SOU 1979:49

Grundlagsskyddad yttrandefrihet

1 Inledning

Yttrandefriheten nämns främst bland de grundläggande fri- och rättigheter som enligt 2 kap.regeringsformen (RF) är tillförsäkrade varje medborgare. Den beskrivs där som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar. åsikter och känslor.

Den yttrandefrihet som utövas genom det tryckta ordet hari vårt land haft ett särskilt starkt skydd i grundlag sedan länge. Numera är det 1949 års tryckfrihetsförordning (TF) som gäller. Där ges utförliga och konkreta regler till skydd för tryckfriheten mot ingrepp från det allmännas sida.

Under senare år har ett omfattande arbete lagts ned på att stärka grundlagsskyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det arbetet fortsätter.

År 1975 lade massmedieutredningen (MMU) fram sitt huvudbetänkande (SOU l975149)Massmediegrundlag. Den föreslagna grundlagen skulle ersätta TF. Den innehöll bestämmelsertill skydd för yttranden i, förutom tryckta och därmed jämförbara skrifter. även radio. TV och offentligt förevisad film. Dessutom föreslogs bl.a. att en central yttrandefrihetsdomstol skulle inrättas för prövning av alla påstådda yttrandefrihetsbrott i de nämnda medierna.

MMU15 förslag mötte kritik framförallt i två avseenden. Det ena gällde tillämpningsområdet, som av många ansågs vara för snävt. En grundlagsreg- lering av yttrandefriheten borde enligt åtskilliga remissinstanser omfatta fler eller alla uttrycksformer. Den andra huvudinvändningen gällde förslaget om en central yttrandefrihetsdomstol.

Betänkandet ledde i första omgången till förändringar i TF enligt förslag i propositionen (1975/761204) om grundlagsändringar angående tryckfriheten. I propositionen uttalade departementschefen att en parlamentariskt sammansatt kommitté borde tillkallas för utredning av en mera övergripande reform av yttrandefrihetsregleringen i grundlag. Riksdagen hade samma mening (KU 1975/76z54).

l direktiven till yttrandefrihetsutredningen (Dir. 1977171) anger chefen för justitiedepartementet målet för arbetet på följande sätt:

En väsentlig del av det fortsatta arbetet på att utvidga och förstärka det konstitutionella rättighetsskyddet bör emellertid inriktas på uppgiften att få till stånd en omfattande grundlagsreglering av yttrandefriheten utformad efter mönster av TF. Om möjligt bör en sådan reglering samlas i en enda yttrandefrihetsgrundlag. De viktigaste förstärk- ningarna av det materiella rättighetsskyddet bör vidtas inom ramen för detta arbete. För denna utredningsuppgift bören särskild parlamentariskt sammansatt kommitté nu tillkallas. Det aktuella utredningsarbetet är som jag har nämnt i ett tidigare

• Sida 12
•  Original

sammanhang av en sådan omfattning och svårighetsgrad att något slutligt förslag till riksdagen i frågan inte kan påräknas under innevarande valperiod.

Huvuduppgiften för den nya kommittén bör vara att skapa ett regelsystem som på samma sätt som 1949 års TF ställer upp hinder mot sådana ingrepp från det allmännas sida som är ägnade att försämra förutsättningarna för ett fritt åsiktsutbyte i samhället.

Departementschefen anför vidare:

Den nya grundlagsregleringen bör i princip omfatta alla de medier som kan ha särskild betydelse för den fria åsiktsbildningen i samhället. Av särskild vikt är att grundlags— skyddet kommer att omfatta också sådana medier som — t. ex. på den grund att de kräver endast obetydliga ekonomiska insatser — kan utnyttjas av en större person- krets.

Den naturliga utgångspunkten för kommitténs arbete är att eftersträva en enhetlig utformning av grundlagsskyddet i fråga om de olika medier som berörs, framför allt beträffande de grundläggande principer som kännetecknar det nuvarande skyddet för tryckfriheten. Det ligger emellertid i sakens natur att — bl. a. beroende på hur långt den nya grundlagens omfattning skall sträcka sig _ de olika mediernas särskilda karaktär kan komma att nödvändiggöra en särreglering på vissa punkter. Som jag kommer att närmare utveckla i det följande kan det t. ex. visa sig omöjligt eller olämpligt att tillämpa principerna om särskild ansvarsreglering och om ansvarsfrihet och anonymi— tet för meddelare och anskaffare såvitt gäller vissa av de nya medierna. Det är i detta hänseende angeläget tillse att inte systemet med en efter mera formella grunder bestämd ansvarig utvidgas till områden där en sådan ansvarig inte har reella möjligheter till tillsyn över vad som förekommer. Här kommer också det allmänna intresset av att trygga den enskilde medborgarens integritet in i bilden. [ detta sammanhang kan tilläggas att kommittén såvitt gäller periodiska skrifter bör ta upp frågan om ansvarige utgivarens ställning (se KU 1975/76154).

] anslutning till det sagda bör understrykas vikten av att önskemålet om en enhetlig reglering över yttrandefrihetens hela område inte leder till en uttunning av det nuvarande skyddet. framför allt i vad gäller tryckta skrifter.

Departementschefen övergåri direktiven därefter till att mot den återgivna principiella bakgrunden se något närmare på frågan om omfattningen av det grundlagsskyddade området. Han utgår därvid från de skilda problem som kan vara förbundna med att där föra in vissa av de medier som särskilt nämnts i debatten. Genomgången omfattar radio och TV, film, videogram. fono- gram, utställningar, sammankomster samt demonstrationer. I fråga om sammankomster yttrar han:

Som jag redan har nämnt är det emellertid knappast tillräckligt att låta en grundlags- reglering på det nu nämnda området avse endast yttrandefrihetsaspekterna. En reglering som syftar till att åstadkomma en vidsträckt frihet att yttra sig vid möten bör uppenbarligen också ge ett tillfredsställande skydd för rätten att över huvud taget få möten till stånd. För att den del av yttrandefriheten som typiskt sett utövas vid sammankomster skall få ett fullgott skydd krävs således att också de yttersta gränserna fördet allmännas möjligheter att ingripa mot själva mötessituationen slås fast i den nya grundlagen. Detta skulle innebära att skyddet för mötesfriheten får flyttas över från RF:s till den nya grundlagens tillämpningsområde. Det kan härvid visa sig lämpligt att ta in åtminstone de viktigaste av reglerna i lagen om allmänna sammankomster i

grundlagstexten.

Vidare behandlas frågan hur gränsen skall dras kring den kategori av yttranden som skall ha det särskilda skydd som den nya grundlagen erbjuder.

• Sida 13
•  Original

Departementschefen syftar bl. a. på reklamens villkor. Han fortsätter:

Omfattningen av grundlagsskyddet bestäms inte bara av de regler som anger vilka medier som berörs och vilka yttranden som ligger innanför gränserna för det skyddade området. Av lika stor betydelse är de regler som anger i vilka fall ett yttrande kan föranleda ingripanden från de rättsvårdande myndigheternas sida, dvs. reglerna om yttrandefrihetsbrotten. TF gör i dag skillnad mellan otillåtet yttrande. å den ena. och otillåtet offentliggörande, å den andra sidan. De gärningar som hör till den förstnämnda kategorin beskrivs detaljerat i 7 kap. 4 & I fråga om straffsatserna hänvisas dock till vanlig lag. Reglerna om otillåtet yttrande bygger på principen om dubbel straffbarhet. En gärning måste omfattas av en gärningsbeskrivning både i TF och i vanlig lag för att den skall kunna beivras som tryckfrihetsbrott. Den närmare utformningen av de gärningar som avses med reglerna om otillåtet offentliggörande i 7 kap. 5 & har däremot överlämnats till allmän lag. Som exempel på tryckfrihetsbrott av detta slag kan nämnas sådana enligt lag straffbara gärningar som innefattar offentliggörande av uppgifter rörande förhållanden vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet.

MM Uzs förslag innebar att i princip alla de gärningar som skulle kunna beivras som tryckfrihetsbrott beskrevs i grundlagstexten. Det är uppenbart att den begränsning av handlingsfriheten i fråga om allmän lag som blir en följd härav innebär en förstärkning av yttrandefrihetsskyddet såvitt gäller de brott som i dag betraktas som otillåtet offentliggörande. Kommittén bör därför på denna punkt arbeta efter de principer som har förordats av MMU.

Det bör i övrigt inte vara någon förstahandsuppgift för den nya kommittén att ta ställning till brottskatalogens innehåll och avfattning. Kommittén bör i denna del i allt väsentligt utgå från gällande rättsläge. Eventuella ändringar i det straffsrättsliga regelsystemet får i stället övervägas i särskild ordning. Målet bör härvid liksom hittills vara att man skall åstadkomma bestämmelser som gäller både inom och utanför det område som omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. Jag kan i sammanhanget erinra om den kommitté (Ju 1977:O4; Dir l97725) med uppdrag att se över vissa av straffbestämmelserna till skydd för rikets säkerhet som jag nyligen har tillkallat,

Efter att också ha berört frågan om det straffbelagda områdets omfattning såvitt avser pornografi och våldsframställningar —jfr. utredningens delbetän- kande (Ds J_u 197818) Barnpornografi — går departementschefen över till ett annat ämne:

Av grundläggande betydelse för att massmedierna skall kunna utföra sina viktiga granskande och opinionsbildande uppgifter är att informationsflödet till dem bereds ett tillfredsställande skydd. Skyddet för dem som anskaffar och meddelar uppgifter för offentliggörande i massmedierna utgör därför ett viktigt komplement till skyddet för yttrandefriheten i dessa medier. Regler som skyddar meddelare genom att — med vissa undantag— förklara normalt straffbara yttranden straffria när de görs i publiceringssyfte samt genom att ge meddelarna rätt till anonymitet gäller f. n. i fråga om tryckta skrifter, radio och TV. Fr. o. m. den ] januari 1978 utvidgas detta skydd till stencilerade och därmed jämställda skrifter som uppfyller vissa formkrav samt till att i princip omfatta också dem som anskaffat uppgifter för publicering. Samtidigt träder en bestämmelse i TF om ett principiellt förbud mot efterforskning av meddelare och anskaffare i kraft.

Ett skydd för meddelare och anskaffare av det slag som jag nu har nämnt har sannolikt sin största betydelse i förhållande till sådana typiskt samhällsgranskande och opinionsbildande medier som tryckta skrifter. radio och TV. Det kan emellertid ofta vara av värde också i andra sammanhang. Det bör ingå i utredningsuppdraget att

• Sida 14
•  Original

undersöka möjligheterna att utvidga meddelar- och anskaffarskyddet till att avse de ytterligare medier som kommer att regleras i den nya grundlagen. Man kan emellertid redan nu konstatera att vissa begränsningar kommer att bli nödvändiga. Om de straffbud som "neutraliseras" genom reglerna om meddelar— och anskaffarfrihet — bl. a. de flesta föreskrifter om tystnadsplikt — skall behålla något reellt innehåll måste man t. ex. från dessa reglers tillämpningsområde undanta åtminstone de medier som saknar varaktighet och stadga i egentlig mening, t. ex. demonstrationer och politiska möten, Över huvud taget gäller att hela den nuvarande regleringen av meddelarskyddet bygger på tilltro till de berörda mediernas vilja och förmåga att utnyttja erhållna uppgifter på ett ansvarsmedvetet och omdömesgillt sätt. Om tillämpningsområdet för meddelar- och anskaffarskyddet utvidgas i sådan utsträckning att denna grundval för systemet inte längre kan anses föreligga. riskerar man att det råkar i vanrykte och att krav kommer att resas på att det skall avskaffas eller begränsas också i förhållande till de medier där det nu gäller.

Beträffande rättegångsordningen i yttrandefrihetsmål säger departements- chefen:

Det regelsystem på detta område som f.n. gälleri fråga om tryckta skrifter, ljudradio och TV återfinns i 12 kap. TF, lagen (1949: 164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål och radioansvarighetslagen. Regleringen har i huvudsak följande innebörd. Behörig domstol i mål om tryckfrihetsbrott är vanligen tingsrätten i residensstad. Mål om yttrandefrihetsbrott enligt radioansvarighetslagen skall normalt upptas av Stockholms tingsrätt. Frågan om en skrifts resp. ett ljudradio- eller 'TV-programs brottslighet skall prövas av enjury med nio medlemmar om parterna inte har enats om att hänskjuta frågan direkt till rättens prövning, Närjury prövar skrifts eller programs brottslighet krävs för ett fällande utslag att minst sex jurymän är ense därom. I annat fall skall den tilltalade frikännas. Juryns ställningstagande skall inte motiveras. Omjuryn har meddelat ett fällande utslag skall också rätten pröva om brott föreligger. Rätten har härvid möjlighet att frikänna den tilltalade eller att hänföra brottet under en mildare straffbestämmelse än den somjuryn har ansett tillämplig. En dom som grundas på juryns friande utslag kan inte överprövas av högre rätt.

Av intresse i detta sammanhang är också den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 & TF som uppmanar dem som har att fatta beslut i tryckfrihetsmål eller att i övrigt övervaka TF:s efterlevnad att alltid ha i åtanke att tryckfriheten utgör en grundval för ett fritt samhällsskick. att alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet. mera på syftet än på framställningssättet samt att i tvivelsmål hellre fria än fälla.

MMU:s förslag innebar somjag redan har nämnt att rättegången i yttrandefrihetsmål skulle bli föremål fören genomgripande förändring. Förslaget gick i huvudsak ut på att yttrandefrihetsmål i första instans skulle handläggas av en enda. för hela riket gemenSam yttrandefrihetsdomstol.

Departementschefen redogör sedan kortfattat för remissbehandlingen av MMU:s förslag beträffande rättegången. Meningarna var i hög grad delade. påpekar han och anför att tanken på en central yttrandefrihetsdomstol inte längre torde vara aktuell. Det bör vara en viktig uppgift för den nya utredningen att ytterligare överväga frågan om rättegången i yttrandefrihets— mål. Han fortsätter:

Det rättsliga förfarandet i yttrandefrihetsmål bör självfallet vara så utformat att yttrandefrihetsintressena tillgodoses i största möjliga utsträckning. Samtidigt är det ett allmänt intresse att den enskilde medborgarens integritet tryggas. Den nuvarande ordningen att ett särskilt rättegångsförfarande skall gälla i tryckfrihetsmål har allmänt ansetts vara ett mycket väsentligt moment i det skydd för yttrandefriheten som TF

• Sida 15
•  Original

bereder. En naturlig utgångspunkt för den nya kommitténs arbete bör således vara att ett särskilt rättegångssystem skall gälla. åtminstone för alla de viktigare mediernas del. Det är på detta område av synnerlig vikt att det allmänna lekmannainflytandet får spela en avgörande roll när det gäller att bedöma om ett yttrande överskrider gränsen för vad som är tillåtet eller ej. Den nuvarande instruktionen i 1 kap. 4 åTF bör självfallet också i fortsättningen utgöra den principiella grundvalen för avgöranden i yttrandefrihets- mål.

Vid sitt arbete beträffande rättegångsförfarandet bör utredningen beakta. att 1976 års partiella reform av TF. vid vilken den nuvarande rättegångsordningen tills vidare i princip behölls. i själva verket innebar attjuryns uppgifter provisoriskt vidgades. Den samordning på det processuella planet som åstadkoms i fråga om ingripanden mot tryckfrihetsbrott och ingripanden mot de straffbara formerna av meddelande och anskaffande av uppgifter innebar nämligen att det rättsliga förfarandet i båda dessa fall fr. o. m. år 1978 regelmässigt kommer att få formen av tryckfrihetsmål. Denna ordning kan ge upphov till vissa komplikationer. vilka kan bli än mer framträdande ju större omfattningen kommande yttrandefrihetsgrundlag ges. Man kan härsärskilt peka på att det särskilda rättegångsförfarandet med jury enligt 1976 års reform ju skall tillämpas också beträffande rena bevisfrågor, t. ex. om vem som i det särskilda fallet är ansvarig såsom meddelare fören uppgift och om vilken uppgift som har lämnats. Prövningen av sådana bevisfrågor kommer att få särskilt stor betydelse i mål om missbruk av yttrandefriheten genom yttranden i sådana medier för vilka principen om särskild ansvarig inte kan göras tillämplig. En tänkbar lösning är att rätten i vanlig ordning skulle avgöra vilket yttrande eller vilken uppgift som skall prövas och att därefter på jury skulle ankomma att pröva om yttrandet eller uppgiften innefattar brott enligt yttrandefrihetsgrundlagen eller ej.

1 direktiven sägs vidare att kommittén bör undersöka om det bl. a. med hänsyn till de nytillkomna medierna kan finnas anledning att göra några justeringar i det tillsynssystem på yttrandefrihetsområdet som började tillämpas den 1 januari 1978.

Departementschefen gör följande uttalande om informationsfriheten:

Jag har hittills uppehållit mig vid de frågor som gäller yttrande-. mötes- och demonstrationsfriheterna. Riksdagens uttalande i frågan om en ny yttrandefrihets— grundlag innebar emellertid att denna borde ge ett starkare skydd också åt informationsfriheten. Informationsfriheten beskrivs i 2 kap. l & första stycket RF som frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att iövrigt ta del av andras yttranden. Den kan således beskrivas som yttrandefrihetens andra sida. Det nära sambandet mellan dessa två friheter framgår bl. a. av att RF ställer upp samma regler i fråga om möjligheterna att begränsa dem båda.

Utöver den allmänna regleringen i RF finns vissa bestämmelser som slår fast en informationsfrihet i särskilda hänseenden. Man kan här i första hand peka på TF:s nya regler om skydd för den som anskaffar uppgifter för offentliggörande. Som ett annat exempel kan nämnas den regel i Så radiolagen som ger envar rätt att inneha och använda radio— och TV—mottagare.

Det kan med hänsyn till det nära sambandet mellan yttrande— och informations- friheterna hävdas att de regler som har uppställts till skydd för den förstnämnda friheten också utgör ett tillräckligt starkt skydd för den sistnämnda. Regleringen i TF avspeglar sannolikt ett sådant synsätt. Med hänsyn bl. a. till att informationsfriheten numera nämns som en särskild frihet i RF kan det emellertid finnas skäl att överväga om man — t. ex. efter mönster av 3 & radiolagen — bör komplettera yttrandefrihetsre- gleringen i den nya grundlagen med bestämmelser som uttryckligen säkerställer allmänhetens rätt att ta del av andras yttranden.

Nära besläktad med informationsfriheten ärden i 2 kap. TF fastslagna rätten att ta del

• Sida 16
•  Original

av allmänna handlingar. Riksdagen har på detta område beslutat nya regler (SFS l976:954) som kommer att träda i kraft den 1 januari 1978. Dessa bör kunna föras över till en ny grundlag i oförändrat skick.

Till de andra frågor som enligt departementschefen kan aktualiseras hör också en eventuell lagfäst rätt till genmäle eller beriktigande. Slutligen berör han frågan hur kommitténs arbete skall bedrivas:

Det uppdrag som bör överlämnas åt den nya kommittén är,som torde framgå av vadjag nu har sagt, ovanligt omfattande och komplicerat. Redan detta förhållande kan anföras som ett skäl för att lägga upp utredningsarbetet på så sätt att kommittén redovisar sina mera principiellt betonade överväganden i ett eller flera särskilda betänkanden. som efter remissbehandling kan läggas till grund för utarbetandet av det slutliga förslaget. Till förmån för en sådan uppläggning av arbetet talar vidare med avsevärd styrka intresset av att redan på ett tidigt stadium få till stånd en öppen och omfattande debatt om de villkor som i framtiden bör gälla för yttrandefriheten i vårt land.

Bland de ämnen som lämpligen kan behandlas under en första utredningsetapp kan nämnas frågorna om regleringens uppläggning i stort, vilka medier som bör omfattas av regleringen och i vilken utsträckning bestämmelserna om dessa skall bygga på de principer som i dag utmärker skyddet för tryckfriheten. Som framgår av vadjag tidigare har sagt kan det i sistnämnda hänseende finnas anledning att särskilt uppmärksamma principerna om etableringsfrihet, särskilda ansvarighetsregler och meddelarskydd. Andra spörsmål av intresse i en första omgång gäller reklamens ställning. de grundläggande dragen beträffande rättegången och det eventuella införandet av en straffbestämmelse rörande pornografi och våldsframställningar.

Som direktiven ger vid handen har yttrandefrihetsutredningen fått omfat- tande uppgifter. På näraliggande områden arbetar ett antal andra kommittéer. Den förut nämnda spionbrottsutredningen har nyligen lagt fram betänkandet (Ds Ju 1979z6) Översyn av spionbrottet m.m. Utredningen (Ju 1974114) om reklam i videogram (RIV) torde komma att avsluta sitt arbete inom en mycket snar framtid. Massmediekoncentrationsutredningens (Ju 1974:13) slutliga ställningstaganden torde också vara att vänta snart. Vidare kan nämnas jämställdhetskommittén (Ju 1976:08) och integritetsskyddskommitten (Ju 1967z62). Videogramutredningen (U 1977105) är f. n. sysselsatt med bl. a. en sammanställning av forskningsresultat i fråga om hur barn påverkas av rörliga bilder. En utredning (U 1978:12) behandlar frågan om den nya informationsteknologin. Den kommitté (Ju 1978:06) som tillsatts för att se övertvångsmedelsregleringen vid förundersökning i brottmål m. m. har nyss påbörjat sitt arbete. Närradiokommittén (U 1978:11) utreder frågan om närradio och när-TV. En särskild utredare har tillkallats för att göra en översyn av radiolagen i vissa hänseenden (U 1979z05).

Detta delbetänkande är i huvudsak ett debattbetänkande. Övervägandena bör nämligen inte betraktas som utredningens slutgiltiga. Men i några frågor har utredningen funnit skäl att redan nu ange en ståndpunkt. Det gäller bl. a. juryinstitutet, som enligt utredningens mening bör vara kvar.

Vi är angelägna om att framhålla att betänkandet alltså är avsett att tjäna som ett underlag och en utgångspunkt för en bred diskussion om yttrande— frihetens rättsliga villkor. Många av de synpunkter som redovisas har tidigare förts fram av MMU och andra utredningar. i remissyttranden och i den allmänna debatten. Det är också fråga om en fortsättning på den debatten. Vi gör inte anspråk på att presentera färdiga förslag utan inbjuder till ett

• Sida 17
•  Original

samarbete för att åstadkomma sådana. Vår förhoppning är att diskussionen skall inriktas på uppgiften att finna konstruktiva lösningar, framförallt i de principiella huvudfrågorna. Med ledning härav fortsätter utredningen däref- ter sitt arbete.

Betänkandet är utformat på följande sätt. Under 2 uttrycker vi en principiell syn på yttrandefrihetens villkor. Sedan följer under 3 en redovisning av de faktiska och rättsliga förutsättningar som idag gäller för andra uttrycksformer än tryckt skrift. Under 4 och 5 diskuteras möjligheterna att överföra de bärande principerna i TF till att avse också andra offentliga framställningar än dem som är reglerade där. Avsnittet under 5 ägnas enbart åt frågan om särskilda procedurregler för yttrandefrihetsmål, med tonvikten lagd på juryinstitutct. Under 6 redovisar vi principiella överväganden i lagtekniska frågor m. m.

Två skisser har utarbetats. Den ena syftar till att ge en bild av hur en ny yttrandefrihetsgrundlag. gemensam för tryckta skrifter och andra uttrycks- former. skulle kunna vara utformad. Den andra illustrerar alternativet med en särskild grundlag för de andra uttrycksformerna — TF skulle alltså finnas kvar oförändrad. Skisserna ger i sig inte uttryck för någon uppfattning i enskilda sakfrågor utan syftar till att klarlägga de lagtekniska förutsättning- arna för uppgiften att med TF som utgångspunkt grundlagsreglera också andra delar av den offentliga yttrandefriheten. I betänkandet använder vi ibland uttrycket ”en ny yttrandefrihetsgrundlag” i stället för ”en grundlags- reglering av yttrandefriheten”. Detta sker enbart av praktiska skäl och innebär inte något förord för den systematiska lösning, som skissen i bilaga 1 är ett uttryck för.

Skisserna till grundlagstexten finns i bilagorna 1-2 till betänkandet. TF i gällande lydelse återges i bilaga 3.

En historisk studie rörande den svenska tryckfrihetsjuryn 1815-1949 samt en redogörelse förjurydebatt ochjuryforskning i Storbritannien och Förenta staterna utgör bilaga 4.

Vi lämnar nu vissa frågor åtsidan. t. ex. reklamens ställning, en eventuell utvidgning av det straffbara området i fråga om pornografi och våldsfram- ställningar samt yttrandefrihetsbegränsande åtgärder av enskilda. Det rör sig här om frågor som var för sig kräver särskilda överväganden men som inte i någon större omfattning påverkar grundlagsregleringens allmänna utform- ning. Vi återkommer i vårt fortsatta arbete till dessa frågor.

• Sida 18
•  Original

2 Yttrandefrihetens villkor

Man tänker mest på yttrandefriheten och känner starkast för den när man erövrar den eller har förlorat den. När man har den uppfattas den som självklar och sysselsätter inte särskilt mycket vare sig tanke eller känsla.

Men det är då som man har möjligheterna att trygga yttrandefriheten och vidareutveckla skyddet för den. Det är också då som man riskerar att brista i vaksamhet inför sådana förskjutningar i tänkesätt, paragrafer eller praxis som kan försvaga den.

Det brukar sägas att yttrandefriheten — liksom andra friheter— har sitt fäste i medborgarnas sinnen. Man kan då syfta på att den bärs upp av en gammal folklig frihetstradition. Man kan också ta fasta på iakttagelsen att vårt anspråk på ordets frihet går tillbaka på en värdering som vi uppfattar som allmängiltig. även om den liksom andra värderingar är personligt grundad.

Fästpunkterna kan variera. Värderingen kan vara baserad på föreställning- en om en naturrätt. Den kan utgöra ett centralt inslag i ett tänkt samhällskontrakt eller — med andra ord — den överenskommelse om samhällets grunddrag vi som fria och rationella parter antas komma fram till om vi startade från scratch. Den kan vara en av några få yttersta värderingar som omfattas intuitivt eller efter noggrant övervägande och som tillsammans bildar ett förhållningssätt. Och den kan vara uttryck för en religiöst eller humanistiskt betingad respekt för varje människas värdighet och inre suveränitet.

Omedelbart givet värde

Gemensamt för dessa skilda — men inte sällan delvis kombinerade — synsätt blir att yttrandefriheten upplevs som ett omedelbart givet värde, som inte skapas men väl kan säkerställas via lag. I alla händelser känner man sig fri att betrakta den så. Det får konsekvenser.

Yttrandefriheten framstår inte som något medgivande från en mer eller mindre entusiastisk överhet. som väl- eller motvilligt har upplåtit ett noga avgränsat område för dess utövande och förväntas justera gränserna beroende på hur medborgarna handskas med gåvan. Snarare upplevs den som en rättighet som medborgarna tillerkänner — eller erkänner hos — varann, att utövas ute på det öppna fältet i ett möte mellan åsikts- och smakriktning- ar.

Det som kräver motiveringar blir då inte yttrandefriheten utan ingrepp i den. Detta till trots är det vanligt med fylliga motiveringar för yttrandefri-

• Sida 20
•  Original

heten, som om det vore nödvändigt att bevisa att den har sina förtjänster. Mycket brukar exempelvis skrivas om dess oumbärlighet för ett demokra- tiskt samhällsskick. Den är oumbärlig för demokratin. Och det är minst av allt någon likgiltig fråga hur man bäst skall främja en vital och mångskiftande demokratisk debatt, byggd på en allsidig och oförskräckt information. Men vi har inte yttrandefriheten/ör (III kunna ha fungerande politiska friheter. Man måste vara uppmärksam på risken för att detaljerade motiveringar för yttrandefriheten kan skrivas om till lika detaljerade förbehåll för den.

Vården i kon/likt

lngen frihet är dock villkorslös. På några områden möter också yttrandefri- heten motstridande intressen av hög dignitet. Vi får en värdekonflikt. Det kan gälla skyddet av personlig integritet eller hänsynen till rikets säkerhet och därmed ytterst det fria samhällets bestånd. TF ger regler för hur sådana preciserade konflikter kan lösas på ett preciserat sätt.

De reglerna har inte som något primärt syfte att ge prejudikat för lösningen av kommande liknande konflikter. Detta beklagas ibland. Men ett prejudi- katstänkande ligger nära det gränstänkande som tidigare har berörts. Det är inte i yttrandefrihetens intresse att man bygger upp en med tiden alltmer omfattande rättspraxis. Beroende av i vilken riktning en sådan utvecklas kan den leda till försagdhet eller hänsynslöshet i användningen av ordet. samtidigt som det självständiga ansvaret för hur det handhas reduceras till förmån för juridisk rådgivning.

En processuell ordning som medförde en vidsträcktare prejudikatbildning skulle kunna leda till att den samhällskritiska granskningen och debatten förlorade i utrymme. Den skulle inte fördenskull garantera någon ökad varsamhet i den publicistiska hanteringen av människor.

Detta hindrar inte att det finns skäl att undersöka om man på andra vägar kan förstärka integritetsskyddet. Kanske går det att minska det motlut som nu avhåller åtskilliga av dem som känner sig förfördelade från att försöka få sin sak rättsligt prövad. Det är värt en ansträngning.

R ärren till kon/likt

len annan mening skall lagen säkerställa rätten till en fri kraftmätning mellan värden i konflikt. Ingen åskådning kan där göra anspråk på fridlysning. Man har aldrig så rätt att man har rätt att tysta andra.

Åsikter kan utmana vedertagna föreställningar hos en majoritet och alltså hota en rådande värdegemenskap. De kan av enskilda människor upplevas som kränkningar av djupt kända värderingar. Det är därför en stående frestelse att söka förbjuda bort uppfattningar som man starkt ogillar, i stället för att möta dem med den egna övertygelsen. Men man riskerar dåjust det man vill försvara. Yttrandefriheten är allas eller ingens.

• Sida 21
•  Original

Medierna och mång/alder!

Är yttrandefriheten en personlig rättighet, så är de praktiska möjligheterna att göra ett effektivt bruk av den ojämnt fördelade. Instrumenten ärinte enkelt "delbara”.

De som förfogar över dem haren rätt att låta dem tjäna en övertygelse. Men på dem som förvaltar de tunga instrumenten vilar också ett särskilt ansvar. De har en förpliktelse att främja mångfalden och kvaliteten hos informa— tionen och debatten. När stat eller kommun går in med stöd skall syftet vara detsamma. Det får inte vara att söka styra yttrandenas sakliga innehåll.

Medierna måste stå öppna för de åskådningar och intressen som har formerat sig i folkrörelser. partier, organisationer och opinionsgrupper. Kraftmätningen mellan dem är en avgörande etapp på vägen till beslut i en demokrati. ] den viktiga meningen kan debatten även sägas fylla en representativ funktion. Alla meningsriktningar har ett legitimt krav på att komma till tals. Medierna har ett ansvar för att det också sker. Samma ansvar präglar statens och kommunernas kultur- och mediepolitik.

Men ansvaret sträcker sig längre än så. Debattens idé är inte att vara representativ. Politiska beslut skall vara representativa — argument skall vara relevanta. Udda iakttagelser och nya tankar favoriseras inte i en samhälls- debatt som mäter tyngden bakom argumenten men inte tyngden i dem. I och mellan åsiktsgrupperingarna behöver vi oroarna och de andliga uppfinnar- na.

Räcker TF ?

Av alla våra uttrycksformer är det alltjämt bara det tryckta ordet som har ett väl utvecklat grundlagsskydd — genom TF. I övrigt består grundlagsskyddet för yttrandefriheten endast av vissa allmänt hållna bestämmelser i RF. Den skillnaden i villkoren ter sig som en eftersläpning. Det är naturligt att undersöka om inte det skydd som ges det tryckta ordet kan utsträckas till att omfatta också andra offentliga yttranden.

Indirekt har dock TF kommit att erbjuda ett visst skydd även åt andra uttrycksformer. Det är t.ex. meningslöst att förbjuda uppförande av en teaterpjäs, om dess innehåll straffritt kan spridas genom tryck. De värde- ringar som har kommit till uttryck i TF kan också påverka myndigheterna i deras inställning till andra uttrycksformer. TF tjänstgör med andra ord som ett slags paraply.

Det har gjorts gällande att en utvidgning av grundlagsskyddet till flera uttrycksformer skulle kunna leda till att det försvagades. En sådan försvag- ning riskerar man alldeles tydligt om man driver kravet på enhetlighet till priset av bärande principer i TF. Man åstadkommer då ett bräckligare skydd för det tryckta ordet, med verkningar över hela yttrandefrihetsområdet.

Om det visar sig att skyddet kan utvidgas utan en sådan uttunning — vad finns då kvar bakom farhågorna? Kanske en vag föreställning om att andra mindre fast etablerade uttrycksformer tolereras i hägnet av TF och att toleransnivån skulle kunna sänkas rakt över om det tryckta ordet förlorade sin särställning som ensamt grundlagsreglerat.

• Sida 22
•  Original

Ett visst stöd har denna föreställning i att nya uttrycksformer ibland möts med misstänksamhet. Kommer de inte att missbrukas, behövs de verkligen, blir inte informationstrycket för besvärande — den sortens frågor är inte ovanliga.

Från yttrandefrihetssynpunkt är frågorna fel ställda. Den grundläggande regeln är att missbruk skall — vid sidan av självsanerande verksamhet — definieras i brottsbeskrivningar och först i efterhand beivras i rättsligt reglerad ordning. Det är inte valet av uttrycksform som skall bestämma rätten att uttrycka sig. Kvantitativa begränsningar leder lätt överi kvalitativa restrik- tioner; omtanke blir förmynderi.

F örsöker bör göras

Vår slutsats är att man bör göra ett allvarligt försök att skapa ett grundlags- skydd enligt TF:s mönster för alla offentliga yttranden. Möjligheterna är givetvis större ju fastare uttrycksformerna är. Omvänt är de mindre — och behovet av ett utbyggt grundlagsskydd likaså — när yttrandena har karaktären av improvisation eller engångsföreteelse.

Yttrandefriheten måste alltid värnas—i lugna tider såväl som i oroliga. Men det är i de extrema lägena och de obestämda mellanlägena som detär särskilt viktigt att förutsättningarna att försvara yttrandefriheten finns. Lagen är ett i tiden framskjutet försvar mot tänkta ingrepp i tänkta situationer. Det är framför allt i det perspektivet som utredningen ser uppgiften att så långt möjligt i sak förbättra yttrandefrihetens villkor och till formen befästa dem i grundlag.

• Sida 23
•  Original

3 Andra uttrycksformer än tryckt skrift

Syftet med detta avsnitt är att ge en översiktlig bild av hur andra uttrycksformer än det tryckta ordet används för att framföra yttranden offentligt. Dessutom behandlas de särskilda regler angående yttrandefriheten som gäller för några av medierna. Framställningen skall ge en bakgrund till diskussionen under 4 och 5 om möjligheterna att överföra TF:s principer till andra uttrycksformer.

Enligt 2 kap. ] & RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar. åsikter och känslor. Den friheten är inte absolut. Liksom bl.a. informationsfriheten. mötesfriheten och demonstrationsfriheten får den inskränkas genom lag av riksdagen och i några fall av regeringen efter riksdagens bemyndigande.

Sådana begränsningar får inte göras i vilken omfattning elleri vilket syfte som helst. RF ger ramar som lagstiftaren måste hålla sig inom. I 2 kap. 12 & finns regler som gäller alla de icke absoluta friheterna. Begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. De får inte gå längre än det ändamålet kräver. De får inte heller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. En begränsning får inte grundas enbart på politisk. religiös. kulturell eller annan sådan åskådning. Särskilt för yttrande- och informationsfriheten gäller enligt 135 att begränsningar får göras endast med hänsyn till rikets säkerhet. folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet. enskilds anseende, privatlivets helgd samt förebyg- gandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverk- samhet begränsas. Slutligen får yttrande- och informationsfriheten begränsas om särskilt viktiga skäl i övrigt föranleder det.

Det pågår arbete med att förstärka grundlagsskyddet för de icke absoluta fri- och rättigheterna. l maj 1979 antog riksdagen i ett första beslut ett förslag om ändring i 2 kap. 12 & RF. Ändringen innebär i huvudsak följande. Förslag till lag som angår en begränsning av de icke absoluta fri- och rättigheterna skall på yrkande av lägst tio riksdagsledamöter vila hos riksdagen i minst tolv månader. Om förslaget vid omröstning i kammaren får stöd av fem sjättedelar av de röstande är det dock antaget omedelbart. Uppskovsreglerna gäller inte förslag till lag om fortsatt giltighet i högst två år av lag och inte heller lagförslag som enbart angår tystnadsplikter för offentliga funktionärer, husrannsakan eller liknande intrång eller frihetsstraff för viss gärning. (Jfr. prop. 1978/79:195. KU 1978/79z39.)

Bortsett från de allmänna reglerna i RF finns bestämmelser till skydd för

• Sida 24
•  Original

yttrandefriheten bara beträffande radio och TV. För offentligt visad film finns också särskilda regler som berör yttrandefriheten. nämligen föreskrifterna i biografförordningen om censur m.m. Men här är det alltså fråga om inskränkningar i yttrandefriheten.

Annars gäller inga särskilda yttrandefrihetsrättsliga bestämmelser för film. videogram. fonogram (ljudband och grammofonskivor). teater. utställningar. sammankomster och demonstrationer. Det innebär att frågan om lagstridig- heten av yttranden i de medierna skall bedömas efter vanliga straff— och processrättsliga regler. Det straffbara området bestäms således av brottsbal- ken och specialstraffrätten. I den mån nya straffstadganden som beskär yttrandefriheten införs genom vanlig lag blir de utan vidare tillämpliga på yttrandena. Skyddet för yttrandefriheten i sådana situationer utgörs endast av de ovan berörda, tämligen vida men framförallt vaga, reglerna i RF om lagstiftarens rätt att begränsa yttrandefriheten.

Ansvar på grund av brottsliga framställningar skall enligt brottsbalkens regler utkrävas av gärningsmannen eller gärningsmännen men också av medhjälpare. Någon motsvarighet till den ansvarsfrihet eller rätt till anony- mitet som gäller enligt TF finns inte. Brottsutredningen sköts av polis och allmän åklagare. Alla de allmänna processuella tvångsmedlen kan användas. Mål om yttrandefrihetsbrott i dessa framställningsformer handläggs av tingsrätt som första instans med en lagfaren ordförande och nämnd.

Också frågor om skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott i film. teater. utställningar etc. skall bedömas och handläggas enligt allmänna regler.

1 KAP.

Yttrandefrihetens grunder

lå Bestämmelserna i denna grundlag syftar till att säkra ett fritt menings- utbyte ochen allsidig upplysning.

Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är grundvalen för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam. bör han hellre fria än falla.

2 5 Varje svensk medborgare har rätt att i tryckta skrifter eller på annat sätt offentligen framföra sina tankar och åsikter. Han har också rätt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter offentligen i vilket ämne som helst. I dessa rättigheter får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

3 5 Varje svensk medborgare har rätt att, med endast de begränsningar som följer av denna grundlag. bedriva verksamhet för

1. offentligt framförande av dramatik. musik, pantomim. balett, kabaré eller andra liknande framställningar från scen eller estrad (scenisk framställ- ning).

2. offentlig visning av filmer eller andra upptagningar av rörliga bilder (biografföreställning),

3. offentlig uppspelning av ljudupptagningar,

4. offentligt utställande av bilder eller andra föremål (utställning).

4å Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person har rätt att. med endast de begränsningar som följer av denna grundlag, framställa. till riket införa och bland allmänheten sprida tryckta skrifter, ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Samma rätt gäller i fråga om radio- och televisionsmottagare och apparatur för inspelning, överföring eller återgiv- ning av ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder.

5 å Varje svensk medborgare har rätt att för eget bruk inneha tryckta skrifter. radio- och televisionsmottagare. ljudupptagningar, upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning. överföring eller återgivning av sådana upptagningar samt andra liknande föremål för förmedling av yttranden till allmänheten.

