SOU 1998:13

Säkrare kemikaliehantering

Till statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet

Genom beslut den 19 december 1996 bemyndigade regeringen chefen för Försvarsdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att klarlägga och lägga fram förslag till den lagstiftning som krävs bl.a. med anledning av EU-direktivet om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och EU-direktivet om säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods. I uppdraget har även ingått att utreda vilken lagstiftning som krävs för en ratifikation av konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor samt att undersöka om myndighetsansvaret för transport av farligt gods borde förändras för att uppnå bättre samordning. Vidare har det i uppdraget även ingått att överväga vissa frågor om definition, tillsyn, utbildning och överklagande inom ramen för lagen (1982:821) om transport av farligt gods samt om behovet av klarläggande i lagstiftning av ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till sjöss.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen generaldirektören Ulf Bjällås som särskild utredare. Till sakkunniga utsågs den 5 februari 1997 kanslirådet (numera avdelningschefen) Ulf Bjurman (t.o.m. den 19 oktober 1997), kammarrättsassessorn Agneta Eberhardt, hovrättsassessorn Jan Stålhandske och fr.o.m. den 20 oktober 1997 departementssekreteraren Ola Hedin.

Som experter förordnades den 5 februari 1997 departementssekreteraren Bo Barrefeldt, enhetschefen Magnus Blomqvist, förbundsjuristen Annika Gustafsson, juristen Ingrid Johansson, hovrättsassessorn Maj Johansson, avdelningsdirektören Inga Birgitta Larsson, civilingenjören Inge Lundström och överingenjören Å ke Persson samt den 6 mars 1997 avdelningsdirektören Thure Svensson och den 10 november 1997 avdelningschefen Ulf Bjurman.

Som sekreterare i utredningen förordnades den 21 februari 1997 kammarrättsassessorn Ulrik Johansson.

Vi har antagit namnet Utredningen om kemikalieolyckor m.m. och har tidigare överlämnat delbetänkandet (SOU 1997:109) Myndighetsansvaret för transport av farligt gods.

Regeringen har till utredningen överlämnat skrivelser från Generaltullstyrelsen och Kävlinge kommun samt en rapport från

Räddningsverket. Vidare har en skrivelse inkommit från Polismyndigheten i Skåne.

Vi får härmed överlämna huvudbetänkandet Säkrare kemikaliehantering. Till betänkandet fogas särskilda yttranden från experterna Bo Barrefelt, Magnus Blomqvist och Å ke Persson samt från experten Inga Birgitta Larsson.

Stockholm i januari 1998

Ulf Bjällås

Ulrik Johansson

INNNEHÅ LL

Förkortningar ......................................................................................... 6

Sammanfattning ...................................................................................... 8

Författningsförslag ............................................................................... 13

1 Uppdraget .......................................................................................... 44

2 Kemikalieolyckor inom industrin....................................................... 47

3 Riskhantering..................................................................................... 49

4 Seveso-direktivet (Seveso I)............................................................... 54

4.1 Genomförandet av Seveso I i Sverige........................................ 55

5 OECD:s arbete med säkerhetsfrågor inom industrin........................ 59

6 Seveso II ............................................................................................ 62

7 Industriolyckskonventionen ............................................................... 74

8 Sambandet mellan Seveso II och Industriolyckskonventionen .......... 82

9 Hälsa, säkerhet och miljö................................................................... 85

9.1 Miljökonsekvensbeskrivningar och säkerhetsfrågor................... 86 9.2 Miljöskyddslagen ..................................................................... 87 9.3 Miljöskyddskonventionen mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige..................................................................... 89 9.4 Förslaget till miljöbalk ............................................................. 91

10 Principerna för implementeringen av Seveso II och Industriolyckskonventionen ......................................................... 97

10.1 Samordningen med miljöprövningen ..................................... 100 10.2 Regelstrukturen.................................................................... 106 10.3 Tillsynsansvaret................................................................... 111

11 Den närmare utformningen av lagstiftning m.m. i anledning av Seveso II och Industriolyckskonventionen................................. 117

11.1 Syftet................................................................................... 118 11.2 Tillämpningsområde............................................................. 118 11.3 Definitioner.......................................................................... 121 11.4 Undantag ............................................................................. 125 11.5 Verksamhetsutövarnas skyldigheter ...................................... 128 11.6 Planering för räddningsinsatser............................................. 134 11.7 Lokaliseringsfrågor .............................................................. 137 11.8 Dominoeffekter .................................................................... 140 11.9 Informationsskyldigheten...................................................... 142 11.10 Tillsyn ............................................................................... 144 11.11 Driftförbud m.m................................................................. 146 11.12 Ö verklagande..................................................................... 147 11.13 Den gemensamma miljö- och säkerhetsprövningen .............. 148 11.14 Behov av lagstiftningsåtgärder i övrigt................................ 153

12 Tillämpningen av förorenaren betalar-principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen inom räddningstjänsten... 158

13 Transport av farligt gods............................................................... 164

13.1 Definitionen av farligt gods .................................................. 165 13.2 Bemyndiganden.................................................................... 169 13.3 Ö verklagandebestämmelser .................................................. 175 13.4 Säkerhetsrådgivardirektivet .................................................. 175

14 Ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till sjöss 179

14.1 Räddningstjänstbegreppet vid miljöräddningsoperationer till sjöss ............................................................................. 181 14.2 Ansvaret för räddningsinsatser i hamn .................................. 184 14.3 Utnyttjande av hamn för skadat fartyg .................................. 185 14.4 Brandbekämpning till sjöss och nödbogsering ....................... 187

15 Kostnader ...................................................................................... 188

16 Författningskommentarer .............................................................. 189

Särskilda yttranden ............................................................................ 193

Bilaga 1 (Kommittédirektiv) ............................................................... 199

Förkortningar

ADR

ECE

EG

EU

FN/UN

ICAO

IMDG-code

Industriolyckskonventionen

IPPC-direktivet

MAHB

MARS

NRL

OECD

Accord Européen Relatif au Transport International des Marchandises Dangereuses par Route

Economic Commission for Europe

Europeiska gemenskapen

Europeiska unionen

Förenta nationerna/United Nations

International Civil Aviation Organization

International Maritime Dangerous Goods code

Konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor

Rådets direktiv (96/61/EEG) om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (Intergrated Pollution Prevention and Control)

Major Accident Hazards Bureau

Major Accidents Reporting System

Lag (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Organisation on Economic Cooperation and Development

PBL

RID

SCRATCH

Seveso I

Seveso II

Plan- och bygglagen (1987:10)

Réglement Concernant le Transport International Ferroviaire des Marchandises Dangereuses

Scandinavien Risk Analysis Technology Co-orperation

Rådets direktiv (82/501/EEG) om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter

Rådets direktiv (96/82/EEG) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår

Sammanfattning

Vår huvuduppgift i utredningen har varit att föreslå lagstiftning för genomförandet av EU-direktivet (96/82/EEG) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (Seveso II) och konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor (Industriolyckskonventionen). Seveso II är en vidareutveckling av direktivet (82/501/EEG) om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter (Seveso-direktivet), som utarbetades inom EG efter den svåra kemikalieolyckan i Seveso år 1976. Både Seveso II och Industriolyckskonventionen syftar till att förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande industrin och att begränsa skador om sådana olyckor skulle inträffa. Direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller därför i hög grad med varandra. Att Industriolyckskonventionen avseende kraven på förebyggande åtgärder och beredskapen vid farliga verksamheter endast är tillämplig på gränsöverskridande effekter har vi valt att bortse ifrån. Det finns nämligen, som vi ser det, inte skäl att tillämpa lägre krav på säkerhet inom det egna landet än i förhållande till angränsande stater.

Kraven på verksamhetsutövarna i Seveso II är uppdelade i två kravnivåer beroende på vilka mängder farliga ämnen som kan komma att hanteras i en verksamhet. Den högre kravnivåns tröskelvärden överensstämmer i stort med de tröskelvärden som gäller för tillämpningen av Industriolyckskonventionen. För de verksamhetsutövare vars verksamheter omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II skall en särskild säkerhetsrapport inges till behörig myndighet som har att granska och godkänna rapporten. Vid detta förfarande skall allmänheten ges möjlighet till insyn och deltagande. Liknande krav finns i Industriolyckskonventionen.

Kraven enligt direktivet och konventionen på verksamhetsutövare och behöriga myndigheter avseende förebyggande åtgärder, lokalisering, räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med varandra. Generellt kan dock sägas att kraven i direktivet som regel är mer omfattande och mer preciserade än i konventionen.

Vår målsättning har varit att skapa en så enkel och samlad reglering som möjligt med hänsyn tagen till den befintliga regel- och myndighetsstrukturen. Tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen innehåller

de moment av offentlighet och insyn som både direktivet och konventionen kräver. En samordnad miljö- och säkerhetsprövning skulle således tillgodose nämnda krav på offentlighet. Det finns även en rad andra skäl som talar för en samordnad prövning. Fördelarna kan sammanfattas enligt följande.

-Syftet med både miljö- och säkerhetsregleringen är i huvudsak det samma, d.v.s. att undvika skador på människor och miljön.

-Miljö- och säkerhetsfrågorna går ofta i varandra och kräver gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en fördel om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika motstridigheter.

-Genom en samordnad prövning kan bl.a. förorenaren betalarprincipen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen föras in i säkerhetsbedömningen via miljöskyddslagstiftningen.

-En gemensam prövning blir mer rationell och myndigheternas och industrins hantering av frågor om hälsa, miljö och säkerhet kommer att bättre harmoniera med varandra.

-Miljökonsekvensbeskrivningarna kan användas för att ge en allsidig beskrivning av både de kontinuerliga miljöeffekterna och olycksriskerna vid en verksamhet.

-Beslutsunderlaget är till stora delar gemensamt.

-Förfarandet blir lättare att förstå för allmänheten än om man har skilda förfaranden för de fortlöpande utsläppen och för tillfälliga utsläpp och annan påverkan till följd av olyckor.

-En samordnad prövning kommer att bli samhällsekonomiskt billigare och snabbare än att ha två separata prövningar.

Med hänsyn till ovan angivna argument har vi funnit att den granskning av säkerhetsarrangemangen som krävs för de verksamheter som omfattas av Industriolyckskonventionen och den högre kravnivån enligt Seveso II bör kopplas till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen.

När det gäller genomförandet av de materiella reglerna i direktivet och konventionen har vi övervägt olika alternativ och kommit fram till att den lämpligaste lösningen är att införa en särskild lag med koppling till både räddningstjänstlagen och miljöbalken. För att räddningstjänstlagens regler om förebyggande åtgärder skall harmoniera med den nya lagens tillämp-

ningsområde föreslår vi att 43 § räddningstjänstlagen ändras så att den även avser olycksförebyggande åtgärder och inte endast som nu skadeförebyggande åtgärder.

De frågor i direktivet och konventionen som rör arbetsmiljön kommer att ligga utanför den gemensamma regleringen. Inom arbetsmiljöområdet har vi inte bedömt att det behövs någon ny lagstiftning utan nödvändiga regler kan införas genom myndighetsföreskrifter. Den av oss föreslagna lagen bör emellertid för att undvika att begrepp som används ges olika innebörd vara normbildande även på arbetsmiljöområdet.

Ä ven lagen om brandfarliga och explosiva varor kommer att ligga utanför den gemensamma regleringen. Detta kommer att medföra en viss dubbelreglering. Lagen om brandfarliga och explosiva varor är emellertid ett specialområde som inte utan omfattande ändringar i den nuvarande regeloch myndighetsstrukturen går att inordna i den av oss föreslagna samordnade miljö- och säkerhetsprövningen. Några nya regler i anledning av direktivet och konventionen behöver dock inte införas.

