan direktivet och produktsäkerhetslagen härvidlag.4 Utredningen saknar anledning att nu göra någon annan bedömning.

Begreppet näringsidkare är av grundläggande betydelse för tillämpning av det nya direktivet. Begreppet bör därför definieras i lagen, varvid den definition som anges i 1 § fjärde stycket konsumentköplagen bör användas. Där anges att en näringsidkare är en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

Varor avsedda för konsumenter

Det nya direktivet är enligt artikel 2 a tillämpligt på en produkt som är avsedd för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter, även om den inte är avsedd för dem. Artikelns lydelse innebär en precisering i förhållande till motsvarande bestämmelse i 1992 års direktiv.

Enligt kommissionens förslag till det nya produktsäkerhetsdirektivet syftar den nya lydelsen till att klargöra att målet framför allt är att undvika att produkter avsedda för fackmannamässig användning sprider sig till konsumentmarknaderna utan lämpliga anpassningar eller skydds- och kontrollåtgärder, s.k. produktvandring.5

Begreppet konsument definieras inte i det nya direktivet. En sådan definition finns däremot av artikel 1.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier,6 det s.k. konsumentköpsdirektivet. Där anges att en konsument är en fysisk person som genom sådana

4Prop. 1993/94:203 s. 217. 5 KOM(2000) 139 slutlig, avsnitt 2.2, (EGT C 337 E, 28.11.2000, s. 109–121). 6 EGT L 171, 7.7.1999, s. 12–16. Jfr 1 § fjärde stycket konsumentköplagen.

avtal som omfattas av konsumentköpsdirektivet handlar för ändamål som ligger utanför hans närings- och yrkesverksamhet. Denna definition överensstämmer med den i svensk civil- och marknadsrätt sedan länge tillämpade definitionen på en konsument, dvs. en privatperson som köper varor eller förvärvar tjänster och andra nyttigheter i huvudsak för eget bruk.

För att produktsäkerhetslagen skall vara tillämplig krävs att varan eller tjänsten i inte obetydlig omfattning utnyttjas eller kan komma att utnyttjas av konsumenter för enskilt bruk (1 § andra stycket). Produkter som används i arbetslivet bör enligt förarbetena till produktsäkerhetslagen omfattas av lagen, under förutsättning att de också kommer till användning i privatlivet i en inte obetydlig omfattning.7 Varor som uteslutande används yrkesmässigt eller bara undantagsvis kommer till användning i privatlivet bör enligt samma förarbeten däremot inte omfattas av lagstiftningen.

Produktsäkerhetslagens krav på konsumentbruk ”i inte obetydlig omfattning” synes främst syfta till att avgränsa det yrkesmässiga området från lagens tillämpning. Likväl kan uttrycket tolkas så att det innebär en inskränkning av tillämpningsområdet jämfört med direktivets. För att undvika varje form av oklarhet bör det därför i lagen anges att denna skall omfatta varor som är avsedda för konsumenter eller som under rimligen förutsebara förhållanden kan komma att användas av konsumenter.

Även begreppet konsument är så centralt för tillämpningen av direktivet att begreppet bör definieras i lagen. I likhet med vad som tidigare anförts beträffande begreppet näringsidkare bör den definition som följer av 1 § fjärde stycket konsumentköplagen användas.

Begreppet tillhandahålla

Det nya direktivet syftar enligt artikel 1.1 till att säkerställa att de varor som släpps ut på marknaden är säkra. En produkt har släppts ut på marknaden när den för första gången gjorts tillgänglig, vilket anses äga rum när produkten förs vidare från produktionsledet i avsikt att distribueras eller användas på den gemensamma marknaden, dvs. i praktiken det Europeiska ekonomiska samarbets-

7Prop. 1988/89:23 s. 34.

området (EES).8 Denna överföring från produktionsledet till distributionsledet sker antingen vid det fysiska överlämnandet eller när äganderätten till produkten går över från tillverkaren till distributören. Överföringen av produkten kan grundas på vilken rättshandling som helst, t.ex. försäljning, lån, hyra, leasing och gåva. Utsläppandet på marknaden avser varje enskild produkt och inte en produkttyp.

En produkt har inte släppts ut på marknaden när den förs över för ytterligare insatser som t.ex. märkning och montering, när den tillverkats i en medlemsstat för att exporteras till tredje land, när den ställs ut i samband med mässor och utställningar, samt när den befinner sig i lager hos tillverkaren eller hos dennes auktoriserade representant i gemenskapen utan att ha gjorts tillgänglig.9 En produkt som t.ex. erbjuds i kataloger eller på Internet innan den gjorts tillgänglig anses inte ha släppts ut på marknaden.

Det nya direktivet tillämpas på produkter som ”tillhandahålls eller ställs till förfogande” i kommersiell verksamhet. Begreppen tillhandahålla och ställa till förfogande definieras inte i direktivet, men innefattar tillsammans såväl överlåtelser som upplåtelser. Även erbjudanden om överlåtelse och upplåtelse omfattas, förutsatt att varan har släppts ut på marknaden. Detta synes överensstämma med vad som gäller enligt produktsäkerhetslagen (2 §).

Att gåvor omfattas av det nya direktivet följer av artikel 2 a, där det anges att direktivet är tillämpligt oavsett om produkten tillhandahålls eller ställs till förfogande mot ersättning eller inte. Varor som tillhandahålls genom gåva omfattas även av produktsäkerhetslagen.10

Begreppet tillhandahålla har tolkats olika i flera lagstiftningsärenden. Av bestämmelsen i 2 § produktsäkerhetslagen, som anger att även upplåtelser och erbjudanden om sådana skall omfattas av lagen, får anses följa att ”tillhandahålla” i lagen inte används i en betydelse som omfattar upplåtelser.

8 Europeiska kommissionen, Riktlinjer för genomförandet av direktiv som grundar sig på den nya metoden och helhetsmetoden, s. 27 ff. ( http://europa.eu.int/comm/enterprise/newapproach/legislation/guide/legislation.htm ). Texten finns i pappersversion endast på engelska, franska och tyska, och har därför endast publikationsuppgifter i de versionerna. För den engelska versionen är uppgifterna Guide to the implementation of directives based on the new approach and the global approach, katalognummer CO-22-99-014-EN-C, ISBN 92-828-7500-8, Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg. 9 Europeiska kommissionen, Riktlinjer för genomförandet av direktiv som grundar sig på den nya metoden och helhetsmetoden, s. 28 f. (se not 8). 10Prop. 1988/89:23 s. 93.

Under förarbetena till leksakslagen anfördes att med ”tillhandahålla” avses överlåtelse och erbjudanden om överlåtelse, men däremot inte uthyrning eller erbjudande om uthyrning.11Produktsäkerhetsutredningen anförde däremot i sitt slutbetänkande att med ”tillhandahålla” avses den handling genom vilken en produkt blir tillgänglig på marknaden, exempelvis försäljning, utlåning eller uthyrning eller erbjudande om sådan åtgärd.12

För att undvika tolkningsproblem bör lagen innehålla en definition av begreppet ”tillhandahålla en vara”. Begreppet bör i likhet med vad som i dag gäller enligt 2 § produktsäkerhetslagen omfatta överlåtelse av en vara, erbjudande om en vara och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

4.1.2. Begagnade varor

Förslag: Begagnade varor som tillhandahålls som antikviteter och

vissa varor som skall repareras eller renoveras skall undantas från lagens tillämpningsområde.

Det nya direktivet är uttryckligen tillämpligt på begagnade och renoverade produkter. I artikel 2 a andra stycket anges emellertid att artikelns definition av ”produkt” inte skall omfatta begagnade produkter som tillhandahålls såsom antikviteter eller produkter som skall repareras eller renoveras innan de tas i bruk, förutsatt att leverantören tydligt informerar personen han levererar produkten till om detta. Det nya direktivet överensstämmer i denna del med 1992 års direktiv.

Produktsäkerhetslagen tillämpas också på begagnade varor.13Åtgärder enligt lagen kommer emellertid endast i fråga vid risksituationer av en viss räckvidd, varför flertalet begagnade varor som tillhandahålls konsumenter i praktiken knappast kan bli föremål för åtgärder enligt lagen.

I det lagstiftningsärende som låg till grund för genomförandet av 1992 års direktiv i svensk rätt ansåg regeringen14 att direktivets undantag för bl.a. antikviteter inte behöver innebära några större skillnader i den praktiska tillämpningen och att en skydds-

11Prop. 1992/93:111 s. 27. 12 Produktsäkerhet i offentlig verksamhet, SOU 1994:150, s. 129. 13Prop. 1975/76:34 s. 100. 14Prop. 1993/94:203 s. 225.

lagstiftning av denna karaktär bör ha så få undantag som möjligt. Regeringen ansåg därför att det inte var nödvändigt att ta in motsvarande undantag i den svenska lagen.

Det förhållandet att antikviteter och vissa begagnade produkter uttryckligen undantagits från direktivets tillämpningsområde – utan att avsikten varit att reglera dessa produkters säkerhet på annat sätt – innebär att det bara är möjligt för en medlemsstat att upprätthålla strängare regler för sådana produkter om kommissionen godkänner reglerna inom ramen för den s.k. 98/34proceduren (jfr avsnitt 3.2.4). Eftersom det i praktiken inte skulle innebära någon skillnad i tillämpningen och det inte heller bör råda någon tvekan om vad som gäller, bör antikviteter och vissa begagnade produkter uttryckligen undantas från lagens tillämpningsområde.

4.1.3. Varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet

Bedömning: Direktivet eller gemenskapsrätten i övrigt hindrar inte

att produktsäkerhetslagen också i fortsättningen tillämpas på varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

Det nya direktivet omfattar endast varor som tillhandahålls i näringsverksamhet. Med stöd av produktsäkerhetslagen kan emellertid åtgärder vidtas även mot varor – men inte tjänster – som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Härmed avses varor som tillhandahålls i sådan offentlig verksamhet som inte också är att anse som näringsverksamhet. Varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet bedriven av offentliga organ omfattas alltså ändå av lagen. Marknadsdomstolen har inte vid något tillfälle prövat något mål som rör åtgärder mot varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

De flesta varor som släpps ut på marknaden kan i senare led komma att tillhandahållas i såväl näringsverksamhet som offentlig verksamhet, t.ex. leksaker som tillhandahålls inom såväl leksakshandeln som barnomsorgen. En sådan vara måste i förhållande till tillverkaren – som själv tillhandahåller varan i näringsverksamhet – omfattas av det nya direktivets reglering, oavsett om varan i ett senare led kommer att tillhandahållas i offentlig verksamhet.

En vara som tillhandahålls inom offentlig verksamhet utan att den dessförinnan har släppts ut på marknaden omfattas däremot

inte av direktivets reglering. Det kan t.ex. gälla varor som en kommun själv tillverkar. Sådana varor omfattas däremot av produktsäkerhetslagen. Lagens tillämpningsområde är således något större än direktivets i detta avseende. Härtill kommer att direktivets skyldigheter för distributörer, t.ex. att underrätta tillsynsmyndigheten vid kännedom om en farlig vara, inte är tillämpliga på den som i offentlig verksamhet tillhandahåller en vara.

Under förarbetena till den lagändring genom vilken reglerna i produktsäkerhetslagen gjordes tillämpliga på varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet anförde regeringen att de nya reglerna torde kunna genomföras utan hinder av EG:s allmänna produktsäkerhetsdirektiv, under förutsättning att reglerna inte är utformade på sådant sätt att de är diskriminerande eller utgör förtäckta handelshinder mellan medlemsstaterna i EU.15 Uttalandet föranledde inte någon erinran från riksdagens sida.16

Varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet utan att dessförinnan ha släppts ut på marknaden omfattas inte av definitionen av produkt i direktivets artikel 2 a, och faller således utanför direktivets tillämpningsområde. Sådana varor torde över huvud taget inte omfattas av gemenskapsrätten. Utredningen finner mot denna bakgrund och med beaktande av vad regeringen tidigare har uttalat i frågan att det inte föreligger något hinder mot att behålla möjligheten att kunna ingripa mot varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet.

4.1.4. Tjänster

Bedömning: Direktivet eller gemenskapsrätten i övrigt hindrar inte

att produktsäkerhetslagen också i fortsättningen tillämpas på tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet.

Produktsäkerhetslagen tillämpas även på tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. Tjänster omfattas inte av det nya direktivet. Av artikel 2 a framgår dock att direktivet är tillämpligt på produkter som tillhandahålls inom ramen för tillhandahållande av tjänster. Detta innebär en utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande till 1992 års direktiv.

15Prop. 1995/96:123 s. 8. 16 Bet. 1995/96:LU21, rskr. 1995/96:211.

Av artikel 20 i det nya direktivet framgår att kommissionen skall identifiera behov, möjligheter och prioriteringar för gemenskapsåtgärder i fråga om tjänsters säkerhet och överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet före den 1 januari 2003 tillsammans med lämpliga förslag på området. En sådan rapport har sammanställts och överlämnats av kommissionen.17 I rapporten anges att någon tillförlitlig statistik angående risker och säkerhetsaspekter hos konsumenttjänster inte finns, och att gemenskapens åtgärder på området för närvarande bör fokuseras på insamling och sammanställning av sådan information. Enligt vad utredningen har erfarit är en allmän gemenskapsreglering av tjänsters säkerhet i dagsläget inte nära förestående.

Det kan noteras att tjänster omfattas av lagstiftningen om allmän produktsäkerhet även i Belgien, Finland och Frankrike. Marknadsdomstolen har inte i något fall prövat något mål enligt produktsäkerhetslagen som rör tjänsters säkerhet.

I samband med genomförandet av 1992 års direktiv anförde regeringen att de svenska reglerna är konstruerade så att inhemska och utländska tjänster behandlas lika; någon diskriminering sker alltså inte.18 Inte heller var det enligt regeringens mening fråga om någon förtäckt begränsning av handeln utan i stället handlar det om konsumenters hälsa och säkerhet, dvs. om sådana hänsyn som kan tillåta avvikelser i de nationella reglerna. Vad regeringen hade anfört i denna del föranledde inte något yttrande från riksdagens sida.19

Vad regeringen anförde i samband med de lagändringar som genomfördes med anledning av 1992 års direktiv äger fortsatt giltighet. Direktivet eller gemenskapsrätten i övrigt hindrar således inte att produktsäkerhetslagen – i avvaktan på en gemenskapsrättslig reglering – också i fortsättningen tillämpas på tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet.

17 Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om konsumenttjänsters säkerhet, KOM(2003) 313 slutlig, 6.6.2003. 18Prop. 1993/94:203 s. 219. 19 Bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367.

4.1.5. Förhållandet till andra regler om produktsäkerhet

Förslag: Bestämmelserna om ett allmänt säkerhetskrav i lagen skall

inte tillämpas på varor och tjänster när det gäller risker som omfattas av säkerhetskrav i någon annan lag eller författning som genomför ett EG-direktiv eller i en EG-förordning.

Övriga bestämmelser i lagen skall inte tillämpas, om det i någon annan lag eller författning som genomför ett EG-direktiv eller i en EG-förordning finns bestämmelser som reglerar samma fråga och som har samma syfte.

Produktsäkerhetslagens förhållande till annan lagstiftning om produktsäkerhet

Av 3 § produktsäkerhetslagen följer att ett åläggande eller förbud enligt lagen inte får meddelas i den mån det i någon annan författning eller i beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som åläggandet eller förbudet skulle fylla. Bestämmelsen ger uttryck för principen att specialreglering, lex specialis, har företräde framför allmän reglering.

Marknadsdomstolen har i rättsfallet MD 1995:28 (World Import) tillämpat 3 § produktsäkerhetslagen, och därvid funnit att lagen inte var tillämplig på en typ av luftpistol som i viss utsträckning användes av barn som leksak, då denna omfattades av regleringen i dåvarande vapenlagen (1973:1176). Marknadsdomstolen ansåg att det är mycket otillfredsställande att gällande regler inte hindrat att ungdomar under 18 år i stor utsträckning kommit i besittning av sådana vapen, men att det står klart att angivna förbud i vapenlagen syftar till att förhindra spridning av vapen. Den åldersgräns på 18 år för inköp av luftpistoler som vapenlagen innehåller ansågs fylla samma ändamål som ett säljförbud enligt produktsäkerhetslagen, varför produktsäkerhetslagen inte var tillämplig. Konsumentombudsmannens yrkande om säljförbud lämnades därför utan bifall.

Ingressen till det nya direktivet

I punkten 5 i ingressen till det nya direktivet anges att det är mycket svårt att anta gemenskapslagstiftning för varje produkt som existerar eller kan komma att utvecklas och att det därför behövs

ett omfattande regelverk av övergripande karaktär för att sådana produkter skall täckas samt för att täppa igen luckor och komplettera bestämmelserna i befintlig eller framtida speciallagstiftning. Det är därför, enligt punkt 6 i ingressen, nödvändigt att på gemenskapsnivå fastställa ett allmänt säkerhetskrav i fråga om varje produkt som släpps ut på marknaden eller som på något annat sätt görs tillgänglig för konsumenterna.

Vidare anges i punkt 13 i ingressen att vad som i direktivet sägs om tillverkares och distributörers övriga skyldigheter, medlemsstaternas skyldigheter och befogenheter, utbyte av information, sådana situationer som kräver ett snabbt ingripande, spridande av information samt sekretess bör tillämpas i fråga om produkter som täcks av gemenskapens speciallagstiftning, om denna lagstiftning inte redan innehåller sådana skyldigheter.

Artikel 1.2 i det nya direktivet

Enligt artikel 1.2 i det nya direktivet skall var och en av direktivets bestämmelser tillämpas när specifika bestämmelser om säkerheten hos de berörda produkterna saknas i gemenskapslagstiftning med samma syfte. Om produkter omfattas av gemenskapslagstiftning med särskilda säkerhetskrav för dessa produkter, skall direktivet endast gälla för de risker eller riskkategorier som inte omfattas av dessa krav. Detta innebär att artikel 2 b och c samt artiklarna 3 och 4 – som innehåller bl.a. ett allmänt säkerhetskrav och regler om när en produkt skall anses uppfylla detta krav – inte skall tillämpas på dessa produkter när det gäller de risker eller riskkategorier som omfattas av speciallagstiftningen. Vidare gäller att artiklarna 5–18, dvs. direktivets övriga bestämmelser, skall tillämpas om det inte finns några specifika bestämmelser som reglerar de aspekter som omfattas av dessa artiklar och som har samma syfte.

Samma princip gällde även enligt 1992 års direktiv, men en precisering av bestämmelsen har gjorts. Bakgrunden till denna precisering framgår av kommissionens förslag till det nya direktivet.20 Där anges att översynen av direktivets tillämpning har visat att det rått en viss osäkerhet, oenighet eller bristande insikt i fråga om tillämpligheten av vissa bestämmelser i direktivet när det gäller sådana produkter som omfattas av speciallagstiftning. Osäkerheten har främst gällt om direktivets bestämmelser skall

20 KOM(2000) 139 slutlig, den 29 mars 2000, avsnitt 2.1 (EGT C 337 E, 28.11.2000).

tillämpas på en produkt som omfattas av bestämmelser som genomför gemenskapslagstiftning, eller om produkten i stället skall anses fullständigt reglerad genom gemenskapsbestämmelserna.

I samma förslag anförde kommissionen att situationen borde klargöras så att alla bestämmelser i direktivet om allmän produktsäkerhet blir tillämpliga på konsumentprodukter som inte täcks av någon gemensam speciallagstiftning i fråga om deras säkerhet. När det gäller produkter som omfattas av gemensam speciallagstiftning vars krav endast omfattar vissa säkerhetsaspekter skall det allmänna säkerhetskravet, definitionen av säkra produkter och kriterierna om överensstämmelse med direktivet tillämpas på övriga aspekter. Direktivets övriga bestämmelser, såsom förpliktelser för tillverkare och distributörer, marknadsövervakning, RAPEX21 och åtgärder på gemenskapsnivå, skall enligt kommissionen vara tillämpliga om inte annat anges i särskilda bestämmelser i speciallagstiftningen.

”Särskilda säkerhetskrav” och ”risker eller riskkategorier”

Med att produkter omfattas av ”särskilda säkerhetskrav”, som anges i artikel 1.2 andra stycket, måste betyda att det finns regler som ställer upp krav som syftar till att eliminera en eller flera risker hos en vara och som måste vara tillgodosedda för att varan skall få släppas ut på marknaden. Regler om åldersgränser för inköp av en vara och licensplikt för innehav eller försäljning innebär alltså inte nödvändigtvis att särskilda säkerhetskrav i det nya direktivets mening ställs på varan.

Med ”risker eller riskkategorier” menas risktyper, som exempelvis mekaniska risker (t.ex. kläm- och skärrisker), fysikaliska risker (brand- och explosionsrisker), kemiska risker (t.ex. frätning och giftighet), elektriska risker (t.ex. risk för elektriska stötar) och buller. Vilka risker som omfattas av ett produktdirektiv som grundas på den nya metoden framgår av de väsentliga säkerhetskraven.

Någon definition på begreppen ”risk eller riskkategori” finns emellertid inte, och det är inte alltid självklart om en viss risk skall anses reglerad genom ett produktdirektiv.

21 Rapid Exchange of Information System.

Konsekvenser för produktsäkerhetslagen

Det nya direktivets bestämmelser om säkerhetskrav på varor gäller alltså alla konsumentvaror i den utsträckning riskerna inte är reglerade i någon annan gemenskapslagstiftning. Det nya direktivets övriga bestämmelser skall tillämpas på samtliga konsumentvaror, om det inte finns någon motsvarande bestämmelse med samma syfte i gemenskapslagstiftningen.

Även produktsäkerhetslagen skall tillämpas vid sidan av speciallagstiftningen. Lagen är dock inte avsedd att komplettera speciallagstiftningen på det sätt och i den utsträckning som det nya direktivet anger. Det innebär att produktsäkerhetslagens tillämpningsområde måste anpassas till detta.

Nästan samtliga svenska författningar som rör produktsäkerhet genomför gemenskapsbestämmelser som ställer krav på varornas säkerhet. Det är i dessa fall säkerhetskraven i speciallagstiftningen som skall tillämpas.

I vissa fall kan dock vissa risker vara oreglerade i speciallagstiftningen. De flesta gemenskapsrättsliga produktdirektiv avser att reglera alla förutsebara risker hos en viss grupp varor, dock i regel med undantag för eventuella kemiska risker och strålningsrisker.22 EG:s direktiv på kemikalieområdet reglerar bara de kemiska egenskaperna hos kemiska produkter och vissa varor som innehåller eller har behandlats med kemiska produkter. Likaså omfattar Euratoms direktiv med bestämmelser om hälsorisker med anledning av strålning från varor uteslutande strålningsrisker. Övriga risker hos sådana varor faller alltså under det nya direktivet, om inte riskerna regleras i andra produktdirektiv.

På varor som inte omfattas av gemenskapsbestämmelser med särskilda säkerhetskrav blir direktivet däremot tillämpligt i sin helhet. Några exempel på sådana varor är kanoter, barnartiklar, cyklar, möbler och pyrotekniska varor.

Syftet med bestämmelsen i artikel 1.2 andra stycket b är att det nya direktivet skall fylla ut produktdirektiven, så att en hög skyddsnivå garanteras även när produktdirektiven är mindre fullständiga än det nya direktivet.

De flesta bestämmelser i det nya direktivet lär motsvaras av bestämmelser med samma syfte i de olika produktdirektiven och de

22 Ett undantag är det s.k. leksaksdirektivet, där leksakernas kemiska egenskaper regleras i de väsentliga säkerhetskraven (se rådets direktiv 88/378/EEG av den 3 maj 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet (EGT L 187, den 16 juli 1988, s. 1–13, ändrat genom rådets direktiv 93/68/EG (EGT L 220, 30.8.1993)).

svenska författningar som genomför dessa. Det nya direktivet innehåller dock en del bestämmelser som inte finns i flera produktdirektiv.

Bestämmelserna om underrättelseskyldighet för tillverkare och distributörer vid kännedom om farliga varor (artikel 5.3), tillfälliga förbud (artikel 8.1 d), informationsutbyte vid allvarlig risk (artikel 12) och skyldigheter för distributörer att t.ex. inte leverera varor som de vet eller borde ha förstått inte överensstämmer med säkerhetskraven (artikel 5.2) har inte någon motsvarighet i de flesta produktdirektiv. Vidare saknas i flera produktdirektiv bestämmelser om varningsinformation, återkallelse och destruktion (artikel 8.1 f ii)). Inte något produktdirektiv innehåller bestämmelser om försäljningsförbud och exportförbud efter beslut av kommissionen (artikel 13.1).

Flera svenska författningar på produktsäkerhetsområdet innehåller bestämmelser om säkerhetskrav som inte är av gemenskapsrättsligt ursprung. Enligt utredningens bedömning utesluter inte det nya direktivet att dessa författningar alltjämt tillämpas i de delar de anger säkerhetskrav som är likvärdiga eller strängare än vad som följer av det nya direktivet. En förutsättning är dock att de svenska bestämmelserna är förenliga med EG-rätten. Detta följer av artikel 3.2 första stycket (se avsnitt 4.3.3).

4.2. Försiktighets- och proportionalitetsprinciperna

Förslag: Vid tillämpningen av lagen och de föreskrifter som har

meddelats med stöd av lagen skall försiktighets- och proportionalitetsprinciperna iakttas.

Proportionalitetsprincipens innebörd och rättsliga ställning

Proportionalitetsprincipen är en grundläggande rättsprincip inom EG-rätten. Principen kommer till uttryck i artikel 5 tredje stycket i EG-fördraget, där det anges att gemenskapen inte skall vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå fördragets mål.

Av ett till Amsterdamfördraget23 fogat protokoll följer att all föreslagen gemenskapslagstiftning skall motiveras för att visa att lagstiftningen iakttar bl.a. proportionalitetsprincipen.24

Enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, begränsningar i de rättigheter som stadgan anger endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.25

Principen har tillämpats av EG-domstolen i åtskilliga rättsfall. Proportionalitetsprincipen innefattar flera olika krav på balans mellan mål och medel. När det gäller att pröva ingrepp från det allmännas sida mot enskilda intressen är det vanligt att tre aspekter anläggs: ändamålsenlighet, nödvändighet och proportionalitet i strikt mening.26

Den första frågan som skall ställas är om det aktuella ingreppet är ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet. Vidare skall det bedömas om ingreppet är nödvändigt för att uppnå detta ändamål, eller om det finns mindre långtgående alternativ. Slutligen skall prövas om den fördel som det allmänna vinner genom ingreppet står i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar den enskilde.

Även om proportionalitetsprincipen under lång tid tillämpats inom svensk rätt i olika sammanhang är det först på senare år som den kommit att erkännas som en allmänt tillämplig rättsprincip.27Detta har skett genom påverkan av såväl EG-rätten som Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1999 ref. 76, den s.k. Barsebäcksdomen, uttryckligen förklarat att proportionalitetsprincipen har vunnit erkännande inom svensk rätt.28

23 Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (EUT C 340, 10.11.1997). 24 Protokoll om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, artikel 4. 25 Artikel 52.1, Utkast till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EGT C 364, 18.12.2000, s. 1–22). 26 Se RÅ 1999 ref. 76, s. 468 ff. 27 Se t.ex. RÅ 1996 ref. 40 och RÅ 1996 ref. 56. 28RÅ 1999 ref. 76 s. 468.

Proportionalitetsprincipen på produktsäkerhetsområdet

Proportionalitetsprincipen genomsyrar den reglering som det nya direktivet innehåller, såväl beträffande skyldigheter för näringsidkare att självmant vidta åtgärder som tillsynsmyndigheters möjligheter att ingripa.

Som exempel kan nämnas artikel 5.1 tredje stycket, av vilken bestämmelse följer att tillverkare inom ramen för sina verksamheter skall vidta proportionella åtgärder i förhållande till egenskaperna hos de produkter de levererar. I samma artikel, femte stycket, anges att en återkallelse skall göras som en sista utväg, om övriga åtgärder inte räcker för att förebygga de aktuella riskerna, i de fall tillverkaren anser det vara nödvändigt eller en tillsynsmyndighet beslutar att ålägga dem att genomföra en sådan åtgärd.

När det gäller tillsynsmyndigheternas ingripanden mot näringsidkare som tillhandahåller varor framgår av artikel 8.2 att myndigheterna skall handla i enlighet med fördraget, särskilt artiklarna 28 och 30 om fri rörlighet för varor och inskränkningar i denna fria rörlighet, så att de genomför åtgärderna på ett sätt som står i proportion till graden av risk.

De kostnader för en näringsidkare och det intrång i den fria rörligheten som en åtgärd innebär skall alltså bedömas mot bakgrund av risken för skada; såväl allvarlighetsgrad som omfattning. Skulle förutsättningar finnas att vidta en åtgärd mot en vara, skall denna åtgärd inte vara mer ingripande än vad som är nödvändigt för att minimera risken.

Även produktsäkerhetslagen vilar på proportionalitetsprincipen. Detta kommer bl.a. till uttryck i 8 § första stycket, där det anges att återkallelse skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall. Detsamma gäller enligt 7 § andra stycket i fråga om skyldigheten att lämna varningsinformation. Åtskilliga uttalanden under förarbetena till lagen understryker att en avvägning mellan intrång och risk skall göras i samband med att en åtgärd enligt lagen övervägs.29

29Prop. 1988/89:23, t.ex. s. 49 f., 84 och 87.

Försiktighetsprincipens innebörd och rättsliga ställning

Försiktighetsprincipen är vanligtvis att uppfatta som en bevislättnadsregel. Principen innebär att ett lägre beviskrav kan ställas beträffande orsakssambandet mellan egenskaperna hos en vara och en skada, när osäkerhet råder inom vetenskapen angående förekomsten av risker för människors hälsa eller omfattningen av sådana risker.

Försiktighetsprincipen är tillämplig också beträffande skadeverkningar på lång sikt.30

Försiktighetsprincipen, som tillhör de nyare principerna inom EG-rätten, finns uttryckt i EG-fördraget i artikel 174.2 första stycket. Här anges att gemenskapens miljöpolitik skall bygga på bl.a. försiktighetsprincipen. Principen har därutöver kommit till uttryck i flera EG-rättsakter, t.ex. rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer.31

Inom svensk rätt kommer försiktighetsprincipen bl.a. till uttryck i 2 kap. 3 § miljöbalken.32 Enligt denna bestämmelse åläggs den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd enligt balken att utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Försiktighetsprincipen på produktsäkerhetsområdet

Av artikel 8.2 första stycket i det nya direktivet framgår att de behöriga myndigheterna i samband med att de vidtar åtgärder mot varor skall beakta försiktighetsprincipen när detta är lämpligt (”taking due account of the precautionary principle”).

Försiktighetsprincipen har tillämpats av EG-domstolen i flera mål som rör produktsäkerhet, inte sällan som en del av en

30 Meddelande från kommissionen om försiktighetsprincipen, KOM(2000) 1 slutlig, avsnitt 6.3.1 fjärde stycket, (Celex 52000/DC/0001). 31 EGT L 117, 8.5.1990, s. 1–14, senast ändrat genom rådets beslut 2001/204/EG (EGT L 73, 15.3.2001, s. 32–34). 32 Se även prop. 1987/98:45 s. 209 f.

bedömning enligt proportionalitetsprincipen. Ett sådant exempel är rättsfallet Storbritannien mot kommissionen,33 där Storbritannien yrkade ogiltigförklaring av bl.a. ett av kommissionen fattat beslut enligt vilket export av vissa livsmedel skulle vara förbjuden i väntan på ytterligare vetenskapliga rön i fråga om hälsoriskerna hos dessa livsmedel. EG-domstolen anförde att det när beslutet fattades rådde stor osäkerhet om vilka risker som var förknippade med dessa livsmedel och att kommissionen, med beaktande av farans allvar och kravet på skyndsamhet, inte agerat uppenbart olämpligt genom att besluta om ett tillfälligt förbud.

