SOU 1977:49
Översyn av rättshjälpssystemet
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom beslut den 7 maj 1975 bemyndigade regeringen chefen för justi- tiedepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Med stöd av bemyndigandet till- kallade departementschefen den 5 augusti 1975 som sakkunniga justitie- kanslern lngvar Gullnäs, tillika ordförande, numera riksdagsledamoten Brit- ta Bergström, dåvarande riksdagsledamoten Tage Larfors och lagmannen Carl-Anton Spak.
Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 4 december 1975 kammarrättslagmannen Arnold Joelsson, advokaten Wiggo Lund, ad- vokaten Lennart Reuterwall och byrådirektören Annika Sehlstedt.
Till sekreterare åt utredningen förordnades den 22 oktober 1975 numera hovrättsrådet Bertil Werner. Till biträdande sekreterare förordnades den 8 . januari 1976 hovrättsassessorn John-Olof Wallin.
Utredningen — som kallat sig rättshjälpsutredningen — får härmed över- lämna betänkandet Översyn av rättshjälpssystemet.
Bland författningsförslagen i betänkandet ingår även ett av sekretariatet utarbetat utkast till rättshjälpsförordning. Detta utkast har medtagits främst för att underlätta arbetet för remissinstanserna.
Till betänkandet fogas reservation av ordföranden med instämmande av experten Reuterwall och särskilda yttranden av experterna Joelsson och An- nika Sehlstedt.
Stockholm ijuli 1977
Ingvar Gul/näs Britta Bergström Tage Lar/ors C ari-Amon Spak / Bertil Werner, John-Olof Wallin
Förkortningar
Sammanfattning .
F örfattnings/örs/ag
I
1
2.1 2.2
2.3
2.4
11
3.1 3.2
111
IV
Inledning
Direkt/ven och tilläggsdirektiven
Utredningsarbetets bed/ivande . . . . Överläggningar med företrädare för rättshjälpsnämnderna Överläggningar med advokater och biträdande jurister på all- männa och enskilda advokatbyråer
Överläggningar med företrädare för försäkringsbranschen. do-
mareförbundet och förvaltningslänsrådens förening Samråd med domstolsverket och överläggningar med andra utredningar m. m.
Nuvarande ordning i huvuddrag
Rättsh/ä/ps/agstif'tningen och dess tillämpning Rättshjälpslagstiftningen m.m. . . . . Tillämpningen av de olika rättshjälpsformerna 3.2.1 DOst undersökning 3.2.2 Utredningens undersökning
3.2.2.1 Ärenden om allmän rättshjälp efter beslut
av rättshjälpsnämnden . . 3.2.2.2 Ärenden om offentligt biträde
Vissa reformkrav
Översiktlig redogörelse för förslagen iDON.'s promemoria om över- syn av rättshjälpssystemet
Allmänna synpunkter på rättshjälpssystemet
Inledning
Allmänna synpunkter på fördelningen av myndighets/unktionerna inom rättshjälpssystemet
13
15
23
49
55 55
55
55
56
57 57 60 60 62
62 65
67
69
71
6.1
6.2
6.3
6.4
7.1 7.2
7.3 7.4
8.1 8.2
VI
9.2
9.3 9.4 9.5
Nu gällande ordning . . . . . . .
6.1.1 Funktionsfördelningen 1 fråga om beviljandet av rätts- hjälp .. 6.1.2 Funktionsfördelningen i fråga om arvodesprövningen Bakgrunden till den nuvarande funktionsfördelningen
6.2.1 I fråga om beviljandet av rättshjälp 6.2.2 I fråga om arvodesprövningen
Utredningens överväganden
6.3.1 Beviljandet av rättshjälp 6.3.2 Arvodesprövningen Sammanfattning och slutsatser
Rådgivning och förlängd rådgivning
Förutsättningarna för rådgivning och förlängd rådgivning Nuvarande ordning . . DON:s PM och remissyttrandena
7.2.1 DON:s PM
7.2.2 Remissyttrandena .
Tillämpningen av rådgivningsinstitutet
Överväganden och förslag . .
7.4.1 Allmänt om rådgivningsinstitutet
7.4.2 Fyller rådgivningsinstitutet någon funktion vid sidan
av andra rådfrågningsmöjligheter som finns? 7.4.3 Vanlig rådgivning 7.4.4 Förlängd rådgivning . . . 7.4.5 Övriga frågor som har samband med rådgivning 7.4.6 Sammanfattning
Rädgivningsavgifter Nuvarande ordning Överväganden och förslag
Allmän rättshjälp — beviljandefrågor och frågor om tillämp- ningsområdet m.m.
Beviljande av allmän rättshjälp
Nuvarande ordning . . . . . .
9.1.1 Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd
9.1.2 Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd DON:s PM och remissyttrandena 9.2.1 DON:s PM 9.2.2 Remissyttrandena Tillämpningen av allmän rättshjälp Ett norskt förslag om fri rättshjälp
Överväganden och förslag . . . . .
9.5.1 Allmänt om förhållandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp .
9.5.2 Vem beviljar allmän rättshjälp?
9.5.3 Familjerättsmål
71
71 72 72 72 73 74 75 79 81
83 83 84 84 85 86 88 88
89 90 92 93 93
95 95 96
99 99 99 100 102 102 102 104 106 106
106 107 108
10 10.1 10.2
11 11.1 11.2
12 12.1 12.2
12.3 12.4 12.5
12.6 12.7
9.5.4 Övriga mål och ärenden 9.5.4.1 Fall där frågan om allmän rättshjälp bör prö-
vas av rättshjälpsnämnden
9.5.4.2 Fall där advokat eventuellt bör få bevilja all-
män rättshjälp och arbeta viss tid på ärendet 9.5.5 Fall där advokat inte vill bevilja allmän rättshjälp eller där den rättssökande anlitat annan person som biträde 9.5.6 Fall där den rättsliga angelägenheten redan är föremål för handläggning vid myndighet när rättshjälpsfrågan uppkommer . . . . . . . 9.5.7 Förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp 9.5.8 Förfarandet när rättshjälpsnämnd eller domstol beviljar allmän rättshjälp . 9.5.9 Sammanfattning
Rättshiälpsavgifier
Nuvarande ordning Överväganden och förslag
10.2.1 Inledning . . . . 10.2.2 Rättshjälpsavgiftens storlek . . . . . 10.2.3 Underlaget för beräkning av rättshjälpsavgiften 10.2.4 Rättshjälpsavgift för dödsbo . .
10.2.5 Förfarandet vid fastställandet av rättshjälpsavgift 10.2.6 Inbetalning av rättshjälpsavgift
Allmän rättshjälp i s.k. massärenden Nuvarande ordning Överväganden och förslag
Allmän rättshjälp åt näringsidkare
Inledning . . . . . . . . Gällande bestämmelser om allmän rättshjälp åt näringsidkare och förarbetena till dem
Praxis i näringsidkarfrågan . . . . . Förekomsten av rättsskyddsförsäkring för näringsidkare Tidigare reformförslag, framställningar m.m.
12.5.1 Riksdagsmotioner och utskottsutlåtanden 12.5.2 Skrivelser Visst statistiskt material Överväganden och förslag
VH Förmåner vid allmän rättshjälp
13
13.1
13.2
Förmåner vid bode/ning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad Gällande regler om bodelning med anledning av äktenskaps- skillnad eller boskillnad . . . . . . Rättshjälpslagens ursprungliga reglering av frågan om förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller bo-
110 110 111
114
115 116
118 118
121 121 124 124 124 127 128 128 129
131 131 134
137 137
138 138 140 140 140 142 143 145
149
149
13.3 13.4 13.5 13.6
14 14.1
14.2
14.3
14.4
14.5
skillnad . . . Undersökning av DON . . . . . Promemorian ”Rättshjälp för skiftesman vid bodelning” Reformen den 1 januari 1976
Överväganden och förslag
Övriga förmaner . . Ersättning för privat sakkunnig
14.1. 1 Nuvarande ordning . .
14. 1. 2 DON: s PM och remissyttrandena 14. 1. 3 Överväganden och förslag Ersättning för sådan medling som avses i 42 kap. 175 RB 14.2.1 Nuvarande ordning m.m. 14.2.2 Överväganden och förslag Ersättning för vissa inställelsekostnader
14.3.1 Gällande ordning .
14.3 2 Överväganden och förslag . . . . Befrielse från vissa expeditions- och exekutionsavgifter 14.4.1 Nuvarande ordning
14.4.2 DON. s PM och remissyttrandena över den i aktuella
delar
14.4.3 Skrivelse från domstolsverket angående expeditions-
avgifter vid allmän rättshjälp 1 angelägenhet som be- handlas utomlands . 14. 4. 4 Överväganden och förslag . Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad 14.5.1 Gällande ordning samt vissa reformförslag 14.5.2 Fråga om återbetalningsskyldighet till statsverket 14.5.3 Överväganden
VIII Förfarandet vid allmän rättshjälp
15 15.1
15.2
16 16.1
16.2
16.3
Byte av biträde m. m. Substitution av biträde .
15.1. 1 Gällande ordning . .
15.1. 2 DON. s PM och remissyttrandena 15. 1. 3 Överväganden och förslag . . . Byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall 15. 2.1 Gällande ordning .
15. 2. 2 Överväganden och förslag
E rsattnmgsregler Nuvarande ordning 1 fråga om beslut om ersättning till biträde
m.m. .
DON: s PM och remissyttrandena 16.2.1 DON:s PM
16. 2. 2 Remissyttrandena Överväganden och förslag
16.3.1 Vilka myndigheter skall pröva ersättningsfrågor enligt
ISO 152 154 155 158
163 163 163 164 168 169 169 170 171 171 172 172 172
173
174 175 177 177 181 182
185 185 185 185 186 187 187 188
189
189 189 189 191 192
RHL? . . . 16. 3. 2 Besvär över ersättningsbeslut enligt RI—IL
17 Slutreg/ering och fördelning av kostnader 17.1 Nuvarande ordning .
17 l. ] Slutregleringsförfarandet
17.1. 2 Utbetalning av ersättning 17. l. 3 Motparts ersättningsskyldighet för kostnad för allmän
rättshjälp . . . . 17.2 DON:s PM och remissyttrandena 17.2.1 DON:s PM 17.2.2 Remissyttrandena 17.3 Överväganden och förslag . . 17.3.1 Synpunkter på nuvarande ordning 17.3.2 Fastställande av rättshjälpsavgiften 17.3.3 Avräkning med biträde . . . . . 17.3.4 Vissa problem som kan uppkomma i ett system där rättshjälpsavgiften fastställs 1 samband med att ersätt- ningsfrågan prövas
"7.3.5 Fördelning av ersättning som motpart eller annan för-
pliktats återbetala
18 tdotparts ersättningssky/dighet i vissa .fall 18.1 Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad 8.1. 1 Nuvarande ordning . . 8.1. 2 DON. s PM och remissyttrandena 18.1.2.1 DON:s PM 18.1.2.2 Remissyttrandena 8.1 3 Överväganden och förslag 18.2 Ovriga fall
18.3 ördelning av ersättning som andre maken förpliktats betala
IX (ättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och 'issa utlänningsärenden m.m.
19 7örutsättningarna .förförordnande av offentligt biträde 19.1 vuvarande ordning . . 19.2 Jissa reformförslag och överväganden
9.2.1 Statens invandrarverks skrivelse och remissyttrande
över den . . . . 9.2.2 Riksdagsmotioner och utskottsutlåtanden 9.2.3 DON:s PM och remissyttrandena l9.2.3.1 DON:s PM 19.232 Remissyttrandena 9.2.4 Beslut och uttalanden av JO 19.3 Överväganden och förslag
20 Törfarandet vid förordnande av offentligt biträde m.m. 20.1 *Iuvarande ordning .
192 195
197 197 197 200
200 203 203 204 205 205 206 207
209
209
213
213 213 213 214 216 217 218
219 219 220
220 221 223 223 224 227 229
233 233
sou 1977:49 20.2 Vissa reformförslag — 235 20.3 Överväganden och förslag 236 X Organisationsfrågor och kostnadsberäkningar 2 1 Organisationsh'ågor 239 21.1 Rättshjälpsnämnderna . . . . . . . . . . . 239 21.1.1 Rättshjälpsnämndernas nuvarande administration, ärendeutveckling m.m. 239 21.1.2 Överväganden och förslag 242 21.2 Domstolsverket och besvärsnämnden 247 22 Kostnadsberäkningar 249 22.1 Inledning . . . 249 22.2 Administrationskostnader 249 22.3 Kostnader för rådgivning 250 22.4 Kostnader för allmän rättshjälp . . . . 250 22.5 Kostnader för rättshjälp i ärenden om administrativa frihets- berövanden och vissa utlänningsärenden m.m. 251 22.6 Särskilt yttrande i fråga om kostnadsberäkningarna 251 XI Specialmotivering 23 Förslaget till ny rättshjälps/ag 253 Inledande bestämmelser . 254 Rådgivning och förlängd rådgivning 254 Allmän rättshjälp 255 Tillämpningsområdet . 255 Förmåner vid allmän rättshjälp 257 Beviljande av allmän rättshjälp m. m. 258 Avgifter för allmän rättshjälp 262 Byte av biträde m.m. 263 Beslut om utredning 263 Ersättningsregler . 263 Upphörande av allmän rättshjälp 266 Rättshjälp åt misstänkt i brottmål . 266 Rättshjälp 1 ärenden om administrativa f ihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. 266 Särskilda bestämmelse1 267 Övergångsbestämme/ser na . . . . . 268 Översikt över ut1'ednings/ö1slagets motsvarighet i gällande RHL 269 24 Övriga jörfattnings/örslag 273 24.1 Förslag till rättshjälpsförordning 273 24.2 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken . . 273 24.3 Förslagen till lag om ändring i lagen (1974. 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, förordning om ändring i ex- peditionskungörelsen (1964:618) och förordning om ändring i exekutionsavgiftskungörelsen (197l:1027) 273
XII Reservationer och särskilda yttranden
25. Reservation
26. Särskilda yttranden 26.1 Av experten Reuterwall . . . 26.2 Av experterna Joelsson och Annika Sehlstedt
XIH Bilagor
Bilaga 1 1977 Beräkning vid allmän rättshjälp av rättssökandes ekon-
omiska förhållanden BilagaZ Undersökning av ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden . . Bilaga3 Undersökning av ärenden om offentligt biträde Bilaga4 Undersökning av kostnader i vissa rättshjälpsärenden . Bilaga)" Ansökan om allmän rättshjälp (Dv 1010) Bilaga 6 Undersökning ang. tillämpning av den nya bodelningsregeln Bilaga 7 Underrättelse från biträde om rättshjälpskostnader(Dv 1023) Bilaga:? Underrättelse om rättshjälpskostnader m.m. (Dv 1070) Bilaga 9 Slutreglering av rättshjälpsärende (Dv 1043/1) Bilaga 10 Slutavräkning med biträde (Dv 1945 A) . . . Bilaga ]] Slutavräkning med klient och biträde (Dv 1049 A) Bilaga 12 Partiell avräkning med biträde (Dv 1048 A) . Bilaga 13 Konteringsuppgift — utbetalning (DAFA S 413) . Bilaga 14 Reversal (DAFA S 901). . . . . . Bilaga 15 Journal för ackumulering av vissa rättshjälpskostnader m. m. (Dv 1051) . . . . Bilaga 16 Bevis om återbetalningsskyldighet till statsverket (DV 1072
Bilaga 17 Begäran om verkställighet av beslut om motparts ersätt- ningsskyldighet (RSV 9211) . . . . Bilaga 18 Specifikation över motparts ersättningsskyldighet (Dv 1050) Bilaga 19 Konteringsuppgift — omföring (DAFA S 415)
275
285 285 285
289
301 309 313 317 321 325 327 329 331 333 335 337 339
341
343
345
347 349
Förkortningar
BvL Barnavårdslagen (1960z97) CFR Centrala företagsregistret hos statistiska centralbyrån DON Domstolsväsendets organisationsnämnd
FSAB Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag GB Giftermålsbalken
HD Högsta domstolen JB Jordabalken JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen JuU Justitieutskottet LSPV Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall NvL Lagen (1954:579) om nykterhetsvård RB Rättegångsbalken RI—IF Rättshjälpsförordning
RHK Rättshjälpskungörelsen (19732248) RHL Rättshjälpslagen (1972z429) RR Regeringsrätten SFS Svensk författningssamling
Småmålslagen Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre vär- den SOU Statens offentliga utredningar TSA Tidskrift för Sveriges advokatsamfund
ÄB Ärvdabalken
Sammanfattning
Allmänna synpunkter på rättshjälpssystemet (kap. 5 och 6)
Under arbetet med rättshjälpsreformen var man medveten om att det kunde bli nödvändigt med en översyn av det nya rättshjälpssystemet, sedan man fått tillräcklig erfarenhet av dess tillämpning. Ganska snart framställdes ock- så reformkrav i fråga om enskilda punkter i rättshjälpslagstiftningen.
Emellertid har det också riktats stark kritik mot rättshjälpssystemets kon- struktion. Man har sålunda ansett att rättshjälpssystemet är präglat av alltför mycket byråkrati och att det är svårtillgängligt och ägnat att medföra för- dröjning av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som är i fråga.
1 utredningens direktiv anförs att arbetet i första hand bör inriktas på att effektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssyste- met. En given utgångspunkt för översynen av rättshjälpssystemet bör dock vara att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skall vidmakt- hållas. Målet bör vara att samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov. Direktiven ger ingen närmare anvisning om hur det eftersträvade resultatet skall kunna uppnås. En viss omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet anvisas emellertid som en utväg att uppnå förbättringar.
Under sitt arbete har rättshjälpsutredningen funnit att frågan om funk- tionsfördelningen inom rättshjälpssystemet är av central betydelse. Utred- ningens allmänna överväganden leder fram till att en viss omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet bör ske. Rätten att bevilja rättshjälp bör sålunda kunna flyttas över på den advokat som den rättssökande anlitat i betydligt större utsträckning än som" nu är möjligt. Med advokat avser utredningen därvid både advokat och biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå.
Utredningen har också kommit fram till att en viss omfördelning av myn- dighetsfunktionerna bör ske mellan rättshjälpsnämnderna och de myndig- heter som handlägger det mål eller ärende vari rättshjälp utgår. Avgörandet av rättshjälpsfrågor bör sålunda i vidgad utsträckning kunna läggas på den handläggande myndigheten.
Rådgivning och förlängd rådgivning (kap. 7 och 8)
Ett sätt att ge advokaterna större behörighet när det gäller att hantera rätts- hjälpsärenden anser utredningen vara att förlänga rådgivningstiden. En så-
dan åtgärd torde vara ägnad att avlasta rättshjälpsnämnderna en hel del enklare ärenden där nu upprättandet av rättshjälpsansökan och förfarandet vid rättshjälpsnämnd upptar en mycket stor del av ärendets hantering.
Utredningen föreslår att rådgivningsinstitutet delas upp på två olika för- mer. Om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kor- tare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd lämnas rättshjälpen genom rådgivning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme.
Befinnes den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att hand— ling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtas eller krävs av annan an- ledning längre tid än en halvtimme men bedöms en timme vara tillräcklig för att klara av angelägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.
För rådgivning utgår en avgift som motsvarar 1 % av basbeloppet. För förlängd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgift. Avgiften utgör ersätt- ning till den advokat som lämnar rådgivningen. Möjlighet bör finnas att nedsätta eller efterge avgiften. Lämnas allmän rättshjälp efter det att råd- givning eller förlängd rådgivning meddelats bör avgiften tillgodoräknas vid betalning av rättshjälpsavgiften.
Allmän rättshjälp Beviljandefrågor (kap. 9 och 10)
Utredningen konstaterar att rättshjälpsnämndens prövning i nästan 70 % av rättshjälpsärendena i realiteten endast innebär ett enkelt konstaterande av en tjänsteman vid nämndens kansli att ansökan om rättshjälp skall bi- fallas och ett fastställande av kostnadsbidraget. Detta är fallet i rättshjälps- ärenden som avser mål om äktenskapsskillnad och vissa andra familjerätts- mål.
Enligt utredningens mening bör i stället advokat få bevilja allmän rätts- hjälp i mål och ärenden av detta slag och slutföra ärendet utan att rätts- hjälpsnämnd behöver kopplas in för att pröva rättshjälpsfrågan. Advokatens behörighet föreslås omfatta mål eller ärende om äktenskapsskillnad, bo- skillnad, undershållsbidrag till make eller barn, faderskap till barn. vårdnad, umgängesrätt, omyndighetsförklaring eller dess hävande samt ärende enligt 21 kap. FB.
Advokat föreslås emellertid få bevilja allmän rättshjälp också om det är fråga om rättslig angelägenhet av annan art. I sådant fall får han dock bara arbeta på ärendet upp till sex timmar utan att rättshjälpsfrågan behöver prövas av myndighet. Har ärendet inte slutförts inom denna tid skall frågan om fortsatt rättshjälp hänskjutas till rättshjälpsnämnden. Har den rättsliga angelägenheten innan advokaten arbetat på ärendet sex timmar blivit föremål för handläggning vid allmän domstol, ankommer dock prövningen av frågan om fortsatt rättshjälp i vissa fall på domstolen. Är den rättssökandes pre- liminära rättshjälpsavgift högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten sker prövningen av om fortsatt rättshjälp skall utgå. när arbetet pågått så lång tid att kostnaderna nått upp till rättshjälpsavgiften.
Advokat bör inte ha behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa särskilt uppräknade fall, där prövningen skall ligga på rättshjälpsnämnden. Sålunda skall rättshjälpsnämnden pröva rättshjälpsfrågan om den rättssökande är
dödsbo, om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om den rätts- sökande är bosatt utom riket, om den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltnings- myndighet, om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om den rättsliga ange- lägenheten kan antagas bli prövad enligt småmålslagen. om den rättsliga angelägenheten avser massärenden eller om den rättssökande vill anlita annan än advokat.
Rättshjälpsnämnden kan också komma att få pröva frågan om allmän rättshjälp skall beviljas eller inte i ett par andra fall, nämligen om den rätts- sökande ansöker om rättshjälp direkt hos rättshjälpsnämnden och om ad- vokat anser att han inte kan bevilja den rättssökande allmän rättshjälp med biträde.
Slutligen skall, om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda domstolar rättshjälp i viss utsträckning kunna beviljas av domstolen. Om handläggningen äger rum vid förvalt- ningsdomstol eller förvaltningsmyndighet bör rättshjälpsnämnden pröva an- sökan om rättshjälp även i ett sådant fall. Utredningens ordförande och experten Reuterwall anser att alla statliga myndigheter bör få pröva rätts- hjälpsfrågan i nu avsedda fall.
En förenkling av de administrativa rutinerna vid beviljandet av allmän rättshjälp förutsätter enligt utredningens mening att reglerna om den en— skildes bidrag till kostnaderna för rättshjälpen förenklas. I 10 kap. föreslår utredningen vissa förenklingar både när det gäller att beräkna det belopp som den enskilde skall betala i rättshjälpsavgift och när det gäller att be- stämma underlaget för avgiftens beräknande. Bl. a. bör det enligt utred- ningens mening övervägas om inte uppgifterna i det senaste försäkrings- beskedet bör kunna användas i större utsträckning än f. n., när det gäller att beräkna den rättssökandes årsinkomst.
Frågor om tillämpningsområdet för allmän rättshjälp (kap. 11 och 12)
När det gäller ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet (massärenden) föreslår utredningen i 11 kap. vissa ökade möj- ligheter att få allmän rättshjälp. Utredningen anser att rättshjälp bör kunna beviljas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet. Principen bör vara den att rättshjälp skall kunna beviljas om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen. Undantagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall. I detta sammanhang kan anmärkas att utredningen inte föreslår någon ändring i den nuvarande regeln att rådgivning inte får lämnas i mass- ärenden.
En fråga som har diskuterats alltsedan tiden för rättshjälpslagens tillkomst är i vilken utsträckning rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare i rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten. Utredningen anser att det
finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Detta kan ske genom att reglerna ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verk- samhetens art och begränsade omfattning måste ansesjämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. I förslaget uttrycks detta så att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i öv- ngt.
Förmåner vid allmän rättshjälp (kap. 13 och 14)
En annan fråga som varit ett diskussionsämne alltsedan rättshjälpsreformen genomfördes är frågan om behovet av rättshjälp vid bode/ning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad och om hur behovet bäst tillgodoses. Vad som föranlett diskussionen har varit den restriktiva attityd som lag- stiftaren på olika sätt intagit och som även kommit att prägla praxis. Ut— redningen har stannat för följande lösning av frågan om rättshjälp i nu avsedda fall. Behovet av rättshjälp vid bodelning bedöms enligt i princip vanliga regler. För att rättshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen till sitt önskemål. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och bestämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynstagande till såväl partens önskemål och behov som till kostnadskonsekvenserna. Om biträde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan undvaras får nämnden på framställning bestämma att rättshjälpen skall inkludera även denna förmån. Härför bör dock fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna, eller en av dem, senare anse att biträde inte kan undvaras bör motsvarande gälla.
Enligt direktiven bör utredningen överväga om förmånerna i övrigt vid allmän rättshjälp i tillräcklig grad tillgodoser de anspråk på bistånd som kan ställas i skilda hänseenden.
Utredningen behandlar först frågan om ersättning./ör privat sakkunnig ( 14. 1) och föreslår därvid följande.
Biträde får rätt att föranstalta om sakkunnigutredning av enklare be- skaffenhet, intyg e. d., oavsett om ärendet handläggs utomprocessuellt eller har anhängiggjorts vid myndighet. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande, bör biträdet ha skyldighet att inhämta tillstånd till ut— redningen. Om det i bodelningsärende inte förordnats biträde men bestämts att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman bör skiftesman ha kompetens motsvarande biträde i detta hänseende.
Är det fråga om att föranstalta om mer kostnadskrävande utredning ford- ras som nyss sagts tillstånd. Handläggs ärendet utomprocessuelt prövas frå- gan om tillstånd av rättshjälpsnämnd. Har målet eller ärendet däremot an- hängiggjorts vid allmän domstol eller vissa andra myndigheter bör pröv- ningen om utredning skall få införskaffas ligga på den handläggande myn- digheten. '
Finns varken biträde eller skiftesman, som nyss sagts, beslutar rättshjälps-
nämnden om utredning, oavsett hur omfattande denna är.
Utrednimgen föreslår vidare (14.2) att den rättssökandes kostnad för sådan medling som avses i 42 kap. 17ä RB skall anses som en kostnad för rättshjäilpen. Vidare införs möjlighet att inom rättshjälpssystemet ersätta vissa irställlelsekostnader i ärenden enligt 21 kap. FB ( 14.3). Slutligen föreslår utrednitgeen114.4)— framför allt i syfte att möjliggöra en angelägen förenkling av slutieglieringsförfarandet — att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från vitsa expeditions- och exekutionsavgifter.
Byte av lbiträde m. m. (kap. 15)
Under iemna rubrik behandlar utredningen frågor om rätt för advokat eller annat (ffemtligt biträde att sätta annan i sitt ställe (substitution) och frågor om byte av biträde och entledigande i annat fall av biträde.
Utrednizngen föreslår att offentligt biträde skall ha rätt att sätta advokat i sitt ställe men att det i övrigt skall krävas särskilt tillstånd för substitution. Byte av bliträde bör enligt utredningen få ske bara efter särskilt tillstånd. Sådanttillstånd bör få lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträde: och den rättssökande eller om det i annat fall föreligger särskilda skäl till det. Om skäl föreligger, bör offentligt biträde kunna entledigas även i anna1 fall.
När det gäller beslutanderätten i nu avsedda fall föreslås att allmän dom- stol, fcirvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor som handlägger mål eller ärende vari rättshjälp beviljats får rätt att besluta om åtgärden. I övrigt bör avgörandet - liksom f. n. — ligga på rättshjälps- nämnden. Utredningens ordförande och experten Reuterwall anser dock att alla statliga myndigheter bör ha rätt att besluta om de åtgärder som här avses.
Ersättningsregler (kap. 16)
Även i fråga om arvodesprövningen och prövningen av annan ersättning enligt RHL anser utredningen att en viss omfördelning av myndighets- funktionerna inom rättshjälpssystemet bör ske. Utredningen föreslår sålunda att alla domstolar får rätt att fastställa ersättning i mål eller ärende vid domstolen. Detta innebär att även förvaltningsdomstolar, dvs. regerings- rätten, kammarrätterna, försäkringsdomstolen, länsdomstolarna och mark- nadsdomstolen anförtros prövningen av ersättningsfrågor enligt RHL. Med domstol likställer utredningen i detta hänseende statens va-n'ämnd.
Men det är inte bara domstolar som i mera betydande omfattning hand— lägger ärenden vari rättshjälp beviljats eller som på grund av sin samman— sättning eller i övrigt är väl lämpade att pröva ersättningsfrågor enligt RHL. Samma skäl kan enligt utredningens mening anföras för att även hyres- nämnder, arrendenämnder och överexekutor tilläggs behörighet att pröva sådana frågor. När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter bör enligt ma- joriteten av utredningens ledamöter och experter prövningen av ersättnings- frågor i rättshjälpsärenden som handläggs vid myndigheten ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Utredningens ordförande och experten Reuterwall an- ser däremot att alla statliga myndigheter bör få pröva ersättningsfrågor i sådana ärenden som handlagts vid myndigheten.
I fråga om sådana rättshjälpsärenden där någon handläggning vid myn- dighet inte blir aktuell har utredningen inte funnit anledning att föreslå ändring i nuvarande ordning. Prövningen av anspråk på biträdesersättning och annan ersättning enligt RHL bör alltså ligga kvar hos rättshjälpsnämnden i dessa fall.
Slutreglering och fördelning av kostnader (kap. 17)
Den främsta anledningen till att både slutregleringsförfarandet och förfa- randet vid fördelning av ersättning som motpart ålagts att återbetala har blivit så komplicerat torde vara att kostnadsbidraget enligt 30; RHL inte skall fastställas slutligt förrän rättshjälpsärendet är helt avslutat. Först då vet man nämligen hur stora de rättshjälpskostnader blir som kostnadsbi- draget skall ställas i relation till. Genom förslaget om befrielse från vissa expeditions- och exekutionsavgifter torde man undanröja det hinder som nu föreligger mot att låta den myndighet som har att bestämma ersättning enligt RHL också fastställa rättshjälpsavgiften. Den myndighet som har att pröva ersättningsfrågan bör därför i samband med att ersättningen fast- ställs också fastställa rättshjälpsavgiften. En sådan ordning i fråga om fast- ställandet av rättshjälpsavgiften för också med sig att förfarandet vid av- räkning med offentligt biträde kan förenklas och att det särskilda förfarandet med Slutavräkning och partiell avräkning med biträde inte behövs.
Utredningens förslag till förenkling av systemet för att fastställa rätts- hjälpsavgiften får betydelse även när det gäller fördelning mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart kan vara skyldig att betala. Utredningen föreslår här i motsats till vad som nu gäller att motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen till statsverket bara i de fall där den fastställda rättshjälps- avgiften inte överstigit fem procent av basbeloppet (f. n. omkring 500 kr.). Den rättssökande skall emellertid i ett sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsavgift.
Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet, bör motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften eller del av den till den rättssökande och mellanskillnaden mellan rättshjälpskostnaderna och rättshjälpsavgiften till statsverket. Med en sådan lösning kommer man också ifrån det nuvarande omständliga förfarandet med upprättandet av fördel- ningskort och bevakning m.m.
Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall (kap. 18)
Under denna rubrik behandlas bl. a. den betalningsskyldighet som den andra maken kan åläggas i sådana fall där makar vinner boskillnad eller äkten- skapsskillnad efter gemensam ansökan. Utredningen föreslår här att hu- vudregeln om att den andra maken skall betala statsverket hälften av rätts- hjälpskostnaderna förenas med en möjlighet att anpassa betalningsskyldig- heten till den andra makens betalningsförmåga. Ett mått på denna är den rättshjälpsavgift som skulle ha utgått om den andra maken hade beviljats allmän rättshjälp. Betalningsskyldighet bör inte åläggas om den andra ma- kens rättshjälpsavgift inte skulle överstiga grundavgiften.
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m. (kap. 19 och 20)
I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m. bör rättshjälp liksom f. n. utgå i den formen att offentligt biträde förordnas. Utredningens överväganden i denna del leder fram till att för— utsättningarna för offentligt biträde i nu avsedda fall bör utformas så att offentligt biträde skall förordnas, om det ej är obehövligt. Utredningens ordförande har dock avvikande mening i fråga om hur förutsättningarna för att förordna offentligt biträde bör utformas.
När det gäller förfarandet vid förordnande av offentligt biträde anser ma- joriteten av utredningens ledamöter och experter att främst principiella skäl talar för att beslutanderätten skall ligga hos ett i förhållande till den hand- läggande myndigheten fristående organ och att rättshjälpsnämnden därför bör förordna offentligt biträde. Undantag härifrån bör dock gälla i fall där regeringen handlägger ärendet. Utredningens ordförande och experten Reu- terwall anser däremot att den handläggande myndigheten utom i vissa sär- skilt angivna fall bör få förordna offentligt biträde.
Otganisationsfrågor och kostnadsberäkningar (kap. 21 och 22)
I fråga om organisationen föreslår majoriteten av utredningens ledamöter och experten Lund en reducering av antalet rättshjälpsnämnder till tre, näm- ligen en i Stockholm med 6 handläggare och 10 biträden. en i Malmö med lika många handläggare och biträden och en i Sundsvall med 2 handläggare och 4 biträden. Utredningens ordförande och experten Reuterwall förordar däremot två rättshjälpsnämnder, varav den ena bör finnas i Stockholm och den andra i Malmö eller Göteborg. Experterna Joelsson och Annika Sehlstedt förordar fyra rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm, en i Malmö, en i Göteborg och en i Sundsvall.
Utredningen anser vidare att det liksom f. n. bör finnas en besvärsnämnd, förlagd till Jönköping. I syfte att skapa ökade gransknings- och överklag- ningsmöjligheter för domstolsverket som tillsynsorgan för rättshjälpen bör besvärsnämnden göras fristående i förhållande till domstolsverket.
Utredningen konstaterar att det är svårt att göra några exakta beräkningar av de konsekvenser som utredningens förslag skulle komma att få i kost- nadshänseende. Förslaget om förenklingar av rättshjälpssystemet kan dock beräknas medföra en kostnadsminskning om ca 4 milj. kr. per år.
Utredningens förslag till ändringar i rådgivningsinstitutet kan beräknas medföra en viss kostnadsökning men storleken är inte möjlig att beräkna.
Kostnadsökningar torde också bli följden av utredningens förslag om ökade möjligheter till allmän rättshjälp i vissa fall och till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m. Utredningen uppskattar dessa kostnadsökningar till ca'9 milj. kr. Experterna Joelsson och Annika Sehlstedt har avgett särskilt yttrande i fråga om kostnadsberäkningarna.
Lagstiftnings/rågor
Utredningens överväganden leder fram till förslag till ganska omfattande och ingripande förändringar av rättshjälpssystemet. Utredningen har därför funnit det nödvändigt att föreslå att hela RHL arbetas om. Ett flertal be- stämmelser i nuvarande RHL kan dock kvarstå med oförändrat sakligt in- nehåll och även i fråga om dispositionen bör nuvarande RHL kunna tjäna som förebild. Rådgivningsinstitutet bör dock enligt utredningens mening komma tidigare i lagen.
Författningsförslag
1. Förslag till ny Rättshjälpslag
Härigenom föreskrives följande
Inledande bestämmelser 1 &
Rättshjälp enligt denna lag kan erhållas i egen rättslig angelägenhet, om det föreligger behov av sådant bistånd som avses i lagen. Rättshjälpsformerna är rådgivning, förlängd rådgivning, allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål och rättshjälpi ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m. För rådgivning, förlängd rådgivning och allmän rättshjälp utgår avgift enligt vad som sägs nedan.
2å
Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller, efter särskilt förordnande, av annan. Den som lämnar eller förordnats att lämna annan rättshjälp enligt denna lag än rådgivning eller förlängd rådgivning benämnes offentligt biträde. . Vad i lagen sägs om advokat äger motsvarande tillämpning på biträdande jurist på advokatbyrå.
3å
Rättshjälp kan beviljas av advokat (5, 16 och 18 åå), rätthjälpsnämnd (17 ä', 21 5 första stycket sista meningen och 47 å), allmän domstol (21 & första stycket första meningen och 44 å) och departementschef eller tjänsteman som departementschefen bestämmer (47 ä).
45
Med allmän domstol avses i lagen även arbetsdomstolen, bostadsdomstolen, krigsrätt samt statens va-nämnd.
Rådgivning och förlängd rådgivning 5 5
Kan den rättssökandes behov av rättshjälp tillgodoses genom kortare råd- givning eller därmed jämförlig åtgärd, lämnas rättshjälpen genom rådgiv- ning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme.
Befinnes den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att hand- ling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtagas eller krävs av annan an- ledning längre tid än en halvtimme men bedömes en timme vara tillräckligt för att klara av angelägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.
Om rådgivning och förlängd rådgivning beslutar advokat.
6å
Rådgivning och förlängd rådgivning får ej lämnas för upprättande av själv- deklaration. Regeringen kan förordna att rådgivning och förlängd rådgivning ej heller får lämnas i fråga om vissa andra slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt är av enkel beskaffenhet (massärenden).
75
Rådgivning meddelas mot en avgift som motsvarar en procent av det bas- belopp enligt lagen (19621381) om allmän försäkring, som gällde för oktober året innan rättshjälp begäres. Avgiften jämnas till närmast lägre tiotal kronor.
För förlängd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgift. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår ersättning av allmänna medel till den advokat som lämnat rådgivning. Beslut om nedsättning eller eftergift meddelas av denne.
Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet 8 5
Allmän rättshjälp får lämnas endast fysisk person och dödsbo.
%
Fysisk person kan få allmän rättshjälp, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som anges i 7 &.
Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll. minskas den beräknade årsinkomsten med ett belopp motsvarande ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han sålunda bidrager.
Är det rättssökandes betalningsförmåga väsentligt 'ökad på grund av för- mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet. skall den be- räknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.
10%
Dödsbo kan få allmän rättshjälp, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt.
Avlider den som har allmän rättshjälp. utgår rättshjälpen till dödsboet.
11.5
Allmän rättshjälp får ej lämnas för upprättande av självdeklaration. I fråga om massärenden kan regeringen förordna om inskränkningar i rätten till allmän rättshjälp.
12.5
Allmän rättshjälp får lämnas endast den som har befogat intresse av att få sin sak prövad. Rättshjälp får ej lämnas i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande, om överlåtelsen kan antagas ha ägt rum i syfte att ge möjlighet till rättshjälp eller vinna fördel vid prövningen av begäran om rättshjälp.
I fråga om rätten till allmän rättshjälp gäller i övrigt att sådan rättshjälp får lämnas
]. i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, bara om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl för rättshjälp föreligger,
2. den som är bosatt utom riket. bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp,
3. näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksam- het, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verk- samhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.
Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att med- borgare i viss främmande stat i fråga om allmän rättshjälp skall vara likställd med svensk medborgare.
Förmåner vid allmän rättshjälp
13%
Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.
Som kostnad för rättshjälpen anses den rättssökandes kostnad för
1. offentligt biträde som varit behövligt för tillvaratagande av den rätts- sökandes rätt,
2. bevisning vid allmän domstol samt nödvändig utredning i angelägen- het, som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän,
3. bevisning eller annan nödvändig utredning i angelägenhet, som skall prövas av förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet, om utredningen ej kan erhållas genom domstolen eller myndigheten,
4. resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas i samband med inställelse inför allmän domstol eller annan myndighet, om personlig inställelse ålagts, eller i samband med inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken eller läkarundersökning enligt 21 kap. 10;i samma balk,
5. vad av allmänna medel utgått för översättning eller enligt 4 eller 5 & lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning om faderskap eller enligt föreskrift i rättegångsbalken eller 3 & första stycket nämnda lag för bevisning som rätten självmant föranstaltat om,
6. medling enligt 42 kap. 17ä rättegångsbalken,
7. skiftesman som förordnats att verställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, om rättshjälpsnämnden meddelat sådant förordnande som anges i 20,5 andra stycket.
Såsom kostnad för bevisning enligt andra stycket 2 anses ej den rätts- sökandes kostnad för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken.
145&
Den som beviljats allmän rättshjälp är i ärendet befriad från sådan avgift enligt expeditionskungörelsen (1964:618) som utgår för expedition enligt avdelningarna ! och II i den vid kungörelsen som bilaga fogade avgiftslistan. Avgiftsfrihet gäller dock ej i fråga om sådan expedition som utfärdas endast på särskild begäran. om icke expeditionen begäres innan avgörandet i hu- vudsaken vunnit laga kraft.
Den som beviljats allmän rättshjälp är vidare befriad från avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027).
Kostnader för kungörelse i mål eller ärende vid allmän domstol skall såvitt de belastar den som beviljats rättshjälp utgå av allmänna medel.
15%
Skall den rättssökande ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad, sking- ringsförbud eller annan handräckning enligt rättegångsbalken eller utsök- ningslagen (187731 5. 1), får rättshjälpsnämnden utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar. Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet enligt 41 eller 42%" utsökningslagen, om rättshjälp beviljats i verkställig- hetsärende. Föranleder ansvarsförbindelsen utgift för staten, anses utgiften såsom kostnad för rättshjälpen.
Beviljande av allmän rättshjälp m.m. 16 %
Allmän rättshjälp får beviljas av advokat, om den rättsliga angelägenheten avser
— äktenskapsskillnad
— boskillnad
— underhållsbidrag till make eller barn — faderskap till barn
— vårdnad
— umgängesrätt
— omyndighetsförklaring eller dess hävande.
Vad nu sagts gäller bara om annat ej följer av 1755 första stycket 1, 3, 4, 6 eller 7, dock äger advokat bevilja allmän rättshjälp i ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken.
17å
Frågan om allmän rättshjälp prövas av rättshjälpsnämnden
1. om den rättssökande är dödsbo,
2. om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet,
3. om den rättssökande är bosatt utom riket,
4. om den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet,
5. om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad,
6. om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt be- handlas utom riket,
7. om den rättsliga angelägenheten kan antagas bli prövad enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden,
8. om den rättsliga angelägenheten avser massärende,
9. om den rättssökande vill anlita annan än advokat.
Efter framställning från den rättssökande äger rättshjälpsnämnden pröva frågan om allmän rättshjälp även i fall som avses i 16 och 18 åå.
185
I andra fall än i 16 och 17 åå sägs får advokat bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet högst sex timmar. Har ärendet inte slutförts inom denna tid, skall frågan om fortsatt rättshjälp utan dröjsmål hänskjutas till rättshjälpsnämnden eller om den rättsliga angelägenheten blir föremål för handläggning vid allmän domstol innan advokaten arbetat på ärendet sex timmar, till domstolen.
Är den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift enligt 25;& högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten, sker prövningen av om fortsatt rättshjälp skall utgå, när arbetet pågått så många timmar att kostnaderna nått upp till rättshjälpsavgiften.
Rättshjälpsnämnd eller domstol är ej skyldig att pröva frågan om fortsatt rättshjälp förrän advokaten arbetat på ärendet den tid som anges i första eller andra stycket.
19%
Anser sig advokat ej kunna bevilja allmän rättshjälp eller anser han att biträde ej behövs skall, om den rättssökande begär det, prövningen av rätts- hjälpsfrågan hänskjutas till rättshjälpsnämnden.
20%
Beslutar rättshjälpsnämnd att allmän rättshjälp skall utgå, får nämnden på sökandens begäran förordna advokat till offentligt biträde, om den rätts- sökande ej kan behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars lämnar honom bistånd. Om särskilda skäl fö- religger till det, kan annan lämplig person förordnas till offentligt biträde. Har den rättssökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
I fall som avses i l7ä första stycket 5. får rättshjälpsnämnden med be- aktande av makarnas förhållanden, boets beskaffenhet och omständighe- terna i övrigt antingen förordna offentligt biträde eller bestämma att rätts- hjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman enligt 135 andra stycket 7. I ansökan om rättshjälp skall den rättssökande ange vilken förmån han önskar och skälen till sitt önskemål. I samma ärende får båda dessa förmåner utgå bara om särskilda skäl föreligger.
I fall som avses i 17å första stycket 7. får offentligt biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga för- hållanden eller sakens beskaffenhet.
215
Uppkommer fråga om allmän rättshjälp sedan den rättsliga angelägenheten blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och föreligger ej fall som avses i 17 & första stycket 1—6 eller 8, beviljas rättshjälpen av domstolen. Beslut om allmän rättshjälp gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan domstols prövning eller saken överlämnas till annan domstols avgörande. Äger handläggningen rum vid förvaltnings- domstol eller förvaltningsmyndighet, prövas frågan om allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden.
Beslutar allmän domstol att rättslig angelägenhet vari allmän rättshjälp beviljats, skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, skall domstolen pröva om rättshjälpen skall omfatta kostnaden för offentligt biträde. Vid prövningen skall 205 tredje stycket äga motsvarande tillämpning. Har offentligt biträde tidigare förordnats med stöd av 17% första stycket 7. och 20é tredje stycket skall vad nu sagts inte gälla.
Beviljas allmän rättshjälp av allmän domstol får domstolen förordna of- fentligt biträde. Därvid äger 20% första och tredje styckena motsvarande tillämpning. När biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13% föräldrabalken, förordnas ej offentligt biträde enligt denna lag.
Avgifter för allmän rättshjälp 22 &
Rättshjälpsavgiften utgör en procent av det basbelopp som anges i 7 &, jäm- nad till närmast lägre tiotal kronor, om den rättssökandes beräknade års- inkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet. Avgiften får nedsättas eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Är inkomsten högre än som anges i första stycket ökar rättshjälpsavgiften med 0,5 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter
med 1 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet och därefter
med 2 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och därefter
med 4 procent av basbeloppet för varje överstigande tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet.
Vid tillämpning av andra stycket skall de belopp som motsvarar visst antal basbelopp jämnas till närmast lägre tusental kronor och avgiften i samtliga fall jämnas till närmast lägre tiotal kronor.
Rättshjälpsavgiften får inte i något fall överstiga kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser.
23.5
Bidrager den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, skall den beräknade årsinkomsten minskas med ett belopp motsvarande ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han bidrager.
Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligt ökad på grund av för- mögenhetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den be- räknade årsinkomsten jämkas på det sätt att skäligt belopp tillägges eller fråndrages.
24.5
Rättshjälpsavgiften för dödsbo utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden skäligt belopp.
25;
Preliminär rättshjälpsavgift fastställes i samband med att rättshjälpen be- viljas. Lämnas allmän rättshjälp efter rådgivning eller förlängd rådgivning i samma rättsliga angelägenhet, skall den rättssökande vid betalning av rättshjälpsavgiften tillgodoräknas ett belopp som motsvarar erlagd rådgiv- ningsavgift. Avser beslut om allmän rättshjälp rättslig angelägenhet som har nära samband med angelägenhet för vilken allmän rättshjälp tidigare beviljats, får beslutas att rättshjälpsavgift som erlagts i det tidigare rätts- hjälpsärendet skall avse även det nya ärendet.
26s'
Rättshjälpsavgift som fastställes i samband med att allmän rättshjälp beviljas inbetalas till det offentliga biträdet.
Har allmän rättshjälp beviljats utan att offentligt biträde förordnats, in- betalas avgiften till statsverket.
Myndighets beslut om skyldighet att erlägga rättshjälpsavgift får verk- ställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.
Byte av biträde m.m. 27 &
Offentligt biträde får sätta advokat i sitt ställe (substitution). I övrigt får substitution äga rum bara efter särskilt tillstånd.
Byte av offentligt biträde får ske bara efter särskilt tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger. Entledigande i annat fall av offentligt biträde får ske om skäl föreligger till det.
Beslut i fråga om tillstånd till substitution av biträde eller i fråga om tillstånd till byte av biträde eller entledigande av biträde i annat fall, meddelas av rättshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexeku- tor, får domstolen eller myndigheten besluta om sådan åtgärd.
Beslut om utredning 28 så
Offentligt biträde får besluta om utredning genom intyg och om annan mindre omfattande utredning. Om allmän rättshjälp beviljats utan att of- fentligt biträde förordnats, får rättshjälpsnämnden besluta om motsvarande utredning. Har i ärende om bodelning offentligt biträde ej förordnats, men finns skiftesman för vilken gäller förordnande enligt 20% andra stycket, beslutar denne om sådan utredning som nu sagts.
Bedömer biträdet eller skiftesmannen att mera omfattande utredning krävs, skall frågan härom prövas av rättshjälpsnämnden. Handlägges den rättsliga angelägenheten vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, arren- denämnd, hyresnämnd eller överexekutor beslutar domstolen eller myn- digheten om sådan utredning.
Ersättningsregler 29 &
Offentligt biträde har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning i vissa fall. Ersättning till advokat får avse även kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp, om ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål.
Har det offentliga biträdet genom vårdslöshet eller försummelse föranlett kostnad för rättshjälpen, skall detta beaktas vid ersättningens bestämmande. Om biträdet uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rätts- hjälp, eller det eljest föreligger särskilda skäl, får ersättningen jämkas.
Offentligt biträde får ej förbehålla sig eller mottaga ersättning av den rättssökande eller motpart utöver vad som följer av första stycket. Har så skett är förbehållet utan verkan och skall biträdet återbetala vad han uppburit för mycket.
30?"
När ersättning första gången i ärendet fastställes till offentligt biträde skall det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet avräknas. Understiger ersättningen rättshjälpsavgiften, skall bi- trädet, om ytterligare kostnader uppkommit i rättshjälpsärendet till stats- verket inbetala återstoden av rättshjälpsavgiften. Överstiger rättshjälpsav- giften biträdesersättningen och övriga kostnader i rättshjälpsärendet, skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande.
31.5
Vad i 29 & sägs äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning till skiftesman och medlare enligt 42 kap. 17% rättegångsbalken.
32.5
Den som medverkat vid utredning som avses i 28 & har rätt till ersättning med skäligt belopp. I fråga om ersättning för inställelse vid domstol eller annan myndighet äger bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning.
33t
Ersättning som avses i 29—32 && fastställes i mål eller ärende hos allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexeku- tor av domstolen eller myndigheten och i annat fall av rättshjälpsnämnden. .
34.5
Ersättning som avses i 135 andra stycket 4 utgår enligt särskilda bestäm- melser som regeringen meddelar och bestämmes av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. föräldrabalken bestämmes ersättningen av domstolen.
35.5
Den myndighet som enligt 33 & har att pröva ersättningsfrågan skall i sam- band med att ersättningen fastställes också fastställa rättshjälpsavgiften. Där-
vid skall avgiften bestämmas till annat belopp än den preliminära rätts- hjälpsavgiften endast om fall föreligger som avses i andra stycket.
Har efter det att rättshjälp beviljats den rättssökandes ekonomiska si- tuation undergått väsentlig förändring, skall rättshjälpsavgiftenjämkas efter vad som är skäligt, dock ej under vad som redan betalats i avgift. Jämkning skall också ske, om väsentlig felbedömning gjorts, när avgiften först be- stämdes. Om den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårds- löshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen får vid fastställandet av rättshjälpsavgiften det belopp som enligt 22,5 skall utgå överskridas efter vad som är skäligt.
Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall utgå med högre belopp än det som tidigare fastställts, skall den rättssökande åläggas att inbetala mellanskillnaden till statsverket. Fastställs rättshjälpsavgiften till lägre belopp än det som tidigare fastställts, skall den rättssökande berättigas återfå vad som erlagts för mycket.
365
I mål eller ärende vid allmän domstol tillämpas bestämmelserna i lag om parts rättegångskostnad även i fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp. Vad nu sagts gäller dock icke beträffande ersättning för ränta. Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Om ersättningen i sådant fall skall fastställas av rättshjälpsnämnden, skall dock betalningsskyldighet åläggas för kost- naderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.
Har motpart eller annan enligt första stycket ålagts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader, skall ersättningen utges till statsverket, om den del av ersättningen som avser den rättssökandes rättshjälpsavgift ej över- stiger fem procent av det basbelopp som anges i 7 5. Den rättssökande skall i sådant fall berättigas att av statsverket återfå ett belopp motsvarande erlagd rättshjälpsavgift.
Överstiger den del av ersättningen som avser den rättssökandes rätts- hjälpsavgift fem procent av basbeloppet, skall den ersättningsskyldige utge motsvarande belopp till den rättssökande och återstoden till statsverket.
Har ersättningsskyldighet ej ålagts till fullt belopp skall vad i andra och tredje styckena sägs om rättshjälpsavgift avse den del av avgiften som svarar mot fördelningen av ersättningsskyldigheten.
375
Vinner makar efter gemensam ansökan boskillnad eller äktenskapsskillnad och har ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall den domstol som hand- lägger målet ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. Om andra makens rättshjälpsavgift skulle ha utgått med lägre belopp än som motsvarar hälften av rättshjälpskostnaderna skall åläg- gandet dock begränsas till vad som motsvarar hans rättshjälpsavgift. Er- sättningsskyldighet skall ej åläggas om rättshjälpsavgiften ej skulle överstiga
grundaigiften enligt 22 ;" första stycket och ej heller om det med hänsyn till omftändigheterna eljest är obilligt.
Har ifråga om skiftesman förordnande meddelats enligt 20 å andra stycket och harendast ena maken åtnjutit allmän rättshjälp, skall rättshjälpsnämn- den i fr'tga om kostnaderna för skiftesmannen och för utredning som denne har förinstaltat om tillämpa bestämmelserna i första stycket. Beslut om ersättningsskyldighet som rättshjälpsnämnd meddelar får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom.
Överstiger i fall som avses i första eller andra stycket summan av ersättning som mike ålagts att betala och den rättssökandes rättshjälpsavgift kost- naderna för rättshjälpen, skall den rättssökande berättigas återfå den över- skjutanje delen.
38.5
När mål eller ärende i vilket part har allmän rättshjälp avgöres, skall beslut samtidtgt meddelas angående ersättningsskyldighet enligt 36 eller 37 %.
Upphörance av allmän rättshjälp 39 5
Allmän rättshjälp skall upphöra om
1. preliminär rättshjälpsavgift ej erlägges,
2. rättssökanden lämnat oriktig uppgift och allmän rättshjälp ej skulle ha beviljazs om riktig uppgift lämnats,
3. rättssökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig upp- gift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift,
4. rättssökanden ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behardlad eller
5. de etonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att rättssökanden ej längre är berättigad till allmän rättshjälp.
I fall son avses i första stycket 3 eller 4 skall förordnande om upphörande av rättshjilpen ej meddelas, om det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör. (m allmän rättshjälp upphör, skall den som haft rättshjälp själv bära kostiaderna för denna. I fall som avses i första stycket 1 och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga rättshjälpsavgiften, om ej annat följer av 35 å andra stycket tredje meningen.
Beslut fråga om upphörande av allmän rättshjälp meddelas, om den rättsliga atgelägenheten handlägges av allmän domstol, förvaltningsdom- stol, arreidenämnd, hyresnämnd eller överexekutor, av domstolen eller myndigheten och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Upphör allmän rätts- hjälp, skäl beslut i fråga om ersättning till offentligt biträde eller annan meddelas utan dröjsmål.
Rättshjäl) åt misstänkt i brottmål
40.5
Om offenligt biträde i brottmål (offentlig försvarare) finns särskilda be- stämmelsr.
41.5
Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än som avses i 40å får beviljas tilltalad, om hans beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 7å.
Vid prövning enligt första stycket äger 9 å andra och tredje styckena mot- svarande tillämpning.
Är det uppenbart att sökanden själv kan svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen, får dock rättshjälp ej beviljas.
42.5
Vid rättshjälp enligt 41 å utgår ej någon rättshjälpsavgift. I övrigt äger 13 å första stycket och andra stycket 2 och 4 samt 14, 32 och 34 åå motsvarande tillämpning.
43å
Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för tilltalad eller annan att till statsverket återbetala kostnad som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad för rätts- hjälp enligt 41 å.
I fall som avses i 19å andra stycket lagen (19461804) om införande av nya rättegångsbalken, l8å lagen (1957:668) om utlämning för brott, l4å lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 7 och 13 åå lagen (19642450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet samt 39å lagen (19721260) om internationellt samarbete rörande verkstäl- lighet av brottmålsdom gäller vad där är föreskrivet.
44;
Beslut om rättshjälp enligt 41 å meddelas på ansökan av den tilltalade. An- sökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer. Om särskilda skäl föreligger, får ansökan göras munt— ligen.
Rättshjälp enligt 41 å beviljas av den domstol där målet är anhängigt. Har rätten skilt saken från sig, får den till dess talan fullföljts av den tilltalade eller tiden för sådan talan utgått, bevilja honom rättshjälp i högre rätt.
Föreligger omständighet som anges i 39 å första stycket 2 beträffande den tilltalade, skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra. Dömes den tilltalade för brottet, skall han utan hinder av vad som föreskrives i 43å första stycket åläggas att betala hela kostnaden för rättshjälpen.
Ändras den tilltalades ekonomiska förhållanden i sådan män att han ej längre är berättigad till rättshjälp, skall domstolen förordna att rättshjälpen skall upphöra.
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
45.5
[ ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. utgår rättshjälp i den formen att offentligt biträde förordnas. Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende
1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9å eller utskrivning enligt 16 eller 19å lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskoleelev enligt 28å samma lag,
3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 å lagen (1954:579) om nykterhets- vård eller kvarhållande enligt 45å samma lag,
4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29å barnavårds- lagen (1960:97) eller utredning enligt 30å samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42å samma lag,
5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97),
6. hos utlänningsnämnden enligt utlänningslagen (19542193),
7. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954:193),
8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954zl93) dock ej hos po- lismyndighet, såvida icke utlänningen enligt 35 å samma lag hållits i förvar längre än en vecka,
9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (19541193), om under- ställning skett hos centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 å andra stycket eller hänskjutits dit med stöd av 58 å tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35å samma lag hållits i förvar längre än en vecka,
10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens yttrande på grund av 12å första stycket utlänningslagen (1954zl93) skall inhämtas,
11. angående föreskrifter som meddelas enligt 10 å, 34 å eller 51 å femte stycket utlänningslagen (1954:193),
12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 å första stycket utlänningslagen (1954zl93),
13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken,
14. angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken, 15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972z260) om interna- tionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
16. angående utlämning enligt lagen (19701375) om utlämning till Dan- mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
17. angående kastrering enligt lagen (1944zl33) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,
18. hos regeringen enligt 1 å andra stycket lagen (197521360) om tvångs- åtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
46.5
Offentligt biträde enligt 45å skall utses för den som åtgärden avser, om det ej är obehövligt. I fall som avses i 45å 4 kan offentligt biträde även utses för vårdnadshavare.
47å
Offentligt biträde enligt 45 å förordnas av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. I ärende hos regeringen ankommer dock prövningen på chefen för det departement, till vilket ärendet hör, eller på tjänsteman som departementschefen bestämmer.
Förordnande av offentligt biträde gäller även när talan fullföljes eller med- delat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.
48.5
Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra av- sevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
I fråga om offentligt biträde enligt 45 å äger bestämmelserna i 27 å första och andra styckena motsvarande tillämpning.
Ersättning till offentligt biträde enligt 45 å fastställes, om målet eller ären- det handlägges hos regeringen eller hos förvaltningsdomstol, av regeringen eller förvaltningsdomstolen och i annat fall av rättshjälpsnämnden. Ersätt- ningen utgår av allmänna medel. Bestämmelserna i 29å äger motsvarande tillämpning.
49å
I mål eller ärende som avses i 45å får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning genom intyg eller annan mindre omfattande utredning som är skäligen påkallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ären- det. Har offentligt biträde ej utsetts, eller uppkommer fråga om mera om- fattande utredning får rättshjälpsnämnden på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utredning.
Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd med- verkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt be- stämmelser som regeringen meddelar. I fråga om fastställandet av ersätt- ningen äger 48å tredje stycket motsvarande tillämpning.
Särskilda bestämmelser 50 .5
Är den rättssökande missnöjd med beslut som advokat meddelat enligt 7 eller 25å äger han begära att frågan hänskjuts till rättshjälpsnämnden.
51.5
Mot beslut av rättshjälpsnämnd föres talan genom besvär hos besvärsnämn- den. Detsamma gäller i fråga om beslut av allmän domstol i fall som avses i 18, 21 eller 25 å. I fråga om beslut som allmän domstol i övrigt meddelar enligt denna lag tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols beslut.
Mot beslut avförvaltningsdomstol,arrendenämnd, hyresnämnd eller över- exekutor enligt denna lag föres talan genom besvär hos besvärsnämnden, om annat ej följer av tredje stycket.
I fråga om talan mot beslut om ersättning enligt denna lag som meddelats av sådan domstol eller myndighet som avses i andra stycket tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols eller myndighets beslut.
Talan får ej föras mot regeringens, departementschefs eller besvärsnämn- dens beslut enligt denna lag.
52.5
Rättshjälpsnämnd finns i Stockholm, Malmö och Sundsvall. Verksamhets- området för rättshjälpsnämnd bestämmes av regeringen. Besvärsnämnden finns i Jönköping.
Regeringen får förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad på avdel- ningar.
Rättshjälpsnämnd och besvärsnämnden står under tillsyn av domstols- verket.
53.5
Rättshjälpsnämnd består av ordförande som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Av ledamöterna skall ytterligare en vara lagfaren och erfaren i domarvärv, en vara ledamot av Sveriges ad- vokatsamfund och de övriga vara myndiga svenska medborgare bosatta inom nämndens verksamhetsområde.
Ordföranden i nämnden förordnas av regeringen. Övriga ledamöter för- ordnas av domstolsverket. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot äger motsvarande tillämpning på ersättare.
Rättegångsbalkens regler om omröstning i tvistemål äger motsvarande tillämpning när ärende avgöres av rättshjälpsnämnd. Ordföranden skall dock säga sin mening först.
54.5
Vid rättshjälpsnämnd skall finnas kansli. I den utsträckning regeringen bestämmer får tjänsteman vid kansliet på rättshjälpsnämndens vägnar slutligt pröva rättshjälpsärende.
55.5
Besvärsnämnden består av ordförande och sex andra ledamöter. För ord- förande och övriga ledamöter iinns ersättare till det antal regeringen be- stämmer. Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses av regeringen.
Regeringen får förordna att besvärsnämnden skall vara delad på avdel- ningar.
56.5
Den som, i firma eller annars, i yrkesmässig verksamhet som ej utövas vid advokatbyrå uppsåtligen använder benämningen rättshjälp på sätt som är ägnat att leda till att verksamheten förväxlas med den rättshjälpsverk- samhet som enligt denna lag utövas vid advokatbyrå dömes till böter. Det- samma gäller den som uppsåtligen, i firma eller annars, i yrkesmässig verk- samhet obehörigen använder benämningen allmän advokatbyrå eller be- nämning som är ägnad att leda till förväxling därmed.
Denna lag träder i kraft den
Genom denna lag upphäves rättshjälpslagen (1972z429). Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som avser fri rät- tegång, skall den i stället gälla rättshjälp som beviljats enligt denna lag.
Har ansökan om fri rättegång gjorts före ikraftträdandet av rättshjälpslagen (1972z429), äger bestämmelserna i lagen (1919:367) om fri rättegång fort- farande tillämpning. Har allmän rättshjälp beviljats före den nya lagens ikraftträdande gäller bestämmelserna i 16, 17, 20 samt 27—33 åå rättshjälps- lagen (19721429) i fråga om sådan rättshjälp.
2. Förslag till Rättshjälpsförordning
Härigenom föreskrives följande
Inledande bestämmelser 1 .5
Rättshjälpsnämnderna har följande verksamhetsområden. Rättshjälpsnämnden i Stockholm: Stockholms, Uppsala. Södermanlands, Gotlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. Rättshjälpsnämnden i Malmö: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs. Blekinge. Kristianstads. Malmöhus, Hallands, Göte- borgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län. Rättshjälpsnämnden i Sundsvall: Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
2.5
Ansökan, anmälan eller hänskjutande enligt rättshjälpslagen (1978:000) upp- tages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhetsområde den rätts- sökande är bosatt eller, om den rättssökande är dödsbo, den avlidne var bosatt. I fråga om den som ej är bosatt i landet eller dödsbo efter den som ej var bosatt här, upptages ansökan, anmälan eller hänskjutande enligt rättshjälpslagen (1978:000) av rättshjälpsnämnden i Stockholm.
Rådgivning och förlängd rådgivning 3 .5
Rådgivning eller förlängd rådgivning får ej lämnas i följande typer av mass- ärenden: ärenden om förrättande om bouppteckning enligt 20 kap. ärvda- balken, inskrivningsärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891235 5. l), båtregisterärende enligt båtregistreringslagen (1975z604), fas- tighetsdeklaration och ärende angående fastighetstaxering.
4.5
Meddelas rådgivning eller förlängd rådgivning skall den rättssökande erhålla bevis om detta. På beviset skall erlagd rådgivningsavgift kvitteras.
5.5
Framställning om ersättning av allmänna medel för vad som nedsatts eller eftergivits av rådgivningsavgift göres hos rättshjälpsnämnden senast den 1 februari året efter det då rådgivningen meddelades.
Advokatbyrå skall senast den 1 februari varje år till rättshjälpsnämnden lämna uppgift om det antal rådgivningsärenden som under närmast fö- regående år förekommit vid byrån.
Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet 6 5
Allmän rättshjälp får lämnas i ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jordabalken, register- ärende enligt sjölagen (189135 5. l), båtregisterärende enligt båtregistre— ringslagen (19752604), fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering, bara om målet eller ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen eller om eljest särskilda skäl fö- religger.
Beviljande av allmän rättshjälp m. m. 7 5
Ansökan om allmän rättshjälp skall innehålla uppgift i de hänseenden som framgår av formulär som fastställes av domstolsverket. Uppgifter om den rättssökandes eller, om den rättssökande är dödsbo, dödsbodelägares eko- nomiska förhållanden skall lämnas på heder och samvete.
85
Har ansökan om allmän rättshjälp bifallits, skall sökanden erhålla skriftligt besked om detta. Beskedet skall innehålla uppgift om den rättsliga ange- lägenhet som rättshjälpen avser och om den preliminära rättshjälpsavgift som fastställts i samband med att allmän rättshjälp beviljats. Av beskedet skall framgå hur den preliminära rättshjälpsavgiften bestämts samt om rätts- hjälpen innefattar förmånen av offentligt biträde. Har offentligt biträde ej förordnats, skall av beskedet framgå hur och inom vilken tid ishjshjälps- avgift skall betalas in till statsverket och upplysning lämnas om påföljd vid utebliven betalning.
Offentligt biträde som förordnats i samband med att allmän rättshjälp beviljats skall erhålla skriftligt besked om förordnandet.
9.5
Blir mål eller ärende vari allmän rättshjälp beviljats föremål för handläggning vid allmän domstol, förvaltningsdomstol eller annan myndighet eller för- farande inför skiljenämnd, skall det offentliga biträdet, eller om biträde ej förordnats, den som beviljats allmän rättshjälp genast tillställa domstolen, myndigheten eller skiljenämnden det besked som avses i 8 å första stycket. Anteckning om beskedet skall göras i dagbok eller i akten eller på annat lämpligt ställe.
10å
Kostnad för allmän rättshjälp som uppkommit i mål eller ärende vid allmän domstol, förvaltningsdomstol eller annan myndighet skall antecknas i dagbok eller på beskedet om rättshjälp med angivande av datum då kostnaden
uppkom. Fullföljes talan mot slutligt avgörande i målet eller ärendet, skall skriftlig uppgift om kostnaden lämnas till den myndighet som prövar den fullföljda talan.
Ersättningsregler 1 l .5
Offentligt biträde, skiftesman eller den som medverkat vid utredning som avses i 28 å rättshjälpslagen (1978:000) skall upprätta kostnadsräkning. Kost- nadsräkningen skall i skilda poster upptaga den ersättning som begärs för arbete, tidsspillan och utlägg. Skall ersättning till offentligt biträde bestäm- mas utan tillämpning av taxa, skall den tid som biträdet lagt ned på uppdraget anges. Om ersättningen avviker från fastställd taxa, skall i kostnadsräkningen anges anledningen till avvikelsen och den tid som biträdet lagt ned på upp- draget. Skiftesman skall vid kostnadsräkningen foga kopia av rättens för- ordnande.
Offentligt biträde som tidigare erhållit eller begärt ersättning för biträde åt samma rättssökande i samma rättsliga angelägenhet är skyldigt att un- derrätta den myndighet som har att fastställa ersättningen om detta. Sådan underrättelseskyldighet för biträdet föreligger också om annan ersättning tidigare utgått i rättshjälpsärendet.
12.5
Skall ersättningen fastställas av allmän domstol, förvaltningsdomstol, ar- rendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor inges kostnadsräkningen till domstolen eller myndigheten innan handläggningen av målet eller ärendet är avslutad.
Avser rättshjälpen mål eller ärende vid annan myndighet än som avses i första stycket eller förfarande inför skiljenämnd, skall kostnadsräkningen ges in till myndigheten eller skiljenämnden innan handläggningen av målet eller ärendet är avslutad. Myndigheten eller skiljenämnden skall samtidigt med att målet eller ärendet avgörs, översända räkningen till rättshjälps— nämnden med eget yttrande. Vid yttrandet skall fogas ett exemplar av myn- dighetens eller skiljenämndens avgörande.
I övriga fall ges kostnadsräkningen in till rättshjälpsnämnden utan dröjs- mål, när rättshjälpsärendet är avslutat. Vid kostnadsräkningen fogas därvid en kopia av beskedet om allmän rättshjälp.
135
Allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd och överexekutor skall enligt föreskrifter som domstolsverket utfärdar lämna uppgift till domstolsverket om ersättning till offentligt biträde som myn- digheten har bestämt.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål 14 5
I fråga om offentlig försvarares kostnadsräkning och om skyldighet för all— män domstol att lämna uppgift till domstolsverket äger 11 å, 12å första stycket och 13å motsvarande tillämpning.
155
Ansökan om rättshjälp som avses i 41 å rättshjälpslagen (1978:000) skall innehålla uppgift om det mål som ansökan rör och de kostnader som sö- kanden avser att få ersatta genom rättshjälpen. I ansökan skall vidare lämnas uppgift om sökandens ekonomiska förhållanden i de hänseenden som fram- går av formulär som domstolsverket fastställer. Skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden.
Har rätten bifallit ansökan som avses i första stycket, skall sökanden erhålla skriftligt besked om beslutet. l beskedet skall anges domstolen, målets nummer och sakens beskaffenhet. I övrigt äger bestämmelsen i 10å mot- svarande tillämpning.
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
165
Rättshjälpsnämnd skall av den myndighet som handlägger målet eller ären- det inhämta yttrande över ansökan om förordnande av biträde, om det ej är obehövligt.
Anmälan från myndighet till rättshjälpsnämnd om förordnande av of- fentligt biträde skall innehålla uppgift om de omständigheter som är av betydelse för bedömning av biträdesfrågan.
17å
Har rättshjälpsnämnden förordnat offentligt biträde, skall nämnden genom skriftligt besked underrätta den myndighet som handlägger målet eller ären- det, den som åtgärden avser och det offentliga biträdet om beslutet. I be- skedet anges den myndighet som handlägger målet eller ärendet och sakens beskaffenhet.
185
I fråga om offentligt biträdes kostnadsräkning äger 11 å motsvarande till- Iämpning. Kostnadsräkningen skall ges in till den myndighet som hand- lägger målet eller ärendet. Är det rättshjälpsnämnden som skall fastställa ersättningen skall myndigheten med eget yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden.
195
Har myndighet som handlägger målet eller ärendet fastställt ersättning till offentligt biträde i fall som här avses äger 13å motsvarande tillämpning.
Utbetalning av ersättning 20 5
Den myndighet som bestämmer ersättning av allmänna medel ombesörjer att ersättningen tillställes den berättigade.
215
Den som har rätt till ersättning av allmänna medel för inställelse är berättigad även till förskott på ersättningen. Erinran därom skall göras i kallelsen med angivande av de grunder efter vilka förskottet skall beräknas och vad den kallade har att iakttaga, om han vill erhålla förskott. Om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller eljest är skäligt, får förskott utgå även i annat fall än som sagts nu.
Framställning om förskott göres hos den myndighet som bestämmer ersättningen. Vittne och sådan sakkunnig vid allmän domstol som icke utsetts av rätten får dock i stället göra framställning om förskott hos domstol, polismyndighet eller utmätningsman i den ort där han vistas. Därvid äger bestämmelsen i 2å andra stycket kungörelsen (l973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol rn. m. motsvarande tillämpning.
Förskott skall utbetalas kontant. Förskott på reseersättning får dock utges i form av färdbiljett.
225"
Ersättning av allmänna medel till vittne och, om särskilda skäl föreligger, även till annan, skall utbetalas omedelbart.
Skall ersättning ej enligt första stycket utbetalas omedelbart, skall myn- digheten inom en vecka översända besked om ersättningsbeslutet till den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller, om myndigheten ej betjänas av redovisningscentral, på annat sätt vidtaga åtgärd för utbetalning.
Kommunal myndighet och annan statlig myndighet än domstol, hyres- nämnd, arrendenämnd eller rättshjälpsnämnd tillgodoföres efter framställ- ning till domstolsverket medel som utbetalas enligt första eller andra stycket.
235
Underrättelse om beslut med anledning av klagan över myndighets beslut om ersättning eller förskott av allmänna medel skall utan dröjsmål över- sändas till den myndighet där målet eller ärendet är eller senast varit an- hängigt.
24å
Underlåter någon som uppburit förskott av allmänna medel att fullgöra den uppgift som förskottet avser, skall den myndighet som betalat ut för- skottet underrätta domstolsverket, som har att vidtaga de åtgärder som behövs för att återkräva förskottet.
Denna förordning träder i kraft den
Genom förordningen upphäves rättshjälpskungörelsen (l973:248).
Äldre bestämmelser gäller fortfarande om ansökan om fri rättegång eller rättshjälp gjorts före ikraftträdandet. Bestämmelserna i 15å tredje stycket rättshjälpskungörelsen (l973:248) om uppgiftsskyldighet gäller även i fråga om ersättning till biträde som utgår enligt lagen (1919:367) om fri rättegång.
3. Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrives, att 21 kap. 11 å föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
11 .5
Föreslagen lydelse
Beträffande parts skyldighet att ersätta motparts kostnader i ärende enligt detta kapitel äga utsökningslagens bestämmelser om kostnader i utsöknings- mål hos överexekutor motsvarande tillämpning.
Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 å första stycket andra punk- ten, hämtning eller omhändertagan- de av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning/ör sådan kostnad prövas av länsrätten.
Denna lag träder i kraft den
Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 å första stycket andra punk- ten, hämtning eller omhändertagan- de av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel.
Den som har barnet i sin vård har rätt till ersättningför inställelse vid lä- karundersökning enligt 10 55 samt till förskott enligt bestämmelserna i vitt- nesersättningskungöre/sen ( 1 973 .*262 ). Sådan kostnad betalas av allmänna medel. Vad som sagts nu gäller dock endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård ej själv kan svara för kostnaden.
Frågor om ersättning enligt andra och tredje styckena prövas av länsrät- ten.
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden
Härigenom föreskrives, att 8 å lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för
1. rådgivning enligt rättshjälpsla- gen (1972z429) vid ett tillfälle för var- je instans,
2. ansökningsavgift,
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sam- manträde eller, om personlig instäl- lelse ej föreskrivits, resa och uppe— hälle för ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handling,
6. inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången.
Föreslagen lydelse
5
8 .
Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för
1 . rådgivning eller./ör/ängd rådgiv- ning enligt rättshjälpslagen (1978:000) vid ett tillfälle för varje instans,
2. ansökningsavgift,
3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sam- manträde eller, om personlig instäl- lelse ej föreskrivits. resa och uppe— hälle för ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handling,
6. inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången.
Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.
Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- melser som Konungen meddelar.
Ersättning som anges i första stycket 3 och 6 utgår enligt bestäm- melser som regeringen meddelar.
Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, i den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivningsavgift.
Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom.
Denna lag träder i kraft den
5. Förslag till Förordning om ändring i expeditionskungörelsen (1964:618)
Härigenom föreskrives, att 16% expeditionskungörelsen (1964:618) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Expedition skall förses med an- teckning om expeditionsavgiften. Skall avgiften enligt 20 eller.? 7 _,t' rätts- hjälpslagen (19725429) betalas av all- männa medel, ska/! på expeditionen dessutom skrivas ordet "rättshjälps- kostnad". Skall avgift icke utgå. skall på expeditionen skrivas orden "utan avgift".
Föreslagen lydelse
lös
Expedition skall förses med an- teckning om expeditionsavgiften. Skall avgift icke utgå, skall på ex- peditionen skrivas orden ”utan av- gift".
Utgår avgift för avskrift som skall användas vid aktbildning eller del- givning eller eljest för expedition som icke tillställes den avgiftsskyldige, skall avgiften antecknas på annan expedition, om sådan tillställes denne. På den kvarliggande handlingen göres påskrift att avgiften antecknats på annan handling.
Denna förordning träder i kraft den
6. Förslag till Förordning om ändring i exekutionsavgiftskungörelsen (l971:1027)
Härigenom föreskrives, att 6 a & exekutionsavgiftskungörelsen (1971 : 1027) skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a 5
Har allmän rättshjälp beviljats av rättshjälpsnämnden i angelägenhet som lett till verkställbart avgörande av saken och har kostnaderna för rätts- hjälpen överstigit maximibeloppetför kostnadsbidraget, skall vid verkställig- het av avgörandet den som åtnjutit rättshjälpen vara befriadfrdn skyldig- het att förskjuta avg./fter enligt denna kungörelse och att betala sådana av- gifter. om de icke i målet kan uttagas av motparten.
Denna förordning träder i kraft den
1. Inledning
1 Direktiven och tilläggsdirektiven
Rättshjälpsutredningens direktiv innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 7 maj 1975 av chefen förjustitiedepartementet, statsrådet Geijer. De- partementschefen anförde efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter följande.
Åren 1972—73 beslöt statsmakterna en genomgripande reform av samhällets rätts— hjälp. Reformen syftade till att komma till rätta med vissa bristeri det tidigare rådande systemet på området. Kritiken mot den äldre ordningen gällde främst att endast de ekonomiskt sämst ställda i samhället kunde få rättshjälp med stöd av det allmänna medan flertalet vanliga inkomsttagare stod utanför möjligheten att få sådan rättshjälp. En annan brist i det tidigare systemet var att det allmännas insatser i stor utsträckning var inriktade på att ge rättshjälp i mål och ärenden vid allmän domstol. Behovet av allmän rådgivning och rättshjälp i utomprocessuella angelägenheter och ärenden hos förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter var däremot inte tillräckligt tillgodosett. Det allmännas insatser var vidare splittrade genom att de handhades av en rad olika myndigheter (statliga såväl som kommunala) utan central samordning. Det nya rättshjälpssystemet, vars grunddrag är fastslagna i rättshjälpslagen (19721429), innebär i huvudsak följande.
Rättshjälp kan i princip utgå i alla slag av rättsliga angelägenheter där behov av sådan hjälp föreligger. Det är utan betydelse om angelägenheten skall prövas av dom- stol eller annan myndighet eller om det är fråga om ett ärende av utomprocessuell natur. Rättshjälp kan med andra ord erhållas redan på konsultationsstadiet. Det nya systemet är således i motsats till den tidigare ordningen inte särskilt inriktat på process vid domstol.
Det finns fyra olika former av rättshjälp. Huvudformen utgörs av allmän rättshjälp. Denna typ av bistånd kan erhållas både inom- och utomprocessuellt, om inte rättshjälp utgår i annan form. Den inkluderar rätt till ersättning för såväl biträde som kostnad för bevisning m. m. Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Sådant beslut krävs dock inte om den rättssökande anlitar advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå och kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det kostnads— bidrag som sökanden har att betala. Vid sidan av allmän rättshjälp finns rättshjälp ät misstänkt i brottmål, som innefattar offentlig försvarare samt kostnad för bevisning vid domstol och för resa och uppehälle m.m. Denna rättshjälpsform är exklusiv för brottmålsområdet. På motsvarande sätt är rättshjälp genom quentlig/ biträde en ex- klusiv form av bistånd i vissa ärenden om administrativa frihetsberövanden o.d., t.ex. ärenden om förpassning eller utvisning av utländsk medborgare ur riket. Den Gärde typen av rättshjälp, rådgivning, innefattar rätt till kortare konsultation eller där- med jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet mot en fast mindre avgift. Rådgivning kan förekomma inom hela rättshjälpsområdet. ———
Hittillsvarande erfarenheter från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet, vilket trädde i kraft den 1 juli 1973. visar enligt min mening att detta allmänt sett har
fungerat tillfredsställande. Genom reformen har rättsskyddet förbättrats för stora grup— per av medborgare. Under inledningsskedet utsattes visserligen organisationen för vissa påfrestningar genom den stora tillströmningen av ansökningar om rättshjälp. Detta medförde jämförelsevis snabba utgiftsstegringar för statsverket. Medan det all— männas totala kostnad för rättshjälpen under budgetåret 1973/74 var drygt 56 milj. kr. beräknas den för budgetåret 1975/76 uppgå till 90 milj. kr. De påfrestningar som det nya systemet medfört kan i stor utsträckning karakteriseras som initialsvårigheter. Dessa har numera i allt väsentligt kunnat bemästras. men vissa problem kvarstår.
Till belysande av allmänhetens efterfrågan på de olika formerna av rättshjälp kan nämnas följande. Antalet ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälps- nämnd uppgick under budgetåret 1973/74 till 98 051. 1 82 % av de ärenden där rätts- hjälp beviljats fastställdes kostnadsbidraget till högst grundavgiften 60 kr. 1 41 % av dessa ärenden eftergavs bidraget helt. Antalet ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd kan för nämnda tid uppskattas till 2000. Rättshjälp genom offentligt biträde begärdes i 986 fall. Som ett mått på antalet tilltalade med offentlig försvarare kan nämnas att förordnande av sådan försvarare under år 1974 meddelades i drygt 28 000 fall. Under första halvåret 1974 beviljades 405 personer annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Rådgivningsinstitutet tillämpades i omkring 25 000 fall under budgetåret 1973/74. 1 12 300 av fallen nedsattes eller eftergavs rådgivningsavgiften.
Det är svårt att f.n. göra någon säker prognos om den fortsatta utvecklingen. Ärenden om allmän rättshjälp har hittills förekommit i större utsträckning än vad som ursprungligen beräknades. Härvid är dock att märka att möjligheten till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd inte har utnyttjats i väntad omfattning. Även i fråga om övriga rättshjälpsformer har man kunnat göra en liknande iakttagelse. Det gäller framför allt rådgivning och offentligt biträde. Båda dessa rättshjälpsformer har tillämpats i avsevärt mindre utsträckning än vad som ursprungligen beräknades.
Vid rättshjälpsreformens tillkomst förutsatte riksdagen att lagstiftningen på området skulle ses över. sedan tillräcklig erfarenhet hade vunnits av dess tillämpning (JuU 1972:12 s. 30, 36, 38 och 40 samt JuU l973:1 s. 38).———
Tanken på en allmän översyn av rättshjälpssystemet har fått ny aktualitet genom en undersökning som har företagits av DON under hösten 1974. Undersökningen. vilken har redovisats i en till justitiedepartementet överlämnad promemoria (dnr 425.74), belyser inte bara ärendetillströmning och ärendestruktur utan också olika problem som har gett sig till känna vid tillämpningen av den nya lagstiftningen. På grundval av en genomgång av de praktiska erfarenheterna från rättshjälpssystemet föreslår DON ett antal ändringar i rättshjälpslagen. Vid sidan härav tar DON även upp frågor av mer allmän natur. Sålunda diskuteras olika möjligheter att effektivisera instituten allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och rådgivning. Det förra institutet har kritiserats främst för att det inte fyller sitt syfte att förenkla förfarandet vid allmän rättshjälp. I fråga om rådgivning har rådgivningstiden ansetts vara alltför snäv (20—25 minuter). DON lämnar emellertid inte några konkreta förslag till ändringar av dessa rättshjälpsformer utan förutsätter att problemen görs till föremål för ytterligare överväganden. Även reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde behandlas i DON:s promemoria. Enligt DON:s mening krävs f. n. inte någon ändring i gällande regler. utan dessa anses ge utrymme för en liberalare praxis än vad som nu är fallet.
Promemorian har remissbehandlats. Därvid har allmänt vitsordats att behov fö— religger av vissa jämkningari rättshjälpslagen för att råda bot på sådana mindre brister i systemet som har gett sig till känna vid den praktiska tillämpningen. Också de av DON framförda propåerna om en längre gående översyn av instituten allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och rådgivning har vunnit gehör på de flesta håll.
Såväl DON:s promemoria som remissyttrandena över denna ger otvetydiga belägg för att man nu bör göra en samlad bedömning av hur rättshjälpsreformen har utfallit. Jag förordar därför att särskilda sakkunniga tillkallas för att se över rättshjälpssystemet.
En given utgångspunkt för översynen är att det rättsskydd som avsågs med rätts- hjälpsreformen skall vidmakthållas. Målet bör vara att samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov. Det innebär att utredningen i första hand bör inriktas på att effektivisera de olika rättshjälps— formerna. Härvid kommer både dessas tillämpningsområde och innehåll i blickpunk- ten. Också de organisatoriska aspekterna på rättshjälpen måste emellertid beaktas. Det gäller inte minst fördelningen av myndighetsfunktionerna.
Vad gäller rättshjälpssystemets konstruktion vill jag först nämna att huvudformen allmän rättshjälp liksom hittills bör utgöra den grund på vilken systemet bör vila. Vid sidan härav bör rättshjälp åt misstänkt i brottmål och rättshjälp genom offentligt biträde vara två viktiga beståndsdelar i systemet. Särskilt beträffande den senare rätts- hjälpsformen bör emellertid undersökas förutsättningarna för en något vidare till- lämpning av institutet genom en ändring av reglerna om hur prövningen av bi- trädesbehovet skall ske (jfr JuU 1974118 5. 13). I sammanhanget kan erinras om att statens invandrarverk i en är 1974 inkommen skrivelse har hemställt om ändring i rättshjälpslagen rörande offentligt biträde i avlägsnandeärenden.
En av de viktigaste frågorna för de sakkunniga blir att ta ställning till om institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd alljämt bör bestå. Nära samband härmed har spörsmålet hur rättshjälpsformen rådgivning skall vara utformad. Att vissa ändringar måste ske i dessa delar är enligt min mening uppenbart. För råd— givningens del tyder erfarenheterna på att syftet med denna typ av bistånd inte blir tillfredsställande tillgodosett med nuvarande regler. Flertalet enklare juridiska för- frågningar och därmed jämförliga åtgärder hinner inte slutföras inom den tidram som den nuvarande fasta avgiften om 60 kr. medger. Den rättssökande får alltså inte den åsyftade rättshjälpen. Härtill kommer att den som meddelar rådgivning i viss utsträckning åsamkas förlust av verksamheten. eftersom rådgivningstiderna ten- derar att sträckas ut. Detta drabbar i första hand de allmänna advokatbyråerna, vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar enligt rättshjälpslagen. Men det minskar naturligtvis även de enskilda byråernas benägenhet att meddela sådan rådgivning och därigenom allmänhetens möjlighet att få hjälp. institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd syftade till att förenkla förfarandet i rättshjälpsärenden. Rättshjälpsnämnderna skulle befrias från att ta befattning med ärendena, så länge kostnaderna täcktes av den enskildes kostnadsbidrag och rättshjälpen följaktligen inte medförde några kostnader för det allmänna. Nödvändiga garantier mot missbruk an- sågs ligga i att rättshjälp fick lämnas av endast advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå och att biträdesersättningen. där den inte fastställdes av domstol, kunde komma att prövas av rättshjälpsnämnd. Den förenkling som eftersträvades med rätts- hjälpsinstitutet har uppenbarligen inte uppnåtts vid lagens hittillsvarande tillämpning. Antalet ärenden som har handlagts i denna ordning har blivit ganska litet. En viktig förklaring härtill är att kostnadsbidragen i regel är mycket låga.
Vid översynen bör de sakkunniga överväga olika alternativ till ändring av de nu behandlade rättshjälpsformerna som leder till att lagstiftarens ursprungliga intentioner bättre tillgodoses. En möjlighet är att ersätta båda instituten med en ny rättshjälpsform som är bättre anpassad till allmänhetens behov av bistånd i enklare ärenden än de två nuvarande typerna. De sakkunniga bör dock vara oförhindrade att föreslå även andra lösningar. De bör även överväga en höjning av den fasta avgiften vid rådgivning för att effektivisera detta institut.
Också den närmare utformningen av institutet allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd bör granskas av de sakkunniga. Erfarenheterna av nuvarande regler tyder på att vissa ojämnheter i tillämpningen inte har kunnat undvikas. Vad gäller tillämpningsområdet bör bl. a. undersökas om nuvarande regel såvitt avser närings- idkares möjlighet att få rättshjälp bör vidmakthållas. F. n. gäller att allmän rättshjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans närings- verksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans
ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Redan vid rättshjälpslagens till- komst diskuterades i vad mån näringsidkare borde komma i åtnjutande av allmän rättshjälp i angelägenhet som hade samband med hans näringsverksamhet. Undan- tagsregeln tillkom för att undvika stötande konsekvenser av att rättsliga angelägen- heter i näringsverksamhet ställdes utanför rättshjälpens tillämpningsområde. Frågor om rättshjälp åt näringsidkare har under den tid rättshjälpslagen har varit i kraft prövats i ett stort antal fall. Som har framhållits vid 1974 års riksdag (JuU 1974118 5. 10) har det härvid uppstått åtskilliga gränsdragningsproblem. En omprövning av nuvarande regel kräver emellertid att hänsyn tas till främst de principiella aspekter som kan läggas på frågan. En annan fråga beträffande tillämpningsområdet för allmän rättshjälp är om den i lagen inskrivna begränsningen i fråga om massärenden leder till ett helt ändamålsenligt resultat. Undantagsvis kan inträffa att dessa ärenden är rättsligt mycket komplicerade och således i och för sig av sådan art att rättshjälp skulle kunna vara befogad. Det förtjänar övervägas om inte möjlighet bör öppnas att i vissa fall medge rättshjälp i sådana situationer, t. ex. i inskrivningsärenden vid domstol. Självfallet måste en bestämmelse härom utformas så att den hindrar miss— bruk. Någon omprövning av undantaget beträffande upprättande av självdeklaration bör inte ske i detta sammanhang.
De sakkunniga bör vidare överväga om förmånerna vid allmän rättshjälp i tillräcklig grad tillgodoser de anspråk på bistånd som kan ställas i skilda hänseenden. Önskemål om vidgad rättshjälp har framställts bl. a. i remissyttrandena över DON:s promemoria och avser t. ex. rese- och uppehållskostnad för föräldrar vid inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10% föräldrabalken. Det bör undersökas om anledning till komplettering finns i detta och liknande hänseenden. Därvid bör beaktas att reglerna om förmånerna bör utformas så att bättre förutsättningar skapas för upp- görelser utan rättegång. Det speciella spörsmålet om förmånerna bör omfatta också kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad bör dock inte behandlas av de sak- kunniga.
Den enskildes kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp kan som jag tidigare redovisat nedsättas eller efterges om särskilda omständigheter föreligger. Av DON:s promemoria framgår att kostnadsbidraget i 82 % av ärendena fastställts till högst grundavgiften 60 kr. I 4l % av ärendena eftergavs grundavgiften helt. Man kan visserligen inte på nu föreliggande underlag med fog hävda att kostnadsbidraget eftergivits eller ned- satts i icke avsedd omfattning, men en viktig uppgift för de sakkunniga blir att un- dersöka den praxis som utvecklats vid uttagandet av kostnadsbidrag. De sakkunniga bör vidare utarbeta förslag till kontrollrutiner och klara riktlinjer för de fall då kost- nadsbidraget bör nedsättas eller efterges.
De sakkunniga bör också ägna uppmärksamhet åt hur själva förfarandet bör vara utformat vid de olika slagen av rättshjälp. Kravet på enkelhet bör ges en framträdande plats. Dubbelarbete och onödig pappershantering bör undvikas. Vad gäller allmän rättshjälp bör särskilt prövas om föreskrifterna om beräkning av kostnadsbidrag kan förenklas. Det bör exempelvis övervägas om en längre gående schablonisering i fråga om beräkningen kan införas. De sakkunniga bör också vara oförhindrade att pröva om de nuvarande reglerna om kostnadsbidrag i sakligt hänseende är lämpligt ut- formade. Även rutinerna vid s.k. Slutreglering i rättshjälpsärende bör ses över.
Som jag har påpekat tidigare bör översynen också beröra rättshjälpens organisation. Härvid finns anledning utgå från att rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen skall svara för handläggningen av en stor del av alla rättshjälpsärenden. Det gäller bl. a. ärenden där behovet av kostnadskontroll talar för att nämndernas kapacitet tas i anspråk. Det är även naturligt att rättshjälpsärende, som inte blir föremål för hand- läggning av annan myndighet, handläggs av rättshjälpsnämnd. ] fråga om rättshjälp i mål och ärenden i andra fall bör emellertid övervägas. om inte rättshjälpsfrågorna i vidgad utsträckning kan överlåtas på den myndighet som har hand om sakprövningen i målet eller ärendet. Redan nu svarar vissa domstolar för avgörandet av åtskilliga
rättshjälpsfrågor. DON har föreslagit att befogenheten beträffande prövning av bi- trädesarvoden sträcks ut till en del andra myndigheter. huvudsakligen förvaltnings- domstolar. Enligt min mening bör de sakkunniga med ledning av vad jag sagt nu överväga hur prövningen av rättshjälpsfrågor på lämpligaste sätt skall fördelas mellan rättshjälpsnämnd och andra myndigheter. De sakkunniga bör vara oförhindrade att härutöver också ta upp andra frågor rörande rättshjälpens organisation.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. Som framgått av den tidigare redo- visningen har kostnaderna för rättshjälpen stigit jämförelsevis snabbt. Jag har tidigare anfört att utredningen bör lämna förslag som bl. a. syftar till att förenkla och därmed förbilliga rättshjälpen. Genom sådana åtgärder bör det bli möjligt att hålla det allmännas kostnader för rättshjälpen på en rimlig nivå. De förslag som utredningen framlägger och som har ekonomiska konsekvenser skall åtföljas av kostnadsberäkningar.
Genom beslut vid regeringssammanträde den 22 januari 1976 har till- läggsdirektiv utfärdats till rättshjälpsutredningen. Departementschefen. statsrådet Geijer. anför i tilläggsdirektiven följande.
1 prop. 1975/76:47 har bl. a. lagts fram förslag om att rättshjälpen skall omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Enligt förslaget begränsas makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt rättshjälpslagen till fall där särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets be- skaffenhet.
[ sitt betänkande med anledning av propositionen (JuU 1975/76:17) tar justitie- utskottet upp även vissa frågor rörande rättshjälpssystemet vilka inte berörs i pro- positionen utan har aktualiserats genom motioner under den allmänna motionstiden. Utöver skiftesmannafrågan behandlas sålunda bl. a. frågorna om rättshjälp åt närings- idkare och kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad. [ betänkandet hemställer utskottet att dess uttalanden i nu berörda delar ges regeringen till känna.
Såvitt angår frågan om rättshjälp åt näringsidkare erinrar justitieutskottet om att utskottet redan år 1974 hade uttalat att en omprövning borde komma till stånd utan onödigt dröjsmål. Utskottet framhöll då att även om några bestämda riktlinjer inte borde läggas fast. var det uppenbart att de särskilda problemen för mindre och me- delstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten borde ägnas särskild upp- märksamhet. Utskottet finner i det läge spörsmålet nu har kommit anledning att understryka sitt uttalande år 1974 om vikten av att särskild uppmärksamhet ägnas de speciella problem av jämställdhetsnatur som föreligger för mindre och medelstora företagare när det gäller rätten till rättshjälp. Utskottet framhåller vidare angelägen- heten av att omprövningen kommer till stånd utan onödigt dröjsmål. En tillfreds— ställande lösning av spörsmålet är enligt utskottet i själva verket så angelägen. att ustkottet anser sig böra förorda att frågan behandlas med förtur av rättshjälpsut- redningen.
Beträffande spörsmålet om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad uttalar utskottet bl.a. att frågan är av sådan principiell betydelse för rättshjälpssystemets funktion att även den lämpligen bör närmare genomlysas av utredningen. Utskottet tillfogar dock att detta inte innefattar något ställningstagande till frågan om den nu- varande ordningen bör ändras i något avseende. Utredningens överväganden bör alltså göras helt förutsättningslöst.
Vad slutligen gäller det i propositionen framlagda förslaget om rättshjälp för skif- tesman vid bodelning säger sig utskottet biträda den förordade ordningen att kostnad för skiftesman skall ingå bland förmånerna enligt rättshjälpslagen. Utskottet ansluter sig också till förslaget att de allmänna villkoren enligt 6 och 85% rättshjälpslagen skall gälla även vid prövning av fråga om allmän rättshjälp bör beviljas i bodelnings— ärende. Däremot ställer sig utskottet tvekande inför den restriktivitet som präglar departementschefens uttalanden rörande den praktiska tillämpningen av de nya stad—
gandena i 934 andra stycket och 19.& tredje stycket. Utskottet säger sig härvidlag ha särskilt fäst sig vid frågan om hur man skall kunna åstadkomma erforderlig balans mellan i ekonomiskt hänseende olika lottade makar. Även om utskottet biträder uppfattningen att rättshjälp i bodelningsfråga inte regelmässigt kan få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen av biträde åt en eller båda parterna. synes det förhållandet att en mera bemedlad part kan skaffa sig en alltför fördelaktig position ofta kunna leda till stötande resultat. I enlighet härmed uttalar utskottet som sin principiella uppfattning att den nya ordningen borde tillämpas med mindre restrik- tivitet än vad som följer av departementschefens uttalanden i propositionen. Emellertid kan man enligt utskottets mening när det gäller att ytterligare utvidga rättshjälps- förmånerna inte underlåta att beakta de starkt stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort. ] avsaknad av närmare beräkningar av den kostnadsökning som en utvidgad reform kan medföra anser sig utskottet därför f. n. böra godta att den av departementschefen förordade ordningen tillämpas under ett inledande skede. Frå- gan om en utvidgning av förmånerna i enlighet med utskottets principiella upp- fattning bör emellertid tas upp till övervägande av rättshjälpsutredningen. Utred- ningsuppdraget bör också innefatta en omprövning av den prioriteringsregel som det nya stadgandet i 19 & tredje stycket rättshjälpslagen innebär. Förslag med anledning av utredningens överväganden i detta hänseende bör föreläggas riksdagen utan dröjs- mål.
Riksdagen har beslutat i enlighet med vad utskottet anfört (rskr 1975/761112). Med anledning av riksdagens beslut förordar jag att rättshjälpsrtredningen un— dersöker de nu berörda frågorna med beaktande av vad utskottet har anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande. För egen del vill jag tillägga följande.
I likhet med vad även riksdagen har framhållit är det angeläget att utredningen vid fullgörande av sitt uppdrag noga beaktar de starkt stegrade kostnaderna för sam— hällets rättshjälp i stort. Det är som jag tidigare har nämnt av vikt att det nuvarande systemet förenklas och att rättshjälpen i större utsträckning än nu anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov. Samtidigt måste göras en avvägning av hur tillgängliga resurser skall användas. En prioritering mellan olika rättsskyddsändamål kan visa sig nödvändig. Detta kräver att de olika behoven kan vägas mot varandra av statsmakterna.
Vad särskilt gäller rättshjälp åt näringsidkare vill jag framhålla att frågan vilken personkrets som bör komma i åtnjutande av rättshjälp hänger nära samman med rättshjälpens karaktär av social förmån. Att frågan bör lösas från denna utgångspunkt har vid rättshjälpsreformen understrukits av såväl regeringen som riksdagen (prop. 197214 5. 24] och JuU 1972212 5. 29. jfr s. 62). Någon anledning att nu frångå denna ståndpunkt finns inte. När rättegångskostnader för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verksamheten — som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörelsen och som påverkar priset på företagarens varor och tjänster — bör det inte komma i fråga att särskild ersättning för dessa kostnader skall utgå av allmänna medel.
Beträffande kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad vill jag framhålla att utredningens uppdrag härvidlag — såsom också torde vara förutsatt av riksdagen — bör begränsas till frågan om man från rättshjälpssynpunkt kan åstadkomma en mer tillfredsställande ordning än den nuvarande. [ uppdraget ingår således inte att ta upp den mer vittsyftande. processuella frågan om hur ansvaret för rättegångskost— naderna skall fördelas mellan parterna.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen utvidgar rättshjälpsutredningens uppdrag i enlighet med vad jag nu har förordat.
2. Utredningsarbetets bedrivande
2.1. Överläggningar med företrädare för rättshjälpsnämnderna
Under ett inledande skede av sitt arbete besökte utredningen — i de flesta fall företrädd av ordföranden och sekreterarna — samtliga rättshjälpsnämnder. Vid sammanträden i anslutning till besöken representerades nämnderna oftast av ordföranden samt kanslichefen och övriga handläggare. Vid några tillfällen åhördes även några sammanträden med nämnder i plenum.
Avsikten med besöken var att få en uppfattning om handläggningsrutiner och praxis vid nämnderna. Vid besöken diskuterades också rättshjälpssys- temet i stort — bl. a. tillämpningsområdet. förmåner. rättshjälpsformer och organisationsfrågor.
2.2. Överläggningar med advokater och biträdande jurister på allmänna och enskilda advokatbyråer
Under ett tidigt skede av Utredningsarbetet besökte utredningens ordförande och sekreterarna samt i ett par fall även experten Lennart Reuterwall ett antal advokatbyråer. Besöken omfattade de allmänna advokatbyråerna i Gö- teborg. Jönköping och Norrköping samt i Stockholm Norra och Södra all- männa advokatbyrån. Enskilda advokatbyråer besöktes i Norrköping, Ny- köping och Stockholm.
Syftet med dessa besök var att höra praktikernas syn på rättshjälpssystemet i stort och att därvid diskutera framför allt frågor om rådgivning, rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. myndighetsfunktioner vid bl. a. arvodes- prövningen. allmän rättshjälp i angelägenhet om bodelning och angelägenhet som har samband med näringsverksamhet. offentligt biträde. biträdesbyte samt den service som lämnas av olika myndigheter.
2.3. Överläggningar med företrädare för försäkringsbranschen, domareförbundet och förvaltningslänsrådens förening
Den 23 april 1976 överlade utredningens sekretariat med företrädare för Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag och representanter för ett flertal olika försäkringsbolag. Vid överläggningen behandlades bl. a. frågan vilka typer av rättsskyddsförsäkringar som finns. frågor om hur sådana försäk- ringar kunnat anpassas till den 1973 införda rättshjälpslagstiftningen och hur intresseprövningen inom rättsskyddet fungerat. Advokaternas roll i det totala rättshjälpssystemet samt förhållandet mellan allmän rättshjälp och
rättsskyddsförsäkringar för näringsidkare ägnades särskilt intresse.
Ordföranden och sekreterarna sammanträdde den 18 maj 1976 med fö— reträdare fördomareförbundet. Därvid diskuterades bl. a. frågorom beviljande av allmän rättshjälp. arvodesprövning. biträdesbyte och organisationen. sär- skilt de allmänna domstolarnas roll i rättshjälpssystemet.
Den 25 maj 1976 hölls ett motsvarande sammanträde med företrädare för förvaltningslänsrådens förening. Därvid behandlades särskilt rådgiv- ningsinstitutet. frågor om allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga mål och ärenden. advokaternas befogenheter och myndighetsfunktioneri rättshjälps- systemet. Rättshjälp genom offentligt biträde ägnades särskilt intresse.
2.4. Samråd med domstolsverket och överläggningar med andra utredningar m. m.
Samråd med företrädare för domstolsverket har förekommit vid llera till- fällen. I ett första skede av kontakterna informerade verket om sina er- farenheter av rättshjälpssystemet i stort. I detta skede fick utredningen del av bl. a. det statistiska material som fanns att tillgå samt samrådde med verket om inhämtande av ytterligare material.
Vid besök hos domstolsverket sammanträffade utredningens sekretariat även med besvärsnämndens ordförande. hovrättslagmannen Gunnar Ek- blad. Vid den överläggning som därvid ägde rum diskuterades framför allt praxisfrågor. Utredningens sekreterare har också åhört ett av besvärsnämn- dens sammanträden.
När det gällt framför allt frågor om rättshjälp genom offentligt biträde har samråd också ägt rum med utlänningslagkommittén (A 1975:04) och socialutredningen (S 1969229) samt med en arbetsgrupp inom socialstyrelsen. som arbetar med frågor angående lagen (1966:293) om sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Rättshjälpsutredningen har efter remiss yttrat sig över betänkandet (SOU 1976:53) Försäkringsrätt och försäkringsöverdomstol. avgivet av utredningen angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m.
H Nuvarande ordning i huvuddrag
3. Rättshjälpslagstiftningen och dess tillämpning
3.1. Rättshjälpslagstiftningen m. m.
Den genomgripande reform av samhällets rättshjälp som trädde i kraft den 1 juli 1973 tillkom genom beslut av 1972 och 1973 års riksdagar. Reformen hade föregåtts av ett utredningsarbete inom justitiedepartementet och i ut- redningen om rättshjälp i förvaltningsärenden.
Dessförinnan hade frågan om en revision av lagstiftningen om fri rättegång behandlats av flera utredningar. Bland betänkanden kan nämnas "Rätte- gångshjälp" (SOU 1958140) och "Rättegångshjälp. betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp m. m." (SOU 1965:13).
Regler om rättshjälpssystemet återfinns framför allt i rättshjälpslagen (19721429; omtryckt senast i SFS 1976:626) Till lagen anknyter rättshjälps- kungörelsen (19731248) samt instruktionen (l973:249) för de allmänna ad- vokatbyråerna och instruktionen ( 1973:250) för rättshjälpsnämnderna. Dess- utom ftnns föreskrifter och anvisningar utfärdade av centralmyndigheten för rättshjälpen. domstolsverket.
En huvudprincip i rättshjälpssystemet är att rättshjälp i princip skall kunna lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet där behov av bistånd fö— religger. oavsett om angelägenheten skall behandlas vid domstol eller vid annan myndighet eller om den inte alls skall prövas av myndighet. Rättshjälp utgår i fyra skilda former. nämligen som allmän rättshjälp. rättshjälp åt misstänkt i brottmål. rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.
Allmän rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger. om inte rättshjälp skall utgå i annan form. Huvudregeln är dock försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks att allmän rättshjälp inte får lämnas. om den rättssökandes betalningsförmåga överstiger visst gränsbelopp. som räknas fram med utgångspunkt från en beräknad årsinkomst om åtta basbelopp. Detta belopp utgjorde den 1 juli 1973 58 400 kr. men är för 1977 83 200 kr. Gränsbeloppet kan ökas vid underhållsskyl- dighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav. skuld- sättning eller annan särskild omständighet. Allmän rättshjälp kan inte utgå till annan juridisk person än dödsbo. Andra begränsningar gäller om den rättsliga angelägenheten eller sökanden saknar närmare anknytning till Sve- rige. Allmän rättshjälp utgår vidare i allmänhet inte till näringsidkare. när angelägenheten har samband med hans näringsverksamhet. Inte heller läm- nas rättshjälp för upprättande av självdeklaration eller i vissa andra s.k. massärenden. t. ex. ärenden om förrättande av bouppteckning. inskrivnings-
ärenden. fastighetsdeklaration eller i mål eller ärende angående fastighets- taxering. Som allmän förutsättning gäller att den rättssökande för att få allmän rättshjälp skall ha ett befogat intresse av att få sin sak behandlad.
Den allmänna rättshjälpen innebär att staten betalar kostnaderna i ärendet under förutsättning att den rättssökande efter förmåga själv bidrar till kost- naden. Bidraget beräknas enligt särskilda normer. De viktigaste ersättnings- gilla kostnaderna är kostnad för biträde. för bevisning vid allmän domstol eller utredning i utomprocessuellt ärende. utredning i förvaltningsärende. resa och uppehälle för den rättssökande eller vårdare m. fl.. vissa expeditions- och exekutionsavgifter samt skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Den rättssökandes eget bidrag till kost- naderna. kostnadsbidraget. räknas fram med utgångspunkt från hans eko- nomiska förhållanden vid den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs. Av- görande för kostnadsbidragets storlek är sökandens beräknade årsinkomst. varvid beaktas bl. a. hans försörjningsbörda. förmögenhetsinnehav och skuldsättning. Lägsta kostnadsbidrag utgjorde ursprungligen 50 kr. men är f. n. 80 kr. Föreligger särskilda skäl får bidraget nedsättas eller helt efterges. Eftergift brukar komma i fråga för bl..a. hemmafruar. värnpliktiga och pen- sionärer. Domstolsverket har utfärdat särskilda föreskrifter och anvisningar till hjälp vid kostnadsbidragets bestämmande. se bilaga 1.
Allmän rättshjälp lämnas i regel efter beslut av rättshjälpsnämnd. Utan sådant beslut får dock den rättssökande anlita advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger det 5. k. maximibeloppet för den sökandes kostnadsbidrag. dvs. det belopp till vilket kostnadsbidraget fastställs när rättshjälpen beviljas. Överstiger kost- naderna för rättshjälpen detta maximibelopp. krävs beslut av rättshjälps- nämnden. som samtidigt fastställer maximibeloppet. Rättshjälpsnämnden kan förordna biträde åt sökanden. om denne begär det och inte själv eller genom annan kan ta till vara sin rätt. Biträde får dock i regel inte förordnas. om den rättsliga angelägenheten kan antas bli prövad enligt lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Om inte särskilda skäl fö- religger får biträde inte heller förordnas i ärende om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Ersättning till biträde utgår med skä- ligt belopp för arbete. tidspillan och utlägg. 1 mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen fastställer dom- stolen biträdesersättningen. 1 andra fall fastställs ersättningen av rättshjälps- nämnden. Har rättshjälpsnämnden beslutat om allmän rättshjälp. skall nämnden göra en Slutreglering i ärendet. när den rättsliga angelägenheten har slutförts. Slutregleringen innebär en avräkning med sökanden. varvid kostnadsbidraget slutligt fastställs. Har biträde förordnats. sker Slutavräkning även med biträdet. Åtnjuter part i mål eller ärende vid allmän domstol rättshjälp. skall motpart som enligt lag kan vara ersättningsskyldig i fråga om kostnaderna för rättshjälpen åläggas att utge ersättningen till statsverket. Under vissa betingelser skall rättshjälpsnämnden förordna att den allmänna rättshjälpen skall upphöra. trots att den rättsliga angelägenheten inte slut- förts. Den rättssökande kan då själv få bära kostnaderna för rättshjälpen.