Med hänsyn till säkerhetsfrågornas starka anknytning till räddningstjänstlagstiftningen har vi inte ansett det lämpligt att helt inordna regleringen i miljöskyddslagstiftningen. Att reglera frågorna inom ramen för räddningstjänstlagstiftningen, med 43 § räddningstjänstlagen som utgångspunkt, hade varit möjligt, men då hade kopplingen till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen blivit komplicerad. Att splittra upp reglerna har vi inte heller ansett lämpligt med hänsyn till att en sådan lösning skulle göra reglerna svåröverskådliga och mindre användarvänliga.

Säkerhetsfrågornas koppling till miljöskyddslagstiftningen kommer inte endast att gälla de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt den nya lagen. Redan i dag ingår säkerhetsfrågor vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Någon mera systematisk genomgång av säkerhetsarrangemangen görs dock inte. Genom förtydliganden i miljöskyddslagstiftningen vill vi lyfta fram säkerhetsfrågorna så att de intar en jämbördig plats vid sidan av övriga miljöfrågor där så är befogat. Den föreslagna nya lagen och därtill knutna föreskrifter kan därvid tjäna som stöd även vid säkerhetsbedömningen av verksamheter som inte omfattas av dess tillämpningsområde för att kontrollera att säkerhetsfrågorna beaktats på ett fullgott sätt.

Den nya lagen kommer att ha karaktären av en ramlag. Merparten av de materiella bestämmelserna, som både i direktivet och konventionen är

mycket detaljerade och tekniska, kommer att meddelas i förordning och myndighetsföreskrifter som är kopplade till lagen. Som centralt ansvarig tillsynsmyndighet och ansvarig för att meddela föreskrifter enligt lagen föreslår vi Räddningsverket med hänsyn till verkets breda ansvar för säkerhetsfrågor i samhället. Den operativa tillsynen skall utföras av länsstyrelserna och kommunerna och samordnas med miljötillsynen.

Genom den utvidgning av 43 § räddningstjänstlagen som vi ovan nämnt samt kopplingen av säkerhetsfrågorna till miljöprövningen kommer förorenaren betalar-principen att gälla fullt ut på räddningstjänstens område med undantag för själva räddningsinsatsen som vi alltjämt anser bör vara ett allmänt åtagande finansierat med offentliga medel.

Försiktighetsprincipen, som sedan länge tillämpas inom miljörätten, föreslår vi även skall införas inom räddningstjänsten genom en ny bestämmelse (43 a §) i räddningstjänstlagen. Därmed kommer myndigheternas möjligheter att med stöd av räddningstjänstlagen ställa krav på förebyggande åtgärder att underlättas och harmoniera med miljörätten.

När det gäller transport av farligt gods föreslår vi att EU-direktivet om säkerhetsrådgivare (96/35/EEG) genomförs genom en rambestämmelse i lagen om transport av farligt gods. De närmare bestämmelserna om säkerhetsrådgivare kan ges i förordningen eller myndighetsföreskrifter.

Kravet på säkerhetsrådgivare kommer att omfatta samtliga transportslag, vilket är en utvidgning i förhållande till direktivet som endast omfattar transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Vi har dock inte funnit några avgörande skäl till varför inte samtliga transportslag skall omfattas av regleringen. Vi anser däremot inte att bestämmelserna om säkerhetsrådgivare skall omfattas av ansvarsbestämmelserna i lagen om transport av farligt gods. Säkerhetsrådgivare skall endast fungera som ett hjälpmedel för företagsledningarna att se till att hanteringen av farligt gods i samband med transport sker på ett säkert sätt och att reglerna om transport av farligt gods följs. Företagsledningen skall fortfarande ha ansvaret för verksamheten och att utse en säkerhetsrådgivare skall inte vara ett sätt för företagsledningen att friskriva sig från ansvar.

I övrigt när det gäller transport av farligt gods är det mest fråga om detaljändringar för att harmoniera den svenska regleringen med vad som gäller enligt internationella regelverk.

Slutligen i fråga om miljöräddningsoperationer till sjöss föreslår vi att Kustbevakningen skall få möjlighet att inleda en miljöräddningsoperation

redan när fara för utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen föreligger och inte som nu först när det föreligger överhängande fara. Det främsta skälet till förändringen är tidsfaktorn som är av helt avgörande betydelse vid miljöräddningsoperationer till sjöss. Bekämpning av olja och kemikalier som kommit ut i havet fordrar stora och kostsamma insatser framför allt om oljan når stränderna. Har oljan eller kemikalien blandats ner i vattenmassan saknas det i dag effektiva bekämpningsmetoder. Det är därför av största vikt att Kustbevakningen kan inleda en miljöräddningsoperation i ett tidigt skede. Någon ändring i förhållandet mellan räddningstjänstlagen och lagen om åtgärder mot förorening från fartyg innebär inte vårt förslag.

För att förhindra att kompetenskonflikter uppstår mellan kommunal och statlig räddningstjänst vid miljöräddningsoperationer till sjöss förslår vi att det görs ett förtydligande i 33 § räddningstjänstlagen angående regeringens möjligheter att föreskriva eller i särskilt fall bestämma att länsstyrelsen eller annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten.

Författningsförslag

Förslag till lag ( 1998:00 ) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor

Syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag har till syfte att förebygga kemikalieolyckor och att begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människors hälsa och miljön.

Med miljön avses i denna lag även egendom.

2 § Denna lag är tillämplig på verksamheter där farliga ämnen förekommer i kvantiteter som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen föreskriver.

Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell kemisk process.

3 § Lagen tillämpas inte på

1. joniserande strålning,

2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods utanför de verksamheter som omfattas av denna lag och

3. militär verksamhet avseende förekomsten av explosiva ämnen.

Definitioner

4 § I denna lag avses med:

allvarliga kemikalieolyckor: en händelse, t.ex. ett utsläpp, en brand eller en explosion av stor betydelse, som orsakas av okontrollerade händelseförlopp vid en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför allvarlig, omedelbar eller fördröjd fara för människors hälsa, inom eller utanför

verksamheten och/eller för miljön, och där ett eller flera farliga ämnen ingår.

farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som regeringen föreskriver och som förekommer som råvara, som produkt, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som det är rimligt att anta att det kan bildas vid en olyckshändelse.

verksamhet: hela det område som lyder under en verksamhetsutövares ledning eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning, där farliga ämnen finns vid en eller flera anläggningar, inklusive gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.

anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.

verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller som på annat sätt givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på dennas tekniska drift. Om flera verksamheter med gemensam ägare är samlokaliserade skall dessa anses som en verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.

lager: förekomst av en viss kvantitet farliga ämnen för lagring, säker förvaring eller magasinering.

Verksamhetsutövarnas skyldigheter

5 § En verksamhetsutövare skall vidta de åtgärder som krävs för att förebygga olyckshändelser med farliga ämnen och för att begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människors hälsa och miljön.

En verksamhetsutövare skall när som helst kunna visa att åtgärder i enlighet med första stycket vidtagits.

Utöver vad som föreskrivs i denna lag om verksamheter som kan ge upphov till allvarliga kemikalieolyckor tillämpas också bestämmelserna i annan lag, såsom arbetsmiljölagen (1977:1160) såvitt gäller arbetstagarnas säkerhet och lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.

6 § En verksamhetsutövare skall för en verksamhet som omfattas av denna lag i god tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten i enlighet med vad som följer av 16 § tredje och fjärde stycket.

En anmälan skall innehålla följande uppgifter.

1. Verksamhetsutövarens namn eller firma samt fullständig adress till den aktuella verksamheten.

2. Företagets säte och fullständiga adress.

3. Namn eller befattning på den som ansvarar för verksamheten om det rör sig om en annan person än verksamhetsutövaren.

4. Tillräckliga uppgifter för att klargöra vilka farliga ämnen eller vilken grupp av ämnen det är fråga om.

5. Mängd och fysisk form för det eller de farliga ämne(n) som avses.

6. Den aktivitet som bedrivs eller skall bedrivas vid anläggningen eller lagret.

7. Faktorer i verksamhetens omedelbara omgivning som kan ge upphov till en allvarlig olyckshändelse eller förvärra följderna av den.

Om väsentliga förändringar i verksamheten sker skall verksamhetsutövaren omedelbart informera tillsynsmyndigheten.

7 § En verksamhetsutövare skall utarbeta ett dokument med företagets säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och se till att den tillämpas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad en säkerhetspolicy skall innehålla.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa verksamheter inte får anläggas eller ändras utan att en säkerhetsprövning görs i enlighet med reglerna för tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen (1969:387)/miljöbalken (i fortsättningen miljöbalken).

9 § Säkerhetsprövningen skall grundas på en säkerhetsrapport som skall innehålla

- information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har utformats för att förebygga allvarliga olyckshändelser,

- beskrivning av verksamhetens omgivning,

- beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma där,

- identifiering och analys av olycksrisker samt

- förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder för att förhindra och begränsa följderna av en olycka.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad en säkerhetsrapport skall innehålla.

10 § Regeringen får föreskriva att säkerhetsprövningen beträffande vissa slag av ärenden skall ske i länsstyrelsen.

11 § Säkerhetsrapporten skall, utöver vad som ovan angetts i 8 §, förnyas minst vart femte år eller vid annan tidpunkt på initiativ av verksamhetsutövaren eller på begäran av tillsynsmyndigheten, när nya fakta gör detta motiverat eller för att kunna beakta den tekniska utvecklingen som har samband med säkerheten.

Säkerhetsrapporten skall inges till tillsynsmyndigheten. Om förhållandena eller säkerhetsarrangemangen som redovisas i säkerhetsrapporten förändrats så att de inte är förenliga med verksamhetens gällande tillstånd skall tillsynsmyndigheten meddela verksamhetsutövaren detta samt förelägga denna att inom viss tid ansöka om nytt tillstånd enligt 8 §. Föreläggandet får förenas med vite eller förbud mot fortsatt verksamhet.

Planer för interna räddningsinsatser

12 § Verksamhetsutövare som omfattas av kravet på säkerhetsrapport i 8 § skall i samråd med kommunen och de anställda utarbeta en intern plan för räddningsinsatser.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.

13 § Den interna planen för räddningsinsatser skall ingå i säkerhetsrapporten och vid nyanläggning och väsentliga förändringar av befintliga verksamheter prövas av miljödomstol.

Planen skall därutöver förnyas vart tredje år eller när det annars finns anledning till det och inges till kommunen som har att granska och fatta beslut om planen.

För att säkerställa planens funktion och ändamålsenlighet skall den övas minst en gång om året.

Dominoeffekter

14 § I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna utöver förhållandena vid den egna verksamheten även ta hänsyn till andra faktorer i omgivningen som kan påverka säkerheten. Härvid skall närheten till annan verksamhet som omfattas av lagen särskilt beaktas.

För att utröna om sådana effekter (dominoeffekter) som sägs i första stycket föreligger skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Om det behövs för utredningen får verksamhetsutövaren begära hjälp från tillsynsmyndigheten enligt 19 § andra stycket.

Förekomsten av dominoeffekter samt åtgärder som vidtagits eller planeras i anledning därav skall redovisas i anmälan och säkerhetsrapporten.

Information

15 § Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport enligt 8 § informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i förhållande till personer i annan kommun och i annat land än Sverige.

Verksamhetsutövarna skall svara för kostnaderna för den information som skall lämnas enligt första stycket.

Tillsyn

16 § Statens räddningsverk, Generalläkaren, länsstyrelserna samt kommunerna utövar tillsyn enligt lagen.

Statens räddningsverk har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. I det centrala tillsynsansvaret ingår även att samverka med andra berörda myndigheter i säkerhetsfrågor.

Generalläkaren utövar tillsyn över Försvarsmakten och Försvarets materielverk. Länsstyrelserna och kommunerna genom de kommunala nämnder som ansvarar för räddningstjänsten utövar tillsyn i enlighet med den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna skall därvid samordna tillsynen med den tillsyn som sker enligt miljöbalken.

För verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken eller annars omfattas av generalläkarens tillsyn skall länsstyrelsen vara tillsynsmyndighet såvida inte länsstyrelsen och kommunen kommer överens om att kommunen skall vara tillsynsmyndighet.