6 å Varje svensk medborgare har rätt att till författare och andra upphovsmän samt till utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna uppgifteri vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckta skrifter. rundradioprogram, ljudupp- tagningar eller upptagningar av rörliga bilder. Han har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för ett sådant uppgiftslämnande eller offentliggörande. ] dessa rättigheter får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Bestämmelserna i första stycket om rätt att lämna och anskaffa uppgifter gäller också när det är meningen att uppgifterna skall offentliggöras genom sådana sceniska framställningar eller utställningar som har en utgivare.

7å Myndigheter och andra allmänna organ får inte förhandsgranska yttranden eller andra framställningar som är avsedda att framföras offent- ligen.

Sådana organ får inte heller, utan stöd i denna grundlag. på grund av innehållet i en känd eller väntad framställning förbjuda eller hindra 1. offentliggörande i tryckta skrifter eller på annat sätt av yttranden ellerandra framställningar, 2. sammankomster. demonstrationer eller utställningar.

8 å När det allmänna stöder utgivningen av tryckta skrifter eller av ljud- eller bildupptagningar eller sådan verksamhet som avses i 3 å, får stödet inte utformas eller fördelas så att någon gynnas eller missgynnas på grund av sin åskådning i politiskt, religiöst. kulturellt eller annat sådant hänseende eller på grund av sina ställningstaganden i särskilda frågor.

95 Mötesfriheten eller demonstrationsfriheten får inte göras beroende av tillstånd av myndigheter eller andra allmänna organ. Ett sådant organ får upplösa en demonstration eller en allmän samman- komst endast för att motverka farsot eller för att avvärja uppkommen oordning som innebär antingen fara för person eller egendom eller allvarlig störning av trafiken.

105 Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han har gjort bruk av yttrandefriheten i en offentlig framställning eller medverkat till sådant bruk.

11 å Myndigheter och andra allmänna organ får inte i något fall ingripa mot en sådan tryckt skrift. ljudupptagning eller upptagning av rörliga bilder. som är avsedd att spridas bland allmänheten. förrän skriften eller upptagningen har blivit utlämnad för försäljning eller spridning på annat sätt (utgiven).

2 KAP.

Yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde

1 5 I denna grundlag menas med offentlig framställning

utgivna tryckta skrifter,

rundradioprogram,

offentligen framförda ljud- och bildupptagningar samt sådana ljudupptag- ningar och upptagningar av rörliga bilder som är utgivna.

• Sida 139
•  Original

sceniska framställningar,

utställningar,

yttranden på plakat eller andra anslag vid demonstrationer, anföranden vid allmänna sammankomster.

2 å I denna grundlag menas med tryckt skrift varje skrift med text eller bild som har framställts i tryckpress. Med tryckt skrift menas även en skrift som har framställts i flera exemplar genom stencilering, fotokopiering eller något liknande förfarande, om

1. det finns utgivningsbevis för skriften, eller

2. det i skriften på ett och samma ställe finns uppgifter om att skriften har framställts i fiera exemplar, om vem som har framställt den och om orten och året för framställandet.

3å I denna grundlag menas med periodisk skrift varje tidning, tidskrift eller annan tryckt skrift, som är avsedd att under en bestämd titel ges ut med minst fyra nummer årligen, samt tillhörande löpsedlar och bilagor. Om utgivnings- bevis har utfärdats, skall skriften alltid anses som periodisk skrift till dess att beviset återkallas.

4å I denna grundlag menas med rundradioprogram varje framställning i radio eller television som är avsedd för allmänheten. Närmare bestämmelser om vad som menas med rundradioprogram kan meddelas i vanlig lag.

Så Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om skydd mot kränkningar av författare, konstnärer och fotografer i samband med offentligt återgivande av deras verk. I vanlig lag får också meddelas föreskrifter om skydd mot sådant offentligt återgivande av avlidnas verk som kränker kulturella värden.

6å Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter

1. om förbud mot reklam för alkoholdrycker eller tobaksvaror,

2. om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysningsverksam- het av sådana upplysningar om enskilda som är oriktiga eller missvisande eller som i övrigt innebär ett otillbörligt intrång i deras personliga integri- tet.

7å Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om ansvar för det sätt som uppgifter har anskaffats på och om skyldighet att ersätta skada som har vållats genom anskaffandet.

3 KAP.

Allmänna handlingars offentlighet

] å Varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Zå Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det är nödvändigt med hänsyn till

1. rikets säkerhet eller dess förhållande till andra Stater eller till mellanfolkliga organisationer,

• Sida 140
•  Original

i samband med bestämning och revidering av individuell normskörd, men i övrigt endast när sådan skördeskada inträffar att skadeanmälan lämnas. Skördeförsäkringens behov av uppgifter i samband med de årliga lantbruks- registerenkäterna torde minska.

En viktig del i försäkringssystemet utgör kontrollen av lämnade uppgifter. Brukaren får räkna med telefonsamtal och besök med genomgång av skör- deuppgifter vid normskördebestämning och efter skadeanmälan. Jordbru- karens premiebetalning förutsätts som nämnts ske på i huvudsak samma sätt som f.n. och bör då inte vålla något besvär.

Den viktigaste effekten för den enskilde av en övergång till individuell skördeförsäkring bör bli att skördeskadeersättning utbetalas till jordbrukaren, när skördeskadorna på hans gård motiverar det. Även om det inte går att få en helt korrekt bestämning av skördeskadan bör man i varje fall uppnå att utbetald ersättning framstår som rimlig mot bakgrund av skadans om- fattning. Slutligen kan utbetalning av ersättningar förväntas normalt ske något tidigare än i nuvarande system.

9.5 Områdesskydd med kompletteringar

Nuvarande system för skördeskadeskydd har trots sina brister också fördelar, som gör att det kan visa sig lämpligt att läggas till grund för ett framtida skyddssystem. Det kan bl. a. bli aktuellt om svårigheterna visar sig bli alltför stora att åstadkomma ett tillfredsställande individuellt skydd.

Ett problem med nuvarande skördeskadeskydd är att hektarskördarna inte bestäms för varje gård utan för skördeområde. Vi har ett områdesskydd där dock arealens storlek beaktas individuellt. Därmed kommer ersättning- arna såsom redovisats i kapitel 6 att i viss utsträckning gå till andra jord- brukare än som varit fallet om en helt riktig individuell skadebestämning hade kunnat läggas till grund för ersättningsberäkningarna. För att i någon mån kompensera de jordbrukare, som får för liten ersättning i förhållande till sin skada, utgår behovsprövade bidrag. Dessa täcker dock endast en obetydlig del av de felande ersättningsbeloppen. Viss individualisering har såsom beskrivits i kapitel 2 tillkommit under de senaste åren i form av tillfälliga åtgärder efter särskilda beslut. Därmed har en del brister rättats till.

1953 års skördeskadeutredning (SOU 1958z5) hade i stället för bidrag föreslagit skördeskadelån såsom komplettering till områdesskyddet. Vid prövning av låneansökan skulle aktuell skörd bestämmas individuellt, me- dan man som normskörd skulle använda områdestal. Den för lånen fö- reslagna självrisken var lägre än den i grundskyddet. En viss del av för skyddet fonderade medel skulle få tas i anspråk för lån. I undantagsfall skulle en låneskuld kunna efterskänkas. Utredningen beräknade inte behovet av län, men man förutsatte att en relativt begränsad omfattning av lånen skulle eftersträvas.

1 den departementspromemoria som låg till grund för 1961 års proposition om skördeskadeskyddet anfördes invändningar mot utredningsförslaget på denna punkt. Erfarenheterna av tidigare skördeskadelån ansågs sålunda tala

• Sida 141
•  Original

för att man borde undvika låneformen som komplement till annat skör- deskadeskydd. Med hänvisning härtill beslutade statsmakterna att i stället komplettera områdesskyddet med behovsprövade bidrag.

Den av skördestatistiska nämnden utförda, tidigare nämnda översynen av skördeskadeskyddet resulterade i en rad förslag till förbättringar av nu- varande skydd (Bättre skördeskadeskydd, SCB 1975). Dessa avsåg dels in- dividualiseringar inom ramen för grundskyddet, dels tilläggsbetalningar så- som komplettering härtill. Förslagen till individualiseringar inom nuvarande skydd gällde flera olika förändringar, av vilka några tillämpats såsom tillfällig åtgärd under de senaste åren. Dessa förslag behandlas närmare i det följande.

Individuella tilläggsersättningar skulle enligt förslaget utbetalas till särskilt hårt drabbade jordbrukare som inte fått tillräcklig ersättning från grund- skyddet. Till grund för fastställandet av tilläggsbetalningarna skulle ligga en individuell skadebestämning av ungefär det slag som i kapitel 7 beskrivits för individuell försäkring.

Vid remissbehandling av skördestatistiska nämndens rapport anfördes in- vändningar från flera håll mot den del som avsåg individuella tilläggsut- betalningar. Förslag framfördes också om en översyn av skördeskadeskyddet. Skördestatistiska nämndens förslag har med förut nämnda undantag inte genomförts. Regeringen tillsatte i stället denna utredning för att göra en allmän översyn av skördeskadeskyddet.

När det gäller att bygga upp ett skyddssystem kring nuvarande områ- desskydd, har utredningen tagit som en utgångspunkt att försöka åstad- komma de nödvändiga individualiseringarna huvudsakligen utan att ändra det nuvarande Skyddets organisatoriska ram. De individuella inslagen kan främst vara av två typer, dels individualisering inom grundskyddet, dvs. i de ordinarie ersättningsberäkningarna, dels individuella komplement till grundskyddet.

Även de för visst område bestämda uppgifter som ligger till grund för områdesskyddet bör allt eftersom det är möjligt förbättras. Bl. a. bör över- vägas möjligheterna att ta in nya grödor i skyddet. Detta bestäms i huvudsak av om tillfredsställande skördestatistik kan erhållas.

Individualisering inom grundskyddet

Den individualisering som kan vara aktuell inom själva grundskyddet är individuellt beaktande av vissa slags skador och av skador på vissa grödor. Det kan också gälla en ökad differentiering med hänsyn till odlingsför- utsättningarna, t.ex. genom särbehandling av gröda med och utan bevatt- ningsmöjlighet.

Individuellt beaktande av vissa slags skador har efter särskilda regeringsbeslut fått ske i några fall under de senaste åren. Det har gällt sådana skador som totalutvintring, översvämning, obärgad areal eller annan totalskada. Dessa skadetyper kännetecknas av att på viss avgränsad areal grödan är totalförstörd eller skörden starkt nedsatt. Individuella uppgifter behöver en- dast insamlas om skadade arealer, däremot inte om skördens storlek. Det är således relativt lätt att identifiera denna typ av skador på enskilda företag. Förfarandet är i korthet redovisat i kapitel 2.

• Sida 142
•  Original

ingår i ett bibliotek eller som ett allmänt arkiv har förvärvat eller erhållit som lån från någon enskild endast för förvaring och vård eller för forskning och studium,

4. brev, skrifter eller upptagningar som någon enskild har överlämnat till en myndighet endast för förvaring och vård eller för forskning och studium.

14 5 Om en myndighet framställer en avskrift, en kopia elleren upptagning av en hos myndigheten förvarad handling som inte är allmän, är inte heller den framställda handlingen allmän så länge den förvaras hos myndigheten.

15 5 Var och en har rätt att,om det inte finns betydande hinder, gratis ta del av varje allmän handling som får lämnas ut, så att han kan läsa, avlyssna eller på annat sätt uppfatta den. Handlingen får även skrivas av. avbildas eller tas i anspråk för ljudöverföring. Handlingen skall göras tillgänglig snarast möjligt.

Om detär risk för att sådana delar av en handling röjs som inte får lämnas ut, skall övriga delar av handlingen göras tillgängliga i avskrift eller kopia.

En myndighet ärinte skyldig att göra en teknisk upptagning tillgänglig, om sökanden utan större olägenhet kan ta del av upptagningen hos någon närbelägen myndighet.

165 Rätten att ta del av allmänna handlingar innebär också rätt att mot fastställd avgift få ut en allmän handling i avskrift eller kopia. En myndighet behöver dock inte lämna ut en upptagning för automatisk databehandling i annan form än i utskrift. En myndighet är inte heller skyldig att framställa en kopia av en annan teknisk upptagning eller av en karta, ritning eller bild, om detta visar sig vara svårt och den efterfrågade handlingen kan göras tillgänglig på stället.

175 Den som vill ta del av en allmän handling skall begära att få göra detta hos den myndighet som förvarar handlingen. En sådan begäran prövas av denna myndighet. Om det finns särskilda skäl, får det dock i en sådan bestämmelse som avses i 3,5 föreskrivas att prövningen enligt samma bestämmelse skall ankomma på en annan myndighet. l fråga om handlingar som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet kan det även genom förordning föreskrivas att endast en viss myndighet får pröva frågan om utlämnande. ] de nu nämnda fallen skall begäran om utlämnande genast hänvisas till den behöriga myndigheten.

185 Om en myndighet avslår en begäran att få del av en handling, får sökanden överklaga beslutet. Detsamma gäller om myndigheten, när den lämnar ut handlingen, ställer upp ett förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller förfoga över den. Beslut av riksdagen eller regeringen får dock inte överklagas. Överklagande enligt första stycket skall göras hos domstol. Beslut av statsråd skall dock överklagas hos regeringen. Överklaganden skall alltid prövas skyndsamt. Närmare föreskrifter om överklagande skall meddelas i den särskilda lag som anges i 3 i. Riksdagen får besluta föreskrifter om överklagande av beslut av de myndigheter som lyder under riksdagen.

• Sida 143
•  Original

195 En handling får förses med en anteckning om hinder mot utlämnande endast om den omfattas av en sådan bestämmelse som avses i 3 &. Anteckningen skall ange den tillämpliga bestämmelsen.

4 KAP.

Rätten till anonymitet

1 5 Upphovsmannen till en offentlig framställning som har formen av en tryckt skrift. ett rundradioprogram eller en ljud- eller bildupptagning eller en sådan scenisk framställning eller utställning som har en utgivare är inte skyldig att röja vem han är. Detsamma gäller dels den som har lämnat en uppgift enligt 1 kap. 6 &, dels den som är utgivare fören tryckt skrift som inte är periodisk.

Zä ] ett mål om yttrandefrihetsbrott genom en offentlig framställning som har formen av en tryckt skrift, ett rundradioprogram eller en ljud- eller bildupptagning får ingen ta upp frågan om vem som är framställningens upphovsman eller om vem som har lämnat en uppgift enligt 1 kap. 6 &. Förekommer framställningen i en tryckt skrift som inte är periodisk, får ingen heller ta upp frågan om vem som är skriftens utgivare.

Bestämmelsen i första stycket första meningen gäller också när framställ- ningen har offentliggjorts genom en sådan scenisk framställning eller utställning som har en utgivare.

Om en viss person har angivits som upphovsman till framställningen eller som utgivare, är det dock tillåtet att i målet pröva om han är ansvarig. Detsamma skall gälla om någon, antingen i en skriftlig förklaring elleri målet, har erkänt sig vara upphovsmannen eller utgivaren.

Det finns inte heller något hinder att i en och samma rättegång handlägga ett mål om yttrandefrihetsbrott och ett mål om brott enligt 8 kap. 3 &.

3 5 Den som hartagit befattning med tillkomsten eller offentliggörandet av en sådan framställning som avses i l & eller med en framställning som har varit avsedd att offentliggöras enligt vad som anges där eller den som har varit verksam på en nyhetsbyrå får inte, utan samtycke av den som saken rör, yppa vad han därvid har erfarit om

1. vem som är upphovsman till en framställning,

2. vem som har lämnat en uppgift enligt 1 kap. 6 &,

3. vem som är utgivare för en tryckt skrift som inte är periodisk. Tystnadsplikten gäller inte i rättegång eller vid vittnesförhör under förundersökningen i ett brottmål, om

1. frågan får tas upp enligt Zä tredje stycket,

2. det är fråga om ett brott enligt 8 kap. 3 & första stycket 1,

3. det är fråga om ett brott enligt 8 kap. 2 & eller 3 ; första stycket 2 eller 3 och rätten finner det väsentligt för prövningen av åtalet att uppgiften lämnas,

4. rätten. vid vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran, av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.

• Sida 144
•  Original

45 lngen myndighet eller annat allmänt organ får forska efter 1. upphovsmannen till ett yttrande som haroffentliggjorts eller varit avsett att offentliggöras genom en tryckt skrift, ett rundradioprogram, en ljudupptag- ning eller en upptagning av rörliga bilder eller genom en sådan scenisk framställning eller utställning, som har en utgivare, 2. den som har offentliggjort eller avsett att offentliggöra ett yttrande på sådant sätt, 3. den som har lämnat en uppgift enligt 1 kap. 6 å,".

Detta förbud hindrar inte efterforskning i fall då denna grundlag medger åtal eller något annat ingripande. [ sådana fall skall den i 3; angivna tystnadsplikten beaktas.

5 5 Den som bryter mot sin tystnadsplikt enligt 3 ; skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som vid offentliggörandet av en framställning lämnar en felaktig uppgift om vem som är dess upphovsman eller utgivare eller om vem som har lämnat en uppgift i den.

Den som bedriver efterforskning i strid med 4 & skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsäganden har anmält brottet till åtal.

5 KAP. Utgivning av tryckta skrifter

Periodiska skrifter

] 5 Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person får vara ägare till periodiska skrifter som ges ut här i riket. Om det medges i vanlig lag, får även utlänningar, som är bosatta här, vara ägare till sådana skrifter.

25 Det skall finnas en utgivare för varje periodisk skrift. Varje svensk medborgare får vara utgivare. Också utlänningar får vara utgivare, om det medges i vanlig lag. Den som är utgivare skall vara bosatt här i riket. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara utgivare.

35 Utgivaren för en periodisk skrift skall utses av skriftens ägare. Utgivaren skall ha befogenhet att utöva tillsyn över skriftens utgivning och att bestämma över dess innehåll så att inte någonting får införas i skriften mot hans vilja. Varje inskränkning i denna befogenhet skall vara utan verkan.

4å När utgivaren har utsetts, skall ägaren göra anmälan till en särskild myndighet, som anges i vanlig lag. Han skall därvid uppge utgivarens namn och hemortsadress. Han skall vidare bifoga bevis om att utgivaren fyller de- föreskrivna behörighetsvillkoren och en förklaring av denne att han har åtagit sig uppdraget.

55 En periodisk skrift får inte ges ut innan det har utfärdats ett utgivnings- bevis för skriften. Skriftens ägare skall begära beviset hos den myndighet som avses i 4ä. Han skall därvid ange skriftens titel och utgivningsort samt utgivningsplanen. Myndigheten får inte utfärda utgivningsbevis, förrän anmälan om utgivare

• Sida 145
•  Original

har gjorts enligt 4 55.

Om skriftens titel lätt kan förväxlas med titeln för någon annan periodisk skrift, skall ansökningen avslås. l annat fall skall myndigheten utfärda utgivningsbevis, så snart de i denna grundlag angivna förutsättningarna föreligger.

6 5 Den myndighet som avses i 4ä skall återkalla utgivningsbeviset, ]. om ägaren anmäler att utgivningen har upphört, 2. om skriften har överlåtits till någon som inte är behörig att vara ägare, 3. om det inte längre finns någon behörig utgivare och ägaren inte omedelbart utser någon sådan, 4. om skriften inte har kommit ut med något nummer ännu sex månader efter bevisets utfärdande, 5. om skriften inte har kommit ut med minst fyra nummer under något av de två senast förflutna kalenderåren, 6. om någon inom sex månader efter första numrets utgivning visar att beviset enligt 5 & tredje stycket inte borde ha utfärdats, 7. om titeln har fått en sådan typografisk utformning att den lätt kan förväxlas med titeln på någon annan periodisk skrift och utformningen inte ändras omedelbart efter tillsägelse från myndigheten.

lsådana ärenden som avses i första stycket 2 — 7 skall ägaren och utgivaren om möjligt få tillfälle att yttra sig.

7 & Om ett utgivningsbevis har återkallats enligt 6 &" första stycket 2, 3, 5 eller 7. får inte myndigheten, förrän två år har förflutit, utan ägarens medgivande utfärda utgivningsbevis för någon annan skrift vars titel lätt kan förväxlas med den förra skriftens titel.

85 Om utgivaren inte längre är behörig eller om hans uppdrag upphör av någon annan anledning, skall ägaren genast utse en ny utgivare och göra anmälan enligt 4 &. Han skall därvid om möjligt visa att den förre utgivaren har fått del av anmälan.

9 & Utgivaren får utse en eller flera ställföreträdare. Varje ställföreträdare skall fylla de behörighetsvillkor som gäller för utgivaren. När utgivaren har utsett en ställföreträdare, skall han göra anmälan till den myndighet som avses i 4 &. Han skall därvid förete bevis om att ställföreträdaren är behörig samt lämna skriftliga intyg om samtycke från ställföreträdaren och ägaren.

Om utgivarens uppdrag upphör, upphör även ställföreträdarens.

105 När utgivaren har anmält en ställföreträdare, får han överlämna sina befogenheter åt denne. Om det kan antas att utgivaren under minst en månad inte kommer att utöva sina befogenheter, är han skyldig att överlämna dessa åt en ställföreträdare.

11 Q' Varje nummer av skriften skall innehålla namnet på utgivaren eller den ställföreträdare som utövar hans befogenheter.

12 & Brott i samband med utgivning av periodiska skrifter skall straffas med dagsböter,

1. om ägaren ger ut ett nummer av skriften utan att han själv är behörig eller utan att det finns utgivningsbevis för skriften,

• Sida 146
•  Original

2. om ägaren underlåter att enligt 8 ; se till att en ny utgivare utses eller göra anmälan om en ny utgivare,

3. om utgivaren underlåter att överlämna sitt uppdrag åt en ställföreträdare när han enligt 10; är skyldig till det.

4. om någon överträder ett utgivningsförbud enligt 8 kap. 23 s*.

5. om någon låter ange sitt namn på en periodisk skrift som utgivare eller ställföreträdare utan att vara behörig.

Om skriften har förklarats brottslig eller omständigheterna i övrigt är synnerligen försvårande, kan straffet bestämmas till fängelse i högst ett år.

135 Den som i en ansökan eller anmälan enligt detta kapitel eller i en förklaring som fogas till sådan ansökan eller anmälan lämnar en oriktig uppgift mot bättre vetande skall straffas på samma sätt som enligt 12 ;.

145 Den utgivare eller ställföreträdare som bryter mot 11 ;" skall dömas till böter, lägst femtio och högst femhundra kronor.

Tryckta skrifter som inte är periodiska

15 åVar och en får vara utgivare eller förläggare för tryckta skrifter som inte är periodiska.

Med utgivare för en sådan skrift menas den som utan att ha författat skriften tillhandahåller den för tryckning och utgivning. Med skriftens förläggare menas den som utan att ha författat skriften har hand om dess

tryckning och utgivning.

6 KAP.

Utgivning av framställningar som inte är tryckta

1 & Det skall finnas en utgivare för varje rundradioprogram och för varje ljud- eller bildupptagning som är en offentlig framställning enligt 2 kap. 1 35. För varje scenisk framställning och för varje utställning får finnas en utgivare.

25 Varje svensk medborgare får vara utgivare. Också utlänningar får vara utgivare, om det medges i vanlig lag. Den som är utgivare skall vara bosatt här i riket. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara utgivare. Utgivaren utses av den som bedriver verksamheten. En uppgift om vem som är utgivare skall vara tillgänglig för allmänheten. Vad som sägs om utgivare i 5 kap. 3 ; andra stycket skall gälla även för de utgivare som avses i detta kapitel.

3 € Närmare bestämmelser om utseende av utgivare och ersättare för utgivare och om sättet att hålla uppgiften om vem som är utgivare tillgänglig för allmänheten meddelas genom vanlig lag. Genom vanlig lag får föreskrivas straff för den som bryter mot någon bestämmelse i detta kapitel eller i en med stöd därav meddelad vanlig lag.

• Sida 147
•  Original

7 KAP.

Framställande och spridande av tryckta skrifter och av ljud- och bildupptagningar

15 Varje skrift, som här i riket framställs i tryckpress, skall innehålla uppgifter om vem som har framställt den samt om en och år för framställandet; dessa uppgifter skall vara samlade på ett ställe. Detsamma skall gälla varje skrift, som här i riket framställs genom stencilering, fotokopiering eller något liknande förfarande, om det finns utgivningsbevis för den. Detta gäller dock inte om skriften är bild- eller tillfällighetstryck eller om den är avsedd att ges ut endast utomlands. Bestämmelser om skyldighet att förse sådana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder, som framställs i riket för att ges ut här, med uppgifter om vem som har framställt dem meddelas i vanlig lag. Under förutsättning att det är uteslutet att missbruk av yttrandefriheten föreligger skall tryckta skrifter av följande slag betraktas som bild- eller tillfällighetstryck: reklam- eller emballagetryck, bruksanvisningar, annat affärstryck, vykort, visitkort, adresskort, etiketter, blanketter och andra sådana skrifter.

2 & Föreskrifter om skyldighet'att bevara exemplar av tryckta skrifter och av ljud- och bildupptagningar för granskning samt om skyldighet att lämna sådana exemplar till bibliotek eller arkiv meddelas i vanlig lag.

35 Vad som sägs i 1 kap. 2 — 4, 7 och 10 äg" hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter med syfte att förebygga spridning av kartor, ritningar eller bilder som återger Sverige helt eller delvis och som innehåller upplysningar av betydelse för rikets försvar.

då Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om straff för den som ]. förevisar pornografiska bilder på eller vid en allmän plats genom skyltning eller något liknande förfarande på ett sätt som kan väcka allmän anstöt, 2. utan föregående beställning med posten eller på annat sätt tillställer någon

pornografiska bilder, 3. bland barn och ungdom sprider tryckta skrifter eller ljud- eller bildupp-

tagningar, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller medföra annan allvarlig fara för de unga.

5 & Tryckta skrifter och sådana ljud- eller bildupptagningar som är offentliga framställningar enligt 2 kap. l & får oberoende av sitt innehåll sändas genom postverket och andra allmänna trafikinrättningar. Denna rätt gäller dock inte ide fall som avses i 7 &.

En allmän trafikinrättning som för befordran tar emot en tryckt skrift eller en sådan ljud- eller bildupptagning som avses i första stycket skall inte anses som skriftens eller upptagningens utspridare.

65 Den som framställer en skrift och därvid bryter mot 1 & skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

• Sida 148
•  Original

7 & Om en skrift som avses i l & saknar någon uppgift som är föreskriven där, skall utspridaren dömas till böter, lägst femtio kronor och högst femhundra kronor. Detsamma skall gälla. om en sådan uppgift eller en uppgift enligt 2 kap. 2,5 2 är oriktig och utspridaren känner till detta.

Den som sprider en tryckt skrift eller en ljud- eller bildupptagning och vet att den har tagits i beslag eller konfiskerats enligt denna grundlag skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff skall den dömas som sprider en periodisk skrift och vet att skriften har givits ut i strid med ett utgivningsförbud enligt 8 kap. 23 ä.

8 kap. Yttrandefrihetsbrott

] 5 Som yttrandefrihetsbrott betraktas de gärningar som beskrivs i 4 — l8 äg", om de begås genom en offentlig framställning, dock endast om de dessutom är straffbara enligt vanlig lag.

29" En annons eller ett liknande meddelande skall inte anses innebära något yttrandefrihetsbrott, om det inte framgår direkt av innehållet att meddelan- det kan innebära missbruk av yttrandefriheten. Meddelandet kan bestraffas enligt vanlig lag, om det är straffbart på grund av bakomliggande omständigheter som inte framgår direkt av innehållet. Det sagda gäller även i fråga om meddelanden på chiffer eller annat hemligt språk.

35 Den som bryter mot en straffbestämmelse i vanlig lag genom att lämna uppgifter enligt 1 kap. öé kan, trots vad som sägs där, fällas till ansvar. om hans brott utgör ]. högförräderi, uppror, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.

2. ett uppsåtligt brott mot tystnadsplikt i de fall som anges i en särskild lag, antagen i den ordning som gäller för vanliga lagar,

3. ett uppsåtligt utlämnande av en allmän handling som skall hållas hemlig,

4. ett uppsåtligt tillhandahållande av en allmän handling i strid med en myndighets sekretessförbehåll.

Detsamma gäller den som, utan att ansvara för yttrandefrihetsbrott enligt 9 kap., medverkar som upphovsman eller utgivare till en framställning som är avsedd att offentliggöras genom en tryckt skrift, ett rundradioprogram, en ljud- eller bildupptagning, en scenisk framställning eller en utställning.

Den som anskaffar en uppgift enligt 1 kap. 6 ;" kan. trots vad som sägs där. fällas till ansvar om hans gärning utgör ett brott som anges i första stycket 1.

4 5 Som högförräderi betraktas att någon, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt

• Sida 149
•  Original

eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Detsamma gäller om någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domar- makten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara därför.

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara.

5 5 Som krigsanstiftan betraktas att någon uppsåtligen med utländskt bistånd framkallar fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter.

65 Som uppror betraktas att någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande. Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara.

7 5 Som landsförräderi eller landssvek betraktas att någon, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, uppsåtligen förråder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller andra som är verksamma för försvaret av riket eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder befästning, krigsmateriel, fabrik, förråd, kraftanläggning, trafikled, fartyg eller annat av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller genom osann framställ- ning sprider misströstan bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning som är till men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer, för motståndsverksamheten.

Handlingen är landsförräderi, om den är ägnad att medföra avsevärt men för rikets försvarsmakt eller eljest för försvaret av riket eller för folkförsörj- ningen, landssvek om den endast i mindre mån är ägnad att medföra sådant men.

Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara.

89" Som landsskadlig vårdslöshet betraktas att någon av oaktsamhet begår gärning som, om den hade förövats uppsåtligen, skulle ha innefattat landsförräderi eller landssvek.

95 Som spioneri betraktas att någon, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörj- ningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, och detta oavsett om uppgiften är riktig eller ej. Även försök, förberedelse och stämpling är straffbara.

105 Som obehörig befattning med hemlig uppgift betraktas att någon, beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig natur, förövargärning som i 9; sägs uppsåtligen men utan syfte att gå främmande makt tillhanda. Även försök och förberedelse är straffbara. Med avseende på grov obehörig befattning med hemlig uppgift är även stämpling straffbar. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

• Sida 150
•  Original

beaktas, om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.

115 Som vårdslöshet med hemlig uppgift betraktas att någon av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 9 ;" och som rör förhållande av hemlig natur.

125 Som ryktesspridning till fara för rikets säkerhet betraktas att någon, då riket är i krig eller eljest i vanlig lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, uppsåtligen sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påstående.

135 Som uppvigling betraktas att någon uppsåtligen uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet.

145 Som hets mot folkgrupp betraktas att någon uppsåtligen hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg, av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse.

15 5 Som barnpornografibrott betraktas att någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen är försvarlig med hänsyn till omständigheterna.

16 5 Som förtal betraktas att någon uppsåtligen utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest uppsåtligen lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Förtal av avliden skall medföra ansvar endast om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne vari livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

17 5 Som förolämpning betraktas att någon uppsåtligen smädar annan genom kränkande tillmäle eller genom annat skymfligt beteende mot honom.

185 Som otillåtet offentliggörande betraktas att någon i en offentlig framställning som han svarar för ]. uppsåtligen offentliggör en allmän handling, som skall hållas hemlig, eller en del av en sådan handling;

2. uppsåtligen åsidosätter en tystnadsplikt som avses i den i 3 & första stycket 2 angivna särskilda lagen.

19 5 Vad som är föreskrivet i vanlig lag om påföljd för de brott som avses i 4 — 18 åå skall gälla också när brotten är yttrandefrihetsbrott.

205 När en domstol bestämmer straff för ett yttrandefrihetsbrott, skall domstolen särskilt ta hänsyn till om den brottslige har offentliggjort en rättelse eller på något annat sätt i efterhand har vidtagit någon åtgärd för att minska skadan.

• Sida 151
•  Original

215 Om en tryckt skrift eller en ljud- eller bildupptagning innefattar ett yttrandefrihetsbrott. får skriften eller upptagningen konfiskeras. Konfiskering innebär att alla exemplar som är avsedda för spridning skall förstöras. Dessutom skall alla föremål som kan användas enbart för mångfaldigande av skriften eller upptagningen behandlas så, att de inte kan användas för framställande av ytterligare exemplar.

22 5 Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats genom ett rundradioprogram, en ljud- eller bildupptagning, en scenisk framställning eller en utställning, får domstolen utfärda förbud att på nytt offentligt framföra det brottsliga yttrandet. Förbudet skall förenas med vite. Förbudet skall gälla under en tid som bestäms i domen, dock under högst fem år från den dag då domen vinner laga kraft. Frågan om utdömandc av vite prövas enligt vad som är föreskrivet i vanlig lag.

23 5 Om en domstol konfiskerar en periodisk skrift på grund av något av de brott som avses i 4— 7 och 9 55 eller på grund av grov obehörig befattning med hemlig uppgift, får domstolen utfärda förbud att ge ut skriften eller någon annan skrift som uppenbart utgör fortsättning av samma skrift. Förbudet får gälla under högst sex månader från det att domen i yttrandefrihetsmålet har vunnit laga kraft. Utgivningsförbud får meddelas endast när riket befinner sig i krig.

Om ett utgivningsförbud överträds, kan skriften konfiskeras enligt bestäm- melserna i vanlig lag om förverkande av föremål på grund av brott.

9 KAP. Ansvarighet Periodiska skrifter

] 5 Ansvaret för ett yttrandefrihetsbrott som begås genom en periodisk skrift ligger på den som är utgivare när skriften ges ut. Om en ställföreträdare som har anmälts enligt 5 kap. 9 5 då tjänstgör i utgivarens ställe, ligger ansvaret på honom.

25 Om det inte finns något utgivningsbevis när skriften ges ut eller om utgivaren då inte längre är behörig eller om hans uppdrag har upphört på annat sätt, ligger ansvaret på skriftens ägare. Ägaren är också ansvarig, om utgivaren är utsedd för skenets skull eller av någon annan anledning uppenbart inte har den befogenhet som han skall ha enligt 5 kap. 35 andra stycket. Om en ställföreträdare som har inträtt som utgivare inte längre är behörig eller om hans uppdrag har upphört på något annat sätt, ligger ansvaret på utgivaren. Detsamma gäller, om ställföreträdaren är utsedd för skenets skull eller av någon annan anledning uppenbart inte har den befogenhet som han skall ha enligt 5 kap. 35 andra stycket.

3 5 Om det inte blir klarlagt, vem som var ägare när skriften gavs ut, är deti stället den som har tryckt skriften som är ansvarig. Detsamma skall gälla om ägaren inte har någon känd hemortsadress i riket när skriften ges ut och han inte heller kan påträffas i riket under rättegången.

• Sida 152
•  Original

4 5 Om någon sprider en periodisk skrift som saknar uppgift om vem som har tryckt skriften och det inte blir klarlagt vem som har tryckt den, är det i stället utspridaren som är ansvarig. Utspridaren är också ansvarig, om skriften är försedd med en oriktig uppgift om vem som har tryckt den och utspridaren känner till att uppgiften är oriktig.

Andra tryckta skrifter

5 5 Ansvaret för ett yttrandefrihetsbrott i en tryckt skrift som inte är periodisk vilar på skriftens författare, om denne enligt 4 kap. 25 har uppgivits vara skriftens upphovsman. Författaren är emellertid inte ansvarig, om skriften har givits ut utan hans samtycke eller om hans namn, pseudonym eller signatur har satts ut på den mot hans vilja.

6 5 Om en skrift innehåller bidrag av flera författare och det finns något bidrag som dess författare inte ansvarar för enligt 5 5, skall ansvaret för detta bidrag ligga på utgivaren, om en sådan har angivits enligt 4 kap. 25.

Ansvaret fören skrift som inte innehåller bidrag av flera författare kan ligga på en utgivare endast om författaren är död när skriften ges ut.

Utgivaren är inte ansvarig, om hans namn, pseudonym eller signatur har satts ut på skriften mot hans vilja.

7 5 Om författaren inte är ansvarig enligt 55 och utgivaren inte är ansvarig enligt 6 5, ligger ansvaret på förläggaren. Förläggaren är också ansvarig, om en författare eller utgivare som annars skulle vara ansvarig är död när skriften ges ut.

8 5 Om det inte finns någon förläggare eller om det inte blir klarlagt vem han är, ligger ansvaret i stället på den som har tryckt skriften.

Om den som skall ansvara enligt 5, 6 eller 75 inte har någon känd hemortsadress i riket när skriften ges ut och han inte heller kan påträffas i riket under rättegången. skall ansvaret övergå till den som ansvarar närmast efter honom enligt 6 5, 7 5 eller 8 5 första stycket.

95 Den som sprider en tryckt skrift som inte är periodisk är ansvarig för skriften under de förutsättningar som enligt 4 5 gäller i fråga om periodiska skrifter.

Andra framställningar

105 Ansvaret för ett yttrandefrihetsbrott i ett rundradioprogram eller i en ljud- eller bildupptagning ligger på utgivaren. Om en ljudupptagning innehåller verk av högst tre upphovsmän, ligger dock ansvaret på dessa, om de har samtyckt till offentliggörandet och framträder öppet som upphovs- män.

I fråga om direktsända rundradioprogram kan undantag från vad som sägs i första stycket föreskrivas i vanlig lag.

11 5 Ansvaret för ett yttrandefrihetsbrott i en scenisk framställning eller i en utställning ligger på utgivaren, om det finns en sådan. Om utgivaren bevisar att någonting har offentliggjorts utan hans vetskap,

• Sida 153
•  Original

ligger dock ansvaret för detta på dem som har medverkat till offentliggörandet.

Om en utställning, för vilken det finns en utgivare, innehåller verk av högst tre upphovsmän, ligger ansvaret på dessa, om de har samtyckt till offentligörandet och framträder öppet som upphovsmän.

125 Om en ljud- eller bildupptagning, en scenisk framställning eller en utställning offentliggörs genom rundradioprogram, ligger ansvaret på programmets utgivare.

13 5 Om inte annat följer av 12 5, ligger ansvaret för sådana yttrandefrihets- brott som avses i 10 5 på den som ansvarar för att en utgivare utses, 1. om det inte finns någon utgivare när brottet förövas, 2. om det finns en utgivare men denne inte har den befogenhet som han skall ha enligt 5 kap. 3 5 andra stycket, 3. om det finns en utgivare men en uppgift om vem han är inte har hållits tillgänglig, 4. om det finns en utgivare men denne inte har någon känd hemortsadress i riket när brottet förövas och han inte heller kan påträffas i riket under rättegången.

Det ansvar som enligt 11 5Iigger på utgivaren för en scenisk framställning elleren utställning skall i de fall som anges i första stycket 2 —4 i stället ligga på den som ansvarar för att en utgivare utses.

145 För yttrandefrihetsbrott som begås genom plakat eller andra anslag vid demonstrationer eller genom anföranden vid allmänna sammankomster är var och en som har medverkat ansvarig enligt vanlig lag. Detsamma gäller yttrandefrihetsbrott genom sceniska framställningar eller utställningar för vilka det inte finns någon utgivare.

Gemensamt

155 Om åtal väcks mot någon för ett yttrandefrihetsbrott och den tilltalade anser att det finns någon omständighet som medför att någon annan skall vara ansvarig, skall han åberopa denna omständighet före huvudförhand- lingen. Om han inte gör det, skall han betraktas som ansvarig.

165 Den som ansvarar för ett yttrandefrihetsbrott enligt någon annan bestämmelseidetta kapitel än 11 5andra stycket eller 14 5skall anses ha haft kännedom om den brottsliga framställningen. Han skall också anses ha medgivit offentliggörandet.

10 KAP. Tillsyn och åtal

1 5 Justitiekanslern skall vaka över att yttrandefriheten inte missbrukas.

25 Endastjustitiekanslern får väcka allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott och inleda förundersökning om sådana brott. Genom vanlig lag får föreskrivas att allmänt åtal för sådana brott får väckas bara efter regeringens medgivan- de.

• Sida 154
•  Original

Endastjustitiekanslern får väcka allmänt åtal i andra yttrandefrihetsmål än mål om yttrandefrihetsbrott samt i mål om brott mot bestämmelser i denna grundlag. Genom vanlig lag får dock föreskrivas att riksdagens ombudsmän får väcka allmänt åtal i sådana mål.

