SOU 1977:46
Pensionsfrågor m.m.
Till Statsrådet och chefen för social- departementet
Pensionsålderskommittén tillsattes efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 27 maj 1970. Kommittén, som i april 1975 har antagit benämningen pensionskommittén, har under arbetet med föreliggande betänkande haft följande sammansättning: presidenten i försäkringsdomstolen Liss Gran- qvist, ordförande, riksdagsledamoten Alvar Andersson, riksdagsledamoten Britta Bergström (fr. o. m. den 1 november 1976), departementsrådet Gustav Jönsson (fr. o. m. den 1 oktober 1975), riksdagsledamoten Göran Karlsson, numera statsrådet Ingemar Mundebo (t. o. m. den 7 oktober 1976), riksdags- ledamoten Ivar Nordberg och f. d. riksdagsledamoten Carl Göran Regnéll.
Som experter har medverkat hovrättsassessorn Kenneth Bratthall, general- direktören i arbetarskyddsstyrelsen Gunnar Danielson (såvitt avser frågorna om utlandssvenskars och utländska medborgares rätt till pension), t. f. avdelningsdirektören i riksförsäkringsverket Sven Haglund (fr. o. m. den 1 november 1975), numera depanementsrådet Lennart Nilsson, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige Gustav Persson, numera kammarrättspresi- denten Carl Axel Petri (t. o. m. den 3ljanuari 1977),bitr. direktören i Svenska arbetsgivareforeningen Inge Svensson, hovrättsrådet Börje Wilhelmsson (fr. o. m. den 1 maj 1977) och ombudsmannen i Tjänstemännens centralor- ganisation Margot Ödman. Sekreterare åt kommittén har varit kammarrätts- liskalen Leif Alkman, hovrättsfiskalen Kjerstin Nordborg och hovrätts- fiskalen Lars Göran Abelson (fr. o. m. den 1 januari 1977).
F. d. byråchefen i rikslörsäkringsverket Åke Kjellström har biträtt kommittén med erforderliga beräkningar. Avsnitt 3.3 har utarbetats av sekreteraren i pensionärsundersökningen (S 1974:06) avdelningsdirektören Bernt Hedin. För innehållet i avsnitt 3.5 svarar ekonomie doktorn Tomas Restad.
Kommittén har tidigare avlämnat betänkandena (SOU 1974:15) Sänkt pensionsålder m. m., (SOU 1975110) Rörlig pensionsålder och (SOU 1975:74) Socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster m. m.
I föreliggande betänkande redovisar kommittén sina överväganden beträf- fande stardardsäkring inom socialförsäkringen samt beträffande vissa frågor rörande irtjänande av tilläggspension, rätt till barnpension i vissa fall, m. m. Kommitten redovisari betänkandet vidare förslag till enhetligare regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter. Slutligen framläggs förslag till ändrade regler för utlandssvenskars och utländska medborgares rätt till
pension. Kommittén avser att i ett kommande betänkande behandla bl. a. frågan om efterlevandepensioneringens framtida utformning. Ledamöterna Andersson, Bergström och Regnéll har avgivit reservationer.
Särskilda yttranden har avgivits av experterna Svensson och Ödman. Stockholm i augusti 1977
Liss Granqvist
Alvar Andersson Britta Bergström Gustav Jönsson Göran Karlsson lvar Nordberg Carl Göran Regnéll /La[/' A lknzan
Kjerstin Norr/borg
Lars Göran A bclson
Sammanfattning
F ör/attnings/örslag
1 1.1
1.2
1.3
1.4 1.5
1.6
Kommitténs uppdrag
Allmänt .
Standardsäkring m.m. . . . . . . .
1.2.1 Standardsäkring inom den allmänna pensioneringen m.m. . . . . .
1.2.2 Värdesäkring av pensioner . .
1.2.3 Pensionstillskott vid undantagande från ATP
lntjänande av ATP-pension m. m. .
1.3.1 ATP-poäng vid förtidspension
1.3.2 ATP-poäng efter 64 (65) års ålder . . . . .
1.3.3 ATP-poäng på ersättning på grund av konkurrensavtal 1.3.4 Vidgad rätt till förtidspension från ATP 1.3.5 ATP-förmåner för hemarbetande m. 11. 1.3.6 ATP-poäng på vissa konstnärsstipendier m.m.
Rätt till barnpension i vissa fall m. m.
Socialförsäkringsavgifter
1. 5.1 Enhetligare avgiftsregler . . . . .
1. 5. 2 Övre åldersgräns för uttag av socialförsäkringsavgifter m. m.. .
1. 5.3 Övriga avgiftsfrågor
Internationella frågor . . . . .
1.6.1 Svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands . . . 1.6.2 Utlänningars rätt till folkpension 1.6.3 Övergångsbestämmelser inom ATP för utländsk med- borgare
Gä/lande bestämmelser m. m.
Förmåner inom den allmänna försäkringen
2. l. 1 Inledning
2.1 2 Folkpension . . . . . . . 2.1.3 Särskilda förmåner mom folkpensioneringen 2.1.4 Försäkringen för tilläggspension (ATP)
13
17
87 87 88
88 89 89 89 89 89 90 90 90 90 90 90 90
91 91 91
92 93
93
95 95 95 96 99 102
2.2
2.3
2.4
2.5
2.6
2.1.5 Delpension . Socialförsäkringsavgifter m. m. 2.2.1 Inledning . . 2.2.2 Arbetsgivaravgifter 2221 Inledning . . . 2.2.2.2 Avgiftsunderlaget för ATP- avgiften
2.2.2.3 Avgiftsunderlaget för avgifterna till sjukför-
säkringen m.m.
2.224 Avgiftsunderlaget för avgifterna till yrkesska-
deförsäkringen m. m. . . 2.2.2.5 Avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsav- giften . . . . . . . 2.226 Avgiftsunderlaget för allmänna arbetsgivarav- giften 2.2.3 Egenavgifter Arbetsskadeförsäkringen m. m. 2.3.1 Inledning . 2.3.2 Huvuddragen i YFL . . . 2.3.3 Bestämmelserna | LAF om ersättning vid arbetsskada 2.3.4 Ersättning enligt särskilda författningar 2.3.4.1 Militärtjänst 2.3.4.2 Civilförsvarstjänst . . . . . 2.343 Räddningstjänst enligt brandlagen m m. 2.3.4.4 Anstaltsvistelse m. m.. 2.3.4.5 Krigsförsäkring för sjömän m.fl. 2.3.5 Statligt personskadeskydd m. m. Tjänstepensioneringen inom avtalsområdet 2.4.1 Statlig tjänstepension 2.4.2 Kommunal tjänstepension 2.4.3 Privat tjänstepensionering m.m. . . . . . . 2.4.3] Industrins tilläggspension för tjänstemän (ITP) . 2.4.3.2 Särskild tilläggspension (STP) och avtals- gruppsjukförsäkring (AGS) för arbetare . 2.4.3.3 Trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY) Översikt över pensioneringen i några andra länder
2.5.1 Norge 2.5.2 Danmark 2 5.3 Finland
2.5.4 Västtyskland . . . . . . . Utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension 2.6.1 Den svenska lagstiftningen .
2.6.2 Konventioner på pensionsförsäkringsområdet
2621 Inledning . . . . . .
2.6.2.2 Provisoriska europeiska överenskommelsen om social trygghet . .
2.6.2.3 Nordiska trygghetskonventionen . .
2.624 Konventioner med Schweiz, Storbritannien, Jugoslavien och Italien
107 108 108 109 109 110
110
111
111
112 112 114 114 114 117 120 120 120 121 122 122 123 124 124 126 127
127
129 131 131 132 136 139 142 146 146 147 147
147 149
150
3.1 3.2 3.3
3.4 3.5
2.625 Konventioner med Österrike och Västtyskland 2.626 Vissa multilaterala konventioner som Sverige inte har biträtt
Uppgifter om antalet pensionärer och deras sociala situation. Samhällsekonomisk bakgrund Antalet pensionärer . . . Kostnaderna för den allmänna pensioneringen De sociala insatserna för pensionärer . . 3.3.1 Befolkningsutvecklingen åren 1960—2000 3311 Utvecklingen 1960— 1975 3312 Vissa avgränsningsproblem 3.3.1.3 Utvecklingen 1975—2000 3.3.2 Allmänna riktlinjer för äldreomsorgen 3.321 1957 års riktlinjer 3.322 1964 års program 3.3.3 De sociala insatserna för pensionärer 3331 Inledning 3.332 Boende . 3. 3. 3. 3 Öppen vård 3 3. 3. 4 Institutionsvård . 3.3.4 Utvecklingstrender åren 1975— 1985 3.3.4.1 Kommunalekonomiska utredningen 3.3.4.2 Framskrivning av utvecklingen till år 1985 Livräntor på grund av yrkesskada m. m. Samhällsekonomisk bakgrund 3.5.1 Inledning . . . . 3.5.2 Resursernas tillväxt 1975-1980 3.521 Inledning . . . 3.522 Befolkning och arbetskraft 3.523 Investeringar och realkapitalbildning 3.524 Produktivitetsutvecklingen . 3.5.3 Privat och offentlig konsumtion 1975—1980 3.5.3.1 Inledning . . . . . 3.5.3.2 Pensionärernas privata konsumtion . 1975— 1980 . . . . . . 3.533 Utvecklingen mot bakgrund av den reviderade nationalbudgeten 3.5.4 Sammanfattning
Kommitténs allmänna överväganden
Kommitténsförslag i de olika frågorna Standardsäkring m.m. 5.1.1 Inledning . . . . 5.1.2 Utvecklingen av pensionernas belopp 5.1. 2 1 Folkpensionerna 5.1. 2. 2 Tilläggspensionerna . . . . 5.1.3 Tidigare behandling av frågan om standardsäkring mom den allmänna pensioneringen
153
154
157 157 162 ' 163 163 163 163 163 165 165 * 166 * 167 167 167 169 172 174 174 176 180 182 182 183 183 184 185 186 187 187
188
190 192
193
199 199 199 199 199 201
5.2
5.1.4 Kommitténs överväganden beträffande standardsäkring
5.1.5
5.1.6
5.1.7
inom den allmänna pensioneringen . Den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst . . . .
5151 Inledning . .
5.1.5.2 Kommitténs överväganden Standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m. 5161 Kommitténs utgångspunkter 5.1.6.2 Kommitténs överväganden och förslag 5163 Äldre livräntor
Värdesäkring av pensioner m. m.
5.1.7.1 Inledning . . .
5172. Nuvarande indexreglering 5.1.7.3 Kommitténs överväganden Intjänande av ATP-pension m. m. 5.2.1
5.2.2
5.2.3
5.2.4
5.2.5
5.2.6
5.2.7
ATP-poäng vid förtidspension
5.2.1.1 Inledning . .
5212. Tidigare behandling
5213 Antalet förtidspensionärer m. m. . 5.2.1.4 Kommitténs överväganden och förslag
ATP-poäng efter 64 (65) års ålder
5.221 Inledning . . . 5.222 Kommitténs överväganden . .
ATP- -poäng på ersättning på grund av konkurrensavtal 5.2.3.1 Kommitténs uppdrag 5232 Kommitténs överväganden Vidgad rätt till förtidspension från ATP
5. 2. 4.1 Inledning
Studerande . . . . .
5.2.4.2 Kommitténs uppdrag 5.2.4.3 Tidigare behandling
5.2.4.4 Kommitténs överväganden
Hemarbetande . . . . .
5.2.4.5 Kommitténs uppdrag m.m. . . .
5.2.4.6 Kommitténs överväganden och förslag ATP-förmåner för hemarbetande, deltids- och korttids-
anställda . . .
5251 Inledning . .
5252. Tidigare behandling 5.2.5.3 Kommitténs överväganden ATP-poäng på vissa bidrag till konstnärer
5261 Inledning . . . .
5262 Bidrag och ersättningar till konstnärer . 5263 Bidrag till konstnärer från beskattnings- och socialförsäkringssynpunkt 5.2.6.4 Kommitténs överväganden och förslag Pensionstillskott vid undantagande från ATP m. m.
Övriga frågor .
5.2.7.1 Inledning
202
208 208 208 21 1 21 1 213 220 224 224 225 227 233 233 233 234 237 238 243 243 243 246 246 246 247 247 247 247 248 249 250 250 251
252 252 253 254 257 257 258
262 263
266 266
5.2.7.2 Undantagande från ATP och sjukpenningför—
säkringen .
Gällande bestämmelser
Kommitténs uppdrag
Statistiska uppgifter . . . . . .
Lagstiftning om återkallelse av anmälan om
undantagande från ATP
Kommitténs överväganden och förslag . . 5.2.7.3 ATP- -poäng vid förtida uttag av hel ålderspen-
sion . . . . . . .
Kommitténs överväganden och förslag
5.3 Rätt till barnpension | vissa fall m.m.
5.4
5.5
5.3.1
5.3.2
Förlängd retroaktivtid för barnpension 5.311 Kommitténs uppdrag 5.3.1.2 Gällande bestämmelser m.m. 5313 Tidigare behandling m.m 5.3.1.4 Kommitténs överväganden och förslag Vissa frågor rörande ansökan om pension
5.321 Gällande bestämmelser m. m. 5.322 Kommitténs uppdrag . 5.323 Kommitténs överväganden och förslag Socialförsäkringsavgifter m.m.
5.4.1
Enhetligare avgiftsregler 5.4.1.1 Kommitténs uppdrag . . . . . 5.4.1.2 Utredningar som berört frågan om enhetligare avgiftsregler mom sociallörsäkringarna 5.4.1.3 Kommitténs överväganden och förslag Allmänna synpunkter . Basbelopps- och maximeringsavdrag Övre åldersgräns för uttag av avgifter Byggnadsforskningsavgiften Avgifter på uppdragsersättning Egenföretagares avgiftsunderlag m. m. Avslutande synpunkter
5 4. 2 Övriga avgiftsfrågor
5.421 Avgifter för konstnärer m.fl.
Kommitténs uppdrag
Gällande bestämmelser m m.
Tidigare behandling Kommitténs överväganden och förslag 5.422 Avgifter för viss personal som arbetar utom-
lands
Inledning . . .
Gällande bestämmelser m m. Kommitténs överväganden
Internationella frågor 5.5.1 5.5.2 Svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning
Allmänt om Sveriges konventionsförhandlingar
utomlands
266 266 267 269
270 271
276 276 276 276 276 277 278 280 286 286 288 289 290 290 290
296 299 299 302 311 313 319 321 326 331 331 331 333 334 336
340 340 340 344 348 348
349
5.6
6.2 6.3
6.4 6.5 6.6 6.7 6.8 6.9 6.10 6.11 6.12 6.13 6.14 6.15 6.16
5.521 Inledning . . .
5.522 Kommitténs uppdrag 5.523 Kommitténs överväganden och förslag 5.5.3 Utlänningars rätt till folkpension
5.5.3.1 Inledning . . . 5.5.3.2 Kommitténs uppdrag . . .
5.5.3.3 Kommitténs överväganden och förslag 5.5.4 Övergångsbestämmelser mom ATP för utländska med—
borgare . . . . .
5541 Inledning . . .
5.5.4.2 Kommitténs uppdrag .
5.5.4.3 Kommitténs överväganden och förslag Kostnadsfrågor
Specialmat/tering till for fattn/ngs/w slagen Förslaget till lag om ändring i lagen (1962. 381) om allmän försäkring . . . .
Förslaget till lag om socialavgifter . . . Förslaget till lag om standardsäkring av arbetsskadelivräntor m.m. . . . . . Förslaget till lag om standardsäkring av statliga arbetsskadeliv- räntor m.m. . .
Förslaget till lag om ändring | lagen ( 1976 380) om arbetsskade- försäkring . Förslaget till lag om ändring | lagen (1969. 205) om pensionstill- skott . . . . Förslaget till lag om ändring | lagen (1975:380) om delpensions- försäkring . . . . . . Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 381) om barnom- sorg . .
Förslaget till lag om ändring | lagen (1959: 552) om upphörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. . Förslaget till lag om ändring' | reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
Förslaget till lag om ändring' | reglementet (1961. 265) angående
förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder . . Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928. 370)
Förslaget till lag om ändring | taxeringslagen ( 1956 623) Förslaget till lag om ändring | uppbördslagen (1953z272) Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) Förslaget till förordning om upphävande av kungörelsen (19621391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring
349 350 351 354 354 356 356 359 359 359 360 362 365
365 380
386 389 389 391 391 391 391 392 393 393 394 394 395
395
Reservation av ledamoten Andersson . . Reservation av ledamöterna Bergström och Regnéll Reservation av ledamoten Regnéll
Särskilt yttrande av experten Svensson Särskzlt yttrande av experten Ödman
397 398 399 401 402
Sammanfattning
Pensionskommittén behandlar i detta delbetänkande frågor om bl. a. stan- dard- och värdesäkring inom socialförsäkringen, ökade möjligheter att tjäna in tilläggspension för vissa kategorier försäkrade och rätt till retroaktiv barnpension. Kommittén lägger vidare i betänkandet fram förslag om enhetligare regler för beräkning av socialavgifter. Betänkandet innehåller också förslag om ändrade regler för svenska medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands samt utländska medborgares rätt till folkpension och ATP.
Standardsäkring
I enlighet med förslag i propositionerna 1975/761197 och 1976/77164 har riksdagen beslutat om ny lagstiftning beträffande ersättning vid skada i arbetet. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli i år. Principen i den nya lagstiftningen är att den som skadas i sitt arbete skall försättas i samma ekonomiska situation som om han inte hade skadats. Livränta vid bestående nedsättning av arbetsförmågan motsvarar i princip skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan är värdebeständig genom anknytning till basbeloppet men följer inte löne- utvecklingen.
Kommittén anser att en person som skadats under förvärvsarbete skall tillförsäkras en standardutveckling som så långt det är möjligt motsvarar den han skulle ha fått om han inte hade skadats. Kommittén föreslår därför att samtliga livräntor enligt den nya lagstiftningen skall standardsäkras genom en i förhållande till värdesäkringen fristående uppräkning den 1 januari varje år. Uppräkningen grundas på utvecklingen mellan två på varandra följande kalenderår av summan av de aktiva förvärvsarbetandes löner enligt natio- nalräkenskaperna sedan hänsyn tagits till förändringar i sysselsättningen och det allmänna prisläget. Kommittén föreslår att uppräkning första gången sker med verkan fr. o. m. den 1 januari 1978.
Kommittén föreslår vidare att standardsäkringen skall omfatta också sådana livräntor enligt äldre lagstiftning som kan anses ersätta ett inkomst- bortfall. Förslaget innebär att äldre livränta som utgår till försäkrad vars
arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel liksom livränta som utgår till försäkrads efterlevande skall räknas upp efter väsentligen samma grunder som föreslås beträffande de nya arbetsskadelivräntoma.
I enlighet med sina direktiv här kommittén haft att överväga behovet av och möjligheterna att med hänsyn till inkomstutvecklingen och omfatt- ningen av de resurser som kan ställas till förfogande förstärka de garantier rörande pensionsnivån som följer av gällande bestämmelser. Kommittén har i anslutning till uppdraget angående standardsäkring av pensionerna även haft att pröva vissa frågor rörande pensionernas värdesäkring genom anknytningen till basbeloppet.
Mot bakgrund av bl. a. de mycket omfattande kostnadsbindningar som skulle följa av en standardsäkring av pensionerna och med beaktande av nödvändigheten av andra sociala insatser, t. ex. sjukvården för äldre, finner kommittén att pensionerna icke kan automatiskt standardsäkras utan att deras standardutveckling liksom hittills får bestämmas genom gång efter annan återkommande politiska beslut. Kommittén finner inte heller skäl att föreslå någon ändring i nuvarande system för värdesäkring av pensionerna. Kommittén avser att återkomma till frågan om avvägningen av den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst (7,5 gånger basbelop- pet) i ett senare betänkande.
Intjänande av ATP-pension
Kommittén redovisar i betänkandet sina överväganden rörande en rad frågor som gäller intjänande av tilläggspension. Sålunda avvisar kommittén tanken på att öppna möjlighet att tjäna in pensionspoäng efter 65 års ålder. Vidare finner kommittén att bärande motiv för att ändra reglerna om intjänande av tilläggspension vid deltids- eller korttidsarbete inte föreligger.
Vad åter angår frågan om att låta oavlönat vårdarbete ge rätt till tilläggspension finner kommittén att detta skulle medföra betydande svårig- heter i bl. a. avgiftshänseende. Med hänsyn bl. a. härtill finner kommittén sig icke kunna lägga fram förslag om rätt till tilläggspension på grundval av sådana vårdinsatser.
Livräntor enligt den tidigare nämnda arbetsskadeförsäkringen grundar numera rätt till tilläggspension. Med hänsyn bl. a. härtill finner kommittén det angeläget att öppna möjlighet för förtidspensionärer att tjäna in pensions- poäng. Detta förutsätter ändring av nuvarande bestämmelser enligt vilka t. ex. den som har partiell förtidspension inte kan tillgodoräknas pensions- poäng för det förvärvsarbete som han utför. Kommittén föreslår därför att den förvärvsinkomst som en förtidspensionär har av resterande arbetsför- måga blir pensionsgrundande.
Kommittén har haft i uppdrag att pröva frågor om studerandes och hemarbetandes rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen. Kommit- tén föreslår i denna del att nuvarande villkor för beräkning av förtidspension med s.k. antagandepoäng mildras. Förslaget innebär att det för sådan beräkning endast skall krävas att pensionspoäng har tillgodoräknats för två av de fyra åren som närmast har föregått det då pensionsfallet inträffar.
Kommittén anser att det av kommittén tidigare föreslagna, nu genomförda
systzmet för rörlig pensionsålder bör kompletteras i visst hänseende. Sysemet innefattar möjlighet att tjäna in pensionspoäng vid förtida uttag av halt ålderspension. Kommittén lägger nu fram förslag som innebär att den sorrunder del av år gjort förtida uttag av hel ålderspension utan hinder härav skal kunna tillgodoräknas pensionspoäng för sina förvärvsinkomster under året
TII kommittén har överlämnats framställningar som rör konstnärers ställiing inom socialförsäkringssystemet. Kommittén föreslår i denna del vissr nya regler vad avser konstnärers intjänande av rätt till tilläggspension sam därmed förknippad avgiftsbetalning. Förslaget innebär att vissa preci- serale statliga, beskattade konstnärsbidrag som utgår för utövande av konstnärlig verksamhet skall bli pensionsgrundande för ATP och att den insttution som utger bidraget blir avgiftspliktig.
_l.
Undantagande från ATP
Enligt kommitténs bedömning har bestämmelserna om undantagande från ATP nu spelat ut sin roll. Mot bakgrund härav och med beaktande av undintagandets verkan för den försäkrade då det gäller rätt till pensionstill- skot: och anslutning till den nya arbetsskadeförsäkringen, föreslår korrmittén att anmälan om undantagande från ATP inte skall få göras efter utgången av år 1978. De personer som omfattas av övergångsbestämmelserna inon ATP och som har ett gällande undantagande från ATP skall dock enligt korrmitténs förslag också i fortsättningen ha möjlighet att stå utanför försäkringarna om de så önskar.
Barnpension
F. n kan barnpension utgå för längst tre månader före ansökningen. Kommittén finner det angeläget att risken för rättsförluster minskas då det gäller barns rätt till pension efter förälders död. Kommittén föreslår därför att rätten till barnpension för förfluten tid utsträcks till två år före ansöknings- månaden.
Socialförsäkringsavgifter
I flera betänkanden under senare år har framhållits behovet av enklare regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter. På grundval av kommitténs förslag i betänkandet (SOU 1975:74) Socialförsäkringsavgifter på uppdragsin- komster m.m. har avgiftssystemet reformerats i visst hänseende. Kommittén lägger nu fram förslag om enhetligare och mer lättillämpade regler för avgiftsberäkning. Förslaget skall ses mot bakgrund av de under flera år framförda önskemålen om enklare avgiftsregler. Förslaget innebär att avgifterna i praktiken kommer att beräknas på samma underlag. De s.k. basbelopps- och maximeringsavdragen vid beräkning av ATP-avgift föreslås avskaffade samtidigt som uttagsprocenten föreslås anpassad med hänsyn
härtill. Därjämte föreslår kommittén en gemensam övre åldersgräns för samtliga avgifter. Förslaget medför betydande förenklingar såväl i uppgifts- lämnande som i administration. Avgiftsbestämmelserna som f. n. är mycket svåra att överblicka föreslås bli sammanförda i en gemensam lag.
Pension till utlandssvenskar och utländska medborgare
Kommittén lägger fram förslag till ändrade regler för utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension. Kommittén föreslår att svenska medborgare som bosätter sig utomlands i princip skall få rätt till folkpension i förhållande till det antal år under vilka de varit förvärvsverksamma i Sverige. Då det gäller utländska medborgare som är bosatta i Sverige och vars pensionsförhållanden inte regleras i internationell överenskommelse föreslår kommittén att dessa tillförsäkras rätt till förmåner från folkpensioneringen efter viss tids bosätt- ning i Sverige. Kommittén föreslår också förbättringar för utländska medbor- gare då det gäller övergångsbestämmelserna inom ATP.
Ikraftträdande och kostnader
Huvuddelen av förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1979.
Kostnaderna för kommitténs förslag om standardsäkring av arbetsskade- livräntorna beräknas för helt år uppgå till ca 3 milj. kr. för varje hel procent med vilken livräntorna räknas upp. Kostnaderna per år med anledning av förslagen om utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension kan beräknas till ca 5 milj. kr.
Författningsförslag
1. Förslag till Lag om ändring i lagen (l962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-
ringl
dels att 11 kap. 7å och 19 kap. 4a—11 åå skall upphöra att gälla, dels att 3 kap. 2,5 och 11 åå, 5 kap. 1 och 2 åå, 11 kap. 1—3 och 6 åå, 12 kap. 2 å, 13 kap. 20ch4 åå, 15 kap. 1 och 2 åå, 16 kap. 5 och 6 åå, 17kap. 1 och 4 åå, 19 kap. 1—4 åå samt 20 kap. 4 och 14 åå skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 5 kap. 3-9 åå och 15 kap. Ia å, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 2 å2
Sjukpenninggrundande
in ko m s | år den inkomst i penning- ar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, anting- en såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av an - ställning) eller på annan grund (inkomst av artnatför'vär'vs- a r b e t e). Sjukpenninggrundande inkomst fastställes av försäkrings- kassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor. För tid då undantagande från försäkringen _f'o'r tilläggspension enligt 11 kap. 7 å gällerför dett/örsäkrade ska/l inkomst av annat ,]örvärvsarbete icke beak— tas.
Sjukpenninggrundande
in k 0 ms t är den inkomst i penning- ar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, anting- en såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst a v an - s t a' lln ing) eller på annan grund (inkomst av annat./förvärvs- a r b e t e). Sjukpenninggrundande inkomst fastställes av försäkrings- kassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor.
1 Lagen omtryckt 19731908.
2 Senaste lydelse 1975 :1 160.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och annat förvärvsarbete iden mån summan därav överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp. från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand på inkomst av annat förvärvsarbete. Ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sagts för arbete som någon utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst femhundra kronor, anses såsom inkomst av anställning. Är ersättningen att hänföra till inkomst av rörelse som bedrivits av den som utfört arbetet eller av jordbruksfastighet som denne brukat skall vad nu sagts gälla endast såvida denne och den som utgivit ersättningen äro ense därom. 1 de fall som nu nämnts skall den som utfört arbetet anses såsom arbetstagare och den som utgivit ersättningen såsom arbetsgivare.
Beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst skall, där förhållandena ej eljest äro kända för försäkringskassan. grundas på de upplysningar. som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner. skola dessa uppskattas efter de regler, som tillämpas vid beräkning av preliminär skatt.
5 &
Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad besluta angående den försäkrades tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. I fråga om försäkrad som avses i I å första stycket skall kassan samtidigt fastställa den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst. Av beslutet skall framgå i vad mån Sjukpenninggrundande inkomst är att hänföra till anställning eller till annat förvärvsarbete. Beslut om tillhörighet till sjukpen- ningförsäkringen skall omprövas
a) när till kassans kännedom a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstför- hållanden undergått ändring av be- tydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,
b) när undantagande som avses i 2 å första stycket sista punkten blir giltigt eller upphör att äga giltighet. samt
6) när förtidspension enligt denna lag beviljas den,/örsåkrade eller redan utgående sådan pension ändras med
kommit att försäkrads inkomstför- hållanden undergått ändring av be- tydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek, samt
b) nö/Q/örtidspension enligt denna lag beviljas den./örsåkrade eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades I/örmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lzänsjvt till ändring i den försäkrades förmåga eller möjlig/tet att bereda sig inkomst genom arbete.
Ändring skall i fall som avses i första stycket a) ej ske förrän trettio dagar efter det försäkringskassan fått kännedom om inkomständringen. Ändring skall i annat fall ske så snart anledning till ändringen uppkommit eller, i fall då sjukpenningförsäkring enligt 1 å andra stycket skall upphöra på grund av att den försäkrades make eller någon med vilken den försäkrade varit gift eller har eller har haft barn avlider, vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet.
Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsmarknadsmyn- dighet eller arbetsvårdsorgan hos kommun eller landstingskommun undergår arbetsprövning, yrkesut- bildning eller arbetsträning skall fastställd Sjukpenninggrundande in— komst ej sänkas, med mindre sådant fall är för handen som avses i första stycket b) eller 6) eller, vad angår arbetsträning, denna pågått sex må-
Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsmarknadsmyn- dighet eller arbetsvårdsorgan hos kommun eller landstingskommun undergår arbetsprövning, yrkesut- bildning eller arbetsträning skall fastställd Sjukpenninggrundande in- komst ej sänkas, med mindre sådant fall är för handen som avses i första stycket b) eller, vad angår arbetsträ- ning, denna pågått sex månader.
nader.
11 å
Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan, skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete icke utgå för de första tre, trettiotre eller nittiotre dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdoms- fallet inträffade inräknad (karenstid). Därvid äga IOå första — tredje styckena icke tillämpning i fråga om sådan sjukpenning. Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod.
Försäkrad som gjort anmälan enligt första stycket, må övergå till försäkring med kortare karenstid eller utan karenstid, om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Sådan ändring skall gälla från och med månaden närmast efter den, då framställning härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning vid sjukdom, som inträffat innan ändringen blivit gällande.
I fråga om försäkring med karenstid skall vid tillämpning av Så andra stycket första punkten den i sagda punkt angivna tiden trettio dagar ökas med det antal dagar som svarar mot den valda karenstiden.
Upphör undantagande som avses i 2 _å'första stycket sista punkten att äga giltighet. ska/l behållande sjukpen- ning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete. gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade må dock under de förutsättningar som angivas iandra stycket väljaförsäkring
3 Senaste lydelse 1974z510.
Nuvarande lydelse
med kortare karenstid eller utan karenstid; och skall därvid jämväl i övrigt tillämpas vad i andra stycket är stadgat.
Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid sjukdom, som inträffat medan undan- tagande ägde giltig/ret.
Föreslagen lydelse
5 kap. 1 å
Svensk medborgare, som är bosatt i riket eller som varit mantalsskriven härsta'des för det år varunder hanfjt/lt sextiotvå år och för de fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension enligt vad nedan sägs.
Den. som kommit i åtnjutande av folkpension enligt vad i ] _å sägs men
vars rätt enligt nämnda lagrum upphört, må även iförtsättningen åtnjuta/ölkpension, därest regeringen
för vissa, fall så förordnat eller det med
hänsyn till omständigheterna skulle
framstå såsom oskäligt att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—10. 16. l 7 och 20 kap. skal/pensionsberät- tigad som i denna paragraf sägs likställas medförsäkrad. även om han icke uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 3 åförsta stycket.
Svensk medborgare, som är bosatt i riket, är berättigad till folkpension enligt vad i 455 samt 6—l() kap. sägs.
(3
2 .
I Sverige bosatt utländsk medbor- gare är enligt vad nedan sägs under samma förutsättningar, med samma belopp och med samma tilläggsför- måner som svensk medborgare berät- tigad till folkpension iform av
a) ålderspension eller änkepension om den utländske medborgaren efter fyllda tjugu år har varit bosatt i riket under sammanlagt minst _jemton år och före ansökan har varit bosatt i Sverige minst fem år i oavbruten fö./ldr
b) förtidspension eller handikapp- ersättning om den utländske medbor- garen har varit bosatt i Sverige på sätt som sägs under a) samt. såvitt gäller annat än förtidspension enligt 7 kap. [ _å' andra stycket. bosatt sig i Sverige innan den sjukdom. som förorsakat nedsättningen av arbets- eller funk- tionsförmågan, första gången med/- cinskt konstaterades,
c) barnpension antingen om den avlidne föräldern omedelbart före sin död hade varit bosatt i Sverige minst fem år och barnet vid dödsfallet var
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bosatt i Sverige eller om barnet är bosatt i Sverige sedan minst fem år och barnet eller den avlidne vid dödsfallet var bosatt i Sverige,
d) vårdbidragför barn om barnets fader eller moder är bosatt i Sverige sedan minst ett år.
Förtidspension eller änkepension, vartill rätt föreligger enligt 2 9". ersättes utan ansökan med ålderspension från och med den månad, varunder perso- nen i . fråga . fyller sextio/'em år.
U tan hinder av vad som sägs iZ &" b) är i Sverige bosatt barn, för vilket
förälder åtniutit vårdbidrag enligt 2 59 d). enligt vadi 7 kap. sägs berättigat till
. förtidspension.
Pension enligt utländsk lagstiftning likstäl/es med svensk tilläggspension vid beräkning av svensk folkpension med tilläggsförmåner.
Vid bosättning utom riket är svensk medborgare som har rätt till til/äggs- pension enligt vad nedan sägs berät- tigad till folkpension med ti/läggsför- måner i förhållande till det antal kalenderår, för vilka han eller, när fråga är om änke- eller barnpension, den avlidne tillgodoräknats pensions- poäng. för tilläggspension.
65
Villkoret om rätt till tilläggspension i 5 _l" skall anses vara uppfyllt om för personen ifråga eller, närf'råga är om änke- eller barnpension, för den avlidne beräknats till statlig inkomst- skatt taxerad inkomst för år före år 1960. Somförutsättning härför gäller dock att antalet sådana år, om så erfordras sammanlagt med årför vilka
4 Senaste lydelse 19751379.
Nuvarande lydelse
7.5
S%
9.3?
Föreslagen lydelse
pensionspoäng tillgodoräknats inom försäkringen för tilläggspension. upp— går till minst tre.
lnkomstår som avses i 6 _l likställas vid tillämpning av bestämmelserna i 5 # omfölkpensionens beräkning med år. för vilka pensionspot'ing tillgodo- räknats inom försäkringen för tilläggs- pension.
Ti/lgodoräknas svensk medborgare med tillämpning av 5—7 M” pensions- poäng för minst trettio år utgår oavkortad folkpension. I annat fall utgårfölkpension med i motsvarande mån reducerat belopp.
Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vadi [ ellerZ _sl' sägs men vars rätt ert/igt nämnda lagrum upphört, må även i förtsättningen åtnjutafölkpension. därest regeringen för vissa. fall så! förordnat eller det med hänsyn till omständig/reterna skulle framstå såsom oskäligt att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—l(). 16. 17 och 20 kap. skallpensionsberät- tigad som i denna paragraf sägs likställas medförsäkrad, även om han icke uppfyllerförutsättningen om bo— sättning i ] kap. 3 _Q'första stycket.
11 kap.
1?
Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, varunder någon varit Försäkrad enligt 1 kap. 3 5 första eller andra stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensions- grundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall
För varje år, varunder någon varit Försäkrad enligt 1 kap. 3 5 första eller andra stycket, skall För honom enligt vad nedan sägs beräknas pensions- grundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat Förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall
Nuvarande lydelse
icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade aviidit eller för år efter det då han fyllt sextiofyra år eller för tidigare år, varunder han åtnjutit förtidspension eller hel ålderspension enligt denna lag.
Föreslagen lydelse
icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofyra år eller för tidigare år, varunder han för hela året åtnjutit hel ålderspension enligt denna lag.
2 $
.Vled inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön som under ett år ej uppgått till femhundra kronor. Såsom inkomst av anställning anses även
a) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsskadeför- säkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för försäkrads inkomst såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
b) föräldrapenning,
c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 ä', (1) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,
e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (l973:371)0m kontant arbets- marknadsstöd,
f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av dagpen- ning och Stimulansbidrag,
g) timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studie- stödslagen (1973z349),
h) delpension enligt lagen (1975z380) om delpensionsförsäkring,
i) dagpenning till värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och elever i bistånds- och katastrofutbildning under repetitionsutbildning, läkare under försvarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,
j) utbildningsbidrag för doktorander,
k) timersättning vid grundläggande utbildning för vuxna, [) livränta som utgår enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller eljest bestämmes med tillämpning av sag- da lag.
1) livränta enligt lagen om arbets- skadeförsäkring, så ock annan livrän— ta som bestämmes med tillämpning av sagda lag.
I fråga om ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för arbete som någon utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall vad i 3 kap. Zå andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tagas till lön eller annan ersättning, som försäk- rad åtnjutit från arbetsgivare, vilken
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tagas till lön eller annan ersättning, som försäk- rad åtnjutit från arbetsgivare, vilken
5 Senaste lydelse 19771270.
6 Senaste lydelse 19771270.
Nuvarande lydelse
är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket eller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträf- fande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska perso- nen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspen— sion enligt 19 kap. 1 #.
Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller annan ersättning från främ- mande makts härvarande beskick- ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick- ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medbor- gare eller den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, såframt utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspen— sion enligt 19 kap. 1 #.
Föreslagen lydelse
är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket eller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträf- fande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska perso- nen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgi/t enligt lagen (0000.'000) om socialavgifter.
Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller annan ersättning från främ- mande makts härvarande beskick- ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick- ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medbor- gare eller den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, såframt utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgift enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall anses såsom arbetsgivare.
3 åf” Med inkomst av annatf'örvärvsarbete avses a) inkomst av här i riket bedriven rörelse; b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäk- rade;
c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räkning; samt
d) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsska- deförsäkring eller motsvarande er-
c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räk- ning;
d) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsska- deförsäkring eller motsvarande er-
Nuvarande lydelse
sättning som utgår enligt annan författning eller på grund av rege- ringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för inkomst som ovan nämnts;
Föreslagen lydelse
sättning som utgår enligt annan författning eller på grund av rege- ringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för inkomst som ovan nämnts; samt
e ) konstru'ir'sbidrag, iden mån rege- ringen så förordnar."
allt i den mån inkomsten icke enligt 2å är att hänföra till inkomst av anställning.
Till inkomst som avses i första stycket a) och b) räknas även sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som enligt punkt 13 av anvisningarna till 32 éeller anvisningarna till 52 & kommunalskattelagen(19281370) taxeras hos försäkrad, om den försäkrade varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa
omfattning.
Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra kronor för år. tages den ej i beräkning.
Har inkomst som avses i första stycket a). b), c) eller e) icke uppgått till femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.
6å7
För varje år, för vilket pensions- grundande inkomst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. 1 den mån pensionsgrundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsar- bete må dock pensionspoäng tillgo- doräknas den försäkrade endast såvi— da ti/läggspensionsavgift enligt 19 kap. 339 för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle börja utgå. Pensionspoäng skall vidare alltid tillgodoräknas för pensions- grundande inkomst härrörande från inkomst som avses i 3å första stycket d).
För varje år, för vilket pensions- grundande inkomst fastställts för försäkrad, Skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsar- bete må dock pensionspoäng tillgo- doräknas den försäkrade endast såvi- da ti/läggspensionsegenavgift enligt la- gen (()i)()():()l)0) om socia/atgifter för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan avgifts- betalning icke skett skall pensions- poäng tillgodoräknas den försäkrade för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansök- ningen skulle börja utgå. Pensions- poäng skall vidare alltid tillgodo- räknas för pensionsgrundande in- komst härrörande från inkomst som avses i 3 5 första stycket d).
Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensions- poäng beräknas med två decimaler.
För år. varunderförsäkrad åtnjutit förtidspension ert/igt 13 kap. 2 5)". skall den försäkrade tillgodoräknas pen-
Harförsäkrad urtder minst hälften av år åtnjutit halv eller två tredjedelar av lie/_ förtidspension enligt 13 kap. 2 59.
7 Senaste lydelse 19741784.
Nuvarande lydelse
siortspoäng motsvarande vad enligt nämnda paragrafskal/ antagas hava tillgodoräknats honom för samma år.
Försäkrad äger göra anmälan om undan tagande. från försäkringen såvitt angår inkomst av annat förvärvsar- bete. Har sådant undantagande skett. skall vid beräkning av pensionsgrun- dande inkomst, för den , försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annatförvärvsarbete.
Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av denförsäkrade med
Föreslagen lydelse
skall han för året. utöver pensions— poäng eri/igt första stycket, tillgodo- räknas. om han åtnjutit halvförtids— pension, hälften och, om han åtnjutit två tredjedelar av ltelförtidspension. två tredjedelar av det pensionspoäng— mede/tal som avses i andra stvcket nämnda paragra/I Härvid skall dock. om pensionen i enlighet med bestäm— melserna i 6 kap. 1 5)" lagen (1976.'38()) om arbetsskade/örsäkr'ing är samord- nad rned livränta. hänsyn icke tagas till så stor del av sagda pensionspoc'ingme- deltal som svarar mot förhållandet mellan den del av pensionen, som är samordnad med livränta/r. och pensio— nen. Har försäkrad under delar av samma år åtnjutit hel förtidspension, två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtidspension, skall det förhållande som varit rådande under
längst tid av året vara avgörande vid tillämpningen av bestämmelserna i detta stycke. Har nämnda förhål— landen varat lika länge rrnder året skall den. lör den, försäkrade gynnsam- maste beräkningsgrunden tillämpas. För år, varunderförsäkrad åtnjutit
förtidspension enligt 13 kap. 2 j)". ska/l
7é
den försäkrade alltid tillgodoräknas lägst pensionspoäng motsvarande vad enligt nämnda par'agraf'ska/l antagas hava tillgodoräknats honom för sain— ma år.
Nuvarande lydelse
verka/ifrån nästa årsskifte. dock tidi- gast fi'ån det som inträffar sedan undantagande! ägt giltig/ret ifem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade ej ånyo göra dylik anmä- lan.
Anmälan eller återkallelse ska/I, där den/örsäkrade är omyndig. göras avförmyru/aren. som därvid har att visa att den försäkrade samtycker till åtgärden.
Anmälan avförsäkrad, som är gift. är titan verkan, om icke hans make samtycker till undantagandet. Är ma- ken omyndig eller bortovarande, an- kommer det på förmyndare eller god man att lämna samtycke. Särskilt samtycke är ej erforderligt. om den försäkrade är förmyndare eller god man för sin make. Vägras samtycke,
Föreslagen lydelse
äger r'iksför'säkringsverket rnedgiva undantagandet. om särskilda skäl föreligga. 12 kap. .2 58
Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena samt 3 och 4 åå, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom, och talet trettio.
Har undantagandeert/igt ll kap. 7 f" ägt giltighet för den försäkrade, skall honom tillkommande ålders- pension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pen- sionspoäng tillgodoräknats den för- säkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket den försäkrade till följd av undantagarulet icke tillgo-
Har pensionspoängjäm/ikt ll kap. 6 .fförsta stycket på grund av under- låten avgiftsbetalning icke tillgodoräk- nats den försäkrade, skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten. som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket den
3 Senaste lydelse l975:379.
9 Senaste lydelse 19741784.
Nuvarande lydelse
doräknats pensionspoäng eller gått
förlustig mer än en poäng. Ej må med
Föreslagen lydelse
försäkrade till följd av under/åter: avgiftsbetalning icke tillgodoräknats pensionspoäng. Ej må med tillämp— ning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio.
tillämpning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vadi detta stycke stadgas skall äga motsva- rande tillämpning ifall då pensions- poängjämlikt ]] kap. 6 ,f'första styc- ket på grund av under/åren avgiftsbe- talning icke tillgodoräknats den för- säkrade. Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år. Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit folkpension eller icke varit berättigad till tilläggspension i form av ålderspension.
13 kap. 2 &
Uppgår den försäkrades sjukpen— ninggrundande inkomst vid tid- punkten för pensionsfallet lägst till ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller har pensionspoäng tillgodoräk- nats den försäkrade för minst tre av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffar. skall förtidspension utgå med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla då vid tid- punkten för pensionsfallet sjukpen- ninggrundande inkomst uppgående till belopp som nu sagts icke fast— ställts, men skulle ha fastställts, därest den allmänna försäkringskas- san haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till grund för fastställandet.
Uppgår den försäkrades sjukpen— ninggrundande inkomst vid tid- punkten för pensionsfallet lägst till ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet. eller har pensionspoäng tillgodoräk- nats den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffar, skall förtidspension utgå med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla då vid tid- punkten för pensionsfallet sjukpen— ninggrundande inkomst uppgående till belopp som nu sagts icke fast- ställts. men skulle ha fastställts. därest den allmänna försäkringskas- san haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till grund för fastställandet.
Hel förtidspension motsvarar den tilläggspension i form av ålderspension, som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiofem år. Härvid skall
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ålderspensionen beräknas under antagande att den försäkrade för varje år från och med det då förtidspensionen börjar utgå till och med det då han uppnår sextiofyra års ålder tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de pensionspoängtal, vilka tillgodoräknats honom under de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, om pensionen därigenom blir större, under samtliga år från och med det då han fyllt sexton år till och med det som närmast föregått pensionsfallet. Vid beräkningen av nämnda medeltal bortses från de år intill ett antal av hälften, för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka poängtalet är lägst.
Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om undantagande enligt 11 kap. 7 5)" ägde giltighet/ör dertförsäk- rade då pensionsfallet inträffade samt undantagande! tillika föranlett. att
Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om den försäkrade vid sextiofem års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.
den försäkrade för något av de fyra närmast. föregående åren gått. förlustig merän en pertsionspoäng. Ej heller må pension som nu sagts utgå. om den försäkrade vid sextiofem års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.
4 glo Om förtidspension utgår för tid efter det att ålderspension med stöd av 12 kap. 3 ; upphört att utgå, skall förtidspensionen minskas med motsvarande tillämpning av 12 kap. 3 och 4 så.
Under tid då förtidspension utgår ska/l hänsyn icke tagas till pensions- poäng sorn tiligodoräknas den,/örsäk- rade för sagda tid.
15 kap. 1 %
Är försäkrad, som är svensk medborgare. född under något av åren 1896—1914, skall vid tillämpning av 12 kap. Zé första stycket talet trettio utbytas mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 kap. 25 andra stycket icke äga tillämpning.
Om försäkrad är svensk medbor- gare och född under något av åren
Om försäkrad är svensk medbor- gare och född under något av åren
1915—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 & första och andra styckena talet trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäk-
1915—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 55 första och andra styckena talet trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än är 1914; och skall för varje år, som den försäk-
'0 Senaste lydelse 19752379.
” Senaste lydelse 19752379.
Nuvarande lydelse
rade är född senare än är 1914, ökning som i 12 kap. Zå andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år. för vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgo- doräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng.
la,
Föreslagen lydelse
rade är född senare än är 1914, ökning som i 12 kap. 2? andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av under/ålen avgiftsbetal- ning icke tillgodoräknats pensions- poäng.
&
Air försäkrad, som ej är svensk medborgare. född under år 1923 eller tidigare skall vid tillämpning av 12 kap. 2 _f'första stycket talet trettio minskas med det antal år, före år 1960, för vilka han taxerats till statlig inkomstskatt i Sverige.
Förförsäkrad som ärfödd år 1914 eller tidigare utgör högsta anta/et år med vilka sådan minskning/år ske tio. För den som ärfödd trnder något av åren 1915—1923 minskas sistnämnda antal med en tiondel för varje år som den försäkrade är född senare än år I 914.
2511
För försäkrad, som är född under något av åren 1911-1927, skall vid tillämpning av 11 kap. lå andra stycket pensionsgrundande inkomst beräknas även för det år varunder han fyllt sextiofem år, dock ej för det fall han under nämnda år åtnjutit förtidspension enligt denna lag eller hel ålderspension enligt 6 kap. lj" tredje stycket eller 12 kap. ] y' tredje stycket.
För försäkrad, som är född under något av åren 1911—1927, skall vid tillämpning av 11 kap. 1; andra stycket pensionsgrundande inkomst beräknas även för det år varunder han fyllt sextiofem år. dock ej för det fall han under hela nämnda år åtnjutit hel ålderspension enligt dert- na lag.
Beräkning av förtidspension skall under förutsättningar som angivas i 13 kap. 2 & för försäkrad som avses i denna paragrafske under antagande att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng även för det år då han uppnår sextiofem års ålder.
Vid beräkning av ålderspension som avses i 12 kap. l & första stycket skall, om pensionen därigenom blir större, försäkrad som avses i denna paragraf tillgodoräknas pensionspoäng som om han blivit berättigad till förtidspension enligt 13 kap. 1 & från och medjanuari månad det år han uppnår sextiofem års ålder.
Nuvarande lydelse Föreslagen ivf/else 16 kap. 5 512
Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök- ningen.
Förtidspension, barntillägg, handikappersättning och vårdbidrag utgå från och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. 1 fall som avses i 1 & andra stycket utgår dock förtidspension från och med månaden näst efter den, då beslutet om pension meddelats.
Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade avlidit eller. om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat. Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansök- ningsmånaden.
Vid utbetalning av folkpension för förfluten tid till försäkrad, vars make uppbär folkpension, skall pensionen så minskas, att det sammanlagda beloppet för båda makarna motsva- rar vad som skall utgå enligt 6 kap. 2 & eller 7 kap. 4 s*.
6.5
Vad i 1 & första, andra och fjärde styckena, 2 &, 3 & första stycket samt 5 if andra och sista styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ökning avförtidspension.
Ändring av pension tundra/all än i första stycket sägs skall gälla från och med månaden näst efter den var—
Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansök- ningsmånaden, dock att, såvitt gäller barnpension. nämnda tid är två år.
Vid utbetalning av folkpension för förfluten tid till försäkrad, vars make uppbär folkpension, skall pensionen så minskas, att det sammanlagda beloppet för båda makarna motsva- rar vad som skall utgå enligt 6 kap. 2 ä' eller 7 kap. 4 å. Från det belopp som förstförf'al/er till beta/ning efter beslut om barnpension enligt 8 kap. 5 f ska/l avdragas vad som enligt 9 kap. ] _j" utbetalats i barntil/äggför den tid som pensionsbeloppet avser utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbe- slutet före/egat vid utbetalningen av barntillägget. Vad i andra punkten sägs skall äga motsvarande tillämp- ning i , fråga om avdrag/"rån barnpen- sion enligt 14 kap. 4 it./ör vad som med för högt belopp utbetalats i änkepen- sion en/igt 14 kap. 2 5)".
Vad i 1 & första, andra och fjärde styckena, 2 & samt 3 & första stycket stadgas skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om ökning av pension.
Ändring av pension skall gälla från och med månaden näst efter den varunder anledning till ändringen
12 Senaste lydelse 1974z784.
13 Som nuvarande lydelse anges 19761278, som träder i kraft den 1 ok— tober 1977.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
uppkommit.
I fall då rätt till ökning av pension kräver ansökan av den pensionsberåt— tigade skall 5 59 jiårde stycket äga motsvarande tillämpning.
Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om ändring av pension i anledning av förändring av basbeloppet. under anledning till ändringen upp- kommit.
17 kap. 1 &
Det pensionsbelopp, som först förfaller till betalning efter beviljande av förtidspension, skall minskas med den försäkrade tillkommande sjukpenning enligt denna lag i den mån pension och sjukpenning belöpa på samma månad. Beviljas förtidspensionen att utgå i omedelbar anslutning till sjukbidrag, skall minskning dock göras endast å belopp, varmed pensionen i anledning av ytterligare nedsättning av den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete överstiger sjukbidraget. I första hand minskas folkpension.
Har vid omprövningjämlikt 3 kap. 5 å första stycket () befunnits att den försäkrade även efter det pensionen beviljats är berättigad att vid sjuk- dom uppbära sjukpenning, skall för dag, då hel sjukpenning utgivits, sjukpenningen föranleda minskning av pensionen endast i den mån den överstiger vad som skulle hava utgått om sjukdomsfallet inträffat efter det pensionen beviljats.
Har vid omprövningjämlikt 3 kap. 5 & första stycket b) befunnits att den försäkrade även efter det pensionen beviljats är berättigad att vid sjuk- dom uppbära sjukpenning, skall för dag, då hel sjukpenning utgivits, sjukpenningen föranleda minskning av pensionen endast i den mån den överstiger vad som skulle hava utgått om sjukdomsfallet inträffat efter det pensionen beviljats.
Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande belopp, varmed förtidspension ökas i anledning av ytterligare nedsättning i den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete.
4 513
Har pensionsberättigad i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, må den myndighet som tillhandahållit försörjningen uppbära sådan del av det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om pension som motsvarar vad myndigheten visar sig ha utgivit för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns försörjning för den tid som pensionsbeloppet avser.
Från det belopp som först förfaller till betalning efter beslut om barnpen- sion enligt 8 kap. Så skall avdragas vad som enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott utbetalats i bidragsförskott för den tid som pensionsbeloppet avser utöver vad som skulle utgått om pensionsbeslutet förelegat vid
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utbetalningen av bidragsförskottet.
Har livränta som utgår enligt eller eljest bestämts med tillämpning av 5 kap. 9 59 lagen (1976."380) om arbets- skadeförsäkring utgivits till någon som enligt denna lag beviljas barnpension med anledning av den inkomstförlust sont/öranlett livräntan, skall från det pensionsbelopp som först för/aller till betalning avdragas vad som utgivits i livränta utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbeslutet förelegat vid utbetalningen av livräntan.
Har pensionsberättigad uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshets- kassa eler kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, skall det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om ålderspension eller förtidspension minskas med den del av arbetslöshetsstödet, som visas ha utgivits för tid som pensionbeloppet avser, utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbeslutet förelegat vid utbetal- ningen 1v stödet. Vad nu sagts skall, när kontant arbetsmarknadsstöd utgått, gälla även efter beslut om änkepension.
Har Celpension enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring utgått till någon mm beviljas ålderspension eller förtidspension enligt denna lag, skall det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslutet minskas med depensionsbelopp som avser samma tid som ålders- eller förtidspen- sionen.
Vad denna paragraf föreskrives skall äga motsvarande tillämpning vid beslut om ökning av pension eller upphävande av förordnande som avses i 16 kap. 3 & andra stycket.
19 kap. 1 514
A rbet:givare skall enligt vad nedan Om avgi/ierförfinansiering av sjuk- sägsförvarie år erlägga social/örsäk- försäkringen, folkpensioneringen och ringsavgft till sjukförsäkringen, f'o/k— försäkringen för tilläggspension stad- pensiomringen och försäkringen för gas i lagen (0000:O()0) om socialavgi/l ti/läggspansion. ter.
Avgi/i till sjukförsäkringen och till f'olkpensoneringen utgår å summan av vad arpetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naura/örmåner iform av kost eller bosad utgivit såsom lön eller. där fall som avsesi 3 kap. 2 55 andra stycket sista purkten är för handen. annan ersättnirgför utfört arbete.
'4 Senaste lydelse 19761279.
Nuvarande lydelse
Avgift till försäkringen för til/ägg - pension utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetsta- gare lros honom i penningar eller natu- raförmåner iform av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i ll kap. 2 55" andra stycket ärför handen, annan ersättning för utfört arbete. sedan från nämnda summa dragits ett belopp motsvarande det vid årets frigång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Härvid ska/l arbetstagare, som under hela året varit anställd med./ull arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräk— nas i motsvarande mån. Det antal arbetstimmar per år som i allmänhet skall anses motsvara fir/l arbetstid, fast- stäI/es av regeringen efter förslag av riksförsäkringsverket. Genomsnittliga anta/et arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skä/föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker, från vad nu stadgats men som giver i huvudsak samma resultat.
Vid beräkning av avgift enligt denna paragr'af'skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till femhundra kronor. Vad gäller sjukförsäkringen ochf'olkpensio - neringen skall vidare bortses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskade- försäkring, eller. där fråga är om arbete som utförts/ör annans rökning utan att anställning förelegat, från arbetstagare som varit bosatt utom- lands och utfört arbete utom riket. Såvitt angårförsäkringen för til/äggs- pension ska/l hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
gällande basbeloppet. Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall vidare bortsesfrån arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextio/'em års ålder, så ockfrån arbetstagare ifall då lön eller annan ersättning till honom antingen enligt 1 1 kap. 2 58" tredje eller fjärde stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller, om arbetstagaren icke är svensk medbor- gare och ej heller är bosatt härstädes, avser arbete utom riket.
Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning elle/"föräldra- penning, som arbetsgivare äger upp- bära enligt 3 kap. 16 59 eller 4 kap. 12 58". Avgift erlägges ej heller för län som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverk— samhet i defall avdragför lönen ejfår ske vid inkomsttaxeringen eller för ersättning för vilken bevil/ningsavgift erlagts enligt lagen (1908:128 3. l ) om bevillningsavgifter för särskilda förmå - ner och rättigheter.
Föreslagen lydelse
2g15
Försäkrad, som vid utgången av visst är är inskriven hos allmänförsäk- ringskassa och ejfyl/t sextiofem år och ej hellerför december månad samma år åtnjutit ålderspension ellerförtids- pension enligt denna lag. skall för nämnda år till kassan erlägga sjuk - f'ö rs ä k rings a vg if't under förut- sättning att han under året haft inkomst av annat, förvärvsarbete enligt 3 kap. 2 55".
Vid beräkning av avgift enligtförsta stycket äger 3 55" andra och fjärde styckena samt 11 kap. 4 53" motsva- rande tillämpning.
Kostnaderna för sjukförsäkringen bestridas, förutom genom avgifter som avses i l 53". av statsmedel enligt vad nedan sägs.
Statsbidrag utgår för varje år med femton procent av allmänförsäkrings- kassas utgifter för sjukförsäkringsför- måner, inberäknat de utgifter för läke- medel och kostnader enligt lagen (] 974 .'525 ) om ersättningför viss,/ödel-
'5 Senaste lydelse 19741784.
'6 Senaste lydelse 1975z316.
”Som nuvarande lydelse anges 1977z368, som träder i kraft den 1 ja- nuari 1978.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sekontrollerande verksamhet m. m.. som åvila kassan. samt för förvalt- ning.
Statliga medel utgår vidare för varje år med femton procent av de kost- nader som under året uppkommit för centrala studiestödsnämnden i anled- ning av att återbetalningspliktiga stu— diemedel, som belöpa på studerandes sjukperiod, enligt studiestöds/agen ( I 973 :34 9) icke skola återbetalas.
3516
Försäkrad, som vid utgången av visst är är inskriven hos allmänförsäk- ringskassa, skal/för nämnda år erläg- ga socialf'örsäkringsa vgift till folkpensioneringen un- der förutsättning att han under året haft inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 3 53". A vgift erlägges dock ej av den som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder och ej heller av den som för december månad samma år åtnjutit ålderspension ellerförtidspen- sion enligt denna lag.
Vid beräkning av avgift enligt, första stycket tages icke hänsyn till inkomst som för år räknat ej uppgått till femhundra kronor.
Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst
på grundval av inkomst av annat
förvärvsarbete, skall för nämnda år erlägga tilläggspensionsa v- gif't å den pensionsgrundande in- komsten. i vad denna härrör från inkomst av annatförvärvsarbete.
A vgift erlägges ickeför inkomst, som avses i l ] kap. 3 si'första stycket d).
Kostnadernaförfo/kpensioneringen bestridas,, förutom genom avgifter som avses i ] 59, av statsmedel, om ej annat särski/tföreskrivits.
4gl7
Avgift till sjukförsäkringen enligt ] ji" eller sjukförsäkringsavgift enligt 2 sf skall utgå med nio och sex tiondels
Avgiftsuttag till försäkringen för tilläggspension skall vara så avvägt att avgifterna i förening med andra till-
Nuvarande lydelse
procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Förförsäkrad som på grund av undantagande enligt 1 1 kap. 7 5 ej omfattas av sjukpenning/örsäk- ringen eller för vilken försäkringen enligt3 kap. 11 's gäller med karenstid, beräknas dock avgift enligt 2 _f' efter den lägre procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med hänsyn till den inverkan undantagandet eller karenstiden bedömes få på försäk- ringens utgifter. In/lutna avgifterfÖr- delas mellan de allmänna försäkrings— kassorna till täckande av deras utgifter under året för s_jukförsäkringsförmå- ner, inberäknat de utgifter för läke- medel och kostnader enligt lagen ( 1 974 .'525 ) om ersättning för vissfödel- sekontrollerande verksamhet m. m., som åvila kassorna. samt./örförvalt— ning, till den del utgifterna icke täckas av statsbidrag enligt 7 33". Influtna avgifter skola även täcka de kostnader som under året uppkommit för centra - la studiestödsnämnden i anledning av att återbetalningspliktiga studiemedel, som belöpa på studerandes sjukperiod. enligt studiestödslagen( 1 973 :34 9) icke skola återbetalas, till den del kostna- derna icke skola täckas med statliga medel enligt 758" andra stycket. För reglering av över- och underskott skall finnas enf'ond. benämnd a l/m ä n n a s_jukf'örsäkringsf'onden. Re- geringen fastställer grunderna för överförandet av medel till och från
. fonden. Ifråga om sjöman som avses i 1 55" 1
mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt beräknas avgiften till sjukförsäkringen enligt procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, mynclighetfastställer. Procentsatsen skall för visst år utgöra bestämd andel av den i första stycket angivna procentsatsen. Nämnda andel
Föreslagen lydelse
gäng/iga medel förslå till bestridande av pensiortsutbetalningar, förvalt- ningskostnader och andra försäkring- enför tilläggspension åvilande utgifter ävensom till den,/ondering somfinnes erforderlig.
Beslut om avgiftsuttag för visst år skal/fattas senast under året dessför- innan. Riks/örsäkringsverket åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande avgiftsuttag för nästföl- jande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats.
”3 Senaste lydelse 197611080.
'9 Senaste lydelse 19742510.
Nuvarande lydelse
skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handels- fartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre år. som närmastföregått det år då procentsatsen fastställes. Hänsyn tages härvid ej til/fartyg med en bruttodräktighet understigande tre- hundra registerton. Procentsatsen be- räknas med två decimaler.
Föreslagen lydelse
421?”
A vgift till folkpensioneringen enligt 1 eller 3 _xS' skall utgå med åtta och tre tiondels procent av det belopp, på vilket avgiften ska/l beräknas. Ifråga om sjöman som avses i I)? 1 mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt beräknas dock avgiften efter den lägre procentsats som rege- ringen eller, efter regeringens bemyn- digande, myndighet fastställer med motsvarande tillämpning av 4 j" andra stycket. Avgifterna tillföras staten.
Sälg
Avgift till försäkringen för tilläggs- pension enligt 159 samt tilläggspen- sionsavgift enligt 3 35" skola utgå efter en procentsats som fastställes av rege- ringen med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbe-
ta/ningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension åvilande utgifter ävensom till den
föndering som finnes erforderlig.
Beslut om den procentsats, som skall tillämpas,/ör visst år, skall fattas senast under året dessförinnan. Riks-
försäkringsverket åligger att vartf'emte
år,/ramläggaförslag beträffande pro- centsatserna under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats.
De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond,
Nuvarande lydelse
benämnd allmänna pensions - fo n d e n . med vars til/gångar kostna- derna för, försäkringen för tilläggspen - sion skola bestr/das.
Allmänna pensionsfonden förvaltas på så tt regeringen med riksdagen förordnar.
Föreslagen lydelse
6 520
Saknar annan arbetsgivare/ör sjö- man än redare fast driftställe i riket annorstädes än på fartyg. svarar redaren för att arbetsgivaren fullgör sina./örp/iktelser enligt denna lag som om _förp/iktelserna ålegat redaren själv. Har redare till, följd härav erlagt avgiftsbelopp. äger han söka beloppet åter av sjömannens arbetsgivare.
7g21
Statsbidrag utgår för varje år med, fem ton procent av allmänförsäk- ringskassas utgifter för sjukförsäk- rings/örmåner. inberäknat de utgifter för läkemedel och kostnader enligt lagert ( ] 974 :525 ) om ersättning. för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m., som åvila kassan. samt för förvaltning.
Samtliga medel utgår vidare för varje år med femton procent av de kostnader som under året uppkommit för centrala studiestödsnämnden i anledning av att återbetalningspliktiga studiemedel. som belöpa på stude- randes sjukperiod, enligt studiestöd- slagen ( 1 97334 9) icke skola återbeta- las.
8 .
.a
Förutom genom avgifter enligt 1 och 3 N' bestr/das kostnaderna för folk- pensioneringen av statsmedel. om ej annat särskilt föreskrivits.
9 522
Om debitering och uppbörd av ani/ter enligt ] lf" samt av tilläggspen-
20 Senaste lydelse 19752949.
21 Senaste lydelse 197513 1 6.
22 Senaste lydelse 19742510.
23 Senaste lydelse 1974:775.
24Senaste lydelse l974:510.
Nuvarande lydelse
sionsavgifter enligt 3 59 ävensom angå- ende befrielse i vissa fall från skyl- dighet att erlägga avgift av sistnämnda slagförordnar regeringen med riksda- gen.
Föreslagen lydelse
10 523
Om debitering och uppbörd av sjuk- försäkringsavgifter och avgifter till folkpensioneringen enligt 2 och 3 M" stadgas i uppbördslagen.
Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt 2 ; eller avgift till fölkpensioneringen enligt 3 55, avlidit skall 75 55 1 mom. kommunalskattelagen ( ] 928:3 70) äga motsvarande tillämpning beträffande befrielse från skyldighet att erlägga sådan avgift.
11 *24
I avräkning å de avgifter, som till- komma allmän försäkringskassa, äger kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter regeringen utfär- dar.
20 kap.
Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes föror- sakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp. eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats,där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva
återbetalningsskyldighet.
Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tilläggspensionsavgift, såvida enligt 11 kap. 6å första stycket pensionspoäng som svarar mot avgif- ten tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.
Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tilläggspensionsegenavgift enligt lagen (0000:000) om socialavgif- ter, såvida enligt 11 kap. 6; första stycket tredje punkten pensions- poäng tillgodoräknats den- försäk- rade för det år som avgiften avser.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 #
Beträffande fullföljd av talan i Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är vissa fall skall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i 11 stadgat i författning som avses i 11 kap. 4å eller 19 kap. 955" eller 1051" kap. 4 &. första stycket. Ifråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 f sista stycket, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 51" 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande till- lämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
A. Såvitt avser ändringarna i 5 kap. 1—9 åå och 15 kap. 1 a .&gäller följande övergångsbestämmelser.
[. Äldre bestämmelser om rätt till svensk folkpension äger fortsatt tillämpning för den som vid lagens ikraftträdande redan uppbär sådan pension.
2. Den som är född år 1929 eller senare äger för rätt till svensk folkpension åberopa äldre bestämmelser.
3. De nya bestämmelserna grundar ej rätt till förmåner eller höjning av tidigare utgiven förmån för tid före lagens ikraftträdande.
4. Den som gör anspråk på pension med åberopande av de nya bestäm- melserna skall. i den mån så erfordras, styrka att förutsättningarna för pensionsrätt föreligger.
B. Beträffande övriga ändringar än de som avses under A gäller följande övergångsbestämmelser.
1. Äldre bestämmelseri 3 kap. 2. 5 och 11 rs. 11 kap. 7 s. 12 kap. 2 t', 13 kap. 25 tredje stycket, 15 kap. 1 ä och 17 kap. l ; gäller fortfarande för försäkrad som är född år 1923 eller tidigare och för vilken undantagande enligt 11 kap. 7 & i dess äldre lydelse har ägt giltighet vid utgången av år 1977 samt under år 1978 eller vars anmälan om undantagande inkommit senast den 30 juni 1977 till allmän försäkringskassa. Anmälan som avsesi 11 kap. 7 &" första stycket i dess äldre lydelse får utan hinder av andra stycket nämnda paragraf återkallas med verkan från och med ingången av året näst efter det då anmälan har återkallats. Ny anmälan om undantagande får inte göras. Har undantagande enligt 11 kap. 7 &" i dess äldre lydelse ägt giltighet efter utgången av år 1977 och har anmälan om undantagandet återkallats under år 1978 skall, utan hinder av andra stycket samma paragraf, anmälan anses återkallad med verkan från och med ingången av år 1978 eller, såvitt gäller försäkrad som avses i första stycket, med verkan, efter den försäkrades eget val, från och med ingången av antingen är 1978 eller är 1979.
2. Den nya bestämmelsen i 13 kap. 2 åförsta stycket äger ej tillämpning på
pensionsfall som har inträffat före ikraftträdandet.
3. Ifall då rätt till barnpension har inträtt före den 1 januari 1979 skall, i stället för 16 kap. 5 och 658; samt 17 kap. 438 i deras nya lydelse, äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning.
4. Äldre bestämmelseri 11 kap. 2 & och 6 & första stycket. 19 kap. samt 20 kap. 458 gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
5. Förekommeri lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
2. Förslag till Lag om socialavgifter
Härigenom föreskrives följande.
I kap. Inledning
15 I denna lag stadgas om avgifter för finansiering av den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål.
25 Avgifter skall erläggas av arbetsgivare, så ock av den som är försäkrad enligt lagen (19621381) om allmän försäkring och har inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 & nämnda lag.
2 kap. Arbetsgivaravgifter
] & Arbetsgivare skall på avgiftsunderlag som nedan sägs för varje år erlägga 1. sjukförsäkringsavgift med 00 procent, folkpensionsavgift med 00 procent, tilläggspensionsavgift efter procentsats som fastställes i särskild lag, delpensionsaigift med 00 procent, sjömanspensiortsavgift med 00 procent, arbetsskadeatgi/t efter procentsats som fastställes i särskild lag, arbets/öshetsavgift med 00 procent, arbetarskyddsatgift med 00 procent, 9. arbetsmarknadsutbildningsavgift med 00 procent, 10. tuxemttbildningsavgift med 00 procent, 11. barnomsorgsavgift med 00 procent, 12. lönegarantiavgift med 00 procent.
msoweww
Staten erlägger ej arbetsskadeavgift.
251 fråga om sjöman som avses l lå 1 mom första stycket lagen (1958: 295) om sjömansskatt beräknas sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift enligt procentsatser som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer. Procentsatserna skall för visst är utgöra bestämd andel av de i 1 åförsta stycket 1 och 2 angivna procentsatserna. Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre år, som närmast föregått det år då procentsatserna fastställes. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en bruttodräktighet understigande trehundra registerton. Procentsatserna beräknas med två decimaler.
35 Underlag för beräkning av avgift enligt 1 & utgöres av summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i pengar eller natura- förmåneri form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller,i fall som avses i 3 kap. 2 & andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete. Med arbetstagare förstås vid beräkning av sjömanspensionsavgift sjöman,
som avses i 1 5 1 mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt.
1 avgiftsunderlag som i första stycket sägs inräknas jämväl bidrag som avses i 11 kap. 3 5 första stycket 6) lagen om allmän försäkring; och skall vid tillämpning av denna lag den som utgivit bidraget anses såsom arbetsgi— vare.
45 Vid bestämmande av avgiftsunderlag skall bortses från
a) ersättning, som under året till en och samma arbetstagare utgått med mindre än femhundra kronor,
b) ersättning, som utgått till arbetstagare, som vid årets utgång uppnått sextiofem års ålder,
c) ersättning, som utgått till arbetstagare vid sjukdom eller ledighet för vård av barn eller med anledning av barns födelse, till den del ersättningen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 165 eller 4 kap. 12 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring,
d) ersättning, för vilken utgår bevillningsavgift enligt lagen (1908:128 5. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
e) ersättning, som arbetsgivare utgivit till barn för arbete i hans förvärvs- verksamhet i de fall avdrag för ersättningen ej får ske vid inkomsttax- eringen,
f) ersättning, till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som arbetstagare haft att täcka med ersättningen, i den mån riksförsäkringsverket så medgiver.
I fråga om inkomst från fåmansföretag skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 325 kommunalskattelagen (l928:370) äga motsvarande tillämpning vid bestämmande av avgiftsunderlag.
Medgivande enligt första stycket f) får lämnas endast om kostnaderna beräknas uppgå till minst en tiondel av ersättningen samt får avse arbetsta- gare i viss verksamhet eller,efter framställning av arbetsgivare,viss eller vissa arbetstagare.
55 Vid bestämmande av underlag för beräkning av tilläggspensionsavgift skall hänsyn icke tagas till arbetstagare i fall då ersättningen till honom antingen enligt 11 kap. 25 tredje eller fjärde stycket lagen (19621381) om allmän försäkring icke räknas som inkomst av anställning eller, om arbetstagaren icke är svensk medborgare och ej heller varit bosatt härstädes, avsett arbete utom riket. Vid bestämmande av underlag för beräkning av annan avgift än i första stycket sägs skall bortses från arbetstagare, som avses i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, vilken ej varit försäkrad enligt nämnda lag, eller, där fråga är om arbete som utförts för annans räkning utan att anställning förelegat, från arbetstagare som varit bosatt utomlands och utfört arbetet utom riket.
65 Avgiftsunderlag fastställes av riksförsäkringsverket. Underlaget avrun- das till närmast lägre hundratal kronor.
3 kap. Egenavgifter
1 5 Försäkrad,som avses i 1 kap. 2 5, skall på avgiftsunderlag som nedan sägs för varje år erlägga
l. sjuk/örsäkringsegenavgift med 00 procent,
2. fölkpensionsegenavgift med 00 procent,
3. tilläggspensionsegenavgift efter procentsats som fastställes i särskild lag.
4. arbetsskadeegenavgift efter procentsats som fastställes i särskild lag.
2 5 För försäkrad, för vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap. 11 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller med karenstid, beräknas sjukförsäk- ringsegenavgift efter procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med hänsyn till den inverkan karens- tiden bedömes få på försäkringens utgifter.
35 Avgift enligt 1 5 erlägges ej av försäkrad, som vid årets utgång uppnått sextiofem års ålder, och ej heller av försäkrad, som för december månad samma år uppburit hel förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller för hela året uppburit hel ålderspension enligt nämnda lag.
4 5 Avgift enligt 1 5 1, 2 och 4 erlägges ej av försäkrad, som vid årets utgång icke varit inskriven hos allmän försäkringskassa. Avgift enligt 1 5 3 erlägges ej för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder och ej heller för år då den försäkrade avlidit.
55 Underlag för beräkning av avgift enligt 1 5 utgöres av inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 5 lagen (1962:381)om allmän försäkring och som under året uppburits av den försäkrade. Vid bestämmande av avgiftsunderlag äger 11 kap. 45 nämnda lag motsvarande tillämpning. Vid bestämmande av avgiftsunderlag bortses från inkomst som avses i 11 kap. 3 5 första stycket d) eller e) lagen om allmän försäkring.
6 5 Avgiftsunderlag fastställes av lokal skattemyndighet som avsesi 1 ålagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Underlaget avrundas till närmast lägre hundratal kronor.
4 kap. Fördelning av influtna avgifter
] 5 Sjukförsäkringsavgifter och sjukförsäkringsegenavgifter användes för att täcka de allmänna försäkringskassornas utgifter under året för sjukförsäk- ringsförmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, inberäknat utgifter för läkemedel och kostnader enligt lagen (1974:525)om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m., samt för förvaltning, till den del utgifterna icke täckes av statsbidrag enligt 19 kap. 2 5 andra stycket lagen om allmän försäkring. Avgifterna användes även för att täcka de kostnader som under året uppkommit för centrala studiestödsnämnden i anledning av att återbetalningspliktiga studiemedel, som belöper på studerandes sjukpe-
riod, enligt studiestödslagen (19732349) icke skall återbetalas, till den del kostnaderna icke skall täckas med statliga medel enligt 19 kap. 25 tredje stycket lagen om allmän försäkring. För reglering av över- och underskott finnes en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsf'oriden. Grunderna för överförandet av medel till och från fonden fastställes av regeringen.
25 Folkpensionsavgifter och folkpensionsegenavgifter föres till staten som bidrag till finansieringen av folkpensioneringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
35 Tilläggspensionsavgifter och tiIläggspensionsegenavgifter föres till en fond, benämnd allmänna pensions/änden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381 ) om allmän försäkring skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.
4 5 Delpensionsavgifter föres till en fond, benämnd delpeltsions/onden. med vars tillgångar kostnaderna för delpensionsförsäkringen enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.
5 5 Sjömanspensionsavgifter användes för beredande av pension enligt grunder, som riksdagen fastställer särskilt, åt sjömän, vilka såsom manskap varit för utrikes fart påmönstrade svenskt handelsfartyg.
65 Arbetsskadeavgifter och arbetsskadeegenavgifter föres till en fond, benämnd arbetsskade/örsäkringsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen enligt lagen (19761380) om arbetsskadeförsäkring skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.
75 Arbetslöshetsavgifter föres till en fond, benämnd arbets/ös/iets/onden. vars tillgångar användes för finansiering av arbetslöshetsersättning enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371)om kontant arbetsmarknadsstöd.
8 5 Av influtna arbetarskyddsavgifter föres en fjärdedel till staten som bidrag till kostnaderna för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektiönens verk- samhet och tre fjärdedelar till en fond, benämnd arbetar-skyddsfonden. vars tillgångar användes för att främja forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande arbetarskydd ävensom för att bidraga till kostnader för skyddsarbete som utföres av skyddsombud,som utsetts enligt 6 kap. 2 5 tredje stycket arbetsmiljölagen (1977:000).
95 Arbetsmarknadsutbildningsavgifter föres till en fond, benämnd arbets- marknadsutbildnings/Onden. vars tillgångar användes för finansiering av arbetsmarknadsutbiIdningen.
10 5 Vuxenutbildningsavgifter föres till staten och användes för finansiering av timstudiestöd, dagstudiestöd och särskilt vuxenstudiestöd enligt studie- stödslagen (19731349) samt vuxenutbildning enligt bestämmelser som rege- ringen meddelar.
115 Barnomsorgsavgifter föres till staten för finansiering av bidrag till kommunernas barnomsorg.
12 5 Lönegarantiavgifter föres till en fond, benämnd lönegaranti/'onden. med vars tillgångar kostnaderna för statlig lönegaranti enligt lagen (1970:741 ) om statlig lönegaranti vid konkurs skall täckas.
13 5 Fonder som avses i detta kapitel förvaltas, i den mån annat ej föreskrivits ovan, enligt grunder som regeringen fastställer.
5 kap. Övriga bestämmelser
1 5 Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsegenavgift. folkpensionsegenavgift eller arbetsskadeegenavgift,avliditskall 755 1 mom. kommunalskattelagen (1928z370) äga motsvarande tillämpning beträffande befrielse från skyldighet att erlägga sådan avgift.
Ifråga om befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga tilläggspensions- egenavgift gäller särskilda bestämmelser.
25 Saknar annan arbetsgivare för sjöman, som avses i l 5 1 mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt, än redare fast driftställe i riket annorstädes än på fartyg, svarar redaren för att arbetsgivaren fullgör sina förpliktelser enligt denna lag som om förpliktelserna ålegat redaren själv. Har redare till följd härav erlagt avgiftsbelopp, äger han söka beloppet åter av sjömannens arbetsgivare.
35 Bestämmelserna i 11 5 lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrun- dande inkomst enligt lagen (1962:381)om allmän försäkring angående besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäkringsdom- stolen har motsvarande tillämpning i fråga om beslut enligt denna lag av lokal skattemyndighet. Beträffande beslut av riksförsäkringsverket enligt denna lag äger 385 lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (OOOOIOOO) om socialavgifter, m. m. motsvarande tillämpning.
4 5 Om debitering och uppbörd av avgifter enligt denna lag gäller särskilda bestämmelser.
55 Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Genom lagen upphäves a) lagen (1960:77) om byggnadsforskningsavgift,
b) lagen (19612300) om avgift för sjöfolks pensionering,
c) lagen (19702742) om lönegarantiavgift,
d) lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift,
e) lagen (1973:372) om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet,
0 lagen (19751335) om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsutbild- ningen,
g) lagen (l975z358) om vuxenutbildningsavgift. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
3. Beträffande avgifter till försäkringen för tilläggspension, som erlägges av redare och annan arbetsgivare för sjöman än redare, skall vad i övergångsbestämmelserna till lagen (l973:48l)om ändringi lagen (1962:381) om allmän försäkring och i övergångsbestämmelserna till lagen (l975:949)om ändring i lagen (1962:38l) om allmän försäkring förordnas om avgift för ettvart av åren 1979 och 1980 äga tillämpningjämväl efter ikraftträdandet av denna lag.
4. Försäkrad. för vilken undantagande från försäkringen för tilläggspen- sion enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller, erlägger ej tilläggs- pensionsegenavgift och arbetsskadeegenavgift. För försäkrad som nu sagts beräknas sjukförsäkringsegenavgift efter procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med hänsyn till den inverkan undantagandet bedömes få på utgifterna för sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.
3. Förslag till Lag om standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m.
Härigenom föreskrives följande.
i 5 Denna lag gäller livränta som utgår enligt lagen (19761380) om arbets- skadeförsäkring.
Lagen giiller även livränta och sjukpenning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt
]. lagt-r. (l9lö:235) om försäkring för olycksfall i arbete.
2. lagen (1929zl31) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
3. lagen (19371348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande :tet'suiter.
4. lagen (19541243) om yrkesskadeförsäkring,
5. lager; (1954246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl. Lagen gäller ej ersättning som utgår av statsmedel eller sådan del av livränta sun bytts ut mot engångsbelopp.
25 Livränta som avses i l 5 första stycket, så ock livränta som avses i l 5 andra stycket och utgår till försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel, eller till försäkrads efterlevande, skall vid ingången av varje år räknas upp enligt vad nedan sägs. Till grund för uppräkningen av livränta som avses i l 5 första stycket lägges livränteunderlag enligt 4 kap. 5—11 55 eller 5 kap. 25 lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. [ övriga fall lägges livräntan till grund för uppräk— ningen. Uppräkning skall icke göras för år, efter det då den som uppbär livränta fyllt ()4 år.
35 Livräntan multipliceras med en standardfaktor. Standardfaktorn bestämmes med utgångspunkt i förändringen av samhäl- lets totala lönesumma enligt nationalräkcnskapcrna mellan andra och tredje året före det då uppräkning skall ske. Härvid skall bortses från ökning eller minskning av lönesumman som föranletts av förändringar i sysselsätt- ningen. Vid bestämmandet av Standardfaktorn skall förändringen av lönesumman omräknas med hänsyn till förändringen för motsvarande tid av basbeloppet enligt 1 kap. 65 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Standardfaktorn fastställes av regeringen. Faktorn beräknas med två decimaler.
4 5 Livränteunderlag som avses i 2 5 andra stycket får ej på grund av bestämmelserna i denna lag uppräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 5 lagen(1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tidpunkten för uppräkningen.
55 Uppräknad livränta som avses i 1 5 andra stycket anknytes till basbe- loppet enligt 1 kap. 6 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta. Livräntebeloppet avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.
65 Har livränta som avsesi l 5 andra stycket utgått, får hel sjukpenning som senare utgår med anledning av samma skada ej understiga en trehundra- sextiofemtedel av den livränta som efter uppräkning och värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den försäkrade vid förlust av arbetsförmå-
gan.
75 Belopp varmed livränta som avses i l 5 andra stycket uppräknas enligt denna lag skall ej beaktas vid tillämpning av 17 kap. 2 5 lagen (1962:381)om allmän försäkring. Vad nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenning med anledning av skada för vilken livränta tidigare utgått.
85 Kostnad som föranledes av denna lag täckes av arbetsskadeavgifter och arbetsskadeegenavgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
95 Närmare föreskrifter för beräkning av Standardfaktorn enligt denna lag meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelserna tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1978.
4. Förslag till Lag om standardsäkring av statliga arbetsskadelivräntor m. m.
Härigenom föreskrives följande.
1 5 Denna lag gäller livränta som av statsmedel utgår enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. eller eljest bestämmes med tillämpning av sagda
lag.
Lagen gäller även livränta och sjukpenning som utgår av statsmedel enligt
1. lagen (1901139 5. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
2. kungörelsen (1908:100 5. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
3. förordningen (1909:89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
4. lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete,
5. förordningen (1918:375) angående en särskild för fiskare avsedd försäk- ring mot skada till följd av olycksfall,
6. förordningen (1923:138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig,
7. förordningen (1927:234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
8. lagen (19291131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
9. lagen (1937:348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
10. förordningen (19381102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.,
11. förordningen (1938: 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.,
12. förordningen (1940:213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
13. förordningen (1941:593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,
14. förordningen (1941:595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
15. förordningen (1943:183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,
16. kungörelsen (1947:344) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,
17. militärersättningslagen (1950:261), 18. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, 19. lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl., 20. förordningen (1954z247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,
21. förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
22. förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.,
23. kungörelsen (1954:492) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,
24. kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m.,
25. kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m. m.,
26. kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. m.,
27. brandlagen (1974180). Lagen tillämpas jämväl på livränta och sjukpenning enligt författning under andra stycket 1, 2 eller 5 som ej utgår av statsmedel samt, i den mån regeringen icke bestämmer annat, livränta som enligt regeringens beslut utges med tillämpning av författning som avses i första stycket ävensom livränta och sjukpenning som på enahanda sätt utges med tillämpning av grunderna i författning som anges i andra stycket.
Lagen gäller ej sådan del av livränta som bytts ut mot engångsbelopp.
25 Bestämmelserna i 2—7 55 lagen (00001000) om standardsäkring av arbets- skadelivräntor m. m. har motsvarande tillämpning i fråga om livränta och sjukpenning som avses i denna lag.
3 5 Staten svarar för kostnad som föranledes av denna lag. Denna lag träderi kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelserna tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1978.
5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (l976z380) om arbetsskadeförsäk- ringl
dels att 4 kap. 8 5 samt 7 kap. 3 och 4 55 skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 5,3 kap. 6 5,6 kap. 1 och 2 55 samt 7 kap. 1 och 2 55 skall ha nedan angivna lydelse.
Föreslagen lydelse 1 kap. 1 5
Den som förvärvsarbetar är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag. Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.
Annan förvärvsarbetande än ar- betstagare är försäkrad under förut- sättning att han är bosatt i Sverige och att undantagande från försäk- ringerijör tilläggspension enligt 1 1 kap. 7 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring ej gäller./ör honom.
Nuvarande lydelse
Annan förvärvsarbetande än ar- betstagare är försäkrad under förut- sättning att han är bosatt i Sverige.
3 kap. 6 5
Sjukpenningunderlag utgöres av
1. för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring:
hans Sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 25 nämnda lag,
2. för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:
den inkomst som skulle ha utgjort Sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 5 nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäk- rad, dock lägst 4 500 kronor,
3. för försäkrad som avses i 1 kap. 1 5 andra stycket eller som i annat fall genomgick yrkesutbildning när skadan inträffade:
hans livränteunderlag enligt 4 kap. Bestämmelserna i 4 kap. 85 äger motsvarande tillämpning i fråga om Sjukpenningunderlag. Sjukpenning- underlaget får ej beräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 65 lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början.
Sjukpenningunderlaget får ej be- räknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 5 lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början.
* Lagen omtryckt l977:264.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
8 & lnkomstsom enligt 1] kap. 7 5" lagen (1962:381) om allmän försäkring har undantagits från försäkringen fär tilläggspension inräknas i livränteun- derlaget utan hinder av 3 kap. 25" första stycketfjärde meningen samma
lag
6 kap. 1 5
Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familje- pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.
Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 5 utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 5. Bestämmelserna i 4 kap, 4 5 tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.
Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.
Börjar undantagande från färsäk- Om den försäkrade till följd av ringen/ör tilläggspension enligt/1 kap. underlåten avgiftsbetalning ej har 75 lagen om allmän försäkring att tillgodoräknats pensionspoäng enligt gälla eller det att arbetsskadan har 11kap.65lagenomallmänförsäkring inträffät, skall vid tillämpning av för år efter det då arbetsskadan har denna paragraf'oeh 4 kap. 4 5" hänsyn inträffat skall vid tillämpning av denna tagas till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande ej hade anmälts. Motsvarande skall gälla, om den försäkrade till följd av under- låten avgiftsbetalning ej har tillgodo— räknats pensionspoäng enligt 11 kap. 65 nämnda lag för år efter det då skadan har inträffat.
2 .
paragraf'oeh 4 kap. 4 f hänsyn tagas till tilläggspension som skulle ha utgått om avgift hade erlagts.
Fastställd livränta anknytes till basbeloppet och omräknas vid förändring
av detta.
Om standardsäkring av livräntor gäller särskilda bestämmelser.
Nuvarande lydelse
7 kap. &
1 .
F är finansiering av arbetsskadeför- säkringen erlägges årligen avgifter enligt detta kapitel. För staten gäller särskilda bestämmelser som medde— las av regeringen.
2_'
Arbetsgivare erlägger avgift på sum- man av vad han under året har utgivit som län till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, if'all som avses i 3 kap. 2 5 andra stycket sista meningen lagen (1962:381) om allmän försäkring. annan ersättningför utfört arbete. Vid beräkningen av avgiften tages ef hänsyn till arbetstagare vars län under året har understigit 500 kronor.
Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller ledighet,/ör vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning ellerföräldra- penning som arbetsgivare äger uppbä- ra enligt 3 kap. 16 5 lagen om allmän försäkring. Avgift erlägges ej hellerför lön som arbetsgivare har utgivit till barn,/ör arbete utfört i hans,/örvärvs- verksamhet i defäll avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.
Föreslagen lydelse
Om avgifter för finansiering av arbetsskadeförsäkringen stadgas i Ia- gen (0000:000) om socialavgifter. För staten gäller särskilda bestämmelser som meddelas av regeringen.
A vgiftsuttag till arbetsskadeförsäk- ringen skall vara så avvägt att avgif- terna tillsammans med andra tillgäng- liga medel täcker
] . ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen (] 916.235) omförsäkring/ör olycksfall i arbete, lagen (] 929.131 ) om försäk- ring-för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
2. kostnader som föranledes av lagen (1955.'469) angående omregle- ring av vissa ersättningar enligt lagen den 17_/'uni 1916 (nr235)0mförsäkring för olycksfall i arbete m. m.. lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m., lagen (196 7:91 9) om värdesäk- ring av yrkesskadelivräntor m. m.. lagen (1977:268) om uppräkning av yrkesskade/ivräntor m. m. och lagen (0000:000) om standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m., 3. förvaltningskostnader.
4. behövlig/Öndbi/dning. Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader/ör riksförsäkringsverkets och de allmän- na försäkringskassornas verksamhet beträffände arbetsskade/örsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fast- ställes genom särskild lag.
Nuvarande lydelse
Försäkrad som under året har haft inkomst av annatförvärvsarbete enligt 3 kap. 2 5 lagen om allmänförsäkring erlägger avgift enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsavgift i 19 kap. 2 _si' samma lag.
Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsam- mans med andra tillgängliga medel täcker
]. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen ( 1 91 6 :235 ) om. försäkring. för olycksfall i arbete. lagen (1929:131) omförsäk- ring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
2. kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omregle- ring av vissa ersättningar enligt lagen den 17juni 1916 (nr235) omförsäkring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning avyrkesskada m. m., lagen (1 96 7.919) om värdesäk- ring av _vrkesskadelivräntor m. m. och lagen (1977:268) om uppräkning av yrkesskade/ivräntor m. m..
3. förvaltningskostnader.
4. behövlig/bndbi/dning. Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader/ör riksförsäkringsverkets och de allmän- na försäkringskassornas verksamhet beträffande arbetsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader _ fast- ställes genom särskild lag.
Beslut om procentsats och förvalt- ningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket ska/I vartf'emte
3 .
F öt'eslagen lydelse
Beslut om avgiftsuttag och förvalt- ningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riks/örsäkringsverket ska/l vartf'emte år föreslå avgiftsuttag och _fönialt- ningskostnadsandel för de sit/följande åren, i den mån bes/ut ej redan har
fattats.
;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
år föreslå procentsats ocltförvaltnings- kostnadsandel för de sjuföljande åren, i den mån bes/ut ej redan har fattats.
4 = Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser. Avgif— ternaföres till enfand. kal/ad arbets- skadeförsäkringsfbnden. somförvaltas enligt grunder som riksdagen fast— ställer särskilt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
2. Äldre bestämmelser i 1 kap. lå". 3 kap. 6?" och 4 kap. 8å gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet. så ock i fråga om försäkrad för vilken undantagande från försäkringen för tilläggs- pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring äger giltighet efter ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser i 7 kap. gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
6. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott
Härigenom föreskrives att 4 & lagen (1969:205)om pensionstillskott skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
4 .
Vid tillämpning av 35 skall. då undantagande enligt 1] kap. 7 & lagen om allmän försäkring gällt. hänsyn tagas till tilläggspension. som skulle ha utgått om undantagande ej ägt rum. Motsvarande skall gälla. då pensionspoäng enligt 11 kap. 6 55, första stycket lagen om al/mänförsäkring på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats försäkrad.
första stycket
Föreslagen lydelse
Vid tillämpning av 3; skall, då pensionspoäng enligt 11 kap. öå lagen om allmän försäkring på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats försäkrad. hänsyn tagas till tilläggs-
pension. som skulle ha utgått om avgift erlagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Har undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gällt för försäkrad skall vid beräkning av pensionstillskott enligt 3 & hänsyn tagas till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande ej ägt
rum.
7. Förslag till Lag om ändring i lagen (l975:380) om delpensionsförsäkring
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1975:380) om delpensionsförsäk-
ring
dels att 10 ;" skall upphöra att gälla. dels att 7 & skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
755]
Förfinansiering av delpensionsför- säkringen erlägger arbetsgivare årligen socialförsäkringsavgift som motsvarar 0,25 procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som län till arbetstagare hos honom i pengar eller som naturaförmåner i form av kost eller bostad eller. ifall som avses i 3 kap. 2 _tl' andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring. annan ersättning för utfört arbete.
Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagare, vars lön under året understigitfemhundra kro- nor. Vidare bortses vid denna beräk- ning f'rån arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954243) om yrkesskadeförsäkring. om eifall som avses i3 kap. 2 _l" andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring är för han- den.
Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller Iedighetför vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldra - penning. som arbetsgivare äger upp- bära enligt 3 kap. 16 _l". Avgift erlägges ej heller för län som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i defa/l avdragför lönen ej får ske vid inkomsttax— eringen.
Avgiften skall ingå till enfönd. som förvaltas av riksförsäkringsverket.
Med arbetsgivare avses den som enligt 19kap. 1 IQ" lagen (1962:381) om
Om avgift för finansiering av delpensionsförsäkringen stadgas i Ia- gen (0000:000) om socialavgifter.
' Senaste lydelse 1976:84.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.
10 & Ifråga om debitering och uppbörd enligt denna lag äger lagen (1 95 9552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
8. Förslag till Lag om ändring i lagen (l976:381) om barnomsorg
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (197633811 om barnomsorg dels att 15—18 & skall upphöra att gälla. dels att 14; skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lvde/se Föreslagen lydelse
14 & Om statsbidrag till kommunernas
15 & Arbetsgivare erlägger avgift beräk- nad enligt de grunder som anges/ör arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 _l" lagen ( 1 962 .381) om allmän försäkring.
16 å' A vgift utgår med en och tre tiondels procent av det belopp. på vilket avgiften skall beräknas.
17 & I fråga om debitering och uppbörd av avgift äger lagen (I959:552) om ttppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmänförsäkring. m. m. motsva- rande tillämpning.
18 & Avgifterna tili/öres staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
Om statsbidrag till kommunernas barnomsorg finns särskilda bestäm- barnomsorg finns särskilda bestäm- melser. För finansiering av sådant melser. För finansiering av sådant statsbidrag erlägges årligen socialav— statsbidrag erlägges avgift enligt lagen lll/l enligt 15 och 16 .H. (0000:()()0) om socialavgifter.
' Som nuvarande lydelse anges 1977:253. som träder i kraft den 1 januari 1978.
' Lagen omtryckt l974:938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938.
2 Senaste lydelse 19771283.
3 Senaste lydelse 19772283.
9. Förslag till
Lag om ändring i lagen (l959:562) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.'
dels att rubriken till lagen skall ha nedan angivna lydelse. dels att 1—4. 28. 39—41 och 51 & skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Lag om uppbörd av vissa avgifter ert/igt lagen om allmän försäkring, m. m.
Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring. lagen (1976380) om arbetsska- deförsäkring. lagen (1 960:7 7) om byggnads/orskningsavgift, lagen (1970:742) om lönegarantiavgift. Ia- gen (1 971 .282) om arbetarskyddsavgift samt lagen (1 9733 72) om arbetsgivar- avgift till arbetslöshets/örsäkringen och det kontanta arbetsmarknads- stödet skall gälla vad nedan stad- gas.
] denna lag förstås med arbetsgivara vgift : summan av arbetsgivarens avgifter enligt 1 &
första stycket;
a vgif'ts u n de rlag : belopp varå avgift. som avses i 1 äförsta stycket. skall beräknas för arbetsgivaren;
(2
Föreslagen lydelse
Lag om uppbörd av vissa magi/ter enligt lagen (0000:000) om socialavgifl ter. m. m.
Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen (0000:000) om socialavgifter skall gälla vad nedan stadgas.
I denna lag förstås med a rb e tsgiva ra vgif't : summan av arbetsgivarens avgifter enligt l &;
a vgif'ts u n de rlag : belopp varå avgift,somavsesi1 å.skall beräknas för arbetsgivaren;
u tgif'tsår : det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas; slutlig a vgif't : arbetsgivaravgift som påföres vid den årliga avgiftsde- biteringen för nästföregående utgiftsår;
preliminär a vgif't : belopp som enligt debitering skall erläggas eller eljest erlägges i avräkning på slutlig avgift;
kvarstående avgift: avgiftsbelopp som återstår att erlägga sedan preliminär avgift avräknats från slutlig avgift;
til/kommande avgift: arbetsgivaravgift som skall erläggas enligt beslut om debitering fattat sedan den årliga avgiftsdebiteringen avslutats.
Nuvarande lydelse
Såvitt gäller beräkning av avgifts- underlag för avgift til/ sjukförsäk— ringen, folkpensioneringen. försäk- ringen för tilläggspension och arbets- skadeförsäkringen samt för arbetsgi- varavgift till arbetslöshetsförsäkring och det kontanta arbetsmarknads- stödet skall med lön enligt denna lag
Föreslagen lydelse
Såvitt gäller beräkning av avgifts- underlag för avgift, som avses i 155". skall med lön enligt denna lag förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap. 2 & andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring anses såsom inkomst av anställ- ning.
förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap. 2é andra stycket sista punkten och 11 kap. 2 55" andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäk- ring anses såsom inkomst av anställ- ning. Vad nu sagts äger dock icke tillämpning i fall där ersättningen utgått till utomlands bosatt person och avser arbete utom riket eller där bevill- ningsavgift erlagts enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättighe— ter.
Ifråga om inkomst , från _ fåmansfö- retag sko/a. föreskrifterna ipunkt 13 av anvisningarna till 32 _f kommunalskat— telagen (1928.37()) äga motsvarande tillämpning vid beräkning av avgiftsun - derlag.
Vad i 19 kap. 6 35" lagen om allmän försäkring föreskrives om avgift som där avses äger motsvarande tillämp- ning på annan avgift som uppbäres enligt, förevarande lag.
3 &
Avgiftsunderlag bestämmes av riksförsäkringsverket och angives i hela hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor. bortfaller.
Avlider arbetsgivare, skall för det utgiftsår, då dödsfallet inträffade. avgiftsunderlag bestämmas för dödsboet efter honom och avse både lön. som den avlidne utgivit, och lön, som utgivits av dödsboet.
Avgiftsunderlag fastställes enligt bestämmelser i lagen (0000:l)()0) om socialavgifter.
46. Vid bestämmande av avgiftsun- derlag skall utöver vad som framgår av de i 1 # angivnaförfattningarna gälla
Vid bestämmande av avgiftsun- derlag skall värdet av naturaförmån i form av kost eller bostad uppskattas
4 Senaste lydelse 1976: 1016.
Nuvarande lydelse
följande.
Värdet av naturaförmån iform av kost eller bostad skall uppskattas efter regler, som fastställas av riksförsäk- ringsverket. Vad angår dylika,/örmå- ner åt arbetstagare, som avses i 1 _6 första stycket lagen om sjömansskatt, skall dock värdet beräknas efter de grunder, enligt vilka motsvarande naturaförmåner till ombordanstä/lt manskap som erlagt sjömansskatt värderas vid bestämmande av pen- sionsgrurtdande inkomst.
A vdrag. för kostnader. som arbetsta — gare haft att av sin lön bestrida i anställningen, må göras i den mått riksförsäkringsverket så rnedgi ver. Så- dant medgivande rnå lämnas endast om kostnaderna beräknas uppgå till minst en tiondel av lönen samt må avse arbetstagare i viss verksarnltet eller. efter framställning av arbetsgivare. viss eller vissa arbetstagare.
Föreslagen lydelse
efter regler, som,/aststä/las av riksför- säkringsverket. Vad angår dylika tör- rnåner åt arbetstagare, som avses i 1 58" första stycket lagen om sjömansskatt. skall dock värdet beräknas efter de grunder. enligt vilka motsvarande naturaförmåner till ombordanställt manskap som erlagt sjömansskatt värderas vid bestämmande av pert- siortsgrundande inkomst.
28 54 Arbetsgivaravgift, som uppbäres av riksförsäkringsverket, skall, där verket ej medgivit annat betalningssätt, erläggas genom inbetalning till verkets postgirokonto medelst inbetalningskort, vilka skola vara fogade vid räkning som avses i 27 &. Inbetalning medelst sådant kort sker kostnadsfritt.
Avgiftsbelopp och räntor skola i den mån de inflyta eller utbetalas till arbetsgivare fördelas mellan avgif- ter, som avses i ] fförsta stycket eller eljest uppbäras med tillämpning av denna lag, enligt följande:
Avgiftsbelopp och räntor skola i den mån de inflyta eller utbetalas till arbetsgivare fördelas mellan avgif- ter, som avses i Zkap. lf lagen (0000:00l)) om socialaigifter. enligt följande:
preliminär avgift för visst utgiftsår, så som avgifterna ingå i summan av de under samma utgiftsår debiterade preliminära avgifterna;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kvarstående avgift och överskjutande preliminär avgift, så som avgifterna ingå i summan av motsvarande slutliga avgifter;
tillkommande avgift och avgiftsbelopp, som visst år återbetalas enligt 31 å, så som avgifterna ingå i summan av de slutliga avgifter som påförts vid närmast föregående årliga avgiftsdebitering; samt
särskild avgift och ränta, så som fördelning sker av det avgiftsbelopp, på vilket den särskilda avgiften eller räntan beräknats.
Sedan den årliga avgiftsdebiteringen avslutats. skall inlluten preliminär avgift för utgiftsåret i fråga omfördelas enligt de bestämmelser som gälla för kvarstående avgift.
395
Tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 3 39 lagen om allmänförsäkring Skall, med iakttagande av vad i 40% sägs, debiteras och uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsla- gen.
Ti/läggspensionsegenavgift enligt Ia— gen (0000000) om socialavgifter skall, med iakttagande av vad i 40% sägs, debiteras och uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsla- gen.
405
Til/äggspensionsavgift som ingår i slutlig skatt skall vara erlagd före den 1 oktober året näst efter taxerings— året. Avgift som icke ingår i slutlig skatt skall vara erlagd inom åtta månader efter utgången av den månad, då underrättelse om debite- ring av avgiften meddelades den försäkrade.
Har tilläggspensionsavgift, som in- går i slutlig eller tillkommande skatt, icke till fullo erlagts inom tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga och den tillkommande skatten om- debiteras med uteslutande av avgif- ten. Sådant beslut skall delgivas den försäkrade.
Tilläggspensionsegenavgift som in- går i slutlig skatt skall vara erlagd före den 1 oktober året näst efter taxeringsåret. Avgift som icke ingår i slutlig skatt skall vara erlagd inom åtta månader efter utgången av den månad, då underrättelse om debite- ring av avgiften meddelades den försäkrade.
Har tilläggspensionsegenavgift. som ingår i slutlig eller tillkommande skatt, icke till fullo erlagts inom tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga och den tillkommande skat- ten omdebiteras med uteslutande av avgiften. Sådant beslut skall delgivas den försäkrade.
415
Skall enligt 11 kap. 6é första stycket lagen om allmän försäkring pensionspoäng för visst års inkomst av annat förvärvsarbete tillgodoräk- nas den försäkrade, oaktat tillägg - pensionsavgift för året icke till fullo erlägges inom tid som angives i 40 &
Skall enligt 11 kap. 6é första stycket lagen om allmän försäkring pensionspoäng för visst års inkomst av annat förvärvsarbete tillgodoräk- nas den försäkrade oaktat avgift som där sägs för året icke till fullo erlägges inom tid som angives i 405 första
Nuvarande lydelse
första stycket, må riksförsäkrings- verket efter framställning från den försäkrade eller dödsboet efter ho- nom medgiva befrielse från erläg- gande helt eller delvis av avgiften, därest ömmande omständigheter fo- religga.
Föreslagen lvdelse
stycket, må riksförsäkringsverket efter framställning från den försäk- rade eller dödsboet efter honom rnedgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av avgiften, därest ömmande omständigheter förelig- ga.
51%
Riksförsäkringsverket äger för varje år från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mel- lan summan av de arbetsgivaravgif- ter, som enligt vad i 17% andra stycket sägs under året anmälts för påföring i samband med slutlig skatt, och vad som av dessa avgifter kan enligt av regeringen fastställda grun- der beräknas bliva avskrivet på grund av bristande betalning. Belop- pet skall fördelas mellan avgifter, som avses i ] sf, i samma proportion som gäller enligt bestämmelserna i 28 %.
Riksförsäkringsverket äger för varje år från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mel- lan summan av de arbetsgivaravgif— ter, som enligt vad i 17% andra stycket sägs under året anmälts för påföring i samband med slutlig skatt, och vad som av dessa avgifter kan enligt av regeringen fastställda grun- der beräknas bliva avskrivet på grund av bristande betalning. Belopv pet skall fördelas mellan avgifter, som avses i 2 kap. 1 _f lagen (lill/)():lilili) om socialavgifter, i samma proportion som gäller enligt bestäm- melserna i 28 %.
Avgiftsbelopp som avses i 29 % skola i den mån de inflyta av vederbörande länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket må i sam- ma ordning som i första stycket sägs varje år tillgodoföra sig ett belopp motsvarande summan av de under nästföregående år debiterade til/ägg - pensionsavgifterna minskad med summan av de avgifter som under samma år avkortats eller restitue- rats.
Riksförsäkringsverket må i sam- ma ordning som i första stycket sägs varje år tillgodoföra sig ett belopp motsvarande summan av de under nästföregående år debiterade tilläggs— pensionsegenavgifterna minskad med summan av de avgifter som under samma år avkortats eller restitue- rats.
1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. skall hänvisningen i stället avse lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter, m. m.
10. Förslag till Lag om ändring i reglementet (l959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
Härigenom föreskrives att 1, 2 och 4 %% reglementet (1959z293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvtlelse l%'
De penningmedel, som enligt 19 kap. 5 59 lagen (1962:381) om allmän försäkring skola ingå till allmänna pensionsfonden, skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fyra särskilda styrelser, benämnda första, andra, tredje och fjärde fondstyrelserna, därvid dock de medel som överföras till fjärde fondstyrelsens förvaltning
De penningmedel, som enligt 4 kap. 3 55" lagen (l)0()():()()0) om socialav— gifter skola ingå till allmänna pen- sionsfonden, skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fyra särskilda styrelser, benämnda första, andra, tredje och fjärde fondstyrelserna, därvid dock de medel som överföras till fjärde fondstyrelsens förvaltning
få uppgå till högst en miljard få uppgå till högst en miljard kronor. kronor. 2%2
Det åligger riksförsäkringsverket att i fråga om avgifter til/försäkringen för tilläggspension överföra
]. till första fondstyrelsens för- valtning avgifter. som enligt I 9 kap. 15 lagen (1962:381) om allmän försäkring erläggas av staten, kom- muner och därmed jämförliga sam- fälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kom- mun eller därmed jämförlig samfäl- lighet äger ett bestämmande infly- tande;
2. till andra fondstyrelsens för- valtning jämlikt nämnda lagrum inflytande avgifterfrån andra arbets- givare än under 1 sägs, som i genom- snitt för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu ar- betstagare;
3. till tredje fondstyrelsens för- valtning övriga avgifter enligt samma lagrum samt avgifter. som erläggas
Det åligger riksförsäkringsverket att i fråga om tilläggspensionsavgifter och tilläggspensionsegenavgifter enligt lagen (()(il)():()()()) om socialavgifter överföra
]. till första fondstyrelsens för- valtning til/äggspensionsavgifter, som erläggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett be- stämmande inflytande;
2. till andra fondstyrelsens för- valtning tilläggspensionsavgifter, som erläggas av andra arbetsgivare än under 1 sägs, vilka i genomsnitt för det år, varå avgifterna belöpa, syssel- sätta minst tjugu arbetstagare;
3. till tredje fondstyrelsens för- valtning övriga tilläggspensionsavgifl ter samt tilläggspensionsegenavgifter:
1Senaste lydelse 1976198.
2 Senaste lydelse 19732503.
3Senaste lydelse 197698.
jämlikt 19 kap. 35? lagen (1962:381)
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse samt om allmänförsäkring: samt
4. till fjärde fondstyrelsens förvaltning medel, som av styrelsen rekvirerats hos riksförsäkringsverket och som avräknas på medel som belöpa på de övriga styrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år.
Till varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av de av styrelsen förvaltade medlen.
4 %3
Envar av första, andra och tredje fondstyrelserna skall bestå av nio och fjärde fondstyrelsen av elva ledamöter, vilka alla förordnas av regeringen. Av ledamöterna utses
i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräda kommunerna och landstingskommunerna, och tre efter förslag av rikssam- manslutningar av arbetstagare;
i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, en efter förslag av sammanslutning, som företräder konsument- kooperationen, och fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsta- gare;
i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsta- gare och två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka erlägga avgifter enligt 19 kap. 3 _l" lagen (1962:381) om allmän försäkring; samt
i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsta- gare och två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka erlägga tilläggspen— sionsegenavgifter enligt lagen (()(100:()()()) om socialavgifter; samt
i fjärde fondstyrelsen två efter förslag av sammanslutning, som företräder primärkommunerna, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgi- vare och fem efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.
Avgives icke förslag som i första stycket sägs, förordnar regeringen ändå ledamöter som skolat utses efter sådant förslag.
För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant. Ledamöter och suppleanter skola vara myndiga, häri riket bosatta svenska
medborgare. '
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
11. Förslag till Lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av
riksförsäkringsverkets fonder
Härigenom föreskrives att 1 och 2 %% reglementet (19611265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Folkpensioneringsfonden, arbets- skadeförsäkringsfonden, särskilda yrkesskadefonden, fonden för frivil- lig yrkesskadeförsäkring, samt de fonder. som avses i 22 kap. lagen om allmän försäkring och i 79" lagen (1975380) om delpensionsförsäkring. skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fondfullmäktige.
Föreslagen lydelse
&I
1 .
Folkpensioneringsfonden, arbets- skadeförsäkringsfonden, särskilda yrkesskadefonden, fonden för frivil- lig yrkesskadeförsäkring, (le/pen» sionsf'onden samt den fond, som avses i 22 kap. lagen om allmän försäkring. skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fondfullmäk- tige.
2 & Arbetsskadeförsäkringsfondens inkomster utgöras av avgifter enligt 7 kap. lagen (1 976 .380) om arbetsskadeförsäk- ring;
återbetalda belopp enligt 12% andra stycket lagen om försäkring för
arbetsskadeavgifter och arbetsska— deegenavgifter enligt lagen (00()():0()0) om socialavgifter:
olycksfall i arbete och 51 % andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring; bötesmedel enligt 34% lagen om försäkring för olycksfall i arbete; kapitalbelopp. som inflyta vid inköp i riksförsäkringsverket av livräntor enligt 10 % lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall iarbete eller på grund av verkets övertagande jämlikt 35% lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 %% lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom; samt
räntor och annan avkastning.
Arbetsskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av ersättningar och andra kostnader. som i anledning av inträffade skadefall skola utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. lagen om försäkring för vissa yrkes- sjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, lagen om yrkesskadeför- säkring. lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och lagen om arbets-
Arbetsskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av ersättningar och andra kostnader,som i anledning av inträffade skadefall skola utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkesa sjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. lagen om yrkesskadeför- säkring, lagen om krigsförsäkring för sjömän m. 11. och lagen om arbets-
' Senaste lydelse 1977z273.
2Senaste lydelse l977:273.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse
skadeförsäkring,ävensom kostnader skadeförsäkring,ävensom kostnader för omreglering, förhöjning, uppräk- för omreglering, förhöjning. uppräk- ning och värdesäkring av ersätt- ning, värdesäkring och standardsäk- ningar enligt dessa lagar; ring av ersättningar enligt dessa lagar;
ersättningar, som skola utbetalas av riksförsäkringsverket på grund av övertagande jämlikt 1055" lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, 35 ålagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 N' lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande ersättningsskyldig- het;
belopp, som av riksförsäkringsverket eller eljest återbetalas på grund av att för mycket influtit till verket i avgift som i första stycket sägs;
belopp, som skola utbetalas för belopp, som skola utbetalas för bestridande av förvaltningskostna- bestridande av förvaltningskostna- der enligt 7 kap. 3,5 andra stycket der enligt 7 kap. Zå andra stycket lagen om arbetsskadeförsäkring; lagen om arbetsskadeförsäkring; samt samt
belopp, som utbetalas till följd av vad nedan i 3 & stadgas.
1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1979. De nya bestämmelserna i 2 ;" andra stycket om kostnader för standardsäkring tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1978.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
12. Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370)
Härigenom föreskrives att anvisningarna till 41 b & kommunalskattelagen (1928z370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar nu 41 b #*
Med egenavgifter förstås sjuk/ör- sökringsavgi/i enlig! 19 kap. 2 $ lagen (] 962 .*381)am al/möiijöi'säkring. soci-
Med egenavgifter förstås avgitier enligt 3 kap. 1 S* lagen (0000.'000) om sacialavgi/ier samt avgift enligt 4; lagen (l968:4l9) om allmän arbetsgi- varavgift.
al/örsökringsavgi/i till folkpensione- ringen och Ii/läggspensionsavgi/i enlig! I 9 kap. 3 & samma lag. avgi/i enligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen ( I 976.380) om arbetsskadeförsäkring samt avgift enligt 4å lagen (19682419) om allmän arbetsgivarav- gift.
Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för det beskattningsår till vilket avgifterna hänför sig medgivits schablonavdrag enligt punkt 2 a av anvisningarna till 22 å och punkt 9 a av anvisningarna till 29 å, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdraget. Om schablonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenav- gifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.
Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkommande skatt samt för belopp varmed medgivet schablonavdrag för visst beskatt- ningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringen. Som intäkt upptages egenavgifter, som restituerats, avkortats eller avskrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.
Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare medgivet schablonavdrag — är avdragsgillt eller skattepliktigt enligt andra eller tredje stycket hänföres till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkom- mande skatt har påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonav- drag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärden icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, avdraget eller intäkten hänföras till det beskattningsår under vilket beslutet angående taxeringsåtgärden har meddelats.
Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfastigheter eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst underlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet och bedrivit rörelse, fastställes i första hand det
' Senaste lydelse l977:279.
inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eller intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 ä 2 mom. medan intäkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1979 och tillämpas första gången vid 1980 års taxering.
13. Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956z623)
Härigenom föreskrives att 37%" 2 och 5 mom. samt 39; l mom. taxeringslagen (19562623)l skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 37 s
2 mo m . 2 Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom., skall iakttagas följande.
Avser sådan förmån,varomi ] mom. första och andra punkterna förmäles. endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått.
I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktamentser- sättning, skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning jämte tid för vilken traktamentsersättning utgått. Därvid skola uppgifter lämnas om traktamentsersättning dels för förrätt- ningar inom riket i enlighet med vad nedan sägs och dels för förrättningar utom riket. I fråga om förrättningar inom riket skola uppgifter lämnas särskilt för förrättningar som icke varit förenade med övernattning (endagsförrätt- ningar), förrättningar som varit förenade med övernattning men icke medfört vistelse mer än femton dygn i följd på en och samma ort (korttidsförrätt- ningar) samt övriga resor (långtidsförrättningar). För endagsförrättningar uppgives utgiven traktamentsersättning och antal dagar. Vid beräkning av antalet dagar för endagsförrättningar medräknas icke sådan endagsförrätt- ning, som varat högst fyra timmar; förrättning som varat mer än fyra timmar men högst tio timmar räknas som halv dag; längre förrättning räknas som hel dag. För korttids- och långtidsförrättningar uppgives utgiven traktamentser- sättning och antal nätter övernattning skett. De första femton dygnen av varje långtidsförrättning uppgivas såsom korttidsförrättning. — [ kontrollupp- gift skall i förekommande fall särskilt anmärkas, att arbetsgivaren utöver traktamentsersättningen, haft utgifter för den anställdes bostad eller uppe- hälle under förrättningen. Om skattechefen i det län där arbetsgivarens hemortskommun är belägen medger det, behöver arbetsgivaren, i stället för att lämna uppgift enligt tredje stycket om traktamentsersättning vid förrättning inom riket, endast anmärka i kontrolluppgiften att sådan ersättning utgått. Förutsättning för medgivande är att ersättning utgår enligt sådana grunder att den kan antagas icke komma att överstiga avdragsgill ökning i levnadskostnaderna. Motsvarande medgi- vande kan lämnas även beträffande resekostnadsersättning för färd med allmänt kommunikationsmedel. Medgivande lämnas endast om arbetsgi- varen har ett större antal anställda, som mera regelbundet företager tjänsteresor, och medgivandet bedömes vara utan olägenhet för taxeringsar- betet. Medgivande får ej lämnas fåmansföretag i fråga om uppgifter rörande företagsledaren och honom närstående personer samt delägare i företaget. Lämnat medgivande gäller tills vidare. Det kan begränsas till viss grupp av anställda. — Ansökan om medgivande göres hos länsstyrelsen senast den 31 oktober året före taxeringsåret. Talan mot beslut, varigenom ansökan om medgivande avslagits eller medgivande återkallats, föres hos riksskatteverket
1 Lagen omtryckt l97l:399. Senaste lydelse av lagens rubrik l974z773.
2Senaste lydelse 1976186.
3 Senaste lydelse 1976:334.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
genom besvär som skola ha inkommit till verket inom en månad från den dag då klaganden erhöll del av beslutet. Mot riksskatteverkets beslut får talan icke föras.
Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans efterlevandes pensionering. skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön och vad som avdragits.
[ kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller sjunde punkten skall angivas, huruvida arbetsgi- varen har att för utgivet belopp erlägga avgi/i enligt 19 kap. 1 t' lagen om allmän försäkring.
1 kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller sjunde punkten skall angivas. huruvida arbetsgi- varen har att för utgivet belopp erlägga arbetsgivaravgift enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
[ kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som skett för uttagande av preliminär A-skatt.
Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, personnummer, hemvist och bostadsadress. Där så kan ske, bör uppgift lämnas även om numret på för honom utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret. På uppgiftshandling som lämnas av fåmansföretag skall angivas om personen är företagsledare eller honom närstående person eller delägare i företaget.
Kontrolluppgift, som i 1 mom. tredje punkten sägs och som avser pensionsförsäkring tagen annorledes än i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om tidigare och nuvarande ägare till försäkringen och, om möjligt, fång varigenom äganderätten övergått samt, i förekommande fall, den som erhållit förfoganderätten till försäkringen. Kontrolluppgift, som avser pensionsförsäkring tagen i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om den, som enligt tjänsteavtalet skall åtnjuta pensionsförmånen.
Uppgift skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär eller å annan för ändamålet lämpad blankett.
5 mom . 3 Den som har att avlämna kontrolluppgift enligt 1 mom. punkterna ], 2, 3 b—3 feller 7 skall senast den 31 januari under taxeringsåret till inkomsttagaren översända ett exemplar av uppgiften.
Om skyldighet att vid arbetsgivar- uppgift, som skall lämnas enligt lagen (1959:552)om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.. foga kontrOIIUDp- gift som nyss sagts stadgas i nämnda lag.
Om skyldighet att vid arbetsgivar- uppgift, som skall lämnas enligt lagen (1959:552)om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter, m.m., foga kontroll- uppgift som nyss sagts stadgas i nämnda lag.
39 & Nuvarande lydelse ] mom. 1 särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställ- ning:
Uppgif'tsskyldig
1. Den som enligt 37% 1 mom. första punkten är skyldig att utan anmaning avläm- na kontrolluppgift.
2. Den som för ar- betslag eller liknande grupp av personer i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att fördelas inom laget eller grup-
Nuvarande lydelse Vem uppgiften ska/l avse
Den som hos den uppgiftsskyldige inne- haft anställning eller uppdrag eller utfört till- fälligt arbete.
Medlem av arbets- laget eller gruppen.
Vad uppgiften skall avse
Åtnjutna förmåner, därest icke uppgifts- skyldighet utan anma- ning föreligger, med upplysning dels, då för- månerna avse kortare tid än helt år, om den tidrymd, för vilken de åtnjutits, och dels hu- ruvida det åligger ar- betsgivaren att för för- månerna erlägga avgift enligt 19 kap. 1 59 lagen om allmän försäkring.
Till medlem utgivet belopp med upplysning huruvida det åligger ar-L betsgivaren att för be- loppet erlägga avgifi en- ligt 19 kap. 1 55" lagen om allmän . försäkring.
Föreslagen lydelse
I inom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställ-
ning: Uppgilf'tssky/dig
1. Den som enligt 37% 1 mom. första punkten är skyldig att utan anmaning avläm- na kontrolluppgift.
Vem uppgiften ska/l avse
Den som hos den uppgiftsskyldige inne- haft anställning eller uppdrag eller utfört till- fälligt arbete.
Vad uppgiften ska /l a yse
Åtnjutna förmåner, därest icke uppgifts- skyldighet utan anma- ning föreligger, med upplysning dels, då för- månerna avse kortare tid än helt år, om den tidrymd, för vilken de åtnjutits, och dels hu- ruvida det åligger ar- betsgivaren att för för- månerna erlägga ar- betsgivaravgift enligt la- gen (0000:()O()) om so— Cia/avgifter.
2. Den som för ar- betslag eller liknande grupp av personer i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att fördelas inom laget eller grup- pen.
Föreslagen lydelse Medlem av arbets- laget eller gruppen.
Till medlem utgivet belopp med upplysning huruvida det åligger ar- betsgivaren att för be- loppet erlägga arbetsgi— varavgift enligt lagen (()()l)l):l)()(l) om socialav- giller.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979 och tillämpas första gången i fråga om kontrolluppgift till ledning för 1980 års taxering.
14. Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953z272)
Härigenom föreskrives att ] så, 2 & 3 och 4 mom., 3 & 1 mom., 4 & 1 mom., 25 &, 27 ä 1 mom. och 49 ä 1 mom. uppbördslagen (1953z272)l skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives, statlig inkomst- skatt, statlig förmögenhetsskatt, ut- skiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, lands— tingsmedel. skogsvårdsavgifter, sä- dana sm*ialförsäkringsavgifter till folk- pensioneringen oeh tilläggspensionsav- gifter som avses i 19 kap. _? ji lagen om allmän försäkring. sju/(försäkringsav- gif'ter enligt [9 kap. 2 sl" sistnämnda lag. arbetsskadeförsäkringsavgifter enligt 7 kap. 2,9 tredje stycket lagen (] 976 :380) om arbetsskadeförsäkring. sådana arbetsgivaravgifter enligt Ia- gen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.. avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift _för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsäkringsver— ket, avgift som avses i 116a eller 116 c & taxeringslagen. ävensom an- nuitet å avdikningslån.
Föreslagen lydelse
KZ
1 .
Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives. statlig inkomst- skatt, statlig förmögenhetsskatt, ut- skiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, lands- tingsmedel, skogsvårdsavgifter, egenavgifter enligt lagen (OOOOJOOO) om socialavgifter, sådana arbetsgivar- avgifter enligt lagen om socialavgifter och avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket, avgift som avses i 116 a eller 116 c åtaxeringsla- gen , ävensom annuitet å avdiknings- lån.
Regeringen må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.
3 m om . Kvarstående skatt och tillkommande skatt samt obetald del av sådan skatt anses belöpa i första hand på annuitet som avses i 1 & och i andra hand på avgift som avses i 116 a eller 116 cé taxeringslagen.
För visst är erlagd preliminär eller För visst år erlagd preliminär eller kvarstående skatt skall anses i första kvarstående skatt skall anses i första hand utgöra betalning av tilläggspen- hand utgöra betalning av tilläggspen- sionsavgift för året. I fråga om erlagd sionsegenavgi/t enligt lagen (OOOOJOOO) tillkommande skatt skall motsva- om socialavgifter för året. I fråga om
' Lagen omtryckt 197275. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:71.
2Senaste lydelse l977:281.
3 Senaste lydelse 19771281 .
Nuvarande lydelse
rande gälla beträffande tilläggspen- sionsavgift som ingår i den tillkom-
Föreslagen lydelse
erlagd tillkommande skatt skall mot- svarande gälla beträffande til/ägg- pensionsegenavgift som ingår i den tillkommande skatten.
mande skatten.
4 mom . 3 Skattereduktion åtnjutes
av ogift skattskyldig, som har hemmavarande barn under 18 år, och av gift skattskyldig, vars make saknar taxerad inkomst enligt lagen (1947z576) om statlig inkomstskatt, med 1 800 kronor,
av gift skattskyldig, vars make har taxerad inkomst enligt nämnda lag som understiger 4500 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 4 500 kronor och den taxerade inkomsten.
Ha gifta skattskyldiga var för sig till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. som understiger 4 500 kronor, åtnjutes skattereduktion endast av den som har den högsta taxerade inkomsten. Äro de taxerade inkomsterna lika stora. tillkommer skattereduktion den äldre av de skattskyldiga.
Skattereduktion enligt första stycket åtnjutes endast av skattskyldig, som varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. För gift skattskyldig gäller dessutom följande. För att skattereduktion skall få åtnjutas, skall maken ha varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. Avser makens bosättning här i riket större delen av beskattningsåret, sker skattereduktionen enligt första stycket. Avser makens bosättning här i riket endast en mindre del av beskattningsåret, åtnjuter den skattskyldige skattereduktion, om maken saknar taxerad inkomst enligt lagen om statlig inkomstskatt, med 900 kronor, och om maken har taxerad inkomst enligt nämnda lag som understiger 2 250 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 2 250 kronor och den taxerade inkomsten. Vid tillämpningen av bestämmelserna i första, andra och tredje styckena skall som taxerad inkomst anses även under beskattningsåret uppburen beskattningsbar inkomst enligt lagen (19581295) om sjömansskatt samt enligt lä 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning. Skattereduktion som tillkommer skattskyldig enligt nämnda bestämmelser skall minskas med en tolftedel för varje period om trettio dagar, för vilken den skattskyldige uppburit inkomst som förut nämnts.
Skattereduktion sker icke i fråga om statlig förmögenhetsskatt, so- eialförsäkringsavgift til/.fb/kpensioner- ingen enligt 19 kap. 3 f lagen (1962:381) om allmän försäkring. tilläggspensionsavgift, sjukförsäkrings- avgift, arbetsskadeförsäkringsavgift, arbetsgivaravgift, allmän arbetsgivar- avgift, avgift/ör sjöfolks pensionering och förseningsavgift enligt ll6cä taxeringslagen samt annuitet å av- dikningslån.
Skattereduktion sker icke i fråga om statlig förmögenhetsskatt, avgif- ter enligt lagen (0000.'000) om social - avgifter, allmån arbetsgivaravgift och förseningsavgift enligt llöcå tax- eringslagen samt annuitet å avdik- ningslån.
Bestämmelserna om skattereduktion iakttagas vid debitering av slutlig
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skatt, tillkommande skatt och preliminär B—skatt samt vid fastställande av preliminär A-skatt. Öretal som uppkommer vid beräkning av skattereduk- tion bortfaller.
] mom.4 ! den omfattning ne— dan angives skall skattskyldig utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingå- ende statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, socialförsäk- ringsavgif't till folkpensioneringen en- ligt 19 kap. 3 j)" lagen (1962:381) om allmänförsäkring, tilläggspensionsav- gift. sittk/örsäkringsavgift, arbetsska- deförsäkringsavgift, avgift enligt 455 lagen om allmän arbetsgivaravgift, kommunal inkomstskatt och lands- tingsmedel.
s
] inom. [den omfattning nedan angives skall skattskyldig utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingå- ende statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, egenavgifter en- ligt lagen (0000:000) om sociala vgifter. avgift enligt 435 lagen om allmän arbetsgivaravgift, kommunal in- komstskatt och landstingsmedel.
4 s*
1 mom .5 Har lokal skattemyndighet ej annorledes förordnat, skall, då inkomst av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, preliminär A-skatt utgå med belopp, som angivas i skattetabeller. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.
Skattebetalarna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller den längre tid som bestäms av regeringen eller den myndighet regeringen utser, angiva därå belöpande preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen
a tt inkomsten samt grundavdraget äro oförändrade under inkomståret, a ttden skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som i tabellen angives, ej heller för garantibelopp för fastighet eller för förmögen- het,
att den skattskyldige icke har att erlägga socialförsäkringsavgift till folk- pensioneringen enligt 19 kap. 3 _l" lagen (1962:381) om allmän försäkring. tilläggspensionsavgift eller sjukförsäk- ringsaygift.
att skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) och 4) erhåller skattereduktion,
a t t den skattskyldige erhållit särskild skattereduktion, om inkomsten för år räknat icke överstiger 38 500 kronor eller, såvitt gäller i 2 mom. första stycket 3) och 4) avsedd skattskyldig, 40 500 kronor, samt
att den skattskyldige icke har att erlägga egenavgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
4Senaste lydelse 197728 ].
5Senaste lydelse 19742771.
6Senaste lydelse l974:77 ] .
7 Senaste lydelse 19772281.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyl- dige än dels grundavdrag, och, såvitt gäller i 2 mom. första stycket 3) och 4) avsedd skattskyldig, avdrag enligt 46 ä 3 mom. kommunalskattelagen.
25 &
Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttagas:
att socialförsäkringsavgift till _folk- att egenavgifter enligt lagen pensioneringen uträknas med till- (0000.'()()()) om socialavgifter uträk nas lämpning av 19 kap. 3 och 4 a 3)"le lagen med ledning av bestämmelserna i (1962:381) om allmänförsäkring; nämnda lag:
att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den procentsats för avgiftsuttaget. som fastställts för in- komstäret,"
att sjukförsäkringsavgift uträknas med tillämpning av 19 kap. 2 och 4 M" lagen (1962:381) om allmän försäk- ring;
att för skattskyldiga, som avses i 10; 1 mom. lagen om statlig inkomst- skatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbe- loppet. som bestämts för inkomståret; samt
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret bestämts för utdebitering i beskattningsorten; dock må regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, om särskilda omständigheter föreligga, förordna att utdebitering i hemortskommunen får läggas till grund vid debitering av preliminär B-skatt för fysisk person eller dödsbo även om beskattningsorten är en annan.
27 t
1 mom . 7 Uträkning av de särskilda skatteposter som ingå i slutlig skatt samt debitering av sådan skatt sker med ledning av uppgifter i taxeringslängd eller annat beslut om taxeringen. 1 övrigt iakttages:
att för skattskyldiga, som avses i 10%" 1 mom. lagen om statlig inkomst- skatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbe- loppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre som för inkomståret gäller i beskattningsorten;
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas ien gemensam post, därvid skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal",
att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som enligt vad därom särskilt är stadgat bestämts för det år då den slutliga skatten debiteras;
Nuvarande lydelse
att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den _för inkomst- äret _ fastställda procentsatsen . för av- giftsttttaget, därvid öretal bortfaller;
Föreslagen lydelse
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel debiteras med belopp som uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är
belägen;
att i 1 5) omförmäld sjukförsäkrings- avgi/t debiteras enligt ]9 kap. lagen om allmän-försäkring på grundval av uppgifter om försäkringsförhållan- den som lämnas av allmän försäk- ringskassa;
att egenavgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter debiteras med ledning av bestämmelserna i nämnda lag och på grundval av uppgifter om försäkringsförhållan- den som lämnas av allmän försäk-
ringskassa;
att socialförsäkringsavgift till folk- pensioneringen såvitt gäller person med inkomst av annatförvärvsarbete än anställning debiteras med tillämp- ning av bestämmelserna i 11 kap. 4 _a)" samt 19 kap. 3 och 4 a M lagen om allmän _ försäkring;
att i 1 & omförmäld arbetsskadeför- säkringsavgi/t debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 Isf tredje stycket lagen (19765380) om arbets—
skadeförsäkring; att i ] & omförmälda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt
att i l &” omförmäld annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller.
49 s*
1 m om . ” Skattskyldig må av lokal skattemyndighet erhålla anstånd med inbetalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta
1) om taxeringsintendenten anfört besvär över taxering med yrkande om ändring till den skattskyldiges förmån: till belopp som betingas av taxerings- intendentens yrkande,
2) om den skattskyldige anfört besvär över taxering och taxeringsinten— denten, helt eller delvis, tillstyrkt besvären eller, om besvären avser taxeringsnämnds beslut, tillstyrkt ansökan om anstånd: till belopp som betingas av taxeringsintendentens yttrande,
3) om taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende: till belopp som betingas av förbiseendet,
4) om den skattskyldige taxerats på mer än en ort för samma inkomst, garantibelopp för fastighet eller förmögenhet: till belopp, motsvarande ettdera av eller båda de skattebelopp som påförts i anledning av
3 Senaste lydelse 1976: l085.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
taxeringen,
5) om avgiftsunderlag enligt/egen 5) om avgiftsunderlag enligt 3 (1962:381) om allmänförsäkring eller kap. lagen (0000:000) om socialav- enligt 4 &" lagen (1968:419) om allmän gifter eller enligt 4 & lagen (1968:419) arbetsgivaravgift bestämts till för om allmän arbetsgivaravgift be- högt belopp: till belopp som betingas stämts till för högt belöpp: till belopp av felaktigheten, som betingas av felaktigheten,
6) om skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av fel vid debitering: till belopp som betingas av felaktigheten i debiteringen.
7) om preliminär skatt, som enligt 27% 2 mom. skall gottskrivas den skattskyldige, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och bliva avkortad enligt 65% samt den skattskyldige icke erhållit jämkning enligt bestämmelserna i 45 ä 1 mom. sista stycket: till så stor del av skatten som kan antagas bliva avkortad.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1979 och tillämpas första gången vid debitering av preliminärskatt för år 1979 och slutlig skatt på grund av 1980 års taxering. Äldre lydelse gäller fortfarande vid debitering av slutlig eller tillkommande skatt på grund av taxering år 1979 eller tidigare år eller eftertaxering för år 1979 eller tidigare år.
15. Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrives att ] & skattebrottslagen (1971:69) skall ha nedan angivna lydelse.
N uvarande lydelse Föreslagen lydelse
] ä'
Denna lag gäller ifråga om skatt eller avgift enligt
1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen (1928z370), förordningen (1933:395) om ersättningsskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen ( l946:324) om skogsvårdsavgift, lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om sjömans- skatt, förordningen (1970299) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbe- ten, lagen (1977:322) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
2. lagen (19411251) om särskild varuskatt, förordningen (1943:477) om skatt å vissa pälsvaror, förordningen (1948:85) om försäljningsskatt, förord- ningen (19532396) om accis å fettemulsion m. m., lagen (1953z397) om avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m. m., lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (19601253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, lagen (1960:258) om utjämningsskatt på vissa varor, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (19611394) om tobaksskatt, förordningen (l961:653) om brännoljeskatt, stämpelskattelagen (19641308), förordningen (1964:352) om gasolskatt, förordningen (1966:21) om särskild skatt på motorbränslen, lagen (1968:430) om mervärdeskatt, förordningen (19711170) om annonsskatt, lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesför- packningar, vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1973:602) om särskild vägtrafikskatt, lagen (197311216) om särskild beredskapsavgift för oljepro- dukter, bilskrotningslagen (l975z343), lagen (1977z306) om dryckesskatt,
3. lagen (1954:243) om yrkesska- deförsäkring i vad avser obligatorisk försäkring, lagen (19551469) angå- ende omreglering av vissa ersätt- ningar enligt lagen den 17juni 1916 (nr 235)om försäkring för olycksfall i arbete m.m., lagen (1960:77) om byggnadsforskningsavgift, lagen (1961:300) om redareavgift för sjö- folks pensionering, lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1962:398) om finansiering av folk- pensioneringen, lagen (1968:4l9) om allmän arbetsgivaravgift, lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, la- gen (1971 :282) om arbetarskyddsav-
3. lagen (1954:243) om yrkesska- deförsäkring i vad avser obligatorisk försäkring, lagen (1955z469) angå- ende omreglering av vissa ersätt- ningar enligt lagen den 17juni 1916 (nr 235)om försäkring för olycksfall i arbete m.m., lagen (l960:77) om byggnadsforskningsavgift, lagen (l961:300) om redareavgift för sjö- folks pensionering, lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1962:398) om finansiering av folk- pensioneringen, lagen (1968:4l9) om allmän arbetsgivaravgift, lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, Ia- gen (1971:282) om arbetarskyddsav-
| Senaste lydelse 1977z324.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gift, lagen (1975:358) om vuxenut- gift, lagen (1975:358) om vuxenut- bildningsavgift, lagen (l975z335) om bildningsavgift, lagen (l975z335) om arbetsgivaravgift till arbetsmark- arbetsgivaravgift till arbetsmark- nadsutbiIdningen. nadsutbildningen, lagen (0000:000) om socialavgifter.
Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt som avses i uppbördslagen (1953z272).
Lagen tillämpas ej om skatten eller avgiften fastställes eller uppbäres i den ordning som gäller för tull och ej heller beträffande restavgift, skattetillägg eller liknande avgift.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1979.
16. Förslag till Förordning om upphävande av kungörelsen (1962:391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom föreskrives att kungörelsen (1962:391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring skall upphöra att gälla vid utgången av år 1978.
Den upphävda kungörelsen gäller dock fortfarande i tillämpliga delar i fråga om försäkrad för vilken undantagande från försäkringen för tilläggs- pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring äger giltighet efter utgången av år 1978.
1. Kommitténs uppdrag
1.1. Allmänt
Kommitténs direktiv framgår av vad chefen för socialdepartementet anförde till statsrådsprotokollet den 27 maj 1970 i samband med att departements- chefen bemyndigades tillkalla sakkunniga för utredningen.
1 direktiven framhålls inledningsvis att den allmänna pensioneringen under det senaste decenniet genomgått en utomordentligt kraftig utveckling vad gäller såväl de årliga utbetalningarna som antalet personer vilka åtnjuter förmåner från pensioneringen. Det framhålls vidare att genom tillkomsten av ATP—systemet, vilket alltjämt är under uppbyggnad, har tillskapats pensioner med målsättningen att ge ett pensionsskydd som ansluter till den standard som den försäkrade levt på som aktiv förvärvsarbetande. I direktiven påpekas att ett stort antal reformer har genomförts efter ikraftträdandet av 1962 års lag om allmän försäkring. Bland dessa reformer nämns särskilt 1969 års beslut om införande av pensionstillskott som innebär årliga höjningar av folkpen- sionerna under en tioårsperiod samt 1970 års beslut rörande en vidgad förtidspensionering som innebär bl. a. betydande förbättringar i pensionshän- seende för äldre förvärvsarbetande med tungt eller pressande arbete.
Det anförs att de reformer som genomförts på den allmänna pensione- ringens område under 1960-talet har inneburit en ökad trygghet för alla medborgare men att de försäkrades krav ökar i takt med att systemet förbättras. Det är därför naturligt att frågorna om en översyn av pensions- systemet i vissa hänseenden blivit mer aktuella. Denna översyn anförtros kommittén.
De frågor av intresse i detta sammanhang som anförtros kommittén gäller standardsäkring inom den allmänna pensioneringen samt reglerna för intjänande av ATP-pension. I samband med förslag rörande nu nämnda frågor skall kommittén även kunna överväga ändringar av de nuvarande finansieringsreglerna för den allmänna pensioneringen.
Det understryks i direktiven att redan beslutade pensionsreformer och det starkt ökade antalet pensionärer innebär att konsumtionsutrymmet för pensionärerna kommer att tillväxa betydligt snabbare än för den övriga befolkningen. Ytterligare reformer måste därför förutsätta en lägre takt i den i övrigt möjliga konsumtionshöjningen för den aktiva befolkningen. Kommit- téns överväganden måste ske mot bakgrunden av en befolkningsutveckling under 1970-talet som innebär att befolkningen i aktiv ålder kommer att vara oförändrad medan antalet åldringar kommer att öka väsentligt. Det måste
också göras en avstämning mot andra angelägna samhällsuppgifter.
Resultaten av kommitténs arbete bör enligt direktiven redovisas i ett sammanhang. I redovisningen bör ingå kostnadskalkyler och anvisningar rörande formerna för täckning av de ökade kostnader som följer av de förslag kommittén kan komma att framlägga.
Det är slutligen enligt direktiven kommittén obetaget att utreda och framlägga förslag i frågor som inte särskilt nämnts men som anknyter till de utredningsuppgifter som angetts i det föregående.
Regeringen har överlämnat ett antal utskottsbetänkanden och motioner till kommittén. Vidare har chefen för socialdepartementet överlämnat ett antal framställningar att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Slut- ligen har till kommittén inkommit ett flertal skrivelser från myndigheter, enskilda personer samt fackliga och andra organisationer. De överlämnade handlingarna redovisas i det följande.
1.2. Standardsäkring m. m.
1.2.1. Standardsäkring inom den allmänna pensioneringen m. m.
Vad beträffar frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen anförs i direktiven följande.
Det nuvarande indexsystemet för folkpensioner och ATP ger full kompensation för förändringar i det allmänna prisläget. Genom särskilda standardtillägg och genom de år 1969 införda pensionstillskotten har folkpensionärerna därjämte tillförsäkrats pensionsförbättringar utöver vad som motiveras av prisförändringarna. En viss standardgaranti är inbyggd i ATP-systemet genom att pensionen beräknas på medeltalet av de 15 bästa åren. Vid en fortgående reallöneökning blir därmed åren närmast före pensioneringen utslagsgivande för t. ex. ålderspensionsnivån. Detsamma gäller i ännu högre grad i fråga om förtids- och familjepension, eftersom antagande- poäng där kan beräknas på grundval av de två bästa av de fyra åren närmast före pensionsfallet. Om någon blir invalid i unga år kommer dock hans pension inte att följa den standardutveckling som hans lön skulle ha undergått om han kunnat fortsätta sitt förvärvsarbete.
Mot bakgrunden av vad nu och i det föregående anförts bör kommittén undersöka behovet av och möjligheterna att med hänsyn till inkomstutvecklingen och omfatt— ningen av de resurser som kan ställas till förfogande förstärka de garantier rörande pensionsnivån som följer av nu gällande bestämmelser. Därvid bör kommittén även pröva om nuvarande övre gräns för beräkning av pensionsgrundande inkomst fortfarande är riktigt avvägd eller om den bör höjas med hänsyn till utvecklingen sedan tilläggspensioneringens tillkomst. Vidare bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de problem som uppstår för dem som pensioneras i unga år.
Inom utredningsuppdraget faller även frågan om standardsäkring av livränta på grund av arbetsskada.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställ- ning den 27 mars 1973 från Pensionärernas riksorganisation till chefen för socialdepartementet angående förbättrade folkpensionsförmåner.
1.2.2. Värdesäkring av pensioner
Regeringen har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975/76:19 med anledning av två motioner om pensionärernas levnadsstandard. Enligt beslutet bör samråd ske med pensionärsundersök- ningen (S 1974:06).
Vidare har chefen för socialdepartementet till kommittén överlämnat
framställning den 12januari 1974 från privatperson till socialdepartemen- tet.
framställning den 1 april 1976 från Pensionärernas riksorganisation till chefen för socialdepartementet samt
framställning den 8 december 1976 från Folkpartiets Pensionärsråd i Malmöhus län till chefen för socialdepartementet. Samtliga framställningar gäller värdesäkringen av pensionerna.
1.2.3. Pensionstillskott vid undantagande/rån A'I'P
Regeringen har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975:15 i anledning av två motioner rörande pensionstillskott till den som begärt undantagande från ATP.
1.3. Intjänande av ATP-pension m. m.
1.3.1. A TP-poäng vid förtidspension
Chefen för socialdepartementet har till kommittén för beaktande vid kommitténs översyn av bestämmelserna om intjänande av ATP-poäng överlämnat framställning den 7juli 1976 från Svenska Metallindustriarbeta- reförbundet till chefen för socialdepartementet angående bl. a. möjlighet att tjäna in pensionspoäng vid förtidspension.
1.3.2 A TP-poäng efter 64 (65 ) års ålder 1 direktiven anförs följande.
Ändringar angående pensionsuttaget kan motivera att reglerna för intjänande av ATP- pension ses över i vissa avseenden. F. 11. kan pensionspoäng intjänas t. o. ni. det år den försäkrade fyller 65 år. En huvudregel inom tilläggspensioneringen är också att pensionspoäng inte beräknas för år varunder pension utgår. Med bibehållande av denna huvudregel bör sökas lösningar som leder till så gynnsamt resultat som möjligt för den försäkrade. Av särskild betydelse är detta spörsmål för de äldre åldersgrupper som inte kan nå upp till fulla antalet pensionsgrundande år inom tilläggspensioneringen. Kommittén bör undersöka i vad mån det låter sig göra att inom ramen för nuvarande system öppna möjlighet att tjäna in ATP-poäng efter 65 års ålder. En sådan ordning skulle i många fall kunna verka som en extra stimulans för dem som väljer att fortsätta sitt förvärvsarbete i stället för att ta ut pension. För dem — särskilt sådana som tillhör övergångsgenerationen inom ATP — som har ett mindre antal pensionsgrundande år än vad som fordras för full pension skulle härigenom varje fortsatt åri förvärvslivet kunna bli av än större värde för den framtida pensionsnivån för den försäkrade än nu. Vid sidan av vad nu särskilt nämnts bör kommittén överväga de ytterligare lagändringar som kan motiveras av de förslag i fråga om pensionsåldern kommittén kan komma att framlägga.
1.3.3. A TP-poäng på ersättning på grund av konkurrensavta/
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat andra lagutskottets utlåtande 1965157 i anledning av två motioner vari hemställs att ersättning som utgår till arbetstagare som vederlag för att han avhåller sig från att bedriva konkurre- rande verksamhet skall utgöra pensionsgrundande inkomst inom ATP.
1.3.4. Vidgad rätt til/förtidspensionfrån A TP
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat andra lagutskottets utlåtande 1969130 i anledning av två motioner rörande liberalare regler för hemarbe- tande kvinnors rätt till förtidspension från ATP.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställ- ning den 27 oktober 1967 från Sveriges Förenade Studentkårer till Konungen angående rätt för studerande till förtidspension från ATP.
1.3.5. A TPT/örmänerjör hemarbetande m.fl.
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betänkande 197416 i anledning av dels tre motioner angående rätt att tillgodoräkna sig pensionsår inom ATP för vårdinsatser i hemmet, dels två motioner rörande ATP—förmåner för deltids- och korttidsanställda samt för låginkomsttagare.
1.3.6. A TP-poäng på vissa konstnärsstipendier m. m.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställning daterad maj 1975 från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd (Klys) till chefen för socialdepartementet m. fl. vari bl. a. hemställs att vissa stipendier som utgår till kulturarbetare skall utgöra pensionsgrundande inkomst inom ATP.
1.4. Rätt till barnpension i vissa fall m. m.
Regeringen har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975/76:3 i anledning av motion om förlängd retroaktivtid för barnpension.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat prome- moria den 19januari 1977 från riksförsäkringsverket till socialdepartementet rörande vissa frågor om ansökan om pension.
1.5. Socialförsäkringsavgifter
1 .5.1 E nhet/igare avgi/tsreg/er
I propositionen 19731144 anför chefen för socialdepartementet att den socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen, som föreslås ersätta folkpen- sionsavgiften, skall gälla i avvaktan på kommitténs förslag om socialförsäk-
ringsavgifternas framtida utformning. I propositionen 1974:136 framhåller departementschefen att kommittén har att redovisa överväganden om bl. a. mer enhetliga regler för avgiftsberäkningen inom socialförsäkringen.
1.5.2. Övre åldersgräns/ör uttag av social/örsäkringsavgifter m. m.
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betänkande 197411 i anledning av två motioner om slopande i vissa fall av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen.
Kungl. Maj:t har vidare till kommittén överlämnat socialförsäkringsut- skottets betänkande 1974:6 i anledning av tre motioner rörande slopad eller differentierad ATP-avgift för äldre och handikappad arbetskraft.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén för beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget i denna del överlämnat
framställning den 5 april 1974 från Svenska Företagares Riksförbund till fmansdepartementet samt
framställning den 13 oktober 1976 från privatperson till socialdepartemen- tet.
1 . 5 . 3 Övriga avgiftsfrågor
För att beaktas vid översynen av avgiftsreglerna har chefen för socialdepar- tementet till kommittén överlämnat
framställning den 23 november 1965 från Sveriges fiskares riksförbund till chefen för socialdepartementet angående yrkesfiskares ATP-avgift,
framställning den 15 december 1970 från Riksförbundet landsbygdens folk till chefen för socialdepartementet rörande överensstämmelsen mellan avgifter och förmåner inom ATP för personer med blandade inkomster,
framställning daterad maj 1975 från Klys till chefen för socialdeparte- mentet m. fl. angående kulturarbetares socialförsäkringsavgifter,
framställning den 9 december 1975 från Tjänstemännens Centralorganisa- tion till chefen för socialdepartementet,
framställning den 16 februari 1976 från Läromedelsförfattarnas förening till chefen för socialdepartementet, båda angående socialförsäkringsavgifter på royalty m. m.samt
framställning den 5 november 1976 från Svenska Arbetsgivareföreningen till chefen för socialdepartementet rörande arbetsgivaravgifter för utlandsan- ställd personal.
Chefen för socialdepartementet har vidare till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betänkande 1976/77:26 i anledning av en motion om uttagandet av egenavgifter till socialförsäkringarna.
1.6. Internationella frågor
Kommittén har i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utreda vissa frågor som gäller utlandssvenskars och utlänningars rätt till folkpension och ATP. Direktiven framgår av vad chefen för socialdepartementet anförde till protokoll vid regeringssammanträde den 13 november 1975.
Uppdraget kan sägas i huvudsak innefatta tre frågor, nämligen svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands,
utlänningars rätt till folkpension samt övergångsbestämmelser inom ATP för utländsk medborgare.
1.6.1. Svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utom— lands
I tilläggsdirektiven erinras inledningsvis om folkpensionens karaktär av socialt grundskydd samt att rätten till pension är oberoende av tidigare avgiftsbetalning eller förvärvsinsats.
Efter en redogörelse för innehållet i den svenska lagstiftningen för rätten att uppbära folkpension vid bosättning utomlands — 57—62-årsregeln samt vissa dispensregler — anför departementschefen.
Under de år som har gått sedan möjlighet infördes att uppbära folkpension utomlands har regeln kritiserats vid upprepade tillfällen. Man har t. ex. pekat på konsekvenserna när en person, som i övrigt har haft anknytning till Sverige hela sin aktiva tid. tar ett uppdrag utomlands något år under den enligt regeln relevanta tiden från det femtiosjunde till det sextioandra levnadsåret. Förslag har därför framförts om en regel med större flexibilitet. Samtidigt har det framträtt allt klarare att det svenska samhället inte rimligen kan åläggas ett generellt ansvar för det sociala grundskyddet för personer som vistas utomlands med åberopande enbart av tidigare bosättning i Sverige.
För den som har förvärvsarbetat ingår folkpensionen som en del i den sammanlagda pension, som i övrigt tilläggspensioneringen svarar för. Vid den årliga beräkningen av pensionsgrundande inkomst för ATP görs ett bottenavdrag för den del av förvärvs- inkomsten som motsvarar basbeloppet vid årets ingång — 9000 kr. för år 1975. Pensionsskyddet för denna inkomstdel ges genom folkpensioneringen, medan tilläggspensioneringen i enlighet med sin benämning svarar för skyddet för den överskjutande delen av inkomsten. I likhet med andra pensioner som grundar sig på intjänad pensionsrätt utbetalas ATP oberoende av om pensionären är bosatt i Sverige eller utomlands. Är utbetalningsreglerna mera restriktiva för folkpension än för ATP, kan således den som bosätter sig utomlands sägas gå miste om en del av det . pensionsskydd som borde tillkomma honom på grundval av förvärvsarbetet. Det är naturligt att garantera folkpension vid vistelse utomlands i proportion till intjänad rätt till ATP.
Härefter redovisas principerna i konventionen mellan Sverige och Öster- rike som i korthet innebär att folkpension till den som är bosatt utomlands utgår i motsvarande utsträckning som ATP.
Departementschefen fortsätter:
I enlighet med de här angivna grundsatserna bör nu övervägas en ändrad utformning av förutsättningarna i lagen om allmän försäkring för svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands. Uppgiften att utreda denna fråga bör anförtros pensionskommittén (S 1970:40). Under utredningen bör kommittén pröva om de dispensbestämmelser som förut redovisats svarar mot behovet efter en sådan omgestaltning. Kommittén bör också beakta de övergångsproblem som uppkom- mer.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställ- ning den 22 december 1976 från Svenska Sjöfolksförbundet till socialdepar- tementet angående folkpension för från Sverige utflyttad svensk sjöman.
Till kommittén har vidare inkommit en framställning från Utlandssven- skarnas Förening rörande bl.a. utlandssvenskars rätt till folkpension.
1.6.2. Utlänningars rätt till folkpension
I fråga om utlänningars rätt till folkpension anförs i direktiven i huvudsak följande.
Utlänningars rätt till folkpension regleras som jag förut har anfört genom konventio- ner. Så bör ske även i framtiden. lnvandrarutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna föreslagit att alla invandrare som inte omfattas av konvention skall tillförsäkras ett minimiskydd i form av lagfäst rätt till folkpension på samma villkor som svensk medborgare efter viss tids vistelse i Sverige. Rätten till folkpension bör enligt förslaget föreligga åtminstone på de kvalitikationsvillkor som gäller enligt den av Sverige biträdda europeiska pensionsöverenskommelsen av år 1953 (SFS 1955:563). Denna innebär att den som har vistats i Sverige minst 15 årefter fyllda 20 år. varav minst fem år omedelbart före pensionsansökan, skall äga rätt till folkpension enligt samma regler som svensk medborgare så länge han är bosatt i Sverige. Vissa särskilda villkor uppställs för förtidspension.
lnvandrarutredningens förslag har remissbehandlats. Remissyttrandena visar att frågan behöver övervägas ytterligare. Jag förordar att pensionskommittén fåri uppdrag att överväga även denna fråga, som har nära anknytning till den tidigare berörda. Jag vill understryka de möjligheter till folkpension som redan står en invandrare till buds efter förvärv av svenskt medborgarskap eller på grund av konvention. Kommittén bör mot denna bakgrund förutsättningslöst pröva för» och nackdelar med en anordning i form av lagfästa minimiregler för invandrares rätt till folkpension. Det kan därvid finnas skäl att anlägga skilda betraktelsesätt i fråga om olika kategorier av folkpen- sionsförmåner. Här bör särskilt uppmärksammas barnpensioner och vårdbidrag för svårt handikappade barn, vilka förmåner ingår bland samhällets åtgärder för stöd till barnfamiljerna. Frågan om samordning av svenska och utländska pensionsförmåner bör beaktas.
1.6.3. Övergångsbestämme/ser inom A TF,/'är utländsk medborgare
l direktiven redovisas innehållet i de aktuella övergångsbestämmelserna och motiven för deras införande. Bestämmelserna innebär att för dem som är födda senast år 1914 krävs endast 20 poängår för full ATP och för dem som är födda åren 1915—1923 gäller en successiv upptrappning till den allmänna 30- årsregeln. Motiveringen för dessa regler var dels att de nämnda åldersklas- serna vid ATP-systemets genomförande inte hade möjlighet att före pensionsåldern tjäna in en oavkortad ATP enligt vanliga regler, dels att dessa kategorier genom sin insats i näringslivet har bidragit till den välståndsupp- byggnad som har gjort ATP-reformen möjlig. Bestämmelserna begränsades på grundval av sist nämnda motiv till svenska medborgare. Efter ett utslag i försäkringsdomstolen har bestämmelserna ansetts tillämpliga också på medborgarna i övriga nordiska länder. Departementschefen fortsätter:
Motivet för att utländska medborgare inte har ansetts böra kunna åberopa sig på övergångsreglerna har varit att det i deras fall inte funnits fog för ett allmänt antagande att den arbetsinsats som utförts före genomförandet av ATP-reformen kommit det svenska samhället till godo. Invandringen till Sverige har nämligen först relativt sent fått större omfattning.
Dessa motiv äger givetvis alltjämt bärkraft. När det gäller invandrare som faktiskt varit verksamma i Sverige under lång tid före ATP-reformen får man normalt räkna med att de förr eller senare förvärvar svenskt medborgarskap. Därmed kan de också
åberopa sig på övergångsreglerna. För den som av en eller annan anledning inte söker svenskt medborgarskap kan emellertid bestämmelserna slå mindre väl. Pensionskom— mitten bör mot denna bakgrund överväga behovet av att för här åsyftade fall tillskapa regler som medger ett beaktande av övergångsfallens särart på så sätt att hänsyn i viss utsträckning skall kunna tas till år av förvärvsarbete här i landet före år 1960.
2. Gällande bestämmelser m. m.
2.1. Förmåner inom den allmänna försäkringen
2.1.1. Inledning
Den allmänna pensioneringen enligt lagen (1962:3811 om allmän försäkring ( AFL) omfattar,/o/kpension och tilläggspension (ATP). Inom båda dessa system utgår pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension (änkepension och barnpension). Dessutom förekommer inom folkpensione- ringen vissa särskilda förmåner. Genom lagen (1975:380) om delpensionsför- säkring. som har trätt i kraft den 1 juli 1976, har tillskapats en helt ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete.
I syfte att anpassa de allmänna pensionsförmånernas storlek till penning— värdesutvecklingen. relateras dessajämte flertalet av de särskilda förmånerna till det 5. k. basbeloppet. Basbeloppet. som fastställs av regeringen för varje månad. följer på grundval av konsumentprisindex skiftningar i prisläget. Basbeloppet utgör 4 000 kr. multiplicerat med det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under andra månaden före den som basbe- loppet avser och prisläget iseptember 1957. Ändring av basbeloppet sker först då talet i fråga har stigit eller gått ned med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet. Det sålunda beräknade beloppet avrundas till närmaste hundratal kronor. Regeln om beräkning av basbe- loppet innehåller således en marginalspärr som innebär att jämförelsetalet skall ha ändrats med minst tre procentenheter för att basbeloppet skall förändras. Utgående pensioner påverkas andra månaden efter den månad då konsumentprisindex har stigit eller gått ned i sådan mån att ändring skall' vidtas av basbeloppet. För januari månad 1977 utgör basbeloppet 10700 kr.
Den som vill erhålla en pensionsförmån enligt AFL måste i regel göra ansökan härom till allmän försäkringskassa. Ålderspension utgår fr.o.m. den månad varunder den försäkrade fyller 65 år eller. om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare eller senare. fr. o. m. den månad som anges i pensionsansökningen. Förtidspension, barntillägg. handikappersätt- ning och vårdbidrag utgår fr. o. m. den månad varunder rätt till förmånen har inträtt. Familjepension utgår fr.o.m. den månad då den försäkrade har avlidit eller, om denne vid sin död uppbar ålderspension eller förtidspension. fr. o. m. månaden näst efter den varunder dödsfallet har inträffat. Pensions- förmåner kan beviljas att utgå retroaktivt. dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.
2.1.2. Folkpension
Folkpension tillkommer i princip varje svensk medborgare som är bosatt i Sverige eller som har varit mantalsskriven här för det år under vilket han har fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Utländska medborgares rätt till folkpension regleras genom konventioner.
Ålderspension utgår fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 65 år. På framställning av försäkrad kan ålderspension utgå tidigare, dock tidigast fr. 0. m. den månad då han uppnår 60 års ålder. Förtida pensionsut- tag, som kan begränsas till att avse hälften av pensionen, skall göras samtidigt för folkpension och tilläggspension. Möjlighet finns också att uppskjutet uttag av hela eller halva pensionen till mellan 65 och 70 års ålder (6 kap. AFL).
Tas ålderspensionen ut i förtid, minskas pensionen med 0,5 % för varje månad som,då pensionen har börjat utgå,återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller 65 år. Uppskjuts uttaget ökas pensionen med 0,6 % för varje månad som, då pensionen börjar utgå, har förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade fyllde 65 år. Härvid tas dock inte hänsyn till tid efter den månad under vilken den försäkrade fyller 70 år och inte heller till tid då den försäkrade har uppburit tilläggspension i form av ålderspension eller inte har varit berättigad till folkpension. Då uttag avser hälften av ålderspension skall minskning eller ökning av pensionen beräknas med tillämpning av de nämnda reglerna enbart på den hälft som tas ut före resp. lämnas outtagen efter 65 års ålder. Reduktionen av pensionen vid förtida uttag — liksom ökningen vid uppskjutet uttag —är livsvarig och bygger på försäkringsmatematiska beräkningsgrunder. Den försäkrade har rätt att närhelst han så önskar — dvs. såväl före som efter 65 års ålder — återkalla sitt uttag av ålderspension. Återkallelse kan även ha det innehållet att hel ålderspension nedsätts till hälften. Pension som ånyo börjar utgå efter det att återkallelse har ägt rum beräknas med tillämpning av de angivna reglerna om ökning av pension vid uppskjutet uttag men med beaktande av den tid pension tidigare har utgått.
Ålderspension som tas ut vid 65 år utgör för år räknat för en ensam pensionär 95 % av basbeloppet, dvs. 10 925 kr. med nuvarande basbelopp om 11500 kr. För gift försäkrad, vars make uppbär folkpension i form av ålderspension eller hel förtidspension, utgör ålderspensionen för år räknat 77,5 % av basbeloppet, dvs. f. n. 8 913 kr. Om den försäkrades make uppbär två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtidspension utgår ålders- pensionen i förra fallet med 831/3 och i senare fallet med 861/4 % av basbeloppet, dvs. f.n. 9 583 resp. 9919 kr. per år (6 kap. 2 & AFL).
Förtidspension utgår till försäkrad som fyllt 16 år för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Sjukbidraget är begränsat till viss tid men i övrigt gäller vad som är stadgat om förtidspension även sjukbidrag (7 kap. AFL).
Rätt till förtidspension tillkommer också arbetslös försäkrad som har fyllt
60 år och som till följd av arbetslöshet uppburit ersättning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta tid sådan ersättning kan utgå eller uppburit kontant arbetsmarknadsstöd under 450 dagar eller dessförinnan har uttömt sin rätt till stöd. Såsom ytterligare förutsättning för rätt till förtids- pension i dessa fall gäller att den försäkrades möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare har utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete är nedsatt med minst hälften och att nedsättningen kan anses varaktig.
Förtidspensionens storlek graderas efter den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete så, att försäkrad vars förmåga eller möjlighet är nedsatt i sådan grad att intet eller endast ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension. Är förmågan eller möjligheten nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension. lövriga fall utgår halv förtidspension. Vid bedömande avi vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av prestationsförmågan. varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmedjämför- liga omständigheter. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om äldre personer skall bedömningen främst avse deras förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som de tidigare har utfört eller genom annat för dem tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet (7 kap. 335 AFL).
Om förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete väsentligt har förbättrats för en försäkrad som uppbär förtidspension skall pensionen dras in eller minskas med hänsyn till förbättringen (16 kap. 735 AFL).
Hel förtidspension utgår med samma belopp som en ålderspension som tas ut vid 65 års ålder.
Ålders- och förtidspension kan höjas med barntillägg, hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg, handikappersättning och pensionstillskott. De tre förstnämnda tilläggen kan dock inte utgå till ålderspension som tagits ut före 65 års ålder förrän denna ålder har uppnåtts.
Vid tillämpningen av folkpensioneringens bestämmelser om ålderspen- sion och förtidspension skall gift pensionsberättigad som stadigvarande lever åtskild från sin make likställas med ogift pensionsberättigad om inte särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställs å andra sidan pensionsberättigad som stadigvarande sammanbor med någon med vilken den pensionsberättigade har varit gift eller har eller har haft barn.
Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension. En änka har rätt till änkepension under förutsättning att hon inte uppbär ålderspension samt antingen har uppnått 36 års ålder vid mannens död och har varit gift med honom i minst fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn under 16 år som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan. Upphör änka att ha barn under 16 år i hemmet skall vid bedömande av hennes rätt till pension i
fortsättningen anses som om mannen har avlidit då barnet upphörde att påverka rätten till pension och äktenskapet har varat till nämnda tidpunkt (8 kap. AFL).
För änka vars rätt till änkepension grundar sig på sammanboende med barn under 16 år eller som vid mannens död eller den därmed jämställda tidpunkten har fyllt 50 år utgår änkepensionen med samma belopp som ålderspension från 65 år för en ensam ålderspensionär, dvs. med 95 % av basbeloppet. För annan änka minskar pensionen med 1/15 för varje år varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år.
Om en kvinna har blivit änka efter den 30juni 1960 utgåränkepension utan inkomstprövning. För änkor vilkas män har avlidit före den 1 juli 1960 är pensionen däremot inkomstprövad. Om dödsfallet har inträffat under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960 är dock viss del av pensionen, det s.k. garantibeloppet, fri från inkomstprövning. Garantibeloppet utgör. om döds- fallet har inträffat under tiden den ljuli l958—den 30juni l959.en tredjedel och,om dödsfallet har inträffat undertiden den ljuli l959—den 30juni 1960, två tredjedelarav det belopp som skulle ha utgått utan inkomstprövning(16å lagen om införande av lagen om allmän försäkring).
Änkepension dras in om änkan ingår nytt äktenskap men börjar ånyo utgå om det nya äktenskapet upplöses inom fem år. Samma gäller om änkan stadigvarande börjar sammanbo med man med vilken hon har eller haft barn eller förut har varit gift.
Med änka likställs i fråga om rätt till änkepension ogift eller frånskild kvinna eller änka som stadigvarande sammanbodde med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som har varit gift med eller har eller har haft barn med honom. Däremot äger kvinna inte rätt till änkepension efter sin make om hon levde åtskild från honom vid hans död och efter det sammanlevnaden upphörde stadigvarande har sammanbott med annan man med vilken hon har varit gift eller har eller har haft barn.
1 förekommande fall kan jämte änkepension utgå kommunalt bostadstill- lägg och pensionstillskott.
Uppfyller en änka förutsättningarna för rätt till två eller flera av förmånerna barnpension, förtidspension. änkepension eller hustrutillägg utgår endast en av dessa pensioner varvid hon äger välja vilken av dem hon önskar. Fr. o. m. den månad då änkan fyller 65 år utbyts — i motsats till vad som är fallet inom tilläggspensioneringen — änkepension mot ålderspension.
Barnpension utgår till barn under 18 år vars fader eller moder eller båda föräldrar har avlidit. Rätt till barnpension föreligger dock inte om barnet är adopterat av annan än den avlidne eller dennes make. Har avliden förälder enligt avtal som är bindande för barnet åtagit sig att till dess underhåll utge visst belopp en gång för alla föreligger rätt till barnpension endast i den mån pensionen överstiger en livränta som har köpts eller kunnat inköpas åt barnet för engångsbeloppet (8 kap. 5 & AFL).
Barnpensionen utgör för år räknat 25 % av basbeloppet. Barnpension utgår dock alltid med sådant belopp att pensionen i förening med barnet tillkommande ATP i form av barnpension utgör 60 % av basbeloppet om båda föräldrarna har avlidit, 30 % av basbeloppet om barnet samtidigt uppbär bidragsförskott enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott samt 40 % av
basbeloppet i övriga fall då barnet uppbär pension efter en av föräldrarna. l sistnämnda fall beaktas även sådan folkpension i form av änkepension som utgår till kvinna som är barnets mor eller som har varit gift med barnets far eller har eller har haft barn med denne, under förutsättning att barnet och kvinnan stadigvarande sammanbor. Om flera barn är berättigade till barnpension. fördelas vid avräkningen änkepensionen lika mellan barnen.
2.1 .3 Särskilda förmåner inom folkpensioneringen
Särskilda förmåner inom folkpensioneringen är barntillägg. handikappersätt- ning, vårdbidrag. pensionstillskott. hustrutillägg och kommunalt bostadstill- lägg.
Till ålders- och förtidspension utgår barntillägg för varje barn under 16 årtill försäkrad förälder. Har en av föräldrarna avlidit äger även pensionsberättigad make till den efterlevande föräldern rätt till barntillägg om den efterlevande har vårdnaden om den avlidnes barn under 16 år. Till ålderspension som den försäkrade uppbär för tid före 65 års ålder eller till pension, som tillkommer någon som enligt bindande avtal har åtagit sig att till barnets underhåll utge visst belopp en gång för alla, utgår inte barntillägg (9 kap. l & AFL).
Barntillägget utgör för år räknat 25 % av basbeloppet. Om barnet är berättigat till barnpension utgör det 10 % av basbeloppet. Utgår halv ålderspension eller utgår två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtidspension sker motsvarande reducering av barntillägget. Uppbär den försäkrade ATP minskas honom tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet. I övrigt är barntillägget inte inkomstprövat.
För det fall båda föräldrarna eller styvförälderjämte förälder är berättigade till barntillägg för samma barn utgår barntillägget till den pension varom de träffar överenskommelse. Om sådan överenskommelse inte träffas eller om särskild begäran framställs härom utgår barntillägget med halva beloppet till var och en av dem. I sådant fall skall avräkning mot samtidigt utgående ATP ske för var och en med en fjärdedel av tilläggspensionen i den mån denna överstiger halva basbeloppet (10 kap. 5 &" AFL).
Handikappersättning kan utgå dels som tilläggsförmån till ålders- och förtidspension, dels som självständig förmån till försäkrad som inte uppbär pension enligt AFL. Sådan ersättning tillkommer vissa försäkrade som har fyllt 16 år och som före 65 års ålder har fått sin fysiska eller psykiska funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid. Som ytterligare förutsättning gäller att funktionsförmågan skall vara nedsatt i sådan omfattning att den försäkrade antingen i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan eller, för att kunna förvärvsarbeta, behöver fortlöpande hjälp av annan eller eljest får vidkännas betydande merutgifter. Vid bedömning av frågan om rätt till ersättning skall den handikappades vård- och hjälpbehov vägas samman med hans merkostnader till följd av handikappet. Föreligger behov av hjälp i den dagliga livsföringen eller för utförande av förvärvsarbete samtidigt med merutgifter i annat avseende skall bedömningen således grundas på det sammanlagda behovet av stöd. Med försäkrad som utför förvärvsarbete jämställs försäkrad som studerar om han uppbär studiestöd eller endast på grund av behovsprövning är utesluten från sådan förmån.
Handikappersättning utgår alltid till försäkrad som är blind, döv eller gravt hörselskadad om handikappet harinträtt innan den försäkrade har uppnått 65 års ålder (9 kap. 2 & AFL).
Handikappersättning utgår inte till försäkrade som vårdas på vissa anstalter.
Handikappersättningen utgör för år räknat 60, 45 eller 30 % av basbeloppet allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek. Handikapp- ersättning till blind utgör för tid före den månad då ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå 60 % av basbeloppet. För tid därefter utgår handikappersättningen med 30 % av basbeloppet om inte stödbehovet ger anledning till högre ersättning. Till försäkrad som är döv eller gravt hörselskadad utgör handikappersättningen 30 % av basbeloppet. Högre ersättning kan dock utgå om stödbehovet ger anledning härtill (9 kap. 3 ; AFL).
Vårdbidrag utgår till försäkrad förälder för vård av barn som inte har fyllt 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp för avsevärd tid är i behov av särskild tillsyn och vård. Vid bedömningen av rätt till vårdbidrag skall också beaktas sådana merutgifter som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp (9 kap. 4 & AFL).
Vårdbidraget utgår allt efter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merutgifternas storlek med belopp motsvarande hel eller halv förtidspension till ensamståendejämte pensionstillskott som svarar mot pensionen. Behovet av bidrag omprövas i regel vart tredje år. Liksom i fråga om handikapper— sättning utgår inte vårdbidrag om barnet vårdas på vissa anstalter.
Till folkpension i form av ålderspension. förtidspension och änkepension utgår pensionstillskott enligt lagen (19691205) om pensionstillskott till pensio- närer som inte har ATP eller har låga ATP-belopp. Pensionstillskottet till en ålderspension uppgår f. n. till 29 % av basbeloppet. Det ökar med 4 % av basbeloppetårligen den ljuli till dess att det den ljuli 1981 uppgårtill 45 % av basbeloppet. Tillskottet till en hel förtidspension utgör f. n. 58 % av basbeloppet och ökar med 8 % av basbeloppet årligen till dess att det den 1 juli 1981 utgör 90 % av basbeloppet. Pensionstillskottet utgår med samma belopp till gift och ogift pensionär. Med nuvarande basbelopp(ll 500 kr. förjuli 1977) utgör tillskottet till ålderspension och änkepension 3 335 kr. samt till hel förtidspension 6 670 kr.
Pensionstillskott till halv ålderspension eller till förtidspension som utgår med två tredjedelar eller hälften av hel förtidspension utgör motsvarande andel av helt pensionstillskott. Till änkepension som utgår med viss andel av hel sådan pension utgår pensionstillskott med motsvarande andel av helt tillskott. Om ålderspension på grund av förtida eller uppskjutet uttag har minskats eller ökats med visst procenttal minskas eller ökas pensionstill- skottet i motsvarande mån.
Pensionstillskottet är inkomstprövat mot ATP-pension. Avräkningen är så konstruerad att den som uppbär ATP-pension med belopp överstigande den s. k. garantinivån inte får något pensionstillskott. Till den som uppbär ATP- pension med lägre belopp utgår pensionstillskott i den mån de sammanlagda förmånerna inte överstiger garantinivån. Avräkning mot ATP-pension görs krona för krona. Garantinivån är f.n. 38 % av basbeloppet såvitt gäller
ålderspensionerna och änkepensionerna samt 76 % av basbeloppet avseende förtidspensionerna. Garantinivån stiger successivt fram t. o. m. den 1 juli 1979 då den utgör 45 resp. 90 % av basbeloppet.
Såvitt gäller försäkrad som är eller har varit undantagen från tilläggspen- sioneringen enligt 11 kap. 7; AFL skall vid bedömningen av rätten till pensionstillskott hänsyn tas till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande inte hade ägt rum.
Regler om vissa inkomstprövade förmåner som utgår som tillägg till folkpension återfinns i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.
Hustrutillägg tillkommer för tid före 65 års ålder hustru till den som uppbär folkpension i form av ålderspension eller förtidspension om hustrun har fyllt 60 år och själv inte uppbär sådan folkpension samt makarna har varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte har fyllt 60 år eller makarna har varit gifta kortare tid än fem år.
Hustrutillägg dras in om mannen avlider och kan då — efter ansökan — ersättas av änkepension. Utbetalningen av hustrutillägget upphör fr. o. m. månaden efter den då mannen har avlidit.
Hustrutilläggets maximibelopp utgör skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda årsbeloppet av folkpension i form av hel ålderspension till två makarjämte två pensionstillskott samt å andra sidan sådan pension till ogift jämte ett pensionstillskott. Vid denna beräkning skall man utgå från de pensionsbelopp som gäller vid uttag fr. o. m. 65-årsmånaden.
En kommun kan fatta beslut om att kommuna/t bostadstillägg skall utges i kommunen. Sådant tillägg har numera införts i alla kommuner. Tillägget utgår till den som uppbär folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg.
Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen fastställda inkomstprövningsreglerna får dock inte göras och inte heller får kommunen uppställa villkor om viss tids bosättning i kommunen eller liknande. För pensionärer som är bosatta i ålderdomshem eller därmed likställt hem kan regeringen begränsa rätten till kommunalt bostadstillägg.
Kommunerna har i huvudsak utformat grunderna för det kommunala bostadstillägget enligt något av följande tre alternativ. Ett alternativ innebär att ett generellt tillägg utgår till alla pensionsberättigade inom kommunen oberoende av pensionstagarens bostadskostnad, ett annat att tillägget i sin helhet knyts till bostadskostnaden. Det tredje alternativet, vilket är det som numera tillämpas av de flesta kommuner, utgör en kombination av de båda första på så sätt att en del av tillägget utgår till alla oberoende av bostadskostnaden och en annan del är knuten till denna kostnad. De kommuner som har knutit tillägget till bostadskostnaden har maximerat tillägget antingen genom att ange ett högsta belopp för vilket tillägg kan utgå eller genom att ange en största lägenhetsstorlek som berättigar till tillägg.
Bostadstilläggets maximala grundbelopp varierar kommunerna emellan. I oktober 1976 var kommunernas genomsnittliga maximibelopp drygt 4 000 kr. 25 kommuner hade maximibelopp som understeg 3 000 kr. I ca 190
kommuner låg beloppet mellan 3 000 och 5 000 kr. och återstoden hade högre maximibelopp än 5 000 kr.
Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg får inte utgå till ålderspension som uppbärs för tid före den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år.
Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg samt änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 är underkastade inkomstprövning. Reglerna härom innebär att förmånen minskas med den försäkrades inkomster vid sidan av folkpensionen, således bl. a. med eventuellt utgående tilläggspen- sion. Överstiger sidoinkomsten 2 000 kr. för ensamstående sker minskning med en tredjedel av den pensionsberättigades inkomst därutöver. För man och hustru är motsvarande gränsbelopp sammanlagt 3 000 kr. Årsinkomster under 2 000 kr. för ensamstående och 3 000 kr. för makar medför inte något avdrag. Med årsinkomst avses den inkomst för år räknat som någon kan antas komma att erhålla under den närmaste tiden. Med inkomst avses inkomster av alla slag, såsom tjänstepension, arbetsinkomst. ränteinkomst och avkast- ning av fastighet. Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpen- sion, tilläggspension till den del den föranlett minskning av pensionstillskott eller av barntillägg, livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, i vad den har avdragits från pension. eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag är föranledd att utge. Till inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (19731349) eller utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning. Vid uppskattning av förmögenhets avkast- ning skall denna höjas med 10 % av det belopp varmed förmögenheten överstiger för den som är gift 60 000 kr. (för makar tillhopa 120 000 kr.)0ch för annan 75 000 kr. För sammanlevande makar beräknas vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet. Vid inkomstbe- räkningen för den som uppbär partiell förtidspension bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan å ena sidan faktiskt utgående förtidspen- sion från folkpensioneringen inkl. pensionstillskott och å andra sidan hel förtidspension från folkpensioneringen inkl. härtill hörande pensionstill- skott,i förekommande fall reducerat med hänsyn till den ATP som skulle ha utgått om pensionären hade uppburit hel pension.
Om rätt föreligger till såväl hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg minskas vid inkomstprövningen först bostadstillägget och därefter hustrutill- lägget. För änkor som uppbär inkomstprövad änkepension minskas vid inkomstprövningen i första hand eventuellt kommunalt bostadstillägg.
2.1.4. Försäkringen för tilläggspension (A TP)
Tilläggspensioneringen innefattar ålderspension, förtidspension och familje- pension. Pensionsrätten är relaterad till de arbetsinkomster som den försäk- rade har haft under sin aktiva tid. Den intjänade pensionsrätten är avgörande för pensionens storlek (II—15 kap. AFL).
Pensionsgrundande inom ATP blir den försäkrades inkomst av förvärvs- arbete under åren fr. o. ni. det år då han fyller 16 år t. o. m. det år då han fyller 64 år. För försäkrad som är född under något av åren 1911—1927 beräknas pensionsgrundande inkomst även för det år då han fyller 65 år. Inkomster för
år under vilket den försäkrade har avlidit eller uppburit förtidspension eller hel ålderspension enligt lagen om allmän försäkring är dock inte pensions- grundande. Vid förtida uttag av halv ålderspension beräknas pensionsgrund- ande inkomst för fortsatt förvärvsarbete. Förvärvsinkomsterna indelas i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete (11 kap. l ;" AFL). Till grund för beräkning av förvärvsinkomst läggs i princip den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt.
Med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad som den försäkrade har erhållit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Som inkomst av anställning anses även ersättning för arbete som någon utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst. Är ersättningen att hänföra till inkomst av rörelse eller jordbruk betraktas den som inkomst av anställning dock endast om uppdragsgivaren och uppdragstagaren kommer överens härom genom att träffa ett s.k. likställighetsavtal. Till inkomst av anställning hänförs inte lön eller ersättning från en och samma arbetsgivare som under ett år inte har uppgått till 500 kr. Såsom inkomst av anställning avses — förutom lön i pengar och naturaför- måner — även bl. a. sjukpenning, föräldrapenning och vårdbidrag enligt AFL, delpension enligt lagen om delpensionsförsäkring, dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknadsstöd samt utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av dagpenning och Stimulansbidrag. Till sådan inkomst hänförs också timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxen- studiebidrag enligt studiestödslagen, utbildningsbidrag för doktorander samt timersättning vid grundläggande utbildning för vuxna. Även dagpenning till bl. a. värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga under repetitionsutbildning samt till civilförsvarspliktiga betraktas som inkomst av anställning (11 kap. 2 & AFL).
Med inkomst av annat förvärvsarbete avses främst inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet (11 kap. 3é AFL).
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger en viss minimigräns, nämligen det vid årets ingång gällande basbeloppet (10 700 kr. år 1977), vilket avräknas i första hand mot inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten utgör sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp från vilket sålunda skall bortses avräknas i första hand från inkomst av annat förvärvsarbete (11 kap. 5 & AFL).
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. I den mån den pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning tillgodoräknas den försäkrade i regel pensionspoäng endast om tilläggspensionsavgift för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Å andra sidan kan pensionspoäng enligt särskilda regler tillgodoräknas försäkrad för år då han har uppburit förtidspension från tilläggspensioneringen trots att ingen pensionsgrundande inkomst beräknas för sådant år (11 kap. 6 & AFL).
För försäkrad som är född under något av åren 1911—1927 skall under vissa förutsättningar beräknas pensionspoäng även för det år varunder han fyller 65
år. Pensionspoäng för det året fastställs med tillämpning av reglerna om beräkning av antagandepoäng inom förtidspensioneringen. Vid poängberäk- ningen anses således att den försäkrade har erhållit rätt till förtidspension fr. o. m. januari månad det år han fyller 65 år. Detta medför normalt att den försäkrade tillgodoräknas antagandepoäng för det året på grundval av tidigare pensionspoäng. Om det senare visar sig att den pensionsgrundande inkomsten för det sextiofemte levnadsåret ger en faktisk pensionspoäng som är högre än den poäng som har gottskrivits enligt metoden med antagande- poängberäkning tillgodoräknas den försäkrade denna högre, faktiska poäng (15 kap. 2å AFL).
Ålderspension utgår under förutsättning att pensionspoäng har tillgodoräk- nats den försäkrade för minst tre år. Pensionen utgår fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år med möjlighet till förtida och uppskjutet uttag av hela eller halva pensionen efter samma regler som inom folkpensioneringen. Om den försäkrade gör förtida uttag av ålderspension tas vid pensionsberäkningen hänsyn även till pensionspoäng som kan föreligga för det år som närmast föregår det varunder pensionen börjar utgå. Tas pensionen ut under det år varunder den försäkrade fyller 64 år, eller tidigare, blir det alltså fråga om att först bestämma pensionen provisoriskt. Den omräknas sedan kännedom har vunnits om pensionsgrundande inkomst och därmed pensionspoäng även för det sista året före pensioneringen. Om försäkrad har gjort förtida uttag av halv ålderspension kan han tillgodoräknas pensionspoäng även för år då sådant uttag är gällande. 1 dylika fall omräknas den utgående pensionen årligen med hänsyn till de tillkommande pensions- poängen (12 kap. AFL).
Storleken av den ålderspension som börjar utgå vid 65 års ålder motsvarar 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodoräknats den försäkrade. Har pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år beräknas medeltalet på de 15 högsta poängtalen (15-årsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år minskas pensionen med 1/30 för varje felande år(30-årsregeln). I pensioneringens inledningsskede har för försäkrad som är svensk medborgare 30-årsregeln ersatts med en 20-årsregel för den som är född något av åren 1896—1914. För den som är född något av åren 1915—1923 fordras i stället för 30 år 21 år för den som är född år 1915, 22 år för den som är född år 1916 osv. Dessa övergångsregler— sammanställda med de ovan angivna reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst för det sextiofemte levnadsåret för äldre försäkrade — innebär att personer som är födda år 1914 och senare har möjlighet att förvärva full pension medan de som är födda åren 1896—1913 maximalt kan få så många ZO-delar av full pension som antalet är fr. o. m. år 1960 t. o. m. det då vederbörande fyller 65 ar.
Förtidspension utgår till försäkrad för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Då en förtidspen- sionär har uppnått 65 års ålder utbyts förtidspensionen mot ålderspension (13 kap. AFL).
De grundläggande förutsättningarna för rätt till förtidspension är desamma som inom folkpensioneringen. Den försäkrades arbetsförmåga skall alltså på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan vara nedsatt med minst hälften och nedsättningen skall vara av varaktig natur. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte att anse såsom varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid kan den försäkrade liksom inom folkpensioneringen erhålla sjukbidrag som är begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma regler som beträffande förtidspension. Även om nedsättning av arbetsförmågan inte föreligger äger försäkrad som har fyllt 60 år och som är varaktigt arbetslös under de förutsättningar som har angivits beträffande förtidspension från folkpensioneringen rätt till förtidspension också från tilläggspensioneringen. Invaliditetsgraderingen är densamma som inom folkpensioneringen. Förtidspensionen kan således vara hel, två tredjedels eller halv pension beroende på graden av arbetsförmågans nedsättning.
En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensio- neringen är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år då pensionsfallet har inträffat. Pensionsfallet anses ha inträffat vid den tidpunkt då arbetsförmågan har blivit nedsatt med minst hälften och nedsättningen därjämte kan betraktas som varaktig eller väntas bli bestående avsevärd tid.
Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension som den försäkrade skulle bli berättigad till om han hade börjat uppbära sådan pension fr. o. m. den månad då han uppnår 65 års ålder.
Härvid skall, så snart vissa förutsättningar är uppfyllda, pensionen beräknas under antagande att den försäkrade för varje år fr. o. ni. det år då pensionsfallet inträffar t. o. m. det år då han uppnår 64 års ålder (65 års ålder för försäkrad född under något av åren 191 1—1927) har tillgodoräknats vissa pensionspoäng (antagandepoäng). För att pensionsberäkning med antagan- depoäng skall få äga rum fordras att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallet har haft en Sjukpenninggrundande inkomst som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete lägst lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet eller också kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet.
Antagandepoäng skall beräknas enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäkrade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen beräknas motsvara medeltalet av de två högsta poängtalen under de fyra åren närmast före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen beräknas på grundval av poängför- värven under samtliga år t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Antagan- depoängen skall därvid motsvara medeltalet för halva antalet av de år som sålunda kommer i fråga varvid hänsyn i första hand tas till åren med de högsta poängtalen (13 kap. 25 AFL).
Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den försäkrade vid 65 års ålder kan uppbära ålderspension. Antalet poängår skall alltså, inberäknat åren med antagandepoäng, i regel vara minst tre.
Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng fordras för rätt till förtidspension att den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år före det år under vilket pensionsfallet inträffade. Förtidspen- sionen beräknas då på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng enligt samma metod som ålderspension vilken utgår fr. o. m. den månad då 65 års
ålder uppnås (13 kap. 35 AFL).
Familjepension utgår till försäkrads änka och barn under förutsättning att den försäkrade vid sin död var berättigad till förtidspension eller ålderspen- sion från tilläggspensioneringen eller skulle ha varit berättigad till förtidspen- sion om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt som krävs för rätt till sådan pension. Efter kvinnlig försäkrad utgår endast barnpension (14 kap. AFL).
Änkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet har varat minst fem år och har ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år. Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan, oavsett om barnet är minderårigt eller har uppnått vuxen ålder, berättigad till änkepension även om nyssnämnda förutsättningar inte är uppfyllda. [ motsats till vad som gäller för rätt till änkepension från folkpensioneringen krävs för rätt till änkepension från tilläggspensioneringen alltid att legalt äktenskap har förelegat. Änkepensionsrätten upphör om änkan gifter om sig. Upplöses det nya äktenskapet innan det har bestått i fem år skall änkepen- sionen ånyo börja utgå.
Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, dvs. den förtids-eller ålderspension som utgick till den avlidne eller — om sådan pension inte utgick —den förtidspension som han skulle ha erhållit om rätt till hel sådan pension hade inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Om den avlidne uppbar partiell förtidspension beräknas änkepensionen ändå med utgångs- punkt i hel förtidspension. Var han ålderspensionär räknas med en ålders- pension av den storlek som gäller vid uttag från 65 års ålder (14 kap. 35 AFL).
Änkepensionens storlek äri övrigt beroende av om den försäkrade förutom änkan efterlämnar barn som är berättigat till pension efter honom. Finns inte något pensionsberättigat barn är änkepensionen 40 % av den försäkrades nyss beskrivna egenpension. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn är änkepensionen 35 % av samma pension.
Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Adoptivbarn har pensionsrätt efter adoptivföräldrarna men inte efter sina naturliga föräldrar. Har underhållsskyldighet mot barn avlösts genom ett engångsbelopp, gäller motsvarande regel som beträffande barnpension inom folkpensioneringen (14 kap. 4å AFL).
Storleken av barnpensionen är beroende av huruvida pensionsberättigad änka finns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat barn blir barnets pension 15 % av faderns egenpension. Är ett barn ensamt pensionsberättigat blir barnets pension 40 % av den avlidnes egenpension. Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med tio för varje barn utöver det första och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.
Flera familjepensioner kan inte utgå samtidigt till samma person. Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form av familjepen- sion — t. ex. barnpension efter både fader och moder eller både änkepension och barnpension — utges sålunda endast den största av dem. En kvinnas rätt till änkepension påverkas emellertid inte av att hon samtidigt är berättigad till förtidspension eller ålderspension från tilläggspensioneringen. Änkepension från folkpensioneringen kan däremot, såsom förut har framhållits, aldrig utgå
samtidigt med folkpension i form av barn-, förtids-eller ålderspension eller hustrutillägg. En änka kan sålunda samtidigt uppbära folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension efter sin avlidne make.
En försäkrad har med samtycke av sin make möjlighet att anmäla individuellt undantagande från försäkringen för tilläggspension såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet gäller fr.o.m. året näst efter det då anmälan därom har gjorts. Anmälan om undantagande kan återkallas av den försäkrade med verkan från nästföljande årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet har ägt giltighet i fem år. Den som har återkallat anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra dylik anmälan. Anmälan om undantagande liksom återkal— lelse skall göras hos allmän försäkringskassa.
Har anmälan om undantagande skett skall vid beräkningen av pensions- grundande inkomst för den försäkrade för tiden efter det undantagandet har trätt i kraft hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning (11 kap. 7 & AFL). Undantagande kan också ha viss reducerande effekt på framtida pension som grundas på inkomst av anställning. Sålunda skall vid beräkning av ålderspension talet 30 ökas med ett för varje år för vilket den försäkrade till följd av undantagandet inte har tillgodoräknats pensionspoäng eller har förlorat mer än en poäng. Talet 30 får dock inte ökas till mer än 50 (12 kap. 2 13" andra stycket AFL). Förtidspension enligt reglerna om antagande- poäng kan inte utgå om undantagande ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade och undantagandet tillika har föranlett att den försäkrade för något av de fyra åren som närmast föregått pensionsfallet har gått miste om mer än en pensionspoäng (13 kap. ZQ tredje stycket AFL). Undantagande kan också, som har framhållits i det föregående, reducera storleken av utgående pensionstillskott.
2.1.5. Delpension
Delpensionsförsäkringen, som gäller fr. o. m. den ljuli 1976, avser arbetsta- gare som trappar ned sitt förvärvsarbete inför övergången till ålderspen- sion.
Försäkrad för delpension är arbetstagare som uppfyller arbetsvillkoren enligt lagen (19731370) om arbetslöshetsförsäkring eller lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, vilket innebär att vederbörande skall ha arbetat minst fem av de senaste tolv månaderna. Som förutsättning för att vara försäkrad för delpension gäller dessutom att arbetstagaren skall fr. o. ni. det år varunder han fyllt 45 år ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst av anställning inom ATP under minst tio år.
Rätt till delpension tillkommer i Sverige bosatt försäkrad som har minskat sitt arbete som anställd med i genomsnitt minst fem timmar per arbetsvecka och som efter minskningen har deltidsarbete med i genomsnitt minst 17 timmar per arbetsvecka. Delpension kan utgå tidigast fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 60 år och utgår längst t. o. m. månaden före den under vilken han fyller 65 år.
Delpensionen utgår med 65 % av det inkomstbortfall som uppstår vid övergång till deltidsarbete. Underlaget för inkomstberäkningen är begränsat
till sju och en halv gånger det vid inkomstårets början gällande basbeloppet. Den fastställda delpensionen är värdesäkrad genom anknytning till basbe- loppet.
Delpension kan inte utgå för månad då den försäkrade uppbär förtidspen- sion eller ålderspension enligt lagen om allmän försäkring. Delpensionen reducerar inte den ålderspension som den försäkrade är berättigad till från 65 års ålder. Den är att anse som pensionsgrundande inkomst för ATP.
2.2. Socialförsäkringsavgifter m. m.
2.2 . 1 Inledning
Socialförsäkringarna finansieras genom arbetsgivaravgifter och avgifter från de försäkrade (egenavgifter) samt genom bidrag från staten och kommu- nerna. Bestämmelserna härom finns i AFL samt i en rad andra författningar. Arbetsgivaravgifterna debiteras och uppbärs enligt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (AVGL). Egenavgifterna debiteras och uppbärs i princip enligt bestämmelser i uppbördslagen (l953:272). Avgifterna och de procentsatser som tillämpas för år 1977 framgår av följande uppställning.
Ändamål Arbetsv Egen— givar- avgift avgift
ATP 11.75 11.75 Sjukförsäkringen 8.00 8.00 Folkpensioneringen 8,30 8.30 Delpensionslörsäkringen 0.25 Arbetsskadeförsäkringen" 0,25 0,25” Yrkesskadeförsäkringen" 0,25 Arbetslöshetsförsäk—
ringen m.m. 0.40 Vuxenutbildningen 0,15 Arbetsmarknadsutbildningen 0,40 Barnomsorgen 1.00 Lönegarantin 0.07 Arbetarskyddet 0,13” Sjöfolks pensionering 0.80
Byggnadsforskningen 0,70 Allmän arbetsgivaravgift 4.00” 4,00”
” Yrkesska(Ie/iirsäkringen upphör 1977—07-01 och ersätts av arbetsskadeförsäk— ringen.
hArgi/ien skall erläggas för hälften av den för året beräknade inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning. Har sådant arbete inte utförts under månaderna juli—december skall avgift ej erläggas.
("Landsting och kommuner betalar arbetarskyddsavgift efter 0,10 %. ”För arbete utfört inom det inre stödområdet är allmänna arbetsgivaravgiften 2,00 %.
2.2.2. Arbetsgivaravgifter 2221 Inledning
Arbetsgivare skall erlägga avgifter till ett llertal socialförsäkringsgrenar. Det åligger också arbetsgivare att erlägga vissa avgifter för ändamål som ligger utanför socialförsäkringen. De arbetsgivaravgifter som förekommer under år 1977 är:
Socialförsäkringsavgift tilljörsäkringenjör tilläggspension (ATP) enligt 19 kap. l & AFL Socialförsäkringsavgift till siztk/örsäkringen enligt 19 kap. 1 &" AFL Socialförsäkringsavgift till_l'olkpensioneringen enligt 19 kap. 1 & AFL Socialförsäkringsavgift enligt 7 ;" lagen (l975z380) om delpensionsförsäk- ring Avgift till arbetsskadeförsäkringen enligt 7 kap. 2 _»5 lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (fr. o. m. 1977-07-01) Avgift till _rrkesska(le/ärsält'ringeri enligt 38 _»S lagen (1954z243) om yrkes- skadeförsäkring (t. o. m. 1977-06-30) Avgift enligt lagen (19732372lom arbetsgivaravgift till arbets/äs/iets/örsr'ik- ringen och det kontanta (ll'bl'lSm(II"/(IIHdSS/Öd?! Avgift enligt lagen (1975:358) om vuxeniitbi/(lningsavgift Avgift enligt lagen (l975z335) om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsut- bildningen Socialavgift enligt 15 & lagen (1976:381) om barnomsorg Avgift enligt lagen (1970:742) om lönegarantiavgi/t Avgift enligt lagen (19711282) om arbeiars/tjwldsargr/i Avgift enligt lagen (l961:300) om avgift för sjöfolks pensionering Avgift enligt lagen (1960277) om byggnads/"ortslt'ningsavili/'t Avgift enligt 2 ä' lagen (1968:4l9) om allmän arbetsgivaravgift
Debiteringen och uppbörden av dessa avgifter har samordnats. Bestäm- melserna härom finns i AVGL. De olika avgifterna beräknas emellertid var för sig enligt särskilda bestämmelser i ovan angivna lagar. I många fall överensstämmer dock dessa bestämmelser så att flera avgifter kan beräknas på samma underlag (avgiftsunderlag). Vid beräkningen av avgifterna måste fem olika avgiftsunderlag framräknas.
l. 2.
Avgiftsunderlaget för ATP-avgiften. Avgiftsunderlaget för avgifterna till sjukförsäkringen. folkpensione- ringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetsmarknadsutbildningen. vuxenut- bildningen, delpensionsförsäkringen och barnomsorgen. Avgiftsunderlaget för avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, lönegaran- tin, arbetarskyddet och sjöfolks pensionering. Avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgiften. Avgiftsunderlaget för allmänna arbetsgivaravgiften.
2.222. Avgiftsunderlaget för ATP-avgiften
Skyldighet föreligger i princip för arbetsgivare att erlägga avgift till tilläggs- pensioneringen för alla fast eller tillfälligt anställda (arbetstagare), som under året har erhållit minst 500 kr. i lön, kontant eller i form av fri kost eller fri bostad. Avgift skall även erläggas för uppdragstagare, som har utfört arbete för uppdragsgivares räkning, om ersättningen för arbetet har uppgått till minst 500 kr. under året. Med uppdragstagare avses härvid en person som har utfört arbete för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst och utan att arbetet ingår i uppdragstagarens rörelse ellerjordbruk. Om uppdraget har utförts av en person som ett led i av honom bedriven yrkesmässig förvärvsverksamhet (rörelse eller jordbruk) föreligger avgiftsskyldighet endast om parterna har kommit överens om att ersättningen skall likställas med anställningsinkomst, s. k. likställighetsavtal eller överenskommelsefall. — I den fortsatta redogörelsen innefattar begreppen arbetstagare och lön även sådan uppdragstagare och ersättning för vilken uppdragsgivare är skyldig att erlägga avgift.
Vid beräkning av underlaget för ATP-avgiften skall inte medräknas lön till arbetstagare som har fyllt 65 år vid ingången av det år avgiften avser.
ATP-avgiften skall beräknas på den delav utgiven lön som för arbetstagare och år ligger mellan det vid årets ingång gällande basbeloppet och 7,5 gånger detta belopp. Innan avgiften beräknas skall således göras ett ”basbeloppsavdrag” och i vissa fall ett "maximeringsavdrag".
Basbeloppsavdraget erhålls genom att basbeloppet vid årets ingång multi— pliceras med det genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Vid beräkningen av antalet arbetstagare skall arbetstagare som har arbetat hela året med full arbetstid räknas som en arbetstagare och arbetstagare, som har utfört arbete i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. För att det genomsnittliga antalet arbetstagare skall kunna beräknas behövs dels uppgift om det totala antalet arbetstimmar hos arbetsgivaren under året, dels ett mått på vad som skall anses vara "full årsarbetstid" för en arbetstagare. Detta mått på full årsarbetstid fastställs fr. o. m. år 1973 av regeringen efter förslag från riksförsäkringsverket.
Vid beräkning av ATP-avgiften skall hänsyn inte tas till arbetstagares lön till den del lönen överstiger 7,5 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet (maximibeloppet). Maximeringsbestämmelsen innebär, att för en arbetstagare som har arbetat hela året med full arbetstid det belopp får dras av som överstiger 7,5 gånger nämnda basbelopp. För arbetstagare med kortare arbetstid under året än det fastställda måttet på full årsarbetstid utgör maximigränsen en mot arbetstiden svarande del av maximibeloppet.
2.223 Avgiftsunderlaget för avgifterna till sjukförsäkringen, folkpensioneringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäk- ringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetsmarknadsut- bildningen, vuxenutbildningen, delpensionsförsäkringen och barn- omsorgen
Arbetsgivare är skyldig att erlägga arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen, folkpensioneringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetsIöshetsförsäkringen och
det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetsmarknadsutbildningen, vuxenut- bildningen, delpensionsförsäkringen och barnomsorgen dels på den lön, i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som han har utgivit till hos honom anställda arbetstagare, dels på ersättning, som har betalats ut till uppdragstagare. Om uppdragsgivare har träffat överenskommelse med egenföretagare om erläggande av avgifter på ersättning för ett uppdrag, gäller denna överenskommelse även sjukförsäkringsavgiften och övriga avgifter, för vilka avgiftsunderlaget för sjukförsäkringsavgiften ligger till grund. Liksom för ATP-avgiften skall avgift inte beräknas på lön eller ersättning, som för arbetstagare/uppdragstagare understiger 500 kr. under året.
Någon begränsning i avgiftsskyldigheten med avseende på arbetstagares eller uppdragstagares ålder finns inte. Avgifter skall således erläggas även för den som är 65 år och äldre.
Avgifter skall i princip erläggas på utgiven bruttolön/ersättning. Basbe- loppsavdrag eller maximeringsavdrag får inte göras.
2.224. Avgiftsunderlaget för avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, lönegarantin, arbetarskyddet och sjöfolks pensionering
För yrkesskadeförsäkringen, lönegarantin, arbetarskyddet och sjöfolkspen- sioneringen gäller, att avgifterna skall beräknas på den lön i pengar eller naturaförmåner i form av fri kost eller bostad som arbetsgivaren har utgivit till sina anställda. Avgifter skall däremot inte erläggas till dessa försäkringar varken för uppdragstagare eller vid överenskommelsefall. Lön som för år understiger 500 kr. skall inte medräknas. Avgifterna tas ut oavsett arbetstagares ålder. Basbelopps- eller maximeringsavdrag före- kommer inte.
Avgift till sjöfolks pensionering skall erläggas endast av arbetsgivare som har utgivit lön till sjömansskattepliktig personal.
2.225. Avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgiften
Byggnadsforskningsavgiften debiteras och uppbärs enligt samma administra- tiva regler som socialförsäkringsavgifterna. Byggnadsforskningsavgift skall erläggas av
— den som yrkesmässigt bedriver husbyggnads- eller anläggningsverk- samhet under sådana förhållanden att han är att anse som arbetsgivare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring — kommun, vilken som arbetsgivare i yrkesskadeförsäkringslagens mening bedriver husbyggnads- och anläggningsverksamhet.
Avgiften skall erläggas för arbetstagare, för vilka arbetsgivaravgift skall påföras enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och som är sysselsatta med husbyggnads- eller anläggningsverksamhet eller i arbete som har samband med sådan verksamhet.
Avgiften tas ut på lön i pengar och naturaförmåner i form av fri kost eller bostad. I avgiftsunderlaget medräknas inte löner som understiger 500 kr. per arbetstagare och år. Avgiften tas ut oavsett arbetstagarens ålder. Basbelopps- eller maximeringsavdrag förekommer inte.
2.226. Avgiftsunderlaget för allmänna arbetsgivaravgiften
Den allmänna arbetsgivaravgiften skall utgå på lön i pengar och naturaför- måner i form av fri kost och bostad. Lön som för arbetstagare och år inte uppgår till 500 kr. skall inte räknas med i avgiftsunderlaget. Avgiften tas ut oberoende av arbetstagarens ålder. Avgift erläggs inte för uppdragstagare eller vid överenskommelsefall. Basbelopps- eller maximeringsavdrag förekommer inte.
Den allmänna arbetsgivaravgiften skall för år 1977 utgå efter lägre procentsats på lön för arbete som huvudsakligen har utförts inom det inre stödområdet.
2.2.3. Egenavgifter
Försäkrade skall erlägga egenavgifter till vissa socialförsäkringsgrenar. De egenavgifter som förekommer under inkomståret 1977 är:
— Til/äggspensionsavgi/i enligt 19 kap. 3 & AFL — Sjuk/örsäkringsavgi/i enligt 19 kap. 2 &" AFL — Social/örsäkringsavgift til/folkpensioneringen enligt 19 kap. 3 & AF L — Allmän arbetsgivaravgift enligt 4 & lagen om allmän arbetsgivaravgift — Avgift til/ arbetsska(Idö/säkringen enligt 7 kap. 2 ä' lagen om arbetsskade- försäkring.
Egenavgifterna beräknas på den försäkrades inkomst av annat förvärvsar— bete än anställning. Här avses främst inkomst av rörelse eller jordbruk men även viss inkomst av tjänst. Till grund för beräkningen av inkomst av annat förvärvsarbete läggs i princip den avgiftsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt.
Tilläggspensionsavgift skall erläggas i den mån pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning har fastställts för den försäkrade för året. Pensionsgrundande inkomst beräknas inte för år före det då den försäkrade har uppnått 16 års ålder eller för år efter det han har fyllt 64 år (övergångsvis 65 år). Pensionsgru ndande inkomst beräknas inte heller för den som har avlidit under året eller som har uppburit förtidspension elleri förtid uttagen hel ålderspension.
Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst skall avdrag göras för det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vidare skall bortses från inkomsr i den mån den överstiger 7,5 gånger detta basbelopp (beloppstaket). Har den försäkrade samtidigt haft pensionsgrundande inkomst av anställning skall basbeloppet i första hand avräknas mot inkomsten av anställning. Iden mån inkomstsumman överstiger beloppstaket sker avräkning i första hand mot inkomsten av annat förvärvsarbete.
Sjuk/ölsäkringsavgift skall erläggas av försäkrad som vid utgången av inkomståret är inskriven i allmän försäkringskassa och under året inte har fyllt 65 år och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för december månad samma år. En ytterligare förutsättning för att avgiften skall erläggas är att den försäkrade under året har haft Sjukpenninggrundande inkomst av annat förvärvsarbete. Försäkrad som enligt 11 kap. 7 & AFL har anmält undantagande från ATP är inte sjukpenningförsäkrad och betalar
därför sjukförsäkringsavgift efter lägre procentsats än 8 %. Den lägre procentsatsen avser inkomstdelar som annars skulle ha omfattats av sjukpenningförsäkringen, dvs. inkomst upp till 7,5 gånger basbeloppet. Motsvarande gäller försäkrad för vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap. 11 & AFL gäller med karenstid. Procentsatsen fastställs av riksförsäk- ringsverket med hänsyn till den inverkan undantagandet eller karenstiden bedöms få på försäkringens utgifter. För år 1977 tillämpas i detta hänseende preliminärt följande procentsatser:
Vid undantagande från ATP 3,7 Vid 93 dagars karenstid 4.9 Vid 33 dagars karenstid 5,1 Vid 3 dagars karenstid 6,3
Vid utgången av år 1975 hade 41 200 försäkrade anmält undantagande från ATP. Karenstiden på 33 och 93 dagar utnyttjas av ett relativt litet antal försäkrade. Däremot har ungefär hälften av samtliga egenföretagare en karenstid på tre dagar.
Social/örsäkringsavgift till_/ö/kpensioneringen erläggs av försäkrad som vid utgången av inkomståret är inskriven i allmän försäkringskassa och vid årets början inte har fyllt 65 år och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för december månad samma år.
Allmän arbetsgivaraigi/i erläggs av fysisk person som har haft inkomst av här i riket bedriven rörelse eller av här belägen jordbruksfastighet som har brukats av honom. Någon begränsning i avgiftsskyldigheten med avseende på vederbörandes ålder finns inte. Inte heller undantas de som under utgiftsåret har uppburit ålderspension eller förtidspension från avgiftsskyl— dighet. Avgift betalas för år 1977 på den del av inkomsten som överstiger 30 000 kr. Om inkomsten härrör från inkomst av rörelse ellerjordbruk som bedrivs av makar gemensamt eller av den ena maken med hjälp av den andra gäller beloppet 30 000 kr. för dem tillsammans.
A vgift till arbetsskade/ärsäkringen skall erläggas av försäkrad som under inkomståret har haft Sjukpenninggrundande inkomst av annat förvärvsar- bete. Avgiften erläggs enligt de grunder som gäller för sjukförsäkringsavgif- ten, dvs. av försäkrad som vid utgången av inkomståret är inskriven i allmän försäkringskassa och under året inte har fyllt 65 år och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för december månad samma år.
I fråga om uttaget av avgift till arbetsskadeförsäkringen för år 1977 gäller särskilda övergångsbestämmelser (se not b 5. 108).
Som ovan har påpekats ligger i regel egenföretagarens taxering till statlig inkomstskatt för det aktuella året till grund för beräkningen av inkomsten av annat förvärvsarbete. Utgångspunkt för avgiftsberäkningen är alltså den vid taxeringen fastställda inkomsten av jordbruksfastighet eller rörelse. Har egenföretagaren bedrivit såväl jordbruk som rörelse eller flera olikajordbruk eller rörelser skall summan av inkomsterna läggas till grund för beräkningen av egenavgifter. Underskott av rörelse dras av från inkomsten av annan rörelse och underskott avjordbruksfastighet avräknas mot inkomst av sådan fastighet.
Försäkrad som har inkomst av jordbruk eller rörelse eller viss inkomst av tjänst med belopp som för år understiger 500 kr. påförs inte egenavgift för denna inkomst. Inkomster i form av sjukpenning är alltid avgiftsfria. [ övrigt beräknas sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift och avgift till arbetsska— deförsäkringen i princip på hela inkomsten av annat förvärvsarbete.
Uppdragsgivare svarar, som har nämnts i avsnitt 2.2.2, för avgifterna avseende ersättning som han har utgett till uppdragstagare. dock endast om ersättningen under året har uppgått till minst 500 kr. Har den försäkrade under året från olika uppdragsgivare fått arvoden som var för sig understiger 500 kr. men sammanlagt överstiger detta belopp, är han i princip skyldig att själv betala avgifter till sjukförsäkringen, folkpensioneringen. arbetsskade- försäkringen och ATP. Skyldighet att erlägga sjukförsäkringsavgift och avgift till arbetsskadeförsäkringen kan vidare i undantagsfall uppkomma på grund av inkomst av annan fastighet (skötsel och förvaltning av egen hyresfastighet) och inkomst av kapital (egen självständig rörelse i utlandet).
Utgör ersättning för uppdrag inkomst av rörelse eller jordbruk skall uppdragstagaren — och inte uppdragsgivaren — i regel svara för avgifterna. Parterna kan emellertid genom likställighetsavtal komma överens om att ersättningen skall anses som anställningsinkomst. Härigenom flyttas avgifts- skyldigheten över till uppdragsgivaren. Skyldigheten att erlägga allmän arbetsgivaravgift åvilar dock alltjämt uppdragstagaren.
2.3. Arbetsskadeförsäkringen m. m.
2.3.1. Inledning
Den 1 juli 1977 har lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trätt i kraft. Samtidigt har lagen (l954:243)om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphört att gälla.
Vid samma tidpunkt trädde vidare lagen (1977:265) om statligt personska- deskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän i kraft. 1 den förra lagen har bestämmelser om ersättning vid personskada som inträffat i verksamhet som åläggs genom tjänsteplikt eller myndighets beslut förts samman. Den senare lagen ersätter äldre författningar om ersättning till sjömän för krigsskada.
2.3.2. Huvuddrageni YFL
YFL trädde i kraft den 1 januari 1955. Genom YFL upphävdes bl. a. på området tidigare gällande lag (l916:235) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar. De upphävda författningarna skulle dock fortfarande tillämpas i fråga om skada som hade inträffat före den 1 januari 1955 och i fråga om skada till följd av annat än olycksfall om skadan visade sig senare och den försäkrade inte efter nämnda dag hade varit utsatt för sådan inverkan som orsakat skadan. 1916 års lag föregicks i sin tur av lagen (1901 139 s. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Försäkringen enligt YFL är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligato- riska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare. Arbetsgivarens make är
dock undantagen från den obligatoriska försäkringen. Undantagna är också arbetstagare som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller hans make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren och dessutom haren årsinkomst som understiger ] 800 kr. 1 den mån regeringen föreskriver det jämställs elever under yrkesutbildning med arbetstagare.
Med yrkesskada förstås i första hand kroppsskada till följd av olycksfall i arbetet. Till olycksfall i arbetet hänförs även olycksfall vid färd till eller från arbetet. Som yrkesskada räknas vidare skada som har orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi eller, i den mån regeringen föreskriver det. genom inverkan av vissa rörelser, tryck, skak- ningar. vibrationer, buller eller smitta. Regeringens bestämmelser om de 5. k. yrkessjukdomarna finns i kungörelsen (l954z644) med föreskrifter enligt 6 & första stycket c) lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt YFL skall orsakssam- band anses föreligga mellan skada och olycksfall eller annan inverkan i arbetet, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Yrkesskada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag skadan visade sig.
Den yrkesskadade är berättigad till sjukvårdsersättning och, om arbetsför- mågan har blivit nedsatt, sjukpenning vid sjukdom och livränta vid invaliditet. Vid dödsfall utgår begravningshjälp och livränta till efterle- vande.
I fråga om ersättning vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjukförsäkringen i allmänhet får sjukvårdsersättning och sjukpenning enligt AFL under de första 90 dagarna, den s. k. samordningstiden. Om den skadade under samordningstiden inte är sjukpenningförsäkrad eller ens sjukförsäkrad utgår i stället ersättning från yrkesskadeförsäkringen enligt samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen. Efter samordningstidens slut svarar yrkesskadeförsäkringen helt för ersättningen.
Storleken av sjukpenning efter samordningstiden liksom storleken av livräntan är beroende av dels den skadades årliga arbetsförtjänst, dels nedsättningen av arbetsförmågan. Med årlig arbetsförtjänst avses i princip den skadades årliga inkomst av förvärvsarbete när skadan inträffade, dock lägst ] 800 kr. och högst vad som motsvarar fem basbelopp. Nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas med hänsyn till såväl skadans beskaffenhet som dess inverkan på den skadades allmänna förmåga att skaffa sig förvärvsinkomst och hans förmåga att utöva sitt yrke. Även förutvarande skada eller lyte samt omskolning e. d. med anledning av den aktuella skadan har betydelse för skaderegleringen.
Som har nämnts tidigare utges sjukpenning efter samordningstidens slut från yrkesskadeförsäkringen. Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 % utges halv sjukpenning.
Medför yrkesskada nedsättning i den försäkrades arbetsförmåga även sedan det akuta sjukdomstillståndet har upphört utges livränta om nedsätt- ningen uppgår till minst 10 %. Livräntan beräknas på ett ersättningsunderlag som i inkomstlägen upp till två gånger basbeloppet vid skadeårets början motsvarar den skadades årliga arbetsförtjänst men i högre inkomstlägen avtrappas. Har den skadade förlorat sin arbetsförmåga utgör livräntan 11/12
av ersättningsunderlaget. Är arbetsförmågan nedsatt utges i princip en livränta som svarar mot nedsättningsgraden. När den skadade blir ålders- pensionär sätts livräntan ned med 1/4. Fastställd livränta får efter ansökan helt eller delvis bytas ut mot ett kapitalbelopp om skäl föreligger till det.
Yrkesskadad som under längre tid inte kan klara sig själv kan få sin sjukpenning eller livränta förstärkt med vårdbidrag. Från yrkesskadeförsäk- ringen kan vidare utges skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpen- ning, till den som avstår från förvärvsarbete i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras.
Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp och livräntor till den försäkrades efterlevande. Efterlevandelivränta utges till änka och barn samt under vissa förutsättningar till ogift kvinna som levde samman med den försäkrade, fästmö, änkling, frånskild make och förälder. Efterlevandeliv- räntan utgår med belopp som motsvarar viss andel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.
Yrkesskadelivräntorna är samordnade med allmän pension. Samord- ningen innebär bl.a. att folkpension och ATP i form av förtidspension och ålderspension minskas med 3/4 av invalidlivräntan samt att folkpension i form av familjepension och ålderspension liksom ATP i form av familjepen» sion minskas med 3/4 av efterlevandelivräntan. Enligt praxis görs inte avdrag för behovsprövad efterlevandelivränta såsom livränta till föräldrar, änkling och vissa barn.
Efter samordningsavdrag skall av folkpensionen alltid vara kvar minst 1/4 såvitt gäller förtidspension och barnpension samt 1/2 såvitt gäller änkepen- sion. Av ålderspension skall minst 3/4 vara kvar.
Samtliga livräntor enligt YFL är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. Huvudbestämmelserna härom finns i lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m. I detta sammanhang bör vidare nämnas lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17juni l916(nr235)om försäkring förolycksfall i arbete m. m. samt lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkes- skada m. m.
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna. Avgifterna skall täcka ersättningar enligt YFL samt motsva— rande lagar från åren 1916 och 1929, kostnader för omreglering, förhöjning och värdesäkring av vissa ersättningar, förvaltningskostnader samt behövlig fondbildning. Avgiften fastställs i särskild lag och har för åren 1975—1979 bestämts till 0,25 % av utgivna löner. Avgiften förs till en fond som förvaltas av riksförsäkringsverket.
Som tidigare har nämnts upphör YFL att gälla den 1 juli 1977. På skadefall som inträffar efter nämnda tidpunkt skall bestämmelserna i LAF tillämpas. Enligt LAF anses skada till följd av annat än olycksfall ha inträffat den dag skadan visade sig. Det innebär att LAF, i stället för YFL eller äldre lagstiftning, kommer att gälla i fråga om arbetssjukdom som har uppstått till följd av en inverkan som har skett före den 1 juli 1977 när sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt.
2.3.3. Bestämmelserna i LAF om ersättning vid arbetsskada
Arbetsskadeskyddet omfattar samtliga förvärvsarbetande, dvs. förutom arbetstagare även uppdragstagare och egenföretagare. Beträffande de båda sistnämnda kategorierna förutsätts dock att undantagande från ATP inte gäller för vederbörande.
Släktskap mellan arbetstagare och arbetsgivare utgör inte längre något hinder för försäkringsskydd. Försäkringen gäller även studerande i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.
Drabbas den försäkrade av arbetsskada ger LAF i princip rätt till full ersättning för det inkomstbortfall skadan medför. Med arbetsskada förstås samtliga skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Arbetsskadan skall ha varat längre än 90 dagar för att ge ersättning enligt LAF. För tiden dessförinnan, samordnings- tiden, gäller sjukförsäkringen enligt AFL. Efter samordningstiden utgår sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning motsvarar 1/365 av årsinkomsten.
Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtondel har den försäkrade rätt till ersättning i form av livränta. Invaliditetsbedömningen i LAF anknyter till vad som gäller inom den allmänna försäkringen. Det är således den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som grundar rätt till livränta. Invaliditeten binds dock inte såsom sker vid förtidspension till vissa bestämda invaliditetsgrader. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan ersätter inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp. Inkomstbortfall som för år understiger en fjärdedel av basbeloppet ger dock inte rätt till livränta.
Som underlag för beräkning av livränta läggs i princip den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå eller, om han inte är sjukpenningförsäkrad. den inkomst som då skulle ha utgjort hans Sjukpenninggrundande inkomst. Underlaget skall dock alltid beräknas till minst 4 500 kr. 1 livränteunderlaget inräknas även inkomst som är undantagen från ATP. Skall livräntan börja utgå först sedan avsevärd tid har förflutit efter den skadliga inverkan i arbetet får underlaget bestämmas med ledning av annan högre förvärvsinkomst än den Sjukpenninggrundande inkomsten om särskilda skäl talar för det.
För försäkrad som inte harjjvllt 25 är gäller särskilda regler för beräkning av livränteunderlaget som tar sikte på hans sannolika framtida inkomster som frisk. Regeln innebär att en uppräkning av underlaget görs för den försäkrade vid 18, 21 och 25 års ålder. Uppräkningen bygger på antaganden om genomsnittslönen för berörda åldersgrupper i den försäkrades yrke. Hänsyn har vid motsvarande tillämpning av YFL inte tagits till förändringar i den allmänna lönenivån eller lönenivån inom den försäkrades eget yrke vilka har inträffat efter olycksfallet.
För försäkrad som genomgår utbildning utgörs livränteunderlaget under beräknad utbildningstid av lägst den inkomst han sannolikt skulle ha fått om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat
förvärvsarbeta. För tid efter utbildningens slut utgörs underlaget av lägst den inkomst av förvärvsarbete som vederbörande då skulle ha fått om skadan inte hade inträffat. Underlaget får i dessa fall inte beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två basbelopp för tid före 21 års ålder. två och ett halvt basbelopp för tid mellan 21 och 25 års ålder samt tre basbelopp för tid fr. o. m. 25 års ålder. -
Livräntan utgår i princip till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år. För tid därefter innehåller LAF en garantiregel av innebörd att livräntan — tillsammans med ålderspension enligt AFL eller, då sådan inte utgår, livräntan ensam — skall utgå med 65 % av sitt bruttobelopp. Med ålderspen— sion förstås härvid en i normal tid uttagen hel ålderspension. Ålderspension enligt utländskt system för social trygghet jämställs med pension enligt AFL.
Avlider den försäkrade till följd av arbetsskada utgår livränta till hans efterlevande.
Änka efter försäkrad har rätt till livränta under förutsättning att hon antingen har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller att hon har fyllt 36 år vid mannens död. Upphör änka att ha barn under 16 år i hemmet skall vid bedömandet av hennes rätt till livränta i fortsättningen anses som om mannen hade avlidit då barnet upphörde att påverka rätten till livränta.
För änka, vars rätt till livränta grundar sig på sammanboende med barn under 16 år eller som vid mannens död eller den därmed jämställda tidpunkten har fyllt 50 år, utgår livräntan med belopp som, när mannen efterlämnar livränteberättigat barn, motsvarar 40 % och i annat fall 45 % av ersättningsunderlaget. För annan änka minskar livräntan med 1/15 för varje år varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år.
Med änka jämställs kvinna som vid den försäkrades död stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och hade varit gift med honom eller hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom eller annars levde samman med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden sedan avsevärd tid.
Rätten till änkelivränta upphör om änkan gifter om sig eller avsevärd tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upplöses äktenskapet eller upphör sammanlevnaden inom fem år börjar livräntan utgå på nytt.
Fränskild hustru till den försäkrade som var berättigad till underhållsbidrag från denne erhåller livränta med belopp som svarar mot bidraget. I likhet med vad som gäller för änkor görs undantag för unga kvinnor utan minderårigt barn. Livräntan får inte utgå under längre tid än som har varit bestämd för underhållsbidraget och får högst motsvara vad som kan utgå i form av änkelivränta. Den speciella avtrappningsregeln gäller dock inte för dessa fall.
Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid t. o. m. den månad då barnet fyller 19 år. Om barnet på grund av sjukdom eller annan liknande orsak inte kan försörja sig kan rätten till livränta utsträckas t. o. m. den månad då barnet fyller 21 år. Efterlevande makes barn jämställs med barn till försäkrad
om barnet stod under makens vårdnad. Storleken av livräntan är beroende av om livränteberättigad änka finns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar den försäkrade änka och barn blir varje barns livränta 20 % av ersättningsunderlaget. Är barnet ensamt utgör livräntan 40 % av ersättnings- underlaget. Är flera barn berättigade till livränta ökas nu angivna procenttal med 20 för varje barn utöver det första varefter det sammanlagda livränte— beloppet fördelas lika mellan barnen.
Förälder till avliden försäkrad som på grund av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp. dock högst 20 % av ersättningsunderlaget.
Ersärmingsum/er/agm utgörs av den försäkrades egen livränta om sådan livränta vid tiden för dödsfallet utgick med anledning av förlust av arbetsförmågan. I annat fall grundas efterlevandelivränta på vad som skulle ha utgjort egenlivränta till den försäkrade vid förlust av arbetsförmågan om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet. I ersättningsun- derlaget inräknas efter vad som prövas skäligt pension, livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada. Ersättningsunderlaget får aldrig överstiga ett belopp motsva- rande 7,5 gånger basbeloppet vid den försäkrades död.
Utgående livräntor är värdebesrändiga genom anknytning till basbelop- pet.
Livräntorna är på visst sätt samordnade med allmän pension. Är livrän- tetagare samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension enligt AFL med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. 1 pensionen innefattas därvid pensionstillskott och barntillägg. Samordning skall även ske med pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.
Har undantagande från ATP börjat gälla efter det att arbetsskadan har inträffat, skall vid samordningen tas hänsyn till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande inte hade anmälts. Motsvarande gäller om den försäkrade till följd av underlåten avgiftsbetalning inte har tillgodoräknats ATP-poäng för år efter det då skadan har inträffat.
Änkelivränta skall fr. o. m. den månad då änkan fyller 65 år utgå endast i den mån hon inte har rätt till folkpension i form av ålderspension eller tilläggspension i form av änkepension med belopp som svarar mot en efterlevandelivränta som är beräknad på 65 % av ersättningsunderlaget.
Arbetsskadeförsäkringen skall finansieras genom arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Staten står dock själv risken beträffande ersättning till sina arbetstagare.
Livränta som utgår enligt LAF eller eljest bestäms med tillämpning av LAF skall vara pensionsgrundande inom ATP såsom inkomst av anställ- ning.
2.3.4. Ersättning enligt särskilda_för/ättningar 2.3.4.1 Militärtjänst
De grundläggande bestämmelserna om ersättning för kroppsskada eller sjukdom som har drabbat värnpliktig eller frivillig under militärtjänstgöring finns i militärersättningslagen (19502261). Bestämmelserna i lagen ansluter i flera viktiga hänseenden till YFL.
Lagen omfattar i huvudsak värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, biståndselever, hemvärnspersonal och viss annan frivillig personal som deltar i militärtjänstgöring. Med militärtjänstgöring jämställs inskrivningsförrätt- ning, viss frivillig försvarsutbildning m. m.
Lagen omfattar inte bara skador under själva tjänstgöringen utan även färdolycksfall. Vidare ersätts skada som har inträffat inom tjänstgöringsom- rådet även om vederbörande inte har tjänstgjort vid skadetillfället. Även olycksfall under vistelse på allmän plats på tjänstgöringsorten eller den omgivning av orten där värnpliktiga brukar vistas under fritiden ersätts.
Militärersättningslagen ger till skillnad från yrkesskadeförsäkringen skydd även vid sådan sjukdom som inte är yrkessjukdom. Sjukdom som inte har orsakats av olycksfall och som har visat sig under tjänstgöringen anses ådragen under denna om skälig anledning inte finns att anta att sjukdomen har föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna inte väsentligt har bidragit till sjukdomen. Sjukdom som har visat sig först efter tjänstgö- ringen anses vara ådragen under denna om tjänstgöringen skäligen kan antas ha väsentligt bidragit till sjukdomen.
Vid skada ersätts kostnader för sjukvård i samma utsträckning som vid yrkesskada. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår sjukpenning, livränta och vårdbidrag enligt regler som i huvudsak motsvarar dem som gäller vid yrkesskada. Sjukpenning, livränta och vårdbidrag får dock inte utgå så länge tjänstgöringen varar.
Sjukpenning beräknas enligt bestämmelserna om sjukpenning i AFL. Med Sjukpenninggrundande inkomst avses därvid den skadades årliga arbetsför- tjänst som skall beräknas enligt bestämmelserna i YFL. För den som har ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring och för hemvärnspersonal som har fyllt 20 år får arbetsförtjänsten dock inte beräknas till lägre belopp än två och en halv gånger basbeloppet. Militärersättningarna under sjukdomstid är samordnade på visst sätt med sjukförsäkringen enligt AFL.
Livränta, vårdbidrag och begravningshjälp utgår efter samma regler som gäller för yrkesskador med undantag av att den årliga arbetsförtjänsten för bl. a. värnpliktiga skall beräknas till lägst två och en halv gånger basbeloppet vid fastställande av livränta.
2.3.4.2 Civilförsvarstjänst
Civilförsvarspliktiga erhåller fri sjukvård under tjänstgöring, inskrivning och färd till och från tjänstgörings- eller inskrivningsplatsen. Avlider civilför- svarspliktig under tid då han är berättigad till fri sjukvård utgår begravnings- hjälp.
Enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret utgår ersättning av statsmedel om
någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan som enligt YFL anses kunna ge upphov till yrkessjukdom drabbas av skada under tjänstgöring i civilför- svaret.
1 skyddet inbegrips även olycksfall vid vistelse inom förläggningsområde på grund av tjänstgöringen och olycksfall vid färd till eller från platsen för tjänstgöringen om färden föranleds av och står i nära samband med tjänstgöringen. Som tjänstgöring räknas även inställelse för inskrivning i civilförsvaret.
I fråga om ersättning hänvisar förordningen till bestämmelserna inom yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår fr. o. m. den dag då skadan inträf- fade enligt de bestämmelser i YFL som gäller efter samordningstidens utgång. Några regler om samordningstid finns således inte.
Ersättning utgår inte för skada som den civilförsvarspliktige är obligato- riskt försäkrad för enligt YFL.
2.343. Räddningstjänst enligt brandlagen m. m.
1 19 å brandlagen (1974180) stadgas att den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med brandstyrka är berättigad till ersättning av statsmedel för kroppsskada som han därvid har ådragit sig. I fråga om sådan ersättning äger vad som föreskrivs för skador under civilförsvarstjänst motsvarande tillämp- ning. Enligt en bestämmelse i kungörelsen (1974:41]) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m. m. anses färd till och från platsen för övning eller räddningstjänst som deltagande i räddningstjänst. om färden har föranletts av övningen eller tjänsten och stått i nära samband med denna.
1 lagen (1960:331)om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. rn. finns bestämmelser som ger länsstyrelsen vissa befogenheter i samband med räddningsarbete efter sådan olycka. Kan behovet av arbetskraft för genom- förande av skyddsåtgärder inte tillgodoses på annat sätt får länsstyrelsen förordna om tjänsteplikt för alla som är mellan 18 och 65 år. Om den som har uttagits till arbete blir skadad har han rätt till ersättning av statsmedel. Ersättning kan även ges till den som frivilligt har varit verksam i skyddsar- bete. 1 kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m. föreskrivs att om någon under deltagande i skyddsarbete har ådragit sig kroppsskada skall ersättning utgå efter samma regler som gäller för skador under civilförsvarstjänst.
Som deltagande i skyddsarbete anses även färd till eller från platsen för tjänstgöringen, om färden har föranletts av och stått i nära samband med tjänstgöringen.
Enligt 11 kap. 1 & luftfartslagen (19572297) får regeringen ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som tjänstgör på sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänst. Regeringen får vidare meddela bestämmelser om ersätt- ning av allmänna medel för sådan medverkan. Med stöd av luftfartslagen har meddelats kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m. m. Enligt kungörelsen utgår ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna för skador under civilförsvarstjänst till den som har ådragit sig kroppsskada under deltagande i ilygräddningstjänst
eller vid färd till och från platsen för tjänstgöringen om färden har föranletts av och står i nära samband med tjänstgöringen.
2.344 Anstaltsvistelse m. m.
Förordningen (l954z250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. omfattar bl. a. den som är häktad eller intagen på kriminalvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller den som vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Om någon under vistelse på häkte eller anstalt drabbas av skada till följd av olycksfall eller sådan inverkan som enligt YFL anses kunna ge upphov till yrkessjukdom utgår ersättning av statsmedel oavsett om skadan har inträffat i eller utom arbetet. Olycksfall som inträffar vid färd till eller från häktet eller anstalten omfattas av förordningen om färden föranleds av och står i nära samband med vistelsen där.
Ersättningen utgår i princip i enlighet med bestämmelserna i YFL och AFL. Vissa särbestämmelser finns dock. Bl. &. kompletteras reglerna i YFL om beräknande av årlig arbetsförtjänst med en bestämmelse att skälig hänsyn skall tas till årsinkomsten av förvärvsarbete för en arbetstagare som har samma arbetsförmåga som den skadade och som arbetar i det yrke denne hade då han omhändertogs. Om den omhändertagne då saknade yrke skall skälig hänsyn tas till inkomsten för en med honom jämförlig arbetstagare på den ort där han senast hade arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit sig.
Ersättning utgår inte till skadad som omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
2.345. Krigsförsäkring för sjömän m. fl.
Genom lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl. lämnas ett skydd som kompletterar YFLzs när det gäller krigsolycksfall för den som tjänstgör ombord på fartyg. Krigsförsäkringslagen omfattar även olycksfall som inträffar utom arbetet. Den gäller inte skada till följd av krig i vilket vårt land är indraget.
Lagen omfattar alla som tjänstgör ombord på annat svenskt fartyg än krigsfartyg och som är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Lagen omfattar vidare statlig befattningshavare som under utövande av sin befattning tjänstgör ombord på utländskt fartyg.
Skada till följd av krigsolycksfall skall anses utgöra yrkesskada vare sig olycksfallet har skett i eller utom arbetet. YFL:s bestämmelser om obligato- risk försäkring skall — bortsett från vissa särbestämmelser — äga tillämp- ning.
Särreglerna innebär i första hand att ersättning utgår utöver vad som följer av YFL. Den skadades årliga arbetsförtjänst får inte beräknas till lägre belopp än två och ett halvt basbelopp. Vidare utgår utöver livränta visst engångs— belopp till skadad och — vid dödsfall — till efterlevande.
Vid sidan av krigsförsäkringslagen finns förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba
sjömän m. ti. Förordningen avser att bereda ekonomiskt skydd i vissa fall då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen avser person som har tjänst- gjort på svenskt fartyg vilket genom sjöolycka utom riket har gått förlorat eller efter olyckan inte har kunnat sättas i stånd. Om sådan person drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat fartyg inom område och tid att krigsförsäkringslagen gäller, utgår ersättning av statsmedel. Ersättningen bestäms i enlighet med krigsförsäkringslagens regler.
2.3.5. Stat/igt personskadeskydd m. m.
Bestämmelserna om ersättning från staten för kroppsskada ådragen under militärtjänst. civilförsvarstjänst, räddningstjänst och vistelse på anstalt har numera sammanförts i lagen ( ] 97 7:265 ) om statligt personska(les/ordf].
Den skyddade personkretsen har utvidgats i förhållande till äldre ersätt- ningsförfattningar till att omfatta även anhållna och andra som mer kortvarigt tas in i anstalt. häkte eller polisarrest. Vidare skall alla skador. dvs. såväl olycksfallsskador som s. k. yrkessjukdomar och andra sjukdomar som inträffar under skyddstiden, kunna grunda rätt till ersättning. Skyddet gäller i viss utsträckning inte bara under den egentliga verksamheten eller anstalts- vistelsen utan även under fritid och annan ledighet. Omfattas skada även av LAF skall ersättning enligt lagen om personskadeskydd utgå endast i den mån ersättningen därigenom blir högre.
Enligt den nya lagstiftningen utgår ersättning vid sjukdom. bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF i huvudsak tillämpliga.
Äldre författningar om ersättning till sjömän för krigsskada har ersatts av lagen (197 7:26 7) om krigsskat/eersätming till sjömän.
Den nya lagstiftningen innebär att ersättning av statsmedel skall utgå till sjöman på svenskt fartyg som vid vistelse utomlands på den ort där fartyget ligger har skadats till följd av olycksfall på grund av krigshändelse. Ersättning utgår även till sjöman vid krigsskada i samband med resa till ort där tjänstgöringen skall tillträdas liksom i samband med hemresa efter avslutad tjänstgöring. Vid dödsfall utgår ersättning till sjömannens efterlevande.
Lagen gäller inte den som har rätt till ersättning enligt LAF och inte heller den som tjänstgör på krigsfartyg eller skadas i krig i vilket Sverige befinner sig.
Ersättning utgår i enlighet med bestämmelserna i LAF.
2.4. Tjänstepensioneringen inom avtalsområdet
2.4.1. Statlig tjänstepension
Bestämmelser om de statliga tjänstepensionerna finns i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) med följdförfattningar. Sedan år 1974 har bestämmelserna formen av kollektivavtal. Administrationen handhas av Statens Personalpensionsverk (SPV).
Pensionsrätt enligt SPR föreligger dels för alla tjänster där allmänt avlöningsavta] för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) samt avlönings- avtal för statliga tjänstemän med R—tjänst (AST-R) tillämpas dels för innehavare av sådan statlig eller icke-statlig anställning som anges i bilaga till SPR och dels för innehavare av sådan anställning i statens tjänst där månadsarvode utgår som motsvarar månadslön enligt statlig löneplan.
SPR omfattar dem som har fyllt 20 år och har en anställning som avser minst 40-procentig sysselsättningsgrad. För rätt till pension krävs dessutom viss kvalifikationstid.
Pensionernas storlek bestäms av antalet tjänsteår och pensionsunderlaget. För hel pension krävs i regel 30 tjänsteår. För vissa tjänster med låg pensionsålder kan erfordras kortare tid. Bristande antal tjänsteår reducerar pensionen i proportion till felande tjänstetid. Penslansumlerlage/ utgörs i princip av den anställdes slutlön, dvs. den lön som gäller för den högsta löneklassen eller den högsta ålderstilläggsklassen i den lönegrad som han hade närmast före pensioneringen. 1 lönen inräknas inte mer än hälften av det belopp varmed månadslönen överstiger 104 % av basbeloppet vid årets ingång och inte till någon del det belopp som månadslönen överstiger 167 % av nämnda basbelopp. Pensionsunderlaget får inte heller överstiga den genomsnittliga lönen för de sista fem åren före pensionsavgången varvid de olika årens löner räknas upp till det värde de skulle ha haft vid avgången. Genom avtal år 1976 mellan statens avtalsverk och de statsanställdas organisationer avseende bl. a. anpassning till den allmänna pensionsålders- sänkningen och delpensionen får vissa lönetillägg och extra löneklasser enligt särskilda beräkningsgrunder successivt med början fr.o.m. den 1 januari 1977 räknas in i pensionsunderlaget.
Pensionsåldern inom SPR är i princip uppdelad i tre olika pensionerings- perioder. Utöver de tre huvudkategorierna kan pensioneringsperioder med andra åldersgränser förekomma. De tre pensioneringsperioderna är 1 60—63 år, 11 63—65 år och 111 65—66 år. Genom 1976 års avtal sänktes den nedre gränsen för pensioneringsperiod 111 till utgången av månaden före 65— årsmånaden. För vissa grupper. t. ex. militär personal, gäller fasta pensions- åldrar.
Pensionerna utgår i form av ålderspension, sjukpension, förtidspension. egenlivränta, familjepension och familjelivränta. Enligt ovan nämnda avtal skall dessutom kompletterande delpension kunna utgå.
Ålderspension utges tidigast vid pensioneringsperiodens nedre gräns (pensionsåldern). Hel ålderspension utgör 65 % av månadslönedelar upp till 104 % av basbeloppet vid årets ingång och 32,5 % på sådana lönedelar upp till 167 % av nämnda basbelopp. Ett tilläggsbelopp motsvarande 3,1 % av basbeloppet har tidigare i princip utgått till pension från 67 års ålder. Tillägget skall enligt 1976 års avtal i fortsättningen utges från 65 års ålder.
Sjukpension. som utgår om den anställde avgår på grund av sjukdom, beräknas på samma sätt som ålderspensionen. Eftersom tiden från pensions- fallet till pensioneringsperiodens övre gräns tillgodoräknas som tjänsteår blir sjukpensionen lika stor som ålderspensionen skulle ha blivit om den anställde hade stått kvar i tjänsten till pensioneringsperiodens övre gräns. Till sjukpensionen utgår till den som uppbär sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring — förutom tillägg om 3,1 % av basbeloppet — ett särskilt tilläggsbelopp.
Förtidspension kan utgå om den anställde har minst 20 tjänsteår eller under minst 20 år har gått in under statliga pensionsbestämmelser och det dessutom återstår högst fem år till pensionsåldern eller till pensioneringsperiodens nedre gräns. Börjar förtidspensionen utgå före pensionsålderns inträde skall den reduceras med l/200 för varje fullt eller påbörjat 1/4 år som från den tidpunkt pensionen börjar utgå återstår till pensionsåldern. Reduktionen står kvar även efter pensionsålderns inträde.
Den som avgår ur statstjänst utan att ha rätt till ålders-. sjuk- eller förtidspension kan erhålla livränta antingen i form av förtidslivränta om han uppbär helt sjukbidrag eller hel förtidspension från den allmänna försäk— ringen eller i form av ålderslivränta som utgår fr. o. m. 65 års ålder.
Familjepension utgår till efterlevande make (änka eller änkling) om äktenskapet har ingåtts senast den dag då den anställde har fyllt 60 år. Pensionsrätten upphör vid nytt äktenskap. SPV — eller i vissa fall domstol — kan pröva frågan om pensionsrätt till frånskild make om äktenskapet har varat minst fem år och har upplösts tidigast vid 30 års ålder för efterlevande make, allt under förutsättning att den frånskilda maken har haft underhålls- bidrag. Familjepension utges också för barn under 19 år. 1 procent av pensionsunderlaget (i regel lönen i slutlöneklassen) utgör familjepensionen 32.5 % till en efterlevande,45,5 % till två,52 % till tre, 58,5 % till fyra,65 % till fem och 71.5 % till sex efterlevande. Mellan efterlevande make och barn delas pensionen så att 80 % av beloppet till en efterlevande tillkommer maken medan barnen delar återstående belopp lika.
Familjelivränta kan utgå under samma förutsättningar som gäller för familjepensionen.
Enligt 1976 års avtal kan kompletterande delpension utgå till anställda med inkomster över 75 basbelopp. Förutsättningen är att vederbörande har varit statligt eller kommunalt anställd i minst tio år efter fyllda 35 år. Den kompletterande pensionen utgår efter samma beräkningsgrunder som den statliga ålderspensionen.
Pensionerna är samordnade med utgående pensionsförmåner från den allmänna försäkringen på så sätt att en viss bruttopensionsnivå alltid är garanterad. Denna bruttosamordning innebär att den enskilde alltid är tillförsäkrad minst de förmåner som SPR berättigar till. Skulle socialförsäk- ringsförmånerna vid något tillfälle överstiga tjänstepensionens belopp skall det högre beloppet betalas ut.
Utgående statliga pensioner är fr.o.m. år 1975 värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet.
Förmånerna höjs vid vissa tillfällen efter överenskommelser vid centrala förhandlingar.
2.4.2. Kommunal tjänstepension
Kommunernas pensionsforpliktelser gentemot sina anställda regleras i ett normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner. förkortat KPR för primärkommunernas del och LKPR för sekundärkommunernas del. Kommunernas Pensionsanstalt (KPA) handhar till övervägande del admi— nistrationen av pensioneringen. Till denna anstalt var vid 1976 års utgång anslutna 1490 huvudmän (kommuner, församlingar, landsting och kommu- nalförbund m. fl.). Fr. o. m. den 1 juli 1968 sker gemensam utbetalning från KPA av såväl tjänstepension som förmåner enligt den allmänna försäk- ringen.
Skillnaderna mellan KPR och LKPR hänför sig uteslutande till vissa detaljer. Pensioneringen är utformad enligt bruttopensionssystemet och överensstämmer till sin uppbyggnad i allt väsentligt med den statliga tjänstepensioneringen.
Förmånerna utgörs av ålderspension, garantipension, visstidspension och familjepension, kompletterande delpension samt egen- och familjelivränta. Sjukpensionsförmåner utgår numera huvudsakligen genom den avtals- gruppsjukförsäkring, AGS-KL, som har införts fr. o. m. den 1 juli 1974.
Pensionsrätt erhålls tidigast från 20 års ålder. Pensionsåldern är med vissa angivna undantag 65 år.
För hel pension krävs 30 tjänsteår med undantag för visstidspension där den erforderliga tiden är 12 år. Är tjänstetiden kortare reduceras pensions- förmånerna i motsvarande mån.
Tjänstetid tillgodoräknas från 28 års ålder. Pensionsunderlaget beräknas på i princip samma sätt som enligt de statliga tjänstepensionsbestämmelserna. Fr. o. m. den ljanuari 1977 och fem år framåt skall dock de belopp med vilka lönen till hälften eller inte alls räknas in i pensionsunderlaget successivt höjas till 167 % resp. 250 % av basbeloppet. Egenpensionen utgör 65 % av pensionsunderlaget plus ett särskilt tilläggsbelopp vars storlek varierar med avgångsåldern. Familjepension till en efterlevande utgör i princip häften av egenpensionen. Vid flera pensionsberättigade efterlevande ökas familjepen- sionen enligt en särskild skala.
Utgående pensioner är värdesäkrade genom anknytning till basbelop- pet.
Förhandlingarna om en anpassning av KPR/LKPR till de ändringar beträffande den allmänna pensioneringen som trädde i kraft den 1 juli 1976 resulterade i slutet av år 1976 i ett femårigt kollektivavtal. Uppgörelsen överensstämmer i stort med avtalet på den statliga sidan när det gäller pensioneringstidpunkt, vissa pensionsgrundande lönetillägg och storleken på kompletterande delpension. När det gäller rätten att avgå med ålderspension i förtid kan uppgörelsen närmast jämföras med överenskommelsen på det privata tjänstemannaområdet. Sålunda föreligger rätt att ta ut ålderspension fr. o. m. utgången av den månad då vederbörande fyller 60 år fram till 63 eller 65 år beroende på pensionsålder. Vid förtida uttag minskar pensionen på visst sätt medan den ökar om vederbörande får vara kvar i arbete mellan 65 och 67 år. Uppgörelsen innebär bl. a. också att tilläggsbeloppet till egenpension höjs fr. o. m. den 1 januari 1977.
2.4.3. Privat tjänstepensionering m. m.
2.431. Industrins tilläggspension för tjänstemän (ITP)
I och med att ATP-systemet trädde i kraft uppstod ett behov av samordning mellan ATP och den då existerande tjänstepensioneringen för tjänstemän och arbetsledare inom den privata sektorn. En ny, enhetlig pensionsplan — ITP-planen — utformades år 1960 efter förhandlingar mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) å ena sidan samt Svenska Industritjänste— mannaförbundet (SIF) och Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) å andra sidan. I planen infördes också bestämmelser om tjänstegrupplivförsäkring, TGL, men dessa har numera brutits ut och regleras särskilt. Nuvarande avtal beträffande ITP-planen har träffats i september 1976 mellan SAF och Privattjänstemannakartellen(PTK) och gällert. o. m. den 31 mars 1982. ITP- planen har karaktären av kollektivavtal mellan SAP:s förbund och resp. tjänstemannaförbund.
ITP omfattar ålderspension, kompletterande ålderspension (ITPK), sjuk- pension, familjepension till änka/änkling och barn, särskild änkepension och särskild änklingspension. I pensionsplanen ingår även delpension och garanti om viss minimipension (ITPG).
Ålderspension, ITPK och familjepension kan tjänas in från 28 års ålder medan anslutningsåldern för övriga förmåner är 18 år.
För hel pension krävs i princip att den pensionsgrundande anställnings- tiden till pensionsåldern kan beräknas uppgå till minst 360 månader (30 år). Vid kortare tjänstetid reduceras pensionen med 1/360 för varje felande månad. Till grund för beräkningen av pensionen ligger också den pensions- medförande lönen som är begränsad till 30 gånger basbeloppet vid årets ingång.
Pensionsåldern är normalt 65 år. Gällande ITP-avtal omfattar vissa stegvisa förbättringar av ålderspensionen. Höjningarna träder i kraft succes- sivt under åren 1976—1980. I slutläget (år 1981) utgår hel ålderspension med följande procenttal av den pensionsmedförande lönen: för lön resp. lönedel upp till 7,5 basbelopp med 10 %, för lön mellan 7,5 och 20 basbelopp med 65 % och för lön mellan 20 och 30 basbelopp med 32,5 %. Vid pensionsåldrar lägre än 65 år utges hel ålderspension t. o. m. månaden före den under vilken den anställde fyller 65 år med följande procenttal av den pensionsmedförande lönen: för lön resp. lönedel upp till 7,5 basbelopp med 65 %, för lön mellan 7,5 och 20 basbelopp med 65 % och för lön mellan 20 och 30 basbelopp med 32,5 %. För personer som uppnår pensionsåldern före år 1982 gäller vissa övergångsbestämmelser som begränsar storleken av de stegvisa förbättring- arna.
Den senast träffade överenskommelsen innehåller också en komplette- rande ålderspension, ITPK. Denna pensionsdel är inte fixerad i förhållande till lönen utan uppgår för var och en till det belopp vartill ett fastställt avgiftsuttag förslår. ITPK kan användas t. ex. för att höja pensionen livsvarigt från 65 år eller under begränsat antal år. ITPK redovisas i första hand som ett från pensionsåldern utgående livsvarigt belopp. Storleken är beroende på löneförloppet men normalt kommer ITPK att vid pensionsåldern uppgå till 2,5 a 3 % av lönen.
ITPK har tillkommit för att göra det lättare för dem som önskar avgå med
pension före 65 år. Den som avgår tidigast från 62 år får såväl ITP som ITPK slutbetald för återstående tid till 65 år. Pensionen tas då ut i förtid och pensionsnivån sänks endast som en följd av att den beräknade utbetalnings- tiden blir längre, däremot inte på grund av avgiftsbortfall.
Sjukpension från ITP utbetalas vid arbetsoförmåga — på grund av sjukdom eller olycksfall — som har varat över 90 dagar (karenstid). Pensionen utges fr. o. m. kalendermånaden efter karenstidens utgång. På lönedel intill 7,5 basbelopp är det totala skyddet av sjukpenning och ITP 9 % av lönen. Om arbetsoförmågan blir varaktig eller bedöms bli bestående under avsevärd tid och sjukpenningen byts ut mot sjukbidrag eller förtidspension så blir det totala skyddet från den allmänna försäkringen och ITP 80 % av lönen på lönedel intill 7,5 basbelopp. För lönedelar mellan 7,5 och 30 basbelopp överensstämmer procenttalen med dem som gäller ålderspension före 65 år. Är arbetsoförmågan partiell utgår pension i proportion till graden av arbetsoförmåga.
Familjepension utges till efterlevande make (änka eller änkling) under — i huvudsak — förutsättning att äktenskapet har ingåtts innan den försäkrade tjänstemannen fyllde 60 år. Rätten till pension upphör vid omgifte. För efterlevande barn utgår pension i princip t. 0. m. den månad då barnet fyller 20 år. Hel familjepension utgår med ett belopp som bestäms för varje månad med utgångspunkt i dels ett s. k. grundbelopp dels antalet förmånstagare vid månadens ingång. Också familjepensionens nivåer höjs successivt under åren 1976—1980 enligt den senaste överenskommelsen. Grundbeloppet utgörs år 1981 av 32,5 ”0 av den pensionsmedförande lönen på lönedel mellan 7,5 och 20 basbelopp och 16,25 % på lönedel mellan 20 och 30 basbelopp. Hel familjepension utges med följande procenttal av grundbeloppet: efterlevande make utan barn med 100 %, efterlevande make med ett barn med 130 %, med två barn med 150 %,med fler än två barn med 150 % plus 10 % för varje ytterligare barn. Finns enbart efterlevande barn utgår pension med 75 % av grundbeloppet för ett barn, 110 % förtvå barn, 135 % för tre barn, 150 % för fyra barn och för fler än fyra barn 150 % plus 10 % för varje ytterligare barn.
Särskild änkepension utgår till manlig försäkrads maka som inte får änkepension från ATP. Hel änkepension utges med 26 % av den pensions— medförande lönen upp till 7,5 basbelopp.
Särskild änklingspension utgår till kvinnlig försäkrads make under i princip samma förutsättningar som gäller för familjepension. Hel änklingspension uppgår till 20 % av den pensionsmedförande lönen intill 7,5 basbelopp.
Rätt till delpension föreligger under i princip samma förutsättningar och samma tid som gäller enligt lagen om delpensionsförsäkring. Delpensionen från ITP är lika stor som den ålderspension vilken vid pensionsåldern skulle ha utgått på bortfallande lönedel över 7,5 basbelopp. Under delpensionstiden upprätthålls ITP svarande mot lönen före övergången till deltidstjänst och anpassas enligt vissa regler automatiskt till prisutvecklingen. Någon sänk- ning av ITP från 65 år uppstår alltså inte för den som tar delpension.
Ett särskilt avtal om plan för garantitilläggspension till ålderspension enligt ITP-planen (ITPG) träffades år 1974. Det avser enbart ålderspension och endast löner upp till 7,5 basbelopp. Planen omfattar dem som är födda ijuni
1911 eller senare samt, enligt vissa övergångsbestämmelser, dem som är födda under augusti 1907—maj 1911. Utgående pensioner och förmåner reduceras på — för de olika förmåns- slagen — visst sätt med utgående belopp från den allmänna försäkringen. Såsom kompensation för levnadskostnadsstegringar har av återbärings- medel regelmässigt lämnats tillägg till utgående pensioner. I det senaste avtalet överenskoms att en särskild värdesäkringsfond skall inrättas som garanti för värdesäkring av pensionerna. Fonden skall handhas av Svenska Personal—Pensionskassan (SPP).
ITP bekostas av arbetsgivarna och finansieras genom ett premiereservsys- tem. Ålderspensionerna kan säkras på två sätt, antingen genom försäkring i SPP eller genom avsättning i bokslut enligt det s.k. FPG/PRI-systemet (FPG=Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, PRl=Pensionsregistrerings- institutet). vilket innebär att arbetsgivaren under posten ”Avsatt till pensio- ner” redovisar kaptalvärdet av intjänad pensionsrätt. De skuldförda beloppen kreditförsäkras hos FPG. Förvaltningen av pensioneringen handhas av PRI som i sin tur förvaltas av SPP. Familjepension samt de 5. k. riskdelarna försäkras alltid i SPP.
2.432. Särskild tilläggspension (STP) och avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) för arbetare
Den särskilda tilläggspensionen (STP) för arbetare har tillkommit efter överenskommelser åren 1971 och 1972 mellan SAF och Landsorganisationen iSverige (LO). Nuvarande STP-plan gäller fr. o. m. den I juli 1976. STP gäller i huvudsak för arbetstagare som arbetar inom de sakliga tillämpningsområ- dena för kollektivavtalen inom SAF-LO-området. Arbetsgivare som inte har kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring för någon arbetare kan dock försäkra samtliga anställda arbetare. Dessutom kan arbetsgivaren själv och dennes make efter särskild ansökan erhålla försäkring. STP administreras av ett särskilt försäkringsbolag, Arbetsmarknadsförsäkringar pensionsförsäk- ringsaktiebolag (AMF-pensionsförsäkring), som har bildats av SAF och LO. Försäkringsavtalen sluts mellan arbetsgivarna och detta bolag.
Rätt till STP tillkommer den som är född ijuni 1911 eller senare och som har uppnått pensionsåldern 65 år. Särskilda övergångsbestämmelser gäller för pensionärer födda under tiden november 1906—maj 1911. Såsom ytterligare förutsättningar för att erhålla STP gäller dels att vederbörande kan tillgodo- räkna sig pensionsgrundande tid dels att han har fullgjort pensionsbevarande anställningstid.
Pensionsgrundande tid (STP-år) beräknas fr. o. m. det år då den anställde uppnår 28 års ålder t. o. m. det årdå han fyller64 år. Tiden räknas fr. o. m. den tidpunkt då den anställde omfattas av försäkringsavtal om STP. För dem som har kommit med i försäkringen före den 1 juli 1976 gäller särskilda regler om retroaktiv beräkning. Anställd som hos en arbetsgivare har fullgjort minst 208 timmars arbete under året får tillgodoräkna sig ett helt STP-år om arbetstiden har uppgått till minst 832 timmar. Har han arbetat mellan 208 och 832 timmar beräknas STP-år genom att den fullgjorda arbetstiden divideras med 832. Beräkning av STP-år för åren 1965—1972 sker enligt särskilda grunder. — För rätt till STP krävs att den anställde kan tillgodoräkna sig pensionsgrundande
tid om minst tre STP-år.
Den anställde anses ha fullgjort pensionsbevarande anställningstid om han antingen har tjänat in minst tre STP-år under tiden fr. o. m. det år då han fyller 55 år och t. o. m. det då han fyller 64 år eller om han för vart och ett av de två år under vilka han fyller 63 resp. 64 år kan tillgodoräkna sig minst 0,25 STP-år.
STF:s storlek beräknas med utgångspunkt i den anställdes inkomster under de år då han har fyllt 55—59 år. De tre bästa åren under denna femårsperiod används för beräkning av s. k. pensionslön.
Hel STP utgör 10 % av pensionslönen och utges om den anställde kan tillgodoräkna sig minst 30 STP-år. För anställda födda underjuni 1911—1915 utgår dock hel STP med reducerad del av pensionslönen. Vid kortare anställningstid än 30 STP-år reduceras pensionen på visst sätt. För dem som är födda under tidenjuni 1911—1931 gäller gynnsammare regler vid beräkning av erforderligt antal STP-år för hel STP.
STP är avsedd att vara en komplettering till ålderspensionen från den allmänna försäkringen och garanterar den anställde en viss livsvarig pensionsnivå. Tjänstepensionsförmåner som intjänats samtidigt med STP skall i princip — och enligt övergångsbestämmelser när det gäller förmåner från bl. a. den allmänna försäkringen — reducera STP.
Om överskott uppstår inom AMF-pensionsförsäkring skall detta i första hand användas till att höja utgående pensioner från STP.
STP finansieras av arbetsgivarna enligt en s.k. kapitaltäckningsmetod. Premien för pensioneringen debiteras inom STP-kollektivet som en viss procent av den redovisade ATP-lönesumman. STP-premien är för år 1977 2,60 % och beräknas för år 1978 till 2,70 %, för år 1979 till 2,85 %, för år 1980 till 3,00 % och för år 1981 till 3,15 %.
Den avta/sgruppsjuklä/säkring (AGS) som tillkom genom överenskom— melser mellan SAF och LO åren 1971 och 1972 är avsedd att vara ett komplement till sjukpenning och förtidspension (sjukbidrag) från den allmänna försäkringen. Nuvarande AGS-plan gäller fr. o. m. den 1 juli 1976.
AGS administreras av ett särskilt bolag Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkringsaktiebolag (AMF-sjukförsäkring).
För att en anställd skall omfattas av AGS krävs att han är anställd hos en arbetsgivare som är ansluten till AGS-systemet (vilket i princip härvidlag följer samma bestämmelser som STP). Vidare skall han vara sjukpenning- försäkrad enligt den allmänna försäkringen och inte ha fyllt 65 år. Dessutom skall han under ett kalenderkvartal ha arbetat minst 208 timmar hos en sålunda ansluten arbetsgivare.
Anställd som på nämnda sätt har kvalificerat sig för AGS håller försäk- ringen ”vid liv" sålänge han arbetar minst 208 timmar per kalenderkvartal. Viss frånvaro räknas som arbetad tid. Efterskydd från försäkringen sedan anställningen har upphört gäller under två kalenderkvanal, i vissa fall — på grund av arbetslöshet — högst åtta kalenderkvartal.
För att få ersättning från AGS krävs att man har blivit arbetsoförmögen på grund av sjukdom, olycksfall eller yrkesskada till minst 50 %. Karenstiden är 30 dagar. Varar sjukdomen mer än 30 dagar utges ersättning fr. o. m. åttonde dagen. Ersättningen utgår under tid då den försäkrade uppbär sjukpenning
enligt AFL eller YFL samt under förtidspensionstid enligt AFL.
Under sjukpenningtid utges AGS-ersättning med 3 kr. per dag då hel sjukpenning utgår och med halva detta belopp vid halv sjukpenning. Ersättningen under förtidspensionstid varierar med hänsyn till den försäk- rades sjukpenninggrundande inkomst och graden av arbetsoförmåga.
Om ersättning enligt AGS har lämnats mer än två år i följd höjs utgående belopp i fortsättningen en gång om året. Höjningen följer basbeloppet men är begränsad till högst 4 % per år räknat från ersättningsperiodens början.
AGS finansieras av arbetsgivarna. AGS-premien är f. n. (år 1977) 1,45 % av arbetarlönesumman.
2.433. Trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY)
För såväl stats— och kommunanställda som för arbetstagare inom SAF/LO/ PTK-området liksom för anställda inom andra avtalsområden har träffats överenskommelser om s. k. trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY). Avsikten med TFY är att den som drabbas av personskada som utgör yrkesskada skall få ersättning oavsett om någon är vållande till skadan.
Ersättning utgår vid akut sjukdomstid för förlorad arbetsinkomst, för sveda och värk och för sjukvårdskostnader i den mån ersättning inte utges från annat håll, t. ex. från den allmänna försäkringen. Förlorad arbetsinkomst ersätts om sjukskrivningen har varat mer än åtta dagar. Ersättningen utges då fr.o.m. dagen för insjuknandet och motsvarar den faktiska förlusten av arbetsinkomst. Under de första 30 dagarna utgår dagersättning enligt särskild tabell. För lönedelar överstigande 7,5 basbelopp lämnas ersättning för den faktiska förlusten.
Om yrkesskadan har medfört invaliditet utgår ersättning för lyte och men, framtida inkomstbortfall, allmänna olägenheter och framtida kostnader. Dessutom kan utges ersättning vid rehabilitering samt ersättning vid dödsfall. Också dessa ersättningar är samordnade med belopp som kan utgå på grund av bl. a. andra försäkringar så att ersättningen från TFY reduceras med nämnda belopp.
TFY finansieras av arbetsgivarna. Förhandlingar för att anpassa TFY till den nya lag om arbetsskadeförsäk- ring som trätt i kraft den 1 juli 1977 har påbörjats men är ännu inte avslutade.
2.5. Översikt över pensioneringen i några andra länder
I detta avsnitt lämnas en översiktlig redogörelse för de bestämmelser om allmän pension som gäller i vissa andra länder som kan vara av speciellt intresse såvitt avser de frågor som pensionskommittén nu har att behandla. Dessa länder är Norge, Danmark. Finland och Västtyskland. Beträffande ettvart av dessa länder ges en kortfattad beskrivning av reglerna om ålders- och förtidspension. Härjämte lämnas en något fylligare redogörelse för de olika ländernas bestämmelser om värde— och standardsäkring av pensions- förmånerna samt om fastställande av pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng.
2.5.1. Norge
Bestämmelserna om allmän pension i Norge finns intagna i 1966 års lov om folketrygd, vilken trädde i kraft den ljanuari 1967. Den norska folketrygden omfattar i stort sett samma grenar som den svenska socialförsäkringen. Pensionsförmånerna består av grundpensioner och tilläggspensioner.
Grundpensionerna fastställs utan hänsyn till tidigare inkomster. Storleken av förmånerna är däremot beroende av hur länge den försäkrade har omfattats av folketrygden (trygdetid). Tilläggspensionerna grundas på inkomst av förvärvsarbete och intjänas efter ett system med pensionspoäng. Tilläggspensionernas storlek är beroende av intjänandetidens längd.
Folketrygden är allmän och obligatorisk. I princip omfattar den alla som är bosatta i Norge, oavsett medborgarskap. Norska medborgare som flyttar utomlands kan under vissa förutsättningar kvarstå i folketrygden.
Ersättningssystemet är i Norge uppbyggt med användning av ett grund- belopp, vilket har samma funktion som basbeloppet i Sverige. Till skillnad från det system som tillämpas i Sverige följer grundbeloppet emellertid inte ett index utan regleras i stället genom särskilda beslut i stortinget. Denna ordning för värde- och standardsäkring av pensionerna beskrivs närmare i det följande.
I likhet med vad som gäller inom den svenska tilläggspensioneringen bestäms den försäkrades pensionsgrundande inkomst med ledning av hans självdeklaration för varje år. Pensionsgrundande inkomst beräknas för den försäkrade fr. o. m. det år han fyller 17 år t. o. m. det år han fyller 69 år i den mån årsinkomsten överstiger grundbeloppet för samma år.
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar den del av inkomsten som ligger mellan ett och tolv grundbelopp. Den del av inkomsten som överstiger åtta gånger grundbeloppet medräknas dock med bara en tredjedel. Före år 1971 gällde att inkomstdelar över åtta gånger grundbeloppet över huvud taget inte beaktades.
På grundval av den pensionsgrundande inkomsten fastställs pensionspo- äng. Dessa erhålls genom att den pensionsgrundande inkomsten divideras med grundbeloppet. Slutpoängtalet är genomsnittet av poängtalen för de 20 bästa inkomståren.
Pensionsåldern är fr. o. m. den 1 januari 1973 satt till 67 år. Det finns vissa begränsade möjligheter för förvärvsabetande att därefter och intill fyllda 70 år ta ut pension. Som en förutsättning för rätt till pension för personer i nämnda åldrar gäller nämligen att pensionen tillsammans med eventuell arbetsin- komst inte får överstiga 80 % av den försäkrades tidigare förvärvsinkomst beräknad på visst sätt. I enlighet med den försäkrades önskan och med beaktande av nu nämnda regler kan ålderspensionen utgå som hel, 3/4. 1/2 eller 1/4 pension. Den som skjuter upp uttag av hel eller del av pension efter fyllda 67 år tjänar in ett väntetillägg för den del av pensionen som inte tas ut. Väntetillägget, som är 9 % per år(=0,75 % per månad), utgår som livsvarigt tillägg från den tidpunkt då den försäkrade tar ut hel pension. dock senast från 70 års ålder.
Grundpension utges till den som har en trygdetid av minst tre år efter fyllda 16 år och före fyllda 67 år. För att få full ålderspension från grundpensione-
ringen krävs minst 40 års trygdetid. Kortare trygdetid ger en i motsvarande mån reducerad grundpension.
Hel grundpension i form av ålderspension till ensamstående och till gift med maka som inte åtnjuter pension motsvarar grundbeloppet. En pensionär som försörjer maka vilken inte uppbär pension får ett maketillägg om 50 % av grundpensionen. För gift pensionär med maka som själv åtnjuter pension utgör pensionen 75 % av grundbeloppet. Ålderspensionär som försörjer barn under 18 år har rätt till barntillägg med 25 % av grundbeloppet för varje barn. Om två makar båda är pensionärer utges dock barntillägg endast till en av dem. Utgår ålderspension med del av hel pension minskas barntillägget i motsvarande grad.
Tilläggspension i form av ålderspension utgår till försäkrad som har minst tre poängår. Pensionens storlek varierar med hänsyn till pensionspoäng och antal poängår. För full tilläggspension krävs enligt huvudregeln att pensions- poäng har gottskrivits den försäkrade under 40 år. För varje felande poängår minskas pensionen med 1/40. Full tilläggspension utgör för år 45 % av det belopp som erhålls när det gällande grundbeloppet multipliceras med genomsnittet av poängtalen för de 20 bästa poängåren. Om två makar båda har rätt till tilläggspension gäller speciella regler för beräkning av poängtalen. För försäkrade som är födda under något av åren 1898—1936 och som är norska medborgare gäller vissa övergångsbestämmelser enligt följande. Den som är född under något av åren 1898—1917 får sin tilläggspension beräknad på grundval av 20 poängår i stället för 40. Den som är född under något av åren 1918—1936 kan få full tilläggspension om han har tillgodoräknats pensions- poäng under alla år fr.o.m. år 1967 t. o. m. det år han fyller 69 år. Dessa övergångsbestämmelser gäller bara för pensionsgrundande inkomster intill fem gånger basbeloppet. För överskjutande inkomster gäller 40-årskravet.
Förtidspension (”uforepensjon”) kan utges till den som vistas i Norge och som har fyllt 16 år men inte 67 år om hans arbetsförmåga — efter avslutade rehabiliteringsåtgärder — är varaktigt nedsatt med minst hälften på grund av sjukdom, skada eller lyte. Därjämte krävs att den försäkrade vid ansökan om pension antingen har varit försäkrad minst tre år eller har varit försäkrad ett år och under denna tid har varit arbetsför. Den som har fyllt 64 men inte 67 år kan få förtidspension — utan rehabiliteringsåtgärder — om hans arbetsförmåga på grund av åldersförändringar är nedsatt med minst hälften och han har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fem åren närmast före pensionsansökan.
Förtidspension utges som hel eller som så stor del av hel pension som svarar mot graden av nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Hel pension kan dock utges inte bara vid fullständig arbetsoförmåga utan också i fall då arbetsförmågan är nedsatt med mer än tre fjärdedelar och det efter en samlad bedömning av den försäkrades situation anses skäligt att hel pension utgår.
Den norska förtidspensionen består, liksom ålderspensionen, av grund- pension och tilläggspension.
Hel grundpension i form av förtidspension motsvarar den ålderspension som den försäkrade skulle ha fått om han inte blivit arbetsoförmögen utan fortsatt att arbeta till pensionsåldern. Vid bestämmande av trygdetidens längd medräknas tiden fram till dess den försäkrade fyller 67 år.
Också tilläggspension i form av förtidspension motsvarar i princip den ålderspension som den försäkrade skulle ha erhållit om han inte hade blivit arbetsoförmögen. I likhet med vad som gäller i Sverige beräknas antagande- poäng för den försäkrade om vissa förutsättningar är uppfyllda. Härvid krävs att den försäkrade vid den tidpunkt då arbetsförmågan blev nedsatt hade en förvärvsinkomst som motsvarade en årlig pensionsgrundande inkomst som var minst lika hög som grundbeloppet eller hade gottskrivits pensionspoäng för det närmast föregående året eller under det året hade fullgjort militär grundutbildning eller motsvarande civil tjänstgöring. Också för det fall att den försäkrade hade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fyra år som närmast hade föregått det år då pensionsfallet inträffade kan antagan- depoäng fastställas. Antagandepoängen bestäms till genomsnittet av de poängtal som har fastställts fr. o. m. det år den försäkrade fyllde 17 år 1. o. m. året före det då arbetsförmågan blev nedsatt. För år då den försäkrade har fullgjort militär grundutbildning eller motsvarande civil tjänstgöring beräk- nas ett poängtal om två eller det högre poängtal som kan ha gottskrivits den försäkrade för året före ifrågavarande tjänstgöring. Vid beräkningen av antagandepoäng bortses från de år, intill hälften av samtliga, då den försäk- rade inte har tillgodoräknats pensionspoäng eller då poängtalet är lägst. Om antagandepoängen därigenom blir högre skall de i stället fastställas till genomsnittet av poängtalen för de tre sista åren före det år då arbetsförmågan blev nedsatt. Föreligger inte förutsättningar för antagandepoängberäkning fastställs förtidspensionen på grundval av faktiska pensionspoäng.
Möjligheter finns i Norge för den som uppbär förtidspension att tillgodo- räkna sig pensionspoäng inom tilläggspensioneringen på förvärvsinkomster vid sidan av förtidspensionen. För förtidspensionärer beräknas emellertid pensionspoäng enligt en särskild bestämmelse. Denna innebär att för åren efter det år då arbetsförmågan blev nedsatt skall från inkomsten dras bara så stor del av grundbeloppet som svarar mot den del av den försäkrades arbetsförmåga som vid fastställande av pensionen har ansetts kvarstå. Sålunda minskas förvärvsinkomsten med ett halvt grundbelopp för den som uppbär halv förtidspension och med 25 % av grundbeloppet for den som uppbär 75 % av hel pension. För den som har hel förtidspension dras inte någon del av grundbeloppet från inkomsten. Pensionspoängen framkommer sedan genom att den på nämnda sätt beräknade inkomsten divideras med hela grundbeloppet. Den som uppbär förtidspension beräknad med antagan- depoäng skall, om han har ansetts vara helt arbetsoförmögen, varje år fr. o. m. det år då arbetsförmågan blev nedsatt gottskrivas pensionspoäng motsva- rande antagandepoängen. Den som uppbär partiell förtidspension skall för det år då arbetsförmågan blev nedsatt tillgodoräknas antagandepoängen och skall för senare år gottskrivas en mot invaliditeten svarande del av antagandepoängen. Pensionspoäng för den egna pensionsgrundande inkomsten läggs till de poäng som har tillgodoräknats enligt de nämnda bestämmelserna om antagandepoäng. Det samlade poängtalet för året får dock inte överstiga ett tak som har fastställts till 8,33. För det år då förvärvsförmågan blev nedsatt tillgodoräknas pensionspoäng för egna pensionsgrundande inkomster bara i den utsträckning som poängtalet för dessa är högre än antagandepoängen.
Till förtidspension kan utgå make- och barntillägg enligt i huvudsak samma regler som gäller inom ålderspensioneringen.