17 § För tillsynens bedrivande skall tillsynsmyndigheterna utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet. För verksamhet som omfattas av 8 § skall tillsynsprogrammet grunda sig på en systematisk analys av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor vid verksamheten.

Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.

18 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till en verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

19 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden om försiktighetsmått och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, inklusive domar och beslut enligt miljöbalken avseende säkerhetsprövning enligt 8 § denna lag, skall efterlevas.

Tillsynsmyndigheten får vid utredning av dominoeffekter enligt 14 § förelägga verksamhetsutövare eller annan att utge de uppgifter som behövs för utredningen.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Frågor om utdömande av vite prövas av miljödomstol. Underlåter en verksamhetsutövare att vidta en åtgärd som åligger honom enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden på hans bekostnad.

Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

Ö verklagande

20 § Beslut av tillsynsmyndighet eller kommunal nämnd enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag får överklagas till miljödomstol.

______________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999

För befintliga verksamheter som omfattas av lagen skall anmälan inges till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 och säkerhetsrapport senast den 1 januari 2001.

Förslag till lag om ändring av miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs att 5 och 13 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

5 § Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten har upphört.

Föreslagen lydelse

5 § Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet.

Med olägenhet avses även risken för olyckor och skador till följd av olyckor. Skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter det att verksamheten har upphört.

Omfattningen av åligganden enligt första stycket bedöms med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskilt hänsyn tagas till å ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten

samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

13 § Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser,

3. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten och förslag till hur kontroll av verksamheten bör ske,

4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 12 a § och vad som därvid har kommit fram.

13 § Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan, säkerheten och hushållningen med naturresurser,

3. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten och förslag till hur kontroll av verksamheten bör ske,

4. en redogörelse för det samråd som har ägt rum enligt 12 a § och vad som därvid har kommit fram,

5. en säkerhetsrapport i de fall så krävs enligt 8 § lagen ( 1998:00 ) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

Vid prövningen av säkerhetsrapporten skall lagen ( 1998:00 ) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor tillämpas vid sidan av bestämmelserna i denna lag.

Ansökningen skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser behövligt.

Uppfyller ansökningen inte vad som föreskrivs i första stycket eller har den inte givits in i tillräckligt antal exemplar, skall koncessionsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet får vite sättas ut. Efterkommer sökanden inte ett föreläggande, får nämnden besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökningen inte kan ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökningen.

Har erforderligt samråd enligt 12 a § inte ägt rum, får koncessionsnämnden vid vite förelägga sökanden att vidta de åtgärder som behövs.

38 § Statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar tillsynen över miljöfarlig verksamhet.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt 10 § eller som utövas av Försvarsmakten, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Den lokala tillsynen över övrig miljöfarlig verksamhet utövas av den eller de kommunala nämnder som avses i första stycket.

Bestämmelser om tillsyn finns också i lagen ( 1998:00 ) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.

______________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen ( 1987:12 ) om hushållning med naturresurser m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

5 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.

Föreslagen lydelse

5 kap. Miljökonsekvensbeskrivningar

3 § Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan, säkerheten och hushållningen med naturresurser.

Vid säkerhetsbedömningen av en anläggning, verksamhet eller åtgärd skall beaktas även den extra risk för allvarliga olyckshändelser som faktorer i omgivningen kan innebära.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till ändring av förslaget till miljöbalk

Härigenom föreslås att 6 kap. 3 §, 9 kap. 1 §, 19 kap. 5 §, 22 kap. 1, 4, 6 och 25§§ samt 26 kap 3 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag

3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med material, råvaror och

energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.

Utöver vad som sägs i första stycket är syftet med miljökonsekvensbeskrivningen att identifiera och bedöma faktorer i en planerad verksamhets omgivning som kan ge upphov till en allvarlig olyckshändelse eller förvärra följderna av en sådan

9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.

1 § Med miljöfarlig verksamhet avses

1. utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar i mark, vattenområden eller grundvatten,

2. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom annat utsläpp än som avses i 1 eller genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten, eller

3. användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skakningar, okontrollerade explosioner, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat liknande.

19 kap Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder skall tillämpas bestämmelserna i

1. 22 kap. 1 § första stycket om

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser och kommunala nämnder skall tillämpas bestämmelserna i

1. 22 kap. 1 § första stycket och

ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om ansökans ingivande och brister i densamma,

3. 22 kap. 6 § om talerätt,

4. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

5. 22 kap. 12 § om sakkunniga,

6. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,

7. 22 kap. 25 § första stycket 1-3 och 5-10 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

8. 22 kap. 26 § om särskild dom,

9. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska föreskrifter, 10. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighetsförordnande, samt 11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild överklagan i frågor om sakkunnig som avses i 22 kap. 12 §.

fjärde stycket om ansökans form och innehåll,

2. 22 kap. 2 § om ansökans ingivande och brister i densamma,

3. 22 kap. 6 § om talerätt,

4. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

5. 22 kap. 12 § om sakkunniga,

6. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,

7. 22 kap. 25 § första stycket 1-3 och 5-11 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdomens innehåll,

8. 22 kap. 26 § om särskild dom,

9. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska föreskrifter, 10. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighetsförordnande samt 11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild överklagan i frågor om sakkunnig som avses i 22 kap. 12 §.

22 kap. Förfarandet vid miljödomstolar i ansökningsmål

1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall innehålla

1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning,

2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4-6 §§,

3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas samt hur risken för olyckor och skador till följd av olyckor beaktats,

4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten, och

5. förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.

1. uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I mål där en säkerhetsprövning skall ske enligt 8 § lagen ( 1998:00 ) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor skall dessutom en säkerhetsrapport enligt nämnda lag ingå i ansökan. Ytterligare bestämmelser om säkerhetsrapporten och säkerhetsprövningen finns i nämnda lag.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av verksamheten, behöver ansökningshandlingarna dock inte sändas över.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, Räddningsverket och Fiskeriverket. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av verksamheten, behöver dock inte handlingarna sändas över.

Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, Räddningsverket och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i målet för att tillvarata

allmänna intressen. miljöintressen och andra allmänna intressen.

Kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeriverket skall, om handlingar sänts över till verket enligt 4 §, yttra sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om sakkunnigutredning enligt 12 § miljöbalken.

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i förekommande fall innehålla bestämmelser om

1. den tid som tillståndet skall gälla,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

5. skyldighet att betala avgifter,

6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter,

7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

8. de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

9. de villkor som behövs med avse-

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i förekommande fall innehålla bestämmelser om

1. den tid som tillståndet skall gälla,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kontroll,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

5. skyldighet att betala avgifter,

6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter,

7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

8. de villkor som behövs avseende avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

ende på hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser, 10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och ställande av säkerhet, 11. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas, 12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och 13. rättegångskostnader.

9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser, 10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och ställande av säkerhet, 11. de villkor som behövs för att förebygga olyckor och begränsa följderna av dem för människors hälsa och miljön, 12. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas, 13. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och 14. rättegångskostnader.

Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall ha skett skall anges.

Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

26 kap. Tillsyn

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter som regeringen bestämmer och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i enlighet med vad regeringen bestämmer.

Bestämmelser om tillsyn finns också i lagen ( 1998:00 ) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.

Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige bestämmer inom kommunen tillsynen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över avfallshanteringen enligt 15 kap.

Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

___________________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen ( 1976:661 ) om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 6 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 § För personal som ställs till förfogande av en biståndsgivande part samt för utrustning och egendom som införs i Sverige enligt konventionen den 26 september 1986 om bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen åtnjutes immunitet och privilegier i den utsträckning som anges i konventionen, dock med de inskränkningar som följer av förklaringar som Sverige har avgett i anslutning till konventionen.

6 § För personal som ställs till förfogande av en biståndsgivande part samt för utrustning och egendom som införs i Sverige enligt konventionerna den 26 september 1986 om bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen och den 17 mars 1992 om gränsöverskridande effekter av industriolyckor åtnjutes immunitet och privilegier i den utsträckning som anges i konventionerna, dock med de inskränkningar som följer av förklaringar som Sverige har avgett i anslutning till konventionerna.

_____________________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen ( 1978:160 ) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs att 4 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 § Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. samt 1-7 §§, 8 § avseende vilka verksamheter som skall säkerhetsprövas, 9, 11-15 och 17 §§ lagen (1998:00) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor tillämpas.

_________________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

18 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden som har lämnats enligt 19-21 §§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller i ärende om underrättelse och information eller bistånd enligt konventionerna den 26 september 1986 om tidig information vid en kärnenergiolycka och om bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

18 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden som har lämnats enligt 19-21 §§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller i ärende om underrättelse och information eller bistånd enligt konventionerna den 26 september 1986 om tidig information vid en kärnenergiolycka och om bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen samt den 17 mars 1992 om gränsöverskridande effekter av industriolyckor, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av lagen ( 1982:821 ) om transport av farligt gods

Härigenom föreskrivs dels att 2, 4, 5 och 9 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 8 a, 8 b och 18-21 §§ med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Med farligt gods förstås i denna lag gods som består av eller innehåller

explosiva varor, komprimerad, kondenserade eller under tryck lösta gaser, brandfarliga vätskor, brandfarliga fasta varor, självantändande varor, varor som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten, oxiderande varor, organiska peroxider, giftiga varor, vämjeliga varor, varor med benägenhet att orsaka infektioner, radioaktiva varor, frätande varor samt magnetiskt material och som på grund därav vid transport kan medföra skador på människor, djur, egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framförande.

2 § Med farligt gods förstås i denna lag gods som består av eller innehåller

explosiva ämnen och föremål, gaser, brandfarliga vätskor, brandfarliga fasta ämnen, självantändande ämnen, ämnen som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten, oxiderande ämnen, organiska peroxider, giftiga ämnen, smittförande ämnen, radioaktiva ämnen, frätande ämnen samt övriga farliga ämnen och föremål som regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer särskilt föreskriver och som vid transport kan medföra skador på människor, djur, egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framförande.

4 § I fråga om transport med svenska fartyg eller svenska luftfartyg gäller denna lag även utom riket om inte detta strider mot främmande lag som är tillämplig.

I fråga om örlogsfartyg och militära luftfartyg gäller denna lag endast såvitt regeringen förordnar därom.

I fråga om radioaktiva varor gäller denna lag endast i den mån den är förenlig med lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet respektive

I fråga om radioaktiva ämnen gäller denna lag endast i den mån den är förenlig med lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet respektive

strålskyddslagen (1988:220) och med stöd av dessa lagar meddelade föreskrifter eller villkor.

strålskyddslagen (1988:220) och med stöd av dessa lagar meddelade föreskrifter eller villkor.

5 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka varor som skall anses utgöra farligt gods enligt 2 § med hänsyn till transportmedel, godsmängd eller andra transportförhållanden.

5 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka ämnen och föremål som skall anses utgöra farligt gods enligt 2 § med hänsyn till transportmedel, godsmängd eller transportförhållanden.

8a § Varje företag eller myndighet som regelmässigt utför transport enligt denna lag eller är avsändare vid sådana transporter skall ha en eller flera säkerhetsrådgivare.

Säkerhetsrådgivaren har till uppgift att verka för att förebygga olyckor i samband med transport, lastning och lossning av farligt gods samt vid sådan olycka eller tillbud upprätta och överlämna en rapport till företagsledningen eller ledningen för berörd myndighet.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om säkerhetsrådgivare.

8 b § Företag eller myndighet som avses i 8 a § skall efter en olycka eller ett tillbud i samband med transport enligt denna lag lämna upplysningar om händelsen i den omfattning och till den myndighet som regeringen föreskriver.