Rättshjälp är misstänkt ibrottmä/ utgår dels som rätt till offentlig försvarare och dels som annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Denna rättshjälpsform är exklusiv inom brottmålsområdet. I fråga om rätt till offentlig försvarare
gäller bestämmelserna i RB. Dessa innebär bl. a. att domstolen skall förordna försvarare för misstänkt eller tilltalad. när behov föreligger. Den misstänktes ekonomi saknar därvid betydelse. Inte heller betalas något kostnadsbidrag. Däremot kan den tilltalade. om han fälls till ansvar. förpliktas att betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare. dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för hans kostnadsbidrag vid allmän rätts- hjälp.
Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål än offentlig försvarare kan avse rätt att av allmänna medel få ersättning för kostnad för bevisning. för resa och uppehälle och för domstolsavgifter. Sådan rättshjälp utgår bara till till- talade i lägre inkomstlägen. Förutsättningen är att den tilltalades beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre basbelopp. dvs. för år 1977 31 200 kr. Denna gräns höjs om försörjningsbörda föreligger. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav. skuldsättning m. m. Åter- betalningsskyldighet kan åläggas enligt samma regler som gäller för kostnad för offentlig försvarare.
Beslut om rättshjälp åt misstänkt i brottmål meddelas av domstolen. Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i lagen särskilt angivna förvaltningsärenden. som rör den personliga rörelsefriheten eller den kropps- liga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och ärenden inom men- talsjukvården. nykterhetsvården. barnavården. kriminalvården samt på ut- länningslagstiftningens område. Offentligt biträde förordnas efter särskild behovsprövning av rättshjälpsnämnden efter ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Även kostnad för viss utredning utgår av allmänna medel. Någon återbetalningsskyldighet kan inte förekomma. Också rätts- hjälp genom offentligt biträde är exklusiv i den meningen att annan rättshjälp inte kan lämnas i samma angelägenhet.
Rättshjälp kan slutligen utgå i form av rådgivning. Med rådgivning förstås enligt rättshjälpslagen kortare rådgivning och därmedjämförlig åtgärd i rätts- lig angelägenhet. Rådgivning meddelas av advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå. Det behövs inte något beslut av rätts- hjälpsnämnden eller annan myndighet. För rådgivningen utgår en index- reglerad enhetsavgift. f. n. 80 kr. Avgiften får sättas ned eller efterges. om särskilda skäl föreligger. Övergår rådgivningen till allmän rättshjälp. anses kostnaden för rådgivningen som en kostnad för den allmänna rättshjälpen och erlagd rådgivningsavgift räknas den rättssökande till godo som betalning på kostnadsbidraget. Avgiften utgör biträdets ersättning för rådgivningen. Har avgiften satts ned eller eftergivits. något som biträdet beslutar om. betalas mellanskillnaden till biträdet av allmänna medel.
Rättshjälpsreformen innebar också en starkt ökad statlig etablering inom området för advokatverksamhet. Förutom att staten övertog de kommunala rättshjälpsanstalterna beslöts att en nyetablering skulle ske så att i princip minst en statlig advokatbyrå skulle finnas i varje län. Detta mål har nu uppnåtts. Antalet allmänna advokatbyråer är f. n. 30. Rättshjälp lämnas av advokat eller biträdande jurist vid allmän eller enskild advokatbyrå. ] vissa fall får också annan person lämna rättshjälp. Skyldighet att lämna allmän
rättshjälp m. m. åvilar enbart jurist vid allmän advokatbyrå.
De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet sköts regionalt av rättshjälpsnämnderna. Det finns sex sådana nämnder. nämligen i Stockholm. Göteborg. Malmö. Jönköping. Sundsvall och Umeå. Nämndernas verksam- hetsområden sammanfaller med vederbörande hovrätts domsområde. För tillsyn över verksamheten vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokat- byråer och för samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet finns domstolsverket som centralmyndighet för rättshjälpen.
Beslut som har meddelats av rättshjälpsnämnd kan överklagas till cen- tralmyndigheten. För prövning av sådana besvär finns en särskild besvärs— nämnd inrättad inom domstolsverket. Mot domstolsverkets beslut får talan inte föras. Har allmän domstol meddelat beslut rörande rättshjälp kan det överklagas till högre rätt enligt RB:s bestämmelser.
3.2. Tillämpningen av de olika rättshjälpsformerna
3.2.1. DON :s undersökning
Domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) var från den 1 juli 1973 fram till den ] juli 1975. då domstolsverket inledde sin verksamhet. central- myndighet för rättshjälpen. len inom nämnden utarbetad promemoria (dnr 425.74) lades fram förslag om vissa ändringar i rättshjälpssystemet Ufr kap. 4). Förslaget grundas på en genomgång hösten 1974 av erfarenheterna från tillämpningen av den nya lagstiftningen. ] samband härmed gjordes vissa undersökningar av hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjades och hur rättshjälpsärendena fördelade sig på olika typer av ärenden m.m. l pro- memorian upptogs bl. a. följande.
En enkät hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer belyste inställningen till rättshjälpsformerna rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnd. Under första halvåret 1974 meddelade 40 % av byråerna inte någon rådgivning enligt RHL. Av de byråer som lämnade rådgivning läm- nade 47 % mellan 1—30 rådgivningar och bara 13 % mer än 30 rådgivningar. Bland orsakerna till den ringa förekomsten av rådgivning angavs att råd- givning inte efterfrågades. att den inte kunde hållas inom den förutsatta tiden 20—25 minuter samt att den var olönsam. Beträffande allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd upplystes i 77 % av svaren att sådan rätts- hjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. Samtidigt uppgavs av 87 % att rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd förekom vid byrån. Vid 13 % av byråerna utnyttjades inte någon rättshjälpsform alls. Att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjades i så liten omfattning förklarades med bl. a. att maximibeloppet för klientens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt. att reglerna var krångliga och att felbedömning kunde ske beträf- fande storleken av sökandens kostnadsbidrag eller rätt till allmän rättshjälp. Ett flertal av de tillfrågade rekommenderade att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffades.
Antalet ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd som behandlades i undersökningen var drygt 3600. _Ärendena hade in- kommit under år 1974 och avsåg hela riket. Vad gäller ärendenas fördelning
efter saken visade undersökningen att den största gruppen ärenden. 69 %. rörde familjerättsliga frågor. varav 54 941 äktenskapsskillnad. 4 ”n bodelning och 1 % övrig familjerätt. I undersökningen påpekades att antalet ärenden om äktenskapsskillnad under år 1974 torde ha varit osedvanligt högt på grund av de ändringar i äktenskapslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1974. I fråga om förekomsten av andra ärenden lämnade un- dersökningen följande utfall:
o,. ;n
Skadestånd 11 Fordran. krav. tvist på grund av köp av lös egendom m.m. 7 Tvist på grund av köp av fast egendom m. m. Förvaltningsrättsliga ärenden
Testamente. äktenskapsförord
Arvsrätt
Tvist rörande hyresförhållande. arrende m. m. Övrigt
'_'—'NNbJ-JÄ
En jämförelse mellan samtliga ärendens fördelning efter saken och mot- svarande fördelning för avslutade reSp. pågående ärenden tydde enligt pro- memorian på att genomströmningshastigheten för ärendena i regel översteg nio månader. Genomströmningshastigheten för ärenden rörande äktenskaps- skillnad ansågs vara högre än genomsnittet och för skadeståndsärenden något lägre.
Ett annat undersökningsresultat var en fördelning över var ärendena hade handlagts. Det visade sig att 72 % handlagts vid allmän domstol. medan 24 % handlagts utomprocessuellt. Bara 3 % av ärendena hade handlagts vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet.
Beträffande storleken av det fastställda maximibeloppet för den rättssö- kandes kostnadsbidrag konstaterades i undersökningen att bidraget efter- givits i 41 % av de undersökta ärendena och satts ned till 30 kr. (dvs. hälften) i 6 % av dem. Maximibeloppet för kostnadsbidraget fastställdes i 35 % av fallen till 60 kr. (= det dåvarande lägsta beloppet). [ hela 82 % av ärendena fastställdes således kostnadsbidraget till 60 kr. eller lägre belopp. I endast 9 % av alla ärenden översteg kostnadsbidraget 300 kr. Högre maxi- mibelopp för kostnadsbidrag än 1 000 kr. förekom bara i 1 % av ärendena och kostnadsbidragsbelopp på mer än 3 000 kr. förekom praktiskt taget aldrig.
I undersökningen redovisades även vissa uppgifter om biträdesersättning. Eftersom alla undersökta ärenden inte var avslutade vid undersöknings- tillfället gjordes vissa reservationer för ersättningsbeloppens storlek. Un- dersökningen visade att biträdets ersättning för arbete i de utomprocessuella och förvaltningsrättsliga ärendena fastställts till 400 kr. eller lägre belopp i 54 % av fallen och till 400—1000 kr. i 35 % av dem. Bara i 11 % av ärendena hade ersättningen överstigit 1000 kr. och i % av dem 2000 kr. Beträffande biträdesersättningen i ärenden som handlagts vid allmän domstol visade undersökningen att ersättningen i 2 % av ärendena bestämts till 400 kr. eller lägre belopp. 1 67 % av fallen hade ersättningen uppgått till 400—1 000 kr. Biträdesersättningar överstigande 1 000 och 2000 kr. fö- rekom i 12 resp. 2 % av ärendena. Genomsnittlig biträdesersättning utgjorde för de utomprocessuella och förvaltningsrättsliga ärendena 523 kr. och för
domstolsärendena 655 kr. I fråga om biträdesersättning som fastställts av rättshjälpsnämnd visade undersökningen. att rättshjälpsnämnderna satt ner ersättningen eller avvikit från myndighets yttrande över biträdets kostnads- räkning i förvaltningsärende i förhållandevis få fall. 6 resp. 4 %.
Vid sidan av biträdesersättning uppstod enligt undersökningen andra rätts- hjälpskostnader i 70 % av ärendena. När rättshjälpsnämnd fastställt biträ- desersättningen. hade dock sådana rättshjälpskostnader uppstått i bara % av ärendena. ] ärenden vid allmän domstol uppkom expeditionsavgifter. utrednings- och inställelsekostnader och liknande kostnaderi 93 % av fallen.
DON undersökte också samtliga ärenden om offentligt biträde som kom- mit intill rättshjälpsnämnderna under budgetåret 1973/74. Under året inkom totalt 967 ärenden. Ansökan om offentligt biträde avsåg i 42 % av fallen ärende om förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen( 1954: 193). Där- näst kom efter frekvens ärenden om omhändertagande för samhällsvård m. m. eller samhällsvårds slutliga upphörande enligt barnavårdslagen (1960:97) med 19 % . ärenden om tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt lagen (1954:579) om nykterhets- vård med 11 %. ärenden om avvisning enligt utlänningslagen med 9 % samt ärenden om intagning eller utskrivning enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall med 5 %. Sammanlagt angavs offentligt biträde ha förordnats i 58 % av ärendena.
Framställning om offentligt biträde gjordes i 71 % av fallen genom an- sökan och i 28% genom anmälan från handläggande myndighet. Bland anmälande myndigheter bedömdes länsrätt svara för nära 50 % av alla ären- den och statens invandrarverk för 25 %. Beträffande återstående 25 % syntes socialförvaltningen i kommunerna och polismyndighet svara för de flesta anmälningarna. Rättshjälpsnämnds beslut hade i regel följt myndighets ytt- rande över ansökan eller anmälan. Bara i 6 % av ärendena förekom avvikelse. Undersökningen visade vidare att sökanden i 28 % av samtliga ärenden var på ett eller annat sätt berövad friheten. [ sådana fall bifölls ansökningarna till ca 75 %. På kostnadssidan kunde noteras att medelvärdet för rättshjälps- kostnaden i ärende omfattande rättshjälp genom offentligt biträde var 827 kr.
3.2.2. Utredningens undersökningar
3.2.2.1 Ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden
Undersökningen omfattade 6 119 ärenden som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna underjanuari 1975 och slutförts senast underjuli 1976. Sammanlagt inkom till rättshjälpsnämnderna 7 542 ärenden under januari 1975. varför undersökningen täckte 81 % av dessa. Nära 20 (%> av ärendena hade alltså inte slutförts ett och ett halvt år efter anhängiggörandet. Re- sultaten av undersökningen bör därför tolkas med viss försiktighet. Ansökan om allmän rättshjälp hade bifallits i 9 % av ärendena och av- slagits i 4 %. 3 % av ärendena hade avskrivits. Bifallsfrekvensen varierade i viss mån mellan de olika nämnderna (från 91. % i Jönköping till 94. % i Göteborg och Umeå). Detta torde delvis bero på att nämnderna hade något
varierande ärendestruktur. Den totala bifallsfrekvensen var praktiskt taget densamma som i DON:s undersökning.
I fråga om ärendenas fördelning efter saken (bifallna ansökningar) visade undersökningen att hela 76 % av ärendena gällde familjerätt. varav 56 % äktenskapsskillnad. 5 % bodelning och 1 % övrig familjerätt. Den höga andelen familjerättsliga ärenden. framför allt äktenskapsskillnadsärenden var överraskande. I DON:s undersökning utgjorde de familjerättsliga ärendena 69 %. varav äktenskapsskillnad 54 %. DON ansåg då att andelen äkten- skapsskillnadsärenden var osedvanligt hög (på grund av de ändringar i äk- tenskapslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1974). Tvärtemot vad som kunde förväntas hade alltså andelen äktenskapsskillnadsärenden ytterligare ökat. [ övrigt fördelade sig ärendena efter saken enligt följande:
() 4)
Fordran. krav Skadestånd
Arvsrätt
Tvist p. g. a. köp av fast egendom Förvaltningsrättsliga ärenden Tvist rörande hyresförh.. arrende m.m. Övrigt
NNNw-D—MLA
Här förelåg ganska stora olikheter mellan de olika nämnderna. Frekvensen äktenskapsskillnadsärenden vid de norrländska nämnderna var betydligt läg- re än vid de övriga. vilket torde sammanhänga med åldersstrukturen i riket. Andelen bodelningsärenden var däremot stor i Norrland.
Jämfört med DON:s undersökning hade andelen skadeståndsärenden sjunkit betydligt (från 11 till 5 %). 1 övrigt hade — bortsett från de famil- jerättsliga ärendena — ärendestrukturen endast obetydligt förändrats.
En jämförelse mellan avslagsfrekvensen och saken visade att avslagsfre- kvensen var störst i fråga om förvaltningsrättsliga ärenden där ansökan av- slagits i 32 % av ärendena. Avslagsfrekvensen i gruppen "övrigt" var 21 %. ifråga om "fordran. krav" 12 % och för bodelning och tvist rörande hy- resförhållande. arrende m. m. 10 %. [ familjerättsliga ärenden utom bodel- ning var avslagsfrekvensen lägre än 1 %.
1 76 ärenden (1.3 %) hade sökanden vid ansökningstillfället betraktats som näringsidkare. Ansökan hade avslagits i 41 av dessa.
I fråga om sökandens kostnadsbidrag visade sig bidraget ha eftergivits i 38 % av ärendena och satts ned till 30 kr. (dvs. hälften) i % av dem. 1 79 % av ärendena fastställdes kostnadsbidraget till 60 kr. (den dåvarande grundavgiften) eller lägre belopp. 1 15 % av ärendena översteg kostnads- bidraget 200 kr. och i 6 % översteg det 500 kr. Nivån på kostnadsbidragen hade höjts något jämfört med DON:s undersökning.
Av de 5 699 ärendena där ansökan bifallits hade 1 583 (28 %) handlagts helt utomprocessuellt. 1 övrigt hade 69 % handlagts vid allmän domstol och % vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet. En studie av hur de utomprocessuella ärendena skulle ha handlagts "i förlängningen" (t.ex. om en tvist inte förlikts) visade att endast 1 % helt saknade myn— dighetsanknytning. Dessa avsåg i stor utsträckning upprättande av testa- mente eller äktenskapsförord.
En fördelning av ärendena efter biträdets kategori visade att andelen ären— den där biträdet var jurist vid allmän advokatbyrå hade minskat jämfört med DON:s undersökning. 29 % mot 33 S%"). Detta torde sammanhänga med den ändrade äktenskapslagstiftningen. Även andelen ärenden där biträdet var annan änjurist vid advokatbyrå hade minskat något. I 68 % av ärendena var biträdet jurist vid enskild byrå. Något ärende där biträdet var annan än jurist förekom inte.
Byte av biträde efter särskilt beslut av rättshjälpsnämnden hade skett i 24 ärenden (0.4 %).
Den totala rättshjälpskostnaden var högst 500 kr. i 22 (% av ärendena. mellan 501 och 1000 kr. i 44 %. mellan 1001 och 2000 kr. i 2 % och översteg 2 000 kr. i 10 % av ärendena. [ 1 % översteg rättshjälpskostnaden 5000 kr. Den genomsnittliga rättshjälpskostnaden var ca 1050 kr. I de fall ärendet avslutats under 1976 räknades kostnaderna om till 1975 års nivå (efter en timkostnadsnorm på 175 kr.) I DON:s undersökning var den genomsnittliga rättshjälpskostnaden 680 kr. per ärende. Timkostnadsnormen var då 150 kr. En uppräkning till 175 kronors nivå ger jämförelsesiffran 793 kr. Det tycks m. a. o. som om kostnaderna stigit väsentligt. Jämförelsen är dock osäker. eftersom 40 % av de undersökta ärendena inte hade slutförts i DON:s undersökning. Ett antal större (och dyrare) ärenden saknades därför troligen i materialet. 1 utredningens undersökning "saknades" 19 % av ären— dena av samma orsak. Även siffran 1 050 kan därför vara en underskattning av det faktiska genomsnittet.
Enjämförelse mellan rättshjälpskostnaden och saken visade bl. a. följande. [ ärenden om äktenskapsskillnad. vilka genom sitt antal vägde tungt 1 to- talsiffrorna. uppgick kostnaden i 55 % av ärendena till mellan 501 och 1 000 kr. Kostnaden var högst 500 kr. i 15 % av ärendena och översteg 2000 kr. i 7 %. Övriga familjerättsliga ärenden utom bodelningsärenden uppvisade en likartad kostnadsbild. dock med viss förskjutning nedåt. Bodelnings- ärenden var genomgående betydligt mer kostsamma. I 54 % översteg kost— naden ] 000 kr. och i 21 % 2 000 kr. Skadeståndsärenden uppvisade ungefär samma kostnadsbild. De dyraste ärendena rörde tvist p. g. a. köp av fast egendom där kostnaden översteg 1000 kr. i 67 %. 2000 kr. i 30 % och 5 000 kr. i 6 % av ärendena. Genomgående "billiga” ärenden var ärenden som rörde arvsrätt (ofta upprättande av testamente). där kostnaderna i 59 ”(i av ärendena uppgick till högst 500 kr. och förvaltningsrättsliga ärenden. där kostnaden i 44 % av ärendena var högst 500 kr.
Den fastställda biträdesersättningen uppgick till högst 200 kr. i 5 % av ärendena. var mellan 201 och 400 kr. i 12 %. mellan 401 och 600 kr. i 21 % och mellan 601 och 800 kr. i 18 %. I 52 % av ärendena hade bi- trädesersättningen fastställts till belopp mellan 401 och 1 000 kr. Biträdes- ersättningar överstigande 1 000 och 3 000 kr. förekom i 31 respektive % av ärendena. Den genomsnittliga biträdesersättningen var 995 kr. (dvs. 55 kr. lägre än den genomsnittliga rättshjälpskostnaden). Även biträdesersätt- ningen hade omräknats till att motsvara en timkostnad på 175 kr. I DON:s undersökning var den genomsnittliga biträdesersättningen 655 kr. Omräknat till 1975 års prisnivå motsvarar detta 764 kr. Nivån tycks m. a. o. ha höjts väsentligt. Av samma skäl som anförts beträffande den totala rätts- hjälpskostnaden blir dockjämförelsen osäker.
I fråga om biträdesersättning som fastställts av rättshjälpsnämnd visade undersökningen att rättshjälpsnämnd satt ner ersättningen i 3 % och avvikit från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning i förvaltningsären- de i 5 %. Motsvarande siffror i DON:s undersökning var 6 respektive 4 %. Den minskade prutningsfrekvensen torde delvis bero på att biträdenas kost- nadsräkningar vid tidpunkten för DON:s undersökning i viss utsträckning var behäftade med formella fel. vilka medförde att vissa yrkanden avslogs.
14.5 % av samtliga ärenden hade rättshjälpsnämnden som sådan beslutat. antingen i fråga om ansökan eller biträdesersättning eller (i 3 ärenden) bå- dadera. Här förelåg avsevärda skillnader mellan de olika nämnderna. Mal- mönämnden prövade t. ex. mer än tre gånger så många ärenden som Gö- teborgsnämnden.
Tabeller från undersökningen redovisas i bilaga 2.
3.222. Ärenden om offentligt biträde
Utredningens undersökning omfattade ] 360 ärenden om offentligt biträde. som anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under år 1975 och slutförts senast ijuni 1976. Under år 1975 anhängiggjordes sammanlagt 1 809 ärenden om offentligt biträde. Undersökningen täckte alltså 75 % av dessa. Resul- taten kunde dock anses relativt säkra. eftersom de ärenden som inte slutförts vid undersökningstillfället genomgående hade påbörjats i slutet av år 1975. (Praktiskt taget samtliga ärenden från första halvåret 1975 ingick i under- sökningen.)
Ansökan om offentligt biträde avsåg i 57 % av ärendena förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (19541193). i 18 % avvisning enligt ut- länningslagen. i 10 % omhändertagande för samhällsvård m. m. eller sam- hällsvårds slutliga upphörande enligt barnavårdslagen (1960:97) och i 6 % tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vårdanstalt för alkoholmissbru- kare enligt 1agent19542579) om nykterhetsvård. Motsvarande siffror i DON:s undersökning var 42 %. 9 %. 19 % och 11 %. Antalet utlänningsärenden hade ökat väsentligt jämfört med DON:s undersökning. medan antalet bar- navårdsärenden och nykterhetsvårdsärenden minskat något. Andelsmässigt utgjorde utlänningsärendena (41 ;" 6.-12. rättshjälpslagen) 79 % av ansök- ningarna i utredningens undersökning mot 57 % iDOst.
Sammanlagt förordnades offentligt biträde i 80 % av ärendena mot 58 % i DON:s undersökning. Avslagsfrekvensen hade sjunkit från 24 % till 12 %. Avslagsfrekvensen enligt utredningens undersökning varierade påtagligt mellan de olika nämnderna. vilket till viss del kunde förklaras av olikartad ärendestruktur.
Framställning om offentligt biträde gjordes i 73 % av ärendena genom ansökan och i 27 % genom anmälan av handläggande myndighet. Rättshjälpsnämnds beslut hade nästan alltid följt myndighets yttrande över ansökan eller anmälan. Endast i 1 % av ärendena förekom avvikelse. (Mot- svarande siffra i DON:s undersökning var 6 % .)
Undersökningen visade vidare att sökanden i 14 % av samtliga ärenden på ett eller annat sätt var berövad friheten. I dessa fall bifölls ansökningarna till 89 %. Motsvarande siffrori DON:s undersökning var 28 respektive 75 %.
Rättshjälpskostnaden uppgick i genomsnitt till 770 kr. och biträdeser-
sättningen till 747 kr.. båda talen i 1975 års prisnivå. Den genomsnittliga rättshjälpskostnaden i DON:s undersökning var ca 825 kr.. vilket omräknat till 1975 års prisnivå är ca 965 kr. Medelkostnaden har alltså sjunkit betydligt. Detta torde bero på att andelen bifallna utlänningsärenden har ökat. Dessa är ofta förhållandevis billiga. Avvikelse från myndighets yttrande över bi- trädets kostnadsräkning hade gjorts i 15 fall (1.4 %).
Tabeller från undersökningen redovisas i bilaga 3.
HI Vissa reformkrav
4. Översiktlig redogörelse för förslagen i DON:s promemoria om Översyn av rättshjälpssystemet
Som framgått under 3.2.1 företog DON under hösten 1974 en samlad genom- gång av erfarenheterna från tillämpningen av det nya rättshjälpssystemet. Undersökningen redovisades i promemorian Översyn av rättshjälpssystemet. De delar av promemorian som upptar statistiska undersökningar av hur de olika rättshjälpsformerna utnyttjats och hur rättshjälpsärendena fördelat sig på olika typer av ärenden m. m. återfinns i sammanfattning under 3.2.1. I detta kapitel redovisas bl. a. de förslag till ändringar i rättshjälpslagstift- ningen som DON på grundval av undersökningarna lade fram i prome- morian. Redogörelsen är mycket kortfattad och begränsas till de frågor som fortfarande är aktuella. En utförlig redovisning av DON:s överväganden och förslag samt remissyttrandena lämnas i de följande avsnitten i den mån DON resp. remissinstanserna berört frågan.
I fråga om rättshjälpsnämndernas organisation föreslogs en minskning av antalet ledamöter i nämnderna eller i vart fall en ändring i beslutför- hetsreglerna. För att förenkla handläggningen av ärenden om rättshjälp i vissa fall föreslogs vidare att rättshjälpsnämnd skulle få rätt att delegera beslutanderätten i ärenden av enklare beskaffenhet till befattningshavare vid nämnden som inte är jurist.
När det gäller förmånerna vid allmän rättshjälp förordade DON viss änd- ring beträffande kostnad för expedition. I detta sammanhang pekade DON på möjligheten att göra expeditioner avgiftsfria för den som i någon form åtnjuter allmän rättshjälp. En sådan ordning skulle bl. a. innebära en ar- betsbesparing för rättshjälpsnämnderna.
Enligt DON:s mening borde arrende- och hyresnämnderna. kammarrät- terna och regeringsrätten samt försäk ringsdomstolen få beslutanderätt i fråga om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp och till offentligt biträde.
Även vissa regler om ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnad behand- lades i promemorian. bl. a. 31 å andra stycket RHL. Enligt denna regel skall rätten. när makar vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och ena parten åtnjutit allmän rättshjälp. ålägga andra maken att betala statsverket hälften av kostnaderna för rättshjälpen. om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt. DON föreslog. att denna bestäm- melse skulle kompletteras med en jämkningsregel som skulle göra det möj- ligt att begränsa återbetalningsskyldigheten till ett belopp motsvarande det för den återbetalningsskyldige gällande maximibeloppet för kostnadsbidraget vid allmän rättshjälp. Också vissa andra mindre ändringari RHL föreslogs.
1 promemorian behandlade DON även vissa frågor utan att lämna konkreta
förslag. bl. a. om rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnd. Bakgrunden var att dessa institut hade blivit föremål för viss kritik. ] fråga om rådgivning hade rådgivningstiden ansetts vara alltför snäv (20—25 minuter). Institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd hade kritiserats för att inte alls fylla sitt syfte att genom en överflyttning av ärenden från rättshjälpsnämnd till biträde förenkla förfarandet vid allmän rättshjälp. Olika möjligheter att effektivisera de båda instituten diskuterades i promemorian. DON visade på olika möjligheter att lösa problemen. i första hand genom en utvidgning av institutet rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnd. Problemen borde dock enligt DON göras till föremål för ytter— ligare överväganden.
DON behandlade också institutet rättshjälp genom offentligt biträde. Gäl- lande regler för behovsprövningen ansågs ge utrymme för en liberalare praxis än som då tillämpades. särskilt i utlänningsärendena. Enligt DON:s mening krävdes då inte någon ändring i gällande regler men frågan borde följas med uppmärksamhet ytterligare någon tid.
Promemorian remissbehandlades. Därvid vitsordades allmänt. att det fö- relåg behov av vissa ändringar i RHL. Även DON:s förslag om ytterligare överväganden i fråga om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och rådgivning godtogs av de flesta remissinstanser. En del remissinstanser förordade emellertid. att en ändring i fråga om rådgivningsinstitutet borde göras snarast. t. ex. genom en höjning av rådgivningsavgiften.
IV Allmänna synpunkter på rättshjälpssystemet
5. Inledning
Under arbetet med rättshjälpsreformen var man medveten om att det kunde bli nödvändigt med en översyn av det nya rättshjälpssystemet. sedan man fått tillräcklig erfarenhet av dess tillämpning. Ganska snart framställdes ock- så reformkrav i fråga om enskilda punkter i den nya rättshjälpslagstiftningen. Vissa av reformkraven har redan tillgodosetts. medan andra alltjämt kvar- står.
Krav på reformer föreligger sålunda fortfarande t. ex. i fråga om närings- idkares möjligheter att få allmän rättshjälp. i fråga om möjligheterna till allmän rättshjälp i vissa s.k. massärenden och vidare i fråga om förmåner vid allmän rättshjälp i ärenden om bodelning efter äktenskapsskillnad och boskillnad samt i fråga om vissa andra förmåner. Även i fråga om rätts- hjälpsformen rättshjälp genom offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i vissa utlänningsärenden föreligger reformönskemål.
Emellertid har det också riktats stark kritik mot rättshjälpssystemets kon- struktion. Man har sålunda ansett att rättshjälpssystemet är präglat av alltför mycket byråkrati och att det är svårtillgängligt och ägnat att medföra för- dröjning av handläggningen av den rättsliga angelägenhet som är i fråga.
De nyss nämnda synpunkterna har kommit att återspeglas i utredningens direktiv. Där utsägs att utredningen i första hand bör inriktas på att ef- fektivisera de olika rättshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssystemet. En given utgångspunkt för översynen av rättshjälpssystemet bör dock vara att det rättsskydd som avsågs med rättshjälpsreformen skall vidmakthållas. Må- let bör vara att samhällets rättshjälp i större utsträckning än nu anpassas efter den rättssökande allmänhetens behov. Direktiven ger ingen närmare anvisning om hur det eftersträvade resultatet skall kunna uppnås. En viss omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet anvisas emellertid som en utväg att uppnå förbättringar. Enligt departementschefen finns det visserligen anledning att utgå ifrån att rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen skall svara för handläggningen av en stor del av alla rätts- hjälpsärenden. Detta gäller bl. a. i ärenden. där behovet av kostnadskontroll talar för att nämndernas kapacitet tas i anspråk. Departementschefen finner det även naturligt. att rättshjälpsärende som inte blir föremål för hand- läggning av annan myndighet handläggs av rättshjälpsnämnd. I fråga om rättshjälp i mål och ärende bör emellertid enligt departementschefen över- vägas om inte rättshjälpsfrågan i vidgad utsträckning kan överlåtas på den myndighet som har hand om prövningen i målet eller ärendet. Utredningen bör dock vara oförhindrad att härutöver också ta upp andra frågor rörande
rättshjälpens organisation.
Rättshjälpsutredningen har under sitt arbete funnit att frågan om funk- tionsfördelningen inom rättshjälpssystemet är av central betydelse. Den all- männa delen av utredningens överväganden bör därför lämpligen inledas med synpunkter på denna fråga. Dessa synpunkter ges i följande kapitel.
Innan utredningen går in på en sakdiskussion av de frågor som uppdragits åt utredningen, finns det anledning att ta upp ett par terminologiska frågor.
Ett av de begrepp i RHL som vållat i synnerhet icke-jurister huvudbry är ordet kostnadsbidrag. Ordet bidrag innebär i regel bidrag från stat eller kommun till den enskilde. I RHL har uttrycket motsatt innebörd. Enligt uppgift från personalen på rättshjälpsnämnderna vållar detta ofta missför- stånd. Utredningen anser att kostnadsbidrag bör ersättas med det mer talande uttrycket rättshjälpsavgift.
Enligt RHL har termen offentligt biträde en speciell innebörd. nämligen biträde enligt 41 &. Biträde enligt 19 &, dvs. biträde i ärende där allmän rättshjälp beviljats, är däremot inte offentligt biträde. Med hänsyn till att biträdena i båda fallen förordnas av myndighet och uppbär ersättning av allmänna medel anser utredningen att det ligger nära till hands att beteckna dem som offentliga biträden. Även offentlig försvarare bör anses som ett offentligt biträde men någon anledning att ändra terminologin i RB finns givetvis inte. Om alla biträden inom rättshjälpslagens ram betecknas som offentliga biträden behövs en annan benämning för den rättshjälpsform som behandlas i nuvarande 41—45 åå. Utredningen har stannat för uttrycket "Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa ut- länningsärenden m. m". Även om uttrycket är långt är det enligt utred- ningens mening väsentligt mer upplysande än det nuvarande och därför att föredraga.
I syfte att förenkla motivskrivningen och lagtexten har utredningen vidare bestämt sig för att i princip i ordet advokat lägga in även biträdande jurist hos advokat. Likaså används ordet advokatbyrå i betydelsen allmän eller enskild advokatbyrå.
6. Allmänna synpunkter på fördelningen av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet
6.1. Nu gällande ordning
Som framgår av kapitel 3 fattar rättshjälpsnämnden i dag de grundläggande besluten enligt rättshjälpslagen. Nämnden prövar ansökan om allmän rätts- hjälp. förordnar biträde och fastställer i vissa fall ersättning till biträdet. Nämnden prövar också om beviljad rättshjälp skall upphöra samt handhar de frågor som sammanhänger med kostnadsbidragssystemet. Vidare an- kommer det på rättshjälpsnämnden att förordna offentligt biträde och be- stämma ersättning till sådant biträde.
6.1.1. Funktionsfördelningen i fråga om beviljandet av rättshjälp
Huvudregeln om att rättshjälpsnämnden beviljar rättshjälp är inte utan undantag. I syfte att åstadkomma en smidig och snabb handläggning av ärenden om allmän rättshjälp har sålunda rätten att bevilja sådan rättshjälp i vissa fall delegerats till det biträde som lämnar rättshjälpen. Avsikten med denna konstruktion var att rättshjälpsnämnden såvitt möjligt inte skulle behöva ta befattning med rättshjälpsärenden så länge kostnaderna täcktes av det kostnadsbidrag som den rättssökande skulle betala och rättshjälpen sålunda inte medförde någon kostnad för det allmänna. Rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd får bara lämnas av advokat.
Möjligheten för advokat att lämna allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnd gäller alla typer av ärenden utom bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Advokat får dock inte bevilja rätts- hjälp, om den rättssökande är dödsbo. Rättshjälpsformen har inte kommit att utnyttjas i den utsträckning som man hade räknat med när rättshjälpslagen infördes. Antalet ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnd var sålunda under år 1976 inte större än cirka 4 150. Som jämförelse kan nämnas att antalet ansökningar till rättshjälpsnämnd om allmän rätts- hjälp under samma tid var 68 992. Det viktigaste skälet till att advokat i så ringa omfattning utnyttjat möjligheten att själv bevilja rättshjälp torde ha varit att maximibeloppet för klientens eget bidrag till rättshjälpskost- naderna i det klan övervägande antalet fall har varit så lågt, att advokaten inte har haft någon verklig möjlighet att avsluta ett ärende inom ramen för institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
Advokat får också meddela rådgivning utan beslut av rättshjälpsnämnd. Inte heller denna rättshjälpsform har helt kunnat tillgodose syftet att ge
allmänheten bistånd i rättsliga angelägenheter. eftersom flertalet enklare juridiska förfrågningar och därmed jämförliga åtgärder inte hinner slutföras inom den tidsram som den fasta rådgivningsavgiften medger.
När det gäller rättshjälpsformen rättshjälp åt misstänkt i brottmål ligger myndighetsfunktionerna helt utanför rättshjälpsnämnderna. I detta fall är det den domstol som handlägger målet som beslutar om rättshjälp. Rättshjälp åt misstänkt i brottmål utgår dels i den formen att offentlig försvarare för- ordnas för den misstänkte och dels i form av annan rättshjälp åt den miss- tänkte. I direktiven upplyses att offentlig försvarare förordnades i drygt 28 000 fall under år 1974. Annan rättshjälp åt misstänkt i brottmål beviljades 405 personer under första halvåret 1974.
I alla övriga fall ankommer det på rättshjälpsnämnd att pröva frågan om rättshjälp skall utgå.
6.1.2. Fun/(tionsfördelningen ifråga om arvodesprövningen
Ersättningen till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol. krigsrätt. arbetsdomstolen och bostadsdomstolen fastställs enligt 22% tredje stycket RHL av domstolen, medan biträdesersättning i annat fall fastställs av rätts- hjälpsnämnden. Några exakta uppgifter om antalet fall där domstol prövat biträdesarvode har ej kunnat erhållas. Av den undersökning som utred- ningen låtit utföra framgår dock att 69,4 % av rättshjälpsärendena handlagts vid allmän domstol.
6.2. Bakgrunden till den nuvarande funktionsfördelningen
6.2.1. I fråga om beviljandet av rättshjälp
Som framgår av det nyss anförda har rättshjälpsnämnderna vid fördelningen av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet fått den klart domi- nerande rollen. Det kan finnas anledning att något granska de synpunkter som låg till grund för denna funktionsfördelning. I prop. 197214 (5. 235) anför departementschefen i denna del bl. a.
Som jag har framhållit tidigare innebär det nya rättshjälpssystemet att rättshjälp kan avse en rättegång. ett förvaltningsärende eller ett utomprocessuellt ärende. I allt väsentligt samma regler kommer att gälla, oavsett om rättshjälpen avser den ena eller andra angelägenheten. Övergår ett utomprocessuellt ärende till rättegång eller till förfarande inför förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol gäller ti- digare meddelad rättshjälp även rättegången resp. förvaltningsärendet. Med ett så utformat enhetligt rättshjälpssystem är det inte lämpligt att ha en administration för varje särskild form av rättshjälp. ] stället framstår det som mest naturligt att skapa en gemensam organisation för all rättshjälp. Genom en sådan ordning undviks de administrativa komplikationer som kan uppstå när flera myndigheter har att ta ställning till olika frågor i ett och samma rättshjälpsärende. Det ligger vidare i sakens natur att en enhetlig praxis vid tillämpningen av de i huvudsak för all rättshjälp gemensamma reglerna lättast kan uppnås om beslutsfunktionerna koncentreras till ett så litet antal myndigheter som möjligt.
En särskild administration för rättshjälpen torde vara påkallad också av andra skäl. Antalet utomprocessuella ärenden inom rättshjälpssystemet kommer att bli betydande.
Redan dessa ärendens stora antal och deras skiftande beskaffenhet gör att det knappast är möjligt att låta frågan om rättshjälp i sådana ärenden handhas av andra än särskilt för ändamålet tillskapade administrativa organ. Att lägga administrationen av denna rättshjälp på de allmänna domstolarna skulle för dessa innebära en betydande ar- betsbelastning. i all synnerhet som domstolarna saknar erfarenhet av en del av dessa ärenden. och dessa dessutom skulle utgöra en för domstolsverksamheten främmande arbetsuppgift.
En tänkbar ordning vid rättshjälp i förfarande vid förvaltningsmyndighet eller för- valtningsdomstol är att den myndighet där ärendet är anhängigt eller skall anhängig- göras får beslutanderätt i rättshjälpsfrågor. Genom en sådan lösning skulle dock dessa frågor komma att handläggas av ett mycket stort antal myndigheter, av vilka många dessutom saknar erfarenhet av sådana bedömningar varom här är fråga. När- mare till hands ligger då att koncentrera beslutanderätten i rättshjälpsfrågor på för- valtningssidan till viss eller vissa myndigheter. t.ex. länsstyrelserna. Om en särskild administration måste skapas för den utomprocessuella rättshjälpen finns det emellertid inte någon anledning att inte låta dessa organ handha även rättshjälpen på förvalt- ningsområdet.
I några remissyttranden har förordats en uppdelning av rättshjälpsfrågorna på det sättet att ansvaret för den processuella rättshjälpen läggs på de allmänna domstolarna medan rättshjälpen i övrigt administreras av en särskild rättshjälpsorganisation. Som framgår av vad jag anfört nyss är det enligt min mening inte lämpligt att i det nya systemet dra upp en gräns mellan processuell rättshjälp och annan rättshjälp. eftersom ett rättshjälpsärende ofta torde komma att börja som ett utomprocessuellt ärende för att senare behandlas av domstol eller annan myndighet. Jag är sålunda inte beredd att förorda en sådan ansvarsuppdelning.
Departementschefen ansåg dock att inte alla rättshjälpsfrågor behövde avgöras inom den särskilda rättshjälpsorganisationen. I vissa fall kunde ett rättshjälpsärende ha sådan anknytning till förfarandet vid domstol eller an- nan myndighet att vissa beslutsfunktioner av praktiska skäl borde förläggas till domstolen eller myndigheten. Som ovan angetts ansåg departements- chefen också att man i betydande utsträckning skulle kunna delegera ad- ministrativa uppgifter från rättshjälpsnämnderna till det biträde som lämnar rättshjälpen.
] fråga om rättshjälp genom offentligt biträde fäste departementschefen avgörande betydelse vid de fördelar i fråga om förutsättningen för enhetlig rättstillämpning och möjlighet till kontroll och bevakning som kunde vinnas om rättshjälpsnämnd fick behörighet att förordna offentligt biträde. l—Ian framhöll dock att rättshjälpsnämnden i sådana fall där det var aktuellt att förordna offentligt biträde utan att den enskilde begärt biträdeshjälp borde fästa stort avseende vid den handläggande förvaltningsmyndighetens eller förvaltningsdomstolens uppfattning i biträdesfrågan.
6.2.2. I fråga om arvodesprövningen
När det gällde arvodesprövningen ansåg departementschefen att de allmänna domstolarna, även om de var inställda på att lojalt iaktta det allmännas intresse, haft mycket svårt att upprätthålla en effektiv kostnadskontroll. Mot bakgrund av att taxa borde kunna fastställas för det stora flertalet rätts- hjälpsärenden stannade departementschefen dock för den lösningen att den processuella kostnadskontrollen borde anförtros domstolarna. När det gällde rättshjälp i ärende hos förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol fann
departementschefen att särskilda synpunkter gjorde sig gällande i fråga om kostnadskontrollen. Departementschefen anförde i denna del (5. 292).
Både hos förvaltningsmyndighet och förvaltningsdomstol är förfarandet i princip skriftligt. När muntlig handläggning förekommer är den att betrakta som ett kom- plement till det skriftliga förfarandet och den fyller inte samma uppgifter som de muntliga handläggningsformerna enligt RB. I motsats till vad som gäller vid de all- männa domstolarna är alltså på förvaltningssidan underlaget för kostnadsprövningen i allmänhet rent skriftligt material. Kostnadsfördelning mellan enskilda parter fö— rekommer mycket sparsamt i förvaltningsärenden. I dessa ärenden har den enskilde i regel en offentlig motpart. om motpart över huvud taget förekommer. [ den mån enskilda parter står mot varandra är rättsförhållandet mellan dem i allmänhet sådant att vardera parten bör stå för sina kostnader. En kostnadsprövning av annan myndighet än den som har handlagt målet eller ärendet behöver således sällan medföra de kom- plikationer som ligger i att beslutsmyndigheten tar ställning till kostnadsfördelningen mellan parterna medan annan myndighet prövar frågan om ersättning till biträde. Enligt min mening talar övervägande skäl för att rättshjälpsnämnderna bör ha hand om prövningen av ersättningsfrågorna på förvaltningsområdet. Många förvaltnings- myndigheter har inte någon erfarenhet av och är knappast lämpade att pröva er- sättningsfrågor. ] dessa fall kan det inte komma i fråga annat än att kostnadskontrollen får ligga på rättshjälpsnämnderna. Befogenhet att pröva ersättningsanspråk skulle så- lunda endast kunna tillerkännas vissa myndigheter. framför allt förvaltningsdom— stolarna. Även med denna begränsning skulle man emellertid få en påtaglig splittring av kostnadskontrollen till men för dess effektivitet och enhetlighet. Kostnadskon- trollfunktionerna skulle komma att i alltför hög grad delas upp mellan de allmänna domstolarna. rättshjälpsnämnderna och förvaltningsdomstolar.
6.3. Utredningens överväganden
Utredningen har anledning att först ställa frågan om utvecklingen har blivit den förutsedda eller om något har hänt som kan föranleda en omprövning av funktionsfördelningen, främst en längre gående omfördelning än som antyds i direktiven. Enligt direktiven finns det anledning att utgå ifrån att rättshjälpsnämnderna även i fortsättningen skall svara för handläggning- en av vissa rättshjälpsärenden. Det torde inte heller enligt utredningens uppfattning komma i fråga att flytta över samtliga de arbetsuppgifter som nu ligger på rätthjälpsnämnd till annan myndighet. En utgångspunkt för de fortsatta övervägandena bör vara att om det visar sig att de funktioner som rättshjälpsnämnd f.n. har kan utföras på ett enklare, effektivare och mera rationellt sätt om de flyttas över till annan myndighet, så bör en sådan överflyttning komma till stånd. Alla möjligheter till påvisbara ra- tionaliseringsvinster bör givetvis tas till vara. En förutsättning för att några vinster skall uppstå torde i allmänhet vara att myndigheter som åläggs att fullgöra vissa funktioner i rättshjälpssystemet har att handlägga ett inte alltför obetydligt antal rättshjälpsärenden. l övervägandena behandlas liksom förut i detta kapitel beviljandestadiet för sig och arvodesprövningen för sig.
6.3.1. Beviljandet av rättshjälp
Som svar på den nyss ställda frågan kan först konstateras, att rättshjälps- formen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd inte alls har använts i den utsträckning som man räknade med under förarbetena till RHL. Tanken bakom denna rättshjälpsform, nämligen att man skulle åstadkomma en smi- dig och snabb handläggning av ett betydande antal ärenden om allmän rättshjälp, har därigenom kommit att förfelas. Den främsta orsaken till att denna rättshjälpsform använts så litet torde ha varit att rättshjälpsavgifterna i det stora flertalet rättshjälpsärenden är så låga att de inte räcker till för att täcka kostnaderna. Rättshjälpsnämnden måste därför kopplas in och i regel på ett mycket tidigt stadium av arbetet på ärendet. Vid de kontakter som utredningen har haft med advokater och biträdande jurister vid ad- vokatbyråer har däremot framkommit, att dessa i och för sig inte har nå- gonting emot att få pröva rättshjälpsfrågor i större utsträckning än som nu är möjligt.
Inte heller tanken bakom rådgivningsinstitutet har förverkligats i avsedd omfattning, eftersom den tid som kan avsättas för rådgivning i många fall är alltför kort. Även tämligen enkla ärenden hinns ibland inte med inom rådgivningstiden, dvs. den tid en advokat anser sig ha möjlighet att arbeta med ärendet för en betalning motsvarande rådgivningsavgiften. Som en följd härav upprättas i stället en ansökan om rättshjälp. Även om ärendet är av tämligen enkel beskaffenhet kommer det därmed att orsaka en inte obetydlig belastning på rättshjälpssystemet. Bland annat på grund av de omständigheter som nu angetts har rättshjälpsnämnderna kommit att kopp- las in på prövningen av frågor om rättshjälp skall beviljas i större omfattning än som var avsett från början. En möjlighet att åstadkomma en ändring i denna del är enligt utredningens mening att utvidga tillämpningsområdet för institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
Som det främsta skälet till att prövningen av ansökan om rättshjälp borde koncentreras till rättshjälpsnämnderna åberopades önskemålet om en en- hetlig praxis. Detta skäl väger alltjämt tungt. Utvecklingen har emellertid visat att en mycket stor del av de rättshjälpsärenden som handläggs av rättshjälpsnämnderna är sådana att de inte kräver några mera ingående över- väganden. Detta är sålunda i regel fallet med äktenskapsskillnadsmål och andra familjemål. Dessa mål utgör nästan 70 % av rättshjälpsärendena. I dessa ärenden vållar det i regel inte några som helst svårigheter att avgöra om rättshjälp skall utgå. Såväl rättsligt intresse som behov av att få rättshjälp föreligger så gott som alltid och de rättssökandes ekonomiska situation är i regel okomplicerad.
Hur sker då prövningen av rättshjälpsansökningarna i sådana familjemål som nu avses? Rättshjälpsnämnden som sådan kopplas ytterst sällan in utan ansökningarna prövas i de allra flesta fallen av handläggare på nämndens kansli. Avslag på rättshjälpsansökan i äktenskapsskillnadsmål är ovanligt. I den undersökning som utredningen låtit utföra uppgick avslagsprocenten i sådana mål till endast 0,1 %. Även i boskillnadsmål, underhållsmål, vård- nads- och umgängesrättsmål, mål om äktenskaplig börd och faderskap till barn samt vissa andra familjemål är frekvensen av avslag på ansökan om rättshjälp mycket låg, 1,4 %. Eftersom det alltså nästan aldrig föreligger
tveksamhet om allmän rättshjälp skall beviljas, kan prövningen av rätts- hjälpsansökningar i familjemål synas innebära en onödig byråkratisk om- gång. Upprättandet av särskild rättshjälpsansökan och hanteringen av an- sökan hos rättshjälpsnämnd kan många gånger vara ägnad att leda till onödig försening och fördyring av ärendets handläggning. En omfördelning av myn- dighetsfunktionerna synes därför böra allvarligt övervägas beträffande fa- miljemålen. Utredningen anser att avgörandet av om allmän rättshjälp skall utgå i dessa fall med fördel bör kunna läggas på advokat även i sådana fall där kostnaderna överstiger rättshjälpsavgiften. Med hänsyn till att kost- naderna sällan uppgår till mera betydande belopp i nu avsedda fall, torde någon beloppsgräns inte behöva uppställas. Kostnadernas storlek torde f. ö. sakna betydelse för frågan om rättshjälp skall utgå i familjerättsmål. Inte heller synes någon efterföljande myndighetskontroll behövas, bortsett från den som kan läggas in i arvodesprövningen.
När det gäller andra rättshjälpsärenden än familjerättsmål krävs i regel en mera ingående prövning av förutsättningarna för rättshjälp. Här blir det oftare fråga om att ta ställning till om behov av rättshjälp verkligen föreligger eller om den rättssökande har befogat intresse av att få sin sak behandlad. I vissa situationer, t. ex. om näringsidkare vill ha rättshjälp i angelägenhet som har samband med näringsverksamheten. krävs också särskilda skäl för att rättshjälp skall få utgå. Även när det gäller frågan om rättshjälp skall beviljas i ärenden om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad förutsätts att särskilda överväganden görs. I dessa situationer torde kravet på enhetlig praxis göra sig gällande med sådan styrka att det finns fog för att prövningen av rättshjälpsfrågan koncentreras till ett mindre antal organ. Här torde det därför inte böra komma i fråga att överlåta på den advokat som den rättssökande anlitat, att bevilja rättshjälp. I viss mån samma synsätt torde kunna läggas på förvaltningsrättsliga ärenden, där avslagsfrekvensen beträffande begäran om rättshjälp är så hög som 31,7 %.
I fråga om andra rättshjälpsärenden än de nyss nämnda är behovet av en koncentration av beslutanderätten inte lika starkt. Rättshjälp beviljas också regelmässigt i en hel del sådana fall. Detta framgår av den under_ sökning av avslagsfrekvensen i olika slag av rättshjälpsärenden som ut- redningen låtit utföra. I ärenden om skadestånd, arvsrätt och tvister på grund av köp av fast egendom är avslagsfrekvensen 4,2, 4,9 resp. 6.4 %. Även i ärenden om tvister rörande hyresförhållanden och arrende samt ärenden om fordran eller krav är avslagsfrekvensen förhållandevis låg, 10,4 resp. 12,2 %. Utredningen anser därför att det beträffande dessa ärendetyper finns anledning att överväga en ordning som innebär att man överlåter på den advokat, som anlitas av den rättssökande, att göra den första pröv- ningen av om rättshjälp skall beviljas. Dessa rättshjälpsärenden bereder dock större problem än sådana som rör äktenskapsskillnadsmål och andra fa- miljerättsmål. Det är svårare att bedöma behovet av rättshjälp. Intresse- prövningen är svårare och ärendena ställer sig i regel dyrare än familje- rättsmål. Samtliga dessa omständigheter talar för att dessa ärenden inte kan behandlas på samma sätt som äktenskapsskillnads- eller andra famil- jerättsliga ärenden. Med hänsyn till de stora kostnader som ofta kan uppstå är det uppenbarligen inte möjligt att avstå från en myndighetsprövning av frågan om rättshjälp bör utgå. Ett alternativ som kan vara värt att undersöka
är enligt utredningens mening att den advokat som den rättssökande vänder sig till ges möjlighet att — efter egen prövning av rättshjälpsfrågan — arbeta på ärendet under en begränsad tid. Om ärendet klaras av inom denna tid behöver rättshjälpsnämnden inte ta ställning till rättshjälpsfrågan. Drar ären- det ut på tiden, får advokaten underställa rättshjälpsnämnden frågan hu- ruvida rättshjälpen bör bestå. ] det senare fallet blir gången alltså i princip densamma som när advokaten i dag beviljat rättshjälp men finner att kost- naderna är på väg att överstiga kostnadsbidraget. Det är inte ovanligt att ett ärende anhängiggörs vid domstol eller annan myndighet efter förhåll- andevis kort tid. Med hänsyn till att advokat enligt vad som har framgått tidigare inte bör få rätt att besluta om rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden kan det inte bli fråga om att låta förvaltningsdomstol eller förvaltnings- myndighet pröva advokats beslut om rättshjälp. Däremot torde den situa- tionen att ett rättshjälpsärende där advokat har beviljat rättshjälp blir föremål för handläggning vid allmän domstol bli tämligen vanlig. Enligt utredning- ens mening torde det i ett sådant fall inte vara rationellt och inte heller nödvändigt att rättshjälpsnämnden kopplas in för att avgöra om rättshjälpen skall bestå utan prövningen bör kunna ankomma på domstolen. Med allmän domstol jämställer utredningen i detta avseende arbetsdomstolen, bostads- domstolen, krigsrätt samt statens va-nämnd, vilkas verksamhet i tillämpliga delar regleras av RB.
En ordning av här skisserat slag innebär — som redan antytts — i princip ingen nyhet. Vad som sker är att "taket" i institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd höjs resp. — för familjerättsliga mål — slopas. Avsikten med den skisserade ändringen är att man skall nå exakt det syfte man ville nå l972, nämligen en minskad belastning av rättshjälpsmyndigheterna. Den väsentliga skillnaden ligger däri att missbruk av reglerna i dag inte vållar staten några kostnader.
Det är givet att en sådan vidsträckt delegation av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet som nu diskuterats kräver en hel del av advo- katerna. Man kan inte helt bortse från att det kan finnas risk för att det förtroende som på detta sätt skulle visas advokatkåren i enskilda fall kan missbrukas. Emellertid bör det då erinras om att man vid tillskapandet av rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd med två undantag inte föreskrev några begränsningar i fråga om arten av ärenden där advokat får bevilja rättshjälp. Under förarbetena uttalades. att den auk- torisation, som medlemskap i advokatsamfundet innebär, lick anses utgöra en tillräcklig garanti för att systemet inte missbrukades. Någon misstro mot advokaternas förmåga att i enlighet med lagens regler objektivt bedöma förutsättningarna för att bevilja rättshjälp antyds över huvud taget inte i departementschefens uttalanden. Departementschefen framhöll också att tyngdpunkten i intresseprövningen alltid — således även när rättshjälps- nämnd beviljar rättshjälp — måste ligga hos advokaten. När det gäller andra än advokater är riskerna för missbruk större. Biträdande jurist hos advokat står emellertid under advokatens tillsyn och bör därför — liksom eljest inom rättshjälpssystemet — kunna omfattas av samma regler som advokat.
En särskild fördel med den skisserade lösningen är enligt utredningens mening att den myndighetsprövning av rättshjälpsfrågan som skall ske om ärendet drar ut på tiden, dvs. drar större kostnader, kommer att bygga på
ett väsentligt bättre material än det som normalt sett föreligger, när ansökan om rättshjälp görs i ett ärendes initialskede, vilket är fallet enligt nuvarande ordning.
Den nu antydda ändrade funktionsfördelningen när det gäller beviljandet av allmän rättshjälp skulle enligt utredningens mening väsentligt reducera rättshjälpsnämndernas arbete. Enbart bortfallet av uppgiften att pröva an- sökningar om rättshjälp i familjerättsliga mål skulle innebära att antalet ärenden reducerades med ca 70 %. Även om ärendena är enkla innebär detta en betydande arbetslättnad. Det merarbete som vållas advokaterna — som ju under alla omständigheter måste upprätta ansökningarna om rätts- hjälp — synes försumbart. Härtill kommer en viss tidsvinst i fråga om ären- denas handläggning.
Mot de nyss antydda fördelarna måste vägas de förut berörda riskerna för missbruk men framför allt för en förskjutning av praxis, som innebär en uppmjukning av de förutsättningar som måste föreligga för att rättshjälp skall få beviljas. När det gäller de familjerättsliga målen kan man enligt utredningens mening helt bortse från dessa risker. För övriga fall kan riskerna inte helt nonchaleras men de måste vägas mot de fördelar den ändrade ordningen skulle innebära. Liksom enligt gällande ordning finns dessutom, om den skisserade myndighetsprövningen sätts in efter viss tids arbete av advokaten — en viss spärr. Genom en lämplig begränsning av de ärendetyper i vilka advokaterna skulle ges ökad behörighet kan riskerna ytterligare min- skas. Som ytterligare garanti mot missbruk kan föreskrivas att advokat som uppenbart missbrukat sin behörighet kan berövas sin ersättning.
Utredningen har i det föregående påpekat att rådgivningssystemet har vissa brister och att många ärenden, som borde kunna klaras av inom råd- givningsinstitutets ram, f. n. måste utvecklas till ärenden med allmän rätts- hjälp. Den lösning som ligger närmast till hands för att komma till rätta med detta problem är givetvis att förlänga rådgivningstiden och höja råd- givningsavgiften. Frågan är emellertid inte så lätt att lösa. I synnerhet ger en höjning av avgiften anledning till betänkligheter. Hur man än löser frågan — se kapitel 7 — kommer det emellertid att finnas fall som ligger på gränsen mellan vad som klaras av inom rådgivningens ram och vad som som måste utvecklas till ett ärende där allmän rättshjälp beviljas. Den här förut skis- serade ordningen där advokaten ges möjlighet att själv pröva rättshjälps— frågan och arbeta på ärendet ett begränsat antal timmar synes väl lämpad inte minst för dessa fall.
Frågan om rättshjälp för en person skall beviljas kan ibland uppkomma först sedan talan väckts eller målet eller ärendet eljest anhängiggiorts. Beslut om allmän rättshjälp meddelas i sådana fall f. n. av rättshjälpsnämnd. Enligt vad utredningen har inhämtat har det förekommit att denna ordning lett till att avgörandet av själva sakfrågan måste uppskjutas i avbidan på att rättshjälpsfrågan prövats. Detta kan inte anses tillfredsställande. Av prak- tiska skäl bör allmänna domstolar i viss utsträckning kunna anförtros att pröva rättshjälpsfrågan i sådana fall som nu avses.
Enligt nuvarande ordning avgör rättshjälpsnämnden även frågor som kan uppkomma under ett rättshjälpsärendes handläggning vid domstol eller an- nan myndighet. Detta gäller t. ex. substitution och byte samt entledigande i annat fall av biträde. Likaså prövar rättshjälpsnämnden alltid frågan om
upphörande av allmän rättshjälp. Även i sådana situationer som nu avses kan det förekomma att ärendet försenas och fördyras till följd av den rådande ordningen. Sådana olägenheter kan undvikas, om den handläggande myn- digheten får avgöra dessa frågor. I vart fall allmänna domstolar bör kunna anförtros dessa uppgifter. Det kan också ifrågasättas, om inte förvaltnings- domstolar och vissa förvaltningsmyndigheter med domstolsliknande funk- tioner, t. ex. arrende- och hyresnämnder och överexekutor, bör kunna an- förtros motsvarande prövning.
Det hittills anförda har gällt allmän rättshjälp. I debatten har fråga väckts om inte ändringar kan göras också i fråga om förordnande av offentligt biträde. Bl. a. har föreslagits att man i utlänningsärenden och andra ärenden som räknas upp i 41% RHL bör överlämna åt den myndighet som hand- lägger ärendet att även pröva frågan om biträde behövs och förordna biträde. Även i dessa fall kan nuvarande ordning medföra att avgörandet av hu- vudfrågan fördröjs. Det främsta skälet för att prövningen av frågor om be- viljande av rättshjälp genom offentligt biträde har lagts på rättshjälpsnämnd torde ha varit att det ansågs föreligga risk för skiftande och oenhetlig till- lämpning och svårighet att kontrollera kostnadsutvecklingen om prövningen anförtroddes en stor mängd förvaltningsmyndigheter. Även överprövningen av besluten skulle komma att fördelas på flera myndigheter. Det kunde också anföras principiella skäl mot att lägga prövningen av biträdesbehovet på den myndighet som hade att besluta i det bakomliggande ärendet.
I det statistiska material som utredningen införskaffat ingår även en un- dersökning av i vilken utsträckning rättshjälpsnämnderna avvikit från ytt- rande som den handläggande myndigheten avgett i frågan om offentligt biträde skall förordnas eller inte. Undersökningen visar att avvikelser har skett i 1,3 % av fallen. Farhågorna för en skiftande praxis torde därför inte behöva vara så starka. Vidare har det visat sig att kostnaderna i ärendena sällan uppgår till mera betydande belopp.
En mycket stor grupp av hithörande ärenden är sådana som gäller ut- länningar. Det kan diskuteras om det inte kan läggas på den handläggande myndigheten, dvs. i regel invandrarverket, att pröva frågan om förordnande av offentligt biträde. Även när det gäller andra ärenden, där den som avses med den aktuella åtgärden är berövad friheten är en sådan ordning inte otänkbar. Emellertid talar framför allt principiella skäl för att beslutande- rätten i fråga om offentligt biträde i nu avsedda fall ligger hos ett i förhållande till myndigheten fristående organ. Av denna anledning bör nuvarande ord— ning i fråga om förfarandet vid förordnande av offentligt biträde behållas.
6.3.2. Arvodesprövningen
Som främsta skäl för att arvodesprövningen skulle handhas av rättshjälps- nämnd i alla andra rättshjälpsärenden än sådana som handläggs vid allmän domstol och vissa andra domstolar åberopades under förarbetena till RHL önskemålet om att uppnå en effektiv och enhetlig kostnadskontroll. Hur har då utvecklingen blivit? Har man fått stöd för antagandet att rättshjälps- nämnderna utövar den mest effektiva kostnadskontrollen i nu avsedda fall? Vid besvarandet av denna fråga bör man hålla i minnet att det under för- arbetena till RHL förutsattes att kostnadskontrollen i första hand skulle
uppnås genom att taxor fastställdes i det stora flertalet rättshjälpsärenden. Denna förutsättning har inte infriats. Taxor har fastställts i mycket begränsad omfattning, nämligen bara i vissa brottmål och i vissa mål om gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Emellertid har de timkostnadsnormer som ingår i resp. taxa kommit att få betydelse långt utanför det område som de från början var avsedda för. Efter principavgöranden av besvärsnämnden för rättshjälpen tillämpas timkostnadsnormerna numera i princip inom hela rättshjälpsområdet. Därigenom har i praktiken enhetliga normer skapats för ett moment i arvodesprövningen.
Frågan om rättshjälpsnämnderna är bäst ägnade att utöva en så beskaffad kostnadskontroll eller om det är lämpligare att denna sker hos annan myn- dighet är att betrakta från något olika utgångspunkter beroende på hur hand- läggningen av det aktuella rättshjälpsärendet sker.
Om man först ser till det fallet att rättshjälpsärendet handläggs hos för- valtningsdomstol synes den handläggande myndigheten ha minst lika goda möjligheter som rättshjälpsnämnderna att utöva en effektiv kostnadskon- troll. Domstolen har i samband med målets eller ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande och kan också bäst bedöma om en utredning som åberopats varit nödvändig eller ej. Detta torde återspegla sig i de ytt- randen som domstolarna är skyldiga att avge till rättshjälpsnämnderna i arvodesfrågan. Det är ytterst sällsynt att rättshjälpsnämnderna avviker från den bedömning som domstolen gjort.
En garanti för effektivitet i rättshjälpsnämndernas kostnadskontroll borde ligga i rättshjälpsnämndernas sammansättning med två advokater, två med- borgarrepresentanter och en ordförande som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Det stora flertalet kostnadsräkningar prövas emellertid av tjän- stemän på rättshjälpsnämndernas kanslier. Vid de studiebesök som utred- ningen har gjort, har inhämtats att handläggarna anser att det är mycket svårt att av kostnadsräkningen och det övriga skriftliga material som till äventyrs föreligger få någon klar bild av hur mycket arbete och vilken ut- redning som krävts i ett ärende. Prövningen leder därför i de allra flesta fall till att man godtar den handläggande myndighetens yttrande och att det begärda arvodet fastställs. Inte heller i de fall där arvodesprövningen hänskjuts till rättshjälpsnämnden som sådan händer det särskilt ofta att nedsättning sker av begärda arvoden.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser utredningen att den nuvarande ordningen att rättshjälpsnämnd skall pröva biträdesersättning och annan ersättning i mål eller ärenden som handläggs hos förvaltningsdomstol. in- nebär en onödig byråkratisk omgång som med fördel bör kunna avvaras. ] föregående avsnitt (6.3.1) har utredningen ifrågasatt om inte också arrende- och hyresnämnder samt överexekutor borde kunna anförtros att handlägga vissa rättshjälpsfrågor. Utredningen anser att dessa förvaltningsmyndigheter också bör kunna ha hand om arvodesprövningen. Vad som sagts tidigare om förekomsten av avvikelse från myndighets yttrande över kostnadsräk- ningar har avseende även på dessa myndigheter.
Ett något annorlunda synsätt kan anläggas i fråga om arvodesprövningen i andra fall. Här avses alltså både sådana rättshjälpsärenden som handläggs vid annan statlig förvaltningsmyndighet än de ovan nämnda eller vid kom- munal myndighet eller annat icke-statligt organ och sådana rättshjälps-
ärenden där någon handläggning vid myndighet över huvud taget inte blir aktuell.
Flertalet andra statliga förvaltningsmyndigheter än de förut berörda har i regel ringa eller ingen erfarenhet av att pröva arvodesfrågor, eftersom rätts- hjälpsärenden hos dessa myndigheter förekommer i ringa utsträckning. Det- ta gäller i ännu högre grad kommunala organ. Beträffande dessa skulle det dessutom möta särskilda svårigheter att reglera deras verksamhet på detta område. Man torde alltså i sådana fall knappast kunna påstå att myn- digheten har lika stora eller bättre förutsättningar än rättshjälpsnämnden att pröva här aktuella frågor. När det gäller rättshjälpsärenden som handläggs helt utomprocessuellt är det mest naturligt att rättshjälpsnämnden har hand om arvodesprövningen.
Om rättshjälpsnämnderna befrias från uppgiften att verkställa arvodes- prövning i vissa rättshjälpsärenden bör de om möjligt också avlastas upp- giften att göra Slutreglering och Slutavräkning i dessa ärenden. Rutinerna vid slutregleringar och slutavräkningar har enligt utredningens mening blivit onödigt komplicerade och avsevärda förenklingar borde kunna åstadkom- mas. Det bör undersökas om det inte är möjligt att den myndighet som tar ställning till ersättningsfrågorna också utanordnar ersättningen. I sam- band med att ersättningen första gången fastställs bör avräkning kunna ske av det belopp som advokaten uppburit i rättshjälpsavgift. Fastställandet av rättshjälpsavgiften bör kunna ske i samband med att biträdesersättningen fastställs. Utredningen återkommer till dessa frågor längre fram.
6.4. Sammanfattning och slutsatser
Utredningens överväganden i föregående avsnitt leder fram till att en viss omfördelning av myndighetsfunktionerna inom rättshjälpssystemet bör övervägas. Rätten att bevilja allmän rättshjälp bör sålunda kunna flyttas över på den advokat som den rättssökande anlitat i betydligt större ut- sträckning än som nu är möjligt.
Ett sätt att ge advokaterna större behörighet när det gäller att hantera rättshjälpsärenden är att förlänga rådgivningstiden. En sådan åtgärd torde vara ägnad att avlasta rättshjälpsnämnderna en hel del enklare ärenden där nu upprättandet av rättshjälpsansökan och förfarandet vid rättshjälpsnämnd upptar en mycket stor del av ärendets hantering.
I nästan 70 % av rättshjälpsärendena innebär rättshjälpsnämndens pröv- ning i realiteten endast ett enkelt konstaterande av en tjänsteman vid nämn- dens kansli att ansökan om rättshjälp skall bifallas och fastställande av kost- nadsbidrag. Detta är fallet i rättshjälpsärenden som avser mål om äkten- skapsskillnad och vissa andra familjerättsmål. I dessa fall bör enligt ut- redningens mening advokat få bevilja rättshjälp och slutföra ärendet utan att rättshjälpsnämnd behöver kopplas in för att pröva rättshjälpsfrågan.
Även när det gäller vissa andra rättshjälpsärenden bör övervägas att ge advokat rätt att bevilja rättshjälp. Här bör dock en viss kontroll äga rum av advokaternas hanterande av rättshjälpsfrågan genom att frågan om fortsatt rättshjälp sedan viss tid förflutit underställs rättshjälpsnämnds prövning. Har ärendet i ett sådant fall anhängiggjorts vid allmän domsol, bör kontrollen
dock ankomma på domstolen.
I fråga om sådana rättshjälpsärenden som kräver en mera ingående be- dömning av om rättshjälp skall beviljas eller ej bör avgörandet alltjämt ligga hos rättshjälpsnämnd.
Prövning av rättshjälpsnämnd kan också bli aktuell om advokat inte vill bevilja rättshjälp och om den rättssökande anlitat annan än jurist vid ad- vokatbyrå.
Utredningen har också kommit fram till att en viss omfördelning av myn- dighetsfunktionerna är påkallad mellan rättshjälpsnämnderna och de myn- digheter som handlägger själva målet eller ärendet. Rättshjälp bör sålunda i viss utsträckning kunna beviljas av allmän domstol, om frågan härom uppkommer först sedan talan väckts eller ärendet på annat sätt anhängig- gjorts. Även frågor om substitution och byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp bör i vissa fall få avgöras av den handläggande myndigheten.
När det gäller arvodesprövningen finns anledning att följa anvisningen i direktiven om att en omfördelning bör ske i fråga om myndighetsfunk- tionerna så att avgörandet i vidgad utsträckning överlåts på den handläg- gande myndigheten. Förutom allmänna domstolar och vissa därmed jäm- ställda domstolar bör även förvaltningsdomstolar och vissa andra statliga förvaltningsmyndigheter kunna anförtros att pröva också arvodesfrågan i de mål eller ärenden som de i övrigt handlagt. I andra fall bör däremot rättshjälpsnämnden pröva arvodesfrågorna även i fortsättningen.
När det gäller fördelningen av uppgifter mellan olika myndigheter som berörs av rättshjälpssystemet har den bedömningen gjorts att uppgifter som kräver särskilda kunskaper om systemet i princip inte bör åläggas myn- digheter som endast sällan skulle få att handlägga sådana uppgifter. Endast om praktiska skäl talar för det bör en sådan myndighet anförtros att bevilja rättshjälp och avgöra ersättningsfrågor. En ordning som skulle innebära att även myndigheter med ett fåtal rättshjälpsärenden per år skulle få fatta beslut inom rättshjälpssystemet synes inte vara rationell och befordrar inte heller en jämn rättspraxis. Därtill kommer att det för centralmyndigheten för rättshjälpen skulle försvåra kontrollen över systemet, om onödigt många myndigheter blandas in.
En ändrad funktionsfördelning inom rättshjälpssystemet i enlighet med vad som nyss skisserats innebär enligt utredningens mening en bortrensning av sådana led i förfarandet som kan uppfattas enbart som uttryck för en onödig och dyrbar byråkrati. Förfarandet blir därmed enklare, effektiviteten i rättshjälpssystemet ökas och kostnaderna blir lägre.
Den antydda ordningen innebär inte att rättshjälpsnämnderna blir över- flödiga. Organisationen bör emellertid kunna skäras ned. I fortsättningen bör rättshjälpsnämndens kapacitet enligt utredningens mening tas i anspråk en- dast för mera kvalificerade uppgifter såsom att pröva sådana fall, där det verkligen är av vikt att en enhetlig bedömning görs och att vaka över att kostnaderna för rättshjälpen i stort inte sväller ut alltför mycket. Utredningen återkommer till organisationsfrågan i kapitel 21.
V Rådgivning och förlängd rådgivning
7. Förutsättningarna för rådgivning och förlängd rådgivning
7.1. Nuvarande ordning
Bestämmelser om rådgivning finns i 46—48 ;"; RHL. Med rådgivning förstås kortare rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet. I princip lämnas rådgivning i alla slags rättsliga angelägenheter. Undantagna är emellertid angelägenhet som avser upprättande av självdeklaration och angelägenheter i vissa ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Till de senare hör ärende om förrättande av bo- uppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivningsärende enligt jorda- balken. registerärende enligt sjölagen, båtregisterärende enligt båtregistre- ringslagen, fastighetsdeklaration samt mål eller ärende angående fastighets- taxering.
Rådgivning enligt rättshjälpslagen kan lämnas åt alla oavsett om annan rättshjälpsform står öppen. Rådgivning kan också meddelas alla fysiska och juridiska personer oberoende av deras inkomst och förmögenhetsförhållart- den.
Rådgivning sker mot en indexreglerad avgift. Enligt 47; första stycket RHL motsvarar avgiften en etthundratjugofemtedel av basbeloppet för ok- tober månad året innan rådgivningen lämnas, jämnad till närmast lägre tiotal kr. Under år 1977 är avgiften 80 kr. Avgiften är lika stor som grund— avgiften vid allmän rättshjälp. Liksom grundavgiften kan rådgivningsav- giften sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Rådgivning meddelas av advokat utan beslut av rättshjälpsnämnd. Ad- vokaten bestämmer om rådgivningsavgiften skall sättas ned eller efterges. Rättshjälpsnämnden skall årligen före den 1 februari av advokatbyrån un- derrättas om det antal rådgivningar som under föregående år har meddelats vid byrån. Rådgivningsavgiften utgör hela ersättningen till den som lämnar rådgivning. Normalt erhåller advokaten sin ersättning genom att han uppbär avgiften av sökanden. Har avgiften satts ned eller eftergetts får advokaten hos rättshjälpsnämnden göra framställning om ersättning av allmänna me- del. Sådan framställning skall dock göras bara när rättshjälpsärendet har slutförts med rådgivningen. Har rådgivningen följts av allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden, äger advokaten hos domstolen eller rätts- hjälpsnämnden sedermera erhålla ersättning av allmänna medel för hela uppdraget, således även den del som omfattas av rådgivningen. Lämnas efter rådgivning allmän rättshjälp, skall enligt 47 ä' andra stycket RHL kost- naden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen.
Den sökande får härvid räkna sig erlagd rådgivningsavgift till godo såsom betalning på kostnadsbidrag.
7.2. DON:s PM och remissyttrandena 7.2.1 DON:s PM
1 promemorian framhölls att rådgivningstidens längd blir beroende av den ersättning som utgår i ärendet. Med den ersättning om 60 kr. som gällde vid tiden för promemorians upprättande hade det förutsatts att rådgivningen tog 20—25 minuter i anspråk. Enligt DON:s beräkningar medgav en råd- givningsavgift om 60 kr. högst en genomsnittlig rådgivningstid om 20 mi— nuter. Gjorda undersökningar tydde emellertid på att ett rådgivningsärende igenomsnitt tog omkring 30 minuter. Det kunde därför antas att ersättningen för en rådgivning inte täckte kostnaden.
Det upplystes i promemorian att man från advokathåll hade framhållit att tiden för en rådgivning vanligen inte medgav någon åtgärd såsom att upprätta en handling eller liknande. Enligt DON:s mening kunde detta leda till att man även i många enkla ärenden sökte allmän rättshjälp. Det konsta- terades att det skulle vara en fördel om vissa enkla ärenden om allmän rättshjälp kunde handläggas såsom rådgivningsärenden. Målet borde därvid i första hand vara att den genomsnittliga tiden för en rådgivning anpassades så att flertalet enklare juridiska förfrågningar och vissa därmed jämförliga åtgärder rymdes inom rådgivningens ram. Enligt promemorian borde vidare undersökas om rådgivningsinstitutet kunde utvidgas på sådant sätt att an- talet ärenden vid rättshjälpsnämnderna kunde minskas.
Rådgivningsinstitutets förhållande till andra rättshjälpsformer, främst till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, ansågs i promemorian vara av stor vikt när en utvidgning övervägdes. Enligt DON:s uppfattning måste en utvidgning av rådgivningstiden till 30 minuter anses utgöra ett minimum. Om flertalet enklare förfrågningari rättsliga angelägenheter skulle kunna rymmas inom ramen för rådgivningsinstitutet torde det fordras att den ersättningsgilla tiden ökades till 35—40 minuter. Inom en sådan tidrymd torde även vissa enklare handlingar kunna upprättas. Om basbeloppsan- knytningen såvitt gäller ersättningen vid rådgivning behölls skulle i sådant fall ersättningen under år 1975 utgöra 100 eller 120 kr.vilka belopp utgjorde en åttiondedel resp. en sjuttiondedel av basbeloppet för oktober månad fö- regående år, jämnad till närmast lägre tiotal kr.
Olägenheterna med rådgivningsinstitutet borde enligt DON:s mening till en viss del kunna övervinnas genom att rådgivningsavgiften och ersätt- ningen fören rådgivning höjdes till förslagsvis 100 eller 120 kr. Möjligheterna till nedsättning och eftergift borde utnyttjas så att den kategori som fått avgiften nedsatt eller eftergiven inte behövde erlägga någon avgift eller i vart fall inte större avgift. DON ifrågasatte emellertid om inte en avgift om 100 eller 120 kr.var för hög. Rådgivningsinstitutet skulle vid en sådan avgift förlora en del av sitt reklamvärde. Ett av syftena med institutet var att om möjligt undanröja allmänhetens obenägenhet att anlita kvalificerad juridisk hjälp. En höjd rådgivningsavgift kunde motverka detta syfte. De ingrepp i kostnadsbidragssystemet, som krävdes om man önskade behålla
sambandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp, var ytterligare ett skäl mot en ändring. Skulle man subventionera en höjd rådgivningsersättning och behålla den dåvarande avgiften på 60 kr. krävdes speciella regler med hänsyn till uppkommande tröskeleffekter. Därigenom skulle de enkla reg- lerna för rådgivning kompliceras.
7.2.2. Remissyttrandena
Det stora flertalet remissinstanser ansåg att rådgivningsinstitutet måste re- videras.
Göta hovrätt delade DON:s uppfattning att rådgivningstiden var alltför kort. En förlängning av tiden var angelägen inte minst med hänsyn till lagstiftningen om rättegång i tvistemål som rör mindre värden. Hovrätten ansåg inte att man i samband med översynen av rådgivningsinstitutet borde ha som syfte att nedbringa antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna. Detta syntes inte kunna ske utan kostnadsökningar på andra områden. En möj- lighet att utvidga ramen för rådgivning var att höja avgiften och ersättningen till dem som lämnat rådgivning till exempelvis 100 kr.
Med hänsyn till den struktur som rådgivningsverksamheten dittills fak- tiskt hade fått borde man enligt kammarrätten i Göteborg överväga, om inte uppgiften uteslutande borde läggas på de allmänna advokatbyråerna. I så fall skulle dessa få tillgodogöra sig särskild ersättning från staten för den del av kostnaderna som inte täcktes av avgifter.
Rättshjälpsnämnden i Stockholm ansåg att om de rådande olägenheterna väsentligen skulle minskas borde den tid en rådgivning fick ta inte sättas under 60 minuter.
Rättshjälpsnämnden iJönköping presenterade ett uppslag om en utvidgad rådgivning genom en tilläggsavgift. Erforderliga bestämmelser om denna skulle emellertid enligt nämnden komplicera systemet istället för att förenkla det. Nämnden ansåg därför att rådgivningsavgiften och ersättningen borde räknas upp till något högre belopp. Det var tveksamt om det kunde sättas så högt som 100 kr. med dåvarande basbelopp.
Enligt rättshjälpsnämnden i Göteborg var det angeläget att det stora antalet mindre tidskrävande och mindre komplicerade ärenden som i dag belastar rättshjälpsnämnderna styrdes över till att bli angelägenheter för endast den rättssökande och dennes biträde. En avlastning av arbetsbördan för rätts- hjälpsnämnderna skulle kunna minska deras behov av personal eller ge utrymme för uppgifter av annan art. En stor del av nämndernas verksamhet består i dag tyvärr av att formellt handlägga en mängd från rättshjälpslagens synpunkt okomplicerade och självklara ärenden. Mot denna bakgrund ansågs det angeläget att utvidga rådgivningsinstitutet så att inom detta rymdes möjlighet till mer omfattande och kvalificerad rådgivning mot en fast avgift. Det föreföll rimligt att direkt till rådgivningsinstitutet knyta en utvidgad rätt för biträdet att utan beslut av rättshjälpsnämnd meddela allmän rätts- hjälp. En sådan möjlighet skulle skapa förutsättningar för en smidig övergång till fortsatt handläggning och samtidigt ge biträdet en rejäl chans att själv klara av en mängd mindre tidskrävande ärenden.
Rättshjälpsnämnden i Sundsvall ansåg att man genom en måttlig för- längning av rådgivningstiden borde kunna skapa bättre förutsättningar för
meddelande av den rättshjälp som institutet var ämnat för. Avgiften borde kunna sättas upp emot 100 kr. Också socialstvrelsen fann att en utökad tid för rådgivning var välmotiverad. Uppenbarligen förelåg hos allmänheten ett stort behov av sakkunnig juridisk rådgivning. Den enskildes rätt skulle på ett bättre sätt kunna tillvaratas med ett ökat tidutrymme. Enligt styrelsens uppfattning vore det emellertid olyckligt om härigenom kostnaderna för den enskilde skulle stiga på ett alltför drastiskt sätt. Det fanns därför an- ledning att överväga ett system byggt på en viss subventionering av råd- givningskostnaderna, i varje fall för låg- och normalinkomsttagare.
Uppfattningen att den tid som står till buds för rådgivning är för kort delades också av kommunförbundet. Beträffande avgiftsfrågan framhöll för- bundet att rådgivande verksamhet sedan lång tid tillbaka har skett också genom socialvårdens försorg. Denna rådgivning som har getts såväl indi- viduellt som till allmänheten hade omfattat och omfattade fortfarande för- utom råd i sociala frågor även råd och upplysningar i bl. a. familjerättsliga spörsmål. Allt flera kommuner hade vidare börjat engagera sig i upplysnings- och rådgivningsverksamhet i olika konsumentfrågor, däribland även frågor rörande reklamation och tvister. Den av kommunerna bedrivna verksam- heten var avgiftsfri för dem som anlitade tjänsterna. Förbundet ansåg därför att det fanns skäl som talade för att även den enligt rättshjälpslagen lämnade juridiska rådgivningen som meddelas utan beslut av rättshjälpsnämnd borde vara kostnadsfri för enskilda personer som anlitade denna rättshjälpsform.
Advokatsamfundet vitsordade att den främsta anledningen till rådgivnings- institutets ringa utnyttjande var att tiden var alldeles för kort tilltagen för att den rättssökande skulle hinna lägga fram sin sak och biträdet hinna sätta sig in i densamma, ge råd eller sätta upp en handling eller vidta någon annan åtgärd.
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anmärkte att den praxis som har utbildats vid rättshjälpsmyndigheterna innebär att stora krav ställs på advokaterna i fråga om vad de skall hinna med inom en rådgivning. Föreningen ville förorda en närmare undersökning av ett dubbelt rådgiv- ningsinstitut, innebärande vanlig rådgivning för 60 kr. resp. en förlängd råd- givning för 90 kr. Det skulle få ankomma på biträdet att bedöma om ärendet krävde en förlängd rådgivning. SACO/SR anförde liknande synpunkter.
TCO underströk att det förelåg en uppenbar risk för att en höjning av rådgivningsavgiften skulle omintetgöra möjligheten för mindre bemedlade att tillvarata sina rättsliga intressen.
7.3. Tillämpningen av rådgivningsinstitutet
Som framgår av direktiven uppgick antalet rådgivningar under budgetåret 1973/74 till omkring 25000. Ersättning för nedsatt eller eftergiven råd- givningsavgift begärdes för samma budgetår i omkring 12 300 fall. Av de 25000 rådgivningsärendena svarade de allmänna advokatbyråerna för ca 16500 eller 66 %.
Av de statistikuppgifter som lämnats av rättshjälpsnämnderna framgår att antalet rådgivningar under 1975 uppgick till 29015 och under 1976 till 27 741. Avgiften hade under 1976 nedsatts eller eftergetts i 16 232 fall eller 58,5 %.
I DON:s PM (Bilaga D) redovisas en enkät till ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer genom vilken enkät DON undersökt inställningen till rätts- hjälpsformen rådgivning. Av enkäten framgår att 40 % av byråerna inte alls meddelade någon rådgivning enligt RHL under första halvåret 1974, att 47,8 % lämnade 1—30 rådgivningar och bara 12,6 % mer än 30 rådgiv- ningar. Bland orsakerna till den ringa förekomsten av rådgivning anges att rådgivning inte efterfrågas, att den inte kan hållas inom den förutsatta tiden 20—25 minuter samt att den är olönsam.
Vid de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för all- männa och enskilda advokatbyråer (2.2) anfördes bl. a. följande synpunkter på rådgivningsinstitutet.
Rådgivning begärs av alla kategorier av människor, inte bara av sådana som är berättigade till rättshjälp utan även en del högre inkomsttagare. Däremot är det inte vanligt att juridiska personer söker rådgivning. Någon gång kan det dock hända att t. ex. en bostadsrättsförening eller en stiftelse vill ha råd. Hemmafruar utgör en stor kategori av rådgivningssökande. Dessa jämte pensionärer, studerande och arbetslösa får ofta rådgivningsavgiften nedsatt eller efterskänkt.
Rådgivning förekommer i många olika slag av ärenden. Vanligast är äktenskaps- skillnad och därmed sammanhängande frågor, t. ex. frågor om underhåll, vårdnad och umgängesrätt samt bodelning. Andra ämnen för rådgivning är äktenskapsförord, arv och testamente samt problem som har samband med sammanlevnad utan äk- tenskap. Hyresfrågor är också vanliga liksom köp och försäljning av fast och lös egendom. Vidare begärs rådgivning i skattefrågor. Vissa arbetsrättsliga problem rö- rande oorganiserade arbetstagare har också kommit upp. Det förekommer att råd- givning begärs beträffande fiskeavtal, muntliga arrendeavtal, nyttjanderättsavtal och servitutsavtal. Slutligen kan nämnas vissa typer av ärenden som enligt rättshjälps- nämndernas och besvärsnämndens praxis skall klaras av inom ramen för rådgivning, (. ex. ansökan om skiftesman, ärenden enligt byggnadslagstiftningen eller hälsovårds- Iagstiftningen. körkortsärenden. försäkringskasseärenden. socialvårdsärenden samt nådeärenden. I mål som kan komma att handläggas enligt den s.k. småmålslagen är dessutom möjligheten till advokathjälp i princip begränsad till rådgivning.
Rådgivningstiden 20 min. ansågs allmänt för knapp. Ungefär hälften av ärendena — i denna hälft ingår familjerättsärendena — ansågs dock böra kunna klaras av inom 25—30 min. Den andra hälften av ärendena tar längre tid. Folk har svårt att uttrycka klart vad de vill ha hjälp med. De som kommer för att få råd befinner sig ofta i en konfliktsituation och vill gärna redogöra för sin syn på saken. Det tar inte sällan 20 min. att klara ut vad det hela rör sig om. Sedan gäller det att få klienten att förstå rättsläget på det ifrågavarande området. Juristerna var överlag missnöjda med den service som de hann ge inom den utmätta rådgivningstiden. För att inte i onödan irritera klienten lät man därför inte sällan rådgivningen fortsätta längre än 20 min.
Beträffande rådgivningsavgiften var man på några håll tveksam till en eventuell höjning medan man på andra håll ansåg att man borde förlänga rådgivningstiden till en halv timme och ta ut en rådgivningsavgift på 100 kr. Flera av juristerna vid de advokatbyråer som utredningen besökte ifrågasatte om man inte borde ha en form av rådgivning som varade upp emot en timme. Inom denna tid skulle man hinna med att sätta upp ansökningar och andra handlingar av inte alltför invecklad beskaffenhet, ta kontakt med myndigheter och andra inrättningar samt vidta vissa andra enklare åtgärder. Enklare äktenskapsförord och testamenten borde t. ex. kunna klaras av inom en timme. För genomgång av gamla fastighetsrättsliga avtal ansågs det också att det skulle vara värdefullt att ha en timme till sitt förfogande liksom i vissa enklare förvaltningsärenden.
7.4. Överväganden och förslag
7.4.1. Allmänt om rådgivningsinstitutet
Grundtanken bakom rådgivningsinstitutet är att vem som helst skall kunna vända sig till advokat och få hjälp i nästan vilken rättslig angelägenhet som helst, som inte är av mera invecklad beskaffenhet. Rådgivningen sker mot en fast avgift som är indexreglerad. Avgiftens belopp har bestämts så att den skall vara överkomlig men samtidigt utgöra en viss spärr mot missbruk av möjligheten att få rådgivning. Avgiften utgör ersättning till rådgivaren. Om särskilda skäl i fråga om den rättssökandes ekonomiska förhållanden föranleder det, kan rådgivningsavgiften nedsättas eller efterges. Enligt förarbetena till RHL krävs inte någon mera ingående undersökning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden för att avgöra om nedsättning eller eftergift skall få ske, utan den rättssökandes uppgift att han saknar möjlighet att betala avgiften torde i regel kunna godtas. Om avgiften nedsätts eller efterges får rådgivaren ersättning av statsverket för vad som nedsatts eller eftergetts.
Rådgivning får alltså lämnas alla fysiska personer oavsett inkomst och alla juridiska personer. De enda undantagen som gäller från rätten att få rådgivning avser självdeklaration, bouppteckning, inskrivningsärenden, fas- tighetsdeklaration, ärenden om fastighetstaxering och registerärenden enligt sjölagen och båtregistreringslagen. Enligt 46 å andra meningen RHL får råd- givning nämligen inte avse sådana ärenden som omfattas av regeringens förordnande om undantag från rätten att få allmän rättshjälp 17?" RHK).
En ytterligare begränsning i rätten att få rådgivning ligger dock i det förhållandet att rådgivningen inte får ta mer än en viss tid i anspråk. Detta följer av att avgiften också utgör ersättning till den jurist som lämnar råd- givningen. Avgiften och ersättningen utgår f. n. med 80 kr.vilket med nu gällande timkostnadsnorm förtvistemål och ärenden, 215 kr., motsvarar ca 22 minuters arbete.
Frågan är då om grundtanken bakom rådgivningsinstitutet har kunnat för- verkligas. Till en början kan därvid konstateras att rådgivningen inte fått den användning som man räknade med under förarbetena till RHL. Råd- givning begärs sålunda bara i omkring 25000 fall mot beräknade 45000 per år. Den främsta anledningen till att rådgivning inte fått avsedd an- vändning torde vara den korta rådgivningstiden. Flertalet juridiska förfråg- ningar och därmed jämförliga åtgärder hinner inte slutföras inom rådgiv- ningstiden. Detta kan leda till att den rättssökande inte får den åsyftade rättshjälpen. Det kan också leda till att den advokat som meddelar råd- givningen åsamkas ekonomisk förlust i sin verksamhet. Detta beror på att rådgivningstiden inte sällan sträcks ut till omkring en halvtimme och att advokaten därvid inte får ersättning för den överstigande tiden. Som anförs i utredningens direktiv drabbar detta i första hand de allmänna advokat- byråerna, vilka svarar för två tredjedelar av alla rådgivningar enligt RHL. Men det minskar naturligtvis även de enskilda byråernas'benägenhet att meddela sådan rådgivning och därigenom allmänhetens möjligheter att få hjälp. Den begränsade rådgivningstiden leder naturligtvis också till att allmän rättshjälp nu begärs hos rättshjälpsnämnden i en hel del ärenden som är av sådan beskaffenhet att de borde kunna slutföras inom förhållandevis kort tid.
När det gäller att komma till rätta med de brister hos rådgivningsinstitutet som nyss påtalats kan man välja flera vägar. I direktiven pekas på möjligheten att ersätta de nuvarande instituten rådgivning och rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd med en ny form av rättshjälp men också på möjligheten att höja avgiften. I DON:s PM diskuteras en höjning av avgiften och er- sättningen till 100 kr. eller 120 kr., vilket med den timkostnadsnorm som tidigare gällde, 175 kr., motsvarade en rådgivningstid på 35 minuter resp. 40 minuter. Förhållandevis generösa regler om eftergift och nedsättning av rådgivningsavgiften borde gälla om avgiften höjdes på detta sätt. DON diskuterade emellertid också lösningar som gick ut på att rådgivningen skulle få vara betydligt längre tid — upp till en och en halv timme. Eftersom råd- givningsavgiften enligt DON knappast torde kunna sättas högre än 120 kr. måste i så fall en stor del av ersättningen till rådgivaren subventioneras. DON avvisade emellertid en sådan lösning (se DON:s PM 5. 27—28). En annan variant på ett system med subventionerad rådgivning som diskuterats går ut på att rådgivningen alltid får pågå 45 minuter och inte kosta den rättssökande mer än 75 kr. Ytterligare ett alternativ som framkastades under remissbehandlingen av DON:s PM är att ha två olika slag av rådgivning dels den vanliga rådgivningen och dels en mera kvalificerad rådgivning som får ges under något längre tid. Det har emellertid också från något håll ifrågasatts om man över huvud taget skall ha kvar ett rådgivningsinstitut av nuvarande typ inom rättshjälpens ram.
7.4.2. Fyller rådgivningsinstitutet någon funktion vid sidan av de andra rdd/i'å'gningsmöjligherer som _ linns?
Utredningen tar först upp frågan om man över huvud taget skall ha kvar en möjlighet att få rådgivning inom rättshjälpssystemet. lnnan ställning kan tas till denna fråga kan det Ennas anledning att något uppehålla sig vid vilka möjligheter som erbjuds allmänheten att erhålla råd och upp- lysningar genom andra kvalificerade organ än advokater. Därvid kan först erinras om den skyldighet att gå allmänheten till handa med upplysningar som föreligger för domstolar och andra statliga myndigheter enligt servi- cecirkuläret (19722406) till statsmyndigheterna. Enligt detta cirkulär skall myndighet på begäran lämna upplysningar från akter samt diarier, register och andra handlingar som är tillgängliga för allmänheten i den mån det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Myndighet skall också i övrigt i lämplig utsträckning gå allmänheten till handa med upplysningar i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Allmänheten kan så- lunda hos myndighet få upplysning om utgående förmåner av olika slag men också få hjälp med att upprätta ansökningar i skilda ämnen. Genom myndighets försorg införskaffas också viss utredning i olika angelägenheter. Service av nu nämnt slag ges exempelvis av försäkringskassorna.l Det finns också andra statliga myndigheter som är särskilt inriktade på att hjälpa all- mänheten med olika angelägenheter. En sådan myndighet är konsument- verket. Den rådgivnings- och upplysningsverksamhet som här beskrivits
ar .'. allmanhet. helt kostnadsfri. . .. . lSe SOU l976:53 För-
Aven landsting och kommuner bistår allmanheten med kostnadsfri råd- Säkringsrän och föl-Säk- givning i olika angelägenheter. Det kan här pekas på den familjerådgiv- ringsöverdomstol, s. ll8.
ningsverksamhet som bedrivs i landstingens regi. Familjerådgivning ges f. ö. även i kyrkans regi. Kommunernas socialkontor lämnar upplysningar i bl. a. barnavårdsfrågor och nykterhetsfrågor och bistår även allmänheten rent praktiskt, t. ex. när det gäller att upprätta avtal som rör vårdnad eller umgängesrätt med barn. Kommunernas jurister svarar på frågor rörande exempelvis byggnadsnämndsärenden och hälsovårdsnämndsärenden. Slut- ligen ges även i kommunens regi viss vägledning i konsumentfrågor.
Till den nu beskrivna kostnadsfria rådgivnings- och upplysningsverksam- heten kommer den serviceverksamhet som bed rivs av affärsbanker och spar- banker. Bankerna hjälper till med familjejuridik såsom äktenskapsförord. testamenten och bouppteckningar, affärsjuridik såsom köpekontrakt och bo- lagsbildningar samt skatteärenden. För hjälpen utgår ett arvode som ligger mellan 200 och 300 kr.i timmen. Mot en viss avgift lämnar även begrav- ningsföreningar och begravningsentreprenörer hjälp med bl. a. bouppteck- ningar, arvskiften och testamenten.
Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen — som ingalunda gör anspråk på att vara fullständig — finns det alltså ganska goda möjligheter för allmänheten att vända sig till olika myndigheter och inrättningar och få råd eller annan hjälp i olika angelägenheter. Denna hjälp är dessutom i vissa fall kostnadsfri. Frågan är om dessa möjligheter är tillräckliga för att tillgodose det behov av att fåjuridiskt biträde som otvivelaktigt föreligger i dagens komplicerade samhälle. Vid bedömningen härav bör enligt ut- redningens mening beaktas att det ofta är svårt för den rättssökande att veta vilken myndighet eller inrättning som hans aktuella problem kan sortera under. Innan han vet det kan han givetvis inte utnyttja den service som myndigheten eller inrättningen lämnar i förekommande fall. Även om den rättssökande vet vilken myndighet som kan komma att få ta ställning till hans problem eller som i övrigt sysslar med sådana frågor som har samband med detta är det inte säkert att han vill vända sig till myndigheten för rådfrågning. Det främsta skälet till en sådan inställning — som inte torde vara ovanlig — är att den rättssökande har svårt att betrakta den myndighet som skall ta ställning till exempelvis en begäran från den rättssökande på annat sätt än som en motpart.
Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det alltjämt finns ett klart behov hos allmänheten av att kunna vända sig till en advokat och få råd eller annan hjälp i enklare rättsliga angelägenheter. Ett rådgiv- ningsinstitut bör därför enligt utredningens åsikt finnas kvar i rättshjälps— systemet.
7.4.3. Vanlig rådgivning
Missnöjet med det nuvarande rådgivningsinstitutet har som framgått främst avsett den korta rådgivningstiden. Det bör därför undersökas om en för- längning av rådgivningstiden kan åstadkommas och hur detta i så fall kom- mer att inverka på storleken av rådgivningsavgiften och ersättningen till rådgivaren.
Vid de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för all- männa och enskilda advokatbyråer har framkommit att en stor del — enligt vissa jurister ca hälften — av de frågor, där rådgivning begärs bör kunna
klaras av inom en tid som ligger mellan 20 och 30 minuter. Detta är fallet med frågor inför en förestående skilsmässa, som dominerar rådgivnings- ärendena, och vissa frågor som rör förestående tvister av annat slag. Även andra typer av rättsliga spörsmål som inte kräver annan åtgärd än möjligen ett kortare telefonsamtal bör kunna klaras av inom denna tid.
För de ärenden som nu avses torde en förlängning av rådgivningstiden till en halvtimme vara tillräckligt. En halvtimmes arbete motsvarar med nuvarande timkostnadsnorm för tvistemål och ärenden ungefär 107 kr. Om rådgivningsavgiften med utgångspunkt härifrån fastställs till ett belopp om ca 100 kr., uppkommer emellertid frågan om en sådan avgift är acceptabel. Aven om det, liksom f. n., bör finnas möjligheter till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften för de ekonomiskt sämst ställda kan det göras gäl- lande att avgiften får en alltför återhållande effekt och därmed kan befaras leda till att många som verkligen behöver rådgivning aldrig kommer i åt- njutande av förmånen. Utredningen är medveten om risken för att en höj- ning av rådgivningsavgiften till 100 kr. kan få vissa negativa effekter. Följande argument talar emellertid för att en sådan höjning ändå genomförs.
Rådgivningstiden förlängs. Detta ger ökade möjligheter att ge kvalificerade råd. Antalet ärenden som kan klaras av inom den tid som den nuvarande avgiften medger är mycket litet.
Höjningen utgör — räknat med nu tillämpat basbelopp — bara 20 kr.
Avgiften kan nedsättas eller efterges. Denna möjlighet utnyttjas redan nu i ca 60 % av ärendena. [ de allra flesta fall efterges avgiften helt.
Om rådgivningstiden förlängs men avgiften behålls eller sätts lägre än f. n. innebär det en subvention även i de ärenden i vilka den sökande har råd att betala full avgift. Det är bättre att sätta avgiften högre och befria dem som har dålig ekonomi än att sätta avgiften lågt och därmed sub- ventionera dem som har god ekonomi.
Utredningens slutsats blir att avgiften bör bestämmas så att den i princip motsvarar vad en advokat är berättigad till för en halvtimmes arbete enligt timkostnadsnormen. Avgiften bör sättas i relation till basbeloppet. Den kan då lämpligen bestämmas till 1 % av basbeloppet jämnad till närmast lägre tiotal kronor.
Om avgiften höjs, ökar betydelsen av de regler som gäller för nedsättning och eftergift. Utredningen återkommer senare till frågan hur dessa regler bör utformas. En annan fråga som förtjänar att uppmärksammas är huruvida rådgivningsmöjligheten är tillräckligt känd bland den stora allmänheten och särskilt bland dem som har det sämst ställt. Utredningen anser att det är en uppgift för domstolsverket att tillse att informationsbehovet blir till- godosett.
Genom att förlänga rådgivningstiden till en halvtimme och fastställa råd- givningsavgiften till 1 ”n av basbeloppet bör man dels tillgodose en stor del av allmänhetens behov av hjälp i enklare juridiska angelägenheter och dels undvika att rådgivningen blir förlustbringande för rådgivaren. Utredningen föreslår därför ett rådgivningsinstitut av sådan utformning. Rådgivningen bör liksom f. n. stå öppen för alla fysiska personer, oavsett inkomstläge, och för alla juridiska personer.
7.4.4. Förlängd rådgivning
Som framgår av redogörelsen för överläggningarna med företrädare för all- männa och enskilda advokatbyråer förekommer det i ganska avsevärd ut- sträckning ärenden som inte är av mera invecklad beskaffenhet men som ändå kräver mera än en halvtimmes arbete för advokaten. För en stor del av dessa ärenden är emellertid en timmes arbete tillräckligt. Det kan röra sig om ärenden där det krävs att ansökan eller annan handling av enklare beskaffenhet upprättas. Det kan också hända att advokaten behöver ringa ett antal telefonsamtal till olika myndigheter eller andra inrättningar eller på annat sätt inhämta upplysningar för klientens räkning. ] andra fall kan de handlingar som den rättssökande fört med sig till advokaten vara så omfattande och invecklade att det krävs mera än en halvtimme att gå igenom dem. Gemensamt för de situationer som har beskrivits nu är att det inte sällan räcker med en timmes arbete för att klara av hela ärendet. F.n. måste i dessa fall ansökan om allmän rättshjälp göras till rättshjälpsnämnden och hela rättshjälpsmaskineriet kopplas in med påföljd att ärendet för det mesta tar längre tid än en timme.
Såväl under remissbehandlingen av DON:s PM som under de överlägg- ningar som utredningen har haft med olika företrädare för advokatkåren har sympatier uttalats för en ordning som innebär att advokat får lämna mera kvalificerad rådgivning än som kan ges inom ramen för ett sådant rådgivningsinstitut som beskrivits förut. Det finns därför anledning att un- dersöka närmare hur en sådan mera kvalificerad rådgivning skulle kunna tänkas utformad. Flera frågor uppställer sig därvid.
Den första frågan är hur lång tid en sådan mera kvalificerad rådgivning skall få vara. Räcker det med 45 minuter eller bör rådgivningen få pågå under en timme, eller skall man möjligen få hålla på ännu längre?
Vid övervägandet av frågan om rådgivningstidens längd måste även frå- gorna om rådgivningsavgift och ersättning till rådgivaren beaktas. Dessa frågor hänger samman med vem som skall få tillgång till den mera kva- lificerade eller förlängda rådgivningen.
Med stöd av vad som framkommit vid överläggningarna med advokater och biträdande jurister har utredningen kommit till den slutsatsen att en timme är den lämpligaste tiden för den kvalificerade rådgivningen som utredningen vill kalla förlängd rådgivning. Under en timme bör advokaten kunna klara av t. ex. enklare äktenskapsförord och testamenten. Också i sådana fall där en undersökning krävs om det lönar sig att starta en process eller att överklaga ett avgörande kan en timme ibland vara tillräckligt. l förvaltningsärenden krävs ofta inte mera än att en handling presteras av den rättssökande vare sig det är fråga om ansökan, besvär eller annan inlaga. Även sådana åtgärder bör inte sällan kunna klaras av inom en timme liksom genomgång av gamla arrendeavtal, nyttjanderättsavtal, servitutsavtal, fiske- rättsavtal o.d. Ett ärende kan också kräva visst studium av litteratur och rättspraxis som inte hinns med inom en halvtimme men väl inom en timme.
Frågan om avgiften för den förlängda rådgivningen och ersättningen till rådgivaren hänger som förut nämnts samman med vem som skall få tillgång till rådgivningsformen. Utredningen finner inte anledning att i sistnämnda fråga skilja mellan de olika rådgivningsformerna. Även förlängd rådgivning bör alltså stå öppen för fysiska personer oavsett inkomstläge och för alla juridiska personer.
En timmes arbete för advokat berättigar enligt nuvarande timkostnads- norm för tvistemål och ärenden till en ersättning av 215 kr. eller nästan exakt 2 % av det basbelopp som gäller nu. Frågan är då om avgiften skall sättas till sådant belopp att den täcker ersättningen till advokaten eller om man skall fastställa en lägre avgift och låta mellanskillnaden utgå av allmänna medel till rådgivaren. En sådan allmän rådgivningssubvention skulle med all säkerhet leda till en avsevärd ökning av statens kostnader för rättshjälpen. Eftersom den förlängda rådgivningen som ovan nämnts också bör stå öppen för personer i höga inkomstlägen och juridiska personer skulle subventionen även komma dessa till godo. Utredningen anser därför att man som ut- gångspunkt bör ha att avgiften utgår med sådant belopp att den också utgör ersättning för rådgivaren. Avgiften för förlängd rådgivning bör vara dubbelt så stor som avgiften för vanlig rådgivning.
Det är givet att en avgift som uppgår till omkring 200 kr. kan te sig avskräckande för många. Liksom i fråga om vanlig rådgivning bör det därför finnas möjlighet för de ekonomiskt sämst ställda att få avgiften nedsatt eller eventuellt efterskänkt. Utredningen återkommer till denna fråga i ka- pitel 8. Även i övrigt gäller för denna form av rådgivning detsamma som förut sagts om information rörande möjligheten till vanlig rådgivning.
7.4.5. Övriga frågor som har samband med rådgivning
Utredningen vill slutligen något beröra ett problem som kan uppkomma om ett ärende övergår från rådgivning till allmän rättshjälp eller från förlängd rådgivning till sådan rättshjälp. F.n. gäller enligt 47,5" andra stycket RHL att den rättssökande i sådant fall får tillgodoräkna sig erlagd rådgivningsavgift som betalning för kostnadsbidraget.
Eftersom det inte är ovanligt att ett rättshjälpsärende börjar som råd- givning linns det enligt utredningens mening anledning att ha kvar den ordningen att rådgivningsavgiften får avräknas från den avgift som skall utgå för rättshjälpen. Att ett ärende övergår från förlängd rådgivning till allmän rättshjälp bör däremot inträffa bara i undantagsfall. Om den advokat som den rättssökande anlitat, bedömer att ärendet tar längre tid än en timme bör förlängd rådgivning inte få lämnas. Har detta ändå skett bör den rätts- sökande dock få tillgodoräkna sig erlagd rådgivningsavgift.
En fråga som här inte alls har berörts är tillämpningsområdet för råd- givningen när det gäller massärenden. Utredningen återkommer till detta spörsmål i kapitel ll.
7.4.6. Sammanfattning
Sammanfattningsvis föreslår utredningen alltså följande i fråga om rådgiv- ning.
Om den rättssökandes behov av rättshjälp kan tillgodoses genom kortare rådgivning eller därmed jämförlig åtgärd lämnas rättshjälp genom rådgiv- ning. Rådgivning får lämnas under en halvtimme. Befinnes den rättsliga angelägenheten vara av sådan beskaffenhet att handling behöver upprättas eller annan åtgärd vidtas eller krävs av annan anledning längre tid än en halvtimme men bedöms en timme vara tillräcklig för att klara av ange-
lägenheten, lämnas rättshjälpen som förlängd rådgivning.
För rådgivning utgår en avgift som motsvarar % av basbeloppet. För för- längd rådgivning utgår dubbel rådgivningsavgift. Avgiften utgör också er- sättning till den advokat som lämnar rådgivningen. Möjlighet bör finnas att nedsätta eller efterge avgiften. Lämnas allmän rättshjälp efter det att rådgivning eller förlängd rådgivning meddelats bör avgiften tillgodoräknas vid betalning av rättshjälpsavgiften.
8. Rådgivningsavgifter
8.1. Nuvarande ordning
Som anfördes i avsnitt 7.1 sker rådgivning enligt 475 första stycket RHL mot en avgift som svarar mot l/lZSvdel av det basbelopp enligt lagen (19621381) om allmän försäkring som bestämts för oktober året innan rätts- hjälp begärs, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften är lika stor för alla oavsett deras ekonomiska förhållanden. Avgiften får dock sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Uppkommer fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift bör enligt förarbetena till RHL undersökningen av den rättssökandes ekonomis— ka förhållanden kunna göras mycket enkel (prop. l972:4, s. 345). I viss utsträckning bör en förklaring av den rättssökande att han saknar möjlighet att erlägga avgiften kunna godtas utan närmare undersökning av de eko- nomiska förhållandena. Domstolsverket har meddelat följande anvisningar för tillämpning av bestämmelsen i 47 s" första stycket RHL om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.
Avgift bör i första hand efterges när den rättssökande saknar inkomst, Så kan vara fallet i fråga om t.ex. hemmafruar, studerande eller den som är intagen på kriminalvårdsanstalt, annan anstalt e. l. Eftergift bör vidare kunna ske för rättssökande som. utöver folkpension, bara uppbär pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg till folkpension liksom för annan som har i huvudsak sådana ekonomiska villkor som angetts nu.
Avgift bör i allmänhet nedsättas till avgiftens halva belopp. Nedsättning bör inte komma i fråga om den rättssökandes ekonomiska förhållanden motsvarar en beräknad årsinkomst av omkring 25000 kr.
Frågan om eftergift eller nedsättning bör också påverkas av omständigheter som omfattande försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Även förmögenhetsin- nehav bör beaktas. Sålunda bör innehav av bankmedel. som överstiger 3000 kr, i regel utesluta eftergift och nedsättning av avgift.
Hänsyn tas ej i något fall till makes eller föräldrars ekonomiska förhållanden. Tillämpningen under år l976 av möjligheterna att nedsätta eller efterge rådgiv- ningsavgiften framgår av följande tabell.
Rättshjälpsnämnden i
Stock- Jön- Malmö Göte- Sunds- Umeå Samtliga holm köping borg vall
Antal meddelade rådgivningar” 9637 3552 3162 7945 1686 1 759 27 741 Därav fall där
avgiften satts ned eller eftergetts 6 952 1 3I6 1 883 4 217 1 073 791 16 232 (58,5 %)
” Ett antal advokatbyråer har med säkerhet underlåtit att rapportera. Framför allt siffrorna från Stockholm torde vara osäkra.
Antalet rådgivningar var 1975 29 015. Avgiften sattes ned eller eftergavs då i 17647 fall eller 60,8 %.