Till såväl ålderspension som förtidspension utgår s. k. kompensationstill- lägg. Dessutom utgår s. k. särtillägg, som närmast motsvarar det svenska pensionstillskottet, med viss procent av grundbeloppet till försäkrade som på grund av ålder eller av andra orsaker inte har kunnat intjäna någon avsevärd tilläggspension. Tillägget avräknas krona för krona mot tilläggspension från folketrygden. Kompensationstillägg ges som kompensation för införande av mervärdeskatt och omläggning av skattereglerna i Norge från den I januari 1970. Fullt sådant tillägg utgår med 500 Nkr. per år till ensam pensionär och med 375 Nkr. per år till gift pensionär vars maka också uppbär pension. För pensionär som uppbär maketillägg utgör kompensationstillägget 750 Nkr.
Folketrygden finansieras genom avgifter från de försäkrade, arbetsgivar- avgifter, statsbidrag och kommunbidrag. De försäkrades avgifter för pensio- neringen bestäms till viss procent av den pensionsgrundande inkomsten. Härvid medräknas dock inkomstdel mellan åtta och tolv gånger grundbe- loppet fullt ut. Arbetsgivaravgiften utgör visst procenttal av det belopp som arbetsgivaren utger såsom lön eller annan ersättning för arbete eller uppdrag utan någon begränsning uppåt. lnbetalade avgiftsbelopp som inte behöver tas i anspråk för de löpande utbetalningarna reserveras i den s. k. folketrygds- fonden.
Som har nämnts ovan är det norska ersättningssystemet uppbyggt med användning av ett grundbelopp, som har samma funktion som basbeloppet i Sverige. Till skillnad från det system som tillämpas i Sverige följer grundbeloppet emellertid inte ett index. I stället regleras det genom särskilda beslut i stortinget under hösten varje år med verkan fr. o. m. den 1 januari påföljande år. Fastställandet av grundbeloppet sker under hänsynstagande till två olika faktorer. Den ena avser förändringar i den allmänna prisnivån och den andra utgörs av den allmänna välståndsökningen.
Förändringarna. i prisnivån mäts med hjälp av "konsumprisindeksen" (som närmast kan jämföras med det svenska konsumentprisindexet). Reglering av grundbeloppet med hänsyn till denna faktor sker i princip automatiskt på grundval av det genomsnittliga indexet för de sista tolv månaderna fram t. o. m. september året före det år då nytt grundbelopp skall gälla. Vid fastställandet av det nya grundbeloppet multipliceras det gällande grundbeloppet med det tal som anger förhållandet mellan det genomsnittliga konsumentprisindexet för de nämnda månaderna och det genomsnittliga indexet för de tolv månaderna närmast före dessa.
Reglering med hänsyn till den andra faktorn, den allmänna välståndsök- ningen, sker däremot inte automatiskt. Storleken av den höjning av grundbeloppet som kan betingas av denna faktor skall nämligen beslutas av stortinget vartannat år. Höjningen, som avser ett standardtillägg utöver den ökning som följer av prisnivåns förändring, skall genomföras i två steg så att den får slå igenom den 1 januari vart och ett av de två följande åren. Bestämmelserna om reglering vartannat år har inte tillämpats efter år 1971. Reglering har i stället ägt rum varje år med hänvisning till att utredningsar- bete med sikte på ändrade bestämmelser pågår. Fram t. o. m. år 1972 beräknades välståndsökningen på grundval av den genomsnittliga ökningen av de förvärvsarbetandes realinkomst (brutto). Underlaget för beräkningarna
utgjordes av nationalräkenskapernas tal för inkomst av arbete per invånare. År 1973 övergavs denna beräkningsgrund. I stället fastställs numera standardtillägget på grundval av den genomsnittliga stigningen av den disponibla realinkomsten för de förvärvsarbetande. Som utgångspunkt tas ökningen av den disponibla realinkomsten under året före det år då nytt grundbelopp fastställs. Utvecklingen av den disponibla realinkomsten beräk- nas på så sätt att man först räknar fram den disponibla inkomsten för de två åren genom att inkomstskatter och socialförsäkringsavgifter dras från inkomsten samtidigt som man för barnfamiljer lägger till "barnetrygden". Stigningen i disponibel inkomst korrigeras därefter för prisstegringen.
Det fastställda programmet med årliga höjningar av grundbeloppet har inte följts helt. Sålunda höjdes grundbeloppet åren 1971, 1974, 1975 och 1976, förutom den 1 januari också den 1 maj. Höjningarna har betecknats som förskott på den priskompensation som de försäkrade skulle ha fått den 1 januari påföljande år.
Grundbeloppet i Norge reglerar i likhet med det svenska basbeloppet såväl poängintjänandet som utgående förmåner. lett utredningsförslag från år 1973 har emellertid föreslagits en uppdelning av funktionerna på dels en poäng- beräkningsfaktor, dels ett grundbelopp för pensionerna. Poängberäknings- faktorn skulle knytas till utvecklingen av _den genomsnittliga bruttoinkom- sten för förvärvsarbetande och baseras på lönestatistiken för vuxna industri- arbetare. Grundbeloppet för pensionerna skulle bestämmas på grundval av utvecklingen av de förvärvsarbetandes genomsnittliga disponibla inkomst. I sitt betänkande, som lades fram före den år 1973 vidtagna ändringen för beräkningen av standardtillägget, menade utredningen att grundbeloppet har fungerat bra när det gällde beräkningen av intjänade pensionspoäng. Som underlag för beräkning och reglering av löpande pensioner hade det, enligt utredningen, inte visat sig vara lika lämpligt eftersom inkomstökningen för pensionärerna — på grund av de speciella skatte- och avgiftsregler som gäller för denna grupp — hade blivit större än inkomstökningen för de förvärvsar- betande. Utredningsförslaget är föremål för överväganden inom det norska socialdepartementet.
2.5 .2 Danmark
Den allmänna pensionsförsäkringen i Danmark består av dels social pension (grundpension). dels tilläggspension (ATP). Bestämmelser om grundpension finns i folkpensionslagen, invalidpensionslagen och änkepensionslagen. Tilläggspensioneringen regleras i lagen om arbetsmarknadens tilläggspen- sion.
Grundpensionen är allmän och obligatorisk. Den kan utgå såsom bl. a. ålders- och invalidpension och betalas ut oavsett om den försäkrade tidigare har förvärvsarbetat eller inte. Försäkrade för grundpension är alla danska medborgare som är bosatta i Danmark och som har varit bosatta där minst ett år efter 15 års ålder. Vissa undantag finns dock från kravet på medborgarskap och bosättning. Tilläggspensioneringen omfattari princip endast i Danmark sysselsatta anställda. Något krav på danskt medborgarskap eller fortsatt bosättning i Danmark finns inte. Utgående pensioner från ATP är enhetliga och oberoende av storleken av tidigare arbetsinkomster. Tilläggspensionens
storlek är i stället avhängig av det antal år varunder avgift har erlagts. För rätt till pension krävs avgiftsbetalning under viss tid. Pensionsförmånerna från tilläggspensioneringen utgörs av ålders- och änkepension men inte av invalidpension.
Pensionsåldern inom folkpensioneringen är normalt 67 år. Ensamstående kvinnor är dock berättigade till inkomstprövad ålderspension från 62 års ålder. Efter särskild prövning kan personer i åldern 60—67 år få ålderspension när sviktande hälsa eller andra särskilda omständigheter talar därför. Även sådan ålderspension är inkomstprövad. Uppskjutet uttag av ålderspension är möjligt under tre år efter 67 års ålder, varvid pensionsbeloppet höjs. Vid uppskjutet uttag ökas pensionen med ett väntetillägg som är 5 % för varje halvår uttaget uppskjuts, dock med högst 30 % av det utbetalda grundbe— loppet.
lnkomstprövad invalidpension kan utges till personer i åldern 15—67 år om arbetsförmågan är varaktigt nedsatt med minst hälften på grund av fysisk eller psykisk invaliditet. lnvalidpension utgår med tre olika belopp allt efter graden av nedsättningen av arbetsförmågan. "Hojeste pension" tillerkänns personer som anses vara oförmögna för varje arbete eller som har endast obetydlig förvärvsförmåga i behåll. "Mellemste pension" utgår till personer vars arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad men dock med omkring två tredjedelar. ”Laveste pension" tillerkänns personer vars arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad men dock med minst hälften.
lnvalidpension kan i princip tillerkännas bara personer i åldern 15—60 år; "hojeste pension" kan dock beviljas först från 18 års ålder. Personer som har fyllt 60 år kan emellertid tillerkännas "mellemste pension" under förutsätt- ning att deras arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att de, om de hade varit under 60 år. skulle ha varit berättigade till "hojeste pension". Tidigare beviljad invalidpension utgår också till personer över 60 år. Pensionen bortfaller vid 67 års ålder då den övergår i ålderspension.
Gemensamt för ålders- och invalidpension är att det utges ett grundbelopp. Detta är högre för ensamstående och för gift pensionär vars maka inte uppbär pension än för gift pensionär vars maka också är berättigad till pension. Fr. o. m. den 1 april 1977 utgör sålunda grundbeloppet 1 405 Dkr. per månad för ensamstående pensionär och 1 158 Dkr. per månad för envar av två gifta pensionärer. Till personer över 67 års ålder utbetalas grundbeloppet utan hänsynstagande till andra inkomster. 1 övrigt är grundbeloppet alltid inkomstprövat.
Till personer med "hojeste invalidpension" utges —förutom inkomstprövat grundbelopp — invaliditetsbelopp och belopp för arbetsoförmåga. Personer med ”mellemste invalidpension" är berättigade till grundbeloppet och invaliditetsbelopp. Pension till personer med "laveste invalidpension” består av halvt grundbelopp och halvt invaliditetsbelopp. Invaliditetsbeloppet motsvarar ett halvt grundbelopp och uppgår f. n. (april 1977) till 700 Dkr. per månad för ensamstående pensionär. Beloppet för arbetsoförmåga utgör f. n. 927 Dkr. per månad för ensamstående pensionär. Invaliditetsbeloppet och beloppet för arbetsoförmåga är inte inkomstprövade.
Vid sidan av grundpension kan utgå vissa tilläggsförmåner. Till såväl ålders- som invalidpension kan sålunda utges pensionstillägg,äktenskapstill- lägg,hustrutillägg,personligt tillägg och—enligt särskild lagstiftning—särskilt
barntillägg. Flertalet av dessa är inkomstprövade. Till invalidpensionär kan dessutom utbetalas biståndstillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg till invalid- pensionär är inte inkomstprövade. De kvarstår också efter övergång från invalidpension till ålderspension.
Som huvudregel gäller att full folk- eller invalidpension utges endast till personer som har varit bosatta i Danmark i minst 40 år mellan 15 och 67 års ålder. Vid kortare tids bosättning reduceras pensionen med motsvarande antal 40-delar. Från denna regel finns vissa undantag, av vilka det viktigaste innebär att full folkpension kan utgå även isådana fall då den försäkrade har varit bosatt i Danmark minst tio år mellan 15 och 67 års ålder samt minst fem av dessa tio år omedelbart före fyllda 67 år. För invalidpension gäller att tiden mellan pensionsfallet och 67-årsdagen medräknas som bosättningstid vid tillämpning av 40-årsregeln. För äldre personer finns dessutom särskilda övergångsregler i fråga om bosättningskravet.
Folk- och invalidpensionen samt flertalet tillägg regleras automatiskt två gånger årligen (från den 1 april och från den 1 oktober) efter det för januari resp. juli gällande s. k. reguleringspristalet, vilket grundas på levnadskost- nadsindex. För höjning av pensionerna krävs att reguleringspristalet har stigit med tre enheter. Dessutom är det vanligt att pensionerna —efter samråd med ”pensionisternas kontaktudvalg" — höjs genom lagstiftning med utgångs- punkt i de förbättringar för lågavlönade som har genomförts vid överens- kommelser på arbetsmarknaden. Höjning på denna grund sker normalt vartannat år.
Folk- och invalidpensionen finansieras i huvudsak av staten via statsbud- geten. En särskild folkpensionsavgift tas ut på samma sätt som och såsom en integrerad del av de allmänna inkomstskatterna. Som bidrag till täckande av statens utgifter för invalidpensioneringen betalar arbetsgivarna en viss avgift för varje anställd.
Den danska tilläggspensioneringen, som trädde i kraft den 1 april 1965, omfattar alla i Danmark arbetande löntagare i åldern 18—66 år vilka arbetar minst 15 timmar per vecka eller minst 65 timmar per månad hos en arbetsgivare. Pensionsåldern är 67 år. Full pension erhålls efter 40 års intjänandetid. F. n. är maximala ålderspensionen från ATP 4 008 Dkr. per år. Vid avgiftsbetalning under kortare tid än 40 år blir pensionen i motsvarande mån reducerad. För övergångsgenerationen tillämpas - oberoende av arbetstagarens nationalitet — förmånligare intjänanderegler. Uppskjutet uttag av tilläggspension är möjligt, varvid pensionen höjs med 5 % för varje halvt år som pensioneringen Uppskjuts. dock högst med 30 %.
Någon automatisk reglering av tilläggspensionerna efter levnadskostnads- index sker inte. Vissa höjningar kan komma till stånd efter särskilda beslut då försäkringsmatematiska beräkningar visar att pensionsanordningens intäkter överstiger de förväntade utgifterna för pensioner.
Tilläggspensioneringen finansieras genom fasta avgifter, av vilka arbetsgi— varen betalar två tredjedelar och arbetstagaren en tredjedel. Såväl avgifter som pensioner är enhetliga och oberoende av arbetsinkomstens storlek.
Fr. o. m. är 1971 erläggs i Danmark avgifter till en social pensionsfond. Avsikten med uppbyggandet av denna fond är att skapa underlag för att kunna utge en tilläggspension till personer som uppbär folk-. invalid- och änkepension. Utbetalning skall börja ske år 1979, och man skall under åren
1977—1978 fatta beslut om pensionernas storlek och om den närmare utformningen i övrigt. Det kan också nämnas att utredning pågåri Danmark om möjligheterna att genomföra en pensionsreform, varigenom bl.a. ett sammanhängande pensionssystem skulle skapas.
2.5.3. Finland
Den allmänna pensionsförsäkringen i Finland består av dels grundpension, dels tilläggspension. Grundpension i form av ålderspension och invalidpen- sion utgår enligt folkpensionslagen. Tilläggspensioneringen regleras i huvudsak i lagen om pension för arbetstagare (APL) och lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden. Företagarnas pensionsskydd regleras i särskilda lagar, nämligen lagen om pension för lantbruksföretagare och lagen om pension för företagare.
Folkpensionen är allmän och obligatorisk och tillkommer alla i Finland bosatta personer oberoende av medborgarskap. Som regel krävs dock minst fem års bosättning i Finland omedelbart före ansökan för att folkpension skall kunna utgå. Försäkrad är den som fyllt 16 år. Arbetspensionslagarna omfattar varje i Finland sysselsatt person oberoende av om han är finsk medborgare eller ej. Varje försäkrad intjänar individuellt sin arbetspension och pensionen utgår i förhållande till den försäkrades tjänstetid och förvärvsinkomster. Såväl folkpension som tilläggspension kan utgå i form av bl. a. ålderspension, invalidpension och arbetslöshetspension.
Folkpension i form av ålderspension utges till person som fyllt 65 år. Möjlighet finns att uppskjuta uttag av folkpension under högst fem år. Pensionens grunddel förhöjs då för varje år med 12,5 % och alltså med sammanlagt högst 62,5 %. Ålderspensionen består av en grunddel,som utgår med ett fast, för alla lika stort belopp, samt en inkomstprövad understödsdel. Folkpensionens understödsdel utgår med olika belopp i tre kommungrupper. Understödsdelen är högre för ensamstående och för gift pensionär, vars make inte åtnjuter folkpension, än för gift pensionär med make som uppbär sådan pension. Till gift pensionärspar utbetalas sålunda en med 60 % förhöjd gemensam understödsdel. Om årsinkomsten överstiger vissa gränsbelopp, utgår understödsdelen med reducerat belopp.
Både grunddelen och understödsdelen är bundna vid det officiella levnadskostnadsindexet. När detta stigit med 3 % , höjs pensionen i motsva- rande mån.
Pensionstagare, som är i behov av särskilt ekonomiskt stöd för tryggande av sin eller familjens utkomst eller för bestridande av boendekostnader, kan erhålla understödstillägg och bostadsbidrag. Dessa är inkomstprövade och avsedda speciellt för pensionstagare med små inkomster.
Till folkpension kan därjämte under vissa förutsättningar utbetalas särskilda tillägg. såsom hustrutillägg, barntillägg. hjälptillägg och vårdtill- lägg.
APL omfattar arbetstagare i privat tjänst som varit anställda minst en månad och vars månadsinkomst uppgår till visst minimibelopp eller vars arbetstid är minst 20 timmar per vecka.
Pensionsåldern inom APL är i regel 65 år. Som förutsättning för att pension skall utgå från 65 års ålder gäller att den försäkrades arbetsförhållanden skall
ha upphört. Pensionsrätt intjänas mellan 23 och 65 års ålder.dvs. under högst 42 år. Pensionen beräknas med hänsyn till antalet tjänstgöringsår, slutlön i varje särskilt arbetsförhållande och den s. k. tillväxtfaktorn.
Enligt APL utgör ålderspensionsbeloppet för varje hel månad av den till pension berättigade tjänstgöringstiden 1/8 % av den pensionsgrundande lönens belopp. Den pensionsgrundande lönen bestäms särskilt för varje arbetsförhållande genom att av de fyra senaste åren under vilka arbetsför- hållandet har fortgått väljs de två år, under vilka arbetsförtjänsterna i medeltal per månad har varit de största. Den pensionsgrundande lönen för arbetsförhållandet utgör den genomsnittliga månadsinkomsten under dessa två år. Något tak för den pensionsgrundande lönen. såtillvida att lönedelar över visst belopp inte medräknas, finns inte i Finland till skillnad från i Sverige.
Tillväxtfaktorn är således 1,5 % per år (= 1/8 % per månad). För tjänstgöringstid före den 1 juli 1962 är faktorn dock endast 1 % per år.
Ålderspension enligt APL kan utgå med högst 60 % av den pensionsgrun- dande lönen. Vid beräknandet av arbetspensionens belopp samordnas denna pension med folkpension och vissa andra lagstadgade pensioner och ersättningar sålunda att det sammanlagda beloppet av dessa inkomster inte får överstiga 60 % av den pensionsgrundande lönen. Det överskjutande beloppet räknas av från arbetspensionen.
För arbetstagare som är född före den 1 mars 1922 gäller särskilda regler om arbetspensionens storlek. Understiger för sådan arbetstagare pensionen, beräknad enligt de tidigare nämnda bestämmelserna, ett visst minimibelopp höjs den till detta minimibelopp. Minimibeloppet utgör 35 % av den pensionsgrundande lönen i de fall då den till pension berättigande tjänstgö- ringstiden skall räknas från den ljuli 1962 till dess att arbetstagaren uppnår 65 års ålder. Skall hela nämnda tid inte räknas som tjänstgöring vilken berättigar till pension, reduceras minimibeloppet i motsvarande mån. Minimibeloppet höjs vartannat år fram till år 1982 då det skall utgöra 37 % av den pensionsgrundande lönen. På motsvarande sätt är personer som är födda före den 1 juli 1926 och som pensionerats före den 1 juli 1975 berättigade till en minimipension från APL. Minimibeloppet för dessa pensionärer är f. n. 27 % och stiger successivt t.o.m. år 1982, då det skall utgöra 29 % av den pensionsgrundande lönen.
Uttag av tilläggspension i form av ålderspension kan skjutas upp till efter 65 års ålder. Vid sådant uppskjutet uttag förhöjs pensionens belopp enligt försäkringsmatematiska principer.
lnvalidpension enligt folkpensionslagen kan beviljas försäkrad som är under 65 år och som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada är oförmögen att utföra sitt vanliga arbete eller annat därmed jämförbart arbete. som med beaktande av hans ålder, yrkesskicklighet och övriga omständigheter kan anses vara lämpligt för honom och trygga en skälig utkomst. Den som är blind eller oförmögen att röra sig eller i sådant tillstånd av hjälplöshet att han inte kan komma till rätta utan annans hjälp betraktas såsom arbetsoförmögen även om han förmår utföra förvärvsarbete. lnvalidpension utgår med samma belopp och tilläggsförmåner som ålderspension uttagen vid 65 års ålder. Då pensionstagaren fyller 65 år övergår invalidpensionen utan ansökan i ålderspension.
Arbetslöshetspension enligt folkpensionslagen kan beviljas långvarigt arbetslös försäkrad, som har fyllt 60 men inte 65 år Och som inte åtnjuter invalidpension. Långvarigt arbetslös anses den vara som visar att han under de senaste 52 veckorna har uppburit arbetslöshetsunderstöd eller arbetslös- hetsersättning för sammanlagt minst 200 dagar och som inte kan anvisas sådant arbete som han inte kan vägra att motta utan att förlora sin rätt till arbetslöshetsersättning. Arbetslöshetspensionens storlek bestäms på samma sätt som invalidpensionens.
lnvalid- och arbetslöshetspension utgår även inom arbetspensioneringen. Arbetspension i form av invalidpension erhåller sådan arbetstagare som inte har fyllt 65 år och vars arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada med beaktande av den tid som har förflutit från det sjukdomen inträdde kan uppskattas vara nedsatt med minst två femtedelar under åtminstone ett år utan avbrott. Vid bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas arbetstagarens återstående förmåga att bereda sig förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete,som rimligen kan förutsättas av honom med hänsyn till hans utbildning, tidigare verksamhet, ålder och bosättningsför- hållanden samt därmed jämförbara omständigheter.
lnvalidpension enligt APL beviljas antingen som hel pension eller som delpension. Hel invalidpension utges till arbetstagare, vars arbetsförmåga är nedsatt med minst tre femtedelar. I annat fall utgår delpension. Hel invalidpension beräknas enligt samma grunder som ålderspension enligt APL. Om arbetsoförmågan har inträtt under pågående arbetsförhållande eller inom ett år efter arbetsförhållandets upphörande, beaktas dessutom såsom pensionsberättigande tiden från arbetsoförmågans inträde till pensionsål- derns uppnående. Delpensionens belopp utgör hälften av hel pension. Till arbetstagare som är född före den 1 januari 1927 utgår dock delpension med belopp som — beroende på den försäkrades födelseår — varierar mellan 52 och 66 % av hel pension.
Arbetslöshetspension enligt APL kan utgå till försäkrad som har fyllt 60 men inte 65 år och som har varit långvarigt arbetslös. Med långvarig arbetslöshet förstås här detsamma som i folkpensionslagen. Arbetslöshets- pensionen beviljas i regel för sex månader åt gången. Pensionen är lika stor som den enligt APL utgående invalidpension vilken skulle ha beviljats arbetstagaren om han vid tidpunkten för arbetslöshetens början hade blivit berättigad till hel invalidpension.
lnvalidpension enligt APL är i likhet med ålderspension enligt samma lag samordnad med bl. a. folkpensionen. Det sammanlagda beloppet av utgå- ende förmåner får sålunda inte överstiga 60 % av den pensionsgrundande lönen. Överskjutande belopp räknas av från arbetspensionen.
Till ålders-, invalid- och arbetslöshetspension enligt APL kan utgå barntillägg med 20 % för ett barn och med 40 % av pensionens belopp för två eller flera barn.
Folkpensionerna finansieras genom avgifter från de försäkrade och från arbetsgivarna. Staten och kommunerna deltar även i finansieringen. Den försäkring som uppfyller de obligatoriska minimikraven inom arbetspensio- neringen finansieras helt av arbetsgivarna. Kostnaderna för frivilliga tilläggs- förmåner inom arbetspensioneringen delas mellan arbetsgivarna och de försäkrade.
Folkpensioneringen handhas av den statliga folkpensionsanstalten, medan pensionsskyddet enligt APL ordnas genom privata pensionsförsäkringsbo— lag. pensionskassor och pensionsstiftelser. Som centralorgan för arbetspen- sionsanstalterna fungerar pensionsskyddscentralen.
Enligt APL är såväl de intjänade pensionsrättigheterna som de löpande pensionerna bundna vid ett löneindex, som årligen fastställs av social- och hälsovårdsministeriet. Detta löneindex följde tidigare fullt ut förändringarna i den allmänna lönenivån i Finland. Uppräkning ägde rum en gång per kalenderår. Med verkan fr. o. m. år 1977 har emellertid reglerna för index- bindning av APL-pensionerna ändrats. Efter denna ändring gäller att den årliga indexhöjningen skall fastställas till ett medeltal av det allmänna förtjänstnivåindexet och konsumentprisindexet. Vid exempelvis en prissteg- ringav8 % och en löneökning av 10 % blir APL-indexet[l/2 x(8 + 10)=l9 % i stället för enligt tidigare regler 10 %. Som jämförelsegrund vid bestäm— mande av löneindex för ett år används det föregående årets tredje kvartal. I fortsättningen kommer APL-indexjusteringen att äga rum två gånger om året: vid årets början och vid mitten av året. Fr.o.m. den 1 juli 1977 skall sålunda de utgående pensionerna räknas upp med två femtedelar av den uppskattade indexjusteringen vid nästföljande årsskifte. Höjningen i juli varje år är således att betrakta som ett förskott på den uppräkning som förväntas vid påföljande årsskifte.
2.5.4. Västtyskland
1 Västtyskland finns tre lagstadgade pensionsanordningar för arbetstagare: tjänstemannapensioneringen (Rentenversicherung der Angestellten), arbe- tarpensioneringen (Rentenversicherung der Arbeiter) och pensionsordningen för arbetstagare inom gruvindustrin (knappschaftliche Rentenversicherung). Alla dessa omfattar ålders-, förtids- och efterlevandepensioner. Högre statstjänstemän har en särskild pensionsordning och är undantagna från socialförsäkringen. 1 Västtyskland finns inte någon motsvarighet till den svenska folkpensio- neringen, men sedan oktober 1972 står den lagstadgade pensioneringen öppen även för grupper som inte är arbetstagare, t. ex. egna företagare, utövare av fria yrken och hemmafruar. Alla i Västtyskland bosatta personer, liksom västtyska medborgare bosatta utomlands, har numera möjlighet att fr. o. m. 16 års ålder komma med i pensioneringen. Dessa personer kunde också intill den 31 december 1975 betala avgifter retroaktivt från år 1956 och intjäna pensionsrätt för den tid som avgifterna avsåg. De hade därvid fritt val mellan tjänstemannapensioneringen och arbetarpensioneringen om de inte tidigare hade tillhört den ena av dessa. För tjänstemanna- och arbetarpensioneringarna gäller i stort sett samma regler, medan gruvarbetstagarpensioneringen (mot högre avgifter) lämnar genomsnittligt högre förmåner. Beträffande tjänstemanna- och arbetarpen- sioneringen gäller i huvudsak följande. Pensioneringen omfattar i princip alla arbetstagare i Västtyskland inom det enskilda näringslivet, oavsett nationalitet. Dessa är obligatoriskt anslutna till pensioneringen. Den försäkrade har möjlighet att komplettera de lagstadgade förmånerna genom frivillig påbyggnad.
Pensioneringen finansieras genom avgifter och statsbidrag. För obligato- riskt försäkrade arbetare och tjänstemän delas avgifterna lika mellan den försäkrade och arbetsgivaren. Avgiften utgör f. n. 18 % av den avgiftsgrund- ande inkomsten, varav 9 % erläggs av den försäkrade och lika mycket av arbetsgivaren. Avgiftsgrundande är lönedelar upp till maximalt två gånger det för avgiftsåret gällande s. k. allgemeine Bemessungsgrundlage, vilket ändras årligen. Detta tak för avgiftsbetalning (Beitragsbemessungsgrenze) sammanfaller med ett motsvarande maximibelopp för pensionsgrundande inkomst (Rentenbemessungsgrundlage). För år 1977 går gränsen vid en inkomst om 40 800 DM per år eller 3 400 DM per månad. För försäkrade arbetstagare med låga inkomster (upp till 10 % av ”Beitragsbemessungs- grenze”)betalar arbetsgivaren hela avgiften. Frivilligt försäkrade bestämmeri princip själva till vilken nivå de vill försäkra sig och därmed också avgiftens storlek. Dessa erlägger själva hela avgiften för försäkringen.
Pensionsförmåner utgår i form av ”pension på grund av yrkesoförmåga”, "pension på grund av förvärvsoförmåga” och ålderspension. Till efterlevande utgår änkepension, änklingspension, pension till frånskild make eller maka och barnpension.
En allmän förutsättning för rätt till pension är att den försäkrade har varit ansluten till försäkringen under en viss kvalifikationstid (Wartezeit). Denna kvalifikationstid utgör för pension på grund av yrkesoförmåga eller förvärvs- oförmåga och för efterlevandepension 60 månader. För ålderspension är kvalifikationstiden 180 månader. I vissa fall gäller också en kvalifikationstid om 240 månader. 1 kvalifikationstiden inräknas varje påbörjad månad under vilken avgifter har erlagts. Häri inräknas även tid varunder den försäkrade inte har kunnat betala avgifter på grund av vissa angivna orsaker, t. ex. militärtjänstgöring.
Begreppen "yrkesoförmögen" och "förvärvsoförmögen" är avgörande för rätten till förtidspension. Som yrkesoförmögen anses försäkrad vars förvärvs- förmåga på grund av sjukdom är nedsatt med minst hälften. Förvärvsoför- mögen anses vara sådan försäkrad som på grund av sjukdom inte kan under överskådlig tid utöva förvärvsarbete eller härigenom kan uppnå bara ringa inkomster. Om kvalifikationstiden är uppfylld, utgår pension på grund av yrkesoförmåga (Berufsunfähigkeit) eller förvärvsoförmåga (Erwerbsunfåhig- keit).
Ålderspension utgår till försäkrad som har fyllt 65 år och som uppfyller kvalifikationstiden. Kvinnlig försäkrad kan emellertid erhålla pension redan från 60 års ålder om hon under de senaste 20 åren har tillhört pensionsför- säkringen under minst 121 månader. Försäkrad, som har varit arbetslös i minst ett år, kan också få ålderspension från 60 års ålder. För den som har omfattats av den lagstadgade pensioneringen under minst 35 år finns möjlighet att efter ansökan få ålderspension redan från 63 års ålder (62 års ålder för vissa handikappade) under förutsättning att vederbörandes förvärvs- inkomst vid sidan av pensionen inte överstiger 30 % av ”Beitragsbe— messungsgrenze" (dvs. f. n. högst 1 020 DM per månad) eller om förvärvs- inkomsten härrör från arbete under maximalt tre månader eller 75 dagar under ett år.
Uppskjutet uttag av ålderspensionen är möjligt, varvid pensionen höjs med
0,6 % för varje månad, räknat från 65 till 67 års ålder.
Änka efter avliden försäkrad erhåller änkepension utan hänsyn till ålder. förvärvsförmåga, behovsprövning eller äktenskapets varaktighet. Även frånskild maka till avliden försäkrad erhåller änkepension, om den avlidne var underhållsskyldig mot henne vid tidpunkten för dödsfallet eller under sista året före detta frivilligt betalade underhållsbidrag till henne. Också i vissa andra fall kan pension utgå till frånskild maka. Änklingspension utgår till efterlevande make till försäkrad om den avlidna till övervägande delen bekostade familjens underhåll. Barnpension erhåller barn vars fader eller moder eller båda föräldrar har avlidit. Barnpensionen utgår t. o. m. 18 års ålder samt vid skol- eller yrkesutbildning eller vid klenhet (Gebrechlichkeit) t.o.m. 25 års ålder. Också efter denna ålder kan barnpension utgå, om utbildningen har avbrutits eller fördröjts på grund av militärtjänstgöring.
Pensionernas storlek är beroende av fyra olika faktorer, nämligen den försäkrades pensionsgrundande inkomster under hans försäkringstid, antalet försäkringsår, den s. k. Steigerungssatz och ”allgemeine Bemessungsgrund- lage”.
Den försäkrades personliga pensionsunderlag (die persönliche Rentenbe- messungsgrundlage) utgör ett procenttal som anger förhållandet mellan den genomsnittliga bruttoinkomst som den försäkrade har haft under sin försäkringstid och den genomsnittliga bruttoarbetsförtjänsten för alla arbets- tagare inom försäkringen under samma tid. Som framhållits i det föregående är den pensionsgrundande inkomsten begränsad till två gånger "allgemeine Bemessungsgrundlage" (dvs. till 3 400 DM per månad f. n.).
Försäkringstiden är den tid för vilken avgifter har erlagts. Häri inräknas också tid under vilken den försäkrade har varit förhindrad att utföra arbete på grund av bl. a. viss skol- och universitetsutbildning, arbetslöshet, sjukdom samt havandeskap. Som försäkringstid medräknas under vissa förutsätt- ningar även tid mellan inträdet av yrkes- eller förvärvsoförmåga och 55 års ålder (s. k. Zurechnungszeit).
För varje försäkringsår gottskrivs den försäkrade en pension som uppgår till en viss procent av den pensionsgrundande inkomsten. Denna procentsats (Steigerungssatz) utgör för ålderspension och pension på grund av förvärvs- oförmåga 1,5 % samt för pension på grund av yrkesoförmåga ] %.
För att erhålla standardföljsamhet i förhållande till löneutvecklingen anknyts den pensiongrundande inkomsten till ”allgemeine Bemessungs- grundlage”. Detta, som närmast motsvarar det svenska basbeloppet, beräk- nas på grundval av genomsnittet av bruttoårslönen för de arbetstagare som tillhör arbetarpensioneringen och tjänstemannapensioneringen. Härvid beaktas inte löner till lärlingar och praktikanter. Då ”allgemeine Bemess- ungsgrundlage” fastställs tas hänsyn till den genomsnittliga bruttoårsin- komsten i medeltal för de tre år som föregår det år som ligger närmast det under vilket pensionsfallet inträffar. Sålunda beräknas t. ex. det ”allgemeine Bemessungsgrundlage” om 14 870 DM vilket låg till grund för pensionsfall under år 1974 på den genomsnittliga bruttoinkomsten om 13 343 DM för år 1970, om 14 931 DM för år 1971 och om 16 335 DM för år 1972.
Pensionsberäkningen med hänsynstagande till de fyra nämnda faktorerna kan uttryckas genom följande formel.
SOU 1977:46 Gällande bestämmelser m. m. procentsats för "allgemeine antal försäk- X ”Steiger- "persönliche Be- X Bemessungs- ringsår ungssatz” messungsgrundlage” grundlage" Årlig pension = X 100 100
Följande exempel kan illustrera det anförda. En försäkrad som gick i ålderspension år 1974 har under 40 års försäkringstid haft en genomsnittlig årsinkomst uppgående till 160 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade. "Allgemeine Bemessungsgrundlage" för år 1974 utgör 14 870 12%. Den försäkrades "persönliche Bemessungsgrundlage" uppgår då till (TW 14 870=) 23 792 DM. Ålderspensionen blir (40 x %m 792=) 14 275 DM per år. 10
Till pensionerna kan utges barntillägg som utgår med 10 % av ”allgemeine Bemessungsgrundlage". Barntillägg utgår för varje barn under 18 eller 25 års ålder enligt samma regler som gäller för barnpension.
Änke- och änklingspension till efterlevande under 45 år utgör 60 % av den pension som den försäkrade skulle ha varit berättigad till om vederbörande hade varit yrkesoförmögen. Om pensionstagaren har uppnått 45 års ålder eller har vårdnaden om barn utgör pensionen 60 % av den avlidnes pension på grund av förvärvsoförmåga. För de första tre månaderna efter dödsfallet utgår pensionen dock med 100 % i stället för med 60 %.
Barnpension utgör 10 % av den avlidnes pension på grund av förvärvs- oförmåga eller. om båda föräldrarna har avlidit, 20 % av denna.
Utgående pensioner uppräknas genom lagstiftning — från den ljuli varje år — med samma procenttal som den stigning som har ägt rum i ”allgemeine Bemessungsgrundlage”. Den årliga höjningen av de utgående pensionerna har härigenom varit9,5 %,11,35 %,11,2 %, 11,1 % och 11,0 % fr. o. m. den 1 juli 1972, 1973, 1974, 1975 resp. 1976. Sedan införandet av löneanpassade pensioner år 1957 och fram t. o. m. år 1976 har de utgående pensionerna ökat med ca 325 % , dvs. en pension om 100 DM år 1957 har stigit till ca 425 DM år 1976. Höjningen av pensionerna har under hela denna period varit större än den allmänna prisstegringen och har tidvis även överstigit den genomsnitt- liga ökningen av de förvärvsarbetandes löner.
Förutom genom denna automatiska förhöjning av utgående pensioner uppräknas dessa ytterligare vid vissa tillfällen genom särskild lagstiftning.
Under de senaste åren har pensionsförsäkringen i Västtyskland visat ett stigande underskott. Minskad sysselsättning kombinerad med ökat antal pensionärer och automatiska, kraftiga höjningar av pensionsnivån har gjort att pensionsavgifterna inte motsvarar utbetalningarna av pensioner. Förslag har nyligen framlagts om att införa ett nytt beräkningssystem för de automatiska höjningarna av pensionerna. Bl.a. har därvid ifrågasatts att i framtiden låta pensionerna följa nettoinkomstökningen efter skatt i stället för bruttoinkomstökningen. Som exempel på vad detta skulle innebära kan nämnas att medan den genomsnittliga bruttolöneökningen mellan åren 1975 och 1976 utgjorde 7.5 % var nettolöneökningen under samma tid 4,4 %. Den allmänna prisstegringen under perioden utgjorde 4,5 %. lavsikt att hålla nere kostnaderna för pensionerna har också övervägts att på vissa punkter ändra reglerna om barntillägg och barnpension.
2.6. Utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension
2.6.1. Den svenska lagstiftningen
Det svenska pensionssystemet består, som har nämnts i det föregående, av folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP). Folkpen- sionen fyller en dubbel funktion. Dels utgör den ett socialt grundskydd som träder in vid ålderdom. annan nedsättning av försörjningsförmågan eller. för efterlevande, då försörjaren har avlidit. Dels utgör den grunden för ATP- pension. Folkpension utges oberoende av tidigare avgiftsbetalning eller förvärvsverksamhet. Rätten till ATP är däremot baserad på förvärvsin- komster över det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionsskyddet för inkomstdelar under basbeloppet ges genom folkpensioneringen, medan tilläggspensioneringen svarar för skyddet för den överskjutande delen av inkomsten.
Berättigade till folkpension är enligt AFL endast svenska medborgare. Svensk medborgare som är bosatt i Sverige har alltid rätt till folkpension oavsett bosättnings- eller försäkringstidens längd och oberoende av om han har förvärvsarbetat eller inte. Kommunalt bostadstillägg kan dock utgå bara till den som dessutom är mantalsskriven inom svensk kommun.
För rätt att uppbära folkpension vid bosättning utomlands krävs att den försäkrade har varit mantalsskriven i Sverige för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan (5 kap. ] åAFL). Härutöver finns vissa dispensregler som kan åberopas av den som inte uppfyller nämnda villkor och som har flyttat utomlands sedan han har beviljats pension i Sverige. Reglerna innebär att pensionen kan få behållas efter prövning i det enskilda fallet, om den försäkrade vistas utanför Sverige för vård av hälsan eller för behandling för sjukdom och det finns skälig anledning att anta att vården eller behandlingen har avsevärd betydelse för honom. Också i andra fall. då det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som oskäligt att dra in pensionen, kan beslutas att försäkrad som har flyttat utomlands skall få behålla pensionen (5 kap. 2 åAFL och kungörelsen 1962z516 med föreskrifter rörande_rätt till folkpension utom riket i vissa fall).
Från folkpension som tillkommer försäkrad som inte är bosatt i Sverige skall, om särskilda skäl inte föranleder annat, avdragas motsvarande törmån vanill den försäkrade är berättigad enligt utländsk lagstiftning (17 kap. 55 AFL och kungörelsen 1967:209 om avdrag från folkpension i vissa fall).
Utländska medborgares rätt till folkpension regleras genom konventioner med andra länder. En översikt över innehållet i de olika konventionerna lämnas i avsnitt 2.6.2.
Tilläggspension utgår i förhållande till de pensionsgrundande inkomsternas storlek och i förhållande till antalet år för vilka pensionsgrundande inkomst har förvärvats eller annars tillgodoräknats. Beräkningen av pensionsgrun- dande inkomst grundas i princip på taxeringen till svensk statlig inkomst- skatt. För rätt till ATP krävs i regel att pensionsgrundande inkomst har tillgodoräknats för minst tre år. Full ATP utgår när antalet år med pensionsgrundande inkomst uppgår till 30 eller flera. Vid mindre antal pensionsgrundande år utges ATP med motsvarande antal 30-delar av full pension. Enligt särskilda övergångsbestämmelser, som gäller svenska
medborgare födda under åren 1896—1923, kan full ATP utgå vid ett lägre antal pensionsgrundande år. För dem som är födda senast år 1914 fordras sålunda 20 år och för dem som är födda åren 1915—1923 gäller en successiv upptrappning till den allmänna 30-årsregeln. För utländska medborgare krävs alltid minst 30 poängår för full pension. Undantag från denna bestämmelse regleras genom konventioner.
I övrigt är i Sverige bosatta utlänningar likställda med svenska medborgare i fråga om såväl pensionsrättens intjänande som beräkningen av ATP. Intjänad rätt till ATP kvarstår var den försäkrade än bosätter sig. Pensionen utbetalas också utan inskränkningar vid bosättning utomlands.
Om den pensionsberättigade — svensk eller utländsk medborgare — inte är bosatt i Sverige kan med hans samtycke tilläggspensionen utbytas mot ett engångsbelopp som motsvarar lägst 40 procent av kapitalvärdet av pensio- nen. Genom sådant utbyte upphör rätten till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng som dessförinnan har tillgodoräknats den försäkrade (15 kap. 3 & AFL).
2.6.2. K onventioner på pensionsförsäkringsområdet
2.6.2.1 Inledning
Sverige har träffat en rad internationella överenskommelser om social trygghet som bl. a. modifierar den svenska pensionslagstiftningen till förmån för invandrare. I det följande lämnas en redogörelse för det väsentligaste innehållet i de konventioner som Sverige har ingått. Därefter behandlas kortfattat pensionsbestämmelserna i två multilaterala konventioner som Sverige inte har biträtt.
Av utlänningarna i Sverige omfattades vid årsskiftet 1976/77 ca 75 % av konventioner mellan Sverige och vederbörandes hemland. Ytterligare" ca 12 % omfattades enbart av en multilateral överenskommelse som Sverige har biträtt. Av återstående ca 13 % (drygt 52 000 personer) omfattades de flesta inte av någon internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige och var därför bl. a. helt uteslutna från rätt till folkpension. I denna sistnämnda grupp ingår emellertid, till ett okänt antal, personer som bl.a. på grund av status som politiska flyktingar var konventionsskyddade. Antalet personer som ingår i de olika grupperna och deras hemland anges i uppställningen på följande sida.
2.622. Provisoriska europeiska överenskommelsen om social trygg- het
Inom Europarådets ram har utarbetats en den 11 december 1953 under- tecknad provisorisk överenskommelse jämte tilläggsprotokoll avseende social trygghet vid ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande (SFS 1955:563). Till denna överenskommelse, som för Sveriges del avser endast folkpension, har — förutom Sverige — anslutit sig Belgien, Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet och Västtyskland. Därjämte har överenskommelsen godtagits av Danmark, Island, Italien. Norge och Storbritannien. Medborgare i dessa sistnämnda
Vid årsskiftet 1976/77 konventionsskyddade och ej konventionsskyddade utlän- ningar.
Status i konventionsavseende Medborgarskapsland Antal 31.12.1976 Omfattas av konventioner med annat land Finland 187 528 Jugoslavien 40 513 Danmark 36 622 Norge 27 708 Storbritannien 7 663 Italien 6 014 Österrike 3 939 Schweiz 2 278 Island 2 272 314 537
Omfattas av den provisoriska europe- iska överenskommelsen
Grekland 18 094 Västtyskland 16 816 Turkiet 10 240 Nederländerna 2 565 Frankrike 2 352 Cypern 253
Belgien 250 Irland 243 50 813
Övriga
Polen 7 562 USA 5 967 Ungern 3 804 Spanien 3 777 Tjeckoslovakien 2 599 Chile 2 411 Portugal 1 863 Indien 1 188 Marocko ] 158 Iran 1 097 Övriga länder 18 248 Statslösa 2 992 52 666 Summa 418 016
Källa: Tabell från SCB.
länder är emellertid genom särskilda konventioner (jfr nedan) tillförsäkrade rätt till folkpension i Sverige på fördelaktigare villkor än enligt den europeiska överenskommelsen. Enligt tilläggsprotokollet skall flyktingar erhålla folk- pension på samma villkor som är föreskrivna i huvudöverenskommelsen.
Medborgare i land som är anslutet till överenskommelsen är berättigad till folkpension i Sverige i samma omfattning som svenska medborgare under förutsättning, att han efter fyllda 20 år har uppehållit sig i Sverige i sammanlagt minst 15 år, att han omedelbart före ansökan om pension har varit stadigvarande bosatt i Sverige under minst fem år i oavbruten följd och att han därefter fortsätter att vara stadigvarande bosatt i Sverige. För rätt till förtidspension krävs därjämte att vederbörande stadigvarande bosatt sig i Sverige innan den sjukdom som förorsakat hans arbetsoförmåga eller nedsatta arbetsförmåga första gången medicinskt konstaterades.
Enligt avgöranden av försäkringsdomstolen har överenskommelsen ansetts tillämplig dels på barnpension, varvid ovannämnda vistelsevillkor skulle avse den avlidne, dels på sådant vårdbidrag som i form av invalidi- tetsersättning t. o. m. år 1973 utgick till vissa svårt handikappade barn.
2623. Nordiska trygghetskonventionen
Mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge träffades den 15 september 1955 en konvention om social trygghet (SFS 1956:491). Konven- tionen har senare reviderats vid flera tillfällen (SFS 1962:226, 1966:562, 1967zll3, 1969z797, 1974:49 och 19751478).
Bestämmelserna i den nordiska konventionen bygger på den gemensamma struktur som folkpensionssystemen i Norden traditionellt har haft. Utmär- kande för dessa system har varit att grundpension har utgått som garanti för viss minimistandard oberoende av avgiftsbetalning, förvärvsverksamhet eller bosättningstid i landet. Grundprincipen för konventionen är att en nordbo som är bosatt i ett annat nordiskt land än sitt eget skall ha rätt till grundpensionsförmåner från bosättningslandet enligt de regler som gäller för landets egna medborgare.
Den nuvarande konventionsregleringen innebär sålunda att medborgare i ett nordiskt land kan efter viss väntetid — karenstid — fåfo/kpension i det nordiska land där han är bosatt i enlighet med bestämmelserna i bosättnings- landets lagstiftning. För rätt till ålderspension fordras i princip minst tre års oavbruten bosättningstid omedelbart före ansökan om pension. För rätt till änkepension eller barnpension i Sverige krävs antingen att den efterlevande har vistats här minst tre år eller också att den efterlevande vid dödsfallet var bosatt här i landet och den avlidne vid sin död uppbar svensk förtidspension eller annan för invalid avsedd folkpensionsförrnån eller hade vistats i Sverige i tre år. Förtidspension kan utgå antingen efter tre år eller också efter minst ett års oavbruten bosättningstid om vederbörande under denna tid har varit i stånd att utöva normal förvärvsverksamhet under minst ett år. Den som redan vid flyttningen uppbär pension behåller sin pension till dess han är berättigad till pension enligt bosättningslandets lagstiftning. Om en nordisk medborgare är bosatt i ett land där pensionens storlek beräknas på grundval av försäkringstid i landet, medräknas vistelsetid i annat nordiskt land som försäkringstid vid beräkning av pension från sådant land.
På samma sätt som svenska medborgare kan medborgare i annat nordiskt land, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år, få behålla folkpensionen efter flyttning från Sverige. Flyttar han till sitt hemland, förlorar han dock rätten till pension från utflyttningslandet senast då han uppnår pensionsåldern i hemlandet.
ATP som har intjänats i Sverige av medborgare i annat nordiskt land beräknas helt enligt reglerna för svenska medborgare. Sålunda gäller — enligt avgörande av försäkringsdomstolen — att andra nordiska medborgare jämställs med svenska medborgare också vid tillämpning av de övergångs- bestämmelser som avser försäkrade födda under åren 1896—1923. Denna förmånliga behandling gäller inte bara under den tid de är bosatta i Sverige utan också om de bosätter sig utomlands, i nordiskt eller annat land. Konventionen innehåller även vissa specialbestämmelser om ATP för s. k. gränsgångare och andra som har arbete i ett land men är bosatta i ett annat land.
Norge — och på senare år — Danmark och Island har övergett enhetspen- sionssystemet. I stället beräknas i dessa länder grundpensionens storlek i förhållande till det antal år i vuxen ålder som den försäkrade har varit bosatt i landet. För oavkortad pension krävs 40 bosättningsår. Med anledning av denna omläggning av pensionssystemet pågår arbete med revision av den nordiska trygghetskonventionen. Nordiska socialkonventionsutskottet har lagt fram ett förslag (Nordisk utredningsserie, NU, 1975:22)till konventions- ändringar som i huvudsak innebär följande. Principen att rätten till pension, förmånsformer etc. skall bestämmas enligt bosättningslandets lagstiftning bibehålls. Har den försäkrade under vuxen ålder varit bosatt inom Norden i 40 år eller mera utgår alltid oavkortad pension oavsett vilket land som är bosättningsland då pensionsfallet inträffar. Om den försäkrade inte uppfyller villkoren för oavkortad pension, blir det totala antalet bosättningsår inom Norden avgörande för pensionens storlek. Den försäkrade garanteras härmed en pension som står i relation till den tid han har varit bosatt i de nordiska länderna. Oavkortad pension utgår i Sverige även i de fall då försäkrade uppfyller karensvillkoren enligt den provisoriska europeiska överenskom- melsen om social trygghet (jfr ovan). Detta innebär att medborgare i annat nordiskt land erhåller oavkortad svensk folkpension om han har varit bosatt i Sverige minst 15 år efter fyllda 20 år, varav minst fem år omedelbart före ansökan om pension. Utskottet har också föreslagit vissa förbättringar av pensionsskyddet i samband med flyttning mellan nordiska länder och en sänkning av karenstiden för familjepension.
2.6.2.4 Konventioner med Schweiz, Storbritannien, Jugoslavien och Italien
Sverige har ingått bilaterala överenskommelser om bl. a. pensionering, den 17 december 1954 med Schweiz (SFS 1955:522), den 9juni 1956 med Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland (SFS 1957: 154), den 25 maj 1955 med Italien (SFS 1957:458, ändrad 1973z750) och den 5 juli 1968 med
Jugoslavien (SFS 1969:375). Grundprincipen i de nämnda konventionerna är att medborgare i Schweiz, Storbritannien, Italien och Jugoslavien likställs med svenska medborgare när
det gäller rätt till socialförsäkringsförmåner. För att medborgare i dessa länder skall bli berättigade till./blkpension krävs dock att de, förutom att de uppfyller de för svenska medborgare gällande förutsättningarna, har varit bosatta i Sverige viss kvalifikationstid. Kravet på bosättningstidens längd varierar i de olika konventionerna.
] fråga om rätt till folkpension vid fortsatt bosättning i Sverige gäller följande.
För rätt till ålderspension krävs minst fem års oavbruten bosättning i Sverige omedelbart före ansökan om pension. För italienska och jugoslaviska medborgare fordras dessutom bosättning i Sverige under en sammanlagd tid av minst 15 år efter fyllda 18 år, däri inräknad femårstiden omedelbart före ansökan. För italiensk medborgare förstås med bosättningstid tid för bosättning och mantalsskrivning. Jugoslavisk medborgare, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han har fyllt 57—62 år, är oberoende av om nämnda bosättningsvillkor är uppfyllda berättigad till viss ålderspension. Pensionen utgår härvid med oavkortat belopp om han har varit mantalsskriven i Sverige för 30 år eller mer mellan 18 och 67 års ålder. I annat fall utgår så många 30-delar av oavkortad pension som svarar mot antalet mantalsskrivningsår.
För rätt till./örtidspension krävs för italiensk medborgare att han har varit bosatt i Sverige sammanlagt minst fem år och att han efter sista ankomsten till Sverige har varit normalt arbetsför under minst ett år. För medborgare i övriga här behandlade konventionsländer krävs minst ett års oavbruten bosättning i Sverige omedelbart före ansökan om pension samt att vederbörande under denna tid minst ett år har varit normalt arbetsför. Schweizisk medborgare, som inte uppfyller dessa krav, kan erhålla förtidspension efter samma tids bosättning omedelbart före ansökan som krävs för rätt till ålderspension. För jugoslavisk medborgare, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han har fyllt 57—62 år, gäller dessutom i fråga om förtidspension samma regel som beträffande ålderspension.
För att änkepension skall kunna utgå till änka med schweiziskt eller brittiskt medborgarskap eller till änka efter italiensk eller jugoslavisk medborgare uppställs i konventionerna samma krav på i Sverige fullgjord bosättningstid som gäller för rätt till ålderspension. Bosättningskravet kan ha fullgjorts antingen av den avlidne vid dödsfallet om också änkan då var bosatt i Sverige eller av änkan vid ansökningstillfållet. För änka med schweiziskt eller brittiskt medborgarskap, som vid dödsfallet var bosatt i Sverige, gäller att hon, om den avlidne vid dödsfallet var berättigad till förtidspension, erhåller änkepension vid fortsatt bosättning i Sverige oberoende av om övriga bosättningsvillkor är uppfyllda. Änka med jugoslaviskt medborgarskap, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka hon har fyllt 57—62 år, är oberoende av om ovannämnda bosättningsvillkor är uppfyllda berättigad till viss änkepension enligt samma regler som gäller för ålderspension.
För att barnpension skall kunna utgå till barn till avliden italiensk eller jugoslavisk medborgare krävs antingen — under förutsättning att barnet vid dödsfallet var bosatt i Sverige — att den avlidne vid dödsfallet hade fullgjort den bosättningstid som krävs för rätt till ålderspension eller att barnet självt omedelbart före ansökan om barnpension har varit oavbrutet bosatt i Sverige minst fem år. Till barn med schweiziskt medborgarskap utges barnpension
om antingen barnet självt har varit bosatt i Sverige oavbrutet minst fem år eller efterlevande fader eller moder uppbär folkpension. I fråga om rätt till barnpension för brittisk medborgare finns inga särskilda villkor om viss tids vistelse i Sverige eller liknande uppställda i konventionen med Storbritan- nien.
De här behandlade konventionerna ger i vissa fall rätt till folkpension även efter flyttning från Sverige.
Vid tillämpning av konventionen med Storbritannien har — enligt avgörande av försäkringsdomstolen — brittisk medborgare, som har varit mantalsskriven iSverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år och som har beviljats svensk folkpension under vistelse i Sverige, ansetts berättigad att uppbära pensionen även efter flyttning till sitt hemland.
Enligt konventionen med Jugoslavien är jugoslavisk medborgare, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 är, berättigad till viSs folkpension i form av ålders-, förtids- eller änkepension enligt ovan nämnda regler, vare sig han är bosatt i Sverige eller har flyttat härifrån. Mantalsskrivningsår då pension har utgått medräknas inte vid tillämpningen av 30-årsregeln. Inkomstprövade förmåner betalas inte ut utanför Sverige.
Genom ändringar i konventionen med Italien, vilka trädde i kraft den 1 november 1973, har införts möjlighet för italienska medborgare att vid flyttning från Sverige under vissa förutsättningar och i viss utsträckning föra med sig redan utgående folkpension i form av ålders—, förtids- eller änkepension och att även erhålla sådan folkpension vid efter flyttningen inträffat pensionsfall. Förutsättningarna härför är följande.
a) Vederbörande skall ha varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år.
b) Alla karensvillkor för pensionsrätt under bosättning i Sverige skall vara uppfyllda. När pensionsfallet har inträffat efter flyttningen bortses dock från villkoret att minst fem års bosättning och mantalsskrivning skall ha fullgjorts omedelbart före ansökan om pension.
c) Vederbörande (den avlidne när det är fråga om änkepension) skall ha förvärvat rätt till ATP genom att pensionsgrundande inkomst har tillgodoräknats för minst tre år. För tiden före år 1960, då lagstiftningen om ATP trädde i kraft, likställs med år då pensionsgrundande inkomst har tillgodoräknats övergångsvis sådant inkomstår för vilket har beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.
Under dessa förutsättningar utgår efter flyttning från Sverige pension i förhållande till sammanlagda antalet kvalifikationsår (år för vilka pensions- grundande inkomst har tillgodoräknats och inkomstår före år 1960 för vilka har beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst). Uppgår samman- lagda antalet kvaliftkationsår till 30 eller flera, utgår folkpensionen med oavkortat belopp. I annat fall utges så stor andel av pensionens oavkortade belopp som svarar mot förhållandet mellan antalet kvalifikationsår och talet 30. Dock utges efter flyttning från Sverige inte några inkomstprövade förmåner.
Enligt ett avgörande av försäkringsdomstolen ansågs konventionen vara tillämplig på sådant vårdbidrag i form av invaliditetsersättning som t. o. m. år
1973 utgick till vissa svårt handikappade barn.
Konventionerna med Jugoslavien och Italien innehåller också bestäm- melser om A TP. Reglerna härom skiljer sig dock inte från vad som gäller för utländska medborgare överhuvudtaget enligt den svenska lagstiftningen.
Enligt de här behandlade konventionerna — liksom enligt den nordiska konventionen och de nedan berörda överenskommelserna med Österrike och Västtyskland — gäller att i Sverige utgående folkpension i form av förtids- eller änkepension skall omräknas till ålderspension på samma sätt som för svenska medborgare när den berättigade uppnår den allmänna pensionsåldern. Detta sker även om pensionstagaren då inte uppfyller de i konventionerna angivna tidsvillkoren för ålderspension.
Vidare gäller enligt flertalet av konventionerna att vid tillämpning av villkor om viss tids oavbruten vistelse eller bosättning i Sverige skall bortses från tillfällig frånvaro från Sverige. Såvitt gäller kravet på tre resp. fem års eller längre vistelse (bosättning) anses en bortovaro, som varje gång inte sträcker sig över fyra månader, som tillfällig. Vad angår kravet på ett års vistelse (bosättning) anses i regel en bortovaro, som varje gång inte varar mer än en månad, som tillfällig. När särskilda skäl talar för det, kan i båda fallen också längre bortovaro betraktas som tillfällig. Då tas bl. a. hänsyn till den sammanlagda vistelsen i Sverige och anledningen till bortovaron härifrån.
2.625. Konventioner med Österrike och Västtyskland
Sverige ingick den 11 november 1975 en överenskommelse med Österrike om social trygghet (SFS 1976:722). Denna konvention avviker principiellt från de i det föregående nämnda på flera punkter. I den av riksdagen godtagna propositionen 1975/76:51 framhålls att behovet av att utveckla socialförsäk- ringsförbindelserna med andra länder har under senare år blivit allt större i och med att invandringen har fått ökad omfattning. Samtidigt, sägs det i propositionen, har det stått klart att man numera måste söka delvis nya lösningar på de problem på den sociala trygghetens område som kan uppstå för utländska medborgare i Sverige liksom för svenskar i utlandet. Det anförs att konventionen mellan Sverige och Österrike utgör det första exemplet på strävandena att tillskapa tidsmässiga och ändamålsenliga socialförsäkrings- konventioner. Avsikten är att de principer som ligger till grund för konventionen skall så långt det är möjligt och befogat tillämpas i framtida överenskommelser som Sverige sluter.
Enligt konventionen med Österrike är österrikisk medborgare, så länge han är bosatt i Sverige, likställd med svensk medborgare i fråga om rätten till _folkpensions/öt'måner i form av
ålderspension om han efter fyllda 16 år har varit bosatt i Sverige under sammanlagt minst tio år, därav minst fem år omedelbart före pensionsan- sökningen, ' förtidspension och handikappersättning om han antingen har varit bosatt i Sverige sedan minst fem år före ansökan om pension eller, om bosättnings- tiden är kortare, har varit normalt arbetsför oavbrutet minst ett år under den tid han har varit bosatt här,
änkepension och barnpension om antingen den avlidne omedelbart före sin död har varit bosatt i Sverige minst fem år och den efterlevande vid dödsfallet
var bosatt här eller den efterlevande är bosatt i Sverige sedan minst fem år och den efterlevande eller den avlidne vid dödsfallet var bosatt här.
Rätt till vårdbidrag för handikappat barn föreligger om barnets fader eller moder sedan minst ett år är bosatt i Sverige.
Konventionen innehåller också regler om rätt till svensk folkpension för österrikisk medborgare som inte uppfyller de angivna kraven för rätt till folkpension men som har förvärvsarbetat i Sverige och tjänat in en tilläggspension. Folkpension enligt dessa till ATP-systemet anknutna regler utgår oavsett bosättningsland och utan särskilda karenstider.
Förutsättningen för att folkpension skall kunna utgå enligt dessa regler är att ATP-pension utges. Storleken av folkpensionen är beroende av storleken av ATP-pensionen. Således utgår full folkpension till den som uppbär ATP som är baserad på 30 eller fler poängår. Utgår ATP grundad på mindre än 30 poängår utges 1/ 30 av full folkpension för varje år med ATP-poäng. I fråga om förtidspension tas hänsyn inte bara till faktiska poängår utan även till år, för vilka s. k. antagandepoäng har tillgodoräknats inom ATP. När det gäller familjepension anknyts pensionsberäkningen till den avlidnes ATP-år. Även här kan år med antagandepoäng ha betydelse.
Enligt vissa övergångsbestämmelser likställs år för vilka före år 1960 har beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst med år med pensions- grundande inkomst.
Handikappersättning som inte utgår som tillägg till folkpension samt vårdbidrag för handikappat barn, pensionstillskott och inkomstprövade förmåner utges endast för tid då den till förmånen berättigade är bosatt i Sverige.
I konventionen föreskrivs i fråga om svensk ATP att en person, som inte uppfyller den svenska lagstiftningens krav på minst tre år med ATP-poäng för rätt till sådan pension, har rätt att lägga samman sina österrikiska försäkringsår med sitt eller sina svenska ATP-år för att uppfylla treårskravet. Den svenska ATP-pensionens storlek beräknas däremot enbart på grundval av de år pension har intjänats i Sverige och registrerade ATP-poäng. Sammanläggningsregeln tillämpas på alla personer oavsett nationalitet.
Den förmånligare beräkning inom ATP som gäller för svenska medborgare födda före år 1924 tillämpas inte på österrikiska medborgare.
Sverige har vidare den 27 februari 1976 undertecknat en konvention med Västtyskland om social trygghet. I denna har bestämmelserna om folkpension och ATP för västtyska medborgare utformats på samma sätt som de vilka gäller för österrikiska medborgare. För ikraftträdande av konventionen återstår endast godkännande av det västtyska parlamentet.
2626. Vissa multilaterala konventioner som Sverige inte har biträtt
Internationella arbetsorganisationen (lLO)antog år 1962 en konvention (nr 118) om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet (SFS 1964:57). Genom att ratificera denna konvention förbinder sig ett land att — i den omfattning konventionen föreskriver beträffande olika grenar av social trygghet — med landets egna medborgare likställa flyktingar, statslösa och medborgare i de andra länder som har ratificerat konventionen.
Ratifikationen behöver inte avse samtliga grenar av social trygghet utan kan begränsas till att gälla en eller flera sådana grenar. Sveriges ratifikation av konventionen avser inte pensionsförmåner.
Konventionen föreskriver vad angår förmåner att lika behandling skall garanteras utan villkor med avseende på bosättning. Vissa undantag från denna regel ges dock. Sålunda gäller bl. a. att som villkor för att utge pension till utländska medborgare och likställda får uppställas krav på att vederbö- rande skall ha uppehållit sig i landet eller, när det är fråga om efterlevande, att den avlidne hade uppehållit sig i landet under en tid som inte får överstiga
när det gäller ålderspension, tio år efter fyllda 18 år, därav fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension,
när fråga är om_/örtidspension eller efterlevandepension, fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension resp. före dödsfallet.
Inom Europarådet har år 1972 utarbetats en europeisk konvention om social trygghet. Denna har inte ratificerats av Sverige.
Bestämmelserna i konventionen om pensioner av den typ som den svenska folkpensionen utgör innebär bl. a. följande.
Som villkor för att utge pension till utlänningar får uppställas krav på att vederbörande skall ha uppehållit sig i landet eller, när det är fråga om efterlevande, att den avlidne hade uppehållit sig i landet under en tid som inte får överstiga
när det är fråga om ålderspension, tio år mellan fyllda 16 år och pensionsåldern, därav fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension,
när det gäller förtidspension eller efterlevandepension, fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension resp. före dödsfallet.
Därjämte föreskrivs att utlänning, som inte uppfyller bosättningsvillkoren för rätt till full pension men som har varit omfattad av landets lagstiftning åtminstone ett år, skall erhålla partiell pension i förhållande till intjänandetid i form av bosättning. Sådan intjänad partiell pension — eller full pension — skall utges även efter vederbörandes flyttning från landet. Från export får dock undantas bl. a. pensionsförmåner motsvarande det svenska Vårdbidraget och inkomstprövade förmåner.
"' hänt!: "".ff '? ""' r""»'l|l—.-rl ' . mqa ||5._.|r' |"gl| ”hj | .1' '|'T||. '.._'E' -|.|-—_—J
" ..'i .JJ-"I|'%_'" "u- 'l'.'. il." u.. |P-i mån.: .ttl :"."'|1"' ""m'.'|"-.-..
. l" "1';'"d"'i'i||'- "'l"1' 'll "TJ'H' '"'il'g'l't'm.'l'|..:'j -|'.'il||- ._""t-.-"u Pw.......|'e.m.|tr.. . &.”th ' (|._.f|'. '||"|jl'%.5.3;|'......'f..'_l|m"|,| |. |”'| '.
..'1_I__|.. .' 'i'qu'll-ääu : l_' ' *_ _.*|.”'"|"' rrliui ..|_ '. |' .: | '__...... .'.. HTP! ”'#'—"I'M":— |||]... E'JhJ' ..J'.I.'l". Nu..
_ . ". .. ..||..|| .|'.'-'-' . '_. -|.' _
m'a? ”.'" "||..' HI H'äM'HLlL' "|."'f|i"' ||. "|-."|
|.|| .IMLJH'I ”'#'. |.."|.|'..."""-'|'| l|| ",|' .||1.1'
' #$%&"-"17H'2117J'1'u l,;ft 'ri'tlil'p-u ".. r.' '..r'i
. Hffl'l'n'r'” ...|"'-'. .J. 'l".&'._1"'||.i|r' ..lJ'IJ ""l 'i'.". ...|. _ . dunqln |'.|||'r'|.|.|:J-'fi||." ije|£
"l'å'l-'|'|'.' ' m'l' -|'l"|t'.t.r.'"".Jll.;t . -l"||" 'lw157|w11l""y|m;l- '|'” -*:.J .VIl'l "- _'.'|| Li.._il.l.|_|L' . Tl- CFU'é'h'Hll'åfplul'ng " l'rrr. ' ".i' P.....'_"|.' -_ "'. 'å'—'.' ""'v""'>.llt|l ' "|'i'"ll"|"'"iu l.- "l'? '!å'l " där.
'||'|'.!||..-I' F|."1Lilj.[f" Uli—HF. .'.'|'.|'1:.'l'|_$1'_ '|.-JN.
) | | . .| ui. .il, lli ”H.M.! , | .| .|| || | " . " "' |'|Jl'551r-5urulultli
||._..|.,|._._. ... _ _ | ' _ 'äg: |.a;.;.1t|.gu.'||'m'-...ii .'1
fia-'nå- ll||'." ...i-'.' mat.....|1||.:|:...-.....-- "|'.-' . . |'| n' em "Ml'wäh. 'uflrr'u."'|..i] _
"' r..-" '|'!th 5:15; H atti, _ Mur-mar. .J' .'ltl JLi-'lllulll'tu ' " fw '.h't ...... 'na-twink
' rf” " |"'-.||'.| " ' . .'|:|'.. [' " |||.' '_'JI. ':] | . ' | || | '
_'|.'|.".|."ä' " ' ' | ' ' ålh'l'millj _|"'-.|" | '.| ' |' 11.-+|
| I I : ut II-'- _ I IIIY' —..-|r _ ' " . '... -.|.| ' '.: " " ml. " ' ." I.- , ' '..flEJ' ' I . r.|||.|'||'||_'|'||" | ' ...,... ""."'|""|' || | || ..... | | |
3. Uppgifter om antalet pensionärer och deras sociala situation. Samhällsekonomisk bak- grund
3.1. Antalet pensionärer
Antalet folkpensionärer framgår av tabell 1.
Tabell ! Antalet försäkrade med folkpension
] början Ålders- Förtids- Hustru- Änke- Barn— Summa” Kbt av år pension pension tillägg pension pension
1960 738 800 143 100 33 700 55 000 27 000 997 600 538 000 1965 827 200 150 600 41 700 84 400 35900 1 139 800 580 700 1970 946 600 187 900 53 700 100 700 34 300 1 323 200 657 900 1975 1 061 700 288 900 68 000 105 800 44 600 1 569 000 739 000 1977/' 1 283000 250 000 51 000 88 300 43500 1 715800 820 000 1980b 1 351 000 260 000 54 000 89 000 44 000 1 798 000 900 000 1985!) 1 429 000 272 000 56 000 92 000 44 000 1 893 000 1 000 000
"Härtill kommer personer med handikappersättning. bBerä/mal. Utvecklingen efter år 1975 påverkas till stor del av sänkningen av pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976.
ljuli 1977 uppgår folkpensionens årsbelopp — inklusive pensionstillskott men exklusive kommunalt bostadstillägg — till 14260 kr. för en ensam ålderspensionär och till 24 495 kr. för pensionärspar. Årsbeloppet till en ensam förtidspensionär uppgår vid samma tidpunkt till 17 595 kr.
ljanuari år 1977 utbetalades förmåner från folkpensioneringen till det antal som framgår av följande uppställning.
Huvud/örmån
Hel ålderspension 1 285250 därav förtida uttag 75 090 därav uppskjutna uttag 5 097 Halv ålderspension . 463 därav förtida uttag 145 därav uppskjutna uttag 32 Hel förtidspension 185 954 2/3 förtidspension 9 429 1/2 förtidspension 9 458
Helt sjukbidrag 31 735 2/3 sjukbidrag 2 526 1/2 sjukbidrag 5 72l Hustrutillägg 51 775 Änkepension, huvudfall 79 885 Ankepension, övergångsfall 5 828 Hel handikappersättninga 3 381 3/4 handikappersättning 671 1/2 handikappersättning 4 292 Helt vårdbidrag 9 022 1/2 vårdbidrag 2 425 Barnpension 42 313 Summa 1 730 128 Tilläggsförmän Kommunalt bostadstillägg 769 380 Hel handikappersättning 7 521 3/4 handikappersättning 4 314 1/2 handikappersättning 12 580 Barntillägg (antal bam)b 23 108
" Handikappel'säl/ning som utgår jämsides med annan huvudförmån redovisas som tilläggsförmån. b Motsvarande antal Försörjare 15 766.
Utbetalningen av ATP-pensioner får för varje år allt större betydelse. Av de 1 283 000 ålderspensionärer och 250 000 förtidspensionärer som i början av år 1977 uppbar folkpension fick 622 000 resp. 158 000 också pension från ATP. Totalt uppbar 990 000 personer pension från ATP. Såväl antalet ATP- pensionärer som genomsnittsbeloppen För utgående pensioner ökar kraftigt varje år.
Antalet ATP-pensionärer framgår av tabell 2.
Tabell 2 Antalet försäkrade med tilläggspension
I början Ålders- Förtids- Änke- Barn- Summa av år pension pension pension pension
1963 2 500 4 500 6 400 4 200 17 600 1965 51300 17 600 19 600 12 700 101200 1970 224 600 70 300 68 100 30 000 393 000 1975 419900 173 700 136400 40000 770000 19770 622 000 158 000 168 000 42 000 990 000 19800 769 000 178 000 231 000 48 000 1 226 000 1985'] 1 000 000 200 000 346 000 52 000 1 598 000
aBeräknat. Utvecklingen efter år 1975 påverkas till stor del av sänkningen av pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976.
] tabell 3 redovisas det beräknade antalet folkpensionärer med resp. utan ATP åren 1978—1985. Prognosen omfattar ålderspensionen förtidspensioner (sjukbidrag). hustrutillägg och änkepensioner.
Tabell 3 Antalet folkpensionärer med resp. utan ATP
I början av år Med ATP Utan ATP Summa
1978 1 004 000 702 000 1 706 000 1979 1 073 000 657 000 1 730 000 1980 1140000 614000 1754000 1981 1 206 000 567 000 1 773 000 1982 1 270 000 524 000 1 794 000 1983 1329000 484000 1813000 1984 1 388 000 444 000 1 832 000 1985 1 446 000 403 000 1 849 000
I tabell 4 har gjorts ett försök att dela upp ATP-pensionerna efter storleken av tilläggspension. Summan av antalet tilläggspensioner är här större än vad som angivits ovan i tabell 3 beroende därpå att änkepensionärer med såväl änkepension som egen ATP redovisats både bland änkepensionerna och bland ålders- eller förtidspensionerna.
Tabell 4 ATP-pensionernas utveckling
ATP-pensionens Alders- Förtids- Änke— Summa storlek. % av pension pension pension basbeloppet/år
Januari 1978 under 15 % 87000 16000 45000 148000 15—30 % 85 000 10 000 35000 130 000 30—45% 81000 10000 26000 117000 45—60 % 74 000 10 000 20 000 104 000 60-75% 64000 10000 17000 91000 75—90 % 53 000 9 000 16 000 78 000 90—105 % 45000 9000 10000 64000 över 105 % 183 000 94 000 21 000 298 000 Summa 672 000 168 000 190 000 1 030 000 Januari 1979 under 15 % 85000 15000 50000 150000 15—30% 83000 10000 38000 131000 30—45 % 79000 10000 29000 118000 45—60 % 75 000 9 000 22 000 106 000 60—75 % 64 000 9 000 19 000 92 000 75—90 % 54 000 9 000 17 000 80 000 90—105% 46000 9000 12000 67000 Över 105 % 235 000 102 000 24000 361000
Summa 721000 173000 211000 1105000
ATP-pensionens Ålders- Föriids- Änkc— Summa storlek. % av pension pension pension basbeloppet/år
Januari ] 980 under 15 % 79 000 15 000 54 000 148 000 15—30 % 78 000 9 000 41000 128 000 30—45 % 75 000 9 000 32 000 116 000 45—60 % 68 000 9 000 24 000 101 000 60—75 % 63 000 9 000 21 000 93 000 75—90 % 53 000 9 000 19 000 81 000 90—105 % 47 000 9 000 13000 69 000 över 105 % 306 000 109 000 27 000 442 000 Summa 769 000 178 000 231 000 1 178 000 Januari 1981 under 15 % 74000 15 000 58000 147000 15—30 % 75 000 9 000 45 000 129 000 30—45 % 74 000 9 000 35000 118 000 45—60 % 71 000 8 000 27 000 106 000 60—75 % 61 000 8 000 23000 92 000 75—90 % 53 000 8 000 21 000 82 000 90—105 % 47 000 8 000 14 000 69 000 över 105 % 362 000 117 000 30 000 509 000 Summa 817000 182000 253000 1252 000 Januari 1982 under 15 % 67 000 14 000 63 000 144 000 15—30 % 70 000 8 000 48 000 126 000 30—45 % 70 000 8 000 37 000 115000 45—60 % 67 000 8 000 29 000 104 000 60—75 % 59 000 8 000 26 000 93 000 75—90 % 48 000 8 000 24 000 80 000 90—105 % 45 000 8 000 16 000 69 000 över 105 % 437 000 125 000 33 000 595000 Summa 863 000 187 000 276 000 1 326 000 Januari 1983 under 15 % 65000 14000 67000 146000 15—30 % 68 000 8 000 52 000 128 000 30—45 % 68 000 8 000 40 000 116 000 45—60 % 64 000 8 000 31 000 103 000 60—75 % 55 000 7 000 28 000 90 000 75—90 % 45 000 7 000 26 000 78 000 90—105 % 41000 7 000 17 000 65 000 över 105 % 503 000 132 000 36 000 671 000 Summa 909 000 191 000 297 000 1 397 000 Januari 1984 under 15 % 63000 14000 72000 149000 15—30 % 66000 7000 56000 129000 30—45 % 66000 7000 43000 116000 45—60 % 62 000 7 000 34 000 103 000 60-75 % 52 000 7 000 30 000 89 000 75—90 % 43 000 7 000 28 000 78 000 90—105 % 38 000 6 000 19 000 63 000 över 105 % 564 000 140 000 40 000 744 000
ATP»pcnsioncns Ålders- Förtids- Änke- Summa storlek. % av pension pension pension basbeloppet/år
Januari 1985 under 15 % 61000 13000 76000 150000 15—30 % 64 000 7 000 59 000 130 000 30—45% 65000 7000 46000 118000 45—60 % 60000 7000 36000 103000 60—75 % 49 000 7 000 33 000 89 000 75—90% 41000 6000 31000 78000 90—105 % 36000 6000 21000 63000 över 105 % 624000 147000 44000 815000 Summa 1 000 000 200 000 346 000 1 546 000
ljanuari år 1977 uppbars förmåner från tilläggspensioneringen av följande antal pensionärer.
Egenpension
Hel ålderspension därav förtida uttag därav uppskjutna uttag
Halv ålderspension därav förtida uttag därav uppskjutna uttag
Hel förtidspension 2/3 förtidspension 1/2 förtidspension
Helt sjukbidrag 2/3 sjukbidrag 1/2 sjukbidrag
Familjepension An kepension Barnpension
Summa
Anm. lnom tilläggspensioneringen kan samma person uppbära förmåner av flera slag. lnom folkpensioneringen kan endast handikappersättning och vårdbidrag för barn utgå samtidigt med annan huvudförmån.
620 727 47 320 4 519
430 121 31
112540 4604 7751
22 682 1 473 4 862
165 580 40 540
981 189
3.2. Kostnaderna för den allmänna pensioneringen
Kostnadsutvecklingen för folkpensioneringen framgår av tabell 5.
Tabell 5 Folkpensionskostnaderna 1 milj. kr.
År Ålders- Förtids- Änkepension Övrigt Summa Kbt pension pension Barnpension
1960 2 001 378 115 84 2 578 275 1965 3 146 577 345 131 4 199 449 1970 5 180 1 040 590 244 7 054 849 1975 9 945 2 660 1 020 629 14 254 1 663 1977(1 15 200 3 200 1 050 850 20 300 2 200 1980[1 16 500 3500 1000 900 21900 2500 1985[1 17400 3800 1000 1000 23200 3000
”Beräknat. För tiden fr. o. m. juli 1977 har räknats med ett basbelopp om 11 500 kr.
Kostnadsutvecklingen beror främst på standardhöjningar av pensionerna och anpassningen av pensionsbeloppen till förändringar i penningvärdet. Kostnadsökningen beror också på den fortlöpande förändringen av befolk- ningsstrukturen med ett ökande antal åldringar. Härtill kommer den kostnadsökning som föranletts av sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 är fr.o.m. den 1 juli 1976. Sänkningen av pensionsåldern innebar en kraftig ökning av antalet ålderspensionärer. samtidigt som antalet personer med förtids- eller änkepension eller hustrutillägg minskade genom bortfall av de två äldsta åldersgrupperna. Slutligen bör också nämnas den kostnadsök- ning som orsakas av de från den 1 juli 1975 förbättrade handikappersättning- arna.
Utbetalningen av ATP-pensioner får. som framgått ovan (tabellerna 2 och 4), allt större betydelse för varje år. Såväl antalet pensionärer som genom- snittsbeloppet för utgående pensioner ökar kraftigt.
Kostnadsutvecklingen för ATP-utbetalningarna framgår av tabe!l 6.
Tabell 6 ATP-kostnaderna i milj. kr.
År Ålders- Förtids- Änke- Barn- Summa pension pension pension pension 1963 7 9 14 5 35 1965 57 47 48 16 168 1970 560 359 195 52 1 166 1975 2 450 1 830 610 116 5006 1977(] 5 960 2 370 1 010 160 9 500 1980(1 9 000 3 100 1 350 200 13 650 1985” 15 000 3 900 2 300 200 21 400
”Beräknat. För tiden fr. o. m. juli 1977 har räknats med ett basbelopp om 11 500 kr.
3.3. De sociala insatserna för pensionärer
3.3.1. Befolkningsutvecklingen åren 1960—2000 3311 Utvecklingen 1960—1975
Den totala folkmängden i riket ökade från 7,5 miljoner till 8,2 miljoner eller med 9,5 % mellan åren 1960 och 1975. Antalet personer i åldrar under 18 år var i stort sett oförändrat, åldersgruppen 18—64 år ökade med drygt 8 % medan gruppen över 65 år ökade med 41 %.
Folkmängden den 31 december 1960. 1970 och 1975 i nämnda ålders- grupper redovisas i tabell 7.
Tabell 7 Folkmängdens utveckling 1960—1975 (] OOO-tal)
År 1 åldern Hela folk- 0—1 7 18—64 65—w mängden
1960 2 046 4564 888 7 498 1970 2007 4961 1113 8081 1975 2013 4945 1251 8208
Sammanlagda antalet personer i åldrar över 65 år ökade under den aktuella perioden från 12 till 15 % av befolkningen, antalet personer som var 75 år och äldre ökade med nära 115 000 eller 50 % och grupper över 80 år ökade med 84 000 eller med 59 %. Utvecklingen visar också att en tyngd- punktsförskjutning relativt sett ägde rum mot högre åldrar. År 1960 ut- gjorde åldersgruppen 65—74 år 64,5 % av gruppen 65 år och äldre för att år 1975 uppgå till 62,4 %. Omvänt ökade åldersklasserna 75 år och äldre med nära 2 %. Det är framför allt i de äldsta åldersgrupperna som ökningen är störst.
3.312. Vissa avgränsningsproblem
Vid en bedömning av de framtida befolkningsförändringarna föreligger vissa avgränsningsproblem när gruppen ålderspensionärer skall fastställas. Från den 1 juli 1976 sänktes den allmänna pensionsåldern till 65 år samtidigt som nya regler om rörlig pensionsålder trädde i kraft. De nya reglerna ger den enskilde olika möjligheter att förlägga pensioneringen mellan 60 och 70 års ålder. Det är således numera inte möjligt att avgränsa ålderspen- sionärerna till en befolkningsgrupp som uppnått en viss ålder. Av praktiska skäl. bl. a. för beräkningen av relationstal, måste emellertid gruppen äldre och ålderspensionärer avgränsas. 1 den följande framställningen räknas därför generellt åldersgruppen 65 år och äldre som ålderspensionärer.
3.3.1.3 Utvecklingen 1975—2000
Befolkningssituationen i framtiden kommer enligt prognoser att känneteck- nas av en stagnation i befolkningsökningen och en åldrande befolkning. Enligt statistiska centralbyråns befolkningsprognos för åren 1976—2000 antas
Tabell 8 Folkmängdens utveckling 1975—2000 (] OOO-tal)
År ] åldern Hela folk- 0—17 18—64 65—w mängden 1975 2013 4945 1251 8208 1980 1 986 4 954 1 359 8 298 1985 1 891 5045 1 433 8 368 1990 1852 5094 1471 8417 1995 1 853 5 161 1 435 8 449 2000 1 852 5237 1 368 8 457
fruktsamheten komma att ligga på en låg nivå i framtiden. Vidare förutses att dödligheten kommer att ligga kvar på 1975 års nivå. När det gäller in- och utvandring räknar man med en nettoimmigration om 10 000 personer.
Under perioden 1975—2000 beräknas den totala folkmängden öka med ca 250000 personer (3,0 %) varav drygt 100000 (7,9 %) kan hänföras till pensionärsgruppen och återstoden (3,0 %) till åldersgruppen 18—64 år. Barn- och ungdomsgruppens numerär beräknas däremot minska med ca 160 000 personer (79 %).
Folkmängden år 1975 samt beräknad folkmängd åren 1980. 1985, 1990. 1995 och 2000 i vissa åldersgrupper framgår av tabell 8.
Antalet personer i åldrarna över 65 år beräknas öka fram till år 1990 varefter en minskning skulle ske. Under de närmaste 15 åren med år 1975 som utgångspunkt beräknas antalet personer i åldrarna över 65 år komma att öka med nästan 15 000 per år för att år 1990 utgöra drygt 220000 lier än är 1975. 1 tabell 9 redovisas i femårsintervaller den väntade ökningen av befolkningen och antalet personer över 65 år samt de äldres andel av hela befolkningen.
Av tabell 9 framgår att de äldre under de närmaste 15 åren väntas öka mer i absoluta tal än den totala befolkningen. En viss reduktion i ökningen av antalet äldre sker dock i slutet av perioden. Relativt sett kommer andelen personer i åldrarna 65 år och äldre att vara störst är 1990 då de närmare 1,5 miljoner pensionärerna skulle utgöra 17.5 % av befolkningen.
Samtidigt som antalet personer i åldern 65 år och äldre beräknas öka i absoluta tal och utgöra en allt större del av befolkningen inträder också en förskjutning mot högre åldrar inom gruppen. Den tidigare omnämnda
Tabell 9 Beräknad folkmängdsökning 1975—2000 (1 OOO-tal)
År
1975 1980 1985 1990 1995 2000 Ökning av hela befolkningen — 90 160 209 241 249 Ökning av perso- ner 65—w år — 108 182 220 185 118 Andelen personer 65—w år av hela befolkningen (96) 15,2 16,4 17,1 17,5 17,0 16,2
Tabell 10 Utvecklingen av antalet personer i åldrarna 65—w år under perioden 1975—2000 (1 OOO—tal)
Ålder År
1975 1980 1985 1990 1995 2000
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
65—69 439 35,2 442 32,5 440 30,7 436 29,6 385 26,8 359 26,3 70—74 345 27,2 381 28,0 385 26,8 384 26,0 379 26,4 336 24,5 75—79 242 19,3 272 20,0 301 21,0 304 20,6 305 21,2 300 21 ,9 80—84 141 11,2 163 12,0 185 12,9 206 14,0 208 14,5 209 15,3 85—89 62 5,0 75 5,4 88 6,1 101 6,8 112 7,8 113 8,4 90—w 21 1,7 26 1,9 33 2,3 40 2,7 46 3,2 51 3,8
Summa 1 250 100 1 359 100 1 432 100 1 471 100 1 435 100 1 368 100
trenden under 1960-talet och 1970-talets första hälft skulle således fortsätta även under de kommande decennierna. År 1975 utgjorde åldersgruppen 65—74 år 62,4 % av gruppen 65 år och äldre medan den år 2000 beräknas successivt ha minskat till 50,8 % av gruppen 65 år och äldre. 1 absoluta tal kommer med utgångspunkt från år 1975 gruppen 65—74 år under de närmaste 15 åren att öka med mellan 35 00040 000 personer för att därefter fram till år 2000 minska med ca 90000 personer.
Betraktar man däremot den beräknade utvecklingen av antalet personer som är 75 år och äldre är trenden den omvända. År 1975 utgjorde ålders- gruppen 75—w år 37, % av gruppen 65 år och äldre medan den fram till år 2000 beräknas öka successivt till 49,4 ("/n. År 2000 beräknas det finnas drygt 200 000 fler personer i åldern 75-w år än år 1975. Utvecklingen väntas också föra med sig att de allra äldsta ökar mest i antal. Sålunda beräknas antalet personer i åldrarna 75—84 år öka fram till år 1990 med över 30 % för att ligga kvar på denna nivå fram till år 2000. Antalet personeri åldrarna över 85 år väntas successivt öka med 97 % fram till år 2000. Ser man till den äldsta åldersklassen (90-w år) kommer den att vara mer än fördubblad år 2000. Utvecklingen av antalet personer i åldrarna 65-w år under åren 1975—2000 framgår av tabell 10.
Den beräknade, mycket kraftiga ökningen av antalet personer i de allra äldsta åldrarna skall sättas i relation till att antalet personer i förvärvsar- betsåldrarna väntas öka måttligt framöver. Det finns grundad anledning anta att den stora ökningen av antalet förvärvsarbetande vilken ägde rum under perioden 1960—1975 inte kommer att fortgå någon längre tid.
3.3.2. Allmänna riktlinjer för äldreomsorgen 3321 1957 års riktlinjer
Samlade riktlinjer beträffande omsorgen om de äldre fastställdes av stats- makterna år 1957' på grundval av 1952 års åldringsvårdsutrednings be- tänkande (SOU 1956:1) Åldringsvård. 1957 års riktlinjer är i stora drag fort- farande grundläggande för utformningen av äldreomsorgen. Riktlinjerna kan 1 prop. l957z38, SU 170_ sammanfattas på följande sätt. rskr 383.
? Prop. 1964285. SU 106. rskr 245.
Samhällets äldreomsorg bör sikta till att tillgodose den efterfrågan som grundas på åldersbetingade behov i fråga om bostäder, omvårdnad och ser- vice. Efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. Samhällets åtgärder får dock inte bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster.
Full sysselsättning är ett mål inte endast i fråga om de fullt arbetsföra utan även beträffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill arbeta.
Allt bör göras för att så många äldre som möjligt skall kunna få leva kvar i sina invanda miljöer. Det är en väsentlig uppgift för kommunerna att utveckla hemtjänsten i de former den har fått, Frivilliga organisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran och stöd. Värdet av den verksamheten för att bereda de äldre förströelse understryks.
Sjukvården bör byggas ut så att det blir möjligt att ge alla sjuka äldre en vård som så långt kunskaperna räcker skall återföra dem till hälsa eller relativ hälsa. Även i fråga om sjukvården bör olika former av öppen vård stödjas. En kvalificerad öppen vård kräver väl utbildad personal.
Ålderdomshemmen är inte avsedda för akuta eller långvarigt sjuka per- soner. Ansvaret för sjukvården är inte en primärkommunal angelägenhet. Men man måste räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med äldre som präglas av bl.a. ålderssvaghet. Man måste därför kunna bereda en viss sjukvård på hemmen. Ålderdomshemmen skall inte behöva lämna en aktiv sjukvård men väl sådan sjukvård som kan betecknas som god hemsjukvård.
33.22 1964 års program
Med socialpolitiska kommitténs kartläggning och förslag som grund fram- lade regeringen2 ett av riksdagen sedermera antaget program för utbyggnaden av äldreomsorgen. Departementschefen konstaterade i propositionen att samhällets insatser syftar till att åt de gamla bereda ekonomisk självstän- dighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Pro- grammet innehöll följande allmänna utgångspunkter.
Den allmänna försäkringen - främst pensioneringen — har gjort det möjligt för de äldre att i ekonomiskt hänseende nå större oberoende och större valfrihet. I framtiden förändras förhållandena genom utbyggnaden av den allmänna tilläggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är av grundläggande betydelse för att de äldre skall få del av välståndsutvecklingen.
Bostäder för de äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall därför beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet.
I programmet underströks vidare att de stora olikheterna mellan kom- munerna beträffande äldreomsorgen framstår som mindre tillfredsställande. [ fråga om sjukhemmen framhölls som väsentligt att främja byggandet av sjukhem med en miljö som har så litet sjukhusprägel som möjligt.
Det av statsmakterna beslutade åtgärdsprogrammet kan sammanfattas i följande punkter.
. Åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden. Med detta avsågs bl. a. en inventering av de äldres bostäder, en intensif1erad bostadsförbättrings- verksamhet och i samband därmed anordnande av temporära bostäder. . Statsbidrag till kommunernas kostnader för hemhjälp för att underlätta en sådan utbyggnad av verksamheten att den över hela landet bättre svarade mot det verkliga behovet. . Ett tidsbegränsat statligt lånestöd till byggandet av sjukhem för lång- tidssjukvården. Lånen var ränte- och amorteringsfria under fem år.
Programmet syftade således till dels en kraftig satsning på bättre bostäder och en utbyggnad av särskilda serviceinsatser för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som det går bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb utbyggnad av långtidssjukvården.
3.3.3. De sociala insatserna för pensionärer
3.331. Inledning
Socialpolitiken syftar allmänt till att ge den enskilde trygghet i olika si- tuationer och därvid tillgodose såväl materiella behov som behov av personlig vård och omvårdnad. Den ekonomiska tryggheten för den enskilde pen- sionären garanteras genom lagstiftning. Det allmännas insatser för vård och omvårdnad har byggts upp och utvecklats på två från varandra av tradition skilda områden, nämligen dels inom socialvården, dels inom hälso- och sjukvården. Det direkta ansvaret för socialvården åvilar primärkommunerna. För sjukvården svarar landstingen och de landstingsfria kommunerna. Genom lagstiftning och med statsbidrag påverkar statsmakterna socialvår- dens och sjukvårdens inriktning och finansiering.
3.332. Boende
De bostadspolitiska åtgärderna är fördelade mellan staten och kommunerna. Staten svarar huvudsakligen för de ekonomiska insatserna i form av lån och bidrag medan kommunerna har ansvaret för bl.a. planering och or- ganisatoriskt genomförande av bostadsbyggandet. Bostäder för äldre och handikappade utgör en del av den allmänna bostadsförsörjningen för vilken kommunerna bär ansvaret enligt bostadsförsörjningslagen (19471523). Genom bostadssaneringslagen (1973z531) har kommunerna ett instrument att verka för förändringar i det saneringsmogna bostadsbeståndet. Här bör även nämnas ändrade föreskrifter i byggnadsstadgan (19591612) vilka trätt i kraft den 1 juli 1977 och syftar till att nyproducerade bostäder skall göras handikappanpassade. Även vid ombyggnad skärps kraven på handikapp- anpassning. lnom bostadspolitiken finns speciella statliga och kommunala riktade stödformer och lån till pensionärer och handikappade.
Bostadstillägg
Det mest betydelsefulla stödet till pensionärerna för att de skall kunna bo i ändamålsenliga bostäder utgörs av de inkomstprövade kommunala bo- stadstilläggen till folkpension (kbt). Under år 1975 utgick kbt till 739000
pensionärer med tillsammans 1 663 milj. kr. Antalet pensionärer som har blivit berättigade till kbt har under en följd av år ökat. På grund av det ökande antalet ATP-pensionärer och pensionärer med tjänstepension har dock bostadstilläggen relativt sett minskat i betydelse. År 1960 uppbar drygt 61 % av pensionärerna kbt. Detta relativtal minskade successivt under 1960— och 1970-talen och uppgick år 1975 till drygt 48 %. I detta sammanhang bör också nämnas att en del kommuner lämnar ett inkomstprövat kom- munalt bostadstillägg till handikappade.
Den 1 januari 1978 öppnas även möjligheter för folkpensionärer utan barn att få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för detta ger gynn- sammare utfall än reglerna för kbt. För dem som har rätt också till kbt kommer det statskommunala bostadsbidraget att utgå som ett utfyllnads- bidrag. Enligt beräkningar gjorda inom bostadsdepartementet kommer drygt 100 000 pensionärer att beröras av reformen. Helårskostnaden har beräknats till 110 milj. kr., varav 79 milj. kr. beräknas falla på staten och 31 milj. kr. på kommunerna. Fördelningen av kostnaderna kommer att ske enligt samma grunder som gäller för statskommunala bostadsbidrag till barnfa- miljer och hushåll utan barn. Det innebär att staten kommer att svara för 72 % av kostnaderna och kommunen för 28 %.
Bostads/öi'bättringsåtgärrler
Förbättrings/än utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen (1962:538) om förbättringslån. Lån beviljas för förbättring och i vissa fall för uppförande av bostad för åldringar, handikappade m.fl. Lånet får vara räntefritt och stående intill ett belopp av 17 000 kr. per lägenhet när det avser personer över 60 år, handikappade m. fl. i en- och tvåfamiljshus och intill ett belopp av 12 000 kr. i övriga fall. Vidare kan förbättringslån beviljas kommun eller allmännyttigt företag för nybyggnad av permanenta bostäder av enkel be- skaffenhet i de fyra nordligaste länen samt för s. k. temporära bostäder för äldre.
Under 1960-talets första år ökade antalet beviljade ansökningar från ca 6000 till drygt 18 000 budgetåret 1965/66. Därefter har antalet åtgärdade lägenheter med stöd av förbättringslångivningen successivt minskat och uppgick budgetåret 1975/76 till drygt 6 000 lägenheter med en lånesumma om 107,1 milj. kr. varav 59,5 milj. kr. utgjorde räntefria lån eller lånedelar. Under perioden 1966—1975 har ca 6 000 temporära pensionärsbostäder upp- förts i landet.
Bostadsanpassningsbiärag (tidigare invalidbostadsbidrag) kan beviljas för åtgärd inom och i anslutning till bostadslägenhet för att göra det möjligt för handikappad att utnyttja lägenheten på ändamålsenligt sätt. Bidraget, som kan utgå både för småhus och flerfamiljshus, beviljas efter prövning i varje enskilt fall. Det utgår med högst 15 000 kr., men kan beviljas med högre belopp om det föreligger särskilda skäl.
Bostadsanpassningsbidraget har fått ökad betydelse. Under det första bud- getåret som bidraget utgick, 1959/60, beviljades bidrag till 51 lägenheter med en total bidragskostnad om 209000 kr. Därefter har antalet bidrag ökat successivt. Det omfattade budgetåret 1970/ 71 knappt 2 400 lägenheter
för att budgetåret 1975/76 omfatta närmare 5600 lägenheter med ett bi- dragsbelopp om totalt 42,0 milj. kr.
Pensionärshem ()("ll service/ms
För byggande av pensionärshem och hus med s. k. insprängda pensionärs- lägenheter utgår statliga bostadslån på samma sätt som för andra bostäder. En bidragsform som numera har upphört utgjordes av ett årligt pensio- närsbostadsbidrag för att minska hyran i dessa bostäder.
Enligt en av socialpolitiska kommittén under år 1962 utförd undersökning fanns 32 400 lägenheter i nära 1 900 kommunalt drivna pensionärshem. Vi- dare fanns ca 11 400 insprängda lägenheter. Sammanlagt bodde nära 50 000 ålderspensionärer i bostäder av detta slag. Dessa boendeformer har därefter ökat i volym räknat. Enligt en av pensionärsundersökningen ännu ej pu- blicerad undersökning fanns år 1975 nära 41 400 lägenheter i drygt 2 400 pensionärshem, varav drygt 2 300 var kommunalt drivna. Antalet insprängda pensionärslägenheter har ökat och uppgick år 1975 till nära 22 000. 1 pen- sionärshem och i insprängda lägenheter bodde då uppskattningsvis drygt 55000 pensionärer. Skillnaden mellan 63400 lägenheter i pensionärshem resp. insprängda lägenheter och 55 000 boende pensionärer sammanhänger med att dessa lägenheter inte var uthyrda till pensionärer bl. a. på grund av att vissa lägenheter numera inte kan betraktas som ändamålsenliga pen- sionärsbostäder. Flertalet pensionärshem är byggda före år 1960 och under 1960— och 1970-talen har endast ett mindre antal nya pensionärshem upp- förts. Enligt kommunernas planer kommer endast 37 nya hem med till- sammans nära 400 lägenheter att byggas fram till år 1980. Under samma period planeras närmare 600 insprängda pensionärslägenheter.
Under framför allt 1970-talet har kommunerna i ökad utsträckning börjat bygga s. k, servicehus där äldre m. fl. erbjuds ett självständigt boende i lägenhet med normal standard i förening med tillgång till kollektiva ut- rymmen, kollektiv service att utnyttjas efter eget val och möjlighet till in- dividuell service i form av social hemhjälp och hemsjukvård. Bostäder i servicehus finansieras liksom övriga bostäder genom statliga bostadslån. Enligt den ovan nämnda undersökningen utförd av pensionärsundersök- ningen fanns år 1975 103 sådana serviceanläggningar med sammanlagt när- mare 6 500 lägenheter i 61 kommuner. l lägenheterna bodde närmare 6 900 personer. Enligt uppgifter från kommunerna finns planer på att under åren 1975—1985 bygga ytterligare ca 200 serviceanläggningar av denna typ med tillsammans ca 9400 lägenheter.
3.333. Öppen vård
Social hemhjälp
Den 1 juli 1964 infördes statsbidrag med 35 % av kommunernas netto- kostnader för social hemhjälp till åldringar, handikappade och barnfamiljer i deras bostäder. Det ökade antalet äldre i befolkningen har gjort det angeläget med en fortsatt utbyggnad av denna verksamhet. För att underlätta ut- byggnaden infördes fr.o.m. den 1 januari 1975 nya statsbidragsregler för
Tabell 1] Vissa former av social hemhjälp åren 1965 och 1976
År Verksamhet/antal kommuner Hår- Fot- Mat— Mat- Snö- Gymna- Syssel- vård vård distri— serve- röj- stik sätt- bution ring ning ning 1965 — 257 90 24 — 237 354 1976 73 269 106 246 121 259 244
social hemhjälp. De nya reglerna innebär att statsbidrag utgår med 35 % av kommunernas bruttokostnader för hemhjälpsverksamheten. Bidragsun- derlaget utvidgades till att gälla även kostnader för hår- och fotvård, bad- service, matdistribution, snöröjning och hemhjälpsledare. Bidrag utgår också när serviceinsatser erbjuds äldre och handikappade i servicehus. För erhållen hjälp uttas en avgift, fastställd med hänsyn till inkomst och familjeför- hållanden. Pensionärer med enbart folkpension erhåller som regel hemhjälp utan avgift.
Under 1960- och 1970-talen har den sociala hemhjälpsverksamheten byggts ut i snabb takt och förekommer sedan flera år i samtliga kommuner. Under år 1960 fick 79000 handikappade och ålderspensionärer hemhjälp. Antalet hjälpta år 1970 var 252000 personer och ökade fram till år 1975 för att då uppgå till 328 500 personer, vilka tillsammans erhöll 46,2 miljoner hjälptimmar med i genomsnitt 141 hjälptimmar per person under året. Ser man enbart till gruppen ålderspensionärer fick 285 000 pensionärer eller 222 av 1000 social hemhjälp under år 1975. Kommunernas bruttokostnader för social hemhjälp inklusive kostnader för hår- och fotvård, badservice m. m. och hjälp till barnfamiljer år 1975 var 1 430 milj. kr. Av detta belopp beräknas 1 279 milj. kr. hänföra sig till kostnader för social hemhjälp in- klusive hår- och fotvård m.m. till pensionärer och handikappade.
Utöver hjälp i hemmen har många kommuneri ökad utsträckning påbörjat olika former av verksamhet för handikappade och pensionärer i den öppna vården. Av tabell 11 framgår hur många kommuner som år 1965 resp. 1976 (januari) bedrev vissa verksamheter i den öppna vården. l sammanhanget bör det observeras att antalet kommuner är 1965 var 995 medan antalet är 1976 hade minskat till 278 genom förändrad kommunindelning.
Färdtjänst
Med färdtjänst avses primär- eller landstingskommunal transportservice för yngre och äldre handikappade, som har svårt att anlita allmänna kommu- nikationer eller förflytta sig på egen hand. Från den 1 januari 1975 utgår statsbidrag med 35 % av kommunernas bruttokostnader för färdtjänsten. Syftet med det införda statsbidraget är att underlätta för kommunerna att bygga upp en bra färdtjänst. För resa med färdtjänst uttas en avgift av den resande. Avgiften motsvarar vanligen avgift för färd med allmänna kol- lektiva kommunikationer.
Framför allt under 1970-talet har färdtjänsten byggt ut kraftigt och finns
numera i nästan alla kommuner. Under år 1975 hade 159 000 personer till- stånd att anlita färdtjänst. Dessa personer företog 6,19 miljoner enkelresor. Av de färdtjänstberättigade var närmare 116000 eller 73 % av samtliga i åldern 67 år och äldre. Detta innebär att 118 personer av 1000 i åldern 67 år och äldre hade tillstånd att använda färdtjänst. Kommunernas brut- tokostnader för färdtjänsten under år 1975 var 179 milj. kr.
Hemsjukvård
Hemsjukvård utgör en del av sjukvårdsinsatserna för bl. a. långtidssjuka pensionärer. Samtliga landsting lämnar bidrag till kostnaderna för vård i hemmen av långvarigt sjuka. Hemsjukvård ges dels i form av s.k. an- hörigbidrag, dvs. en anhörig vårdar den sjuke, dels i form av ersättning till av primärkommun anlitad hemsamarit, vilken värdar den sjuke, och dels i form av att landstinget anställer vårdbiträden m. fl. för vård av sjuk i hemmet. l varierande utsträckning förekommer även andra vårdinsatser såsom sjukgymnastik, behandling av läkare och distriktssköterska, ADL- träning m. m.
På grund av bl.a. bristande platsresurser inom den somatiska långtids- sjukvården har hemsjukvården byggts ut under 1960- och 1970-talen. Enligt en av 1961 års sjukförsäkringsutredning gjord undersökning uppgick antalet personer med hemsjukvårdsbidrag år 1965 till ca 20 400. År 1975 hade antalet stigit till närmare 36 600 enligt en redovisning i undersökningen avseende landstingens planer 1975—1981 (LKELP 76). Antalet bidragstagare (vårdade) beräknas enligt redovisningen öka med drygt 5 000 mellan åren 1975 och 1980. Enligt en av pensionärsundersökningen genomförd men ännu ej pu- blicerad undersökning var år 1975 62 % av bidragstagarna 65 år och äldre. Landstingens kostnader för anhörigbidrag och för hemsamariter var under år 1975 289 milj. kr. 1 beloppet ingår inte kostnader för läkarbehandling m. m.
Tekniska hjälpmedel
Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade har stor betydelse för deras möjligheter att leva normalt och oberoende. Syftet är att den handikappade skall få de hjälpmedel som han behöver med hänsyn till det individuella handikappet. Hjälpmedlen är kostnadsfria för den en- skilde och de tillhandahålls av landstingen utan inkomstprövning oavsett hjälpmedlets kostnad. Även reparation och underhåll av hjälpmedel sker utan kostnader för den handikappade.
Hjälpmedelsverksamheten har i synnerhet under 1960- och 1970-talen utvecklats i snabb takt dels genom ett utökat hjälpmedelssortiment, dels genom att hela hjälpmedelskostnaden under 1960-talet blev bidragsberät- tigad. Mellan budgetåren 1960/61 och 1970/71 ökade statsbidragsutgifterna från 8 milj. kr. till 116 milj. kr. Den 1 januari 1976 ändrades bidragsbe- stämmelserna från styckevis ersättning till ett schablonbidrag baserat på landstingens invånarantal. Den numera från sjukförsäkringen utgående hjälpmedelsersättningen uppgår till 22 kr. per invånare och år, vilket för år 1976 innebär en utgift om 181 milj. kr. Enligt en nyligen träffad över-
enskommelse mellan företrädare för socialdcpartemcntct och Landstings- förbundet höjs hjälpmedelsersättningen till 39 kr. per invånare och år fr. o. m. den 1 januari 1978.
En begränsad undersökning, utförd av utrustningsnämnden för universitet och högskolor för budgetåren 1973/74 och 1974/75, visar att hjälpmedels- behovet ökar med stigande ålder och särskilt markant i åldrarna över 70 år. Av de i undersökningen redovisade hjälpmedlen kan 48 % beräknas ha tillhandahållits personer över 65 års ålder. Totalt omfattar undersökningen drygt 62600 personer varav drygt 30000 skulle vara 65 år eller äldre.
Handikappades behov av förbrukningsartiklar tillgodoses genom apoteken och betalas av sjukförsäkringen. Även dessa hjälpmedel tillhandahålls kost- nadsfritt för den enskilde. Under år 1976 utlämnades förbrukningsartiklar för totalt 81,7 milj. kr. Den totala hjälpmedelskostnaden för samtliga typer av hjälpmedel uppgick år 1976 därmed till 262.7 milj. kr.
3.334. Institutionsvård
Ålderdomshem
Enligt socialhjälpslagen (195622) åligger det kommun att driva ålderdoms- hem. Under åren 1953—1965 utgick statsbidrag till kommunerna för an- ordnande av ålderdomshem. Från år 1966 avlöstes emellertid detta bidrag av det allmänna skatteutjämningsbidraget till kommunerna.
Antalet platser i ålderdomshem uppgick till drygt 50 500 i början av år 1967. Därefter har utbyggnaden fortsatt. Enligt en ännu ej publicerad un- dersökning av pensionärsundersökningen fanns år 1975 i hela landet 1 215 ålderdomshem med totalt drygt 60600 platser. Därav var 61 hem enskilda ålderdomshem med nära 1 800 platser. Under 1950- och 1960-talen var pro- duktionstakten av nya ålderdomshemsplatser relativt hög för att kulminera under senare delen av 1960-talet. Under åren 1971—1975 har antalet ny- tillkomna platser minskat för varje år. Vad gäller framtida byggande av ålderdomshem planerar kommunerna en relativt begränsad nyproduktion. Under perioden 1975—1985 beräknas 3 300 platser byggas vid 95 hem. Kom- munernas kostnader för driften av egentliga ålderdomshem var 2 188 milj. kr. år 1975. Kostnaden per Vårdplats uppgick därmed till 37 151 kr. under året. Härtill kom driftkostnader för närmare 1 800 platser vid enskilda ål— derdomshem. Med utgångspunkt i vårdplatskostnader för de kommunala ålderdomshemmen kan den totala driftkostnaden för kommunala och en- skilda ålderdomshem under år 1975 beräknas till 2254 milj. kr.
Längrizlss/u/n'ård
Under de senaste decennierna har en betydande utbyggnad skett av hälso- och sjukvården både kvantitativt och kvalitativt. Tyngdpunkten har i ökad utsträckning lagts på den öppna distriktsvården och långtidssjukvården. Slu- ten vård av långvarigt kroppssjuka kan ges i olika organisatoriska former beroende på behovet i det enskilda fallet. I huvudsak är det vård vid lång-
vårdsklinik, annan lasarettsanknuten enhet och sjukhem som kommer i fråga.
Antalet vårdplatser vid sjukhem i offentlig och enskild regi för långvarigt kroppssjuka uppgick vid slutet av år 1966 till drygt 17 400 vartill kom 7 300 långvårdsplatser vid kliniker och andra avdelningar vid lasarett. Vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka fanns närmare 6 900 vårdplatser. Det samman- lagda antalet vårdplatser för långtidssjukvård uppgick alltså till 31600.
År 1975 var antalet vårdplatser inom den somatiska långtidssjukvården 38 500 (lasarettskliniker och andra avdelningar samt sjukhem) enligt en re- dovisning i Landstingens planer 1976. Härtill skall läggas 3 300 långvårds- platser vid sjukhem i primärkommunal och enskild regi. Totalt disponerades således 41 800 platser inom somatisk långtidssjukvård år 1975. I förhållande till år 1966 innebär det en ökning med 17 100 platser. Vid sjukhem/vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka beräknas antalet vårdplatser till 9 000 år 1975. Totalt uppgick således vårdplatsantalet för långtidssjukvård till 50 800. Fram till år 1981 planeras en fortsatt utbyggnad med 12 600 platser. Förverkligas planerna innebär detta att 54400 platser skulle bli disponibla år 1981.
När det gäller frågan om patienternas ålder inom somatisk långtidssjukvård visar flera undersökningar ett tydligt samband mellan stigande ålder och långtidsvård. 1 en undersökning från år 1962 redovisad i betänkandet (SOU 1962z47) Åldringsvårdens läge var 80 % av samtliga patienter 65 år eller äldre. Härutöver kan tilläggas att Landstingsförbundet under åren 1973 och 1974 genomförde en undersökning av konsumtionen av sluten vård. 1 un- dersökningen sökte man påvisa skillnaderna i vårdkonsumtionen år 1970 mellan olika åldrar, kön, gles- och tätortsbefolkning, ensamstående och sam- manboende. Av undersökningen framgår bl. a. att konsumtionen av sjuk- vård varierade såväl med ålder som med kön. Särskilt markant var den succes'siva ökningen av vårdkonsumtionen som sker med stigande ålder.
Åldersgruppen 70 år och äldre, som omfattade 9 % av befolkningen, tog i anspråk mer än 4 ”0 av de totala vårdresurserna. För långtidssjukvården var denna åldersgrupps andel av konsumtionen ännu högre. mer än 75 ”o. och för akutvård och psykiatrisk vård 25-3 %. Åldersgruppen 80 år och äldre tog i anspråk drygt 20 ”o av all sluten vård trots att den endast omfattade drygt 2 % av befolkningen. Undersökningen avser som tidigare har nämnts år 1970. De angivna åldersgruppernas andel av befolkningen och därmed av sjukvårdskonsumtionen har under åren därefter ökat ytterligare.
1 en ännu ej publicerad undersökning utförd av socialstyrelsen avseende förhållandena inom den psykiatriska vården i början av år 1976 redovisas 6 200 vårdplatser i sjukhem/vårdhem för psykiskt sjuka och 2 800 platser i enskilda vårdhem, totalt 9 000 platser. Av det preliminära materialet fram- går vidare att 95 % av de vårdade var ålderspensionärer.
Statistik över driftkostnader för år 1975 fördelade på olika vårdgrenar saknas. Landstingsförbundet har med utgångspunkt från en undersökning som gjordes år 1972 beräknat vårddagkostnaden vid lasarett år 1975 för somatisk långtidssjukvård till 250 kr. och för vård vid sjukhem till 200 kr. Antalet vårddagar år 1975 uppgick till 5.5 resp. 7.3 miljoner. Härtill kommer vårdkostnader för 3 300 långvårdsplatser vid primärkommunala och enskilda sjukhem. Vårddagkostnaden vid sjukhem för psykiskt lätt- skötta har för år 1975 beräknats till 110 kr. Med ledning av här nämnda
siffror kan de totala driftkostnaderna för år 1975 fördelade på olika vård- grenar beräknas enligt följande:
Lasarett och sjukhem (landstings. primärkommu- nala och enskilda) för långvarigt kroppssjuka 309] milj. kr.
Landstings och enskilda hem för psykiskt sjuka 343 milj. kr.
3.3.4. Utvecklingstrender åren 1975—1985
3341. Kommunalekonomiska utredningen
I betänkandet (SOU l976:40) Kommunal utveckling redovisar kommunal- ekonomiska utredningen primär- och landstingskommunernas kostnader åren 1974—1985 vid oförändrad ambitionsnivå. Med oförändrad ambitions- nivå avser utredningen oförändrad standard på det nuvarande kommunala tjänsteutbudet i förhållande till en viss ålders- eller efterfrågegrupp. Begreppet oförändrad ambitionsnivå innefattar inte de framtida konsekven- serna av redan fattade beslut och gjorda åtaganden och inte heller en successiv standardhöjning av det offentliga tjänsteutbudet.
Kommunalekonomiska utredningens beräkningar av resurskraven vid oförändrad ambitionsnivå baseras på förändringar i befolkningens storlek och åldersfördelning. Kostnader för verksamhet inom t. ex. åldringsvård har satts i relation till antalet invånare som är 67 år och äldre. Genom att summera resurskraven för samtliga verksamhetsområden får man ett basalternativ för den framtida tjänsteutvecklingen i hela den kommunala sektorn.
Primärkommune/"nas bruttokostnadsutveck/ingför vissa verksamhetsgrenar till är 1985
Framskrivningen av primärkommunernas kostnader bygger på 1974 års faktiska kostnadsnivåer. Utvecklingstakten för perioden 1974—1985 utgår däremot från 1972 års servicenivå, som har kommunalekonomiska utred- ningens kommunenkät som grund. Bytet av utgångsår innebär emellertid att pris- och volymutvecklingen har fångats in i kalkylerna.
Resultaten av framskrivningama redovisas i tabell 12 som årliga procen- tuella förändringar av bruttokostnaderna för de verksamheter som i detta sammanhang är aktuella. Utredningen redovisar dock inte separat alla de verksamhetsformer inom den primärkommunala sektorn som utgör delar av äldreomsorgen. Så har t. ex. färdtjänst förts in under rubriken Individ- och familjeservice tillsammans med nykterhetsvård, socialhjälp, dagcentralverk- samhet och arbetslöshetsåtgärder, varför denna och andra verksamheter inte kan tas med i tabellen.
Social hemhjälp och ålderdomshemsvård beräknas öka mycket snabbt under i synnerhet den första delen av perioden, vilket sammanhänger med den stora ökningen av antalet kommuninvånare i pensionsåldrarna. Som jämförelse kan nämnas att bruttokostnadsökningen för hela den kommunala sektorn beräknas bli 0,4 % för hela perioden. Den beräknade, relativt måttliga kostnadsökningen för kommunala bostadstillägg till pensionärer förklaras av
Tabell 12 Primärkommunernas bruttokostnader vid oförändrad ambitionsnivå för vissa verksamheter inom äldreomsorgen (Årlig procentuell förändring i fasta priser)
Verksamhet Åren
1974—80 1980—85 1974—85
Social hemhjälp (hjälp till pensionärer, handi- kappade och barnfamiljer) 2,0 1,0 1,6 Ålderdomshemsvård 2.1 1,1 1,7 Kommunala bostadstillägg 0,2 0,2 0,2
Soda/värd och social/ör- säkring; all verksam/tel 09 0.4 0,7
att kommuner med stor ökning av de äldsta åldersgrupperna har jämförel- sevis låga bostadstillägg. Oförändrade bostadstillägg i dessa kommuner medför därför en förhållandevis måttlig ökning av de totala bruttokostna- derna för denna verksamhet.
Landstingskommunernas bruttokostnadsutveck/ingför vissa verksamhets/ormer till är 1985
På samma sätt som i den primärkommunala studien utgår utredningen från att servicenivån skall vara oförändrad för de landstingskommunala verksam— heterna. När folkmängden ökar måste verksamhetsvolymen räknas upp i samma takt. Förskjutningen inom befolkningen mot äldre åldersgrupper får stor betydelse för landstingens verksamhet och påverkar vissa områden med särskild tyngd. Beräkningarna baseras på uppgifter om vårdkonsumtion i olika åldersgrupper vad gäller sluten vård. Bedömningar av de olika åldersgruppernas vårdbehov grundas på en studie som Landstingsförbundet har gjort.
Även konsumtionen av öppen vård är beroende av befolkningens ålders- struktur. Äldre personer har ett betydligt större vårdbehov än yngre. Någon motsvarande studie för den öppna läkarvården finns inte. Utvecklingen bedöms emellertid av utredningen ske långsammare än för den slutna vården men snabbare än vad som motsvaras av enbart befolkningsökningen. Beräkningstekniskt har utredningen tagit medelvärdet av den slutna vårdens ökning och totalbefolkningens ökning som grund för en framskrivning av den öppna läkarvårdens kostnader.
Med utgångspunkt från förändringarna i befolkningens volym och fram- tida beräknade ålderssammansättning har kostnaderna för de olika vårdgrup- perna skrivits fram. Av tabell 13 framgår att den somatiska långtidssjuk- vården måste byggas ut med 2,0 % i volym per år under den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för all sluten vård är 1,2 % för att oförändrad ambitionsnivå skall bibehållas. Utbyggnadsbehovet för den öppna läkarvården ger en genomsnittlig ökning om 0,8 % per år 1974—1985.
Tabell 13 Sluten vård och öppen läkarvård per vårdgrensgrupp 1974—1985 vid oförändrad ambitionsnivå (Årlig procentuell förändring i fasta priser)
Verksamhet Åren
1974—80 1980—85 1974—85 Akutvård 0.8 0.6 0.7 Långtidssjukvård 2.2 1.9 2.0 Psykiatrisk vård 1.0 0.8 0.9 S_amtlig sluten vård 1.3 1.1 1,2 Oppen läkarvård 0.8 0.8 0,8
3.3.4.2 Framskrivning av utvecklingen till år 1985
1 det följande görs med utgångspunkt från i huvudsak 1975 års siffror för antalet platser inom olika verksamhetsgrenar, kostnader m. m. en framskriv- ning av utvecklingen för befolkningsgruppen 65 år och äldre fram till år 1985. Framskrivningen förutsätter i likhet med kommunalekonomiska utred- ningens beräkningar oförändrad ambitionsnivå inom olika verksamhetsfor- mer. Hänsyn tas dock till trendmässiga förändringar under förfluten tid. Vissa approximationer från dessa förändringar görs emellertid.
En framskrivning av nu skisserat slag blir med nödvändighet statisk och får endast ses som ett basalternativ. Flera av de verksamhetsformer som redovisas är personalintensiva. Den väntade ökningen av lönekostnaderna kan inte beaktas vid framskrivningen. Ytterligare en faktor som torde komma att påverka utvecklingen är att vissa verksamheter som f. n. arbetar med knappa personalresurser måste byggas ut med mera personal för att vårdens eller omsorgernas kvalitet skall kunna förbättras. Framskrivningen måste i dessa avseenden således betraktas som ett minimialternativ.
Vad gäller samhällets kostnader för lämnad hjälp och vård beaktas inte influtna avgifter av olika slag. Kostnadsframskrivningen bygger på 1975 års kostnadsnivå.
Utvecklingstrenderna åren 1975—1985 sammanfattas nedan i tabell 15. Under en följd av år har antalet personer som uppbär kommuna/t bostadstillägg ökat men ökningen har varit långsammare än pensionärskol- lektivets utveckling. Trenden såvitt gäller bostadstilläggen kan med hänsyn till ATP-pensionernas och tjänstepensionernas ökade betydelse antas fort- sätta under prognosperioden. Vid oförändrad ambitionsnivå beräknas drygt 43 % av pensionstagarna år 1985 uppbära kbt. I 1975 års prisnivå skulle kostnaderna för kbt då uppgå till 1 802 milj. kr. Härtill skall läggas beräknade 110 milj. kr. för statskommunala bostadsbidrag. Den totala kostnaden för bostadsbidrag till pensionärer kan därför år 1985 beräknas till totalt 1 912 milj. kr. Kommunalekonomiska utredningen har beräknat att kommunernas kostnader för kbt kommer att öka med 0,2 % årligen under perioden 1974—1985. Med utgångspunkt i 1975 års kostnader för kbt och den beräknade årliga ökningen skulle kostnaderna för kbt år 1985 stanna vid 1 696 milj. kr. i 1975 års prisnivå.
Antalet lägenheter upprustade med stöd av förbättringslån har successivt
minskat från mitten av 1960-talet. Minskningen har i genomsnitt uppgått till ca 10 % per år. Mot bakgrund av den kraftigt förbättrade bostadsstandarden under 1960- och 1970-talen finns det anledning anta att långivningen även i framtiden kommer att minska i betydelse. I slutet av prognosperioden beräknas 3 000 lägenheter/år upprustas med förbättringslån. Kostnaden per år kan då beräknas till närmare 54 milj. kr., varav ca 38 milj. kr. beräknas utgöra räntefria stående lån eller lånedelar.
Antalet beviljade bostadsanpassningsbidrag har ökat successivt sedan bidragets tillkomst. Ökningen kan antas fortsätta i framtiden men samtidigt dämpas på något längre sikt bl. a. på grund av de ändrade föreskrifterna i byggnadsstadgan om handikappanpassning av nyproducerade lägenheter. Under prognosperioden torde emellertid det ökande antalet äldre med handikapp och tillkommande yngre handikappade, ökade insatser för öppen vård m. m. komma att påverka bidragsgivningen. Fram till budgetåret 1985/ 86 antas bidragsgivningen bli mer än fördubblad för att då uppgå till 12 500 bidrag med en kostnad om 94 milj. kr. i 1975 års prisnivå.
Under år 1975 fanns i landet totalt 63 400 bostäder i pensionärshem och insprängda pensionärslägenheter. I dessa bostäder bodde 43 promille av befolkningen över 65 år. Enligt kommunernas planer kommer produktionen av bostäder av detta slag att bli blygsam under den närmaste femårsperioden. Om oförändrad ambitionsnivå skall behållas krävs att kommunerna fram till år 1985 producerar ytterligare 7 500 bostäder av detta slag. Sistnämnda år skulle det då finnas sammanlagt 70900 bostäder i pensionärshem och insprängda pensionärslägenheter.
År 1975 bodde 6 900 pensionärer eller 5 promille av befolkningen över 65 år i servicehus. Enligt kommunernas planer skall under perioden 1975—1985 tillkomma ytterligare ca 9400 lägenheter i servicehus. Med oförändrad ambitionsnivå och med ledning av befolkningsutvecklingen för personer över 65 år skulle endast 1 000 nya lägenheter behöva byggas fram till år 1985.
Social hemhjälp i olika former har under åren fått en allt större betydelse för handikappade och äldre. Med hänsyn till den väntade befolkningsutveck- lingen och en oförändrad ambitionsnivå beräknas drygt 326 000 pensionärer omfattas av social hemhjälp år 1985. Kommunernas bruttokostnader för social hemhjälp för pensionärer och handikappade inkl. insatser i öppen vård av olika slag kan då beräknas ha ökat till 1 463 milj. kr. Kommunalekono- miska utredningen har för perioden 1974—1985 beräknat att kommunernas bruttokostnader för social hemhjälp vid oförändrad ambitionsnivå skulle öka med 1,6 % årligen. Med denna beräkningsgrund skulle kostnaderna för social hemhjälp i 1975 års prisnivå uppgå till 1 484 milj. kr. år 1985. .
Kommunernas bruttokostnader för färdtjänst år 1975 var 179 milj. kr., varav 134 milj. kr. bedöms utgöra kostnader för ålderspensionärer. Vid oförändrad ambitionsnivå beräknas 137 000 ålderspensionärer ha tillstånd att anlita färdtjänst år 1985 och kostnaden för dessa skulle då uppgå till 153 milj. kr. i 1975 års prisnivå.
Under åren 1975—1981 beräknar sjukvårdshuvudmännen att det totala antalet personer (vårdade) med hemsjukvårdsbidrag kommer att öka med 5 000 till totalt 41 600 personer, därav ca 25 800 över 65 år. År 1985 kan antalet hemsjukvårdspatienter över 65 år vid oförändrad ambitionsnivå beräknas ha
Tabell 14 Långtidssjukvård 1975—1985
År Platsbehov inom långtidsvård Driftkostnader i 1975 år priser Somatisk Sjukhem Totalt Somatisk Sjukhem Totalt vård för psy- vård för psy-
kiskt kiskt lättskötta lättskötta
1975 41 800 9 000 50800 3 091 343 3 434 1980 45400 10100 55500 3 357 385 3 742 1985 47 800 10 700 58500 3 535 408 3 943
stigit till 26 200. Kostnaden för dessa skulle då uppgå till 204 milj. kr. för bidrag till anhöriga m. fl. 1 beloppet ingår inte kostnader för läkarbehandling m. m.
Hjälpmedelsverksamheten har under en följd av år ökat väsentligt. Även om nya, tekniskt avancerade och kostsamma hjälpmedel kommer att introdu- ceras på marknaden under det närmaste decenniet antas ökningstakten reduceras i framtiden. Om man antar att hjälpmedelskostnaden per invånare år 1985 utgör 39 kr. och att kostnaden för förbrukningsartiklar ökar med i genomsnitt 5 % per år kan den totala hjälpmedelskostnaden år 1985 beräknas till 449 milj. kr. Av detta belopp beräknas 224 milj. kr. falla på ålderspensio- närer.
Under perioden 1975—1985 planerar kommunerna att bygga 3 300 nya platser i ålderdomshem, dvs. en årlig ökning med 330 platser. Under år 1975 bodde 48 promille av antalet personer över 65 år i ålderdomshem. Med den väntade befolkningsutvecklingen och vid oförändrad ambitionsnivå i fråga om platsantal erfordras fram till år 1985 ytterligare 8 200 platser. Driftkost- naderna kan bedömas uppgå till 2 558 milj. kr. år 1985. Kommunalekono- miska utredningen räknar med en genomsnittlig ökning om 1,7 % per år för driftkostnader vid ålderdomshem under perioden 1974—1985. Med detta procenttal som grund skall driftkostnaderna år 1985 beräknas till 2 637 milj. kr. i fasta priser.
Fram till år 1981 planeras en utbyggnad inom den somatiska långtidssjuk- vården med 12 600 platser medan antalet platser i sjukhem för psykiskt sjuka beräknas vara i stort sett oförändrat. År 1975 vårdades drygt 33 promille av befolkningen över 65 år inom somatisk långtidssjukvård och 7 promille vid sjukhem för psykiskt lättskötta. Nämnda siffror leder vid oförändrad ambitionsnivå och med hänsyn till befolkningsutvecklingen fram till den utveckling som framgår av tabell 14. I sammanhanget bör framhållas att platstillgången inom somatisk långtidssjukvård f. n. är otillräcklig. En framskrivning baserad på dagens ambitionsnivå leder därför fram till en för låg platsberäkning.
Under perioden 1974—1985 räknar kommunalekonomiska utredningen med att den somatiska långtidssjukvården måste byggas ut med 2,0 % i fasta priser per år och den slutna psykiatriska vården byggas ut med 0,9 % per år för att oförändrad ambitionsnivå skall bibehållas.
Utvecklingstrenderna i fråga om de olika sociala insatserna för pensionä- rerna åren 1975—1985 sammanfattas i tabell 15.
Tabell 15 Utvecklingstrender åren 1975—1985 vid oförändrad ambitionsnivå (antal pensionärer, lägenheter, platser m. m. i 1 OOO-tal och kostnader i milj. kr. i 1975 års priser)
Sektor
År 1975 År 1980 År 1985
Antal pensio- närer Antal platser. nader lägenhe-
ter. bi-
drag, lån
Kost- Antal pensio- närer Antal platser. lägenhe- ter. bi- drag, lån Kost- nader Antal pensio- närer Antal Kost- platser. nader lägenhe-
ter, bi-
drag, lån
Kommunala bostadstillägg och statskommunala bostadsbi- drag
Bostadsförbättringslån
Bostadsanpassningsbidrag
Pensionärshem och insprängda lägenheter
Servicehus
Social hemhjälp
Färdtjänst
Hemsjukvård
Tekniska hjälpmedel
Ålderdomshem
långtidssjukvård
Summa Förändring från 1975
739
55
285 120 23
1 663 107 42 1 279 134 179 131 2 254 3 434
856
58
309 129 25
2 036 71 75 1 386 144 194 172 2 425 3 742
851
62
326 137 26
— 1912 3 54 13 94
— 1 463 — 153 — 204 — 224
69 2 558 59 3 943
193
9 223
209 +16
10 245 +1 022
222 ' 10605 +29 +1382
Av tabell 15 framgår bl.a. att samhällets totala kostnader för sociala insatser för pensionärer vid oförändrad ambitionsnivå beräknas öka mellan åren 1975—1980 med 1 022 milj. kr. i fast penningvärde. Detta motsvarar en ökning med 11.1 %. Den genomsnittliga årliga ökningen under samma period blir 2,2 %. Mellan åren 1975—1985 beräknas ökningen uppgå till totalt 1 382 milj. kr., vilket motsvarar 15.0 % eller 1,5 % i genomsnitt per år. Att ökningstakten blir långsammare 1975—1985 sammanhänger med att antalet pensionärer med kbt och statskommunala bostadsbidrag liksom antalet förbättringslåntagare beräknas minska mellan åren 1980—1985.
Vid studium av framräkningen bör det observeras att den inte omfattar allt offentligt tjänsteutbud som berör pensionärerna. Sålunda beaktas inte kostnader för t. ex. öppen sjukvård. sluten akutvård, viss fritidsverksamhet och rabatter vid färd med kollektiva transportmedel. Dessa kostnader torde i betydande grad kunna hänföras till pensionärerna. Det bör också anmärkas att beräkningarna inte heller upptar några investerings- och utrustningskost— nader för olika slag av institutioner.
Eftersom beräkningarna endast bygger på framtida förändringar av befolkningen över 65 år och oförändrad ambitionsnivå (oförändrad standard- eller servicenivå) har hänsyn inte heller tagits till olika slag av kvalitetsför- bättrande åtgärder såsom ökad personaltäthet och utglesning av platsresurser vid institutioner. Vidare har inte eventuella framtida reala löneförbättringar för personalgrupperna inom berörda sektorer beaktats. De sålunda framräk- nade kostnaderna får ses som ett basalternativ eller om man så vill ett minimialternativ. Det är emellertid högst osannolikt att man i framtidspla- neringen skulle slå sig till ro med vad ett sådant alternativ innebär. Man kan med relativt stor förvissning utgå ifrån att av de framtida resurserna en förhållandevis stor del måste satsasjust på sådana åtgärder som ovan nämnts. Här bör också pekas på den f. n. otillräckliga platstillgången inom långtids- sjukvården. Enighet råder om att det med hänsyn till bristsituationen är nödvändigt att kraftigt bygga ut såväl den institutionella långtidssjukvården som hemsjukvården. Kostnaderna härför kommer inte till synes i tabell 15. De nu anförda omständigheterna innebär sammantaget att man sålunda måste räkna med betydligt större kostnadsökningar i fasta priser under prognosperioden än de som framkommit vid den ovan gjorda framskriv- ningen.
3.4 Livräntor på grund av yrkesskada m. m.
Det totala livräntebeståndet uppgick i januari 1977 till ca 84 000 livräntor. varav drygt 15 % utgjorde efterlevandelivräntor. Något mer än 40 % av samtliga livräntor hade beviljats enligt författningar som är äldre än YFL. Livräntornas sammanlagda årsbelopp uppgick till ca 355 milj. kr. brutto.
Under år 1976 beviljades ca 5 400 nya livräntor och upphörde ca 1 500 livräntor. Beståndet ökade således under år 1976 med omkring 4000 livräntor.
Enligt riksförsäkringsverket fördelar sig livräntorna på olika invaliditets- grader på följande sätt. I mer än 1/3 av fallen är invaliditetsgraden under
15 %. i drygt hälften under 20 %, i 2/3 under 25 % och i 9/10 under 50 %.
ljanuari 1977 utgick ca 96 % av livräntorna med lägre belopp än 16 000 kr., knappt 90 % med lägre belopp än 10000 kr., ca 72 % med lägre belopp än 5000 kr. och omkring 21 % med lägre belopp än 1 000 kr. Ca 31 000—32 000 livräntor utgick till personer som fyllt 65 år.
Åtskilliga livräntor utgår som tidigare har nämnts enligt författningar som är äldre än YFL. De viktigaste äldre lagarna är 1901 års olycksfallsersätt- ningslag, 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsför- säkringslag. Avgörande för Iivräntornas storlek är den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfa'llet. För att utjämna skillnaden i ersättnings- nivån från olika tider inom olycksfalIsförsäkringslagstiftningen har utgående livräntor höjts vid skilda tillfällen. De senaste och viktigaste höjningarna ägde rum genom lagstiftning åren 1955, 1962 och 1967.
Efter införandet av YFL den 1 januari 1955 företogs en omreglering av livräntor enligt 1916 års olycksfalIsförsäkringslag m. fl. lagar. 1955 års omreglering innebar att arbetsförtjänsten, om den motsvarande en viss medelarbetsförtjänst för det år då skadan inträffade, räknades upp till 6 600 kr. oberoende av när under åren 1918—1954 skadan hade inträffat. Avvek arbetsförtjänsten från medelarbetsförtjänsten proportionerades uppräkning- en. Arbetsförtjänsten räknades dock högst upp till 7 920 kr. Full uppräkning skedde endast om invaliditeten uppgick till minst 30 %.
Efter omregleringen år 1955 har yrkesskadelivräntor räknats upp vid två tillfällen. 1962 och 1967. Vid båda tillfällena har utgående Iivräntebelopp räknats upp med vissa procenttal.
1962 års uppräkning innebar att livräntorna den ljanuari 1963 höjdes med 30.20 resp. 10 % beroende på när skadan hade inträffat. Uppräkningen avsåg skadade under 67 års ålder med minst 20 % invaliditet, skadade fyllda 67 år med minst 30 % invaliditet samt efterlevande. Förhöjningen fick inte leda till att livräntan översteg det belopp som den enligt YFL skulle ha uppgått till om arbetsförtjänsten beräknades till 15 000 kr. (dåvarande taket i YFL).
1967 års uppräkning innebar att livräntorna den ljanuari 1968 höjdes med 25. 20 resp. 10 % beroende på när skadan hade inträffat. Uppräkningen gällde även livräntor som grundades på låga invaliditetsgrader. Efter uppräkning värdesäkrades livräntorna genom att de anknöts till basbeloppet.
De livräntor som sålunda har höjts och värdesäkrats är beviljade enligt YFL och 1954 års lag om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och enligt dessa lagars föregångare, dvs. 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års yrkes- sjukdomsförsäkringslag och 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Vid sidan om dessa lagar finns flera författningar om ersättning av statsmedel. Även inom detta område har uppräkning och värdesäkring av livräntorna ägt rum. Detsamma gäller beträffande livräntor enligt olika militärersättningsförordningar.
Livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag har räknats upp år 1921, 1938, 1952, 1955, 1962 liksom år 1967 då de värdesäkrades.
Riksdagen har nyligen beslutat om uppräkning den 1 juli 1977 av dels livräntor på grund av obligatorisk yrkesskadeförsäkring dels livräntor som utgår av statsmedel. Uppräkningen avser egenlivräntor som grundas på en
invaliditetsgrad som uppgår till minst 25 % samt efterlevandelivräntor. Uppräkningen innebär att livräntan räknas upp med 30 % om skadan har inträffat år 1954 ellertidigare, med 20 % om skadan har inträffat något av åren 1955—1967 och med 10 % om skadan har inträffat senare. Uppräkning skall dock alltid ske med lägst 500 kr.