3 5 Allmänt åtal för ett yttrandefrihetsbrott skall väckas inom ett år från det att brottet förövades. Om åtalet gäller en periodisk skrift som det fanns utgivningsbevis för vid utgivningen eller ett rundradioprogram, skall det dock väckas inom sex månader från samma tid.

Om ett allmänt åtal har väckts inom den tid som anges i första stycket, får ett nytt åtal väckas senare mot någon annan som är ansvarig för brottet.

Bestämmelserna i vanlig lag om preskription gäller även i fråga om yttrandefrihetsbrott.

4 5 I vanlig lag kan finnas bestämmelser om rätt för målsägande att väcka åtal för yttrandefrihetsbrott eller att ange sådana brott till åtal.

55 Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats utan att det finns någon som enligt 9 kap. är ansvarig för brottet, får åklagaren eller målsäganden i stället ansöka om konfiskering eller om förbud enligt 8 kap. 22 5. Detsamma gäller om inte stämning här i riket kan delges den som är ansvarig för brottet.

11 KAP.

Särskilda tvångsmedel

1 5 Om det finns anledning att anta att en tryckt skrift eller en ljud- eller bildupptagning kommer att konfiskeras på grund av ett yttrandefrihetsbrott, får skriften eller upptagningen tas i beslag i väntan på avgörandet. Om det finns anledning att anta att det kommer att utfärdas ett förbud enligt 8 kap. 22 5, får det utfärdas ett provisoriskt förbud mot framförande.

25 Om det finns anledning att anta att det kommer att utfärdas ett utgivningsförbud enligt 8 kap. 23 5, får det utfärdas ett provisoriskt utgiv-

ningsförbud.

35 Sådana beslut som avses i 1 och 255 fattas av rätten. Innan talan har väckts vid domstol får ocksåjustitiekanslern fatta sådana beslut i fråga om yttrandefrihetsbrott som hör under allmänt åtal. Besluten förfaller, om inte justitiekanslern inom två veckor väcker åtal eller ansöker om konfiskering eller förbud mot framförande.

45 Gäller ett förordnande om beslag eller om förbud enligt 1 eller 2 5 när rätten avgör målet, skall rätten pröva om förordnandet skall bestå. Om handläggningen avslutas utan att framställningens brottslighet har prövats och en ny talan om konfiskering eller förbud mot framförande kan förmodas bli väckt, kan rätten bestämma att förordnandet skall bestå underen av rätten bestämd tid. Om talan inte väcks inom denna tid, förfaller förordnandet.

5 5 Varje förordnande om beslag eller om förbud enligt 1 5 skall ange det eller de avsnitt av framställningen som har föranlett beslaget. Förordnandet gäller endast den särskilda del av framställningen, där dessa avsnitt förekom-

mer.

• Sida 155
•  Original

65 Varje förordnande om beslag eller om förbud enligt 1 eller 2 5 skall genast verkställas av polismyndigheterna. Av 7 kap. 7 5 följer att det är förbjudet att sprida en sådan tryckt skrift eller ljud- eller bildupptagning som har tagits i beslag enligt 1 5.

7 5 Ett beslag enligt 1 5 av en tryckt skrift eller av en ljud- eller bildupptagning skall verkställas endast i fråga om de exemplar som är avsedda för spridning.

Ett bevis om förordnande om beslag eller om förbud enligt 1 eller 2 5 skall gratis tillställas den som förordnandet verkställs hos samt, när det gäller en skrift eller en upptagning, den som har framställt denna. Om ett förordnande innebär förbud mot framförande, skall om möjligt dessutom ett bevis om förordnandet anslås vid lokalen för framförandet.

8 5 När ett förordnande om beslag eller om förbud enligt 1 eller 2 5 har hävts eller förfallit, skall verkställandet genast upphöra och följderna av de vidtagna åtgärderna undanröjas i största möjliga utsträckning.

95 Om någon, medan riket är i krig eller krigsfara, vid en avdelning av försvarsmakten anträffar en tryckt skrift eller en ljud- eller bildupptagning som uppenbart är straffbar såsom uppvigling enligt 8 kap. 13 5 och som kan förleda någon krigsman att åsidosätta sin tjänsteplikt. får skriften eller upptagningen tas i förvar i väntan på förordnande om beslag. Behörig att fatta beslut är den befattningshavare som enligt vanlig lag har bestraffningsrätt över personal vid avdelningen. I trängande fall får beslutet fattas av någon annan befattningshavare enligt bestämmelser i vanlig lag. Beslutet skall snarast möjligt anmälas till den behörige befattningshavaren. Denne skall genast pröva om skriften eller upptagningen skall förbli i förvar.

105 Beslut av den befattningshavare som avses i 95 andra stycket första meningen skall genast anmälas tilljustitiekanslern. Denne skall genast pröva om skriften eller upptagningen skall tas i beslag. En skrift eller upptagning som inte tas i beslag skall genast släppas.

11 5 En periodisk skrift som sprids i strid mot ett utgivningsförbud får tas i beslag enligt reglerna i vanlig lag om beslag av föremål som kan förklaras förverkade.

12 5 För utredningen iett yttrandefrihetsmål får högst femton exemplar av en tryckt skrift eller en ljud- eller bildupptagning tas i beslag. Därvid gäller bestämmelserna i 3 5, 5 5, 65 första stycket och 8 5. I övrigt skall bestäm- melserna i vanlig lag om beslag tillämpas.

12 KAP. Skadestånd

15 Skadestånd får inte dömas ut på grund av innehållet i en offentlig framställning i andra fall än när framställningen innebär ett yttrandefrihets— brott.

• Sida 156
•  Original

Om skadestånd på grund av sådana brott som avses i 8 kap. 2 eller 3 5 gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag.

25 Den som enligt 9 kap. bär det straffrättsliga ansvaret för en offentlig framställning ansvarar även för skadestånd. Skadeståndet kan också krävas ut, beträffande periodiska skrifter av dessas ägare och beträffande andra tryckta skrifter av deras förläggare. Beträffande rundradioprogram, ljud- och bildupptagningar, sceniska framställningar och utställningar kan skadestån- det krävas ut även av den som bedriver verksamheten; närmare bestämmel- ser meddelas i vanlig lag.

3 5 Om den som skulle bära det straffrättsliga ansvaret inte har någon känd hemortsadress i riket när brottet förövas och inte heller kan påträffas i riket under rättegången och ansvaret till följd därav övergår på någon annan enligt 9 kap. 3, 8 eller 13 5, får skadestånd krävas ut även av den förre, i den mån det kan ske enligt vanlig lag.

4 5 Om någon ansvarar för skadestånd enligt 2 5 i egenskap av ställföreträ- dare för en juridisk person, får skadestånd krävas ut även av den juridiska personen, i den mån det kan ske enligt vanlig lag. Motsvarande regel gäller när någon ansvarar för skadestånd i egenskap av förmyndare eller god

man.

55 Om flera ansvarar för skadestånd med anledning av ett yttrandefrihets- brott, bär de ansvaret solidariskt. Det inbördes ansvaret fördelas mellan dem

enligt vanlig lag.

6 5 Bestämmelserna i 8 kap. 20 5och 9 kap. 16 5 gäller även vid prövningen av skadeståndsanspråk.

75 Om någon döms för förtal eller förolämpning i en periodisk skrift, kan domstolen på yrkande av motparten förordna att domen skall införas helt eller delvis i ett senare nummer av skriften.

8 5 Skadestånd med anledning av ett yttrandefrihetsbrott får dömas ut, även om brottet är preskriberat eller om det finns något annat hinder för prövning

av åtal.

13 KAP.

Rättegången i yttrandefrihetsmål

] 5 Yttrandefrihetsmål tas upp av tingsrätterna i de domkretsar där länssty- relserna är belägna. Regeringen får bestämma att även andra tingsrätter skall ta upp yttrandefrihetsmål.

Som yttrandefrihetsmål betraktas 1. mål om ansvar eller skadestånd på grund av yttrandefrihetsbrott. 2. mål enligt 10 kap. 5 5 om konfiskering eller förbud mot framförande, 3. mål om ansvar eller skadestånd på grund av brott som avses i 8 kap. 3 5.

Om målet gäller ett brott som avses i 8 kap. 3 5 tredje stycket och den som har anskaffat uppgiften inte har vare sig offentliggjort den eller meddelat den

• Sida 157
•  Original

till någon annan för offentliggörande enligt 1 kap. 6 5,skall målet handläggas som yttrandefrihetsmål endast om det är uppenbart att han har avsett att uppgiften skulle offentliggöras på något av de sätt som anges i den senast nämnda paragrafen.

2 5 l yttrandefrihetsmål skall frågan om en framställning är brottslig eller om ett brott i övrigt har förövats prövas av enjury, om inte parterna på båda sidor avstår från detta. Frågan om vad som har yttrats och om den tilltalade är ansvarig skall dock prövas enbart av rätten.

35 Juryn skall ha nio medlemmar. Om minst sex av dessa är ense om att det föreligger ett brott, skall juryns utslag anses fällande. 1 så fall skall också rätten pröva frågan. Rätten får dock inte tillämpa en strängare straffbestämmelse än vadjuryn har gjort. Vad som nu har sagts om rättens prövning gäller även den prövning som högre rätt skall göra efter ett överklagande. Omjuryutslaget inte är fällande, skall den tilltalade frikånnas; domen kan inte överklagas.

45 I varje län skall det finnas tjugofyra jurymän, fördelade på två grupper med sexton i den första gruppen och åtta i den andra. Jurymännen i den andra gruppen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol. Jurymännen väljs för en tid av fyra år. Valet förrättas av landstinget. Om ett län består av en enda primärkommun, väljs jurymännen av kommun- fullmäktige. Om det i länet finns någon primärkommun som inte tillhör landstingskommunen, förrättas valet av landstinget och primärkommunens fullmäktige; länsstyrelsen fördelar antaletjurymän i vardera gruppen mellan landstingskommunen och primärkommunen med ledning av folkmängden. Valet skall vara proportionellt. Närmare bestämmelser om val av jurymän meddelas i vanlig lag.

55 Till jurymän skall utses myndiga svenska medborgare, som är bosatta inom länet. De bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Enjuryman som har fyllt sextio år får avsäga sig uppdraget. Om enjuryman vill avgå tidigare. prövar tingsrätten om han har giltiga skäl. Om en juryman upphör att vara valbar, förfaller uppdraget.

6 5 Om en juryman avgår eller hans uppdrag förfaller. skall den församling som har valt honom anställa fyllnadsval för återstoden av valperioden. 1 landstingets ställe får dess förvaltningsutskott välja juryman för tiden till landstingets nästa möte.

7 5 Val avjurymän får överklagas hos tingsrätten. Även om ett sådant val inte överklagas skall tingsrätten pröva de valdas behörighet. Tingsrättens beslut får överklagas hos hovrätten enligt bestämmelserna om överklagande av slutliga beslut i rättegång. Hovrättens beslut får inte överklagas. De som har valts till jurymän får. om rätten inte bestämmer motsatsen. utöva sina uppdrag även om valet överklagas.

85 Tingsrätten skall föra upp jurymännen på en lista. Varje grupp skall tas upp för sig.

• Sida 158
•  Original

95 Juryn i ett visst mål bildas på följande sätt. Först skall tingsrätten pröva om någon av jurymännen är jävig; bestäm— melserna i vanlig lag om jäv mot domare skall tillämpas. Sedan får vardera parten utesluta tre inom den första gruppen och en inom den andra.

Slutligen skall rätten lotta bort så många att sex finns kvar i den första gruppen och tre i den andra. De som lottas bort blir suppleanter.

10 5 Om det finns flera parter på ena sidan och bara en av dem begagnar sin uteslutningsrätt, gäller den uteslutning han gör för dem alla. Om flera medparter vill utesluta olika jurymän, skall tingsrätten göra uteslutningen genom lottning.

11 5 Ingen får utan laga förfall dra sig undan att tjänstgöra ijury.

Om jäv eller laga förfall medför att ett tillräckligt antal jurymän inte kan erhållas, skall tingsrätten för varje juryman som behövs nominera tre behöriga personer, som inte förut har uteslutits i samma mål. Av dessa tre får vardera parten utesluta en. Om detta inte sker, företar tingsrätten lottning. Den återstående skall tjänstgöra som juryman.

125 Om det i ett mål om ansvar för yttrandefrihetsbrott förs talan om skadestånd mot någon annan än den tilltalade, skall den tilltalade även för medpartens räkning vidta de åtgärder som anges i 2 5, 9 5 tredje stycket och 11 5 andra stycket. 1 mål enligt 10 kap. 5 5 om konfiskering eller förbud mot framförande skall den uteslutning som skulle ha ankommit på parterna ersättas av lottning. Denna företas av tingsrätten.

135 Om frågan om ett brott har förövats har blivit prövad i ett yttrandefri- hetsmål om ansvar för brottet, skall samma fråga inte prövas på nytt i ett yttrandefrihetsmål som rör endast skadestånd, konfiskering eller förbud mot framförande.

14 5 Närmare bestämmelser om rättegången i yttrandefrihetsmål meddelas i vanlig lag.

Om det inom ett län finns flera tingsrätter som får ta upp yttrandefrihets- mål, skall de uppgifter som avses i 5 5 andra stycket samt i 7 och 8 55 fullgöras av den tingsrätt som regeringen bestämmer.

14 KAP.

Tryckta skrifter och ljud- och bildupptagningar som har framställts utomlands

15 Denna grundlag är tillämplig på sådana skrifter som har tryckts utomlands, om de har blivit utgivna här i riket. Detsamma gäller sådiana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som har framställts utomlands.

2 5 Om en periodisk skrift som trycks utomlands huvudsakligen är avsedd att spridas här i riket, gäller bestämmelserna i 5 kap. i tillämpliga delar. Vad som sägs där om ägarens behörighet skall dock inte gälla.

• Sida 159
•  Original

En periodisk skrift som är tryckt utomlands och inte huvudsakligen är avsedd att spridas här i riket får ges ut utan utgivningsbevis. Om det finns ett sådant bevis, gäller föreskrifterna i första stycket.

35 Bestämmelserna i denna grundlag om ansvar för den som har tryckt en skrift skall i fråga om skrifter som har tryckts utomlands gälla den som har låtit lämna ut skrifterna för spridning häri riket. Om det inte kan visas vem han är eller om han inte var bosatt häri riket när skriften gavs ut här, skall bestämmelserna i stället gälla utspridaren.

45 Skrifter eller ljud- och bildupptagningar som har framställts utomlands skall i vissa fall bevaras för granskning eller lämnas till bibliotek eller arkiv. Föreskrifter om detta finns i vanlig lag.

5 5 Bestämmelsernai 1 kap. 6 5 skall gälla även till förmån för den som lämnar uppgifter för offentliggörande i sådana tryckta skrifter, ljudupptagningar eller upptagningar av rörliga bilder som framställs utomlands eller i radioprogram som anordnas av utländska programföretag och till förmån för den som anskaffar uppgifter för sådant uppgiftslämnande.

Den som har lämnat en uppgift enligt första stycket får dock fällas till ansvar enligt vanlig lag, om han därigenom har gjort sig skyldig till 1. ett brott mot rikets säkerhet,

2. ett utlämnande ellertillhandahållande som avses i 8 kap. 3 5 första stycket 2 eller 3. 3. ett uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt.

Första stycket hindrar inte att den som har anskaffat en uppgift fälls till ansvar enligt vanlig lag, om han därigenom har gjort sig skyldig till ett brott mot rikets säkerhet.

Mål om ansvar eller skadestånd på grund av brott enligt andra eller tredje stycket skall handläggas som yttrandefrihetsmål. ] tredje styckets fall skall dock 13 kap. 1 5 tredje stycket tillämpas.

65 Bestämmelserna i 4 kap. om rätt till anonymitet för den som har lämnat uppgifter för offentliggörande gäller även om uppgifterna är avsedda att offentliggöras utomlands. Det undantag som anges i 4 kap. 3 5 andra stycket 3 skall dock omfatta också andra brott mot rikets säkerhet än dem som avses där.

75 1 de hänseenden som inte har behandlats i l — 6 55 i detta kapitel skall, i fråga om sådana tryckta skrifter, ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder som är framställda utomlands och ges ut här. gälla vad som är föreskrivet i 1 kap., 2 kap., 4 kap., 5 kap., 7 kap. 3— 5 och 7 55, 8 kap., 9 kap. 1, 2,5 — 7,10.12,13.15 och 1655 samt 10— 13 kap.

15 KAP.

Allmänna bestämmelser

15 Bestämmelserna i regeringsformen och i vanlig lag om resning skall tillämpas i yttrandefrihetsmål även i de fall då jury har deltagit. Om det beviljas resning i ett mål därjury har deltagit och resningen grundas

• Sida 160
•  Original

på någon omständighet som kan antas ha inverkat påjuryns prövning, skall målet på nytt tas upp införjury av den tingsrätt som har dömt i målet. Om resning beviljas till den tilltalades förmån, får dock domen ändras omedelbart om saken är uppenbar.

25 Om en högre rätt till tingsrätten återförvisar ett yttrandefrihetsmål där jury har deltagit och målet till följd av detta på nytt skall tas upp införjury, skall 13 kap. 9 — 13 55 tillämpas.

35 Yttrandefrihetsmål och andra mål och ärenden enligt denna grundlag skall behandlas skyndsamt.

4 5 l alla hänseenden, som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i vanlig lag som har beslutats med stöd av den, gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag eller i förordning.

Utlänningaräri fråga om yttrandefriheten likställda med svenska medbor- gare. om inte något annat följer av regeringsformen, av denna grundlag eller av vanlig lag.

• Sida 161
•  Original

1 KAP.

Yttrandefrihetens grunder

] 5 Bestämmelserna i denna grundlag syftar till att säkra ett fritt menings- utbyte och en allsidig upplysning.

2 5 Varje svensk medborgare har rätt att offentligen framföra sina tankar och åsikter. Han har också rätt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter offentligen i vilket ämne som helst. I dessa rättigheter får inte göras andra begränsningar än de som följer av denna grundlag.

Beträffande tryckfriheten gäller vad som är föreskrivet i tryckfrihets- förordningen.

35 Varje svensk medborgare har rätt att, med endast de begränsningar som följer av denna grundlag, bedriva verksamhet för

1. offentligt framförande av dramatik, musik, pantomim, balett. kabaré eller andra liknande framställningar från scen eller estrad (scenisk framställ- ning),

2. offentlig visning av filmer eller andra upptagningar av rörliga bilder (biografföreställning),

3. offentlig uppspelning av ljudupptagningar,

4. offentligt utställande av bilder eller andra föremål (utställning).

45 Varje svensk medborgare eller svensk juridisk person har rätt att, med endast de begränsningar som följer av denna grundlag, framställa, till riket införa och bland allmänheten sprida ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Samma rätt gäller i fråga om radio- och televisionsmottagare och apparatur för inspelning, överföring eller återgivning av ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder.

55 Varje svensk medborgare har rätt att för eget bruk inneha radio- och televisionsmottagare. ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder och apparatur för inspelning, överföring eller återgivning av sådana upptag- ningar samt andra liknande föremål för förmedling av yttranden till allmänheten.

6 5 Varje svensk medborgare har rätt att till författare och andra upphovsmän samt till utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer lämna uppgifteri vilket ämne som helst för offentliggörande i rundradioprogram, ljudupptagningar eller

upptagningar av rörliga bilder. Han har också rätt att anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för ett sådant uppgiftsläm nande eller offentliggörande. [ dessa rättigheter får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

Bestämmelserna i första stycket om rätt att lämna och anskaffa uppgifter gäller också när det är meningen att uppgifterna skall offentliggöras ge nom sådana sceniska framställningar eller utställningar som har en utgivare.

75 Myndigheter och andra allmänna organ får inte lörhandsgranska yttranden eller andra framställningar som är avsedda att framföras offent— ligen. _ Sådana organ får inte heller, utan stöd i denna grundlag. på grund av innehållet i en känd eller väntad framställning förbjuda eller hindra ]. offentliggörande av yttranden eller andra framställningar.

2. sammankomster, demonstrationer eller utställningar.

85 När det allmänna stöder utgivningen av ljud- eller bildupptagningar eller sådan verksamhet som avses i 3 5, får stödet inte utformas eller fördelas så att att någon gynnas eller missgynnas på grund av sin åskådning i politiskt. religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende eller på grund av sina ställningstaganden i särskilda frågor.

95 Mötesfriheten eller demonstrationsfriheten får inte göras beroende av tillstånd av myndigheter eller andra allmänna organ. Ett sådant organ får upplösa en demonstration eller en allmän samman- komst endast för att motverka farsot eller för att avvärja uppkommen oordning som innebär antingen fara för person eller egendom eller allvarlig störning av trafiken.

105 Myndigheter och andra allmänna organ får inte utan stöd i denna grundlag ingripa mot någon på grund av att han har gjort bruk av yttrandefriheten i en offentlig framställning eller medverkat till sådant bruk.

11 5 Myndigheter och andra allmänna organ får inte i något fall ingripa mot en sådan ljudupptagning eller upptagning av rörliga bilder som är avsedd att spridas bland allmänheten, förrän upptagningen har blivit utlämnad för försäljning eller spridning på annat sätt (utgiven).

125 Upphovsmannen till en offentlig framställning som har formen av ett rundradioprogram eller en ljud- eller bildupptagning är inte skyldig att röja vem han är. Detsamma gäller den som har lämnat eller anskaffat en uppgift enligt 6 5. Bestämmelserna i första stycket gäller också när framställningen har offentliggjorts genom en sådan scenisk framställning eller utställning som har en utgivare. I fråga om den närmare innebörden av rätten till anonymitet enligt första och andra styckena gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i 3 kap. 2 — 6 55 tryckfrihetsförordningen.

• Sida 163
•  Original

2 KAP.

Yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde

l 5 I denna grundlag menas med offentlig framställning rundradioprogram, offentligen framförda ljud- och bildupptagningar samt sådana ljudupptag- ningar och upptagningar av rörliga bilder som är utgivna, sceniska framställningar,

utställningar, yttranden på plakat eller andra anslag vid demonstrationer, anföranden vid allmänna sammankomster.

25 I denna grundlag menas med rundradioprogram varje framställning i radio eller television som är avsedd för allmänheten. Närmare bestämmelser om vad som menas med rundradioprogram kan meddelas i vanlig lag.

35 De i 1 kap. 85 andra stycket och 95 tryckfrihetsförordningen gjorda förbehållen skall gälla även med avseende på offentliga framställningar enligt 1 5.

3 KAP.

Utgivning, framställning och spridning av offentliga framställningar

1 5 Det skall finnas en utgivare för varje rundradioprogram och för varje ljud- eller bildupptagning som är en offentlig framställning enligt 2 kap. 1 5. För varje scenisk framställning och för varje utställning får finnas en utgivare.

25 Varje svensk medborgare får vara utgivare. Också utlänningar får vara utgivare, om det medges i vanlig lag. Den som är utgivare skall vara bosatt i riket. Den som är omyndig eller i konkurs får inte vara utgivare. Utgivaren utses av den som bedriver verksamheten. En uppgift om vem som är utgivare skall vara tillgänglig för allmänheten. Vad som sägs i 5 kap. 3 5 andra stycket tryckfrihetsförordningen skall gälla även för de utgivare som avses i denna grundlag.

3 5 Närmare bestämmelser om utseende av utgivare och ersättare för utgivare och om sättet att hålla uppgiften om vem som är utgivare tillgänglig för allmänheten meddelas genom vanlig lag.

45 Bestämmelser om skyldighet att förse sådana ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder, som framställs i riket för att ges ut här, med uppgifter om vem som har framställt dem meddelas genom vanlig lag.

55 Föreskrifter om skyldighet att bevara exemplar av ljud- och bildupptag- ningar för granskning samt om skyldighet att lämna sådana exemplar till bibliotek eller arkiv meddelas genom vanlig lag.

6 5 Bestämmelserna i 6 kap. 2 — 4 55 tryckfrihetsförordningen om spridning av tryckta skrifter skall tillämpas även i fråga om offentliga framställningar enligt denna grundlag.

• Sida 164
•  Original

75 Genom vanlig lag får föreskrivas straff för den som bryter mot någon bestämmelse i 1 — 5 55 eller i en med stöd därav meddelad vanlig lag.

4 KAP. Yttrandefrihetsbrott

15 Om en gärning som enligt 7 kap. tryckfrihetsförordningen är ett tryckfrihetsbrott förövas genom en offentlig framställning enligt denna grundlag, skall gärningen anses som yttrandefrihetsbrott. Även i övrigt skall bestämmelserna i 7 kap. tryckfrihetsförordningen i tillämpliga delar gälla i fråga om yttranden i sådana offentliga framställningar.

2 5 Om ett yttrandefrihetsbrott har förövats genom ett rundradioprogram. en ljud- eller bildupptagning, en scenisk framställning eller en utställning, får domstolen utfärda förbud mot att på nytt offentligt framföra det brottsliga yttrandet. Förbudet skall förenas med vite. Förbudet skall gälla under en tid som bestäms i domen, dock under högst fem år från den dag då domen vinner laga kraft. Frågan om utdömandc av vite prövas enligt vad som är föreskrivet i vanlig lag.

3 5 Ansvaret för ett yttrandefrihetsbrott i ett rundradioprogram eller i en ljud- eller bildupptagning ligger på utgivaren. Om en ljudupptagning innehåller verk av högst tre upphovsmän, ligger dock ansvaret på dessa, om de har samtyckt till offentliggörandet och framträder öppet som upphovsmän.

I fråga om direktsända rundradioprogram kan undantag från vad som sägs i första stycket föreskrivas i vanlig lag.

45 Ansvaret för ett yttrandefrihetsbrott i en scenisk framställning eller i en utställning ligger på utgivaren, om det finns en sådan. Om utgivaren bevisar att någonting har offentliggjorts utan hans vetskap, ligger dock ansvaret för detta på dem som har medverkat till offentliggörandet. Om en utställning, för vilken det finns en utgivare. innehåller verk av högst tre upphovsmän, ligger ansvaret på dessa, om de har samtyckt till offentliggörandet och framträder öppet som upphovsmän.

55 Om en ljud- eller bildupptagning, en scenisk framställning eller en utställning offentliggörs genom rundradioprogram, ligger ansvaret på programmets utgivare.

6 5 Om inte annat följer av 5 5 ligger ansvaret för sådana yttrandefrihetsbrott som avses i 35 på den som ansvarar för att en utgivare utses,

1. om det inte finns någon utgivare när brottet förövas.

2. om det finns en utgivare men denne inte har den befogenhet som han skall ha enligt 3 kap. 25 tredje stycket.

3. om det finns en utgivare men en uppgift om vem han är inte har hållits tillgänglig,

4. om det finns en utgivare men denne inte har någon känd hemortsadress i riket när brottet förövas och han inte heller kan påträffas i riket under

rättegången.

• Sida 165
•  Original

Det ansvar som enligt 45 ligger på utgivaren för en scenisk framställning eller en utställning skall i de fall som anges i första stycket 2—4 i stället ligga på den som ansvarar för att en utgivare utses.

75 För yttrandefrihetsbrott som begås genom plakat eller andra anslag vid demonstrationer eller genom anföranden vid allmänna sammankomster är var och en som har medverkat ansvarig enligt vanlig lag. Detsamma gäller yttrandefrihetsbrott genom sceniska framställningar eller utställningar för vilka det inte finns någon utgivare.

8 5 Bestämmelsernai 1 kap. 4 5och 8 kap. 10— 12 55 tryckfrihetsförordningen skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om offentliga framställningar enligt denna grundlag.

9 5 Bestämmelserna i 9— 12 kap. tryckfrihetsförordningen om tillsyn och åtal, om särskilda tvångsmedel, om enskilt anspråk och om rättegången skall gälla även i fråga om offentliga framställningar enligt denna grundlag. Härvid skall följande iakttas:

]. Vad som sägs om tryckfrihetsbrott skall gälla yttrandefrihetsbrott.

2. l stället för vad som är föreskrivet om att någon åtgärd skall vidtas inom en viss tid från det att skriften utgavs skall gälla att åtgärden skall vidtas inom samma tid från det att framställningen utgavs eller på annat sätt offentliggjordes.

3. Den i 9 kap. 35 första stycket angivna tiden sex månader skall gälla i fråga om allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott genom rundradioprogram; tiden ett år skall gälla i fråga om övriga slag av yttrandefrihetsbrott.

4. Vad som föreskrivs i 9 kap. tillämpas så att, om konfiskering inte kan förekomma eller framstår som otillräcklig, åklagaren eller målsäganden får göra ansökan om förbud enligt 25 i detta kapitel.

5. Bestämmelserna i 10 kap. om beslag skall beträffande sceniska framställningar, biografföreställningar och utställningar gälla provisoriskt förbud mot framförande.

6. Det ansvar för enskilt anspråk som ägaren eller förläggaren har enligt 11 kap. 3 5 skall, när brottet har förövats genom ett yttrande i ett rundradiopro- gram, en ljud- eller bildupptagning, en scenisk framställning eller en utställning, i stället ligga på den som bedriver verksamheten; närmare bestämmelser meddelas i vanlig lag. Om enskilt anspråk på grund av brott som avses i 4 5 andra stycketeller 7 5 i detta kapitel gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag.

7. De mål som enligt 12 kap. är tryckfrihetsmål skall, när det är fråga om yttrandefrihetsbrott genom en offentlig framställning enligt denna grundlag, betraktas som yttrandefrihetsmål. Bestämmelserna i 12 kap. om tryck- frihetsmål skall i stället gälla yttrandefrihetsmål.

8. Närjury deltar i prövningen, skall frågan om vad som har yttrats och om den tilltalade är ansvarig prövas enbart av rätten.

• Sida 166
•  Original

5 KAP.

Övri ga bestämmelser

15 Bestämmelserna i 13 kap. tryckfrihetsförordningen om utrikes tryckta skrifter skall i tillämpliga delar gälla i fråga om ljud- och bildupptagningar som är offentliga framställningar enligt denna grundlag och som sprids här. Sådana upptagningar skall vid tillämpningen av 13 kap. 2 5jämställas med periodiska skrifter.

25 Bestämmelserna i 14 kap. 1 — 3 55 tryckfrihetsförordningen skall gälla även yttrandefrihetsmål och andra mål enligt denna grundlag. ] alla hänseenden, som inte har reglerats särskilt i denna grundlag eller i vanlig lag som har beslutats med stöd av den, gäller vad som är föreskrivet i vanlig lag eller i förordning. Utlänningar är i fråga om yttrandefriheten likställda med svenska medbor- gare, om inte något annat följer av regeringsformen, av denna grundlag eller av vanlig lag.

35 Närmare bestämmelser om utseende av utgivare och om sättet att hålla uppgiften om vem som är utgivare tillgänglig för allmänheten meddelas genom vanlig lag.

• Sida 167
•  Original

Bilaga3 Tryckfrihetsförordning

1 KAP. Om tryckfrihet

1 5 Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplys- ning.

l överensstämmelse med de i första stycket angivna grunderna för en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan som är att anse som upphovsman till framställning i skriften, till skriftens utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.

Vidare skall envar äga rätt att, om ej annat följer av denna förordning, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för att offent- liggöra dem i tryckt skrift eller för att lämna meddelande som avses i föregående stycke.

25 Någon tryckningen föregående granskning av skrift eller något förbud mot tryckning därav må ej förekomma. Ej heller vare tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att på grund av skrifts innehåll, genom åtgärd som icke äger stöd i denna förordning, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.

3 5 För missbruk av tryckfriheten eller medverkan däri må ej någon i annan ordning eller i annat fall än denna förordning bestämmer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag.

• Sida 168
•  Original

168

45 Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridig- het, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Vid bestämmande av påföljd, som enligt denna förordning är förenad med missbruk av tryckfriheten, skall, då meddelad uppgift påkallat rättelse, särskilt beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmänhetens kännedom.

55 Denna förordning äger tillämpning å skrift, som framställts i tryckpress. Den skall ock tillämpas å skrift, som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande, om

1. utgivningsbevis gäller för skriften; eller

2. skriften är försedd med beteckning, som utvisar att den är mångfaldi- gad, samt i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat skriften och om ort och år för mångfaldigandet.

Bestämmelse i förordningen som har avseende å skrift som framställts i tryckpress eller å tryckning skall, när ej annat angives, äga motsvarande tillämpning å annan skrift, varå förordningen enligt första stycket är tillämplig, eller å mångfaldigande av sådan skrift.

Till skrift hänföres bild, även om den ej åtföljes av text.

65 Tryckt skrift skall, för att anses såsom sådan, vara utgiven. Skrift anses utgiven, då den blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt; vad nu sagts gälle dock icke myndighets tryckta handlingar, om de ej äro tillgängliga för envar.

75 Med periodisk skrift förstås tidning, tidskrift eller annan sådan tryckt skrift, som enligt utgivningsplanen är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen, 'samt därtill hörande löpsedlar och bilagor. Sedan utgivningsbevis för skriften meddelats, skall denna, till dess beviset återkallas, anses som periodisk.

85 Privilegier å skrifters utgivande må icke meddelas; regeringen dock obetaget att förnya sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta privilegier, varje gång på högst tjugu år. Om den rätt, som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk eller framställare av fotografisk bild, och om förbud mot att återgiva litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt, som kränker den andliga odlingens intressen, gälle vad i lag är stadgat.

95 Utan hinder av denna förordning gäller vad i lag är stadgat

1. om förbud mot kommersiell annons i den mån annonsen användes vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror;

2. om förbud mot offentliggörande i yrkesmässig kreditupplysnings- verksamhet av kreditupplysning, som innebär otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet eller som innehåller oriktig eller missvisande uppgift, om ersättningsskyldighet för sådant offentliggörande samt om rättelse av oriktig eller missvisande uppgift;

• Sida 169
•  Original

3. om ansvar och ersättningsskyldighet som avser det sätt på vilket uppgift eller underrättelse anskaffats.

2 KAP.

Om allmänna handlingars offentlighet

] 5 Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar.

25 Rätten att taga del av allmänna handlingar får begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till

1. rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation,

2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn, intresset att förebygga eller beivra brott, det allmännas ekonomiska intresse, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, intresset att bevara djur- eller växtart. Begränsning av rätten att taga del av allmänna handlingar skall angivas noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om så i visst fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Efter bemyndi- gande i sådan bestämmelse får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Utan hinder av andra stycket får i bestämmelse som där avses riksdagen eller regeringen tilläggas befogenhet att efter omständigheterna medgiva att viss handling lämnas ut.

serves—»

35 Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 5 är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Upptagning som avses i första stycket anses förvarad hos myndighet, om upptagningen är tillgänglig för myndigheten för överföring i sådan form att den kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Detta gäller dock ej upptagning som ingår i personregister, om myndigheten enligt lag eller förordning eller särskilt beslut, som grundar sig på lag, saknar befogenhet att göra överföringen. Med personregister förstås register, förteckning eller andra anteckningar som innehålla uppgift som avser enskild person och som kan hänföras till denne.

45 Brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet anses som allmän handling, om handling- en gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning.

55 Med myndighet likställas i detta kapitel riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

• Sida 170
•  Original

65 Handling anses inkommen till myndighet, när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. I fråga om upptagning som avses i 3 5 första stycket gäller i stället att den anses inkommen till myndighet närannan har gjort den tillgänglig för myndigheten på sätt som angives i 3 5 andra stycket. Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling som enligt tillkännagi- vande skall avlämnas i förseglat omslag anses ej inkommen före den tidpunkt som har bestämts för öppnandet. Åtgärd som någon vidtager endast som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring av handling,som myndighet har tillhandahållit, skall ej anses leda till att handling är inkommen till den myndigheten.

75 Handling anses upprättad hos myndighet, när den har expedierats. Handling som ej har expedierats anses upprättad när det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen ej hänför sig till visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. I stället för vad som föreskrives i första stycket gäller att handling anses upprättad,

1. diarium,journal samt sådant register eller annan förteckning som föres fortlöpande, när handlingen har färdigställts för anteckning eller införing,

2. dom och annat beslut, som enligt vad därom är föreskrivet skall avkunnas eller expedieras, samt protokoll och annan handling i vad den hänför sig till sådant beslut, när beslutet har avkunnats eller expedierats,

3. annat myndighets protokoll och därmed jämförliga anteckningar, när handlingen harjusterats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts, dock ej protokoll hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens eller kommuns revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunal myndighet i ärende som denna endast bereder till avgörande.

85 Har organ som ingår i eller är knutet till ett verk eller liknande myndighetsorganisation överlämnat handling till annat organ inom samma myndighetsorganisation eller framställt handling för sådant överlämnande, skall handlingen ej anses som därigenom inkommen eller upprättad i annat fall än då organen uppträda som självständiga i förhållande till varandra.

95 Hos myndighet tillkommen minnesanteckning som ej har expedierats skall ej heller efter den tidpunkt då den enligt 7 5 är att anse som upprättad anses som allmän handling hos myndigheten, om den icke tages om hand för arkivering. Med minnesanteckning förstås promemoria och annan uppteck- ning eller upptagning som har kommit till endast för ärendes föredragning eller beredning, dock ej till den del den har tillfört ärendet sakuppgift. Utkast eller koncept till myndighets beslut eller skrivelse och annan därmed jämställd handling som ej har expedierats anses ej som allmän handling, såvida den icke tages om hand för arkivering.

105 Handling som förvaras hos myndighet endast som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning anses ej som allmän handling hos den myndigheten.

• Sida 171
•  Original

11 5 Som allmän handling anses ej

1. brev, telegram eller annan sådan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för befordran av meddelande,

2. meddelande eller annan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift som utgives genom myndigheten,

3. tryckt skrift, ljud- eller bildupptagning eller annan handling som ingår i bibliotek eller som från enskild har tillförts allmänt arkiv uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål eller privata brev, skrifter eller upptagningar som eljest ha överlämnats till myndighet uteslu- tande för ändamål som nu angivits,

4. upptagning av innehållet i handling som avses i 3, om upptagningen förvaras hos myndighet där den ursprungliga handlingen ej skulle vara att anse som allmän.

12 & Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart detär möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.

Myndighet är icke skyldig att tillhandahålla handling på stället, om betydande hinder möter. I fråga om upptagning som avses i 3 & första stycket föreligger ej heller sådan skyldighet, om sökanden utan beaktansvärd olägenhet kan taga del av upptagningen hos närbelägen myndighet.

135 Den som önskar taga del av allmän handling har även rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. Myndighet är dock ej skyldig att lämna ut upptagning för automatisk databehandling i annan form än utskrift. Ej heller föreligger skyldighet att framställa kopia av karta, ritning, bild eller annan i 3 & första stycket avsedd upptagning än som nyss har angivits, om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

145 Begäran att få taga del av allmän handling göres hos myndighet som

förvarar handlingen.

Begäran prövas av myndighet som angives i första stycket. Om särskilda skäl föranleda det, får dock i bestämmelse som avses i 2 & andra stycket föreskivas att prövningen vid tillämpningen av bestämmelsen skall ankom- ma på annan myndighet. Ifråga om handling som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet kan även genom förordning föreskrivas att endast viss myndighet får pröva frågan om utlämnande. I de nu nämnda fallen skall begäran om utlämnande genast hänskjutas till behörig myndighet.

15 5 Om annan än riksdagen eller regeringen avslår begäran att få taga del av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den, får sökanden föra talan mot beslutet, Talan mot beslut av statsråd skall föras hos regeringen och talan mot beslut av annan myndighet hos domstol.

Iden i 2 ä omnämnda lagen skall närmare angivas hur talan mot beslut som

• Sida 172
•  Original

avses i första stycket skall föras. Sådan talan skall alltid prövas skynd- samt.

Angående rätt att föra talan mot beslut av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

16 5 Anteckning om hinder att lämna ut allmän handling får göras endast på handling som omfattas av bestämmelse som avses i 2 5 andra stycket. Härvid skall tillämplig bestämmelse angivas.

3 KAP.

Om rätt till anonymitet

15 Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn eller sin pseudonym eller signatur utsättas å skriften. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 5 tredje stycket, så ock i fråga om utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk.

