SOU 1977:46
Pensionsfrågor m.m.
Till Statsrådet och chefen för social- departementet
Pensionsålderskommittén tillsattes efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 27 maj 1970. Kommittén, som i april 1975 har antagit benämningen pensionskommittén, har under arbetet med föreliggande betänkande haft följande sammansättning: presidenten i försäkringsdomstolen Liss Gran- qvist, ordförande, riksdagsledamoten Alvar Andersson, riksdagsledamoten Britta Bergström (fr. o. m. den 1 november 1976), departementsrådet Gustav Jönsson (fr. o. m. den 1 oktober 1975), riksdagsledamoten Göran Karlsson, numera statsrådet Ingemar Mundebo (t. o. m. den 7 oktober 1976), riksdags- ledamoten Ivar Nordberg och f. d. riksdagsledamoten Carl Göran Regnéll.
Som experter har medverkat hovrättsassessorn Kenneth Bratthall, general- direktören i arbetarskyddsstyrelsen Gunnar Danielson (såvitt avser frågorna om utlandssvenskars och utländska medborgares rätt till pension), t. f. avdelningsdirektören i riksförsäkringsverket Sven Haglund (fr. o. m. den 1 november 1975), numera depanementsrådet Lennart Nilsson, sekreteraren i Landsorganisationen i Sverige Gustav Persson, numera kammarrättspresi- denten Carl Axel Petri (t. o. m. den 3ljanuari 1977),bitr. direktören i Svenska arbetsgivareforeningen Inge Svensson, hovrättsrådet Börje Wilhelmsson (fr. o. m. den 1 maj 1977) och ombudsmannen i Tjänstemännens centralor- ganisation Margot Ödman. Sekreterare åt kommittén har varit kammarrätts- liskalen Leif Alkman, hovrättsfiskalen Kjerstin Nordborg och hovrätts- fiskalen Lars Göran Abelson (fr. o. m. den 1 januari 1977).
F. d. byråchefen i rikslörsäkringsverket Åke Kjellström har biträtt kommittén med erforderliga beräkningar. Avsnitt 3.3 har utarbetats av sekreteraren i pensionärsundersökningen (S 1974:06) avdelningsdirektören Bernt Hedin. För innehållet i avsnitt 3.5 svarar ekonomie doktorn Tomas Restad.
Kommittén har tidigare avlämnat betänkandena (SOU 1974:15) Sänkt pensionsålder m. m., (SOU 1975110) Rörlig pensionsålder och (SOU 1975:74) Socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster m. m.
I föreliggande betänkande redovisar kommittén sina överväganden beträf- fande stardardsäkring inom socialförsäkringen samt beträffande vissa frågor rörande irtjänande av tilläggspension, rätt till barnpension i vissa fall, m. m. Kommitten redovisari betänkandet vidare förslag till enhetligare regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter. Slutligen framläggs förslag till ändrade regler för utlandssvenskars och utländska medborgares rätt till
pension. Kommittén avser att i ett kommande betänkande behandla bl. a. frågan om efterlevandepensioneringens framtida utformning. Ledamöterna Andersson, Bergström och Regnéll har avgivit reservationer.
Särskilda yttranden har avgivits av experterna Svensson och Ödman. Stockholm i augusti 1977
Liss Granqvist
Alvar Andersson Britta Bergström Gustav Jönsson Göran Karlsson lvar Nordberg Carl Göran Regnéll /La[/' A lknzan
Kjerstin Norr/borg
Lars Göran A bclson
Sammanfattning
F ör/attnings/örslag
1 1.1
1.2
1.3
1.4 1.5
1.6
Kommitténs uppdrag
Allmänt .
Standardsäkring m.m. . . . . . . .
1.2.1 Standardsäkring inom den allmänna pensioneringen m.m. . . . . .
1.2.2 Värdesäkring av pensioner . .
1.2.3 Pensionstillskott vid undantagande från ATP
lntjänande av ATP-pension m. m. .
1.3.1 ATP-poäng vid förtidspension
1.3.2 ATP-poäng efter 64 (65) års ålder . . . . .
1.3.3 ATP-poäng på ersättning på grund av konkurrensavtal 1.3.4 Vidgad rätt till förtidspension från ATP 1.3.5 ATP-förmåner för hemarbetande m. 11. 1.3.6 ATP-poäng på vissa konstnärsstipendier m.m.
Rätt till barnpension i vissa fall m. m.
Socialförsäkringsavgifter
1. 5.1 Enhetligare avgiftsregler . . . . .
1. 5. 2 Övre åldersgräns för uttag av socialförsäkringsavgifter m. m.. .
1. 5.3 Övriga avgiftsfrågor
Internationella frågor . . . . .
1.6.1 Svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands . . . 1.6.2 Utlänningars rätt till folkpension 1.6.3 Övergångsbestämmelser inom ATP för utländsk med- borgare
Gä/lande bestämmelser m. m.
Förmåner inom den allmänna försäkringen
2. l. 1 Inledning
2.1 2 Folkpension . . . . . . . 2.1.3 Särskilda förmåner mom folkpensioneringen 2.1.4 Försäkringen för tilläggspension (ATP)
13
17
87 87 88
88 89 89 89 89 89 90 90 90 90 90 90 90
91 91 91
92 93
93
95 95 95 96 99 102
2.2
2.3
2.4
2.5
2.6
2.1.5 Delpension . Socialförsäkringsavgifter m. m. 2.2.1 Inledning . . 2.2.2 Arbetsgivaravgifter 2221 Inledning . . . 2.2.2.2 Avgiftsunderlaget för ATP- avgiften
2.2.2.3 Avgiftsunderlaget för avgifterna till sjukför-
säkringen m.m.
2.224 Avgiftsunderlaget för avgifterna till yrkesska-
deförsäkringen m. m. . . 2.2.2.5 Avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsav- giften . . . . . . . 2.226 Avgiftsunderlaget för allmänna arbetsgivarav- giften 2.2.3 Egenavgifter Arbetsskadeförsäkringen m. m. 2.3.1 Inledning . 2.3.2 Huvuddragen i YFL . . . 2.3.3 Bestämmelserna | LAF om ersättning vid arbetsskada 2.3.4 Ersättning enligt särskilda författningar 2.3.4.1 Militärtjänst 2.3.4.2 Civilförsvarstjänst . . . . . 2.343 Räddningstjänst enligt brandlagen m m. 2.3.4.4 Anstaltsvistelse m. m.. 2.3.4.5 Krigsförsäkring för sjömän m.fl. 2.3.5 Statligt personskadeskydd m. m. Tjänstepensioneringen inom avtalsområdet 2.4.1 Statlig tjänstepension 2.4.2 Kommunal tjänstepension 2.4.3 Privat tjänstepensionering m.m. . . . . . . 2.4.3] Industrins tilläggspension för tjänstemän (ITP) . 2.4.3.2 Särskild tilläggspension (STP) och avtals- gruppsjukförsäkring (AGS) för arbetare . 2.4.3.3 Trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY) Översikt över pensioneringen i några andra länder
2.5.1 Norge 2.5.2 Danmark 2 5.3 Finland
2.5.4 Västtyskland . . . . . . . Utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension 2.6.1 Den svenska lagstiftningen .
2.6.2 Konventioner på pensionsförsäkringsområdet
2621 Inledning . . . . . .
2.6.2.2 Provisoriska europeiska överenskommelsen om social trygghet . .
2.6.2.3 Nordiska trygghetskonventionen . .
2.624 Konventioner med Schweiz, Storbritannien, Jugoslavien och Italien
107 108 108 109 109 110
110
111
111
112 112 114 114 114 117 120 120 120 121 122 122 123 124 124 126 127
127
129 131 131 132 136 139 142 146 146 147 147
147 149
150
3.1 3.2 3.3
3.4 3.5
2.625 Konventioner med Österrike och Västtyskland 2.626 Vissa multilaterala konventioner som Sverige inte har biträtt
Uppgifter om antalet pensionärer och deras sociala situation. Samhällsekonomisk bakgrund Antalet pensionärer . . . Kostnaderna för den allmänna pensioneringen De sociala insatserna för pensionärer . . 3.3.1 Befolkningsutvecklingen åren 1960—2000 3311 Utvecklingen 1960— 1975 3312 Vissa avgränsningsproblem 3.3.1.3 Utvecklingen 1975—2000 3.3.2 Allmänna riktlinjer för äldreomsorgen 3.321 1957 års riktlinjer 3.322 1964 års program 3.3.3 De sociala insatserna för pensionärer 3331 Inledning 3.332 Boende . 3. 3. 3. 3 Öppen vård 3 3. 3. 4 Institutionsvård . 3.3.4 Utvecklingstrender åren 1975— 1985 3.3.4.1 Kommunalekonomiska utredningen 3.3.4.2 Framskrivning av utvecklingen till år 1985 Livräntor på grund av yrkesskada m. m. Samhällsekonomisk bakgrund 3.5.1 Inledning . . . . 3.5.2 Resursernas tillväxt 1975-1980 3.521 Inledning . . . 3.522 Befolkning och arbetskraft 3.523 Investeringar och realkapitalbildning 3.524 Produktivitetsutvecklingen . 3.5.3 Privat och offentlig konsumtion 1975—1980 3.5.3.1 Inledning . . . . . 3.5.3.2 Pensionärernas privata konsumtion . 1975— 1980 . . . . . . 3.533 Utvecklingen mot bakgrund av den reviderade nationalbudgeten 3.5.4 Sammanfattning
Kommitténs allmänna överväganden
Kommitténsförslag i de olika frågorna Standardsäkring m.m. 5.1.1 Inledning . . . . 5.1.2 Utvecklingen av pensionernas belopp 5.1. 2 1 Folkpensionerna 5.1. 2. 2 Tilläggspensionerna . . . . 5.1.3 Tidigare behandling av frågan om standardsäkring mom den allmänna pensioneringen
153
154
157 157 162 ' 163 163 163 163 163 165 165 * 166 * 167 167 167 169 172 174 174 176 180 182 182 183 183 184 185 186 187 187
188
190 192
193
199 199 199 199 199 201
5.2
5.1.4 Kommitténs överväganden beträffande standardsäkring
5.1.5
5.1.6
5.1.7
inom den allmänna pensioneringen . Den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst . . . .
5151 Inledning . .
5.1.5.2 Kommitténs överväganden Standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m. 5161 Kommitténs utgångspunkter 5.1.6.2 Kommitténs överväganden och förslag 5163 Äldre livräntor
Värdesäkring av pensioner m. m.
5.1.7.1 Inledning . . .
5172. Nuvarande indexreglering 5.1.7.3 Kommitténs överväganden Intjänande av ATP-pension m. m. 5.2.1
5.2.2
5.2.3
5.2.4
5.2.5
5.2.6
5.2.7
ATP-poäng vid förtidspension
5.2.1.1 Inledning . .
5212. Tidigare behandling
5213 Antalet förtidspensionärer m. m. . 5.2.1.4 Kommitténs överväganden och förslag
ATP-poäng efter 64 (65) års ålder
5.221 Inledning . . . 5.222 Kommitténs överväganden . .
ATP- -poäng på ersättning på grund av konkurrensavtal 5.2.3.1 Kommitténs uppdrag 5232 Kommitténs överväganden Vidgad rätt till förtidspension från ATP
5. 2. 4.1 Inledning
Studerande . . . . .
5.2.4.2 Kommitténs uppdrag 5.2.4.3 Tidigare behandling
5.2.4.4 Kommitténs överväganden
Hemarbetande . . . . .
5.2.4.5 Kommitténs uppdrag m.m. . . .
5.2.4.6 Kommitténs överväganden och förslag ATP-förmåner för hemarbetande, deltids- och korttids-
anställda . . .
5251 Inledning . .
5252. Tidigare behandling 5.2.5.3 Kommitténs överväganden ATP-poäng på vissa bidrag till konstnärer
5261 Inledning . . . .
5262 Bidrag och ersättningar till konstnärer . 5263 Bidrag till konstnärer från beskattnings- och socialförsäkringssynpunkt 5.2.6.4 Kommitténs överväganden och förslag Pensionstillskott vid undantagande från ATP m. m.
Övriga frågor .
5.2.7.1 Inledning
202
208 208 208 21 1 21 1 213 220 224 224 225 227 233 233 233 234 237 238 243 243 243 246 246 246 247 247 247 247 248 249 250 250 251
252 252 253 254 257 257 258
262 263
266 266
5.2.7.2 Undantagande från ATP och sjukpenningför—
säkringen .
Gällande bestämmelser
Kommitténs uppdrag
Statistiska uppgifter . . . . . .
Lagstiftning om återkallelse av anmälan om
undantagande från ATP
Kommitténs överväganden och förslag . . 5.2.7.3 ATP- -poäng vid förtida uttag av hel ålderspen-
sion . . . . . . .
Kommitténs överväganden och förslag
5.3 Rätt till barnpension | vissa fall m.m.
5.4
5.5
5.3.1
5.3.2
Förlängd retroaktivtid för barnpension 5.311 Kommitténs uppdrag 5.3.1.2 Gällande bestämmelser m.m. 5313 Tidigare behandling m.m 5.3.1.4 Kommitténs överväganden och förslag Vissa frågor rörande ansökan om pension
5.321 Gällande bestämmelser m. m. 5.322 Kommitténs uppdrag . 5.323 Kommitténs överväganden och förslag Socialförsäkringsavgifter m.m.
5.4.1
Enhetligare avgiftsregler 5.4.1.1 Kommitténs uppdrag . . . . . 5.4.1.2 Utredningar som berört frågan om enhetligare avgiftsregler mom sociallörsäkringarna 5.4.1.3 Kommitténs överväganden och förslag Allmänna synpunkter . Basbelopps- och maximeringsavdrag Övre åldersgräns för uttag av avgifter Byggnadsforskningsavgiften Avgifter på uppdragsersättning Egenföretagares avgiftsunderlag m. m. Avslutande synpunkter
5 4. 2 Övriga avgiftsfrågor
5.421 Avgifter för konstnärer m.fl.
Kommitténs uppdrag
Gällande bestämmelser m m.
Tidigare behandling Kommitténs överväganden och förslag 5.422 Avgifter för viss personal som arbetar utom-
lands
Inledning . . .
Gällande bestämmelser m m. Kommitténs överväganden
Internationella frågor 5.5.1 5.5.2 Svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning
Allmänt om Sveriges konventionsförhandlingar
utomlands
266 266 267 269
270 271
276 276 276 276 276 277 278 280 286 286 288 289 290 290 290
296 299 299 302 311 313 319 321 326 331 331 331 333 334 336
340 340 340 344 348 348
349
5.6
6.2 6.3
6.4 6.5 6.6 6.7 6.8 6.9 6.10 6.11 6.12 6.13 6.14 6.15 6.16
5.521 Inledning . . .
5.522 Kommitténs uppdrag 5.523 Kommitténs överväganden och förslag 5.5.3 Utlänningars rätt till folkpension
5.5.3.1 Inledning . . . 5.5.3.2 Kommitténs uppdrag . . .
5.5.3.3 Kommitténs överväganden och förslag 5.5.4 Övergångsbestämmelser mom ATP för utländska med—
borgare . . . . .
5541 Inledning . . .
5.5.4.2 Kommitténs uppdrag .
5.5.4.3 Kommitténs överväganden och förslag Kostnadsfrågor
Specialmat/tering till for fattn/ngs/w slagen Förslaget till lag om ändring i lagen (1962. 381) om allmän försäkring . . . .
Förslaget till lag om socialavgifter . . . Förslaget till lag om standardsäkring av arbetsskadelivräntor m.m. . . . . . Förslaget till lag om standardsäkring av statliga arbetsskadeliv- räntor m.m. . .
Förslaget till lag om ändring | lagen ( 1976 380) om arbetsskade- försäkring . Förslaget till lag om ändring | lagen (1969. 205) om pensionstill- skott . . . . Förslaget till lag om ändring | lagen (1975:380) om delpensions- försäkring . . . . . . Förslaget till lag om ändring i lagen (1976: 381) om barnom- sorg . .
Förslaget till lag om ändring | lagen (1959: 552) om upphörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. . Förslaget till lag om ändring' | reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
Förslaget till lag om ändring' | reglementet (1961. 265) angående
förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder . . Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928. 370)
Förslaget till lag om ändring | taxeringslagen ( 1956 623) Förslaget till lag om ändring | uppbördslagen (1953z272) Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) Förslaget till förordning om upphävande av kungörelsen (19621391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring
349 350 351 354 354 356 356 359 359 359 360 362 365
365 380
386 389 389 391 391 391 391 392 393 393 394 394 395
395
Reservation av ledamoten Andersson . . Reservation av ledamöterna Bergström och Regnéll Reservation av ledamoten Regnéll
Särskilt yttrande av experten Svensson Särskzlt yttrande av experten Ödman
397 398 399 401 402
Sammanfattning
Pensionskommittén behandlar i detta delbetänkande frågor om bl. a. stan- dard- och värdesäkring inom socialförsäkringen, ökade möjligheter att tjäna in tilläggspension för vissa kategorier försäkrade och rätt till retroaktiv barnpension. Kommittén lägger vidare i betänkandet fram förslag om enhetligare regler för beräkning av socialavgifter. Betänkandet innehåller också förslag om ändrade regler för svenska medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands samt utländska medborgares rätt till folkpension och ATP.
Standardsäkring
I enlighet med förslag i propositionerna 1975/761197 och 1976/77164 har riksdagen beslutat om ny lagstiftning beträffande ersättning vid skada i arbetet. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli i år. Principen i den nya lagstiftningen är att den som skadas i sitt arbete skall försättas i samma ekonomiska situation som om han inte hade skadats. Livränta vid bestående nedsättning av arbetsförmågan motsvarar i princip skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan är värdebeständig genom anknytning till basbeloppet men följer inte löne- utvecklingen.
Kommittén anser att en person som skadats under förvärvsarbete skall tillförsäkras en standardutveckling som så långt det är möjligt motsvarar den han skulle ha fått om han inte hade skadats. Kommittén föreslår därför att samtliga livräntor enligt den nya lagstiftningen skall standardsäkras genom en i förhållande till värdesäkringen fristående uppräkning den 1 januari varje år. Uppräkningen grundas på utvecklingen mellan två på varandra följande kalenderår av summan av de aktiva förvärvsarbetandes löner enligt natio- nalräkenskaperna sedan hänsyn tagits till förändringar i sysselsättningen och det allmänna prisläget. Kommittén föreslår att uppräkning första gången sker med verkan fr. o. m. den 1 januari 1978.
Kommittén föreslår vidare att standardsäkringen skall omfatta också sådana livräntor enligt äldre lagstiftning som kan anses ersätta ett inkomst- bortfall. Förslaget innebär att äldre livränta som utgår till försäkrad vars
arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel liksom livränta som utgår till försäkrads efterlevande skall räknas upp efter väsentligen samma grunder som föreslås beträffande de nya arbetsskadelivräntoma.
I enlighet med sina direktiv här kommittén haft att överväga behovet av och möjligheterna att med hänsyn till inkomstutvecklingen och omfatt- ningen av de resurser som kan ställas till förfogande förstärka de garantier rörande pensionsnivån som följer av gällande bestämmelser. Kommittén har i anslutning till uppdraget angående standardsäkring av pensionerna även haft att pröva vissa frågor rörande pensionernas värdesäkring genom anknytningen till basbeloppet.
Mot bakgrund av bl. a. de mycket omfattande kostnadsbindningar som skulle följa av en standardsäkring av pensionerna och med beaktande av nödvändigheten av andra sociala insatser, t. ex. sjukvården för äldre, finner kommittén att pensionerna icke kan automatiskt standardsäkras utan att deras standardutveckling liksom hittills får bestämmas genom gång efter annan återkommande politiska beslut. Kommittén finner inte heller skäl att föreslå någon ändring i nuvarande system för värdesäkring av pensionerna. Kommittén avser att återkomma till frågan om avvägningen av den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst (7,5 gånger basbelop- pet) i ett senare betänkande.
Intjänande av ATP-pension
Kommittén redovisar i betänkandet sina överväganden rörande en rad frågor som gäller intjänande av tilläggspension. Sålunda avvisar kommittén tanken på att öppna möjlighet att tjäna in pensionspoäng efter 65 års ålder. Vidare finner kommittén att bärande motiv för att ändra reglerna om intjänande av tilläggspension vid deltids- eller korttidsarbete inte föreligger.
Vad åter angår frågan om att låta oavlönat vårdarbete ge rätt till tilläggspension finner kommittén att detta skulle medföra betydande svårig- heter i bl. a. avgiftshänseende. Med hänsyn bl. a. härtill finner kommittén sig icke kunna lägga fram förslag om rätt till tilläggspension på grundval av sådana vårdinsatser.
Livräntor enligt den tidigare nämnda arbetsskadeförsäkringen grundar numera rätt till tilläggspension. Med hänsyn bl. a. härtill finner kommittén det angeläget att öppna möjlighet för förtidspensionärer att tjäna in pensions- poäng. Detta förutsätter ändring av nuvarande bestämmelser enligt vilka t. ex. den som har partiell förtidspension inte kan tillgodoräknas pensions- poäng för det förvärvsarbete som han utför. Kommittén föreslår därför att den förvärvsinkomst som en förtidspensionär har av resterande arbetsför- måga blir pensionsgrundande.
Kommittén har haft i uppdrag att pröva frågor om studerandes och hemarbetandes rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen. Kommit- tén föreslår i denna del att nuvarande villkor för beräkning av förtidspension med s.k. antagandepoäng mildras. Förslaget innebär att det för sådan beräkning endast skall krävas att pensionspoäng har tillgodoräknats för två av de fyra åren som närmast har föregått det då pensionsfallet inträffar.
Kommittén anser att det av kommittén tidigare föreslagna, nu genomförda
systzmet för rörlig pensionsålder bör kompletteras i visst hänseende. Sysemet innefattar möjlighet att tjäna in pensionspoäng vid förtida uttag av halt ålderspension. Kommittén lägger nu fram förslag som innebär att den sorrunder del av år gjort förtida uttag av hel ålderspension utan hinder härav skal kunna tillgodoräknas pensionspoäng för sina förvärvsinkomster under året
TII kommittén har överlämnats framställningar som rör konstnärers ställiing inom socialförsäkringssystemet. Kommittén föreslår i denna del vissr nya regler vad avser konstnärers intjänande av rätt till tilläggspension sam därmed förknippad avgiftsbetalning. Förslaget innebär att vissa preci- serale statliga, beskattade konstnärsbidrag som utgår för utövande av konstnärlig verksamhet skall bli pensionsgrundande för ATP och att den insttution som utger bidraget blir avgiftspliktig.
_l.
Undantagande från ATP
Enligt kommitténs bedömning har bestämmelserna om undantagande från ATP nu spelat ut sin roll. Mot bakgrund härav och med beaktande av undintagandets verkan för den försäkrade då det gäller rätt till pensionstill- skot: och anslutning till den nya arbetsskadeförsäkringen, föreslår korrmittén att anmälan om undantagande från ATP inte skall få göras efter utgången av år 1978. De personer som omfattas av övergångsbestämmelserna inon ATP och som har ett gällande undantagande från ATP skall dock enligt korrmitténs förslag också i fortsättningen ha möjlighet att stå utanför försäkringarna om de så önskar.
Barnpension
F. n kan barnpension utgå för längst tre månader före ansökningen. Kommittén finner det angeläget att risken för rättsförluster minskas då det gäller barns rätt till pension efter förälders död. Kommittén föreslår därför att rätten till barnpension för förfluten tid utsträcks till två år före ansöknings- månaden.
Socialförsäkringsavgifter
I flera betänkanden under senare år har framhållits behovet av enklare regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter. På grundval av kommitténs förslag i betänkandet (SOU 1975:74) Socialförsäkringsavgifter på uppdragsin- komster m.m. har avgiftssystemet reformerats i visst hänseende. Kommittén lägger nu fram förslag om enhetligare och mer lättillämpade regler för avgiftsberäkning. Förslaget skall ses mot bakgrund av de under flera år framförda önskemålen om enklare avgiftsregler. Förslaget innebär att avgifterna i praktiken kommer att beräknas på samma underlag. De s.k. basbelopps- och maximeringsavdragen vid beräkning av ATP-avgift föreslås avskaffade samtidigt som uttagsprocenten föreslås anpassad med hänsyn
härtill. Därjämte föreslår kommittén en gemensam övre åldersgräns för samtliga avgifter. Förslaget medför betydande förenklingar såväl i uppgifts- lämnande som i administration. Avgiftsbestämmelserna som f. n. är mycket svåra att överblicka föreslås bli sammanförda i en gemensam lag.
Pension till utlandssvenskar och utländska medborgare
Kommittén lägger fram förslag till ändrade regler för utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension. Kommittén föreslår att svenska medborgare som bosätter sig utomlands i princip skall få rätt till folkpension i förhållande till det antal år under vilka de varit förvärvsverksamma i Sverige. Då det gäller utländska medborgare som är bosatta i Sverige och vars pensionsförhållanden inte regleras i internationell överenskommelse föreslår kommittén att dessa tillförsäkras rätt till förmåner från folkpensioneringen efter viss tids bosätt- ning i Sverige. Kommittén föreslår också förbättringar för utländska medbor- gare då det gäller övergångsbestämmelserna inom ATP.
Ikraftträdande och kostnader
Huvuddelen av förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1979.
Kostnaderna för kommitténs förslag om standardsäkring av arbetsskade- livräntorna beräknas för helt år uppgå till ca 3 milj. kr. för varje hel procent med vilken livräntorna räknas upp. Kostnaderna per år med anledning av förslagen om utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension kan beräknas till ca 5 milj. kr.
Författningsförslag
1. Förslag till Lag om ändring i lagen (l962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk-
ringl
dels att 11 kap. 7å och 19 kap. 4a—11 åå skall upphöra att gälla, dels att 3 kap. 2,5 och 11 åå, 5 kap. 1 och 2 åå, 11 kap. 1—3 och 6 åå, 12 kap. 2 å, 13 kap. 20ch4 åå, 15 kap. 1 och 2 åå, 16 kap. 5 och 6 åå, 17kap. 1 och 4 åå, 19 kap. 1—4 åå samt 20 kap. 4 och 14 åå skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas åtta nya paragrafer, 5 kap. 3-9 åå och 15 kap. Ia å, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 2 å2
Sjukpenninggrundande
in ko m s | år den inkomst i penning- ar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, anting- en såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av an - ställning) eller på annan grund (inkomst av artnatför'vär'vs- a r b e t e). Sjukpenninggrundande inkomst fastställes av försäkrings- kassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor. För tid då undantagande från försäkringen _f'o'r tilläggspension enligt 11 kap. 7 å gällerför dett/örsäkrade ska/l inkomst av annat ,]örvärvsarbete icke beak— tas.
Sjukpenninggrundande
in k 0 ms t är den inkomst i penning- ar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas för år räknat komma att tills vidare åtnjuta av eget arbete, anting- en såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst a v an - s t a' lln ing) eller på annan grund (inkomst av annat./förvärvs- a r b e t e). Sjukpenninggrundande inkomst fastställes av försäkrings- kassan. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast lägre hundratal kronor.
1 Lagen omtryckt 19731908.
2 Senaste lydelse 1975 :1 160.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Vid beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och annat förvärvsarbete iden mån summan därav överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp. från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand på inkomst av annat förvärvsarbete. Ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sagts för arbete som någon utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst femhundra kronor, anses såsom inkomst av anställning. Är ersättningen att hänföra till inkomst av rörelse som bedrivits av den som utfört arbetet eller av jordbruksfastighet som denne brukat skall vad nu sagts gälla endast såvida denne och den som utgivit ersättningen äro ense därom. 1 de fall som nu nämnts skall den som utfört arbetet anses såsom arbetstagare och den som utgivit ersättningen såsom arbetsgivare.
Beräkning av Sjukpenninggrundande inkomst skall, där förhållandena ej eljest äro kända för försäkringskassan. grundas på de upplysningar. som kassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner. skola dessa uppskattas efter de regler, som tillämpas vid beräkning av preliminär skatt.
5 &
Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad besluta angående den försäkrades tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. I fråga om försäkrad som avses i I å första stycket skall kassan samtidigt fastställa den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst. Av beslutet skall framgå i vad mån Sjukpenninggrundande inkomst är att hänföra till anställning eller till annat förvärvsarbete. Beslut om tillhörighet till sjukpen- ningförsäkringen skall omprövas
a) när till kassans kännedom a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstför- hållanden undergått ändring av be- tydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,
b) när undantagande som avses i 2 å första stycket sista punkten blir giltigt eller upphör att äga giltighet. samt
6) när förtidspension enligt denna lag beviljas den,/örsåkrade eller redan utgående sådan pension ändras med
kommit att försäkrads inkomstför- hållanden undergått ändring av be- tydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek, samt
b) nö/Q/örtidspension enligt denna lag beviljas den./örsåkrade eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades I/örmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
lzänsjvt till ändring i den försäkrades förmåga eller möjlig/tet att bereda sig inkomst genom arbete.
Ändring skall i fall som avses i första stycket a) ej ske förrän trettio dagar efter det försäkringskassan fått kännedom om inkomständringen. Ändring skall i annat fall ske så snart anledning till ändringen uppkommit eller, i fall då sjukpenningförsäkring enligt 1 å andra stycket skall upphöra på grund av att den försäkrades make eller någon med vilken den försäkrade varit gift eller har eller har haft barn avlider, vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet.
Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsmarknadsmyn- dighet eller arbetsvårdsorgan hos kommun eller landstingskommun undergår arbetsprövning, yrkesut- bildning eller arbetsträning skall fastställd Sjukpenninggrundande in— komst ej sänkas, med mindre sådant fall är för handen som avses i första stycket b) eller 6) eller, vad angår arbetsträning, denna pågått sex må-
Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsmarknadsmyn- dighet eller arbetsvårdsorgan hos kommun eller landstingskommun undergår arbetsprövning, yrkesut- bildning eller arbetsträning skall fastställd Sjukpenninggrundande in- komst ej sänkas, med mindre sådant fall är för handen som avses i första stycket b) eller, vad angår arbetsträ- ning, denna pågått sex månader.
nader.
11 å
Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan, skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete icke utgå för de första tre, trettiotre eller nittiotre dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdoms- fallet inträffade inräknad (karenstid). Därvid äga IOå första — tredje styckena icke tillämpning i fråga om sådan sjukpenning. Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod.
Försäkrad som gjort anmälan enligt första stycket, må övergå till försäkring med kortare karenstid eller utan karenstid, om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Sådan ändring skall gälla från och med månaden närmast efter den, då framställning härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning vid sjukdom, som inträffat innan ändringen blivit gällande.
I fråga om försäkring med karenstid skall vid tillämpning av Så andra stycket första punkten den i sagda punkt angivna tiden trettio dagar ökas med det antal dagar som svarar mot den valda karenstiden.
Upphör undantagande som avses i 2 _å'första stycket sista punkten att äga giltighet. ska/l behållande sjukpen- ning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete. gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade må dock under de förutsättningar som angivas iandra stycket väljaförsäkring
3 Senaste lydelse 1974z510.
Nuvarande lydelse
med kortare karenstid eller utan karenstid; och skall därvid jämväl i övrigt tillämpas vad i andra stycket är stadgat.
Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid sjukdom, som inträffat medan undan- tagande ägde giltig/ret.
Föreslagen lydelse
5 kap. 1 å
Svensk medborgare, som är bosatt i riket eller som varit mantalsskriven härsta'des för det år varunder hanfjt/lt sextiotvå år och för de fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension enligt vad nedan sägs.
Den. som kommit i åtnjutande av folkpension enligt vad i ] _å sägs men
vars rätt enligt nämnda lagrum upphört, må även iförtsättningen åtnjuta/ölkpension, därest regeringen
för vissa, fall så förordnat eller det med
hänsyn till omständigheterna skulle
framstå såsom oskäligt att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—10. 16. l 7 och 20 kap. skal/pensionsberät- tigad som i denna paragraf sägs likställas medförsäkrad. även om han icke uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 3 åförsta stycket.
Svensk medborgare, som är bosatt i riket, är berättigad till folkpension enligt vad i 455 samt 6—l() kap. sägs.
(3
2 .
I Sverige bosatt utländsk medbor- gare är enligt vad nedan sägs under samma förutsättningar, med samma belopp och med samma tilläggsför- måner som svensk medborgare berät- tigad till folkpension iform av
a) ålderspension eller änkepension om den utländske medborgaren efter fyllda tjugu år har varit bosatt i riket under sammanlagt minst _jemton år och före ansökan har varit bosatt i Sverige minst fem år i oavbruten fö./ldr
b) förtidspension eller handikapp- ersättning om den utländske medbor- garen har varit bosatt i Sverige på sätt som sägs under a) samt. såvitt gäller annat än förtidspension enligt 7 kap. [ _å' andra stycket. bosatt sig i Sverige innan den sjukdom. som förorsakat nedsättningen av arbets- eller funk- tionsförmågan, första gången med/- cinskt konstaterades,
c) barnpension antingen om den avlidne föräldern omedelbart före sin död hade varit bosatt i Sverige minst fem år och barnet vid dödsfallet var
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
bosatt i Sverige eller om barnet är bosatt i Sverige sedan minst fem år och barnet eller den avlidne vid dödsfallet var bosatt i Sverige,
d) vårdbidragför barn om barnets fader eller moder är bosatt i Sverige sedan minst ett år.
Förtidspension eller änkepension, vartill rätt föreligger enligt 2 9". ersättes utan ansökan med ålderspension från och med den månad, varunder perso- nen i . fråga . fyller sextio/'em år.
U tan hinder av vad som sägs iZ &" b) är i Sverige bosatt barn, för vilket
förälder åtniutit vårdbidrag enligt 2 59 d). enligt vadi 7 kap. sägs berättigat till
. förtidspension.
Pension enligt utländsk lagstiftning likstäl/es med svensk tilläggspension vid beräkning av svensk folkpension med tilläggsförmåner.
Vid bosättning utom riket är svensk medborgare som har rätt till til/äggs- pension enligt vad nedan sägs berät- tigad till folkpension med ti/läggsför- måner i förhållande till det antal kalenderår, för vilka han eller, när fråga är om änke- eller barnpension, den avlidne tillgodoräknats pensions- poäng. för tilläggspension.
65
Villkoret om rätt till tilläggspension i 5 _l" skall anses vara uppfyllt om för personen ifråga eller, närf'råga är om änke- eller barnpension, för den avlidne beräknats till statlig inkomst- skatt taxerad inkomst för år före år 1960. Somförutsättning härför gäller dock att antalet sådana år, om så erfordras sammanlagt med årför vilka
4 Senaste lydelse 19751379.
Nuvarande lydelse
7.5
S%
9.3?
Föreslagen lydelse
pensionspoäng tillgodoräknats inom försäkringen för tilläggspension. upp— går till minst tre.
lnkomstår som avses i 6 _l likställas vid tillämpning av bestämmelserna i 5 # omfölkpensionens beräkning med år. för vilka pensionspot'ing tillgodo- räknats inom försäkringen för tilläggs- pension.
Ti/lgodoräknas svensk medborgare med tillämpning av 5—7 M” pensions- poäng för minst trettio år utgår oavkortad folkpension. I annat fall utgårfölkpension med i motsvarande mån reducerat belopp.
Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vadi [ ellerZ _sl' sägs men vars rätt ert/igt nämnda lagrum upphört, må även i förtsättningen åtnjutafölkpension. därest regeringen för vissa. fall så! förordnat eller det med hänsyn till omständig/reterna skulle framstå såsom oskäligt att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—l(). 16. 17 och 20 kap. skallpensionsberät- tigad som i denna paragraf sägs likställas medförsäkrad, även om han icke uppfyllerförutsättningen om bo— sättning i ] kap. 3 _Q'första stycket.
11 kap.
1?
Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, varunder någon varit Försäkrad enligt 1 kap. 3 5 första eller andra stycket, skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensions- grundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall
För varje år, varunder någon varit Försäkrad enligt 1 kap. 3 5 första eller andra stycket, skall För honom enligt vad nedan sägs beräknas pensions- grundande inkomst på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat Förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall
Nuvarande lydelse
icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade aviidit eller för år efter det då han fyllt sextiofyra år eller för tidigare år, varunder han åtnjutit förtidspension eller hel ålderspension enligt denna lag.
Föreslagen lydelse
icke göras för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofyra år eller för tidigare år, varunder han för hela året åtnjutit hel ålderspension enligt denna lag.
2 $
.Vled inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön som under ett år ej uppgått till femhundra kronor. Såsom inkomst av anställning anses även
a) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsskadeför- säkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för försäkrads inkomst såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.
b) föräldrapenning,
c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 ä', (1) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,
e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (l973:371)0m kontant arbets- marknadsstöd,
f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av dagpen- ning och Stimulansbidrag,
g) timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studie- stödslagen (1973z349),
h) delpension enligt lagen (1975z380) om delpensionsförsäkring,
i) dagpenning till värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och elever i bistånds- och katastrofutbildning under repetitionsutbildning, läkare under försvarsmedicinsk tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,
j) utbildningsbidrag för doktorander,
k) timersättning vid grundläggande utbildning för vuxna, [) livränta som utgår enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller eljest bestämmes med tillämpning av sag- da lag.
1) livränta enligt lagen om arbets- skadeförsäkring, så ock annan livrän— ta som bestämmes med tillämpning av sagda lag.
I fråga om ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för arbete som någon utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall vad i 3 kap. Zå andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tagas till lön eller annan ersättning, som försäk- rad åtnjutit från arbetsgivare, vilken
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tagas till lön eller annan ersättning, som försäk- rad åtnjutit från arbetsgivare, vilken
5 Senaste lydelse 19771270.
6 Senaste lydelse 19771270.
Nuvarande lydelse
är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket eller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträf- fande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska perso- nen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspen— sion enligt 19 kap. 1 #.
Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller annan ersättning från främ- mande makts härvarande beskick- ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick- ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medbor- gare eller den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, såframt utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspen— sion enligt 19 kap. 1 #.
Föreslagen lydelse
är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket eller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt handelsfartyg. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträf- fande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska perso- nen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgi/t enligt lagen (0000.'000) om socialavgifter.
Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller annan ersättning från främ- mande makts härvarande beskick- ning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskick- ning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medbor- gare eller den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, såframt utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för tilläggspensionsavgift enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall anses såsom arbetsgivare.
3 åf” Med inkomst av annatf'örvärvsarbete avses a) inkomst av här i riket bedriven rörelse; b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäk- rade;
c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räkning; samt
d) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsska- deförsäkring eller motsvarande er-
c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räk- ning;
d) sjukpenning enligt denna lag eller lagen (1976:380) om arbetsska- deförsäkring eller motsvarande er-
Nuvarande lydelse
sättning som utgår enligt annan författning eller på grund av rege- ringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för inkomst som ovan nämnts;
Föreslagen lydelse
sättning som utgår enligt annan författning eller på grund av rege- ringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för inkomst som ovan nämnts; samt
e ) konstru'ir'sbidrag, iden mån rege- ringen så förordnar."
allt i den mån inkomsten icke enligt 2å är att hänföra till inkomst av anställning.
Till inkomst som avses i första stycket a) och b) räknas även sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som enligt punkt 13 av anvisningarna till 32 éeller anvisningarna till 52 & kommunalskattelagen(19281370) taxeras hos försäkrad, om den försäkrade varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa
omfattning.
Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra kronor för år. tages den ej i beräkning.
Har inkomst som avses i första stycket a). b), c) eller e) icke uppgått till femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.
6å7
För varje år, för vilket pensions- grundande inkomst fastställts för försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. 1 den mån pensionsgrundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsar- bete må dock pensionspoäng tillgo- doräknas den försäkrade endast såvi— da ti/läggspensionsavgift enligt 19 kap. 339 för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas den försäkrade för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansökningen skulle börja utgå. Pensionspoäng skall vidare alltid tillgodoräknas för pensions- grundande inkomst härrörande från inkomst som avses i 3å första stycket d).
För varje år, för vilket pensions- grundande inkomst fastställts för försäkrad, Skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsar- bete må dock pensionspoäng tillgo- doräknas den försäkrade endast såvi- da ti/läggspensionsegenavgift enligt la- gen (()i)()():()l)0) om socia/atgifter för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan hinder av att sådan avgifts- betalning icke skett skall pensions- poäng tillgodoräknas den försäkrade för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till ansök- ningen skulle börja utgå. Pensions- poäng skall vidare alltid tillgodo- räknas för pensionsgrundande in- komst härrörande från inkomst som avses i 3 5 första stycket d).
Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensions- poäng beräknas med två decimaler.
För år. varunderförsäkrad åtnjutit förtidspension ert/igt 13 kap. 2 5)". skall den försäkrade tillgodoräknas pen-
Harförsäkrad urtder minst hälften av år åtnjutit halv eller två tredjedelar av lie/_ förtidspension enligt 13 kap. 2 59.
7 Senaste lydelse 19741784.
Nuvarande lydelse
siortspoäng motsvarande vad enligt nämnda paragrafskal/ antagas hava tillgodoräknats honom för samma år.
Försäkrad äger göra anmälan om undan tagande. från försäkringen såvitt angår inkomst av annat förvärvsar- bete. Har sådant undantagande skett. skall vid beräkning av pensionsgrun- dande inkomst, för den , försäkrade för tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst av annatförvärvsarbete.
Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av denförsäkrade med
Föreslagen lydelse
skall han för året. utöver pensions— poäng eri/igt första stycket, tillgodo- räknas. om han åtnjutit halvförtids— pension, hälften och, om han åtnjutit två tredjedelar av ltelförtidspension. två tredjedelar av det pensionspoäng— mede/tal som avses i andra stvcket nämnda paragra/I Härvid skall dock. om pensionen i enlighet med bestäm— melserna i 6 kap. 1 5)" lagen (1976.'38()) om arbetsskade/örsäkr'ing är samord- nad rned livränta. hänsyn icke tagas till så stor del av sagda pensionspoc'ingme- deltal som svarar mot förhållandet mellan den del av pensionen, som är samordnad med livränta/r. och pensio— nen. Har försäkrad under delar av samma år åtnjutit hel förtidspension, två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtidspension, skall det förhållande som varit rådande under
längst tid av året vara avgörande vid tillämpningen av bestämmelserna i detta stycke. Har nämnda förhål— landen varat lika länge rrnder året skall den. lör den, försäkrade gynnsam- maste beräkningsgrunden tillämpas. För år, varunderförsäkrad åtnjutit
förtidspension enligt 13 kap. 2 j)". ska/l
7é
den försäkrade alltid tillgodoräknas lägst pensionspoäng motsvarande vad enligt nämnda par'agraf'ska/l antagas hava tillgodoräknats honom för sain— ma år.
Nuvarande lydelse
verka/ifrån nästa årsskifte. dock tidi- gast fi'ån det som inträffar sedan undantagande! ägt giltig/ret ifem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade ej ånyo göra dylik anmä- lan.
Anmälan eller återkallelse ska/I, där den/örsäkrade är omyndig. göras avförmyru/aren. som därvid har att visa att den försäkrade samtycker till åtgärden.
Anmälan avförsäkrad, som är gift. är titan verkan, om icke hans make samtycker till undantagandet. Är ma- ken omyndig eller bortovarande, an- kommer det på förmyndare eller god man att lämna samtycke. Särskilt samtycke är ej erforderligt. om den försäkrade är förmyndare eller god man för sin make. Vägras samtycke,
Föreslagen lydelse
äger r'iksför'säkringsverket rnedgiva undantagandet. om särskilda skäl föreligga. 12 kap. .2 58
Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena samt 3 och 4 åå, för år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år, skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats honom, och talet trettio.
Har undantagandeert/igt ll kap. 7 f" ägt giltighet för den försäkrade, skall honom tillkommande ålders- pension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pen- sionspoäng tillgodoräknats den för- säkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket den försäkrade till följd av undantagarulet icke tillgo-
Har pensionspoängjäm/ikt ll kap. 6 .fförsta stycket på grund av under- låten avgiftsbetalning icke tillgodoräk- nats den försäkrade, skall honom tillkommande ålderspension utgöra sextio procent av så stor del av den i första stycket angivna produkten. som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket den
3 Senaste lydelse l975:379.
9 Senaste lydelse 19741784.
Nuvarande lydelse
doräknats pensionspoäng eller gått
förlustig mer än en poäng. Ej må med
Föreslagen lydelse
försäkrade till följd av under/åter: avgiftsbetalning icke tillgodoräknats pensionspoäng. Ej må med tillämp— ning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio.
tillämpning av vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vadi detta stycke stadgas skall äga motsva- rande tillämpning ifall då pensions- poängjämlikt ]] kap. 6 ,f'första styc- ket på grund av under/åren avgiftsbe- talning icke tillgodoräknats den för- säkrade. Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år, skall pensionen minskas med fem tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år. Om pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit folkpension eller icke varit berättigad till tilläggspension i form av ålderspension.
13 kap. 2 &
Uppgår den försäkrades sjukpen— ninggrundande inkomst vid tid- punkten för pensionsfallet lägst till ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller har pensionspoäng tillgodoräk- nats den försäkrade för minst tre av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffar. skall förtidspension utgå med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla då vid tid- punkten för pensionsfallet sjukpen- ninggrundande inkomst uppgående till belopp som nu sagts icke fast— ställts, men skulle ha fastställts, därest den allmänna försäkringskas- san haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till grund för fastställandet.
Uppgår den försäkrades sjukpen— ninggrundande inkomst vid tid- punkten för pensionsfallet lägst till ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet. eller har pensionspoäng tillgodoräk- nats den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffar, skall förtidspension utgå med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla då vid tid- punkten för pensionsfallet sjukpen— ninggrundande inkomst uppgående till belopp som nu sagts icke fast- ställts. men skulle ha fastställts. därest den allmänna försäkringskas- san haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till grund för fastställandet.
Hel förtidspension motsvarar den tilläggspension i form av ålderspension, som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiofem år. Härvid skall
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ålderspensionen beräknas under antagande att den försäkrade för varje år från och med det då förtidspensionen börjar utgå till och med det då han uppnår sextiofyra års ålder tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet av de pensionspoängtal, vilka tillgodoräknats honom under de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, om pensionen därigenom blir större, under samtliga år från och med det då han fyllt sexton år till och med det som närmast föregått pensionsfallet. Vid beräkningen av nämnda medeltal bortses från de år intill ett antal av hälften, för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka poängtalet är lägst.
Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om undantagande enligt 11 kap. 7 5)" ägde giltighet/ör dertförsäk- rade då pensionsfallet inträffade samt undantagande! tillika föranlett. att
Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om den försäkrade vid sextiofem års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.
den försäkrade för något av de fyra närmast. föregående åren gått. förlustig merän en pertsionspoäng. Ej heller må pension som nu sagts utgå. om den försäkrade vid sextiofem års ålder icke kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.