3.5. Samhällsekonomisk bakgrund
3.5.1. Inledning
Utgifterna för folkpensionerna steg under perioden 1960—1975 med i genomsnitt 5,3 % per år. räknat i fasta priser. Samtliga pensionsförmåner i form av folkpension, ATP och kommunalt bostadstillägg ökade med i genomsnitt 7,2 % per år. Dessa siffror kan jämföras med en ökning av hela den privata konsumtionen under samma period med i genomsnitt 3,2 % per år. Tas emellertid hänsyn till att antalet pensionärer under perioden ökade med 3,1 % per år medan den totala folkmängden ökade med endast 0,6 % utfaller jämförelsen något annorlunda. Pensionsfönnånema per pensionär ökade i perioden med 4,1 % per år, vilket kan jämföras med ökningen av reallönen per sysselsatt som uppgick till i genomsnitt 4,3 % per år under samma period.
Under de gångna åren har pensionsförmånema förbättrats i snabb takt. Detta har skett samtidigt som den ekonomiska utvecklingen varit gynnsam i många avseenden. Under perioden 1960—1975 ökade bruttonationalpro- dukten med i medeltal 4 % per år. Denna snabba tillväxt har gett utrymme både för ökad konsumtion och ökad kapitalbildning. Frågan är nu vilken produktionstillväxt och vilka förbättringar i de enskilda konsumenternas ekonomi som kan förutses åren framöver.
De långsiktiga utvecklingstendenserna i Sveriges ekonomi kartläggs och analyseras i de regelbundet återkommande långtidsutredningarna. Den senaste i raden av sådana utredningar, 1975 års långtidsutredning (LU 75), publicerades i november 1975 (SOU 1975z89).
Långtidsutredningarnas centrala uppgift är att med utgångspunkt i de övergripande ekonomisk-politiska målsättningarna analysera hur olika anspråk på produktionsresultatet kan tillgodoses inom den ram som sätts av de tillgängliga produktionsresurserna. Summan av alla de resursanSpråk som man kan registrera från ekonomins olika delar ligger i allmänhet långt över vad som kan tillgodoses inom denna ram. Inom utredningen diskuteras därför hur långt man i olika avseenden kan möta dessa anspråk och på vilka områden som spänningar mellan resurser och behov kan uppstå under den aktuella analysperioden.
En första utgångspunkt för kalkylerna i LU 75 är att balansen i utrikesbe- talningarna skall återställas. Utredningen förutsätter att detta skall ske till år 1980. För att detta mål skall kunna uppnås krävs inte endast att det nuvarande underskottet i handelsbalansen elimineras utan även att varuex- porten förmår kompensera för den fortgående försvagningen av vår tjänste- och transfereringsbalans. Sjöfartsintäkterna kommer sannolikt under de närmaste åren att uppvisa en svag utveckling samtidigt som vi får räkna med
Tabell 16 Försörjningsbalansens utveckling 1970—1980 Årlig procentuell volymförändring
1970—1975 1975—1980 Alt. ] Alt. [1 Bruttonationalprodukt 2.9 3.2 2,9 Import 5.7 6,4 5,3 Privat konsumtion 2.3 3.0 20 Offentlig konsumtion 3.3 1.5 2.9 Investeringar 1.0 2.6 2,7 Export 8.2 7.7 6,7
ökande underskott på turist- och resebalansen. Genom u-landsbiståndet men först och främst genom räntebetalningar för den utländska upplåningen tilltar underskottet på transfereringsbalansen.
En återställd strukturelljämvikt i våra affärer med utlandet fram till år 1980 kräver enligt utredningen en årlig ökning av exporten av varor och tjänster på mellan 7 och 8 % per år räknat somgenomsnitt över hela femårsperioden. Det svenska näringslivets kostnadsutveckling och den internationella konjunkturutvecklingen blir avgörande för om bytesbalansmålet kan uppnås fram till år 1980.
En ytterligare förutsättning för att exportindustrin och de importkonkur- rerande hemmamarknadsindustrierna skall kunna medverka till att återställa balansen i utrikeshandeln är att industriinvesteringarna fortsätter att öka. Utredningen beräknar den nödvändiga genomsnittliga ökningstakten till mellan 5 och 6 % om året, dvs. något snabbare än under perioden 1960—1975.
Exporten och industriinvesteringarna intecknar sålunda en stor del av det framtida resursutrymmet. Ytterligare utrymme måste dessutom avsättas för investeringar i bostäder och offentlig sektor. Det därefter tillgängliga utrymmet står till förfogande för att öka konsumtionsstandarden. I två alternativ som bägge utgår från en resurstillväxt runt 3% per år har utredningen ställt valet mellan en prioritering av privat eller offentlig konsumtion. Dessa bägge alternativ, som redovisas i tabell 16 ovan, har också utförligt diskuterats av remissinstanserna.1
Utredningen redovisar också två alternativ där resurstillväxten delvis utnyttjas till att sänka veckoarbetstiden med 2,5 timmar från 40 till 37,5 timmar. Detta innebär att tillväxten i det totala konsumtionsutrymmet minskar till mellan 1,8 och 1,6 % per år beroende på om tyngdpunkten läggs på privat konsumtion eller offentlig. Bägge dessa alternativ har emellertid av remissinstanserna bedömts som orealistiska som grund för utformningen av den långsiktiga ekonomiska politiken.
3.5.2. Resursernas til/växt 1975—1980 3521 Inledning
Utrymmet för framtida resursanvändning bestäms av produktionskapacite- tens utveckling. För att kunna bedöma i vilken takt olika individuella och
1 Remissinstansemas syn på de långsiktiga avvägningsproblemen har redovisats i komplet- teringspropositionen våren 1976 (prop. 1975/ 761150)
kollektiva behov kan tillgodoses måste man ha en uppfattning om hur denna kapacitet kommer att utvecklas i framtiden.
Produktionskapaciteten bestäms av de olika produktionsfaktorernas volymmässiga utveckling och av deras produktivitet. I detta avsnitt kommer först en redogörelse att lämnas för befolkningens och arbetskraftens utveck- ling fram till år 1980. Därefter diskuteras investeringarna och realkapitalets tillväxt varefter den förväntade produktivitetsutvecklingen analyseras.
3.5.2.2 Befolkning och arbetskraft
Enligt den befolkningsprognos som statistiska centralbyrån genomförde i samband med LU 75 beräknas Sveriges folkmängd öka med knappt 100 000 personer under åren 1975—1980. Denna ökning är klart lägre än vad man tidigare har observerat under åren efter andra världskriget. Under denna period ökade folkmängden med i genomsnitt 50 000 personer per år.
Vid utarbetandet av befolkningsprognosen har en viss nedgång i frukt- samheten förutsatts medan dödligheten antas ligga kvar på ungefär samma nivå som under åren 1971—1974. Bakgrunden till antagandet om minskad fruktsamhet är kvinnornas ökade deltagande i arbetslivet. Vidare har antagits att den utrikes nettomigrationen 1976—1980 kommer att vara noll.
I tabell 17 redovisas befolkningsutvecklingen 1960—1980 med fördelning på olika åldersgrupper. Av denna tabell framgår att nettoökningen i huvudsak kommer att utgöras av personer i åldrarna över 65 år. Däremot beräknas den förvärvsarbetande gruppen, dvs. främst åldersgruppen 16—64 år, minska sin andeL
Innebörden i långtidsutredningens befolkningskalkyl är att man inte kan räkna med att få några tillskott i arbetskraften genom ett ökat antal personer i arbetsför ålder. En ökning måste i stället komma till stånd genom en ökning av frekvensen förvärvsarbetande bland personer i arbetsför ålder. I långtids- utredningen har förutsatts att den ökning i den kvinnliga förvärvsfrekvensen som kommit till uttryck under senare år kommer att fortsätta. Trots den snabba ökningen under perioden 1965—1975 ligger fortfarande de kvinnliga arbetskraftstalen klart under männens och man har anledning att räkna med att utvecklingen mot en fortsatt utjämning på arbetsmarknaden mellan
Tabell 17 Folkmängdens utveckling 1960—1980
1960 1965 1970 1975 1980
0—6 år 731 600 762 100 823 400 772 600 765 000 7—15 1 073 600 973 700 959 500 1 029 300 I 035 100 16—24 904 600 1 103 400 1 108 200 995 600 985 900 25—34 914 000 916 300 1095 500 1267 400 1218 700 35—44 I 072 300 I 017 500 921 600 917 700 1 068 400 45—54 1 055 300 I 046 500 1 049 600 994 300 891 700 55—64 849 600 934 000 985 500 978 300 977 700 65—74 571 000 630 000 702 200 778 000 820 400 75- 308 400 350 400 397 200 459 700 524 500
Totalt 7 480 400 7 733 900 8 042 800 8 193 000 8 287 500
Tabell 18 Antal personer i arbetskraften 1970—1980 (1 OOO-tal personer)
1970 1975 1980 Proc. förändr. per år
1970—1975 1975-1980
Totalt 3916 4129 4 260 1,1 0,6 — Män 2368 2 371 2 343 0 —0.2 — Kvinnor 1 548 1 758 1917 2.6 1.8
Tabell 19 Antalet personer i arbetskraften per pensionär
1960 1965 1970 1975 1980
3.6 3.3 3,0 2.6 2.3
könen kommer att fortgå. Detta ställer dock betydande resurskrav för att bamtillsynsfrågan skall kunna lösas.
Långtidsutredningens arbetskraftskalkyl sammanfattas i tabell 18. Som framgår av tabellen kan man räkna med att antalet personer i arbetskraften ökar med 130 000 personer mellan 1975 och 1980. Detta är mindre än under den närmast föregående femårsperioden.
För en omräkning av arbetskraftskalkylen från personer till timmar krävs bl. a. en uppskattning av antalet arbetsveckor per år i framtiden. I LU 75 har antagits att 5 veckors semester kommer att införas före år 1980. Beräkning- arna över arbetskraftstillgångarna mätta i timmar visar på en minskning med ca 0,2 % per år 1975—1980 i alternativen I och 11. En förkortning av arbetsveckan från 40 till 37,5 timmar skulle innebära att minskningen uppgår till ca 1 % per år.
1 tabell 19 ovan redovisas utvecklingen av relationen mellan antalet personer i arbetskraften och antalet pensionärer. Från år 1960 till år 1980 beräknas denna kvot minska med ca en tredjedel från 3,6 personer i arbetskraften per pensionär år 1960 till 2,3 aktiva per pensionär år 1980.
3.523. Investeringar och realkapitalbildning
Investeringskvoten har stigit successivt under hela efterkrigstiden ända fram till slutet av 1960-talet då den uppnådde det högsta värde som hittills registrerats. Nästan en fjärdedel av totalproduktionen i landet gick då till investeringar. Under åren 1970—1975 har emellertid investeringskvoten minskat. Detta trendbrott förklaras främst av ett minskat bostadsbyggande och den därmed sammanhängande nedgången i kommunernas investe- ringar. När man skall bedöma produktionskapacitetens och produktivitetens utveckling är det emellertid inte i första hand investeringarna som är den utslagsgivande faktorn. utan det avgörande är insatserna av hela stocken av produktivt kapital. Tabell 20 illustrerar sambandet mellan investeringarnas tillväxt, investeringskvoten och kapitalstockens tillväxt.
Trots att nästan en tredubbling av investeringstillväxten förutsätts mellan perioderna 1970—1975 och 1975—1980 sker endast en obetydlig uppbromsning
Tabell 20 Investeringar och realkapitalbildning 1960-1980
1960 1965 1970 1975 1980 Investeringskvot 21,4 23,3 23,1 21,0 20.5 Årlig procentuell förändring: — Investeringar 6,9 3,7 1,0 2,7 — Kapitalstock 4,1 4,2 3,5 2,9
i den nedgång i kapitalstockstillväxten som inleddes under perioden 1965—1970. Kapitalstockstillväxten under perioden 1975—1980 beräknas uppgå till 2,9 % i genomsnitt per år. Denna tillväxt ligger ca en tredjedel under den kapitalstockstillväxt som rådde under 1960-talet.
3.524. Produktivitetsutvecklingen
Under 1960-talet präglades den svenska ekonomin av en i såväl historisk som internationell belysning mycket snabb produktivitetsökning. Den genom- snittliga årliga ökningen av produktionen per arbetstimme (arbetsprodukti- viteten) 1960—1970 för ekonomin som helhet var ca 4,8 %. För perioden 1970—1975 kan motsvarande tal bedömas ha uppgått till ca 4 % per år.
Förklaringen till nedgången i arbetsproduktivitetens ökningstakt får i huvudsak sökas i en förskjutning i produktionsstrukturen från de varupro- ducerande sektorerna, som har en jämförelsevis hög produktivitetsökning, till tjänstesektorerna där produktivitetsökningen är relativt sett lägre. Dessutom torde avmattningen i den regionala och branschmässiga struktur- omvandlingen ha bidragit.
1 tabell 21 sammanfattas långtidsutredningens kalkyl för produktivitets- och produktionsutvecklingen. I både alternativ I och II förutsätts produkti- viteten tillväxa långsammare än under perioden 1960—1975. Denna nedjus- tering skall bl. a. ses mot bakgrund av att kapitalinsatsen per arbetstimme under perioden 1975—1980 tillväxer med endast ca 3 % per årjämfört med ca 4,5 % per år under perioden 1970—1975. Skillnaden i produktivitetstillväxt mellan de bägge alternativen sammanhänger med produktionsstrukturens utveckling. 1 alternativ 1 prioriteras den privata konsumtionen vilket leder till att näringslivssektorernas produktivitetsutveckling får ett starkare genom- slag än i alternativ 11 där den offentliga konsumtionen prioriteras.
Tabell 2] Produktivitetsutvecklingen 1960-1980 Årlig procentuell tillväxt
Bruttona- Kapital- Syssel- Produk- tionalprod. stock sättning tivitet 1960—1975 4.0 3,9 — 0,4 4.4 1975—1980 Alt I 3,2 2,9 —0.2 3,4
Alt 11 2,9 2,9 — 0.2 3.1
3.5.3. Privat och offentlig konsumtion 1975—1980
3531. Inledning
Den offentliga konsumtionens ökning under prognosperioden kan tänkas bestå av två delar: en som framstår som näst intill nödvändig med hänsyn till samhällsutvecklingen och tidigare politiska beslut och en som kan varieras och påverkas av nya politiska ställningstaganden under perioden. 1 en s. k. baskalkyl har långtidsutredningen sökt beräkna den ”nödvändiga” delen av denna ökning. Baskalkylen skall således tjäna till att ange en lägsta möjliga tillväxt för den offentliga konsumtionen.
Den offentliga konsumtionens volymökning enligt baskalkylen har beräk- nats till 1,8 % per år. Den statliga konsumtionen skulle öka med 1 % per år och den kommunala med 2,3 %. Skillnaden förklaras dels av att försvaret, som ökar mycket långsamt, är ett rent statligt verksamhetsområde, dels av att den relativt kraftiga barnstugeutbyggnad, som förutsatts, i sin helhet faller på den kommunala sektorn. För övriga ändamålskategorier ger baskalkylen ganska likartade ökningstal för stat och kommun.
Konsumtionsutrymmets fördelning i långtidsutredningens alternativ I och II redovisas i tabell 22 nedan tillsammans med baskalkylen. Dessutom redovisas ett alternativ l/II som utgör en medelväg mellan de bägge alternativen.
Av värde när man bedömer de alternativa inriktningarna av konsumtions- utrymmets fördelning är naturligtvis en kunskap om redan gjorda inteck- ningar i konsumtionsutrymmet. I nästa avsnitt tas det privata konsumtions- utrymmets fördelning mellan pensionärer och övriga grupper upp. När det gäller offentlig konsumtion har utredningen enligt baskalkylen beräknat resursbehovet för att upprätthålla oförändrad ambitionsnivå till 1,8 % per år, dvs. högre än det tillgängliga resursutrymmet enligt alternativ 1. Detta alternativ skulle således kräva en viss begränsning av redan gjorda åtaganden. En utveckling enligt alternativ II — som f. ö. baseras på kommunernas och landstingens långsiktsplaner —skulle, som framgår av nästa avsnitt, innebära en mycket blygsam standardstegring för den aktiva befolkningen. Vid sin behandling av långtidsutredningen förordade därför finansutskottet en medelväg mellan de bägge alternativen. Denna medelväg redovisas ovan som alternativ I/II.
Tabell 22 Konsumtionsutrymmets fördelning 1975—1980 Årlig procentuell förändring
Baskalkyl Alt. 1 Alt. 11 Alt. I/II
Privat konsumtion 3.0 2,0 2.4 Offentlig konsumtion 1,8 1,5 2,9 2,4 — Därav kommunerna 2,3 1,9 3.4 '
— Därav staten 1,0 0,8 2,0 —
3.532. Pensionärernas privata konsumtion 1975—1980
Någon genomarbetad kalkyl för konsumtionens fördelning mellan olika grupper i samhället presenteras inte i långtidsutredningen. I detta avsnitt görs trots betydande osäkerhet ett försök att bedöma den del av det privata konsumtionsutrymmets tillväxt som intecknas av pensionärsgrupperna vid nu gällande lagstiftning. Hänsyn tas därvid till såväl ålderspensionärer som förtidspensionärer. Osäkerheten i beräkningarna betingas främst av bristande kunskap om effekterna av reformen om rörlig pensionsålder samt utveck- lingen av antalet förtidspensionärer.
Utvecklingen av antalet pensionärer 1960—1980 i relation till utvecklingen av totalbefolkningen redovisas i tabell 23. Såväl i perioden 1960—1975 som under resten av 70-talet ökar antalet pensionärer markant snabbare än den totala befolkningen. Från 1960 till 1980 beräknas andelen pensionärer av befolkningen öka från 13 % till 22 %. Genom uppbromsningen av totalbe- folkningens tillväxt under den sista hälften av 70-talet kommer t. o. m. den övriga befolkningen att minska med ca 1/2 procentenhet per år.
I tabell 24 görs en uppskattning av pensionärernas inkomstutveckling fram till 1980. Enligt hushållsbudgetundersökningen utgörs dessa till 80 % av pensioner och kommunalt bostadstillägg. Denna schablon har utnyttjats för att bestämma nivån för posten ”övriga inkomster". Dessa inkomster har sedan förutsatts öka i samma takt som inkomsterna totalt,dvs. andelen 80 % har behållits oförändrad. Mot bakgrund av den sänkta och rörliga pensions- åldern är denna siffra förmodligen i överkant för prognosperioden. Genom detta antagande sker därför möjligen en viss underskattning av pensionä- rernas inkomstutveckling under perioden. Uppgifterna för utvecklingen av folkpensionerna har erhållits från riksförsäkringsverkets anslagsframställ- ning för budgetåret 1977/78. Även uppgifterna för utvecklingen av ATP har erhållits från beräkningar utförda av riksförsäkringsverket.
Kalkylen tyder på en inte obetydligt snabbare ökning av pensionärernas inkomst under sista hälften av 70-talet än under perioden 1960—1975. Totalt
Tabell 23 Utvecklingen av antalet pensionärer som andel av totalbefolkningen 1960—1980 1960 1975 1980 Årl. proc. förändr.
1960— 1975— 1975 1980
Pensionärer 997 600 1 581 800 I 849 500 3,1 3,1 därav: med ATP 0 770 000 1 160 000 — 8,2 Ovrig befolkning 6 482 800 6 611 200 6 438 000 0.1 —0,5
Total befolkning 7 480 400 8 193 000 8 287 500 0.6 0.2
Andel pensionärer (%) 13 19 22 2,5 2,9
Källa: Riksförsäkringsverket
Tabell 24 Pensionärernas inkomster 1960—1980 Milj. kr. 1975 års priser
1960 1975 1980 Årl. proc. förändr.
1960— 1975— 1975 1980 Folkpensioner 6 400 14 300 20 500 5.4 7,2 ATP 0 5000 10 000 — 13.9 Bostadstillägg 700 I 700 2 3001 5.9 59 Övriga inkomster2 1 775 5 250 8 200 7,2 8,9 Totalt 8 875 26 250 41 000 7,2 8,9
' Uppräknad med trenden 1960—1975. 2 Schablonuppskattning. Källor: Pensionärsundersökningen samt riksförsäkringsverket.
ligger ökningstakten på 8.9 % per år för perioden 1975—1980 och 7,2 % per år för perioden 1960—1975. Räknat per pensionär är motsvarande tal 5,8 % resp. 4.1 %.
I tabell 25 har inkomsten per pensionär beräknats med utgångspunkt i tabellerna 23 och 24. Den totala inkomsten enligt tabell 24 har därvid delats upp på hela kollektivet folkpensionärer. Skatten för år 1980 har beräknats enligt den för taxeringsåret 1977 gällande skattetabellen. Sparkvoten har är 1975 förutsatts vara 8 % vilket överensstämmer med genomsnittet för hushållssparandet. Det är en allmän uppfattning att pensionärernas sparkvot ligger över genomsnittet för hushållssparandet. Några preciserade uppgifter som styrker detta har dock inte kunnat erhållas. Möjligen leder det gjorda sparkvotsantagandet till en överskattning av pensionärernas konsumtions- andel. Detta skall dock ses i relation till den tänkbara underskattningen av pensionärernas "övriginkomster" som nämnts ovan. Mot bakgrund av den snabba inkomstökningen för pensionärerna under perioden, ca 6 % per pensionär, har Sparkvoten år 1980 antagits stiga till 10 %. Sammantagna leder dessa antaganden fram till en konsumtionsökning per pensionär på 4,5 % per år. Mot bakgrund av att antalet pensionärer under perioden ökar med ca 3 %
Tabell 25 Pensionärernas privata konsumtion 1975—1980 1975 års priser
1975 1980 Årl. proc. volymförändring Inkomst per pensionär 16 600 22 200 5.8 — Skatt 1 900 3 200 10.4 — Sparande 1 300 2 200 10.5 Konsumtion per pensionär 13400 16800 4.5
Konsumtion, samtliga pensionärer, milj. kr 21 200 31 000 7.6
Tabell 26 Den privata konsumtionens fördelning 1975—1980 Årlig procentuell förändring
Alt. I Alt. 11 Alt. I/II Total privat konsumtion 3,0 2,0 2,4 Total per capita 2,8 1,8 2,2 Pensionärer totalt 7,6 7,6 7,6 Pensionärer per capita 4.5 4,5 4.5 Ovriga grupper totalt 2,1 0,9 1,4 Ovriga grupper per capita 2.6 1.4 1,9
erhålls en ökning av samtliga pensionärers privata konsumtion med ca 7,5 % per år.
Enligt nationalräkenskaperna uppgick den totala privata konsumtionen år 1975 till ca 150 000 milj. kr. i löpande priser. Pensionärernas andel härav blir enligt kalkylen ovan ca 14 %. Denna siffra kan jämföras med att pensionä- rernas andel av totalbefolkningen samtidigt uppgick till ca 20 %.
I tabell 26 belyses den privata konsumtionens fördelning mellan pensio- närer och övriga grupper i samhället under perioden 1975—1980. I alternativet I/II finns ett utrymmeför övriga grupper att öka sin privata konsumtion med i genomsnitt 1,4 % per år. Eftersom denna grupp antalsmässigt antas minska med 1/2 procentenhet per år betyder detta att den kan öka sin konsumtion per person med 1,9 % per år.
3.533. Utvecklingen mot bakgrund av den reviderade nationalbud- geten
Mer än ett år har nu förflutit av den analysperiod som täcks av 1975 års långtidsutredning. Det ekonomiska bokslutet för år 1976 för den svenska ekonomin har presenterats iden reviderade finansplanen (prop. 1976/77:150) där också en bedömning görs av utvecklingen fram till år 1979.
Som en följd av att den internationella konjunkturuppgången saktade av betydligt under loppet av år 1976 har den utländska efterfrågan ännu inte visat den expansionskraft som ett förverkligande av långtidsutredningens kalkyler kräver. Exportökningen under år 1976 blev endast 5,8 % vilket är
Tabell 27 Ekonomins utveckling 1975—1979 Årlig procentuell volymförändring
1975—1976 1976—1977 1977—1978 1978—1979
Bruttonationalprodukt 1.5 0,9 2,5 4,5 Import 7,2 2,7 4.0 5.0 Bruttoinvesteringar' —2,9 —8.4 —3,5 7,7 — Industri exkl. lager 1,4 —6,4 4,0 6,0 Konsumtion 3,7 2.1 1,3 1,7 — Privat 4,1 1,7 1,0 1.5 — Offentlig 2,9 3,2 2,0 2,0 Export 5,8 6,9 12,5 10,5
' Inklusive lager.
mellan en och två procentenheter lägre än vad som krävs i medeltal för hela femårsperioden. Importens ökningstakt låg mellan en och två procentenheter över LU:s ram. Samtidigt har investeringsutvecklingen varit svag till följd av lågt kapacitetsutnyttjande och försämrade vinster i näringslivet men också genom ett minskat bostadsbyggande. Den ökning på 1,5 % i det samlade produktionsresultatet som ändå kom till stånd under år1976 bars framförallt upp av en snabb konsumtionstillväxt. Denna låg nästan 1,5 % över det långsiktiga tillväxtutrymme på 2,4 % som anges i LU 75.
Den ekonomiska politiken i Sverige har sedan oljekrisen 1973—1974 och den därpå följande internationella lågkonjunkturen varit inriktad på att tillåta en hög inhemsk efterfrågan för att upprätthålla sysselsättningen. Detta har skett till priset av betydande underskott i balansen gentemot utlandet. För år 1977 räknas i den reviderade finansplanen med en bytesbalansbrist på ca 12.5 miljarder kr. Vid slutet av detta år skulle vår internationella upplåning därmed ha överskridit 30-miljarderstrecket.
Både den förra och den nuvarande regeringen har emellertid fastslagit att det andra steget i denna ekonomisk-politiska strategi innebär att den inhemska efterfrågan — och då främst konsumtionen — måste begränsas då möjligheterna till en snabbare exportökning ter sig ljusare. Även om några säkra slutsatser ännu inte kan dras, tyder likväl allt fler tecken på en mera markerad uppgång inom världsekonomin. Tillväxten inom OECD beräknas för år 1977 till mellan 4 % och 4,5 % och möjligen ännu snabbare år 1978. Regeringens åtgärdspaket i april 1977 skall ses som ett led i en strategi som avser att hålla tillbaka konsumtions- och importtillväxten genom en höjning av mervärdeskatten och därigenom bereda utrymme för en snabbare exporttillväxt och en förbättring av bytesbalansen. Den genomförda växel- kursjusteringen avser att begränsa importtillväxten samt via en sänkning av våra relativa exportpriser förbättra konkurrensläget för svensk export. När lagerstödet samtidigt upphör finns det anledning att räkna med att ett ökat utbudstryck bidrar till att en relativ prissänkning på exporten kommer till stånd. Härtill medverkar också begränsningen av industrins avsättningsmöj- ligheter på hemmamarknaden genom åtstramningen av den privata konsum- tionen och den betydande överkapacitet som råder.
För hela perioden 1975—1979 räknas med att den offentliga konsumtionen ökar med ca 2,5 % per åri genomsnitt. Detta överensstämmer med det utrymme som anges i alternativ 1/11 i LU 75. Detta betyder att den privata konsumtionsökningen begränsas till 1,7 % under år 1977, till 1 % under år 1978 samt till 1,5 % under år 1979.
I tabell 28 nedan har den privata konsumtionens fördelning mellan pensionärer och övriga grupper räknats fram. Eftersom pensionärerna kommer att kompenseras för de prisstegringar som utlöses av regeringens
Tabell 28 Konsumtionsutveckling 1975—1979 Årlig procentuell volymförändring.
1975—1976 1976—1977 1977—1978 1978—1979
Total konsumtion 4,1 1.7 1.0 1.5 — Pensionärer 7.6 7.6 7.6 7,6 — Ovriga 3.4 0.6 -0,3 02
åtgärdspaket har man räknat med att pensionärernas privata konsumtion förblir opåverkad. Under år 1977 finns då ett utrymme för övriga grupper att öka sin privata konsumtion med ca 1/2 procentenhet. Under år 1978, när den internationella konjunkturen och en stärkt svensk konkurrenskraft beräknas leda till en snabb exportökning, krävs att övriggruppen minskar sin privata konsumtion med 0,3 %. Under år 1979 kan denna förlust i stort sett tas igen och sett över tvåårsperioden 1978—1979 är konsumtionsutrymmet för övriggruppen nästan oförändrat. Räknat per person kan dock även övrig- gruppen öka sin privata konsumtion under år 1978. Per person blir utrymmet ca 1 % år 1977, 0,2 % år 1978 samt 0,7 % år 1979.
3.5.4. Sammanfattning
När man diskuterar den framtida utvecklingen av pensionärernas eko- nomiska villkor är det viktigt att sambanden med övriga delar av samhälls- ekonomin beaktas. Möjligheterna till framtida förbättringar av pensionä- rernas ekonomiska förhållanden bestäms av den allmänna framstegstakten och resurstillgången samtidigt som resurstilldelningen till pensionärerna påverkar utrymmet för andra användningar av produktionsresultatet.
1975 års långtidsutredning räknar med att den svenska ekonomins samlade produktionsresultat kan växa med ca 3 % per år i genomsnitt under perioden 1975—1980. Ett återställande avjämvikten i affärerna med utlandet kräver att en stor del av de växande resurserna avsätts för export samt för investeringar inom industrin. Vid en jämn fördelning av konsumtionsutrymmet mellan privat och offentlig sektor återstår ett utrymme för den totala privata konsumtionen motsvarande en tillväxttakt på 2,4 % per år i genomsnitt för hela femårsperioden.
Enligt kalkylen i avsnitt 3.5.3.2 ovan intecknar pensionärsgrupperna redan vid nu gällande lagstiftning en betydande del av detta utrymme. Man kan räkna med att pensionärernas snabba antalsmässiga ökning tillsammans med bl. a. snabbt växande ATP-utbetalningar leder till en privat konsumtionsök- ning för pensionärskollektivet som helhet på ca 7.5 % per år. Räknat per pensionär är motsvarande siffra 4,5 % per år (se tabell 25). Vid en jämn fördelning av konsumtionsutrymmet mellan privat och offentlig konsumtion (alt. I/II) finns ett utrymme för övriga grupper att öka sin privata konsumtion med ca 1,5 % per år i genomsnitt för hela femårsperioden. Räknat per person betyder detta ca 2 % per år (se tabell 26).
I den reviderade finansplanen för år 1977 har stabiliseringspolitiken infogats i en strategi för hur Sverige skall kunna uppnå jämvikt i bytesba- lansen. Detta betyder att konsumtionens tillväxt måste begränsas avsevärt under perioden 1977—1979 för att bereda utrymme för exportefterfrågan. Vid oförändrad ökningstakt för pensionärernas konsumtion är utrymmet för övriga grupper att öka sin privata konsumtion endast ca 1/2 procentenhet sett över treårsperioden som helhet. Med hänsyn till pensionärernas standardök- ning och det stigande antalet pensionärer får de aktiva grupperna därför i stort sett räkna med oförändrad standard de närmaste åren. Det är dock viktigt att erinra om att införandet av den femte semesterveckan innebär en standard- ökning som översatt i kosumtionstal kan uppskattas motsvara mellan 2 och
% för berörda kategorier.
4. Kommitténs allmänna överväganden
Den allmänna pensioneringen har alltsedan sin tillkomst successivt utveck- lats och förbättrats. Efter genomförandet av ATP syftar den allmänna pensioneringen till att bereda var och en ett ekonomiskt skydd vid ålderdom, invaliditet eller familjeförsörjarens frånfälle som står i rimlig proportion till standarden under den verksamma delen av livet.
ATP-systemet har ännu inte nått fullfunktionsstadiet. Redan nu uppbär emellertid närmare en miljon personer tilläggspension. Såväl antalet ATP- pensionärer som genomsnittsbeloppen för utgående pensioner ökar kraftigt varje år. Större delen av den förvärvsarbetande befolkningen har i dag ett fortlöpande skydd genom tilläggspensioneringen.
Inom folkpensioneringen har förmånerna successivt förbättrats under den senaste tioårsperioden. Pensionerna har genom anknytningen till basbe- loppet gjorts automatiskt värdebeständiga. Grundförmånen från folkpensio- neringen höjdes den 1 juli 1968 till 90 % av basbeloppet för ogift pensionär och till 70 % av basbeloppet för gift pensionär. Den 1 januari 1975 höjdes grundförmånen ytterligare till 95 resp. 77,5 % av basbeloppet. Genom de år 1969 införda pensionstillskotten får de folkpensionärer som saknar ATP eller har låg ATP sina pensioner höjda årligen utöver vad som motiveras av prisutvecklingen. Pensionstillskotten har byggts ut fr. o. m. den 1 juli 1976. Förtidspensionärerna får fr. o. m. samma tidpunkt dubbla pensionstill- skott.
Under den gångna tioårsperioden har också de kommunala bostadstill- läggen förbättrats. Bostadstilläggen finansieras helt av vederbörande kommun. År 1967 uppgick kostnaderna för tilläggen till närmare 600 milj. kr. Motsvarande siffra för år 1977 kan beräknas till 2 200 milj. kr. Utvecklingen har i fråga om bostadstilläggen gått i riktning mot att deras storlek anknutits till pensionärens faktiska bostadskostnad. I betydande utsträckning får pensionärerna numera sina bostadskostnader täckta genom dessa tillägg. Bostadstilläggens maximala grundbelopp varierar dock kommunerna emel- lan. Nämnas bör även att generösare inkomstprövningsregler för bostadstill- läggen har införts från den 1 januari 1975.
En rad pensionsreformer utöver de redan nämnda har genomförts under den aktuella tidsperioden. Möjligheterna till förtidspension har vidgats i betydande mån genom reformer åren 1970 och 1972. Den allmänna pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år fr. o. m. den 1 juli 1976. Samtidigt
med pensionsålderssänkningen har införts ökade och förbättrade möjligheter till rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 års ålder. Sistnämnda reform innefattar även delpensioneringen som ger möjlighet för anställda att stegvis trappa ned arbetsinsatsen mellan 60 och 65 års ålder och därigenom få en mjuk övergång från arbete till ålderspension.
Även utanför pensioneringens område har samhällets insatser för pensio- närerna ökat under den senaste tioårsperioden. En allt större andel av pensionärerna berörs av de samhälleliga åtgärderna inom åldringsvården. En redogörelse för dessa åtgärder har lämnats i avsnitt 3.3. Den visar att kraftigt ökade resurser har satts in på bl. a. en utbyggnad av den sociala hemhjälpen och färdtjänsten. Upprustningen av de äldres bostäder har utgjort ett viktigt led i den öppna åldringsvårdens utbyggnad. Genom framför allt de statliga förbättringslånen har många pensionärer fått tillgång till ändamålsenliga bostäder. En upprustning har också ägt rum i fråga om tekniska hjälpmedel. Satsningar har även skett på olika aktivitetsbefrämjande åtgärder. 1 bl. a. dagcentraler och servicehus bereds äldre och handikappade möjligheter till gemenskap och aktiv verksamhet. Antalet dagcentraler har ökat kraftigt under senare år. En framträdande plats i sammanhanget intar långtidssjuk- vården. Genom en prioritering av denna har den utbyggnad av sjukvården som ägt rum kommit pensionärerna till del i betydande utsträckning.
Den gångna tioårsperioden har sålunda inneburit stora förbättringar för pensionärerna såväl vad gäller det ekonomiska stödet som den sociala omvårdnaden. Ytterligare förbättringar kommer att ske under avsevärd tid framåt inom ramen för redan fattade beslut. Tilläggspensioneringen kommer att omfatta en ökande andel av befolkningen. Såväl antalet ATP-pensionärer som genomsnittsbeloppen för utgående tilläggspensioner ökar kraftigt varje år. De fr. o. m. den 1 juli 1976 förbättrade pensionstillskotten till folkpensio— närer som saknar eller har en ringa ATP växer enligt nuvarande plan fram till år 1981. Pensionstillskott till ålders- och änkepension stiger sålunda årligen med fyra procent av basbeloppet. Pensionstillskott till förtidspension stiger för varje år med åtta procent av basbeloppet. Den 1 januari 1978 öppnas även möjlighet för folkpensionärer utan barn att få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för sådant bidrag ger gynnsammare utfall än bestämmelserna om kommunalt bostadstillägg.
För de kommande åren gäller vidare att antalet pensionärer kommer att öka procentuellt i förhållande till antalet yrkesverksamma personer. Som framgår av avsnitt 3.3 beräknas 17,1 procent av befolkningen år 1985 vara över 65 år. Motsvarande andel var 15,2 procent år 1975. Denna befolknings- utveckling kommer att ställa ökade krav på bl. a. åldringsvården, i synnerhet långtidssjukvården och hemsjukvården. Även om åldringsvården byggts ut kraftigt under den gångna tioårsperioden är behoven på vissa områden ännu inte täckta. Dessa förhållanden medför att en större andel av samhällets totala resurser kommer att gå till pensionärerna. Samtidigt kan man konstatera att det ekonomiska utrymmet för att under de närmaste åren öka den privata konsumtionen är starkt begränsat. Som har framhållits i avsnitt 3.5 kommer pensionärsgrupperna redan som en följd av tidigare beslutade åtaganden i fråga om det ekonomiska stödet att ta en betydande del av detta utrymme i anspråk.
Mot bakgrund av de nu anförda omständigheterna anser kommittén att det
är rimligt att tillgängliga resurser i rådande ekonomiska läge koncentreras till de områden där behoven är mest framträdande. Enighet råder om att det är nödvändigt att sjukvården för äldre byggs ut kraftigt och att långtidssjukvår- den och hemsjukvården därvid prioriteras. Denna prioritering kommer i betydande utsträckning pensionärerna till del. Med hänsyn härtill och med beaktande av den pågående utbyggnaden av pensionstillskotten liksom tilläggspensioneringens successiva genomförande förordar kommittén att de resurser som under de närmaste åren kan komma att vara tillgängliga för förbättringar för pensionärerna tas i anspråk i första hand för en utbyggnad av bl. a. långtidssjukvården. Att härutöver företa ytterligare åtgärder i standard- höjande syfte med avseende på pensionsförmånema finner kommittén inte vara möjligt f. n. Kommittén vill betona att dess ställningstagande skall ses mot bakgrund av den rådande samhällsekonomiska situationen. När denna väsentligt förbättrats kan en omprövning bli aktuell. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att dess arbete fortsätter på familjepensioneringens område. De ändringar i pensionssystemet som kan bli en följd därav kan inte nu överblickas. Kommittén avser inte att med sina ställningstaganden nu binda sig i de delar som berörs av det fortsatta utredningsarbetet.
Kommittén har enligt sina direktiv att undersöka behovet av och möjligheterna till en standardsäkring av förmånerna från den allmänna pensioneringen. En standardsäkring skulle enligt kommitténs uppfattning innebära att förmånerna, genom att de anknyts till någon form av index, mer eller mindre automatiskt följer den allmänna standardutvecklingen i samhäl- let.
Vid bedömningen av standardutvecklingen på längre sikt av det ekonomis- ka stödet åt pensionärerna måste sambanden med andra delar av samhälls- ekonomin beaktas. Pensionärernas behov av förbättringar får vägas mot de förvärvsarbetandes möjligheter att bekosta dessa. Hänsyn måste också tas till stödbehovet hos andra grupper i samhället, t. ex. barnfamiljer. arbetslösa och låginkomsttagare. Vid en jämförelse mellan olika grupper får man givetvis inte endast se till kontanta förmåner av olika slag utan även till den sociala service som samhället tillhandahåller. Samhällets allmänna åtgärder för service och omvårdnad är av stor betydelse för pensionärerna. Dessa nyttigheter kommer även framdeles att utgöra en viktig del av pensionä- rernas materiella standard.
Att inom ramen för ett automatiskt verkande standardsäkringssystem genomföra en anpassning av pensionärernas ekonomiska förmåner som tar hänsyn till de sålunda redovisade faktorerna är enligt kommitténs mening inte möjligt. En generell automatisk standardsäkring av pensionssystemet skulle vidare medföra kostnadsbindningar av sådan omfattning att samhäl- lets möjligheter att genomföra reformer på andra angelägna områden väsentligt inskränks. En sådan låsning av samhällsekonomin anser kommittén böra undvikas. Kommittén avstyrker därför nu införandet av en generell standardsäkring inom den allmänna pensioneringen. Enligt kommitténs uppfattning bör pensionernas standardutveckling liksom hittills bestämmas genom gång efter annan återkommande politiska beslut med beaktande av olika pensionärskategoriers och övriga samhällsgruppers anspråk samt de ekonomiska resurser som står till buds vid varje tidpunkt.
Kommittén är medveten om att behovet av en anknytning till den allmänna standardutvecklingen i samhället kan vara mer eller mindre uttalat för olika förmåner och för olika grupper av pensionärer. Önskvärdheten av en sådan anknytning torde sålunda vara störreju längre tid en förmån uppbärs och ju tidigare i livet förmånen börjar utgå. Sett mot bakgrund härav är naturligtvis behovet av standarduppräkning särskilt framträdande för dem som invalidiserats i unga år. En fördubbling av pensionstillskotten till förtidspensionärerna genomfördes så sent som den 1 juli 1976 på förslag av kommittén. För tiden därefter och fram t. o. m. den 1 juli 1981 stiger pensionstillskottet varje år med åtta procent av basbeloppet. Denna reform innebär en betydande satsning på förtidspensionärerna och kommer att tillförsäkra dessa en standardutveckling som väl motsvarar den som kan väntas komma den aktiva befolkningen till del under motsvarande tidspe- riod.
Det är, inte minst mot bakgrund av rådande ekonomiska läge, f. n. allt för tidigt att företa en prövning av frågan om förtidspensionernas standardut- veckling för tiden efter år 1981. Att kommittén nu avstyrker införandet av en generell automatisk standardsäkring inom den allmänna pensioneringen innebär inte att kommittén tar slutlig ställning till i vilken omfattning och på vilket sätt garantierna rörande invalidernas pensionsnivå skall ytterligare förstärkas efter nämnda tidpunkt. Till den frågan torde kommittén få återkomma.
Vid sina bedömningar av den rad frågor som under utredningsarbetets gång har överlämnats till kommittén och som rör intjänande av tilläggspen- sion har kommittén bl. a. haft följande utgångspunkter. De mera grundläg- gande principerna för ATP-systemets utformning bör så långt det är rimligt bibehållas oförändrade. Inkomst av förvärvsarbete eller ersättning som kan anses träda i stället för sådant inkomst skall i princip alltid vara pensions- grundande för ATP. Detta bör enligt kommitténs uppfattning i regel medföra att pensionspoäng skall få tillgodoräknas försäkrad för sådana inkomster oavsett om vederbörande är fullt arbetsför eller om han som pensionerad har viss arbetsinkomst vid sidan av pensionen. En väsentlig gräns för möjlighe— terna att tjäna in ATP-poäng finner kommittén emellertid skäl bibehålla, nämligen den att pensionspoäng inte skall beräknas för den som har fyllt 65 år. Sänkningen av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år fr. o. m. den 1 juli 1976 och den samtidigt genomförda ökade rörligheten inom pensione- ringen talar enligt kommitténs mening mot att nu utsträcka möjligheterna att tjäna in pensionspoäng efter 65 år. En ökad möjlighet att före den allmänna pensionsåldern tillgodoräknas poäng inom ATP finner kommittén emellertid vara av betydelse, inte minst för dem som uppbär partiell förtidspension.
Mot bakgrund av de tidigare nämnda grundläggande principerna anser kommittén det inte vara acceptabelt att generellt låta vissa grupper försäkrade knytas till ATP-systemet utan att samtidigt avgifter erläggs. Däremot har det, genom en rad reformer de senaste åren,blivit betydligt lättare för försäkrad att upprätthålla sin ställning inom ATP. Kommittén föreslår också i föreliggande betänkande regler som avser att ytterligare underlätta möjligheten till anknytning till ATP.
Å andra sidan har kommittén avvisat lösningar som skulle innebära att vissa grupper genom gynnsammare regler för beräkning av pensionspoäng
skulle bli bättre ställda än andra grupper. Kommittén anser nämligen att man så långt det är möjligt bör söka tillskapa bestämmelser som kan upplevas som rättvisa mellan olika kategorier försäkrade.
1 tilläggsdirektiv har kommittén fått i uppdrag att utreda vissa frågor som gäller utlandssvenskars och utlänningars rätt till folkpension och ATP. Kommitténs överväganden och förslag i dessa frågor redovisas i avsnitt 5.5. Förslagen ansluter i hög grad till de principer som riksdagen godkänt vid behandlingen av konventionen mellan Sverige och Österrike om social trygghet.
Kommittén har också haft i uppdrag att företa en översyn av reglerna för beräkning av de olika arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna till bl. a. socialförsäkringarna. Kommitténs uppdrag får ses mot bakgrund av att behovet av förenklade och mer lättillämpade avgiftsregler har påtalats i skilda sammanhang.
De olika avgifterna beräknas i princip var för sig enligt särskilda bestäm- melser vilka är spridda på ett flertal författningar. Även om bestämmelserna sammanfaller i materiellt hänseende för vissa avgifter måste likväl fiera skilda avgiftsunderlag fastställas vid avgiftsberäkningen. Detta medför ett omfat- tande uppgiftslämnande samt ett betungande och tidskrävande administra- tivt arbete. De uppgifter vilka ligger till grund för avgiftsberäkningen är i många fall svåra att kontrollera. Avgiftssystemet måste allmänt sett anses svårt att överblicka.
Kommittén utgår ifrån att finansieringen av socialförsäkringarna även i fortsättningen skall ske på grundval av avgifter från arbetsgivare och egenföretagare. Kommittén utgår vidare ifrån att underlaget för avgifterna liksom hitills skall vara lönesumman resp. förvärvsinkomsten. Ytterligare en utgångspunkt för kommittén är att de samlade avgiftsintäkterna skall vara oförändrade. Kommittén har inte heller sett som sin uppgift att lägga fram förslag till förändringar av de administrativa föreskrifter som gäller för debitering och uppbörd av avgifterna.
Kommitténs uppdrag gäller primärt reglerna för beräkning av avgifter till socialförsäkringarna. Inom ramen för det debiterings- och uppbördssystem som gäller för dessa avgifter uttas emellertid ett flertal specialavgifter som avser skilda sociala ändamål. Kommittén anser det tveksamt om specialav— gifterna bör inlemmas i ett reformerat system för beräkning av socialförsäk- ringsavgifterna. Enligt kommitténs mening bör specialavgifterna på sikt ersättas med finansiering på annat sätt. Så länge nuvarande avgiftsfinansie- ring kvarstår krävs dock att specialavgifterna får ingå i samma system som socialförsäkringsavgifterna. Härutöver finns den allmänna arbetsgivaravgif- ten. Denna avgift måste betraktas som en skatt. Reglerna för uttagande av densamma är föremål för utredning i annat sammanhang. Kommittén anser sig därför inte böra lägga fram förslag med avseende på reglerna för beräkning av ifrågavarande avgift. Skall avgiften emellertid även fortsättningsvis tas uti samma ordning som avgifterna till socialförsäkringarna, vill kommittén framhålla det väsentliga i att reglerna i fråga om den allmänna arbetsgivar- avgiften ansluter till bestämmelserna beträffande övriga avgifter.
En målsättning för kommittén vid översynen av avgiftssystemet är att eftersträva så enkla och enhetliga lösningar som möjligt. Kommittén avvisar lösningar som innebär att viss eller vissa kategorier särbehandlas. Gränsfall
och omotiverade olikheter mellan likartade fall kan lätt uppstå om inte generella lösningar väljs. En ytterligare målsättning för kommittén är att åstadkomma avgiftsregler som är neutrala i förhållande till valet av arbets- kraft och till skilda företagsformer.
Till kommittén har överlämnats vissa speciella avgiftsfrågor för övervä- gande i anslutning till översynen av avgiftssystemet i stort. Beträffande dessa och andra enskilda avgiftsfrågor bör sökas lösningar som är förenliga med kommitténs övergripande målsättning att åstadkomma större enhetlighet i avgiftssystemet.
När kommittén i det följande mera detaljerat motiverar sitt ställningsta- gande till de olika frågor som behandlas i föreliggande betänkande sker detta mot bakgrund av de grundläggande ställningstaganden och principer som kommittén nu har redovisat.
5. Kommitténs förslag i de olika frågorna
5.1. Standardsäkring m. m.
5 . 1 .1 Inledning
Pensionsförmånerna inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen uttrycks i relation till basbeloppet. Förmånerna har därigenom tillförsäkrats en automatisk värdebeständighet i förhållande till den allmänna prisutveck- lingen. Detsamma gäller avgränsningarna nedåt och uppåt av den inkomst som är pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen.
Någon motsvarande automatisk anpassning till standardutvecklingen i samhället är inte inbyggd i pensionssystemet. Såvitt gäller folkpensioner- ingen har man vid olika tillfällen fattat särskilda beslut om standardhöjning av pensionerna, och sedan år 1969 har också de årligen stigande pensions- tillskotten fyllt en standardsäkrande funktion. Inom tilläggspensioneringen beaktas en fortgående realinkomstökning på olika sätt. De försäkrade har genom att den pensionsgrundande inkomsten stiger möjlighet att förvärva högre pensionspoäng intill dess de har nått den övre gränsen vid 6,5 poäng. Vidare beräknas pensionen med utgångspunkt från de 15 bästa åren och inte från genomsnittet av samtliga års poängtal. Slutligen kan, i fråga om förtids- och familjepension, antagandepoäng beräknas på grundval av de två bästa av de fyra åren närmast före pensionsfallet. Någon standardhöjning av redan utgående ATP-pensioner inrymmer däremot inte systemet.
Kommittén har enligt direktiven att undersöka behovet av och möjlighe- terna att med hänsyn till inkomstutvecklingen och omfattningen av de resurser som kan ställas till förfogande förstärka de garantier rörande pensionsnivån som följer av nu gällande bestämmelser. Kommittén har enligt direktiven även att pröva om den nuvarande övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen fortfarande är riktigt avvägd eller om den bör höjas med hänsyn till utvecklingen sedan ATP-systemets tillkomst.
5.1.2. Utvecklingen av pensionernas belopp
5.1.2.1 Folkpensionerna
År 1957 utgjorde ålderspensionen från folkpensioneringen 3 500 kr. för två pensionsberättigade makar och 2 200 kr. för ensamstående. 1958 års riksdag beslutade att ålderspensionen från folkpensioneringen successivt skulle höjas så att den år 1968 uppgick till 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående, allt räknat i 1957 års penningvärde.
Vid 1962 års riksdag antogs lagen om allmän försäkring (AFL) som trädde i kraft den 1 januari 1963. Lagen innebar en samordning mellan sjuk- och moderskapsförsäkringen samt folk- och tilläggspensioneringen. Ålderspen- sionen liksom övriga folkpensionsförmåner uttrycks i AFL i procent av basbeloppet, vilket utgör 4000 kr. i 1957 års penningvärde (11 500 kr. i nuvarande — juli 1977 — penningvärde). Eftersom basbeloppet följer skift- ningar i prisläget anpassas pensionsförmånernas storlek efter prisutveck- lingen.
Den på detta sätt utformade indexregleringen av folkpensionsförmånerna trädde i kraft fullt ut den 1 juli 1967. Under tiden fram till dess gällde regler med indexreglering via pensionspristalet. Reglerna om folkpensionens storlek under övergångstiden återfanns i lagen angående införande av lagen om allmän försäkring.
Pensionsbeloppen förhöjdes med indextillägg. Varje sådant tillägg, som utfallit före den 1 juli 1962, utgjorde för gift pensionsberättigad, vars make uppbar folkpension i form av ålderspension eller hel förtidspension eller ägde rätt till ålderspension, 40 kr. och för annan pensionsberättigad 50 kr. För indextillägg som tillkom senare var motsvarande belopp 60 kr. och 75 kr. För tiden efter juli månad 1965 utgjorde indextilläggen 65 resp. 85 kr.
Fram till år 1968 uppräknades folkpensionens belopp med jämna mellanrum genom standardtillägg som riksdagen beslutade om. Standardtill- läggen innebar ett fullföljande av 1958 års principbeslut om folkpensionernas utveckling under den följande tioårsperioden. Den ljuli 1967 anknöts, som tidigare har nämnts, samtliga folkpensionsförmåner till basbeloppet. Ålders- pensionen utgjorde för tiden intill utgången av juni 1968 86,5 % av basbeloppet för en ensam pensionär och 67,5 % av basbeloppet för envar av två pensionsberättigade makar.
Fr. o. m. den ljuli 1968 utgick ålderspensionen med 90 % av basbeloppet för ogift och med 70 % av basbeloppet för gift pensionär.
Efter förslag av pensionsförsäkringskommittén ersattes standardtilläggen fr. o. m. budgetåret 1969/ 70 av pensionstillskotten som utgår till folkpension i form av ålderspension, förtidspension och änkepension till pensionär som inte har ATP-pension eller har låga ATP—belopp. Pensionstillskotten steg den 1 juli varje år med 3 % av basbeloppet. Pensionstillskotten avsågs stiga så att de den 1 juli 1978 uppgick till 30 % av basbeloppet.
Riksdagen antog år 1974 på förslag av pensionsålderskommittén ett reformprogram för folkpensionernas standarduppräkning. Programmet innebar att grundförmånen från folkpensioneringen med verkan från den I januari 1975 höjdes till 95 % av basbeloppet för ogift och till 77,5 % av basbeloppet för gift pensionsberättigad. Programmet innefattade även en förbättring av pensionstillskotten. Fr. o. m. den I juli 1976 stiger dessa årligen med 4 % av basbeloppet i stället för tidigare 3 %. Pensionstillskotten utgör f.n. 29 % av basbeloppet och skall enligt nuvarande regler stiga enligt följande:
1/7-78 33 % 1/7-79 37 % 1/7-80 41 % 1/7-81 45 %
Förtidspensionärer med ingen eller låg ATP får fr. o. m. den 1 juli 1976 dubbla pensionstillskott. Pensionstillskotten utgör således f.n. 58 % av basbeloppet och stiger årligen med 8 % av basbeloppet enligt följande:
1/7-78 66 % 1/7-79 74 % 1/7-80 82 % 1/7-81 90 %
Folkpensionens nuvarande (juli 1977) årsbelopp utgör för ogift ålderspen- sionär med helt pensionstillskott 14 260 kr. Motsvarande belopp för gifta pensionärer är 12 248 kr. En hel förtidspension med helt (dubbelt) pensions— tillskott utgör för år 17 595 kr. för ogift pensionär och 15 583 kr. för gifta pensionärer.
5.1.2.2 Tilläggspensionerna
Beslut om införande av den allmänna tilläggspensioneringen fattades år 1959. Tilläggspensioneringen fick därvid i sina huvuddrag den utformning som den fortfarande har. Pensionsrätt började tjänas in fr.o.m. år 1960. De första tilläggspensionerna började utbetalas år 1963.
Pensionsrätten är relaterad till de arbetsinkomster som den försäkrade har haft under sin aktiva tid. Pensionsgrundande är den inkomst som ligger mellan ett och sju och en halv gånger basbeloppet vid årets ingång. Den försäkrade tillförs pensionspoäng som utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. Hel ålderspension utgår med 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodoräknats den försäkrade, eller om pensionspoäng har tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen.
ATP-systemet är alltjämt under uppbyggnad. Som framgår av tabell 2 har antalet ATP-pensionärer ökat kraftigt varje år sedan 1963 och fortsätter att öka kraftigt. Även genomsnittsbeloppen för utgående pensioner har ökat kraftigt varje år. Utvecklingen av ATP-pensionerna fram t.o.m. år 1985 framgår av tabell 4.
Det maximala årsbeloppet för en från 65-årsmånaden uttagen hel ålders- pension från ATP utgör f. n. (juli 1977) 40 365 kr.
5.1.3. Tidigare behandling av frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen
Pensionsutredningens principbetänkande (SOU 1955:32) med förslag till allmän pensionsförsäkring hade avseende endast på tilläggspensionering. I betänkandet redovisades ett system enligt vilket pensionerna skulle följa förändringarna i den aktiva befolkningens inkomststandard. Förenklat innebar förslaget att pensionerna skulle följa utvecklingen av den genom- snittliga pensionsgivande inkomsten.
Vid remissbehandlingen av detta förslag hade man olika uppfattningar i fråga om lämpligheten att standardsäkra förmånerna. I fråga om den tekniska
lösningen var man övervägande positiv. En kritisk synpunkt, som framfördes från vissa håll, var att genom systemets utformning även ungdomsårgång- arnas inkomstläge kom att påverka pensionsförmånema.
Allmänna pensionsberedningen anförde i fråga om standardsäkring av folkpensionerna (SOU 1957:7):
Standardbeständigheten av folkpensionerna har hittills tillgodosetts genom tid efter annan fattade beslut om standardhöjningar. Beredningen finner, att det även framdeles bör ankomma på statsmakterna att bedöma om och när tillägg till folkpensionerna erfordras för att ge pensionärerna rimlig del av den aktiva befolkningens standardhöj— ning. Det bör tillfogas, att de pensionsbelopp, som beredningen angivit såsom mål för en förbättring av folkpensioneringen, enligt beredningens mening får anses innefatta den höjning av pensionsnivån som skulle följa av en standardutveckling för den aktiva befolkningen av ungefär den storlek, som allmänt sett karakteriserat det sista årtiondet.
Som har nämnts tidigare anknöts förmånerna inom den allmänna pensio- neringen via basbeloppet till den allmänna prisutvecklingen. Någon motsva- rande anknytning till realinkomstutvecklingen infördes däremot inte.
[juni 1965 uppdrogs åt pensionsförsäkringskommittén att utreda frågan om den framtida standardutvecklingen av folkpensionerna. Pensionsförsäk- ringskommittén lade i maj 1968 (SOU 1968:21) fram förslag om införande av pensionstillskott. Lagen om pensionstillskott trädde i kraft den 1 juli 1969.
1969 års riksdag hade i anledning av motionsyrkanden härom att ta ställning till frågan om standardsäkring av den allmänna pensioneringens förmåner. Andra lagutskottets utlåtande 1969271 låg till grund för pensions- ålderskommitténs direktiv.
Pensionsålderskommittén lade i februari 1974 (SOU 1974:15) fram förslag om fördubbling av pensionstillskotten för förtidspensionärerna. Förslaget utgjorde ett led i kommitténs överväganden i standardsäkringsfrågan. Reformen trädde i kraft den 1 juli 1976.
5.1.4. Kommitténs överväganden beträffande standardsäkring inom den allmänna pensioneringen
Direktiven ålägger kommittén att undersöka möjligheterna till en standard- säkring inom den allmänna pensioneringen.
En standardsäkring av pensionsförmånema skulle enligt kommitténs mening innebära att dessa mer eller mindre automatiskt följde den allmänna standardutvecklingen i materiellt hänseende i samhället.
En automatisk standardsäkring förutsätter ett mått på den allmänna standardutvecklingen i samhället, dvs. någon form av standardindex. Detta index skulle bestämma inte endast storleken av utgående förmåner utan även intjänandet av pensionspoäng. Att ur den tillgängliga statistiken skapa ett entydigt sådant mått är enligt kommitténs uppfattning förenat med åtskilliga svårigheter. Kommittén har närmare undersökt en rad olika tänkbara utgångspunkter för- en standardindex. Mot samtliga dessa kan ett flertal invändningar göras med avseende på jämförelsegrupp, inkomst- eller konsumtionsenhet, sparande, de inkomster med vilka pensionerna skulle
jämföras m. m. Härtill kommer att flera betydelsefulla komponenter i den materiella standarden,exempelvis olika former av transfereringar till hushål- len, inte belyses fortlöpande i statistiken. Skall ett mått på standardutveck- lingen hämtas ur befintlig statistik måste därför enligt kommitténs mening grova förenklingar ofrånkomligen accepteras.
Iden ekonomiska debatten brukar med materiell standard förstås inkomst- standard, vilket naturligtvis hänger samman med den stora betydelse som inkomsten normalt har för den enskildes välfärd. Inkomsten förutsätts sålunda avspegla individens konsumtionsmöjligheter och därmed även säga något väsentligt om dennes levnadsstandard. Andra mått på standarden är givetvis tänkbara. Kommittén diskuterar i avsnitt 5.1.6 olika indexmetoder i samband med prövningen av standardsäkring av arbetsskadelivräntoma.
Det som bestämmer individens köpkraft är egentligen den disponibla inkomsten efter skatt. Om målsättningen med en standardsäkring av pensionerna är att pensionärernas köpkraft skall utvecklas i samma takt som den övriga befolkningens bör därför olikheterna i beskattningshänseende mellan grupperna beaktas. Med inkomsten som mått på konsumtionsstan- dard borde följaktligen en standardsäkring innebära att pensionerna får öka i takt med den övriga befolkningens reala disponibla inkomster.
Vid bedömningen av pensionärernas standard jämförd med den övriga befolkningens bör vidare enligt kommitténs mening beaktas den offentliga konsumtionen. Samhällets allmänna åtgärder för social service och omvårdnad samt sjukvård är till stor del riktade till pensionärerna. Dessa tjänster konsumeras fritt eller mot en låg ersättning och utgör en betydelsefull del av pensionärernas materiella standard. En redogörelse för de nyttigheter som här avses liksom omfattningen och utvecklingen av dessa lämnas i avsnitt 3.3. Om man vid en likformig utveckling av inkomststandarden inriktar samhällets åtgärder så att pensionärsgruppen gynnas mer än andra, ökar den totala konsumtionsstandarden snabbare för pensionärerna än för andra grupper. Standardjämförelsen borde sålunda egentligen avse den totala konsumtionen, dvs. såväl den privata som den av samhället bekostade konsumtionen.
Behovet av standardsäkring inom den allmänna pensioneringen varierar enligt kommitténs mening mellan olika typer av förmåner. Ju längre tid en förmån uppbärs desto större kan otvivelaktigt behovet av en anknytning till den allmänna standardutvecklingen te sig. Behovet av standardsäkring måste också anses vara större ju tidigare i livet pensionen börjar utgå. Många utgiftsposter är relativt tyngre i de tidigare åldrarna. Det gäller t. ex. utgifter för utbildning, bostad, fritidshus, möbler och husgeråd. Hit bör också föras inkomstbortfall under barnens uppväxttid. Ser man till dessa faktorer är generellt behovet av en standardsäkring mer framträdande i fråga om förtidspensioner och möjligen vissa familjepensionsförmåner än i fråga om ålderspensioner. Kommittén har tidigare (SOU 1974:15) studerat de särskilda problem som hänger samman med en standarduppräkning av pensionerna för dem som invalidiserats i unga år. Kommittén föreslog därvid en fördubbling av pensionstillskotten för förtidspensionärer med liten eller ingen ATP. Kommittén framhöll att ett av syftena med den särskilda förstärkningen var att invaliderna skulle få samma relativa inkomstutveck- ling som sina jämnåriga friska kamrater. Inkomsten skulle därför enligt
Tabell 29 År Basbelopp i Total inkomst- ”'$-basbelopp" januari, kr. summa. milj. kr. kr.
1957 4 000 35 374 4 000 1960 4200 43 003 4 900 1961 4 300 46 946 5 300 1962 4 500 51 228 5800 1963 4 700 55 537 6 300 1964 4800 61210 6900 1965 5 000 67 462 7 600 1966 5 300 74 077 8 400 1967 5 500 81 689 9 200 1968 S 700 86 585 9 800 1969 5 800 93 671 10 600 1970 6000 104171 11800 1971 6400 112541 12700 1972 7100 120818 13700 1973 7300 130168 14700 1974 8100 155000 17500 1975 9 000 181 300 20 500
kommittén vara högre under den tid då familjebildning normalt sker. Som framgår av avsnitt 5.1.2 har folkpensionsförmånerna vid återkom- mande tillfällen höjts utöver vad som motiverats av prisutvecklingen. Kommittén har funnit det vara av intresse i sammanhanget att undersöka hur pass väl folkpensionerna genom dessa höjningar har följt med standard- utvecklingen i samhället. Jämförelsen förutsätter ett mått på standardutveck- lingen i samhället. Som kommittén har framhållit ovan torde inkomstut- vecklingen kunna tjäna som ett tänkbart sådant mått. Kommittén har därför här valt attjämföra pensionernas utveckling med utvecklingen av den totala inkomstsumman för fysiska personer, närmare definierad som samman- räknad nettoinkomst. Anknyts det vanliga basbeloppet till utvecklingen av den totala inkomstsumman i stället för till prisutvecklingen erhålls med år 1957 som basår följande serier (tabell 29). Det nya basbeloppet benämns "S-
basbelopp".
Tabell 30
Juli år Folkpension inkl. ””$-basbelopp" Folkpensionen pensionstillskott kr. i % av "S-bas— för ogift, kr. beloppet"
1966 4 585 8 400 54,6 1967 4 931 9 200 53.6 1968 5220 9 800 53,3 1969 5 394 10 600 50,9 1970 6 048 11 800 51,3 1971 6831 12700 53.8 1972 7 446 13 700 54,4 1973 7 980 14 700 54,3 1974 9 180 17 500 52,5 1975 10 904 20 500 53,2
1 tabell 30 sätts den ålderspension inklusive pensionstillskott som har utgått till ogift pensionär för juli månad åren 1966—1975 i relation till det sålunda beräknade ””$-basbeloppet" för resp. år.
Även om det underlag för indexberäkningen som här har använts ingalunda är invändningsfritt, bör man av tabell 30 kunna dra den slutsatsen att folkpensionsförmånerna — relativt sett — under den tioårsperiod som tabellen omfattar genom indextillägg, pensionstillskott och höjda grundför- måner väl följt med den allmänna standardhöjningen sådan den avspeglar sig i den valda indexmetoderi. Här bör dessutom noteras att jämförelsen avser inkomst före skatt. Inkomstökningen för de förvärvsarbetande har emellertid beskattats medan motsvarande ökning för de som uppburit endast folkpen- sionjämte pensionstillskott ej upptagits till beskattning. Vidare bör anmärkas att ökningen av den totala inkomstsumman till viss del beror av att antalet förvärvsarbetande stigit under perioden.
F. n. utgår pensionstillskott till folkpensionärer som saknar eller har låg ATP. Genom pensionstillskotten tillförsäkras nämnda pensionärer en successiv standardförbättring fram t. o. m. år 1981. Det förefaller rimligt att anta att folkpensionerna under perioden fram t. o. m. år 1981 genom pensionstillskottshöjningarna kommer att visa i viss mån samma standard- följsamhet som under den tioårsperiod som tabell 30 omfattar. Förtidspen- sionärerna kommer därutöver genom de fr. o. m. den ljuli 1976 fördubblade pensionstillskotten att få särskilda pensionsförstärkningar under samma period.
Som tidigare har framhållits är ATP-systemet f. n. under uppbyggnad. Såväl antalet ATP-pensionärer som genomsnittsbeloppen för utgående pensioner ökar kraftigt varje år.
Pensionsrätten är relaterad till de arbetsinkomster som den försäkrade har haft under sin aktiva tid. Pensionsgrundande är som tidigare har nämnts den inkomst som ligger mellan ett och sju och en halv gånger basbeloppet vid årets ingång. Den försäkrade tillförs pensionspoäng som utgör den pensions- grundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. Hel egenpen- sion utgår med 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodo- räknats den försäkrade, eller om pensionspoäng har tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen.
Realinkomstökningen beaktas på olika sätt vid beräkningen av de pensionspoäng som läggs till grund för ATP-pensionen. Så länge den försäkrades inkomster understiger maximigränsen 7,5 basbelopp slår hans realinkomstökning på grund av högre poängtal genom på pensionssidan. Sedan han väl nått maximigränsen ger fortsatt standardökning inte längre någon utdelning i pensionshänseende. Till frågan om avvägningen av den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst återkommer kommittén i avsnitt 5.1.5.
Vidare beräknas ATP-pensionen med utgångspunkt från de 15 bästa poängåren. Genom denna s. k. femtonårsregel uppnås en högre pension än om hela antalet poängår skulle läggas till grund för pensionsberäkningen. De år då den försäkrade har haft de högsta realinkomsterna får bestämma pensionsutfallet. Den standardhöjning som har ägt rum under den försäk- rades aktiva tid kommer honom alltså till godo också som pensionär. Vid
stigande realinkomst torde de femton bästa poängåren vanligen komma att utgöras av de femton sista aktiva åren. Därvid kommer sålunda den pension som skall utbetalas att med utgångspunkt i femtonårsregeln beräknas på en standard för den försäkrade som är sju till åtta år gammal (genomsnittet av de 15 sista åren).
I fråga om förtids- och familjepension kan genom reglerna om antagande- poäng den försäkrades inkomster under de två bästa av de fyra åren närmast före pensionsfallet läggas till grund för pensionen.
Någon höjning av redan utgående ATP-förmåner med hänsyn till realinkomstutvecklingen sker däremot inte. Pensionerna bibehålls därför på en standardnivå som den försäkrade hade ett antal år före pensionsfallet. Såvitt gäller utgående förtids- och familjepensioner kan dock som nyss har påpekats standardnivån ligga närmare pensionsfallet. Vid en stark realin- komstutveckling hos den yrkesverksamma delen av befolkningen uppnås inte helt målsättningen med en 60-procentig pension i förhållande till realinkomsterna. Vid en långsammare realinkomstökning har avsaknaden av standardsäkring inom tilläggspensioneringen inte lika påtagliga verkningar för det stora kollektivet ålderspensionärer. Däremot får så småningom förtidspensionärer och andra som under mycket lång tid uppbär pensions- förmåner sina förmåner relativt sett krympta.
När man bedömer behovet av standardsäkring kan man enligt kommitténs mening inte bortse från att kompensationsnivån inom ATP får anses vara i sig mycket tillfredsställande. Sett från social synpunkt är naturligtvis behovet av de nivåhöjningar som en standardsäkring skulle medföra störst för dem som har de lägsta pensionerna.
Möjligheterna att tillförsäkra pensionärerna en automatisk följsamhet till den allmänna standardutvecklingen i samhället beror naturligtvis ytterst på vilka ekonomiska resurser som står till buds. Med ett givet totalt utrymme för standardökningar måste vid varje tillfälle pensionärernas och övriga samhällsgruppers krav på förbättringar vägas mot varandra. Förstärkningar av det ekonomiska stödet till pensionärerna får ses i relation till de förvärvsarbetandes möjligheter att bekosta dessa. Hänsyn måste också tas till stödbehovet hos andra grupper i samhället, t. ex. barnfamiljer, arbetslösa och låginkomsttagare. Härtill kommer de avvägningar som vid en jämförelse mellan pensionärerna och övriga grupper måste göras med hänsyn till olikheter i fråga om beskattningen. Som kommittén tidigare har framhållit bör vid bedömningen av pensionärernas konsumtionsstandard jämförd med andra samhällsgruppers vidare beaktas den offentliga konsumtionen i form av bl. a. sjukvård.
Enligt kommitténs mening torde en fortlöpande anpassning av pensions- förmånema med hänsyn till de nu redovisade faktorerna inte vara möjlig att åstadkomma inom ramen för ett automatiskt verkande standardsäkringssys-
tem. En generell automatisk standardsäkring av förmånerna från den allmänna
pensioneringen kan vidare på sikt medföra mycket långtgående kostnads- bindningar. Enligt kommitténs uppfattning gäller detta oavsett om standard- säkringen utformas efter den ena eller den andra av de tekniska metoder som kommittén har prövat. Kostnadsbindningamas omfattning kan belysas på sätt som sker i tabellerna 32 och 33. Siffermaterialet är hämtat ur en inom
Tabell 3] År Basbelopp ”'$-basbelopp" i kr. kr. vid årlig realinkomstökning om 1 % 2 % 3 %
1976 9 700 9 700 9 700 9 700 1977 10 700 10800 10900 11000 1978 11200 11500 11700 11900 1979 11800 12100 12500 12900 1980 12400 12 900 13400 13900 1981 13000 13700 14300 15000 1982 13 700 14500 15400 16300 1983 14 300 15400 16400 17600 1984 15100 16 300 17 600 19000 1985 15 800 17 300 18 900 20 600
kommittén utarbetad prognos angående verkan av en standardsäkring med början är 1977. Prognosen bygger på följande förutsättningar.
Basbeloppet skall följa inte endast prisutvecklingen utan även realinkomst- utvecklingen. Inflationen har antagits utgöra 5 % om året fr. o. m. är 1977. Den årliga realinkomstökningen har antagits utgöra alternativt l, 2 och 3 %. Det standardsäkrade basbelopet,”S-basbeloppet”, har förutsatts bestämma såväl poängintjänandet som storleken av utgående pensionsförmåner.
Hur "S-basbeloppet” ter sig med dessa utgångspunkter och med år 1976 som basår framgår av tabell 31.
I tabellerna 32 och 33 redovisas i avrundade tal de beräknade utbetalning- arna från folkpensioneringen resp. ATP vid tillämpning av nämnda ”S- basbelopp” åren 1977—1985 samt ökningen i förhållande till motsvarande utbetalningar vid tillämpning av det vanliga basbeloppet.
Som framgår av tabellerna 32 och 33 skulle en generell standardsäkring av förmånerna från den allmänna pensioneringen redan på kort sikt få vittgående ekonomiska konsekvenser även vid en förhållandevis långsam realinkomstutveckling. ATP-systemet kommer inte att nå fullfunktionssta- diet förrän åtskilliga år efter den tidsperiod som prognosen omfattar. ATP- utbetalningarna och följaktligen även kostnaderna för den ifrågasatta stan- dardsäkringen kommer således att fortsätta att öka kraftigt efter år 1985.
Tabell 32 År Folkpensionsutbetalningar. milj. kr. Ökning, milj. kr.
Årlig realinkomstökning Årlig realinkomstökning
1 % 2 % 3 % ?r; 2 % % 1977 18 600 18 700 18 900 200 300 500 1978 20 400 20 800 21 200 500 900 1 200 1979 22200 22 900 23 600 600 1 300 2 000 1980 24 300 25 300 26 200 900 1 900 2 800 1981 26 500 27 700 29 000 1 400 2 500 3 900 1982 28 500 30 200 32 000 1 600 3 300 5 100 1983 30 200 32 200 34 500 2 200 4 100 6 500 1984 31 900 34 500 37 200 2 400 4 900 7 600 1985 33 900 37 000 40 300 2 900 6100 9 400
Tabell 33 År ATP-utbetalningar. milj. kr. Ökning, milj. kr. Årlig realinkomstökning Årlig realinkomstökning ()(/) (ll/) (1in 1 n/() 2 ()(/r ')?»
1977 8 700 8 800 8 900 100 200 200 1978 10 500 10 700 10 900 300 500 600 1979 12 200 12 700 13 200 300 700 1 100 1980 14400 15000 15700 600 1 100 1700 1981 16500 17400 18400 800 1600 2400 1982 18800 20100 21500 1000 2200 3400 1983 21 400 23 100 25 000 1 500 3 000 4 700 1984 24 300 26 500 29 000 1 800 3 800 5 900 1985 27 400 30 400 33 600 2 400 5 000 7 800
Kostnadsbindningarna kommer att bli så omfattande att de enligt kommit- téns mening skulle väsentligt inskränka handlingsfriheten i fråga om den samhälleliga reformverksamheten och innebära en icke önskvärd läsning av samhällsekonomin. Kommittén vill här erinra om att de ökande behoven av vårdinsatser för de äldre kommer att ställa stora krav på samhällsekonomin under de kommande åren.
Enligt kommitténs mening är det således inte realistiskt att införa en automatiskt verkande standardsäkring inom den allmänna pensioneringen. Pensionernas standardutveckling bör enligt kommittén liksom hittills bestämmas genom återkommande politiska beslut varvid olika gruppers behov och anspråk vid varje tidpunkt samt de ekonomiska resurser som då står till buds får beaktas.
5.1.5. Den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst
5151. Inledning
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar, som har nämnts i avsnitt 2.1.4, summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsar- bete i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet (10 700 kr. år 1977). Maximigränsen eller beloppstaket för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten utgör 7,5 gånger det nämnda basbeloppet, således 80 250 kr. år 1977. Enligt sina direktiv har kommittén att pröva frågan om nuvarande övre
gräns för beräkning av pensionsgrundande inkomst fortfarande är riktigt avvägd eller om den bör höjas med hänsyn till utvecklingen sedan tilläggspensioneringens tillkomst.
5152. Kommitténs överväganden
Utvecklingen från år 1960 och framåt av bl. a. inkomster ovanför belopps- taket 7,5 gånger basbeloppet och antalet försäkrade med maximipoäng (6,5 poäng) framgår av nedanstående tabell.
Tabell 34 Utvecklingen åren 1960—1975 av bl. a. pensionsgrundande inkomster
År Bas- Pensions— Inkomster ovanför Antalet försäkrade belopp grundande beloppstaket med 6,5 poäng inkomster i % av (pgi) i % av i absoluta samtliga milj. kr. milj. kr. pgi tal med pgi 1960 4 200 23 600 1 300 5,5 83 200 3.1 1961 4 300 26 600 1 900 7,1 101 300 3,6 1962 4 500 29 700 2 200 7,4 112 300 3,9 1963 4 700 32 600 2 500 7.7 122 500 4,2 1964 4 800 36 900 3 000 8,1 149 900 4,9 1965 5 000 40 800 3 400 8,3 169 000 5,4 1966 5 300 45 600 3 800 8,3 186 000 5,9 1967 5 500 48 800 4 300 8,8 207 100 6,5 1968 5 700 51 700 4 600 8,9 220 900 6,9 1969 5 800 56 500 5 200 9,2 249 300 7,5 1970 6 000 63 500 5 600 8.8 280 700 8,2 1971 6 400 69 500 5 300 7,6 274 300 7,9 1972 7 100 75 000 5 300 7,1 242 100 6,9 1973 7 300 81 300 6 000 7,4 270 200 7,6 1974 8 100 98 100 6 500 6,6 277 300 7,3 1975 9 000 116500 7 800 6,7 312 600 8,1
Beloppen som har angetts under rubriken Pensionsgrundande inkomster och uppgifterna om antalet försäkrade med 6,5 poäng har hämtats från riksförsäkringsverkets statistik. Vid redovisningen av inkomster ovanför beloppstaket har emellertid använts en metod — baserad enbart på riksför- säkringsverkets poängstatistik - som kan sägas utgöra endast en bedömning av storleken på inkomsterna ovanför beloppstaket. Hade vid dessa beräk- ningar en annan metod använts, som kan beskrivas som en sammanjämk- ning mellan statistiska centralbyråns inkomststatistik och poängstatistiken, hade siffrorna för åren efter år 1969 blivit något högre.
Av beräkningar som har utförts inom kommittén framgår bl. a. att inkomstutvecklingen under åren 1960—1968 har varit relativtjämn inom olika inkomstskikt. Men fr.o.m. år 1969 och framåt blev utvecklingen något annorlunda. Visserligen har inflationen varit kraftig men bl. a. på grund av låglönesatsningar i avtalsrörelserna har inkomstökningen varit betydligt lägre för de högre inkomsttagarna än för genomsnittet. Detta avspeglas i riksför- säkringsverkets statistik över pensionspoäng där antalet försäkrade med maximipoäng steg förhållandevis lite är för år jämfört med tiden före år 1969. Antalet gick t. o. m. ned åren 1971 och 1972.
Att med utgångspunkt i de senaste årens utveckling dra några säkra slutsatser om den framtida inkomstutvecklingen synes f. n. vara synnerligen vanskligt. Prognoserna är också beroende av i vilka former standardökning kommer att ta sig uttryck i fortsättningen. Sociala satsningar av skilda slag ger inte omedelbart utslag i inkomststatistiken. Förkortad arbetstid, en ytterli- gare semestervecka, ökad benägenhet att ta ut eventuella höjningar i annat än pengar är faktorer som tillsammans med frågan om fortsatt låglönesatsning medför svårigheter att i nu aktuellt hänseende göra bedömningar om inkomstutvecklingen i framtiden.
De inkomstgrupper som är av intresse när det gäller att pröva frågan om
Tabell 35 Beräknat antal försäkrade med 6,5 poäng åren 1976-1990 vid olika antaganden om realinkomstökning
År 1 % 2 % 3 %
1976 300 000 300 000 300 000 1977 311 300 322 900 334800 1978 323 000 347500 373 700 1979 335200 374100 417 000 1980 347 800 402 600 465 400 1981 360 900 433 400 519 500 1982 374 500 466 400 579 700 1983 388 600 502 000 647 000 1984 403 200 540 400 722 100 1985 418 400 581 600 805 900 1986 434 200 626 000 899 400 1987 450 500 673 800 1 004 000 1988 467 500 725 200 1 120 000 1989 485 100 780 600 1 250 000 1990 503 300 840 200 I 395 000
den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst är i huvudsak de som har inkomster över beloppstaket 7,5 basbelopp och de som kan förväntas få det i framtiden. Om gränsen höjdes skulle pension kunna komma att utgå för inkomstdelar som ligger ovanför den nuvarande maximigränsen.
År 1976 gjorde kommittén ett försök att beräkna antalet försäkrade med högsta möjliga poäng fr. o. in. samma är t. o. m. är- 1990. Resultatet härav framgår av tabell 35. Utgångspunkten för beräkningarna har varit att 300 000 personer har maximala poäng är 1976. Den reala inkomstökningen för försäkrade som tillhör dessa inkomstgrupper har antagits bli alternativt l %, 2 % eller 3 % per år. Siffrorna har erhållits genom en framskrivning, baserad på 1975 års poängstatistik.
Det har också ansetts vara av intresse att undersöka var beloppstaket skulle ligga i dag och i framtiden om proportionen mellan inkomster ovanför och under beloppstaket skall vara densamma som år 1960, då ATP trädde i kraft, vilket år den beräknade pensionsgrundande inkomstsumman ovanför taket utgjorde 5,5 % av pensionsgrundande inkomster (mellan 1 och 7,5 basbe- lopp). För år 1975 har motsvarande inkomstsumma med den metod som baseras på en sammanjämkning mellan inkomststatistiken och poängstatis- tiken beräknats utgöra ca 7,7 %. Ett tak vid 7,5 basbelopp skulle således ligga vid omkring 8,6 basbelopp om läget strikt skulle återställas till vad det var år 1960. Under antagande om olika realinkomstökning har därefter det "erforderliga” beloppstaket beräknats fram till år 1990. Proportionen mellan inkomster ovanför och under taket antas alltså bibehållen vid 1960 års nivå. Beräkningarna redovisas i tabell 36.
Det är, som tidigare har nämnts, svårt att göra några bedömningar inför framtiden av realinkomstutvecklingen. De beräknade relationerna i dag mellan inkomster över och under taket får dock enligt kommitténs uppfatt- ning anses visa att avvikelserna jämfört med år 1960 inte är särskilt betydande. Allmänt kan också framhållas att smärre och ofta återkommande justeringar uppåt av beloppstaket synes mindre väl motiverade; detta speciellt
Tabell36 Erforderligt tak åren 1976-1990 motsvarande läget år 1960 vid olika antaganden om realinkomstökning
År 1 % 2 % 3 % 1976 8,7 8,7 8,8 1977 8,7 8,9 9,0 1978 8,8 9,1 9,3 1979 8,9 9,2 9,5 1980 9,0 9,4 9,8 1981 9.1 9,5 10,1 1982 9,1 9,7 10,3 1983 9.2 9,9 10,6 1984 9,3 10,1 10,9 1985 9,4 10,3 11,2 1986 9,5 10,4 11,5 1987 9,6 10,6 11,8 1988 9,6 10,8 12,1 1989 9,7 11,0 12,5 1990 9,8 11,2 12,8
med tanke på den komplicerade problematiken med övergångsbestämmelser samt med hänsyn till att sådana justeringar bl. a. skulle återverka på den privata tjänstepensioneringen som genom avtalsförhandlingar vid varje tillfälle skulle behöva anpassa tjänstepensionerna till det beslutade belopps- taket.
Helt allmänt kan sägas att det övervägande antalet försäkrade som skulle beröras av en höjning av maximigränsen redan är genom tjänstepensione- ringen inom avtalsområdet (avsnitt 2.4) tillförsäkrade pension på lönedelar över 7,5 gånger basbeloppet. Vissa arbetstagare som tillhör bl. a. LO- kollektivet samt företagare som inte har tecknat frivillig pensionsförsäkring är dock inte tillförsäkrade sådana högre pensionsnivåer. Den omständigheten att en mycket stor del av dem som skulle beröras genom avtal redan har tillförsäkrats pension på lönedelar över 7,5 basbelopp kan emellertid inte i sig utgöra något vägande skäl för att inte pröva frågan om beloppstaket inom ATP bör justeras. Kommittén anser dock att frågan om en höjning av beloppstaket inte bör ses helt isolerad från åtgärder som vidtas i övrigt för att garantera en viss standard i vid mening inför och efter pensioneringen. Mot bakgrund av den nu rådande samhällsekonomiska situationen har kommittén inte funnit det möjligt att f. n. föreslå några förbättringar i det rent ekonomiska grundstödet till pensionärer. Detta har kommittén närmare utvecklat i sina allmänna överväganden. Med hänsyn härtill har kommittén stannat för att i det nu aktuella delbetänkandet inte heller lägga fram förslag i frågan om maximigränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst. Kommittén vill emellertid understryka att det är väsentligt att ATP-systemet inte urholkas. Frågan om en höjning av beloppstaket kommer därför att prövas på nytt i kommitténs fortsatta arbete.
5.1.6 Standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m.
5. 1.6.1 Kommitténs utgångspunkter
Den 1 juli 1977 trädde lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) i kraft. Samtidigt upphörde lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL) att gälla.
Vid samma tidpunkt trädde vidare lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersättning till sjömän i kraft. I den förra lagen har bestämmelser om ersättning vid personskada under militärtjänst, civilför- svarstjänst och räddningstjänst samt under vistelse på anstalt förts samman. Den senare lagen ersätter äldre författningar om ersättning till sjömän för krigsskada. För bestämmelserna i berörda författningar redogörs närmare i avsnitt 2.3.
Den nya lagstiftningen bygger på yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag i huvudbetänkandet (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada och slutbetänkandet (SOU 1976:50) Statligt personskadeskydd.
LAF ger i princip den som drabbas av skada i sitt arbete rätt till full ersättning för det inkomstbortfall skadan medför. Av yrkesskadeförsäkrings— kommitténs huvudbetänkande framgår att denna ersättningsprincip bygger på bedömningen att skador i arbetet motiverar en rätt till högre ersättning än andra skador. Kommitténs målsättning var att LAF inom ramen för vad som framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverat genom sitt försäk- ringsskydd i princip bör försätta den arbetsskadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat.
Efterlevandeskyddet i LAF är utformat efter samma grundsatser som egenskyddet. Yrkesskadeförsäkringskommitten anförde härvid i huvudbe- tänkandet.
Kommittén har frågat sig om det finns skäl att tillämpa samma grundsats vid utformningen av efterlevandeskyddet inom yrkesskadeförsäkringen. Ur vissa synpunkter borde det vara likgiltigt när man skall bestämma storleken av efterlevan- deskyddet om förlusten av försörjare beror på yrkesskada eller annan skada. De allmänna motiv som ytterst talar för ett socialförsäkringsskydd för familjemedlemmar borde ha samma tyngd i båda fallen. Å andra sidan bygger den särskilda yrkesskade- försäkringen på den hävdvunna uppfattningen att skador till följd av ett anställnings- förhållande skall kompenseras med större ersättning än andra skador. En sådan uppfattning borde logiskt leda till att inte endast egenskyddet utan även efterlevan- deskyddet skulle ges en prioriterad ställning. Utvecklingen inom samhället leder odiskutabelt till att makar och därmedjämställda i allt mindre utsträckning är beroende av varandra för sin försörjning. Fortfarande finns det dock åtskilliga fall där familjens försörjning helt ankommer på den ena av makarna. Skulle denne försörjare falla ifrån uppkommer följaktligen behov av ersättningsanordningar. Enligt kommitténs uppfatt- ning saknas det anledning att i ett fall då dödsfallet föranletts av yrkesskada göra avsteg från yrkesskadeskyddets huvudprincip att lämna ersättning för inkomstförlusten, ] detta fall det mistade underhållet, fullt ut. Liksom i fråga om egenskyddet bör därför efterlevandeskyddet inriktas mot att garantera de efterlevande en så gott som bibehållen standard upp till ett visst tak.
Ersättningsreglerna i LAF är i allt väsentligt tillämpliga på skador som avses i lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersätt- ning till sjömän.
I huvudbetänkandet uttalade sig yrkesskadeförsäkringskommittén för en standardsäkring av arbetsskadelivräntoma. Frågan om införande av en standardsäkring borde enligt yrkesskadeförsäkringskommittén ses mot bakgrund av de redovisade ersättningsprinciperna i LAF. Kommittén anförde följande.
Enligt kommitténs mening är det angeläget att livräntorna anpassas efter den allmänna standardhöjning som sker i samhället. Detta är särskilt viktigt för dem som skadas i unga år och som därför lyfter livräntor under en lång följd av år. Utan standardsäkring kommer en sådan livränta så småningom att avlägsna sig ganska betydligt från en hundraprocentig kompensationsnivå. Även för den som skadas vid äldre ålder kommer en framtida standardutveckling att medföra en liknande effekt. Kommittén ser en sådan effekt som oförenlig med sin principiella inställning att en yrkesskadad genom yrkesskadeförsäkringen skall försättas i samma ekonomiska situation som om han ej skadats. Frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen utreds f. n. av pensionskommittén. Enligt vad kommittén har inhämtat kommer pensionskommittén att under sitt arbete pröva frågan om standard- säkring av utgående förmåner även inom andra delar av socialförsäkringsfältet. Vid sådant förhållande har kommittén funnit sig böra avstå från att för egen del lägga fram något förslag om standardsäkring av yrkesskadeförmånerna. Kommittén förutsätter emellertid att pensionskommittén vid sitt utredningsarbete beaktar frågans särskilda vikt för de yrkesskadades del och, för det fall en lösning av standardsäkringsfrågan över hela socialförsäkringsområdet inte skulle visa sig möjlig, prövar en särlösning för dem som drabbas av yrkesskada och lägger fram förslag i sådan tid att en standardsäkring kan ingå i den nya lagen om yrkesskadeförsäkring.
5.1.6.2 Kommitténs överväganden och förslag
Som framgår av avsnitt 5.4 har kommittén funnit en standardsäkring inom den allmänna pensioneringen inte vara möjlig av samhällsekonomiska och andra skäl. Behovet av och förutsättningarna för en standardsäkring inom arbetsskadeförsäkringen är enligt kommitténs mening annorlunda.
Frågan om en standardsäkring inom arbetsskadeförsäkringen får ses mot bakgrund av de skadeståndsrättsliga principer som försäkringen bygger på. Den arbetsskadade skall genom försäkringen i princip försättas i samma ekonomiska situation som om han inte hade skadats. Syftet med en standardsäkring bör enligt kommitténs uppfattning sålunda vara att den arbetsskadade skall tillförsäkras en standardutveckling som så långt det är möjligt motsvarar den han kan antas ha fått om han inte hade skadats. Kostnaderna för en standardsäkring av arbetsskadelivräntorna skulle bli mycket begränsade ijämförelse med kostnaderna för en standardsäkring av pensionerna och kan inte väntas medföra samma konsekvenser för samhälls- ekonomin. En standardsäkring av arbetsskadelivräntorna är inte heller förenad med de avvägningsproblem som enligt kommitténs mening gör sig gällande om man vill standardsäkra förmånerna från den allmänna pensio- neringen.
Ersättningsbestämmelserna i LAF är i huvudsak tillämpliga också på skador som avses i lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersättning till sjömän. Dessa skador har ansetts i princip motivera samma rätt till full ersättning för det inkomstbortfall skadan medför som arbetsskadorna. De skäl som har anförts för en standardsäkring av arbets- skadelivräntorna kan enligt kommitténs mening lika väl göras gällande i fråga om livräntor som utgår enligt lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersättning till sjömän. En standardsäkring bör därför omfatta även sådana livräntor. De lösningar som kommittén diskuterar i det följande tar således sikte på såväl livräntor enligt LAF som livräntor enligt dessa båda författningar.
Efterlevandeskyddet i LAF vilar i likhet med egenskyddet på principen om full ersättning för inkomstförlust. Efterlevandeskyddet syftar sålunda till att inom vissa gränser garantera de efterlevande en så gott som bibehållen standard. Mot denna bakgrund framstår det som principiellt riktigt att en standardsäkring får omfatta både egenlivräntor och efterlevandelivräntor. I propositionen 1975/762197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring framhåller departementschefen att det inte är möjligt att ta slutlig ställning till utformningen av efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen förrän hela frågan om familjepensioneringens framtida utformning har behandlats av pensionskommittén. De förändringar i efterlevandeskyddet som kan bli en följd därav kan inte överblickas f. n. Enligt kommitténs mening bör detta emellertid inte hindra att en lösning för efterlevandelivräntornas del såvitt gäller frågan om standardsäkring prövas redan nu. Kommittén avser dock inte att i detta sammanhang göra några slutliga ställningstaganden i delar som berörs av det fortsatta utredningsarbetet.
Utgångspunkten vid en standardsäkring av arbetsskadelivräntorna bör som kommittén tidigare har framhållit vara att livräntans standardutveckling skall så långt det är möjligt följa standardutvecklingen av den inkomst den ersätter. Med denna utgångspunkt vore naturligtvis en individanpassad standardsäkring det ideala, dvs. man skulle vid varje tidpunkt under invaliditeten jämföra livräntan med den inkomst som den arbetsskadade i varje enskilt fall skulle ha kunnat påräkna om han inte hade blivit skadad. I praktiken är dock självfallet en sådan lösning inte möjlig med hänsyn bl. a. till svårigheterna att göra antaganden om individernas fortsatta ekonomiska utveckling och den administrativa omgång sådana bedömningar skulle kräva.
För att få ett hanterligt system vid en standardsäkring av livräntorna fordras enligt kommitténs mening att antalet alternativa mått på standardut- vecklingen, till vilka livräntorna skall relateras, inte blir för stort. Kommittén har övervägt en efter yrkeskategori differentierad standardsäkring. En arbetsskadad målare skulle sålunda få sin livränta uppräknad i takt med sina aktiva yrkesbröders inkomstutveckling etc. Denna koppling kan framstå som naturlig mot bakgrund av arbetsskadeförsäkringens ersättningsprinciper.
Problemet i sammanhanget är emellertid att antalet yrken är mycket stort. Alla dessa olika yrken låter sig inte enligt kommitténs mening på ett någorlunda invändningsfritt och enkelt sätt sammanföras i ett från adminis- trativ synpunkt rimligt antal grupper. Det torde vidare vara svårt att i nuvarande statistik finna en för ändamålet lämplig och samtidigt heltäckande redovisning av olika yrkeskategoriers individuella inkomstutveckling. Härtill kommer att det statliga personskadeskyddet omfattar värnpliktiga m. fl. vilka i många fall inte kan hänföras till någon yrkeskategori. Vidare växlar yrkena karaktär, nya kommer till och gamla går ur tiden. De anförda skälen talar enligt kommitténs mening mot att yrkesindelningen läggs som grund för standardsäkringen av livräntorna.
Kommittén har också övervägt möjligheten att differentiera standardsäk- ringen efter näringsgren. I princip varje företag kan i statistiskt hänseende hänföras till en viss näringsgren. Näringsgrensklassificeringen sker därvid enligt standard för svensk näringsgrensindelning (SNI). Indelningen sker i
nio huvudgrupper och ett större antal undergrupper. Huvudgrupperna är följande.
Jordbruk, skogsbruk och fiske Gruvor och mineralbrott Tillverkningsindustri El-, gas-, värme- och vattenverk Byggnadsindustri Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse Samfärdsel, post- och televerk Banker och försäkringsinstitut Offentlig förvaltning och andra tjänster
NOWXIOXKA-P—WN—l
Med SNI-grupperingen skulle vid en standardsäkring av livräntorna en viss anknytning kunna uppnås till den skadades arbetsplats och yrke. Av administrativa skäl torde man härvid få nöja sig med en indelning efter huvudgrupperna. Huvudgruppens genomsnittliga inkomstutveckling skulle sålunda bli bestämmande för utvecklingen av livräntor som kunde hänföras till samma grupp. Fördelen med en sådan differentiering jämförd med en differentiering efter yrkeskategori ligger naturligtvis i det begränsade antalet grupper.
Nackdelarna med en standardsäkring efter näringsgren är emellertid många. I många fall är samma yrkeskategori, t. ex. lokalvårdare och chaufförer, representerad inom flera näringsgrenar. Skulle livräntorna i dessa fall följa den genomsnittliga inkomstutvecklingen inom resp. näringsgren skulle sålunda skillnader kunna uppkomma mellan skadade med samma yrkestillhörighet. Vidare skulle det enligt kommitténs mening många gånger kunna uppstå tvekan om vilken näringsgren den skadade skäligen borde hänföras till. Kommittén tänker här på bl. a. de fall där skadan har inträffat i samband med ett tillfälligt arbete vid sidan av den försäkrades ordinarie eller där den försäkrade har hunnit att byta yrke innan skadan visar sig. Som kommittén redan har påpekat omfattar det statliga personskadeskyddet försäkrade som saknar yrkestillhörighet och som av denna anledning inte skulle kunna hänföras till någon bestämd näringsgren. För den sistnämnda gruppen skulle det således i förevarande sammanhang bli nödvändigt att konstruera en speciell jämförelsegrupp vars inkomstutveckling livräntorna i dessa fall fick följa.
Även om man bortser från de olägenheter som nu har påpekats, kan man enligt kommitténs mening ifrågasätta om resultatet i standardsäkringshän- seende skulle bli mer rättvist med en metod som bygger på differentiering efter näringsgren än med en generell metod. Som kommittén har framhållit måste näringsgrensindelningen av praktiska skäl göras mycket grov. Med så stora grupper som det här nödvändigtvis skulle bli fråga om torde avvikel- serna från genomsnittet inom resp. grupp knappast bli så mycket mindre än avvikelserna från genomsnittet för samtliga grupper. Mot bakgrund av de nyss påtalade olägenheterna vore det därför enligt kommitténs uppfattning föga meningsfullt att försöka differentiera standardsäkringen efter närings- gren. En lösning får i stället sökas i någon generell metod.
Med en generell metod vid standardsäkringen av livräntorna kan natur- ligtvis standardpåslaget på livräntan i det enskilda fallet komma att avvika
från vad den skadades yrkeskamrater uppnår. Sådana effekter är emellertid ofrånkomliga vid användandet av en generell metod. Kommittén har i detta sammanhang särskilt undersökt möjligheterna att utforma standardsäk— ringen så att livräntorna skulle få en utveckling som avspeglar profilen i de aktivas standardutveckling. Syftet härmed skulle vara att fånga upp olikheter i utvecklingen mellan främst låginkomsttagarna och övriga inkomsttagare. Kommittén har dock funnit att denna utveckling är svår att överblicka på sikt och att systemet med en sådan utformning därför skulle bli alltför kompli- cerat. Detta torde gälla även om schabloner tillgrips.
Kommittén vill i sammanhanget erinra om att 90 % av de livräntor som för närvarande utgår avser ersättning i fall där invaliditetsgraden understiger 50 %. Det alldeles övervägande antalet av dessa livräntetagare torde ha någon form av förvärvsarbete för vilket de uppbär lön eller annan ersättning som standardmässigt utvecklas i vanlig ordning.
Man kan tänka sig flera olika mått på standardutvecklingen vid använ- dandet av en generell metod. Kommittén har närmare studerat bl. a. följande alternativ.
1 Standaräökning = Produktionsökning
Sett över en längre tidsperiod bestäms standardutvecklingen i samhället i hög grad av hur den totala produktionen (bruttonationalprodukten, BNP) föränd- ras. Regelmässigt växer BNP från år till år och det blir mer att fördela till olika ändamål. Ett sådant ändamål är den privata konsumtionen, andra ändamål är den offentliga konsumtionen och olika typer av investeringar. En ökad privat konsumtion ingår vanligen som den viktigaste komponenten i begreppet standardökning.
På kort sikt (över något eller några år) behöver sambandet mellan BNst ökning och standardutvecklingen inte vara så uttalat. För att bibehålla sysselsättningen vid en hög nivå och hindra arbetslöshet kan t. ex. över- gångsvis en utländsk upplåning medverka till att hålla inkomstutvecklingen i tidigare takt när produktionen i en lågkonjunktur stagnerar. Under vissa år kan åter den ekonomiska politiken inriktas på förstärkningar av t. ex. den offentliga konsumtionen eller av industrins investeringar. I detta samman- hang kan inte heller bortses från långsiktiga förskjutningar från privat till offentlig sektor. I det långa loppet gäller emellertid att produktionstillväxten sätter bestämda gränser för hur standarden totalt sett kan öka. Den volymmässiga BNP-tillväxten skulle därför kunna utgöra ett tänkbart mått på standardutvecklingen i samhället vid en standardsäkring av livrän- torna.
BNP registreras i nationalräkenskaperna och blir någorlunda stabil i statistiken ca 3/4 år efter utgången av resp. år. Mindre justeringar sker fortlöpande.
2 Standardökning = Löneökning
Ökningen av de sammanlagda lönerna i samhället skulle givetvis i detta sammanhang kunna tjäna som mått på standardutvecklingen. Eftersom den framräknade utvecklingen skulle användas som underlag för individuella
påslag borde lönerna totalt justeras med hänsyn till förändringar i den totala sysselsättningen.
Det finns ett flertal statistiska källor på löneområdet. Den för ändamålet mest lämpliga synes vara redovisningen i nationalräkenskaperna av den årsvisa totala löneutvecklingen. Den åsyftade redovisningen ger en god täckning och är dessutom länkad till produktionssidan (jämför alternativ
1).
3 Standoff/ökning = lnkomst'o'kning
Ökningen av den samlade inkomsten för fysiska personer skulle kunna utgöra ytterligare ett tänkbart mått på standardutvecklingen. Detta alternativ skiljer sig från alternativ 2 genom att det inkluderar utvecklingen inte endast av löner utan även av andra inkomster. Detta torde i detta sammanhang innebära både för- och nackdelar. Fördelarna ligger däri att egenföretagares och uppdragstagares inkomstutveckling skulle avspeglas. nackdelarna bl. a. i att utvecklingen av andra inkomster än arbetsinkomster skulle kunna komma att påverka standardpåslagen på livräntorna.
Används inkomstökningen som mått på standardutvecklingen bör på samma sätt som i alternativ 2 justering göras för sysselsättningsföränd- ringar.
Väljer man inkomstökningen som mått på standardutvecklingen torde taxeringsstatistiken med fördel kunna användas. Denna statistik fastställs i samband med inkomsttaxeringen och justeras inte annat än marginellt i efterhand.
Kommittén har kommit till den slutsatsen att utvecklingen av den totala lönesumman enligt nationalräkenskaperna bör användas som mått på stan- dardutvecklingen vid en standardsäkring av livräntorna. Även om detta mått ingalunda är invändningsfritt synes det enligt kommitténs mening vara behäftat med mindre olägenheter än de båda andra berörda måtten.
I nationalräkenskaperna redovisas utvecklingen av de nominella lönerna. Livräntorna är emellertid redan enligt nuvarande lagstiftning värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet och följer sålunda den allmänna prisut- vecklingen. Värdesäkringssystemet har i dag mycket stor betydelse även inom andra områden såväl inom som utanför socialförsäkringsfältet. Detta system bör enligt kommitténs mening lämnas orubbat vid en standardsäk- ring av livräntorna. Med denna utgångspunkt framstår en utformning av standardsäkringen efter förebild av vad som gäller exempelvis inom pensio- neringen i Norge eller Finland som mindre lämplig. En redogörelse för ifrågavarande regler lämnas i avsnitt 2.5. Det norska systemet innebär i korthet att grundbeloppet (motsvarigheten till basbeloppet) baseras på såväl prisutvecklingen som på en beräknad reallöneutveckling för befolkningen. Standardsäkringsfaktorn bygger sedan år 1974 på utvecklingen av den disponibla realinkomsten för förvärvsarbetande. Utgångspunkten är därvid den reala disponibla inkomstens förändringar för ett antal typfamiljer med olika sammansättning. Regeringen lägger fram förslag till stortinget om den förhöjning av grundbeloppet som anses motiverad av löneutvecklingen. Någon automatisk uppräkning genom anknytning till en officiell löneindex
eller liknande sker inte. I Finland är arbetspensionerna knutna till en index som fastställs av social- och hälsovårdsministeriet. Den årliga indexhöj- ningen utgör ett medeltal av förändringarna i konsumentprisindex och indexen för den allmänna förtjänstnivån. En standardsäkring av livräntorna efter norskt eller finskt mönster synes bl.a. innebära att man i praktiken nödgas använda två olika basbelopp, dels det nuvarande, dels ett speciellt för livräntorna.
Kommittén föreslår därför att värdesäkringen av livräntorna får fortgå enligt nuvarande regler och att standarduppräkningen sker genom en i förhållande till värdesäkringen fristående justering.
Justeringen av livräntorna bör tekniskt ske med hjälp av en särskild standardfaktor. Denna faktor skulle bestämmas med utgångspunkt i utveck- lingen av den totala lönesumman enligt nationalräkenskaperna — efter justering för sysselsättningsförändringar — mellan två på varandra följande kalenderår. För att få fram den reala förändring av lönerna som skall bestämma standardpåslagets storlek bör enligt kommitténs mening måttet på den nominella löneökningen räknas om med hänsyn till ökningen av det genomsnittliga basbeloppet för resp. kalenderår. Kommittén förordar att riksförsäkringsverket får i uppdrag att beräkna Standardfaktorn på detta sätt och att regeringen fastställer densamma.
En tillräckligt säker redovisning i nationalräkenskaperna av löneutveck- lingen mellan två år föreligger normalt inte förrän i sista kvartalet under året efter det senaste jämförelseåret. En standardfaktor som bygger på löne- utvecklingen mellan år 1 och år 2 kommer sålunda att påverka livräntorna från och med ingången av år 4.
Kommittén har funnit att livräntorna lämpligen bör räknas upp med Standardfaktorn den 1 januari varje år. Livräntans nivå efter uppräkningen bildar sedan underlag för den löpande värdesäkringen under året.
Som framgår av avsnitt 2.3.3 motsvarar den försäkrades egen livränta enligt LAF skillnaden mellan den inkomst han skulle ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan ersätter inkomstförlust upp till samma tak som gäller för ATP, dvs. 7.5 basbelopp. Inkomstbortfall som för år understiger ett fjärdedels basbelopp ersätts emellertid inte. Livränteunderlaget utgörs i princip av den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. Underlaget får, om särskilda skäl talar för det, bestämmas med ledning av annan högre förvärvsinkomst än den sjukpen— ninggrundande inkomsten om livräntan skall börja utgå först sedan avsevärd tid har förflutit efter den skadliga inverkan i arbetet. Särskilda regler för beräkning av underlaget gäller för studerande och värnpliktiga m. fl. samt för försäkrade som inte hade fyllt 25 år när skadan inträffade.
Den försäkrades livränta utgår med så stor andel av livränteunderlaget som svarar mot graden av nedsättning av hans arbetsförmåga.
Om den som uppbär hel livränta med anledning av arbetsskada senare avlider till följd av skadan läggs den avlidnes egenlivränta till grund för beräkningen av efterlevandelivränta. Har den försäkrade avlidit innan han börjat uppbära livränta med anledning av skadan utgörs underlaget för beräkning av efterlevandelivränta (ersättningsunderlaget) av den livränta som den avlidne skulle ha fått vid förlust av arbetsförmågan. Ersättnings-
underlaget får aldrig överstiga ett belopp som motsvarar 7,5 gånger basbe- loppet vid den försäkrades död.
Livräntor till änka och därmed jämställd kvinna samt till barn utgår med vissa andelar av ersättningsunderlaget. Övriga efterlevandelivräntor utgår med belopp som högst motsvarar vissa andelar av samma underlag.
Flera skäl talar enligt kommitténs mening för att standardsäkringen bör utformas så att uppräkning till följd av densamma görs av livränteunderlaget resp. av ersättningsunderlaget.
En standardsäkring skulle enligt yrkesskadeförsäkringskommittén inne- bära att livränteunderlaget kopplades till löneutvecklingen. Härigenom skulle, påpekade yrkesskadeförsäkringskommittén i huvudbetänkandet, en effektivare omprövning av livräntorna kunna uppnås. Invaliditetsbedöm- ningen baseras ju huvudsakligen på en jämförelse mellan å ena sidan den arbetsinkomst som den skadade kan antas uppnå efter invaliditetens inträde och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk, dvs. livränteunderlaget. Anknyts livränteunderlaget till löneutvecklingen underlättas en fortlöpande jämförelse mellan detta och den arbetsinkomst den skadade faktiskt uppnår på sin restarbetsförmåga.
Livräntorna är samordnade med allmän pension. Är livräntetagaren samtidigt berättigad till folkpension eller ATP i form av förtids- eller familjepension med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. Standardsäkringen bör enligt kommitténs uppfattning självfallet innebära att uppräkning sker av livräntan före samordning. Görs uppräkningen av livränteunderlaget resp. av ersättningsunderlaget uppnås det önskade resul- tatet.
Arbetsskadeförsäkringen kompenserar inkomstbortfall upp till taket vid 7,5 basbelopp. Får livräntorna genom standarduppräkningen växa ovanför detta tak kan följden bli att den skadade skulle få en bättre livränta än de arbetskamrater som i motsvarande grad kommer till skada vid en senare tidpunkt. Eventuella löneförbättringar ovanför taket som dessa arbetskam- rater har fått under mellantiden kommer ju många gånger inte att kunna beaktas vid bestämmandet av deras livräntor. Det synes därför riktigt att standarduppräkningen och det inkomstbortfall som skall kompenseras begränsas av samma tak. Detta kan i och för sig uppnås genom att det nuvarande taket får följa med standarduppräkningen. En sådan lösning torde emellertid förutsätta att motsvarande uppräkning sker av det tak som gäller i fråga om andra med livräntorna samordnade förmåner. Skall endast livrän- torna standardsäkras framstår därför denna lösning som mindre lämplig.
Alternativet synes vara att det nuvarande taket iakttas vid standardupp- räkningen. Detta skulle praktiskt kunna ske genom en föreskrift att livränteunderlaget får räknas upp högst till ett belopp som motsvarar 7,5 basbelopp. Här bör erinras om att avvägningen av taket inom ATP kommer att bli föremål för kommitténs prövning i det fortsatta utredningsarbetet. En eventuell höjning av ATP-taket skulle sannolikt förutsätta en motsvarande höjning av taket inom arbetsskadeförsäkringen.
Enligt huvudregeln i LAF upphör egenlivränta att utgå när den försäkrade fyller 65 år. På grund av en särskild garantiregel kan emellertid livräntan utgå även efter denna tidpunkt i den mån den försäkrade inte har rätt till
ålderspension enligt AFL med belopp som motsvarar 65 % av livräntans bruttobelopp. En fortsatt standarduppräkning av egenlivräntor som utgår på grund av garantiregeln skulle vålla orättvisor. Kommittén föreslår att uppräkning sker längst t. o. m. det år varunder den försäkrade fyller 64 år. Denna avgränsning ansluter till vad som gäller vid beräkningen av pensions- grundande inkomst för ATP. Här bortses då från de särskilda övergångsbe- stämmelser som gäller för försäkrade som är födda under något av åren 1911—1927. Avgränsningen ansluter också till den övre åldersgräns för uttag av bl. a. avgift till arbetsskadeförsäkringen som kommittén föreslår i avsnitt 5.4.
En liknande avgränsning bör enligt kommitténs mening göras i fråga om efterlevandelivräntorna. Ett alternativ vore härvid att efterlevandelivrän- torna räknas upp längst t. o. in. det år varunder den försäkrade skulle ha fyllt 64 år om han inte avlidit. Livränta till änka och därmed jämställd kvinna utgår emellertid efter inträdet i pensionsåldern, i huvudsaklig överensstäm- melse med vad som gäller i fråga om egenlivräntor, endast i den mån änkans ålderspension från folkpensioneringen och änkepension från ATP under— stiger ett belopp som motsvarar en efterlevandelivränta beräknad på grundval av 65 % av ersättningsunderlaget. Detta innebär sålunda att vissa änkor kan uppbära livränta även efter 65 års ålder. Den antydda avgränsningen finge därför kompletteras med en regel som sätter stopp fören uppräkning efter det år varunder den efterlevande själv har fyllt 64 år.
Ett annat alternativ vore att man vid standardsäkringen av efterlevande- livräntorna bortser från den försäkrades ålder vid dödsfallet men sätter stopp för en uppräkning efter det år under vilket den efterlevande fyller 64 år.
Praktiska skäl talar enligt kommitténs mening för det senare alternativet. Avgränsningen bör gälla i fråga om samtliga berörda efterlevandelivrän- tor.
De av kommittén föreslagna reglerna om standardsäkring av livräntorna bör tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1978. Därmed skulle standardpåslag avseende år 1978 tillkomma de livräntor som utgår enligt berörda författ— ningar vid nämnda tidpunkt.
5.1.6.3 Äldre livräntor
Yrkesskadeförsäkringskommittén förordade i sitt slutbetänkande att stan- dardsäkringen får omfatta även livräntor som har beviljats före LAF:s ikraftträdande.
I avsnitt 3.4 lämnas en redogörelse för beståndet av äldre livräntor. Totalt utgick i januari 1977 ca 84 000 livräntor, varav drygt 15 % utgjorde efterlevandelivräntor. Något mer än 40 % av samtliga livräntor hade beviljats enligt författningar som är äldre än YFL. De viktigaste äldre lagarna är 1901 års olycksfallsersättningslag, 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag. Avgörande för livräntornas storlek är den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. För att utjämna skill- naden i ersättningsnivån från olika tider inom olycksfallsförsäkringslagstift- ningen har utgående livräntor höjts vid skilda tillfällen och är numera värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De senaste och viktigaste höjningarna ägde rum åren 1956, 1963 och 1968. Även livräntor som utgår av
statsmedel har höjts och värdesäkrats i motsvarande omfattning. Detsamma gäller beträffande livräntor enligt olika militärersättningsförordningar.
1 den nya arbetsskadeförsäkringen har ersättningsnivån höjts kraftigt. De nya bestämmelserna gäller inte skador som har inträffat före ikraftträdandet. De äldre livräntorna har därför räknats upp på visst sätt den 1 juli 1977. Uppräkningen avsåg egenlivräntor vilka grundas på en invaliditetsgrad som uppgår till minst 25 % samt efterlevandelivräntor.
Uppräkningen av de äldre livräntorna har föreslagits av yrkesskadeförsäk- ringskommittén. som i slutbetänkandet anförde bl. a. följande.
Den nya arbetsskadeförsäkringslagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1977. De yrkesskador som inträffat dessförinnan kommer inte att beröras av de nya bestäm- melserna. De nya reglerna innebär att försäkringens förmånssida förstärks kraftigt. De nya livräntorna kommer att skilja sig från de äldre framför allt genom att kompensa- tionsnivån höjts till 100 % och ersättningsunderlaget för livränta utökats till 7.5 basbelopp. Detta innebär att de äldre livräntorna i många fall kommer att framstå som små i jämförelse med de nya och att tröskeleffekter uppstår mellan gamla och nya livräntor. Redan här finns ett motiv för att låta det nya förmånssystemet ”smitta av sig" på de äldre skadefallen.
De äldre livräntorna har räknats upp vid flera tillfällen och följer sedan den 1 januari 1968 prisnivån i samhället genom att vara anknutna till basbeloppet. Någon anknytning till den allmänna standardutvecklingen finns inte. De inkomster som utgör underlag för beräknande av de äldre livräntorna framstår därför ofta som mycket små i jämförelse med vad den skadade som frisk hade kunnat skaffa sig i dagens läge. Trots uppräkningar och värdesäkring har de äldre livräntorna kommit att släpa efter standardutvecklingen. Den standardökning som de fullt förvärvsarbetande har fått åtnjuta bör enligt kommitténs mening komma även den till del som på grund av yrkesskada inte har kunnat arbeta alls eller arbeta i endast begränsad omfattning.
Det nu anförda motiverar enligt kommitténs mening att man i anslutning till införandet av den nya arbetsskadeförsäkringen förbättrar livränteförmånerna för de äldre skadefallen.
I avsnitt 5.1.6.2 föreslås att livräntor som utgår enligt LAF eller bestäms med tillämpning av LAF skall standardsäkras på visst sätt. Enligt kommit- téns mening bör en standardsäkring av de äldre livräntorna så långt möjligt ansluta till detta förslag. I vissa hänseenden föreligger dock skillnader mellan de nya och de äldre livräntorna som måste få inverka på utformningen.
Invaliditetsbedömningen i LAF anknyter till vad som gäller inom den allmänna försäkringen. Det är således den reella nedsättningen i den skadades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete som grundar rätt till livränta. Vid bestämmandet av äldre livräntor används däremot ett medicinskt invaliditetsbegrepp. Yrkesskadeförsäkringskommittén påpekade att tillämpningen av det medicinska invaliditetsbegreppet kan ge till resultat att vissa skadade överkompenseras och vissa underkompenseras. Flera undersökningar visar att det förra är vanligt vid lägre invaliditeter och det senare vid högre invaliditeter. Enligt yrkesskadeförsäkringskommittén kunde man av undersökningarna dra den slutsatsen att skador med låg invaliditet nästan undantagslöst inte har någon inverkan på förvärvsförmå- gan.
Målsättningen vid en standardsäkring av de äldre livräntorna bör självfallet vara att uppräkning endast sker i fråga om livräntor som ersätter ett
inkomstbortfall. Den tidigare nämnda uppräkningen den 1 juli 1977 av de äldre livräntorna avsåg, förutom efterlevandelivräntor, egenlivräntor som grundas på en invaliditetsgrad uppgående till minst 25 %. Gränsdragningen bygger på bedömningen att skador med lägre invaliditetsgrad nästan undantagslöst inte har medfört någon nedsättning av arbetsförmågan. Enligt pensionskommitténs mening bör samma gränsdragning lämpligen göras vid en standardsäkring av de äldre livräntorna.
Kommittén föreslår beträffande de nya livräntorna att uppräkning till följd av standardsäkringen sker av livränteunderlaget. Livränteunderlaget utgörs härvid i regel av den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt då livräntan skall börja utgå. De äldre livräntornas storlek är beroende av den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. Livrän- torna beräknas på grundval av ersättningsunderlaget, som i allmänhet är lägre än arbetsförtjänsten.
Maximum för den årliga arbetsförtjänst som beaktas varierar med hänsyn till tidpunkten för skadan. Har skadan inträffat under tiden 1918—1954 ligger taket (efter omreglering år 1956) vid 7 920 kr. Har skadan inträffat under tiden 1955—1967 ligger taket vid 15 000 kr. och har skadan inträffat därefter ligger det vid 5 basbelopp (57 500 kr. ijuli 1977).
' Det högsta ersättningsunderlaget för motsvarande tidsperioder utgör 7 740 kr., 12 000 kr. resp. 3,75 basbelopp (43 125 kr. ijuli 1977).
De förhöjningar som har skett åren 1963 och 1968 har påverkat varken den årliga arbetsförtjänsten eller ersättningsunderlaget. Förhöjningarna har i stället tagit sikte på utgående livränteförmåner. Detsamma gäller uppräk- ningen den ljuli 1977.
Den metod för standardsäkring som föreslås beträffande livräntorna enligt LAF, nämligen en uppräkning av livränteunderlaget, skulle överförd på de äldre livräntorna snarast innebära att den årliga arbetsförtjänsten eller ersättningsunderlaget räknades upp. Arbetsförtjänsten och ersättningsun- derlaget varierar dock som har nämnts ganska avsevärt beroende på vid vilken tidpunkt skadan har inträffat. Ser man till utgående livränteförmåner är variationen inte lika stor, vilket är en följd av den utjämning som skett genom förhöjningarna åren 1963 och 1968. Uppräkningen den 1 juli 1977 innebär en ytterligare utjämning på förmånssidan.
Genom förhöjningarna och värdesäkringen har livränteförrnånerna alltmer kommit att fjärma sig från den årliga arbetsförtjänst som ligger i botten. Ett procentuellt standardpåslag relaterat till den årliga arbetsförtjän- sten altemativt ersättningsunderlaget skulle därför många gånger framstå som relativt litet i förhållande till den utgående livränteförmånen. Följande exempel kan belysa detta.
Den försäkrade har skadats år 1950 och därvid förlorat arbetsförmågan. Hans årliga arbetsförtjänst (tillika ersättningsunderlag) antas efter omregle- ring år 1956 utgöra 7 200 kr. Livräntan uppgår då efter omregleringen till 6 600 kr. (1 1 / 12 av ersättningsunderlaget). Efter förhöjningar 1963 och 1968 uppgår livräntan till 10 725 kr. eller 1,88 basbelopp. Efter uppräkning den 1 juli 1977 skulle livräntan uppgå till 28 104 kr. Ett standardpåslag med exempelvis 3 00 på den årliga arbetsförtjänsten motsvarar i detta läge knappt 0,8 % av den utgående livräntan.
Kommittén anser det motiverat att man vid bestämmandet av det
underlag, som skall bilda utgångspunkt för en standardsäkring, fångar upp de standardförbättringar som har tillkommit livräntorna genom förhöjningarna åren 1963, 1968 och 1977. Kommittén föreslår därför att den utgående livränteförmånen i stället för den årliga arbetsförtjänsten får utgöra underlag för standarduppräkningen.
Efterlevandelivräntorna enligt LAF grundas i princip på den försäkrades egenlivränta vid dödsfallet. Detta innebär att den efterlevande på ett smidigt sätt kan tillgodoföras de standardpåslag på egenlivräntan som hänför sig till tiden före dödsfallet. De äldre efterlevandelivräntorna grundas emellertid på den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfallet. Sker standardsäk- ringen av de äldre livräntorna på det sätt kommittén föreslår, dvs. genom en uppräkning av utgående livränteförmåner, kommer den efterlevande inte automatiskt i åtnjutande av de standardpåslag som belöper på tiden före dödsfallet. Detta resultat uppnås emellertid praktiskt genom att riksförsäk- ringsverket vid efterlevandelivräntans fastställande får beakta, förutom 1963 och 1968 års förhöjningar och värdesäkring liksom den beslutade förhöj- ningen den 1 juli 1977, även den standarduppräkning som därefter har ägt rum fram till dödsfallet.
Såvitt gäller de nya livräntorna föreslår kommittén att standarduppräkning skall ske längst t. o. m. det år varunder den försäkrade resp. den efterlevande fyller 64 år. Enligt kommitténs mening bör rimligen samma begränsning gälla vid standardsäkringen av de äldre livräntorna.
De äldre livräntorna är på visst sätt samordnade med allmän pension. En redogörelse för reglerna härom lämnas i avsnitt 2.3.2. Samordningsreglerna innebär att en ökning av livräntan till följd av standardsäkringen skulle kunna reducera en samtidigt utgående pension. Kommittén föreslår därför att det vid samordningen enligt 17 kap. 2 & AFL bortses från standardpåslagen.
De äldre livräntorna beskattas annorlunda än de nya livräntorna. När frågan om livränta prövats efter de regler som gällde före den 1 januari 1955 beskattas livräntan endast till reducerat belopp. Som skattepliktig intäkt räknas endast viss del av livräntans belopp efter en fallande skala beroende på livräntetagarens ålder under beskattningsåret. För övriga äldre livräntor gäller att 50 % av den del av livräntan, som under beskattningsåret inte överstiger basbeloppet vid årets ingång, skall undantas från beskattning. Används ett ensartat påslag vid standardsäkringen medför skattereglerna sålunda att påslagets reella värde kommer att variera mellan olika livränte- tagare. Kommittén har övervägt en differentiering av standardpåslaget med hänsyn till nämnda skatteeffekter. Kommittén har emellertid inte funnit någon enkel och samtidigt rättvis metod härför. Mot bakgrund av skattereg- lernas utformning och de ofta mycket låga ersättningsnivåerna i det äldre livräntebeståndet kan det enligt kommitténs mening knappast heller framstå som särskilt angeläget att söka åstadkomma ett för samtliga livräntetagare proportionellt lika stort standardpåslag efter skatt. Kommittén föreslår således att en och samma standardfaktor kommer till användning vid standardsäkringen av samtliga såväl äldre som nya livräntor som kan komma i fråga.
De föreslagna reglerna om standardsäkring av de äldre livräntorna bör i likhet med de motsvarande regler som föreslås beträffande de nya livräntorna tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1978.
5.1.7 Värdesäkring av pensioner m. m.
5171. Inledning
Värdesäkringen av pensionerna genom anknytningen till basbeloppet har aktualiserats i två motioner, som jämte socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975/76219 har överlämnats till kommittén.
I motionen 1975/76.700 hemställdes om en undersökning av folkpensio- närernas konsumtionsmönster och förslag till åtgärder, som kan erfordras för att infria riksdagens löften till pensionärerna om standardhöjning och värdesäkra pensioner. Enligt motionärerna finns det anledning att anta att konsumentprisindex, som indirekt ligger till grund för indextilläggen för folkpensionärerna, inte på ett riktigt sätt speglar det konsumtionsmönster som gäller för det stora flertalet pensionärer. Motionärerna framhöll att, om det efter noggrann undersökning av pensionärernas konsumtionsmönster skulle visa sig att dessa inte fått den beräknade kompensationen för prisstegringarna, de måste tillförsäkras en motsvarande förbättring.
[ motionen 1975/76.702 hemställdes om en översyn av metoden för indexreglering av folkpensionen. I motionen framhölls att det är sannolikt att de komponenter som ingår i konsumentprisindex avviker från de flesta äldre människors konsumtionsmönster. Kostnader för bostad, kläder, bilinnehav etc. är sannolikt mestadels lägre i äldre människors hushåll än för genom- snittet hushåll. En kartläggning av pensionärernas konsumtionsmönster skulle enligt motionärerna därför vara värdefull som utgångspunkt för en bedömning av sättet att värdesäkra pensioner och pensionstillskott.
Enligt utskottet har den väckta frågan samband med kommitténs uppdrag angående standardsäkring av pensionerna. Utskottet erinrade i samman- hanget om att basbeloppet också används för beräkning av förmåner inom flera andra bidragssystem, bl. a. bidragsförskott. underhållsbidrag, studiestöd och socialhjälp.
Likalydande motionsyrkanden behandlades i socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:44. Motionerna och betänkandet har överlämnats till kommittén.
Pensionärernas Riksorganisation (PRO) hemställde i skrivelse den 1 april 1976, som har överlämnats till kommittén, att procenttalet för förändring av basbeloppet sänks från nuvarande tre till två enheter och att pension skall utbetalas retroaktivt från den månad konsumentprisindex stigit så att det föranlett en höjning av basbeloppet. PRO framhöll i skrivelsen att nuvarande regler innebär att priserna måste stiga med tre procent för att basbeloppet skall förändras. Ett lägre procenttal skulle leda till en snabbare växling och bättre tjäna pensionernas värdebeständighet. PRO påpekade vidare att utgående pensioner påverkas först andra månaden efter den då konsumentprisindex har stigit i sådan män att höjning skall ske av basbeloppet. Enligt PRO:s mening bör pensionerna rimligen betalas ut retroaktivt från den månad då konsumentprisindex sålunda höjdes.
Kommittén har vid behandlingen av nu nämnda frågor samrått med pensionärsundersökningen (S 1974:06).
5.172. Nuvarande indexreglering
K onsumentprisindex
Nuvarande konsumentprisindex (KPI) bygger på ett förslag av 1952 års indexkommitté i betänkandet (SOU 1953123) Konsumentprisindex. l betän- kandet framhöll indexkommittén att en levnadskostnadsindex beräknad för en viss konsumentkategori inte utan vidare kan godtas som uttryck för levnadskostnadsförändringen för en annan kategori och inte heller som prisindex för den totala konsumtionen. Ur denna synpunkt kunde det synas önskvärt att flera serier beräknades, varigenom olika ändamål bättre skulle kunna tillgodoses. lndexkommittén menade emellertid att erfarenheten visat att förekomsten av ett flertal indexserier, som alla har det gemensamt att de utgår från detaljpriserna, bidrar till att öka oklarheten i fråga om seriernas tolkning och användning. Kommitténs strävan var därför att söka nå fram till en enda index, som uppfyllde rimliga anspråk på tillämplighet i olika sammanhang. I avsikt att öka indexens allmängiltighet föreslogs att indexen i princip skulle avspegla den genomsnittliga förändringen i priserna för den totala konsumtionen inom landets hushåll.
KPI började beräknas ijuli 1954 av socialstyrelsen. Den 1 juli 1962 övertog statistiska centralbyrån (SCB) beräkningarna. lndexen har räknats tillbaka till år 1949 med hjälp av en tidigare indexserie, levnadskostnadsindex, 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner. Levnadskostnadsindex fanns i två olika serier, dels medjuli 1914 och dels med år 1935 som bas, och beräknades båda med respektive utan direkta skatter och sociala förmåner. Serierna byggde på en budget som hänförde sig till ett genomsnittshushåll bestående av man, hustru och två barn ur kategorien arbetare och lägre tjänstemän i städer och tätorter. Beräkningarna av dessa serierjämte den fr. o. m. år 1931 beräknade indexserien för den genomsnittliga prisförändringen för hela den enskilda konsumtionen av varor och tjänster, konsumtionsprisindex, upphörde i samband med övergången till KPI. Till följd av den stora användning levnadskostnadsindex har för indexklausuler m. m. framskrivs dock tills vidare dessa serier utan direkta skatter och sociala förmåner med hjälp av KPI.
KPI avser att statistiskt belysa de genomsnittliga prisförändringarna i detaljhandelsledet för den totala privata inhemska konsumtionen av varor och tjänster.
lndexen är en tidsprisindex. dvs. den mäter den relativa prisförändringen i förhållande till prisnivån vid en viss angiven basperiod för vilken indextalet sätts lika med 100. För KPI är basperioden år 1949. KPI beräknas varje månad och månadsindextalen (totalindex) fastställs av regeringen. Med utgångs- punkt i KPI beräknas basbeloppet, nettoprisindex (konsumentpriser med avdrag för indirekta skatter och tillägg för subventioner), pensionspristalet (som används för reglering av vissa försäkringar och tjänstepensioner och utgörs av kvoten mellan en månads konsumentprisindextal och indextalet för december 1951 multiplicerat med 100, vilket innebär en omräkning av KPI till en annan bas), delserier i byggnadskostnadsindex, försvarsprisindex, civilförsvarsindex m. m.
KPI används förutom som indikator på prisutvecklingen även såsom
kompensationsmått och som deflator, dvs. hjälpmedel för omräkning av värdebelopp till fasta priser. Som kompensationsmått används indexen bl. a. för indexklausuler i avtal och via basbeloppet för indexreglering av folkpen- sioner, pensionstillskott, ATP, bidragsförskott, underhållsbidrag, studieme- del, trafiklivräntor och yrkesskadelivräntor samt (via pensionspristalet) privata pensioner. Som deflator nyttjas indexen bl. a. vid fastprisberäkningar i nationalräkenskaperna samt för omräkning av fastighetsvärden för beskatt- ning vid försäljning (KPI omräknad till levnadskostnadsindex med juli 1914 som bas).
KPI mäter förändringarna i de priser konsumenten faktiskt får betala, varför den påverkas av förändringar i indirekta skatter och subventioner. Direkta skatter och sociala förmåner omfattas däremot inte av indexberäk- ningen. Indexen skall vara ett mått på prisförändringarna vid oförändrad levnadsnivå. Höjda priser till följd av förbättrad varukvalitet skall sålunda inte påverka indexen. Värdet av kvalitetsförändringarna uppskattas, dess andel av prisskillnaden bedöms ur konsumentens synvinkel och endast den del av en prisskillnad som inte hänför sig till kvalitetsförändringar påverkar indexen.
Prisnoteringarna för KPI insamlas för ett urval av varor och tjänster dels lokalt av prisombud inom SCB:s urval av butiker och betjäningsställen på olika orter, dels centralt av SCB. Den lokala prisinsamlingen sker inom ett 70- tal geografiska områden, så sammansatta att de skall representera hela riket i fråga om befolkningens ålder, kön, civilstånd, inkomster etc. Antalet noteringsställen uppgår till ca 2 000 och varierar från tre i de minsta områdena till 200 i det område som representerar Storstockholm. Anledningen till att priserna för ett antal varor insamlas centralt är att många varor har enhetliga priser över hela landet eller att man av skilda skäl erhåller priserna lättare centralt (t. ex. bensin, bilar).
Urvalet av representantvaror bygger delvis på tradition. Vägledande vid urvalet har huvudsakligen varit att söka få med varor som beträffande prisutvecklingen kan betraktas som representativa för sin varugrupp, som har stor betydelse kvantitetsmässigt, är lätta att definiera, säljs i stora delar av landet samt kan påräknas komma att finnas kvar i detaljhandeln under relativt lång tid framåt. Antalet representantvaror uppgår till ca 340, men då prisinsamlingen för vissa representantvaror har vidgats till att avse olika angivna fabrikat och kvaliteter insamlas prisuppgifter för betydligt flera varor; lokalt per månad ca 26 000—32 000 prisuppgifter.
Prisinsamlingen för huvudgrupperna inventarier och husgeråd samt diverse görs kvartalsvis. För hyreslägenheter och egnahem inhämtas uppgifter en gång om året. Övriga prisuppgifter samlas alltså in en gång i månaden.
För att försöka utröna vad konsumenten faktiskt betalar görs emellanåt vissa rabattundersökningar för att få fram prisförändringar som beror på— ofta dolda — rabattgivningar. Säsongsvariationer i priserna för viss slags frukt och grönsaker utjämnas genom särskilda beräkningar. För vissa varor som saluförs endast under en del av året får priserna stå kvar oförändrade i indexen under den övriga delen av året. Detta gäller t. ex. dampälsar, barnpjäxor och ishockeyrör, vars priser anges oförändrade under sommarhalvåret. Problemen med representantvaror som försvinner och som ersätts med mer
eller mindre snarlika produkter eller tjänster samt varor som ofta skiftar 1 modell och i samband därmed också i pris anges vara den i praktiken största svårigheten i samband med prisinsamlingen och kräver särskild värdering av kvalitetsförändringar o. d.
KPI beräknas som en kedjeindex med årslänkar. Detta innebär i princip att man varje år börjar en helt ny indexserie med december föregående år som bas. De tal, som erhålls på detta sätt, ansluts emellertid till varandra genom att multipliceras (kedjas) med varandra. På så sätt får man en från år till år fortlöpande indexserie.
Eftersom vissa varor betyder mer i budgeten än andra har varje represen- tantvara och tjänst tilldelats ett vägningsta/ som anger motsvarande varu- grupps relativa andel av de totala utgifterna för privat konsumtion.
Vägningstalen bygger på beräkningar av årskonsumtionen utförda av nationalräkenskapssektionen vid SCB. Dessa beräkningar, som innefattar en skattning för fjärde kvartalet, bygger i sin tur på ett stort antal källor. För jordbruksprodukter utförs beräkningarna primärt av jordbruksnämnden, i fråga om andra varugrupper grundas uppgifterna på statistiken över omsätt- ningen i detaljhandeln eller på import- och exportstatistiken i kombination med data över den inhemska produktionen. I samband med att Vägningstalen bestäms revideras också uppsättningen representantvaror med hänsyn till förändringarna i den privata konsumtionens sammansättning.
Priserna på flertalet varor och tjänster som ingår i konsumentprisindex insamlas varje månad iden vecka som den 15:e infaller. Indexen brukar vara färdigberäknad omkring den 20:e i månaden efter prisinsamlingsmånaden och i samband därmed publiceras resultaten.
Basbeloppet
Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring fastställs av regeringen för varje månad. Det utgör 4 000 kr. multiplicerat med det indextal för konsumentprisindex som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under andra månaden (t.o.m. juli 1967 tredje månaden) före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957 (146,12). Ändring av basbeloppet sker då indextalet i fråga har stigit eller gått ned med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet. Basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.
Basbeloppet har fastställts varje månad fr. o. m. januari 1963. Folkpensio- nerna är sedan juli 1967 indexreglerade med basbeloppet. Som exempel på andra förmåner som är anknutna till basbeloppet kan nämnas tilläggspen- sioner, bidragsförskott, statligt studiestöd, vissa underhållsbidrag, yrkesska- delivräntor, pensionstillskott, vuxenstudiestöd och delpensioner.
Basbeloppet beräknas av SCB och publiceras i allmänhet tillsammans med KPI.