9 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att

9 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas

meddela föreskrifter om klassificering av farligt gods, om transportmedel och andra transportanordningar, märkning, uppgiftsplikt, säkerhetsutrustning, lastning, lossning, förvaring och annan hantering av farligt gods samt om försiktighetsmått och åtgärder i övrigt, allt i den utsträckning som krävs från transportsäkerhetssynpunkt.

att meddela föreskrifter om klassificering av farligt gods, om transportmedel och andra transportanordningar, märkning, uppgiftsplikt, säkerhetsutrustning, lastning, lossning, förvaring och annan hantering av farligt gods samt om krav på utbildning och om försiktighetsmått och åtgärder i övrigt, allt i den utsträckning som krävs från transportsäkerhetssynpunkt.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att föreskriva att transportmedel och andra transportanordningar får användas vid transport endast om de är provade och godkända.

Ö verklagande

18 § En polismyndighets beslut enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut av annan tullmyndighet än Generaltullstyrelsen får överklagas hos styrelsen.

19 § Beslut som en länsstyrelse eller annan central förvaltningsmyndighet än Statens kärnkraftsinspektion meddelat enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut som Statens kärnkraftsinspektion meddelat enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos regeringen.

20 § Generaltullstyrelsen får överta annan tullmyndighets uppgift enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan. Generaltullstyrelsen för det allmännas talan i Regeringsrätten.

21 § En myndighet får förordna att dess beslut enligt denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall gälla omedelbart även om beslutet har överklagats.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Bestämmelsen i 8 a § samt föreskrifter som meddelas med stöd av denna bestämmelse skall från och med nämnda datum endast tillämpas såvitt avser utbildning av säkerhetsrådgivare. I övrigt träder bestämmelsen i kraft den 1 augusti 1999.

Förslag till förordning om ändring av förordningen ( 1982:923 ) om transport av farligt gods

Härigenom föreskrivs dels att 5, 7, 8, 25 och 27 §§ skall ha följande lydelse, dels att 28-30 §§ skall upphävas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 § Farligt gods indelas i följande klasser:

klass 1 för explosiva varor klass 2 för komprimerade, kondenserade eller under tryck lösta gaser klass 3 för brandfarliga vätskor klass 4 för brandfarliga fasta varor, självantändande varor och varor som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt

5 § Farligt gods indelas i följande klasser:

klass 1 för explosiva ämnen och föremål klass 2 för gaser klass 3 för brandfarliga vätskor klass 4 för brandfarliga fasta ämnen, självantändande ämnen och ämnen som utvecklar brandfarlig gas vid

med vatten klass 5 för oxiderande varor och organiska peroxider klass 6 för giftiga varor, vämjeliga varor och varor med benägenhet att orsaka infektioner klass 7 för radioaktiva varor klass 8 för frätande varor klass 9 för magnetiskt material och de varuslag enligt klasserna 1-8 som en transportmyndighet för särskilda fall föreskriver.

kontakt med vatten klass 5 för oxiderande ämnen och organiska peroxider klass 6 för giftiga ämnen och smittförande ämnen klass 7 för radioaktiva ämnen klass 8 för frätande ämnen klass 9 för övriga farliga ämnen eller föremål som transportmyndigheterna föreskriver.

Transportmyndigheterna får föreskriva att en klass skall vara indelad i underavdelningar.

7 § På ansökan skall transportmyndigheten meddela beslut om en viss vara är att anse som farligt gods enligt lagen (1982:821) om transport av farligt gods. I beslutet skall myndigheten ange den för godset tillämpliga klassen samt godsets placering inom klassen.

7 § På ansökan skall transportmyndigheten meddela beslut om ett visst ämne eller föremål är att anse som farligt gods enligt lagen (1982:821) om transport av farligt gods. I beslutet skall myndigheten ange den för godset tillämpliga klassen samt godsets placering inom klassen.

Sökanden skall lämna underlag för den prövning som behövs för beslutet. Sökanden skall betala de kostnader som prövningen orsakar. Transportmyndigheten får bestämma avgiften till lägre belopp om omständigheterna föranleder det.

8 § I ett ärende enligt 7 § får transportmyndigheten på sökandens begäran föreskriva vad som skall gälla för transport av varan intill dess ärendet slutligt avgjorts. Beslut där sådana föreskrifter meddelats kan när som helst ändras av myndigheten.

8 § I ett ärende enligt 7 § får transportmyndigheten på sökandens begäran föreskriva vad som skall gälla för transport av ämnet eller föremålet intill dess ärendet slutligt avgjorts. Beslut där sådana föreskrifter har meddelats kan när som helst ändras av myndigheten.

Nuvarande lydelse

25 § Tillsynen över efterlevnaden av lagen (1982:821) om transport av farligt gods och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall utövas av följande myndigheter inom nedan angivna områden.

Myndighet

Sjöfartsverket

Luftfartsverket

Polismyndigheterna

Sprängämnesinspektionen

Tullmyndigheterna

Banverket

Tillsynsområde

Sjötransporter

Lufttransporter

Landtransporter utom järnvägstransporter

Landtransporter av varor enligt klasserna 1-6 samt 8 och 9, såvitt gäller transporter av varor enligt klasserna 6, 8 och 9, dock endast om de transporteras i tankfordon

Gränskontroll av vägtransporter till och från utlandet samt kontroll av fordon och andra lastenheter som inkommer med fartyg

Järnvägstransporter

Såvitt gäller Sjöfartsverket och tullmyndigheternas tillsynsområden utövas tillsynen även av Kustbevakningen i den utsträckning som Sjöfartsverket och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område beslutar i samråd med Kustbevakningen.

Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område bemyndigas att meddela de verkställighetsföreskrifter till lagen om transport av farligt gods och denna förordning som behövs för polismyndigheternas och tullmyndigheternas tillsynsverksamhet.

Föreslagen lydelse

25 § Tillsynen över efterlevnaden av lagen (1982:821) om transport av farligt gods och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall utövas av följande myndigheter inom nedan angivna områden.

Myndighet

Sjöfartsverket

Luftfartsverket

Polismyndigheterna

Sprängämnesinspektionen

Tullmyndigheterna

Banverket

Tillsynsområde

Sjötransporter

Lufttransporter

Landtransporter utom järnvägstransporter

Landtransporter av ämnen och föremål enligt klasserna 1-6 samt 8 och 9, såvitt gäller transporter av ämnen och föremål enligt klasserna 6, 8 och 9, dock endast om de transporteras i tankfordon

Vägtransporter till och från utlandet samt fordon och andra lastenheter som inkommer till landet med fartyg

Järnvägstransporter

Tullmyndigheternas tillsyn av fordon skall ske i samråd med polismyndigheterna.

Såvitt gäller Sjöfartsverkets och tullmyndigheternas tillsynsområden utövas tillsynen även av Kustbevakningen i den utsträckning som Sjöfartsverket och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område beslutar i samråd med Kustbevakningen.

Rikspolisstyrelsen och Generaltullstyrelsen var och en inom sitt område bemyndigas att meddela de verkställighetsföreskrifter till lagen om transport av farligt gods och denna förordning som behövs för polismyndigheternas och tullmyndigheternas tillsynsverksamhet.

Fullföljd m.m.

27 § En polismyndighets beslut enligt lagen ( 1982:821 ) om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut av annan tullmyndighet än Generaltullstyrelsen får överklagas hos styrelsen.

Ansvar m.m.

27 § Om ansvar för överträdelser av denna förordning eller av föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen samt om överklagande finns bestämmelser i lagen ( 1982:821 ) om transport av farligt gods.

________________________

Denna förordning träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till lag om ändring av räddningstjänstlagen (1986:1102)

Härigenom föreskrivs dels att 2, 27 b, 30, 33 och 43 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen införs en ny paragraf, 43 a §, som skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor eller egendom eller i miljön.

Till räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som görs enligt 25-27a §§ utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller föreligger överhängande fara för en olyckshändelse.

Till räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som görs enligt 25-27b §§ utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller föreligger överhängande fara för en olyckshändelse.

Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger endast, om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen.

27b § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler,

27b § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag,

hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon skall Kustbevakningen svara för räddningstjänsten, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet.

kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, samt inom Sveriges ekonomiska zon skall Kustbevakningen svara för räddningstjänsten, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet eller när fara föreligger för att olja eller andra skadliga ämnen skall komma ut i vattnet.

30§ Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av räddningstjänstorganen.

När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten underrättas om insatsen.

Om effekterna av en olyckshändelse kan påkalla särskilda åtgärder till skydd för befolkningen eller miljön i ett annat land än Sverige, skall det räddningsorgan som avses i andra stycket omedelbart underrätta berörd myndighet i det andra landet.

33 § I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som har fått ansvaret.

33 § I fråga om räddningsinsatser som är omfattande får regeringen föreskriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. Det samma gäller när ansvaret för en räddningsinsats både ligger på ett kommunalt och statligt organ eller när ansvaret förändras under insatsens gång. I sådana fall utses räddningsledaren av den myndighet som har fått ansvaret.

I fråga om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning får regeringen föreskriva eller i särskilda fall besluta, att en

länsstyrelse skall ta över ansvaret för saneringen inom flera län eller att någon annan statlig myndighet skall ta över detta ansvar inom ett eller flera län.

43 § Vid en anläggning, där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är anläggningens ägare eller innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.

43 § Vid en byggnad eller anläggning, där en olyckshändelse kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är byggnadens eller anläggningens ägare eller innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att förebygga sådana olyckshändelser och för att hindra eller begränsa skador till följd av sådana olyckshändelser.

Detsamma skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 § första stycket luftfartslagen (1957:297).

43 a § Förebyggande åtgärder enligt 41 och 43 §§ skall vidtas om inte ägaren eller innehavaren kan visa att åtgärderna inte behövs med hänsyn till risken för brand eller annan olyckshändelse eller av annan anledning är oskäliga.

_______________________

Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.

Förslag till förordning om ändring av räddningstjänst förordningen ( 1986:1107 )

Härigenom föreskrivs dels att 69 och 70 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen införs två nya paragrafer, 69 a och 70 a §§, som skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

69 § Ä gare eller innehavare av en sådan anläggning som avses i 43 § räddningstjänstlagen (1986:1102) vid vilken man hanterar sådana kemiska ämnen eller beredningar (kemiska produkter) som vid en olyckshändelse kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, skall informera den kommun där anläggningen är belägen om

1. vilka kemiska produkter av detta slag som hanteras i anläggningen och vilka former de förekommer i eller kan omvandlas till,

2. hur produkterna används vid anläggningen och i vilka kvantiteter de förekommer där samt vilka kemiska och fysikaliska egenskaper de har under normala användningsförhållanden i produktionsprocessen,

3. anläggningens geografiska läge och de normala meteorologiska förhållandena samt riskfaktorer till följd av detta,

4. hur de delar av anläggningen som är viktiga från säkerhetssynpunkt är uppbyggda och vilka särskilda riskfaktorer som finns vid anläggningen,

5. vilka säkerhetsrutiner och säkerhetssystem som finns vid anläggningen och de åtgärder som i övrigt vidtagits för att förebygga olyckshändelser, samt

6. vilka åtgärder som vidtagits för att lindra följderna av en olyckshändelse.

Den information som skall lämnas skall också innehålla en allmän beskrivning av de tekniska processer som förekommer vid anläggningen.

69 § För sådan verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport i 8 § lagen ( 1998:00 ) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor skall kommunen upprätta en plan för räddningsinsatser. Planen skall ha den omfattning som säkerheten för omgivningen kräver. Verksamhetsutövaren är skyldig att lämna nödvändiga upplysningar till kommunen. Allmänheten skall på lämpligt sätt få möjlighet att lämna synpunkter på planen.

Planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars till följd av ändrade förhållanden finns anledning därtill.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om verkställighet av första och andra stycket.

Om det inträffar förändringar som i betydande utsträckning påverkar risken för olyckshändelser vid anläggningen eller följderna av en olyckshändelse, skall ägaren eller innehavaren informera kommunen om förändringen.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om verkställigheten av första - tredje styckena.

69 a § Den externa planen för räddningsinsatser enligt 69 § skall inges till länsstyrelsen som skall granska och fatta beslut om planen.