4 glo Om förtidspension utgår för tid efter det att ålderspension med stöd av 12 kap. 3 ; upphört att utgå, skall förtidspensionen minskas med motsvarande tillämpning av 12 kap. 3 och 4 så.
Under tid då förtidspension utgår ska/l hänsyn icke tagas till pensions- poäng sorn tiligodoräknas den,/örsäk- rade för sagda tid.
15 kap. 1 %
Är försäkrad, som är svensk medborgare. född under något av åren 1896—1914, skall vid tillämpning av 12 kap. Zé första stycket talet trettio utbytas mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 kap. 25 andra stycket icke äga tillämpning.
Om försäkrad är svensk medbor- gare och född under något av åren
Om försäkrad är svensk medbor- gare och född under något av åren
1915—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 & första och andra styckena talet trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäk-
1915—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 55 första och andra styckena talet trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade är född senare än är 1914; och skall för varje år, som den försäk-
'0 Senaste lydelse 19752379.
” Senaste lydelse 19752379.
Nuvarande lydelse
rade är född senare än är 1914, ökning som i 12 kap. Zå andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år. för vilket den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgo- doräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng.
la,
Föreslagen lydelse
rade är född senare än är 1914, ökning som i 12 kap. 2? andra stycket sägs ske med en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av under/ålen avgiftsbetal- ning icke tillgodoräknats pensions- poäng.
&
Air försäkrad, som ej är svensk medborgare. född under år 1923 eller tidigare skall vid tillämpning av 12 kap. 2 _f'första stycket talet trettio minskas med det antal år, före år 1960, för vilka han taxerats till statlig inkomstskatt i Sverige.
Förförsäkrad som ärfödd år 1914 eller tidigare utgör högsta anta/et år med vilka sådan minskning/år ske tio. För den som ärfödd trnder något av åren 1915—1923 minskas sistnämnda antal med en tiondel för varje år som den försäkrade är född senare än år I 914.
2511
För försäkrad, som är född under något av åren 1911-1927, skall vid tillämpning av 11 kap. lå andra stycket pensionsgrundande inkomst beräknas även för det år varunder han fyllt sextiofem år, dock ej för det fall han under nämnda år åtnjutit förtidspension enligt denna lag eller hel ålderspension enligt 6 kap. lj" tredje stycket eller 12 kap. ] y' tredje stycket.
För försäkrad, som är född under något av åren 1911—1927, skall vid tillämpning av 11 kap. 1; andra stycket pensionsgrundande inkomst beräknas även för det år varunder han fyllt sextiofem år. dock ej för det fall han under hela nämnda år åtnjutit hel ålderspension enligt dert- na lag.
Beräkning av förtidspension skall under förutsättningar som angivas i 13 kap. 2 & för försäkrad som avses i denna paragrafske under antagande att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng även för det år då han uppnår sextiofem års ålder.
Vid beräkning av ålderspension som avses i 12 kap. l & första stycket skall, om pensionen därigenom blir större, försäkrad som avses i denna paragraf tillgodoräknas pensionspoäng som om han blivit berättigad till förtidspension enligt 13 kap. 1 & från och medjanuari månad det år han uppnår sextiofem års ålder.
Nuvarande lydelse Föreslagen ivf/else 16 kap. 5 512
Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiofem år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansök- ningen.
Förtidspension, barntillägg, handikappersättning och vårdbidrag utgå från och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. 1 fall som avses i 1 & andra stycket utgår dock förtidspension från och med månaden näst efter den, då beslutet om pension meddelats.
Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade avlidit eller. om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat. Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansök- ningsmånaden.
Vid utbetalning av folkpension för förfluten tid till försäkrad, vars make uppbär folkpension, skall pensionen så minskas, att det sammanlagda beloppet för båda makarna motsva- rar vad som skall utgå enligt 6 kap. 2 & eller 7 kap. 4 s*.
6.5
Vad i 1 & första, andra och fjärde styckena, 2 &, 3 & första stycket samt 5 if andra och sista styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ökning avförtidspension.
Ändring av pension tundra/all än i första stycket sägs skall gälla från och med månaden näst efter den var—
Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansök- ningsmånaden, dock att, såvitt gäller barnpension. nämnda tid är två år.
Vid utbetalning av folkpension för förfluten tid till försäkrad, vars make uppbär folkpension, skall pensionen så minskas, att det sammanlagda beloppet för båda makarna motsva- rar vad som skall utgå enligt 6 kap. 2 ä' eller 7 kap. 4 å. Från det belopp som förstförf'al/er till beta/ning efter beslut om barnpension enligt 8 kap. 5 f ska/l avdragas vad som enligt 9 kap. ] _j" utbetalats i barntil/äggför den tid som pensionsbeloppet avser utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbe- slutet före/egat vid utbetalningen av barntillägget. Vad i andra punkten sägs skall äga motsvarande tillämp- ning i , fråga om avdrag/"rån barnpen- sion enligt 14 kap. 4 it./ör vad som med för högt belopp utbetalats i änkepen- sion en/igt 14 kap. 2 5)".
Vad i 1 & första, andra och fjärde styckena, 2 & samt 3 & första stycket stadgas skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om ökning av pension.
Ändring av pension skall gälla från och med månaden näst efter den varunder anledning till ändringen
12 Senaste lydelse 1974z784.
13 Som nuvarande lydelse anges 19761278, som träder i kraft den 1 ok— tober 1977.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
uppkommit.
I fall då rätt till ökning av pension kräver ansökan av den pensionsberåt— tigade skall 5 59 jiårde stycket äga motsvarande tillämpning.
Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om ändring av pension i anledning av förändring av basbeloppet. under anledning till ändringen upp- kommit.
17 kap. 1 &
Det pensionsbelopp, som först förfaller till betalning efter beviljande av förtidspension, skall minskas med den försäkrade tillkommande sjukpenning enligt denna lag i den mån pension och sjukpenning belöpa på samma månad. Beviljas förtidspensionen att utgå i omedelbar anslutning till sjukbidrag, skall minskning dock göras endast å belopp, varmed pensionen i anledning av ytterligare nedsättning av den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete överstiger sjukbidraget. I första hand minskas folkpension.
Har vid omprövningjämlikt 3 kap. 5 å första stycket () befunnits att den försäkrade även efter det pensionen beviljats är berättigad att vid sjuk- dom uppbära sjukpenning, skall för dag, då hel sjukpenning utgivits, sjukpenningen föranleda minskning av pensionen endast i den mån den överstiger vad som skulle hava utgått om sjukdomsfallet inträffat efter det pensionen beviljats.
Har vid omprövningjämlikt 3 kap. 5 & första stycket b) befunnits att den försäkrade även efter det pensionen beviljats är berättigad att vid sjuk- dom uppbära sjukpenning, skall för dag, då hel sjukpenning utgivits, sjukpenningen föranleda minskning av pensionen endast i den mån den överstiger vad som skulle hava utgått om sjukdomsfallet inträffat efter det pensionen beviljats.
Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande belopp, varmed förtidspension ökas i anledning av ytterligare nedsättning i den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete.
4 513
Har pensionsberättigad i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, må den myndighet som tillhandahållit försörjningen uppbära sådan del av det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om pension som motsvarar vad myndigheten visar sig ha utgivit för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns försörjning för den tid som pensionsbeloppet avser.
Från det belopp som först förfaller till betalning efter beslut om barnpen- sion enligt 8 kap. Så skall avdragas vad som enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott utbetalats i bidragsförskott för den tid som pensionsbeloppet avser utöver vad som skulle utgått om pensionsbeslutet förelegat vid
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utbetalningen av bidragsförskottet.
Har livränta som utgår enligt eller eljest bestämts med tillämpning av 5 kap. 9 59 lagen (1976."380) om arbets- skadeförsäkring utgivits till någon som enligt denna lag beviljas barnpension med anledning av den inkomstförlust sont/öranlett livräntan, skall från det pensionsbelopp som först för/aller till betalning avdragas vad som utgivits i livränta utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbeslutet förelegat vid utbetalningen av livräntan.
Har pensionsberättigad uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshets- kassa eler kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, skall det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om ålderspension eller förtidspension minskas med den del av arbetslöshetsstödet, som visas ha utgivits för tid som pensionbeloppet avser, utöver vad som skulle ha utgått om pensionsbeslutet förelegat vid utbetal- ningen 1v stödet. Vad nu sagts skall, när kontant arbetsmarknadsstöd utgått, gälla även efter beslut om änkepension.
Har Celpension enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring utgått till någon mm beviljas ålderspension eller förtidspension enligt denna lag, skall det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslutet minskas med depensionsbelopp som avser samma tid som ålders- eller förtidspen- sionen.
Vad denna paragraf föreskrives skall äga motsvarande tillämpning vid beslut om ökning av pension eller upphävande av förordnande som avses i 16 kap. 3 & andra stycket.
19 kap. 1 514
A rbet:givare skall enligt vad nedan Om avgi/ierförfinansiering av sjuk- sägsförvarie år erlägga social/örsäk- försäkringen, folkpensioneringen och ringsavgft till sjukförsäkringen, f'o/k— försäkringen för tilläggspension stad- pensiomringen och försäkringen för gas i lagen (0000:O()0) om socialavgi/l ti/läggspansion. ter.
Avgi/i till sjukförsäkringen och till f'olkpensoneringen utgår å summan av vad arpetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naura/örmåner iform av kost eller bosad utgivit såsom lön eller. där fall som avsesi 3 kap. 2 55 andra stycket sista purkten är för handen. annan ersättnirgför utfört arbete.
'4 Senaste lydelse 19761279.
Nuvarande lydelse
Avgift till försäkringen för til/ägg - pension utgår å summan av vad arbetsgivaren under året till arbetsta- gare lros honom i penningar eller natu- raförmåner iform av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i ll kap. 2 55" andra stycket ärför handen, annan ersättning för utfört arbete. sedan från nämnda summa dragits ett belopp motsvarande det vid årets frigång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Härvid ska/l arbetstagare, som under hela året varit anställd med./ull arbetstid, räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd i mindre omfattning, medräk— nas i motsvarande mån. Det antal arbetstimmar per år som i allmänhet skall anses motsvara fir/l arbetstid, fast- stäI/es av regeringen efter förslag av riksförsäkringsverket. Genomsnittliga anta/et arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skä/föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker, från vad nu stadgats men som giver i huvudsak samma resultat.
Vid beräkning av avgift enligt denna paragr'af'skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till femhundra kronor. Vad gäller sjukförsäkringen ochf'olkpensio - neringen skall vidare bortses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskade- försäkring, eller. där fråga är om arbete som utförts/ör annans rökning utan att anställning förelegat, från arbetstagare som varit bosatt utom- lands och utfört arbete utom riket. Såvitt angårförsäkringen för til/äggs- pension ska/l hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
gällande basbeloppet. Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall vidare bortsesfrån arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextio/'em års ålder, så ockfrån arbetstagare ifall då lön eller annan ersättning till honom antingen enligt 1 1 kap. 2 58" tredje eller fjärde stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller, om arbetstagaren icke är svensk medbor- gare och ej heller är bosatt härstädes, avser arbete utom riket.
Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning elle/"föräldra- penning, som arbetsgivare äger upp- bära enligt 3 kap. 16 59 eller 4 kap. 12 58". Avgift erlägges ej heller för län som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverk— samhet i defall avdragför lönen ejfår ske vid inkomsttaxeringen eller för ersättning för vilken bevil/ningsavgift erlagts enligt lagen (1908:128 3. l ) om bevillningsavgifter för särskilda förmå - ner och rättigheter.
Föreslagen lydelse
2g15
Försäkrad, som vid utgången av visst är är inskriven hos allmänförsäk- ringskassa och ejfyl/t sextiofem år och ej hellerför december månad samma år åtnjutit ålderspension ellerförtids- pension enligt denna lag. skall för nämnda år till kassan erlägga sjuk - f'ö rs ä k rings a vg if't under förut- sättning att han under året haft inkomst av annat, förvärvsarbete enligt 3 kap. 2 55".
Vid beräkning av avgift enligtförsta stycket äger 3 55" andra och fjärde styckena samt 11 kap. 4 53" motsva- rande tillämpning.
Kostnaderna för sjukförsäkringen bestridas, förutom genom avgifter som avses i l 53". av statsmedel enligt vad nedan sägs.
Statsbidrag utgår för varje år med femton procent av allmänförsäkrings- kassas utgifter för sjukförsäkringsför- måner, inberäknat de utgifter för läke- medel och kostnader enligt lagen (] 974 .'525 ) om ersättningför viss,/ödel-
'5 Senaste lydelse 19741784.
'6 Senaste lydelse 1975z316.
”Som nuvarande lydelse anges 1977z368, som träder i kraft den 1 ja- nuari 1978.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
sekontrollerande verksamhet m. m.. som åvila kassan. samt för förvalt- ning.
Statliga medel utgår vidare för varje år med femton procent av de kost- nader som under året uppkommit för centrala studiestödsnämnden i anled- ning av att återbetalningspliktiga stu— diemedel, som belöpa på studerandes sjukperiod, enligt studiestöds/agen ( I 973 :34 9) icke skola återbetalas.
3516
Försäkrad, som vid utgången av visst är är inskriven hos allmänförsäk- ringskassa, skal/för nämnda år erläg- ga socialf'örsäkringsa vgift till folkpensioneringen un- der förutsättning att han under året haft inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11 kap. 3 53". A vgift erlägges dock ej av den som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder och ej heller av den som för december månad samma år åtnjutit ålderspension ellerförtidspen- sion enligt denna lag.
Vid beräkning av avgift enligt, första stycket tages icke hänsyn till inkomst som för år räknat ej uppgått till femhundra kronor.
Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst
på grundval av inkomst av annat
förvärvsarbete, skall för nämnda år erlägga tilläggspensionsa v- gif't å den pensionsgrundande in- komsten. i vad denna härrör från inkomst av annatförvärvsarbete.
A vgift erlägges ickeför inkomst, som avses i l ] kap. 3 si'första stycket d).
Kostnadernaförfo/kpensioneringen bestridas,, förutom genom avgifter som avses i ] 59, av statsmedel, om ej annat särski/tföreskrivits.
4gl7
Avgift till sjukförsäkringen enligt ] ji" eller sjukförsäkringsavgift enligt 2 sf skall utgå med nio och sex tiondels
Avgiftsuttag till försäkringen för tilläggspension skall vara så avvägt att avgifterna i förening med andra till-
Nuvarande lydelse
procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Förförsäkrad som på grund av undantagande enligt 1 1 kap. 7 5 ej omfattas av sjukpenning/örsäk- ringen eller för vilken försäkringen enligt3 kap. 11 's gäller med karenstid, beräknas dock avgift enligt 2 _f' efter den lägre procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med hänsyn till den inverkan undantagandet eller karenstiden bedömes få på försäk- ringens utgifter. In/lutna avgifterfÖr- delas mellan de allmänna försäkrings— kassorna till täckande av deras utgifter under året för s_jukförsäkringsförmå- ner, inberäknat de utgifter för läke- medel och kostnader enligt lagen ( 1 974 .'525 ) om ersättning för vissfödel- sekontrollerande verksamhet m. m., som åvila kassorna. samt./örförvalt— ning, till den del utgifterna icke täckas av statsbidrag enligt 7 33". Influtna avgifter skola även täcka de kostnader som under året uppkommit för centra - la studiestödsnämnden i anledning av att återbetalningspliktiga studiemedel, som belöpa på studerandes sjukperiod. enligt studiestödslagen( 1 973 :34 9) icke skola återbetalas, till den del kostna- derna icke skola täckas med statliga medel enligt 758" andra stycket. För reglering av över- och underskott skall finnas enf'ond. benämnd a l/m ä n n a s_jukf'örsäkringsf'onden. Re- geringen fastställer grunderna för överförandet av medel till och från
. fonden. Ifråga om sjöman som avses i 1 55" 1
mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt beräknas avgiften till sjukförsäkringen enligt procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, mynclighetfastställer. Procentsatsen skall för visst år utgöra bestämd andel av den i första stycket angivna procentsatsen. Nämnda andel
Föreslagen lydelse
gäng/iga medel förslå till bestridande av pensiortsutbetalningar, förvalt- ningskostnader och andra försäkring- enför tilläggspension åvilande utgifter ävensom till den,/ondering somfinnes erforderlig.
Beslut om avgiftsuttag för visst år skal/fattas senast under året dessför- innan. Riks/örsäkringsverket åligger att vart femte år framlägga förslag beträffande avgiftsuttag för nästföl- jande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats.
”3 Senaste lydelse 197611080.
'9 Senaste lydelse 19742510.
Nuvarande lydelse
skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handels- fartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre år. som närmastföregått det år då procentsatsen fastställes. Hänsyn tages härvid ej til/fartyg med en bruttodräktighet understigande tre- hundra registerton. Procentsatsen be- räknas med två decimaler.
Föreslagen lydelse
421?”
A vgift till folkpensioneringen enligt 1 eller 3 _xS' skall utgå med åtta och tre tiondels procent av det belopp, på vilket avgiften ska/l beräknas. Ifråga om sjöman som avses i I)? 1 mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt beräknas dock avgiften efter den lägre procentsats som rege- ringen eller, efter regeringens bemyn- digande, myndighet fastställer med motsvarande tillämpning av 4 j" andra stycket. Avgifterna tillföras staten.
Sälg
Avgift till försäkringen för tilläggs- pension enligt 159 samt tilläggspen- sionsavgift enligt 3 35" skola utgå efter en procentsats som fastställes av rege- ringen med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbe-
ta/ningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension åvilande utgifter ävensom till den
föndering som finnes erforderlig.
Beslut om den procentsats, som skall tillämpas,/ör visst år, skall fattas senast under året dessförinnan. Riks-
försäkringsverket åligger att vartf'emte
år,/ramläggaförslag beträffande pro- centsatserna under nästföljande sju år, i den mån uttaget icke redan beslutats.
De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond,
Nuvarande lydelse
benämnd allmänna pensions - fo n d e n . med vars til/gångar kostna- derna för, försäkringen för tilläggspen - sion skola bestr/das.
Allmänna pensionsfonden förvaltas på så tt regeringen med riksdagen förordnar.
Föreslagen lydelse
6 520
Saknar annan arbetsgivare/ör sjö- man än redare fast driftställe i riket annorstädes än på fartyg. svarar redaren för att arbetsgivaren fullgör sina./örp/iktelser enligt denna lag som om _förp/iktelserna ålegat redaren själv. Har redare till, följd härav erlagt avgiftsbelopp. äger han söka beloppet åter av sjömannens arbetsgivare.
7g21
Statsbidrag utgår för varje år med, fem ton procent av allmänförsäk- ringskassas utgifter för sjukförsäk- rings/örmåner. inberäknat de utgifter för läkemedel och kostnader enligt lagert ( ] 974 :525 ) om ersättning. för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m., som åvila kassan. samt för förvaltning.
Samtliga medel utgår vidare för varje år med femton procent av de kostnader som under året uppkommit för centrala studiestödsnämnden i anledning av att återbetalningspliktiga studiemedel. som belöpa på stude- randes sjukperiod, enligt studiestöd- slagen ( 1 97334 9) icke skola återbeta- las.
8 .
.a
Förutom genom avgifter enligt 1 och 3 N' bestr/das kostnaderna för folk- pensioneringen av statsmedel. om ej annat särskilt föreskrivits.
9 522
Om debitering och uppbörd av ani/ter enligt ] lf" samt av tilläggspen-
20 Senaste lydelse 19752949.
21 Senaste lydelse 197513 1 6.
22 Senaste lydelse 19742510.
23 Senaste lydelse 1974:775.
24Senaste lydelse l974:510.
Nuvarande lydelse
sionsavgifter enligt 3 59 ävensom angå- ende befrielse i vissa fall från skyl- dighet att erlägga avgift av sistnämnda slagförordnar regeringen med riksda- gen.
Föreslagen lydelse
10 523
Om debitering och uppbörd av sjuk- försäkringsavgifter och avgifter till folkpensioneringen enligt 2 och 3 M" stadgas i uppbördslagen.
Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt 2 ; eller avgift till fölkpensioneringen enligt 3 55, avlidit skall 75 55 1 mom. kommunalskattelagen ( ] 928:3 70) äga motsvarande tillämpning beträffande befrielse från skyldighet att erlägga sådan avgift.
11 *24
I avräkning å de avgifter, som till- komma allmän försäkringskassa, äger kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter regeringen utfär- dar.
20 kap.
Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes föror- sakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp. eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats,där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis eftergiva
återbetalningsskyldighet.
Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tilläggspensionsavgift, såvida enligt 11 kap. 6å första stycket pensionspoäng som svarar mot avgif- ten tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.
Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tilläggspensionsegenavgift enligt lagen (0000:000) om socialavgif- ter, såvida enligt 11 kap. 6; första stycket tredje punkten pensions- poäng tillgodoräknats den- försäk- rade för det år som avgiften avser.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 #
Beträffande fullföljd av talan i Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är vissa fall skall gälla vad därom är stadgat i författning som avses i 11 stadgat i författning som avses i 11 kap. 4å eller 19 kap. 955" eller 1051" kap. 4 &. första stycket. Ifråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 f sista stycket, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 51" 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande till- lämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
A. Såvitt avser ändringarna i 5 kap. 1—9 åå och 15 kap. 1 a .&gäller följande övergångsbestämmelser.
[. Äldre bestämmelser om rätt till svensk folkpension äger fortsatt tillämpning för den som vid lagens ikraftträdande redan uppbär sådan pension.
2. Den som är född år 1929 eller senare äger för rätt till svensk folkpension åberopa äldre bestämmelser.
3. De nya bestämmelserna grundar ej rätt till förmåner eller höjning av tidigare utgiven förmån för tid före lagens ikraftträdande.
4. Den som gör anspråk på pension med åberopande av de nya bestäm- melserna skall. i den mån så erfordras, styrka att förutsättningarna för pensionsrätt föreligger.
B. Beträffande övriga ändringar än de som avses under A gäller följande övergångsbestämmelser.
1. Äldre bestämmelseri 3 kap. 2. 5 och 11 rs. 11 kap. 7 s. 12 kap. 2 t', 13 kap. 25 tredje stycket, 15 kap. 1 ä och 17 kap. l ; gäller fortfarande för försäkrad som är född år 1923 eller tidigare och för vilken undantagande enligt 11 kap. 7 & i dess äldre lydelse har ägt giltighet vid utgången av år 1977 samt under år 1978 eller vars anmälan om undantagande inkommit senast den 30 juni 1977 till allmän försäkringskassa. Anmälan som avsesi 11 kap. 7 &" första stycket i dess äldre lydelse får utan hinder av andra stycket nämnda paragraf återkallas med verkan från och med ingången av året näst efter det då anmälan har återkallats. Ny anmälan om undantagande får inte göras. Har undantagande enligt 11 kap. 7 &" i dess äldre lydelse ägt giltighet efter utgången av år 1977 och har anmälan om undantagandet återkallats under år 1978 skall, utan hinder av andra stycket samma paragraf, anmälan anses återkallad med verkan från och med ingången av år 1978 eller, såvitt gäller försäkrad som avses i första stycket, med verkan, efter den försäkrades eget val, från och med ingången av antingen är 1978 eller är 1979.
2. Den nya bestämmelsen i 13 kap. 2 åförsta stycket äger ej tillämpning på
pensionsfall som har inträffat före ikraftträdandet.
3. Ifall då rätt till barnpension har inträtt före den 1 januari 1979 skall, i stället för 16 kap. 5 och 658; samt 17 kap. 438 i deras nya lydelse, äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning.
4. Äldre bestämmelseri 11 kap. 2 & och 6 & första stycket. 19 kap. samt 20 kap. 458 gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
5. Förekommeri lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
2. Förslag till Lag om socialavgifter
Härigenom föreskrives följande.
I kap. Inledning
15 I denna lag stadgas om avgifter för finansiering av den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål.
25 Avgifter skall erläggas av arbetsgivare, så ock av den som är försäkrad enligt lagen (19621381) om allmän försäkring och har inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 & nämnda lag.
2 kap. Arbetsgivaravgifter
] & Arbetsgivare skall på avgiftsunderlag som nedan sägs för varje år erlägga 1. sjukförsäkringsavgift med 00 procent, folkpensionsavgift med 00 procent, tilläggspensionsavgift efter procentsats som fastställes i särskild lag, delpensionsaigift med 00 procent, sjömanspensiortsavgift med 00 procent, arbetsskadeatgi/t efter procentsats som fastställes i särskild lag, arbets/öshetsavgift med 00 procent, arbetarskyddsatgift med 00 procent, 9. arbetsmarknadsutbildningsavgift med 00 procent, 10. tuxemttbildningsavgift med 00 procent, 11. barnomsorgsavgift med 00 procent, 12. lönegarantiavgift med 00 procent.
msoweww
Staten erlägger ej arbetsskadeavgift.
251 fråga om sjöman som avses l lå 1 mom första stycket lagen (1958: 295) om sjömansskatt beräknas sjukförsäkringsavgift och folkpensionsavgift enligt procentsatser som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer. Procentsatserna skall för visst är utgöra bestämd andel av de i 1 åförsta stycket 1 och 2 angivna procentsatserna. Nämnda andel skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska handelsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre år, som närmast föregått det år då procentsatserna fastställes. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en bruttodräktighet understigande trehundra registerton. Procentsatserna beräknas med två decimaler.
35 Underlag för beräkning av avgift enligt 1 & utgöres av summan av vad arbetsgivaren under året till arbetstagare hos honom i pengar eller natura- förmåneri form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller,i fall som avses i 3 kap. 2 & andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete. Med arbetstagare förstås vid beräkning av sjömanspensionsavgift sjöman,
som avses i 1 5 1 mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt.
1 avgiftsunderlag som i första stycket sägs inräknas jämväl bidrag som avses i 11 kap. 3 5 första stycket 6) lagen om allmän försäkring; och skall vid tillämpning av denna lag den som utgivit bidraget anses såsom arbetsgi— vare.
45 Vid bestämmande av avgiftsunderlag skall bortses från
a) ersättning, som under året till en och samma arbetstagare utgått med mindre än femhundra kronor,
b) ersättning, som utgått till arbetstagare, som vid årets utgång uppnått sextiofem års ålder,
c) ersättning, som utgått till arbetstagare vid sjukdom eller ledighet för vård av barn eller med anledning av barns födelse, till den del ersättningen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 165 eller 4 kap. 12 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring,
d) ersättning, för vilken utgår bevillningsavgift enligt lagen (1908:128 5. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
e) ersättning, som arbetsgivare utgivit till barn för arbete i hans förvärvs- verksamhet i de fall avdrag för ersättningen ej får ske vid inkomsttax- eringen,
f) ersättning, till den del denna motsvarar kostnader i arbetet som arbetstagare haft att täcka med ersättningen, i den mån riksförsäkringsverket så medgiver.
I fråga om inkomst från fåmansföretag skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 325 kommunalskattelagen (l928:370) äga motsvarande tillämpning vid bestämmande av avgiftsunderlag.
Medgivande enligt första stycket f) får lämnas endast om kostnaderna beräknas uppgå till minst en tiondel av ersättningen samt får avse arbetsta- gare i viss verksamhet eller,efter framställning av arbetsgivare,viss eller vissa arbetstagare.
55 Vid bestämmande av underlag för beräkning av tilläggspensionsavgift skall hänsyn icke tagas till arbetstagare i fall då ersättningen till honom antingen enligt 11 kap. 25 tredje eller fjärde stycket lagen (19621381) om allmän försäkring icke räknas som inkomst av anställning eller, om arbetstagaren icke är svensk medborgare och ej heller varit bosatt härstädes, avsett arbete utom riket. Vid bestämmande av underlag för beräkning av annan avgift än i första stycket sägs skall bortses från arbetstagare, som avses i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, vilken ej varit försäkrad enligt nämnda lag, eller, där fråga är om arbete som utförts för annans räkning utan att anställning förelegat, från arbetstagare som varit bosatt utomlands och utfört arbetet utom riket.
65 Avgiftsunderlag fastställes av riksförsäkringsverket. Underlaget avrun- das till närmast lägre hundratal kronor.
3 kap. Egenavgifter
1 5 Försäkrad,som avses i 1 kap. 2 5, skall på avgiftsunderlag som nedan sägs för varje år erlägga
l. sjuk/örsäkringsegenavgift med 00 procent,
2. fölkpensionsegenavgift med 00 procent,
3. tilläggspensionsegenavgift efter procentsats som fastställes i särskild lag.
4. arbetsskadeegenavgift efter procentsats som fastställes i särskild lag.
2 5 För försäkrad, för vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap. 11 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller med karenstid, beräknas sjukförsäk- ringsegenavgift efter procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med hänsyn till den inverkan karens- tiden bedömes få på försäkringens utgifter.
35 Avgift enligt 1 5 erlägges ej av försäkrad, som vid årets utgång uppnått sextiofem års ålder, och ej heller av försäkrad, som för december månad samma år uppburit hel förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller för hela året uppburit hel ålderspension enligt nämnda lag.
4 5 Avgift enligt 1 5 1, 2 och 4 erlägges ej av försäkrad, som vid årets utgång icke varit inskriven hos allmän försäkringskassa. Avgift enligt 1 5 3 erlägges ej för år före det då den försäkrade uppnår sexton års ålder och ej heller för år då den försäkrade avlidit.
55 Underlag för beräkning av avgift enligt 1 5 utgöres av inkomst av annat förvärvsarbete som avses i 11 kap. 3 5 lagen (1962:381)om allmän försäkring och som under året uppburits av den försäkrade. Vid bestämmande av avgiftsunderlag äger 11 kap. 45 nämnda lag motsvarande tillämpning. Vid bestämmande av avgiftsunderlag bortses från inkomst som avses i 11 kap. 3 5 första stycket d) eller e) lagen om allmän försäkring.
6 5 Avgiftsunderlag fastställes av lokal skattemyndighet som avsesi 1 ålagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Underlaget avrundas till närmast lägre hundratal kronor.
4 kap. Fördelning av influtna avgifter
] 5 Sjukförsäkringsavgifter och sjukförsäkringsegenavgifter användes för att täcka de allmänna försäkringskassornas utgifter under året för sjukförsäk- ringsförmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, inberäknat utgifter för läkemedel och kostnader enligt lagen (1974:525)om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m., samt för förvaltning, till den del utgifterna icke täckes av statsbidrag enligt 19 kap. 2 5 andra stycket lagen om allmän försäkring. Avgifterna användes även för att täcka de kostnader som under året uppkommit för centrala studiestödsnämnden i anledning av att återbetalningspliktiga studiemedel, som belöper på studerandes sjukpe-
riod, enligt studiestödslagen (19732349) icke skall återbetalas, till den del kostnaderna icke skall täckas med statliga medel enligt 19 kap. 25 tredje stycket lagen om allmän försäkring. För reglering av över- och underskott finnes en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsf'oriden. Grunderna för överförandet av medel till och från fonden fastställes av regeringen.
25 Folkpensionsavgifter och folkpensionsegenavgifter föres till staten som bidrag till finansieringen av folkpensioneringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
35 Tilläggspensionsavgifter och tiIläggspensionsegenavgifter föres till en fond, benämnd allmänna pensions/änden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381 ) om allmän försäkring skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.
4 5 Delpensionsavgifter föres till en fond, benämnd delpeltsions/onden. med vars tillgångar kostnaderna för delpensionsförsäkringen enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.
5 5 Sjömanspensionsavgifter användes för beredande av pension enligt grunder, som riksdagen fastställer särskilt, åt sjömän, vilka såsom manskap varit för utrikes fart påmönstrade svenskt handelsfartyg.
65 Arbetsskadeavgifter och arbetsskadeegenavgifter föres till en fond, benämnd arbetsskade/örsäkringsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen enligt lagen (19761380) om arbetsskadeförsäkring skall täckas. Fonden förvaltas enligt grunder som riksdagen fastställer särskilt.
75 Arbetslöshetsavgifter föres till en fond, benämnd arbets/ös/iets/onden. vars tillgångar användes för finansiering av arbetslöshetsersättning enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371)om kontant arbetsmarknadsstöd.
8 5 Av influtna arbetarskyddsavgifter föres en fjärdedel till staten som bidrag till kostnaderna för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektiönens verk- samhet och tre fjärdedelar till en fond, benämnd arbetar-skyddsfonden. vars tillgångar användes för att främja forskning och utveckling samt utbildning och upplysning beträffande arbetarskydd ävensom för att bidraga till kostnader för skyddsarbete som utföres av skyddsombud,som utsetts enligt 6 kap. 2 5 tredje stycket arbetsmiljölagen (1977:000).
95 Arbetsmarknadsutbildningsavgifter föres till en fond, benämnd arbets- marknadsutbildnings/Onden. vars tillgångar användes för finansiering av arbetsmarknadsutbiIdningen.
10 5 Vuxenutbildningsavgifter föres till staten och användes för finansiering av timstudiestöd, dagstudiestöd och särskilt vuxenstudiestöd enligt studie- stödslagen (19731349) samt vuxenutbildning enligt bestämmelser som rege- ringen meddelar.
115 Barnomsorgsavgifter föres till staten för finansiering av bidrag till kommunernas barnomsorg.
12 5 Lönegarantiavgifter föres till en fond, benämnd lönegaranti/'onden. med vars tillgångar kostnaderna för statlig lönegaranti enligt lagen (1970:741 ) om statlig lönegaranti vid konkurs skall täckas.
13 5 Fonder som avses i detta kapitel förvaltas, i den mån annat ej föreskrivits ovan, enligt grunder som regeringen fastställer.
5 kap. Övriga bestämmelser
1 5 Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsegenavgift. folkpensionsegenavgift eller arbetsskadeegenavgift,avliditskall 755 1 mom. kommunalskattelagen (1928z370) äga motsvarande tillämpning beträffande befrielse från skyldighet att erlägga sådan avgift.
Ifråga om befrielse i vissa fall från skyldighet att erlägga tilläggspensions- egenavgift gäller särskilda bestämmelser.
25 Saknar annan arbetsgivare för sjöman, som avses i l 5 1 mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskatt, än redare fast driftställe i riket annorstädes än på fartyg, svarar redaren för att arbetsgivaren fullgör sina förpliktelser enligt denna lag som om förpliktelserna ålegat redaren själv. Har redare till följd härav erlagt avgiftsbelopp, äger han söka beloppet åter av sjömannens arbetsgivare.
35 Bestämmelserna i 11 5 lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrun- dande inkomst enligt lagen (1962:381)om allmän försäkring angående besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäkringsdom- stolen har motsvarande tillämpning i fråga om beslut enligt denna lag av lokal skattemyndighet. Beträffande beslut av riksförsäkringsverket enligt denna lag äger 385 lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (OOOOIOOO) om socialavgifter, m. m. motsvarande tillämpning.
4 5 Om debitering och uppbörd av avgifter enligt denna lag gäller särskilda bestämmelser.
55 Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från lagens bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Genom lagen upphäves a) lagen (1960:77) om byggnadsforskningsavgift,
b) lagen (19612300) om avgift för sjöfolks pensionering,
c) lagen (19702742) om lönegarantiavgift,
d) lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift,
e) lagen (1973:372) om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet,
0 lagen (19751335) om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsutbild- ningen,
g) lagen (l975z358) om vuxenutbildningsavgift. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
3. Beträffande avgifter till försäkringen för tilläggspension, som erlägges av redare och annan arbetsgivare för sjöman än redare, skall vad i övergångsbestämmelserna till lagen (l973:48l)om ändringi lagen (1962:381) om allmän försäkring och i övergångsbestämmelserna till lagen (l975:949)om ändring i lagen (1962:38l) om allmän försäkring förordnas om avgift för ettvart av åren 1979 och 1980 äga tillämpningjämväl efter ikraftträdandet av denna lag.
4. Försäkrad. för vilken undantagande från försäkringen för tilläggspen- sion enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller, erlägger ej tilläggs- pensionsegenavgift och arbetsskadeegenavgift. För försäkrad som nu sagts beräknas sjukförsäkringsegenavgift efter procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med hänsyn till den inverkan undantagandet bedömes få på utgifterna för sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.
3. Förslag till Lag om standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m.
Härigenom föreskrives följande.
i 5 Denna lag gäller livränta som utgår enligt lagen (19761380) om arbets- skadeförsäkring.
Lagen giiller även livränta och sjukpenning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt
]. lagt-r. (l9lö:235) om försäkring för olycksfall i arbete.
2. lagen (1929zl31) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
3. lagen (19371348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande :tet'suiter.
4. lagen (19541243) om yrkesskadeförsäkring,
5. lager; (1954246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl. Lagen gäller ej ersättning som utgår av statsmedel eller sådan del av livränta sun bytts ut mot engångsbelopp.
25 Livränta som avses i l 5 första stycket, så ock livränta som avses i l 5 andra stycket och utgår till försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel, eller till försäkrads efterlevande, skall vid ingången av varje år räknas upp enligt vad nedan sägs. Till grund för uppräkningen av livränta som avses i l 5 första stycket lägges livränteunderlag enligt 4 kap. 5—11 55 eller 5 kap. 25 lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. [ övriga fall lägges livräntan till grund för uppräk— ningen. Uppräkning skall icke göras för år, efter det då den som uppbär livränta fyllt ()4 år.
35 Livräntan multipliceras med en standardfaktor. Standardfaktorn bestämmes med utgångspunkt i förändringen av samhäl- lets totala lönesumma enligt nationalräkcnskapcrna mellan andra och tredje året före det då uppräkning skall ske. Härvid skall bortses från ökning eller minskning av lönesumman som föranletts av förändringar i sysselsätt- ningen. Vid bestämmandet av Standardfaktorn skall förändringen av lönesumman omräknas med hänsyn till förändringen för motsvarande tid av basbeloppet enligt 1 kap. 65 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Standardfaktorn fastställes av regeringen. Faktorn beräknas med två decimaler.
4 5 Livränteunderlag som avses i 2 5 andra stycket får ej på grund av bestämmelserna i denna lag uppräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 5 lagen(1962:381) om allmän försäkring som gäller vid tidpunkten för uppräkningen.
55 Uppräknad livränta som avses i 1 5 andra stycket anknytes till basbe- loppet enligt 1 kap. 6 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta. Livräntebeloppet avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.
65 Har livränta som avsesi l 5 andra stycket utgått, får hel sjukpenning som senare utgår med anledning av samma skada ej understiga en trehundra- sextiofemtedel av den livränta som efter uppräkning och värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den försäkrade vid förlust av arbetsförmå-
gan.
75 Belopp varmed livränta som avses i l 5 andra stycket uppräknas enligt denna lag skall ej beaktas vid tillämpning av 17 kap. 2 5 lagen (1962:381)om allmän försäkring. Vad nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenning med anledning av skada för vilken livränta tidigare utgått.
85 Kostnad som föranledes av denna lag täckes av arbetsskadeavgifter och arbetsskadeegenavgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
95 Närmare föreskrifter för beräkning av Standardfaktorn enligt denna lag meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelserna tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1978.
4. Förslag till Lag om standardsäkring av statliga arbetsskadelivräntor m. m.
Härigenom föreskrives följande.
1 5 Denna lag gäller livränta som av statsmedel utgår enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. eller eljest bestämmes med tillämpning av sagda
lag.
Lagen gäller även livränta och sjukpenning som utgår av statsmedel enligt
1. lagen (1901139 5. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
2. kungörelsen (1908:100 5. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
3. förordningen (1909:89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
4. lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete,
5. förordningen (1918:375) angående en särskild för fiskare avsedd försäk- ring mot skada till följd av olycksfall,
6. förordningen (1923:138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig,
7. förordningen (1927:234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
8. lagen (19291131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
9. lagen (1937:348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
10. förordningen (19381102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.,
11. förordningen (1938: 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.,
12. förordningen (1940:213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,
13. förordningen (1941:593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,
14. förordningen (1941:595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
15. förordningen (1943:183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,
16. kungörelsen (1947:344) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,
17. militärersättningslagen (1950:261), 18. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, 19. lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl., 20. förordningen (1954z247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,
21. förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
22. förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.,
23. kungörelsen (1954:492) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,
24. kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m.,
25. kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m. m.,
26. kungörelsen (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m. m.,
27. brandlagen (1974180). Lagen tillämpas jämväl på livränta och sjukpenning enligt författning under andra stycket 1, 2 eller 5 som ej utgår av statsmedel samt, i den mån regeringen icke bestämmer annat, livränta som enligt regeringens beslut utges med tillämpning av författning som avses i första stycket ävensom livränta och sjukpenning som på enahanda sätt utges med tillämpning av grunderna i författning som anges i andra stycket.
Lagen gäller ej sådan del av livränta som bytts ut mot engångsbelopp.
25 Bestämmelserna i 2—7 55 lagen (00001000) om standardsäkring av arbets- skadelivräntor m. m. har motsvarande tillämpning i fråga om livränta och sjukpenning som avses i denna lag.
3 5 Staten svarar för kostnad som föranledes av denna lag. Denna lag träderi kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelserna tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1978.
5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (l976z380) om arbetsskadeförsäk- ringl
dels att 4 kap. 8 5 samt 7 kap. 3 och 4 55 skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 5,3 kap. 6 5,6 kap. 1 och 2 55 samt 7 kap. 1 och 2 55 skall ha nedan angivna lydelse.
Föreslagen lydelse 1 kap. 1 5
Den som förvärvsarbetar är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag. Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.
Annan förvärvsarbetande än ar- betstagare är försäkrad under förut- sättning att han är bosatt i Sverige och att undantagande från försäk- ringerijör tilläggspension enligt 1 1 kap. 7 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring ej gäller./ör honom.
Nuvarande lydelse
Annan förvärvsarbetande än ar- betstagare är försäkrad under förut- sättning att han är bosatt i Sverige.
3 kap. 6 5
Sjukpenningunderlag utgöres av
1. för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring:
hans Sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 25 nämnda lag,
2. för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:
den inkomst som skulle ha utgjort Sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 5 nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäk- rad, dock lägst 4 500 kronor,
3. för försäkrad som avses i 1 kap. 1 5 andra stycket eller som i annat fall genomgick yrkesutbildning när skadan inträffade:
hans livränteunderlag enligt 4 kap. Bestämmelserna i 4 kap. 85 äger motsvarande tillämpning i fråga om Sjukpenningunderlag. Sjukpenning- underlaget får ej beräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 65 lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början.
Sjukpenningunderlaget får ej be- räknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger det basbelopp enligt 1 kap. 6 5 lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början.
* Lagen omtryckt l977:264.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
8 & lnkomstsom enligt 1] kap. 7 5" lagen (1962:381) om allmän försäkring har undantagits från försäkringen fär tilläggspension inräknas i livränteun- derlaget utan hinder av 3 kap. 25" första stycketfjärde meningen samma
lag
6 kap. 1 5
Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familje- pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.
Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 5 utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är beräknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 5. Bestämmelserna i 4 kap, 4 5 tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.
Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.
Börjar undantagande från färsäk- Om den försäkrade till följd av ringen/ör tilläggspension enligt/1 kap. underlåten avgiftsbetalning ej har 75 lagen om allmän försäkring att tillgodoräknats pensionspoäng enligt gälla eller det att arbetsskadan har 11kap.65lagenomallmänförsäkring inträffät, skall vid tillämpning av för år efter det då arbetsskadan har denna paragraf'oeh 4 kap. 4 5" hänsyn inträffat skall vid tillämpning av denna tagas till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande ej hade anmälts. Motsvarande skall gälla, om den försäkrade till följd av under- låten avgiftsbetalning ej har tillgodo— räknats pensionspoäng enligt 11 kap. 65 nämnda lag för år efter det då skadan har inträffat.
2 .
paragraf'oeh 4 kap. 4 f hänsyn tagas till tilläggspension som skulle ha utgått om avgift hade erlagts.
Fastställd livränta anknytes till basbeloppet och omräknas vid förändring
av detta.
Om standardsäkring av livräntor gäller särskilda bestämmelser.
Nuvarande lydelse
7 kap. &
1 .
F är finansiering av arbetsskadeför- säkringen erlägges årligen avgifter enligt detta kapitel. För staten gäller särskilda bestämmelser som medde— las av regeringen.
2_'
Arbetsgivare erlägger avgift på sum- man av vad han under året har utgivit som län till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, if'all som avses i 3 kap. 2 5 andra stycket sista meningen lagen (1962:381) om allmän försäkring. annan ersättningför utfört arbete. Vid beräkningen av avgiften tages ef hänsyn till arbetstagare vars län under året har understigit 500 kronor.
Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller ledighet,/ör vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning ellerföräldra- penning som arbetsgivare äger uppbä- ra enligt 3 kap. 16 5 lagen om allmän försäkring. Avgift erlägges ej hellerför lön som arbetsgivare har utgivit till barn,/ör arbete utfört i hans,/örvärvs- verksamhet i defäll avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.
Föreslagen lydelse
Om avgifter för finansiering av arbetsskadeförsäkringen stadgas i Ia- gen (0000:000) om socialavgifter. För staten gäller särskilda bestämmelser som meddelas av regeringen.
A vgiftsuttag till arbetsskadeförsäk- ringen skall vara så avvägt att avgif- terna tillsammans med andra tillgäng- liga medel täcker
] . ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen (] 916.235) omförsäkring/ör olycksfall i arbete, lagen (] 929.131 ) om försäk- ring-för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
2. kostnader som föranledes av lagen (1955.'469) angående omregle- ring av vissa ersättningar enligt lagen den 17_/'uni 1916 (nr235)0mförsäkring för olycksfall i arbete m. m.. lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m., lagen (196 7:91 9) om värdesäk- ring av yrkesskadelivräntor m. m.. lagen (1977:268) om uppräkning av yrkesskade/ivräntor m. m. och lagen (0000:000) om standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m., 3. förvaltningskostnader.
4. behövlig/Öndbi/dning. Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader/ör riksförsäkringsverkets och de allmän- na försäkringskassornas verksamhet beträffände arbetsskade/örsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fast- ställes genom särskild lag.
Nuvarande lydelse
Försäkrad som under året har haft inkomst av annatförvärvsarbete enligt 3 kap. 2 5 lagen om allmänförsäkring erlägger avgift enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsavgift i 19 kap. 2 _si' samma lag.
Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsam- mans med andra tillgängliga medel täcker
]. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen ( 1 91 6 :235 ) om. försäkring. för olycksfall i arbete. lagen (1929:131) omförsäk- ring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,
2. kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omregle- ring av vissa ersättningar enligt lagen den 17juni 1916 (nr235) omförsäkring för olycksfall i arbete m. m., lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning avyrkesskada m. m., lagen (1 96 7.919) om värdesäk- ring av _vrkesskadelivräntor m. m. och lagen (1977:268) om uppräkning av yrkesskade/ivräntor m. m..