Av intresse är också förstainstansrättens dom i målet Artegodan mot kommissionen,34 där domstolen bl.a. tog ställning till beviskravet för att återkalla godkännandet av ett läkemedel. Förstainstansrätten uttalade i rättsfallet att försiktighetsprincipen kan sägas utgöra en allmän gemenskapsrättslig princip enligt vilken de behöriga myndigheterna är skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förebygga vissa potentiella risker för folkhälsan, säkerheten och miljön, varvid kravet att skydda dessa intressen skall tillmätas större betydelse än ekonomiska intressen. För att säkerställa en hög skyddsnivå för hälsa, konsumentsäkerhet och miljö är principen enligt domstolen tillämplig inom alla gemenskapens verksamhetsområden, inte endast på miljöområdet, och kan betraktas som en autonom princip som följer av EG-fördraget. Den behöriga myndigheten behöver, när det gäller återkallelse av ett godkännande för försäljning av ett läkemedel, endast presentera allvarliga och övertygande indicier som, även om de inte undanröjer osäkerheten inom vetenskapen, ger upphov till rimligt tvivel om att läkemedlet är oskadligt och effektivt.

Att försiktighetsprincipen skall tillämpas på livsmedelsområdet framgår av artikel 7 i Europaparlaments och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.35 I artikeln anges vilka omständligheter som skall beaktas vid tillämpningen av försiktighetsprincipen,

33 Mål C-157/96 och C-180/96, Förenade kungariket mot kommissionen, REG 1998 s. 2211 respektive s. 2265. 34 Förstainstansrättens dom i mål T-74/00 m.fl., Artegodan GmbH m.fl. mot kommissionen, dom den 26 november 2002, särskilt p. 181–195. Se även Förstainstansrättens dom i mål T-70/99, Alpharma mot rådet, dom den 11 september 2002, särskilt p. 132–184. 35 EGT L 31, 1.2.2002, s. 1–24.

och vad som i övrigt gäller för ett beslut som fattas på grundval av denna princip.

När det gäller svensk lagstiftning är den tidigare nämnda bestämmelsen i 2 kap. 3 § miljöbalken tillämplig såvitt gäller produktsäkerhet främst på kemikalieområdet och beträffande kosmetiska och hygieniska produkter.

Av artikel 8.2 första stycket i det nya direktivet framgår att försiktighetsprincipen skall beaktas tillsammans med proportionalitetsprincipen (”to implement the measures in a manner proportional to the seriousness of the risk”) och med hänsyn till principen om varors fria rörlighet. Åtgärder som har vidtagits på grundval av försiktighetsprincipen skall förstås omprövas när t.ex. nya vetenskapliga rön på området ger anledning till det.

Principernas tillämpning bör komma till uttryck i lag

Proportionalitets- och försiktighetsprinciperna är båda allmänna gemenskapsrättsliga principer. De gäller vare sig de kommer till uttryck i lag eller annan författning. I synnerhet proportionalitetsprincipen, men även försiktighetsprincipen, genomsyrar det nya direktivet. Mot denna bakgrund är det enligt utredningens mening av värde att i lagen ge uttryck för att båda principerna skall iakttas vid tillämpningen av lagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

4.3. Säkerhetskrav på varor och tjänster

4.3.1. En generalklausul om produktsäkerhet

Förslag: I produktsäkerhetslagen införs en generalklausul enligt

vilken näringsidkare bara får tillhandahålla säkra varor och tjänster.

En generalklausul om produktsäkerhet

Det nya direktivet innehåller i artikel 3.1 en generalklausul, enligt vilken tillverkare skall vara skyldiga att endast släppa ut säkra produkter på marknaden. Generalklausulen knyter an till direktivets ändamålsbestämmelse, artikel 1.1, enligt vilken direktivet syftar till att säkerställa att de produkter som släpps ut på

marknaden är säkra. Vad som avses med en säker produkt anges i artikel 2 b.

Artikel 3.1 utgör den centrala utgångspunkten för direktivet. Artikel 5, som handlar om näringsidkares övriga skyldigheter, och artikel 8, om tillsynsmyndigheternas befogenheter, skall således ses mot bakgrund av artikel 3.1.

Produktsäkerhetslagen innehåller inte något uttryckligt krav på näringsidkare att bara tillhandahålla säkra varor och tjänster. Lagen anger i stället vilka åtgärder som kan vidtas när en vara eller tjänst kan orsaka skada på person eller egendom och under vilka förutsättningar sådana åtgärder kan vidtas.

Syftet med lagen är enligt 1 § att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Tillsammans med de åtgärder som får vidtas mot farliga varor och tjänster ligger häri ett underförstått krav på att varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter skall vara säkra.

Ett korrekt och effektivt genomförande av det nya direktivet i svensk lagstiftning kräver enligt utredningens bedömning att en regel som anger det allmänna säkerhetskravet förs in i produktsäkerhetslagen. Genom att föra in en sådan bestämmelse i lagen uppnås också en bättre överensstämmelse med sådan speciallagstiftning om produktsäkerhet som lagen är avsedd att komplettera. Produktsäkerhetslagens nuvarande systematik skiljer sig avsevärt från sådan speciallagstiftning, vilket sannolikt kan ha bidragit till att lagen i praktiken inte har kommit att fullgöra sin kompletterande funktion i förhållande till speciallagstiftningen.

Det nya direktivet, liksom sådana produktdirektiv som grundas på den nya metoden, är uttryck för en utveckling från produktkontroll av myndigheter mot en allt större egenkontroll av näringsidkarna. Grundtanken bakom denna utveckling – att det i första hand är näringsidkaren som skall ansvara för att de varor som tillhandahålls är säkra – kommer tydligt till uttryck genom att en allmän bestämmelse av denna innebörd förs in i lagen.

Ett uttryckligt krav på att bara säkra varor och tjänster får tillhandahållas för också med sig att överträdelser kan sanktioneras, vilket är ägnat att öka effektiviteten i lagstiftningen.

Det bör tilläggas att Sverige är den enda medlemsstat inom EU som inte har någon regel med ett uttryckligt krav på att varor skall vara säkra i sin lagstiftning om allmän produktsäkerhet.

Utformningen av bestämmelsen

Utredningen anser att en generalklausul bör formuleras så att en näringsidkare bara får tillhandahålla säkra varor och tjänster. Denna formulering skiljer sig något från lydelsen av artikel 3.1, där det anges att en tillverkare endast får släppa ut säkra produkter på marknaden.

Genom den valda formuleringen klargörs att det inte heller är tillåtet att tillhandahålla en farlig vara sedan den har släppts ut på marknaden. Av artikel 5.2 följer nämligen att en distributör inte skall leverera produkter som de vet eller borde ha förstått inte överensstämmer med de tillämpliga säkerhetskraven.

Det kan nämnas att Danmark, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland och Nederländerna vid genomförandet av 1992 års direktiv i sin nationella rätt ålagt alla kategorier av näringsidkare att iaktta det allmänna säkerhetskravet.

I skyldigheten att bara tillhandahålla säkra varor ligger att tillverkaren – vilket inbegriper importören om varan tagits in från något land utanför EES – måste göra en riskbedömning innan en vara släpps ut på marknaden. Tillverkaren måste alltså genom aktiva åtgärder försäkra sig om att varan faktiskt är säker. Hur omfattande dessa kontrollåtgärder bör vara måste variera beroende på vilken typ av vara det är frågan om. Det ligger i sakens natur att en distributör inte kan förutsättas vidta kontrollåtgärder i samma utsträckning som en tillverkare.

Skyldigheten att göra en riskbedömning och därigenom säkerställa att varan är säker följer av den allmänna skyldigheten att bara tillhandahålla säkra varor och behöver därför inte anges särskilt i lagen.

4.3.2. Säkra respektive farliga varor och tjänster

Förslag: I lagen anges kraven för att en vara eller tjänst skall vara

säker (det allmänna säkerhetskravet). Varor eller tjänster som inte uppfyller det allmänna säkerhetskravet skall betraktas som farliga.

Säker och farlig vara

Generalklausulen i artikel 3.1 i det nya direktivet får sitt innehåll genom definitionerna av ”säker produkt” i artikel 2 b och ”farlig produkt” i artikel 2 c; en ”farlig produkt” är en sådan produkt som inte motsvarar definitionen av en ”säker produkt”.

Säkerhetsnivå och riskanalys

Det nya direktivets säkerhetskrav är formulerat med utgångspunkt från den risk för personskada eller annan hälsorisk som en vara för med sig. Säkerhet är ett relativt begrepp. Det nya direktivet kräver inte att en vara skall vara fullständigt säker, utan etablerar en säkerhetsnivå med utgångspunkt från vad som får anses socialt godtagbart.36 Bedömningen av om en vara når upp till denna nivå skall vara objektiv. Hänsyn skall alltså inte tas till olika näringsidkares förutsättningar att uppfylla kravet eller en enskild konsuments uppfattning om vad som utgör en godtagbar risknivå.

Uppfattningen om vilken risknivå som är godtagbar kan variera mellan olika sociala grupper, åldersgrupper och kulturer, liksom över tiden. Den nytta som en viss vara för med sig kan innebära att toleransen för risker hos den varan är större, jämfört med en vara vars nytta är mycket begränsad. Säkerhetsnivån är betingad av såväl den tekniska utvecklingen som synen på produktrisker i samhället och är således inte statisk. Generellt kan sägas att toleransen mot farliga varor har minskat i takt med teknik- och välståndsutvecklingen.

Tillämpningen av säkerhetskravet i det enskilda fallet innebär – förutom bestämmandet av en godtagbar säkerhetsnivå – att man måste utvärdera riskerna. Med risk (engelska: ”risk”) menas i allmänhet sannolikheten att en viss skada inträffar och hur allvarlig skadan är.37 Samma ord används på svenska för de typer av skaderisker som finns, som t.ex. brandrisk och skärningsrisk (engelska: ”hazard”). Riskanalys innebär i fråga om produktsäkerhet en systematisk användning av information i syfte att identifiera vilka typer av skaderisker som en vara kan föra med sig och att beräkna risken. Det sker genom att man identifierar

36 Jfr ISO/IEC, Risk management – Vocabulary – Guidelines for use in standards, Annex A, punkt A.7 (ISO/IEC guide 73:2002 (E/F)). 37 Se ISO/IEC, Risk management – Vocabulary – Guidelines for use in standards, punkt 3.1.1 och Annex A, punkt A.5 (ISO/IEC guide 73:2002 (E/F))

förutsebara användningssätt och användargrupper och genom att varan utsätts för vissa tester. Bedömningen sker alltså empiriskt och resultatet kan uttryckas i kvantitativa termer.

Att en vara är farlig innebär oftast att varan i säkerhetshänseende är behäftad med ett fel. Fel hos en vara brukar delas in i fyra grupper: konstruktionsfel, fabrikationsfel, instruktionsfel och utvecklingsfel.

Med konstruktionsfel menas att en defekt finns i själva konstruktionen av en vara.

Fabrikationsfel innebär att ett antal exemplar, en serie eller en sats av en vara har en defekt.

Med instruktionsfel menas att exempelvis anvisningarna för hur en vara skall användas eller varningarna mot en viss användning är bristfälliga.

Utvecklingsfel kallas ett fel som blir tydligt först sedan man gjort nya upptäckter och rön.

Bedömningen av om det i säkerhetshänseende föreligger ett fel skall göras med utgångspunkt från vad förvärvaren skäligen kan förvänta sig av produkten. Detta innebär att en vara kan anses farlig även om den inte är defekt i vanlig mening. Samtliga typer av fel skall beaktas enligt såväl det nya direktivet som produktsäkerhetslagen.

Det allmänna säkerhetskravet

Vid bedömningen av om en vara är säker skall, enligt artikel 2 b, hänsyn tas till produktens normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden, vilket omfattar ibruktagande, installation och underhåll, och produktens förväntade användning över tiden.

I detta ligger att även risker vid en felanvändning av en vara skall beaktas, så länge felanvändningen är rimligen förutsebar. Härigenom skyddas även sådana konsumentgrupper som genom sitt beteende löper stor risk att skada sig, i den utsträckning beteendet är rimligen förutsebart. Att en produkts användning över tiden skall beaktas understryker att risker som kan uppstå på grund av förutsebart slitage skall uppmärksammas.

En produkt är enligt definitionen i det nya direktivet säker om den inte medför någon risk alls eller endast en låg risk. Denna låga risk måste dock vara förenlig med användningen av produkten. Detta innebär att sådana risker hos en produkt som samhället får

anses ha godtagit, t.ex. att en kökskniv är vass, inte i sig skall leda till att produkten anses farlig. Den låga risken måste vidare vara godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå när det gäller människors säkerhet och hälsa.

Vid bedömningen av om den låga risken är godtagbar och förenlig med en sådan hög skyddsnivå skall hänsyn särskilt tas till vissa i artikel 2 b angivna omständigheter, nämligen produktens egenskaper, dess inverkan på andra produkter, presentationen av produkten och vilka konsumentgrupper, särskilt barn och äldre, för vilka användningen av produkten kan antas föra med sig risker.

När det gäller produktens egenskaper och presentation skall inte bara produkten i sig beaktas, utan även t.ex. dess förpackning, märkning, bruksanvisningar och andra anvisningar som näringsidkaren lämnar.

Att en produkt i sig är säker innebär inte att den uppfyller det allmänna säkerhetskravet, om det visar sig att den påverkar andra produkter så att risk för personskada uppstår och användningen tillsammans med den andra produkten är rimligen förutsebar. Risken för egendomsskada beaktas inte, annat än om risken också kan leda till personskada.

Slutligen anges att möjligheten att uppnå en högre säkerhetsnivå eller att införskaffa andra produkter som medför en lägre risk inte skall utgöra en tillräcklig grund för att en produkt skall anses farlig. Meningens sista led uttrycker att den s.k. produktvalsprincipen (jfr t.ex. 2 kap. 6 § miljöbalken) inte är tillämplig vid bedömningen av om en vara är säker eller farlig. Här understryks egentligen bara något som redan tidigare har slagits fast, nämligen att riskerna hos en vara skall vara förenliga med en hög säkerhetsnivå. Högsta tänkbara säkerhetsnivå förutsätts eller krävs inte.

I produktsäkerhetslagen finns inte några uttryckliga bestämmelser om vilka krav som gäller för att en vara eller tjänst skall vara säker. Av förarbetena till lagen framgår dock att liknande omständligheter som de som räknas upp i direktivet skall beaktas vid tillämpningen av lagen.38

Begreppet ”säker produkt” är grundläggande i direktivet och ingår i generalklausulen. Begreppet tjänar som utgångspunkt för de skyldigheter som vilar på tillverkare och distributörer och är en förutsättning för olika ingripanden av tillsynsmyndigheter. Enligt utredningens mening är det därför nödvändigt att i lagen ange de

38Prop. 1988/89:23, t.ex. s. 75 f.

kriterier som skall vara uppfyllda för att en vara skall betraktas som säker i lagens mening. De krav som direktivet i detta avseende ställer upp på varor bör i huvudsak också kunna tillämpas på tjänster.

4.3.3. Presumtion för säkra varor och tjänster

Förslag: I produktsäkerhetslagen införs regler om när en vara skall

anses säker motsvarande dem som finns i artikel 3.2 i det nya direktivet. Detta skall i tillämpliga delar också gälla för tjänster.

Presumtion för säkra varor

Varor som omfattas av svensk speciallagstiftning som genomför direktiv som grundas på den nya metoden skall ha genomgått föreskrivna kontroller för att kunna CE-märkas och släppas ut på marknaden. På detta sätt säkerställs att varorna uppfyller de i produktdirektiven fastställda säkerhetskraven. En varas överensstämmelse med det allmänna säkerhetskravet i det nya direktivet skall bedömas med ledning av bestämmelserna i artikel 3.2 och 3.3.

Två kategorier av varor intar här en särställning, nämligen dels varor som omfattas av nationell lagstiftning men inte av gemenskapslagstiftning, dels varor som omfattas av svenska standarder som överför vissa Europastandarder. Sådana varor skall enligt artikel 3.2 i det nya direktivet presumeras vara säkra, när det gäller de typer av risker som regleras i den nationella lagstiftningen respektive i standarderna. Dessa presumtionsregler är av central betydelse för tillämpningen av direktivet. De bör därför föras in i lagen. De bör också i tillämpliga delar gälla i fråga om tjänster.

Produkter som omfattas av nationell lagstiftning

Presumtionsregeln i artikel 3.2 första stycket gäller sådana produkter som omfattas av nationell speciallagstiftning om produktsäkerhet, men inte av några gemenskapsrättsliga bestämmelser om produktsäkerhet. Dessa produkter skall enligt den aktuella artikeln presumeras vara säkra när det gäller de aspekter som omfattas av berörd nationell lagstiftning, om de uppfyller sådana krav i fråga om hälsa och säkerhet som de

nationella reglerna föreskriver i den medlemsstat där produkten saluförs. En förutsättning är dock att de nationella reglerna är upprättade i enlighet med EG-fördraget, särskilt artiklarna 28 och 30. EG-fördragets artikel 28 innehåller ett förbud mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan, medan artikel 30 anger förutsättningarna för att en medlemsstat kan upprätthålla bestämmelser med undantag från den principen, t.ex. för att skydda människors hälsa och liv.

Produkter som omfattas av bestämmelser av detta slag är inte vanliga i Sverige. Som exempel kan dock nämnas en del produkter som regleras i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, bl.a. pyrotekniska varor.

Presumtionen blir över huvud taget inte tillämplig när säkerhetskraven är reglerade i någon annan lagstiftning med EG-anknytning (se avsnitt 4.1.5).

Medlemsstaterna är enligt artiklarna 7–9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter39 skyldiga att till kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter om produkter, dvs. regler som rör en produkts utformning, emballage, märkning, provning, presentation, användning m.m.40 EGdomstolen har slagit fast att en nationell domstol inte skall tillämpa en sådan teknisk föreskrift för vilken medlemsstaten inte fullgjort sin anmälningsskyldighet.41 Detta innebär att nya svenska produktsäkerhetsbestämmelser som inte genomför gemenskapsbestämmelser måste ha godkänts av kommissionen för att kunna tillämpas.

Produkter som omfattas av vissa Europastandarder

I artikel 3.2 andra stycket anges att en produkt också skall presumeras vara säker om den uppfyller icke bindande nationella standarder som överför Europastandarder för vilka kommissionen i enlighet med artikel 4 i det nya direktivet har offentliggjort hänvisningar i Europeiska unionens officiella tidning (EUT), såvitt gäller de risker och riskkategorier som dessa standarder omfattar.

39 EGT L 204, 21.7.1998, s. 37–48, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18–26). 40 Se vidare avsnitt 3.2.4. 41 C-194/94, CIA Security International SA mot Signalson SA och Securitel SPRL, REG 1996, s. 2201.

Presumtionen gäller alltså sådana produkter som inte omfattas av säkerhetskrav i gemenskapslagstiftning men väl av sådana Europastandarder.

Presumtionen gäller endast sådana typer av risker som regleras i angivna Europastandarder. Med typer av risker avses egenskaper hos en produkt som kan förorsaka personskada, t.ex. fysikaliska och mekaniska egenskaper, brännbarhet, kemiska egenskaper, elektriska egenskaper och buller. Det förekommer att t.ex. kemiska risker hos en produkt inte regleras i en standard, men väl övriga risker.

Artikel 3.2 andra stycket innebär en nyhet i förhållande till 1992 års direktiv. Genom att Europastandardernas ställning på detta sätt har stärkts, kan en harmonisering rörande vissa typer av produkter uppnås utan att dessa behöver regleras i särskilda produktdirektiv. I artikel 4.1 anges förfarandet för utarbetandet av Europastandarder med stöd av det nya direktivet. Ett antal sådana standarder har utarbetats av de europeiska standardiseringsorganen, men i dagsläget har inte någon hänvisning till dessa standarder offentliggjorts av kommissionen.42

Av artikel 4.2 andra stycket i det nya direktivet följer att kommissionen skall offentliggöra hänvisningar även till andra standarder som säkerställer det allmänna säkerhetskravet, om dessa har tagits fram av de europeiska standardiseringsorganen före ikraftträdandet av det nya direktivet. Med dessa begränsningar kan alltså även andra Europastandarder än sådana som har tagits fram på grundval av ett mandat av kommissionen – t.ex. sådana som har tagits fram på initiativ av näringslivet – komma att omfattas av artikel 3.2 andra stycket. Enligt vad utredningen har erfarit utvärderar kommissionen för närvarande olika Europastandarder för att bedöma om en hänvisning till dessa skall offentliggöras.

I artikel 3.2 andra stycket anges att medlemsstaterna skall offentliggöra hänvisningarna till dessa nationella standarder. Detta synes dock inte utgöra ett krav för att presumtion för överensstämmelse med säkerhetskraven skall uppstå. Något enhetligt förfarande för ett sådant offentliggörande finns inte i dag. Enligt utredningens mening bör det ankomma på Konsumentverket att offentliggöra hänvisningarna i verkets författningssamling (KOVFS). Regler om detta kan ges i förordning.

42 För en utförligare redogörelse angående standardisering hänvisas till avsnitt 3.3.

4.3.4. Kriterier för bedömning av varors och tjänsters säkerhet

Förslag: I produktsäkerhetslagen införs bestämmelser om vilka

kriterier som skall beaktas vid bedömningen av om en vara eller tjänst uppfyller det allmänna säkerhetskravet när det saknas gemenskapsregler, svenska regler eller svenska standarder som överför Europastandarder till vilka hänvisningar har offentliggjorts av kommissionen.

Artikel 3.3 i det nya direktivet

Artikel 3.3 i det nya direktivet rör produkter som varken omfattas av gemenskapslagstiftning eller av nationell lagstiftning om produktsäkerhet, och inte heller av sådana Europastandarder som diskuteras i föregående avsnitt. Dessa produkters överensstämmelse med det allmänna säkerhetskravet skall utvärderas genom en helhetsbedömning, varvid särskilt vissa i artikeln angivna faktorer skall beaktas när de existerar. Dessa faktorer är

- andra icke bindande Europastandarder än sådana som kommissionen har offentliggjort hänvisningar till i EUT, - standarder som fastställts i den medlemsstat där produkten saluförs, - rekommendationer från kommissionen där riktlinjer fastställts för bedömningen av produktsäkerheten, - gällande uppförandekoder (”codes of good practice”) för produktsäkerhet i den berörda sektorn, - den aktuella vetenskapliga och tekniska utvecklingsnivån (”the state of the art and technology”), och - den säkerhetsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta sig.

Andra standarder

Med andra Europastandarder än sådana som anges i artikel 3.2 avses sådana Europastandarder till vilka kommissionen inte har offentliggjort en hänvisning i EUT men som ändå har antagits som nationella standarder. Ett exempel på en sådan standard är SS-EN 1176-1 om allmänna säkerhetskrav och provningsmetoder för lekredskap.

Svenska nationella standarder, dvs. sådana svenska standarder som inte överför Europastandarder eller internationella standarder från ISO och IEC, förekommer på en del områden men minskar alltmer i betydelse. Utkast till nya eller reviderade svenska nationella standarder omfattas av anmälningsskyldigheten enligt direktiv 98/34/EG.

Det bör noteras att en vara som uteslutande uppfyller en utländsk nationell standard inte omfattas av artikeln. En sådan standard skulle däremot kunna komma att beaktas i enlighet med vad som i artikel 3.3 e sägs om den aktuella vetenskapliga och tekniska utvecklingsnivån.

Riktlinjer från kommissionen

Kommissionen kan med stöd av artikel 211 i EG-fördraget lämna rekommendationer eller yttranden i ämnen som behandlas i fördraget, om fördraget uttryckligen anger detta eller kommissionen anser det nödvändigt. I punkt 16 i ingressen till det nya direktivet anges att kommissionens rekommendationer kan underlätta en enhetlig och effektiv tillämpning av direktivet i avvaktan på Europastandarder eller med avseende på sådana risker och/eller produkter för vilka man anser att standarder är omöjliga eller olämpliga.

Sådana rekommendationer kan antas komma att ges främst när risker hos en särskild varutyp har uppmärksammats, t.ex. genom RAPEX-förfarandet. Som exempel kan nämnas kommissionens rekommendation 98/485/EG av den 1 juli 1998 om barnvårdsartiklar och leksaker som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre år, och som är tillverkade i mjuk PVC-plast som innehåller vissa ftalater.43

Kommissionen har antagit ett inte obetydligt antal mandat, vilka inte lett till att någon standard tagits fram. I dessa mandat har kommissionen noggrant formulerat en lägsta tänkbar säkerhetsnivå, vilken har godtagits av samtliga medlemsstater inom förfarandet för den s.k. 98/34-kommittén. Det är tänkbart att dessa mandat kan betraktas som sådana rekommendationer som åsyftas i denna punkt.

43 EGT L 217, 5.8.1998, s. 35–37.

När det gäller produktdirektiv som grundas på den nya metoden har kommissionen utarbetat utförliga riktlinjer angående tillämpningen.44

Uppförandekoder för produktsäkerhet

Med gällande uppförandekoder för produktsäkerhet i den berörda sektorn menas sådana riktlinjer för produktsäkerhet som tillämpas i en särskild bransch. Riktlinjerna kan således antas ge uttryck för vad som är god sed i branschen.

Ett exempel på en branschöverenskommelse som berör produktsäkerhetsfrågor är ”Ansvar och omsorg”, som är kemiindustrins internationella åtagande för ständiga förbättringar inom säkerhet, hälsa och miljö, till vilket ett stort antal företag på kemikalieområdet har anslutit sig. Ett annat exempel är Textilimportörernas ”Handledning till inköpsvillkor för kemikaliehalter i textilier”, med rekommenderade inköpsvillkor som anger de högsta tillåtna halterna av vissa kemikalier i textilier.

Genomförande

Artikel 3.3 innehåller i och för sig endast en exemplifiering av faktorer som skall beaktas vid bedömningen av om en vara uppfyller det allmänna säkerhetskravet. För att underlätta tillämpningen för både näringsidkarna, särskilt tillverkarna, och tillsynsmyndigheterna bör de faktorer som enligt det nya direktivet särskilt skall beaktas föras in i produktsäkerhetslagen.

Det kan förefalla självklart att vissa av de angivna omständigheterna, t.ex. den aktuella tekniska och vetenskapliga kunskapsnivån och konsumenternas rimliga förväntningar, skall beaktas vid tillämpningen av det allmänna säkerhetskravet. För tydlighetens skull bör dessa omständigheter trots detta anges i lagen. De angivna kriterierna bör också gälla för tjänster.

44 Europeiska kommissionen, Riktlinjer för genomförandet av direktiv som grundar sig på den nya metoden och helhetsmetoden (se not 8).

4.3.5. Skyddsklausulen

Förslag: Att en vara uppfyller de kriterier som ställts upp för att en

vara eller tjänst skall presumeras vara säker eller som uppfyller vissa andra kriterier skall inte hindra att en tillsynsmyndighet vidtar åtgärder mot varan eller tjänsten, om det visar sig att denna trots att den uppfyller de angivna kriterierna är farlig.

Av artikel 3.4 i det nya direktivet, den s.k. skyddsklausulen, framgår att det förhållandet att en produkt överensstämmer med de kriterier som är avsedda att säkerställa att det allmänna säkerhetskravet uppfylls, inte skall hindra medlemsstaternas tillsynsmyndigheter från att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa dess utsläppande på marknaden eller kräva att den skall dras tillbaka från marknaden eller återkallas. Detta kan ske under förutsättning att det visar sig att produkten trots att den uppfyller kriterierna är farlig.

I artikel 95.10 i EG-fördraget anges att harmoniseringsåtgärder enligt artikeln vid behov skall omfatta en skyddsklausul som tillåter medlemsstaterna att på en eller flera av de icke-ekonomiska grunder som anges i artikel 30 i samma fördrag vidta provisoriska åtgärder, som skall vara underkastade ett kontrollförfarande från gemenskapens sida. En sådan klausul finns regelmässigt i direktiv som grundas på den nya metoden. Skyddsklausulen tillämpas när CE-märkta varor inte bedöms uppfylla de i produktdirektiven angivna väsentliga kraven trots att de uppfyller en harmoniserad standard eller har godkänts av ett anmält organ.

Presumtionsreglerna liksom kriterierna för bedömning av om en vara är säker får antas vara avsedda att underlätta för såväl näringsidkarna som tillsynsmyndigheterna när det gäller att bedöma om en vara uppfyller det allmänna säkerhetskravet. Reglerna och kriterierna utgör inte och kan inte heller utgöra någon garanti för att en vara uppfyller det allmänna säkerhetskravet. Förhållandena kan ändras och nya tekniska eller vetenskapliga rön kan visa att en vara är farlig. Bedömningen av om en vara uppfyller det allmänna säkerhetskravet kan göras vid olika tidpunkter och med olika beslutsunderlag. En vara som bedöms vara säker när den först släpps ut på marknaden kan således visa sig inte uppfylla samma säkerhetskrav vid en senare tidpunkt, då t.ex. tidigare okända risker uppdagats.

Skyddsklausulen ger tillsynsmyndigheterna ett uttryckligt stöd för att ingripa mot en vara som visar sig vara farlig, trots att den enligt reglerna skall presumeras vara säker. En regel motsvarande skyddsklausulen bör därför tas in i produktsäkerhetslagen. Den bör gälla också i fråga om tjänster.

4.3.6. Egendomsskador

Förslag: Lagen skall inte tillämpas i fråga om varor och tjänster

som medför risk för egendomsskada utan att samtidigt medföra risk för personskada.

Åtgärder mot en vara eller tjänst som medför risk för egendomsskada, men inte samtidigt risk för personskada, kan ske med stöd av produktsäkerhetslagen. Det nya direktivet reglerar uteslutande varor som för med sig risk för personskada. Som ett exempel på en egendomsskada som kan uppstå utan att någon samtidigt åsamkas en personskada nämndes under förarbetena till leksakslagen en leksak av plast som ger upphov till färgvandring, s.k. migrering, om den läggs mot ett annat plastföremål.45 Under förarbetena till produktsäkerhetslagen nämndes som exempel att en diskmaskin har en undermålig vattenslang och att detta leder till omfattande läckage och vattenskador.46

I samband med genomförandet av 1992 års direktiv medgav regeringen att det kanske kan diskuteras i vad mån det faktum att även sakskador beaktas kan ha några handelshindrande effekter.47Regeringen anförde att reglerna har till syfte att uppnå ett bra konsumentskydd, att godtycklig diskriminering inte kan komma i fråga och att flera andra länder har regleringar som omfattar båda skadetyperna, varför risk för sakskador även i fortsättningen bör kunna omfattas av lagen utan att detta innebär ett otillåtet handelshinder eller ett brott mot EES-avtalet i övrigt. Uttalandet föranledde inte någon invändning från riksdagens sida.48

Det nya direktivet har beslutats med stöd av artikel 95 i EGfördraget, vilket innebär en fullständig harmonisering av de säkerhetskrav som ställs på de produkter som omfattas av

45Prop. 1992/93:111 s. 47. 46Prop. 1988/89:23 s. 45. 47Prop. 1993/94:203 s. 220. 48 Bet. 1993/94:UU23, rskr. 1993/94:367.

direktivet. Medlemsstaterna har dock enligt artikel 95.4 i EGfördraget möjlighet att anmäla till kommissionen att medlemsstaten önskar behålla nationella bestämmelser som grundar sig på sådana väsentliga behov som anges i artikel 30, varefter kommissionen har att godkänna eller förkasta de nationella bestämmelserna. Skydd mot egendomsskada utgör inte någon sådan omständighet som kan medföra undantag enligt artikel 30. Utredningen bedömer mot denna bakgrund att ingripanden mot sådana varor som medför risk för egendomsskada men inte samtidigt risk för personskada strider mot gemenskapsrätten och att dessa bestämmelser därför inte är möjliga att tillämpa.

Det kan antas vara ovanligt att en vara eller en tjänst som medför risk för egendomsskada inte samtidigt medför risk för personskada. Även det förhållandet att åtgärder enligt lagen på denna grund kan vidtas endast om nyttan av åtgärderna vid en ekonomisk avvägning står i proportion till risken för skada medför att sådana åtgärder mycket sällan lär komma i fråga. Den nuvarande lagstiftningen har inte heller i något fall tillämpats på en vara eller en tjänst som medför risk för egendomsskada utan att den samtidigt har medfört risk för personskada.