25 I mål som rör tryckfrihetsbrott må fråga ej väckas om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 5 tredje stycket, ej heller om vem som är utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. Om för skrift, som ej är periodisk, författare eller utgivare har angivits å skriften med namn eller med pseudonym eller signatur, som enligt vad allmänt är känt åsyftar bestämd person, eller någon i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller utgivaren eller inför domstol i målet självmant avgivit sådant erkän- nande, må dock frågan om han är ansvarig behandlas i målet. Fråga om vem som är ansvarig för brott enligt 7 kap. 3 5 må utan hinder av första stycket handläggas i samma rättegång som mål som där angives.

35 Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter må icke röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 5 tredje stycket eller är utgivare av skrift som ej är periodisk, om ej

1. denne har samtyckt därtill;

2. fråga därom får väckas enligt 2 5 första stycket;

3. fråga är om brott som angives i 7 kap. 3 5 första stycket 1;

4. fråga är om brott enligt 7 kap. 2 5 eller 3 5 första stycket 2 eller 3 och rätten finner det erforderligt att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för brottet har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen;

5. rätten av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift i saken lämnas vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran.

45 Myndighet eller annat allmänt organ må ej efterforska författaren till framställning som införts eller varit avsedd att införas i tryckt skrift, den som utgivit eller avsett att utgiva framställning i sådan skrift eller den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 5 tredje stycket,i vidare mån än som erfordras för

• Sida 173
•  Original

åtal eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med denna förordning. Får efterforskning förekomma, skall därvid beaktas den i 3 5 angivna tystnadsplikten.

5 5 Utsätter någon mot författarens eller,i fall som avsesi ] 5, mot utgivarens eller meddelarens vilja å tryckt skrift dennes namn, pseudonym eller signatur eller åsidosätter någon sin tystnadsplikt enligt 3 5, straffes med böter eller fängelse i högst ett år. Lag samma vare, om å skriften såsom författare, utgivare eller meddelare utsättes namnet å eller pseudonymen eller signatu- ren för annan person än den verkliga författaren, utgivaren eller meddela- ren.

För efterforskning i strid med 4 5 första punkten dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket må väckas endast om målsäganden anmält brottet till åtal.

65 Med författare likställes i detta kapitel annan som är att anse som upphovsman till framställning som införts eller är avsedd att införas i tryckt

skrift.

4 KAP.

Om tryckta skrifters framställning

15 Rätt att själv eller med biträde av andra genom tryckpress framställa tryckalster skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person.

25 Skrift, som i riket framställes genom tryckpress eller som här mångfal- digas genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande och för vilken gäller utgivningsbevis, skall innehålla tydliga uppgifter om vem som har tryckt eller eljest mångfaldigat skriften samt om ort och år för mångfaldigandet,om skriften är avsedd att utgivas i riket och ej är att hänföra till bild- eller tillfällighetstryck. Om utsättande av uppgifter som avses i första stycket å skrift, som mångfaldigas genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande och för vilken ej gäller utgivningsbevis, är föreskrivet i 1 kap. 5 5 första stycket.

35 Med bild- eller tillfällighetstryck förstås i denna förordning vykort och bildalbum, visitkort och notifikationer, adresskort, etiketter, blanketter, reklam- och emballagetryck samt annat affärstryck ävensom andra sådana tryckalster, allt under förutsättning att på grund av texten eller vad eljest framställes tryckfrihetsmissbruk kan anses uteslutet.

45 Om skyldighet att bevara exemplar av tryckt skrift för granskning och att lämna exemplar av skrift till bibliotek eller arkiv föreskrives i lag.

55 Den som framställer skrift och därvid bryter mot 2 5 första stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

• Sida 174
•  Original

5 KAP.

Om utgivning av periodisk skrift

15 Ägare till periodisk skrift skall vara svensk medborgare eller svensk juridisk person, om ej annat föreskrives i lag.

25 För periodisk skrift skall finnas en utgivare. Utgivare skall vara svensk medborgare, om ej annat föreskrives i lag. Han skall äga hemvist inom riket. Ej må den vara utgivare som är omyndig eller i konkurstillstånd.

35 Utgivare för periodisk skrift utses av dess ägare. Uppdrag att vara utgivare skall innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet. som sålunda tillkommer utgivaren, vare utan verkan.

45 Då utgivare utsetts, åligge ägaren att göra anmälan därom hos myndighet som angives i lag. Anmälan skall innehålla uppgift å utgivarens namn och hemvist. Vid anmälan skall fogas bevis att utgivaren fyller föreskrivna behörighetsvillkor samt förklaring av utgivaren att han åtagit sig uppdraget att vara utgivare.

55 Periodisk skrift må icke utgivas, innan bevis utfärdats att hinder enligt denna förordning icke möter för skriftens utgivning. Utgivningsbevis meddelas, på ansökan av ägaren, av myndighet som avses i 4 5.1 ansökan skola uppgivas skriftens titel och utgivningsort samt utgivningsplanen för skriften. Utgivningsbevis må ej utfärdas, innan anmälan om utgivare enligt 4 5 gjorts. Företer skriftens titel sådan likhet med titeln på skrift, för vilken ut- givningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling lätt kan ske, må ansökan avslås.

65 Utfärdat utgivningsbevis må återkallas:

1. om ägaren anmält att skriftens utgivning upphört;

2. om äganderätten till skriften övergått till någon som ej fyller föreskrivna behörighetsvillkor;

3. om utgivare ej finnes eller utgivaren ej fyller föreskrivna behörighets- villkor och behörig utgivare ej omedelbart utses;

4. om sex månader förflutit från den dag, då utgivningsbeviset utfärdades, utan att skriften utkommit;

5. om den skrift, som beviset avser, icke under något av de två senast förflutna kalenderåren å särskilda tider utkommit med minst fyra nummer eller häften;

6. om inom sex månader, sedan skriften första gången utkom, visas att beviset med hänsyn till Stadgandet i 5 5 sista stycket icke bort utfärdas; eller

7. om titeln å en skrift typografiskt sett givits sådan likhet med titeln å annan skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske samt rättelse ej omedelbart vidtages.

• Sida 175
•  Original

Beslut om återkallelse meddelas av myndighet som avses i 4 5. I ärenden, som avses i första stycket 2—7, skola, om det kan ske, ägaren och utgivaren erhålla tillfälle att yttra sig.

75 Har på grund av förhållande som avses i 6 5 första stycket 2, 3, 5 eller 7 utgivningsbevis återkallats, må likväl ej, innan två år förflutit sedan beslutet därom meddelades, utan medgivande av skriftens ägare utgivningsbevis utfärdas för annan skrift, vars titel företer sådan likhet med skriftens titel att förväxling lätt kan ske.

85 Är utgivaren ej längre behörig eller kommer hans uppdrag eljest att upphöra, åligge ägaren att genast draga försorg om att ny utgivare utses samt att därom göra anmälan hos myndighet som avses i 4 5. Angående sådan anmälan äge vad i 4 5 är föreskrivet motsvarande tillämpning; vid anmälan skall, om det kan ske, fogas bevis att den förre utgivaren erhållit del av anmälan.

95 För utgivare av periodisk skrift må finnas en eller flera ställföreträdare. Ställföreträdare utses av utgivaren. Då ställföreträdare utsetts, skall anmälan därom göras hos myndighet som avses i 4 5. Vid anmälan skall fogas bevis att ställföreträdaren fyller för utgivare föreskrivna behörighetsvillkor samt förklaring dels av ställföreträdaren att han åtagit sig uppdraget och dels av ägaren att han godkänt ställföreträdaren. Angående ställföreträdare gälle i övrigt vad i 2 5 andra stycket är stadgat. Kommer utgivarens uppdrag att upphöra, vare även uppdraget som ställfö- reträdare förfallet.

10 5 Utgivaren må, sedan anmälan om ställföreträdare blivit gjord, överläm- na åt denne eller, om flera ställföreträdare finnas, åt någon av dem att i utgivarens ställe utöva den befogenhet, som enligt 3 5 tillkommer utgiva-

ren. Kan det antagas att utgivaren på grund av sjukdom eller av annan tillfällig orsak oavbrutet under minst en månad ej kommer att utöva befogenheten som utgivare, skall han snarast överlämna denna till ställföreträdare. Finnes ej ställföreträdare eller kommer uppdraget för den eller dem som utsetts till ställföreträdare att upphöra, åligge utgivaren att genast draga försorg om att ställföreträdare utses och att anmälan därom sker på sätt i 9 5 är föreskri- vet.

11 5 Å varje nummer eller häfte av periodisk skrift skall utgivarens namn utsättas.

Är befogenheten som utgivare överlämnad till ställföreträdare,skall å varje nummer eller häfte av skriften, varom är fråga, angivas att ställföreträdaren inträtt som utgivare; sker det, erfordras ej att även utgivarens namn utsättes.

12 5 Utgiver ägare till periodisk skrift sådan skrift utan att utgivningsbevis finnes eller ägaren är behörig

eller underlåter ägaren att på sätt i 8 5 sägs draga försorg om att ny utgivare utses och göra anmälan därom

eller underlåter utgivare att,i fall som avses i 10 5 andra stycket, överlämna sitt uppdrag till ställföreträdare

• Sida 176
•  Original

eller utgiver någon periodisk skrift, för vars utgivning förbud enligt denna förordning meddelats eller som uppenbart utgör fortsättning av sådan skrift,

eller låter någon å periodisk skrift angiva sitt namn som utgivare eller ställföreträdare utan att vara behörig,

straffes med dagsböter; har skriften förklarats brottslig eller äro om- ständigheterna eljest synnerligen försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år.

13 5 Såsom i 12 5 sägs straffes den som i ansökan eller anmälan, som avses i detta kapitel, eller i förklaring, som bifogats sådan ansökan eller anmälan, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift.

145 Överträder utgivare vad i 11 5 är föreskrivet, vare straffet böter, lägst femtio och högst femhundra kronor. Vad nu sagts gälle ock ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare.

6 KAP. Om tryckta skrifters spridning

15 Rätt att själv eller med biträde av andra till salu hålla, försända eller annorledes sprida tryckta skrifter skall tillkomma varje svensk medborgare eller svensk juridisk person.

25 Utan hinder av denna förordning gälle vad i lag är stadgat för det fall att någon

1. förevisar pornografisk bild på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt eller utan föregående beställning med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon sådan bild;

2. bland barn och ungdom sprider tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran.

Beträffande spridande av sådan karta över Sverige eller del därav, som innehåller upplysning av betydelse för rikets försvar, eller av därmed jämförlig ritning eller bild meddelas närmare bestämmelser i lag.

35 Saknar skrift, som avses i 4 kap. 2 5 första stycket,där föreskriven uppgift eller är sådan uppgift eller uppgift enligt 1 kap. 5 5 första stycket 2 å skrift, som där åsyftas, utspridaren veterligt, oriktig, straffes utspridaren med böter, lägst femtio och högst femhundra kronor. För spridande av tryckt skrift som, utspridaren veterligt, lagts under beslag eller förklarats konfiskerad eller utgivits i strid mot förbud som enligt denna förordning meddelats för skriftens utgivning eller uppenbart utgör fortsätt- ning av skrift som avses med sådant förbud, vare straffet böter eller fängelse i högst ett år.

45 För tryckt skrifts försändande genom postverket eller annan allmän trafikanstalt skola ej på grund av skriftens innehåll gälla särskilda inskränk- ningar eller villkor. Vad nu sagts skall dock ej avse försändande, som innebär

• Sida 177
•  Original

överträdelse av vad i 3 5 är stadgat. Allmän trafikanstalt, som mottagit tryckt skrift för befordran, skall ej anses som skriftens utspridare.

7 KAP. Om tryckfrihetsbrott

15 Med tryckfrihetsbrott förstås i denna förordning brott, som innefattar otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan skrift.

25 Såsom tryckfrihetsbrott skall icke anses tillkännagivande i annons eller annat sådant meddelande, om ej av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för sådant brott kan ifrågakomma. Är i förening med omständighet, som icke omedelbart framgår av meddelandets innehåll, meddelandet straffbart, gälle vad därom är stadgat. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga om meddelande genom chiffer eller på annat sätt, som är hemligt för allmänheten.

35 Om någon lämnar meddelande,som avsesi 1 kap. 1 5tredje stycket,eller, utan att svara enligt 8 kap., medverkar till framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift, såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare och därigenom gör sig skyldig till

1. högförräderi, uppror, landsförräderi, landssvek, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild lag.

gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat. Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i 1 kap. 1 5 fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives i förevarande paragrafs första stycke 1, gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat.

45 Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med våld- samma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi;

2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd;

• Sida 178
•  Original

3. uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror;

4. landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, någon förleder krigsfolk hörande till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller andra som äro verksamma för försvaret av riket till myteri, trolöshet eller modlöshet eller genom osann framställning Sprider misströstan bland allmänheten eller begår annan dylik förrädisk gärning som är till men för försvaret eller för folkförsörjningen eller, om riket är helt eller delvis ockuperat av främmande makt utan att militärt motstånd förekommer, för motståndsverksamheten;

försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller lands- svek;

5. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

6. uppvigling, varigenom någon söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myngihet;

7. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äga tillämpning, någon sprider falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet,eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådant rykte eller påstående;

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg,av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse;

9. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klander- värd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med hänsyn till omständig- heterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den;

10. förtal av avliden, om gärning som avses under 9 är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne;

11. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom; eller

12. barnpornografibrott,varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till omstän- digheterna är försvarlig.

55 Såsom otillåtet offentliggörande i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar gärning som innefattar: ]. offentliggörande av uppgifter rörande förhållanden, vilkas röjande skulle enligt lag innefatta brott mot rikets säkerhet; 2. uppsåtligt offentliggörande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar;

• Sida 179
•  Original

3. röjande av uppgift, varigenom den som enligt 8 kap. svarar för skriften uppsåtligen åsidosätter tystnadsplikt som avses i den i 3 5 första stycket 3 angivna särskilda lagen.

65 Vad i lag är stadgat angående påföljd för brott, som avses i 4 och 555, gälle ock då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott. Angående enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott stadgas i 11 kap. Fälles den tilltalade för brott, som avses i 4 5 9,10 eller 11, må ock, då fråga är om periodisk skrift, på yrkande förordnas att domen skall införas i skriften.

75 Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras. Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

85 I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om otillåtet yttrande, som avses i 4 5 1-4, eller sådant enligt 5 5 l otillåtet offentliggörande som innefattar spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från det domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då riket befinner sig i krig. Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot ut- givningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på grund av brott.

8 KAP.

Ansvarighetsregler Om ansvaret för periodisk skrift

1 5 För tryckfrihetsbrott genom periodisk skrift svare den som var anmäld som utgivare, då skriften utgavs. Var ställföreträdare anmäld och har han inträtt som utgivare, svare ställföreträdaren.

25 Fanns ej utgivningsbevis, då skriften utgavs, eller var utgivare, som enligt 1 5 första stycket har att svara, ej längre behörig eller hade hans uppdrag eljest upphört, svare skriftens ägare. Ägare vare ock ansvarig, om utgivaren var utsedd för skens skull eller denne eljest, då skriften utgavs, uppenbart icke innehade den befogenhet, som enligt 5 kap. 3 5 skall tillkomma honom. Var ställföreträdare, vilken inträtt som utgivare, ej längre behörig, då skriften utgavs, eller hade hans uppdrag eljest upphört eller förelåg be- träffande ställföreträdaren förhållande, som i andra stycket sägs, svare utgivaren.

• Sida 180
•  Original

35 Kan det ej visas vem som var ägare, då skriften utgavs, svare i ägarens ställe den som tryckt skriften.

45 Sprider någon periodisk skrift, varå uppgift om vem som tryckt skriften saknas eller, utspridaren veterligt, är oriktig, och kan det ej utrönas vem som tryckt skriften, svare i stället för den som tryckt skriften utspridaren.

Om ansvaret för tryckt skrift, som ej är periodisk

55 För tryckfrihetsbrott genom tryckt skrift, som ej är periodisk, svare skriftens författare,om han på sätt i 3 kap. 2 5 sägs uppgivits vara författare till skriften. Författaren vare dock ej ansvarig, om skriften utgivits utan hans samtycke eller hans namn, pseudonym eller signatur utsatts därå mot hans vilja. 65 Är författare ej enligt 5 5 ansvarig för skrift, vilken innehåller eller är avsedd att innehålla bidrag av flera författare, och har på sätt i 3 kap. 2 5 sägs särskild utgivare för skriften uppgivits, svare utgivaren. För annan skrift än i första stycket avses svare utgivaren, allenast om författaren var avliden, då skriften utgavs. Utgivaren vare ej ansvarig, om hans namn, pseudonym eller signatur ut- satts å skriften mot hansvilja. Med utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås den som utan att vara skriftens författare, tillhandahållit den för tryckning och utgivning.

75 Är varken författare eller utgivare enligt 5 eller 6 5 ansvarig eller var han vid skriftens utgivning avliden, svare förläggaren. Med förläggare till tryckt skrift, som ej är periodisk, förstås den som omhänderhaft tryckning och utgivning av annans skrift.

85 Fanns ej förläggare eller kan det ej visas vem han är, svare i förläggarens ställe den som tryckt skriften.

95 I fråga om ansvar för utspridare av tryckt skrift, som ej är periodisk, äge vad i 4 5 stadgats motsvarande tillämpning.

Gemensamma bestämmelser

105 Hade den som enligt 2, 5, 6 eller 7 5 skulle ha att svara vid skriftens utgivning ej känt hemvist inom riket och kan ej helleri målet utrönas, var han häri riket uppehåller sig, skall ansvaret övergå å den som efter honom har att svara, dock ej å utgivare av tryckt skrift, som ej är periodisk, i annat fall än som avses i 6 5 första stycket eller å utspridare. Lag samma vare, om beträffande den som enligt 1,2, 5, 6 eller 7 5 skulle ha att svara förelåg omständighet, vilken enligt lag utesluter straflbarhet, samt den efter honom ansvarige ägt eller bort äga kännedom om omständig- heten.

11 5 Till omständighet, som enligt detta kapitel skulle medföra att annan än den tilltalade hade att svara, må hänsyn tagas allenast om den åberopas före

huvudförhandlingen.

• Sida 181
•  Original

12 5 Vid bedömande av fråga om ansvar för den som enligt detta kapitel har att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja.

9 KAP. Om tillsyn och åtal

15 Justitiekanslern skall vaka över att de gränser för tryckfriheten som angivas i denna förordning ej överskridas.

25 Justitiekanslern är ensam åklagare i mål om tryckfrihetsbrott. Ej må annan än justitiekanslern inleda förundersökning rörande tryckfrihetsbrott. Endast justitiekanslern och rätten äga besluta om tvångsmedel med anled- ning av misstanke om sådant brott, om ej annat är föreskrivet i denna förordning. Regeringen äger hos justitiekanslern anmäla skrift till åtal för tryck- frihetsbrott. 1 lag må föreskrivas att allmänt åtal för tryckfrihetsbrott må väckas endast efter regeringens medgivande. Justitiekanslern ärtillika ensam åklagare iannat tryckfrihetsmål än mål om tryckfrihetsbrott samt i mål som eljest avser brott mot bestämmelse i denna förordning; om befogenhet för riksdagens ombudsman att vara åklagare i mål som nu angivits gäller dock vad i lag är stadgat.

35 Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott skall väckas, i fråga om periodisk skrift för vilken vid utgivningen gällde utgivningsbevis inom sex månader och i fråga om annan skrift inom ett år från det skriften utgavs, vid påföljd att skriften eljest är från sådant åtal fri. Utan hinder av vad nu sagts må dock, sedan allmänt åtal inom nämnda tid blivit väckt, nytt åtal väckas mot annan, som är för brottet ansvarig. Vad i lag är stadgat om tid, inom vilken brott skall beivras för att påföljd för brott ej skall anses bortfallen, gälle även i fråga om tryckfrihetsbrott.

45 Angående målsägandes rätt att angiva tryckfrihetsbrott eller tala därå gälle vad i lag är stadgat.

55 Finnes ej någon, som enligt 8 kap. är för brottet ansvarig, eller kan ej stämning här i riket delgivas honom, må åklagaren eller målsäganden i stället för att väcka åtal göra ansökan om skriftens konfiskering.

10 KAP.

Om särskilda tvångsmedel

] 5 Förekommer anledning att tryckt skrift på grund av tryckfrihetsbrott kan konfiskeras, må i avbidan på beslut därom skriften läggas under beslag.

I avbidan på rättens beslut må ock, i fall som avses i 7 kap. 8 5, meddelas utgivningsförbud för periodisk skrift.

25 Innan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om skriftens konfiskering, må, om brottet hör under allmänt åtal, förordnande

• Sida 182
•  Original

enligt 1 5 om beslag och utgivningsförbud meddelas avjustitiekanslern. 1 lag må föreskrivas att även allmän åklagare äger förordna om beslag inom sitt verksamhetområde.

35 Då allmän åklagare förordnat om beslag, skall anmälan därom skynd- samt göras hosjustitiekanslern. Denne har att genast pröva huruvida beslaget skall äga bestånd.

45 Då justitiekanslern förordnat om beslag eller fastställt beslag varom allmän åklagare förordnat, skall åtal vara väckt eller ansökan om konfiskering av skriften gjord inom två veckor, sedanjustitiekanslern meddelade beslutet. Sker det ej, vare beslaget samt, om utgivningsförbud är därmed förenat. även förbudet förfallet.

55 Sedan åtal för tryckfrihetsbrott väckts eller ansökan hos rätten gjorts om skriftens konfiskering, äge rätten förordna om beslag och utgivningsförbud samt häva beslag eller förbud, som tidigare meddelats. Då målet avgöres, pröve rätten, om meddelat förordnande fortfarande skall bestå. Avvisas målet på den grund att rätten icke är behörig eller skiljer rätten eljest målet från sig utan att prövning av skriftens brottslighet ägt rum och finnes anledning antaga att talan om skriftens konfiskering kommer att föras i annat mål, äge rätten bestämma att förordnandet skall bestå under viss, av rätten utsatt tid. Väckes ej talan inom denna tid, vare förordnandet för— fallet.

65 Förordnande om beslag skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, som föranlett beslaget, och gälle endast band, del, nummer eller häfte, vari samma stycken förekomma.

75 Förordnande om beslag skall av polismyndighet genast verkställas. Angående förbud mot spridande av tryckt skrift, som lagts under beslag, är stadgat i 6 kap. 3 5.

85 Verkställande av beslag å tryckt skrift skall uteslutande omfatta de för Spridning avsedda exemplaren av skriften. Bevis om tryckt skrifts tagande i beslag skall utan avgift tillställas såväl den, hos vilken beslaget verkställes, som den som tryckt skriften. Beviset skall innehålla uppgift å det eller de stycken i skriften, vilka föranlett beslaget.

95 Då förordnande om beslag blivit hävt eller förfallit,skall verkställighet av beslaget genast gå åter.

10 5 upphävd.

11 5 Är riket i krig eller krigsfara och anträffas vid avdelning av försvars- makten tryckt skrift, som uppenbart innefattar sådan enligt 7 kap. 4 5 straffbar uppvigling att krigsman därigenom kan förledas åsidosätta sin tjänsteplikt. må skriften efter beslut av befattningshavare, som enligt lag har bestraff- ningsrätt över personal vid avdelningen, i avbidan på förordnande om beslag tagas i förvar.

Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut som avses i första stycket åtgärd som där sägs vidtagas av annan befattningshavare enligt bestämmelser som meddelas i lag. Anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos

• Sida 183
•  Original

befattningshavare som avses i första stycket. Denne har att genast pröva om skriften skall kvarbliva i förvar.

12 5 Då enligt 11 5 beslut meddelats angående tryckt skrifts tagande i förvar, skall anmälan därom, så snart ske kan, göras hosjustitiekanslern. Denne har att genast pröva, huruvida skriften skall läggas under beslag.

13 5 Angående beslag å periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivnings- förbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud,gä|le vad i allmänhet är stadgat om beslag å föremål,som må förklaras förverkat.

14 5 Exemplar av tryckt skrift, vilket skäligen kan antagas äga betydelse för utredning i tryckfrihetsmål, må tagas i beslag. Därvid gäller vad i 2 och 355, 5 5 första stycket, 6 5, 7 5 första stycket samt 9 5 är stadgat. I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad i allmänhet är föreskrivet om beslag.

11 KAP.

Om enskilt anspråk

] 5 Enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå att den skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Sådant anspråk må, om ej annat nedan stadgas,icke göras gällande mot annan än den som enligt 8 kap. svarar för brottet. Har på grund av omständighet, som avses i 8 kap. 10 5, ansvaret övergått å honom, må anspråket göras gällande även mot den som före honom haft att svara, om och i den om- fattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

Vad i 8 kap. 12 5 är stadgat i fråga om ansvar gälle ock beträffande enskilt anspråk.

Om enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 2 eller 3 5 gäller vad i lag är stadgat.

25 För enskilt anspråk, som må göras gällande mot utgivare av periodisk skrift eller ställföreträdare för denne, svare ock skriftens ägare. I fråga om annan tryckt skrift svare för anSpråk, som må göras gällande mot författaren eller utgivaren, även skriftens förläggare.

35 Har någon som laga ställföreträdare för juridisk person eller som för- myndare eller god man att svara för enskilt anspråk på grund av tryckfrihets- brott, må anspråket göras gällande även mot den juridiska personen eller mot den, för vilken förmyndaren eller gode mannen förordnats, om och i den omfattning sådant anspråk eljest enligt lag må göras gällande.

45 Skall någon enligt detta kapitel jämte annan svara för enskilt anspråk, svare de en för båda och båda för en. Om bestämmande av ansvarigheten mellan dessa inbördes gälle vad eljest är stadgat.

55 Enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott må göras gällande utan hinder av att fråga om ansvar för brottet förfallit eller talan därom eljest ej kan föras.

• Sida 184
•  Original

12 KAP.

Om rättegången i tryckfrihetsmål

1 5 Tryckfrihetsmål upptagas av tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelse har sitt säte. Förekommer anledning att även annan tingsrätt inom länet skall äga upptaga tryckfrihetsmål, äger regeringen förordna därom.

Till tryckfrihetsmål hänföras mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott så ock ansökningmål, som avses i 9 kap. 5 5. Till tryckfrihetsmål hänföras även mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott enligt 7 kap. 3 5. Är fråga om brott enligt sistnämnda paragrafs andra stycke och har den som anskaffat uppgiften eller underrättelsen ej offentliggjort denna i tryckt skrift eller meddelat den till annan för sådant offentliggörande, skall dock målet handläggas som tryckfrihetsmål endast om det är uppenbart att anskaffandet skett för offentliggörande i tryckt skrift.

25 Itryckfrihetsmål, vari talan föres om ansvar, skall frågan, huruvida brott föreligger, prövas av en jury om nio medlemmar, såframt ej parterna å ömse sidor förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande. Frågan, huruvida den tilltalade enligt 8 kap. är ansvarig för skrift, prövas dock alltid enbart av rätten. Dåjury prövar, huruvida brott föreligger, skall så anses vara fallet, om minst sex jurymän äro ense därom. Finner juryn att brott icke föreligger, skall den tilltalade frikännas. Har juryn funnit brott föreligga,skall även rätten pröva frågan härom. Är rätten av annan mening än juryn,äge rätten frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under mildare straffbestämmelse än den som juryn tillämpat. Högre rätt, dit talan mot tingsrättens dom fullföljts,äge ej i vidare mån än tingsrätten frångå juryns bedömning.

35 För varje län skola utses jurymän, fördelade i två grupper med sexton jurymän i första gruppen och åtta jurymän i andra gruppen. Jurymännen i andra gruppen skola vara eller hava varit nämndemän vid allmän under- rätt.

45 Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet skall förrättas av landstinget i länet eller, då inom länet finnes kommun som ej tillhör landstingskommun, av landstinget och kommun- fullmäktige i förstnämnda kommun. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands kommun. Skola enligt vad nu sagts jury- männen väljas av mer än en valmyndighet, fördelar länsstyrelsen antalet jurymän inom vardera gruppen mellan valmyndigheterna med ledning av

folkmängden. Då juryman skall väljas, ankomme på tingsrätten att göra anmälan därom till den som har att föranstalta om valet.

5 5 Till jurymän skola utses myndiga svenska medborgare, som äro bosatta inom länet. De böra vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland jurymännen böra skilda samhällsgrupper och menings- riktningar samt olika delar av länet vara företrädda.

• Sida 185
•  Original

6 & Juryman,som fyllt sextio år,äge avsäga sig uppdraget. Vill juryman eljest avgå, pröve tingsrätten, om giltigt hinder föreligger för honom att utöva upp— draget. Upphör juryman att vara valbar, vare uppdraget förfallet.

7 € Avgårjuryman eller upphör han att vara valbar, skall inom den grupp av jurymän, som den avgångne tillhörde, valmyndigheten utse annan i hans ställe för återstoden av valperioden. Valet må i landstingets ställe företagas av dess förvaltningsutskott; dock gälle sådant val allenast för tiden intill lands- tingets nästkommande möte.

8 & Klagan över val av juryman skall föras hos tingsrätten. Ehuru klagan ej föres, pröve rätten den valdes behörighet.

Beträffande fullföljd av talan mot tingsrätts beslut i fråga, som avses i första stycket. gälle vad i lag är stadgat om fullföljd av talan mot underrätts beslut i rättegång. Mot hovrätts beslut må talan ej föras.

Föres klagan, lände valet dock till efterrättelse, om ej rätten förordnar annat.

95 De som äro utsedda till jurymän skola uppföras å en jurymannalista. I denna skall varje grupp upptagas särskilt.

105 Då mål vari jury skall deltaga förekommer, skall rätten föredraga jurymannalistan samt till behandling upptaga frågan, huruvidajäv föreligger mot någon som finnes upptagen å listan. Angående jäv mot juryman gälle vad i lag är stadgat om domare. Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att vardera parten äger utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den andra samt rätten genom lottning bland de övriga uttager så många till supp- leanter att sex kvarstå i den första gruppen och tre i den andra.

11 & Äro å ena sidan flera parter och vill endast någon av dem begagna sin uteslutningsrätt, gälle den uteslutning han företager även för de övriga. Vilja medparter utesluta olika jurymän och kunna de ej enas, företage rätten ute- slutningen genom lottning.

125 Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra ijury. Kan på grund av jäv eller laga förfall förjuryman nödigt antal ledamöter i någon grupp ej erhållas, nämne rätten för varjejuryman som erfordras tre till jurymän inom gruppen behöriga personer. Av de sålunda nämnda äge vardera parten utesluta en. Ej må till juryman nämnas någon som förut i samma mål uteslutits.

13 & Förekomma samtidigt flera mål, vari jury skall deltaga, må rätten, efter parternas hörande, förordna att sammajury skall tjänstgöra i alla målen. Skall jury utses gemensamt för flera mål,äge vad i 11 äär stadgat om uteslutning av juryman i mål, vari å ena sidan äro flera parter, motsvarande tillämpning.

14 & Föres i mål om ansvarjämväl talan om enskilt anspråk mot annan än den tilltalade, skola de åtgärder av svarandepart, som avses i 2 ä första stycket, 10 å andra stycket och 12 å andra stycket, ankomma på den tilltalade.

Då talan utan samband med åtal föres om tryckt skrifts konfiskering eller om enskilt anspråk gälle om rättegången i sådant mål vad 12 och 10-13 åå är föreskrivet; har frågan huruvida brott föreligger tidigare prövats i tryck-

• Sida 186
•  Original

frihetsmål avseende ansvar för brott, skall dock prövning av samma fråga ej ånyo äga rum. 1 ansökningsmål skall den uteslutning avjurymän. som eljest ankommer på parterna, företagas av rätten genom lottning.

155 Närmare bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål meddelas i lag. Äro inom samma län flera tingsrätter, vilka äga upptaga tryckfrihetsmål, skola de uppgifter, som avses i 4, 6, 8 och 9 gg", fullgöras av den tingsrätt regeringen bestämmer.

13 KAP. Om utrikes tryckta skrifter

] & Skrift, som tryckts utom riket, skall anses här utgiven,då den på sätt i 1 kap. 6 & sägs blivit utlämnad för spridning inom riket.

25 Är periodisk skrift, som tryckes utom riket, huvudsakligen avsedd för spridning inom riket, gälle i tillämpliga delar vad i 5 kap. är stadgat; vad där sägs om ägares behörighet skall icke äga tillämpning. För utgivning här i riket av annan utom riket tryckt periodisk skrift erfordras ej utgivningsbevis. Finnes sådant bevis, skall i fråga om skriften tillämpas vad i första stycket sägs.

3 5 Vad i denna förordning är stadgat om ansvarighet för den som tryckt skrift skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket, avse den som låtit utläm- na skriften för spridning inom riket eller, om det ej kan visas vem han är eller han ej, då skriften här utgavs, ägde hemvist inom riket, den som enligt 6 kap. är att anse som utspridare.

4 5 Om skyldighet att för granskning bevara exemplar av skrift, som tryckts utom riket, och att lämna exemplar av sådan skrift till bibliotek eller arkiv föreskrives i lag.

55 Bestämmelserna i ] kap. l & tredje och fjärde styckena angående meddelande och anskaffande av uppgifter och underrättelser för offent- liggörande i tryckt skrift skall gälla även meddelande för offentliggörande i skrift, som tryckes utom riket, samt anskaffande för sådant meddelande, om ej

1. meddelandet eller anskaffandet innefattar brott mot rikets säkerhet;

2. meddelandet innefattar utlämnade ellertillhandahållande som avses i 7 kap. 3 & första stycket 2;

3. meddelandet utgör uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt. Är meddelandet eller anskaffandet straffbart i angivet hänseende, gäller vad därom är stadgat. Mål angående ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som nu sagts skall handläggas som tryckfrihetsmål, när ej 12 kap. 1 å andra stycket tredje punkten har motsvarande tillämpning. I fråga om rätt till anomymitet för meddelaren gäller vadi 3 kap. är stadgat; bestäm melsen i 3 ;" 3 skall dock omfatta även annat brott mot rikets säkerhet än som där avses.

1 övrigt skall i fråga om skrift, som tryckts utom riket och här utgives, i

• Sida 187
•  Original

tillämpliga delar gälla vad i 1 kap., 3 kap., 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1, 2, 5—7 och 10—12 55 samt 9-12 kap. är föreskrivet.

14 KAP.

Allmänna bestämmelser

1 5 Vad i lag är stadgat om resning i mål i allmänhet gälle, utan hinder av att jury prövat huruvida brott föreligger, även dom i tryckfrihetsmål.

Beviljas resning i mål, vari jury prövat huruvida brott föreligger, och grundas resningen på omständighet som kan antagas hava inverkat på jury- prövningen. förordne högsta domstolen att målet skall ånyo upptagas inför jury av den rätt som först dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar, omedelbart ändra domen.

25 Då på grund av högre rätts beslut tryckfrihetsmål, vari jury deltagit, skall ånyo upptagas införjury av den rätt som först dömt i målet, gälle om juryns tillsättande vad i 12 kap. 10-14 55 är stadgat.

35 Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot bestämmelserna i denna förordning skola alltid skyndsamt behandlas.

4 5 upphävd.

55 I allt varom bestämmelse ej meddelats i denna förordning eller i särskild lag, som utfärdas med stöd därav, gälle vad i lag eller författning eljest är stadgat. Utlänning vare, såvitt ej annat följer av denna förordning eller annan lag, likställd med svensk medborgare.

• Sida 188
•  Original

• Sida 189
•  Original

Bilaga 4 Den svenska tryckfrihetsjuryn 1815-1949

av Torbjörn Vallinder

Lekma'n som domare

[ många länder förekommer det, att lekmän — personer utan juridisk utbildning — vid sidan av yrkesdomare deltar i rättsskipningen. Lekmännen kan medverka i domstolsavgörandena på väsentligen två olika sätt: som bisittare eller som jurymän.

Som bisittare utgör lekmännen tillsammans med yrkesdomaren, som är ordförande, ett i kollegiala former diskuterande och beslutande organ. I brottmål har organet att avgöra — dels frågan om den tilltalade är skyldig eller ej, vilket i stor utsträckning är

en fråga om bevisprövning, — dels i det förstnämnda fallet vilket straffhan skall ha eller, med den svenska brottsbalkens terminologi, vilka påföljder som skall gälla. Yrkesdomaren och lekmännen utgör här tillsammans en enhetlig "domarbänk". Bisittar- na torde vanligen utses av lokala politiska församlingar för en längre tid. De tjänstgör i perioder och deltar därunder i avgörandet av en rad mål. Den svenska nämnden är ett exempel på denna modell för lek— mannamedverkan i rättsskipningen. Som jurymän har lekmännen en helt annan ställning. Efter att ha åhört rättegångsförhandlingarna sammanträder juryn i enrum och väljer där sin ordförande inom sig. Yrkesdomaren får ej vara närvarande men kan ev. tillkallas avjuryn för att svara på frågor om lagens innehåll. lnnanjuryn drar sig tillbaka. kan domaren företa en muntlig genomgång, innefattande anvisningar om hur juryn bör handlägga målet; den engelska termen är summing up.

l brottmål har juryn att avgöra enbart skuldfrågan: den skall utan motivering fällasitt utslag— "Skyldig" eller"lcke skyldig". 1 det förstnämnda fallet har sedan yrkesdomaren normalt att fastställa straffet. "The facts are for thejury. the law is for thejudge". som det engelska talesättet lyder. En annan sak är, att någon klar åtskillnad mellan "fakta" och "rätt" inte kan göras; rollfördelningen mellan jury och yrkesdomare är följaktligen inte alltid självklar. Vid juryprocesser kan man sägas ha en delad "domarbänk": en bänk för yrkesdomaren, en bänk förjuryn.

Ett friandejuryutslag står alltid fast. Ett fallande utslag kan däremot under vissa omständigheter. olika i olika länder. skjutas åtsidan av yrkesdomaren. som då antingen kan omedelbart frikänna den tilltalade eller förordna om en ny rättegång.

Jurymännen utses vanligen genom lottning med utgångspunkt från röstlängder eller liknande lokala register. Varjejury har normalt att avgöra vn mål; i princip är detta det första och sista tillfället, dåjurymänncn träffas. Den engelska juryn är det klassiska exemplet på denna modell för lekmannamedverkan i domstolssammanhang.

Sammanfattningsvis kan man om jurysystemet säga: — juryn avgör enbart skuldfrågan — juryn motiverar aldrig sitt utslag — friande juryutslag står fast — varje jury avgör endast ett mål.

I princip är skillnaderna mellan bisittarsystemet och jurysystemet tydliga och klara. I praktiken kan modifikationer av de båda modellerna leda till att skillnaderna blir mindre skarpa.

Den svenska iryck/iiheisjuryns tillkomst 1815

Sverige avskaffade censuren 1766— utom för teologiska skrifter— och införde som första land i världen en nära nog fullständig tryckfrihet. Tryck- frihetsmålen skulle handläggas vid de vanliga domstolarna; medverkan av jury var vid denna tid inte aktuell. De nya reglerna slogs fast i tryckfrihetsförordningen (TF) av år 1766; förordningen gavs grundlags ställning.

Vår första period av tryckfrihet blev kort. 1766 års TF upphävdes efter Gustav lllzs statsvälvning 1772, och friheten ströps efterhand av kungen. Censuren återinfördes visserligen inte, men trots detta fanns från kungens sista år en fast etablerad auktoritär pressregim, innefattande bl. a. rätt att dra in misshagliga tidningar.

Statsvälvningen 1809 medförde ett avskaffande av det gustavianska enväldet och därmed också av den auktoritära pressregimen. [ 1809 års regeringsform slogs tryckfrihetens grundprinciper fast. Följande år utfär- dades en ny TF, som i huvudsak byggde på traditionerna från 1766. Den ersattes i sin tur två år senare på ett grundlagsstridigt sätt av 1812 års tryckfrihetsförordning', den viktigaste förändringen gällde återinförandet av indragningsmakten. Bortsett från den sistnämnda punkten kan dock 1812 års TF — som kom att gälla fram till 1950 — i det stora hela betecknas som ett uttryck för en liberal pressideologi.

Efter statsvälvningen 1809 fanns det i tryckfrihetsvänliga kretsar sympatier för införande av enjury i tryckfrihetsmål. Bland grundlagsläderna var särskilt A.G. Mörner intresserad av jurysystemet. Något sådant kom dock inte att ingå i 1810 års TF.