3. förvaltningskostnader.
4. behövlig/bndbi/dning. Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader/ör riksförsäkringsverkets och de allmän- na försäkringskassornas verksamhet beträffande arbetsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader _ fast- ställes genom särskild lag.
Beslut om procentsats och förvalt- ningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket ska/I vartf'emte
3 .
F öt'eslagen lydelse
Beslut om avgiftsuttag och förvalt- ningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riks/örsäkringsverket ska/l vartf'emte år föreslå avgiftsuttag och _fönialt- ningskostnadsandel för de sit/följande åren, i den mån bes/ut ej redan har
fattats.
;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
år föreslå procentsats ocltförvaltnings- kostnadsandel för de sjuföljande åren, i den mån bes/ut ej redan har fattats.
4 = Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser. Avgif— ternaföres till enfand. kal/ad arbets- skadeförsäkringsfbnden. somförvaltas enligt grunder som riksdagen fast— ställer särskilt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.
2. Äldre bestämmelser i 1 kap. lå". 3 kap. 6?" och 4 kap. 8å gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet. så ock i fråga om försäkrad för vilken undantagande från försäkringen för tilläggs- pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring äger giltighet efter ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser i 7 kap. gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
6. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott
Härigenom föreskrives att 4 & lagen (1969:205)om pensionstillskott skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
4 .
Vid tillämpning av 35 skall. då undantagande enligt 1] kap. 7 & lagen om allmän försäkring gällt. hänsyn tagas till tilläggspension. som skulle ha utgått om undantagande ej ägt rum. Motsvarande skall gälla. då pensionspoäng enligt 11 kap. 6 55, första stycket lagen om al/mänförsäkring på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats försäkrad.
första stycket
Föreslagen lydelse
Vid tillämpning av 3; skall, då pensionspoäng enligt 11 kap. öå lagen om allmän försäkring på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats försäkrad. hänsyn tagas till tilläggs-
pension. som skulle ha utgått om avgift erlagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Har undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gällt för försäkrad skall vid beräkning av pensionstillskott enligt 3 & hänsyn tagas till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande ej ägt
rum.
7. Förslag till Lag om ändring i lagen (l975:380) om delpensionsförsäkring
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1975:380) om delpensionsförsäk-
ring
dels att 10 ;" skall upphöra att gälla. dels att 7 & skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
755]
Förfinansiering av delpensionsför- säkringen erlägger arbetsgivare årligen socialförsäkringsavgift som motsvarar 0,25 procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som län till arbetstagare hos honom i pengar eller som naturaförmåner i form av kost eller bostad eller. ifall som avses i 3 kap. 2 _tl' andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring. annan ersättning för utfört arbete.
Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagare, vars lön under året understigitfemhundra kro- nor. Vidare bortses vid denna beräk- ning f'rån arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954243) om yrkesskadeförsäkring. om eifall som avses i3 kap. 2 _l" andra stycket sista punkten lagen (1962:381) om allmän försäkring är för han- den.
Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller Iedighetför vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldra - penning. som arbetsgivare äger upp- bära enligt 3 kap. 16 _l". Avgift erlägges ej heller för län som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i defa/l avdragför lönen ej får ske vid inkomsttax— eringen.
Avgiften skall ingå till enfönd. som förvaltas av riksförsäkringsverket.
Med arbetsgivare avses den som enligt 19kap. 1 IQ" lagen (1962:381) om
Om avgift för finansiering av delpensionsförsäkringen stadgas i Ia- gen (0000:000) om socialavgifter.
' Senaste lydelse 1976:84.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.
10 & Ifråga om debitering och uppbörd enligt denna lag äger lagen (1 95 9552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
8. Förslag till Lag om ändring i lagen (l976:381) om barnomsorg
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (197633811 om barnomsorg dels att 15—18 & skall upphöra att gälla. dels att 14; skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lvde/se Föreslagen lydelse
14 & Om statsbidrag till kommunernas
15 & Arbetsgivare erlägger avgift beräk- nad enligt de grunder som anges/ör arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 _l" lagen ( 1 962 .381) om allmän försäkring.
16 å' A vgift utgår med en och tre tiondels procent av det belopp. på vilket avgiften skall beräknas.
17 & I fråga om debitering och uppbörd av avgift äger lagen (I959:552) om ttppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmänförsäkring. m. m. motsva- rande tillämpning.
18 & Avgifterna tili/öres staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
Om statsbidrag till kommunernas barnomsorg finns särskilda bestäm- barnomsorg finns särskilda bestäm- melser. För finansiering av sådant melser. För finansiering av sådant statsbidrag erlägges årligen socialav— statsbidrag erlägges avgift enligt lagen lll/l enligt 15 och 16 .H. (0000:()()0) om socialavgifter.
' Som nuvarande lydelse anges 1977:253. som träder i kraft den 1 januari 1978.
' Lagen omtryckt l974:938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:938.
2 Senaste lydelse 19771283.
3 Senaste lydelse 19772283.
9. Förslag till
Lag om ändring i lagen (l959:562) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.'
dels att rubriken till lagen skall ha nedan angivna lydelse. dels att 1—4. 28. 39—41 och 51 & skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Lag om uppbörd av vissa avgifter ert/igt lagen om allmän försäkring, m. m.
Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring. lagen (1976380) om arbetsska- deförsäkring. lagen (1 960:7 7) om byggnads/orskningsavgift, lagen (1970:742) om lönegarantiavgift. Ia- gen (1 971 .282) om arbetarskyddsavgift samt lagen (1 9733 72) om arbetsgivar- avgift till arbetslöshets/örsäkringen och det kontanta arbetsmarknads- stödet skall gälla vad nedan stad- gas.
] denna lag förstås med arbetsgivara vgift : summan av arbetsgivarens avgifter enligt 1 &
första stycket;
a vgif'ts u n de rlag : belopp varå avgift. som avses i 1 äförsta stycket. skall beräknas för arbetsgivaren;
(2
Föreslagen lydelse
Lag om uppbörd av vissa magi/ter enligt lagen (0000:000) om socialavgifl ter. m. m.
Angående debitering och uppbörd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen (0000:000) om socialavgifter skall gälla vad nedan stadgas.
I denna lag förstås med a rb e tsgiva ra vgif't : summan av arbetsgivarens avgifter enligt l &;
a vgif'ts u n de rlag : belopp varå avgift,somavsesi1 å.skall beräknas för arbetsgivaren;
u tgif'tsår : det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas; slutlig a vgif't : arbetsgivaravgift som påföres vid den årliga avgiftsde- biteringen för nästföregående utgiftsår;
preliminär a vgif't : belopp som enligt debitering skall erläggas eller eljest erlägges i avräkning på slutlig avgift;
kvarstående avgift: avgiftsbelopp som återstår att erlägga sedan preliminär avgift avräknats från slutlig avgift;
til/kommande avgift: arbetsgivaravgift som skall erläggas enligt beslut om debitering fattat sedan den årliga avgiftsdebiteringen avslutats.
Nuvarande lydelse
Såvitt gäller beräkning av avgifts- underlag för avgift til/ sjukförsäk— ringen, folkpensioneringen. försäk- ringen för tilläggspension och arbets- skadeförsäkringen samt för arbetsgi- varavgift till arbetslöshetsförsäkring och det kontanta arbetsmarknads- stödet skall med lön enligt denna lag
Föreslagen lydelse
Såvitt gäller beräkning av avgifts- underlag för avgift, som avses i 155". skall med lön enligt denna lag förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap. 2 & andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring anses såsom inkomst av anställ- ning.
förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap. 2é andra stycket sista punkten och 11 kap. 2 55" andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäk- ring anses såsom inkomst av anställ- ning. Vad nu sagts äger dock icke tillämpning i fall där ersättningen utgått till utomlands bosatt person och avser arbete utom riket eller där bevill- ningsavgift erlagts enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättighe— ter.
Ifråga om inkomst , från _ fåmansfö- retag sko/a. föreskrifterna ipunkt 13 av anvisningarna till 32 _f kommunalskat— telagen (1928.37()) äga motsvarande tillämpning vid beräkning av avgiftsun - derlag.
Vad i 19 kap. 6 35" lagen om allmän försäkring föreskrives om avgift som där avses äger motsvarande tillämp- ning på annan avgift som uppbäres enligt, förevarande lag.
3 &
Avgiftsunderlag bestämmes av riksförsäkringsverket och angives i hela hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till helt hundratal kronor. bortfaller.
Avlider arbetsgivare, skall för det utgiftsår, då dödsfallet inträffade. avgiftsunderlag bestämmas för dödsboet efter honom och avse både lön. som den avlidne utgivit, och lön, som utgivits av dödsboet.
Avgiftsunderlag fastställes enligt bestämmelser i lagen (0000:l)()0) om socialavgifter.
46. Vid bestämmande av avgiftsun- derlag skall utöver vad som framgår av de i 1 # angivnaförfattningarna gälla
Vid bestämmande av avgiftsun- derlag skall värdet av naturaförmån i form av kost eller bostad uppskattas
4 Senaste lydelse 1976: 1016.
Nuvarande lydelse
följande.
Värdet av naturaförmån iform av kost eller bostad skall uppskattas efter regler, som fastställas av riksförsäk- ringsverket. Vad angår dylika,/örmå- ner åt arbetstagare, som avses i 1 _6 första stycket lagen om sjömansskatt, skall dock värdet beräknas efter de grunder, enligt vilka motsvarande naturaförmåner till ombordanstä/lt manskap som erlagt sjömansskatt värderas vid bestämmande av pen- sionsgrurtdande inkomst.
A vdrag. för kostnader. som arbetsta — gare haft att av sin lön bestrida i anställningen, må göras i den mått riksförsäkringsverket så rnedgi ver. Så- dant medgivande rnå lämnas endast om kostnaderna beräknas uppgå till minst en tiondel av lönen samt må avse arbetstagare i viss verksarnltet eller. efter framställning av arbetsgivare. viss eller vissa arbetstagare.
Föreslagen lydelse
efter regler, som,/aststä/las av riksför- säkringsverket. Vad angår dylika tör- rnåner åt arbetstagare, som avses i 1 58" första stycket lagen om sjömansskatt. skall dock värdet beräknas efter de grunder. enligt vilka motsvarande naturaförmåner till ombordanställt manskap som erlagt sjömansskatt värderas vid bestämmande av pert- siortsgrundande inkomst.
28 54 Arbetsgivaravgift, som uppbäres av riksförsäkringsverket, skall, där verket ej medgivit annat betalningssätt, erläggas genom inbetalning till verkets postgirokonto medelst inbetalningskort, vilka skola vara fogade vid räkning som avses i 27 &. Inbetalning medelst sådant kort sker kostnadsfritt.
Avgiftsbelopp och räntor skola i den mån de inflyta eller utbetalas till arbetsgivare fördelas mellan avgif- ter, som avses i ] fförsta stycket eller eljest uppbäras med tillämpning av denna lag, enligt följande:
Avgiftsbelopp och räntor skola i den mån de inflyta eller utbetalas till arbetsgivare fördelas mellan avgif- ter, som avses i Zkap. lf lagen (0000:00l)) om socialaigifter. enligt följande:
preliminär avgift för visst utgiftsår, så som avgifterna ingå i summan av de under samma utgiftsår debiterade preliminära avgifterna;
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kvarstående avgift och överskjutande preliminär avgift, så som avgifterna ingå i summan av motsvarande slutliga avgifter;
tillkommande avgift och avgiftsbelopp, som visst år återbetalas enligt 31 å, så som avgifterna ingå i summan av de slutliga avgifter som påförts vid närmast föregående årliga avgiftsdebitering; samt
särskild avgift och ränta, så som fördelning sker av det avgiftsbelopp, på vilket den särskilda avgiften eller räntan beräknats.
Sedan den årliga avgiftsdebiteringen avslutats. skall inlluten preliminär avgift för utgiftsåret i fråga omfördelas enligt de bestämmelser som gälla för kvarstående avgift.
395
Tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 3 39 lagen om allmänförsäkring Skall, med iakttagande av vad i 40% sägs, debiteras och uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsla- gen.
Ti/läggspensionsegenavgift enligt Ia— gen (0000000) om socialavgifter skall, med iakttagande av vad i 40% sägs, debiteras och uppbäras i enlighet med vad som stadgas i uppbördsla- gen.
405
Til/äggspensionsavgift som ingår i slutlig skatt skall vara erlagd före den 1 oktober året näst efter taxerings— året. Avgift som icke ingår i slutlig skatt skall vara erlagd inom åtta månader efter utgången av den månad, då underrättelse om debite- ring av avgiften meddelades den försäkrade.
Har tilläggspensionsavgift, som in- går i slutlig eller tillkommande skatt, icke till fullo erlagts inom tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga och den tillkommande skatten om- debiteras med uteslutande av avgif- ten. Sådant beslut skall delgivas den försäkrade.
Tilläggspensionsegenavgift som in- går i slutlig skatt skall vara erlagd före den 1 oktober året näst efter taxeringsåret. Avgift som icke ingår i slutlig skatt skall vara erlagd inom åtta månader efter utgången av den månad, då underrättelse om debite- ring av avgiften meddelades den försäkrade.
Har tilläggspensionsegenavgift. som ingår i slutlig eller tillkommande skatt, icke till fullo erlagts inom tid, som i första stycket sägs, skall den slutliga och den tillkommande skat- ten omdebiteras med uteslutande av avgiften. Sådant beslut skall delgivas den försäkrade.
415
Skall enligt 11 kap. 6é första stycket lagen om allmän försäkring pensionspoäng för visst års inkomst av annat förvärvsarbete tillgodoräk- nas den försäkrade, oaktat tillägg - pensionsavgift för året icke till fullo erlägges inom tid som angives i 40 &
Skall enligt 11 kap. 6é första stycket lagen om allmän försäkring pensionspoäng för visst års inkomst av annat förvärvsarbete tillgodoräk- nas den försäkrade oaktat avgift som där sägs för året icke till fullo erlägges inom tid som angives i 405 första
Nuvarande lydelse
första stycket, må riksförsäkrings- verket efter framställning från den försäkrade eller dödsboet efter ho- nom medgiva befrielse från erläg- gande helt eller delvis av avgiften, därest ömmande omständigheter fo- religga.
Föreslagen lvdelse
stycket, må riksförsäkringsverket efter framställning från den försäk- rade eller dödsboet efter honom rnedgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av avgiften, därest ömmande omständigheter förelig- ga.
51%
Riksförsäkringsverket äger för varje år från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mel- lan summan av de arbetsgivaravgif- ter, som enligt vad i 17% andra stycket sägs under året anmälts för påföring i samband med slutlig skatt, och vad som av dessa avgifter kan enligt av regeringen fastställda grun- der beräknas bliva avskrivet på grund av bristande betalning. Belop- pet skall fördelas mellan avgifter, som avses i ] sf, i samma proportion som gäller enligt bestämmelserna i 28 %.
Riksförsäkringsverket äger för varje år från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp motsvarande skillnaden mel- lan summan av de arbetsgivaravgif— ter, som enligt vad i 17% andra stycket sägs under året anmälts för påföring i samband med slutlig skatt, och vad som av dessa avgifter kan enligt av regeringen fastställda grun- der beräknas bliva avskrivet på grund av bristande betalning. Belopv pet skall fördelas mellan avgifter, som avses i 2 kap. 1 _f lagen (lill/)():lilili) om socialavgifter, i samma proportion som gäller enligt bestäm- melserna i 28 %.
Avgiftsbelopp som avses i 29 % skola i den mån de inflyta av vederbörande länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket må i sam- ma ordning som i första stycket sägs varje år tillgodoföra sig ett belopp motsvarande summan av de under nästföregående år debiterade til/ägg - pensionsavgifterna minskad med summan av de avgifter som under samma år avkortats eller restitue- rats.
Riksförsäkringsverket må i sam- ma ordning som i första stycket sägs varje år tillgodoföra sig ett belopp motsvarande summan av de under nästföregående år debiterade tilläggs— pensionsegenavgifterna minskad med summan av de avgifter som under samma år avkortats eller restitue- rats.
1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m. skall hänvisningen i stället avse lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter, m. m.
10. Förslag till Lag om ändring i reglementet (l959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
Härigenom föreskrives att 1, 2 och 4 %% reglementet (1959z293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvtlelse l%'
De penningmedel, som enligt 19 kap. 5 59 lagen (1962:381) om allmän försäkring skola ingå till allmänna pensionsfonden, skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fyra särskilda styrelser, benämnda första, andra, tredje och fjärde fondstyrelserna, därvid dock de medel som överföras till fjärde fondstyrelsens förvaltning
De penningmedel, som enligt 4 kap. 3 55" lagen (l)0()():()()0) om socialav— gifter skola ingå till allmänna pen- sionsfonden, skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fyra särskilda styrelser, benämnda första, andra, tredje och fjärde fondstyrelserna, därvid dock de medel som överföras till fjärde fondstyrelsens förvaltning
få uppgå till högst en miljard få uppgå till högst en miljard kronor. kronor. 2%2
Det åligger riksförsäkringsverket att i fråga om avgifter til/försäkringen för tilläggspension överföra
]. till första fondstyrelsens för- valtning avgifter. som enligt I 9 kap. 15 lagen (1962:381) om allmän försäkring erläggas av staten, kom- muner och därmed jämförliga sam- fälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kom- mun eller därmed jämförlig samfäl- lighet äger ett bestämmande infly- tande;
2. till andra fondstyrelsens för- valtning jämlikt nämnda lagrum inflytande avgifterfrån andra arbets- givare än under 1 sägs, som i genom- snitt för det år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu ar- betstagare;
3. till tredje fondstyrelsens för- valtning övriga avgifter enligt samma lagrum samt avgifter. som erläggas
Det åligger riksförsäkringsverket att i fråga om tilläggspensionsavgifter och tilläggspensionsegenavgifter enligt lagen (()(il)():()()()) om socialavgifter överföra
]. till första fondstyrelsens för- valtning til/äggspensionsavgifter, som erläggas av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett be- stämmande inflytande;
2. till andra fondstyrelsens för- valtning tilläggspensionsavgifter, som erläggas av andra arbetsgivare än under 1 sägs, vilka i genomsnitt för det år, varå avgifterna belöpa, syssel- sätta minst tjugu arbetstagare;
3. till tredje fondstyrelsens för- valtning övriga tilläggspensionsavgifl ter samt tilläggspensionsegenavgifter:
1Senaste lydelse 1976198.
2 Senaste lydelse 19732503.
3Senaste lydelse 197698.
jämlikt 19 kap. 35? lagen (1962:381)
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse samt om allmänförsäkring: samt
4. till fjärde fondstyrelsens förvaltning medel, som av styrelsen rekvirerats hos riksförsäkringsverket och som avräknas på medel som belöpa på de övriga styrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år.
Till varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av de av styrelsen förvaltade medlen.
4 %3
Envar av första, andra och tredje fondstyrelserna skall bestå av nio och fjärde fondstyrelsen av elva ledamöter, vilka alla förordnas av regeringen. Av ledamöterna utses
i första fondstyrelsen tre efter förslag av sammanslutningar, som företräda kommunerna och landstingskommunerna, och tre efter förslag av rikssam- manslutningar av arbetstagare;
i andra fondstyrelsen tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, en efter förslag av sammanslutning, som företräder konsument- kooperationen, och fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsta- gare;
i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsta- gare och två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka erlägga avgifter enligt 19 kap. 3 _l" lagen (1962:381) om allmän försäkring; samt
i tredje fondstyrelsen två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare, fyra efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsta- gare och två efter förslag av sammanslutningar, som företräda personer vilka erlägga tilläggspen— sionsegenavgifter enligt lagen (()(100:()()()) om socialavgifter; samt
i fjärde fondstyrelsen två efter förslag av sammanslutning, som företräder primärkommunerna, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgi- vare och fem efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare.
Avgives icke förslag som i första stycket sägs, förordnar regeringen ändå ledamöter som skolat utses efter sådant förslag.
För varje ledamot utses i enahanda ordning en suppleant. Ledamöter och suppleanter skola vara myndiga, häri riket bosatta svenska
medborgare. '
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
11. Förslag till Lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av
riksförsäkringsverkets fonder
Härigenom föreskrives att 1 och 2 %% reglementet (19611265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Folkpensioneringsfonden, arbets- skadeförsäkringsfonden, särskilda yrkesskadefonden, fonden för frivil- lig yrkesskadeförsäkring, samt de fonder. som avses i 22 kap. lagen om allmän försäkring och i 79" lagen (1975380) om delpensionsförsäkring. skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fondfullmäktige.
Föreslagen lydelse
&I
1 .
Folkpensioneringsfonden, arbets- skadeförsäkringsfonden, särskilda yrkesskadefonden, fonden för frivil- lig yrkesskadeförsäkring, (le/pen» sionsf'onden samt den fond, som avses i 22 kap. lagen om allmän försäkring. skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fondfullmäk- tige.
2 & Arbetsskadeförsäkringsfondens inkomster utgöras av avgifter enligt 7 kap. lagen (1 976 .380) om arbetsskadeförsäk- ring;
återbetalda belopp enligt 12% andra stycket lagen om försäkring för
arbetsskadeavgifter och arbetsska— deegenavgifter enligt lagen (00()():0()0) om socialavgifter:
olycksfall i arbete och 51 % andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring; bötesmedel enligt 34% lagen om försäkring för olycksfall i arbete; kapitalbelopp. som inflyta vid inköp i riksförsäkringsverket av livräntor enligt 10 % lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall iarbete eller på grund av verkets övertagande jämlikt 35% lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 %% lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom; samt
räntor och annan avkastning.
Arbetsskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av ersättningar och andra kostnader. som i anledning av inträffade skadefall skola utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. lagen om försäkring för vissa yrkes- sjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, lagen om yrkesskadeför- säkring. lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och lagen om arbets-
Arbetsskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av ersättningar och andra kostnader,som i anledning av inträffade skadefall skola utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkesa sjukdomar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. lagen om yrkesskadeför- säkring, lagen om krigsförsäkring för sjömän m. 11. och lagen om arbets-
' Senaste lydelse 1977z273.
2Senaste lydelse l977:273.
Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse
skadeförsäkring,ävensom kostnader skadeförsäkring,ävensom kostnader för omreglering, förhöjning, uppräk- för omreglering, förhöjning. uppräk- ning och värdesäkring av ersätt- ning, värdesäkring och standardsäk- ningar enligt dessa lagar; ring av ersättningar enligt dessa lagar;
ersättningar, som skola utbetalas av riksförsäkringsverket på grund av övertagande jämlikt 1055" lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, 35 ålagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 N' lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande ersättningsskyldig- het;
belopp, som av riksförsäkringsverket eller eljest återbetalas på grund av att för mycket influtit till verket i avgift som i första stycket sägs;
belopp, som skola utbetalas för belopp, som skola utbetalas för bestridande av förvaltningskostna- bestridande av förvaltningskostna- der enligt 7 kap. 3,5 andra stycket der enligt 7 kap. Zå andra stycket lagen om arbetsskadeförsäkring; lagen om arbetsskadeförsäkring; samt samt
belopp, som utbetalas till följd av vad nedan i 3 & stadgas.
1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1979. De nya bestämmelserna i 2 ;" andra stycket om kostnader för standardsäkring tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1978.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
12. Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928z370)
Härigenom föreskrives att anvisningarna till 41 b & kommunalskattelagen (1928z370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Anvisningar nu 41 b #*
Med egenavgifter förstås sjuk/ör- sökringsavgi/i enlig! 19 kap. 2 $ lagen (] 962 .*381)am al/möiijöi'säkring. soci-
Med egenavgifter förstås avgitier enligt 3 kap. 1 S* lagen (0000.'000) om sacialavgi/ier samt avgift enligt 4; lagen (l968:4l9) om allmän arbetsgi- varavgift.
al/örsökringsavgi/i till folkpensione- ringen och Ii/läggspensionsavgi/i enlig! I 9 kap. 3 & samma lag. avgi/i enligt 7 kap. 2 & tredje stycket lagen ( I 976.380) om arbetsskadeförsäkring samt avgift enligt 4å lagen (19682419) om allmän arbetsgivarav- gift.
Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skattskyldig för det beskattningsår till vilket avgifterna hänför sig medgivits schablonavdrag enligt punkt 2 a av anvisningarna till 22 å och punkt 9 a av anvisningarna till 29 å, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdraget. Om schablonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenav- gifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.
Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkommande skatt samt för belopp varmed medgivet schablonavdrag för visst beskatt- ningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringen. Som intäkt upptages egenavgifter, som restituerats, avkortats eller avskrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.
Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare medgivet schablonavdrag — är avdragsgillt eller skattepliktigt enligt andra eller tredje stycket hänföres till det beskattningsår under vilket slutlig eller tillkom- mande skatt har påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonav- drag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärden icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, avdraget eller intäkten hänföras till det beskattningsår under vilket beslutet angående taxeringsåtgärden har meddelats.
Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfastigheter eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst underlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet och bedrivit rörelse, fastställes i första hand det
' Senaste lydelse l977:279.
inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eller intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 ä 2 mom. medan intäkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1979 och tillämpas första gången vid 1980 års taxering.
13. Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956z623)
Härigenom föreskrives att 37%" 2 och 5 mom. samt 39; l mom. taxeringslagen (19562623)l skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 37 s
2 mo m . 2 Vid avlämnande av uppgifter, varom stadgas i 1 mom., skall iakttagas följande.
Avser sådan förmån,varomi ] mom. första och andra punkterna förmäles. endast en del av året, skall upplysning meddelas om den tidrymd, för vilken förmånen utgått.
I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktamentser- sättning, skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning jämte tid för vilken traktamentsersättning utgått. Därvid skola uppgifter lämnas om traktamentsersättning dels för förrätt- ningar inom riket i enlighet med vad nedan sägs och dels för förrättningar utom riket. I fråga om förrättningar inom riket skola uppgifter lämnas särskilt för förrättningar som icke varit förenade med övernattning (endagsförrätt- ningar), förrättningar som varit förenade med övernattning men icke medfört vistelse mer än femton dygn i följd på en och samma ort (korttidsförrätt- ningar) samt övriga resor (långtidsförrättningar). För endagsförrättningar uppgives utgiven traktamentsersättning och antal dagar. Vid beräkning av antalet dagar för endagsförrättningar medräknas icke sådan endagsförrätt- ning, som varat högst fyra timmar; förrättning som varat mer än fyra timmar men högst tio timmar räknas som halv dag; längre förrättning räknas som hel dag. För korttids- och långtidsförrättningar uppgives utgiven traktamentser- sättning och antal nätter övernattning skett. De första femton dygnen av varje långtidsförrättning uppgivas såsom korttidsförrättning. — [ kontrollupp- gift skall i förekommande fall särskilt anmärkas, att arbetsgivaren utöver traktamentsersättningen, haft utgifter för den anställdes bostad eller uppe- hälle under förrättningen. Om skattechefen i det län där arbetsgivarens hemortskommun är belägen medger det, behöver arbetsgivaren, i stället för att lämna uppgift enligt tredje stycket om traktamentsersättning vid förrättning inom riket, endast anmärka i kontrolluppgiften att sådan ersättning utgått. Förutsättning för medgivande är att ersättning utgår enligt sådana grunder att den kan antagas icke komma att överstiga avdragsgill ökning i levnadskostnaderna. Motsvarande medgi- vande kan lämnas även beträffande resekostnadsersättning för färd med allmänt kommunikationsmedel. Medgivande lämnas endast om arbetsgi- varen har ett större antal anställda, som mera regelbundet företager tjänsteresor, och medgivandet bedömes vara utan olägenhet för taxeringsar- betet. Medgivande får ej lämnas fåmansföretag i fråga om uppgifter rörande företagsledaren och honom närstående personer samt delägare i företaget. Lämnat medgivande gäller tills vidare. Det kan begränsas till viss grupp av anställda. — Ansökan om medgivande göres hos länsstyrelsen senast den 31 oktober året före taxeringsåret. Talan mot beslut, varigenom ansökan om medgivande avslagits eller medgivande återkallats, föres hos riksskatteverket
1 Lagen omtryckt l97l:399. Senaste lydelse av lagens rubrik l974z773.
2Senaste lydelse 1976186.
3 Senaste lydelse 1976:334.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
genom besvär som skola ha inkommit till verket inom en månad från den dag då klaganden erhöll del av beslutet. Mot riksskatteverkets beslut får talan icke föras.
Därest vid avlönings utbetalande avdrag skett för löntagares eller hans efterlevandes pensionering. skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön och vad som avdragits.
[ kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller sjunde punkten skall angivas, huruvida arbetsgi- varen har att för utgivet belopp erlägga avgi/i enligt 19 kap. 1 t' lagen om allmän försäkring.
1 kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller sjunde punkten skall angivas. huruvida arbetsgi- varen har att för utgivet belopp erlägga arbetsgivaravgift enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
[ kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas sådant skatteavdrag, som skett för uttagande av preliminär A-skatt.
Särskild uppgiftshandling skall avlämnas för varje person, varom fråga är. Därvid skall fullständigt angivas personens namn, personnummer, hemvist och bostadsadress. Där så kan ske, bör uppgift lämnas även om numret på för honom utfärdad debetsedel å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret. På uppgiftshandling som lämnas av fåmansföretag skall angivas om personen är företagsledare eller honom närstående person eller delägare i företaget.
Kontrolluppgift, som i 1 mom. tredje punkten sägs och som avser pensionsförsäkring tagen annorledes än i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om tidigare och nuvarande ägare till försäkringen och, om möjligt, fång varigenom äganderätten övergått samt, i förekommande fall, den som erhållit förfoganderätten till försäkringen. Kontrolluppgift, som avser pensionsförsäkring tagen i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om den, som enligt tjänsteavtalet skall åtnjuta pensionsförmånen.
Uppgift skall avfattas å blankett enligt fastställt formulär eller å annan för ändamålet lämpad blankett.
5 mom . 3 Den som har att avlämna kontrolluppgift enligt 1 mom. punkterna ], 2, 3 b—3 feller 7 skall senast den 31 januari under taxeringsåret till inkomsttagaren översända ett exemplar av uppgiften.
Om skyldighet att vid arbetsgivar- uppgift, som skall lämnas enligt lagen (1959:552)om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.. foga kontrOIIUDp- gift som nyss sagts stadgas i nämnda lag.
Om skyldighet att vid arbetsgivar- uppgift, som skall lämnas enligt lagen (1959:552)om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter, m.m., foga kontroll- uppgift som nyss sagts stadgas i nämnda lag.
39 & Nuvarande lydelse ] mom. 1 särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställ- ning:
Uppgif'tsskyldig
1. Den som enligt 37% 1 mom. första punkten är skyldig att utan anmaning avläm- na kontrolluppgift.
2. Den som för ar- betslag eller liknande grupp av personer i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att fördelas inom laget eller grup-
Nuvarande lydelse Vem uppgiften ska/l avse
Den som hos den uppgiftsskyldige inne- haft anställning eller uppdrag eller utfört till- fälligt arbete.
Medlem av arbets- laget eller gruppen.
Vad uppgiften skall avse
Åtnjutna förmåner, därest icke uppgifts- skyldighet utan anma- ning föreligger, med upplysning dels, då för- månerna avse kortare tid än helt år, om den tidrymd, för vilken de åtnjutits, och dels hu- ruvida det åligger ar- betsgivaren att för för- månerna erlägga avgift enligt 19 kap. 1 59 lagen om allmän försäkring.
Till medlem utgivet belopp med upplysning huruvida det åligger ar-L betsgivaren att för be- loppet erlägga avgifi en- ligt 19 kap. 1 55" lagen om allmän . försäkring.
Föreslagen lydelse
I inom. I särskilda fall skola efter anmaning kontrolluppgifter för nästföregående kalenderår avlämnas på sätt framgår av följande uppställ-
ning: Uppgilf'tssky/dig
1. Den som enligt 37% 1 mom. första punkten är skyldig att utan anmaning avläm- na kontrolluppgift.
Vem uppgiften ska/l avse
Den som hos den uppgiftsskyldige inne- haft anställning eller uppdrag eller utfört till- fälligt arbete.
Vad uppgiften ska /l a yse
Åtnjutna förmåner, därest icke uppgifts- skyldighet utan anma- ning föreligger, med upplysning dels, då för- månerna avse kortare tid än helt år, om den tidrymd, för vilken de åtnjutits, och dels hu- ruvida det åligger ar- betsgivaren att för för- månerna erlägga ar- betsgivaravgift enligt la- gen (0000:()O()) om so— Cia/avgifter.
2. Den som för ar- betslag eller liknande grupp av personer i en summa uppburit visst avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dylikt för att fördelas inom laget eller grup- pen.
Föreslagen lydelse Medlem av arbets- laget eller gruppen.
Till medlem utgivet belopp med upplysning huruvida det åligger ar- betsgivaren att för be- loppet erlägga arbetsgi— varavgift enligt lagen (()()l)l):l)()(l) om socialav- giller.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979 och tillämpas första gången i fråga om kontrolluppgift till ledning för 1980 års taxering.
14. Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953z272)
Härigenom föreskrives att ] så, 2 & 3 och 4 mom., 3 & 1 mom., 4 & 1 mom., 25 &, 27 ä 1 mom. och 49 ä 1 mom. uppbördslagen (1953z272)l skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives, statlig inkomst- skatt, statlig förmögenhetsskatt, ut- skiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, lands— tingsmedel. skogsvårdsavgifter, sä- dana sm*ialförsäkringsavgifter till folk- pensioneringen oeh tilläggspensionsav- gifter som avses i 19 kap. _? ji lagen om allmän försäkring. sju/(försäkringsav- gif'ter enligt [9 kap. 2 sl" sistnämnda lag. arbetsskadeförsäkringsavgifter enligt 7 kap. 2,9 tredje stycket lagen (] 976 :380) om arbetsskadeförsäkring. sådana arbetsgivaravgifter enligt Ia- gen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring. m. m.. avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift _för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsäkringsver— ket, avgift som avses i 116a eller 116 c & taxeringslagen. ävensom an- nuitet å avdikningslån.
Föreslagen lydelse
KZ
1 .
Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives. statlig inkomst- skatt, statlig förmögenhetsskatt, ut- skiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, lands- tingsmedel, skogsvårdsavgifter, egenavgifter enligt lagen (OOOOJOOO) om socialavgifter, sådana arbetsgivar- avgifter enligt lagen om socialavgifter och avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket, avgift som avses i 116 a eller 116 c åtaxeringsla- gen , ävensom annuitet å avdiknings- lån.
Regeringen må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.
3 m om . Kvarstående skatt och tillkommande skatt samt obetald del av sådan skatt anses belöpa i första hand på annuitet som avses i 1 & och i andra hand på avgift som avses i 116 a eller 116 cé taxeringslagen.
För visst är erlagd preliminär eller För visst år erlagd preliminär eller kvarstående skatt skall anses i första kvarstående skatt skall anses i första hand utgöra betalning av tilläggspen- hand utgöra betalning av tilläggspen- sionsavgift för året. I fråga om erlagd sionsegenavgi/t enligt lagen (OOOOJOOO) tillkommande skatt skall motsva- om socialavgifter för året. I fråga om
' Lagen omtryckt 197275. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:71.
2Senaste lydelse l977:281.
3 Senaste lydelse 19771281 .
Nuvarande lydelse
rande gälla beträffande tilläggspen- sionsavgift som ingår i den tillkom-
Föreslagen lydelse
erlagd tillkommande skatt skall mot- svarande gälla beträffande til/ägg- pensionsegenavgift som ingår i den tillkommande skatten.
mande skatten.
4 mom . 3 Skattereduktion åtnjutes
av ogift skattskyldig, som har hemmavarande barn under 18 år, och av gift skattskyldig, vars make saknar taxerad inkomst enligt lagen (1947z576) om statlig inkomstskatt, med 1 800 kronor,
av gift skattskyldig, vars make har taxerad inkomst enligt nämnda lag som understiger 4500 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 4 500 kronor och den taxerade inkomsten.
Ha gifta skattskyldiga var för sig till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. som understiger 4 500 kronor, åtnjutes skattereduktion endast av den som har den högsta taxerade inkomsten. Äro de taxerade inkomsterna lika stora. tillkommer skattereduktion den äldre av de skattskyldiga.
Skattereduktion enligt första stycket åtnjutes endast av skattskyldig, som varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. För gift skattskyldig gäller dessutom följande. För att skattereduktion skall få åtnjutas, skall maken ha varit bosatt här i riket under någon del av beskattningsåret. Avser makens bosättning här i riket större delen av beskattningsåret, sker skattereduktionen enligt första stycket. Avser makens bosättning här i riket endast en mindre del av beskattningsåret, åtnjuter den skattskyldige skattereduktion, om maken saknar taxerad inkomst enligt lagen om statlig inkomstskatt, med 900 kronor, och om maken har taxerad inkomst enligt nämnda lag som understiger 2 250 kronor, med 40 procent av det belopp som motsvarar skillnaden mellan 2 250 kronor och den taxerade inkomsten. Vid tillämpningen av bestämmelserna i första, andra och tredje styckena skall som taxerad inkomst anses även under beskattningsåret uppburen beskattningsbar inkomst enligt lagen (19581295) om sjömansskatt samt enligt lä 2 mom. nämnda lag skattepliktig dagpenning. Skattereduktion som tillkommer skattskyldig enligt nämnda bestämmelser skall minskas med en tolftedel för varje period om trettio dagar, för vilken den skattskyldige uppburit inkomst som förut nämnts.
Skattereduktion sker icke i fråga om statlig förmögenhetsskatt, so- eialförsäkringsavgift til/.fb/kpensioner- ingen enligt 19 kap. 3 f lagen (1962:381) om allmän försäkring. tilläggspensionsavgift, sjukförsäkrings- avgift, arbetsskadeförsäkringsavgift, arbetsgivaravgift, allmän arbetsgivar- avgift, avgift/ör sjöfolks pensionering och förseningsavgift enligt ll6cä taxeringslagen samt annuitet å av- dikningslån.
Skattereduktion sker icke i fråga om statlig förmögenhetsskatt, avgif- ter enligt lagen (0000.'000) om social - avgifter, allmån arbetsgivaravgift och förseningsavgift enligt llöcå tax- eringslagen samt annuitet å avdik- ningslån.
Bestämmelserna om skattereduktion iakttagas vid debitering av slutlig
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skatt, tillkommande skatt och preliminär B—skatt samt vid fastställande av preliminär A-skatt. Öretal som uppkommer vid beräkning av skattereduk- tion bortfaller.
] mom.4 ! den omfattning ne— dan angives skall skattskyldig utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingå- ende statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, socialförsäk- ringsavgif't till folkpensioneringen en- ligt 19 kap. 3 j)" lagen (1962:381) om allmänförsäkring, tilläggspensionsav- gift. sittk/örsäkringsavgift, arbetsska- deförsäkringsavgift, avgift enligt 455 lagen om allmän arbetsgivaravgift, kommunal inkomstskatt och lands- tingsmedel.
s
] inom. [den omfattning nedan angives skall skattskyldig utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingå- ende statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, egenavgifter en- ligt lagen (0000:000) om sociala vgifter. avgift enligt 435 lagen om allmän arbetsgivaravgift, kommunal in- komstskatt och landstingsmedel.
4 s*
1 mom .5 Har lokal skattemyndighet ej annorledes förordnat, skall, då inkomst av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, preliminär A-skatt utgå med belopp, som angivas i skattetabeller. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.
Skattebetalarna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller den längre tid som bestäms av regeringen eller den myndighet regeringen utser, angiva därå belöpande preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen
a tt inkomsten samt grundavdraget äro oförändrade under inkomståret, a ttden skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som i tabellen angives, ej heller för garantibelopp för fastighet eller för förmögen- het,
att den skattskyldige icke har att erlägga socialförsäkringsavgift till folk- pensioneringen enligt 19 kap. 3 _l" lagen (1962:381) om allmän försäkring. tilläggspensionsavgift eller sjukförsäk- ringsaygift.
att skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) och 4) erhåller skattereduktion,
a t t den skattskyldige erhållit särskild skattereduktion, om inkomsten för år räknat icke överstiger 38 500 kronor eller, såvitt gäller i 2 mom. första stycket 3) och 4) avsedd skattskyldig, 40 500 kronor, samt
att den skattskyldige icke har att erlägga egenavgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter.
4Senaste lydelse 197728 ].
5Senaste lydelse 19742771.
6Senaste lydelse l974:77 ] .
7 Senaste lydelse 19772281.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyl- dige än dels grundavdrag, och, såvitt gäller i 2 mom. första stycket 3) och 4) avsedd skattskyldig, avdrag enligt 46 ä 3 mom. kommunalskattelagen.
25 &
Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttagas:
att socialförsäkringsavgift till _folk- att egenavgifter enligt lagen pensioneringen uträknas med till- (0000.'()()()) om socialavgifter uträk nas lämpning av 19 kap. 3 och 4 a 3)"le lagen med ledning av bestämmelserna i (1962:381) om allmänförsäkring; nämnda lag:
att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den procentsats för avgiftsuttaget. som fastställts för in- komstäret,"
att sjukförsäkringsavgift uträknas med tillämpning av 19 kap. 2 och 4 M" lagen (1962:381) om allmän försäk- ring;
att för skattskyldiga, som avses i 10; 1 mom. lagen om statlig inkomst- skatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbe- loppet. som bestämts för inkomståret; samt
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret bestämts för utdebitering i beskattningsorten; dock må regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, om särskilda omständigheter föreligga, förordna att utdebitering i hemortskommunen får läggas till grund vid debitering av preliminär B-skatt för fysisk person eller dödsbo även om beskattningsorten är en annan.
27 t
1 mom . 7 Uträkning av de särskilda skatteposter som ingå i slutlig skatt samt debitering av sådan skatt sker med ledning av uppgifter i taxeringslängd eller annat beslut om taxeringen. 1 övrigt iakttages:
att för skattskyldiga, som avses i 10%" 1 mom. lagen om statlig inkomst- skatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbe- loppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre som för inkomståret gäller i beskattningsorten;
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel uträknas ien gemensam post, därvid skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal",
att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som enligt vad därom särskilt är stadgat bestämts för det år då den slutliga skatten debiteras;
Nuvarande lydelse
att tilläggspensionsavgift uträknas med tillämpning av den _för inkomst- äret _ fastställda procentsatsen . för av- giftsttttaget, därvid öretal bortfaller;
Föreslagen lydelse
att kommunal inkomstskatt och landstingsmedel debiteras med belopp som uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är
belägen;
att i 1 5) omförmäld sjukförsäkrings- avgi/t debiteras enligt ]9 kap. lagen om allmän-försäkring på grundval av uppgifter om försäkringsförhållan- den som lämnas av allmän försäk- ringskassa;
att egenavgifter enligt lagen (0000:000) om socialavgifter debiteras med ledning av bestämmelserna i nämnda lag och på grundval av uppgifter om försäkringsförhållan- den som lämnas av allmän försäk-
ringskassa;
att socialförsäkringsavgift till folk- pensioneringen såvitt gäller person med inkomst av annatförvärvsarbete än anställning debiteras med tillämp- ning av bestämmelserna i 11 kap. 4 _a)" samt 19 kap. 3 och 4 a M lagen om allmän _ försäkring;
att i 1 & omförmäld arbetsskadeför- säkringsavgi/t debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 Isf tredje stycket lagen (19765380) om arbets—
skadeförsäkring; att i ] & omförmälda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt
att i l &” omförmäld annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller.
49 s*
1 m om . ” Skattskyldig må av lokal skattemyndighet erhålla anstånd med inbetalning av skatt, kvarskatteavgift eller ränta
1) om taxeringsintendenten anfört besvär över taxering med yrkande om ändring till den skattskyldiges förmån: till belopp som betingas av taxerings- intendentens yrkande,
2) om den skattskyldige anfört besvär över taxering och taxeringsinten— denten, helt eller delvis, tillstyrkt besvären eller, om besvären avser taxeringsnämnds beslut, tillstyrkt ansökan om anstånd: till belopp som betingas av taxeringsintendentens yttrande,
3) om taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende: till belopp som betingas av förbiseendet,
4) om den skattskyldige taxerats på mer än en ort för samma inkomst, garantibelopp för fastighet eller förmögenhet: till belopp, motsvarande ettdera av eller båda de skattebelopp som påförts i anledning av
3 Senaste lydelse 1976: l085.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
taxeringen,
5) om avgiftsunderlag enligt/egen 5) om avgiftsunderlag enligt 3 (1962:381) om allmänförsäkring eller kap. lagen (0000:000) om socialav- enligt 4 &" lagen (1968:419) om allmän gifter eller enligt 4 & lagen (1968:419) arbetsgivaravgift bestämts till för om allmän arbetsgivaravgift be- högt belopp: till belopp som betingas stämts till för högt belöpp: till belopp av felaktigheten, som betingas av felaktigheten,
6) om skatt påförts obehörigen eller med för högt belopp på grund av fel vid debitering: till belopp som betingas av felaktigheten i debiteringen.
7) om preliminär skatt, som enligt 27% 2 mom. skall gottskrivas den skattskyldige, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och bliva avkortad enligt 65% samt den skattskyldige icke erhållit jämkning enligt bestämmelserna i 45 ä 1 mom. sista stycket: till så stor del av skatten som kan antagas bliva avkortad.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1979 och tillämpas första gången vid debitering av preliminärskatt för år 1979 och slutlig skatt på grund av 1980 års taxering. Äldre lydelse gäller fortfarande vid debitering av slutlig eller tillkommande skatt på grund av taxering år 1979 eller tidigare år eller eftertaxering för år 1979 eller tidigare år.
15. Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrives att ] & skattebrottslagen (1971:69) skall ha nedan angivna lydelse.