Det bör tilläggas att bestämmelser om produktsäkerhet, som möjliggör åtgärder mot varor som för med sig risk för personskada eller egendomsskada, infördes för första gången genom dåvarande marknadsföringslagen (1975:1418), som trädde i kraft den 1 juli 1976. Vid denna tidpunkt omfattade den dåvarande konsumentköplagen (1973:877) inte rätt till skadestånd för sådan förlust som köparen lider genom skada på annan egendom än den sålda varan. I dag erbjuder konsumentköplagen (1990:932) och produktansvarslagen (1992:18) konsumenten ett omfattande skydd mot denna typ av skada. Motsvarande skydd ges också i konsumenttjänstlagen (1985:716).

En inskränkning av produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att bara avse risk för personskada leder mot denna bakgrund inte till att konsumenterna förlorar skydd mot egendomsskador.

Utredningen föreslår således att ingripanden mot varor och tjänster med stöd av lagen bara skall kunna ske när varor och tjänster kan föra med sig skada på person.

4.4. Näringsidkares skyldigheter

Det nya direktivet syftar enligt artikel 1.1 till att säkerställa att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra. Enligt generalklausulen i artikel 3.1 är tillverkare skyldiga att bara släppa ut säkra varor på marknaden. Härutöver har såväl tillverkare som distributörer enligt det nya direktivet ett ansvar för att se till att det bara finns säkra varor på marknaden. Tillverkare är skyldiga att vidta förebyggande åtgärder, bl.a. åtgärder för att upptäcka risker med varor som redan finns på marknaden, och informera konsumenterna så att de kan bedöma och förebygga risker. De skall också varna konsumenterna för risker när de får kännedom om att varor som de har tillhandahållit är farliga, dra tillbaka farliga varor från marknaden och återkalla farliga varor. De är vidare skyldiga att informera och i övrigt samarbeta med tillsynsmyndigheterna. Detta regleras huvudsakligen i artikel 5 i det nya direktivet.

Näringsidkarnas skyldigheter enligt artikel 5 i det nya direktivet motsvaras i huvudsak av de befogenheter att vidta åtgärder som tillsynsmyndigheterna skall ha enligt artikel 8.1.

Produktsäkerhetslagen skiljer sig till sin struktur avsevärt från det nya direktivet. Lagen är uppbyggd så att den anger vilka åtgärder som kan beslutas av Marknadsdomstolen eller av en tillsynsmyndighet, men innehåller inte några regler om skyldigheter för näringsidkarna.

4.4.1. Tillverkare och distributörer

Förslag: Begreppen tillverkare och distributör skall definieras i

lagen.

Med tillverkare skall avses en näringsidkare som tillverkar en vara och är etablerad inom EES, en näringsidkare som genom att förse varan med sitt namn, varumärke eller annat kännetecken framstår som den som har tillverkat varan, eller en näringsidkare som renoverar en vara. Vidare skall som tillverkare anses företrädaren för den som har tillverkat varan, om denne inte är etablerad inom EES, eller, om en sådan företrädare saknas inom området, den som importerar varan till EES. Slutligen skall som tillverkare anses andra näringsidkare som är verksamma i distributionsledet, om deras verksamhet påverkar en varas säkerhet.

Med distributör skall avses en näringsidkare som är verksam i distributionsledet och vars verksamhet inte påverkar en varas säkerhet.

Tillverkare

I artikel 2 e anges vem som vid tillämpningen av det nya direktivet är att anse som en varas tillverkare.

I första hand avses en inom EG, vilket i praktiken innebär EES, etablerad näringsidkare som ansvarar för att en vara konstrueras och framställs, om detta sker i syfte att släppa ut varan på den gemensamma marknaden i eget namn. Att en näringsidkare använder sig av underleverantörer för hela eller delar av sin verksamhet saknar således betydelse. Denna näringsidkare kan oftast identifieras genom märkningen av varan eller i den åtföljande dokumentationen.

Även den som framstår som tillverkare genom att förse varan med sitt namn, varumärke eller annat kännetecken är enligt direktivet att anse som tillverkare i denna bemärkelse. Här åsyftas t.ex. affärskedjor som säljer varor i eget namn, trots att de inte har tagit aktiv del i tillverkningen av varan.

Den som renoverar en vara kan också vara att anse som tillverkare. Detta hänger samman med att en vara som har undergått en renovering som påverkat dess säkerhetsegenskaper skall anses som en ny vara när den släpps ut på marknaden igen.

Är en sådan näringsidkare som nämnts i det föregående inte etablerad inom EES, skall dennes företrädare inom EES anses som tillverkare. Delegeringen till företrädaren måste vara tydlig, och tillsynsmyndigheten skall kunna vända sig till företrädaren i stället för den som har tillverkat varan när det gäller produktsäkerhetsfrågor.

Den som har tillverkat varan behöver inte vara etablerad inom EES eller ha en företrädare här. I sådana fall skall den som importerat varan till EES anses som tillverkare. En importör i det nya direktivets mening är en näringsidkare som är etablerad inom EES och som släpper ut en vara från tredje land på den gemensamma marknaden. En näringsidkare som har fört in en vara från ett annat EES-land är alltså inte att anse som importör i denna bemärkelse.

Den som kan påverka en varas säkerhetsegenskaper skall alltid anses som tillverkare vid tillämpning av det nya direktivet. Detta gäller även om näringsidkaren bara är verksam i distributionsledet.

Distributör

Med distributör avses enligt artikel 2 f i direktivet var och en som är yrkesverksam i saluföringsledet utan att påverka en produkts säkerhetsegenskaper.

”Tillverkare” och ”distributör” bör definieras

I produktsäkerhetslagen görs inte någon åtskillnad mellan tillverkare och distributörer.

Enligt det nya direktivet är emellertid flera skyldigheter knutna till tillverkare, medan vissa andra skyldigheter är knutna till distributörer.

Eftersom de krav som ställs på tillverkare respektive distributörer i flera avseenden skiljer sig åt kan begreppet näringsidkare, som används i produktsäkerhetslagen, inte användas generellt. Däremot framstår det som lämpligt att använda begreppet när det gäller sådana skyldigheter som är knutna till såväl tillverkare som distributörer.

Det nya direktivets användning av ”tillverkare” avviker till stor del från allmänt språkbruk. Utredningen anser därför, och i beaktande av begreppens centrala betydelse vid tillämpningen av direktivet, att definitioner av ”tillverkare” och ”distributör” bör föras in i lagen.

4.4.2. Säkerhetsinformation

Förslag: En tillverkare som tillhandahåller en vara eller en närings-

idkare som tillhandahåller en tjänst skall lämna sådan information som behövs för att en konsument skall kunna bedöma risken hos varan eller tjänsten och förebygga att denna orsakar skada på person.

Det nya direktivet

I artikel 5.1 första stycket i det nya direktivet åläggs tillverkare att, inom ramen för sina respektive verksamheter, förse konsumenterna med relevant information som gör det möjligt för dem att bedöma riskerna med en produkt under hela dess normala eller rimligen förutsebara livslängd, om dessa risker inte är direkt uppenbara utan lämplig varning, och att skydda sig mot dessa risker.

Bestämmelsen tar sikte på sådana risker hos en vara som kan undanröjas genom lämplig information.

Bestämmelsen i artikel 5.1 första stycket knyter nära an till definitionen av säker produkt i artikel 2 b. Där anges olika exempel på hänsyn som skall tas vid bedömningen av om en vara för med sig en sådan lägre risk som kan anses godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå.

Ett exempel som nämns är produktens egenskaper. Ett annat exempel är presentationen av produkten, dess märkning, varningar, eventuella bruksanvisningar, anvisningar för bortskaffande av produkten och andra anvisningar och upplysningar om produkten.

Bestämmelserna om tillverkares informationsskyldighet när det gäller riskerna med en vara och hur konsumenterna skall skydda sig mot dessa risker har också samband med de befogenheter som tillsynsmyndigheterna skall tilldelas enligt artikel 8.1 b och 8.1 c.

Enligt artikel 8.1 b i skall tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att kräva att en vara förses med lämpliga varningar för de risker den kan föra med sig, om den under vissa förhållanden kan föra med sig risker. En sådan information skall enligt samma bestämmelse utformas på ett tydligt och lättbegripligt sätt på de officiella språken i den medlemsstat där produkten säljs.

Om en vara kan föra med sig risker för vissa personer, skall tillsynsmyndigheterna enligt artikel 8.1 c ha befogenhet att besluta att dessa personer i god tid och på lämpligt sätt skall informeras om dessa risker, bl.a. genom att särskilda varningar utfärdas.

Produktsäkerhetslagen

Näringsidkare har i dag inte någon direkt på produktsäkerhetslagen grundad skyldighet att lämna någon sådan information som följer av artikel 5.1 första stycket i det nya direktivet.

Däremot kan Marknadsdomstolen enligt 5 § produktsäkerhetslagen ålägga en näringsidkare att lämna s.k. säkerhetsinformation. Detta gäller när en näringsidkare tillhandahåller en vara eller en tjänst, utan att lämna information som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom.

Bestämmelserna i 5 § produktsäkerhetslagen motsvarar i denna del i huvudsak artikel 8.1 b och c.

Produktsäkerhetslagen innehåller dessutom i 5 § andra stycket bestämmelser om vad ett åläggande att lämna säkerhetsinformation kan innebära. Åläggandet kan innebära att informationens skall

1. lämnas genom märkning på varan eller den egendom som

tjänsten avser eller bruksanvisning som följer med varan eller egendomen,

2. tillhandahållas i annan form på säljställen,

3. lämnas i annonser eller andra framställningar som

näringsidkaren använder i marknadsföringen,

4. lämnas i viss form till konsument som begär det.

Behovet av lagstiftning

Bestämmelserna i artikel 5.1 första stycket i det nya direktivet ålägger tillverkaren att lämna sådan information som krävs för att förhindra att varor för med sig skada på person. Bestämmelsen måste tolkas så att skyldigheten att lämna information gäller redan när tillverkaren släpper ut en vara på marknaden. Av såväl definitionen av en säker vara i artikel 2 b som av bestämmelserna i artikel 8.1 b och c framgår att varor som under vissa förhållanden kan medföra risker och varor som kan föra med sig risker för vissa personer kan godtas som säkra, om information lämnas om riskerna.

Enligt utredningens mening kräver ett effektivt genomförande av det nya direktivet att en bestämmelse motsvarande artikel 5.1 första stycket förs in i produktsäkerhetslagen. Genom att ta in en sådan bestämmelse i lagen tydliggörs tillverkarnas skyldigheter, vilket i sin tur är ägnat att säkerställa att bara säkra varor släpps ut på marknaden.

Ett åläggande om säkerhetsinformation kan enligt 5 § produktsäkerhetslagen meddelas när sådan information har särskild betydelse för att förebygga att en vara orsakar skada på person eller

egendom. Enligt förarbetena till lagen kan informationen ta sikte på själva produkten och avse bl.a. dess innehåll, beskaffenhet och egenskaper, men även avse lämplig användning, förvaring och skötsel av produkten.49 Skyldigheten att lämna information föreligger enligt samma förarbeten så snart det inte finns ett helt obetydligt behov och inte bara i sådana fall som är särskilt allvarliga.

Enligt utredningens bedömning sträcker sig informationsskyldigheten enligt artikel 5.1 första stycket längre än den säkerhetsinformation som regleras i produktsäkerhetslagen på så sätt att informationsskyldigheten gäller inte bara när informationen har särskild betydelse utan i alla fall där riskerna inte är direkt uppenbara. Bestämmelsen bör därför utformas så att tillverkarna skall vara skyldiga att lämna sådan information som behövs för att en konsument skall kunna bedöma riskerna hos en vara och förebygga att varan orsakar skada på person.

Enligt artikel 5.1 första stycket skall tillverkarna lämna säkerhetsinformation ”inom ramen för sina verksamheter”. Detta uttryck, som förekommer i flera artiklar i det nya direktivet, synes understryka att en näringsidkare bara ansvarar för de varor som de själva har tillhandahållit och att en proportionalitetsbedömning alltid skall göras vid bedömningen av hur långt en skyldighet sträcker sig. Uttrycket behöver således inte särskilt komma till uttryck i lagtexten.

I likhet med vad som i dag gäller kan informationen ta sikte på själva varan, men också på dess användning och skötsel m.m. Att generellt ange på vilket sätt informationen skall lämnas låter sig inte göras. Det måste avgöras från fall till fall. I uttrycket att tillverkaren skall lämna den information som behövs ligger att sådan information som är nödvändig för att förhindra skada skall lämnas, vilket kan innefatta såväl risker och hur man kan skydda sig mot dessa risker, som annat av betydelse för att förhindra skada. Givetvis skall inte mer information lämnas än som krävs i det enskilda fallet. En proportionalitetsbedömning måste alltså göras, varvid säkerhetsinformationens effektivitet skall vara det centrala.

Det är naturligtvis omöjligt att närmare ange när en risk skall anses så uppenbar att säkerhetsinformation inte behöver lämnas. Inte heller kan generellt anges när en varas risker är så allvarliga att varan skall anses farlig oavsett om säkerhetsinformation lämnas.

49Prop. 1988/89:23 s. 37 f.

Vare sig säkerhetsinformation lämnas eller inte får den socialt acceptabla risknivån bestämmas genom tillämpning av definitionen av säker produkt i artikel 2 b.

Som förut har angetts får ett åläggande enligt produktsäkerhetslagen att lämna säkerhetsinformation innebära att näringsidkaren åläggs att lämna sådan information på något eller några av de sätt som anges i 5 § andra stycket.

Direktivet innehåller i artikel 5.1 första stycket inte någon motsvarande bestämmelse om hur information skall eller får lämnas. Däremot ges i artikel 2 b i) och iii) exempel på olika informationsvägar som kan användas. De liknar i många avseenden dem som anges i produktsäkerhetslagen.

Sättet på vilket säkerhetsinformation bör lämnas för att vara effektivt varierar mellan olika varu- och tjänstetyper och olika risker. Det är därför inte möjligt att i lag närmare ange hur en sådan information skall lämnas. Det bör i stället ankomma på regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestämmer att meddela de närmare föreskrifter om detta som kan behövas.

4.4.3. Tillbakadragande

Förslag: En tillverkare som tillhandahåller eller har tillhandahållit

en farlig vara skall vidta de åtgärder som behövs för att förhindra att varan distribueras, ställs ut eller bjuds ut till konsumenter. Om skaderisken inte kan undanröjas på något annat sätt, skall tillverkaren återkalla varan från distributörerna.

Det nya direktivet

Bland de åtgärder som en tillverkare enligt artikel 5.1 tredje stycket i det nya direktivet skall vidta nämns skyldigheten att dra tillbaka varan från marknaden, om det krävs för att undanröja de risker som varan för med sig.

Med tillbakadragande menas enligt artikel 2 h varje åtgärd som syftar till att förhindra att en farlig produkt distribueras, exponeras eller bjuds ut till konsumenten.

Av artikel 8.1 f i) framgår att tillsynsmyndigheterna, för varje farlig produkt som redan finns på marknaden, bl.a. kan besluta om eller organisera ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av

produkten. Ett sådant beslut kan enligt artikel 8.4 också rikta sig mot distributörerna.

Distributörer åläggs enligt artikel 5.2 bl.a. att bidra till att de tillämpliga säkerhetskraven följs genom att inte leverera produkter som de vet eller borde ha förstått inte överensstämmer med dessa krav.

Produktsäkerhetslagen

Tillbakadragande enligt det nya direktivet avser varje åtgärd som syftar till att förhindra att en farlig produkt distribueras, exponeras eller bjuds ut till konsumenten. Någon direkt motsvarighet till tillbakadragande i direktivets mening finns inte i den nu gällande produktsäkerhetslagen. Tillbakadragande kan såvitt utredningen förstår avse flera olika åtgärder som var och en skall syfta till att förhindra att en farlig vara når konsumenten.

De åtgärder som närmast har sin motsvarighet i produktsäkerhetslagen är säljförbud enligt 6 § och återkallelse enligt 8 § från distributörsledet.

Behovet av lagstiftning

Av artikel 5.1 i det nya direktivet jämfört med punkten 19 i ingressen följer att en tillverkare under vissa förhållanden är skyldig att dra tillbaka en vara från marknaden. Med tillbakadragande avses varje åtgärd som syftar till att förhindra att en farlig vara distribueras, exponeras eller bjuds ut till konsumenten. Det måste innebära att tillverkaren själv måste sluta att tillhandahålla och marknadsföra varan. Men det måste också innebära att tillverkaren är skyldig att vidta åtgärder som förhindrar att distributörer tillhandahåller och marknadsför den farliga varan.

Det sistnämnda bör kunna ske på flera olika sätt. För det första måste tillverkaren givetvis informera distributörerna om att varan är farlig. Sedan distributörerna har fått sådan information är de förhindrade att sälja varan. Det följer av generalklausulen om att näringsidkare bara får tillhandahålla säkra varor. Om säkerhetsbristen kan repareras genom säkerhetsinformation, bör tillverkaren som nästa åtgärd förse distributörerna med sådan information som de i sin tur får förse varan med.

Består säkerhetsbristen i att varan är behäftad med ett konstruktionsfel eller fabrikationsfel räcker det i allmänhet inte med att information lämnas. I sådana fall bör det ankomma på tillverkaren att avhjälpa felet eller, om avhjälpande inte kan ske, att byta ut eller återta varan. Det blir då alltså fråga om en återkallelse i produktsäkerhetslagens mening.

I det nya direktivet definieras återkallelse som varje åtgärd som syftar till att en farlig produkt som tillverkaren eller distributören redan har tillhandahållit eller ställt till konsumenternas förfogande återlämnas. Begreppet återkallelse används således i direktivet endast för sådana återkallelser som sker från konsumenter. Enligt utredningens mening finns det inte anledning att frångå produktsäkerhetslagens begreppsbestämning i detta fall. Återkallelse i lagens mening bör därför också kunna ske från näringsidkare i senare säljled, dvs. från distributörer.

Tillverkarens skyldighet att dra tillbaka en farlig vara som han tillhandahåller eller har tillhandahållit bör framgå av lagen. Det bör ske genom att det i lagen anges att en tillverkare som har tillhandahållit en farlig vara är skyldig att vidta de åtgärder som behövs för att förhindra att varan distribueras, ställs ut eller bjuds ut till konsumenter. Om skaderisken inte kan undanröjas på något annat sätt, skall tillverkaren vara skyldig att återkalla den farliga varan från distributörerna.

Någon särskild regel om tillbakadragande av tjänster behövs enligt utredningens mening inte. En näringsidkare som tillhandahåller konsumenttjänster gör i allmänhet detta direkt till konsumenter utan mellanliggande distributionsled. Om näringsidkaren får reda på att en tjänst som han har tillhandahållit är farlig, skall han sluta med att tillhandahålla tjänsten. Det följer av den föreslagna generalklausulen.

4.4.4. Varningsinformation

Förslag: En tillverkare som har tillhandahållit en farlig vara eller en

näringsidkare som har tillhandahållit en farlig tjänst skall informera konsumenterna om skaderisken och om hur den kan undanröjas, om det behövs för att förebygga skadefall. Informationen skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten har utförts åt eller som innehar den egendom som tjänsten har avsett.

Informationen skall lämnas på ett sådant sätt att den kommer till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som tillverkaren använder vid sin marknadsföring. Informationen skall lämnas i den omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Det nya direktivet

En tillverkare skall enligt artikel 5.1 tredje stycket b i det nya direktivet i fråga som sådana varor som de redan har tillhandahållit vidta de åtgärder som behövs för att undanröja de risker som varan för med sig, genom att bl.a. dra tillbaka varan från marknaden eller att utfärda lämpliga och effektiva varningar till konsumenterna. Sådana åtgärder kan enligt samma artikel utgöra ett alternativ eller ett komplement till en återkallelse. Enligt bestämmelsen skall återkallelse ske bara om andra åtgärder inte räcker för att förebygga riskerna.

Den aktuella bestämmelsen i artikel 5 korresponderar mot bestämmelsen i artikel 8.1 f, enligt vilken tillsynsmyndigheten skall ha befogenheten att besluta om eller organisera ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av produkten och varna konsumenterna för de risker som produkten för med sig. Bestämmelsen knyter också an till artikel 8.1 c, enligt vilken bestämmelse de behöriga myndigheterna skall ha befogenhet att för varje produkt som kan medföra risker för vissa personer besluta att dessa personer i god tid och på lämpligt sätt skall informeras om dessa risker, bl.a. genom att särskilda varningar utfärdas.

Av direktivets ingress, punkt 19, framgår också att tillverkarnas ytterligare skyldigheter bör inbegripa bl.a. ”att varna konsumenter för de risker som är förknippade med farliga produkter som de redan har tillhandahållit”.

Produktsäkerhetslagen

Enligt 7 § första stycket produktsäkerhetslagen kan Marknadsdomstolen ålägga en näringsidkare, som har överlåtit en vara eller utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, att informera om säkerhetsrisken och om hur den skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som tjänsten avsett.

Enligt andra stycket i samma paragraf skall informationen lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid sin marknadsföring. Informationen skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

De sätt på vilka varningsinformation kan lämnas enligt lagen kan kategoriseras som antingen generella eller individuella. Enligt vad som uttalades under förarbetena till produktsäkerhetslagen50 är individuell varningsinformation selektiv och innebär att informationen går ut direkt till var och en som kan tänkas inneha produkten. Sådan information kan vara både muntlig och skriftlig. Det finns enligt samma förarbeten stora fördelar med individuell information. En fördel är att informationen kan antas i mycket stor utsträckning verkligen nå fram till dem som söks. Vidare finns större förutsättningar att anpassa informationen mera detaljerat och direkt till vad mottagaren har behov av att veta. Individuell information bör därför väljas, då så är möjligt. För vissa typer av varor, t.ex. fordon och en del andra kapitalvaror, finns ofta sådana uppgifter tillgängliga, liksom då det gäller tjänster. Motsvarande uppgifter saknas i allmänhet då det är fråga om mindre, billiga produkter.

I de fall då individuell information inte är möjlig bör man enligt samma förarbeten tillgripa ett generellt förfarande. Det lär normalt innebära att massmedia får anlitas. Det går att använda tidningar, tidskrifter, direktreklam i form av massförsändelser, butiksskyltning osv. Tillverkarna kan i denna situation använda alla de kommunikationssätt som normalt kommer till användning i marknadsföring. Informationen bör alltså kunna lämnas i annonser och andra framställningar som näringsidkare brukar använda. Vid valet av medium inställer sig i stort samma frågor som då tillverkare överväger vilka former för reklam som de bör satsa på. Frågan gäller bl.a. hur man bäst skall nå den aktuella målgruppen, dvs. den krets av personer som har förvärvat den farliga varan.

50Prop. 1988/89:23 s. 41 f.

Behovet av lagstiftning

Enligt utredningens mening kan artikel 5.1 tredje stycket b inte tolkas på något annat sätt än att tillverkarna är skyldiga att på eget initiativ varna konsumenterna för de risker som är förenade med de produkter som de redan har tillhandahållit och som visar sig vara farliga.

Den nu aktuella bestämmelsen i direktivet får antas gälla den situationen att tillverkaren har underlåtit att lämna sådan säkerhetsinformation som har beskrivits i det föregående (avsnitt 4.4.2) och som då för med sig att varan inte uppfyller det allmänna säkerhetskravet, dvs. är farlig i direktivets mening. Men situationen kan också vara den att en vara, utan att man har känt till det tidigare, kan visa sig vara farlig utan information om dess skaderisker. Det kan t.ex. bero på erfarenheter som tekniskt eller vetenskapligt har vunnits sedan varan släpptes ut på marknaden.

Skyldigheten för tillverkare att på eget initiativ lämna varningsinformation bör enligt utredningens mening regleras i lag. Bestämmelserna bör utformas med 7 § produktsäkerhetslagen som förebild.

4.4.5. Återkallelse och destruktion

Förslag: En tillverkare som har tillhandahållit en farlig vara skall återkalla varan från dem som innehar den, om andra åtgärder inte räcker för att förebygga skada. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Återkallelse skall ske genom rättelse, utbyte eller återgång och på de villkor som anges i 8 § tredje stycket produktsäkerhetslagen.

Motsvarande skall också gälla i fråga om tjänster. En tillverkare som har tagit tillbaka en farlig vara genom utbyte eller återgång skall på lämpligt sätt låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de återtagna exemplaren, om det behövs för att hindra att de återtagna varorna orsakar allvarlig personskada.

Det nya direktivet

Med återkallelse menas enligt artikel 2 g varje åtgärd som syftar till att en farlig produkt, som tillverkaren eller distributören redan har tillhandahållit eller ställt till konsumenternas förfogande, återlämnas.

Enligt artikel 5.1 tredje stycket skall tillverkaren återkalla en farlig produkt som tillhandahållits konsumenter, om det behövs för att undanröja riskerna med produkten. Enligt samma artikel, femte stycket, skall en återkallelse göras som en sista utväg, om övriga åtgärder inte räcker till för att förebygga de aktuella riskerna, i de fall tillverkarna anser det vara nödvändigt eller när en åtgärd från en behörig myndighet ålägger dem att göra det.

Av detta följer att återkallelse skall ske i sådana fall där en farlig vara redan har tillhandahållits konsumenter och varningsinformation inte kan anses tillräckligt för att undanröja riskerna hos dessa varor.

Tillsynsmyndigheterna skall, enligt artikel 8.1 f ii), ha befogenhet att besluta om eller samordna eller i förekommande fall med tillverkarna och distributörerna organisera en återkallelse av produkten från konsumenterna och förstöring av den under lämpliga förhållanden. Enligt artikel 8.2 tredje stycket skall en återkallelse tillgripas som en sista utväg.

I direktivet anges inte hur en återkallelse skall äga rum, annat än att den kan genomföras inom ramen för uppförandekoder på området i den berörda medlemsstaten när sådana finns. I ingressen, punkt 19, anges dock att återkallelse enligt gällande bestämmelser i medlemsstaterna kan medföra en passande kompensation, t.ex. utbyte av produkten eller återbetalning.

Produktsäkerhetslagen

Det nya direktivets regler om återkallelse motsvaras i huvudsak av bestämmelsen i 8 § produktsäkerhetslagen. Enligt 8 § första stycket kan Marknadsdomstolen, om en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för skada på person eller egendom, ålägga honom att återkalla varan från dem som innehar den. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Ett sådant åläggande får enligt 11 § meddelas endast om det kan antas få en skadeförebyggande verkan som inte är obetydlig. Vid prövningen skall skaderisken samt omständigheterna i övrigt beaktas. I denna situation skall särskilt beaktas i vilken omfattning varan kan antas finnas i behåll och i bruk.

Under förarbetena till produktsäkerhetslagen anfördes att ett grundläggande krav för en återkallelseåtgärd naturligtvis är att den

blir effektiv.51 Även näringsidkarens kostnader bör uppmärksammas. Lagen ger i detta avseende uttryck för den proportionalitetsprincip som också ligger till grund för det nya direktivets reglering av näringsidkarnas skyldigheter: tillverkarna skall inom ramen för sina verksamheter vidta proportionella åtgärder.

Formerna för återkallelse av en farlig vara regleras i 8 § andra stycket produktsäkerhetslagen. Åläggandet skall avse att näringsidkaren avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse), tar tillbaka varan och levererar en annan felfri vara av samma slag eller motsvarande slag (utbyte), eller tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).

I samma förarbeten anförs att rättelse regelmässigt torde vara det alternativ som står till buds i fråga om kapitalvaror, medan återgång kan antas vara den åtgärd som kräver de minsta administrativa resurserna och därför är att föredra i fråga om billiga förbrukningsartiklar.

Enligt 8 § tredje stycket produktsäkerhetslagen skall åläggandet innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Ersättningen bör enligt förarbetena till produktsäkerhetslagen52 i princip motsvara vad det kostar att undanröja skaderisken. Enligt vad som vidare uttalades bör villkoren utformas så att konsumenten inte bedömer sina besvär och kostnader som så stora att han föredrar att underkasta sig risken med den farliga produkten.

51Prop. 1988/89:23 s. 43 f. 52Prop. 1988/89:23 s. 45 f.

Återkallelse av en vara

Den skyldighet att återkalla farliga varor som enligt det nya direktivet vilar på tillverkare motsvarar i allt väsentligt den reglering som i dag finns i 8 § produktsäkerhetslagen. Den avgörande skillnaden är emellertid också här att skyldigheten att återkalla en farlig vara inte följer direkt av produktsäkerhetslagen.

I likhet med vad som har föreslagits i det föregående i fråga om säkerhets- och varningsinformation och tillbakadragande anser utredningen att även skyldigheten för tillverkare att på eget initiativ återkalla farliga varor enligt artikel 5.1 i direktivet bör framgå av lagen.

De principer som enligt lagen skall tillämpas i fråga om återkallelse bör enligt utredningens mening kunna tillämpas fullt ut även när det gäller en återkallelse som en tillverkare själv tar initiativ till. De nuvarande bestämmelserna i produktsäkerhetslagen stämmer väl överens med det nya direktivets syn på återkallelse och den proportionalitetsbedömning som skall göras.

Den omständigheten att produktsäkerhetslagens regler om återkallelse är fylligare eller mer utvecklade än direktivets regler hindrar enligt utredningens bedömning inte att lagens regler behålls med de ändringar som följer av att regeln måste utformas som en direkt skyldighet för tillverkaren. Det gäller såväl frågan om när återkallelse skall ske, formerna och villkoren för sådan återkallelse liksom frågan om ersättning när varor tas tillbaka.

Återkallelse av en tjänst

Vad som i det föregående har sagts om återkallelse av varor bör i allt väsentligt också gälla i fråga om tjänster.

Produktsäkerhetslagen innehåller i 9 § särskilda bestämmelser om återkallelse av tjänster. I andra stycket anges att ett åläggande att återkalla en tjänst skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. Enligt samma stycke skall den ersättning som utgår, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.

Bestämmelserna i 9 § produktsäkerhetslagen bör därför i allt väsentligt kunna behållas, dock med den justeringen att det blir en

direkt på lag grundad skyldighet att återkalla en farlig tjänst, om andra åtgärder inte räcker för att förebygga skadefall.

Destruktion

Enligt 8 § fjärde stycket produktsäkerhetslagen får Marknadsdomstolen ålägga en näringsidkare att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de exemplar av en vara som har tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång, om det av särskilda skäl krävs för att hindra att varorna orsakar allvarlig skada på person eller egendom. Det nya direktivet ålägger inte en tillverkare att på eget initiativ förstöra varor som tillverkaren har återtagit. Däremot skall tillsynsmyndigheterna enligt artikel 8.1 f ii) ha befogenhet att besluta om destruktion. Frågan är om det är möjligt att redan i lag ålägga en tillverkare en skyldighet att förstöra varor som han har återtagit, om det krävs för att hindra att varan orsakar allvarlig skada på person.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att en sådan skyldighet kan och bör föreskrivas. Som anfördes under förarbetena till produktsäkerhetslagen53 kan förhållandena vara sådana att det skulle framstå som stötande om produkterna skulle bli kvar hos en näringsidkare med risk för att de på nytt kommer ut på marknaden. Skyldigheten att förstöra en vara enligt produktsäkerhetslagen gäller bara när varan kan orsaka allvarlig skada. Destruktion är en följd av att varan är farlig och har återtagits. Enligt utredningens mening är det både mer effektivt och ändamålsenligt att en tillverkare på eget initiativ låter förstöra en farlig vara som har tagits tillbaka i samband med återkallelse när det är påkallat. En bestämmelse om detta bör därför ges i lag.

53Prop. 1988/89:23 s. 48.

4.4.6. Förebyggande åtgärder

Förslag: Tillverkare skall i fråga om de varor som de tillhandahåller

eller har tillhandahållit vidta sådana åtgärder som gör det möjligt för dem att få information om varornas skaderisker och att agera på lämpligt sätt.