8.2. Överväganden och förslag
Utredningen har i avsnitt 7.4.3 föreslagit att avgiften för rådgivning skall bestämmas till 1 % av det basbelopp som gällde för oktober månad året innan rådgivning begärs. Avgiften jämnas till närmast lägre tiotal kronor. För förlängd rådgivning föreslår utredningen att dubbel rådgivningsavgift uttas (7.4.4).
I kapitel 7 framhöll utredningen att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet för de ekonomiskt sämst ställda att få rådgivningsavgiften nedsatt eller helt efterskänkt. I direktiven berörs inte frågan om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift uttryckligen. Däremot anmodas utredningen att utarbeta förslag till kontrollrutiner och klara riktlinjer för de fall då kost- nadsbidraget (rättshjälpsavgiften) bör nedsättas eller efterges.
När det gäller utformningen av reglerna om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften anser utredningen att följande riktlinjer bör kunna tillämpas.
Rådgivningsavgiften bör kunna efterskänkas helt om den rättssökandes beräknade årsinkomst understiger 2 basbelopp eller f. n. 20 800 kr. Utred- ningen återkommer i nästa kapitel till frågan om inkomstbegreppet vid be- räkning av årsinkomst.
Ligger inkomsten mellan 2 basbelopp och 21/2 basbelopp bör rådgiv— ningsavgiften kunna nedsättas till l/2 % av basbeloppet eller ca 50 kr. Detta motsvarar halva rådgivningsavgiften och 1/4 av avgiften för förlängd råd- givning.
Är inkomsten högre än 21/2 basbelopp men överstiger den inte 3 basbelopp bör avgiften sättas till 1 % av basbeloppet. Vid vanlig rådgivning blir det här alltså inte fråga om någon nedsättning medan det däremot vid förlängd rådgivning innebär en nedsättning av avgiften till hälften.
Ligger inkomsten mellan 3 och 3 1/2 basbelopp kan det bara bli fråga om nedsättning vid förlängd rådgivning. Avgiften bör då utgå med 1 l/2 % av basbeloppet eller omkring 150 kr. Full avgift även vid förlängd rådgivning
uttas när den beräknade årsinkomsten överstiger 31/2 basbelopp. Det nu anförda kan åskådliggöras med följande tabell.
_____________________—_
Basbelopp inkomst” Avgift % av bas- beloppet —2 —20 000 0 0 2—2 1/2 21 OOO—26000 50 1/2 21/2—3 27000—31000 100 1 Endast vid för- 3—3 1/2 32 000—36 000 150 I 1/2 längd rådgivning 3 1/2— 37 000— 200 2
” lnkomstbeloppen jämnade nedåt till jämna tusental kronor för att undvika att råd- givningsavgiften överstiger rättshjälpsavgiften i motsvarande inkomstlägen.
Vid beräkningen av den rättssökandes årsinkomst bör hänsyn tas till om han har en omfattande försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Är detta fallet bör den beräknade årsinkomsten kunna nedsättas med skäligt belopp innan den läggs till grund för vilken avgift som skall tas ut. Be- träffande försörjningsbörda bör man därvid kunna tillämpa samma regler som i övrigt gäller enligt RHL i detta hänseende, nämligen att årsinkomsten minskas med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer. Utredningen återkommer till denna fråga i kapitel ]0.
Liksom f. n. bör även förmögenhetsinnehav beaktas. Därvid bör dock en något generösare tillämpning än som nu föreskrivs kunna gälla. Sålunda bör exempelvis beträffande folkpensionärer hänsyn inte behöva tas till bank- medel som understiger 10 000 kr., vilket ungefär motsvarar ett basbelopp.
Inte heller bör hänsyn tas till makes eller föräldrars ekonomiska förhål- landen.
Frågan är då vad rådgivaren skall ha för underlag för beräkning av års- inkomsten. Enligt förarbetena till RHL bör undersökningen av den rätts- sökandes ekonomiska förhållanden kunna göras mycket enkel. [ viss ut- sträckning bör den rättssökandes egna uppgifter godtas utan närmare un- dersökning av de ekonomiska förhållandena.
Även utredningen är av den uppfattningen att förfarandet vid faststäl- landet av rådgivningsavgift bör göras så enkelt som möjligt. Den rättssö- kandes uppgifter om sina ekonomiska förhållanden bör sålunda kunna godtas om de inte framstår som osannolika. Det är dock tänkbart att situationer uppkommer, där rådgivaren anser att det finns anledning att kontrollera den rättssökandes uppgifter. Ett enkelt sätt att åstadkomma en sådan kontroll är att fråga efter den rättssökandes senaste försäkringsbesked. På detta anges dels hur stor sjukpenning per dag som skall utgå vid sjukdom och dels den sjukpenninggrundande inkomsten. Sjukpenningen utgör skattepliktig inkomst. Utredningen kommer i nästa kapitel att redovisa närmare hur sjukpenninggrundande inkomst beräknas. Uppger den rättssökande att han inte har annan inkomst än sjukpenning bör denna kunna tas till utgångs- punkt för bedömningen av om nedsättning eller eftergift av rådgivnings- avgiften skall ske. Uppger den rättssökande att han har inkomst men att
denna är betydligt lägre än som anges i försäkringsbeskedet bör han åläggas att styrka detta förhållande. Vägrar den rättssökande att medverka till att klarhet kan uppnås om hans ekonomiska förhållanden bör rådgivaren över- väga att också vägra honom nedsättning eller eftergift. Utredningen vill i detta sammanhang betona vikten av att den rättssökande informeras or- dentligt om möjligheterna till nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift.
Beslut om rådgivningsavgiftens storlek fattas av rådgivaren. Avgiften skall också betalas in till denne. Detta bör ske i samband med att rådgivningen ges. För vad som nedsatts eller eftergetts bör rådgivaren liksom f.n. få ersättning av allmänna medel.
Någon föreskrift i lag om när och hur nedsättning och eftergift av råd- givningsavgiften bör ske är enligt utredningens mening inte nödvändig. Det bör i stället liksom f. n. ankomma på domstolsverket att meddela när- mare anvisningar till stöd för tillämpningen. Därvid kan utredningens över- väganden i detta avsnitt tjäna till ledning.
VI Allmän rättshjälp — beviljandefrågor och frågor om tillämpningsområdet m.m.
9. Beviljande av allmän rättshjälp
9.1. Nuvarande ordning
Allmän rättshjälp lämnas dels utan beslut av rättshjälpsnämnd och dels efter sådant beslut.
9.1.1. Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd
Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får enligt 1655 första stycket RHL lämnas rättssökande som anlitar advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger maxi- mibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Enligt andra stycket sam- ma paragraf fullgörs skyldigheten att utge kostnadsbidrag genom att den rättssökande betalar biträdet dennes ersättning och svarar för övriga kost- nader för rättshjälpen.
Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, skall enligt 17 & första stycket RHL ersättning till biträde samt för bevisning och annan utredning bestämmas som om kostnaden skulle ha utgått av allmänna medel enligt RHL. Det innebär t. ex. att ersättning till biträde bestäms enligt de principer som anges i 22 &.
Enligt 17% andra stycket RHL fastställs ersättningen till biträdet i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostads- domstolen av domstolen. I annat fall, dvs. i utomprocessuella ärenden, för- valtningsärenden och ärenden inför skiljenämnd, skall ersättningen till bi- trädet fastställas av rättshjälpsnämnd, om den rättssökande eller biträdet begär det eller rättshjälpsnämnden självmant tar upp ersättningsfrågan till prövning.
Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden får inte lämnas, om den rättssökande är dödsbo och inte heller i angelägenhet rörande bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.
Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, skall den rättssökande få bevis om detta. På beviset skall anges det maximibelopp för den rättssökandes kostnadsbidrag, som biträdet har beräknat. Avser rätts- hjälpen mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet eller förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet snarast underrätta myndigheten eller skil- jenämnden om rättshjälpen. Myndigheten eller skiljenämnden skall göra anteckning därom i dagbok eller i akten eller på annat lämpligt ställe (8 &
RHK). Om den allmänna rättshjälpen inte avser mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen, skall biträdet anmäla ärendet till rättshjälpsnämnden senast under den kalendermånad som följer efter den då ärendet slutfördes. 1 anmälan skall anges ärendets diarienummer vid advokatbyrån, den rättssökandes namn och adress, vad rättshjälpen avsett och den ersättning som biträdet har debiterat den rätts- sökande. Föreskrifter härom finns i 10ä RHK.
9.1.2. Allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd
Beslut av rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp förutsätter enligt 18 & första stycket RHL ansökan av den rättssökande. Ansökan skall vara skriftlig samt innehålla uppgifter i de hänseenden som regeringen bestämmer. Be- stämmelser om vad ansökan skall innehålla har meddelats i 11 & RHK. Ansökan skall innehålla uppgift om den rättsliga angelägenhet som ansökan avser och, om det är möjligt, det värde som saken rör. Avser ansökan en rättslig angelägenhet som inte skall prövas eller på annat sätt behandlas i landet, skall detta anges. Av ansökan skall vidare framgå om rådgivning lämnats och om rådgivningsavgiften därvid satts ned eller eftergetts. Vill sökanden att biträde skall förordnas för honom, skall han uppge detta i ansökan. Kan den rättsliga angelägenheten antas bli prövad enligt små- målslagen eller avser ansökan bodelning med anledning av äktenskapsskill- nad eller boskillnad, skall också anges de särskilda skäl som åberopas till stöd för begäran om biträdesförordnande. Därutöver skall i ansökan lämnas uppgift om sökandens ekonomiska förhållanden enligt formulär som cen- tralmyndigheten fastställer. När dödsbo är sökande skall i stället genom bouppteckning eller på annat sätt tillförlitlig utredning lämnas om boets ekonomiska ställning. Är dödsbodelägares ekonomiska villkor av betydelse för prövningen av ansökan, skall ansökan innehålla de uppgifter som behövs i detta hänseende. Uppgifterna om de ekonomiska förhållandena skall läm- nas på heder och samvete.
Enligt förarbetena till RHL (prop. 197224 5. 326) kan det inte fordras av den som biträder en sökande att han skall göra någon närmare undersökning och kontroll av riktigheten av de uppgifter som sökanden lämnar om sina ekonomiska förhållanden. Inte heller uppställs något krav på att dessa upp- gifter bestyrks i särskild ordning. Den närmare undersökning och kontroll som kan vara påkallad förutsätts ske genom rättshjälpsnämndens försorg. En rättssökande som medvetet lämnar oriktiga uppgifter kan ådraga sig straffansvar för sitt förfarande och rättshjälpsnämnden bör enligt förarbetena, om den anser brottslig gärning föreligga, göra anmälan till åklagare eller polismyndighet. Rättshjälpslagen innehåller vidare i 34,5 en regel som in- nebär att rättshjälpen i allmänhet skall upphöra för den som i sin ansökan om allmän rättshjälp uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktiga uppgifter.
När ansökan kommit in till rättshjälpsnämnd, skall nämnden pröva om sökanden har rätt till allmän rättshjälp, dvs. för fysisk person att hans be- räknade årsinkomst inte överstiger den gräns som anges i 6 & RHL. Vidare skall nämnden, i fråga om sökandens person och ärendets beskaffenhet, kontrollera att inte sådant förhållande är för handen som utesluter att allmän
rättshjälp får lämnas (8 & RHL). Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas skall det maximibelopp som skall gälla för sökandens kostnadsbidrag fast- ställas.
Efter begäran av sökanden kan rättshjälpsnämnden förordna biträde för honom, om han inte kan tillvarata sin rätt själv eller genom någon som i tjänsteställning eller annars bistår honom. ] ärenden som kan antas bli prövade enligt den s.k. småmålslagen och i ärenden om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad gäller vissa begränsningar i rätten att få biträde. Biträde enligt RHL får inte förordnas, när biträde enligt 10 kap. 13% föräldrabalken kan förordnas (19å RHL).
Meddelar rättshjälpsnämnden beslut om allmän rättshjälp, betalas de kost- nader som uppkommer efter beslutet av allmänna medel. Detta anges i 20,5 RHL. Även biträdesersättning som avser tiden mellan ansökan och beslut ersätts av allmänna medel. Detsamma gäller biträdeskostnad som uppkommit före ansökningen, om denna gjorts utan oskäligt dröjsmål och kostnaden avser ersättning till advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.
Har allmän rättshjälp ursprungligen lämnats enligt reglerna om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, utgår enligt 20 å andra stycket RHL biträdesersättningen även för denna del av uppdraget av allmänna medel. Om biträdeskostnaden överstiger maximibeloppet för den rättssö- kandes kostnadsbidrag, kan ersättning av allmänna medel inte utgå med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet. Detta följer av att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden enligt 16 5 första stycket RHL får lämnas bara så länge kostnaderna för rättshjälpen inte överstiger maxi- mibeloppet för kostnadsbidraget.
Med biträdes uppdrag avses uppdraget i dess helhet, således även den del av uppdraget som kan ha omfattats av lämnad rådgivning.
Till biträde förordnas enligt 21 & RHL advokat, biträdande jurist på ad- vokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har sökanden själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om inte hans an- litande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Rättshjälpsnämnden får återkalla biträdesförordnande, om det föreligger skäl till det och biträde får inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande.
Har ansökan om allmän rättshjälp bifallits, skall sökanden erhålla skriftligt besked om detta. Beskedet skall innehålla uppgift om den rättsliga ange- lägenhet som rättshjälpen avser, om dagen då ansökan kom in till rätts- hjälpsnämnden och om det maximibelopp för sökandens kostnadsbidrag som rättshjälpsnämnden har fastställt. [ beskedet skall också anges om bi- träde har förordnats. Har biträde inte förordnats, skall av beskedet framgå hur och inom vilken tid kostnadsbidrag skall betalas in till rättshjälpsnämn- den och upplysning lämnas om påföljd vid utebliven betalning. Biträde skall få skriftligt besked om förordnandet. Därvid skall anges om biträdet får sätta annan i sitt ställe. Bestämmelser av nu angivet innehåll finns intagna i 12;i RHK. I 13å RHK finns bestämmelser som bl. a. innebär att den som beviljats rättshjälpen i vissa fall skall tillställa myndighet eller skil- jenämnd beskedet om rättshjälpen. 13 af; RHK reglerar viss underrättel- seskyldighet i det fall att allmän rättshjälp beviljats make i ärende om bo- delning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad.
9.2. DON:s PM och remissyttrandena 9.2.1 DON:s PM
I promemorian konstaterades som redan framgått att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden hade använts i mycket ringa utsträckning. Dittills vunna erfarenheter gav enligt DON:s mening klart vid handen att en förändring av reglerna om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnden var påkallad. DON redovisade i huvuddrag två tänkbara alternativ till förändring. Det första alternativet var att helt avskaffa institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden, och det andra att utvidga möj- ligheterna att lämna sådan rättshjälp.
Enligt promemorian skulle ett avskaffande ha obestridliga fördelar. Re- gelsystemet i rättshjälpslagen skulle allmänt bli enklare och därmed lätt— tillgängligare. Vidare skulle en sådan lösning öppna möjlighet att låta dom- stol svara för vissa åtgärder som nu låg på rättshjälpsnämnden, t. ex. avräkning med biträde. Eftersom en mycket stor del av ärendestocken gällde ärenden som handlades vid domstol, torde en inte alldeles obetydlig personalbe- sparing kunna göras vid rättshjälpsnämnderna utan att domstolarna behövde motsvarande personalförstärkning.
Att utvidga möjligheterna till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnden skulle enligt DON kunna ske genom att biträdet utan hinder av ett lågt maximibelopp för kostnadsbidraget tilläts att för allmänna medel lämna rättshjälp inom ett visst högsta belopp. Ett sådant system fick i så fall förenas med en effektiv kostnadskontroll. Möjligen borde man begränsa tillämpningsområdet till vissa mål- eller ärendetyper, t. ex. äktenskapsmål. Enligt DON:s bedömning skulle en mycket stor andel av rättshjälpsärendena kunna handläggas utan beslut av rättshjälpsnämnden, om biträdet utan hin- der av maximibeloppets storlek fick möjlighet att själv lämna rättshjälp upp till en kostnad av ca 600 kr. En sådan ordning skulle troligen också medföra avsevärda kostnadsbesparingar för det allmänna. DON ansåg att man i första hand borde undersöka möjligheterna att utvidga rättshjälps- formen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
I fråga om rättshjälpsformen rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden föreslogs i promemorian vissa ändringar i reglerna om förfarandet. Utred- ningen tar upp de ändringsförslag i denna del som alltjämt är aktuella i avd. VIII i betänkandet.
9.2.2. Remissyttrandena
Några av remissinstanserna tillstyrkte mer eller mindre bestämt att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd avskaffas. Därvid anfördes bl. a. att ett avskaffande skulle medföra en förenkling av regelsystemet och var att föredra från kostnadssynpunkt och att advokaternas dokumenterade ovil- ja mot denna rättshjälpsform var förståelig, eftersom det krävdes mer av biträdenas uppmärksamhet än vid allmän rättshjälp efter rättshjälpsnämnds beslut. Otaliga fel hade begåtts när allmän rättshjälp lämnats utan rätts- hjälpsnämndens beslut.
Flertalet remissinstanser anslöt sig dock till DON:s förslag att det i första
hand borde övervägas att utvidga möjligheterna till allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden.
Rättshjälpsnämnden i Stockholm fann tankegångarna om vidgad rätt för biträde att lämna rättshjälp på det allmännas bekostnad inom viss kost- nadsram vara värda beaktande och vidare utredning. Enligt nämnden torde riskerna med ett sådant system inte vara så stora, om kostnadskontrollen fick ligga kvar hos domstolar och rättshjälpsnämnder. Enligt nämndens mening behövde ytterligare utredas dels hur de ärenden borde avgränsas där biträdet själv skulle kunna bevilja rättshjälp och av allmänna medel få ersättning därför, dels de administrativa rutiner och kontrollåtgärder som skulle vara erforderliga i ett system av angiven art. En fördel med ett sådant system var att biträdesersättningar inte skulle behöva nedsättas på grund av att ansökningen om rättshjälp från advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå inte hade insänts utan oskäligt dröjsmål, vilket lagen krävde. Biträden hade ibland tvingats sända in ansökningar i ofullständigt skick, vilket föranledde merarbete för nämnden.
En utvidgning av institutet till att omfatta bara vissa familjerättsliga ären- den förordades av rättshjälpsnämnden i Göteborg. Enligt nämnden torde ett relativt betydande antal ärenden avvisas av biträdena med åberopande av att rättshjälpsnämnden inte skulle komma att finna befogat intresse föreligga för erhållande av allmän rättshjälp. En risk med en utvidgning av institutet kunde vara att rättshjälp skulle komma att lämnas även i ärende där rätts- hjälpsnämnden inte skulle finna befogat intresse föreligga. Statsverket kunde därigenom komma att belastas med ökade kostnader.
Kommunförbundet ansåg att en av förklaringarna till att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden kommit till så ringa användning var att reglerna för denna hjälpform var krångliga. Exempel på vad som kunde förenklas var beräkningen av rättssökandes kostnadsbidrag.
Enligt Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer fanns vis- serligen starka skäl för att institutet allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnden avskaffades. Föreningen ansåg dock att en avsevärd för- enkling och förbättring av systemet skulle uppnås om advokater och bi- trädande jurister på advokatbyråer gavs möjlighet att lämna rättshjälp intill ett visst högsta belopp utan ansökan till rättshjälpsnämnden. För att få bästa verkan borde delegationsrätten inte inskränkas till vissa ärendetyper och inte heller borde det belopp, inom vilket advokaten fick arbeta, sättas för lågt. Beloppet borde bl. a. väl omfatta normalkostnaden för en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad och förslagsvis fastställas till en tiondels basbelopp.
Kritiska synpunkter mot att utvidga rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden anfördes av Göta hovrätt. Enligt hovrätten skulle sannolikt kostnadsökningar bli följden om uppgiften att pröva an- sökningar om rättshjälp fördelades på fler personer än de specialiserade tjän- stemännen hos rättshjälpsnämnderna. Från principiell synpunkt ansåg hov- rätten å ena sidan att starka invändningar kunde riktas mot att förlägga intresseprövningen, vilken var en myndighetsutövning, till advokatbyråerna. Skulle den å andra sidan slopas uppstod betydande kostnadsökningar. I huvudsak ansåg hovrätten att invändningarna gällde även om systemet be- gränsades till familjemål. En begränsning av systemet både beloppsmässigt
och i fråga om ärendetyper var dessutom förenad med betydande tekniska svårigheter.
Enligt rättshjälpsnämnden i Jönköping borde en förutsättning för institutets behållande vara att det innebar en arbetslättnad för biträdena samt att reg- lerna kunde tillämpas rätt i flertalet fall. DON:s diskussion om en utvidgning tydde på att ytterligare regler skulle tillkomma som biträdet måste lära sig. Någon förenkling av biträdets arbete kunde inte spåras och det fanns alltså inte något skäl som talade för att biträdet skulle välja att lämna rättshjälp utan beslut av nämnden. Det förelåg därför risk att även det av DON skis- serade förslaget om utvidgning skulle bli ett misslyckande.
9.3. Tillämpningen av allmän rättshjälp
Enligt direktiven uppgick antalet ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnd under budgetåret 1973/74 till 98051. I 82 % av de ärenden där rättshjälp beviljats fastställdes kostnadsbidraget till högst grund- avgiften. I 41 % av dessa ärenden eftergavs bidraget helt.
Antalet ärenden om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd kunde för nämnda tid uppskattas till 2000.
Antalet ansökningar om allmän rättshjälp har därefter minskat. Enligt domstolsverkets statistik över ärenden vid rättshjälpsnämnderna var antalet ansökningar om allmän rättshjälp år 1975 76 720 och år 1976 68 992. 1976 års ansökningar fördelar sig på följande sätt mellan rättshjälpsnämnderna.
Rättshjälpsnämnden i
Stock- Jön- Malmö Göte— Sunds- Umeå Samt- holm köping borg vall liga Ansökan om allmän rätts- hjälp 25 665 8 897 11 383 14 272 5 179 3 596 68 992
Antalet anmälningar till rättshjälpsnämnd om allmän rättshjälp utan beslut av nämnd uppgick under år 1976 till 440. De fördelade sig på följande sätt mellan nämnderna
Rättshjälpsnämnden i
Stock- Jön- Malmö Göte- Sunds- Umeå Samt— holm köping borg vall liga Anmälan om all- män rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd 37 6 12 381 l 3 440
Genom den enkät hos ett drygt 80-tal enskilda advokatbyråer som re- dovisades under 7.3 har DON också undersökt inställningen till rättshjälps- formen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden. Enkäten avsåg första halvåret 1974. I 77 % av svaren angavs att sådan rättshjälp aldrig eller bara undantagsvis meddelades. 14 % av byråerna hade lämnat allmän
rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden så ofta det var möjligt. Vid 87 % av byråerna förekom allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämn— den medan vid 13 % av byråerna inte någon rättshjälpsform utnyttjades.
Att allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd utnyttjas i så liten omfattning förklarades vid enkäten med bl. a. att maximibeloppet för klien- tens kostnadsbidrag regelmässigt var för lågt och att reglerna var krångliga. Det första svaret gavs av 42 % av de tillfrågade byråerna. Att reglerna var krångliga ansåg 43 % av byråerna. 17 % av byråerna ansåg att informationen om institutets regler hade varit bristfällig medan 20 % av byråerna som skäl för den ringa användningen anförde att det vid eventuell efterföljande allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden kunde visa sig att en felbedömning skett från byråns sida beträffande klientens kostnadsbidrag eller beträffande frågan huruvida klienten över huvud taget var berättigad till allmän rättshjälp. 35 % av byråerna uppgav att rättshjälpsärenden över huvud taget förekom i ringa utsträckning vid byrån med hänsyn till arten av byråns verksamhet.
Vid de överläggningar som utredningen har haft med företrädare för all- männa och enskilda advokatbyråer (2.2) anfördes bl. a. följande synpunkter på institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden.
Rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd används näs- tan bara i ärenden angående upprättande av äktenskapsförord eller tes- tamente. Särskilt bland privatpraktiserande advokater är det inte ovanligt att ärendet sköts utanför rättshjälpssystemet, om det redan från början är alldeles klan att kostnaderna blir lägre än kostnadsbidraget. De flesta ad- vokaterna undviker att ta till rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd som en mellanfas, om man ser att kostnaderna kommer att överstiga kost- nadsbidraget. I tveksamma fall upprättas ansökan om rättshjälp med en gång för säkerhets skull.
Det ifrågasätts från advokathåll om det är någon mening med att bevilja rättshjälp exempelvis för upprättande av ett testamente. Kan man klara av det utanför rättshjälpssystemet, kommer man ifrån en onödig pappers- hantering.
Det anses vidare innebära en ganska meningslös procedur att behöva gå till rättshjälpsnämnd för att få beslut om rättshjälp i äktenskapsskill- nadsmål och vissa andra familjemål. Även i vissa andra mål och ärenden kan man för det mesta vara helt säker på att en ansökan om rättshjälp skulle komma att bifallas. Det borde inte vara så svårt att kunna urskilja vissa kategorier av fall där bedömningen av om rättshjälp skulle beviljas inte medför några problem. Redan det s.k. jämtlandssystemet förutsatte viss prövning av om fri rättegång skulle få lämnas. Några egentliga svå- righeter att tolka det avtal som ingåtts med landstinget angående de fall där rättshjälp fick lämnas förelåg inte. Även rättshjälpsanstalternas jurister var betrodda med att göra intresseprövning, när det gällde mindre bemedlade personers ärenden.
Som exempel på mål och ärenden där advokater och biträdande jurister på advokatbyrå borde få bevilja allmän rättshjälp angavs skadeståndsmål, hyresmål och ärenden enligt lagen om anställningsskydd i sådana fall där den rättssökande inte var fackligt organiserad. 1 nu angivna fall borde ad- vokat eller biträdande jurist få bevilja rättshjälp och lägga ned visst arbete på ärendet utan att behöva koppla in rättshjälpsnämnden. Arbetet borde
få pågå t. ex. så länge arvodet inte översteg 1/10 av basbeloppet. Från vissa håll förordades ett högre gränsbelopp.
I en del fall ansågs det dock fördelaktigt att rättshjälpsnämnden fanns för prövning av rättshjälpsfrågan, och det var i sådana där advokat ville bli av med en besvärlig klient. I vissa tveksamma fall ansågs det också värdefullt, om advokat kunde få rättshjälpsfrågan underställd en myndighets prövning. En sådan underställningsmöjlighet borde t.ex. finnas i bodel- ningsärenden. Underställning kunde ske antingen omedelbart eller när kost- naderna uppgick till visst belopp. Det finns ibland behov av att få en kontroll av sin egen bedömning av rättshjälpsfrågan.
En viktig förutsättning för att prövningen av rättshjälpsfrågan skall kunna flyttas över på advokat eller biträdandejurist är enligt de intervjuades mening att reglerna för fastställande av rättshjälpsavgift förenklas.
9.4. Ett norskt förslag om fri rättshjälp
Ijuni 1976 avgav det norska "Rettshjelputvalget” betänkandet Fri rettshjelp i Norge (NOU 1976138). Rettshjelputvalget föreslog där bl. a. att praktise- rande advokater skulle få större kompetens att själva avgöra om fri ut- omprocessuell rättshjälp (fritt rettsråd) skulle beviljas. Behörigheten att ge fritt rettsråd ligger i dag hos fylkesmannen. Kräver rettsrådet inte mera än en konsultation får emellertid advokaten själv avgöra om fritt rettsråd skall ges. Utvalget föreslog att det fastställdes en övre tidsgräns på 5 timmar för advokatens behörighet att ge fritt rettsråd. Advokaten skulle alltså själv få bevilja fritt rettsråd om han räknade med att ärendet kunde klaras av inom fem timmar. Om advokaten på förhand visste att saken krävde mera arbete än som rymdes inom den angivna tidramen skulle han skicka ansökan om fritt rettsråd till fylkesmannen. Blev advokaten vid en senare tidpunkt på det klara med att klientens sak inte skulle kunna avvecklas inom fem timmar skulle han för klientens räkning ansöka om fritt rettsråd för det överskjutande arbetet. Utvalget hade antagit att huvudparten av de ärenden där fritt rettsråd söktes låg inom femtimmarsgränsen.
Utvalget föreslog vidare att det i större utsträckning överläts på enskilda domstolar att bevilja fri rättegång (fri sakforsel). Rättens kompetens borde sålunda enligt utvalget omfatta fri sakforsel ialla äktenskaps- och familjemål, hyresmål och skadeståndsmål i anledning av personskada eller dödsfall.
9.5. Överväganden och förslag
9.5.1. Allmänt omjörhållandet mellan rådgivning och allmän rättshjälp
Som anfördes under 7.4.1 pekas i direktiven på möjligheten att ersätta de nuvarande instituten rådgivning och allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnd med en ny form av rättshjälp. Utredningen har emellertid funnit att ett rådgivningsinstitut av i huvudsak samma karaktär som det nuvarande bör finnas kvar i rättshjälpssystemet. Därutöver bör enligt ut- redningens uppfattning finnas möjlighet till förlängd rådgivning, om den rättsliga angelägenheten är av sådan art att den kräver mera än en halvtimmes arbete men å andra sidan bör kunna klaras av inom en timme. Genom
en sådan utvidgning av rådgivningsmöjligheterna anser utredningen, att en hel del ärenden där det nu blir fråga om allmän rättshjälp bör kunna handläggas i betydligt enklare och smidigare former.
RHL utgår från att ett rättshjälpsärende regelmässigt inleds med råd- givning. Rådgivningen ger advokaten möjlighet att sätta sig in den rätts- sökandes problem och att klargöra rättsläget för sin klient. Under rådgiv- ningen får rådgivaren i regel klart för sig, om ärendet har sådan karaktär att det kan klaras av inom rådgivningstiden eller om längre tid behövs. Även utredningen anser att det många gånger är naturligt att ett rätts- hjälpsärende inleds med rådgivning. Emellertid torde det inte sällan förhålla sig så att advokaten genast finner att den rättssökandes problem kräver längre tids arbete än som kan medges inom ramen för rådgivning eller förlängd rådgivning och att alltså allmän rättshjälp blir aktuell. Är ärendet sådant att advokaten enligt vad som anfördes i 6.3.1 är behörig att bevilja allmän rättshjälp bör han få göra detta direkt. Krävs avgörande av rättshjälpsnämnden bör advokaten genast för den rättssökandes räkning ge in ansökan om allmän rättshjälp till nämnden. Det nu sagda förutsätter givetvis att den rättssökande tillhör de kategorier som kan få allmän rätts- hjälp. Är den rättssökande juridisk person eller fysisk person med för hög inkomst får advokaten fråga om han nöjer sig med rådgivning. Är det uppen- bart att angelägenheten inte kan klaras av inom en timme bör ärendet i sådant fall tas utanför rättshjälpssystemet. På samma sätt bör advokaten om han efter rådgivningshalvtimmens utgång finner att ärendet tar längre tid än en timme få bevilja allmän rättshjälp eller för klientens räkning ansöka hos rättshjälpsnämnden om sådan rättshjälp.
Att både rådgivning och förlängd rådgivning utnyttjas innan ärendet går över till allmän rättshjälp bör enligt utredningens mening normalt inte fö- rekomma. Förlängd rådgivning bör användas endast om advokaten räknar med att ärendet skall klaras av inom en timme.
9.5.2. Vem beviljar allmän rättshjälp?
Utredningen har i kapitel 6 skisserat en ordning som innebär att rätten att bevilja allmän rättshjälp i betydande utsträckning bör kunna anförtros advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå. Annan jurist eller annan person som den rättssökande anlitat borde däremot inte få sådan rätt. I äktenskapsskillnadsmål och vissa andra familjerättsmål borde advokat få en i princip obegränsad rätt att bevilja allmän rättshjälp. Någon egentlig kontroll av advokatens hanterande av rättshjälpsfrågan skulle här inte ske förrän i samband med prövningen av det arvode som han begärt för sitt sysslande med målet eller ärendet.
Även i fråga om andra mål skulle advokat få betydligt ökad befogenhet att bevilja allmän rättshjälp. Här har dock utredningen kommit fram till att undantag bör gälla i fråga om vissa kategorier av mål eller ärenden. I fråga om dessa kategorier skulle rättshjälpsfrågan prövas av rättshjälps- nämnd. I andra fall skulle advokat ha rätt att bevilja allmän rättshjälp och börja arbeta på målet eller ärendet. Efter en viss tid skulle dock — främst i kostnadskontrollerande syfte — frågan om den fortsatta rättshjälpen un- derställas myndighetsprövning. Även i nu avsedda fall skulle andra än ju- rister vid advokatbyrå vara uteslutna från rätten att bevilja allmän rättshjälp.
Det förhållandet att en rättssökande valt att som biträde anlita annan än jurist vid advokatbyrå skulle inte utesluta honom från möjligheten att få allmän rättshjälp. I ett sådant fall fick emellertid rättshjälpsfrågan liksom f. n. prövas av rättshjälpsnämnden. En annan situation där rättshjälpsnämn- den kunde komma att få pröva rättshjälpsfrågan fastän målet eller ärendet var av sådan art att advokat i och för sig var behörig att bevilja rättshjälp var att advokaten av någon anledning inte ville utnyttja sin behörighet. Den rättssökande borde då ha rätt att få rättshjälpsfrågan hänskjuten till rättshjälpsnämnden.
I det allmänna avsnittet berördes slutligen också sådana fall där ärendet är anhängigt vid allmän domstol, när rättshjälpsfrågan uppkommer. I dessa fall borde det i viss utsträckning kunna ankomma på domstolen att pröva rättshjälpsfrågan.
9.5.3. F amiljerättsmäl
I DON:s PM ifrågasattes om inte rättshjälpsfrågan i t. ex. äktenskapsmål borde kunna handläggas utan att rättshjälpsnämnden behövde kopplas in, åtminstone så länge kostnaderna inte översteg ett visst högsta belopp. Även flertalet remissinstanser ansåg att man borde kunna utvidga advokats rätt att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsliga ärenden. Vid de överläggningar som utredningen har haft med advokater och biträdande jurister vid ad- vokatbyråer har kritik framförts mot den ofta helt meningslösa procedur som det innebär att hos rättshjälpsnämnd ansöka om allmän rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor, eftersom ansökan så gott som undantagslöst vinner bifall. Utredningen har också i det allmänna avsnittet (6.3.1) kommit fram till att advokat bör anförtros rätt att bevilja allmän rättshjälp i vissa familjerättsmål och att denna rätt inte behöver göras beroende av att kostnaderna i målet inte överstiger ett visst högsta belopp.
Frågan är då vad som i rättshjälpshänseende skall inrymmas i uttrycket familjerättsmål. En viss ledning för bedömningen kan erhållas från de upp- räkningar som finns i 15 kap. 29 & GB och 20 kap. 1 åj FB. Iden förstnämnda paragrafen regleras underrätts sammansättning vid handläggning av äkten- skapsmål, boskillnadsmål, mål rörande bodelning och mål om underhåll som avses i GB. Med äktenskapsmål avses enligt 15 kap. 1 & GB mål om äktenskapssskillnad och mål däri tvisten är, huruvida man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra. I 20 kap. 1 & FB sägs att bl. a. 15 kap. 29% GB skall ha motsvarande tillämpning i mål om faderskap, vårdnad, umgängesrätt, underhåll och omyndighetsförklaring eller dess hävande.
Det torde vara helt klart att mål om äktenskapsskillnad kan hänföras till den kategori där det bör kunna anförtros åt advokat att handha pröv- ningen av om allmän rättshjälp skall utgå eller ej. Som anförts i det allmänna avsnittet är handläggningen vid rättshjälpsnämnderna av dessa ärenden van- ligen mycket rutinartad och det torde ytterst sällan vara några svårigheter att avgöra om allmän rättshjälp skall utgå. Även den rättssökandes eko- nomiska situation är för det mesta okomplicerad. Kostnaderna i mål om äktenskapsskillnad uppgår mera sällan till betydande belopp. För en mycket stor del — nämligen gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad —
är dessutom taxa fastställd. Någon mellankontroll från myndighets sida av advokatens hantering av rättshjälpsfrågan behövs därför inte i dessa fall. Vad nu sagts gäller också de flesta av de övriga måltyper som har räknats upp ovan. Advokat bör sålunda få bevilja allmän rättshjälp och slutföra rättshjälpsärendet också när detta rör boskillnad, underhåll, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt och omyndighetsförklaring eller dess hävande.
Bland de uppräknade ärendekategorierna ingick även bodelning. Om det är fråga om bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, är rättshjälpsfrågan i regel inte lika klar, som i de övriga uppräknade ären- detyperna. Visserligen har några särskilda krav för att få rättshjälp vid bo- delning inte uppställts i lagen. I motiven har emellertid — i första hand av ekonomiska skäl — en viss restriktivitet i fråga om beviljandet av allmän rättshjälp rekommenderats och denna rekommendation har kommit att starkt prägla praxis. I fråga om möjligheten att få biträde i bodelningsmål gäller enligt 19 & RHL den begränsningen att biträde får förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet. Frågan om allmän rättshjälp vid bodelning kommer att behandlas längre fram (kap. 13). Utredningen utgår emellertid från att rättshjälpsfrågan i bodelningsärenden alltid skall prövas av rättshjälpsnämn- den.
Det finns emellertid också vissa andra typer av familjerättsliga ärenden än de som räknats upp tidigare, där det skulle kunna ifrågasättas, om inte advokat borde få bevilja allmän rättshjälp och slutföra ärendet utan att be- höva underställa det myndighets prövning. Utredningen tänker då på adop- tionsärenden, namnärenden och ärenden om verkställighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnad m.m. (21 kap. FB).
I de två förstnämnda kategorierna hör det till sällsyntheterna att allmän rättshjälp beviljas, eftersom den utredning som behövs tillhandahålls av myndigheterna ex officio. Det torde därför inte föreligga något egentligt behov av att föra dessa ärenden till den grupp där advokat får i princip obegränsat ansvar för rättshjälpsärendet. För dessa ärendetyper torde råd- givningsinstitutet vara tillräckligt.
När det gäller ärenden enligt 21 kap. FB kan förhållandena vara av in- vecklad och känslig natur och ärendena kan dra högre kostnader än vanliga familjerättsmål. Emellertid bifalls ansökan om allmän rättshjälp så gott som undantagslöst i sådana ärenden och utredningen anser därför att advokat bör ha obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp också i dessa fall.
En kategori som ligger äktenskapsmålen nära är de ärenden som rör pro- blem i anledning av avtal om sammanlevnad utan äktenskap. I dessa fall är rättshjälpsfrågan dock i regel inte lika enkel och självklar som i äkten- skapsmålen. Man kan inte heller påstå att ärendena för det mesta kan klaras av förhållandevis snabbt och utan högre kostnader. De bör därför inte hän- föras till den grupp där advokat har en i princip obegränsad behörighet att bevilja allmän rättshjälp.
Som utredningen tidigare framhållit kan det synas som om vissa risker — främst från kostnadssynpunkt — skulle vara förenade med en sådan obe- gränsad behörighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp som utredningen sålunda anser bör införas. Det skulle t. ex. kunna hävdas att avsaknaden
av myndighetskontroll är ägnad att leda till att biträdet överarbetar ett i och för sig enkelt ärende för att påverka storleken av det arvode som skall utgå i ärendet. Ett sådant förfaringssätt torde för det första inte vara förenligt med god advokatsed. I en mycket stor grupp av de mål som det här är fråga om — nämligen målen om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan — saknas dessutom reella möjligheter att förfara på sådant sätt eftersom arvodet bestäms enligt fastställd taxa. ] den mån det behövs ytterligare spärr mot missbruk finns alltid möjligheten att vid arvodesprövningen ta särskild hänsyn till biträdets handlande. Utredningen återkommer till detta längre fram i betänkandet (i slutet av avsnitt 9.5.4.2).
9.5.4. Övriga mål och ärenden
9.5.4.1 Fall där frågan om allmän rättshjälp bör prövas av rättshjälpsnämnden
I föregående avsnitt har uttalats att rättshjälpsfrågan alltid bör prövas av rättshjälpsnämnd, om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det finns i Rl-IL också andra fall där särskilda förutsättningar gäller för att allmän rättshjälp skall beviljas. Sålunda får enligt 75 allmän rättshjälp lämnas dödsbo i rättslig angelägenhet, om boet behöver sådant bistånd och det med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekonomiska förhållanden är skäligt. Allmän rättshjälp i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas i landet får enligt Bä i RHL bara lämnas om den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp (8 & I.). Den som är bosatt utomlands kan enligt 8ä 2.få allmän rättshjälp bara om han är svensk medborgare eller om särskilda skäl föreligger för rättshjälp. För att näringsidkare skall få allmän rättshjälp i angelägenhet som har samband med hans närings- verksamhet krävs enligt 8 ä 3. att särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.
Begränsade möjligheter att få biträde gäller inte bara vid bodelning utan också i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt den s. k. småmålslagen. I sistnämnda fall får biträde förordnas bara om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens beskaffenhet.
I fall av nu angiven art talar framför allt önskemålet om en fast och enhetlig praxis för att prövningen av rättshjälpsfrågan läggs på så få händer som möjligt. Utredningen anser därför att prövningen av rättshjälpsfrågan i dessa fall bör göras av rättshjälpsnämnden.
Frågan är då om det finns andra ärendetyper där önskemålet om enhetlig praxis talar lika starkt för en mera koncentrerad bedömning av rättshjälps- frågan eller där andra skäl talar mot att prövningen sprids ut på advokater och biträdande jurister på advokatbyrå.
Som kommer att framgå av kapitel 11 avser utredningen att föreslå vissa möjligheter att få allmän rättshjälp i massärenden, dvs. ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Prövningen av rättshjälpsfrågan bör i dessa fall göras av rättshjälpsnämnden.
Vid den statistis'ka undersökning som utredningen har låtit utföra fram-
kom att avslagsfrekvensen var förhållandevis hög, 31,7 %, när det gällde begäran om allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Det främsta skälet för rättshjälpsnämndernas återhållsamhet i detta hänseende torde vara att den rättssökandes hjälpbehov i dessa fall anses kunna tillgodoses i andra former än genom allmän rättshjälp. Rättshjälpsnämnderna har pekat på den service som tillhandahålls av vederbörande myndighet och menat att rättshjälpsbehovet därför borde ha kunnat tillgodoses inom ramen för råd- givning. Denna restriktivitet har kritiserats främst från advokathåll men även från myndigheterna själva har framförts den åsikten att det ibland kunde vara till nytta inte bara för den enskilde utan även för myndigheten om den enskilde vid handläggningen biträddes av en kvalificerad person.
Även utredningen anser att en något liberalare hållning är påkallad när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsrättsliga ärenden. Med förvaltnings- rättsliga ärenden menar utredningen därvid sådana ärenden där den rätts- sökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvalt- ningsdomstol eller annan förvaltningsmyndighet. Med hänsyn till dessa ärendens mångskiftande karaktär och till den förhållandevis höga avslags- frekvensen hos rättshjälpsnämnderna finner utredningen det dock tveksamt om tiden ännu är mogen att överlämna avgörandet av rättshjälpsfrågan till advokat. En sådan åtgärd skulle kunna medföra risk för en ej oväsentlig ökning av rättshjälpskostnaderna. Avgörandet bör därför åtminstone tills vidare ligga kvar hos rättshjälpsnämnd. Att undantag i detta hänseende bör göras i fråga om ärenden enligt 21 kap. FB framgår av 9.5.3.
9.5.4.2 Fall där advokat eventuellt bör få bevilja allmän rättshjälp och arbeta viss tid på ärendet
Utredningen har i avsnitt 9.5.3 behandlat sådana fall där det enligt utred- ningens uppfattning bör kunna anförtros åt advokat att bevilja allmän rätts- hjälp och slutföra ärendet utan att rättshjälpsfrågan behöver underkastas myndighetsprövning av något slag. I 9.5.4.l har tagits upp de fall där av- görandet av rättshjälpsfrågan däremot bör helt undantas från advokaternas kompetens. Mellan dessa två ytterligheter finns en grupp av ärenden där det enligt vad som anfördes i det allmänna avsnittet bör kunna övervägas att låta advokat bevilja allmän rättshjälp och påbörja arbetet på ärendet men därefter i vissa fall inhämta besked från rättshjälpsnämnden eller annan myndighet om rättshjälp skall få lämnas även fortsättningsvis.
Enligt den statistiska undersökning som utredningen låtit utföra utgjorde familjerättsärenden utom bodelning drygt 68 % av samtliga rättshjälps- ärenden. Bodelningsärenden och förvaltningsrättsliga ärenden som enligt vad som anförts under 9.5.4.1 bör ligga kvar hos rättshjälpsnämnden utgjorde enligt samma undersökning 5,6 % resp. 3,4 % av rättshjälpsärendena. Det återstår då ca 23 % som alltså skulle kunna hänföras till mellangruppen. I det angivna procenttalet på 23 % ingår också sådana ärenden där rätts- hjälpsnämnden enligt vad som anfördes i 9.5.4.1 alltid skall besluta i rätts- hjälpsfrågan, oavsett vilken ärendetyp som det är fråga om, exempelvis sådana fall där den rättssökande är näringsidkare och den rättsliga ange- lägenheten rör hans näringsverksamhet. Å andra sidan ingår i procenttalet 3,4 %, som avser förvaltningsrättsärenden, också ärenden enligt 21 kap.
FB, i vilka advokat skulle få obegränsad rätt att bevilja allmän rättshjälp.
Utredningen anser sig i det följande resonemanget kunna utgå från att mellangruppen utgör ca 23 % av rättshjälpsärendena. 1 mellangruppen ingår t. ex. sådana fall där den rättsliga angelägenheten avser fordran eller krav, tvist på grund av köp av fast egendom, arvsrätt, skadestånd och tvist om hyres- eller arrendeförhållande. Även ärende om upplösning av samboen- deavtal eller andra frågor som har samband med sådana avtal kan hänföras till mellangruppen.
Hur skall då rättshjälpsfrågorna hanteras i de fall som kan hänföras till mellangruppen? I DON:s PM pekades på möjligheten att låta advokat utan hinder av maximibeloppets storlek få möjlighet att själv lämna rättshjälp upp till en kostnad av ca 600 kr. Under remissbehandlingen av promemorian ifrågasattes från något håll om inte beloppet borde sättas högre, förslagsvis till en tiondels basbelopp. Frågan om en utvidgad rätt för advokat att bevilja allmän rättshjälp i ärenden av nu avsedd art har vidare tagits upp vid de överläggningar som utredningen har haft med advokater och biträdande jurister vid allmänna och enskilda advokatbyråer. Också vid dessa över- läggningar diskuterades ett gränsbelopp motsvarande ett tiondels basbelopp men även ett högre gränsbelopp ansågs tänkbart.
Utredningen anser att man främst från kostnadskontrollerande synpunkt inte kan undvara en gräns för advokatens eget handhavande av rättshjälps- frågan i de fall som nu är i fråga. Hinner ärendet slutföras innan denna gräns nåtts, bör någon myndighetsprövning av rättshjälpsfrågan inte ske. Fortsätter ärendet över gränsen måste däremot frågan om rättshjälpen skall få fortsätta hänskjutas till myndighet.
Vilken myndighet som skall pröva rättshjälpsfrågan i de nyss antydda fallen blir som framhölls i 6.3.1 beroende av hur ärendet handläggs. Har ärendet, när gränsen uppnås, ännu inte anhängiggjorts vid någon myndighet bör frågan om fortsatt rättshjälp sålunda avgöras av rättshjälpsnämnden medan allmän domstol och vissa därmedjämställda domstolar får göra denna prövning om ärendet handläggs vid sådan domstol, när gränsen nås.
När det gäller frågan om hur gränsen bör konstrueras är olika alternativ tänkbara. Antingen kan man som diskuterades i DON:s PM och i remiss- yttrandena över den anknyta till basbeloppet så att advokaten får arbeta på ärendet så länge de totala kostnaderna inte uppgår till gränsbeloppet. Man kan också tänka sig att vid bedömningen beakta endast biträdets eget arvode och inte övriga kostnader i rättshjälpsärendet.
Ett annat alternativ är att fastställa ett visst antal timmar som advokaten får arbeta på ärendet utan att myndighet behöver kopplas in. Som framgår av 9.4 har denna lösning valts i det norska betänkandet om fri rettshjelp i Norge när det gäller advokats behörighet att ge fritt rettsråd.
Vad först angår alternativet med beloppsgräns kan erinras om den enkät angående bl. a. tillämpningen av rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd som redovisades i 9.3. Som en av huvudan- ledningarna till att institutet hade fått så ringa användning nämndes att reglerna var krångliga. Denna synpunkt har utvecklats närmare vid de över- läggningar som utredningen har haft med advokater och biträdande jurister på olika advokatbyråer. Det har sålunda ansetts betungande att hålla reda på de kostnader av skilda slag som uppkommer i ett rättshjälpsärende och
att bevaka att kostnadsbidraget inte överskrids. För en sådan bevakning räcker det inte att kontrollera tidkort och annat material som kan finnas i akten över ärendet utan kontroll måste också ske i advokatbyråns bok- föringshandlingar.
Samma anmärkningar kan riktas mot ett system som skulle innebära att advokaten får arbeta på ärendet så länge kostnaderna inte överstiger t. ex. ett tiondels basbelopp. Utredningen anser därför att man bör välja det alternativ som innebär att advokaten får bevilja allmän rättshjälp och arbeta ett visst antal timmar på ärendet utan att behöva koppla in rätts- hjälpsnämnd eller annan myndighet. En så konstruerad gräns bör vara be- tydligt enklare att tillämpa och kräver endast att tidkortet och övriga hand- lingar i akten kontrolleras.
När det gäller att bestämma antalet timmar har man att beakta flera synpunkter. Sätter man antalet för lågt riskerar man att institutet i likhet med rättshjälpsformen allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden blir så litet utnyttjat att några _vinster från rationaliserings- och kostnads- synpunkt inte är att hämta. Bestämmer man antalet för högt uppkommer risk för en ökning av statsverkets kostnader för rättshjälpen som inte är önskvärd. Farhågorna för en kostnadsökning bör dock inte överdrivas, efter- som man kan förhindra missbruk på olika sätt, t. ex. genom att låta bi- trädesersättningen påverkas av det sätt på vilket biträdet skött ärendet. Som tidigare nämnts återkommer utredningen till denna fråga i slutet av detta avsnitt.
Två huvudalternativ som bör övervägas är enligt utredningens uppfattning 5 timmar och 10 timmar. Tänkbart är emellertid också att man sätter gränsen någonstans mellan dessa båda tal, t. ex. vid en tid motsvarande en normal arbetsdag.
För att få en uppfattning om hur många rättshjälpsärenden som skulle komma att omfattas av advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet viss tid har utredningen låtit utföra en undersökning vid rättshjälpsnämnderna i Stockholm och Malmö. Undersökningen har med vissa undantag omfattat samtliga ärenden om allmän rättshjälp som slutreglerats under mars 1977 och avsett den totala rättshjälpskostnaden i de olika ärendena.
Undersökningen gav följande resultat vilka på grund av undersökningens begränsade omfattning bör tolkas med försiktighet.
I 57 ärenden uppgick den totala rättshjälpskostnaden till högst 250 kr. Dessa kan — grovt uppskattat — beräknas motsvara en årstotal om 57 - 100- 10,5, dvs. ca 1 100 ärenden. (Året beräknas omfatta 10,5 månader av mars” typ.) Dessa I 100 ärenden bör i stor utsträckning rymmas inom ramen för förlängd rådgivning.
I 325 ärenden uppgick kostnaden till högst 1 100 kr. (ca 5 timmar). Dessa kan med samma beräkningsteknik antas motsvara ca 6 350 ärenden per år.
I 460 ärenden uppgick kostnaden till högst 2 100 kr. (ca 10 timmar) vilket motsvarar ca 9 000 ärenden per år.
Av de 686 ärenden som undersökningen omfattade avsåg 190 (27,7 %) skadestånd, 135 (19,7 %) arvsrätt, 115 (15,8 %) fordran/krav, 58 (8,5 %) tvist rörande hyra, arrende m.m. och 91 (13,3 %) övrigt.
Gruppen "övrigt" är mycket heterogen. Vanliga ärenden i den gruppen
är upprättande av olika avtal, t. ex. samlevnadsavtal.
Tabeller över rättshjälpskostnad jämförd med saken bifogas. Se bilaga 4.
Utredningen har stannat för att föreslå att antalet timmar bestäms till sex (6), vilket kan anses motsvara det antal timmar som en advokat brukar debitera under en arbetsdag. Sex timmar motsvarar f.n. 1290 kr.
Den föreslagna ordningen kan emellertid i visst fall innebära en inskränk- ning i förhållande till gällande möjlighet för advokat att bevilja allmän rätts- hjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden. Utredningen avser det fallet att den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift (se kap. 10) är högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten. Har den rättssökande en preliminär rättshjälpsavgift som är högre än 1 290 kr. bör advokaten få bevilja rättshjälp och arbeta på ärendet upp till avgiftens nivå. Om avgiften är t. ex. på 2 180 kr., bör advokaten alltså få arbeta tio timmar på ärendet innan myndighetsprövningen sker.
När gränsen uppnåtts bör som tidigare nämnts frågan om fortsatt rättshjälp skall utgå underställas myndighets prövning. Vid denna prövning har den prövande myndigheten ett betydligt bättre underlag än det som nu föreligger, när rättshjälpsnämnden prövar rättshjälpsfrågan, eftersom ärendet har pågått en tid.
Resultatet av denna mellankontroll av rättshjälpsfrågan blir antingen att fortsatt allmän rättshjälp skall utgå eller att den allmänna rättshjälpen skall upphöra. Beslut av den prövande myndigheten — vare sig det är rättshjäps- nämnden eller domstol — att rättshjälpen skall upphöra bör givetvis kunna överklagas. Har rättshjälpsnämnd meddelat beslutet bör därvid besvär i van- lig ordning föras hos besvärsnämnden. För att en såvitt möjligt enhetlig praxis skall åstadkommas anser utredningen att besvärsnämnden bör vara besvärsmyndighet även i de fall där mellankontrollen sker hos domstol, där målet eller ärendet kan vara anhängigt.
Har beslut om upphörande vunnit laga kraft, får rättshjälpsärendet avslutas i vanlig ordning genom att biträdet lämnar in kostnadsräkning till rätts- hjälpsnämnden eller den domstol som har meddelat beslutet. Om beslutet innebär, att den advokat som beviljat den allmänna rättshjälpen uppenbart missbrukat sin behörighet att bevilja allmän rättshjälp bör kunna beslutas att någon ersättning inte skall utgå. Även vårdslöst förfarande från biträdets sida bör kunna inverka på ersättningens storlek. Finner den myndighet som gör mellankontrollen att det inte kan riktas några anmärkningar mot biträdets hanterande av rättshjälpsfrågan men att den allmänna rättshjälpen ändå skall upphöra — t. ex. därför att behov eller rättsligt intresse inte längre föreligger vid tiden för mellankontrollen — skall vanliga normer gälla för prövningen av biträdesersättningen.
9.5.5. Fall där avdokat inte vill bevilja allmän rättshjälp eller där den rättssökande anlitat annan person som biträde
Det är givet att det kan uppkomma situationer där advokat inte anser sig kunna bifalla den rättssökandes begäran om allmän rättshjälp. Så kan vara fallet både i familjerättsmål och övriga mål och ärenden. Skälet kan vara att advokaten bedömer att den rättssökandes ekonomi är för god för att
han skall vara berättigad till allmän rättshjälp men det är också tänkbart att advokaten inte anser att det finns behov av allmän rättshjälp eller att rättsligt intresse inte föreligger. Det kan också vara så att advokaten anser att behov av biträde inte föreligger men väl av andra förmåner enligt RHL, t. ex. ersättning för resekostnader eller för utredningskostnader. Ett annat skäl kan vara att advokaten enligt vad som anförts i 9541 inte är behörig att bevilja allmän rättshjälp.
1 fall av nu angiven art bör det finnas möjlighet för den rättssökande att få rättshjälpsfrågan hänskjuten till rättshjälpsnämndens prövning. Det bör inte föreligga någon skyldighet för advokaten att självmant hänskjuta rättshjälpsfrågan till nämnden utan sådant hänskjutande bör ske bara om den rättssökande begär det. Om exempelvis anledningen till advokatens negativa hållning är, att den rättssökandes ekonomi är för god för att han skall vara berättigad till allmän rättshjälp torde den rättssökande normalt låta sig nöja med advokatens besked. Även andra fall kan tänkas där den rättssökande inte finner anledning att begära ytterligare prövning av rätts- hjälpsfrågan. Om den rättssökande däremot begär att rättshjälpsfrågan skall hänskjutas till rättshjälpsnämndens prövning, bör advokaten vara skyldig att vidarebefordra en ansökan om allmän rättshjälp till rättshjälpsnämnden. Man får dock inte bortse ifrån att advokaten kanske inte vill biträda den rättssökande över huvud taget. Han kanske inte alls sysslar med frågor av den art som den rättssökandes problem gäller. I sådana fall bör det givetvis inte föreligga skyldighet för advokaten att hänskjuta rättshjälpsfrågan till rättshjälpsnämnden. Det naturliga är i stället att advokaten hänvisar den rättssökande till annan advokat eller rättshjälpsnämnden.
En annan situation där frågan om allmän rättshjälp bör prövas av rätts- hjälpsnämnden oavsett målets eller ärendets an uppkommer som nämndes i 9.5.2 om den rättssökande vänt sig till annan än advokat eller biträdande jurist på allmän eller enskild advokatbyrå för att få rättshjälp. Det bör i likhet med vad som gäller enligt RHL inte få ankomma på sådan person att bevilja rättshjälp. Liksom f.n. bör det dock inte komma i fråga att ge jurister vid advokatbyråer ensamrätt till att vara biträde åt rättshjälpsbe- rättigade. Prövningen av om allmän rättshjälp skall beviljas med annan än sådan person som biträde bör emellertid som nämnts ligga hos rätts- hjälpsnämnden.
9.5.6. F all där den rättsliga angelägenheten redan ärjäremä/jör hand- läggning vid myndighet när rättshjälpsfrågan uppkommer
Uppkommer fråga om att bevilja allmän rättshjälp först sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid myndighet, kan det enligt utredningens mening inte komma i fråga att låta den advokat som biträder den rättssökande avgöra rättshjälpsfrågan även om han i annat fall skulle ha varit berättigad till det. Sker handläggningen hos exempelvis allmän domstol har det i avsnitt 6.3.1 ansetts naturligt att domstolen beslutar om allmän rättshjälp skall utgå eller inte. Domstolen är ju bäst insatt i vad målet eller ärendet rör och torde därför ha de bästa förutsättningarna att bedöma om behov eller rättsligt intresse av rättshjälp föreligger.
Det nu sagda har enligt utredningens mening giltighet även när hand- läggning pågår hos vissa andra domstolar vilkas verksamhet i tillämpliga delar regleras av RB, nämligen krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdom- stolen. Även på verksamheten hos statens va-nämnd har RB tillämpning och denna nämnd bör därför i nu angivet hänseende jämställas med allmän domstol.
Enligt vad som anfördes i 9541 finns vissa fall där önskemålet om en enhetlig praxis i rättshjälpshänseende är särskilt starkt. [ fråga om dessa fall har utredningen ansett att prövningen av rättshjälpsfrågan inte bör få göras av advokat utan bör ligga på rättshjälpsnämnden. Majoriteten av ut- redningens ledamöter och experter anser att rättshjälpsfrågan i fall av denna karaktär alltid bör prövas av rättshjälpsnämnd, alltså även om frågan upp- kommer först efter det att målet eller ärendet anhängiggjorts hos allmän domstol. Undantag härifrån bör dock göras i fråga om småmål, där det synes mest praktiskt att domstolen avgör rättshjälpsfrågan.
Fråga om allmän rättshjälp kan uppkomma även i mål eller ärende som handläggs vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I sådana fall bör enligt vad som anfördes under 9541 advokat inte få bevilja rättshjälp om det inte är fråga om mål eller ärende enligt 21 kap. FB. Majoriteten av utredningens ledamöter och experter anser främst med hänsyn till öns- kemålet om en fast praxis i fråga om rättshjälp i förvaltningsrättsliga mål och ärenden att prövningen av rättshjälpsfrågan bör ske hos rättshjälpsnämnd i samtliga fall där rättshjälpsfrågan uppkommer efter det att mål eller ärende anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. I fråga om förvaltningsmyndigheter gäller dessutom att rättshjälpsärenden—är säll- synta hos många sådana myndigheter. I vissa fall saknar förvaltningsmyn- dighetema juristinslag och deras förutsättningar att ta ställning till rätts- hjälpsfrågor kan även i övrigt vara sämre än rättshjälpsnämndens. Utred- ningens ordförande och experten Reuterwall har avvikande mening i de frågor som berörts i detta avsnitt (se kap. 25 och 26.1).
9.5.7. Förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp
Införandet av en möjlighet för advokat att bevilja allmän rättshjälp i fa- miljerättsmål samt vissa andra mål och ärenden intill en viss gräns syftar liksom den nuvarande rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnd till att åstadkomma en smidig och snabb handläggning av flertalet rättshjälpsärenden. Förfarandet vid beviljandet av allmän rättshjälp bör där- för göras så enkelt som möjligt. Det första advokaten får att ta ställning till är om den rättssökandes ekonomiska situation är sådan att han över huvud taget kan få allmän rättshjälp, dvs. om hans beräknade årsinkomst ej överstiger åtta basbelopp. Utredningen återkommer i kapitel 10 till frågan om hur årsinkomsten skall beräknas. Nästa kontroll som advokaten får göra är om han är behörig att själv bevilja allmän rättshjälp. Är han det och anser att allmän rättshjälp bör utgå, bör han utfärda bevis härom och lämna till den rättssökande. Samtidigt med att allmän rättshjälp beviljas får ad- vokaten bestämma den preliminära rättshjälpsavgift som den rättssökande skall betala. Det har till utredningen framförts önskemål om att reglerna för fastställande av denna avgift bör göras så enkla som möjligt. Som kommer
att framgå av kapitel 10 kommer utredningen också att föreslå vissa för- enklingar.
Är det uppenbart att kostnaderna i ärendet kommer att understiga den rättshjälpsavgift som enligt 10 kap. skall utgå torde det inte föreligga någon skyldighet för advokaten att ta ärendet inom rättshjälpssystemet, förutsatt givetvis att inte den rättssökande särskilt begär det. En sådan begäran torde emellertid enligt utredningens uppfattning inte bli särskilt vanlig. Advokaten är dock skyldig att upplysa den rättssökande om hans rätt att anlita rätts- hjälpssystemet.
På det bevis som utfärdas bör vissa uppgifter om den rättssökandes eko- nomi anges. Vidare bör anges vad rättshjälpen avser aller m.a.o. vilken rättslig angelägenhet som rättshjälpen beviljats för. Advokaten bör därvid sträva efter att klart och avgränsat ange den rättsliga angelägenheten. Allmän rättshjälp bör sålunda t.ex. inte beviljas för fordran eller krav utan det bör anges närmare vad fordran grundar sig på. Exempel: Rättshjälp i an— gelägenhet om skadestånd i anledning av olycksfall i arbete på X anläggning i Solna den 10 mars 1977.
Om ärendet breder ut sig utöver den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats, eller om ärendet kan delas upp så att en del blir föremål för handläggning vid myndighet och en del tas utan att myndighet behöver kopplas in, kan det bli fråga om att bevilja ny rättshjälp. Att det i ett sådant fall kan övervägas att låta den rättssökande tillgodoräkna sig rättshjälpsavgift som erlagts i det första ärendet är en fråga som diskuteras längre fram i betänkandet (kapitel 10).
Det bör åligga den advokat som har beviljat allmän rättshjälp att lämna in en kopia av beviset till den myndighet där målet eller ärendet eventuellt blir anhängigt. Detta kan lämpligen ske i samband med anhängiggörandet. Blir ärendet inte föremål för handläggning vid myndighet får beviset lämnas till rättshjälpsnämnden i samband med att kostnadsräkningen ges in. Har ersättning tidigare fastställts eller yrkats för biträde åt samma rättssökande i samma rättsliga angelägenhet bör advokaten vara skyldig att underrätta den myndighet som har att fastställa ersättning om detta. Advokaten bör också vara skyldig att uppge om annan ersättning tidigare utgått i rätts- hjälpsärendet. En föreskrift av denna innebörd bör kunna ges i administrativ ordning.
På beviset om rättshjälp bör slutligen också anges den rättshjälpsavgift som advokaten har fastställt för den rättssökande. Utredningen återkommer till hur rättshjälpsavgiften skall beräknas i kapitel 10.
Blanketten för beviset bör lämpligen utformas så att den också kan an- vändas när ansökan eller hänskjutande skall göras till rättshjälpsnämnd eller handläggande myndighet. I bevisdelen bör sålunda finnas utrymme för att ange om advokat har beviljat allmän rättshjälp, om begäran om allmän rättshjälp ej beviljats och om begäran om allmän rättshjälp ej prövats av advokaten.
9.5.8. För'järandet när rättshjälpsnämnd eller domstol beviljar allmän rättshjälp
Mycket av vad som redovisats i föregående avsnitt är tillämpligt även när rättshjälpsfrågan skall prövas av rättshjälpsnämnd eller domstol. [ fråga om vilka domstolar som kan få pröva rättshjälpsfrågan hänvisas till 9.5.6. I detta fall tillkommer dock ett moment, nämligen frågan om förordnande av biträde åt den rättssökande. Utredningen anser som förut nämnts att man som gemensam benämning på biträden som förordnas enligt RHL eller som själva beviljat allmän rättshjälp bör använda uttrycket "offentligt biträde".
I de fall där advokat beviljar allmän rättshjälp ligger det i sakens natur att han också skall biträda den rättssökande. Något särskilt beslut härom är alltså inte nödvändigt. Det nu sagda gäller även om den rättsliga an- gelägenheten senare anhängiggörs vid t. ex. domstol. Om det däremot är rättshjälpsnämnd eller domstol som beviljat rättshjälpen, måste nämnden eller_domstolen vid behov också förordna offentligt biträde åt den rätts- sökande. Härvid bör liksom f.n. gälla att biträde skall förordnas om den rättssökande inte kan behörigen tillvarata sin rätt själv eller genom någon som lämnar honom bistånd i tjänsteställning eller annars. Likaså bör den som har föreslagits av den rättssökande förordnas till biträde, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller det i övrigt skulle föreligga särskilda skäl mot att han förordnas.
] första hand bör advokat eller biträdande jurist vid allmän eller enskild advokatbyrå förordnas till offentligt biträde. Andra jurister eller personer som inte är jurister bör dock inte vara uteslutna från rätt att få företräda den rättssökande i rättshjälpsärenden. Som nämnts tidigare (9.5.4.l) är möj- ligheten att få förmånen av biträde begränsad i s. k. småmål och i ärenden om bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Ut- redningen anser inte att det finns någon anledning att nu föreslå någon ändring i nuvarande regel att biträde i småmål får förordnas bara om särskilda
' skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sa- kens beskaffenhet. Frågan om biträde vid bodelning kommer att tas upp till särskild behandling längre fram i betänkandet (kapitel 13).
9.5.9. Sammanfattning
Enligt utredningens mening visar den nu redovisade och utförliga genom- gången av olika tänkbara fall att den i kapitel 6 skisserade ordningen med en ändrad funktionsfördelning i fråga om beviljande av allmän rättshjälp är fullt genomförbar och har betydande fördelar.
Sammanfattningsvis föreslår utredningen alltså följande i fråga om allmän rättshjälp.
Om den rättsliga angelägenheten avser mål eller ärende om äktenskaps- skillnad, boskillnad, underhållsbidrag till make eller barn, faderskap till barn, vårdnad, umgängesrätt, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller ären- de enligt 21 kap. FB får advokat bevilja allmän rättshjälp.
Advokat föreslås få bevilja allmän rättshjälp också om det är fråga om rättslig angelägenhet av annan art. I sådant fall får han dock bara arbeta
på ärendet upp till sex timmar utan att rättshjälpsfrågan behöver prövas av myndighet, Har ärendet inte slutförts inom denna tid skall frågan om fortsatt rättshjälp hänskjutas till rättshjälpsnämnden. Har den rättsliga an- gelägenheten innan gränsen nås blivit föremål för handläggning vid allmän domstol, ankommer dock prövningen av frågan om fortsatt rättshjälp på domstolen. Är den rättssökandes preliminära rättshjälpsavgift högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten sker prövningen av om fortsatt rättshjälp skall utgå, när arbetet pågått så lång tid att kostnaderna nått upp till rättshjälpsavgiften.
Advokat bör inte ha behörighet att bevilja allmän rättshjälp i vissa särskilt uppräknade fall, där prövningen skall ligga på rättshjälpsnämnden. Sålunda skall rättshjälpsnämnden pröva rättshjälpsfrågan om den rättssökande är dödsbo, om den rättssökande är näringsidkare och begäran om rättshjälp avser angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om den rätts- sökande är bosatt utom riket, om den rättssökande är eller kan antas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyn- dighet, om den rättsliga angelägenheten avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad, om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om den rättsliga ange- lägenheten kan antagas bli prövad enligt småmålslagen eller om den rättsliga angelägenheten avser massärenden.
Rättshjälpsnämnden kan också komma att få pröva frågan om allmän rättshjälp skall beviljas eller inte i ett par andra fall, nämligen om advokat anser att han inte kan bevilja den rättssökande sådan rättshjälp med biträde eller om den rättssökande valt att anlita annan än jurist vid advokatbyrå som biträde.
Slutligen skall, om frågan om allmän rättshjälp uppkommer sedan den rättsliga angelägenheten har blivit föremål för handläggning vid allmän domstol och vissa därmed jämställda domstolar rättshjälp i viss utsträckning kunna beviljas av domstolen. Om handläggningen äger rum vid förvalt— ningsdomstol eller förvaltningsmyndighet bör rättshjälpsnämnden pröva an- sökan om rättshjälp även i ett sådant fall.
10. Rättshjälpsavgifter
10.1. Nuvarande ordning
I 11 å RHL föreskrivs att den rättssökande skall bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad som sägs i 12—15 åå. För att den rättssökande skall kunna avgöra på förhand vilket belopp han får betala i bidrag har kostnadsbidragssystemet konstruerats som ett system med maximibelopp. Därigenom får den rättssökande veta vilket kostnadsbidrag han högst får betala. Maximibeloppets storlek motsvarar den rättssökandes betalnings- förmåga. Överstiger rättshjälpskostnaderna maximibeloppet svarar staten för dessa överskjutande kostnader. Är å andra sidan rättshjälpskostnaderna lägre än maximibeloppet, motsvarar kostnadsbidraget dessa kostnader. Kostnads- bidragssystemet är tillämpligt både vid allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnden och vid allmän rättshjälp efter sådant beslut. Vid den först- nämnda formen ankommer det på biträdet att beräkna maximibeloppet för kostnadsbidraget. För rättshjälpsnämndens del gäller som förut nämnts (9.1) att nämnden vid bifall till ansökan om allmän rättshjälp skall fastställa det maximibelopp som skall gälla för sökanden.
I 12 och 13 åå RHL regleras maximibeloppen för fysiska personer. I 12 & första stycket ges regler i fråga om den ekonomiskt sämst ställda gruppen. I 12 å andra stycket finns bestämmelser om maximibelopp för mellangrup- perna. Rättssökande i den ekonomiskt bäst ställda gruppen, dvs. de som har en beräknad årsinkomst som överstiger åtta gånger basbeloppet för ok- tober året innan allmän rättshjälp begärs, är uteslutna från möjligheten att få allmän rättshjälp. Vissa gemensamma bestämmelser om schablontillägg vid försörjningsbörda och om förmögenhetsinnehav, skuldsättning m.m. finns i 13 &.
En rättssökande anses tillhöra den ekonomiskt sämst ställda gruppen om hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. För år 1977 kommer följaktligen gränsen att gå vid en årsinkomst av 31 200 (3 x 10400).
En rättssökande, som enligt det nu sagda — och sedan i förekommande fall bestämmelserna om schablontillägg och om förmögenhetsinnehav, skuldsättning m. m. beaktats — tillhör den ekonomiskt sämst ställda gruppen, skall som kostnadsbidrag betala ett belopp som motsvarar 1/ 125 (0,8 %) av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.
Kostnadsbidraget för den ekonomiskt sämst ställda gruppen har utformats
som en grundavgift, som är lika stor för alla dem som tillhör denna kategori. Det är emellertid klart att vissa rättssökande inom denna kategori inte har förmåga att lämna något bidrag till kostnaderna eller i vart fall inte förmåga att betala mer än ett helt obetydligt belopp. För dessa kan enligt 12 & första stycket andra punkten bidraget sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger. Enligt förarbetena (prop. l972:4 s. 254) bör denna bestämmelse vid tillämpningen ge utrymme för en relativt vidsträckt handlingsfrihet. Domstolsverket har i anvisningar angett vissa riktlinjer för tillämpningen. I fråga om innebörden av dessa anvisningar kan hänvisas till vad som re- dovisats i fråga om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgift (8.1).
I 12;; andra stycket ges regler om maximibelopp för mellangrupperna. Till mellangrupperna hänförs de vilkas beräknade årsinkomst överstiger tre men inte överstiger åtta basbelopp. Kostnadsbidragssystemet för mellangrupperna har utformats så att maxi- mibeloppet utgör viss kvotdel av skillnaden mellan den rättssökandes be- räknade årsinkomst och gränsen mot den ekonomiskt sämst ställda gruppen. Systemet har emellertid gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppen utgör sålunda en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger basbeloppet, en femtonde] av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.
Enligt 12?" tredje stycket skall vid tillämpning av andra stycket maxi- mibeloppetjämnas till närmast lägre tiotal kronor. Det lägsta kostnadsbidrag som skall betalas utgör dock 1/125 av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor, dvs. för år 1977 80 kr.
De maximibelopp som gäller när allmän rättshjälp begärs under 1977 framgår av en särskild tabell, som bifogats de föreskrifter som domstolsverket utfärdat för rättshjälpsnämnderna. Domstolsverket ger varje år ut nya ta- beller. I föreskrifterna anges bl. a. vilken tidpunkt som skall vara avgörande för skyldigheten att betala kostnadsbidrag, hur årsinkomsten skall beräknas och vilken hänsyn som skall tas till försörjningsbörda, förmögenhetsinnehav och skuldsättning. Ang. föreskrifterna och tabellerna, se bilaga] .
I 145 RHL finns bestämmelser om maximibelopp för dödsbo. Maximi- beloppet utgör ett med hänsyn till boets behållning och delägarnas ekono- miska förhållanden skäligt belopp. DON upprättade på sin tid en schablon för skälighetsbedömningen enligt 7 & första stycket och 14 &. Denna schablon var avsedd att tjäna som vägledning för rättshjälpsnämnderna och skulle inte vara bindande.
Undergår inkomst eller sådant förhållande som avses i 13 eller 14% vä- sentlig förändring innan rättshjälpsärendet avslutats, skall enligt 15 & RHL maximibeloppet jämkas efter vad som är skäligt, dock inte under vad som redan har betalats i kostnadsbidrag.
Har biträde förordnats, skall den rättssökande betala kostnadsbidraget till biträdet intill maximibeloppet. Har maximibeloppet senare höjts skall det bidrag som kan föranledas av höjningen betalas till rättshjälpsnämnden.
Av DON:s promemoria framgår att kostnadsbidraget i 82 % av ärendena fastställts till högst grundavgiften. I 41 % av ärendena eftergavs grund-
avgiften helt. I endast 9 % av ärendena översteg maximibeloppet för kost- nadsbidraget 300 kr. (se bilaga 3, avsnitt 4 till DON:s PM).
Även den statistiska undersökning som utredningen låtit utföra har avsett att ge en bild av ärendenas fördelning med avseende på sökandens kost- nadsbidrag. Undersökningen har dock omfattat sökandens slutliga kostnads- bidrag. Resultatet av undersökningen i denna del framgår av bilaga 2, tabell 4. Kostnadsbidragen i utredningens undersökning är i genomsnitt något högre än i DON:s undersökning. Kostnadsbidraget hade eftergetts helt i 37,9 % av ärendena, nedsatts till hälften i 5,1 % av ärendena och utgått med grundbeloppet i 35,9 % av ärendena. Endast i 21,1 % av ärendena hade alltså högre belopp än grundavgiften uttagits.
Det kan vara av intresse att jämföra resultatet av undersökningen av kostnadsbidragen med inkomsttagarnas fördelning efter inkomst under 1975. Nedanstående tabell visar denna fördelning. Som inkomstbegrepp har an- vänts sammanräknad bruttoinkomst med avdrag endast för utgift för in- täkternas förvärvande.
Inkomst i kr. Antal Andel Summa inkomst- inkomst- inkomster, tagare tagare % tkr.
0 155 391 2,7 —
100—4 900 216643 3,8 551067 5 OOO—9 900 519 663 9.1 42 4 059 794 10 000—14 900 606 754 10.6 7 490 204 15 000—19 900 478 595 8,3 8 348 847 20 000—24 900 430 711 7,5 9 673 575 25 000—29 900 418 549 7.3 11 504 665 30 000—34 900 442 169 7,7 14 391 158 35 000—39 900 518 825 9,0 19 485321 40 000—44 900 541 979 9,4 52 8 23 008 379 45 000—49 900 420 960 7,3 ' 19 931 212 50 000—54 900 283 797 4,9 14 849 246 55 000—59 900 186 795 3,3 10 709 352 60 000—69 900 212 474 3,7 13 678 759 70000—79900 108944 1,9 8115917 80 000—99 900 99 942 1,7 5 2 8 831 720 100 OOO—1 19 900 41 127 0,7 ' 4 468 346 120 000— 53 278 0,9 9 572 449
Summa 5 736 596 100,0 188 670 011
Medelinkomst 33 800 — — Medianinkomst 31 300 — —
Medel- och medianinkomst beräknas exklusive O-inkomsterna. Källa: SCB.
Av tabellen framgår att omkring 42 % av inkomsttagarna hade en inkomst som understeg tre basbelopp för oktober 1974, dvs. 25500, att omkring 52,8 % hade en inkomst som låg mellan tre och åtta basbelopp samt att endast omkring 5,2 % hade en inkomst överstigande åtta basbelopp.
En jämförelse mellan den förut nämnda tabell 4 och tabellen över in— komstfördelningen visar att inkomstbegreppen i stort sett överensstämmer.
Tre faktorer gör dock jämförelsen osäker, nämligen att kostnadsbidragen är fastställda 1976, att kostnadsbidragen är slutligt fastställda och att hänsyn tas till försörjningsbörda vid beräkningen av kostnadsbidrag.
Vid jämförelsen har antagits att försörjningsskyldighet förelegat mot 1 person. Kostnadsbidrag upp till 60 kr. svarar vid det gjorda antagandet mot en inkomst om högst 31 100 kr. Andelen inkomsttagare med en inkomst av högst 31 100 kr. är ca 50 %, medan kostnadsbidrag om högst 60 kr. fastställts i ca 79 % av ärendena. Kostnadsbidrag mellan 70 och 200 kr. som fastställts i 6,4 % av ärendena svarar mot inkomster mellan 31 200 och 33 900 kr. Idetta inkomstskikt fmns4 % inkomsttagare. Kostnadsbidrag över 2 000 kr. har utgått endast i 0,2 % av ärendena. Kostnadsbidrag över 2 000 kr. svarar mot inkomster mellan 61 100 och 68 000 kr. Ca 2,6 % av inkomsttagarna återfinns i detta skikt.
Kostnadsbidragen synes alltså bygga på en annan inkomstfördelning än riksgenomsnittet. En orsak till detta är att äktenskapsskillnadsmålen utgör en så stor del av rättshjälpsärendena och att den rättshjälpsberättigade i sådana mål i regel har låg inkomst.
10.2. Överväganden och förslag 10.2.1 Inledning
En förenkling av de administrativa rutinerna vid beviljandet av allmän rätts- hjälp förutsätter enligt utredningens mening att reglerna om den enskildes bidrag till kostnaderna för rättshjälpen förenklas. Sådana förenklingar bör kunna åstadkommas både när det gäller att beräkna det belopp som den rättssökande skall betala i avgift för rättshjälpen och när det gäller att be- stämma underlaget för beräkning av detta belopp.
10.2.2. Rättshjälpsavgiftens star/ek
Det nuvarande systemet för att beräkna rättshjälpsavgiften har framför allt kritiserats för att det är alltför detaljerat. Grundtanken att rättshjälpsavgiftens storlek skall motsvara den rättssökandes betalningsförmåga bör enligt ut- redningens mening kunna förverkligas i ett betydligt mindre detaljerat sys— tem.
Även i ett förenklat avgiftssystem bör rättshjälpsavgiften för de ekono- miskt sämst ställda utformas som en grundavgift som är lika stor för alla som hör till denna kategori. Till de ekonomiskt sämst ställda räknar också utredningen dem vars beräknade årsinkomst ej överstiger ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger basbeloppet för oktober året innan allmän rättshjälp begärs. Utredningen återkommer till frågan om inkomstbegreppet vid be— räkning av årsinkomsten.
Utredningen anser att grundavgiften liksom f. n. bör överensstämma med rådgivningsavgiften. Den bör sålunda utgå med 1 % av basbeloppet. Grund- avgiften bör kunna nedsättas eller efterges om särskilda skäl föreligger till det. I fråga om i vilka fall eftergift och nedsättning av grundavgiften skall kunna ske vill utredningen hänvisa till vad som anfördes i kap. 8 om ned- sättning och eftergift av avgiften för vanlig rådgivning.
Det är främst i fråga om mellangruppen — till vilken utredningen räknar dem vars beräknade årsinkomst ligger mellan tre basbelopp och högsta till- låtna åtta basbelopp - som ett enklare system att beräkna rättshjälpsavgiften bör åstadkommas. Ett särskilt skäl att ändra det nu rådande systemet är osäkerheten i beräkningsunderlaget, dvs. den rättssökandes ekonomiska för- hållanden. För att uppnå en godtagbar progressivitet mellan olika inkomst— skikt bör det enligt utredningens mening räcka om de olika stegen i av- giftsskalan anknyts till tusentals kronor av den beräknade årsinkomsten i stället för som nu till hundratal. Detta skulle innebära att man tar bort nio av tio steg i den tabell som domstolsverket utfärdar.
Rättshjälpsavgiften bör alltså öka för varje tusental kronor som den be- räknade årsinkomsten passerar. När det gäller att bestämma storleken av denna ökning kan man lämpligen anknyta till basbeloppet. För inkomster upp till och med tre basbelopp skulle som förut nämnts en grundavgift på 1 % av basbeloppet utgå. Är inkomsten högre ökas alltså grundavgiften med viss procent av basbeloppet för varje tusental kronor som inkomsten passerar. En lämplig progressivitet erhålls enligt utredningens mening om avgiften ökas med 0,5 % för varje tusental kronor av inkomsten till och med fem gånger basbeloppet och därefter med 1 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sex gånger basbeloppet, med 2 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med sju gånger basbeloppet och med 4 % av basbeloppet för varje tusental kronor av inkomsten till och med åtta gånger basbeloppet. När avgiften bestäms bör de belopp som motsvarar visst antal basbeloppjämnas till närmast lägre tusental kronor. Vidare bör den avgift som man sålunda kommer fram till jämnas till närmast lägre tiotal kronor.
Om man utgår från det basbelopp om 10 400 som gällde för oktober 1976 skulle för 1977 grundavgift utgå för inkomster upp till 31 200 kr. jämkat nedåt till 31000. Mellanskiktet omfattar inkomster från och med 32000 till och med 52000, från och med 53000 till och med 62000, från och med 63000 till och med 72000 samt från och med 73000 till och med 83 000.
Följande tabell visar avgiften i olika inkomstlägen enligt det system som har skisserats ovan samt nuvarande avgift i samma inkomstlägen.
Inkomst Avgift Jämnad Nuvarande % av bas- Kronor avgift avgift beloppet
31 000 1 104 100 80 32000 11/2 156 150 80 33 000 2 208 200 90 34 000 2 1/2 260 260 140 35000 3 312 310 190 36 000 3 1/2 364 360 240 37 000 4 416 410 290 38 000 4 1/2 468 460 340 39 000 5 520 520 390 40 000 5 1/2 572 570 440 41 000 6 624 620 490 42 000 6 1/2 686 680 540 43 000 7 728 720 590 44 000 7 1/2 780 780 640 45 000 8 832 830 690 46 000 8 1/2 884 880 740 47 000 9 936 930 790 48 000 9 1/2 988 980 840 49 000 10 1 040 1 040 890 50000 10 1/2 1 092 1 090 940 51000 11 1144 1140 990 52000 11 1/2 1196 1190 1040 53000 121/2 1300 1300 1100 54000 131/2 1404 1400 1170 55 000 141/2 1508 1500 1240 56000 151/2 1612 1610 1300 57000 161/2 1716 1710 1370 58000 171/2 1820 1820 1440 59000 181/2 1924 1920 1500 60000 191/2 2028 2020 1570 61000 201/2 2132 2130 1640 62000 21 1/2 2236 2230 1700 63000 231/2 2444 2440 1790 64 000 25 1/2 2 652 2 650 1 890 65 000 27 1/2 2 860 2 860 1 990 66 000 29 1/ 2 3 068 3 060 2 090 67000 311/2 3276 3270 2190 68 000 33 1/2 3 484 3 480 2 290 69 000 35 1/2 3 692 3 690 2 390 70000 371/2 3900 3900 2490 71000 391/2 4108 4100 2590 72000 411/2 4316 4310 2690 73 000 45 1/2 4 732 4 730 2 870 74000 491/2 5148 5140 3370 75000 531/2 5 564 5 560 3 870 76 000 571/2 5 980 5 980 4 370 77000 61 1/2 6396 6390 4870 78000 651/2 6812 6810 5370 79 000 69 1/2 7 228 7 220 5 870 80000 731/2 7644 7640 6370 81000 771/2 8060 8060 6870 82000 81 1/2 8476 8470 7370 83 000 85 1/2 8 892 8 890 7 870
Även om den rättssökandes ekonomi medger att viss rättshjälpsavgift tas ut, bör liksom f. n. gälla att rättshjälpsavgiften inte får överstiga rättshjälps- kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som avses.
10.2.3. Underlaget för beräkning av rättshjälpsavgiften
När det gäller att beräkna den rättssökandes ekonomiska förhållanden ut- färdar som förut nämnts domstolsverket varje år särskilda föreskrifter. Ut- redningen anser att denna ordning bör gälla även i fortsättningen. Det kan dock ifrågasättas om det inte går att förenkla nuvarande föreskrifter om det inkomstbegrepp som skall ligga till grund för avgörandet huruvida allmän rättshjälp över huvud taget skall utgå och för vilken rättshjälpsavgift som skall tas ut av den rättssökande. Likaså bör blanketterna för ansökan om allmän rättshjälp kunna göras enklare. Ett exemplar av blanketten för an- sökan om allmän rättshjälp med upplysningar fogas som bilaga 5 till be- tänkandet.
Som exempel på vilka möjligheter som är tänkbara när det gäller att kontrollera en rådgivningssökandes uppgifter om sina ekonomiska för- hållanden nämndes i kapitel 8 det senaste försäkringsbeskedet, där såväl sjukpenninggrundande inkomst som den sjukpenning som i förekom- mande fall skall utgå anges. Sjukpenninggrundande inkomst (Sgi) är enligt 3 kap. 25 lagen (1962:381) om allmän försäkring den inkomst i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antas komma att åtnjuta av eget arbete för år räknat, antingen som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). Sgi fastställs av försäkringskassan. Be- räkning av Sgi skall om förhållandena inte på annat sätt är kända för för- säkringskassan grundas på de upplysningar som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som kan framgå av den upp- skattning som gjorts av den försäkrades inkomst vid taxering. Försäkrad är enligt 3 kap. 65 skyldig att så snart det kan ske och senast inom två veckor till försäkringskassan anmäla sådan ändring i sina inkomstförhål- landen som påverkar rätten till sjukpenning eller sjukpenningens storlek. Försäkringskassan skall, i den utsträckning det skäligen påkallas, genom förfrågningar hos den försäkrade eller på annat lämpligt sätt inhämta upp- gifter om den försäkrades inkomstförhållanden och andra omständigheter som har betydelse för sjukpenningförsäkringen. Enligt 18 kap. 5 & skall all- män försäkringskassa tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, för- säkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar i den mån hinder enligt lag eller författning inte möter samt mera betydande olägenhet inte därigenom uppkommer för kassan.
Enligt utredningens mening bör det övervägas om det inte räcker med uppgifterna i det senaste försäkringsbeskedet när det gäller att beräkna den rättssökandes årsinkomst. För de fall där den rättssökande inte har för— säkringsbeskedet tillgängligt eller gör gällande att uppgifterna i det är fel- aktiga bör det öppnas möjlighet för advokat som är behörig att bevilja rätts- hjälp att inhämta upplysningar hos försäkringskassan eller avvika från be? skedet.
Om uppgiften i försäkringsbeskedet inte alls stämmer på grund av att den rättssökande kort före ansökningen om rättshjälp bytt anställning eller förlorat sin anställning eller saknar sjukpenninggrundande inkomst ligger det naturligtvis också i den rättssökandes intresse att lämna komplette- rande upplysning om sina ekonomiska förhållanden.
Försäkringsbeskedet lämnar endast uppgift om inkomst av anställning och av egen verksamhet. Däremot sägs där ingenting om inkomst av kapital eller förekomsten av förmögenhet. Inte heller lämnas någon uppgift om försörjningsbörda eller skuldsättning. I dessa hänseenden krävs alltså kom- pletterande upplysningar från den rättssökande. Utredningen anser att en förenkling av de föreskrifter som nu tillämpas i fråga om inkomst av kapital samt i fråga om försörjningsbörda, förmögenhetsinnehav och skuldsättning bör eftersträvas. Regeln om vilken hänsyn som skall tas till försörjningsbörda bör t.ex. utan ändring i sak utformas så att man vid beräkning av rätts- hjälpsavgiften minskar årsinkomsten med ett halvt basbelopp för var och en av dem som den rättssökande försörjer. Exempel. Den rättssökande har en årsinkomst på 48 000. Han försörjer tre underåriga barn. 48 000—15 600 (3x5200) = 32400. Rättshjälpsavgift: 150 kr.
1024. Rättshjälpsavgift för dödsbo
Vissa svårigheter har ansetts föreligga när det gäller att beräkna rättshjälps- avgift för dödsbo. Några officiella föreskrifter eller tabeller som vägledning för beräkning av avgiften i sådana fall föreligger inte. Utredningen anser att domstolsverket bör få utfärda sådana föreskrifter.
10.2.5 Förfarandet vid fastställandet av rättshjälpsavgift
Liksom f.n. bör preliminär rättshjälpsavgift fastställas i samband med att allmän rättshjälp beviljas. Är det advokat som beslutar att allmän rättshjälp skall utgå skall advokaten också fastställa rättshjälpsavgiften. Beviljas allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnden eller domstol ankommer det på myndig- heten att fastställa rättshjälpsavgiften. Som framgår av kap. 17 kan rätts- hjälpsavgiften justeras uppåt.
1 kap. 9 betonade utredningen vikten av att den rättsliga angelägenheten anges klart och avgränsat, när allmän rättshjälp beviljas. Detta gäller såväl när advokat beviljar rättshjälp som när beslutet fattas av rättshjälpsnämnd eller annan myndighet. Visar det sig sedan att den rättssökandes problem är av vidare omfattning än som antogs när allmän rättshjälp beviljades får enligt vad som anfördes i 9 kap. nytt beslut om allmän rättshjälp meddelas. Om den rättsliga angelägenhet som det nya beslutet avser har nära samband med den som avsågs med det första beslutet bör emellertid enligt utred- ningens uppfattning möjlighet finnas att bestämma att den erlagda rätts- hjälpsavgiften skall avse även det nya rättshjälpsärendet och att någon ny rättshjälpsavgift alltså inte skall tas ut av den rättssökande. Det kan t. ex. förhålla sig så att en person A har en fordran på en annan person B. För B:s skuld har C gått i borgen. A kräver B men får ej ut någonting av denne. Han vänder sig då till C med krav att C skall infria sin borgens- förbindelse. I en sådan situation bör det vara möjligt att låta rättshjälps- avgiften i det första ärendet få avse även det senare.
Att den rättssökande bör få tillgodoräkna sig avgift för rådgivning som föregått beslutet om allmän rättshjälp har berörts i kap. 7.
Om den rättssökande inte låter sig nöja med advokatens beräkning av rättshjälpsavgiftens storlek, bör han ha möjlighet att få frågan härom
hänskjuten till rättshjälpsnämndens prövning. Detsamma bör gälla om den rättssökande är missnöjd med beslut som advokat meddelar i fråga om tillgodoräknande av tidigare erlagd avgift. Beslut av rättshjälpsnämnden eller av domstol bör kunna överklagas till besvärsnämnden.
10.2.6 Inbetalning av rättshjälpsavgift
Rättshjälpsavgift som fastställs i samband med att allmän rättshjälp beviljas inbetalas utan dröjsmål till den advokat som beviljar rättshjälpen. Bi- trädet svarar för att beloppet blir inbetalt. Även om det är rättshjälpsnämnd eller domstol som har beviljat den allmänna rättshjälpen bör avgiften betalas in till biträdet, om biträde har förordnats. Har allmän rättshjälp beviljats utan att offentligt biträde förordnats — t. ex. i småmål, i bodelningsärende, där skiftesman förordnats, eller om biträde inte behövs — bör avgiften betalas in till statsverket.
Frågan är vem som skall bevaka att rättshjälpsavgiften inbetalas i sist- nämnda fall. Enligt nuvarande RHL skall rättshjälpsavgiften (kostnadsbi- draget), om biträde ej har förordnats, erläggas till rättshjälpsnämnden (27 _ö sista stycket). Enligt 28;; RHL skall förhöjt kostnadsbidrag som beslutats efter beslutet om allmän rättshjälp också erläggas till rättshjälpsnämnden. I prop. 197214 diskuteras behovet av regler om förskottsbetalning av kost- nadsbidraget i de fall när biträde har förordnats. Behov av sådana regler ansågs inte föreligga utan frågorna om anstånd och förskottsbetalning fick överlämnas till biträdets egen bedömning. 1 de sällsynta fall när kostnads- bidrag skall betalas till rättshjälpsnämnden skulle enligt departementschefen sådana regler i och för sig kunna vara av visst värde. I praktiken skulle emellertid utrymmet för reglerna bli mycket begränsat. Frågan ansågs därför kunna överlämnas till rättshjälpsnämndens tillämpning (s. 299). Om betal- ning av kostnadsbidrag till rättshjälpsnämnden inte sker frivilligt tick nämn- den enligt departementschefen utverka en exekutionstitel vid domstol, t. ex. genom ansökan om betalningsföreläggande (s. 335).
De nu anförda uttalandena torde ha giltighet även i ett system där avgiften skall inbetalas till statsverket. Den rättshjälpsnämnd eller domstol som be- viljat rättshjälpen får bevaka, att avgiften betalas in. Eftersom det torde komma att röra sig om ytterst få fall, behöver bevakningen inte bli särskilt betungande. Den rättssökande kan t. ex. i samband med att allmän rättshjälp beviljas få ett postgiroinbetalningskort på rättshjälpsavgiften och bör åläggas att visa exempelvis med postkvitto att inbetalning skett. Föredrar den rätts- sökande att betala avgiften kontant till myndigheten bör denna vidarebe- fordra avgiften till domstolsverket. Sker inbetalning inte frivilligt bör in- drivning kunna ske på grundval av rättshjälpsnämndens eller domstolens beslut om avgiftens fastställande. Detta torde kräva att föreskrift meddelas om att sådant beslut får verkställas enligt vad som är föreskrivet om domstols dom. En sådan föreskrift finns redan för de fall där rättshjälpsnämnd med- delar beslut om ersättningsskyldighet för kostnad för skiftesman m. m. (31 & RHL).
11. Allmän rättshjälp i s.k. massärenden
11.1. Nuvarande ordning
I fråga om visst slag av ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet kan enligt 8 & andra stycket RHL regeringen förordna att allmän rättshjälp inte skall lämnas. Med stöd av denna bestämmelse har i 75 RHK föreskrivits att allmän rättshjälp inte får lämnas i ärende om förrättande av bouppteckning enligt 20 kap. ärvdabalken, inskrivnings- ärende enligt jordabalken, registerärende enligt sjölagen (1891:35 s. 1), båt- registerärende enligt båtregistreringslagen (19752604), fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering. Enligt 46 (& RHL har de ärenden som nyss nämnts undantagits från tillämpningsområdet för råd- givning.
Under förarbetena till de nyss angivna reglerna förekom i huvudsak nedan redovisade överväganden.
I PM angående reform av samhällets rättshjälp (Ju I970:14) anförde ar- betsgruppen för rättshjälpsreformen bl.a.
Tidigare har förordats att rättshjälp skall kunna beviljas i alla rättsliga angelägenheter där behov av rättshjälp föreligger. Vissa allmänna begränsningar skall gälla beträffande juridiska personer och näringsidkare. Det bör även övervägas om vissa ärenden är av sådan beskaffenhet att rättshjälp inte bör komma i fråga.
En särskild grupp av ärenden för vilka det kan övervägas att införa generell be- gränsning av rättshjälpens tillämpningsområde är sådana som kan betecknas som massärenden, t. ex. inskrivningsärenden och bouppteckningar. Skälet för att utesluta sådana ärenden från tillämpningsområdet skulle vara att de genom sin talrika fö- rekomst skulle kunna utgöra en alltför stor belastning på rättshjälpsorganisationen. Samtidigt är dessa ärenden i allmänhet av så enkel beskaffenhet att de kan klaras utan biträde. Starka skäl talar emellertid mot att generellt utesluta rättshjälp i dessa ärenden. Även om de i allmänhet är av enkel beskaffenhet kan inte sällan komp- likationer inträda som gör att rättsligt biträde är påkallat. För många människor medför just denna typ av ärenden ett viktigt behov av rättshjälp. Särskilt för personer i små omständigheter skulle det framstå som en brist i rättsskyddet om rättshjälp inte kunde komma i fråga i denna typ av ärenden.
Farhågorna att massärendena skulle medföra en alltför stor belastning på rättshjälps- organisationen bör inte överdrivas. När det gäller inskrivningsärenden torde även i fortsättningen behovet av rättshjälp i huvudsak komma att tillgodoses genom banker och kommunalkontor samt genom den verksamhet som sedan gammalt bedrivs av nämndemän och andra förtroendemän. I dessa frågor lämnas också råd och anvisningar från domstolarnas inskrivningsavdelningar. Även när det gäller bouppteckningar kan man räkna med att det huvudsakliga rättshjälpsbehovet kommer att tillgodoses i
traditionella former. I fråga om bouppteckningar torde dock behovet av biträde i relativt stor utsträckning få tillgodoses genom rättshjälpsmyndigheterna. Inte minst i sådana fall när behållningen är obetydlig och det saknas nära anhöriga som ombesörjer utredningen är det av värde även ur allmän synpunkt att boupptekning ombesörjs av rättshjälpsmyndigheten.
Efterfrågan på biträde för ifrågavarande slags ärenden är givetvis i hög grad beroende av vilka avgifter som skall utgå för detta biträde. Behovet av begränsning i tillström- ningen av ärenden synes i stort sett kunna tillgodoses vid utformningen av reglerna om avgift för rättshjälpen. En i princip obligatorisk grundavgift för all rättshjälp utgör en betydelsefull spärr mot missbruk av rättshjälpen i här avsedda ärenden. Emellertid är det nödvändigt att införa en ytterligare garanti mot att rättshjälpsorganisationen belastas alltför hån av dessa ärenden. Denna fråga berörs närmare i det följande avsnittet om rättshjälpsavgift.
I fråga om massärenden bör sålunda införas begränsning av möjligheterna till rätts- hjälp endast när det gäller upprättande av självdeklarationer. Härutöver bör också övervägas om det i övrigt finns anledning att införa några begränsningar av rättshjälpen med hänsyn till ärendenas beskaffenhet. I fråga om mål och ärenden som tillhör domstols eller inskrivningsdomares eller konkursdomares prövning bör någon sådan begränsning inte komma i fråga. När det gäller förvaltningsärendena kan det finnas anledning att skilja på sådana förvaltningsärenden där det föreligger ett motparts- förhållande, sådana förvaltningsärenden som innebär tvångsåtgärder mot enskilda. skatteärenden och övriga ärenden. Den förstnämnda kategorin av förvaltningsärenden kan utgöras av t. ex. utsökningsmål som handläggs av kronofogde eller överexekutor, hyresmål som handläggs vid hyresnämnd, expropriationsansökningar, vissa förköps- frågor eller vissa fastighetsbildningsärenden. Den prövning som i dessa fall sker inom ramen för förvaltningsförfarandet är av den karaktär att rättshjälp framstår som i huvudsak lika befogad som i mål eller ärende inför allmän domstol. Detsamma kan sägas gälla sådana ärenden som innefattar prövning av frågor om administrativa tvångsåtgärder. Det kan här vara fråga om t.ex. frihetsberövande beträffande barn. alkoholister eller psykiskt abnorma. Rättsskyddsbehovet är i dessa fall påtagligt och kan jämföras med vad som vid-allmän domstol gäller i brottmål. När det gäller skat- teärenden bör uppmärksammas att rättshjälp enligt vad som tidigare förordats i all- mänhet inte utgår till näringsidkare beträffande rättsliga angelägenheter i närings- verksamheten. I övrigt torde rättsskyddsbehovet i skatteärenden vara sådant att det inte bör komma i fråga att utesluta dem från rättshjälpen. Kategorin övriga förvalt- ningsärenden innefattar ärenden av mycket skiftande slag. främst olika slags an— sökningar till förvaltningsmyndigheter. Förvaltningsmyndigheterna har själva en viss service i dessa frågor. Det torde därför i praktiken inte bli vanligt att rättshjälp begärs i sådana ärenden. En spärr mot missbruk ligger, som tidigare nämnts, också i den grundavgift som skall utgå för all rättshjälp.
Vad som tidigare har anförts har tagit sikte på ärenden som hör under allmän domstols eller förvaltningsmyndighets prövning. I sammanhanget bör emellertid upp- märksammas de fall när en tvist på grund av skiljeklausul undandragits domstols prövning. I dessa fall kan det finnas ett minst lika stort behov av rättshjälp som om tvisten skall handläggas vid domstol. Tvister som tillhör skiljemäns prövning bör sålunda inte undantas från rättshjälpen. Rättshjälpen avses dock inte täcka kost- naderna för skiljemännen.
F.n. saknas möjlighet att bedöma hur stor tillströmningen till rättshjälpsorgani- sationen av massärenden, dvs. ärenden som är talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet, kommer att bli. Emellertid kan dessa ärenden komma att medföra en avsevärd belastning på rättshjälpsorganisationen. Det synes därför påkallat att införa en särskild regel för att förebygga en alltför stor anhopning av sådana ärenden. Regeln bör ges den innebörden att Kungl. Maj:t får förordna att rättshjälps-
avgiften i massärendena skall motsvara rättshjälpskostnaden. De ärenden som närmast kan komma i fråga för sådant förordnande är t. ex. bouppteckningar, inskrivnings- ärenden, namnärenden och besvär över allmän fastighetstaxering.
Vid remissbehandlingen av promemorian berördes frågan om rättshjälp i massärenden bara i ett fåtal yttranden. De remissinstanser som tog upp frågan godtog förslaget i promemorian. Till denna grupp hörde bl. a. JK, nedre jusririerevisionen, RR.'s ledamöler och Föreningen Sveriges rättshjälps- jurister.
RR:s ledamöter uttalade beträffande andra skatteärenden än deklarations- ärenden, främst besvär i taxerings- och uppbördsärenden, att det fick anses riktigt att de i princip inte uteslöts från rättshjälpen. Det fick emellertid antas att intresseprövningen här skulle komma att få en inte ringa betydelse. Om de allmänna advokatbyråerna skulle i någon större utsträckning engagera sig i det betydande antal skattetvister som rör värderingar och skälighets- bedömningar, torde detta innebära en avsevärd påfrestning för organisa- tionen. Advokarsam/Undet ansåg att det inte fanns skäl att undanta mass- ärendena från rättshjälpen men att det inte heller fanns något skäl att i dessa ärenden meddela rättshjälp i andra fall än sådana där sökanden inte utan sådan hjälp kan få erforderligt bistånd. Om man införde den regeln att rättshjälp inte skulle beviljas i sådana fall där kostnaderna inte kom att överstiga vad sökanden hade både råd och skyldighet att betala, behövdes inga särskilda bestämmelser om massärenden. Förslaget att Kungl. Maj:t skulle kunna förordna att rättshjälpsavgiften i massärenden skulle motsvara rättshjälpskostnaden godtogs av dem som särskilt berörde frågan.
Departementschefen anförde i prop. 197214 rörande massärendena bl.a. följande. Rättshjälp skulle i princip kunna utgå i varje rättslig angelägenhet oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller gäller rättsligt biträde som lämnas utan samband med förfarande hos något samhällsorgan. Med denna utgångspunkt fick rättshjälpen ett mycket vid- sträckt tillämpningsområde. Vissa begränsningar måste dock göras så att samhällets resurser kunde koncentreras till de områden där behovet var störst. Departementschefen anslöt sig till den uppfattning som kommit till uttryck i promemorian och under remissbehandlingen att massärendena inte generellt borde uteslutas från tillämpningsområdet för rättshjälpen. Den belastning som dessa ärenden kunde komma att utgöra för rättshjälpsor- ganisationen var emellertid mycket svår att bedöma på förhand. En möjlighet att ta ut full kostnadstäckning kunde inte anses tillräcklig för att hindra en besvärande anhopning av rättshjälpsärenden. Han förordade därför att den befogenhet att ingripa i händelse av en sådan utveckling som borde ges Kungl. Maj:t skulle få innefatta behörighet att utesluta massärendena från tillämpningsområdet. I enlighet härmed borde i anslutning till bestäm- melserna om tillämpningsområdet tas in en regel av innebörd att Kungl. Maj:t fick förordna att rättshjälp inte skulle utgå i ärenden som var talrikt förekommande och normalt av enkel beskaffenhet. Ett sådant förordnande kunde komma i fråga t. ex. beträlfande bouppteckningar, inskrivningsären- den och vissa taxeringsbesvär.
Justitieutskottets av riksdagen godkända betänkande (JuU 1972:12) in- nehåller ingen erinran mot propositionen i den nu behandlade delen.
11.2. Överväganden och förslag
En av grundtankarna bakom rättshjälpsreformen 1973 var att rättshjälp i princip skulle utgå i alla slags rättsliga angelägenheter, där behov av rättshjälp föreligger. Av praktiskt administrativa och ekonomiska skäl ansågs emel- lertid viss begränsning nödvändig. Upprättandet av självdeklaration uteslöts sålunda från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. I övrigt utformades begränsningen — som framgått under 11.1 — inte så att massärenden generellt uteslöts från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp utan så att regeringen — främst för att kunna hindra en alltför stor belastning på rättshjälpsor- ganisationen — gavs befogenhet att utesluta massärenden från tillämpnings- området (jfr 7 & RHK). Sådana ärenden är liksom självdeklaration automa- tiskt uteslutna även från tillämpningsområdet för rådgivning.
Enligt direktiven skall utredningen pröva om den i lagen inskrivna be- gränsningen i fråga om massärenden leder till ett helt ändamålsenligt resultat. Undantagsvis kan inträffa — heter det i direktiven — att dessa ärenden är rättsligt mycket komplicerade och således i och för sig av sådan art att rättshjälp skulle kunna vara befogad. Det förtjänade övervägas om inte möj- lighet bör öppnas att i vissa fall medge rättshjälp i sådana situationer. Enligt direktiven måste en bestämmelse härom självfallet utformas så att den hind- rar missbruk.
Av redogörelsen för den gällande ordningen framgår att de s.k. mass- ärendena — med undantag för ärenden om upprättande av självdeklaration — i princip inte uteslutits från tillämpningsområdet för allmän rättshjälp. Regeringen har emellertid tillagts befogenhet att utesluta massärenden från tillämpningsområdet och denna befogenhet har utnyttjats på sätt förut be- skrivits. Om regeringen så önskat, hade man när som helst kunnat å- stadkomma en ändring i denna del.
Utredningen anser att det inte finns skäl ändra på principen om att mass- ärenden skall falla inom tillämpningsområdet för den allmänna rättshjälpen. Frågan är bara om några — och i så fall vilka — särskilda begränsningar i möjligheten att erhålla rättshjälp bör gälla. Vid ett ställningstagande till denna fråga är av betydelse vilka ärenden som faller inom kategorin massärenden. Om man inte radikalt sänker anspråken på prefixet "mass-", synes knappast andra ärenden kunna bli aktuella än de som f.n. anges i 75 RHK. Av dessa torde registerärendena enligt sjölagen och båtregis- terärendena inte spela någon större roll i detta sammanhang.
Beträffande samtliga typer av massärenden gäller att det i större eller mindre utsträckning finns myndigheter, organisationer e. d. som tillhan- dahåller hjälp i någon form. Utredningen har i denna fråga noterat följande.
Genom ändringar i ärvdabalken (SFS 19762221), som trätt i kraft den ljuli 1976, har införts ett förenklat bouppteckningsförfarande. Skyldigheten att förrätta boupptekning har därvid mjukats upp. När den dödes tillgångar inte räcker till annat än begravningskostnader och andra utgifter med an- ledning av dödsfallet och tillgångarna inte omfattar fast egendom eller tomt- rätt, behöver bouppteckning inte förrättas, om dödsboanmälan görs till rätten av socialnämnden. Genom denna ändring torde bouppteckningsfre- kvensen sjunka och därmed rättshjälpsbehovet. I de fall där det fortfarande är en skyldighet att upprätta bouppteckning lämnas visst bistånd av bl. a.
kommunala förtroendemän och tjänstemän samt bankernas notariatavdel- ningar. Även begravningsföreningarna ombesörjer ett betydande antal bo- uppteckningar (11 107 st. under 1975). Också begravningsentreprenörerna åtar sig uppdrag av detta slag. För samtliga gäller att bistånd i regel lämnas endast mot avgift.
När det gäller inskrivningsärenden lämnar många inskrivningsmyndig- heter en långtgående service i form av råd och anvisningar. Vidare utgår utredningen från att banker, kommunalkontor och förtroendemän även i fortsättningen kommer att lämna en betydande rättshjälp när det gäller in— skrivningsärenden, låt vara att hjälpen ofta är förenad med avgifter.
Även den service som — förutom de nyss nämnda inskrivningsmyndig- heterna — andra myndigheter lämnar allmänheten med stöd av det s.k. servicecirkuläret bör uppmärksammas. Denna service, som utförligt berörs i avsnittet 7.4.2, tillgodoser ett visst rättshjälpsbehov även i massärenden.
Även om den hjälp som på olika sätt lämnas i massärenden är av stor betydelse, är det uppenbart att den inte löser alla problem. Hjälpen är över huvud taget mest inriktad på enklare ärenden. Den täcker med andra ord mera den del av hjälpbehovet som typiskt sett faller inom ramen för råd- givning. Lika litet som rådgivning är tillräcklig för att lösa den enskildes hjälpbehov i exempelvis mer komplicerade ärenden angående upprättande av äktenskapsförord kan en begravningsbyrå, en inskrivningsmyndighet eller en kommunal tjänsteman tillfredsställa hjälpbehovet i ett komplicerat mass- ärende. Utredningens slutsats blir därför att rättshjälp bör kunna beviljas i massärenden av mer komplicerad beskaffenhet.