N uvarande lydelse Föreslagen lydelse
] ä'
Denna lag gäller ifråga om skatt eller avgift enligt
1. lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, förordningen (1927:321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar, kommunalskattelagen (1928z370), förordningen (1933:395) om ersättningsskatt, lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, lagen ( l946:324) om skogsvårdsavgift, lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt, lagen (1958:295) om sjömans- skatt, förordningen (1970299) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbe- ten, lagen (1977:322) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
2. lagen (19411251) om särskild varuskatt, förordningen (1943:477) om skatt å vissa pälsvaror, förordningen (1948:85) om försäljningsskatt, förord- ningen (19532396) om accis å fettemulsion m. m., lagen (1953z397) om avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m. m., lagen (1956:545) om omsättningsskatt på motorfordon, lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (19601253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, lagen (1960:258) om utjämningsskatt på vissa varor, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (19611394) om tobaksskatt, förordningen (l961:653) om brännoljeskatt, stämpelskattelagen (19641308), förordningen (1964:352) om gasolskatt, förordningen (1966:21) om särskild skatt på motorbränslen, lagen (1968:430) om mervärdeskatt, förordningen (19711170) om annonsskatt, lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesför- packningar, vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1973:602) om särskild vägtrafikskatt, lagen (197311216) om särskild beredskapsavgift för oljepro- dukter, bilskrotningslagen (l975z343), lagen (1977z306) om dryckesskatt,
3. lagen (1954:243) om yrkesska- deförsäkring i vad avser obligatorisk försäkring, lagen (19551469) angå- ende omreglering av vissa ersätt- ningar enligt lagen den 17juni 1916 (nr 235)om försäkring för olycksfall i arbete m.m., lagen (1960:77) om byggnadsforskningsavgift, lagen (1961:300) om redareavgift för sjö- folks pensionering, lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1962:398) om finansiering av folk- pensioneringen, lagen (1968:4l9) om allmän arbetsgivaravgift, lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, la- gen (1971 :282) om arbetarskyddsav-
3. lagen (1954:243) om yrkesska- deförsäkring i vad avser obligatorisk försäkring, lagen (1955z469) angå- ende omreglering av vissa ersätt- ningar enligt lagen den 17juni 1916 (nr 235)om försäkring för olycksfall i arbete m.m., lagen (l960:77) om byggnadsforskningsavgift, lagen (l961:300) om redareavgift för sjö- folks pensionering, lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1962:398) om finansiering av folk- pensioneringen, lagen (1968:4l9) om allmän arbetsgivaravgift, lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, Ia- gen (1971:282) om arbetarskyddsav-
| Senaste lydelse 1977z324.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gift, lagen (1975:358) om vuxenut- gift, lagen (1975:358) om vuxenut- bildningsavgift, lagen (l975z335) om bildningsavgift, lagen (l975z335) om arbetsgivaravgift till arbetsmark- arbetsgivaravgift till arbetsmark- nadsutbiIdningen. nadsutbildningen, lagen (0000:000) om socialavgifter.
Lagen gäller även preliminär skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt som avses i uppbördslagen (1953z272).
Lagen tillämpas ej om skatten eller avgiften fastställes eller uppbäres i den ordning som gäller för tull och ej heller beträffande restavgift, skattetillägg eller liknande avgift.
Denna lag träderi kraft den 1 januari 1979.
16. Förslag till Förordning om upphävande av kungörelsen (1962:391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring
Härigenom föreskrives att kungörelsen (1962:391) med vissa föreskrifter om undantagande enligt lagen om allmän försäkring skall upphöra att gälla vid utgången av år 1978.
Den upphävda kungörelsen gäller dock fortfarande i tillämpliga delar i fråga om försäkrad för vilken undantagande från försäkringen för tilläggs- pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring äger giltighet efter utgången av år 1978.
1. Kommitténs uppdrag
1.1. Allmänt
Kommitténs direktiv framgår av vad chefen för socialdepartementet anförde till statsrådsprotokollet den 27 maj 1970 i samband med att departements- chefen bemyndigades tillkalla sakkunniga för utredningen.
1 direktiven framhålls inledningsvis att den allmänna pensioneringen under det senaste decenniet genomgått en utomordentligt kraftig utveckling vad gäller såväl de årliga utbetalningarna som antalet personer vilka åtnjuter förmåner från pensioneringen. Det framhålls vidare att genom tillkomsten av ATP—systemet, vilket alltjämt är under uppbyggnad, har tillskapats pensioner med målsättningen att ge ett pensionsskydd som ansluter till den standard som den försäkrade levt på som aktiv förvärvsarbetande. I direktiven påpekas att ett stort antal reformer har genomförts efter ikraftträdandet av 1962 års lag om allmän försäkring. Bland dessa reformer nämns särskilt 1969 års beslut om införande av pensionstillskott som innebär årliga höjningar av folkpen- sionerna under en tioårsperiod samt 1970 års beslut rörande en vidgad förtidspensionering som innebär bl. a. betydande förbättringar i pensionshän- seende för äldre förvärvsarbetande med tungt eller pressande arbete.
Det anförs att de reformer som genomförts på den allmänna pensione- ringens område under 1960-talet har inneburit en ökad trygghet för alla medborgare men att de försäkrades krav ökar i takt med att systemet förbättras. Det är därför naturligt att frågorna om en översyn av pensions- systemet i vissa hänseenden blivit mer aktuella. Denna översyn anförtros kommittén.
De frågor av intresse i detta sammanhang som anförtros kommittén gäller standardsäkring inom den allmänna pensioneringen samt reglerna för intjänande av ATP-pension. I samband med förslag rörande nu nämnda frågor skall kommittén även kunna överväga ändringar av de nuvarande finansieringsreglerna för den allmänna pensioneringen.
Det understryks i direktiven att redan beslutade pensionsreformer och det starkt ökade antalet pensionärer innebär att konsumtionsutrymmet för pensionärerna kommer att tillväxa betydligt snabbare än för den övriga befolkningen. Ytterligare reformer måste därför förutsätta en lägre takt i den i övrigt möjliga konsumtionshöjningen för den aktiva befolkningen. Kommit- téns överväganden måste ske mot bakgrunden av en befolkningsutveckling under 1970-talet som innebär att befolkningen i aktiv ålder kommer att vara oförändrad medan antalet åldringar kommer att öka väsentligt. Det måste
också göras en avstämning mot andra angelägna samhällsuppgifter.
Resultaten av kommitténs arbete bör enligt direktiven redovisas i ett sammanhang. I redovisningen bör ingå kostnadskalkyler och anvisningar rörande formerna för täckning av de ökade kostnader som följer av de förslag kommittén kan komma att framlägga.
Det är slutligen enligt direktiven kommittén obetaget att utreda och framlägga förslag i frågor som inte särskilt nämnts men som anknyter till de utredningsuppgifter som angetts i det föregående.
Regeringen har överlämnat ett antal utskottsbetänkanden och motioner till kommittén. Vidare har chefen för socialdepartementet överlämnat ett antal framställningar att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Slut- ligen har till kommittén inkommit ett flertal skrivelser från myndigheter, enskilda personer samt fackliga och andra organisationer. De överlämnade handlingarna redovisas i det följande.
1.2. Standardsäkring m. m.
1.2.1. Standardsäkring inom den allmänna pensioneringen m. m.
Vad beträffar frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen anförs i direktiven följande.
Det nuvarande indexsystemet för folkpensioner och ATP ger full kompensation för förändringar i det allmänna prisläget. Genom särskilda standardtillägg och genom de år 1969 införda pensionstillskotten har folkpensionärerna därjämte tillförsäkrats pensionsförbättringar utöver vad som motiveras av prisförändringarna. En viss standardgaranti är inbyggd i ATP-systemet genom att pensionen beräknas på medeltalet av de 15 bästa åren. Vid en fortgående reallöneökning blir därmed åren närmast före pensioneringen utslagsgivande för t. ex. ålderspensionsnivån. Detsamma gäller i ännu högre grad i fråga om förtids- och familjepension, eftersom antagande- poäng där kan beräknas på grundval av de två bästa av de fyra åren närmast före pensionsfallet. Om någon blir invalid i unga år kommer dock hans pension inte att följa den standardutveckling som hans lön skulle ha undergått om han kunnat fortsätta sitt förvärvsarbete.
Mot bakgrunden av vad nu och i det föregående anförts bör kommittén undersöka behovet av och möjligheterna att med hänsyn till inkomstutvecklingen och omfatt— ningen av de resurser som kan ställas till förfogande förstärka de garantier rörande pensionsnivån som följer av nu gällande bestämmelser. Därvid bör kommittén även pröva om nuvarande övre gräns för beräkning av pensionsgrundande inkomst fortfarande är riktigt avvägd eller om den bör höjas med hänsyn till utvecklingen sedan tilläggspensioneringens tillkomst. Vidare bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de problem som uppstår för dem som pensioneras i unga år.
Inom utredningsuppdraget faller även frågan om standardsäkring av livränta på grund av arbetsskada.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställ- ning den 27 mars 1973 från Pensionärernas riksorganisation till chefen för socialdepartementet angående förbättrade folkpensionsförmåner.
1.2.2. Värdesäkring av pensioner
Regeringen har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975/76:19 med anledning av två motioner om pensionärernas levnadsstandard. Enligt beslutet bör samråd ske med pensionärsundersök- ningen (S 1974:06).
Vidare har chefen för socialdepartementet till kommittén överlämnat
framställning den 12januari 1974 från privatperson till socialdepartemen- tet.
framställning den 1 april 1976 från Pensionärernas riksorganisation till chefen för socialdepartementet samt
framställning den 8 december 1976 från Folkpartiets Pensionärsråd i Malmöhus län till chefen för socialdepartementet. Samtliga framställningar gäller värdesäkringen av pensionerna.
1.2.3. Pensionstillskott vid undantagande/rån A'I'P
Regeringen har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975:15 i anledning av två motioner rörande pensionstillskott till den som begärt undantagande från ATP.
1.3. Intjänande av ATP-pension m. m.
1.3.1. A TP-poäng vid förtidspension
Chefen för socialdepartementet har till kommittén för beaktande vid kommitténs översyn av bestämmelserna om intjänande av ATP-poäng överlämnat framställning den 7juli 1976 från Svenska Metallindustriarbeta- reförbundet till chefen för socialdepartementet angående bl. a. möjlighet att tjäna in pensionspoäng vid förtidspension.
1.3.2 A TP-poäng efter 64 (65 ) års ålder 1 direktiven anförs följande.
Ändringar angående pensionsuttaget kan motivera att reglerna för intjänande av ATP- pension ses över i vissa avseenden. F. 11. kan pensionspoäng intjänas t. o. ni. det år den försäkrade fyller 65 år. En huvudregel inom tilläggspensioneringen är också att pensionspoäng inte beräknas för år varunder pension utgår. Med bibehållande av denna huvudregel bör sökas lösningar som leder till så gynnsamt resultat som möjligt för den försäkrade. Av särskild betydelse är detta spörsmål för de äldre åldersgrupper som inte kan nå upp till fulla antalet pensionsgrundande år inom tilläggspensioneringen. Kommittén bör undersöka i vad mån det låter sig göra att inom ramen för nuvarande system öppna möjlighet att tjäna in ATP-poäng efter 65 års ålder. En sådan ordning skulle i många fall kunna verka som en extra stimulans för dem som väljer att fortsätta sitt förvärvsarbete i stället för att ta ut pension. För dem — särskilt sådana som tillhör övergångsgenerationen inom ATP — som har ett mindre antal pensionsgrundande år än vad som fordras för full pension skulle härigenom varje fortsatt åri förvärvslivet kunna bli av än större värde för den framtida pensionsnivån för den försäkrade än nu. Vid sidan av vad nu särskilt nämnts bör kommittén överväga de ytterligare lagändringar som kan motiveras av de förslag i fråga om pensionsåldern kommittén kan komma att framlägga.
1.3.3. A TP-poäng på ersättning på grund av konkurrensavta/
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat andra lagutskottets utlåtande 1965157 i anledning av två motioner vari hemställs att ersättning som utgår till arbetstagare som vederlag för att han avhåller sig från att bedriva konkurre- rande verksamhet skall utgöra pensionsgrundande inkomst inom ATP.
1.3.4. Vidgad rätt til/förtidspensionfrån A TP
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat andra lagutskottets utlåtande 1969130 i anledning av två motioner rörande liberalare regler för hemarbe- tande kvinnors rätt till förtidspension från ATP.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställ- ning den 27 oktober 1967 från Sveriges Förenade Studentkårer till Konungen angående rätt för studerande till förtidspension från ATP.
1.3.5. A TPT/örmänerjör hemarbetande m.fl.
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betänkande 197416 i anledning av dels tre motioner angående rätt att tillgodoräkna sig pensionsår inom ATP för vårdinsatser i hemmet, dels två motioner rörande ATP—förmåner för deltids- och korttidsanställda samt för låginkomsttagare.
1.3.6. A TP-poäng på vissa konstnärsstipendier m. m.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställning daterad maj 1975 från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbets- nämnd (Klys) till chefen för socialdepartementet m. fl. vari bl. a. hemställs att vissa stipendier som utgår till kulturarbetare skall utgöra pensionsgrundande inkomst inom ATP.
1.4. Rätt till barnpension i vissa fall m. m.
Regeringen har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975/76:3 i anledning av motion om förlängd retroaktivtid för barnpension.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat prome- moria den 19januari 1977 från riksförsäkringsverket till socialdepartementet rörande vissa frågor om ansökan om pension.
1.5. Socialförsäkringsavgifter
1 .5.1 E nhet/igare avgi/tsreg/er
I propositionen 19731144 anför chefen för socialdepartementet att den socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen, som föreslås ersätta folkpen- sionsavgiften, skall gälla i avvaktan på kommitténs förslag om socialförsäk-
ringsavgifternas framtida utformning. I propositionen 1974:136 framhåller departementschefen att kommittén har att redovisa överväganden om bl. a. mer enhetliga regler för avgiftsberäkningen inom socialförsäkringen.
1.5.2. Övre åldersgräns/ör uttag av social/örsäkringsavgifter m. m.
Kungl. Maj:t har till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betänkande 197411 i anledning av två motioner om slopande i vissa fall av socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen.
Kungl. Maj:t har vidare till kommittén överlämnat socialförsäkringsut- skottets betänkande 1974:6 i anledning av tre motioner rörande slopad eller differentierad ATP-avgift för äldre och handikappad arbetskraft.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén för beaktande vid fullgörandet av utredningsuppdraget i denna del överlämnat
framställning den 5 april 1974 från Svenska Företagares Riksförbund till fmansdepartementet samt
framställning den 13 oktober 1976 från privatperson till socialdepartemen- tet.
1 . 5 . 3 Övriga avgiftsfrågor
För att beaktas vid översynen av avgiftsreglerna har chefen för socialdepar- tementet till kommittén överlämnat
framställning den 23 november 1965 från Sveriges fiskares riksförbund till chefen för socialdepartementet angående yrkesfiskares ATP-avgift,
framställning den 15 december 1970 från Riksförbundet landsbygdens folk till chefen för socialdepartementet rörande överensstämmelsen mellan avgifter och förmåner inom ATP för personer med blandade inkomster,
framställning daterad maj 1975 från Klys till chefen för socialdeparte- mentet m. fl. angående kulturarbetares socialförsäkringsavgifter,
framställning den 9 december 1975 från Tjänstemännens Centralorganisa- tion till chefen för socialdepartementet,
framställning den 16 februari 1976 från Läromedelsförfattarnas förening till chefen för socialdepartementet, båda angående socialförsäkringsavgifter på royalty m. m.samt
framställning den 5 november 1976 från Svenska Arbetsgivareföreningen till chefen för socialdepartementet rörande arbetsgivaravgifter för utlandsan- ställd personal.
Chefen för socialdepartementet har vidare till kommittén överlämnat socialförsäkringsutskottets betänkande 1976/77:26 i anledning av en motion om uttagandet av egenavgifter till socialförsäkringarna.
1.6. Internationella frågor
Kommittén har i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utreda vissa frågor som gäller utlandssvenskars och utlänningars rätt till folkpension och ATP. Direktiven framgår av vad chefen för socialdepartementet anförde till protokoll vid regeringssammanträde den 13 november 1975.
Uppdraget kan sägas i huvudsak innefatta tre frågor, nämligen svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands,
utlänningars rätt till folkpension samt övergångsbestämmelser inom ATP för utländsk medborgare.
1.6.1. Svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utom— lands
I tilläggsdirektiven erinras inledningsvis om folkpensionens karaktär av socialt grundskydd samt att rätten till pension är oberoende av tidigare avgiftsbetalning eller förvärvsinsats.
Efter en redogörelse för innehållet i den svenska lagstiftningen för rätten att uppbära folkpension vid bosättning utomlands — 57—62-årsregeln samt vissa dispensregler — anför departementschefen.
Under de år som har gått sedan möjlighet infördes att uppbära folkpension utomlands har regeln kritiserats vid upprepade tillfällen. Man har t. ex. pekat på konsekvenserna när en person, som i övrigt har haft anknytning till Sverige hela sin aktiva tid. tar ett uppdrag utomlands något år under den enligt regeln relevanta tiden från det femtiosjunde till det sextioandra levnadsåret. Förslag har därför framförts om en regel med större flexibilitet. Samtidigt har det framträtt allt klarare att det svenska samhället inte rimligen kan åläggas ett generellt ansvar för det sociala grundskyddet för personer som vistas utomlands med åberopande enbart av tidigare bosättning i Sverige.
För den som har förvärvsarbetat ingår folkpensionen som en del i den sammanlagda pension, som i övrigt tilläggspensioneringen svarar för. Vid den årliga beräkningen av pensionsgrundande inkomst för ATP görs ett bottenavdrag för den del av förvärvs- inkomsten som motsvarar basbeloppet vid årets ingång — 9000 kr. för år 1975. Pensionsskyddet för denna inkomstdel ges genom folkpensioneringen, medan tilläggspensioneringen i enlighet med sin benämning svarar för skyddet för den överskjutande delen av inkomsten. I likhet med andra pensioner som grundar sig på intjänad pensionsrätt utbetalas ATP oberoende av om pensionären är bosatt i Sverige eller utomlands. Är utbetalningsreglerna mera restriktiva för folkpension än för ATP, kan således den som bosätter sig utomlands sägas gå miste om en del av det . pensionsskydd som borde tillkomma honom på grundval av förvärvsarbetet. Det är naturligt att garantera folkpension vid vistelse utomlands i proportion till intjänad rätt till ATP.
Härefter redovisas principerna i konventionen mellan Sverige och Öster- rike som i korthet innebär att folkpension till den som är bosatt utomlands utgår i motsvarande utsträckning som ATP.
Departementschefen fortsätter:
I enlighet med de här angivna grundsatserna bör nu övervägas en ändrad utformning av förutsättningarna i lagen om allmän försäkring för svensk medborgares rätt till folkpension vid bosättning utomlands. Uppgiften att utreda denna fråga bör anförtros pensionskommittén (S 1970:40). Under utredningen bör kommittén pröva om de dispensbestämmelser som förut redovisats svarar mot behovet efter en sådan omgestaltning. Kommittén bör också beakta de övergångsproblem som uppkom- mer.
Chefen för socialdepartementet har till kommittén överlämnat framställ- ning den 22 december 1976 från Svenska Sjöfolksförbundet till socialdepar- tementet angående folkpension för från Sverige utflyttad svensk sjöman.
Till kommittén har vidare inkommit en framställning från Utlandssven- skarnas Förening rörande bl.a. utlandssvenskars rätt till folkpension.
1.6.2. Utlänningars rätt till folkpension
I fråga om utlänningars rätt till folkpension anförs i direktiven i huvudsak följande.
Utlänningars rätt till folkpension regleras som jag förut har anfört genom konventio- ner. Så bör ske även i framtiden. lnvandrarutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna föreslagit att alla invandrare som inte omfattas av konvention skall tillförsäkras ett minimiskydd i form av lagfäst rätt till folkpension på samma villkor som svensk medborgare efter viss tids vistelse i Sverige. Rätten till folkpension bör enligt förslaget föreligga åtminstone på de kvalitikationsvillkor som gäller enligt den av Sverige biträdda europeiska pensionsöverenskommelsen av år 1953 (SFS 1955:563). Denna innebär att den som har vistats i Sverige minst 15 årefter fyllda 20 år. varav minst fem år omedelbart före pensionsansökan, skall äga rätt till folkpension enligt samma regler som svensk medborgare så länge han är bosatt i Sverige. Vissa särskilda villkor uppställs för förtidspension.
lnvandrarutredningens förslag har remissbehandlats. Remissyttrandena visar att frågan behöver övervägas ytterligare. Jag förordar att pensionskommittén fåri uppdrag att överväga även denna fråga, som har nära anknytning till den tidigare berörda. Jag vill understryka de möjligheter till folkpension som redan står en invandrare till buds efter förvärv av svenskt medborgarskap eller på grund av konvention. Kommittén bör mot denna bakgrund förutsättningslöst pröva för» och nackdelar med en anordning i form av lagfästa minimiregler för invandrares rätt till folkpension. Det kan därvid finnas skäl att anlägga skilda betraktelsesätt i fråga om olika kategorier av folkpen- sionsförmåner. Här bör särskilt uppmärksammas barnpensioner och vårdbidrag för svårt handikappade barn, vilka förmåner ingår bland samhällets åtgärder för stöd till barnfamiljerna. Frågan om samordning av svenska och utländska pensionsförmåner bör beaktas.
1.6.3. Övergångsbestämme/ser inom A TF,/'är utländsk medborgare
l direktiven redovisas innehållet i de aktuella övergångsbestämmelserna och motiven för deras införande. Bestämmelserna innebär att för dem som är födda senast år 1914 krävs endast 20 poängår för full ATP och för dem som är födda åren 1915—1923 gäller en successiv upptrappning till den allmänna 30- årsregeln. Motiveringen för dessa regler var dels att de nämnda åldersklas- serna vid ATP-systemets genomförande inte hade möjlighet att före pensionsåldern tjäna in en oavkortad ATP enligt vanliga regler, dels att dessa kategorier genom sin insats i näringslivet har bidragit till den välståndsupp- byggnad som har gjort ATP-reformen möjlig. Bestämmelserna begränsades på grundval av sist nämnda motiv till svenska medborgare. Efter ett utslag i försäkringsdomstolen har bestämmelserna ansetts tillämpliga också på medborgarna i övriga nordiska länder. Departementschefen fortsätter:
Motivet för att utländska medborgare inte har ansetts böra kunna åberopa sig på övergångsreglerna har varit att det i deras fall inte funnits fog för ett allmänt antagande att den arbetsinsats som utförts före genomförandet av ATP-reformen kommit det svenska samhället till godo. Invandringen till Sverige har nämligen först relativt sent fått större omfattning.
Dessa motiv äger givetvis alltjämt bärkraft. När det gäller invandrare som faktiskt varit verksamma i Sverige under lång tid före ATP-reformen får man normalt räkna med att de förr eller senare förvärvar svenskt medborgarskap. Därmed kan de också
åberopa sig på övergångsreglerna. För den som av en eller annan anledning inte söker svenskt medborgarskap kan emellertid bestämmelserna slå mindre väl. Pensionskom— mitten bör mot denna bakgrund överväga behovet av att för här åsyftade fall tillskapa regler som medger ett beaktande av övergångsfallens särart på så sätt att hänsyn i viss utsträckning skall kunna tas till år av förvärvsarbete här i landet före år 1960.
2. Gällande bestämmelser m. m.
2.1. Förmåner inom den allmänna försäkringen
2.1.1. Inledning
Den allmänna pensioneringen enligt lagen (1962:3811 om allmän försäkring ( AFL) omfattar,/o/kpension och tilläggspension (ATP). Inom båda dessa system utgår pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension (änkepension och barnpension). Dessutom förekommer inom folkpensione- ringen vissa särskilda förmåner. Genom lagen (1975:380) om delpensionsför- säkring. som har trätt i kraft den 1 juli 1976, har tillskapats en helt ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete.
I syfte att anpassa de allmänna pensionsförmånernas storlek till penning— värdesutvecklingen. relateras dessajämte flertalet av de särskilda förmånerna till det 5. k. basbeloppet. Basbeloppet. som fastställs av regeringen för varje månad. följer på grundval av konsumentprisindex skiftningar i prisläget. Basbeloppet utgör 4 000 kr. multiplicerat med det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under andra månaden före den som basbe- loppet avser och prisläget iseptember 1957. Ändring av basbeloppet sker först då talet i fråga har stigit eller gått ned med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet. Det sålunda beräknade beloppet avrundas till närmaste hundratal kronor. Regeln om beräkning av basbe- loppet innehåller således en marginalspärr som innebär att jämförelsetalet skall ha ändrats med minst tre procentenheter för att basbeloppet skall förändras. Utgående pensioner påverkas andra månaden efter den månad då konsumentprisindex har stigit eller gått ned i sådan mån att ändring skall' vidtas av basbeloppet. För januari månad 1977 utgör basbeloppet 10700 kr.
Den som vill erhålla en pensionsförmån enligt AFL måste i regel göra ansökan härom till allmän försäkringskassa. Ålderspension utgår fr.o.m. den månad varunder den försäkrade fyller 65 år eller. om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare eller senare. fr. o. m. den månad som anges i pensionsansökningen. Förtidspension, barntillägg. handikappersätt- ning och vårdbidrag utgår fr. o. m. den månad varunder rätt till förmånen har inträtt. Familjepension utgår fr.o.m. den månad då den försäkrade har avlidit eller, om denne vid sin död uppbar ålderspension eller förtidspension. fr. o. m. månaden näst efter den varunder dödsfallet har inträffat. Pensions- förmåner kan beviljas att utgå retroaktivt. dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.
2.1.2. Folkpension
Folkpension tillkommer i princip varje svensk medborgare som är bosatt i Sverige eller som har varit mantalsskriven här för det år under vilket han har fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan. Utländska medborgares rätt till folkpension regleras genom konventioner.
Ålderspension utgår fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 65 år. På framställning av försäkrad kan ålderspension utgå tidigare, dock tidigast fr. 0. m. den månad då han uppnår 60 års ålder. Förtida pensionsut- tag, som kan begränsas till att avse hälften av pensionen, skall göras samtidigt för folkpension och tilläggspension. Möjlighet finns också att uppskjutet uttag av hela eller halva pensionen till mellan 65 och 70 års ålder (6 kap. AFL).
Tas ålderspensionen ut i förtid, minskas pensionen med 0,5 % för varje månad som,då pensionen har börjat utgå,återstår till ingången av den månad varunder den försäkrade fyller 65 år. Uppskjuts uttaget ökas pensionen med 0,6 % för varje månad som, då pensionen börjar utgå, har förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade fyllde 65 år. Härvid tas dock inte hänsyn till tid efter den månad under vilken den försäkrade fyller 70 år och inte heller till tid då den försäkrade har uppburit tilläggspension i form av ålderspension eller inte har varit berättigad till folkpension. Då uttag avser hälften av ålderspension skall minskning eller ökning av pensionen beräknas med tillämpning av de nämnda reglerna enbart på den hälft som tas ut före resp. lämnas outtagen efter 65 års ålder. Reduktionen av pensionen vid förtida uttag — liksom ökningen vid uppskjutet uttag —är livsvarig och bygger på försäkringsmatematiska beräkningsgrunder. Den försäkrade har rätt att närhelst han så önskar — dvs. såväl före som efter 65 års ålder — återkalla sitt uttag av ålderspension. Återkallelse kan även ha det innehållet att hel ålderspension nedsätts till hälften. Pension som ånyo börjar utgå efter det att återkallelse har ägt rum beräknas med tillämpning av de angivna reglerna om ökning av pension vid uppskjutet uttag men med beaktande av den tid pension tidigare har utgått.
Ålderspension som tas ut vid 65 år utgör för år räknat för en ensam pensionär 95 % av basbeloppet, dvs. 10 925 kr. med nuvarande basbelopp om 11500 kr. För gift försäkrad, vars make uppbär folkpension i form av ålderspension eller hel förtidspension, utgör ålderspensionen för år räknat 77,5 % av basbeloppet, dvs. f. n. 8 913 kr. Om den försäkrades make uppbär två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtidspension utgår ålders- pensionen i förra fallet med 831/3 och i senare fallet med 861/4 % av basbeloppet, dvs. f.n. 9 583 resp. 9919 kr. per år (6 kap. 2 & AFL).
Förtidspension utgår till försäkrad som fyllt 16 år för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte anses varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid har den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbidrag. Sjukbidraget är begränsat till viss tid men i övrigt gäller vad som är stadgat om förtidspension även sjukbidrag (7 kap. AFL).
Rätt till förtidspension tillkommer också arbetslös försäkrad som har fyllt
60 år och som till följd av arbetslöshet uppburit ersättning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta tid sådan ersättning kan utgå eller uppburit kontant arbetsmarknadsstöd under 450 dagar eller dessförinnan har uttömt sin rätt till stöd. Såsom ytterligare förutsättning för rätt till förtids- pension i dessa fall gäller att den försäkrades möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare har utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete är nedsatt med minst hälften och att nedsättningen kan anses varaktig.
Förtidspensionens storlek graderas efter den försäkrades förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete så, att försäkrad vars förmåga eller möjlighet är nedsatt i sådan grad att intet eller endast ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension. Är förmågan eller möjligheten nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften utgår två tredjedelar av hel förtidspension. lövriga fall utgår halv förtidspension. Vid bedömande avi vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av prestationsförmågan. varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmedjämför- liga omständigheter. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om äldre personer skall bedömningen främst avse deras förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som de tidigare har utfört eller genom annat för dem tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet (7 kap. 335 AFL).
Om förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete väsentligt har förbättrats för en försäkrad som uppbär förtidspension skall pensionen dras in eller minskas med hänsyn till förbättringen (16 kap. 735 AFL).
Hel förtidspension utgår med samma belopp som en ålderspension som tas ut vid 65 års ålder.
Ålders- och förtidspension kan höjas med barntillägg, hustrutillägg, kommunalt bostadstillägg, handikappersättning och pensionstillskott. De tre förstnämnda tilläggen kan dock inte utgå till ålderspension som tagits ut före 65 års ålder förrän denna ålder har uppnåtts.
Vid tillämpningen av folkpensioneringens bestämmelser om ålderspen- sion och förtidspension skall gift pensionsberättigad som stadigvarande lever åtskild från sin make likställas med ogift pensionsberättigad om inte särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställs å andra sidan pensionsberättigad som stadigvarande sammanbor med någon med vilken den pensionsberättigade har varit gift eller har eller har haft barn.
Familjepension utgår i form av änkepension och barnpension. En änka har rätt till änkepension under förutsättning att hon inte uppbär ålderspension samt antingen har uppnått 36 års ålder vid mannens död och har varit gift med honom i minst fem år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn under 16 år som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan. Upphör änka att ha barn under 16 år i hemmet skall vid bedömande av hennes rätt till pension i
fortsättningen anses som om mannen har avlidit då barnet upphörde att påverka rätten till pension och äktenskapet har varat till nämnda tidpunkt (8 kap. AFL).
För änka vars rätt till änkepension grundar sig på sammanboende med barn under 16 år eller som vid mannens död eller den därmed jämställda tidpunkten har fyllt 50 år utgår änkepensionen med samma belopp som ålderspension från 65 år för en ensam ålderspensionär, dvs. med 95 % av basbeloppet. För annan änka minskar pensionen med 1/15 för varje år varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år.
Om en kvinna har blivit änka efter den 30juni 1960 utgåränkepension utan inkomstprövning. För änkor vilkas män har avlidit före den 1 juli 1960 är pensionen däremot inkomstprövad. Om dödsfallet har inträffat under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960 är dock viss del av pensionen, det s.k. garantibeloppet, fri från inkomstprövning. Garantibeloppet utgör. om döds- fallet har inträffat under tiden den ljuli l958—den 30juni l959.en tredjedel och,om dödsfallet har inträffat undertiden den ljuli l959—den 30juni 1960, två tredjedelarav det belopp som skulle ha utgått utan inkomstprövning(16å lagen om införande av lagen om allmän försäkring).
Änkepension dras in om änkan ingår nytt äktenskap men börjar ånyo utgå om det nya äktenskapet upplöses inom fem år. Samma gäller om änkan stadigvarande börjar sammanbo med man med vilken hon har eller haft barn eller förut har varit gift.
Med änka likställs i fråga om rätt till änkepension ogift eller frånskild kvinna eller änka som stadigvarande sammanbodde med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som har varit gift med eller har eller har haft barn med honom. Däremot äger kvinna inte rätt till änkepension efter sin make om hon levde åtskild från honom vid hans död och efter det sammanlevnaden upphörde stadigvarande har sammanbott med annan man med vilken hon har varit gift eller har eller har haft barn.
1 förekommande fall kan jämte änkepension utgå kommunalt bostadstill- lägg och pensionstillskott.
Uppfyller en änka förutsättningarna för rätt till två eller flera av förmånerna barnpension, förtidspension. änkepension eller hustrutillägg utgår endast en av dessa pensioner varvid hon äger välja vilken av dem hon önskar. Fr. o. m. den månad då änkan fyller 65 år utbyts — i motsats till vad som är fallet inom tilläggspensioneringen — änkepension mot ålderspension.
Barnpension utgår till barn under 18 år vars fader eller moder eller båda föräldrar har avlidit. Rätt till barnpension föreligger dock inte om barnet är adopterat av annan än den avlidne eller dennes make. Har avliden förälder enligt avtal som är bindande för barnet åtagit sig att till dess underhåll utge visst belopp en gång för alla föreligger rätt till barnpension endast i den mån pensionen överstiger en livränta som har köpts eller kunnat inköpas åt barnet för engångsbeloppet (8 kap. 5 & AFL).
Barnpensionen utgör för år räknat 25 % av basbeloppet. Barnpension utgår dock alltid med sådant belopp att pensionen i förening med barnet tillkommande ATP i form av barnpension utgör 60 % av basbeloppet om båda föräldrarna har avlidit, 30 % av basbeloppet om barnet samtidigt uppbär bidragsförskott enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott samt 40 % av
basbeloppet i övriga fall då barnet uppbär pension efter en av föräldrarna. l sistnämnda fall beaktas även sådan folkpension i form av änkepension som utgår till kvinna som är barnets mor eller som har varit gift med barnets far eller har eller har haft barn med denne, under förutsättning att barnet och kvinnan stadigvarande sammanbor. Om flera barn är berättigade till barnpension. fördelas vid avräkningen änkepensionen lika mellan barnen.
2.1 .3 Särskilda förmåner inom folkpensioneringen
Särskilda förmåner inom folkpensioneringen är barntillägg. handikappersätt- ning, vårdbidrag. pensionstillskott. hustrutillägg och kommunalt bostadstill- lägg.
Till ålders- och förtidspension utgår barntillägg för varje barn under 16 årtill försäkrad förälder. Har en av föräldrarna avlidit äger även pensionsberättigad make till den efterlevande föräldern rätt till barntillägg om den efterlevande har vårdnaden om den avlidnes barn under 16 år. Till ålderspension som den försäkrade uppbär för tid före 65 års ålder eller till pension, som tillkommer någon som enligt bindande avtal har åtagit sig att till barnets underhåll utge visst belopp en gång för alla, utgår inte barntillägg (9 kap. l & AFL).
Barntillägget utgör för år räknat 25 % av basbeloppet. Om barnet är berättigat till barnpension utgör det 10 % av basbeloppet. Utgår halv ålderspension eller utgår två tredjedelar av hel förtidspension eller halv förtidspension sker motsvarande reducering av barntillägget. Uppbär den försäkrade ATP minskas honom tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet. I övrigt är barntillägget inte inkomstprövat.
För det fall båda föräldrarna eller styvförälderjämte förälder är berättigade till barntillägg för samma barn utgår barntillägget till den pension varom de träffar överenskommelse. Om sådan överenskommelse inte träffas eller om särskild begäran framställs härom utgår barntillägget med halva beloppet till var och en av dem. I sådant fall skall avräkning mot samtidigt utgående ATP ske för var och en med en fjärdedel av tilläggspensionen i den mån denna överstiger halva basbeloppet (10 kap. 5 &" AFL).
Handikappersättning kan utgå dels som tilläggsförmån till ålders- och förtidspension, dels som självständig förmån till försäkrad som inte uppbär pension enligt AFL. Sådan ersättning tillkommer vissa försäkrade som har fyllt 16 år och som före 65 års ålder har fått sin fysiska eller psykiska funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid. Som ytterligare förutsättning gäller att funktionsförmågan skall vara nedsatt i sådan omfattning att den försäkrade antingen i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan eller, för att kunna förvärvsarbeta, behöver fortlöpande hjälp av annan eller eljest får vidkännas betydande merutgifter. Vid bedömning av frågan om rätt till ersättning skall den handikappades vård- och hjälpbehov vägas samman med hans merkostnader till följd av handikappet. Föreligger behov av hjälp i den dagliga livsföringen eller för utförande av förvärvsarbete samtidigt med merutgifter i annat avseende skall bedömningen således grundas på det sammanlagda behovet av stöd. Med försäkrad som utför förvärvsarbete jämställs försäkrad som studerar om han uppbär studiestöd eller endast på grund av behovsprövning är utesluten från sådan förmån.
Handikappersättning utgår alltid till försäkrad som är blind, döv eller gravt hörselskadad om handikappet harinträtt innan den försäkrade har uppnått 65 års ålder (9 kap. 2 & AFL).
Handikappersättning utgår inte till försäkrade som vårdas på vissa anstalter.
Handikappersättningen utgör för år räknat 60, 45 eller 30 % av basbeloppet allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek. Handikapp- ersättning till blind utgör för tid före den månad då ålderspension eller hel förtidspension börjar utgå 60 % av basbeloppet. För tid därefter utgår handikappersättningen med 30 % av basbeloppet om inte stödbehovet ger anledning till högre ersättning. Till försäkrad som är döv eller gravt hörselskadad utgör handikappersättningen 30 % av basbeloppet. Högre ersättning kan dock utgå om stödbehovet ger anledning härtill (9 kap. 3 ; AFL).
Vårdbidrag utgår till försäkrad förälder för vård av barn som inte har fyllt 16 år om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp för avsevärd tid är i behov av särskild tillsyn och vård. Vid bedömningen av rätt till vårdbidrag skall också beaktas sådana merutgifter som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp (9 kap. 4 & AFL).
Vårdbidraget utgår allt efter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merutgifternas storlek med belopp motsvarande hel eller halv förtidspension till ensamståendejämte pensionstillskott som svarar mot pensionen. Behovet av bidrag omprövas i regel vart tredje år. Liksom i fråga om handikapper— sättning utgår inte vårdbidrag om barnet vårdas på vissa anstalter.
Till folkpension i form av ålderspension. förtidspension och änkepension utgår pensionstillskott enligt lagen (19691205) om pensionstillskott till pensio- närer som inte har ATP eller har låga ATP-belopp. Pensionstillskottet till en ålderspension uppgår f. n. till 29 % av basbeloppet. Det ökar med 4 % av basbeloppetårligen den ljuli till dess att det den ljuli 1981 uppgårtill 45 % av basbeloppet. Tillskottet till en hel förtidspension utgör f. n. 58 % av basbeloppet och ökar med 8 % av basbeloppet årligen till dess att det den 1 juli 1981 utgör 90 % av basbeloppet. Pensionstillskottet utgår med samma belopp till gift och ogift pensionär. Med nuvarande basbelopp(ll 500 kr. förjuli 1977) utgör tillskottet till ålderspension och änkepension 3 335 kr. samt till hel förtidspension 6 670 kr.
Pensionstillskott till halv ålderspension eller till förtidspension som utgår med två tredjedelar eller hälften av hel förtidspension utgör motsvarande andel av helt pensionstillskott. Till änkepension som utgår med viss andel av hel sådan pension utgår pensionstillskott med motsvarande andel av helt tillskott. Om ålderspension på grund av förtida eller uppskjutet uttag har minskats eller ökats med visst procenttal minskas eller ökas pensionstill- skottet i motsvarande mån.
Pensionstillskottet är inkomstprövat mot ATP-pension. Avräkningen är så konstruerad att den som uppbär ATP-pension med belopp överstigande den s. k. garantinivån inte får något pensionstillskott. Till den som uppbär ATP- pension med lägre belopp utgår pensionstillskott i den mån de sammanlagda förmånerna inte överstiger garantinivån. Avräkning mot ATP-pension görs krona för krona. Garantinivån är f.n. 38 % av basbeloppet såvitt gäller
ålderspensionerna och änkepensionerna samt 76 % av basbeloppet avseende förtidspensionerna. Garantinivån stiger successivt fram t. o. m. den 1 juli 1979 då den utgör 45 resp. 90 % av basbeloppet.
Såvitt gäller försäkrad som är eller har varit undantagen från tilläggspen- sioneringen enligt 11 kap. 7; AFL skall vid bedömningen av rätten till pensionstillskott hänsyn tas till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande inte hade ägt rum.
Regler om vissa inkomstprövade förmåner som utgår som tillägg till folkpension återfinns i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.
Hustrutillägg tillkommer för tid före 65 års ålder hustru till den som uppbär folkpension i form av ålderspension eller förtidspension om hustrun har fyllt 60 år och själv inte uppbär sådan folkpension samt makarna har varit gifta minst fem år. När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även om hustrun inte har fyllt 60 år eller makarna har varit gifta kortare tid än fem år.
Hustrutillägg dras in om mannen avlider och kan då — efter ansökan — ersättas av änkepension. Utbetalningen av hustrutillägget upphör fr. o. m. månaden efter den då mannen har avlidit.
Hustrutilläggets maximibelopp utgör skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda årsbeloppet av folkpension i form av hel ålderspension till två makarjämte två pensionstillskott samt å andra sidan sådan pension till ogift jämte ett pensionstillskott. Vid denna beräkning skall man utgå från de pensionsbelopp som gäller vid uttag fr. o. m. 65-årsmånaden.
En kommun kan fatta beslut om att kommuna/t bostadstillägg skall utges i kommunen. Sådant tillägg har numera införts i alla kommuner. Tillägget utgår till den som uppbär folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen eller till där mantalsskriven hustru som åtnjuter hustrutillägg.
Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen fastställda inkomstprövningsreglerna får dock inte göras och inte heller får kommunen uppställa villkor om viss tids bosättning i kommunen eller liknande. För pensionärer som är bosatta i ålderdomshem eller därmed likställt hem kan regeringen begränsa rätten till kommunalt bostadstillägg.
Kommunerna har i huvudsak utformat grunderna för det kommunala bostadstillägget enligt något av följande tre alternativ. Ett alternativ innebär att ett generellt tillägg utgår till alla pensionsberättigade inom kommunen oberoende av pensionstagarens bostadskostnad, ett annat att tillägget i sin helhet knyts till bostadskostnaden. Det tredje alternativet, vilket är det som numera tillämpas av de flesta kommuner, utgör en kombination av de båda första på så sätt att en del av tillägget utgår till alla oberoende av bostadskostnaden och en annan del är knuten till denna kostnad. De kommuner som har knutit tillägget till bostadskostnaden har maximerat tillägget antingen genom att ange ett högsta belopp för vilket tillägg kan utgå eller genom att ange en största lägenhetsstorlek som berättigar till tillägg.
Bostadstilläggets maximala grundbelopp varierar kommunerna emellan. I oktober 1976 var kommunernas genomsnittliga maximibelopp drygt 4 000 kr. 25 kommuner hade maximibelopp som understeg 3 000 kr. I ca 190
kommuner låg beloppet mellan 3 000 och 5 000 kr. och återstoden hade högre maximibelopp än 5 000 kr.
Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg får inte utgå till ålderspension som uppbärs för tid före den månad då den pensionsberättigade fyller 65 år.
Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg samt änkepension i anledning av dödsfall före den 1 juli 1960 är underkastade inkomstprövning. Reglerna härom innebär att förmånen minskas med den försäkrades inkomster vid sidan av folkpensionen, således bl. a. med eventuellt utgående tilläggspen- sion. Överstiger sidoinkomsten 2 000 kr. för ensamstående sker minskning med en tredjedel av den pensionsberättigades inkomst därutöver. För man och hustru är motsvarande gränsbelopp sammanlagt 3 000 kr. Årsinkomster under 2 000 kr. för ensamstående och 3 000 kr. för makar medför inte något avdrag. Med årsinkomst avses den inkomst för år räknat som någon kan antas komma att erhålla under den närmaste tiden. Med inkomst avses inkomster av alla slag, såsom tjänstepension, arbetsinkomst. ränteinkomst och avkast- ning av fastighet. Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpen- sion, tilläggspension till den del den föranlett minskning av pensionstillskott eller av barntillägg, livränta enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, i vad den har avdragits från pension. eller understöd som någon på grund av skyldskap eller svågerlag är föranledd att utge. Till inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (19731349) eller utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning. Vid uppskattning av förmögenhets avkast- ning skall denna höjas med 10 % av det belopp varmed förmögenheten överstiger för den som är gift 60 000 kr. (för makar tillhopa 120 000 kr.)0ch för annan 75 000 kr. För sammanlevande makar beräknas vardera makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet. Vid inkomstbe- räkningen för den som uppbär partiell förtidspension bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan å ena sidan faktiskt utgående förtidspen- sion från folkpensioneringen inkl. pensionstillskott och å andra sidan hel förtidspension från folkpensioneringen inkl. härtill hörande pensionstill- skott,i förekommande fall reducerat med hänsyn till den ATP som skulle ha utgått om pensionären hade uppburit hel pension.
Om rätt föreligger till såväl hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg minskas vid inkomstprövningen först bostadstillägget och därefter hustrutill- lägget. För änkor som uppbär inkomstprövad änkepension minskas vid inkomstprövningen i första hand eventuellt kommunalt bostadstillägg.
2.1.4. Försäkringen för tilläggspension (A TP)
Tilläggspensioneringen innefattar ålderspension, förtidspension och familje- pension. Pensionsrätten är relaterad till de arbetsinkomster som den försäk- rade har haft under sin aktiva tid. Den intjänade pensionsrätten är avgörande för pensionens storlek (II—15 kap. AFL).
Pensionsgrundande inom ATP blir den försäkrades inkomst av förvärvs- arbete under åren fr. o. ni. det år då han fyller 16 år t. o. m. det år då han fyller 64 år. För försäkrad som är född under något av åren 1911—1927 beräknas pensionsgrundande inkomst även för det år då han fyller 65 år. Inkomster för
år under vilket den försäkrade har avlidit eller uppburit förtidspension eller hel ålderspension enligt lagen om allmän försäkring är dock inte pensions- grundande. Vid förtida uttag av halv ålderspension beräknas pensionsgrund- ande inkomst för fortsatt förvärvsarbete. Förvärvsinkomsterna indelas i inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete (11 kap. l ;" AFL). Till grund för beräkning av förvärvsinkomst läggs i princip den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt.
Med inkomst av anställning avses den lön i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad som den försäkrade har erhållit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Som inkomst av anställning anses även ersättning för arbete som någon utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst. Är ersättningen att hänföra till inkomst av rörelse eller jordbruk betraktas den som inkomst av anställning dock endast om uppdragsgivaren och uppdragstagaren kommer överens härom genom att träffa ett s.k. likställighetsavtal. Till inkomst av anställning hänförs inte lön eller ersättning från en och samma arbetsgivare som under ett år inte har uppgått till 500 kr. Såsom inkomst av anställning avses — förutom lön i pengar och naturaför- måner — även bl. a. sjukpenning, föräldrapenning och vårdbidrag enligt AFL, delpension enligt lagen om delpensionsförsäkring, dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, kontant arbetsmarknadsstöd samt utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av dagpenning och Stimulansbidrag. Till sådan inkomst hänförs också timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxen- studiebidrag enligt studiestödslagen, utbildningsbidrag för doktorander samt timersättning vid grundläggande utbildning för vuxna. Även dagpenning till bl. a. värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga under repetitionsutbildning samt till civilförsvarspliktiga betraktas som inkomst av anställning (11 kap. 2 & AFL).