Distributörer skall i fråga om varor som de tillhandahåller eller har tillhandahållit medverka till att tillverkaren kan fullgöra dessa skyldigheter.

Det nya direktivet

Tillverkare skall enligt artikel 5.1 tredje stycket i det nya direktivet inom sina respektive verksamheter vidta proportionella åtgärder i förhållande till egenskaperna hos de produkter de levererar som gör det möjligt för dem att få information om risker som dessa produkter kan medföra och kunna handla på lämpligt sätt, t.ex. återkalla en produkt.

Åtgärderna skall enligt artikel 5.1 fjärde stycket t.ex. omfatta en angivelse på produkten eller på dess förpackning av tillverkarens identitet och adress samt referensen för produkten eller det varuparti som den tillhör, utom då det är motiverat att utelämna denna uppgift. Andra åtgärder som nämns är slumpvis provning av saluförda produkter, granskning av inkomna klagomål och i förekommande fall förande av ett register över dessa klagomål samt information från tillverkarna till distributörerna om denna övervakning.

Av artikel 5.2 framgår att distributörer inom ramen för sina verksamheter skall delta i övervakningen av säkerheten hos de produkter som släpps ut på marknaden, bl.a. genom att bevara och tillhandahålla dokument som behövs för att spåra produkternas ursprung.

Tillverkares skyldighet att hålla sig informerade om risker m.m.

Produktsäkerhetslagen innehåller inte någon motsvarande regel om införskaffande av information och andra förebyggande åtgärder som skall vidtas av tillverkare.

I de förpliktelser som följer av artikel 5.1 tredje stycket ligger att tillverkaren måste upprätta ett system för att säkerställa att tillverkaren håller sig informerad om riskerna hos de varor som har

tillhandahållits och att tillverkaren kan vidta vissa åtgärder. Sådana åtgärder ingår som en del i flera system för kvalitetssäkring, t.ex. ISO 9001. Det bör betonas att de åtgärder som nämns inte utgör en uttömmande beskrivning av vilka åtgärder som kan behöva vidtas.

De åtgärder som tillverkaren skall vidta skall vara proportionella. I detta ligger att produktens egenskaper och riskens allvar och omfattning skall avgöra i vilken utsträckning åtgärder vidtas.

Ett effektivt genomförande av direktivet kräver enligt utredningens bedömning att bestämmelserna om tillverkares skyldigheter när det gäller att skaffa information och kunna vidta olika åtgärder måste genomföras i svensk rätt. Den allmänna skyldigheten att vidta dessa åtgärder bör komma till uttryck i lag, medan det bör ankomma på regeringen eller den eller de myndigheter som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om hur skyldigheten skall fullgöras. Enligt utredningens mening bör de närmare föreskrifterna i första hand meddelas av regeringen (se vidare författningskommentaren, avsnitt 6.2).

Distributörers skyldighet att medverka i säkerhetsarbetet

Av artikel 5.2 följer att en distributör är skyldig att medverka i arbetet med att undanröja riskerna hos varor som de har tillhandahållit. I artikeln anges särskilt att distributören skall vidarebefordra information till tillverkaren om varornas skaderisker samt bevara och tillhandahålla sådan dokumentation som gör att varans ursprung kan spåras.

En näringsidkare är enligt 7 kap. 2 § bokföringslagen (1999:1078) skyldig att bevara räkenskapsinformation. Denna skall bevaras fram till och med det tionde året efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Räkenskapsinformationen skall förvaras i Sverige, i ordnat skick och på betryggande och översiktligt sätt. Som räkenskapsinformation räknas bl.a. verifikationer och handlingar som verifikationer hänvisar till. Av 5 kap. 6 och 7 §§ samma lag följer att det för varje affärshändelse skall finnas en verifikation, som skall innefatta uppgift om när den har sammanställts, när affärshändelsen har inträffat, vad denna avser, vilket belopp den gäller och vilken motpart den berör. I förekommande fall skall verifikationen även innefatta upplysning

om handlingar eller andra uppgifter som har legat till grund för affärshändelsen samt var dessa finns tillgängliga.

Skyldigheten enligt artikel 5.2 att bevara dokumentation följer i hög grad redan av nämnda bestämmelser i bokföringslagen. Utredningen bedömer dock att den skyldighet som anges i direktivet sträcker sig något längre, då det inte bara är den som har tillhandahållit varan som skall kunna identifieras utan även varan och varupartiet. Härtill kommer att den skyldighet som anges i direktivet har ett annat syfte än bestämmelserna i bokföringslagen.

Den allmänna skyldigheten för distributörer att medverka i säkerhetsarbetet bör komma till uttryck i lag. Närmare föreskrifter om deras skyldighet att medverka bör däremot meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Utredningen föreslår att de närmare föreskrifterna meddelas av regeringen (se vidare författningskommentaren, avsnitt 6.2).

4.4.7. Underrättelseskyldighet och samarbete

Förslag: Näringsidkare som får kännedom om att en vara eller

tjänst som de tillhandahåller eller har tillhandahållit är farlig skall omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om det och om de åtgärder som har vidtagits för att förebygga skadefall.

De skall vidare informera och samarbeta med varandra och med tillsynsmyndigheten för att undanröja sådana risker som är förknippade med en vara eller tjänst som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Det nya direktivet

Det nya direktivet innehåller i artikel 5 flera bestämmelser som rör information och samarbete, mellan både tillverkare och distributörer och mellan dem och tillsynsmyndigheten.

Sålunda anges i artikel 5.2 att distributörer skall delta i övervakningen av säkerheten hos en produkt, bl.a. genom att vidarebefordra information om produktrisker. Vidare skall de samarbeta i de åtgärder som tillsynsmyndigheterna och tillverkarna har vidtagit för att undvika risker och inom ramen för sina olika verksamheter vidta åtgärder som gör ett effektivt samarbete möjligt.

Enligt artikel 5.3 skall tillverkare och distributörer omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna om att en produkt som de har tillhandahållit inte är förenlig med säkerhetskraven, om de på grundval av egen fackkännedom eller uppgifter som de förfogar över får kännedom om det eller bör känna till det. De skall samtidigt underrätta myndigheterna om de åtgärder som har vidtagits för att förebygga riskerna för konsumenterna. Krav på den information som skall lämnas till tillsynsmyndigheterna framgår av bilaga 1 till det nya direktivet. Där framgår även att kommissionen skall utforma standardformulär för sådana underrättelser och även fastställa särskilda villkor där underrättelser saknar relevans.

Slutligen följer av artikel 5.4 att tillverkare och distributörer skall samarbeta med tillsynsmyndigheten på myndighetens begäran. Förfarandet för detta samarbete skall fastställas av de behöriga myndigheterna.

Behovet av lagstiftning

I produktsäkerhetslagen saknas i dag föreskrifter om sådan information (underrättelseskyldighet) och sådant samarbete som har redovisats i det föregående. Reglerna kan antas ge uttryck för den princip som genomsyrar hela det nya direktivet, nämligen att det i första hand är näringsidkarna som har ansvaret för varornas säkerhet, samtidigt som de skall underlätta för tillsynsmyndigheterna genom såväl information som samarbete.

Underrättelseskyldigheten enligt artikel 5.3 innebär en nyhet i förhållande till 1992 års direktiv och kan antas komma att i betydande grad underlätta tillsynen på hela produktsäkerhetsområdet. Såväl tillverkare som distributörer åläggs enligt det nya direktivet att i olika utsträckning vidta förebyggande åtgärder och att kontrollera varor efter det att de har tillhandahållits. Information som kommer näringsidkarna till del kan vara nödvändig för att tillsynsmyndigheterna skall kunna spåra varorna, kontrollera andra varor som kan antas föra med sig liknande risker och informera de behöriga myndigheterna i andra EES-länder.

Det kan nämnas att produktsäkerhetslagstiftningen i såväl USA som Australien innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet för näringsidkare.

Frågan om att införa regler av detta slag diskuterades under produktsäkerhetslagens förarbeten. Några remissinstanser, bl.a. Konsumentverket, ifrågasatte om inte en skyldighet för näringsidkarna att lämna information om farliga varor borde införas. Regeringen, liksom flertalet remissinstanser, ansåg emellertid att frågan borde utredas ytterligare innan slutlig ställning kunde tas i frågan.54

Under det lagstiftningsärende genom vilket 1992 års direktiv om allmän produktsäkerhet genomfördes i svensk rätt anförde Konsumentverket i sitt remissyttrande att det bör övervägas att i lagen föra in en skyldighet för företagen att snarast ta kontakt med tillsynsmyndigheten när man har uppmärksammat att en vara är farlig. Regeringen uttalade i denna fråga att det i och för sig får anses ligga väl i linje med direktivets och produktsäkerhetslagens syften att tillsynsmyndigheterna så tidigt som möjligt får kännedom om riskfyllda varor och tjänster, men att någon sådan skyldighet inte föreligger enligt direktivet. Enligt regeringens mening var det inte heller lämpligt att nu införa en sådan utvidgning av näringsidkarnas skyldigheter.55

Ett korrekt och effektivt genomförande av det nya direktivet i svensk rätt kräver att näringsidkarnas underrättelseskyldighet liksom deras skyldigheter när det gäller information och samarbete med varandra och med tillsynsmyndigheten regleras. Den grundläggande skyldigheten att underrätta tillsynsmyndigheten om att en vara eller tjänst som de tillhandahåller eller har tillhandahållit är farlig liksom deras skyldighet i övrigt att informera och samarbeta bör komma till uttryck i lag.

Enligt artikel 5.3 första stycket uppstår underrättelseskyldigheten när tillverkaren eller distributören ”på grundval av egen fackkännedom eller uppgifter de förfogar över känner till eller bör känna till” att en vara för med sig risker som inte är förenliga med de allmänna säkerhetskraven. Den fråga som i det sammanhanget inställer sig är vilken grad av kännedom som skall krävas för att underrättelseskyldigheten skall inträda. Det är uppenbart att underrättelseskyldighet föreligger när näringsidkaren med säkerhet vet att varan är farlig. Men frågan är om underrättelseskyldigheten inträder redan tidigare när det bara finns misstanke om att varan kan vara farlig, utan att misstanken är bekräftad fullt ut.

54Prop. 1988/89:23 s. 69 f. 55Prop. 1993/94:203 s. 221 f.

Enligt punkten 21 i ingressen till direktivet bör tillverkare och distributörer bl.a. informera de behöriga myndigheterna när de ”konstaterar” att vissa produkter som tillhandahålls är farliga. Det talar för att det skall föreligga visshet och inte bara misstanke. Samtidigt inträder emellertid underrättelseskyldigheten enligt artikel 5.3 även i de fall då näringsidkaren ”bör känna till” att en vara är farlig. Man kan fråga sig om det är möjligt att lämna information om något man inte känner till men bör känna till. Av betydelse för tolkningen måste vara att kunskapen eller den kunskap som en näringsidkare bör ha enligt direktivbestämmelsen skall vila på näringsidkarens egen fackkännedom eller uppgifter som han förfogar över. Det tyder på att misstanke om att en vara är farlig också omfattas, om näringsidkarens fackkunskap eller de uppgifter som näringsidkaren förfogar över bör leda till slutsatsen att varan är farlig även om det inte är absolut konstaterat. Man kan uttrycka det så att kännedom om att en vara är farlig redan finns genom den kunskap och de uppgifter som näringsidkaren förfogar över. Det innebär att näringsidkaren inte kan undgå underrättelseskyldigheten genom att förhålla sig passiv, om det finns tillräckligt starka indikationer på att en vara är farlig.

Om det däremot bara finns indikationer på att en vara eller en tjänst är farlig och indikationerna inte är av det slaget att man omedelbart bör kunna dra slutsatsen att varan eller tjänsten är farlig, bör det inte inträda någon underrättelseskyldighet. Näringsidkaren måste i ett sådant fall ha tillfälle att genom prover och analyser ta ställning till den uppkomna situationen.

När det gäller underrättelseskyldigheten skall den enligt bilaga 1 till direktivet ske på visst sätt och innehålla viss bestämd information, vars detaljer senare kommer att fastställas av kommissionen. Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs för att genomföra den nyss nämnda bilagan.

Av bilaga 1 till direktivet kan utläsas att kommissionen kan komma att medge undantag från underrättelseskyldigheten för enstaka produkter eller förhållanden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför också bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från underrättelseskyldigheten.

4.5. Tillsyn

I likhet med 1992 års direktiv och flera gemenskapsrättsliga produktdirektiv ställer det nya direktivet krav på tillsyn från medlemsstaternas sida.

Kravet på tillsyn kommer till uttryck i artikel 6 i det nya direktivet. I artikel 6.1 finns en grundläggande bestämmelse om att medlemsstaterna skall se till att tillverkare och distributörer iakttar sina skyldigheter enligt direktivet, så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra. I artiklarna 6.2 och 6.3 åläggs medlemsstaterna att utse behöriga myndigheter för tillsynen och förse dem med nödvändiga befogenheter.

Bestämmelsen om tillsyn i artikel 6.1 är allmänt hållen och tar sikte på att se till att näringsidkarna iakttar sina skyldigheter enligt direktivet. Dessa innefattar inte bara skyldigheten att endast tillhandahålla säkra produkter, utan även flera andra skyldigheter som i sin tur syftar till att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra. Det gäller skyldigheterna i artikel 5 att lämna säkerhets- och varningsinformation, att utföra stickprovskontroller av redan sålda produkter, underrättelseskyldighet m.m.

I huvudsak överlämnas det till medlemsstaterna själva att bestämma hur tillsynen närmare skall utövas. I artikel 9 ställs dock krav på en effektiv marknadsövervakning, vilket är en nyhet jämfört med det nu gällande direktivet.

I det följande lämnas en redogörelse för tillsyn i Sverige och EG. Därefter behandlas i avsnitt 4.5.1 frågan om tillsynsmyndigheter och i avsnitt 4.5.2 frågan om deras skyldigheter.

Marknadsövervakning, marknadskontroll och tillsyn

Enligt det nya direktivet och sådana produktdirektiv som grundas på den nya metoden ansvarar näringsidkarna för att de varor som tillhandahålls är säkra. Genom framväxten av denna ordning har krav på förhandsgodkännande av myndigheter som en förutsättning för marknadstillträde avskaffats beträffande sådana varor som omfattas av nyss nämnda direktiv. Likaså har kontroller av varors säkerhet vid införsel från ett annat EES-land avvecklats. Denna utveckling har varit nödvändig för genomförandet av den inre marknaden. Samtidigt medför frånvaron av förhandskontroll att medlemsstaterna på något annat sätt måste säkerställa att farliga varor inte släpps ut på marknaden.

För denna verksamhet används i det nya direktivet och i vissa andra sammanhang begreppet marknadsövervakning (”market surveillance”). Det i Sverige vedertagna begreppet för denna verksamhet är marknadskontroll, som inte endast omfattar övervakningsverksamheten i sig utan även genomförandet av nödvändiga åtgärder för att säkerställa att reglerna efterlevs (”enforcement”).

Med marknadskontroll avses att kontrollera och säkerställa att varor som släpps ut på marknaden eller tas i bruk för första gången uppfyller de föreskrivna kraven samt vidta åtgärder då så inte är fallet. Marknadskontrollen utförs i regel genom stickprovsundersökningar. Förhandskontroll av en vara eller återkommande kontroll och besiktning av en vara i användning utgör inte marknadskontroll.

Marknadskontrollen kan alltså delas in i två stadier. Ett första skede innefattar olika kontrollåtgärder, antingen direkt genom inspektion eller indirekt med hjälp av olika informationskällor och klagomål. I det andra skedet skall upptäckta problem lösas frivilligt eller genom tvångsförfaranden.

Begreppet tillsyn används i en något vidare betydelse. Här avses i regel hela den verksamhet hos en myndighet som syftar till att olika regler efterlevs, t.ex. rådgivning, tillståndsgivning, information, utvärdering, uppföljning och kontroll.56 Det bör understrykas att några entydiga definitioner av dessa begrepp inte finns, vilket ibland har lett till viss begreppsförvirring.

Marknadskontroll inom EG

Några samlade bestämmelser om hur marknadskontrollen skall organiseras och bedrivas finns inte inom EG-rätten. Äldre produktdirektiv, även sådana som grundas på den nya metoden, innehåller normalt inte några bestämmelser om hur marknadskontrollen skall utföras.

Övergripande bestämmelser om marknadskontroll infördes genom 1992 års direktiv. Enligt artikel 5 andra stycket i 1992 års direktiv skall medlemsstaterna särskilt inrätta och utse myndigheter med uppgift att övervaka produkternas överensstämmelse med kravet att produkterna skall vara säkra, samt

56 För en utförlig diskussion angående begreppet tillsyn, se Tillsynsutredningens delbetänkande Statlig tillsyn, SOU 2002:14, kap. 7.

tillförsäkra dessa myndigheter de nödvändiga befogenheterna för att vidta sådana åtgärder som åvilar dem enligt direktivet. 1992 års direktiv innehåller också bestämmelser om bl.a. tillsynsåtgärder, upplysningsskyldighet för näringsidkare och befogenheter för medlemsstaterna att ingripa mot farliga varor.

Frågan om marknadskontroll kom alltmer att uppmärksammas inom EG. En handlingsplan för den inre marknaden, som tagits fram av kommissionen på uppdrag av rådet, antogs i juni 1997.57 I rapporten angavs att de produktkontroller som genomförs är oregelbundna och kan äventyra både konsumentskydd och rättvis konkurrens. När det gäller 1992 års direktiv slogs i rapporten fast att åtgärder måste vidtas bl.a. för att stärka tillämpningen av de obligatoriska krav på marknadsövervakning som föreskrivs i direktivet. I 1999 års strategi för den inre marknaden58 förs tankarna från handlingsplanen vidare.

Kommissionen anförde i sitt förslag till det nya allmänna produktsäkerhetsdirektivet att erfarenheterna visar att efterlevnaden av 1992 års direktiv och annan relevant lagstiftning om produktsäkerhet varierar till följd av att medlemsstaternas system för kontroll av efterlevnaden är olika effektiva.59Kommissionen ansåg därför att det fanns ett behov av striktare gemenskapsbestämmelser om marknadsövervakning och befogenheter för kontroll av efterlevnad, bl.a. genom att införa systematiska och samordnade metoder för marknadsövervakning.

I enlighet med vad kommissionen föreslagit kom det nya direktivet att innehålla mer utförliga bestämmelser om marknadskontroll. Förutom vad som föreskrivits i 1992 års direktiv om inrättande av tillsynsmyndigheter med nödvändiga befogenheter anges i artikel 6.3 i det nya direktivet att medlemsstaterna skall fastställa de behöriga myndigheternas uppgifter, befogenheter, organisation och regler för samarbete.

Vidare skall medlemsstaterna, enligt artikel 9.1, se till att metoder med lämpliga medel och förfaranden införs för att garantera en effektiv marknadsövervakning i syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och säkerhet, som inbegriper samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Sådana medel och förfaranden kan särskilt inbegripa

57 Meddelande från kommissionen till Europeiska rådet, den 4 juni 1997 (CSE(97) 1 slutlig). 58 Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet, (KOM (1999) 464 slutlig, Celex 51999DC0464). 59 KOM (2000) 139 slutlig, avsnitt 2.5 (EGT C 337 E, 28.11.2000).

- upprättande, regelbundna uppdateringar och genomförande av sektoriella övervakningsprogram för olika kategorier av produkter eller risker samt uppföljning av övervakningsverksamhet, rön och resultat, - uppföljning och uppdatering av vetenskapligt och tekniskt kunnande när det gäller produktsäkerhet, och - regelbundna granskningar och bedömningar av hur kontrollverksamheten fungerar och av dess effektivitet samt vid behov en översyn av den metod och organisation för övervakning som inrättats.

Enligt artikel 9.2 skall medlemsstaterna säkerställa att konsumenter och andra berörda parter har möjlighet att inkomma med klagomål till de behöriga myndigheterna om produkters säkerhet och övervaknings- och kontrollverksamheten och att dessa klagomål följs upp på lämpligt sätt. De skall aktivt informera konsumenterna och övriga berörda parter om de förfaranden som inrättats i detta syfte.

I sitt förslag till nytt produktsäkerhetsdirektiv underströk kommissionen också betydelsen av samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna. Sådant samarbete sker sedan 1991 genom PROSAFE,60 som är ett nätverk mellan de europeiska tillsynsmyndigheterna på produktsäkerhetsområdet. PROSAFE är framför allt ett forum för ömsesidig information och samordning av lagtillämpning och marknadskontroller. Under år 1999 genomförde åtta länder inom PROSAFE för första gången en samordnad marknadskontroll. Kontrollen avsåg cigarrettändare.

Enligt artikel 10 i det nya direktivet skall kommissionen främja och delta i det europeiska nätverket mellan de myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för produktsäkerhet, särskilt i form av administrativt samarbete. Detta nätverk skall utvecklas på ett samordnat sätt med andra befintliga gemenskapsförfaranden, särskilt RAPEX. Syftet skall framför allt vara att underlätta

1. utbyte av information om riskanalyser, farliga produkter, provningsmetoder och provningsresultat, de senaste forskningsrönen samt andra aspekter som har betydelse för kontrollverksamheten,

2. skapande och genomförande av gemensamma

övervaknings- och provningsprojekt,

60 Product Safety Enforcement Forum of Europe.

3. utbyte av sakkunskap och bästa metoder samt utbildningssamarbete, och 4. en förbättrad samordning på gemenskapsnivå när det gäller att spåra, dra tillbaka och återkalla farliga produkter.

Kommissionen utvecklar för närvarande formerna för det europeiska nätverket enligt artikel 10.

Tullmyndigheterna har enligt rådets förordning (EEG) nr 339/93 av den 8 februari 1993 om kontroll av att produkter som importeras från tredje land är i överensstämmelse med reglerna om produktsäkerhet61 kompetens att agera mot farliga varor som kommer från tredje land, dvs. från ett land utanför EES.

Riktlinjer för marknadskontroll

Som ett led i förberedelserna för EES-avtalet gav regeringen SWEDAC, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, i uppdrag att utreda frågor om marknadsövervakning av produkter som kan skada människor, djur och miljö. SWEDAC överlämnade i februari 1993 rapporten Marknadskontroll − en EG-anpassning till följd av EES-avtalet.62

SWEDAC föreslog i sin rapport att befintliga sektorsansvariga myndigheter skulle svara även för marknadskontrollen inom sina respektive områden. Denna lösning skulle enligt rapporten innebära att det behövs ett centralt organ för bl.a. samordning av marknadskontrollen på nationell nivå, och att denna uppgift lämpligen kunde utföras av SWEDAC.

Regeringen, liksom flertalet remissinstanser, ansåg också att ansvaret för marknadskontrollen borde fördelas områdesvis på redan befintliga sektorsmyndigheter med utgångspunkt i deras nuvarande verksamheter.63 Regeringen fann att både nationella krav och kravet på internationellt samarbete, liksom den föreslagna decentraliserade organisationen av marknadskontrollen, motiverar att det utses ett samordnings- och kontaktorgan för den svenska marknadskontrollen. Regeringen ansåg att övervägande skäl talade för att SWEDAC skulle utses som samordnande myndighet.

61 EGT L 40, 17.2.1993, s. 1–4. 62 SWEDAC DOC 93:7. 63Prop. 1993/94:161 s. 23 ff.

Regeringen föreslog fem huvudprinciper, som skulle utgöra allmänna riktlinjer för marknadskontrollen. Dessa huvudprinciper är dels att marknadskontroll skall utföras genom särskilt utsedda myndigheter med ändamålsenliga befogenheter för uppgiften, dels att regeringen fördelar ansvaret för marknadskontrollen områdesvis på redan befintliga sektormyndigheter med utgångspunkt från deras nuvarande verksamheter, dels att regeringen utser en särskild myndighet till samordnings- och kontaktorgan för de marknadskontrollerande myndigheterna, dels att finansieringen av marknadskontrollen skall utformas sektor för sektor med hänsyn till rådande förhållanden och att detta så långt som möjligt skall ske genom avgifter, samt dels att organisationen för svensk marknadskontroll i princip skall vara genomförd den 1 juli 1994.

Näringsutskottet tillstyrkte de förslagna riktlinjerna och förslog att riksdagen godkänner dessa.64 Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.65

Regeringens syn på den svenska marknadskontrollen

I det lagstiftningsärende som låg till grund för genomförandet av 1992 års direktiv anförde regeringen att det i nuläget inte var vare sig lämpligt eller nödvändigt att göra några förändringar i det nuvarande systemet för tillsyn inom olika produktområden.66Regeringen ansåg emellertid att det kan finnas skäl att ta upp frågan på nytt när ytterligare erfarenheter har vunnits.

Inför budgetåret 1994/95 pekade regeringen på att EES-avtalet ställde krav på insatser från Konsumentverket i form av bl.a. marknadskontroll.67 Marknadskontrollen skulle vara en prioriterad uppgift för Konsumentverket, och nya insatser i form av bl.a. systematiska kontroller på produktsäkerhetsområdet skulle komma att krävas.

Regeringen har härefter i flera budgetpropositioner och skrivelser till riksdagen betonat vikten av en effektiv och väl fungerande marknadskontroll.68 Regeringen har särskilt understrukit att marknadskontrollen är en trovärdighetsfråga, eftersom konsumenterna måste kunna lita på att de varor och

64 Bet. 1993/94:NU21. 65 Rskr. 1993/94:328. 66Prop. 1993/94:203 s. 234 f. 67Prop. 1993/94:100 s. 54. 68 T.ex. prop. 1995/96:140 s. 27 f., skr. 1995/96:181 och skr. 1996/97:83.

tjänster som tillhandhålls är säkra. Regeringen har också framhållit att det från konkurrenssynpunkt är av största betydelse att se till att företag följer samma kravnivåer.

Betänkandet Starka konsumenter i en gränslös värld

2000 års konsumentpolitiska kommitté ansåg det vara angeläget att Konsumentverkets resurser för marknadskontroll utökas. Enligt kommittén måste verksamheten ges tillräckliga ekonomiska och personella resurser för att säkerställa en god bevakning av marknaden och effektiva ingripanden mot de produkter som inte uppfyller gällande krav. Nuvarande insatser bedömde kommittén som klart otillräckliga.

Kommittén ansåg vidare att en förstärkning bör ske beträffande den geografiska spridningen av marknadskontrollerna och omfattningen av varje kontrollprojekt samt att årliga marknadskontrollplaner bör upprättas.

Regeringen anförde med anledning av vad kommittén yttrat i denna del att det är önskvärt att omfattningen av de marknadskontroller som sker på konsumentområdet kan öka i omfattning.69I samband med översynen av produktsäkerhetslagstiftningen avsåg regeringen att se över hur en förstärkt marknadskontroll kan finansieras.

Konsumentverkets marknadskontroll

Konsumentverket har under de senaste åren genomfört runt tio marknadskontrollprojekt per år. Innan ett projekt beslutas gör verket en förstudie om vilka problem som kan finnas på ett visst produktområde. Här beaktas information som erhållits genom t.ex. skadestatistik och underrättelser enligt RAPEX. Ofta genomförs marknadskontrollerna med hjälp av konsumentvägledarna i vissa kommuner.

Under 2002 genomförde verket 12 marknadskontrollprojekt, varav de flesta på leksaksområdet. Beträffande de varugrupper som primärt omfattas av det nya direktivet kontrollerades bl.a. våningssängar, värmeljus och vissa produkter som attraherar barn, t.ex. tandborstglas och sugrör med figurer i mjukplast.

69Prop. 2000/01:135 s. 54.

4.5.1. Tillsynsmyndigheter

Förslag: Konsumentverket skall se till att bestämmelserna i

produktsäkerhetslagen samt föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen efterlevs. En statlig myndighet som enligt någon annan lag eller författning har tillsyn över efterlevnaden av särskilda bestämmelser om produktsäkerhet i fråga om en viss vara, tjänst eller risk är dock tillsynsmyndighet även enligt produktsäkerhetslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

Produktsäkerhetslagen

Enligt 4 § första stycket produktsäkerhetslagen utövar Konsumentverket tillsyn enligt lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

En myndighet, som enligt annan författning skall se till att regler om produktsäkerhet i fråga om vissa varor eller tjänster efterlevs, är enligt samma bestämmelse dock tillsynsmyndighet beträffande dessa varor eller tjänster även enligt produktsäkerhetslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av den.

Fördelningen av tillsynsansvaret

Det nya direktivet ställer inte några krav på hur medlemsstaterna skall utforma tillsynsorganisationen, så länge marknadskontrollen och tillsynen i övrigt sker på ett effektivt sätt. En grundläggande förutsättning för en fungerande tillsyn är dock att samtliga varor och tjänster som finns på marknaden omfattas av någon tillsynsmyndighets ansvarsområde.

Konsumentverket är i dag tillsynsmyndighet enligt produktsäkerhetslagen, utom när tillsynen skall utövas av en myndighet som enligt någon annan författning skall se till att regler om produktsäkerhet för vissa varor och tjänster efterlevs. Genom denna ordning säkerställs att inga varor faller utanför någon tillsynsmyndighets ansvarsområde. Bestämmelserna i 4 § produktsäkerhetslagen måste tolkas så att Konsumentverket även utövar tillsyn beträffande sådana risker som inte omfattas av någon annan tillsynsmyndighets ansvarsområde, t.ex. mekaniska risker hos vissa kemiska produkter.

Vilka varor eller risker som faller under respektive myndighets tillsynsområde framgår av de särskilda författningarna om produktsäkerhet och respektive tillsynsmyndighets instruktion.

Enligt utredningens mening föranleder det nya direktivet inte att bestämmelserna i 4 § produktsäkerhetslagen behöver ändras i sak. För tydlighets skull bör dock anges att en myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av särskilda bestämmelser om produktsäkerhet i fråga om en viss vara, risk eller tjänst är tillsynsmyndighet även enligt produktsäkerhetslagen, om lagen är tillämplig beträffande den varan, risken eller tjänsten (se avsnitt 4.1.5). Det bör även anges att endast statliga myndigheter med ansvar över produktsäkerheten skall vara tillsynsmyndigheter enligt lagen.

I enlighet med vad som i regel är fallet enligt speciallagstiftningen om produktsäkerhet bör bestämmelser om tillsynsmyndigheter enligt lagen meddelas av regeringen genom förordning. Regeringen bör därför i lagen bemyndigas att meddela föreskrifter i denna fråga.

4.5.2. Tillsynsmyndigheternas skyldigheter

Förslag: Tillsynen skall säkerställa syftet med produktsäkerhets-

lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Tillsynsmyndigheterna skall för detta ändamål bedriva en effektiv tillsyn och i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av lagen samt de föreskrifter och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra och bedriva en aktiv och systematisk tillsyn. De skall vidare ta emot och följa upp klagomål och informera allmänheten om sin tillsynsverksamhet.

Tillsynsmyndigheterna skall i första hand försöka åstadkomma frivilliga lösningar.

Om ett föreläggande om varningsinformation eller återkallelse inte kan meddelas någon som kan genomföra åtgärden, skall tillsynsmyndigheten lämna varningsinformation i den utsträckning som behövs för att förebygga skada på person.

Krav på tillsynen

I det nya direktivet ställs i artikel 9.1 krav på en effektiv tillsyn. Den höga skyddsnivå som direktivet avser att garantera, och som är tillämplig även beträffande varor som omfattas av speciallagstiftning om produktsäkerhet, förutsätter att en aktiv och systematisk marknadskontroll och annan tillsyn bedrivs av medlemsstaternas tillsynsmyndigheter. Direktivet innehåller grundläggande krav på hur denna tillsyn skall bedrivas.

Ett effektivt genomförande av det nya direktivet kräver att tillsynsmyndigheterna organiserar och följer upp sin tillsynsverksamhet på ett effektivt sätt och att de i nödvändig utsträckning kontrollerar efterlevnaden av lagen samt de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen och att de vidtar de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. Detta förutsätter naturligtvis också att myndigheterna har tillräckliga resurser för ändamålet.