Att utforma en lagregel som klart beskriver de ärenden i vilka rättshjälp bör kunna beviljas är givetvis svårt. Enligt utredningens mening bör prin- cipen vara den att rättshjälp kan beviljas bara om ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen. Undan- tagsvis, dvs. om särskilda skäl föreligger, bör rättshjälp dock kunna beviljas även i andra fall.
Det återstår att ta ställning till frågan om det finns skäl att ändra på den nuvarande regeln om att rådgivning inte får lämnas i massärenden. Från principiella synpunkter kan det förefalla egendomligt att öppna möj- lighet till rättshjälp men utesluta rådgivning. Att öppna möjlighet till råd- givning skulle emellertid vara förenat med vissa komplikationer. Samtidigt kan ifrågasättas om behovet är så stort. I den förra delen är att märka att det knappast är praktiskt möjligt att uppställa något villkor om att ärendet skall vara på visst sätt komplicerat. Om rådgivning fick lämnas kan det därför befaras att stora kostnader skulle uppkomma. [ den senare delen är att märka att — såsom förut framhållits — det behov som rådgivnings- institutet skulle fylla på detta område i allt väsentligt fylls genom den service som lämnas av inskrivningsmyndigheter m. fl. Detta är troligen den både smidigaste och från samhällsekonomisk synpunkt billigaste lösningen.
Författningstekniskt torde utredningens förslag kunna utformas påi prin- cip två olika sätt. Ett sätt är att i RHL inskriva möjligheten att i vissa massärenden kunna få allmän rättshjälp samt anpassa RHF härtill. Enligt detta alternativ binds således regeringen av lagen. Ett annat sätt är att i RHL bemyndiga regeringen att förordna om inskränkningar i rätten till rättshjälp i fråga om massärenden och att skriva in rätten till rättshjälp
i komplicerade massärenden enbart i RHF. En sådan reglering är mer flexibel och förordas därför av utredningen.
Med hänsyn till de särskilda förutsättningar som enligt det nyss anförda uppställs för att allmän rättshjälp skall få beviljas i massärenden bör det ankomma på rättshjälpsnämnd att pröva framställningar om rättshjälp.
12. Allmän rättshjälp åt näringsidkare
12.1. Inledning
En fråga som har diskuterats allt sedan tiden för rättshjälpslagens tillkomst är frågan i vilken utsträckning rättshjälp skall kunna beviljas näringsidkare i rättsliga angelägenheter som rör näringsverksamheten. Enligt 8ä första stycket 3. RHL gäller vissa speciella begränsningar i sådant hänseende. Nä- ringsidkarens personliga frågor omfattas däremot inte av dessa inskränk- ningar.
Termen näringsidkare förekommer i ett flertal lagar som har tillkommit under senare år, bl. a. varumärkeslagen (1960:644), lagen (1970:412) om otill- börlig marknadsföring, lagen (1971:112) om förbud mot otillbörliga avtals- villkor och konsumentköplagen (1973z877). Med näringsidkare avses enligt förarbetena till dessa lagar den som yrkesmässigt bedriver verksamhet av eko- nomisk natur.
Näringsidkarbegreppet är mer vidsträckt än det skattemässiga rörelsebe- greppet, vilket enligt 275 kommunalskattelagen omfattar varje förvärvs- verksamhet som — utan att vara hänförlig till förvärvskällorna jordbruks- fastighet, annan fastighet eller tjänst — bedrivs yrkesmässigt, dvs. utmärks av självständighet, viss regelbundenhet och varaktighet samt i regel av vinst- syfte.
Som näringsidkare betraktas även t. ex. jordbrukare och fiskare. Också den som i egenskap av fastighetsägare hyr ut lägenhet i flerfamiljshus torde få betecknas som näringsidkare. Till näringsidkare räknas fria yrkesutövare som advokater, arkitekter, konsulter, fotografer m. m. För att betraktas som näringsidkare krävs inte att vederbörande har någon anställd i sin verk- samhet. Även snickare, målare, trädgårdsanläggare, skomakare, skräddare samt bil— och cykelreparatörer utan anställda räknas således till näringsidkare. Så är också fallet med konstnärer. Inte heller ställs några krav på att verk- samheten skall uppta någon viss större del av arbetstiden. Även närings- verksamhet som drivs vid sidan av ett heltidsarbete föranleder att veder- börande anses som näringsidkare såvitt gäller näringsverksamheten.1
Som jämförelse kan erinras om att det rättsskydd som numera ingår i flertalet försäkringar inte gäller för tvist, mål eller ärende som har samband med den försäkrades yrkes- eller tjänsteutövning eller annan förvärvsverk- samhet, vartill även räknas militär-, hemvärns-, civilförsvarstjänst eller lik- nande. Det s. k. yrkesundantaget avser all yrkesutövning och förvärvsverk- samhet och är således mera vidsträckt än rättshjälpslagens näringsidkar- begrepp.2
lÄng. näringsidkarbe- greppet, se prop. l972:4 s. 314, prop. 19752104 5. 136 och Arrfelt: Rätts- hjälp 5. 49.
2Se FSAst kommentar till 1974 års rättsskydds— försäkringsvillkor s. 41.
12.2. Gällande bestämmelser om allmän rättshjälp åt närings- idkare och förarbetena till dem
Bestämmelsen i 8 & första stycket 3. RHL innebär att allmän rättshjälp inte får lämnas näringsidkare i angelägenhet som har samband med hans nä- ringsverksamhet, om inte särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet.
I förarbetena (prop. 19724 5. 242 och JuU 1972112 5. 28) anförs att ut- gångspunkten bör vara att rättshjälpen i första hand bör ge skydd vid oför- utsedda händelser som berör den enskildes personliga och ekonomiska för- hållanden. De rättsliga angelägenheterna i näringsverksamhet är av annan karaktär än i privatlivet och varierar dessutom starkt med hänsyn till verk- samhetens art och omfattning. Det rättsskyddsbehov som föreligger i nä- ringsverksamhet bör därför i princip tillgodoses på annat sätt än genom rättshjälp med stöd av det allmänna, t. ex. genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation. Skäl för en sådan begränsning av möjligheterna till rättshjälp för näringsidkare utgör också det förhållandet att kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter ofta är en normal företeelse i affärslivet, jämförbar med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. Samtidigt kan det emellertid förekomma fall där rättshjälp bör kunna komma i fråga även beträffande rättslig an- gelägenhet som har samband med näringsverksamhet. Så kan t. ex. vara fallet med vissa småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära, eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att rättshjälp inte bör vägras. För att undvika stötande konsekvenser av att rättsliga ange- lägenheter i näringsverksamhet ställs utanför rättshjälpens tillämpningsom- råde behövs därför en särregel av innebörd att inskränkningen i närings- idkares möjligheter till rättshjälp inte skall gälla om särskilda skäl föreligger. I samband med riksdagsbehandlingen uttalade justitieutskottet att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets tillämpning.
12.3. Praxis i näringsidkarfrågan
Näringsidkarfrågan har varit uppe till prövning i ett flertal avgöranden av DON:s och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Prövningen har avsett såväl frågan om sökanden är att anse som näringsidkare som frågan om allmän rättshjälp skall utgå till näringsidkare.
Vissa av avgörandena finns publicerade i DON in/brmerar 1973:10, s. 9, 197313, 5. 25 och 197412, 5. 18, samt i Tidskrift/ör Sveriges advokatsamfund (TSA) 1973: s. 439, 1974: s. 27, 95, 97, 99, 142 och 395 samt 1975: s. 34. En redogörelse för praxis finns också i Arrfelt: Rättshjälp, 2 uppl. s. 49—53, vartill må hänvisas. Här anges därför bara några exempel ur praxis.
Som näringsidkare har t.ex. ansetts 1) uppfinnare i tvist om exploatering av uppfinningen (TSA 1973: s. 439) 2) fastighetsägare, som ägde tre mindre fastigheter var och en med lågt
taxeringsvärde och hyrde ut en av dessa, i tvist med hyresgäst om hyra (TSA 1973: s. 439)
3) tränare av åtta kapplöpningshästar med två anställda i tvist med anställd om skadestånd (TSA 1973: s. 439) 4) ensam aktieägare i ett aktiebolag i konkurs i ärende som avsåg att reda upp visst mellanhavande mellan bolaget och en av dess kunder från tiden före konkursen (DON informerar 197412 5. 18).
Däremot har sökanden inte ansetts som näringsidkare i bl.a. följande fall 1) sökanden stod i begrepp att förvärva en rörelse (TSA 1973 s. 440) 2) sökanden var studerande som bedrev fjäderfauppfödning till husbehov (DON informerar 197412 5. 18) _3) sökanden var tidigare verkställande direktör och styrelseledamot i ak- tiebolag och ägde 20 % av aktierna medan annan person ägde aktie- majoriteten (TSA 1974 s. 395) 4) sökanden ägde och bebodde jordbruksfastighet där jorden var utarren- derad. Tvisten riktade sig mot förutvarande arrendatorn och gällde bl. a. kostnader för vattenhämtning (TSA 1975 s. 34).
Särskilda skäl för rättshjälp ansågs föreligga i bl. a. nedannämnda fall 1) för 70-årig f. d. skrothandlare med en inkomst av 1 745 kr. i månaden, varav 745 kr. utgjorde pension (TSA 1974 s. 27) 2) för f.d. delägare i handelsbolag som drev åkerirörelse (DON informerar 1973:13 s. 26) 3) för person som tillsammans med sin broder ägde en jordbruksfastighet, taxerad till 48 000 kr. och belånad för 15 600 kr. och med en årlig net- tointäkt på 6550 kr. för envar av ägarna (TSA 1974 s. 95), och 4) för målsägande i brottmål angående bedrägeri med en tidigare inkomst på 3 469 kr. i månaden men som vid tiden för ansökan bara hade stu- diebidrag på 1 700 kr. i månaden samt amorterade skulder med 11 281 kr. per år (TSA 1974 s. 142).
I samtliga dessa fall ansågs särskilda skäl föreligga med hänsyn till sö- kandens ekonomiska förhållanden.
Särskilda skäl med hänsyn till sakens beskaffenhet ansågs i ett fall föreligga för att bevilja taxiägare rättshjälp i ärende om överklagande av utmätning av taxibilen (TSA 1974 s. 97) och i ett annat fall då sökande haft både bostad och rörelse på den fastighet som tvisten gällde.
Däremot ansågs särskilda skäl inte föreligga i följande fall 1) sökanden var lantbrukare vars bruttointäkt av lantbruket var 123 455 kr. och vars kostnader var 113 507 kr. Tvisten gällde ersättning för skada på utarrenderad fastighet och för obetalt arrende (DON informerar 1973: 13 s. 25) 2) sökanden var åkeriägare utan anställda och med en nettointäkt av rörelsen på 30 402 kr. (DON informerar 1973113 5. 26) 3) sökanden var frisör med en årlig inkomst av sin verksamhet på 25 000 kr. Ärendet gällde exploatering av patent (TSA 1974 s. 99). I två avgöranden från 1976 slutligen gällde frågan om angelägenheten hade samband med sökandens näringsverksamhet. Sökanden drev i båda fallen ut-
hyrningsrörelse med hästar. Ärendet avsåg tvist om bättre rätt till hästar som utmätts hos sökandens dotter för dennas skulder. Samband med sö- kandens näringsverksamhet ansågs inte föreligga.
12.4. Förekomsten av rättsskyddsförsäkring för näringsidkare
Rättsskyddsförsäkring för företagare finns men säljs i mycket ringa om- fattning. Enligt de allmänna rättsskyddsvillkor för företagare som tillämpas av Trygg-Hansa avser försäkringen den verksamhet, som anges i försäk- ringsbrevet, och gäller för försäkringstagaren och hans anställda. Försäk- ringen gäller också för försäkrad som ägare eller brukare av fastighet i vilken verksamheten bedrivs, förutsatt att fastigheten till övervägande delen an- vänds för verksamheten. Försäkringen gäller t. ex. inte för tvist, mål eller ärende som avser patent eller annan immaterialrätt.
Exempel på företagare som utnyttjar rättsskyddsförsäkringen är jordbru- kare och innehavare av bilverkstäder. Hos Trygg-Hansa har framställts ön- skemål från några branschorganisationer om en rättsskyddsförsäkring för medlemmarna. Försäkringen skulle i så fall gälla tvister angående leve- ransavtal, köp och försäljning. Något avtal om försäkring har ännu inte tecknats.
12.5. Tidigare reformförslag, framställningar m.m.
12.5.1. Riksdagsmotioner och utskottsutlåtanden
Näringsidkarfrågan uppmärksammades redan under riksdagsbehandlingen av prop. 19724. I tre motioner, 197211469, 1471 och 1473, kritiserades den i lagtexten föreslagna inskränkningen i näringsidkares möjlighet att få rätts- hjälp. Som skäl åberopades bl. a. att det föreslagna stadgandet avsåg en heterogen grupp personer som utövade sin näring under högst varierande ekonomiska förhållanden och att det inte kunde vara riktigt att t. ex. hant- verkare, lantbrukare, handlande och författare alltid skulle hålla en eko- nomisk beredskap för att kunna betala eventuella rättegångskostnader.
Som tidigare anförts ansåg justitieutskottet (se JuU 1972112 5. 30), att det fanns anledning att följa utvecklingen med uppmärksamhet och att ånyo överväga frågan sedan erfarenheter vunnits av det nya systemets till- lämpning. Detta uttalande hade avseende på skilda grupper av näringsidkare, däribland de renskötande samerna, vilkas möjligheter att få rättshjälp ak- tualiserats i utskottet. Att observera för samernas del var också att deras ekonomiska och rättsliga angelägenheter i viss utsträckning handhades av en ny typ av juridisk person, kallad sameby.
I en reservation till utskottsbetänkandet påpekades bl. a. att gränsdrag- ningen mellan anställningsförhållande och företagsamhet i egen regi ofta var svår att göra samt att såväl tolkningen av dessa båda begrepp som till- lämpningen av den föreslagna undantagsbestämmelsen säkerligen många gånger skulle komma att förorsaka bryderi och osäkerhet. Från social syn- punkt var det för övrigt inte mindre angeläget att en näringsidkare i små
ekonomiska omständigheter bereddes möjlighet att ta till vara sin rätt i fråga om sin näring än att han erhöll bistånd i fråga om sina rent privata angelägenheter, ty i båda fallen skulle han och hans familj drabbas lika hårt av följderna av att han genom ekonomiskt trångmål förlorade sin rätt. För flera småföretagare var rättegångskostnader en i budgeten oförutsedd utgiftspost. Även med en generös tolkning av den i propositionen föreslagna undantagsregeln kunde stora grupper av näringsidkare med beaktansvärt behov av rättshjälp bli ställda utanför reformen. Det kunde inte förutsättas att detta behov i tillbörlig utsträckning skulle kunna tillgodoses genom någon form av försäkring eller genom förmedling av någon intresseorganisation.
I motionen l972:1916 yrkades att rättshjälpslagens regler skulle omfatta även näringsidkare som inte ärjuridisk person. I betänkande 197311 uttalade justitieutskottet att utskottet saknade anledning att frångå det ställnings- tagande som gjorts föregående år men att det efter erfarenheter av till- lämpningen av lagstiftningen kunde bli aktuellt att på nytt överväga frågan. Reservation av samma innehåll som föregående år anfördes.
Även under 1974 väcktes motioner, 1974:79 och l974:386, i vilka fram- fördes kritik mot begränsningen i möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. I den ena motionen yrkades att rättshjälp skulle kunna utgå enligt de allmänna reglerna även till näringsidkare, som inte är juridisk person och i den andra att sådana bestämmelser borde införas i rättshjälpslagen som ger näringsidkare möjlighet att erhålla rättshjälp även i angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet.
Med anledning av motionerna uttalade justitieutskottet (JuU 1974118) bl. a. följande. I ärendet hade utskottet haft tillgång till ett antal avgöranden av DON:s besvärsnämnd i frågor om rättshjälp åt näringsidkare. Av materialet kunde med hänsyn till dess relativt begränsade omfattning inte dras några säkra slutsatser rörande nämndens praxis. Det kunde dock hävdas att det förelåg vissa gränsdragningsproblem. Utskottet hade särskilt fäst sig vid svårig- heterna att avgöra om sökandens ekonomiska förhållanden var sådana att de motiverade slutsatsen att särskilda skäl förelåg för rättshjälp. Bl. a. uppstod ofta gränsdragningsproblem i sådana fall då sökandens nettointäkt av sin rörelse var liten men omsättningen i rörelsen var relativt hög. Även frågan huruvida sökanden var att anse som näringsidkare liksom andra spörsmål syntes ofta bereda problem i den praktiska tillämpningen. Utskottet ville inte motsätta sig önskemålet att frågan om rättshjälp till näringsidkare skulle tas upp till omprövning. För en sådan omprövning borde enligt utskottets mening inte läggas fast några bestämda riktlinjer. Det var emellertid uppen- bart att de särskilda problemen för mindre och medelstora företagareliksom den statsfinansiella aspekten måsta ägnas särskild uppmärksamhet. Utskot- tet utgick ifrån att omprövningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål.
I reservation till utskottsbetänkandet anfördes bl. a. att vid omprövningen, som borde gälla problematiken i hela dess vidd, hänsyn borde tas till de starkt kritiska synpunkter i ämnet som under förarbetena till rättshjälps- reformen anfördes av ett stort antal remissinstanser. I övrigt anfördes i huvudsak samma synpunkter som i reservationen till 1972 års utskotts- betänkande. Reservanterna ansåg sammanfattningsvis att det både från rätt- visesynpunkter och jämlikhetssynpunkter var angeläget att rättshjälpslagen
ändrades så att näringsidkare i normalfallen inte uteslöts från möjlighet till allmän rättshjälp.
I motionerna 1975:102 och 451 och 1975/76:85 framställdes yrkanden om att rättshjälp skulle kunna utgå till näringsidkare även i angelägenhet som berörde hans näringsverksamhet.
I sitt betänkande (JuU 1975/76:17) framhöll justitieutskottet att det var uppenbart att de särskilda problem av jämställdhetsnatur som förelåg för mindre och medelstora företagare liksom den statsfinansiella aspekten måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet fann det angeläget att ompröv- ningen kom till stånd utan onödigt dröjsmål. En tillfredsställande lösning av spörsmålet var enligt utskottet i själva verket så angelägen, att utskottet ansåg sig böra förorda att frågan behandlades med förtur av utredningen.
I motionen 1975/76:1078 framställdes yrkande om att rättshjälpsutred- ningen borde få i uppdrag att positivt pröva frågan om en återgång till tidigare regler på rättshjälpens område för näringsidkare samt att komma med förslag till ökad rättshjälp för innovatörer vid patentintrång. Enligt motionärerna innebar lagen om allmän rättshjälp en försämring för näringsidkare i för- hållande till den tidigare lagen om fri rättegång. Enligt denna kunde fö- retagare erhålla fri rättegång om han inte drev sin rörelse i bolagsform. Företagaren behövde sålunda endast uppfylla de ekonomiska villkoren för att erhålla fri rättegång.
Justitieutskottet fann (JuU 1975/ 76:24) att motionsspörsmålet föll inom ramen för utredningens uppdrag och föreslog därför att motionen skulle avslås, vilket också blev riksdagens beslut.
Slutligen yrkades i motionen 1976/77:240 att näringsidkare skulle ges möjlighet att få rättshjälp i angelägenhet som berör hans näringsverksamhet.
J ustitieutskottet yttrade i sitt betänkande (J uU 1976/ 77:24) att någon riks- dagens åtgärd till följd av motionen inte fordrades eftersom det spörsmål som upptagits i motionen övervägdes av rättshjälpsutredningen.
12.5 .2 Skrivelser
Till justitiedepartementet har inkommit framställningar från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), från Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och från Svenska företagares riksförbund med yrkanden om vidgade möjligheter till rättshjälp för näringsidkare.
Framställningarna har överlämnats till rättshjälpsutredningen för att be- aktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
KLYS yrkar i sin skrivelse, daterad ”maj 1975”, att reglerna om allmän rättshjälp ses över och ändras så att fria kulturarbetare får samma möjligheter till rättshjälp som andra enskilda medborgare.
LRF har i sin framställning, dagtecknad den 18 september 1975, invänt mot att jordbrukare i samband med rättsfrågor rörande jordbruket bedöms som näringsidkare. Enligt förbundet har jordbrukare i allmänhet sådan eko- nomisk ställning att det är oriktigt att inte jämställa dem med löntagare.
Svenska företagares riksförbund framhåller i sin skrivelse från den 13 oktober 1975 att RHL innebär en försämring för näringsidkare i förhållande till den tidigare gällande lagen om fri rättegång, enligt vilken företagare kunde erhålla fri rättegång, om han ej drev sin rörelse i bolagsform. Riks-
förbundet har också hemställt om undersökning av möjligheterna till ökad rättshjälp för innovatörer vid patentintrång.
Till rättshjälpsutredningen har den 5 mars 1976 inkommit en skrivelse f rån Sveriges Fastighetsägareförbund, där förbundet anför att det förhållandet att rättshjälp har karaktär av social förmån inte bör utestänga ägare av hy- resfastighet från möjligheten att få rättshjälp enbart därför att han är nä- ringsidkare.
12.6. Visst statistiskt material
Hos statistiska centralbyrån förs ett centralt företagsregister (CFR). Registret omfattar i huvudsak företag som betalar arbetsgivaravgift till riksförsäk- ringsverket eller är mervärdeskatteregistrerade. Statistiken är behäftad med vissa brister som i första hand hänger samman med att vissa uppgifter för mindre företag inte är helt aktuella. Det förekommer sålunda uppgifter som härrör från 1972. Vidare förekommer det särskilt beträffande företag som är mervärdeskattepliktiga att det hinner förflyta viss tid innan uppgifter om nystartade företag kommer in i registret. Detta gäller också i fråga om företag som upphör, uppgår i andra företag e.d.
Rättshjälpsutredningen har haft tillgång till vissa bastabeller ur CFR. Upp- gifterna härstammar från december 1976.
Från tabellerna som omfattar totalt 395 259 företag kan följande antecknas.
A Antal företag fördelade på juridisk form (tabell 13) Juridisk form Antal företag Fysisk person 238 402 Aktiebolag 92 565 Enkelt bolag 11 007 Ekonomisk förening 10 739 Handelsbolag 15 765 Offentlig myndighet 3 205 Ideell förening, samfällighetsförening 629 Stiftelse 158 Annan kategori 22 786 Rest 3
Summa 395 259
B Fördelning efter näring av de 238402 företag som drivs av fysisk person (ur tabell 4) Näring Antal företag Jordbruk, skogsbruk 117 939 Varuhandel, hotellrörelse 36 551 Byggnadsindustri 28 242 Samfärdsel, post, tele 17 314 Tillverkningsindustri 15 137 Offentlig förvaltning 15 089 Banker, försäkringsinstitut 7 818 Gruvor m. m. 298 El. gas. vatten 14
Av tabell 4 kan vidare utläsas att jordbruk och skogsbruk ligger främst också bland de enkla bolagen (3 335 av 11 007), följda av varuhandel- och hotellrörelse (2 033 av 11 007) och banker och försäkringsinstitut (1 929 av 11 007).
När det gäller aktiebolag och handelsbolag intar varuhandel- och hotell- rörelse främsta platsen (32 092 av 92 565 resp. 6600 av 15 765). I fråga om ekonomiska föreningar intar banker och försäkringsinstitut en klart dominerande plats (8 228 av 10 739).
C Fördelning efter antalet anställda (ur tabell 8) Ca Företag som drivs av fysisk person Totala antalet 238 402 Uppgift saknas om 8 052 Återstår 230 350
Antal anställda Antal företag Procent 0 145 929 0,1—1 64 072 2—4 16 504 5—9 2 877 229 382 99,6 10—19 729 20—49 211 50—99 25 100—199 3 200— 0 968 0,4 230 350
C b Företag som drivs i enkelt bolag Totala antalet 11 007 Uppgift saknas om 969 Återstår 10 038
Antal anställda Antal företag Procent 0 1 867 0,1—1 6 072 2—4 1 689 5—9 292 9 920 98,8 10—19 84 20—49 30 50—99 4 100— 0 118 1,2 10 038
C c Företag som drivs i handelsbolagsform Totala antalet 15 765 Uppgift saknas om 5130 Återstår 10 635
Antal anställda Antal företag Procent 0 894 0,1—1 4 746 2—4 3 216 5—9 1 153 9 919 93,3 10—19 441 20—49 190
50—99 49 100—199 25 200—499 8 500— 3 716 6,7 10 635
C (| Företag som drivs i aktiebolagsform Totala antalet 92 565 Uppgift saknas om 733 Återstår 91 832
Antal anställda Antal företag Procent 0 7 231 0,1—1 16 604 2—4 30 173 5—9 17 979 71 987 78,4 10—19 9 382 20—49 6 373 50—99 2 128 100—199 1 001 200—499 553 500— 408 19 845 21,6 91 832
12.7. Överväganden och förslag
1 direktiven anmodas utredningen att undersöka om nuvarande regel såvitt avser näringsidkares möjlighet att få allmän rättshjälp bör vidmakthållas. Emellertid framhålls också att en omprövning av nuvarande regel kräver att hänsyn tas till främst de principiella aspekter som kan läggas på frågan. Vidare framhålls i tilläggsdirektiven att frågan vilken personkrets som bör komma i åtnjutande av allmän rättshjälp hänger nära samman med rätts— hjälpens karaktär av social förmån. När rättegångskostnader för den enskilde företagaren inte spelar annan roll än övriga kostnader i verksamheten — som kan dras av vid beräkning av skattepliktig intäkt av rörelsen och som påverkar priset på företagarens varor och tjänster — bör det enligt depar- tementschefen inte komma i fråga att särskild ersättning för dessa kostnader skall utgå av allmänna medel.
Vilken personkrets är det då som omfattas av önskemålen om vidgade möjligheter till allmän rättshjälp och hur kan en vidgning åstadkommas utan att man kommer i konflikt med de principiella utgångspunkterna för rättshjälpen?
I motionerna har bl. a. framhållits att det inte kan vara riktigt att t. ex. hantverkare, lantbrukare, handlande och författare alltid skall hålla en eko- nomisk beredskap för att kunna betala eventuella rättegångskostnader. Det har vidare talats om näringsidkare i små ekonomiska omständigheter och om mindre och medelstora företagare. De längst gående motionsyrkandena har inneburit att alla näringsidkare som inte ärjuridiska personer bör kunna få rättshjälp.
I de skrivelser som överlämnats till utredningen hemställs om ökade möj-
]1 beslut den 11 oktober 1976 av besvärsnämnden har allmän rättshjälp dock beviljats näringsid- kare med bruttoomsätt- ning av ca 130 000 kr. och nettointäkt av ca 25 000 kr. Han hade en person anställd under tre månader av året. Den be- skattningsbara inkoms- ten var 22 500 kr. Han var försörjningsskyldig mot ett barn.
ligheter till rättshjälp för fria kulturarbetare, jordbrukare, ägare av hyres- fastighet, företagare som ej driver sin rörelse i bolagsform och innovatörer vid patentintrång.
Enligt förarbetena till rättshjälpslagen bör allmän rättshjälp inte vägras småföretagare som praktiskt sett står löntagarna nära eller när sambandet med de privata förhållandena är sådant att allmän rättshjälp inte bör vägras. I praxis har allmän rättshjälp beviljats näringsidkare vars ekonomiska för- hållanden varit sådana att de som kostnadsbidrag har haft att betala enbart grundavgiften enligt 12% första stycket RHL.
I Arrfelts kommentar till RHL anförs att nyssnämnda regel dock inte har tillämpats i alla fall. Hänsyn har också tagits till näringsidkarens allmänna ekonomiska och sociala situation. Allmän rättshjälp har ansetts kunna läm- nas bara den näringsidkare som har en ställning som är jämförbar med en löntagares i lägre inkomstläge. Denna ståndpunkt har lett till att allmän rättshjälp vägrats även den som i och för sig bara skulle betala grundavgiften i kostnadsbidrag, när rörelsen varit av sådan omfattning att han av den anledningen inte kunnat jämställas med en löntagare i lägre inkomstläge. Hänsyn har då tagits till omsättningen och tillgångarna i rörelsen, antalet anställda m. m. (Arrfelt s. 52).
När det gäller årsomsättningens storlek har enligt uppgift från besvärs- nämndens kansli gränsen i praxis satts vid 100000 kr.'
Att såsom yrkats i en del motioner ge näringsidkare som är fysisk person rätt till allmän rättshjälp utan begränsning kan enligt utredningens upp- fattning inte komma i fråga. Som framgår av de statistiska uppgifterna i avsnitt 12.6 (särskilt tabell C a) finns det företag som ägs av fysiska personer med upp till 200 anställda. Det torde knappast vara förenligt med rätts— hjälpens karaktär av social förmån att bevilja allmän rättshjälp åt en sådan företagare.
Frågan om eventuell särbehandling av mindre och medelstora företagare kom upp även under förarbetena till bokföringslagen (1976:125). 1 prop. 1975:104 föreslogs att alla näringsidkare i princip skulle bli bokföringsskyl- diga. Undantagna varendast — bortsett från staten, kommuner och jämställda — enskilda personer som drev jordbruk eller skogsbruk eller som i mindre omfattning hyrde ut fastighet eller del av fastighet (i det senare fallet högst två lägenheter). I sju motioner framställdes yrkanden som syftade till att undanta mindre företagare från bokföringsskyldighet. Olika förslag lades fram om hur gränsen för en sådan frikrets skulle dras. Det föreslogs att undantag skulle göras för — enmansföretag, — företag med högst två helårsanställda och med en omslutning av högst 20 gånger basbeloppet, — företag som drivs utan annat biträde än familjemedlemmar samt ytter- ligare högst två anställda, — vissa slag av rörelse, bl. a. saluståndshandel, reparations- och byggnads- verksamhet, under förutsättning att rörelsen i fråga drivs utan biträde av andra än make och barn under 16 år, — konstnärliga och litterära yrkesutövare, — enskild person som hyr ut färre än 25 lägenheter.
Lagutskottet (LU 1975/76: 15) framhöll att gränsen för en eventuell undan-
tagsgrupp måste vara klar och reglerna lättillämpade. Enligt utskottets me- ning kunde man inte säga att viss typ av rörelse skulle uteslutas från bok- föringsskyldighet enbart därför att den drevs av en ensam person. Många praktiska exempel kunde enligt utskottet anföras på att rörelsens omsättning ändå var mycket stor. Utskottet fann också att en generell gräns byggd på maximiantalet anställda i rörelsen skulle bli alltför schablonartad och inte slå likformigt inom olika branscher. Likaså var en gräns som byggde på bruttoomsättningen i företaget olämplig och opraktisk från olika syn- punkter. En kombination av olika här angivna faktorer skulle enligt utskottet medföra alltför stora tillämpningssvårigheter vid gränsdragningen. Utskottet tillstyrkte på grund härav propositionens förslag om att några generella undantag från bokföringsplikten inte skulle göras.
Däremot föreslogs att enskilda näringsidkare som driver verksamhet utan biträde av flera än två årsanställda personer och i vars rörelse den årliga bruttoomsättningssumman understiger 200 000 kr. skulle undantas från till- lämpningen av bestämmelsen om årsbokslut. Detta förslag bifölls av riks- dagen och en bestämmelse av detta innehåll togs in i bokföringslagen (1 & sista stycket).
Utredningen anser att de ovan redovisade synpunkterna på gränsdrag- ningsproblemen är tillämpliga även när det gäller näringsidkarfrågan i rätts- hjälpssystemet. Varken antalet anställda eller omsättningens storlek kan således enligt utredningens mening tjäna som säkert kriterium på ett företags storlek. Inte heller en kombination av dessa två faktorer synes kunna tjäna som någon enkel och lättillämplig formel, när det gäller att avgöra om allmän rättshjälp skall utgå eller inte.
Tänkbart vore att efter förebild av undantaget i lä sista stycket bok- föringslagen slå fast att allmän rättshjälp inte fick utgå till näringsidkare som driver rörelse med flera än två årsanställda personer och med en årlig bruttoomsättning överstigande 200000 kr.
Det bör då erinras om att det enligt statistikuppgifterna under C a i avsnitt 12.6 finns 210001 företag med upp till två anställda och 16 504 med 2—4- anställda. En regel som utesluter endast sådana företagare från allmän rätts- hjälp som har mer än två anställda skulle därför med all sannolikhet bidra till en väsentlig ökning av kostnaderna för rättshjälpen.
Som framgår av vad som har anförts tidigare har i praxis allmän rättshjälp vägrats företagare med en årsomsättning överstigande 100000 kr.] Även om viss kritik kan riktas mot den ganska återhållsamma tillämpningen av regeln om rättshjälp åt näringsidkare är därmed inte sagt att det är försvarligt från statsfinansiell synpunkt att generellt tillåta allmän rättshjälp vid en omsättning upp till 200000 kr. Samtidigt torde det emellertid inte kunna uteslutas att det finns fall där det kan synas stötande att vägra allmän rättshjälp trots att antalet anställda visserligen överstiger två eller trots att omsättningen överstiger 200 000 kr. Här kan t. ex. föreligga ömmande omständigheter av personlig eller eko- nomisk art. Det torde därför knappast gå att avvara en undantagsregel även om man sätter gränsen så pass högt som nyss angavs.
Utredningen vill på grund av det anförda inte förorda en regel av innebörd att allmän rättshjälp i princip inte får utgå till andra näringsidkare än sådana med högst två anställda och en årsomsättning av högst 200000 kr. l.lfr dock not på s. 146.
Med detta vill dock utredningen inte ha sagt att man inte alls skall ta hänsyn till antalet anställda och årsomsättningens storlek vid bedömningen av om näringsidkare skall beviljas allmän rättshjälp eller inte. Dessa faktorer bör på samma sätt som nu sker spela in i den helhetsbedömning av verk- samhetens art och omfattning som skall göras vid prövningen av rätts- hjälpsfrågan.
Genom den praxis som har utbildats hos rättshjälpsnämnderna och be- svärsnämnden har allmän rättshjälp i princip kommit att vägras alla nä- ringsidkare med sådana inkomstförhållanden att rättshjälpsavgiften blir hög- re än grundavgiften. Utredningen anser att det finns skäl att åstadkomma en generösare tillämpning av möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Många näringsidkare är— även om deras inkomstförhållanden skulle medföra att rättshjälpsavgiften blev högre än grundavgiften — i praktiken inte att betrakta på annat sätt än vanliga löntagare. Både standardmässigt och i övrigt är de jämställda med vanliga löntagare. Möjligheterna för dessa nä- ringsidkare att genom försäkring eller på annat sätt skydda sig mot oför- utsedda händelser av ekonomisk art är ytterst små eller rent av obefintliga. Det nu sagda gäller flera av de kategorier som nämnts i riksdagsmotionerna och i de skrivelser som överlämnats till utredningen.
Utredningen anser därför att reglerna om allmän rättshjälp åt näringsidkare bör ändras så att allmän rättshjälp får beviljas näringsidkare som med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning måste anses jämställd med fysisk person som inte är näringsidkare. När det gäller att ange gränsen för vilka näringsidkare som inte bör uteslutas från möjligheten att få allmän rättshjälp bör föreskrivas att allmän rättshjälp får lämnas näringsidkare, bara om särskilda skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.
Vissa tolknings- och tillämpningsproblem har föranletts av den nuvarande lydelsen av 85 3. RHL som talar om ”angelägenhet som har samband med hans näringsverksamhet”. För att i någon mån undanröja dessa problem bör lydelsen ändras till "angelägenhet som uppkommit i hans näringsverk- samhet".
Som tidigare anförts (9.5.4.1) anser utredningen att frågan om närings- idkare skall beviljas allmän rättshjälp i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet alltid bör bli föremål för rättshjälpsnämndens prövning. Det bör framhållas att det inte torde komma att röra sig om någon mera betydande mängd ärenden som tillförs rättshjälpsområdet genom den nu föreslagna ändringen.
VH Förmåner vid allmän rättshjälp
13. Förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad
13.1. Gällande regler om bodelning med anledning av äkten- skapsskillnad eller boskillnad
Enligt giftermålsbalken (GB) är vardera maken ensam ägare till sin egendom men andra maken har i regel giftorätt i egendomen. När giftorättsgemen- skapen upphör med anledning av makes död eller dom på boskillnad eller äktenskapsskillnad, "materialiseras" giftorätten. Detta sker genom bodel- ning. Bestämmelser härom finns i 13 kap. GB.
Till grund för bodelningen förutsätts ligga en bouppteckning upptagande båda makarnas tillgångar och skulder. När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall rätten, om någon av makarna begär det, förordna lämplig person att uppteckna vardera makens tillgångar och skulder (11 kap. 12% GB). Enligt 13 kap. l & GB skall vad som är föreskrivet om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning vid bodelning. Hän- visningen syftar på bestämmelserna i 23 kap. ärvdabalken (ÄB) och innebär bl. a. följande. Över bodelningen skall en skriftlig handling upprättas och underskrivas av makarna (23 kap. 4ä ÄB). Om någon av makarna begär det skall rätten förordna en särskild skiftesman. Om det behövs får flera skiftesmän utses (5 å). Finnes skiftesman inte vara lämplig eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas (6 5). Innan rätten förordnar eller entledigar skiftesman skall makarna få tillfälle att yttra sig. Endast den som är villig därtill får förordnas(7 ä). Skiftesmannen skall bestämma tid och plats för bodelningen samt kalla makarna till för- rättningen. Vid denna skall han lämna makarna det biträde som behövs. Kan makarna inte enas har skiftesmannen att själv bestämma om delningen. Skiftesmannen skall då upprätta och underskriva en bodelningshandling. Bodelningshandlingen skall i sådant fall ofördröjligen delges makarna. Vill någon av dem klandra bodelningen skall han väcka talan hos rätten inom tre månader efter delgivningen. 1 klandermål får domstolen inhämta yttrande av skiftesmannen. Rätten kan också återförvisa ärendet till skiftesmannen. Klandras inte bodelningen inom den angivna tiden vinner den laga kraft (8 &). Skiftesmannen har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina kost- nader av makarna (9 S). Dessa torde vara solidariskt ansvariga för skiftes- kostnaden.
Bodelningen är i Sverige i första hand en privat förrättning. En liknande ordning gäller i Finland. I Danmark och Norge däremot försiggår bodel- ningsförrättning i många fall under medverkan av offentlig myndighet, skif- teretten.
13.2. Rättshjälpslagens ursprungliga reglering av frågan om förmåner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad
Allmän rättshjälp kunde enligt RHL i och för sig utgå i angelägenhet rörande bodelning. Ersättning till särskild skiftesman ingick dock inte bland de i 9ä RHL uppräknade förmånerna som kunde utgå enligt lagen. Sådan kost- nad fick parterna _själva svara för, oavsett om rättshjälp hade beviljats eller inte. Rättshjälp i bodelningsärende omfattade således endast kostnaden för biträde och eventuell utredning. I propositionen 197214 framhöll departe- mentschefen bl. a. följande härom (s. 337 och 338).
En särskild fråga var i vad mån rättshjälp som beviljas för hem- eller äktenskaps- skillnad borde omfatta också åtgärder för att få till stånd bodelning. Det kunde an- märkas att biträde enligt lagen om fri rättegång enligt domstolspraxis i viss utsträckning ansågs berättigad till ersättning för sitt sysslande med bodelning. Det rörde sig om sådana fall då en lösning av bodelningsfrågan haft betydelse för målet i övrigt. Enligt departementschefens mening borde denna ordning behållas när rättshjälpslagen ersatte lagen om fri rättegång (jfr vad som anförs i anslutning till 18 kap. 89" RB). 1 och för sig borde hinder inte föreligga att rättshjälp meddelades enbart i en bodelningsfråga. I allmänhet torde emellertid något behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning inte föreligga. Vad beträffar frågan om rättshjälp som beviljats för rättegång borde omfatta också biträde vid bodelning som företogs efter rättegången var departementschefen avvisande. Tillräckliga skäl för en sådan ordning kunde inte anses föreligga. Något behov av biträdeshjälp för bodelning ansågs nämligen som nämnts i regel inte föreligga. Däremot kunde behov föreligga av att låta rättshjälpen omfatta ersättning till skif- tesman som utsetts av rätten för att verkställa bodelning. Om makarna inte kan enas om hur bodelningen skall genomföras, kan vardera maken begära hos rätten att skiftesman förordnas. Skiftesmannen skall själv bestämma om bodelningen, om inte enighet nås mellan makarna. Make som är missnöjd med den av skiftesmannen verkställda bodelningen kan klandra den genom att väcka talan mot andra maken inom viss tid. I annat fall står bodelningen fast. De remissinstanser som berört frågan om skiftesman hade förordat att rättshjälpen skulle omfatta även ersättning till skif- tesman. En sådan ordning gällde på de områden som täcktes av jämtlandssystemet. Om endast ena maken var berättigad till rättshjälp enligt systemet, betalade emellertid vederbörande landsting endast halva kostnaden för bodelningsförrättaren. Rättshjälps- anstalterna torde i regel inte ha åtagit sig uppdrag som skiftesman eftersom anstalterna i regel redan biträtt en av makarna i rättegången. Utan tvivel kunde vissa skäl anföras för att på ett eller annat sätt tillgodose de vid remissbehandlingen framställda öns- kemålen. För de mindre bemedlade kunde det vara betungande att ersätta skif— tesmannen för hans arbete. Behovet av ekonomiskt stöd fick emellertid inte över- skattas. I de fall där makarna har endast obetydliga tillgångar torde förhållandena vid bodelningen i regel vara ganska okomplicerade. En förrättning torde därför inte behöva bli särskilt kostsam. Om rättshjälp skulle lämnas utan särskilda begräns- ningar skulle resultatet kunna bli att en hel del onödigt arbete och kostnader lades ned på bodelningar som kunde klaras av i enkla former. De finansiella konsekvenserna
av en sådan ordning var svåra att förutse. På grund av det anförda ersattes inte kostnad för särskilt utsedd skiftesman enligt departementsförslaget.
Frågan om rättshjälp för kostnader vid bodelning mellan makar och för särskilt förordnad skiftesman vid dylik bodelning togs upp i motionerna 197211465 och 197211473. Motionsförslagen innebar att även sådana kost- nader borde ersättas av rättshjälpen.
Rörande kostnaderna vid bodelning anfördes i motionen 1972: 1465 bl. a. att många av de problem som uppkom vid bodelning var av så komplicerad natur att de krävdejuridiskt biträde åt parterna vid bodelningsförrättningen. Bodelningsfrågan angavs vara det problem som ibland helt dominerade i samband med skillnad mellan makar. Motionärerna pekade på en bety- delsefull fråga som vid oenighet mellan makar skulle avgöras genom bo- delning, nämligen spörsmålet om vilken av dem som skulle tilläggas hyres- eller bostadsrätten till makarnas gemensamma bostad. Rättsförlust kunde med den i propositionen föreslagna ordningen komma att drabba den rätts- sökande som saknade ekonomiska förutsättningar att begära förordnande av skiftesman. Viss begränsning av kostnaderna för rättshjälpen i samband med bodelning borde dock gälla enligt motionärerna. Från rättshjälp borde sålunda undantas bodelning som med hänsyn till boets omfattning eller eljest var av enkel beskaffenhet. Även i sådana fall borde dock alltid rättshjälp erhållas vid tvist om vem av makarna som skulle tilläggas hyres- eller bo- stadsrätten till makarnas gemensamma bostad under förutsättning att boet var av ringa omfattning. Rättshjälpen borde omfatta, förutom kostnader för skiftesman, samtliga i 932" upptagna förmåner. I motionen 197211473 hävdades liksom i den nyss berörda motionen att det i bodelningsärenden inte sällan förekom att parterna behövde hjälp i form av biträde samt att både behov och billighet talade för att kostnad för skiftesman skulle kunna ersättas inom den allmänna rättshjälpen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande över den nyss nämnda pro- positionen och motionerna uttaladejustitieutskottet (JuU 1972112 5. 31, rskr 205) i denna fråga bl.a. följande.
Utskottet delade motionärernas uppfattning att bodelningsfrågor inte säl- lan kunde föranleda omfattande tvistigheter mellan makarna i ett hem- skillnads- eller äktenskapsskilInadsärende. I många fall gällde, som framhölls i motionen 197211465, oenigheten hyres- eller bostadsrätten till makarnas gemensamma bostad, och ofta var motsättningarna sådana att tvisten inte kunde lösas utan juridiskt biträde eller utan att särskild skiftesman för- ordnades.
Propositionen erbjöd vissa möjligheter till rättshjälp i samband med bo- delning. Dels kunde biträde, då allmän rättshjälp beviljats för hem- eller äktenskapsskillnad, få ersättning för sitt sysslande med bodelning då en lösning av bodelningsfrågan haft betydelse för målet i övrigt, dels kunde rättshjälp meddelas särskilt beträffande bodelning såsom ett fristående rätts- hjälpsärende. I betraktande av att kostnadsbidraget för åtskilliga rättssökande inte skulle komma att uppgå till högre belopp än 50 kr. (den då gällande grundavgiften) — ett belopp som f.ö. kunde nedsättas eller helt efterges i de från ekonomisk synpunkt mest ömmande fallen — borde värdet av framför allt den sist angivna möjligheten inte underskattas. Å andra sidan syntes det svårt att bestrida att det från den rättssökandes synpunkt måste
framstå som naturligt att den rättshjälp som meddelats honom i ett skill- nadsmål också skulle omfatta de rättsliga angelägenheter som hade ett ome- delbart samband med att sammanlevnaden och den ekonomiska gemen- skapen upphörde även om åtgärderna företogs efter rättegången.
Enligt utskottets mening var det av vikt att frågorna om biträde vid bo- delning och kostnaden för skiftesman inte bedömdes isolerade från varandra. Departementschefens — av motionärerna till riktigheten bestridda — påstå- ende att något behov av särskild biträdeshjälp (partsombud) i allmänhet inte förelåg vid bodelning förtjänade enligt utskottet instämmande åtmin- stone så till vida att ett förordnande av skiftesman ofta torde innebära att parternas behov av biträde vid bodelningen starkt minskade. Enligt vad utskottet hade sig bekant var det också på åtskilliga rättshjälpsanstalter regel att biträdeshjälpen inte omfattade bodelning där skiftesman förordnats. Mot denna bakgrund borde övervägas en ordning som innebar att den i pro- positionen förutsatta möjligheten till biträdeshjälp kompletterades med reg- ler innebärande att ersättning till skiftesman i princip betalades av allmänna medel. Lösningen syntes enligt utskottets mening utgöra en rimlig avväg- ning mellan å ena sidan de kostnadssynpunkter, som främst torde ha moti- verat begränsningarna i Kungl. Maj:ts förslag, och de önskemål om vidgad rättshjälp i bodelningsärenden varpå motionerna byggde. Om rättshjälp enligt det sagda skulle lämnas utan särskilda begränsningar, kunde emellertid re- sultatet bli att en hel del onödigt arbete och mindre väl motiverade kostnader lades ned på bodelningar som nu klarades av i enkla former. Den skisserade lösningen måste därför kompletteras med regler som undantog de mindre komplicerade fallen, där förordnande av skiftesman inte fordrades. En lös- ning efter dessa riktlinjer inom rättshjälpslagens ram syntes innebära vissa lagtekniska svårigheter, t. ex. i vad gällde ansvaret för ersättningen till skif- tesmannen i de fall då t. ex. endast en av parterna meddelats rättshjälp. En reglering med någon form av offentlig skiftesman, vars arvode kunde stanna på statsverket, torde därför sannolikt vara att föredraga. Frågan härom borde emellertid övervägas ytterligare. Övervägandena borde göras i Kungl. Maj:ts kansli, och nytt förslag som tillgodosåg de av utskottet anförda syn- punkterna borde föreläggas riksdagen, om möjligt i sådan tid att komplet- terande bestämmelser kunde träda i kraft samtidigt med rättshjälpsreformen i övrigt. Vad utskottet sålunda i anledning av motionerna förordade borde ges Kungl. Maj:t till känna.
Frågan om rättshjälp vid bodelning har sedermera också berörts av 1974 års riksdag (JuU 1974118, rskr 19741235).
13.3. Undersökning av DON
På uppdrag av justitiedepartementet inhämtade DON under hösten 1974 statistiska uppgifter m.m. till belysning av vissa frågor om rättshjälp vid bodelning. Det huvudsakliga innehållet i undersökningen såvitt avser bo- delningsfrågor är följande.
Det sammanlagda antalet domar på hemskillnad samt äktenskapsskillnad som inte föregåtts av hemskillnad var 1973 ca 18 500 och antalet domar
på boskillnad ca 750, dvs. antalet "bodelningstillfällen" var ca 19 000. Antalet förordnanden av skiftesman som meddelades i dom på hem- eller äkten- skapsskillnad eller i särskilt ärende var ca 925. Antalet förordnanden av skiftesman som meddelades i eller efter dom på boskillnad var fem. Skif- tesman förordnades alltså i knappt 5 % av bodelningsfallen. Under år 1973 anhängiggjordes ca 60 mål om klander av bodelning efter hemskillnad, äk- tenskapsskillnad eller boskillnad. I oktober 1974 hade 40 av dessa mål av- gjorts i sak medan tio avskrivits efter återkallelse. I fem fall undanröjdes skiftet och återförvisades ärendet till skiftesmannen.
När det gällde frågan om allmän rättshjälp i bodelningsärende framgår av undersökningen att man i praxis som huvudprincip ansett att behov av biträdeshjälp inte förelegat. Enligt DON:s besvärsnämnd gällde detta särskilt när skiftesman förordnats. Vissa särskilda omständigheter hade emellertid ansetts utgöra skäl för att bevilja allmän rättshjälp. Allmän rätts- hjälp hade t.ex. beviljats i ett fall där fast egendom och rörelse ingick i boet samt tvist förelåg i de flesta frågor. Behov av allmän rättshjälp hade också ansetts föreligga dels när fråga uppkommit om vederlag på grund av att make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter vållat att hans giftorättsgods väsentligen minskats, dels med hänsyn till hög ålder hos make och därmed följande nedsättning av minnesfunktionerna, trots att bodelningen inte gällt större värden. Tvist om lösöre liksom det personliga förhållandet mellan makarna hade däremot inte ansetts utgöra omständig- heter som borde medföra att rättshjälp beviljades. Berodde svårigheterna att åstadkomma en bodelning främst på motpartens ovilja att över huvud taget medverka till en lösning hade den mest ändamålsenliga åtgärden an- setts vara att sökanden hos vederbörande tingsrätt ansökte om förordnande av skiftesman. Behov av sådan biträdeshjälp som kunde lämnas genom allmän rättshjälp hade av DON:s besvärsnämnd inte ansetts föreligga i ett sådant fall. I ärendet uppgav sökanden att ett försök att få särskild skiftesman förordnad strandat därför att han inte kunnat betala erforderligt förskott till skiftesmannen.
Rättshjälpsnämndernas praxis var enligt undersökningen i princip den- samma som besvärsnämndens. Allmän rättshjälp för bodelning beviljades alltså endast om vissa särskilda omständigheter förelåg. I praktiken innebar detta att rättshjälp gavs om fast egendom eller rörelse ingick i boet. Vid vissa nämnder krävdes dock att tvist beträffande t. ex. värderingen rådde. Omständigheter som utgjorde skäl för bifall till ansökan om allmän rättshjälp kunde också vara att sökanden var svårt fysiskt eller psykiskt sjuk. Någon gång kunde förekomsten av komplicerade rättsfrågor, exempelvis tvist om tolkning av äktenskapsförord, utgöra skäl att bevilja rättshjälp.
Enligt undersökningen beviljades allmän rättshjälp i angelägenhet om bodelning i ca 3 000 fall årligen. Den genomsnittliga ersättningen till biträde uppskattades till ca 1000 kr. Härtill kunde ibland komma viss kostnad för värdering av fastighet eller annan egendom i boet.
Vid sin undersökning hade DON även inhämtat upplysningar om det praktiska handhavandet av bodelningsfrågor från vissa advokater med sär- skild erfarenhet av uppdrag som skiftesman. Advokaternas svar tydde enligt DON på att arvodet till skiftesmannen normalt uppgick till 700—] 200 kr. Härtill kom värderingskostnader, som för lösöre brukade uppgå till mellan
250 och 500 kr. och för Villafastighet till något högre belopp.
DON:s undersökning tydde sålunda på att kostnaden för särskilt förordnad skiftesman i bodelningsärende normalt var av samma storleksordning som kostnaden för biträde åt part i sådant ärende.
13.4. Promemorian ”Rättshjälp för skiftesman vid bodelning”
Som tidigare nämnts begärde riksdagen redan 1972 en sådan komplettering av RHL att ersättning kunde utgå till skiftesman vid bodelning. Frågan togs därefter upp i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ds Ju 1975:15) Rättshjälp for skiftesman vid bodelning. Promemorian in- nehåller bl. a. följande.
Det kunde med fog ifrågasättas om biträdeshjälp sakligt sett var den lämp- ligaste formen av bistånd i angelägenhet rörande bodelning. Mycket talade för att i stället skiftesman regelmässigt var den lämpligaste formen av ju- ridiskt bistånd när det var fråga om att lösa en bodelningstvist. Genom en skiftesman, som båda makarna drog nytta av, kunde troligen i allmänhet partsbiträden undvaras. I promemorian föreslogs därför att som kostnad för allmän rättshjälp skulle anses även den rättssökandes kostnad för skif- tesman som av domstol förordnats att verkställa bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Förmånen skulle utgå bara om rätts- hjälpen uttryckligen avsåg bodelningsfrågan. En förutsättning var vidare att den rättssökande hade behov eller befogat intresse av bistånd i bodel- ningsärendet. Om det, som ofta var fallet, i boet huvudsakligen var fråga om sedvanligt lösöre och några skulder, borde det enligt promemorian som regel kunna krävas att makarna klarade av bodelningen utan medverkan av skiftesman.
Förelåg behov av allmän rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning skulle enligt promemorian biståndet normalt lämnas genom att samhället bekos— tade ersättningen till särskilt utsedd skiftesman. Endast undantagsvis skulle biträde förordnas åt parten. Det föreslogs att biträde skulle få förordnas bara om särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet.
Ersättningen till skiftesmannen skulle bestämmas efter samma normer som gällde enligt 22 och 23 åå" RHL i fråga om biträde samt fastställas av rättshjälpsnämnden. Som förutsättning för att ersättning skulle kunna utgå gällde att skiftesmannen uppfyllde de krav som enligt 21 ;" RHL ställs på biträde, dvs. skiftesmannen skulle vara lämplig för uppdraget. ] pro- memorian förutsattes att en samordning av domstolens skiftesmannaför- ordnande och rättshjälpsnämndens beslut om rättshjälp ägde rum.
I promemorian föreslogs slutligen beträffande skiftesmannakostnad en regel som motsvarade bestämmelsen i 31; andra stycket RHL.
Promemorian remissbehandlades. Därvid vitsordade samtliga remissin- stanser angelägenheten av den föreslagna reformen. ] många av yttrandena framhölls uttryckligen att det var en allvarlig brist i rättshjälpslagstiftningen att det inte fanns möjlighet för skiftesman vid bodelning av nu förevarande slag att få ersättning av allmänna medel. Åtskilliga av remissinstanserna ansåg dock att allmänhetens behov av bodelningshjälp underskattats i pro-
memorian. Det påpekades också att man i promemorian intagit en alltför restriktiv hållning i fråga om förutsättningarna för att erhålla skiftesman- nahjälp. Några av de remissinstanser som i princip delade promemorians grundsyn menade dock att promemorian var för restriktiv i fråga om möj- ligheten att jämte skiftesmannen få också biträde enligt RHL. I ett par yttranden tog man avstånd från tanken på att bistånd genom skiftesman skulle innebära att behovet av partsbiträden minskade. För en utförligare redogörelse för remissyttrandena hänvisas till propositionen 1975/76:47 s. 23—29.
13.5. Reformen den 1 januari 1976
På grundval av den nyss berörda promemorian och remissyttrandena över den lades i proposition 1975/76:47 fram förslag om att rättshjälpen skulle omfatta även kostnad för särskilt förordnad skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad t9å andra stycket 8. RHL) om den rättssökande beviljats allmän rättshjälp i bodelningsärendet. Enligt förslaget begränsades makes möjlighet att i bodelningsärende få förutom skiftesman även biträde enligt RHL till fall där särskilda skäl förelåg med hänsyn till makarnas förhållanden eller boets beskaffenhet (19 & tredje styck- et RHL). Propositionen innebar således en prioritering av skiftesman framför bistånd genom biträde åt endera eller båda parterna. Rättshjälp i angelägenhet rörande bodelning föreslogs inte kunna lämnas utan beslut av rättshjälps- nämnd tlöä första stycket RHL). En utgångspunkt för de framlagda för- slagen var att skiftesman skulle förordnas av domstol och att skiftet alltjämt skulle vara en privaträttslig förrättning.
I propositionen uttalade departementschefen bl. a. följande, här återgivet i en fri sammanfattning.
Även om det i och för sig kunde anföras skäl för en mindre restriktiv tillämpning av reglerna om allmän rättshjälp i bodelningsärenden, var han för sin del inte beredd att gå ifrån sin tidigare uttalade uppfattning, att förhållandena vid bodelning ofta var ganska okomplicerade och att behovet av juridiskt stöd därför inte borde över- skattas. Även med hänsyn till de starkt stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort borde försiktighet iakttas när det gällde att ytterligare utvidga rättshjälpsfor- månerna. Vid prövningen av behovet av rättshjälp i bodelningsärende borde bodel- ningen regelmässigt betraktas som en separat rättslig angelägenhet. En utgångspunkt för behovsprövningen borde — som sagts i promemorian — vidare vara att allmänna medel inte skulle läggas ned på bodelningar av enkel beskaffenhet. Ett mindre Iösörebo borde som regel kunna delas utan medverkan av skiftesman. Det huvudsakliga till- lämpningsområdet för rättshjälp i bodelningsangelägenhet blev i enlighet härmed allt- jämt fall där fastighet, rörelse eller annan mer svårskiftad egendom ingick i boet. Han var dock inte främmande för att också andra omständigheter ibland kunde moti- vera rättshjälp. Ett exempel härpå kunde vara den under remissbehandlingen anmärkta situationen att tillämpning av den särskilda jämkningsregeln i 13 kap. 12aä gif- termålsbalken kunde bli aktuell samt fall då tvistiga vederlagsfrågor förelåg. Däremot ansåg han det tveksamt om det under remissbehandlingen anmärkta fallet att mot- sättningarna mellan makarna främst rörde frågan om vem som skulle tillskiftas hy- resrätten till den gemensamma bostaden annat än undantagsvis borde motivera att rättshjälp meddelades. Att makar ville ha skiftesman bara för att slippa från praktiska
bestyr i samband med bodelning, exempelvis upprättande av bodelningshandling. borde naturligtvis inte vara något skäl för rättshjälp,
Redan av ekonomiska skäl var det uppenbart att rättshjälp i bodelningsfråga inte regelmässigt kunde få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen av biträde åt en eller båda makarna. En rimlig avvägning mellan rättsskyddsintresset och kost- naderna måte göras. Härvid delade departementschefen promemorians bedömning att bistånd genom skiftesman borde prioriteras. Det ålåg en skiftesman att utreda boet och söka förmå parterna att nå en uppgörelse i godo. Skiftesmannen hade dess- utom i motsats till partsbiträde befogenhet att företa tvångsskifte om parterna inte kunde komma överens. Häri låg en viss garanti mot att en bodelningstvist onödigtvis förhalades på grund av en oresonlig inställning från makarnas sida. Det fanns fog för den i promemorian uttalade uppfattningen att skiftesman ofta kunde antas utgöra ett effektivare, snabbare och billigare alternativ än biträde. 1 konsekvens härmed borde biträde endast i begränsad utsträckning förordnas i bodelningstvist. Det under re- missbehandlingen anmärkta förhållandet att en förmögen pan skulle lå en alltför fördelaktig position då han alltid kunde skaffa sig biträdeshjälp utanför rättshjälpens ram var enligt departementschefens uppfattning inte tillräcklig grund för att låta bi— trädeshjälp utgå mer allmänt. Som regel torde det inte innebära några oöverstigliga svårigheter för part att själv föra sin talan under det helt formlösa förfarandet inför skiftesmannen.
I fråga om innebörden av uttrycket "särskilda skäl" i begränsningsregeln hänvisade departementschefen till vad som anförts härom i departementspromemorian. Som exempel på fall, där på grund av personliga förhållanden biträde undantagsvis kunde vara motiverat, hade där anförts att parten till följd av sjukdom, Språksvårigheter, hög ålder eller liknande omständighet hade svårt att ta till vara sina intressen. Däremot borde enligt promemorian det inte ovanliga fallet att makarna i samband med skils- mässa hade vissa svårigheter att otvunget kommunicera med varandra inte utgöra särskilt skäl för biträde med stöd av det allmänna. Som exempel på fall där boets beskaffenhet kunde motivera biträde angavs i promemorian att det i boet ingick en mer omfattande rörelse på vars värdering skilda synsätt kunde anläggas. Departe— mentschefen tillade att, om part var missnöjd med skiftesmannens avgörande och ville klandra skiftet genom att väcka talan vid domstol, frågan om förordnande av biträde i klandermålet var att bedöma enligt den allmänna regeln i 19 & andra stycket RHL.
[ anledning av propositionen väcktes tre motioner, 1975/76:83—85. l mo- tionerna uttalades önskemål om en mindre restriktiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i 9 & andra stycket och 19 & tredje stycket RHL än den som departementschefen förordat.
! motionen 1975/76:83 kritiserades särskilt den föreslagna begränsningen av möjligheterna att förordna biträde i bodelningsärende. Om möjligheten för den ekonomiskt svagare att få biträdeshjälp begränsades, ökade man enligt motionären samtidigt den besuttnes möjlighet att få sina synpunkter beaktade. Enbart den omständigheten, att den ekonomiskt svagare parten inte fick biträde och visste att andra maken biträddes av jurist, kom enligt motionären säkerligen att medföra att den svagare parten kände sig än mer utlämnad och fann det meningslöst att framföra sina synpunkter. Motio- nären anförde vidare att bodelningar numera som regel var mera kom- plicerade än tidigare samt att de biträden makarna anlitat i skillnadsärendet inte spelat ut sina roller när bodelningsfrågan aktualiserades. Bl. a. mot den nu angivna bakgrunden yrkade motionären i första hand avslag på förslaget att införa den nämnda begränsningsregeln i 19% tredje stycket RHL. För
det fall att detta yrkande ej vann bifall hemställde han att motionen för beaktande överlämnades till rättshjälpsutredningen.
l motionen 1975/76:84 uttalades att rättshjälp i bodelningsärende borde utgå i alla de fall där det motiverades av kravet på parternas likställighet och där det var en förutsättning för att part skulle kunna föra sin talan på ett tillfredsställande sätt. Motionärerna tog också avstånd från depar- tementschefens prioritering av bistånd genom skiftesman på bekostnad av bistånd genom biträde. De båda formerna av bistånd borde enligt motio— närerna ses som komplement till varandra. Innebörden av uttrycket "sär- skilda skäl" som villkor för biträdesförordnande borde enligt motionärerna ges en vidare tolkning än vad uttalandena i propositionen gav vid handen. Utöver där nämnda exempel borde enligt motionärerna anges det fall att ena parten hade biträde medan den andra på grund av bristande ekonomi saknade denna personliga hjälp. Som en allmän regel borde enligt motio- närerna gälla att i de fall där det förelåg ett behov av biträde för att part skulle kunna föra sin talan på ett tillfredsställande sätt skulle sådant biträde också förordnas. Motionsyrkandet gick ut på att riksdagen borde godkänna vad motionärerna sålunda anfört om tillämpningen av 9ä andra stycket och 19%" tredje stycket RHL.
Justitieutskottet (JuU 1975/76:17) uttalade i sitt betänkande över pro- positionen och motionerna följande.
Till en början vill utskottet erinra om att utskottet vid tidigare tillfällen framhållit angelägenheten av att frågan om en tillfredsställande reglering av kostnadsansvaret för särskilt utsedd skiftesman bringades till en snar lösning. Utskottet, som därvid inte tagit ställning till om lösningen skulle sökas inom rättshjälpslagens ram eller på annat sätt, biträder den av departementschefen förordade ordningen att kostnad för skiftesman skall ingå bland förmånerna enligt rättshjälpslagen. Utskottet kan också ansluta sig till förslaget att de allmänna villkoren enligt 6 och 8 tt rättshjälpslagen skall gälla även vid prövning av fråga om allmän rättshjälp bör beviljas i bodelnings- ärende. I likhet med motionärerna och flera remissinstanser ställer sig utskottet där- emot tvekande inför den restriktivitet som präglar departementschefens uttalanden rörande den praktiska tillämpningen av de nya stadgandena i 9; andra stycket och" 19; tredje stycket. Utskottet har härvidlag särskilt fäst sig vid frågan om hur man skall kunna åstadkomma erforderlig balans mellan i ekonomiskt hänseende olika lottade makar. Även om utskottet biträder depanementschefens uppfattning att rätts- hjälp i bodelningsfråga inte regelmässigt kan få omfatta både förmånen av skiftesman och förmånen av biträde åt en eller båda parterna. synes det förhållandet att en mera bemedlad part kan skaffa sig en alltför fördelaktig position ofta kunna leda till stötande resultat.
Av det anförda framgår att utskottet i likhet med motionärerna har den principiella uppfattningen att den nya ordningen borde tillämpas med mindre restriktivitet än vad som följer av departementschefens uttalanden. Emellertid kan man enligt ut- skottets mening när det nu gäller att ytterligare utvidga rättshjälpsförmånerna inte underlåta att beakta de starkt stegrade kostnaderna för samhällets rättshjälp i stort. I avsaknad av närmare beräkningar av den kostnadsökning som en utvidgad reform kan medföra anser sig utskottet därför för närvarande böra godta att den av de- partementschefen förordade ordningen tillämpas under ett inledande skede. Frågan om en utvidgning av förmånerna i enlighet med vad utskottet nyss angivit som sin principiella uppfattning bör emellertid tas upp till övervägande av utredningen om en allmän översyn av rättshjälpssystemet. Utredningsuppdraget bör också innefatta en omprövning av den prioriteringsregel som det nya stadgandet i 19 & tredje stycket
rättshjälpslagen innebär. Förslag i anledning av utredningens överväganden i det här behandlade hänseendet bör föreläggas riksdagen utan dröjsmål. Vad utskottet nu i anledning av motionerna 1975/76:83 och 1975/76:84 uttalat bör ges regeringen till känna.
Riksdagen har beslutat i enlighet med vad utsskottet anfört (rskr 1975/761112). Ändringarna i RHL trädde i kraft den 1 januari 1976.
Utredningen har låtit utföra en undersökning rörande tillämpningen av den nya bodelningsregeln. Med hänsyn till den korta tid som den nya bo- delningsregeln tillämpats har kostnadsutfallet emellertid inte kunnat me- ningsfullt undersökas. Undersökningen redovisas i bilaga 6.
13.6. Överväganden och förslag
Frågan om behovet av rättshjälp vid bodelning och om hur behovet bäst tillgodoses har som framgår av den tidigare redogörelsen varit ett diskus- sionsämne alltsedan rättshjälpsreformen genomfördes. Vad som föranlett diskussionen har varit den restriktiva attityd som lagstiftaren på olika sätt intagit och som även kommit att prägla praxis. En motsvarande attityd har inte kommit till uttryck t. ex. i fråga om rättshjälp vid arvstvister.
Den antydda restriktiviteten har inte kommit till uttryck i lagtexten på annat sätt än att användningen av skiftesman prioriterats framför biträde och att biträde får förordnas bara om särskilda skäl föreligger. Några särskilda krav för att få rättshjälp vid bodelning har alltså inte uppställts. I motiven har emellertid uttalats att rättshjälp bör beviljas bara om fastighet, rörelse eller mer svårskiftad egendom ingår i boet. Dessa uttalanden har kommit att starkt prägla praxis.
Den rådande ordningen har kritiserats både genom motioner i riksdagen och av praktiserande jurister. Det har därvid gjorts gällande att bodelningar på grund av rådande praxis i många fall inte kommer till stånd därför att parterna inte själva kan lösa tvistefrågorna. Kritikerna har också påpekat att de fall där rättshjälp beviljas är sådana där de ekonomiska förhållandena är relativt goda. Från advokathåll har man också påpekat att det ofta inte är ekonomiskt komplicerade frågor som försvårar en uppgörelse. Vad som lägger hinder i vägen är i stället känslomässiga överväganden och personliga motsättningar.
Vad som ligger bakom lagstiftarens restriktiva inställning är ytterst ekono- miska skäl. Man har ansett att parterna — i regel är det fråga om makar som skiljs — bör kunna klara upp saken själva. Om detta inte är möjligt, måste samhället bistå dem och detta bör då ske på billigast möjliga sätt, i första hand genom medverkan av eventuellt biträde i skillnadsmålet och i andra hand genom att rättshjälp beviljas i bodelningsärendet. I det senare fallet bör rättshjälpen normalt lämnas genom skiftesman. Endast i undan- tagsfall bör också biträde kunna förordnas.
Utredningen har enligt direktiven att överväga en reform som innebär ökade möjligheter att inom rättshjälpssystemets ram få biträde i bodelnings- angelägenhet. Ett sådant resultat kan uppnås på många olika sätt. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna har utredningen ansett sig tvung- en att överväga även andra alternativ än sådana som ligger närmast till
hands. En utgångspunkt för övervägandena bör enligt utredningens mening vara att det i viss mån är ett samhällsintresse att bodelning kommer till stånd. Samtidigt måste det finnas ett visst tryck på parterna att själva svara för delningen.
Bland praktiserande jurister torde det råda allmän enighet om att bo- delningsfrågan nästan alltid utgör en väsentlig delfråga i skillnadsfrågan. Särskilt starkt är naturligtvis sambandet mellan underhållsfrågan och bo- delningsfrågan. En konsekvens av detta förhållande är att bodelningsfrågan nästan alltid diskuteras i skillnadsmålet och i viss omfattning blir resultatet att bodelningen klaras av inom ramen för skillnadsmålet. Till detta resultat har också bidragit den under 13.5 angivna nya regeln om rättshjälp vid bodelning.
Som en följd av det nyss beskrivna förhållandet har man också konstruerat taxan i skillnadsmål så att taxebeloppen inkluderar även ett visst arbete i bodelningsfrågan. Samtidigt som man från advokathåll vitsordar detta häv- dar man att taxebeloppen är så låga att de numera inte ger utrymme för något nämnvärt bodelningsarbete.
Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen övervägt olika lösningar som skulle ge biträde i skillnadsmålet möjlighet att — ev. efter särskild prövv ning — arbeta ett visst antal timmar med bodelningsärendet. Det har emel- lertid visat sig svårt att denna väg lösa några egentliga problem.
En slutsats som kan dragas av det anförda är att de allra enklaste bo- delningsfrågorna i flertalet fall löses inom de taxesatta skillnadsmålens ram. ] övriga skillnadsmål, där endera eller båda parterna har allmän rättshjälp. ersätts av allmänna medel bodelningsarbete som har betydelse för målet i övrigt. Vilka bodelningar som klaras inom dessa skillnadsmål varierar. När man överväger frågan under vilka förutsättningar allmän rättshjälp bör få beviljas separat i bodelningsangelägenheter är det emellertid som en följd av att de enklaste fallen klaras av på annat sätt — åtminstone i princip — de något mer komplicerade eller mycket komplicerade fallen man talar om.
Om man ser på problemet på detta sätt kan man givetvis fråga sig om det behövs några särskilda restriktioner när det gäller möjligheten att få rättshjälp vid bodelning. Har parterna inte klarat bodelningen i skillnads— målet måste förutsättas att delningen vållar problem och varför skulle par- terna då inte få hjälp enligt vanliga kriterier. Det ligger mycket i denna uppläggning. Parterna ser — som förut framhållits — ofta bodelningen som ett svårare problem än äktenskapsskillnaden och de har ofta fog för sin uppfattning. Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att svårigheterna vid bodelningen ofta inte är sakligt betingade utan beror på känslomässiga attityder. Även mycket små och juridiskt okomplicerade bon kan därför vålla problem. Detta måste framtvinga någon form av restriktivitet. Enbart den omständigheten att parterna vunnit äktenskapsskillnad men inte kunnat enas om bodelningen bör alltså inte utgöra tillräcklig grund för allmän rätts- hjälp i bodelningsangelägenheten.
Enligt nuvarande praxis anses förekomsten av fastighet eller rörelse i makarnas bo vara faktorer som kan ge anledning att bevilja rättshjälp. Ut- redningen anser att även en rad andra förhållanden bör tillmätas stor be- tydelse vid prövningen. Som exempel kan nämnas att fordringar eller skulder
av skilda slag ingår i boet, att avbetalningsgods av större värde ingår, att enskild egendom eller försäkringar finns, att vederlagsanspråk föreligger eller att gåvotransaktioner är omstridda etc.
Iden mån rättshjälpsbehov anses föreligga uppkommer frågan hur behovet skall tillgodoses. Denna fråga har som framgått ägnats stor uppmärksamhet och föranlett den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1976. Genom denna ändring infördes möjlighet att betala även skiftesman ur rättshjälps- systemet. Enligt utredningens mening saknas anledning att ompröva denna reform. Vad som måste stå i centrum är däremot frågan om det finns skäl att prioritera anlitandet av skiftesman framför biträde eller om lagstiftningen bör vara neutral i denna del.
I den nyss antydda frågan har särskilt från advokathåll framhållits att den nuvarande prioriteringen av skiftesman inte överensstämmer med det i praktiken vanliga förfarandet vid bodelningar. Det vanliga är nämligen att skiftesman inte anlitas förrän i sista hand, dvs. först sedan biträdena misslyckats att åstadkomma en delning. Reformen har därför inneburit att parter som åtnjuter rättshjälp påtvingats en ordning som avviker från den normala. En annan olägenhet med den nämnda prioriteringsregeln anses vara att den leder till obalans mellan ekonomiskt olika lottade makar efter- som en mer bemedlad part alltid kan på egen bekostnad anlita biträde inför skiftesmannen.
Bakgrunden till den nuvarande prioriteringsregeln är en önskan att be- gränsa kostnaderna. Det har förutsatts att kostnaderna för skiftesman blir lägre än om båda parterna anlitar biträde. Enligt utredningens mening är detta inte helt självklart. Biträdena har nämligen från skillnadsmålet ingå- ende kännedom om parternas förhållanden under det att skiftesmannen saknar motsvarande förhandskunskap. Kostnaderna för skiftesmannens ar- bete beror givetvis i hög grad på vem som utses till skiftesman och hur denne utför sitt uppdrag. En skiftesman som arbetar efter metoden att i så många fall som möjligt få till stånd uppgörelser i godo — vilket enligt uppgift till utredningen inte är ovanligt — drar naturligtvis stora kostnader. Dessa omständigheter i förening med den kritik som i övrigt anförts mot gällande ordning bör leda till att man i första hand söker lösa problemen genom en neutral regel, dvs. den lösning — skiftesman eller biträde — bör väljas som i varje särskilt fall är lämpligast. Vid avvägningen bör kost- nadsaspekten väga tungt men inte vara ensamt avgörande. En konsekvens måste ändå bli att regelmässigt endast endera förmånen bör få utgå.
Innan utredningen går in på frågan hur reglerna bör utformas finns det anledning att göra ett par mer allmänna anmärkningar om fördelarna med biträde resp. skiftesman.
En fördel med biträdeslösningen är som nyss nämnts att man tillvaratar den kunskap om parterna och deras förhållanden som biträdena förvärvat i skillnadsmålet. Som förut nämnts nedlägger biträde ofta ett visst arbete på bodelningsfrågan redan i skillnadsmålet. På grund av detta arbete behöver bodelningen ibland inte vålla några större problem även om den inte kan lösas inom skillnadsmålets ram.
En annan fördel med biträdeslösningen är att den stämmer överens med den lösning som tillämpas vid upplösning av ogifta sammanboendes egen- domsgemenskap. I sådana fall gäller nämligen allmänna regler om biträ- desbehov.
Den främsta fördelen med skiftesman är att en sådan har möjlighet att tvångsvis skifta boet. Detta kan innebära en garanti för att kostnaderna begränsas. Allt beror emellertid på vilken tid skiftesmannen anser sig böra ägna åt förlikningsförhandlingar innan han eventuellt tvångsvis skiftar boet. Härtill kommer att skiftesmannen behöver viss tid för att utreda boet och bilda sig en uppfattning om parternas ståndpunkter. I denna del har parternas biträden oftast en förhandskunskap som gör att de direkt kan angripa själva delningsfrågan.
En särskild komplikation vid utformningen av ett regelsystem som in- nefattar även den förmån som ligger i att skiftesman betalas ur rättshjälps- systemet, ligger däri att skiftesman förordnas av rätten. Frågan om rättshjälp bör beviljas och vilka förmåner - biträde eller skiftesman — som rättshjälpen bör innefatta, avgörs alltså av en myndighet och skiftesman förordnas av en annan. Denna omständighet bör enligt utredningens mening föranleda att förmånen av skiftesman görs beroende av särskild prövning genom rätts- hjälpsnämndens försorg. Att skiftesman förordnas på begäran av ena parten bör alltså — för att ta ett exempel — inte automatiskt påverka möjligheterna för den andra parten att få biträde i bodelningsfrågan.
Mot bakgrund av de nu redovisade allmänna övervägandena har utred- ningen stannat för följande lösning.
Behovet av rättshjälp vid bodelning bedöms enligt i princip vanliga regler. För att rättshjälp skall få beviljas bör emellertid krävas att boet är i något hänseende komplicerat. Rättshjälpen innefattar förmånen av biträde eller skiftesman. Den som gör ansökan om rättshjälp skall ange vilken förmån han önskar och skälen. Rättshjälpsnämnden prövar ansökningen och be- stämmer vilken förmån som skall utgå. Valet skall ske med hänsynstagande till såväl partens önskemål och behöv som till konstnadskonsekvenserna. Utredningen förutsätter att parterna i regel har ganska klart för sig om de kan enas eller om skiftesman måste tillgripas. Om biträde förordnas men det senare visar sig att skiftesman inte kan undvaras får nämnden på fram- ställning bestämma att rättshjälpen skall inkludera även denna förmån. Här- för bör dock fordras särskilda skäl. Skulle skiftesman ha kopplats in från början men parterna, eller en av dem, senare anse att biträde inte kan und- varas bör motsvarande gälla. Vad som kan utgöra särskilda skäl belyses i specialmotiveringen.
Denna lösning stämmer som synes nära överens med gällande rätt. Enda skillnaden är egentligen att den är neutral i valet mellan biträde och skif- tesman. Det är möjligt att detta kan vålla vissa merkostnader. En väsentlig fördel är emellertid att lösningen ansluter till det arbetssätt som vanligen tillämpas på detta område. Utredningen håller dessutom för sannolikt att skillnaden i ekonomiskt hänseende inte blir så stor, främst därför att biträde — till skillnad från skiftesman — i regel kan förutsättas ha en viss förhands- kännedom om boet och därför vara beredd att omedelbart söka en upp- görelse i bodelningsfrågan.
Trots det nyss anförda kan det inte uteslutas att bodelningsärendena blir kostnadskrävande. Härför talar bl. a. rättshjälpsnämndernas erfarenheter. Det är därför önskvärt med en effektiv kostnadskontroll. Det är också an- geläget att en vägledande praxis snarast möjligt utbildas såväl i fråga om vilken förmån som skall utgå som i fråga om den tid biträden och skiftesmän rimligen bör ägna åt delningsfrågan.
14. Övriga förmåner
Enligt direktiven bör utredningen överväga om förmånerna vid allmän rätts- hjälp i tillräcklig grad tillgodoser de anspråk på bistånd som kan ställas i skilda hänseenden. Olika önskemål om vidgad rättshjälp har framställts bl. a. i remissyttrandena över DON:s promemoria. Önskemålen avser t. ex. rese- och uppehällskostnad för föräldrar vid inställelse i samband med lä- karundersökning enligt 21 kap. 10 & föräldrabalken (FB). Det bör undersökas om anledning till komplettering finns i detta och liknande hänseenden. Därvid bör beaktas att reglerna om förmånerna bör utformas så att bättre förutsättningar skapas för uppgörelser utan rättegång.
Enligt tilläggsdirektiv, som närmare redovisas under 14.5, skall utred— ningen överväga även den speciella frågan om förmånerna bör omfatta också kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad.
Utredningen har funnit anledning att — utöver frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad — överväga komplettering av rättshjälpsfor- månerna när det gäller ersättning för s.k. privat sakkunnig, för medlare som avses i 42 kap. 17å RB, för vissa inställelsekostnader och för expe- ditionsavgifter m.m.
14.1. Ersättning för privat sakkunnig
14.1 . l Nuvarande ordning
Enligt 9ä andra stycket 2. RHL anses som kostnad för rättshjälpen bl. a. den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, ar- betsdomstolen eller bostadsdomstolen. Enligt 24% samma lag utgår ersätt- ning för bevisning, i den män inte särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. De särskilda föreskrifter som åsyftas är vissa bestämmelser i RB som anger att ersättning för bevisning skall utgå av allmänna medel, nämligen 36 kap. 24 % tredje stycket, 38 kap. 7å andra stycket, 39 kap. Sä andra stycket samt 40 kap. 17ä andra stycket och 195 andra stycket, vilka hänvisar till vittnesersättningskungörelsen (19731262). Saknas sådana särskilda föreskrifter skall ersättning för bevisning bestämmas av domstolen till skäligt belopp.
Fråga har uppkommit i vilken utsträckning ersättning kan utgå enligt RHL för kostnad för sakkunnig, som inte nämnts av rätten (privat sakkunnig) och som part med allmän rättshjälp åberopat. Vad som närmast vållat tvek- samhet är om ersättning kan utgå enligt 24%" RHL åt privat sakkunnig för arbete.
' I praktiken synes dock bestämmelsen ha kom- mit att tillämpas på rela- tivt omfattande och dyr— bar utredning.
Privat sakkunnig behandlas i 40 kap. 19% RB. Reglerna innebär att den sakkunnige i huvudsak behandlas som vittne. Av detta följer bl.a. att de ersättningsregler som gäller för vittne skall tillämpas beträffande av part anlitad sakkunnig. Domstolen kan alltså tillerkänna privat sakkunnig er- sättning bara i den omfattning han som vittne har rätt till ersättning. Vad som kan komma i fråga är därmed ersättning för resa, uppehälle och tids- spillan i samband med inställelse vid förhandling men däremot inte er- sättning för utfört arbete. Däremot kan part, som utgett ersättning till den sakkunnige, i förhållande till motparten göra gällande hela det utbetalade beloppet som rättegångskostnad.
Ett annat problem sammanhänger med regeln i 9 5 andra stycket 2. RHL om att den rättssökandes kostnad för nödvändig utredning i angelägenhet, som kan komma under allmän domstols, krigsrätts, arbetsdomstolens eller bostadsdomstolens prövning eller som skall prövas av skiljemän utgör en ersättningsgill kostnad. Bestämmelsen — som alltså gäller endast utompro- cessuell utredningskostnad — syftar till att skapa förutsättningar för upp— görelser utan rättegång. Enligt förarbetena till RHL (prop. 197214 5. 259) är förmånen i fråga i första hand avsedd för mindre omfattande utredning, såsom läkarintyg, värderingsintyg och liknande.] Endast undantagsvis bör det komma i fråga att mera omfattande utredning införskaffas utom rätta.
Enligt 25 & första stycket RHL gäller att biträde, som har förordnats enligt 19% samma lag, beslutar om sådan utomprocessuell utredning som nu be- rörts. Med kravet på att förmånen utgår bara när biträde har förordnats har avsetts att skapa garantier för att inte onödig eller alltför dyrbar utredning anskaffas på statsverkets bekostnad. Biträdet får på eget ansvar ta ställning till om särskild utredning behövs. Från rättshjälpsnämnden kan inte erhållas förhandsbesked. Den som medverkar vid utredningen har alltid rätt till skälig ersättning för såväl arbete som kostnader. Visar det sig att utredningen har varit onödig eller alltför dyrbar och har biträdet genom att föranstalta om utredning visat försumlighet, kan detta emellertid beaktas när ersätt- ningen till biträdet bestäms (22; andra stycket RHL). Även parten kan få stå för utredningskostnad, om han genom vårdslöshet eller försummelse har åstadkommit att statsverket vållats kostnad för onödig utredning (29.5 RHL).
Har något biträde enligt 19 & RHL inte förordnats, ankommer det enligt 25 5 första stycket samma lag på rättshjälpsnämnden att på begäran av den rättssökande pröva frågan om utomprocessuell utredning skall få förebringas på statsverkets bekostnad. Enligt 25 å andra stycket RHL har den som med- verkat vid utredning rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Sådana föreskrifter finns i 16 & rättshjälpskungörelsen (RHK). Er- sättningen bestäms av rättshjälpsnämnden.
14.1.2. DON:s promemoria och remissyttrandena DON:s promemoria
Beträffande bevisning vid domstol hävdas i promemorian att bestämmelsen om ersättning i 24; RHL bör tolkas så att hänvisningen till särskilda fö- reskrifter får anses ange såväl i vilken omfattning ersättning kan utgå som efter vilka normer ersättningen skall bestämmas. Enligt promemorian in-
nebär detta att domstol kan tillerkänna privat sakkunnig ersättning enligt RHL bara i den omfattning han som vittne skulle ha rätt till ersättning, dvs. ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan med anledning av inställelse ' inför rätten. Därmed avvisas i promemorian en annan tolkning av ersätt- ningsreglerna i 24 & RHL, nämligen den att hänvisningen i paragrafens första led till särskilda föreskrifter bara bör uppfattas som en hänvisning till i andra författningar förekommande ersättningsnormer. Med denna Iäsart skulle i den mån sådana normer inte har meddelats för viss delkostnad för bevisning, vilket är fallet i fråga om ersättning för arbete åt privat sak- kunnig, skälighetsregeln i paragrafens andra led gälla.
I promemorian behandlas även det fallet att biträde eller rättshjälpsnämnd har föranstaltat om någon form av utredning i utomprocessuellt ärende, innan saken har anhängiggjorts vid domstol, medan betalningsskyldighet för utredningskostnaden uppkommer efter det att talan har väckts. Enligt promemorian torde i detta läge den som har medverkat vid utredningen rimligen vara berättigad till ersättning enligt RHL:s bestämmelser om utom- processuell utredning. Rättshjälpsnämnden bör således, utan hinder av att angelägenheten har anhängiggjorts vid domstol, efter framställning meddela beslut om skälig ersättning till den som har medverkat vid utredningen. Bestämmelserna i 25é RHL bör alltså tillämpas. Hörs i målet som privat sakkunnig den som tidigare har anlitats för utomprocessuell utredning, bör ersättning visserligen utgå på grund av inställelsen vid domstolen men denna ersättning bör begränsas till vad han som vittne har att fordra. Den sak- kunnige bör alltså i detta fall få ersättning dels av rättshjälpsnämnden för utfört arbete, dels av domstolen för inställelsekostnaden.
Mot denna bakgrund bör enligt promemorian övervägas om inte ersätt- ningsreglerna bör ändras på sådant sätt att privat sakkunnig kan erhålla ersättning enligt RHL även för arbete som har utförts sedan målet eller ärendet har anhängiggjorts vid domstol. DON påpekar emellertid att part alltid har möjlighet att påkalla att utlåtande av sakkunnig inhämtas genom rättens försorg och att sådan sakkunnig har rätt till ersättning enligt RHL även för arbete. Med hänsyn härtill och till att ersättning bör kunna utgå för kostnad för sådan utomprocessuell utredning som biträdet har föranstaltat om före talans väckande behövs enligt DON:s mening inte någon ändring av ersättningsreglerna. DON framhåller vidare att samtliga försäkringsbolag har antagit försäkringsvillkor som innebär att rättsskyddsförsäkring omfattar kostnad för sakkunnigutredning. Rättsskyddet avses ge ett komplement till det grundläggande skydd som samhällets rättshjälp innebär.
R emissyttrandena
Kammarrätten i Göteborg, rättshjälpsnämnden i Stockholm och länsstyrelsen i Kronobergs län delar DON:s uppfattning att någon ändring beträffande möjligheten till ersättning till privat sakkunnig f. n. inte är nödvändig. Rätts- hjälpsnämnden i Stockholm anmärker att privat sakkunnig synes förekomma i ökande omfattning och att utvecklingen på detta område torde böra följas med uppmärksamhet. Göta hovrätt anser det inkonsekvent att privat sak- kunnig inte skall få ersättning av allmänna medel när talan har väckts. Större enhetlighet i regelsystemet skulle uppnås, om biträde tilläts att för— ordna privat sakkunnig även sedan talan har väckts och om kostnaden
härför betraktades som rättshjälpskostnad. Enligt hovrätten kan det emiel- lertid inte bortses från att en sådan ordning skulle kunna medföra väsentligt ökade kostnader för det allmänna. Reglerna i RB om sakkunnig är enligt hovrättens mening mogna för en översyn, som lämpligen bör komma till stånd i samband med den aviserade allmänna översynen av R.H.. Frågan om privat sakkunnig bör tas upp i detta sammanhang. Rättshjälpsnämnden i Umeå framhåller att det med anledning av vad som i promemorian har anförts om tolkningen av ersättningsregeln i 24,3 RHL måste ifrågasättas om inte ett förtydligande av lagtexten vore på sin plats.
Flera remissinstanser förordar att man nämnare överväger att som rätts- hjälpskostnad även räkna ersättning för privat sakkunnigs arbete efter väck- ande av talan. Denna åsikt hävdas av rättshjälpsnämnderna i Jönköping, M al- mö, Göteborg och Sundsvall, advokatsamfundet och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer.
Rättshjälpsnämnden i Jönköping påpekar att parts utgivna ersättning för den sakkunniges arbete med ett utlåtande kan göras gällande som rätte- gångskostnad. Denna skillnad mellan vad som betraktas som rätts- hjälpskostnad och rättegångskostnad kan synas omotiverad. Enligt nämn- dens uppfattning är det inte tillräckligt att part hos rätten kan påkalla att utlåtande av sakkunnig inhämtas. Parten får därigenom inte möjlighet att påverka vad som skall införas i processen som bevisning. Det blir ingen balans mellan den part, som har förberett målet genom att inhämta utom- processuell utredning och sedan i målet åberopar det som kan vara till förmån för hans talan, och den part — oftast svaranden — som får nöja sig med vad rätten inhämtar. Regeln om rättens inhämtande av sakkun- nigutlåtande tillämpas endast i ringa omfattning, i vart fall i dispositiva mål. I vissa mål är det vidare praktiskt orimligt att rätten begär sakkun- nigutlåtande. Som exempel kan anföras expropriationsmål i överinstans eller därmed jämförliga mål i vilka värderingsfrågor eller andra tekniska frågor uppstår, i vilka domstolen och ofta även motparten besitter sakkunskap. Ett annat olöst problem i sammanhanget är att vissa intyg, såsom läkarintyg och möjligen värderingsintyg, kan ersättas med ett skäligt belopp enligt domstolens bestämmande trots att läkaren eller värderingsmannen också skulle kunna kallas som vittne. Det finns inte någon fastslagen gräns mellan vad som är sakkunnigutlåtande utom och intyg inom rättshjälpens ram. Nämnden anser att gränsen inte skall fastställas av praxis utan att i lag bör fastslås att kostnaden för sakkunnigutlåtande är rättshjälpskostnad. Aven rättshjälpsnämnden i Malmö ifrågasätter om inte ersättning av all- männa medel bör utgå också för sådan sakkunnigutredning, varom för- anstaltats efter talans väckande. Behovet av att anlita sakkunnig kan enligt nämnden ibland uppkomma först i pågående rättegång, eventuellt för att bemöta motparts sakkunnigutlåtande. Enligt nämndens mening bör det inte påverka ersättningsfrågan när uppdraget har lämnats till den sakkunnige. Nämnden påpekar också att en av rätten utsedd sakkunnig inte alltid kan tillgodose parternas behov av utredning. Partens juridiska biträde kan be— träffande komplicerade frågor av teknisk natur behöva den sakkunniges hjälp med att dra upp riktlinjerna för sin huvudmans argumentation och bevisföring. Detta förutsätter att den sakkunnige inte intar den objektiva hållning i processen som kan påräknas av en sakkunnig som utsetts av
rätten. Vidare kan behov av privat sakkunnig föreligga för att belysa och bemöta ett utlåtande av en av rätten förordnad sakkunnig. Parts behov av sakkunnigbevisning kan därför ofta inte anses bli tillgodosett enbart genom möjligheterna att hos domstol begära förordnande av offentlig sak- kunnig. Enligt nämndens mening bör alltså part ha en vidsträckt möjlighet att själv föranstalta om sakkunnigutredning. Om domstolen vid bestäm- mandet av biträdesersättningen får möjlighet att beakta om utredningen varit onödig eller alltför kostnadskrävande, torde en fullt tillfredsställande kostnadskontroll kunna åstadkommas.
Rättshjälpsnämnden i Sundsvall anser att svaranden med den tolkning av reglerna om privat sakkunnig som hävdas i DON:s promemoria kan komma i sämre läge än käranden i processuellt hänseende. Enligt rättshjälpsnämn- dens mening är det av stort intresse att förutsättningarna för förlikning främjas även sedan process har inletts. Enligt nämndens mening blir detta fallet om båda parter bereds möjlighet att införskaffa erforderlig utredning. Nämnden föreslår för sin del att frågan närmare övervägs i den översyn av rättshjälpslagstiftningen som förutses komma till stånd. Rättshjälpsnämn- den i Göteborg finner det i och för sig möjligt att ge 25 & RHL sådan innebörd som har skett i DON:s promemoria. Nämnden anser dock att tolkningen är något pressad med hänsyn till lagtextens lydelse. Nämnden hemställer därför att 25 & RHL ändras så att det klart framgår när nämnden har att utge ersättning för kostnad avseende privat sakkunnig. Nämnden pekar vidare på den svårighet som f. n. föreligger att begränsa det allmännas be— talningsansvar vid alltför omfattande utredningar. Enligt nämndens mening kan det ifrågasättas om inte biträde skall ha rätt och skyldighet att inhämta nämndens tillstånd, innan mera kostnadskrävande sakkunnigutredning in- förskaffas. Vidare bör också sakkunnig vid domstol kunna erhålla ersättning enligt RHL för arbete. I annat fall blir parterna inte jämställda i en process där endast ena parten har allmän rättshjälp.
Advokatsamfundet framhåller att om svaranden är hänvisad till sakkunnig som rätten förordnar kan processen komma att tillförås material som visar sig vara till nackdel för honom. Genom att påkalla rättens medverkan till förordnande av sakkunnig berövar sig parten möjlighet att själv bestämma över den bevisning med vilken han vill stödja sin talan. En bristande jäm- likhet mellan parterna i processen kan även uppkomma om endast den ena parten har fått förmånen att åberopa utlåtande från en sakkunnig som har tillsatts av rätten. Beträffande rättsskyddsförsäkring som omfattar kost- nad för sakkunnigutredning framhåller samfundet att den som kanske av ekonomiska skäl inte har skaffat sig en rättsskyddsförsäkring kommer i sämre läge än den som har en sådan. Försäkringstagaren bär vidare en självrisk som kan bli ganska betydande.
Även Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer förordar att privat sakkunnigs arbete ersätts inom RHL:s ram. Föreningen framhåller att i dagens samhälle, som alltmer domineras av teknikens och vetenskapens framåtskridande, blir de rättssökande och deras biträden allt oftare nödsakade att vända sig till teknisk expertis för utredningar. Det gäller t. ex. de vanligen förekommande byggnadstvisterna. Nuvarande ersättningsregler för privat sakkunnigbevisning medför att den mindre bemedlade — till skillnad från den förmögne — måste avstå från denna värdefulla utredningsform. Möj-
ligheten att påkalla en av rätten utsedd sakkunnig är inte tillräcklig; för att utjämna denna ojämlikhet. Föreningen påpekar beträffande rättsskytdds- försäkringar att självrisken normalt utgör 200 kr. jämte 10 % av öv-ersrkju- tande belopp. Enligt föreningen bör dessa siffror jämföras med vad som är känt om kostnadsbidragens genomsnittliga storlek.
14.1.3. Överväganden och förslag
1 olika sammanhang — bl. a. i de nyss redovisade remissyttrandena (över DON:s promemoria — har påtalats att gällande regler i RHL om ersättming för privat sakkunnigutredning ibland kan leda till bristande balans mellan parterna i processen. Från principiell synpunkt är de olägenheter som il- lustreras av följande exempel mest intressanta.
En part anser sig t. ex. ha ett anspråk på ersättning i samband medl en byggnadstvist och beviljas allmän rättshjälp med biträdesförordnande. Bi- trädet beslutar om en, kanske t. o. m. två sakkunnigutredningar, som ersrätts ur rättshjälpssystemet, utan att över huvud taget kontakta motparten i detta skede. Därefter väcker parten talan vid domstol och åberopar det som kan vara till förmån för hans talan. Sedan talan väckts har svarandens biträde enligt RHL inte möjlighet att på motsvarande villkor anlita privat sakkumnig utan får nöja sig med en begäran att rätten skall utse sakkunnig. Uitses sådan kan processen komma att tillföras material, som visar sig vara till nackdel för i detta fall svaranden. Genom att käranden införskaffat för ho- nom fördelaktig sakkunnigutredning och anhängiggjort talan innan han i egentlig mening förhandlat med motparten kommer han processuellt i en gynnad ställning. Om svaranden inte har rättshjälp blir parternas situation däremot lika, eftersom svaranden då får införskaffa vilken utredning lhan vill på egen bekostnad.
En bristande balans mellan parterna kan även uppkomma om rätten på begäran av den ena parten utsett en sakkunnig. Den andra parten har då i praktiken små möjligheter att få bifall till en begäran om ytterligare ut- redning för att från hans utgångspunkt belysa och bemöta det tidigare Ut- låtandet.
Vad bör då göras för att komma till rätta med olägenheter av nyss antytt slag?
Den nyligen tillsatta utredningen för en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol (Dir 1977110) har enligt direktiven att uppmärksamma bl. a. regler om bevisning. Därvid torde finnas anledning att från mer prin- cipiella synpunkter överväga ändringar i reglerna om sakkunnigutredning.
Enligt utredningens mening finns emellertid skäl att redan nu överväga ändringar i RHLzs regler om ersättning för utredningskostnader. Man kan då tänka sig att gå fram efter i princip två huvudlinjer för att hitta lösningar, som eliminerar de nyss påtalade olägenheterna. Ett sätt är att biträde ges kompetens att "förordna" privat sakkunnig med rätt till ersättning av all- männa medel för arbete, oavsett om talan anhängiggjorts eller ej. Detta innebär att den ordning som f. n. tillämpas utomprocessuellt får giltighet fullt ut, alltså även efter det att talan väckts. Detta alternativ är det för parten fördelaktigaste. Det har emellertid den avgjorda nackdelen att det innebär en i förhållande till gällande ordning betydande vidgning av för-
månerna. Det finns också en risk för kraftiga kostnadsstegringar. Med hän- syn bl.a. härtill kan en lösning enligt detta alternativ inte nu komma i fråga.
En annan tänkbar lösning är följande. Biträde får rätt att föranstalta om sakkunnigutredning av enklare beskaffenhet, intyg e. d., oavsett om ärendet handläggs utomprocessuellt eller har anhängiggjorts vid myndighet. Om den behövliga utredningen är mer kostnadskrävande bör biträdet ha skyl- dighet att inhämta tillstånd till utredningen. Om det i bodelningsärende inte förordnats biträde men bestämts att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman, bör skiftesman ha kompetens motsvarande biträde i detta hänseende.
Är det fråga om att föranstalta om mer kostnadskrävande utredning ford- ras som nyss sagts tillstånd. Har ärendet inte anhängiggjorts vid myndighet bör frågan om tillstånd prövas av rättshjälpsnämnd. Om ärendet däremot anhängiggjorts vid allmän domstol, förvaltningsdomstol, krigsrätt, arbets- domstolen, bostadsdomstolen, statens va-nämnd eller vid arrende- eller hy- resnämnd eller överexekutor bör prövningen om utredningen skall få in- förskaffas ligga på vederbörande myndighet. Detta betyder t.ex. inte att domstolen utser den sakkunnige. Denna uppgift ligger på parten och hans biträde och den som utses blir att behandla som privat sakkunnig. Upp- kommer behov av mer kostnadskrävande utredning, sedan ärendet an- hängiggjorts vid annan myndighet än nyss sagts, prövas frågan av rätts- hjälpsnämnd.
Finns varken biträde eller skiftesman, som nyss sagts, beslutar rättshjälps- nämnden om utredning, oavsett hur omfattande denna är.
I fråga om biträdes rätt att föranstalta om utredning innebär den nu skis- serade lösningen en återgång till vad som enligt motiven var avsett enligt gällande ordning. En fördel med denna lösning är att man får en prövning och kontroll av kostnaderna när det gäller att skaffa mer omfattande ut- redning på statsverkets bekostnad. För att möjliggöra en reell prövning av utredningsbehovet bör krävas att biträdet tillhandahåller material om vad tvisten gäller, vem motparten är och grunden för anspråket. En väsentlig fördel med den nu behandlade lösningen är vidare att den inte ger utrymme för part att vidta åtgärder som leder till den tidigare angivna obalansen mellan parter. Mot den nu redovisade bakgrunden vill utredningen förorda den senast skisserade principlösningen.
Om biträde, när han själv föranstaltat om utredning som nyss sagts, tagit in onödig eller alltför dyrbar utredning eller eljest visat försumlighet, bör detta beaktas när ersättningen till biträdet bestäms. Part, som genom vårds- löshet eller försummelse vållat statsverket kostnad för onödig utredning, bör vidare — liksom f.n. — kunna göras ansvarig för utredningskostnad.
14.2. Ersättning för sådan medling som avses i 42 kap. 17% RB 1421 Nuvarande ordning m. m.
Enligt 42 kap. 17 & RB får rätten, där saken är sådan att förlikning är tillåten och särskild medling bör ske, utse medlare och förelägga parterna att inställa
sig till förlikningssammanträde inför sålunda förordnad medlare. Om detta institut anför Gärde m.fl. i Nya Rättegångsbalken (s. 600 och 601) bl. a.
följande.
Vållas härigenom mera väsentligt dröjsmål med målets handläggning eller skulle medlingen åsamka parterna annan mera väsentlig olägenhet eller kostnad, bör dock ej förordnas om medling utan båda parternas samtycke. Arvode till medlaren åligger alltid parterna att utgiva; ersättning till medlaren kan icke utdömas i rättegången. Däremot kunna parterna såsom rättegångskostnad göra gällande sina utgifter i detta hänseende, se vid 1818. Då ersättning till medlare eller annan utgift för medlingen ifrågakommer, bör därför rätten till förebyggande av tvist mellan medlaren och parterna i denna fråga söka före medlingen åvägabringa överenskommelse om det sätt på vilket ersättningen skall utgå. Som medlare kan enligt motiven utses exempelvis nämndeman vid häradsrätt. Tänkbart är, att även advokat, som ej förut befattat sig med tvisten, kan ifrågakomma som medlare. Under tid, då förlikningsfrågan handhas av medlare, inställes handläggningen vid rätten (Jfr 32:5 RB). Mot part, som underlåter att infinna sig vid förlikningssammanträde, kan särskilt tvångsmedel ej användas. Medlaren har endast att anmäla att förlikningsfrågan förfallit, varefter målet ånyo får upptagas till behandling vid rätten. Även då förlikning träffats, bör medlaren göra anmälan hos rätten. När medlare utses, bör rätten erinra om vad sålunda åligger honom. Om så finnes lämpligt, kan rätten fastställa viss tid inom vilken medlingen bör vara slutförd. Sedan tidsfristen utgått eller medlaren dessförinnan anmält, att förlikningsförsöket misslyckats, utsättes målet till fortsatt handläggning vid rätten.
Med uttrycket sak, varom förlikning är tillåten, avses ej blott dispositiva tvistemål utan även sådana fristående delar av ett indispositivt mål, över vilka parterna äga att fritt förfoga och som kunna bli föremål för särskilt avgörande enligt l7:4 eller 5 RB.
Kostnad för nu ifrågavarande medling är inte ersättningsgill enligt RHL. Chefen för justitiedepartementet har till utredningen för beaktande vid fullgörande av uppdraget överlämnat en skrivelse från domstolsverket (Dnr 1875—76) vari verket ifrågasatt om inte 9 ä' RHL bör ändras så att som kostnad för rättshjälpen skall anses också den rättssökandes kostnad för särskild medlare enligt 42 kap. 17; RB.
14.2.2. Överväganden och jörslag
Det nu behandlade medlingsinstitutet har hittills använts i mycket begränsad utsträckning. En ändring kan emellertid tänkas bli följden av den upp- märksamhet som på senare tid ägnats institutet (jfr Ds Ju 197618 5. 78 och direktiven för utredningen om en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol, Dir l977:10).
Med hänsyn till att den särskilda medlingen har till direkt syfte att få till stånd förlikningar och därmed begränsa samhällets kostnader för prc- cesser anser utredningen att som kostnad för rättshjälpen skall anses också den rättssökandes kostnad för sådan medling.
Vad som redovisats under 14.2.1 om rättens åligganden med avseende på medlingsförfarandet bör enligt utredningen — även om medlingskostnaden blir en förmån enligt RHL — anses vara tillräcklig garanti för att medlingen inte blir mer än rimligt omfattande och kostnadskrävande. Det får natur— ligtvis under inga förhållanden inträffa att medlingen blir dyrare än hand- läggning av målet i gängse former.
Som framhållits under 1421 åligger det parterna att utge ersättning till medlaren. Med hänsyn till att det inte anses föreligga solidariskt betalnings- ansvar torde vardera parten ha att erlägga halva medlingskostnaden. I det fallet att endast ena parten har allmän rättshjälp blir följaktligen halva med- lingskostnaden partens rättshjälpskostnad, som ersätts av allmänna medel. Det uppstår därför inte behov av någon motsvarighet till den regel om återbetalningsskyldighet till statsverket för den icke rättshjälpsberättigade som finns, när det gäller bl. a. gemensam ansökan om äktenskapsskillnad (jfr 31 å" andra stycket gällande RHL).
14.3. Ersättning för vissa inställelsekostnader
14.3.1. Gällande ordning
Enligt 9å andra stycket 4. RHL utgör i vissa fall kostnad för resa och uppehälle för den rättssökande eller hans ställföreträdare och för vårdare eller annan, som måste anlitas, en rättshjälpskostnad. Regler om ersättning för inställelse i sådana fall finns i 26 ;". Enligt första stycket utgår sådan ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Föreskrifter har med— delats i vittnesersättningskungörelsen (19731262).
Som framgår av 9; andra stycket 4. RHL utgår ersättning för kostnad i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet endast om personlig inställelse ålagts. Vidare ersätts kostnad i samband med inställelse för blodundersökning m. m. i mål om faderskap till barn enligt 3 kap. FB. l angelägenhet som inte behandlas av domstol eller annan myndighet utgår inte ersättning för inställelse enligt RHL. Enligt 26% andra stycket RHL bestäms ersättningen av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Såvitt avser inställelse för blodundersökning m. ni. har getts en särskild bestäm- melse som innebär att ersättningen bestäms av den domstol där faderskaps- målet är anhängigt.
] remissyttrandena över DON:s promemoria framfördes som redan nämnts önskemål om att rättshjälpsförmånerna måtte omfatta bl. a. rese- och uppe- hällskostnader för föräldrar vid inställelse i samband med läkarundersökning enligt 21 kap. 10% FB.
I 21 kap. FB finns regler om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad, umgängesrätt och överlämnande av barn samt överflyttning av barn i vissa andra fall. Länsrätten prövar frågor av detta slag. [ 21 kap. 10 & FB stadgas att länsrätten i ärende enligt 21 kap. kan förordna, att barnet skall undersökas av läkare. Läkarundersökning blir aktuell, när det kan befaras att flyttning av barnet för med sig för stora påfrestningar. Något generellt krav på läkarundersökning uppställs inte. I kallelse till läkarun- dersökning får länsrätten förelägga vite. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelsen med föreläggande att vid vite inställa barnet delges den som har barnet i sin vård. Länsrätten får utdöma förelagt vite.
14.3.2. Överväganden och förslag
Med hänsyn till karaktären av de ärenden som avses i 21 kap. FB och till de förhållandevis få fall det torde röra sig om anser utredningen att möjlighet bör finnas att inom rättshjälpssystemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställningskostnader vid läkarundersökning enligt 21 kap. 10% FB. För fall då allmän rättshjälp av någon anledning inte föreligger bör det finnas en möjlighet utanför rättshjälpssystemet att av allmänna medel ersätta den som har barnet i sin vård för sådan inställelsekostnad. Ersättning bör emellertid då kunna utgå endast om det är uppenbart att den som har barnet i sin vård inte själv kan svara för kostnaden. Ersättningen bör be- stämmas av länsrätten.
14.4. Befrielse från vissa expeditions- och exekutionsavgifter
1441. Nuvarande ordning
Enligt 955" andra stycket 5. RHL anses som kostnad för allmän rättshjälp den rättssökandes kostnad för avgift som enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen samt för avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (197121027). I fråga om expeditionsavgift är förmånen begränsad så att den inte omfattar sådan rättens expedition som utfärdas bara på särskild begäran, om inte expeditionen har begärts innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Beträffande exekutionsavgift får förmånen betydelse främst vid allmän rättshjälp i ärende om verkstäl- lighet, eftersom sådan rättshjälp som har lämnats för angelägenhet som kan leda fram till verkställbart avgörande inte omfattar själva exekutionen. Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utomlands anses inte omfatta lösen av expeditioner vid utländska domstolar. Förarbetena i denna del redovisas under 1443 i anslutning till en skrivelse från domstolsverket.
Lämnas allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd, innebär för- månen att den rättssökande får betala expeditions- eller exekutionsavgiften men att han samtidigt får tillgodoräkna sig kostnaden vid betalning av kost- nadsbidrag. Lämnas rättshjälpen efter beslut av rättshjälpsnämnd, betalas efter beslutet uppkommande kostnader av allmänna medel. Beträffande ex- peditions- och exekutionsavgifter innebär bestämmelsen att domstolen eller den exekutiva myndigheten inte skall ta ut föreskrivna avgifter av den rättssökande. Inte heller sker någon stämpelbeläggning. När domstolen eller den exekutiva myndigheten slutligen handlagt målet eller ärendet, skall den emellertid underrätta rättshjälpsnämnden om bl. a. den rättshjälpskost- nad som motsvaras av de expeditioner eller exekutionsavgifter som normalt skulle ha uttagits. Föreskrift härom finns i 19,5 RHK. Underrättelsen är nödvändig för att kostnaden skall kunna beaktas i samband med slutreglering enligt 30; RHL.
I propositionen 197224 (5. 317) anförde departementschefen bl. a. följande.