5.1.7.3 Kommitténs överväganden
Genom anknytningen via basbeloppet till konsumentprixindex följer pensio- nerna liksom en rad andra förmåner den allmänna prisutvecklingen i samhället. För att konsumentprisindex samtidigt skall kunna tjäna som en
' Statistiska meddelanden P 197129, Hushållsbud- getundersökningen 1969. Statistiska centralbyrån.
rimlig prismätare för ett flertal hushållsgrupper med sinsemellan olika konsumtionssammansättning mäter indexen den genomsnittliga föränd- ringen i priserna för den totala konsumtionen av varor och tjänster inom landets hushåll. Hushållsgruppens och det enskilda hushållets konsumtions- sammansättning stämmer självfallet inte alltid överens med den totala konsumtionens sammansättning. Avviker gruppens konsumtionsmönster från den totala befolkningens kan en tillämpning av konsumentprisindex leda till att gruppen antingen överkompenseras eller underkompenseras. Detta behöver emellertid ingalunda bli fallet vid varje avvikelse härvidlag. Ett hushålls eller en hushållsgrupps konsumtion kommer givetvis många gånger att vara sammansatt så att ökningen av hushållets eller gruppens totala levnadskostnader ändå motsvarar den allmänna prisökningen sådan den avspeglar sig i konsumentprisindex.
Det har inte ansetts lämpligt att laborera med flera indexserier för att därigenom tillgodose olika ändamål. Vid utformningen av konsumentpris- index framhölls att förekomsten av ett flertal indexserier, som alla utgår från detaljpriserna, bidrar till att öka oklarheten i fråga om seriernas tolkning och användning. Man valde därför att söka skapa en enda index som uppfyllde rimliga anspråk på tillämplighet i olika sammanhang. Nackdelarna med olika kategoriprisindex blir naturligtvis mer framträdande ju fler serier som används. Konsumentprisindex har sedan tillkomsten kommit till alltmer utbredd användning som kompensationsmått vid regleringen av olika förmåner och bidrag. Det måste anses uteslutet att reglera alla dessa förmåner och bidrag genom olika kategoriprisindex. Även om man betraktar en enda typ av förmåner kan naturligtvis ifrågasättas om det är meningsfullt att genom en och samma index söka reglera denna förmånstyp med hänsyn till mottagargruppens konsumtionsmönster. Den grupp till vilken förmånen riktar sig kan ju inrymma en mängd skilda hushållstyper med sinsemellan olika konsumtionsmönster. Pensionärerna torde utgöra ett exempel härpå. Det finns anledning förmoda att konsumtionens sammansättning varierar mellan yngre förtidspensionärer och efterlevande å den ena sidan och ålderspensionärer å den andra samt mellan pensionärer som saknar ATP och pensionärer med ATP. Till detta kommer att många pensionärer vid sidan av den allmänna pensionen har tjänstepensionsförmåner och andra inkomster vilka påverkar deras konsumtionsmönster. Enligt kommitténs mening kan det knappast anses önskvärt att värdesäkringen av förmånerna från den allmänna pensioneringen differentieras med hänsyn till olika pensionärs- gruppers speciella konsumtionsmönster. Mot bakgrund av pensionärskollek— tivets relativa storlek torde inte heller användandet av en för samtliga pensionärer gemensam index i stället för konsumentprisindex kunna väntas medföra några väsentliga fördelar för pensionärerna.
De senaste uppgifter som föreligger om pensionärernas konsumtions- mönster jämfört med andra gruppers, härrör från 1969 års hushållsbudget- undersökning'
Ur undersökningen kan följande material hämtas för enjämförelse mellan å ena sidan pensionärshushållens och å andra sidan samtliga hushålls konsumtionssammansättning.
Procentuell fördelning år 1969 av konsumtionen
Pensionärs- Samtliga hushåll hushåll Mat 26.3 23.1 Dryck 0,8 0,8 Spritdrycker och tobak 3,7 4,6 Kläder 6.5 7.7 Skor 1,4 1,4 Bostad 17.9 15.0 Bränsle och lyse 3,7 2,4 Inventarier och husgeråd 7,4 7,7 Transporter, kommu— nikationer och resor 11,1 16,9 Personlig hygien 1,6 1,8 Hälsovård 3.1 2,3 Utbildning och nöjen 8,2 9,2 Övriga varor 0,8 1,1 Övriga tjänster 7.5 6,0 100 100 Antal hushåll som har undersökts 387 3 208
Undersökningen synes ge vid handen att det förelåg vissa skillnader i konsumtionssammansättningen mellan pensionärshushållen och samtliga hushåll. Ett försök att uppskatta prisutvecklingen för ett antal hushållsgrup- per, däribland pensionärer, med olika konsumtionsmönster har gjorts i en uppsats av Bengt Assarsson, En empirisk studie av fördelningseffekten av inflation och relativa prisförändringar. Ett utdrag ur uppsatsen återges 1 Ekonomisk Debatt 1976 nr 6.
Ett av syftena med studien har varit att undersöka om bl. a. pensionärerna underkompenseras vid en användning av konsumentprisindex som kompen- sationsmått. De undersökta hushållsgruppernas prisindexserier har beräk- nats genom att prisförändringarna för vissa varuhuvudgrupper vägts samman med hjälp av uppgifter från 1969 års hushållsbudgetundersökning om resp. hushållsgrupps konsumtionsmönster. Indextalen har framräknats för tidsperioden 1955—1973. Genom att fasta vikter från år 1969 har använts ökar osäkerheten ju längre från detta år beräkningarna görs.
Ur uppsatsen kan hämtas följande siffermaterial av intresse i detta sammanhang.
Untlétsökta Intshållsgruppér (från 1969 års htis/tål/sbudgetumlérsökning)
]. Disponibel inkomst 10—14 tkr 2 '*— 20—24 tkr 3 "— 30—34 tkr
4. "— 40-49 tkr
5. "— 60 tkr och mer 6 Jordbrukare 7 Pensionärer med enbart pension 8 Pensionärer med även annan inkomst än pension
9. Gifta eller sammanboende med barn; sammanräknad nettoinkomst upp till 19 tkr 10. "_ 20—29 tkr 11. "— 30—39 tkr 12. "— 40 tkr och mer
Hushållsgruppernas procentuella konsumtionsfördelning (enligt 1969 års hushålls- budgetundersökning)
l 2 3 4 5 6 Livsmedel 28,20 24,80 23,46 21,27 20,21 34,69 Spritdrycker och tobak 4,55 4,68 4,77 4,57 3,64 2,85 Kläder och skor 7,74 8,74 9,23 8,98 8,24 9,79 Bostäder, bränsle och lyse 20,87 16,69 16,76 15,74 16,61 10,82 Inventarier och husgeråd 6,72 8,25 7,72 7,27 6,97 8,13 Diverse 31,92 36,84 38,06 42,17 44,33 33,72
7 8 9 10 11 12 Livsmedel 27,70 24,47 30,32 26,49 25,76 21,52 Spritdrycker och tobak 3,84 3,51 4,79 4,34 4,50 4,09 Kläder och skor 8,28 6,56 9,13 9,32 9,49 9,55 Bostäder, bränsle och lyse 22,87 16,29 16,51 16,97 16,86 17,18 Inventarier och husgeråd 7,43 7,44 8,16 8,25 7,49 8,01 Diverse 29,88 41,73 41,29 34,63 35,90 39,65
Med utgångspunkt i ovanstående uppgifter om de undersökta hushålls- gruppernas konsumtionsmönster har prisförändringarna för de olika varuhu- vudgrupperna vägts samman.
Hushållsgruppernas framräknade prisindex. 1954=100
År 1 2 3 4 5 6
1960 125,2 124,3 124,3 124,1 124,2 124,0 1966 161,4 159,9 159,7 159,5 159,6 1609 1971 206,2 203 ,7 203,4 203,3 203 ,5 205 ,1 1972 218,4 215,4 215,0 214,7 215,0 217,3 1973 234,6 231,2 230,9 230,7 231,0 232,3
7 8 9 10 1 I 12
1960 125 ,0 124,6 124,6 124,3 124,3 124,0 1966 160,7 160,7 160,8 159,0 160,0 159,1 1971 205 ,I 205 ,4 204,9 203,7 203,9 202 ,4 1972 217,3 217,2 216,9 215,5 215,6 213,8 1973 233,4 233,2 232,6 . 231 ,2 231,5 229,7
De framräknade prisindexserierna jämförs i undersökningen med konsu- mentprisindex för resp. år. Konsumentprisindex med reviderade vägningstal redovisas enligt följande.
År 1954 1000 1960 1240 1966 1593 1971 2019 1972 2134 1973 229,7
Som synes är skillnaderna i indexvärden små under jämförelseperioden. Att indexvärdena ligger över motsvarande värden för konsumentprisindex förklaras av Assarsson med dels att hushållsbudgetundersökningens vikt- system är mer finfördelat än det system som används vid beräkningen av konsumentprisindex, dels att vikterna i konsumentprisindex revideras med avseende på förändringar i den totala konsumtionen. Anledningen till att skillnaderna i indextalen är så små uppges vara att prisutvecklingen för de olika varugrupperna har varit relativt enhetlig. Vidare har prisökningen varit kraftigast för varor för vilka budgetandelarnas inkomstelasticitet varit både positiv och negativ. En ytterligare bidragande orsak uppges vara att de varugrupper som har haft den från konsumenternas synpunkt gynnsam- maste prisutvecklingen väger relativt lika tungt i de undersökta hushålls- gruppernas budgetar. Med reservation för statistikens kvalitet, eventuell prisdiskriminering samt användningen av fasta vikter drar Assarsson av materialet den slutsatsen att de relativa prisförändringarna under undersök- ningsperioden inte har haft några mera betydande följder för inkomstfördel- ningen mellan de studerade grupperna. Innebörden härav torde enligt Assarsson vara att det saknas stöd för antagandet att konsumentprisindex skulle utgöra en dålig prismätare för någon speciell hushållsgrupp.
Resultaten i den berörda undersökningen bygger som framgått bl.a. på uppgifter om hushållens konsumtionsmönster år 1969. Sedan år 1969 har emellertid sammansättningen av hushållens totala konsumtion förändrats. Detta förhållande avspeglas i den fortlöpande revideringen av de vägningstal som används vid beräkningen av konsumentprisindex. Självfallet kan även pensionärernas konsumtionsmönster ha förändrats sedan nämnda år. Det kan vara av ett visst intresse i detta sammanhang attjämföra uppgifterna om pensionärernas konsumtionsvanor i 1969 års hushållsbudgetundersökning med motsvarande uppgifter i 1958 års levnadskostnadsundersökning.2 Ur
Procentuell fördelning år 1958 resp. år 1969 av konsumtionen
Pensionärshushåll Samtliga hushåll År 1958 1969 År 1958 1969
Livsmedel 34,9 27,1 32,6 23,9 Spritdrycker och tobak 3,1 3,7 4,2 4,6 Kläder och skor 8,3 7,9 10,9 9,1 Bostäder, bränsle och lyse 21,9 21,6 14,1 17,4 Inventarier och husgeråd 6,1 7,4 6,9 7,7 Diverse 25,7 32,3 31,3 37,3 100 100 100 100 Antal hushåll som har undersökts 351 387 3 686 3 208
2Sveriges Officiella Sta- tistik, Hushållens kon- sumtion år 1958. Social- styrelsen.
undersökningarna har ovanstående material hämtats. Varugruppsindel- ningen i 1958 års undersökning har anpassats till motsvarande indelning i 1969 års undersökning.
Av materialet framgår att såväl pensionärshushållens som samtliga hushålls konsumtionsmönster har förändrats mellan åren 1958 och 1969. Förändringarna har bortsett från utgiftsposten Bostäder, bränsle och lyse varit likartade för de båda jämförelsegrupperna. Den mest markanta förändringen hänför sig till livsmedelsposten, vars andel i de redovisade hushållsgrup- pernas budgetar minskat påtagligt. Samtidigt har utgifterna för de mera umbärliga varor och tjänster som hänförs till varuhuvudgruppen Diverse ökat i förhållande till resp. hushållsgrupps sammanlagda utgifter. De iakttagna förskjutningarna i konsumtionsmönstren har sannolikt sin grund i hushållsgruppernas stigande disponibla inkomster. För pensionärshushål- lens vidkommande kan här erinras om den kraftiga förstärkning av pensionerna som skett mellan åren 1958 och 1969 genom bl. a. standardtill- läggen.
Efter år 1969 har ytterligare standardförbättringar kommit pensionärerna till godo i form av pensionstillskott och höjda grundförmåner. Hur dessa höjningar och den successiva ökningen av genomsnittsbeloppen för utgående ATP-förmåner liksom andra faktorer, såsom exempelvis prisutvecklingen för vissa varugrupper, påverkat pensionärernas konsumtionsvanor, låter sig enligt kommitténs mening knappast konstateras utan en omfattande under- sökning.
SCB förbereder enligt uppgift en ny hushållsbudgetundersökning som avses äga rum underår 1978. Denna undersökning torde i likhet med tidigare hushållsbudgetundersökningar kunna ge viss information om pensionä- rernas konsumtionsmönster. Kommittén har inte funnit det vara möjligt att företa en egen undersökning av pensionärernas aktuella konsumtionsmöns- ter med hänsyn till de ekonomiska resurser och den tid som ofrånkomligen krävs för förberedelse och genomförande av en sådan. Enligt kommitténs mening bör därför en eventuell närmare studie av hur pass väl konsument- prisindex fungerar som prismätare för pensionärsgruppernas vidkommande anstå till dess resultatet av den planerade hushållsbudgetundersökningen föreligger.
Kommittén vill i detta sammanhang också erinra om de åtgärder från samhällets sida för social service och omvårdnad som riktar sig till pensionärerna. Att dessa nyttigheter får konsumeras fritt eller mot en låg ersättning torde i många fall kunna medföra ökade möjligheter för pensio- nären till övrig konsumtion.
Regeln om basbeloppets indexföråndringar är som tidigare har nämnts försedd med en marginalspärr. Spärren innebär att en ändring av konsument- prisindex inte föranleder ändring av basbeloppet med mindrejämförelsetalet har stigit eller gått ned med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs.
Beträffande marginalspärren anfördes följande i propositionen 1962:90.
Om man inte inför någon särskild marginalspärr. skulle resultatet kunna bli att basbeloppet ändras för varje månad. Särskilt stor risk för täta ändringar skulle föreligga då indexvärdet ligger i närheten av en gräns som skiljer mellan två basbeloppsvärden och prisläget undergår smärre förskjutningar uppåt eller neråt. En obetydlig prisför-
skjutning åt ena hållet kan då utlösa en ändring. En lika obetydlig prisförskjutning i den andra riktningen ger sedan upphov till ny ändring av basbeloppet. Täta ändringar av de utgående förmånernas storlek kan knappast anses ha något berättigande i den män inte ändringarna iir föranledda av väsentliga prisförändringar. Ur administrativ synpunkt är det även en fördel att pensionerna inte behöver räknas om alltför ofta.
Pensionshöjningar som utlöses genom basbeloppets höjning kommer fr. o. m. juli 1967 pensionärerna till godo andra månaden efter den under vilken prisförändringen har ägt rum. Det hade då blivit tekniskt möjligt att klara pensionsutbetalningarna månaden efter fastställandet av konsument- prisindex. Dessförinnan slog en prisförändring igenom på pensionerna först tredje månaden efter den under vilken prisförändringen hade ägt rum.
Enligt kommitténs mening ger den nuvarande indexregleringen pensionä- rerna ett mycket gott inflationsskydd. Pensionärerna får genom värdesäk- ringen kompensation för prisstegringar betydligt snabbare än exempelvis de aktiva. Värdesäkringssystemet framstår även vid en internationelljämförelse som mycket fördelaktigt från pensionärernas synpunkt. Kommittén kan i detta sammanhang peka på hur förändringar i prisnivån påverkar exempelvis det norska grundbeloppet. Grundbeloppet regleras i princip endast den 1 januari varje år. Priskompensationen baseras därvid på stigningen i den genomsnittliga ”konsumprisindeksen” för de senaste tolv månaderna fram t. o. m. september året före det år då det nya grundbeloppet skall gällajämförd med den genomsnittliga indexen för de tolv månaderna dessförinnan. Programmet med årliga höjningar har inte följts till fullo. Vissa är har grundbeloppet reglerats även den I maj. Höjningarna har betecknats som förskott på den priskompensation de försäkrade skulle ha fått den 1 januari påföljande år.
PRO har begärt att marginalspärren sänks från nuvarande tre procent till två procent och att pensionerna skall betalas ut retroaktivt från den månad då konsumentprisindex har stigit så att en höjning av basbeloppet utlösts. Den ytterligare förfining av Värdesäkringssystemet som PRO sålunda begär framstår inte mot bakgrund av vad kommittén nu har anfört som särskilt angelägen. Pensionerna är bestämda med hänsyn till olika pensionärskatego- riers och övriga samhällsgruppers anspråk samt de ekonomiska resurser som står till buds vid varje tidpunkt. Pensionsnivåerna får anses avvägda med beaktande av Värdesäkringssystemet i dess nuvarande utformning. Ett genomförande av de ifrågasatta förändringarna skulle medföra kostnadsök- ningar. I den mån ekonomiska resurser finns tillgängliga för pensionsförbätt- ringar bör emellertid dessa resurser enligt kommitténs mening koncentreras på förstärkningar av de lägsta pensionerna. Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda att värdesäkringen av pensionerna i nu berörda hänseenden får fortgå enligt nuvarande regler.
5.2. Intjänande av ATP—pension m. m.
5.2.1. A TP-poäng vid förtidspension 5.2.1.1 Inledning
Enligt gällande bestämmelser skall pensionsgrundande inkomst inte beräk-
nas för den som under året har uppburit hel eller partiell förtidspension. Detta innebär bl. a. att försäkrad som uppbär partiell förtidspension enbart från folkpensioneringen inte på grundval av sin restarbetsförmåga kan tjäna in ATP-pension. Inte heller kan den som uppbär sådan pension från både folkpensioneringen och ATP eller enbart från ATP förbättra sina åldersför- måner från tilläggspensioneringen genom sina sidoinkomster. Däremot kan sjukpenning utgå på arbetsinkomster för försäkrad som har partiell förtids- pension. Sjukpenningen kan emellertid inte — såsom för andra försäkrade — beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Frågan om förtidspensionärs rätt att förvärva pensionspoäng på inkomster vid sidan av pensionen har varit föremål för uppmärksamhet vid flera tillfällen och har bl.a. aktualiserats i samband med den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. För att tillförsäkra den som har blivit arbetsskadad i huvudsak samma åldersförmåner som han skulle ha fått om han hade förblivit arbetsför skall livräntor som utgår enligt lagen om arbetsskadeför- säkring eller med tillämpning av lagen anses som inkomst av anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Detta medför med nuvarande regler bl. a. att den som får en förtidspension på grund av en skada som också ger en med förtidspensionen samordnad livränta från arbetsskadeförsäk- ringen kan få sina åldersförmåner från den allmänna försäkringen försämrade eftersom pensionsgrundande inkomst inte beräknas för honom på livräntan. Föredragande departementschefen framhöll dels i propositionen (1975/ 76: 197) med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring dels i proposition (1976/ 77:64) om statligt personskadeskydd m. m. att de problem som samman- hänger med att pensionsgrundande inkomst inte beräknas för dem som uppbär förtidspension omfattas av pensionskommitténs pågående översyn av hithörande bestämmelser och bör därför tas upp till prövning i det samman- hanget.
5.2.1.2 Tidigare behandling
Frågan om den som uppbär förtidspension skall kunna förvärva ytterligare pensionsrätt genom sina förvärvsinkomster berördes redan av pensionsutred— ningen. I sitt slutbetänkande (SOU 1955:32) Allmän pensionsförsäkring föreslog utredningen att invalidpension skulle utgå i förhållande till invali- ditetsgraden, varvid dock för rätt till invalidpension krävdes en nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under den tid invalidpension utgick skulle enligt utredningen den försäkrade gottskrivas s. k. fripoäng för vilka premier inte behövde erläggas. Fripoängen skulle för varje år räknat utgöra en mot invaliditetsgraden svarande andel av den invalidpoäng som enligt utredningens förslag skulle ligga till grund för beräkningen av invalidpen- sionerna. För sina förvärvsinkomster skulle den försäkrade få tillgodoräkna sig premiepoäng fullt ut. Till grund för beräkning av ålderspensionen skulle läggas dels de poäng vederbörande hade förvärvat genom premiebetalning i vanlig ordning dels fripoängen. Om den försäkrade upphörde att vara invalid skulle fripoängen bortfalla i fortsättningen. De redan förvärvade fripoängen skulle emellertid stå kvar och fick tillgodoräknas vid bestämning av ålderspension eller invalidpension vid eventuellt senare inträffade invalidi- tetsfall. Om en person som tidigare hade varit invalid efter reaktivering åter
blev invalid skulle enligt utredningens förslag såväl fripoäng som premie- poäng beaktas vid bestämmande av den nya invalidpensionen.
I lagen om allmän tilläggspension blev huvudprincipen att förtidspensio- närens faktiska inkomster inte skulle ha någon betydelse för hans pensions- rätt i framtiden. Den som fick sin förtidspension beräknad enligt antagan- depoängmetoden fick tillgodoräkna sig antagandepoängen som pensions- poäng medan övriga inte gavs någon möjlighet att förvärva sådana poäng. — Bestämmelserna om förtidspensioneringen i lagen om allmän tilläggspension var i stora stycken provisoriska och i propositionen (1959: 100) med förslag till lagen hänvisades bl. a. till socialförsäkringskommitténs arbete med dessa frågor.
I sitt betänkande (SOU 1961:29) Förtidspensionering och sjukpenningför- säkring m. m. föreslog social/örsäkringskommittén bl.a. nya regler, gemen- samma för folk- och tilläggspensioneringen, om invaliditetsbegreppet och om invaliditetsgraderingen. Som en följd härav förordade kommittén att förtids- pensionärer som inte fick sin pension beräknad enligt bestämmelserna för antagandepoäng skulle få tillgodoräkna sig pensionsgrundande inkomst för sitt förvärvsarbete. Sist nämnda förslag kritiserades under remissbehandlingen och upptogs inte i propositionen (1962190) med förslag till AFL. Som skäl härför anförde departementschefen bl.a. att kommitténs förslag — även om syftet med förslaget i sig var behjärtansvärt och stod i överensstämmelse med tilläggs- pensioneringens grundtanke att förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt — kunde leda till att en förtidspensionär som före pensionsfallet hade haft ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen kunde komma att få en bättre ställning än en förtidspensionär med den fastare anknytning till systemet som är en förutsättning för tillgodoräknande av antagandepoäng. En sådan konsekvens kunde enligt departementschefen inte anses tillfreds- ställande. Inte heller hade kommittén berört problemet hur och under vilka förutsättningar de pensionspoäng som pensionären tjänade in skulle få inverka på hans pension. Departementschefen menade vidare att man måste se till att det inte öppnades vägar för spekulation på systemets bekostnad och förordade att frågan skulle utredas ytterligare innan ett definitivt ställnings— tagande kunde ske.
Frågan behandlades på nytt av pensions/örsäkringskommittén i betänkandet (SOU 1968121) Pensionstillskott m.m. Kommittén menade bl.a. att den regressiva invaliditetsgraderingen i AFL. som innebar att den som hade sin arbetsförmåga nedsatt med mellan hälften och två tredjedelar fick en tredjedel av hel förtidspension. medförde att situationen skulle försämras för många förtidspensionärer om man införde ett system varigenom pensionären skulle få tillgodoräkna sig dels en mot invaliditeten svarande del av antagandepoängen dels pensionspoäng på inkomster därutöver. Kontinui- teten i pensionssystemet skulle brytas och de som uppbar förtidspension med antagandepoängberäkning skulle gå miste om en del av den garanti som innebar att en arbetsinsats som understeg den antagna aldrig räknades förtidspensionären till nackdel. Kommittén diskuterade ett förslag till lösning som gick ut ifrån principen om att all förvärvsinkomst skulle vara pensions- grundande för förtidspensionären. För dem som uppbar förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggspensioneringen utan anta-
gandepoängberäkning skulle detta enligt kommitténs mening knappast möta några svårigheter eftersom de skulle tillgodoräknas poäng i vanlig ordning. För dem som uppbar förtidspension med antagandepoäng ställde sig saken annorlunda eftersom de redan hade fått så många poäng som de kunde antas ha tjänat in om de hade varit friska. Kommittén menade att det skulle innebära en orimlig överkompensation om den som hade antagandepoäng ovanpå dessa skulle få lägga de poäng han fick på grund av sitt förvärvsarbete. Möjligen kunde man enligt kommittén tänka sig att de på grund av förvärvsarbete intjänade poängen fick tillgodoräknas endast om de översteg antagandepoängen. Kommittén framhöll att även mot det här systemet kunde riktas åtskilliga invändningar; bl. a. skulle den som uppbar partiell pension inte alltid få tillgodoräkna sig en arbetsinsats som översteg den antagna. Frågan om hur eventuella pensionspoäng skulle få användas behandlades också av kommittén. Att poängen skulle få tillgodoräknas vid bestämmande av ålderspension ansåg kommittén vara klart. Däremot kunde kommittén knappast tänka sig att poängen successivt skulle få påverka den utgående förtidspensionen, Om invaliditetsgraderingen skulle ändras var det enligt kommitténs mening tveksamt om man borde ta hänsyn till de poäng som hade förvärvats under invaliditeten. Men om förtidspensionären först helt tillfrisknade och därefter åter blev invalidiserad eller om han drabbades av en skada som var helt artskild från den ursprungliga invaliditeten skulle man kunna tänka sig att ta hänsyn till de nyförvärvade poängen. Samman- fattningsvis anförde kommittén att det föreliggande problemet kvantitativt sett hade liten betydelse. Vidare framhölls att även om gällande bestäm- melser ofta var gynnsamma för dem som uppbar förtidspension med antagandepoängberäkning men många gånger ogynnsamma för andra förtidspensionärer så skulle en lösning som tog sikte på sist nämnda kategori ha den nackdelen med sig att den skulle gynna dessa i förhållande till dem som hade låg pension beräknad med antagandepoäng. En ordning som berörde alla förtidspensionärer skulle enligt kommittén skapa orättvisor mellan olika kategorier av dem som uppbar förtidspension med antagande- poängberäkning. Varje lösning på problemet skulle dessutom medföra svårigheter såväl i fråga om hur de nyförvärvade poängen skulle få användas som i fråga om avgiftsbetalningen. Kommittén menade att det förslag om pensionstillskott som framfördes i betänkandet skulle särskilt gynna dem som hade låg eller ingen tilläggspension. dvs. dem för vilka poängberäknings- bestämmelserna kunde sägas vara till nackdel. Med hänsyn till att invänd- ningarna mot den gällande ordningen borde förlora i styrka efter hand som pensionstillskotten växte och till olägenheterna om bestämmelserna utfor- mades på annat sätt ansåg kommittén att tillräckliga skäl saknades för att ändra reglerna om beräkning av pensionspoäng för den som uppbär partiell förtidspension.
Det kan avslutningsvis framhållas att bestämmelserna om regressiv invaliditetsgradering som omnämns i redogörelsen för pensionsförsäkrings- kommitténs betänkande ändrades i samband med en reform år 1970 om vidgade möjligheter till förtidspension så att halv förtidspension i fortsätt- ningen skulle utgå i fall då den försäkrade fick sin arbetsförmåga nedsatt med mellan hälften och två tredjedelar.
5.213. Antalet förtidspensionärer m. m.
Det totala antalet försäkrade med förtidspension och sjukbidrag ijanuari 1976 framgår av nedanstående tabell.
Tabell 37 Totala beståndet av förtidspensioner och sjukbidrag i januari 1976
Ålder Enbart folkpension Summa Tilläggspension Summa 31/12 ___— 1975 3/3 2/3 1/2 3/3 2/3 1/2
15 70 — — 70 — — — — 16 969 — 1 970 - — — — 17 973 2 3 978 — — — — 18 1 005 7 5 1 017 2 — 1 3 19 1 005 16 9 1 030 4 — 1 5 20 1 039 21 18 1 078 22 — 2 24 21 959 21 26 1 006 34 3 8 45 22 936 47 35 1 018 61 5 7 73 23 918 39 32 989 87 5 13 105 24 980 61 47 1 088 125 16 21 162 25 856 62 43 961 162 15 34 211 26 876 82 46 1 004 231 16 .37 284 27 983 76 37 1 096 287 24 34 345 28 950 71 45 1 066 363 25 57 445 29 974 58 41 1 073 408 35 73 516 30 962 72 51 1 085 445 54 82 581 31 933 68 40 1 041 493 46 91 630 32 886 60 28 974 520 45 77 642 33 740 66 29 835 522 50 85 657 34 773 62 30 865 590 62 74 726 35 811 60 41 912 607 39 91 737 36 843 64 41 948 623 55 90 768 37 861 72 37 970 657 64 107 828 38 913 55 45 1 013 650 50 105 805 39 894 73 26 993 733 65 109 907 40 914 65 43 1 022 760 72 120 952 41 991 72 45 1 108 811 59 130 1000 42 990 102 50 1 142 901 63 139 1 103 43 1 066 82 55 1 203 1 047 73 155 1 275 44 1 178 117 56 1351 1 146 82 169 1397 45 1323 101 63 1487 1299 112 182 1593 46 1 422 118 58 1 598 1 436 106 229 1 771 47 1 563 116 78 1 757 1 726 127 242 2 095 48 1 593 155 80 1 828 1 988 126 284 2 398 49 1 775 158 89 2 022 2 233 143 318 2 694 50 1 887 200 81 2 168 2 640 171 354 3 165 51 2 111 200 77 2 388 2 765 187 376 3 328 52 2 373 203 112 2 688 3 350 199 390 3 939 53 2 679 244 109 3 032 3 871 224 465 4 560 54 2850 241 120 3211 4510 259 519 5288 55 3 227 288 90 3605 5393 297 611 6 301
56 2 873 274 96 3 243 4 874 280 548 5 702
Ålder Enbart folkpension Summa Tilläggspension Summa 31/12 1975 3/3 2/3 1/2 3/3 2/3 I/2
57 3 096 239 108 3 443 5 780 308 541 6 629 58 3 598 267 85 3 950 6 746 336 552 7 634 59 3 945 323 98 4 366 7 685 335 567 8 587 60 4 190 323 70 4583 9 343 397 550 10 290 61 4 769 307 86 5 162 11 284 364 549 12 197 62 4 946 302 73 5 321 12 771 409 598 13 778 63 5411 288 79 5 778 14 694 461 548 15 703 64 5760 311 77 6148 15809 418 483 16710
Summa 88 639 6 311 2 734 97 684 132 488 6 282 10 818 149 588 +1 039 26 55 1 120 — — _ _
Det totala antalet förtidspensionärer med pension/sjukbidrag enbart från folkpensioneringen uppgick till 97 684. De som uppbar förtidspension/ sjukbidrag från både folkpensioneringen och ATP samt enbart från ATP utgjorde totalt 149 588,varav 132 488 hade hel förtidspension/sjukbidrag och 17 100 hade partiell pension eller partiellt bidrag. Antalet ATP-pensionärer utan folkpension. totalt 1 120 personer, har dessutom redovisats separat eftersom det inte har varit möjligt att fördela dem efter födelseår.
Uppgifter om förtidspensionärernas inkomstförhållanden går enligt vad kommittén har erfarit inte att få fram ur tillgänglig publicerad statistik. Bl. a. kan nämnas att riksförsäkringsverket inte beräknar pensionspoäng för dem som uppbär förtidspension. Uppgifterna skulle troligen kunna erhållas genom databearbetning och samkörning mellan olika register men kommittén har inte funnit skäl tala för att genomföra en sådan mera omfattande undersökning.
5.2.1.4 Kommitténs överväganden och förslag
Bland dem som uppbär förtidspension kan olika kategorier schematiskt urskiljas. Den som har hel förtidspension skall i princip vara antingen helt arbetsoförmögen eller ha sin arbetsförmåga så nedsatt att bara en ringa del återstår. Om vederbörande då genom förvärvsarbete skulle kunna erhålla inkomster av betydelse kan det bli aktuellt att ompröva rätten till hel förtidspension. I sammanhanget kan nämnas att sjukpenning inte utgår till den som uppbär hel förtidspension. Annorlunda förhåller det sig med dem som uppbär partie/Iförtidspension. Pensionen har då bestämts med utgångs- punkt i att den försäkrade har möjlighet att genom eget arbete få inkomster av viss storleksordning.
Av dem som har hel eller partiell förtidspension kan man skilja mellan dem som har pension enbart från folkpensioneringen och dem som uppbär pension från både folkpensioneringen och ATP eller enbart från ATP. De sist nämnda kategorierna kan i sin tur sägas bestå av dels dem som uppbär förtidspension från ATP beräknad med tillämpning av antagandepoäng dels dem som uppbär sådan pension beräknad enbart på grundval av de poäng och
poängår som har tillgodoräknats före pensionsfallet. Antagandepoängberäk- ningen kan sägas innebära en garanti för att den försäkrade får behålla antagen pensionspoäng oavsett om han förvärvsarbetar mer eller mindre än som framgår av den fastställda invaliditeten. Av olika anledningar kan emellertid antagandepoängen ha blivit låg. Detta kan särskilt vara fallet för dem som har skadats i unga år. dvs. som har debuterat på arbetsmarknaden med en ofta låg lön i inledningsskedet. Så kan också vara förhållandet när en begynnande sjukdom har påverkat de poäng som ligger till grund för beräkningen eller då någon drabbas av skada i anslutning till en förhållan- devis tillfällig nedtrappning av förvärvsarbete, t. ex. på grund av barnom- sorg.
Kommittén har funnit det angeläget att öppna möjlighet för dem som har partiell förtidspension att förvärva pensionspoäng på inkomster vid sidan av pensionen. Med utgångspunkt i principen att all förvärvsinkomst skall vara pensionsgrundande för den som uppbär partiell förtidspension lägger kommittén således nedan fram förslag om detta.
Pensionsgrundande för ATP är emellertid inte bara de renodlade arbets- inkomsterna utan också vissa specificerade ersättningar, t. ex. sjukpenning, som kan sägas träda i stället för förvärvsinkomster. Bland dessa pensions- grundande ersättningar ingår fr. o. m. den 1 juli 1977 livräntor från i huvudsak arbetsskadeförsäkringen. Som inledningsvis har nämnts är bakgrunden till att arbetsskadelivräntorna gjordes pensionsgrundande den, att den arbetsskadades åldersförmåner från den allmänna försäkringen i princip skall bli lika stora som om han inte hade skadats. Eftersom med nuvarande bestämmelser pensionsgrundande inkomst inte kan beräknas för dem som uppbär förtidspension och dessa därför skulle kunna få lägre åldersförmåner än som hade åsyftats med reformen hänvisades i proposi- tioner med förslag till lagar på arbetsskadeförsäkringens område till pensionskommitténs översyn av bestämmelserna för dem som uppbär förtidspension. Att den som uppbär partiell förtidspension skall få räkna pensionsgrundande inkomst på sin arbetsskadelivränta liksom på övriga här åsyftade ersättningar synes rimligt. Men då uppkommer frågan om inte också den som har skadats så svårt i sitt arbete att han har blivit berättigad till hel förtidspension skall få tillgodoräknas pensionspoäng på sin arbetsskadeliv- ränta. I annat sammanhang föreslår kommittén att arbetsskadelivräntorna skall standardsäkras. Den som har en partiell förtidspension skulle då successivt på grund av standardpåslagen på livräntan tillgodoräknas en för varje år stigande pensionspoäng på livräntan. Öppnar man inte möjlighet för den som uppbär hel förtidspension att erhålla pensionspoäng på sin arbetsskadelivränta kan han få sina åldersförmåner försämrade ijämförelse med den som har fått partiell pension. Den som har en hel förtidspension skulle nämligen då inte få räkna livräntan som pensionsgrundande inkomst och därmed inte heller kunna tillgodoräknas standardpåslagen vid bestäm- mande av ålderspension. Mot denna bakgrund har kommittén funnit att också den som uppbär hel förtidspension i princip skall kunna få pensions- grundande inkomst beräknad för sig. — Det kan visserligen med fog hävdas att den som har en hel förtidspension inte genom eget förvärvsarbete kan erhålla inkomster av betydelse för beräkning av pensionsgrundande inkomst, dvs. inkomster som överstiger basbeloppet vid årets ingång. utan att pensionens
storlek då skall omprövas. En möjlighet att tjäna in pensionspoäng skulle kunna sägas sakna betydelse i dessa fall. Kommittén vill emellertid inte utesluta att det kan föreligga omständigheter som gör att en sådan möjlighet trots allt kan vara av värde. Det kan tänkas vara fallet beträffande den som har hel förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggspensione- ringen utan antagandepoängberäkning eller med synnerligen låg sådan poäng. Att han genom arbete på t. ex. en skyddad verkstad i viss mån skulle kunna förbättra sina ålderspensionsförmåner torde inte vara helt orealistiskt. Förhållandena kan vara sådana att skäl inte föreligger att ompröva förtids- pensionen. t.ex. för att man ännu inte kan avgöra om en förbättring i arbetsförmågan kan väntas bli bestående. Normalt sett torde dock förekom- sten av mera betydande arbetsinkomster utgöra ett incitament för en omprövning av pensionens storlek.
Vid val av lösning på problemet att finna en metod för beräkning av pensionspoäng som kan anses godtagbar för samtliga kategorier förtidspen- sionerade kan olika modeller diskuteras. Ett uppslag som har framkommit men som kommittén inte har kunnat stanna för är att förtidspensionen efter mönster från delpensioneringen skulle bli pensionsgrundande. Syftet skulle vara att söka underlätta för dem som har en partiell förtidspension att få pensionspoäng på sin restarbetsinkomst. Detta skulle man uppnå om pensionen får beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst och basbeloppsavdraget i första hand får göras på pensionen. Då får vederbörande med hjälp av pensionen lättare att komma över basbeloppet. Emellertid kan ett sådant system medföra mindre tilltalande konsekvenser. Sålunda kan den som lyfter en beloppsmässigt hög pension — bestående av folkpension och ATP — bli bättre ställd än den som har pension enbart från folkpensioner- ingen. Ju högre pensionen är desto lättare blir det att med pensionens hjälp passera basbeloppet och därmed mer eller mindre fullt ut få räkna pensions- poäng på sidoinkomsten. De som har de högsta pensionerna skulle således gynnas med ett sådant förslag. Redan på grund av detta anser kommittén att en lösning bör sökas efter andra riktlinjer.
Kommittén har också övervägt andra alternativ men har stannat för en lösning som har sitt ursprung i det norska pensionssystemet. Att helt överföra beräkningsgrunderna från det norska systemet till den svenska förtidspen- sioneringen synes emellertid mindre lämpligt. Den norska pensioneringen bygger nämligen på en i princip fullständig proportionell invaliditetsgradering där man vid beräkning av pensionsgrundande inkomst använder sig av delvisa basbeloppsavdrag. Detta innebär—överfört till svenska förhållanden — att man från sidoinkomsten drar en i förhållande till invaliditeten reducerad del av basbeloppet. Detta skulle i sin tur medföra att man för den som uppbär halv förtidspension skulle reducera inkomsten med ett halvt basbelopp vid beräkningen av pensionspoäng. att man för den som uppbär två tredjedels pension skulle minska inkomsten med en tredjedel av basbeloppet och att man för den som har hel förtidspension inte skulle minska eventuell förvärvsinkomst med någon del av basbeloppet över huvud taget. Enligt kommitténs uppfattning kan en sådan konstruktion med delvisa basbelopps— avdrag inte godtas. Den skulle bl.a. innebära att man för förtidspensionärer öppnade en gynnsammare väg in i ATP-systemet än för dem som t.ex. av olika anledningar arbetar deltid eller korttid eller som har gjort ett förtida
uttag av halv ålderspension. Att rent allmänt åstadkomma ett rättvist system med basbeloppsavdrag i proportion till den del av full arbetstid som den försäkrade utför arbete som anställd eller självständigt förvärvsverksam stöter på mycket stora svårigheter både materiellt och administrativt. Det skulle vara svårkontrollerbart och kunna öppna möjligheter till spekulation. Det skulle vidare innebära att en redovisning av arbetad tid, mera kompli- cerad än den tidsredovisning som man nu har vid beräkning av ATP-avgift. skulle bli nödvändig. Kommittén har i sin behandling av frågan om enhetliga re avgiftsregler sökt göra den nuvarande tidsredovisningen obehöv- lig. De närmare skälen härför anger kommittén i avsnitt 5.4.1.3. Frågan om delvisa basbeloppsavdrag tas också upp i avsnitt 5.253. —I vissa andra delar kan emellertid det norska systemet tjäna som en förebild.
Kommittén förslår att den som haren partiell förtidspension beräknad med ledning av antagandepoäng skall få tillgodoräknas en mot invaliditeten svarande delav antagandepoängensåledes halva antagandepoängen vid halv förtidspension och två tredjedelar av nämnda poäng vid två tredjedels förtidspension. För förvärvsinkomster vid sidan av pensionen beräknas pensionspoäng enligt gällande bestämmelser. dvs. inkomsten minskas med med basbeloppet vid årets ingång. Skulle de sammanlagda poängen överstiga den tidigare fastställda antagandepoängen får han i stället tillgodoräkna sig det nya. högre poängtalet. Det bör enligt kommitténs mening emellertid slås fast att beräkningarna aldrig får leda till en minskning av antagandepoängen; förtidspensionären skall alltid vara garanterad sin antagandepoäng och endast förbättringar skall få påverka poängberäkningen. Den som uppbär hel förtidspension med antagandepoängberäkning skall få tillgodoräknas de på grund av förvärvsarbete intjänade poängen. beräknade enligt gällande bestämmelser. endast om de överstiger antagandepoängen. För den som har hel eller partiell förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggSpensioneringen utan antagandepoängberäkning skall pensionspoäng på restarbetsinkomsten också beräknas enligt gällande bestämmelser — således efter samma regler som gäller för övriga försäkrade. Den lösning som kommittén sålunda har stannat för bör medföra att de invändningar som tidigare har gjorts mot att låta förtidspensionärer få tjäna in pensionspoäng på sin restarbetsförmåga inte längre har bärkraft. Den som anses ha ingen eller ringa anknytning till ATP-systemet blir inte bättre ställd än andra försäkrade och den som har sin pension beräknad enligt antagandepoängmetoden kan inte bli överkompenserad eftersom tillgodoräknade pensionspoäng inte läggs ovanpå antagandepoängen.
Det skall framhållas att kommitténs förslag avses omfatta också dem som uppbär helt eller partiellt sjukbidrag även om begreppen förtidspensionär och förtidspension har använts och kommer att användas i stort sett genomgå- ende. — Kommittén föreslår vidare att det förhållande som har varit rådande under största delen av året skall vara utslagsgivande för vilken beräknings— metod som skall användas. Har försäkrad under större delen av ett år uppburit förtidspension eller pension med högre invaliditetsgrad än tidigare skall pensionspoäng således tillgodoräknas efter detta förhållande. Har förhållandena varat lika länge under året skall den för den försäkrade gynnsammaste beräkningsmetoden användas.
De inkomster som nu föreslås bli pensionsgrundande också för dem som
uppbär förtidspension är dels inkomster av anställning eller annat förvärvs- arbete dels sådana ersättningar som enligt 11 kap. 2 och 3 åå AFL skall anses som inkomst av anställning resp. inkomst av annat förvärvsarbete. Detta kommer i princip att överensstämma med vad som gäller för andra försäkrade. En bestämmelse som kommittén emellertid anser skall bibehållas är den som innebär att rätt till sjukpenning enligt AFL inte föreligger vid hel förtidspension. Eftersom såväl sjukpenning som pension utgör ersättning för inkomstbortfall vid nedsättning av arbetsförmågan. där sjukpenningen i princip skall svara för korttidsskyddet och pensionen därefter skall svara för långtidsskyddet, bör sjukpenning inte utgå samtidigt med hel förtidspension. En annan ordning skulle. såsom bl. a. har uttalats i socialförsäkringsutskot- tets betänkande 1976/77122, innebära att man kompenserade bortfallet av arbetsförmågan två gånger. Här skall också påpekas den skillnaden mellan beräkning av pensionsgrundande inkomst och Sjukpenninggrundande inkomst att när man konstaterar att försäkrad har haft pensionsgrundande inkomst så är det ett faktum som är belagt för den gångna tiden medan den Sjukpenninggrundande inkomsten bestäms efter antaganden om beräknade inkomster framåt i tiden. Förekomsten av hel förtidspension får anses allmänt sett tala emot att förvärvsinkomster av betydenhet kan förväntas föreligga i framtiden och en uppgift om beräknade sådana inkomster skulle då kunna föranleda att pensionen dras in.
Som tidigare har nämnts skall egenlivräntor som utgår enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller som bestämts med tillämpning av lagen beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Livräntor som utgår enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller andra äldre författningar har inte ansetts vara sådana renodlade ersättningar för förlust av arbetsinkomst som arbetsskadelivräntorna och har därför inte blivit pensionsgrundande. Prin- cipen i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring är att den allmänna försäkringens förmåner skall vara grundläggande. Regler har därför införts om samordning mellan livränta och pension. Livräntan skall svara för den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension. Livräntans nettobelopp kommer därför att variera beroende på den skadades pensionsförhållanden men bruttonivån kommer i sig alltid att vara oberoende av utgående pension. Samordningen begränsas till sådana fall där arbetsskadelivräntan och pensionen avser att kompensera samma inkomstbortfall. Föreligger inte denna situation utgår båda förmånerna ograverade. Enligt kommitténs uppfattning bör då pensionspoäng beräknas för livräntan på samma sätt som för andra inkomster. För att inte motverka ett av syftena bakom lagen om arbetsskadeförsäkring, nämligen att tillförsäkra den arbetsskadade i princip samma pensionsförmåner som han skulle ha fått om han inte hade blivit skadad. föreslår kommittén att livräntans bruttobelopp i samordningsfallen bildar utgångspunkten för beräkningen av pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng. Den som uppbär förtidspension enbart från folkpensione- ringen eller från tilläggspensioneringen utan antagandepoängberäkning skulle alltså få tillgodoräkna sig pensionspoäng på bruttonivån av livräntan. Eventuella restarbetsinkomster skulle läggas till livräntan och pensionspoäng beräknas för det sammanlagda beloppet. Detsamma skulle gälla förtidspen— sionärer med pensionen beräknad enligt antagandepoängmetoden. Som har framhållits ovan skulle dessa dock alltid för året vara tillförsäkrade den
fastställda antagandepoängen.
I frågan om hur de förvärvade pensionspoängen bör användas vill kommittén framhålla följande. Det synes helt klart att pensionspoängen skall få tillgodoräknas när ålderspensionen skall bestämmas. Däremot kan man knappast tänka sig att förtidspensionären successivt eller med vissa inter- valler skall få tillgodoräkna sig poängen medan han uppbär pensionen så att de skulle få förhöja den utgående förtidspensionen. Inte heller bör de nya poängen få påverka pensionen i de fall då en förbättring eller försämring av arbetsförmågan endast medför att graderingen inom förtidspensionen ändras. Om emellertid förtidspensionären först helt tillfrisknar och därefter åter blir invalidiserad skall man kunna ta hänsyn till de nya poängen.
Slutligen kan nämnas att arbetsgivare, som i sin tjänst har arbetstagare som uppbärförtidspension,redan enligt gällande bestämmelser betalar avgifter för lönen till denne enligt samma regler som gäller för lön till arbetstagare i allmänhet. Har förtidspensionär inkomst av annat förvärvsarbete än anställ- ning erlägger han enligt nu gällande regler inte några avgifter för denna inkomst. Kommitténs förslag att öppna en möjlighet för alla förtidspensio- närer att tjäna in pensionspoäng på sina sidoinkomster medför att avgifter i fortsättningen givetvis bör erläggas även för inkomster av annat förvärvsar- bete.
5.2.2. A TP-poäng efter 64 (65) års ålder
5.2.2.1 Inledning
Efter sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 år beräknas pensionsgrundande inkomst i regel för år t. o. m. det då den försäkrade fyller 64 år. För dem som är födda under något av åren l9ll—l927 skall dock pensionsgrundande inkomst beräknas även för det år då den försäkrade fyller 65 år. Beräkningen av pensionspoäng för detta år sker med tillämpning av reglerna om antagandepoäng inom förtidspensioneringen. Den försäkrade har emellertid möjlighet att tillgodoräknas den faktiska pensionspoängen för detta år om den blir högre än den tidigare antagna.
Kommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1975:10) Rörlig pensionsålder att frågan om pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng efter 64(65)års ålder har ett direkt samband med dels de avgiftsfrågor som kommittén har att utreda dels vissa frågor om ATP-förmåner som har överlämnats till kommittén under utredningsarbetets gång. Kommittén. som ansåg att samtliga dessa frågor borde behandlas i ett sammanhang, redovisar därför sina överväganden i föreliggande betänkande.
5.2.2.2 Kommitténs överväganden
Inledningsvis kan framhållas att för de stora grupperna förvärvsarbetande kommer värdet av att tjäna in pensionspoäng efter 64 års ålder att minska successivt för varje år i takt med att ATP-systemet byggs ut. Å andra sidan kommer det troligen alltid att finnas försäkrade som har behov av en möjlighet till poängförvärv under så många år som möjligt. Som exempel har nämnts dem som har kommit sent in i systemet, t. ex. invandrare och
hemarbetande med få år i förvärvsarbete. samt dem som tillhör övergångs- generationerna inom ATP.
När det först gäller invandrarna så har de stora invandrargrupperna kommit till Sverige i huvudsak efter år 1960. De flesta invandrarna är dessutom unga, i åldrarna 18—30 år. Många återvänder också till sitt hemland efter längre eller kortare tid. Av dem som kom till Sverige före år 1960 har flera blivit svenska medborgare och omfattas således av de gynnsammare bestämmelser som gäller för övergångsgenerationerna. För övriga kategorier har kommittén enligt sina tilläggsdirektiv i uppdrag att behandla frågan om dessa gynnsammare bestämmelser om beräkning av antalet poängår inom ATP också skall omfatta utländska medborgare. Kommittén lägger fram förslag om detta i avsnitt 5.5.4. Generellt sett torde därför behovet för dessa grupper att tjäna in pensionspoäng efter 64 år inte vara mera uttalat än hos andra grupper.
De hemarbetandes ställning inom ATP-systemet kommer att behandlas nedan (avsnitt 5.2.4 och 5.2.5) i samband med redovisningen av andra uppdrag som berör deras situation. Här skall endast nämnas att bl. a. föräldrapenningen, som skall anses som inkomst av anställning vid beräk- ning av pensionsgrundande inkomst. kan ha betydelse vid beräkningen av antalet poängår.
För dem som tillhör övergångsgenerationerna har konstruerats särskilda och gynnsammare regler för beräkning av erforderligt antal poängår för full pension. Trots detta kan år med pensionSpoäng vara av betydelse för dessa kategorier försäkrade. Skulle emellertid nu öppnas en möjlighet att tjäna in poängår och pensionspoäng efter 65 år kunde försäkrade som har uppnått den allmänna pensionsåldern och som saknade erforderliga poängår uppleva det som orättvist att andra försäkrade nu skulle få tillfälle att komplettera med ytterligare poängår. Denna möjlighet skulle för övrigt gynna de friska och de som har mindre krävande arbeten eller själva kan disponera sina arbetsupp- gifter. En annan sak är att den som under del av ett år har gjort ett./örtida uttag av hel ålderspension enligt kommitténs förslag i avsnitt 5.2.7.3 bereds möjlighet att tjäna in pensionspoäng. Detta kan bli av särskilt värde för försäkrade inom övergångsgenerationerna.
Bestämmelserna om rörlig pensionsålder.som trädde i kraft den ljuli 1976. kan rent allmänt sägas i stor utsträckning tillgodose också den som fortsätter att förvärvsarbeta efter 65 års ålder. Föredragande departementschefen uttalade i propositionen 1975197 angående rörlig pensionsålder bl. a. följande.
Kommitténs förslag då det gäller förtida och uppskjutet uttag av ålderspension från folkpensioneringen och ATP innebär att den försäkrade får valfrihet beträffande pensioneringstidpunkt iåldern 60—70 år. Han får vidare möjlighet att välja mellan att ta ut hel eller halv ålderspension och kan när han så önskar återkalla sitt pensionsuttag. Vid förtida uttag av halv ålderspension tillgodoräknas honom pensionspoäng för fortsatt förvärvsarbete. Vill den försäkrade fortsätta sitt förvärvsarbete efter den allmänna pensionsåldern med uppskjutet pensionsuttag fungerar sjukförsäkringen på i huvudsak samma sätt som före denna ålder. Detta innebär bl. a. att han har rätt till sjukpenning för det inkomstbortfall som kan uppkomma då han till följd av sjukdom inte kan fullgöra sitt förvärvsarbete.
Kommitténs förslag i dessa frågor ger goda möjligheter till rörlighet beträffande
pensionsåldern både före och efter den allmänna pensionsåldern vid 65 år. Jag föreslår således att dessa förslag genomförs. Inte minst de ökade möjligheterna att med uppskjutet pensionsuttag helt eller delvis fortsätta förvärvsarbete efter den allmänna pensionsgränsen vid 65 år är av stor betydelse.
Tilläggas kan att den som arbetar efter 65 års ålder täcks — förutom av sjukförsäkringen under begränsad tid — av yrkesskadeförsäkringen och fr. o. m. den I juli 1977 av den nya arbetsskadeförsäkringen. Däremot omfattas vederbörande inte av arbetslöshetsförsäkringen och i princip inte av lagen om anställningsskydd och kan inte heller uppbära bl.a. kontant arbetsmarknadsstöd.
Det intresse som reformen om delpension har mött kan i viss mån ses som ett bland många tecken på att stora grupper försäkrade vill trappa ned sin förvärvsverksamhet före 65 års ålder. De för varje år ökande siffrorna för antalet beviljade förtidspensioner och frekvensen förtida uttag i förhållande till uppskjutna uttag av ålderspension är också några omständigheter som får tas i beaktande vid överväganden i frågan om pensionspoäng efter 64 års ålder.
Kommittén vill emellertid understryka att liksom det för många försäkrade kan vara av stor betydelse att få reducera sina arbetsinsatser före pensions— åldern kan det vara lika angeläget att skapa arbetstillfällen för dem som kan och önskar arbeta efter pensionsåldern. Detta var en väsentlig del av reformen med rörlig pensionsålder. Bestämmelserna om sänkt och rörlig pensionsålder samt delpensionsförsäkring har varit i kraft knappt ett år och det är ännu för tidigt att dra några slutsatser om i vilken utsträckning dessa kan medverka till att allt fler vill och orkar arbeta efter 65 år. Det kan i sammanhanget anmärkas att delpensionsförsäkringen får sin första utvärde- ring av riksförsäkringsverket i höst.
Om man öppnar en möjlighet att tjäna in pensionspoäng efter 64 års ålder kan det inte uteslutas att försäkrade i t. ex. övergångsgenerationerna skulle känna sig i viss mån tvingade att fortsätta arbeta för att därmed få tillgodoräknas ännu något poängår. Sänkningen av den allmänna pensions- åldern kan därför komma att upplevas som något av ett slag i luften för dem som kanske främst var i behov av reformen. Kanske kan en utvidgad möjlighet att tjäna in poäng ha en viss psykologisk innebörd men för det övervägande antalet försäkrade skulle det sakna betydelse. Tyngdpunkten torde snarast ligga på värdet av att ha ett arbete över huvud taget än på intresset av att tjäna in ytterligare pensionspoäng.
] samband med behandlingen av uppdraget om enhetligare avgiftsregler har kommittén stannat för en gemensam övre åldersgräns vid 65 år (t. o. m. det 64:e levnadsåret) för uttag av avgifter. Den gränsen skulle troligen få omprövas om man mera generellt utvidgade systemet på förmånssidan.
Sammanfattningsvis och mot bakgrund av vad som har redovisats ovan har kommittén vid sina överväganden funnit att möjligheten att tjäna in pensionspoäng efter 64 är sannolikt redan för närvarande skulle vara av närmast marginell betydelse samtidigt som ett eventuellt behov av en sådan reform snabbt minskar i takt med att ATP-systemet byggs ut. Från social synpunkt skulle en reform snarast verka i motsatt riktning eftersom en utvidgad möjlighet bl. a. skulle kunna användas som ett argument mot den
som har fått en låg pension. Kommittén föreslår därför inte någon ändring i gällande bestämmelser. Slutligen skall erinras om att pensionstillskott utgår till den som har låg ATP eller ingen ATP alls och att nivån på pensionstill- skotten höjs successivt fram till den 1 juli 1981.
5.2.3. A TP-poäng på ersättning på grund av konkurrensavtal
5.2.3.l Kommitténs uppdrag
I de två motionerna som ligger till grund för kommitténs uppdrag hemställdes om en sådan ändring av AFL att ersättning på grund av konkurrensavtal skall anses utgöra inkomst av förvärvsarbete. Motionärerna hänvisade härvid till ett avgörande av försäkringsdomstolen (Tidskrift för allmän försäkring,TAF. 1964 s. 298) där domstolen hade ansett att ersättning som ett företag på grund av konkurrensklausul under en tid av två år hade utbetalat till en förutvarande befattningshavare inte utgjorde inkomst av förvärvsarbete vid beräkning av pensionsgrundande inkomst.
I andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965 i anledning av motionerna redovisades ett fall där regeringsrätten hade ansett en person skattskyldig för ett belopp som hade erhållits i samband med en överenskommelse om att nämnda person inte utan medgivande fick syssla med köp och försäljning av viss produkt (regeringsrättens årsbok. RÅ, 1940 Fi 128). Utskottet konstate- rade att begreppet inkomst av tjänst i skatterättslig mening omfattar betydligt mer än termen inkomst av anställning i AFL. Utskottet hänvisade till proposition (19592175) med förslag angående administrationen av ATP där skillnaden mellan de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen berördes. Vederbörande departementschefanförde därvid att han ansåg det angeläget att. om erfarenheterna av den gällande ordningen gav anledning därtill, undersöka möjligheterna att föra de skatterättsliga och pensionsrätts- liga inkomstbegreppen närmare varandra. — Utskottet anförde.
Utskottet vill beträffande den av motionärerna aktualiserade frågan inledningsvis anmärka. att den förlorar en stor del av sin betydelse när tilläggspensionssystemet är fullt utbyggt enär man vid beräknande av pensionens storlek skall ta hänsyn till endast de 15 bästa inkomståren. Vidare synes någon olägenhet inte uppstå med nuvarande regler i de fall då inkomstnivån med bortseende från ersättning på grund av konkurrensavtal är oförändrad före och efter anställningens upphörande. Emellertid anser utskottet i likhet med motionärerna att det på det aktuella området i vissa fall kan uppstå mindre tilltalande konsekvenser för de försäkrade. Utskottet. som i detta sammanhang vill erinra om departementschefens ovan upptagna uttalande. anser det befogat att man i samband med en utredning angående möjligheterna att föra de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen närmare varandra. tar upp det problem som motionärerna aktualiserat.
Utskottets utlåtande har överlämnats till kommittén.
5.2.3.2 Kommitténs överväganden
Omfattningen av och antalet här aktuella avtal mellan en arbetsgivare och en förutvarande arbetstagare hos denne torde vara svårt att uppskatta utan en
närmare undersökning. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) registrerar enligt uppgift enbart konkurrensavtal mellan företag i den mån de kommer till SPK:s kännedom.
Ersättning på grund av konkurrensavtal kan sägas ligga nära det allmänna skadeståndsbegreppet. Kommittén menar att det måste anses vara mindre lämpligt att nu öppna en möjlighet att tillgodoräkna pensionspoäng på ersättning på grund av ett avtal som innebär att någon skall avhålla sig från visst arbete. Dels synes det främmande att betrakta en sådan ersättning som en förvärvsinkomst i AFL:s mening dels skulle det kunna medföra att förmåner utgick s.a.s. gratis, nämligen om man inte samtidigt tillsåg att avgifter kunde tas ut av antingen den förutvarande arbetsgivaren eller den som uppbar ersättningen.
Den i kommitténs uppdrag aktualiserade frågan synes numera vara av begränsad omfattning. Sålunda torde det inte vara helt ovanligt att den förutvarande arbetstagaren uppbär lön som om han fortfarande var anställd hos sin tidigare arbetsgivare. Ersättningen blir då pensionsgrundande. I detta sammanhang kan hänvisas till utskottets ovan redovisade utlåtande där det bl.a. anförs att den aktuella frågan förlorar en stor del av sin betydelse när ATP-systemet är fullt utbyggt och att någon olägenhet inte torde uppkomma i de fall där inkomsten, med bortseende från ersättningen på grund av avtalet, är lika stor före och efter anställningens upphörande, t. ex. på grund av att vederbörande omedelbart har erhållit en ny anställning.
Om det skulle anses erforderligt bör frågan enligt kommitténs uppfattning — såsom också utskottet syntes förmena — lösas i ett större sammanhang där man undersöker möjligheterna över huvud taget att samordna de skatterätts- liga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen, något som ligger utom ramen för kommitténs uppdrag.
5 .2.4 Vidgad rätt till förtidspension från A TP 5241 Inledning
Kommitténs uppdrag omfattar här två kategorier, de studerande och de hemarbetande. För dem har — från deras respektive utgångspunkter — hemställts om vidgade möjligheter att beräkna förtidspension från ATP enligt metoden med antagandepoäng. De båda uppdragen och kommitténs överväganden i de olika frågorna redovisas nedan, uppdelade på två avsnitt.
Studerande
5.2.4.2 Kommitténs uppdrag
l framställningen från Sveriges förenade studentkårer (SFS) som ligger till grund för uppdraget ansåg SFS det ologiskt att den som väljer ett yrke som förutsätter en frivillig utbildning efter genomgången obligatorisk skola skall ställas utanför tilläggspensioneringen om han blir invalidiserad eller avlider medan den som genast efter grundskolan tar ett avlönat arbete omfattas av tilläggspensioneringen. SFS menade att man borde kunna ta fasta på principen om antagandepoäng. Det skulle då vara rimligt att studerande om de blir
förtidspensionerade eller avlider tillgodoräknas antagandepoäng efter en inkomst som motsvarar det ungefärliga riksgenomsnittet för arbetstagare i samma åldersgrupp. SFS hänvisade också till 1958 års socialförsäkringskom- mittés förslag i betänkandet (SOU 1961129) Förtidspensionering och sjukpen- ningförsäkring m. m. om s. k. gratispoäng för dem som studerar eller fullgör värnpliktstjänstgöring.
5.243. Tidigare behandling
Socialförsäkringskommitténs ovan nämnda förslag innebar i korthet följande. För tid fr. o. m. det år då den försäkrade fyllde 17 är t. o. m. det då han fyllde 28 år skulle han tillgodoräknas lägst en pensionspoäng för varje år då han på grund av studier eller värnpliktstjänstgöring under större delen av året hade varit förhindrad att få inkomster av förvärvsarbete. Det sagda gällde under förutsättning att pensionsfallet inträffade senast under tredje året efter det då det aktuella hindret sist förelåg. Den som hade tillgodoräknats gratispoäng borde även ha möjlighet att få antagandepoäng oavsett om han uppfyllde kvalifikationerna för beräkning av sådan poäng eller inte. En förutsättning härför skulle emellertid vara att pensionsfallet inträffade antingen under år då någon av de aktuella bortfallsanledningarna förelåg eller senast året därefter. Gratispoängen föreslogs med hänsyn till det allmänna samhällsintresse som ansågs knutet till utbildning och värnpliktstjänstgöring finansierad av staten.
Socialförsäkringskommitténs förslag upptogs inte i propositionen (196290) med förslag till lag om allmän försäkring. Som skäl härtill anförde föredra— gande departementschefen bl. a.
Försäkringen för tilläggspension är avsedd att geett efter inkomsternas storlek graderat skydd mot bortfall av förvärvsinkomster. Försäkringen finansieras helt med avgifter som i princip är knutna till dessa inkomster. Socialförsäkringskommitténs förslag om pensionspoäng i anledning av utbildning och värnpliktstjänstgöring innebär ett avsteg från principen om förvärvsinkomst som förutsättning för pension. Kommittén har dragit konsekvensen härav genom att frångå också tilläggspensione- ringens ftnansieringsmetod när det gäller dessa särskilda förmåner. Det inger emellertid allvarliga betänkligheter att förändra tilläggspensioneringen från en avgifts- finansierad försäkring mot bortfall av förvärvsinkomster till ett system med blandad avgiftsfinansiering och skattefmansiering. i vilket olika omständigheter utöver inkomstbortfall skall kunna ge upphov till pensionsrätt. Jag är för egen del inte beredd att förorda ett sådant blandat system. vars konsekvenser inte är utredda. Som framgår av vad jag yttrade redan vid förberedandet av tilläggspensioneringen ärjag på det klara med att pensionsfrågorna för dem som blir invalidiserade i unga år rymmer särskilda problem. Dessa torde emellertid böra bli föremål för ytterligare utredning och därvid angripas från andra och mer generella utgångspunkter än socialförsäkringskommittén gjort.
Förutom i socialförsäkringskommitténs ovan redovisade betänkande så diskuterades frågan om pensionsförbättringar för dem som hade invalidise- rats i unga år inom pensionsförsäkringskommittén. Olika tekniska lösningar diskuterades men någon lösning som ansågs godtagbar framkom inte utan man ansåg att frågan borde övervägas i samband med det uppdrag som pensionsålderskommittén då redan hade erhållit.
Frågan upptogs som sagt i pensionsålderskommitténs direktiv och behand- lades i kommitténs betänkande (SOU 1974115) Sänkt pensionsålder rn. m. I enlighet med kommitténs förslag infördes fr.o. m. den 1 juli 1976 bl.a. bestämmelser som innebär att pensionstillskotten fördubblas för förtidspen- sionärer som saknar ATP eller har låg sådan pension.
5.2.4.4 Kommitténs överväganden
Här kan först nämnas de regler som trädde i kraft den ljuli 1975 och som ger handikappade vidgade möjligheter att inom folkpensioneringen få ersättning för sina merkostnader i form av handikappersättning. Studerande som uppbär studiestöd skall härvidlag likställas med förvärvsarbetande. Den omständigheten att studerande i vissa fall på grund av behovsprövning är utesluten från rätt till studiestöd utgör i och för sig inte hinder för rätt till handikappersättning.
Vidare kan erinras om att en rad ersättningar genom lagändringar de senaste åren har blivit pensionsgrundande för ATP. Som exempel kan framhållas sjukpenning. föräldrapenning, vårdbidrag. vissa ersättningar vid arbetslöshet. utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning. timstu- diestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen. dagpenning till bl. a. värnpliktiga under repetitionsutbildning samt utbild- ningsbidrag för doktorander.
Förhållandena i pensionshänseende för dem som har invalidiserats i unga år har redan prövats av kommittén i samband med förslaget om fördubblade pensionstillskott för förtidspensionärer. Bl. a. från rättvisesynpunkt och för att undvika gränsdragningsproblem föreslog kommittén att reformen skulle omfatta alla förtidspensionärer. Bestämmelserna angavs emellertid få särskild betydelse för dem som har invalidiserats i unga år eftersom de ofta saknar ATP eller har låg sådan pension.
När det gäller de studerande skulle kunna hävdas att t. ex. studiemedel enligt studiestödslagen skulle bli pensionsgrundande för ATP. Detta skulle enligt kommitténs uppfattning medföra. förutom finansieringsproblem. att man lämnar principerna för vad som skall betraktas som pensionsgrundande inkomst. Studiemedel är nämligen till sin huvudsakliga konstruktion ett lån som skall återbetalas. Andra lösningar. som skulle innebära att gratispoäng skulle tillgodoräknas en viss grupp eller vissa kategorier försäkrade. har också avvisats av kommittén.
Kommittén menar allmänt att det måste vara vanskligt att isolerat behandla kategorin studerande — med de avgränsningsproblem som det i sig innefattar — utan att samtidigt ta hänsyn till andra grupper som med kanske samma fog kan antas påyrka eller anse sig vara i behov av förbättrade förmåner. Det utvidgade antalet ersättningar som skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. den ovan nämnda pensionstillskottsre- formen och kommitténs förslag i detta betänkandet (5.2.1) om rätt för den som uppbär förtidspension att tjäna in ATP-poäng är allt sådant som har vidgat eller kommer att öka möjligheterna också för de studerande att erhålla ytterligare förbättrade pensionsförhållanden. Frågan om efterlevandeskyddet för de studerandes familjer hör närmast till kommitténs uppdrag angående efterlevandepensioneringens framtida utformning. Överväganden i frågor
lTPL : lagen (19591291) om försäkring för allmän tilläggspension. som föregick AFL.
som har anknytning till detta uppdrag kommer att redovisas i ett samman- hang i kommitténs nästa betänkande.
Hemarbetande
5.2.4.5 Kommitténs uppdrag m. m.
I de två motionerna till 1969 års riksdag som ligger till grund för kommitténs uppdrag efterlystes liberalare regler för beräkning av förtidspension enligt antagandepoängmetoden för hemarbetande kvinnor. Motionärerna hänvi- sade härvid till att en hemmafru. som något år har varit borta från förvärvsarbete. förlorar möjligheten att uppfylla de alternativa villkoren för antagandepoängberäkning.
I andra lagutskottets betänkande nr. 30 år 1969 i anledning av motionerna redogjorde utskottet för bakgrunden till gällande regler om antagandepoäng- beräkning. Till grund härför ligger socialförsäkringskommitténs betänkande (SOU l961129) Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. I detta betänkande framhöll kommittén att en regel om beräkning av antagande- poäng knuten enbart till placeringen i en viss sjukpenningklass skulle verka alltför hårt isådana fall där den försäkrade. utan att ha lämnat förvärvsarbetet. för en tid har fått sin arbetsinkomst reducerad och på grund därav har blivit placerad i en sjukpenningklass som inte motsvarade en inkomst uppgående till basbeloppet. Så kunde exempelvis inträffa om en kvinna för något eller några år övergick till deltidsarbete för att få tillfälle att sköta ett spädbarn. Regeln om antagandepoäng syntes därför enligt kommittén böra komplet— teras med en bestämmelse som medgav en beräkning av antagandepoäng då den försäkrade ägde tillgodoräkna sig pensionspoäng för åren närmast före pensionsfallet. En sådan regel kunde dock göras mer restriktiv än den motsvarande regel som fanns i TPLl eftersom den nya huvudregeln om placeringen i sjukpenningklass som utgångspunkt verkade mindre restriktiv än nämnda regel i ett mycket stort antal fall. De i TPL uppställda kraven på pensionspoäng för två av de fyra sista åren borde därför kunna skärpas till att avse tre av dessa år. Härigenom tillgodosågs. framhöll kommittén. önske- målet att en rimlig sannolikhet skulle föreligga att den försäkrade inte hade lämnat förvärvsarbetet. — I fråga om pensionsberäkningen i antagandepoäng- fallen anförde kommittén att det kunde vara naturligt att låta poänganta- gandet avse medelpoängen för de två år. som uppvisade de högsta poängtalen under den föregående fyraårsperioden. Kommittén fortsatte.
För vissa kategorier skulle den nyssnämnda regeln dock ibland giva mindre tillfredsställande resultat. Detta gäller främst sådana förvärvsarbetande. som på grund av värnplikt. havandeskap. barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom (begynnande invaliditet)eller arbetslöshet eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under ifrågavarande år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier synes man böra överväga att komplettera regeln med en alternativ regel.därvid den regel skall tillämpas som ger högst pension. Vid utformningen av en sådan alternativ regel torde man kunna anknyta till det förhållandet att fyraårsregeln innebär att den bästa hälften av åren beaktas. lS-årsregeln kan också —i vart fall i viss mån — sägas giva uttryck för samma princip. nämligen att den bästa hälften av åren skall vara avgörande. Med hänsyn härtill
synes det naturligt att låta den alternativa regeln innebära att antagandet skall avse medelpoängen under samtliga de år vederbörande varit försäkrad enligt TPL med frånräknande av de år intill ett antal av hälften. för vilka poängtalet är lägst. År utan poäng medräknas härvid. ehuru deras poängvärde då blir noll.
Andra lagutskottet framhöll isitt ovan nämnda betänkande att beräknings- reglerna enligt utskottets mening bygger på en riktig princip. nämligen den att försäkrade. som kan antas fortsätta att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till den ordinarie pensionsåldern. bör vid invaliditet tillerkännas en förtidspension som svarar mot full ålderspension. En person som före pensionsfallet har dragit sig tillbaka från förvärvslivet bör knappast tillerkännas en lika förmånligt beräknad pension. Utskottet fortsatte.
När det gäller att dra gränsen mellan försäkrade som får anses stå kvar i förvärvslivet och försäkrade som lämnat detta har man i första hand anknutit till den försäkrades placering i sjukpenningklass på grundval av en arbetsinkomst överstigande basbelop- pet. Enligt utskottets bedömande är en sådan anknytning väl ägnad som kriterium på huruvida den försäkrade är att bedöma som förvärvsarbetande. Regeln måste emellertid kompletteras med tanke på sådana försäkrade som blott tillfälligt lämnat förvärvslivet. det kan vara för vård av barn eller annan anhörig. för studier eller för någon annan anledning. Nuvarande kompletteringsregel innebäratt som förutsättning för metoden med antagandepoäng krävs att den försäkrade tillgodoräknats pensions- poäng för tre av de fyra åren före pensionsfallet. Denna kompletteringsregel kan enligt utskottets mening i vissa fall framstå som väl restriktiv. Den medför att en försäkrad efter endast ett års bortovaro från förvärvslivet förlorar rätten att beräkna förtidspen- sion efter den förmånligare metoden med antagandepoäng. Fall torde föreligga där försäkrade med längre bortovaro än ett år med fog kan göra gällande att de inte lämnat förvärvslivet. Detta torde inte minst gälla sådana i motionerna nämnda kvinnor som tillfälligt dragit sig tillbaka för att vårda småbarn i hemmet. Utskottet står därför inte främmande för att nuvarande krav på minst tre pensionsgrundande år under den senaste fyraårsperioden bör mjukas upp. I tilläggspensioneringens initialskede — då regeln om placering i sjukpenningklass ännu inte fanns — gällde ett krav på minst två pensionsgrundande år under fyraårsperioden. Huruvida man skall återgå till en sådan regel eller söka någon annan lösning av frågan har utskottet inte någon bestämd uppfattning om.
Utskottsbetänkandet har överlämnats till kommittén.
5.2.4.6 Kommitténs överväganden och förslag
Sedan frågan behandlades i riksdagen har en rad ersättningar blivit pensions- grundande som inte tidigare har varit det. Sålunda blev sjukpenningen — i samband med att sjukpenningförsäkringen omkonstruerades — pensions- grundande fr. o. m. den I januari 1974. När också föräldrapenningen och Vårdbidraget för vård av sjukt eller handikappat barn från samma tidpunkt gjordes skattepliktiga skulle även dessa ersättningar beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Vidare har från 1974 års ingång och successivt framöver bl.a. vissa utbildningsbidrag och arbetslöshetsersättningar gjorts pensionsgrundande. I sammanhanget kan slutligen nämnas att riksdagen nyligen har antagit ett förslag (prop. 1976/771117) om en utbyggnad av föräldraförsäkringen genom rätt till föräldrapenning under ytterligare två månader.
Möjligheterna för berörda grupper att få förtidspensionen beräknad med tillämpning av reglerna om antagandepoäng har enligt kommitténs uppfatt- ning ökat betydligt under de senaste åren och frågan kan därmed i viss mån sägas ha blivit mindre framträdande. Sedan främst det förhållandet till- kommit att sjukpenningen blev pensionsgrundande har i det övervägande antalet förtidspensionsfall. enligt vad kommittén har inhämtat. pensions- poäng kunnat tillgodoräknas för tre av de fyra åren närmast före pensions- fallet.
Gällande bestämmelser för antagandepoängberäkning kan emellertid,som också utskottet har framhållit. otvivelaktigt medföra att en försäkrad efter endast ett års bortovaro från förvärvslivet förlorar rätten att beräkna förtidspension efter den förmånligare metoden med antagandepoäng. Det kan enligt kommitténs mening många gånger vara otillfredsställande att försäkrade efter så kort tid som drygt ett år kan komma att ställas utanför rätten att räkna antagandepoäng. Motionärerna har visat på gruppen hemarbetande som för vård av småbarn måste avstå från förvärvsarbete i mer än ett år. Det kan också finnas andra grupper för vilka en sådan mera tillfällig bortovaro. t. ex. på grund av vissa studier eller resor. inte innebär att de har för avsikt att lämna förvärvslivet. Kommittén föreslår därför att kravet på att tillgodoräknas antagandepoäng mildras från att avse tre av de fyra åren närmast före pensionsfallet till att avse två av de nämnda fyra åren. Det kan visserligen hävdas att en sådan reform skulle minska möjligheterna att bedöma sannolikheten av om vederbörande har lämnat förvärvslivet eller inte. Kommittén anser emellertid att detta får vägas mot det förhållandet att man med en sådan reform når grupper som av olika anledningar på grund av en bortovaro på ett eller annat år inte har haft för avsikt att lämna förvärvslivet. Här kan tilläggas att kostnaderna till följd av den föreslagna ändringen torde bli av obetydlig storlek.
Frågor rörande de hemarbetandes ställning i övrigt inom ATP behandlas nedan (5.2.5).
5.2.5. A TPJörmåner/ör hemarbetande, deltids- och korttidsanställda
5.2.5.1 Inledning
Den som vårdar barn i hemmet har möjlighet att tillgodoräkna sig pensionsår inom tilläggspensioneringen dels i samband med barnets födelse då föräldra- penning utgår dels vid vård av sjukt eller handikappat barn då sjukpenning reSp. vårdbidrag kan utgå. För den som utan ersättning vårdar annan anhörig. t. ex. förälder. eller vårdbehövande i hemmet föreligger inte någon själv— ständig rätt till ATP.
Deltids- och korttidsanställda har liksom heltidsarbetande rätt till ATP- pension på alla förvärvsinkomster och därmed jämställda ersättningar vilka sammanlagt överstiger basbeloppet vid årets ingång.
Till kommittén har överlämnats motioner jämte socialförsäkringsutskot- tets betänkande nr. 6 år 1974. Enligt utskottets mening kunde det finnas anledning att. med utgångspunkt i de erfarenheter som har vunnits av tilläggspensioneringens tillämpning i praktiken och mot bakgrund bl. a. av de bestämmelser som numera gäller inom andra delar av den allmänna
försäkringen. allsidigt och förutsättningslöst pröva frågan om deltids- och korttidsanställdas ställning inom ATP och i samband därmed även närmare undersöka frågan om pensionsrätt för vårdinsatser i hemmet.
5.252. Tidigare behandling
Frågan om att låta arbetet i hemmet grunda rätt till ATP berördes av pensionsförsäkringskommittén i dess slutbetänkande (SOU 1971119) Famil- jepensionsfrågor m.m. Kommittén framhöll att ett system med ATP åt hemarbetande skulle ge upphov till ett flertal bedömningsfrågor av delvis svårlöst art. Kommittén frågade sig hur ATP skall beräknas i sådana fall då barntillsynen kombinerades med förvärvsarbete utom hemmet. Kommittén ansåg också att den viktiga finansieringsfrågan var svårlöst. Att låta den förvärvsarbetande maken betala pensionsavgiften skulle innebära en avse- värd ekonomisk belastning för många familjer och en finansiering av pensionen med generella avgifter skulle — menade kommittén — strida mot finansieringsprinciperna för tilläggspensioneringen. Ett system med poängår eller pensionspoäng för hemarbetande make skulle enligt kommitténs mening också kunna väcka frågan om inte andra grupper i samhället med lika stor rätt kunde göra anspråk på motsvarande förmåner.
Motionsyrkanden om en självständig pensionsrätt för hemarbetande har under en följd av år varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Riksdagens invändningar mot en självständig pensionsrätt för den berörda gruppen redovisades bl. a. i socialförsäkringsutskottets betänkande nr 15 år 1972. ] betänkandet anfördes bl. a. att det var förenat med svårigheter att göra en rättvisande uppskattning i pengar av värdet av husmödrars arbete i hemmet. Det framhölls också att avgifterna för en sådan pensionering skulle komma att drabba familjens kontantinkomster bl.a. under den tid då i många fall familjens kostnader för barnens underhåll och fostran var stora. Förslaget om införande av pensionspoäng eller poängår för de hemarbetande ansågs vidare strida mot den inom tilläggspensioneringen grundläggande principen om att rätt till ATP förutsätter att den som skall uppbära pensionen har haft inkomst av förvärvsarbete. Det erinrades om att det för rätt till hel ålderspension krävs endast 30 pensionsgrundande år och att pensionspoäng beräknas med utgångspunkt i de 15 bästa poängåren. Detta innebär — uttalades det — att varken pensionens eller pensionspoängens storlek påverkas för den som något eller några år avhåller sig från förvärvsarbete. Vård av barn i hemmet medför därför endast undantagsvis att en förälder inte kan uppnå erforderligt antal pensionsår. Inte heller torde pensionspoängens storlek i någon större omfattning påverkas av några års bortovaro från förvärvsarbete. — Riksdagen avslog år 1972 på hemställan av utskottet motionerna om självständig pensionsrätt för hemarbetande.
När frågan återkom i samband med riksdagens behandling av proposi- tionen 1973z47 angående förbättrade familjeförmåner inom den allmänna försäkringen m. m. fann riksdagen (SfU 1973zl9) tidigare åberopade skäl alltjämt äga giltighet och hänvisade till att ersättningen i samband med barns födelse och vid vård av sjukt eller handikappat barn i fortsättningen kommer att medverka till att upprätthålla förälders ATP-skydd.
De deltids- och korttidsanstäl/(las ställning inom A TP-systemet har behand-
lats av riksdagen vid ett flertal tillfällen alltsedan tilläggspensioneringens införande. Då har emellertid problemen diskuterats med utgångspunkt i frågan om överensstämmelse mellan inbetalda avgifter och tillgodoförda pensionspoäng. Riksdagen. som har avslagit motioner med sådant innehåll. har därvid bl. a. uttalat (SfU 1971:l9. SfU 19739) att pensionsrätt tillerkänns försäkrad oberoende av om arbetsgivaren har betalat in avgifter eller inte samt att gällande regler för beräkning av pensionsgrundande inkomst och för fastställande av arbetsgivares avgiftsunderlag med en kollektiv debitering och inbetalning av avgifterna var förenade med uppenbara fördelar.
5.253. Kommitténs överväganden
Frågor rörande hemarbetandes rätt till ATP har tagits upp i motioner under flera år. Som skäl för att tillerkänna hemarbetande. som vårdar barn eller annan anhörig i hemmet. pensionspoäng eller poängår inom ATP har motionärerna bl. a. åberopat att de hemarbetande — med hänsyn inte minst till att de avlastar samhällets barntillsyns- och vårdinstitutioner — gör en lika nyttig och produktiv samhällsinsats som om de hade varit förvärvsarbetande i konventionell mening. Flera motionärer har ansett att man därför bör jämställa sådant vårdarbete med förvärvsarbete och tillgodoföra de hemar— betande visst antal poängår inom ATP.
Riksdagen har emellertid tidigare avslagit motioner med sådant innehåll. De huvudsakliga invändningarna mot en självständig rätt till ATP för hemarbetande kan sammanfattas i fem punkter.
1) Det strider mot den grundläggande principen om att rätt till ATP förutsätter att den som skall uppbära pensionen har haft inkomst av förvärvsarbete.
2) Det är svårt att göra en rättvisande uppskattning i pengar av värdet av arbete i hemmet.
3) Avgifter för pensioneringen skulle drabba familjens inkomster under en tid då kostnaderna regelmässigt är stora.
4) lS- och 30-årsreglerna ger utrymme för försäkrad att något eller några år avhålla sig från förvärvsarbete utan att pensionens storlek påverkas.
5) Föräldrapenningen och liknande ersättningar medverkar till att upprätt- hålla ATP-skyddet.
Kommittén. som inledningsvis vill framhålla att den anser att de ovan redovisade argumenten alltjämt har full bärkraft. utvecklar nedan något ytterligare sina synpunkter beträffande de olika punkterna.
] anslutning till punkten ]) vill kommittén understryka att det värdefulla i de vårdinsatser i hemmet som avser såväl barn som annan vårdbehövande inte har ifrågasatts. Såsom har antytts i punkten 2) ligger vissa av svårighe- terna däri. att om sådant hemarbete mera generellt skall jämställas med förvärvsarbete så måste man finna en form eller ett mått i pengar för en värdering av arbete i hemmet. En lösning som har anvisats innebär att poängberäkningen knyts till den ersättning som avtalsenligt skall utgå till kommunal dagbarnvårdare. Men då uppkommer bl. a. den svårighet som pensionsförsäkringskommittén tog upp. nämligen hur man skall beräkna ATP för dem som både har förvärvsarbete utom hemmet och ansvar för t. ex. barntillsynen. Frågan om värdering av och ersättning för vårdinsatser i
hemmet bör emellertid enligt kommitténs mening inte i första hand lösas inom den allmänna pensioneringens ram. Spörsmålet gäller egentligen har dessa vårdinsatser skall ersättas ekonomiskt. Rätten till ATP på sådan ersättning blir en senare fråga.
Kommittén har inte kunnat finna någon tillfredsställande lösning på frågan om hur en reform som utan begränsningar ger ATP-förmåner för hemarbe- tande skulle finansieras (punkten 3). Att avgiftsskyldigheten då skulle begränsas till enbart ATP-avgiften synes för övrigt mindre konsekvent. Jämställs nämligen hemarbete generellt med förvärvsarbete kan de hemar- betande med visst fog även göra anspråk på rätt till sjukpenning och andra ersättningar som inom socialförsäkringarnas ram träder i stället för förvärvs- inkomster. Detta skulle medföra antingen att avgiftshöjningar skulle bäras av försäkringskollektivet eller att avgifter skulle få erläggas av den enskilde. Att låta förmåner i den utsträckning som det här skulle vara fråga om utgå utan avgifter. kan inte accepteras. Skulle man emellertid finna en väg att beräkna ATP-poäng för hemarbetande. en väg som inte kunde anses vara orättvis t. ex. mot dem som ”dubbelarbetar". och skulle avgiftsskyldigheten därvid begränsas till enbart ATP-avgiften skulle en sådan möjlighet ändock bara utnyttjas av dem som hade ekonomiska resurser att erlägga erforderlig avgift. Ett sådant system skulle från social synpunkt vara otillfredsställande.
Som tidigare har nämnts har i flera motioner anvisats lösningar som innebär att poängår inom ATP skall få tillgodoräknas hemarbetande; i förekommande fall på visst sätt knutet till hemmavarande barns ålder. Samma synpunkter som har anförts ovan i frågan om finansieringen av en utvidgad rätt till ATP för denna grupp försäkrade äger enligt kommitténs uppfattning giltighet även i detta fall. Någon avgörande skillnad mellan att tillgodoräkna en försäkrad ett poängår och pensionspoäng kan inte anses föreligga. Kommittén kan. såsom tidigare har sagts. inte acceptera lösningar som skulle innebära att en viss kategori försäkrade — hur angelägna den gruppens önskemål än kan synas vara — tillgodoförs pensionspoäng eller poängår i nämnd utsträckning utan att avgifter betalas och utan att samband föreligger med förvärvsarbete. Något annat är enligt kommitténs mening inte förenligt med de grundläggande principerna för ATP-systemet. I punkten 4) erinras om att det för rätt till hel ålderspension från ATP krävs endast 30 pensionsgrundande år mellan 16 och 64 (65) års ålder och att pensionspoäng beräknas med utgångspunkt i de 15 bästa poängåren. Detta gör det möjligt för den försäkrade att — utan att pensionens storlek påverkas — avstå från förvärvsarbete i totalt närmare 20 år. Genom 30-årsregeln tillgodoses stora grupper försäkrade.däribland de hemarbetande.som av olika anledningar vill eller tvingas vara borta från förvärvslivet under ett antal år. Den gränsen skulle sannolikt få omprövas om man öppnade en möjlighet att tillgodoräkna försäkrade pensionspoäng eller poängår på annat än inkomster av förvärvs- arbete eller på ersättningar som träder i stället för sådana inkomster. Slutligen kan det. med den i motionerna anvisade lösningen. inte uteslutas att t. ex. ensamstående som på grund av ekonomiska skäl inte anser sig ha någon möjlighet att välja mellan att helt ägna sig enbart åt vårduppgifter i hemmet och att förvärvsarbeta skulle anse att ett sådant system var orättvist.
Såsom tidigare har nämnts betraktas numera bl. a. sjukpenning. föräldra- penning och vårdbidrag som inkomst av anställning vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst. Detta medför (punkten 5) att det har blivit lättare för den försäkrade att vara anknuten till ATP-systemet. Riksdagen har också nyligen antagit ett förslag om en utbyggnad av föräldraförsäkringen (prop. 1976/77:117). Förslaget innebåri huvudsak att rätten till föräldrapen- ning utsträcks ytterligare två månader utöver de tidigare sju månaderna. I propositionen anförs dessutom bl. a. att förslaget utgör första steget i den av regeringen planerade utbyggnaden av föräldraförsäkringen. rätten till föräl— draledighet och vårdnadsbidrag samt att den planerade fortsatta utbyggnaden kommer att ske i den takt som det ekonomiska utrymmet medger. Det skall här anmärkas att föräldrapenning som utgår med belopp som enbart motsvarar garantinivån 32 kr. per dag givetvis inte isolerat medför att den försäkrade tillgodoräknas poängår inom ATP-systemet. Ar emellertid föräl— dern försäkrad eller skulle föräldern ha varit försäkrad för en sjukpenning över garantinivån kan pensionspoäng tillgodoräknas. Detsamma gäller om försäkrad under ett år har haft såväl föräldrapenning som förvärvsinkoms- ter.
De i samband med kommitténs uppdrag aktuella frågeställningarna har också anknytning till andra delar av familje- och socialpolitiken. Eventuella stödåtgärder för hemarbetande inom ATP-systemets ram bör därför vägas mot andra förslag som rör samhällets ekonomiska stöd åt dessa kategorier. Att nu söka en lösning för dem inomjust ATP-systemet och därmed rubba de grundläggande principerna för ATP-systemet synes mindre välbetänkt. Bortsett från finansieringsproblemen skulle man nämligen. som pensions- försäkringskommittén har anfört. få möta kraven också från andra grupper i samhället. t. ex. de studerande och de värnpliktiga. som med lika stor rätt kunde göra anspråk på att få ATP-förmåner för sina insatser.
Avslutningsvis kan framhållas att pensionstillskott utgår till grundför- månen vid pensionsfall för dem som har låg ATP eller saknar ATP. dvs. bl. a. till just de grupper försäkrade som har behandlats här. Är vederbörande förtidspensionär utgår pensionstillskott med dubbla belopp. f.n. — inkl. pensionen — totalt 17 595 kr. per år. I detta sammanhang kan också nämnas den frivilliga pensionsförsäkring som administreras av riksförsäkringsverket och som regleras i 22 kap. AFL och i förordningen (1962z521) om frivillig pensionsförsäkring hos riksförsäkringsverket.
De deltids- och korttidsanstäl/das rätt till ATP följer. såsom har nämnts i inledningen. samma bestämmelser som gäller för andra förvärvsarbetande. Inkomster som överstiger basbeloppet vid inkomstårets början blir således pensionsgrundande för ATP
När man hittills har diskuterat de deltids- och korttidsanställdas problem har man främst koncentrerat intresset till sambandet mellan avgifter och förmåner inom ATP-systemet för dessa kategorier. Denna fråga behandlar kommittén i avsnitt 5.4.1.3.
l diskussionerna kring dessa problem har ibland hävdats att de deltids- och korttidsanställda skulle missgynnas när det gäller förmånerna från ATP. En tanke som i annat sammanhang (avsnitt 5.2.1) har avvisats av kommittén innebär att man genom basbeloppsavdrag i proportion till delar av full arbetstid skulle kunna öppna en vidare möjlighet att tillgodoräkna pensions— poäng. Betydande invändningar kan enligt kommitténs mening riktas mot ett sådant system. Det skulle bl. a. medföra att en viss kategori särbehandlades.
De administrativa och materiella svårigheterna skulle bli synnerligen stora. En sådan ordning skulle nämligen bl. a. förutsätta en individuell redovisning av arbetstiden under året för samtliga försäkrade. således även beträffande egenföretagare. Det skulle alltså bli fråga om att införa en ännu mer omfattande tidsredovisning än den som erfordras vid nuvarande beräkning av arbetsgivaravgiften till ATP. I avsnitt 5.4.1.3 föreslår kommittén att beräkningen av ATP-avgift i fortsättningen inte skall vara beroende av den arbetade tiden under året. Förslaget motiveras bl.a. av önskemålet att komma bort ifrån de problem och de spekulationsmöjligheter som föreligger med nuvarande ordning. Kommittén är inte beredd att medverka till en lösning som skulle innebära att denna problematik överfördes till beräk- ningen på förmånssidan.
När det gäller de deltids- och korttidsanställdas ställning inom ATP- systemet kan erinras om vad som har sagts ovan om att bl. a. lS—årsregeln ger utrymme för t. ex. deltidsarbete i åtskilliga år utan att pensionens storlek påverkas och att flera ersättningar som inte tidigare har varit pensionsgrun- dande genom lagändringar på senare år har gjorts pensionsgrundande. Kommittén vill också peka på det nära sambandet mellan ATP och folkpensionen. Vid bedömningen av kompensationen för de deltids- och korttidsanställdas inkomster måste man enligt kommitténs mening betrakta utfallet av samtliga förmåner från den allmänna försäkringen.dvs. såväl ATP som folkpension och tilläggsförmåner. [ det sammanhanget skall särskilt nämnas pensionstillskotten som höjer nivån för dem som har ingen eller låg ATP.
5 .2.6 A TP-poa'ng på vissa bidrag till konstnärer
5.2.6.1 Inledning
1 den framställning från Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samar- betsnämnd (Klys)i maj 1975 som i vissa delar har överlämnats till kommittén behandlas i huvudsak konstnärernas särskilda ställning som rörelseidkare. Enligt 27 & kommunalskattelagen (l928:370)skal| nämligen bl. a. yrkesmäs- sigt bedriven litterär. konstnärlig eller därmedjämförlig verksamhet hänföras till rörelse såvida verksamheten inte har utövats på grund av tjänst. Kommitténs uppdrag i den här aktuella frågan berör också konstnärer som helt eller delvis från taxeringssynpunkt har inkomster av rörelse.
Klys har. såvitt nu är i fråga, hemställt att långtidsstipendier till konstnärer skall utgöra pensionsgrundande inkomst för ATP. Därvid har Klys bl. a. anfört att långtidsstipendier av olika slag anges som periodiskt understöd i taxeringshänseende. De kan därför inte ingå i rörelsen och därmed bli pensionsgrundande. Klys menade vidare att det är rimligt att i princip jämställa långtidsstipendier med andra inkomster av konstnärlig och litterär verksamhet eftersom inte någon konstnär får stipendium eller liknande bidrag utan att ha presterat ett arbete. varvid särskilt långtidsstipendierna är mycket fast knutna till redan genomförd verksamhet och prognosen för den fortsatta.
Frågor som rör konstnärernas ekonomiska och sociala villkor behandlades av kulturrådet i betänkandet (SOU 1975:14) Konstnärerna i samhället. På
grundval av bl. a. det betänkandet lades fram förslag (prOp. 1975/761135) om förbättringar av konstnärernas villkor. vilka förslag i huvudsak antogs av riksdagen (KrU 1975/76:35. rskr 355).
Kulturrådet tog i sitt betänkande upp frågan om hur stipendier skall betraktas från socialförsäkringssynpunkt och föreslog att andra beskattade stipendier än pensionsstipendier görs pensions- och Sjukpenninggrundandel den ovan berörda propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken hänvisades i samband med behandlingen av frågor rörande bidrag och ersättningar till konstnärer dels till att Klys” skrivelse i berörda delar hade överlämnats till pensionskommittén dels till att bl. a. frågan om intjänande av pensionsrätt inom tilläggspensioneringen utreds av denna kommittén. Ett ställningstagande till frågan om hur olika bidrag skall behandlas i pensions- hänseende ftck därför enligt propositionen anstå till dess pensionskommittén har lagt fram sina förslag.
Klys har i slutet av maj 1977 tillställt pensionskommittén en ny framställ- ning där förslag läggs fram om ändrade skatte- och avgiftsregler för konstnärer. I framställningen upprepas den tidigare framförda hemställan om att bl. a. långtidsbidrag (-stipendier) skall grunda rätt till ATP.
Här nedan redovisas pensionskommitténs överväganden i frågan om ATP- poäng på vissa bidrag till konstnärer. En närmare redogörelse för innehållet i Klys” senaste framställning och kommitténs överväganden i frågor rörande konstnärernas ställning i avgiftshänseende m. m. inom socialförsäkringarna upptas i avsnitt 5.4.2.l.
5.2.6.2 Bidrag och ersättningar till konstnärer
Redogörelsen här avser att ge en kortfattad översikt över några olika former i vilka bidrag och ersättningar till konstnärer kan utgå. Uppgifterna har i huvudsak hämtats från propositionen 1975/76:135 om den statliga kulturpo- litiken. Med undantag för redogörelsen för upphovsrättsliga ersättningar har framställningen begränsats till vissa statliga stödformer. Stipendier och bidrag utges emellertid också av kommuner. landsting. enskilda donatorer och stiftelser samt av olika folkrörelser. När det gäller kommuner och landsting utgår de enligt propositionen ofta från ett brett kulturbegrepp med stipendiegivning inom kulturområdet i vid mening. I propositionen uttalades att någon samordning med de statliga insatserna inte kunde anses motiverad eftersom kommuners och landstings insatser på kulturområdet måste anpassas till lokala förutsättningar och behov. Kulturrådet konstaterade i sitt betänkande att det var svårt att få en bild av den totala omfattningen av vad som från enskilda donatorer m. fl. delas ut till konstnärer. Många av stipendiema från privat håll angavs vara utpräglade hedersbevisningar och utgå med små belopp.
Upphovsrättsliga ersättningar
Bestämmelser om den rätt som tillkommer upphovsmän till bl. a. litterära och konstnärliga verk finns i lagen (l960:729)om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild och i mönsterskyddslagen (19701485). Internationella konventioner reglerar
upphovsrättsskyddets utsträckning beträffande utländska verk. Den upphovsrättsliga lagstiftningen är f. n. föremål för översyn i en utredning.
Vanliga upphovsrättsliga ersättningsformer är roya/ty och liknande ersätt- ningar som mer eller mindre fortlöpande utgåri förhållande till omfattningen av nyttjandet. Ersättning kan också utgå på grund av avtalslicens och tvångslicens. Vid avtalslicens förhandlar upphovsmannaorganisationerna och representanter för förbrukarna om de villkor och den ersättning som skall gälla för nyttjandet. Ett avtal kan också med stöd av lagstiftning ges verkan för upphovsman som står utanför organisationen. Tvångslicens innebär rätt för var och en att mot ersättning utnyttja ett verk inom vissa i upphovsrätts- lagen angivna gränser. 1 här åsyftade fall kan nämligen enligt lagen upphovsmannen inte motsätta sig ett nyttjande av verket och eftersom en eventuell ersättning då i regel inte kan bli föremål för sedvanliga avtalsför- handlingar får vid händelse av tvist ersättningen i sista hand bestämmas av domstol.
Direkta bidrag till konstnärer
I det stipendiesystem som byggdes upp under 1960-talet ingick stipendier av skilda slag som avsåg att svara mot olika behov. nämligen stora och små arbetsstipendier. resestipendier. stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag. Stipendierna utdelades i princip för ett år i sänder. De stora arbetsstipendierna uppgick till 15 000 kr. och kunde utgå under högst fem åri följd. För de små arbetsstipendierna gällde att de skulle uppgå till lägst 4 000 kr. Utöver dessa regler och de övriga allmänna bestämmelser som fanns hade varje stipendieorgan kommit att utforma sina egna principer. Stipendierna fördelades inom fyra olika konstnärskategorier: l) författare. översättare och kulturjournalister. 2) bildkonstnärer. 3) kompositörer av seriös musik. 4) konstnärer i övrigt såsom skådespelare. dansare. dramatiker. fotografer. konsthantverkare och utövande musiker. Stipendierna till de fyra olika kategorierna fördelades av fyra olika stipendieorgan. nämligen styrelsen för Sveriges författarfond. Konstakademien i samråd med Konstnärernas riks- organisation. Musikaliska akademiens styrelse i samråd med Föreningen Svenska tonsättare samt konstnärsstipendienämnden. — Sveriges författar- fonds verksamhet och stipendiegivning behandlas ytterligare nedan under rubriken Biblioteksersättning.
Fr.o.m. den I juli 1976 regleras den statliga stipendiegivningen i bl.a. förordning (19762528) om bidrag till konstnärer. Enligt förordningens allmänna föreskrifter kan bidrag utgå till svensk medborgare eller till konstnär som inte är svensk medborgare om han är stadigvarande bosatt i Sverige. Bidrag kan inte utgå till den som deltar i grundläggande konstnärlig utbildning. Konstnärsbidrag enligt nämnda förordning kan utgå för att ge aktiv konstnär en sådan ekonomisk trygghet under viss tid att han kan ägna sig åt konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller åt experiment och nydanande inom konstnärlig verksamhet. Vidare kan konstnärsbidrag utgå i form av bidrag av pensionskaraktär och som bidrag till efterlevande till konstnär som har haft bidrag av pensionskaraktär. annat större bidrag eller stipendium under längre tid eller som har varit innehavare av konstnärsbe- löning eller inkomstgaranti för konstnär. Slutligen kan konstnärsbidrag utgå
för att tillgodose annat behov hos konstnär än som tidigare har nämnts. t. ex. ett akut behov av ekonomiskt stöd eller bidrag till bl. a. resor. Konstnärsbi- drag kan utgå till samma konstnär utan omprövning för högst fem år i sänder. Konstnärsbidrag av pensionskaraktär och konstnärsbidrag till efterlevande kan dock utgå tills vidare. Bidraget får inte överstiga 30 000 kr. per år och mottagare. När det gäller fördelning av konstnärsbidrag till aktiva konstnärer skall hänsyn tas till såväl konstnärlig kvalitet som mottagarens behov av ekonomiskt bidrag.
Sveriges författarfond prövar frågan om bidrag för författare. översättare och kulturjournalister medan konstnärsnämnden prövar frågan för övriga konstnärer. ] konstnärsnämnden (i princip den tidigare konstnärsstipendie- nämnden omorganiserad på visst sätt) finns enligt förordning (19761531) med instruktion för konstnärsnämnden ordförande och elva andra ledamöter. som utses av regeringen. Åtta av dessa ledamöter utses efter förslag av Klys. lnom konstnärsnämnden finns tre arbetsgrupper —en för ärenden rörande bild- och formkonstnärer. en för tonkonstnärer.en för scen- och filmkonstnärer —som avgör bl. a. ärenden om bidrag till konstnärer inom resp. grupps verksam- hetsområde. Utöver den typ av tidsbegränsade bidrag som konstnärsnämnden kan dela ut fanns det enligt uttalanden i propositionen även ett behov av bidrag som permanent kan utgå till konstnärer som står fören konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv men som av olika anledningar inte kan få en rimlig utkomst av sitt arbete. Konstnärsbelö- ningen. som sedan år l964 utdelades av regeringen till konstnärer för mottagarens återstående livstid. svarade enligt propositionen mot detta behov. Med hänsyn till att belöningsmomentet med tiden hade blivit allt mindre framträdande ansågs termen konstnärsbelöning böra ersättas med benämningen inkomstgaranti/ör konstnärer. [ förordningen (19761504) om inkomstgarantier för konstnärer.som träddei kraft den ljuli l976.stadgas att innehavare av inkomstgaranti utses av regeringen efter förslag eller yttrande från konstnärsnämnden. Innehavaren utses för ett kalenderår eller återstå- ende del därav. Den som innehar inkomstgaranti utses årligen under sin återstående livstid åter till innehavare av inkomstgaranti om inte synnerliga skäl föranleder till annat. lnkomstgarantin utgår per år med ett belopp som motsvarar fem gånger basbeloppet vid årets ingång. Beloppet minskas med innehavarens årsinkomst upp till ett basbelopp och med 75 % av årsinkom- sten i övrigt. Beloppet utbetalas månadsvis. lnkomstgarantin upphör att utgå då innehavaren avlider.
Biblioteksersättning
Till en fond, Sveriges författarfond. avsätts medel över statsbudgeten i förhållande till folk- och skolbibliotekens bokutlåning och bestånd av referensböcker. Av medlen utgårjär/aNamen/ringen, en individuell och till utlåningen av den enskilde svenske författarens verk relaterad ersättning. De medel som återstår när författarpenningen har fördelats — fondens fria del — användes huvudsakligen till dels arbetsstipendier. resestipendier. pensioner. tillfälliga bidrag och dels bidrag till särskilda ändamål som berör litterär verksamhet. såsom bl.a. organisationsbidrag till vissa förbund. Dessutom
utgick enligt en försöksverksamhet stipendietillägg till den individuellt beräknade författarpenningen. Stipendietilläggen syftade till att tillsammans med eventuell utgående författarpenning ge de etablerade litterära yrkesutö- varna en ersättning med ett garanterat minimibelopp.
Systemet med stipendietillägg borde enligt bl. a. författarfondens styrelse permanentas. På hemställan av styrelsen ändrades (SFS 19761651) förord- ningen (l962:652) om Sveriges författarfond så att styrelsen ges rätt att för enskild upphovsman fastställa ett minsta belopp med vilket författarpen- ningen skall utgå. garanteradförfattarpenning. oberoende av hur utlåningen av vederbörandes böcker utvecklas. På så sätt kan upphovsmannen tillför- säkras en årlig minimiersättning. Den garanterade författarpenningen kan utgå så länge som innehavaren är verksam huvudsakligen som författare. översättare eller bokillustratör intill den ålder då allmän ålderspension utgår eller till dess mottagaren tar heltidsanställning.
Ovriga ersättningar
Enligt uttalanden i propositionen bör utsta'I/ningsersättning även i fortsätt- ningen i princip utgå i samband med alla utställningar av konst eller konsthantverk som distribueras eller arrangeras av statliga institutioner och där man utnyttjar verk som är i upphovsmannens eller hans närmaste efterlevandes ägo. Utformningen av ersättningssystemet borde enligt propo- sitionen fastställas efter förhandlingar med upphovsmännens organisationer varefter. sedan enighet har nåtts om utformningen. regeringen meddelar de bestämmelser som erfordras.
Sedan år 1960 utgår ersättning av statsmedel åt författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar (ta/bokser- sättning).
Ersättning kan utgå till upphovsman som är svensk medborgare eller som utan att vara svensk medborgare är stadigvarande bosatt i landet enligt förordningen (19763530) om stöd till sceniskt verk (tidigare dramatikerersätt- ningen) för det första offentliga sceniska framförandet av verket i högst två olika uppsättningar. Ersättning för en uppsättning utgår med högst 7 000 kr. eller, om ett verk omfattar mer än en konstform och två eller flera upphovsmän har medverkat. med högst 14 000 kr. Ersättning kan också utgå för sceniskt framförande av verk vid en amatörgrupp. Frågan om ersättning prövas av statens kulturråd.
Förordningen (1976:528) om bidrag till konstnärer innehåller också bestämmelser om projektbidrag. Sådant bidrag kan under vissa förutsätt- ningar utgå till målinriktat konstnärligt utvecklingsarbete av mer kostnads- krävande natur. Bidrag bör avse ett avgränsat projekt och kan utgå till en konstnär eller till en eller flera konstnärer som samverkar med varandra eller med andra yrkesutövare. Projektbidrag skall utgå till kostnader som är direkt förenade med det konstnärliga utvecklingsarbetet. inbegripet ersättning för konstnärens egen arbetsinsats.
5.2.6.3 Bidrag till konstnärer från beskattnings- och socialförsäk- ringssynpunkt
Enligt 28 & 1 mom. kommunalskattelagen (l928:370)är royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster eller dylikt i princip att anse såsom intäkt av rörelse. Ersättningar upptagna under rubriken Upp/tors- rättsliga ersättningar ovan är regelmässigt pensionsgrundande för ATP som inkomst av rörelse, i vissa fall som inkomst av tjänst.
Avgörande för den skattemässiga behandlingen av bir/rag (stipendium) till konstnärer är om bidraget är av engångsnatur eller är att anse som periodisk intäkt. I det förra fallet är det skattefritt. i det senare fallet däremot i regel skattepliktigt. Enligt ett av dåvarande riksskattenämndens meddelanden (RN 1966 114) får kravet på periodicitet anses uppfyllt om bidraget beviljas för tre år eller mer. Beskattningsreglerna torde i praktiken ha inneburit att bl. a. de tidigare stora arbetsstipendierna, pensionsstipendierna och konstnärsbe- löningama beskattades medan de små arbetsstipendierna, resestipendierna och de tillfälliga bidragen normalt var skattefria. I propositionen 1975/76:135 sägs att med den frihet som den nya konstnärsnämnden kommer att ha när det gäller att välja bidragsformer är det inte möjligt att nu uttala sig om hur eventuella nya typer av bidrag kommer att betraktas från skattesynpunkt. Konstnärsnämnden bör därför hos skattemyndigheterna inhämta de uppgifter som bedöms nödvändiga för att bidragsgivningen skall fungera på ett tillfredsställande sätt. Enligt uppgifter från riksskatteverket ligger den praxis fast som från beskattningssynpunkt har utvecklats beträffande konstnärsstipendier om inte helt nya motiv införs för bidragsgivningen som gör att man har anledning att ompröva synen på bidragen. Riksskatteverket menar att det annars krävs en lagändring för att en ny inställning till beskattning av konstnärsbidrag skall komma till uttryck. — Sammanfatt- ningsvis kan anföras att de bidrag som är skattepliktiga beskattas som periodisk intäkt. Varken konstnärsbidrag — i vilken form de än utgår — eller inkomstgarantierför konstnärer torde vara pensions- eller Sjukpenninggrun- dande.
Den statistiskt beräknadeI/ör/attarpenningen och det tidigare Stipendietill- lägget till den i förekommande fall utgående författarpenningen hade skatte- och socialförsäkringsmässigt olika karaktär. Författarpenningen beskattas som rörelseinkomst och är pensionsgrundande. Stipendietillägget beskat- tades däremot som periodisk intäkt och var därmed inte pensionsgrundande. Enligt propositionen var ett väsentligt motiv för författarfonden att begära ändring i fondförordningen att den garanterade/ör/attamenningen som helhet borde vara pensionsgrundande. Genom att det skrevs in i förordningen att styrelsen för författarfonden har rätt att bestämma om garanterad författar- penning skulle garantin enligt styrelsens mening kunna ses som en ersättning i sin helhet.
Utställningsersättning och ta/boksersa'ttning är skattepliktiga och pensions— grundande. Så torde också vara fallet beträffande ersättning på grund av förordningen om stöd till sceniskt verk samt beträffande projektbidraget i den mån det avser ersättning för konstnärens egen arbetsinsats.
5.264. Kommitténs överväganden och förslag
Rätt till tilläggspension grundas enligt 11 kap. 1 ;" första stycket AFL på inkomst av förvärvsarbete. Huvudregeln för att en inkomst skall grunda rätt till ATP är således att inkomsten utgör ersättning för någon form av utfört förvärvsarbete. Denna regel har dock successivt mjukats upp så att också ersättningar som kan anses träda istället för inkomst av förvärvsarbete skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Exempel på sådana ersättningar är sjukpenning, föräldrapenning. delpension. utbildningsbidrag för doktorander samt olika bidrag vid arbetsmarknadsutbildning och arbets- löshet. len promemoria av den 27juni 1975 med synpunkter på kulturrådets betänkande (SOU 1975: 14) Konstnärerna i samhället framhöll riksförsäkrings- verket att olika former av beskattade stipendier och bidrag till konstnärer där utbetalaren inte kräver en direkt arbetsinsats i praxis inte har ansetts utgöra ersättning för förvärvsarbete. Skulle bidrag till konstnärer göras pensions- grundande innebär detta enligt verket att man avviker från huvudprincipen att det fordras ett förvärvsarbete i botten för att inkomsten skall grunda rätt till ATP. Vill man göra dessa bidrag pensionsgrundande — och också Sjukpenninggrundande — krävs enligt verket att detta klart skrivs in i AFL.
Riksskatteverket uttalade i sitt remissyttrande över kulturrådets betän- kande att konstnärsstipendier närmast har karaktären av statliga bidrag. Verket fortsatte.
Statsbidrag betraktas i allmänhet inte som gåva utan som vederlag för prestation. som utförts eller skall utföras. Vad gäller sociala bidrag eller understöd är dessa att hänföra till skattepliktig intäkt om de inte uttryckligen är undantagna från beskattning. Oavsett om stipendiefördelningen grundar sig på konstnärliga eller sociala kriterier synes understödet således böra utgöra skattepliktig intäkt. . .
Den omständigheten att bidrag av olika slag tenderar att beskattas i allt större utsträckning, exempelvis förmåner vid barns sjukdom. barns födelse. arbetslöshet, arbetsmarknadsutbildning m. rn. talar också för att även konstnärsstipendierna bör hänföras till skattepliktiga förmåner.
Enligt RSVs uppfattning bör det därför starkt övervägas att beskatta konstnärssti— pendierna utom vad gäller resestipendier. eftersom dessa stipendier förpliktigar till resa.
En rad ersättningar som utgår till konstnärer är pensions- och sjukpen- ninggrundande eftersom de regelmässigt beskattas som rörelseinkomster. Hit hör i princip bl.a. royalty och andra liknande, periodiskt utgående ersättningar. Den statistiskt beräknade författarpenningen. utställningser- sättningen och talboksersättningen har också i regel ansetts som inkomst av rörelse. Detta torde även gälla ersättning enligt förordningen om stöd till sceniskt verk samt projektbidraget i den mån det avser ersättning för konstnärens egen arbetsinsats. Efter ändring i förordningen (1962z652) om Sveriges författarfond kan dess styrelse bestämma att författarpenning skall utgå med högre belopp än den statistiskt beräknade författarpenningen (garanterad författarpenning). Avsikten med ändringen var bl.a. att den sålunda bestämda författarpenningen i sin helhet skulle kunna bli pensions- grundande som inkomst av rörelse. Pensionskommittén utgår i sina fortsatta överväganden från att denna ersättning skattemässigt betraktas på sätt som
författarfonden har åsyftat. Skulle det emellertid visa sig att den garanterade författarpenningen från skattesynpunkt kommer att behandlas på annat sätt än som har förutsatts kan en omprövning av frågan om ersättningen skall anses som pensionsgrundande inkomst eller inte bli aktuell. — Andra statliga bidrag till konstnärer är som tidigare har nämnts antingen Obeskattade eller beskattade som periodisk intäkt och är därmed varken pensions- eller Sjukpenninggrundande.
Av den framställning som ligger till grund för kommitténs uppdrag och de. hänvisningar som har gjorts till kommitténs arbete framgår att man anser starka skäl tala för att statliga, beskattade långtidsåtaganden till konstnärer görs pensionsgrundande. I Klys” hemställan i maj 1975 anförs att inte någon konstnär får ett bidrag utan att ha presterat ett arbete. varvid särskilt långtidsåtagandena är knutna till redan genomförd verksamhet och prog- nosen för den fortsatta. Riksskatteverketjämställer i sitt remissyttrande över kulturrådets betänkande bidrag till konstnärer med andra former av beskat- tade bidrag som utgår i samhället. När det gäller bidrag till konstnärer skulle principiellt kunna riktas den invändningen att det inte är fråga om ersättning för förvärvsarbete i AFL:s mening. Enligt kommitténs uppfattning kan emellertid — mot bakgrund av den uppmjukning som har skett beträffande bestämmelserna om vilka ersättningar som skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst —vissa bidrag till konstnärer ses som ersättning fören utebliven inkomst även om konstnärernas verksamhet i detta hänseende inte har ansetts utgöra förvärvsarbete i traditionell mening. Att samtliga förekommande former av bidrag och ersättningar till konstnärer skulle kunna betraktas på detta sätt och således bli förmånsgrundande för ATP. i den mån de inte redan är det. synes emellertid varken lämpligt eller erforderligt. Framställningarna till kommittén innebärju i huvudsak blott att beskattade långtidsåtaganden bör bli pensionsgrundande. För en sådan begränsning talar bl.a. följande omständigheter. Genom att endast beskattade bidrag kommer i fråga kan mottagarens taxering ligga till grund för beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Det ansluter också till vad som i princip gäller enligt AFL beträffande andra pensionsgrundande ersättningar. Kommittén föreslår sålunda att sådana beskattade bidrag av statsmedel som utgår enligt förordningen (1976:528) om bidrag till konstnärer för att ge aktiv konstnär en sådan ekonomisk trygghet under viss tid att han kan ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet blir pensionsgrundande för ATP. De nämnda bidragen bör anses som inkomst av annat förvärvsarbete än anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Något anställningsförhållande kan nämligen inte anses föreligga mellan det utbetalande organet och bidragsmottagaren. —Skulle det senare bli aktuellt att med anledning av Klys” i maj 1977 daterade framställning på ett mera genomgripande sätt förändra konstnärernas skatte- och avgiftsförhållanden får den nu föreslagna lösningen ses som en mera tillfällig sådan. Andra beskattade bidrag till konstnärer än de nyss nämnda kan enligt kommitténs mening på grund av sin karaktär inte bli pensionsgrundande. Den som innehar inkomstgaranti enligt förordningen (19762504) om inkomst- garantier för konstnärer utses årligen under sin återstående livstid åter till innehavare av inkomstgaranti om inte synnerliga skäl föranleder annat. Detta
innebär. att om pensionsgrundande inkomst skulle beräknas för en sådan ersättning, så skulle pensionspoäng fastställas enligt gängse regler för tiden före uttag av ålderspension eller pensionsfall i form av förtidspension. Poängen skulle tillgodoräknas vid bestämmande av pensionens storlek. Men samtidigt med pensionen skulle inkomstgarantin sedan fortsätta att utgå. Detta skulle enligt kommitténs uppfattning medföra en inte önskvärd överkompensation. Kommittén kan därför inte förorda att inkomstgarantin görs pensionsgrundande. En nackdel kan dock vara att efterlevande till konstnär som har uppburit inkomstgaranti inte kan få sin pension efter denne bestämd med hänsyn tagen till garantin. Kommittén ämnar i sitt nästa betänkande behandla efterlevandepensioneringens framtida utformning. Intill dess kommittén har tagit ställning i dessa frågor får efterlevande som nu är i fråga i mån av behov tryggas på annat sätt. Bl. a. kan konstnärsbidrag utgå till efterlevande till konstnär som har varit innehavare av t. ex. inkomstgar- anti.
Konstnärsbidrag som utgår enligt förordningen (l976z528) om bidrag till konstnärer kan ge konstnär ett skydd av pensionskaraktär. Ett sådant bidrag liksom konstnärsbidrag till efterlevande torde normalt utgå i stället för pension eller som utfyllnad till en låg pension. Dessa bidrag bör därför enligt kommitténs mening inte göras pensionsgrundande. Konstnärsbidrag kan även utges för att tillgodose annat behov hos konstnär. Bidragsmyndighe- terna har frihet att besluta om vilka typer av bidrag som skall utgå. I propositionen (1975/76:135) om den statliga kulturpolitiken anges som exempel på sist nämnda slag av konstnärsbidrag bidrag till vidareutbildning. resebidrag och tillfälliga bidrag för akut ekonomiskt stöd. Sådana bidrag torde i regel vara antingen Obeskattade. såsom de tillfälliga bidragen. eller utgöra — närmast — ersättning för kostnader. såsom resebidragen. Bidrag som utgår i dessa eller närliggande former bör med hänsyn till de avgränsningar som kommittén har föreslagit ovan — beskattade långtidsåtaganden —inte heller bli förmånsgrundande för ATP.
Kommitténs överväganden och förslag har begränsats till i huvudsak de statliga bidrag som utgår till konstnärer. En omfattande stipendie- och bidragsgivning förekommer emellertid från bl. a. kommunalt och privat håll. Bidrag kan utgå i en mängd olika former för skilda ändamål och till — förutom konstnärer — på olika sätt preciserade mottagare. Dessa bidrag torde ofta utgå som engångsbelopp eller under kortare tid. För kommittén har det emellertid vid avgränsningen av bidragsformerna varit av avgörande betydelse att formerna för den statliga bidragsgivningen är reglerade i förordning på sådant sätt att förutsättningarna för att ett bidrag skall bli pensionsgrundande är förhållandevis lätta att bestämma. Att i en vidare omfattning än vad som har angetts ovan låta bidrag bli pensionsgrundande för ATP skulle enligt kommitténs uppfattning medföra svåra avgränsnings- och kontrollpro- blem.
5.2.7. Pensionstillskott vid undantagande från ATP m.m. Övriga frågor
5.2.7.1 Inledning
Under utredningsarbetet har väckts frågor. vilka inte omedelbart kan hänföras till kommitténs ursprungliga direktiv eller till framställningar som har överlämnats till kommittén. Frågorna kan emellertid sägas ha samband med de förslag som kommittén lägger fram i förevarande betänkande och kan ses som en konsekvens av dessa förslag. Två frågor redovisas nedan. nämligen dels undantagandeinstitutets framtida utformning. dels pensions- poäng vid förtida uttag av hel ålderspension. I samband med behandlingen av undantagandeinstitutet redogör kommittén för sina överväganden beträf— fande det uppdrag om pensionstillskott vid undantagande från ATP m. m. som har överlämnats till kommittén.
5.272. Undantagande från ATP och sjukpenningförsäkringen Gäl/ande bestämmelser
Som tidigare har nämnts(2. ] .3 och 2.1 .4) kan försäkrad anmäla undantagande från tilläggspensioneringen såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet gäller då all inkomst av annat förvärvsarbete och avser säväl ATP som sjukpenningförsäkringen. Det är således inte möjligt att låta ett undantagande omfatta enbart ATP eller enbart sjukförsäkringen.
Undantagandet gäller fr. o. m. året efter det då anmälan har skett. Anmälan kan återkallas med verkan från nästa årsskifte; dock skall undantagandet gälla minst fem år. Har återkallelse skett kan nytt undanta- gande inte komma i fråga. Den som återkallade sin anmälan om undanta- gande med verkan fr. o. m. den 1 januari 1963 bereddes emellertid tillfälle atti framtiden göra ett nytt undantagande. Försäkrade som har anmält undanta- gande har vid återkommande tillfällen fått möjlighet att återkalla sin anmälan trots att undantagandet inte har varit gällande under minst fem år (se nedan).
Ett undantagande får verkan både såvitt avser sjukpenningförsäkringen och ATP. I fråga om sjukpenningförsäkringen gäller att inkomst av annat förvärvsarbete än anställning inte skall beaktas vid beräkning av sjukpen- ninggrundande inkomst så länge den försäkrade omfattas av undantagande. Om den försäkrade har återkallat undantagandet skall därefter automatiskt gälla 93 dagars karenstid för sjukpenning om den försäkrade inte har anmält att han vill ha en kortare karenstid eller försäkring utan karenstid. Sådan anmälan godtas dock bara om den försäkrade inte har fyllt 55 år och har god hälsa.
Verkningarna av undantagande från ATP kan sägas vara två. Dels skall hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst och dels kan undantagandet minska den pensionsrätt som har förvärvats eller kommer att förvärvas på grund av inkomster som inte omfattas av undantagandet. Beträffande den sist nämnda verkan har bestämmelserna utformats så att om den försäkrade på grund av undantagandet för ett år inte har tillgodoräknats någon poäng
eller har förlorat mer än en poäng så skall talet 30 (det antal år som erfordras för full pension) ökas med det antal år för vilka undantagandet har medfört dessa effekter. Talet får dock aldrig uppgå till mer än 50. Dessa bestämmelser gäller försäkrade som är födda år 1924 eller senare. För försäkrade som är födda något av åren 1915—1923 och som behöver från 21 upp till 29 år för full pension ökas talen 21—29 i stället med 0.1 upp till 0,9 av antalet nämnda år med undantagande. För personer födda år 1914 eller tidigare sker inte någon reduktion av pensionens storlek genom ökning av det antal år — 20 — som fordras för full pension.
Förtidspension och familjepension från ATP samt pensionstillskotten kan på visst sätt påverkas av att undantagande har skett. Förtidspension får inte beräknas med antagandepoäng om den försäkrade då pensionsfallet inträf- fade hade gällande undantagande från ATP samt undantagandet hade medfört att den försäkrade för något av de fyra närmast föregående åren hade gått miste om mer än en pensionspoäng. Änke- och barnpension från ATP minskas i motsvarande mån som den avlidnes pension skulle ha reducerats på grund av undantagande från ATP. Vid bedömningen av rätten till pensionstillskott skall hänsyn tas till den ATP som skulle ha utgått om undantagande inte hade skett.
Den nya arbetsskadeförsäkringen har en fast koppling till ATP på så sätt att annan förvärvsarbetande än arbetstagare, dvs. egenföretagare och uppdrags- tagare, inte omfattas av arbetsskadeförsäkringen om han har gällande undantagande från ATP.
Kommitténs uppdrag
De två frågeställningar som kommittén har i uppdrag att överväga och som rör effekterna av undantagande från ATP på dels pensionstillskotten dels arbetsskadeförsäkringen redovisas nedan.
Pensionstillskott vid undantagande från ATP
Till grund för kommitténs uppdrag ligger två motioner och socialförsäkrings- utskottets betänkande nr 15 år 1975.
I motionerna anfördes bl.a. följande. En försäkrad som har begärt undantagande från ATP kan erhålla pensionstillskott endast i den mån tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande inte hade skett hade varit så liten att den skulle ha medgett rätt till pensionstillskott. Härigenom kan en folkpensionär som enda pension komma att uppbära grundbeloppet inom folkpensioneringen och inte något som helst pensionstillskott. När man fastställer pensionärernas rättigheter och skyldigheter torde man — framhölls i en av motionerna — så gott som alltid utgå från att alla har tillgång till åtminstone folkpensionens grundbelopp jämte pensionstillskott. Detta innebär att de som har begärt undantagande från ATP ofta kan råka i en besvärlig ekonomisk situation. något som enligt motionärernas mening måste anses särskilt otillfredsställande i sådana fall då vederbörande pensionär har begärt undantagande från ATP innan pensionstillskotten infördes och pensionären inte hade haft möjlighet att förutse att han skulle
ställas utanför de framtida standardhöjningar som kunde komma att utgåi till pensionärer utan ATP-pension. Utskottet anförde i anledning av motionerna.
lnkomstprövningen av pensionstillskott tillkom med utgångspunkt i den gru ndlläg- gande uppfattningen att pensionsförbättringar borde komma de pensionärsgruptpetr till godo där behovet av förbättringar var mest framträdande. Att inkomstprövrtintgen begränsats till ATP beror på att denna pension är registrerad inom det allmäinna pensionssystemet. Man har härigenom vunnit administrativa fördelar genom attt alla behövliga uppgifter finns tillgängliga hos de utbetalande organen och slupipit de olägenheter som ett ansökningsförfarande och en därav följande prövning i det enskilda fallet måste medföra för såväl den enskilde som försäkringsadministratitonien. Enligt utskottets mening kan med hänsyn till pensionstillskottens syfte berättigande invändningar i och för sig knappast riktas mot att man vid prövningen behandlar (den försäkrade som om han hade lyft den ATP han varit berättigad till om han inte Ill'älil ur försäkringen. Å andra sidan kan man inte bortse från att även i de fall då en försäkrad begärt undantagande från ATP kan åberopas skäl för att medge pensionsförbättri ngzari form av pensionstillskott.
Utskottets betänkande har överlämnats till kommittén.
Arbetsskadeförsäkringen och undantagande från ATP
Till den nya arbetsskadeförsäkringen, som har trätt i kraft den 1 juli i år, skall obligatoriskt anslutas — förutom arbetstagare — egenföretagare och uppd rags- tagare under förutsättning att de inte genom undantagande står utanför ATP. Bestämmelsen bygger på ett förslag från yrkesskadeförsäkringskommitten.
I sitt slutbetänkande (SOU 1976250) Statligt personskadeskydd förordade yrkesskadeförsäkringskommitten, bl. a. med hänvisning till att enhetlighet och samordning bör eftersträvas inom socialförsäkringssystemet. en fast koppling mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP. Ett undantagande från ATP skulle enligt kommitténs förslag innebära ett undantagande också från arbetsskadeförsäkringen och någon möjlighet till självständigt utträde ur denna försäkring borde inte finnas. För att bereda dem med gällande undantagande tillfälle att omfattas av arbetsskadeförsäkringen från början föreslog kommittén att undantagandet skulle få återkallas även om det inte hade gällt under minst den femårstid som är stadgad. Kommittén övervägde att låta den försäkrade då få bära följderna av sitt undantagande så att livränta från arbetsskadeförsäkringen skulle samordnas med den ATP som kunde ha utgått om undantagande inte hade gjorts. Kommittén föreslog emellertid inte någon sådan bestämmelser bl. a. med hänsyn till att det inte var möjligt att tillhöra arbetsskadeförsäkringen när undantagandet anmäldes. Återkallas sålunda en anmälan om undantagande från ATP inom viss föreslagen tid skulle enligt kommitténs mening en eventuell senare utgående livränta inte reduceras.
Föredragande departementschefen anslöt sig (prop. 1976/77:64) till yrkes- skadeförsäkringskommitténs förslag. I propositionen behandlades också särskilt frågan om anknytningen mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP. Föredraganden erinrade om att arbetsskadeförsäkringen i princip utgör en påbyggnad på den allmänna försäkringen. Om arbetsskadeförsäkringen då inte är fast kopplad till ATP blir, framhöll föredraganden, följden att
egenföretagare eller uppdragstagare som har undantagande från ATP vid skada i stället får större livränta från arbetsskadeförsäkringen; denna försäkring får således bära konsekvenserna av undantagandet. En annan lösning för dem som har begärt undantagande som diskuterades i proposi. tionen innebar att livräntan vid arbetsskada minskas med den ATP som skulle ha utgått om undantagandet inte hade gällt. Föredraganden menade att svagheten med denna lösning var att skyddet vid arbetsskada då ofta i praktiken skulle komma att visa sig ineffektivt med hänsyn till reduktions- reglerna. Ytterligare en metod skulle enligt föredraganden kunna vara att låta den som har undantagande från ATP betala en högre avgift till arbetsskade- försäkringen som täcker merkostnaden för denna. Frågan är då, menade föredraganden. om de egenföretagare och uppdragstagare som har undanta- gande är beredda att betala en sådan högre avgift och om det är lämpligt att ha en differentierad avgiftssättning inom försäkringen. Föredraganden anförde.
Vid övervägande av de olika lösningarna har jag stannat för att liksom de flesta remissinstanserna biträda kommitténs förslag att undantagande från ATP skall gälla även för arbetsskadeförsäkringen. Pensionskommittén utreder f. n. frågan om förbätt» rade pensionstillskott åt dem som har undantagande från ATP. Pensionskommittén gör också en översyn av avgiftssystemet inom socialförsäkringen. Det kan därför vara lämpligt att pensionskommittén samtidigt prövar möjligheterna att till arbetsskadeför- säkringen ansluta egenföretagare och uppdragstagare som har undantagande från ATP.
Statistiska uppgifter
Antalet försäkrade som vid utgången av resp. år omfattades av undantagande från ATP och sjukpenningförsäkringen framgår av nedanstående tabell (38). Dessutom anges det antal försäkrade som under resp. år har gett in anmälan om undantagande. Uppgifterna har begränsats till tiden fr. o. m. år 1970 och siffrorna har avrundats.
Tabell 38 Undantagande från ATP och sjukpenning åren 1970—1976
År Totalantal Antal försäkrade som under året har gett in anmälan om undantagande
1970 ca 52 300 630 [971 ca 52 000 730 1972 ca 5l 900 660 1973 ca 51 600 620 1974 uppgift saknas. statistiken lades om 580 1975 ca 4] 200 (31.7 % 65 år eller äldre) 630 1976 ca 40 600 (33.9 % 65 år uppgift ännu inte
eller äldre) tillgänglig
Antalet försäkrade som vid utgången av år 1976 omfattades av undanta- gande Gnns redovisade, fördelade efter ålder och kön. i nedanstående tabell.
Tabell 39 Antal försäkrade, fördelade efter ålder och kön, som den 31 december 1976 omfattades av undantagande från ATP och sjukpenning
Ålder Män Kvinnor Män och kvinnor Antal % Antal % Antal % 16—19 23 0,1 4 0.1 27 0.1 20—24 104 0.3 27 0.6 131 0.3 25—29 367 1.0 62 1.5 429 1.1 30—34 891 2.4 155 3.7 1 046 2.6 35—39 1 382 3,8 251 6,0 1 633 4.0 40—44 2 444 6.7 316 7,5 2 760 6.8 45—49 3 695 10,1 390 9.3 4 085 10.1 50—54 4 777 13.1 483 11.5 5 260 13.0 55—59 5261 14.5 469 11,2 5 730 14.1 60—64 5201 14,3 521 12,4 5 722 14.1 65— 12 262 33,7 1 518 36.2 13 780 33.9 Summa 36 407 100,0 4 196 1000 40 603 1001
Riksförsäkringsverket hari samband med en till socialdepartementet ställd utredning, daterad den 12januari 1977,omfrlvi11ig sjukpenningförsäkring för dem som har begärt undantagande från ATP gjort en särskild undersökning rörande personer med undantagande. Undersökningen omfattar försäkrade upp till 65 år och uppgifterna hänför sig till augusti 1975. Av undersökningen framgår bl. a. att av de ca 30 000 personerna under 65 år var nära hälften s. k. hemmamake-försäkrade, dvs. sådana försäkrade som under vissa förutsätt- ningar (3 kap. 1 & andra stycket AFL) har rätt till sjukpenning trots att den Sjukpenninggrundande inkomsten inte uppgår till 4 500 kr. Vidare frarrgår att nästan en tredjedel av de 30 000 hade Sjukpenninggrundande inkomst av anställning. det övervägande antalet en anställningsinkomst överstigaide 8 300 kr. (dvs. den inkomstgräns då sjukpenning utgår med mer än 20 kr. per dag; det högsta belopp som frivillig sjukpenning kan uppgå till).
Lagstiftning om återkallelse av anmälan om undantagande/rån A TP
Enligt övergångsbestämmelse vid införandet av AFL den 1 januari 1963 tick de som hade anmält undantagande från tilläggspensioneringen möjlighet att återkalla sin anmälan före utgången av år 1962. Återkallelsen hade verkan fr.o.m. den 1 januari 1963 men påverkade inte den försäkrades rätt att i framtiden på nytt anmäla undantagande. Bestämmelsen tillkom för att bereda de försäkrade som hade anmält undantagande från ATP tillfälle att genom en återkallelse av anmälan erhålla s. k. tilläggssjukpenning för inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
När lagen om pensionstillskott trädde i kraft den 1 juli 1969 föreskrevs bl. a. att den bestämmelse. som innebär att man vid beräkning av pensionstillskott skall ta hänsyn till den tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande inte hade ägt rum, inte skulle tillämpas när det gällde undantagande som hade återkallats med verkan fr. o. m. den 1 januari 1963.
I samband med att sjukpenningen fr. o. m. den 1 januari 1974 konstrue- rades om och blev bl. a. skattepliktig och pensionsgrundande bereddes de som hade anmält undantagande från ATP tillfälle att före utgången av mars månad 1974 återkalla sin anmälan med verkan fr. o. m. ingången av år 1974. Återkallelse fick ske oavsett hur länge undantagandet hade gällt.
Anmälan om undantagande har vidare kunnat återkallas under hela år 1976 med verkan fr. o. m. den 1 januari 1976 och detta också oavsett hurlänge undantagandet hade ägt giltighet. Bestämmelsen tillkom efter kommitténs förslag om socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster. Eftersom ett undantagande från ATP kom att sakna verkan beträffande sådana uppdrags- inkomster. som skall anses som anställningsinkomster, men rätten till pension på sådana inkomster på visst sätt (12 kap. 2 .b" andra stycket AFL) kunde minskas om undantagandet avsåg andra inkomster. öppnades möjlig- heten att återkalla anmälan om undantagande.
Den som är undantagen från ATP när lagen om arbetsskadeförsäkring träder i kraft den 1 juli i år har fått tillfälle att återkalla anmälan om undantagande före utgången av år 1977 med verkan fr. o. m. ingången av år 1977 eller är 1978. detta oavsett hur länge den försäkrade har omfattats av undantagandet. Bestämmelsen har. som har framgått ovan. föranletts av att egenföretagare och uppdragstagare kan omfattas av arbetsskadeförsäkringen om de inte genom undantagande står utanför ATP. Genom att återkalla anmälan om undantagande bereds den försäkrade tillfälle att ansluta sig även till arbetsskadeförsäkringen och det utan att ett tidigare undantagande reducerar eventuell ersättning från denna försäkring.