Inte heller 1812 års TF innehöll vid sin tillkomst bestämmelser om jury. Redan samma år som den antogs, väcktes emellertid förslag i denna riktning. Förslagsställare var greve Gustaf Löwenhielm. Han hänvisade i sin fram- ställning uttryckligen till den engelska juryn som förebild för Sverige. I motiveringen hette det vidare bl. a.:

”Jag har hört invändas, att en sådan rannsakningsprocess (dvs. jurysyste- met) kan medföra våda för allegoriska författare, men så högt jag yrkar rättigheten för en var att inför allmänheten framlägga varje till person och sak klart uttryckt beskyllning, så olika tänkerjag om allegoriska framställningar:

• Sida 191
•  Original

denna art av anfall innebär alltid något fegt och lömskt, som icke är berättigat till ett på bekostnad av allmän säkerhet tillkonstlat beskydd."

Liknande synpunkter på jurysystemet förekom under behandlingen av frågan i konstitutionsutskottet. De gick delvis igen i ett utskottsmemorial (nr 4), där det bl. a. hette:

"...att dessutom det gives framställningssätt, så väl igenom allusioner och allegorier som igenom ironiens nyttjande, vilka omöjligen av någon lag kunna i förhand på ett bestämt sätt utmärkas: att. så väl i anseende till de förra som i synnerhet till dessa senare, omfattningen av domarens åtgärd alltid blir mera inskränkt än den utav en jury

Förslaget om införande avjury i tryckfrihetsmål antogs definitivt vid 1815 års riksdag. Lagligheten av åtalade tryckta skrifter skulle i fortsättningen prövas av en jury. Till denna skulle parterna föreslå fyra nanm var och domstolen fem. Vardcra parten hade sedan rätt att utesluta ett av motpartens och ett av domstolens förslag. Juryn skulle följaktligen bestå av nio ledamöter. Dess uppgift blev att med ja eller nej besvara frågan om skriften var brottslig enligt det lagrum, som åklagarsidan hade åberopat. Juryns beslut skulle fattas med två tredjedelars majoritet. Därefter skulle domaren vid fällande utslag bestämma straffet; domen skulle underställas hovrätts prövning. 1818 ändrades reglerna så, att två tredjedelars majoritet skulle krävas enbart för fallande utslag; ett friande utslag kunde alltså framtvingas av fyra av de nio jurymännen.

Motiven bakom tryckfrihetsjuryns införande 1812—15 kan inte sägas vara helt klarlagda. Vad angår förslagsställaren Löwenhielm talar minst två omständigheter för att han syftade till att med jurysystemets hjälp dra snävare gränser för tryckfriheten, i varje fall för "skandalskrivare". För det första var hans nyss anförda motivering för förslaget milt taget tvetydig. För det andra var han nära vän till kronprinsen, den blivande Carl XIV Johan, som önskade inskränka tryckfriheten. Det är förmodligen mer än en tillfällighet. att Löwenhielm väckte sitt förslag 1812. vid den riksdag. där indragningsmakten genomdrevs.

Under riksdagsdebatterna 1815 förekom inlägg som visar, att man betraktade jurysystemet som ett medel att beskära tryckfriheten. 1 präste- ståndet förklarade t. ex. en talare, att han ansåg en jury nödvändig ”för att beröva religionssmädaren, upprorsstiftaren och äreskändaren den trygghet han bygger på ett försiktigt missbruk av tryckfrihetsförordningen". [ borgarståndet kallade en ledamot jurysystemet för "detta av tryckfrihetens missbruk påkallade nya rättegångssätt”. Andra talare tog dock systemet i försvar från mera tryckfrihetsvänliga utgångspunkter(Prst 2 s. 777, Bgst 2:1 5. 960).

Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att tillskyndarna av tryck- frihetsjuryn 1812-15 drevs av olika motiv. Sannolikt syftade dock förslags— ställaren Löwenhielm och hans meningsfränder till att begränsa tryckfriheten.

Översikt över utvecklingen 1815-1949

Någon sammanhängande, systematisk översikt över den svenska trx ;kfrlhcten sedan 1815 föreligger inte; endast punktvis har utvecklingen

• Sida 192
•  Original

blivit belyst av forskningen. Under sådana omständigheter måste varje framställning avjuryns roll i det tryckfrihetsrättsliga systemet under perioden bli preliminär. Redan en beskrivning av de yttre dragen i utvecklingen kan dock ge vissa hållpunkter för en bedömning av juryns inverkan på tryckfriheten. En sådan beskrivning skall här ges; den skall inledas med en kort översikt över utvecklingen.

Den svenska tryckfrihetsjuryn var omstridd vid sin tillkomst 1815, och därefter har det ofta rått motsättningar kring den. Stridigheter har förekom- mit väsentligen i två sammanhang.

För det första harjuryn ofrånkomligen hamnat i den politiska stridslinjen. när myndigheterna genom tryckfrihetsåtal har försökt komma åt motstån— dare av olika slag. Åtal i större skala har förekommit under åtminstone fyra perioder:

— 1830-talet

— 1880-talet

— åren kring 1910 — 1939-43.

För det andra harjuryn ofta varit berörd i de otaliga förslag till reformer i tryckfrihttslagstiftningen, vilka genom åren har lagts fram i kommittebetän- kanden, propositioner, motioner och utskottsutlåtanden. Viktiga sådana förslag har förekommit vid åtminstone följande tillfällen:

— 1828-30

— 1834-35

— 1853-58

— 1871 och 1872 — 1887

— 1912

— 1934-37

— 1947-49.

Av dessa förslag har endast de två sistnämnda lett till ändringar i TF. Mellan åtalsperioderna och reformförslagen finns det på flera punkter ett visst samband. Åtalen på 1830-talet och de vid riksdagarna 1828-30 respektive 1834-35 väckta förslagen — som gick ut på ett samtidigt avskaffande av juryn och indragningsmakten — kan ses som led i den repressiva tryck- frihetspolitiken under Carl XIV Johan. På liknande sätt kan åtalen på 1880-talet och 1887 års proposition — som syftade till en totalrevision av TF — ses som utslag av antiliberala tendenser. Omvänt kan 1912 års kommittéför- slag — som också syftade till en totalrevision — delvis ses som en reaktion på åtalen kring 1910. Ett klart orsakssamband finns det slutligen mellan samlingsregeringens antiliberala tryckfrihetspolitik inklusive åtalen under andra världskriget och reformen 1947-49, som ledde fram till 1949 års TF.

1820—talet

Från 1815 hade myndigheterna väsentligen två möjligheter till ingripande mot misshagliga skrifter: indragning respektive åtal jämte åtföljande rätte- gång under medverkan av jury. Fram till omkring 1820 användes båda dessa vapen relativt sparsamt. Under 1820-talet skedde däremot såväl en del indragningar som en del åtal.

• Sida 193
•  Original

Tryckfrihetsåtalen gällde ingalunda alltid politiska mål i inskränkt mening. Mycket uppmärksammad blev processen mot Erik Gustaf Geijer, som i en bok om Thomas Thorild hade fällt några kritiska anmärkningar om centrala kristna dogmer. Han hade exempelvis betecknat treenighetsläran som en olycklig metafysisk spetsfundighet och försoningsläran som en krass ide'. Hovkanslern anmodade justitiekanslern att väcka åtal, men de tryckfrihetsvårdande myndigheterna noterade bakslag: juryn förklarade Geijer icke skyldig till förnekelse av den rena evangeliska läran. Frikännande blev det också i flera andra tryckfrihetsmål i religiösa frågor på 1820-talet.

Denna utveckling skapade oro och besvikelse på ortodoxt kyrkligt håll. Kring 1815 hade man där tydligen hoppats, att tryckfrihetsjuryn skulle kunna i någon mån ersätta den slopade censuren för teologiska skrifter. Så hade avgjort inte blivit fallet. Det skulle snart visa sig, att besvikelsen inte fanns enbart i kyrkliga kretsar.

Det allmänna missnöjet med tryckfrihetsjuryn på konservativt håll kom klart till uttryck vid 1828-30 års riksdag. Konstitutionsutskottet föreslog däri ett memorial (nr 51), att såväljuryn som indragningsmakten skulle avskaffas. Utskottets utångspunkt var en motion av greve Gustaf Lagerbjelke, nära vän till Carl XIV Johan och från 1831 statsråd; aktionen mot juryn var uppenbarligen inspirerad ”från ovan".

Konstitutionsutskottet hade flera invändningar motjurysystemet. Det var betänkligt, hette det, att systemet uteslöt "all appell för den möjligen lidande parten". Vidare menade utskottet, att systemet inte tillgodosåg rättegångs- balkens regel om "att all dom bör fästas på skäl och lag men ej på godtycko".

Utskottsförslaget stöddes under riksdagsbehandlingen livligt från den regeringsvänliga sidan. David von Schulzenheim, såsom hovkansler den för tryckfrihetspolitiken närmast ansvarige i regeringen, pekade med besvikelse på de erfarenheter, som man hade vunnit sedan 1815: endast i ett fåtal fall hade tryckfrihetsjuryn fällt den tilltalade. Är orsaken härtill att söka i hovsamhet hos våra skriftställare i allmänhet?, frågade han och fortsatte: "En allvarlig blick på tryckpressens alster — och svaret torde vara givet." Juryn hade inte fyllt sitt syfte; den borde följaktligen avskaffas (Ad 58 s. 308 f.).

Från den liberala oppositionen angrep man däremot konstitutionsut- skottets förslag. Tanken att avskaffa indragningsmakten gillade man natur- ligtvis. Man ansåg emellertid, att nyttan av en sådan reform mer än väl skulle uppvägas av den skada, som ett avskaffande av juryn måste innebära för tryckfriheten. Under utskottsbehandlingen och i plena försökte man visa, att argumenten mot juryn var oriktiga eller otillräckliga.

1 utskottet framhöll sålunda professor P.G. Cederschjöld, att tryck- frihetsjuryn var publicistens värn mot de maktägandes förtryck, den väsentligaste garantin för hela vårt konstitutionella samhällsskick. Den borde inte avskaffas endast därför att någon i pressen angripen ville "bereda sitt eget kära jag ett något säkrare hopp om hämnd för en liden smädelse". Att juryn tillsattes för varje särskilt mål innebar ett slags garanti mot korruption; den kunde därigenom också lättare tänkas besitta kunskaper i målet. Jurysyste- met tillgodosåg också den urgamla fordran att den anklagade skulle dömas av sina Iikar.

Vad nytt är det som svenska folket äger sedan 1815?, frågade greve Fredrik

• Sida 194
•  Original

Bogislaus von Schwerin i riddarhusdebatten och svarade: "Vad det i uråldriga tider ägt; rättigheten att döma efter samvete i frågor som röra den anklagades medborgerliga värdighet och hans religion Behållom juryinrättningen. Uppoffrom ej åt anspråket att skydda personlig/1elen, vad som är ägnat att skydda det allmänna mot personligheten. Vördom i den år 1815 återuppli- vadejuryn en vän återkommen ur forntiden. Han torde hava annat gott i följe med sig" (Ad 59 s. 64 f.).

Stånden fattade olika beslut i tryckfrihetsfrågan vid 1828-30 års riksdag, och därigenom avvisades konstitutionsutskottets förslag. Tryckfrihetsjuryn bestod i oförändrat skick.

I830-ialer

Drabbningen vid 1828—30 års riksdag kan ses som en förpostfäktning till den långdragna striden i tryckfrihetsfrågorna under 1830-talet mellan regeringen och den liberala oppositionen. Från regeringssidan begagnade man väsentli- gen tre metoder för att — omedelbart eller på något längre sikt — komma åt misshagliga publikationer: framstöt i riksdagen mot tryckfrihetsjuryn, åtal respektive indragning. Vid 1834-35 års riksdag återkom konstitutionsutskottet (nr 40) med sitt förslag om ett samtidigt avskaffande av tryckfrihetsjuryn och indragnings- makten. Utskottets argument mot juryn var i stor utsträckning desamma som 1828-30. På riddarhuset uppträdde åter hovkanslern von Schulzenheim till försvar för förslaget. Han förde till torgs dels allmänna argument mot jurysystemet, dels speciella argument mot den svenska tryckfrihetsjuryn. 1 det första avseendet gjorde hovkanslern gällande, — att juryn dömer utan appell, — att den låter opinionen ersätta bevisningen, — att den ofta utövar en anteciperad benådningsrätt och — att den avgör likartade mål på olika sätt.

1 det andra avseendet framhävde hovkanslern, — att den svenska tryckfrihetsjuryn är ett utslag av en omotiverad undan- tagslag, — att den är vald för tillfället och därför liknar de med rätta avskaffade kommissionsdomstolarna, — att det är olämpligt att låta parterna utse två tredjedelar av ledamöterna, — att det inte finns någon anledning att kräva kvalificerad majoritet för fällande utslag, — att juryn voterar i hemlighet, utan insyn och slutligen - att juryn är bunden av åklagarsidans brottsrubricering. Den viktigaste anmärkningen mot den existerande svenska tryckfrihetsjuryn var enligt hovkanslern valet för varje särskilt mål; botemedlet var en stående jury.

Från oppositionshåll kritiserade man sammankopplingen av tryck- frihetsjuryn och indragningsmakten och tog jurysystemet i försvar. Man bemötte också punkt för punkt regeringssidans argument mot juryn.

W.F. Dalman, redaktör för Dagligt Allehanda, medgav i riddarhusdebat- ten, att reglerna om den svenska tryckfrihetsjuryns sammansättning inte var idealiska men underströk samtidigt, att de av domstolen valda ledamöterna

• Sida 195
•  Original

hade det avgörande ordet. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet såg han som ett utflöde av den grundsats, som gäller i alla brottmål - hellre fria än falla. Dalman framhöll också, attjuryn kunde visa större lugn än domaren vid sin granskning av ett fall, "enärjurymännen icke äro utsatta för åtal och deras vota icke ens bliva kända, under det att domstolarna å ena sidan äventyra publicitetens anfall eller kitsliga och smädliga advokaters angrepp vid målets fullföljande i högre rätt samt å andra sidan hava att frukta att för sina åtgärder i politiska mål kunna få stå tillbaka vid befordringar och dylikt”. _

Dalman underströk vidare olikheterna mellan tryckfrihetsprocesser och andra brottmål. l tryckfrihetsmål är själva saken — den åtalade skriften — klar och oomstridd; bevisning i vanlig mening behövs inte. För att komma fram till ett omdöme i ett sådant fall räcker det med att uttala en opinion, en åsikt. Man kan inte objektivt säga, ”att någonting ovillkorligen är brottsligt i tryckfrihetsmål, emedan brottslighetens bestämmande beror på så många omständigheter, att det icke är möjligt att få ett bestämt objektivt omdöme i dessa fall, och just av denna omöjlighet följer, att det är principvidrigt, att domstolarna sko'a befatta sig med dessa mål”. I samma riktning pekade enligt Dalman den omständigheten, "att domstolarna och ämbetsmän i allmänhet egentligen äro de, som äro föremål för publicitetens granskning. Domstolarna döma således antingen mer eller mindre direkt uti egen sak Att olika juryer hade avgjort likartade fall på olika sätt är riktigt, framhöll han vidare, men detta gällde också olika domstolar.

Andra argument från regeringssidan bemöttes av P.G. Cederschjöld. Han framhöll. att den tilltalades första fordran är att få veta varför han är tilltalad: "Men omjuryn icke vore inskränkt till den kategori, som åklagaren utpekat, skulle den tilltalade kunna bliva fälld för ett brott, för vilket han icke blivit tilltalad eller varit i tillfälle att försvara sig.” Att vårjury är vald för tillfället är motiverat, påpekade Cederschjöld: "Detta sker dels därför, att den tilltalade må bliva dömd av sina likar, och dels på det sådana vid varje särskilt tillfälle må bliva till jurymän valda, som äga insikt i saken" (Ad 15 s. 84 ff.).

Även vid 1834—35 års riksdag fattade stånden olika beslut i tryck- frihetsfrågan. Konstitutionsutskottets förslag hade därigenom fallit. Några dagar efter riksdagens beslut begagnade hovkanslern för första gången indragningsmakten mot den liberala oppositionens främsta organ, Aftonbla- det.

Såväl åtalsvapnet som indragningsmakten användes flitigt mot den liberala pressen under 1830-talet, indragningarna främst under den s. k. rabulistpe- rioden under årtiondets andra hälft. ] åtalssammanhang inskränkte sig hovkanslern ingalunda till att anmoda justitiekanslern att skrida till aktion. Han försökte också aktivt påverka domstolarna i deras val av ledamöter i tryckfrihetsjuryn.

Från hov kanslerns synpunkt kunde de av svaranden utseddajuryledamö- terna betecknas som "hopplösa” och åklagarens som ”säkra". För att trygga den för fällande juryutslag behövliga majoriteten om sex röster måste åklagarsidan få stöd av alla de tre domstolsvalda ledamöterna — härav hovkanslerns nit i tjänsten.

Det mest uppmärksammade försöket att påverka domstolarnas val av jurymän kom i målet mot MJ. Crusenstolpe 1838. Han hade isin publikation Ställningar och förhållanden kritiserat ett konseljbeslut och därvid framhållit,

• Sida 196
•  Original

att beslutet hade fattats på en söndag: "Således ett sabbatsbrott på köpet! ...Konseljen har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.” Hovkanslern August von llartmans- dorffanbefallde åtal för lastligt yttrande om den regerande konungens höga person eller gärningar. Han lyckades därefter påverka domstolen — i detta fall Svea hovrätt — att till jurymän föreslå två generaler, av vilka en var överkommendant, en överkammarherre, en hovjägmästare och en professor. Juryns utslag blev mycket riktigt fällande; rätten dömde Crusenstolpe till tre års fästning.

De många tryckfrihetsåtalen under 1830-talet var ett farligt hot mot den liberala pressen: vid ett fällande juryutslag kunde följden bli stränga frihetsstraff. Det var lättare att skydda sig mot indragningsmakten. Lars Johan Hierta i Aftonbladet visade vad som i sådana fall behövdes—en mindre förändring av tidningens titel och en ny, bulvanbetonad ansvarig utgiva- re.

Aftonbladet åtalades under perioden sammanlagt åtta gånger. Åtalen hade istor utsträckning karaktären av politiska hämndaktioner från myndigheter- nas sida; i ett par fall låg kungen själv bakom åtalsbesluten. Juryn fällde tidningen i fyra fall; straffen stannade vid böter. En av AB:s ansvariga utgivare dömdes dock till sex års fästning för majestätsbrott, begånget i en broschyr. Han undgick straffet på så sätt, att Hierta smugglade ut honom ur landet!

Hiertas inställning till tryckfrihetsjuryn varierade i någon mån i takt med utslagen i målen mot AB och andra liberala organ. Naturligt nog reagerade Hierta med syrliga anmärkningar på domstolens val av jurymän i målet mot Crusenstolpe (AB 1838—06-15). Även i andra sammanhang hävdade han tidningarnas rätt att ingående granskajuryns sammansättning och agerande (t. ex. AB l832-02-21). Stundom anförde han också principiella invändningar mot jurysystemet: det är i högsta grad betänkligt, att utan all appell anförtro domsrätten över medborgares liv och ära åt en samling personer,som icke äro sky/diga all redovisa./ör grunderna till sina domar och kanske Q/ia icke äro isländgöra sig själva ret/a (lär/ör. Ännu betänkligare bliver dock detta, om man lyckas intala dem, att de äga moralisk rätt att döma efter godtycke och efter behag extendera eller inskränka de lagställen, som skola tillämpas" (AB 1832-02-21).

I huvudsak synes Hierta dock ha varit positivt inställd till jurysystemet, och han tog det flera gånger i försvar i sin tidning och i riksdagen. Han framhöll dock vid ett tillfälle, "att det vore vida bättre, om här, såsom i andra länder, en stående lista på en mängd jurymän för ett visst tidsskifte upprättades, varutur juryn för varje mål sedermera genom lottning finge uttagas" (AB 1833-1 l-lS).

Genom de hårda uppgörelserna om tryckfrihetsjuryn på 1830-talet fixerades ståndpunkter och argument på ömse håll för lång tid framåt. De konservativa ville antingen avskaffa juryn eller ge den en permanent, av parterna oberoende sammansättning. Liberalerna däremot slog principiellt vakt om jurysystemet. Det innebar inte, att de genomgående gillade systemets faktiska utformning; de kunde tänka sig reformer, som inte rubbade juryns karaktär av medborgerligt organ till tryckfrihetens skydd.

På 1840-talet genomfördes två reformer av indirekt intresse i samman-

• Sida 197
•  Original

hanget. 1840 avskaffades hovkanslersämbetet. Hovkanslerns tryckfrihets- vårdande uppgifter övertogs av justitiestatsministern, som blev chef för justitiedepartementet; 1876 ändrades titeln till justitieminister. 1845 avskaf- fades indragningsmakten. ! riddarhusdebatten om förslaget vid 1840-41 års riksdag hade konservativa talare — bl. a. den tidigare hovkanslern von Hartmansdorff — utan framgång försökt aktualisera en reform av tryck- frihetsjuryn.

1850-talet

I början av 1850-talet aktualiserades på nytt inom kungahuset planer på tryckfrihetsinskränkningar, varvid även juryn skulle beröras. Planerna mynnade så småningom ut i en proposition (nr 84) till 1853-54 års riksdag.

Huvudtanken i propositionen var, att tryckfrihetsförordningen skulle berövas sin karaktär av grundlag. Ändringar i tryckfriheten skulle i framtiden kunna ske genom vanlig lagstiftning, dvs. genom ('I! samstämmigt beslut av k. mzt och riksdagen. Juryns fonsatta existens skulle visserligen grundlags- skyddas genom ett kort omnämnande i regeringsformen men en förändring av juryns sammansättning aviserades. Något förslag härtill fanns dock inte i propositionen, som över huvud var ytterst knapphändig. Konstitutionsut- skottet tillstyrkte förslaget (nr 21).

På liberalt håll väckte propositionen farhågor för tryckfrihetens bestånd. ] konstitutionsutskottet reserverade sig bl. a. rådman A.W. Björck, ledande liberal ledamot av borgarståndet. Han förklarade sålunda, "att tryckfriheten visar sig fullt jämförlig med folkets frihet och rätt att i styrelsen och lagstiftningen deltaga; och liksom denna sistnämnda rätt utgör ett av samhällsfördragets förnämsta villkor och ändamål, så måste ock tryckfriheten vara ett lika viktigt föremål för samhällsfördragets bestämman- de". Om det detaljerade grundlagsskyddet för juryn avskaffades befarade Björck, att den kunde komma att tillsättas "av konungens befallningshavan- de och överståthållaren eller ock av andra administrativa eller polismyndig- heter".

] prästeståndet förklarade domprosten J.H. Thomander, att en tryck- frihetslag inte kunde skydda den enskilde mot orättvisa anfall: "Detta onda, som ej låter sig på det föreslagna sättet sig avhjälpa, är en nödvändig följd av tryckfriheten. Dock må man därför icke avskaffa denna frihet. Därav skulle vida större olägenheter uppstå" (Prst 6 s. 259).

Konstitutionsutskottets förslag förklarades vilande till 1856-58 års riksdag. Vid denna riksdag avslogs det av alla stånden. Knappt en röst höjdes under debatterna till dess försvar. Till och med ett par statsråd, som något år tidigare hade tillstyrkt framläggandet av den kungliga propositionen. tog i försiktiga ordalag avstånd från förslaget. Även konstitutionsutskottets ordförande förklarade, att han hade ändrat ståndpunkt sedan föregående riksdag. Kungahusets och regeringens nederlag i tryckfrihetsfrågan var allom uppen- bart (Ad 2 s. 591 ff.).

Redan vid samma riksdag återkom konstitutionsutskottet (nr 36) med ett förslag till reform av tryckfrihetsjuryn. Den största svagheten med det gällande systemet var enligt utskottet parternas rätt att tillsätta jurymän.

• Sida 198
•  Original

Juryn borde i stället utses genom lottning med utgångspunkt från en lista över personer, valda för en viss tid.

Förslaget gick ut på att konstitutionsutskottet och lagutskottet vid varje riksdag gemensamt skulle välja 60 personer, bosatta i Stockholm eller dess närhet. Tryckfrihetsmålen skulle handläggas vid hovrätterna. Sedan parterna ev. hade anfört jäv mot något namn på den utskottsvalda listan, skulle hovrätten genom lottning utse en jury om tolv ledamöter. För fällande juryutslag skulle det krävas två tredjedelars majoritet.

Konstitutionsutskottets förslag var inte enhälligt. Flera reservanter krävde, att juryn skulle utses med lokala val som grund. I alla fyra stånden synes det ha rätt bred enighet om att det gällande jurysystemet inte var bra men att Utskottsförslaget var sämre.

På riddarhuset påpekade W.F. Dalman, att majoriteten inom de båda riksdagsutskotten kunde lägga beslag på alla de 60 namnen på den föreslagna jurymannalistan. Följden måste i politiskt anstrukna tryckfrihetsmål bli, att stånden fram till nästa riksdag kunde bestämma hur dessa mål skulle avgöras (Ad 9 s. 46).

Konstitutionsutskottets förslag till reform av tryckfrihetsjuryn föll i alla stånden. '

Händelserna vid 1856-58 års riksdag kan sägas markera en vändpunkt i den svenska tryckfrihetspolitikens utveckling sedan 1815. För kungahuset och dess närmaste politiska omgivning stod det hädanefter klart,

— att det var utsiktslöst att lägga fram regeringsförslag, som kunde tolkas som försök att inskränka tryckfriheten och följaktligen — att förslag om att avskaffa tryckfrihetsjuryn inte längre var gångbara. En reformering av juryn kunde däremot tänkas, men riksdagen var uppenbar- ligen på sin vakt mot förslag, som kunde rubba juryns av statsmakterna oberoende ställning. Tryckfrihetsförordningens grundlagskaraktär måste stå fast.

Åren kring 1870

Kring 1870 aktualiserades i riksdagen på nytt frågan om tryckfrihetsjuryns sammansättning och uppgifter. 1869 väckte S.A. Hedlund, redaktör för Handelstidningen i Göteborg, i andra kammaren en motion (nr 343) med förslagtill en fullständig omarbetning av TF. I fråga omjuryn föreslog han, att man i varje stad enligt samma grunder som vid andrakammarval skulle välja 25-100jurymän. Av dem skulle för varje mål nio lottas ut och bilda juryn. Denna skulle även avgöra frågan om vem som var ansvarig för ett begånget tryckfrihetsbrott.

En motion med likartat syfte vadjuryn beträffar väcktes i första kammaren (nr 52).

Konstitutionsutskottet (nr 14) tog inte fasta på motionärernas önskemål. Det ansåg sig inte kunna föreslå en förändring ijuryns sammansättning, "om vilken meningarna icke för närvarande kunna förenas".

Utskottets ställningstagande kritiserades i andrakammardebatten (IV s. 506) av Hedlund som hävdade, att om något i TF var bristfälligt, så var det jurytillsättningen. Kamrarna fattade olika beslut om utskottsbetänkandet; någon tryckfrihetsreform kom därför inte till stånd.

• Sida 199
•  Original

Från en speciell synpunkt innebar behandlingen av tryckfrihetsfrågorna vid 1869 års riksdag något nytt. Redan tidigare hade framträdande publicister som Lars Johan Hierta och W.F. Dalman spelat en aktiv roll i riksdagsde- batterna i ämnet, men initiativen hade kommit från annat håll. Hedlunds aktion var däremot ett förslag från journalistisk sida till totalrevision av TF: Hedlund knöt i motionen betecknande nog an till överläggningarna vid det första publicistmötet 1868. Journalisterna började på allvar träda in på den politiska scenen som påtryckningsgrupp i tryckfrihetsfrågor.

Vid 1871 års riksdag lade konstitutionsutskottet (nr 7) på eget initiativ fram ett förslag till en ny TF. Till juryn hade utskottet en principiellt positiv inställning men såg två svagheter i det gällande systemet:

— att juryn nybildades för varje särskilt mål och — att parterna var för sig hade rätt att utse en tredjedel av ledamöterna.

Konstitutionsutskottet tog kraftigt avstånd från 1856-58 års förslag om en riksdagsvald centraljury. Enligt utskottet var detta förslag ”förutom andra brister så stridande icke blott mot vår rättegångsordnings grundsatser om laga domstol i brottmål utan vad värre är mot den konstitutionella grundsats, som ej vill veta av någon representationens inblandning i domaremaktens funktion, att den numera knappast torde räkna någon anhängare”.

Konstitutionsutskottet föreslog i stället, — att landstingen jämte stadsfullmäktige i städer utanför landsting årligen skulle välja en jurymannakår om minst 25 personer,

— att domstolen ur denna kår genom lottning skulle utse en jury om nio ledamöter för varje tryckfrihetsmål, — att parterna inte längre skulle ha någon uteslutningsrätt men väl rätt att anföra jäv mot de utlottade och slutligen — att juryn även skulle avgöra frågan om vem som var ansvarig för brottet. lnom utskottet fanns flera reservanter, bland dem Arvid Gumaelius, redaktör för Nerikes Allehanda, och Lars Johan Hierta. Gumaelius vände sig mot förslaget, att juryn skulle utses av "penningvalda" och därmed konservativa kommunala församlingar. Han ville i stället, att jurymännen antingen skulle utses genom lottning bland de till andra kammaren röstberättigade eller också direktväljas i samband med andrakammarvalen i städerna. I detta syfte yrkade han återremiss till utskottet. Hierta instämde i en annan reservation med likartade synpunkter.

l kammardebatterna fick konstitutionsutskottet erkännanden för sitt ambitiösa grundlagsförslag men också kritik på enskilda pun kter, särskilt den om juryn. Liberala publicister som Adolf Hedin, Gumaelius och Hierta kritiserade förslaget om juryns tillsättning inräknat slopandet av parternas uteslutningsrätt. De yrkade på återremiss till utskottet, och kammaren biföll yrkandet.

Första kammaren däremot antog preliminärt de flesta punkterna i Utskottsförslaget. Konstitutionsutskottet fick emellertid inte tid att före riksdagens slut vidta någon åtgärd med anledning av återremissen. Förslaget hade därmed fallit.

Vid 1872 års riksdag återkom konstitutionsutskottet med ett nytt, fullständigt grundlagsförslag som visade, att man hade tagit intryck av kritiken. Vad jurymannakåren beträffar, skulle den enligt utskottet utses av

• Sida 200
•  Original

landstingen, i städerna utanför landsting dock av de till andra kammaren röstberättigade genom indirekta val. Juryn föreslogs inte få handlägga frågan om ansvarighet.

Inte heller denna gång var konstitutionsutskottet enhälligt. Flera reservan- ter vände sig mot det föreslagna sättet att utse jurymän; sålunda upprepade Gumaelius sitt förslag om direktval. ] kamrarna hade utskottet ingen framgång. Andra kammaren avslog förslaget; juryn behandlades förhållandevis litet under debatten. Första kammaren antog vissa paragrafer och återremitterade andra. Därmed hade frågan fallit.

Efter konstitutionsutskottets nederlag vid 1872 års riksdag skulle det dröja ett femtontal år, innan ett nytt förslag till totalrevision av tryckfrihetsförord- ningen lades fram i riksdagen. Vad juryn beträffar, förekom det under perioden inte heller förslag om partiella reformer.

1880-talet

Precis som under 1830-talet aktualiserades under 1880-talet frågan omjuryns ställning dels genom åtskilliga tryckfrihetsåtal, dels genom reformförslag i riksdagen.

Ett livligt uppmärksammat åtal väcktes 1884 mot novellsamlingen Giftas del 1, där August Strindberg hade fällt några drastiska anmärkningar om nattvarden. Justitieminister Nils von Steyern anbefallde åtal för gäckeri av sakramenten, men juryn frikände Strindberg. Åtalet kunde ses som ett uttryck för antiliberala strömningar; i motsvarande mån varjuryutslaget en seger för tryckfriheten.

Vid 1887 års A-riksdag lade von Steyern fram en proposition (nr 21) med förslag till en ny TF. Om juryn förklarade han, att det rådde stor enighet om att tillsättningsmetoden inte var tillfredsställande. Kritiken hade särskilt gällt parternas rätt att utse ledamöter. Departementschefen hade dock på denna punkt resignerat om möjligheterna att driva igenom en mera genomgripande reform.

Departementschefen nöjde sig därför med att föreslå,

— att rådhusrätterna skulle välja en jurymannakår,

—att de för varje tryckfrihetsmål ur denna kår skulle ta ut fem personer genom lottning, — att parterna därefter inom eller utom kåren skulle föreslå sex personer var, — att vardera parten hade rätt att utesluta ett av rättens och, vilket innebar en ökning, tre av motpartens namn, — att de återstående nio ledamöterna skulle utgöra juryn och slutligen —attjury inte skulle vara obligatorisk: parterna skulle kunna överlämna målet direkt till rätten för avgörande, om de var eniga om det.

Vad tryckfrihetsjuryn beträffar, gick von Steyerns reformförslag knappast i antiliberal riktning. Det gjorde däremot andra punkter i propositionen. Särskilt gällde detta ett tillägg till TF:s brottskatalog, varigenom uppmaning till våld på person eller egendom kriminaliserades — en formulering, som öppnade möjligheter att tysta socialistisk samhällskritik.

TF-propositionen kom aldrig att behandlas av riksdagen. ] mars 1887 utlystes nyval till andra kammaren, och riksdagsarbetet avbröts. Vid

• Sida 201
•  Original

B-riksdagen samma år återkom regeringsförslaget inte. Däremot genomför— des under de närmaste åren vissa partiella reformer; sålunda infogades det nyssnämnda tillägget i brottskatalogen.

Mot slutet av 1880-talet aktualiseradesjuryns ställning på annat sätt. Våren 1888 inledde den nyejustitieministern P.A. Bergström en åtalskampanj, som främst riktade sig mot socialdemokratiska tidningar. lnom några månader hade ett tiotal åtal väckts. Åtalspunkterna gällde smädelser mot riksdagen och andra myndigheter liksom mot ämbetsmän men till avsevärd del också olika religionsbrott. Det sistnämnda hängde samman med den dåtida socialdemokratins starkt kristendomsftentliga inställning, förstärkt av kontakterna med den s. k. utilistiska fritänkarrörelsen.

Vid en bedömning i efterhand ter sig åtminstone en del av åtalen förklarliga. De socialdemokratiska tidningarna förde ett hårt språk. Inte minst torde de antireligiösa artiklarna ha verkat stötande, inte bara på konservativa läsare. Ett bevis för detta är, att Viktor Rydberg—traditionellt ansedd som vän av vidsträckt tryckfrihet — som juryman bidrog till det fällande utslaget i ett hädelsemål mot Social-Demokratens ansvarige utgivare Hjalmar Branting. . Inte desto mindre kan tryckfrihetsåtalen ses som ett led i en politisk kampanj mot den socialistiska rörelsen. Inte minst vissa aktioner mot religionsbrott pekar i den riktningen. Vanligen tillämpade de tryckfrihets- vårdande myndigheterna momentet — hädelse mot Gud eller gäckeri av Guds ord eller sakramenten.

I några fall grep man däremot till det brottskatalogmoment som avsåg — förnekelse av en Gud och ett liv efter detta eller av den rena evangeliska

läran. I de sistnämnda fallen var åtalens karaktär av politisk förföljelse uppenbar. Det angivna momentet saknade motsvarighet i 1864 års strafllag: muntlig gudsförnekelse var alltså inte längre straffbar. I linje med detta hade von Steyern i 1887 års TF-proposition — som eljest snarast var antiliberal — utan omsvep föreslagit, att momentet skulle utgå. Bestämmelsen hade länge ansetts vara obsolet; den torde inte ha tillämpats sedan åtalet mot Geijer 1821.

Juryn fällde de socialdemokratiska och utilistiska publikationerna i åtskilliga mål om också inte i alla. Straffen blev i flera fall fängelse. dock inte för gudsförnekelse.

Någon principiell kritik avjurysystemet synes de fällande utslagen inte ha gett upphov till på socialdemokratiskt håll. Däremot noterade man, att de tryckfrihetsvårdande myndigheterna — troligen av "rädsla" förjuryn — ibland underlät att åtala förgripliga skrifter. När dessa sedan lästes upp på möten, skred i stället de vanliga åklagarna till aktion. Sannolikt bedömde man därför på vänsterhåll trots allt juryn som en tillgång för tryckfriheten.

Under 1889 ebbade åtalskampanjen ut. Det skulle därefter dröja närmare 20 år, innan tryckfrihetspolitiken på nytt blev en stor fråga.

Åren kring 1910

Precis som under 1880-talet aktualiserades kring 1910 frågan om juryns ställning dels genom åtskilliga tryckfrihetsåtal, dels genom ett förslag—denna gång ett kommittébetänkande — till ny tryckfrihetsförordning.

• Sida 202
•  Original

Den drivande kraften bakom åtalskampanjen var Albert Petersson. justitieministeri Arvid Lindmans högerregering 1906-11. Sammanlagt torde han under perioden ha anbefallt något tiotal åtal. Härtill kom politiskt anstrukna aktioner från privatpersoner, inte sällan strejkbrytare.

En stor del av de offentliga åtalen gällde antimilitaristiska skrifter. Åtalsrubriceringen var då vanligen — uppmaning till myteri eller uppror eller till våld å person eller egendom.

Det mest uppmärksammade fallet gällde ett flygblad med överskriften "Tänk först — handla sedan!" Det innehöll väsentligen en maning av Leo Tolstoj till soldater att inte skjuta på revolterande arbetare.

Även andra åtalspunkter förekom:

— hädelse,

— lastligt yttrande om den regerande konungens höga person eller gärning- ar, — smädliga uttryck om rikets ämbets- och tjänstemän i och för ämbetet, — framställning som sårar tukt och sedlighet.

De åtalade publikationerna hörde i regel hemma på det socialdemokratiska partiets vänsterflygel eller till vänster om den. Inte sällan använde man ett hårt, för att inte säga rått språk, som väckte ovilja även på vänsterhåll', två av de radikalaste skribenterna uteslöts för övrigt ur SAP under perioden. Mot denna bakgrund var det knappast förvånande, att juryutslagen i många mål blev fällande. Mera anmärkningsvärt får det sägas vara, att även "Tänk först — handla sedan!" fälldes. I åtskilliga fall blev straffen fängelse eller straffarbete. Å andra sidan frikände juryn i några uppmärksammade mål.

Lika litet som under 1880-talet synes de fällandejuryutslagen ha framkallat någon principiell kritik avjurysystemet på socialdemokratiskt håll. Tvärtom konstaterade man belåtet, att de tryckfrihetsvårdande myndigheterna inga- lunda alltid "vågade” skrida till aktion — uppenbarligen av hänsyn till juryn. En mängd vänstertidningar kunde sålunda utan påföljd trycka av det tolstojska flygbladet.

Åtalskampanjen gav flera gånger eko i riksdagen. I remissdebatten 1909 i andra kammaren (AK nr 5 s. 2 ff.) gick den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting till storms mot justitieminister Petersson.

Branting medgav i och för sig, "att den form, som man emellanåt valt för den antimilitaristiska propagandan, givit fog för fullt berättigade anmärk- ningar och emellanåt burit spår av ett okynne, som måste verka utmanande på den allmänna meningen". I huvudsak vidhöll han emellertid den socialdemokratiska kritiken mot "systemet Petersson". Av myndigheternas ingripanden angrep han särskilt skarpt domen mot det tolstojska flygbladet. vilket han läste upp i kammaren.

Justitieminister Petersson tog i andrakammardebatten tryckfrihets- politiken i försvar. Han medgav dock, att straffen i några fall kunde te sig orimligt hårda: ”Men det är ju så illa ställt hos oss, att juryn även skall rubricera brottet och angiva det lagrum, efter vilket straffet skall utmätas, utan att detjuridiska elementet i domstolen har någon möjlighet att där göra sig gällande. Detta borde — synes mig — öppna ögonen för nödvändigheten av en rimlig omläggning av vår tryckfrihetsprocess och vårt juryförfarande.”

Justitieministern erinrade vidare om att föregående års riksdag hade anhållit om utredning av olika punkter i TF, däriblandjuryn. Han framhöll att

• Sida 203
•  Original

det var viktigt, att detta reformarbete snarast möjligt kom igång.