70 § Om en olyckshändelse som kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön inträffar vid en sådan anläggning som avses i 43 § räddningstjänstlagen (1986:1102) eller om överhängande fara för en sådan olyckshändelse förelegat, skall anläggningens ägare eller innehavare omgående informera den kommun där anläggningen är belägen och Statens räddningsverk om

1. omständigheterna kring olyckshändelsen eller den befarade olyckshändelsen,

2. vilka kemiska produkter som finns i anläggningen och som kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön och om någon av dessa produkter läckt ut,

3. de uppgifter som finns tillgängliga för att möjliggöra en bedömning av följderna för människor och miljö,

4. vilka räddningsåtgärder som vidtagits.

70 § Om en olyckshändelse som kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön inträffar vid en sådan anläggning som avses i 43 § räddningstjänstlagen (1986:1102) eller om överhängande fara för en sådan olyckshändelse förelegat, skall anläggningens ägare eller innehavare omgående informera den kommun där anläggningen är belägen och Statens räddningsverk om

1. omständigheterna kring olyckshändelsen eller den befarade olyckshändelsen,

2. vilka farliga ämnen som finns i anläggningen och som kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön och om någon av dessa ämnen läckt ut,

3. de uppgifter som finns tillgängliga för att möjliggöra en bedömning av följderna för människor och miljö samt

4. vilka räddningsåtgärder som vidtagits.

Så snart det kan ske skall information också lämnas om

1. vilka sanerings- och restaureringsåtgärder som planeras för att begränsa följderna, samt

2. vilka åtgärder som planeras för att förhindra att en olyckshändelse inträffar igen.

Så snart det kan ske skall information också lämnas om

1. vilka sanerings- och restaureringsåtgärder som planeras samt

2. vilka åtgärder som planeras för att förhindra att en olyckshändelse inträffar igen.

Statens räddningsverk skall omgående informera regeringen om sådana olyckshändelser eller befarade olyckshändelser som avses i första stycket.

Statens räddningsverk skall omgående informera regeringen och andra berörda myndigheter om sådana olyckshändelser eller befarade olyckshändelser som avses i första stycket.

Statens räddningsverk får meddela föreskrifter om verkställigheten av första och andra stycket.

70 a § Statens räddningsverk skall informera Europeiska unionens kommission enligt artikel 15 och 19 i direktivet om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (96/82/EEG).

__________________

Denna förordning träder i kraft den 1 februari 1999.

1. Uppdraget

Som framgår av våra direktiv (se bilaga 1) har vi fått i uppdrag att utreda en rad olika frågor. Vissa av frågorna har samband med varandra, andra har det inte. Vi har valt att dela in utredningsuppdraget i fyra olika block enligt följande.

- Genomförandet av det nya Seveso-direktivet om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (96/82/EEG) och ratifikationen av konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor (Industriolyckskonventionen).

-Införandet av förorenaren betalar-principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen inom räddningstjänstlagstiftningen.

-Frågor om transport av farligt gods, bl.a. EU-direktivet om säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods (96/35/EEG).

-Ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till sjöss.

För att undvika olyckor och skapa en säkrare livsmiljö är det viktigt att det finns ett högt utvecklat säkerhetsmedvetande i samhället. Allvarliga olyckor inom den kemikaliehanterande industrin är relativt ovanliga i Sverige. Om en olycka inträffar kan följderna emellertid bli mycket svåra. Riskerna med storskalig kemikaliehantering har därför fått särskild uppmärksamhet i det internationella arbetet. Ett grundläggande utvecklingsarbete har utförts inom OECD. Detta arbete har haft stor betydelse för det nya Seveso-direktivet och Industriolyckskonventionen.

Det nya Seveso-direktivets och Industriolyckskonventionens tillämpningsområde sammanfaller i hög grad med varandra. Båda handlar i huvudsak om olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder för att öka säkerheten inom den kemikaliehanterande industrin.

Enligt våra direktiv skall den övergripande prövningen av vilka åtgärder som fordras för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor anpassas till miljökonsekvensbeskrivningen och tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen.

Vårt arbete i denna del av utredningen har i huvudsak fokuserats på hur den svenska regel- och myndighetsstrukturen på bästa sätt skall anpassas för att möta de nya krav som följer av direktivet och konventionen samt hur kopplingen till miljöskyddslagstiftningen skall utformas. Hittills har kopplingen mellan miljö- och säkerhetsfrågor i svensk lagstiftning varit relativt svag trots att det i båda fallen handlar om att hindra att människor och miljö tar skada. Skillnaden ligger i att miljöskyddslagstiftningen främst varit fokuserad på de kontinuerliga miljöeffekterna av en verksamhet medan säkerhetsfrågorna handlar om att förebygga olyckor och begränsa skador till följd av olyckor. En förutsättning för att en samordning skall vara möjlig är att regel- och myndighetsstrukturen kan göras enhetligare än vad som är fallet i dag.

Införandet av förorenaren betalar-principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen inom räddningstjänstlagstiftningen berör också i hög grad kopplingen mellan miljö- och säkerhetsfrågor. De nämnda principerna är nämligen sedan länge etablerade inom miljörätten. Ä ven här har OECD utfört det grundläggande arbetet med utvecklingen av förorenaren betalar-principen från att i huvudsak avsett endast kontinuerliga utsläpp till att även avse olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder. Frågorna kommer att behandlas särskilt men har, som nämnts, en koppling till mycket av det resonemang som förs angående säkerhetsfrågornas anpassning till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen. I inledningen till Industriolyckskonventionen finns t.ex. en direkt koppling till förorenaren betalar-principen och verksamhetsutövarnas ansvar. Principen har även förts in i Romfördraget och är därmed en del av EU-rätten.

När det gäller transport av farligt gods har utredningen lämnat ett delbetänkande, Myndighetsansvaret för transport av farligt gods (SOU 1997:109), där vi föreslår att myndighetsansvaret för samtliga transportslag läggs på Räddningsverket. De frågor som kvarstår för utredningen att behandla är genomförandet av EU-direktivet om säkerhetsrådgivare vid transport av farligt gods samt vissa frågor om definitioner, tillsyn, utbildning och överklagande inom ramen för lagen om transport av farligt gods.

Definitionsfrågorna handlar i huvudsak om att anpassa den svenska lagstiftningen till de förändringar som skett inom FN:s rekommendationer för transport av farligt gods. FN-rekommendationerna är vägledande för allt internationellt arbete med frågor om transport av farligt gods och revideras fortlöpande. Eftersom den svenska lagstiftningen inte ändrats på denna punkt sedan tillkomsten av lagen om transport av farligt gods år 1982 behöver nu vissa anpassningar göras.

När det gäller tillsyn vid transport av farligt gods är det främst frågor om befogenheterna för Polisen, Banverket och Kustbevakningen som påtalats. Fråga har bl.a. uppkommit om vilka befogenheter som idag finns att kontrollera icke farligt gods-skyltade transporter. Närmare bestämt: Har Polisen, Banverket och Kustbevakningen rätt att kontrollera sådana transporter trots att det inte framgår att de har farligt gods i lasten. Generaltullstyrelsen har också aktualiserat frågan om tullmyndigheternas tillsynsområde enligt lagen om transport av farligt gods bör ändras med hänsyn till Sveriges medlemskap i EU. Beträffande utbildning är det närmast fråga om det i nuvarande lagstiftning krävs förtydliganden och när det gäller reglerna om överklagande skall dessa enligt direktiven flyttas från förordningen till lagen om transport av farligt gods.

Den sista punkten, ansvar och befogenheter vid miljöräddningsoperationer till sjöss, berör i huvudsak fem frågor.

1. Räddningsledaransvaret vid miljöräddningsoperationer till sjöss.

2. Ansvaret för räddningsinsatser i hamn.

3. Utnyttjandet av hamn för skadat fartyg.

4. Brandbekämpning ombord.

5. Nödbogsering av fartyg.

De tre första punkterna rör Kustbevakningens befogenhet vid miljöräddningsoperationer till sjöss och om den skall utvidgas genom förändringar av räddningstjänstbegreppet och räddningsledaransvaret. De två sistnämnda punkterna handlar däremot främst om medelstilldelning.

2. Kemikalieolyckor inom industrin

Inom industrin hanteras stora mängder kemikalier. Detta i kombination med att de industriella processystemen många gånger är komplicerade och ofta drivs vid förhöjda tryck och temperaturer ökar risken för att allvarliga olyckshändelser i form av explosioner eller kemikalieutflöde skall inträffa.

Med hänsyn till de allvarliga risker som industriell kemikaliehantering medför har man inom industrin byggt upp ett högt säkerhetskunnande. Bland annat har det utvecklats avancerade system för riskanalys för att identifiera och värdera risker. Inom många större kemiska industrier finns det särskild personal som enbart eller i huvudsak sysslar med riskhantering. Statistiskt sett är det också relativt ovanligt med större olyckor inom den kemikaliehanterande industrin. Transportolyckor är t.ex. avsevärt vanligare. Sammantaget inträffar årligen i Sverige omkring 2 000 olyckor och tillbud i vilka kemikalier är inblandade.

I Sverige har vi hittills varit förskonade från större olyckor. En allvarlig olycka inträffade emellertid vid Nobel Chemicals AB (numera Nordic Syntesis AB) i Karlskoga i februari 1992. En industrianläggning exploderade och brand utbröt i ett lösningsmedelsupplag. Dessutom orsakade explosionen stora skador på en fabriksbyggnad. Vid olyckan omkom en person och ett antal personer skadades. Ä ven andra allvarliga olyckor som haft sin orsak i hantering av kemikalier har inträffat i Sverige - t.ex. vid AB Ferriklor i Kvarntorp år 1995 och vid Avesta Sheffield AB i Torshälla år 1996.

Den 9 maj 1995 dog två personer vid AB Ferriklor i Kvarntorp på grund av svavelväteförgiftning. Detta skedde i samband med att de skulle fälla ut tungmetaller med natriumsulfid ur en lösning som tidigare beretts, varvid gas utvecklades.

Den 19 februari 1996 upptäcktes ett flourvätesyraläckage från en cistern på Avesta Nybys industriområde i Torshälla. 15 kubikmeter syra läckte ut innan utsläppet stoppades. En del av den giftiga och starkt frätande syran förgasades och spreds som ett moln. Inga människor skadades vid utsläppet.

Utomlands har flera mycket allvarliga industriolyckor inträffat under de senaste decennierna, vilket lett till att säkerhetsfrågor ägnats stort intresse i det internationella arbetet inom OECD, FN och EU.

Å r 1974 läckte vid en anläggning i Flixborough i England cirka 40 ton av den brandfarliga vätskan cyklohexan ut och antändes. Olyckan orsakades av ett brott på en förbikopplingsledning som blivit felaktigt installerad. Installationen hade skett en kort tid före olyckan. Den fria gasexplosionen som inträffade orsakade omfattande skador både på själva anläggningen och på omgivningen. Vid olyckan omkom 28 personer och ett åttiotal personer skadades, varav flertalet befann sig utanför industriområdet. Den materiella förstörelsen var också omfattande. Merparten av anläggningen förstördes och ett stort antal byggnader i omgivningen skadades.

Vid en anläggning i Seveso i Italien skedde år 1976 ett utsläpp av dioxiner. Utflödet berodde sannolikt på bristfällig kylning och/eller omrörning i reaktorn vilket bland annat medförde att temperatur och tryck steg på ett okontrollerat sätt. På grund av förhållandena i reaktorn bildades dioxiner i betydligt större mängd än normalt. Utflödet av dioxiner, som är mycket giftiga, har uppskattats till cirka 2 kg. Larmet till allmänheten och till myndigheterna i Seveso försvårades av bristfälliga rutiner och av semestrar och helgledighet. Myndigheterna som hade huvudansvaret för skyddet av de kringboende var till en början passiva bland annat därför att man saknade viktiga uppgifter om utsläppets sammansättning och giftighet. Olyckan krävde inga människoliv men ett stort område med cirka 700 personer fick utrymmas för flera år framåt. Konsekvenserna av olyckan blev kontaminering av mark samt döda djur.