Kommitténs överväganden ochförs/ag
Av de ovan redovisade uppgifterna om antalet försäkrade som omfattas av undantagande från ATP framgår att antalet sjönk mellan åren 1973—1975 med drygt 10000 personer. Anledningen till att så många då anslöt sig till försäkringen var att nya bestämmelser om sjukpenning trädde i kraft den 1 januari 1974 som bl.a. innebar att den som var undantagen från ATP förlorade det tidigare grundskyddet i form av grundsjukpenning. Av de statistiska uppgifterna framgår vidare att drygt 30 % var 65 år eller äldre samt att nära 30 % var mellan 55 och 64 år gamla av dem som vid utgången av år 1976 omfattades av undantagande.
Riksförsäkringsverkets ovan angivna undersökning kan sägas tyda på att en stor del av de i aktiv ålder, som har begärt undantagande från ATP, är sådana försäkrade för vilka undantagandet i princip kommer att sakna betydelse. En inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. som under- stiger basbeloppet vid resp. års ingång. skall inte beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Sådan inkomst påverkar således inte den pensionsrätt som den försäkrade kan få på grund av en eventuell anställ- ningsinkomst eftersom vederbörande inte genom undantagandet har förlorat
någon poäng. Man kan dock inte dra alltför vittgående slutsatser av verkets undersökning eftersom det av den inte framgår om eller i vad mån denna grupp försäkrade har förvärvat eller kommer att förvärva inkomster i den storleksordningen att ett undantagande senare visar sig ha effekter på pensionens storlek och rätten till pensionstillskott. En mera ingående undersökning om inkomstförhållandena hos dem som har begärt undanta- gande och hur undantagandet har eller skulle ha påverkat t. ex. rätten till pension kräver enligt uppgifter från riksförsäkringsverket särskild databear- betning. En sådan undersökning skulle emellertid inte medhinnas och skulle för övrigt endast kunna ge viss begränsad information — verket registrerar t. ex. bara pensionsgrundande inkomster upp till den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst. Det kan dock antas att bland dem som under de senaste åren har anmält undantagande finns ett relativt stort antal försäkrade som har både anställningsinkomst och inkomst av annat förvärvsarbete och som sammantaget har förhållandevis höga inkomster.
Mot bakgrund av bl. a. åldersfördelningen inom den grupp av försäkrade som omfattas av undantagande och det förhållandevis ringa antalet försäk- rade som varje år anmäler undantagande från ATP har i kommittén väckts frågan om undantagandeinstitutet alltjämt borde bibehållas. Det kunde med fog göras gällande att detta i stor utsträckning spelat ut sin roll. Undanta- gandets verkningar på rätten till pensionstillskott — som har medfört att vissa försäkrade med tidigare undantagande har kommit att ställas utanför den för andra försäkrade garanterade miniminivån —och den fasta kopplingen mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP — som innebär att den som är undantagen från ATP även är undantagen från arbetsskadeförsäkringen — är två omständigheter som också måste beaktas vid bedömningen av om möjlig- heten till undantagande alltjämt fyller något uttalat behov. Det kan i detta sammanhang antas att bestämmelserna för den nya arbetsskadeförsäkringen medför att åtskilliga försäkrade som har anmält undantagande från ATP nu överväger att återkalla sin anmälan för att därigenom bli omfattade av arbetsskadeförsäkringen.
Vid sina överväganden har kommittén bl. a. med hänsynstagande till det ovan anförda funnit så starka skäl tala för ett slopande av undantagandein- stitutet att kommittén vill förorda detta och nedan lägger fram förslag härom. Huvudlinjerna i kommitténs förslag kan uttryckas på följande sätt. Möjlig- heterna att omfattas av undantagande skall i princip upphöra fr. o. m. den 1 januari 1979. En anmälan om undantagande som har kommit in till försäkringskassa under år 1978 skall således regelmässigt anses sakna verkan och en dessförinnan gjord anmälan skall — med visst undantag som anges nedan — inte längre äga giltighet efter utgången av år 1978.
Kommittén har emellertid funnit att man inte generellt för alla kategorier försäkrade kan upphäva möjligheten att också i framtiden få omfattas av undantagande. Försäkrade som har kort tid kvar till den allmänna pensions- åldern och som genom det nya systemet kanske inte ens kan få de tre poängår som krävs för rätt till ålderspension från ATP bör få välja mellan att träda in i systemet och att stå kvari undantagandet. Att på ett helt invändningsfritt sätt avgränsa den kategori, som skulle få denna möjlighet att bibehålla undanta- gandetJåter sig inte göra. Kommittén har stannat för att föreslå att./örsäkrade som ärfödda år1923 eller tidigare och som under år 1977 samt under år 1978
har ett gällande undantagande eller som före den 1 juli 1977 har gett in anmälan om undantagande skall beredas tillfälle att även i fortsättningen omfattas av äldre bestämmelser. Den nämnda åldersgränsen ansluter till en som redan finns inom AFL. För försäkrade som är födda år 1923 eller tidigare krävs. som har nämnts ovan. färre än 30 år för rätt till full ATP och ett undantagandes inverkan på pensionsrätten regleras genom andra bestäm- melser än som gäller för försäkrade som är födda senare. Med denna avgränsning torde man — anser kommittén — nå flertalet av dem som av antingen principiella eller ekonomiska skäl har valt att ställa sig utanför ATP. Kommittén har med sitt förslag på denna punkt också sökt ta sikte på dem som redan har ett gällande undantagande och som sedan länge dessutom kan antas ha vidtagit andra dispositioner inför sin pensionering. Därför föreslår kommittén. som har framgått ovan. att valmöjligheten skall stå öppen enbart för dem i den nämnda åldersgruppen som under innevarande år har ett gällande undantagande från ATP eller som har gjort en anmälan om undantagande som har kommit in till försäkringskassa före den 1 juli i är. således innan kännedom har vunnits om kommitténs föreliggande förslag. — Alla de verkningar som nu är knutna till ett undantagande bör enligt kommitténs mening också i fortsättningen gälla för försäkrad som är född år 1923 eller tidigare. För dem som vill träda in i systemet föreslår kommittén att anmälan om undantagande får återkallas under år 1978 med verkan fr. o. m. ingången av år 1978 eller år 1979 samt att återkallelse fr. o. m. den 1 januari 1979 får göras varje år utan hinder av att undantagandet inte har gällt i fem år.
Kommitténs förslag innebär således att dels försäkrade som är födda år 1923 eller tidigare och som inte uppfyller de ovan nämnda förutsättningarna dels/örsäkrade som ärfödda år 1924 och senare inte efter utgången av år 1978 kan vara undantagna från ATP. Detta medför i sin tur att de i egenskap av egenföretagare bl. a. kan få ersättning vid skada i arbetet enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. För försäkrade. som har varit undantagna från ATP och som är födda år 1924 eller senare. kan den obligatoriska anslutning till den allmänna försäkringen. som nu föreslås. medföra mindre tilltalande konse- kvenser om det tidigare undantagandet fullt ut skulle få effekter också beträffande den pension som grundar sig på de nya. intjänade poängen. De bestämmelser som innebär att talet 30 skall ökas med ett för varje'år då den försäkrade på grund av undantagandet inte har tillgodoräknats någon pensionspoäng eller har förlorat mer än en poäng bör därför mildras. Annars kan det inträffa att den som i t. ex. 15 år har förlorat minst en poäng varje år på grund av att han har varit undantagen från ATP och som vid tidpunkten för det föreslagna ikraftträdandet har 30 år kvar i förvärvsarbete — för vilka inkomster han skulle få erlägga avgifter— med nuvarande regler skulle erhålla blott 3—0 av den pension som han skulle ha fått om undantagande aldrig hade skett. Enligt kommitténs mening är det rimligt att man för de försäkrade som är födda år 1924 eller senare väljer en lösning som innebär att man inte låter ett tidigare undantagande få öka talet 30 i fortsättningen vid beräkning av ålderspension. Fr. o. m. den 1 januari 1979 skulle alltså det tal som skall gälla för dessa försäkrade vara högst 30 oavsett om de har varit undantagna eller inte. Detta skulle således få verkan även beträffande dem som tidigare har återkallat anmälan om undantagande.
För förtidspensionsfall som inträffar efter utgången av år 1978 medför kommitténs förslag att samtliga försäkrade— utom de som är födda år 1923 eller tidigare och som enligt kommitténs förslag även i fortsättningen kan vara undantagna från ATP — får möjlighet att beräkna sådan pension enligt antagandepoängmetoden. Undantagandet är då inte gällande för den försäk- rade och det saknar därvid betydelse om den försäkrade på grund av undantagandet har förlorat mer än en pensionspoäng under något av de fyra åren före pensionsfallet. Ett tidigare undantagande kan dock givetvis påverka antagandepoängen på så sätt att denna blir lägre än om den försäkrade inte hade varit undantagen. Kommitténs förslag innebär vidare att familjepen- sion som skall utgå med anledning av att försäkrad. som är född år 1924 eller senare. avlider efter den 31 december 1978 skall beräknas med utgångspunkt i att fr.o.m. den 1 januari 1979 det ovan nämnda talet skall vara högst 30 oavsett tidigare undantagande.
När det gäller rätten till pensionstillskott anser kommittén att de bestäm- melser. som nu gäller och som innebär att man vid bedömande av rätten till pensionstillskott tar hänsyn till den ATP som skulle ha utgått om undanta- gande inte hade ägt rum, bör gälla även i fortsättningen. Bakgrunden till bestämmelserna om att ett undantagande från ATP påverkar dels rätten till pensionstillskott dels anslutningen till arbetsskadeförsäkringen är att man har velat undvika att förmåner utgår som inte skulle ha utgått om vederbörande hade varit med i ATP. I annat fall skulle nämligen såväl pensionstillskott som livränta från arbetsskadeförsäkringen så att såga kostnadsfritt fylla ut den del som försäkrade, som har varit anslutna till ATP, istället fåri form av ATP. För dem som äri aktiv ålder vill kommittén peka på de upprepade möjligheter som berörda kategorier har fått och i princip alltid har haft att få träda in i systemet igen. I vissa fall kommer härvidlag pensionstillskottens storlek att påverkas av ett tidigare undantagande men man bör enligt kommitténs uppfattning hålla i minnet att försäkrade som har anmält undantagande själva en gång har valt att disponera sina inkomster på nämnda sätt. I stället för avgifter till ATP-försäkringen kan ett motsvarande belopp ha använts i t. ex. en rörelse eller för att finansiera en privat pensionsförsäkring. Att det senare visar sig att ett undantagande från ATP får vissa konsekvenser för den försäkrade har kanske mera berott på svårigheter att nå ut med information än på brister i försäkringssystemet.
När det gäller dem som nu har uppnått pensionsåldern så har det bl. a. hävdats att pensionstillskottsreformen inte kunde förutses och att de därför har kommit att ställas utanför den för andra försäkrade garanterade miniminivån. Samma synpunkter som har anförts ovan beträffande dem i aktiv ålder kan enligt kommitténs mening anläggas också på nu ifrågava- rande kategori. Kommittén är medveten om att det föreligger fall där försäkrads pensionssituation på grund av undantagande har blivit mindre tillfredsställande. Bl. a. på grund härav har kommittén för samtliga försäk- rade med undantagande övervägt en konstruktion med avgiftsinbetalningari efterhand. En sådan lösning har emellertid visat sig vara behäftad med betydande svårigheter. Så t. ex. uppkommer sådana frågor som om hänsyn skall tas till räntefaktorn. om man kan kräva att den som uppbär förtids-, änke- eller ålderspension skall nödgas erlägga avgifter i efterhand och hur man skall förfara för att kunna beakta det förhållandet att avgiften är eller
skulle ha varit avdragsgill vid inkomsttaxeringen som driftkostnad i t. ex. en rörelse. Även om dessa frågor skulle kunna lösas vill kommittén inte förorda en sådan konstruktion. Den skulle nämligen gynna dem som har ekonomiska möjligheter att erlägga avgifter retroaktivt medan andra, som kanske bättre skulle behöva en förhöjning av sin pension, ofta inte skulle ha råd att betala dessa retroaktiva avgifter. Kommittén har också övervägt en lösning som innebär att man inom pensionstillskottens ram skulle garantera vissa ålderskategorier försäkrade en miniminivå. men vill inte förorda en sådan lösning.
Beträffande såväl dem i aktiv ålder som dem som har uppnått pensions- åldern uppkommer frågan om rättvisa gentemot andra kategorier försäkrade. Kommittén menar, att skulle pensionstillskott kunna utgå till dem som har valt att stå utanför ATP. skulle de som har varit med i försäkringen och hela tiden har erlagt avgifter till denna försäkring — mot vilken alltså sedan pensionstillskotten räknas av — kunna erfara att deras avgiftsinbetalning har varit till ingen eller ringa nytta.
Kommittén har med anledning av det uppdrag som kommittén har fått noga prövat vilka olika vägar man skulle kunna gå för att komma till rätta med problemen för dem som av skilda anledningar anser sig ha blivit missgynnade av pensionstillskottssystemet, men kommittén har därvid inte funnit någon godtagbar lösning. Kommittén anser att lösningen på de problem som har aktualiserats här inte bör sökas inom den allmänna försäkringens ram.
När det gäller anknytningen mellan ATP och arbetsskadeförsäkringen har i propositionen med förslag till lagen om arbetsskadeförsäkring diskuterats tre olika alternativ varvid har förordats en fast koppling mellan de bägge systemen. En förutsättning för att man skall omfattas av arbetsskadeförsäk- ringen är alltså att man inte genom undantagande står utanför ATP. Med kommitténs förslag beträffande slopande av undantagandeinstitutet kommer samtliga försäkrade. utom de som är födda år 1923 eller tidigare och som också i fortsättningen kan vara undantagna från ATP. att omfattas av arbetsskadeförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1979 under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Beträffande försäkrade som är födda år 1923 eller tidigare och som väljer att även efter nämnda tidpunkt vara undantagna från ATP har kommittén vid sina överväganden inte funnit anledning inta annan hållning än den som har kommit till uttryck i propositionen, nämligen att ett sådant undantagande skall gälla även för arbetsskadeförsäkringen. En lösning för denna kategori försäkrade efter mönster från pensionstillskotts- reglerna. där således livränta från arbetsskadeförsäkringen skulle utgå med hänsyn tagen till den ATP som skulle ha utgått om undantagande inte hade skett, skulle enligt kommitténs uppfattning inte åstadkomma annat än en halvmesyr. Kommittén avvisar också — mot bakgrunden av förslaget i avsnitt 5.4 om enhetligare avgiftsregler — ett system med differentierade avgifter.
Inom sjukpenningförsäkringen blir karenstiden automatiskt 93 dagar då ett undantagande upphör att gälla. Försäkrad som inte har fyllt 55 år och har god hälsa får enligt gällande bestämmelser då anmäla att han önskar försäkring med kortare karenstid eller utan karenstid. När undantagandemöjligheten enligt kommitténs förslag slopas fr. o. m. den 1 januari 1979 står möjlighe- terna i princip helt öppna för försäkrade som är födda år 1924 eller senare att
välja t. ex. en kortare karenstid. De försäkrade som nu ansluts till försäk- ringen bör emellertid på det sätt som kan finnas erforderligt informeras om dessa möjligheter.
5.2.7.3 ATP-poäng vid förtida uttag av hel ålderspension Kommitténs överväganden och./örslag
Enligt gällande bestämmelser kan pensionspoäng inte tillgodoräknas försäkrad som mellan 60 och 65 års ålder har gjort ett förtida uttag av hel ålderspension. Vid förtida uttag av halv ålderspension kan dock pensions— poäng tjänas in på inkomster som den försäkrade har vid sidan av pensionen.
Kommittén har på grund av skäl som anges i avsnitt 5.2.2 funnit att pensionspoäng inte bör få tjänas in efter det att den försäkrade har uppnått den allmänna pensionsåldern 65 år. Mot bakgrund av bl. a. dessa ställnings- taganden har det enligt kommitténs uppfattning framstått som i viss mån otillfredsställande att den som före den allmänna pensionsåldern gör ett förtida uttag av hel ålderspension i slutet av ett år eller som återkallar ett sådant uttag efter att ha uppburit ålderspension endast under en del av året inte kan få pensionspoäng för de förvärvsinkomster som han kan ha haft under den del av året då han inte har uppburit pension. En möjlighet att under de nämnda förutsättningarna få tillgodoräknas pensionspoäng torde vara av särskilt värde för dem som tillhör den s. k. övergångsgenerationen inom ATP där varje år med pensionspoäng i princip är av betydelse. Ett genomförande av ett förslag efter de här nämnda riktlinjerna skulle också bidra till att öka den rörlighet inom pensioneringen som bl. a. har förespråkats av kommittén i betänkandet (SOU 1975:10) Rörlig pensionsålder.
Kommittén föreslår därför att pensionspoäng skall tillgodoräknas försäkrad som under del av år har gjort ett förtida uttag av hel ålderspension. Den som emellertid under ett helt kalenderår har uppburit sådan i förtid uttagen ålderspension får härigenom antas ha visat att han har lämnat förvärvslivet och bör inte få möjlighet att tjäna in pensionspoäng för detta år. De enligt förslaget intjänade poängen föreslås få påverka ålderspensionen fr. o. m. året efter det till vilket poängen hänför sig. Arbetsgivare erlägger i princip redan enligt nuvarande regler avgifter för här aktuella inkomster. Försäkrade som under del av år har inkomster av annat förvärvsarbete än anställning föreslås i fortsättningen få betala avgifter på dessa inkomster.
5.3. Rätt till barnpension i vissa fall m. m.
5.3.1. Förlängd retroaktivtidfo'r barnpension 5.3.l.l Kommitténs uppdrag
Till kommittén har överlämnats socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/763 med anledning av bl. a. motion 1975:1200. I motionen har yrkats sådan ändring av AFL att barnpension kan utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. Socialförsäknngsutskottet menade i sitt
betänkande att det är angeläget att förhindra att rättsförluster uppkommer när det gäller barnpensionsfönnåner och förordade en ändring i rätten att uppbära barnpension retroaktivt. Utskottet framhöll att de skäl mot en förlängd retroaktivtid som föreligger beträffande vissa andra pensionsförmåner, bl. a. svårigheter att kontrollera pensionsrättens inträde och förhindrande av utbetalning av alltför höga kapitalbelopp som kan förta pensionen dess ' karaktär av löpande konsumtionsstöd, inte väger lika tungt när det gäller bampensionsförrnånema. Innan en lagändring kunde ske var det enligt utskottets mening nödvändigt att överväga vissa frågor. såsom hur lång retroaktivtiden skall vara, om ändring av retroaktivtiden bör ske även när det gäller andra pensionsförmåner och hur retroaktiv barnpension skall samordnas med och avräknas mot andra sociala förmåner, främst bidrags- förskott. Utskottet uttalade att det är angeläget att frågan får en snar lösning.
5.3.1.2 Gällande bestämmelser m. m.
Beträffande reglerna om förutsättningar för barnpension och om barnpensio- nens belopp i olika fall hänvisas till avsnitt 2.1. Särskilda regler om samordning mellan bl. a. barnpension och andra förmåner finns i 17 kap. AFL och i lagen om arbetsskadeförsäkring.
Barnpension utgår fr. o. m. den månad då föräldern avled eller. om denne vid sin död uppbar ålderspension eller förtidspension, fr. o. m. månaden näst efter den varunder dödsfallet inträffade.
För att folkpension och tilläggspension enligt AFL samt tilläggsförmåner skall beviljas fordras i regel att den försäkrade gör en pensionsansökan hos allmän försäkringskassa. Pensionsansökan hari praxis ansetts inte alltid med nödvändighet behöva innebära en formell. skriftlig ansökan. Om en ansökan görs först någon tid efter det att pensionsrätt har uppkommit kan pension beviljas retroaktivt. clock längst för tre månader tillbaka. Retroaktivtiden räknas från ingången av den månad under vilken pensionsansökningen har gjorts. Retroaktivtiden är densamma för familjepension. ålderspension och förtidspension.
I vissa fall kan emellertid pension beviljas utan att ansökan därom görs. En närmare redogörelse för dessa fall lämnas nedan 1 avsnitt 5.3.2.
Försäkringskassan påminner försäkrad om bl.a. ansökan om ålderspen- sion genom att skriftligen några månader innan den försäkrade fyller 65 år utsända en underrättelse jämte ansökningsblankett. När det gäller familje- pension finns också vissa underrättelserutiner. Sålunda får försäkringskassan kännedom om ett dödsfall genom en s. k. snabbavisering från länsstyrelsen ungefär en vecka efter det att dödsfallet har anmälts till pastorsexpeditionen. Försäkringskassan inrapporterar uppgifter om dödsfallet till riksförsäkrings- verkets dataanläggning från vilken i sin tur utsänds underrättelser till dödsboet med — i förekommande fall — ansökningsblankett för änkepension samt broschyr angående familjepension. Varje vecka erhåller dessutom försäkringskassan från riksförsäkringsverket en förteckning, grundad på uppgifter om folkbokföringsförändringar. vilken upptar bl. a. dödsfall. Denna förteckning kommer till kassan ungefär tre—fyra veckor efter det att dödsfallet har anmälts till pastorsexpeditionen. Innehåller förteckningen uppgifter om
dödsfall, som inte redan har snabbaviserats, underrättas dödsboet enligt ovan.
Enligt lagen (1964.'143) om bidrags/örskott kan i vissa fall — efter särskild ansökan därom — av allmänna medel utgå bidragsförskott till barn som är svensk medborgare och bosatt i Sverige såvida vårdnaden om barnet tillkommer endast en av föräldrarna eller inte någon av föräldrarna. Bidragsförskott kan även utgå till här bosatt barn som inte är svensk medborgare om också vårdnadshavaren är bosatt i Sverige och antingen barnet eller vårdnadshavaren har vistats i Sverige sedan minst sex månader. Bidragsförskott utbetalas i regel till barnets vårdnadshavare. Det utgår fr. o. m. den månad under vilken rätt därtill har inträtt, dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden, t.o.m. den månad då barnet fyller 18 år eller rätten till förskott på annat sätt har upphört. För år räknat utgör bidragsförskottet 40 % av basbeloppet och utgåri förhållande till den av föräldrarna som inte har vårdnaden om barnet. Skall bidragsförskott utgå i förhållande till såväl fader som moder eller har barnet rätt till barnpension från folkpensioneringen utgör bidragsförskottet 30 % av basbe- loppet, i förra fallet i förhållande till varje underhållsskyldig. Om det föreligger grundad anledning att anta att fastställt underhållsbidrag betalas i vederbörlig ordning utgår bidragsförskott med ett belopp som motsvarar skillnaden mellan nu nämnda belopp och underhållsbidragets storlek. — Fr.o.m. den 1 oktober 1977 skall bidragsförskotten administreras av de allmänna försäkringskassorna.
5.3.1.3 Tidigare behandling m. m.
Nuvarande retroaktivtid för pensionsförmåner tillkom i och med ikraftträ- dandet av 1946 års lag om folkpensionering. En motsvarande regel upptogs i 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggspension. Bestämmelserna överfördes senare i sak oförändrade till AFL. 1 1935 års lag om folkpensio- nering, som gällde fram till ikraftträdandet av 1946 års lag, fanns en föreskrift att folkpension inte kunde utgå för längre tid tillbaka än sex månader före den månad under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visades ha förvärvats tidigare. Som motivering för att förkorta retroaktivtiden till tre månader anfördes under förarbetena till 1946 års lag om folkpensionering (SOU 1945:46 s. 272) att redan vid dåvarande pensionsbelopp blev de första pensionsutbetalningarna tack vare den retroaktiva pensionsrätten ofta så stora att det kunde befaras att de utbetalda medlen inte alltid kom till den nytta som avsågs med folkpensionerna. Det ansågs att den föreslagna begränsningen av pensionsrätten inte torde för pensionstagarna komma att innebära större olägenhet.
Vid 1967 års riksdag väcktes två likalydande motioner (11178 och 112215) som syftade dels till en förlängning av retroaktivtiden för barnpension till högst ett år, dels till möjlighet att under vissa förutsättningar utge barnpen- sion utan ansökningsförfarande. I motionerna framhölls att motiveringen till att preskriptionstiden satts till tre månader generellt för samtliga pensions- förmåner torde vara att en utsträckt preskriptionstid för t. ex. förtidspension vid en tvist skulle kunna medföra så genomgripande utredningar att den personal som står att få på detta område inte på långa vägar skulle räcka till.
Enligt motionärerna ställde det sig något annorlunda för barnpension. Här borde man i stort sett kunna följa de bestämmelser som gäller t.ex. de allmänna barnbidragen, där preskriptionstiden är satt till ett år. Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27 att det var ytterst angeläget att de som har rätt till förmåner från socialförsäkringarna eller andra sociala anordningar verkligen får del därav och att det effektivaste medlet att nå detta mål torde vara individuell information till personer som kan tänkas vara berättigade till förmåner. Utskottet hade inhämtat att när det gällde barnpension övervägde riksförsäkringsverket att inom den närmaste tiden utöka försäkringskas- sornas underrättelseplikt, som var begränsad till nyblivna änkor, till att även omfatta änklingar. Utskottet ansåg att i avvaktan på resultatet av en sådan reform borde frågan om lagändringar anstå tills vidare och hemställde att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets hemställan.
Iden till grund för kommitténs uppdrag liggande motionen (1975:1200) ges några exempel på fall då barn gått miste om barnpension på grund av att pension inte kan utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansöknings- månaden. I motionen anges:
Exempel 1. En man dog i oktober 1971. Ett barn till vilket mannen kunde vara far var fött i september 1971. Faderskapet fastställdes av domstol i december 1972. Omedelbart härefter, ijanuari 1973, ansöktes om barnpension för barnet enligt lagen om allmän försäkring. Försäkringskassan beviljade barnet pension från och med oktober 1972.
Exempel 2. En familj drabbas av en trafikolycka. Modern dör. Fadern och en dotter skadar sig allvarligt. Ansökan om barnpension dröjer ett år.
Exempel 3. En kvinna avled ijuli 1972. På grund av olika omständigheter, bland annat mannens depressiva situation efter dödsfallet och bristande insikt i ansöknings— förfarandet för erhållande av pension, kom ansökan om barnpension för ett barn till makarna att ske först ijanuari 1974.
Motionären ansåg att man, genom att göra det möjligt att vid ansökan om barnpension bevilja pension två år tillbaka i tiden från ansökningsmånaden, skulle kunna lösa föreliggande problem.
Socialförsäkringsutskottet inhämtade yttranden över motionen från riks- försäkringsverket och Försäkringskasseförbundet, som båda tillstyrkte bifall till den.
Riksförsäkringsverket upplyste bl. a. följande angående underrättelseruti- nema i anledning av inträffat pensionsfall. Den personavi, som ligger till grund för dödsfallsaviseringen, innehåller inte några uppgifter om eventuella barn. Efterlämnar den avlidne barn i äktenskap under 18 år finns emellertid möjlighet att kontrollera detta genom ADB-registret för allmänna barnbi- drag. I fråga om barn utom äktenskap och barn vars föräldrar lever åtskilda på grund av äktenskapsskillnad har försäkringskassan ingen möjlighet att få vetskap om att förälder, som inte är barnets vårdnadshavare, har avlidit. En lösning på problemet kunde enligt riksförsäkringsverket vara att riksskatte- verket skapar utrymme för uppgifter om barn vid avisering om dödsfall. Det skulle emellertid bli svårt att få fullständiga uppgifter från pastorsämbetena eftersom utomäktenskapliga barn födda före år 1968 inte finns antecknade i faderns personakt utan endast i moderns. Riksförsäkringsverket avsåg att
aktualisera frågan hos riksskatteverket. Idet sammanhanget ville riksförsäk- ringsverket även peka på de möjligheter till avisering om barnpension som kan föreligga då administrationen av bidragsförskotten övertas av försäk- ringskassorna och verket. Verket utgick ifrån att det i bidragsförskottsfallen då kan skapas förutsättningar för att nå den förälder som f.n. inte kan aviseras om barnets rätt till pension. Riksförsäkringsverket upplyste vidare att verket inte hade utfärdat några föreskrifter som ålägger försäkringskas— soma att bevaka att ansökningar om pension kommer in för barn vars förälder har erhållit underrättelse om möjligheterna till barnpension. Verket avsåg att vidta åtgärder för att åstadkomma bevakning av att ansökan om pension kommer in i sådana fall.
Trots de ytterligare förbättringar av aviseringssystemet som sålunda kunde ske uteslöt riksförsäkringsverket inte helt möjligheten av att barn som är berättigade till pension går miste om sådan därför att ansökan inkommer för sent. Verket hänvisade till vad det anfört därom i ett yttrande till socialde- partementet den 1 april 1970. Verket framhöll därvid bl.a.
Skäl för relativt kort retroaktivtid gör sig främst gällande i fråga om förtidspensioner. Beträffande dessa är det ofta svårt att bedöma pensionsrätten för förfluten tid. Samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering minskar också behovet av att bevilja förtidspension retroaktivt. För barnpensionernas del är situationen en annan. Visserligen kan förhållandena också i fråga om dessa pensioner tänkas bli komplicerade om retroaktivtiden blir lång. Det kan bli svårt att avgöra vem som skall uppbära pensionen och det kan bli besvärligt att avgöra om och i så fall vilken avräkning som skall göras för andra samhällsförmåner som inte skulle ha utgått om barnpension utbetalts. Men rätten till pension är lätt att konstatera.
Riksförsäkringsverket anser att frågan om förlängning av retroaktivtiden — eller t. o. m. ett slopande av bestämmelsen för barnpensionernas del — snarast bör tas upp till behandling samt att en eventuell bestämmelse om förlängning bör göras tillämplig så långt tillbaka som förhållandena medger.
Försäkringskasse/örbunder ansåg i sitt yttrande att aviseringsförfarandet fungerade väl men föreslog att frågan om särskild bevakningsrutin löses, vilket delvis skulle kunna ske genom att man efterforskar orsaken till att ansökan inte har inkommit. Förbundet anvisade som en alternativ väg att man som ansökningsdatum fastställer det datum då försäkringskassan på ett eller annat sätt får kännedom om dödsfallet, t. ex. genom avisering från länsstyrelsen. Förbundet framhöll att bevakningen kan skötas mycket effektivt med hjälp av riksförsäkringsverkets dataanläggning. Om gemen- samma bevakningsrutiner utarbetas för barnpension och bidragsförskott skulle enligt förbundet inte behöva göras någon lagändring. En annan väg att gå ansåg förbundet vara att förlänga retroaktivtiden, såsom föreslagits i motionen, till två år.
5314. Kommitténs överväganden och förslag
Om ett barns fader eller moder avlider har barnet rätt till barnpension från folkpensioneringen fram till dess det fyllt 18 år. Finns förutsättningar därför kan barnet också bli berättigat till barnpension från tilläggspensioneringen fram till 19 års ålder. Rätten till pension uppkommer i princip i och med dödsfallet. Pension utgår fr.o.m. den månad föräldern avled eller, om
föräldern vid sin död uppbar ålders- eller förtidspension, fr. o. m. månaden näst efter dödsfallet. För att pensionen skall börja utbetalas fordras dock i regel, liksom i fråga om övriga pensionsförmåner, att det görs ansökan därom hos försäkringskassa. Om en ansökan om pension inlämnas längre tid efter det att rätt till pension har inträtt kan pensionen utges retroaktivt. En längsta tid för retroaktiv utbetalning gäller dock för barnpension, liksom för andra pensionsförmåner. Denna längsta retroaktivtid är tre månader före ingången av den månad under vilken ansökan gjordes hos försäkringskassan.
1 det betänkande av socialförsäkringsutskottet som ligger till grund för kommitténs uppdrag har anförts att det inte är uteslutet att rättsförluster kan uppstå på grund av att barnpensionsansökningar kommer in senare än tre månader efter dödsfallet. Utskottet har funnit det angeläget att förhindra sådana förluster och har ansett att en ändring bör ske i rätten att uppbära barnpension retroaktivt.
Genom en s. k. snabbavisering får försäkringskassa kännedom om inträf- fade dödsfall ungefär en vecka efter det att dödsfallet har anmälts till pastorsexpedition. Dödsboet underrättas då genom riksförsäkringsverket om vilka möjligheter som finns för efterlevande att få familjepension. 1 förekommande fall medsänds även ansökningshandlingar.
Som framgår av det ovan nämnda yttrandet av riksförsäkringsverket till socialförsäkringsutskottet har den personavi som ligger till grund för snabbaviseringen inte innehållit uppgifter om eventuella barn till den avlidne. Några föreskrifter fanns inte heller som ålade försäkringskassorna att bevaka att ansökningar om barnpension kom in i de fall då barnets förälder hade fått underrättelse om möjligheterna till barnpension. Sedan riksförsäkringsverket avgav sitt yttrande har emellertid enligt uppgifter från verket följande förbättringar i underrättelserutinerna ägt rum. Pastorsämbetena har erhållit anvisningar om att — där så är möjligt — också ange eventuella efterlämnade barns personnummer på anmälan, snabbavi- seringen, om dödsfall till försäkringskassorna. Barnens personnummer matas in i riksförsäkringsverkets dataanläggning och underrättelse sänds till dödsboet centralt från dataanläggningen. Efter ungefär två månader tas de fall fram vari ansökan om barnpension ännu inte har kommit in. Detta material datakörs mot uppgifter om allmänna barnbidrag för att bl. a. undersöka att barnet inte har avlidit. Försäkringskassan gör sedan i de fall där det är aktuellt en undersökning om varför barnpensionsansökan inte har gjorts och upplyser ånyo dödsboet om möjligheterna till pension åt barnet. Enligt riksförsäk- ringsverket fungerar systemet bra.
Underrättelserutinerna har sålunda väsentligt förbättrats sedan riksförsäk- ringsverket avgav sitt yttrande till socialförsäkringsutskottet. Ytterligare förbättringar kan sannolikt komma till stånd när försäkringskassorna fr. o. m. den 1 oktober 1977 får hand om administrationen av bidragsförskotten. Under sådana förhållanden kan kanske behovet av att genomföra en ändring i rätten att uppbära barnpension retroaktivt inte längre synas vara särskilt uttalat. Emellertid torde man trots dessa förbättringar i underrättelseruti- nerna inte kunna utesluta att ansökningar om barnpension även fortsätt- ningsvis kan komma in senare än tre månader efter dödsfallet. Sålunda kan t. ex. inte helt elimineras risken för att det någon gång görs ett förbiseende i något av de olika leden vid inrapportering av dödsfall och efterföljande
underrättelser. Det är också tveksamt om det kommer att gå att få helt fullständiga uppgifter om efterlämnade barn i fall då förälder som inte är barnets vårdnadshavare har avlidit. En annan situation där ansökan om barnpension kan dröja är den som beskrivits i motion 1975: 1200, nämligen att faderskapet till barnet inte hinner bli fastställt av domstol förrän längre tid än tre månader efter det att fadern har avlidit. Fall av angivna slag kommer förmodligen att bli tämligen ovanliga. Men även om det i framtiden kommer att vara i rena undantagsfall som ansökan om barnpension inte kommer in inom tre månader från dödsfallet får det anses angeläget att förhindra att rättsförluster uppstår i de fall då ansökan inte görs inom denna tid. Det får anses vara av särskild vikt att förhindra rättsförluster såvitt gäller barnpen- sion eftersom det här rör sig om en förmån som är avsedd att trygga försörjningen för barn. som mist endera av eller båda sina föräldrar.
Kommittén anser att en lösning för att komma till rätta med problemet bör sökas på den vägen att det öppnas möjlighet att bevilja barnpension retroaktivt för längre tid än tre månader.
Som har framhållits ovan uppkommer rätten till barnpension i princip i och med dödsfallet. Utgångspunkten för pensionsrättens inträde är därmed normalt sett lätt att fastställa. En undantagssituation där det kan finnas utrymme för tvekan om tidpunkten för uppkomsten av rätt till pension är om någon under resa eller eljest har blivit borta och det kan antas att han har avlidit. För sådana fall finns dock en bestämmelse i 16 kap. 10% AFL som fastslår att familjepension kan — efter prövning i varje enskilt fall — utgå till efterlevande utan att det har konstaterats att den försäkrade har avlidit och utan att han har blivit dödförklarad. I princip skall i sådana fall pension utgå fr. o. m. den månad varunder dödsfallet antas ha inträffat eller fr.o.m. månaden därefter. Utgångspunkten för pensionsrättens inträde får således i situationer av nämnda slag avgöras efter prövning från fall till fall.
Några svårigheter att fastställa tidpunkten för pensionsrättens inträde torde alltså normalt sett inte finnas i fråga om barnpension. De skäl som talar för en kort retroaktivtid beträffande bl. a. förtidspension gör sig således inte gällande när fråga är om barnpension. Inte heller några andra skäl kan enligt kommitténs mening anföras mot en utvidgning av möjligheterna att uppbära barnpension retroaktivt.
En fråga som påkallar uppmärksamhet i sammanhanget är om retroaktiv- tiden bör förlängas generellt eller om man bör ha kvar nuvarande tremåna- dersregel som huvudregel men komplettera denna med en bestämmelse som möjliggör att pension kan utgå för längre tid tillbaka om särskilda skäl talar för det. En ordning av sistnämnda slag skulle emellertid innebära svårigheter att göra den grannlaga gränsdragningen mellan de fall där undantagsregeln borde tillämpas och andra fall. Ett sådant system skulle medföra att försäkrings- kassorna ålades att i varje enskilt fall pröva om förutsättningar fanns för tillämpning av undantagsregeln. Tanken på en reglering av det slaget har därför avvisats av kommittén.
Fråga uppkommer då hur lång retroaktivtiden bör vara. Även om en vidgning av möjligheterna att utbetala barnpension retroaktivt bör ske kan det knappast komma i fråga att införa en bestämmelse som ger möjlighet att uppbära pension obegränsad tid efter den till vilken pensionen hänför sig och kanske t.o.m. efter det att rätten till pension sedan länge har upphört.
Rimligen bör också retroaktivtiden begränsas till kortare tid än vad som skulle bli fallet om de allmänna reglerna om tioårig preskription gjordes tillämpliga på förmånen. Barnpensionen har till ändamål att tillgodose barnets behov av medel till sin löpande försörjning. En regel som ger utrymme för utbetalning av mycket höga kapitalbelopp på en och samma gång skulle förta pensionen denna karaktär. En så lång retroaktivtid skulle vidare ge upphov till betydande merarbete för försäkringskassorna. Utred- ningen i det enskilda ärendet, avräkning mot och samordning med andra sociala förmåner o. d. skulle nämligen i sådant fall kunna bli mycket omfattande och alltför svårbemästrad.
Kommittén anser sålunda att en viss begränsning bör uppställas i vad avser möjligheten att uppbära barnpension för förfluten tid. Iden motion som ligger till grund för kommitténs uppdrag har föreslagits att man skall kunna bevilja pension två år tillbaka i tiden från ansökningsmånaden. I annat sammanhang har föreslagits en retroaktivtid om ett år. Tidigare har i fråga om alla folkpensionsförmåner gällt en längsta retroaktivtid om sex månader. Beträf- fande allmänna barnbidrag gäller att rätten härtill preskriberas vid utgången av året näst efter det till vilket bidraget hänför sig. För bidragsförskottens del finns en preskriptionsregel som överensstämmer med den som allmänt gäller för pensionsförmåner.
Kommittén anser när det gäller barnpension att det är av vikt att retroaktivtiden görs så lång att risken för rättsförluster för den till pension berättigade i möjligaste mån undviks men att man också eliminerar de ovan påtalade olägenheterna med en alltför lång retroaktivtid. Med hänsyn härtill har kommittén stannat för att föreslå en regel av innebörd att barnpension skall kunna utgå retroaktivt för två år tillbaka före ansökningsmånaden. Med en sådan regel torde den risk för rättsförluster som kan föreligga för barnpensionsberättigade i stort sett komma att försvinna. Inom denna tidsram torde också möjligheterna till utredning alltjämt vara förhållandevis goda samtidigt som pensionens karaktär av löpande konsumtionsstöd inte alltför mycket sätts åt sidan.
En annan möjlighet som har diskuterats av kommittén för att komma till rätta med olägenheterna i fråga om nuvarande retroaktivtid för barnpension vore att helt avskaffa ansökningsförfarandet vid sådan pension och betala ut denna utan krav på föregående ansökan. En sådan ordning skulle dock avvika alltför mycket från vad som gäller beträffande andra förmåner inom socialförsäkringen. I många fall fordras, också såvitt avser barnpension, en ansökan med olika detaljuppgifter i vissa avseenden för att förutsättningarna för och beloppet av pensionen skall kunna fastställas. De problem som föreligger med nuvarande retroaktivtid torde, som har framhållits ovan. komma att i stort sett elimineras redan om man väljer den utvägen att förlänga retroaktivtiden. Kommittén har på grund härav inte velat förorda en lösning som innebär att ansökningsförfarandet avskaffas för barnpension.
17 kap. AFL innehåller särskilda regler om samordning mellan å ena sidan bl. a. barnpension och å andra sidan yrkesskadelivränta, socialhjälp och — med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1977 — bidragsförskott. Dessa regler är utformade på sådant sätt att de utan ändring bör kunna tillämpas också vid den av kommittén föreslagna längre retroaktivtiden för barnpension. Vad däremot gäller samordningen mellan barnpension och efterlevandelivränta
som utgår till barn enligt den nya lagen om arbetsskadeförsäkring, vilken till skillnad från nu gällande lag om yrkesskadeförsäkring bygger på principen att reduktionen skall göras på livräntan. finns skäl att överväga en särskild bestämmelse om avräkning på retroaktivt beräknad barnpension för livränta som med anledning av samma inkomstförlust har utgått för den tid som pensionsbeloppet avser. Likaså bör enligt kommitténs mening införas en särskild föreskrift om avräkning på barnpension från folkpensioneringen som utges för förfluten tid för barntillägg som har utgått med för högt belopp under den tid till vilken pensionen hänför sig. En särskild reglering synes också böra genomföras i fråga om avräkning på retroaktivt utgiven barnpension i form av ATP för änkepension från tilläggspensioneringen vilken under retroaktiv- tiden har utgått med högre belopp än som skulle ha varit fallet därest beslutet om barnpension hade förelegat vid utbetalningen av änkepensionen. Dessa föreslagna regler medför att avräkning skall kunna göras på barnpension för vad som under retroaktivtiden med för högt belopp har utgivits i barntillägg resp. änkepension till annan än barnet. Reglerna innebär emellertid inte någon nyhet i principiellt hänseende eftersom de bygger på nuvarande bestämmelser om samordning mellan samtidigt utgående barnpension å ena sidan och barntillägg resp. änkepension å andra sidan. Kommittén behandlar dessa frågor närmare i specialmotiveringen.
Kommittén föreslår sålunda en förlängning av retroaktivtiden för barn- pension till två år före ansökan därom. Det kan vid sådant förhållande, som har påpekats av socialförsäkringsutskottet, övervägas om ändring av retro- aktivtiden bör ske även när det gäller andra pensionsförmåner. 1 den frågan vill kommittén anföra följande.
Vad först gäller änkepensioneringen kommer kommittén i ett senare betänkande att behandla frågan om den framtida utformningen därav. Intill dess kommittén har tagit ställning i denna fråga synes det mindre välbetänkt att lägga fram förslag om en ändring av retroaktivtiden för änkepensio- nerna.
Vad sedan beträffar förtidspensioneringen kan det ofta vara svårt att konstatera när pensionsfallet har inträffat. Det kan i vissa fall erbjuda problem att längre tid efteråt fastslå vid vilken tidpunkt nedsättningen av prestations- förmågan blev varaktig och nedsatt i sådan grad som fordras för att pension skall kunna utgå. Som riksförsäkringsverket har framhållit medför också samordningen mellan sjukförsäkring och pension att behovet inte är så stort att bevilja förtidspension retroaktivt. Enligt 17 kap. l & AFL gäller att det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beviljande av förtids- pension skall minskas med sjukpenning som har utgått för den tid som pensionen avser. [ många fall ger sjukförsäkringen — där 90 % av inkomst- förlusten täcks vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan — högre ersättning åt den försäkrade än förtidspensioneringen. En förlängd retroak- tivtid för förtidspension kommer då att sakna större betydelse eftersom avräkning kommer att göras på det retroaktiva pensionsbeloppet för den utgivna sjukpenningen. Vad nu har sagts gäller också i fråga om sjukbidrag. Med tanke på utredningssvårigheterna bör man inte heller öppna möjligheter att utge handikappersättning eller vårdbidrag för längre tid tillbaka än tre månader.
En ansökan om ålderspension som kommer in senare än tre månader efter
65-årsmånaden medför att den försäkrade får tillgodoräkna sig pension efter bestämmelserna om uppskjutet uttag. Något uttalat behov av förlängd retroaktivtid kan därför inte sägas föreligga i fråga om sådan pension.
Vad sålunda har anförts talar mot att förlänga retroaktivtiden för de nämnda pensionsförmånema. Härtill kommer att det i fråga om dessa förmåner inte kan åberopas de tungt vägande skäl som talar fören ändring av vad som gäller beträffande barnpension. Det kan i sammanhanget erinras om att socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975102) har till uppgift att överväga bl. a. frågor om samordningen mellan pension och andra bidrags— system samt informationsfrågor. Med hänsyn till det sagda anser kommittén att det inte finns skäl att nu föreslå någon ändring av retroaktivtiden för ålders-, förtids- eller änkepension och inte heller i fråga om handikappersätt- ning eller vårdbidrag.
Med denna ståndpunkt menar kommittén att det inte finns anledning att förlänga retroaktivtiden för de särskilda folkpensionsförmånerna barntillägg, pensionstillskott eller kommunalt bostadstillägg. Dessa förmåner utgår som tillägg till folkpension i form av ålders- eller förtidspension eller, i vissa fall, änkepension. Till barnpension utges inte de nämnda tilläggsförmånerna. Förlängs inte retroaktivtiden för dessa andra huvudförmåner kan knappast komma i fråga att bevilja en tilläggsförmån för tid då huvudförmånen inte har utgått. Inte heller i de fall då väl huvudförmånen men inte tilläggsförmånen har utgivits för den tid som är aktuell torde finnas skäl att vidta någon ändring av nuvarande retroaktivtid. Betydande problem i fråga om samordningen med andra sociala förmåner skulle kunna uppkomma i sådant fall. Beträf— fande kommunalt bostadstillägg, liksom i fråga om hustrutillägg, skulle vidare vid en förlängd retroaktivtid tillkomma svårigheter betingade av att förmånen är inkomstprövad. Problem skulle också uppstå att fastställa den rätta bostadsutgiften,särskilt om den sökande har flyttat eller om utgiften har förändrats. Det kan nämnas att svårigheter av dessa slag har föranlett att retroaktivtiden för statliga och statskommunala bostadsbidrag nyligen har förkortats från ett år till tre månader. Som skäl härför anfördes också under förarbetena (prop. 1975/762145) att det därigenom skulle komma att råda överensstämmelse med de regler som gäller för rätt till kommunalt bostads- tillägg. Vad beträffar hustrutillägg kan som skäl mot en förlängning av retroaktivtiden även framhållas det väl fungerande aviseringsförfarande som finns på det området. Detta innebär att en underrättelse om rätten till hustrutilläggjämte ansökningsblankett sänds två och en halv månad före 60- årsmånaden till gift kvinna vars make uppbär ålderspension efter fyllda 65 år, förtidspension eller sjukbidrag.
Kommittén föreslår sålunda inte någon förändring av retroaktivtiden för annan pensionsförmån än barnpension.
Bidragsförskott kan enligt nuvarande bestämmelser utgå retroaktivt för lika lång tid som barnpension, dvs. högst tre månader före ansökningsmå- naden. Denna regel i lagen om bidragsförskott bygger på stadgandet om retroaktivtid i AFL (jfr. prop. 1964z70). Genomförs kommitténs förslag i fråga om förlängd retroaktivtid för barnpension kan därför finnas anledning ifrågasätta om ändring bör göras också av retroaktivtiden för bidragsförskot- tens del. Frågan härom rymmer emellertid problem av delvis annan karaktär än vad som är fallet beträffande barnpension. Arbete med översyn av lagen om bidragsförskott i vissa hänseenden pågår också i andra sammanhang.
5.3.2 Vissa frågor rörande ansökan om pension 5.3.2.1 Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 16 kap. 1 QAFL gäller att den som vill erhålla allmän pension skall göra ansökan hos försäkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar. Närmare föreskrifter härom har lämnats i kungörelsen (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäk- ring, m. m. Av 1 5 i denna kungörelse framgår som en huvudregel att ansökan om pension enligt AFL (folkpension och tilläggspension) eller om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg skall göras hos den försäkrings- kassa, hos vilken sökanden är inskriven eller skulle ha varit inskriven om han hade fyllt 16 år. I 5 & stadgas att kungörelsens bestämmelser skall gälla även ansökan om ökning av pensionsförmån och om kommunalt bostadstillägg på ny mantalsskrivningsort.
Emellertid kan i vissa fall pension beviljas utan hinder av att ansökan inte har gjorts. Sålunda kan försäkrad tillerkännas pension i form av förtidspen- sion eller sjukbidrag utan att han själv ansöker om det då ett sjukdomstill- stånd efter längre tids sjukskrivning av försäkringskassan bedöms ha övergått till ett mera definitivt tillstånd av invaliditet eller för framtiden bestående nedsättning av arbetsförmågan. Tid för vilken sjukbidrag eller till viss tid begränsad handikappersättning har tillerkänts kan förlängas utan ansökan. Med hänsyn till den samordning som föreligger mellan den allmänna pensioneringen å ena sidan och de statliga och kommunala personalpensions- systemen å andra sidan finns föreskrift att försäkringskassa får tillerkänna pensionsberättigad allmän pension även om han inte har gjort ansökan därom. Pension kan sålunda utges efter framställning från Statens personal- pensionsverk eller Kommunernas pensionsanstalt.
Vidare har riksförsäkringsverket meddelat särskilda föreskrifter om vissa åtgärder avseende löpande pensioner. Enligt dessa föreskrifter gäller bl. a. följande. Förtidspension, sjukbidrag, änkepension (dock inte änkepension i form av ATP) och hustrutillägg omräknas utan ansökan till ålderspension då den försäkrade uppnår 65 års ålder om inte den försäkrade har anmält att han vill uppskjuta sitt uttag av ålderspension till senare tidpunkt. Därvid prövas i förekommande fall utan ansökan också rätten till tilläggspension i form av ålderspension. När bam fyller 16 år omprövas utgående folkpension i form av änkepension samt kommunalt bostadstillägg. När den som uppbär barnpen- sion från ATP fyller 19 år uppräknas automatiskt tilläggspension i form av änkepension, om barn berättigat till barnpension inte längre finns i familjen. Även när den ene av två makar avlider omräknas folkpension i form av ålderspension eller förtidspension utan-ansökan. Likaledes prövas rätten till tilläggspension i form av änkepension utan ansökan för efterlevande maka som uppbär ålderspension. Enligt 16 kap. 5 & AFL utgår ålderspension fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 65 år eller, om han vill att pensionen skall börja utgå tidigare eller senare, fr. 0. m. den månad som anges i pensionsansökningen. Förtidspension, barntillägg, handikappersättning och vårdbidrag utgår fr. o. rn. den månad under vilken rätt till förmånen har inträtt. [sådana, ovan angivna, fall där försäkrad beviljas förtidspension eller sjukbidrag utan ansökan efter längre tids sjukskrivning utgår dock pensionen fr. o. m.
månaden näst efter den då beslutet om pension har meddelats. Familjepen- sion utgår fr. o. m. den månad då den försäkrade har avlidit eller, om denne vid sin död uppbar ålderspension eller förtidspension, fr. o. m. månaden näst efter den varunder dödsfallet har inträffat. Nybeviljade pensionsförmåner kan beviljas att utgå retroaktivt, dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. Pension utgår t. o. m. den månad under vilken den pensionsberättigade har avlidit eller rätten till pension annars har upphört.
I 16 kap. 6 & första stycket AFL stadgas att även ökning av förtidspension (eller sjukbidrag)i regel kräver ansökan. Sådan ökning kan dock beviljas utan ansökan i fall då nybeviljad förtidspension enligt de ovan nämnda reglerna kan tillerkännas även om ansökan inte har gjorts. Den förhöjda förtidspen- sionen utgår i regel fr. o. m. den månad varunder rätt till förmånen har inträtt men kan beviljas att utgå retroaktivt under högst tre månader före ingången av den månad under vilken ansökan om ökning av pensionen gavs in till försäkringskassan.
I 16 kap. 6 & andra stycket AFL föreskrivs att ändring av pension i andra fall än när fråga är om ökning av förtidspension/sjukbidrag skall gälla fr. o. m. månaden näst efter den under vilken anledning till ändringen har uppkom- mit. Detta stadgande äger inte tillämpning i fråga om ändring av pension i anledning av förändring av basbeloppet.
I förarbetena till AFL (SOU 1961:39 och prop. l962:90)anges att dei 16 kap. 1—5 åå" intagna reglerna om pensionsansökan tar sikte på fall då nybeviljad pension skall börja utgå men att, på grund av hänvisning i 16 kap. 6 & första stycket, samma regler kommer att gälla med avseende på ökning av förtidspension till följd av att den försäkrades arbetsförmåga har försämrats. Av motiven framgår vidare att i andra fall än som avses i 16 kap. 655 första stycket höjning av pension skall ske utan särskild ansökan. Som typfall anges att vederbörande pensionsorgan automatiskt skall räkna om en familjepen- sion från tilläggspensioneringen om pensionen skall höjas till följd av att antalet pensionsberättigade inom familjen har nedgått. Bestämmelserna i 16 kap. 6ä andra stycket AFL utsäger att för sådana fall ändringen skall ske fr. o. m. månaden näst efter den varunder anledning till ändringen har uppkommit. Dessa bestämmelser reglerar även tidpunkten för sänkning av utgående pension.
10 kap. l &" första stycket AFL innehåller föreskrift att gift pensionsberät- tigad som stadigvarande lever åtskild från sin make skall, om inte särskilda skäl föranleder till annat. likställas med ogift pensionsberättigad vid tillämp- ningen av folkpensioneringens bestämmelser om ålderspension och förtids- pension.
Frågan om från vilken tidpunkt ändring av pension skall ske vid tillämpning av det nämnda lagrummet har prövats av försäkringsdomstolen i flera domar under åren 1972—1974. Domstolens majoritet har därvid i domar den 18 januari 1972 och den 4 april 1974 funnit att tidpunkten från vilken pensionen skulle ökas borde bestämmas med hänsyn till när makarna kunde anses ha börjat stadigvarande leva åtskilda från varandra och att ökningen av pensionen skulle ske fr. o. m. månaden därefter. oberoende av om och när ansökan om förhöjd pension hade inkommit. Vid avgörande av de båda nämnda målen förekom skiljaktiga meningar, vari dissidenterna under
hänvisning till förarbetena fann att bestämmelsen i 16 kap. 6 ;t andra stycket inte hade varit avsedd att tillämpas i sådana fall som det förevarande och att pensionshöjningen därför - liksom i andra fall då pension eller ökning av pension tillerkänns försäkrad efter ansökan — inte borde utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.
5.322. Kommitténs uppdrag
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat en den 19 januari 1977 dagtecknad promemoria från riksförsäkringsverket rörande vissa frågor angående ansökan om pension och med förslag till ändring av bl. a. 16 kap. 5 & och Gå AFL.
I promemorian anförde riksförsäkringsverket bl. a. följande. I anslutning till genomgång av de nya förmånsformer, handikappersätt- ning och vårdbidrag,som gäller fr. o. m. den ljuli 1975 samt de ovan angivna domarna av försäkringsdomstolen angående tillämpning av 10 kap. l & första stycket AFL har framkommit flera fall där oklarhet råder om från vilken tidpunkt (månad) ändring av pensionsförmån skall äga rum.
Riksförsäkringsverket framhöll med hänvisning till de refererade domarna av försäkringsdomstolen att rättspraxis torde vara klar i avseende på från vilken tidpunkt ökning av pensionsförmåner från den allmänna pensione- ringen bör ske vid tillämpning av 10 kap. 1 &" första stycket AFL. Av domarna torde, påpekade verket, kunna utläsas att domstolens majoritet anser att ökning av pensionen i sådana fall skall —oaktat att ansökan har gjorts — kunna ske fr. o. m. månaden näst efter den varunder anledning till ändringen har uppkommit. lanvisningar till försäkringskassorna har verket föreskrivit den bedömning som domstolens majoritet har gett uttryck för.
Oklarhet kan dock enligt verket råda i de fall då nya omständigheter uppkommer när det är fråga om inkomstprövade pensionsförmåner (hustru- tillägg, kommunalt bostadstillägg och änkepension). Med nya omständig- heter avses vad gäller kommunalt bostadstillägg sådana förändrade förhål- landen, som t. ex. ökad bostadskostnad, vilka innebär att ökning kan ske av förmånen. Likaså kan höjning av inkomstprövad änkepension, hustrutillägg och bostadstillägg föranledas av minskad årsinkomst.
Fråga uppkommer härvid,anförde verket vidare, om ansökan skall behöva ske vid ökning av pension eller pensionsförmån. I de fall där fråga är om sådana omständigheter, såsom försämring av hälsotillståndet eller förändring av den ekonomiska situationen, vilka inte på annat sätt kan komma till försäkringskassans kännedom, torde det vara nödvändigt med ett ansök- ningsförfarande. Huvudregeln synes också vara att den som önskar erhålla pensionsförmån eller ökning av sådan förmån måste göra ansökan därom. Rent principiellt borde ansökan — utöver när fråga är om nybeviljade pensioner —alltid krävas när fråga uppkommer om ändring av förtidspension och sjukbidrag, handikappersättning och vårdbidrag samt inkomstprövad änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Till följd härav borde i lagstiftningen preciseras i vilka fall ansökan krävs för ändring av pension.
Med hänvisning till det anförda lade riksförsäkringsverket fram förslag om
vissa ändringar i 16 kap. AFL och i kungörelsen med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
5.323. Kommitténs överväganden och förslag
Enligt AFL gäller klara bestämmelser om när ansökan krävs för att pension skall börja utgå. Uttryckliga föreskrifter finns också om hur och var sådan ansökan skall göras samt om från vilken tidpunkt nybeviljad pension skall utges.
Vad däremot angår frågorna huruvida ansökan skall krävas för ökning av en redan utgående pensionsförmån och från vilken tidpunkt sådan ökning skall gälla kan finnas utrymme för tvekan. Som framgår av de ovan nämnda domarna av försäkringsdomstolen betingas denna tvekan av att det i förarbetena till AFL har gjorts uttalanden härom som måhända kan synas vara i viss mån motstridiga mot utformningen av lagtexten i 16 kap. AFL.
I den till kommittén överlämnade framställningen av riksförsäkrings- verket har också verket framhållit att det i den praktiska tillämpningen råder oklarhet i vissa fall om huruvida ansökan skall krävas vid ökning av pensionsförmån och från vilken tidpunkt sådan ökning skall äga rum.
Med hänsyn härtill anser kommittén, liksom riksförsäkringsverket, att det skulle vara av värde att det i lagtexten preciseras vad som skall gälla i de nämnda frågorna.
Kommittén delar även verkets uppfattning att det i fall vilka normalt inte på annat sätt kommer till försäkringskassas kännedom — försämring av hälsotillståndet och förändring av de ekonomiska förhållandena utgör exempel på sådana — finns skäl att fastslå att ett ansökningsförfarande skall gälla. Ansökan bör således krävas för ökning av förtidspension, sjukbidrag, handikappersättning och vårdbidrag samt av inkomstprövad änkepension, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg. Härjämte bör enligt kommitténs mening uppställas krav på ansökan också i fall som avses i 10 kap. 1 & första stycket AFL. Även dessa situationer, då makar upphör att vara stadigvarande sammanboende, synes nämligen vara sådana att försäkringskassa — med undantag för fall då en av två makar flyttar till ålderdomshem eller tas in för vård på sjukhem eller vårdhem — inte kan få vetskap därom på annat sätt än genom en ansökan av den till pension berättigade. Också i andra fall, där anledningen till att pensionen bör ökas normalt inte kommer till försäkrings- kassans kännedom på annan väg, bör finnas krav på att en ansökan om ökning skall göras. Kommittén föreslår sålunda ett lagfästande av principen att ansökan skall krävas för ökning av utgående pension. Den närmare utformningen av en sådan reglering behandlas i specialmotiveringen. Som har angivits i översikten ovan gäller f. n. i vissa fall att ansökan inte fordras för ändring av pension. Det är här fråga om sådana situationer där försäkringskassan ändock får kännedom om anledningen till ändring av pensionen. Någon förändring av vad som gäller i dessa fall då pension ändras utan ansökan finner kommittén inte skäl att föreslå. Nuvarande föreskrifter härom bör således finnas kvar även vid den av kommittén ovan förordade regleringen.
F. n. gäller att varken nybeviljade pensionsförmåner eller förhöjd förtids- pension kan utgå retroaktivt för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. Kommittén har i det föregående (5.3.1) föreslagit att denna regel bibehålls oförändrad för alla andra förmåner än barnpension. Enligt kommitténs mening bör en motsvarande retroaktrvregel gälla också vid ökning av redan utgående pensionsförmån i samtliga de fall då. enligt vad som ovan har föreslagits, ansökan skall krävas för att förhöjd pension skall utgå.
Kommitténs förslag i detta avsnitt tar sikte på ökning av utgående pensionsförmån. I fråga om minskning av sådan förmån torde inte finnas anledning att vidta någon förändring. Det synes knappast böra komma i fråga att uppställa något krav på att ansökan skall göras för att pension skall utges med lägre belopp eller helt dras in. I 16 kap. 85 AFL finns särskilda föreskrifter om skyldighet för försäkrad som uppbär förtidspension eller änkepension från folkpensioneringen eller särskild folkpensionsförrnån att hos försäkringskassa anmäla sådana ändrade förhållanden som kan påverka rätten till förmånen. Härtill ansluter vissa föreskrifter i 20 kap. 4 & AFL om skyldighet att återbetala ersättning som på grund av underlåten anmälnings- skyldighet har utgått med för högt belopp. Dessa bestämmelser torde vara tillfyllest när det gäller underrättelseskyldighet i fråga om omständigheter som kan föranleda minskning eller indragning av pension. 1 fall då minskning skall ske av pension skall, enligt regeln i 16 kap. 65 andra stycket AFL, ändringen gälla fr. o. m. månaden näst efter den under vilken anledning till ändring har uppkommit. Inte heller denna regel finns det enligt kommitténs mening skäl att ändra i detta sammanhang.
5.4. Socialförsäkringsavgifter m. m.
5.4.1. Enhetligare avgiftsregler
I fråga om gällande bestämmelser om socialförsäkringsavgifter m.m. hänvisas till framställningen i avsnitt 2.2.
5.41] Kommitténs uppdrag
Några egentliga direktiv har inte givits kommittén på förevarande område. I flera propositioner har emellertid framhållits att kommittén har i uppdrag att föreslå mer enhetliga regler i fråga om arbetsgivaravgifter och egenavgifter på socialförsäkringens område. Härjämte har till kommittén överlämnats utskottsbetänkanden och framställningar från organisationer och enskilda som berör olika frågor inom socialförsäkringens avgiftssystem.
Enhetliga/e avgiftsunderlag
I propositionen med förslag om slopande av folkpensionsavgiften m.m. (prop. 19732144) anförde chefen för socialdepartementet att den socialförsäk— ringsavgift till folkpensioneringen, som föreslogs ersätta folkpensionsavgif- ten, skulle gälla i avvaktan på pensionskommitténs förslag om socialförsäk- ringsavgifternas framtida utformning.
Departementschefen framhöll vidare i propositionen 1974:136 med förslag om viss ändring i reglerna för beräkning av arbetsgivaravgifter att pensions- kommittén har att redovisa överväganden om bl. a. mer enhetliga regler för avgiftsberäkningen inom socialförsäkringarna.
Även i propositonen 1974:132 med förslag om bl.a. höjning av socialför- säkringsavgiften till sjukförsäkringen hänvisades till kommitténs arbete. 1 remissyttrande över det förslag som låg till grund för propositionen hade riksrevisionsverket påtalat de skillnader som finns i avgiftsunderlaget vid beräkningen av olika arbetsgivaravgifter. Verket hade framhållit att det från rationaliserings- och förenklingssynpunkt är önskvärt att ha ett så enhetligt avgiftsunderlag som möjligt. Tiden var enligt verkets mening mogen att i det fortsatta utredningsarbetet överväga att över hela socialförsäkringen låta den sammanlagda lönesumman resp. förvärvsinkomsten ingå i avgiftsunderlaget och i gengäld sänka de procentuella uttagen. Med anledning av riksrevisions- verkets yttrande erinrade chefen för socialdepartementet om att det i pensionskommitténs uppdrag ingår att göra en översyn av avgiftssystemet inom socialförsäkringen i syfte att åstadkomma ett förenhetligande av avgiftsunderlagen.
Också i flera andra propositioner, bl. a. proposition 1975/761178, har hänvisats till kommitténs uppdrag att föreslå mer enhetliga regler på ifrågavarande område.
Övre åldersgräns/ör avgi/isuttag
Till kommittén har överlämnats socialförsäkringsutskottets betänkande 197421 med anledning av bl.a. två motioner om slopande i vissa fall av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen. I motion 1974z406 menade motionärerna att nämnda socialförsäkringsavgift bör erläggas endast av eller för försäkrad som ännu inte har uppnått 65 års ålder. Motionärerna framhöll bl. a. att en bestämmelse om en sådan åldersgräns gällde generellt i fråga om folkpensionsavgiften men att beträffande socialförsäkringsavgiften till folk- pensioneringen 65-årsgränsen avser uteslutande egenföretagarna. En arbets- givare måste alltså,anförde motionärerna,erlägga sådan avgift för hos honom anställd oavsett dennes ålder. Detta kunde enligt motionärernas uppfattning inte anses tillfredsställande från rättvisesynpunkt. En effekt av de nya bestämmelserna är nämligen. att den egenföretagare som driver en rörelse i form av aktiebolag får betala socialförsäkringsavgift på egen löneinkomst från detta företag oavsett sin ålder men att han befrias från avgift på sin inkomst redan vid 65 år, om han driver rörelsen som handelsbolag eller enskild firma. Liknande synpunkter framfördes i motionen 1974:1303, i vilken yrkades att pensionär verksam som egenföretagare generellt befrias från skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgift på egen inkomst och att arbetsgivare erhåller motsvarande befrielse när det gäller lön till hos honom anställd pensio- när.
1 betänkandet erinrade utskottet om att 1970 års omläggning av folkpen- sioneringens finansiering innebar att det bidrag till kostnaderna för denna pensionering som staten tidigare erhållit genom folkpensionsavgifterna skulle täckas av avgifter utformade i huvudsaklig överensstämmelse med andra socialförsäkringsavgifter inom den allmänna försäkringen. Från denna
utgångspunkt kunde enligt utskottets uppfattning berättigade invändningar knappast riktas mot att en arbetsgivare enligt de nya bestämmelserna är skyldig att betala socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen även för sådan anställd som är äldre än 65 år. Samtidigt kunde utskottet biträda den i motionerna uttalade uppfattningen att det från rättvisesynpunkt knappast kan anses tillfredsställande att skyldigheten för en egenföretagare att erlägga socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen för egen inkomst från företaget skall vara beroende av i vilken form verksamheten bedrivs. Utskottet erinrade om att pensionskommittén har i uppdrag att utreda hela frågan om utformningen av avgiftsreglerna inom den allmänna försäkringen. Enligt utskottets mening borde den i betänkandet berörda frågan om egenföretagare liksom frågan över huvud taget om en övre åldersgräns för uttaget av socialförsäkringsavgifter tas upp i det sammanhanget.
Frågan om övre åldersgräns för uttag av socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen behandlades ånyo av socialförsäkringsutskottet i betän- kande 1975111 med anledning av två motioner härom. I en av de ifrågava- rande motionerna (mot. 1975:1207) hemställdes dessutom att arbetsgivarna befrias från skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsavgift för arbetstagare som har fyllt 67 år. Utskottet förklarade att det vidhöll sin uppfattning att dei motionerna aktualiserade frågorna bör prövas av pensionskommittén och förutsatte att kommittén i sitt arbete kommer att ge frågan om en övre åldersgräns hög prioritet. Vidare ansåg utskottet att det, med hänsyn inte minst till det berättigade kravet på likformighet i bestämmelserna mellan olika försäkrade när det gäller skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter. kan finnas anledning att införa en generell övre åldersgräns i fråga om såväl egen- som arbetsgivaravgifterna till folkpensioneringen och sjukförsäk— ringen. Riksdagen återförvisade nu berörda motioner till utskottet för ny handläggning i samband med behandlingen av propositionen 1975392 om sänkning av den statliga inkomstskatten m.m. Vid sin förnyade behandling av ärendet beslutade utskottet (SfU 1975:17) avge yttrande likalydande med yttrandet i betänkandet 197511 1.
Även vid 1975/76 års riksmöte väcktes en motion (mot. 1975/76:1189), vari aktualiserades frågan om socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen för pensionär, som driver eget företag i form av aktiebolag. Motionen avstyrktes av socialförsäkringsutskottet (SfU 1975/76:22) under hänvisning till det utredningsuppdrag i frågan som tidigare överlämnats till pensions- kommittén. Riksdagen biföll emellertid motionen och hemställde hos regeringen om förslag till sådan ändring av AFL att reglerna i fråga om skyldighet för egenföretagare att erlägga socialförsäkringsavgift till folkpen- sioneringen blir enhetliga. Betänkandet och motionen har senare överläm- nats till kommittén.
Frågan om slopande av arbetsgivares socialförsäkringsavgift till folkpen- sioneringen för anställda som uppnått 65 års ålder har tagits upp också i två till kommittén överlämnade framställningar från Syenska Företagares Riksför- bund resp. en privatperson.
A TP-avgi/"tför alt/re och handikappad arbetskraft
Till kommittén har överlämnats socialförsäkringsutskottets betänkande 1974:6 med anledning av bl. a. tre motioner med yrkanden om befrielse från eller differentiering av ATP-avgiften för äldre och handikappad arbets- kraft.
1 motionen 1974:671 framhölls att äldre och handikappade måste ges en starkare ställning på arbetsmarknaden. Det hävdades att lagarna om anställningstrygghet och anställningsfrämjande åtgärder inte är tillräckliga i sammanhanget. Motionärerna hemställde därför att åldersgränsen för uttag av ATP—avgift sänks och den totala avgiftssumman fördelas på de yngre åldersgrupperna. Enligt motionärernas mening borde pensionspoäng och pensionsår beräknas på vanligt sätt för äldre trots att avgiftsuttaget slopas. Liknande regler borde också övervägas för dem som har skyddat eller halvskyddat arbete.
I motionen 1974:990 anhölls om utredning av frågan om en differentiering av ATP-avgiften för äldre arbetskraft. Även i denna motion efterlystes ökade möjligheter att vidta åtgärder i syfte att göra den äldre arbetskraften attraktivare på arbetsmarknaden. Motionärerna hänvisade till de riktlinjer som skisserats i en tidigare motion. Dessa riktlinjer återgavs i den tredje av de nu aktuella motionerna. [ denna (mot. 1974:1300) hemställdes om prövning av möjligheterna att differentiera ATP-avgiften för äldre arbetskraft med bibehållen pensionsrätt, innebärande att avgiften förslagsvis halveras för arbetstagare och egenavgiftsinbetalare mellan 55 och 59 år samt att avgiften slopas vid fyllda 60 år.
I sitt betänkande erinrade socialförsäkringsutskottet om den aktuella frågans tidigare behandling av riksdagen. Sålunda remitterade andra lagut- skottet år 1970 motioner i ämnet till ett flertal myndigheter och organisationer för yttrande. Av de nio remissinstanser som yttrade sig i sakfrågan avstyrkte alla utom en bifall till motionerna. Det hävdades av dessa bl.a. att ett genomförande av motionärernas förslag skulle innebära att man väsentligt rubbade den principiella överensstämmelse som rådde mellan avgifts- och förmånssidorna i systemet, att det fanns goda skäl betvivla att den föreslagna åtgärden skulle bli så effektiv från arbetsmarknadspolitisk synpunkt som motionärerna ansåg och att det måste bedömas som lämpligare att i första hand effektivisera och vidareutveckla systemet med selektiva arbetsmark- nadspolitiska åtgärder och att lösa frågan om ökad anställningstrygghet för den äldre arbetskraften. Andra lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande 197091 och åberopade därvid i huvudsak de synpunkter som framförts av remissinstanserna. Såväl år 1971 som år 1972 avvisade riksdagen på nytt motionsyrkanden om befrielse från ATP-avgift för äldre arbetskraft.
I det nu aktuella betänkandet 1974:6 anförde socialförsäkringsutskottet, som samtidigt prövade frågorna om pensionsrätt för vårdinsatser i hemmet och om deltids- och korttidsanställdas ställning inom tilläggspensioneringen, att frågan om den äldre arbetskraftens ATP-avgifter sammanhänger intimt med frnansieringssystemet inom socialförsäkringen och borde därför prövas i samband med prövning av de båda andra nämnda frågorna. Utskottet underströk angelägenheten av att en översyn blir allsidig och förutsätt-
ningslös samt framhöll det väsentliga i att bestämmelserna om tilläggspen- sioneringens finansiering tillgodoser kravet på enkelhet i tillämpningen.
Frågan om slopande av ATP-avgiften för äldre arbetskraft behandlades ånyo i socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:22 med anledning av motionen 1975/76:2136. 1 betänkandet hänvisade utskottet till det utred- ningsuppdrag som överlämnats till pensionskommittén och ansåg att i avvaktan på resultatet av kommitténs arbete motionen inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd.
Deltids- och korttidsanställdas samt låginkomsttagares ställning inom ATP— systemet
I socialförsäkringsutskottets betänkande 1974:6, som överlämnats till kommittén, har också tagits upp frågan om deltids- och korttidsanställdas samt låginkomsttagares ställning inom ATP-systemet. Därvid har bl.a. behandlats den disproportion mellan avgifter och förmåner inom tilläggspen— sioneringen som stundom kan uppkomma för dem som har såväl lönein— komst som annan inkomst.
I sitt betänkande hänvisade utskottet till att det vid tidigare riksdagsbe— handlingar av frågan rests invändningar av främst administrativ art mot att införa bestämmelser som tillgodoser kravet på fullständig överensstämmelse mellan avgifter och förmåner inom tilläggspensioneringen. Utskottet fram- höll att dessa — enligt utskottets mening vägande — invändningar alltjämt kvarstod. Samtidigt förtjänade enligt utskottets uppfattning vissa synpunkter som framförts i motionerna 1974:993 och 1974:1000 beaktande. Det kunde inte bestridas att den regel, enligt vilken man vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst alltid skall göra ett basbeloppsavdrag i första hand från inkomst av anställning, stundom kan leda till resultat som från rättvisesynpunkt är mindre tillfredsställande. Utskottet erinrade om att man redan under förarbetena till lagstiftningen om ATP var medveten om de konsekvenser som avräkningsregeln kunde få för dem som hade såväl löneinkomst som annan inkomst. I sammanhanget hänvisades också till allmänna skatteberedningens förslag i betänkandet (SOU 1964:25) Nytt skattesystem (jfr nedan under 5.412).
Utskottet ansåg att det kunde finnas anledning att med utgångspunkt ide erfarenheter som vunnits av tilläggspensioneringens tillämpning i praktiken och mot bakgrund av bl. a. de bestämmelser som numera gäller inom andra delar av den allmänna försäkringen pröva frågan om deltids- och korttids— anställdas ställning inom tilläggspensioneringen.
Till kommittén har vidare överlämnats en framställning, dagtecknad den 15 december 1970, från Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) vari hemställts om åtgärder för bättre överensstämmelse mellan poäng och avgifter för personer med blandade inkomster. RLF:s hemställan avser närmast företagare och fria yrkesutövare som vid sidan av sitt företag eller jordbruk har anställning under en delav året. RLF framhöll att årsarbetstiden för anställning då kommer att understiga normalarbetstiden. Detta betyder att mindre än ett basbeloppsavdrag gjorts vid fastställande av arbetsgivarav- giften, vilket i sin tur innebär att en del av basbeloppsavdraget blir outnyttjat och att avgift i form av egenavgift får erläggas utan att motsvarande
pensionspoäng erhålls. Som en tänkbar lösning för att uppnå överensstäm- melse mellan poäng och avgifter föreslog RLF en tidsproportionalisering av basbeloppsavdraget vid avgiftsberäkningen för personer med blandade inkomster. Tidsproportionaliseringen skulle innebära att den del av basbe- loppsavdraget som inte utnyttjats vid avgiftsberäkningen på anställningsin- komsten skall kunna utnyttjas vid beräkningen av egenavgiften. Förslaget förutsätter en individuell redovisning av den försäkrades anställningstid under året. RLF pekade på att lösningen inte innebär något avsteg från nuvarande regler för beräkning av pensionspoäng eller arbetsgivaravgift till ATP.
A vgifis/i'itt grunt/belopp för egenföretagare
Till kommittén har överlämnats socialförsäkringsutskottets betänkande 1976/77:26 med anledning av bl. a. motion 1976/77:1081.
[ motionen hemställdes om utredning angående införande av ett avgifts- fritt belopp i botten av inkomsten vid uttagandet av egenavgifter till socialförsäkringarna från egna företagare och fria yrkesutövare. Motionärerna erinrade om att man såväl vid beräkning av den direkta skatten som vid uttag av den allmänna arbetsgivaravgiften för egenföretagarna tillämpar systemet med ett avgiftsfritt grundbelopp. Med hänsyn till att egenavgifterna höjts mycket kraftigt och statens andel i avgiftskostnaderna numera väsentligt minskat föreligger enligt motionärernas mening ett starkt motiv för att även vid beräkning av egenföretagares och fria yrkesutövares socialförsäkringsav- gifter införa ett avgiftsfritt grundbelopp. Motionärerna framhöll att detta är motiverat också av den anledningen att dessa avgifter tas ut även på den del av egenföretagarnas inkomst som utgör avkastning på i rörelsen insatt kapital. Att avgiften tas ut även på inkomst som i grunden är kapitalinkomst skulle medföra att egenföretagaren får betala en högre avgift än den som tillämpas i fråga om anställda. Från rättvisesynpunkt är det därför, menade motionärerna, angeläget att den del av nettointäkten som motsvarar kapitalavkastning undantas från avgift.
Utskottet ansåg att vad motionärerna anfört talade för att det finns skäl att närmare undersöka i hur stor utsträckning egenföretagare belastas med en högre socialförsäkringsavgift än övriga medborgare. Utredningsyrkandet i motionen tillstyrktes därför av utskottet.
Yrkesfiskares A TP-avgif'ter
För att beaktas vid översynen av avgiftsreglerna har chefen för socialdepar- tementet till kommittén överlämnat en den 23 november 1965 dagtecknad framställning från Sveriges Fiskares Riksförbund. Framställningen sägs vara föranledd av en norsk utredning om möjligheterna att ta ut pensionsavgifter genom särskilda exportavgifter vid utförsel av norska fiskevaror. Förbundet hemställde i skrivelsen om utredning av möjligheterna dels för ett obligato- rium för svenska yrkesfiskare att tillhöra ATP-systemet, dels för att ATP- avgifterna på ett eller annat sätt uttas i samband med förstahandsförsälj- ningen av fiskfångsterna.
5.412. Utredningar som berört frågan om enhetligare avgiftsregler inom socialförsäkringarna
Allmänna skatteberedningen lade i betänkandet (SOU 196425) Nytt skatte- system fram förslag med avseende på socialförsäkringens finansiering. Beredningens förslag ingick som ett led i en omläggning av hela det då gällande systemet av skatter och avgifter. Den allmänna målsättningen var en successiv övergång från direkt till indirekt beskattning innebärande en reducering av skatter på inkomst och förmögenhet och en ökning av skatter på konsumtion och av avgifter för socialförsäkringarna. Som ett mål uppsatte beredningen att inemot hälften av kostnaderna för socialförsäkringarna skulle finansieras genom arbetsgivaravgifter och egenavgifter.
Beredningen framhöll att finansieringssystemet för socialförsäkringen inte är uppbyggt efter enhetliga principer och att finansieringsreglerna stundom framstår som svåröverskådliga och komplicerade. Enligt beredningens mening förelåg behov av att söka nå fram till klarare och mer enhetliga linjer på finansieringsområdet. Det framhölls att ett finansieringssystem. som bättre tillgodoser krav på enkelhet, enhetlighet och överskådlighet, är ägnat att underlätta en bedömning av hur skatte- och avgiftsbelastningen i dess helhet drabbar olika grupper av inkomsttagare.
Beredningens förslag tog sikte endast på sådana förmåner som avsåg att bereda alla medborgare ett grundläggande socialt försäkringsskydd obero— ende av förvärvsinkomst. Dessa s. k. grundförmåner utgjordes av folkpen- sionen samt förmånerna från sjukvårdsförsäkringen och hemmafruförsäk- ringen. Beredningen förordade med hänsyn till sambandet mellan nämnda förmåner och ATP en mera enhetlig finansiering av de olika socialförsäk- ringarna. En utgångspunkt var därvid att tilläggspensioneringens finansie- ringssystem inte rubbades. Beredningens förslag innebar följande.
Basbeloppsavdraget föreslogs slopat som avgiftsfri inkomst. Avgift skulle tas ut på inkomster under basbeloppet efter samma procentsats som arbetsgivaravgiften till ATP. De avgiftsintäkter som skulle inflyta och belöpa på dessa inkomster kunde avskiljas från övriga inbetalda avgifter. Inflytande avgifter, som hänförde sig till inkomster som var pensionsgrundande inom ATP, skulle givetvis avse finansieringen av ATP och tillföras allmänna pensionsfonden. Återstoden av avgiftsintäkterna skulle tillföras de av förslaget omfattade socialförsäkringsgrenarna. Då emellertid ett avgiftsuttag, som på angivet sätt begränsades till att avse endast inkomster upp till basbeloppsgränsen,från avkastningssynpunkt inte skulle erbjuda en tillfreds- ställande lösning av finansieringsproblemen, fick man enligt beredningen utgå från att ett på detta sätt konstruerat avgiftsuttag måste ytterligare byggas ut. Beredningen föreslog därför att avgiftsuttaget på inkomster upp till basbeloppet kompletterades med ytterligare ett avgiftsuttag efter en viss procentsats på hela lönesumman upp till ATP-taket. Beredningen framhöll att genom att basbeloppsavdraget slopades kunde uppgiftslämnandet i arbetsgivaruppgifterna förenklas samtidigt som vissa kontrollsvårigheter helt eller huvudsakligen bortföll.
Flertalet remissinstanser som yttrade sig över beredningens förslag ställde sig positiva till detta. I några yttranden ifrågasattes dock om begränsningen i avgiftsunderlaget till 7,5 gånger basbeloppet inte borde slopas.
Utredningen angående indirekta skatter och social/äts('iki'ingsaigt/ter redovi- sade i ett betänkande (Stencil Fi 1967310) sina synpunkter på allmänna skatteberedningens förslag. Utredningen hade den uppfattningen att. om socialförsäkringsförmånerna i större utsträckning skulle finansieras genom arbetsgivaravgifter. underlaget för avgiftsuttaget i princip borde bestämmas enligt allmänna skatteberedningens förslag. Man skulle då nå avsevärda fördelar från administrativa och kontrolltekniska synpunkter.
[ betänkandet framhölls att enhetliga regler för socialförsäkringens finan- siering bör eftersträvas. Bl.a. ansåg utredningen att några åldersgränser inte borde gälla vid beräkningen av arbetsgivaravgifterna för socialförsäkringen och att sålunda 65-årsgränsen för uttag av ATP-avgifter borde slopas.
[ februari 1971 fick riksförsäkringsverket i uppdrag att utreda frågan om decentralisering av debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter. Uppdraget har redovisats av den s. k. A VG-utredningen i en rapport.dagtecknad i oktober 1972.
I rapporten har utredningen lämnat förslag om decentralisering av debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter samt i samband därmed föreslagit vissa ändringar av företrädesvis administrativ karaktär. Förslaget om decentralisering har delvis genomförts den 1 januari 1975. då ADB- verksamheten avseende debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter överfördes från riksförsäkringsverket till riksskatteverket och länsstyrel- serna. Förslaget innebär emellertid också att den manuella delen vad gäller handläggningen av avgiftsärenden i första instans skall överföras från riksförsäkringsverket till de lokala skattemyndigheterna. Tidpunkten härför är ännu inte fastställd.
Utredningen framhöll i rapporten att den i många sammanhang hade haft anledning att ställa sig frågan om det befintliga avgiftssystemet verkligen är det mest rationella och bästa från kontroll- och säkerhetssynpunkt. Nuva- rande tidsredovisning uppgavs vara osäker och praktiskt taget omöjlig att kontrollera. Det anfördes att det var i stort sett ett oförändrat. komplicerat system för avgiftsuttag som föreslogs bli decentraliserat. Utredningen hade funnit det föga tilltalande att till andra myndigheter överföra detta system, som är behäftat med svagheter och administrativ tungroddhet. I rapporten skisserades därför en enklare metod för avgiftsuttag än den som nu tillämpas.
AVG-utredningen hade studerat det norska systemet för uttag av arbets- givaravgift. 1 Norge tillämpas ett decentraliserat system i vilket avgiftsupp- börden åvilar kommunala organ. Arbetsgivaravgift beräknas i princip på av arbetsgivaren utbetald bruttolön, som överstiger 100 Nkr. per arbetstagare och år. Någon övre beloppsgräns finns däremot inte. Varje arbetsgivare ansvarar själv för beräkning och inbetalning av avgift. En redovisningsperiod omfattar två månader, och avgiftsbetalning sker således vid sex uppbörds- tillfällen per år. Dessutom lämnar arbetsgivaren ijanuari en sammanfattande uppgift över föregående års Iöneutbetalningar. Uppgiften används av myndigheten i kontrollsyfte.
Utredningen fann det norska systemet enkelt och effektivt och skisserade med utgångspunkt från detta en efter svenska förhållanden anpassad metod för avgiftsuttag baserat på bruttolön.
Med bruttolön avses summan av vad arbetsgivaren under året till
arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit såsom lön (19 kap. 1 ;" AFL). I ett system för avgiftsuttag baserat på bruttolön upphör överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter. Nuvarande tidsredovisning försvinner helt och därmed även basbeloppsavdrag och maximibelopp. Dessutom bortfaller gällande ålders- gräns. Avgiftsunderlaget utgörs av den sammanlagda bruttolönen för samtliga arbetstagare. Då lönen inkluderar ersättning för kostnader. som arbetstagare har att bestrida i anställningen, görs kostnadsavdrag. Från administrativ synpunkt borde övervägas om en nedre beloppsgräns för avgiftsplikt bör gälla. Avgiftsunderlaget kan avrundas nedåt till närmast lägre hundratal kronor. Arbetsgivaravgifterna beräknas med viss procent på avgiftsunderlaget. Samma avgiftsunderlag skall således gälla såväl för samtliga i arbetsgivaravgiften ingående delavgifter som för allmän arbetsgi- varavgift.
Utredningen menade att metoden att basera avgiftsuttag på bruttolön medför uppenbara fördelar. Erlagt avgiftsbelopp skulle i princip vara slutgiltigt. vilket skulle innebära att preliminärdebitering och jämkning inte kom att behövas. Även för arbetsgivarna skulle systemet medföra fördelar därigenom att det skulle bli lätt att administrera och medge att det vid t. ex. kostnadskalkyler enkelt skulle kunna beräknas och beaktas arbetsgivaravgif- ten. Utredningen uppskattade att det skisserade systemet skulle medföra arbetsmässiga fördelar vilka skulle kunna innebära en reduktion av admi- nistrationskostnaderna med 50—75 %.
En arbetsgrupp inom riksskatteverket och statskontoret. den s.k. RS- utredningen. lade i en rapport i maj 1974 fram förslag till rationalisering av skatteadministrationen. [ rapporten berördes även debiteringen av arbetsgi- varavgifter. Därvid underströk utredningen bl. a. bristerna i kontrollhänse— ende. Den övervägande delen av de samlade granskningsresurserna ägnades år 1970 åt 85 % av arbetsgivarna, vilka svarade för endast 7 % av det debiterade beloppet. Granskningen gav totalt sett ingen utdelning i avgifts— hänseende. Under år 1972 medförde emellertid revisioner utförda av riksförsäkringsverket hos de största arbetsgivarna 12 milj. kr. i avgiftsintäk— ter. Utredningen menade att ett ändrat administrativt förfarande inte helt skulle lösa denna problematik. Härför skulle enligt utredningen behövas genomgripande förändringar av de materiella reglerna. Utredningen erinrade härvid om att pensionskommittén utredde förutsättningarna för förenklingar i det materiella regelsystemet.
1 en senare delrapport (l976:l) rörande taxeringsarbetet i första instans hänvisade RS-utredningen till sina sålunda gjorda uttalanden. Vidare framhölls där att det nuvarande administrativa systemet, med hänsyn till mångfalden av skilda grunder för beräkning av avgifter och ett i övrigt omfattande regelsystem. är komplicerat för såväl arbetsgivarna som förvalt- ningen. Om enklare regler för avgiftsberäkningen kan införas kan enligt utredningen också ett enklare och säkrare administrativt system byggas upp. Utredningen lade inte fram något förslag med avseende på debiteringen av arbetsgivaravgifterna. Något egentligt utvecklingsarbete kan enligt RS- utredningen inte påbörjas förrän fastare riktlinjer föreligger genom beslut i frågan om decentralisering av debiteringen och uppbörden av arbetsgivarav- gifterna och genom resultatet av pensionskommitténs arbete.
Utredningar ont/öretagens uppgi/tsplikt ( UFU) har till pensionskommittén överlämnat en promemoria om förenklad uppgiftsskyldighet till socialförsäk- ringen m. m. l sitt slutbetänkande (SOU 1976212) med förslag om ett visst förfarande för granskning av myndigheternas uppgiftskrav gentemot före- tagen erinrade UFU härom. l betänkandet sammanfattade utredningen sina överväganden i den överlämnade promemorian sålunda.
Från rent administrativ synpunkt vore enligt utredningens mening det ideala målet att samtliga delavgifter i det samordnade debiterings- och uppbördssystemet kunde beräknas på ett och samma underlag. Detta mål kan dock inte uppnås med mindre man är beredd att avstå från den nuvarande överensstämmelsen i detalj mellan förmåns- och avgiftsgrundande belopp. Till en del rör det sig om särregler vilkas slopande inte skulle få nämnvärd ekonomisk betydelse. Utredningen fann att ett ersättande av dem med enhetliga regler därför lätt borde kunna genomföras. Vad nu sagts gäller t. ex. regeln om viss högsta åldersgräns. [ andra fall är det fråga om bestämmelser vilkas slopande skulle kunna medföra ej obetydlig omfördelning av avgiftsbelopp mellan låglöne- och höglöneföretag. En sådan verkan skulle t. ex. slopande av regeln om basbeloppsavdrag vid beräkning av avgift till ATP och en ändring av grunderna för beräkning av högsta Iönebelopp som skall medräknas i avgiftsunderlag få. I och med införandet av arbetsgivaravgift till folkpensioneringen syntes enligt utredningen några invändningar av principiell art inte längre kunna resas mot ett slopande av basbelopps— avdraget. För arbetsgivarna skulle det innebära en avsevärd förenkling i uppgiftsskyl- digheten att slippa den komplicerade redovisningen av arbetstid som detta avdrag för med sig,
5.4.1.3 Kommitténs överväganden och förslag
Allmänna synpunkter
Som framgått ovan beräknas de olika arbetsgivaravgifterna och egenavgif- terna i princip var för sig enligt särskilda bestämmelser. För vissa avgifter överensstämmer de materiella bestämmelserna. Likväl måste ett flertal olika avgiftsunderlag fastställas vid avgiftsberäkningen vilket förutsätter ett komplicerat uppgiftslämnande från främst arbetsgivarna. För de administra- tiva myndigheterna innebär fastställandet av de olika avgiftsunderlagen ett tidsödande och besvärligt arbete med många kontrollproblem. Avgiftssys- temet är dessutom svårt att överblicka till följd av att bestämmelserna har tillkommit — ofta som provisoriska lösningar — vid ett flertal tillfällen och spridits på en mångfald författningar.
Nödvändigheten av förenklingar och effektivisering av avgiftsadministra- tionen har påtalats i olika sammanhang. Behovet av förändringar markeras ytterligare i takt med att avgifternas storlek ökar. Den önskade rationalise- ringen av administrationen kan, har det framhållits. inte åstadkommas förrän de materiella avgiftsreglerna gjorts enhetligare och enklare.
Det åligger kommittén att redovisa överväganden om enhetligare avgifts- regler inom socialförsäkringarna. Kommittén har vid sitt arbete utgått från att socialförsäkringarna alltjämt skall finansieras genom avgifter från arbetsgi- vare och försäkrade på utgiven lön resp. på förvärvsinkomst. Kommittén har vidare utgått från att omfattningen av arbetsgivares resp. försäkrades skyldighet att erlägga socialförsäkringsavgifter skall vara oförändrad. Enligt samma ordning som socialförsäkringsavgifterna debiteras och uppbärs i dag
flera specialavgifter som avser ändamål utanför socialförsäkringarna. såsom exempelvis avgifterna till vuxenutbildningen, arbetsmarknadsutbildningen och barnomsorgen. Det kan enligt kommitténs mening ifrågasättas om dessa avgifter skall ingå i ett förenklat avgiftssystem inom socialförsäkringarna. Kommittén vill allmänt uttala sig för att antalet specialavgifter och därmed det totala antalet avgifter på sikt nedbringas. Kommittén föreslår i det följande att byggnadsforskningsavgiften avskaffas och att byggnadsforsk- ningen i stället finansieras på annat sätt. Såvitt gäller övriga ändamål utanför socialförsäkringarna förordar kommittén för framtiden en övergång till andra finansieringsformer. Så länge emellertid berörda ändamål finansieras på sätt som nu sker finner kommittén det nödvändigt. om förenklingar och enhetlighet skall uppnås, att specialavgifterna får ingå i det system som föreslås beträffande socialförsäkringsavgifterna. Härvid bör reglerna för beräkningen av specialavgifterna anpassas till reglerna för beräkning av socialförsäkringsavgifterna, vilket enligt kommitténs mening bl. a. fordrar en anpassning av skyldigheten att erlägga vissa specialavgifter.
Kommitténs förslag i det följande berör inte den allmänna arbetsgivarav- giften. Denna avgift har karaktären av löneskatt. Avgiften tas av sysselsätt- ningspolitiska skäl f.n. ut efter en differentierad procentsats. Särskilda lättnader gäller vid beräkningen av egenföretagares avgift. Reglerna för uttagande av den allmänna arbetsgivaravgiften är f. n. föremål för övervä— ganden inom företagsskatteberedningen. För det fall den allmänna arbetsgi- varavgiften framdeles skall debiteras och uppbäras i samma ordning som socialförsäkringsavgifterna vill kommittén dock betona att det från adminis- trativ synpunkt är angeläget att denna avgift beräknas enligt regler som i möjligaste mån ansluter till vad som nedan föreslås beträffande övriga avgifter.
Kommittén har haft som målsättning att vid ett beloppsmässigt oförändrat avgiftsuttag åstadkomma enhetligare och mer lättillämpade materiella regler för avgiftsberäkningen. Kommittén lägger inte fram några konkreta förslag till ändringar av de administrativa regler som gäller för debitering och uppbörd av avgifterna. Underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifterna fastställs f. n. av riksförsäkringsverket. Arbetsgivaravgifterna debiteras och uppbärs enligt två huvudsystem. Om avgiften uppgår till högst 1 000 kr. eller annat belopp som riksförsäkringsverket särskilt bestämmer skall de påföras i samband med debiteringen av slutlig skatt enligt uppbördslagen. Överstiger den sammanlagda avgiften nämnda belopp uppbärs avgiften direkt av riksförsäkringsverket genom räkningsdebitering. Räkningsdebiteringen har utformats efter mönster av vad som gäller för uppbörd av skatt enligt uppbördslagen. Skilda räkningar utfärdas sålunda på preliminär och slutlig avgift. Egenavgifterna debiteras preliminärt av lokal skattemyndighet i samband med debiteringen av preliminär B-skatt. Lokal skattemyndighet fastställer underlagen för beräkning av egenavgifterna och ombesörjer även den slutliga debiteringen av dessa. Egenavgifterna beräknas samtidigt med den pensionsgrundande inkomsten och påförs debetsedeln för slutlig skatt.
AVG-utredningen har som ovan nämnts föreslagit att debiteringen i första instans av arbetsgivaravgifterna skall överföras från riksförsäkringsverket till de lokala skattemyndigheterna. Decentraliseringen förbereds f.n. av en
arbetsgrupp med representanter för riksförsäkringsverket, statskontoret och riksskatteverket och skall enligt de planer man nu har påbörjas år 1982. Inför den planerade decentraliseringen ökar givetvis behovet av förenklingar i avgiftssystemet ytterligare. Kommitténs förslag till ändringar av de mate- riella bestämmelserna för avgiftsberäkningen har utformats mot bakgrund härav. Med hänsyn till det pågående arbetet med decentraliseringen liksom det av RS-utredningen planerade rationaliseringsarbetet anser sig kommittén dock inte böra lägga fram förslag till förändringar i det administrativa regelsystemet.
AVG-utredningen och utredningen om företagens uppgiftsplikt har beträf- fande arbetsgivaravgifterna framhållit att det från administrativ synpunkt vore enklast om samtliga avgifter kunde beräknas på ett och samma underlag. Enligt kommitténs mening bör vad sålunda har framhållits självfallet gälla också i fråga om egenavgifterna. Genom en reducering av antalet avgiftsun- derlag skulle otvivelaktigt väsentliga administrativa lättnader uppnås. Ytter- ligare förenklingar i administrativt hänseende skulle kunna uppnås om nuvarande speciella begränsningar i avgiftsunderlagen liksom i skyldigheten att erlägga de olika avgifterna görs färre. Motiven bakom olikheterna och begränsningarna i nuvarande avgiftssystem varierar. I de flesta fall har emellertid motivet varit en önskan att uppnå överensstämmelse eller i vart fall ett visst samband mellan avgifter och förmåner. Sambandet torde vara mest påtagligt inom de olika grenarna av socialförsäkringen. En viss uppluckring av sambandet har emellertid skett under de senaste åren. Här kan pekas på främst slopandet av beloppstaket vid beräkningen av samtliga socialförsäkringsavgifter utom ATP-avgifterna. En ytterligare uppluckring är enligt kommitténs mening ofrånkomlig om verkliga förenklingar i avgifts- beräkningen skall uppnås. I princip bör dock sambandet mellan avgifter och förmåner alltjämt upprätthållas så länge detta kan ske utan ett alltför betungande uppgiftslämnande och med rimliga administrativa insatser. Härvid bör i görligaste mån eftersträvas att de begränsningar i avgiftsskyl- digheten och avgiftsunderlagen som föranleds av önskemålet att upprätthålla nämnda samband får gälla vid beräkningen av samtliga arbetsgivaravgifter resp. egenavgifter. Härigenom kan antalet underlag för avgiftsberäkningen minskas.
Kommittén har haft som målsättning att åstadkomma inte endast enklare och enhetligare avgiftsregler utan även regler som uppvisar neutralitet mellan olika företagsformer. Sålunda bör enligt kommitténs mening likartade beräkningsregler i huvudsak gälla såväl ifråga om de avgifter som erläggs för arbetstagare som beträffande egenföretagares avgifter. Såvitt gäller arbetsgi- varavgifterna har kommittén vidare haft som målsättning att tillskapa regler som uppvisar neutralitet i förhållande till den form av arbetskraft som anlitas. Enligt kommitténs uppfattning bör i princip avgifter erläggas i samma utsträckning på ersättning för arbete utfört på uppdragsbasis som på ersättning för arbete utfört i anställning.
Den övergripande målsättningen för kommittén har varit att åstadkomma större enhetlighet i avgiftssystemet. De lösningar i enskilda avgiftsfrågor som kommittén föreslår i det följande har utformats mot denna bakgrund. Så generella lösningar som möjligt har därför eftersträvats. Lösningar som innebär särbehandling av olika yrkesgrupper har av kommittén inte ansetts
böra komma i fråga. Som framhållits ovan är nuvarande avgiftssystem svårt att överblicka på grund av att bestämmelserna Gnns intagna i ett flertal skilda författningar. Vidtas de av kommittén nedan förordade förändringarna bör enligt kommit- téns mening de materiella reglerna för beräkningen av samtliga berörda avgifter lämpligen föras samman i en gemensam lag. Kommittén lägger fram förslag till en sådan lag, benämnd lag om socialavgifter.
Basbelopps- och maximeringsavdrag
Underlagen för beräkningen av ATP-avgifterna skiljer sig på ett påfallande sätt från övriga avgiftsunderlag. Medan övriga avgifter beräknas på i huvudsak hela lönen resp. förvärvsinkomsten, tas ATP-avgifterna ut i princip endast på löne- eller inkomstdelar som är förmånsgrundande inom ATP, dvs. på lön eller förvärvsinkomst som ligger mellan ett och sju och ett halvt basbelopp.
Arbetsgivaravgiften till ATP beräknas i likhet med övriga arbetsgivarav- gifter kollektivt. För att upprätthålla den principiella överensstämmelsen mellan avgifter och förmåner görs härvid särskilda basbelopps- och maxime- ringsavdrag. Denna överensstämmelse bryts emellertid på grund av att beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten för ATP sker individuellt och oberoende av den arbetade tiden under året. Sålunda skall arbetsgivar- avgift erläggas för arbetstagare som ej har fyllt 16 år under det år avgiften avser liksom för arbetstagare som har avlidit under året. trots att pensions- grundande inkomst inte beräknas för dessa. Arbetsgivaravgift får vidare många gånger erläggas för korttids- och deltidsanställda vilkas sammanlagda inkomster under året inte överstiger basbeloppet vid årets ingång och följaktligen inte heller är pensionsgrundande för ATP.
Egenavgiften till ATP (tilläggspensionsavgiften) beräknas på den fast- ställda pensionsgrundande inkomsten av annat förvärvsarbete än anställ- ning. Har den försäkrade enbart inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kommer sålunda alltid överensstämmelse att råda mellan avgift och förmån. Vid en situation med blandade inkomster — den försäkrade har inkomst av såväl anställning som annat förvärvsarbete — kan däremot överensstämmelsen mellan de sammanlagda avgifterna och förmånerna komma att brytas. Så blir fallet om den försäkrades inkomst av anställning avser endast del av år.
Några exempel — med utgångspunkt från det vid ingången av år 1977 gällande basbeloppet, 10 700 kr. — kan belysa vad nu sagts.
Exempel 1. Om en person som enda inkomst har 10 700 kr. från en anställning som varar halva året skall arbetsgivaren erlägga ATP-avgift på lönebeloppet minskat med ett halvt basbelopp, alltså på(10 700—5 350 =) 5 350 kr. Någon pensionsgrundande inkomst beräknas inte för den försikrade eftersom inkomsten inte överstiger basbeloppet.
Exempel 2. Om en person som inkomst har dels 20 000 kr. på grund av verksamhet i egen rörelse (eller jordbruk), dels 10 700 kr. på grund av tre månaders anställning skall arbetsgivaren erlägga ATP-avgift på lönen minskad med en fjärdedel av basbeloppet, dvs. på (10 700—2 675 =) 8 025 kr. Den försäkrade har att själv erlägga ATP-avgift på pensionsgrurdande
inkomst i vad den härrör från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Eftersom basbeloppsavdraget vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst i första hand skall göras på inkomsten av anställning, vilken i förevarande exempel är lika stor som basbeloppet, skall den försäkrade erlägga ATP-avgift på hela inkomsten av rörelse (eller jordbruk). Anställ- ningsinkomsten motsvaras inte till någon del av pensionsgrundande inkomst.
Exempel 3. Om en person har inkomst av heltidsanställning hos en arbetsgivare med 85 000 kr. och dessutom inkomst av halvtidsanställning hos en annan arbetsgivare med 45 000 kr. beräknas arbetsgivaravgift till ATP. såvitt avser den förstnämnda inkomsten på (80 250—10 700 =) 69 550 kr. och. beträffande den sistnämnda inkomsten på (40 125—5 350 =) 34 775 kr., dvs. på sammanlagt 104 325 kr. För den försäkrade utgör den pensionsgrundande inkomsten — efter basbeloppsavdrag och med iakttagande av beloppstaket — 69 550 kr.
Som tidigare har nämnts beräknas arbetsgivaravgiften till ATP på den del av utgiven lön som för arbetstagare och år ligger mellan basbeloppet och 7,5 gånger detta belopp. Vid bestämmandet av avgiftsunderlaget görs således ett basbeloppsavdrag och i vissa fall ett maximeringsavdrag. Basbeloppsavdrag verkställs av riksförsäkringsverket i samband med fastställande av avgifts- underlag. Maximeringsavdrag görs, såvitt gäller arbetsgivare som har haft mer än tio anställda under året. av arbetsgivaren själv och, i övriga fall, av verket.
Reglerna om basbeloppsavdrag och maximeringsavdrag förutsätter en redovisning av den sammanlagda arbetade tiden under året hos varje arbetsgivare. Tidsredovisningen gör ATP-avgiften vad gäller såväl uppgifts- lämnande som beräkning och kontroll till den mest komplicerade arbetsgi- varavgiften.
Basbeloppsavdraget erhålls genom att basbeloppet vid årets ingång multi- pliceras med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgi- varen under året. Vid beräkningen av antalet arbetstagare skall arbetstagare som har arbetat hela året med full arbetstid räknas som en arbetstagare och arbetstagare, som har utfört arbete i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. För att det genomsnittliga antalet arbetstagare skall kunna beräknas fordras dels uppgift om det totala antalet arbetstimmar hos arbetsgivaren under året, dels ett mått på vad som skall anses vara full årsarbetstid för en arbetstagare.
Uppgift om det totala antalet arbetade timmar under året lämnas av arbetsgivaren. Tidsredovisningen bör i princip avse det sammanlagda antalet timmar varunder arbete faktiskt utförts under året, dvs. arbetad tia'. Arbetsgivaren kan emellertid välja att i stället redovisa det sammanlagda antalet timmar för vilka lön utgått. dvs. avlönad tid.
I sistnämnda fall kan således medräknas semester. sjukfrånvaro m. m. Det kan många gånger vara svårt för arbetsgivaren att ange den relevanta tiden. För åtskilliga typer av arbete sker inte någon registrering av den verkliga arbetstiden, varför densamma måste uppskattas. Svårigheter kan vidare uppstå vid beräkningen av arbetstid för anställda som helt eller delvis har sitt arbete förlagt till hemmet eller till annan arbetsplats utanför arbetsgivarens kontroll. Detsamma gäller också vid beräkningen av arbetstid i fall då
ersättning utgår för tid varunder den anställde inte har utfört något direkt arbete för arbetsgivarens räkning men ändå varit bunden till viss plats (jourersättning, passningsersättning. väntetidsersättning m. m.). I vissa fall skall särskild beräkning av arbetstid göras, t. ex. då ersättning som skall avgiftsbeläggas avser arbete som har utförts under tid före det år för vilket avgift skall beräknas.
För uträkningen av det genomsnittliga antalet arbetstagare under året hos en arbetsgivare fordras, förutom uppgift om arbetstiden. ett mått på full årsarbetstid för en arbetstagare. Regeringen fastställer för varje år på förslag av riksförsäkringsverket ett s. k. normaltal för full arbetstid. Normaltalet för år 1976 har fastställts till 1 660 timmar vid redovisning i arbetad tid och till 2 080 timmar vid redovisning i avlönad tid. Normaltalen är baserade på en veckoarbetstid av 40 timmar. Vissa grupper av arbetstagare bl. a. i under- jordsarbete och visst skiftarbete har på grund av kollektivavtal en kortare arbetstid än 40 timmar i veckan. Arbetsgivare som tillämpar ifrågavarande arbetstidsförkortning fårlämna uppgift härom i särskild ordning. I sådant fall räknar riksförsäkringsverket genom proportionering upp det totala antalet arbetstimmar hos arbetsgivaren innan antalet årsarbetare räknas ut. En liknande uppräkning företas av den faktiska arbetstiden för lärare, skådespe- lare och musiker. Uppräkning görs i dessa fall enligt schablon med tid för repetitioner och förberedelsearbete.
Vid beräkning av ATP-avgiften skall hänsyn inte tas till arbetstagares lön till den del lönen överstiger 7,5 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet (maximibeloppet). Maximeringsbestämmelsen innebär att för en arbetstagare som har arbetat hela året med full arbetstid — 1 660 timmar eller mer — det belopp får dras av som överstiger maximibeloppet. För arbetstagare med kortare arbetstid under året än det fastställda normaltalet för full arbetstid utgör maximigränsen en mot den arbetade tiden svarande del av maximibeloppet. Om arbetstagaren under år 1976 arbetat t. ex. hälften av full årsarbetstid (= 830 timmar) får följaktligen det belopp dras av som överstiger hälften av maximibeloppet 72 750 kr., dvs. det som överstiger 36 375 kr.
Det av arbetsgivaren redovisade antalet arbetstimmar under året är sålunda alltid avgörande för basbeloppsavdragets storlek och i vissa fall även för maximeringsavdragets storlek. Att i praktiken kontrollera huruvida den av arbetsgivaren redovisade tiden överensstämmer med den faktiska arbets- tiden är naturligtvis mycket svårt. Kontrollsvårigheterna är självfallet särskilt uttalade när arbetsgivare redovisar arbetstiden för ett större antal anställda i en klumpsumma. En arbetsgivare kan följaktligen utan större risk undandra sig ATP-avgift genom att medvetet lämna oriktiga tidsuppgifter. I åtskilliga fall kan åter arbetsgivare på grund av förbiseende eller felbedömning från deras sida i samband med tidsredovisningen få erlägga för hög ATP-avgift. Som ovan har nämnts torde det nämligen många gånger vara mycket vanskligt eller till och med omöjligt för arbetsgivaren att beräkna den faktiska arbetstiden för hos honom anställda arbetstagare. I dessa situationer måste således arbetstiden uppskattas.
Enligt vad kommittén har inhämtat från riksförsäkringsverket tvingas verket av utredningstekniska skäl att ofta godta tidsuppgifter som med fog kan misstänkas vara oriktiga. Riksförsäkringsverket har som exempel härpå uppgivit att man beträffande beloppsmässigt lika stora ersättningar trots
Arbetad Lön (kr.) Basbelopps- Maxime- Avgifts- Avgift Pensions- tid (tim.) avdrag (kr.) rings- underlag (kr.) grundande avdrag (kr.) inkomst (kr.) ( kr.) 5 000 40 000 29 100 — 10 900 1 199 30 300 4 000 40 000 23 280 — 16 700 1 837 30 300 3 000 40 000 17 460 — 22 500 2 475 30 300 2 000 40 000 11 640 — 28 300 3 113 30 300 1 660 40 000 9 700 — 30 300 3 333 30 300 1 000 40 000 5 820 — 34 100 3 751 30 300 500 40000 2910 18088 19 000 2090 30300 25 40 000 — 38 905 1 000 110 30 300
omfattande utredningsarbete fått godta en redovisad arbetstid av 25 resp. drygt 5 000 timmar. Tidsfaktorns betydelse för ATP-avgiftens storlek framgår av ovanstående tablå. I tablån anges hur ATP-avgiften för år 1976 varierar med den redovisade arbetstiden.
Exemplen i tablån visar tidsfaktorns stora betydelse för ATP-avgiftens storlek. Samtidigt bör noteras att den pensionsgrundande inkomsten beräk- nas oberoende av den arbetade tiden under året.
Enligt kommitténs mening måste det anses mycket otillfredsställande att ATP-avgiftens storlek bestäms av faktorer som ofta bygger på skönsmässig uppskattning och som i så ringa utsträckning låter sig kontrolleras i praktiken. Således måste utsikterna att — även med mycket kraftigt förstärkta resurser — få till stånd en tillräckligt effektiv kontroll av tidsredovisningen bedömas som mycket små. Risken för att arbetsgivare med nuvarande system undandrar sig avgifter genom att manipulera de tidsuppgifter som ligger till grund för avgiftsberäkningen är uppenbar. Risken för att så sker är naturligtvis så mycket större som detta inte på minsta sätt återverkar på försäkringens förmånssida. Det kan enligt kommitténs uppfattning inte heller anses tillfredsställande att arbetsgivare till följd av svårigheter vid bedömningen av den faktiska arbetstiden kan komma att få erlägga för höga avgifter. Reglerna för beräkning av ATP-avgiften medför en mycket betydande administrativ omgång. Arbetsgivarna åläggs sålunda ett omfattande och många gånger besvärligt uppgiftslämnande. Riksförsäkringsverket tvingas lägga ned ett mycket stort arbete på granskning och kontroll av de för avgiftsberäkningen erforderliga tidsuppgifterna.
De nu angivna omständigheterna talar för en övergång till ett system för avgiftsberäkning som görden nuvarande tidsredovisningen obehövlig. Enligt kommitténs mening kan starka skäl anföras till förmån för ett avgiftsuttag som inte är beroende av den arbetade tiden. De administrativa lättnader för såväl arbetsgivare som för riksförsäkringsverket som härigenom skulle uppnås är uppenbara. Görs tidsfaktorn betydelselös vid avgiftsberäkningen begränsas också i hög grad möjligheterna till spekulation.
Den ifrågasatta förändringen bör vidare ses mot bakgrund av den planerade decentraliseringen av avgiftsdebiteringen från riksförsäkringsverket till lokal skattemyndighet. Decentraliseringen påkallar förenklingar i avgiftssystemet. Undanröjs den berörda tidsproblematiken skulle självfallet decentralise- ringen underlättas. Kommittén anser sålunda att man bör söka vägar att
komma bort ifrån tidsfaktorn vid avgiftsberäkningen.
Reglerna om tidsrelaterade basbelopps- och maximeringsavdrag syftar som tidigare har nämnts till att vid den kollektiva beräkningen av arbetsgivarav- gift till ATP åstadkomma en principiell överensstämmelse mellan ersättning som avgiftsbeläggs och ersättning som grundar rätt till förmån. ] det föregående har givits exempel på situationer där likväl blott ett formellt samband eller inget samband alls mellan avgift och förmån kan upprätthållas med de berörda reglerna. Den disproportion som sålunda kan föreligga mellan avgift och förmån för bl. a. deltids- och korttidsanställda har påtalats dels i den till kommittén överlämnade motionen 1974:1000, dels i en framställning från Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), numera Lant- brukarnas Riksförbund (LRF).
RLF hemställer om åtgärder för att åstadkomma bättre överensstämmelse mellan förmåner och avgifter för försäkrade med s. k. blandade inkomster, dvs. företagare och fria yrkesutövare vilka vid sidan av sitt företag eller jordbruk har deltids- eller korttidsanställning. RLF framhåller att, eftersom årsarbetstiden för anställningen i dessa fall kommer att understiga normal- arbetstiden, ett helt basbeloppsavdrag inte görs vid beräkningen av arbetsgi- varavgift. Vid beräkningen av egenavgift på företagarinkomsten kan i här berörda fall inte göras något basbeloppsavdrag vilket i sin tur innebär att en del av basbeloppsavdraget så att säga blir outnyttjat (jfr exempel 2 ovan). Liknande synpunkter framförs i den nämnda motionen.
RLF föreslår som en tänkbar metod för att uppnå den önskvärda överensstämmelsen att basbeloppsavdraget tidsproportioneras vid avgiftsbe- läggningen av blandade inkomster. Tidsproportioneringen skulle enligt RLF innebära att den del av avdraget som inte utnyttjas av arbetsgivaren vid avgiftsberäkningen skall utnyttjas vid beräkningen av egenavgiften.
De beskrivna situationerna visar att man med nuvarande regler om basbeloppsavdrag ingalunda alltid uppnår den åsyftade överensstämmelsen mellan avgifter och förmåner. Iden proposition som innehöll principförslaget till tilläggspensioneringen (1958 A:55) förutskickade också departements- chefen att de ifrågavarande reglerna kunde komma att få ändras efter vidare utredning.
Den av RLF angivna metoden för att komma till rätta med de påtalade problemen såvitt avser avgiftsberäkningen innebär att basbeloppsavdraget skulle tidsproportioneras. En sådan metod medför, som RLF också har framhållit, att den försäkrades arbetstid under året i en eller flera anställningar måste redovisas individuellt. En förutsättning för metoden är således att arbetsgivarna för varje enskild arbetstagare redovisar individuellt de uppgifter om den arbetade tiden under året som de enligt nuvarande ordning har att redovisa kollektivt. Tidsredovisningen skulle alltså bli än mer omfattande. Som kommittén ovan har påvisat är emellertid redan det nuvarande systemet med kollektiv tidsredovisning behäftat med mycket stora svagheter. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det erforderligt att man söker lösningar i fråga om ATP-avgiftens beräkning som innebär att beroendet av tidsfaktorn elimineras. Vid sådant förhållande kan den metod som har förespråkats av RLF inte heller komma i fråga.
Den av kommittén förordade övergången till ett system för uttagande av avgift utan hänsyn till den arbetade tiden nödvändiggör ett avskaffande av
basbeloppsavdraget. Avgifterna bör självfallet även i fortsättningen beräknas kollektivt för samtliga anställda hos en arbetsgivare. Det kan därvid givetvis inte komma i fråga att verkställa ett helt basbeloppsavdrag för varje person som under året varit anställd hos arbetsgivaren under kortare eller längre period. Arbetsgivare med många korttidsanställda eller med många tillfälligt anlitade uppdragstagare skulle då, trots en hög sammanlagd lönesumma, kunna helt eller till stora delar slippa ifrån avgift. Kostnaderna för de förmåner från tilläggspensioneringen som med oförändrade regler på förmånssidan skulle utgå till nämnda arbets- och uppdragstagare skulle i sådant fall komma att övervältras på andra försäkrade.
Ett borttagande av basbeloppsavdraget förutsätter enligt kommitténs mening att även maximeringsavdraget slopas. Fördelningspolitiska skäl talar för detta. Kommittén föreslår sålunda att såväl basbelopps- som maxime- ringsavdrag avskaffas vid beräkning av avgift till ATP.
För att erhålla regler som innebär en rättvis fördelning av kostnaderna för tilläggspensioneringen bör även avgift på företagarinkomst beräknas efter de principer som kommittén förordar i fråga om avgift som erläggs för arbetstagare. För en sådan samstämmighet talar också önskemålet om avgiftsregler som är neutrala till olika företagsformer. Kommitténs förslag innebär därför att arbetsgivaravgifter och egenavgifter till ATP även i fortsättningen skall beräknas efter överensstämmande regler.
Hur ATP-avgiften för år 1977 till följd av reglerna om basbelopps— och maximeringsavdrag varierari förhållande till lönen för en årsarbetare framgår av nedanstående uppställning. ATP-avgiften uppvisar, såvida inte en situation med s. k. blandade inkomster föreligger, samma utseende i förhållande till egenföretagares förvärvsinkomst.
ATP-avgiften är sålunda progressiv i förhållande till lön resp. förvärvsin- komst som för år överstiger basbeloppet men ej beloppstaket. I förhållande till lön eller förvärvsinkomst som överstiger beloppstaket är avgiften regres- siv.
Att i samband med ett slopande av basbelopps- och maximeringsavdragen införa en differentierad avgift som varierar med hänsyn till dessa avdrags relativa betydelse vid nuvarande avgiftsberäkning kan enligt kommitténs mening inte komma i fråga. En sådan differentiering förutsätter nämligen
&_—
Lön/år Avgifts- Avgift Avgiften i (kr.) underlag (kr.) % av hela (kr.) lönen 10 000 0 0 0 20 000 9 300 1 092 5,46 30 000 19 300 2 267 7,56 40 000 29 300 3 442 8,61 50 000 39 300 4 617 9.23 60 000 49 300 5 792 9,65 70 000 59 300 6 967 9,95 80 250 69 500 8 166 10,18 90 000 69 500 8 166 9,07 100000 69500 8166 8,17 150000 69500 8166 5,44 200 000 69 500 8 166 4,08
bl. a. att avgifterna debiteras individuellt för varje arbetstagare. något som skulle vara förenat med mycket stora administrativa svårigheter. Kommittén avvisar även, främst med hänsyn till de gränsdragningssvårigheter som därvid skulle uppstå, tanken på en differentiering av ATP-avgiften efter näringsgren, bransch e. d.
Som ovan nämnts i avsnitt 5.4.1.2 förordade allmänna skatteberedningen i betänkandet (SOU 1964:25) Nytt skattesystem en enhetlig finansiering av olika socialförsäkringsgrenar genom arbetsgivaravgifter. Förslaget innebar bl. a. att folkpensioneringen för de anställda skulle finansieras genom en arbetsgivaravgift. Denna och ATP-avgiften skulle beräknas på i princip samma underlag. Det skulle därigenom bli möjligt att slopa basbeloppsav- draget vid beräkningen av ATP-avgift. De avgifter som beräknades på lönedelar motsvarande basbeloppet skulle i princip tillföras folkpensioner- ingen. Den sammanlagda avgiften till ATP och folkpensioneringen skulle med tillämpning av statistisk beräkningsmetod fördelas på resp. försäkrings- grenar.
Förutsättningarna för en avgiftsberäkning enligt den av allmänna skatte- beredningen förordade metoden har emellertid ändrats främst till följd av 1973 års omläggning av folkpensioneringens finansiering. Denna omläggning innebar att folkpensionsavgiften, som erlades av i princip samtliga skattskyl- diga under 65 års ålder och utgick med 5 % av den beskattningsbara inkomsten, dock högst med 1 500 kr., ersattes av en arbetsgivaravgift utformad i huvudsaklig överensstämmelse med övriga socialförsäkringsav— gifter. Efter förslag i propositionen 1975:92 har vidare beloppstaket slopats vid beräkningen av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen liksom vid beräkningen av övriga avgifter med undantag för ATP-avgiften. Med hänsyn till anförda förhållanden kan enligt kommitténs mening den av allmänna skatteberedningen förordade lösningen inte längre anses som en framkomlig väg föratt komma till rätta med de problem som är förknippade med reglerna om basbeloppsavdrag.
De nämnda förändringarna år 1973 och 1975 av reglerna om finansiering av folkpensioneringen m. m. kan sägas ha rubbat grundvalarna för ATP- avgiften i dess nuvarande konstruktion. I propositionen 1975:92 erinrade departementschefen om att efter de då föreslagna ändringarna beloppstaket kom att finnas kvar endast för ATP-avgiften. Departementschefen påpekade att för ATP-avgiften gällde även reglerna om basbeloppsavdrag samt framhöll att frågan om den framtida utformningen av underlaget för ATP- avgifterna och därmed sammanhängande frågor låg inom ramen för pensionskommitténs utredningsuppdrag.
Invändningar av principiell natur torde enligt kommitténs mening nu inte kunna riktas mot ett system för uttag av ATP-avgifter som ansluter till vad som gäller i fråga om övriga socialförsäkringsavgifter.
Kommittén vill erinra om att tilläggspensioneringen finansieras enligt ett fördelningssystem. Försäkringen för ATP är lika litet som övriga grenar av socialförsäkringen uppbyggd efter sådana principer som kännetecknar privat försäkring. Även om ATP-avgifterna beräknas på ett underlag som reduce- rats genom basbelopps- och maximeringsavdrag har således det försäkrings- mässiga inslaget i tilläggspensioneringen likväl aldrig varit särskilt framträ- dande. I förarbetena till lagen om försäkring för allmän tilläggspension (prop.
1959:100) förklarade departementschefen att det låg nära till hands att vid bestämmandet av avgift ta hänsyn till basbeloppet på så sätt att den avgiftsprocent, som vid ett avgiftsuttag på lön över basbeloppet fastställs för att tillföra försäkringen en sammanlagd avgift av viss storleksordning, ersätts med den lägre procentenhet. som erfordras för att vid ett avgiftsuttag på hela lönebeloppet tillföra försäkringen motsvarande avgifter. Departements- chefen framhöll att det för försäkringens ekonomi liksom för arbetsgivarna som helhet nämligen skulle vara likgiltigt om så skedde. Med hänsyn till risken för att en sådan ordning skulle kunna missgynna näringsgrenar med anställda i lönelägen där en väsentlig del av lönen faller inom basbeloppet, ansåg departementschefen det ändå nödvändigt att räkna med någon form av basbeloppsavdrag.
Kommittén vill framhålla att den lösning som kommittén nu förordar innebär att både basbelopps- och maximeringsavdragen avskaffas. Denna lösning skulle inte på samma sätt missgynna företag i låglönebranschen som en ordning där endast basbeloppsavdraget slopas. Med totalt sett oförändrade avgiftsintäkter skulle uttagsprocenten kunnajämkas om basbeloppsavdraget avskaffades. Genom att beloppstaket härjämte tas bort kan uttagsprocenten ytterligare jämkas. Utvidgningen av avgiftsunderlaget med inkomster över beloppstaket ger ett avgiftstillskott som motverkar de effekter som uppstår vid ett slopande av basbeloppsavdraget.
Kommittén har vid en samlad bedömning av de ovan anförda omständig- heterna stannat för att föreslå att basbelopps- och maximeringsavdragen slopas vid beräkningen av ATP-avgifter och att i stället avgifterna tas ut efter en med hänsyn till de sålunda utvidgade avgiftsunderlagen jämkad procent- sats. Avgifterna bör tas ut som en proportionell avgift på i princip hela den utgivna lönesumman resp. hela företagarinkomsten.
Ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra odiskutabla administrativa fördelar. Den föreslagna metoden lämpar sig synnerligen väl för kollektiv beräkning av arbetsgivaravgifter och skulle även bidra till en förenklad egenavgiftsberäkning (jfr prop. 1975/761178). Lösningen innebär att ATP-avgifterna kommer att beräknas på samma avgiftsunderlag som övriga socialförsäkringsavgifter. Det i många sammanhang framförda önske- målet om ett enklare och enhetligare avgiftssystem kan härigenom tillgodo- ses. Lösningen skapar även förutsättningar för den effektivisering och rationalisering av avgiftsadministrationen som har ansetts nödvändig.
Det totala avgiftsunderlaget år 1977 för ATP-avgifterna utgör enligt en av riksförsäkringsverket upprättad prognos ca 134 miljarder kronor. Med den av kommittén föreslagna lösningen skulle avgiftsunderlaget utvidgas med ca 49 miljarder kronor. Uttagsprocenten till ATP skulle med hänsyn härtill — och med beaktande av de övriga förslag kommittén lägger fram i detta avsnitt — ha kunnat sänkas från 11,75 % till ca 8,75 % om de regler kommittén föreslår hade gällt för år 1977.
En övergång till de föreslagna reglerna medför vissa omfördelningseffek— ter. Enligt kommitténs beräkningar skulle det nya systemet för år 1977 ha lett till högre ATP-avgifter på helårslöner understigande ca 42 000 kr. och på helårslöner överstigande ca 93 000 kr. Avgifter på årslöner mellan 42 000 och 93000 kr., där flertalet heltidsanställda löntagare torde ligga, skulle ha minskat. Merparten av de löntagare som återfinns i inkomstskiktet under
40 000 kr./år torde arbeta deltid i varierande omfattning. För de deltidsan- ställda uppkommer dock samma relativa förändringar som för heltidsan- ställda. Sålunda skulle exempelvis, såvitt gäller den som arbetar halvtid år 1977, ha inträtt avgiftsminskning redan vid en årslön om ca 21 000 kr.
Vad nu sagts tar sikte endast på de individuella avgiftseffekterna. Eftersom arbetsgivaravgifterna beräknas kollektivt är det emellertid de sammantagna effekterna i förhållande till lönesumman för samtliga arbetstagare hos resp. arbetsgivare som är relevanta. Kommittén har gjort undersökningar av effekterna för arbetsgivare inom olika branscher liksom av effekterna för hela branscher. Undersökningarna ger vid handen att några mera betydande avvikelser från nuvarande avgiftsuttag inte uppkommer för det stora flertalet arbetsgivare vid en övergång till ett uttag av ATP-avgift på bruttolön.
Kommittén har i detta sammanhang speciellt uppmärksammat effekterna för företag inom låglönebranscher. Även förhållandena för utpräglade höglöneföretag har studerats.
En inom kommittén företagen undersökning, baserad på ett från riksför- säkringsverket erhållet urval arbetsgivaruppgifter avseende utgiftsåret 1975, kan sammanfattas enligt följande. En avgift på bruttolönesumman skulle ha inneburit ett i stort sett oförändrat avgiftsuttag för de undersökta företagen inom bl. a. textil- och läderindustri samt detaljhandel. Ett ökat avgiftsuttag skulle ha blivit följden för de av undersökningen omfattade landstingskom- munerna, konsult- och arkitektbyråerna. En minskning skulle ha inträtt för de undersökta primärkommunerna, byggnadsföretagen och transportföreta- gen. Även de i undersökningen representerade företagen inom massa-, trä- och verkstadsindustri samt inom järnhantering skulle ha fått en sänkt avgift. De angivna variationerna mellan de undersökta företagen kan generellt sägas vara måttliga.
De individuella effekter som uppkommer på egenavgiftssidan till följd av kommitténs förslag kommer självfallet att kunna bli mer påtagliga än effekterna på arbetsgivaravgiftssidan. För egenföretagare, som har endast inkomst av annat förvärvsarbete, medför förslaget de verkningar som ovan angivits beträffande arbetsgivaravgift på helårslöner. För försäkrade som har inkomst av både anställning och annat förvärvsarbete (s. k. blandad inkomst) kan däremot avvikelserna — i såväl höjande som sänkande riktning — väntas bli större.
Flertalet försäkrade med blandad inkomst kommer att få en sänkning av avgiften på företagarinkomsten som svarar mot den jämkning som kan företas av uttagsprocenten. För sådana försäkrade som vid sidan av företagarinkomst har en inkomst av anställning som uppgår till eller överstiger nuvarande maximigräns vid 7,5 basbelopp, liksom för egenföreta- gare med mycket höga inkomster av annat förvärvsarbete, kommer det däremot i regel att bli fråga om avgiftsökningar. Här bör dock erinras om att egenavgifter som belöper på inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen som driftkostnad i resp. förvärvskälla. Likaledes bör erinras om den regel som innebär att den försäkrades skatt skall nedsättas om det belopp han skall betala i form av inkomst- och förmögen- hetsskatt samt egenavgifter överstiger viss del av hans beskattningsbara inkomst (den s. k. 80/85-procentregeln).
Övre åldersgräns./ör uttag av avgifter
Vid beräkning av underlaget för arbetsgivares avgift till försäkringen för tilläggspension skall bortses från arbetstagare som vid ingången av det år som avgiften avser har uppnått 65 års ålder. Någon motsvarande övre åldersgräns finns inte i fråga om övriga avgifter som arbetsgivare skall erlägga.
Beträffande egenavgifterna gäller att tilläggspensionsavgift skall erläggas i den mån pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning har fastställts för den försäkrade för året. Pensionsgrundande inkomst beräknas inte för år efter det då den försäkrade har fyllt 64 år, dock att för försäkrade som är födda under något av åren 1911—1927 pensionsgrundande inkomst beräknas även för det år under vilket de fyller 65 år. För försäkrade som under året uppburit förtidspension eller hel ålderspension beräknas emellertid inte pensionsgrundande inkomst. Avgiftsskyldighet föreligger då inte heller för det året. Socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen erläggs inte av den som vid avgiftsärets ingång uppnått 65 års ålder och inte heller av den som för december månad samma år uppburit ålderspension eller förtidspension. Sjukförsäkringsavgift erläggs t.o.m. det år varunder den försäkrade fyller 64 år. Försäkrad som för december månad under avgiftsäret uppburit ålderspension eller förtidspension är dock inte avgiftsskyldig. Ifråga om egenavgift till arbetsskadeförsäkringen gäller samma övre åldersgräns och samma regel om befrielse för ålders- och förtidspensionär som beträffande sjukförsäkringsavgift. Allmän arbetsgivaravgift erläggs utan begränsning med avseende på vederbörandes ålder och utan undantag för den som uppbär pension.
I det betänkande av sociaIförsäkringsutskottet (Sf'U 197411) som ligger till grund för kommitténs uppdrag har framhållits att frågan om en övre åldersgräns för uttag av socialförsäkringsavgifter borde tas upp i samband med pensionskommitténs översyn av avgiftsreglerna inom den allmänna försäkringen. I ett senare betänkande (SfU 1975:11) har socialförsäkringsut- skottet menat att det kan finnas skäl att införa en generell övre åldersgräns i fråga om både arbetsgivar- och egenavgifter till såväl folkpensioneringen som sjukförsäkringen. Utskottet hänvisade härvid till det berättigade kravet på likformighet i bestämmelserna mellan olika försäkrade när det gäller avgiftsskyldighet.
Som framgår av översikten ovan gäller i dag delvis rätt skilda regler i fråga om övre åldersgräns för arbetsgivares och egenföretagares skyldighet att erlägga socialavgifter. Kommittén har i föregående avsnitt förordat att avgiftsbestämmelserna görs enhetliga och administrativt lättillämpade. I möjligaste mån bör alla avgifter beräknas på ett och samma underlag. Redan av denna anledning anser kommittén att det finns skäl att se över nuvarande flora av åldersgränser i syfte att åstadkomma likformighet på området. Härtill kommer de skäl för detta som anförts av bl. a. socialförsäkringsutskottet.
Kommittén anser sålunda att en målsättning bör vara att åstadkomma enkla och enhetliga regler på förevarande område. Målsättningen bör också vara att tillskapa regler som uppvisar neutralitet mellan olika företagsformer. Likartade bestämmelser bör sålunda gälla ifråga om såväl arbetsgivaravgifter som egenavgifter. Reglerna bör även vara desamma vad gäller alla avgifter som skall erläggas. En sådan likformighet beträffande åldersgränsen för olika
avgifter skulle medföra administrativa förenklingar såväl för arbetsgivare och egenföretagare som för debiterande myndigheter.
Med de utgångspunkter som kommittén sålunda uppställt kan komma i fråga två olika alternativ vad gäller en övre åldersgräns för uttag av avgifter. Antingen kan man helt slopa alla övre åldersgränser eller också kan man införa en gemensam sådan för samtliga avgifter.
Från rent administrativa synpunkter vore den mest tillfredsställande lösningen att helt avskaffa åldersgränserna och ta ut avgift oberoende av arbetstagarens eller egenföretagarens ålder. Denna lösning har också före- språkats av bl. a. AVG-utredningen, utredningen angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter och utredningen om företagens uppgiftsplikt.
Enligt kommitténs uppfattning bör man emellertid inte överbetona de administrativa förenklingar som skulle bli följden av ett slopande av den övre åldersgränsen. De arbetstagare och egenföretagare för resp. av vilka avgift inte skulle behöva erläggas vid en övre åldersgräns torde utan alltför stora ansträngningar kunna utsorteras vid arbetet med debitering av avgifter. Om vägande skäl talar för att ha kvar en åldersgräns bör därför en sådan finnas. Enligt kommitténs mening kan sådana skäl anföras.
F.n. finns i fråga om alla egenavgifter — utom den allmänna arbetsgivar- avgiften — en viss övre åldersgräns. En sådan gäller också beträffande arbetsgivaravgiften till ATP. Ett avskaffande av dessa åldersgränser skulle således innebära en utvidgning av avgiftsskyldigheten för vissa personer. Samtidigt skulle en sådan vidgad avgiftsskyldighet inte fullt ut motsvaras av de förmåner som den försäkrade kan uppbära. Sålunda kan pensionsgrun- dande inkomst till ATP inte beräknas efter det år då den försäkrade fyllt 64 år (övergångsvis 65 år). Folkpension kan tas ut fr. o. m. 65 års ålder utan att medföra någon reducering av pensionens storlek. Förmåner från sjukförsäk- ringen och arbetsskadeförsäkringen är också på vissa sätt begränsade för äldre försäkrade.
Det anförda leder kommittén till att föreslå att det införs en övre åldersgräns. Som har framhållits ovan är det dock av stor betydelse från bl. a. administrativ synpunkt och för att åstadkomma neutralitet mellan olika företagsformer att en sådan åldersgräns görs gemensam för alla avgifter.
Vid övervägande av vid vilken ålder avgiftsskyldigheten bör upphöra har kommittén stannat för att föreslå att avgift skall normalt erläggas för resp. av anställd och egenföretagare t. o. m. det år då de uppnår 64 års ålder. Den åldersgräns som enligt nuvarande regler gäller för egenföretagare i fråga om bl. a. sjukförsäkringsavgiften och i praktiken — på grund av avgiftsbefrielsen för den som under december månad uppburit ålderspension — folkpensions— avgiften bör således genomföras beträffande samtliga arbetsgivar- och egenavgifter. Härigenom kommer avgift inte att tas ut för det år då den försäkrade uppnår den allmänna pensionsåldern. Avgiftsskyldighetens övre åldersgräns kommer att motsvara den som — efter viss övergångstid — gäller för beräkningen av pensionsgrundande inkomst för ATP.