Med inkomst av annat förvärvsarbete avses främst inkomst av rörelse och av jordbruksfastighet (11 kap. 3é AFL).
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger en viss minimigräns, nämligen det vid årets ingång gällande basbeloppet (10 700 kr. år 1977), vilket avräknas i första hand mot inkomst av anställning. Maximigränsen för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten utgör sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp från vilket sålunda skall bortses avräknas i första hand från inkomst av annat förvärvsarbete (11 kap. 5 & AFL).
För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. I den mån den pensionsgrundande inkomsten härrör från inkomst av annat förvärvsarbete än anställning tillgodoräknas den försäkrade i regel pensionspoäng endast om tilläggspensionsavgift för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Å andra sidan kan pensionspoäng enligt särskilda regler tillgodoräknas försäkrad för år då han har uppburit förtidspension från tilläggspensioneringen trots att ingen pensionsgrundande inkomst beräknas för sådant år (11 kap. 6 & AFL).
För försäkrad som är född under något av åren 1911—1927 skall under vissa förutsättningar beräknas pensionspoäng även för det år varunder han fyller 65
år. Pensionspoäng för det året fastställs med tillämpning av reglerna om beräkning av antagandepoäng inom förtidspensioneringen. Vid poängberäk- ningen anses således att den försäkrade har erhållit rätt till förtidspension fr. o. m. januari månad det år han fyller 65 år. Detta medför normalt att den försäkrade tillgodoräknas antagandepoäng för det året på grundval av tidigare pensionspoäng. Om det senare visar sig att den pensionsgrundande inkomsten för det sextiofemte levnadsåret ger en faktisk pensionspoäng som är högre än den poäng som har gottskrivits enligt metoden med antagande- poängberäkning tillgodoräknas den försäkrade denna högre, faktiska poäng (15 kap. 2å AFL).
Ålderspension utgår under förutsättning att pensionspoäng har tillgodoräk- nats den försäkrade för minst tre år. Pensionen utgår fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år med möjlighet till förtida och uppskjutet uttag av hela eller halva pensionen efter samma regler som inom folkpensioneringen. Om den försäkrade gör förtida uttag av ålderspension tas vid pensionsberäkningen hänsyn även till pensionspoäng som kan föreligga för det år som närmast föregår det varunder pensionen börjar utgå. Tas pensionen ut under det år varunder den försäkrade fyller 64 år, eller tidigare, blir det alltså fråga om att först bestämma pensionen provisoriskt. Den omräknas sedan kännedom har vunnits om pensionsgrundande inkomst och därmed pensionspoäng även för det sista året före pensioneringen. Om försäkrad har gjort förtida uttag av halv ålderspension kan han tillgodoräknas pensionspoäng även för år då sådant uttag är gällande. 1 dylika fall omräknas den utgående pensionen årligen med hänsyn till de tillkommande pensions- poängen (12 kap. AFL).
Storleken av den ålderspension som börjar utgå vid 65 års ålder motsvarar 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodoräknats den försäkrade. Har pensionspoäng tillgodoräknats för mer än 15 år beräknas medeltalet på de 15 högsta poängtalen (15-årsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år minskas pensionen med 1/30 för varje felande år(30-årsregeln). I pensioneringens inledningsskede har för försäkrad som är svensk medborgare 30-årsregeln ersatts med en 20-årsregel för den som är född något av åren 1896—1914. För den som är född något av åren 1915—1923 fordras i stället för 30 år 21 år för den som är född år 1915, 22 år för den som är född år 1916 osv. Dessa övergångsregler— sammanställda med de ovan angivna reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst för det sextiofemte levnadsåret för äldre försäkrade — innebär att personer som är födda år 1914 och senare har möjlighet att förvärva full pension medan de som är födda åren 1896—1913 maximalt kan få så många ZO-delar av full pension som antalet är fr. o. m. år 1960 t. o. m. det då vederbörande fyller 65 ar.
Förtidspension utgår till försäkrad för tid före den månad då han fyller 65 år eller ålderspension dessförinnan börjar utgå till honom. Då en förtidspen- sionär har uppnått 65 års ålder utbyts förtidspensionen mot ålderspension (13 kap. AFL).
De grundläggande förutsättningarna för rätt till förtidspension är desamma som inom folkpensioneringen. Den försäkrades arbetsförmåga skall alltså på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan vara nedsatt med minst hälften och nedsättningen skall vara av varaktig natur. Är nedsättningen av arbetsförmågan inte att anse såsom varaktig men kan den antas bli bestående avsevärd tid kan den försäkrade liksom inom folkpensioneringen erhålla sjukbidrag som är begränsat till viss tid men för vilket i övrigt gäller samma regler som beträffande förtidspension. Även om nedsättning av arbetsförmågan inte föreligger äger försäkrad som har fyllt 60 år och som är varaktigt arbetslös under de förutsättningar som har angivits beträffande förtidspension från folkpensioneringen rätt till förtidspension också från tilläggspensioneringen. Invaliditetsgraderingen är densamma som inom folkpensioneringen. Förtidspensionen kan således vara hel, två tredjedels eller halv pension beroende på graden av arbetsförmågans nedsättning.
En ytterligare förutsättning för rätt till förtidspension från tilläggspensio- neringen är att den försäkrade kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år då pensionsfallet har inträffat. Pensionsfallet anses ha inträffat vid den tidpunkt då arbetsförmågan har blivit nedsatt med minst hälften och nedsättningen därjämte kan betraktas som varaktig eller väntas bli bestående avsevärd tid.
Storleken av hel förtidspension motsvarar i princip den ålderspension som den försäkrade skulle bli berättigad till om han hade börjat uppbära sådan pension fr. o. m. den månad då han uppnår 65 års ålder.
Härvid skall, så snart vissa förutsättningar är uppfyllda, pensionen beräknas under antagande att den försäkrade för varje år fr. o. ni. det år då pensionsfallet inträffar t. o. m. det år då han uppnår 64 års ålder (65 års ålder för försäkrad född under något av åren 191 1—1927) har tillgodoräknats vissa pensionspoäng (antagandepoäng). För att pensionsberäkning med antagan- depoäng skall få äga rum fordras att den försäkrade antingen vid tidpunkten för pensionsfallet har haft en Sjukpenninggrundande inkomst som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete lägst lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet eller också kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året för pensionsfallet.
Antagandepoäng skall beräknas enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäkrade gynnsammaste resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen beräknas motsvara medeltalet av de två högsta poängtalen under de fyra åren närmast före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen beräknas på grundval av poängför- värven under samtliga år t. o. m. året närmast före pensionsfallet. Antagan- depoängen skall därvid motsvara medeltalet för halva antalet av de år som sålunda kommer i fråga varvid hänsyn i första hand tas till åren med de högsta poängtalen (13 kap. 25 AFL).
Förtidspension enligt reglerna om antagandepoäng förutsätter att den försäkrade vid 65 års ålder kan uppbära ålderspension. Antalet poängår skall alltså, inberäknat åren med antagandepoäng, i regel vara minst tre.
Om förutsättningar inte föreligger för att den försäkrade skall kunna få förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng fordras för rätt till förtidspension att den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år före det år under vilket pensionsfallet inträffade. Förtidspen- sionen beräknas då på grundval av föreliggande faktiska pensionspoäng enligt samma metod som ålderspension vilken utgår fr. o. m. den månad då 65 års
ålder uppnås (13 kap. 35 AFL).
Familjepension utgår till försäkrads änka och barn under förutsättning att den försäkrade vid sin död var berättigad till förtidspension eller ålderspen- sion från tilläggspensioneringen eller skulle ha varit berättigad till förtidspen- sion om hans arbetsförmåga vid tiden för dödsfallet varit så nedsatt som krävs för rätt till sådan pension. Efter kvinnlig försäkrad utgår endast barnpension (14 kap. AFL).
Änkepension utgår till änka efter den försäkrade, om äktenskapet har varat minst fem år och har ingåtts senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år. Efterlämnar den försäkrade barn som också är barn till änkan, är änkan, oavsett om barnet är minderårigt eller har uppnått vuxen ålder, berättigad till änkepension även om nyssnämnda förutsättningar inte är uppfyllda. [ motsats till vad som gäller för rätt till änkepension från folkpensioneringen krävs för rätt till änkepension från tilläggspensioneringen alltid att legalt äktenskap har förelegat. Änkepensionsrätten upphör om änkan gifter om sig. Upplöses det nya äktenskapet innan det har bestått i fem år skall änkepen- sionen ånyo börja utgå.
Änkepensionen utgör en viss procent av den avlidnes egenpension, dvs. den förtids-eller ålderspension som utgick till den avlidne eller — om sådan pension inte utgick —den förtidspension som han skulle ha erhållit om rätt till hel sådan pension hade inträtt vid tidpunkten för dödsfallet. Om den avlidne uppbar partiell förtidspension beräknas änkepensionen ändå med utgångs- punkt i hel förtidspension. Var han ålderspensionär räknas med en ålders- pension av den storlek som gäller vid uttag från 65 års ålder (14 kap. 35 AFL).
Änkepensionens storlek äri övrigt beroende av om den försäkrade förutom änkan efterlämnar barn som är berättigat till pension efter honom. Finns inte något pensionsberättigat barn är änkepensionen 40 % av den försäkrades nyss beskrivna egenpension. Efterlämnar den försäkrade pensionsberättigat barn är änkepensionen 35 % av samma pension.
Barnpension tillkommer försäkrads barn under 19 år. Adoptivbarn har pensionsrätt efter adoptivföräldrarna men inte efter sina naturliga föräldrar. Har underhållsskyldighet mot barn avlösts genom ett engångsbelopp, gäller motsvarande regel som beträffande barnpension inom folkpensioneringen (14 kap. 4å AFL).
Storleken av barnpensionen är beroende av huruvida pensionsberättigad änka finns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar en man änka och ett pensionsberättigat barn blir barnets pension 15 % av faderns egenpension. Är ett barn ensamt pensionsberättigat blir barnets pension 40 % av den avlidnes egenpension. Finns flera barn än ett, ökas de nu angivna procenttalen med tio för varje barn utöver det första och det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.
Flera familjepensioner kan inte utgå samtidigt till samma person. Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form av familjepen- sion — t. ex. barnpension efter både fader och moder eller både änkepension och barnpension — utges sålunda endast den största av dem. En kvinnas rätt till änkepension påverkas emellertid inte av att hon samtidigt är berättigad till förtidspension eller ålderspension från tilläggspensioneringen. Änkepension från folkpensioneringen kan däremot, såsom förut har framhållits, aldrig utgå
samtidigt med folkpension i form av barn-, förtids-eller ålderspension eller hustrutillägg. En änka kan sålunda samtidigt uppbära folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension efter sin avlidne make.
En försäkrad har med samtycke av sin make möjlighet att anmäla individuellt undantagande från försäkringen för tilläggspension såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet gäller fr.o.m. året näst efter det då anmälan därom har gjorts. Anmälan om undantagande kan återkallas av den försäkrade med verkan från nästföljande årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet har ägt giltighet i fem år. Den som har återkallat anmälan om undantagande får sedan inte ånyo göra dylik anmälan. Anmälan om undantagande liksom återkal— lelse skall göras hos allmän försäkringskassa.
Har anmälan om undantagande skett skall vid beräkningen av pensions- grundande inkomst för den försäkrade för tiden efter det undantagandet har trätt i kraft hänsyn inte tas till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning (11 kap. 7 & AFL). Undantagande kan också ha viss reducerande effekt på framtida pension som grundas på inkomst av anställning. Sålunda skall vid beräkning av ålderspension talet 30 ökas med ett för varje år för vilket den försäkrade till följd av undantagandet inte har tillgodoräknats pensionspoäng eller har förlorat mer än en poäng. Talet 30 får dock inte ökas till mer än 50 (12 kap. 2 13" andra stycket AFL). Förtidspension enligt reglerna om antagande- poäng kan inte utgå om undantagande ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade och undantagandet tillika har föranlett att den försäkrade för något av de fyra åren som närmast föregått pensionsfallet har gått miste om mer än en pensionspoäng (13 kap. ZQ tredje stycket AFL). Undantagande kan också, som har framhållits i det föregående, reducera storleken av utgående pensionstillskott.
2.1.5. Delpension
Delpensionsförsäkringen, som gäller fr. o. m. den ljuli 1976, avser arbetsta- gare som trappar ned sitt förvärvsarbete inför övergången till ålderspen- sion.
Försäkrad för delpension är arbetstagare som uppfyller arbetsvillkoren enligt lagen (19731370) om arbetslöshetsförsäkring eller lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, vilket innebär att vederbörande skall ha arbetat minst fem av de senaste tolv månaderna. Som förutsättning för att vara försäkrad för delpension gäller dessutom att arbetstagaren skall fr. o. ni. det år varunder han fyllt 45 år ha tillgodoräknats pensionsgrundande inkomst av anställning inom ATP under minst tio år.
Rätt till delpension tillkommer i Sverige bosatt försäkrad som har minskat sitt arbete som anställd med i genomsnitt minst fem timmar per arbetsvecka och som efter minskningen har deltidsarbete med i genomsnitt minst 17 timmar per arbetsvecka. Delpension kan utgå tidigast fr. o. m. den månad varunder den försäkrade fyller 60 år och utgår längst t. o. m. månaden före den under vilken han fyller 65 år.
Delpensionen utgår med 65 % av det inkomstbortfall som uppstår vid övergång till deltidsarbete. Underlaget för inkomstberäkningen är begränsat
till sju och en halv gånger det vid inkomstårets början gällande basbeloppet. Den fastställda delpensionen är värdesäkrad genom anknytning till basbe- loppet.
Delpension kan inte utgå för månad då den försäkrade uppbär förtidspen- sion eller ålderspension enligt lagen om allmän försäkring. Delpensionen reducerar inte den ålderspension som den försäkrade är berättigad till från 65 års ålder. Den är att anse som pensionsgrundande inkomst för ATP.
2.2. Socialförsäkringsavgifter m. m.
2.2 . 1 Inledning
Socialförsäkringarna finansieras genom arbetsgivaravgifter och avgifter från de försäkrade (egenavgifter) samt genom bidrag från staten och kommu- nerna. Bestämmelserna härom finns i AFL samt i en rad andra författningar. Arbetsgivaravgifterna debiteras och uppbärs enligt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (AVGL). Egenavgifterna debiteras och uppbärs i princip enligt bestämmelser i uppbördslagen (l953:272). Avgifterna och de procentsatser som tillämpas för år 1977 framgår av följande uppställning.
Ändamål Arbetsv Egen— givar- avgift avgift
ATP 11.75 11.75 Sjukförsäkringen 8.00 8.00 Folkpensioneringen 8,30 8.30 Delpensionslörsäkringen 0.25 Arbetsskadeförsäkringen" 0,25 0,25” Yrkesskadeförsäkringen" 0,25 Arbetslöshetsförsäk—
ringen m.m. 0.40 Vuxenutbildningen 0,15 Arbetsmarknadsutbildningen 0,40 Barnomsorgen 1.00 Lönegarantin 0.07 Arbetarskyddet 0,13” Sjöfolks pensionering 0.80
Byggnadsforskningen 0,70 Allmän arbetsgivaravgift 4.00” 4,00”
” Yrkesska(Ie/iirsäkringen upphör 1977—07-01 och ersätts av arbetsskadeförsäk— ringen.
hArgi/ien skall erläggas för hälften av den för året beräknade inkomsten av annat förvärvsarbete än anställning. Har sådant arbete inte utförts under månaderna juli—december skall avgift ej erläggas.
("Landsting och kommuner betalar arbetarskyddsavgift efter 0,10 %. ”För arbete utfört inom det inre stödområdet är allmänna arbetsgivaravgiften 2,00 %.
2.2.2. Arbetsgivaravgifter 2221 Inledning
Arbetsgivare skall erlägga avgifter till ett llertal socialförsäkringsgrenar. Det åligger också arbetsgivare att erlägga vissa avgifter för ändamål som ligger utanför socialförsäkringen. De arbetsgivaravgifter som förekommer under år 1977 är:
Socialförsäkringsavgift tilljörsäkringenjör tilläggspension (ATP) enligt 19 kap. l & AFL Socialförsäkringsavgift till siztk/örsäkringen enligt 19 kap. 1 &" AFL Socialförsäkringsavgift till_l'olkpensioneringen enligt 19 kap. 1 & AFL Socialförsäkringsavgift enligt 7 ;" lagen (l975z380) om delpensionsförsäk- ring Avgift till arbetsskadeförsäkringen enligt 7 kap. 2 _»5 lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (fr. o. m. 1977-07-01) Avgift till _rrkesska(le/ärsält'ringeri enligt 38 _»S lagen (1954z243) om yrkes- skadeförsäkring (t. o. m. 1977-06-30) Avgift enligt lagen (19732372lom arbetsgivaravgift till arbets/äs/iets/örsr'ik- ringen och det kontanta (ll'bl'lSm(II"/(IIHdSS/Öd?! Avgift enligt lagen (1975:358) om vuxeniitbi/(lningsavgift Avgift enligt lagen (l975z335) om arbetsgivaravgift till arbetsmarknadsut- bildningen Socialavgift enligt 15 & lagen (1976:381) om barnomsorg Avgift enligt lagen (1970:742) om lönegarantiavgi/t Avgift enligt lagen (19711282) om arbeiars/tjwldsargr/i Avgift enligt lagen (l961:300) om avgift för sjöfolks pensionering Avgift enligt lagen (1960277) om byggnads/"ortslt'ningsavili/'t Avgift enligt 2 ä' lagen (1968:4l9) om allmän arbetsgivaravgift
Debiteringen och uppbörden av dessa avgifter har samordnats. Bestäm- melserna härom finns i AVGL. De olika avgifterna beräknas emellertid var för sig enligt särskilda bestämmelser i ovan angivna lagar. I många fall överensstämmer dock dessa bestämmelser så att flera avgifter kan beräknas på samma underlag (avgiftsunderlag). Vid beräkningen av avgifterna måste fem olika avgiftsunderlag framräknas.
l. 2.
Avgiftsunderlaget för ATP-avgiften. Avgiftsunderlaget för avgifterna till sjukförsäkringen. folkpensione- ringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetsmarknadsutbildningen. vuxenut- bildningen, delpensionsförsäkringen och barnomsorgen. Avgiftsunderlaget för avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, lönegaran- tin, arbetarskyddet och sjöfolks pensionering. Avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgiften. Avgiftsunderlaget för allmänna arbetsgivaravgiften.
2.222. Avgiftsunderlaget för ATP-avgiften
Skyldighet föreligger i princip för arbetsgivare att erlägga avgift till tilläggs- pensioneringen för alla fast eller tillfälligt anställda (arbetstagare), som under året har erhållit minst 500 kr. i lön, kontant eller i form av fri kost eller fri bostad. Avgift skall även erläggas för uppdragstagare, som har utfört arbete för uppdragsgivares räkning, om ersättningen för arbetet har uppgått till minst 500 kr. under året. Med uppdragstagare avses härvid en person som har utfört arbete för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst och utan att arbetet ingår i uppdragstagarens rörelse ellerjordbruk. Om uppdraget har utförts av en person som ett led i av honom bedriven yrkesmässig förvärvsverksamhet (rörelse eller jordbruk) föreligger avgiftsskyldighet endast om parterna har kommit överens om att ersättningen skall likställas med anställningsinkomst, s. k. likställighetsavtal eller överenskommelsefall. — I den fortsatta redogörelsen innefattar begreppen arbetstagare och lön även sådan uppdragstagare och ersättning för vilken uppdragsgivare är skyldig att erlägga avgift.
Vid beräkning av underlaget för ATP-avgiften skall inte medräknas lön till arbetstagare som har fyllt 65 år vid ingången av det år avgiften avser.
ATP-avgiften skall beräknas på den delav utgiven lön som för arbetstagare och år ligger mellan det vid årets ingång gällande basbeloppet och 7,5 gånger detta belopp. Innan avgiften beräknas skall således göras ett ”basbeloppsavdrag” och i vissa fall ett "maximeringsavdrag".
Basbeloppsavdraget erhålls genom att basbeloppet vid årets ingång multi— pliceras med det genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året. Vid beräkningen av antalet arbetstagare skall arbetstagare som har arbetat hela året med full arbetstid räknas som en arbetstagare och arbetstagare, som har utfört arbete i mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. För att det genomsnittliga antalet arbetstagare skall kunna beräknas behövs dels uppgift om det totala antalet arbetstimmar hos arbetsgivaren under året, dels ett mått på vad som skall anses vara "full årsarbetstid" för en arbetstagare. Detta mått på full årsarbetstid fastställs fr. o. m. år 1973 av regeringen efter förslag från riksförsäkringsverket.
Vid beräkning av ATP-avgiften skall hänsyn inte tas till arbetstagares lön till den del lönen överstiger 7,5 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet (maximibeloppet). Maximeringsbestämmelsen innebär, att för en arbetstagare som har arbetat hela året med full arbetstid det belopp får dras av som överstiger 7,5 gånger nämnda basbelopp. För arbetstagare med kortare arbetstid under året än det fastställda måttet på full årsarbetstid utgör maximigränsen en mot arbetstiden svarande del av maximibeloppet.
2.223 Avgiftsunderlaget för avgifterna till sjukförsäkringen, folkpensioneringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäk- ringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetsmarknadsut- bildningen, vuxenutbildningen, delpensionsförsäkringen och barn- omsorgen
Arbetsgivare är skyldig att erlägga arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen, folkpensioneringen, arbetsskadeförsäkringen, arbetsIöshetsförsäkringen och
det kontanta arbetsmarknadsstödet, arbetsmarknadsutbildningen, vuxenut- bildningen, delpensionsförsäkringen och barnomsorgen dels på den lön, i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som han har utgivit till hos honom anställda arbetstagare, dels på ersättning, som har betalats ut till uppdragstagare. Om uppdragsgivare har träffat överenskommelse med egenföretagare om erläggande av avgifter på ersättning för ett uppdrag, gäller denna överenskommelse även sjukförsäkringsavgiften och övriga avgifter, för vilka avgiftsunderlaget för sjukförsäkringsavgiften ligger till grund. Liksom för ATP-avgiften skall avgift inte beräknas på lön eller ersättning, som för arbetstagare/uppdragstagare understiger 500 kr. under året.
Någon begränsning i avgiftsskyldigheten med avseende på arbetstagares eller uppdragstagares ålder finns inte. Avgifter skall således erläggas även för den som är 65 år och äldre.
Avgifter skall i princip erläggas på utgiven bruttolön/ersättning. Basbe- loppsavdrag eller maximeringsavdrag får inte göras.
2.224. Avgiftsunderlaget för avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, lönegarantin, arbetarskyddet och sjöfolks pensionering
För yrkesskadeförsäkringen, lönegarantin, arbetarskyddet och sjöfolkspen- sioneringen gäller, att avgifterna skall beräknas på den lön i pengar eller naturaförmåner i form av fri kost eller bostad som arbetsgivaren har utgivit till sina anställda. Avgifter skall däremot inte erläggas till dessa försäkringar varken för uppdragstagare eller vid överenskommelsefall. Lön som för år understiger 500 kr. skall inte medräknas. Avgifterna tas ut oavsett arbetstagares ålder. Basbelopps- eller maximeringsavdrag före- kommer inte.
Avgift till sjöfolks pensionering skall erläggas endast av arbetsgivare som har utgivit lön till sjömansskattepliktig personal.
2.225. Avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgiften
Byggnadsforskningsavgiften debiteras och uppbärs enligt samma administra- tiva regler som socialförsäkringsavgifterna. Byggnadsforskningsavgift skall erläggas av
— den som yrkesmässigt bedriver husbyggnads- eller anläggningsverk- samhet under sådana förhållanden att han är att anse som arbetsgivare enligt lagen om yrkesskadeförsäkring — kommun, vilken som arbetsgivare i yrkesskadeförsäkringslagens mening bedriver husbyggnads- och anläggningsverksamhet.
Avgiften skall erläggas för arbetstagare, för vilka arbetsgivaravgift skall påföras enligt lagen om yrkesskadeförsäkring och som är sysselsatta med husbyggnads- eller anläggningsverksamhet eller i arbete som har samband med sådan verksamhet.
Avgiften tas ut på lön i pengar och naturaförmåner i form av fri kost eller bostad. I avgiftsunderlaget medräknas inte löner som understiger 500 kr. per arbetstagare och år. Avgiften tas ut oavsett arbetstagarens ålder. Basbelopps- eller maximeringsavdrag förekommer inte.
2.226. Avgiftsunderlaget för allmänna arbetsgivaravgiften
Den allmänna arbetsgivaravgiften skall utgå på lön i pengar och naturaför- måner i form av fri kost och bostad. Lön som för arbetstagare och år inte uppgår till 500 kr. skall inte räknas med i avgiftsunderlaget. Avgiften tas ut oberoende av arbetstagarens ålder. Avgift erläggs inte för uppdragstagare eller vid överenskommelsefall. Basbelopps- eller maximeringsavdrag förekommer inte.
Den allmänna arbetsgivaravgiften skall för år 1977 utgå efter lägre procentsats på lön för arbete som huvudsakligen har utförts inom det inre stödområdet.
2.2.3. Egenavgifter
Försäkrade skall erlägga egenavgifter till vissa socialförsäkringsgrenar. De egenavgifter som förekommer under inkomståret 1977 är:
— Til/äggspensionsavgi/i enligt 19 kap. 3 & AFL — Sjuk/örsäkringsavgi/i enligt 19 kap. 2 &" AFL — Social/örsäkringsavgift til/folkpensioneringen enligt 19 kap. 3 & AF L — Allmän arbetsgivaravgift enligt 4 & lagen om allmän arbetsgivaravgift — Avgift til/ arbetsska(Idö/säkringen enligt 7 kap. 2 ä' lagen om arbetsskade- försäkring.
Egenavgifterna beräknas på den försäkrades inkomst av annat förvärvsar— bete än anställning. Här avses främst inkomst av rörelse eller jordbruk men även viss inkomst av tjänst. Till grund för beräkningen av inkomst av annat förvärvsarbete läggs i princip den avgiftsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt.
Tilläggspensionsavgift skall erläggas i den mån pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning har fastställts för den försäkrade för året. Pensionsgrundande inkomst beräknas inte för år före det då den försäkrade har uppnått 16 års ålder eller för år efter det han har fyllt 64 år (övergångsvis 65 år). Pensionsgru ndande inkomst beräknas inte heller för den som har avlidit under året eller som har uppburit förtidspension elleri förtid uttagen hel ålderspension.
Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst skall avdrag göras för det vid årets ingång gällande basbeloppet. Vidare skall bortses från inkomsr i den mån den överstiger 7,5 gånger detta basbelopp (beloppstaket). Har den försäkrade samtidigt haft pensionsgrundande inkomst av anställning skall basbeloppet i första hand avräknas mot inkomsten av anställning. Iden mån inkomstsumman överstiger beloppstaket sker avräkning i första hand mot inkomsten av annat förvärvsarbete.
Sjuk/ölsäkringsavgift skall erläggas av försäkrad som vid utgången av inkomståret är inskriven i allmän försäkringskassa och under året inte har fyllt 65 år och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för december månad samma år. En ytterligare förutsättning för att avgiften skall erläggas är att den försäkrade under året har haft Sjukpenninggrundande inkomst av annat förvärvsarbete. Försäkrad som enligt 11 kap. 7 & AFL har anmält undantagande från ATP är inte sjukpenningförsäkrad och betalar
därför sjukförsäkringsavgift efter lägre procentsats än 8 %. Den lägre procentsatsen avser inkomstdelar som annars skulle ha omfattats av sjukpenningförsäkringen, dvs. inkomst upp till 7,5 gånger basbeloppet. Motsvarande gäller försäkrad för vilken sjukpenningförsäkringen enligt 3 kap. 11 & AFL gäller med karenstid. Procentsatsen fastställs av riksförsäk- ringsverket med hänsyn till den inverkan undantagandet eller karenstiden bedöms få på försäkringens utgifter. För år 1977 tillämpas i detta hänseende preliminärt följande procentsatser:
Vid undantagande från ATP 3,7 Vid 93 dagars karenstid 4.9 Vid 33 dagars karenstid 5,1 Vid 3 dagars karenstid 6,3
Vid utgången av år 1975 hade 41 200 försäkrade anmält undantagande från ATP. Karenstiden på 33 och 93 dagar utnyttjas av ett relativt litet antal försäkrade. Däremot har ungefär hälften av samtliga egenföretagare en karenstid på tre dagar.
Social/örsäkringsavgift till_/ö/kpensioneringen erläggs av försäkrad som vid utgången av inkomståret är inskriven i allmän försäkringskassa och vid årets början inte har fyllt 65 år och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för december månad samma år.
Allmän arbetsgivaraigi/i erläggs av fysisk person som har haft inkomst av här i riket bedriven rörelse eller av här belägen jordbruksfastighet som har brukats av honom. Någon begränsning i avgiftsskyldigheten med avseende på vederbörandes ålder finns inte. Inte heller undantas de som under utgiftsåret har uppburit ålderspension eller förtidspension från avgiftsskyl— dighet. Avgift betalas för år 1977 på den del av inkomsten som överstiger 30 000 kr. Om inkomsten härrör från inkomst av rörelse ellerjordbruk som bedrivs av makar gemensamt eller av den ena maken med hjälp av den andra gäller beloppet 30 000 kr. för dem tillsammans.
A vgift till arbetsskade/ärsäkringen skall erläggas av försäkrad som under inkomståret har haft Sjukpenninggrundande inkomst av annat förvärvsar- bete. Avgiften erläggs enligt de grunder som gäller för sjukförsäkringsavgif- ten, dvs. av försäkrad som vid utgången av inkomståret är inskriven i allmän försäkringskassa och under året inte har fyllt 65 år och inte heller har uppburit ålderspension eller förtidspension för december månad samma år.
I fråga om uttaget av avgift till arbetsskadeförsäkringen för år 1977 gäller särskilda övergångsbestämmelser (se not b 5. 108).
Som ovan har påpekats ligger i regel egenföretagarens taxering till statlig inkomstskatt för det aktuella året till grund för beräkningen av inkomsten av annat förvärvsarbete. Utgångspunkt för avgiftsberäkningen är alltså den vid taxeringen fastställda inkomsten av jordbruksfastighet eller rörelse. Har egenföretagaren bedrivit såväl jordbruk som rörelse eller flera olikajordbruk eller rörelser skall summan av inkomsterna läggas till grund för beräkningen av egenavgifter. Underskott av rörelse dras av från inkomsten av annan rörelse och underskott avjordbruksfastighet avräknas mot inkomst av sådan fastighet.
Försäkrad som har inkomst av jordbruk eller rörelse eller viss inkomst av tjänst med belopp som för år understiger 500 kr. påförs inte egenavgift för denna inkomst. Inkomster i form av sjukpenning är alltid avgiftsfria. [ övrigt beräknas sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift och avgift till arbetsska— deförsäkringen i princip på hela inkomsten av annat förvärvsarbete.
Uppdragsgivare svarar, som har nämnts i avsnitt 2.2.2, för avgifterna avseende ersättning som han har utgett till uppdragstagare. dock endast om ersättningen under året har uppgått till minst 500 kr. Har den försäkrade under året från olika uppdragsgivare fått arvoden som var för sig understiger 500 kr. men sammanlagt överstiger detta belopp, är han i princip skyldig att själv betala avgifter till sjukförsäkringen, folkpensioneringen. arbetsskade- försäkringen och ATP. Skyldighet att erlägga sjukförsäkringsavgift och avgift till arbetsskadeförsäkringen kan vidare i undantagsfall uppkomma på grund av inkomst av annan fastighet (skötsel och förvaltning av egen hyresfastighet) och inkomst av kapital (egen självständig rörelse i utlandet).
Utgör ersättning för uppdrag inkomst av rörelse eller jordbruk skall uppdragstagaren — och inte uppdragsgivaren — i regel svara för avgifterna. Parterna kan emellertid genom likställighetsavtal komma överens om att ersättningen skall anses som anställningsinkomst. Härigenom flyttas avgifts- skyldigheten över till uppdragsgivaren. Skyldigheten att erlägga allmän arbetsgivaravgift åvilar dock alltjämt uppdragstagaren.
2.3. Arbetsskadeförsäkringen m. m.
2.3.1. Inledning
Den 1 juli 1977 har lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trätt i kraft. Samtidigt har lagen (l954:243)om yrkesskadeförsäkring (YFL) upphört att gälla.
Vid samma tidpunkt trädde vidare lagen (1977:265) om statligt personska- deskydd och lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän i kraft. 1 den förra lagen har bestämmelser om ersättning vid personskada som inträffat i verksamhet som åläggs genom tjänsteplikt eller myndighets beslut förts samman. Den senare lagen ersätter äldre författningar om ersättning till sjömän för krigsskada.
2.3.2. Huvuddrageni YFL
YFL trädde i kraft den 1 januari 1955. Genom YFL upphävdes bl. a. på området tidigare gällande lag (l916:235) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar. De upphävda författningarna skulle dock fortfarande tillämpas i fråga om skada som hade inträffat före den 1 januari 1955 och i fråga om skada till följd av annat än olycksfall om skadan visade sig senare och den försäkrade inte efter nämnda dag hade varit utsatt för sådan inverkan som orsakat skadan. 1916 års lag föregicks i sin tur av lagen (1901 139 s. 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Försäkringen enligt YFL är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligato- riska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare. Arbetsgivarens make är
dock undantagen från den obligatoriska försäkringen. Undantagna är också arbetstagare som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren eller hans make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren och dessutom haren årsinkomst som understiger ] 800 kr. 1 den mån regeringen föreskriver det jämställs elever under yrkesutbildning med arbetstagare.
Med yrkesskada förstås i första hand kroppsskada till följd av olycksfall i arbetet. Till olycksfall i arbetet hänförs även olycksfall vid färd till eller från arbetet. Som yrkesskada räknas vidare skada som har orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi eller, i den mån regeringen föreskriver det. genom inverkan av vissa rörelser, tryck, skak- ningar. vibrationer, buller eller smitta. Regeringens bestämmelser om de 5. k. yrkessjukdomarna finns i kungörelsen (l954z644) med föreskrifter enligt 6 & första stycket c) lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt YFL skall orsakssam- band anses föreligga mellan skada och olycksfall eller annan inverkan i arbetet, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Yrkesskada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag skadan visade sig.
Den yrkesskadade är berättigad till sjukvårdsersättning och, om arbetsför- mågan har blivit nedsatt, sjukpenning vid sjukdom och livränta vid invaliditet. Vid dödsfall utgår begravningshjälp och livränta till efterle- vande.
I fråga om ersättning vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjukförsäkringen i allmänhet får sjukvårdsersättning och sjukpenning enligt AFL under de första 90 dagarna, den s. k. samordningstiden. Om den skadade under samordningstiden inte är sjukpenningförsäkrad eller ens sjukförsäkrad utgår i stället ersättning från yrkesskadeförsäkringen enligt samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen. Efter samordningstidens slut svarar yrkesskadeförsäkringen helt för ersättningen.
Storleken av sjukpenning efter samordningstiden liksom storleken av livräntan är beroende av dels den skadades årliga arbetsförtjänst, dels nedsättningen av arbetsförmågan. Med årlig arbetsförtjänst avses i princip den skadades årliga inkomst av förvärvsarbete när skadan inträffade, dock lägst ] 800 kr. och högst vad som motsvarar fem basbelopp. Nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas med hänsyn till såväl skadans beskaffenhet som dess inverkan på den skadades allmänna förmåga att skaffa sig förvärvsinkomst och hans förmåga att utöva sitt yrke. Även förutvarande skada eller lyte samt omskolning e. d. med anledning av den aktuella skadan har betydelse för skaderegleringen.
Som har nämnts tidigare utges sjukpenning efter samordningstidens slut från yrkesskadeförsäkringen. Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 % utges halv sjukpenning.
Medför yrkesskada nedsättning i den försäkrades arbetsförmåga även sedan det akuta sjukdomstillståndet har upphört utges livränta om nedsätt- ningen uppgår till minst 10 %. Livräntan beräknas på ett ersättningsunderlag som i inkomstlägen upp till två gånger basbeloppet vid skadeårets början motsvarar den skadades årliga arbetsförtjänst men i högre inkomstlägen avtrappas. Har den skadade förlorat sin arbetsförmåga utgör livräntan 11/12
av ersättningsunderlaget. Är arbetsförmågan nedsatt utges i princip en livränta som svarar mot nedsättningsgraden. När den skadade blir ålders- pensionär sätts livräntan ned med 1/4. Fastställd livränta får efter ansökan helt eller delvis bytas ut mot ett kapitalbelopp om skäl föreligger till det.
Yrkesskadad som under längre tid inte kan klara sig själv kan få sin sjukpenning eller livränta förstärkt med vårdbidrag. Från yrkesskadeförsäk- ringen kan vidare utges skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpen- ning, till den som avstår från förvärvsarbete i syfte att förebygga att yrkesskada uppstår, återuppstår eller förvärras.
Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp och livräntor till den försäkrades efterlevande. Efterlevandelivränta utges till änka och barn samt under vissa förutsättningar till ogift kvinna som levde samman med den försäkrade, fästmö, änkling, frånskild make och förälder. Efterlevandeliv- räntan utgår med belopp som motsvarar viss andel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst.
Yrkesskadelivräntorna är samordnade med allmän pension. Samord- ningen innebär bl.a. att folkpension och ATP i form av förtidspension och ålderspension minskas med 3/4 av invalidlivräntan samt att folkpension i form av familjepension och ålderspension liksom ATP i form av familjepen» sion minskas med 3/4 av efterlevandelivräntan. Enligt praxis görs inte avdrag för behovsprövad efterlevandelivränta såsom livränta till föräldrar, änkling och vissa barn.
Efter samordningsavdrag skall av folkpensionen alltid vara kvar minst 1/4 såvitt gäller förtidspension och barnpension samt 1/2 såvitt gäller änkepen- sion. Av ålderspension skall minst 3/4 vara kvar.
Samtliga livräntor enligt YFL är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. Huvudbestämmelserna härom finns i lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m. I detta sammanhang bör vidare nämnas lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17juni l916(nr235)om försäkring förolycksfall i arbete m. m. samt lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkes- skada m. m.
Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna. Avgifterna skall täcka ersättningar enligt YFL samt motsva— rande lagar från åren 1916 och 1929, kostnader för omreglering, förhöjning och värdesäkring av vissa ersättningar, förvaltningskostnader samt behövlig fondbildning. Avgiften fastställs i särskild lag och har för åren 1975—1979 bestämts till 0,25 % av utgivna löner. Avgiften förs till en fond som förvaltas av riksförsäkringsverket.
Som tidigare har nämnts upphör YFL att gälla den 1 juli 1977. På skadefall som inträffar efter nämnda tidpunkt skall bestämmelserna i LAF tillämpas. Enligt LAF anses skada till följd av annat än olycksfall ha inträffat den dag skadan visade sig. Det innebär att LAF, i stället för YFL eller äldre lagstiftning, kommer att gälla i fråga om arbetssjukdom som har uppstått till följd av en inverkan som har skett före den 1 juli 1977 när sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt.
2.3.3. Bestämmelserna i LAF om ersättning vid arbetsskada
Arbetsskadeskyddet omfattar samtliga förvärvsarbetande, dvs. förutom arbetstagare även uppdragstagare och egenföretagare. Beträffande de båda sistnämnda kategorierna förutsätts dock att undantagande från ATP inte gäller för vederbörande.
Släktskap mellan arbetstagare och arbetsgivare utgör inte längre något hinder för försäkringsskydd. Försäkringen gäller även studerande i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.
Drabbas den försäkrade av arbetsskada ger LAF i princip rätt till full ersättning för det inkomstbortfall skadan medför. Med arbetsskada förstås samtliga skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Arbetsskadan skall ha varat längre än 90 dagar för att ge ersättning enligt LAF. För tiden dessförinnan, samordnings- tiden, gäller sjukförsäkringen enligt AFL. Efter samordningstiden utgår sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning motsvarar 1/365 av årsinkomsten.
Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtondel har den försäkrade rätt till ersättning i form av livränta. Invaliditetsbedömningen i LAF anknyter till vad som gäller inom den allmänna försäkringen. Det är således den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som grundar rätt till livränta. Invaliditeten binds dock inte såsom sker vid förtidspension till vissa bestämda invaliditetsgrader. Livräntan motsvarar skillnaden mellan den inkomst den försäkrade skulle ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan ersätter inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp. Inkomstbortfall som för år understiger en fjärdedel av basbeloppet ger dock inte rätt till livränta.
Som underlag för beräkning av livränta läggs i princip den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå eller, om han inte är sjukpenningförsäkrad. den inkomst som då skulle ha utgjort hans Sjukpenninggrundande inkomst. Underlaget skall dock alltid beräknas till minst 4 500 kr. 1 livränteunderlaget inräknas även inkomst som är undantagen från ATP. Skall livräntan börja utgå först sedan avsevärd tid har förflutit efter den skadliga inverkan i arbetet får underlaget bestämmas med ledning av annan högre förvärvsinkomst än den Sjukpenninggrundande inkomsten om särskilda skäl talar för det.
För försäkrad som inte harjjvllt 25 är gäller särskilda regler för beräkning av livränteunderlaget som tar sikte på hans sannolika framtida inkomster som frisk. Regeln innebär att en uppräkning av underlaget görs för den försäkrade vid 18, 21 och 25 års ålder. Uppräkningen bygger på antaganden om genomsnittslönen för berörda åldersgrupper i den försäkrades yrke. Hänsyn har vid motsvarande tillämpning av YFL inte tagits till förändringar i den allmänna lönenivån eller lönenivån inom den försäkrades eget yrke vilka har inträffat efter olycksfallet.
För försäkrad som genomgår utbildning utgörs livränteunderlaget under beräknad utbildningstid av lägst den inkomst han sannolikt skulle ha fått om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat
förvärvsarbeta. För tid efter utbildningens slut utgörs underlaget av lägst den inkomst av förvärvsarbete som vederbörande då skulle ha fått om skadan inte hade inträffat. Underlaget får i dessa fall inte beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två basbelopp för tid före 21 års ålder. två och ett halvt basbelopp för tid mellan 21 och 25 års ålder samt tre basbelopp för tid fr. o. m. 25 års ålder. -
Livräntan utgår i princip till den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år. För tid därefter innehåller LAF en garantiregel av innebörd att livräntan — tillsammans med ålderspension enligt AFL eller, då sådan inte utgår, livräntan ensam — skall utgå med 65 % av sitt bruttobelopp. Med ålderspen— sion förstås härvid en i normal tid uttagen hel ålderspension. Ålderspension enligt utländskt system för social trygghet jämställs med pension enligt AFL.
Avlider den försäkrade till följd av arbetsskada utgår livränta till hans efterlevande.
Änka efter försäkrad har rätt till livränta under förutsättning att hon antingen har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller att hon har fyllt 36 år vid mannens död. Upphör änka att ha barn under 16 år i hemmet skall vid bedömandet av hennes rätt till livränta i fortsättningen anses som om mannen hade avlidit då barnet upphörde att påverka rätten till livränta.
För änka, vars rätt till livränta grundar sig på sammanboende med barn under 16 år eller som vid mannens död eller den därmed jämställda tidpunkten har fyllt 50 år, utgår livräntan med belopp som, när mannen efterlämnar livränteberättigat barn, motsvarar 40 % och i annat fall 45 % av ersättningsunderlaget. För annan änka minskar livräntan med 1/15 för varje år varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år.
Med änka jämställs kvinna som vid den försäkrades död stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och hade varit gift med honom eller hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom eller annars levde samman med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden sedan avsevärd tid.
Rätten till änkelivränta upphör om änkan gifter om sig eller avsevärd tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upplöses äktenskapet eller upphör sammanlevnaden inom fem år börjar livräntan utgå på nytt.
Fränskild hustru till den försäkrade som var berättigad till underhållsbidrag från denne erhåller livränta med belopp som svarar mot bidraget. I likhet med vad som gäller för änkor görs undantag för unga kvinnor utan minderårigt barn. Livräntan får inte utgå under längre tid än som har varit bestämd för underhållsbidraget och får högst motsvara vad som kan utgå i form av änkelivränta. Den speciella avtrappningsregeln gäller dock inte för dessa fall.
Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid t. o. m. den månad då barnet fyller 19 år. Om barnet på grund av sjukdom eller annan liknande orsak inte kan försörja sig kan rätten till livränta utsträckas t. o. m. den månad då barnet fyller 21 år. Efterlevande makes barn jämställs med barn till försäkrad
om barnet stod under makens vårdnad. Storleken av livräntan är beroende av om livränteberättigad änka finns samt av familjemedlemmarnas antal. Efterlämnar den försäkrade änka och barn blir varje barns livränta 20 % av ersättningsunderlaget. Är barnet ensamt utgör livräntan 40 % av ersättnings- underlaget. Är flera barn berättigade till livränta ökas nu angivna procenttal med 20 för varje barn utöver det första varefter det sammanlagda livränte— beloppet fördelas lika mellan barnen.
Förälder till avliden försäkrad som på grund av dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll har rätt till livränta med skäligt belopp. dock högst 20 % av ersättningsunderlaget.
Ersärmingsum/er/agm utgörs av den försäkrades egen livränta om sådan livränta vid tiden för dödsfallet utgick med anledning av förlust av arbetsförmågan. I annat fall grundas efterlevandelivränta på vad som skulle ha utgjort egenlivränta till den försäkrade vid förlust av arbetsförmågan om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet. I ersättningsun- derlaget inräknas efter vad som prövas skäligt pension, livränta eller annan ersättning som utgick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada. Ersättningsunderlaget får aldrig överstiga ett belopp motsva- rande 7,5 gånger basbeloppet vid den försäkrades död.
Utgående livräntor är värdebesrändiga genom anknytning till basbelop- pet.
Livräntorna är på visst sätt samordnade med allmän pension. Är livrän- tetagare samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension enligt AFL med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. 1 pensionen innefattas därvid pensionstillskott och barntillägg. Samordning skall även ske med pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.