Vid en olycka år 1984 antändes läckande LPG (gasol) vid ett stort lager i Mexiko City och orsakade flera stora explosioner, varav några var av typen BLEVE (Boiling Liquid Expanding Vapour Explosion). Explosionerna resulterade bland annat i att delar av cisterner for i väg som projektiler och några återfanns cirka en kilometer från olycksplatsen. Olyckan krävde drygt 500 människoliv och cirka 7 000 människor skadades. I stort sett samtliga döda och skadade var bosatta i området omkring gaslagret.

En annan uppmärksammad olycka är den vid Union Carbides anläggning i Bhopal i Indien år 1984 där utsläpp av den giftiga gasen metylisocyanat (MIC) krävde 2 000 människoliv och cirka 200 000 människor skadades. Utsläppet berodde troligen på att vatten kommit in i en tank, vilket lett till häftig reaktion och temperaturförhöjning. På grund av den tryckhöjning som uppstod i tanken strömmade gas ut genom en säkerhetsventil. Kylsystemet

var vid olyckstillfället ur funktion liksom den gasskrubber och den flamma som var avsedda att förstöra eventuellt utströmmande metylisocyanat.

I Basel i Schweiz utbröt år 1986 en brand i en lagerlokal vid Sandoz där det bland annat förvarades brandfarliga varor och olika typer av bekämpningsmedel. Branden ledde bland annat till att 1,7 ton kvicksilver förångades. Vid släckningsarbetet användes stora mängder vatten vilket ledde till att avloppsnätet blev överbelastat och stora mängder släckvatten, innehållande bland annat 200 kg kvicksilver och 30 ton organiska föroreningar, rann ut i floden Rhen med omfattande skador på bland annat djurlivet som följd.

3. Riskhantering

Ovan nämnda olyckor utgör exempel på stora olyckor, som på olika sätt fått katastrofala följder. Orsakerna till olyckorna är flera. Med ett medvetet och högt utvecklat säkerhetstänkande hade dock flera av olyckorna kunnat förhindras eller dess konsekvenser begränsats.

Följande punkter är av särskild betydelse för att förebygga och begränsa allvarliga olyckor med farliga ämnen inom industrin.

-Att befintliga riskkällor identifieras och uppskattas genom riskanalys.

- Att samhällsplaneringen sker med beaktande av de risker som den kemikaliehanterande industrin representerar (se ovan Bhopal och Mexico City).

- Att utrustning och driftrutiner inom industrin för hantering av farliga ämnen är säkra och ändamålsenliga (se ovan Flixborough och Bhopal).

- Att larm och rutiner för larm är tillgodosett och kunskaper om lämpliga skyddsåtgärder är kända hos den berörda allmänheten (se ovan Seveso).

-Att det finns tillräckliga resurser inom framför allt räddningstjänsten och sjukvården.

-Att allmänheten informeras och får möjlighet att utöva inflytande på säkerhetsarbetet.

För att kunna bemästra riskerna för allvarliga olyckor krävs vidare samverkan. Det finns inget enskilt företag eller någon myndighet som besitter all den kunskap, de befogenheter eller de resurser som krävs för att åstadkomma en heltäckande riskhantering. Med riskhantering avses här hela det olycksförebyggande och skadebegränsande arbetet. Viktiga delar i riskhanteringen är riskanalys, genomförande av åtgärder, information och uppföljning.

Industrins ansvar

Alla industriella processer påverkas på ett eller annat sätt av människan. Det är därför grundläggande vid säkerhetsarbetet att redan från början ta hänsyn till detta. En väl fungerande organisation inom industrin är en viktig förutsättning för att frågor om risker för och skydd mot olyckor skall kunna hanteras på ett verkningsfullt sätt.

För att skapa en hög säkerhet krävs ett högt säkerhetsmedvetande hos de anställda och andra som är verksamma vid en anläggning. Utbildning och information är av stor betydelse i dessa sammanhang. Detta gäller såväl hantering som funktion av styrsystemen, men även kännedom om själva processen är viktig så att berörd personal har möjlighet att bedöma vad som sker och var det sker.

Säkerhetsfrågor bör behandlas i linjeorganisationen. Det är mycket viktigt att den som har ansvaret för säkerheten tar aktiv del i säkerhetsarbetet och har förståelse för dess betydelse. Det gäller också att se till att beslut i dessa frågor förs upp och fattas på en sådan nivå att förutsättningarna finns för att genomföra fattade beslut och att företagets ledning klargör och når ut med företagets policy i säkerhetsfrågor. Vidare är det väsentligt att fördelningen av arbetsuppgifter och befogenheter är tydlig samt att både personella och ekonomiska resurser ges för att genomföra ett systematiskt säkerhetsarbete och att man på alla nivåer inom företagets organisation inser och

förstår den centrala betydelse som säkerheten kring utrustning, metoder och rutiner har.

Betydande ekonomiska och personella resurser avsätts också i många företag för att förebygga olyckor och begränsa skador till följd av olyckor. Detta gäller särskilt inom industriella verksamheter där större mängder farliga ämnen hanteras.

Det allmännas ansvar

För ett framgångsrikt säkerhetsarbete krävs även att samhället i övrigt tar ett ansvar och är delaktigt. Samhällsplaneringen, inklusive den fysiska planeringen, är ett viktigt moment för att förebygga olyckor och begränsa följderna av olyckor. Det är tyvärr inte ovanligt att större industrianläggningar ligger i nära anslutning till bostadsbebyggelse eller annan från säkerhetssynpunkt känslig samhällelig verksamhet. En industri kan också ligga ”fel” i förhållande till andra typer av skyddsvärda områden, t.ex. värdefulla miljö- och kulturområden. Detta kan många gånger bero på att industrin funnits på platsen under en mycket lång tid och att samhället eller staden utvecklats med industrin genom förtätning inom befintlig bebyggelse eller genom helt ny bebyggelse. Ofta är det fråga om en långsam utveckling i flera steg där även industrins verksamhet kan ha förändrats över tiden. Den långsamma och stegvisa utvecklingen av industrin och samhället kan medföra att riskerna inte alltid uppmärksammas i tillräcklig grad. Vanan vid att industrin alltid funnits på platsen kan också medföra att riskerna inte alltid uppmärksammas på samma sätt som vid en nyetablering. Den kommunala fysiska planeringen i kombination med den lokaliseringsprövning som sker enligt miljöskyddslagen är därför viktiga instrument i riskhanteringen.

I lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) anges i 2 kap 8 § att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för bl.a. industriell produktion så lång möjligt skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar. Ä r området av riksintresse för t.ex. industriell produktion skall det skyddas mot åtgärder som påtagligt försvårar tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna. I plan- och bygglagen (1987:10) (PBL) finns bl.a. krav på att en miljökonsekvensbeskrivning skall göras vid planläggning av områden som medför betydande miljöpåverkan. I dessa bör någon form av riskanalys ingå. Boverket har i samarbete med Naturvårdsverket, Räddningsverket och Socialstyrelsen gett ut allmänna råd om bl.a. skyddsavstånd till industriella

verksamheter. Dessa råd kan vara till god hjälp vid den kommunala planeringen och lokaliseringsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen.

Ä ven räddningstjänsten har en viktig roll när det gäller det kommunala säkerhetsarbetet genom att bl.a. främja olycks- och skadeförebyggande arbete. Detta arbete är en viktig del av samhällsplaneringen. För att få en klar bild av risksituationen i kommunen och därmed påverka samhällsplaneringen bör räddningstjänsten fortlöpande analysera de risker som finns i kommunen i form av industrianläggningar, transportleder o.s.v.. I riskanalysen ingår dels att identifiera riskkällor dels att uppskatta riskerna (konsekvensanalys). En viktig uppgift är härvid att bevaka risken för dominoeffekter. Den riskanalys som görs inom räddningstjänsten behöver självfallet inte vara lika detaljerad som den som utförs inom enskilda industrier. Det väsentliga är att man inom räddningstjänsten blir medveten om den riskbild man har att hantera så att man kan påverka samhällsutvecklingen och avpassa sina resurser därefter och göra genomtänkta prioriteringar.

Riskanalys

Grunden för säkerhetsarbete är riskanalysen. Med riskanalys avses enligt definition i SCRATCH (Scandinavien Risk Analysis Technology Co-orperation) en systematisk analys med syfte att bestämma risker förknippade med ett system. Det föreligger dock flera definitioner av begreppet beroende bl.a. på att analyser av risker görs inom många olika områden och på varierande sätt. Oavsett definition innehåller analysen vissa fundamentala element enligt följande figur.

Identifikation av riskkällor

Uppskattning av risk

(Sannolikhet och konsekvens)

Insamling av information

Definition av system Planering av analysen

Värdering av risk

Förslag till

riskreducerande åtgärder

Riskhantering

Riskbedömning

Riskanalys

Komplettering

Det finns olika metoder med vars hjälp risker för allvarliga olyckshändelser kan identifieras och bedömas. Metoderna varierar vad gäller tillvägagångssätt, systematik och detaljeringsnivå. Det är viktigt att anpassa valet av metod efter behovet. Vid enklare och lättöverskådliga processer kan det räcka med en mer översiktlig analys, medan det för en komplex process kan vara nödvändigt att använda en betydligt mer omfattande analysmetod.

Gemensamt för alla analysmetoder är att de på ett systematiskt sätt försöker spåra upp händelser, avvikelser etc. som kan leda till olyckor, felfunktioner eller liknande.

Nästa steg är konsekvensanalysen. Här beaktas bl.a. de inneboende egenskaperna hos de hanterade ämnena (denna del av analysen kallas faroanalys). En annan del av konsekvensanalysen är exponeringsanalysen där spridningssätt och vilka miljöer och objekt som exponeras för utsläppet och känsligheten hos dessa beaktas.

När riskkällorna har identifierats och riskerna uppskattats med avseende dels på sannolikhet, dels på tänkbara konsekvenser, görs en riskvärdering. Riskvärderingen föregår arbetet med att klargöra erforderliga och möjliga åtgärder. Det kan vara lämpligt att rangordna riskerna så att de allvarligaste

riskerna åtgärdas först. I många fall är det möjligt att ur analysen få idéer om vilka åtgärder som behöver vidtas. Ibland kan det dock vara nödvändigt att se över hela processen, och kanske hitta andra vägar. Viktigt är också, som tidigare nämnts, att beslut om åtgärder fattas på rätt nivå så att förutsättningar finns och möjlighet ges att genomföra beslutade åtgärder.

4. Seveso-direktivet (Seveso I)

Olyckan i Flixborough medförde att de engelska myndigheterna påbörjade ett arbete med att ta fram regler speciellt inriktade mot industri där risk för allvarliga olyckshändelser föreligger. En arbetsgrupp tillsattes och fick bl.a. i uppdrag att identifiera de typer av anläggningar som kunde komma i fråga. Arbetsgruppens arbete resulterade i riktlinjer för lagstiftning på området. Enligt riktlinjerna skulle verksamhetsutövare vars verksamhet kunde leda till allvarliga olyckshändelser dels anmäla verksamhetens art och vilka farliga ämnen som hanterades, dels visa att riskanalys genomförts och att relevanta åtgärder vidtagits för att förebygga riskerna. Arbetet blev dock fördröjt på grund av olyckan i Seveso.

Efter olyckan i Seveso år 1976 påbörjades ett arbete inom EG med att ta fram gemensamma regler avseende stora industriolyckor. Detta arbete utmynnade år 1982 i direktivet om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter (82/501/EEG), det s.k. Seveso-direktivet (Seveso I). I direktivet regleras säkerhetshanteringen vid viss industriell verksamhet där farliga ämnen ingår. Syftet med direktivet är att förhindra och begränsa följderna av storolyckor vid sådan industriell verksamhet. Vilka verksamheter som omfattas framgår av direktivets definitioner av industriell verksamhet och farliga ämnen. Vid det svenska genomförandet av direktivet gjordes inte någon speciell begränsning till vissa industriella verksamheter. De svenska reglerna har således ett något vidare tillämpningsområde än direktivet.

Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om säkerhetsåtgärder som skall vidtas vid berörda verksamheter. Kraven på verksamhetsutövarna är indelade i två nivåer beroende på vilka farliga ämnen som finns i verksamheten

och i vilka mängder de kan förekomma. Vid samtliga verksamheter som omfattas av direktivet skall riskanalys utföras och erforderliga åtgärder vidtas för att eliminera de identifierade riskerna.

För de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån skall en särskild säkerhetsredovisning lämnas till behörig myndighet innan verksamheten påbörjas och därefter skall redovisningen uppdateras regelbundet. Enligt de svenska föreskrifterna på området skall detta ske vart tredje år eller vid förändringar som påverkar risken för olyckshändelser. Säkerhetsredovisningen skall innehålla uppgifter om själva anläggningen och tillverkningsprocessen, de farliga ämnen som hanteras i verksamheten och eventuella ”storolyckssituationer”. För övriga verksamheter som omfattas av direktivet behöver någon särskild redovisning inte lämnas till behöriga myndigheter.

4.1. Genomförandet av Seveso I i Sverige

Frågor om olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder spänner över flera lagstiftningsområden och därmed också över flera myndigheters ansvarsområden. Genomförandet av Seveso I skedde inte genom något enhetligt förfarande. Den befintliga lagstiftningen ansågs tillräcklig och några mer genomgripande förändringar med anledning av Seveso I gjordes därför inte. I stället skedde nödvändiga anpassningar genom tillägg i räddningstjänstförordningen och genom att myndighetsföreskrifter utfärdades inom respektive lagstiftningsområde. Därmed bakades Seveso I in i den befintliga myndighetsstrukturen och ansvaret för de frågor som regleras i direktivet delades mellan berörda myndigheter (Arbetarskyddsstyrelsen, Naturvårdsverket, Räddningsverket och Sprängämnesinspektionen). Ingen av myndigheterna gavs något särskilt samordningsansvar utan de agerar i huvudsak parallellt med varandra. Ett visst samarbete förekommer dock på central nivå. Grupper med representanter från myndigheter och andra intressenter har bildats där bl.a. gemensamma frågor om Seveso-direktivet diskuteras. Grupperna träffas regelbundet. De ovan nämnda myndigheterna har också gett ut en skrift med vägledning för tillämpningen av de svenska reglerna i anledning av Seveso I. I arbetet med skriften har även industrin medverkat. Lokalt och regionalt har samarbetet mellan berörda myndigheter varit av begränsad omfattning.

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för bl.a. arbetsmiljöfrågor och chefsmyndighet för Yrkesinspektionen som är regional tillsynsmyndighet enligt arbetsmiljölagen (1977:1160). Tillsammans bildar dessa Arbetarskyddsverket. Arbetarskyddsstyrelsen har den centrala tillsynen över efterlevnaden av arbetsmiljölagstiftningen samt lagen (1985:426) om kemiska produkter avseende skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön i samband med yrkesmässig hantering av kemiska produkter. Arbetarskyddsstyrelsen meddelar också föreskrifter och allmänna råd om arbetsmiljölagstiftningens tillämpning.

Arbetarskyddsstyrelsens ansvarsområde enligt Seveso I avser den inre säkerheten, det vill säga arbetstagarnas hälsa och miljö inom de anläggningar som omfattas av direktivet. Med stöd av 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) har Arbetarskyddsstyrelsen meddelat särskilda föreskrifter om storskalig kemikaliehantering (AFS 1989:6). Till föreskrifterna finns också allmänna råd.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för miljöfrågor och har ett centralt tillsynsansvar enligt miljöskyddslagen (1969:387) och, såvitt gäller den yttre miljön vid hantering av kemiska produkter, enligt lagen om kemiska produkter och vissa förordningar som är kopplade till denna lag.

Länsstyrelsen utövar den regionala tillsynen vad gäller miljöskyddslagen och miljöskyddsförordningen (1989:364) samt lagen om kemiska produkter och därtill knutna förordningar. Den lokala tillsynen inom varje kommun utövas av den kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljöområdet. Om förslaget till miljöbalk antas av riksdagen kommer miljöskyddslagen och lagen om kemiska produkter att ingå i balken. Detta kommer dock inte att medföra någon förändring av Naturvårdsverkets ansvarsområde.

Naturvårdsverkets ansvarsområde enligt Seveso I avser den yttre miljön kring de anläggningar som omfattas av direktivet. Till den yttre miljön räknas även människor i anläggningarnas omgivningar. Å tgärder för att förebygga direkta skador till följd av brand eller explosion faller utanför Naturvårdsverkets ansvarsområde enligt 3 § andra stycket lagen om kemiska produkter. Denna typ av skador hör i stället till Sprängämnesinspektionens

ansvarsområde enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Däremot anser Naturvårdsverket att lagen om kemiska produkter är tillämplig på sekundära skador från brand- och explosionsolyckor orsakade av t.ex. släckvatten eller giftiga gasmoln.

Med stöd av 30 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter har Naturvårdsverket meddelat föreskrifter om skydd av den yttre miljön vid storolyckor vid industriell kemikaliehantering (SNFS 1994:1). I anslutning härtill har verket även gett ut allmänna råd. Föreskrifterna bygger på de av Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade föreskrifterna (AFS 1989:6).

Räddningsverket

Räddningsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om räddningstjänst och olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) m.m.. Verket skall enligt sin instruktion bl.a. särskilt samordna samhällets verksamhet för olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen samt inom räddningstjänsten och bevaka riskutvecklingen inom verksamhetsområdet och verka för att åtgärder vidtas för befolkningens skydd och för att förebygga olyckor.

Räddningsverket utövar den centrala och länsstyrelsen den regionala tillsynen över efterlevnaden av räddningstjänstlagen, räddningstjänstförordningen (1986:1107) samt föreskrifter utfärdade med stöd av dessa. Lokalt utövar den kommunala nämnd som har ansvar för räddningstjänstfrågor den omedelbara tillsynen. Enligt 7 § räddningstjänstlagen skall varje kommun svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs samt främja annan olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kommunen.

Räddningsverkets ansvarsområde enligt Seveso I avser räddningstjänstfrågor såväl inom som utom de anläggningar som omfattas av direktivet. I

43 § räddningstjänstlagen anges att vid en anläggning, där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är anläggningens innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador. För att anpassa räddningstjänstlagstiftningen till direktivets särskilda krav på riskanalys och informationsskyldighet för vissa verksamheter infördes bestämmelser i 68-70 §§räddningstjänstförordningen med krav på riskanalys och information. Med stöd av 69 § räddningstjänstförordningen

som avser de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt direktivet har Räddningsverket utfärdat särskilda föreskrifter (SRVFS 1994:1). Verket har även meddelat allmänna råd i anslutning till föreskrifterna.

Genomförandet av direktivet inom räddningstjänstlagstiftningen har således skett genom 43 § räddningstjänstlagen. Lagrummet är emellertid allmänt hållet och har formellt sett ett vidare tillämpningsområde än direktivet avseende skadebegränsande åtgärder. Att en anläggning betraktas som § 43anläggning innebär enligt 21 § räddningstjänstlagen att den skall anges i räddningstjänstplanen. Enligt vad utredningen erfarit betraktas i praktiken de verksamheter som endast omfattas av den lägre kravnivån i Seveso I inte som § 43-anläggningar. Det innebär att de i allmänhet inte redovisas i räddningstjänstplanen. Med hänsyn till den koppling som finns mellan 43 § räddningstjänstlagen och räddningstjänstplanen enligt 21 § samma lag är det enligt vår uppfattning tveksamt om det varit korrekt att använda 43 § räddningstjänstlagen som utgångspunkt för implementeringen av Seveso I. Den praktiska tillämpningen av 21 § räddningstjänstlagen visar att många Seveso-anläggningar inte betraktas som § 43-anläggningar.

Sprängämnesinspektionen

Sprängämnesinspektionen är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör brandfarliga och explosiva varor. En av Sprängämnesinspektionens huvuduppgifter är att med stöd av lagen om brandfarliga och explosiva varor utarbetar föreskrifter och allmänna råd för hantering och import av sådana varor. Sprängämnesinspektionen är också central tillsynsmyndighet inom området. Den lokala tillsynen för civila anläggningar är uppdelad mellan inspektionen och den eller de kommunala nämnder som svarar för räddningstjänsten när det gäller brandfarliga varor och polismyndigheten när det gäller explosiva varor. Sprängämnesinspektionen har det lokala tillsynsansvaret för hantering av brandfarliga varor inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk, vid vissa anläggningar för hantering av naturgas, vid vissa tekniskt komplicerade anläggningar efter särskilt beslut av inspektionen samt vid anläggningar där inspektionen är tillståndsmyndighet för hantering av explosiva varor. Sprängämnesinspektionen svarar för den lokala tillsynen över hanteringen av explosiva varor inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk där inspektionen är tillståndsmyndighet.

För att brandfarliga och explosiva varor skall få hanteras krävs tillstånd. När det gäller civil hantering av brandfarliga varor är det den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggväsendet som meddelar tillstånd. För civil hantering av explosiva och brandfarliga varor är tillståndsgivningen uppdelad mellan Sprängämnesinspektionen och polismyndigheten. Sprängämnesinspektionen är tillståndsmyndighet för hantering av både explosiva och brandfarliga varor på vid fasta anläggningar inom Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

Några regeländringar i anledning av Seveso I har inte företagits inom Sprängämnesinspektionens verksamhetsområde. Sprängämnesinspektionen har inte heller utfärdat några särskilda myndighetsföreskrifter i anledning av direktivet. Befintligt regelverk har ansetts tillräckligt för att uppfylla direktivets krav.

5. OECD:s arbete med säkerhetsfrågor inom industrin

Ett grundläggande utvecklingsarbete angående säkerheten vid farlig industriell verksamhet har genomförts inom OECD. Detta har bl.a. lett fram till rekommendationer om Polluter Pays-principen (förorenaren betalarprincipen) och rekommendationer med vägledande principer för förebyggande av, beredskap för och insatser vid kemikalieolyckor.

Resultatet av OECD-arbetet har i hög grad legat till grund för framtagandet inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (UN/ECE) av konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor och har också haft stor betydelse inom EU vid utarbetandet av det nya Seveso-direktivet (Seveso II) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

Förorenaren betalar-principen antogs år 1972 av OECD som en princip för fördelning av kostnaderna för skyddet mot föroreningar. Från början avsåg principen i huvudsak kostnader för fortlöpande föroreningar som med hänsyn till människors hälsa och miljön behövde minskas. Principen har

sedan utvecklats inom OECD till att även avse kostnader för åtgärder avsedda att förebygga och skydda mot föroreningar till följd av olyckor. I inledningen till Industriolyckskonventionen anges, som tidigare nämnts, att förorenaren betalar-principen skall betraktas som en allmän princip inom internationell miljörätt. Härtill återkommer vi senare i kapitel 12.

OECD:s rekommendationer med vägledande principer för förebyggande av, beredskap för och insatser vid kemikalieolyckor behandlar de roller olika intressenter har och det ansvar som ankommer på dessa. Intressenter är myndigheter på olika nivåer och företagsledningen eller andra anställda i företag som driver verksamhet med hantering av farliga ämnen. De frågor som har betydelse för säkerheten inom de företag som det är fråga om behandlas i principerna, t.ex. kravet på införandet av riktlinjer för säkerheten inom varje verksamhet. Sådana riktlinjer är tänkta att omfatta planering, utformning, lokalisering, konstruktion och drift av anläggningen samt uppföljning av säkerhetsarbetet. Andra frågor är uppställning av säkerhetsmål och inrättande av ett kontrollsystem i myndigheternas regi. De vägledande principerna behandlar också krav på planering av räddningstjänsten och på insatser som begränsar de negativa följderna av de olyckor som inträffar.