Kommittén anser sålunda att en övre åldersgräns för avgiftsskyldighet. innebärande att avgift skall erläggas t. o. ni. det sextiofjärde levnadsåret, bör genomföras i fråga om samtliga avgifter. Denna åldersgräns bör således enligt kommitténs mening gälla också beträffande ATP-avgiften. En särskild reglering i fråga om denna avgift skulle medföra administrativa svårigheter
vid beräkningen av avgiftsunderlaget. De vinster som skulle uppnås genom kommitténs förslag ovan skulle vid en sådan särreglering riskera att gå förlorade. En ordning som innebär att ATP-avgift inte skall utgå för arbetstagare som uppnått viss ålder men för egenföretagare i motsvarande ålder skulle stå i strid med den målsättning om neutralitet mellan olika företagsformer som kommittén har förespråkat i det föregående.
Av vad sålunda anförts framgår att kommittén inte funnit skäl att föreslå att arbetsgivaravgiften till tilläggspensioneringen slopas eller differentieras för äldre arbetskraft utöver vad ovan förordats om en övre åldersgräns för avgiftsuttag t. o. m. 64 års ålder. Även om en ordning av det slaget skulle kunna genomföras inom ramen för nuvarande regelsystem,anser kommittén att detta inte låter sig göras vid ett förverkligande av de av kommittén förordade enklare och enhetligare avgiftsreglerna.
Den av kommittén föreslagna övre åldersgränsen innebär en begränsning gentemot nu i skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgifter och vissa egenav- gifter. Förslaget medför således ett visst bortfall av avgifter. Den alldeles övervägande delen härav torde uppkomma som en följd av att arbetsgivare inte längre blir skyldiga att erlägga avgifter för det år då arbetstagare hos dem uppnår 65 års ålder och att egenföretagare i övergångsgenerationerna befrias från avgiftsskyldighet till ATP för det år då de fyller 65 år. Härtill kommer det bortfall av arbetsgivaravgifter som föranleds av att avgift inte vidare skall erläggas för arbetstagare som kvarstår i arbete under år efter det då de uppnått 65 år. Effekten på avgiftsintäkterna av sistnämnda förhållande torde dock bli relativt liten, eftersom det kan antas att antalet arbetstagare som fortsätter att arbeta efter 65 års ålder kommer att vara ringa efter den sänkning av den allmänna pensionsåldern som ägde rum den 1 juli 1976.
Kommittén har gjort försök att uppskatta hur stort det bortfall i avgifts- underlaget kommer att bli som föranleds av förslaget om införande av en gemensam övre åldersgräns. Att närmare beräkna detta bortfall är inte möjligt med ledning av nu tillgängligt statistiskt material. Reduktionen av avgiftsunderlaget torde emellertid kunna uppskattas till cirka två miljarder kronor. Detta kanjämföras med ett beräknat totalt avgiftsunderlag för år 1977 om närmare 183 miljarder kronor.
Byggnadsfbrskningsavgi/ien
Sedan år 1954 bedrivs i Sverige en statlig teknisk och ekonomisk forsknings- verksamhet avseende yrkesmässig byggnadsverksamhet, vilken fr. o. m. är 1972 utökats att även avse yrkesmässig anläggningsverksamhet. Finansie- ringen sker genom en särskild byggnadsforskningsavgift, som debiteras och uppbärs enligt samma administrativa regler som socialförsäkringsavgifterna. Staten är befriad från avgiftsskyldighet men bidrar till forskningen genom anslag över budgeten. Inflytande byggandsforskningsavgifter och statens anslag förs till en särskild fond för byggnadsforskning, vars medel fördelas av statens råd för byggnadsforskning. Medlen används för forsknings- och rationaliseringsverksamhet inom byggnads- och anläggningsområdet och utgår dels till verksamheten vid statens institut för byggnadsforskning, dels till andra forskningsinstitutioner, företag och enskilda forskare. Även kostnaderna för rådets administration bestrids med dessa medel.
Byggnadsforskningsavgiften regleras genom lagen (1960:77) om byggnads- forskningsavgift.
Skyldiga att erlägga avgift är arbetsgivare, som i yrkesmässig byggnads- eller anläggningsverksamhet sysselsätter arbetstagare, för vilka han skall påföras avgift enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och vilka är att hänföra till näringsgrenen byggnadsindustri i näringsgrensindelningen för yrkesska- destatistik. Avgiftsskyldiga är också kommuner som bedriver husbyggnads- eller anläggningsverksamhet såsom arbetsgivare i yrkesskadeförsäkringsla- gens mening. Begränsningen till yrkesmässig byggnadsverksamhet medför att bl.a. industriföretags, jordbrukares, egnahemsägares och sportstuge- ägares byggnadsverksamhet i egen regi är undantagen från avgiftsplikten.
Till näringsgrenen byggnadsindustri hänförs
— hus-, fabriks—, skorstens- och ställningsbyggnad, rivning, taktäckning, grävning, schaktning, planering, grundläggning, uppförande av järnkon- struktioner o. d. (näringsgrenskod 401), — väg- och järnvägsbyggnad, bro-, tunnel-, bergrums-, damm-, hamn-, kaj-, kanal-, kraftstations-, sluss- och linjebyggnad, vatten- och avloppsled- ningsarbeten samt pålning o.d. (näringsgrenskod 402), — glasmästeri, plåtslageri, snickeri, golvläggning, målning, rör- och elinstal- lation 0. d. (näringsgrenskod 403).
Byggnadsforskningsavgift skall utgå i den mån arbeten av ovan nämnt slag har samband med byggnad eller anläggning. Härav följer att avgift vanligen utgår för arbete som utförs på byggnadsplats eller anläggningsställe. För montage av speciell industriutrustning såsom maskiner, maskinella anord- ningar o. d. utgår dock inte avgift. Vidare skall avgift utgå när arbete av ovan angivet slag avser reparations- och underhållsarbete. som har samband med byggnad eller anläggning. Även här gäller att reparations- och underhållsar- bete i fråga om speciell industriutrustning är undantaget från avgiftsplikt. Byggnadsforskningsavgift skall också utgå för kontorsarbete m. in. som utförs i anslutning till avgiftspliktigt arbete. Om endast en del av arbetsgi- varens verksamhet faller under avgiftsplikten, skall den del av kontorsarbetet som hör dit tas upp i redovisningen för beräkning av avgift. Sådan uppdelning skall även göras av kommun som bedriver byggnads- eller anläggningsverk- samhet.
Byggnadsforskningsavgiften utgår f. n. med 0,7 % på ett avgiftsunderlag som, såvitt fråga är om avgiftspliktigt arbete, är detsamma som nu gäller för yrkesskadeförsäkringen, lönegarantin, arbetarskyddet och sjöfolkspensio- neringen.
Avgiftsskyldigheten fick sin nuvarande omfattning genom propositionen 197124 som i sin tur byggde på ett förslag av utredningen rörande underlaget/ör debitering av bygg/ia(ls/"orskningsaigi/i.
] sitt betänkande (Stencil In 196926) Vidgat underlag för byggnadsforsk- ningsavgiften rn. m. utgick utredningen — i enlighet med sina direktiv — från att byggnadsforskningen även i framtiden skulle finansieras genom arbets- givaravgifter. Utredningen utgick vidare från att det inte var rimligt att etablera ett särskilt debiterings- och uppbördssystem för en så relativt sett liten pålaga som byggnadsforskningsavgiften. Liksom dittills borde utta-
gandet av avgiften vara anknutet till något befintligt uppbördssystem. Därvid övervägdes att knyta an avgiften till fastighetstaxeringen, inkomstskatten eller mervärdeskatten. Utredningen fann emellertid av olika skäl de nämnda alternativen mindre lämpliga och stannade för att föreslå att det nuvarande systemet behölls tills vidare. Utredningen framhöll att det här rörde sig om val mellan skilda system. vilka alla hade betydande olägenheter. En förutsättningslös behandling av problemet skulle från administrativ synpunkt gett anledning till andra lösningar. En sådan behandling ansåg dock utredningen ligga utanför dess uppdrag.
Utredningen ansåg sålunda att det nuvarande systemet är ganska bristfäl- ligt i administrativt hänseende. Avgiftspåföringen kommer inte fram som en automatisk biprodukt vid administrationen av avgifter till yrkesskadeförsäk- ringen. I stor utsträckning måste särskild beräkning göras och avgift påförs i många fall endast för en del av arbetsgivarens lönesumma. Utredningen framhöll att detta medför att kontrollsvårigheterna blir stora och att tillämpningen i praktiken blir ojämn. De administrativa svårigheterna kunde enligt utredningens mening antas bli större i framtiden när graderingen av yrkesskadeavgifterna efter skaderisk avskaffades och kodifiering av arbets- givaren efter näringsgren inte längre behövs av den anledningen. Vidare erinrade utredningen om att de administrativa förutsättningarna för det dåvarande debiteringssystemet kunde påverkas av utvecklingen i fråga om debiteringen av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen. Det förutspåddes att olägenheterna i administrativt hänseende förmodligen skulle bli än mer framträdande i ett debiteringsförfarande där ADB—tekniken kom till ökad användning. Ett stort antal arbetsgivaruppgifter måste nämligen sorteras ut för manuell behandling på grund av byggnadsforskningsavgiften. Utred- ningen förutsåg vidare att en decentralisering av avgiftsdebiteringen kunde bli aktuell. Hur en sådan skulle påverka frågan om byggnadsforskningsav- giften kunde utredningen inte närmare bedöma på dåvarande stadium.
Utredningen diskuterade vissa möjligheter att förenkla avgiftssystemet. Därvid framhölls att ett verkligt automatiskt system skulle kunna åstad- kommas endast om byggnadsforskningsavgiften slogs ut på samtliga arbets- givare som betalar avgift t. ex. till yrkesskadeförsäkringen. Möjligheterna att tillämpa den angivna metoden låg enligt utredningen i öppen dag och fordrade inte särskilt utredningsarbete.
Vid remissbehandlingen av utredningens förslag förordade några remiss- instanser (bl. a. riksförsäkringsverket) att andra finansieringsmöjligheter än den föreslagna borde övervägas. Finansiering helt med statliga anslag ansågs böra komma i fråga i första hand. Enligt departementschefen (prop. l97l:4) saknades emellertid förutsättningar att överväga ett sådant alternativ i det aktuella sammanhanget. Departementschefen anförde därvid bl. a. följan- de.
Redan när byggnadsforskningsavgiften infördes år 1953 var meningarna om avgiftsfinansieringen delade. Även i samband med de höjningar av avgiften som har ägt rum vid olika tillfällen har frågan tagits upp. Som skäl mot avgiftsfi nansiering hari regel anförts att byggnadsforskningen liksom annan forskning i statlig regi bör bestridas med statsmedel och att finansiering över budgeten skulle vara mer rationell. Till detta vill jag först säga att den forskning som stöds med medel ur byggnadsforskningsfonden till stor del bedrivs inom enskilda organ, bl. a. branschforskningsinstitut, eller av
enskilda forskare och i allmänhet ärdirekt inriktad på produktutveckling och lösning av konkreta tekniska branschproblem. Vidare har avgiftsfinansieringen visat sig vara en i stort sett smidig och effektiv ordning föratt successivt anpassa medelstillgången till ett växande behov av forskningsinsatser och ökade möjligheter att få forskningsprojekt genomförda,en synpunkt som har förts fram i finansieringsdiskussionen i flera tidigare sammanhang. Avgfiten är inte heller så stor att den påverkar byggnadskostnaderna i märkbar mån. Av dessa skäl finns det enligt min mening inte anledning att frångå det ställningstagande som gjordes senast år 1967 (prop. 1967:100, SU 100, rskr 265) att byggnadsforskningsrådets verksamhet alltjämt bör finansieras genom en särskild byggnadsforskningsavgift.
Departementschefen framhöll vidare att det viktigaste skälet att överväga lämpligheten av nuvarande grunder för beräkning av byggnadsforsknings- avgiften har varit att förutsättningarna för debitering av byggnadsforsknings- avgift genom riksförsäkringsverkets försorg kan komma att ändras. I propositionen anfördes att det förslag om yrkesskadeförsäkringens finansie- ring som då hade lagts fram emellertid inte i och för sig innebar att sådana förutsättningar kom att saknas. Det väsentligaste i det sammanhanget var att riksförsäkringsverket skulle svara för den på näringsgrensindelningen grun- dade yrkesskadeförsäkringsstatistiken i avvaktan på förslag om statistikfrå- gans framtida utformning.
Med anledning av utredningens överväganden om möjligheterna att knyta an byggnadsforskningsavgiften till mervärdeskattesystemet anförde departe- mentschefen:
I fråga om mervärdeskattesystemet delar jag utredningens och flertalet remissin- stansers uppfattning att en anknytning av byggnadsforskningsavgiften till detta system skulle i och för sig innebära flera fördelar. Bl. a. skulle därigenom byggnadsföretagens omsättning i stället för lönekostnaden komma att läggas till grund för avgiftsberäk- ningen och följaktligen tidigare framförda önskemål i denna riktning bli tillgodosedda. Utredningens överväganden och vad som har redovisats i remissyttrandena ger emellertid klart vid handen att anknytning till mervärdeskattesystemet inte är tekniskt möjlig att genomföra i dagens läge. Den ingående bedömning som framför allt riksskattenämnden har gjort i sitt remissyttrande i fråga om möjligheterna att framdeles knyta byggnadsforskningsavgiften till mervärdeskattesystemet inger betänkligheter också i detta avseende och visari varje fall att man inte f. n. kan bedöma denna fråga. Jag kan därför inte förorda ens ett principiellt ställningstagande härutinnan. Frågan får framdeles tas upp på nytt, i den mån skäl därför alltjämt anses stå kvar.
Departementschefen erinrade också, i samband med behandlingen av frågan om utökning av avgiftsskyldigheten till att även omfatta anläggnings- verksamhet, om att den byggnadsforskning som stöds med medel .ll" byggnadsforskningsfonden har efter hand utvidgats att avse ett vidare område än husbyggnadsområdet. Frågor som har samband med samhälls- planeringen och produktionsprocessen har uppmärksammats i växande grad. Bl. a. går medel till samhällsplaneringsforskning och sådan byggnadsforsc- ning inom material- och konstruktionsområdet som innefattar geologi, hydrologi och klimatologi.
I propositionen anfördes att staten även i fortsättningen borde undantas från avgiftsskyldighet. Härför talade bl.a. det rent praktiska skälet att försäkringsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring inte beräknas för
arbetstagare i statens tjänst. Det framhölls att det, när byggnadsforsknings- avgiften infördes, förutsattes att det statliga bidrag som bestämdes i samband därmed motsvarade minst vad staten skulle ha betalat i forskningsavgift om det statliga byggandet i egen regi hade grundat avgiftsskyldighet, Denna princip borde gälla även fortsättningsvis, menade departementschefen.
Frågan om byggnadsforskningens finansiering behandlades ånyo i proposi- tionen 197-I:] (bilaga 14). 1 anslagsframställning för budgetåret 1974/75 framhöll statens råd för byggnadsforskning bl. a. att inriktningen av rådets verksamhet var ursprungligen nära knuten till bostadsförsörjningen, främst till nybyggnadsverksamheten. Parallellt med att begreppen bostadsmiljö och bostadsförsörjning fått vidgad innebörd hade byggnadsforskningen sträckts ut att omfatta bebyggelse för andra ändamål än boende. Rådet anförde att arbetsmiljöns förnyelse sker delvis genom byggande och ger därför bygg- nadsforskningen nya uppgifter. Samhällsplaneringen utgör ett underlag för allt byggande oavsett ändamål. Anläggningar är betydelsefulla delar av samhällets fysiska miljö som helhet. Det påpekades att vidgningen också har medfört uppgifter för rådet vid sidan om egentlig byggnadsverksamhet vilka är av betydelse för den byggda miljöns egenskaper, kostnader och belastning på naturresurserna.
Mot bakgrund bl. a. av att byggnadsforskningen omfattar även förvaltning av byggnader och anläggningar medan avgifterna belastar i huvudsak nyproduktionen anförde rådet att byggnadsforskningens finansiering på längre sikt bör ändras på ett mer genomgripande sätt. Som tänkbara lösningar angav rådet budgetfinansiering eller avgift med anknytning till momsupp- börden. I propositionen avvisade departementschefen emellertid den av rådet framförda tanken under hänvisning till att det då inte fanns underlag för en alternativ lösning.
Konstruktionen av byggnadsforskningsavgiften togs upp till behandling av A VG-utl'edningen i den tidigare nämnda rapporten om decentralisering av debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter (oktober 1972). Därvid fram- höll utredningen att en rationell administration av byggnadsforskningsavgif- ten, med bibehållande av regler att endast vissa arbetsgivare skall vara avgiftspliktiga, inte torde kunna genomföras med mindre än att kopplingen till uttaget av andra arbetsgivaravgifter omprövas. Utredningen ansåg att det från administrativ synpunkt var önskvärt att göra byggnadsforskningsav- giften generell, liksom de andra arbetsgivaravgifterna. En annan fördelaktig metod från den synpunkten skulle vara att budgetfinansiera byggnadsforsk- ningen. Utredningen menade att de administrativa fördelarna med de angivna metoderna torde vara uppenbara. Det anfördes att, om nuvarande ordning med debitering av avgift för viss verksamhet skulle vara kvar, kontrollmöjligheterna blir ytterst små i ett decentraliserat avgiftssystem. Ytterligare ett alternativ som diskuterades men som inte ansågs problemfritt — bl. a. på grund av att kommunernas byggnads- och anläggningsverksamhet i egen regi ej skulle avgiftsbeläggas därigenom och eftersom de till 60 % reducerade underlagen för mervärdeskatt förekommer inte bara vid bygg- nadsverksamhet utan även vid viss annan verksamhet —var att ta ut avgiften i anknytning till mervärdeskattesystemet. Vid övervägande av de olika alternativen ansåg utredningen budgetfinansiering vara att föredra.
Byggnadsforskningsavgiften behandlades även av foisk/ringsaigi/tskom-
mitten (FAK) i betänkandet (SOU 1976:65) Finansiering av forskningsstöd. FAK diskuterade avgiftsfinansiering av det statliga stödet till industriell forskning och utveckling och prövade bl. a. ett generellt system härför. I betänkandet framhölls att det i flera sammanhang har påpekats att uppbörden av byggnadsforskningsavgiften har en olämplig teknisk utformning. FAK konstaterade att avgiften utgör en komplicerande faktor i den nuvarande uppbörden av arbetsgivaravgifter och att underlaget för avgiften inte är avpassat till behovet av medel. Fortlöpande höjningar av avgiften hade varit nödvändiga inte bara för att höja volymen av forskningen och utvecklingen utan för att bibehålla den etablerade nivån. Om byggnadsforskningsavgiften skulle ingå i ett generellt forskningsavgiftssystem, skulle man slippa de ofta komplicerade avvägningarna av vad som är byggnadsverksamhet och vad som är industriell tillverkning. Skulle en allmän forskningsavgift, baserad på omsättningen i industriell verksamhet, införas föreslog FAK att byggnads- forskningsavgiften integreras i det systemet.
Pensionskommittén vill framhålla att byggnadsforskningsavgiften i flera avseenden intar en särställning bland de arbetsgivaravgifter som debiteras och uppbärs av riksförsäkringsverket. Den är inte en socialförsäkringsavgift. och den uttas enbart av arbetsgivare inom vissa näringsgrenar. Sålunda skall avgiften betalas bara av arbetsgivare som sysselsätter arbetstagare i yrkesmäs- sig byggnads- och anläggningsverksamhet samt av kommun som bedriver husbyggnads- eller anläggningsverksamhet. Avgiften utgår på lön som utgivits till arbetstagare som är att hänföra till näringsgrenen byggnadsindu- stri i näringsgrensindelningen för yrkesskadestatistik. Denna bestämning av avgiftsskyldigheten föranleder betydande gränsdragningsproblem och har en komplicerande inverkan på riksförsäkringsverkets arbete med debitering av arbetsgivaravgifter. Även kontrollsvårigheterna är stora med nuvarande ordning.
Sålunda måste i många fall göras särskilda bedömningar av huruvida en viss arbetsgivare är avgiftsskyldig eller inte. Det gäller att avgöra om det över huvud taget är fråga om byggnads- eller anläggningsverksamhet och i regel också om verksamheten bedrivs yrkesmässigt eller inte. Vidare har många arbetsgivare, bl. a. kommunerna, blandad verksamhet där endast en de av verksamheten är avgiftspliktig. Arbetets art är här avgörande för om aigift skall utgå eller inte. En uppdelning måste således i dessa fall göras på avgiftspliktig och ej avgiftspliktig del av verksamheten. Många gånger måstei redovisningen t. o. rn. göras en uppdelning av det arbete som viss arbetrta- gare utför. Exempelvis skall kontorsarbete fördelas på de verksamheter som arbetet utförs i anslutning till.
De nämnda förhållandena medför att ett inte obetydligt antal arbetsgivar- uppgifter, som härrör från arbetsgivare som kan vara skyldiga att erlägga byggnadsforskningsavgift, måste behandlas manuellt hos riksförsäkringsver- ket. Vid verket finns av denna anledning anställda som har till huvudsatlig uppgift att enbart ägna sig åt frågor angående avgiftsskyldighet till byggnads- forskningen. Byggnadsforskningsavgiftens konstruktion föranleder således ett inte oväsentligt merarbete för verket. Samtidigt innebär nuvaraide system för avgiftsberäkning, med den uppdelning mellan olika verksarme- ter, olika arbetstagare och olika arbetsmoment som måste ske, att möjligie- terna att kontrollera de uppgifter som lämnas blir begränsade.
Nuvarande regler är således behäftade med väsentliga svagheter. Enligt kommitténs mening föreligger ett klart behov av enklare och administrativt mindre betungande regler. Sådana förenklingar är påkallade inte minst med hänsyn till den väntade decentraliseringen av avgiftsdebiteringen från riksförsäkringsverket till de lokala skattemyndigheterna.
Byggnadsforskningsavgiften är utformad mot bakgrund av de särskilda principer som vid avgiftens införande ansågs böra gälla i fråga om finansie- ringen av byggnadsforskningen. Enligt kommitténs uppfattning är det inte möjligt att med fortsatt beaktande av dessa speciella principer åstadkomma de nödvändiga förenklingarna. Den enda möjlighet som står till buds är därför att helt avskaffa byggnadsforskningsavgiften i dess nuvarande utform- ning.
Kommittén lägger därför nu fram förslag om att lagen om byggnadsforsk- ningsavgift upphävs i samband med ikraftträdandet av den föreslagna lagen om socialavgifter. Någon motsvarighet till byggnadsforskningsavgiften har inte tagits upp i förslaget till sistnämnda lag.
Enligt kommitténs mening bör byggnadsforskningen finansieras på annat sätt än genom uttagande av en specialdestinerad avgift som saknar varje anknytning till socialförsäkringarna.
Hur denna framtida finansiering skall komma till stånd anser sig kommittén inte böra gå närmare in på. Frågan tarvar ytterligare utredning som lämpligen bör företas i annat sammanhang. Det kan anmärkas att liknande frågor kommer att upptas till övervägande i samband med att det av FAK framlagda förslaget om finansiering av forskningsstöd blir föremål för departementsbehandling.
Avgifter på uppdragsersättning
På förslag av pensionskommittén i betänkandet (SOU 1975374) Socialförsäk- ringsavgifter på uppdragsinkomster m.m. infördes fr.o.m. den 1 januari 1976 nya regler för beräkning av uppdragsgivares avgifter (prop. 1975/76:46, SfU 1975/76:17, rskr 67). De nya reglerna innebar att uppdragstagare befriades från avgiftsskyldighet till socialförsäkringarna. I stället åvilar det uppdragsgivare att erlägga arbetsgivaravgifter på uppdragsersättningen. Utgör uppdragsersättningen inkomst av rörelse eller jordbruk skall dock uppdragstagaren — och inte uppdragsgivaren — i regel svara för avgifterna. Parterna kan emellertid genom 5. k. likställighetsavtal komma överens om att ersättningen skall anses som anställningsinkomst. Härigenom flyttas avgifts- skyldigheten över till uppdragsgivaren. I avsnitt 2.2 redogörs närmare för berörda regler.
De nya reglerna innebar att uppdragsgivare skall — antingen avgiftsskyl- digheten följer direkt av lag eller likställighetsavtal har träffats — erlägga arbetsgivaravgift till ATP, sjukförsäkringen, folkpensioneringen, arbetslös- hetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetsmarknads- utbildningen, vuxenutbildningen, delpensionsförsäkringen och barnomsor- gen.
När de ifrågavarande reglerna infördes undantogs från uppdragsgivarnas avgiftsskyldighet avgifterna till yrkesskadeförsäkringen. arbetarskyddet. byggnadsforskningen och lönegarantin. Anledningen härtill var bl. a. att
omfattningen av uppdragsgivarnas avgiftsskyldighet ansågs böra sättas i relation till de förmåner som uppdragstagare kunde tjäna in. Några avgifter till sjöfolkspensioneringen är inte aktuella i här förevarande sammanhang.
Efter det att de berörda reglerna infördes har yrkesskadeförsäkringen ersatts av arbetsskadeförsäkringen. Den nya försäkringen omfattar — till skillnad från den tidigare — även uppdragstagare. Uppdragstagarnas försäk- ring bekostas genom arbetsgivaravgifter från uppdragsgivarna. Fr.o.m. ikraftträdandet av lagen om arbetsskadeförsäkring den 1 juli 1977 har sålunda skett en utvidgning av uppdragsgivarnas avgiftsskyldighet.
Nuvarande regler innebär således att uppdragsgivare är undantagna från skyldigheten att erlägga avgifter till arbetarskyddet, lönegarantin och bygg- nadsforskningen. I det föregående har kommittén föreslagit att den sist- nämnda avgiften skall avskaffas. Arbetarskyddsavgiften beräknas på under- laget för yrkesskadeförsäkringsavgiften. Kretsen avgiftsskyldiga har bestämts så att överensstämmelse skulle nås med den obligatoriska yrkes- skadeförsäkringen. Dessa regler för beräkning av arbetarskyddsavgiften gäller övergångsvis efter upphörandet av lagen om yrkesskadeförsäkring t. o. m. utgången av år 1977. Något beslut i frågan om avgiftsregler för tiden därefter har ännu inte fattats.
Kommittén finner, med hänsyn till det naturliga och nära samband som anses råda mellan arbetarskydd och försäkring för yrkesskada (jfr prop. 1971:22), att skäl talar för att uppdragsgivarnas avgiftsskyldighet skall omfatta även arbetarskyddsavgiften. Enligt kommitténs mening kan därjämte nu anföras motiv för att uppdragsgivarna får erlägga även lönegar- antiavgiften.
Som kommittén har framhållit ovan har en målsättning för arbetet på förevarande område varit att åstadkomma avgiftsregler som uppvisar neutralitet i förhållande till valet av arbetskraft. Utvidgas uppdragsgivares avgiftsskyldighet till att omfatta även arbetarskyddsavgiften och lönegaran- tiavgiften Uppnås denna målsättning. Avgiftsskyldigheten för den som anlitar arbetskraft kommer nämligen då att ha samma omfattning oavsett om arbetet utförs som uppdrag eller i anställning. Härigenom skulle man också komma bort ifrån de gränsdragningsproblem som är förknippade med nuvarande uppdelning mellan arbetstagare och uppdragstagare.
De nuvarande bestämmelserna om arbetarskyddsavgift och lönegaranti- avgift innebär att det vid avgiftsberäkningen måste fastställas ett särskilt underlag för dessa avgifter. Som har framhållits i det föregående år fastställandet av skilda avgiftsunderlag förenat med tidsödande och besvär- ligt administrativt arbete. Ett enklare och enhetligare avgiftssystem förut- sätter att antalet skilda avgiftsunderlag reduceras. Detta utgör ytterligare ett starkt skäl för den förordade anpassningen av avgiftsskyldigheten i fråga om uppdragsersättning till vad som gäller beträffande ersättning till arbetsta- gare.
I sammanhanget bör vidare erinras om att lönegarantiavgiften och arbetarskyddsavgiften utgår med 0,07 % resp. 0,10 % (tillfälligt förhöjd till 0,13 % för år 1977). Den av kommittén förordade lösningen medför således ingen större utvidgning av uppdragsgivares totala avgiftsskyldighet.
I samband med att nuvarande regler om socialförsäkringsavgifter m. m. på uppdragsinkomster infördes den 1 januari 1976 undantogs lönegarantiavgif-
ten. Mot bakgrund av att uppdragsgivare numera ålagts avgiftsskyldighet till arbetsskadeförsäkringen och med hänsyn till ovan anförda omständigheter anser kommittén att det finns anledning att nu ompröva detta ställningsta- gande. Kommittén föreslår således att uppdragsgivare får erlägga arbetar- skyddsavgift och lönegarantiavgift på av dem utgiven ersättning till uppdrag- stagare. De föreslagna reglerna bör naturligtvis gälla såväl då avgiftsskyldig- heten följer av lag som då den grundas på likställighetsavtal.
Egenföretagaros aigifisunderlag m. m.
Den som under visst år varit försäkrad enligt AFL och som haft inkomst av annat förvärvsarbete än anställning (egenföretagare) skall i regel för året erlägga egenavgifter till vissa socialförsäkringsgrenar. Egenavgifterna beräk- nas på avgiftsunderlag, som i princip motsvarar den försäkrades inkomst av annat förvärvsarbete. För år 1977 skall på det belopp varpå avgift skall beräknas utges sjukförsäkringsavgift med 8 %, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen med 8,3 % och tilläggspensionsavgift med 11,75 % Den som varit försäkrad enligt lagen om arbetsskadeförsäkring skall vidare erlägga avgift till arbetsskadeförsäkringen med 0,25 % på hälften av den för år 1977 beräknade inkomsten av annat förvärvsarbete. Förutom dessa nämnda socialförsäkringsavgifter, som utgår efter samma procentsatser som för arbetsgivare, uttas av egenföretagare allmän arbetsgivaravgift. Till skillnad från arbetsgivarna, vilka betalar avgift på den lönesumma som utgått till arbetstagare hos dem, erlägger egenföretagarna däremot inte avgifter till delpensionsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, vuxenutbildningen, ar- betsmarknadsutbildningen, barnomsorgen, lönegarantin, arbetarskyddet, sjöfolkspensioneringen eller byggnadsforskningen.
Sjukförsäkringsavgift erläggs under förutsättning att den försäkrade under året haft inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 kap. 2å AFL. På det avgiftsunderlaget uttas också egenavgift till arbetsskadeförsäkringen. Social- försäkringsavgift till folkpensioneringen beräknas under förutsättning att den försäkrade haft inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 3é AFL, medan tilläggspensionsavgift utgår på den pensionsgrundande inkomst som fastställts för den försäkrade på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete. Vissa begränsningar finns dock i avgiftsskyldigheten. En närmare redogö- relse för dessa har lämnats i avsnitt 2.2.3.
Som nämnts ovan beräknas egenavgifterna på inkomst av annat förvärvs- arbete än anställning. Härmed avses främst inkomst av rörelse eller av jordbruk som brukas av den försäkrade. Till grund för avgiftsberäkningen läggs i princip den avgiftsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt. Med inkomst av rörelse och jordbruksfastighet förstås i regel sådana inkomster som skatterättsligt hänförs till intäkt av rörelse resp. intäkt av jordbruksfas- tighet. I den mån avkastning av kapital beskattas i nämnda förvärvskällor utgår därför socialförsäkringsavgift på avkastningen och beräknas pensions- grundande inkomst härför. Inkomst av kapital i skatterättslig mening såsom bankräntor, aktieutdelning och liknande grundar däremot inte pensionsrätt och därmed inte heller avgiftsskyldighet.
Vid tillkomsten av ATP genom 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggspension (TPL) fanns en särskild regel om att inkomst av annat
förvärvsarbete inte skulle beaktas fullt ut vid fastställande av pensionsgrun- dande inkomst. Enligt 8 5 TPL gällde nämligen att inkomst av annat förvärvsarbete skulle tagas i beräkning endast till två tredjedelar, såvitt inkomsten —i förekommande fall tillsammans med inkomsten av anställning —översteg ett belopp lika med dubbla basbeloppet. Som motivering till denna bestämmelse framhölls under förarbetena (prop. 19591100) att lagen hade till syfte att bereda pension på grundval av inkomst av eget arbete. I inkomst av annat förvärvsarbete kunde emellertid normalt antas ingå ett inslag av annan natur, nämligen avkastning på det i verksamheten nedlagda kapitalet. Enligt departementschefens mening borde hänsyn tas härtill vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten. så att inkomsten av annat förvärvsarbete reducerades i viss utsträckning. Det anfördes att presumtionen, att inkomsten av en verksamhet inrymmer ett visst mått av kapitalavkastning, inte gäller obetingat. I de lägre inkomstskikten, framhöll departementsche- fen, finns i regel inte så stort fog för antagandet att något nämnvärt kapital är investerat i verksamheten eller att detta kapital ger någon nämnvärd avkastning. Det ansågs angeläget att tillse att pensionsskyddet i dessa fall inte förringas. Detta hade beaktats därigenom att reduktion skulle göras endast i den mån inkomsten översteg dubbla basbeloppet. Departementschefen anförde vidare att det inte är möjligt att för varje försäkrad utreda i vad mån inkomst av annat förvärvsarbete innefattar kapitalavkastning. Det blev därför nödvändigt att tillämpa en enhetlig regel för alla. Den andel som kunde anses motsvara kapitalavkastning sattes med hänsyn härtill generellt till en tredjedel av inkomsten utöver dubbla basbeloppet.
Den i 8 & TPL intagna reduktionsregeln för inkomst av annat förvärvsar— bete slopades genom en lagändring år 1961 med retroaktiv verkan från lagstiftningens ikraftträdande den ljanuari 1960. Till grund för lagändringen låg propositionen 1961:45, vari chefen för socialdepartementet erinrade om att en följd av den i 8 & TPL införda regeln blev att företagarna och de fria yrkesutövarna inte kunde komma upp i samma maximala pensionsförmåner som löntagarna. En företagare med en viss inkomst över dubbla basbeloppet och under maximibeloppet fick vidare en lägre pension än en anställd i motsvarande inkomstläge. Departementschefen erinrade om att de olikheter som sålunda rådde hade efter lagens tillkomst framkallat livlig debatt och föranlett uttalanden från företagarhåll syftande till att samma beräkningssätt skulle användas för anställningsinkomst och företagarinkomst. Motioner med yrkanden i samma riktning hade också väckts såväl vid 1960 års som 1961 års riksdag. I diskussionen hade framhållits att reduktionsregeln var orättvis då den medförde att en företagare inte kunde komma upp till samma pensionsskydd som hans anställda med samma inkomst som han själv. Det hade anförts att reduktionsregeln särskilt oberättigat träffade dem som inte hade satsat något eller i varje fall inte något mera betydande kapital i sin rörelse. Härigenom kom speciellt hantverkare och andra fria yrkesutövare av olika kategorier i en särställning. Vad som sålunda hade förevarit gav departementschefen anledning att ta upp frågan om en omprövning av den berörda regeln. Det anfördes att de argument som kvarstod mot ett slopande av reduktionsregeln inte hade samma styrka då som tidigare, bl. a. på grund av de möjligheter som finns för stora grupper företagare att genom att ombilda sina företag till aktiebolag försätta sig i samma läge gentemot
socialförsäkringarna som löntagare i allmänhet. Nybildningen av aktiebolag hade starkt ökat under tiden närmast dessförinnan, vilket hade tillskrivits önskemål från de berörda företagarnas sida att komma i åtnjutande av tilläggspensioneringens förmåner för löntagarna.
Frågan om införande av lättnader i företagares och fria yrkesutövares egenavgifter till socialförsäkringen genom ett avgiftsfritt bottenbelopp har prövats och avvisats av riksdagen vid ett flertal tillfällen under senare år (jfr SfU 197432, 1975:11, 1975:17 och 1975/76:22). Därvid har riksdagen uttalat att det föreligger en avgörande skillnad mellan den allmänna arbetsgivarav- giften å ena sidan och socialförsäkringsavgifterna å den andra. Socialförsäk- ringsutskottet har framhållit att den allmänna arbetsgivaravgiften har karaktären av skatt och bör därför kunna användas som ett medel att stimulera företagens bärkraft. Socialförsäkringsavgifterna däremot har till- kommit för att bereda de försäkrade ett grundskydd vid bl. a. sjukdom och ålderdom, ett grundskydd som alla försäkrade måste vara med om att betala. Utskottet har ansett att selektiva åtgärder av den art som avsågs i väckta motioner skulle innebära att man övervältrade kostnaderna för detta grundskydd på andra försäkrade.
Som angivits ovan under avsnitt 5.4.l.1 har till kommittén överlämnats socialförsäkringsutskottets betänkande 1976/77:26, vari utskottet anfört att skäl finns att närmare undersöka i hur stor utsträckning egenföretagare belastas med högre socialförsäkringsavgift än övriga medborgare. Till grund för betänkandet låg bl. a. en motion i vilken hade hemställts om utredning angående införande av ett avgiftsfritt bottenbelopp vid uttagande av egenavgifter till socialförsäkringen. 1 motionen hänvisades bl. a. till att avgift tas ut även på den del av egenföretagarnas inkomst som utgör avkastning på i rörelsen insatt kapital.
Pensionskommittén vill framhålla att det nämnda betänkandet överläm- nades till kommittén vid en tidpunkt då kommittén befann sig i slutskedet av arbetet med förevarande delbetänkande. Med hänsyn till den knappa tid som sålunda stått till buds har kommittén saknat möjlighet att genomföra någon sådan undersökning av egenföretagarnas avgiftsbelastning som begärts av socialförsäkringsutskottet.
De frågor som aktualiserats i den motion som låg till grund för utskottets betänkande har emellertid samband med kommitténs arbete i stort att utarbeta förenklade och enhetliga regler för uttagande av avgifter till socialförsäkringarna m. m. Som anförts i tidigare avsnitt lägger kommittén fram förslag om på vissa punkter relativt omfattande ändringar i gällande bestämmelser och föreslår bl. a. att alla materiella avgiftsbestämmelser samlas i en lag om socialavgifter. I denna lag upptas regler också om egenavgifter till socialförsäkringen. Med hänsyn härtill har kommittén funnit skäl att anföra några synpunkter på frågan om hur en ordning med ett avgiftsfritt bottenbelopp för egenföretagare vid uttag av socialförsäkringsav- gif ter skulle stå i överensstämmelse med de förslag som kommittén nu lägger fram om avgiftssystemets framtida utformning.
Allmänt kan framhållas att kommittén har eftersträvat att alla avgifter som skall erläggas av en och samma arbetsgivare eller egenföretagare skall beräknas på ett och samma avgiftsunderlag. Skulle ett avgiftsfritt grundbe- lopp införas torde detta därför böra avse alla avgifter som egenföretagare
erlägger. En annan ordning skulle stå i strid med den grundtanke som ligger bakom kommitténs förslag i övrigt. Om ett avgiftsfritt grundbeIOpp för egenföretagare införs, kan enligt kommitténs mening knappast komma i fråga att låta detta grundbelopp utgöra underlag för sociala förmåner. Det skulle således kunna ifrågasättas att på något sätt reducera vissa av de förmåner som utgår med hänsyn till det avgiftsbortfall som blir följden av det avgiftsfria grundbeloppet. Härigenom skulle exempelvis den sjukpenning liksom den ersättning från arbetsskadeförsäkringen som kan bli aktuell kunna få minskasi viss utsträckning. Detsamma skulle då få gälla beträffande förmånerna från ATP. Kommittén vill dock ifrågasätta om en ordning av det slaget är särskilt lämplig, eftersom den skulle komma att urholka försäk- ringsskyddet för vissa medborgare. Kommittén vill i det sammanhanget erinra om den ordning som gällde vid ATP:s tillkomst och för vilken redogjorts ovan. Som framgår av vad där anförts väckte den reduktionsregel som då fanns åtskillig kritik och framställdes från företagarhåll yrkanden om slopande av den särbehandling av företagarinkomst som då förekom. Det kan enligt kommitténs uppfattning ifrågasättas om den allmänna inställningen hos egenföretagare och fria yrkesutövare till denna fråga har förändrats sedan år 1961 och om situationen i dag är väsentligt annorlunda än då.
Vidare bör beaktas att det knappast skulle vara möjligt att göra avgräns- ningen mellan kapitalavkastning och egen arbetsinsats på ett individuellt rättvisande sätt. Med nödvändighet skulle få tillgripas någon grov schablon, som i enskilda fall skulle kunna bli mycket missvisande. För den som har inkomst av annat förvärvsarbete men som inte har insatt något eget kapital eller endast mycket ringa sådant i sin verksamhet — exempelvis vissa fria yrkesutövare — skulle ett system som grundar sig på att viss del av intäkten schablonmässigt anses utgöra avkastning av kapital slå mindre väl.
Kommittén är medveten om att egenföretagare i vissa fall får betala avgift även på inkomst som i grunden utgör kapitalinkomst. Emellertid beräknas även förmåner för nämnda del av inkomsten. Införandet av ett avgiftsfritt grundbelopp skulle också innebära att man avlägsnar sig från de utgångs- punkter som kommittén har uppställt för sitt arbete att utforma ett enklare och enhetligare avgiftssystem inom socialförsäkringen. Med hänsyn härtill lägger kommittén inte fram något förslag till sådan förändring av socialför- säkringens regler om beräkning av avgifter — och därmed även förmåner — på grundval av inkomster av annat förvärvsarbete vilken begärts i den motion som överlämnats till kommittén.
En annan fråga som kommittén vill ta upp här i samband med behand- lingen av egenföretagares avgifter till socialförsäkringen m.m. gäller den framställning från Sveriges Fiskares Riksförbund vilken har överlämnats till kommittén.
Kommittén här ovan såsom en allmän synpunkt anfört att en utgångs- punkt för arbetet på förevarande område har varit att inte rubba nuvarande ordning enligt vilken egenavgifter till socialförsäkringen skall tas ut på i princip den förvärvsinkomst som den försäkrade haft. En målsättning för kommitténs arbete att utforma förenklade och enhetligare avgiftsregler har vidare varit att uppnå så generella lösningar som möjligt. Därvid har kommittén framhållit att lösningar som innebär särbehandling av vissa yrkesgrupper bör undvikas. Ett system, enligt vilket avgift till ATP skulle för
fiskare tas ut i anslutning till försäljningen av fiskfångster, skulle inte stå i överensstämmelse med de utgångspunkter som kommittén sålunda haft. Ett sådant system skullde vidare innebära att hela försäljningssumman kom att avgiftsbeläggas, såvida inte parterna lyckades prestera en uppdelning mellan ersättning för kostnader och ersättning för arbetsinsats. De praktiska fördelar som följer med att såväl avgift som förmån beräknas på nettoinkomsten av rörelsen efter kostnadsavdrag skulle då gå förlorade. Med hänsyn till det anförda lägger kommittén inte fram förslag till någon ändrad ordning vad avser yrkesfiskares ATP-avgifter.
I detta sammanhang vill kommittén ta upp ytterligare en fråga beträffande vilken har hänvisats till kommitténs uppdrag att överväga ändringar i reglerna om avgiftsunderlag och avgiftsfinansiering i socialförsäkringssyste- met. Vad som avses är bestämmelserna om kvittning mellan olika inkomst- slag vid beräkning av egenavgifter.
Enligt AFL gäller att, om en försäkrad har inkomst av såväl jordbruksfas- tighet som rörelse, summan av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten av jordbruksfastighet och av rörelse utgör underlag för beräkning av pensionsgrundande inkomst och därmed även underlag för beräkning av egenavgift till tilläggspensioneringen. I 4 & lagen (1959:55 1) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring föreskrivs att vid beräkning av inkomst av annat förvärvsarbete skall från inkomst av rörelse dras av underskott i annan rörelse. Underskott i jordbruksfastighet skall kvittas mot överskott i annanjordbruksfastighet som brukats av den försäkrade. Däremot får inte underskott av jordbruk kvittas mot överskott i rörelse eller tvärtom. Vid beräkning av andra egenavgifter än tilläggspensionsavgift äger nämnda regler motsvarande tillämpning.
1 skatteutskottets betänkande 1975/76:68 behandlades bl.a. motionen 1975/76:2563, vari yrkats att överskott inom inkomstslaget jordbruk får kvittas mot underskott inom inkomstslaget rörelse och tvärtom vid beräk- ning av egenavgifter. [ sitt betänkande hänvisade skatteutskottet till pensionskommitténs arbete att se över avgiftsreglerna i socialförsäkringssys- temet och anförde att kommittén därvid skulle pröva den fråga som uppmärksammats i motionen. I avvaktan på kommitténs ställningstagande var utskottet inte berett att biträda motionärernas förslag.
Under förarbetena(prop. l959zl75) till den nämnda regeln att kvittning inte får ske mellan inkomstslagen rörelse och jordbruksfastighet, framhölls att denna var en naturlig följd av föreskrifterna i 6 © TPL, att ettvart av de tre i inkomst av annat förvärvsarbete ingående inkomstslagen — inkomst av rörelse, inkomst avjordbruksfastighet och viss inkomst av arbete för annans räkning — grundar rätt till pension endast om det överstiger 500 kr.
Den motivering för den ifrågavarande regeln som sålunda lämnades vid dess införande äger enligt pensionskommitténs mening alltjämt giltighet. Kommittén vill också framhålla att regeln bestämmer i första hand inte avgiftsskyldigheten utan rätten till förmåner från ATP. Den medger således att pensionspoäng kan tillgodoräknas en försäkrad som deklarerar överskott av t. ex. rörelse men som samtidigt har brukat en jordbruksfastighet vilken uppvisar underskott. I sådana fall skulle den försäkrades skydd från tilläggspensioneringen reduceras eller helt försvinna, om det föreskrevs att kvittning skall äga rum mellan olika inkomstslag. Kommittén ärinte beredd
att medverka till att det införs regler som på dylikt sätt urholkar det försäkringsskydd som medges enligt nuvarande bestämmelser. Men hänsyn till det anförda lägger kommittén inte fram något förslag till ändring av ifrågavarande regel om kvittning mellan olika inkomstslag vid beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen beräknas i dag de olika egenavgifterna på i viss mån skilda underlag. I syfte att åstadkomma enhetlighet och förenklingar även såvitt gäller dessa avgifter föreslår kommittén att samtliga av dem i framtiden tas ut på ett och samma underlag. Detta medför vissa förändringar i avgiftsskyldigheten. Förslaget härom har upptagits i den föreslagna lagen om socialavgifter och behandlas närmare i följande avsnitt.
Avslutande synpunkter
Kommittén har haft i uppdrag att företa en översyn av reglerna för beräkning av arbetsgivar- och egenavgifter till socialförsäkringarna och andra sociala ändamål. Idet föregående har kommittén redovisat sina principiella övervä- ganden i dessa frågor. En väsentlig utgångspunkt för de förslag som där lagts fram har varit att söka åstadkomma ett avgiftssystem som innehåller enhetligare och mer lättillämpade materiella regler för avgiftsberäkningen än de nuvarande. Förslagen innebär på vissa punkter förändringar i de nu gällande bestämmelserna om avgiftsskyldighet. Sådana förändringar har ansetts motiverade bl. a. för att uppnå den önskvärda förenklingen av avgiftssystemet och för att åstadkomma regler som medför att alla arbetsgi- varavgifter beräknas på i princip ett och samma underlag och att detsamma blir fallet i fråga om egenavgifterna. Enligt förslaget bör sålunda även de avgifter som avser finansiering av ändamål utanför socialförsäkringarna — om avgifterna skall finnas kvar i framtiden, något som kommittén vill ifrågasätta — beräknas enligt socialförsäkringsavgifternas regelsystem. Också den allmänna arbetsgivaravgiften bör, i den mån den i fortsättningen skall debiteras och uppbäras i samma ordning som övriga avgifter, tas ut på underlag som ansluter till det underlag som föreslås beträffande dessa andra avgifter. Med hänsyn bl. a. till att reglerna i fråga om den allmänna arbetsgivaravgiften f. n. utreds i annat sammanhang lägger kommittén dock inte fram några konkreta förslag med avseende på denna.
Kommittén har funnit att nuvarande system för beräkning av ATP-avgift är behäftat med så stora svagheter från bl. a. administrations- och kontroll- synpunkt att man måste söka andra vägar för uttagande av avgiften i fråga. Det har ansetts nödvändigt att komma bort från ett system för avgiftsberäk- ning som bygger på att en redovisning måste göras av arbetad tid. Den lösning som kommittén förordar innebär att basbelopps- och maximeringsavdragen avskaffas. Liksom övriga avgifter bör sålunda ATP-avgift tas ut på i princip hela den utgivna bruttolönen resp. hela företagarinkomsten samtidigt som uttagsprocenten anpassas med hänsyn till den utvidgning av avgiftsunder- laget som blir följden av en sådan ordning.
1 övrigt föreslår kommittén, på skäl som anförts i det föregående, att det införs en övre åldersgräns för avgiftsskyldighet vilken är gemensam för alla
arbetsgivar- och egenavgifter. Enligt förslaget skall avgifter inte erläggas för arbetstagare resp. av egenföretagare för år efter det då de uppnått 64 års ålder. Kommittén lägger vidare fram förslag som innebär att uppdragsgivares avgiftsskyldighet utvidgas till att omfatta samtliga arbetsgivaravgifter. Härigenom kan man få till stånd avgiftsregler som uppvisar neutralitet i förhållande till valet av arbetskraft och till skilda företagsformer. Man slipper också ifrån de gränsdragningssvårigheter som föranleds av att det på grund av nuvarande särregler för vissa av arbetsgivaravgifterna måste göra en uppdelning mellan arbetstagare å ena sidan och uppdragstagare å den andra. Ytterligare föreslår kommittén på anförda skäl att byggnadsforskningsav- giften skall avskaffas och att i framtiden byggnadsforskningen skall finan- sieras på annan väg.
Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag i detta avsnitt att alla arbetsgivaravgifter till socialförsäkringarna och liknande ändamål kommer i praktiken att beräknas på ett och samma underlag. Nuvarande uppdelning vid avgiftsberäkningen på ett flertal skilda avgiftsunderlag blir således obehövlig i fortsättningen. Underlaget för beräkning av de olika avgifterna utgörs av summan av vad arbetsgivaren under visst år utgivit till arbetstagare hos honom såsom lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Med lön likställs uppdragsersättning. I princip består avgiftsunder- laget sålunda av den utgivna bruttolönen. Vissa undantag härifrån har kommittén dock funnit motiverade. Dessa, som motsvaras av regler i nu gällande lagstiftning, medför dock inte att det måste fastställas några särskilda underlag vid avgiftsberäkningen utan innebär endast vissa — för alla avgifter gemensamma — begränsningar i avgiftsskyldigheten i några speciella situationer.
Sålunda finner kommittén att det vid bestämmandet av avgiftsunderlaget bör bortses från sådan ersättning för vilken bevillningsavgift utgår. Den föreslagna regeln har motsvarighet i nu gällande lagstiftning. Med verkan fr.o.m. den 1 januari 1976 föreligger nämligen inte avgiftsskyldighet för utomlands bosatta utländska artister som tillfälligt medverkar här i Sverige vid offentlig föreställning eller i radio/TV (jfr prop. 1975/76:46). För dessa erläggs bevillningsavgift, som träder i stället för allmänna skatter.
Enligt kommitténs mening bör liksom hittills arbetsgivare, om den utbetalda lönen eller ersättningen är så beräknad att den skall täcka arbetstagares eller uppdragstagares kostnader i arbetet, under vissa förutsätt- ningar beviljas avdrag för den del av lönen som är avsedd att täcka dessa kostnader.
Med verkan fr. o. m. den 1 januari 1975 gäller vidare att lön till barn inte medräknas i underlaget för arbetsgivares avgifter i de fall avdrag för lönen inte medges vid taxeringen. Med oförändrade regler på egenavgiftssidan skulle eljest den avgiftsskyldige föräldern få erlägga såväl arbetsgivaravgift som egenavgift på samma ersättning. Nyssnämnda regel, liksom den fr, o. m. den 1 januari 1976 gällande bestämmelsen om anknytning av s. k. fåmansföretags arbetsgivaravgifter till de särskilda föreskrifterna om taxering av dess ägarkrets, bör enligt kommitténs uppfattning finnas kvar även inom ramen för de av kommittén föreslagna nya avgiftsreglerna.
I det nuvarande regelsystemet finns vidare föreskrift att avgift inte skall erläggas för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn eller
med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning som arbetsgivare äger uppbära till följd av s. k. arbetsgivar- inträde. Denna regel, som infördes i samband med att sjukpenning gjordes skattepliktig och pensionsgrundande, tar sikte på sådana arbetsgivare, främst staten. som har träffat avtal om sjuklön med arbetsgivarinträde. Regeln är avsedd att förhindra att arbetsgivaren belastas med arbetsgivaravgift för den del av sjuklönen som motsvarar sjukpenning som försäkringskassan betalar ut till arbetsgivaren. Ett slopande av regeln skulle innebära att avgifter tas ut på sjuk- och föräldrapenning som tillkommer arbetstagare som omfattas av arbetsgivarinträde men inte på motsvarande förmåner tillkommande övriga arbetstagare. Begränsningen bör enligt kommitténs mening kvarstå även i fortsättningen.
Vissa begränsningar i territoriellt hänseende måste också finnas beträf- fande avgiftsskyldigheten. Frågor härom behandlar kommittén i avsnitt 5.422.
F. n. gäller i fråga om samtliga arbetsgivaravgifter den begränsningen att ersättning till arbetstagare som under året uppburit mindre än 500 kr. från arbetsgivaren inte skall medräknas i avgiftsunderlaget. Regeln har en motsvarighet på förmånssidan i 11 kap. 2å AFL, där det föreskrivs att inkomst från en och samma arbetsgivare som ej uppgått till 500 kr. under året inte är pensionsgrundande för ATP såsom anställningsinkomst. Tidigare gällde i detta avseende en 300-kronorsregel. I propositionen l959:100 med förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension m. m. anförde departementschefen bl.a. följande beträffande den ifrågavarande regeln.
Jag vill framhålla. attjag funnit det omotiverat att ta ut arbetsgivaravgifter vid mera tillfälliga arbeten. vilka därtill ofta utföres under sådana omständigheter.att det är svårt att avgöra om det verkligen är fråga om anställning. Jag föreslår därför, att om någon genom arbete åt en och samma person förtjänar mindre än 300 kr. under ett helt år. så skall ersättningen inte hänföras till inkomst av anställning. Detta betyder emellertid inte att man skall bortse från sådana mindre ersättningsbelopp vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Arbetsersättningar från en och samma person. vilka sammanlagt inte uppgått till 300 kr. under ett år. skall sålunda enligt mitt förslag alltid räknas som inkomst av annat förvärvsarbete. Jag vill dock tillägga, att frågan många gånger inte blir av betydelse för de ifrågavarande inkomsttagarna, emedan dessa inte alltid kommer upp till en sammanlagd inkomst som når över basbeloppet. Det kan nämnas, att 300-kronorsregeln kommer att medföra betydande administrativa lättna- der. Man slipper ta ut arbetsgivaravgifter på några kronor — eller framdeles på undantagsvis högst några tior — en gång om året av ett par hundratusen personer. däribland husmödrar som anlitar tillfällig hjälp.
Beloppsgränsen för arbetsgivarnas avgifter höjdes från 300 kr. till 500 kr. den ljanuari 1973 (jfr prop. 19721108).
500-kronorsgränsen för avgiftsskyldighet är sålunda betingad av bl. a. administrativa hänsyn. Genom beloppsgränsen slipper man ifrån kostna- derna för debitering och uppbörd av en mängd småavgifter, kostnader som ställer sig oproportionerligt höga i förhållande till storleken på de avgifter som skulle kunna beräknas på belopp under 500 kr. Genom att ha ett sådant gränsbelopp vinner man också den fördelen att de som i endast ringa omfattning anlitar avlönad arbetskraft inte blir avgiftsskyldiga. Man undviker även vissa gränsdragningsproblem mellan å ena sidan arbetstagare
och uppdragstagare och å andra sidan rörelseidkare.
De nämnda förhållandena som låg till grund föratt beloppsgränsen en gång infördes utgör enligt kommitténs mening bärande skäl förett bibehållande av denna. Ett slopande av 500-kronorsregeln skulle innebära en mycket kraftig utökning av antalet avgiftspliktiga arbetsgivare och föranleda stigande administrationskostnader. Detta bör man enligt kommitténs mening undvika. Däremot har kommittén övervägt om det kan finnas skäl att med hänsyn till penningvärdesutvecklingen m. m. höja beloppsgränsen. Tanken härpå har dock avvisats av kommittén. eftersom en sådan höjning torde få åtföljas av en motsvarande höjning av gränsbeloppet på förmånssidan.
På motsvarande sätt som arbetsgivarna erlägger avgifter på lönen till sina anställda betalar egna företagare avgifter på sin företagarinkomst. Kommittén vill framhålla att det beträffande de avgifter som erläggs av såväl arbetsgivare som egenföretagare bör gälla likartade bestämmelser om beräk- ning av avgifterna. F.n. tas egenavgifterna till socialförsäkringen ut på försäkrads inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Denna bestäm- ning anser kommittén böra vara avgörande även i framtiden. I syfte att åstadkomma att avgifterna beräknas på ett och samma underlag föreslår kommittén att underlaget skall utgöras av sådan inkomst av annat förvärvs- arbete som avsesi 11 kap. 3 & AFL. Egenavgifterna skulle sålunda komma att beräknas på inkomst av häri riket bedriven rörelse. på inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av den försäkrade samt på ersättning i pengar eller naturaförmåner för arbete för annans räkning. allt under förutsättning att inkomsten inte är att hänföra till inkomst av anställning. [ fråga om ettvart av dessa inkomstslag kommer att gälla att avgiftsskyldighet är för handen endast i den mån inkomsten överstiger 500 kr. Härigenom erhålls en motsvarighet på egenavgiftssidan till den 500-kronorsregel som finns — och som kommittén föreslår bibehållen — vid beräkningen av arbetsgivaravgifter. I likhet med vad som nu gäller bör vidare avgiftsbefrielse föreligga för sjukpenning och liknande ersättningar(inkomst som avsesi 11 kap. 3 _t' första stycket d) AFL).
Även vissa andra begränsningar i egenavgiftsskyldigheten, vilka har motsvarighet i nuvarande lagstiftning. anser kommittén vara motiverade. Sålunda bör avgift inte erläggas av försäkrad som uppbär hel förtidspension och inte heller av försäkrad som under hela året uppburit hel ålderspension. En naturlig följd av kommitténs förslag (i avsnitt 5.2)om vidgade möjligheter att tjäna in rätt till tilläggspension är dock att egenavgifter erläggs på företagarinkomst — på motsvarande sätt som arbetsgivaravgifter erläggs på anställningsinkomst —av försäkrad som uppbär partiell förtidspension och av försäkrad som inte under helt år uppburit förtida uttagen hel ålderspen- sion.
En nedre åldersgräns vid 16 år anser kommittén böra finnas kvar. Som framhållits ovan bör också gälla en gemensam övre åldersgräns. Egenavgifter till sjukförsäkringen, folkpensioneringen och arbetsskadeförsäkringen bör vidare erläggas endast av försäkrad som vid årets utgång varit inskriven i försäkringskassa.
Till grund för avgiftsberäkningen bör enligt kommitténs mening. liksom hittills. i princip läggas taxeringen till statlig inkomstskatt.
Som framhållits i det föregående föreslår kommittén att samtliga materiella
avgiftsregler Vilka f n. är utspridda på ett flertal olika författningar samlas | en lag. Överblicken över regelsystemet kommer härigenom att underlättas väsentligt. I lagen. som benämnts lag om socialavgifter. föreslås bli intagna också bestämmelser om fördelning av de avgiftsmedel som inflyter. Lagför- slaget kommenteras närmare i specialmotiveringen. De nya avgiftsreglerna föreslås träda i kraft den ljanuari 1979.
De enhetligare avgiftsregler inom socialförsäkringarna m. m. som kommitten nu lägger fram förslag om innebär på vissa punkter förändringar gentemot nu gällande bestämmelser i fråga om omfattningen av avgiftsskyl- digheten. ] några delar medför förslagen en begränsning i skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgifter och egenavgifter medan de i andra delar föranleder en viss utvidgning av denna skyldighet. Någon förändring av det totala avgiftsuttaget har kommittén dock inte haft för avsikt att åstadkomma. Målsättningen är att avgiftsintäkterna skall vara beloppsmässigt oförändrade efter ett genomförande av förslaget. Den inskränkning i resp. den utvidgning av avgiftsunderlaget som blir följden av de nya reglerna fordrar därför att det företas en jämkning av uttagsprocenten för vissa av avgifterna. Den största förändringen kommer helt naturligt att få företas beträffande ATP-avgiften.l övrigt krävs endast mindre justeringar.
Kommittén har på grundval av en inom riksförsäkringsverket upprättad prognos över avgiftsunderlag och avgiftsintäkter för år 1977 sökt uppskatta de jämkningar av uttagsprocenten för resp. avgifter som kan bli aktuella till följd av kommitténs förslag. Dessa redovisas i nedanstående uppställning.
Avgift till Fastställd Kommitténs Förändring procentsats förslag för år 1977 ]. sjukförsäkringen 8.00 8.10 +0.lO 2. folkpensioneringen 8.30 8.40 +0.10 3. tilläggspensioneringen 11.75 8.75 —3.00 4. delpensioneringen 0.25 0.25 — 5. sjömanspensioneringen 0.80 0.80 — 6. arbetsskadeförsäkringen 0.25 0.25 — 7. arbetslöshetsförsäk- ringen m. m. 0.40 0.40 — 8. arbetarskyddet 0.10 0.10 — 9. arbetsmarknadsutbild- ningen 0.40 0.40 — 10. vuxenutbildningen 0.15 0.15 — ll. barnomsorgen 1.00 1.01 +0.0l 12. lönegarantin 0.07 0.07 — 13. byggnadsforskningen 0.70 — —0.70
De uppskattade procentsatser som redovisas i uppställningen bygger. som framhållits ovan. på en prognos beträffande 1977 års förhållanden. De av kommittén föreslagna avgiftsreglerna avses träda i kraft först fr. o. m.år1979. Med hänsyn härtill och då vissa avgiftshöjningar redan har beslutats för år 1978 har kommittén i det framlagda förslaget till lag om socialavgifter inte angivit procentsatsernas storlek.
I samband med behandlingen av reglerna för beräkning av ATP-avgift har
kommittén berört de effekter i avgiftshänseende som blir följden av att basbelopps- och maximeringsavdragen slopas. ] övrigt torde kommitténs förslag i detta avsnitt generellt sett inte medföra några mera vittgående konsekvenser i avgiftshänseende. De individuella effekterna kan dock självfallet bli påtagligare. Detta är emellertid en ofrånkomlig följd vid en omläggning till ett enhetligare avgiftssystem.
5.4.2. Övriga avgiftsfrågor
] förevarande avsnitt behandlar kommittén ett antal framställningar från olika organisationer vilka överlämnats till kommittén för att beaktas vid översynen av avgiftsreglerna.
5.421 Avgifter för konstnärer m. fl.
Kommitténs uppdrag
Till grund för uppdraget i förevarande del ligger dels en i maj 1975 dagtecknad framställning från Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbets- nämnd (Klys). dels en framställning den 9 december 1975 från Tjänstemän- nens centralorganisation (TCO). dels en framställning den 16 februari 1976 från Läromedelsförfattarnas förening. Nämnda framställningar har överläm- nats till kommitten av chefen för socialdepartementet.
[ skrivelsen från Klys framhålls inledningsvis att stora grupper konstnärliga och litterära yrkesutövare (kulturarbetare) — framför allt musiker. skådespe- lare och personal hos Sveriges Radio — är anställda. Övriga kulturarbetare bedriver en verksamhet som betraktas såsom rörelse. Framställningen. som främst tar sikte på dessa senare. innefattar en rad önskemål om förändringar i bl. a. skattelagstiftningen och den allmänna försäkringen. Klys anför att det från vissa synpunkter kan vara riktigt att betrakta fritt verkande kulturarbe- tare som rörelseidkare men att dessa samtidigt från andra synpunkter är unika som sådana. Det görs gällande att kulturarbetarna inte är företagare med en företagares målsättning att driva en vinstgivande verksamhet och möjlighet att anpassa verksamheten till olika situationer. Klys hemställde därför att i lagstiftningen skulle övervägas att jämsides med rörelseidkare införa begreppet "självsysselsatta arbetare". Härunder skulle föras sådana grupper av rörelseidkare — bl.a. kulturarbetarna — vilka inte kan lägga företagsekonomiska aspekter på sin verksamhet.
Beträffande reglerna om ATP lade Klys fram en rad yrkanden med avseende på behandlingen av kulturarbetarnas inkomster. Klys yrkade sålunda bl. a. att långtidsstipendier av olika slag och frivilliga ersättningar för faktiskt utnyttjande av verk och prestationer skall göras pensionsgrundande för ATP. Vidare hemställdes att reglerna om avdrag för första basbeloppet vid beräkning av pensionsgrundande inkomst ändras så. att basbeloppet i första hand skall avräknas från rörelseinkomsten för försäkrad som haft inkomst av såväl anställning som rörelse.
Ytterligare begärde Klys att särskilda regler utarbetas lagstiftningsvägen som ålägger regelmässiga motparter till kulturarbetarna att i normala avtalsförhållanden erlägga ATP-avgift och socialförsäkringsavgift till folk-
pensioneringen på ersättning till kulturarbetare. I framställningen konsta- terar Klys att de problem som hänger samman med de rörelsedrivande kulturarbetarnas egenavgiftsskyldighet i och för sig kan lösas med likställig- hetsavtal. Det sägs också vara Klys-organisationernas strävan att få till stånd sådana avtal. Här bjuds emellertid ett starkt motstånd från uppdragsgivarnas sida av både praktiska och ekonomiska skäl. Möjligheten att träffa likställig- hetsavtal är därför inte tillfredsställande. För att kulturarbetarna skall komma i samma läge som löntagare beträffande rätten till ATP och framför allt rätten att få avgiften betald av uppdragsgivarna fordras enligt Klys ingripanden genom lag. Klys anser att man borde kunna pröva vägar att vidga arbetsgivarbegreppet vid sådana situationer då vissa yrkesgrupper har definitionsmässigt lätt urskiljbara konstanta avtalsförhållanden. Klys anger som exempel på uppdragsgivare som har konstanta avtalsförhållanden med vissa grupper kulturarbetare Sveriges Radio. bokförlag och musikförlag samt konserthusföretag och teatrar.
Som alternativ till att i lag ålägga kulturarbetarnas motparter avgiftsplikt bör enligt Klys utarbetas regler som ger kulturarbetarna ökade möjligheter att framtvinga likställighetsavtal med motparterna. Klys hänvisar härvid till att kulturarbetarna i regel saknar den förhandlingsstyrka som krävs för att få avtal till stånd och att deras möjligheter att genom fackliga stridsåtgärder backa upp kraven är i det närmaste obefintliga. Några anvisningar om hur det begärda instrumentet skulle utformas lämnas dock inte av Klys.
Klys erinrar om att möjligheten att träffa likställighetsavtal förutsätter att ersättningen i fråga avser arbete som utförts fo'r annans räkning. Kulturar- betarnas rörelseinkomst utgörs ofta av ersättningar för olika former av utnyttjande av deras verk. Vissa sådana ersättningar anses emellertid enligt gällande regler inte kunna omfattas av likställighetsavtal. Detta är enligt Klys fallet i fråga om ersättningar för tvångslicensierat utnyttjande och sådana ersättningar som utgår i situationer då upphovsrätten är totalinskränkt. t. ex. av staten utgiven författarpenning och talboksersättning. Klys hemställde att sådana föreskrifter införs som gör det möjligt att sluta likställighetsavtal beträffande nämnda ersättningar. Vidare begärde Klys att statsmakterna åtar sig att erlägga ATP-avgift för statliga. beskattade långtidsstipendier samt lämnar sådana föreskrifter som gör det möjligt för berörda organ att sluta likställighetsavtal beträffande av statsmedel utgående ersättningar av typen biblioteksersättning och utställningsersättning.
[ den till kommittén överlämnade skrivelsen från TCO hemställdes om utredning av frågan om inkomster av royalty skall betraktas som inkomst av anställning eller av rörelse vid erläggande av socialförsäkringsavgifter m. m. Framställningen motiveras av att försäkringsdomstolen i två domar fastställt att inkomst av royalty som en anställd uppfinnare resp. designer uppburit från sin arbetsgivare skulle hänföras till inkomst av rörelse. TCO anser det motiverat att arbetsgivaren erlägger avgifter för all ersättning till arbetstagare för utfört arbete, inkl. royalty.
Liknande synpunkter anförs i skrivelsen från Ldromede/s/ör/attarnas förening. vari begärdes ändringar i bl. a. AFL med innebörd att inkomster från författarverksamhet m. m. av uppdragskaraktär. vilka utgåri form av royalty skall anses som inkomst av anställning vid beräkning av avgifter till socialförsäkringen m. m. I skrivelsen hänvisas till den ovan nämnda
framställningen från Klys och framhålls att Läromedelsförfattarnas förening i princip instämmer i de yrkanden som framförts i denna. Vidare begärde föreningen att det snarast konstrueras en dellösning för läromedelsförfattare. Det anförs att dessa normalt utför sin författarverksamhet på fritid samtidigt som de uppehåller tjänster som lärare. Föreningen gör gällande att för dessa bör rekvisitet "yrkesmässigt bedriven verksamhet" inte anses föreligga och inkomsten därför inte heller hänföras till inkomst av rörelse. Enligt föreningens mening bör de inkomster av uppdragskaraktär varom här är fråga och som utgår i form av royaltyjämställas med andra uppdragsinkomster vid beräkning av avgifter till socialförsäkringen m. m. Inkomsterna bör således betraktas som inkomst av anställning.
Gällande bestämmelser m. in.
En redogörelse för gällande regler om beräkning av socialförsäkringsavgifter m.m. har lämnats i avsnitt 2.2.
Som framgår av den där intagna redogörelsen beräknas egenavgifterna till socialförsäkringen — och allmän arbetsgivaravgift — på den försäkrades inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Enligt 11 kap. 3 & AFL avses med inkomst av annat förvärvsarbete bl. a. inkomst av här i riket bedriven rörelse. Vid avgörandet av vad som härvid skall anses som rörelse är det skatterättsliga begreppet rörelse vägledande (jfr prop. l959:100). Bestäm- melser om vad som enligt skatterätten är att hänföra till inkomstslaget rörelse finns intagna i bl. a. 27 & kommunalskattelagen (1928z370). Enligt detta stadgande hänförs till rörelse bl. a. yrkesmässigt bedriven vetenskaplig. litterär. konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. såvitt verksamheten inte utövats på grund av tjänst. Tillfälligt bedriven verksamhet av nämnda slag hänförs till förvärvskällan tjänst. Till intäkt av rörelse räknas enligt 28 ä 1 mom. kommunalskattelagen allt vad som i rörelsen kommit rörelseidkaren tillgodo. Royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent. mönster eller dylikt är i princip att anse som intäkt av rörelse. Som rörelseinkomst räknas sålunda bl. a. vad konstnärliga och litterära yrkesutö- vare direkt erhåller i betalning för alster eller tjänster som framställs i verksamheten. Hit hänförs även ersättningar som på grundval av upphovs- rätten utgår till upphovsman för utnyttjande av hans verk.
I propositionen 19281213 med förslag till kommunalskattelag anslöt sig departementschefen till tankegången att den som uppbär royalty eller liknande avgift på sätt och vis är delaktig iden rörelse som för den upplåtna rättighetens exploaterande drivs av den avgiftsbetalande. I anledning av ett tidigare framlagt förslag att royalty skulle betraktas såsom inkomst av rörelse. om den som uppbär royaltyn var rörelseidkare. men eljest som inkomst av tjänst. uttalade departementschefen att rörelse bör. såvitt fråga inte är om inkomst av jordbruksfastighet eller inkomst av annan fastighet. rent logiskt anses föreligga oavsett om den som uppbär royaltyn i övrigt bedriver någon rörelse eller ej. Ett upptagande i lagstiftningen av denna princip skulle enligt departementschefens mening komma att befordra enkelhet och reda i tillämpningen. och någon uppdelning på förvärvskällorna inkomst av rörelse och inkomst av tjänst var således ej behövlig.
Iavsnitt 5.2.6 har lämnats en översikt över några olika former i vilka bidrag och ersättningar till konstnärer kan utgå. Där har också angivits vad som gäller i fråga om bidragen och ersättningarna från beskattnings- och socialförsäkringssynpunkt.
] fråga om inkomst som är att hänföra till rörelse föreligger således skyldighet för rörelseidkaren att själv erlägga de socialförsäkringsavgifter som beräknas på inkomsten. Om det är fråga om ersättning för arbete som rörelseidkaren utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst (t. ex. royalty) finns dock möjlighet för utbetalaren och mottagaren att sluta ett s.k. likställighetsavtal. varigenom skyldigheten att erlägga avgifter till socialförsäkringen överflyttas från mottagaren till utbetalaren. Om likställig- hetsavtal träffas angående viss ersättning. blir ersättningen att anse som inkomst av anställning enligt AFL.
Frågor om hur ersättningar som utgått i form av royalty skall behandlas när det gäller skyldigheten att erlägga socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift har prövats av försäkringsdomstolen i ett antal domar åren 1974 och 1975. Försäkringsdomstolen har i samtliga fall funnit att royaltyn varit att anse som inkomst av rörelse och att därför den som uppburit ersättningen varit skyldig att erlägga avgifter på grundval av denna.
Det kan i detta sammanhang nämnas att regeringsrätten i dom den 28 februari 1977 har uttalat sig om den skatterättsliga behandlingen i visst fall av royaltyersättning som utgått från ett bokförlag till en person som författat sina memoarer. Honorar härför utgick enligt förlagsavtal i form av dels ett a- contobelopp. som utbetalades utan återbetalningsskyldighet vid avläm- nandet av manuskriptet.dels utbetalningar i samband med årsredovisning av försålda bokexemplar. Regeringsrätten fann i sin dom att författaren inte under beskattningsåret drivit yrkesmässig litterär verksamhet och att hans intäkt avseende författarverksamhet var att hänföra till inkomstslaget tjänst. Detta förhållande rubbades enligt regeringsrätten inte av att honoraret bestämts att utgå med viss procent på priset för varje försålt exemplar av boken (royalty).
Tidigare behandling
Frågan om konstnärliga och litterära yrkesutövares skyldighet att erlägga avgifter till socialförsäkringen m.m. har prövats av riksdagen vid flera tillfällen under senare år.
Sålunda har skatteutskottet upprepade gånger (SkU 1971117. 19727 197324 och 1974:17) avstyrkt motioner med yrkanden om att allmän arbetsgivaravgift (egenavgift) inte skall tas ut på inkomster av litterär och konstnärlig verksamhet.
Även frågan om befrielse från socialförsäkringsavgift till folkpensioner- ingen för fria konstnärliga och litterära yrkesutövare har prövats av riksdagen. En motion med yrkande härom avstyrktes år 1974 av socialförsäkringsut- skottet (SfU l974:1) under hänvisning till bl. a. skatteutskottets ställningsta- gande i de ovan nämnda betänkandena.
] socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:17 behandlades bl. a. en motion med yrkande att möjlighet skulle bibehållas tills vidare för den som yrkesmässigt bedriver konstnärlig och litterär verksamhet att sluta begrän-
sade likställighetsavtal. I betänkandet avfärdade utskottet tanken på att införa speciella regler för en särskild yrkesgrupp men påpekade samtidigt att reglerna om avgiftsunderlag och avgiftsfinansiering i socialförsäkringssys- temet var föremål för fortsatta överväganden inom pensionskommittén. Frågan om uttagande av socialförsäkringsavgifter på royalty av tillfällig natur prövades av socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1975/76:22 med anledning av bl.a. motionen 1975/76:74]. [ motionen hänvisades till att försäkringsdomstolen i flera fall funnit att t. ex. författararvoden i form av royalty konstituerar rörelse. oavsett om den tillfällige författaren i övrigt bedriver rörelse eller inte. Enligt motionärernas mening borde man befria den som uppbär royalty från t.ex. tillfälligt författarskap eller patenträtt från socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift. I motionen anfördes att nämnda avgifter i stället bör betalas av förlag eller företag som tartjänsten i anspråk. Det sades att en heltidsanställd persons — t.ex. en lärares — extrainkomst av tillfällig författarverksamhet i princip inte kan skiljas från extrainkomster i form av exempelvis föredragsarvode. Att ersättningen utgår som royalty och inte som engångsvederlag är. framhöll motionärerna. en rent teknisk fråga. I sitt betänkande erinrade socialförsäkringsutskottet om att royalty enligt 28 ä 1 mom. kommunalskattelagen utgör intäkt av rörelse och framhöll att detta innebär att den som uppbär royaltyn enligt huvudregeln själv skall erlägga de socialförsäkringsavgifter som belöper på den. Utskottet förklarade sig inte vara berett att medverka till den utvidgning av uppdragsgivares avgiftsskyldighet som motionärerna begärt men ville erinra om att royalty tillhör de inkomstslag beträffande vilka kan träffas likställighetsavtal. Utskottet underströk angelägenheten av att likställighetsavtal träffas i alla de fall där det är möjligt samt erinrade om att frågan hur egenföretagares och fria yrkesutövares avgifter till socialförsäkringarna skulle behandlas i beskatt- ningshänseende var föremål för prövning i företagsskatteberedningen (Fi l970:77). Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionen.
Skatteutskottet prövade i betänkandet 1975/76:53 en motion (mot. 1975/ 76:973)i vilken hemställts om utredning syftande till att en ny skattegrupp införs för konstnärliga och litterära yrkesutövare. ] motionen.vari hänvisades till den framställning av Klys vilken överlämnats till pensionskommittén. yrkades därjämte att frågan skyndsamt skulle behandlas av företagsskatte- beredningen och pensionskommittén. Som motivering för yrkandet om införande av den nya skattegruppen anfördes i motionen att det hade visat sig svårt för de nämnda yrkesutövarna att träffa likställighetsavtal med uppdragsgivarna och att kulturarbetarna därför själva måste erlägga social- försäkringsavgifter för sina uppdragsinkomster.
Skatteutskottet hänvisade till socialförsäkringsutskottets uttalanden i dess betänkande 1975/76:17 samt angav att Klys skrivelse övervägdes i finansde- partementet. Skatteutskottet förklarade även att företagsskatteberedningen vid sina ställningstaganden till företagsbeskattningens utformning givetvis kommer att beakta de konstnärliga och litterära yrkesutövarnas speciella förhållanden. Utskottet påpekade att konstnärernas skatte- och avgiftssitua- tion sålunda redan var uppmärksammad i flera olika utredningssammanhang och fann därför inte skäl att tillstyrka Utredningsyrkandet i motionen.
Frågor som rör konstnärernas ekonomiska och sociala villkor behandlades av kulturrådet i betänkandet (SOU 1975:14) Konstnärerna i samhället. Bl.a. togs därvid upp spörsmål beträffande skyldigheten för vissa konstnärer att i egenskap av rörelseidkare erlägga socialförsäkringsavgifter. Kulturrådet pekade på möjligheten att sluta likställighetsavtal och anförde att dessa synes vara en framkomlig väg för att undanröja vissa ekonomiska problem för de självständigt arbetande konstnärerna. Enligt kulturrådets mening var det angeläget att staten och kommunerna intar en positiv attityd och i möjligaste mån tillmötesgår önskemålen från konstnärsorganisationernas sida i fråga om sådana avtal. Kulturrådet framhöll att ett sådant tillmötesgående i en del fall kan vara förenat med vissa juridiska komplikationer som kan förutsätta ändringar i gällande lag. Om likställighetsavtal inte kan slutas på visst område på grund av svårigheter av legal natur. bör enligt kulturrådets mening staten och kommunerna bestämma ersättningen med hänsyn till de sociala avgifternas storlek då konstnärer anlitas. Hänsyn bör också tas till konst- närsgruppernas avgiftsbelastning vid medelsfördelningen till konstnärsfon- derna. Kulturrådet föreslog även att flertalet beskattade konstnärsstipendier skall göras pensionsgrundande. Kulturrådet framhöll att detta skulle leda till att avgifter av social natur måste erläggas men förutsatte att dessa avgifter kommer att erläggas av resp. fond och inte av stipendiemottagaren. Därvid erinrade kulturrådet om att detta förslag kräver ändringar i gällande lagstiftning och hänvisade till att den lämpliga vägen syntes vara att möjlighet ges att genom slutande av likställighetsavtal åstadkomma de önskvärda förbättringarna i stipendievillkoren.
På grundval av bl.a. kulturrådets nämnda betänkande lades i proposi- tionen 1975/76:135 om den statliga kulturpolitiken fram förslag till förbätt- ringar av konstnärernas villkor. Bl.a. föreslogs där att tidigare stipendie- system skulle ersättas av en ordning med direkta bidrag till konstnärer (jfr redogörelsen i avsnitt 5.2.6). Några förslag med avseende på konstnärernas avgiftsskyldighet till socialförsäkringen m. m. upptogs inte i propositionen. Departementschefen hänvisade härvidlag till att pensionskommittén behandlade frågan om utformningen av avgiftsreglerna inom socialförsäk- ringssystemet samt erinrade om att den tidigare nämnda skrivelsen från Klys hade överlämnats till kommittén. I samband härmed framhölls att pensionskommittén torde beröra även spörsmål om avgifter för olika statliga bidrag och ersättningar som utgår till konstnärer.
Kommitténs överväganden oeh/örslag
Avgörande för skyldigheten att erlägga avgifter till socialförsäkringen på grundval av viss förvärvsinkomst är om inkomsten i fråga är att hänföra till inkomst av anställning eller till inkomst av annat förvärvsarbete. Bestäm- melser om vad som räknas till ettvart av dessa båda inkomstbegrepp finns i AFL. Beträffande anställningsinkomst skall avgifter utges av den som utbetalat ersättningen. medan den försäkrade själv har att betala de avgifter som belöper på inkomst av annat förvärvsarbete.
Som framgår av redogörelsen ovan räknas såsom inkomst av annat förvärvsarbete bl. a. inkomst av häri riket bedriven rörelse. Vägledande vid bedömningen av vad som är att hänföra till detta inkomstslag är det
skatterättsliga rörelsebegreppet. Till rörelse är enligt kommunalskattelagen hänförlig yrkesmässigt bedriven litterär. konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet. Som intäkt av rörelse anses bl. a. royalty och liknande. periodiskt utgående ersättningar. Genom anknytningen till skatterättens rörelsebegrepp är sålunda åtskilliga konstnärliga och litterära yrkesutövare (konstnärer) att anse som rörelseidkare. En rad ersättningar som utgår till dessa konstnärer är att betrakta som rörelseinkomst. Hit hör bl. a. royalty och andra upphovsrättsliga ersättningar. Även utställningsersättning. talbokser- sättning och dramatikerersättning beskattas som rörelseinkomst. Detsamma kan komma att bli fallet i fråga om garanterad författarpenning.
Nämnda ersättningar anses således i berörda fall som rörelseinkomst och är pensionsgrundande som inkomst av annat förvärvsarbete. Skyldighet före- ligger därför för konstnären att själv utge socialförsäkringsavgifter — och allmän arbetsgivaravgift — på inkomsten.
I den skrivelse från Klys vilken överlämnats till kommittén framställdes vissa yrkanden med avseende på skatte- och avgiftssituationen för de konstnärer vilka betraktas som rörelseidkare. Klys hemställde bl. a. om en vidgning av arbetsgivarbegreppet så att konstnärernas motparter i konstanta avtalsförhållanden i större utsträckning än f. n. åläggs att betala socialförsäk- ringsavgifter på ersättningar som utges till konstnärer. Som ett alternativ härtill borde enligt Klys mening utarbetas regler om vidgade möjligheter för konstnärer att träffa likställighetsavtal.
Efter det att den nämnda framställningen från Klys överlämnats till kommittén har emellertid Klys arbetat vidare med att belysa de konstnärliga och litterära yrkesutövarnas skatte- och avgiftssituation och har utarbetat en utredningsrapport — dagtecknad i maj 1977 — med förslag till reformer beträffande kulturarbetarnas skatter och avgifter. Rapporten har överlämnats till bl. a. socialdepartementet och har även av Klys tillställts pensionskom- mittén i slutet av maj 1977.
Det av Klys sålunda utförda utredningsarbetet har resulterat i förslag till lösningar som i vissa avseenden skiljer sig från de tidigare framförda yrkandena. Skiljaktigheterna består främst i att det tidigare framställda förslaget om införande av en särskild skattegrupp för "självsysselsatta arbetare” ändrats till att gälla införandet för kulturarbetare av ett nytt skatterättsligt inkomstslag. benämnt ”Inkomst av konstnärlig och litterär verksamhet".
I rapporten framhåller Klys att den möjlighet som AFL ger att lösa frågan om kulturarbetarnas socialförsäkringsavgifter genom likställighetsavtal inte ären framkomlig väg beträffande andra inkomster än uppdragsinkomster. På grund av konstruktionen av beräkningen av socialförsäkringsavgifter måste samtliga motparter omfattas av avtal för att full effekt skall uppnås. Det bedöms dock inte som möjligt att få till stånd likställighetsavtal Över hela fältet. Vidare anför Klys att en ordning som ger ovillkorlig rätt att sluta likställighetsavtal avseende rörelseinkomster alternativt ett slopande av socialförsäkringsavgifterna för vissa grupper måste avvisas som realistisk lösning på kulturarbetarnas avgiftsfrågor. Det framhålls att det inte torde vara en politiskt framkomlig väg att utan någon som helst annan åtgärd bara slopa socialförsäkringsavgifterna för vissa grupper. I stället anser Klys att det särskilda inkomstslaget "Inkomst av konstnärlig och litterär verksamhet”
bör skapas. Samtidigt bör enligt Klys kulturarbetarnas motparter åläggas att med hänvisning till det nya inkomstslaget svara för socialförsäkringsavgifter på ersättningar som är att hänföra till detta.
Klys upprepar sin begäran att ersättningar av typen biblioteksersättning och långtidsbidrag av olika slag skall grunda rätt till ATP. Med den ordning Klys föreslår om en ny förvärvskälla bör. framhålls det. staten betala arbetsgivaravgifter på alla ersättningar som den utger till kulturarbetare och därmed även på ersättningar av nu nämnda slag.
Vidare föreslår Klys vissa förenklingar av reglerna för beräkning och debitering av ATP-avgift. Enligt Klys mening bör sålunda beloppstak och basbeloppsavdrag slopas och avgift tas ut på hela ”lönesumman". 500- kronorsgränsen för avgiftsskyldighet föreslås också bli avskaffad. Det sägs att den regeln medför en kännbar extra avgiftsbelastning för sådana kulturarbe- tare som medverkar inom folkbildningsarbetet. i skolor. vid biblioteksaftnar m. m. och som har en mycket stor del av sina inkomster från sådana uppdrag. Mera sällan uppgår inkomsten från en och samma uppdragsgivare till 500 kr.. varför följden blir att uppdragstagaren själv får erlägga socialförsäkringsav- gifterna.
Pensionskommittén vill allmänt framhålla att en målsättning för kommit- téns arbete att utforma ett enklare och enhetligare avgiftssystem inom socialförsäkringen m. m. har varit att åstadkomma så generella lösningar som möjligt. Lösningar som innebär särbehandling av speciella yrkeskategorier bör enligt kommitténs mening undvikas. Nuvarande gränsdragning mellan arbetstagare och uppdragstagare å ena sidan och egenföretagare å den andra har kommittén inte haft anledning att sätta i fråga vid sina allmänna överväganden om utformningen av avgiftssystemet. I andra sammanhang har kommittén även betonat vikten av att man inte bör försvåra strävandena efter enhetlighet i socialförsäkringssystemet.
I den ovan nämnda utredningsrapporten har Klys på vissa punkter gått ifrån sina tidigare framförda yrkanden. I den nya framställningen föreslås införande av ett helt nytt inkomstslag inom skatterätten. Enligt förslaget skulle vidare de konstnärer som f. n. betraktas som rörelseidkare befrias från skyldigheten att utge egenavgifter till socialförsäkringen m. m. på inkomster som skulle vara att hänföra till det nya inkomstslaget. Istället skulle de som utgivit ersättningar hänförliga till detta inkomstslag åläggas att betala arbetsgivaravgifter på dessa.
Det förslag som Klys nu presenterat bygger således på en koppling mellan ett nytt skatterättsligt inkomstslag och ett nytt inkomstbegrepp inom den allmänna försäkringen. Som framhållits i det föregående är det skatterättsliga inkomstslaget rörelse vägledande för bedömningen av vad som enligt AFL är att anse som inkomst av annat förvärvsarbete (såsom inkomst av rörelse). Även avgiftsskyldigheten ansluter således till kommunalskattelagens regler. Ett genomförande på socialförsäkringens område av den av Klys förordade lösningen skulle enligt kommitténs mening därför förutsätta att det dessför- innan företas förändringar inom skattesystemets ram. Först om reglerna på det området skulle ändras kunde det bli aktuellt att överväga om socialför- säkringens inkomstbegrepp bör revideras i motsvarande delar. Frågor om skattesystemets utformning är det emellertid inte pensionskommitténs uppgift att behandla. Det kan i sammanhanget nämnas att Klys rapport
överlämnats också till budgetdepartementet. Frågor om egenföretagares beskattning är även föremål för prövning av företagsskatteberedningen.
Kommittén vill vidare erinra om att Klys nu berörda utredningsrapport lagts fram så sent som i maj 1977 och således vid en tidpunkt när kommitténs arbete med föreliggande betänkande befann sig i avslutningsskedet. Stats- makterna har givetvis ännu inte hunnit ta ställning till de förslag på det skatterättsliga området som presenterats i Klys rapport. Med hänsyn härtill och till vad som ovan anförts lägger kommittén inte fram förslag till några principiella ändringar i vad avser reglerna om socialförsäkringsavgifter för litterära och konstnärliga yrkesutövare.
Det av Klys föreslagna nya inkomstslaget inom skatterätten skulle. såvitt kommittén kan bedöma. avse ett flertal olika slag av ersättningar som utgår till konstnärer m.fl. Hit skulle således hänföras bl. a. royalty och andra upphovsrättsliga ersättningar samt vissa ersättningar som utges till konst- närer av staten. Avsikten torde vara att till det nämnda inkomstslaget räkna alla former av royalty.oberoende av till vem den har utgivits. Vad kommittén ovan anfört gäller sålunda också sådana situationer som avses med fram- ställningarna från TCO och Läromedelsförfattarnas förening. Frågan om behandlingen av sådan royalty som utges till anställda för visst arbete som äger samband med deras tjänst eller till personer som har fast anställning och vid sidan härav utövar t. ex. författarverksamhet är — med hänsyn till att socialförsäkringens inkomstbegrepp anknutits till skattelagstiftningens — i främsta rummet ett skatterättsligt spörsmål.
På en punkt finns emellertid enligt kommitténs mening skäl att nu föreslå en viss ändring såvitt gäller socialförsäkringsavgifter för konstnärer. Om det senare skulle komma i fråga att med anledning av Klys begäran se över socialförsäkringens inkomstbegrepp mera allmänt får förslaget på denna punkt ses som en tillfällig lösning. Kommittén har i avsnitt 5.2.6 föreslagit att vissa statliga. beskattade konstnärsbidrag skall göras pensionsgrundande för ATP såsom inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Motivet härtill är att något anställningsförhållande inte kan anses föreligga mellan det utbetalande organet och bidragsmottagaren. Skulle ändring inte vidtas i avgiftsreglerna medför den sålunda förordade konstruktionen att mottagaren av bidraget blir skyldig att utge egenavgifter på grundval av detta. Vidare torde enligt gällande lagstiftning saknas möjlighet att träffa likställighetsavtal med avseende på bidrag av här ifrågavarande slag. Detta är en effekt som kommittén inte vill åstadkomma med sitt förslag att göra ifrågavarande bidrag pensionsgrundande för ATP. Kommittén anser i stället att de avgifter till socialförsäkringen m. ni. som belöper på bidragen bör utges av de organ som betalar ut dessa. Detta är också vad som förespråkats av kulturrådet i samband med förslaget (SOU 1975:14) om införande av nuvarande bidrags- system. Kommitténs förslag i fråga om avgifter för de nämnda konstnärsbi- dragen har intagits i 2 kap. 3 & lagen om socialavgifter.
I sin nyligen framlagda utredningsrapport tar Klys också upp vissa frågor som avser reglerna om beräkning av ATP-avgift. Klys föreslår sålunda att basbelopps- och maximeringsavdrag samt 500-kronorsgränsen för skyldighet att erlägga avgift skall slopas. Som framgått av det föregående lägger kommittén nu fram förslag om ett avskaffande av basbelopps- och maxime- ringsreglerna. Däremot finns enligt kommitténs mening anledning att av
bl. a. administrativa skäl behålla det nuvarande gränsbeloppet om 500 kr.. vilket gäller såväl på förmåns- som på avgiftssidan. ] avsnitt 5.4.1.3 har kommittén närmare utvecklat skälen för sin ståndpunkt i den frågan.
5.4.2.2 Avgifter för viss personal som arbetar utomlands Inledning
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat en den 5 november 1976 dagtecknad framställning från Svenska Arbetsgivareför— eningen (SAF) rörande arbetsgivaravgifter för viss utlandsanställd perso- nal.
l skrivelsen hemställde SAF att reglerna om redovisnings- och avgiftsskyl- dighet för utlandsanställd personal ändras så. att andra arbetsgivaravgifter än avgift till tilläggspensioneringen inte skall erläggas för dessa personer.
Som skäl för sin hemställan anför SAF bl. a. följande. I allt större utsträckning måste de svenska företagen erlägga sociala avgifter för den utlandsanställda svenska personalen även i resp. tjänstgöringsland. Till följd av de dubbla avgifterna förrycks de svenska företagens konkurrensläge kraftigt gentemot utländska företag. Genom den s. k. ettårsregeln i skatte- hänseende befrias anställda. som har kontrakt med en arbetsgivare för arbete utomlands över ett år. omgående från skatt i Sverige på inkomst av tjänst. Däremot skall arbetsgivaren under det första kontraktsåret betala fulla sociala avgifter på lönen i fråga. De sociala avgifterna är —i förevarande fall — inte en förutsättning för att den ifrågavarande personalen skall omfattas av socialt skydd under första året. Skyddet är beroende av det svenska medborgar- skapet och inte av anställningen. Om svenska företag övergår till att anställa personalen i fråga antingen på plats i utlandet (lokalt) eller i utlandsägda juridiska personer undviker man att erlägga de svenska sociala avgifterna under det första året utomlands. Personalen har ändå fullt svenskt socialt skydd. Företagen ser dock helst att man slipper byta anställningsform. SAF vill understryka att det svenska sociala skyddet vid utlandstjänst i stort sett — utöver ATP-pension — endast består av svensk sjukpenning. Övriga svenska förmåner kan utnyttjas endast om personalen vistas i Sverige. Ett tillfreds- ställande socialt skydd måste således tillförsäkras personalen genom andra — av företagen betalda — försäkringar. Avslutningsvis framhåller SAF att ifrågavarande avgiftsproblem är av väsentlig betydelse för de utlandskonkur- rerande företagen och att en ändring därför är angelägen.
Gällande bestämmelser m. m.
Regler om arbetsgivares avgiftsskyldighet för utlandsanställd personal finns intagna i 19 kap. l & AFL såvitt gäller avgifterna till sjukförsäkringen; folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Skyldigheten att utge övriga arbetsgivaravgifter regleras i resp. avgiftslag.
I fråga om avgift till tilläggspensioneringen gäller enligt AFL att vid bestämmande av avgiftsunderlag skall bortses från lön eller annan ersättning som utgår till arbetstagare, vilken inte är svensk medborgare och inte heller är bosatt här, och som avser arbete utomlands. Vidare skall hänsyn inte tas till
lön eller annan ersättning som enligt 11 kap. 2 & tredje eller fjärde stycket AFL inte räknas som inkomst av anställning för arbetstagaren. Detta innebär bl. a. att arbetsgivare. som är bosatt utomlands eller är utländsk juridisk person, inte betalar avgift annat än för lön eller annan ersättning till arbetstagare som sysselsätts i Sverige eller tjänstgör som sjöman ombord på svenskt handels— fartyg. Om utländsk juridisk person sysselsätter svensk medborgare utom- lands kan dock under vissa förutsättningar lönen eller ersättningen bli pensionsgrundande för ATP och därmed avgiftsbelagd. Detta blir fallet om svensk juridisk person äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen och har ingått en av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse att svara för avgift till tilläggspensioneringen. Av de angivna reglerna följer att svensk arbetsgivare i princip alltid skall erlägga ATP-avgift för ersättning som utgått till av honom utomlands sysselsatta svenska medborgare och i Sverige bosatta utländska medborgare.
Beträffande övriga arbetsgivaravgifter gäller att avgift inte skall erläggas för arbetstagare som inte är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring. Vidare skall vid avgiftsberäkningen bortses från uppdragstagare som varit bosatt utomlands och utfört arbetet i utlandet.
Av vikt för bedömningen av avgiftsskyldighet i nämnda fall är således om arbetstagaren är försäkrad för yrkesskada under vistelsen utomlands. Av betydelse är också om arbetstagaren kan anses alltjämt vara bosatt i Sverige under utlandsvistelsen eller ej.
Försäkrade enligt AFL är alla svenska medborgare samt alla utlänningar som är bosatta i Sverige. Alla försäkrade har emellertid inte rätt till lagens alla förmåner. Av betydelse är i vissa fall bl. a. inskrivning i allmän försäkrings- kassa. Sålunda föreligger t. ex. rätt till sjukpenning och föräldrapenning bara för försäkrade som är inskrivna i försäkringskassa.
Enligt 1 kap. 4 & AFL skall försäkrad.som är bosatt i Sverigetvara inskriven i försäkringskassa fr.o.m. den månad under vilken han fyller sexton år. Inskrivning skall i princip ske hos den kassa inom vars verksamhetsområde den försäkrade är mantalsskriven. Så snart försäkringskassa fått veta att någon inte längre skall vara inskriven hos kassan, skall kassan avföra honom från sitt register över inskrivna försäkrade med verkan från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.
Den försäkrades bosättning är sålunda av betydelse för hans inskrivning i försäkringskassa. Endast om han anses vara bosatt i Sverige kan han vara inskriven. Innebörden av det bosättningsbegrepp som används inom den allmänna försäkringen behandlades under förarbetena till 1947 års lag om allmän sjukförsäkring. I det betänkande (SOU 1944115) som låg till grund för lagstiftningen anförde socialvårdskommittén att man beträffande bosätt- ningsbegreppet torde böra följa samma praxis som vid tillämpningen av andra författningar, där begreppet var av betydelse, t. ex. mantalsskrivningsförord- ningen. Socialvårdskommittén framhöll att det var uppenbart att en svensk medborgare. som mera tillfälligt vistas utomlands. bör anses vara bosatt i Sverige, även om han inte har någon fast bostad här i landet. Svenskar torde sålunda, anförde socialvårdskommittén. i regel endast böra utestängas från tillhörigheten till sjukförsäkringen, om de vistas utomlands under sådana förhållanden att de enligt mantalsskrivningsförordningen inte borde vara mantalsskrivna i Sverige. I propositionen (l946:312) med förslag till lag om
allmän sjukförsäkring förklarade departementschefen att vad kommitten anfört rörande bosättningsbegreppet syntes böra vinna beaktande vid försäkringens tillämpning.
l cirkulär nr 15/1975 har riksförsäkringsverket meddelat anvisningar till försäkringskassorna som ledning för bedömning av bosättningsfrågan bl. a. vid flyttning från Sverige. I cirkuläret sägs att försäkringskassa, som får meddelande om avregistrering av försäkrad från kyrkobokföringen, skall utreda bosättningsfrågan. Om kassan vid utredningen finner att svensk försäkrad stadigvarande bosatt sig i utlandet, skall bosättningen i Sverige anses ha upphört vid avresan från landet. Visar däremot utredningen att vederbörande inte haft för avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands, skall han (i enlighet med beslut av Kungl. Maj:t i ett besvärsmål den 25 mars 1960), om han är svensk medborgare anses bosatt i Sverige intill ett år efter avresan från riket. Den nämnda ettårsregeln skall även tillämpas på utlänning som av svenskt företag utsänts för arbete i utlandet. Lämnar annan utlänning Sverige blir det beroende på omständigheterna om han alltjämt skall anses bosatt i Sverige. Det framhålls i cirkuläret att,om utredningen ger vid handen att han tills vidare ämnar stanna utomlands, bosättningen i Sverige skall anses upphöra när han lämnat landet.
I det ifrågavarande cirkuläret behandlas även Spörsmålet om inskrivning hos försäkringskassa av personer — svenska medborgare och andra — som flyttar till Sverige. Det anförs härvidlag att den försäkrade skall anses bosatt i Sverige om det någorlunda säkert kan antas att han skall vistas här stadigvarande och att han sålunda fått sitt egentliga hemvist här. Om det av omständigheterna framgår, att avsikten redan vid ankomsten till Sverige varit att vistelsen här skall vara av begränsad varaktighet, skall bosättning i riket anses föreligga om vistelsen är avsedd att vara minst ett år och anledningen till uppehållet i Sverige är förvärvsarbete eller annan därmed jämförlig orsak, t. ex. studier.
Enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL), som gällde fram till den 1 juli 1977, var i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst obligatoriskt försäkrad för yrkesskada. Något svar på frågan om försäkringens internationella räckvidd gavs inte i lagen. Frågan härom besvaras inte helleri den nya lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF), som trätt i kraft i samband med att YFL upphört att gälla. I viss mån regleras försäkringens tillämplighet vid arbete utomlands dock genom konventioner som Sverige ingått (jfr nedan). Om försäkringens räckvidd inte avgörs genom någon konvention har frågan ansetts böra lösas genom praxis.
En redogörelse för den praxis som utbildats har lämnats i betänkandet (SOU 1966:54) Yrkesskadeförsäkring. Det sägs där bl.a. följande. Som undantagna från yrkesskadeförsäkringen betraktas sådana utländska arbets- tagare som vid tillfällig verksamhet här i riket för utländsk arbetsgivares räkning är skyddade av utländsk yrkesskadeförsäkring. Vidare gäller enligt rättstillämpningen att, om ett företag som har sitt säte i Sverige härifrån utsänder här hemmahörande arbetstagare för sysselsättning utomlands, dessa omfattas av försäkringen under de första tolv månaderna. Så länge. menar man i praxis, kan det anses att vederbörande utför ett arbete av övergående slag. Han får anses utskickad av arbetsgivaren för att utföra ett förhållandevis kortvarigt uppdrag. Skulle arbetstagaren å andra sidan vara
verksam vid en av arbetsgivaren i utlandet stadigvarande bedriven verksam- het med självständig organisation. kan han komma att anses tillhöra denna organisation redan från utlandsvistelsens början. Under sådana förhållanden anses han inte omfattad av försäkringen under någon tid utomlands.
I betänkandet (SOU 1976:50) Statligt personskadeskydd framhåller yrkes- skadeförsäkringskommittén att inte heller den nya lagen om arbetsskadeför- säkring reglerar försäkringens internationella räckvidd. Enligt kommittén får denna bestämmas med ledning av praxis. Det anförs att detta torde också för arbetsskadeförsäkringens del innebära att, om en svensk arbetsgivare sysselsätter en från Sverige utsänd arbetstagare utomlands, arbetstagaren anses försäkrad enligt svensk lag när arbetet är tillfälligt eller andra särskilda skäl talar för att arbetstagaren skall återvända hit inom begränsad tid. I praxis gäller, framhålls det, i detta hänseende en ettårsregel. Beträffande utländsk arbetstagare som utför arbete här åt arbetsgivare i hemlandet tillämpas i huvudsak motsvarande regler.
Frågor om innebörden av begreppet bosättning i Sverige har prövats av försäkringsdomstolen vid ett flertal tillfällen. Domstolen har därvid i sina avgöranden byggt på de principer för vilka redogjorts i det föregående.
Spörsmål om bosättningsbegreppets betydelse i olika sammanhang har behandlats av hemvistsakkunniga i betänkandet (SOU 1976z39) Hemvist. I betänkandet har föreslagits införande inom folkbokföringen av ett enhetligt bosättningsbegrepp (hemvist), som skulle kunna användas också inom andra rättsområden. Bl. a. är avsikten härmed att fastare knyta socialförsäkringens bosättningsbegrepp till kyrkobokföringens. Enligt framlagt förslag till ändring i AFL skall —om särskilda skäl däremot inte föreligger —den som är kyrkobokförd i Sverige anses ha hemvist i riket och således vara försäkrad enligt AFL. Inskrivningen i försäkringskassa föreslås bli bestämd av kyrkobokföringen i stället för av mantalsskrivningen. Det framhålls i betänkandet att förslaget innebär att medborgarskapets betydelse inte blir lika starkt markerad och bundenheten till en ettårsregel blir mindre. Utredningen påpekar att den som underlåter att göra anmälan till kyrkobokföringen enligt förslaget inte kan räkna med att under en tid av ett år efter utresan komma i bättre ställning än den som fullgör sin anmälningsskyldighet.
Som framhållits i det föregående regleras yrkesskadeförsäkringens inter- nationella tillämplighet i viss utsträckning genom konventioner som Sverige har ingått med andra länder. En redogörelse för vilka konventioner som träffats på socialförsäkringsområdet har lämnats i avsnitt 2.6.2.
I detta sammanhang kan nämnas att enligt den nordiska trygghetskon- ventionen omfattas den som under arbete i ett av de nordiska länderna drabbas av yrkesskada av det landets yrkesskadelagstiftning på samma villkor som landets egna medborgare. För den som av ett företag med säte i ett av de föredragsslutande länderna utsänds för arbete i ett annat av länderna skall dock det förra landets lagstiftning fortfarande gälla under de första tolv månaderna av vistelsen i det andra landet. Överskrider arbetet i det andra landet denna tid. kan "hemlandets" lagstiftning i undantagsfall alltjämt bli gällande, om och i så fall för den tid som det andra landets behöriga myndigheter lämnar medgivande därtill. Under utsändningstiden är arbets- tagaren — under förutsättning att lönen betalas från det landet — tillförsäkrad sjukpenning från "hemlandet”.
I konventionerna med Schweiz, Storbritannien, Italien och Jugoslavien har för utsändningsfallen tillämpats principer liknande dem som upptagits i den nordiska överenskommelsen. I de nämnda konventionerna finns sålunda föreskrifter att lagstiftningen i det land där företaget har sitt säte skall tillämpas under de första tolv månaderna på den som utsänts för arbete i det andra landet.
Även överenskommelserna med Österrike och Västtyskland innehåller särskilda bestämmelser om utsända arbetstagare. Enligt dessa konventioner skall dock utsändningslandets lagstiftning tillämpas intill utgången av den tjugofjärde månaden efter utsändandet. Skall svensk lagstiftning tillämipas enligt denna regel,skall arbetstagaren behandlas som om han även var bösatt i Sverige.
Det kan här också nämnas att särskilda regler gäller beträffande skattskyl- dighet i Sverige för personer som är anställda i enskild tjänst och som arbetar utomlands. Av betydelse härvidlag är frågan om personen är bosatt i Sverige eller inte. Är han bosatt här föreliggeri princip skattskyldighet för all inkomst, vare sig denna är förvärvad inom eller utom riket. Huvudregeln är att såsom bosatt i Sverige räknas den som här har sitt egentliga bo och hemvist. En ligt kommunalskattelagen gäller att svensk medborgare under en tid av tre år efter utflyttningen har att visa att han verkligen är bosatt utom riket och inte har väsentlig anknytning till Sverige, om han vill bli befriad från skattskyl- dighet här. För utländsk medborgare anses bosättningen i regel ha upphört i och med utflyttningen. De nämnda reglerna kan emellertid i större eller mindre utsträckning försättas ur kraft genom dubbelbeskattningsavtal.
Vid sidan av de sålunda beskrivna bestämmelserna innehåller kommunal- skattelagen (54å punkt h) också en ettårsregel, som innebär följande. Den som bor här i riket och som under vistelse utomlands erhåller avlöning e. d. på grund av anställning där frikallas från skattskyldighet i Sverige, under förutsättning att anställningen eller vistelsen i utlandet varat minst ett år eller enligt anställningsavtal eller på annan grund kan antas komma att vara minst ett år. Regeln gäller inte om det är fråga om inkomst från bl. a. svenska staten eller svensk kommun. För tillämpning av regeln förutsätts att tjänsten kräver vistelse utomlands och att personen under åtminstone ett år skall ha sammanhängande uppehållit sig utom riket.
Kommitténs överväganden
Som framgår av redogörelsen ovan gäller i dag skilda regler för beräkning av å ena sidan arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen och å andra sidan övriga arbetsgivaravgifter såvitt avser personal som sysselsätts utomlands.
Utländsk arbetsgivare som sysselsätter utländsk medborgare är aldrig avgiftsskyldig i sådana fall. Pensionsgrundande inkomst för ATP beräknas då givetvis inte heller i Sverige för arbetstagaren. Om utländsk juridisk person sysselsätter svensk medborgare utomlands kan dock ersättningen, om vissa villkor är uppfyllda, tillgodoräknas som pensionsgrundande för ATP för arbetstagaren. Detta blir fallet under förutsättning att svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländskajuridiska personen, har ingått av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse att svara för avgift till tilläggspensioneringen. Andra arbetsgivaravgifter skall inte erläggas i här
angivna situationer. Nämnda regler gäller oberoende av för hur lång tid den svenske medborgaren arbetar hos den utländska juridiska personen.
Motsvarande parallellitet mellan beräkningen av pensionsgrundande inkomst för ATP för arbetstagaren och avgiftsskyldighet för arbetsgivaren föreligger i de fall då svensk arbetsgivare sysselsätter svensk medborgare utomlands. Arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen skall i sådana situa- tioner erläggas för hela den tid arbetstagaren är verksam i utlandet och detta oberoende av om arbetstagaren är anställd på platsen utomlands eller om han utsänts av den svenske arbetsgivaren för arbete utanför Sverige.
De regler som sålunda gäller beträffande ATP-avgift har inte satts i fråga i den framställning som överlämnats till kommittén. I fortsättningen berör kommittén därför inte vidare denna avgift utan uppehåller sig i huvudsak enbart vid bestämmelserna i fråga om de övriga arbetsgivaravgifterna.
Beträffande andra arbetsgivaravgifter än ATP-avgift gäller att dessa erläggs bara för arbetstagare som är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Denna regel, liksom bestämmelsen att avgiftsskyldighet inte föreligger för utomlands bosatt uppdragstagare som utfört arbetet utomlands. är avsedd att ge en territoriell begränsning i fråga om avgiftsplikten. När en regel med denna innebörd första gången infördes i lagstiftningen framhöll föredragande departementschefen (prop. 1955:118)att avsikten med bestämmelsen var att arbetsgivaravgifterna till sjukförsäkringen och till yrkesskadeförsäkringen skulle avse samma personer och samma lönesummor. Efter hand som nya arbetsgivaravgifter senare har tillkommit har införts regler med motsvarande begränsning av avgiftsskyldigheten vid arbete utomlands.
Avgörande för skyldigheten att erlägga de förevarande avgifterna är således om den berörde arbetstagaren är obligatoriskt försäkrad enligt YFL eller inte. Något svar på frågan om vad som i detta hänseende skall gälla beträffande arbetstagare som sysselsätts utomlands ges inte i lagstiftningen. Frågan får i stället besvaras med ledning av de konventioner som Sverige har ingått med andra länder samt av den praxis som har utbildats. Denna praxis är i förevarande delar i princip överensstämmande såväl för tillämpningen av yrkesskadeförsäkringen i territoriellt hänseende som för tolkningen av den allmänna försäkringens bosättningsbegrepp. Också de konventioner som träffats upptar regler som är likartade på dessa båda områden.
Den praxis som sålunda gäller kan i korthet sammanfattas på följande sätt. Om en svensk arbetstagare anställs vid en av svensk arbetsgivare i utlandet stadigvarande bedriven verksamhet med självständig organisation,anses han inte omfattad av yrkesskadeförsäkringen under någon tid utomlands. I allmänhet skall arbetstagaren, om han avflyttat från Sverige, då inte heller kvarstå som inskriven i försäkringskassa. Om arbetstagaren däremot är att anse som utsänd av svensk arbetsgivare för arbete utomlands, betraktas han som yrkesskadeförsäkrad enligt svensk lag även under utsändningstiden. En förutsättning härför torde dock vara att arbetet utomlands är tillfälligt eller andra särskilda skäl talar för att arbetstagaren skall återvända till Sverige inom begränsad tid. Härvidlag tillämpas i praxis en ettårsregel. På motsvarande sätt gäller i tillämpningen en ettårsregel i fråga om möjligheten att kvarstå som inskriven i försäkringskassa. En utsänd försäkrad. som är bosatt i Sverige och som lämnat landet utan att anmäla utvandring och inte heller på annat sätt tydligt visat sin avsikt att stadigvarande bosätta sig utomlands. anses sålunda
alltjämt vara bosatt i Sverige intill ett år efter avresan.
Enligt praxis gäller också en omvänd ettårsregel vilken innebär att utländska arbetstagare, som av utländsk arbetsgivare utsänts för tillfälligt arbete här i landet.i många fall omfattas av den svenska yrkesskadeförsäk- ringen först efter ett års vistelse i Sverige. Dessförinnan föreligger inte heller skyldighet för den utländske arbetsgivaren att utge ifrågavarande arbetsgi- varavgifter.
Också enligt de flesta av de konventioner som Sverige har ingått med andra länder gäller en ettårsregel i fråga om arbetstagare som av företag i ett land utsänts för arbete i det andra landet. Under de första tolv månaderna skall således lagstiftningen i arbetstagarens "hemland” alltjämt gälla. En sådan ettårsregel finns sålunda i den nordiska trygghetskonventionen samt i konventionerna med Schweiz, Storbritannien, Italien och Jugoslavien. I de senast slutna överenskommelserna, med Österrike och Västtyskland. har däremot giltigheten av ”hemlandets" lagstiftning i utsändningsfallen utsträckts till tjugofyra månader. De sålunda beskrivna reglerna innebär att svensk arbetsgivare, som utsänt arbetstagare för arbete utomlands, är skyldig att erlägga andra arbetsgivar- avgifter än ATP-avgift så länge arbetstagaren är obligatoriskt försäkrad för yrkesskada. Sålänge det är fråga om tillfälligt arbete utomlands, betyder detta att avgifterna normalt skall erläggas intill tolv månader efter avresan från Sverige eller — såvitt gäller utsändning för arbete i Österrike och, sedan den konventionen ratificerats, Västtyskland — tjugofyra månader efter avflytt- ningen.
Pensionskommittén vill framhålla att avgiftsskyldigheten i utsändnings— fallen sålunda helt ansluter till den tid under vilken arbetstagaren är försäkrad för yrkesskada i Sverige. Nära överensstämmelse föreligger också mellan å ena sidan den försäkrades inskrivning i försäkringskassa och därmed hans möjligheter att erhålla sjukpenning och föräldrapenning i Sverige samt å andra sidan arbetsgivarens avgiftsskyldighet. Denna parallellitet mellan förmåner och avgifter tar sig också uttryck i den s. k. omvända ettårsregeln. varigenom utländsk arbetsgivare blir avgiftsskyldig för hit utsänd arbetsta- gare först då denne omfattas av det svenska försäkringsskyddet. Socialför- säkringens skydd bygger sålunda på den försäkrades bosättning här i riket. Hans medborgarskap är däremot i princip utan betydelse i detta avseende.
Anledningen till att yrkesskadeskyddet i praxis upprätthålls i utsändnings- fallen torde vara att arbetsgivarens verksamhet i utlandet i sådana fall och under sålunda begränsad tid har ansetts som en förgrening av verksamheten i Sverige. Denna praxis gäller sedan gammalt och tillkom redan före införandet av 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring. Under förarbetena till den nyligen ikraftträdda lagen om arbetsskadeförsäkring har framhållits att nämnda praxis torde böra gälla även för arbetsskadeförsäkringens del.
I den skrivelse från SAF som överlämnats till kommittén har hemställts om sådan ändring av avgiftsreglerna inom socialförsäkringen m. m. att andra avgifter än ATP-avgift inte skall erläggas av svensk arbetsgivare för utlandsanställd personal. Som framgår av redogörelsen ovan föreligger i dag inte avgiftsskyldighet (annat än till ATP) för personal som är anställd vid en av arbetsgivaren i utlandet stadigvarande bedriven och självständigt organi- serad verksamhet. SAF:s yrkande torde således i praktiken avse endast de
s. k. utsändningsfallen.
Enligt kommitténs mening kan inte komma i fråga att generellt befria arbetsgivare från skyldigheten att erlägga avgifter till socialförsäkringarna för vissa grupper av arbetstagare som är omfattade av försäkringens förmåner. En sådan ordning skulle innebära att kostnaderna för dessa försäkrades skydd från socialförsäkringarna, till de delar detta skydd kan komma dem tillgodo utomlands, kom att övervältras på andra försäkrade. Det bör erinras om att de arbetstagare varom här är fråga vistas utomlands endast tillfälligt och därför anses fortfarande vara bosatta i Sverige. Ett tillmötesgående av det yrkande som SAF framställt skulle enligt kommitténs mening kunna medföra att man får överväga att ändra den praxis som gäller i fråga om sjukpenning och föräldrapenning till utomlands utsända arbetstagare. liksom beträffande dessas tillhörighet till arbetsskadeförsäkringen. Dylika ändringar skulle medföra att ifrågavarande personers skydd från den svenska försäkringen skulle komma att försvagas. Härtill är kommittén inte beredd att medverka. Om så skedde. skulle detta bl. a. innebära att kommittén nu —sedan lagenjust trätt i kraft — skulle lägga fram förslag som skulle stå i strid med det ställningstagande om den nya arbetsskadeförsäkringens tillämpning vilket nyligen gjorts av statsmakterna. En ordning av det slaget skulle också avvika från de principer som ligger bakom de konventioner som Sverige har ingått med andra länder. Det kan för övrigt erinras om att tendensen i dessa konventioner snarare är att utsträcka den tid som den utsände arbetstagaren omfattas av hemlandets lagstiftning än att förkorta denna. I konventionerna med Österrike och Västtyskland har sålunda föreskrivits att den svenska lagstiftningen skall gälla under två år efter utsändandet i stället för som enligt äldre konventioner under ett år.
Ytterligare vill kommittén framhålla att begreppet utsändningsfall i sig rymmer många skiftande situationer. Det kan vara fråga om personer som för relativt lång tid skickats till visst annat land för att där medverka vid t. ex. uppförandet av en större anläggning. Men det kan också röra sig om personer som för endast några veckor sänts ut för att hjälpa till vid utförandet av ett begränsat arbetsmoment. exempelvis montering av en maskin.
För att fånga alla de skilda fall som sålunda kan rymmas inom begreppet utsändningsfall under en enkel regel när det gäller skyldigheten för arbets- givaren att betala socialförsäkringsavgifter m. m. synes det vara nödvändigt med vissa fasta anknytningspunkter. På såväl den allmänna försäkringens förmånssida som dess avgiftssida finns ett behov av enhetliga bedömnings- grunder. Detta kräver en viss schablonisering. En lämplig anknytningspunkt har enligt kommitténs mening erhållits genom den koppling som i dag finns mellan skyldigheten att utge avgifter och arbetstagarens tillhörighet till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Man kan här bygga på den fasta praxis som utbildats vid tillämpningen av olika yrkesskadeförsäkringslagar och vid tolkningen av den allmänna försäkringens bosättningsbegrepp. För övrigt kan anmärkas att statsmakterna ännu inte har tagit ställning till det förslag angående införande i olika sammanhang av ett enhetligt bosättningsbegrepp vilket nyligen lagts fram i betänkandet (SOU 1976339) Hemvist.
SAF har framhållit att svenska arbetsgivare i allt större omfattning måste erlägga sociala avgifter även i det land där de utsända arbetstagarna tjänstgör. Iden mån sådana situationer uppkommer bör enligt kommitténs mening en
lösning inte lämpligen komma till stånd genom ändringar i den svenska lagstiftningen. Dylika samordningsfrågor är av sådan natur att de torde — såsom redan har skett i förhållande till vissa länder — böra avgöras konventionsvägen. Kommittén finner detta så mycket mera naturligt som lagstiftningen i de länder, dit arbetstagare kan komma att utsändas från Sverige. varierar i sådan utsträckning att det är omöjligt att tänka sig en enda lösning som gäller för samtliga dessa situationer.
Kommittén anser således att arbetsgivarnas avgiftsskyldighet i utsänd- ningsfallen även i fortsättningen bör vara beroende av huruvida arbetstagaren i fråga är försäkrad för yrkesskada eller inte. Så länge arbetstagaren är detta. bör också arbetsgivaravgifter erläggas. I den av kommittén föreslagna lagen om socialavgifter upptas därför ett stadgande om en sådan koppling mellan förmåner och avgifter. Med anledning av att YFL numera upphört hänvisas i förslaget dock till lagen om arbetsskadeförsäkring och anges att avgift inte skall erläggas för arbetstagare som inte är försäkrad enligt den lagen. Samtidigt upptas i fråga om uppdragstagare en motsvarighet till nuvarande regel, som utsäger att det vid avgiftsberäkningen, där fråga är om arbete som utförts för annans räkning utan att anställning förelegat, skall bortses från uppdragstagare som varit bosatt utomlands och som utförtarbetet utom riket. Den nämnda reglerna avser enligt förslaget alla avgifter — med undantag för ATP-avgiften — som arbetsgivare har att erlägga. Mot bakgrund av bl. a. kommitténs överväganden i det föregående om tillskapande av i princip ett enda underlag för alla arbetsgivaravgifter kan nämligen knappast komma i fråga att införa särregler i förevarande del beträffande vissa av avgifterna. Att särskilda regler gäller med avseende på avgiften till tilläggspensioneringen betingas av det angelägna i att möjliggöra en obruten tillhörighet till ATP för de försäkrade (jfr prop. l962:90).
5.5. Internationella frågor
5.5.1. Allmänt om Sveriges konventions/örhancl/ingar
[ mitten av 1950-talet anslöt sig Sverige till vissa multilaterala socialförsäk- ringskonventioner av stor betydelse bl. a. två år 1953 inom Europarådet utarbetade provisoriska socialförsäkringsavtal. Under samma tid slöt Sverige bilaterala socialförsäkringskonventioner med Italien. Schweiz och Storbri- tannien. År 1968 slöts en socialförsäkringskonvention med Jugoslavien. De provisoriska europeiska avtalen gäller i förhållande till de europarådsländer som Sverige inte har annat avtal med, utom Österrike och Malta. men innehåller en outvecklad konventionsreglering.
De nämnda äldre bilaterala socialförsäkringskonventionerna gäller vanligen endast de två fördragsslutande ländernas medborgare. Grundprin- cipen i konventionerna har varit att medborgare i det ena landet likställs med medborgare i det andra när det gäller rätt till socialförsäkringsförmåner. Med denna teknik har man sökt lösa problem som har sin orsak i att personer med utländskt medborgarskap särbehandlas inom ett lands socialförsäkringslag- stiftning. Däremot har man med likabehandlingsregler inte kunnat lösa de problem som skapas av väntetider. kvalifikationsperioder etc. som kan finnas i lagstiftningen och som brukar gälla alla oavsettcnationalitet, alltså även för
landets egna medborgare. Som exempel kan nämnas den i västeuropeiska länder vanliga regeln att ålderspension bara utgår till den som har arbetat en längre tid i landet, oftast minst 15 år. För att lösa sådana problem fordras att man inför sammanläggningsregler. dvs. bestämmelser om rätt att i ett land räkna sig tillgodo väntetider eller kvalifikationsperioder som har fullgjorts i det andra landet.
Under senare år har behovet av att utveckla socialförsäkringsförbindel- serna med andra länder blivit allt större i takt med att in- och utvandringen fått ökad omfattning. Samtidigt har det stått klart att man numera måste söka delvis nya lösningar på de problem inom socialförsäkringen som kan uppstå för utländska medborgare i Sverige liksom för svenskar i utlandet.
Den av riksdagen i början av år 1976 godkända konventionen mellan Sverige och Österrike om social trygghet utgör ett första exempel på strävandena att tillskapa tidsmässiga och ändamålsenliga socialförsäkrings- konventioner. Den har fått en utformning som på flera områden skiljer den från de socialförsäkringskonventioner som Sverige tidigare har ingått. ] fråga om förmånerna gäller detta i första hand reglerna rörande svensk folkpension. I propositionen 1975/76:71 har förordats att de principer som ligger till grund för konventionen så långt det är möjligt och befogat tillämpas när Sverige sluter socialförsäkringskonventioner med andra länder liksom när gällande äldre sådana konventioner revideras.
Då det gäller folkpensioneringen har man i konventionen med Österrike öppnat vissa möjligheter att uppbära folkpension utanför Sverige. Möjlighet att uppbära folkpension efter flyttning från Sverige har därvid förbehållits personer som har utfört förvärvsarbete här i landet. Praktiskt har frågan lösts så att dessa personer fått rätt till folkpension i förhållande till det antal år de har fått ATP-poäng tillgodoräknade i Sverige. Såvitt gäller tid före ATP:s genomförande räknas år. för vilka de taxerats till statlig inkomstskatt i Sverige.
5.5.2. Svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utom- lands
5521. Inledning
Det svenska pensionssystemet består som tidigare nämnts av en grundpen- sion i form av folkpension och en överbyggnad i form av tilläggspension. grundad på förvärvsinkomsten.
Folkpensioneringen utgör ett socialt grundskydd som träder in vid ålderdom, långvarig nedsättning av försörjningsförmågan eller, för efterle- vande, då försörjaren har fallit ifrån. Rätten till folkpension är oberoende av tidigare avgiftsbetalning eller förvärvsinsats. Krav på viss försäkringstid finns ej heller, däremot krävs svenskt medborgarskap. Förmånens storlek är oberoende av bosättningstiden i Sverige. Folkpensioneringen ingår i det grundläggande trygghetssystem som har byggts upp för dem som är bosatta i Sverige. Folkpensionering finns i övriga nordiska länder men saknar motsvarighet utanför Norden.
Vid sidan av att utgöra det grundläggande pensionsskyddet för dem som är bosatta i Sverige fyller folkpensioneringen också en annan funktion. För den.
som har förvärvsarbetat ingår folkpensionen nämligen som en del i den sammanlagda pension, som i övrigt tilläggspensioneringen svarar för. Vid den årliga beräkningen av pensionsgrundande inkomst för ATP görs ett bottenavdrag för den del av förvärvsinkomsten som motsvarar basbeloppet vid årets ingång. Pensionsskyddet för denna inkomstdel ges genom folkpen- sioneringen, medan tilläggspensioneringen svarar för skyddet för den överskjutande delen av inkomsten.
Vid ikraftträdandet den 1 januari 1963 av AFL infördes en viss möjlighet att uppbära folkpension även vid bosättning utomlands. Möjligheten står öppen för svensk medborgare som har varit mantalskriven i Sverige det år då han fyllde 62 år och de fem åren närmast dessförinnan. Regeln (den s. k. 57—62-årsregeln) har med hänsyn till sin utformning betydelse i stort sett enbart för ålderspension. I fråga om övriga pensionsformer är man vanligen hänvisad till att tillämpa vissa dispensregler som gäller vid sidan av den nu angivna generella regeln. Dessa dispensregler kan åberopas av den som flyttar utomlands sedan han har beviljats pension. De innebär att pensionen kan få behållas efter prövning i det enskilda fallet om flyttningen har skett av hälsoskäl eller andra särskilda omständigheter föreligger.
5.5.2.2 Kommitténs uppdrag
I kommitténs tilläggsdirektiv av den 13 november 1975 påpekas att 57—62- årsregeln blivit föremål för kritik vid upprepade tillfällen såsom alltför stel. Krav har därför framförts om en regel med större flexibilitet. Samtidigt har det enligt direktiven framstått allt klarare att det svenska samhället inte rimligen kan åläggas ett generellt ansvar för det sociala grundskyddet för personer som vistas utomlands med åberopande enbart av tidigare bosättning i Sverige.
I direktiven anförs vidare att utländska medborgares rätt till folkpension regleras genom konventioner med andra länder och att frågorna gör sig gällande också i de konventionsförhandlingar som förs. I den av riksdagen godkända konventionen med Österrike har, som tidigare nämnts, bestäm- melser om utbetalning av svensk folkpension vid bosättning utomlands utformats mot bakgrund av sådana överväganden som nyss har berörts.
Bestämmelserna i konventionen innebär att folkpension till den som är bosatt utomlands utgår i motsvarande utsträckning som ATP. En oavkortad ATP tjänas in genom 30 års förvärvsarbete i Sverige. Vid kortare tids förvärvsinsats minskar pensionen proportionellt. Med utgångspunkt i detta utbetalas enligt konventionen också oavkortad folkpension till den som uppbär ATP på grundval av pensionspoäng för 30 år eller mer. I annat fall utbetalas folkpension med det antal 30-de1ar som svarar mot antalet år med ATP-poäng. Beräkningen sker på likartat sätt oavsett om det är fråga om ålders-. förtids- eller familjepension. För förtids- och efterlevandepension beaktas vid beräkningen av folkpensionen också är då antagandepoäng har tillgodoräknats inom ATP. Vissa övergångsbestämmelser finns för tiden före år 1960 då ATP-systemet infördes (prop. 1975/76:51, SfU 1975/76:20, rskr 1975/761165, SFS 1976:722).
1 direktiven uttalas att kommittén i enlighet med dessa grundsatser bör överväga en ändrad utformning av förutsättningarna för svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands. Under utredningen bör
kommittén också pröva om de tidigare nämnda dispensbestämmelserna svarar mot behovet efter en sådan omgestaltning. Kommittén bör enligt direktiven också beakta de övergångsproblem som uppkommer.
5.5.2.3 Kommitténs överväganden och förslag
Vid bedömningen av frågan om svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands bör man enligt kommitténs mening fästa särskilt avseende vid att den svenska folkpensioneringen i många hänseenden skiljer sig från pensionsanordningar i andra länder.
Det är viktigt att observera att det inte existerar några väntetider för rätt till svensk folkpension. En svensk medborgare som inflyttar från utlandet och bosätter sig i Sverige blir genast i och med bosättningen berättigad till de folkpensionsförmåner för vilka han i övrigt uppfyller de allmänna förutsätt- ningarna. Det bör också enligt kommitténs mening understrykas att folkpensionsförmånerna utgår med enhetliga belopp helt oavsett pensions- sökandens bosättningstid eller försäkringstid i Sverige. Med undantag av vissa tilläggsförmåner utgår förmånerna från folkpensioneringen utan inkomstprövning. Någon anknytning av utgående förmåner till inbetalda avgifter, perioder av förvärvsarbete eller liknande finns inte heller.
Grundförmånernas belopp inom folkpensioneringen är beräknade så att de —i vissa fall med tillägg av inkomstprövade förmåner som t. ex. hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg — skall kunna svara för pensionärens försörj- ning. Folkpensionens årsbelopp inkl. pensionstillskott utgör således f. n. (vid ett basbelopp av 11 500 kr.) för en ensamstående folkpensionär 14 260 kr.
Från svensk sida eftersträvar man i de konventionsförhandlingar som pågår f. n. med bl. a. Frankrike. Grekland. Portugal. Spanien och Turkiet i fråga om utlänningars rätt till folkpension lösningar i enlighet med de principer som tillämpats i den tidigare nämnda. av riksdagen godkända konventionen med Österrike. Samma principer gäller i den konvention med Västtyskland som väntas träda i kraft under år 1977.
Som påpekats i kommitténs tilläggsdirektiv har 57—62-årsregeln kritiserats vid upprepade tillfällen. Därvid har understrukits bl. a. den slumpmässighet som ett bosättnings-lmantalsskrivningsvillkor medför. Sedd mot bakgrund av de funktioner som den svenska folkpensioneringen har finner kommittén kritiken mot den nämnda regeln befogad. Som tidigare framhållits fyllerju den svenska folkpensioneringen den dubbla funktionen av ett socialt grundskydd och ett grundbelopp för ATP-systemet. Som exempel på regelns slumpmässighet kan anföras bl. a. följande.
57—62-årsregeln medför stundom den konsekvensen att en person. som varit yrkesverksam i Sverige under hela sin aktiva tid och därvid tjänat in rätt till ATP, vid bosättning utomlands som pensionär går miste om hela sin folkpension endast på den grunden att han varit borta från Sverige under ett år under tiden från det femtiosjunde till det sextioandra levnadsåret. I ett fall av detta slag bör enligt kommitténs mening folkpensionen anses utgöra grundbeloppet för ATP-pensionen. För en svensk i denna situation är bortfallandet av folkpension till följd av 57—62-årsregeln svårt att förstå särskilt vid jämförelse med utländska pensionssystem där man oftast tjänar in pensionsrätt från botten. dvs. utan motsvarighet till basbeloppsavdrag.
Medan en person i den beskrivna situationen således går miste om hela folkpensionen kan en annan person, som inte utfört något förvärvsarbete över huvud taget i Sverige och kanske vistats utomlands huvuddelen av sitt liv men som uppfyller 57—62-årsregelns krav. få hel folkpension oavsett att han som pensionär är bosatt utomlands. Även om folkpensionens funktion som socialt grundskydd beaktas, synes det enligt kommitténs mening inte finnas motiv för att Sverige skall svara för ett sådant skydd för personer som är bosatta utomlands. Den uppgiften ankommer på bosättningslandet.
Såsom folkpensionssystemet är utformat — utan krav på avgiftsbetalning, intjänande eller försäkringstid och med schabloniserade belopp för alla pensionärer — är det enligt kommitténs uppfattning rimligt att man iakttar försiktighet då det gäller åtaganden genom regler om utbetalning av folkpension vid bosättning utomlands. Kommittén finner det svårt att motivera finansiering genom skatter och arbetsgivaravgifter av utomlands bosatta personers sociala grundskydd med åberopande enbart av tidigare bosättning i Sverige. Kommittén vill understryka att motsvarande synpunkter har beaktats vid utformningen av andra anordningar av grund- skyddskaraktär. t. ex. barnbidrag. Enligt vad kommittén har erfarit pågår en utveckling i flera länder mot kompletteringsanordningar liknande den svenska folkpensionens.således ett socialt grundskydd. lfrågavarande länder avser emellertid inte tillåta rätt till sådan förmån vid bosättning utom resp. land.
Kommittén har diskuterat frågan om det är möjligt att förändra 57—62- årsregeln men att alltjämt låta svenska medborgare få en mera gynnad ställning än vad man är beredd att konventionsvägen bereda andra länders medborgare. Vid besvarandet av denna fråga kan kommittén emellertid inte bortse från den kritik som från andra utgångspunkter riktats mot 57—62- årsregeln. nämligen den som gör gällande att regeln strider mot likställig- hetsprincipen.
Principen innebär i detta sammanhang att medborgare i ett annat land likställs med medborgare i det egna landet när det gäller rätt till socialför- säkringsförmåner. Sverige har i socialförsäkringslagstiftningen i stort anslutit sig till likställighetsprincipen. Också en rad konventioner från senare tid bygger på denna princip. Kommittén hänvisar här till ILO—konventionenden nya Europarådskonventionen och de regler som gäller för gemensamma marknaden. Denna princip har numera accepterats av det stora flertalet länder som har någorlunda utvecklade socialförsäkringssystem. Ett hävdande av denna princip har i många fall inneburit att svenska medborgare som verkar utomlands. omedelbart enligt resp. lands lagstiftning eller konventionsvägen. fått förmåner som tidigare varit förbehållna resp. lands medborgare. Under sådana omständigheter är det enligt kommitténs uppfatt- ning lätt att förstå också denna kritik mot 57—62-årsregeln, vars tillämpning är förbehållen svenska medborgare. Olika lösningar för svenskar och utlän- ningar vid bosättning utanför Sverige framstår i längden som oacceptabelt sett från andra länders sida. Kommittén understryker att kritiken numera inte avser annat än möjligheten att enligt 57—62-årsregeln få full pension vid bosättning utomlands oberoende av tidigare förvärvsinsats. Den metod som anvisats i konventionen med Österrike ger nämligen utfyllnad av grundbe» loppet inom pensioneringen i förhållande till det antal år man tjänat in ATP.
Kommittén anser också att undantag från likställighetsprincipen i vissa fall kan försvaras då det gäller övergångsanordningar.
Någon förändring vad gäller folkpensioneringens funktioner har kommittén inte fått i uppgift att överväga. Folkpensioneringen skall således alltjämt fylla de två funktionerna — socialt grundskydd och grundbelopp för ATP. Samtidigt torde det vara klart att det inte är möjligt — inte minst av ekonomiska skäl — att låta en eventuellt något mer flexibel 57—62-årsregel omfatta alla som varit bosatta i Sverige under viss tid. Skälen är enligt kommittén starka att i stället söka lösningen i regler som ger rätt till folkpension för den som är bosatt utomlands i förhållande till intjänad rätt inom ATP.