Enligt 9ä andra stycket 4. (p. 5 i nu gällande lydelse) RHL kan ersättning utgå för avgift som enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår för ansökan och ex- pedition vid domstol som anges i punkt 2 och för avgift enligt kungörelsen (19671441) om vissa avgifter i utsökningsmål m.m. [numera exekutionsavgiftskungörelsen
(197111027)]. Regleringen innebär för fall då ersättning skall utgå av allmänna medel att förmånen av avgiftsbefrielse enligt 3 och 12 åå lagen om fri rättegång har behållits med vissa jämkningar. Förmånen har emellertid konstruerats på ett annat sätt.[ Ut- gångspunkten har varit att domstolen resp. den exekutiva myndigheten i vanlig ord— ning bör tillämpa bestämmelserna om avgiftsskyldighet och avgiftsfrihet. När part har beviljats rättshjälp av rättshjälpsnämnden skall emellertid föreskrivna avgifter inte tas ut av den rättssökande och någon stämpelbeläggning sker inte heller. Un- derrättelse skall i stället sändas till vederbörande rättshjälpsnämnd om belopp som skulle ha betalats om rättshjälp inte hade beviljats. Nämnden har därefter att beakta kostnaden när kostnadsbidraget fastställs.
14.4.2 DON:s promemoria och remissyttrandena över den i aktuella delar
DON :s promemoria
[ promemorian berörs vissa praktiska svårigheter som reglerna om åter- betalningsskyldighet i 31 och 32 ä;" RHL kan innebära när det gäller ex- peditionsavgifterna. Ett sätt att komma ifrån svårigheter av detta slag är enligt DON att helt avföra förmånen ur rättshjälpslagen och efter ändring i dåvarande stämpelskatteförordningen (1964z308) göra expeditionerna av- giftsfria för den som i någon form åtnjuter allmän rättshjälp. Det framhålls också att en sådan ordning skulle innebära en arbetsbesparing för rätts- hjälpsnämnderna. De eventuella ytterligare kostnader för statsverket som en sådan lösning skulle kunna medföra torde enligt DON komma att upp- vägas av rationaliseringsvinster vid rättshjälpsnämnderna.
Remissyttrandena
Tanken på att införa avgiftsfrihet för den som erhåller allmän rättshjälp vann stort gensvar. Rättshjälpsnämnden i Jönköping ansåg att trots att det av många skäl inte gick att återgå till systemet med fri rättegång man ändå borde försöka tillgodogöra sig vissa av detta systems administrativa fördelar. Expeditioners avgiftsfrihet var en sådan fördel. Liknande synpunkter an- fördes av rättshjälpsnämnderna i Malmö, Sundsvall och Umeå. Även riks- skatteverket ansåg, att praktiska skäl talar för avgiftsfrihet genom ändring i expeditionskungörelsen och förordade dessutom en motsvarande ändring i exekutionsavgiftskungörelsen. Verket framhöll därvid att f.n. gäller att part som har haft allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden kan erhålla fri verkställighet hos exekutionsmyndighet enligt 9 & RHL och 6 a & exekutionsavgiftskungörelsen. De olika villkor som reglerar efter vilken be- stämmelse de enskilda målen skall handläggas är enligt riksskatteverket svårtillämpliga. I 6 aä exekutionsavgiftskungörelsen föreskrivs att kostna- den för rättshjälpen skall ha överstigit maximibeloppet för kostnadsbidraget. Denna regel orsakar enligt verket både exekutiv myndighet och sökande besvär, eftersom det torde ankomma på sökande att genom bevis från ve- derbörande rättshjälpsnämnd styrka angivna förhållande. När utmätning måste ske skyndsamt, kan en komplettering i nämnda avseende medföra försening av handläggningen med rättsförlust för sökanden som följd. Verket påpekade att rättshjälp som har beviljats för angelägenhet, vilken kan leda fram till verkställbart avgörande, i princip inte omfattar exekution av av-
' Som skäl härför anges i PM ang. reform av sam- hällets rättshjälp (s. 155) att rättshjälpen inte som enligt lagen om fri rätte- gång skall administreras av domstolen utan av särskilda rättshjälpsmyn- digheter.
görandet, såvida inte 10%" första eller andra stycket RHL äger tillämpning. Verket hemställde att berörda princip skulle komma till uttryck i författ- ningstexten. F öreningenjurlster vid Sveriges allmänna advokatbyråer tillstyrkte att expeditionerna vid allmän rättshjälp görs helt avgiftsfria. Från samhälls- ekonomisk synpunkt torde med hänsyn till avgifternas ofta ringa belopp ett sådant system ställa sig fördelaktigt. Domare/örbundet och advokatsam- fundet anförde liknande synpunkter. JO ansåg att det av DON framlagda förslaget till ändring av 9 &" andra stycket 5. RHLtredan genomfört) var att fö- redra framför en ändring som innebär att berörda förmån helt avförs ur rätts- hjälpslagen i förening med en sådan ändring i stämpelskatteförordningen att expeditioner görs avgiftsfria för den som åtnjuter allmän rättshjälp.
Göta hovrätt påpekade att avgiftsfrihet för expeditioner innebär — förutom en viss subvention åt den förlorande motparten — att vissa rättshjälpskost- nader kommer att belasta domstolarna. En mera tilltalande lösning skulle enligt hovrättens mening vara att helt avskaffa ifrågavarande domstolsav- gifter. Därigenom skulle de praktiska olägenheterna försvinna inte bara för rättshjälpsnämnderna utan också för enskilda som inte har rättshjälp. Särskilt i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande medför avgifterna be- tydande olägenheter för enskilda parter. Det inkomstbortfall för statsverket som en sådan ordning skulle medföra kunde kompenseras genom en höjning av ansökningsavgifter.
14.4.3 Skrivelse från domstolsverket angående expeditionsavgi/ier vid allmän rättshjälp i angelägenhet som behandlas utomlands
Som en bakgrund till det problem som behandlas i domstolsverkets nedan angivna skrivelse återges här vissa uttalanden ur förarbetena till RHL. I sitt utlåtande över remitterat förslag till bl. a. RHL tog lagrådet i an- slutning till 9ä upp frågan om förmåner i angelägenhet som handläggs utomlands. Lagrådet yttrade därvid följande (prop. 1972:4 s. 402).
Förslaget har, såsom framgår av 8 ;", till utgångspunkt att rättshjälp lämnas endast i angelägenhet som har anknytning här i landet. Emellertid kan för rättssökande, som är bosatt här, rättshjälp ges även i angelägenhet som ej prövas eller på annat sätt behandlas här i landet, om särskilda skäl föreligger vid rättshjälp. Ersättning för kostnad för allmän rättshjälp kan utgå av allmänna medel först sedan rättshjälps- nämnd meddelat beslut om rättshjälpen.
I lagtexten har ej direkt angivits vilka förmåner som rättshjälp i angelägenhet ut- omlands närmare innebär. Frågan har ej heller berörts i remissprotokollet. En genom- gång av uppräkningen i förevarande paragraf av förmånerna ger emellertid vid handen, att åtskilliga av dem ej gärna kan ifrågakomma annat än i angelägenhet som prövas eller eljest behandlas här i landet. Av övriga förmåner — vilka sålunda i och för sig skulle kunna tänkas bli ersatta i angelägenheter som behandlas utomlands — torde biträdeshjälp bli den i praktiken mest betydelsefulla. Uppenbart är emellertid att icke vilka åtgärder som helst bör kunna ersättas i nu ifrågavarande slag av ange- lägenheter. Behövliga åtgärder, företagna inom landet, torde utan vidare böra ersättas. Detsamma gäller smärre kostnader, exempelvis för läkarintyg utfärdade utomlands. Däremot kan det knappast vara rimligt att exempelvis biträdes resor utomlands samt arbete och tidsspillan i samband därmed alltid skall kunna ersättas.
I vissa fall kan utan tvivel ett praktiskt och legitimt behov föreligga att även mera kostsamma åtgärder utomlands ersättes. En reglering i själva lagen av dylika frågor förefaller knappast möjlig. Enligt lagrådets mening skulle det vara en lämplig ordning
att i förevarande paragraf, förslagsvis som ett nytt sista stycke, intages ett bemyn- digande för Konungen att meddela närmare föreskrifter om rättshjälpsförmåner i angelägenheter som behandlas utomlands.
Naturligtvis kan i angelägenhet som behandlas här i landet uppkomma likartade frågor, exempelvis om en kostsam arvsutredning utomlands skall ersättas av allmänna medel. Även för dessa fall kan närmare föreskrifter i administrativ ordning vara er- forderliga.
Departementschefen delade inte lagrådets uppfattning att det behövdes en regel med bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela närmare före- skrifter om rättshjälpsförmåner i angelägenheter som behandlas utomlands. De förmåner som anges i 9ä andra stycket 3.—6. kunde givetvis inte fö- rekomma annat än i angelägenhet som prövas eller på annat sätt behandlas här i landet. Detsamma gällde bevisning vid någon av de under punkt 2 angivna domstolarna, liksom också den i 1055 angivna förmånen. Åter- stående förmåner hänförde sig till utomprocessuell utredningskostnad och biträdeshjälp.
Domstolsverket har i en den 2 mars 1977 dagtecknad skrivelse fäst ut- redningens uppmärksamhet på ett av verkets besvärsnämnd den 7 februari 1977 (nr 115) meddelat beslut, vari nämnden funnit att allmän rättshjälp i angelägenhet som behandlats i Finland inte omfattar kostnaderna för lösen av expeditioner och bevisning vid finsk domstol. I skrivelsen framhålls vidare bl. a. följande. Allmän rättshjälp i angelägenhet utomlands beviljas med stor restriktivitet, huvudsakligen i sådana fall, då en alldeles nödvändig rättslig reglering inte kan komma till stånd på annat sätt. I skillnadsmål uppkommer utomlands ej sällan avsevärda expeditionskostnader. Då dessa kostnader nu drabbar den enskilde, kanske medellöse, trots att allmän rätts- hjälp beviljats, kan det medföra att nödvändiga rättsliga åtgärder inte alls blir vidtagna.
14.4.4 Överväganden och förslag
Rättssökandens avgift enligt expeditionskungörelsen (1964:618) för ansökan eller expedition vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bo- stadsdomstolen anses utgöra rättshjälpskostnad vid allmän rättshjälp(9 gand- ra stycket 5. RHL). Förmånen omfattar dock inte sådan expedition som utfärdas bara på särskild begäran, om den inte begärs innan avgörandet i huvudsaken vunnit laga kraft. Även avgift som utgår enligt exekutions- avgiftskungörelsen anses utgöra rättshjälpskostnad vid allmän rättshjälp. Allmän rättshjälp i angelägenhet som skall behandlas utomlands anses inte omfatta kostnad för expedition vid utländsk domstol.
Som nyss redovisats pekar DON på möjligheten att helt avföra förmånen ur rättshjälpslagen och göra expeditionerna avgiftsfria för dem som åtnjuter allmän rättshjälp. Vid remissbehandlingen har tanken på en sådan möjlighet mottagits positivt av åtskilliga remissinstanser. Det har också förordats att en motsvarande avgiftsfrihet införs i exekutionsavgiftskungörelsen.
Under budgetåret 1975/76 uppgick de redovisade bruttokostnaderna för avgifter enligt 95 andra stycket 5. RHL till sammanlagt ca 2 651 600 kr. Härav utgjorde ca 20 800 kr. exekutionsavgifter.
Nuvarande system med expeditions- och exekutionsavgifter vid allmän
rättshjälp är omständligt att tillämpa i praktiken och utgör en primär orsak till att slutregleringsförfarandet nu är så komplicerat. En ordning med av- giftsbefrielse skulle medföra betydande rationaliseringsvinster och möjlig- göra en angelägen förenkling av slutregleringsförfarandet. I princip mot- svarande ordning tillämpades för övrigt med fördel inom systemet med fri rättegång.
I de fall motpart till rättshjälpsberättigad part kan åläggas återbetalnings- skyldighet till statsverket är en faktisk olägenhet med avgiftsbefrielse att statsverket går förlustig återbetalning av avgifter i den mån förlorande mot- part fullgör sin skyldighet. Det har inte varit möjligt att få fram uppgifter om vad som faktiskt flyter in till statsverket på grund av sådan återbe- talningsskyldighet men det kan på goda grunder misstänkas att det rör sig om ganska små belopp.
Fördelarna med avgiftsbefrielse överväger enligt utredningen klart olä- genheten med utebliven återbetalning av förlorande motpart. Utredningen föreslår därför till en början att den som beviljats allmän rättshjälp befrias från avgifter för expeditioner vid domstolar. Utredningen anser emellertid att viss avgiftsbefrielse bör gälla även vid andra statliga myndigheter än domstolar. Avgiftsbefrielsen bör omfatta dels allmänna expeditioner vid samtliga statliga myndigheter och dels expeditioner och ansökningar vid domstol, dvs. expeditioner enligt avdelningarna ] och II i den som bilaga vid expeditionskungörelsen fogade avgiftslistan. Däremot finns inte anled- ning att medge avgiftsbefrielse för expeditioner i form av olika tillstånd m.m. som upptas i avdelning III i avgiftslistan.
Om man vill få en redovisning av kostnaderna för avgiftsbefrielsen på rätt anslag utan att belasta rättshjälpsorganisationen med bokföring av och olika underrättelser om de blygsamma avgifterna, kan dessa kostnader be- räknas schablonmässigt och budgetmässigt påföras anslaget för rättshjälps- kostnader.
Vad härefter angår frågan om en eventuell utvidgning av förmånerna vid allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands gör utred— ningen följande bedömning.
Enligt gällande ordning är förmånen av allmän rättshjälp i angelägenhet som skall handläggas utomlands begränsad till utomprocessuell utrednings- kostnad och biträdeshjälp. Kostnader för bl. a. expeditioner och bevisning vid utländsk domstol ersätts däremot inte. I domstolsverkets skrivelse berörs enbart expeditionsavgifter. Motsvarande problem föreligger emellertid också i fråga om kostnader för bevisning.
Det är inte känt vilka kostnader expeditioner och bevisning vid domstolar i olika länder betingar. När det gäller andra nordiska länder torde det dock vara ganska lätt att få fram uppgifter i dessa hänseenden. Man skulle då kunna tänka sig att begränsa dessa förmåner till angelägenhet som handläggs i annat nordiskt land. En sådan begränsning framstår emellertid inte som rimlig med hänsyn till de stora invandrargrupper från andra europeiska och även utomeuropeiska stater som finns i vårt land.
Att låta allmän rättshjälp i angelägenhet som handläggs utomlands om- fatta även kostnad för expeditioner — och ev. bevisning — skulle innebära en väsentlig vidgning av förmånerna med risk för betydande kostnader som följd. Utredningen anser tiden inte mogen för en sådan reform. l förhållandet
mellan de nordiska länderna bör emellertid en reform av antytt slag kunna övervägas inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Beträffande utomnordiska länder bör, under förutsättning av ömsesidighet, motsvarande ordning kunna uppnås genom bilaterala överenskommelser.
14.5. Kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad
14.5.1. Gällande ordning samt vissa reformförslag
Enligt RB:s huvudstadgande om rättegångskostnader i tvistemål skall part som tappar målet ersätta motparten dennes rättegångskostnad, om inte annat är stadgat. Även part som har allmän rättshjälp åläggs betalningsskyldighet för motpartens kostnader enligt samma stadgande. Det saknas emellertid regler som ger vinnande part möjlighet att få ersättning av statsverket för kostnader, vilka ålagts tappande motpart som har rättshjälp men saknar förmåga att utge kostnaderna.
Frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad har varit fö- remål för i huvudsak följande överväganden.
I betänkandet "Rättegångshjälp" (SOU 1958:40) gick 1951 års rättegångs- kommitté även in på vissa frågor rörande situationen för motparten till den som åtnjuter fri rättegång men föreslog inte att ersättning av allmänna medel skulle utgå till vinnande motpart. Kommitténs ståndpunkt kritise- rades vid remissbehandlingen av de remissinstanser som tog upp frågan.
Arbetsgruppen för rättshjälpsreformen tog upp frågan till behandling i departementspromemorian Ju 1970:14 och anförde följande. Vid processuell rättshjälp kunde parterna — beroende på utgången i målet — komma att drabbas inte bara av sina egna rättegångskostnader utan också av motpartens. Det kunde med visst fog göras gällande att ett fullgott rättsskydd för den enskilde borde täcka även denna motpartskostnad. Vid bedömningen av denna fråga borde dock uppmärksammas att reglerna i RB om fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna är av stor betydelse som ett kor- rektiv mot oöverlagda processer. Det var viktigt att inte sådana processer fördes med stöd av allmänna medel. På grund härav borde det inte komma i fråga att låta rättshjälpen täcka den betalningsskyldighet för motparts rät- tegångskostnad som kunde åläggas med stöd av kostnadsreglerna i RB. Det sagda fick inte tolkas så att det inte skulle finnas behov för den enskilde att skydda sig mot skyldigheten att svara för motparts rättegångskostnad. Det syntes emellertid vara naturligt att ett sådant skydd gavs inom ramen för rättsskyddsförsäkringen och inte i form av rättshjälp med det allmännas stöd.
En annan fråga har gällt om en regel borde införas som gav vinnande motpart till den som åtnjutit rättshjälp möjlighet att av statsverket få er- sättning för kostnad som inte kunnat tas ut av den tappande parten. Ut- redningen om rättegångshjälp förelog i "Rättegångshjälp, betänkande med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp m. m." (SOU 1965:13) en sådan bestämmelse. Som förutsättning för rätt till ersättning föreskrevs att den förda talan kunde bedömas som helt obefogad och att det kunde antas att talan inte skulle ha väckts om inte rättegångshjälp hade åtnjutits. För-
slaget syftade till att hindra att den som angreps med obefogat krav från en person med rättegångshjälp ansåg sig vara i ett sådant underläge att han utan rättegång gick med på kravet eller i inledd rättegång gav upp sitt motstånd mot kravet.
De båda utredningsförslagen om rättegångshjälp (från 1958 och 1965) in- nehöll ingen bestämmelse om en förprövning av det befogade i en parts talan. Den senare utredningens förslag om möjlighet i vissa fall att tillerkänna vinnande part ersättning av allmänna medel för kostnad som inte kumnat tas ut av motparten måste ses mot denna bakgrund. 1 1970 års förslag för- ordades en regel om intresseprövning, som kunde antas effektivt hindra att obefogade anspråk skulle drivas med det allmännas stöd. Rättsskydds- försäkringarna utgjorde också ett betydelsefullt skydd för motparten i sådana situationer. Enligt arbetsgruppens mening saknades därför anledning att fö- reslå en motsvarighet till ersättningsregeln i 1965 års förslag.
Ståndpunkten i 1970 års promemoria att rättshjälpen inte borde täcka den betalningsskyldighet för motparts rättegångskostnad som kan åläggas med stöd av kostnadsreglerna i RB godtogs eller lämnades utan erinran i flertalet remissvar. Advokatsamfundet uttalade att de skäl som anförts i promemorian var tungt vägande och ansåg sig sakna anledning att påyrka ändring i förslaget. I sammanhanget måste emellertid beaktas den stora betydelse som rättsskyddsförsäkringen hade i denna fråga. Skulle en i en- lighet med promemorieförslaget genomförd rättshjälpsreform leda till att försäkringsbolagen upphörde med rättsskyddsförsäkringen, innebar refor- men en sannskyldig björntjänst åt den rättshjälpsbehövande allmänheten. I några remissvar riktades invändningar mot promemorians ståndpunkt. Rådhusrätten i Helsingborg uttalade bl. a. att det kunde starkt ifrågasättas om risken att behöva betala motpartens kostnader någonsin haft praktisk betydelse som korrektiv mot oöverlagda processer. Rådhusrätten ifrågasatte om inte rättshjälpen borde utsträckas till att omfatta även rättegångskostnad som part med rättshjälp ålagts utge till motpart. Rättsltiälpsansta/ten i Hel- singborg ansåg att staten, om den åtog sig att svara för rättshjälp på det sätt som föreslagits i promemorian, även borde åta sig ansvar för motpartens kostnader i händelse den som erhållit rättshjälp hade förlorat processen. Billighetsskäl talade för detta. LO framhöll att det i samband med kritiken i promemorian mot den gällande kreditprincipen hade anförts, att part inte i förväg kunde avgöra ersättningsskyldighetens omfattning vilket skapade osäkerhet och kunde medföra, att han drog sig för att göra sin rätt gällande av rädsla för de ekonomiska konsekvenserna. Detta konstaterande torde vara riktigt och hade genom promemorieförslaget nästan helt eliminerats i vad avsåg partens egna kostnader. Förslaget minskade däremot inte den rättssökandes skyldighet att som tappande part svara för motparts rätte- gångskostnad. Även om de ekonomiska konsekvenserna genom förslaget väsentligt hade begränsats, torde dock risken att få bära motpartskostnaden samt svårigheten att beräkna denna, bli av inte oväsentlig betydelse för de sämst ställdas och mellangruppens möjligheter att göra sin rätt gällande genom att öppna en process för att få en tvistefråga löst. Nu kunde det, vilket också konstaterats i promemorian, vara naturligt, att skydd för den enskilde, vad gällde motpartskostnader, gavs inom ramen för rättsskydds- försäkringen. Detta förutsatte dock att försäkringsbolagen i framtiden an-
passade sitt försäkringsskydd till de ändrade förhållandena. Skulle detta inte ske, borde enligt LO:s uppfattning övervägas, om inte möjlighet till en viss subventionering av motpartskostnaden för de sämst ställda och även mel- langruppen borde ske. Folksam framhöll att det enligt promemorian var viktigt för rättssäkerheten att man visste vilka kostnader man drog på sig innan man började en process. Den rättssökande borde sålunda på förhand kunna bedöma sitt kostnadsansvar. Detta var en omöjlighet så länge mot- partskostnaderna inte omfattades av rättshjälpen (eller avlyfts på annat sätt) och den rättssökande sålunda stod risken att själv få betala dessa kostnader vid sidan av den mer eller mindre betydande avgiften för egna kostnader. Enligt Folksam hade i promemorian inte anförts ett enda bärande skäl mot att låta motpartskostnaderna ingå bland rättshjälpsförmånerna. Även kam- marrätten, Svenskajörsäkringsbolags riksförbund och RLF ställde sig kritiska till promemorians ståndpunkt.
Frågan om vinnande motpart borde ha rätt till ersättning av statsverket för kostnad som inte kunnat tas ut av den tappande parten med rättshjälp togs upp i ett tjugotal yttranden. ] två av dessa, avgivna av häradshövdingen i Uppsala läns södra domsaga och rådhusrätten iBoräs, godtogs promemorians ståndpunkt att rätt till ersättning inte borde införas. I övriga yttranden ställde sig remissinstanserna kritiska till denna ståndpunkt. Nedre justitierevisionen anförde att den i remissyttrande över 1965 års förslag intog en i princip positiv inställning till den då föreslagna regeln. Justitierevisionen tog avstånd från en skärpt intresseprövning och drog även effektiviteten av en sådan prövning i tvivelsmål. Även om rättsskyddsförsäkringarna i vissa fall kunde trygga vinnande motparts anspråk på kostnadsersättning syntes det leda till alltför slumpartade resultat att enbart lita härpå. Justitierevisionen vidhöll av nu anförda skäl sin positiva inställning till en regel om subsidiär ersättning av statsverket till den som angripits med obefogat krav från person med rättshjälp. Samma ståndpunkt intog Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rädhusrälterna i Malmö. Helsingborg och Göteborg, häradshövdingen i Vättle, Ale och Kullings domsaga, rådhusrätten i Östersund, kammarrätten, HD:s ledamöter. Jurist- och samhällsvetare/örbundet, RLF, Svenska företagares riks/örbund och advokatsamfundet.
I propositionen 1972:4 uttalade departementschefen bl. a. följande i fråga om förlorande parts skyldighet att ersätta motparts rättegångskostnader.
Vid processuell rättshjälp ålades part, som förlorade målet, i regel att betala motpartens rättegångskostnader. Enligt promemorian borde rättshjälpen inte täcka den betalningsskyldighet för motparts rättegångskostnad som han ålades med stöd av kostnadsreglerna i RB. Vid remissbehandlingen hade denna uppfattning i allmänhet godtagits. Även departementschefen kunde ansluta sig till vad som anförts i promemorian i denna del. Han ville särskilt understryka att .reglerna i RB som innebär att tappande part i allmänhet åläggs att ersätta motparten hans rättegångskostnader var av stor betydelse som ett korrektiv mot oöverlagda processer. Självfallet var det viktigt att sådana processer inte fördes med stöd av allmänna medel.
I fråga om vinnande motpart borde ha rätt till ersättning av statsverket för kostnad som inte kunnat tas ut av den tappande parten med rättshjälp gjorde departementschefen följande bedömning.
[ det föregående hade han förordat en regel om intresseprövning, som
överensstämde med promemorieförslagets motsvarande bestämmelse. Den föreslagna regeln måste antas komma att utgöra en betydelsefull spärr mot att obefogade anspråk fördes med det allmännas stöd. Det var givet att den inte helt kunde utesluta att rättshjälp någon gång skulle utgå för anspråk, som visade sig vara mycket svagt underbyggda. Emellertid torde de si- tuationer som utredningen om rättegångshjälp ville förebygga med sin er— sättningsregel knappast behöva uppkomma. Som han nämnt i det föregående kom ansvaret för intresseprövningen i första hand att vila på biträdet. Om biträdet medverkade till att driva ett helt obefogat anspråk, fick han ingen ersättning av allmänna medel för sitt arbete. Även detta innebar en viss garanti mot obefogade rättegångar. Han ville också framhålla att i de fall då en regel av det slag som utredningen om rättegångshjälp föreslagit skulle ha sin största betydelse, nämligen för en mindre bemedlad part, denne också fick antas ha beviljats förmånen av rättshjälp. På grund av det anförda anslöt han sig till promemorieförslaget på denna punkt.
[ betänkande nr 12 år 1972 i anledning av den nyss nämnda propositionen och bl.a. motionen l972zl469, vari frågan om subventionering av mot- partskostnaden tagits upp, anslöt sigjustitieutskottet på de av departements- chefen anförda skälen och allmänna kostnadsskäl till förslaget i propositionen i denna del. Utskottet tillade att det behov som den enskilde kunde ha att skydda sig mot betalningsskyldighet för motparts rättegångskostnad i stället fick tillgodoses utanför rättshjälpens ram. En möjlighet härtill erbjöd de rättsskyddsförsäkringar som försäkringsbolagen tillhandahöll. 1 samman- hanget ville utskottet också erinra om det då inom justitiedepartementet pågående arbetet med lagstiftning rörande förenklat rättegångsförfarande i mindre tvistemål. Bland de förslag som övervägdes i den i samband med detta arbete upprättade departementspromemorian fanns också sådana som syftade till att väsentligen minska parternas rättegångskostnader i mål av ifrågavarande slag samt till att avlyfta ansvaret för motparts ombudskost- nader. Mot den angivna bakgrunden saknades enligt utskottets mening då anledning till någon riksdagens åtgärd beträffande det här behandlade, i motionen 1972zl469 väckta spörsmålet. Frågan borde dock följas med upp- märksamhet.
Också den omstridda frågan huruvida vinnande part borde ges rätt till ersättning av statsverket för kostnad som inte kunnat tas ut av förlorande part som åtnjuter rättshjälp togs upp av utskottet. Tanken på en regel som möjliggjorde sådan ersättning hade av departementschefen avvisats under hänvisning framför allt till propositionens regel om intresseprövning (8å första stycket 6. förslaget till rättshjälpslag), som enligt hans mening måste antas komma att utgöra en betydelsefull spärr mot att rättegångar med obefogade anspråk fördes med det allmännas stöd. Utskottet, som konsta- terat att det helt övervägande antalet remissinstanser haft en avvikande mening, ansåg att det vid en ogynnsam utveckling kunde finnas anledning att ta upp bl. a. frågan om intresseprövningens effektivitet i förevarande hänseende till förnyat övervägande. Rättsskyddsförsäkringarnas roll i sam- manhanget borde även uppmärksammas. Betänkandet godkändes av riks-
dagen. I motionen l974z378 hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
begära förslag om täckning med allmänna medel, helt eller delvis, av mot-
partskostnad i rättegång. Justitieutskottet (JuU 1974118) fann då ej anledning att gå ifrån den bedömning som gjordes vid rättshjälpsreformens antagande. Ett särskilt skäl härför utgjorde den lag om rättegången i tvistemål om mindre värden som riksdagen nyligen hade antagit och vars främsta syfte var att nedbringa parternas processkostnader. De kostnader som den för- lorande enligt den lagen kunde åläggas att ersätta motparten var starkt be- gränsade, och de nya reglerna kunde enligt utskottets mening i inte obetydlig utsträckning förväntas komma att tillgodose det syfte som ytterst uppbar motionen. Utskottet avstyrkte bifall till motionen. Med hänsyn till mo- tionsspörsmålets vikt underströk utskottet dock att både frågan om ansvaret för motparts rättegångskostnad som ett korrektiv mot oöverlagda processer och frågan om ersättning av statsverket för kostnad som inte kunnat tas ut av förlorande part som har rättshjälp borde — såsom utskottet tidigare hade uttalat — följas med uppmärksamhet. Riksdagen godkände utskottets betänkande (rskr. 1974z235).
Även 1975 prövades frågan i anledning av en motion (1975:19) med ena- handa yrkande som i den nyss nämnda motionen. J ustitieutskottet erinrade i betänkande 1975/76:17 om att utskottet vid två tillfällen framhållit att nu berörda spörsmål borde följas med uppmärksamhet. Utskottet ansåg för sin del att frågan var av sådan principiell betydelse för rättshjälpssystemets funktion att den lämpligen borde närmare genomlysas av rättshjälpsutred- ningen. Utskottet ville tillfoga att vad utskottet uttalat inte innefattade något ställningstagande till frågan om den nuvarande ordningen borde ändras i något avseende. Utredningens överväganden borde alltså göras helt förut- sättningslöst. Vad utskottet sålunda anfört i anledning av motionen 1975:19 borde ges regeringen till känna. Riksdagen godkände utskottets uttalande (rskr. 1975/76:112).
14.5.2. Fråga om återbetalningsskyldighet till statsverket
Chefen förjustitiedepartementet har till utredningen för beaktande vid full- görande av uppdraget överlämnat en skrivelse från domstolsverket (Dnr 3696-76), vari verket tar upp frågan om återbetalningsskyldighet till stats- verket avseende kostnad för sakkunnig, som förordnats av rätten. l skri- velsen anför verket följande.
Enligt 40 kap. l & RB har rätten möjlighet att inhämta yttrande från sakkunnig. Sakkunnig, som ej är myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, har enligt 40 kap. 17% RB rätt till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättningen skall i dispositiva tvistemål utges av parterna solidariskt. Har sakkunnigs anlitande påkallats endast av ena parten, skall denne ensam utge er- sättningen.
Av protokoll den 29 november 1976, mål T 36/76, från Malmö tingsrätt avseende avskrivning av ett dispositivt tvistemål framgår bl. a. följande. Endast käranden, som återkallat sin talan, hade allmän rättshjälp. På parternas gemensamma begäran hade rätten utsett en sakkunnig. Med hänsyn till att käranden hade allmän rättshjälp har tingsrätten enligt domstolsverkets mening helt riktigt låtit den ersättning, som den sakkunnige begärt, i sin helhet utgå av allmänna medel. Liksom tingsrätten finner domstolsverket att varken käranden eller svaranden lagligen kan förpliktas att till statsverket återbetala hälften av den sakkunniges kostnad. trots att denna hälft är att hänföra till svarandens rättegångskostnad och trots att käranden är att anse som
tappande part i målet. Om parterna i stället hade förlikts, torde svaranden ej heller då ha blivit åter- betalningsskyldig till statsverket för ifrågavarande kostnad trots bestämmelsen i 18 kap. Så 3 st. RB. Om såväl käranden som svaranden i det aktuella målet från Malmö tingsrätt hade haft allmän rättshjälp, hade käranden såsom tappande part emellertid fått återbetala hälften av sakkunnigkostnaden till statsverket.
Som framgått av det föregående är den avgörande frågan vad beträffar återbetal— ningsskyldighet, huruvida motparten har allmän rättshjälp eller ej. Detta kan ej vara riktigt. Domstolsverket anser att det borde finnas lagstöd för att förplikta kärande, som åtnjuter allmän rättshjälp och som förlorat målet, att återbetala den hälft av sakkunnigkostnaden som belöper sig på svaranden, även om svaranden inte har allmän rättshjälp. Motsvarande borde gälla, om svaranden har allmän rättshjälp och tappar målet; då borde alltså svaranden få betala den hälft av sakkunnigkostnaden som belöper sig på käranden. Om parterna förlikts och en av dem har allmän rättshjälp borde det vara möjligt att förplikta den som inte har allmän rättshjälp att återbetala halva sakkunnigkostnaden.
Ifrågavarande situationer torde i framtiden bli allt vanligare, eftersom domstolarna i större utsträckning än förut synes utse sakkunniga. Samma problem uppstår — och detta kanske ej så sällan — när rätten har att ta ställning till återbetalningsskyldighet till statsverket för vittneskostnad, som på grund av att endast ena parten haft allmän rättshjälp utgått av allmänna medel, men som utgör ersättning till vittne som skall utges av parterna solidariskt.
14.5 .3 Överväganden
1 de för utredningen meddelade tilläggsdirektiven redovisas bl. a. justitie- utskottets under 14.5.1 återgivna uttalande 1975. Enligt dessa direktiv skall utredningen undersöka bl. a. den nu behandlade frågan med beaktande av vad utskottet anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande. 1 direktiven uttalar departementschefen beträffande kostnadsansvaret för motparts rät- tegångskostnad bl. a. att utredningens uppdrag härvidlag — såsom också torde vara förutsatt av riksdagen — bör begränsas till frågan om man från rätts- hjälpssynpunkt kan åstadkomma en mer tillfredsställande ordning än den nuvarande. 1 uppdraget ingår således inte att ta upp den mer vittsyftande, processuella frågan om hur ansvaret för rättegångskostnaderna skall fördelas mellan parterna.
Rättshjälpsutredningen har noga övervägt frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad för att söka finna lösningar, som från rätts- hjälpssynpunkt medför en mer tillfredsställande ordning än f. n. Det har emellertid visat sig ogörligt att hitta lösningar på problemen utan att sam- tidigt ta upp fundamentala principer bakom reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. RB. Frågan om kostnadsansvaret för motparts rättegångskostnad har således inte kunnat begränsas till rättshjälpssystemet. Härtill kommer att frågan kommit i ett delvis nytt läge genom den nyligen tillsatta ut- redningen för en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Den- na utredning har enligt direktiven (Dir l977:10) att överväga också frågor om rättegångskostnader. Principiella överväganden om reglerna i 18 kap. RB hör naturligen hemma i detta sammanhang, varvid även konsekvenser för rättshjälpssystemet kan vägas in. Därigenom skapas förutsättningar för lösningar, som innebär en samordning mellan de allmänna reglerna om
rättegångskostnad i 18 kap. RB och rättshjälpslagstiftningen. Mot bakgrund av det nu anförda anser sig rättshjälpsutredningen böra avstå från att lägga fram förslag i den nu behandlade frågan.
Beträffande de under 14.5.2 berörda frågorna gör utredningen följande bedömning.
Utredningen delar den uppfattning om innebörden av gällande rätt som kommit till uttryck i det ovan nämnda, av Malmö tingsrätt meddelade beslutet.
1 40 kap. 17; RB stadgas vem som skall utge ersättning till sakkunnig. Regler om vem av parterna som slutligen skall bära kostnad härför återfinns däremot i 18 kap. RB. Enligt 9å' andra stycket 2. RHL utgör bl. a. kostnad för bevisning vid allmän domstol rättshjälpskostnad. Genom 31; första stycket RHL görs bl. a. fördelningsreglerna i 18 kap. RB tillämpliga även på rättshjälpskostnader, när den ena eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp.
1 verkets skrivelse uttalas att om såväl käranden som svaranden i det nyss berörda målet haft allmän rättshjälp, hade käranden såsom tappande part fått återbetala hälften av sakkunnigkostnaden till statsverket. Verket torde därvid åsyfta att rätten i ett sådant fall med tillämpning av 31 & första stycket RHL och 18 kap. 1 ;" RB ålagt käranden att ersätta statsverket kost- naderna med anledning av den svaranden meddelade allmänna rättshjälpen. Som en följd härav hade då kärandens återbetalningsskyldighet kommit att omfatta hälften av sakkunnigkostnaden. Avgörande för detta resultat är den nyss angivna konstruktionen av ersättnings- och fördelningsreglerna.
Verket efterlyser en regel, enligt vilken tappande rättshjälpsberättigad part kan åläggas att betala den hälft av sakkunnigkostnaden som belöper på motparten, även om denne inte har allmän rättshjälp. Utredningen ser inga svårigheter att utforma en sådan regel. Innehållet skulle emellertid innebära en ökad pålaga på part som har rättshjälp och därmed direkt strida mot de tankar som ligger bakom tilläggsdirektiven för utredningen. Med hänsyn härtill anser sig utredningen inte böra lägga fram ett förslag med det nämnda innehållet. Utredningen utgår emellertid från att även denna fråga kommer att uppmärksammas i samband med att den nyss nämnda ut- redningen om rättegångsförfarandet vid allmän domstol överväger regler om ersättning för bevisning och fördelning av rättegångskostnader.
Enligt domstolsverket borde det vidare, när sakkunnigs anlitande påkallats av båda parter, vara möjligt att, om parterna förlikts och en av dem har allmän rättshjälp, förplikta den som inte har allmän rättshjälp att återbetala halva sakkunnigkostnaden. Enligt utredningens mening torde emellertid statsverket, som på grund av regeln om solidariskt betalningsansvar utgivit hela sakkunnigkostnaden, i detta fall ha en regressfordran för halva denna kostnad gentemot parten utan rättshjälp. Med hänsyn härtill synes det inte föreligga behov av ändring i reglerna om återbetalningsskyldighet.
Vad utredningen nyss anfört om sakkunnigkostnad äger motsvarande tillämpning på den av verket avslutningsvis berörda frågan om vittneskost- nad.
VIH Förfarandet vid allmän rättshjälp
15. Byte av biträde m.m.
15.1. Substitution av biträde
15.1 .] Gällande ordning
Enligt 21 i tredje stycket RHL får biträde inte sätta annan i sitt ställe utan rättshjälpsnämndens medgivande. Bestämmelsen innebär inte att ersättarens namn alltid måste anges i beslutet när medgivande att sätta annan i sitt ställe lämnas. Enligt förarbetena till RHL är det tillräckligt att i beslutet anges antingen namngiven person eller en begränsad personkrets, t. ex. jurist från samma advokatbyrå som det utsedda biträdet eller från annan namngi- ven advokatbyrå (prop. 1972:4 s. 329). Medgivande ger den som förordnats till biträde möjlighet att sätta annan i sitt ställe för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av uppdraget. Att arbete på detta sätt överlåts på annan kan ha sin grund i sjukdom, andra åtaganden som inte kan skjutas åt sidan o.d. Den som förordnats till biträde upphör givetvis inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe.
15.1.2. DON:s FM och remissyttrandena över den
Substitutionsbestämmelsen i RHL hade enligt promemorian av rättshjälps- nämnderna tillämpats efter de riktlinjer som angavs i förarbetena. Nämn- derna hade t. ex. inte tillåtit biträde att sättajurist vid annan inte namngiven advokatbyrå i sitt ställe. Denna praxis hade kritiserats från advokathåll. Man hade menat att biträdet generellt borde vara berättigat att sätta advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe. Detta så mycket mer som denna grupp jurister hade betrotts med särskilda fullmakter i fråga om rådgivning och om allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden.
[ promemorian framhöll DON också att det var tillfyllest för kontrollen av att lämplig person erhöll uppdraget, om som ersättare generellt fick inträda advokat eller biträdandejurist på advokatbyrå. Enligt DON:s mening omöj- liggjorde emellertid intresset av kostnadskontroll en sådan rättstillämpning. Substitutionsregeln torde vara avsedd för fall när biträdet på grund av se- mester, sjukdom eller andra åtaganden måste överlåta arbetet på annan. En allmän substitutionsrätt kunde emellertid även om den begränsades till jurister vid advokatbyråer utnyttjas för att byta biträde av andra skäl. Den kunde t. ex. åberopas om den rättssökande råkade i konflikt med det för- ordnade biträdet. Eftersom sådana byten av biträde mestadels medförde
ökade kostnader, borde de förbehållas rättshjälpsnämndernas prövning. Nu- varande bestämmelser torde inte medföra några större olägenheter, om bi- trädet — vilket förekom — träffade en allmän överenskommelse med annan jurist vid advokatbyrå att denne skulle vara hans ersättare i rättshjälps- ärenden. Med hänsyn härtill ansåg DON inte skäl föreligga att föreslå någon ändring i 21% tredje stycket i RHL.
Rättshjälpsnämnderna i Stockholm. Jönköping, Malmö och Sundsvall, länsstyrelsen i Jämtlands län samt SAC O/SR ansåg inte att skäl förelåg till upphävande av substitutionsförbudet i 21?" RHL. Rättshjälpsnämnden i Stockholm underströk för sin del att det var angeläget att prövningen av skälen för ett ifrågasatt biträdesbyte verkställdes av annan än den som själv berördes av bytet. SACO/SR framhöll att organisationen inte instämde i kritiken beträffande regeln om substitution eftersom tidigare praxis hade upplevts negativt. Enligt SACO/SR:s uppfattning medförde den generella substitutionsrätt som till- lämpats i fråga om fri rättegång att klienterna inte alltid tillfrågats om vem de ville ha biträde av. Vidare förekom att biträdesuppdragen inte fördelades på ett lämpligt sätt mellan de advokater som var kompetenta och stod till förfogande. Denna uppfattning hyste även en stor del av advokatkåren.
Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer konstaterade att rättshjälpsnämnderna i de flesta fall hade varit tillmötesgående med snabba beslut vid behov av anlitande av annat ombud. Föreningen ansåg dock att en sådan särskild framställning om rätt att sätta annan i sitt ställe var onödig och fördyrande och förordade att advokat och biträdande jurist på advokatbyrå generellt gavs möjlighet att sätta annan jurist på advokatbyrå i sitt ställe. Enligt föreningens mening borde substitution förekomma bara när det förordnade biträdet på grund av semester, sjukdom eller åtaganden, som inte kunde skjutas åt sidan, måste överlåta arbetet på annan. Missbruk kunde beivras av såväl domstolar som rättshjälpsnämnder vid prövningen av biträdesersättningen.
] 5. 1 .3 Överväganden och jörslag
Substitutionsregeln torde vara avsedd främst för fall när biträde enligt RHL på grund av semester, sjukdom eller andra åtaganden måste överlåta arbetet på annan. Regeln ger biträdet rätt att för viss tid, vissa åtgärder eller för återstoden av uppdraget sätta annan i sitt ställe. Biträdet upphör inte att vara biträde enligt RHL genom att han sätter annan i sitt ställe. Från ad- vokathåll har den åsikten framförts att advokat generellt borde ges möjlighet att sätta advokat i sitt ställe. 1 DON:s PM ansågs dock att en sådan allmän substitutionsrätt inte borde införas. Som skäl åberopades främst intresset av kostnadskontroll.
Även utredningen är av den meningen att en generell substitutionsrätt kan medföra viss risk för ökade kostnader. Det finns dock fall där det kan diskuteras om inte vissa lättnader skulle kunna införas. Vad utredningen närmast har i åtanke är den situationen att advokat som är tillfälligt för- hindrad att utföra sitt uppdrag — en inställelse till en förhandling kanske kolliderar med ett annat brådskande åtagande — överlåter åt en annan jurist på samma advokatbyrå att biträda den rättssökande. Även i andra situationer
kan emellertid gällande regler om substitution innebära praktiska olägen- heter. En numera ganska vanlig företeelse är att flera advokater delar kon— torslokaler och kontorspersonal men i övrigt är helt självständiga i förhål- lande till varandra. Sådana samverkande advokater kan dock inte företräda parter på olika sidor i ett mål eller ärende. Även enskilda advokater som inte samverkar på detta sätt kan ha kommit överens om att bistå varandra- vid tillfälliga förhinder. Advokat kan också behöva anlita advokat på annan ort som platsombud exempelvis under en förberedande förhandling.
1 nu angivna fall måste nuvarande ordning många gånger synas onödigt tyngande. Genomförs utredningens förslag i kap. 9, torde olägenheterna framstå ännu tydligare. I praktiken har man idag i flertalet fall löst frågan så att det offentliga biträdet redan i samband med ansökan om rättshjälp begärt att få sätta annan i sitt ställe. En sådan begäran torde alltid bifallas av rättshjälpsnämnden. Oftast är det en jurist på samma advokatbyrå som man önskar sätta i sitt ställe men det kan också vara någon annan. 1 den mån detta förfarande praktiseras och eventuellt byggs ut ytterligare kan olägenheterna med gällande regler i stort sett sägas vara undanröjda. Enligt utredningens mening är det emellertid mer tilltalande — och enklare — att i stället lösa problemet genom en direkt lagregel som ger advokat generell rätt att sätta annan advokat i sitt ställe. En sådan regel kan väl försvaras med hänvisning till den garanti mot missbruk som ligger i ledamotskapet i advokatsamfundet. Med ett sådant synsätt är det logiskt att ge även of- fentligt biträde som inte är advokat rätt att utan tillstånd sätta advokat i sitt ställe. Vill offentligt biträde — advokat eller annan - sätta någon som inte är advokat i sitt ställe bör däremot tillstånd krävas.
F.n. är det alltid rättshjälpsnämnden som meddelar tillstånd till sub- stitutionen. 1 avsnitt 6.3.1 har utredningen uttalat den åsikten att allmänna domstolar och vissa därmed jämställda domstolar, förvaltningsdomstolar samt hyres- och arrendenämnder och överexekutor bör ha rätt att medge substitution. Är rättshjälpsärendet inte föremål för handläggning vid sådan myndighet som nu nämnts bör dock rättshjälpsnämnden liksom f. n. pröva om substitution skall få ske.
15.2. Byte av biträde och entledigande av biträde i annat fall
1521. Gäl/ande ordning
1 21 å andra stycket RHL anges att förordnande som biträde får återkallas av rättshjälpsnämnden, om skäl föreligger till det. Enligt förarbetena bör förordnande kunna återkallas t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972:4 s. 328).
En helt annan situation än vid substitution av biträde föreligger vid byte av biträde. Det tidigare biträdet entledigas då och ett nytt biträde förordnas. Rättshjälpslagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdes- byte. Föreskriften i 21 ;" andra stycket torde emellertid vara tillämplig även vid byte av biträde.
När byte av biträde begärs förekommer i regel allmänna uttalanden om
att det föreligger motsättningar mellan klienten och biträdet eller att biträdet inte tillräckligt energiskt och intresserat drivit klientens sak. Praxis har intagit en restriktiv hållning när det gäller byte av biträde (se t. ex. besvärsnämndens beslut 366/74 och 370/74; TSA 1974 s. 393 och 394). Allmänna uttalanden av det slag som angetts i det föregående har inte godtagits som grund för byte. Det har krävts att det av omständigheterna framgått att byte av biträde varit motiverat.
15.2.2 Överväganden och förslag
Entledigande av biträde bör enligt förarbetena till RHL kunna ske t. ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde. I detta hänseende finner utredningen ingen anledning till ändrat ståndpunktstagande. Som angavs i 1521 in- nehåller RHL emellertid inte någon uttrycklig bestämmelse om biträdesbyte. Det anses att föreskriften om återkallelse av biträdesförordnande är tillämplig även vid byte av biträde. Som också framgår av föregående avsnitt har praxis intagit en restriktiv hållning när det gäller byte av biträde. Även utredningen anser att det är viktigt främst från kostnadssynpunkt att en begäran om biträdesbyte prövas noggrant. Enligt utredningens mening bör denna synpunkt komma till uttryck i RHL. Utredningen föreslår därför en bestämmelse av innebörd att byte av biträde får ske bara efter särskilt tillstånd och att sådant tillstånd får lämnas bara om djupgående motsätt- ningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande eller om eljest särskilda skäl föreligger till det.
När det gäller frågan vilken myndighet som bör anförtros prövningen av frågor om biträdesbyte och entledigande i annat fall av biträde vill ut- redningen hänvisa till vad som anförts härom i fråga om substitution.
16. Ersättningsregler
16.1. Nuvarande ordning i fråga om beslut om ersättning till biträde m. m.
Enligt 22 & tredje stycket RHL fastställs biträdesersättning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. Biträdesersättning i annat fall och ersättning till skiftesman fast- ställs av rättshjälpsnämnden. Lämnas rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnden och sker det i utomprocessuellt ärende, förvaltningsärende eller ärende som skall prövas av skiljenämnd är dock rättshjälpsnämndens pröv- ning inte obligatorisk. Ersättning till offentligt biträde bestäms enligt 44; tredje stycket RHL alltid av rättshjälpsnämnden. Avser allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden mål eller ärende vid förvaltningsdomstol, förvaltningsmyndighet eller förfarande inför skiljenämnd, skall biträdet en- ligt 15 _S andra stycket RHK lämna in sin kostnadsräkning till myndigheten eller skiljenämnden, som med eget yttrande skall översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Motsvarande gäller enligt 28 ;" RHK även för offentligt biträde.
Ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen bestäms enligt 24% RHL av dom- stolen.
Har utredning verkställts i angelägenhet som inte handläggs vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen bestäms ersätt— ningen till den som medverkat vid utredningen av rättshjälpsnämnden (25 & RHL).
Sådan ersättning för resa och uppehälle som avses i 9; andra stycket 4. RHL bestäms enligt 26 & RHL av den myndighet inför vilken inställelsen sker. Vid inställelse för blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper i mål om faderskap enligt 3 kap. FB bestäms ersättningen av domstolen.
16.2. DON:s PM och remissyttrandena
16.2.1. DON:s PM
I promemorian erinrades om att när vid tillkomsten av rättshjälpslagen be- slutanderätten i fråga om biträdesersättning delades mellan rättshjälpsnämn— derna och vissa domstolar, önskemålet att uppnå en effektiv och enhetlig
kostnadskontroll tillmättes avgörande betydelse (prop. 1972:4 s. 273 och 288). Kontrollen skulle i första hand uppnås genom att taxor skulle komma att gälla för det stora flertalet rättshjälpsärenden. När promemorian utarbetades hade endast taxa för ersättning till offentlig försvarare i vissa brottmål i tingsrätt fastställts. Som ett moment i denna taxa ingick en timkostnadsnorm som byggde på den beräknade genomsnittliga timkostnaden för varje de- biterbarjuristtimme vid de allmänna advokatbyråerna. Den 1 januari 1975 utgjorde timkostnadsnormen 175 kr. Någon utökad taxesättning i fråga om brottmål i tingsrätt var inte aktuell. Däremot utreddes möjligheterna att fastställa taxa för offentlig försvarare i vissa brottmål i hovrätt. DON avsåg vidare att under våren 1975 söka fastställa taxor inom äktenskapsrättens område.
Trots att det bara existerade en brottmålstaxa hade DON det bestämda intrycket att ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen fastställdes efter mera enhetliga normer än tidigare. Denna enhetlighet hade uppnåtts fastän kostnadskontrollen åvilade inte bara rättshjälpsmyndigheterna utan också de allmänna domstolarna. Genomgående hade det visat sig att både dom- stolar och rättshjälpsnämnder tillmätte tidsåtgången stor betydelse vid kost- nadsprövningen. Utvecklingen i fråga om arvodesprövningen tydde enligt DON:s mening på att det för ett enhetligt kontrollsystem i och för sig inte var av så stor betydelse vilken myndighet som handhade kostnadskontrollen. Avgörande var i stället att det genom fastställda taxor eller på annat sätt skapades enhetliga normer för arvodesbedömningen för de beslutande myn—
digheterna. Vid rättshjälpslagens tillkomst anfördes flera skäl för att ersättning till
biträde i mål eller ärende vid allmän domstol skulle bestämmas av domstolen (prop. 1972:4 s. 290). Enligt DON:s uppfattning skulle samma skäl även kunna anföras för att vissa förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndig- heter fick besluta om ersättning till biträde. Den myndighet som i samband med målets eller ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande borde regelmässigt ha större förutsättningar att bedöma biträdets arbetsinsats än rättshjälpsnämnderna. Dessa måste nämligen göra prövningen i efterhand och på ett förhållandevis begränsat material. Vid rättshjälpsnämnderna var dessutom med hänsyn till den stora mängden ärenden den tid som kunde läggas ned på prövningen relativt begränsad. Flertalet ärenden vid rätts- hjälpsnämnd avgjordes f.ö. av handläggarna på nämndens kansli. 1 pro- memorian framhölls vidare att i de fall rättshjälpsärenden avsett mål eller ärende vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet rättshjälps- nämnden i bara ca 4 % av fallen hade avvikit från myndighetens yttrande över biträdets kostnadsräkning.
Enligt DON:s mening borde vissa förvaltningsdomstolar och förvaltnings- myndigheter få besluta om biträdesersättning. Endast sådana myndigheter som med hänsyn till sin sammansättning o. d. hade förutsättningar att hand- ha arvodesprövningen borde dock komma i fråga. DON föreslog att re- geringsrätten, kammarrätterna, jörsäkringsdomstolen samt hyres- och arren- denämnderna skulle få besluta om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp och till offentligt biträde. DON erinrade härvid bl. a. om att lagberedningen föreslagit, att kl'ono/ogdemyndighet i brådskande fall skulle få bestämma er- sättning till biträde enligt rättshjälpslagen utan hinder av bestämmelserna i 22,5 tredje stycket (SOU 197322 5. 517).
16.2.2. Remissyttrandena
DON:s förslag lämnades utan erinran av flertalet remissinstanser. Det ifrå- gasattes dock om inte kretsen av beslutande myndigheter kunde utvidgas.
Enligt JK syntes det inte längre finnas anledning att särbehandla de spe- ciella förvaltningsdomstolarna inom länsstyrelserna, dvs. länsrätt, Iänsskatterätt och fastighetstaxeringsrätt, i nu förevarande hänseende. En viss återhållsamhet kunde enligt JK vara på sin plats så länge domstolarna i fråga var nya och erfarenheter av rättshjälpssystemet saknades. I båda dessa hänseenden var läget förändrat. I vart fall torde på sikt en utvidgning böra ske till dessa förvaltningsdomstolar. JK ifrågasatte vidare om inte också marknadsdomstolen borde få befogenhet att bestämma ersättning till biträde. Även om antalet fall vid denna domstol där rättshjälp kunde komma i fråga torde vara synnerligen begränsat, syntes likväl en regel om en sådan behörighet för marknadsdomstolen vara befogad. Också rättshjälpsnämnden i Jönköping ifrågasatte om inte Iänsskatterätt och länsrätt borde få beslut- anderätt beträffande ersättning. Enligt nämndens mening syntes det rimligt att den myndighet som hade de bästa insikterna om ärendet borde fatta beslut om ersättningen till biträdet. Rättshjälpsnämnden borde endast undantagsvis fatta beslut om ersättningar och bara om det inte fanns någon mer kvalificerad myndighet.
Rättshjälpsnämnden i Stockholm tog upp frågan huruvida inte även re- geringen — i praktiken expeditionschefen i vederbörande departement eller annan tjänsteman med stor erfarenhet — borde tilläggas beslutanderätt när det gäller ersättning till offentligt biträde eller annat biträde enligt rätts- hjälpslagen i angelägenhet som handläggs inom departement, t. ex. i ut- länningsärenden eller nådeärenden. Enligt rättshjälpsnämnden i Sundsvall byggde rättshjälpsnämnden i förvaltningsärenden sitt ställningstagande i er- sättningsfrågan på bl.a. de yttranden som inkom från förvaltningsmyn- digheterna. Den information nämnden fick genom yttranden var alltså en andrahandsinformation. Yttrandena var dessutom ofta knapphändigt moti- verade. En fullständig bild av vad som förevarit hade endast den hand- läggande myndigheten. Nämnden hade för sin del svårt att förstå varför inte även länsdomstolarna som ofta hade att fatta beslut i komplicerade mål av ingripande betydelse för den enskilde skulle kunna anförtros denna uppgift. Även försäkringsrådet syntes böra komma i fråga. Socialstyrelsen hänvisade beträffande behovet av allmän rättshjälp i ärenden hos medi- cinalväsendets ansvarsnämnd till ett yttrande av nämnden, av vilket fram- gick att det bara undantagsvis torde föreligga ett sådant behov. Social- styrelsen anförde härutöver att ansvarsnämndens sammansättning är så kva- lificerad att nämnden i och för sig skulle kunna avgöra frågor om ersättning till biträden i ärenden hos nämnden.
Att kostnadskontrollen i fråga om biträdesersättningar borde utföras på ett effektivt sätt framhölls av länsstyrelsen i Stockholms län. Avseende borde emellertid inte uteslutande fästas vid viss myndighets förmodade kompe- tens. 1 sakens natur låg att flertalet myndigheter på grund av sin förtrogenhet med det särskilda målet och med tillämpliga författningsbestämmelser hade större förutsättningar att bedöma skälig tidsåtgång för ett biträde än rätts- hjälpsnämnden. Liknande synpunkter utvecklades av länsstvre/sen i Kro- nobergs län som erinrade om att fullsutten Iänsskatterätt och länsrätt bestod
av lagfaren ordförande, oftast tingsmeriterad, och nämndemän, av vilka en del även var nämndemän i tingsrätt.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg att beslut om biträdesersättning borde få fattas även av överexekutor. Förfarandet hos överexekutor var enligt länsstyrelsen i flertalet ärenden rättegångsliknande och överexekutor hade sedan länge haft att ta ställning till spörsmål angående rättegångskostnad.
JO ansåg att domstol eller myndighet som hade handlagt visst ärende borde ha — i vart fall om muntligt förfarande hade förekommit — väl så goda möjligheter som rättshjälpsnämnderna att bedöma skäligheten av bi- trädets ersättningsanspråk. Det borde undersökas huruvida inte kretsen av beslutsberättigade förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter kun- de vidgas ytterligare.
Den enda remissinstans som avstyrkte den föreslagna ändringen beträf- fande beslutanderätten i fråga om biträdesersättning var Göta hovrätt (ma- joriteten). Hovrätten konstaterade att de saktaxor som hade införts gällde endast offentlig försvarare. De timkostnadsnormer som där hade använts spelade dock en betydande roll vid bestämmande av biträdesersättning på andra områden. En timkostnadstaxa var emellertid enligt hovrättens mening förenad med betydande olägenheter och medförde inte någon effektiv kost- nadskontroll. Att domstolarna tillagts beslutanderätt i fråga om biträdes- ersättning sammanhängde med den kostnadsfördelning mellan parterna som skulle göras vid flertalet tvistemål och den återbetalningsskyldighet som kunde åläggas i brottmål. Något motsvarande skäl att i förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter införa beslutanderätt förelåg inte. Tvärtom var det enligt hovrättens mening angeläget att kostnadskontrollen i största möj- liga utsträckning var samlad till de myndigheter som hade ansvaret för rättshjälpen.
16.3. Överväganden och förslag
16.3.1. Vilka myndigheter skall pröva ersättnings/rägor enligt RHL?
Ersättning till biträde fastställs i mål eller ärende vid allmän domstol, krigs- rätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen av domstolen. 1 mål eller ären- de som handläggs vid annan myndighet eller inför skiljenämnd fastställs ersättningen av rättshjälpsnämnden. Även ersättning till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden bestäms av rättshjälpsnämnden liksom ersättning till biträde i utompro- cessuellt ärende. Innan rättshjälpsnämnden beslutar om ersättning skall den myndighet, som handlägger målet eller ärendet, eller skiljenämnden avge yttrande över biträdets kostnadsräkning.
1 direktiven erinras om DON:s förslag att även regeringsrätten, kammar- rätterna, försäkringsdomstolen samt hyres- och arrendenämnderna skulle få besluta om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp och i förekommande fall till offentligt biträde. Vid remissbehandlingen av detta förslag ifrågasattes från många håll om inte ersättning till biträde borde få prövas av ännu flera myndigheter. Det gällde framför allt länsdomstolarna, dvs. länsrätt, Iänsskatterätt och fastighetstaxeringsrätt, men även försäkringsrådet, mark-
nadsdomstolen och överexekutor ansågs böra få samma befogenhet.
[ avsnitt 6.3.2 har utredningen funnit att inte bara allmänna domstolar utan även förvaltningsdomstolar har bättre förutsättningar än rättshjälps- nämnderna att utöva en effektiv kostnadskontroll. Även förvaltnings- domstolarna har i samband med målets eller ärendets handläggning kunnat iaktta biträdets agerande och har också bättre möjligheter än rättshjälps- nämnderna att bedöma om en utredning som åberopats varit nödvändig eller inte. Den omständigheten att det är ytterst sällsynt, att rättshjälps- nämnderna avviker från den bedömning som förvaltningsdomstol har gjort i ersättningsfrågan talar också för att förvaltningsdomstol själv får fastställa ersättningen. De risker som under förarbetena ansågs föreligga för att kost- nadskontrollfunktionen skulle komma att delas upp på för många myn- digheter om prövningsbefogenheten läggs på förvaltningsdomstol synes allt- så överdrivna. Ett annat skäl som talar för att lägga arvodesprövningen på förvaltningsdomstol är att det skulle innebära vissa rationaliseringsvinster, om förvaltningsdomstol direkt fick bestämma ersättningen i stället för att som nu behöva lägga ned tid och möda på att avfatta och expediera yttranden till en annan myndighet. Utredningen föreslår alltså att förvaltningsdomstol får pröva frågor om ersättning enligt RHL.
En annan domstol som undantagits från rätten att fastställa biträdeser- sättning och annan ersättning enligt RHL är marknadsdomstolen. Vad som anförts ovan i fråga om förvaltningsdomstol har avseende även på mark- nadsdomstolen.
Slutsatsen av det anförda blir att alla domstolar bör få rätt att fastställa ersättning i mål eller ärende vid domstolen. Detta innebär att förutom allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen även marknads- domstolen, regeringsrätten, kammarrätterna, försäkringsdomstolen och länsdomstolarna, dvs. länsrätt. Iänsskatterätt och fastighetstaxeringsrätt, an- förtros prövningen av ersättningsfrågor enligt RHL.
Med de nu uppräknade domstolarna vill utredningen likställa statens va- nämnd. Även försäkringsrådet borde i nu angivet hänseende kunna jäm- ställas med domstol. I prop. 1975/76:197 s. 87—88 har emellertid föreslagits att rådet skall avskaffas den 1 juli 1978., Utredningen finner därför inte anledning att föreslå att försäkringsrådet tas med bland de myndigheter som skall få rätt att pröva frågor om ersättning enligt RHL.
Det är inte bara domstolar som i mera betydande omfattning handlägger ärenden vari rättshjälp beviljats eller som på grund av sin sammansättning eller i övrigt är väl lämpade att pröva ersättningsfrågor enligt RHL. Samma skäl kan anföras för att även arrendenämnder, hyresnämnder och över- exekutor tilläggs behörighet att pröva sådana frågor.
När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter torde det däremot som anförts i avsnitt 6.3.2 höra till sällsyntheterna att rättshjälp beviljas i de ärenden som förekommer vid myndigheten. Ett flertal sådana myndigheter har dessutom sådan sammansättning att deras förutsättningar att bedöma biträdesarvode och andra ersättningar enligt RHL får anses klart sämre än rättshjälpsnämndens. På dessa skäl anser majoriteten av utredningens Ie- damöter och experter att prövningen av ersättningsfrågor i rättshjälpsärenden som handläggs vid andra förvaltningsmyndigheter än arrendenämnder, hy- resnämnder och överexekutor bör ligga kvar hos rättshjälpsnämnden. Ut-
1 Enligt vad som under hand har inhämtats från socialdepartementet kommer tidpunkten för försäkringsrådets avskaf- fande att föreslås flyttad till den ljanuari 1979.
redningens ordförande anser däremot att man nu bör ta steget fullt ut och låta alla statliga myndigheter pröva ersättningsfrågor enligt RHL i sådana ärenden som handlagts vid myndigheten (se kap. 25). Experten Reuterwall har intagit samma ståndpunkt (kap. 26.1).
I fråga om sådana rättshjälpsärenden där någon handläggning vid myn- dighet inte blir aktuell har utredningen inte funnit anledning att föreslå ändring i nuvarande ordning. Prövningen av anspråk på biträdesersättning och annan ersättning enligt RHL bör alltså ligga kvar hos rättshjälpsnämnden i dessa fall.
Vad ovan sagts om prövningen av ersättningsfrågor i mål eller ärenden som handläggs vid förvaltningsdomstolar och vissa förvaltningsmyndigheter torde äga tillämpning även i fråga om ersättning till offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden. Av de uppräknade myndigheterna torde dock bara förvaltningsdomstol kom- ma i fråga för prövningen av ersättningen till offentligt biträde i sådant fall. Handläggs ärendet hos annan myndighet än förvaltningsdomstol får alltså ersättningen bestämmas av rättshjälpsnämnden. Att också regeringen i vissa fall föreslås få pröva ersättningsfrågor kommer att framgå av kap. 20. Utredningens ordförande är skiljaktig också i nu angivna fall (kap. 25). l ordförandens mening har experten Reuterwall instämt (kap. 26.1).
I de fall där handläggningen av ett ärende sker hos myndighet men er- sättningsfrågan skall prövas av rättshjälpsnämnd, bör liksom enligt gällande rätt myndigheten yttra sig över skäligheten av yrkad ersättning, innan rätts- hjälpsnämnden avgör ersättningsfrågan.
[ detta sammanhang bör även uppmärksammas de problem som kan uppkomma om ett och samma rättshjälpsärende blir föremål för handlägg- ning vid olika myndigheter. Svårigheter kan t. ex. uppkomma om ett ärende först handläggs vid en myndighet som inte själv är behörig att besluta om ersättning enligt RHL och därifrån går vidare till en myndighet som har sådan behörighet. Beslut av länsstyrelse skall sålunda i vissa fall överklagas till kammarrätt. När det gäller den del av ersättningen som belöper på hand- läggningen i länsstyrelsen är det rättshjälpsnämnden som efter att ha in- hämtat yttrande från länsstyrelsen avgör ersättningsfrågan, medan kammar- rätten själv är behörig att fastställa den ersättning som belöper på hand- läggningen i kammarrätten. Med hänsyn till de avräkningsfrågor som i undantagsfall kan uppkomma när det gäller rättshjälpsavgiften — utredningen återkommer till dessa frågor i kap. 17 — måste i ett sådant fall rättshjälps- nämndens beslut om ersättning för handläggningen i länsstyrelsen komma före kammarrättens beslut. Det bör därför föreskrivas att biträdet skall ge in kostnadsräkning till länsstyrelsen innan handläggningen där avslutas och att länsstyrelsen skall yttra sig till rättshjälpsnämnden över kostnadsräk- ningen samtidigt med att ärendet avgörs. Sådana föreskrifter bör kunna ges i administrativ ordning.
Det kan vidare inträffa att ett och samma ärende dels handläggs vid domstol och dels blir föremål för utomprocessuell behandling. En olycks- händelse kan t. ex. föranleda både process vid domstol och förhandlingar
med ett försäkringsbolag. Den naturliga gången i ett sådant fall torde vara att processen klaras av innan förhandlingarna med försäkringsbolaget slut- förs. När det gäller ersättningen för processen beslutar allmän domstol medan
ersättningsfrågan såvitt avser den utomprocessuella delen avgörs av rätts- hjälpsnämnden. Som framhölls i 9.5.7 bör det åligga biträdet att underrätta myndighet som har att fastställa ersättning, om ersättning tidigare fastställts eller yrkats i samma rättshjälpsärende.
En sammanfattning av vad som anförts i detta avsnitt ger vid handen att följande kategorier av myndigheter föreslås få rätt att pröva ersättnings- frågor enligt RHL i mål eller ärenden som handlagts hos myndigheten.
1. Allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och sta- tens va-nämnd 2. Förvaltningsdomstol 3. Arrendenämnd, hyresnämnd och överexekutor. I övriga fall prövas ersättningsfrågan av rättshjälpsnämnd.
16.3.2. Besvär över ersättningsbeslut enligt RHL
Beslut om ersättning enligt RHL som meddelats av rättshjälpsnämnd bör liksom f.n. överklagas hos besvärsnämnden.
När det gäller talan mot ersättningsbeslut som meddelats av domstol bör enligt utredningens uppfattning tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot avgörande av domstolen i fråga. Överklagandet i ersättnings- delen följer alltså överklagandet i huvudsaken. Även i sådana fall där ar- rende- eller hyresnämnd eller överexekutor har meddelat beslut i ersätt- ningsfråga torde principen om att ersättningsfrågan följer huvudsaken i full- följdshänseende kunna tillämpas.
17. Slutreglering och fördelning av kostnader
17.1. Nuvarande ordning
1 7. 1 . 1 S/utreglerings/ör/arana'et
Sedan den rättsliga angelägenheten slutförts eller rättshjälpen på annat sätt upphört, skall rättshjälpsnämnden enligt 30% RHL fastställa slutligt kost- nadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rättshjälp. Den slur- reglering av rättshjälpsärendet som sker i och med detta avser enbart för- hållandet mellan statsverket och den som har haft allmän rättshjälp.
Slutreglering sker först sedan samtliga rättshjälpskostnader är kända. Har den allmänna rättshjälpen avsett mål eller ärende vid domstol eller annan myndighet måste alltså avgörandet i huvudsaken ha vunnit laga kraft. Vidare måste beslut om rättshjälpskostnad ha vunnit laga kraft.
Har allmän rättshjälp lämnats utan beslut av rättshjälpsnämnden skall biträdet enligt 18; RHK underrätta rättshjälpsnämnden om de kostnader för rättshjälpen som den rättssökande själv svarar för med undantag för kostnader för eventuell rådgivning. Bakgrunden till denna underrättelse- skyldighet är att skyldigheten att utge kostnadsbidrag vid denna form av rättshjälp fullgörs genom att den rättssökande till biträdet betalar dennes ersättning och svarar för övriga kostnader för rättshjälpen. För sådan un- derrättelse som avses i 18% RHK finns en särskild blankett, Dv 1023 Un- derrättelse från biträde om rättshjälpskostnader, se bilaga 7.
Domstol eller annan myndighet som i visst mål eller ärende har meddelat beslut enligt 9 ;" RHL skall underrätta rättshjälpsnämnden, när den slutligen handlagt målet eller ärendet. Detta föreskrivs i 19; RHK. l underrättelsen skall anges om talan fullföljts mot myndighetens avgörande i huvudsaken eller mot dess beslut om rättshjälpskostnad. Underrättelse som avser beslut i anledning av fullföljd talan mot beslut om rättshjälpskostnad, skall in- nehålla uppgift om det överklagade beslutet. För underrättelse från domstol eller annan myndighet finns en särskild blankett, Dv 1070 Underrättelse om rättshjälpskostnader m.m., se bilaga 8.
Rättshjälpsnämnden skall också ha underrättelse om beslut om ersättning till biträde som domstol meddelat, innan den slutligen handlagt målet eller ärendet. Sådan underrättelse skall enligt 195& andra stycket RHK ske inom en vecka från ersättningsbeslutet.
Avsikten med de underrättelser som avses i 18 och 19 åå RHK är att ge rättshjälpsnämnden underlag för att verkställa Slutregleringen — dvs. fast-
ställa slutligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den som har haft rättshjälp — i sådana fall, där annan myndighet fattat beslut i ersättnings- frågor. För slutreglering av rättshjälpsärende finns också en särskild blankett, Dv 1043/1 se bilaga 9.
Slutreglering skall enligt 20% RHK innehålla uppgift om
]. Avgiften för rättshjälpen (maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag) enligt något eller några av följande alternativ:
—enligt vad som fastställs i beslutet om allmän rättshjälp — enligt vad som fastställts genom ett senare beslut av rättshjälpsnämnden (för- anlett exempelvis av ändrade ekonomiska förhållanden hos den rättssökande) — enligt vad som fastställts genom beslut vid Slutregleringen tsom också kan vara föranlett av ändrad ekonomisk situation för den rättssökande). 2. Rättshjälpskostnaderna (enligt de underrättelser som inkommit till rättshjälpsnämnden eller, om rätts- hjälpsnämnden fattat beslutet om ersättning, enligt vad som framgår av nämndens handlingar). 3. Den slutliga avgiften för rättshjälpen (den rättssökandes slutliga kostnadsbidrag). Det slutliga kostnadsbidraget kan fastställas till något av följande belopp: — samma belopp som maximibeloppet — samma belopp som rättshjälpskostnaderna — maximibeloppet samt ytterligare ett belopp som lagts på till följd av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försum- melse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen (29% RHL). 4. Det eller de belopp som den rättssökande betalat i kostnadsbidrag. Belopp som har betalats in till rättshjälpsnämnden skall avräknas från det slutliga kostnads-
bidraget. 5. Det belopp som den rättssökande beroende på resultatet av avräkningen under
4 skall betala till eller erhålla av rättshjälpsnämnden.
Den som är missnöjd med den av rättshjälpsnämnden verkställda slutreg- leringen kan föra talan hos besvärsnämnden.
Slutligen bör här anmärkas, att om rättshjälpsnämnd utfärdat ansvars- förbindelse på statens vägnar enligt lOä RHL och frågan om ansvarsför— bindelsen föranleder utgift för staten inte är avgjord när Slutregleringen sker, det skall anmärkas att ny slutreglering kan komma att ske.
Har biträde förordnats för den rättssökande, skall avräkning ske också med biträdet. Utgångspunkten för denna avräkning är den biträdesersättning som domstol eller rättshjälpsnämnd fastställt enligt 22; RHL. Från den fastställda biträdesersättningen skall avräknas vad den rättssökande är skyl- dig att utge som kostnadsbidrag till biträdet (27; 2 st. RHL). Avräkningen med biträdet sker som Slutavräkning, om den rättsliga angelägenheten slut- förts eller om rättshjälpen upphört på annat sätt och som partie/I avräkning, om den sker dessförinnan. Bestämmelser om Slutavräkning och partiell av- räkning med biträde finns i 21 & RHK.
Biträde enligt RHL är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnadsbidrag som betalas till biträdet av den rättssökande. Endast skillnaden mellan den fastställda biträdesersättningen och vad den rätts- sökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag till biträdet skall betalas ut till biträdet av allmänna medel. Det bör observeras att det belopp som skall avräknas är det belopp som den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag. Om den rättssökande verkligen fullgjort denna sin skyl-
dighet saknar betydelse för avräkningen. Biträdet står sålunda risken för att kostnadsbidrag inte betalas,I Slutavräkning skall enligt 21; RHK innehålla uppgift om
1. Den fastställda biträdesersättningen.
Från biträdesersättningen skall avräknas:
2. Belopp som den rättssökande är skyldig att utge som kostnadsbidrag. 3. Belopp som biträdet tidigare har erhållit av rättshjälpsnämndenantingen — i förskott enligt Blå RHK eller — vid partiell avräkning (21 ä 2 st. RHK).
Slutligen skall anges:
4. Belopp som biträdet skall erhålla av rättshjälpsnämnden eller, i förekommande fall, betala till rättshjälpsnämnden (27% 2 st. RHL).
För Slutavräkning med biträde finns en särskild blankett, Dv 1045 A, se bilaga 10.
Överehsstämmer det slutliga kostnadsbidraget med det maximibelopp som fastställts i samband med beslutet om rättshjälp behövs ingen egentlig slutreglering utan här blir det endast fråga om avräkning med den som haft rättshjälp. Har biträde förordnats i sådant fall används en särskild blan- kett, Dv 1049 A. Slutavräkning med klient och biträde, se bilaga 11.
Slutavräkning kan som framgår av vad som förut nämnts inte ske förrän samtliga rättshjälpskostnader är kända. Detta innebär att biträdet inte får ut sin ersättning instans för instans. För att biträdet inte skall behöva vänta på ersättningen finns därför möjlighet att göra partiell avräkning (21 ;" 2 st. RHK). En förutsättning för att partiell avräkning skall få ske är att den fastställda biträdesersättningen överstiger maximibeloppet för den rättssö- kandes kostnadsbidrag. Partiell avräkning sker på grundval av underrättelse från allmän domstol enligt 19 ;" 1 st. RHK. På motsvarande sätt kan partiell avräkning ske när rättshjälpsnämnd själv fastställer biträdesersättning i för- valtningsärende som förs genom flera instanser.
Partiell avräkning skall enligt 21 ä 2 st. RHK innehålla uppgift om
1. Fastställd ersättning till biträdet.
2. Maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag. Detta belopp skall avräknas från biträdesersättningen.
3. Belopp som biträdet fått i förskott av rättshjälpsnämnden.
1. Det belopp som skall betalas ut till biträdet av rättshjälpsnämnden.
För partiell avräkning med biträde finns en särskild blankett, Dv 1048 A, se bilaga 12.
Genom partiell avräkning kan biträde få ut ersättning instans för instans. Biträdes intresse att få ut ersättning inom ramen för handläggningen i en instans eller under handläggningen av en utomprocessuell angelägenhet till- godoses däremot genom reglerna om,/örskott på biträdesersättningen. Förskott kan enligt 31 ä 1 st. sista meningen RHK utgå om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller eljest är skäligt. Framställning om förskott görs hos den myndighet som bestämmer ersättningen till biträdet. Det är emellertid alltid rättshjälpsnämnden som betalar ut förskottet. Domstol som beslutat om förskott skall därför underrätta rättshjälpsnämnden om beslutet (19% 2 st. RHK). Den myndighet som fastställer förskottet måste beakta
' Såvitt gäller de allmän- na advokatbyråerna har denna risk överförts på advokatbyrån som sådan (14 &" instruktionen för de allmänna advokatbyråer- na).
att biträdet är skyldigt att i första hand ta ut sin biträdesersättning ur det kostnadsbidrag som skall betalas till honom. Förskott skall enligt ett beslut av besvärsnämnden bestämmas till ett år contobelopp.
För rättshjälpsnämndens befattning med förskott finns inga särskilda blan- ketter.
17.1.2. Utbetalning av ersättning
Det är alltid rättshjälpsnämnden som ombesörjer, att biträdesersättning som skall utgå av allmänna medel tillställs biträdet. I fråga om annan ersättning av allmänna medel, t. ex. ersättning till vittne, är det den myndighet som bestämmer ersättningen som också svarar för att ersättningen tillställs den berättigade. Detta framgår av 30% RHK.
Ersättning av allmänna medel till vittne och, om särskilda skäl föreligger, även till annan skall betalas ut omedelbart. Sker inte detta skall myndigheten inom en vecka sända över besked om ersättningsbeslutet till den redovis- ningscentral som betjänar myndigheten eller om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Kommunal myndighet och annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arren- denämnd eller rättshjälpsnämnd tillgodoförs efter framställning till dom- stolsverket medel som myndigheten har betalat ut (32; RHK).
Följande rutiner tillämpas vid utbetalning,
När rättshjälpsnämnden ombesörjer utbetalning ifylls en blankett DAFA S 413 Konteringsuppgift-Utbetalning. Blanketten används vare sig det är fråga om slut- avräkning, partiell avräkning eller förskott. Även när återbetalning skall ske av kost- nadsbidrag som inbetalats till kronofogdemyndigheten av den rättssökandes motpart används samma blankett. På blanketten anges först den ersättningsberättigade. Där- efter beskrivs utbetalningshandlingen närmare, varvid kortfattat (högst 40 tecken) anges om det t. ex. är Slutavräkning och den rättssökandes namn och ärendets dia— rienummer samt det belopp som skall betalas ut. Utbetalningsbesked ges i regel genom underskrift av icke rättsbildad befattningshavare vid rättshjälpsnämnden. Utbetal— ningsbeskedet skrivs ut i anslutning till Slutregleringen och slutavräkningen. Vid samma tillfälle sker också statistisk rapportering. Utbetalningarna numreras löpande och skickas normalt en gång i veckan till domstolsverket åtföljda av ett reversal (DAFA S 901). Har utbetalning skett tidigare i samma ärende anges detta på det aktuella utbetalningsbeskedet i det utrymme som har nummer 18 (Text i bokföringen). DAFA S 413 och S 901 bifogas som bilaga [3 och 14.
I utbetalningsrutinen ingår också att föra journal för ackumulering av vissa rätts— hjälpskostnader. Det är här fråga om bl. a, vissa från domstol redovisade kostnader för expeditionsavgifter och från de exekutiva myndigheterna redovisade kostnader avseende exekutionsavgifter. Efter budgetårets slut omförs de ackumulerade rätts- hjälpskostnaderna till ett annat konto hos domstolsverket. Förjournalen finns särskild blankett, Dv 1051, som bifogas som bilaga 15.
17.1.3. Motparts ersättningsskyldighet för kostnaden för allmän rättshjälp
När slutreglering sker tas ingen hänsyn till den betalningsskyldighet för rättshjälpskostnad som åvilar motpart. Slutregleringen avser som tidigare har nämnts enbart förhållandet mellan statsverket och den som har haft
allmän rättshjälp. Emellertid gäller enligt 31 R" RHL de regler om skyldighet att ersätta rättegångskostnad som finns i RB eller annan lag även i fråga om kostnaderna för rättshjälpen, när i mål eller ärende vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen den ena eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader skall åläggas att utge ersättningen till statsverket. Tap- pande motpart får alltså ersätta statsverket hela kostnaden för parts rättshjälp utan avräkning av partens kostnadsbidrag. Bakgrunden till detta är att dom- stolen inte berörs av kostnadsbidragsreglerna och därför, när kostnadsför- delningen mellan parterna bestäms, saknar kunskap om vilka kostnader statsverket slutligt skall bära och vilka kostnader den som haft rättshjälpen slutligt skall bära via kostnadsbidraget. Detta avgörs ju av rättshjälpsnämn- den vid slutregleringen av rättshjälpsärendet.
Fördelning av kostnader mellan parter förekommer inte bara vid allmän domstol, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen. I lagen (1929: 145) om skil- jemän finns en särskild bestämmelse om skiljedomskostnaderna. Enligt 24 & kan skiljemännen, om parterna inte har överenskommit annat, på yrkande av någondera parten pröva om och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Enligt 197'ä UL bestämmer i utsökningsmål överexekutor efter skälighet om och till vilket belopp den tappande parten bör till den andre utge ersättning för hans kostnad i målet (jfr också 21 kap. 11 ;" FB). Även i övrigt förekommer i viss omfattning att förvaltningsmyndighet i förvaltningsärende rörande tvister mellan enskilda parter tillerkänner vin- nande part kostnadsersättning från tappande part. När kostnadsfördelning sålunda förekommer och den ena parten eller båda parterna har beviljats allmän rättshjälp skall enligt 31 & fjärde stycket första punkten RHL därom gällande bestämmelser ha motsvarande tillämpning i fråga om kostnaderna för rättshjälpen.
När kostnadsfördelning förekommer vid förvaltningsdomstol, förvalt- ningsmyndighet eller skiljenämnd kompliceras bilden av att i dessa mål och ärenden ersättning till biträde bestäms av rättshjälpsnämnden (22 & tredje stycket andra punkten RHL). Den angivna ordningen innebär att två olika organ får beslutanderätten i kostnadsfrågorna. När målet eller ärendet avgörs vet sålunda förvaltningsdomstolen, förvaltningsmyndigheten eller skilje- nämnden inte hur stora kostnaderna för rättshjälpen blir. Med hänsyn härtill har i 31 & fjärde stycket andra punkten föreskrivits, att vid beslut om kost- nadsfördelning betalningsskyldighet skall åläggas mot statsverket för rätts- hjälpskostnaderna i deras helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp. Sedan därefter rättshjälpsnämnden meddelat beslut i fråga om biträdets ersättningsanspråk, framgår parts ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna även beloppsmässigt.
Enligt 32 & skall, när mål eller ärende i vilket part beviljats allmän rättshjälp avgörs, beslut samtidigt meddelas om ersättning till statsverket enligt 31 &. Ersättningsskyldigheten till statsverket skall fastställas oberoende av yrkan- de och oberoende av vad parterna kan ha avtalat i kostnadsfrågan (jfr prop. 1972:4 s. 340).
Har motparten med stöd av 31 ;" RHL ålagts att utge ersättning till stats- verket skall enligt 34 å" RHK underrättelse om beslutet tillställas rättshjälps-
nämnden. Detta skall ske så snart beslutet vunnit laga kraft. Centralmyn- digheten meddelar närmare föreskrifter om hur allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen och bostadsdomstolen skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Beträffande allmän domstol innebär föreskrifterna följande. Har beslutet om återbetalningsskyldighet inte tagits in i dom eller har domen inte skrivits på blankett används för underrättelsen en särskild blankett, Dv 1071, se bilaga 16. Har domsblankett använts sker underrättelsen genom att en av- skrift av domen i bl. a. den del där återbetalningsskyldigheten finns intagen översänds till rättshjälpsnämnden. 1 marginalen på domskopian skall an- tecknas rättshjälpsnämnden, rättshjälpsärendets diarienummer, laga kraft samt sammanlagda rättshjälpskostnader.
Rättshjälpsnämnden skall enligt 3555 RHK ombesörja att ersättningsbe- sluten verkställs. Därvid har rättshjälpsnämnden att vidta åtgärder enligt föreskrifter som centralmyndigheten meddelar efter samråd med riksskat- teverket. Följande rutiner tillämpas.
1 det fall kostnadsbidraget eller del av kostnadsbidraget omfattas av den fastställda återbetalningsskyldigheten begär rättshjälpsnämnden i varje enskilt fall verkställighet hos vederbörande kronofogdemyndighet på särskild blankett som tillhandahålls av riksskatteverket (RSV), se bilaga 17. Samtidigt härmed upprättas vid nämnden i varje ärende en specifikation över motparts ersättningsskyldighet (återbetalningskort). se bilaga 18. Hos kronofogdemyndigheten handläggs dessa mål som s. k. handräcknings- mål.
De medel som kronofogdemyndighet sedan driver in redovisas till rättshjälpsnämn- den. Därvid ifylls Konteringsuppgift för omföring (DAFA S 415), se bilaga 19. Rätts- hjälpsnämnden fördelar influtna medel på det sätt som föreskrivs i 33; RHL. Detta innebär att statsverket först får full ersättning för sina kostnader med anledning av rättshjälpen. Dessa medel tas in som uppbörd under anslaget Rättshjälpskostnader. Därefter får den som haft allmän rättshjälp ersättning för sitt kostnadsbidrag. Omfattar den fastställda återbetalningsskyldigheten utöver rättshjälpskostnader även kostnad som belastat anslaget Ersättning åt vittnen m.m. föregås fördelningen av en pro- portionering som innebär att den summa som uppburits delas i två belopp som står i samma proportion till varandra som de rättshjälpskostnader och de övriga kostnader som omfattas av ersättningsskyldigheten. Även dessa medel tas in som uppbörd under anslaget Rättshjälpskostnader. Utan en proponionering skulle den rättssökande få vänta på att få tillbaka kostnadsbidraget ända tills statsverket fått ersättning även för kostnad som belastat vittnesanslaget.
Utgör det belopp som skall betalas tillbaka till statsverket i sin helhet en statsverkets fordran, t. ex. därför att kostnadsbidraget har eftergetts, sker rättshjälpsnämnds åt- gärder för indrivning efter betydligt enklare rutiner. I dessa fall vidarebefordrar rätts- hjälpsnämnden de inkomna beskeden till vederbörande länsstyrelse med en påteckning att medlen skall uppdebiteras såsom s. k. månadsräkningsmedel. Därefter sker in— drivningen på samma sätt som är fallet med ersättning som tilltalad i brottmål ålagts betala till statsverket. De indrivna medlen tas sedan utan redovisning till rättshjälps- nämnden in direkt av kronofogdemyndigheten som uppbörd under anslaget Rätts- hjälpskostnader.
17.2. DON:s PM och remissyttrandena
17.2.1. DON:s PM
1 promemorian tog DON upp frågan om verkställighet på grund av er— sättningsskyldighet som ålagts med stöd av 31 & RHL. DON framhöll att rutinen vid rättshjälpsnämnd när fastställd återbetalningsskyldighet omfat- tade kostnadsbidrag eller del därav var betungande. Detta berodde på att ansamlingen av återbetalningskort efter hand blev mycket stor och krävde avsevärd biträdesinsats för slagning och kontroller. Även för kronofogde- myndigheternas del erbjöd rutinerna problem. Företrädare för riksskatte- verket hade påpekat, att den enskildes berättigade krav på att staten effektivt bevakade hans fordran på erlagt kostnadsbidrag inte tillfredsställande kunde tillgodoses med gällande system för bevakning hos kronofogdemyndighe- tema.
1 promemorian pekades på två möjliga alternativ för att komma till rätta med problemen. En lösning var att till den som haft allmän rättshjälp överlåta den del av fordringen som motsvarade kostnadsbidraget. En annan lösning skulle kunna vara att statsverket i förekommande fall övertog den enskildes anspråk på ersättning för kostnadsbidraget genom att till denna betala ut vad han på grund av beslutet om återbetalningsskyldighet hade att fordra. Enligt promemorian torde en förutsättning för en lösning av det senast angivna slaget vara att statsverkets kostnader begränsades. Detta kunde ske genom en bestämmelse som innebar att statsverket övertog den enskildes anspråk bara om detta underskred ett visst, inte alltför högt belopp. Följden av de ändrade reglerna kunde annars bli att allmän rättshjälp söktes — oavsett kostnadsbidragets storlek — endast i syfte att skapa garanti för att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader.
DON hade för det senare alternativet sökt uppskatta hur stor statsverkets årliga kostnad skulle kunna väntas bli och bedöma var beloppsgränsen borde dras för statsverkets eventuella åtagande. Därvid hade DON funnit att det sammanlagda antalet ärenden som skulle beröras kunde antas uppgå till högst 2 500 per år. 1 90 resp. 95 % av dessa 2 500 ärenden var den enskildes anspråk högst 300 resp. 500 kr. Statsverkets garantibelopp vid gränsen 300 kr kunde beräknas till sammanlagt högst 240000 kr per år. Statistik över fullgjord återbetalningsskyldighet pekade på att återbetalning skedde i ca 75 % av de fall där motpart hade ålagts återbetalningsskyldighet. Statsverkets årliga kostnader kunde därför vid gränsen 300 kr antas komma att uppgå till ca 60000 kr och i vart fall inte till mer än 100000 kr vid oförändrad ärendestruktur. Ändrade-s reglerna om återbetalningsskyldighet i mål om boskillnad eller äktenskapsskillnadl skulle i nu behandlade fall statsverkets kostnad troligen bli något mindre.
Enligt DON:s beräkningar kunde det nu berörda alternativet för rätts- hjälpsnämnderna sammantagna beräknas medföra en besparing motsvaran- de ungefär ett biträde, dvs 60000 kr per år. Härtill kom den arbetslättnad som uppstod för exekutionsväsendet.
Valde man att sätta en beloppsgräns på 300 kr för statsverkets garanti, uppstod emellertid fråga hur återstående 10 % av de berörda ärendena skulle handläggas, dvs 250 ärenden per år. DON föreslog för dessa fall att den lSe avsnitt 18.1.3.
del av fordringen som motsvarade kostnadsbidraget skulle överlåtas till den som hade haft allmän rättshjälp. Den enskilde rättshjälpstagaren skulle alltså i dessa fall själv ha att söka få ut ersättningen för kostnadsbidraget hos motparten.
17.2.2. Remissyttrandena
Ändringsförslaget ftck ett blandat mottagande av remissinstanserna. Bland dem som tillstyrkte en ändring enligt DON:s riktlinjer— ibland med mindre modifikationer — märktes rättshjälpsnämnderna i Göteborg och Umeå, riks- revisionsverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, JO samt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer.
Rättshjälpsnämnden i Umeå ansåg att förslaget att anspråket på kostnads- bidrag skulle överlåtas på den som hade haft allmän rättshjälp i de fall där anspråket översteg 300 kr. var mindre lämpligt ur den enskildes synvinkel. Nämnden ville därför trots den eventuella arbetsbesparing, som DON:s al- ternativ skulle kunna medföra, förorda att gällande ordning behölls beträf- fande anspråk som översteg 300 kr.
Riksrevisionsverket konstaterade att det uppenbarligen hade medfört vissa olägenheter att staten ombesörjde indrivningen av berörda fordringar. Det var sannolikt att den av DON föreslagna ordningen skulle medföra fördelar för statsverket från administrativ synpunkt. Verket ifrågasatte emellertid om man inte borde gå längre på den inslagna vägen och överlåta även mindre fordringar på parten. Viss besparing skulle härigenom ske.
JO förordade däremot att gränsen för statsverkets garantibelopp sattes något högre än vad DON hade föreslagit, förslagsvis vid 500 kr.
Mera kritiska mot promemorieförslaget var Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg, rättshjälpsnämnderna i Jönköping, Malmö och Sundsvall samt riksskatteverket. Göta hovrätt menade att indrivningen av motparts rätte- gångskostnad borde kunna förenklas på ett annat sätt. lndrivningen skedde helt genom exekutionsväsendets försorg. För flertalet återbetalningsskyldiga som var inställda på att lojalt fullgöra sin betalningsskyldighet framstod det som onödigt bryskt att redan den första betalningsanmaningen kom från kronofogdemyndigheten. Hovrätten förordade att rättshjälpsnämnderna ombesörjde det första kravet. Härigenom skulle också uppnås viss arbets- lättnad för exekutionsväsendet.
Enligt kammarrätten i Göteborg tedde det sig orättvist att den som hade ett lägre maximibelopp för kostnadsbidraget än 300 kr. skulle bli gynnsam- mare behandlad än den som hade ett högre maximibelopp. De nuvarande olägenheterna föreföll huvudsakligen ha sin grund i reglerna om fördelning av ersättning från motpart. Ett bättre sätt att avhjälpa olägenheterna torde vara att förenkla fördelningsreglerna. En ytterligare förenkling vore sålunda enligt kammarrätten att slopa reglerna om proportionering av inbetalda be- lopp, när kostnad som belastat anslaget Ersättning till vittnen m.m. 'ö- rekom. Kammarrätten föreslog att förmånsordningen när det gällde att för- dela influten ersättning från motpart bestämdes på följande sätt:
1. statsverket för kostnader för rättshjälp, i den mån de översteg erlagt kostnadsbidrag,
2. den som erhållit rättshjälpen, i den mån han erlagt kostnadsbidrag, 3. statsverket för kostnader som belastat anslaget Ersättning åt vittnen m. m. Rättshjälpsnämnden i Jönköping fann att den för alla parter bästa lösningen skulle vara att statsverket betalade kostnadsbidraget och övertog anspråket. Rättshjälpsnämnden i Sundsvall hade samma inställning. Enligt nämndens mening kunde det ifrågasättas om rationaliseringsvinsten med den av DON föreslagna lagändringen blev så stor att den ensam motiverade ändringen. Om statsverket övertog den enskildes anspråk, torde det enligt nämndens mening finnas skäl att anta att de ökade kostnader som kunde uppstå mer än väl skulle komma att uppvägas av de besparingar som kunde göras med avseende på arbetskostnader hos rättshjälpsnämnden och exekutionsväsen- det. Statsverkets intresse av så enkla och därmed arbetsbesparande regler som möjligt var i detta fall enligt nämndens mening större än intresset av att hindra ett eventuellt missbruk av reglerna. Även riksskatteverket ansåg det fördelaktigare att statsverket övertog den enskildes anspråk på kost- nadsbidrag. Verket ansåg det tveksamt huruvida en viss beloppsgräns borde uppställas i sammanhanget. För att motverka att allmän rättshjälp söktes, oavsett kostnadsbidragets storlek, bara i avsikt att få garanti för ersättning för rättegångskostnader, kunde statsverket förbehållas rätt till regressanspråk mot den enskilde beträffande den del av kostnadsbidraget, som statsverket inte förmått uppbära från tappande part. Som förutsättning för att göra ett sådant anspråk gällande borde lämpligen föreskrivas att statsverkets fordran uppgick till viss lägsta belopp, förslagsvis 300 kr. Verket ville dock inte förorda ett sådant förfarande.
Rättshjälpsnämnden i Malmö ansåg för sin del att gällande rutiner för fördelning av influtna medel borde behållas. Rättshjälpslagen borde emel- lertid kompletteras med en bestämmelse som möjliggjorde att enskilds krav på gottgörelse för kostnadsbidrag överläts på den enskilde så snart ett in- drivningsförsök misslyckats.
17.3. Överväganden och förslag
17.3.1. Synpunkter på nuvarande ordning
Enligt direktiven bör utredningen även se över rutinerna vid den s. k. slut- regleringen. Vid de överläggningar som utredningen har haft med före- trädare för rättshjälpsnämnderna och för advokatkåren har slutreglerings- förfarandet kritiserats såsom alltför omständligt och tidsödande. Kritik har också riktats mot den ordning som gäller för fördelning av medel som inflyter till följd av att motpart eller annan ålagts ersättningsskyldighet för rätts- hjälpskostnader.
Som framgår av 17.1 innebär slutregleringsförfarandet en omfattande pap- pershantering. Underrättelseskyldighet gentemot rättshjälpsnämnden före- ligger sålunda både för biträde som lämnat allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnden och för domstol eller annan myndighet som fastställt ersättning enligt RHL. När själva Slutregleringen av rättshjälpsärendet sker mellan den rättssökande och statsverket upprättas en särskild handling och
likaså när Slutavräkning skall ske med biträde. Det vanligaste är dock att endast en handling behöver upprättas för Slutavräkning med klient och biträde. För att biträdet skall få ut sin ersättning redan efter det att er- sättningsbeslut har fattats i första eller andra instans måste en partiell av- räkning ske. Även detta sker genom att en särskild handling upprättas. För utbetalning av olika ersättningsbelopp krävs sedan också att blanketter fylls i och expedieras.
Har återbetalningsskyldighet ålagts för rättshjälpskostnader skall domstol eller annan myndighet i särskild ordning underrätta rättshjälpsnämnden om återbetalningsskyldigheten och rättshjälpsnämnden skall sedan ombesörja att ersättningsbeslutet verkställs. Omfattar ersättningsskyldigheten belopp som skall utgå till den rättssökande begärs därvid verkställighet hos kro- nofogdemyndigheten enligt särskild blankett. I sådant fall upprättas också återbetalningskort.
Den främsta orsaken till att både slutregleringsförfarandet och förfarandet vid fördelning av ersättning som motpart ålagts att återbetala har blivit så komplicerat torde vara att kostnadsbidraget enligt 30%" RHL inte skall fastställas slutligt förrän rättshjälpsärendet är helt avslutat. Detta beror på att man först då vet hur stora de rättshjälpskostnader blir som kostnads- bidraget skall ställas i relation till. Kostnadsbidraget får ju inte överstiga rättshjälpskostnaderna. Genom att domstol eller annan myndighet som be- slutar om fördelning av rättegångskostnader mellan parter f. n. inte berörs av kostnadsbidragsreglerna kan myndigheten inte heller ta hänsyn till kost- nadsbidraget, när motpart förpliktas betala tillbaka rättshjälpskostnader. Motparten får därför betala hela beloppet till statsverket trots att en del av det rätteligen tillkommer den rättssökande. Hur stor denna del är kan emellertid fastställas först vid Slutregleringen av rättshjälpsärendet. Som tidigare nämnts är även förfarandet vid indrivning av beloppet från mot- parten komplicerat i sådant fall där beloppet skall fördelas mellan den rätts- sökande och statsverket. Att rättshjälpskostnaderna understiger det maximibelopp för kostnads- bidraget som fastställts i samband med att allmän rättshjälp beviljats är emellertid sällsynt. Det är också ovanligt att någon jämkning sker av detta maximibelopp. Som förut nämnts är därför också särskild slutreglering o- vanlig och rättshjälpsärendena avslutas i regel genom Slutavräkning med kli- ent och biträde. Kostnadsbidraget är i det övervägande antalet fall mycket lågt. Av den undersökning som utredningen har låtit utföra angående stor- leken av den rättssökandes slutliga kostnadsbidrag (se bilaga 2, tabell 4) framgår att detta i 78,9 % av fallen uppgick till högst grundbeloppet. Mot bakgrunden av det nu anförda kan det enligt utredningen ifrågasättas om det inte går att förenkla rutinerna vid slutreglering och därmed också vid fördelning av ersättning som motpart har förpliktats att återbetala.
17.3.2. Fastställande av rättshjälpsavgiften
Ett sätt att åstadkomma förenklingar är enligt utredningens mening att fö- reskriva att den rättssökandes rättshjälpsavgift prövas slutligt i samband med att beslut fattas om ersättning enligt RHL. I de fall där domstol och vissa andra myndigheter enligt vad som har föreslagits i kap. 16 anförtros
prövningen av ersättningsfrågor skulle alltså myndigheten också pröva rätts- hjälpsavgiften. Är det rättshjälpsnämnden som beslutar om ersättning skulle det bli rättshjälpsnämnden som fastställer rättshjälpsavgiften. Med en sådan ordning för fastställande av rättshjälpsavgiften skulle man komma ifrån en hel del av den pappershantering som beskrivits ovan. Den särskilda slut- regleringen och den underrättelseskyldighet som är förenad med denna skulle sålunda kunna slopas. Som kommer att framgå längre fram i över- vägandena skulle det inte heller bli nödvändigt med ett särskilt förfarande för slutavräkning och partiell avräkning med biträde.
Vad som f. n. hindrar att man i sådana fall där handläggning vid myndighet kommer i fråga tillämpar en ordning av nyss angiven innebörd är att av- görandet i ersättningsfrågan inte kan omfatta samtliga kostnader hos den myndighet som fattar ersättningsbeslutet. Vid tidpunkten för avgörandet vet denna myndighet nämligen inte hur stora de expeditionsavgifter eller exekutionsavgifter blir som är förenade med målets handläggning. Enligt 9; andra stycket 5 och 6 RHL utgör ju sådana avgifter och vissa andra kostnader rättshjälpskostnader. I de sällsynta fall där kostnadsbidraget vid beviljandet av allmän rättshjälp fastställts till högre belopp än rättshjälps- kostnaderna kan myndigheten därför inte uttala sig om hur stort det slutliga bidraget skall bli. Detta hinder undanröjs emellertid om utredningens förslag i avsnitt 14.4.4 om att den som har rättshjälp befrias från sådana avgifter genomförs. Den myndighet som har att pröva ersättningsfrågan (se 16.3.1) bör därför i samband med att ersättningen fastställs också fastställa rätts- hjälpsavgiften.
Som framgår av den statistik som redovisats ovan skulle uppgiften att fastställa rättshjälpsavgift inte bli särskilt betungande. Idet klart övervägande antalet fall torde det nämligen endast bli fråga om att godta den preliminära rättshjälpsavgift som bestämts i samband med att allmän rättshjälp beviljats. Visar det sig, när avgiften skall fastställas, att den rättssökandes ekonomiska situation förändrats efter beslutet om allmän rättshjälp, kan det dock bli fråga om att höja eller sänka rättshjälpsavgiften. En jämkning av rättshjälps- avgiften bör också kunna ske om den rättssökande genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen. Utredningen anser att den myndighet som fastställer ersättning enligt RHL har bättre för- utsättningar än rättshjälpsnämnderna att bedöma om jämkning är påkallad av skäl som nu redovisats.
Innebär myndighetens beslut att rättshjälpsavgiften skall uppgå till högre belopp än den rättshjälpsavgift som tidigare fastställts, skall mellanskillnaden betalas in till statsverket. Rättshjälpsavgift som bestämts'i samband med att allmän rättshjälp beviljats skall däremot som nämndes i kap. 12 i regel inbetalas till den advokat som beviljat rättshjälpen eller som förordnats till biträde i sådant fall där rättshjälpsnämnden eller domstol beviljat allmän rättshjälp.
17.3.3. Avräkning med biträde
Utredningens förslag att rättshjälpsavgiften skall fastställas i samband med att ersättningsfrågan prövas för också med sig att förfarandet vid avräkning med offentligt biträde kan förenklas.
När ersättning första gången i ärendet fastställs till offentligt biträde, skall det belopp, som den rättssökande är skyldig att utge som rättshjälpsavgift till biträdet avräknas. Den myndighet som fastställer ersättningen skall ha rätt att utgå ifrån att biträdet uppburit avgiften. Biträdet svarar alltså för att beloppet inbetalas.
Uppgår rättshjälpsavgiften till större belopp än som motsvarar den er- sättning som fastställts för biträdets arbete får biträdet åläggas att lämna ifrån sig vad han kan ha tagit emot för mycket. Detta kan bli fallet om den rättssökandes ekonomiska förhållanden föranlett en hög rättshjälpsavgift men det kan också vara så att biträdet har fått vidkännas prutning på arvodet t. ex. därför att han varit vårdslös eller därför att han uppenbart missbrukat behörigheten att bevilja rättshjälp. Har inga andra kostnader, såsom ex- empelvis utredningskostnader, uppkommit, får mellanskillnaden betalas till- baka till den rättssökande. Återbetalning sker när ersättningsbeslutet har vunnit laga kraft. Det nu anförda kan åskådliggöras med följande exempel.
Rättshjälpsavgift 500 kr. Arvode till biträdet 200 kr. Utredningskostnader och övriga kostnader 0 kr.
Beslut i rättshjälpsdelen
1. B tillerkänns som offentligt biträde arvode med 200 kr.
2. Rättshjälpsavgiften fastställs till 200 kr.
3. Från arvodet skall avräknas den preliminära rättshjälpsavgiften 500 kr.
4. B skall till C återbetala vad han uppburit som preliminär rättshjälpsavgift utöver det sålunda fastställda arvodet.
Den ordning som här förordas innebär att det särskilda förfarandet med slutavräkning och partiell avräkning med biträde inte behövs. Vad som återstår av den fastställda biträdesersättningen sedan avdrag gjorts för vad det offentliga biträdet i förekommande fall uppburit i rättshjälpsavgift kan utanordnas av den myndighet som fastställer ersättningen. Blir det inte fråga om avräkning därför att rättshjälpsavgiften i dess helhet betalats in till statsverket — offentligt biträde kan ju ha förordnats efter det att allmän rättshjälp beviljats — har myndigheten att utanordna hela ersättningen. Det- samma blir förhållandet om avräkning redan tidigare skett, vilken situation uppkommer om ett mål eller ärende vari rättshjälp förekommer överkLagas till högre instans.
Den myndighet som bestämmer ersättningen bör alltså ombesörja att er- sättningen tillställs den berättigade. I fråga om t. ex. ersättning till vittnen bör liksom nu gälla att ersättningen betalas ut omedelbart. Även i övrigt bör bestämmelserna i 32 &" RHK kunna tillämpas. Sålunda bör myndighet, om ersättningen inte omedelbart betalas ut, sända besked om ersättnings- beslutet till den redovisningscentral som betjänar myndigheten eller om myndigheten inte betjänas av redovisningscentral på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Annan statlig myndighet än domstol, hyresnämnd, arren- denämnd eller rättshjälpsnämnd får sedan efter framställning till domstols- verket tillgodoföras medel som betalats ut.
17.3.4. Vissa problem som kan uppkomma i ett system där rättshjälps- avgiften fastställs i samband med att ersättningsfrågan prövas
Om ett mål eller ärende vari allmän rättshjälp förekommit överklagas, kan vissa problem uppkomma med den ordning som utredningen har föreslagit när det gäller fastställandet av rättshjälpsavgiften. Den högre instansen får då också pröva rättshjälpsavgiften med hänsyn till att dennas storlek kan komma att påverkas av förfarandet i den högre instansen. Det torde emel- lertid nästan alltid bara bli fråga om att godta den lägre myndighetens pröv- ning. Om kostnaderna i den lägre instansen har understigit rättshjälpsav- giften — något som enligt vad som nämnts förut torde bli mycket ovanligt — kan det emellertid bli nödvändigt för den högre instansen att höja avgiften upp till vad som skall utgå enligt avsnitt 10.22 eller 10.24 eller till de sammanlagda kostnaderna i den lägre och högre instansen. Fastställs av- giften till ett högre belopp i den högre instansen, får denna förplikta den rättssökande att inbetala mellanskillnaden till statsverket. Reglerandet av förhållandet mellan en högre preliminär avgift och en lägre slutlig avgift bör alltså vara en sak mellan biträdet och den rättssökande. Det torde komma att höra till sällsyntheterna att biträdet tar ut hela den preliminära avgiften om denna utgår med ett högt belopp. Återbetalning från biträdet till den rättssökande torde därför inte bli särskilt vanlig.
En annan situation som kan vålla vissa problem uppkommer om biträde överklagar beslut varigenom hans arvode prutats ned under den preliminära rättshjälpsavgiften med påföljd att rättshjälpsavgiften fastställts till lägre be- lopp och biträdet förpliktats betala tillbaka mellanskillnaden till den rätts- sökande (jfr exempel i 17.3.3). Ett bifall till biträdets talan kan då också leda till att rättshjälpsavgiften höjs. 1 ett sådant fall får biträdet tillerkännas mellanskillnaden mellan den överklagade och den fastställda ersättningen av statsverket och den rättssökande betala mellanskillnaden mellan den först fastställda och den ändrade rättshjälpsavgiften till statsverket.
Slutligen kan man tänka sig ytterligare ett fall där det kan bli fråga om en höjning av rättshjälpsavgiften i den högre instansen och det är om den rättssökande genom försummelse eller vårdslöshet vållar onödiga kostnader i den högre instansen.
17.3.5. Fördelning av ersättning som motpart eller annan förpliktats återbetala
När det gäller fördelning av kostnaderna för rättshjälp finns det i förevarande sammanhang ingen anledning att ändra på de nuvarande reglerna som in- nebär att bestämmelserna ! lag om parts rättegångskostnader skall tillämpas även i fråga om part som har allmän rättshjälp. Även andra bestämmelser som finns om fördelning av kostnader mellan parter bör gälla. Ang. dessa bestämmelser, se 1713. Att utredningen dock föreslår viss ändring i de regler som gäller om makes ersättningsskyldighet vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad m. m. framgår av kap. 18.
Bestämmelsen 1 33%" första stycket RHL innebär I fråga om fördelningen mellan statsverket och den rättssökande av de medel som motpart skall betala tillbaka att den som har haft allmän rättshjälp får ersättning för sitt
1 SOU 1958:40 och 1965113.
kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för sina kost- nader i anledning av rättshjälpen. Enligt både 1958 och 1965 års förslag till lag om rättegångshjälp' skulle motparts ersättningsskyldighet mot stats- verket för kostnad för rättegångshjälpen avse den kostnad som återstod sedan erlagt kostnadsbidrag hade avräknats. Part som hade betalat kost- nadsbidrag kunde erhålla ersättning härför av motpart eller annan enligt vanliga regler om rättegångskostnad. Motsvarande lösning ansågs inte kunna användas i RHL eftersom det slutliga kostnadsbidraget inte fastställts när kostnadsfördelningen mellan parterna bestämdes. Detta hinder skulle dock inte föreligga med den ordning för fastställandet av rättshjälpsavgiften som förordats i 1732.