Skyldigheten enligt det nya direktivet att bedriva en effektiv tillsyn och genomföra de kontroller och vidta de åtgärder som behövs är så grundläggande för genomförandet av direktivet att den bör komma till uttryck i lag. Härigenom understryks att en väl fungerande marknadskontroll och annan tillsyn är en uttrycklig förpliktelse som följer av Sveriges medlemskap i EG.

Föreskrifter som gäller de närmare krav som skall ställas på tillsynen och tillsynsmyndigheterna bör meddelas av regeringen i förordning. Det gäller sådana krav som kommer till uttryck i artikel 9.1 i det nya direktivet, såsom att myndigheterna skall samarbeta med varandra, upprätta och regelbundet uppdatera och genomföra program för tillsynen, uppföljning och utvärdering av tillsynsverksamheten m.m.

En viktig del av det skadeförebyggande arbetet är de anmälningar om säkerhetsbrister hos varor som kommer in till tillsynsmyndigheterna från allmänheten. Det nya direktivet ställer i artikel 9.2 krav i detta avseende. Enligt artikeln skall konsumenter och andra ha möjlighet att komma in med klagomål till myndigheterna, som skall följa upp dessa på lämpligt sätt. Vidare skall myndigheterna informera allmänheten om sin tillsynsverksamhet. Föreskrifter om detta bör också meddelas av regeringen.

Frivilliga lösningar

Enligt artikel 8.2 andra stycket i det nya direktivet skall de behöriga myndigheterna i samband med att de vidtar åtgärder uppmuntra och gynna frivilliga insatser från tillverkare och distributörer i enlighet med deras skyldigheter enligt direktivet.

Vad som sålunda föreskrivs i direktivet överensstämmer med den ordning som i dag gäller enligt 16 § produktsäkerhetslagen. Där föreskrivs att tillsynsmyndigheten bör ta upp förhandlingar med näringsidkaren i syfte att denne skall ta på sig att genomföra behövliga åtgärder.

För ett korrekt genomförande av direktivet krävs att en bestämmelse motsvarande 16 § produktsäkerhetslagen behålls i lagen.

Varningsinformation av tillsynsmyndigheten

Enligt artikel 8.1 f i) skall de behöriga myndigheterna för varje farlig produkt som redan finns på marknaden besluta om eller organisera ett effektivt och omedelbart tillbakadragande av produkten och varna konsumenterna för de risker som den medför.

Direktivets bestämmelse överensstämmer i fråga om varningar delvis med 14 § produktsäkerhetslagen. Enligt denna bestämmelse skall tillsynsmyndigheten lämna varningsinformation i skälig omfattning i den mån det behövs för att förebygga skada på person och egendom, om det inte finns någon näringsidkare som förmår att genomföra åtgärden.

Enligt utredningens mening bör det alltid i första hand ankomma på den näringsidkare som har tillhandahållit en farlig vara att återkalla varan eller lämna den varningsinformation som behövs. Detta ligger också i linje med det synsätt som genomsyrar direktivet. Det kan emellertid inträffa att det inte finns någon näringsidkare som kan genomföra åtgärden. Därför bör i likhet med vad som gäller i dag enligt 14 § produktsäkerhetslagen tillsynsmyndigheten i dessa fall vara skyldig att lämna varningsinformation i den utsträckning som behövs för att förebygga skada på person.

4.6. Tillsynsmyndigheternas befogenheter

4.6.1. Förelägganden och förbud

Förslag: Tillsynsmyndigheterna får meddela de förelägganden och

förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Preskriptionsregeln i 13 § produktsäkerhetslagen skall behållas.

Produktsäkerhetslagen

Tillsynsmyndigheterna har enligt produktsäkerhetslagen inte någon befogenhet att själva besluta om förelägganden och förbud mot en näringsidkare som tillhandahåller en farlig vara. I stället följer av 17 § första stycket att en tillsynsmyndighet, som finner att ett åläggande eller förbud enligt lagen behövs, skall överlämna frågan till Konsumentombudsmannen (KO). Delar KO tillsynsmyndighetens uppfattning, skall han ansöka hos Marknadsdomstolen om sådant åläggande eller förbud. Befogenheten att besluta om förelägganden och förbud tillkommer således Marknadsdomstolen.

KO kan på eget initiativ, i fall som är av mindre vikt, utfärda informations-, förbuds- och återkallelseförelägganden, vilka dock måste godkännas av näringsidkaren inom en viss tid för att bli gällande. Detta följer av 22 § produktsäkerhetslagen.

Förarbetena till marknadsföringslagen (1975:1418)

Frågan om vem som skall ha rätt att besluta om förbud och ålägganden när det gäller produktsäkerhet har diskuterats i flera lagstiftningsärenden.

Konsumentverket föreslog i den rapport70 som låg till grund för de bestämmelser om allmän produktsäkerhet som fördes in i dåvarande marknadsföringslagen (1975:1418) att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall bemyndigas att i tillämpningsföreskrifter utfärda närmare bestämmelser, innefattande förbud för en viss näringsidkare att saluföra farliga varor.

70 Lag om produktsäkerhet, en principskiss (1974:12).

Flera remissinstanser vände sig, främst av rättssäkerhetsskäl, mot att Konsumentverket skulle kunna utfärda bindande föreskrifter.

Regeringen ansåg, med lagen om otillbörlig marknadsföring (1970:412) som förebild, att den lämpligaste lagtekniska lösningen var en generalklausul, med stöd av vilken förelägganden och förbud kan beslutas av Marknadsdomstolen.71 KO, och subsidiärt en sammanslutning av konsumenter eller löntagare, skulle ha behörighet att ansöka om sådana förbud och ålägganden.

Riksdagen antog det i propositionen framlagda förslaget, och lagen trädde i kraft den 1 januari 1976.

Förarbetena till produktsäkerhetslagen

Produktåterkallelsekommittén konstaterade i sitt betänkande72 att även om myndigheterna i första bör inrikta sig på att åstadkomma samförståndslösningar måste det finnas ett konfliktlösande organ utrustat med befogenheter att meddela sanktionerade avgöranden om vad som skall gälla. Kommittén anförde att man övervägt två alternativ för konfliktlösning: att tillsynsmyndigheten avgör tvisten genom förvaltningsbeslut eller att tillsynsmyndigheten hänskjuter ärendet till någon från tillsynsmyndigheterna fristående instans av domstolskaraktär. För den förstnämnda modellen talade främst att den är effektiv, med möjlighet till snabba beslut, men att en nackdel med en sådan lösning är att tillsynsmyndighetens funktion blir mindre entydig och att det kan bli svårare för myndigheten att skapa ett gott förhandlingsklimat. Till förmån för domstolsmodellen talade främst rättssäkerhetsaspekten; en domstol är en neutral och oberoende instans, samt att domstolslinjen tidigare har valts inom marknadsrätten. Härtill kom att artikel 6 i den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna stadgar att envar skall ha rätt till domstolsprövning av hans civila rättigheter och skyldigheter. Kommittén valde därför att förorda domstolsmodellen.

De flesta remissinstanser lämnade förslaget utan erinran. Riksrevisionsverket, Statens Energiverk och SEMKO ansåg dock i sina remissyttranden att modellen med domstolsprövning kan få till följd att beslut om åtgärder enligt lagen inte kan fattas tillräckligt snabbt.

71Prop. 1975/76:34 s. 107 f. 72 Produktsäkerhetslag, SOU 1987:24 s. 169 ff.

Regeringen ansåg att det förhållandet att åtgärderna kan få stor ekonomisk betydelse för de berörda företagen talade för att en domstolslösning bör väljas.73 För en lösning med förvaltningsbeslut talade främst att domstolsförfaranden har en procedurordning som gör att snabbheten kan gå förlorad. Regeringen ansåg emellertid att kravet på rättssäkerhet väger tyngre än dessa skäl, särskilt då domstolsvägen kan göras snabb genom en prioritering av produktsäkerhetsärenden och en möjlighet till interimistiska beslut. Regeringen förordade därför i likhet med kommittén en domstolslösning, och fann Marknadsdomstolen vara särskilt lämpad att som första och sista instans avgöra tvister enligt lagen. Detta blev också riksdagens beslut.

Genomförandet av 1992 års direktiv om allmän produktsäkerhet

Produktsäkerhetsutredningen, som utredde vilka förändringar i svensk rätt som 1992 års direktiv skulle föra med sig, ansåg i sitt betänkande74 att produktsäkerhetslagens handläggningsregler, liksom reglerna om tillsyn och marknadskontroll, borde kunna behållas oförändrade. Utredningen redogjorde i betänkandet för en rapport från SWEDAC,75 enligt vilken de möjligheter till interimistiska beslut som lagen ger inte kan anses garantera en tillräckligt snabb handläggning i enlighet med EG-direktivet. Utredningen framhöll att det i direktivet inte uppställts några konkreta krav på marknadskontrollens organisation, och att det väsentliga budskapet i direktivets artikel 5 torde vara att medlemsstaterna skall se till att det finns ett väl fungerande övervakningssystem så att syftet, nämligen att endast säkra produkter skall finnas på marknaden, blir uppfyllt. Sammantaget gjorde utredningen bedömningen att direktivets krav på en fungerande tillsyn i allt väsentligt var uppfyllda med det nuvarande systemet.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Stockholms universitet anförde i sitt remissyttrande att dagens rättegångsordning, där Marknadsdomstolen som första och sista instans fattar beslut i sakfrågan, inte uppfyller direktivets krav. Enligt fakultetsstyrelsen torde direktivets regler fordra ett tvåinstanssystem, t.ex. genom att Stockholms tingsrätt blir första instans eller att Konsumentverket

73Prop. 1988/89:23 s. 63 f. 74Produktsäkerhetslagen och EG, SOU 1993:88 s. 127 ff. 75 Marknadskontroll – en EG-anpassning till följd av EES-avtalet (SWEDAC DOC 93:7).

blir beslutande förvaltningsmyndighet. SWEDAC uttalade att man inte ser några hinder mot att vederbörande tillsynsmyndighet ges möjlighet att besluta interimistiskt när det gäller farliga produkter, åtminstone i särskilt kvalificerade fall, om beslutet kan överklagas till domstol.

I den efterföljande propositionen konstaterade regeringen i denna del att direktivet inte innehåller några konkreta krav på hur arbetet rent administrativt skall bedrivas.76 Regeringen framhöll att den nuvarande ordningen med domstolsprövning har fungerat bra och att den ger tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Några förändringar i produktsäkerhetslagen kom således inte att beslutas i detta avseende.

Betänkandet Starka konsumenter i en gränslös värld

Frågan om tillsynsmyndigheternas befogenheter att besluta om förbud och ålägganden diskuterades av Konsumentpolitiska kommittén i betänkandet Starka konsumenter i en gränslös värld.77Kommittén ansåg att det förhållandet att Konsumentverket inte kan utfärda bindande förbud eller ålägganden är en allvarlig svaghet hos den marknadsrättsliga lagstiftningen. Utan denna möjlighet kan den frivilliga förhandlingsverksamheten bli ett slag i luften, t.ex. mot vissa näringsidkare som är medvetna om att myndigheten måste gå till domstol för att ansöka om tvingande åtgärder för att åstadkomma rättelse. Även effektivitetsskäl talade enligt kommittén för att myndigheten skall ges rätt att själv ingripa, t.ex. när det är önskvärt att åstadkomma rättelse mot flera företag inom en viss bransch utan att behöva förhandla med varje enskild näringsidkare. Det kan också i vissa fall finnas anledning att snabbt ingripa mot en viss företeelse utan föregående förhandlingar.

Kommittén framhöll att grunden för den gällande ordningen står att finna i förarbetena till den första marknadsföringslagen, som i sin tur grundade sig på förhållandena inom konkurrensrätten. Numera gäller i stället enligt konkurrenslagen (1993:20) ett förfarande enligt vilket Konkurrensverket har rätt att utfärda ålägganden vid vite mot företag att upphöra med överträdelser av lagens bestämmelser, vilka beslut kan överklagas till Marknadsdomstolen. Enligt kommitténs mening var behovet av snabbhet

76Prop. 1993/94:203 s. 231 ff. 77SOU 2000:29 s. 396 ff.

och effektivitet lika stort på konsumentområdet som inom konkurrensrätten.

Kommittén föreslog att Konsumentverket skulle ges befogenhet att utfärda de beslut och förelägganden som är nödvändiga för att bestämmelserna i den lagstiftning som myndigheten har tillsyn över skall efterlevas. Kommittén lämnade dock inte något författningsförslag.

Kommitténs förslag mötte i denna del ett övervägande negativt mottagande bland remissinstanserna. Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrkte förslaget och anförde att frågan kräver betydligt mer omfattande och djupgående överväganden än vad som redovisats i betänkandet. Marknadsdomstolen ansåg att det inte hade anförts några bärande skäl för den föreslagna förändringen och avstyrkte förslaget. Även Konsumentverket avstyrkte förslaget och menade bl.a. att den föreslagna ordningen skulle få allvarliga negativa konsekvenser på myndighetens möjligheter att genom eget initiativ styra den rättsliga utvecklingen. Flera näringslivsorganisationer, som Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Sveriges Industriförbund och Svensk Handel, avstyrkte också förslaget. Bland andra SWEDAC, Sveriges Konsumentråd och Konsumentvägledarnas Förening tillstyrkte förslaget.

Regeringen konstaterade att kommitténs förslag innebar en tämligen genomgripande förändring av den rättsliga processen på området.78 Enligt regeringen talade övervägande skäl sammantaget för att nuvarande ordning i huvudsak borde behållas. På produktsäkerhetsområdet föreföll det dock finnas skäl att närmare överväga Konsumentombudsmannens befogenheter att snabbt kunna ingripa, t.ex. vad gäller produkter som utgör en omedelbar fara för konsumenterna. Regeringen anförde slutligen att denna fråga skulle övervägas i samband med den översyn av produktsäkerhetslagstiftningen som följer av det nya EG-direktivet.

Det nya direktivet

Medlemsstaterna skall enligt artikel 6.2 i det nya direktivet inrätta och utse myndigheter med behörighet att övervaka produkternas överensstämmelse med de allmänna säkerhetskraven. Medlemsstaterna skall också se till att dessa myndigheter har och utövar de befogenheter som behövs för att vidta sådana lämpliga åtgärder

78Prop. 2000/01:135 s. 80 f.

som åligger dem enligt detta direktiv. Denna skyldighet förelåg även enligt artikel 5 andra stycket i 1992 års direktiv.

Av artikel 8.1 i det nya direktivet följer att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall ha befogenhet att bl.a. vidta sådana åtgärder som nämns i artikeln, som t.ex. att förbjuda att en produkt släpps ut på marknaden och besluta att en produkt skall återkallas. Framför allt skall de berörda myndigheterna, enligt artikel 8.3, ha erforderliga befogenheter att vidta nödvändiga åtgärder i de fall då produkter för med sig allvarlig risk. Med allvarlig risk menas enligt artikel 2 d alla allvarliga risker, även sådana som inte har omedelbar verkan, som kräver ett snabbt ingripande från offentliga myndigheter.

Artikel 8.1 motsvaras av artikel 6.1 i 1992 års direktiv, där det dock endast anges att medlemsstaterna skall ha de befogenheter som krävs för att t.ex. förbjuda att en produkt släpps ut på marknaden och besluta om återkallelse. Lydelsen av artikeln 6.1 i 1992 års direktiv är således mindre entydig än lydelsen av artikel 8.1 i det nya direktivet.

I artikel 18.2 i det nya direktivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa att varje åtgärd som de behöriga myndigheterna vidtar och som begränsar utsläppandet av en produkt på marknaden eller som kräver att den skall dras tillbaka eller återkallas, kan prövas vid behörig domstol. Detta överensstämmer med vad som gällde enligt 1992 års direktiv. En åtskillnad görs således mellan beslut av behöriga myndigheter och prövning av domstol.

Beslutsbefogenheter för tillsynsmyndigheterna

Enligt utredningens mening måste det nya direktivet i ännu högre grad än 1992 års direktiv uppfattas så att de befogenheter som anges i artikel 8.1 i det nya direktivet förutsätts tillkomma tillsynsmyndigheterna. Med tanke på hur central befogenheten att snabbt ingripa med förbud och ålägganden är enligt direktivet, kan det starkt ifrågasättas om det förfarande som anges i produktsäkerhetslagen uppfyller direktivets krav.

Den snabbhet och effektivitet som en ordning med beslutsbefogenheter för tillsynsmyndigheterna för med sig utgör en viktig beståndsdel i den inre marknadens funktion. En effektiv marknadskontroll kompletterar principen om fri rörlighet för varor. Häri speglas också en av grundtankarna bakom

produktregleringen enligt den nya metoden, nämligen att ansvaret för att varor är säkra i första hand faller på näringsidkarna själva och inte som tidigare på förhandskontrollerande myndigheter. Det bör tilläggas att Sverige är det enda land inom EU vars allmänna lag om produktsäkerhet ställer krav på domstolsbeslut för ingrepp mot farliga varor.

En ordning med beslutsbefogenheter för tillsynsmyndigheterna tillämpas redan enligt de allra flesta svenska speciallagar på produktsäkerhetsområdet. Undantagen är lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk, lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet och lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, vilka lagar i stället har knutits till förfarandet enligt produktsäkerhetslagen. Även när det gäller varor som används inom arbetslivet får tillsynsmyndigheten, Arbetsmiljöverket, meddela de förelägganden och förbud som behövs.

Ett ingripande med stöd av produktsäkerhetslagen är i princip inte mer långtgående eller mer betungande än ett ingripande enligt någon annan lag eller författning på produktsäkerhetsområdet. Det nya direktivet syftar till att lagstiftningen om allmän produktsäkerhet fyller ut och kompletterar speciallagstiftning om produktsäkerhet. Det innebär att ett ingripande mot en vara eller en näringsidkare kan ske med stöd av såväl den allmänna produktsäkerhetslagstiftningen som speciallagstiftningen, om den senare saknar regler om säkerhetskrav eller åtgärder som finns i den allmänna lagstiftningen. Det är mot denna bakgrund nödvändigt att man åstadkommer en så enhetlig beslutsordning som möjligt. Den nuvarande bristen på sådan enhetlighet kan antas ha medverkat till att produktsäkerhetslagen inte kommit att fylla den kompletterande funktion i förhållande till speciallagstiftningen som har varit avsedd.

Den nuvarande ordningen har främst motiverats med rättssäkerhetsskäl. Den i flera lagstiftningsärenden uttryckta tveksamheten mot att ge tillsynsmyndigheterna beslutsbefogenheter måste emellertid ses mot bakgrund av att produktsäkerhetslagen inte innehåller något allmänt säkerhetskrav, utan detta har kommit att fastställas av Marknadsdomstolen i varje enskilt fall. Enligt utredningens mening inger en ordning med beslutsbefogenheter för tillsynsmyndigheterna inte några betänkligheter när det i lagen finns ett uttryckligt säkerhetskrav som skall tillämpas av tillsynsmyndigheterna.

Rättssäkerhetsintresset tillgodoses också genom att en tillsynsmyndighets beslut skall kunna överklagas till domstol. Härtill kommer att domstolen har möjlighet att besluta om uppskjuten verkställighet, s.k. inhibition, av ett överklagat beslut.

Mot denna bakgrund framstår risken för att en enskild näringsidkare lider skada på grund av ett felaktigt beslut av en tillsynsmyndighet som mycket liten. Enligt utredningens mening måste näringsidkarnas rättssäkerhet anses vara väl tillgodosedd även med en ordning som innebär beslutsbefogenheter för tillsynsmyndigheterna.

Utredningen anser på grund av det anförda att tillsynsmyndigheterna bör ha befogenhet att själva besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

I enlighet med vad som regelmässigt gäller enligt speciallagstiftningen om produktsäkerhet bör bestämmelsen formuleras så att tillsynsmyndigheterna får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Preskription

Enligt 13 § produktsäkerhetslagen får ett åläggande att återkalla en vara eller en tjänst inte meddelas en näringsidkare, om mer än tio år har förflutit sedan han upphörde att tillhandhålla varan eller tjänsten och han inte inom tioårsfristen har fått ett skriftligt krav på återkallelse.

Direktivet innehåller inte några preskriptionsregler av detta slag. Enligt utredningens mening är det inte rimligt att en näringsidkare skall kunna föreläggas att återkalla en vara som han har upphört att tillhandahålla för mer än tio år sedan. De nuvarande bestämmelserna om preskription bör därför behållas. Enligt utredningens bedömning kan direktivet inte hindra detta, i synnerhet som sådana åtgärder i de undantagsfall som kan bli aktuella sannolikt skulle kunna komma i konflikt med proportionalitetsprincipen.

4.6.2. Tillfälliga förbud

Förslag: Tillsynsmyndigheterna får bestämma att en vara tills

vidare inte får tillhandahållas eller ställas ut, om varan kan antas vara farlig. Beslutet får inte gälla under längre tid än vad som är nödvändigt för att utföra de kontroller och bedömningar som behövs.

För varje produkt som kan vara farlig skall de behöriga myndigheterna enligt artikel 8.1 d i det nya direktivet kunna temporärt, under den tid som krävs för att utföra olika kontroller, verifikationer eller säkerhetsbedömningar, förbjuda leverans, leveranserbjudande eller exponering av produkten.

Förutsättningarna för att meddela tillfälliga förbud har lättats i förhållande till 1992 års direktiv, där det i artikel 6.1 f angavs att temporära förbud mot en vara kan beslutas om tydliga och sammanfallande indikationer finns på dess farlighet.

I kommissionens förslag till det nya direktivet79 anges att det finns behov av striktare gemenskapsbestämmelser om marknadsövervakning och befogenheter för kontroll av efterlevnad, bl.a. genom att de behöriga myndigheternas befogenheter för kontroll av efterlevnad av reglerna stärks. Bland de situationer där en sådan förstärkning av myndigheternas befogenheter framför allt behövs nämns tillfälliga förbud mot saluföring av vissa produkter i avvaktan på en bekräftelse och analys av deras risker.

För att ett beslut om tillfälligt förbud skall fattas måste antagandet om farlighet stödja sig på något objektivt påvisbart förhållande. Kontrollerna får inte ta längre tid än vad som är nödvändigt. Tillsynsmyndigheten skall häva beslutet, om kontrollerna leder till slutsatsen att tillräcklig grund för ett vanligt förbud inte finns. En sådan skyldighet följer för övrigt även av bestämmelsen i 27 § första stycket förvaltningslagen (1986:223).

Tillfälliga förbud enligt artikel 8.1 d kan beslutas även när bevisningen om produktens risker inte är tillräcklig för att utverka ett permanent förbud. Detta kan i synnerhet antas få stor betydelse när en vara misstänks innebära en allvarlig risk. Det är således fråga om en särskild befogenhet som tillkommer tillsynsmyndigheterna, vilken bör komma till uttryck i lagen.

79 KOM(2000) 139 slutlig, avsnitt 2.5 (EGT C 337 E, 28.11.2000).

4.6.3. Export och utförsel av särskilt farliga varor

Förslag: Det skall alltjämt vara möjligt att förbjuda export och

utförsel av särskilt farliga varor. Denna befogenhet bör tillkomma tillsynsmyndigheten.

Överväganden under tidigare lagstiftningsärenden

Om en näringsidkare tillhandahåller en vara som innebär särskild risk för allvarlig skada på person, kan Marknadsdomstolen enligt 6 a § produktsäkerhetslagen förbjuda honom att exportera varan. Förbudet får även avse annan liknande vara med samma skaderisk.

Bestämmelsen om exportförbud infördes i produktsäkerhetslagen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1991. Som skäl för lagändringen angavs bl.a. att man ville förhindra att farliga varor når ett annat land innan kontrollmyndigheterna hunnit ingripa och att det inte var rimligt att utsätta användarna i andra länder för risker som man ingripit mot på hemmamarknaden.80

Redan vid införandet av bestämmelsen diskuterades exportförbudet utifrån handelspolitiska synpunkter.81 I propositionen konstaterades att Romfördraget tillåter vissa undantagsbestämmelser till skydd för bl.a. människors hälsa och att EG utfärdat exportförbudsbestämmelser för vissa varugrupper, som farliga livsmedelsimitationer. Mot bakgrund härav, och då bl.a. Frankrike redan hade en liknande reglering, gjordes bedömningen att förslaget inte utgjorde något sådant handelshinder som stred mot föreliggande frihandelsavtal.

I den proposition som låg till grund för genomförandet av 1992 års direktiv, som saknar bestämmelser om exportförbud, underströk regeringen att EES-avtalet inte omfattar handelspolitik mot tredje land, och att export till tredje land knappast i någon nämnvärd omfattning kan påverka samhandeln inom EES.82

När det gäller frågan om exportförbud till länder inom EES ifrågasatte regeringen om förbudet verkligen utgör något handelshinder av betydelse. Enligt motivuttalanden medger reglerna återexport i vissa fall, t.ex. om varan behöver repareras hos tillverkaren. Vidare underströk regeringen att förutsättningarna för att meddela exportförbud är strängare än vad som gäller för övriga

80Prop. 1990/91:91 s. 7. 81Prop. 1990/91:91 s. 22 f. 82Prop. 1993/94:203 s. 228 f.

åtgärder i produktsäkerhetslagen. Regeringen anförde vidare att skyddet för allmän hälsa och säkerhet samt konsumentskydd är sådana särskilda hänsyn som inom EG gjort att nationella handelshindrande åtgärder som eljest vore förbjudna kunnat godtas. Såsom bestämmelserna om exportförbud är utformade i produktsäkerhetslagen ansåg regeringen att de inte kan sägas utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln. På grund av det anförda såg regeringen inget skäl att begränsa exportförbudet till att bara gälla i förhållande till länder utanför EES.

Kan en bestämmelse om exportförbud behållas?

Enligt artikel 13.4 i det nya direktivet skall export från gemenskapen av varor som omfattas av ett beslut av kommissionen enligt artikel 13.1 som huvudregel vara förbjuden. I övrigt saknar direktivet bestämmelser om exportförbud.

När det gäller frågor som rör den gemensamma handelspolitiken är gemenskapens kompetens exklusiv, dvs. medlemsstaterna kan inte besluta självständigt på området. Den gemensamma handelspolitiken regleras i EG-fördraget genom artiklarna 3.1 b och 131–134.

Rådet har genom förordningen 2603/6983 slagit fast att exporten av varor från gemenskapen till tredje land skall vara fri, dvs. den skall inte vara föremål för någon kvantitativ restriktion. Undantagsvis kan en medlemsstat tillämpa restriktioner med stöd av nämnda förordning, om sådana skyddsåtgärder blir nödvändiga till följd av exceptionella händelser på marknaden. Av artikel 11 i förordningen framgår att utan att det påverkar tillämpningen av andra gemenskapsbestämmelser skall förordningen inte hindra att medlemsstaterna antar eller tillämpar kvantitativa exportrestriktioner, som grundas på hänsyn till bl.a. intresset att skydda människors hälsa och liv.

Produktsäkerhetslagens bestämmelse om exportförbud syftar till att förhindra personskada till följd av att särskilt farliga varor som förbjudits i Sverige exporteras. Fråga är alltså om ett sådant intresse som enligt artikel 30 i EG-fördraget kan motivera begränsningar av den fria varurörligheten, under förutsättning att förbudet inte

83 Rådets förordning (EEG) nr 2603/69 av den 20 december 1969 om upprättandet av gemensamma exportregler (EGT L 324, 27.12.1969, s. 25–33).

utgör ett medel för godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. Utredningen bedömer att produktsäkerhetslagens bestämmelse om exportförbud är väl förenlig med artikel 11 i förordning 2603/69 och EG-fördraget i övrigt. En bestämmelse som gör det möjligt att förbjuda export av särskilt farliga varor till tredje land kan och bör därför behållas i lagen.

När det gäller utförsel av särskilt farliga varor till länder inom EES följer redan av artikel 3.1 i det nya direktivet att en tillverkare endast får släppa ut säkra produkter på marknaden, dvs. på den gemensamma marknaden. En annan sak är att en svensk författning som genomför denna bestämmelse naturligtvis endast kan få verkan inom Sverige. Det system för informationsutbyte vid allvarlig risk som anges i artikel 12 i direktivet syftar till att förebygga att farliga varor av en viss typ som dragits tillbaka eller blivit föremål för andra åtgärder i ett EES-land inte skall skada konsumenter i ett annat. Mot denna bakgrund anser utredningen att möjligheten att förbjuda utförsel av särskilt farliga varor inte bör inskränkas till att endast omfatta export till länder utanför EES.

Befogenheten att förbjuda export och utförsel av särskilt farliga varor bör – i likhet med befogenheten att i övrigt meddela förelägganden och förbud – tillkomma tillsynsmyndigheten.

Begreppen export och import används numera bara beträffande handel med länder utanför EES, medan begreppen utförsel och införsel används vid handel inom EES. För tydlighetens skull bör därför bestämmelsen formuleras så att såväl export som utförsel av särskilt farliga varor kan förbjudas.

4.6.4. Adressater för förelägganden och förbud m.m.

Förslag: Ett föreläggande eller förbud skall kunna meddelas varje

näringsidkare som tillhandahåller, har tillhandahållit eller som annars tar eller har tagit befattning med en farlig vara.

Ett föreläggande som kan meddelas flera näringsidkare kan begränsas till att gälla någon eller några av dem, i enlighet med vad som gäller enligt produktsäkerhetslagen. Vid en sådan begränsning bör särskild hänsyn tas till

1. vem som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med föreläggandet,

2. vem som först har fört in varan på den svenska marknaden, och

3. vilken verkan föreläggandet får för näringsidkaren.

Adressater

Ett åläggande om varningsinformation eller återkallelse som kan avse flera näringsidkare får enligt 12 § första stycket produktsäkerhetslagen begränsas till att gälla någon eller några av dem. Vid en sådan begränsning bör hänsyn tas till vem som har de bästa förutsättningarna att uppfylla ändamålet med åläggandet, vem som först fört in varan eller tjänsten på marknaden och vilken verkan åläggandet får för näringsidkaren.

Enligt artikel 8.4 i det nya direktivet skall de åtgärder som de behöriga myndigheterna skall vidta enligt artikeln alltefter omständligheterna rikta sig mot tillverkaren, distributörerna, särskilt den ansvarige för det första distributionsledet på den nationella marknaden, inom ramen för deras respektive verksamheter, och varje annan person, när så är nödvändigt med hänsyn till deras medverkan i de åtgärder som vidtagits för att undanröja riskerna med en produkt.

Varken lagen eller det nya direktivet innehåller någon begränsning beträffande vilken krets av näringsidkare som förbud och förelägganden kan riktas mot. Bestämmelserna i 12 § första stycket produktsäkerhetslagen tar dock bara sikte på ålägganden om varningsinformation och återkallelse. Denna begränsning motiverades i propositionen till produktsäkerhetslagen84 med att det vid säkerhetsinformation och säljförbud är klart att varje

84Prop. 1988/89:23 s. 51.

näringsidkare bara ansvarar för de produkter han har i sin hand eller med andra ord de produkter som han tillhandahåller.

Tillsynsmyndighetens möjlighet att adressera ett föreläggande eller förbud i enlighet med vad som är lämpligt följer i och för sig av den allmänna behörigheten att meddela sådana beslut.

Bestämmelserna i 12 § första stycket produktsäkerhetslagen ger dock en viss vägledning vid de bedömningar som tillsynsmyndigheterna ställs inför när en vara har tillhandahållits i flera försäljningsled eller flera adressater för ett förbud eller föreläggande annars är tänkbara. En bestämmelse motsvarande den som nu finns i 12 § första stycket produktsäkerhetslagen bör därför behållas.

När det gäller återkallelse ligger det i sakens natur att en sådan får störst genomslag om den riktas mot tillverkaren eller den distributör som har fört in varan på den svenska marknaden. Härigenom undviks också att en återförsäljare tvingas lösa in varor som denne därefter inte kan få ersättning för, t.ex. om reklamationsfristen i förhållande till tillverkaren har gått ut. I sista hand måste dock ett återkallelseföreläggande även kunna riktas mot en återförsäljare. I sådana fall bör lämpligen föreläggandet om återkallelse riktas mot samtliga näringsidkare som har tillhandahållit varan.