Kommittén anser att en god lösning av problemet är att man knyter an till den metod som använts i Österrike-konventionen. En sådan lösning innebär att en svensk vid bosättning utomlands får folkpension i förhållande till intjänad rätt inom ATP resp. utfört förvärvsarbete i Sverige före år 1960. En lösning av denna innebörd medför fördelen av ett enhetligt system. Den medför också en smidigare anpassning till den faktiska förvärvsverksamma tiden i Sverige. Någon ändring av reglerna om folkpension för svenska medborgare vid återflyttning till Sverige behöver däremot inte ske. I sådana fall bör alltså som nu hel folkpension alltid utgå. Kommittén föreslår därför att reglerna om svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands ändras på det sätt som här angivits.
Med den inriktning som här förordats får rätten till folkpension vid bosättning utomlands en klar karaktär av intjänad rätt till första basbeloppet — ett system som på ett enkelt sätt kan anslutas till det som gäller i flertalet andra länder. För att ge rätt till folkpension utanför Sverige måste således en pensionsrätt enligt den förordade lösningen tjänas in genom arbete i Sverige. Folkpensionen blir därigenom ett komplement till ATP som inte ger detta bottenskydd. För dem som är bosatta i Sverige behåller folkpensionen helt sin karaktär av socialt grundskydd lika för alla oavsett tidigare förvärvsarbete.
En lösning av det slag som kommittén här förordar kan i vissa fall medföra mindre folkpension än enligt nu gällande regler. Med hänsyn härtill anser kommittén att stort avseende bör fästas vid utformningen av övergångsregler till ändringen. Dessa bör lämpligen utformas på sådant sätt att personer som uppbär folkpension eller uppnått en ålder av 50 år vid lagens ikraftträdande alltjämt skall ha rätt att åberopa 57—62-årsregeln om en tillämpning av denna ger högre folkpension. Vad slutligen gäller de tidigare redovisade dispensreglerna finner kommittén inte skäl föreslå någon ändring av dessa. Det föreligger nu en viss praxis i fråga om meddelande av dispens och det gäller här oftast fall där vederbörande försäkrad åberopar hälsoskäl för rätt att åtnjuta folkpension utomlands. Kommittén anser att behov av dispens kan föreligga också om det av kommittén förordade förslaget genomförs och anser därför att dispens- regler bör finnas kvar. Genomförs kommitténs förslag om övergångsregler kommer under avsevärd tid 57—62-årsregeln alltjämt att kunna åberopas. Sedan erfarenhet vunnits av de nya reglerna angående rätt till folkpension vid bosättning utomlands kan det finnas anledning att se över dispensreg- lerna.
5.5.3 Utlänningars rätt till folkpension 5.5.3.1 Inledning
Sverige har en reglerad invandring. Utöver invandrare som efter beslut om arbetstillstånd kommer till Sverige erhåller också flyktingar i allmänhet tillstånd att stanna i Sverige. De grundläggande bestämmelserna om rätt för utländska medborgare att bosätta sig och att förvärvsarbeta i Sverige finns i utlänningslagen (l954:l93).
Av det material som redovisats i invandrarutredningens huvudbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna framgår att den övervägande delen av invandrarna i Sverige täcks av de konventioner som Sverige har godkänt.
Följande siffror, som närmare redovisats i avsnitt 2.6.2 och som avser förhållandena vid årsskiftet 1976/77, synes vara av särskilt intresse.
Av utlänningarna i Sverige omfattades på grund av sin nationalitet ca 75 % av konventioner mellan Sverige och vederbörandes hemland och ytterligare 12 % enbart av de europeiska överenskommelserna eller av ILO-konven- tionen nr 1 18 (vilken sistnämnda dock har biträtts av Sverige enbart i fråga om förmåner utanför pensionsområdet). Av återstående ca 13 % omfattades de flesta inte av någon av Sverige biträdd internationell överenskommelse om social trygghet och var därför uteslutna från rätt till folkpension. [ den sistnämnda gruppen ingick emellertid, till ett antal som inte närmare kunde anges, personer, som bl. a. på grund av status som politiska flyktingar var konventionsskyddade. Det totala antalet konventionsskyddade och ej konventionsskyddade utlänningar utgjorde i runt tal 420 000. Av dessa var ca 315 000 skyddade av konventioner med annat land, 50 000 omfattade av de europeiska överenskommelserna och omkring 52 000 ej konventionsskyd- dade.
De nu redovisade siffrorna överensstämmer i allt väsentligt med de som redovisats i invandrarutredningens betänkande och som avser förhållandena vid årsskiftet 1973/74. 1 betänkandet påpekas att de av statsmakterna år 1968 uppdragna riktlinjerna för invandrarpolitiken bl.a. innebär att i Sverige bosatta utlänningar i princip skall behandlas likvärdigt med svenska medbor- gare. Detta överensstämmer enligt utredningen med grundsynen i den svenska socialpolitiken. lnvandrarutredningen har i fråga om de sociala trygghetsgrenarna av socialförsäkringskaraktär undersökt i vad mån detta jämlikhetsmål uppfylls av lagstiftningen eller genom av Sverige ingångna eller biträdda internationella överenskommelser. Då det gäller ATP konsta— terar utredningen att utlänningar — så när som på övergångsbestämmelserna för svenska medborgare tillhörande äldre åldersgrupper — är helt likställda med svenska medborgare. Utredningen understryker därvid att ATP oavsett den pensionsberättigades medborgarskap kan utbetalas utan inskränkningar vid bosättning utomlands. Beträffande folkpensioneringen anför utred— ningen i huvudsak följande.
De egentliga svårigheterna att på den sociala trygghetens område skapa likställighet mellan utlänningar och svenska medborgare möter inom folkpensioneringen. Detta gäller dock inte medborgare i de övriga nordiska länderna, vilkas grundpensionssystem företer stora likheter med den svenska folkpensioneringen. Med dessa länder har uppnåtts en samordning av
systemen som får anses motsvara högt ställda krav. Enligt samordningsreg- lerna i den nordiska konventionen om social trygghet är nordiska medborgare med avseende på rätten till grundpension (folkpension) helt likställda med bosättningslandets medborgare efter en vistelsetid av i regel tre år. i vissa fall efter en kortare tids vistelse i landet. Efter flyttning till annat nordiskt land utbetalas beviljad pension i regel tre år. varefter fortsatt motsvarande pension utges av det nya bosättningslandet på de villkor och med det belopp som gäller enligt dess lagstiftning. ] Danmark, Island och Norge, där grundpen- sionens storlek beror av bosättningstid i landet, får därvid bosättningstid i annat nordiskt land tillgodoräknas.
lnvandrarutredningen framhåller att en samordning enligt den nordiska ömsesidighetsmodellen inte har varit möjlig med andra länder än de nordiska. beroende på grundläggande olikheter i pensionssystemen. Till skillnad från ATP, som av svenskar och utlänningar intjänas på lika villkor och vars pensionsförmåner exporteras i obegränsad omfattning, är rätten till folkpension i den svenska lagstiftningen förbehållen svenska medborgare och i princip beroende av bosättning i Sverige. Vid bosättning utomlands kan folkpension i regel utgå endast under förutsättning att vederbörande varit mantalsskriven i Sverige för de år då han fyllt 57—62 år. Pensionen utgår med i princip lika belopp för alla oberoende av arbetsinsatser i arbetsför ålder och har sålunda karaktären av ett grundskydd. Denna konstruktion saknar nästan helt motsvarighet på den europeiska kontinenten, där pensionsrätt tjänas in genom förvärvsarbete och där pension utgår från botten i förhållande till förvärvsinkomst eller erlagda avgifter för pensionsfallets inträffande. En förutsättning för pensionsrätt är i allmänhet förvärvsarbete eller avgiftsbe- talning under en förhållandevis lång tid, ofta minst 15 år.
lnvandrarutredningen påpekar att det oaktat dessa olikheter i konven- tioner med flera länder har intagits bestämmelser om rätt för utlänningar att efter mer eller mindre långvarig vistelse i Sverige uppbära folkpension vid fortsatt bosättning i riket. På senare tid har i konventioner med först Jugoslavien och senare med Italien medgivits rätt för medborgare i dessa länder att även efter flyttning från Sverige uppbära partiella folkpensioner i förhållande till bosättnings- eller arbetstid i Sverige. Sådan export har inte medgivits på fördelaktigare villkor än för svenska medborgare, dvs. efter mantalsskrivning i riket för de år varunder vederbörande fyllt 57-62 år.
lnvandrarutredningen understryker att det även för medborgare i en del länder. med vilka Sverige inte ingått särskilda konventioner på grund av den av Sverige biträdda europeiska pensionsöverenskommelsen föreligger rätt till folkpension i Sverige efter 15 års bosättning i riket, därav minst fem år omedelbart före ansökan om pension. Vissa invandrargrupper täcks emel- lertid varken av konventioner eller av den europeiska överenskommelsen och saknar sålunda helt folkpensionsskydd. Enligt invandrarutredningens mening är det angeläget att det för dessa tillskapas ett sådant skydd av åtminstone den omfattning som föreligger enligt den europeiska överens- kommelsen. lnvandrarutredningen föreslår därför att samtliga i Sverige bosatta utlänningar tillförsäkras ett lagfa'st minimiskydd i form av rätt till folkpension efter viss tids vistelse i Sverige.
5.5.3.2 Kommitténs uppdrag
1 kommitténs tilläggsdirektiv anges som en utgångspunkt för kommitténs diskussioner att utlänningars rätt till folkpension även i framtiden bör regleras genom konventioner.
l direktiven påpekas att remissyttrandena över invandrarutredningens huvudbetänkande ger vid handen att frågan behöver övervägas ytterligare. Därvid understryks de möjligheter till folkpension som redan står en invandrare till buds efter förvärv av svenskt medborgarskap eller på grund av konvention. Kommittén bör enligt direktiven mot denna bakgrund förut- sättningslöst pröva för- och nackdelar med en anordning i form av lagfästa minimiregler för invandrares rätt till folkpension. Det kan därvid enligt direktiven finnas skäl att anlägga skilda betraktelsesätt i fråga om olika kategorier av folkpensionsförmåner. Därvid bör särskilt uppmärksammas barnpensioner och vårdbidrag för svårt handikappade barn, vilka förmåner ingår bland samhällets åtgärder för stöd till barnfamiljerna. Frågan om samordning av svenska och utländska pensioner bör enligt direktiven också beaktas.
5.5.3.3 Kommitténs överväganden och förslag
lnvandrarutredningens förslag innebar att i Sverige bosatta utlänningar som inte täcks av någon konvention skulle få ett lagfäst minimiskydd i form av rätt till folkpension efter viss tids vistelse i Sverige. Utredningen ansåg att ett skydd av den omfattning som föreligger enligt den tidigare nämnda provisoriska europeiska pensionsöverenskommelsen borde kunna skapas även för sådana invandrare för vilka konventioner inte är tillämpliga. En medborgare i stat som är ansluten till den nämnda överenskommelsen är berättigad till folkpension i samma omfattning som svenska medborgare under följande förutsättningar:
a) Han skall vara stadigvarande bosatt i Sverige.
b) Han skall efter fyllda 20 år ha uppehållit sig i Sverige sammanlagt minst 15 år.
c) Han skall omedelbart före ansökan om pension ha varit stadigvarande bosatt i Sverige minst fem år i oavbruten följd.
d) För rätt till förtidspension krävs därjämte att vederbörande stadigvarande bosatt sig i Sverige innan den sjukdom, som förorsakar hans arbetsoför- måga eller nedsatta arbetsförmåga, första gången medicinskt konstate- rades.
lnvandrarutredningens betänkande har remitterats till ett stort antal remissinstanser. Remissyttrandena över utredningens förslag har redovisats i propositionen 1975:26 om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. Av sammanställningen av remissyttranden rörande sociala frågor framgår bl. a. följande.
Samtliga instanser tillstyrker eller lämnar utan erinran invandrarutred- ningens förslag att samtliga i Sverige bosatta utlänningar bör tillförsäkras ett lagfäst minimiskydd i form av rätt till folkpension efter viss tids vistelse i Sverige. Statens invandran'érk anser att målet bör vara att alla invandrar-
grupper ges ett pensionsskydd som i så hög grad som möjligt följer den nordiska trygghetskonventionen, vilket innebär krav på tre års bosättning omedelbart före ansökan om pension. LO anser att som villkor bör gälla en kvalifikationstid på tio år. ILO-kommittén och SAF anför att ett genomfö- rande av invandrarutredningens förslag inte torde möjliggöra ratifikation avi sammanhanget aktuella ILO-konventioner. ILO-kommittén förordar att en förutsättningslös utredning görs beträffande möjligheterna att bättre anpassa svensk lagstiftning till föreliggande ILO-konventioner för att därigenom undanröja ratifikationshinder för Sveriges del. Länsstyrelsen iMa/mö/ius län noterar att invandrarutredningens förslag innebär att Sverige frångår det krav på ömsesidighet som annars är vanligt i pensionssammanhang. Soria/utred- ningen ansluter sig i princip till förslaget, men anser att en samlad bedömning av brister i de socialpolitiska bidragssystemen bör göras när den socialpoli- tiska bidragsutredningen har slutfört sitt arbete. Flera instanser beklagar att invandrarutredningen inte har tagit upp frågan om invandrarnas möjligheter att behålla svensk folkpension vid ett eventuellt återvändande till ursprungs- landet. Statens invandrarvérk anser att det är angeläget att denna fråga utreds med tanke på de många invandrare som under lång tid arbetar i Sverige och som vid pensionsålderns inträde återvänder till hemlandet. En kvalifika- tionstid på exempelvis tio år skulle kunna övervägas. LO föreslår att frågan om export av svensk folkpension på grundval av ett system med delpensioner utreds. Möjligheterna att exportera delar av folkpensionen skulle stå öppna för såväl svenska som utländska medborgare. Även TCO anser att frågan om export av folkpension bör utredas men anför att eftersom lika rättigheter mellan utländska och svenska medborgare bör gälla även på detta område bör de samhällsekonomiska konsekvenserna av en generell rätt till export av folkpensionen undersökas.
Enligt pensionskommitténs uppfattning talar flera skäl för den av invand- rarutredningen föreslagna lösningen. Ett av dem är att man ansluter till ett redan känt regelsystem som vunnit internationellt erkännande och som accepterats av flera länder. Ett annat skäl är att en väntetid i form av intjänande under 15 år är det vanliga kravet för ålderspension i flera länder på kontinenten. Kommittén har uppfattningen att man bör respektera önskemål av den som trots bosättning i Sverige vill behålla sitt ursprungliga medbor- garskap. Sådana önskemål,som ofta synes grundade på principiella skäl ,bör enligt kommitténs mening inte medföra att personen i fråga går miste om möjligheter till folkpension.
Pensionskommittén finner mot bakgrund av det sagda att då det gäller ålders-,änke- och förtidspension ger en anknytning till bestämmelserna i den provisoriska europeiska pensionsöverenskommelsen ett tillfredsställande minimiskydd för invandrare som av olika skäl inte vill ansöka om svenskt medborgarskap. Med hänsyn till att kommitténs förslag innebär ett frångå- ende av det vanliga kravet på ömsesidighet anser kommittén att man tills vidare inte bör sätta villkoren för rätt till ålders- och förtidspension lägre än vad invandrarutredningen föreslagit. Detta innebär visserligen att ILO- konventionen nr 1 18 inte kan ratificeras i sin helhet. Å andra sidan innebär ett genomförande av förslaget att för samtliga nu berörda, ej konventionsskyd- dade utlänningar bosatta i Sverige skapas ett grundläggande system för social trygghet, ett system som för många andra utlänningar förutsätter avtal om
ömsesidighet. Vid sådant förhållande anser pensionskommittén att man bör avvakta erfarenheterna av det nya systemet innan man tar upp diskussionen om lindrigare krav i fråga om vistelsetider och därmed möjlighet till ratifikation av den nämnda ILO-konventionen även såvitt gäller pensioner. Kommittén föreslår därför att invandrarutredningens förslag genomförs såvitt gäller ålders-, änke- och förtidspension.
Då det gäller pension till barn kan enligt kommitténs mening en lösning enligt vad som nu sagts emellertid knappast anses tillfredsställande. Bestämmmelserna i de provisoriska avtalen är nämligen inte anpassade till ett system där rätten till barnpension, som i folkpensionssystemet, tillkommer barnet självt. Granskar man de bilaterala konventionernas bestämmelser finner man att speciell hänsyn genomgående tagits till barnen. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla också för den kategori invandrarbarn som här avses. En möjlig lösning är att då det gäller barnpensioner knyta an till de bestämmelser som tagits in i konventionerna med Österrike och Västtysk- land. Med utgångspunkt i denna bedömning föreslår kommittén att ett invandrarbarn av den kategori som nu åsyftas skall få rätt till barnpension
a) om den avlidne föräldern omedelbart före sin död varit bosatt i Sverige under minst fem år och barnet vid dödsfallet var bosatt i Sverige eller
b) om barnet är bosatt i Sverige sedan minst fem år och barnet eller den avlidne föräldern vid dödsfallet var bosatt i Sverige.
Kommittén anser att motsvarande synpunkter gör sig gällande beträffande vårdbidrag för svårt handikappade barn. Det framstår enligt kommitténs mening som stötande att stadga längre väntetider i sådana fall. Goda skäl talar för att medge rätt till vårdbidrag efter det att föräldern under viss kortare tid har varit bosatt i Sverige. Dessutom bör det enligt kommitténs mening finnas en regel som möjliggör att Vårdbidraget kan övergå i förtidspension utan ny prövning av att kvalifikationsvillkoren är uppfyllda.
Kommittén föreslår mot bakgrund av vad som nu anförts att vårdbidrag för svårt handikappat barn skall kunna utgå efter det att föräldern varit bosatt i Sverige under ett år och att vårdbidrag då barnet fyller 16 år skall kunna ersättas med förtidspension utan att man återigen prövar om barnet eller föräldrarna uppfyller kvalifikationsvillkoren.
Det sagda innebär att kommittén beträffande utlännings rätt till folkpen- sion i Sverige förordar en kombination av bestämmelserna i den provisoriska europeiska överenskommelsen och de nya bilaterala konventionerna.
Som framgått av vad kommittén tidigare anfört saknar folkpensionssys- temet motsvarighet i andra länder än de nordiska. Andra former av social grundtrygghet förekommer i andra länder, dock i mycket skiftande former och med olika förmånsbelopp. För en person, som uppbär folkpension och som inte är bosatt i Sverige, minskas folkpensionen med en motsvarande förmån till vilken han är berättigad enligt utländsk lagstiftning. Ärenden av detta slag prövas av riksförsäkringsverket, som också har möjlighet att medge undantag från nämnda regel om särskilda skäl föreligger.
Kommittén har i enlighet med vad som uttalats i direktiven övervägt om det kan finnas behov av samordningsregler i de nu berörda fallen, dvs. i situationer då utländska medborgare under bosättning i Sverige kan få folkpension enligt det av kommittén förordade förslaget. Kommittén finner
det därvid uteslutet att minska folkpensioneringens grundförmåner med utländsk pension som på sätt likartat svensk ATP tjänas in genom förvärvsarbete. Detta bör av administrativa skäl gälla även om den utländska pensionen svarar också för grundbeloppet i detta lands pensionsanordning. Däremot bör pensionstillskott minskas med utländsk pension. intjänad på grund av förvärvsarbete. på samma sätt som sker beträffande ATP.
Vad därefter gäller den under remissbehandlingen av invandrarutred- ningens huvudbetänkande aktualiserade frågan om rätt för invandrare att behålla svensk folkpension vid återvändande till ursprungslandet vill kommittén framhålla att förutsättningarna för bedömning av denna fråga har ändrats genom att riksdagen under år 1976 godkänt förslaget om att de principer som ligger till grund för konventionen med Österrike så långt det är möjligt och befogat skall tillämpas när Sverige sluter konventioner med andra länder liksom när gällande äldre sådana konventioner revideras. Som framgått av den tidigare redogörelsen pågår f. n. förhandlingar rörande sådana konventioner med ett stort antal länder. Härvid eftersträvas från svensk sida i samtliga fall lösningar i enlighet med de principer som godkänts av riksdagen. Med hänsyn härtill saknas efter riksdagens godkännande av principförslaget enligt kommitténs mening anledning ytterligare utreda denna fråga.
5 .5.4 Övergångsbéstämmélser inom A TP för utländska medborgare 5.5.4.1 Inledning
Enligt allmänna regler fordras för oavkortad tilläggspension att pensions- poäng tillgodoräknats för minst 30 år. För dem som är födda senast år 1914 fordras enligt särskilda övergångsregler 20 år och för dem som är födda åren 1915—1923 gäller en successiv upptrappning till den allmänna 30-årsregeln. Grunden för övergångsreglerna är att de angivna åldersklasserna vid ATP- systemets genomförande inte hade möjlighet att före pensionsåldern tjäna in en oavkortad ATP enligt vanliga regler. De lindrigare villkoren motiverades enligt lagens förarbeten med att dessa äldre försäkrade genom sin insats i näringslivet hade bidragit till den välståndsuppbyggnad som gjorde ATP- reformen möjlig. Med denna motivering begränsades också övergångsreg— lernas tillämplighet till svenska medborgare.
5542. Kommitténs uppdrag
I kommitténs tilläggsdirektiv har påpekats bl.a. följande. Motivet för att utländska medborgare inte har ansetts böra kunna åberopa sig på övergångs- reglerna har varit att det i deras fall inte funnits fog för ett antagande att den arbetsinsats som utförts före genomförandet av ATP-reformen kommit det svenska samhället till godo. Invandringen till Sverige har nämligen först relativt sent fått större omfattning. Dessa motiv äger enligt direktiven alltjämt bärkraft. När det gäller invandrare som faktiskt varit verksamma i Sverige under lång tid före ATP-reformen får man nämligen normalt räkna med att de förr eller senare förvärvar svenskt medborgarskap. Därmed kan de också åberopa sig på övergångsreglerna. För den som av en eller annan
anledning inte söker svenskt medborgarskap kan emellertid bestämmelserna slå mindre väl. Kommittén bör enligt direktiven mot denna bakgrund överväga behovet av att för här åsyftade fall tillskapa regler som medger ett beaktande av övergångsfallens särart på så sätt att hänsyn i viss utsträckning skall kunna tas till år av förvärvsarbete här i landet före år 1960.
5.5.4.3 Kommitténs överväganden och förslag
Av invandrarutredningens tidigare nämnda betänkande (SOU 1974:69) framgår att de stora invandrargrupperna kommit till Sverige i huvudsak efter år 1960. Det stora flertalet invandrare som kommit — och kommer — till Sverige är personer i yngre åldrar.
Även om frågan om rätt för utländska medborgare att åberopa övergångs- reglerna inom ATP-systemet således inte torde gälla ett större antal personer framstår enligt kommitténs mening följderna för den enskilde som berörs av de redovisade bestämmelserna i vissa fall som märkliga. Kommittén vill illustrera effekten av gällande bestämmelser med följande exempel: Antag att en utländsk medborgare, född år 1911, varit yrkesverksam i Sverige sedan år 1940. Han erhåller ålderspension år 1976 och har då tillgodoräknats pensionspoäng under samtliga år sedan år 1960. Eftersom övergångsbestämmelserna inte kan tillämpas, beräknas hans ålderspension från ATP till 16/30 av full ålderspension. Om man antar att han haft i genomsnitt 4,5 pensionspoäng under de 15 bästa åren blir hans ålderspension från ATP (vid ett basbelopp på 11 500 kr.) ca 16 500 kr. Om denne person begär och får svenskt medborgarskap blir övergångsreglerna omedelbart tillämpliga och pensionen, som då beräknas till 16/20 av full ålderspension. stiger till ca 24 800 kr.
Man kan hävda att för många av de personer som det här gäller möjligheten att få svenskt medborgarskap borde utgöra lösningen även på pensionspro- blemet. 1 här avsedda fall torde ju också undantagslöst ansökan om svenskt medborgarskap bifallas. 1 kommittén redovisade erfarenheter från bl. a. konventionsförhandlingar ger emellertid vid handen att personer som alltjämt efter lång tids vistelse i ett främmande land väljer att bibehålla sitt ursprungliga medborgarskap ofta har mycket starka principiella skäl för sitt ställningstagande. Ett anvisande av "medborgarskapsvägen" för att lösa denna pensionsfråga står enligt kommitténs uppfattning vidare i strid med likställighetsprincipen som kommit till uttryck i multilaterala konventioner på pensionsområdet och i minimistandardkonventioner som den europeiska sociala stadgan (prop. l962zl75) och sociala balken (prop. 1965:115).
Den i tilläggsdirektiven antydda lösningen av den nu redovisade frågan — en anknytning till faktiskt förvärvsarbete i Sverige före år 1960 — torde enligt kommitténs mening inte endast ha den fördelen att den av flertalet bör kunna upplevas som rättvis utan skulle också på ett tillfredsställande sätt knyta an till de principer som använts för lösningen av folkpensionsfrågan i de nya bilaterala konventionerna.
Praktiskt sett skulle frågan enligt kommitténs mening kunna lösas genom att de invandrare det här gäller får rätt att åberopa år under vilka förvärvsarbete utförts i Sverige före år 1960. Man kan här tänka sig olika lösningar. En väg är att man ger invandraren rätt att åberOpa övergångsbe-
stämmelserna under förutsättning att han kan visa att han varit förvärvs- verksam iSverige under ett visst, minsta antal år. En annan tänkbar "Väg är att konstruera en "trappa" så att invandrarens faktiskt taxerade år i Sverige räknas av från talet 30, dock med den begränsningen att han inte får ett lägre tal än det som gäller för en svensk medborgare med samma födelseår.
Den förstnämnda metoden har enligt kommitténs bedömning den nack- delen att man får en stel regel, mot vilken kan riktas kritik liknande den som anförs mot 57—62-årsregeln. Kommittén förordar i stället att man försöker utforma en trappa som _kan motiveras med i huvusak följande argument.
Invandrare som varit förvärvsverksamma i Sverige under längre tid före ATP-reformen har —i likhet med svenska medborgare — genom sin insats i näringslivet bidragit till att göra ATP-reformen möjlig. Ju längre tid invandraren varit verksam i Sverige desto större hänsynstagande bör göras. Vid tillräckligt antal år med förvärvsverksamhet i Sverige bör han bli helt jämställd med sinajämnåriga svenska arbetskamrater. Avräkningen bör helt utformas så att invandraren genom sina yrkesverksamma år före år 1960 får möjlighet att erhålla samma beräkningsgrunder som gäller för svensken i övergångsgenerationerna, dvs. personer födda före år 1924. Regeln bör dock förses med en spärr så att invandraren inte får en bättre beräkningsgrund än svensk medborgare i samma ålder.
Effekten av de nu redovisade tankegångarna illustreras genom följande tablå:
Den för- Om den försäkrade har nedan angivet ersätts talet 30 i trettioårsregeln säkrades antal taxår i Sverige före år 1960 med talet födelseår
ABCDEFGHIJABCDEFGHIJ
1914 o. tid. 10 9 8 7 6 5 4 3 2 I 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 1915 9 8 7 6 5 4 3 2 1 21 22 23 24 25 26 27 28 29 1916 8 7 6 5 4 3 2 1 22 23 24 25 26 27 28 29 1917 7 6 5 4 3 2 1 23 2425 26 27 28 29 1918 6 5 4 3 2 1 24 25 26 27 28 29 1919 54 3 2 1 25 26 27 28 29 1920 4 3 2 1 26 27 28 29 1921 3 2 1 27 28 29 1922 2 1 28 29 1923 1 29
Anm. Kolumn A visar högsta antal år med vilka minskning får ske. Högre antal år än det som anges i kolumn A beaktas inte.
Kommittén förordar mot bakgrund av de redovisade skälen att övergångs- bestämmelserna inom ATP vidgas på det sätt som nu beskrivits. l övergångsbestämmelserna till lagändringarna bör enligt kommitténs mening anges, att de nya reglerna inte grundar rätt till pension före ikraftträdandet av de nya reglerna samt att den försäkrade själv har att förete den bevisning om rätt till pension enligt de nya reglerna som kan anses behövlig.
5.6. Kostnadsfrågor
Kommittén föreslår i avsnitt 5.1.6 att livräntor som utgår enligt eller bestäms med tillämpning av den nya lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) skall standardsäkras fr. o. m. den 1 januari 1978. Förslaget innebär att även vissa livräntor som har beviljats enligt äldre lagstiftning skall standardsäkras fr. o. m. nämnda tidpunkt. Här avses äldre livräntor som utgår till försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel, eller till försäkrads efterlevande. Kommitténs förslag berör såväl livräntor vilka bekostas med medel ur arbetsskadeförsäkringsfonden som livräntor vilka bekostas med statsmedel. Enligt kommitténs mening bör kostnaderna för den föreslagna standarduppräkningen såvitt gäller skador i privat och kommunal tjänst täckas genom arbetsskadeförsäkringsavgifter. Staten bör svara för kostna- derna för standarduppräkning av ersättningar som utgår av statsmedel.
Enligt de beräkningar kommittén har låtit göra skulle de av förslaget om standardsäkring berörda livräntornas sammanlagda årsbelopp den 1 januari 1978 uppgå till ca 300 milj. kr. (basbelopp 11500 kr.). Kostnaderna för standarduppräkningen kan följaktligen för år 1978 beräknas utgöra ca 3 milj. kr. för varje hel procent med vilken livräntorna skall räknas upp. Huvuddelen av dessa kostnader kommer att belasta arbetsskadeförsäkringsfonden.
Avgiften till yrkesskadeförsäkringen är genom särskild lag (1973z480) fastställd för tiden t. o. m. år 1979. Enligt kommitténs uppfattning behöver de föreslagna reglerna om standardsäkring inte föranleda någon ändring av det sålunda fastställda avgiftsuttaget. I sammanhanget kan erinras om att riksförsäkringsverket skall enligt gällande bestämmelser lägga fram förslag till avgiftsuttag närmast för femårsperioden 1980—1984.
I avsnitt 5.5 lägger kommittén fram förslag om nya regler för svenska medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands, vidgad rätt till ATP för utländska medborgare och ökade möjligheter för utländska medbor- gare, som inte omfattas av konventioner, att erhålla folkpensionsförmåner i Sverige. Av dessa tre föreslagna ändringar kan endast den sist nämnda bedömas medföra kostnader av någon betydenhet. Innebörden i det förslaget framgår bl. a. av den allmänna motiveringen i avsnitt 5.5.3. Kostnadsberäk- ningarna får med nödvändighet baseras på vissa antaganden. Osäkerhetsfak- torerna är många, bl. a. klassificeras inte utlänningar statistiskt i flyktingar (som ofta omfattas av konventioner) resp. icke flyktingar. Vidare är det svårt att bedöma hur länge de aktuella personerna kommer att stanna i Sverige och i vilken utsträckning de kommer att bli svenska medborgare. På grundval av uppgifter från arbetsmarknadsdepartementet har inom kommittén utförts beräkningar beträffande kostnaderna för ifrågavarande förslag. Med stor säkerhet kan sägas att kostnaderna per år inte kommer att överstiga 10 milj. kr. och att de troligen kommer att stanna vid ca 5 milj. kr. Det kan antas att kostnaderna till en del inte innebär någon reell kostnadsökning utan snarare en omfördelning. Många som t. ex. trots uppnådd ålder nu inte kan få folkpension torde få socialhjälp med ungefär samma belopp.
I avsnitt 5.2.1 föreslår kommittén att förtidspensionär skall få förvärva pensionspoäng på sin restarbetsinkomst. Vidare lägger kommittén fram förslag om vidgad möjlighet att få förtidspension beräknad enligt antagan- depoängmetoden (avsnitt 5.2.4) samt rätt att erhålla pensionspoäng på
förvärvsinkomster för försäkrad som under del av ett år har gjort ett förtida uttag av hel ålderspension (avsnitt 5.2.7.3). Dessutom föreslås att vissa konstnärsbidrag skall kunna grunda rätt till ATP (avsnitt 5.2.6). Slutligen föreslår kommittén att möjligheten att vara undantagen från ATP i princip slopas (avsnitt 5.272). Det går f. n. inte att säga i vilken omfattning dessa förslag kommer att påverka pensionsutbetalningarna från ATP men det kan antas att de på sikt kommer att öka något. Det kan erinras om att kommitténs förslag på förmånssidan inom ATP är kopplade till förslag om avgiftsbetal- ning, i den mån inte avgifter erläggs för inkomsten redan enligt gällande bestämmelser. — Kostnaderna för förslaget om förlängd retroaktivtid för barnpension i vissa fall (avsnitt 5.3.1) kan väntas bli ytterst marginella.
Hållit-1.7. 11:11 wii-mm” inl 'Hi."|'l'|
. |.7”|'m'1q'.71' .'Ill'f; l','l -'.| .l. ! |.r ',j|.'." ..i'. "' "I'llf 'ii'i'. Öhrn" WII-"M' gi, ' "' Ilfr -j| .Ii...'_'j'u'1'. "".'-WW"? I,. i- . -..i.l_--i,i.|.:.. . k l'". '|.r:_.| _'.'".| '_......,|_|.i' ”IL-_”
ni'i '
dump]. "" ||. . _ll...- .|'_|| _il._ ..|._|_.'_.|.| "I Illllfäl'lw-V " r—"Sl'. " :| i.. -i_l_" WiFi-'.' " | , | J:. j. . ,t._'l.g._. |'. ._ |.,__ _|! ||. _|l '_|" ...I— _ . ... :*. ungt-Ulm Luh' :. . .. ._ .,.f . . I. II'I 11 I" I" . . . . "'. .. .. I ull . _-",chgiv'i-aaol.4,.-..L|' . I ' II'
. . | |_. r” -..a 'I .fi-|I ' ". "."|'.'r '|' H'lllll . . ' ..I."|1L.
.l'l. .. . ' ri'li'iji'" 'if-likn .I . " "' '|."-
... ' _ . |_.'..'Il'_!' av... ,. :. . ' '. . . .,, 'lj': ._|_l le,_.|;l'""".':. -.l I..-"'- | .-| .__.'1. .l ». |, .. .I ._. |. .J- al:-"'a'" ' '|.]. ' .. ' .. ll . . H' I '. . * . '.". t'» |.'." .I ' '.'..'1.|. '|. |"'- :H '_. ' '.'". ... | | ....' '. '.i _ |_ .J' | I ' '-'xi1il it"" |'.-irl. .. ' *'....|'..| .. ' . .;ggi '. ..' .* ."l..l
".. -.. MLM.-il ." ' ii.||,'i.|.|'. | "" ||1I' I'l'LILITJ. IIIN-'.' |.'. 'Flh &”!
6. Specialmotivering till författningsförslagen
1 specialmotiveringen kommenteras de författningsförslag som har redovi- sats ovan. Kommitténs förslag föranleder härutöver ändringar i ett flertal kungörelser med tillämpningsföreskrifter o. d.
6.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
3 kap.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.7.2) föreslår kommittén att möjligheten att anmäla undantagande från ATP och sjukpen- ningförsäkringen slopas fr. o. m. den I januari 1979. Ändringarna i 3 kap. är en konsekvens av detta förslag.
2.5
Som en följd av kommitténs förslag om slopande av undantagandeinstitutet skall således. fr. o. m. den 1 januari 1979, inkomst av annat förvärvsarbete beaktas vid fastställande av Sjukpenninggrundande inkomst för samtliga försäkrade utom för dem som är födda år 1923 eller tidigare och som efter utgången av år 1978 är undantagna från ATP.
Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna kommer första stycket sista punkten i förevarande paragrafi dess äldre lydelse alltjämt att gälla efter utgången av år 1978 för försäkrade som även efter denna tidpunkt är undantagna från ATP.
Så
Punkten b) föreslås upphävd som en följd av kommitténs förslag om slopande av undantagandeinstitutet. Det kan emellertid — såsom framgår av över- gångsbestämmelserna — även i fortsättningen bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen. nämligen beträffande dem som efter utgången av år 1978 kan återkalla en dessförinnan gjord anmälan om undantagande.
Punkten c) har oförändrad flyttats upp som punkt b) och hänvisningen i sista stycket har justerats med anledning härav.
115
Kommitténs förslag om att nya anmälningar om undantagande Inte skall få förekomma efter utgången av år 1978 medför att fjärde och femte styckena i förevarande paragraf föreslås upphävda. Försäkrade som är födda år 1924 eller senare och för vilka undantagande vid nämnda tidpunkt upphör att gälla bör, såsom har framhållits i den allmänna motiveringen, informeras om möjligheten att i fortsättningen erhålla sjukpenningförsäkring med kortare karenstid än 93 dagar eller sådan försäkring utan karenstid.
Bestämmelserna i fjärde stycket första punkten och i femte stycket kan — såsom framgår av övergångsbestämmelserna — behöva tillämpas också efter utgången av år 1978 för dem som även efter denna tidpunkt är undantagna från ATP.
5 kap. 1 &
Bestämmelserna rörande svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utom Sverige har ändrats och tagits in i de nya 5—9 åå.
Som framgått av den allmänna motiveringen har bestämmelserna om rätt till folkpension i övrigt inte ändrats. Eftersom flera nya paragrafer tillförts 5 kap. har hänvisningen till övriga lagrum preciserats.
2å
Den gällande 2 5 har efter viss ändring fått beteckningen 9 5.
Den nya 2ä innehåller de grundläggande bestämmelserna om rätt till folkpension för sådana utländska medborgare som är bosatta i Sverige och som inte omfattas av någon konvention. Folkpension jämte tilläggsförmåner skall — om förutsättningarna angående bosättning i denna paragraf samt rätten till ifrågavarande förmån i följande paragrafer är uppfyllda — utgå med samma belopp som till svenska medborgare.
Som framgått av den allmänna motiveringen krävs för rätt till ålders- och änkepension att den utländske medborgaren varit bosatt i Sverige minst 15 år efter det han fyllt 20 år. Därjämte krävs att han före ansökan om ifrågavarande pension har varit bosatt i Sverige minst fem år i följd utan avbrott.
Då det gäller förtidspension och handikappersättning görs i paragrafens moment b) en hänvisning till de allmänna bosättningsreglerna i moment a). Därutöver krävs — såvitt gäller förtidspension på grund av nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan och handikappersättning — att den utländske medborgaren skall ha bosatt sig i Sverige innan nedsättningen första gången medicinskt konstaterades.
I paragrafens moment c) behandlas barnpension. Reglerna för denna har utformats med bestämmelserna i bl. a. Sveriges konvention med Österrike som förebild. Utländskt barn som är bosatt i Sverige kan i enlighet med bestämmelserna i denna paragraf erhålla rätt till barnpension enligt endera av de i momentet intagna två olika reglerna. Enligt den första krävs att den avlidne föräldern omedelbart före sin död hade varit bosatt i Sverige minst
fem år och att barnet vid dödsfallet var bosatt i Sverige. Enligt den alternativa regeln krävs att barnet är bosatt i Sverige sedan minst fem år och att barnet eller den avlidne föräldern vid dödsfallet var bosatt i Sverige.
För rätt till vårdbidrag för utländskt barn som är bosatt i Sverige krävs enligt paragrafens moment (1) att någon av barnets föräldrar är bosatt i Sverige sedan minst ett år. Det förutsätts dessutom att denne förälder har barnet i sin vård.
3å
I denna paragraf har tagits in bestämmelser om att bosättningstid enligt 2 5 inte behöver beräknas på nytt i vissa situationer. I paragrafens första stycke stadgas således att den utländske medborgarens fönids- eller änkepension vid den allmänna pensionsålderns inträde utan ansökan ersätts med ålderspen- sion. Syftet med regeln är att undvika att förmån som börjat utgå sedan faller bort till följd av att kvalifikationsvillkoren för de olika förmånerna inte överensstämmer.
I paragrafens andra stycke anges att om en förälder uppburit vårdbidrag för ett iSverige bosatt utländskt bam detta kan vid 16 års ålder—om det uppfyller förutsättningarna härför i övrigt i 7 kap. — få förtidspension utan att på nytt uppfylla kravet om bosättningstid. Motsvarande överväganden som nämnts under paragrafens första stycke ligger till grund för denna regel.
45
Vissa av de utländska medborgare som omfattas av bestämmelserna i 2—3 55 kan före bosättningen i Sverige ha förvärvat rätt till pension i annat land. Som framgått av den allmänna motiveringen skall sådan pension, i den mån den utgår då vederbörande är bosatt i Sverige, därvid likställas med svensk ATP. Detta innebär att den utländska pensionen beaktas vid beräkning av bl. a. pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg. Bestämmelsen innebär att också svensk medborgares rätt till utländsk pension skall beaktas på motsvarande sätt. Genom redan ingångna eller framdeles träffade konven- tioner kan enligt 20 kap. 15 & överenskommelse ha träffats eller träffas om undantag från nu berörda regler.
55
I denna paragraf har tagits in den grundläggande bestämmelsen om rätt till folkpension för svensk medborgare vid bosättning utomlands. I detta hänseende föreslås att rätten till folkpension skall bestämmas med hänsyn till det antal år för vilka pensionspoäng tillgodoräknats för ATP. Om rätt till tilläggspension inte föreligger är huvudregeln att folkpension inte kan utgå. Av 6—8 % följer emellertid att med intjänad rätt till tilläggspension i vissa fall likställes inkomst för vilken den försäkrade taxerats till statlig inkomst- skatt.
Då det gäller familjepension grundas rätten till sådan folkpension på de pensionspoäng som tillgodoräknats den avlidne.
öå
Vid bedömningen av om den utomlands bosatte svenske medborgaren uppfyller villkoret om rätt till ATP skall enligt denna paragraf beaktas inte endast de år sedan år 1960 för vilka vederbörande tillgodoräknats pensions- poäng utan också år före år 1960 under vilka han haft inkomst för vilken han taxerats till statlig inkomstskatt. Är med pensionspoäng och år före år 1960 med taxerad inkomst får enligt denna paragraf också läggas ihop om så behövs. Bestämmelsen innebär att personer som inte har pensionspoäng inom ATP ändå kan bli berättigade till folkpension vid bosättning utomlands enligt 5 & under förutsättning att de tillgodoräknats åtminstone tre år för vilka de taxerats till statlig inkomstskatt för år före år 1960.
7—8 åå
Enligt 7 5 skall inkomståren före år 1960 vid tillämpning av 5 & likställas med år för vilka den svenske medborgaren tillgodoräknats pensionspoäng för ATP. Tillgodoräknas han därvid pensionspoäng under sammanlagt minst 30 år utgår enligt 8 åoavkortad folkpension under bosättningen utomlands. Blir sammanlagda antalet lägre än 30 år reduceras folkpensionen under sådan bosättning i motsvarande mån. Om den svenske medborgaren återigen bosätter sig i Sverige utgår oavkortad folkpension enligt reglerna i 1 &.
9å
Denna paragraf motsvarar, som tidigare nämnts. nuvarande 2 &.
Hänvisningen i paragrafens första punkt har kompletterats med hänvis— ning också till 2 5. Detta innebär att det blir möjligt att tillämpa dispensreg- lerna också för utländska medborgare. I andra punkten har de båda förutsättningarna enligt gällande lydelse, dvs. medborgarskap och bosätt- ning, begränsats till att avse endast bosättning eftersom de nya 2—3 åå innebär att man i dessa fall inte längre uppställer krav på svenskt medborgarskap för rätt till folkpension.
11 kap. lå
Ändringarna i förevarande paragraf är föranledda av kommitténs förslag om att låta förtidspensionär tjäna in pensionspoäng på sin restarbetsförmåga (avsnitt 5.2.1) samt av kommitténs förslag att ge den som under del av ett år har gjort ett förtida uttag av hel ålderspension möjlighet att tjäna in pensionspoäng på de förvärvsinkomster som han har haft under det året (avsnitt 5.2.7.3). Således föreslås att pensionsgrundande inkomst skall beräknas för dessa kategorier försäkrade på grundval av inkomster enligt 11 kap. 2 och 3 åå.
De problem som kan sammanhänga med att lön från arbete i skyddad verkstad på visst sätt kan vara samordnad med pension får enligt kommitténs mening lösas i annan ordning.
M
Avsikten med justeringen i första stycket punkten ]) är att markera att det är bruttonivån på livräntan som enligt förslaget i avsnitt 5.2.1 (ATP-poäng vid förtidspension) skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Den utgående livräntans belopp, nettobeloppet. kan nämligen på grund av samordning med pension från den allmänna pensioneringen variera beroende på pensionsförhållandena.
Ändringarna i tredje och fjärde styckena föranleds av de föreslagna nya reglerna i fråga om avgifter för finansiering av tilläggSpensioneringen.
3.5
I den nya punkten e) i första stycket anges att vissa konstnärsbidrag enligt kommitténs förslag i avsnitt 5.2.6 i fortsättningen skall kunna beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Såsom framgår av den allmänna motiveringen i nämnda avsnitt är avsikten att enbart sådana statliga, beskattade konstnärsbidrag skall bli pensionsgrundande som utgår för att ge aktiv konstnär sådan ekonomisk trygghet under viss tid att han kan ägna sig åt konstnärlig verksamhet. Dessa bidrag regleras i 8 & första stycket förordningen (19761528) om bidrag till konstnärer. Kommitténs förslag omfattar således endast sådana bidrag som regleras i den nämnda bestäm- melsen.
De konstnärsbidrag som sålunda föreslås bli pensionsgrundande bör enligt kommitténs uppfattning också grunda rätt till kompensation vid sjukdom. Hur denna fråga skall lösas — om bidragen skall förlängas motsvarande tid som en sjukperiod eller om sjukpenning skall ersätta bidragen utan motsvarande förlängning — faller utanför ramen för kommitténs uppdrag och bör därför bli föremål för överväganden i annat sammanhang.
Paragrafens tredje stycke har kompletterats med punkten e). För att tas i beräkning fordras således att bidraget har utgått med minst 500 kr. under året.
65
Ändringen i första stycket utgör en ren följdändring till lagen om socialav— gifter.
Som en följd av kommitténs förslag om att den som uppbär förtidspension skall få tillgodoräknas pensionspoäng på sina sidoinkomster (avsnitt 5.2.1) har i tredje och fjärde styckena tagits in bestämmelser om hur pensionspoäng enligt kommitténs uppfattning bör beräknas för dem som har förtidspension grundad på antagandepoäng. Övriga förtidspensionärer, dvs. de som uppbär. förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggspensione— ringen utan antagandepoängberäkning, skall enligt förslaget tillgodoräknas pensionspoäng för sina inkomster enligt samma bestämmelser som gäller för andra försäkrade.
Beträffande sådana försäkrade som har förtidspensionen beräknad enligt antagandepoängmetoden innebär kommitténs förslag följande. Den som uppbär en partiell pension skall tillgodoräknas pensionspoäng för sina
sidoinkomster enligt samma regler som gäller för andra försäkrade. Dessutom skall han tillgodoräknas, vid halv förtidspension, halva antagan— depoängen och vid två tredjedels förtidspension, två tredjedelar av antagan- depoängen. Förutsättningen för att den försäkrade skall få tillgodoräknas pensionspoäng enligt den nämnda modellen är att han under minst halva året har uppburit partiell förtidspension. — Den som uppbär hel förtidspension med antagandepoäng får tillgodoräknas pensionspoäng enligt samma bestämmelser som tillämpas för övriga försäkrade, således enligt huvudre- geln i första stycket i förevarande paragraf.
Förtidspension kan enligt bestämmelser i 6 kap. ] & lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring vara helt eller delvis samordnad med livränta från arbetsskadeförsäkringen. Om någon har rätt till livränta från arbetsskadeför- säkringen och samtidigt är berättigad till pension enligt AFL utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. Livräntans nettobelopp kan alltså variera med hänsyn till den skadades pensionsförhållanden. I specialmotive- ringen till 11 kap. 25 anges dock att kommitténs avsikt är att livräntans bruttobelopp är det som skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. För den som uppbär hel förtidspension med antagandepoäng föreslås att pensionspoäng tillgodoräknas för bruttonivån på livräntan enligt huvudregeln. Om emellertid partiell förtidspension grundad på antagande- poäng är samordnad med livränta erfordras enligt kommitténs förslag särskild beräkning. Ett exempel kan illustrera detta. Har en arbetsskada medfört 30 % invaliditet och därefter en ny skada, som inte är arbetsskada, 20 % invaliditet samt den sammanlagda invaliditeten ger rätt till en halv förtidspension med antagandepoäng bör, enligt uttalande i propositionen 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring, 3/5 av pensionen samordnas med livräntan. Vid tillgodoräknande av pensionspoäng för denna försäkrade bör bortses från 3/ 5 av antagandepoängen. Vad han skall tillgodoräknas är således hälften av resterande 2/5 av antagandepoängen. På hela livräntan före samordning tillgodoräknas pensionspoäng enligt huvud— regeln. Avser livränta och partiell förtidspension samma skada och livräntan därför till fullo är samordnad med pensionen tillgodoräknas pensionspoäng sålunda enbart på livräntan. Det bliri dessa sist nämnda fall alltså inte aktuellt att tillgodoräkna den försäkrade någon del av antagandepoängen.
Har försäkrad som uppbär förtidspension med antagandepoängberäkning under ett och samma år på grund av förändring i graden av nedsättning av arbetsförmågan uppburit pension med olika invaliditetsgradering föreslås att det förhållande som har varat längst tid under året skall vara avgörande för hur pensionspoäng skall tillgodoräknas. Detta innebär att det föreslagna tredje stycket alltså inte är tillämpligt om den försäkrade under mer än halva året har uppburit hel förtidspension och under resten av året har uppburit partiell förtidspension. Har nämnda förhållanden varat lika lång tid under året skall den för den försäkrade gynnsammaste beräkningsgrunden använ- das.
Enligt vad som framgår av den allmänna motiveringen föreslår kommittén att försäkrad som har sin förtidspension beräknad enligt antagandepoängme- toden alltid skall vara tillförsäkrad lägst denna poäng för året i fråga. En bestämmelse med detta innehåll har tagits in i ett nytt fjärde stycke. Pensionspoäng enligt tredje stycket skall sålunda tillgodoräknas den försäk-
rade endast om de — tillsammans med pensionspoäng på restarbetsinkomsten — överstiger antagandepoängen. Enligt nuvarande regler skall försäkrad som uppbär pension grundad på antagandepoäng för året tillgodoräknas pensions- poäng motsvarande antagandepoängen. Kommitténs förslag medför således inte någon principiell förändring av denna bestämmelse. Underlåten avgifts- betalning skall inte kunna påverka antagandepoängen.
7å
Paragrafen föreslås upphävd som en följd av kommitténs förslag (avsnitt 5.272) om att några nya anmälningar om undantagande från ATP över huvud taget inte skall kunna göras efter utgången av år 1978. Möjligheten att vara undantagen föreslås i princip slopad helt för samtliga försäkrade. Detta gäller dock inte dem som är födda år 1923 eller tidigare och som har ett gällande undantagande från ATP under år 1977 samt under år 1978 eller för vilka anmälan om undantagande har inkommit före den 1 juli 1977 till försäkringskassa. Nu nämnda försäkrade kan välja om de även fortsätt- ningsvis vill vara undantagna eller om de vill gå med i försäkringarna. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna kan paragrafen därför komma att gälla i tillämpliga delar för dem i den nämnda kategorin försäkrade som också efter utgången av år 1978 vill vara undantagna från ATP. Tilläggas kan att kommittén i övergångsbestämmelserna föreslår att de som efter sagda tidpunkt kan återkalla en anmälan om undantagande får göra detta utan hinder av att undantagandet inte har gällt i fem år.
12 kap. 2 &
Ändringarna här föranleds av kommitténs förslag om slopande av undan- tagandeinstitutet (avsnitt 5272).
Som framgår av den allmänna motiveringen är avsikten att försäkrade som är födda år 1924 eller senare inte efter utgången av år 1978 skall kunna vara undantagna från ATP. För dessa försäkrade föreslår kommittén att det högsta tal som skall kunna förekomma i nämnaren vid beräkning av pensionen skall vara 30. Detta skall gälla såväl, för dem som har ett gällande undantagande och för vilka möjligheten att vara undantagna upphör vid utgången av år 1978 som för dem som tidigare har varit undantagna men som före ikraftträdandet av de föreslagna bestämmelserna har återkallat sin anmälan om undanta- gande.
Pensionsberäkningen för dem som är födda år 1923 eller tidigare kommen- teras under 15 kap. 1 &.
13 kap. 2 & Kommittén föreslår i avsnitt 5.2.4.6 en uppmjukning i bestämmelserna om
att få förtidspension beräknad enligt antagandepoängmetoden. [ första stycket i förevarande paragraf anges således att det skall krävas att
pensionspoäng har tillgodoräknats för två av de fyra år som närmast har föregått det år då pensionsfallet inträffar.
Som en följd av kommitténs förslag (avsnitt 5.2.7.2) att anmälan om undantagande från ATP inte får förekomma efter utgången av år 1978 har bestämmelserna i tredje stycket i förevarande paragraf ändrats. Försäkrade som är födda år 1924 eller senare samt försäkrade som är födda år 1923 eller tidigare och som återkallar sin anmälan om undantagande med verkan fr. o. m. den 1 januari 1979 bereds således möjlighet att. om pensionsfallet inträffar år 1979 eller därefter, erhålla förtidspension med antagandepoäng- beräkning. Ett tidigare undantagande kan emellertid påverka pensionens storlek, nämligen om undantagandet har medfört att den försäkrade har gått miste om pensionspoäng. — Tredje stycket i dess nuvarande lydelse kommer enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna att övergångsvis vara tillämpligt för försäkrade som också efter utgången av år 1978 är undantagna från ATP.
4å
Med anledning av kommitténs förslag om att låta förtidspensionärer tjäna in pensionspoäng på sin restarbetsinkomst (avsnitt 5.2.1) föreskrivs i ett nytt andra stycke att hänsyn inte skall tas till pensionspoäng som kan tillgodo- räknas försäkrad under den tid då han uppbär förtidspension. Detta innebär, som framgår av den allmänna motiveringen, att de nya pensionspoängen inte skall verka höjande på den samtidigt utgående förtidspensionen. Däremot skall poängen beaktas vid bestämmande av ålderspension. Dessutom föreslår kommittén att man skall kunna ta hänsyn till de sålunda förvärrade pensionspoängen om den försäkrade först återvinner sin arbetsförmåga och därefter på nytt blir handikappad så att en ny förtidspension skall bestäm- mas.
15 kap. 1 5
Den inverkan som ett undantagande har på pensionen innebär för dem som är födda åren 1915—1923 att talen 21—29 ökas med talen 0,1 upp till 0.) av antalet sådana år som den försäkrade på grund av undantagandet inte har tillgodoräknats någon poäng eller har förlorat mer än en poäng. Enligt de övergångsbestämmelser som kommittén har föreslagit i anslutning till överväganden beträffande undantagandeinstitutets framtida utformting (avsnitt 5.2.7.2) skall den nämnda regeln även i fortsättningen tillämpas för försäkrade som är födda år 1923 eller tidigare, oavsett om de före utgången av år 1978 har återkallat en anmälan om undantagande eller om de efter närrnda tidpunkt är undantagna från ATP.
Hänvisningen i andra stycket till 12 kap. 25 andra stycket medfö' att underlåten avgiftsbetalning i princip har samma inverkan på pensionensom ett undantagande, varför ordet "undantagandet" har bytts ut mot öden ”underlåten avgiftsbetalning”.
laä
I denna nya paragraf har tagits in bestämmelser om rätt för utländsk medborgare att under vissa förutsättningar få tillgodoräkna år före år 1960 vid beräkning av ATP. Förutsättning härför är att han taxerats till statlig inkomstskatt i Sverige för sådant är. Bestämmelsen innebär ett hänsynsta- gande till faktiskt förvärvsverksamma år i Sverige före år 1960. Bestämmelsen har kommenterats i den allmänna motiveringen där innebörden åskådlig- göres av en tabell.
Bestämmelsen är utformad så att utländsk medborgare, som uppnått erforderligt antal år med taxerad inkomst i Sverige före år 1960, blirjämställd med svensk medborgare som är född samma år. Genom bestämmelsens anknytning till övergångsreglerna för de svenska medborgarna kan den utländske medborgaren inte få en mer fördelaktig ATP-beräkning än svensk medborgare i samma ålder.
zs'
Kommittén lägger bl. a. fram förslag om att den som uppbär förtidspension skall kunna förvärva pensionspoäng på sin restarbetsinkomst (avsnitt 5.2.1) samt att den som under del av ett år har gjort ett förtida uttag av hel ålderspension skall få möjlighet att tjäna in pensionspoäng på de förvärvs- inkomster som han har haft under det året (avsnitt 5.2.7.3). Ändringarna i förevarande paragraf är en följd av dessa båda förslag. Pensionsgrundande inkomst skall således kunna beräknas för dessa kategorier försäkrade även för det år då de har fyllt 65 år.
Sålunda kan exempelvis försäkrad som under det 65zte levnadsåret dels har haft förvärvsinkomst och dels under en del av året före 65-årsmånaden har haft en i förtid uttagen ålderspension tjäna in pensionspoäng på sin förvärvsinkomst under förutsättning att han inte har uppburit hel ålderspen- sion under hela året.
16 kap. 5 &
[ paragrafens fjärde stycke har intagits bestämmelse om den av kommittén föreslagna förlängda retroaktivtiden för barnpension. Förslaget härom har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 5.3.1.
Rätten till barnpension uppkommer i princip i och med att barnets förälder avlider. Pension utgår, enligt reglerna i tredje stycket, fr. o. m. den månad under vilken dödsfallet har inträffat eller, om föräldern vid sin död uppbar ålderspension eller förtidspension, fr. o. m. månaden därefter. Om en ansökan om barnpension kommer in först längre tid efter dödsfallet kan pensionen utgå för förfluten tid. Enligt förslaget skall den längsta tid för vilken barnpension skall kunna utges retroaktivt vara två år före ingången av den månad varunder pensionsansökningen har gjorts. Liksom hittills kan retroaktivtiden emellertid i vissa fall bli längre än den i paragrafen angivna, nämligen om försäkringskassans beslut meddelas först sedan någon tid har
förflutit efter det att ansökan har kommit in.
Som framgår av den allmänna motiveringen föreslår kommittén inte någon förändring av retroaktivtiden beträffande annan pensionsförmån än barnpen- sion. Den längsta tid tillbaka för vilken sådan annan pensionsförmån skall kunna utgå skall således alltjämt vara tre månader före ansökningsmåna- den.
I femte stycket i paragrafen har intagits de i den allmänna motiveringen behandlade förslagen om avräkning på barnpension, som utges för förfluten tid, för barntillägg och änkepension, som utgått med för högt belopp under den tid som den retroaktivt beräknade barnpensionen avser.
Enligt 9 kap. 1 :$ utgår barntillägg för varje barn under 16 år till försäkrad förälder som uppbär ålderspension efter fyllda 65 år eller förtidspension. Rätt till barntillägg tillkommer även, om en av föräldrarna har avlidit, pensions— berättigad make till den efterlevande föräldern om den efterlevande har vårdnaden om den avlidnes barn under 16 år. Är flera försäkrade berättigade till barntillägg för samma barn utgår bartillägget enligt 10 kap. 5 & till den pension varom de träffar överenskommelse eller med halva beloppet till var och en av dem. Barntillägg till hel ålderspension eller hel förtidspension utgör för år räknat 25 % av basbeloppet. Är barnet berättigat till barnpension från folkpensioneringen utgör barntillägget dock 10 % av basbeloppet. Barntillägg är således samordnat med barnpension från folkpensioneringen.
Kommitténs förslag i femte stycket andra punkten tar sikte på den situationen att barnpension från folkpensioneringen beviljas att utgå för förfluten tid och att under denna tid barntillägg har utgivits med högre belopp än vad som skulle ha varit fallet om det hade varit känt att barnet haft rätt till barnpension under den tiden. Enligt bestämmelsen skall i den angivna situationen det belopp som först förfaller till betalning efter beslutet om barnpension minskas med vad som har utbetalats i barntillägg för barnet under den tid till vilken pensionen hänför sig utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbeslutet förelegat vid utbetalningen av barntillägget.
Änkepension från tilläggspensioneringen samordnas med barnpension från ATP enligt regler i 14 kap. 3 och 5 åå. Enligt dessa utgör änkepensionen för år räknat, om det finns barn berättigat till barnpension från tilläggspen- sioneringen efter den avlidne, 35 % och i annat fall 40 % av den avlidnes egenpension beräknad på visst sätt. Barnpension från ATP utgår för år räknat, om den avlidne efterlämnar änka berättigad till änkepension från ATP, med 15 % och i annat fall med 40 % av den avlidnes egenpension. Om de pensionsberättigade barnen är flera, ökas de angivna procenttalen med 10 för varje barn utöver det första, och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.
En änkepension från ATP kan således enligt dessa regler ha utgått med för högt belopp under viss tid på grund av att det inte varit känt att den avlidne efterlämnat barn som varit berättigat till barnpension från tilläggspensione- ringen. Samordningsregeln i 14 kap. 3 & har i sådana fall inte kunnat beaktas.
Den nya tredje punkten i femte stycket innebär att försäkringskassan vid utbetalning av barnpension från ATP, som utges för förfluten tid och som avser tid för vilken änkepension från ATP har utgivits med för högt belopp, skall korrigera den utbetalda änkepensionen genom avdrag på barnpensio-
nen. Avdrag skall göras på det belopp som först förfaller till betalning efter beslutet om barnpension och skall avse vad som för den tid till vilken barnpensionsbeloppet hänför sig har utgått i änkepension utöver vad som skulle ha utgått i det fall att beslutet om barnpension förelegat vid utbetalningen av änkepensionen.
Kommittén är medveten om att det någon gång kan uppkomma även andra situationer än de som behandlats ovan, där annan pensionsförmån har utgivits med felaktigt belopp på grund av att det inte varit känt att barn berättigat till barnpension har funnits. T. ex. kan barnpension från ATP ha utgivits med för högt belopp för ett barn eftersom kännedom saknats om att ytterligare barn funnits som haft rätt till sådan pension. Kommittén har dock inte funnit skäl att för sådana fall lägga fram förslag angående någon särskild reglering om avräkning på barnpension som utges för förfluten tid.
65
I denna paragraf har intagits de lagändringar som föranleds av kommitténs förslag i avsnitt 5.3.2. Som har framhållits i den allmänna motiveringen är syftet med de föreslagna ändringarna att åstadkomma ett förtydligande av vad som skall gälla i fråga om ansökan för att pensionsförmån skall utgå med förhöjt belopp. Preciseringar görs också för att ange från vilken tidpunkt sådan ökning av pension skall gälla och hur lång retroaktivtiden skall vara i sådana fall.
De i 1—5 åå intagna reglerna tar i första hand sikte på fall då nybeviljad pensionsförmån skall börja utgå. I förevarande paragraf anges vad som skall gälla i fråga om ändring av redan utgående pension.
I första stycket upptas genom en hänvisning till l & första stycket bestämmelse om att som huvudregel skall gälla att den som vill erhålla ökning av utgående pension skall göra ansökan därom hos försäkringskassa. Genom hänvisningen till l å andra och fjärde styckena skall emellertid sådan ökning i vissa fall kunna beviljas utan att ansökan görs. Om den försäkrade uppbär sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt AFL, skall försäkringskassa sålunda kunna tillerkänna honom förhöjd förtidspension utan hinder av att han inte har gjort ansökan om det. Vidare skall ökning av pension kunna beviljas utan ansökan i sådana fall då regeringen eller riksförsäkringsverket meddelar särskilda föreskrifter. Som har framhållits i den allmänna motiveringen finns i dag sådana föreskrifter för en mängd olika fall. Någon ändring av vad som gäller enligt dessa föreskrifter har kommittén inte haft för avsikt att åstadkomma. Kommitténs tanke är således att även i framtiden förhöjd pension skall kunna utges utan ansökan i alla de situationer då försäkringskassa normalt ändock får kännedom om anledningen till ändring av pensionen.
I första stycket hänvisas också, liksom i stadgandets nuvarande utform- ning, till 2ä och 35 första stycket. Denna reglering tar främst sikte på förtidspension/sjukbidrag. Den anger att även för ökning av sådan pension — eller av handikappersättning eller vårdbidrag — kan uppställas villkor om viss sjukhusvård eller läkarundersökning. Då skäl finns därtill kan ökning av pension beviljas för tid intill dess slutligt beslut har fattats.
Bestämmelserna i första stycket avser enbart ökning av pension. I fråga om minskning av pension uppställs däremot, som angivits i den allmänna motiveringen, inte något krav på att en ansökan skall göras. För sådana fall finns i stället särskilda regler om anmälningsskyldighet.
I andra stycket anges att ändring — dvs. såväl ökning som minskning — av pension skall gälla fr. o. m. månaden näst efter den varunder anledning till ändringen har uppkommit. Denna regel överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande bestämmelse med det undantaget att också förhöjd förtidspension skall utgå först fr. o. m. månaden näst efter den under vilken orsaken till ändring uppkom.
Det nya tredje stycket upptar bestämmelse om retroaktivtid vid ökning av pensionsförmån. I likhet med vad nu gäller beträffande förtidspension stadgas där allmänt som huvudregel att förhöjd pension skall kunna utgå för längst tre månader före ansökningsmånaden. Vad beträffar förhöjd barnpen- sion skall retroaktivtiden dock vara längst två år. Regeln avser emellertid bara de fall då rätt till ökning av pensionen kräver ansökan. I andra fall skall den förhöjda pensionen kunna utgå retroaktivt fr. o. m. månaden näst efter den under vilken anledningen till ökning uppkom. Retroaktivregeln äger vidare inte tillämpning i fråga om minskning av pension.
De i denna paragraf intagna reglerna avser primärt endast pensionsför- måner som utgår enligt AFL. På grund av allmänna hänvisningar i lagen (19691205) om pensionstillskott och lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension kommer emellertid reglerna att äga motsvarande tillämpning på förmåner som utgår enligt dessa lagar.
17 kap. 1 &
I andra stycket har hänvisningen till 3 kap. Sä första stycket c) ändrats med anledning av att punkten c) föreslås flyttad till punkt b) i nämnda paragraf.
45
17 kap. innehåller regler om samordning mellan bl. a. barnpension och andra förmåner. Enligt 2 & gäller sålunda i huvudsak att, om den pensionsberätti- gade samtidigt med barnpension äger rätt till efterlevandelivränta på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller äldre lag om yrkesskada eller viss annan livränta, barnpensionen minskas med tre fjärdedelar av livräntan. Om pensionsberättigad i väsentlig mån har erhållit sin försörjning av allmänna medel, får den myndighet som tillhandahållit försörjningen uppbära viss del av det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslutet om pension och som avser den tid till vilken pensionen hänför sig (4 & första stycket). Genom tillägg till 4 &" med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1977 skall vidare gälla att försäkringskassa vid utbetalning av barnpension, som avser tid för vilken bidragsförskott redan har utgivits, skall göra avdrag på barnpensionen för vad som utbetalats i bidragsförskott utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbeslutet förelegat vid utbetalningen av bidragsförskottet.
Som framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3.1) medger dessa regler att avräkning görs på retroaktivt beräknad barnpension för de nämnda förmånerna. Det barnpensionsbelopp som först förfaller till betalning kan sålunda korrigeras med hänsyn till socialhjälp eller bidragsförskott som utgått under retroaktivtiden. Barnpension som beräknas för förfluten tid kan också minskas med hänsyn till att efterlevandelivränta har utgivits under den tiden. Någon ändring av de angivna reglerna finns därför enligt kommitténs mening inte anledning att vidta på grund av att retroaktivtiden förlängs för barnpension.
Lagen om arbetsskadeförsäkring(LAF). som har trätt i kraft den ljuli 1977, innehåller i 6 kap. 1 & regler om samordning mellan pension enligt AFL och livränta som utgår enligt eller eljest bestäms med tillämpning av LA F. Enligt dessa regler gäller bl. a. att, om någon samtidigt är berättigad till barnpension enligt AFL och efterlevandelivränta enligt LAF med anledning av samma inkomstförlust, livräntan utgår endast i den mån den överstiger barnpensio- nen. Denna samordningsbestämmelse, som innebär att reduktionen skall göras på livräntan, medför att, om efterlevandelivränta men inte barnpension har utgått för viss tid, livräntan har utgivits med högre belopp än vad som skulle ha varit fallet om också barnpension utgått för denna tid. Skulle senare barnpension beviljas för den förflutna tiden, skulle den pensionsberättigade bli överkompenserad om det inte fanns möjlighet att göra avdrag för vad som under retroaktivtiden har utgått med för högt belopp i livränta.
Som anförts iden allmänna motiveringen anser kommittén att en särskild bestämmelse bör införas om avräkning i sådana här fall. Avdrag bör göras på den retroaktivt beräknade barnpensionen, eftersom det knappast bör komma i fråga att införa bestämmelse om återbetalning av redan utgivet livräntebe- lopp. Bestämmelsen härom har tagits in i ett nytt tredje stycke i denna paragraf. Den utsäger att från det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om barnpension skall göras avdrag för vad som för den tid till vilken pensionen hänför sig har utbetalats i efterlevandelivränta enligt 5 kap. 9 ;" LAF utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbeslutet hade förelegat vid utgivandet av livräntan. Bestämmelsen skall tillämpas endast i de fall då barnpensionen och efterlevandelivräntan är avsedda att täcka samma inkomstförlust. Avräkning skall göras inte bara för efterlevandeliv- ränta som utgår enligt LAF utan även för sådan livränta som har fastställts med tillämpning av bestämmelserna i 5 kap. 9å LAF.
Av sjätte stycket (nuvarande femte stycket) framgår att vad som föreskrivs i det nya tredje stycket skall äga motsvarande tillämpning vid bl. a. beslut om ökning av pension. Också då barnpension utges retroaktivt med förhöjt belopp kan sålunda bli aktuellt att göra avdrag på grund av att efterlevande- livränta enligt LAF har utgivits med för högt belopp under retroaktivti— den.
19 kap.
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) föreslår kommittén att de materiella reglerna för beräkning av samtliga arbetsgivar— och
egenavgifter (med undantag för den allmänna arbetsgivaravgiften) förs samman i en gemensam lag. Samtidigt föreslås på vissa punkter ändringar i de regler som gäller på området. Förslagen i dessa avseenden kommenteras närmare i specialmotiveringen till lagen om socialavgifter. Som en följd av att nuvarande bestämmelser i 19 kap. AFL om avgifter för finansiering av den allmänna försäkringen överförts till den nämnda lagen kan större delen av reglerna i 19 kap. AFL upphävas. Bestämmelsen i nuvarande 11 & saknar praktisk betydelse och har därför ej getts någon motsvarighet i den nya lagen. 19 kap. AFL kommer härigenom att innehålla i huvudsak endast föreskrifter som inte avser socialförsäkringsavgifterna.
1 & innehåller en hänvisning till de avgiftsregler som föreslås bli intagna i lagen om socialavgifter. 12 & föreslås ett nytt första stycke med en erinran om att kostnaderna för sjukförsäkringen täcks, förutom genom avgifter från arbetsgivare och försäkrade, med statsmedel. Närmare bestämmelser om statsbidrag till sjukförsäkringen finns i andra och tredje styckena i paragrafen, vilka motsvarar nuvarande 7 %. Stadgandet i 3 5 motsvarar nuvarande 8 %. Bestämmelserna i 4 & är- med en vissjustering— överförda från 5 & första och andra styckena i deras nu gällande lydelse. Sistnämnda föreskrifter reglerar bestämmandet av procentsatsen för avgiftsuttaget till försäkringen för tilläggspension. Dessa regler har ansetts böra stå kvar i AFL.
20 kap. 4 Ö
Ändringarna i denna paragraf är rena följdändringar till den föreslagna lagen om socialavgifter.
14é
I paragrafens nu gällande lydelse anges att det beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad som stadgas därom i författning som avses i bl. a. 19 kap. 9 & eller 10 & första stycket. De författningar som sålunda avses är lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (AVGL) och uppbördslagen. Kommitténs förslag innebär att 19 kap. 9 och 10 55 skall upphävas och att det i lagen om socialavgifter skall tas in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om debitering och uppbörd av avgifterna. AVGL:s och uppbördslagens besvärsregler gäller då också i fråga om beslut enligt dessa lagar. Hänvisningen i förevarande paragraf till 19 kap. 9 och 10 åå kan således utgå.
Också bestämmelsen i andra punkten i paragrafen kan upphävas. Bestäm- melsen innehåller en hänvisning till 19 kap. 10% sista stycket AFL. vilket stadgande upptar en regel att sjukförsäkringsavgift och socialförsäkringsav- gift till folkpensioneringen i händelse av dödsfall kan efterskänkas på samma villkor som gäller beträffande inkomstskatt. Denna regel är numera uttryckt genom en hänvisning till 75 & 1 mom. kommunalskattelagen. l förslaget till lag om socialavgifter har intagits ett stadgande av motsvarande innebörd. Någon hänvisning till vad som gäller i fråga om besvär över beslut enligt 15 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt har dock inte ansetts
nödvändig, eftersom det redan av 75 ä 1 mom. kommunalskattelagen följer att skatterättens besvärsordning skall gälla beträffande här ifrågavarande ärenden.
Overgängsbestämmelse/'na
Övergångsbestämmelsema har delats upp i två punkter trots att samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 1979. Uppdelningen är motiverad bl. a. av att söka få övergångsbestämmelserna mera överskåd- liga.
A. 1—2. Som framgått av den allmänna motiveringen skall såväl den som redan uppbär folkpension med tillämpning av 57—62-årsregeln som den som senast under det år då bestämmelsen träder i kraft fyller 50 år ha rätt att åberopa äldre bestämmelser. I fråga om den som redan uppbär folkpension då de nya bestämmelserna träder i kraft kan dessa inte medföra högre pension. 57—62- årsregeln ger nämligen antingen oavkortad folkpension eller ingen folkpen- sion alls. För den som senast under året då bestämmelserna träder i kraft fyller 50 år har givits möjlighet att åberopa antingen äldre eller nya bestämmelser, dvs. det alternativ som för vederbörande ger den mest gynnsamma beräkningen.
3. Bestämmelsen innebär att reglerna inte har retroaktiv verkan. Pension kan med stöd av de nya bestämmelserna i 5 och 15 kap. inte utgå för tid före ikraftträdandet.
4. Enligt denna övergångsbestämmelse åligger det den försäkrade att styrka sin rätt till pension enligt de nya bestämmelserna i 5 resp. 15 kap. Någon mer omfattande utredning avses dock inte behöva genomföras. Kan uppgift om taxering inte tas fram utan större utredningsarbete bör även t. ex. intyg om anställning kunna godtagas.
B. Kommitténs förslag om intjänande av pensionsrätt är i flera fall knutna till bestämmelser på avgiftssidan. Kommittén lägger i detta betänkande fram förslag om en ny lag om socialavgifter vilken föreslås träda i kraft den 1 januari 1979. Regler om poängintjänande bör lämpligen träda i kraft vid ett årsskifte. Med hänsyn härtill, till anknytningen till avgiftssidan och till att förslag inte torde kunna föreläggas riksdagen förrän under år 1978 föreslås att också de nya bestämmelserna om utökad rätt att tjäna in pensionspoäng skall träda i kraft den 1 januari 1979.
1. För försäkrade som är födda år 1923 eller tidigare och som har varit undantagna från ATP eller som — om förutsättningarna därför är uppfyllda — väljer att även efter utgången av år 1978 vara undantagna skall i huvudsak äldre bestämmelser fortfarande gälla. 1 vilken utsträckning dessa bestäm- melser bör äga giltighet har angetts i specialmotiveringen till resp. paragraf. Kommittén föreslår att sådan försäkrad som efter utgången av år 1978 är undantagen från ATP får återkalla sin anmälan om undantagande utan hinder av att undantagandet inte har gällt i fem år. Några nya anmälningar om undantagande skall enligt kommitténs förslag inte kunna förekomma efter
utgången av år 1978; således skall inte heller de som är födda år 1923 eller tidigare få göra en sådan anmälan efter nämnda tidpunkt.
Enligt övergångsbestämmelser till lag om ändring i AFL (SFS 1977:270), föranledda av införandet av den nya lagen om arbetsskadeförsäkring, får försäkrad återkalla anmälan om undantagande före utgången av år 1977 med verkan fr. o. m. ingången av år 1977 eller år 1978, detta oavsett hur länge den försäkrade har varit undantagen. Möjligheten att vara undantagen från ATP upphör enligt kommitténs förslag för samtliga försäkrade utom för dem som är födda år 1923 eller tidigare och som har ett gällande undantagande från ATP under år 1977 samt under år 1978 eller för vilka anmälan om undantagande har inkommit före den 1 juli 1977 till försäkringskassa. En anmälan om undantagande som inkommer till försäkringskassa efter utgången av juni månad 1977 saknar verkan fr. o. m. den 1 januari 1979. Samtliga kategorier försäkrade har tillfälle att under år 1978 återkalla sin anmälan om undantagande med verkan fr. o. m. ingången av år 1978 oavsett hur länge undantagandet har ägt giltighet. Försäkrade som även efter utgången av år 1978 kan vara undantagna från ATP får dessutom återkalla sin anmälan med verkan fr. o. m. ingången av år 1979.
2. Här har intagits ett stadgande om att den föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 29” första stycket, som innebär att förtidspension kan beräknas med antagandepoäng om den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng för två av de fyra åren före pensionsfallet, inte får retroaktiv verkan.
3. Beträffande förslaget om förlängd retroaktivtid för barnpension och de i samband därmed föreslagna avräkningsreglerna i 16 kap. 5 5 och 17 kap. 4 & föreskrivs att dessa regler skall äga tillämpning först på pensionsfall som har inträffat efter utgången av år 1978. Ändringarna i 16 kap. 6 & föreslås också träda i kraft vid denna tidpunkt. Såvitt gäller barnpension skall de nya reglerna avse bara sådana fall där rätten till pension har inträtt efter ikraftträdandet.
4. De nya avgiftsbestämmelserna i lagen om socialavgifter föreslås gälla fr. o. m. år 1979. I fråga om avgifter som är hänförliga till tid före ikraftträdandet skall dock äldre bestämmelser i bl.a. 19 kap. AFL äga tillämpning även efter det att lagen har trätt i kraft. 1 övergångsbestämmel- serna har intagits föreskrift härom.
6.2. Förslaget till lag om socialavgifter
I kap. Inledning
I förevarande lag har, som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5 .4), samlats de materiella reglerna om arbetsgivares och försäkrades avgifter för finansiering av den allmänna försäkringen och andra sociala ändamål. Lagen innehåller sålunda bestämmelser om avgifter för finansiering av sjukförsäkringen, folkpensioneringen, tilläggspensioneringen, delpensions- försäkringen, sjömanspensioneringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetslös- hetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetarskyddet, arbetsmarknadsutbildningen, vuxenutbildningen, barnomsorgen och den statliga lönegarantin. Avgifterna har i rubriken till lagen erhållit den
samlande benämningen socialavgifter.
Bestämmelser om beräkning av arbetsgivaravgifter har intagits i 2 kap. Dessa bestämmelser ersätter nuvarande regler härom i 19 kap. AFL, 7 och 10 åå lagen (19752380) om delpensionsförsäkring, 7 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF), 15—18 åå lagen (l976:381)om barnomsorg samt i lagen (1961:300)om avgift för sjöfolks pensionering, lagen (1973:372) om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmark- nadsstödet, lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift, lagen (1975:335) om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsutbildningen, lagen (l975z358) om vuxenutbildningsavgift och lagen (1970:742) om lönegarantiavgift.
I 3 kap. återfinns bestämmelser om beräkning av egenavgifter, vilka ersätter nu gällande regler härom i 19 kap. AFL samt 7 kap. LAF.
Lagen upptar inte bestämmelser om beräkning av byggnadsforskningsav- gift och allmän arbetsgivaravgift. Som framgår av den allmänna motive— ringen föreslår kommittén att lagen (1960:77) om byggnadsforskningsavgift skall upphävas och att byggnadsforskningsavgiften i dess nuvarande utform- ning inte skall finnas kvar i fortsättningen. Förevarande lag innehåller sålunda regler om samtliga arbetsgivar- och egenavgifter med undantag för den allmänna arbetsgivaravgiften.
I 4 kap. stadgas om fördelning av influtna avgiftsmedel. 5 kap. slutligen innehåller bestämmelser om besvär m. m.
De avgifter som upptas i förevarande lag skall erläggas av arbetsgivare samt av försäkrade enligt AFL som har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Denna bestämning av kretsen avgiftsskyldiga innebär inte någon förändring i förhållande till vad som nu gäller enligt 19 kap. AFL.
2 kap. Arbetsgivaravgifter 1 &
] paragrafens första stycke fastslås vilka avgifter arbetsgivare skall erlägga. Avgifterna beräknas på underlag som anges i 3—5 55. I paragrafen har, för att en enhetlig terminologi skall erhållas, avgifterna fått delvis nya benämningar. På motsvarande sätt har i 3 kap. l & benämningarna på där avsedda avgifter ändrats. De senare avgifterna har genomgående benämnts egenavgifter för att de på ett enkelt sätt skall kunna särskiljas från motsvarande arbetsgivar- avgifter.
Uttagsprocenten för de olika avgifterna har inte angivits i förevarande paragrafoch följaktligen inte heller i 3 kap. 1 (& Skälen härför berörs i avsnitt 5.4.1.3 under rubriken Avslutande synpunkter.
Bestämmelserna i första stycket 3 och 6 att tilläggspensionsavgift och arbetsskadeavgift skall utgå efter procentsats som fastställes i särskild lag har — liksom motsvarande regler i 3 kap. 1 & 3 och 4 — överförts från 19 kap. 5 & AFL och 7 kap. 3é LAF. Bestämmelserna skall ses mot bakgrund av det speciella förfarandet vid fastställandet av procentsatserna för dessa avgifter (se förslaget till 19 kap. 45 AFL och 7 kap. 2é LAF). I samband med att statsmakterna tar ställning till ifrågavarande procentsatser för tiden efter år 1979 kan emellertid enligt kommitténs mening finnas anledning överväga att ange uttagsprocenten direkt i förevarande lag.
Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelse att staten ej skall erlägga arbetsskadeavgift. Bestämmelsen motiveras av att staten står självrisk beträffande ersättning till sina arbetstagare vid arbetsskada (jfr 21 och 22 åå förordningen 1977:284 om arbetsskadeförsäkring och statligt personskade- skydd).
253
Paragrafen svarar mot delar av nuvarande 19 kap. 4 och 4 aåå AFL. Bestämmelserna innebär att redare även i fortsättningen skall betala arbets- givaravgift till sjukförsäkringen och folkpensioneringen efter en lägre procentsats än som annars tillämpas. Procentsatsen utgör en andel av den procentsats som gäller för Övriga arbetsgivare och reduceras så att den står i proportion till de svenska sjömännens andel av den totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Bakgrunden till bestämmelserna är att som regel endast de svenska sjömännen kommer i åtnjutande av de förmåner som avgifterna avser. I fråga om tilläggspensionsavgift gäller övergångsvis regler som anknyter till de sålunda angivna. Föreskrift därom har intagits i punkt 3 i övergångsbestämmelserna.
3?)
I första stycket anges det underlag på vilket arbetsgivaravgifterna skall beräknas. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 19 kap. 1 å andra stycket AFL. Underlaget överensstämmer sålunda med det underlag på vilket arbetsgivaravgifterna till sjukförsäkringen och till folkpensioneringen beräk- nas enligt nu gällande regler. På detta underlag skall samtliga arbetsgivarav- gifter uttas. Tilläggspensionsavgiften skall således beräknas utan basbelopps- och maximeringsavdrag.
Kommitténs förslag innebär att alla avgifter skall tas ut såväl på utgiven lön som på utbetald uppdragsersättning. Med arbetstagare skall i lagen förstås jämväl uppdragstagare. Detta framgår av hänvisningen till 3 kap. 2 å andra stycket AFL.
I paragrafens andra stycke anges att sjömanspensionsavgift skall erläggas endast på lön som utgått till sjöman.
Bestämmelserna i tredje stycket har behandlats i avsnitt 54.21. I specialmotiveringen till 11 kap. 3å AFL beskrivs närmare de bidrag som sålunda skall inräknas i avgiftsunderlaget.
45
I paragrafen har intagits de begränsningar i avgiftsunderlaget vilka behandlats i avsnitt 5.4.1.3 under rubriken Avslutande synpunkter. Paragrafen har utformats i nära anslutning till regler i nu gällande lagstiftning. Som framhållits i kommentaren till 3 å skall med ersättning förstås såväl lön som uppdragsersättning.
Punkten a) i paragrafens första stycke upptar den s. k. 500-kronorsregeln och har sin motsvarighet i bl. a. 19 kap. lå fjärde stycket AFL i dess nuvarande lydelse. I punkten b) finns bestämmelse om den av kommittén
föreslagna gemensamma övre åldersgränsen för uttag av avgifter. Punkten c) har motsvarigheti 19 kap. 1 å femte stycket AFL m. fl. författningar. Punkten (1) har utformats efter mönster av bl. a. nuvarande 19 kap. 1 å femte stycket AFL. Avgiftsbefrielse skall dock föreligga beträffande såväl lön som uppdragsersättning för vilken bevillningsavgift skall erläggas. I punkten e) har upptagits bestämmelse som har sin motsvarighet i bl. a. 19 kap. 1 å femte stycket AFL. Punkten 1) har hämtats från 4 å tredje stycket AVGL. På skäl som anförts i den allmänna motiveringen har denna föreskrift ansetts böra intas i förevarande lag. Förutsättningarna för att kostnadsavdrag skall medges har angivits i paragrafens tredje stycke. I andra stycket i paragrafen finns bestämmelse som tar sikte på behandlingen i avgiftshänseende av inkomst från fåmansföretag. Bestämmelsen har f. n. motsvarighet i 2 å tredje stycket AVGL.
Så
Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 54.22 och har utformats efter mönster av nuvarande regleri bl. a. 19 kap. 1 å tredje stycket AFL.
Gå
I paragrafen anges att underlag för beräkning av arbetsgivaravgifter skall fastställas av riksförsäkringsverket. Bestämmelsen har hämtats från 3 å första stycket AVGL. Överförandet motiveras av att de materiella reglerna för beräkning av avgifter samlats i förevarande lag.
3 kap. Egenavgifter
1 ©
Förevarande kapitel upptar bestämmelser om beräkning av egenavgifter. I 1 å anges de avgifter som skall erläggas. Avgiftsskyldig är den som är försäkrad enligt AFL och har inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 å nämnda lag. Sådan försäkrad skall således erlägga, förutom avgifter till den allmänna försäkringen, även avgift till arbetsskadeförsäkringen. Avgifterna beräknas på underlag som anges i 5 å.
2å
Bestämmelsen har hämtats från 19 kap. 4å första stycket AFL och avser försäkrad vars sjukpenningförsäkring gäller med karenstid. Beträffande försäkrad som på grund av undantagande från ATP ej omfattas av sjukpenningförsäkringen stadgas i punkt 4 i övergångsbestämmelserna.
3å
Paragrafen upptar den föreslagna gemensamma övre åldersgränsen för avgiftsskyldighet. Vidare anges att avgift inte skall erläggas av den som under
december månad det år avgiften avser har uppburit hel förtidspension enligt AFL. Ytterligare anges att den som för hela det år avgiften avser har uppburit hel ålderspension enligt AFL är befriad från avgiftsskyldighet. Begränsning- arna har behandlats i avsnitt 5.4.1.3 under rubriken Avslutande synpunk- ter.
4å
Inskränkningen i skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsegenavgift, folk- pensionsegenavgift och arbetsskadeegenavgift till försäkrade som vid utgången av det år avgiften avser är inskrivna hos allmän försäkringskassa betyder att avgift erläggs av här i riket bosatta svenska och utländska medborgare som fyllt sexton år. Inskränkningen medför också att avgiftsbe- frielse föreligger för det år då försäkrad har avlidit. Reglerna innebär inte någon saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller. Tilläggspensions- egenavgiften beräknas enligt nu gällande regler på den försäkrades pensions- grundande inkomst enligt 11 kap. AFL. Detta medför att avgift f.n. inte erläggs för år före det då försäkrad uppnår sexton års ålder och ej heller för år då försäkrad har avlidit. Motsvarande begränsningar har intagits i föreva- rande paragraf.
55
Kommitténs förslag innebär att samtliga egenavgifter skall beräknas på ett och samma underlag. Underlaget har angivits i förevarande paragraf och motsvarar det underlag på vilket socialförsäkringsavgiften till folkpensione- ringen nu beräknas.
Med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning avses i 11 kap. 3 å AFL inkomst av här i riket bedriven rörelse, inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av den försäkrade och ersättning i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räkning, allt under förutsättning att anställningsförhållande enligt 11 kap. 2 å AFL inte föreligger. I fråga om ettvart av dessa inkomstslag gäller att avgiftsskyldighet föreligger endast i den mån inkomsten överstiger 500 kr. Till inkomst av annat förvärvsarbete hänförs i 11 kap. 3å AFL också sjukpenning, arbets- löshetsersättning och andra jämförliga ersättningar som träder i stället för inkomst av ovan nämnt slag. Kommitténs förslag innebär att avgifter, liksom enligt nu gällande regler, inte skall erläggas på de angivna socialförsäkrings- förmånerna. I andra stycket har intagits föreskrift härom. Där har vidare upptagits en bestämmelse att avgifter inte skall erläggas på bidrag som avses i förslaget till 11 kap. 3 å första stycket e) AFL. På dessa bidrag skall i stället utgå arbetsgivaravgifter enligt föreskrift i 2 kap. 3 å tredje stycket.
Avgiftsunderlaget skall genom uttrycklig hänvisning i paragrafens första stycke till 11 kap. 4å AFL beräknas med tillämpning av bestämmelserna i den paragrafen. Genom hänvisningen blir även föreskrifterna i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring tillämpliga.
öå
I paragrafen har angivits att underlaget för beräkning av egenavgifter skall fastställas av lokal skattemyndighet.
4 kap. Fördelning av iii/lill/ia arg!/lor
[ kapitlet har samlats föreskrifter om fördelning av influtna avgiftsmedel. I huvudsak har föreskrifterna motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Den fond som avses i nuvarande 7 å lagen(1975:380) om delpensionsförsäkring hari 4 å benämnts delpensionsfonden. Likaledes har i 12 å den fond som avses i 4 å lagen (1970:742) om lönegarantiavgift givits benämningen lönegarantifon- den.
Grunder för förvaltningen av allmänna pensionsfonden återfinns i regle— mentet (19591293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning. Delpen- sionsfonden och arbetsskadeförsäkringsfonden förvaltas enligt grunder som anges i reglementet (1961 :265)angående förvaltningen av riksförsäkringsver- kets fonder. Övriga fonder som avses i förevarande kapitel förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer. 13 å innehåller erinran härom.
5 kap. Övriga bestämmelser 1 5
Första stycket i paragrafen har motsvarighet i nuvarande 19 kap. 10 å andra stycket AFL och innebär i sakligt hänseende att sjukförsäkringsegenavgift och folkpensionsegenavgift i händelse av dödsfall kan efterskänkas på samma villkor som gäller för inkomstskatt. Enligt kommitténs förslag skall dessa bestämmelser bli tillämpliga också på arbetsskadeegenavgift.
Genom paragrafens andra stycke, som avser befrielse i vissa fall från tilläggspensionsegenavgift, görs en hänvisning till föreskrifterna i 41 å AVGL.
2.5
Paragrafen motsvarar nuvarande 19 kap. 6 å AFL.
35
Underlag för beräkning av nuvarande egenavgifter fastställs av lokal skattemyndighet. Denna ordning skall gälla också i fråga om avgifter enligt förevarande lag (3 kap. 6 å). Direkta lagbestämmelser saknas f. n. om besvärsväg för ärenden om egenavgifter till socialförsäkringarna. I praxis har dock besvär över lokal skattemyndighets beslut om fastställande av underlag för ifrågavarande avgifter ansetts kunna föras hos riksförsäkringsverkets besvärsavdelning. I betänkandet (SOU l976:53) Försäkringsrätt och försäk- ringsöverdomstol förutsätts att denna praxis skall gälla i avvaktan på att den aviserade decentraliseringen av ärenden om arbetsgivaravgifter från riksför- säkringsverket till lokal skattemyndighet har genomförts. I förevarande paragraf har intagits en uttrycklig bestämmelse om besvärsväg för ärenden
om fastställande av underlag för beräkning av egenavgifter.
Vidare har i paragrafen upptagits en hänvisning till 38 å AVGL om besvärsväg i ärenden om fastställande av underlag för beräkning av arbetsgivaravgifter. Hänvisningen skall ses mot bakgrund av att nuvarande föreskrift i 3 å första stycket AVGL har förts över till 2 kap. 6 å förevarande lag.
4å
Regler om debitering och uppbörd av arbetsgivar- och egenavgifter finns i AVGL och i uppbördslagen.
Så
Paragrafen har motsvarighet i 20 kap. 15 å AFL.
Ove/gångsbesrämmelserna
Som framgår av den allmänna motiveringen föreslår kommittén att föreva- rande 1ag skall träda i kraft den 1 januari 1979.
I samband med den lagändring (SFS 19731481) som trädde i kraft den 1 januari 1974, varigenom utländska sjömän tillerkändes rätt till ATP, meddelades vissa övergångsbestämmelser beträffande redares avgifter till ATP. Dessa bestämmelser innebär att redares ATP-avgift anpassas till den vanliga avgiftsnivån i sådan takt att redarna först fr. o. m. år 1981 får betala avgift enligt vanliga regler. Bestämmelserna tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1976 även på entreprenör som har antagits av redare (SFS 1975:949). I punkt 3 har intagits föreskrift att dessa övergångsbestämmelser skall gälla även efter ikraftträdandet av lagen om socialavgifter.
Bestämmelserna i punkten 4 föranleds av kommitténs förslag i fråga om undantagande från försäkringen för tilläggspension. Detta förslag har behandlats närmare i avsnitt 52.72 och i specialmotiveringen till förslaget till lag om ändring i AFL. Förslaget innebär att vissa försäkrade övergångsvis alltjämt kommer att vara undantagna från ATP. I förevarande punkt anges att skyldighet att erlägga avgifter till tilläggspensioneringen och arbetsskade- försäkringen inte föreligger för berörda kategori. Beträffande sjukförsäkrings— egenavgift har till förevarande punkt överförts nuvarande regel i 19 kap. 4 å första stycket AFL.
6.3. Förslaget till lag om standardsäkring av arbetsskadeliv- räntor m. m.
15
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.6) lägger kommittén fram förslag att livräntor enligt LAF skall standardsäkras. Förslaget innebär att även livräntor som har beviljats före LAF:s ikraftträdande skall omfattas av standardsäkringen. Dessa föreslagna regler har intagits i förevarande lag.
De äldre livräntor som enligt kommitténs förslag skall standardsäkras är de som utgår enligt författningar som anges i lagen(l977:268) om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m. Förevarande paragraf har därför utformats efter mönster av 1 å nämnda lag.
Zå
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen. Har livräntetagaren ådragit sig flera olika skador som var för sig medfört rätt till livränta enligt författning som anges i lå andra stycket, är avsikten att en samlad bedömning av nedsättningen av hans arbetsförmåga skall göras. Såvitt gäller de i 1 å andra stycket angivna livräntorna skall den utgående livräntan efter tidigare tillägg, omreglering, förhöjning, värdesäkring m. m. läggas till grund för uppräkningen enligt förevarande lag. Uppräkning skall ske också av sådana livräntor som fastställs efter den 30juni 1977 med tillämpning av dei 1 å andra stycket angivna lagarna samt av livräntor som i s.k. recidivfall kunde ha utgått vid tidpunkten för uppräkningen. [ sistnämnda fall skall livränta efter recidivet räknas upp som om livräntan hade utgått under mellantiden.
3.5
Som framhållits i den allmänna motiveringen skall uppräkningen ske med hjälp av en standardfaktor. Denna fastställs av regeringen. Uppräkningen grundas på den utveckling som ägt rum av den totala lönesumman —justerad med hänsyn till sysselsättningsförändringar — mellan andra och tredje året före det år då uppräkningen skall göras. En tillräckligt säker redovisning i nationalräkenskaperna av löneutvecklingen mellan två år föreligger inte förrän i sista kvartalet under året efter det senaste jämförelseåret. Sålunda kommer exempelvis löneutvecklingen mellan åren 1975 och 1976 att bestämma den uppräkning av livräntorna som avses äga rum med verkan fr. o. m. den 1 januari 1978. Eftersom Standardfaktorn skall spegla den reala löneutvecklingen måste det mått på den nominella löneökning som fås ur nationalräkenskaperna justeras med hänsyn till den procentuella ökningen mellan åren av det genomsnittliga basbeloppet för resp. jämförelseår.
Om man som exempel antar att den totala lönesumman, justerad för sysselsättningsändring enligt nationalräkenskaperna, ökar med 13 % från år 1981 till år 1982 och att basbeloppet i genomsnitt ökar med 10 % mellan samma år, skall Standardfaktorn således utgöra %% eller avrundat 1,03. Denna faktor multipliceras den 1 januari 1984 med livränteunderlaget, uttryckt i basbelopp. Det sålunda uppräknade livränteunderlaget bildar därefter utgångspunkt för den löpande värdesäkringen under år 1984. Antar man vidare att den konstaterade löneutvecklingen och prisutvecklingen mellan år 1982 och år 1983 utgör 8 % resp. 10 %, skall något standardpåslag inte ske på livräntorna den 1 januari 1985. Om den konstaterade löneutveck- lingen mellan år 1983 och år 1984 åter överstiger prisutvecklingen mellan dessa år, skall standardpåslaget för år 1986 bestämmas med utgångspunkt i den nivå livräntan skulle ha haft om uppräkningen året dessförinnan hade skett med 8 % i stället för som i realiteten — på grund av värdesäkringen — 10 %.
Som framgår av 9å förutsätts att närmare föreskrifter för beräkning av Standardfaktorn skall meddelas av regeringen. Det bör anförtros åt riksför- säkringsverket att i enlighet med nämnda föreskrifter verkställa beräkningen av Standardfaktorn.
4å
Som framhållits i den allmänna motiveringen är avsikten att livränteunder- laget resp. ersättningsunderlaget skall kunna räknas upp högst till ett belopp som motsvarar beloppstaket i LAF. dvs. 7.5 basbelopp. Föreskrift härom har intagits i denna paragraf.
Så
Bestämmelserna om värdesäkring är utformade efter mönster av 6 kap. 2 å LAF. Äldre livränta som inte räknas upp enligt förevarande lag kommer fortfarande att vara värdesäkrad enligt lagen (19671919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.
Även de nya livräntorna enligt LAF kommer efter uppräkningen att anknytas till basbeloppet. Detta följer av bestämmelserna i 6 l-ap. 2å LAF.
6.5
Paragrafen har motsvarighet i 4 å lagen (1977:268) om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m. Innebörden av bestämmelserna är att den försäk- rade, när livränta enligt recidivreglerna i 16 å första stycket YFL byts ut mot sjukpenning, garanteras en sjukpenning som motsvarar livräntan efter uppräkning enligt förevarande lag.
7å
I paragrafen har föreskrivits att uppräkningen och värdesäkringen av uppräkningsbeloppet inte skall beaktas vid tillämpningen av samorjnings— reglerna i 17 kap. 2 å AFL.
8å
Paragrafen reglerar finansieringen av standarduppräkning enligt denna lag.
Ikraftträdande m. m.
Som kommittén framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.i) bör de föreslagna reglerna om standardsäkring tillämpas fr. o. m. den ljanuiri 1978. Standardpåslag avseende år 1978 skulle därvid tillkomma de livränor som utgår enligt berörda författningar vid nämnda tidpunkt. Uppräkning pr den 1 januari 1978 får således verkställas så snart detta kan ske efter (en nya lagstiftningens ikraftträdande.
6.4. Förslaget till lag om standardsäkring av statliga arbets- skadelivräntor m. m.
De livräntor som avsesi 1 åförsta stycket är,förutom livränta enligt LAF som utgår av statsmedel, livräntor som utgår enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP) och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän. 1 lå andra stycket anges i överensstämmelse med lå lagen (1977:269) om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m. m. de författ- ningar enligt vilka utgår de äldre statliga livräntor som skall standardsäk- ras.
Livräntor enligt författningarna under punkterna l, 2 och 5 i 1 å andra stycket bekostas i huvudsak, men inte helt, av statsmedel. Kommitténs förslag innebär att kostnaden för hela standarduppräkningen av nämnda livräntor skall —i likhet med uppräkning enligt 1977 års lag om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m. m. — bestridas med statsmedel.
Enligt lå andra stycket LSP har regeringen möjlighet att utsträcka personskadeskyddet till frivilliga inom totalförsvaret och vid räddningsföre- tag. Motsvarande möjlighet har funnits enligt äldre författningar (jfr prop. 1976/77:64 s. 123—125). 1 l å tredje stycket har intagits föreskrift att förevarande lag gäller med avseende på vissa angivna förmåner som utgår i situationer som nu nämnts.
6.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbets- Skadeförsäkring
1 kap. 1 å,3 kap. 6åoch4 kap. 8.5
Kommittén lägger i förevarande betänkande fram förslag om slopande av undantagandeinstitutet (avsnitt 5.2.7.2). Möjligheten att vara undantagen från ATP upphör i princip fr. o. m. den ljanuari 1979 för samtliga försäkrade. Detta gäller dock inte dem som är födda år 1923 eller tidigare och som har ett gällande undantagande under år 1977 samt under år 1978 eller för vilka anmälan om undantagande har kommit in före den 1 juli 1977 till försäkringskassa. Nu nämnda försäkrade får enligt förslaget välja om de även efter utgången av år 1978 vill vara undantagna från ATP eller inte.
Den fasta kopplingen mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP innebär att den som är undantagen från ATP också är undantagen från arbetsskadeför- säkringen. Ett slopande av undantagandeinstitutet medför således att samtliga försäkrade, utom de som enligt kommitténs förslag även i fortsätt- ningen är undantagna från ATP, i egenskap av egenföretagare och uppdrags- tagare kommer att omfattas också av arbetsskadeförsäkringen under förut- sättning att de är bosatta i Sverige.
Ändringarna i ovan nämnda paragrafer är sålunda en konsekvens av förslaget om undantagandeinstitutets upphörande. Bestämmelserna kan dock — såsom framgår av övergångsbestämmelserna — även efter utgången av år 1978 bli tillämpliga för försäkrade som efter nämnda tidpunkt är undantagna från ATP.
6 kap. l &
Den föreslagna ändringen är en följd av kommitténs förslag (avsnitt 5.272) om att några nya anmälningar om undantagande från ATP över huvud taget inte skall få göras efter utgången av år 1978. Några nya undantaganden från ATP kan därför inte börja gälla efter nämnda tidpunkt. Den situationen som paragrafen i denna del avser, nämligen att ett undantagande börjar gälla efter det att arbetsskadan har inträffat, kan fr. o. m. den 1 januari 1979 inte uppkomma. Bestämmelsen i dess nuvarande lydelse — såvitt den avser reglerna öm undantagande från ATP — kan därför inte bli tillämplig ens övergångsvis efter utgången av år 1978.
Zå
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1.6) lägger kommittén fram förslag om standardsäkring av utgående arbetsskadelivräntor. Förslaget innebär att livräntorna årligen skall räknas upp med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen i samhället. I förevarande paragraf har intagits en erinran härom.
Bestämmelser om uppräkningen finns i den föreslagna lagen om standard- säkring av arbetsskadelivräntor m. m. I specialmotiveringen till den lagen kommenteras förslaget närmare.
7 kap.
Med anledning av förslaget att föra samman alla bestämmelser om social- försäkringsavgifter m. m. i en lag föreslås att huvuddelen av reglerna i 7 kap. i förevarande lag utgår. Avsikten är att avgiftsskyldigheten till arbetsskade- försäkringen i fortsättningen skall regleras i lagen om socialavgifter. Den förslagna ändringen i 1 å innebär en hänvisning till nämnda lag. 2 å motsvarar — med viss justering — nuvarande 3 å. I paragrafen anges bl. a. vilka ersättningar och kostnader som skall täckas genom influtna avgifter. Även vissa regler om det formella förfarandet i samband med beslut om och förslag till avgiftsuttag för olika år finns intagna i paragrafen. Dessa bestämmelser är av sådan natur att de inte har ansetts böra överflyttas till lagen om socialavgifter.
Övergångsbestämmelsema
Kommitténs förslag om standardsäkring av arbetsskadelivräntor är avsett att tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1978. Den erinran om de särskilda bestämmelserna angående standardsäkring av livräntor som intagits i 6 kap. 2å andra stycket förevarande lag har dock ansetts kunna träda i kraft samtidigt med övriga ändringar i lagen, dvs. den 1 januari 1979.
6.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott
45
Ändringarna i förevarande paragraf är en följd av att kommittén lägger fram förslag om slopande av undantagandeinstitutet (avsnitt 5.272). Vid bedö- mande av försäkrads rätt till pensionstillskott skall dock —enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna — även efter utgången av år 1978 hänsyn tas till den tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande inte hade ägt rum. Detta skall gälla samtliga försäkrade, dvs. såväl dem som någon gång har varit undantagna från ATP som dem som nu är undantagna och som obligatoriskt föreslås anslutna till försäkringen liksom dem som enligt kommitténs förslag också efter utgången av år 1978 är undantagna från ATP.
6.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:380) om delpen- sionsförsäkring
Enligt kommitténs förslag skall skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgifter för finansiering av delpensionsförsäkringen regleras i den föreslagna lagen om socialavgifter. Nuvarande bestämmelser härom i 7 och 10 åå lagen om delpensionsförsäkring föreslås därför upphävda samtidigt som det i 7 å intas en erinran om att det i lagen om socialavgifter finns föreskrifter om avgift för finansiering av försäkringen.
6.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:381) om barnom- sorg
De föreslagna ändringarna föranleds av att reglerna om avgift för finansiering av statsbidrag till kommunernas barnomsorg föreslås intagna i lagen om socialavgifter. I 14å har upptagits en hänvisning till den lagen medan 15—18 åå har föreslagits upphävda.
6.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Kommitténs förslag i avsnitt 5.4 innebär att alla materiella bestämmelser om arbetsgivar- och egenavgifter — med undantag för den allmänna arbetsgivar- avgiften — skall tas in i lagen om socialavgifter. Avsikten är att debitering och uppbörd av avgifterna alltjämt skall regleras i särskild ordning. Bestämmelser härom finns nu, såvitt gäller egenavgifter och skattedebiterade arbetsgivar- avgifter, i uppbördslagen ( 1 953272) och, i fråga om övriga arbetsgivaravgifter. i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (AVGL). Sistnämnda lag innehåller också vissa bestäm- melser beträffande egenavgift till tilläggspensioneringen. Som har framhållits
i avsnitt 5.4.1.3 lägger kommittén inte fram några förslag till förändringari detta administrativa regelsystem. Vissa följdändringar i de nämnda författ- ningarna har dock bedömts vara erforderliga.
Med hänsyn till att de materiella avgiftsreglerna samlats i en lag föreslår kommittén sålunda att rubriken till förevarande författning ändras till lag om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter, m. m.
Ändringen i 1 å innebär en anpassning till lagen om socialavgifter. 12 å andra stycket föreskrivs att med lön enligt förevarande lag skall förstås också uppdragsersättning. Detta har kommit till uttryck genom en hänvis- ning till 3 kap. 2 å andra stycket AFL. Att låta hänvisningen avse också 11 kap. 2 å andra stycket AFL har bedömts som onödigt, eftersom detta stadgande i sin tur numera enbart innehåller en hänvisning till 3 kap. 2å andra stycket AFL. I 2 å andra stycket finns f. n. även bestämmelser om att avgifter inte skall erläggas i fall då uppdragstagaren varit bosatt och arbetat utomlands eller då bevillningsavgift enligt lagen (1908:128 5. 1) om bevill- ningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter har erlagts för ersätt- ningen. Dessa bestämmelser, som har motsvarigheter i 19 kap. 1 å AFL, tar sikte främst på andra arbetsgivaravgifter än de som regleras i AFL. Som har framhållits iden allmänna motiveringen föreslår kommittén att uppdragsgi- vare skall erlägga samtliga arbetsgivaravgifter. 1 förslaget till lag om socialavgifter har intagits föreskrifter som motsvarar de nu ifrågavarande. Bestämmelser härom behöver därför inte längre finnas kvar i AVGL. Också bestämmelsen i 2 å fjärde stycket har motsvarighet i lagen om socialavgifter och kan därför utgå ur AVGL.
2 å tredje stycket innehåller bestämmelse om behandlingen i avgiftshän- seende av inkomst från fåmansföretag. Denna bestämmelse, liksom före- skriften i 4å tredje stycket om kostnadsavdrag, är av materiellträttslig betydelse. På grund härav föreslås att dessa regler i AVGL upphävs samtidigt som motsvarande bestämmelser i nämnda hänseenden tas in i lagen om socialavgifter. Också stadgandet i 3 å, som anger att avgiftsunderlag skall bestämmas av riksförsäkringsverket och avrundas till närmast lägre hundratal kronor, föreslås bli överfört till den nämnda lagen. Härigenom kommer alla materiella avgiftsregler att bli samlade i lagen om socialavgifter. och AVGL kommer att innehålla i huvudsak endast föreskrifter av administrativ natur.
Ändringarna i 28 å, 39—41 åå och 51 å innebär en anpassning av bestäm- melserna till lagen om socialavgifter.
6.10. Förslaget till lag om ändring i reglementet (19591293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
De föreslagna ändringarna är följdändringar med anledning av förslaget till lag om socialavgifter.
6.11. Förslaget till lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder
Den fond som avses i 7å lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring har i lagen om socialavgifter föreslagits bli benämnd delpensionsfonden. Ändring- arna i ] å i förevarande reglemente är en följd av det föreslaget.
Ändringarna i 2 å första stycket ansluter till förslaget till lag om socialav— gifter. I andra stycket har intagits en erinran om att kostnaderna för standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m. skall täckas med arbetsska- deförsäkringsfondens tillgångar.
6.12. Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370)
I kommunalskattelagen (KL) används benämningen egenavgifter som en samlingsbeteckning för sjukförsäkringsavgiften, socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen, tilläggspensionsavgiften, egenavgiften till arbetsska- deförsäkringen samt avgiften enligt 4å lagen (1968:4l9) om allmän arbets- givaravgift. Definitionen härav finns intagen i anvisningarna till 41 b å KL. Kommitténs ändringsförslag innebär att uppräkningen av de nämnda socialförsäkringsavgifterna skall ersättas med en hänvisning till egenavgif- terna enligt lagen om socialavgifter.
Egenavgifter som belöper på inkomst av rörelse ellerjordbruksfastighet får enligt KL dras av som driftkostnad i förvärvskällan. Vid taxeringen för visst beskattningsår medges ett schablonavdrag för de egenavgifter som hänför sig till beskattningsåret i fråga. Bestämmelser om beräkning av detta schablon- avdrag finns i anvisningarna till 22 å. Enligt dessa bestämmelser gäller att schablonavdraget beräknas på ett underlag som motsvarar bruttointäkterna i förvärvskällan efter avdrag för andra omkostnader än schablonavdraget. Avdraget utgör vanligen 10 % av den del av underlaget som inte överstiger 10 000 kr., 20 % av den del av underlaget som ligger mellan 10000 kr. och 100 000 kr. samt 15 % av överskjutande del av underlaget. För bl. a. skattskyldiga som fyllt 65 år eller som för december månad året näst före taxeringsåret uppburit förtidspension eller hel ålderspension utgör schablon- avdraget 4 % av underlaget. När reglerna infördes (prop. 1975/76:178) framhöll föredragande departementschefen att det var önskvärt att det med hjälp av schablonen beräknade avdraget för egenavgifter så nära som möjligt skulle motsvara de definitiva avgifterna för beskattningsåret i fråga.
Kommitténs förslag i avsnitt 5.4 om ändrade regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter torde medföra behov av anpassning av bestämmel- serna om schablonavdrag i anvisningarna till 22 å. Om kommitténs förslag genomförs, torde nämligen nuvarande schablonavdrag i många fall komma att avvika relativt kraftigt från de definitiva avgifterna. Sådana effekter skulle bl. a. bli följden av förslaget om slopande av basbelopps- och maximerings- avdragen för ATP—avgiften och av de föreslagna reglerna om beräkning av pensionspoäng och avgifter för förtidspensionärer och för försäkrade som uppburit förtida uttagen hel ålderspension endast under del av år. Utform-
ningen av reglerna om schablonavdragets storlek i olika situationer är en skatterättslig fråga. Med hänsyn härtill lägger kommittén inte fram något förslag till ändring av anvisningarna till 22 å. Det kan i sammanhanget erinras om att departementschefen i propositionen 1975/761178 förklarat att det sannolikt kommer att finnas anledning att på nytt ta upp frågan hur avdragsrätten för egenavgifter skall konstrueras när pensionskommittén har slutfört sitt arbete.
6.13. Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)
De ändringar som föreslagits i förevarande lag är av redaktionell art och motiverade av att bestämmelserna om arbetsgivaravgifter för finansiering av den allmänna försäkringen överförts från 19 kap. AFL till lagen om socialavgifter.
6.14. Förslaget till lag om ändring i uppbördslagen (19531272)
Som har framhållits i det föregående debiteras och uppbärs huvuddelen av arbetsgivaravgifterna enligt bestämmelser i AVGL. Debitering och uppbörd av arbetsgivaravgifter, som uppgår till högst 1 000 kr., samt av egenavgifter sker enligt föreskrifter i uppbördslagen. De föreslagna nya reglerna om beräkning av avgifterna medför därför behov av vissa ändringar också i sistnämnda lag. Någon principiell förändring har inte åsyftats, utan förslagen innebär i huvudsak endast en anpassning av uppbördslagens regler till de nya föreskrifterna om beräkning av avgifterna.
[ ] å anges sålunda att med skatt i uppbördslagens mening skall förstås bl. a. alla egenavgifter och skattedebiterade arbetsgivaravgifter som uttas enligt lagen om socialavgifter.
Ändringar föreslås vidare i 2 å 3 och 4 mom., 3 å 1 mom. och 4 å 1 mom. Dessa ändringar innebär i huvudsak en anpassning av bestämmelserna till lagen om socialavgifter.
I 25 å föreskrivs att vid debitering av preliminär B-skatt skall iakttas att egenavgifter enligt lagen om socialavgifter skall uträknas med ledning av bestämmelserna iden lagen. Som framgår av 3 å 1 mom. skall hänsyn härvid tas även till arbetsskadeegenavgift.
Ändringen i 27 å 1 mom. innebär att egenavgifter enligt lagen om socialavgifter skall debiteras med ledning av den lagens bestämmelser och på grundval av uppgifter om försäkringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa. Sådana uppgifter blir av betydelse bl. a. för att få besked om huruvida sjukförsäkringsegenavgift skall uträknas efter lägre procentsats med hänsyn till att sjukförsäkringen för den försäkrade gäller med karenstid. Att tiIläggspensionsegenavgiften — liksom arbetsskadeegenavgiften — skall uträknas med tillämpning av den procentsats för avgiftsuttaget som fastställts för inkomståret framgår av lagen om socialavgifter.
Ändringen i 49 å 1 mom. innebär en anpassning till lagen om socialavgif- ter.
6.15. Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Ändringen innebär att skattebrottslagen kommer att äga tillämpning på avgifter enligt lagen om socialavgifter.
6.16. Förslaget till förordning om upphävande av kungörelsen (1962:391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring
Kungörelsen föreslås upphävd som en följd av kommitténs förslag om slopande av undantagandeinstitutet (avsnitt 5.272). Såsom framgår av övergångsbestämmelsen kan kungörelsen dock komma att tillämpas i vissa delar även efter utgången av år 1978 för sådana försäkrade som enligt kommitténs förslag också efter nämnda tidpunkt är undantagna från ATP. Beträffande kommitténs förslag i denna del hänvisas till specialmotiveringen till AFL. Kommittén har föreslagit att de som är undantagna efter utgången av år 1978 utan några begränsningar skall få återkalla sin anmälan med verkan fr.o.m. ingången av nästföljande årsskifte. Några nya anmälningar om undantagande skall enligt förslaget över huvud taget inte kunna förekomma fr.o.m. den 1 januari 1979.
Reservationer
1. Av ledamoten Andersson i fråga om del av avsnitt 5.2.7 Pensions- tillskott vid undantagande från ATP m. m.
De direkta förbättringarna av folkpensionerna har under de senare åren främst utgjorts av höjningar av pensionstillskotten. Härigenom har man kunnat åstadkomma större förbättringar för de sämst ställda pensionärerna, alltså de som ej varit berättigade till någon ATP eller endast fått en mycket liten tilläggspension, än om generella höjningar skulle skett för alla pensio- närer. Förtidspensionärer har erhållit dubbla pensionstillskott. Resultatet skulle alltså i princip innebära att minsta pension som utgår är summan av folkpensionens grundbelopp + helt pensionstillskott eller ATP motsvarande pensionstillskottet.
Ett icke obetydligt antal pensionärer faller dock utanför. Det är de som begärt undantagande från tilläggspensioneringen. Vid den tid de begärde undantagande kunde de ju ej förutse att förbättringen av folkpensionen i stor utsträckning fortsättningsvis skulle ske genom pensionstillskott, som skulle jämställas med tilläggspension och ej utgå till dem som begärt undantagande från ATP. Härigenom har de som begärt undantagande kommit i strykklass, då de endast erhåller folkpensionens grundbelopp och ej något pensionstill- skott.
Kommittén föreslår att reglerna om undantagande slopas. Jag ansluter mig till detta förslag. Men detta hjälper ju ej dem som tidigare begärt undanta- gande och nu är pensionärer eller endast har några få år kvar till pensions- åldern. Av de cirka 40 000 som begärt undantagande kan ungefär hälften, alltså cirka 20 000, beräknas vara över 60 år gamla och alltså fortsättningsvis ej alls eller ytterst obetydligt ha förutsättningar att tjäna in någon ATP. En del av dem som begärt undantagande är personer med inkomster både av tjänst och annan förvärvsverksamhet. Då undantagandet endast kunnat avse det senare inkomstslaget erhåller de ATP för tjänsteinkomsten och beröres inte av begränsningen av pensionstillskott. Men 12000 är 15000 som nu är pensionärer eller blir det inom en snar framtid kommer, med nuvarande regler, endast att erhålla folkpensionens grundbelopp. Det kan sägas att de icke erlagt några avgifter till ATP och därför får stå sitt kast. Men de ekonomiska konsekvenserna av undantagandet, uteblivna pensionstillskott, blir alltför stora i förhållandet till inbesparade premier.
Jag föreslår därför att de som har begärt undantagande från ATP och nu är pensionärer, eller nu uppnått 60 års ålder vid inträde i pensionsåldern, skall vara garanterade en minsta pension av folkpensionens grundbelopp + halvt
pensionstillskott. För förtidspensionärer, som begärt undantagande, föreslår jag som en konsekvens härav en garantiregel som ger en förtidspension om minst folkpensionens grundbelopp + helt pensionstillskott.
2. Av ledamöterna Bergström och Regnéll i fråga om del av avsnitt 5.2.5 ATP—förmåner för hemarbetande, deltids- och korttidsan- ställda
Utredningen föreslår inga förändringar beträffande ovanstående gruppers ställning inom ATP-systemet.
Enligt vår uppfattning finns det anledning att med kompletterande regler ge hemarbetande vissa möjligheter att tjäna in ATP-pension. De svårigheter utredningsmajoriteten hänvisar till torde inte vara oöverkomliga.
Med hemarbetande avses i de åberopade riksdagsmotionerna dels arbete med vård av egna barn i hemmet. dels vård i hemmet av anhörig eller annan vårdbehövande. När vi i det följande använder ordet hemarbetande syftar vi på båda dessa arbetsuppgifter.
I flertalet av dessa motioner — särskilt under senare år — har föreslagits att hemarbetande skall få tillgodoräkna sig poängår inom ATP-systemet för år då de av sådana arbetsuppgifter hindras ha förvärvsarbete utom hemmet. I några motioner har föreslagits att man även skall få tillgodoräkna sig ATP-poäng för dessa år.
Vi delar utredningsmajoritetens uppfattning att det nu är svårt finna vägar att beräkna ATP-poäng för oavlönat hemarbete. Däremot menar vi att det vore rimligt att hemarbetande med nämnda arbetsuppgifter finge tillgodo- räkna sig poängår och att utredningen borde ha framlagt förslag härom.
Vi föreslår därför att hemarbetande med nämnda vårduppgifter får möjlighet tillgodoräkna sig poängår samt att metod för detta utarbetas.
En förutsättning för att kunna tillgodoräkna sig poängår för hemarbete måste vara att vederbörande har tjänat in ATP—poäng på inkomst av förvärvsarbete. Sannolikt torde i framtiden inte någon som är arbetsför vara utan förvärvsarbete som ger ATP-poäng under hela sitt liv och därmed förlora möjligheten att tillgodoräkna sig poängår för hemarbetet.
Det torde också bli nödvändigt att förse möjligheten att få poängår för hemarbete med vissa restriktioner. Poängår för vård av barn bör endast få räknas för barn upp till viss ålder. För vård av annan bör antagligen läkarintyg om nödvändigheten vara ett villkor för tillgodoräknande av poängår. Dessutom kan man tänka sig att poängår för hemarbete får utgöra högst en viss andel (t. ex. 1/ 3) av summan av antalet år med ATP-poäng för inkomst av förvärvsarbete och antalet poängår för hemarbete.
Här skall endast anges några motiv för denna reform. Den ger ökad valfrihet för familjen att ordna för barnen. För de hemarbetande skulle möjligheten till poängår upplevas så att även dessa arbetsinsatser har ett visst värde i samhället. Åren med hemarbete blir inte bortkastade ur ATP- synpunkt. Även om 30-årsregeln ger flertalet möjlighet att i framtiden tjäna in full ATP-pension på inkomst av förvärvsarbete kan det finnas fall där så inte kan ske, t. ex. ensamstående föräldrar.
Med denna inriktning av reformen — möjlighet att tillgodoräkna poängår för hemarbete— är de argument mot en reform utredningens majoritet anför i
punkterna 1—5 inte relevanta.
l) Möjlighet att få tillgodoräkna några poängår för hemarbete i kombina- tion med ATP-poäng för förvärvsarbete andra år torde inte innebära någon djupgående förändring av principen att rätt till ATP förutsätter att vederbö- rande haft inkomst av förvärvsarbete.
2) Någon uppskattning i pengar av värdet av arbetet i hemmet krävs inte eftersom det endast blir fråga om poängår. Av samma anledning bortfaller problemet med kombination av hemarbete och samtidigt förvärvsarbete utom hemmet. I sådant fall måste förvärvsarbetet vara utslagsgivande för i vilken mån vederbörande blir berättigad till ATP-pension. Tillgodoräknande av poängår för det samtidiga hemarbetet kan inte komma ifråga, om inkomsten av förvärvsarbete utom hemmet överstiger ett basbelopp.
3) Kostnaderna torde bli marginella varför särskild avgift härför inte behöver uttagas. Sannolikt kommer det att vara ett mycket begränsat antal som inte får 30 år i förvärvsarbete.
4) Även om 15- och 30-årsreglerna ger utrymme för försäkrad att något eller några år avhålla sig från förvärvsarbete utan att pensionens storlek påverkas kan — som nämnts ovan — det finnas fall där det är av värde att få tillgodoräkna poängår för hemarbetet.
5) Att föräldrapenning och andra ersättningar är ATP-grundande utesluter inte att behov kan finnas att tillgodoräkna poängår för hemarbete.
Utredningsmajoriteten pekar också på möjligheten av krav på ATP- förmåner från andra grupper som kanske med lika stor rätt kunde hävda sådana anspråk. Som exempel på sådana grupper anges studerande och värnpliktiga. Vi kan inte finna att dessa grupper är jämförbara med de hemarbetande ifråga om möjligheten att tjäna in ATP. Tänkbara krav från andra grupper kan dessutom inte få vara motivering till avvisande av reform för en grupp. I den mån sådana krav kommer bör de få prövas i vanlig ordning.
3. Av ledamoten Regnéll i fråga om del av avsnitt 5.4.1 Enhetligare avgiftsregler
Jag kan inte ansluta mig till förslaget att slopa det ”tak”, som f. n. finns när underlaget för avgifter till ATP räknas fram. Enligt min uppfattning korresponderar den nuvarande begränsningen för avgiftsuttag med begräns- ningen i utgående förmån. I och för sig finns goda skäl att justera gränsen för utgående förmåner uppåt. När nu kommittén inte ansett sig kunna framlägga förslag om höjning på förmånssidan, borde man ha låtit också taket för avgiftsuttag ligga fast. Principiellt måste det vara felaktigt att i ett försäk- ringssystem ta ut avgifter utan begränsning uppåt fast förmånerna åsatts ett tak. För förmåner ovanför taket erlägges för stora grupper löntagare redan premier i särskild ordning. Det bör också uppmärksammas att ett slopat avgiftstak i vissa lägen skulle resultera i ett påtagligt överuttag av avgifter för personer med inkomst också av annat arbete än anställning.
Särskilda yttranden
1. Av experten Svensson i fråga om del av avsnitt 5.4.1 Enhetligare avgiftsregler och del av avsnitt 5.4.2 Övriga avgiftsfrågor
Från rent administrativa utgångspunkter är det givetvis önskvärt att underlaget för beräkning av samtliga arbetsgivaravgifter till socialförsäkring- arna blir så enhetligt som möjligt. Detta gäller både för företagens del som uppgiftslämnare och avgiftsbetalare och för de myndigheter som handhar beräkning och debitering av avgifterna. Den mest radikala åtgärden därvidlag är att — som kommittén föreslår i ”Lag om socialavgifter” — ta ut avgifter på arbetsgivares bruttolönesumma respektive egenföretagares hela företagar- inkomst. Ett steg i denna riktning togs av statsmakterna 1975 i samband med Haga 2-överenskommelsen genom slopandet av det 5. k. avgiftstaket (7,5 basbelopp) för samtliga arbetsgivaravgifter och egenavgifter utom för ATP med verkan fr. o. m. 1976. Avgifterna fick därigenom karaktär av ren löneskatt, eftersom några förmåner inte beräknas på inkomster över denna gräns. Kommitténs förslag innebär att även avgiften till ATP skall beräknas på utbetald bruttolön respektive bruttoinkomst med därav föranledd juste- ring av avgiftssatsen. För samtliga avgifter föreslås en gemensam övre åldersgräns vid 65 år. Genom att för ATP slopa basbeloppsavdrag och avgiftstak blir tidsredovisningen i arbetsgivaruppgiften obehövlig och före- tagens uppgiftslämnande kan förenklas. Detta är i och för sig tacknämligt. Emellertid anser jag det principiellt felaktigt att i ett försäkringssystem av ATP:s art ta ut avgifter på löner och inkomster över den gräns som gäller på förmånssidan, särskilt som betydande pensionspremier i flertalet fall betalas till andra pensionssystem — typ ITP — på lönedelar över 7,5 basbelopp. Som exempel kan nämnas att bruttoavgiften enligt 1977 års ITP-plan för en 45-årig man uppgår till 30 procent av lönen mellan 7,5 och 10 basbelopp (80 250—107 000 kr.) mot 8 procent av lönen upp till 7,5 basbelopp. Kommit- téns förslag innebär att lönedelar över 7,5 basbelopp — utan någon ökning av förmånerna — skulle belastas med ytterligare inemot 9 procent i pensionsav- gifter. Detta är enligt min mening främmande för allt försäkringstänkande och framstår som en ren överbeskattning av inkomster över en viss gräns. Särskilt påtaglig blir denna effekt för försäkrade med blandad inkomst, dvs. inkomst av såväl anställning som annat förvärvsarbete, varvid anställnings- inkomsten läggs "i botten" vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Jag kan därför inte ansluta mig till kommitténs förslag att slopa taket för uttag av avgifter till ATP. I detta sammanhang vill jag erinra om att kommittén
ännu inte tagit ställning till frågan om en eventuell uppjustering av gränsen 7,5 basbelopp på ATP:s förmånssida. Ett samordnat ställningstagande i dessa frågor — avgiftstak och förmånstak — måste anses naturligt.
Jag noterar med beklagande att kommittén inte varit beredd att tillmötesgå SVt nska Arbetsgivareföreningens framställning om sådan ändring av reglerna rörande arbetsgivaravgifter för utlandsanställd personal som skulle förhindra dubbel avgiftsbetalning. Kommittén har enligt min mening bedömt avgiftsfrågan ur en mycket snäv synvinkel, nämligen att avgifter skall erläggas så länge något skydd över huvud taget finns från den svenska socialförsäkringen. Det är att märka att detta skydd i många fall är ytterligt begränsat, detta gäller exempelvis ersättning för vård utomlands, och tillkommer varje svensk medborgare, även icke förvärvsarbetande. Angelä— genheten av att svenska företags konkurrensläge gentemot utländska företag inte försämras genom dubbla avgifter — detta gäller särskilt på byggnads- och anläggningssidan — är så stor att den bör väga upp de skäl som kommittén anfört mot en ändring av avgiftsreglerna.
2. Av experten Ödman i fråga om avsnitt 5.1.5 Den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst
Pensionskommittén skall enligt direktiven pröva om nuvarande övre gräns för beräkning av pensionsgrundande inkomst fortfarande är riktigt avvägd eller om den bör höjas med hänsyn till utvecklingen sedan tilläggspensione- ringens tillkomst. lnom kommittén har frågan diskuterats ingående och omfattande beräkningar har utförts. Kommittén avstår dock från att i delbetänkandet lägga fram förslag om en höjning av maximigränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst. Frågan kommer att prövas på nytt i kommitténs fortsatta arbete. Som skäl för detta ställningstagande anför kommittén bl. a. att detär vanskligt att med utgångspunkt i de senaste årens utveckling dra några säkra slutsatser om den framtida inkomstutvecklingen. Kommittén anser också att frågan om en takhöjning inte kan ses helt isolerad från åtgärder som vidtas i övrigt för att garantera en viss standard i vid mening inför och efter pensioneringen. Mot bakgrund av den nu rådande samhälls- ekonomiska situationen har kommittén inte funnit det möjligt att för närvarande föreslå några förbättringar i det rent ekonomiska grundstödet till pensionärerna. Med hänsyn härtill läggs inte heller förslag i fråga om den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Det är enligt min uppfattning oacceptabelt att frågan om en höjning av den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst skjuts på framtiden av de skäl som kommittén anger. Förfarandet framstår som än mer oacceptabelt mot bakgrund av att kommittén i betänkandet framlägger förslag om att ATP-avgiften i fortsättningen skall tas ut som en proportionell avgift på bruttolönesumman. Vid beräkning av avgift kommer således både basbeloppsavdrag och beloppstak att slopas.
Redan den 16 november 1965 har TCO i en skrivelse till konungen påtalat risken för en urholkning av ATP-systemet. TCO anförde i skrivelsen att tilläggspensioneringen är avsedd att kompensera för inkomstbortfall. Det är därför synnerligen angeläget att den revideras på ett sådant sätt att den inte med tiden kommer att få samma karaktär som folkpensionen, nämligen att
utgöra enbart ett bottenskydd. År 1960 var antalet försäkrade med 6,5 pensionspoäng 83 200 eller 3,1 % av samtliga med pensionsgrundande inkomst. År 1975 var motsvarande tal 312 600 resp 8,1. År 1990 beräknas antalet försäkrade med 6,5 poäng vara 503 300 vid en realinkomstökning om 1 % per år och 1 395000 vid en realinkomstökning om 3 % per år. Om proportionen mellan inkomster ovanför och under beloppstaket skulle vara densamma i år som år1960 skulle nuvarande beloppstak behöva höjas till 8,6 basbelopp. År 1990 skulle taket med ovan angivna realinkomstökningar behöva ligga vid 9,8 resp 12,8 basbelopp. Dessa beräkningar visar enligt min uppfattning att beloppstaket måste höjas om inte ATP-systemet skall urholkas ytterligare. Eftersom takhöjningar medför vissa övergångseffekter bör en höjning nu täcka in förväntade realinkomstökningar under ett antal år framåt. Den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst bör således höjas till minst 10 basbelopp.
Kronologisk förteckning
wmsmwpwpe
Totalförsvaret 1977—82. Fö. Bilarbetstid. K. Utbyggd regional näringspolitik. A. Sjukvårdsavfall. Jo. Kvinnlig tronföljd. Ju. Översyn av det skatteadministrativa sanktionssystemet 1. B. Rätten till vapenfri tjänst. Fö. Folkhögskolan 2. U. Betygen i skolan. U. Utrikeshandelsstatistiken. E.
. Forskning om massmedier. U. Kommunal och enskild väghållning. K. Sveriges samarbete med u-länderna. Ud. Sveriges samarbete med u-länderna. Bilagor. Ud. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. I. Handelsstälsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. 1. Översyn av jordbrukspolitiken. Jo. lnflationsskyddad skatteskala. 8. Radio och tv 1978—1985. U. Kommunernas ekonomi 1975—1985. B.
. Svensk undervisning i utlandet. U. . Arbete med näringshjälp. A. . Psykiskt störda lagöverträdare. Ju. . Näringsidkares avbetalningsköp m. rn. Ju. . Båtliv 2. Registerfrågan. Jo. . Kvinnan och försvarets yrken. Fö. . Revision av vattenlagen, Del 4. Förslag till ny vattenlag. Ju. Kortare väntetider i utlänningsärenden. A. Konkursförvaltning. Ju. Elektrönmusik i Sverige. U. . Studiestöd. U. . Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. Ju. . Allmäntlygplats—Stockholm. K.
Inrikesflygplats—Stockholm. K. . Inrikesflygplats—Stockholm. Bilagor. K.
Ersättning för brottsskador. Ju. . Underhåll till barn och frånskilda. Ju.
Folkbildningen i framtiden. U. Företagsdemokrati i kommuner och Iandstingskommuner. Kn. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. S. . Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Sammanfattning. 3.
Kronofogdemyndigheterna. Kn. . Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. l. . Skyddad verkstad—halvskyddad verksamhet. A. . Information vid kriser. H.
Pensionsfrågor m. m. S.
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Kvinnlig tronföljd. [5] Psykiskt störda lagöverträdare. [23] NäringSIdkares avbetalningsköp m. m. [24] ReVision av vattenlagen. Del 4. Förslag till ny vattenlag. [27] Konkursförvaltning. [29] Konsumentskydd vid köp av begagnad personbil. [32] Ersättning för brottsskador. [36] Underhåll till barn och frånskilda. [37]
Utrikesdepartementet Biståndspolitiska utredningen. 1. Sveriges samarbete med u-
länderna. [13] 2. Sveriges samarbete med u-Iänderna. Bilagor. [14]
Försvarsdepartementet Totalförsvaret 1977—82. [ ll
Rätten till vapenfri tjänst. [7] Kvinnan och försvarets yrken. [26]
Socialdepartementet
Socialutredningen. 1. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. [40] 2. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Sammanfattning. [41] Pensionsfrågor m. m. [46]
Kommunikationsdepartementet
Bilarbetstid. [2] Kommunal och enskild väghållning. [12] Allmänflygplats—Stockholm. [33] Brommautredningen. 1. lnrikesflygplats—Stockholm. [34] 2. Inrikes- flvgplats—Stockholm. Bilagor. [35]
Budgetdepartementet Översyn av det skatteadministrativa sanktionssvstemet 1. [6]
lnflationsskyddad skatteskala. [18] Kommunernas ekonomi 1975—1985. [20]
Utbildningsdepartementet
Folkhögskolan 2. [8] Betygen i skolan. [9] Forskning om massmedier. [ 1 1] Radio och tv 1978-1985. [19] Svensk undervisning i utlandet. [21I Elektronmuslk i Sverige. [30] Studiestöd. [31] Folkbildningen i framtiden. [38]
Jordbruksdepartementet
Sjukvårdsavfall. [4] Översyn av jordbrukspolitiken. [17] Båtliv 2. Registerfrågan. [25]
Handelsdepartementet Information vid kriser. [45]
Arbetsmarknadsdepartementet
Utbyggd regional näringspolitik. [3] Arbete med näringshjälp. [22] Kortare väntetider i utlänningsärenden. [28] Skyddad verkstad—halvskyddad verksamhet. [44]
Industridepartementet
Handelsstålsutredningen. 1. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. [15] 2. Handelsstålsindustrin inför 1980-talet. Bilagor. [16] Koncentrationstendenser inom byggnadsmaterialindustrin. [43]
Kommundepartementet
Företagsdemokrati i kommuner och landstingskommuner. [39] Kronofogdemyndigheterna. [42]
Ekonomidepartementet Utrikeshandelsstatistiken. [ 10]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen
W? . .. & LiberForlag ISBN 91-38-03380'