I DON:s promemoria föreslogs att motpart eller annan som är ersätt- ningsskyldig för rättshjälpskostnader liksom f. n. skulle åläggas att utge er- sättningen till statsverket. Ersättningen skulle i första hand tas i anspråk för täckande av statsverkets kostnader för rättshjälp. Om skillnaden mellan ersättningen och statsverkets kostnader för rättshjälpen var mindre är 300 kr. skulle ersättningen i denna del utges av rättshjälpsnämnden till den rättssökande. Om ersättningen översteg statsverkets kostnader med mer än 300 kr. skulle någon sådan utbetalning av kostnadsbidraget från rätts- hjälpsnämnden till den rättssökande inte ske. Då skulle det i stället överlåtas på den rättssökande att själv bevaka sitt anspråk på ersättning hos motparten (se DON:s PM 5. 61—63). DON:s förslag ftck vid remissbehandlingen ett övervägande negativt mottagande.
Utredningens förslag till förenkling av systemet för att fastställa rättshjälps- avgiften får betydelse även i nu berört hänseende. Som ovan nämnts för nämligen förslaget med sig att myndigheten vid fördelningen av betalnings- skyldigheten vet hur stor rättshjälpsavgiften är. Liksom DON anser ut- redningen att det inte kan komma ifråga att införa en ordning som innebär att statsverket alltid övertar den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift och alltså betalar ut hela rättshjälpsavgiften till den rättssökande. En sådan ordning skulle såsom DON påpekade kunna medföra risk för att allmän rättshjälp söks — oavsett rättshjälpsavgiftens storlek - endast i syfte att skapa garantier för att få ersättning för tilldömda rättegångskostnader.
I motsats till vad som nu gäller, nämligen att den rättssökande får er- sättning för sitt kostnadsbidrag först sedan statsverket har fått full ersättning för sina kostnader i anledning av rättshjälpen vill utredningen föreslå följande ordning för fördelning av ersättning för rättshjälpskostnader som motpart eller annan förpliktats att utge. Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för rättshjälpskostnader åläggs att utge hela ersättningen till statsverket bara i de fall där den del av ersättningen som avser den rättssökandes rätts— hjälpsavgift inte överstigit fem procent av basbeloppet (f.n. omkring 500 kr.). Den rättssökande skall emellertid i ett sådant fall berättigas att av statsverket återfå erlagd rättshjälpsavgift. Har jämkning av återbetalnings— skyldigheten skett skall motsvarande jämkning göras av det belopp som den rättssökande skall få tillbaka.
Om däremot rättshjälpsavgiften överstigit fem procent av basbeloppet bör motparten förpliktas att utge rättshjälpsavgiften eller del av den till den rättssökande och mellanskillnaden mellan rättshjälpskostnaderna och rätts- hjälpsavgiften till statsverket. Med en sådan lösning kommer man också
ifrån det nuvarande omständliga förfarandet med upprättandet av fördel- ningskort och bevakning m.m.
Det sagda kan åskådliggöras med följande exempel där A har haft rättshjälp i mål mot B och vunnit målet helt.
l Rättshjälpsavgiften uppgick till 450 kr. Rättshjälpskostnaderna uppgick till 1200 kr.
Bes/ut ifråga omfördelning av rättshjälpskostnaderna
B skall till statsverket utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med 1 200 kr.
A skall av statsverket erhålla den del av ersättningen som motsvarar rättshjälpsavgiften eller 450 kr.
2 Rättshjälpsavgiften uppgick till 600 kr. Rättshjälpskostnaderna uppgick till 2500 kr.
Beslut i fråga omfördelning av rättshjälpskostnaderna
B skall utge ersättning för rättshjälpskostnaderna med 2500 kr. Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsvarar rättshjälpsavgiften utges till A och återstoden 1900 kr. till statsverket.
I följande exempel har A:s yrkande i mål mot B bifallits endast till en del och rätten har beslutat att 315 ersättningsskyldighet för rättshjälpskost- naderna skall jämkas till hälften.
3 Rättshjälpsavgiften uppgick till 700 kr. Rättshjälpskostnaderna uppgick till 1500 kr.
Bes/ut ifråga om fördelning av rättshjälpskostnaderna. B skall till statsverket utge ersättning för hälften av rättshjälpskostnaderna eller 750 kr. A skall av statsverket erhålla den del av ersättningen som motsvarar hälften av rättshjälpsavgiften eller 350 kr.
4 Rättshjälpsavgiften uppgick till 1200 kr. Rättshjälpskostnaderna uppgick till 8000 kr.
Beslut i fråga omfördelning av rättshjälpskostnaderna
B skall utge ersättning för hälften av rättshjälpskostnaderna eller 4000 kr.
Av detta belopp skall 600 kr. eller den del av ersättningen som motsvarar hälften av rättshjälpsavgiften utges till A och återstoden 3 400 kr. till stats- verket.
18. Motparts ersättningsskyldighet i vissa fall
18.1. Gemensam ansökan om äktenskapsskillnad
1 8. 1 . 1 Nuvarande ordning
Enligt 31 å andra stycket RHL skall rätten, när makar vinner boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och ene maken har åtnjutit allmän rättshjälp, ålägga andre maken att betala statsverket hälften av kost- naderna för rättshjälpen, om det inte med hänsyn till omständigheterna är obilligt. I praxis torde bestämmelsen tillämpas så att make, som vid allmän rättshjälp inte skulle haft att betala mer än grundavgiften i kost- nadsbidrag, inte åläggs någon återbetalningsskyldighet. Inte heller torde nå- gon återbetalningsskyldighet förekomma om maken i målet haft kostnader för eget ombud. I övriga fall förpliktas däremot maken att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader.
18.1.2. DON:s PM och remissyttranden 18.1.2.1 DON:s PM
1 promemorian erinrades om att frågan om ersättningsskyldighet vid ge- mensam ansökan om äktenskapsskillnad m.m. behandlades av 1974 års riksdag med anledning av en motion (1974:1682), 1 vilken yrkades att regeln om återbetalningsskyldigheten vid gemensam ansökan skulle upphävas. Jus- titieutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande (JuU 1974:18) motionen men uttalade en viss förståelse för motionärens kritiska inställning till återbetalningsskyldigheten, särskilt i vad den gällde åläggande att betala tillbaka ett större belopp än det kostnadsbidrag som maken skulle ha utgett om han själv haft allmän rättshjälp. Utskottet utgick från att frågan skulle komma att tas upp vid den samlade översyn av rättshjälpslagen som kunde väntas.
Enligt DON:s uppfattning borde huvudregeln att återbetalningsskyldig- heten i nu avsedda mål skulle omfatta hälften av rättshjälpskostnaderna behållas. Anledningen härtill var att när make i mål om boskillnad eller äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan hade beviljats allmän rättshjälp den andra maken mestadels kom i åtnjutande av medsökandens förmåner och besparades utgifter för egen del. En grundläggande princip i rättshjälps- lagen var emellertid att den som kom i åtnjutande av förmåner skulle bidra
till kostnaderna i förhållande till sin betalningsförmåga. Betalningsförmågan togs normalt i anspråk genom att den förmånsberättigade fick betala ett kostnadsbidrag. Mot bakgrund av denna princip borde återbetalningsskyl- digheten inte avse större belopp än det för den återbetalningsskyldige gäl- lande maximibeloppet för kostnadsbidraget. DON föreslog därför att 31 å andra stycket RHL skulle kompletteras med en jämkningsregel som gav möjlighet att begränsa återbetalningsskyldigheten till ett belopp motsvarande det för den återbetalningsskyldige tillämpliga maximibeloppet för kostnads- bidraget för allmän rättshjälp.
Beräkningen av kostnadsbidraget för den make som inte hade allmän rättshjälp krävde relativt ingående utredning om de ekonomiska förhållan- dena. Enligt promemorian talade praktiska skäl mot att det skulle ingå i domstolens offtcialprövning att införskaffa sådan utredning. Regeln borde därför bli av dispositiv karaktär, dvs. för tillämpning av den föreslagna maxi- meringsregeln borde krävas yrkande härom av part. I rättshjälpskungörelsen kunde anges närmare hur part som framställde sådant yrkande skulle lämna uppgift till domstolen om sina ekonomiska förhållanden.
18.122. Remissyttrandena
Göta hovrätt, rättshjälpsnämnderna i Jönköping och Umeå, länsstyrelsen i Jäml- Iands län samt JO hade i och för sig inte något att erinra mot den föreslagna begränsningen av återbetalningsskyldigheten. Göta hovrätt ansåg dock att återbetalningsskyldig parts maximibelopp för kostnadsbidrag borde faststäl- las av rättshjälpsnämnd och inte av domstol. Enligt hovrättens mening borde förfarandet för de aktuella fallen utformas så att rättshjälpsnämnd fastställde gräns för återbetalningsskyldighet för make som inte hade rätts- hjälp, innan ansökan om boskillnad eller äktenskapsskillnad gavs in till domstol. Lämpligen kunde detta ske i samband med att den andre makens ansökan om rättshjälp behandlades. Ett sådant system skulle enligt höv- rättens mening bespara domstolarna avsevärt extraarbete samtidigt som det skulle medföra en mera enhetlig praxis. Rättshjälpsnämnden iJönköp/ng ut- talade en viss tvekan om de praktiska rutinerna kunde godtas. Nämnden konstaterade att en parallell till den föreslagna regeln om återbetalnings- skyldighet för tilltalad i brottmål finns i 31 kap. 1 ;" RB. Uppgifterna om den tilltalades ekonomiska förhållanden togs upp tämligen enkelt. 1 brott- målsakten brukade finnas en dagsbotsutredning, ofta med en kontroll från lokala skattemyndigheten, och ibland fanns en personunderSökning med vissa ekonomiska uppgifter. Vid huvudförhandlingen brukade dessa upp- gifter kontrolleras och kompletteras genom frågor till den tilltalade. Med nämndens uppfattning behövde inte i rättshjälpskungörelsen anges hur part som hade yrkat tillämpning av maximeringsregeln skulle lämna uppgift om sina ekonomiska förhållanden. Utredningen om dessa borde förenklas till en uppgift om inkomst och eventuell förmögenhet över 30 000 kr. För- sörjningsbördan brukade framgå av akten i skillnadsmålet.
Beträffande den förslagna regelns dispositiva karaktär framhöll rättshjälps- nämnden i Sundsvall att den återbetalningsskyldige inte hade något eget ombud. Det kunde därför befaras att han skulle komma att sakna kännedom om att återbetalningsskyldigheten kunde begränsas liksom att detta för-
utsatte särskild framställning från hans sida. För att undvika att den åter- betalningsskyldige av denna anledning inte kom i åtnjutande av den fö- reslagna nedsättningen borde det enligt nämnden åligga domstolen att in- formera honom om denna möjlighet. Rättshjälpsnämnden i Umeå ansåg för sin del att det borde ankomma på domstolen att ex officio införskaffa upp- lysningar om motpartens ekonomiska förhållanden.
Flera remissinstanser förklarade sig i första hand helst se att 31 å andra stycket RHL helt upphävdes. Denna ståndpunkt intog rättshjälpsnämnderna iMaImö och Göteborg, advokatsamfundet samt Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Enligt rättshjälpsnämndens ! Malmö uppfattning kunde utformningen av den nuvarande bestämmelsen om makes återbe- talningsskyldighet leda till att onödiga ansökningar om rättshjälp kom till stånd bara för att part skulle undgå återbetalningsskyldighet. Make som inte hade rättshjälp hade i allmänhet en begränsad nytta av andre makens rättshjälpsförmåner. Rättshjälpsbiträdet brukade visserligen hålla förhand- lingar med båda makarna men biträdde därvid exklusivt sin huvudman. Ibland kunde detta förhållande leda till att den make som saknade såväl rättshjälp som eget biträde kunde komma i ett så ofördelaktigt förhand- lingsläge att det framstod som ogrundat att — under åberopande av den nytta han hade haft av motpartens rättshjälp — ålägga honom återbetal- ningsskyldighet. Mot den föreslagnajämkningsregeln invände nämnden att den var olämplig även med hänsyn till den arbetsbelastning som den skulle innebära för domstolarna och de exekutiva myndigheterna. För domstolarnas del innebar det ett inte obetydligt merarbete att i mål av ifrågavarande slag, där upplysningarna om parternas ekonomiska förhållanden var knapp- händiga eller obefintliga, infordra kompletterande uppgifter om den åter- betalningsskyldige makens inkomstförhållanden. Det måste nämligen be- faras att den make som saknade ombud i åtskilliga fall inte lämnade full- ständiga uppgifter om sin ekonomi. Inte heller kunde motpartens biträde antas lämna sådana uppgifter. 1 det övervägande antalet mål av denna typ torde den återbetalningsskyldige makens maximibelopp inte överstiga grund- beloppet. Nämnden ifrågasatte därför om det inte med hänsyn till det all- männas kostnader för indrivningsförfarandet vore lämpligt att — såsom vid återbetalningsskyldighet i brottmål — låta ett belopp som understeg 75 kr. stanna på statsverket. I motiven till bestämmelsen om återbetalningsskyl- dighet i brottmål betonades att starka samhällsekonomiska skäl talade för att indrivningsmyndigheterna inte skulle belastas med indrivning av belopp som understeg indrivningskostnaderna. Domstolarna skulle inte i onödan syssla med frågor om återbetalningsskyldighet för de obetydliga belopp var- om var fråga. Enligt nämndens uppfattning borde dessa uttalanden i pro- positionen kunna vara vägledande även vid återbetalningsskyldighet efter gemensam ansökan om äktenskapsskillnad eller boskillnad. Det kunde ifrå- gasättas om inte statsverkets kostnader för indrivning m. m. skulle överstiga de belopp som de exekutiva myndigheterna skulle lyckas indriva. I dessa fall fyllde inte heller återbetalningsskyldigheten en funktion att avhålla från onödiga processer. Nämnden ansåg att enjämkningsregel för sin tillämpning inte borde vara beroende av att part framställde yrkande härom.
Advokatsamfundet framhöll att det bara var efter gemensam ansökan om äktenskapsskillnad eller boskillnad som återgäldande kunde komma i fråga.
Förliktes makarna innan dom på äktenskapsskillnad medddelades, kunde det inte bli fråga om återgäldande. Man kunde fråga varför part i det ena fallet skulle kunna bli återbetalningsskyldig och inte i det andra. DON:s förslag om begränsning till maximibeloppet för kostnadsbidraget efter an- sökan och om domstolens utredning av partens ekonomiska förhållanden föreföll opraktiskt. Enligt samfundets mening talade mycket för att bestäm- melsen om parts skyldighet att återgälda kostnader vid gemensam ansökan helt utgick. Om detta inte genomfördes, föreslog samfundet i andra hand ett tillägg innebärande skyldighet för domstol att skriftligen upplysa den part som kunde åläggas återbetalningsskyldighet om möjligheten att efter framställning erhålla begränsning av återbetalningsskyldigheten. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer delade inte DON:s uppfattning att jämkning förutsatte en relativt ingående utredning om de ekonomiska förhållandena. Många domstolar godtog en uppgift om motpartens beräknade årsinkomst, undeneck nad av rättshjälpsbiträdet. En enkel blankett med upp- gifter om beräknad årsinkomst, förmögenhetsinnehav och försörjningsbörda torde väl fylla behovet. God advokatsed torde medföra skyldighet för biträdet åt den som har beviljats allmän rättshjälp att lämna upplysning till motparten om återbetalningsskyldigheten. Fråga uppkom huruvida och i vad mån even- tuella åtgärder för att bevaka motpartens rätt är ersättningsgilla inom den beviljade rättshjälpen. Om motparten själv skulle göra framställning till rät- ten och även fylla i en blankett, motsvarande ansökan om allmän rättshjälp, förelåg risk att dessa åtgärder kunde fördröja ärendet och medföra rätts- förluster för huvudmannen.
18.1.3. Överväganden och förslag
Möjligheten att ålägga make betalningsskyldighet för hälften av kostnaderna vid gemensam ansökan infördes redan under den fria rättegångens tid för att hindra att den make som inte hade fri rättegång skulle kunna "åka snålskjuts” på andre makens fria rättegång och helt slippa ifrån kostnader i skillnadsmålet trots att han hade förmåga att betala för sig. Efter RHL:s tillkomst torde den berörda regeln tillämpas så, att make vars kostnadsbidrag inte skulle överstiga grundbeloppet, som f.n. är 80 kr., inte åläggs åter- betalningsskyldighet. Vid högre kostnadsbidrag förpliktas maken däremot att betala hälften av den andre makens rättshjälpskostnader. Med stöd av billighetsregeln kan den förste maken också slippa återbetalning, om han har haft eget biträde i målet.
De skäl som ligger bakom regeln om makes skyldighet att betala del av kostnaden för den andre makens rättshjälp har alltjämt giltighet. Man kan sålunda knappast se bort från att när make efter gemensam ansökan i skillnadsmål beviljas allmän rättshjälp den andre maken mestadels också drar viss nytta av rättshjälpen. I likhet med DON och flera av remiss- instanserna anser utredningen därför att det inte kan komma i fråga att helt slopa möjligheten att ålägga andre maken viss betalningsskyldighet i nu berörda fall.
Huvudregeln bör enligt utredningens uppfattning alltjämt vara att andre maken skall betala statsverket hälften av rättshjälpskostnaderna. Det bör emellertid såsom DON har föreslagit införas möjlighet att anpassa betal-
ningsskyldigheten till den andre makens betalningsförmåga. Ett mått på denna är den rättshjälpsavgift som skulle ha utgått om den andre maken hade beviljats allmän rättshjälp. Som anförts av rättshjälpsnämnden i Malmö under remissbehandlingen av DON:s PM kan det emellertid ifrågasättas från samhällsekonomisk synpunkt, om indrivningsmyndigheterna skall be- lastas med indrivning av låga belopp. Utredningen anser därför att betal- ningsskyldighet inte bör åläggas om den andre makens rättshjälpsavgift ej skulle överstiga grundavgiften. Skulle å andra sidan den andre makens rätts- hjälpsavgift överstiga hälften av kostnaderna bör betalningsskyldighet gi- vetvis inte åläggas med högre belopp än hälften av kostnaderna och likaså bör huvudregeln gälla om den andre maken inte kunnat få allmän rättshjälp på grund av för hög inkomst. Liksom f. n. bör det finnas möjlighet att befria andre maken från be- talningsskyldighet om också den andre maken har haft kostnader för eget ombud eller om det i annat fall är obilligt. Befrielse från betalningsskyldighet bör dock inte komma i fråga om den andre makens kostnader avsett enbart rådgivning.
DON:s förslag att maximeringsregeln skulle tillämpas bara efter yrkande av part grundades på att beräkningen av rättshjälpsavgiften för den make som inte har rättshjälp fordrade kännedom om dennes ekonomiska för- hållanden och på att han borde medverka till att klarlägga dessa. Genom utredningens förslag i kapitel 9 att advokat får rätt att bevilja allmän rättshjälp i familjemål torde saken i viss mån komma i ett annat läge. Härtill kommer den ökade schablonisering av avgifterna som utredningens förslag innebär. Enligt utredningen bör det inte innebära något större merarbete för den rättshjälpsberättigade makens offentliga biträde att tillhandahålla de upp- lysningar om den andre makens ekonomi som krävs för att domstolen skall kunna bedöma storleken av den rättshjälpsavgift som skulle utgå om den andre maken hade allmän rättshjälp. Eftersom den av utredningen nu fö- reslagna maximeringsregeln kan vara till förmån för den andre maken torde det inte heller vara svårt att få honom att medverka till att hans ekonomiska förhållanden klarläggs. Något yrkande från den andre maken om att maxi- meringsregeln skall tillämpas torde alltså inte behövas. Den make som har rättshjälp bör därför efter anmodan av domstol lämna uppgifter till led- ning för tillämpning av regeln antingen genom sitt offentliga biträde eller på annat sätt. Det mest praktiska torde dock vara att uppgiftslämnandet sker i samband med att den gemensamma ansökningen inlämnas till dom- stolen.
18.2. Övriga fall
Skyldighet för make som inte har allmän rättshjälp att betala statsverket hälften av kostnaderna för makes rättshjälp kan enligt 31 & tredje stycket RHL åläggas av rättshjälpsnämnden i fråga om kostnaderna för skiftesman och för utredning som denne har föranstaltat om i ärende om bodelning. Beslut om sådan betalningsskyldighet får verkställas enligt vad som är fö- reskrivet om domstols dom. Utredningen anser att den föreslagna maxi- meringsregeln i fråga om betalning för kostnaderna för rättshjälp vid ge-
mensam ansökan om äktenskapsskillnad eller boskillnad bör gälla även med avseende på kostnaderna för skiftesmannen eller utredning som denne har föranstaltat om. I detta fall är det dock rättshjälpsnämnden som meddelar beslutet. Det bör ankomma på skiftesmannen att förse rättshjälpsnämnden med underlag för bedömning av betalningsskyldighetens storlek.
18.3. Fördelning av ersättning som andra maken förpliktats betala
Fråga om fördelning av ersättning som andre maken skall betala uppkommer i de fall som avses i detta kapitel bara om det belopp som ersättnings- skyldigheten avser tillsammans med den rättshjälpsberättigades rättshjälps- avgift överstiger kostnaderna i rättshjälpsärendet. Exempel. Kostnaderna uppgår till 1 000 kr, Den rättshjälpsberättigades rättshjälpsavgift uppgår till 700 kr. Den andre maken förpliktas återbetala 500 kr. I ett sådant fall kommer statsverket att tillföras 200 kr. mera än vad rättshjälpsärendet har kostat staten, dvs. 300 kr. (1 000—700). Den rättshjälpsberättigade maken bör i ett sådant fall berättigas att av statsverket återfå det överskjutande beloppet.
IX Rättshjälp i ärenden om administrativa
frihetsberövanden och vissa utlännings- ärenden m.m.
19. Förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde
19.1. Nuvarande ordning
I ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m. kan en särskild form av rättshjälp, nämligen rättshjälp genom of- fentligt biträde, utgå. Denna rättshjälpsform behandlas i 41—45 åå RHL. Rättshjälpsformen är inom sitt tillämpningsområde exklusiv. Allmän rätts- hjälp skall alltså inte meddelas i ärende i vilket förordnande av offentligt biträde kan komma i fråga. Uppgiften att administrera denna rättshjälpsform är i sin helhet lagd på rättshjälpsnämnderna.
Offentligt biträde kan enligt 41 ;" RHL förordnas i olika situationer som gäller den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. Pa- ragrafen upptar en katalog om 18 punkter enligt vilka förordnande kan ske. Det kan t. ex. röra sig om ärende om förpassning eller utvisning eller om omhändertagande för samhällsvård.
Det är inte tillräckligt att ärendet är sådant att det är hänförligt under någon av punkterna i katalogen utan därjämte måste de allmänna förut- sättningarna enligt 42%" RHL föreligga.
Enligt 42%" första punkten skall offentligt biträde utses för den som åt- gärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Biträde kan alltså förordnas oberoende av om den enskilde önskar det. Det saknar betydelse för förordnandet, om den enskilde själv har möjlighet att bekosta hjälpen. Någon avgift uttas således inte från den enskilde.
Vid bedömningen av behovet av offentligt biträde skall enligt 42 å andra punkten RHL särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sak- uppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.
Antalet framställningar om offentligt biträde vid de olika rättshjälpsnämn- derna under år 1976 framgår av nedanstående uppställning.
Rättshjälpsnämnden i
Stock- Jön- Malmö Göte— Sunds- Umeå Samt- holm köping borg vall liga
2071 171 392 274 64 42 3 014
Under år 1975 var motsvarande antal totalt 1 809. Av den statistiska undersökning som utredningen har låtit utföra framgår
att de 1 360 ärenden om offentligt biträde som undersökningen avsåg för- delade sig på följande sätt efter angelägenhet (se bilaga 3, tabell 2).
Ärendetyp Procent av samtliga Utlänningsärenden (41 ;" punkterna 6—12) 78,5 Omhändertagande för samhällsvård m. m. enligt Bth4l åpunkt 4) 10,2 Tvångsintagning eller kvarhållande i allmän vård- anstalt enligt Nth41 åpunkt 3) 6,3 Intagning eller utskrivning enligt LSPV eller om— sorgslagent4l ;" punkt 1—2) 3,2 Övriga (41 & punkterna 5, 13—18) 0,2 Utanför tillämpningsområdet 1,5 Summa 99,9
En undersökning av 192 ärenden om offentligt biträde som inkommit till rättshjälpsnämnden i Göteborg under tiden januari—september 1976 visar följande ärendefördelning
Ärendetyp Procent av samtliga Utlänningsärenden 84,9 Omhändertagande för samhällsvård enligt BvL 7,8 Tvångsintagning m.m. enligt NvL 3,7 Övriga ärenden 3,7 Summa 100,I
Utredningens undersökning avsåg också ärendenas fördelning efter rätts- hjälpsnämndens avgörande (se bilaga 3, tabell 3). Resultatet av denna un- dersökning var följande.
Avgörande Procent av samtliga Bifall 79,5 Avslag ] 19 Övrigt (avskrivning) 8,6
Summa 100,0
I 185 eller 14 % av de 1360 ärendena var den som åtgärden avsåg fri- hetsberövad. Offentligt biträde förordnades i 164 eller 89 % av dessa (se bilaga 3, tabell 4).
19.2. Vissa reformförslag och överväganden
1921. Statens invandrarverks skrive/se och remissyttrande över den
I direktiven erinras om att statens invandrarverk i en år 1974 inkommen lskrivelse har hemställt om ändring av rättshjälpslagens regler rörande of- fentligt biträde i avlägsnandeärenden. Invandrarverket föreslog att offentligt biträde skall förordnas om utlänning begär det i ärende som anges i 41 &
6—11 och 18 RHL. Ändringen motiverades med att verkets arbete med att avfatta yttranden till rättshjälpsnämnd över ansökan om offentligt biträde indirekt hade förlängt handläggningstiden hos verket av avlägsnandeären- den. Nuvarande regler om förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde hade vidare i många fall i sig medfört att en avsevärd tid kunde förflyta innan verket kunde meddela beslut i ett avlägsnandeärende. Särskilt lång kunde tidsutdräkten bli i sådana fall då verket ansåg att behov av biträde inte förelåg och därför i yttrande till rättshjälpsnämnd avstyrkte en ansökan härom. Verket beräknade att handläggningstiden för ett av- lägsnandeärende i denna situation till följd av bestämmelserna om offentligt biträde hade förlängts med två—tre månader. Detta var synnerligen otill- fredsställande med tanke på att avlägsnandeärenden skulle handläggas skyndsamt. Den av verket föreslagna ändringen medförde visserligen att offentligt biträde skulle förordnas oftare än nu. Kostnaden härför fick emel- lertid vägas mot det allmännas kostnader för utlänningens uppehälle under den tid han väntade på att hans ärende avgjordes. Hänsyn borde också tas till det merarbete som uppkom för verket med avfattande av yttranden över ansökningar om offentligt biträde.
I remissyttrande över invandrarverkets skrivelse avstyrkte DON, efter hörande av rättshjälpsnämnderna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göte- borg, Sundsvall och Umeå. bifall till framställningen. Enligt DON:s mening borde den av invandrarverket väckta frågan beaktas vid en allmän översyn av bestämmelserna om offentligt biträde. DON anmärkte att offentligt bi- träde redan inom ramen för gällande bestämmelser borde kunna förordnas i större utsträckning i avlägsnandeärenden än invandrarverket syntes utgå från.
19.22. Riksdagsmotioner och utskottsutlåtanden
I lIera motioner har framställts yrkande om att det skall föreligga en ovill- korlig rätt att på begäran få offentligt biträde om parten är berövad friheten eller kan komma att bli berövad friheten genom beslutet. Så har skett i motionerna 1972:1914 (yrkande 2), 197221915 (b), 1974:1259 (yrkande B), 1975:136 och 1975/76:2053.
I motionerna 1972zl916 hemställdes om sådan ändring av rättshjälpslagen att möjligheterna att erhålla rättshjälp genom offentligt biträde vidgades så att biträde i princip skall förordnas om enskild begär det.
Yrkandelom minskad restriktivitet i tillämpningen av bestämmelserna om rättshjälp genom offentligt biträde och om offentligt biträde i social- försäkringsmål framställdes i motion 1974:1259 (yrkande C). Även i mo- tionen 1975z451 hemställdes om minskad restriktivitet vid tillämpningen av reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde.
I motionen 1975:1110, slutligen, hemställdes att den som blir föremål för intagning enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall alltid tillförsäkras ett kompetent juridiskt biträde som har att företräda den intagnes partsintresse.
Justitieutskottet har uttalat sig i anledning av dessa motioner i betänkan- dena JuU 197311, 1974118, 1975/76:17 och 1975/76:24.
I 1973 års betänkande anförde utskottet bl. a. (5.34).
Inom det vidsträckta område där enligt de föreslagna reglerna offentligt biträde skall kunna förordnas ryms en mångfald ärenden av mycket skiftande natur. En mängd olika sakfrågor inom vitt skilda ämnesområden kan komma under bedömning. Ärendenas omfattning och svårighetsgrad kan också växla i hög grad. Det kan vara fråga om komplicerade ärenden med oklara sakförhållanden och motstridiga sakupp- gifter, men fall där både rättsläget och sakförhållandena är uppenbara kan också fö- rekomma. Variationer mellan olika ärenden kan framträda även på det sätt att fråga om förordnande av biträde kan uppkomma i olika stadier av förfarandet. Ibland kan också en grundläggande saklig bedömning nyligen ha gjorts av annan eller samma myndighet i ärende där den enskilde haft biträde. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas så snart det begärs inte kan komma i fråga. Biträdesfrågan måste i varje särskilt fall avgöras efter en objektiv bedömning av behovet i det föreliggande ärendet.
Enligt utskottets mening borde dock stor vikt fa'stas vid den enskildes egen inställning. Utskottet anförde i detta hänseende.
Det är i förekommande ärenden inte sällan fråga om personer som upplever sig vara illa behandlade av samhället. För att inte förstärka denna inställning, som inte sällan torde minska förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete vid en efter- följande vård eller behandling, kan det därför av psykologiska skäl ofta vara angeläget att tillgodose ett bestämt önskemål från den enskilde om biträdeshjälp. Den enskildes inställning kan dock enligt utskottets mening inte ses isolerad från de olika faktorer som bör påverka bedömningen av behovet av biträde.
Vad särskilt gäller betydelsen av att den enskilde är eller kan bli berövad friheten ville utskottet understryka att förhållandena kan vara mycket skif- tande. Utskottet anförde.
På t.ex. social- och kriminalvårdsområdena är ofta fråga om mycket kona om- händertaganden eller taganden i förvar, medan i t.ex. utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Det bör också beaktas att frihetsberövande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel inte innebär en sådan isolering och begränsning i rörelsefriheten som t. ex. vid anhållande eller häktning. Jämförelsen med brottmålsprocessen och rättegångsbalkens bestämmelser om ovillkorlig rätt till offentlig försvarare, då sådana tvångsmedel tillgrips är därför redan av detta skäl missvisande. Än mera haltar jäm- förelsen om man betraktar de grundläggande skillnaderna mellan förvaltnings- och brottmålsprocessen. 1 förvaltningsförfarandet har vederbörande myndighet ett direkt ansvar för utredningen och skyldighet att på särskilt sätt tillvarata den enskildes intressen.
Utskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i sådana fall där den enskilde är eller kan komma att bli berövad friheten.
I 1974 års betänkande hänvisade utskottet till sitt tidigare utlåtande (s. 14). Utskottet sade sig dock i viss mån dela motionärernas uppfattning om be- hovet av minskad restriktivitet. I fråga om behovsprövningen ville utskottet liksom tidigare understryka att stor vikt i det enskilda fallet borde fästas vid den enskildes inställning samt att även andra faktorer, t. ex. att den enskilde är berövad friheten, borde beaktas. Beträffande yrkandet om of- fentligt biträde i socialförsäkringsmål ansåg utskottet, med hänvisning till yttrande av socialförsäkringsutskottet (SfU 1973:12) och till en av social- ministern tillsatt utredning som enligt sina direktiv även skulle undersöka
frågekomplexet om allmänt ombud i socialförsäkringsmål, att någon riks- dagens åtgärd med anledning av motionen inte behövdes.
1 betänkandet JuU 1975/76:17 fann utskottet skäl att på nytt uttala sin förståelse för motionärernas önskemål om en vidare tillämpning av institutet offentligt biträde. Med hänvisning till att frågorna härom skulle utredas av rättshjälpsutredningen ansågs dock någon riksdagens åtgärd med an- ledning av motionsyrkandena inte behövlig (se 5. 19). Samma ståndpunkt intogs i JuU 1975/76:24 (5.3).
19.23. DON:s PM och remissyttrandena 19.2.3.1 DON:s PM
1 promemorian konstaterades till en början att praxis rörande förordnande av offentligt biträde var förhållandevis restriktiv. Enligt DON var det kanske restriktiviteten i fråga om förordnande av offentligt biträde i utlänningsären— den som var det mest anmärkningsvärda. Visserligen var biträdesbehovet av utredningstekniska skäl mindre framträdande i vissa ärendetyper men detta torde dock generellt sett inte gälla i utlänningsärenden. I dessa ärenden borde många gånger sådana omständigheter som Språksvårigheter, bristande kunskap om gällande regler och andra förhållanden som är hänförliga till den enskildes personliga situation göra sig gällande.
Utlänningsärendena handläggs i regel av statens invandrarverk. DON hade vid ett par tillfällen haft anledning att ta ställning till invandrarverkets praxis vid handläggning av ärenden i vilka offentligt biträde hade begärts. DON hade därvid tyckt sig kunna konstatera att invandrarverket brukade införskaffa sådan utredning i ärendet att preliminär ställning i sakfrågan kunde tas, innan en bedömning av biträdesbehovet skedde. Handläggnings- tiden hos verket hade härigenom förlängts, eftersomterforderlig skriftväxling med rättshjälpsnämnden och eventuellt besvärsförfarande i biträdesfrågan inte hade kunnat löpa parallellt med verkets handläggning av sakfrågan. Enligt DON:s uppfattning hade invandrarverkets praxis bidragit till den restriktiva hållningen i fråga om offentligt biträde.
En ytterligare förklaring till restriktiviteten var att informationen till all- mänheten och berörda myndigheter om rättshjälp genom offentligt biträde inte hade trängt ut. Ytterligare information var således av nöden.
I promemorian framhölls att det i vissa ärenden, i vilka offentligt biträde kan förekomma, borde vara lämpligt att upplysa vederbörande om hans möjligheter att få sådant biträde. Detta kunde ske exempelvis genom att den handläggande myndigheten i vissa kallelser eller förelägganden erinrade om möjligheten. Avslutningsvis framhölls att det inte kunde bortses från att många av de ärenden i vilka offentligt biträde kunde förordnas avsåg frå- gor som för den enskilde var av avgörande betydelse. Ofta var den som riskerade att bli utsatt för någon åtgärd som avses i 41 ; RHL socialt han- dikappad och hade särskilda svårigheter att göra sin uppfattning gällande.
Enligt DON:s mening borde gällande regler för behovsprövning ge ut- rymme för en liberalare praxis, särskilt i fråga om utlänningsärendena. DON ansåg därför att det inte fanns skäl att ändra de i lag och förarbeten angivna principerna för behovsprövningen. Frågan borde emellertid vara föremål
för vidare uppmärksamhet. Skulle det visa sig att praxis i fortsättningen blev lika restriktiv, kunde det finnas skäl att vidta lagändring.
19.232. Remissyttrandena
Åtskilliga av remissinstanserna anslöt sig i huvudsak till DON:s uppfattning i fråga om offentligt biträde. Dit hörde kammarrätten i Göteborg, rätts- hjälpsnämnderna i Stockholm och Jönköping, socialstyrelsen samt länsstyrel- serna iMa/mö/ius och Jämtlands län. Rättshjälpsnämnden iStoekho/m uttalade att en liberalare praxis vid förordnande av offentligt biträde i utlänningsären- den torde fordra att yttrande från invandrarverket avgavs i tidigare skede av den sakliga handläggningen än som var fallet.
Rättshjälpsnämnden i Jönköping konstaterade att rättshjälp genom offent— ligt biträde inte hade nått den utbredning som var avsedd och som troligen var önskvärd. Behovsprövningen hade uppenbarligen skett från olika ut- gångspunkter vid skilda myndigheter. När praxis hade stabiliserats, borde övervägas om inte hela förfarandet med ansökning och fastställande av ersättning borde läggas på handläggande myndighet. Det var ofta fråga om brådskande avgöranden och rättshjälpsnämnderna hade inte bättre förut- sättningar att pröva behovet eller kostnadsräkningen än myndigheten.
Enligt socialstyrelsen var det särskilt remarkabelt att ytterst få ärenden om offentligt biträde hade anmälts från de sociala myndigheter som hade att handlägga frågor rörande frihetsberövande åtgärder beträffande barn och ungdom. I den mån sådant biträde hade aktualiserats av myndighet hade detta i regel skett via länsrätt, dvs. i ett skede då frihetsberövandet redan var verkställt, utredningen klar och primärbeslut fattat. Styrelsen underströk att det tilltänkta informationsmaterialet snarast borde utarbetas. Behovet av offentligt biträde för psykiskt sjuka inför utskrivningsnämnd var enligt styrelsen en fråga som krävde särskild uppmärksamhet. En arbetsgrupp inom styrelsen arbetade med frågor i anslutning till lagen (19661293) om sluten psykiatrisk vård i vissa fall och det var angeläget att arbetsgruppen ftck lämna synpunkter på de olika problem som sammanhänger med möjlig- heterna att förordna offentligt biträde för den som vårdas med stöd av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg att man närmare måste analysera om den nuvarande behovsregeln verkligen behövdes eller om inte förutsätt- ningarna för förordnande av offentligt biträde kunde utformas generösare. Under alla omständigheter krävdes dock en regel av innebörd att offentligt biträde inte skall förordnas när detta framstår som klart obefogat. Länsstyrel- sen framhöll att systemet med offentligt biträde i den nuvarande utform- ningen passade mindre väl i mål angående omhändertagande av barn för samhällsvård i fall som avses i 25 i a barnavårdslagen (1960:97). Detta gällde särskilt när barnet var så litet att det inte kunde ge uttryck åt någon upp- fattning i fråga om omhändertagandet. Intressemotsättningen förelåg i så- dana fall mellan föräldrarna och barnavårdsnämnden. Det offentliga biträdet hade att förutsättningslöst verka för barnets bästa och fyllde här en uppgift genom att kritiskt granska utredningen i målet. Resultatet kunde emellertid bli att föräldrarna vid länsrätten ställdes mot en representant för barna- vårdsnämnden, barnavårdskonsulenten och det offentliga biträdet, som
samtliga hävdade att barnet borde omhändertas för samhällsvård. Det fanns då risk för att föräldrarnas intressen inte framlades och beaktades i önskvärd omfattning. Ofta var föräldrarna socialt handikappade och saknade förmåga att verka för sin sak. Det offentliga biträdets uppgift i förfarandet och hans ställningstaganden kunde också komma som en överraskning för dem. Det borde övervägas om inte föräldrarna skulle kunna få kostnadsfri biträdes- hjälp, varvid länsrätt och barnavårdsnämnd skulle åläggas att i förekom- mande fall anmäla behov av sådan hjälp till rättshjälpsnämnden. Beträffande informationen framhöll länsstyrelsen att det var särskilt angeläget att man den vägen sökte påverka barnavårdsnämnderna att i större utsträckning anmäla behov av offentligt biträde vid omhändertagande av barn för sam- hällsvård. Liknande synpunkter anfördes av länsstyrelsen [Jämtlands län. kommunförbundet och TC 0.
Ett flertal remissinstanser ansåg att gällande bestämmelser borde ändras. Till dessa hörde rättshjälpsnämnderna i Malmö. Göteborg, Sundsvall och Umeå, invandrarverket. länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus. Göteborgs och Bohus och Norrbottens län, advokatsamfundet samt Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer. Rättshjälpsnämnden i Malmö ansåg att det inte var bara beträffande ut- länningsärendena som praxis var för snäv när det gällde att bevilja offentligt biträde. Samtliga åtgärder som avsågs i 41 &" RHL innebar enligt nämnden djupa ingrepp i den enskildes liv och personliga förhållanden. Den enskilde var inte sällan berövad friheten eller saknade av andra skäl möjligheter att effektivt ta till vara sin rätt. Behov av offentligt biträde torde därför regelmässigt föreligga i alla de typer av ärenden som avses i nämnda paragraf. Nämnden såg det som en närmast självklar skyldighet för samhället att i sådana fall ställa rättshjälp till den enskildes förfogande. om det begärdes. Enligt nämndens mening borde därför den enskilde ha en generell rätt att efter ansökan erhålla hjälp av offentligt biträde. Undantag borde göras endast för de fall, där biträde uppenbarligen inte behövdes, t. ex. om den enskilde inte hade befogat intresse av att få sin sak prövad med stöd av rättshjälp. Antalet biträdesförordnanden kunde visserligen förväntas öka men kost- naderna för varje ärende var i regel måttliga. Nämnden ansåg för sin del att nuvarande regler för behovsprövning inte medgav en mera liberal praxis. Det var för rättshjälpsnämnderna angeläget att till stöd för sina beslut kunna åberopa klart utformade lagrum. Nämnden föreslog därför att lagtexten änd- rades på ett sådant sätt att behovsprövningen i 42?" RHL slopades. Lag- rummet borde i stället utformas efter mönster av 8 ;" första stycket 6. RHL, dvs. rättshjälp skulle få vägras bara den som inte hade befogat intresse av att få sin sak behandlad. Nämnden framhöll vidare vikten av att myn- digheterna redan i ett tidigt skede av handläggningen tog ställning till bi- trädesbehovet. Rättshjälp genom offentligt biträde kunde bara ges i mål eller ärende som redan var anhängigt hos myndighet. Enligt nämndens uppfattning hade den enskilde ofta redan tidigare behov av biträdeshjälp, t. ex. för att göra ytterligare överväganden och för att upprätta skrivelser till myndigheten. Nämnden föreslog därför att 41 &" RHL ändrades på så sätt att kravet på att ett ärende skulle vara anhängigt hos myndighet upp— hävdes. Rättshjälpsnämnden iGöteborg anförde liknande synpunkter. Nämn- den ansåg också att det kunde starkt ifrågasättas om inte i RHL borde
intas en föreskrift motsvarande 12 & förundersökningskungörelsen (19471948) med innehåll att det skulle åligga handläggande myndighet att i förekommande fall påpeka möjligheten att erhålla offentligt biträde. Enligt rättshjälpsnämnden i Sundsvall kunde gällande bestämmelser anses ägnade att motverka att offentligt biträde förordnades i alla de fall där behov förelåg. Också rättshjälpsnämnden i Umeå hyste den uppfattningen att en generösare användning av institutet offentligt biträde kunde nås bara genom en uttalad sinnesändring hos lagstiftaren och genom lagändring. Inte minst de regionala myndigheterna var, liksom t. ex. Iänsrätterna, väl insatta i rätts- hjälpsreglerna och plågsamt medvetna om det alltför begränsade utrymmet för rättshjälp genom offentligt biträde. Enligt nämndens åsikt borde 42,5 RHL ges sådan lydelse att offentligt biträde i princip fick förordnas för enskild part, alltså också för föräldrapart i mål eller ärende enligt 29, 30 eller 42% barnavårdslagen, om denne begär det eller om det annars behövs för att hans rätt skall tas till vara. Invandrarverket påpekade att verket hade utarbetat interna anvisningar rörande handläggningen av rättshjälpsärenden. Av dessa torde framgå att verket inte var mera restriktivt i sin bedömning av behovet av offentligt biträde än vad lagtext och förarbeten förutsatte. Verket ansåg att ett biträde borde få möjlighet att börja sitt arbete på ett så tidigt stadium som möjligt av ett ärendes handläggning. Verket föranstaltade normalt inte om kom- pletterande utredning, innan yttrande avgavs i rättshjälpsärende. Sådan ut- redning begärdes bara när verket hade att ta initiativ till förordnande av offentligt biträde. Hade sökanden själv begärt förordnande avgjordes rätts- hjälpsfrågan samtidigt med att kompletterande utredning infordrades. Sedan ett större antal ärenden hade prövats hos verket hade nu utbildats en praxis som innebar en liberalisering i förhållande till tiden närmast efter rätts- hjälpssystemets införande. Andelen avstyrkanden från invandrarverket var dock fortfarande relativt hög. I motsats till DON ansåg verket emellertid att utrymmet för ytterligare liberalisering inom ramen för nuvarande regler var synnerligen begränsat. När ansökningar om offentligt biträde hade av— styrkts gällde det fall där det fanns en helt klar praxis och där inga oklara eller outredda omständigheter förelåg. En ytterligare liberalisering av praxis skulle innebära att praktiskt taget alla ansökningar om offentligt biträde skulle tillstyrkas. Verket skulle i och för sig hälsa en sådan utveckling med tillfredsställelse men kunde inte finna att det stod i överensstämmelse med departementschefens uttalanden i förarbetena att det är angeläget att viss restriktivitet iakttas vid bedömning av biträdesbehovet. Verket hade redan tidigare hemställt om sådan ändring i rättshjälpslagen att offentligt biträde skulle förordnas om utlänning begärde det i ärende som anges i 41 &" 6—11 och 18 RHL. Avlägsnandeärenden, som innefattade avgörande av stor be- tydelse för den enskilde, borde kunnajämföras med brottmål där den miss- tänkte var anhållen eller häktad och där den misstänkte hade rätt till offentlig försvarare om han begärde det. Vidare måste beaktas att sådana omstän- digheter som i andra typer av ärenden kunde föranleda förordnande av biträde, exempelvis Språksvårigheter, förelåg allmänt i utlänningsärenden. Offentligt biträde borde därför kunna förordnas i alla sådana ärenden. Ord/örandena i länsrätten i Stockholms län anförde att den initiativrätt till förordnande av offentligt biträde som en myndighet har enligt 43 ;" RHL
är betydelsefull från rättssäkerhetssynpunkt. I praktiken meddelades dock förordnandet över huvudet på vårdnadshavarna i samhällsvårdsmål. För- ordnandet torde inte sällan av dessa uppfattas som ett intrång i deras be- fogenhet som företrädare för barnet. Biträdet känner sig inte knutet till vårdnadshavarna utan intar en självständig ställning i förhållande till dessa. Olägenheterna av nuvarande reglering och DON:s praxis var så betydande att man praktiskt taget hade upphört att i samhällsvårdsmålen anmäla bi- trädesbehov. I stället erinrades vårdnadshavarna om möjligheten att söka allmän rättshjälp med biträdesförordnande för deras egen del. En sådan ordning kunde dock vara ekonomiskt mindre fördelaktig för vårdnadsha- varna. Inte sällan förekom att de trots erinringen därom underlät att söka rättshjälp. Konstruktionen med biträde för barn under 15 år var otillfreds- ställande från formell synpunkt. Barnet saknade rättslig handlingsförmåga och kunde av naturliga skäl inte ge instruktioner eller ens upplysningar till biträdet som mer eller mindre fick agera på egen hand. Biträdet saknade vidare befogenhet att fullfölja talan i målet och huvudmannen hade inte rätt att ge honom fullmakt därtill. Om man ansåg att i visst samhällsvårdsmål borde finnas särskild företrädare för barnet, föreföll den riktiga konstruk- tionen vara att god man förordnades för detta. Därmed suspenderades till- fälligt vårdnadshavarnas befogenhet enligt föräldrabalken att handha barnets angelägenheter. Samtidigt undanröjdes det juridiskt diffusa förhållande som förelåg mellan vårdnadshavare och offentligt biträde för barnet. Självfallet borde dock föräldrarna kvarstå som parter i samhällsvårdsmålet, eftersom ju detta i hög grad avsåg deras intressen. I yttrandet föreslogs att bestäm- melserna om offentligt biträde i sammhällsvårdsmål ändrades på så sätt att vårdnadshavare och barn över 15 år berättigades att i mån av behov få sådant biträde. I de fåtaliga fallen av påtaglig intressemotsättning mellan vårdnadshavare och barn under 15 år borde, när barnets rättsskydd bedömdes inte kunna tillräckligt tillgodoses av barnavårdsnämnden och förvaltnings- domstolen, den senare äga förordna god man att på det allmännas bekostnad föra barnets talan i samhällsvårdsmålet. Också länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län framförde Synpunkter av denna art.
Advokatsamfundet ifrågasatte om inte en lagregel borde införas enligt vil- ken offentligt biträde på parts begäran regelmässigt förordnades då frihets- berövande skett eller kunde komma i fråga. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer framhöll att handläggande myndigheter som skulle bedöma om motstridiga sakuppgifter hade lämnats ofta ställdes inför en omöjlig uppgift. Enligt föreningens mening var det tillräckligt klarlagt att en lagändring fordras. Vid varje fall av frihetsberövande borde en ovillkorlig rätt till offentligt biträde föreligga. De 5. k. utlänningsärendena borde i princip alltid behandlas som ärenden rörande frihetsberövande.
1924 Beslut och uttalanden av JO
Efter inspektion av länsrätten i Stockholm tog justitieombudsmannen Wen- nergren 1974 upp frågan om möjligheterna att i samhällsvårdsärenden bevilja såväl föräldrarna som barnet eller enbart föräldrarna rättshjälp i form av offentligt biträde. Därvid inhämtades yttrande från DON som bl. a. anförde.
Offentligt biträde skall enligt 42; RHL utses för den som åtgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Detta innebär beträffande i 41 & punkt 4 angivna ärenden att offentligt biträde kan utses endast för barnet och inte för vårdnadshavaren, jfr DON:s beslut nr 16/73. Allmän rättshjälp kan å andra sidan i sådant fall inte komma i fråga för barnet. Detta gäller även om i det enskilda fallet förordnande av offentligt biträde inte sker på grund av att behov av sådant biträde inte anses föreligga. Om vårdnadshavaren i nu avsedda ärenden är i behov av bl- träde kan allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas denne,jfr DON:s beslut nr 74/73. Detta kan bli fallet om t.ex. delade meningar uppstår mellan vårdnads- havaren å ena sidan och det offentliga biträdet, som har att iaktta barnets bästa, å andra sidan (jfr prop. 19721132 5. 315).
När vårdnadshavaren i nu berörda ärenden beviljats allmän rättshjälp med biträ- desförordnande skall biträdet ta tillvara vårdnadshavarens rätt. Ett offentligt biträde skall som tidigare sagts iaktta barnets bästa. Om endast offentligt biträde förordnats i ärendet är sålunda vårdnadshavaren — även om barnets intressen många gånger sammanfaller med vårdnadshavarens — inte garanterad att hans intressen beaktas av det offentliga biträdet. Eftersom allmän rättshjälp för vårdnadshavaren och rätts- hjälp genom offentligt biträde för barnet i berörda ärenden fyller olika syften kan det inte sägas föreligga valfrihet mellan berörda rättshjälpsformer.
1 beslut som meddelades den 7 oktober 1974 (Dnr 1928/74) tog JO särskilt upp frågan om det är barnet och/eller föräldrarna som är att förstå som "den som åtgärden avser" enligt 42; RHL och fann efter att ha redovisat uttalanden av olika ledamöter av lagrådet samt departementschefen (se här- om prop. l972:l32 s. 310—311 och 315) att det låg närmast till hands att anse att med "den som åtgärden avser" i 42% RHL endast kan åsyftas barnet. JO anförde vidare.
Som anfördes från länsrättens sida vid min inspektion finns det risk för att ett ärende får en slagsida till förmån för barnavårdsintressena när dessa står emot för- äldrarnas intresse att få vårda sitt eget barn och offentligt biträde förordnas att tillvarata barnets intressen samtidigt som också beslutsinstansen — barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden respektive länsrätten och kammarrätten - kan vara inställd på att i första hand se till barnets skydd. Även om föräldrarna i ett sådant fall erhåller rättshjälp i form av allmän rättshjälp med biträdesförordnande, kan göras gällande att föräldrarna handikappas som parter ijämförelse med motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de samhällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. Enligt min mening hade det från flera synpunkter tett sig mest tillfredsställande och i linje med grundtanken för rättshjälp genom of- fentligt biträde om i ett fall där en verklig intressekonfrontation uppstår också för- äldrarna skulle kunna anses som "den som åtgärden avser" i 42,5 rättshjälpslagen och tillerkännas rättshjälp genom offentligt biträde. Det ärju i ett sådant fall i realiteten mot dem som ingripandet riktar sig. Med de motivuttalanden som finns till paragrafen och den praxis som utbildat sig på grundval härav synes en sådan tolkning och tillämpning dock nu inte möjlig. Endast genom en lagändring torde en ändring i rättsläget kunna nås som möjliggör den ifrågasatta ordningen. Jag anser mig dock för närvarande ej ha tillräckligt underlag för att göra framställning om en sådan lag- ändring men kommer att med uppmärksamhet följa hur den nuvarande ordningen fortsättningsvis utfaller i praktiken.
Efter inspektion av statens invandrarverk i maj 1974 uttalade justitie- ombudmannen Lundvik bl. a. följande (se JO:s ämbetsberättelse 1975/76 5. 495).
Möjligheterna till rättshjälp genom offentligt biträde har främst tillkommit för så-
dana mål eller ärenden där fråga kan uppkomma om tvångsåtgärder som starkt be- gränsar den enskildes rörelsefrihet eller som har avseende på den kroppsliga inte— griteten. Ett för utlänningen negativt beslut i ett avlägsnandeärende kan innebära ett ingrepp av djupgående slag. Med hänsyn härtill måste stora krav ställas på ut- redningens inriktning och tillförlitlighet. Sådana omständigheter som Språksvårigheter, bristande kunskap om gällande regler, utlänningens i vissa fall från hemlandet ned- ärvda respekt för polis och andra myndigheter medför att biträdesbehovet här ofta gör sig mer gällande än i andra typer av ärenden, i vilka offentligt biträde kan förordnas.
I propositionen 19722132 sade departementschefen att det var angeläget att en viss restriktivitet iakttogs vid bedömning av biträdesbehovet. Uttalandet grundade sig främst på de kostnadsaspekter som var knutna till reformen och på de bristande erfarenheterna för bedömningen av biträdesbehov i förvaltningsärenden. Det synes mig som om man inte bör stirra sig blind på departementschefens uttalande i denna del utan se det i förening med vad han i övrigt sade om förutsättningarna för för- ordnande av biträde. Lästa i sin helhet lägger departementschefens uttalanden i pro- positionen enligt min mening inte hinder i vägen mot en liberalisering av invand- rarverkets praxis så som den istora drag redovisades för mig vid inspektionen.
Jag vill också säga att det synes mig klan att ett offentligt biträde kan göra stor nytta redan i det inledande skedet av en utredning och att man därför inte bör vänta med förordnande till dess ärendet är klan för avgörande i sak. Jag konstaterar med tillfredsställelse att invandrarverket åtminstone numera synes dela denna åsikt.
19.3. Överväganden och förslag
Tillgången till offentligt biträde har förbehållits vissa i lagen särskilt angivna typer av ärenden, där det framstått som angeläget att öppna möjlighet till denna form av rättshjälp. Offentligt biträde kan sålunda erhållas huvud- sakligen på utlänningslagstiftningens område samt i ärenden inom men- talsjukvården, nykterhetsvården, barnavården och kriminalvården. En viss restriktivitet vid bedömningen av behovet av offentligt biträde har ansetts nödvändig. En allmän förutsättning för sådant förordnande skall vara att behov av biträde har kunnat konstateras vid en objektiv bedömning i det enskilda fallet. En rad olika omständigheter kommer härvid i betraktande, såsom förekomsten av frihetsberövande, den enskildes fysiska och psykiska tillstånd och den handläggande myndighetens uppfattning om biträdesbe- hovet. Eftersom ett offentligt biträdes insats ofta har störst betydelse på utredningsstadiet, har i lagen uttryckligen angetts att vid bedömningen av biträdesbehovet särskilt skall beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhål- Ianden i övrigt är oklara (42% andra punkten RHL).
Den restriktivitet beträffande användningen av rättshjälpsformen offentligt biträde som av kostnadsmässiga skäl har kommit till uttryck-i förarbetena (prop. l972zl32 s. 172 och 184) har slagit igenom också vid den praktiska tillämpningen av rättshjälpslagen. Det förefaller som om rättshjälpsformen offentligt biträde därigenom inte har kommit att helt motsvara den önskan om förstärkta rättsskyddsgarantier för den enskilde som låg bakom rätts- hjälpsreformen. Delade meningar har uttalats om hur en ändring skall kom- ma till stånd. Som framgår av vad som anförts under 19.2.2 har riksdagen uttalat sig för en minskad restriktivitet vid tillämpningen av gällande regler. Också DON var av den åsikten att redan nuvarande lagregler ger utrymme
för en mer flexibel behovsbedömning och att lagändring därför inte var behövlig. Åtskilliga av de remissinstanser som yttrade sig över DON:s PM ansåg däremot att en liberalisering kan uppnås bara genom att lagen ändras. Vad gäller utlänningsärendena har statens invandrarverk i en särskild skri- velse föreslagit att offentligt biträde alltid skall förordnas, om den enskilde begär det.
Utredningen vill för sin del instämma i de uttalanden som gjordes under remissbehandlingen av DON:s PM om att det inte är tillräckligt att enbart lita till att praxis så småningom ändras i liberaliserande riktning. Även om antalet förordnanden om offentligt biträde har ökat på senare tid och en viss liberalisering av praxis sålunda synes ha skett, anser utredningen att det behövs en lagändring beträffande förutsättningarna för offentligt biträde för att de önskemål som låg bakom rättshjälpsreformen skall bli helt till- godosedda.
När det gäller att ta ställning till hur nuvarande regler bör ändras för att nå detta syfte bör självfallet viss försiktighet iakttas. Som justitieutskottet uttalat i 1973 års betänkande är det uppenbart att en ordning som innebär att offentligt biträde skall förordnas i alla situationer så snart enskilda begär det inte kan komma i fråga. Ett sätt att markera en önskvärd förskjutning i praxis är att det särskilda prövningskriteriet i 425 andra punkten RHL utgår. Härmed klargörs att den omständigheten att utredningen i ett ärende är invecklad på grund av motstridiga sakuppgifter e. (1. skall ingå enbart som ett av flera led i den objektiva bedömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallet. Omständigheter av annat slag — t.ex. Språksvårigheter. den enskildes fysiska och psykiska tillstånd — bör kunna tillmätas lika stor betydelse. Som har framhållits under riksdagsbehandlingen av denna fråga bör också särskilt avseende fästas vid den enskildes egen inställning.
Det kan emellertid sättas i fråga om ett slopande av det särskilda pröv- ningskriteriet är tillräckligt för att tillgodose den enskildes rättsskyddsbehov. Som framgår av avsnitt 19.2 har det uttalats starka önskemål om en vidgad rätt till rättshjälp genom offentligt biträde i vissa utlänningsärenden. Det har också uttryckts önskemål om en ovillkorlig rätt till offentligt biträde i sådana fall där den som åtgärden avser är berövad friheten eller kan komma att bli det genom beslutet.
När det gäller ärenden om avlägsnande av utlänning har det ansetts att offentligt biträde i princip alltid bör förordnas, om utlänningen begär det. Frågan om offentligt biträde i utlänningsärenden har varit föremål för ut- länningslagkommitténs uppmärksamhet. Utlänningslagkommittén hari be- tänkandet SOU 1977:28 föreslagit att rätten till offentligt biträde i ut- länningsärenden görs generösare än nu. Huvudprincipen bör enligt kom- mittén vara att ingen — utom såvitt det gäller de avvisningar som utan längre frihetsberövande beslutas av polisen — skall kunna avlägsnas ur riket utan att han har erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Detta erbjudande bör i princip ges honom så snart man börjar sätta i fråga om han skall avlägsnas, oavsett om detta sker när utredning påbörjas hos polisen eller senare hos invandrarverket. Sker detta på ett tidigt stadium förbättras möj- ligheterna till en god och allsidig utredning och till en koncentrerad hand— läggning. Kommittén anser att utlänningar som söker uppehålls- och ar- betstillstånd och som begär offentligt biträde i allmänhet bör få sådant.
Undantag bör göras i de fall där det ganska snart står klart att ansökningen skall bifallas. Det kan enligt kommittén diskuteras om undantag bör göras också för det fall att utlänningen åberopar endast omständigheter som inte kan leda till att hans ansökning bifalls. Han åberopar t. ex. endast en allmän, opreciserad önskan att få arbeta i landet. Utlänningslagkommittén anser emellertid att även en sådan utlänning bör ha rätt till offentligt biträde. Han har ett behov av att bli upplyst om innehållet i svenska bestämmelser av någon som han litar på.
Utlänningslagkommittén behandlar inte uttryckligen frågan om vidgad rätt till offentligt biträde vid utvisning men har under hand meddelat rätts- hjälpsutredningen att kommittén väl kan tänka sig en sådan vidgning även såvitt rör utvisning. Denna avlägsnandeform är emellertid numera mycket sällsynt.
Rättshjälpsutredningen ansluter sig i princip till de nu redovisade över- vägandena från utlänningslagkommitténs sida. Även rättshjälpsutredningen anser således att fömtsättningarna för att få offentligt biträde i avlägsnan- defall och de övriga fall som avses i 41 & 6—12 samt 18 bör göras generösare. Detta syfte bör kunna uppnås genom att bestämmelsen ändras så att of- fentligt biträde i nu avsedda fall skall förordnas om det inte är obehövligt. Presumtionen skall alltså i dessa fall vara för att offentligt biträde förordnas. Utredningen anser inte att det finns anledning att undanta utvisning från den sålunda föreslagna vidgade rätten till offentligt biträde.
När det gäller rätten till offentligt biträde i sådana fall där ett administrativt frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan komma att ske genom beslutet anser utredningen att det finns anledning att erinra om justitie- utskottets uttalande i denna fråga i 1973 års betänkande. Utskottet framhöll där att förhållandena kan vara mycket skiftande. Det kan sålunda på t.ex. social- och kriminalvårdsområdena ofta vara fråga om mycket korta om- händertaganden eller tagande i förvar medan i t. ex. utskrivningsärenden eller vid prövning i högre instans den enskilde kan vara berövad friheten under hela förfarandet. Utskottet påpekade också att frihetsberövande på de områden där offentligt biträde kan förordnas som regel innebär mindre av isolering och begränsning i rörelsefriheten än t. ex. anhållande och häkt- ning.
Vad utskottet sålunda uttalat äger enligt utredningens uppfattning alltjämt giltighet. Utredningen är därför inte benägen att föreslå en obligatorisk rätt till offentligt biträde i nu avsedda fall. Utredningen anser dock att den omständigheten att frihetsberövande skett i det aktuella ärendet eller kan bli aktuellt bör tillmätas större betydelse vid bedömningen av om offentligt biträde skall förordnas, än som för närvarande sker. På grund härav anser utredningen att offentligt biträde även i nu avsedda fall skall förordnas, om det inte är obehövligt.
Utredningen vill i detta sammanhang upplysa om att utredningen vid samråd med socialutredningen inhämtat att denna utredning överväger att föreslå en obligatorisk bestämmelse om offentligt biträde när fråga är om omhändertagande för vård eller utredning av underårig. I samband med att socialutredningens kommande förslag övervägs vidare kan det därför bli aktuellt att på nytt ta upp frågan om förutsättningarna för att förordna offentligt biträde.
Frihetsberövande kan bli aktuellt i de fall som avses i punkterna 1—5 och 13—16 i 41 & RHL. Omhändertagande för samhällsvård enligt punkten 4 behöver visserligen inte innebära frihetsberövande men bör med hänsyn till att åtgärden ändå är av mycket ingripande art jämställas med frihets- berövande i nu angivet hänseende. Punkterna 6—12 och 18 avser ut- länningsärenden.
Förutom i de kategorier av ärenden som nu berörts kan offentligt biträde förordnas i ärende om kastrering (41 & p. 17). Även kastrering är en åtgärd av mycket ingripande art för den enskilde. Utredningen anser därför att samma bedömning bör göras i fråga om rätten till offentligt biträde i ärende om kastrering som i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden.
Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att offentligt biträde i samt- liga fall som avses i 41 ; RHL skall förordnas, om det ej är obehövligt. Med en sådan lösning bör man vinna inte bara en liberalisering av för- utsättningarna för offentligt biträde utan också en förenkling av de admi- nistrativa rutinerna. Till frågan om förfarandet vid förordnande av offentligt biträde i nu avsedda fall återkommer utredningen i nästa kapitel. Utred- ningens ordförande har avvikande mening i fråga om hur förutsättningarna för att förordna offentligt biträde bör utformas (se kap. 25). Ytterligare ett problem som har samband med förutsättningarna för för- ordnande av offentligt biträde är det som togs upp av justitieombudsmannen Wennergren i det beslut som refererats under 1924, nämligen frågan om samhälleligt bistånd i ärenden om samhällsvård. Även ordförandena i länsrätten i Stockholm samt länsstyrelsen i Malmöhus län och rättshjälps- nämnden i Umeå var inne på denna fråga i remissyttranden över DON:s PM (se under 19.232).
Det kan med fog ifrågasättas om i vissa samhällsvårdsärenden inte också föräldrarna bör tillerkännas rätt till rättshjälp genom offentligt biträde. Även om föräldrarna i sådana fall kan få allmän rättshjälp med biträdesförordnande kan det göras gällande att föräldrarna får en sämre behandling än motparten i ärendet, som formellt utgörs av det egna barnet men reellt av de sam- hällsintressen som knyter sig till uppgiften att skydda barnet. I sådana fall där barnavårdsintressena står emot föräldrarnas intresse att få vårda sitt barn synes föräldrarna i lika hög grad som barnet beröras av åtgärden. I realiteten är det ju mot dem som ingripandet riktar sig i dessa fall. Som Wennergren anförde går det med hänsyn till de motivuttalanden som finns till paragrafen och den praxis som har utbildat sig på grundval härav inte att tolka uttrycket "den som åtgärden avser" i 42; RHL på sådant sätt att även föräldrarna till ett barn vars omhändertagande för samhällsvård äri fråga inbegrips. För att en ändring i rättsläget skall kunna åstadkommas torde alltså krävas en lagändring. Utredningen föreslår därför i fråga om samhällsvårdsärendena att inte bara den som avses med åtgärden utan även vårdnadshavare tillerkänns rätt till offentligt biträde.
20. Förfarandet vid förordnande av offentligt biträde m. m.
20.1. Nuvarande ordning
Offentligt biträde förordnas enligt 43 & RHL av rättshjälpsnämnd oberoende av hos vilken myndighet det aktuella ärendet är anhängigt. Ärendet skall i princip tas upp av den nämnd inom vilkens verksamhetsområde den som åtgärden avser är bosatt.
Fråga om förordnande av offentligt biträde kan väckas antingen genom ansökan av den som åtgärden avser eller genom anmälan av den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Några formföreskrifter för ansökan eller anmälan är inte uppställda. I brådskande fall kan ärendet anhängiggöras genom telefonsamtal eller genom telegram.
Enligt särskild föreskrift i 25% RHK skall rättshjälpsnämnden inhämta yttrande över ansökan om förordnande av offentligt biträde av den myn- dighet som handlägger målet eller ärendet. Det åligger den handläggande myndigheten att självmant beakta behovet av offentligt biträde och så snart anledning föreligger anmäla behovet till rättshjälpsnämnden.
Har den som åtgärden avser själv föreslagit lämplig person till offentligt biträde skall denne enligt 44 &" RHL i princip förordnas. Ett villkor är emel- lertid att den föreslagnes anlitande inte medför avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Något krav på särskild juridisk utbildning hos biträdet gäller inte. Advokat eller biträdande jurist på ad- vokatbyrå har formellt inte något företräde.
Ersättning till offentligt biträde fastställs av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Den enskilde kan inte i något fall åläggas att återgälda kostnad för biträdet eller för utredning. Beträffande ersättningen gäller sam- ma regler som i fråga om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp.
Offentligt biträde skall ge in sin kostnadsräkning till den myndighet som handlägger målet eller ärendet och denna myndighet skall med eget yttrande översända räkningen till rättshjälpsnämnden. Föreskrift härom finns i 28 & RHK.
Rättshjälp genom offentligt biträde kan enligt 45% RHL innefatta även införskaffande av utredning. Har rättshjälpsnämnden förordnat offentligt biträde, är den rättssökande utan ytterligare prövning från nämndens sida berättigad att i den mån som det behövs få utredning som avses i 455 utförd. Undantagsvis kan rättshjälpen innefatta rätt att enbart få utredning utförd.
Från förarbetena till bestämmelserna om förfarandet vid förordnande av
offentligt biträde kan följande antecknas.
Utredningen om rättshjälp ifo'tva/mingsärenden föreslog i SOU 1971 :76 bl. a. att fråga om förordnande av offentligt biträde skulle prövas av den myndighet eller domstol som hade att besluta i det bakomliggande ärendet. Detta skulle gälla inte bara i sådana fall där framställning om sådant biträde gjorts hos myndigheten eller domstolen utan också om det i övrigt fanns anledning att överväga frågan. Utredningen diskuterade också frågan om offentligt biträde borde kunna förordnas för ärendes prövning i bl. a. barnavårdsnämnd men fann att detta inte borde kunna ske. I det sammanhanget anförde utredningen att det skulle föreligga stor risk för att praxis beträffande för- ordnande av offentligt biträde skulle bli mycket skiftande, om beslutan- derätten i detta ämne lades på barnavårdsnämnderna. Av praktiska skäl bedömdes det vara olämpligt att överlämna åt högre myndighet, exempelvis länsrätten, att avgöra huruvida offentligt biträde skulle förordnas under på- gående handläggning hos barnavårdsnämnd.
Under remissbehandlingen tillstyrktes i allmänhet utredningens förslag att offentligt biträde skulle utses av den myndighet som handlade och beslutade i ärendet om ingripande mot den enskilde. Ett par remissinstanser ansåg dock att rättshjälpsnämnden skulle förordna offentligt biträde. Frågan om vilken myndighet som borde förordna offentligt biträde i barnavårdsnämnd togs upp av några remissinstanser. Därvid ansåg en myndighet att förord- nande borde meddelas av länsrätten medan en annan myndighet förordade rättshjälpsnämnden.
[ prop. 1972-132 föreslogs att offentligt biträde skulle förordnas av rätts- hjälpsnämnd efter ansökan av den som åtgärden avsåg eller efter anmälan av den myndighet som handlade det mål eller ärende vari frågan om bi- trädesförordnande hade uppkommit. Departementschefen fäste avgörande betydelse vid de fördelar i form av enhetlig rättstillämpning och möjlighet till kontroll och bevakning som kunde vinnas om rättshjälpsnämnd fick behörighet att förordna offentligt biträde. Dock framhölls att rättshjälps- nämnden i sådana fall där det var aktuellt att förordna offentligt biträde utan att den enskilde begärt biträdeshjälp borde fästa stort avseende vid den handläggande förvaltningsmyndighetens eller förvaltningsdomstolens uppfattning i biträdesfrågan.
I motionerna 1972:1914 och 1915 yrkades — förutom att det skulle föreligga en ovillkorlig rätt till offentligt biträde — även att den myndighet som hand- lade det ärende vari fråga om biträdesförordnande uppkommit i viss ut- sträckning skulle få behörighet att själv förordna biträde. De fall som åsyf- tades var de där parten var berövad friheten eller kunde komma att bli det genom beslut i ärendet. I dessa fall ansågs det särskilt angeläget att undvika onödig omgång och tidsutdräkt.
Justitieutskottet (JuU 197311) anslöt sig till departementschefens åsikt att det kunde medföra risk för en skiftande praxis och svårigheter att kontrollera kostnadsutvecklingen, om frågan om offentligt biträde kom att prövas av en stor mängd förvaltningsmyndigheter. Den olägenhet som låg däri att underlaget för behovsprövningen inte fanns omedelbart tillgängligt hos rätts- hjälpsnämnden borde enligt utskottets mening kunna övervinnas genom praktiska rutiner, t.ex. genom att kortfattat yttrande — i brådskande si- tuationer per telefon — inhämtades från den handläggande myndigheten.
I det statistiska material som utredningen låtit inhämta ingår även en undersökning av hur ärendena om offentligt biträde fördelar sig efter sättet för anhängiggörande (se bilaga 3, tabell 3). Undersökningen visar att 72,8 % anhängiggjordes genom ansökan av den enskilde och 27,2 % genom anmälan av myndighet.
Undersökningen visar också att avvikelse från myndighets yttrande enligt 25 & RHK är ytterst sällsynt. Rättshjälpsnämndernas beslut avvek sålunda i endast 1,3 % av fallen från det yttrande över anmälan eller ansökan som myndighet avgivit (se bilaga 3, tabell 5).
Liksom i ansökningsfasen förekommer det ytterst sparsamt att rättshjälps- nämnderna avviker från myndighets yttrande över kostnadsräkning när bi- trädesersättning fastställs. Sådan avvikelse förekom enligt undersökningen i bara 1,4 % av fallen (se bilaga 3, tabell 8).
20.2. Vissa reformförslag
Frågan om ändrade regler rörande förfarandet vid förordnande av offentligt biträde behandlades i motion 1974:386. Enligt motionärerna hade det fö- rekommit fall där rättshjälpsnämnd inte ansett sig kunna inhämta erfor- derliga upplysningar från den handläggande myndigheten per telefon. I stäl- let hade skriftväxling företagits med resultat att förordnandet kunnat dröja åtskilliga dagar.
Justitieutskottet erinrade i betänkande JuU 1974:18 om sitt uttalande från 1973 om att olägenheter av nu berörd art borde kunna övervinnas genom praktiska rutiner. Uttalandet ägde enligt utskottets mening giltighet såväl vid vederbörande förvaltningsmyndighet som vid rättshjälpsnämnderna.
I DON:s PM uttalas bl. a. följande om förfarandet vid förordnande av offentligt biträde.
Enligt motiven skall vidare vid behovsprövningen stort avseende fästas vid den handläggande myndighetens uppfattning i biträdesfrågan. När det gäller förvaltnings- domstolarna uttalas att det i praktiken knappast finns anledning att frångå dessa myndigheters bedömning. DON:s undersökningar visar att rättshjälpsnämndens be- slut avviker från den handläggande myndighetens uppfattning i biträdesfrågan i endast 6 % av fallen. Eftersom nämnderna gör sin prövning på ett förhållandevis begränsat material, är det enligt DON:s mening närmast ofrånkomligt att nämnderna följer handläggande myndigheters bedömning av biträdesbehovet. Den handläggande myn— dighetens tolkning och tillämpning av reglerna för behovsprövning blir därför av stor betydelse. Av väsentlig betydelse är också i vilken omfattning de handläggande myndigheterna anmäler till rättshjälpsnämnd att behov av offentligt biträde föreligger. Enligt DON:s mening torde det dessutom påverka tillämpningen i vilket skede av handläggningen som den handläggande myndigheten tar ställning till om behov av offentligt biträde föreligger.
Under remissbehandlingen av promemorian togs frågan om förfarandet vid förordnande av offentligt biträde upp av rättshjälpsnämnden i Jönköping. Enligt nämnden borde det övervägas om inte hela förfarandet med ansökning och fastställande av ersättning borde läggas på handläggande myndighet sedan praxis stabiliserats. Det var ofta fråga om brådskande avgöranden och rättshjälpsnämnderna hade inte bättre förutsättningar att pröva behovet eller kostnadsräkningen än myndigheten.
' Se SOU 1977:28, s. 94.
20.3. Överväganden och förslag
Som framgår av föregående avsnitt har vid olika tillfällen framförts den åsikten att förordnande av offentligt biträde borde ligga på den myndighet som handlägger det ifrågavarande målet eller ärendet. Det är särskilt i sådana fall där frihetsberövande är aktuellt och i vissa utlänningsärenden som nu- varande ordning har ansetts medföra onödig omgång och tidsutdräkt.
Utredningen har i avsnitt 19.3 föreslagit att offentligt biträde skall för— ordnas om det inte är obehövligt. Enligt utlänningslagkommittén, som rätts- hjälpsutredningen samrått med i fråga om utlänningsärenden, torde hand- läggningen av rättshjälpsärendena med en sådan regel gå snabbare därigenom att antalet avslag minskar. Men även i övrigt tar rättshjälpsfrågans hand- läggning alltför lång tid i sådana ärenden. Utlänningslagkommittén anser att den nuvarande ordningen med ansökan hos rättshjälpsnämnd, remiss till invandrarverket och därefter beslut av nämnden är onödigt byråkratisk och tidskrävande. Långt bättre vore enligt kommittén, om den myndighet som handlägger ärendet — invandrarverket eller regeringen — själv fick besluta i frågan. Betänkligheterna mot en sådan ordning blir knappast några om reglerna — som Utlänningslagkommittén föreslårl — utformas som en auto- matisk rätt för utlänningen till biträde.
Samråd i denna fråga har också ägt rum med socialutredningen. Enligt vad som inhämtats vid detta samråd kommer socialutredningen att föreslå att offentligt biträde alltid skall förordnas i ärenden om omhändertagande för utredning eller för vård av underårig. Förordnandet avses ske genom länsrätten.
Rättshjälpsutredningen kan inte helt ansluta sig till utlänningslagkommit- téns och socialutredningens åsikter i fråga om vem som skall förordna of- fentligt biträde. Visserligen innebär rättshjälpsutredningens förslag i avsnitt 193 att presumtionen för offentligt biträde blir mycket stark. Rätten till sådant biträde blir emellertid inte helt obligatorisk utan visst utrymme för att avslå ansökningar kommer att kvarstå även med utredningens förslag. För en person som t. ex. berörs av en så ingripande åtgärd som frihets- berövande eller avlägsnande från riket — om han är utlänning — torde det vara svårt att inte betrakta den myndighet som beslutar om den aktuella åtgärden som sin motpart i ärendet. Om denna myndighet också skall kunna avslå en begäran från honom att få offentligt biträde som hjälp mot myn- digheten, torde det föreligga stor risk för att han betraktar sig som helt utlämnad åt myndighetens godtycke. Utredningen anser därför att främst principiella skäl talar för att beslutanderätten i fråga om offentligt biträde skall ligga hos ett i förhållande till myndigheten fristående organ. Rätts- hjälpsnämnden bör alltså även i fortsättningen förordna offentligt biträde. Som har framgått ovan torde önskemålet om en snabbare och mindre by- råkratisk handläggning till stor del uppnås genom att utrymmet för att avslå begäran om offentligt biträde blir betydligt mera begränsat än f. n. Nuvarande skyldighet för den handläggande myndigheten att avge yttrande till rätts- hjälpsnämnden börenligtutredningensuppfattninggällabaraidefalldärrätts- hjälpsnämnden överväger att avslå ansökan. Sådant avslag bör alltså inte få ske utan att den handläggande myndigheten yttrat sig i frågan om behovet av of- fentligt biträde.
Utredningen anser dock att undantag från vad som nu sagts bör gälla i fråga om sådana fall där regeringen handlägger ärendet. I dessa fall bör regeringen också få besluta om offentligt biträde.
Utredningens ordförande anser i reservation (kap. 25) att den handläg- gande myndigheten bör få förordna offentligt biträde utom då ärendet hand- läggs av polismyndighet eller social centralnämnd. Experten Reuterwall har intagit samma ståndpunkt. Äger handläggningen rum vid en social cen- tralnämnd bör det enligt ordföranden och experten Reuterwall ankomma på länsrätt att förordna offentligt biträde. Handläggs ärendet hos polismyn- dighet, vilket kan ske bara vid avvisning i visst fall enligt utlänningslagen, bör invandrarverket förordna offentligt biträde.
I fråga om vilken myndighet som skall fastställa ersättningen till det offentliga biträdet bör enligt utredningens mening gälla samma regler som vid allmän rättshjälp. I detta hänseende kan alltså hänvisas till avsnitt 16.3.1. Även regeringen bör emellertid få besluta om ersättning till offentligt biträde i nu avsedda fall. Att ordföranden och experten Reuterwall är skiljaktiga framgår av kapitel 25 och 26.1.
X Organisationsfrågor och kostnads- beräkningar
21. Organisationsfrågor
21 .1 Rättshjälpsnämnderna
21.1,1 Rättshjälpsnämndernas nuvarande administration, ärende- utveckling m. rn.
Rättshjälpsnämnder finns — liksom hovrätter — i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Rättshjälpsnämndernas kanslier ingår som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna.
Rättshjälpsnämnd består enligt 45 RHL av ordförande, som skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt fyra andra ledamöter. Av dessa skall två vara advokater som är verksamma inom nämndens verksamhetsområde. En advokat skall vara anställd på allmän advokatbyrå och en enskilt verksam. De två övriga ledamöterna skall vara svenska medborgare, myndiga och bosatta inom nämndens verksamhetsområde. För ledamot skall finnas en eller flera ersättare.
Rättshjälpsnämnd är beslutför med ordföranden och minst två andra le- damöter, av vilka en inte är advokat. Vid avgörande av ärende som är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt, skall dock samtliga ledamöter deltaga (455 RHL).
Enligt vad som inhämtats från rättshjälpsnämnderna tillämpas följande sammanträdesordning.
Stockholm två dagar i veckan Jönköping en dag varannan vecka Malmö en dag i veckan samt ytterligare en dag var tredje vecka Göteborg en dag i veckan Sundsvall en dag varannan vecka Umeå en dag varannan vecka
Vid rättshjälpsnämndernas kanslier tjänstgör handläggare och biträden. En av handläggarna vid varje rättshjälpsnämnd är chef för nämndens kansli. Biträdespersonalen har i princip, med undantag för kanslierna i Sundsvall och Umeå, indelats i två kategorier, registerbiträden och granskningsbiträ- den. Registerbiträdena registrerar inkommande ärenden, lottar ärenden på handläggare, ombesörjer in- och utbetalning samt sköter avregistrering av ärenden. Granskningsbiträdena biståri första hand handläggarna med hand- läggningen av ärendena.
Persona/resurserna var enligt det för budgetåret 1976/ 77 gällande regle- ringsbrevet fördelade på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.
Handläggare Biträden + exp.- vaktpersonal Stockholm 9 23 Jönköping 2 9 Malmö 4 12 Göteborg 4 12 Sundsvall | 4 Umeå 1 3 Totalt 21 63
Verksamheten vid rättshjälpsnämnderna är till innehåll och omfattning nästan helt och hållet styrd av gällande bestämmelser på rättshjälpsområdet och av ärendetillströmningen. Under budgetåren 1974/75 och 1975/76 var antalet ärenden hos de olika rättshjälpsnämnderna följande.
1974/ 75 Antal Stockholm 30 428 Jönköping 11 369 Malmö 13 61 1 Göteborg 16 114 Sundsvall 5 596 Umeå 4 418 Totalt 81 536
%
37 14 17 20 7 5
100
1975/76 Antal
29321 9690 12190 14 786 4865 3901
74 753
n,
39 13 16 20
7 5
100
Enligt hovrätternas bedömning kommer antalet ärenden hos de olika rätts- hjälpsnämnderna under budgetåren 1976/77 och 1977/78 att vara följande.
1976/77 1977/78 Antal % Antal % Stockholm 30 000 39 30 000 39 Jönköping 10 200 13 10 200 13 Malmö 13 400 17 13 500 17 Göteborg 14 180 18 14 200 18 Sundsvall 5 150 7 5 150 7 Umeå 4 550 6 4 550 6 Totalt 77 480 100 77 600 100
Som framgår av avsnitt 3.2.2 har utredningen under sommaren 1976 lå- tit utföra en statistisk undersökning av 6 119 ärenden om allmän rättshjälp som anhängiggjorts vid de olika rättshjälpsnämnderna under januari 1975 och slutförts senast ijuli 1976. Underjanuari 1975 inkom sammanlagt 7 542
ärenden. Undersökningen omfattade alltså 81 % av samtliga ärenden som inkom under den angivna perioden.
Ärendena om allmän rättshjälp fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.
Antal %
Stockholm 2 147 35,0 Jönköping 940 15,4 Malmö 1 065 17,4 Göteborg 1 241 20,2 Sundsvall 404 6,6 Umeå 322 5,3
Totalt 6 119 99,9
Utredningen har också låtit utföra en undersökning av totalt 1 360 ärenden om offentligt biträde som anhängiggjorts under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. Under hela är 1975 inkom 1 809 ärenden om offentligt biträde och undersökningen omfattade alltså 75 % av dessa.
Ärendena om offentligt biträde fördelade sig på följande sätt mellan de olika rättshjälpsnämnderna.
Antal %
Stockholm 887 65,2 Jönköping 113 8.3 Malmö 169 12.1 Göteborg 122 9.0 Sundsvall 42 3.0 Umeå 31 2.2
Totalt 1 360 99,8
1 de 6119 ärendena om allmän rättshjälp bifölls ansökan i 5695 fall (93,1 %) och avslogs i 231 fall (3,8 %). Ansökan avskrevs i 189 fall. De prövade ansökningarna fördelade sig på följande sätt med avseende på sa- ken.l
Saken Antal % Äktenskapsskillnad 3 184 53,7 & 68 7 Ovrig familjerätt 888 15,0 ' Bodelning 336 5,7 Fordran, krav 327 5,5 Tvist p. g. a. köp av fast egendom m. m. 203 3,4 Arvsrätt, testamente och äktenskapsförord 266 4,5 31 3 Skadestånd — 288 4,9 ” Tvist rörande hyresförhållande. arrende m. m. 96 1,6 Förvaltningsrättsliga ärenden 202 3,4 Övrigt 136 2,3
Totalt 5 926 100,0
'Uppgift saknas om 4 ärenden.
De avslutade ärenden där allmän rättshjälp beviljats fördelade sig på föl- jande sätt med avseende på var ärendet handlagts.
Allmän domstol 69,4 Förvaltningsmyndighet och/eller förvalt- ningsdomstol 2,8 Utomprocessuellt 27,8 1000
Undersökningen visar också att rättshjälpsnämnden som sådan beslutade i 264 av 5 926 ärenden dvs. i 4,5 % av ärendena. I 182 fall (3,1 %) avsåg beslutet ansökan om allmän rättshjälp, i 79 fall (1,3 %) biträdesersättning och i 3 fall (0,5 %) både ansökan och biträdesersättning.
Enligt Sä tredje stycket RHL får tjänsteman vid rättshjälpsnämnden i den utsträckning regeringen bestämmer på nämndens vägnar slutlig pröva rättshjälpsärende. Regeringen har i Så instruktionen (1973:250) för rätts- hjälpsnämnderna meddelat närmare föreskrifter om sådan delegation. Med stöd härav har rättshjälspnämnderna meddelat särskilda beslut om dele- gation av beslutanderätten inom rättshjälpsnämnden. Delegation anses kun- na ske beträffande alla ärenden som inte är av större vikt eller av principiell betydelse. Undantag gäller dock uttryckligen för beslut i vissa frågor. Dele- gationsbestämmelserna skiljer sig något vid de olika nämnderna. Gemen- samt för alla nämnder utom Umeå-nämnden är att handläggare inte får fastställa ersättning eller besluta om förskott då yrkat belopp överstiger 5 000 kr. Vidare gäller bl. a. att handläggare vid rättshjälpsnämnd inte får avgöra frågor om rättshjälp åt dödsbo, i utländska angelägenheter med vissa undan- tag eller åt utländsk medborgare som inte är bosatt här. Hos flera nämnder får handläggare intejäm ka kostnadsbidraget på grund av att den rättssökande eller ställföreträdare för honom förfarit vårdslöst eller försumligt och inte förordna att rättshjälpen skall upphöra. Även i fråga om biträdesbyte krävs i regel beslut av rättshjälpsnämnden som sådan. Handläggare får inte heller förordna biträde som inte är advokat, om inte biträdet tidigare godkänts av rättshjälpsnämnden ijämförbar angelägenhet. Har handläggare meddelat beslut om avslag på ansökan eller framställning skall beslutet anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
21 .1.2 Överväganden och förslag
Rättshjälpsnämnden fattar i dag de grundläggande besluten enligt RHL. Nämnden prövar ansökan om allmän rättshjälp, förordnar biträde vid allmän rättshjälp och fastställer i vissa fall ersättning till sådant biträde och till skiftesman. Nämnden prövar också frågor om substitution av biträde, byte av biträde och entledigande i annat fall av biträde samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp. Har biträde inte förordnats har rättshjälpsnämnden att besluta om utredning i vissa fall samt bestämma ersättning till den som medverkat vid utredningen. Vidare handhar nämnden de frågor som sammanhänger med kostnadsbidragssystemet. Häri ingår att fastställa slut- ligt kostnadsbidrag och göra avräkning med den rättssökande och hans bi-
träde. Utbetalning av ersättning som skall utgå av allmänna medel ombesörjs av rättshjälpsnämnden som också svarar för att beslut om motparts er- sättningsskyldighet för rättshjälpskostnader verkställs. Det åligger slutligen rättshjälpsnämnden att förordna offentligt biträde i ärenden om admini- strativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m. samt bestäm- ma ersättning till biträdet.
Utredningens förslag i det föregående får om de genomförs stor betydelse för både ärendemängden och ärendestrukturen hos rättshjälpsnämnderna. 1 avsnitt 9 5. 3 har sålunda föreslagits att rättshjälpsnämnden inte alls skall behöva kopplas m på handläggningen av rättshjälpsfrågan | familjerättsmål. Denna typ av rättshjälpsärenden utgörsom framgår av föregående avsnitt 68, 7 % av samtliga rättshjälpsärenden. Om antalet rättshjälpsärenden årligen upp- går till ca 72 0001 skulle alltså rättshjälpsnämnderna befrias från ca 49 500 ärenden i ansökningsfas. Till detta antal skall läggas de fall där rättshjälpen avser ärenden enligt 21 kap. FB. Någon siffra kan här dock inte anges.
Det bör framhållas att nu angivna ärenden mestadels är av enkel be- skaffenhet och inte särskilt betungande för personalen på rättshjälpsnämn- dernas kanslier. Att de blir föremål för prövning av rättshjälpsnämnden i dess helhet torde nästan aldrig förekomma.
Utredningen har i avsnitt 9.5.4.2 föreslagit att advokat skall få bevilja allmän rättshjälp även i en del andra ärenden än familjerättsärenden. I dessa fall skulle dock gälla att advokaten får arbeta på ärendet sex timmar utan att rättshjälpsnämnd eller — i vissa fall — domstol behöver kopplas in på prövningen av rättshjälpsfrågan. Sex timmar skulle med nu gällande tim- kostnadsnorm motsvara ett arvode på 1 290 kr.
Iden undersökning av slutreglerade ärenden som redovisas i avsnitt 9.5.4.2 antogs att kostnaden uppgår till högst 1 100 kr., vilket motsvarar ca fem timmars arbete i omkring 6 350 ärenden per år och till högst 2 100 kr. (ca tio timmars arbete) i omkring 9000 ärenden per år. Någon beräkning av hur många ärenden som skulle rymmas inom en tidsgräns av sex timmar har inte gjorts. Utredningen uppskattar emellertid antalet rättshjälpsansök- ningar som rättshjälpsnämnderna till följd av förslaget 1 9.542 skulle befrias från att pröva till 7000.
Av dessa 7 000 ärenden torde enligt undersökningen omkring 1 100 ären- den kunna rymmas inom ramen för förlängd rådgivning och rättshjälps- nämnderna sålunda befrias från varje befattning med ärendet.
Om man utgår från att antalet rättshjälpsärenden är 72 000 skulle alltså genom utredningens förslag antalet ansökningar om allmän rättshjälp vid rättshjälpsnämnderna minska med sammanlagt 56500 (49500 + 7000).
En viss ökning av antalet rättshjälpsärenden hos rättshjälpsnämnderna kan dock bli följden av utredningens förslag i 11 kap. om massärenden, i 12 kap. om näringsidkare och i 13 kap. om bodelning. Utredningen har vidare rekommenderat en mera liberal praxis i fråga om allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. Storleken av denna ökning torde kunna anges endast uppskattningsvis Utredningen beräknar ökningen till 5000 ärenden. Även när det gäller rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberö- vanden och vissa utlänningsärenden m. m. torde utredningens förslag kom- ma att medföra en ökning av antalet ärenden hos rättshjälpsnämnderna. En fördubbling av nuvarande antal om ca 3 000 torde inte vara orealistisk.
1 Antalet ärenden upp- gick under budgetåret 1975/76 till 74 753. Un- der år 1976 var antalet ärenden 72 000.
En sammanfattning av vad som hittills har anförts ger vid handen att antalet ansökningar om rättshjälp som även fortsättningsvis skall prövas av rättshjälpsnämnd kan uppskattas till 72000 + 5000 + 3000 — 56 500 = 23 500.
Till detta antal skall dock läggas de fall där advokat inte vill bevilja allmän rättshjälp trots att han i och för sig är berättigad till det och de fall där den rättssökande har anlitat annan än advokat. Antalet sådana fall är ytterst svårt att uppskatta. Möjligen kan det i ett inledningsskede råda viss osäkerhet bland advokaterna, om allmän rättshjälp skall utgå, vilket kan leda till ett ökat antal ärenden hos rättshjälpsnämnd. Utredningen uppskattar antalet till 2 000.
För rättshjälpsnämnds prövning skulle då återstå ca 25 500 ärenden. Detta tal bör emellertid som strax skall framgå reduceras något. Rättshjälpsnämnd skulle få att besluta i de fall som räknas upp i 9541 (dödsbo, närings- idkarärenden, utlandsärenden, bodelningar m. fl.), i sådana fall där advokat inte vill bevilja den rättssökande allmän rättshjälp och i sådana fall där den rättssökande anlitat annan än advokat.
Vidare skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om fortsatt rättshjälp i sådana fall som anges i 9.5.4.2. Som anmärktes där torde denna prövning emellertid i ej ringa omfattning komma att ske hos domstol, eftersom ärendet kan vara föremål för handläggning vid domstol när rättshjälpsfrågan skall prövas. Slutligen skulle rättshjälpsnämnd få pröva frågan om förordnande av offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m. m.
Att beräkna antalet fall där den mellankontroll som avses 1 9542 skall ske hos domstol är svårt. Enligt föregående avsnitt handlades 69,4 % av rättshjälpsärendena hos allmän domstol. Ett mycket stort antal av de ärenden som handlades vid allmän domstol utgörs emellertid av familjerättsmål var- för de nyss nämnda procenttalen inte ger någon egentlig ledning. Utred- ningen räknar med ett antal av 2 500. Detta får betraktas som en grov uppskattning.
För rättshjälpsnämnd skulle alltså återstå 23 000 ärenden i ansökningsfas samt för mellankontroll.
Även när det gäller rättshjälpsnämnds befattning i övrigt med rättshjälps- frågor innebär utredningens förslag en ganska avsevärd minskning av ar- betsbördan. Prövningen av frågor om substitution av biträde — i den mån sådana ärenden över huvud taget kommer att finnas kvar — byte av biträde och entledigande i annat fall av biträde föreslås sålunda få ske hos domstolar, hyresnämnder, arrendenämnder samt överexekutor i sådana fall där ärendet handläggs hos sådan myndighet när frågan om åtgärden uppkommer. Samma myndigheter föreslås få pröva frågor om utredning och ersättningsfrågor samt frågor om upphörande av allmän rättshjälp i sådana ärenden som hand- läggs vid myndigheten.
En avsevärd minskning av arbetsbördan hos rättshjälpsnämnd torde bli följden av utredningens förslag i 17 kap. om förenkling av slutreglerings- förfarandet och ordningen för fördelning av motparts ersättningsskyldighet. Enligt förslaget befrias rättshjälpsnämnderna från att pröva rättshjälpsav- giften och göra avräkning med offentligt biträde i samtliga de fall där er- sättningsfrågor skall prövas av domstol, hyresnämnd, arrendenämnd och
överexekutor. Själva slutregleringsförfarandet kommer dessutom enligt ut- redningens förslag att minskas ned till att bli ett led i det förfarande var- igenom ersättningen enligt RHL prövas.
För prövning av rättshjälpsnämnd återstår alla frågor som kan uppkomma i rättshjälpsärenden som ej handläggs vid någon myndighet över huvud ta- get eller som handläggs vid annan myndighet än domstol, hyresnämnd, ar— rendenämnd samt överexekutor. De rent utomprocessuella ärendena utgör enligt föregående avsnitt 27,8 % av rättshjälpsärendena. Detta motsvarar vid en årlig ärendevolym av 72000 ca 20000 ärenden. Inom denna ram har man enligt utredningens uppfattning att hålla sig när det gäller att beräkna det antal fall där rättshjälpsnämnd kan komma att få pröva frågor av det slag som nu avses.
Som framgår av föregående avsnitt sysselsätts inom rättshjälpsorganisa- tionen 21 handläggare och 59 biträden. Därtill kommer 4 expeditionsvakter. Utredningens förslag innebär inte bara att ärendemängden hos rättshjälps- nämnderna minskas avsevärt utan också att ärendestrukturen förändras. Ett mycket stort antal enkla ärenden försvinner sålunda från rättshjälps— nämnderna och vidare befrias nämnderna från en mycket stor del av den pappershantering som nu belastar dem. Kvar står ärenden av kvalificerad art som kräver mera ingående bedömningar. Detta bör föra med sig en annan fördelning mellan handläggare och biträdespersonal. F. n. är relationen mellan handläggare och biträden 113. Utredningen räknar med att relationen i fortsättningen bör vara mellan l:l,5 och 112.
När det gäller att bestämma antalet handläggare har man enligt vad ut- redningen ovan har kommit fram till att utgå ifrån en ärendemängd av 23 000 ärenden per år. Om man med hänsyn till helger, sedvanlig semester och normal sjukfrånvaro räknar med en arbetstid av 205 dagar per år skulle detta motsvara 112 ärenden per dag. Enligt utredningens mening bör en handläggare kunna klara av åtminstone 8 ärenden per dag i genomsnitt eller omkring 1 700 ärenden per år. Med det nu förda resonemanget skulle det behövas 13—15 handläggare och omkring 24 biträden för att klara av rättshjälpsärendena. Utredningen anser att man vid beräkningen av rätts- hjälpsorganisationens storlek bör räkna med att det behövs 14 handläggare och 24 biträden. Relationen mellan handläggare och biträden skulle därmed bli l:l,7.
Hur skall då denna personal fördelas på olika rättshjälpsnämnder? Innan utredningen går närmare in på detta spörsmål finns det anledning att söka göra sig en föreställning om hur den ärendemängd om ca 23 000 ärenden som utredningen räknar med för rättshjälpsnämndernas del skulle kunna tänkas fördelad på de nuvarande sex rättshjälpsnämnderna. Som framgår av föregående avsnitt var fördelningen av ärenden mellan nämnderna något olika i fråga om allmän rättshjälp och offentligt biträde enligt 41 & RHL. Om man utgår ifrån att 17000 ärenden avser allmän rättshjälp och 6000 offentligt biträde enligt 41 ;" RHL blir fördelningen följande.
Allmän rättshjälp Offentligt biträde Samtliga
% av Summa % av Summa 17 000 6 000 Stockholm 35,0 5 950 65,2 3 912 9 864 Jönköping 15,4 2 618 8,3 498 3 116 Malmö 17,4 2 958 12,1 726 3 684 Göteborg 20,2 3 434 9,0 540 3 974 Sundsvall 6,6 1 122 3,0 180 1 302 Umeå 5,3 901 2,2 132 1 033
Summa 99,9 16 983 99,8 5 988 22 971
Om en handläggare beräknas klara av 1 700 ärenden om året skulle alltså Stockholm behöva 5,8 handläggare, Jönköping 1,8 handläggare, Malmö 2,2 handläggare, Göteborg 2,3 handläggare, Sundsvall 0,8 handläggare och Umeå 0,6 handläggare.
Rättshjälpsnämnder som inte bereder en handläggare full sysselsättning bör enligt utredningens mening inte komma i fråga. Också rättshjälspnämn- der med bara 1—2 handläggare är alltför små. Samtidigt finns det anledning utgå från att även stora nämnder kan vålla problem från olika synpunkter. Utredningen anser att 5—6 handläggare är ett lämpligt antal. Flera skäl talar härför, inte minst rekryteringsskäl. Med hänsyn till den roll som policy- och prejudikatorgan som rättshjälpsnämnden föreslås få är det viktigt att nämnden får kvalificerad personal både på handläggare- och biträdessidan. I en nämnd med 5—6 handläggare kan en vara chef, en ställföreträdare och de övriga enbart handläggare.
Enligt vad som redovisades ovan skulle rättshjälpsnämnden i Stockholm få 5,8 handläggare. Denna nämnd bör därför finnas kvar. Utredningen åter- kommer till frågan om verksamhetsområdet för nämnden. Personalstyrkan hos övriga rättshjälpsnämnder blir däremot mindre än vad som enligt ut- redningens mening är idealiskt. En sammanslagning av rättshjälpsnämn- derna bör därför övervägas.
Därvid är flera alternativ tänkbara. Stockholmsnämnden med sina ca 9 900 ärenden skulle t. ex. kunna läggas ihop med rättshjälpsnämnderna i Sunds- vall och Umeå. En på detta sätt sammanslagen rättshjälpsnämnd skulle med ca 12 200 ärenden kunna bereda sysselsättning åt ca 7 handläggare och 12 biträden. Nämndens kansli skulle i så fall lämpligen finnas i Stock- holm.
Jönköpings-, Malmö— och Göteborgsnämnderna skulle tillsammans kunna bilda en nämnd. Denna skulle med ca 10800 ärenden kunna bereda sys- selsättning åt omkring 6 handläggare och 10 biträden. Denna nämnd skulle lämpligen kunna förläggas till Malmö.
Ett annat tänkbart alternativ är emellertid att låta Stockholmsnämnden behålla sitt nuvarande verksamhetsområde och att bilda en särskild rätts— hjälpsnämnd av Sundsvalls- och Umeånämnderna. En sådan "Norrlands- nämnd" skulle visserligen med hänsyn till ärendetillströmningen inte bereda sysselsättning åt mer än 2 handläggare och 3—4 biträden. Den lämpligaste kanslionen för en Norrlandsnämnd är enligt utredningens uppfattning Sundsvall.
Majoriteten av utredningens ledamöter samt experten Lund har stannat för att föreslå tre rättshjälpsnämnder, nämligen en i Stockholm med 6 hand- läggare och 10 biträden, en i Malmö med lika många handläggare och bi- träden och en i Sundsvall med 2 handläggare och 4 biträden. Utredningens ordförande har avvikande mening till vilken experten Reuterwall ansluter sig (kap. 25 och 26.1). Experterna Joelsson och Annika Sehlstedt har avgett särskilt yttrande. (26.2)
Den personal som skulle bli överflödig genom den reducering av per- sonalstyrkan som skulle bli följden av utredningens förslag torde utan svå- righet kunna beredas sysselsättning inom övriga sektorer av rättsväsendet.
Rättshjälpsnämnd bör liksom f. n. bestå av ordförande samt fyra andra ledamöter. Två av dessa bör liksom f. n. vara myndiga svenska medborgare som är bosatta inom nämndens verksamhetsområde. Däremot torde det räcka med en advokat som antingen kan vara privatpraktiserande eller an- ställd på allmän advokatbyrå. Den återstående ledamoten bör liksom ord- föranden vara erfaren i domarvärv. När domarrepresentanterna utses bör lämpligen tillses att både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar blir företrädda.
Liksom f. n. kan det enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga att alla rättshjälpsärenden avgörs av nämnden i plenum utan delegation till handläggare bör vara möjlig. Med hänsyn till den ändrade ärendestruk- turen hos nämnderna bör dock i ett övergångsskede proportionellt sett fler ärenden än i dag handläggas av nämnden som sådan. Allteftersom praxis stabiliseras kan det sedan bli fråga om att delegera beslutanderätten till handläggare. Därvid är det tänkbart att ge kanslichefen och ställföreträdaren mera vidsträckt behörighet än övriga handläggare.
Slutligen skall här något beröras rättshjälpsnämndernas ställning som myndigheter. F. n. ingår rättshjälpsnämnderna som organisatoriska enheter i de olika hovrätterna. Som skäl härför anfördes under förarbetena (prop. 1973174 5. 18) att nämnderna med undantag av Stockholmsnämnden var små enheter och att de vid tillfälliga vakanser och vid arbetstoppar kunde få hjälp från hovrätterna med personal för handläggare — och biträdesupp- gifter. Om hela personalen vid något tillfälle inte hade full sysselsättning med kansligöromålen åt nämnden kunde den nyttiggöras i hovrättsorga- nisationen. Från hovrätterna skulle nämnderna också få hjälp med löpande personal- och ekonomiadministration.
Dessa synpunkter torde ha giltighet även med det förslag till organisation som utredningen nu lägger fram. Rättshjälpsnämnderna bör alltså även i fortsättningen vara knutna till hovrätten i resp. kansliort. Utredningens ord- förande anser däremot att övervägande skäl talar för att nämnderna görs fristående (se kap. 25).
21.2. Domstolsverket och besvärsnämnden
Enligt 35 andra stycket RHL står rättshjälpsnämnderna under tillsyn av en centralmyndighet. Centralmyndighet för rättshjälpen är enligt 3 & RHK domstolsverket. Domstolsverket skall enligt sin instruktion (se SFS 19752506) leda och samordna verksamheten samt meddela föreskrifter, råd
och anvisningar, tillse att verksamheten bedrivs effektivt, leda och övervaka rättshjälpsnämndernas tillämpning av RHL, fastställa taxor enligt RHL samt företräda staten vid talan mot allmän domstols beslut rörande kostnad för rättshjälp (3,5 första stycket i instruktionen).
Inom verket finns en besvärsnämnd som avgör besvär över rättshjälps- nämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt RHL. Besvärs- nämnden har det antal avdelningar som regeringen bestämmer. Varje av- delning består av ordförande och sex andra ledamöter. Besvärsnämnden är f.n. inte uppdelad på avdelningar.
Under 1976 inkom ] 222 ärenden till besvärsnämnden. Av dessa kom 545 från rättshjälpsnämnden i Stockholm, 125 från Jönköping, 169 från Mal- mö, 145 från Göteborg, 84 från Sundsvall och 107 från Umeå. Utgående balans i januari 1977 var 133 ärenden. Ändringsfrekvensen är ca 25 %, oftast beroende på att nytt material tillförs ärendena. Detta brukar anges i besluten.
Besvärsnämndens beslut kan inte överklagas. Däremot kan som framgår av vad ovan anförts domstolsverket företräda staten vid talan mot ersätt- ningsbeslut som allmän domstol har meddelat.
Utredningen anser inte att det finns anledning att ändra på domstols- verkets funktion som tillsynsmyndighet när det gäller rättshjälpen.
Genom utredningens förslag i bl.a. 9 kap. kommer besvärsnämnden i ökad utsträckning att få avgöra besvär över domstols beslut. Domstolsverket kan av naturliga skäl inte ingripa mot beslut som har meddelats av be- svärsnämnden, eftersom denna ingår i domstolsverket. Avsaknaden av in- gripande- och överklagningsmöjlighet för domstolsverket synes hittills inte ha känts som en brist. Enligt utredningens mening är det emellertid av principiella skäl anmärkningsvärt att domstolsverkets möjligheter att ingripa är så väsentligt mer begränsade när besvärsnämnden avgör ett ärende än när domstol gör det. Bristen kommer dessutom att bli mer framträdande om utredningens förslag genomförs.
Ettsättattskapaökadegransknings-ochöverklagningsmöjligheterfördom- stolsverket är att göra besvärsnämnden fristående i förhållande till dom- stolsverket. Utredningen förordar en sådan lösning. Domstolsverket bör även i fortsättningen ombesörja att besvärsnämnden har tillgång till föredragande- och kanslipersonal. Inte heller behöver någon ändring ske i fråga om be- svärsnämndens lokalisering. Däremot torde besvärsnämndens verksamhet behöva särskilt regleras i RHL och i instruktion. Utan att komma med något förslag vill utredningen dock peka på en annan metod att skapa bättre möjligheter att övervaka och granska myndigheternas hanterande av rätts- hjälpsfrågor. Vad utredningen åsyftar är att man inför någon form av allmänt ombud i rättshjälpsfrågor. Ett liknande organ föreslås för socialförsäkrings- målens del av utredningen angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m. i betänkandet Försäkringsrätt och försäkringsöver- domstol (SOU 1976:53 s. 132). Förslaget innebär att en fristående enhet, ombudsmannaexpeditionen, inrättas inom riksförsäkringsverket med upp- gift bl.a. att vara part i socialförsäkringsmål.
22. Kostnadsberäkningar
22.1. Inledning
Att göra några exakta beräkningar av de konsekvenser som utredningens förslag skulle komma att få i kostnadshänseende är svårt. Önskemålen i direktiven går ut på att utredningen skall lämna förslag till förenklad och därmed billigare rättshjälp. I vissa hänseenden framställs dock önskemål vilkas förverkligande med nödvändighet leder till ökade kostnader. Utred- ningen vill här särskilt peka på önskemålen om bättre möjligheter för nä- ringsidkare att få rättshjälp, om ökade möjligheter till rättshjälp i mass- ärenden och om förbättring av förmånerna vid bodelning. Ökade kostnader kan inte heller undvikas om tillämpningen av institutet rättshjälp genom offentligt biträde vidgas. Mot dessa kostnadsökningar, som alla innebär för- bättrad rättshjälp, kan ställas de kostnadsbesparingar genom rationaliserings- vinster som kan göras om utredningens förslag om ändrad funktionsför- delning inom rättshjälpsområdet genomförs. Enligt utredningens mening är det emellertid inte meningsfullt eller korrekt att göra en sådan sam- manvägning. De båda kostnadsposterna - ökningarna och minskningarna — och vad som ligger bakom dem bör i stället i görligaste mån bedömas fristående från varandra.
22.2. Administrationskostnader
De nuvarande sex rättshjälpsnämnderna med 21 handläggare, 59 biträden och 4 expeditionsvakter beräknas f. n. kosta statsverket omkring 8 milj. kr. per år. Utredningen har i föregående kapitel föreslagit att antalet rättshjälps- nämnder skall vara tre med sammanlagt 14 handläggare och 24 biträden. Dessutom torde viss expeditionsvaktspersonal behövas. Förslaget torde — åtminstone på sikt — innebära en reducering av kostnaderna med ca 50 %.
I stort sett är detta en reell besparing. De arbetsuppgifter som enligt ut- redningens förslag i stor utsträckning försvinner från rättshjälpsnämnderna är handläggningen av frågor om beviljande av allmän rättshjälp och slut- reglering av rättshjälpsärenden. Dessa uppgifter överförs främst till advo- kater och domstolar. Det bör inte förorsaka advokaterna något merarbete att själva få bevilja rättshjälp. Slutregleringsförfarandet förenklas avsevärt och det arbete som ett nytt avräkningsförfarande kommer att medföra för domstolarna kan i stort sett anses motsvara det nuvarande arbetet med
att skriva och expediera underrättelser till rättshjälpsnämnderna. När det gäller frågor som kan uppkomma efter det allmän rättshjälp har beviljats har utredningen föreslagit att prövningen i viss utsträckning skall handhas av den domstol som handlägger det aktuella ärendet. Det merarbete som kan uppkomma hos domstolarna torde bli obetydligt.
Förslaget om en enklare ordning för fördelning av motparts ersättnings- skyldighet bör kunna medföra vissa kostnadsbesparingar hos kronofogde- myndigheterna. Grovt räknat kan besparingarna antas uppväga kostnaden för övertagande av den rättssökandes fordran på rättshjälpsavgift i vissa fall. Förslaget i denna del, nämligen att statsverket skall överta den rätts- sökandes fordran på rättshjälpsavgift när denna inte överstiger % av bas- beloppet (ca 500 kr.), kan beräknas medföra en kostnad för statsverket om högst 100000 kr.