Bevisbörda i samband med återkallelse

Enligt 12 § andra stycket produktsäkerhetslagen gäller ett åläggande att återkalla en vara eller en tjänst alla exemplar av varan eller tjänsten, om det inte beträffande ett visst exemplar framgår att den inte har tillhandahållits av den näringsidkare som har fått åläggandet. Det är således den näringsidkare som har ålagts att återkalla varor av en viss typ som har att visa att det inte är denne som har tillhandahållit en enskild vara, om detta är ovisst. Bestämmelsen motiverades i propositionen till produktsäkerhetslagen med att det annars finns en uppenbar risk för att beslutet bara får en mycket begränsad effekt.85

Ett föreläggande att återkalla en vara kan endast meddelas en näringsidkare som har tillhandahållit en farlig vara. Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att en näringsidkare i vissa situationer kan komma att åläggas att utge ersättning för en vara

85 Se prop. 1988/89:23 s. 51 och 106 f.

som någon annan näringsidkare har tillhandahållit, särskilt som det inte alltid kan antas vara möjligt för näringsidkaren att få kompensation av tillverkaren eller en distributör i tidigare led. Allmänna principer om bevisbörda bör i stället gälla. Det kan inte antas att en återkallelse därmed skulle bli mindre effektiv.

Härmed understryks också att ett föreläggande om återkallelse i första hand bör meddelas tillverkaren. Det lär sällan råda någon tvekan om vem som är tillverkare. En återförsäljare kan förstås åläggas att medverka vid en återkallelse som skall genomföras av tillverkaren.

Motiveringsskyldighet m.m.

Det nya direktivet innehåller i artikel 18.1 första stycket krav på att varje beslut som fattas enligt direktivet och som begränsar utsläppandet av en produkt på marknaden, eller som kräver att produkten skall dras tillbaka eller återkallas, skall motiveras på ett tillfredsställande sätt. Beslutet skall snarast möjligt delges den berörda parten med angivande av de möjligheter att överklaga som står till buds enligt gällande lagstiftning samt inom vilken tid överklagandet skall ske.

Vidare skall de berörda parterna enligt artikel 18.1 andra stycket ges möjlighet att lämna sina synpunkter innan åtgärden vidtas. Om så inte har skett på grund av åtgärdernas brådskande art, skall denna möjlighet ges vid läglig tidpunkt efter det att åtgärden har vidtagits.

Direktivets krav på motiveringsskyldighet m.m. kräver inte några särskilda åtgärder för genomförande, eftersom kraven redan är tillgodosedda genom olika bestämmelser i förvaltningslagen, särskilt 16, 17, 20 och 21 §§.

4.6.5. Upplysningsskyldighet m.m.

Förslag: En tillsynsmyndighet får förelägga en näringsidkare att

yttra sig och lämna de upplysningar som behövs för tillsynen, tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen och lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där varor kan antas förvaras. Det sistnämnda skall dock inte gälla bostäder.

Polismyndigheten skall lämna tillsynsmyndigheten det biträde som behövs för tillsynen.

Produktsäkerhetslagen

En näringsidkare är enligt 19 § första stycket produktsäkerhetslagen skyldig att på anmaning av en tillsynsmyndighet eller av KO avge yttrande och lämna upplysningar i ett ärende enligt lagen. Näringsidkaren är även skyldig att tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande, som kan ha betydelse för utredningen. Om en sådan anmaning inte följs kan enligt andra stycket vite föreläggas.

Av 24 § första stycket produktsäkerhetslagen följer att motsvarande skyldigheter gäller för en näringsidkare som har meddelats ett åläggande eller förbud enligt lagen, i den utsträckning det behövs för tillsynen över att åläggandet eller förbudet följs.

Som exempel på handlingar som en näringsidkare kan anmanas att överlämna nämnde regeringen under förarbetena till produktsäkerhetslagen konstruktionsritningar eller affärshandlingar, rörande t.ex. distributionen av en ifrågasatt farlig produkt.86 En anmaning kan också avse sådant som exemplar av den produkt saken rör, prototyper av den, modeller av produkten m.m.

Anmaningar att lämna utredningsmaterial får inte, anförde regeringen i samma proposition, gå utöver vad som verkligen krävs för en omsorgsfull utredning. Myndigheten bör iaktta särskilt stor försiktighet när det gäller att begära uppgifter om affärshemligheter av teknisk natur. När varuprover och liknande krävs in skall det särskilt tillses att kraven inte blir onödigt ekonomiskt betungande för näringsidkarna. Det sagda knyter an till bestämmelsen i 29 § verksförordningen (1995:1322), som anger att en myndighet skall

86Prop. 1988/89:23 s. 115.

se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas också när den begär in uppgifter och utövar tillsyn.

Speciallagstiftningen om produktsäkerhet

De bestämmelser i speciallagstiftningen om produktsäkerhet som gäller tillsynsmyndigheternas befogenheter i samband med marknadskontroll är i regel utformade på liknande sätt.

Som ett exempel kan nämnas lagen om leksakers säkerhet, där det i 5 § första stycket anges att en näringsidkare är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten dels lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där leksaker förvaras, dels lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. I andra stycket anges att tillsynsmyndigheten får förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet enligt första stycket, om en anmaning inte följs. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Bestämmelser med motsvarande innebörd finns i t.ex. 17 och 19 §§ lagen om brandfarliga och explosiva varor, 24 § läkemedelslagen och 8 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. I flera lagar anges särskilt att tillsynsmyndigheten inte skall ha rätt till tillträde till bostäder.87

Flera speciallagar om produktsäkerhet, t.ex. livsmedelslagen (1971:511), lagen om brandfarliga och explosiva varor och ellagen, innehåller dessutom en bestämmelse om att polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs vid tillsynen. Andra sådana lagar, t.ex. lagen om medicintekniska produkter innehåller i stället en bestämmelse om att en tillsynsmyndighet för samma ändamål har rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten.

Det nya direktivet

I artikel 6.2 i det nya direktivet anges att medlemsstaterna skall inrätta eller utse myndigheter med behörighet att övervaka produkternas överensstämmelse med de allmänna säkerhetskraven, samt se till att dessa myndigheter har och utövar de befogenheter

87 T.ex. 12 kap. 5 § ellagen, 24 § läkemedelslagen och 8 § lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

som behövs för att vidta sådana lämpliga åtgärder som åligger dem enligt direktivet.

De behöriga myndigheterna skall enligt artikel 8.1 a för varje produkt ha befogenhet att dels anordna lämpliga kontroller av produktens säkerhetsegenskaper i tillräcklig omfattning fram till och med det slutliga användnings- och konsumtionsstadiet, även efter det att den har släppts ut på marknaden som en säker produkt, dels begära alla nödvändiga upplysningar av de berörda parterna, och dels ta stickprov av produkter för att utföra säkerhetsanalyser.

Dessa befogenheter gäller således varje produkt, vilket innebär att tillsynsmyndigheterna kan genomföra kontroller även mot sådana produkter som inte särskilt misstänks vara farliga. Detta framgår också indirekt av artikel 9.1, där riktlinjer för att garantera en effektiv marknadskontroll anges. Bland de åtgärder som medlemsstaterna skall införa nämns bl.a. genomförande av sektoriella övervakningsprogram för olika kategorier av produkter eller risker.

Behovet av lagändringar

För att uppfylla det nya direktivets krav på en effektiv tillsyn krävs inte bara att tillsynsmyndigheterna får upplysningar och tillgång till handlingar, varuprover och liknande. Deras befogenheter bör därutöver stärkas så att de också får tillträde till lokaler där varor kan antas förvaras. Därigenom skapas likhet med vad som i övrigt regelmässigt gäller enligt speciallagstiftningen om produktsäkerhet. Tillsynsmyndigheterna bör dock inte ha tillträde till bostäder.

I vissa speciella situationer kan tillsynsmyndigheten behöva hjälp för att vid tillsynen få tillträde till utrymmen och erhålla skydd för dess personal. Detta syfte synes bäst kunna tillgodoses genom att polismyndigheten lämnar det biträde som behövs. En bestämmelse som ger tillsynsmyndigheterna rätt till sådant biträde bör därför tas in i lagen.

4.6.6. Ersättning

Förslag: En näringsidkare skall även i fortsättningen ha rätt till

ersättning för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

En näringsidkare skall ersätta tillsynsmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prover, om den undersökta varan visar sig vara farlig.

Enligt 24 § tredje stycket produktsäkerhetslagen har näringsidkaren rätt till ersättning för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl. Detta bör gälla även i fortsättningen.

I 24 § fjärde stycket produktsäkerhetslagen anges att föreskrifter om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprover och liknande att ersätta tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Några föreskrifter om sådan ersättningsskyldighet har inte meddelats.

I flertalet specialförfattningar om produktsäkerhet föreskrivs att tillsynsmyndigheten kan besluta att en näringsidkare skall ersätta kostnader för provtagning och undersökning av prover. Elsäkerhetsverket beslutar t.ex. regelmässigt om sådan ersättningsskyldighet, om de undersökta varorna inte uppfyller säkerhetskraven.

Utredningen anser att en bestämmelse om ersättningsskyldighet för näringsidkare bör behållas och att föreskrifter om avgiftsskyldighet bör meddelas av regeringen. Av sådana föreskrifter bör följa att en näringsidkare skall ersätta tillsynsmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prover, om varan vid undersökning visar sig vara farlig.

4.6.7. Vite

Förslag: Förelägganden och förbud enligt produktsäkerhetslagen

skall även i fortsättningen förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan om utdömande av vite skall väckas vid länsrätt i enlighet med vad som i allmänhet gäller enligt lagen (1985:206) om viten.

Vite som sanktion för förelägganden och förbud

Vite är ett hot om att betalningsansvar kan uppstå, om den som ett föreläggande eller ett förbud riktas mot inte följer detta. Vite är alltså avsett att styra någons beteende i ett enskilt fall för framtiden. Eftersom ett vitesföreläggande kan riktas mot såväl en juridisk som en fysisk person och kan utformas efter vad som i det enskilda fallet är lämpligt, är vite det sanktionsmedel som tillämpas i störst utsträckning.

Av 15 § produktsäkerhetslagen följer att ett åläggande eller förbud enligt lagen skall förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Förelägganden eller förbud som fattas med stöd av samtliga speciallagar om produktsäkerhet får eller skall förenas med vite.

Någon anledning att inskränka eller avskaffa möjligheten att kombinera ett förbud eller åläggande enligt produktsäkerhetslagen med vite har inte framkommit. Förelägganden och förbud enligt lagen bör därför även i fortsättningen förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan om utdömande av vite

Talan om utdömande av ett vite som har förelagts av Marknadsdomstolen förs enligt 25 § produktsäkerhetslagen vid allmän domstol av KO. Detta är en ordning som avviker från vad som i allmänhet gäller för utdömande av viten. Av 1 och 6 §§ lagen (1985:206) om viten följer nämligen att frågor om utdömande av vite prövas av länsrätt på begäran av den myndighet som har utfärdat föreläggandet, om inte något annat är föreskrivet.

Viteslagen är tillämplig på viten som har förelagts enligt de flesta speciallagar om produktsäkerhet. Frågor om utdömande av vite enligt miljöbalken prövas dock enligt 20 kap. 2 § första stycket 8 av miljödomstol, medan lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk, lagen om leksakers säkerhet och lagen om farliga livsmedelsimitationer i detta avseende är knutna till produktsäkerhetslagen.

När en tillsynsmyndighet själv kan fatta beslut om förelägganden och förbud saknas anledning att behålla en ordning som innebär att en talan om utdömande av vite skall föras vid allmän domstol.

Något skäl till att en sådan talan skall föras vid annan domstol än länsrätt har inte framkommit.

Eftersom bestämmelsen i 6 § viteslagen innebär att talan om utdömande av vite som huvudregel skall föras vid länsrätt, behöver någon särskild regel med detta innehåll inte föras in i lagen. Inte heller behövs någon bestämmelse om förfarandet vid prövningen av en sådan talan, då viteslagen och förvaltningsprocesslagen innehåller bestämmelser om detta.

4.7. Överklagande

4.7.1. Överklagbarhet

Förslag: Tillsynsmyndigheternas beslut om förelägganden, förbud

och ersättning skall kunna överklagas. Beslut under handläggningen skall inte kunna överklagas.

Beslut om förelägganden och förbud

Enligt artikel 18.2 i det nya direktivet skall medlemsstaterna säkerställa att varje åtgärd som de behöriga myndigheterna vidtar och som begränsar utsläppandet av en produkt på marknaden eller som kräver att den dras tillbaka eller återkallas, kan prövas vid behörig domstol.

Marknadsdomstolens domar och beslut enligt produktsäkerhetslagen får enligt 2 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. inte överklagas. Prövning enligt lagen sker således i och för sig av en domstol, men någon rätt att överklaga har näringsidkaren inte. Det kan ifrågasättas om denna ordning uppfyller de rättssäkerhetshänsyn som artikel 18.2 avser att garantera.

När en ordning tillämpas där tillsynsmyndigheterna själva fattar beslut om förelägganden och förbud är det enligt utredningens mening självklart att dessa beslut skall få överklagas. Enligt utredningens mening bör även beslut om förelägganden som meddelas för att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra tillsynen, t.ex. om upplysningar, varuprov o.d., kunna överklagas.

Handläggningsbeslut

Enligt 26 § första stycket produktsäkerhetslagen gäller som huvudregel att tillsynsmyndighetens eller KO:s beslut under handläggningen inte får överklagas. Det gäller t.ex. beslut att väcka talan om utdömande av vite. Regeringen ansåg i den proposition som låg till grund för produktsäkerhetslagen att något behov av att överklaga en tillsynsmyndighets eller KO:s beslut enligt lagen i allmänhet inte föreligger, då de materiella avgörandena meddelas av Marknadsdomstolen och frågan om utdömande av vite prövas av allmän domstol.88

Utredningen anser att beslut av tillsynsmyndigheten under handläggningen alltjämt som huvudregel inte skall kunna överklagas. Till skillnad från vad som gäller enligt den nuvarande lagen bör dock, som förut sagts, varje beslut om föreläggande för en näringsidkare kunna överklagas. Därutöver bör – i likhet med vad som i dag gäller – beslut som avser ersättning för varuprover eller ersättningsskyldighet för provtagning och undersökning av prov kunna överklagas.

4.7.2. Till vilken domstol skall överklagande ske?

Förslag: En tillsynsmyndighets beslut skall överklagas till allmän

förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten.

Överväganden under tidigare lagstiftningsärenden

I den proposition som låg till grund för marknadsföringslagen (1975:1418) anförde regeringen att den slutliga prövningen enligt lagen, däribland bestämmelserna om produktsäkerhet, bör förläggas till Marknadsdomstolen, som genom sin sammansättning torde vara bäst skickad att hantera de frågor som här blir aktuella.89Regeringen angav vidare att sådana avgöranden som skall göras enligt lagen ställer den beslutande myndigheten inför åtskilliga svåra avvägningsproblem som är av tämligen speciell karaktär.

I propositionen till produktsäkerhetslagen90 anförde regeringen att den nuvarande ordningen med Marknadsdomstolen som första

88Prop. 1988/89:23 s. 122 f. 89Prop. 1975/76:34 s. 108. 90Prop. 1988/89:23 s. 64.

och sista instans hade fungerat bra, och att övervägande skäl talade för att låta Marknadsdomstolen avgöra tvister även enligt den nuvarande lagen.

Vissa handläggningsbeslut enligt produktsäkerhetslagen, t.ex. beslut att anmana en näringsidkare att lämna varuprover, får enligt 26 § andra stycket överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Annan lagstiftning om produktsäkerhet

Inom speciallagstiftningen om produktsäkerhet tillämpas i regel en ordning där tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden och förbud överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Eftersom flera centrala tillsynsmyndigheter är belägna i Stockholmsområdet är det Länsrätten i Stockholms län som prövar en stor del av de förelägganden och förbud som överklagas.

En annan ordning gäller för beslut som fattas av Kemikalieinspektionen med stöd av miljöbalken. Dessa beslut överklagas till miljödomstolen vid Stockholms tingsrätt.

Överklagande bör ske till allmän förvaltningsdomstol

Förvaltningsbeslut överklagas enligt 22 a § förvaltningslagen som huvudregel hos allmän förvaltningsdomstol. Utvecklingen har gått mot en allt enhetligare ordning för överklagande av förvaltningsbeslut, vilket medfört att allt fler beslut av förvaltningsmyndigheter skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Denna utveckling kan på sikt innebära att nuvarande bestämmelser i olika författningar om överklagande till förvaltningsdomstol kan bli överflödiga.91 Enligt utredningens mening finns det inte några starka skäl att tillämpa en avvikande ordning när det gäller beslut enligt produktsäkerhetslagen.

Intresset av enhetlighet i förhållande till speciallagstiftningen om produktsäkerhet bör härvid tillmätas stor betydelse. Med hänsyn till att lagen skall tillämpas av flera tillsynsmyndigheter framstår det som lämpligt att en särskild myndighets beslut överklagas till samma domstol, oavsett om åtgärden beslutas med stöd av produktsäkerhetslagen eller en författning på det specialreglerade

91 Se om denna fråga t.ex. Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen, Ds 1997:29 s. 143, och Tillsynsutredningens delbetänkande Statlig tillsyn, SOU 2002:14 s. 47 f.

området. Som tidigare anförts är det av stor vikt att produktsäkerhetslagen uppfyller sin kompletterande funktion i förhållande till speciallagstiftningen. Detta skulle försvåras av att skilda överklagandeordningar tillämpas.

Länsrätterna har stor vana att överpröva myndigheters beslut som gäller förelägganden och andra ingripanden mot enskilda. Flera länsrätter prövar redan mål som gäller förbud och förelägganden på produktsäkerhetsområdet. Sådana mål kan röra stora ekonomiska värden, men kräver för den skull inte någon särskild ekonomisk kompetens. Ett mål om överklagande av ett förvaltningsbeslut är därutöver till sin karaktär av annat slag än sådana mål som traditionellt prövas av Marknadsdomstolen.

Utredningen anser mot denna bakgrund att beslut enligt lagen lämpligen bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I enlighet med vad som i allmänhet gäller för likartade mål bör en bestämmelse om att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten föras in i lagen.

4.7.3. Omedelbar verkställbarhet

Förslag: En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut om

förelägganden och förbud skall gälla omedelbart även om det överklagas.

De flesta speciallagar på produktsäkerhetsområdet innehåller en bestämmelse om att en tillsynsmyndighet eller domstol får bestämma att dess beslut om förbud och andra ålägganden skall gälla omedelbart, dvs. innan beslutet har vunnit laga kraft.92 I vissa lagar anges att sådana beslut av tillsynsmyndigheten eller av en domstol skall gälla genast, om inte annat förordnas i beslutet.93

Marknadsdomstolen kan enligt 21 § produktsäkerhetslagen meddela ett åläggande eller förbud enligt lagen även för tiden till dess att frågan slutligt har avgjorts, om det finns särskilda skäl. För att Marknadsdomstolen omedelbart skall kunna meddela ett sådant beslut utan att den som förbudet eller åläggandet avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, krävs enligt 15 § tredje stycket lagen om marknadsdomstol m.m. att synnerliga skäl föreligger.

92 Se t.ex. 36 § livsmedelslagen och 26 kap. 26 § miljöbalken. 93 Se t.ex. 19 § andra stycket lagen om medicintekniska produkter och 28 § tredje stycket läkemedelslagen.

Frågan om när en förvaltningsmyndighets beslut blir gällande regleras inte i förvaltningslagen. Bestämmelserna i speciallagstiftningen om produktsäkerhet angående omedelbar verkställbarhet skall ses mot bakgrund av att osäkerhet råder i frågan om huruvida ett förvaltningsbeslut omedelbart blir verkställbart när uttryckliga författningsbestämmelser saknas.94

Har tillsynsmyndigheten konstaterat att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud finns det ofta ett behov av att beslutet genast blir gällande. Detta är särskilt fallet om varan för med sig risk för allvarlig skada. I sådana fall kan det vara nödvändigt att beslutet omedelbart verkställs.

Samma hänsyn gör sig gällande beträffande sådana beslut genom vilka tillsynsmyndigheten i samband med tillsynen förelägger en näringsidkare att lämna tillträde till lokaler och att lämna upplysningar, handlingar, varuprover och liknande. I vissa sådana fall kan det vara angeläget att beslutet inte förhalas genom ett överklagande. När det gäller beslut om ersättningsskyldighet för näringsidkare och om näringsidkares rätt till ersättning för varuprover och liknande finns däremot inte några omständigheter som talar för omedelbar verkställbarhet.

Utredningen anser på grund av det anförda att det i lagen bör tas in en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten får bestämma att dess beslut om förelägganden och förbud skall gälla omedelbart även om det överklagas.

4.7.4. Inhibition

Bedömning: Någon bestämmelse om inhibition behöver inte föras

in i lagen.

Av 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer att en domstol som har att pröva ett överklagande kan förordna att det överklagade beslutet, om det annars skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare icke skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken.

Möjligheten att utverka inhibition innebär att risken för att en näringsidkare drabbas av skada på grund av ett felaktigt beslut av en tillsynsmyndighet minimeras. Eftersom en bestämmelse om

94 Se om denna fråga Tryggve Hellners och Bo Malmqvist, Nya förvaltningslagen, 5 uppl., s. 313 ff.

inhibition redan finns i förvaltningsprocesslagen behöver någon särskild bestämmelse om detta inte tas in i produktsäkerhetslagen.

4.8. Omprövning

Bedömning: En särskild bestämmelse om att ett åläggande eller

förbud inte hindrar att samma fråga vid ändrade förhållanden prövas på nytt behöver inte behållas i lagen.

Ett beslut i fråga om åläggande eller förbud enligt produktsäkerhetslagen hindrar enligt 20 § inte att samma fråga prövas på nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det. Ett avgörande av Marknadsdomstolen i en produktsäkerhetsfråga har således begränsad rättskraft.

Av 27 § första stycket förvaltningslagen följer att en myndighet skall ändra ett beslut som myndigheten har meddelat som första instans, om myndigheten finner att beslutet är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning och detta kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Denna skyldighet, som även gäller beslut som har vunnit laga kraft, kan bli aktuell t.ex. när omständigheter kommer fram som beslutsmyndigheten inte kände till eller att nya omständigheter inträffar som får förutsättningarna för beslutet av brista.95 Frågan om ett beslut som har prövats av en högre instans kan ändras regleras dock inte genom bestämmelsen.

Att en domstols beslut i ett överklagat ärende vinner laga kraft innebär som huvudregel att beslutet samtidigt vinner s.k. negativ rättskraft. Med detta menas att beslutet inte kan ändras annat än genom s.k. extraordinära rättsmedel (se 37 b och 37 c §§förvaltningsprocesslagen). En tillsynsmyndighet, vars beslut att förbjuda en näringsidkare att tillhandahålla en vara har upphävts av en domstol, kan t.ex. inte på grund av samma omständigheter meddela samma näringsidkare ett nytt förbud med samma innehåll.

När däremot överinstansen fastställt ett förpliktande beslut synes tillsynsmyndigheten ändå kunna ändra beslutet i en för den enskilde fördelaktig riktning, oavsett om nya omständigheter föreligger eller inte.96 För denna uppfattning talar främst att den

95 Tryggve Hellners och Bo Malmqvist, Nya förvaltningslagen, 5 uppl., s. 294 f. 96 Se om denna fråga Ole Westerberg, Om rättskraft i förvaltningsrätten, 1951, s. 508 ff. och 540 ff.

förpliktade annars skulle hamna i ett sämre läge än om denne inte överklagat myndighetens beslut.

Rättsläget måste uppfattas så att en domstols lagakraftvunna beslut, genom vilket en tillsynsmyndighets beslut om ett förbud eller åläggande fastställts, inte vinner s.k. negativ rättskraft. Detta betyder att tillsynsmyndigheten kan upphäva eller mildra ett beslut i ett sådant ärende, oavsett domstolens lagakraftvunna beslut.

Har domstolen genom ett lagakraftvunnet beslut upphävt ett av tillsynsmyndigheten meddelat förbud eller åläggande vinner beslutet negativ rättskraft på så sätt att myndigheten inte kan meddela ett nytt förbud eller åläggande med samma omständigheter som grund. Myndigheten kan däremot på nytt besluta om ett förbud eller åläggande, om nya omständigheter har framkommit som innebär att grund finns för ett sådant beslut.

Mot denna bakgrund anser utredningen att en bestämmelse motsvarande 20 § produktsäkerhetslagen inte behöver behållas.

4.9. Sanktioner

Enligt artikel 7 i det nya direktivet skall medlemsstaterna fastställa regler om påföljder (”penalties”) vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antagits till följd av direktivet och vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att de tillämpas. De påföljder som föreskrivs skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Produktsäkerhetslagen innehåller varken straffbestämmelser eller någon annan direktverkande sanktion. Detta hänger samman med att lagen endast indirekt föreskriver skyldigheter för näringsidkare. Det nya direktivet anger däremot uttryckliga skyldigheter för såväl tillverkare som distributörer, t.ex. att inte tillhandahålla farliga varor.

Direktivet kräver alltså att överträdelser av de nationella föreskrifter som genomför direktivet sanktioneras. Ett vitesföreläggande blir oftast aktuellt när en överträdelse redan har skett. Eftersom den första överträdelsen då inte sanktioneras kan vite inte anses utgöra en tillräcklig sanktion när det gäller överträdelser av näringsidkares skyldigheter enligt lagen. En direktverkande sanktion bör därför införas beträffande dessa skyldigheter.

En näringsidkares skyldighet att lämna upplysningar och handlingar i samband med tillsynen är straffsanktionerad enligt flera speciallagar om produktsäkerhet.97 Utredningen anser att vite får anses vara en tillräcklig sanktion när det gäller överträdelser av dessa skyldigheter.

Direktivet ställer inte upp något krav på att någon särskild typ av direktverkande sanktion skall användas. Medlemsstaterna kan sanktionera bestämmelserna på det sätt man finner lämpligt, under förutsättning att sanktionerna är effektiva, proportionella och avskräckande. De sanktionsformer som skulle kunna uppfylla dessa krav är enligt utredningens mening straff och sanktionsavgifter.

4.9.1. Nuvarande ordning

Straffbestämmelser i speciallagstiftningen om produktsäkerhet

Nästan alla speciallagar om produktsäkerhet innehåller inte bara bestämmelser om att förelägganden och förbud kan förenas med vite, utan även straffbestämmelser. Undantagen är lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk och lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar. Dessa lagar innehåller bestämmelser om att förelägganden eller förbud kan förenas med vite men saknar straffbestämmelser. Indirekt gäller detta även lagen om farliga livsmedelsimitationer, då produktsäkerhetslagen har gjorts tillämplig på varor som omfattas av lagen. Fordonslagen (2002:574) innehåller vissa straffbestämmelser, men inte beträffande tillhandahållandet av varor som inte är säkra.

Straffbestämmelserna i speciallagarna om produktsäkerhet är ofta utformade som s.k. blankettstraffbud, dvs. att den som bryter mot föreskrifter som har meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall dömas till ansvar. Som exempel kan nämnas 13 kap. 1 § ellagen. Enligt denna bestämmelse döms till ansvar bl.a. den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter om elektrisk materiel som har meddelats av regeringen eller Elsäkerhetsverket. De skyldigheter för näringsidkare som anges i förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel (särskilt 3–9 §§) och i Elsäkerhetsverkets föreskrifter på området

97 T.ex. 30 § tredje stycket livsmedelslagen, 37 § strålskyddslagen och 29 kap. 5 § miljöbalken.

(särskilt ELSÄK-FS 2000:1) är således i sin helhet straffsanktionerade.

Straffbestämmelserna i lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (4 och 9 §§), lagen om leksakers säkerhet (3 och 8 §§) och lagen om medicintekniska produkter (9 och 17 §§) är utformade på ett liknande sätt. I livsmedelslagen straffbeläggs bl.a. överträdelser av vissa skyldigheter som följer direkt av lagen.

I de lagar om produktsäkerhet som helt eller delvis anger krav på godkännande eller tillstånd för att en vara skall få tillhandahållas, såsom strålskyddslagen (1988:220), lagen om brandfarliga och explosiva varor, läkemedelslagen och miljöbalken är straffbestämmelserna utformade på ett annat sätt. Enligt dessa lagar döms den till ansvar som med uppsåt eller av oaktsamhet tillhandahåller en vara trots att den inte godkänts eller annars bryter mot villkor som godkännandet är förknippat med (t.ex. 5 och 26 §§läkemedelslagen). I dessa lagar finns också i regel straffbestämmelser rörande brott mot reglerna om lämnande av säkerhetsinformation och annan märkning (t.ex. 10 och 35 §§strålskyddslagen) och om brott mot reglerna om försiktighetsmått vid hantering av varan (t.ex. 29 kap. 3 § miljöbalken).

Straffbestämmelser i brottsbalken

I allvarligare fall kan tillhandahållandet av en farlig vara leda till ansvar enligt brottsbalken. Regler som kan bli aktuella är 3 kap. 7– 10 §§. Även om Högsta domstolen inte i något fall har prövat frågan om ansvar enligt brottsbalken för en näringsidkare som har tillhandahållit en farlig vara måste balkens bestämmelser ses som ett betydelsefullt komplement till straffbestämmelserna i speciallagstiftningen om produktsäkerhet. I dessa lagar anges ofta att det inte skall dömas till ansvar enligt respektive lag om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

Den som av oaktsamhet orsakar annans död döms enligt 3 kap. 7 § för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas bl.a. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.

Den som av oaktsamhet orsakar någon annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms enligt 3 kap. 8 §

för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt döms till fängelse i högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall bl.a. beaktas om gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Enligt 3 kap. 12 § får vållande till kroppsskada eller sjukdom, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, döms enligt 3 kap. 9 § för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

Om någon har begått ett sådant brott som avses i 3 kap. 7–9 §§ genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätta sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen (1977:1160), t.ex. genom att tillhandahålla farliga maskiner, skall han enligt 3 kap. 10 § i stället dömas för arbetsmiljöbrott.

Företagaransvar

När en otillåten gärning begås i en verksamhet där flera personer arbetar tillsammans, t.ex. ett företag, uppstår inte sällan frågan om vem som bär straffansvaret.98 Principerna för det individuella straffansvaret innebär att det måste fastställas vem som har haft ansvaret för att uppfylla de skyldigheter som företaget har. Grundtanken är att det straffrättsliga ansvaret bör ligga hos den eller de som har den bästa möjligheten att motverka lagöverträdelser inom en verksamhet genom en ändamålsenlig ledning, organisation och kontroll av verksamheten. Företagaransvaret har i allt väsentligt utvecklats inom rättspraxis och doktrin.

Det som i allmänhet läggs en företagare till last är att han varit oaktsam genom att inte ingripa i verksamheten och förhindra att den inte bedrivs i strid med straffbestämmelser. Vid oaktsamhetsbrott krävs inte att företagaren har varit medveten om att det skett överträdelser. Företagaren är skyldig att vara aktsam i samband med valet, instruktionen och övervakningen av sina underställda.

I ett företag som inte bedrivs som en juridisk person bärs företagaransvaret av den som leder företaget. Det är sällan svårt att avgöra vem eller vilka det är.

98 För en utförligare diskussion angående denna fråga och en sammanställning av rättspraxis på området, se SOU 1997:127, del A, s. 104 ff., och där angivna källor.

I praktiken aktualiseras frågan om företagaransvar ofta för gärningar som har begåtts i en juridisk persons verksamhet. Huvudregeln är att den eller de som bär företagaransvar skall finnas i den juridiska personens verkställande ledning. Det avgörande är möjligheten och makten att bestämma över verksamheten.

I fråga om aktiebolag innebär detta att ansvaret främst vilar på styrelsen och den verkställande direktören. Ansvarsfördelningen mellan styrelsen och den verkställande direktören innebär att den sistnämnde som huvudregel bär företagaransvaret för överträdelser som sker i bolagets dagliga verksamhet.