Som justitieministern påpekade, hade tryckfrihetsfrågorna aktualiserats vid 1908 års riksdag. I en motion (AK nr 10) hade den liberale borgmästaren Albin Ahlstrand tagit upp tillsättningen av jurymän. Han föreslog, att landstingen jämte stadsfullmäktige i städer utanför landsting skulle välja en jurymannakår. Ur denna kår skulle rätten genom lottning ta ut femton personer, av vilka parterna skulle ha rätt att utesluta tre var. De återstående nio skulle utgöra juryn.

] anledning av motionen tillstyrkte konstitutionsutskottet (nr 18) en anhållan till regeringen om utredning och förslag för att avhjälpa bristerna i tryckfrihetsjuryns organisation. Utskottet tillstyrkte vidare(nr 17)utredning av frågan om och i vilken mån justitieministern borde befrias från sin befattning med tryckfrihetsåtalen. Däremot avstyrkte utskottet (nr 19) utredning med sikte på en totalrevision av TF. Kamrarna följde utskottet utan nämnvärd debatt.

Den av riksdagen begärda utredningen tillsattes på hösten 1909. Ordföran- de blev landshövdingen och riksdagsmannen Gustaf Rudebeck, övriga ledamöter processrättsprofessorn Nils Alexanderson, häradshövdingen och riksdagsmannen Theodor af Callerholm och förre redaktören för Stock- holms-Tidningen Adolf Hallgren. Rudebeck var högerman, de övriga liberaler.

Av ledamöterna var särskilt Alexanderson expert på tryckfrihetsfrågor. Han hade ett par år tidigare gett ut en bok i ämnet, Föreläsningar öfver den svenska tryckfrihetsprocessen. Han hade där ställt sig starkt kritisk till den dåvarande utformningen av juryn:

"Vår svenska tryckfrihetsjury är en i flera hänseenden mycket egendomlig och — föga lyckad avart. Så redan beträffande sättet för dess bildande. Medan man utomlands upprättar för viss period, t. ex. årsvis, listor på till jurymannaskap tillgängliga personer — listor framgångna t. ex. genom kommunala val eller efter fasta regler utdragna ur mantals- eller röstlängder— och därur efter behov utväljer— t. ex. genom lottning — enjury fören särskild process, rättegångsdag eller rättegångstermin, så sammansättes däremot vår jury genom att vardera processparten och domstolen nämner var för sig ett antal ledamöter, därvid nästan alldeles obundna i sitt val. Huru förkastlig denna anordning är att låta åklagare och tilltalad utnämna domare över frågan: brottslig eller icke? — det ligger i öppen dag.

Och i det man låter domstolen deltaga ijuryns sammansättning, låter dess val vara ”tungan på vågen”, har man på en bakväg släppt in vad juryinstitutet just skulle hålla ute, misstron till rättsskipningens oväld iden konflikt mellan samhällsstyrande makt och medborgerlig frihet, vartill särskilt en tryck- frihetsprocess rörande ett publikt brott så lätt formar sig inför den allmänna opinionens öga" (s. 148 f.).

Kommitténs betänkande var färdigt i slutet av 1912. Det var i stor utsträckning Alexandersons verk. Kommittén förklarade inledningsvis, att behövliga reformer inte lät sig genomföras inom ramen för 1812 års tryckfrihetsförordning. En totalrevision var nödvändig:

”Den ärevördiga omklädnaden för vår tryckfrihetsrätt är nämligen, med alla sina brister och sin för rättspraktiken föga ägnade teknik, dock ett

• Sida 204
•  Original

helhetsverk — men också ett helhetsverk av synnerligen ömtålig beskaffenhet Att bära händer på en så skör klädnad är ett allt för vanskligt företag Den låter sig icke upplappas; den måste lämnas så gott som orörd eller ersättas med en ny" (5. 45).

Kommittén hade alltså valt den sistnämnda metoden. Särskilt i redaktio- nellt avseende hade därvid 1887 års förslag fått tjäna som en utgångs- punkt.

Det gällande rättegångssystemet var enligt kommittén behäftat med tre grova brister:

"l. Parterna äga själva ett direkt, positivt inflytande på juryns sammansätt- ning.

2. Juryn uttages ej ur en på förhand befintligjurykår, utan valet sker fritt för ett särskilt, redan anhängigt mål.

3. Juryns konstituerande drager i regel långt ut på tiden, förorsakande ett oftast mer än månadslångt dröjsmål mellan målets överlämnande till dom och domens avkunnande." Den första punkten var enligt kommittén ett oting av betänkligaste slag: ”Ty att i rättegång om brott och straff parterna själva fritt utse sina domare är grovt stötande för en sund rättskänsla och måste förbliva så även för den, som i denna punkt förslöats av en hundraårig vana. Det är därjämte ock i sin princip liksom sin faktiska tillämpning ägnat att svårt nedsätta statens auktoritet som upprätthållare av lag och aktning för lag Att domar i mål rörande 'åsiktsförbrytelser” i mindre grad än andra förmå tillvinna sig auktoritet inom samhället i dess helhet ligger i sakens natur. ehuru just juryinstitutets uppgift bl. a. ligger i att motverka detta förhållande. Men alldeles oberoende av denna faktor och utanför de områden. där densamma äger någon giltighet, har tryckfrihetsjuryns utslag sjunkit betänkligt i anseende" (s. 111 ff.). Enligt betänkandet borde tryckfrihetsjuryn utses genom utlottning ur en permanent jurymannakår. Denna kår borde varken direktväljas av medbor- garna eller utses av kommunala församlingar — det skulle ge tillsättningen en prägel av valstrid och undergräva juryns anseende för opartiskhet: ”Kommitterade äro för sin del övertygade att den tryggaste garantin härutinnan vinnes genom att överlämna utväljandet av jurykåren åt domstolen själv" (5. 115 ff.). Kommittén föreslog därför,

— att rådhusrätten i Stockholm skulle utse en jurymannakår om 60 personer, rådhusrätterna i residensstäderna och övriga städer med minst 20 000 invånare en jurymannakår om 40 personer vardera, — att domare, åklagare, tjänstemän inom centrala statsförvaltningen, lands- staten och polisen liksom präster och journalister inte skulle vara valbara, — att domstolen genom lottning skulle ta ut sexton personer urjurymanna- kåren,

— att parterna därefter skulle ha rätt att utesluta tre namn var, — att de återstående tio ledamöterna skulle tas ut till tjänstgöring. en av dem som reserv; juryn skulle sålunda alltfort bestå av nio ledamöter (s. 31 ff.).

• Sida 205
•  Original

Kommitténs betänkande var inte enhälligt. Ilallgrcn avgav ett omfattande särskilt yttrande, mcd nutida terminologi en reservation. Ilan ifrågasatte till att börja med behovet av en totalrevision av TF. Vidare hade han såväl principiella som punktbetonade anmärkningar mot majoritetens förslag.

Ifråga om tryckfrihetsjuryn menade Hallgren, att det gällande tillsättnings- lörfarandet var "synnerligen principvidrigt". Så långt, men bara så långt, var han enig med majoriteten. Ettligt hans eget förslag skulle juryn utses inom hovrättsområden eller län; de i målen tjänstgörande yrkesdomarna skulle komma från hovrätterna. Jurymannakåren kunde förslagsvis för varje län utses av en valnämnd, bestående av landstingets ordförande, en av länets domhavande och stadsfullmäktiges ordförande i länets residensstad (s. 287 ff.).

Våren 1913 sändes kommittébetänkandet på remiss. Åtskilliga remissin- stanser, bland dem Svea hovrätt, tillstyrkte majoritetens förslag till utseende av tryckfrihetsjuryn. Justitieombudsmannen ansåg däremot för sin del att det var ofrånkomligt, att juryn utsågs genom val av folket på ett eller annat sätt.

Inom Publicistklubben tillsatte styrelsen en kommitté. som tillsammans med representanter för Tidningsutgivareföreningen, Vänsterpressförening- en, Högerpressföreningen och Socialdemokratiska pressföreningen ftck i uppdrag att utarbeta ett remissyttrande. Arbetet kom att utföras av Hjalmar Branting, Social-Demokraten, Karl Hildebrand, Stockholms Dagblad, Otto v. Zweigbergk, Dagens Nyheter, och PK:s sekreterare V. Bergendahl.

Pressorganisationernas remissyttrande krävde i första hand uppskov med den fortsatta behandlingen av frågan om en reformering av TF. Man önskade, att det föreliggande betänkandet skulle behandlas i sammanhang med ett väntat förslag till lag om illojal konkurrens, ett förslag som skulle kunna påverka tryckfrihetslagstiftningen på vissa punkter. Beträffande jurysyste- met förklarade pressorganisationerna, att de varken kunde tillstyrka majori- tetens eller reservanten Hallgrens förslag. Med hänsyn till sin allmänna ståndpunkt till den planerade reformen gick man emellertid inte närmare in på frågan.

Pressorganisationernas avvaktande, för att inte säga negativa hållning torde ha varit den viktigaste orsaken till att 1912 års förslag inte lades till grund för en proposition. Frågan om en reformering av TF ställdes på nytt på framtiden. Det skulle dröja närmare 20 år, innan frågan åter togs upp på statsmaktsnivå.

Inom pressorganisationerna hölls däremot tryckfrihetsfrågorna levande. Hösten 1922 diskuterade Publicistklubben ingående tryckfrihetsjuryn. Inle- dare var Waldemar Skarstedt, Falu-Kuriren, och Nils Alexanderson. Skar- stedt menade, att domstolarna i småstäderna utsåg jurymän efter politiska värderingar: "Då rätten ändå vid straffmätningen skall taga ställning till den åtalade artikelns beskaffenhet, kunde den lika gärna få döma om brottslig- heten i det hela så bleve det åtminstone dömt under ämbetsansvar. Om juryn kunde reformeras, så att den bleve mera opartisk och opolitisk. borde dess förhandlingar också göras offentliga."

Alexanderson ansåg det vara förhastat att döma ut tryckfrihetsjuryn, därför att dess gällande skick var otillfredsställande: "Utan tryckfrihetsjury skulle antagligen den socialt politiska utvecklingen i Sverige fått ett betydligt

• Sida 206
•  Original

hetsigare och mera förgiftat förlopp. Det fria ordets valörer växla från tid till tid, och de juridiskt bildade domarna, hur bra de eljest kunna vara, torde i regel allt för mycket behärskas av 'respectability' för att vara de lämpligaste bedömarna av huruvida någon i begagnandet av det fria ordet gått för långt eller ej.”

AdolfHallgren menade, att den svenska tryckfrihetsjuryn har varit ett värn för yttrandefriheten trots enstaka missgrepp. Precis som Alexanderson hade han dock anmärkningar att göra mot den gällande metoden att utse juryn. Anders Pers, Vestmanlands Läns Tidning, framhöll snabbheten i juryns rättsskipning som särskilt värdefull. Gustaf Stridsberg, Svenska Dagbladet, påpekade vikten av att domstolarna har hållits utanför de konflikter. som tryckfrihetsjuryn har haft att behandla.

] 93 0-falel

I början av 1930-talet aktualiserades i riksdagen tryckfrihetsjuryns ställning genom motionerav den socialdemokratiske borgmästaren Carl Lindhagen. [ anslutning till beslutet om en allmän rättegångsreform yrkade han på en omdaning av tryckfrihetsprocessen och "en rimlig domstolsorganisation".

Vid 1933 års riksdag vann Lindhagen i viss mån framgång: konstitutions- utskottet (nr 33) tillstyrkte en ”utredning av frågan om möjligheterna att ombilda processen i tryckfrihetsmål, anhängiggjorda av enskilda, i sådan riktning, att större säkerhet för enskilda därigenom uppnås".

Kamrarna biföll utskottets utredningsyrkande. Särskilt i andrakammarde- batten (AK nr 41 s. 32 ff.) riktades hårda angrepp mot jurysystemet.

Den socialdemokratiske juristprofessorn Vilhelm Lundstedt förklarade sålunda, att tidningarna, hur illvilliga och osannfärdiga de än var, praktiskt taget var straffria: ”Juryinstitutionen gör det till ett fullkomligt hasardspel för målsägaren, som i en process riskerar att endast ytterligare förlora heder och anseende och dessutom en massa penningar. Därför nödgas han vanligen fördraga det lögnaktiga förtalet, fördraga reptilernas spott och spe, fördraga krypskyttarnas sårande projektiler."

Även journalister som högermannen Ivar Anderson, Östergötlands Dag- blad, och socialdemokraten Frans Severin, Signalen, ställde sig kritiska till juryn. Severin förklarade, att han närmast var benägen att vilja avskaffa ”denna ur rättssynpunkt mycket tvivelaktiga institution".

Andra journalister tog däremot jurysystemet i försvar. Sålunda menade redaktören för Arbetet, Allan Vougt (s) — som i utskottet hade reserverat sig för avslag på utredningsyrkandet — att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta hela juryinstitutionens bestånd. Kommunisten Karl Kilbom, Folkets Dagblad Politiken, ansåg likaså, att det inte var något fel på institutionen som sådan. Däremot kritiserade han domstolarnas val av jurymän som politiskt styrt: "Man utseri regel högerman, på sin höjd liberaler och folkfrisinnade."

Hösten 1933 effektuerade Karl Schlyter, justitieminister i Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering, riksdagens beställning. Han tillsatte en kommitté, bestående av borgmästare Georg Bissmark, högerriksdagsman och tidigare justitieminister, fil. dr Sigurd Hansson, medarbetare i Handelstidningen i Göteborg, och den socialdemokratiske talmannen August Sävström. Bissmark blev kommitténs ordförande.

• Sida 207
•  Original

I slutet av 1934 framlade kommittén Betänkande angående tryckfrihetsprocessens ombildning (SOU 1934154). Den förklarade inled- ningsvis, att det inte» som riksdagen i sin anhållan om utredning hade angett — hade varit möjligt att begränsa sig till tryckfrihetsmål, väckta av enskil- da.

Det gällande svenska jurysystemet var enligt kommittén behäftat med djupgående bristerFörslaget syftade till att avlägsna de mest påtagliga av dem. Även efter en dylik reform skulle dock en del brister komma att kvarstå.

Jurysystemet leder ofta nog till slumpartade avgöranden, bl. a. eftersom vägledande prejudikat saknas, hette det i betänkandet: ”Att ett avgörande som träffas utan möjlighet till appell av en grupp vid dömande ovana lekmän stundom måste utfalla på ett sätt som kränker rättsmedvetandet lär aldrig kunna undvikas" (s. 47).

Kommittén framhöll vidare, att man under senare år på flera håll, även i journalistkretsar, hade aktualiserat tryckfrihetsjuryns avskaffande. Man borde dock betänka sig mer än en gång före ett sådant beslut. Att det förekom missbruk av tryckfriheten var obestridligt:

"Men det kan icke förbises, att mycket, som vid en strängt formelljuridisk prövning kan te sig som ett överskridande av lagens för tryckfriheten utstakade råmärken, från det allmännas sida måste godkännas som ett lojalt och önskvärt hävdande av samhällets intressen Men att utstaka gränserna för pressens befogenhet eller plikt att på ett sådant hårdhänt sätt gripa in i människors öden, är det vanskligaste av allt. Att våra allmänna domstolar i många tvivelaktiga fall skulle hava anledning känna sig tacksamma för att gränsdragningen skedde efter det särskilda fallets egenart av en nämnd bestående av kloka, sansade lekmän kan tagas för givet. Även från det allmännas synpunkt kan det anses innebära en viss fördel att ett lekmannaelement får göra sin stämma hörd. då det gäller avgöranden av så stor vikt för samhället och de enskilda" (s. 48).

Kommittén ställde sig således avvisande till tanken att avskaffa tryck- frihetsjuryn. Den ville inte heller ta fasta på idéer om att juryn skulle förvandlas till en nämnd, som jämte rättens ordförande hade att avgöra inte bara skuldfrågan utan även utmätte straffet och dömde ut ev. skadestånd:

"Uppslaget faller på nödvändigheten att hemlighålla huru varje ledamot röstat. Vidgas lekmännens befogenhet att omfatta annat än den förstnämnda frågan måste deras vota i övriga frågor protokollföras, vilket innebär möjlighet för enskilda ledamöter att markera vilken ställning de intaga till själva skuldfrågan" (s. 49).

För kommittén återstod då endast möjligheten att föreslå partiella reformer av jurysystemet. Förslaget gick ut på — att jurymannakårer skulle upprättas i städer utanför landsting och i

residensstäderna,

— att kåren i Stockholm skulle bestå av 60 personer, i övriga städer av 40 personer, - att hälften av jurymännen skulle utses av rätten, hälften av landstingen resp. — i städer utanför landsting — av stadsfullmäktige, — att domare, åklagare. poliser, advokater liksom anställda vid tidningar och boktryckerier inte skulle vara valbara.

• Sida 208
•  Original

— att rätten genom lottning skulle ta ut elva personer ur jurymannakå- ren, — att parterna därefter skulle ha rätt att utesluta två nanm vargjuryn skulle följaktligen bestå av sju ledamöter, — att jury inte skulle vara obligatorisk, — att det skulle ankomma på den tilltalade att yrka på medverkan av jury. — att ett dylikt yrkande i mål om smädligt yttrande eller hotelse mot enskild person skulle avslås av rätten,om denna inte fann, att det förelåg särskilda omständigheter, — att rättens ordförande eller domaren skulle vara närvarande underjury ns överläggningar för att lämna upplysningar men avträda, innan skuldfrå- gan togs upp till slutlig prövning, — att juryns beslut skulle fattas med enkel majoritet, — att regeln om att tryckfrihetsmålen skulle underställas hovrättens pröv— ning skulle utgå. Allt som allt var detta ett ganska genomgripande reformförslag. Det präglades av en tydlig misstro mot juryn.

Under remissbehandlingen kritiserades kommitténs förslag till juryreform hårt från olika håll. Endast en minoritet av remissinstanserna ansåg sålunda den föreslagna metoden för tillsättning av juryn bättre än den gällande.

Vid 1936 års riksdag ladejustitieminister Schlyter fram en proposition (nr 235) i tryckfrihetsfrågor. I fråga om juryn avvek propositionen starkt från kommittéförslaget.

Justitieministern slog fast, att tryckfrihetsjuryn inte borde avskaffas, i varje fall inte annat än i samband med en blivande reform av lekmannamedverkan i rådhusrätterna. Först när den frågan hade lösts, kunde man ta slutlig ställning till en mera djupgående förändring av juryn (5.37).

1 avvaktan på den allmänna rättegångsreformen föreslogjustitieministern endast mindre ändringar i fråga om juryn. Huvudpunkterna i propositionen var i detta avseende,

— att jurymannakårer skulle väljas av rådhusrätterna, — att kåren i Stockholm skulle bestå av 80 personer, i Göteborg av 60 personer, i övriga städer av 40 personer, — att rätten genom lottning skulle ta ut sju personer ur jurymannakåren, — att parterna därefter inom eller utom kåren skulle föreslå tre personer vardera.

— att var och en av parterna hade rätt att utesluta ett av rättens och ett av motpartens namn, — att de återstående nio ledamöterna skulle utgöra juryn, — att jury inte skulle vara obligatorisk: parterna kunde samfällt överlämna målet till rättens avgörande, — att regeln om underställning skulle utgå (s. 5).

Som justitieministern själv påpekade. fanns det klara likheter mellan 1936 och 1887 års regeringsförslag i fråga om juryn.

Konstitutionsutskottet (nr 42) tillstyrkte i allt väsentligtjustitieministerns förslag. Utskottet var inte enigt. Reservanter från olika partier ville i huvudsak behålla den gällande metoden för domstolens val avjuryledamö- ter. En av dessa reservanter. advokaten C.P. Ossbahr (h), hade helst velat

• Sida 209
•  Original

avskaffa juryn. I förstakammardebatten uppgav en talare, att när principfrå- gan avgjordes i utskottet, hade elva ledamöter röstat för jury och nio emot.

I förstakammardebatten (nr 39 s. 33 ff.) utveckladejustitieminister Schlyter ytterligare sina synpunkter påjurytillsättningen. Han menade, att inte ens de juryledamöter, som enligt den gällande ordningen tillsattes av domstolen, kunde anses ha tillkommit på ett fullt opartiskt sätt: "Dessa utses av domstolen just för detta särskilda mål, och jag tror, att alla här närvarande någon gång ha haft tillfälle att göra den reflexionen, när de sett hur en domstol har utsett jurymän för ett visst mål, att man där bakom har kunnat skönja avsikten, hur målet skall bedömas." I första kammaren försvaradesjurysys- temet och regeringsförslaget vidare av exempelvis Fredrik Ström, Social- Demokraten.

Också i andrakammardebatten (nr 40 s. 119 ff.) uppträdde Schlyter till försvar för propositionen. Jurysystemet angreps från olika håll. Juristprofes- sorn Åke Hassler framhöll, att det saknas rättsmedel mot juryns avgöran- de:

"Det sista måste man betrakta som en avgörande invändning mot systemet. Det kan aldrig bliva någon verklig rättssäkerhet, så längejuryn är första och sista instans, och det kan icke åstadkommas någon enhetlighet i rättsskipningen. Säkerheten ärju ialla fall det främsta och viktigaste kravet i all rättsskipning."

Hassler uttryckte förhoppningen, att tryckfrihetsjuryn skulle kunna avskaffas i samband med den kommande rättegångsreformen. Även Frans Severin hävdade — liksom 1933 — att juryn borde försvinna.

Kamrarna biföll preliminärt utskottets och därmed i allt väsentligt propositionens förslag till reform av tryckfrihetsjuryn. Våren 1937 antogs grundlagsändringarna slutgiltigt av statsmakterna. Bortsett från en detaljjus- tering 1870 var detta den första reformen av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om juryn sedan 1818.

Vid 1937 års riksdag kompletterades grundlagsändringarna genom en särskild lag (nr 118) med vissa bestämmelser om rättegången i tryck- frihetsmål. Där samlades de processrättsliga regler, som i samband med reformen hade brutits ut ur TF.

Andra världskriget

Under andra världskriget såg sig de svenska statsmakterna nödsakade att på olika sätt inskränka tryckfriheten, väsentligen i utrikespolitiskt avseende. lnitiativen till denna antiliberala politik kom från första statsmakten, dvs. fram till december 1939 en koalitionsministär bestående av socialdemokrater och bondeförbundare, därefter en samlingsregering med företrädare för de fyra stora partierna, i båda fallen med Per Albin Hansson som statsminister.

Ansvarig för tryckfrihetspolitiken var i första hand justitieministern 1936—43 K. G. Westman, som representerade bondeförbundet. Isamlingsre- geringen samrådde han främst med utrikesministern, yrkesdiplomaten Christian Glinther. Bakgrunden till regeringsingripandena var i första hand allvarliga farhågor för att en alltför skarp presskritik mot diktaturstaterna

• Sida 210
•  Original

skulle kunna leda till utrikespolitiska förvecklingar. Dessa farhågor gällde särskilt förhållandet till Hitler—Tyskland.

I sin tryckfrihetspolitik anlitade regeringen till att börja med åtalsvapnet: justiteminister Westman anbefalldejustitiekanslern att skrida till aktion i ett flertal fall. Åtalsrubriceringen var i regel — smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande

omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater, med vilka riket är i fredligt förhållande, om deras varande överhet, regering och regerings- sätt, höge ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar. Vid sidan av tryckfrihetsåtalen grep regeringen till andra metoder: konfiskation utan rättegång och vidare lagstiftning om förbud för vissa publikationer att transporteras med offentliga kommunikationsmedel liksom — efter grundlagsändringar — lagstiftning om censur. Den sistnämnda lagstiftningen sattes dock aldrig i kraft.

Tryckfrihetsåtalens omfattning och resultat framgår av nedanstående uppställning:

:

Å F ("il/ande F ria/ida Tola/i ,.

1939 I 7 2 l 9 1940 3 l 2 l 5 I 94 I 6 5 l 1 1 942 5 3 8 1 943 2 0 2

S:a 33 22 55

Åtalen gällde till stor del ytterlighetsorgan av kommunistiskt eller nazistiskt slag. Även andra politiska riktningar drabbades dock. Det demokratiska kamporganet Trots Allt! med socialdemokraten Ture Nerman som redaktör åtalades sålunda tre gånger och fälldes en gång. Straffen blev ibland fängelse, i Nermans fall i tre månader.

Tryckfrihetsåtalen ledde till en livlig debatt, som också kom att gälla juryinstitutionen. Den av samlingsregeringen tillsatta kommitté. som hade till uppgift att förbereda lagstiftningen om transportförbud och om censur. ifrågasatte rent av juryns värde under krigstid:

"Såsom garanti för rättvisa åt tilltalade, som tillhöra en samhällsfientlig eller starkt oppositionell riktning, torde under en genom kriget uppjagad stämningjuryn i allmänhet äga ringa eller intet värde. Man kunde på dessa skäl ifrågasätta att för krigstid hänföra tryckfrihetsmål under det vanliga brottmålsförfarandet. Även detta lär emellertid under krig bliva utsatt för sådana störningar och svårigheter, att måhända ej mycket skulle vara vunnet genom en sådan ändring av tryckfrihetsförordningen. De sakkunniga ha följaktligen ansett sig icke böra framlägga förslag därom."

Detta uppslag tycks dock inte ha beaktats i den fortsatta debatten kring tryckfrihetsjuryn.

I riksdagen ventilerades samlingsregeringens åtalspolitik tämligen ingåen— de under remissdebatten ijanuari 1940 (FK nr 3 s. 1 ff., AK nr 3 s. 1 ff.). Statsminister Per Albin Hansson framhöll, att regeringens maningar till pressen om återhållsamhet i de utrikespolitiska kommentarerna inte hade haft tillräcklig effekt:

• Sida 211
•  Original

"Detta har tvingat regeringen att beordra en hel rad av åtal — ingen tror väl att vi göra det med glädje — och det har även tvingat oss att överväga, om icke regeringen måste skaffa sig i sin hand ytterligare maktmedel för att behärska detta område. Lika bestämt som jag säger, att min kärlek till tryckfriheten är tillräckligt stark för att jag inte skall vara med om ett onödigt intrång, lika bestämt sägerjag, att vill inte svensk press taga tillräcklig hänsyn till svenska intressen, så måste svensk ledning se till, att denna press icke gör landet skada."

Liknande synpunkter framfördes avjustitieminister Westman. Juryns roll berördes under debatten i anslutning till två aktuella fall, dels det fällande utslaget mot Trots Allt!, dels det friande utslaget i ett mål mot den liberala Eskilstuna-Kuriren, som hade åtalats för smädelse mot Hitlers Tyskland och Stalins Ryssland. Justitieministern förklarade, att han i samråd med utri- kesministern hade anbefallt åtal i det sistnämnda fallet för att inför utländska makter kunna visa, att den svenska regeringen hade handlat inom grundla- gens gränser:

"Regeringen har i varje fall genom att anställa åtalet visat, att angreppen icke ske med dess goda minne och icke ingå i regeringens politik. Sedan får det ju vara svenska folkets sak att juryn har åtagit sig ansvaret för att anse, att Sverige befinner sig i det läget att dylika skriverier kunna vara tillåtna."

I debatten kritiserades samlingsregeringens åtalspolitik av enstaka folkpar- tister, socialdemokrater och kommunister. Folkpartiets gruppledare i första kammaren, generaldirektör Sam Larsson, yttrade om målet mot Eskilstuna- Kuriren: ”I fråga om den tidning, som åtalats och frikänts, vill jag visst inte förneka, att det i den åtalade artikeln förekom olämpliga uttryck, menjag vill å andra sidan säga, att många gånger värre uttryck och många gånger mera förgripliga artiklar förekommit i andra tidningar utan att de åtalats. Därför blir ett sådant ingrepp mot en enstaka landsortstidning ingalunda lätt att förklara och försvara."

] fortsättningen kom riksdagens tryckfrihetsdebatter främst att handla om konfrskationerna och om censurlagstiftningen. Åtalspolitiken ochjuryns roll berördes däremot ganska sällan. Så skedde dock under andrakammardebat- ten ijttni 1940 om den föreslagna censuren. Om vissa samtidigt föreslagna ändringar i TF:s skadeståndsregler förklarade kommunisten Knut Senan- der:

"Under förutsättning, att det varit möjligt att åstadkomma en verkligt opartisk prövning av tidningspressens innehåll, skulle självfallet dessa bestämmelser icke vara så ödeläggande. Nu förhåller det sig emellertid så, att en radikal arbetartidning nästan alltid fälles. Enskilda motståndare liksom offentlig myndighet får härmed faktiskt chanser att fullständigt kväsa ett arbetarföretag genom den godtyckliga jmyinstilurianen” (AK nr 39 s. 60).

Vid en bedömning av tryckfrihetsjuryns roll under andra världskriget kan man först konstatera stora olikheter mellan de enskilda åren. Under 1939 dominerade de fällande utslagen totalt — 17 fall av 19. Av de fällande utslagen gällde elva kommunisttidningar, som hade angripit Finland. Denna höga andel speglade säkerligen den svenska folkopinionens upprördhet inför den ryska politiken före och under finländska vinterkriget.

Under 1940 blev däremot de allra flesta juryutslagen friande — 12 av 15. 1941-43 gick det totala antalet åtal ner, samtidigt som andelen fällande utslag

• Sida 212
•  Original

steg. Denna utveckling hängde samman med att de tryckfrihetsvårdande myndigheterna — delvis på grund av att många åtal hade misslyckats — valde andra vägar att dämpa presskritiken mot diktaturerna, främst konfiskation utan rättegång. Redan i november l939 förklaradejustitieminister Westman härom i sin dagbok: "Fördelen med den (bestämmelsen om konfiskation) är, att man kommer förbi den oberäkneliga och i utrikespolitiska frågor omdömeslösa juryn."

Det är heller inte svårt att från olika år hitta exempel på attjuryn frikände även ytterst frän kritik av diktaturregimer. ] den tidigare berörda ledaren i Eskilstuna-Kuriren(1939-l1-30), publicerad samma dag som Sovjetunionen anföll Finland, hette det exempelvis:

"Hitlers på svek, lögn och en lika förljugen som hänsynslös propaganda grundade framfart mot Österrike, Tjeckoslovakien och Polen upprepas nu av kamraterna Stalin och Molotov Det bolsjevikiska avskum, för att nu använda Hitlers egen vackra karaktäristik, som styr Sovjet, har icke försummat att ta för sig lnte minst skarpt fördömes herrar Stalins och Molotovs cyniska, för alla vanliga rättsbegrepp och rättshänsyn främmande tillvägagångssätt av Italien. Tyskland ensamt applåderar Det bottnar framför allt i den rättskulturens förruttnelse, som hemsöker Tyskland."

Ett annat uppmärksammat exempel gällde den tyskvänliga. föratt inte säga nazistsympatiserande Göteborgs Stifts-Tidning. i en signerad artikel 1942- 03-06 betecknade tidningen Sovjetunionens ledare som "gudlöshetens apostel, massmördaren Stalin". Enligt Harry Hjörnes memoarer blev justi- tieminister Westman våldsamt förbittrad över det friande juryutslaget och kommenterade: "Där se ni hur omöjlig tryckfrihetslagen och framför allt juryinstitutionen är."

Kritik motjuryinstitutionen — från andra utgångspunkter än justitieminis- terns — förekom, som tidigare har visats, på kommunistiskt håll. Även Ture Nerman ställde sig något tvivlande till juryn. ] hans efter kriget utgivna memoarer heter det om det fällande utslaget mot Trots Allt!:

"Något underligt föreföll mej, att åklagaren sökte påverka juryn med ett anförande av statsminister Hansson om lägets allvar, dvs. att första statsmakten utnyttjades till påtryckning vid domstol, men det var kanske till rikets nytta. ] varje fall skrämde det rättens utlottadejurymän, av vilka inte de två som behövdes vågade fria."

Nerman tillade dock, att domen inte var något att vara ledsen för: den väckte uppmärksamhet, och hela vänsterpressen reagerade.

Allt som allt står det klart, attjuryn under andra världskriget knappast var något lydigt redskap i de tryckfrihetsvårdande myndigheternas händer. Det framgår inte minst av att regeringen snart nog sökte sig fram även på andra vägar i sin tryckfrihetspolitik. lnte sällan frikände juryn skarpa angrepp på olika utländska makter inkl. diktaturstaterna.

Vid 1944 års riksdag aktualiserades från folkpartihåll en revision av tryckfrihetslagstiftningen. l likalydande motioner — första namn var i första kammaren N. Gärde (nr 1 10) och i andra kammaren John Bergvall (nr 176) — yrkade man på avskaffande av de tryckfrihetsinskränkningar, som hade införts under kriget. Vidare krävde man en utredning av "den konstitu- tionella beredskapen och därmed sammanhängande spörsmål". Tryck- frihetsjuryn berördes inte uttryckligen i motionerna.

• Sida 213
•  Original

lnnan motionerna hade färdigbehandlats av konstitutionsutskottet, besva- rade den folkpartistiske justitieministern Thorwald Bergquist — som 1943 hade efterträtt K.G. Westman — en interpellation av socialdemokraten Sven Andersson. Justitieministern meddelade bl. a., att en allsidig utredning om revision av TF skulle sättas igång (AK nr 5 s. 5).

Konstitutionsutskottet (nr 22) tillstyrkte enhälligt i allt väsentligt de folkpartistiska motionerna. Det innebar bl. a., att utskottet rekommenderade riksdagen att begära en allsidig utredning om revision av tryckfrihetslagstiftningen. Kamrarna biföll utskottets hemställan.

1949 års tryck/i'ilwlsförordning

Den av riksdagen begärda utredningen tillsattes avjustitieminister Bergquist sommaren 1944. Fem av de tio ledamöterna var riksdagsmän: ordföranden N. Gärde (fp), f.d. justitieråd och tidigare justitieminister, Rolf Edberg (s), chefredaktör för Ny Tid, advokaten Birger Gezelius (h), Knut Petersson (fp), andre redaktör på Handelstidningen i Göteborg, och hemmansägaren Oscar Werner (bl). De övriga fem ledamöterna var statskunskapsprofessorn Axel Brusewitz, kanslirådet Torsten Gihl, utrikesdepartementet, rådmannen G.A. Rising.TT-chefen OlofSundell och sekreteraren i Advokatsamfundet Holger Wiklund. Gihl ersattes inom kort av utrikesrådet Gösta Engzell, och Gezelius efterträddes 1945 av Erik Hagberg, riksdagsman (h) och chefredaktör för Skånska Aftonbladet. Sekreterare i utredningen var hovrättsjuristen Björn Kjellin. Kommittén antog namnet 1944 års tryckfrihetssakkunniga.

Kommitténs uppgift var enligt justitieministerns direktiv att företa en allmän översyn av tryckfrihetsförordningen. Om tryckfrihetsjuryn hette deti direktiven:

"Bland de ämnen, som kräva uppmärksamhet, vill jag först framhålla de rörande tryckfrihetsprocessen och juryinstitutionen gällande reglerna, sådana dessa utformades vid 1937 års reform. De förändringar i bestämmel- serna förjuryns sammansättning, som då genomfördes, avsågo inte minst att skapa bättre förutsättningar än tidigare för ett av obehöriga hänsyn ostört avgörande. Från flera håll har uttalats, att detta syfte icke uppnåtts. Man har påtalat en viss godtycklighet ijuryavgörandena, därvid bl. a. gjorts gällande att juryn icke kommit att lämna effektivt skydd för minoritetens kritikrätt eller för den enskilde mot otillbörliga angrepp från pressens sida. Den ringa kontakten mellan juryn och domstolen har vidare betecknats såsom eri brist.

Uppenbarligen är det av största vikt att lekmannarepresentationen orga— niseras på ett tillfredsställande sätt. Då vägande anmärkningar obestridligen kunna riktas mot det bestående jurysystemet, böra lämpliga åtgärder övervägas för att vinna en bättre ordning. Huruvida man därvidlag bör införa ett system med lekmän som meddomare eller närmast eftersträva en partiell reform påjuryinstitutionens grund vill jag lämna öppet. Om det skulle anses lämpligast att bibehålla juryn, synas reglerna för dess sammansättning böra jämkas i sådan riktning, attjuryn i sin helhet kommer att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltaga i rättsskipningen och stå fullt självständiga gentemot parterna i de enskilda målen I detta sammanhang bör även övervägas beredningens (processlagberedningens) förslag att juryn,.jämte det

• Sida 214
•  Original

den som hittills ensam avgör skuldfrågan, skulle tillsammans med domstolen slutligt döma i målet och sålunda deltaga i straffmätning, bestämmande av skadestånd med mera" (SOU 1947:60 s. 35).

Juryns sammansättning och uppgifter blev huvudproblemet för de sakkunniga. I början var oenigheten inom kommittén påtaglig. I en tidskriftsartikel några år senare beskrev sekreteraren utgångsläget så, att de tio ledamöterna ”började sitt första sammanträde med att hävda tio olika meningar om hur tryckfrihetsjuryn skulle ordnas”. Slutresultatet blev en kompromiss, en medelproportional. Kommitténs 1947 framlagda betänkan- de, Förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) var enhälligt på alla punkter.

I avsnittet om rättegången i tryckfrihetsmål tog de sakkunniga inlednings- vis avstånd från tanken på en Specialdomstol: "Mot att för tryckfrihetsmålens handläggning inrätta särskilda domstolar vare sig i den form att denna handläggning anförtros åt en enda för hela landet gemensam centraldomstol eller så, att den överlämnas åt lokala, utom den allmänna domstols- organisationen stående specialdomstolar, inställa sig ock starka betänklighe- ter av såväl principiell som praktisk natur" (5. 182).

Kommittén gick därefter över till att väga argumenten för och emot ett bibehållande av tryckfrihetsjuryn:

”Vid tidpunkten förjuryns införande var ur folklig synpunkt huvudsyftet med juryn att denna skulle utgöra ett värn mot övergrepp från regerings- makten och ämbetsmännen. Uppenbart har denna utgångspunkt genom den senare politiska utvecklingen förskjutits. Grundvalen för regeringsbildning- en är numera i allmänhet majoritetsförhållandena inom riksdagen. I förhållande till den eller de majoritetsgrupper, som i regel utgöra regeringens parlamentariska stöd, intaga andra partigrupper ställning av opposition och det faller till stor del på dennas lott att ej minst genom pressen utöva den politiska kontrollen över samhällsorganen och deras verksamhet. Att avgöra var gränsen skall dragas mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande är ej sällan en svår och grannlaga uppgift. En jury, som företräder en upplyst, allmänt medborgerlig uppfattning, synes i allmänhet vara mera skickad för denna uppgift än en domstol. För domstolarnas egen auktoritet kan det ock vara till fördel, att de icke göras till skiljedomare i politiska frågor. Å andra sidan kan ej förbises attjuryns ledamöter, särskilt i politiskt upprörda tider, i högre grad än yrkesdomaren, som i sin domargärning ständigt måste ha för ögonen att bedöma varje sak efter dess egen beskaffenhet, lättare låta sig påverkas av ställningstaganden och stämningar, som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. En sådan ojämnhet i rättstillämpningen är särskilt betänklig, om därigenom en skrift, som vid ett objektivt bedömande bort frikännas, skulle drabbas av ansvarspåföljd. ] en sådan utveckling, som dock hittills torde varit främmande för den svenska juryn, kan ligga en fara för tryckfriheten. Vad nu yttrats sammanhänger emellertid mindre med frågan om juryns bibehållande än med spörsmålet angående omfattningen av juryns befogenheter och dess sammansättning" (s. 186).

De sakkunnigas slutsats blev, att tryckfrihetsjuryn borde behållas. Meningarna om den kunde vara delade, men "vad angår tryckfriheten i dess viktigaste beståndsdel, den politiska yttrandefriheten, torde dock några

• Sida 215
•  Original

anmärkningar icke kunna riktas motjuryn” (s. 186). Därmed var inte sagt att juryn saknade brister. Hur dessa brister skulle avhjälpas blev nästa punkt i betänkandet.