Har undantagande från ATP börjat gälla efter det att arbetsskadan har inträffat, skall vid samordningen tas hänsyn till tilläggspension som skulle ha utgått om undantagande inte hade anmälts. Motsvarande gäller om den försäkrade till följd av underlåten avgiftsbetalning inte har tillgodoräknats ATP-poäng för år efter det då skadan har inträffat.
Änkelivränta skall fr. o. m. den månad då änkan fyller 65 år utgå endast i den mån hon inte har rätt till folkpension i form av ålderspension eller tilläggspension i form av änkepension med belopp som svarar mot en efterlevandelivränta som är beräknad på 65 % av ersättningsunderlaget.
Arbetsskadeförsäkringen skall finansieras genom arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Staten står dock själv risken beträffande ersättning till sina arbetstagare.
Livränta som utgår enligt LAF eller eljest bestäms med tillämpning av LAF skall vara pensionsgrundande inom ATP såsom inkomst av anställ- ning.
2.3.4. Ersättning enligt särskilda_för/ättningar 2.3.4.1 Militärtjänst
De grundläggande bestämmelserna om ersättning för kroppsskada eller sjukdom som har drabbat värnpliktig eller frivillig under militärtjänstgöring finns i militärersättningslagen (19502261). Bestämmelserna i lagen ansluter i flera viktiga hänseenden till YFL.
Lagen omfattar i huvudsak värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, biståndselever, hemvärnspersonal och viss annan frivillig personal som deltar i militärtjänstgöring. Med militärtjänstgöring jämställs inskrivningsförrätt- ning, viss frivillig försvarsutbildning m. m.
Lagen omfattar inte bara skador under själva tjänstgöringen utan även färdolycksfall. Vidare ersätts skada som har inträffat inom tjänstgöringsom- rådet även om vederbörande inte har tjänstgjort vid skadetillfället. Även olycksfall under vistelse på allmän plats på tjänstgöringsorten eller den omgivning av orten där värnpliktiga brukar vistas under fritiden ersätts.
Militärersättningslagen ger till skillnad från yrkesskadeförsäkringen skydd även vid sådan sjukdom som inte är yrkessjukdom. Sjukdom som inte har orsakats av olycksfall och som har visat sig under tjänstgöringen anses ådragen under denna om skälig anledning inte finns att anta att sjukdomen har föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna inte väsentligt har bidragit till sjukdomen. Sjukdom som har visat sig först efter tjänstgö- ringen anses vara ådragen under denna om tjänstgöringen skäligen kan antas ha väsentligt bidragit till sjukdomen.
Vid skada ersätts kostnader för sjukvård i samma utsträckning som vid yrkesskada. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår sjukpenning, livränta och vårdbidrag enligt regler som i huvudsak motsvarar dem som gäller vid yrkesskada. Sjukpenning, livränta och vårdbidrag får dock inte utgå så länge tjänstgöringen varar.
Sjukpenning beräknas enligt bestämmelserna om sjukpenning i AFL. Med Sjukpenninggrundande inkomst avses därvid den skadades årliga arbetsför- tjänst som skall beräknas enligt bestämmelserna i YFL. För den som har ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring och för hemvärnspersonal som har fyllt 20 år får arbetsförtjänsten dock inte beräknas till lägre belopp än två och en halv gånger basbeloppet. Militärersättningarna under sjukdomstid är samordnade på visst sätt med sjukförsäkringen enligt AFL.
Livränta, vårdbidrag och begravningshjälp utgår efter samma regler som gäller för yrkesskador med undantag av att den årliga arbetsförtjänsten för bl. a. värnpliktiga skall beräknas till lägst två och en halv gånger basbeloppet vid fastställande av livränta.
2.3.4.2 Civilförsvarstjänst
Civilförsvarspliktiga erhåller fri sjukvård under tjänstgöring, inskrivning och färd till och från tjänstgörings- eller inskrivningsplatsen. Avlider civilför- svarspliktig under tid då han är berättigad till fri sjukvård utgår begravnings- hjälp.
Enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret utgår ersättning av statsmedel om
någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan som enligt YFL anses kunna ge upphov till yrkessjukdom drabbas av skada under tjänstgöring i civilför- svaret.
1 skyddet inbegrips även olycksfall vid vistelse inom förläggningsområde på grund av tjänstgöringen och olycksfall vid färd till eller från platsen för tjänstgöringen om färden föranleds av och står i nära samband med tjänstgöringen. Som tjänstgöring räknas även inställelse för inskrivning i civilförsvaret.
I fråga om ersättning hänvisar förordningen till bestämmelserna inom yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår fr. o. m. den dag då skadan inträf- fade enligt de bestämmelser i YFL som gäller efter samordningstidens utgång. Några regler om samordningstid finns således inte.
Ersättning utgår inte för skada som den civilförsvarspliktige är obligato- riskt försäkrad för enligt YFL.
2.343. Räddningstjänst enligt brandlagen m. m.
1 19 å brandlagen (1974180) stadgas att den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med brandstyrka är berättigad till ersättning av statsmedel för kroppsskada som han därvid har ådragit sig. I fråga om sådan ersättning äger vad som föreskrivs för skador under civilförsvarstjänst motsvarande tillämp- ning. Enligt en bestämmelse i kungörelsen (1974:41]) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m. m. anses färd till och från platsen för övning eller räddningstjänst som deltagande i räddningstjänst. om färden har föranletts av övningen eller tjänsten och stått i nära samband med denna.
1 lagen (1960:331)om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. rn. finns bestämmelser som ger länsstyrelsen vissa befogenheter i samband med räddningsarbete efter sådan olycka. Kan behovet av arbetskraft för genom- förande av skyddsåtgärder inte tillgodoses på annat sätt får länsstyrelsen förordna om tjänsteplikt för alla som är mellan 18 och 65 år. Om den som har uttagits till arbete blir skadad har han rätt till ersättning av statsmedel. Ersättning kan även ges till den som frivilligt har varit verksam i skyddsar- bete. 1 kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m. föreskrivs att om någon under deltagande i skyddsarbete har ådragit sig kroppsskada skall ersättning utgå efter samma regler som gäller för skador under civilförsvarstjänst.
Som deltagande i skyddsarbete anses även färd till eller från platsen för tjänstgöringen, om färden har föranletts av och stått i nära samband med tjänstgöringen.
Enligt 11 kap. 1 & luftfartslagen (19572297) får regeringen ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som tjänstgör på sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänst. Regeringen får vidare meddela bestämmelser om ersätt- ning av allmänna medel för sådan medverkan. Med stöd av luftfartslagen har meddelats kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m. m. Enligt kungörelsen utgår ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna för skador under civilförsvarstjänst till den som har ådragit sig kroppsskada under deltagande i ilygräddningstjänst
eller vid färd till och från platsen för tjänstgöringen om färden har föranletts av och står i nära samband med tjänstgöringen.
2.344 Anstaltsvistelse m. m.
Förordningen (l954z250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. omfattar bl. a. den som är häktad eller intagen på kriminalvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller den som vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Om någon under vistelse på häkte eller anstalt drabbas av skada till följd av olycksfall eller sådan inverkan som enligt YFL anses kunna ge upphov till yrkessjukdom utgår ersättning av statsmedel oavsett om skadan har inträffat i eller utom arbetet. Olycksfall som inträffar vid färd till eller från häktet eller anstalten omfattas av förordningen om färden föranleds av och står i nära samband med vistelsen där.
Ersättningen utgår i princip i enlighet med bestämmelserna i YFL och AFL. Vissa särbestämmelser finns dock. Bl. &. kompletteras reglerna i YFL om beräknande av årlig arbetsförtjänst med en bestämmelse att skälig hänsyn skall tas till årsinkomsten av förvärvsarbete för en arbetstagare som har samma arbetsförmåga som den skadade och som arbetar i det yrke denne hade då han omhändertogs. Om den omhändertagne då saknade yrke skall skälig hänsyn tas till inkomsten för en med honom jämförlig arbetstagare på den ort där han senast hade arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit sig.
Ersättning utgår inte till skadad som omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
2.345. Krigsförsäkring för sjömän m. fl.
Genom lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl. lämnas ett skydd som kompletterar YFLzs när det gäller krigsolycksfall för den som tjänstgör ombord på fartyg. Krigsförsäkringslagen omfattar även olycksfall som inträffar utom arbetet. Den gäller inte skada till följd av krig i vilket vårt land är indraget.
Lagen omfattar alla som tjänstgör ombord på annat svenskt fartyg än krigsfartyg och som är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Lagen omfattar vidare statlig befattningshavare som under utövande av sin befattning tjänstgör ombord på utländskt fartyg.
Skada till följd av krigsolycksfall skall anses utgöra yrkesskada vare sig olycksfallet har skett i eller utom arbetet. YFL:s bestämmelser om obligato- risk försäkring skall — bortsett från vissa särbestämmelser — äga tillämp- ning.
Särreglerna innebär i första hand att ersättning utgår utöver vad som följer av YFL. Den skadades årliga arbetsförtjänst får inte beräknas till lägre belopp än två och ett halvt basbelopp. Vidare utgår utöver livränta visst engångs— belopp till skadad och — vid dödsfall — till efterlevande.
Vid sidan av krigsförsäkringslagen finns förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba
sjömän m. ti. Förordningen avser att bereda ekonomiskt skydd i vissa fall då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen avser person som har tjänst- gjort på svenskt fartyg vilket genom sjöolycka utom riket har gått förlorat eller efter olyckan inte har kunnat sättas i stånd. Om sådan person drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat fartyg inom område och tid att krigsförsäkringslagen gäller, utgår ersättning av statsmedel. Ersättningen bestäms i enlighet med krigsförsäkringslagens regler.
2.3.5. Stat/igt personskadeskydd m. m.
Bestämmelserna om ersättning från staten för kroppsskada ådragen under militärtjänst. civilförsvarstjänst, räddningstjänst och vistelse på anstalt har numera sammanförts i lagen ( ] 97 7:265 ) om statligt personska(les/ordf].
Den skyddade personkretsen har utvidgats i förhållande till äldre ersätt- ningsförfattningar till att omfatta även anhållna och andra som mer kortvarigt tas in i anstalt. häkte eller polisarrest. Vidare skall alla skador. dvs. såväl olycksfallsskador som s. k. yrkessjukdomar och andra sjukdomar som inträffar under skyddstiden, kunna grunda rätt till ersättning. Skyddet gäller i viss utsträckning inte bara under den egentliga verksamheten eller anstalts- vistelsen utan även under fritid och annan ledighet. Omfattas skada även av LAF skall ersättning enligt lagen om personskadeskydd utgå endast i den mån ersättningen därigenom blir högre.
Enligt den nya lagstiftningen utgår ersättning vid sjukdom. bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid blir ersättningsreglerna i LAF i huvudsak tillämpliga.
Äldre författningar om ersättning till sjömän för krigsskada har ersatts av lagen (197 7:26 7) om krigsskat/eersätming till sjömän.
Den nya lagstiftningen innebär att ersättning av statsmedel skall utgå till sjöman på svenskt fartyg som vid vistelse utomlands på den ort där fartyget ligger har skadats till följd av olycksfall på grund av krigshändelse. Ersättning utgår även till sjöman vid krigsskada i samband med resa till ort där tjänstgöringen skall tillträdas liksom i samband med hemresa efter avslutad tjänstgöring. Vid dödsfall utgår ersättning till sjömannens efterlevande.
Lagen gäller inte den som har rätt till ersättning enligt LAF och inte heller den som tjänstgör på krigsfartyg eller skadas i krig i vilket Sverige befinner sig.
Ersättning utgår i enlighet med bestämmelserna i LAF.
2.4. Tjänstepensioneringen inom avtalsområdet
2.4.1. Statlig tjänstepension
Bestämmelser om de statliga tjänstepensionerna finns i statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) med följdförfattningar. Sedan år 1974 har bestämmelserna formen av kollektivavtal. Administrationen handhas av Statens Personalpensionsverk (SPV).
Pensionsrätt enligt SPR föreligger dels för alla tjänster där allmänt avlöningsavta] för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) samt avlönings- avtal för statliga tjänstemän med R—tjänst (AST-R) tillämpas dels för innehavare av sådan statlig eller icke-statlig anställning som anges i bilaga till SPR och dels för innehavare av sådan anställning i statens tjänst där månadsarvode utgår som motsvarar månadslön enligt statlig löneplan.
SPR omfattar dem som har fyllt 20 år och har en anställning som avser minst 40-procentig sysselsättningsgrad. För rätt till pension krävs dessutom viss kvalifikationstid.
Pensionernas storlek bestäms av antalet tjänsteår och pensionsunderlaget. För hel pension krävs i regel 30 tjänsteår. För vissa tjänster med låg pensionsålder kan erfordras kortare tid. Bristande antal tjänsteår reducerar pensionen i proportion till felande tjänstetid. Penslansumlerlage/ utgörs i princip av den anställdes slutlön, dvs. den lön som gäller för den högsta löneklassen eller den högsta ålderstilläggsklassen i den lönegrad som han hade närmast före pensioneringen. 1 lönen inräknas inte mer än hälften av det belopp varmed månadslönen överstiger 104 % av basbeloppet vid årets ingång och inte till någon del det belopp som månadslönen överstiger 167 % av nämnda basbelopp. Pensionsunderlaget får inte heller överstiga den genomsnittliga lönen för de sista fem åren före pensionsavgången varvid de olika årens löner räknas upp till det värde de skulle ha haft vid avgången. Genom avtal år 1976 mellan statens avtalsverk och de statsanställdas organisationer avseende bl. a. anpassning till den allmänna pensionsålders- sänkningen och delpensionen får vissa lönetillägg och extra löneklasser enligt särskilda beräkningsgrunder successivt med början fr.o.m. den 1 januari 1977 räknas in i pensionsunderlaget.
Pensionsåldern inom SPR är i princip uppdelad i tre olika pensionerings- perioder. Utöver de tre huvudkategorierna kan pensioneringsperioder med andra åldersgränser förekomma. De tre pensioneringsperioderna är 1 60—63 år, 11 63—65 år och 111 65—66 år. Genom 1976 års avtal sänktes den nedre gränsen för pensioneringsperiod 111 till utgången av månaden före 65— årsmånaden. För vissa grupper. t. ex. militär personal, gäller fasta pensions- åldrar.
Pensionerna utgår i form av ålderspension, sjukpension, förtidspension. egenlivränta, familjepension och familjelivränta. Enligt ovan nämnda avtal skall dessutom kompletterande delpension kunna utgå.
Ålderspension utges tidigast vid pensioneringsperiodens nedre gräns (pensionsåldern). Hel ålderspension utgör 65 % av månadslönedelar upp till 104 % av basbeloppet vid årets ingång och 32,5 % på sådana lönedelar upp till 167 % av nämnda basbelopp. Ett tilläggsbelopp motsvarande 3,1 % av basbeloppet har tidigare i princip utgått till pension från 67 års ålder. Tillägget skall enligt 1976 års avtal i fortsättningen utges från 65 års ålder.
Sjukpension. som utgår om den anställde avgår på grund av sjukdom, beräknas på samma sätt som ålderspensionen. Eftersom tiden från pensions- fallet till pensioneringsperiodens övre gräns tillgodoräknas som tjänsteår blir sjukpensionen lika stor som ålderspensionen skulle ha blivit om den anställde hade stått kvar i tjänsten till pensioneringsperiodens övre gräns. Till sjukpensionen utgår till den som uppbär sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring — förutom tillägg om 3,1 % av basbeloppet — ett särskilt tilläggsbelopp.
Förtidspension kan utgå om den anställde har minst 20 tjänsteår eller under minst 20 år har gått in under statliga pensionsbestämmelser och det dessutom återstår högst fem år till pensionsåldern eller till pensioneringsperiodens nedre gräns. Börjar förtidspensionen utgå före pensionsålderns inträde skall den reduceras med l/200 för varje fullt eller påbörjat 1/4 år som från den tidpunkt pensionen börjar utgå återstår till pensionsåldern. Reduktionen står kvar även efter pensionsålderns inträde.
Den som avgår ur statstjänst utan att ha rätt till ålders-. sjuk- eller förtidspension kan erhålla livränta antingen i form av förtidslivränta om han uppbär helt sjukbidrag eller hel förtidspension från den allmänna försäk— ringen eller i form av ålderslivränta som utgår fr. o. m. 65 års ålder.
Familjepension utgår till efterlevande make (änka eller änkling) om äktenskapet har ingåtts senast den dag då den anställde har fyllt 60 år. Pensionsrätten upphör vid nytt äktenskap. SPV — eller i vissa fall domstol — kan pröva frågan om pensionsrätt till frånskild make om äktenskapet har varat minst fem år och har upplösts tidigast vid 30 års ålder för efterlevande make, allt under förutsättning att den frånskilda maken har haft underhålls- bidrag. Familjepension utges också för barn under 19 år. 1 procent av pensionsunderlaget (i regel lönen i slutlöneklassen) utgör familjepensionen 32.5 % till en efterlevande,45,5 % till två,52 % till tre, 58,5 % till fyra,65 % till fem och 71.5 % till sex efterlevande. Mellan efterlevande make och barn delas pensionen så att 80 % av beloppet till en efterlevande tillkommer maken medan barnen delar återstående belopp lika.
Familjelivränta kan utgå under samma förutsättningar som gäller för familjepensionen.
Enligt 1976 års avtal kan kompletterande delpension utgå till anställda med inkomster över 75 basbelopp. Förutsättningen är att vederbörande har varit statligt eller kommunalt anställd i minst tio år efter fyllda 35 år. Den kompletterande pensionen utgår efter samma beräkningsgrunder som den statliga ålderspensionen.
Pensionerna är samordnade med utgående pensionsförmåner från den allmänna försäkringen på så sätt att en viss bruttopensionsnivå alltid är garanterad. Denna bruttosamordning innebär att den enskilde alltid är tillförsäkrad minst de förmåner som SPR berättigar till. Skulle socialförsäk- ringsförmånerna vid något tillfälle överstiga tjänstepensionens belopp skall det högre beloppet betalas ut.
Utgående statliga pensioner är fr.o.m. år 1975 värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet.
Förmånerna höjs vid vissa tillfällen efter överenskommelser vid centrala förhandlingar.
2.4.2. Kommunal tjänstepension
Kommunernas pensionsforpliktelser gentemot sina anställda regleras i ett normalpensionsreglemente för arbetstagare hos kommuner. förkortat KPR för primärkommunernas del och LKPR för sekundärkommunernas del. Kommunernas Pensionsanstalt (KPA) handhar till övervägande del admi— nistrationen av pensioneringen. Till denna anstalt var vid 1976 års utgång anslutna 1490 huvudmän (kommuner, församlingar, landsting och kommu- nalförbund m. fl.). Fr. o. m. den 1 juli 1968 sker gemensam utbetalning från KPA av såväl tjänstepension som förmåner enligt den allmänna försäk- ringen.
Skillnaderna mellan KPR och LKPR hänför sig uteslutande till vissa detaljer. Pensioneringen är utformad enligt bruttopensionssystemet och överensstämmer till sin uppbyggnad i allt väsentligt med den statliga tjänstepensioneringen.
Förmånerna utgörs av ålderspension, garantipension, visstidspension och familjepension, kompletterande delpension samt egen- och familjelivränta. Sjukpensionsförmåner utgår numera huvudsakligen genom den avtals- gruppsjukförsäkring, AGS-KL, som har införts fr. o. m. den 1 juli 1974.
Pensionsrätt erhålls tidigast från 20 års ålder. Pensionsåldern är med vissa angivna undantag 65 år.
För hel pension krävs 30 tjänsteår med undantag för visstidspension där den erforderliga tiden är 12 år. Är tjänstetiden kortare reduceras pensions- förmånerna i motsvarande mån.
Tjänstetid tillgodoräknas från 28 års ålder. Pensionsunderlaget beräknas på i princip samma sätt som enligt de statliga tjänstepensionsbestämmelserna. Fr. o. m. den ljanuari 1977 och fem år framåt skall dock de belopp med vilka lönen till hälften eller inte alls räknas in i pensionsunderlaget successivt höjas till 167 % resp. 250 % av basbeloppet. Egenpensionen utgör 65 % av pensionsunderlaget plus ett särskilt tilläggsbelopp vars storlek varierar med avgångsåldern. Familjepension till en efterlevande utgör i princip häften av egenpensionen. Vid flera pensionsberättigade efterlevande ökas familjepen- sionen enligt en särskild skala.
Utgående pensioner är värdesäkrade genom anknytning till basbelop- pet.
Förhandlingarna om en anpassning av KPR/LKPR till de ändringar beträffande den allmänna pensioneringen som trädde i kraft den 1 juli 1976 resulterade i slutet av år 1976 i ett femårigt kollektivavtal. Uppgörelsen överensstämmer i stort med avtalet på den statliga sidan när det gäller pensioneringstidpunkt, vissa pensionsgrundande lönetillägg och storleken på kompletterande delpension. När det gäller rätten att avgå med ålderspension i förtid kan uppgörelsen närmast jämföras med överenskommelsen på det privata tjänstemannaområdet. Sålunda föreligger rätt att ta ut ålderspension fr. o. m. utgången av den månad då vederbörande fyller 60 år fram till 63 eller 65 år beroende på pensionsålder. Vid förtida uttag minskar pensionen på visst sätt medan den ökar om vederbörande får vara kvar i arbete mellan 65 och 67 år. Uppgörelsen innebär bl. a. också att tilläggsbeloppet till egenpension höjs fr. o. m. den 1 januari 1977.
2.4.3. Privat tjänstepensionering m. m.
2.431. Industrins tilläggspension för tjänstemän (ITP)
I och med att ATP-systemet trädde i kraft uppstod ett behov av samordning mellan ATP och den då existerande tjänstepensioneringen för tjänstemän och arbetsledare inom den privata sektorn. En ny, enhetlig pensionsplan — ITP-planen — utformades år 1960 efter förhandlingar mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) å ena sidan samt Svenska Industritjänste— mannaförbundet (SIF) och Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) å andra sidan. I planen infördes också bestämmelser om tjänstegrupplivförsäkring, TGL, men dessa har numera brutits ut och regleras särskilt. Nuvarande avtal beträffande ITP-planen har träffats i september 1976 mellan SAF och Privattjänstemannakartellen(PTK) och gällert. o. m. den 31 mars 1982. ITP- planen har karaktären av kollektivavtal mellan SAP:s förbund och resp. tjänstemannaförbund.
ITP omfattar ålderspension, kompletterande ålderspension (ITPK), sjuk- pension, familjepension till änka/änkling och barn, särskild änkepension och särskild änklingspension. I pensionsplanen ingår även delpension och garanti om viss minimipension (ITPG).
Ålderspension, ITPK och familjepension kan tjänas in från 28 års ålder medan anslutningsåldern för övriga förmåner är 18 år.
För hel pension krävs i princip att den pensionsgrundande anställnings- tiden till pensionsåldern kan beräknas uppgå till minst 360 månader (30 år). Vid kortare tjänstetid reduceras pensionen med 1/360 för varje felande månad. Till grund för beräkningen av pensionen ligger också den pensions- medförande lönen som är begränsad till 30 gånger basbeloppet vid årets ingång.
Pensionsåldern är normalt 65 år. Gällande ITP-avtal omfattar vissa stegvisa förbättringar av ålderspensionen. Höjningarna träder i kraft succes- sivt under åren 1976—1980. I slutläget (år 1981) utgår hel ålderspension med följande procenttal av den pensionsmedförande lönen: för lön resp. lönedel upp till 7,5 basbelopp med 10 %, för lön mellan 7,5 och 20 basbelopp med 65 % och för lön mellan 20 och 30 basbelopp med 32,5 %. Vid pensionsåldrar lägre än 65 år utges hel ålderspension t. o. m. månaden före den under vilken den anställde fyller 65 år med följande procenttal av den pensionsmedförande lönen: för lön resp. lönedel upp till 7,5 basbelopp med 65 %, för lön mellan 7,5 och 20 basbelopp med 65 % och för lön mellan 20 och 30 basbelopp med 32,5 %. För personer som uppnår pensionsåldern före år 1982 gäller vissa övergångsbestämmelser som begränsar storleken av de stegvisa förbättring- arna.
Den senast träffade överenskommelsen innehåller också en komplette- rande ålderspension, ITPK. Denna pensionsdel är inte fixerad i förhållande till lönen utan uppgår för var och en till det belopp vartill ett fastställt avgiftsuttag förslår. ITPK kan användas t. ex. för att höja pensionen livsvarigt från 65 år eller under begränsat antal år. ITPK redovisas i första hand som ett från pensionsåldern utgående livsvarigt belopp. Storleken är beroende på löneförloppet men normalt kommer ITPK att vid pensionsåldern uppgå till 2,5 a 3 % av lönen.
ITPK har tillkommit för att göra det lättare för dem som önskar avgå med
pension före 65 år. Den som avgår tidigast från 62 år får såväl ITP som ITPK slutbetald för återstående tid till 65 år. Pensionen tas då ut i förtid och pensionsnivån sänks endast som en följd av att den beräknade utbetalnings- tiden blir längre, däremot inte på grund av avgiftsbortfall.
Sjukpension från ITP utbetalas vid arbetsoförmåga — på grund av sjukdom eller olycksfall — som har varat över 90 dagar (karenstid). Pensionen utges fr. o. m. kalendermånaden efter karenstidens utgång. På lönedel intill 7,5 basbelopp är det totala skyddet av sjukpenning och ITP 9 % av lönen. Om arbetsoförmågan blir varaktig eller bedöms bli bestående under avsevärd tid och sjukpenningen byts ut mot sjukbidrag eller förtidspension så blir det totala skyddet från den allmänna försäkringen och ITP 80 % av lönen på lönedel intill 7,5 basbelopp. För lönedelar mellan 7,5 och 30 basbelopp överensstämmer procenttalen med dem som gäller ålderspension före 65 år. Är arbetsoförmågan partiell utgår pension i proportion till graden av arbetsoförmåga.
Familjepension utges till efterlevande make (änka eller änkling) under — i huvudsak — förutsättning att äktenskapet har ingåtts innan den försäkrade tjänstemannen fyllde 60 år. Rätten till pension upphör vid omgifte. För efterlevande barn utgår pension i princip t. 0. m. den månad då barnet fyller 20 år. Hel familjepension utgår med ett belopp som bestäms för varje månad med utgångspunkt i dels ett s. k. grundbelopp dels antalet förmånstagare vid månadens ingång. Också familjepensionens nivåer höjs successivt under åren 1976—1980 enligt den senaste överenskommelsen. Grundbeloppet utgörs år 1981 av 32,5 ”0 av den pensionsmedförande lönen på lönedel mellan 7,5 och 20 basbelopp och 16,25 % på lönedel mellan 20 och 30 basbelopp. Hel familjepension utges med följande procenttal av grundbeloppet: efterlevande make utan barn med 100 %, efterlevande make med ett barn med 130 %, med två barn med 150 %,med fler än två barn med 150 % plus 10 % för varje ytterligare barn. Finns enbart efterlevande barn utgår pension med 75 % av grundbeloppet för ett barn, 110 % förtvå barn, 135 % för tre barn, 150 % för fyra barn och för fler än fyra barn 150 % plus 10 % för varje ytterligare barn.
Särskild änkepension utgår till manlig försäkrads maka som inte får änkepension från ATP. Hel änkepension utges med 26 % av den pensions— medförande lönen upp till 7,5 basbelopp.
Särskild änklingspension utgår till kvinnlig försäkrads make under i princip samma förutsättningar som gäller för familjepension. Hel änklingspension uppgår till 20 % av den pensionsmedförande lönen intill 7,5 basbelopp.
Rätt till delpension föreligger under i princip samma förutsättningar och samma tid som gäller enligt lagen om delpensionsförsäkring. Delpensionen från ITP är lika stor som den ålderspension vilken vid pensionsåldern skulle ha utgått på bortfallande lönedel över 7,5 basbelopp. Under delpensionstiden upprätthålls ITP svarande mot lönen före övergången till deltidstjänst och anpassas enligt vissa regler automatiskt till prisutvecklingen. Någon sänk- ning av ITP från 65 år uppstår alltså inte för den som tar delpension.
Ett särskilt avtal om plan för garantitilläggspension till ålderspension enligt ITP-planen (ITPG) träffades år 1974. Det avser enbart ålderspension och endast löner upp till 7,5 basbelopp. Planen omfattar dem som är födda ijuni
1911 eller senare samt, enligt vissa övergångsbestämmelser, dem som är födda under augusti 1907—maj 1911. Utgående pensioner och förmåner reduceras på — för de olika förmåns- slagen — visst sätt med utgående belopp från den allmänna försäkringen. Såsom kompensation för levnadskostnadsstegringar har av återbärings- medel regelmässigt lämnats tillägg till utgående pensioner. I det senaste avtalet överenskoms att en särskild värdesäkringsfond skall inrättas som garanti för värdesäkring av pensionerna. Fonden skall handhas av Svenska Personal—Pensionskassan (SPP).
ITP bekostas av arbetsgivarna och finansieras genom ett premiereservsys- tem. Ålderspensionerna kan säkras på två sätt, antingen genom försäkring i SPP eller genom avsättning i bokslut enligt det s.k. FPG/PRI-systemet (FPG=Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, PRl=Pensionsregistrerings- institutet). vilket innebär att arbetsgivaren under posten ”Avsatt till pensio- ner” redovisar kaptalvärdet av intjänad pensionsrätt. De skuldförda beloppen kreditförsäkras hos FPG. Förvaltningen av pensioneringen handhas av PRI som i sin tur förvaltas av SPP. Familjepension samt de 5. k. riskdelarna försäkras alltid i SPP.
2.432. Särskild tilläggspension (STP) och avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) för arbetare
Den särskilda tilläggspensionen (STP) för arbetare har tillkommit efter överenskommelser åren 1971 och 1972 mellan SAF och Landsorganisationen iSverige (LO). Nuvarande STP-plan gäller fr. o. m. den I juli 1976. STP gäller i huvudsak för arbetstagare som arbetar inom de sakliga tillämpningsområ- dena för kollektivavtalen inom SAF-LO-området. Arbetsgivare som inte har kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring för någon arbetare kan dock försäkra samtliga anställda arbetare. Dessutom kan arbetsgivaren själv och dennes make efter särskild ansökan erhålla försäkring. STP administreras av ett särskilt försäkringsbolag, Arbetsmarknadsförsäkringar pensionsförsäk- ringsaktiebolag (AMF-pensionsförsäkring), som har bildats av SAF och LO. Försäkringsavtalen sluts mellan arbetsgivarna och detta bolag.
Rätt till STP tillkommer den som är född ijuni 1911 eller senare och som har uppnått pensionsåldern 65 år. Särskilda övergångsbestämmelser gäller för pensionärer födda under tiden november 1906—maj 1911. Såsom ytterligare förutsättningar för att erhålla STP gäller dels att vederbörande kan tillgodo- räkna sig pensionsgrundande tid dels att han har fullgjort pensionsbevarande anställningstid.
Pensionsgrundande tid (STP-år) beräknas fr. o. m. det år då den anställde uppnår 28 års ålder t. o. m. det årdå han fyller64 år. Tiden räknas fr. o. m. den tidpunkt då den anställde omfattas av försäkringsavtal om STP. För dem som har kommit med i försäkringen före den 1 juli 1976 gäller särskilda regler om retroaktiv beräkning. Anställd som hos en arbetsgivare har fullgjort minst 208 timmars arbete under året får tillgodoräkna sig ett helt STP-år om arbetstiden har uppgått till minst 832 timmar. Har han arbetat mellan 208 och 832 timmar beräknas STP-år genom att den fullgjorda arbetstiden divideras med 832. Beräkning av STP-år för åren 1965—1972 sker enligt särskilda grunder. — För rätt till STP krävs att den anställde kan tillgodoräkna sig pensionsgrundande
tid om minst tre STP-år.
Den anställde anses ha fullgjort pensionsbevarande anställningstid om han antingen har tjänat in minst tre STP-år under tiden fr. o. m. det år då han fyller 55 år och t. o. m. det då han fyller 64 år eller om han för vart och ett av de två år under vilka han fyller 63 resp. 64 år kan tillgodoräkna sig minst 0,25 STP-år.
STF:s storlek beräknas med utgångspunkt i den anställdes inkomster under de år då han har fyllt 55—59 år. De tre bästa åren under denna femårsperiod används för beräkning av s. k. pensionslön.
Hel STP utgör 10 % av pensionslönen och utges om den anställde kan tillgodoräkna sig minst 30 STP-år. För anställda födda underjuni 1911—1915 utgår dock hel STP med reducerad del av pensionslönen. Vid kortare anställningstid än 30 STP-år reduceras pensionen på visst sätt. För dem som är födda under tidenjuni 1911—1931 gäller gynnsammare regler vid beräkning av erforderligt antal STP-år för hel STP.
STP är avsedd att vara en komplettering till ålderspensionen från den allmänna försäkringen och garanterar den anställde en viss livsvarig pensionsnivå. Tjänstepensionsförmåner som intjänats samtidigt med STP skall i princip — och enligt övergångsbestämmelser när det gäller förmåner från bl. a. den allmänna försäkringen — reducera STP.
Om överskott uppstår inom AMF-pensionsförsäkring skall detta i första hand användas till att höja utgående pensioner från STP.
STP finansieras av arbetsgivarna enligt en s.k. kapitaltäckningsmetod. Premien för pensioneringen debiteras inom STP-kollektivet som en viss procent av den redovisade ATP-lönesumman. STP-premien är för år 1977 2,60 % och beräknas för år 1978 till 2,70 %, för år 1979 till 2,85 %, för år 1980 till 3,00 % och för år 1981 till 3,15 %.
Den avta/sgruppsjuklä/säkring (AGS) som tillkom genom överenskom— melser mellan SAF och LO åren 1971 och 1972 är avsedd att vara ett komplement till sjukpenning och förtidspension (sjukbidrag) från den allmänna försäkringen. Nuvarande AGS-plan gäller fr. o. m. den 1 juli 1976.
AGS administreras av ett särskilt bolag Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkringsaktiebolag (AMF-sjukförsäkring).
För att en anställd skall omfattas av AGS krävs att han är anställd hos en arbetsgivare som är ansluten till AGS-systemet (vilket i princip härvidlag följer samma bestämmelser som STP). Vidare skall han vara sjukpenning- försäkrad enligt den allmänna försäkringen och inte ha fyllt 65 år. Dessutom skall han under ett kalenderkvartal ha arbetat minst 208 timmar hos en sålunda ansluten arbetsgivare.
Anställd som på nämnda sätt har kvalificerat sig för AGS håller försäk- ringen ”vid liv" sålänge han arbetar minst 208 timmar per kalenderkvartal. Viss frånvaro räknas som arbetad tid. Efterskydd från försäkringen sedan anställningen har upphört gäller under två kalenderkvanal, i vissa fall — på grund av arbetslöshet — högst åtta kalenderkvartal.
För att få ersättning från AGS krävs att man har blivit arbetsoförmögen på grund av sjukdom, olycksfall eller yrkesskada till minst 50 %. Karenstiden är 30 dagar. Varar sjukdomen mer än 30 dagar utges ersättning fr. o. m. åttonde dagen. Ersättningen utgår under tid då den försäkrade uppbär sjukpenning
enligt AFL eller YFL samt under förtidspensionstid enligt AFL.
Under sjukpenningtid utges AGS-ersättning med 3 kr. per dag då hel sjukpenning utgår och med halva detta belopp vid halv sjukpenning. Ersättningen under förtidspensionstid varierar med hänsyn till den försäk- rades sjukpenninggrundande inkomst och graden av arbetsoförmåga.
Om ersättning enligt AGS har lämnats mer än två år i följd höjs utgående belopp i fortsättningen en gång om året. Höjningen följer basbeloppet men är begränsad till högst 4 % per år räknat från ersättningsperiodens början.
AGS finansieras av arbetsgivarna. AGS-premien är f. n. (år 1977) 1,45 % av arbetarlönesumman.
2.433. Trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY)
För såväl stats— och kommunanställda som för arbetstagare inom SAF/LO/ PTK-området liksom för anställda inom andra avtalsområden har träffats överenskommelser om s. k. trygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY). Avsikten med TFY är att den som drabbas av personskada som utgör yrkesskada skall få ersättning oavsett om någon är vållande till skadan.
Ersättning utgår vid akut sjukdomstid för förlorad arbetsinkomst, för sveda och värk och för sjukvårdskostnader i den mån ersättning inte utges från annat håll, t. ex. från den allmänna försäkringen. Förlorad arbetsinkomst ersätts om sjukskrivningen har varat mer än åtta dagar. Ersättningen utges då fr.o.m. dagen för insjuknandet och motsvarar den faktiska förlusten av arbetsinkomst. Under de första 30 dagarna utgår dagersättning enligt särskild tabell. För lönedelar överstigande 7,5 basbelopp lämnas ersättning för den faktiska förlusten.
Om yrkesskadan har medfört invaliditet utgår ersättning för lyte och men, framtida inkomstbortfall, allmänna olägenheter och framtida kostnader. Dessutom kan utges ersättning vid rehabilitering samt ersättning vid dödsfall. Också dessa ersättningar är samordnade med belopp som kan utgå på grund av bl. a. andra försäkringar så att ersättningen från TFY reduceras med nämnda belopp.
TFY finansieras av arbetsgivarna. Förhandlingar för att anpassa TFY till den nya lag om arbetsskadeförsäk- ring som trätt i kraft den 1 juli 1977 har påbörjats men är ännu inte avslutade.
2.5. Översikt över pensioneringen i några andra länder
I detta avsnitt lämnas en översiktlig redogörelse för de bestämmelser om allmän pension som gäller i vissa andra länder som kan vara av speciellt intresse såvitt avser de frågor som pensionskommittén nu har att behandla. Dessa länder är Norge, Danmark. Finland och Västtyskland. Beträffande ettvart av dessa länder ges en kortfattad beskrivning av reglerna om ålders- och förtidspension. Härjämte lämnas en något fylligare redogörelse för de olika ländernas bestämmelser om värde— och standardsäkring av pensions- förmånerna samt om fastställande av pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng.
2.5.1. Norge
Bestämmelserna om allmän pension i Norge finns intagna i 1966 års lov om folketrygd, vilken trädde i kraft den ljanuari 1967. Den norska folketrygden omfattar i stort sett samma grenar som den svenska socialförsäkringen. Pensionsförmånerna består av grundpensioner och tilläggspensioner.
Grundpensionerna fastställs utan hänsyn till tidigare inkomster. Storleken av förmånerna är däremot beroende av hur länge den försäkrade har omfattats av folketrygden (trygdetid). Tilläggspensionerna grundas på inkomst av förvärvsarbete och intjänas efter ett system med pensionspoäng. Tilläggspensionernas storlek är beroende av intjänandetidens längd.
Folketrygden är allmän och obligatorisk. I princip omfattar den alla som är bosatta i Norge, oavsett medborgarskap. Norska medborgare som flyttar utomlands kan under vissa förutsättningar kvarstå i folketrygden.
Ersättningssystemet är i Norge uppbyggt med användning av ett grund- belopp, vilket har samma funktion som basbeloppet i Sverige. Till skillnad från det system som tillämpas i Sverige följer grundbeloppet emellertid inte ett index utan regleras i stället genom särskilda beslut i stortinget. Denna ordning för värde- och standardsäkring av pensionerna beskrivs närmare i det följande.
I likhet med vad som gäller inom den svenska tilläggspensioneringen bestäms den försäkrades pensionsgrundande inkomst med ledning av hans självdeklaration för varje år. Pensionsgrundande inkomst beräknas för den försäkrade fr. o. m. det år han fyller 17 år t. o. m. det år han fyller 69 år i den mån årsinkomsten överstiger grundbeloppet för samma år.
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar den del av inkomsten som ligger mellan ett och tolv grundbelopp. Den del av inkomsten som överstiger åtta gånger grundbeloppet medräknas dock med bara en tredjedel. Före år 1971 gällde att inkomstdelar över åtta gånger grundbeloppet över huvud taget inte beaktades.
På grundval av den pensionsgrundande inkomsten fastställs pensionspo- äng. Dessa erhålls genom att den pensionsgrundande inkomsten divideras med grundbeloppet. Slutpoängtalet är genomsnittet av poängtalen för de 20 bästa inkomståren.
Pensionsåldern är fr. o. m. den 1 januari 1973 satt till 67 år. Det finns vissa begränsade möjligheter för förvärvsabetande att därefter och intill fyllda 70 år ta ut pension. Som en förutsättning för rätt till pension för personer i nämnda åldrar gäller nämligen att pensionen tillsammans med eventuell arbetsin- komst inte får överstiga 80 % av den försäkrades tidigare förvärvsinkomst beräknad på visst sätt. I enlighet med den försäkrades önskan och med beaktande av nu nämnda regler kan ålderspensionen utgå som hel, 3/4. 1/2 eller 1/4 pension. Den som skjuter upp uttag av hel eller del av pension efter fyllda 67 år tjänar in ett väntetillägg för den del av pensionen som inte tas ut. Väntetillägget, som är 9 % per år(=0,75 % per månad), utgår som livsvarigt tillägg från den tidpunkt då den försäkrade tar ut hel pension. dock senast från 70 års ålder.
Grundpension utges till den som har en trygdetid av minst tre år efter fyllda 16 år och före fyllda 67 år. För att få full ålderspension från grundpensione-
ringen krävs minst 40 års trygdetid. Kortare trygdetid ger en i motsvarande mån reducerad grundpension.
Hel grundpension i form av ålderspension till ensamstående och till gift med maka som inte åtnjuter pension motsvarar grundbeloppet. En pensionär som försörjer maka vilken inte uppbär pension får ett maketillägg om 50 % av grundpensionen. För gift pensionär med maka som själv åtnjuter pension utgör pensionen 75 % av grundbeloppet. Ålderspensionär som försörjer barn under 18 år har rätt till barntillägg med 25 % av grundbeloppet för varje barn. Om två makar båda är pensionärer utges dock barntillägg endast till en av dem. Utgår ålderspension med del av hel pension minskas barntillägget i motsvarande grad.
Tilläggspension i form av ålderspension utgår till försäkrad som har minst tre poängår. Pensionens storlek varierar med hänsyn till pensionspoäng och antal poängår. För full tilläggspension krävs enligt huvudregeln att pensions- poäng har gottskrivits den försäkrade under 40 år. För varje felande poängår minskas pensionen med 1/40. Full tilläggspension utgör för år 45 % av det belopp som erhålls när det gällande grundbeloppet multipliceras med genomsnittet av poängtalen för de 20 bästa poängåren. Om två makar båda har rätt till tilläggspension gäller speciella regler för beräkning av poängtalen. För försäkrade som är födda under något av åren 1898—1936 och som är norska medborgare gäller vissa övergångsbestämmelser enligt följande. Den som är född under något av åren 1898—1917 får sin tilläggspension beräknad på grundval av 20 poängår i stället för 40. Den som är född under något av åren 1918—1936 kan få full tilläggspension om han har tillgodoräknats pensions- poäng under alla år fr.o.m. år 1967 t. o. m. det år han fyller 69 år. Dessa övergångsbestämmelser gäller bara för pensionsgrundande inkomster intill fem gånger basbeloppet. För överskjutande inkomster gäller 40-årskravet.
Förtidspension (”uforepensjon”) kan utges till den som vistas i Norge och som har fyllt 16 år men inte 67 år om hans arbetsförmåga — efter avslutade rehabiliteringsåtgärder — är varaktigt nedsatt med minst hälften på grund av sjukdom, skada eller lyte. Därjämte krävs att den försäkrade vid ansökan om pension antingen har varit försäkrad minst tre år eller har varit försäkrad ett år och under denna tid har varit arbetsför. Den som har fyllt 64 men inte 67 år kan få förtidspension — utan rehabiliteringsåtgärder — om hans arbetsförmåga på grund av åldersförändringar är nedsatt med minst hälften och han har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fem åren närmast före pensionsansökan.
Förtidspension utges som hel eller som så stor del av hel pension som svarar mot graden av nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Hel pension kan dock utges inte bara vid fullständig arbetsoförmåga utan också i fall då arbetsförmågan är nedsatt med mer än tre fjärdedelar och det efter en samlad bedömning av den försäkrades situation anses skäligt att hel pension utgår.
Den norska förtidspensionen består, liksom ålderspensionen, av grund- pension och tilläggspension.
Hel grundpension i form av förtidspension motsvarar den ålderspension som den försäkrade skulle ha fått om han inte blivit arbetsoförmögen utan fortsatt att arbeta till pensionsåldern. Vid bestämmande av trygdetidens längd medräknas tiden fram till dess den försäkrade fyller 67 år.
Också tilläggspension i form av förtidspension motsvarar i princip den ålderspension som den försäkrade skulle ha erhållit om han inte hade blivit arbetsoförmögen. I likhet med vad som gäller i Sverige beräknas antagande- poäng för den försäkrade om vissa förutsättningar är uppfyllda. Härvid krävs att den försäkrade vid den tidpunkt då arbetsförmågan blev nedsatt hade en förvärvsinkomst som motsvarade en årlig pensionsgrundande inkomst som var minst lika hög som grundbeloppet eller hade gottskrivits pensionspoäng för det närmast föregående året eller under det året hade fullgjort militär grundutbildning eller motsvarande civil tjänstgöring. Också för det fall att den försäkrade hade tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre av de fyra år som närmast hade föregått det år då pensionsfallet inträffade kan antagan- depoäng fastställas. Antagandepoängen bestäms till genomsnittet av de poängtal som har fastställts fr. o. m. det år den försäkrade fyllde 17 år 1. o. m. året före det då arbetsförmågan blev nedsatt. För år då den försäkrade har fullgjort militär grundutbildning eller motsvarande civil tjänstgöring beräk- nas ett poängtal om två eller det högre poängtal som kan ha gottskrivits den försäkrade för året före ifrågavarande tjänstgöring. Vid beräkningen av antagandepoäng bortses från de år, intill hälften av samtliga, då den försäk- rade inte har tillgodoräknats pensionspoäng eller då poängtalet är lägst. Om antagandepoängen därigenom blir högre skall de i stället fastställas till genomsnittet av poängtalen för de tre sista åren före det år då arbetsförmågan blev nedsatt. Föreligger inte förutsättningar för antagandepoängberäkning fastställs förtidspensionen på grundval av faktiska pensionspoäng.