Om en delegering av arbetsuppgifter och ansvar genomförts på ett korrekt sätt medför den också i allmänhet att straffansvaret förflyttas från företagsledarna till den som arbetsuppgiften delegerats till. För att en delegering skall få den effekten krävs att företagsledningen har organiserat företagets verksamhet på ett rationellt sätt, utsett kompetenta befattningshavare och sett till att erforderliga instruktioner har lämnats. Det fordras vidare att den som har fått ansvaret delegerat till sig också har tillräckliga beslutsbefogenheter och ekonomiska resurser för att vidta de åtgärder som är påkallade och att det finns ett klart behov av att företagsledningen befrias från sin skyldighet att i detalj leda och övervaka verksamheten.

Skulle företagsledare trots att en korrekt delegering skett känna till eller borde de känna till att arbetsuppgifter som delegerats inte utförs på ett godtagbart sätt, kan de trots delegeringen hållas straffrättsligt ansvariga för att de inte har ingripit för att rätta till förhållandena.

Sanktionsavgifter

En sanktionsavgift är en ekonomisk sanktion som åläggs en näringsidkare på grund av ett rättsstridigt beteende. Avgiftens syfte är inte att eliminera den vinst som kan ha uppkommit på grund av överträdelsen, utan avser att ersätta eller komplettera straffhotet och liksom det ha en preventiv verkan.

Sanktionsavgifter förekommer i åtskilliga europeiska länder och i USA. I Sverige har de kommit att användas vid sidan av eller i stället för skadestånd, vite, böter och förverkande. Det viktigaste skälet för att införa sanktionsavgifter har varit att lagstiftaren velat öka efterlevnaden av reglerna inom särskilda områden. Sanktions-

avgifter har ofta förmodats föra med sig en bättre effektivitet eftersom de anses erbjuda en snabb, enkel och billig lösning på de problem som beivrandet av överträdelser av regler utgör. Från effektivitetssynpunkt är det en fördel att skyldigheten att betala avgiften uppkommer utan att man behöver fastställa skuld hos någon särskild person och att avgiften kan fastställas på ett schablonmässigt sätt och på det sättet göra utredning i det enskilda fallet onödig.

På produktsäkerhetsområdet tillämpas sanktionsavgifter i mindre utsträckning enligt miljöbalken och arbetsmiljölagen. På det marknadsrättsliga området utgör sanktionsavgifter den huvudsakliga sanktionen enligt konkurrenslagen och marknadsföringslagen.

Sanktionsavgifter enligt miljöbalken

En särskild avgift, miljösanktionsavgift, skall betalas av en näringsidkare, om denne t.ex. åsidosätter föreskrifter om produktsäkerhet som har meddelats med stöd av miljöbalken. Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift får dock inte tas ut om det är uppenbart oskäligt (30 kap. 1 § miljöbalken).

Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka miljösanktionsavgift skall betalas och om avgiftens storlek för olika överträdelser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till överträdelsens allvar, och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. En miljösanktionsavgift skall uppgå till minst 5 000 kr och högst en miljon kr (30 kap. 2 §). Med ”överträdelsens allvar” avses de objektiva omständigheterna, medan ”betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser” syftar på betydelsen av bestämmelsen som sådan och intresset av det som den är avsedd att reglera.99

Beslut om att påföra en miljösanktionsavgift fattas av tillsynsmyndigheten, vars beslutet kan överklagas till miljödomstol (30 kap. 3 och 7 §§).

Beslut om miljösanktionsavgift får inte meddelas, om den som anspråket riktar sig mot inte inom fem år från det att förutsättningarna att besluta om avgift har inträffat har getts tillfälle att yttra sig (30 kap. 6 §).

99Prop. 1997/98:45, del 1, s. 539.

Av bilagan till förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter framgår att miljösanktionsavgift endast föreskrivits för vissa överträdelser av bestämmelserna om kemiska produkter. Enligt avsnitt 5.1 i bilagan skall avgift betalas av näringsidkare som tillverkar eller inför kemiska produkter och biotekniska organismer utan att göra föreskriven anmälan till Kemikalieinspektionens produktregister. Avgiften skall bestämmas till mellan 5 000 kr och 100 000 kr, beroende på hur många anmälningspliktiga produkter det är frågan om. Av samma avsnitt framgår att en näringsidkare som utan tillstånd överlåter kemiska produkter som enligt föreskrifter av Kemikalieinspektionen anses som särskilt farliga skall betala en avgift om 25 000 kronor.

Det framgår vidare av avsnitt 5.4 i bilagan till den förut nämnda förordningen att en miljösanktionsavgift om 15 000 kr skall betalas av näringsidkare som släpper ut en kemisk produkt utan att lämna föreskrivet varuinformationsblad/säkerhetsdatablad på svenska. En näringsidkare som gjort en produktanmälan till Kemikalieinspektionen men inte lämnat kompletterande uppgifter om de mängder som har tillverkats eller förts in till Sverige under föregående kalenderår skall betala en miljösanktionsavgift om 5 000 kr.

Om en överträdelse upprepas eller fortfarande pågår inom två år från ett beslut om miljösanktionsavgift, skall avgift tas ut med dubbla de belopp som angetts, dock högst en miljon kr vid varje tillfälle. Om ett vitesföreläggande har överträtts, skall miljösanktionsavgift inte tas ut för en överträdelse som omfattas av föreläggandet (3 och 4 §§ förordningen).

Enligt en inventering som miljöbalkskommittén gjort används miljösanktionsavgifter i mycket begränsad utsträckning.100Utredningen ansåg att det bör övervägas att införa miljösanktionsavgifter i betydligt större utsträckning för överträdelser av föreskrifter än vad som gäller för närvarande.

Sanktionsavgifter enligt arbetsmiljölagen

Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket, får föreskriva att en särskild avgift skall betalas om en överträdelse har skett av vissa föreskrifter som meddelats med stöd av arbetsmiljölagen. En sådan föreskrift skall ange hur avgiften skall

100 Delbetänkandet Miljöbalken under utveckling, SOU 2002:50 s. 237 f.

beräknas för olika slag av överträdelser. Avgiftsbeloppet skall kunna fastställas direkt med ledning av den angivna beräkningsgrunden. Avgiften skall vara lägst 1 000 kr och högst 100 000 kr. Avgift skall betalas även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet (8 kap. 5 § arbetsmiljölagen).

Avgiften skall påföras den fysiska eller juridiska personen som drev den verksamhet där överträdelsen skedde. Avgiften får jämkas eller efterges om det skulle vara oskäligt att påföra avgiften enligt angiven beräkningsgrund (8 kap. 6 §).

Frågor om påförande av avgift skall prövas av länsrätten efter ansökan av Arbetsmiljöverket. Avgift får bara påföras om ansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från den tidpunkt då överträdelsen skedde (8 kap. 7 och 8 §§).

Av 18 § första stycket 4 arbetsmiljöförordningen (1977:1166) följer att Arbetsmiljöverket får meddela föreskrifter om sanktionsavgifter enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen. Sådana föreskrifter har meddelats genom Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1999:6) om tryckkärl och andra tryckbärande anordningar samt allmänna råd om tillämpning av föreskrifterna. Den som överträder vissa bestämmelser om besiktning av tryckbärande anordningar samt högsta tryck och temperatur skall enligt dessa föreskrifter betala sanktionsavgift i enlighet med vissa närmare angivna beräkningsgrunder.

Några föreskrifter om skyldighet att betala sanktionsavgift för näringsidkare som tillhandahåller farliga maskiner eller andra konsumentvaror som faller under arbetsmiljölagen finns inte.

Sanktionsavgifter enligt marknadsföringslagen

Enligt 22 § marknadsföringslagen får en näringsidkare åläggas att betala en särskild avgift, marknadsstörningsavgift. Förutsättningen är att näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot vissa av lagens bestämmelser, bl.a. bestämmelserna om vilseledande reklam, leverans av obeställda produkter och information om garantier.

Marknadsstörningsavgiften får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite enligt lagen (23 §).

Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst 5 000 kr och högst fem miljoner kr, men får inte överstiga tio procent av

näringsidkarens årsomsättning. Riktas talan mot flera näringsidkare, skall avgiften fastställas för var och en av dem (24 §).

När marknadsstörningsavgiften fastställs skall särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. I ringa fall skall någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges, om det finns synnerliga skäl för det (25 §).

Marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde (26 §).

Talan om marknadsstörningsavgift väcks vid Stockholms tingsrätt av KO. Om KO i ett visst fall beslutar att inte föra talan om marknadsstörningsavgift får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen och en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan (39 §).

Marknadsstörningsavgift har dömts ut vid tre tillfällen, varav två gånger på yrkande av KO och en gång på yrkande av en näringsidkare.101 Vid två tillfällen har talan om marknadsstörningsavgift lämnats utan bifall.

Sanktionsavgifter enligt konkurrenslagen

Av 26 § konkurrenslagen följer att Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket får besluta att ett företag skall betala en särskild avgift, konkurrensskadeavgift. För avgiftsskyldighet krävs att företaget eller någon som handlar på företagets vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt vissa förbud enligt lagen, t.ex. mot konkurrensbegränsande avtal och missbruk av ett eller flera företags dominerande ställning.

Konkurrensskadeavgiften skall fastställas till lägst 5 000 kr och högst fem miljoner kr eller till ett högre belopp, dock inte överstigande tio procent av företagets omsättning under föregående räkenskapsår. Riktas talan mot flera företag skall avgiften fastställas särskilt för vart och ett av dem (27 §).

När konkurrensskadeavgift fastställs skall hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den har pågått, och andra försvårande eller förmildrande omständigheter av betydelse för att bedöma överträdelsen. I ringa fall skall ingen avgift påföras (28 §).

101 Stockholms tingsrätt, dom den 14 april 1996, T 8-346-96, Marknadsdomstolen, dom den 22 april 1998, MD 1998:7, och Stockholms tingsrätt, dom den 21 september 1999, T 8-953-98.

Konkurrensskadeavgiften får fastställas till ett lägre belopp än vad som bort ske med tillämpning av 28 §, om företaget i väsentlig mån har underlättat utredningen av den egna eller andras medverkan i överträdelsen eller om det föreligger andra särskilda skäl som hänför sig till företaget. Konkurrensskadeavgift får fastställas till ett högre belopp än vad som bort ske med tillämpning av 28 §, om företaget tidigare har överträtt förbud enligt lagen (28 a §).

Konkurrensskadeavgift får påföras bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktas mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Avgift får inte påföras för åtgärder som omfattas av ett åläggande som har meddelats vid vite enligt lagen (30 §).

Konkurrensskadeavgift har dömts ut vid drygt tio tillfällen. Avgifterna har varierat mellan blygsamma belopp till över tio miljoner kronor.

Sanktionsavgifter på andra rättsområden

Sanktionsavgifter kan påföras också med stöd av flera andra författningar.

Den sanktionsavgift som tillämpas i störst utsträckning är skattetillägg, som påförs i cirka 100 000 fall per år.102 Bestämmelser om skattetillägg finns i bl.a. 5 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324) och 15 kap. 1 § skattebetalningslagen (1997:483). Skattetillägg tas ut främst om en skattskyldig under taxeringsförfarandet på något annat sätt än muntligen har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.

Andra exempel på sanktionsavgifter är trafikförsäkringsavgift enligt 34 § trafikskadelagen (1975:1410), byggnadsavgift enligt 10 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10) och tulltillägg enligt 8 kap. 2 § tullagen (2000:1281).

102SOU 2001:25 s. 15.

4.9.2. Tidigare överväganden

Straff

Införandet av straff för brott mot reglerna i produktsäkerhetslagen skulle innebära en nykriminalisering.

Frågan om nykriminalisering diskuterades av regeringen i propositionen Ett effektivare brottmålsförfarande.103 Regeringen konstaterade att det under många år hade förekommit något som kunde betecknas som en straffrättslig inflation genom att straffbestämmelser införts i mängd, särskilt inom specialstraffrätten. Detta hade enligt regeringen ofta skett utan att det i lagstiftningsärendena skett någon principiell diskussion om lämpligheten av att kriminalisera olika typer av beteenden. Om straff föreskrivs för helt bagatellartade förseelser finns, anförde regeringen, en risk att straffhotet inte längre får den tyngd det är avsett att ha. Regeringen ansåg att kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället borde användas med försiktighet. I samma proposition anförde regeringen emellertid också att i lag eller annan författning givna föreskrifter av principiella skäl inte bör lämnas osanktionerade.

Åklagarutredningen, vars betänkande låg till grund för regeringens proposition, konstaterade att ansvarsreglerna i cirka hälften av de drygt 400 specialstraffrättsliga författningarna som var gällande år 1989 över huvud taget aldrig har tillämpats.104 Straffbestämmelserna i speciallagstiftningen om produktsäkerhet tillhör de straffbestämmelser som mycket sällan eller aldrig tillämpas.

Åklagarutredningen konstaterade att det naturligtvis kan finnas flera förklaringar till detta. I en del fall kan det vara så att de förfaranden som en författning avser att reglera förekommer i ganska begränsad omfattning. I andra fall kan ansvarsreglerna tänkas ha haft avsedd effekt på det sättet att ett inte önskvärt förfarande inte förekommit. I åtskilliga fall kunde det dock förhålla sig så att överträdelser av straffbestämmelser förekommer men inte beivras eftersom upptäcktsrisken är låg eller på grund av att resurser att övervaka det aktuella regelsystemet saknas. Det kunde också förekomma att vissa straffbestämmelser är så svårtillämpade att förutsättningarna att styrka brott i praktiken är mycket små.

103Prop. 1994/95:23 s. 53 ff. 104 Ett reformerat åklagarväsende, SOU 1992:61, del I, s. 107 f.

Enligt vad utredningen nu har inhämtat anser företrädare för många tillsynsmyndigheter att det är meningslöst att göra anmälan till polis eller åklagare, eftersom de upplever att anmälan blir liggande till dess att brottet preskriberas eller att förundersökningen även i tydliga fall läggs ned med hänvisning till att brott inte kan styrkas. Det kan därför antas att tillsynsmyndigheter inte alltid anmäler misstänkta överträdelser till polis eller åklagare.

Sanktionsavgifter

Frågan om sanktionsavgifters användningsområde och utformning diskuterades av regeringen under förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken.105

Regeringen angav sex principer, som skulle utgöra en god grund för det framtida lagstiftningsarbetet på området. Här angavs bl.a. att sanktionsavgifter kan vara ändamålsenliga i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller speciella svårigheter föreligger att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall som nämndes var sådana där den ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella området är framträdande. Regeringen ansåg vidare att avgifter bör förekomma endast inom speciella och klart avgränsade rättsområden, och att beräkningen av avgifterna i all möjlig utsträckning bör utgå från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen – en parameter – som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften skall bli i det enskilda fallet.

Regeringen har härefter i flera lagstiftningsärenden tagit ställning till frågan om efterlevnaden av bestämmelser skall sanktioneras genom straff eller sanktionsavgifter. I propositionen till ny konkurrenslag106 ansåg regeringen att de straff i form av måttliga böter som hade förekommit vid överträdelser av förbudet i dåvarande konkurrenslagen hade haft påfallande liten ekonomisk betydelse i förhållande till de stora värden som kan vara att vinna för företagen genom att bryta mot förbuden. Regeringen bedömde därför att den tidigare ordningen hade liten preventiv verkan, samtidigt som mer ingripande påföljder i form av fängelsestraff varken var önskvärda eller ändamålsenliga. Regeringen förordade i

105Prop. 1981/82:142 s. 21 ff. 106Prop. 1992/93:56 s. 30 f.

stället en effektiv ekonomisk sanktion, en konkurrensskadeavgift, som också kom att införas.

I den proposition som låg till grund för marknadsföringslagen gjorde regeringen liknande överväganden.107 Erfarenheterna av kriminalisering vid tillämpning av den dåvarande marknadsföringslagen var enligt regeringen inte goda. Detta hängde bl.a. samman med de ofta blygsamma bötesbelopp som dömts ut vid fällande dom. Det kunde därför enligt regeringen ifrågasättas om systemet haft någon preventiv verkan av betydelse. Regeringen ansåg att sanktionsavgifter jämfört med en kriminalisering hade vissa fördelar, då sanktionsavgifter kan påföras såväl fysiska som juridiska personer och kan bestämmas så att sanktionen blir betydligt mer ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och därmed verka avskräckande på andra företagare.

Med konkurrenslagen som förebild kom en sanktionsavgift, marknadsstörningsavgift, att införas i den nya marknadsföringslagen. Samtidigt skedde en avkriminalisering beträffande tidigare straffbelagda överträdelser av lagens bestämmelser.

Regeringen berörde också frågan om sanktionsavgifter i propositionen Marknadskontroll för produktsäkerhet, m.m.108Beträffande frågan om sanktioner vid marknadskontroll borde enligt regeringen särskilt uppmärksammas att sanktionsavgifter ofta kan vara lämpliga vid överträdelser av säkerhetsbestämmelserna. Erfarenheten hade enligt regeringen visat att straffbestämmelser i motsvarande situation ytterst sällan får någon praktisk tillämpning.

4.9.3. Val av sanktionsform

Förslag: Överträdelser av lagens bestämmelser om skyldigheter för

näringsidkare skall sanktioneras genom sanktionsavgifter.

Som tidigare nämnts bör lagen innehålla en direktverkande sanktion för överträdelser av lagens bestämmelser. Frågan är därför om det nya direktivets krav på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner bäst uppfylls genom bestämmelser om straff eller sanktionsavgifter.

107Prop. 1994/95:123 s. 101 f. 108Prop. 1993/94:161 s. 27

För straffbestämmelser talar främst intresset av enhetlighet i förhållande till speciallagstiftningen om produktsäkerhet. Detta utesluter emellertid inte att en annan sanktion än straff väljs. Skulle en överträdelse omfattas av en straffbestämmelse i en speciallag om produktsäkerhet blir produktsäkerhetslagens sanktionssystem inte tillämpligt på den överträdelsen. Någon tveksamhet om vilken sanktion som skall tillämpas kan därför inte uppstå, om sanktionsavgifter skulle införas. Det bör också noteras att flera lagar, t.ex. miljöbalken, innehåller bestämmelser om såväl straff som sanktionsavgifter. Mot denna bakgrund framstår det inte som särskilt anmärkningsvärt att en del överträdelser av bestämmelser som rör en viss vara kan föranleda straff medan andra kan föranleda sanktionsavgifter.

Enligt utredningens mening talar starka skäl för att sanktionsavgifter skulle vara en effektivare och mer avskräckande sanktion än straff. Som tidigare nämnts är erfarenheten av straffbestämmelser på produktsäkerhetsområdet inte särskilt goda. Sanktionsavgifter kan åläggas såväl fysiska som juridiska personer, och kan komma att uppgå till betydligt högre belopp än ett bötesstraff. I särskilt allvarliga fall kan mycket höga sanktionsavgifter påföras. Detta kan antas ha en avskräckande verkan av betydande omfattning.

Överträdelser av reglerna om produktsäkerhet är av den arten att de i första hand upptäcks av tillsynsmyndigheten, som också är närmare till och i allmänhet har bättre förutsättningar att utreda dem än polis och åklagare. Tillsynsmyndigheterna kan själva, efter att ha tagit ställning till om förutsättningarna för sanktionsavgift är uppfyllda, väcka talan om påförande av sådan avgift. Det kan också antas att sanktionsavgifter kan komma att tillämpas i större utsträckning än straffbestämmelser. Polis och åklagare har begränsade resurser, och är ålagda att prioritera vissa typer av brott framför andra. Detta leder inte sällan till att överträdelser av andra brott inte kommer att utredas. Straffhotet får därmed inte den avskräckande verkan som är avsedd. Det bör noteras att artikel 7 i det nya direktivet inte bara kräver att sanktioner införs, utan också att medlemsstaterna vidtar alla åtgärder som behövs för att säkerställa att sanktionerna tillämpas.

En ordning där tillsynsmyndigheterna själva utreder eventuella överträdelser och för talan om sanktionsavgift får mot bakgrund av det anförda anses mer effektivt såväl från preventionssynpunkt som när det gäller utnyttjandet av det allmännas resurser.

Sammanfattningsvis anser utredningen att sanktionsavgifter är ett modernare och effektivare sätt att sanktionera lagens bestämmelser än straff. Bestämmelser om sanktionsavgifter bör därför föras in i lagen.

4.9.4. Sanktionsavgift

Förslag: En näringsidkare skall vara skyldig att betala en sanktions-

avgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder lagens bestämmelser om skyldigheter för näringsidkare.

Avgiften skall fastställas till lägst 5 000 kr och högst 5 miljoner kr, dock högst tio procent av näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår. Avgift skall inte påföras i ringa fall.

Ansökan om påförande av sanktionsavgift skall göras av tillsynsmyndigheten vid allmän förvaltningsdomstol.

Förutsättningar för avgiftsskyldighet

Sanktionsavgifter utmärks i förhållande till straffansvar generellt av att avgift kan dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. Sådana avgifter bör, som regeringen anfört, förekomma endast inom speciella och klart avgränsade rättsområden.109 För att en konstruktion med strikt ansvar skall vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt bör förutsättas att överträdelser i praktiken endast kan ske av uppsåt eller oaktsamhet. Med dessa utgångspunkter har föreskrifter om sanktionsavgifter beslutats bl.a. beträffande överträdelser av vissa bestämmelser i miljöbalken och arbetsmiljölagen.

För att konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen skall påföras krävs däremot att uppsåt eller oaktsamhet har förelegat hos näringsidkaren eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar. Detta har sin bakgrund i att det enligt EG-rätten fordras uppsåt eller oaktsamhet för att ett företag skall kunna påföras avgifter för överträdelser av konkurrensreglerna.110 Av rättssäkerhetsskäl ansåg regeringen att det var att föredra att konkurrensskadeavgift bara

109Prop. 1981/82:142 s. 24. 110 Artikel 15 i rådets förordning (EEG) 17/62 om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 21.2.1962 s. 204–211).

skulle kunna dömas ut vid uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av förbuden.111

Bestämmelserna om marknadsstörningsavgift i marknadsföringslagen kom i hög grad att utformas med bestämmelserna om konkurrensskadeavgift som förebild. Regeringen ansåg att en avgiftsbeläggning av inte bara uppsåtliga utan även oaktsamma överträdelser innebar att utrymmet för att sanktionera regelbrott blev vidare än enligt dåvarande straffbestämmelser samtidigt som allmänna rättssäkerhetsintressen blev tillgodosedda.112 Om det efter en tid skulle visa sig att kravet på subjektiv täckning har lett till en alltför restriktiv användning av marknadsstörningsavgiften som sanktionsmedel, borde enligt regeringen frågan om strikt ansvar tas upp på nytt.

Bedömningen av överträdelser av olika bestämmelser i produktsäkerhetslagen kan komma att göras på grundval av flera omständigheter av högst varierande karaktär. Det är således inte möjligt att schablonmässigt ange hur hög sanktionsavgiften för olika överträdelser skall vara. Av rättssäkerhetsskäl framstår därför en lösning med strikt ansvar inte som lämplig vid överträdelse av lagens bestämmelser. Utredningen anser därför att det bör krävas uppsåt eller oaktsamhet för att en sanktionsavgift skall kunna dömas ut.

Det bör inte krävas att näringsidkaren själv eller någon i ledande ställning hos en juridisk person uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt bestämmelsen i fråga. Det räcker att uppsåt eller oaktsamhet kan konstateras hos någon som har handlat på näringsidkarens vägnar, t.ex. en anställd eller en uppdragstagare. En förutsättning är dock att denne själv inte också kan påföras avgift.

Eftersom avgiften skall påföras den näringsidkare som har överträtt lagens bestämmelser kommer det för avgiftsfrågan att sakna betydelse om den fysiska eller juridiska personen har överlåtit verksamheten till någon annan.

I likhet med vad som gäller enligt såväl marknadsföringslagen som konkurrenslagen bör överträdelser som är bagatellartade eller annars försumbara inte föranleda sanktionsavgift.

111Prop. 1992/93:56 s. 30 f. 112Prop. 1994/95:123 s. 103 f.

Beräkning av avgiften m.m.

Överträdelser av produktsäkerhetslagen kan antas vara av högst varierande art och karaktär. Det framstår därför som angeläget att möjligheten finns att bestämma avgiften till såväl blygsamma som avsevärda belopp. Utredningen anser att det saknas anledning att göra produktsäkerhetslagens regler mindre stränga än marknadsföringslagens när det gäller minimi- och maximibelopp för en sådan avgift. En sanktionsavgift bör därför fastställas till lägst 5 000 kr och högst fem miljoner kr.

En näringsidkare som bedriver verksamhet i liten skala skulle i vissa situationer kunna drabbas oskäligt hårt av en sanktionsavgift. I enlighet med vad som följer av marknadsföringslagen bör därför sanktionsavgiften inte kunna bestämmas till ett belopp som överstiger tio procent av näringsidkarens årsomsättning föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas, är bristfälliga eller kan antas vara missvisande, får årsomsättningen uppskattas.

En bestämmelse bör också föras in om att när sanktionsavgift fastställs bör särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Med ”hur allvarlig överträdelsen är” avses de objektiva och subjektiva omständigheterna i det enskilda fallet. Sådana omständigheter kan vara skaderiskernas karaktär och omfattning, liksom näringsidkarens avsikter och förutsättningar samt den ekonomiska vinning som uppstått. Även vilken grupp av konsumenter som varan riktar sig till, t.ex. barn, bör tillmätas betydelse. Har näringsidkaren vidtagit aktiva åtgärder för att eliminera risker eller skada bör detta kunna leda till att avgiften bestäms till ett lägre belopp än vad som annars skulle skett.

”Betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser” tar sikte på det intresse som respektive bestämmelse är avsedd att skydda. En överträdelse av bestämmelsen om skyldighet att bara tillhandahålla säkra varor är t.ex. typiskt sett allvarligare än en överträdelse av bestämmelsen om skyldighet att märka en vara med tillverkarens namn.

Förfarandet

Sanktionsavgifter av det slag som utredningen har föreslagit i det föregående bör lämpligen beslutas av domstol. Det bör ske på yrkande av tillsynsmyndigheten, som är den instans som är närmast till att såväl upptäcka som utreda överträdelser av de bestämmelser som myndigheten har tillsyn över.

Enligt 39 § andra stycket marknadsföringslagen kan talan om marknadsstörningsavgift väckas av en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller av en sammanslutning av näringsidkare, om KO i ett visst fall beslutar att inte väcka talan. Sådan subsidiär talerätt föreligger inte när det gäller påförande av konkurrensskadeavgift enligt konkurrenslagen. Mot bakgrund av att sanktionsavgifterna i första hand skall utgöra ett medel för tillsynsmyndigheterna att säkerställa att konsumenterna inte utsätts för sådana risker som farliga varor för med sig framstår inte en sådan subsidiär talerätt som ändamålsenlig när det gäller påförande av sanktionsavgift enligt produktsäkerhetslagen.

Vid utdömande av sanktionsavgift ankommer det på domstolen att först pröva frågan om en överträdelse av någon bestämmelse har skett. Därutöver har domstolen att pröva om överträdelsen har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Sådana bedömningar kräver inte någon ekonomisk eller annan särskild sakkunskap hos domstolen. De bedömningar som skall göras ligger helt i linje med vad som i övrigt ankommer på en domstol inom det allmänna domstolssystemet.

Länsrätterna prövar redan mål om sanktionsavgift enligt arbetsmiljölagen och i stor utsträckning också mål om skattetillägg. Utredningen har i det föregående föreslagit att tillsynsmyndigheternas beslut skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. till länsrätt i första instans (avsnitt 4.7). För att skapa enhetlighet bör frågan om sanktionsavgift också prövas av länsrätt i första instans. Talan bör väckas vid den länsrätt inom vars domkrets tillsynsmyndigheten är belägen.

Överträdelser som omfattas av ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud

Förelägganden eller förbud enligt lagen skall normalt förenas med vite. Det finns i princip inte något hinder mot att förena ett föreläggande eller förbud med vite trots att underlåtenhet att vidta den åtgärd som avses med föreläggandet också kan föranleda någon annan sanktion, t.ex. straff.113 Motsvarande gäller om den åtgärd som vitesföreläggandet avser omfattas av en sanktionsavgift. Detta för med sig att en handling eller underlåtenhet kan komma att omfattas av såväl ett vitesföreläggande eller vitesförbud som en bestämmelse om sanktionsavgift. Om både sanktionsavgift och vite döms ut innebär detta att dubbla ekonomiska sanktioner tillämpas, vilket är ägnat att väcka betänkligheter.114

Av denna anledning innehåller såväl konkurrenslagen som marknadsföringslagen en bestämmelse om att avgift inte får påföras för åtgärder som omfattas av ett åläggande eller ett förbud som har meddelats vid vite enligt respektive lag. Utredningen anser att en bestämmelse med detta innehåll också bör föras in i produktsäkerhetslagen.

Överträdelser som kan föranleda straff enligt brottsbalken

Som har redovisats i det föregående (avsnitt 4.9.1) kan en näringsidkare som är en fysisk person och som överträder sina skyldigheter enligt produktsäkerhetslagstiftningen också dömas till straff enligt 3 kap.79 §§brottsbalken. Det förutsätter att gärningen har begåtts oaktsamt eller grovt oaktsamt och att den har lett till döden, kroppsskada eller sjukdom eller att den inneburit att någon utsatts för livsfara, fara för svår kroppsskada eller sjukdom.

Den fråga som inställer sig är om straff enligt de nyss nämnda brottsbalksbestämmelserna utesluter att sanktionsavgift döms ut, eller det omvända, med hänsyn till det s.k. dubbelbestraffningsförbudet i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av denna konvention.

113 Se t.ex. rättsfallet RÅ 1992 ref. 25. 114 Jfr 9 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken och rättsfallet NJA 1982 s. 633.

Dubbelbestraffningsförbudet är svårtolkat. Mot bakgrund av Högsta domstolens och Regeringsrättens domar i rättsfallen NJA 2000 s. 622 respektive RÅ 2002 ref. 79 finner utredningen att övervägande skäl talar för att en handling som både kan föranleda en sanktionsavgift av det slag som har föreslagits i det föregående och straff enligt 3 kap. brottsbalken inte är att betrakta som samma brott och därmed komma i konflikt med dubbelbestraffningsförbudet, eftersom rekvisiten i väsentliga avseenden skiljer sig åt.

För brottsbalksbrotten krävs oaktsamhet eller grov oaktsamhet på den subjektiva sidan. Som har redovisats i det föregående föreslår utredningen att det för att sanktionsavgift skall kunna dömas ut skall krävas uppsåt eller oaktsamhet. De subjektiva rekvisiten är således delvis överensstämmande. Däremot skiljer sig de objektiva rekvisiten åt. För brottsbalksbrotten krävs att handlingen eller underlåtenheten har orsakat kroppsskada m.m. Något sådant rekvisit är inte tänkt för sanktionsavgifterna, utan det skall räcka att en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt lagens bestämmelser.

Eftergift

Det kan inte uteslutas att det i sällsynta undantagssituationer framstår som stötande att påföra en näringsidkare avgift. Efterföljande omständigheter kan t.ex. göra det obilligt att döma ut en sanktion. I enlighet med vad som gäller enligt marknadsföringslagen och konkurrenslagen bör det införas en möjlighet att efterge avgiften, om det finns synnerliga skäl för det.

Preskription

Marknadsstörningsavgift och konkurrensskadeavgift får dömas ut bara om stämningsansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Båda avgifterna faller bort om domen inte kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft. Utredningen anser att man bör ha samma preskriptionstid för sanktionsavgifter enligt produktsäkerhetslagen.

Betalning av sanktionsavgiften

Bestämmelser om hur en marknadsstörningsavgift skall betalas saknas i marknadsföringslagen. Denna brist på reglering har enligt vad utredningen har erfarit lett till att de marknadsstörningsavgifter som har dömts ut inte har kommit att betalas.