Att ett friande juryutslag skall stå fast var självklart och oomstritt. Att ett fällande utslag enligt det gällande systemet inte var underkastat domstolsprövning kunde däremot ses som en brist i den enskildes rättsskydd. Kommittén erinrade om att en sådan möjlighet sedan länge fanns i England och fortsatte:

"Såsom redan berörts i det föregående kan det icke förbises att fall kunna förekomma, då juryns utlåtande påverkas av ställningstaganden och stäm- ningar, som icke höra samman med ett objektivt bedömande av det föreliggande fallet. Härtill kommer att de spörsmål, som äga sammanhang med rättstillämpningen i tryckfrihetsmål, ej sällan lämna rum för olika meningaroch även i övrigt äro av invecklad natur. Vid en mera vidsträckt rätt till sanningsbevisning i ärekränkningsmål komma också helt visst stora krav att ställas på bevisprövningen i dessa mål. Det kan ej heller anses stå i god överensstämmelse med den tilltalades krav på rättsskydd att ett fällande juryutlåtande är orubbligt även i fall, då en domstolsprövning bort leda till hans friande. Genom att skuldfrågan i dessa fall överlämnas till domstolsprövning öppnas möjlighet att draga denna fråga under prövning i högsta instans" (S. 187 f.).

De sakkunniga avvisade däremot tanken, att juryn skulle delta i avgöran- det av straffrågan. De påpekade, "att juryns deltagande i domstolens överläggningar icke kan undgå att väcka betänkligheter ur den synpunkten att därvid i regel kommer att röjas den ståndpunkt de olika jurymännen intagit vid omröstningen i skuldfrågan. Denna omröstning bör, liksom hittills, vara sekretesskyddad — något som är av stor betydelse för bevarandet av jurymännens oberoende och självständighet" (s. 189).

Brister i det gällande systemet stod enligt de sakkunniga vidare att finna i metoden för tillsättningen av juryn:

"Mot gällande ordning, enligt vilkenjuryn till en del utlottas ur en genom domstolens val upprättadjurymannalista och till en del utses av parterna, kan riktas främst den anmärkningen att den icke tillgodoser det folkliga inflytandet vid juryns bildande och attjuryn därför icke kommer att uppbäras av samma allmänna förtroende, som om jurymännen utses genom medbor- gerliga val Vidare: "Även om vissa skäl kunna anföras till stöd för partsvalet. måste det dock med hänsyn till rättsskipningens objektivitet anses som ett allvarligt missförhållande att dömande uppgifter på detta sätt överlämnas till partsintressen" (s. 194).

Partsvalet måste alltså avskaffas; jurymännen borde utses på annat sätt: "Att lekmän som medverka i våra domstolar utses genom medborgerliga val, är en grundsats, till vilken svensk rättsordning sedan lång tid tillbaka anslutit sig. Mot dylika val har riktats den anmärkningen, att de kunna medföra en icke önskvärd politisering av valet. Ehuru dessa farhågor icke äro helt ogrundade, kan man dock, liksom justitieombudsmannen i yttrandet över 1912 års betänkande, framhålla att betydelsen därav överdrivits. Även i sådana fall då vid valet politiska synpunkter icke kunna anses ha varit uteslutna, torde den erfarenheten vara allmänt bekräftad, att de valda i sin domaruppgift snart bortse från sin politiska inställning. Ett korrektiv mot

• Sida 216
•  Original

juryns maktmissbruk är ock att söka i den befogenhet, som enligt de sakkunnigas mening bör tilläggas domstolen, att ompröva juryns fällande utlåtande.

Övervägande skäl torde tala för att val avjurymän anförtros åt någon redan bestående korporation då omedelbara val icke torde kunna ifrågakomma, återstår allenast någon av de kommunala representationerna, landsting, stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige. Bland dessa torde företräde böra givas åt landsting; i de städer som icke deltaga i landsting torde uppgiften böra tillkomma stadsfullmäktige" (s. 194 f.).

Partsvalet var inte den enda bristen i tillsättningssystemet. En annan var den omständigheten, attjuryn ingalunda alltid blev allsidigt sammansatt och sakligt kompetent. Också denna brist borde enligt kommittén kunna avhjälpas, om man överlät valen till landstingen resp. stadsfullmäktige i de större städerna, samtidigt som man begränsade jurymannakårernas stor- lek:

"Såsom redan framhållits kan det av departementschefen framhållna önskemålet attjuryn i sin helhet kommer att utgöras av personer, vilka icke alltför sällan deltaga i rättsskipningen, endast ofullständigt tillgodoses genom en begränsning av jurymannakåren. Den önskvärda domarerfarenheten måste sökas hos personer, som deltagit eller alltjämt deltaga i den allmänna rättsskipningen. En anknytning kan härvid ifrågakomma till nämndeman- nauppdraget i underrätt på det sätt att vid landstings eller stadsfullmäktiges val av jurymän jurymannakåren till viss del utses bland dem som äro eller varit nämndemän vid allmän underrätt" (s. 197).

Med stöd av dessa allmänna resonemang föreslog 1944 års

tryckfrihetssakkunniga, — att tryckfrihetsmålen inom varje län normalt skulle handläggas vid

rådhusrätten i residensstaden,

— att liksom tidigare enjury om nio ledamöter skulle pröva skuldfrågan, om inte parterna samfällt ville överlämna målet till rättens avgörande, — att det liksom tidigare för fällande juryutslag skulle krävas kvalificerad majoritet: sex ledamöter av nio, — att omjuryn hade förklarat den tilltalade skyldig, även rätten skulle pröva skriftens brottslighet, — att rätten därvid skulle ha tre alternativ: att finna skriften brottslig enligt samma bestämmelse som juryn och utmäta straffet, att finna skriften brottslig enligt en mildare straffbestämmelse och utmäta straffet resp. att frikänna den tilltalade, — attjurymannakåren i varje län skulle bestå av två grupper om sexton resp. åtta ledamöter, av vilka de senare skulle vara eller ha varit nämnde- män, — attjurymännen skulle utses för fyra år av landstingen resp. av stadsfull- mäktige i städer utanför landsting, — attjurymännen skulle vara svenska medborgare, ha uppnått 25 års ålder och vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet, — att bland jurymännen skilda samhällsgrupper och olika delar av länet borde vara företrädda, , — att sedan ev. jäv hade anförts, parterna skulle ha rätt att utesluta tre

• Sida 217
•  Original

jurymän i den första gruppen och en i den andra,

— att rätten därefter genom lottning skulle ta ut nio ledamöter ijuryn, sex inom den första gruppen och tre inom den andra, — att, om någon juryman begärde det, rättens ordförande skulle ge juryn upplysningar om vad lag stadgar. De sakkunnigas betänkande fick på det hela taget en välvällig behandling av remissinstanserna. 1 stor utsträckning gällde detta också avsnittet om

rättegången i tryckfrihetsmål.

De flesta remissinstanserna ville behålla jurysystemet, men det fanns undantag. Advokatsamfundet sade sig ha övervägt möjligheten, att juryn inte skulle medverka i mål om ärekränkning mot enskild person men väl i övrigt. En sådan lösning skulle dock stöta på oöverstigliga svårigheter, och man hade därför stannat för att godta kommitte'förslaget. Svenska journa- listföreningen påpekade, att obefogade friande juryutslag — som inte var ovanliga — skadade pressens anseende. Föreningen ansåg emellertid, att det inte var möjligt att avskaffa juryn utan att bringa pressens kritikrätt i fara.

Några remissinstanser — däribland länsstyrelsen i Hallands län - uttalade sig för att juryn skulle avskaffas och att tryckfrihetsmålen skulle överlämnas till de allmänna domstolarna i vanlig sammansättning. Länsstyrelsen i Kronobergs län, där förre justitieministern Bergquist var landshövding, föreslog en övergång till ett bisittarsystem:

”Att Iekmannainslaget får ett avgörande inflytande vid prövning av tryckfrihetsmål är även enligt länsstyrelsens mening av värde. Detta syfte kan emellertid nås även med ett system, enligt vilket lekmännen jämte yrkesdomarna deltaga i bedömande såväl av skuldfrågan som av straffrågan. Det väsentliga i fråga om lekmannainslaget är, att lekmännen få ett avgörande inflytande på målets utgång, och detta kan vinnas genom att låta lekmännen inträda som meddomare till antal överstigande yrkesdomarnas och med individuell rösträtt. Med en sådan ordning skulle de nuvarande fördelarna med juryinstitutionen i det väsentliga bevaras samtidigt som de obestridliga nackdelarna i viss män skulle undanröjas. Särskilt skulle den osäkerhet, som nu vidlådertryckfrihetsprocessen, minska" (prop. 1948 nr 230 s. 67).

En särställning intog det remissyttrande, som avgavs av presidenten i Svea hovrätt Arthur Lindhagen. Det formade sig till ett skarpt angrepp på jurysystemet. En av huvudpunkterna löd:

"1. Juryns dom är anonym. Hur var och en av jurymännen röstat och skälen för vars och ens ståndpunkt får icke tillkännagivas. l överensstäm— melse därmed ärojurymännen icke ansvariga för sin dom. Den kan vara hur felaktig och lagstridig som helst, utan att något kan göras däråt. De sakkunniga uttala, attjuryn i princip är skyldig att följa lagen. Men det är icke sörjt för någon garanti att så sker. I själva verket ärjuryn oförhindrad att döma mot tydlig lag på grundval av de mest godtyckliga överväganden. Självstän- digheten i den dömande verksamheten befordras ingalunda, såsom lagkom- mittén på sin tid synes hava antagit, genom en dylik anonymitet. Den är i stället inkörsvägen till allehanda smussel. Självständigheten i den dömande verksamheten främjas bäst genom full öppenhet. Varje domare bör öppet angiva sin mening och skälen därför samt må sedan inför lagen svara för sitt votum, i den mån det bidragit till majoritetens domslut" (prop. s. 67).

• Sida 218
•  Original

Lindhagens eget alternativ gick ut på inrättandet av en specialdomstol av ungefär arbetsdomstolens typ. Ledamöterna skulle utses av regeringen, som dock skulle vara bunden att hålla sig inom förslag på tre personer för varje ledamot, avgivet av vissa korporationer eller sammanslutningar.

På andra punkter i rättegången i tryckfrihetsmål — t. ex. tillsättningen av juryn och juryns befogenheter - var remissopinionen likaså klart, om också inte enstämmigt positiv. Sålunda ställde sigjustitiekanslern, Landsorganisa- tionen, Tidningsutgivareföreningen och vissa ledamöter av Publicistklub— bens styrelse tveksamma eller avvisande till det föreslagna avskaffandet av partsvalet.

Vid 1948 års riksdag lade Tage Erlanders socialdemokratiska regering med Herman Zetterberg som justitieminister fram en proposition (nr 230) med förslag till ny tryckfrihetsförordning. Justitieministern hade på de flesta punkterna godtagit kommittéförslaget.

I avsnittet om rättegången började propositionen med att avvisa Lindha- gens förslag om en specialdomstol. Detta hade inte tagit tillräcklig hänsyn till olikheterna mellan arbetsdomstolens och en tryckfrihetsdomstols uppgif- ter:

"Tryckfriheten är icke i främsta rummet ett yrkesintresse utan en allmän medborgerlig angelägenhet. Lekmännen skola därför representera det folk- liga inflytandet i domstolen och de böra utses så att en allmän uppfattning bland medborgarna kommer till uttryck.” Det var därför olämpligt, att de skulle utses av regeringen.

En specialdomstol skulle medföra risker för att tryckfrihetsmålen bedöm- des från huvudstadens synvinkel. Kravet på en enhetlig rättsskipning skulle vidare inte bli tillgodosett enbart genom en sådan domstol:

”Denna kan väl antagas komma att avgöra förekommande mål på ett enhetligt sätt, men en viss risk föreligger att den i frågor av principiell betydelse avviker från de allmänna domstolarnas praxis och att därigenom skapas en mera djupgående oenhetlighet än den som följer av att jury i enskilda fall och i friande riktning bedömer brottslighetsfrågan på annat sätt än som är vanligt" (s. 95 f.).

Under sådana omständigheter måste valet stå mellan att behållajuryn eller att överlämna tryckfrihetsmålen till de allmänna domstolarna under medver- kan av nämnd. Båda lösningarna hade enligt propositionen förtjänster:

"Den fristående ställningjuryn intager har uppenbarligen stor betydelse såsom en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den politiska yttrandefriheten. Juryinstitutionen har säkerligen under den tid den varit införlivad med vår tryckfrihetsprocess haft väsentlig del i vidmakthållandet av yttrandefrihet och därigenom i sin mån bidragit till en samhällsutveckling på demokratisk grund. Å andra sidan har nämnden också sina speciella fördelar. Genom sin permanens och större förtrogenhet med domarvärv ger nämnden vissa garantier för en säkrare rättstillämpning. Tillräckliga skäl för ett brytande av traditionen på detta område synas mig dock icke vara anförda. Tvärtom finnerjag övervägande skäl tala mot en lagändring som begränsar garantierna för yttrandefriheten och som därför kan tänkas skada den fria kritikrätten och den offentliga kontrollen över vården av allmänna angelä- genheter" (s. 97). Justitieministern föreslog alltså, attjurysystemet skulle behållas. Det borde

• Sida 219
•  Original

emellertid reformeras, i huvudsak på det sätt, som de sakkunniga hade föreslagit. Endast i detaljfrågor avvek propositionen i rättegångsavsnittet från kommitteförslaget. Justitieministern ansåg sålunda, att även andra större städer än residensstäderna skulle få behålla rätten att handlägga tryck- frihetsmål.

I anslutning till propositionen väcktes en rad motioner. Två av dem gällde rättegången i tryckfrihetsmål. Tre högermän, direktören Karl Wistrand, chefredaktören för Svenska Dagbladet lvar Anderson och f. d. statsrådet K.G. Ewerlöf, tog i en motion (FK nr 383) upp Arthur Lindhagens uppslag om en särskild tryckfrihetsdomstol. Tre kommunister, däribland chefredaktören för Norrskensflamman Helmer Holmberg, yrkade i en annan motion (AK nr 547) på att jurymannakårerna skulle utses genom proportionella val.

Konstitutionsutskottet avvek i sitt betänkande (nr 30) på ett par punkter från propositionen. En av dem gällde tillsättningen avjuryn. Utskottet ansåg, att justitieministerns förslag byggde på en riktig grundsats:

"Enligt utskottets mening kan emellertid den strävan som härigenom kommit till uttryck, nämligen att en allmänt medborgerlig uppfattning skall kunna göra sig gällande vid tryckfrihetsmålens avgörande, motverkas av att parterna vid juryns tillsättande äga utesluta jurymän och att den i målet tjänstgörande juryn skall uttagas genom lottning. Parternas uteslutningsrätt var starkt motiverad då domstolen och parterna utsågo jurymännen. Om däremotjurymännen skola utses genom val av kommunala korporationer, är behovet att urjuryn utesluta sådanajurymän som icke böra deltaga i målets avgörande tillräckligt tillgodosett genom allmänna bestämmelser om domar- jäv. Utskottet anser att lottningen bör helt undvikas och att det därför bör ankomma på den väljande korporationen att utse de personer som i första hand skola vara ledamöter ijury samt erforderligt antal suppleanter för dem” (5. 34).

Om juryn fick en sådan fast sammansättning. fanns det anledning att överväga om det var nödvändigt att behålla regeln om kvalificerad majoritet för fällande juryutslag:

"Denna bestämmelse om kvalificerad majoritet har uppenbarligen tillkom- mit föratt skydda den tilltalade. Av en fast sammansattjury kunna emellertid väntas tillförlitligare avgöranden. Därtill kommer att det väsentliga rättsskyddet för den tilltalade ligger däri att även domstolen skall pröva skriftens brottslighet, dåjuryn funnit skriften brottslig. Utskottet anser därför att för fällandejuryutlåtande bör krävas endast enkel majoritet inom juryn" (s. 34 f.).

Efter en långvarig dvala dök här det konservativa 1800-talsförslaget om en fast jury på nytt upp i den svenska debatten.

Konstitutionsutskottet föreslog slutligen det tillägget till propositionen, att inte bara skilda samhällsgrupper utan också skilda meningsriktningar skulle vara företrädda bland jurymännen. Däremot avstyrkte man kommu- nistmotionen om proportionella val av juryn.

Utskottet var inte enigt utan tvärtom starkt splittrat. Flera reservationer berörde rättegången i tryckfrihetsmål. Juristprofessorn Nils Herlitz (h) förklarade sig sympatisera med Wistrands motion men ställde inget yrkande. Två folkpartister, bland dem juristprofessorn Åke Holmbäck, och en socialdemokrat yrkade bifall till regeringsförslaget. Tre socialdemokrater och

• Sida 220
•  Original

statskunskapsprofessorn Elis Håstad stödde Utskottsförslaget men yrkade på behållande av kravet på kvalificerad majoritet för fällande juryutslag. Bondeförbundaren K.E. Hansson slutligen yrkade på att även friande juryutslag skulle kunna överklagas.

] kammardebatterna (FK nr 29 s. 44 ff., AK nr 29 s. 4 ff.) mottogs konstitutionsutskottets förslag ijuryfrågan negativt på de flesta håll. "Jag misstänker högeligen, att man beträffande den fasta juryn får känna sig slagen i förväg", förklarade en utskottsledamot i första kammaren träffande. Atertilljustitieministerns och därmed i huvudsak de sakkunnigas förslag—så kunde man karaktärisera stämningen i riksdagen.

Inom den majoritet, som stödde propositionen i fråga om jurysystemet, fanns olika grader av entusiasm. Åtskilliga talare var långt mera emot Utskottsförslaget än de var för regeringsförslaget. Oscar Werner, som hade tillhört de sakkunniga, formulerade sin tvekan så här:

"Jag skall inte dölja för kammaren,attjag inom beredningen mycket starkt och i det längsta hävdade, att det vore felaktigt att låta en domstol utkristallisera sig ur ett politiskt sammansatt förvaltningsorgan. Det kan inte vara riktigt att låta en rättstillämpning röna inverkan av olika politiska vindkast eller strömkantringar. lnte heller skapas det i tillräckligt hög grad likformighet och sammanhållning i rättstillämpningen, om det inom de skilda länen blir en jury av olika politisk schattering att döma i tryck- frihetsmålen, som ju oftast äro i alldeles särskilt hög grad politiskt färgade rättsavgöranden. Men om man däremot väger den omständigheten, attjuryn måste, ifall man vill förankra den hos folket självt, vara ett organ, som består av ombud, valda av folket, så har man svårt att finna någon annan väg än att låta landsting och stadsfullmäktige verkställa valet. Jag har biträtt denna del av beredningens förslag med mycket stor betänksamhet, menjag är för dagen villig att fasthålla vid den ståndpunkt, som sålunda intagits, tills en bättre form kan finnas" (AK nr 29 s. 90 f.).

Flera talare, däribland journalister som Emil Olovsson (s), Västmanlands Folkblad, och Manne Ståhl (fp), Karlstads-Tidningen, förklarade, att de egentligen föredrog den gällande metoden att tillsätta juryn. De stödde regeringsförslaget framför allt därför, att det var det enda politiskt möjliga alternativet.

Kamrarna biföll preliminärt i allt väsentligt propositionens förslag till rättegångsavsnitt i den nya TF. Det av konstitutionsutskottet föreslagna tillägget om att också skilda meningsriktningar skulle vara företrädda bland jurymännen godtogs dock av riksdagen. Följande vår antog statsmakterna slutgiltigt 1949 års tryckfrihetsförordning.

Vid 1949 års riksdag antogs också en lag (nr 164) om rättegången i tryckfrihetsmål. Den innehåller bl. a. bestämmelser om laga domstol i sådana mål. Den reglerar även juryns möjligheter att få upplysningar i juridiska frågor: informationen skall ske vid ett slutet sammanträde mellan juryn och rätten i dess helhet, inte enbart rättens ordförande.

Den reform av juryn, som 1949 års tryckfrihetsförordning medförde, innebar på flera punkter förverkligande av idéer. som tidigare hade förekom- mit i engelsk eller svensk juridisk tradition och debatt. Att om juryn har funnit den tilltalade skyldig även rätten skall pröva brottslighetsfrågan innebär ett närmande till det engelska systemet. Att jurymännen skall utses

• Sida 221
•  Original

av kommunala församlingar innebär en anslutning till en gammal svensk tradition vad häradsnämnden beträffar. Tanken på landstingen som valkor- poration framfördes i riksdagen första gången av 1871 års konstitutions- utskott. Att juryn skall kunna få upplysning av rätten om vad lag stadgar slutligen kan ses som ett, låt vara försiktigt närmande till den engelska traditionen.

Den svenska juryn 1815—1949 — ett värn för tryckfriheten?

Varje försök att besvara frågan om det svenskajurysystemet har varit ett värn för tryckfriheten eller ej stöter på en rad svårigheter. Till att börja med måste man beakta, att vi sedan 1815 inte har haft errjurysystem utan snarare tre: reformerna 1937 och 1949 omdanade juryn så pass genomgripande, att perioderna 1815—1937, 1938—1949 och 1950— inte kan skäras över en kam. Om den senaste perioden gäller dessutom, att den rymmer rätt få fall, där den politiska tryckfriheten varit berörd.

Viktigare är en annan svårighet, nämnd redan i den inledande översikten över utvecklingen 1815—1949: att den svenska tryckfrihetens historia hittills endast punktvis har blivit belyst av forskningen. Den i denna PM lämnade beskrivningen av de yttre dragen i utvecklingen torde dock tillåta vissa preliminära slutsatser.

Om man går över till dessa slutsatser, kan man först konstatera, att tryckfrihetsjuryn i vart fall inte generellt har blivit vad förslagsställaren 1812 Gustaf Löwenhielm sannolikt hoppades på — ett medel att begränsa tryckfriheten. Mycket snart efter 1815 visade det sig, attjuryn på det religiösa området i stället frikände i flera uppmärksammade fall.

På det i egentlig mening politiska området är bilden inte fullt lika klar. Fram till 1937 års reform utsåg parterna och domstolen var för sig en tredjedel av juryn. Under sådana förhållanden blev de domstolsvalda ledamöterna tungan på vägen: för fällande utslag krävdes normalt, att de samfällt röstade med de åklagarvalda ledamöterna.

Systemet öppnade möjligheter för repressivt inställda domstolar att genom sitt val av ledamöter bädda för ett fällande juryutslag. Stundom försökte också de tryckfrihetsvårdande myndigheterna aktivt påverka domstolarna i denna riktning. Omfattningen och resultatet av denna påverkan kan naturligtvis inte säkert fastställas.

De fyra perioderna med allmänt åtal i större skala — 1830-talet, 1880-talet, åren kring 1910, 1939—43 — erbjuder det intressantaste materialet för ett studium av juryns roll inom det i egentlig mening politiska området. Vissa slutsatser härom kan dras av den tidigare lämnade beskrivningen.

Naturligt nog fälldejuryn svaranden i en del av målen under de angivna perioderna. Alla dessa fällande utslag kan dock knappast anses ha varit uttryck för tryckfrihetsfientlighet. Vid en bedömning i efterhand framstår åtminstone en del av dem som förklarliga. lntressantare och viktigare är att juryn frikände den tilltalade i flera uppmärksammade mål under de olika perioderna. Det förblev genomgående i stor utsträckning möjligt att hårt kritisera de styrande i vårt land och andra länder.

Det är vidare värt att lägga märke till att de som har velat inskränka eller avskaffajuryns medverkan i tryckfrihetsmål i allmänhet har funnits bland

• Sida 222
•  Original

tryckfrihetens motståndare eller ljumma vänner. lnte sällan har de menat — med större eller mindre rätt — attjuryn har erbjudit ett otillräckligt skydd vid förtal av privatpersoner och att den därför borde avskaffas, åtminstone i sådana mål.

Omvänt har anhängarna av vidsträckt tryckfrihet i regel, om också inte alltid, slagit vakt om juryn. De har gärna framhävt, att juryn, särskilt i krissituationer, genom sin folkliga förankring och oberoende ställning erbjuder ett skydd mot försök från myndigheternas sida att kringskära tryckfriheten. Att dra upp en klar gräns mellan politisk kritik av myndigheter och angrepp på namngivna personer — politiker och offentliga tjänstemän — låter sig inte alltid göra, har man tillagt. Juryn måste därför medverka vid alla tryckfrihetsmål.

Även de radikala riktningar, som under åtalsperioderna har drabbats av fällandejuryutslag, har— möjligen med undantag för kommunisterna under andra världskriget — i stor utsträckning hållit på juryn. Sannolikt har de befarat, att de skulle ha drabbats ännu hårdare, om domstolarna ensamma haft att avgöra tryckfrihetsmålen.

Som en sammanfattande slutsats torde man därför kunna säga, att den svenskajuryn 1815—1949 i det stora hela skyddade den politiska yttrandefri- heten i pressen och andra tryckta skrifter någorlunda väl.

Litteratur

Framställningen bygger i första hand på riksdagstrycket 1815—1949 och på offentliga utredningar från 1900-talet. De viktigaste av utredningarna är Betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning afgifvet den 20 december 1 912 af särskilda kommitterade inom Kungl. Justitiedepartementet, Stockholm: Isaac Marcus Boktr.- Aktiebolag 1912, Betänkande angående tryckfrihets- processens ombildning avgivet av justitiedepartementet tillkallade sakkun- niga (SOUI934:54) och Förslag till tryckfrihetsförordning avgivet av 1944 års tryckfrihetssakkunniga (SOU 1947:60).

Såsom påpekas i texten finns det ingen sammanhängande, systematisk översikt över den svenska tryckfriheten sedan 1815. För tiden fram till mitten av 1800-talet är H. L. Rydin, Om yttrandefrihet och tryckfrihet, Stockholm: L. J. Hiertas förlag 1859 alltjämt värdefull. Andra översikter är H. Eek, Om tryckfriheten, Stockholm: Gebers 1942 och H. -K. Rönblom, Tryckfriheten i Sverige, Stockholm: Natur och Kultur 1940. Journalistorganisationernas inkl. journalistmötenas tryckfrihetspolitiska insatser belyses i flerajubileumsskrif— ter, t. ex. C. Forsstrand m.fl., Publicistklubben, Stockholm: Publicistklub- bens Förlag 1925.

Historiska och systematiska synpunkter på lekmannainslag i svensk rättsskipning finns i N. Alexanderson, Föreläsningar öfver den svenska tryckfrihetsprocessen, Uppsala & Stockholm: Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.B. 1907 och i uppsatser av P.O. Bolding i Festskrift till Per Olof Eke/of, Stockholm: Norstedts 1972, T. Engströmer i Nordisk Tidskrift 1912, Å. Hassler i Svensk Tidskrift 1924 och W. Linder i Tiden 1918.

Utvecklingen av tryckfriheten på det religiösa området under årtiondena efter 1815 beskrivs ingående i H. Lenhammar, Religion och tryckfrihet i Sverige 1809—1840, Uppsala: Almqvist & Wiksell 1974.

• Sida 223
•  Original

För tryckfrihetspolitiken under 1830-talet kan man hänvisa till J. Görans- son, Aftonbladet som politisk tidning 1830—1835, Uppsala: Lundequistska Bokhandeln 1937 och H. Wieselgren, Lars Johan Hierta. Stockholm: Hjalmar Linnströms Förlag 1880.

Kungahusets försök under 1850-talet att inskränka tryckfriheten skildras av G. Hasselberg i Historisk Tidskrift 1970 och i T. Lidman, Adlig partipolitik vid 1800-talets mitt, Stockholm: Almqvist & Wiksell International 1979.

Tryckfrihetspolitiken under 1880-talet kan följas i biografier över ledande socialdemokratiska journalister, t.ex. A. Alslerdal. Brandsyn i samhället. Axel Danielsson 1863-1899, Malmö: Framtidens Förlag 1963. Viktor Rydbergs roll i sammanhanget har behandlats av G. Löwendahl i Svensk Liite/"utiirtidskri/t 196].

Notiser om tryckfrihetsåtalen kring 1910 finns i den ironiska publikationen Z. Häglund—T. Nerman. Festskrift utgiven i anledning av statsrådet Gustaf Albert Peterssons 60 års födelsedag den 7 april 191 1 . Stockholm: Frams förlag 1911. Se även S. U. Palme. På Karl Staaffs tid, Stockholm: Aldus 1964.

Tryckfrihetspolitiken under andra världskriget har belysts i skrifter av skiftande slag. Bland memoarerna kan nämnas H. Hjörne. Äventyr i tidningarnas värld,Stockh0|m: Gebers 1963 och T. Nerman. Trots allt! Minne och redovisning, Stockholm: KF:s förlag 1954. Se även K. Walt/bäck. Regeringen och kriget. Ur Statsrådens dagböcker 1939—41 , Stockholm: Prisma 1972. Översikter finns i uppsatser av R. Edberg i Tiden 1947 och M. Ståhl i Moderna drakar utg. av R. Thoursie. Stockholm: Ljus Förlag 1949. En bredare framställning ger Louise Drangel. Den kämpande demokratin. Stockholm: Liber 1976.

Synpunkter på tillkomsten av och innehållet i 1949 års tryckfrihetsförordning finns exempelvis i N. Alexanderson. Svensk tryck- frihet, Stockholm: Prisma 1966. i en uppsats av E. Fahlbeck i Studier til/ägnade Fredrik Lagerroih. Lund: Gleerups 1950 och i artiklar av B. Kjellin i Statsvetenskap/ig Tidskrift 1950 och Förvaltningsräitslig Tidskrift 1952. Å. Holmbäck i Liberal Debatt 1948 och E. Håstad i Svensk Tidskri/l 1948.

Jurydebatt och juryforskning i Storbritannien och Förenta staterna

av Torbjörn Vallinder

(Noterna är placerade sist)

Den engelska juryn

England ärjurysystemets klassiska land. Inte för intet var den engelska juryn förebilden, närjurysystemet infördes i den svenska tryckfrihetsförordningen 1815.

En jury är enligt den engelske rättshistorikern F. W. Maitland en grupp inom ett lokalt område boende människor, som av en offentlig tjänsteman kallas att under ed besvara frågor.

Definitionen täcker de olika former av jury. som alltjämt finns i den engelsk-amerikanska världen. Av intresse är i detta sammanhang endast the

• Sida 224
•  Original

trialjury (rättegångsjuryn), även kallad the petty (petit)jury — till skillnad från the grandjury (åtalsjuryn). I brottmål har the trialjury till uppgift att avgöra skuldfrågan. Den skall utan motivering fälla sitt utslag— "Skyldig" eller"lcke skyldig”. ] det förstnämnda fallet har sedan yrkesdomaren normalt att utmäta straffet. Jury kan förekomma även i tvistemål. Fortsättningsvis behandlas här uteslutande the trial jury.

Den engelskajuryn har mycket gamla men i någon mån omstridda anor: ursprunget ligger kanske 800 år tillbaka i tiden. Sin nuvarande form har den haft i 300—400 år. Juryn hör hemma inom common-law-systemet: den har växt fram i praxis, inte genom lagstiftning. Man kan säga, att den engelska juryns makt bygger på domarens villighet att godta utslaget. Han skulle inte bryta mot någon lag (Statute), om han vägrade att göra det. och hans dom skulle stå fast tills den ev. ändrades i högre instans.

Den amerikanska juryn

Den amerikanska juryn kan sägas vara äldre än Förenta staterna. Som så många andra engelska samhällsinstitutioner överfördes den tidigt till Ameri- ka av invandrarna. För kolonisterna blev den ett vapen mot den engelska kronan och dess representanter. yrkesdomarna.

Rätten att bli dömd under medverkan av jury finns inskriven i USA:s författning av 1787. lartikel 111 sektion 2 heter det: "Rättegången skall vid alla brott utom riksrätt (impeachment) ske medelstjury." [ två författningstillägg (amendments) från 1791 slås fast dels att den tilltalade i brottmål har rätt till skyndsam och offentligjuryrättegång, dels attjury skall medverka i tvistemål om värden över 20 dollar.

Dessa regler gäller inte sådana mindre brott, där den engelska common law inte tillförsäkrade den tilltalade juryrättegång. Från början gällde de dess- utom endast de federala domstolarna. Genom det fjortonde författningstill- lägget av 1868 blev reglerna i princip bindande även för delstatsdomstolarna Redan före 1787 innehöll clock delstaternas författningar vanligen bestäm- melser om rätt till medverkan av jury såväl i brottmål som i tvistemål.

Engelsk-amerikansk ju/ydebatt

] den engelsktalande världen har det i mer än 200 år förekommit en seriös juridisk och politisk debatt kring juryn. En given utgångspunkt för denna debatt har varit oxfordprofessorn William Blackstones arbete Commentaries on the Laws of England. Det kom ut på 1760-talet och förblev länge de engelska och amerikanska juristernas rättesnöre. Arbetet har också starkt påverkat andra länders syn på den engelska rätten; det var exempelvis bekant för de svenska grundlagstiftarna 1809.

För Blackstone var juryn ett viktigt och värdefullt inslag i det juridiska syStemet. Inte minst var den central för skyddet av den medborgerliga friheten:

"So that the liberties of England cannot but subsist, so long as this pal/adiiim remains sacred and inviolate; not only from all open attacks(which none will be so hardy as to make) but also from all secret machinations, which may sap and undermine it; by introducing new and arbitrary methods oftrial,

• Sida 225
•  Original

by justices of the peace, commissioners of the revenue, and courts of conscience. A nd howeverconvenient these may appear at first (as doubtless all arbitrary powers, well executed, are the most convenient) yet let it be again remembered, that delays, and little inconveniences in the forms ofjustice,are the price that all free nations must pay for their liberty in more substantial matters; that these inroads upon the sacred bulwark of the nations are fundamentally opposite to the spirit of our constitution: and that, though begun in trifles, the precedent may gradually increase and spread, to the utter disuse ofjuries in questions of the most momentous concern."'

Sedan Blackstones tid har åtskilliga skribenter framhävt den roll, somjuryn har spelat och spelar i det engelska och det amerikanska juridiska systemet. Den genom tiderna kanske mest kände skildraren av USA, den franske liberalen Alexis de Tocqueville, skrev exempelvis i sin omkring 1840 utgivna bok om demokratin i Amerika så här:

”En Angleterre, lejury se recrute dans la portion aristocratique de la nation. L”aristocratie fait les lois,app1ique les lois etjuge les infractions aux lois. Tout est d”accord: aussi l'Angleterre forme-t-elle ä vrai dire une république aristocratique. Aux Etats-Unis, le méme systeme est appliqué au peuple entier. Chaque citoyen américain est électeur,é1egible et jure. Le systéme du jury, tel qu”on I'entend en Amérique, me parait une consequence aussi directe et aussi extreme du dogme de la souverainité du peuple que le vote universel. Ce sont deux moyens également puissants de faire régner la majorité.

Tous les souverains qui ont voulu pulser en eux-mémes les sources de leur puissance, et diriger la société au lieu de se laisser diriger par elle, ont détruit finstitution du jury ou l'ont énervée. Les Tudors envoyaient en prison les jurés qui ne voulaient pas condamner, et Napoléon les faisait choisir par ses agents.

Le jury sert incroyablement a former le jugement et å augmenter les lumieres naturelles du peuple. Cest lå, a mon avis, son plus grand avantage. On doit le conside'rer comme une école gratuite et toujours ouverte, ou chaque jure vient s'instruire de ses droits, ou il entre en communication journaliere avec les membres les plus instruits et les plus éclairés des classes élevées, ou les lois lui sont enseignées d'une maniere pratique, et sont mises a la portée de son intelligence par les efforts des avocats, les avis du juge et les passions mémes des parties. Je pense qu'il faut principalement attribuer l'intelligence pratique et le bon sens politique des Américains au long usage qu”ils ont fait du jury en matiére civile.

Je ne sais si le jury est utile å ceux qui ont des proces, mais je suis sfir qu"il est tres utile a ceux qui lesjugent. Je le regarde comme fun des moyens les plus efficaces dont puisse se servir la société pour l'education du peup- le."2

Anhängarna av juryn har på intet sätt förblivit oemotsagda under den debatt, som har pågått i Storbritannien och USA sedan Blackstones tid. Tvärtom har juryn, inte minst från juristhåll. utsatts för åtskilliga skarpa angrepp genom åren. Denna engelsk-amerikanska debatt har gett tydligt eko i andra länder, bland dem Sverige.

De viktigaste argumenten för och emot juryn i denna debatt kan sammanfattas på följande sätt.

• Sida 226
•  Original

Argument förjuryn

Anhängarna avjuryn brukar anföra en rad olika argument. Grundläggande är ofta synpunkten, att juryn — precis som folkrepresentationen — är ett uttryck för folkviljan. Det argumentet kan varieras på olika sätt. Ibland uttrycker man det så, att en medborgare i ett fritt land bör ha rätt att bli dömd av sina likar. Formuleringen är ett indirekt citat från Magna Charta av 1215 (där den dock inte syftade på jurysystemet utan på feodalbaronernas rätt att bli dömda av sina klassbröder).

Folkviljeargumentet kan också ges en annan, mera modern utformning. Man framhåller då, att juryn — i motsats till yrkesdomaren — företräder en representativ opinion med mångsidiga erfarenheter, att juryn står närmare den genomsnittlige medborgaren. Nära denna variant av argumentet står en synpunkt, som av den engelske författaren G. K. Chesterton har formulerats så här: "Jag skulle lita på tolv vanliga män, men jag kan inte lita på en vanlig man".

Förjuryn talar enligt anhängarna inte bara den representativa karaktären. Juryn har också andra förtjänster.

En yrkesdomare är genom sin utbildning och sina yrkestraditioner inställd på att följa de regler, som finns nedlagda i rätten (the law). dvs. prejudikaten och lagarna. Detta är inte bara naturligt — det är en nödvändig förutsättning för rättssäkerhet.

Högsta rätt kan dock - enligt ett bekant romerskt talesätt — vara högsta orätt. Vid sidan av de striktajuridiska reglerna kan det därför ibland finnas anledning att bereda utrymme för ett visst mått av billighet (equity; den latinska termen är aequitas eller aequum et bonum). En grupp av lekmän har säkerligen lättare än en yrkesjurist att i det enskilda fallet väga in sådana synpunkter i sitt avgörande. Härtill kommer, att ett juryutslag (verdict) inte har någon prejudikatsverkan. Ett av speciella billighetshänsyn dikterat utslag i ett fall binder alltså inte framtida juryer i likartade mål.

Den engelske domstolsjuristen lord Devlin har sammanfattat detta argument förjuryn så här:

”The unique merit ofthejury system is, that it allows a decision near to the aequum et bontini to be given without injuring the fabric of the law, for the verdict ofa jury can make no impact on the law.”3

Ettjuryutslag är vidare kollektivt och på sätt och vis anonymt. Jurymän- nen tjänstgör nästan aldrig mer än en gång. Deras "civila" karriärmöjligheter eller medborgerliga anseende påverkas knappast av det juryutslag, som de medverkar till.

Om yrkesdomaren gäller i dessa avseenden motsatsen. Han är därmed på ett helt annat sätt än jurymännen öppen för påtryckningar från olika håll, menar anhängarna av jurysystemet.

Under tidigare århundraden vardet kungahuset, som — i syfte att komma åt sina politiska motståndare — försökte utöva påtryckningar mot de engelska yrkesdomarna. I moderna demokratiska stater är läget naturligtvis ett annat. Det innebär dock inte, att påtryckningsargumentet helt skulle ha förlorat sin bärkraft, menarjuryanhängarna.

Även demokratiska statsmakter kan i krissituationer vilja otillbörligt inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna. 1 en sådan situation kan

• Sida 227
•  Original

juryns av statsmakterna oberoende ställning åtminstone för en tid bli ett värn för friheten:

trial by jury gives protection against laws which the ordinary man may regard as harsh and oppressive.1do not mean by that no more than that it is a protection against tyranny. It is that: but it is also an insurance that the criminal law will conform to the ordinary man”s idea ofwhat is fair andjust” (lord Devlin).4

Ett besläktat argument för juryn går ut på att lekmännen bidrar till att bevara medborgarnas förtroende för rättsväsendet. Denna inverkan från juryn kan sägas gå såväl ”uppåt” som ”nedåt": uppåt genom att inför yrkesdomaren företräda the common man, nedåt genom att inför den tilltalade i brottmål företräda statsmakten.

Detta argument har av en tidigare medlem av USA:s högsta domstol, H.L. Black, formulerats så här:

"Thejury injects a democratic element into the law. This element is vital to the effective administration ofcriminal justice, not only in safeguarding the rights ofthe accused, but in encouraging popular acceptance ofthe laws and the necessary general acquiescence in their application. lt can hardly be denied that trial by jury removes a great burden from the shoulders of the judiciary. Martyrdom does not come easily to a man who has been found guilty as charged by twelve of his neighbors and fellow citizens."5

Nära detta argument står synpunkten — anförd exempelvis av Tocqueville — att jurysystemet bidrar till att bland medborgarna sprida kunskap om rätten och om samhället över huvud.