Möjligheter finns i Norge för den som uppbär förtidspension att tillgodo- räkna sig pensionspoäng inom tilläggspensioneringen på förvärvsinkomster vid sidan av förtidspensionen. För förtidspensionärer beräknas emellertid pensionspoäng enligt en särskild bestämmelse. Denna innebär att för åren efter det år då arbetsförmågan blev nedsatt skall från inkomsten dras bara så stor del av grundbeloppet som svarar mot den del av den försäkrades arbetsförmåga som vid fastställande av pensionen har ansetts kvarstå. Sålunda minskas förvärvsinkomsten med ett halvt grundbelopp för den som uppbär halv förtidspension och med 25 % av grundbeloppet for den som uppbär 75 % av hel pension. För den som har hel förtidspension dras inte någon del av grundbeloppet från inkomsten. Pensionspoängen framkommer sedan genom att den på nämnda sätt beräknade inkomsten divideras med hela grundbeloppet. Den som uppbär förtidspension beräknad med antagan- depoäng skall, om han har ansetts vara helt arbetsoförmögen, varje år fr. o. m. det år då arbetsförmågan blev nedsatt gottskrivas pensionspoäng motsva- rande antagandepoängen. Den som uppbär partiell förtidspension skall för det år då arbetsförmågan blev nedsatt tillgodoräknas antagandepoängen och skall för senare år gottskrivas en mot invaliditeten svarande del av antagandepoängen. Pensionspoäng för den egna pensionsgrundande inkomsten läggs till de poäng som har tillgodoräknats enligt de nämnda bestämmelserna om antagandepoäng. Det samlade poängtalet för året får dock inte överstiga ett tak som har fastställts till 8,33. För det år då förvärvsförmågan blev nedsatt tillgodoräknas pensionspoäng för egna pensionsgrundande inkomster bara i den utsträckning som poängtalet för dessa är högre än antagandepoängen.
Till förtidspension kan utgå make- och barntillägg enligt i huvudsak samma regler som gäller inom ålderspensioneringen.
Till såväl ålderspension som förtidspension utgår s. k. kompensationstill- lägg. Dessutom utgår s. k. särtillägg, som närmast motsvarar det svenska pensionstillskottet, med viss procent av grundbeloppet till försäkrade som på grund av ålder eller av andra orsaker inte har kunnat intjäna någon avsevärd tilläggspension. Tillägget avräknas krona för krona mot tilläggspension från folketrygden. Kompensationstillägg ges som kompensation för införande av mervärdeskatt och omläggning av skattereglerna i Norge från den I januari 1970. Fullt sådant tillägg utgår med 500 Nkr. per år till ensam pensionär och med 375 Nkr. per år till gift pensionär vars maka också uppbär pension. För pensionär som uppbär maketillägg utgör kompensationstillägget 750 Nkr.
Folketrygden finansieras genom avgifter från de försäkrade, arbetsgivar- avgifter, statsbidrag och kommunbidrag. De försäkrades avgifter för pensio- neringen bestäms till viss procent av den pensionsgrundande inkomsten. Härvid medräknas dock inkomstdel mellan åtta och tolv gånger grundbe- loppet fullt ut. Arbetsgivaravgiften utgör visst procenttal av det belopp som arbetsgivaren utger såsom lön eller annan ersättning för arbete eller uppdrag utan någon begränsning uppåt. lnbetalade avgiftsbelopp som inte behöver tas i anspråk för de löpande utbetalningarna reserveras i den s. k. folketrygds- fonden.
Som har nämnts ovan är det norska ersättningssystemet uppbyggt med användning av ett grundbelopp, som har samma funktion som basbeloppet i Sverige. Till skillnad från det system som tillämpas i Sverige följer grundbeloppet emellertid inte ett index. I stället regleras det genom särskilda beslut i stortinget under hösten varje år med verkan fr. o. m. den 1 januari påföljande år. Fastställandet av grundbeloppet sker under hänsynstagande till två olika faktorer. Den ena avser förändringar i den allmänna prisnivån och den andra utgörs av den allmänna välståndsökningen.
Förändringarna. i prisnivån mäts med hjälp av "konsumprisindeksen" (som närmast kan jämföras med det svenska konsumentprisindexet). Reglering av grundbeloppet med hänsyn till denna faktor sker i princip automatiskt på grundval av det genomsnittliga indexet för de sista tolv månaderna fram t. o. m. september året före det år då nytt grundbelopp skall gälla. Vid fastställandet av det nya grundbeloppet multipliceras det gällande grundbeloppet med det tal som anger förhållandet mellan det genomsnittliga konsumentprisindexet för de nämnda månaderna och det genomsnittliga indexet för de tolv månaderna närmast före dessa.
Reglering med hänsyn till den andra faktorn, den allmänna välståndsök- ningen, sker däremot inte automatiskt. Storleken av den höjning av grundbeloppet som kan betingas av denna faktor skall nämligen beslutas av stortinget vartannat år. Höjningen, som avser ett standardtillägg utöver den ökning som följer av prisnivåns förändring, skall genomföras i två steg så att den får slå igenom den 1 januari vart och ett av de två följande åren. Bestämmelserna om reglering vartannat år har inte tillämpats efter år 1971. Reglering har i stället ägt rum varje år med hänvisning till att utredningsar- bete med sikte på ändrade bestämmelser pågår. Fram t. o. m. år 1972 beräknades välståndsökningen på grundval av den genomsnittliga ökningen av de förvärvsarbetandes realinkomst (brutto). Underlaget för beräkningarna
utgjordes av nationalräkenskapernas tal för inkomst av arbete per invånare. År 1973 övergavs denna beräkningsgrund. I stället fastställs numera standardtillägget på grundval av den genomsnittliga stigningen av den disponibla realinkomsten för de förvärvsarbetande. Som utgångspunkt tas ökningen av den disponibla realinkomsten under året före det år då nytt grundbelopp fastställs. Utvecklingen av den disponibla realinkomsten beräk- nas på så sätt att man först räknar fram den disponibla inkomsten för de två åren genom att inkomstskatter och socialförsäkringsavgifter dras från inkomsten samtidigt som man för barnfamiljer lägger till "barnetrygden". Stigningen i disponibel inkomst korrigeras därefter för prisstegringen.
Det fastställda programmet med årliga höjningar av grundbeloppet har inte följts helt. Sålunda höjdes grundbeloppet åren 1971, 1974, 1975 och 1976, förutom den 1 januari också den 1 maj. Höjningarna har betecknats som förskott på den priskompensation som de försäkrade skulle ha fått den 1 januari påföljande år.
Grundbeloppet i Norge reglerar i likhet med det svenska basbeloppet såväl poängintjänandet som utgående förmåner. lett utredningsförslag från år 1973 har emellertid föreslagits en uppdelning av funktionerna på dels en poäng- beräkningsfaktor, dels ett grundbelopp för pensionerna. Poängberäknings- faktorn skulle knytas till utvecklingen av _den genomsnittliga bruttoinkom- sten för förvärvsarbetande och baseras på lönestatistiken för vuxna industri- arbetare. Grundbeloppet för pensionerna skulle bestämmas på grundval av utvecklingen av de förvärvsarbetandes genomsnittliga disponibla inkomst. I sitt betänkande, som lades fram före den år 1973 vidtagna ändringen för beräkningen av standardtillägget, menade utredningen att grundbeloppet har fungerat bra när det gällde beräkningen av intjänade pensionspoäng. Som underlag för beräkning och reglering av löpande pensioner hade det, enligt utredningen, inte visat sig vara lika lämpligt eftersom inkomstökningen för pensionärerna — på grund av de speciella skatte- och avgiftsregler som gäller för denna grupp — hade blivit större än inkomstökningen för de förvärvsar- betande. Utredningsförslaget är föremål för överväganden inom det norska socialdepartementet.
2.5 .2 Danmark
Den allmänna pensionsförsäkringen i Danmark består av dels social pension (grundpension). dels tilläggspension (ATP). Bestämmelser om grundpension finns i folkpensionslagen, invalidpensionslagen och änkepensionslagen. Tilläggspensioneringen regleras i lagen om arbetsmarknadens tilläggspen- sion.
Grundpensionen är allmän och obligatorisk. Den kan utgå såsom bl. a. ålders- och invalidpension och betalas ut oavsett om den försäkrade tidigare har förvärvsarbetat eller inte. Försäkrade för grundpension är alla danska medborgare som är bosatta i Danmark och som har varit bosatta där minst ett år efter 15 års ålder. Vissa undantag finns dock från kravet på medborgarskap och bosättning. Tilläggspensioneringen omfattari princip endast i Danmark sysselsatta anställda. Något krav på danskt medborgarskap eller fortsatt bosättning i Danmark finns inte. Utgående pensioner från ATP är enhetliga och oberoende av storleken av tidigare arbetsinkomster. Tilläggspensionens
storlek är i stället avhängig av det antal år varunder avgift har erlagts. För rätt till pension krävs avgiftsbetalning under viss tid. Pensionsförmånerna från tilläggspensioneringen utgörs av ålders- och änkepension men inte av invalidpension.
Pensionsåldern inom folkpensioneringen är normalt 67 år. Ensamstående kvinnor är dock berättigade till inkomstprövad ålderspension från 62 års ålder. Efter särskild prövning kan personer i åldern 60—67 år få ålderspension när sviktande hälsa eller andra särskilda omständigheter talar därför. Även sådan ålderspension är inkomstprövad. Uppskjutet uttag av ålderspension är möjligt under tre år efter 67 års ålder, varvid pensionsbeloppet höjs. Vid uppskjutet uttag ökas pensionen med ett väntetillägg som är 5 % för varje halvår uttaget uppskjuts, dock med högst 30 % av det utbetalda grundbe— loppet.
lnkomstprövad invalidpension kan utges till personer i åldern 15—67 år om arbetsförmågan är varaktigt nedsatt med minst hälften på grund av fysisk eller psykisk invaliditet. lnvalidpension utgår med tre olika belopp allt efter graden av nedsättningen av arbetsförmågan. "Hojeste pension" tillerkänns personer som anses vara oförmögna för varje arbete eller som har endast obetydlig förvärvsförmåga i behåll. "Mellemste pension" utgår till personer vars arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad men dock med omkring två tredjedelar. ”Laveste pension" tillerkänns personer vars arbetsförmåga är nedsatt i mindre grad men dock med minst hälften.
lnvalidpension kan i princip tillerkännas bara personer i åldern 15—60 år; "hojeste pension" kan dock beviljas först från 18 års ålder. Personer som har fyllt 60 år kan emellertid tillerkännas "mellemste pension" under förutsätt- ning att deras arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att de, om de hade varit under 60 år. skulle ha varit berättigade till "hojeste pension". Tidigare beviljad invalidpension utgår också till personer över 60 år. Pensionen bortfaller vid 67 års ålder då den övergår i ålderspension.
Gemensamt för ålders- och invalidpension är att det utges ett grundbelopp. Detta är högre för ensamstående och för gift pensionär vars maka inte uppbär pension än för gift pensionär vars maka också är berättigad till pension. Fr. o. m. den 1 april 1977 utgör sålunda grundbeloppet 1 405 Dkr. per månad för ensamstående pensionär och 1 158 Dkr. per månad för envar av två gifta pensionärer. Till personer över 67 års ålder utbetalas grundbeloppet utan hänsynstagande till andra inkomster. 1 övrigt är grundbeloppet alltid inkomstprövat.
Till personer med "hojeste invalidpension" utges —förutom inkomstprövat grundbelopp — invaliditetsbelopp och belopp för arbetsoförmåga. Personer med ”mellemste invalidpension" är berättigade till grundbeloppet och invaliditetsbelopp. Pension till personer med "laveste invalidpension” består av halvt grundbelopp och halvt invaliditetsbelopp. Invaliditetsbeloppet motsvarar ett halvt grundbelopp och uppgår f. n. (april 1977) till 700 Dkr. per månad för ensamstående pensionär. Beloppet för arbetsoförmåga utgör f. n. 927 Dkr. per månad för ensamstående pensionär. Invaliditetsbeloppet och beloppet för arbetsoförmåga är inte inkomstprövade.
Vid sidan av grundpension kan utgå vissa tilläggsförmåner. Till såväl ålders- som invalidpension kan sålunda utges pensionstillägg,äktenskapstill- lägg,hustrutillägg,personligt tillägg och—enligt särskild lagstiftning—särskilt
barntillägg. Flertalet av dessa är inkomstprövade. Till invalidpensionär kan dessutom utbetalas biståndstillägg och vårdtillägg. Dessa tillägg till invalid- pensionär är inte inkomstprövade. De kvarstår också efter övergång från invalidpension till ålderspension.
Som huvudregel gäller att full folk- eller invalidpension utges endast till personer som har varit bosatta i Danmark i minst 40 år mellan 15 och 67 års ålder. Vid kortare tids bosättning reduceras pensionen med motsvarande antal 40-delar. Från denna regel finns vissa undantag, av vilka det viktigaste innebär att full folkpension kan utgå även isådana fall då den försäkrade har varit bosatt i Danmark minst tio år mellan 15 och 67 års ålder samt minst fem av dessa tio år omedelbart före fyllda 67 år. För invalidpension gäller att tiden mellan pensionsfallet och 67-årsdagen medräknas som bosättningstid vid tillämpning av 40-årsregeln. För äldre personer finns dessutom särskilda övergångsregler i fråga om bosättningskravet.
Folk- och invalidpensionen samt flertalet tillägg regleras automatiskt två gånger årligen (från den 1 april och från den 1 oktober) efter det för januari resp. juli gällande s. k. reguleringspristalet, vilket grundas på levnadskost- nadsindex. För höjning av pensionerna krävs att reguleringspristalet har stigit med tre enheter. Dessutom är det vanligt att pensionerna —efter samråd med ”pensionisternas kontaktudvalg" — höjs genom lagstiftning med utgångs- punkt i de förbättringar för lågavlönade som har genomförts vid överens- kommelser på arbetsmarknaden. Höjning på denna grund sker normalt vartannat år.
Folk- och invalidpensionen finansieras i huvudsak av staten via statsbud- geten. En särskild folkpensionsavgift tas ut på samma sätt som och såsom en integrerad del av de allmänna inkomstskatterna. Som bidrag till täckande av statens utgifter för invalidpensioneringen betalar arbetsgivarna en viss avgift för varje anställd.
Den danska tilläggspensioneringen, som trädde i kraft den 1 april 1965, omfattar alla i Danmark arbetande löntagare i åldern 18—66 år vilka arbetar minst 15 timmar per vecka eller minst 65 timmar per månad hos en arbetsgivare. Pensionsåldern är 67 år. Full pension erhålls efter 40 års intjänandetid. F. n. är maximala ålderspensionen från ATP 4 008 Dkr. per år. Vid avgiftsbetalning under kortare tid än 40 år blir pensionen i motsvarande mån reducerad. För övergångsgenerationen tillämpas - oberoende av arbetstagarens nationalitet — förmånligare intjänanderegler. Uppskjutet uttag av tilläggspension är möjligt, varvid pensionen höjs med 5 % för varje halvt år som pensioneringen Uppskjuts. dock högst med 30 %.
Någon automatisk reglering av tilläggspensionerna efter levnadskostnads- index sker inte. Vissa höjningar kan komma till stånd efter särskilda beslut då försäkringsmatematiska beräkningar visar att pensionsanordningens intäkter överstiger de förväntade utgifterna för pensioner.
Tilläggspensioneringen finansieras genom fasta avgifter, av vilka arbetsgi— varen betalar två tredjedelar och arbetstagaren en tredjedel. Såväl avgifter som pensioner är enhetliga och oberoende av arbetsinkomstens storlek.
Fr. o. m. är 1971 erläggs i Danmark avgifter till en social pensionsfond. Avsikten med uppbyggandet av denna fond är att skapa underlag för att kunna utge en tilläggspension till personer som uppbär folk-. invalid- och änkepension. Utbetalning skall börja ske år 1979, och man skall under åren
1977—1978 fatta beslut om pensionernas storlek och om den närmare utformningen i övrigt. Det kan också nämnas att utredning pågåri Danmark om möjligheterna att genomföra en pensionsreform, varigenom bl.a. ett sammanhängande pensionssystem skulle skapas.
2.5.3. Finland
Den allmänna pensionsförsäkringen i Finland består av dels grundpension, dels tilläggspension. Grundpension i form av ålderspension och invalidpen- sion utgår enligt folkpensionslagen. Tilläggspensioneringen regleras i huvudsak i lagen om pension för arbetstagare (APL) och lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden. Företagarnas pensionsskydd regleras i särskilda lagar, nämligen lagen om pension för lantbruksföretagare och lagen om pension för företagare.
Folkpensionen är allmän och obligatorisk och tillkommer alla i Finland bosatta personer oberoende av medborgarskap. Som regel krävs dock minst fem års bosättning i Finland omedelbart före ansökan för att folkpension skall kunna utgå. Försäkrad är den som fyllt 16 år. Arbetspensionslagarna omfattar varje i Finland sysselsatt person oberoende av om han är finsk medborgare eller ej. Varje försäkrad intjänar individuellt sin arbetspension och pensionen utgår i förhållande till den försäkrades tjänstetid och förvärvsinkomster. Såväl folkpension som tilläggspension kan utgå i form av bl. a. ålderspension, invalidpension och arbetslöshetspension.
Folkpension i form av ålderspension utges till person som fyllt 65 år. Möjlighet finns att uppskjuta uttag av folkpension under högst fem år. Pensionens grunddel förhöjs då för varje år med 12,5 % och alltså med sammanlagt högst 62,5 %. Ålderspensionen består av en grunddel,som utgår med ett fast, för alla lika stort belopp, samt en inkomstprövad understödsdel. Folkpensionens understödsdel utgår med olika belopp i tre kommungrupper. Understödsdelen är högre för ensamstående och för gift pensionär, vars make inte åtnjuter folkpension, än för gift pensionär med make som uppbär sådan pension. Till gift pensionärspar utbetalas sålunda en med 60 % förhöjd gemensam understödsdel. Om årsinkomsten överstiger vissa gränsbelopp, utgår understödsdelen med reducerat belopp.
Både grunddelen och understödsdelen är bundna vid det officiella levnadskostnadsindexet. När detta stigit med 3 % , höjs pensionen i motsva- rande mån.
Pensionstagare, som är i behov av särskilt ekonomiskt stöd för tryggande av sin eller familjens utkomst eller för bestridande av boendekostnader, kan erhålla understödstillägg och bostadsbidrag. Dessa är inkomstprövade och avsedda speciellt för pensionstagare med små inkomster.
Till folkpension kan därjämte under vissa förutsättningar utbetalas särskilda tillägg. såsom hustrutillägg, barntillägg. hjälptillägg och vårdtill- lägg.
APL omfattar arbetstagare i privat tjänst som varit anställda minst en månad och vars månadsinkomst uppgår till visst minimibelopp eller vars arbetstid är minst 20 timmar per vecka.
Pensionsåldern inom APL är i regel 65 år. Som förutsättning för att pension skall utgå från 65 års ålder gäller att den försäkrades arbetsförhållanden skall
ha upphört. Pensionsrätt intjänas mellan 23 och 65 års ålder.dvs. under högst 42 år. Pensionen beräknas med hänsyn till antalet tjänstgöringsår, slutlön i varje särskilt arbetsförhållande och den s. k. tillväxtfaktorn.
Enligt APL utgör ålderspensionsbeloppet för varje hel månad av den till pension berättigade tjänstgöringstiden 1/8 % av den pensionsgrundande lönens belopp. Den pensionsgrundande lönen bestäms särskilt för varje arbetsförhållande genom att av de fyra senaste åren under vilka arbetsför- hållandet har fortgått väljs de två år, under vilka arbetsförtjänsterna i medeltal per månad har varit de största. Den pensionsgrundande lönen för arbetsförhållandet utgör den genomsnittliga månadsinkomsten under dessa två år. Något tak för den pensionsgrundande lönen. såtillvida att lönedelar över visst belopp inte medräknas, finns inte i Finland till skillnad från i Sverige.
Tillväxtfaktorn är således 1,5 % per år (= 1/8 % per månad). För tjänstgöringstid före den 1 juli 1962 är faktorn dock endast 1 % per år.
Ålderspension enligt APL kan utgå med högst 60 % av den pensionsgrun- dande lönen. Vid beräknandet av arbetspensionens belopp samordnas denna pension med folkpension och vissa andra lagstadgade pensioner och ersättningar sålunda att det sammanlagda beloppet av dessa inkomster inte får överstiga 60 % av den pensionsgrundande lönen. Det överskjutande beloppet räknas av från arbetspensionen.
För arbetstagare som är född före den 1 mars 1922 gäller särskilda regler om arbetspensionens storlek. Understiger för sådan arbetstagare pensionen, beräknad enligt de tidigare nämnda bestämmelserna, ett visst minimibelopp höjs den till detta minimibelopp. Minimibeloppet utgör 35 % av den pensionsgrundande lönen i de fall då den till pension berättigande tjänstgö- ringstiden skall räknas från den ljuli 1962 till dess att arbetstagaren uppnår 65 års ålder. Skall hela nämnda tid inte räknas som tjänstgöring vilken berättigar till pension, reduceras minimibeloppet i motsvarande mån. Minimibeloppet höjs vartannat år fram till år 1982 då det skall utgöra 37 % av den pensionsgrundande lönen. På motsvarande sätt är personer som är födda före den 1 juli 1926 och som pensionerats före den 1 juli 1975 berättigade till en minimipension från APL. Minimibeloppet för dessa pensionärer är f. n. 27 % och stiger successivt t.o.m. år 1982, då det skall utgöra 29 % av den pensionsgrundande lönen.
Uttag av tilläggspension i form av ålderspension kan skjutas upp till efter 65 års ålder. Vid sådant uppskjutet uttag förhöjs pensionens belopp enligt försäkringsmatematiska principer.
lnvalidpension enligt folkpensionslagen kan beviljas försäkrad som är under 65 år och som till följd av sjukdom, lyte eller kroppsskada är oförmögen att utföra sitt vanliga arbete eller annat därmed jämförbart arbete. som med beaktande av hans ålder, yrkesskicklighet och övriga omständigheter kan anses vara lämpligt för honom och trygga en skälig utkomst. Den som är blind eller oförmögen att röra sig eller i sådant tillstånd av hjälplöshet att han inte kan komma till rätta utan annans hjälp betraktas såsom arbetsoförmögen även om han förmår utföra förvärvsarbete. lnvalidpension utgår med samma belopp och tilläggsförmåner som ålderspension uttagen vid 65 års ålder. Då pensionstagaren fyller 65 år övergår invalidpensionen utan ansökan i ålderspension.
Arbetslöshetspension enligt folkpensionslagen kan beviljas långvarigt arbetslös försäkrad, som har fyllt 60 men inte 65 år Och som inte åtnjuter invalidpension. Långvarigt arbetslös anses den vara som visar att han under de senaste 52 veckorna har uppburit arbetslöshetsunderstöd eller arbetslös- hetsersättning för sammanlagt minst 200 dagar och som inte kan anvisas sådant arbete som han inte kan vägra att motta utan att förlora sin rätt till arbetslöshetsersättning. Arbetslöshetspensionens storlek bestäms på samma sätt som invalidpensionens.
lnvalid- och arbetslöshetspension utgår även inom arbetspensioneringen. Arbetspension i form av invalidpension erhåller sådan arbetstagare som inte har fyllt 65 år och vars arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada med beaktande av den tid som har förflutit från det sjukdomen inträdde kan uppskattas vara nedsatt med minst två femtedelar under åtminstone ett år utan avbrott. Vid bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas arbetstagarens återstående förmåga att bereda sig förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete,som rimligen kan förutsättas av honom med hänsyn till hans utbildning, tidigare verksamhet, ålder och bosättningsför- hållanden samt därmed jämförbara omständigheter.
lnvalidpension enligt APL beviljas antingen som hel pension eller som delpension. Hel invalidpension utges till arbetstagare, vars arbetsförmåga är nedsatt med minst tre femtedelar. I annat fall utgår delpension. Hel invalidpension beräknas enligt samma grunder som ålderspension enligt APL. Om arbetsoförmågan har inträtt under pågående arbetsförhållande eller inom ett år efter arbetsförhållandets upphörande, beaktas dessutom såsom pensionsberättigande tiden från arbetsoförmågans inträde till pensionsål- derns uppnående. Delpensionens belopp utgör hälften av hel pension. Till arbetstagare som är född före den 1 januari 1927 utgår dock delpension med belopp som — beroende på den försäkrades födelseår — varierar mellan 52 och 66 % av hel pension.
Arbetslöshetspension enligt APL kan utgå till försäkrad som har fyllt 60 men inte 65 år och som har varit långvarigt arbetslös. Med långvarig arbetslöshet förstås här detsamma som i folkpensionslagen. Arbetslöshets- pensionen beviljas i regel för sex månader åt gången. Pensionen är lika stor som den enligt APL utgående invalidpension vilken skulle ha beviljats arbetstagaren om han vid tidpunkten för arbetslöshetens början hade blivit berättigad till hel invalidpension.
lnvalidpension enligt APL är i likhet med ålderspension enligt samma lag samordnad med bl. a. folkpensionen. Det sammanlagda beloppet av utgå- ende förmåner får sålunda inte överstiga 60 % av den pensionsgrundande lönen. Överskjutande belopp räknas av från arbetspensionen.
Till ålders-, invalid- och arbetslöshetspension enligt APL kan utgå barntillägg med 20 % för ett barn och med 40 % av pensionens belopp för två eller flera barn.
Folkpensionerna finansieras genom avgifter från de försäkrade och från arbetsgivarna. Staten och kommunerna deltar även i finansieringen. Den försäkring som uppfyller de obligatoriska minimikraven inom arbetspensio- neringen finansieras helt av arbetsgivarna. Kostnaderna för frivilliga tilläggs- förmåner inom arbetspensioneringen delas mellan arbetsgivarna och de försäkrade.
Folkpensioneringen handhas av den statliga folkpensionsanstalten, medan pensionsskyddet enligt APL ordnas genom privata pensionsförsäkringsbo— lag. pensionskassor och pensionsstiftelser. Som centralorgan för arbetspen- sionsanstalterna fungerar pensionsskyddscentralen.
Enligt APL är såväl de intjänade pensionsrättigheterna som de löpande pensionerna bundna vid ett löneindex, som årligen fastställs av social- och hälsovårdsministeriet. Detta löneindex följde tidigare fullt ut förändringarna i den allmänna lönenivån i Finland. Uppräkning ägde rum en gång per kalenderår. Med verkan fr. o. m. år 1977 har emellertid reglerna för index- bindning av APL-pensionerna ändrats. Efter denna ändring gäller att den årliga indexhöjningen skall fastställas till ett medeltal av det allmänna förtjänstnivåindexet och konsumentprisindexet. Vid exempelvis en prissteg- ringav8 % och en löneökning av 10 % blir APL-indexet[l/2 x(8 + 10)=l9 % i stället för enligt tidigare regler 10 %. Som jämförelsegrund vid bestäm— mande av löneindex för ett år används det föregående årets tredje kvartal. I fortsättningen kommer APL-indexjusteringen att äga rum två gånger om året: vid årets början och vid mitten av året. Fr.o.m. den 1 juli 1977 skall sålunda de utgående pensionerna räknas upp med två femtedelar av den uppskattade indexjusteringen vid nästföljande årsskifte. Höjningen i juli varje år är således att betrakta som ett förskott på den uppräkning som förväntas vid påföljande årsskifte.
2.5.4. Västtyskland
1 Västtyskland finns tre lagstadgade pensionsanordningar för arbetstagare: tjänstemannapensioneringen (Rentenversicherung der Angestellten), arbe- tarpensioneringen (Rentenversicherung der Arbeiter) och pensionsordningen för arbetstagare inom gruvindustrin (knappschaftliche Rentenversicherung). Alla dessa omfattar ålders-, förtids- och efterlevandepensioner. Högre statstjänstemän har en särskild pensionsordning och är undantagna från socialförsäkringen. 1 Västtyskland finns inte någon motsvarighet till den svenska folkpensio- neringen, men sedan oktober 1972 står den lagstadgade pensioneringen öppen även för grupper som inte är arbetstagare, t. ex. egna företagare, utövare av fria yrken och hemmafruar. Alla i Västtyskland bosatta personer, liksom västtyska medborgare bosatta utomlands, har numera möjlighet att fr. o. m. 16 års ålder komma med i pensioneringen. Dessa personer kunde också intill den 31 december 1975 betala avgifter retroaktivt från år 1956 och intjäna pensionsrätt för den tid som avgifterna avsåg. De hade därvid fritt val mellan tjänstemannapensioneringen och arbetarpensioneringen om de inte tidigare hade tillhört den ena av dessa. För tjänstemanna- och arbetarpensioneringarna gäller i stort sett samma regler, medan gruvarbetstagarpensioneringen (mot högre avgifter) lämnar genomsnittligt högre förmåner. Beträffande tjänstemanna- och arbetarpen- sioneringen gäller i huvudsak följande. Pensioneringen omfattar i princip alla arbetstagare i Västtyskland inom det enskilda näringslivet, oavsett nationalitet. Dessa är obligatoriskt anslutna till pensioneringen. Den försäkrade har möjlighet att komplettera de lagstadgade förmånerna genom frivillig påbyggnad.
Pensioneringen finansieras genom avgifter och statsbidrag. För obligato- riskt försäkrade arbetare och tjänstemän delas avgifterna lika mellan den försäkrade och arbetsgivaren. Avgiften utgör f. n. 18 % av den avgiftsgrund- ande inkomsten, varav 9 % erläggs av den försäkrade och lika mycket av arbetsgivaren. Avgiftsgrundande är lönedelar upp till maximalt två gånger det för avgiftsåret gällande s. k. allgemeine Bemessungsgrundlage, vilket ändras årligen. Detta tak för avgiftsbetalning (Beitragsbemessungsgrenze) sammanfaller med ett motsvarande maximibelopp för pensionsgrundande inkomst (Rentenbemessungsgrundlage). För år 1977 går gränsen vid en inkomst om 40 800 DM per år eller 3 400 DM per månad. För försäkrade arbetstagare med låga inkomster (upp till 10 % av ”Beitragsbemessungs- grenze”)betalar arbetsgivaren hela avgiften. Frivilligt försäkrade bestämmeri princip själva till vilken nivå de vill försäkra sig och därmed också avgiftens storlek. Dessa erlägger själva hela avgiften för försäkringen.
Pensionsförmåner utgår i form av ”pension på grund av yrkesoförmåga”, "pension på grund av förvärvsoförmåga” och ålderspension. Till efterlevande utgår änkepension, änklingspension, pension till frånskild make eller maka och barnpension.
En allmän förutsättning för rätt till pension är att den försäkrade har varit ansluten till försäkringen under en viss kvalifikationstid (Wartezeit). Denna kvalifikationstid utgör för pension på grund av yrkesoförmåga eller förvärvs- oförmåga och för efterlevandepension 60 månader. För ålderspension är kvalifikationstiden 180 månader. I vissa fall gäller också en kvalifikationstid om 240 månader. 1 kvalifikationstiden inräknas varje påbörjad månad under vilken avgifter har erlagts. Häri inräknas även tid varunder den försäkrade inte har kunnat betala avgifter på grund av vissa angivna orsaker, t. ex. militärtjänstgöring.
Begreppen "yrkesoförmögen" och "förvärvsoförmögen" är avgörande för rätten till förtidspension. Som yrkesoförmögen anses försäkrad vars förvärvs- förmåga på grund av sjukdom är nedsatt med minst hälften. Förvärvsoför- mögen anses vara sådan försäkrad som på grund av sjukdom inte kan under överskådlig tid utöva förvärvsarbete eller härigenom kan uppnå bara ringa inkomster. Om kvalifikationstiden är uppfylld, utgår pension på grund av yrkesoförmåga (Berufsunfähigkeit) eller förvärvsoförmåga (Erwerbsunfåhig- keit).
Ålderspension utgår till försäkrad som har fyllt 65 år och som uppfyller kvalifikationstiden. Kvinnlig försäkrad kan emellertid erhålla pension redan från 60 års ålder om hon under de senaste 20 åren har tillhört pensionsför- säkringen under minst 121 månader. Försäkrad, som har varit arbetslös i minst ett år, kan också få ålderspension från 60 års ålder. För den som har omfattats av den lagstadgade pensioneringen under minst 35 år finns möjlighet att efter ansökan få ålderspension redan från 63 års ålder (62 års ålder för vissa handikappade) under förutsättning att vederbörandes förvärvs- inkomst vid sidan av pensionen inte överstiger 30 % av ”Beitragsbe— messungsgrenze" (dvs. f. n. högst 1 020 DM per månad) eller om förvärvs- inkomsten härrör från arbete under maximalt tre månader eller 75 dagar under ett år.
Uppskjutet uttag av ålderspensionen är möjligt, varvid pensionen höjs med
0,6 % för varje månad, räknat från 65 till 67 års ålder.
Änka efter avliden försäkrad erhåller änkepension utan hänsyn till ålder. förvärvsförmåga, behovsprövning eller äktenskapets varaktighet. Även frånskild maka till avliden försäkrad erhåller änkepension, om den avlidne var underhållsskyldig mot henne vid tidpunkten för dödsfallet eller under sista året före detta frivilligt betalade underhållsbidrag till henne. Också i vissa andra fall kan pension utgå till frånskild maka. Änklingspension utgår till efterlevande make till försäkrad om den avlidna till övervägande delen bekostade familjens underhåll. Barnpension erhåller barn vars fader eller moder eller båda föräldrar har avlidit. Barnpensionen utgår t. o. m. 18 års ålder samt vid skol- eller yrkesutbildning eller vid klenhet (Gebrechlichkeit) t.o.m. 25 års ålder. Också efter denna ålder kan barnpension utgå, om utbildningen har avbrutits eller fördröjts på grund av militärtjänstgöring.
Pensionernas storlek är beroende av fyra olika faktorer, nämligen den försäkrades pensionsgrundande inkomster under hans försäkringstid, antalet försäkringsår, den s. k. Steigerungssatz och ”allgemeine Bemessungsgrund- lage”.
Den försäkrades personliga pensionsunderlag (die persönliche Rentenbe- messungsgrundlage) utgör ett procenttal som anger förhållandet mellan den genomsnittliga bruttoinkomst som den försäkrade har haft under sin försäkringstid och den genomsnittliga bruttoarbetsförtjänsten för alla arbets- tagare inom försäkringen under samma tid. Som framhållits i det föregående är den pensionsgrundande inkomsten begränsad till två gånger "allgemeine Bemessungsgrundlage" (dvs. till 3 400 DM per månad f. n.).
Försäkringstiden är den tid för vilken avgifter har erlagts. Häri inräknas också tid under vilken den försäkrade har varit förhindrad att utföra arbete på grund av bl. a. viss skol- och universitetsutbildning, arbetslöshet, sjukdom samt havandeskap. Som försäkringstid medräknas under vissa förutsätt- ningar även tid mellan inträdet av yrkes- eller förvärvsoförmåga och 55 års ålder (s. k. Zurechnungszeit).
För varje försäkringsår gottskrivs den försäkrade en pension som uppgår till en viss procent av den pensionsgrundande inkomsten. Denna procentsats (Steigerungssatz) utgör för ålderspension och pension på grund av förvärvs- oförmåga 1,5 % samt för pension på grund av yrkesoförmåga ] %.
För att erhålla standardföljsamhet i förhållande till löneutvecklingen anknyts den pensiongrundande inkomsten till ”allgemeine Bemessungs- grundlage”. Detta, som närmast motsvarar det svenska basbeloppet, beräk- nas på grundval av genomsnittet av bruttoårslönen för de arbetstagare som tillhör arbetarpensioneringen och tjänstemannapensioneringen. Härvid beaktas inte löner till lärlingar och praktikanter. Då ”allgemeine Bemess- ungsgrundlage” fastställs tas hänsyn till den genomsnittliga bruttoårsin- komsten i medeltal för de tre år som föregår det år som ligger närmast det under vilket pensionsfallet inträffar. Sålunda beräknas t. ex. det ”allgemeine Bemessungsgrundlage” om 14 870 DM vilket låg till grund för pensionsfall under år 1974 på den genomsnittliga bruttoinkomsten om 13 343 DM för år 1970, om 14 931 DM för år 1971 och om 16 335 DM för år 1972.
Pensionsberäkningen med hänsynstagande till de fyra nämnda faktorerna kan uttryckas genom följande formel.
SOU 1977:46 Gällande bestämmelser m. m. procentsats för "allgemeine antal försäk- X ”Steiger- "persönliche Be- X Bemessungs- ringsår ungssatz” messungsgrundlage” grundlage" Årlig pension = X 100 100
Följande exempel kan illustrera det anförda. En försäkrad som gick i ålderspension år 1974 har under 40 års försäkringstid haft en genomsnittlig årsinkomst uppgående till 160 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade. "Allgemeine Bemessungsgrundlage" för år 1974 utgör 14 870 12%. Den försäkrades "persönliche Bemessungsgrundlage" uppgår då till (TW 14 870=) 23 792 DM. Ålderspensionen blir (40 x %m 792=) 14 275 DM per år. 10
Till pensionerna kan utges barntillägg som utgår med 10 % av ”allgemeine Bemessungsgrundlage". Barntillägg utgår för varje barn under 18 eller 25 års ålder enligt samma regler som gäller för barnpension.
Änke- och änklingspension till efterlevande under 45 år utgör 60 % av den pension som den försäkrade skulle ha varit berättigad till om vederbörande hade varit yrkesoförmögen. Om pensionstagaren har uppnått 45 års ålder eller har vårdnaden om barn utgör pensionen 60 % av den avlidnes pension på grund av förvärvsoförmåga. För de första tre månaderna efter dödsfallet utgår pensionen dock med 100 % i stället för med 60 %.
Barnpension utgör 10 % av den avlidnes pension på grund av förvärvs- oförmåga eller. om båda föräldrarna har avlidit, 20 % av denna.
Utgående pensioner uppräknas genom lagstiftning — från den ljuli varje år — med samma procenttal som den stigning som har ägt rum i ”allgemeine Bemessungsgrundlage”. Den årliga höjningen av de utgående pensionerna har härigenom varit9,5 %,11,35 %,11,2 %, 11,1 % och 11,0 % fr. o. m. den 1 juli 1972, 1973, 1974, 1975 resp. 1976. Sedan införandet av löneanpassade pensioner år 1957 och fram t. o. m. år 1976 har de utgående pensionerna ökat med ca 325 % , dvs. en pension om 100 DM år 1957 har stigit till ca 425 DM år 1976. Höjningen av pensionerna har under hela denna period varit större än den allmänna prisstegringen och har tidvis även överstigit den genomsnitt- liga ökningen av de förvärvsarbetandes löner.
Förutom genom denna automatiska förhöjning av utgående pensioner uppräknas dessa ytterligare vid vissa tillfällen genom särskild lagstiftning.
Under de senaste åren har pensionsförsäkringen i Västtyskland visat ett stigande underskott. Minskad sysselsättning kombinerad med ökat antal pensionärer och automatiska, kraftiga höjningar av pensionsnivån har gjort att pensionsavgifterna inte motsvarar utbetalningarna av pensioner. Förslag har nyligen framlagts om att införa ett nytt beräkningssystem för de automatiska höjningarna av pensionerna. Bl.a. har därvid ifrågasatts att i framtiden låta pensionerna följa nettoinkomstökningen efter skatt i stället för bruttoinkomstökningen. Som exempel på vad detta skulle innebära kan nämnas att medan den genomsnittliga bruttolöneökningen mellan åren 1975 och 1976 utgjorde 7.5 % var nettolöneökningen under samma tid 4,4 %. Den allmänna prisstegringen under perioden utgjorde 4,5 %. lavsikt att hålla nere kostnaderna för pensionerna har också övervägts att på vissa punkter ändra reglerna om barntillägg och barnpension.
2.6. Utlandssvenskars och utlänningars rätt till pension
2.6.1. Den svenska lagstiftningen
Det svenska pensionssystemet består, som har nämnts i det föregående, av folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP). Folkpen- sionen fyller en dubbel funktion. Dels utgör den ett socialt grundskydd som träder in vid ålderdom. annan nedsättning av försörjningsförmågan eller. för efterlevande, då försörjaren har avlidit. Dels utgör den grunden för ATP- pension. Folkpension utges oberoende av tidigare avgiftsbetalning eller förvärvsverksamhet. Rätten till ATP är däremot baserad på förvärvsin- komster över det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionsskyddet för inkomstdelar under basbeloppet ges genom folkpensioneringen, medan tilläggspensioneringen svarar för skyddet för den överskjutande delen av inkomsten.
Berättigade till folkpension är enligt AFL endast svenska medborgare. Svensk medborgare som är bosatt i Sverige har alltid rätt till folkpension oavsett bosättnings- eller försäkringstidens längd och oberoende av om han har förvärvsarbetat eller inte. Kommunalt bostadstillägg kan dock utgå bara till den som dessutom är mantalsskriven inom svensk kommun.
För rätt att uppbära folkpension vid bosättning utomlands krävs att den försäkrade har varit mantalsskriven i Sverige för det år varunder han fyllt 62 år och för de fem åren närmast dessförinnan (5 kap. ] åAFL). Härutöver finns vissa dispensregler som kan åberopas av den som inte uppfyller nämnda villkor och som har flyttat utomlands sedan han har beviljats pension i Sverige. Reglerna innebär att pensionen kan få behållas efter prövning i det enskilda fallet, om den försäkrade vistas utanför Sverige för vård av hälsan eller för behandling för sjukdom och det finns skälig anledning att anta att vården eller behandlingen har avsevärd betydelse för honom. Också i andra fall. då det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som oskäligt att dra in pensionen, kan beslutas att försäkrad som har flyttat utomlands skall få behålla pensionen (5 kap. 2 åAFL och kungörelsen 1962z516 med föreskrifter rörande_rätt till folkpension utom riket i vissa fall).
Från folkpension som tillkommer försäkrad som inte är bosatt i Sverige skall, om särskilda skäl inte föranleder annat, avdragas motsvarande törmån vanill den försäkrade är berättigad enligt utländsk lagstiftning (17 kap. 55 AFL och kungörelsen 1967:209 om avdrag från folkpension i vissa fall).
Utländska medborgares rätt till folkpension regleras genom konventioner med andra länder. En översikt över innehållet i de olika konventionerna lämnas i avsnitt 2.6.2.
Tilläggspension utgår i förhållande till de pensionsgrundande inkomsternas storlek och i förhållande till antalet år för vilka pensionsgrundande inkomst har förvärvats eller annars tillgodoräknats. Beräkningen av pensionsgrun- dande inkomst grundas i princip på taxeringen till svensk statlig inkomst- skatt. För rätt till ATP krävs i regel att pensionsgrundande inkomst har tillgodoräknats för minst tre år. Full ATP utgår när antalet år med pensionsgrundande inkomst uppgår till 30 eller flera. Vid mindre antal pensionsgrundande år utges ATP med motsvarande antal 30-delar av full pension. Enligt särskilda övergångsbestämmelser, som gäller svenska
medborgare födda under åren 1896—1923, kan full ATP utgå vid ett lägre antal pensionsgrundande år. För dem som är födda senast år 1914 fordras sålunda 20 år och för dem som är födda åren 1915—1923 gäller en successiv upptrappning till den allmänna 30-årsregeln. För utländska medborgare krävs alltid minst 30 poängår för full pension. Undantag från denna bestämmelse regleras genom konventioner.
I övrigt är i Sverige bosatta utlänningar likställda med svenska medborgare i fråga om såväl pensionsrättens intjänande som beräkningen av ATP. Intjänad rätt till ATP kvarstår var den försäkrade än bosätter sig. Pensionen utbetalas också utan inskränkningar vid bosättning utomlands.
Om den pensionsberättigade — svensk eller utländsk medborgare — inte är bosatt i Sverige kan med hans samtycke tilläggspensionen utbytas mot ett engångsbelopp som motsvarar lägst 40 procent av kapitalvärdet av pensio- nen. Genom sådant utbyte upphör rätten till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng som dessförinnan har tillgodoräknats den försäkrade (15 kap. 3 & AFL).
2.6.2. K onventioner på pensionsförsäkringsområdet
2.6.2.1 Inledning
Sverige har träffat en rad internationella överenskommelser om social trygghet som bl. a. modifierar den svenska pensionslagstiftningen till förmån för invandrare. I det följande lämnas en redogörelse för det väsentligaste innehållet i de konventioner som Sverige har ingått. Därefter behandlas kortfattat pensionsbestämmelserna i två multilaterala konventioner som Sverige inte har biträtt.
Av utlänningarna i Sverige omfattades vid årsskiftet 1976/77 ca 75 % av konventioner mellan Sverige och vederbörandes hemland. Ytterligare" ca 12 % omfattades enbart av en multilateral överenskommelse som Sverige har biträtt. Av återstående ca 13 % (drygt 52 000 personer) omfattades de flesta inte av någon internationell överenskommelse som har biträtts av Sverige och var därför bl. a. helt uteslutna från rätt till folkpension. I denna sistnämnda grupp ingår emellertid, till ett okänt antal, personer som bl.a. på grund av status som politiska flyktingar var konventionsskyddade. Antalet personer som ingår i de olika grupperna och deras hemland anges i uppställningen på följande sida.
2.622. Provisoriska europeiska överenskommelsen om social trygg- het
Inom Europarådets ram har utarbetats en den 11 december 1953 under- tecknad provisorisk överenskommelse jämte tilläggsprotokoll avseende social trygghet vid ålderdom och nedsatt arbetsförmåga samt för efterlevande (SFS 1955:563). Till denna överenskommelse, som för Sveriges del avser endast folkpension, har — förutom Sverige — anslutit sig Belgien, Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet och Västtyskland. Därjämte har överenskommelsen godtagits av Danmark, Island, Italien. Norge och Storbritannien. Medborgare i dessa sistnämnda
Vid årsskiftet 1976/77 konventionsskyddade och ej konventionsskyddade utlän- ningar.
Status i konventionsavseende Medborgarskapsland Antal 31.12.1976 Omfattas av konventioner med annat land Finland 187 528 Jugoslavien 40 513 Danmark 36 622 Norge 27 708 Storbritannien 7 663 Italien 6 014 Österrike 3 939 Schweiz 2 278 Island 2 272 314 537
Omfattas av den provisoriska europe- iska överenskommelsen
Grekland 18 094 Västtyskland 16 816 Turkiet 10 240 Nederländerna 2 565 Frankrike 2 352 Cypern 253
Belgien 250 Irland 243 50 813
Övriga
Polen 7 562 USA 5 967 Ungern 3 804 Spanien 3 777 Tjeckoslovakien 2 599 Chile 2 411 Portugal 1 863 Indien 1 188 Marocko ] 158 Iran 1 097 Övriga länder 18 248 Statslösa 2 992 52 666 Summa 418 016
Källa: Tabell från SCB.
länder är emellertid genom särskilda konventioner (jfr nedan) tillförsäkrade rätt till folkpension i Sverige på fördelaktigare villkor än enligt den europeiska överenskommelsen. Enligt tilläggsprotokollet skall flyktingar erhålla folk- pension på samma villkor som är föreskrivna i huvudöverenskommelsen.