I konkurrenslagen, som tidigare saknade bestämmelser om betalning av konkurrensskadeavgift, har nyligen införts bestämmelser som anger hur en konkurrensskadeavgift skall betalas. Avgiften skall enligt 31 a § betalas till Konkurrensverket inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen. Liknande bestämmelser har införts i radio- och TVlagen (1996:844) beträffande betalning av särskild avgift enligt 10 kap. 5 § nämnda lag.

För att ett sanktionssystem som bygger på sanktionsavgifter skall kunna tillämpas på ett effektivt sätt bör bestämmelser om hur sådana avgifter skall betalas föras in i lagen. I bestämmelserna bör anges att betalning skall ske till den myndighet som regeringen bestämmer inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen.

Ansökan om sanktionsavgift kan komma att göras av flera tillsynsmyndigheter. Administrationen av att ta emot betalning av sådana avgifter kan för en enskild myndighet vara betungande. Enligt utredningens mening är det en fördel om denna administration kan centraliseras, förslagsvis till Kammarkollegiet.

Kvarstad

För att systemet med sanktionsavgift skall fungera på det sätt som är avsett bör det finnas en möjlighet att säkerställa att avgiften verkligen betalas. Ett sådant behov finns i fall där den mot vilken en talan om avgift kan riktas genom illojala förfaranden försöker undandra sig att betala. Reglerna i 15 kap. rättegångsbalken tillhandahåller en reglering som motsvarar de krav som kan ställas på effektivitet och rättssäkerhet i dessa fall.

Utredningen anser på grund av det anförda att domstolen, i likhet med vad som gäller enligt marknadsföringslagen och konkurrenslagen, skall kunna besluta om kvarstad.

4.10. Informationsutbyte

4.10.1. Underrättelseskyldighet till EG-kommissionen

Bedömning: Den underrättelseskyldighet till EG-kommissionen

som föreskrivs i artikel 11 i det nya direktivet följer redan av 4 § förordningen (1994:2035) om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen.

Artikel 11

Medlemsstaterna är enligt artikel 11.1 i det nya direktivet skyldiga att underrätta kommissionen, om sådana åtgärder vidtas som begränsar utsläppandet av produkter på marknaden eller som kräver att de skall dras tillbaka eller återkallas i enlighet med artikel 8.1 b–f, och därvid ange skälen för ingripandet. Medlemsstaterna skall även underrätta kommissionen, om ett beslut angående en sådan åtgärd ändras eller upphävs.

Medlemsstaterna är inte skyldiga att underrätta kommissionen enligt artikel 11, om underrättelse krävs enligt artikel 12 om informationsutbyte vid nödsituationer eller enligt någon specifik gemenskapslagstiftning.

Skyldigheten att underrätta kommissionen gäller även om medlemsstaten anser att riskens verkningar inte går utöver eller kan gå utöver det egna territoriet, om de åtgärder som medlemsstaten vidtagit är av intresse ur produktsäkerhetssynpunkt för de andra medlemsstaterna. Detta kan särskilt vara fallet om det är fråga om en ny risk som inte påpekats i tidigare underrättelser.

Enligt artikel 11.2 skall kommissionen vidarebefordra underrättelsen till övriga medlemsstater, såvida kommissionen inte efter granskning på grundval av informationen i underrättelsen finner att åtgärden är oförenlig med gemenskapsrätten. I sådana fall skall kommissionen omedelbart underrätta den medlemsstat som vidtog åtgärden.

Fullgörande av underrättelseskyldigheten

Artikel 11 i det nya direktivet motsvaras i huvudsak av artikel 7 i 1992 års direktiv. Enligt 1992 års direktiv krävdes dock inte att lokala risker som är av intresse ur produktsäkerhetssynpunkt för andra medlemsstater skall anmälas till kommissionen. Medlems-

staterna är inte heller enligt 1992 års direktiv skyldiga att underrätta kommissionen när tidigare anmälda åtgärder ändras eller upphävs.

Vidare har genom det nya direktivet tydliggjorts att anmälan enligt artikel 11 inte behöver ske när underrättelse av samma åtgärd skall göras enligt det gemenskapssystem för informationsutbyte vid allvarlig risk som anges i artikel 12. Det bör noteras att detta undantag från underrättelseskyldigheten endast gäller varor eller risker som inte omfattas av en skyddsklausul i någon annan EGrättsakt om produktsäkerhet.

Gemenskapsrättsliga produktdirektiv innehåller regelmässigt bestämmelser om att en medlemsstat skall underrätta kommissionen när förelägganden eller förbud meddelas angående en vara som är lagligen tillverkad eller tillhandahållen i en annan medlemsstat. De flesta författningar som genomför produktdirektiv i svensk rätt saknar dock bestämmelser om att respektive tillsynsmyndighet skall underrätta kommissionen om sådana åtgärder. Produktsäkerhetslagen saknar också bestämmelser om sådan underrättelseskyldighet. Vissa författningar som genomför gemenskapsrättsliga produktdirektiv ålägger dock tillsynsmyndigheten att underrätta kommissionen om åtgärder mot varor som regleras i författningen. 115

Av 4 § förordningen (1994:2035) om vissa skyldigheter för myndigheter vid ett medlemskap i Europeiska unionen följer att statliga förvaltningsmyndigheter i viss utsträckning skall lämna uppgifter till kommissionen eller andra medlemsstater. Detta skall ske om myndigheten, med stöd av lag eller någon annan författning som har meddelats för att uppfylla skyldigheter i rättsakter som beslutats av EG, meddelar förbud, beslutar om begränsningar eller återkallelse av produkter från marknaden eller vidtar åtgärder med detta syfte. Uppgifter skall lämnas till de mottagare och i den omfattning som följer av respektive EG-rättsakt.

Skyldigheten för respektive tillsynsmyndighet att underrätta kommissionen i enlighet med artikel 11 följer således redan av 4 § i 1994 års förordning. En särskild bestämmelse med detta innehåll behöver därför inte införas.

115 T.ex. 5 § andra stycket lagen om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar och 16 § förordningen (1998:947) om bekämpningsmedel.

4.10.2. Informationsutbyte vid allvarlig risk

Förslag: Det nya direktivets bestämmelser om informationsutbyte

vid en allvarlig risk skall genomföras genom ändringar i förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror.

Artikel 12 i det nya direktivet

Artikel 12 i det nya direktivet reglerar informationsutbyte mellan medlemsstaterna inom EES om åtgärder som vidtas mot varor på grund av en allvarlig risk. Detta informationsutbyte syftar enligt punkt 26 i direktivets ingress till att säkerställa en enhetlig och hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och säkerhet samt bevara den inre marknadens enhetlighet. Bestämmelser om informationsutbyte vid allvarlig risk finns även i 1992 års direktiv, men en utvidgning av tillämpningsområdet har skett genom det nya direktivet.

Av artikel 12.1 följer att en medlemsstat omedelbart skall underrätta kommissionen genom informationsutbytessystemet RAPEX, om medlemsstaten på grund av en allvarlig risk vidtar eller beslutar att vidta, rekommendera eller komma överens med tillverkare eller distributörer om att vidta obligatoriska eller frivilliga åtgärder för att hindra, inskränka eller knyta speciella villkor till den eventuella saluföringen eller användningen inom sitt territorium av produkter. Medlemsstaten skall även utan dröjsmål underrätta kommissionen om beslut när sådana åtgärder och ingripanden ändras eller upphävs.

Om den underrättande medlemsstaten anser att riskens verkningar inte går utöver eller kan gå utöver det egna territoriet, skall den enligt samma artikel handla i enlighet med det förfarande som anges i artikel 11.

I artikeln anges vidare att medlemsstaterna får vidarebefordra varje upplysning om förekomsten av en allvarlig risk till kommissionen, innan medlemsstaten beslutar att vidta sådana åtgärder eller göra sådana ingripanden.

Vid en allvarlig risk skall medlemsstaterna också underrätta kommissionen om de frivilliga åtgärder som vidtas av tillverkare och distributörer enligt artikel 5.

Enligt artikel 12.2 skall kommissionen översända de underrättelser man erhåller enligt RAPEX till övriga medlemsstater, som i sin tur omedelbart skall underrätta kommissionen om vilka åtgärder de vidtar.

Bilaga 2 till det nya direktivet

I bilaga 2 till det nya direktivet anges förfaranden för tillämpning av RAPEX samt riktlinjer för underrättelser.

I bilagan anges att farmaceutiska produkter, som omfattas av direktiven 75/319/EEG och 81/851/EEG, är undantagna från tillämpningen av RAPEX. Dessa direktiv är upphävda men har ersatts med nya direktiv.

Vidare anges vilka uppgifter en underrättelse från en medlemsstat skall innehålla, bl.a. information för att identifiera produkten och en beskrivning av den aktuella risken.

Om en medlemsstat har informerat kommissionen om en allvarlig risk innan den vidtar åtgärder, skall medlemsstaten inom 45 dagar informera kommissionen om huruvida den bekräftar eller ändrar dessa uppgifter.

Skulle en medlemsstat erhålla en underrättelse enligt artikel 12, skall den informera kommissionen om huruvida produkten saluförs inom det egna territoriet. Medlemsstaterna skall vidare informera om vilka åtgärder de vidtar och skälen för detta, inklusive en avvikande bedömning av risken eller andra särskilda omständigheter som motiverar deras beslut, särskilt frånvaron av beslut eller uppföljning. Slutligen skall medlemsstaten informera kommissionen om all relevant kompletterande information som den erhållit om faran, inklusive resultaten av provningar och analyser.

Vidare skall medlemsstaterna omedelbart informera kommissionen om varje ändring eller upphävande av de aktuella åtgärderna. Bilagan innehåller även handlingsregler för kommissionen och särskilda regler för kemiska ämnen och preparat.

Nuvarande ordning

Bestämmelser om informationsutbyte vid nödsituationer finns i artikel 8 i 1992 års direktiv och i en bilaga till direktivet. Dessa bestämmelser genomfördes i svensk rätt genom främst förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror.

Förordningen gäller enligt 1 § andra stycket inte, om något annat är särskilt föreskrivet om sådant informationsutbyte. Bestämmelser

om informationsutbyte vid nödsituationer finns beträffande livsmedel, medicintekniska produkter och läkemedel.116

Med varor avses enligt 2 § förordningen andra varor än livsmedel som marknadsförs i näringsverksamhet och som konsumenter utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk.

I 3 § förordningen anges att en myndighet genast skall underrätta Konsumentverket om beslut om åtgärder för att hindra, begränsa eller föreskriva särskilda villkor för marknadsföringen eller användningen av en vara på den grunden att varan kan orsaka allvarlig och akut fara för konsumenters hälsa och säkerhet vid normal eller förutsebar användning. Detta skall dock inte gälla om beslutet avser en vara som marknadsförs bara i Sverige. I 4 § anges vad en sådan underrättelse skall innehålla.

Konsumentverket skall enligt 5 § genast och på ett så snabbt sätt som möjligt skriftligen underrätta kommissionen om beslut enligt 3 §, liksom om sådana beslut som fattas av verket eller KO. Konsumentverket är behörigt att ta emot motsvarande underrättelser från kommissionen.

När Konsumentverket har fått en sådan underrättelse från kommissionen skall verket i sin tur enligt 6 § förordningen genast vidarebefordra underrättelsen till en behörig tillsynsmyndighet. Verket skall också så långt som möjligt genast underrätta kommissionen om den aktuella varan släppts ut på marknaden i Sverige, liksom om den ytterligare information som verket har fått om den aktuella faran tillsammans med eventuella provnings- och analysresultat. Verket skall slutligen så snart som möjligt underrätta kommissionen, om åtgärder vidtagits mot varan och eller om varan påträffats i Sverige men åtgärder inte vidtagits mot den.

Under 2002 tog Konsumentverket emot 84 underrättelser om ingripanden mot varor genom RAPEX. Härutöver tog verket emot cirka 100 underrättelser av informationskaraktär. De flesta underrättelser avsåg varor för vilka verket är tillsynsmyndighet. Flera underrättelser vidarebefordrades dock till andra tillsynsmyndigheter, främst Kemikalieinspektionen, Läkemedelsverket och Elsäkerhetsverket. Ett tiotal underrättelser gjordes av Konsumentverket, varav flertalet var av informationskaraktär.

116 Se beträffande medicintekniska produkter rådets direktiv 93/42/EG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter, artikel 10, jämte LVFS 2001:8 och SOSFS 2001:12, samt beträffande läkemedel Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler om humanläkemedel, artikel 105, jämte 9 §, 9 b och 9 c §§läkemedelsförordningen (1992:1752).

Beträffande livsmedel genomfördes bestämmelserna om informationsutbyte vid allvarlig och akut fara i 1992 års direktiv genom förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Europeiska unionen i fråga om farliga livsmedel. Underrättelse skall enligt denna förordning ske till Livsmedelsverket, som är behörigt att ta emot motsvarande underrättelser från kommissionen. Den rättsliga grunden för informationsutbyte beträffande allvarliga risker hos livsmedel är numera Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.117

Systemet för informationsutbyte vid allvarlig risk beträffande livsmedel och foder kallas numera RASFF (Rapid Alert System for Food and Feed). Under 2002 erhöll kommissionen 3 024 underrättelser enligt RASFF, varav 34 kom från Sverige.

När det gäller medicintekniska produkter tillämpas ett liknande system för informationsutbyte, CARS (Competent Authority Reports System). Enligt systemet skall åtgärder som vidtas mot en vara, t.ex. återkallelse, rapporteras, liksom sådana incidenter som rör medicintekniska produkter och som leder till dödsfall eller allvarlig skada hos användaren. Cirka 200 rapporter utväxlas varje år. En vidareutveckling av systemet sker på global nivå, Global Harmonization Task Force (GHTF).

Ett liknande system för informationsutbyte finns beträffande läkemedel.

Behovet av författningsändringar

Det nya direktivet innehåller en mer genomgripande reglering av informationsskyldigheten vid nödsituationer än 1992 års direktiv.

Förutsättningen för att underrättelse skall ske är enligt det nya direktivet att en vara för med sig en allvarlig risk. Med allvarlig risk menas enligt artikel 2 d alla allvarliga risker, även sådana som inte har omedelbar verkan, som kräver ett snabbt ingripande från offentliga myndigheter.

Här föreligger en skillnad i förhållande till 1992 års direktiv, som anger att underrättelse skall ske vid ”akut och allvarlig fara”. Enligt punkt 2 i bilagan till 1992 års direktiv berörs inte produkter som

117 Artiklarna 50–52 och avsnitt 59 i ingressen.

eventuellt på lång sikt kan medföra en fara som motiverar en översyn av författningar och standarder av informationsutbytet, eftersom dessa bestämmelser avser de omedelbara hot mot konsumenterna som en produkt för med sig. Enligt kommissionen har begreppet ”akut och allvarlig fara” skapat förvirring och rättslig osäkerhet samt har visat sig föga användbart.118 Enligt det nya direktivet skall alltså informationsutbyte enligt RAPEX även ske beträffande vissa risker som inte omfattades av bestämmelsen om informationsutbyte i 1992 års direktiv.

Enligt det nya direktivet skall vidare kommissionen informeras inte bara när en tillsynsmyndighet vidtar åtgärder mot en vara, utan även när myndigheten rekommenderar eller kommer överens med tillverkare eller distributörer om att dessa skall vidta åtgärder mot varor. Kommissionen skall också informeras om tillverkare eller distributörer vidtar frivilliga åtgärder, liksom om en tillsynsmyndighet ändrar eller upphäver tidigare beslut om ingrepp.

Om risken inte går utöver eller kan gå utöver medlemsstatens eget territorium skall enligt 1992 års direktiv en underrättelse enligt RAPEX inte ske. Enligt det nya direktivet skall medlemsstaten i sådana situationer handla enligt förfarandet i artikel 11. Detta innebär att även åtgärder med anledning av lokala risker skall anmälas till kommissionen, om åtgärderna kan vara av intresse ur produktsäkerhetssynpunkt för andra medlemsstater.

Bestämmelserna i bilaga 2 till det nya direktivet om vilka uppgifter som en underrättelse till kommissionen skall innehålla överensstämmer i stort med motsvarande bestämmelse i bilagan till 1992 års direktiv. I bilaga 2 till det nya direktivet har dock lagts till att information skall lämnas om distributionen av varan, särskilt om mottagarländer. Dessutom har särskilt angetts vilka uppgifter en underrättelse som avser kemiska ämnen eller preparat skall innehålla.

En medlemsstat som har informerat kommissionen om en allvarlig risk innan åtgärder har vidtagits måste inom 45 dagar informera kommissionen om huruvida den ändrar eller bekräftar dessa uppgifter. Motsvarande bestämmelse saknas i 1992 års direktiv, där det endast anges att medlemsstaterna får vidarebefordra sådan information till kommissionen.

De ändringar och preciseringar som det nya direktivet medför beträffande informationsutbyte vid allvarlig risk bör enligt

118 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om allmän produktsäkerhet, KOM(2000) 139 slutlig, avsnitt 2.6 (EGT C 337 E, 28.11.2000, s. 109–121).

utredningens mening lämpligen regleras genom ändringar i förordningen om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror.

4.11. Föreskrifter om förbud och genomförande av beslut av EG-kommissionen

Förslag: Regeringen skall få meddela föreskrifter om förbud mot

att tillhandahålla en vara, om varan är farlig och risken inte lämpligen kan undanröjas genom att förelägganden eller förbud meddelas enskilda näringsidkare.

Har EG-kommissionen med stöd av artikel 13 i det nya direktivet beslutat om åtgärder mot en vara som medför en allvarlig risk, skall tillsynsmyndigheten vidta de åtgärder som behövs för att genomföra beslutet. Åtgärderna skall vidtas senast inom 20 dagar från det att kommissionens beslut fattades, om inte någon annan tidsfrist anges i kommissionens beslut.

Artikel 13 i det nya direktivet

Med stöd av artikel 13.1 i det nya direktivet kan kommissionen besluta att medlemsstaterna skall vidta åtgärder mot en vara som medför en allvarlig risk.

Om kommissionen får kännedom om att en vara medför en allvarlig risk för konsumenters hälsa och säkerhet i olika medlemsstater, kan den, efter samråd med medlemsstaterna och i vissa fall den behöriga vetenskapliga gemenskapskommittén, besluta att medlemsstaterna skall vidta sådana åtgärder som avses i artikel 8.1 b–8.1 f.

För att kommissionen skall kunna besluta om sådana åtgärder skall det av föregående samråd med medlemsstaterna framgå att det bevisligen föreligger skillnader mellan de metoder medlemsstaterna använder eller avser att använda för att hantera risken. Vidare skall risken, på grund av arten av de säkerhetsproblem som produkten medför, inte kunna åtgärdas på ett sätt som är förenligt med fallets brådskande art enligt de andra förfaranden som fastställs i den specifika gemenskapslagstiftning som är tillämplig på de aktuella produkterna. Slutligen skall risken kunna undanröjas på ett effektivt sätt genom att lämpliga åtgärder vidtas på gemenskapsnivå för att garantera en enhetlig och hög nivå på skyddet för

konsumenternas hälsa och säkerhet och en väl fungerande inre marknad.

Av artikel 13.2 följer att beslut enligt artikel 13.1 skall gälla under en period som inte överstiger ett år. Beslutet kan enligt samma förfarande förlängas med ytterligare perioder som var och en inte överstiger ett år. Beslut som rör specifika och individuellt identifierade produkter eller partier av produkter skall dock gälla utan någon tidsbegränsning.

Vidare följer av artikel 13.3 att export från gemenskapen av sådana farliga produkter som har varit föremål för ett beslut enligt artikel 13.1 skall vara förbjuden, om inte annat anges i beslutet.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 13.4 vidta alla åtgärder som krävs för att genomföra de beslut som avses i artikel 13.1 inom mindre än 20 dagar, om inte någon annan tidsfrist anges i beslutet.

Slutligen skall enligt artikel 13.5 de behöriga myndigheterna som ansvarar för tillämpningen av åtgärderna inom en månad ge de berörda parterna möjlighet att inkomma med synpunkter samt underrätta kommissionen om dessa.

Bestämmelser om tillfälliga åtgärder på gemenskapsnivå finns i artikel 9 i 1992 års direktiv. Förutsättningarna för att kommissionen genom en särskild procedur skall kunna besluta om sådana åtgärder är mindre restriktiva enligt det nya direktivet. Vidare har bestämmelsen om att kommissionens beslut som huvudregel skall vara förenat med ett exportförbud tillkommit. Tidsfristen inom vilken medlemsstaterna skall ha vidtagit de av kommissionen beslutade åtgärderna har förlängts från 10 till 20 dagar. Vidare skall de beslutade åtgärderna gälla ett år åt gången, till skillnad från tre månader åt gången enligt 1992 års direktiv.

Kommissionen har vid ett tillfälle beslutat om förbud med stöd av artikel 9 i 1992 års direktiv. Beslutet avsåg leksaker och barnartiklar som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre års ålder, är tillverkade i mjuk PVC-plast och innehåller vissa ftalater.119 När beslutet fattades av kommissionen hade ändringar med motsvarande innebörd redan gjorts i förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter, 16 a §.

119 Kommissionens beslut 1999/815/EG av den 7 december 1999 om antagande av åtgärder för att förbjuda utsläppandet på marknaden av leksaker och barnvårdsartiklar som är avsedda att stoppas i munnen av barn under tre års ålder, tillverkade i mjuk PVC-plast som innehåller ett eller fler av ämnena diisononylftalat (DINP), dietylhexylftalat (DEHP), dibutylftalat (DBP), diisodecylftalat (DIDP), di-n-oktylftalat (DNOP) och butylbensylftalat (BBP) (EGT L 315, 9.12.1999, s. 46–49).

Genomförande av kommissionens beslut av en tillsynsmyndighet

Ett beslut som fattats av kommissionen enligt artikel 13 i det nya direktivet riktar sig till medlemsstaterna och är inte omedelbart gällande här i landet. Beslutet måste därför genomföras av medlemsstaterna genom någon sådan åtgärd som föreskrivs i artikel 8.1 b–8.1 f i direktivet. De åtgärder som därvid kommer i fråga är i huvudsak säkerhets- eller varningsinformation, säljförbud, tillbakadragande och återkallelse.

Åtgärderna kan genomföras antingen genom tvingande beslut från tillsynsmyndigheternas sida eller genom frivilliga åtgärder från näringsidkarnas sida. I sistnämnda fall krävs dock att tillsynsmyndigheten säkerställer att åtgärderna också genomförs.

Tillsynsmyndigheternas befogenhet att på grundval av kommissionens beslut vidta åtgärder mot en vara följer av deras allmänna befogenhet att besluta om förelägganden och förbud, och att besluta om exportförbud. Några ytterligare bestämmelser i det avseendet behövs därför inte. Däremot kräver ett genomförande av artikel 13 att tillsynsmyndigheten åläggs att vidta de åtgärder som behövs för att genomföra kommissionens beslut inom den föreskrivna tiden om 20 dagar. En bestämmelse om detta bör därför ges. Eftersom det rör en fråga som faller inom ramen för regeringens restkompetens (8 kap. 13 § regeringsformen) behöver regler om detta dock inte ges i lag.

Genomförande av kommissionens beslut genom föreskrifter om förbud

Kommissionens beslut kan innebära att medlemsstaterna skall förbjuda att en viss vara eller varukategori släpps ut på marknaden. Så var fallet i det beslut som kommissionen antog år 1999 med stöd av 1992 års direktiv och som gällde leksaker och barnvårdsartiklar som var tillverkade i mjuk PVC-plast innehållande ftalater. Det enda effektiva sättet att genomföra ett sådant beslut är att meddela föreskrifter om förbud mot att tillhandahålla den farliga varan eller varukategorin. Det gäller framförallt när det är fråga om varor som i mängder har släppts ut på marknaden av ett stort antal importörer och som säljs av ett stort antal affärer, som inte omedelbart kan identifieras. Att i en sådan situation meddela enskilda importörer och handlare i hela landet förelägganden eller förbud framstår som ett ineffektivt och resurskrävande sätt att hantera risken och lär

heller inte kunna göras inom den föreskrivna tidsfristen om 20 dagar.

Det bör därför öppnas en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om förbud mot att tillhandahålla en vara, om varan är farlig och risken inte lämpligen kan undanröjas genom förelägganden och förbud i enskilda fall. Denna möjlighet bör stå öppen inte bara för genomförande av kommissionens beslut enligt artikel 13 i direktivet, utan även i andra fall där det är angeläget att stoppa en viss farlig vara på marknaden och man inte vill avvakta kommissionens eventuella beslut. Så var fallet år 1999 då regeringen utnyttjade ett redan befintligt normgivningsbemyndigande för att förbjuda leksaker och barnavårdsartiklar tillverkade i mjuk PVCplast innehållande ftalater.120 Kommissionens meddelade sitt beslut först i december 1999.

När det gäller kommissionens beslut om exportförbud som kan behöva genomföras genom föreskrifter, finns redan ett bemyndigande för regeringen i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

Det kan ifrågasättas om inte regeringen också bör bemyndigas att vidaredelegera sin föreslagna normgivningskompetens till tillsynsmyndigheterna. Utredningen känner emellertid tveksamhet inför en sådan ordning. Föreskrifter med generella förbud kan ha långtgående konsekvenser och bör som huvudprincip förbehållas riksdagen och regeringen. Det hindrar emellertid inte att sådan normgivningskompetens bör kunna ges till tillsynsmyndigheter där det finns ett påtagligt behov.

Det kan anmärkas att Livsmedelsverket med stöd av 10 och 11 §§livsmedelslagen och 19 § livsmedelsförordningen (1971:807) är behörigt att meddela föreskrifter om förbud mot vissa livsmedel eller livsmedelstillsatser. Livsmedelsverket har också vid några tillfällen meddelat föreskrifter med sådana förbud.121

När det gäller produktsäkerhetslagens tillämpningsområde finner utredningen inte att det har kommit fram något sådant behov som motiverar att regeringen skall kunna vidaredelegera sin föreslagna kompetens att meddela föreskrifter om förbud mot att tillhandahålla farliga varor. Utredningen avstår därför från att lägga fram något sådant förslag. I den mån en tillsynsmyndighet anser att

120 SFS 1999:620. 121 Se Livsmedelsverkets föreskrifter om gelévaror (LIVSFS 2002:25) och Statens Livsmedelsverks (numera upphävda) föreskrifter om intyg för vissa oljor av olivrestprodukter (SLVFS 2001:27).

det finns ett behov av generella förbud, kan tillsynsmyndigheten göra en framställning om detta till regeringen.

4.12. Sekretess

4.12.1. Sekretess hos tillsynsmyndigheter

Förslag: En bestämmelse om sekretess vid tillsyn över bestämmel-

ser om konsumentvarors säkerhet skall föras in i 8 kap. sekretesslagen (1980:100). Sekretess skall gälla vid sådan tillsyn för uppgift om enskilds affärs- och driftsförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess skall dock inte gälla om intresset av allmän kännedom om förhållande som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.

Det nya direktivet

Artikel 16 i det nya direktivet innehåller bestämmelser om öppenhet och sekretess. Enligt artikel 16.1 första stycket gäller som huvudregel att sådan information som medlemsstaternas myndigheter eller kommissionen förfogar över och som rör en varas skaderisker skall ställas till allmänhetens förfogande i enlighet med kraven på öppenhet, utan att detta påverkar de begränsningar som krävs för kontroll- och utredningsverksamhet. Enligt samma bestämmelse skall allmänheten särskilt ha tillgång till information om produktidentifikation, riskens art och de åtgärder som vidtagits.

Artikel 16.1 andra stycket innehåller regler om sekretess. Av artikeln följer att medlemsstaterna och kommissionen skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras tjänstemän och andra anställda inte sprider upplysningar som på grund av sin natur, och i vederbörligen motiverade fall, omfattas av tystnadsplikt (”professional secrecy”). Undantag gäller dock för sådana upplysningar om produktens säkerhetsegenskaper som måste offentliggöras om omständigheterna kräver det för att skydda konsumenternas hälsa och säkerhet.

1992 års direktiv

Bestämmelser om sekretess finns också i 1992 års direktiv. Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna och kommissionen vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras tjänstemän och företrädare har tystnadsplikt i fråga om upplysningar som inhämtats och som till sin natur är affärshemligheter, såvida inte omständigheterna kräver att upplysningar om en viss produkts säkerhetsegenskaper måste offentliggöras för att skydda människors hälsa och säkerhet.

Enligt 1992 års direktiv gäller alltså sekretess som huvudregel och offentlighet som undantag, medan det motsatta är fallet enligt det nya direktivet.

I den proposition som låg till grund för genomförandet av 1992 års direktiv i svensk rätt hänvisade regeringen till att det finns bestämmelser i sekretesslagen och sekretessförordningen (1980:657) som innebär att sekretess gäller för uppgifter i statliga myndigheters, däribland Konsumentverkets, tillsynsverksamhet.122Regeringen ansåg att reglerna uppfyllde direktivets krav i artikel 12. Någon författningsändring föreslogs därför inte.

Sekretess vid tillsyn över produktsäkerheten

Enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver det, sekretess i statliga myndigheters verksamhet som består i tillsyn med avseende på näringslivet. Sekretessen gäller för uppgifter om enskildas affärs- och driftsförhållanden, uppfinningar och forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

I 2 § sekretessförordningen anges att sekretess gäller i statliga myndigheters verksamhet som rör bl.a. tillsyn i den utsträckning som anges i bilagan till samma förordning. I denna bilaga anges hos vilka myndigheter, enligt vilka lagar och under vilka förutsättningar sekretess skall gälla.

Sekretess gäller enligt bilagan tillsyn som handhas av Konsumentverket eller KO, om inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut (punkt 16). Sekretess gäller även

122Prop. 1993/94:203 s. 217.

verksamhet som består i tillsyn hos Elsäkerhetsverket (punkt 9) och Vägverket (punkt 20). Sekretessen hos dessa myndigheter kan dock inte brytas genom en sådan intresseavvägning som gäller för Konsumentverket och KO.

Vidare anges i bilagan att sekretess skall gälla vid tillsyn enligt vissa lagar som bl.a. reglerar produktsäkerhet. Sekretess gäller vid tillsyn enligt strålskyddslagen (punkt 32), enligt livsmedelslagen och andra författningar på livsmedelsområdet (punkt 33) samt enligt miljöbalken och bestämmelser som meddelats med stöd av miljöbalken (punkterna 34, 52, 91 och 121). Sekretessen vid tillsyn enligt dessa lagar gäller under förutsättning att inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut.

Slutligen gäller sekretess vid tillsyn enligt några särskilt angivna lagar, men utan att någon bestämmelse om intresseavvägning är tillämplig. Sådan sekretess gäller vid tillsyn enligt läkemedelslagen, lagen om medicintekniska produkter samt vissa EG-bestämmelser om läkemedel (punkt 39). Sekretess gäller på samma sätt vid tillståndsgivning och tillsyn med stöd av lagen om brandfarliga och explosiva varor (punkt 62) och tillsyn enligt 7 § lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. (punkt 125).

Tillsyn som utövas av Sjöfartsverket enligt fartygssäkerhetslagen (2003:364) omfattas enligt punkt 42 i bilagan till sekretessförordningen av sekretess. Sjöfartverkets tillsyn enligt lagen om vissa säkerhetskrav på fritidsbåtar utgör inte tillsyn enligt fartygssäkerhetslagen och omfattas inte heller av någon annan bestämmelse i bilagan. Naturvårdsverkets tillsyn enligt lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner nämns inte heller i bilagan. Det betyder att sekretess inte gäller vid dessa myndigheters tillsyn med stöd av de nämnda lagarna och föreskrifter som har meddelats med stöd av dem. Vidare saknas bestämmelser om sekretess vid sådan tillsyn enligt produktsäkerhetslagen som utförs av någon annan myndighet än Konsumentverket, Elsäkerhetsverket och Vägverket.

Enligt 8 kap. 2 § sekretesslagen gäller sekretess för en uppgift i ett ärende om till