Sammanfattningsvis kan utredningens förslag om förenklingar av rätts- hjälpssystemet beräknas medföra en kostnadsminskning om ca 4 milj. kr. per år.
22.3. Kostnader för rådgivning
Utredningen har föreslagit en förlängning av rådgivningstiden och viss höj- ning av avgiften för rådgivning. Vidare föreslås något ändrade riktlinjer för nedsättning och eftergift av avgiften, vilka bör medföra en viss kost- nadsminskning. Genom att subventionen blir något större i de ärenden där avgiften sätts ned uppkommer emellertid en viss kostnadsökning. Dessa plus- och minusposter bör i stort sett jämna ut varandra.
Den förlängda tiden för rådgivning bör medföra att vissa ärenden kan handläggas som rådgivning i stället för allmän rättshjälp, vilket innebär en besparing. Vilken verkan i kostnadshänseende som den förlängda råd- givningen i övrigt kommer att få är svårt att bedöma. Även här får det betydelse i vilken utsträckning nedsättning eller eftergift av avgiften kommer att förekomma. Det är emellertid troligt att förlängd rådgivning kommer att ges i en del fall där allmän rättshjälp f. n. inte anses kunna förekomma, bl. a. i förvaltningsrättsliga ärenden. Det är vidare troligt att en del av dagens rådgivningsärenden i framtiden blir förlängda rådgivningar, eftersom råd- givningstiden i dag anses vara för kort. Möjligheten till förlängd rådgivning torde emellertid också kunna bidra till att kostnaderna begränsas i enklare ärenden där allmän rättshjälp i dag beviljas.
Sammanfattningsvis kan utredningens förslag om ändringar i rådgivnings- institutet beräknas medföra en viss kostnadsökning men storleken är inte möjlig att beräkna.
22.4 Kostnader för allmän rättshjälp
Ganska betydande kostnadsökningar torde bli följden av utredningens för- slag om ökade möjligheter till rättshjälp i massärenden (kap. 11), om ökade möjligheter för näringsidkare att få rättshjälp (kap. 12) och om bättre för- måner vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad
(kap. 13). Utredningen har också rekommenderat en generösare praxis när det gäller allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. När det gäller förvalt- ningsärenden bör dock framhållas att en stor del av dessa bör kunna klaras av genom förlängd rådgivning.
De förslag som berörts i föregående stycke har i kap. 21 beräknats medföra en ökning av antalet rättshjälpsärenden med ca 5 000. Enligt utredningens undersökning var genomsnittskostnaden per ärende ca 1 050 kr. (med en timkostnadsnorm om 175 kr.) vilket i dagens kostnadsläge kan beräknas motsvara ca 1 200 kr. De nytillkomna ärendena kan dock antas vara svårare — och därmed dyrare — än ett genomsnittsärende i dag, främst därför att genomsnittet i så hög grad påverkas av mål om äktenskapsskillnad. En genomsnittskostnad om ca 1500 kr. är inte osannolik. Detta skulle leda till en kostnadsökning om 7,5 milj. kr. Härifrån skall dock avräknas vad som flyter in i rättshjälpsavgift i dessa ärenden. Utredningen anser att man bör kunna räkna med en rättshjälpsavgift av i genomsnitt 200 kr., vilket motsvarar 1 milj. kr. Kostnadsökningen inskränker sig därmed till 6,5 milj. kr.
Förslaget att låta advokat själv bevilja rättshjälp och arbeta på ett ärende upp till sex timmar innan rättshjälpsfrågan underställs någon myndighets prövning kan, som förut framhållits, innebära risker fören praxisförskjutning som medför viss kostnadsökning. Utredningen räknar emellertid inte med att det kan bli fråga om några nämnvärda belopp.
Ett annat förslag som är ägnat att påverka rättshjälpskostnaderna rör be- slutanderätten i fråga om att införskaffa utredning. För att kontroll skall kunna erhållas av att kostnaderna för utredning inte blir för höga har ut- redningen föreslagit att fråga om utredning skall prövas av myndighet i andra fall än då utredningen avser intyg o.d. En sådan ordning bör kunna medföra viss minskning av utredningskostnadema.
Sammanfattningsvis kan utredningens förslag i fråga om allmän rättshjälp beräknas medföra en kostnadsökning om ca 6,5 milj. kr. per år.
22.5 Kostnader för rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m m.
Utredningens förslag om generösare regler för offentligt biträde i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i utlänningsärenden torde leda till vissa kostnadsökningar. Utredningen hari föregående kapitel uppskattat ökningen av antalet sådana ärenden till 3000. Enligt utredningens under- sökning var genomsnittskostnaden i ett ärende om offentligt biträde 770 kr., vilket i dag motsvarar ca 900 kr. Med en genomsnittskostnad per ärende om 900 kr. skulle förslaget m. a. o. medföra en kostnadsökning om 2,7 milj. kr. per år.
22.6 Särskilt yttrande i fråga om kostnadsberäkningarna
Experterna Joelsson och Annika Sehlstedt har avgett särskilt yttrande i fråga om kostnadsberäkningarna (26.2).
XI Specialmotivering
23. Förslaget till ny rättshjälpslag
De överväganden som har redovisats i den allmänna motiveringen har lett fram till förslag till ganska omfattande och ingripande förändringar av rätts- hjälpssystemet. Utredningen har därför funnit det nödvändigt att föreslå att hela RHL arbetas om. Ett flertal bestämmelser i nuvarande RHL kan dock kvarstå med oförändrat sakligt innehåll, även om de får nya para- grafnummer. Den nya RHL bör också kunna disponeras på i huvudsak samma sätt som gällande RHL. De bestämmelser som behandlar rådgiv- ningsinstitutet bör dock enligt utredningens mening komma tidigare i lagen och har därför tagits in omedelbart efter avsnittet med inledande bestäm- melser. Därefter följer ett avsnitt om allmän rättshjälp med flera under- avsnitt. Efter avsnittet om allmän rättshjälp kommer ett avsnitt om rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Beträffande sådan rättshjälp uttalas i direktiven att den bör utgöra en viktig beståndsdel i rättshjälpssystemet. Som framgår av direktiven utgår rättshjälp åt misstänkt i brottmål i det klart övervägande antalet fall i den formen att offentlig försvarare förordnas för den misstänkte. Reglerna om offentlig försvarare finns i RB. Annan rättshjälp åt misstänkta i brottmål utgår i mycket ringa utsträckning. Det kan därför enligt utred- ningens mening ifrågasättas om det finns fog för att ha ett särskilt avsnitt härom i RHL. En möjlighet är att föra över bestämmelserna till RB. Då RB emellertid är föremål för översyn av andra sakkunniga (se Dir. l977:10) har rättshjälpsutredningen ansett att det inte bör ankomma på utredningen att lägga fram förslag i detta avseende. Utredningen har därför fört över nuvarande lags bestämmelser utan ändring i sak till den nya RHL. Övriga avsnitt i den föreslagna nya RHL innehåller bestämmelser om rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m. samt särskilda bestämmelser.
En översiktlig jämförelse mellan utredningens förslag till ny RHL och gällande RHL finns intagen efter genomgången av de olika paragraferna.
Beträffande flera av de bestämmelser som föreslås ändrade eller som är nya finns det inte anledning till några mera ingående kommentarer av spe- cialmotiveringskaraktär, eftersom de redan behandlats utförligt i den all- männa motiveringen.
Inledande bestämmelser
15
Även enligt nuvarande RHL torde gälla som allmän förutsättning för rätts- hjälp att den rättsliga angelägenhet för vilken rättshjälp begärs angår den rättssökande personligen samt att det föreligger behov av sådan rättshjälp som anges i lagen. Någon uttrycklig föreskrift av denna innebörd finns dock inte. Utredningen anser att en sådan föreskrift fyller en funktion och föreslår därför att det i första stycket av förevarande paragraf anges att rätts- hjälp enligt RHL kan ”erhållas i egen rättslig angelägenhet, om det föreligger behov av sådant bistånd som anges i lagen.
] paragrafens andra stycke räknas de olika rättshjälpsformerna upp. Utredningen har också funnit det lämpligt att det redan i det inledande avsnittet anges, att rättshjälpen i vissa fall förutsätter att den rättssökande betalar en avgift. En bestämmelse av denna innebörd föreslås i tredje stycket av förevarande paragraf.
2?
Första stycket i paragrafen överensstämmer med 2 & första stycket i gällande RHL. Däremot saknas i utredningens förslag motsvarighet till 258 andra stycket i gällande RHL. Enligt utredningens mening behöver föreskriften att chefen för allmän advokatbyrå skall vara advokat inte finnas i RHL utan kan lämpligen tas in i författning som i övrigt reglerar sådan advo- katbyrås verksamhet. I andra och tredje styckena ges vissa definitioner som berörts i den all- männa motiveringen (se kap. 5).
3.5
1 paragrafen anges vilka organ som beslutar i fråga om rättshjälp i olika fall.
4t
Uttrycket allmän domstol ges i nya RHL en speciell innebörd. Främst för att vinna fördelari lagtekniskt hänseende har utredningen valt att använda uttrycket som en gemensam beteckning på allmän domstol, arbetsdom- stolen, bostadsdomstolen, krigsrätt och statens va-nämnd. Definitionen åter- finns i denna paragraf.
Rådgivning och förlängd rådgivning 5—6 åå
I dessa paragrafer anges förutsättningarna och tillämpningsområdet för rätts- hjälpsformerna rådgivning och förlängd rådgivning. Dessa rättshjälpsformer har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (kap. 7 och 11) och
torde inte fordra någon ytterligare kommentar. När det gäller 6å kan dock anmärkas att där ges en definition av massärenden, vilket uttryck sedan används i 11 och l7åå.
7å
I paragrafen finns bestämmelser om rådgivningsavgifter. Även i detta hän- seende innehåller den allmänna motiveringen en utförlig kommentar (se kap. 8). Som där framgår är det advokaten som beslutar om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift. I detta hänseende görs ingen ändring i förhållande till gällande rätt. En situation som inte regleras i gällande RHL och som inte heller behandlats i dess förarbeten är den som uppkommer om den rättssökande inte låter sig nöja med advokatens beslut i fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift. Är det en enskild advokat torde en "överklagningsmöjlighet" i detta hänseende i och för sig inte vara nödvändig, eftersom advokaten inte är skyldig att ge rådgivning. Annorlunda förhåller det sig emellertid, när det är advokat på allmän advokatbyrå som anlitats för rådgivning. En sådan advokat har nämligen inte rätt att vägra den rättssökande rådgivning i andra fall än där rådgivning inte får ske enligt RHL. Enligt utredningens mening bör det finnas möjlighet för den rätts- sökande att få avgiftsfrågan hänskjuten till rättshjälpsnämnd i sådana fall där han är missnöjd med advokatens beslut. Detta bör gälla vare sig det är enskild advokat eller advokat på allmän advokatbyrå som anlitats. Efter- som en sådan möjlighet till hänskjutande bör få betydelse även för andra fall där advokat har behörighet att meddela beslut enligt RHL bör den dock regleras i en särskild bestämmelse. En sådan bestämmelse föreslås i 50 å.
Allmän rättshjälp Tillämpningsområdet
8.5
I förevarande paragrafanges att allmän rättshjälp till skillnad från rådgivning och förlängd rådgivning kan lämnas endast till fysisk person och dödsbo.
9 och 10 åå
Paragraferna överensstämmer med 6 och 7 åå i nuvarande RHL.
llå
I paragrafen anges de ärendetyper där möjligheterna till allmän rättshjälp är uteslutna eller begränsade. Paragrafen motsvarar i fråga om förbudet mot allmän rättshjälp för upprättande av självdeklaration 8å första stycket 5 i nuvarande RHL. I fråga om rätten till sådan rättshjälp i massärenden som regleras i 8å andra stycket i nuvarande RHL kan följande anföras.
Regeln om allmän rättshjälp i massärenden bygger på den i gällande ord- ning godtagna principen om att massärenden faller inom tillämpningsom-
rådet för allmän rättshjälp. Nyheten i utredningens förslag ligger i det sätt på vilket begränsningen i möjligheten till rättshjälp utformats. F. n. är de i 7å RHK angivna ärendetyperna — oavsett svårighetsgrad i det enskilda ärendet — helt uteslutna från området för allmän rättshjälp. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör emellertid möjlighet öppnas till allmän rättshjälp i sådana massärenden som är av mer komplicerad natur. Den närmare regleringen bör ske i förordning. Enligt det av utredningens se- kretariat utarbetade utkastet till RHF skall massärendena behandlas i 6 å. Av denna regel — som lämpligen kan kommenteras i detta sammanhang — framgår till en början att till massärenden hänförs samma kategorier av ärenden som upptas i gällande 7 å RHK. Allmän rättshjälp får enligt förslaget lämnas i massärende tillhörande någon av dessa kategorier, om ärendet avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen eller om eljest särskilda skäl föreligger. Som exempel på massärenden som avsevärt avviker från normaltypen kan anföras
— ett ärende om lagfartssammanträde enligt 20 kap. 10 å jordabalken, som inte är av enkel beskaffenhet, — ett lagfartsärende, som gmndas på komplicerad förrättning enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering, — ett inteckningsärende som gäller en komplicerad relaxation (22 kap. 11 å jordabalken), vilken inte kan ersättas av dödning och nyfastställelse av inteckningar, — ett ärende om förrättande av bouppteckning, där det gäller att beakta komplicerade testamentariska förordnanden eller där det är fråga om att göra svårare bedömningar av frågan vilken egendom som skall ingå i boet.
I anslutning till det sistnämnda exemplet kan följande anföras. När det gäller att avgöra om allmän rättshjälp skall utgå i ärende om förrättande av bouppteckning bör beaktas bl. a. förhållandena i dödsboet. Är förutsätt— ningarna för handen för allmän rättshjälp i ärende av detta slag, beviljas rättshjälpen den som enligt ÄB är skyldig att föranstalta om bouppteckning. Härav följer också att rättshjälpsavgiften bestäms för denne.
Som nyss nämnts anser utredningen, att allmän rättshjälp vidare bör kun- na komma i fråga i massärende, om "eljest särskilda skäl föreligger". Med sådana särskilda skäl avser utredningen t. ex. att en sökande har språk- svårigheter, är mycket gammal eller lider av hämmad förståndsutveckling e. d. samtidigt som ärendet inte är helt okomplicerat.
12å
I paragrafens första stycke anges att allmän rättsshjälp får lämnas bara den som har befogat intresse av att få sin sak prövad. En föreskrift av mot- svarande innehåll linns i 8 å första stycket 6. i nuvarande RHL. Till första stycket har också överförts förbudet i 8 å första stycket 4. i nuvarande RHL mot att lämna allmän rättshjälp i fråga om anspråk som överlåtits till den rättssökande om överlåtelsen kan antas ha skett i syfte att vinna fördel vid prövning av begäran om rättshjälp. Förbudet avser inte bara den si-
tuationen att den rättssökande kommer i ett förmånligare läge t.ex. vid beräkning av rättshjälpsavgift utan också det fallet att överlåtelsen skett i syfte att ge möjlighet till rättshjälp. En näringsidkare kan exempelvis ha överlåtit en fordran som uppkommit i hans näringsverksamhet till en person som inte är näringsidkare. Paragrafens andra stycke motsvarar i sak 8å första stycket 1—3. Även tredje stycket i förevarande paragraf har motsvarighet i nuvarande RHL, nämligen 8å tredje stycket.
Förmåner vid allmän rättshjälp
13.5
Paragrafens första stycke motsvarar gällande rätt.
Andra stycket. punkten ] överensstämmer med gällande rätt. Punkten 2. Vad utredningen avser med allmän domstol framgår av 4 å. I förhållande till gällande rätt görs föreskriften i denna punkt tillämplig även på statens va-nämnd.
Punkten 3. Den föreslagna ändringen är endast redaktionell. Punkten 4. Ändringen innebär att möjlighet öppnas att inom rättshjälps- systemet ersätta den som har barnet i sin vård för inställelsekostnader vid . läkarundersökning enligt 21 kap. 10å FB. Punkten 6. Förslaget i denna del innebär en utvidgning av förmånerna till att omfatta även den rättssökandes kostnad för särskild medling enligt 42 kap. 17å RB. Grunden för förslaget framgår av den allmänna moti- veringen i avsnitt 14.2.
Punkten 7. Den rättssökandes kostnad för skiftesman vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad föreslås bli ersatt av all- männa medel, inte såsom f. n. automatiskt när rättshjälp beviljats i ärende om bodelning utan när rättshjälpsnämnd enligt 20 å andra stycket förordnat att rättshjälpen skall omfatta kostnaden för skiftesman. Förslaget om fö- måner vid nu ifrågavarande bodelningar och förhållandet mellan förmånerna behandlas, förutom i den allmänna motiveringen, under 20å nedan.
Paragrafens tredje stycke motsvarar helt gällande rätt. Förmåner såvitt avser vissa expeditionsavgifter m. m. regleras i 14 å.
145
Paragrafens första och andra stycken innebär att rättshjälpsberättigad part är befriad dels från vissa avgifter enligt expeditionskungörelsen (1964:618) och dels från avgifter enligt exekutionsavgiftskungörelsen (197111027). För- månen har konstruerats på ett sätt som i princip motsvarar vad som gällde för rättshjälpsreformen den 1 juli 1973. Förslaget till ändring behandlas när- mare i den allmänna motiveringen i avsnittet 14.4.4.
Paragrafens tredje stycke ersätter 9å andra stycket 6 i gällande RHL.
15.5
Paragrafen överensstämmer med lOå i nuvarande RHL.
16å
1 paragrafens första stycke anges de fall där advokat har rätt att bevilja allmän rättshjälp och arbeta på ärendet till dess det är avslutat utan att rättshjälpsfrågan behöver underställas rättshjälpsnämnds eller domstols prövning. Som framgår av den allmänna motiveringen (9.5.3) avser behö- righeten familjerättsmål.
Advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp i familjerättsmål gäller dock bara om annat inte följer av l7å punkterna ], 3, 4, 6 eller 7. 1 de fall som anges i dessa punkter prövas rättshjälpsfrågan av rättshjälpsnämn- den. Advokat får sålunda inte bevilja rättshjälp om den rättssökande är dödsbo, vilket kan förekommai mål om underhållsbidragtl7å l.). Advokat får inte heller bevilja rättshjälp om den rättssökande i ett familjerättsmål är bosatt utom riket (17 å 3.). Vidare får advokat inte bevilja rättshjälp om den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet (17 å 4.). I detta avseende gäller dock ett undantag från undantaget så till vida att advokat får bevilja allmän rättshjälp i ärenden om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m.m. enligt 21 kap. FB.
Advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp gäller inte heller om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket (17 å 6.). Skilsmässoprocesser vid utländska domstolar omfattas alltså inte.
Slutligen får advokat inte bevilja allmän rättshjälp om den rättsliga an- gelägenheten kan antas bli prövad enligt småmålslagen (l7å 7.). Detta kan t.ex. bli fallet i ett underhållsmål om de bidrag som yrkas sammanlagt inte uppgår till ett halvt basbelopp.
Att rättshjälpsfrågan kan komma att prövas av rättshjälpsnämnden även om advokat i och för sig är behörig att själv bevilja allmän rättshjälp följer av 17 och l9åå.
Angående förfarandet när advokat beviljar allmän rättshjälp kan hänvisas till den allmänna motiveringen (9.5.7).
l7å
I första stycket anges under nio punkter de fall där frågan om allmän rätts- hjälp prövas av rättshjälpsnämnden. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (9.541). Punkten 4 avser som framgår av orda— lydelsen bara sådana fall där den rättssökande är eller kan antagas bli part, sökande eller klagande vid förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Från dessa fall skall skiljas det fallet att den rättssökande riktar ett anspråk mot förvaltningsmyndighet såsom företrädare för staten. Detta kan med stöd av kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall ske i fråga om skadeståndsanspråk som riktas mot staten med stöd av skadeståndslagen (l972z207), datalagen (l973:289) eller lagen (l974:515)om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt 3 å i nämnda kungö- relse förhandlar myndighet hos vilken ersättningsanspråk framställs för sta- tens räkning med den som kräver skadestånd och för statens talan i saken
inför domstol. Den rättssökande är alltså inte att betrakta som part vid förvaltningsmyndighet i det fall som nu avses. Situationen är helt jämförbar med den som föreligger när en person förhandlar med ett försäkringsbolag om skadestånd. Däremot kan den rättssökande och myndigheten komma att uppträda som två i princip likvärdiga parter vid domstol. Härav torde följa att bestämmelsen i 17å 4. inte är tillämplig. Vill den rättssökande rikta skadeståndsanspråk mot förvaltningsmyndighet som företrädare för staten kan alltså advokat med stöd av 18 å bevilja honom allmän rättshjälp.
Av första stycket punkten 9 framgår att rättshjälpsnämnden skall pröva rättshjälpsfrågan om den rättssökande valt att som biträde anlita annan än advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå. Ett sådant biträde är alltså inte i något fall behörigt att bevilja rättshjälp. Att sådant biträde inte heller får ge rådgivning eller förlängd rådgivning enligt RHL framgår av Så tredje stycket. I övrigt kan hänvisas till den allmänna motiveringen (9.5.5).
1 paragrafens andra stycke behandlas det fallet att den rättssökande i stället för att gå till advokat vänder sig direkt till rättshjälpsnämnden med sin begäran om rättshjälp. Rättshjälpsnämnden bör i ett sådant fall få bevilja rättshjälp även om fallet är sådant att advokat är behörig att bevilja rättshjälp. Det kan t. ex. förhålla sig så att den rättssökande vill ha klarhet i om han kan få allmän rättshjälp med biträde innan han uppsöker biträdet.
18%
[ paragrafen regleras advokats behörighet att bevilja allmän rättshjälp i andra fall än de som avses i 16 å. Som framgår av paragrafen gäller behörigheten inte om 17 å är tillämplig. Vidare får advokaten efter beviljandet bara arbeta på ärendet högst sex timmar. Har ärendet inte slutförts inom denna tid måste frågan om rättshjälpen skall fortsätta hänskjutas till rättshjälpsnämnd eller — i vissa fall — till allmän domstol. Som framgår av paragrafens andra stycke kan denna tid förlängas, om den rättssökandes ekonomiska situation är sådan att rättshjälpsavgiften är högre än vad som motsvarar sex timmars arbete för advokaten, f.n. I 290 kr. I dessa fall sker prövningen först när arbetet pågått så många timmar att kostnaderna för arbetet nått upp till rättshjälpsavgiften. Bestämmelserna har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (9.542). Även förfarandet när advokat beviljar rättshjälp i nu avsedda fall har berörts i den allmänna motiveringen (se 9.5.7). Prövningen av frågan om fortsatt rättshjälp, den s. k. mellankontrollen, skall som framgår av paragrafens ordalydelse ske efter det att den stipulerade gränsen har nåtts. Advokaten skall då utan dröjsmål hänskjuta frågan till rättshjälpsnämnden eller i förekommande fall till domstol. Mellankontrollen sker hos rättshjälpsnämnden om den rättsliga angelä- genheten ännu inte blivit föremål för handläggning vid allmän domstol när arbetet har pågått i sex timmar eller den längre tid som rättshjälpsavgiften ger utrymme för. Om däremot advokaten efter att ha beviljat allmän rätts- hjälp och arbetat på ärendet i exempelvis två timmar på den rättssökandes vägnar väcker talan vid tingsrätt ankommer mellankontrollen på tingsrätten. Advokaten bör i samband med att talan väcks anmäla till tingsrätten att han beviljat allmän rättshjälp och ange hur länge han arbetat på ärendet.
Varken rättshjälpsnämnd eller domstol bör dock vara skyldig att pröva frågan om fortsatt rättshjälp förrän advokaten arbetat på ärendet den tillåtna tiden. Om det är uppenbart att tiden kommer att överskridas eller om det eljest finns tillräckligt underlag för att pröva frågan om fortsatt rättshjälp bör dock prövningen kunna ske innan tidsgränsen passerats. Skulle den situa- tionen inträffa att gränsen passeras mitt under en förhandling torde det i normala fall inte vara nödvändigt att avbryta förhandlingen för att verkställa mellankontrollen utan denna bör kunna anstå till efter förhandlingens slut.
Har rättshjälpsnämnden vid mellankontroll beslutat i fråga om fortsatt rättshjälp står detta beslut fast även om den rättsliga angelägenhet vari rätts- hjälp beviljats därefter skulle anhängiggöras vid domstol. Domstolen be- höver alltså inte upprepa mellankontrollen i ett sådant fall.
1955
I paragrafen behandlas de fall där advokat inte anser sig kunna bevilja allmän rättshjälp trots att han enligt 16 eller 18 å är behörig att göra det. Bestäm- melsen har behandlats i den allmänna motiveringen (9.5.5). Utöver de fall som nämndes där kan den situationen tänkas uppstå att advokaten anser att den rättssökande inte behöver biträde eller att han inte själv vill biträda honom. Advokat bör alltså inte ha rätt att bevilja den rättssökande allmän rättshjälp i andra fall än när han själv skall biträda den rättssökande.
20å
1 paragrafens första stycke finns bestämmelser om vem som kan förordnas till offentligt biträde. Innebörden av bestämmelserna är inte avsedd att in- nebära avvikelse från gällande rätt. Rekvisitet ”särskilda skäl" för rätt att förordna annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå — vilket inte återfinns i gällande bestämmelser — är avsett att utgöra en kodifiering av gällande ordning (jfr prop. 1972:4 s. 257—258). Befogenhet att förordna offentligt biträde vid allmän rättshjälp tillkommer rättshjälpsnämnd och myndighet som avses i 21å förslaget till RHL.
I paragrafens andra stycke ges bestämmelser om hur rättshjälpsbehovet skall tillgodoses när allmän rättshjälp beviljats separat i bodelningsange- lägenhet (jfr allmänna motiveringen, avsnitt 13.6). Rättshjälpen omfattar förmånen av biträde eller skiftesman. För att skiftesman, som förordnas av allmän domstol, skall ersättas ur rättshjälpssystemet krävs att rättshjälps- nämnd bestämt att rättshjälpen skall omfatta den rättssökandes kostnad för skiftesman. Detta framgår av 13å 7. Nuvarande regel om prioritering av skiftesman utgår. I stället föreslås en regel som är neutral när det gäller valet mellan skiftesman eller biträde. Huvudprincipen är att endast endera förmånen skall få utgå i ett och samma ärende. I ansökan om rättshjälp skall sökanden ange vilken förmån han önskar och skälen härför. Med led- ning härav har rättshjälpsnämnd sedan att bestämma vilken förmån som i det enskilda fallet kan anses lämpligast. Vid sin prövning skall rättshjälps- nämnd därvid ta hänsyn till bl. a. parternas förhållanden och boets beskaf- fenhet. Utifrån uppgifter härom får nämnden avgöra om det finns förut- sättningar för biträde/n att med rimlig tidsåtgång få till stånd en uppgörelse eller om det redan från början framstår som sannolikt att tvångsskifte genom
skiftesman måste tillgripas. Avgörande för nämndens bedömning skall vara kostnadsaspekten.
Endast undantagsvis, om särskilda skäl föreligger, får rättshjälpsnämnd låta båda förmånerna utgå i ett och samma ärende. Som exempel på sådana särskilda skäl kan anföras bl.a. följande.
I ett ärende om bodelning har rättshjälpsnämnd förordnat biträden för parterna och därvid främst tagit hänsyn till den förhandskunskap om par- ternas förhållanden som biträdena har från skillnadsmålet. På grund av par- ternas emotionella tillstånd visar det sig emellertid omöjligt för biträdena att med rimlig tidsåtgång få till stånd en uppgörelse i bodelningsfrågan. I ett sådant läge kan det finnas anledning för biträdena att medverka till att skiftesman förordnas och till förordnande enligt denna paragraf. Det bör därvid kunna förutsättas att biträdena i princip utrett boet och att de anger skälet till att uppgörelse inte kunnat nås. Skiftesmannen torde därför mer eller mindre direkt kunna ge sig på den egentliga tvistefrågan och efter något förlikningsförsök eventuellt tvångsskifta boet. Kostnaden för biståndet av biträdena, sedan skiftesmannen kopplats in, förutsätts under sådana om- ständigheter inte bli stor, och merkostnaden för skiftesmannen uppvägs av fördelen med att skifte snabbt kan komma till stånd.
Om rättshjälpsnämnd i stället bestämt att rättshjälpen skall omfatta kost- nad för skiftesman, kan det senare visa sig svårt att få fram en tillfreds- ställande utredning om parternas egendomsförhållanden. Det kan t. ex. upp- stå någon svårlöst rättsfråga eller yppas ny egendom, som är svårskiftad. Under sådana förhållanden kan det vara motiverat att förordna biträden för parterna.
Paragrafens tredje stycke stämmer överens med gällande rätt.
21så
I första stycket av denna paragraf behandlas de fall där den rättsliga an- gelägenheten redan är föremål för handläggning vid allmän domstol när rättshjälpsfrågan uppkommer. Angående vad utredningen avser med allmän domstol kan hänvisas till definitionen i 4 å. I övrigt vill utredningen i denna del hänvisa till den allmänna motiveringen (9.5.6).
1 andra stycket ges en specialreglering för domstolens prövning i småmål (17å första stycket 7.). Regleringen innebär en skyldighet för domstolen att i vissa fall, när det anhängiggörs mål som skall handläggas enligt små- målslagen och allmän rättshjälp tidigare beviljats, pröva om rättshjälpen i fortsättningen skall omfatta kostnaden för offentligt biträde. För sådant för- ordnande krävs att särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens per- sonliga förhållanden eller sakens beskaffenhet. Syftet med förslaget är att begränsa vissa olägenheter enligt gällande ordning när det gäller biträde i småmål. F. n. inträffar emellanåt följande situation. När allmän rättshjälp söks 1 ett tidigt skede utgår man från att. tvisteföremålets värde överstiger ett halvt basbelopp. Biträde förordnas därför enligt gängse regler. När talan sedermera anhängiggörs vid domstol avser yrkandet ett värde under ett halvt basbelopp. Följaktligen blir småmålslagen tillämplig. Enligt gällande ordning anses det därvid inte möjligt att vare sig entlediga biträdet eller förordna att biträdeskostnaderna inte längre skall vara en rättshjälpskostnad.
Innebörden av förslaget är att allmän domstol, när ett mål varå små- målslagen är tillämplig anhängiggörs, skall pröva om särskilda skäl föreligger för att kostnaden för biträde i fortsättningen skall anses som rättshjälps- kostnad. Denna prövning blir aktuell i de fall då advokat eller rättshjälps- nämnd enligt 18å resp. 19å beviljat allmän rättshjälp; det har således då inte kunnat antas att småmålslagen skulle bli tillämplig. Har däremot rätts- hjälpsnämnd enligt 17å första stycket 7. beviljat allmän rättshjälp i an- gelägenhet som redan vid beviljandet kunde antas bli prövad enligt små- målslagen och nämnden vid prövningen jämlikt 20å tredje stycket funnit särskilda skäl föreligga för biträdesförordnande, skall domstolen inte om- pröva nämndens beslut om biträdesförordnande.
Särskilda skäl bör kunna anses föreligga, exempelvis om målet är rättsligt komplicerat och/eller bevisningen i målet är svårbedömbar. Vidare bör sär- skilda skäl kunna anses föreligga, om t. ex. motparten på egen bekostnad anlitar biträde och med hänsyn till den rättshjälpsberättigades förhållanden — Språksvårigheter, hög ålder e. (1. — eller till sakens beskaffenhet det kan antas att förlusten av biträdesförmånen leder till processuell obalans mellan parterna.
I tredje stycket första meningen ges bestämmelser om förordnande av offentligt biträde, när domstol enligt första stycket har att pröva fråga om allmän rättshjälp. Därvid ges bestämmelserna i 20å andra och tredje styck- ena motsvarande tillämpning.
Bestämmelsen i tredje stycket andra meningen att offentligt biträde inte skall förordnas, när biträde kan förordnas enligt 10 kap. 13 å FB motsvarar 19å fjärde stycket i nuvarande RHL.
Avgifter för allmän rättshjälp
22å
[ denna paragraf regleras rättshjälpsavgiften för fysiska personer. Reglerna har behandlats ingående i den allmänna motiveringen (10.2). Rättshjälps- avgiften motsvarar kostnadsbidraget enligt nuvarande RHL. Den termino- logiska frågan har berörts i den allmänna motiveringen (kap. 5).
I fjärde stycket anges att rättshjälpsavgiften inte i något fall får vara högre än kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. Bestäm- melsen torde i praktiken komma att få betydelse endast när rättshjälps— avgiften enligt andra stycket utgår med högt belopp. Har avgift uttagits med högre belopp än som motsvarar kostnaderna skall mellanskillnaden återbetalas till den rättssökande. Detta följer av 30 och 35 åå. l normalfallet torde dock biträdet inte ta ut hela avgiften på en gång om denna uppgår till högt belopp, varför återbäring inte behöver bli vanlig.
23.5
Paragrafen motsvarar i sak 13å i gällande RHL.
24å
25?
Denna paragraf innehåller bestämmelser om fastställande av rättshjälpsav- gift. Som framgår av den allmänna motiveringen (10.2.5) får i vissa fall erlagd rådgivningsavgift och rättshjälpsavgift tillgodoräknas. Det normala torde vara att det är samma advokat som meddelar rådgivning och beviljar allmän rättshjälp. Den rättssökande torde också i normalfallet vända sig till samma advokat som han tidigare "anlitat om han har en rättslig an- gelägenhet som har nära samband med den första. Om den rättssökande emellertid väljer att anlita annan advokat och begär att tidigare erlagd avgift skall tillgodoräknas honom, bör han genom att förete kvitto eller på annat sätt styrka att avgiften betalats.
Att rättssökande som är missnöjd med advokats beslut i avgiftsfrågan har rätt att begära att frågan hänskjuts till rättshjälpsnämnden framgår av 50 å.
26.5
I denna paragraf ges föreskrifter om inbetalning av rättshjälpsavgift. Fö- reskrifterna har behandlats i den allmänna motiveringen (10.2.6).
Byte av biträde m. m.
27.5
1 paragrafen ges regler om substitution av offentligt biträde, byte av offentligt biträde och entledigande i annat fall av sådant biträde. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (15.13 och 15.2.2).
Beslut om utredning
28.5
Paragrafens innebörd framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 14.1.3. Härutöver torde endast böra anmärkas, att ”annan mindre omfattande ut- redning" normalt bör kunna avse t. ex. värdering av en Villafastighet i sam- band med bodelning.
Ersä ttningsregler
295
Första stycket i förevarande paragraf motsvarar 22 å första stycket i gällande RHL. Till första stycket har också förts bestämmelsen i 20å första stycket nuvarande RHL att advokat under viss förutsättning kan få ersättning också för kostnad som uppkommit före ansökan om allmän rättshjälp. För att ersättning för sådan kostnad skall erhållas krävs att ansökan gjorts utan oskäligt dröjsmål.
Bestämmelsen i andra stycket första meningen motsvarar 22 å andra styck- et i gällande RHL. Genom bestämmelsen i samma styckes andra mening
ges möjlighet att ingripa mot missbruk av behörigheten att bevilja allmän rättshjälp. Om det är uppenbart att advokat missbrukat sin behörighet att bevilja rättshjälp får den myndighet som prövar hans anspråk på ersättning bestämma att ersättningen skall jämkas. Har advokat exempelvis beviljat allmän rättshjälp | strid mot bestämmelserna | llå eller trots att han inte har varit behörig till det enligt l7å bör myndigheten kunna bestämma att någon ersättning av allmänna medel inte skall utgå. Även i sådana fall där advokat beviljat allmän rättshjälp trots att den rättssökande uppenbar- ligen inte haft befogat intresse av att få sin sak prövad bör jämkning till noll kunna äga rum. Ett sådant fall kan föreligga om anspråket grundas på en klar felbedömning av gällande rättsregler. Angående ytterligare ex- empel kan hänvisas till förarbetena till gällande RHL (prop. 1972:4 s. 248). Som framgår av andra stycket andra meningen kan jämkning av biträdes- ersättning ske även i andra fall än vid missbruk av behörighet att bevilja allmän rättshjälp. Även misskötsel av ett rättshjälpsärende kan sålunda in- verka på ersättningen. Tredje stycket i paragrafen motsvarar 23å i gällande RHL.
30å
Paragrafen som innehåller föreskrifter om avräkning med offentligt biträde har behandlats i den allmänna motiveringen (17.3.3).
31.5
I denna paragraf ges föreskrifter om ersättning till skiftesman och medlare enligt 42 kap. 17 å RB. Föreskrifterna innebär att samma regler skall tillämpas som i fråga om offentligt biträde.
32 å Paragrafen motsvarar 25å andra stycket i gällande RHL och 16å RHK.
33å
I denna paragraf ges regler om fastställande av ersättning i de fall som avses i 29—32 åå. Beträffande de överväganden som ligger till grund för dessa regler hänvisas till den allmänna motiveringen (16.3). Det bör fram- hållas att det offentliga biträdet i sådana fall där ersättningen skall fastställas av allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor skall ge in kostnadsräkning till myndigheten innan handlägg- ningen av målet eller ärendet är avslutad. En föreskrift härom bör ges i administrativ ordning. Även när handläggning av mål eller ärende äger rum hos annan myndighet eller hos skiljenämnd bör kostnadsräkning ges in till myndigheten eller skiljenämnden innan målet eller ärendet är avslutat. Myndigheten eller skiljenämnden bör samtidigt med att målet eller ärendet avgörs yttra sig till rättshjälpsnämnden över kostnadsräkningen. Vid ytt- randet bör fogas ett exemplar av myndighetens eller skiljenämndens av- görande. Även | detta hänseende bör föreskrifter kunna ges i administrativ ordning.
34å
Paragrafen motsvarar 26å i gällande RHL.
35å
Första och tredje styckena reglerar det slutliga fastställandet av rättshjälps- avgiften och den avräkning som i förekommande fall skall ske med den rättssökande. Bestämmelserna som har behandlats i den allmänna moti- veringen (17.3.2 och 17.3.4) innebär att slutreglering sker instans för instans. Bestämmelserna i 21 å andra stycket i RHK om partiell avräkning med biträde blir därmed överflödiga och kan utgå. Emellertid tenderar utom- processuella ärenden ibland att bli långdragna. Även ärenden som anhängig- gjorts vid domstol kan bli långvariga. För sådana fall bör möjligheten att få förskott på biträdesersättningen (31 å RHK) finnas kvar. Framställning om förskott bör göras hos den myndighet som har att besluta om ersättning. Även utanordningen av ersättningen bör ske genom denna myndighets för- sorg. Bestämmelser härom bör kunna ges i administrativ ordning.
1 paragrafens andra stycke har sammanförts bestämmelserna i 15 och 29 åå i nuvarande RHL. Ett tillägg har dock gjorts så till vida att jämkning av rättshjälpsavgiften får ske också om väsentlig felbedömning gjorts, när avgiften först bestämdes. I detta fall bör hinder inte föreligga att jämka avgiften under vad som redan har betalats.
36så
Första stycket har sin motsvarighet i 31 å första och fjärde stycket i gällande RHL.
Andra, tredje och fjärde styckena innehåller bestämmelser om fördelning av ersättning som motpart eller annan förpliktats att betala. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (1735). I sådana fall där en tillämpning av första stycket sista meningen kommer i fråga — t. ex. när allmän rättshjälp förekommit i ärende som handlagts inför skiljenämnd — blir det rättshjälpsnämnden som får förordna om fördelning av den ersättning som motpart eller annan förpliktats att betala. Detta får ske i samband med att rättshjälpsnämnden fastställer ersättningen. ] administrativ ordning bör föreskrifter ges om att myndighet eller skiljenämnd skall till rättshjälps- nämnden översända ett exemplar av beslutet i ärendet som kostnaden avser.
37å
I första stycket regleras makes ersättningsskyldighet vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Bestämmelsen bygger på de överväganden som finns i den allmänna motiveringen (18.1.3).
Andra stycket reglerar frågan om ersättningsskyldighet för rättshjälpskost- nader som uppkommit i sådana fall där skiftesman förordnats. Även i detta hänseende kan hänvisas till den allmänna motiveringen (18.2).
1 fall som avses i första och andra stycket blir det normalt inte fråga om fördelning av den ersättning som make förpliktats att betala till stats- verket. lett fall kan det dock bli fråga om att tillföra den rättshjälpsberättigade
del av det belopp som den andra maken har förpliktats att betala till stats- verket och det är när ersättningen tillsammans med rättshjälpsavgiften över- stiger kostnaderna för rättshjälpen. Tredje stycket av förevarande paragraf reglerar denna situation. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (18.3).
38å
Paragrafen motsvarar 32å i gällande RHL.
Upphörande av allmän rättshjälp
39å
Första stycket behandlar de olika fall där frågan om upphörande av allmän rättshjälp kan uppkomma och överensstämmer med första stycket i 34å i gällande RHL. Andra stycket motsvarar andra och tredje styckena i 34å i nuvarande RHL.
I tredje stycket ges regler om vilken myndighet som äger rätt att besluta om upphörande av allmän rättshjälp. I fråga om de överväganden som ligger till grund för bestämmelsen i detta stycke kan hänvisas till den allmänna motiveringen (6.3.1). I tredje styckets andra mening föreskrivs att beslut i fråga om ersättning till offentligt biträde skall meddelas utan dröjsmål om allmän rättshjälp upphör.
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål
40—44 åå
Bestämmelserna i dessa paragrafer har i sak oförändrade förts över från 35—40 åå i gällande RHL.
Rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m.
45å
Paragrafen motsvarar 41å gällande RHL.
46å
I denna paragraf regleras förutsättningarna för förordnande av offentligt bi- träde i de ärenden som nu är i fråga. Bestämmelserna har ingående behandlats i den allmänna motiveringen (19.3).
47%
Paragrafen behandlar reglerna om förfarandet vid förordnande av offentligt biträde enligt 45 å och motsvarar i allt väsentligt 43å i gällande RHL. I fråga om de överväganden som ligger till grund för bestämmelserna i fö- revarande paragraf kan hänvisas till den allmänna motiveringen (20.3).
48å
Paragrafen motsvarar 44å i gällande RHL. Att även regeringen och för- valtningsdomstol kan få pröva ersättningsfrågan har berörts i den allmänna motiveringen (20.3).
49å
Paragrafen motsvarar i sak 45å i gällande RHL. Biträdets behörighet att själv föranstalta om utredning har dock på samma sätt som i 28 å begränsats till att omfatta utredning genom intyg eller annan mindre omfattande ut- redning.
Särskilda bestämmelser
50%
Enligt denna paragraf får rättssökande som är missnöjd med beslut som advokat meddelar begära att frågan hänskjuts till rättshjälpsnämnden. De beslut av advokat som på detta sätt kan bli föremål för prövning av rätts- hjälpsnämnd är beslut i fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivnings- avgift (7å tredje stycket) och beslut i fråga om rättshjälpsavgift (25 å). Att hänskjutande till rättshjälpsnämnden kan förekomma även i det fallet att advokat anser sig inte kunna bevilja allmän rättshjälp trots att han i och för sig är berättigad till det framgår av 19 å. Det bör åligga advokaten att tillse att beslutet underställs rättshjälpsnämndens prövning.
51.5
Paragrafen innehåller bestämmelser om fullföljd mot beslut enligt RHL.
Enligt första stycket förs talan mot beslut som rättshjälpsnämnd meddelar genom besvär hos besvärsnämnden. De beslut som avses är rättshjälps- nämnds bes/ut enligt 17, 18, 19 (efter hänskjutande), 20, 21, 25, 27, 28, 33, 35, 37, 39, 47, 48, 49 eller 50å (efter hänskjutande). Talan genom besvär hos besvärsnämnden förs enligt samma stycke också mot allmän domstols beslut enligt 18, 21 eller 25 å. I fråga om beslut av allmän domstol enligt 27, 28, 39 eller 44å samt enligt 33, 34, 35, 36, 37, 48 eller 49å tillämpas däremot vad som i allmänhet gäller om talan mot sådan domstols beslut.
Enligt andra stycket förs talan mot beslut av förvaltningsdomstol, arren- denämnd, hyresnämnd eller överexekutor enligt 27,28 eller 39 å genom besvär hos besvärsnämnden.
I tredje stycket ges regler om talan mot ersättningsbeslut som meddelats
av förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd eller överexekutor (33, 34, 35, 36, 37, 48 eller 49 å). Sådan talan förs i samma ordning som talan mot vederbörande myndighets avgörande i huvudsaken.
Enligt fjärde stycket får talan inte föras mot beslut av regeringen eller departementschef eller besvärsnämnden.
Bestämmelserna i första stycket nödvändiggör viss ändring i 49 kap. 43%" 7 RB. Den nämnda punkten bör som en följd av utredningens förslag i 51 ;" avse endast rättshjälp i brottmål.
52%
I denna paragraf finns bestämmelser om rättshjälpsnämnderna och besvärs- nämnden. I paragrafens första stycke anges att rättshjälpsnämnd finns i Stockholm, Malmö och Sundsvall och att besvärsnämnden finns i Jönköping. Vidare föreskrivs att nämndernas verksamhetsområden bestäms av rege- ringen.
I andra stycket anges att regeringen kan förordna att rättshjälpsnämnd skall vara delad på avdelningar.
I tredje stycket anges att rättshjälpsnämnd och besvärsnämnden står under tillsyn av domstolsverket.
535
I denna paragraf ges bestämmelser om hur rättshjälpsnämnd skall vara sam- mansatt, hur ledamöterna utses och hur omröstning skall ske. Bestämmel- serna har berörts i den allmänna motiveringen (21.1.2).
54,5
I paragrafen föreskrivs att rättshjälpsnämnd skall ha kansli. Vidare anges att delegation av rättshjälpsnämndens beslutanderätt kan ske. Även i fråga om dessa bestämmelser hänvisas till den allmänna motiveringen (2112).
55.5
Bestämmelser om besvärsnämndens sammansättning ges i förevarande pa- ragrafs första stycke. Bestämmelserna har i sak oförändrade förts över från 738 i förordningen (1975:506) med instruktion för domstolsverket.
I andra stycket anges att regeringen får förordna att besvärsnämnden skall vara delad på avdelningar.
56,5
Paragrafen överensstämmer med Slå i gällande RHL.
Övergångsbestämmelsema
Med hänsyn till att det alltjämt kan finnas fall där rättshjälp utgår med stöd av lagen ( l9l9z367) om fri rättegång har övergångsbestämmelserna till
gällande RHL i sak oförändrade förts över till den föreslagna nya RHL.
Har allmän rättshjälp beviljats före ikraftträdandet av den föreslagna nya RHL bör vissa äldre bestämmelser om skyldigheten att utge kostnadsbidrag och om bestämmande av ersättning vid allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och om verkan av beslut om allmän rättshjälp som rätts- hjälpsnämnd har meddelat samt om slutreglering av rättshjälpsärenden till- lämpas även i fortsättningen. En övergångsbestämmelse av detta innehåll föreslås.
Översikt över utt'ednings/örs/agets motsvarighet i gällande RHL
RHL Utredningsförslaget
Inledande bestämmelser Inledande bestämmelser
6; 1 st. lå 1 st. l & l ä 2 st.
— l ;" 3 st.
2; 1 st. 2?" 1 st.
— 2; 2 st.
— 25 3 st. — 3 s"
— 4?"
Rådgivning Rådgivning och förlängd rådgiv- ning
46ä 5.5 1 st.
— $&" 2 st.
48älst. 5ä3st. 46% andra meningen 6.5 47% 1 st. första meningen H 1 st.
— 7; st.
47.5 1 st. andra meningen och 48% 7; 3 st. 2 st.
Allmän rättshjälp Allmän rättshjälp
Tillämpningsområdet Tillämpningsområdet
6 och 7 ;;" 8 s*" 6 ;” 9 ;" 7 ;" 10 &" 8ålst.500h25t. llä 8ålst.4och6 12älst. Sä lst. l—3 12?" 2 st. 1—3 8å3st. 12å3st.
RHL
Förmåner
95 lst. 95 2 st. 1—4 9.5 2 st. 7 95 2 st. 8 9.53 st. 95 2 st. 105
5—6
Allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd och allmän rättshjälp efter beslut av rätts- hjälpsnämnd
165
16 och 18 55
16.5
[95 2 st. och 215 lst. 195 3 st. andra meningen 195 3 st. första meningen
195 4 st.
Kostnadsbidrag
11 12. 135 145 16,5 2 st. och 195 1 st. samt 475 2 st.
I!" I!
165 2 st. och 27,5 lst. 27.5 3 st.
215 3 st. 215 2 st. 215 2 st. och 3 st.
Utredningsförslaget
Förmåner vid allmän rättshjälp
135 lst. 135 2 St. 1—4 135 2 st. 5 135 2 St. 6 13.5 2 st. 7 13.5 3 st. 14.5 15.5
Beviljande av allmän rättshjälp
165 175 18.5 19.5 205 lst. 20.5 2 st. 2053 st. 215 lst. 2152 st. 215" 3 st.
1 st. första och andra meningen
1 st. tredje meningen 2 st. 1 st. 2 st.
NNN ONONUIM
N
Byte av biträde m.m. 27 .5 1 st. 27 _5 2 st. 27.5 3st.
RHL Utredningsförslaget
—— Beslut om utredning och 205 1 st.
245 och 255 lst. 285 lst.
— 28 .5 2 st.
—— Ersättningsregler
225 1 st. och 205 1 st. 295 lst. 22.5 25t. 29.5 Zst. 23 5 29.5 3 st. 275 2 st. 305 22 och 23 55 31 .5 255 2 st. 32.5 17.525t. och 2253st. 335
26.5 345
30.5 35.5 1 st. 15 och 29 55 355 Zst. 28 5 355 3 st. 31.5 1 st. och 4 st. 365 lst. 33 5 36.5 2—4 st. 31.5 Zst. 37.5 lst. 31.53 st. 375 Zst. 33 5 37.5 3 st. 32 5 38.5
— Upphörande av allmän rättshjälp
345 395
Rättshjälp åt misstänkt i brottmål Rättshjälp åt misstänkt i brottmål
355 405 365 415 37.5 42.5 385 435 39 och 40 55 44;
Rättshjälp genom offentligt bi- Rättshjälp i ärenden om admi- träde nistrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m.
415 455 — 46.5 lst. — 465 251. 42.5 46.5 3st. 435 475 445 485 455 495
RHL Utredningsförslaget Särskilda bestämmelser Särskilda bestämmelser — 50.5 49 5 51 .5
35 ] st. 52.5
45och5525t. 535lst. — 53 .5 2 st.
55 3 st. 54.5 — 55 .5 51.5 56.5
24. Övriga författningsförslag
24.1. Förslag till rättshjälpsförordning
Inom utredningens sekretariat har också diskuterats utformningen av even- tuella tillämpningsföreskrifter till rättshjälpslagen och utarbetats en skiss till rättshjälpsförordning. Skissen inleds med en avdelning med inledande bestämmelser (1 och 2 55) där det ges föreskrifter om rättshjälpsnämndernas verksamhetsområden och om behörig rättshjälpsnämnd i olika fall. Därefter följer en avdelning som innehåller bestämmelser om rådgivning och förlängd rådgivning (3—5 55). Närmare bestämmelser om tillämpningsområdet för all- män rättshjälp (6 5). beviljande av allmän rättshjälp m.m. (7—1055) och ersättningsregler 110—13 55) följer därefter under avdelningsrubriken "All- män rättshjälp". I 14 och 15 55 ges bestämmelser om rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Därefter följer en avdelning med närmare bestämmelser om rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa ut- länningsärenden m. m. 116—1955). Skissen avslutas med närmare bestäm- melser om utbetalning av ersättning (20—24 55).
24.2. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken I fråga om de överväganden som ligger till grund för förslaget kan hänvisas
till den allmänna motiveringen (1432).
24.3 Förslagen till lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, förordning om ändring i expeditionskungörelsen (1964:618) och förordning om ändring i exekutionsavgiftskungörelsen (197111027)
Utredningen finner att ändringsförslagen i denna del inte kräver några kom- mentarer.
XII Reservationer och särskilda yttranden
25 Reservation
Av utredningens ordförande
Inledning
Det nuvarande rättshjälpssystemet är enligt min mening komplicerat och byråkratiskt. Även en erfaren domare. advokat ellerjurist inom förvaltningen har svårt att snabbt tillägna sig nödvändiga kunskaper om systemet och den stora allmänheten saknar nästan helt möjlighet att förstå hur systemet är uppbyggt. Den starka centraliseringen av beslutsfunktionerna till rätts- hjälpsnämnderna gör visserligen att flertalet myndigheter har ganska liten befattning med rättshjälpsärenden men de kan ändå inte helt befrias från sådana ärenden. Samtidigt innebär centraliseringen ofta en onödig omgång, tar tid och kostar pengar.
Mot bl. a. den nu angivna bakgrunden borde utredningen enligt min me- ning ha sett som sin uppgift att i alla hänseenden förenkla rättshjälpssys- temet. Vad som i detta syfte främst kan angripas är fördelningen av be- slutsfunktionerna och administrationen av systemet. Redan den omstän- digheten att kostnadema för rättshjälpsnämnderna utgör ca 10 % av de totala rättshjälpskostnaderna och att nämnderna sysselsätter ca 85 personer manar till eftertanke, särskilt om man jämför med hur det tidigare systemet fungerade.
Det förslag som utredningens övriga ledamöter enats om är enligt min mening alltför försiktigt. Förenklingar i vissa delar uppvägs av nya komp- likationer i andra delar. Jag har kunnat ansluta mig till majoritetens upp- fattning i åtskilliga frågor men när det gäller fördelningen av beslutsfunk- tionerna — som i sin tur styr administrationen - har jag en i grunden helt annan syn än övriga ledamöter. Detta har föranlett mig att i en rad frågor inta en annan ståndpunkt. Med hänsyn till att ingen av de övriga ledamöterna anslutit sig till min mening har jag dock inte utarbetat någon alternativ lagtext.
Som en illustration till hur svårtillgängligt systemet blir enligt majoritetens förslag vill jag peka på att olika beslutsfunktioner tilläggs bl. a. följande myndigheter (motsvarande) eller grupper av myndigheter. nämligen:
— rättshjälpsnämnd — advokat — allmän domstol, inkl. krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och
statens va-nämnd (men alltså inte förvaltningsdomstol)
— förvaltningsdomstol
— allmän domstol, förvaltningsdomstol, arrendenämnd, hyresnämnd och överexekutor
— departementschef
— regeringen
Fördelningen av beslutsfunktionerna
Allmänna synpunkter
Under förarbetena till rättshjälpslagen framfördes ursprungligen ett förslag som innebar en 100 Pri-ig koncentration av beslutsfunktionerna till särskilda rättshjälpsmyndigheter. Förslaget kritiserades starkt vid remissbehandlingen och i propositionen gjordes den avvikelsen att de allmänna domstolarna tillerkändes kompetens att fastställa arvoden 'och andra ersättningar enligt rättshjälpslagen. Ytterligare ett undantag gjordes men detta var redan från början av mindre intresse och erfarenheten har visat att undantaget är be- tydelselöst. Jag syftar på institutet allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnd. Med dessa undantag ankommer alla beslut enligt rättshjälps- lagen på rättshjälpsnämnderna.
I direktiven för utredningen anges att en ändrad fördelning av besluts- funktionerna bör övervägas. En möjlighet som därvid anvisas är att i vidgad utsträckning överlåta rättshjälpsfrågorna på den myndighet som har hand om sakprövningen i målet eller ärendet. Detta är enligt min mening en riktig tanke, som — konsekvent genomförd — kan i hög grad förenkla rätts- hjälpssystemet och reducera kostnaderna för administrationen. En annan viktig inkörsport för att nå samma mål är en reform av institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
Innan jag närmare presenterar min syn på funktionsfördelningen vill jag deklarera att min utgångspunkt är att ingen fördelning är given. Jag anser m.a.o. att frågan hur olika uppgifter skall fördelas bör angripas förutsätt- ningslöst. Detta innebär att jag bortser från den rådande ordningen och organisationen. De problem en övergång till annan ordning kan innebära tillhör med mitt synsätt ett senare led i övervägandena.
De beslutsfunktioner som dominerar i rättshjälpssystemet är naturligtvis prövningen av ansökningar om rättshjälp och prövningen av anspråk på arvode m.m. Till den förra gruppen räknar jag även fall där rättshjälps- behovet prövas efter anmälan. Vid sidan av dessa två grupper av ärenden finns en rad andra ärenden, t. ex. sådana som gäller byte av biträde eller entledigande av biträde. Dessa ärenden är emellertid mindre intressanta när det gäller att mer principiellt ta ställning till frågan hur beslutsfunk- tionerna i rättshjälpssystemet bör fördelas. Jag kommer därför att i det föl- jande främst uppehålla mig vid de två frågorna vem som bör pröva an- sökningar om rättshjälp och vem som bör pröva anspråk på arvode m. m.
Innan jag går närmare in på de nyss antydda frågorna finns det anledning att erinra om det system som tillämpades före rättshjälpsreformen. An- sökningar om processuell rättshjälp(fri rättegång) prövades då av de allmänna domstolarna som också svarade för arvodesprövningen. Andra former av rättshjälp kunde erhållas dels vid rättshjälpsanstalterna. dels enligt det 5. k.
jämtlandssystemet. [ båda fallen ankom prövningen av behovet m.m. på resp. advokat. Någon motsvarighet till rättshjälpsnämnderna fanns alltså inte.
De organ som kan komma i fråga som beslutsorgan i rättshjälpssystemet är särskilda nämnder av typ rättshjälpsnämnd, den handläggande myndig- heten och den advokat till vilken den rättssökande vänt sig för att få hjälp. Skälen till den nuvarande starka centraliseringen av beslutsfunktionerna till rättshjälpsnämnderna torde delvis vara av praktisk natur men det av- görande skälet torde ha varit uppfattningen att nämnderna bättre än andra, främst den handläggande myndigheten, kan fullgöra de aktuella uppgifterna. Enligt min mening kan riktigheten av denna uppfattning mycket starkt ifrågasättas.
Jag kommer närmast att redovisa min allmänna bedömning av de olika tänkbara beslutsorganens lämplighet för olika uppgifter. I ett därpå följande avsnitt redovisar jag mera i detalj min uppfattning om hur beslutsfunk— tionerna bör fördelas i olika typer av ärenden.
Allmän bedömning av de olika tänkbara beslutsorganen
Enligt min mening borde det vara närmast självklart att olika beslut inom rättshjälpssystemet i princip anförtroddes den myndighet som handlägger det mål eller ärende i vilket den rättssökande önskar eller har rättshjälp. Det är denna myndighet som bäst kan bedöma behovet av rättshjälp och den rättssökandes intresse av att den rättsliga angelägenheten prövas. När prövningen slutförts är det också samma myndighet som bäst kan bedöma biträdets anspråk på ersättning.
Mot ett konsekvent genomförande av den nyss antydda principen brukar emellertid anföras både praktiska och principiella skäl. Till de senare hör bl. a. sådana skäl som att den myndighet som har att avgöra målet eller ärendet inte bör avgöra också frågan om den rättssökande har ett rättsligt intresse av att få sin sak prövad eller om han behöver ett offentligt biträde vid sin sida. Skäl av detta slag kan inte helt viftas bort men de bör inte heller tillmätas avgörande betydelse. Även i rättshjälpsfrågan är det en rätts- lig bedömning som skall göras och kan myndigheten anförtros att avgöra ärendet i sak bör den också kunna anförtros avgörandet i rättshjälpsdelen. Det har också visat sig att en motsvarande ordning fungerar bra på ett jämförbart område. Jag syftar på de allmänna domstolarnas förordnanden av offentliga försvarare. Såvitt jag kan erinra mig förekom det inte heller någon kritik mot det sätt på vilket de allmänna domstolarna tillämpade lagen om fri rättegång.
Till de skäl av mer praktisk natur som talar mot att lägga prövningen på de handläggande myndigheterna hör att dessa blir så många och har så skiftande kompetens. Detta kan naturligtvis leda till skiftande praxis och minska säkerheten i avgörandena. En viss begränsning i urvalet av myndigheter bör därför göras men enligt min mening är de olägenheter som kan uppkomma i denna del inte större än att de kan accepteras. De utgör i själva verket det pris man får betala för att få ett effektivare rätts- hjälpssystem.
Med mitt principiella synsätt bör det alltså vara möjligt att i största ut- sträckning anförtro prövningen av rättshjälpsfrågor åt den handläggande
myndigheten. Om den rättsliga angelägenheten i vilken rättshjälp begärs ännu inte är anhängig vid någon myndighet, men sökanden avser att an- hängiggöra ärendet, kan samma synsätt anläggas. För de ärenden där en myndighetsprövning av sakfrågan inte alls är aktuell eller det är osäkert vilken myndighet som kan komma i fråga — t. ex. en förhandling med ett försäkringsbolag om skadestånd — behövs emellertid ett särskilt organ för prövningen av olika rättshjälpsfrågor.
I likhet med majoriteten anserjag att beslutsfunktioner inom rättshjälps- systemet bör kunna tilläggas inte bara myndigheten som handlägger målet eller ärendet utan också advokater (och därmed jämställda). Såvitt gäller familjerättsliga mål och ärenden har jag därvid helt samma uppfattning som majoriteten. När det gäller andra rättsliga angelägenheter delar jag upp- fattningen att en viss kontroll bör sättas in. Jag anser också att vissa an- gelägenheter helt bör undantas från advokaternas beslutskompetens. Utan att i dessa delar ta avstånd från majoritetens förslag vill jag här markera att förslaget enligt min mening är mycket försiktigt. Jag anser därför att man — om förslaget genomförs och erfarenheterna blir goda — efter någon tid bör kunna gå vidare och dels höja "taket", dels vidga tillämpnings- området.
En konsekvens av mitt synsätt blir att den särskilda myndighetsorga- nisationen för rättshjälpssystemet begränsas till vad som är nödvändigt för att lösa vissa fall där uppgiften i fråga inte kan läggas på den handläggande myndigheten eller advokaten. Till dessa fall räknar jag även sådana där särskilda skäl talar för en myndighetsprövning genom ett mer centralt organ. Hit hör t. ex. fall där särskilda skäl måste föreligga för att rättshjälp skall få beviljas.
Innan jag går in på hur beslutsfunktionerna enligt min mening mer i detalj bör fördelas, vill jag markera min uppfattning om nödvändigheten av att i detta sammanhang anlägga ett totalekonomiskt synsätt. Även om — för att ta ett exempel — en rättshjälpsnämnd i något fall skulle ha avslagit en ansökan om rättshjälp i fall där en advokat beviljat rättshjälp är det inte säkert att delegerandet av beslutsfunktionen till advokaten orsakat ökade kostnader för statsverket. Härtill kommer de vinster i form av större snabbhet och enkelhet i förfarandet som delegationen innebär.
Beslutsfunktionerna ifråga om beviljandet av allmän rättshjälp m. m.
Utifrån den principiella inställning som jag förut deklarerat ansluter jag mig till majoritetens förslag i fråga om delegation till advokaterna av kom- petens att bevilja rättshjälp.
Det är här bara fråga om en utbyggnad av institutet rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd. Jag har särskilt fäst mig vid att departementschefen i proposition med förslag till rättshjälpsreformen dels inte i något samman- hang antydde att det var misstro mot advokaterna som kom honom att så starkt begränsa tillämpningsområdet för rättshjälp utan beslut av nämnd. dels starkt markerade att huvudansvaret för bedömningen av den rätts- sökandes behov och rättsliga intresse måste ligga hos advokaten alltså inte hos rättshjälpsnämnden. Mot bakgrund av denna uppfattning — som jag helt delar — bör det, som jag förut framhållit, på sikt vara möjligt att gå väsentligt längre än förslaget nu gör.
I likhet med majoriteten anser jag att beslutanderätten i vissa fall bör läggas på ett organ av typ rättshjälpsnämnd. Det gäller här fall där särskilda rekvisit uppställts för att rättshjälp skall beviljas. Frekvensen fall av dessa slag är inte särskilt hög.
Återstående fall bör enligt min mening i princip anförtros resp. hand- läggande myndighet. Enligt majoritetens uppfattning bör emellertid endast allmän domstol komma i fråga för uppgiften. Med allmän domstol jämställer man därvid krigsrätt, arbetsdomstolen, bostadsdomstolen och statens va- nämnd. Varken förvaltningsdomstolar eller förvaltningsmyndigheter tilläggs alltså rätt att bevilja allmän rättshjälp. Detta gäller oberoende av om rätts- hjälpsfrågan uppkommer innan ärendet anhängiggjorts eller under hand- läggningen. Om en part önskar få rättshjälp i ett pågående mål i t. ex. re- geringsrätten eller regeringen kan alltså domstolen eller regeringen inte pröva frågan utan avgörandet ankommer på rättshjälpsnämnden.
Jag är medveten om att olika förvaltningsmyndigheter har mycket olika förutsättningar att bedöma rättshjälpsfrågor. Ett mycket stort antal — t. ex. många av de centrala förvaltningsmyndigheterna samt de affärsdrivande verken och många särskilda nämnder m.m. — har emellertid högt kva- lificerade juristtjänster och andra har tjänstemän med i varje fall en ut- bildning och erfarenhet som är fullt likvärdig den som flertalet tjänstemän hos rättshjälpsnämnderna besitter. Vad förvaltningsmyndigheterna ofta sak- nar är erfarenhet av rättshjälpsfrågor men i gengäld har de bättre insikt än rättshjälpsnämnderna i de särskilda frågor som kan uppkomma i den rättsliga angelägenhet där rättshjälp begärs.
Att genom en uppräkning eller på annat sätt söka uppdela förvaltnings- myndigheterna i två grupper av vilka den ena skulle få beslutskompetens i rättshjälpsfrågor och den andra inte, är i praktiken ogenomförbart. Valet står därför i princip mellan alla eller ingen. Majoriteten har därvid stannat för den senare linjen. Själv väljer jag den förra. Jag anser emellertid att regeln bör gälla endast statliga myndigheter.
När det gäller förvaltningsdomstolarna anser jag givet att de bör tilläggas motsvarande beslutskompetens inom sitt område som de allmänna dom- stolarna inom sitt.
Majoriteten har som argument för sitt förslag anfört att en lösning som innebär att även myndigheter med ett fåtal rättshjälpsärenden per år skulle få fatta beslut inom rättshjälpssystemet inte är rationell och inte heller be- fordrar en jämn rättspraxis. Bortsett från att denna uppfattning inte synes ha fått styra förslaget i övrigt — jag vill t. ex. ifrågasätta om inte JK har fler ärenden med rättshjälpsfrågor än arbetsdomstolen - kan jag inte dela den angivna uppfattningen. Det torde gälla i fråga om nästan all lagstiftning att de tillämpande myndigheterna ibland får mycket liten erfarenhet av den. Detta har emellertid hittills i mycket liten utsträckning föranlett sär- skilda åtgärder och i den mån så skett har det gällt frågor av helt annan beskaffenhet än de som här är aktuella.
Beslutsfunktionerna ifråga om arvodesprövning m. m. i ärenden om allmän rättshjälp
] denna del är min utgångspunkt den — i mitt tycke — självklara tesen att den handläggande myndigheten bäst kan bedöma de frågor som påverkar
arvodets storlek. Hit hör frågan vilket arbete som krävts och vad som faktiskt utförts, hur arbetet utförts och vilken tid arbetet krävt. Enligt min mening är rättshjälpsnämnden sämre ställd i samtliga dessa hänseenden. Detta be- lyses också av det faktum att nämndernas följsamhet till myndigheternas yttranden är nästan 100 %-ig. Den enda punkt på vilken rättshjälpsnämnden är överlägsen gäller kunskapen om den timkostnadsnorm som är aktuell. Det torde emellertid inte möta några svårigheter att informera de arvo- desprövande myndigheterna om denna norm. Någon kontrollfunktion i fråga om kostnaderna kan nämnderna inte utöva.
Slutsatsen av det anförda måste enligt min mening bli att arvodespröv- ningen i princip läggs på den handläggande myndigheten. Därigenom und- viker man det mycket otillfredsställande i att myndigheter väl betrotts att avgöra ärendet i sak, t.ex. att tillerkänna någon skadestånd med 50000 kr., men inte att pröva advokatens anspråk på arvode med 500 kr.
Jag är ingalunda övertygad om att en reform av det slag jag här förordar skulle leda till högre arvoden. Tvärtom kan jag — åtminstone från egna erfarenheter i min tjänst som JK — lika gärna påstå och även bevisa motsatsen. Det avgörande för min inställning är emellertid uppfattningen att den hand- läggande myndigheten på grund av sitt bättre underlag kan fatta ett bättre beslut. Härtill kommer de övriga fördelar som reformen skulle innebära. Jag syftar på den minskade omgång som det innebär att rättshjälpsnämnden inte behöver infordra yttrande från den handläggande myndigheten och att denna myndighet inte behöver avge yttrande i arvodesfrågan. Om sådana yttranden skall vara meningsfulla kräver de enligt min uppfattning — och erfarenhet — väsentligt mer arbete än som krävs för att avgöra arvodesfrågan. Dessa fördelar bör också leda till ökad snabbhet i avgörandet av arvodes- frågorna. Detta är något som man från advokathåll ofta efterlyst.
Om den av mig förordade reformen i något fall skulle leda till högre ersättning än om rättshjälpsnämnden haft att avgöra ärendet, kompenseras denna ökade kostnad enligt min mening mångdubbelt genom den ratio- nalisering av förfarandet som reformen innebär. Kostnadsskäl bör alltså inte kunna åberopas mot mitt förslag.
Utredningens majoritet har i denna del gått något längre än när det gäller frågor om beviljande av rättshjälp. Utom allmänna domstolar — och vissa med dem likställda domstolar — bör sålunda enligt majoritetens mening alla förvaltningsdomstolar tillerkännas rätt att pröva ersättningsfrågor enligt rättshjälpslagen. Härutöver föreslås att vissa förvaltningsmyndigheter, näm- ligen hyres- och arrendenämnder samt överexekutor, ges motsvarande kom- petens. När det gäller övriga förvaltningsmyndigheter anses däremot av- görande skäl tala emot en ändring i den bestående ordningen. De skäl som åberopas är dels att det hör till sällsyntheterna att rättshjälp beviljas i de ärenden som förekommer vid myndigheterna, dels att ett flertal av myn- digheterna har sådan sammansättning att deras förutsättningar att bedöma biträdesarvode och andra ersättningar får anses klart sämre än rättshjälps- nämndernas.
Som framgår av det förut anförda delarjag inte majoritetens uppfattning. Även om den formella kompetensen — ijuridiskt hänseende — i några fall skulle vara större hos rättshjälpsnämnderna, har den handläggande myn- digheten ändå ett så väsentligt mycket bättre underlag för sin bedömning
att jag för min del inte tvekar att påstå att myndigheten har fullt tillräckliga möjligheter att träffa ett korrekt avgörande. 1 övrigt kan jag i tillämpliga delar hänvisa till vad jag anfört i fråga om beslutskompetensen när det gäller beviljandefrågor.
Övriga beslutsfunktioner ijräga om allmän rättshjälp
Jag avser inte att här göra någon fullständig genomgång av olika frågor där fördelningen av beslutsfunktioner kan bli aktuell. Min uppfattning torde tillräckligt tydligt framgå av vad jag redan har anfört. På ytterligare några punkter vill jag emellertid klargöra min inställning.
En av dessa punkter gäller den situationen att fråga om rättshjälp upp- kommer i ett ärende som redan är anhängigt hos en myndighet. Det kan gälla ett mål i förvaltningsdomstol eller ett ärende hos regeringen eller 50- cialstyrelsen, det kan t. o. m. gälla ett administrativt ärende i högsta dom- stolen. Med mitt synsätt är det naturligt att myndigheten även i dessa fall prövar rättshjälpsfrågan. Majoriteten anser däremot att endast allmän dom- stol (inkl. krigsrätt, arbetsdomstolen. bostadsdomstolen och statens va- nämnd) bör tilläggas sådan behörighet. I ett administrativt ärende hos högsta domstolen kan alltså inte ens högsta domstolen pröva om rättshjälp bör beviljas.
Inte ens allmän domstol (som dömande myndighet) kan emellertid enligt majoritetens mening anförtros att pröva rättshjälpsfrågor av alla slag. Undan- tag görs nämligen för ärenden enligt 175 1—6 och 8, dvs. — bortsett från de 5. k. småmålen — fall där särskilda förutsättningar uppställts för att rätts- hjälp skall få beviljas. Som exempel kan nämnas att fråga om rättshjälp uppkommer i ett ärende angående lagfartssammanträde, dvs. ett mass- ärende. Frågan huruvida ärendet i svårighetsgrad avsevärt avviker från vad som kan anses normalt för ärendetypen bedöms alltså enligt majoritetens mening bäst av rättshjälpsnämnden. Jag kan omöjligen dela denna upp- fattning.
En annan punkt gäller frågan om byte eller substitution av biträde samt entledigande av biträde. Beslutanderätten i sådana frågor bör enligt ma- joritetens mening tilläggas samma myndigheter som har att pröva arvo- desfrågor. Detta innebär att de myndigheter som bäst känner till de om- ständigheter som bör påverka beslutet inte tillerkänns ett avgörande in- flytande på beslutet. Jag kan inte dela majoritetens uppfattning. Alla statliga förvaltningsmyndigheter bör utan tvekan kunna betros med denna inte sär- skilt svåra uppgift. ] praktiken kommer — det är min fasta övertygelse — beslutet praktiskt taget alltid att dikteras av den handläggande myndigheten. Detta är den enda rimliga lösningen. Men om detta är utgångspunkten bör lagen anpassas därefter.
En ytterligare punkt där jag vill klargöra min inställning har nära an- knytning till det nyss anförda. Jag syftar på beslut om att rättshjälpen skall upphöra. Majoriteten har i denna fråga föreslagit en regel av samma innebörd som när det gäller byte av biträde m. m. Jag anser att alla statliga myndigheter bör kunna anförtros den prövning som här är i fråga. Majoritetens förslag torde i praktiken innebära att frågan om upphörande av rättshjälp inte kom- mer att aktualiseras annat än i fall då den handläggande myndigheten själv har kompetens att besluta i frågan.
Sammanfattning i fråga om jördelningen av beslutsfunktionerna inom området för allmän rättshjälp
Beslutskompetensen bör enligt min mening i större utsträckning än ma- joriteten föreslagit delegeras från rättshjälpsnämnd till handläggande myn- dighet. Detta gäller såväl frågor om beviljande av rättshjälp och frågor i anslutning därtill som frågor om fastställande av arvoden eller andra er- sättningar. Alla statliga myndigheter som handlägger en rättslig angelägen- het i vilken en part har eller önskar rättshjälp bör tillerkännas beslutskom- petens i flertalet frågor.
Rättshjälpsnämnden bör enligt min mening bl. a. ha beslutanderätten dels i vissa särskilt kvalificerade ärenden, främst sådana där särskilda förutsätt- ningar uppställts för att rättshjälp skall få beviljas, dels i ärenden där någon handläggande myndighet inte finns eller myndigheten inte är statlig.
Den nuvarande rättshjälpsformen rättshjälp utan beslut av rättshjälps- nämnden bör byggas ut genom att advokater (och jämställda) ges ökade möjligheter att själva bevilja allmän rättshjälp. Jag har i denna del anslutit mig till övriga ledamöters uppfattning men anser att en snar vidare ut— byggnad bör övervägas.
Bes/utsfunktionerna i ärenden om administrativa frihetsberövanden och vissa utlänningsärenden m.m.
När det gäller förutsättningarna för förordnande av biträde är jag ense med majoriteten om att en viss uppmjukning av de nuvarande rekvisiten för förordnande bör ske. Jag anser emellertid att förslaget går alltför långt. En generell regel om att offentligt biträde skall förordnas "om det ej är obe- hövligt" gör det enligt min mening alltför svårt att avslå en begäran om biträde. Med hänsyn till de mycket varierande förhållandena, inte bara mel- lan de olika ärendegrupperna utan också inom varje ärendegrupp måste beslutsfattaren ha större rörelsefrihet än den föreslagna regeln medger. Detta kan åstadkommas antingen genom en regel som inte binder beslutsfattaren lika hårt som den föreslagna eller genom två regler, av vilka den ena tar sikte på de verkligt "svåra" fallen, där biträdesförordnande bör vara regel. och den andra behandlar övriga fall.
Till de fall där en viss presumtion för biträdesförordnande bör föreligga bör enligt min mening räknas de som Utlänningslagkommittén behandlat. För dessa fall synes den föreslagna regeln väl avvägd. Detsamma torde ofta gälla i fråga om fall där ett administrativt frihetsberövande skett eller kan förväntas ske i det aktuella ärendet. Som justitieutskottet framhållit är förhållandena emellertid mycket varierande. Jag anser därför att man för dessa fall kan nöja sig med en regel som anger att biträde skall förordnas om det behövs och att man vid avgörandet av behovet skall särskilt beakta om den ärendet gäller är berövad friheten eller kan bli det genom den åtgärd som det är tal om i ärendet.
Uppgiften att pröva frågan om behov av biträde och att förordna biträde bör enligt majoritetens uppfattning alltjämt ligga kvar hos rättshjälpsnämn- den. Om biträdesfrågan aktualiseras när ärendet finns hos regeringen skall emellertid regeringen fullgöra uppgiften. Som skäl för att inte villfara ut-
länningslagkommitténs önskemål om att prövningen skall läggas på invand- rarverket åberopas främst principiella skäl. Enligt min mening väger de åberopade principiella skälen inte tungt. i synnerhet inte med den föreslagna starka presumtionen för att biträde skall förordnas. Utlänningens reaktion inför ett avslag på en begäran om offentligt biträde skulle med säkerhet inte påverkas av om beslutet fattades av invandrarverket eller av en rätts— hjälpsnämnd. Jag tror inte heller att han skulle reagera annorlunda inför en domstols avslag på en begäran om offentlig försvarare.
Jag anser alltså att invandrarverket bör anförtros uppgiften att pröva be- hovet av biträde och förordna biträde. Detsamma bör gälla övriga berörda myndigheter, t. ex. regeringen. socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen och övervakningsnämnderna. Undantag bör göras endast för social centralnämnd (eller motsvarande) och polismyndighet. I sådana fall bör prövningen i stället ankomma på länsrätten, dit det kan förväntas att prövningen även i sak kommer att överflyttas.
Om mitt förslag genomförs, tillgodoses invandrarverkets och ut- länningslagkommitténs önskemål om en snabb och smidig handläggning helt. Den konstruktion som majoriteten föreslår är med mitt synsätt ganska märklig. Av principiella skäl vill man inte låta myndigheten avgöra bi- trädesfrågan. Eftersom en snabb prövning är önskvärd kan man inte heller låta rättshjälpsnämnden infordra yttrande från myndigheten. Vad man fö- reslår är alltså i realiteten att nämnderna utan att veta något om ärendet i sak skall bifalla en begäran om offentligt biträde. Prövningen av behovet blir därmed en ren formalitet. Man kunde då lika gärna ha gjort biträde obligatoriskt och därmed helt undgått att blanda in nämnden.
Prövningen av frågan om arvoden och andra ersättningar i ärenden av här aktuellt slag skall enligt majoritet-ens förslag ankomma på regeringen. domstol eller rättshjälpsnämnd. Detta innebär att de myndigheter som hand- lägger ärendena i första instans i allmänhet inte kan pröva arvodesfrågor m. m. Jag har samma uppfattning i denna del som när det gäller motsvarande fråga inom området för allmän rättshjälp, dvs.jag anser att den handläggande myndigheten bör anförtros uppgiften. Undantag bör göras endast för po- lismyndighet och social centralnämnd. Jag hyser så mycket mindre tvekan i detta fall som det här är fråga om ett klart överblickbart urval av myn- digheter. En granskning av dem ger vid handen att det är fråga antingen om centrala förvaltningsmyndigheter med kvalificerade jurister i sin or- ganisation eller om speciella nämnder, som enligt lag har en domarerfaren person som ordförande.
Organisatoriska frågor
Om mina egna förslag skulle godtas minskar rättshjälpsnämndernas upp- gifter radikalt. Jag har inte ansett det meningsfyllt att göra några detalj- beräkningar men jag uppskattar att behovet inte skulle bli större än att en enda nämnd med 5—6 handläggare vore tillräcklig. I det följande utgår jag emellertid från majoritetens förslag i fråga om funktionsfördelningen.
Att beräkna ärendevolymen för den nya organisationen av rättshjälps- nämnder är en vansklig uppgift. Enligt min mening är de framräknade
talen tilltagna i överkant. Detsamma gäller det beräknade behovet av hand- läggare och biträden. Jag utgår emellertid ändå från beräkningarna, dvs. 14 handläggare och 24 biträden.
En organisation av denna omfattning är i och för sig inte större än att den kan rationellt hanteras som en enda myndighet. Jag kan emellertid inte heller se några väsentliga nackdelar med en uppdelning på två enheter, den ena i Stockholm för det område som f. n. utgör Stockholmsnämndens och de två Norrlandsnämndernas områden och den andra för resten av landet. Varje ytterligare uppdelning innebär emellertid enligt min mening sådana olägenheter för verksamheten att den inte bör godtagas. Jag vill därvid särskilt peka på det önskvärda i att enheterna blir så stora att vi- kariatsfrågor och liknande frågor kan lösas inom myndigheten. Organisa- tionen blir i annat fall alltför sårbar. En väsentlig fråga är också personal- rekryteringen. Om enheten är alltför liten saknas utrymme för en lönestege. som kan locka sökande och genom befordringsmöjligheterna ge stimulans i arbetet.
De nyss antydda olägenheterna kan reduceras genom att myndigheten anknyts till en annan organisation, dvs. i detta fall genom att behålla an- knytningen mellan rättshjälpsnämnd och hovrätt. Jag var själv i viss mån ansvarig för att en sådan anknytning, delvis mot hovrätternas önskan, kom till stånd när rättshjälpsreformen genomfördes och anser fortfarande att det då fanns goda skäl för konstruktionen. I dagens läge, när det nya rätts- hjälpssystemet har hunnit tillämpas i några år och betydligt säkrare underlag för organisatoriska bedömningar föreligger, saknas enligt min mening skäl att behålla anknytningen. Om två rättshjälpsnämnder inrättas, blir nämn- derna visserligen små, men inte så små att de inte kan klara sin egen ad- ministration. Jag har också fått den uppfattningen vid samtal med flera av hovrätternas företrädare — och även med personal på några rättshjälps- nämnder— att de föredrar en fristående nämndorganisation. Till hovrätternas inställning bidrar säkert den betydelsefulla omständigheten att nämnderna inte utgör domstolar eller ens domstolsliknande organ utan är rena för- valtningsmyndigheter.
Jag anser alltså — med utgångspunkt från majoritetens förslag i fråga om fördelningen av beslutsfunktionerna i rättshjälpssystemet — att antalet rätts- hjälpsnämnder bör vara högst två och att dessa nämnder bör vara fristående myndigheter. I fråga om valet av kansliort för två nämnder anserjag givet att den ena bör vara Stockholm. Den andra bör ligga i Malmö eller Göteborg.
Även om det inte utsagts utgår jag från att majoritetens förslag om tre nämnder delvis vilar på lokaliseringspolitiska överväganden. Jag anser inte att det ankommer på utredningen att göra sådana bedömningar. För den händelse frågan skulle tas upp vill jag emellertid framhålla att majoritetens förslag är väsentligt mera centralistiskt än det jag här förut lagt fram. I stället för att sammanföra uppgifter till ett fåtal rättshjälpsnämnder föreslår jag att uppgifterna läggs ut på resp. handläggande myndighet. Det begränsade antal uppgifter som därefter kvarstår kan då med fördel — bl. a. med hänsyn till praxisbildningen — koncentreras till en eller två nämnder.
26 Särskilda yttranden
26.1. Av experten ReutetwaI/
Reuterwall har helt instämt i ordförandens reservation.
26.2. Av experterna Joelsson och Annika Sehlstedt
Organisationen av rättshjälpsnämnderna
Beräkningen av antalet ärenden vid rättshjälpsnämnderna om utredningens förslag genomförs bygger i viss utsträckning på rena uppskattningar och är därför osäker. Det beräknade antalet nya ärenden vid nämnderna är tro- ligen tilltaget i underkant. Det finns åtskilligt som tyder på att antalet nya ärenden till följd av utredningens förslag om massärenden, näringsidkare, bodelning och förvaltningsärenden blir väsentligt större än 5000. Likaså kan antalet nya ärenden till följd av förslagen till ändring av möjligheterna att få rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden och i vissa utlänningsärenden m. m. mycket väl bli högre än de beräknade 3 000. Dessa omständigheter pekar på att minskningen av antalet tjänster i rättshjälps- nämndsorganisationen bör ske med viss försiktighet. Utredningen har be- räknat behovet av handläggare till 14. Vi anser att detta antal är något för lågt även med utgångspunkt i de antaganden om antal ärenden vid nämnderna och de övriga antaganden som beräkningarna bygger på. Antalet handläggare bör enligt vår uppfattning beräknas till 16. Detta kan belysas även genom följande resonemang. Den kvantitativt stora förändringen ligger i att familjerättsärendena försvinner från nämnderna. Dessa ärenden kan dock inte beräknas ta mer än högst 15 % av handläggarnas tid i anspråk. I övrigt beräknas allmän rättshjälp komma att beviljas av advokater i om- kring 7 500 ärenden. vilka alltså försvinner från nämnderna. Antalet nya ärenden för nämnderna beräknas till ett något högre antal, cirka 8 000. De nya ärendena kan i allmänhet antas vara av mera svårbedömd natur och därmed mera arbetskrävande än de som försvinner. En minskning av ar- betsvolymen för handläggarna uppkommer däremot bl. a. genom att beslut om substitution, biträdesbyte och entledigande av biträde i viss utsträckning läggs på annan myndighet, och till följd av den ändrade funktionsfördel- ningen i fråga om arvodesprövning och de nya rutiner som ersätter slut- reglering och slutavräkning. Med utgångspunkt i detta resonemang kan
den sammantagna arbetsmängden för handläggarna inte antas komma att minska med mer än högst 25 %. Med hänsyn härtill och då antalet hand- läggare f. n., enligt vår uppfattning, är tämligen väl avvägt bör minskningen av antalet handlägganjänster begränsas till cirka 5. Antalet handläggare kom- mer därmed att uppgå till cirka 16. Den osäkerhet i beräkningarna i ären- devolymen som vi har berört tidigare tyder också på att minskningen av antalet handläggare bör ske med viss försiktighet.
Vad gäller behovet av tjänster för biträdespersonal anser vi däremot att det föreslagna antalet 24 är något för högt. Den sammanlagda arbetsmängden för biträdespersonalen bör stå i tämligen direkt proportion till antalet ärenden. Om antalet ärenden beräknas minska från 72 000 till omkring 25 000, eller till drygt 1/3, bör antalet tjänster för biträdespersonal kunna minska från nuvarande 59 till 21—22. Därtill kommer ett visst behov av personal för expeditionsvaktsgöromål, varför det totala behovet av tjänster för andra än handläggare blir omkn'ng 24.
Även om minskningen av antalet handläggare, vilket beräkningssätt man än använder, blir tämligen begränsad visar det i utredningen redovisade materialet om fördelningen av den beräknade arbetsvolymen på de nuva- rande sex nämnderna att en översyn av rättshjälpsnämndsorganisationen är nödvändig. Nämnder som inte kan bereda sysselsättning åt mer än 1 eller 2 handläggare utgör så små och sårbara organisatoriska enheter att de inte bör bestå, om det inte finns särskilda skäl som talar för det. Det finns emellertid också enligt vår uppfattning skäl. som talar för att man inte bör göra större ingrepp i organisationen än vad som är nödvändigt. Den nuvarande organisationen med en nämnd för varje hovrättsområde har i stort sett fungerat väl. Det finns anledning att värna om det lek- mannainflytande som finns i nämnderna f. n. Om detta inflytande skall fungera på avsett sätt bör lekmännen representera olika delar av landet, vilket försvåras av om nämnderna koncentreras. Betydelsen av lokalkän- nedom i nämnderna, bl. a. om de biträden som inte är advokater, bör inte heller underskattas. Vidare är rättshjälpsärendena i viss utsträckning kon- centrerade till storstadsområdena. Det får också anses vara en fördel för såväl ledamöterna i nämnden som personalen på kansliet om nämndens sammanträden kan begränsas till ett i veckan. Vi anser att dessa skäl är tillräckliga för att visa det berättigade i att det även i fortsättningen bör finnas rättshjälpsnämnder i Stockholm, Göteborg och Malmö. En särskild fråga är om rättshjälpsärendena för Norrlandslänen bör handläggas av en särskild nämnd eller om de kan hänföras till Stockholmsnämnden. I denna del ansluter vi oss till utredningens uppfattning, att övervägande skäl talar för att en särskild nämnd bör finnas för Norrlandslänen, trots att en sådan nämnd inte kan beräknas sysselsätta mer än 2 handläggare. Genom att nämnderna även i fortsättningen — i enlighet med utredningens förslag, vilket vi delar — bör vara knutna till hovrätt kan även en sådan nämnd fungera tämligen väl. Genom att hovrättsanknytningen behålls vinner man också den fördelen att nämnderna inte behöver vara nämnvärt större för att kunna fungera helt tillfredsställande. Som framhålls i betänkandet har hovrätterna möjlighet såväl att förstärka nämnderna vid vakanser och till- fälliga arbetstoppar som att tillgodogöra sig eventuell överkapacitet. Antalet handläggare vid nämnderna blir givetvis beroende av hur nämndernas verk-
samhetsområden bestäms, en fråga som kan kräva ytterligare överväganden. Det förefaller emellertid sannolikt att Stockholmsnämnden bör få 6—7 hand- läggare, att nämnderna i Göteborg och Malmö bör få vardera 3—4 handläggare och Norrlandsnämnden som tidigare nämnts 2 handläggare. Övrig personal bör givetvis fördelas mellan nämnderna i relation till antalet handläggare.
Enligt vår uppfattning talar dessutom personalpolitiska skäl starkt för att så små ingrepp som möjligt bör ske i nämndorganisationen. Utredningens förslag innebär att all personal vid nämnderna i Umeå, Jönköping och Gö- teborg måste placeras om till andra arbetsuppgifter samtidigt som antalet handläggare i Malmö skulle komma att öka. En sådan ordning kan givetvis medföra avsevärda olägenheter för den personal som berörs av förändring- arna. Vissa olägenheter av denna art kan vara oundvikliga i samband med organisatoriska förändringar. En strävan bör emellertid vara att begränsa olägenheterna så långt det är möjligt. Vårt förslag om att behålla ytterligare en nämnd reducerar dessa problem i viss utsträckning. Vi kan inte finna att utredningen har visat sådana fördelar med förslaget om endast tre nämn- der att inte en sådan möjlighet att minska svårigheterna för personalen bör tas till vara.
Sammanfattningsvis anser vi att rättshjälpsnämndsorganisationen bör be- stå av fyra nämnder med sammanlagt 16 handläggare och 24 tjänster för övrig personal.
K ostnadsberäkningarna
Utredningen har i kapitel 21 föreslagit att antalet rättshjälpsnämnder skall vara tre med sammanlagt 14 handläggare, 24 biträden och viss expe- ditionsvaktspersonal. Med en sådan organisation beräknas administrations- kostnaderna — åtminstone på sikt — sjunka från nuvarande 8 milj. kr. till 4 milj. kr. per år. Vi har föreslagit att antalet rättshjälpsnämnder skall vara fyra med sammanlagt 16 handläggare och 24 biträden (inklusive expedi- tionsvaktspersonal). Även med en sådan organisation bör enligt vår mening en reducering av administrationskostnazlerna med cirka 50 % vara realistisk. I fråga om personalkostnader skiljer sig förslagen endast obetydligt. En viss ökning av lokalkostnaderna kan förväntas, men denna bör endast vara mar- ginell och uppvägs i någon mån av att resekostnaderna för nämndleda— möterna minskar.
Kostnaderna för de föreslagna ändringarna i rät/girwings/nstitutet har enligt vår mening i viss mån underskattats. Utredningen pekar i avsnitt 22.3 på att ett antal nya ärenden kan tillkomma i form av förlängda rådgivningar samt att en del av dagens rådgivningsärenden i framtiden kan antas bli förlängda rådgivningar. Något försök att uppskatta förändringarna i siffror görs inte. En sådan uppskattning är givetvis svår att göra. Det bör dock framhållas att även ett så litet antal nytillkomna förlängda rådgivningar som 3000 kan antas medföra en merkostnad om åtminstone 300000 kr. med hänsyn till vad som är känt om kostnadsbidragens storlek. Enligt vår mening är det troligt att minst 5000 (av dagens 25—30 000) rådgivnings- ärenden i framtiden blir förlängda rådgivningar. Med en subvention om i genomsnitt cirka 100 kr. per ärende medför detta en kostnadsökning för statsverket om cirka 500 000 kr. Sammantaget kan de föreslagna ändringarna
i rådgivningsinstitutet enligt vår mening beräknas medföra en kostnads- ökning om bortåt 1 milj. kr.
Utredningen anför i avsnittet 22.4 bl.a. att förslaget att låta advokat själv bevilja rättshjälp och arbeta på ett ärende upp till sex timmar innan rättshjälpsfrågan underställs någon myndighetsprövning kan innebära risker för en praxisförskjutning som kan medföra viss kostnadsökning. Utred- ningen gör inte något försök att uppskatta storleken av en sådan eventuell kostnadsökning men räknar inte med att det kan bli fråga om några nämn- värda belopp. Enligt vår mening kommer detta förslag att kunna medföra vissa kostnadsökningar av följande skäl. Den omständigheten att avslags- frekvensen i vissa ärendetyper är förhållandevis låg utgör inte tillräcklig grund för antagande att antalet ärenden inte kommer att öka. Advokaterna får nämligen antas ha anpassat sig till den praxis som utbildats även om den inte alltid helt stämmer överens med deras egen bedömning om behovet av allmän rättshjälp och klientens intresse av att få sin sak prövad. I de fall advokat beviljar rättshjälp i sådana ärenden, där ansökan i dag skulle ha avslagits, kommer det inte att bli möjligt att underlåta att betala ut ersättning till advokat för hans arbete, om inte advokatens bedömning varit uppenbart felaktig. Uppenbara felbedömningar kan antas bli tämligen säll- synta. Allmän rättshjälp kan därefter automatiskt komma att beviljas i lik- nande ärenden, vilket kan medföra att kretsen av ärenden. där allmän rätts- hjälp beviljas kommer att öka i viss från kostnadssynpunkt inte försumbar omfattning. Att uppskatta antalet nya ärenden som kan antas tillkomma av detta skäl är svårt. Det kan påpekas att redan en ökning med 1000 ärenden kan beräknas medföra kostnadsökningar om cirka 1 milj. kr. En sådan ökning av antalet ärenden är enligt vår uppfattning att betrakta som ett minimum. Som vi ovan anfört blir antalet nya ärenden till följd av utredningens förslag i fråga om massärenden, bodelning m. m. troligen större än 5 000. Även antalet nya ärenden till följd av förslagen om ökade möj- ligheter till rättshjälp i ärenden om administrativa frihetsberövanden m. m. kan mycket väl bli högre än de beräknade 3 000. De föreslagna ändringarna i fråga om allmän rättshjälp och rättshjälp i ärenden om administrativa ji'i- hetsberövanden m. ni. kan sammanlagt antas medföra kostnader som är åt- minstone 2 milj. kr. högre än vad utredningen har räknat med.
Sammantaget kan alltså utredningens förslag, enligt vår mening, komma att medföra en kostnadsökning för statsverket om cirka 8 milj. kr. per år.
XIII Bilagor
Bilaga 1 1977 Beräkning vid allmän rättshjälp av rättssökandes ekonomiska förhållanden
Domstolsverket har den 17 november 1976 meddelat följande föreskrifter för rättshjälpsnämnderna vid beräkning av rättssökandes ekonomiska för- hållanden. Föreskrifterna och den bifogade tabellen skall tillämpas när all- män rättshjälp begärs under 1977.
Enligt 6ä rättshjälpslagen (1972:429) får allmän rättshjälp lämnas fysisk person i rättslig angelägenhet, om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar åtta gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring be- stämts för oktober året före det rättshjälp begärs. Bidrar den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas gränsbeloppet med vad som svarar mot ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll han bidrar enligt vad som sagts nu. Den beräknade årsinkomsten skall jäm- kas så att skäligt belopp läggs till eller dras från årsinkomsten, om den rättssökandes betalningsförmåga är väsentligt ökad på grund av förmögen- hetsinnehav eller annan särskild omständighet eller väsentligt nedsatt på grund av skuldsättning eller annan särskild omständighet.
Bestämmelserna om maximibelopp för kostnadsbidrag för fysisk person finns i 12 & rättshjälpslagen. Vad som i 655 sägs om försörjningsbörda samt förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet gäl- ler enligt 13 Q' även när maximibelopp för kostnadsbidrag skall bestämmas.
1 Tidpunkten till vilken beräkningen skall hänföras
Avgörande för rätten till allmän rättshjälp och skyldigheten att betala kost- nadsbidrag är den rättssökandes ekonomiska förhållanden vid den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs. Utgår allmän rättshjälp utan beslut av rätts- hjälpsnämnd beräknas den rättssökandes ekonomiska förhållanden på grundval av förhållandena vid tidpunkten då framställning om sådan rätts- hjälp görs. Denna tidpunkt blir avgörande för beräkningen av den rätts- sökandes ekonomiska förhållanden även när ansökan om allmän rättshjälp därefter görs hos rättshjälpsnämnd.
290
2 Inkomstbegreppet
Årsinkomsten beräknas på grundval av de faktiska inkomsterna vid den tidpunkt då rättshjälp begärs samt inkomsterna under tiden närmast före och de sannolika inkomsterna under tiden närmast efter framställningen om rättshjälp.
Med den rättssökandes inkomst avses bruttiontäkter från de i kommu- nalskattelagen (19282370) upptagna förvärvskällorna jordbruksfastighet, an- nan fastighet, rörelse, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet och kapital i den mån annat inte framgår av dessa föreskrifter. Som inkomst räknas även inkomst för sjömän enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt. Till inkomst hänförs vidare mera kontinuerligt utgående socialbidrag (sociallön).
Som inkomst anses inte 1. inkomst av annan fastighet för vilken schablonmässig inkomstberäkning
skall ske enligt bestämmelserna i 243 2 mom. kommunalskattelagen 2. inkomst av andel i bostads- eller bostadsrättsförening 3. resekostnads- eller traktamentsersättning. Från bruttointäkterna görs avdrag för utgifter för inkomstens förvärvande enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen.
Avdrag får dock inte ske för 1. utgift som hänför sig till sådan fastighet för vilken schablonmässig in-
komstberäkning skall ske enligt bestämmelserna i 24 ä 2 mom. kommu- nalskattelagen
2. utgift som hänför sig till andel i bostads- eller bostadsrättsförening
3. utgift för resa eller uppehälle om härför till någon del utgått resekostnads- eller traktamentsersättning
4. annan utgift för inkomstens förvärvande till den del utgiften inte över- stiger 2000 kr.
För inkomster och utgifter i förvärvskällan kapital gäller som särskild regel att nettoårsinkomst i förvärvskällan tas upp endast till den del inkomsten överstiger 1000 kr. Av regeln följer att hänsyn inte tas till underskott i förvärvskällan.
När årsinkomsten beräknas, beaktas inte de allmänna avdragen enligt kommunalskattelagen. Underskott i annan förvärvskälla än kapital får dock beaktas till den del underskottet föranletts av utgifter, för vilka avdrag får ske enligt dessa föreskrifter.
Vid beräkning av inkomst av rörelse, jordbruksfastighet och sådan annan fastighet som inte schablontaxerats enligt reglerna i 24; 2 mom. kommu- nalskattelagen tillämpas följande hjälpregel: Man utgår från nettointäkten i förvärvskällan enligt senaste taxering. Från denna inkomst görs sedan ev. avvikelse med hänsyn till den utveckling som kan väntas i förvärvskällan under det år då allmän rättshjälp begärs. — Vid oregelbundna inkomster av tjänst kan viss ledning för beräkningarna hämtas från den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten enligt lagen om allmän försäkring.
3 Försörjningsbörda
Bidrar den rättssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, ökas enligt 6 & andra stycket och 13 &" första stycket rättshjälpslagen gränsbelopp med vad som svarar mot ett halvt basbelopp för var och en till vilkens underhåll den rättssökande sålunda bidrar (se tabellen).
Den faktiska underhållsbördan är avgörande, oavsett om underhållsskyl- dighet föreligger enligt lag. Höjning sker endast i de fall där den rättssökande i väsentlig omfattning bidrar till annans underhåll. Hänsyn tas t. ex. inte till en makes underhållsplikt mot andra maken, om båda makarnas ekono- miska villkor är sådana att ingen kan anses väsentligen försörja den andra. Inte heller tas hänsyn till faders eller modets underhållsskyldighet mot barn, som i stort sett försörjer sig självt eller som får sitt huvudsakliga underhåll från annan person. Hänsyn till underhållsskyldigheten tas endast om den verkligen fullgörs.
Föreligger onormalt tyngande försörjningsbörda kan denna beaktas utöver det schablontillägg som angetts här. Se vidare under 8.
4 Förmögenhetsinnehav
I fråga om förmögenhetsinnehav och värdering av förmögenhetstillgångar gäller bestämmelserna i 3 och 4 åå lagen t19471577) om statlig förmögen- hetsskatt. Värderingen hänförs dock till förhållandena vid den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs Ufr under 1).
Som förmögenhetstillgång anses likväl ej
1. sådan annan fastighet för vilken schablonmässig inkomstberäkning sker enligt bestämmelserna i 24,5 2 mom. kommunalskattelagen, under för- utsättning att den rättssökande stadigvarande bor på fastigheten och fas- tighetens taxeringsvärde (eller motsvarande värde) inte överstiger 200 000 kr.
2. andel i bostads-eller bostadsrättsförening under förutsättning att den rätts- sökande stadigvarande bor i den till andelen hörande lägenheten och an- delens förmögenhetvärde inte överstiger 200 000 kr. Med förmögenhets- värdet avses den del av föreningens behållna förmögenhet som faller på andelen.
5 Skuldsättning
I fråga om redovisning av skulder och skuldernas kapitalvärde gäller be- stämmelserna i 5 é lagen om statlig förmögenhetsskatt. Avgörande för skul- dernas kapitalvärde är dock den tidpunkt då allmän rättshjälp begärs (jfr under 1).
Som skuld anses likväl ej
1. skuld som hänför sig till sådan annan fastighet för vilken schablonmässig inkomstberäkning sker enligt bestämmelserna i 245 2 mom. kommu- nalskattelagen, under förutsättning att den rättssökande stadigvarande
bor på fastigheten och fastighetens taxeringsvärde (eller motsvarande vär- de) inte överstiger 200000 kr.
2. skuld som hänför sig till andel i bostads- eller bostadsrättsförening under förutsättning att den rättssökande stadigvarande bor i den till andelen hörande lägenheten och andelens förmögenhetsvärde inte överstiger 200000 kr. Med förmögenhetsvärdet avses den del av föreningens be- hållna förmögenhet som faller på andelen.
Överstiger taxeringsvärdet (eller motsvarande värde) på fastighet enligt 1. 200 000 kr. eller förmögenhetsvärdet på andel i bostads- eller bostadsrättsför- ening enligt 2. 200 000 kr., anses skulden på fastigheten eller andelen uppgå till 200000 kr. eller det högre belopp som skulden faktiskt uppgår till.
6 Hur beaktas förmögenhetsinnehav?
En femtedel av den nettoförmögenhet (dvs. skillnaden mellan tillgångarna och skulderna) som överstiger 40000 kr. läggs till den rättssökandes be- räknade årsinkomst. En nettoförmögenhet som inte överstiger 40000 kr. påverkar alltså inte inkomstberäkningen.
Exempel:
en nettoförmögenhet på 50 000 kr. medför att den beräknade årsinkomsten skall höjas med 2000 kr.
(50 000 — 40 000 5
7 Hur beaktas skuldsättning?
Om en nettoskuldsättning (dvs. skillnaden mellan skulderna och tillgång- arna) föreligger, beaktas i och för sig inte nettoskulden. Däremot dras vid nettoskuldsättning amortering av från den beräknade årsinkomsten till den del den årliga amorteringen överstiger 3 000 kr. Amortering på skuld som hänför sig till fastighet, andel i bostads- eller bostadsrättsförening eller rörelse beaktas dock inte till någon del. Avdrag för amortering får inte heller ske med högre belopp än vad som motsvarar nettoskulden.
8 Särskilda omständigheter utöver förmögenhetsinnehav och skuldsättning
När det gäller att bedöma makes resp. barns möjlighet att få allmän rättshjälp och skyldighet att betala kostnadsbidrag tas inte hänsyn till andra makens resp. föräldrars (styvföräldrars) ekonomiska förhållanden. . Avdrag vid inkomstberäkningen får enligt det föregående inte göras för utgifter i form av räntor, amorteringar och andra kostnader för sådan annan fastighet för vilken schablonmässig inkomstberäkning skall ske enligt be- stämmelserna i 24 ä 2 mom. kommunalskattelagen. 1 konsekvens med detta får en i och för sig hög hyreskostnad för en hyreslägenhet inte heller medföra
att den rättssökandes årsinkomst sätts ned.
En onormalt tyngande försörjningsbörda kan beaktas utöver den höjning av gränsbelopp som anges i 6ä andra stycket och 13å första stycket rätts- hjälplagen (jfr under 3). En förutsättning är att försörjningsbördan väsentligt överstiger de schablontillägg som får ske enligt de berörda bestämmelserna.
Även annan särskild omständighet skall påverka den beräknade årsin- komsten,om omständigheten väsentligt ökareller nedsätterden rättssökandes betalningsförmåga.
9 Tillämpning av tabellen
När den tabell skall användas som fogats vid dessa föreskrifter, beräknas först den rättssökandes årsinkomst i enlighet med vad som anges under 2. Föreligger förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild om- ständighet, räknas sådan omständighet om till visst belopp i enlighet med vad som sägs under 4—8. Detta belopp läggs till eller dras ifrån den beräknade årsinkomsten. Den sålunda framräknade inkomsten jämnas av till närmast lägre hundratal kronor och läggs, sedan hänsyn också tagits till ev. för- sörjningsbörda (se under 3), in i tabellen i tillämplig kolumn.
Anvisningar för tillämpning av bestämmelserna i 125 första stycket och 7 & första stycket rättshjälpslagen (1972:429) om nedsättning och eftergift av grundavgift och rådgivningsavgift
Rättshjälp utgår bl.a. som allmän rättshjälp och som rådgivning. Enligt 11 å rättshjälpslagen skall den rättssökande bidra till kostnaderna för allmän rättshjälp. Överstiger inte den rättssökandes beräknade årsin- komst ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs, utgör enligt 12;i första stycket rättshjälpslagen kostnadsbidraget 1/125-del av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor (grund- avgift) Bidraget får sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Enligt 4759 första stycket rättshjälpslagen sker rådgivning mot en avgift som svarar mot 1/125- del av det basbelopp som sagts nyss, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får sättas ned eller efterges, om särskilda skäl föreligger.
Enligt förarbetena bör bestämmelserna om nedsättning eller eftergift av grundavgift vid tillämpningen ge utrymme för en relativt vidsträckt hand- lingsfrihet (prop. 1972:4 s. 254). Uppkommer fråga om nedsättning eller eftergift av rådgivningsavgift bör undersökningen av den rättssökandes ekonomiska förhållanden kunna göras mycket enkel (prop. s. 345). I viss utsträckning bör en förklaring av den rättssökande att han saknar möjlighet att erlägga avgiften kunna godtas utan närmare undersökning av de ekono- miska förhållandena.
Domstolsverket meddelar följande anvisningar för tillämpning av bestäm- melserna i 125 första stycket och 47% första stycket rättshjälpslagen om
nedsättning och eftergift av grundavgift och rådgivningsavgift. Anvisning- ama skall tillämpas när allmän rättshjälp begärs och rådgivning lämnas fr.o.m. den 1 januari 1977.
1 Eftergift av grundavgift eller rådgivningsavgift
Avgift bör i första hand efterges när den rättssökande saknar inkomst. Så kan vara fallet i fråga om t. ex. hemmafruar, studerande eller den som är intagen på kriminalvårdsanstalt, annan anstalt e. l. Eftergift bör vidare kunna ske för rättssökande som, utöver folkpension, bara uppbär pensions- tillskott och kommunalt bostadstillägg till folkpension liksom för annan som har i huvudsak sådana ekonomiska villkor som angetts nu.
2 Nedsättning av grundavgift eller rådgivningsavgift
Avgift bör i allmänhet nedsättas till avgiftens halva belopp. Nedsättning bör inte komma i fråga om den rättssökandes ekonomiska förhållanden motsvarar en beräknad årsinkomst av omkring 25000 kr.
3 Gemensamma anvisningar
Frågan om eftergift eller nedsättning bör också påverkas av omständigheter som omfattande försörjningsbörda eller tyngande skuldsättning. Även för- mögenhetsinnehav bör beaktas. Sålunda bör innehav av bankmedel, som överstiger 3000 kr., i regel utesluta eftergift och nedsättning av avgift. Hänsyn tas ej i något fall till makes eller föräldrars ekonomiska förhål- landen.