Myndigheterna har enligt de vägledande principerna till uppgift att motivera intressenter inom alla sektorer i samhället att vidta åtgärder för förebyggande av, beredskap för och insatser vid olyckor samt att vidta åtgärder som åligger var och en av dem. Myndigheterna bör också kräva att företagsledningen undersöker och rapporterar olyckor. De bör undersöka betydelsefulla olyckor och sprida information om t.ex. de slutsatser som dragits vid undersökningarna. Myndigheterna bör slutligen underlätta och befrämja utbyte av information och erfarenheter om förebyggande av, beredskap för och insatser vid olyckor.

Företagsledningen har enligt de vägledande principerna förstahandsansvaret för att en farlig anläggning utformas, uppförs och drivs på ett säkert sätt. Principerna för säkerheten, som omfattar bl.a. skyddet av hälsa och miljö, bör vara en integrerad del i varje företag och omfatta ändamålsenliga riktlinjer för säkerheten. Krav måste vara att principerna för säkerheten vid företaget tillämpas av anställda på alla nivåer.

Enligt de vägledande principerna bör tillverkare av farliga ämnen vara skyldiga att främja en säker hantering av varje farligt ämne som de producerar. Ansvaret gäller ämnets hela livscykel i enlighet med principen om s.k. produktansvar (product stewardship). Företagsledningen bör vidare inte utnyttja entreprenörer för genomförande av arbete, om detta äventyrar säker-

heten. Endast entreprenörer som kan bedömas utföra tjänsterna i enlighet med gällande föreskrifter och företagets riktlinjer för säkerheten bör anlitas.

Principerna ställer krav på att företagsledningen övervakar och kontrollerar att säkerhetskravet uppfylls av entreprenörerna. Företagsledningen bör också ha rutiner för att se till att säkerheten inte äventyras genom reparationer eller modifikationer av anläggningen, utrustningen, processen, anordningar eller metoder. Företagsledningen bör genomföra åtgärder för att förvissa sig om att regelbunden och systematisk kontroll av säkerheten genomförs vid företagets alla farliga anläggningar. Det gäller också anläggningar som tillhör dotterbolag och, så långt möjligt, anläggningar som tillhör bolag som företaget är delägare i. Företagsledningen bör undersöka alla betydelsefulla tillbud för att klarlägga orsaken och för att vidta åtgärder som rättar till felaktigheter i teknologi eller förfarande.

Alla anställda bör enligt de vägledande principerna utföra sina arbeten på ett säkert sätt och aktivt bidra till utvecklingen av riktlinjerna för säkerheten och säkra förfaranden. En anställd bör ha rätt att vägra utföra varje uppgift som han eller hon tror kan skapa en omotiverad risk för en olycka med farliga ämnen. Den anställde bör genast till företagsledningen rapportera anledningen till sin vägran att utföra dessa uppgifter eller varje situation som skulle kunna utvecklas till en sådan olycka. Ingen åtgärd till förfång för en anställd bör enligt principerna genomföras, om den anställde klagar i god tro inför andra anställda som är ansvariga för säkerheten.

6. Seveso II

Seveso II är en vidareutveckling av Seveso I. Generellt kan sägas att kraven på såväl företag som myndigheter är högre och mer omfattande i Seveso II jämfört med Seveso I. OECD:s vägledande principer för säkerhetsarbetet har, som ovan nämnts, haft stor betydelse för direktivets innehåll bl.a. genom att organisationsfrågor har fått stor uppmärksamhet i strävan att uppnå hög säkerhet.

Skillnader mellan Seveso I och Seveso II

De viktigaste skillnaderna mellan Seveso I och Seveso II kan sammanfattas enligt följande.

-Seveso II har ett vidare tillämpningsområde än Seveso I genom att dess tillämplighet inte är begränsad till vissa typer av

industriell verksamhet utan är generellt tillämpligt på all verksamhet där farliga ämnen förekommer i viss omfattning. Bland farliga ämnen har kategorin miljöfarliga ämnen tillkommit i Seveso II vilken inte finns med i Seveso I.

-I Seveso II har till skillnad från Seveso I tröskelvärden införts för samtliga farliga ämnen som omfattas av direktivet. Detta innebär att vissa verksamheter med en ringa hantering av farliga ämnen som i dag formellt omfattas av Seveso I, utan att de egentligen kan ge upphov till någon allvarligare olycka, inte kommer att omfattas av Seveso II. Direktivet har därmed fått en klarare avgränsning.

-Myndigheternas kontroll och tillsyn liksom verksamhetsutövarnas informationsskyldighet ökar. Samtliga verksamhetsutövare som omfattas av Seveso II kommer att i någon form bli skyldiga att informera behöriga myndigheter om sin verksamhet. Dessutom skall säkerhetsarrangemangen vid de verksamheter

som omfattas av den högre kravnivån granskas av behörig myndighet.

-Seveso II är i enlighet med OECD:s riktlinjer mera fokuserat på företagens säkerhetsmedvetande och organisation än vad som är fallet i Seveso I. Bland annat skall samtliga verksamhetsutövare som omfattas av direktivet utarbeta en säkerhetspolicy för sin verksamhet.

-Kraven på räddningstjänstplanering har utökats dels genom att kraven på verksamhetsutövarnas interna planer för räddningsinsatser preciserats, dels genom att det i Seveso II även ställs krav på att behörig myndighet skall utarbeta externa planer för räddningsinsatser.

-Allmänhetens insyn och möjlighet att lämna synpunkter på företagens säkerhetsarrangemang har utökats. Detta är en utveckling som även gäller andra EU-direktiv. På det närliggande miljöområdet kan direktivet om miljökonsekvensbeskrivningar och IPPC-direktivet nämnas som exempel.

-Lokaliseringsfrågor är nya i Seveso II och frågor om dominoeffekter till följd av samlokalisering av farliga verksamheter har fått väsentligt ökad uppmärksamhet i Seveso II.

-Till skillnad från Seveso I innehåller Seveso II bestämmelser om att behöriga myndigheter i vissa fall kan förbjuda verksamheter eller stoppa driften vid en verksamhet. Detta skall ske om myndigheten anser att säkerhetsarrangemangen vid en verksamhet är uppenbart otillräckliga och får ske om den redovisningsskyldighet som direktivet ålägger verksamhetsutövaren inte fullgörs i tid.

I det följande kommer vi att ge en närmare beskrivning av innehållet i Seveso II och Industriolyckskonventionen. Behovet av lagstiftning m.m. för genomförandet av Seveso II samt för ratifikationen av Industriolyckskonventionen och anpassningen till miljöskyddslagstiftningen tas upp gemensamt i kapitel 11 nedan.

Tillämpningsområdet och syftet (artiklarna 1och 2)

Syftet med Seveso II är enligt artikel 1 att förebygga allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och att begränsa följderna av dem för människor och miljö, så att höga skyddsnivåer kan säkerställas konsekvent och effektivt i hela gemenskapen.

Direktivet skall enligt artikel 2 tillämpas på verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i kvantiteter som motsvarar eller överstiger de mängder som anges i bilaga I till direktivet. Genom att Seveso II till skillnad från Seveso I inte är knutet till vissa slag av industrianläggningar har direktivets tillämpningsområde vidgats. I nämnda artikel anges vidare att bestämmelserna i direktivet skall tillämpas utan att gemenskapens (Europeiska gemenskapen) bestämmelser om arbetsmiljö påverkas. Seveso II är således parallell till arbetsmiljölagstiftningen.

Definitioner (artikel 3)

Det nya direktivets tillämplighet är i likhet med Seveso I kopplat till förekomsten av farliga ämnen. Farliga ämnen definieras genom särskilda bilagor med förteckningar över ämnen och kategorier av ämnen. Förteckningarna i Seveso II har dock förenklats jämfört med vad som gäller enligt Seveso I.

I Seveso I finns tre bilagor med fyra listor över farliga ämnen. Bilaga 2 i direktivet gäller lagring och omfattar två listor, en med särskilt angivna farliga ämnen och därtill hörande tröskelvärden samt en med kategorier av farliga ämnen och därtill hörande tröskelvärden. Bilaga 3 gäller industriell verksamhet och omfattar en lista med farliga ämnen och kategorier av farliga ämnen samt tröskelvärden för tillämpning av den högre kravnivån enligt direktivet. Slutligen innehåller bilaga 4 kategorier av farliga ämnen samt kriterier för de olika kategorierna.

I Seveso II finns endast två listor. Det görs därvid ingen skillnad på om ett ämne endast förvaras eller om det är föremål för någon form av hantering. Den ena listan innehåller en förteckning över särskilda ämnen och den andra innehåller kategorier av farliga ämnen. I båda listorna finns särskilda tröskelvärden som dels anger den nedre gränsen för direktivets tillämplighet, dels anger när särskilda högre krav på redovisning skall tillämpas på en verksamhet. Tyngdpunkten har lagts på listan med kategorier av farliga

ämnen medan listan med särskilda ämnen har gjorts relativt kort i jämförelse med Seveso I.

Verksamhetsbegreppet i Seveso II har en vidare betydelse än begreppet industriell verksamhet i Seveso I. Begreppet industriell verksamhet är nämligen begränsat till de delar av en verksamhet där farliga ämnen förekommer medan begreppet verksamhet enligt Seveso II omfattar hela det område som sorterar under en verksamhetsutövares ledning, där farliga ämnen finns vid en eller flera anläggningar, inklusive gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter. En verksamhet enligt Seveso II omfattar således inte endast de delar där farliga ämnen förekommer utan verksamheten i dess helhet.

Industriell verksamhet i Seveso I motsvarar närmast begreppet anläggning i Seveso II. Med anläggning avses nämligen en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.

Seveso II är, som tidigare nämnts, betydligt mer utförligt och detaljerat än Seveso I och innehåller därmed också fler definitioner än Seveso I. Utöver de ovan nämnda begreppen, farliga ämnen, verksamhet och anläggning, definieras verksamhetsutövare, allvarliga olyckshändelser, fara, risk och lager i direktivet. Verksamhetsutövare och allvarlig olyckshändelse i Seveso II motsvaras av verksamhetsidkare och storolycka i Seveso I medan lager ingår som en del av definitionen av industriell verksamhet i Seveso I. Ö vriga begrepp definieras inte i Seveso I.

Undantag (artikel 4)

Undantagen i de båda direktiven är i stort sett desamma. Något undantag för tillverkning och förvaring av explosiva ämnen, krut och ammunition finns emellertid inte i Seveso II. Att vissa verksamheter undantagits från direktivets tillämpningsområde innebär emellertid inte att de svenska reglerna på området inte kan omfatta sådan verksamhet. Seveso II är nämligen i likhet med Seveso I ett minimidirektiv och det står de enskilda staterna fritt att själva besluta om strängare regler.

Verksamhetsutövarnas allmänna skyldigheter (artikel 5)

I artikel 5 i Seveso II anges verksamhetsutövarnas allmänna skyldigheter. Denna bestämmelse gäller samtliga verksamhetsutövare som omfattas av direktivet. Medlemsstaterna skall enligt artikeln se till att verksamhetsutövarna vidtar alla åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser och för att begränsa följderna av dessa för människor och miljö. Vidare anges att medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövarna när som helst för behöriga myndigheter kan styrka att alla de nödvändiga åtgärder som föreskrivs i direktivet vidtagits. Bestämmelsen motsvarar i princip artiklarna 3 och 4 i Seveso I.

Verksamhetsutövarnas särskilda skyldigheter

I artiklarna 6, 7 och 9 anges verksamhetsutövarnas särskilda skyldigheter. De verksamheter som omfattas av direktivet är indelade i två kravnivåer beroende på vilka farliga ämnen som förekommer i verksamheten och i vilka mängder detta kan antas ske. Denna uppdelning framgår av definitionen av farliga ämnen i artikel 3 och av artikel 2 som anger vilka verksamheter som omfattas av direktivet. I båda dessa bestämmelser finns hänvisningar till de ovan n