Anhängarna av jurysystemet menar slutligen, att systemet också har rent praktiska fördelar. Sedan väl rättegångsförhandlingarna är avslutade, kommer utslaget i regel snabbt: juryn verkar alltså tidsbesparande. En annan praktisk fördel är enligt vissa amerikanska jurister, att systemet underlättar uppgörelser i godo mellan parterna och därmed är ägnat att minska antalet rättegångar.

A rgument mot juryn

Motståndarna till juryn anför framför allt två argument, som hänger nära samman.

För det första är, heter det, jurymännen klart olämpliga för sin viktiga uppgift. Juryn ärju, för att använda den engelske l800-talsfilosofen Herbert Spencers uttryck, ”en grupp på tolv personer av genomsnittlig okunnighet". Att föreställa sig att en sådan grupp utan en endajuridiskt utbildad ledamot skulle kunna åstadkomma ett sakligt grundat utslag i ofta mycket invecklade mål är milt talat orealistiskt.

Följden blir, för det andra, ett nyckfullt, lotteribetonat system, där känslomässiga och andra ovidkommande hänsyn får stort spelrum — och detta i fall, där det bokstavligen kan gälla liv eller död för den tilltalade. Som exempel på sådana ovidkommande hänsyn brukar motståndarna till juryn peka på ju rymännens sympatier för eller antipatier mot den tilltalades person eller hans försvarsadvokat.

Rättssäkerhet innebär bl.a. regelbundenhet — i dubbel bemärkelse — och därmed förutsebarhet för den enskilde medborgaren. Jurysystemet leder till

• Sida 228
•  Original

raka motsatsen, särskilt som möjligheter att överklaga friande juryutslag saknas, menar jurymotståndarna.

Dessa båda grundläggande argument mot juryn kan varieras på olika sätt. Den engelske juristprofessorn Glanville Williams skriver t. ex. så här:

”lfone proceeds by the light of reason, there seems to be a formidable weight ofargument aginst thejury system. To begin with, the twelve men and women are chosen haphazard There is no guarantee that members of a particularjury may not be quite unusually ignorant, credulous, slow-witted. narrow-minded, biased or temperamental. The danger of this happening is not one that can be removed by some minor procedural adjustment; it is inherent in the English notion ofa jury as a body chosen from the general population at random.”

Lika starka fördömanden av jurysystemet har kommit från amerikanska jurister, t. ex. domaren J.F. Frank:

thejury is the worst possible enemy ofthe *supremacy ofthe law”. For ”jury-made law” is, par excellence, capricious and arbitrary, yielding the maximum in the way oflack ofuniformity, ofunknowability To my mind a better instrument than the usual jury trial could scarcely be found for achieving uncertainty, capriciousness, lack of uniformity, disregard of the (rules), and unpredictability of decisions."7

Motståndarna tilljurysystemet menar slutligen, att systemet också har rent praktiska nackdelar. Juryns närvaro förlänger rättegångsförhandlingarna, i varje fall i brottmål. Åklagaren och försvarsadvokaten anser det ofta nödvändigt eller "lönande" att i långvariga vittnesförhör och pläderingar spela påjurymännens känslor och fördomar. Om yrkesdomaren ensam hade att avgöra målet, skulle dessa utläggningar inte fylla någon uppgift. och därmed skulle avsevärd dyrbar tid sparas.

Olika typer av argument

Argumenten i den engelsk-amerikanska debatten kringjurysystemet är som synes rätt olikartade. I huvudsak är de dock av två slag.

Den första typen av argument innefattar uttalanden om hur verkligheten är beskaffad i ett eller annat avseende. Som exempel kan man nämna påståendet, att juryn vid sitt ställningstagande starkt påverkas av sina sympatier för eller antipatier mot den tilltalades person eller hans advokat. Sanningshalten i påståenden av denna typ kan, åtminstone i princip. fastställas av vetenskapen.

Den andra typen av argument innefattar uttalanden om att en viss företeelse är bra ellerdålig. Som exempel kan man nämna omdömet attjuryns folkliga förankring är värdefull eller omdömet att förutsebarhet är ett oeftergivligt krav på alla rättsliga avgöranden. De flesta vetenskapsmän torde anse, att sådana satser varken är sanna eller falska utan uttryck för personliga värderingar. Principiellt kan man därför inte pröva uttalandenas sannings— halt. Däremot kan man pröva om de värderingar, som en person har, är inbördes förenliga. I princip bör man också kunna fastställa om de medel. som han rekommenderar, är effektiva om man vill nå de mål, som hans värderingar anvisar.

• Sida 229
•  Original

Olika slag avjutyforskning

Juryforskning har bedrivits i England och USA sedan början av 1800-talet. Den var länge uteslutande av historiskt-kronologiskt slag: man studerade juryns uppkomst och utveckling.

Vid sidan av dessa rättshistoriska studier har vi under de senaste årtiondena — främst i USA men även i England — fått en juryforskning av samhällsvetenskapligt-systematiskt slag: man studerarjuryns nutida funk- tion och effekter.

Denna forskning, den historiska såväl som den samhällsvetenskapliga, har naturligt nog stintulerats av den jurydebatt, som har pågått i de båda länderna. Forskningen kan i stor utsträckning ses som försök att besvara åtminstone en del av de frågor, som har ställts i debatten.

Resultat från några av de viktigaste engelska och amerikanska undersök- ningarna skall här kortfattat redovisas.

H istor/skjury/orskning

Särskilt intressanta i detta sammanhang är de historiska studier, som behandlarjuryns roll som värn för eller hot mot den medborgerliga friheten genom tiderna. Tidigare var det inte ovanligt att man — i Blackstones efterföljd — framställdejuryn som den engelska frihetens palladium. Ett nutida exempel erbjuder lord Devlin, som utan någon egentlig historisk dokumentation beskriverjuryn som frihetens fackla.

På senare år har man dock börjat anlägga delvis andra synpunkter på olika perioder av engelsk historia. Om utvecklingen sedan första hälften av 1800-talet skriverjuristprofessorn W.R. Cornish:

"The truth seems to be that for more than a century juries have played a very minor role in the prosecution ofpolitical offenders. In the delicate area of the right to express political opinions the activities of salvationists, suffra- gettes, lrish Home Rulers, Fascists, Communists and others have kept the courts busy when disturbances have been created; but nearly always it is the magistrates who have heard the cases, with points oflaw being settled by the Queen's Bench Divisional Court and occasionally (since 1960) by the House of Lords."8

Den engelska juryn har alltså inte i någon större utsträckning varit inblandad i mål rörande den politiska yttrandefriheten i egentlig mening. 1 mål om förtal (defamation) har den däremot spelat en stor och delvis omstridd roll.

Cornish erinrar om att det, särskilt kanske på l960-talet, har riktats skarp kritik motjuryn från engelskajournalister. De menade, attjuryn på grund av sin strävan — i och för sig begriplig och tilltalande — att skydda the common man i överdrivet nit fällde många tidningar i förtalsmål och dessutom dömde ut mycket höga skadestånd. lnte minst de sistnämnda betraktades även av en del icke-journalister som ett hot mot pressfriheten.

Vad den amerikanska juryn beträffar står det klart, att den under kolonialtiden blev ett medel att skydda medborgarna mot övergrepp från den engelska kronan och dess representanter, yrkesdomarna. lnte minst gällde detta i mål rörande politisk kritik av den kungliga administrationen.

• Sida 230
•  Original

Också under senare perioder av amerikansk historia har juryn verkat i frihetsvänlig riktning. Under åren närmast före inbördeskrigets början 1861 vägrade juryn i flera delstater att fälla personer, som hade hjälpt förrymda negerslavar att undkomma. I praktiken sattejuryn därmed gällande federal lagstiftning ur kraft.

1 sydstaterna efter inbördeskriget kom jurysystemet däremot i stor utsträckning att verka till skada för den medborgerliga friheten. Det förblev länge omöjligt i praktiken att tillsätta svarta juryledamöter, och de helvita juryerna var ofta partiska till de svartas nackdel.

Under de senaste åren har amerikanska juryer frikänt svarta ledare som Huey Newton och Angela Davis i uppmärksammade mål. Detsamma har skett i rättegångar mot vissa av förre presidenten Nixons medhjälpare.

Sociologiprofessorn Rita James Simon har kommenterat dessa juryutslag så här:

"The juries" performances in these nationally important trials evoked hardly any ofthe traditional complaints that laymen are neither competent nor motivated to deal with issues ofconstitutional law. and that such complex tasks should be delegated to experts. When the jury voted to aquit both Angela Davis, a member of the Communist Party, and Maurice Stans and John Mitchell, former Nixon Cabinet mentbers, the verdicts in both actions were respected and considered legally acceptable, irrespective of popular sympathies and interests.”)

Sa mitä/ls vetenskap/ig _ jury/orskning

Den samhällsvetenskapligajuryforskningen i USA och England är idag mera omfattande och mera mångfasetterad än den historiska. Jurister, sociologer. Statskunskapare, ekonomer och psykologer studerar den nutida juryn från olika utgångspunkter och med skiftande metoder. Särskilt intressanta i detta sammanhang är de studier, som inriktar sig på hurjuryn fungerar och hur dess resultat skiljer sig från yrkesdomarens.

Den mest allsidiga enskildajurystudien är The American Jury,en bok på ca 550 sidor, utgiven 1966. Den utgör huvudrapporten från The Chicago Jury Project,ett forskningsprojekt som leddes avjuristprofessorn Harry Kalven Jr. och sociologiprofessorn Hans Zeisel. Boken kan sägas ha bildat epok i den amerikanskajuryforskningen. Vid sidan av The American Jury finns det en rad större och mindre amerikanska undersökningar.

] stor utsträckning under påverkan från USA hardet i England växt fram en samhällsvetenskaplig juryforskning under senare år. Ledande nantn inom denna forskning är juristprofessorn W.R. Cornish vid London School of Economics och dr Sarah McCabe i Oxford.

The American Jury

De data, som redovisas i Kalven-Zeisel, The American Jury, bygger främst på en enkät till amerikanska domare i närmare 3 600juryntål. Enkätfrågorna syftade till att fastställa väsentligen tre ting: — hur juryn avgjorde målet,

• Sida 231
•  Original

— hur domaren skulle ha avgjort målet, om han hade handlagt det ensam, — hur domaren mera allmänt såg på målet, inte minst spelet mellan juryn och parterna.

På denna grundval har författarna sedan försökt att beskriva och förklara juryns funktion och effekter.

Svaret på de båda första punkterna finns sammanfattat i en fyrfältsta- bell:

Verdict of Jury and Judge — Consolidated 10) (Per Cent of AH 3576 Trmly

Acquits Convicts Total Judge

AAA x . AAAAAAAAÅAAAAAA AAAAAAAAAAÅAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAA

>>

AAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAA xxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxx _ Akkxxxx xxxxxxx Acquns MMAM 14 MMA” 17 xxxxxxx xxkxxxx xxkxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxtxxxxxxxx J xxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxkxxxxxxxxxxxxx U xxxxxxxxxxxxxxxxxh xxxxxxxxxxxxxxxxxx D AAAAAAAAAAAAAAAAAA xxxxxxkxxx xxxxxxx G xxxxxx E AARAAAAAAAAAAÅAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAA xxxxxxxxxxxxxxxxxxx ÅÅÅKÄÅAAAÅAAÅRÄÅAÅÅ AAAAAAARAAAAAAAAAAA AÅÅAAAA A&AAAAÅ Conviets xxxxxxx 64 ””xxx 83 xxxxxxx AAAAAAA xxtxxttxxxxxxxx.xxx xtxxxxxxxxxxxxxxxxx AAAAAKAAAAAAAAAAAAÅ AAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAANAAAAAAAAAA xAkAAAARAAAnAAAAxAA xxxtxxxtxxxxxtxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxx 0 Total 33 67 100 A Jury

xkxka

xxxxx JudgeJury Agremnent

AAAAA

Som synes kom juryn och domaren fram till samma resultat i närmare 80 procent av målen. 1 de återstående målen, där meningarna alltså gick isär, var det i regel så, att juryn friade, där domaren skulle ha fällt.

Kalven-Zeisel kom fram till att fem olika orsaker skulle kunna tänkas bidra till att förklara denna bristande överensstämmelse mellan juryn och doma- ren:

— bevisfaktorer, — fakta som endast domaren kände till, t. ex. om den tilltalades tidigare kontakter med rättvisan,

— kvalitetsskillnader mellan åklagaren och försvarsadvokaten, — juryns inställning till (sentiments about) den tilltalade, — juryns inställning till lag och rätt (sentiments about the law), t. ex. inslag av jury equity. Oenigheten mellan juryn och domaren visade sig i fyra mål av fem helt eller delvis bero på olika bedömning av bevisfrågor. Om inställningen till lag och rätt gällde detsamma i hälften av målen. Inställningen till den tilltalade inverkade i knappt en fjärdedel av målen. Skillnader mellan åklagaren och

• Sida 232
•  Original

försvarsadvokaten resp. fakta som endast domaren kände till spelade en obetydlig roll.

Juryns handläggning av bevisfrågor har naturligt nog fått en utförlig redovisning i boken. Framställningen sammanfattas i två påståenden:

"The first is simply that, contrary to an often voiced suspicion, the jury does by and large understand the facts and get the case straight. The second proposition is that thejury's decision by and large moves with the weight and direction of the evidence."Il

Av dessa påståenden följer, att oenighet mellan juryn och domaren knappast kan bero på attjuryn inte förstår målet. 1 den mån oenigheten har att göra med bevisfrågor, beror den snarare på att juryn har strängare krav än domaren. Juryn stärker därmed rättssäkerheten: den medverkar till att förverkliga den berömda rättsgrundsatsen, att man hellre skall låta tio skyldiga gå fria än fälla en oskyldig.

Kapitlen omjuryns inställning till lag och rätt visar, attjury equity hänger samman med billighetshänsyn av olika slag. Som exempel kan nämnas,

— att juryn, i motsats till lagen, inte sällan godtar, att man besvarar en grov muntlig förolämpning med fysiskt våld, åtminstone om det inskränker sig till ett enda slag, — att juryn vidgar gränserna för godtagbart självförsvar, t. ex. för en långvarigt fysiskt och psykiskt misshandlad hustru, som i en pressad situation dödar sin man, — att juryn ofta tar stor hänsyn till den skuld, som offret för ett fysiskt övergrepp kan ha haft till att framkalla övergreppet. ] fråga om starkt impopulära lagar kan juryn gå så långt, att den mer eller mindre sätter dem ur kraft. ] Kalven-Zeisels undersökning visade sig saken gälla främst lagstiftning inom tre områden: — jakt,

— alkoholutskänkning,

— hasardspel.

Juryns inställning till den tilltalade har flera aspekter av betydelse för utslaget. Juryn har lättare än domaren för att frikänna i mål, där brottet kan sägas utgöra sin egen bestraffning. Exempel utgör fall, där någon genom oaktsam— het med skjutvapen har råkat döda en nära släkting eller vän. Juryn kan vidare känna sig föranledd att fälla för ett lindrigare brott eller rent av frikänna, om straffet eljest skulle bli orimligt strängt. Juryn är också benägen att fria en i och för sig skyldig svarande, om det visar sig, att polisen eller åklagaren har använt olagliga eller otillbörliga metoder mot honom. Kalven—Zeisel studerade också med olika metoder — intervjuer med jurymän efter deras tjänstgöring, fingerade rättegångsförhandlingar införs. k. experimentjuryer osv. — hur diskussionerna i det slutnajuryrummet konkret går till. Det visade sig, att majoriteten i regel har sin ståndpunkt i skuldfrågan klar, innan överläggningen har börjat. Diskussionen har därföri första hand den effekten, att den skapar samstämmighet bland jurymännen om utsla- get.

1 slutkapitlet knyter Kalven-Zeisel an till den traditionella engelsk- amerikanska jurydebatten:

"For the very last word it is appropriate to return to the tradition of controversy over thejury system. Can we now at long last answer whether the

• Sida 233
•  Original

jury is a worthy institution or whether it would be more sensible to have all cases tried tojudges alone? As foreshadowed in Chapter 1 , we cannot answer, and there is no embarrassment that so lengthy and systematic a study does not end more conclusively for this issue. Our purpose was not to evaluate but only to find out as carefully as we could

how the jury actually performs. And in the detailed inventory we have provided of its behavior, assuredly both friends and critics will find new ammunition for their case.

Whether thejury is a desirable institution depends in no small measure on what we think about thejudge. We have given a candid and rounded picture of the jury, but we treated the judge as abstract, a baseline representing the law. We know, of course, that on the side of the judge too, discretion, freedom, and sentiment will be at work, and that the judge too is human. Until an equally full and candid story ofthejudge is available, we have only halfthe knowledge needed.

But no additional facts can decide the policy issue; they can only make it more precise. ln the end, evaluation must turn on ones jurisprudence, on how, given the limitations ofhuman foresight, experience, and character, one hopes to achieve the ideal ofthe rule of law. Whether or not one comes to admire thejury system as much as we have, it must rank as a daring effort in human arrangement to work out a solution to the tensions between law and equity and anarchy” (s. 498 f.).”

Andra amerikanska jurystudier

Vid sidan av Kalven-Zeisel, The American Jury har det i USA utförts en rad andra jurystudier. Flera olika sidor av juryns verksamhet har därvid undersökts, bl. a. med hjälp av intervjuer med tidigarejurymän och analys av diskussioner inom experimentjuryer. Undersökningarna har ibland knutit an till vad som inom sociologin brukar kallas smågruppsforskning.

Flera av Kalven-Zeisels resultat bekräftas av andra forskare. Att en majoritet av jurymännen i regel har sin ståndpunkt klar redan innan överläggningen har börjat eller att juryn vanligen förstår målet kan här nämnas som exempel på detta.

Vem säger vad till vem med vilket resultat ijuryrummet? Det har till att börja med visat sig, naturligt nog, att jurymän med högre utbildning eller status deltar i diskussionerna mer än andra; de utses oftare än andra till ordförande. Man har också undersökt det sakliga innehållet i överläggningen på olika punkter, exempelvis domarens instruktion till juryn, vittnesmålen och jurymännens egna erfarenheter av betydelse i sammanhanget. Jurymän- nens yttranden var i stor utsträckning korrekta och träffande: skillnaderna därvidlag mellan olika utbildningsgrupper var påfallande små.

Hur diskussionen ijuryrummet förlöper beror till stor del av "'voterings- läget” i det inledande stadiet. Om det finns en mindre grupp eller rentav en enda ledamot, som avviker från majoritetens ståndpunkt, tenderar yttran- dena att i stor utsträckning rikta sig till denna minoritet, särskilt om enhällighet krävs för utslaget. Diskussionen har — som tidigare har sagts — i huvudsak den effekten, att den skapar samstämmighet om utslaget.

• Sida 234
•  Original

USA:s högsta domstol har slagit fast, att en jury vid delstatsdontstolarna lagligen kan ha färre ledamöter än tolv och att kvalificerad majoritet kan räcka för beslut; enhällighet krävs alltså inte. Delvis i anslutning till detta HD-beslut har forskarna börjat studera hur besluten kan påverkas avjuryns storlek och omröstningsregler.

Juryns överläggningar avsätter framför allt ett omedelbart och direkt resultat: utslaget. De har därutöver vissa indirekta verkningar, påjurymän- nen och — i ett längre perspektiv — på medborgarna i övrigt.

Undersökningar har visat, attjurymännen vanligen finner tjänstgöringen angenäm; de flesta av dem skulle gärna ställa upp igen. Jurymän från de ”högre" samhällsklasserna får vidare under överläggningarna en stigande uppskattning av ledamöter från de ”lägre" samhällsklasserna. Tjänstgöring- en ger därutöver jurymännen ökade sympatier för jury i brottmål men minskade sympatier för jury i tvistemål.

Jurystudierna visar slutligen, att de flesta amerikaner föredrar juryn framför yrkesdomaren. Styrkan i sympatierna förjuryn varierar något mellan olika typer av mål och mellan olika delstater. Även bland åklagare, advokater och domare är majoriteten förjurysystemet.

Samhäl/svetenskaplig jury/orskning i Storbritannien

Den brittiska juryforskningen är inte lika omfattande som den amerikanska men har ändå avsatt flera intressanta undersökningar. På ett par punkter har de brittiska forskarna kunnat bekräfta de resultat, som deras amerikanska kolleger har kommit fram till.

Vid London School of Economics (LSE) har man under ledning av W.R. Cornish studerat olika faktorer, som kan tänkas påverka juryns utslag. Sålunda har man med hjälp av experimentjuryer undersökt vilken inverkan jurymännens kön, ålder, yrke, utbildning och tidigare erfarenheter av rättsväsendet har i olika typer av mål (ett fall av stöld, två olikartade våldtäktsfall). Det visade sig, att åldern var den enda faktorn, som gav utslag i alla tre typerna av mål: de yngre jurymännen fa'llde den tilltalade i mindre utsträckning än de äldre.

Man har även studerat hur juryn påverkas av kännedom om tidigare kriminalitet hos den tilltalade och av domarens uppmaning att bortse från ovidkommande uppgifter härom. Resultatet blev, att sådan kännedom ökade utsikterna till fallande utslag i den mån den gällde brott av samma slag som i det pågående målet, inte annars. I motsats till vad man vanligen har föreställt sig visade det sig vidare, att juryn påverkades av en ev. uppmaning från domaren i saken.

LSE-studierna har också gällt innehållet ijurydiskussionerna. Precis som i USA kom man fram till att inläggen i stor utsträckning var korrekta och relevanta.

Även i ett annat avseende stämde resultaten överens: precis som de amerikanska jurymännen ansåg de engelska, att tjänstgöringen var givande och tillfredsställande.

] Oxford har forskarna under ledning av Sarah McCabe ägnat den engelska juryn flera studier. En av dem har gällt ett urval mål (sammanlagt ca 170), där juryn friade den tilltalade; undersökningen gick ut på att spåra orsaker till

• Sida 235
•  Original

detta. Man försökte bl. a. fastställa hur många av dessa utslag, som kunde anses uppenbart oriktiga (wayward or perverse verdicts). där den tilltalade alltså borde ha fällts. Det ofrånkomligen osäkra resultatet innebar, att det rörde sig om en tiondel av målen.

Även i Oxford har man med hjälp av experimentjuryer undersökt hur diskussionerna i det slutna juryrummet konkret går till. Sarah McCabe har sammanfattat resultatet så här:

"The conclusions to be drawn from the hours of discussion on which our evidence is based are far from firm, and many more experiments are needed. The reasonable level of discussion, however, the attention to the evidence, the absence of bias, the concern for an idea ofjustice that was not always based on the case presented in court, are strong impressions that would seem to deny the popular image ofa body of men and women behaving in thejury room in an unacceptably irrational, irrelevant and unjust way"”

En sådan bedömning avjuryn synes vara rätt allmän bland brittiskajurister och samhällsforskare. Det intrycket får man i vart fall av föredragen och diskussionsinläggen vid en konferens om jurysystemet i Cambridge 1974 under ledning av juristprofessorn Nigel Walker.

Den engelsk-amerikanska juryn och den svenska

l vad män kan de amerikanska och brittiska juryforskarnas resultat tänkas vara tillämpliga på den svenska tryckfrihetsjuryn?

Mellan den engelsk-amerikanskajuryn och den svenska finns det ett par uppenbara skillnader. Mindre viktigt är det i detta sammanhang, att den svenska juryn i motsats till den engelska och framför allt den amerikanska spelar en kvantitativt obetydlig roll. I Sverige brukar antalet jurymål ligga mellan tio och tjugo om året. Som jämförelse kan nämnas, att antaletjurymål i USA 1955 var närmare 56 000.

l brottmål ärjuryns grundläggande uppgift att avgöra skuldfrågan: Har den tilltalade begått den gärning. som åklagaren vill lägga honom till last? I vanliga brottmål sysslar juryn därför väsentligen med bevisprövning, som kan vara ganska invecklad. Vilka vittnesmål förtjänar tilltro? Hur skall indicierna bedömas? Osv.

] mål enligt den svenska tryckfrihetsförordningen går det annorlunda till. Vem som skall betraktas som gärningsman fastställs av domstolen ensam. Det sker mekaniskt, med hjälp av den s. k. ansvarighetskedjan. Juryns grundläggande uppgift i målet är att pröva om den åtalade skriften är brottslig eller ej enligt det eller de lagrum, som har åberopats. Normalt innefattar detta inte bevisprövning.

Man kan därför säga, att den svenskajuryn har enklare uppgifter att lösa än den engelsk-amerikanska; den har i varje fall inte hittills behövt ta ställning till svårbedömda bevisfrågor. Samtidigt är den svenskajuryns huvuduppgift — att avgöra om det föreligger ett otillåtet yttrande eller ett otillåtet offentliggörande eller ej — typiskt sett ett värv, som bör ligga väl till för en upplyst medborgaropinion.

] Storbritannien och USA krävs förjurymannaskap inga andra kvalifika- tioner än rösträtt. Juryn lottas fram ur röstlängderna; parterna har en viss uteslutningsrätt. ] vårt land är utgångspunkten däremot landstingsvalda

• Sida 236
•  Original

jurymannalistor; en tredjedel av jurymännen skall vara eller ha varit nämndemän vid tingsrätterna. Sedan parterna har använt sin uteslutnings- rätt, lottas juryn fram bland de återstående namnen på listan.

Genom valet via landstingen och kravet på nämndemannaerfarenheter bör den svenskajuryn vara tillförsäkrad ett visst mått av politiskt omdöme och juridisk allmänbildning. Den kritik — riktig eller ej — som i Storbritannien och USA traditionellt har riktats motjuryn för okunnighet, är i vårt land knappast gångbar. Den svenska juryn får anses företräda en upplyst medborgaropi- nion.

1 ett annat avseende kan däremot den svenska metoden att utse juryn möjligen vara en nackdel. Attjurymännen inte utses helt slumpvis utan med utgångspunkt från politiskt valda namnlistor kan medföra, att de tenderar att betrakta sig som partirepresentanter och lägga politiska synpunkter på handläggningen av målet. Mot detta kan man i sin tur invända, att politiskt medvetna personer, som det här är fråga om, bör vara mera benägna än vanliga medborgare att sträva efter objektivitet vid rättsliga avgöranden.

Sammanfattningsvis torde man kunna säga, — att den svenska tryckfrihetsjuryn i regel ställs inför mindre invecklade avgöranden än den engelsk-amerikanska, — att den svenskajuryn allmänt ochjuridiskt sett är mera kvalificerad än den engelsk-amerikanska och — att det är omöjligt att fastställa, omjuryns utslag är mera politiskt färgade i Sverige än i England och USA. Den förhållandevis ljusa bild, som de moderna samhällsforskarna tecknar av juryn i England och Förenta staterna, bör följaktligen kunna stämma minst lika bra på den svenska tryckfrihetsjuryn.

Litteratur

Översikter över juryforskning finns i P. Lermat'k, Materials on Juries and Jury Research, Chicago, Ill.: The American Judicature Society 1977 och i tidskriftsuppsatser av H.S. Erlanger i Latvala/Society 1970 och Sarah McCabe i The Brit/"sh Journal QfC'rimina/ogy I 974.

Beskrivningen av den amerikanska juryforskningen bygger därutöver främst på H. Kalven Jr. -H. Zeisel. The American Jury, Phoenix ed., Chicago and London: The Univ. ofChicago Press 1971 (1966) och Rita James Simon, ed., The Jury System in America, Beverly Hills and London: Sage Publica- tions 1975.

De främsta brittiska arbetena omjuryn är P. Dev/in, Trial by Jury, London: Methuen 1966, W. R. Cornish. The Jury, Harmondsworth: Penguin 1971, Sara/i McCabe. The Jury at Work, Oxford: Basil Blackwell 1972 och N. Walker. ed.. The British Jury System, Cambridge: The Institute ofCrimino- logy 1975.

Noter

] "Fri- och rättigheterna i England kommer att bestå, så länge detta pal/adium förblir helgat och skyddat mot inte bara öppna angrepp (som ingen dristar sig att göra) utan även mot alla hemliga intriger, som kan underminera det; genom införandet av nya och

• Sida 237
•  Original

godtyckliga typer av rättegång, genom fredsdomare, genom skatteuppbördsmän och samvetsdomstolar. Hur bekväma dessa än först må förefalla (såsom tvivelsutan alla godtyckliga befogenheter, väl tillämpade, är de bekvämaste), låt oss dock komma ihåg, att dröjsmål och smärre nackdelar i rättvisans handhavande är det pris, som alla fria stater måste betala för sin frihet i mera väsentliga angelägenheter. Låt oss betänka, att dessa ingrepp i nationernas helgade bålverk i grunden står i strid med andan i vår författning. Låt oss betänka,att även om denna nya praxis börjari bagatellärenden, kan den steg för steg utvecklas och spridas, så att juryn kommer ur bruk även i de mest betydelsefulla frågor." Anm. Courts of conscience (samvetsdomstolar) var lokala domstolar, upprättade för indrivning av småskulder.

2 "I England väljsjurymännen från nationens aristokratiska skikt. Aristokratin stiftar lagarna. tillämpar dem och dömer över brott mot dem. Systemet är konsekvent: England kan med rätta kallas en aristokratisk stat. l Förenta staterna tillämpas samma system på hela folket. Varje amerikansk medborgare är röstberättigad och valbar och kan bli utsedd till juryman. Jurysystemet som det uppfattas i Amerika synes mig vara en lika direkt och långtgående följd av dogmen om folkets suveränitet som den allmänna rösträtten. De är båda i lika hög grad kraftfulla medel att låta majoritetens vilja råda.

Alla härskare, som har önskat härleda ursprunget till sin makt från sig själva och velat styra samhället i stället för att låta det styra dem, har tillintetgjortjurysystemet eller försvagat det. Tudorerna lät fängsla jurymän, som var ovilliga att fälla, och Napoleon lät sina handgångna män välja dem.

Juryn är otroligt effektiv när det gäller att forma folkets omdöme och öka dess naturliga insikter. Detta är, somjag serdet, dess främsta fördel. Juryn bör betraktas som en fri skola, som alltid är öppen och där varjejuryman lär sig sina rättigheter, kommeri daglig kontakt med de bäst utbildade och mest upplysta medlemmarna av de högre samhällsklasserna och får praktiska lektioner i lag och rätt, lektioner som advokaternas Strävanden, domarens råd och till och med parternas känslor gör begripliga för honom. Jag tror, att huvudorsaken till amerikanernas praktiska förstånd och sinne för politik är deras långa erfarenhet av jury i civilmål,

Jag vet inte om juryn är bra för parterna, menjag är säker på att den är mycket bra för dem som skall avgöra målet. Jag betraktar den som ett av de mest effektiva medel, som står till samhällets förfogande för uppfostran av folket."

3 '"Jurysystemets unika förtjänst är att det möjliggör ett beslut nära aequum el barium utan att rättsstrukturen skadas, ty ett juryutslag kan inte påverka innehållet i rätten."

4 juryrättegång ger skydd mot lagar. som den vanlige medborgaren kanske betraktar som stränga och tyranniska. Jag menar därmed inte endast, att systemet innebär ett skydd mot tyranni. Det innebär detta men också en säkerhet för att straffrätten stämmer överens med den vanlige medborgarens uppfattning om vad som är rätt och riktigt" (lord Devlin).

5 "Juryn ingjuter ett demokratiskt element i rätten. Detta element är av vital betydelse för en effektiv straffrättsskipning. inte blott genom att skydda den anklagades rättigheter utan också genom att främja folkets godtagande av lagarna och det nödvändiga allmänna samtycket till dessa lagars tillämpning. Det kan knappast förnekas, attjuryprövning lyfter en tung börda från domarkårens skuldror. Martyrskap kommer inte lätt den man till del. som har befunnits skyldig till en anklagelse efter prövning genom tolv andra vanliga medborgare."

• Sida 238
•  Original

6 "Om man betraktar saken i förnuftets ljus, tycks det finnas synnerligen tungt vägande argument motjurysystcmet. För det första är de tolv männen och kvinnorna slumpmässigt utvalda Det finns ingen garanti föratt ledamöterna i en vissjury inte är alldeles ovanligt okunniga, godtrogna, trögtiinkta, inskränkta, partiska eller nyckfulla. Risken för att detta skall inträffa kan inte undanröjas genom någon mindrejustcring av rättegångsordningen; den är oupplösligt förbunden med den engelska föreställningen om juryn som en slumpvis utvald grupp av vanliga medborgare."

7 "...juryn är den värsta tänkbara fienden till "lagens överhöghet'. Ty 'jury—skipad rätt" är i högsta grad nyckfull och godtycklig och skapar ett maximum av oregelbundenhet och oförutsebarhet Enligt min mening kan man knappast Hnna ett bättre instrument änjuryrättegången föratt uppnå osäkerhet, nyckfullhet, brist på enhetlighet, förakt för (reglerna) och omöjlighet att förutse besluten."

8 "Sanningen tycks vara den, att juryer under mer än ett århundrade har spelat en mycket obetydlig roll i samband med åtal mot politiska lagbrytare. På det ömtåliga område, som gäller rätten att uttrycka politiska åsikter. har verksamheten bland frälsningssoldater, suffragetter, förespråkare för irländskt självstyre. fascister, kommu- nisteroch andra hållit domstolarna sysselsatta, när oroligheter har uppstått; men nästan alltid ärdet de lägre domstolarna,som har prövat målen, varefter lagtolkningsfrågor har avgjorts av Queen's Bench Divisional Court och ienstaka fall (sedan 1960)av överhuset såsom högsta domstol." Armi. Magistrates är ett slags lägre domstolar, ofta bestående av lekmannadomare. Vissa mål handlägger de fullständigt. Vid allvarligare brott håller de förberedande förhör, varefter målet ev. går vidare till högre instans,

9 "Juryernas uppträdande vid dessa för hela landet betydelsefulla rättegångar framkallade knappast några av de traditionella klagomålen. att lekmän varken är tillräckligt kompetenta eller motiverade att handlägga frågor på författningsrättens område och att så invecklade uppgifter bör anförtros åt experter. Närjuryn frikände både Angela Davis, medlem av kommunistpartiet, och Maurice Stans och John Mitchell, före detta medlemmar av Nixons kabinett, blev utslagen i båda målen respekterade och betraktade som juridiskt godtagbara. oavsett sympatier och intressen bland folket."

10 Ord/ÅS"!!!Ii/lgl'q/Z'n. Verdict: utslag. Judge: domare. Consolidated: betyder här,attde mål därjuryn inte har lyckats komma fram till ett avgörande (s.k. hung juries), har fördelats jämnt på "acquits" resp. "convicts"_ Trials: rättegångar. Acquits: frikända. Convicts: fällda. Total Judge: alla domarutslag. Judge-Jury Agreement: domare och jury är överens.

11 "Det första är helt enkelt att, tvärtemot en ofta uttalad misstankc.juryn i det stora hela begriper fakta och uppfattar målet rätt. Det andra påståendet är, attjuryns beslut i det stora hela bestäms av hur tungt bevisningen väger och vartåt den pekar."

12 "Till sist kan det vara lämpligt att återkomma till de traditionella meningsmotsätt- ningarna kring jurysystemet. Kan vi nu äntligen besvara frågan om juryn är en inrättning värd aktning eller om det skulle vara förnuftigare att låta alla mål pröxas enbart av yrkesdomare? Såsom förutskickades i kapitel 1 kan vi inte ge något svar och finner det inte särskilt besvärande, att en så omfattande och systematisk undersökning inte kan ge mera slutgiltiga besked.

Vår avsikt har inte varit att värdera utan endast att så noggrant som möjligt ta reda på hurjuryn verkligen fungerar. Iden detaljerade redovisning som vi har lagt fram av dess beteende finner säkert både förespråkare och kritiker nya argument för sin sak.

• Sida 239
•  Original

Huruvida juryn är en önskvärd inrättning berori inte så ringa grad på hur vi ser på domaren. Vi har gett en uppriktig och utförlig bild av juryn, men vi har behandlat domaren som ett abstrakt begrepp, som en företrädare för lag och rätt. Vi vet naturligtvis, att även domarens handlande påverkas av godtycke, självständighet och känslor och att även domaren är en människa. Innan en lika fullständig och uppriktig beskrivning av domaren finns tillgänglig, har vi bara hälften av den kunskap som vi behöver.

Men inga ytterligare fakta kan avgöra vilken väg man bör välja; de kan endast belysa frågan mera noggrant. När allt kommer omkring måste ens värdering bero på ens rättsuppfattning, bero på hur man — med hänsyn till människans begränsade förutseende, erfarenhet och karaktär — hoppas uppnå rättvisans ideal. Vare sig man kommer fram till att beundra jurysystemet lika mycket som vi eller inte, måste det anses som ett oförväget mänskligt försök att finna en lösning på spänningarna mellan rätt och billighet och anarki" (s. 498 f.).

13 "De slutsatser som kan dras av de timslånga diskussioner, som uppgifterna grundas på, är långt ifrån säkra, och många fler experiment behövs. Emellertid har den förnuftiga diskussionsnivån, beaktandet av bevisningen, frånvaron av partiskhet, omsorgen om ett rättvisebegrepp, en omsorg som inte alltid byggde på målet som det lades fram i domstolen, gjort ett starkt intryck, som tycks vederlägga den utbredda föreställningen om en grupp män och kvinnor, som ijuryrummet beter sig otillbörligt oförnuftigt, omotiverat och orättvist."

• Sida 240
•  Original

Statens offentliga utredningar 1979

Kronologisk förteckning

Utbyggt skydd mot höga vård» och läkemedelskostnader. S. Naturmedel för injektion. S. Regional laboratorieverksamhet. Jo. Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Ju. Konsumentinflytande genom insyn> H. Polisen. Ju. Tandvården i början av 230—talet. S. Lör-tagarna och kapitaltillväxten 1. Löntagarfonder — bakgrund och problemanalys. E. Löntagarna och kapitaltillväxten 2. Den svenska förmögenhets- fördelningens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden— en introduktion. Internationella koncerner och löntagarfonder. E.

10. Löntagarna och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och soliditet i svenska industriföretag. Vinstbegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets vinster — en preliminär analys. 3. 1 1. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperationen — ideologi och verklighet. E. 12. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelieboken. Kn. 13. Konkurs och rätten att idka näring. Ju. 14. Naturvård och täktverksamhet. Jo. 15. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo. 16. Ökad sysselsättning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. A. 17. Kulturhistorisk bebyggelse — värd att vårda. U. 18. Museijärnvägar. U. 19. Jaktvårdsomräden. Jo. 20. Anhöriga. S. 21. Plötslig och oväntad död - anhörigas sjuklighet och psykiska reaktioner. S. 22. Barn och döden. S. 23. Avgifter i staten — nuläge och Utvecklingsmöjligheter. B. 24. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. A. 25. Nya namnregler. Ju. 26. Sjukvårdens inre organisation — en idépromemoria. S. 27. Sysselsättningspolitik för arbete åt alla. Bilagedel. A. 28. Barnolycksfall. S. 29. Lotterier och spel. H. 30. Lotterier och spel. Bilagor. H. 31. Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter. Kn. 32. Fastighetstaxering 81. B. 33. Fastighetstaxering 81. Bilagor. B. 34. Bilarna och luftföroreningarna. Jo. 35. Rationellare girohantering. E. 36. Konsumenttjänstlag. Ju. 37. Aktivt boende. Bo. 38. Lagerstöd. A. 39. Vattenkraft och miljö 4. 80. 40. Malmer och metaller. |. 41. Barnen i framtiden. S. 42. Vår säkerhetspolitik. Fö. 43. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Jo. 44. Ren tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Bilagor 1—8. Jo. 45. Flen tur. Program för miljösäkra sjötransporter. Bilagor 9—13. Jo. 46. Koncernbegreppet m. rn. Ju. 47. Dokumentation och statistik om högskoleutbildning. U. 48. Arbetstiderna inför 80—talet. A. 49. Grundlagsskyddad yttrandefrihet. Ju.

WSQPPPNH

.'9

WWW,—723.111"; .._—...,...—

KUNGL.B&L.

• Sida 241
•  Original

Statens offentliga utredningar 1979

Systematisk förteckning