Yubell över konnadnhldug. Basbelopp = 10 400
Åm- Antal personer mot vilka underhållsskyldighet fullgörs An- Antal penaner mot vilke underhållnkytdlghet fullgör: inkomst Inkomst i kronor 0 1 2 3 4 5 8 1 kronor 0 1 2 3 4 5 6 32 900 80 80 80 80 80 80 50 41 000 490 230 50 50 80 80 80 33 000 9 0 80 50 80 80 50 80 41 100 490 230 80 80 80 80 80 1 4 33 100 90 80 80 80 50 80 80 :, åå 288 åå 28 23 23 & gg åå ägg 188 38 38 38 28 gg 33 41 400 510 250 80 80 80 80 80 5 50
33 400 1 10 50 80 80 80 80 80 :: 633 238 523 30 38 23 g 23 33 500 1 10 30 90 80 80 30 50 41 700 520 250 80 80 80 80 80 33 500 1 20 80 80 80 80 30 50 41 800 530 270 80 50 80 80 80 33 3,38 53 gg gg gg g g gg 41 900 530 270 50 50 80 80 50 33 900 130 50 80 30 30 80 80 42 000 540 280 80 80 80 80 80 34 000 140 80 80 80 50 80 50 " '00 540 280 80 80 30 80 50 34 100 140 50 80 80 80 80 80 42 200 550 290 80 50 80 80 50 34 200 150 80 80 50 50 80 80 42 300 550 290 80 50 80 80 50 34 300 150 80 80 80 80 80 80 42 400 560 300 80 50 80 80 80 34 400 150 50 80 80 50 80 80 42 500 560 300 30 50 80 80 50 34 500 150 50 50 50 80 80 80 42 600 570 3 ' 0 80 50 30 30 80 34 500 170 80 80 50 50 50 80 42 700 570 310 50 80 50 80 80
42 800 580 320 80 80 80 80 80 34 700 1 70 80 80 80 80 50 80 42 900 580 320 80 80 80 80 80 34 500 150 50 80 50 80 80 50 34 900 *80 80 50 80 80 80 80 43 000 590 330 80 80 80 50 80 35 000 190 50 50 eo 30 30 30 43 100 590 330 80 80 80 80 80 35 100 190 80 50 80 80 80 80 43 200 800 340 80 80 80 80 80 35 200 200 80 80 80 80 80 80 43 300 600 340 80 80 80 80 80 35 300 200 50 30 80 30 se 50 43 400 610 350 90 80 80 80 80 35 400 210 80 30 50 30 80 50 43 500 610 350 90 80 80 80 80 35 500 210 so 80 en 30 30 50 43 600 620 360 100 80 80 80 80 35 600 220 30 50 50 80 30 eo 43 700 620 360 100 80 80 80 80 35 700 220 50 50 50 80 30 ao 43 800 630 370 1 10 80 80 80 80 35 goo 230 30 50 30 Bo so 80 43 900 630 370 110 80 80 80 80 35 900 230 50 50 80 50 50 50
44 000 540 380 120 80 80 80 50 35 000 240 80 80 80 80 50 80 44 100 540 380 120 80 80 80 80 35 100 240 50 50 80 30 80 80 44 200 550 390 130 80 80 80 50 35 200 250 80 80 80 80 80 80 44 300 550 390 130 50 80 80 50 35 300 250 50 50 80 50 80 80 44 400 550 400 140 80 80 80 80 35 400 250 50 50 80 50 50 80 44 500 550 400 140 80 80 80 50 36 500 250 50 50 80 80 80 80 44 500 570 410 150 50 80 80 50 35 500 270 80 50 80 50 80 80 44 700 570 410 150 50 80 80 80 35 700 270 80 80 80 50 80 80 44 500 550 420 150 50 50 50 80 åå 388 288 80 80 28 80 28 58 44 900 680 420 160 80 80 80 80 25 50 80 80 .. .. so .. .. so 35333 233 333 :a 33 28 28 23 37 100 290 80 30 30 80 30 50 45 200 700 440 180 80 80 80 80 37 200 300 50 50 80 80 80 50 45300 700 440 150 50 80 80 80 37 300 300 80 80 50 30 80 80 45 400 710 450 190 80 80 80 80 37 400 310 80 90 30 80 80 80 45 500 710 450 190 80 80 50 80 37 500 310 80 30 90 50 80 30 45 500 720 450 200 80 80 80 80 37 600 320 80 30 50 50 80 50 45 700 720 450 200 50 50 80 80 37 700 320 50 80 50 30 80 80 45 500 730 470 210 50 80 80 80 %; 388 ägg gg 38 38 38 38 58 45 900 730 470 210 80 50 80 50 000 4 45 000 740 450 220 80 80 50 80
åå 100 348 28 gg 28 58 28 28 45 100 740 480 220 80 80 80 50 38 200 350 90 80 80 80 50 50 45 200 750 490 230 80 80 80 50 38 300 350 90 50 80 80 50 80 45 300 750 490 230 80 80 80 80 35 400 350 100 80 50 50 50 80 45 400 750 500 240 80 50 80 50 35 500 350 100 50 80 80 80 80 45 500 750 500 240 50 80 80 80 35 500 370 , ,0 30 50 80 80 80 45 500 770 510 250 80 80 80 80 38 700 370 , 10 80 80 50 80 80 45 700 770 510 250 80 80 80 80 38 800 380 120 80 80 80 80 80 46 800 780 520 260 80 80 30 80 38 900 380 120 80 80 50 80 50 45 900 780 520 250 50 80 80 80 39 000 390 130 80 80 50 80 80 47 000 790 530 270 80 80 80 80 39 100 390 130 80 80 80 80 50 47 100 790 530 270 50 80 50 80 39 200 400 140 80 50 50 50 80 4 7 200 800 540 250 50 80 80 80 39 300 400 140 50 80 50 50 80 4 7 300 800 540 250 50 50 50 50 39 400 410 150 80 50 50 80 80 4 7 400 810 550 290 80 80 80 80 39 500 410 150 50 80 80 80 50 47 500 810 550 290 80 80 50 80 39 500 420 150 80 80 80 80 50 47 500 820 550 300 50 50 60 50 39 700 420 150 50 80 50 50 80 47 700 820 550 300 50 80 80 50 39 500 430 170 50 80 50 80 80 47 500 830 570 310 80 80 80 80 39 900 430 170 50 50 50 50 50 47 900 830 570 310 80 80 80 80 40 000 440 180 80 80 80 80 80 48 000 540 550 320 50 80 80 80 40 100 440 180 80 80 80 80 80 45 100 840 580 320 80 80 50 80 40 200 450 190 80 80 80 80 80 48 200 850 590 330 80 80 80 80 40 300 450 190 80 80 80 80 80 48 300 850 590 330 50 50 50 80 40 400 460 200 80 80 80 80 80 45 400 860 500 340 80 80 80 80 40 500 460 200 80 80 80 80 80 48 500 850 500 340 80 80 80 80 40 600 470 210 80 80 80 80 80 48 500 870 510 350 90 80 80 80 40 700 470 210 80 80 80 80 80 45 700 570 510 350 90 80 80 80 40 800 480 220 80 80 80 80 80 48 800 880 520 350 100 80 80 50 40 900 480 220 80 80 80 80 80 48 900 880 520 350 100 80 80 80
Ån— Antal peuonu mot vllka underhållukyldlqhet Oullgörl Ån— Antal personer mot vllkn underhållnkyldlghe! fullgör: Inkomst Inkom" 1 kronor 0 1 2 3 4 5 6 1 kronor 0 1 2 3 4 5 6 49 000 890 630 370 110 80 80 80 57 000 1 370 1 030 770 510 250 80 80 49 100 890 630 370 1 10 80 80 80 57 100 1 380 1 030 770 510 250 80 80 49 200 900 640 380 120 80 80 80 57 200 1 380 1 040 780 520 260 80 80 49 300 900 640 380 120 80 80 80 57 300 1 390 1 040 780 520 260 80 80 49 400 910 650 390 130 80 80 80 57 400 1 400 1 050 790 530 270 80 80 49 500 910 650 390 130 80 80 80 57 500 1 400 1 060 790 530 270 80 80 49 600 920 660 400 140 80 80 80 57 600 1 410 1 060 800 540 280 80 80 49 700 920 660 400 140 80 80 80 57 700 1 420 1 070 800 540 280 80 80 49800 930 670 410 150 80 80 80 57 800 1 420 1 080 810 550 290 80 80 49 900 930 670 410 150 80 80 80 57 900 1 430 1 080 810 550 290 80 80 50 000 940 680 420 160 80 80 80 58 000 1 440 1 090 820 560 300 80 80 50 100 940 680 420 160 80 80 80 58 100 1 440 1 100 820 560 300 80 80 50 200 950 690 430 170 80 80 80 58 200 1 450 1 100 830 570 310 80 80 50 300 950 690 430 170 80 80 80 58 300 1 460 1 110 830 570 310 80 80 50400 960 700 440 180 80 80 80 58 400 1 460 1 120 840 580 320 80 80 50 500 960 700 440 180 80 80 80 58 500 1 470 1 120 840 580 320 80 80 50 600 970 710 450 190 80 80 80 58 600 1 480 1 130 850 590 330 80 80 50 700 970 710 450 190 80 80 80 58 700 1 480 1 140 850 590 330 80 80 50 800 980 720 460 200 80 80 80 58 800 1 490 1 140 860 600 340 80 80 50 900 980 720 460 200 80 80 80 58 900 1 500 1 150 860 600 340 80 80 51000 990 730 470 210 80 80 80 59 000 1 500 1 160 870 610 350 90 80 51 100 990 730 470 210 80 80 80 59100 1 510 1 160 870 610 350 90 80 51 200 1000 740 480 220 80 80 80 59 200 1 520 1 170 880 620 360 100 80 51 300 1 000 740 480 220 80 80 80 59300 1 520 1 180 880 620 360 100 80 51 400 1 010 750 490 230 80 80 80 59 400 1 530 1 180 890 630 370 110 80 51 500 1 010 750 490 230 80 80 80 59 500 1 540 1 190 890 630 370 1 10 80 51 600 1 020 760 500 240 80 80 80 59 600 1 540 1 200 900 640 380 120 80 51 700 1 020 760 500 240 80 80 80 59 700 1 550 1 200 900 640 380 120 80 51 800 1 030 770 510 250 80 80 80 59800 1 560 1 210 910 650 390 130 80 51 900 1 030 770 510 250 80 80 80 59900 1 560 1 220 910 650 390 130 80 52000 1040 780 520 260 80 80 80 60000 1 570 1 220 920 660 400 140 80 52100 1040 780 520 260 80 80 80 60100 1 580 1 230 920 660 400 140 80 52 200 1 050 790 530 270 80 80 80 60 200 1 580 1 240 930 670 410 150 80 52300 1 060 790 530 270 80 80 80 60 300 1 590 1 240 930 670 410 150 80 52 400 1 060 800 540 280 80 80 80 60 400 1 600 1 250 940 680 420 160 80 52 500 1 070 800 540 280 80 80 80 60 500 1 600 1 260 940 680 420 160 80 52 600 1 080 810 550 290 80 80 80 60 600 1 610 1 260 950 690 430 170 80 52 700 1 080 810 550 290 80 80 80 60 700 1 620 1 270 950 690 430 170 80 52800 1 090 820 560 300 80 80 80 60800 1 620 1 280 960 700 440 180 80 52 900 1 100 820 560 300 80 80 80 60900 1 630 1 280 960 700 440 180 80 53 000 1 100 830 570 310 80 80 80 61 000 1 640 1 290 970 710 450 190 80 53100 1 110 830 570 310 80 80 80 61 100 1640 1 300 970 710 450 190 80 53200 1 120 840 580 320 80 80 80 61 200 1 650 1 300 980 720 460 200 80 53300 1 120 840 580 320 80 80 80 61 300 1 660 1 310 980 720 460 200 80 53400 1 130 850 590 330 80 80 80 61 400 1 660 1 320 990 730 470 210 80 53 500 1 140 850 590 330 80 80 80 61 500 1 670 1 320 990 730 470 210 80 53600 1 140 860 600 340 80 80 80 61 600 1 680 1 330 1 000 740 480 220 80 53 700 1 150 860 600 340 80 80 80 61 700 1 680 1 340 1 000 740 480 220 80 53 800 1 160 870 610 350 90 80 80 61 800 1 690 1 340 1 010 750 490 230 80 53 900 1 160 870 610 350 90 80 80 61 900 1 700 1 350 1 010 750 490 230 80 54 000 1 170 880 620 360 100 80 80 62 000 1 700 1 360 1 020 760 500 240 80 54 100 1 180 880 620 360 100 80 80 62 100 1 710 1 360 1 020 760 500 240 80 54 200 1 180 890 630 370 110 80 80 62 200 1 720 1 370 1 030 770 510 250 80 54 300 1 190 890 630 370 110 80 80 62 300 1 720 1 380 1 030 770 510 250 80 54 400 1 200 900 640 380 120 80 80 62 400 1 730 1 380 1 040 780 520 260 80 54 500 1 200 900 640 380 120 80 80 62500 1 740 1 390 1 040 780 520 260 80 54 600 1 210 910 650 390 130 80 80 62 600 1 750 1 400 1 050 790 530 270 80 54 700 1 220 910 650 390 130 80 80 62 700 1 760 1 400 1 060 790 530 270 80 54800 1 220 920 660 400 140 80 80 62800 1 770 1 410 1 060 800 540 280 80 54900 1 230 920 660 400 140 80 80 62900 1 780 1 420 1 070 800 540 280 80 55 000 1 240 930 670 410 150 80 80 63 000 1 790 1 420 1 080 810 550 290 80 55100 1 240 930 670 410 150 80 80 63 100 1 800 1 430 1 080 810 550 290 80 55 200 1 250 940 680 420 160 80 80 63200 1 810 1 440 1 090 820 560 300 80 55 300 1 260 940 680 420 160 80 80 63 300 1 820 1 440 1 100 820 560 300 80 55400 1 260 950 690 430 170 80 80 63 400 1 830 1 450 1 100 830 570 310 80 55 500 1 270 950 690 430 170 80 80 63 500 1 840 1 460 1 110 830 570 310 80 55600 1 280 960 700 440 180 80 80 63 600 1 850 1 460 1 120 840 580 320 80 55 700 1 280 960 700 440 180 80 80 63 700 1 860 1 470 1 120 840 580 320 80 55 800 1 290 970 710 450 190 80 80 63 800 1 870 1 480 1 130 850 590 330 80 55 900 1 300 970 710 450 190 80 80 68 900 1 880 1 460 1 140 850 590 330 80 56 000 1 300 980 720 460 200 80 80 64 000 1 890 1 490 1 140 860 600 340 80 56 100 1 310 980 720 460 200 80 80 64 100 1 900 1 500 1 150 860 600 340 80 56 200 1 320 990 730 470 210 80 80 64 200 1 910 1 500 1 160 870 610 350 90 56 300 1 820 990 730 470 210 80 80 64 300 1 920 1 510 1 160 870 610 350 90 56400 1 330 1 000 740 480 220 80 80 64400 1 930 1 520 1 170 880 620 360 100 56 500 1 340 1 000 740 480 220 80 80 64 500 1 940 1 520 1 180 880 620 360 100 56600 1 340 1 010 750 490 230 80 80 64 600 1 950 1 530 1 180 890 630 370 110 56 700 1 350 1010 750 490 230 80 80 64 700 1 960 1 540 1 190 890 630 370 110 56800 1 360 1 020 760 500 240 80 80 64 800 1 970 1 540 1 200 900 640 380 120 56900 1 360 1 020 760 500 240 80 80 64 900 1 980 1 550 1 200 900 640 380 120
Tabell över kootnadoblduq. Bnbolopp = 10 400
Ån- Antal peuonev mot vllka underhåll-skyldighet Iullgön An- Antnl pomner mol vllkn undomållukyldlghot Nllgön
Inkom-| Inkom" —— I kronor 0 1 2 3 4 5 B 1 kronor 0 1 2 3 4 5 0 65 000 1 990 1 560 1 210 910 650 390 130 73 000 2 870 2 270 1 750 1 400 1 050 790 530 65 100 2 000 1 560 1 220 910 650 390 130 73100 2920 2 280 1 760 1 400 1 060 790 530 65 200 2 010 1 570 1 220 920 660 400 140 73 200 2 970 2 290 1 770 1 410 1 060 800 540 65 300 2 020 1 580 1 230 920 660 400 140 73 300 3 020 2 300 1 780 1 420 1 070 800 540 65400 2030 1 580 1240 930 670 410 150 73400 3070 2310 1 790 1420 1080 810 550 65 500 2 040 1 590 1 240 930 670 410 150 73 500 3120 2 320 1 800 1 430 1 080 810 550 65 600 2 050 1 600 1 250 940 680 420 160 73 600 3 170 2 330 1 81 O 1 440 1 090 820 560 65 700 2 060 1 600 1 260 940 680 420 160 73 700 3 220 2 340 1 820 1 440 1 100 820 560 65800 2070 1 610 1260 950 690 430 170 73800 3270 2350 1 830 1450 1 100 830 570 65 900 2 080 1 620 1 270 950 690 430 170 73 900 3 320 2 360 1 840 1 460 1 110 830 570 66 000 2090 1 620 1 280 960 700 440 180 74 000 3370 2370 1 850 1 460 1 120 840 580 66 100 2100 1 630 1 260 960 700 440 180 74 100 3420 2380 1 860 1 470 1 120 840 580 66 200 2 110 1 640 1 290 970 710 450 190 74 200 3470 2390 1 870 1 480 1 130 850 590 66300 2120 1 640 1 300 970 710 450 190 74 300 3520 2400 1 880 1 480 1 140 850 590 66 400 2 130 1 650 1 300 980 720 460 200 74 400 3 570 2 410 1 890 1 490 1 140 860 600 66 500 2 140 1 660 1 310 980 720 460 200 74 500 3 620 2 420 1 900 1 500 1 150 860 600 66 600 2 150 1 660 1 320 990 730 470 210 74 600 3 670 2 430 1 910 1 500 1 160 870 610 66 700 2160 1670 1320 990 730 470 210 74 700 3 720 2440 1920 1510 1 160 870 610 66800 2 170 1 680 1 330 1 000 740 480 220 74 800 3770 2450 1 930 1 520 .1 170 880 620 66900 2 180 1 680 1 340 1 000 740 480 220 74 900 3 820 2 460 1 940 1 520 1 180 880 620 67 000 2 190 1 690 1 340 1010 750 490 230 75 000 3 870 2 470 1 950 1 530 1 180 890 630 67 100 2 200 1 700 1 350 1 010 750 490 230 75100 3920 2480 1 960 1 540 1 190 890 630 67 200 2 210 1 700 1 360 1 020 760 500 240 75200 3970 2490 1 970 1 540 1 200 900 640 67 300 2 220 1 710 1 360 1 020 760 500 240 75 300 4 020 2 500 1 980 1 550 1 200 900 640 67400 2230 1720 1370 1030 770 510 250 75400 4070 2510 1990 1560 1210 910 650 67500 2240 1 720 1380 1030 770 510 250 75500 4 120 2520 2000 1 560 1 220 910 650 67 600 2 250 1 730 1 380 1 040 780 520 260 75 600 4 170 2 530 2 010 1 570 1 220 920 660 67 700 2 260 1 740 1 390 1040 780 520 260 75 700 4 220 2 540 2 020 1 580 1 230 920 660 67 800 2 270 1 750 1 400 1050 790 530 270 75 800 4 270 2 550 2 030 1 580 1 240 930 670 67 900 2 280 1 760 1 400 1 060 790 530 270 75 900 4 320 2 560 2 040 1 590 1 240 930 670 68 000 2 290 1 770 1 410 1 060 800 540 280 76 000 4 370 2 570 2 050 1 600 1 250 940 680 68 100 2 300 1 780 1 420 1 070 800 540 280 76 100 4 420 2 580 2 060 1 600 1 260 940 680 68 200 2 310 1 790 1 420 1 080 810 550 290 76 200 4 470 2 590 2 070 1 610 1 260 950 690 68 300 2 320 1 600 1 430 1080 810 550 290 76 300 4 520 2 600 2 080 1 620 1 270 950 690 68400 2330 1 810 1 440 1 090 820 560 300 76400 4 570 2610 2090 1 620 1 280 960 700 68 500 2 340 1 820 1 440 1 100 820 560 300 76 500 4 620 2 620 2 100 1 630 1 280 960 700 68 600 2 350 1 830 1 450 1 100 830 570 310 76 600 4 670 2 630 2 1 10 1 640 1 290 970 710 68 700 2 360 1840 1460 1 110 830 570 310 76 700 4 720 2 640 2120 1640 1300 970 710 68 800 2 370 1 850 1 460 1 120 840 580 320 76 800 4 770 2 650 2 130 1 650 1 300 980 720 68 900 2 380 1 860 1 470 1 120 840 580 320 76 900 4 820 2 660 2140 1 660 1 310 980 720 69 000 2 390 1 870 1 480 1 130 850 590 330 77 000 4 870 2 670 2150 1 660 1 320 990 730 69 100 2 400 1 880 1 480 1 140 850 590 330 77 100 4 920 2 680 2160 1 670 1 320 990 730 69 200 2 410 1 890 1 490 1 140 860 600 340 77 200 4 970 2 690 2 170 1 680 1 330 1 000 740 69 300 2 420 1 900 1 500 1 150 860 600 340 77 300 5 020 2 700 2 180 1 680 1 340 1 000 740 69400 2430 1910 1500 1 160 870 610 350 77400 5070 2710 2190 1690 1340 1010 750 69500 2440 1920 1510 1 160 870 610 350 77500 5120 2720 2200 1700 1350 1010 750 69 600 2 450 1 930 1 520 1 170 880 620 360 77 600 5170 2 730 2 210 1 700 1 360 1020 760 69 700 2 460 1 940 1 520 1 180 880 620 360 77 700 5 220 2 740 2 220 1 710 1 360 1 020 760 69 800 2 470 1 950 1 530 1 180 890 630 370 77 800 5 270 2 750 2 230 1 720 1 370 1 030 770 69 900 2 480 1 960 1 540 1 190 890 630 370 77 900 5 320 2 760 2 240 1 720 1 380 1 030 770 70 000 2 490 1 970 1 540 1 200 900 640 380 78 000 5 370 2 770 2 250 1 730 1 380 1 040 780 70 100 2500 1 980 1 550 1 200 900 640 380 78100 5420 2820 2 260 1 740 1 390 1 040 780 70200 2510 1990 1 560 1 210 910 650 390 78200 5470 2870 2270 1 750 1400 1050 790 70 300 2 520 2 000 1 560 1 220 910 650 390 78 300 5 520 2 920 2 280 1 760 1 400 1 060 790 70400 2530 2010 1 570 1 220 920 660 400 78400 5570 2970 2290 1 770 1 410 1 060 800 70 500 2 540 2 020 1 560 1 230 920 660 400 78 500 5 620 3 020 2 300 1 780 1 420 1 070 800 70 600 2 550 2 030 1 580 1 240 930 670 41 0 78 600 5 670 3 070 2 310 1 790 1 420 1080 810 70 700 2 560 2 040 1 590 1 240 930 670 410 78 700 5 720 3120 2 320 1 800 1 430 1 080 810 70 800 2 570 2 050 1 600 1 250 940 680 420 78 800 5 770 3170 2 330 1 810 1 440 1 090 820 70 900 2 580 2 060 1 600 1 260 940 680 420 78 900 5 820 3 220 2 340 1 820 1 440 1 100 820 71 000 2590 2070 1610 1260 950 690 430 79000 5870 3270 2350 1830 1450 1 100 830 71 100 2 600 2 080 1 620 1 270 950 690 430 79 100 5920 3 320 2 360 1 840 1460 1 110 830 71 200 2 610 2 090 1620 1280 960 700 440 79 200 5970 3370 2 370 1850 1460 1 120 840 71 300 2 620 2100 1 630 1 280 960 700 440 79 300 6 020 3 420 2 380 1 860 1 470 1 120 840 71400 2630 2110 1640 1 290 970 710 450 79400 6070 3470 2390 1870 1480 1 130 850 71 500 2 640 2 120 1 640 1 300 970 710 450 79 500 6120 3 520 2 400 1 880 1 480 1 140 850 71 600 2 650 2130 1 650 1 300 980 720 460 79 600 6170 3 570 2 410 1 890 1 490 1 140 860 71 700 2 660 2140 1 660 1 310 980 720 460 79 700 6220 3 620 2420 1 900 1 500 1 150 860 71 800 2670 2150 1660 1320 990 730 470 79800 6270 3670 2430 1910 1500 1 160 870 71 900 2 680 2160 1670 1320 990 730 470 79 900 6320 3 720 2 440 1 920 1 510 1 160 870 72 000 2 690 2 170 1 680 1 330 1 000 740 480 80 000 6370 3 770 2450 1 930 1 520 1 170 880 72100 2 700 2 180 1 660 1 340 1 000 740 480 80100 6420 3820 2460 1 940 1 520 1 180 880 72200 2710 2190 1 690 1340 1010 750 490 80200 6470 3870 2470 1 950 1 530 1 180 890 72300 2 720 2200 1 700 1 350 1 010 750 490 80300 6520 3920 2480 1 960 1 540 1 190 890 72 400 2 730 2 210 1 700 1 360 1 020 760 500 80400 6 570 3970 2 490 1 970 1 540 1 200 900 72 500 2 740 2 220 1 710 1 360 1020 760 500 80 500 6620 4 020 2 500 1 980 1 550 1 200 900 72600 2750 2230 1720 1370 1030 770 510 80600 6670 4070 2510 1990 1560 1210 910 72 700 2 760 2 240 1 720 1380 1030 770 510 80 700 6 720 4120 2 520 2 000 1 560 1 220 910 72 800 2 770 2 250 1 730 1380 1040 780 520 80800 6 770 4170 2 530 2 010 1570 1 220 920 72 900 2 820 2 260 1 740 1 390 1 040 780 520 80 900 6 820 4 220 2 540 2 020 1 580 1 230 920
An- Ant-l Demoner mol vlllu underhållukyldlghet fullgöu Ån- Antal pemnor mot vlllu undumlllukyldlghnl fullgör. lnkomu lnkomu I kronor 0 1 2 3 4 5 & 1 kronor 0 'I 2 3 4 5 0 81 000 6 870 4 270 2 550 2 030 1 500 1 240 930 89 000 ' ' 5 670 3 070 2 310 1 790 1420 81 100 6 920 4 320 2 560 2 040 1 590 1 240 930 89100 ' ' 5 720 3120 2 320 1800 1 430 81200 6970 4370 2570 2050 1600 1 250 940 89200 ' ' 5770 3170 2330 1810 1440 81 300 7 020 4 420 2 580 2 060 1 600 1 260 940 89 300 ' ' 5 820 3 220 2 340 1 820 1 440 81400 7070 4470 2 590 2070 1 810 1 260 950 89400 ' ' 5870 3270 2350 1830 1 450 81 500 7120 4 520 2 600 2 080 1 620 1 270 950 89 500 ' ' 5 920 3 320 2 360 1 840 1 480 81600 7170 4570 2610 2090 1620 1 280 960 89 600 ' ' 5970 3370 2370 1850 1460 81 700 7 220 4 620 2 620 2 100 1 630 1 280 960 89 700 ' ' 6020 3420 2 380 1 860 1 470 81 800 7 270 4 670 2 630 2 110 1 640 1 290 970 89 800 ' ' 6070 3470 2 390 1 870 1 480 81 900 7 320 4 720 2 640 2 120 1 640 1 300 970 89 900 ' ' 6120 3 520 2 400 1 880 1 480 82 000 7 370 4 770 2 650 2130 1 650 1 300 980 90 000 ' ' 6170 3 570 2 410 1 890 1 490 82100 7420 4 820 2 660 2140 1 660 1 310 980 90100 ' ' 6 220 3 620 2 420 1900 1500 82 200 7 470 4 870 2 670 2 150 1 660 1 320 990 90 200 ' ' 6 270 3 670 2 430 1 910 1 600 82 300 7 520 4 920 2 680 2 160 1 670 1 320 990 90 300 ' ' 6320 3 720 2 440 1920 1 510 82 400 7 570 4 970 2 690 2 170 1 680 1 330 1 000 90400 ' ' 6 370 3 770 2 450 1 930 1 520 82 500 7 620 5020 2 700 2180 1 680 1 340 1 000 90 500 ' ' 6 420 3820 2 460 1 940 1 520 82600 7670 5070 2710 2190 1690 1340 1010 90 600 ' ' 6470 3870 2470 1950 1530 82 700 7 720 5 120 2 720 2 200 1 700 1 350 1 010 90 700 ' ' 6 520 3920 2 480 1 960 1 540 82 800 7 770 5170 2 730 2 210 1 700 1360 1020 90800 ' ' 6 570 3970 2 490 1970 1 540 82900 7 820 5 220 2 740 2 220 1 710 1 360 1 020 90900 ' ' 6620 4 020 2 500 1 980 1 550 83000 7 870 5270 2 750 2 230 1 720 1 370 1030 91000 ' — 6 670 4 070 2 510 1 990 1 560 83100 7 920 5320 2 760 2 240 1 720 1 380 1 030 91 100 ' — G 720 4 120 2 520 2 000 1 560 83200 7970 5370 2770 2250 1 730 1 380 1040 91 200 ' ' 6770 4170 2530 2010 1570 83300 ' ' 5420 2 820 2 260 1 740 1 390 1 040 91 300 ' ' 6820 4 220 2 540 2 020 1 580 83400 ' 5470 2 870 2 270 1 750 1 400 1 050 91 400 ' ' 6870 4 270 2 550 2 030 1 580 83 500 ' 5 520 2 920 2 280 1 760 1 400 1 060 91 500 ' ' 6920 4 320 2 560 2 040 1 590 83600 ' 5570 2970 2290 1770 1410 1060 91600 ' ' 6970 4370 2570 2050 1600 83 700 ' 5 620 3 020 2 300 1 780 1 420 1 070 91 700 ' ' 7 020 4 420 2 580 2 060 1 600 83800 — 5670 3070 2310 1 790 1420 1080 91800 ' ' 7070 4470 "2 590 2070 1 610 83900 ' 5 720 3120 2 320 1 800 1 430 1 080 91 900 ' ' 7 120 4 520 2 600 2 080 1 620 84000 - 5770 3170 2330 1810 1440 1090 92000 ' ' 7170 4570 2610 2090 1620 84100 — 5 820 3 220 2 340 1 820 1 440 1 100 92100 ' ' 7 220 4 620 2 620 2 100 1 630 84200 ' 5870 3270 2350 1830 1450 1 100 92200 ' ' 7270 4670 2630 2110 1640 84 300 ' 5 920 3 320 2 360 1 840 1 460 1 110 92300 ' ' 7 320 4 720 2 640 2 120 1 640 84400 ' 5970 3370 2370 1850 1460 1 120 92400 ' ' 7370 4770 2650 2130 1650 84 500 — 6 020 3 420 2 380 1 860 1 470 1 120 92 500 ' ' 7 420 4 820 2 660 2 140 1 660 84600 ' 6070 3470 2390 1870 1 480 1 130 92600 ' ' 7470 4870 2670 2 150 1 660 84 700 ' 6120 3 520 2 400 1 880 1 480 1 140 92 700 ' ' 7 520 4 920 2 680 2 160 1 670 84800 ' 6170 3570 2410 1890 1490 1 140 92800 ' ' 7570 4970 2690 2170 1680 84 900 — 6220 3 620 2 420 1 900 1 500 1 150 92 900 ' ' 7 620 5020 2 700 2 180 1 680 85000 ' 6270 3670 2430 1910 1500 1 160 93000 ' ' 7670 5070 2710 2190 1690 85100 — 6320 3720 2440 1920 1510 1 160 93100 ' ' 7720 5120 2720 2200 1700 85200 ' 6370 3770 2450 1930 1520 1 170 93200 ' ' 7770 5170 2730 2210 1700 85300 — 6420 3820 2460 1940 1 520 1 180 93300 ' ' 7820 5 220 2 740 2 220 1 710 85400 ' 6470 3870 2470 1950 1530 1 180 93400 ' ' 7870 5270 2750 2230 1720 85 500 - 6 520 3 920 2 480 1 960 1 540 1 190 93 500 ' ' 7 920 5 320 2 760 2 240 1 720 85 600 — 6 570 3 970 2 490 1 970 1 540 1 200 93 600 ' ' 7 970 5 370 2 770 2 250 1 730 85 700 - 6620 4 020 2 500 1 980 1 550 1 200 93 700 ' ' ' ' 5 420 2820 2 260 1 740 85800 — 6670 4070 2510 1990 1560 1210 93800 ' ' ' 5470 2870 2270 1750 85 900 — 6 720 4 120 2 520 2 000 1 560 1 220 93 900 ' ' ' 5 520 2 920 2 280 1 760 86000 ' 6770 4170 2530 2010 1570 1220 94000 ' ' ' 5570 2970 2290 1770 86100 — 6820 4 220 2 540 2 020 1 580 1 230 94 100 ' ' ' 5 620 3 020 2 300 1 780 86 200 ' 6 870 4 270 2 550 2 030 1 580 1 240 94 200 ' ' ' 5 670 3 070 2 310 1 790 86 300 ' 6920 4 320 2 560 2 040 1 590 1 240 94 300 ' ' ' 5 720 3 120 2 320 1 800 86400 ' 6970 4370 2 570 2050 1600 1250 94400 ' ' ' 5770 3170 2330 1810 86 500 ' 7 020 4 420 2 560 2 060 1 600 1 260 94 500 ' ' ' 5 820 3 220 2 340 1 820 86 600 — 7 070 4 470 2 590 2 070 1 610 1 260 94 soo - — — 5 570 3 270 2 350 1 830 86 700 ' 7120 4 520 2 600 2 080 1 620 1 270 94 700 ' ' ' 5920 3 320 2 360 1 840 86800 ' 7170 4570 2610 2090 1 620 1 280 94 800 ' ' ' 5970 3370 2370 1850 86 900 — 7 220 4 620 2 620 2 100 1 630 1 280 94 900 ' ' ' 6020 3 420 2 380 1 860 87000 — 7270 4670 2630 2110 1 640 1 290 95000 ' ' ' 6070 3470 2390 1870 87100 — 7320 4 720 2 640 2120 1640 1300 95100 ' ' ' 6120 3 520 2 400 1880 87200 ' 7370 4770 2650 2130 1650 1300 95200 ' ' ' 6170 3570 2410 1890 87300 - 7420 4820 2660 2 140 1660 1310 95300 — ' ' 6220 3620 2420 1900 87400 — 7470 4870 2670 2150 1660 1320 95 400 - ' 6270 3670 2430 1910 87 500 ' 7 520 4 920 2 680 2 160 1 670 1 320 95 500 ' ' ' 6 320 3 720 2 440 1 920 87 600 - 7 570 4970 2690 2170 1 680 1330 95600 ' ' ' 6370 3770 2450 1930 87 700 ' 7 620 5 020 2 700 2 180 1 680 1 340 95 700 ' ' ' 6 420 3 820 2 460 1 940 87800 — 7670 5070 2710 2190 1690 1340 95800 ' ' ' 6470 3870 2470 1950 87 900 ' 7 720 5120 2 720 2 200 1 700 1 350 95 900 ' ' ' 6 520 3 920 2 480 1 960 88000 — 7770 5170 2730 2210 1700 1360 96000 ' ' ' 6570 3970 2490 1970 88100 ' 7 820 5 220 2 740 2 220 1 710 1 360 96100 ' ' ' 6620 4 020 2 500 1 980 88200 ' 7870 5270 2750 2230 1 720 1370 96200 ' ' ' 6670 4070 2510 1990 88 300 ' 7 920 5 320 2 760 2 240 1 720 1 380 96 300 — ' ' 6 720 4 120 2 520 2 000 88400 ' 7970 5370 2770 2250 1 730 1380 96400 - ' ' 6770 4170 2530 2010 88 500 ' ' — 5 420 2 820 2 260 1 740 1 390 96 500 ' ' ' 6 820 4 220 2 540 2 020 88600 ' ' 5470 2870 2270 1 750 1400 96600 — ' ' 6870 4 270 2 550 2030 88 700 ' ' 5 520 2 920 2 280 1 760 1 400 96 700 — ' ' 6 920 4 320 2 560 2 040 88800 ' ' 5570 2970 2290 1 770 1410 96800 ' ' ' 6970 4370 2570 2050 88 900 ' ' 5 620 3 020 2 300 1 780 1 420 96 900 ' ' ' 7 020 4 420 2 580 2 060
' lnkomslen överstiger gränsen för erhållande av allmän rätlshjälp.
Tube" över kostnadubldrlg. Bub-lopp = 10400
An- Anm per-one! mot vllka underhållnkyldlghet Iullqöra Ars— Antal pomner mot vllk- uuderhållukyldlghel 1u|lgörs
Inkom-1 Inkom" -———————'—'———"— i kronor 0 1 2 3 4 5 6 1 kronor 0 1 2 3 4 5 B 97000 ' ' ' - 7070 4470 2590 2070 105000 ' ' ' ' ' 5870 3270 97100 — — ' 7120 4520 2600 2080 105100 - ' ' ' ' 5920 3320 97200 ' ' ' 7170 4570 2610 2090 105200 ' ' ' ' ' 5970 3370 97 300 ' ' ' 7 220 4 620 2 620 2 100 105 300 ' ' ' ' ' 6020 3 420 97400 ' ' ' 7270 4670 2630 2110 105400 ' ' ' ' ' 6070 3470 97 500 ' ' — 7 320 4 720 2 640 2 120 105 500 ' ' ' ' ' 6120 3 520 97600 ' ' ' 7370 4770 2650 2130 105600 ' ' ' ' ' 6170 3570 97 700 ' ' ' 7 420 4 820 2 660 2 140 105 700 ' ' ' ' ' 6 220 3 620 97 800 ' ' ' 7470 4870 2670 2150 105800 ' ' ' ' ' 6270 3670 97900 — ' — 7520 4920 2680 2160 105900 ' - - ' ' 6320 3720 98000 ' ' ' 7570 4970 2690 2170 106000 ' ' ' ' ' 6370 3770 98100 — ' ' 7 620 5 020 2 700 2 180 106100 ' ' ' ' ' 6 420 3 820 98200 — ' — 7670 5070 2710 2190 106200 ' ' ' ' ' 6470 3870 98 300 — — — 7 720 5 120 2 720 2 200 106 300 ' ' ' ' ' 6 520 3 920 98400 ' ' ' 7770 5170 2730 2210 106400 ' ' ' ' - 6570 3970 98 500 — — ' 7 820 5 220 2 740 2 220 106 500 — - - - — 6 620 4 020 98 600 — ' ' 7 870 5 270 2 750 2 230 106 600 ' ' ' ' ' 6 670 4 070 98700 ' — - 7920 5320 2760 2240 106700 ' ' ' ' ' 6720 4120 98800 — — — 7970 5370 2 770 2250 106800 ' ' ' ' ' 6770 4170 98 900 — — — ' — 5 420 2 820 2 260 106 900 — — ' ' ' 6 820 4 220 99000 - - — ' 5470 2870 2270 107000 - - ' — — 6870 4270 99100 — — — — 5520 2920 2280 107100 — — - — — 6920 4320 99200 — — — — 5570 2970 2290 107200 — ' ' ' ' 6970 4370 99 300 — — — — 5 620 3 020 2 300 107 300 ' ' ' ' ' 7 020 4 420 99400 ' — — — 5670 3070 2310 107400 ' ' ' ' ' 7070 4470 99500 — — - — 5720 3120 2320 107 500 ' ' ' ' ' 7120 4520 99600 — — — — 5770 3170 2330 107600 — — ' ' ' 7170 4570 99 700 — — — - 5 820 3 220 2 340 107 700 - ' ' ' — 7 220 4 620 99800 - — - — 5870 3270 2350 107800 — - — — — 7270 4670 99 900 ' — — — 5 920 3 320 2 360 107 900 — — — — - 7 320 4 720 100000 — — ' — 5970 3370 2370 108000 — — — — — 7370 4770 100 100 — — ' — 6 020 3 420 2 380 108100 — — — — - 7 420 4 820 100 200 — — ' — 6 070 3 470 2 390 108 200 — — ' - — 7 470 4 870 100 300 — — — — 6120 3 520 2 400 108 300 — - - — — 7 520 4 920 100400 — - — ' 6170 3570 2410 108400 - - - — — 7570 4970 100 500 » — — — 6 220 3 620 2 420 108 500 — — — ' ' 7 620 5 020 100600 — — ' — 6270 3670 2430 108600 - — - — - 7670 5070 100700 — — - - 6320 3720 2440 108 700 — - - — — 7720 5120 100800 — — - - 6370 3770 2450 108 800 — - — — — 7 770 5170 100 900 — — — — 6 420 3 820 2 460 108 900 — — - - ' 7 820 5 220 101000 — — ' - 6470 3870 2470 109000 - - ' — — 7870 5270 101 100 — - ' — 6520 3920 2480 109100 — - — — ' 7920 5320 101200 — - ' — 6570 3970 2490 109200 — - — ' - 7970 5370 101 300 — — ' — 6620 4 020 2 500 109 300 — — — - — ' - 5420 101400 - — ' — 6670 4070 2510 109400 — — - - — — 5470 101 500 — — ' - 6 720 4 120 2 520 109 500 — ' — — ' 5 520 101600 — — — - 6770 4170 2530 109600 — ' — — — ' 5570 101 700 — — - — 6820 4 220 2 540 109 700 - — — - - 5 620 101 800 — - - — 6870 4 270 2 550 109 800 - — — - — ' 5 670 101 900 — — ' — 6920 4 320 2 560 109 900 — — - ' ' — 5 720 102000 ' ' ' ' 6970 4370 2570 110000 ' ' ' ' - - 5770 102100 — ' ' - 7020 4420 2580 110100 ' ' ' - — ' 5820 102200 — — ' — 7070 4470 2590 110200 — ' - — — — 5870 102 300 - ' ' ' 7 120 4 520 2 800 110300 ' ' ' ' ' ' 5 920 102400 ' ' ' ' 7170 4570 2610 110400 ' ' ' ' ' 5970 102 500 — - ' — 7 220 4 620 2 620 110 500 ' ' ' ' - - 6 020 102600 ' — ' ' 7270 4670 2630 110600 ' ' ' - — ' 6070 102700 ' , ' ' ' 7320 4 720 2640 110700 ' ' ' - — — 6120 102800 — - ' — 7370 4770 2650 110800 ' ' ' ' ' ' 6170 102900 ' - ' ' 7420 4820 2660 110900 ' ' ' ' ' ' 6220 103000 — — ' — 7470 4870 2670 111000 ' ' ' - - — 6270 103100 — ' ' - 7520 4920 2680 111 100 ' - — - — — 6320 103200 ' — ' ' 7570 4970 2690 111 200 ' ' ' ' ' ' 6370 103 300 - ' ' ' 7 620 5 020 2 700 111 300 ' ' ' ' ' ' 6 420 103400 — — ' - 7670 5070 2710 111400 ' - ' — - - 6470 103500 — — ' - 7720 5120 2720 111500 ' - ' - - — 6520 103600 — — — — 7770 5170 2730 111600 ' — ' — — — 6570 103 700 — ' ' ' 7 820 5 220 2 740 111 700 ' ' ' ' ' ' 6 620 103800 — ' ' - 7870 5270 2750 111800 ' — ' ' ' ' 6670 103 900 ' — ' ' 7 920 5 320 2 760 111900 ' ' - - - ' 6 720 104000 ' ' ' ' 7970 5370 2770 112000 ' ' ' ' ' ' 6770 104100 ' ' ' - '— 5420 2820 112100 - ' ' ' ' ' 6820 104200 ' ' ' ' ' 5470 2870 112200 ' ' - — - ' 6870 104 300 ' - ' ' ' 5 520 2 920 112 300 ' ' ' ' ' ' 6 920 104400 ' — ' - — 5570 2970 112 400 — - — ' ' ' 6970 104 500 - — ' - — 5 620 3 020 112 500 - — ' ' - ' 7 020 104 600 ' ' ' — ' 5670 3070 112600 ' ' ' ' - ' 7070 104700 ' ' ' ' ' 5720 3120 112700 ' ' ' ' ' ' 7120 104800 ' ' ' — ' 5770 3170 112800 ' ' ' ' ' ' 7170 104 900 ' - ' ' ' 5 820 3 220 112 900 ' ' ' ' - ' 7 220
' Inkomsten överstiger gränsen för erhållande av allmän rättshjälp.
Ars- Antal personer mot vilka underhållsskyldighet vullgörs inkoms1 ikronor 0 1 2 3 4 5 6 113000 — - ' ' - ' 7270 113100 — - — - ' — 7 320 113 200 — - ' - ' ' 7 370 113 300 — - - ' — - 7 420 113400 — ' — ' - ' 7470 113 500 ' — ' — ' ' 7 520 113600 - — — - ' — 7 570 113 700 — — ' ' — ' 7 620 113800 - ' — ' — ' 7 670 113 900 — - ' — - ' 7 720 114 000 — — ' ' — ' 7 770 114 100 — — - ' — ' 7820 114 200 — — — — - ' 7 870 114300 — — — — - — 7920 114 400 ' ' — ' — — 7 970 114 500 — ' - ' — — ' '
' lnkomsten överst-ger gransen 1ör erhållande av allmän r'aushy'slp.
Bilaga 2 Undersökning av ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälpsnämnden
Utredningen har under sommaren 1976 genomfört en relativt omfattande undersökning av ärenden om allmän rättshjälp efter beslut av rättshjälps- nämnden (A-ärenden). Syftet med undersökningen var bl. a. att få ett aktuellt underlag för att belysa alternativa ändringar av institutet allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd.
Undersökningen omfattade 6 119 A-ärenden som anhängiggjorts under januari 1975 och slutförts senast underjuli 1976. Underjanuari 1975 inkom till rättshjälpsnämnderna sammanlagt 7 542 A-ärenden. varför undersök- ningen täckte 81 % av dessa. 19 % av ärendena hade inte slutförts vid undersökningstillfället. Resultaten bör därför tolkas med viss försiktighet.
Den maximala slumpmarginalen för de procenttal som bygger på bifallna ansökningar (5699 st.), is, kan uppskattas:
-100
2 -0,5 - 100 ' 75,5
SS
S S1,32
Omräknat och uppräknat till helårstal innebär detta en felmarginal om i 1000 ärenden.
Slumpmarginalen är dock väsentligt lägre för de flesta procenttalen. För procenttal mindre än 10 och större än 90 är t.ex. slumpmarginalen mindre än i 0,8 %, dvs. ca i 600 ärenden.
Datainsamlingen ägde rum under juni och juli 1976. Arbetet utfördes huvudsakligen av särskilt anställd juristpersonal. Bearbetningen av mate- rialet har omfattat granskning, magnetbandsinkodning, tabellering samt vis- sa medelvärdes- och variansberäkningar. Granskningsarbetet har ombesörjts av domstolsverket. Bearbetningen i övrigt har utförts av statistiska cen- tralbyrån.
De numeriska resultaten av undersökningen redovisas nedan. En sam- manfattning av resultaten ges i avsnitt 3.2.2.1.
302
Tabell ] Materialets fördelning på bifallna och icke bifallna ansökningar hos resp. rättshjälpsnämnd och totalt
Ansökningar Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
Bifallna 1 987 92,5 861 91,6 989 92,9 1 175 94,7 382 94,6 305 94,7 5699 93,1 Avslagna 93 4,3 50 5,3 44 4.1 22 1,8 14 3,5 8 2,5 231 3,8 Övriga 67 3,1 29 3,1 32 3,0 44 3,5 8 2,0 9 2,8 189 3,1
Summa 2147 100 940 100 1065 100 1241 100 404 100 322 100 6119 100
Tabell 2 a Ärendenas fördelning med avseende på saken. Bifallna ansökningar
Saken Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal "> Antal % Antal % Antal %
Äktenskapsskillnad 1 201 60 477 56 531 54 666 57 160 42 145 48 3 180 55,8 Bodelning eller
äktenskapsskillnad 58 3 76 9 39 4 68 6 37 10 24 8 302 53 Övrig familjerätt 298 15 141 16 163 17 176 15 63 17 35 12 876 15,4 Fordran, krav 104 5 36 4 65 7 53 5 11 3 18 6 287 5,0 Tvist pga. köp av
fast egendom 51 3 12 1 47 5 55 5 15 4 10 3 190 3,3 Arvsrätt 81 4 38 4 55 6 41 4 29 8 9 3 253 4,4 Skadestånd 88 4 42 5 28 3 65 6 31 8 22 7 276 4,8
Förvaltningsrättsliga
ärenden 40 2 19 2 29 3 10 1 22 6 18 6 138 2,4 Tvist rörande hyres-
förh., arr. m. m. 28 1 9 1 16 2 18 2 7 2 8 3 86 1.5 Övrigt 38 2 9 1 15 2 23 2 7 2 15 5 107 1,9 Summa 1 987 100 859 100 988 100 I 175 100 382 100 304 100 5695 100
Uppgift saknas om 4 ärenden.
Tabell 2 b Ärendenas fördelning med avseende på saken. Avslagna ansökningar. Avslagsfrekvenserna är be- räknade på basis av samtliga bifallna och avslagna ärenden i varje cell
Saken Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
Äktenskapsskillnad 3 0,2 0 1 0,2 0 0 0 4 0,1 Bodelning eller
äktenskapsskillnad 15 20,5 8 9,5 4 9,3 4 5,6 1 2,6 2 7,7 34 10,1 Övrig familjerätt 7 2,3 2 1,4 2 1,2 0 1 1,6 0 12 1,4 Fordran, krav ]] 9,6 11 23,4 11 14,5 5 8,6 1 8,3 1 5,3 40 12,2 Tvist pga. köp av
fast egendom 7 12,1 0 4 7,8 2 3,5 0 0 13 6,4 Arvsrätt 8 9,0 3 7,3 0 1 2,4 1 3,3 0 13 4,9 Skadestånd 4 4,3 3 6,7 1 3,4 2 3,0 1 3,1 1 4,3 12 4,2
Förvaltningsrättsliga
ärenden - 25 38,5 14 42,4 10 25,6 5 33,3 7 24,1 3 14,3 64 31,7 Tvist rörande
hyresförh., arr. m. m. 2 6,7 3 25,0 4 20,0 1 5,3 0 0 10 10,4 Övrigt 11 22,4 6 40,0 7 31,8 2 8,0 2 22,2 1 6,3 29 21,3 Summa 93 4,5 50 5,5 44 4,3 22 1,8 14 3,5 8 2,6 231 3,9 % Procenttalen för sammanlagda antalet avslagna ärenden per nämnd (och för nämnderna sammantaget) skiljer sig något från avslagsfrekvenserna enligt tabell 1. l tabell 1 är "övriga" ärenden inräknade men inte i tabell 2, vilket förklarar olikheten i siffrorna.
Tabell 3 Antalet ärenden där sökanden betraktats som näringsidkare samt avslagsfrekvensen i dessa. Bifallna och avslagna ansökningar _ _ ___—___
Saken Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal "närings- ikdarärenden" 24 1,2 10 1,1 24 2,3 10 0,8 2 0,5 6 1,9 76 1,3 Därav avslagna 13 9 12 6 0 ]
304 Bilaga 2 sou 1977:49 Tabe114 Ärendenas fördelning med avseende på sökandens slutliga kostnadsbidrag Kostnadsbidrag Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
0 739 37,2 315 36,6 335 33,9 507 43,1 137 35,9 126 41,3 2159 37,9 1 30 124 6,2 42 4,9 3 0,3 45 3.8 50 13,1 28 9,2 292 5,1 1 60 671 33,8 339 39,4 460 46,5 359 30,6 126 33,0 93 30,5 2048 35,9 61—200 128 6,4 48 5,6 63 6,4 89 7,6 23 6,0 13 4,3 364 6,4 201—500 192 9,7 83 9,6 86 8,7 94 8,0 25 6,5 26 8,5 506 8,9 501—] 000 100 5,0 29 3,4 33 3,3 66 5,6 17 4,5 18 5,9 263 4,6 1001—2000 26 1,3 5 0,6 8 0,8 13 1,1 4 1,0 1 0,3 57 1,0 2001—3000 5 0,3 0 0 1 0,1 0 0 6 0,1 3000— 2 0,1 0 1 0,1 1 0,1 0 0 4 0,1
Summa 1 987 100 861 100 989 100 1 175 100 382 100 305 100 5 699 100 Tabellen avser det belopp sökanden slutligt erlagt. Tabell 5 Ärendenas fördelning med avseende på var/ hur de handlagts Arendets handläggning Vid allmän Vid förv. Förv.mynd. Förv.mynd. + Förv.mynd + Helt utom- Samtliga domstol domstol i övrigt förv.domstol allm. domstol proc. 3952 (69,4 %)82 (1,4 %) 58 (1,0 %) 5(0.1%) 17 (0,3 %) 1581 t27,8 %)Y6951100,0
Tabell 6 a Ärendenas fördelning med avseende dels på saken, dels på var/ hur de handlagts eller skolat handläggas
Saken Vid allm. Vid förv. Vid förv. Förv.mynd. Förv.mynd. Helt Samt- domstol domstol mynd. i + lörv. + allm. utom liga övrigt domstol domstol proc.
Äktenskapsskillnad 3 180 3 180 Bodelning efter
äktenskapsskillnad 39 263 302 Övrig familjerätt 771 8 2 95 876 Fordran, krav 277 1 2 1 3 3 287 Tvist p. g. a. köp av
fast egendom 182 3 2 3 190 Arvsrätt 95 158 253 Skadestånd 263 8 4 1 276 Förvaltningsrättsliga
ärenden 12 67 51 4 4 138 Tvist rörande hyres-
förh., arr. m.m. 46 10 1 23 6 86 Övrigt 66 3 6 4 28 107
Summa 4 931 97 69 5 36 557 5 695
(86,6 %) (1,7 %) (1,2 %) (0,0 %) (0,6 %) (9,7 %) (100 %)
Uppgift saknas om 4 ärenden.
Tabe116b Var/hur utomprocessuella ärenden skulle ha handlagts om tvisten ej förlikts Handläggande myndighet om ärendet blivit processuellt
______________________——————-
Allmän Förvaltnings- Förvaltnings- Förvaltnings- Förvaltnings- Saknas; Samtliga domstol domstol myndighet i mynd. + mynd. + kan ej övrigt förvalt— allmän anges ningsdomstol domstol 979 (61,9 %) 15 (0,9 %) 11 (0,7 %) 0 19 (1,2 %) 557 (35,2 %) 1581 (100 %)
Uppgift saknas om 2 ärenden. Sammanlagt har 1 583 av 5 695 (27,8 %) handlagts helt utomprocessuellt.
Tabe117 Ärendenas fördelning med avseende på biträdets kategori
Biträdet Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
___________—__—___—__——————-
Jurist vid allmän
byrå 654 33 215 25 250 25 407 35 45 12 61 20 1 632 28,6 Jurist vid enskild
byrå 1 260 63 576 67 689 70 760 65 330 86 243 80 3 858 67,7 Annan jurist 51 3 68 8 46 5 6 1 7 2 1 0 179 3,1 Biträde ej
förordnat 22 l 2 0 4 0 2 0 0 0 30 0,5
____________________ Summa 1987 100 861 100 989 100 1 175 100 382 100 305 100 5699 100
Tabell 8 Rättshjälpskostnad jämförd med saken
Saken Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
Äktenskapsskillnad 14 0,4 466 14,7 1749 55,0 732 23,0 209 6,6 10 0,3 3180 100 Bodelning eller äktenskapsskillnad 12 4,0 40 13,2 86 28,5 100 33,1 59 19,5 5 1,7 302 100 Övrig familjerätt 9 1,0 286 32,6 344 39,3 177 20,2 57 6,5 3 0,3 876 100 Fordran, krav 6 2,1 54 18,9 80 28.0 74 25,9 62 21,7 10 3,5 286 100 Tvist pga. köp av
fast egendom 8 4,2 21 11,0 33 17,4 71 37,4 45 23,7 12 6,3 190 100 Arvsrätt 4 1,6 146 57,7 43 17,0 34 13,4 20 7,9 6 2,4 253 100 Skadestånd 2 0,7 49 17,8 85 30,8 85 30,8 49 17,8 6 2,1 276 100
Förvaltningsrättsliga
ärenden 2 1,4 59 42,8 43 31,2 27 19,6 7 5,1 0 138 100 Tvist rörande hyres-
förh., arr. m.m. [ 1,2 35 40,7 23 26,7 18 20,9 8 9,3 1 1,2 86 100 Övrigt 1 0,9 30 28,0 38 35,5 22 20,6 14 13,1 2 1,9 107 100 Summa 59 1,0 1 186 20,8 2524 44,3 1340 23,5 530 9,3 55 1,0 5694 100
Uppgift saknas om 5 ärenden. Rättshjälpskostnaden är omräknad till 1975 års prisnivå(med timkostnadsnormen 175 kr.) i de ärenden som avslutats under 1976.
Tabe119 Ärendenas fördelning efter beslut i ansökningsfas, saken och den sammanlagda rättshjälpskostnaden
Saken Beslut i ansökningsfas Rättshjälpskostnad i % Bifall Avslag Övrigt Summa 0—1 000 1 001- 2 001— ———— 2 000 Antal "> Äktenskapsskillnad 3 180 4 0,13 3 184 70,1 23,0 6,9 Bodelning 302 34 10,1 336 45,7 33,1 21,2 Övrig familjerätt 876 12 1,4 888 72,9 20,2 6,8 Fordran, krav 287 40 12,2 327 49 25,9 25,2 Köp av fast egendom 190 13 6,4 203 32,6 37,4 30 Arvsrätt 253 13 4,9 266 76,3 13,4 10,3 Skadestånd 276 12 4,2 288 49,3 30,8 19,9 Förvaltningsrättsliga ärenden 138 64 31 ,7 202 75,4 19,6 5,1 Tvist rörande hyresförh., arrende, m. m. 86 10 10,4 96 78,6 20,9 10,5 Övrigt 107 29 21,3 136 64,4 20,6 15,0 Uppgift saknas 4 189 193 Summa 5 699 231 189 6119 (93,1 %) (3,8 %) (3,1 %) (100 %)
Tabell 10 Ärendenas fördelning med avseende på biträdesersättningen
Fastställd Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga biträdes- _— __ __ _ _— _— ersättning Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
0 36 2 16 2 12 1 12 1 2 1 4 1 82 1,4 1—200 64 3 14 2 45 5 49 4 9 2 16 5 197 3,5 201—400 203 10 112 13 153 16 124 11 60 16 33 11 685 12,0 401—600 442 22 170 20 206 21 237 20 86 23 59 19 1200 21,1 601—800 379 19 185 22 183 19 172 15 70 18 49 16 1038 18,2 801—1000 247 12 111 13 104 11 161 14 53 14 34 11 710 12,5 1001-1500 287 15 135 16 156 16 204 17 46 12 50 16 878 15,4 1 501—2 000 134 7 47 6 53 5 95 8 23 6 22 7 374 6,6 2 001—3 000 116 6 49 6 52 5 77 7 20 5 25 8 339 5,9 3001— 78 4 22 3 25 3 44 4 13 3 13 4 195 3,4
Summa 1986 100 861 100 989 100 1 175 100 382 100 305 100 5698 100
Uppgift saknas om 1 ärende. Biträdesersättningen är omräknad till 1975 års prisnivå (med timkostnadsnormen 175 kr.) i de ärenden som avslutats under 1976).
Tabell 11 Ärenden där biträdesersättningen satts ned och/eller där rättshjälpsnämnden avvikit från förvalt- ningsdomstols eller förvaltningsmyndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning
Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga Biträdesers. har satts ned; inget yttr. 15 8 8 5 0 4 40 Biträdesers. har satts ned enligt yttr. 0 0 l 2 0 0 3 Biträdesers. har satts ' ned mot yttr. 3 0 1 0 0 1 5 Biträdesers. har ej satts ned enl. yttr. 0 3 0 0 0 0 3 Summa nedsättningar 18 8 |0 7 0 5 48 (2,8 %)" Summa avvikelser från yttrande 3 3 1 o o 1 8 (4,9 96%)
aProcenttalet grundas på de 1 743 ärenden där rättshjälpsnämnd fastställt biträdesersättningen. '” Procenttalet grundas på de 162 ärenden som handlagts vid förvaltningsdomstol och/eller förvaltningsmyndighet.
Tabell 12 Ärenden där rättshjälpsnämnden som sådan beslutat
Nämndbeslut Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga I fråga om ansökan 39 50 60 9 14 10 182 Avseende biträdes-
ersättningen 34 7 15 16 1 6 79 I fråga om både ansökan
och biträdesersättning 3 0 0 O 0 0 3
Summa 76(3,7 %) 57 (6,3 %) 75 (7,3 %) 2512,1 %) 1513,8 %) 1615,1 %) 264(4,5 %)
Bilaga 3 Undersökning av ärenden om offentligt biträde
Undersökningen omfattade totalt 1 360 ärenden om offentligt biträde, vilka anhängiggjorts vid rättshjälpsnämnderna under år 1975 och slutförts senast i juni 1976. I några få ärenden som skulle ingått i undersökningen kunde rättshjälpsnämndens akt inte omedelbart återfinnas, varför dessa inte med- togs.
Under hela år 1975 inkom till rättshjälpsnämnderna sammanlagt 1809 ärenden om offentligt biträde. Undersökningen täckte alltså 75 % av dessa, varför vissa förskjutningar av resultaten, åtminstone i fråga om kostnader i ärendena, kan förväntas om hänsyn tas till alla ärenden som inkom år 1975.
Vad som sägs i bilaga 2 om datainsamling m. m. gäller i princip även denna undersökning.
De numeriska resultaten av undersökningen redovisas i tabellbilagan. En sammanfattning av resultaten ges i avsnitt 3.2.2.2.
Tabell] Ärendenas fördelning efter angelägenhet (419' l.-19. rättshjälpslagen)
Samtliga
Antal % Antal %
xlxl
x!
23 23 3
23 13
Punkt enl. Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall & __ __ __ __ _ __ 415 Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % 1 8 1 11 10 2 1 14 33 2 2 0 1 1 1 2 3 37 4 10 9 13 8 10 8 9 21 4 49 6 21 19 32 19 20 1710 24 5 6 6 1 7 544 61 46 41 90 55 77 64 8 19 8 214 5 4 20 12 7 6 9 10 1 7 6 3 2 10 5 9 8 2 1 3 3 11 12 13 14 15 1 0 16 17 18 Utanför till-
lämpningsområdet 11 1 4 4 3 2 2 2
Summa 887 100 113 100 165 100 120 100 42 100 31 100
40 2,9 4 0,3 86 6,3 139 10,2 1 0,1 6 0,4 772 56,8 250 18,4 20 1,5 19 1,4
1 0,1 20 1,5 1 358 100,0
310
Tabell 2 Ärendenas fördelning efter rättshjälpsnämndens avgörande
Avgörande Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
Bifall 703 79 77 68 142 86 95 78 34 81 29 94 1 080 79,5 Avslag 107 12 23 20 8 5 21 17 2 5 1 3 162 11,9 Övrigt 76 9 13 12 15 9 6 5 6 14 1 3 117 8,6
Summa 886 100 113 100 165 100 122 100 42 100 31 100 1 359 1000
Uppgift saknas om 1 ärende.
Tabell 3 Ärendenas fördelning efter sättet för anhängiggörande
Anhängiggörande Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
Ansökan 718 81 70 62 80 49 77 65 22 52 18 58 985 72.8 Anmälan 169 19 43 38 82 51 41 35 20 48 13 42 368 27,2 Summa 887 100 113 100 162 100 118 100 42 100 31 100 1 353 100,0
Uppgift saknas om 7 ärenden (0,5 %).
Tabell 4 Ärenden rörande frihetsberövad fördelade efter angelägenheten och rättshjälpsnämndens beslut
Punkt enl. Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga
& _ _ _ _ _ _ _ 41) Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % 1 6 10 2 0 14 5 37 Därav bifallna 5 83 8 80 2 100 12 86 3 60 30 81 3 4 6 6 4 0 4 24 Därav bifallna 4 100 5 83 6 100 4 100 4 100 23 96 4 20 18 29 19 3 2 91 Därav bifallna 17 85 17 94 28 97 16 84 3 100 2 100 83 91 7 14 l 0 3 O 0 18 Därav bifallna 14 100 1 100 3 100 18 100 9 1 5 2 0 0 0 8 Därav bifallna 1 100 3 60 2 100 6 75 Övriga 4 2 0 0 0 1 7 Därav bifallna 3 75 O 0 1 100 4 57
Totalt 49 42 39 26 17 12 185 Därav bifallna 44 90 34 81 38 97 23 88 15 88 10 83 164 89
Tabell 5 Rättshjälpsnämndernas avvikelse från myndighets yttrande över ansökan resp. anmälan av behov
Yttrande beslut Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga Tillstyrkan/
Avslag 4 1 0 O 0 1 6 Anmälan/
Avslag 0 1 0 1 0 0 2 Avstyrkan/
Bifall 2 0 4 2 0 3 11 Summa
avvikelser 6 2 4 3 0 4 19 Andel
avvikelser 0,7 % 1,8 % 2,4 % 2,5 % 0 % 12,9 % 1,3 %
Siffran för Umeå, som kan förefalla hög, får tolkas med försiktighet eftersom materialet från Umeå omfattar totalt 31 ärenden.
Tabell 6 Ärendenas fördelning efter rättshjälpskostnad. 1975 års prisnivå
Rättshjälps- Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga kostnad Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
— 400 150 21,3 5 6,5 34 23,9 14 14,7 8 23,5 0 211 19,5 401— 800 290 41,3 28 36,4 52 36,6 40 42,1 16 47,1 13 44,8 439 40,6 801—1500 221 31,4 34 44,2 48 33,8 31 32,6 7 20,6 13 44,8 354 32,8 1501—2 500 36 5,1 10 13,0 6 4,2 7 7,4 3 8,8 2 6,9 64 5,9 2501— 6 0,9 0 2 1.4 3 3,2 0 1 3,4 12 1,1 Summa 703 100 77 100 142 100 95 100 34 100 29 100 1080 100
Sammanlagd rättshjälpskostnad i "175 kronors pris" = 833 925 kronor.
Tabell 7 Ärendenas fördelning efter biträdesersättningen. 1975 års prisnivå
Biträdes- Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga ersättning Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
— 400 150 21,3 7 9,1 34 23,9 14 14,7 8 23,5 0 213 19,7 401— 800 290 41,3 27 35,1 53 37,3 40 42,1 16 47,1 13 44,8 439 40,6 801—1500 221 31,4 33 42,9 47 33,1 32 33,7 7 20,6 13 44,8 353 32,7 1501—2 500 36 5,1 10 13,0 6 4,2 6 6,3 3 8,8 2 6,9 63 5,8 2501— 6 0,9 0 2 1,4 3 3,2 0 1 3,4 12 1,1 Summa 703 100 77 100 142 100 95 100 34 100 29 100 1080 100
Sammanlagd biträdesersättning i "175 kronors pris” = 806470 kronor.
Tabell 8 Avvikelse från myndighets yttrande över biträdets kostnadsräkning
Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå Samtliga Antal avvikelser 9 l 3 l 0 1 15 Andel avvikelser 1,3 % 1,3 % 2,1 % 1,1 % 0 % 3,4 % 1,4 %
Antalet bifallna ärenden var i Sundsvall 34 och i Umeå 29, varför procentberäkningen för dessa nämnder är osäker.
Bilaga 4 Undersökning av kostnader i vissa rättshjälpsärenden
Under mars har vid rättshjälpsnämnderna i Stockholm och Malmö genom- förts en undersökning av kostnaderna i vissa rättshjälpsärenden. Under- sökningen omfattade samtliga ärenden som slutreglerats i mars 1977 där det enligt utredningens överväganden kan bli aktuellt att låta advokat bevilja rättshjälp så länge som kostnaden inte överstiger ett visst tak. Undersök- ningen omfattar inte sådana ärenden där advokat föreslås få besluta i an- sökningsfas oavsett kostnaden eller sådana ärenden, där myndighetspröv- ning alltid förutsätts i ansökningsfas.
Undersökningen omfattade inalles 686 ärenden, 332 från rättshjälpsnämn- den i Stockholm och 354 från rättshjälpsnämnden i Malmö. Av de under 1976 anhängiggjorda ärendena inkom 37,2 % till rättshjälpsnämnden i Stock- holm och 16,5 % till Malmö. Dessa två kanslier svarade m. a. 0. för 53,7 % av alla under 1976 inkommande ärenden om allmän rättshjälp. Proportionellt stämmer resultaten av undersökningen dåligt med helhetsbilden, varför re— sultaten får tolkas med stor försiktighet.
I 57 ärenden uppgick den totala rättshjälpskostnaden till högst 250 kr. Dessa kan — grovt uppskattat — beräknas motsvara en årstotal om 57 ' %% - 10,5, dvs_ca ] 100 ärenden. (Året beräknas omfatta 10,5 månader av mars” typ.) Dessa ] 100 ärenden borde i stor utsträckning rymmas inom ramen för förlängd rådgivning.
] 325 ärenden uppgick kostnaden till högst 1 100 kr. (ca 5 timmar). Dessa kan med samma beräkningsteknik antas motsvara ca 6350 ärenden per år. Kostnaden uppgick till högst 2 100 kr. (ca 10 timmar) i 460 ärenden, vilket motsvarar ca 9000 ärenden per år.
Sätter man gränsen till 1 100 kr. och ”släpper advokaterna" skulle alltså nämnderna kunna befrias från maximalt 6 350 ärenden (av vilka 1 100 faller inom ramen för förlängd rådgivning). Vid gränsen 2 100 kr. skulle max 9 000 ärenden falla bort (1 100 till förlängd rådgivning).
Av de 686 ärendena avsåg 190 (27,7 %) skadestånd, 135 (19,7 %) arvsrätt, 115 (15,8 %) fordran/krav, 58 (8,5 %) tvist rörande hyra, arrende m.m. och 91 (13,3 %) övrigt.
Gruppen ”övrigt" är mycket heterogen. Vanliga ärenden i den gruppen är upprättande av olika avtal, t.ex. samlevnadsavtal.
Tabeller över rättshjälpskostnad jämförd med saken bifogas.
Tabell 1 Total rättshjälpskostnad jämförd med saken. RNS + RNM
314
Saken Total rättshjälpskostnad
0 1—250 251—500 501—1 100 ] 101—1600 1601—2 100 2101—4000 4001— Totalt
Fordran,krav 2(1,7 %) 2 (1,7 %) 4 (3,5 %) 33128] %) l7(14,8 %) l3(11,3 %) 34(29,6 %) 10 (8,7 %) 115 (100 %) (16,8 %)
Tvist p. g. a. köp av
fastegenom 2(2,1 %) 5 (5,2 %) 9 (9,3 %) l7(l7,5 %) 12(12,4 %) 8( 8,2 %) 18(18,6 %) 26 (26,8 %) 97 (100 %) (14.1 %)
Arvsrätt 10 (7,4 %) 55(40,7 %) 40(29,6 %) 8 (5,9 %) 2 (1,5 %) 7 (5,2 %) 13 (9,6 %) 135 (100 %) (19,7 %)
Skadestånd 5(2,6 %) 3 (1,6 %) 6 (3,2 %) 39(20,5 %) 26(13,7 %) 20(10,5 %) 62(32,6 %) 29 (15,3 %) 190 (100 %) (27,7 %)
Tvist rörande hyres-
förh.,arr. m. m. 362 %) 17(29,3 %) 3 (5,2 %) 12(20,7 %) 8(13,8 %) 5 (8,6 %) 7(12,1 %) 3 (5,2 %) 58 (100 %) (8.5 %) Övrigt 4(4,4 %) 4 (4,4 %) 15(16.5 %) 35 (38.5 %) 11(12,1 %) 5 (5.5. %) 10(11,0 %) 7 (7,7 %) 91 (100 %) (13,3 %) Summa 16(2,3 %) 41 (6,0 %) 92(l3,4 %) 176 (25,7 %) 82(12,0 %) 53 (7,7 %) 138 (20,1 %) 88 (12,8 %) 686 (100 %) (100 %) Kumulerat 16(2,3 %) 57 (8,3 %) 149(21,7 %) 325(47,4 %) 407(59.3 %) 460 (67,1 %) 598 (87,2 %) 686(100 %) 686
Tabell 1 a Total rättshjälpskostnad jämförd med saken. Enbart RNS Saken Fordran, krav
Tvist p. g. a. köp av fast egenom
Arvsrätt
Skadestånd
Tvist rörande hyres- förh., arr. m. rn.
Övrigt
Summa Kumulerat
Total rättshjälpskostnad
0 1—250 251—500 501—] 100 ] 101—1600 1601—2 100 2101—4000 4001— Totalt
1(1,7 %) 2 (3,4 %) 12(20,7 %) 7(12,1 %) 5 (8,6 %) 23 (39,7 %) 8 (13,8 %) 58
(17,5 %)
(100 %)
1(3,0 %) 1(3,0 %) 3 (9,0 %) 6(18,0 %) 5(15,0 %) 1 (3,0 %) 7(21,0 %) 9 (27,0 %) 33
(9,9 %) 7 (13,0 %) 52
(15,7 %) 16 (15,2 %) 105
(31,6 %)
(100 %)
4(8,0 %) 21(40,0 %) 11(21,0 %) 5(10,0 %) 4 (8,0 %) (100 %)
4(3,8 %) 3(2,9 %) 3. (2,9 %) 20(l9,0 %) 15(14,3 %) 8 (7,6 %) 36 (34,3 %) (100 %)
l(3,0 %) l(3,0 %) 3 (9,0 %) 11 (34,0 %) 6(l9,0 %) 3 (9,0 %) 5(l6,0 %) 2 (6,0 %) 32
(9,6 %) 6 (12,0 %) 52 (15,7 %)
81(24,4 %) 43(l3,0 %) 20 (6,0 %) 82(24,7 %) 48 (14,5 %) 332 l39(41,9 %) 182(54,8 %) 202(60,8 %) 284(85,5 %) 332(100 %) (100 %)
(100 %)
2(4,0 %) l(2,0 %) 7(l3,0 %) 21(40,0 %) 5(10,0 %) 3 (6,0 %) 7(l3,0 %) (100 %) 8(2,4 %) 8(2,4 %)
11(3,3 %) l9(5,7 %)
39(ll,7 %) 58(l7,5 %)
(100 %)
Tabell 1 b Total rättshjälpskostnad jämförd med saken. Enbart RNM
Saken Total rättshjälpskostnad
0
Fordran, krav 2 (3,5 %)
Tvist p. g. a. köp av fast egendom 1 (1,6 %)
Arvsrätt Skadestånd 1 (1 ,2 %)
Tvist rörande hyres- förh., arr. m. m. 2 (8,0 %)
Övrigt 2 (5,0 %)
1—250
] (1,8 %) 4 (6,3 %) 6 (7,2 %)
16(62,0 %)
3 (3,8 %)
251—500
2 (3,5 %) 6 (9,4 %) 34(41,0 %) 3 (3.5 %)
8(21,0 %)
501—1 100
21 (36,8 %) 11 (17,2 %) 29(34,9 %)
19(22,4 %)
1 (4,0 %)
l4(36,0 %)
1 101—1 600
10(l7.5 %)
7(10,9 %) 3 (3,6 %)
ll(12,9 %)
2 (8.0 %) 6(15,0 %)
1601—2 100
8(l4,0 %) 7(10,9 %) 2 (2,4 %)
12(14,1 %)
2 (8,0 %) 2 (5,0 %)
2101—4000
ll(l9,3 %)
11(17,2%) 3 (3.6 %)
26 (30.6 %)
2 (8,0 %) 3 (8,0 %)
2
4001—
(3,5 %) 17( 26,6 %)
6
(7,2 96) l3( 15,3 %)
l 1
(4,0 %) (3,0 %)
Totalt
57 (16,1 %) 64 (18,1 %) 83 (23,4 %) 85 (24,0 %) 26 (7,3 %) 39 (11,0 %)
(100 %) (100 %) (100 %) (100 %) (100 %) (100 %)
Summa 8 (2.3 %) Kumulerat 8 (2,3 %)
30 (8,5 %) 38(10,7 %)
53(15,0 %) 91 (25,7 %)
95 (26,8 %)
186(52,5 %) 39(ll,0 %) 225 (63,6 %)
33 (9,3 %) 258(72.9 %)
56(15,8 %)
314(88,7 %)
40(11,3 %) 354 354(100 %) (100 %)
(100 %)
DOMSTOLSVERKET
lnkomst— och förrnögenhetsförhällondena onges enligt be- stämmelserna i kommunalskattelagen (1928z370) och förord- ningen (1947:577) om statlig förmögenhetsskott om inte annat framgår av onsökningsblonketten eller av domstolsvä— sendets organisationsnämnds (DONs) föreskrifter för rätts- hiölpsnömnderno den 13 november 1974.
1 Kan beloppet inte preciseras, bör i stället anges inom vilka gränser värdet kan variera, tex 1000 kr—2500 kr.
Som inkomst av tiönst räknas även socialbidrag, som utgör mera stadigvarande (sociollön). OBS att sjukpenning, arbetslöshetsersättning och omskol- ningsbidrog i regel är skattepliktiga och alltså skall, med— räknas i bruttolönen. Under övriga Iöneförmäner unges tex fri kost och logi, fri bil rn m. Resekostnods- eller traktamentsersättning re- dovisos inte. Utgift för resa eller uppehälle, om härför till någon del utgått resekostnads- eller traktamentsersätt- ning, onges inte.
Utgifter för inkomstens förvärvande anges inte om de understiger 2000 kr.
Inkomst av eller utgift för annan fastighet än jordbruks— fastighet skall inte redovisas i fråga om en- eller två- fomilisfostighet för vilken inkomstberäkningen enligt kom- munalskattelagen sker schablonmässigt, dvs fastighet för vilken viss procent av taxeringsvärdet tas upp som in— komst.
UPPLYSNINGAR till unsökningsblankett om allmän rättshjälp Juli 1975
Inkomst av eller utgift för andel i bostods- eller bostads- rättsförening skall inte redovisas.
5 Uppgifter om taxeringsvärde och skuldbelopp skall inte lämnas i fråga om en- eller tväfomilisfastighet för vil— ken inkomstberäkningen sker schablonmässigt (se 4), un- der förutsättning utt sökanden stadigvarande bor på fos- tigheten och att fastighetens taxeringsvärde inte över- stiger 150000 kr. Vad nu sagts gäller också för andel i bostuds- eller bostadsrättsförening, under förutsättning att sökanden stadigvarande bor i den till andelen hö— rande lägenheten och att andelens förmögenhetsvärde inte överstiger 150000 kr.
6 Amortering pä skulder som hänför sig till fastighet, andel i bostods- eller bostadsrättsförening eller rörelse beaktas inte till någon del.
7 Som barns inkomst räknas inte underhållsbidrag eller bidrogsförskott till barn som inte fyllt 18 är.
8 Försöriningsskyldighet beaktas i den mån skyldigheten fullgörs. Uppgiften skall därför avse det underhåll som verkligen betalas.
NÄRMARE UPPLYSNINGAR erhölls i de föreskrifter för rättshjälpsnämnderna, som utfärdats av DON den 13 no— vember 1974 och som finns att tillgå blo hos röttshiölps- nämnderna, på domstolar och hos advokatbyråer.
Alu se: 7! m
nu.—annual-
11775
Dv 1010
ANSÖKAN OM ALLMÄN RÄTTSHJA'LP VC” 9” """"
SÖKANDE OMBUD
Nationalitet (om ej svensk] Personnummer Diarienr e d W— Namn
Yrke/titel _ Titel WWW—_Teletonm Utdelningsadress Telefon Ortsadress (postnummer och artnamn) Telefon arbetet minuttal)— Postgiro
Ärende (redogör kortfattat för det ärende som ansökan avser; använd gärna extra blad)
Kan angelägenheten antas bli prövad enligt lagen (177418) om rättegången i tvistemål om mindre värden?
_j Nej m Ja
Ange om möjligt det belopp saken rär' | Ev motpart
EKONOMISKA FORHÅLLANDEN
Redogör för Era nuvarande ekonomiska förhållanden. Har dessa förändrats under de senaste sex månaderna? Väntar Ni nä- gon förändring under de närmaste sex månaderna? Ange i så fall även dessa förändringar, under rubriken "SÄRSKILDA OMSTÄNDIGHEI'ER" eller i särskild bilaga. Har ombudet lämnat allmän rättshjälp utan beslut av rättshjälpsnämnd, skall redogörelsen avse de ekonomiska förhållandena dä sådan rättshjälp begärdes.
A Inkomst av tjänst?
Bruttolän per vecko/mänad Bruttolän per är Ovriga löneförmäner per år Utgifter för inkomstens för. RNs anteckningar värvande kr kr kr krQ B Inkomst av kapital Är nettoinkomsten av kapital större än 1000 kr/ör Beräknad bruttoinkomst av Skuldräntar och liknande kapital/är utgifter/ör T Nej rj Ja Om "ja", besvara denna rad kr kr C Inkomst av annan förvärvskälla 4 (t ex jordbruks- eller hyresfastighet, rörelse rn m) Förvärvsköllans art Beräknad bruttointäkt i är Beräknade kostnader i är Nettointäkt/underskatt enl senaste taxering kr kr kr Förvärvskällans art Beräknad bruttointäkt i är Beräknade kostnader i är Nettointdkt/underskott enl senaste taxering kr kr kr
D FörmögenhetsförhäIlanden, allmänt
Vid beräkning av nettoförmögenhet medräknas inte sädan fastighet eller andel i bostads- eller bostadsrättsförening som anges i upplysningarna till blanketten, punkt 5. Inte heller medräknas vid beräkning av nettoskuldsättning skulder som hän- för sig till sådan fastighet eller andel i bostads- eller bostadsrättsförening.
Äger Ni fast egendom? Äger Ni bankmedel överstigande 2 000 kr?
Nej rl Ja Nej l Ja Överstiger Er nettoförmögenhet 30 000 kr? Föreligger nettoskuldsättning? j Nej r .la Om "ja", specificera nedan under E Nej I . Ja Om "ja", specificera nedan under E
E Förmögenhetsförhöllanden, specifikation 5
Tillgängens/skuldens art Tillgängens värde, kr skuldbelopp, kr Amortering ner är krA RNs anteckningar (OBS ei ränta)
F Försörjningsbörda mot sammanboende (Ange alltid den försörides inkomst)
Makens beräknade brultomkamsl _ per år Make &_ kr ] Antal barn | Ange bruttoinkomst per år för vario barn 7
Barn
' | Antal | Ange bruttoinkomst per år för var och en Andra
G Försöriningsbörda mot andra än sammanboende 5 _Person mot vilken försöriningsbörda föreligger
Underhållsbelopp per år, kr
&
SÄRSKILDA OMSTÄNDlGHETER (Hör kan anges bla särskilda skäl för att få biträde i angelägenhet som kan antas bli prövad enligt lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.)
Jag försäkrar pö heder och samvete, att i ansökan lämnade uppgifter om mina ekonomis 0 or anden är riktiga, samt anhåller om allmän röttshiölp med förordnande av angivet ombud som bitröde med rätt för denne att i sitt ställe sätta
Ort och datum Sökandens egenhändiga underskrift
___—___— OMBUDETS uppgifter
Har rådgivning lämnats i ärendet? Rådgivningsavgiften är
? Nei l—l Ja ? eftergiven '_l nedsatt till kr Har allmän röttshiölp utan beslut av rättshiölpsnämnd lämnats i drendelfl Ber maxbeloppfkastn bidrag Nör pöbbriades ärendet? Datum
| Nei l l Ja Om "io", besvara denna rad kr Orl och datum Ombudets underskrift
& RÄTTSHJ'ÅLPSNÄMNDENS anteckningar
Kr Kr Avgiftsgrundande inkomst + Underskott 1/5 av avgiftsgrundande förmögenhet över 30000 kr + . Amortering över 2000 km:" _
Särskilda omständigheter + Särskilda omständigheter —-
Summa inkomst l Summa avdrag l Kr __ __ . . | Antal personer Föreslaget maximibelopp 4 Forsonnmgs-
Avgiftsgrundande belopp börda kf
BESLUT Datum Fastställt maximibelopp
l Nämndbeslut kr Ärendebeskrivning (erfordras endast vid avvikelse från ansökan) Allman röttshiälp Bltrddeslörardnande Handläggarens underskrift/granskarens signatur
, ei l beviljad l_l beviliad l enligt ansökan
Bilaga6 Undersökning ang. tillämpningen av
den nya bodelningsregeln
1 Inledning
Under oktober — november har en specialundersökning av bodelningsären- den utförts på rättshjälpsnämnderna. Undersökningen har omfattat samtliga under första halvåret 1976 inkomna ansökningar om allmän rättshjälp i ärende angående bodelning med anledning av äktenskapsskillnad eller bo- skillnad. Följande data efterfrågades.
] .
Antalet ansökningar med uppdelning efter månad då ansökan inkom till rättshjälpsnämnden. Antalet ärenden som vid ansökningstillfället innehöll en begäran om biträdesförordnande.
a) därav antalet helt bifallna ansökningar och
b) antalet delvis bifallna ansökningar (dvs. rättshjälp har beviljats men inte biträdesförordnande). Antalet bifallna ansökningar som ej innehöll begäran om biträde.
a) Antalet ärenden där det framgår av ansökan att skiftesman var för- ordnad vid ansökningstillfället.
b) därav antalet ärenden där rättshjälp beviljats (med eller utan biträ- desforordnande).
a) Antal ärenden där begäran om biträde gjorts efter det att ansökan om rättshjälp beviljats.
b) därav antalet ärenden där sådan begäran bifallits.
Utöver ovan angivna data efterfrågades
nämndernas nuvarande praxis för förordnande av biträde i bodelnings- ärende i vilken omfattning skiftesman förordnats efter det att rättshjälp beviljats (med eller utan biträdesförordnande).
322 Bilaga 6 sou 1977:49 2 Resultat
Tabell 1 Antal inkomna ansökningar med uppdelning efter månad och rättshjälpsnämnd
Månad då Rättshjälpsnämnden i Samtliga ansökan inkom Stockholm Jönköping Malmö Göteborg Sundsvall Umeå
Januari 69 48 43 48 15 12 235( 20.9 %) Februari 84 23 26 45 15 13 206( 18.3 %) Mars 81 25 25 39 25 12 207( 18.4 %) April 66 16 20 22 13 11 148( 13.1 %) Maj 59 22 41 29 12 6 169( 15.0 %) Juni 52 21 30 29 12 17 161( 14.3 %)
Sammanlagt 411 (36.5 %) 155(13.8 %) l85(16.4 %) 212(18.8 %) 92 (8.2 %) 71(6.3 %) 1126(100%)
Ärendena fördelar sig på de olika rättshjälpsnämnderna ungefär som totala antalet ansökningar 1975. 1 början av året inkom vid flera nämnder ett antal ärenden som återkallades när ombudet uppmärksammades på den nya bodelningsregeln. Antalet bodelningsärenden som inkom ijanuari 1975 kan uppskattas till ca 420. Den nya regeln tycks m.a.o. ha medfört en minskning av bodelningsärendena.
Tabell 2 Samtliga insamlade uppgifter med uppdelning efter rättshjälpsnämnd
Uppgift Rättshjälpsnämnden i Samtliga Stock- Jön- Malmö Göte- Sunds- Umeå holm köping borg vall Antal inkomna ansökningar 411 155 185 21217 92 71d 1 126 Antal med begäran om biträde 2150 117 110 151 72 39 704 därav helt bifallna 420 39 22 59 30 10 202 (28.7 %) och delvis bifallna 1150 65 20 43 33 16 292 (41.5 %) Antal utan begäran om biträde 980 38 75 61 20 32 324 därav bifallna 860 35 42 45 17 25 250 (77.2 %) Antal ärenden där skiftesman var förordnad vid ans.tillf. 81” 11 50 17 7 5 171 därav bifallna 81” 8 25 14 6 5 139 (81,3 %) Antal ärenden där begäran om biträde gjorts efter det att rättshjälp beviljats 3” 1 1 4 1 2 12 därav bifallna 2” 1 1 2” 1 1 8
” Siffran osäker, då materialet inte omfattar ärenden som återkallats m. fl. b Sammanlagt 25 återkallades. ( Frågan ej avgjord i ett ärende. d Sammanlagt 7 återkallades.
Andelen bifallna ärenden där skiftesman var förordnad vid ansöknings- tillfället (81.3 %) är obetydligt större än andelen bifallna ansökningar utan begäran om biträde (77,2 %) vilket tyder på att nämnderna knappast har påverkats av att skiftesman redan varit förordnad.
På frågan om nämndens nuvarande praxis för förordnande av biträde i bodelningsärende (dvs. "särskilda skäl" för att få biträde) framkom följande.
Rättshjälpsnämnden i Stockholm söker i stort följa riktlinjerna i special- motiveringen till 19,5 RHLl dock att enbart Språksvårigheter i allmänhet ej anses utgöra särskilda skäl för biträdesförordnande.
Rättshjälpsnämnden i Jönköping anser psykiska besvär, nervösa besvär och Språksvårigheter vara sådana personliga förhållanden som utgör särskilda skäl för biträdesförordnande. Jönköpingsnämnden har angett följande exem- pel på när boets beskaffenhet ansetts utgöra särskilda skäl för biträdesför— ordnande. .
A 300/76 Boet bestod av två jordbruksfastigheter, en Villafastighet samt 1/3 i en trävarufirma. VärderingSproblem beträffande främst trävaruftrman och en av jordbruksfastigheterna som var föremål för samäganderätt.
A 565/76 Boet bestod av bl.a. 1/3 av företag med 25 anställda. A 1244/76 Boet bestod bl. a. av makarna helägt aktiebolag som driver handel med ur, optik och guldvaror med två butiker. Omsättning 700000 kr/år, 5 anställda.
A 2266/76 Boet bestod av bl. a. snickerirörelse med 3 anställda och en årlig omsättning av 900000 kr.
A 3718/ 76 Boet bestod av jordbruksfastighet och -rörelse, annan fastighet, ett 35—tal ridhästarjämte sparkapital överstigande 100 000 kr. Sökanden hade ingen insyn i makens affärer men hade fått vetskap om att hästar avyttrats till uppenbart underpris.
Rättshjälpsnämnden i Malmö uppger att biträde till övervägande del för- ordnats i ärenden där det förelegat Språksvårigheter eller sjukdom.
Rättshjälpsnämnden i Göteborg uppger som särskilda skäl för biträde sjuk- dom (företrädesvis psykisk) eller att i boet ingått fastighet och rörelse av inte obetydlig omfattning eller att boet varit mycket omfattande och kom- plicerade rättsfrågor förelegat.
Rättshjälpsnämnden i Sundsvall anför följande. Nämndens praxis har utformats i enlighet med uttalanden i förarbetena till den nya lagstiftningen i 19å tredje stycket RHL. Biträde har således förordnats med hänsyn till makarnas förhållanden om sökanden till följd av sjukdom, Språksvårigheter, hög ålder eller liknande omständighet haft svårt att ta tillvara sina intressen. Beträffande sjukdom som grund för bi- trädesförordnande har psykisk sådan regelmässigt ansetts utgöra skäl. Där- emot har fysisk sjukdom mera sällan ansetts utgöra skäl nog för biträde. Nyligen genomgången svår operation åberopades i ett fall men ansågs ej tillräckligt. Gravt handikapp (nedsatt syn, epilepsi, starkt rörelsehämmad) oftast dock i kombination med ganska hög ålder har emellertid ansetts moti- vera biträde.
Boets beskaffenhet har av nämnden ansetts utgöra skäl för biträde om — och enbart om — i boet ingått en mera omfattande rörelse. Angående rörelsens omfattning kan som exempel nämnas att en verkstadsrörelse med en omsättning på cirka 160 000 kronor årligen, ingen anställd personal och
1 Att parten till följd av sjukdom, Språksvårighe- ter, hög ålder eller lik— nande omständighet har svårt att ta tillvara sina intressen eller att det i boet ingår en mer omfat- tande rörelse på vars vär- dering skilda synsätt kan anläggas.
rörelsetillgångarnas värde omkring 30 000 kronor ej ansågs motivera biträde.
Rättshjälpsnämnden i Umeå anser särskilda skäl för biträdesförordnande föreligga när
motpart beviljats rättshjälp med biträde före årsskiftet, motpart på grund av ekonomiskt överläge anlitat ombud å egen bekostnad, sökanden på grund av f.d. makes dominans varit beredd enligt bizrädet in spe att helt efterge sin rätt,
psykisk sjukdom eller insufficiens förelegat hos sökanden, komplicerad rättsfråga uppstått, kommunikationsproblem förelegat på grund av t. ex. dövhet eller språk- svårigheter.
Frågan om i vilken omfattning skiftesman förordnats efter det att rättshjälp beviljats har endast i ringa utsträckning kunnat besvaras. eftersom endast ett fåtal ärenden slutförts. Några slutsatser kan inte dras i detta avseende.
Underrättelse från biträde om rättshjälpskostnader
Au! 457 77 on
[)lein 2.1977 ...a—v...”.”
Advokatbyrå
| ärendet har före nämndens "beslut om allmän rättshjälp
uppkommit vidstäende rätts- hjälpskostnader.
UNDERRÄTTELSE från biträde om rättshjälpskostnader
Datum
Rättshjälpsnämnden i
Kronor
Vid utomprocessuellt förfarande för utredning
2 Vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen för
a] bevisning b) resa och uppehälle
c) expeditionsavgift
d) kungörelse
e) älagd betalningsskyldighet för sådan ersättning som avses i 9 5 andra stycket 7 rättshjälpslagen
f) biträdesersättning fastställd av domstolen'
3 Vid förvaltningsdomstol för a) utredning b] resa och uppehälle
4 Vid förvaltningsmyndighet för a) utredning b) resa och uppehälle c) exekutionsavgift
5 Vid skiljemannaförfarande för
utredning Underskrift
' Har allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller ho. stadsdomstolen före rättshjälpsnämntféns beslut om allmän rättshjälp fastställt ersättning till biträdet enligt 17 5 andra stycket första punkten rättshiålpxlagen, skall det fastställda beloppet anges här (avser således endast det fall att on- sökan om allmän rättshjälp skett i högre instans).
Underrättelse från domstol om rättshjälpskostnader m nu
Att! 462 77 nu
Dv 1070 2.l977 nsse—s ». .. ..»...—
Domstalens namn
UNDERRÅTTELSE om rättshjälpskostnader
Datum Mät/Ärende ur
Dom/Beslut nr
Rättshjälpsnämnden i
Pa rter
(den rättshjälpsberättigade partens namn understruket)
Biträde
Saken
Rättshiälpsnämndens diarienummer
Kronor l ovanstående mål/ärende har följande rättshjälpskostnader uppkommit för den rättshjälpsberättigade efter rättshjälpsnämndens beslut om allmän rätts- hjälp (20 & rättshjälpslagen)
'I Biträdesersättning
2 Kostnad för bevisning
3 Inställelsekostnad
4 Avgift som skolat erläggas enligt expeditionskungörelsen 5 Kungörelsekostnod
6 Kostnad enligt 20 & tredje stycket rättshjälpslagen
Summa kronor
Talan har fullföljts Talan har ej fullföljts
il mot rättens dom/beslut i huvudsaken
i mot rättens beslut om
.H.-467753” Slutreglering av rättshjälpsärende
Röttshiölpsndmnd SLUTREGLERING av rättshjälpsärende 1 (2) Datum Diarienummer ' Klient Biträde Ärende
Kronor
A Avgiften för rättshjälpen (maximibeloppet för Ert kostnadsbidrag) har
i beslutet om allmän rättshjälp fastställts till
genom beslut av rättshjälpsnämnden den ______________________________________ jämkats till
vid denna slutreglering jämkats 1 till
oo Kostnaderna för rättshjälpen uppgår till C Rättshjälpsnämnden fastställer den slutliga avgiften för rättshjälpen (Ert slutliga kostnadsbidrag) till vilket motsvarar
maximibeloppet för Ert kostnadsbidrag
kostnaderna för rättshjälpen
maximibelopget samt ytterligare ...................... kr på grund av estämmelsen | 295 rättshjälpslagen1
D Avräkning ] Maximibelopp fastställt i beslutet om allmän rättshjälp
2 lnbetalt av Er till rättshjälpsnämnden med anledning av nämndens betalningsbeslut den
3 Ert slutliga kostnadsbidrag
vu .. .,w.
) Ni skall till rättshjälpsnämnden senast betala & ) Ni skall frön rättshjälpsnämnden erhälla Fullföljdshänvisning, se baksidan % 5
'Se beslut på baksidan
Postadress Gatuadress Telefon Postgiro
Särskilda beslut vid Slutregleringen 2
Full följdshänvisning
Den som är missnöjd med rättshjälpsnämndens beslut skall inom tre veckor från den dag, då han fick del av beslutet, inkomma till Domstolsverket med besvärshandling. Domstols- verkets postadress är Fack, 551 01 JÖNKÖPING (Vallgatan 4). l besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.
Slutavräkning med biträde
RÄTTSHJÄLPSNÄMNDEN | SLUTAVRÄKNING med biträde
Datum Diarienummer
Klient Biträde
Ärende
A Er biträdesersättning har fastställts till
B På biträdesersättningen avräknas
'I enligt 27 å andra stycket rättshjälpslagen (1972:429)
2 vad Ni av allmänna medel erhållit i förskott
3 vad Ni av allmänna medel erhållit vid partiell avräk-
ning
C Rättshjälpsnömnden kommer av allmänna medel att utbetala till Er
Auf Au 74 039
luva m .. W...
Dv 1045 A 3.l974
Slutavräkning med klient och biträde
ALLF Au 74 osv
31774 tosse-s u n w....
Dv1049A
RÄTTSHJÄLPSNÄMNDEN I STOCKHOLM
SLUTAVR'A'KNING med klient och biträde
Datum
Klient Biträde
Diarienummer
Ärende
Till klienten
A Er avgift för rättshjälpen (maximibeloppet för Ert kostnadsbidrag) har i rättshjälpsnämndens beslut om allmän rättshjälp fastställts till
B Kostnaderna för rättshjälpen blev
C Rättshjälpsnämnden fastställer Er slutliga avgift för rättshjälpen (Ert slutliga kostnadsbidrag) till samma belopp som enligt A ovan. Av den anledningen skall Ni alltså inte betala något belopp till rättshjälps— nämnden.
Till biträdet A Er biträdesersättning har fastställts till
8 På biträdesersättningen avräknas Kronor
] enligt 27 å andra stycket rättshjälpslagen (1972:429)
2 vad Ni av allmänna medel erhållit i förskott
3 vad Ni av allmänna medel erhållit vid partiell avräk- ning
C Rättshjälpsnämnden kommer av allmänna medel att utbetala till Er
Kronor
Kronor
Partiell avräkning med bitrade
RÄTTSHJÄLPSNÄMNDEN ! PARTIELL AVRÄKNING med biträde
Datum Diarienummer
klient Biträde
Ärende
Kronor
A Er biträdesersättning har fastställts till
B På biträdesersättningen avräknas Kronor
'I maximibeloppet för den rättssökandes kostnadsbidrag
2 vad Ni av allmänna medel erhållit i förskott
C Rättshjälpsnämnden kommer av allmänna medel att utbetala till Er
Attr 451 74 osv
nam !- .. muut
Dv 1048 A 31774
"”High” KONTERlNGSUPPGlFT
UTBETALNING
l:aLum Allt. l'art-sillä h 1 Verifikationsnr _
knälånga?"
Utbetalning
6 Utbet fr kontantkassa/L-anv 3 Postgironummer 2 Bokföring, tidigare utbet via utlandspostgiro m m _L__.L___L_.L_|_l_|_
4 Firma7Efternamn, förnamn," tfiel (ma-532 tack?—n) ? |L_|A._|L|_|_||_'__L"__.'__|'|_||||."ll'.—A_A__A TAB
5 Pcstutdelningsadress (max 27 tecken) _.-_.,_ __ . | | ' |, IAI |____L_| _l .-,_.' |__t___| _l | 1. l 1 1 l4_t TAB
' Z Ortsad _(_postn postanstalt/ortnamn (max 18 teckenl L__L [ |__| | |__|. _|. J. __1 *
E 7 Text på utbetalningshandling (max 40 tecken) Ld + 4 + _] (IL ,
1L_J_,'LL1_IIII_L_ J_L__J__J._t_1___t_._l Symbolerna stansas endast. dåfält7ärifyllt. l_i_l_1_1_tligt.___t_4 1.1 5 & Fox—tsm text. (max 40 tecken) _ _ — 4 + 4 + lz ; . | |_ | | L | _J | | L | ' Symbolerna stansas endast då fält. & är ifyllt ( __. . _J___.__ |_ |___. |__. |_L 1 _; ';? | 9 LM-nlrmmgr 1O Ktoplan 11 Ktotyp 127Kassabok—förin4gskonto 13 Kostnadsslag A L 4_._l_l_ _ —L 1 l._ |__,l_._l_ | | ' _'_| ' | __| _| | | Lu KostnaäémiTe'Zijäibm—F '—i|_1s*koätinadssäraréiih'"_ " J 1 4,,,L,,J, L.,J '-. | |_,__1 .J___|._,_l _.t___|_-_L,._L,_
17 Kostnadsm ånad " Är lMånad ”18 Tex—rl—bokföringen (max iö"'£äién, i kontospecifikation max 25 tecken) _ ' ..l, 1. ,L 1 .
,l ,,J.. 1, t .. ., L.,,L_l__t___.1_L__g_J_|___J_ l
X i denna ruta = text.? skrivs på både bokf- listor och utbet- handl. **l— __|—; | £9 EMLn'JEéT l10 Ktoplan 11 Ktotyp |1-2 KasQ—Eoftlförinir—sktlont—muÄÅ__ JB Kostnadsslag _ l_._ [, ___L _L, , _ , , L , | , t_.1_._J.,, [. ,, __.l_ __l__L_L__'_|J__L_l__|
& T— Kostnadshsréllmjiål—pkon—to— _15_?oslnåä;bäranmé__ __ _ _ oi l__lL__A_L._.|_Å__|__|—_|__.J._. NJ_ ', __L_'_t_._1_t_ ? 17 Kostnadsmånad m Månad 515 Text l bukförlugen (max AJ tecken, i kontospec1f1katiun max 25 tecken) i -= I I = , _,- '_J—L—l L_l_.l_l , l l_.' _. v_._t_._l_.1 _l_l___'._l_J__.1__i Cl X i denna ruta = text.
3.1973
Myndighet
REVERSAL
Datum
Bifoga! bokföringsunderlag har följande verifikationsnummer.
3 Fr o m ver-nr 4 T 0 | ver-nr
. |
Meddelande till RC
,...._ B I1 Verifikationanr .
Underskrift av därtill förordnad tjänsteman vid myndighet
DAFA s 901
Kontnoll vill RC
Journal för 91.1 AJKUHUL Inc AV VISSA RÄTTSHJÄLPSKOS'
Datum
m
Från domstolen redovisade kostnader avseende expedi- tionsavgifter
Utsökningsavgift Utsökningsavgift Ersättningen har utgått av ' * s t a t 5 m & d e l .. selen kr _nelou kr _” nm .
Dnr _ 4 _|— M_ Trans »ort _
Från de exekutiva myndigheterna redovisade kostnader avseende exekutionsavgifter
Ersättning som av domstol förklarats utgöra rättshjälpskostnad (20 6 andra stycket rättshjälpslagen)
Ersättningen har utgått av
o n n n n a l a n e d e
.................
......-..-.-
oo ......u......
............ ...-.....
...-.....-....
"..-..cqau....o
...nu-......uo. -...-.n-.u-..-
locolocuouluoui ...-......
..u-..-.. no.....n-nc......
...,...,.,,,,..
.n-u-nc......- ...-....-........
........u
...-......-o..... .......-..-....
.::-...
.....-..
...............
....c....--. ...-n......c....n
... .........
n...-....
...-.nuu-unn... ...-......ouuu. cio-cocon'q-l ........aa--.u.-
c...-.c.-...o-.
...-......-....o- ...............
::..-..o-uuou- u...-n.. .
Bi laga 15
Bevis till länsstyrelse om återbetalningsskyldighet till statsverket
ALINGSÅS TINGSRÄTT BEVIS om '- återbetalningsskyldighet till statsverket Datum Dom/Beslut ru-
” Datum för dom/beslut'mm
Har återbetalningsskyldighet ådömts flera l-ÖMSlYFQIS'B"i personer är ansvaret solidariskt, om ej an- nat anges under anteckningar.
Person(er), som ålagts återbetalningsskyldighet Efternamn, förnamn, yrke/titel, adress Personnummer
ÅterbetaIningsskyldigheten gäller föliande belopp
Kronor
Detta belopp
avser kostnader för offentlig försvarare eller röttshiölp enligt 36 & röttshiölpslagen
_ har i övrigt utgått av statsmedel (8 5 kungörelsen angående utbetalning av vissa er— sättningar I mål eller ärende Vid domstol m m)
Återbetalningsskyldigheten har till ett belopp av Kronor
_ , ,. ,_ , , , ,, ålagts ovan angivna person(er) samt Efternamn, förnamn, yrke/titel, adress Personnummer
”Datu'n." fördom/beslut """""""""""""""""
som ålagts återbetalningsskyldighet enligt dom/beslut den
Anteckningar
Mum now % : r & _l Forts på baksidan o Underskrift E 5 & Postadress Gatuadress Telefon Box 126 Södra Ringgatan 23 0322-18000
Jan Feb | Mar [ Apr | Mai 1 Jun | .lul | Aug | Sep | Okt
Centralregls'erkon HR RN:s kort nr DomIBesl den Röhsh älpskostnad Hundr 'cknlng
I Nov | Dec
Dom/Bes! nr
vidarebelordran
a in a anmana
lj Handläggs av
Anteckningar
Göld anmanad den Dag lör avgång rasp Ankomstdag Namn — adress
PEISOIIAIRQQJIIIIMMEI
Belopp 6 % ranta 'llkarnmer Ir o m
Sökande:
Hr begärs hos kronofogdemyndigheten 1
tim betalning sker Sök:: pgnr
åttsh|a psnömnden (RN) i
Beslutande myndighet
___—___..—
Belopp
Datum _—
Inbetalt Utg saldo
Kantrelltal
Anteckningar
sasv nu (Utgåva n ». ...."
Anteckningar
Specifikation över Kort tu-
MOTPA RTS ERSÄT TNINGSSKY LDIGHET
Datu
Solidarisk återbetalningsskyldighet föreligger [jla DNej
haft allmän rättsh'äl-
Part som
Ersänningsskyldig motpart
Porlounuue :- Po " onnuuu- Dnr
ilaga 18
Belopp
Rätuhjålps- Kostnader som Sluu kostnader i övrigt utgått av statsmedel kost ubidraa ...,..."
Kostnader som i övrigt utgått av Kostnadsbidrag statsmedel
D-bet Kredit Saldo Debat. Kredit. 5. de Kredit MM man - de 10 11 12 1 14
1 Vid solidarisk ersättningsskyldighet antecknas övriga ersättningskyldiga på kortets baksida
Total ersättningsskyldighet Rättsh'äl-skostnader Damm Tcxtkolumn Allmänna medel
348
Pernonnu-nor
Övriga ersättningsskyldiga
Faruonnnnner
Innu Personnulnor Adres-
_-
Aaron-
sou 1977:49 349 Bilaga 19
B "”a”" ”053.117RlNGSUPPGll—"T OMFÖRING
Datum
Ant, 'for'fsl-bl' ' 1 Varit'ikationsur (nu 4)
AM 'biIag'o'r' ' '
B 4 Ktoplan 5 Ktotyp 6 Kaasabokföringskonto Koatnadsslag J__L._J|A__l t lt_l_1 L_J__L_.l___.l 8 Koetnndaatälle/Hjålpkonto 9 Koatnadabärare 10 Belopp, kr Debet -
11 Kosmadsmånad Kredit +
” 12 Taxt i bokföringen (max 41) tecken, i kontospeoifikation max 25 tecken
8 Kostnadeutälle/Hjllpkonto 9 Koatnadnbäxare 10 Belopp, kr
11 Kostnachmånad Kredit + ". ad 12 Text i bokföringenjmax 40 tecken, i kontoapecifikation max 25 tecken) '
1 || | |Å_J_.L_1Å_J_L_L
E] 4 Ktaplan 5 Ktotyp . Kassabokföringskonto 7 Kostnadsslng L L |_L_J _1 _L 1 L | _.1. l . _|_A_l__l_.l._]
10 Belopp, kr
& Koutnadaatälle Hjälpkonto 9 Kostnadabärare
11 Kostnadsmånad Kredit + nu. 12 Text i. bokföringen max 40 tecken, :[ kontoapecifikation max 25 tecken
Debat ' 11 Kostnadsmånad Kredit: +
UH-
M" S 415 2.1972
Kronologisk förteckning
Posmmewwe
Totalförsvaret 1977—82. FÖ. Bilarbetstid. K. Utbyggd regional näringspolitik, A. Sjukvårdsavtall. Jo. Kvinnlig tronföljd. Ju. Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. B. Rätten till vapenfri tjänst. Fö. Folkhögskolan 2. U. Betygen i skolan. U, Utrikeshandelsstatistiken. E.
. Forskning om massmedier. U.
Kommunal och enskild väghållning. K. . Sveriges samarbete med u—Iänderna. Ud. _ Sveriges samarbete med u-länderna. Bilagor. Ud. _ Handelsstalsindustrin inför 1980-talet. i. _ Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. |. . Översyn av jordbrukspolitiken. Jo.
lntlationsskvddad skatteskala. B. Radio och tv 1978—1985. U. Kommunernas ekonomi 1975—1985. B. . Svensk undervisning i utlandet. U, . Arbete med näringshjälp. A.
Psykiskt störda lagöverträdare. Ju. Näringsidkares avbetalningsköp rn. rn. Ju. . Båtliv 2. Registerfrågan. Jo. . Kvinnan och försvarets yrken. Fö. . Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. Ju. . Kortare väntetider i utlänningsärenden. A.
Konkursförvaltning. Ju. Elektronmusiki Sverige. U.
_ Studiestöd. U. . Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. Ju. . AIlmäanygplats—Stockholm. K. . Inrikesflygplats—Stockholm. K. . inrikesflygplats—Stockholm. Bilagor. K
Ersättning för brottsskador. Ju.
. Underhåll till barn och frånskilda, Ju. Folkbildningen i framtiden. U.
Företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner. Kn. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. S. . Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Sammanfattning. S.
Kronofogdemyndigheterna. Kn. . Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. I,
Skyddad verkstad—halvskyddad verksamhet. A. Information vid kriser. H. Pensionsfrågor m. m. S.
_ Billingen. |.
Översyn av de speciella statsbidragen till kommunerna. B. Oversvn av rättshjälpssystemet. Ju.
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Kvinnlig tronföljd. [5] Psykiskt störda lagöverträdare. [23] Näringsidkares avbetalningsköp m. m. [24] Revision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. [27] Konkursförvaltning. [29] Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. [32] Ersättning för brottsskador. [36] Underhåll till barn och frånskilda. [37] Översyn av rättshjälpssystemet. [49]
Utrikesdepartementet
Biståndspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u— länderna. [13] 2. Sveriges samarbete med u-länderna. Bilagor. [14]
Försvarsdepartementet Totalförsvaret 1977—82. [1] Rätten till vapenfri tjänst. [7] Kvinnan och försvarets yrken. [26]
Socialdepartementet
Socialutredningen. 1. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. [40] 2. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Sammanfattning. [41] Pensionsfrågor rn. m. [46]
Kommunikationsdepartementet
Bilarbetstid. [2] Kommunal och enskild väghållning. [12] Allmänflygplats—Stockholm. [33] Brommautredningen. 1. Inrikesflygplats—Stockholm. [34] 2. Inrikes- flygplats—Stockholm. Bilagor. [351
Budgetdepartementet
Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. [6] Inflationsskyddad skatteskala. [18] Kommunernas ekonomi 1975—1985. [20] Översyn av de speciella stetsbidragen till kommunerna. [48]
Utbildningsdepartementet Folkhögskolan 2. [8]
Betygen i skolan. [9] Forskning om massmedier. [1 1] Radio och tv 1978-1985. [19] Svensk undervisning i utlandet. [21] Elektronmusik i Sverige. [30] Studiestöd. [31] Folkbildningen i framtiden. [38]
Jordbruksdepartementet
Sjukvårdsavfell. [4] Översyn av jordbrukspolitiken. [ 17] Båtliv 2. Registerfragan. [25]
Handelsdepartementet information vid kriser. [45]
Arbetsmarknadsdepartementet Utbyggd regional näringspolitik [3]
Arbete med nåringshjalp. [22] Kortare väntetider i utlänningsärenden. [28] Skyddad verkstad—halvskyddad verksamhet. [44]
Industridepartementet
Handelsstälsutredningen. 1, Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. [15] 2. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. [16] Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. [43] Billingen. [47]
Kommundepartementet
Företagsdemokrati i kommuner och Iandstingskommuner. [39] Kronofogdemyndigheterna. [42]
Ekonomidepartementet Utrikeshandelsstatistiken. [ 10]
” SV LiberFörlag lSBN 91-38-03440 Allmänna Förlaget ISSN 0375-250X