Medborgare i land som är anslutet till överenskommelsen är berättigad till folkpension i Sverige i samma omfattning som svenska medborgare under förutsättning, att han efter fyllda 20 år har uppehållit sig i Sverige i sammanlagt minst 15 år, att han omedelbart före ansökan om pension har varit stadigvarande bosatt i Sverige under minst fem år i oavbruten följd och att han därefter fortsätter att vara stadigvarande bosatt i Sverige. För rätt till förtidspension krävs därjämte att vederbörande stadigvarande bosatt sig i Sverige innan den sjukdom som förorsakat hans arbetsoförmåga eller nedsatta arbetsförmåga första gången medicinskt konstaterades.
Enligt avgöranden av försäkringsdomstolen har överenskommelsen ansetts tillämplig dels på barnpension, varvid ovannämnda vistelsevillkor skulle avse den avlidne, dels på sådant vårdbidrag som i form av invalidi- tetsersättning t. o. m. år 1973 utgick till vissa svårt handikappade barn.
2623. Nordiska trygghetskonventionen
Mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge träffades den 15 september 1955 en konvention om social trygghet (SFS 1956:491). Konven- tionen har senare reviderats vid flera tillfällen (SFS 1962:226, 1966:562, 1967zll3, 1969z797, 1974:49 och 19751478).
Bestämmelserna i den nordiska konventionen bygger på den gemensamma struktur som folkpensionssystemen i Norden traditionellt har haft. Utmär- kande för dessa system har varit att grundpension har utgått som garanti för viss minimistandard oberoende av avgiftsbetalning, förvärvsverksamhet eller bosättningstid i landet. Grundprincipen för konventionen är att en nordbo som är bosatt i ett annat nordiskt land än sitt eget skall ha rätt till grundpensionsförmåner från bosättningslandet enligt de regler som gäller för landets egna medborgare.
Den nuvarande konventionsregleringen innebär sålunda att medborgare i ett nordiskt land kan efter viss väntetid — karenstid — fåfo/kpension i det nordiska land där han är bosatt i enlighet med bestämmelserna i bosättnings- landets lagstiftning. För rätt till ålderspension fordras i princip minst tre års oavbruten bosättningstid omedelbart före ansökan om pension. För rätt till änkepension eller barnpension i Sverige krävs antingen att den efterlevande har vistats här minst tre år eller också att den efterlevande vid dödsfallet var bosatt här i landet och den avlidne vid sin död uppbar svensk förtidspension eller annan för invalid avsedd folkpensionsförrnån eller hade vistats i Sverige i tre år. Förtidspension kan utgå antingen efter tre år eller också efter minst ett års oavbruten bosättningstid om vederbörande under denna tid har varit i stånd att utöva normal förvärvsverksamhet under minst ett år. Den som redan vid flyttningen uppbär pension behåller sin pension till dess han är berättigad till pension enligt bosättningslandets lagstiftning. Om en nordisk medborgare är bosatt i ett land där pensionens storlek beräknas på grundval av försäkringstid i landet, medräknas vistelsetid i annat nordiskt land som försäkringstid vid beräkning av pension från sådant land.
På samma sätt som svenska medborgare kan medborgare i annat nordiskt land, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år, få behålla folkpensionen efter flyttning från Sverige. Flyttar han till sitt hemland, förlorar han dock rätten till pension från utflyttningslandet senast då han uppnår pensionsåldern i hemlandet.
ATP som har intjänats i Sverige av medborgare i annat nordiskt land beräknas helt enligt reglerna för svenska medborgare. Sålunda gäller — enligt avgörande av försäkringsdomstolen — att andra nordiska medborgare jämställs med svenska medborgare också vid tillämpning av de övergångs- bestämmelser som avser försäkrade födda under åren 1896—1923. Denna förmånliga behandling gäller inte bara under den tid de är bosatta i Sverige utan också om de bosätter sig utomlands, i nordiskt eller annat land. Konventionen innehåller även vissa specialbestämmelser om ATP för s. k. gränsgångare och andra som har arbete i ett land men är bosatta i ett annat land.
Norge — och på senare år — Danmark och Island har övergett enhetspen- sionssystemet. I stället beräknas i dessa länder grundpensionens storlek i förhållande till det antal år i vuxen ålder som den försäkrade har varit bosatt i landet. För oavkortad pension krävs 40 bosättningsår. Med anledning av denna omläggning av pensionssystemet pågår arbete med revision av den nordiska trygghetskonventionen. Nordiska socialkonventionsutskottet har lagt fram ett förslag (Nordisk utredningsserie, NU, 1975:22)till konventions- ändringar som i huvudsak innebär följande. Principen att rätten till pension, förmånsformer etc. skall bestämmas enligt bosättningslandets lagstiftning bibehålls. Har den försäkrade under vuxen ålder varit bosatt inom Norden i 40 år eller mera utgår alltid oavkortad pension oavsett vilket land som är bosättningsland då pensionsfallet inträffar. Om den försäkrade inte uppfyller villkoren för oavkortad pension, blir det totala antalet bosättningsår inom Norden avgörande för pensionens storlek. Den försäkrade garanteras härmed en pension som står i relation till den tid han har varit bosatt i de nordiska länderna. Oavkortad pension utgår i Sverige även i de fall då försäkrade uppfyller karensvillkoren enligt den provisoriska europeiska överenskom- melsen om social trygghet (jfr ovan). Detta innebär att medborgare i annat nordiskt land erhåller oavkortad svensk folkpension om han har varit bosatt i Sverige minst 15 år efter fyllda 20 år, varav minst fem år omedelbart före ansökan om pension. Utskottet har också föreslagit vissa förbättringar av pensionsskyddet i samband med flyttning mellan nordiska länder och en sänkning av karenstiden för familjepension.
2.6.2.4 Konventioner med Schweiz, Storbritannien, Jugoslavien och Italien
Sverige har ingått bilaterala överenskommelser om bl. a. pensionering, den 17 december 1954 med Schweiz (SFS 1955:522), den 9juni 1956 med Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland (SFS 1957: 154), den 25 maj 1955 med Italien (SFS 1957:458, ändrad 1973z750) och den 5 juli 1968 med
Jugoslavien (SFS 1969:375). Grundprincipen i de nämnda konventionerna är att medborgare i Schweiz, Storbritannien, Italien och Jugoslavien likställs med svenska medborgare när
det gäller rätt till socialförsäkringsförmåner. För att medborgare i dessa länder skall bli berättigade till./blkpension krävs dock att de, förutom att de uppfyller de för svenska medborgare gällande förutsättningarna, har varit bosatta i Sverige viss kvalifikationstid. Kravet på bosättningstidens längd varierar i de olika konventionerna.
] fråga om rätt till folkpension vid fortsatt bosättning i Sverige gäller följande.
För rätt till ålderspension krävs minst fem års oavbruten bosättning i Sverige omedelbart före ansökan om pension. För italienska och jugoslaviska medborgare fordras dessutom bosättning i Sverige under en sammanlagd tid av minst 15 år efter fyllda 18 år, däri inräknad femårstiden omedelbart före ansökan. För italiensk medborgare förstås med bosättningstid tid för bosättning och mantalsskrivning. Jugoslavisk medborgare, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han har fyllt 57—62 år, är oberoende av om nämnda bosättningsvillkor är uppfyllda berättigad till viss ålderspension. Pensionen utgår härvid med oavkortat belopp om han har varit mantalsskriven i Sverige för 30 år eller mer mellan 18 och 67 års ålder. I annat fall utgår så många 30-delar av oavkortad pension som svarar mot antalet mantalsskrivningsår.
För rätt till./örtidspension krävs för italiensk medborgare att han har varit bosatt i Sverige sammanlagt minst fem år och att han efter sista ankomsten till Sverige har varit normalt arbetsför under minst ett år. För medborgare i övriga här behandlade konventionsländer krävs minst ett års oavbruten bosättning i Sverige omedelbart före ansökan om pension samt att vederbörande under denna tid minst ett år har varit normalt arbetsför. Schweizisk medborgare, som inte uppfyller dessa krav, kan erhålla förtidspension efter samma tids bosättning omedelbart före ansökan som krävs för rätt till ålderspension. För jugoslavisk medborgare, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han har fyllt 57—62 år, gäller dessutom i fråga om förtidspension samma regel som beträffande ålderspension.
För att änkepension skall kunna utgå till änka med schweiziskt eller brittiskt medborgarskap eller till änka efter italiensk eller jugoslavisk medborgare uppställs i konventionerna samma krav på i Sverige fullgjord bosättningstid som gäller för rätt till ålderspension. Bosättningskravet kan ha fullgjorts antingen av den avlidne vid dödsfallet om också änkan då var bosatt i Sverige eller av änkan vid ansökningstillfållet. För änka med schweiziskt eller brittiskt medborgarskap, som vid dödsfallet var bosatt i Sverige, gäller att hon, om den avlidne vid dödsfallet var berättigad till förtidspension, erhåller änkepension vid fortsatt bosättning i Sverige oberoende av om övriga bosättningsvillkor är uppfyllda. Änka med jugoslaviskt medborgarskap, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka hon har fyllt 57—62 år, är oberoende av om ovannämnda bosättningsvillkor är uppfyllda berättigad till viss änkepension enligt samma regler som gäller för ålderspension.
För att barnpension skall kunna utgå till barn till avliden italiensk eller jugoslavisk medborgare krävs antingen — under förutsättning att barnet vid dödsfallet var bosatt i Sverige — att den avlidne vid dödsfallet hade fullgjort den bosättningstid som krävs för rätt till ålderspension eller att barnet självt omedelbart före ansökan om barnpension har varit oavbrutet bosatt i Sverige minst fem år. Till barn med schweiziskt medborgarskap utges barnpension
om antingen barnet självt har varit bosatt i Sverige oavbrutet minst fem år eller efterlevande fader eller moder uppbär folkpension. I fråga om rätt till barnpension för brittisk medborgare finns inga särskilda villkor om viss tids vistelse i Sverige eller liknande uppställda i konventionen med Storbritan- nien.
De här behandlade konventionerna ger i vissa fall rätt till folkpension även efter flyttning från Sverige.
Vid tillämpning av konventionen med Storbritannien har — enligt avgörande av försäkringsdomstolen — brittisk medborgare, som har varit mantalsskriven iSverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år och som har beviljats svensk folkpension under vistelse i Sverige, ansetts berättigad att uppbära pensionen även efter flyttning till sitt hemland.
Enligt konventionen med Jugoslavien är jugoslavisk medborgare, som har varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 är, berättigad till viSs folkpension i form av ålders-, förtids- eller änkepension enligt ovan nämnda regler, vare sig han är bosatt i Sverige eller har flyttat härifrån. Mantalsskrivningsår då pension har utgått medräknas inte vid tillämpningen av 30-årsregeln. Inkomstprövade förmåner betalas inte ut utanför Sverige.
Genom ändringar i konventionen med Italien, vilka trädde i kraft den 1 november 1973, har införts möjlighet för italienska medborgare att vid flyttning från Sverige under vissa förutsättningar och i viss utsträckning föra med sig redan utgående folkpension i form av ålders—, förtids- eller änkepension och att även erhålla sådan folkpension vid efter flyttningen inträffat pensionsfall. Förutsättningarna härför är följande.
a) Vederbörande skall ha varit mantalsskriven i Sverige för de år under vilka han fyllt 57—62 år.
b) Alla karensvillkor för pensionsrätt under bosättning i Sverige skall vara uppfyllda. När pensionsfallet har inträffat efter flyttningen bortses dock från villkoret att minst fem års bosättning och mantalsskrivning skall ha fullgjorts omedelbart före ansökan om pension.
c) Vederbörande (den avlidne när det är fråga om änkepension) skall ha förvärvat rätt till ATP genom att pensionsgrundande inkomst har tillgodoräknats för minst tre år. För tiden före år 1960, då lagstiftningen om ATP trädde i kraft, likställs med år då pensionsgrundande inkomst har tillgodoräknats övergångsvis sådant inkomstår för vilket har beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.
Under dessa förutsättningar utgår efter flyttning från Sverige pension i förhållande till sammanlagda antalet kvalifikationsår (år för vilka pensions- grundande inkomst har tillgodoräknats och inkomstår före år 1960 för vilka har beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst). Uppgår samman- lagda antalet kvaliftkationsår till 30 eller flera, utgår folkpensionen med oavkortat belopp. I annat fall utges så stor andel av pensionens oavkortade belopp som svarar mot förhållandet mellan antalet kvalifikationsår och talet 30. Dock utges efter flyttning från Sverige inte några inkomstprövade förmåner.
Enligt ett avgörande av försäkringsdomstolen ansågs konventionen vara tillämplig på sådant vårdbidrag i form av invaliditetsersättning som t. o. m. år
1973 utgick till vissa svårt handikappade barn.
Konventionerna med Jugoslavien och Italien innehåller också bestäm- melser om A TP. Reglerna härom skiljer sig dock inte från vad som gäller för utländska medborgare överhuvudtaget enligt den svenska lagstiftningen.
Enligt de här behandlade konventionerna — liksom enligt den nordiska konventionen och de nedan berörda överenskommelserna med Österrike och Västtyskland — gäller att i Sverige utgående folkpension i form av förtids- eller änkepension skall omräknas till ålderspension på samma sätt som för svenska medborgare när den berättigade uppnår den allmänna pensionsåldern. Detta sker även om pensionstagaren då inte uppfyller de i konventionerna angivna tidsvillkoren för ålderspension.
Vidare gäller enligt flertalet av konventionerna att vid tillämpning av villkor om viss tids oavbruten vistelse eller bosättning i Sverige skall bortses från tillfällig frånvaro från Sverige. Såvitt gäller kravet på tre resp. fem års eller längre vistelse (bosättning) anses en bortovaro, som varje gång inte sträcker sig över fyra månader, som tillfällig. Vad angår kravet på ett års vistelse (bosättning) anses i regel en bortovaro, som varje gång inte varar mer än en månad, som tillfällig. När särskilda skäl talar för det, kan i båda fallen också längre bortovaro betraktas som tillfällig. Då tas bl. a. hänsyn till den sammanlagda vistelsen i Sverige och anledningen till bortovaron härifrån.
2.625. Konventioner med Österrike och Västtyskland
Sverige ingick den 11 november 1975 en överenskommelse med Österrike om social trygghet (SFS 1976:722). Denna konvention avviker principiellt från de i det föregående nämnda på flera punkter. I den av riksdagen godtagna propositionen 1975/76:51 framhålls att behovet av att utveckla socialförsäk- ringsförbindelserna med andra länder har under senare år blivit allt större i och med att invandringen har fått ökad omfattning. Samtidigt, sägs det i propositionen, har det stått klart att man numera måste söka delvis nya lösningar på de problem på den sociala trygghetens område som kan uppstå för utländska medborgare i Sverige liksom för svenskar i utlandet. Det anförs att konventionen mellan Sverige och Österrike utgör det första exemplet på strävandena att tillskapa tidsmässiga och ändamålsenliga socialförsäkrings- konventioner. Avsikten är att de principer som ligger till grund för konventionen skall så långt det är möjligt och befogat tillämpas i framtida överenskommelser som Sverige sluter.
Enligt konventionen med Österrike är österrikisk medborgare, så länge han är bosatt i Sverige, likställd med svensk medborgare i fråga om rätten till _folkpensions/öt'måner i form av
ålderspension om han efter fyllda 16 år har varit bosatt i Sverige under sammanlagt minst tio år, därav minst fem år omedelbart före pensionsan- sökningen, ' förtidspension och handikappersättning om han antingen har varit bosatt i Sverige sedan minst fem år före ansökan om pension eller, om bosättnings- tiden är kortare, har varit normalt arbetsför oavbrutet minst ett år under den tid han har varit bosatt här,
änkepension och barnpension om antingen den avlidne omedelbart före sin död har varit bosatt i Sverige minst fem år och den efterlevande vid dödsfallet
var bosatt här eller den efterlevande är bosatt i Sverige sedan minst fem år och den efterlevande eller den avlidne vid dödsfallet var bosatt här.
Rätt till vårdbidrag för handikappat barn föreligger om barnets fader eller moder sedan minst ett år är bosatt i Sverige.
Konventionen innehåller också regler om rätt till svensk folkpension för österrikisk medborgare som inte uppfyller de angivna kraven för rätt till folkpension men som har förvärvsarbetat i Sverige och tjänat in en tilläggspension. Folkpension enligt dessa till ATP-systemet anknutna regler utgår oavsett bosättningsland och utan särskilda karenstider.
Förutsättningen för att folkpension skall kunna utgå enligt dessa regler är att ATP-pension utges. Storleken av folkpensionen är beroende av storleken av ATP-pensionen. Således utgår full folkpension till den som uppbär ATP som är baserad på 30 eller fler poängår. Utgår ATP grundad på mindre än 30 poängår utges 1/ 30 av full folkpension för varje år med ATP-poäng. I fråga om förtidspension tas hänsyn inte bara till faktiska poängår utan även till år, för vilka s. k. antagandepoäng har tillgodoräknats inom ATP. När det gäller familjepension anknyts pensionsberäkningen till den avlidnes ATP-år. Även här kan år med antagandepoäng ha betydelse.
Enligt vissa övergångsbestämmelser likställs år för vilka före år 1960 har beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst med år med pensions- grundande inkomst.
Handikappersättning som inte utgår som tillägg till folkpension samt vårdbidrag för handikappat barn, pensionstillskott och inkomstprövade förmåner utges endast för tid då den till förmånen berättigade är bosatt i Sverige.
I konventionen föreskrivs i fråga om svensk ATP att en person, som inte uppfyller den svenska lagstiftningens krav på minst tre år med ATP-poäng för rätt till sådan pension, har rätt att lägga samman sina österrikiska försäkringsår med sitt eller sina svenska ATP-år för att uppfylla treårskravet. Den svenska ATP-pensionens storlek beräknas däremot enbart på grundval av de år pension har intjänats i Sverige och registrerade ATP-poäng. Sammanläggningsregeln tillämpas på alla personer oavsett nationalitet.
Den förmånligare beräkning inom ATP som gäller för svenska medborgare födda före år 1924 tillämpas inte på österrikiska medborgare.
Sverige har vidare den 27 februari 1976 undertecknat en konvention med Västtyskland om social trygghet. I denna har bestämmelserna om folkpension och ATP för västtyska medborgare utformats på samma sätt som de vilka gäller för österrikiska medborgare. För ikraftträdande av konventionen återstår endast godkännande av det västtyska parlamentet.
2626. Vissa multilaterala konventioner som Sverige inte har biträtt
Internationella arbetsorganisationen (lLO)antog år 1962 en konvention (nr 118) om utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet (SFS 1964:57). Genom att ratificera denna konvention förbinder sig ett land att — i den omfattning konventionen föreskriver beträffande olika grenar av social trygghet — med landets egna medborgare likställa flyktingar, statslösa och medborgare i de andra länder som har ratificerat konventionen.
Ratifikationen behöver inte avse samtliga grenar av social trygghet utan kan begränsas till att gälla en eller flera sådana grenar. Sveriges ratifikation av konventionen avser inte pensionsförmåner.
Konventionen föreskriver vad angår förmåner att lika behandling skall garanteras utan villkor med avseende på bosättning. Vissa undantag från denna regel ges dock. Sålunda gäller bl. a. att som villkor för att utge pension till utländska medborgare och likställda får uppställas krav på att vederbö- rande skall ha uppehållit sig i landet eller, när det är fråga om efterlevande, att den avlidne hade uppehållit sig i landet under en tid som inte får överstiga
när det gäller ålderspension, tio år efter fyllda 18 år, därav fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension,
när fråga är om_/örtidspension eller efterlevandepension, fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension resp. före dödsfallet.
Inom Europarådet har år 1972 utarbetats en europeisk konvention om social trygghet. Denna har inte ratificerats av Sverige.
Bestämmelserna i konventionen om pensioner av den typ som den svenska folkpensionen utgör innebär bl. a. följande.
Som villkor för att utge pension till utlänningar får uppställas krav på att vederbörande skall ha uppehållit sig i landet eller, när det är fråga om efterlevande, att den avlidne hade uppehållit sig i landet under en tid som inte får överstiga
när det är fråga om ålderspension, tio år mellan fyllda 16 år och pensionsåldern, därav fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension,
när det gäller förtidspension eller efterlevandepension, fem år i oavbruten följd omedelbart före ansökan om pension resp. före dödsfallet.
Därjämte föreskrivs att utlänning, som inte uppfyller bosättningsvillkoren för rätt till full pension men som har varit omfattad av landets lagstiftning åtminstone ett år, skall erhålla partiell pension i förhållande till intjänandetid i form av bosättning. Sådan intjänad partiell pension — eller full pension — skall utges även efter vederbörandes flyttning från landet. Från export får dock undantas bl. a. pensionsförmåner motsvarande det svenska Vårdbidraget och inkomstprövade förmåner.
"' hänt!: "".ff '? ""' r""»'l|l—.-rl ' . mqa ||5._.|r' |"gl| ”hj | .1' '|'T||. '.._'E' -|.|-—_—J
" ..'i .JJ-"I|'%_'" "u- 'l'.'. il." u.. |P-i mån.: .ttl :"."'|1"' ""m'.'|"-.-..
. l" "1';'"d"'i'i||'- "'l"1' 'll "TJ'H' '"'il'g'l't'm.'l'|..:'j -|'.'il||- ._""t-.-"u Pw.......|'e.m.|tr.. . &.”th ' (|._.f|'. '||"|jl'%.5.3;|'......'f..'_l|m"|,| |. |”'| '.
..'1_I__|.. .' 'i'qu'll-ääu : l_' ' *_ _.*|.”'"|"' rrliui ..|_ '. |' .: | '__...... .'.. HTP! ”'#'—"I'M":— |||]... E'JhJ' ..J'.I.'l". Nu..
_ . ". .. ..||..|| .|'.'-'-' . '_. -|.' _
m'a? ”.'" "||..' HI H'äM'HLlL' "|."'f|i"' ||. "|-."|
|.|| .IMLJH'I ”'#'. |.."|.|'..."""-'|'| l|| ",|' .||1.1'
' #$%&"-"17H'2117J'1'u l,;ft 'ri'tlil'p-u ".. r.' '..r'i
. Hffl'l'n'r'” ...|"'-'. .J. 'l".&'._1"'||.i|r' ..lJ'IJ ""l 'i'.". ...|. _ . dunqln |'.|||'r'|.|.|:J-'fi||." ije|£
"l'å'l-'|'|'.' ' m'l' -|'l"|t'.t.r.'"".Jll.;t . -l"||" 'lw157|w11l""y|m;l- '|'” -*:.J .VIl'l "- _'.'|| Li.._il.l.|_|L' . Tl- CFU'é'h'Hll'åfplul'ng " l'rrr. ' ".i' P.....'_"|.' -_ "'. 'å'—'.' ""'v""'>.llt|l ' "|'i'"ll"|"'"iu l.- "l'? '!å'l " där.
'||'|'.!||..-I' F|."1Lilj.[f" Uli—HF. .'.'|'.|'1:.'l'|_$1'_ '|.-JN.
) | | . .| ui. .il, lli ”H.M.! , | .| .|| || | " . " "' |'|Jl'551r-5urulultli
||._..|.,|._._. ... _ _ | ' _ 'äg: |.a;.;.1t|.gu.'||'m'-...ii .'1
fia-'nå- ll||'." ...i-'.' mat.....|1||.:|:...-.....-- "|'.-' . . |'| n' em "Ml'wäh. 'uflrr'u."'|..i] _
"' r..-" '|'!th 5:15; H atti, _ Mur-mar. .J' .'ltl JLi-'lllulll'tu ' " fw '.h't ...... 'na-twink
' rf” " |"'-.||'.| " ' . .'|:|'.. [' " |||.' '_'JI. ':] | . ' | || | '
_'|.'|.".|."ä' " ' ' | ' ' ålh'l'millj _|"'-.|" | '.| ' |' 11.-+|
| I I : ut II-'- _ I IIIY' —..-|r _ ' " . '... -.|.| ' '.: " " ml. " ' ." I.- , ' '..flEJ' ' I . r.|||.|'||'||_'|'||" | ' ...,... ""."'|""|' || | || ..... | | |
3. Uppgifter om antalet pensionärer och deras sociala situation. Samhällsekonomisk bak- grund
3.1. Antalet pensionärer
Antalet folkpensionärer framgår av tabell 1.
Tabell ! Antalet försäkrade med folkpension
] början Ålders- Förtids- Hustru- Änke- Barn— Summa” Kbt av år pension pension tillägg pension pension
1960 738 800 143 100 33 700 55 000 27 000 997 600 538 000 1965 827 200 150 600 41 700 84 400 35900 1 139 800 580 700 1970 946 600 187 900 53 700 100 700 34 300 1 323 200 657 900 1975 1 061 700 288 900 68 000 105 800 44 600 1 569 000 739 000 1977/' 1 283000 250 000 51 000 88 300 43500 1 715800 820 000 1980b 1 351 000 260 000 54 000 89 000 44 000 1 798 000 900 000 1985!) 1 429 000 272 000 56 000 92 000 44 000 1 893 000 1 000 000
"Härtill kommer personer med handikappersättning. bBerä/mal. Utvecklingen efter år 1975 påverkas till stor del av sänkningen av pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976.
ljuli 1977 uppgår folkpensionens årsbelopp — inklusive pensionstillskott men exklusive kommunalt bostadstillägg — till 14260 kr. för en ensam ålderspensionär och till 24 495 kr. för pensionärspar. Årsbeloppet till en ensam förtidspensionär uppgår vid samma tidpunkt till 17 595 kr.
ljanuari år 1977 utbetalades förmåner från folkpensioneringen till det antal som framgår av följande uppställning.
Huvud/örmån
Hel ålderspension 1 285250 därav förtida uttag 75 090 därav uppskjutna uttag 5 097 Halv ålderspension . 463 därav förtida uttag 145 därav uppskjutna uttag 32 Hel förtidspension 185 954 2/3 förtidspension 9 429 1/2 förtidspension 9 458
Helt sjukbidrag 31 735 2/3 sjukbidrag 2 526 1/2 sjukbidrag 5 72l Hustrutillägg 51 775 Änkepension, huvudfall 79 885 Ankepension, övergångsfall 5 828 Hel handikappersättninga 3 381 3/4 handikappersättning 671 1/2 handikappersättning 4 292 Helt vårdbidrag 9 022 1/2 vårdbidrag 2 425 Barnpension 42 313 Summa 1 730 128 Tilläggsförmän Kommunalt bostadstillägg 769 380 Hel handikappersättning 7 521 3/4 handikappersättning 4 314 1/2 handikappersättning 12 580 Barntillägg (antal bam)b 23 108
" Handikappel'säl/ning som utgår jämsides med annan huvudförmån redovisas som tilläggsförmån. b Motsvarande antal Försörjare 15 766.
Utbetalningen av ATP-pensioner får för varje år allt större betydelse. Av de 1 283 000 ålderspensionärer och 250 000 förtidspensionärer som i början av år 1977 uppbar folkpension fick 622 000 resp. 158 000 också pension från ATP. Totalt uppbar 990 000 personer pension från ATP. Såväl antalet ATP- pensionärer som genomsnittsbeloppen För utgående pensioner ökar kraftigt varje år.
Antalet ATP-pensionärer framgår av tabell 2.
Tabell 2 Antalet försäkrade med tilläggspension
I början Ålders- Förtids- Änke- Barn- Summa av år pension pension pension pension
1963 2 500 4 500 6 400 4 200 17 600 1965 51300 17 600 19 600 12 700 101200 1970 224 600 70 300 68 100 30 000 393 000 1975 419900 173 700 136400 40000 770000 19770 622 000 158 000 168 000 42 000 990 000 19800 769 000 178 000 231 000 48 000 1 226 000 1985'] 1 000 000 200 000 346 000 52 000 1 598 000
aBeräknat. Utvecklingen efter år 1975 påverkas till stor del av sänkningen av pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976.
] tabell 3 redovisas det beräknade antalet folkpensionärer med resp. utan ATP åren 1978—1985. Prognosen omfattar ålderspensionen förtidspensioner (sjukbidrag). hustrutillägg och änkepensioner.
Tabell 3 Antalet folkpensionärer med resp. utan ATP
I början av år Med ATP Utan ATP Summa
1978 1 004 000 702 000 1 706 000 1979 1 073 000 657 000 1 730 000 1980 1140000 614000 1754000 1981 1 206 000 567 000 1 773 000 1982 1 270 000 524 000 1 794 000 1983 1329000 484000 1813000 1984 1 388 000 444 000 1 832 000 1985 1 446 000 403 000 1 849 000
I tabell 4 har gjorts ett försök att dela upp ATP-pensionerna efter storleken av tilläggspension. Summan av antalet tilläggspensioner är här större än vad som angivits ovan i tabell 3 beroende därpå att änkepensionärer med såväl änkepension som egen ATP redovisats både bland änkepensionerna och bland ålders- eller förtidspensionerna.
Tabell 4 ATP-pensionernas utveckling
ATP-pensionens Alders- Förtids- Änke— Summa storlek. % av pension pension pension basbeloppet/år
Januari 1978 under 15 % 87000 16000 45000 148000 15—30 % 85 000 10 000 35000 130 000 30—45% 81000 10000 26000 117000 45—60 % 74 000 10 000 20 000 104 000 60-75% 64000 10000 17000 91000 75—90 % 53 000 9 000 16 000 78 000 90—105 % 45000 9000 10000 64000 över 105 % 183 000 94 000 21 000 298 000 Summa 672 000 168 000 190 000 1 030 000 Januari 1979 under 15 % 85000 15000 50000 150000 15—30% 83000 10000 38000 131000 30—45 % 79000 10000 29000 118000 45—60 % 75 000 9 000 22 000 106 000 60—75 % 64 000 9 000 19 000 92 000 75—90 % 54 000 9 000 17 000 80 000 90—105% 46000 9000 12000 67000 Över 105 % 235 000 102 000 24000 361000
Summa 721000 173000 211000 1105000
ATP-pensionens Ålders- Föriids- Änkc— Summa storlek. % av pension pension pension basbeloppet/år
Januari ] 980 under 15 % 79 000 15 000 54 000 148 000 15—30 % 78 000 9 000 41000 128 000 30—45 % 75 000 9 000 32 000 116 000 45—60 % 68 000 9 000 24 000 101 000 60—75 % 63 000 9 000 21 000 93 000 75—90 % 53 000 9 000 19 000 81 000 90—105 % 47 000 9 000 13000 69 000 över 105 % 306 000 109 000 27 000 442 000 Summa 769 000 178 000 231 000 1 178 000 Januari 1981 under 15 % 74000 15 000 58000 147000 15—30 % 75 000 9 000 45 000 129 000 30—45 % 74 000 9 000 35000 118 000 45—60 % 71 000 8 000 27 000 106 000 60—75 % 61 000 8 000 23000 92 000 75—90 % 53 000 8 000 21 000 82 000 90—105 % 47 000 8 000 14 000 69 000 över 105 % 362 000 117 000 30 000 509 000 Summa 817000 182000 253000 1252 000 Januari 1982 under 15 % 67 000 14 000 63 000 144 000 15—30 % 70 000 8 000 48 000 126 000 30—45 % 70 000 8 000 37 000 115000 45—60 % 67 000 8 000 29 000 104 000 60—75 % 59 000 8 000 26 000 93 000 75—90 % 48 000 8 000 24 000 80 000 90—105 % 45 000 8 000 16 000 69 000 över 105 % 437 000 125 000 33 000 595000 Summa 863 000 187 000 276 000 1 326 000 Januari 1983 under 15 % 65000 14000 67000 146000 15—30 % 68 000 8 000 52 000 128 000 30—45 % 68 000 8 000 40 000 116 000 45—60 % 64 000 8 000 31 000 103 000 60—75 % 55 000 7 000 28 000 90 000 75—90 % 45 000 7 000 26 000 78 000 90—105 % 41000 7 000 17 000 65 000 över 105 % 503 000 132 000 36 000 671 000 Summa 909 000 191 000 297 000 1 397 000 Januari 1984 under 15 % 63000 14000 72000 149000 15—30 % 66000 7000 56000 129000 30—45 % 66000 7000 43000 116000 45—60 % 62 000 7 000 34 000 103 000 60-75 % 52 000 7 000 30 000 89 000 75—90 % 43 000 7 000 28 000 78 000 90—105 % 38 000 6 000 19 000 63 000 över 105 % 564 000 140 000 40 000 744 000
ATP»pcnsioncns Ålders- Förtids- Änke- Summa storlek. % av pension pension pension basbeloppet/år
Januari 1985 under 15 % 61000 13000 76000 150000 15—30 % 64 000 7 000 59 000 130 000 30—45% 65000 7000 46000 118000 45—60 % 60000 7000 36000 103000 60—75 % 49 000 7 000 33 000 89 000 75—90% 41000 6000 31000 78000 90—105 % 36000 6000 21000 63000 över 105 % 624000 147000 44000 815000 Summa 1 000 000 200 000 346 000 1 546 000
ljanuari år 1977 uppbars förmåner från tilläggspensioneringen av följande antal pensionärer.
Egenpension
Hel ålderspension därav förtida uttag därav uppskjutna uttag
Halv ålderspension därav förtida uttag därav uppskjutna uttag
Hel förtidspension 2/3 förtidspension 1/2 förtidspension
Helt sjukbidrag 2/3 sjukbidrag 1/2 sjukbidrag
Familjepension An kepension Barnpension
Summa
Anm. lnom tilläggspensioneringen kan samma person uppbära förmåner av flera slag. lnom folkpensioneringen kan endast handikappersättning och vårdbidrag för barn utgå samtidigt med annan huvudförmån.
620 727 47 320 4 519
430 121 31
112540 4604 7751
22 682 1 473 4 862
165 580 40 540
981 189
3.2. Kostnaderna för den allmänna pensioneringen
Kostnadsutvecklingen för folkpensioneringen framgår av tabell 5.
Tabell 5 Folkpensionskostnaderna 1 milj. kr.
År Ålders- Förtids- Änkepension Övrigt Summa Kbt pension pension Barnpension
1960 2 001 378 115 84 2 578 275 1965 3 146 577 345 131 4 199 449 1970 5 180 1 040 590 244 7 054 849 1975 9 945 2 660 1 020 629 14 254 1 663 1977(1 15 200 3 200 1 050 850 20 300 2 200 1980[1 16 500 3500 1000 900 21900 2500 1985[1 17400 3800 1000 1000 23200 3000
”Beräknat. För tiden fr. o. m. juli 1977 har räknats med ett basbelopp om 11 500 kr.
Kostnadsutvecklingen beror främst på standardhöjningar av pensionerna och anpassningen av pensionsbeloppen till förändringar i penningvärdet. Kostnadsökningen beror också på den fortlöpande förändringen av befolk- ningsstrukturen med ett ökande antal åldringar. Härtill kommer den kostnadsökning som föranletts av sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 är fr.o.m. den 1 juli 1976. Sänkningen av pensionsåldern innebar en kraftig ökning av antalet ålderspensionärer. samtidigt som antalet personer med förtids- eller änkepension eller hustrutillägg minskade genom bortfall av de två äldsta åldersgrupperna. Slutligen bör också nämnas den kostnadsök- ning som orsakas av de från den 1 juli 1975 förbättrade handikappersättning- arna.
Utbetalningen av ATP-pensioner får. som framgått ovan (tabellerna 2 och 4), allt större betydelse för varje år. Såväl antalet pensionärer som genom- snittsbeloppet för utgående pensioner ökar kraftigt.
Kostnadsutvecklingen för ATP-utbetalningarna framgår av tabe!l 6.
Tabell 6 ATP-kostnaderna i milj. kr.
År Ålders- Förtids- Änke- Barn- Summa pension pension pension pension 1963 7 9 14 5 35 1965 57 47 48 16 168 1970 560 359 195 52 1 166 1975 2 450 1 830 610 116 5006 1977(] 5 960 2 370 1 010 160 9 500 1980(1 9 000 3 100 1 350 200 13 650 1985” 15 000 3 900 2 300 200 21 400
”Beräknat. För tiden fr. o. m. juli 1977 har räknats med ett basbelopp om 11 500 kr.
3.3. De sociala insatserna för pensionärer
3.3.1. Befolkningsutvecklingen åren 1960—2000 3311 Utvecklingen 1960—1975
Den totala folkmängden i riket ökade från 7,5 miljoner till 8,2 miljoner eller med 9,5 % mellan åren 1960 och 1975. Antalet personer i åldrar under 18 år var i stort sett oförändrat, åldersgruppen 18—64 år ökade med drygt 8 % medan gruppen över 65 år ökade med 41 %.
Folkmängden den 31 december 1960. 1970 och 1975 i nämnda ålders- grupper redovisas i tabell 7.
Tabell 7 Folkmängdens utveckling 1960—1975 (] OOO-tal)
År 1 åldern Hela folk- 0—1 7 18—64 65—w mängden
1960 2 046 4564 888 7 498 1970 2007 4961 1113 8081 1975 2013 4945 1251 8208
Sammanlagda antalet personer i åldrar över 65 år ökade under den aktuella perioden från 12 till 15 % av befolkningen, antalet personer som var 75 år och äldre ökade med nära 115 000 eller 50 % och grupper över 80 år ökade med 84 000 eller med 59 %. Utvecklingen visar också att en tyngd- punktsförskjutning relativt sett ägde rum mot högre åldrar. År 1960 ut- gjorde åldersgruppen 65—74 år 64,5 % av gruppen 65 år och äldre för att år 1975 uppgå till 62,4 %. Omvänt ökade åldersklasserna 75 år och äldre med nära 2 %. Det är framför allt i de äldsta åldersgrupperna som ökningen är störst.
3.312. Vissa avgränsningsproblem
Vid en bedömning av de framtida befolkningsförändringarna föreligger vissa avgränsningsproblem när gruppen ålderspensionärer skall fastställas. Från den 1 juli 1976 sänktes den allmänna pensionsåldern till 65 år samtidigt som nya regler om rörlig pensionsålder trädde i kraft. De nya reglerna ger den enskilde olika möjligheter att förlägga pensioneringen mellan 60 och 70 års ålder. Det är således numera inte möjligt att avgränsa ålderspen- sionärerna till en befolkningsgrupp som uppnått en viss ålder. Av praktiska skäl. bl. a. för beräkningen av relationstal, måste emellertid gruppen äldre och ålderspensionärer avgränsas. 1 den följande framställningen räknas därför generellt åldersgruppen 65 år och äldre som ålderspensionärer.
3.3.1.3 Utvecklingen 1975—2000
Befolkningssituationen i framtiden kommer enligt prognoser att känneteck- nas av en stagnation i befolkningsökningen och en åldrande befolkning. Enligt statistiska centralbyråns befolkningsprognos för åren 1976—2000 antas
Tabell 8 Folkmängdens utveckling 1975—2000 (] OOO-tal)
År ] åldern Hela folk- 0—17 18—64 65—w mängden 1975 2013 4945 1251 8208 1980 1 986 4 954 1 359 8 298 1985 1 891 5045 1 433 8 368 1990 1852 5094 1471 8417 1995 1 853 5 161 1 435 8 449 2000 1 852 5237 1 368 8 457
fruktsamheten komma att ligga på en låg nivå i framtiden. Vidare förutses att dödligheten kommer att ligga kvar på 1975 års nivå. När det gäller in- och utvandring räknar man med en nettoimmigration om 10 000 personer.
Under perioden 1975—2000 beräknas den totala folkmängden öka med ca 250000 personer (3,0 %) varav drygt 100000 (7,9 %) kan hänföras till pensionärsgruppen och återstoden (3,0 %) till åldersgruppen 18—64 år. Barn- och ungdomsgruppens numerär beräknas däremot minska med ca 160 000 personer (79 %).
Folkmängden år 1975 samt beräknad folkmängd åren 1980. 1985, 1990. 1995 och 2000 i vissa åldersgrupper framgår av tabell 8.
Antalet personer i åldrarna över 65 år beräknas öka fram till år 1990 varefter en minskning skulle ske. Under de närmaste 15 åren med år 1975 som utgångspunkt beräknas antalet personer i åldrarna över 65 år komma att öka med nästan 15 000 per år för att år 1990 utgöra drygt 220000 lier än är 1975. 1 tabell 9 redovisas i femårsintervaller den väntade ökningen av befolkningen och antalet personer över 65 år samt de äldres andel av hela befolkningen.
Av tabell 9 framgår att de äldre under de närmaste 15 åren väntas öka mer i absoluta tal än den totala befolkningen. En viss reduktion i ökningen av antalet äldre sker dock i slutet av perioden. Relativt sett kommer andelen personer i åldrarna 65 år och äldre att vara störst är 1990 då de närmare 1,5 miljoner pensionärerna skulle utgöra 17.5 % av befolkningen.
Samtidigt som antalet personer i åldern 65 år och äldre beräknas öka i absoluta tal och utgöra en allt större del av befolkningen inträder också en förskjutning mot högre åldrar inom gruppen. Den tidigare omnämnda
Tabell 9 Beräknad folkmängdsökning 1975—2000 (1 OOO-tal)
År
1975 1980 1985 1990 1995 2000 Ökning av hela befolkningen — 90 160 209 241 249 Ökning av perso- ner 65—w år — 108 182 220 185 118 Andelen personer 65—w år av hela befolkningen (96) 15,2 16,4 17,1 17,5 17,0 16,2
Tabell 10 Utvecklingen av antalet personer i åldrarna 65—w år under perioden 1975—2000 (1 OOO—tal)
Ålder År
1975 1980 1985 1990 1995 2000
Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %
65—69 439 35,2 442 32,5 440 30,7 436 29,6 385 26,8 359 26,3 70—74 345 27,2 381 28,0 385 26,8 384 26,0 379 26,4 336 24,5 75—79 242 19,3 272 20,0 301 21,0 304 20,6 305 21,2 300 21 ,9 80—84 141 11,2 163 12,0 185 12,9 206 14,0 208 14,5 209 15,3 85—89 62 5,0 75 5,4 88 6,1 101 6,8 112 7,8 113 8,4 90—w 21 1,7 26 1,9 33 2,3 40 2,7 46 3,2 51 3,8
Summa 1 250 100 1 359 100 1 432 100 1 471 100 1 435 100 1 368 100
trenden under 1960-talet och 1970-talets första hälft skulle således fortsätta även under de kommande decennierna. År 1975 utgjorde åldersgruppen 65—74 år 62,4 % av gruppen 65 år och äldre medan den år 2000 beräknas successivt ha minskat till 50,8 % av gruppen 65 år och äldre. 1 absoluta tal kommer med utgångspunkt från år 1975 gruppen 65—74 år under de närmaste 15 åren att öka med mellan 35 00040 000 personer för att därefter fram till år 2000 minska med ca 90000 personer.
Betraktar man däremot den beräknade utvecklingen av antalet personer som är 75 år och äldre är trenden den omvända. År 1975 utgjorde ålders- gruppen 75—w år 37, % av gruppen 65 år och äldre medan den fram till år 2000 beräknas öka successivt till 49,4 ("/n. År 2000 beräknas det finnas drygt 200 000 fler personer i åldern 75-w år än år 1975. Utvecklingen väntas också föra med sig att de allra äldsta ökar mest i antal. Sålunda beräknas antalet personer i åldrarna 75—84 år öka fram till år 1990 med över 30 % för att ligga kvar på denna nivå fram till år 2000. Antalet personeri åldrarna över 85 år väntas successivt öka med 97 % fram till år 2000. Ser man till den äldsta åldersklassen (90-w år) kommer den att vara mer än fördubblad år 2000. Utvecklingen av antalet personer i åldrarna 65-w år under åren 1975—2000 framgår av tabell 10.
Den beräknade, mycket kraftiga ökningen av antalet personer i de allra äldsta åldrarna skall sättas i relation till att antalet personer i förvärvsar- betsåldrarna väntas öka måttligt framöver. Det finns grundad anledning anta att den stora ökningen av antalet förvärvsarbetande vilken ägde rum under perioden 1960—1975 inte kommer att fortgå någon längre tid.
3.3.2. Allmänna riktlinjer för äldreomsorgen 3321 1957 års riktlinjer
Samlade riktlinjer beträffande omsorgen om de äldre fastställdes av stats- makterna år 1957' på grundval av 1952 års åldringsvårdsutrednings be- tänkande (SOU 1956:1) Åldringsvård. 1957 års riktlinjer är i stora drag fort- farande grundläggande för utformningen av äldreomsorgen. Riktlinjerna kan 1 prop. l957z38, SU 170_ sammanfattas på följande sätt. rskr 383.
? Prop. 1964285. SU 106. rskr 245.
Samhällets äldreomsorg bör sikta till att tillgodose den efterfrågan som grundas på åldersbetingade behov i fråga om bostäder, omvårdnad och ser- vice. Efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. Samhällets åtgärder får dock inte bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster.
Full sysselsättning är ett mål inte endast i fråga om de fullt arbetsföra utan även beträffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill arbeta.
Allt bör göras för att så många äldre som möjligt skall kunna få leva kvar i sina invanda miljöer. Det är en väsentlig uppgift för kommunerna att utveckla hemtjänsten i de former den har fått, Frivilliga organisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran och stöd. Värdet av den verksamheten för att bereda de äldre förströelse understryks.
Sjukvården bör byggas ut så att det blir möjligt att ge alla sjuka äldre en vård som så långt kunskaperna räcker skall återföra dem till hälsa eller relativ hälsa. Även i fråga om sjukvården bör olika former av öppen vård stödjas. En kvalificerad öppen vård kräver väl utbildad personal.
Ålderdomshemmen är inte avsedda för akuta eller långvarigt sjuka per- soner. Ansvaret för sjukvården är inte en primärkommunal angelägenhet. Men man måste räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med äldre som präglas av bl.a. ålderssvaghet. Man måste därför kunna bereda en viss sjukvård på hemmen. Ålderdomshemmen skall inte behöva lämna en aktiv sjukvård men väl sådan sjukvård som kan betecknas som god hemsjukvård.
33.22 1964 års program
Med socialpolitiska kommitténs kartläggning och förslag som grund fram- lade regeringen2 ett av riksdagen sedermera antaget program för utbyggnaden av äldreomsorgen. Departementschefen konstaterade i propositionen att samhällets insatser syftar till att åt de gamla bereda ekonomisk självstän- dighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Pro- grammet innehöll följande allmänna utgångspunkter.
Den allmänna försäkringen - främst pensioneringen — har gjort det möjligt för de äldre att i ekonomiskt hänseende nå större oberoende och större valfrihet. I framtiden förändras förhållandena genom utbyggnaden av den allmänna tilläggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är av grundläggande betydelse för att de äldre skall få del av välståndsutvecklingen.
Bostäder för de äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall därför beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet.
I programmet underströks vidare att de stora olikheterna mellan kom- munerna beträffande äldreomsorgen framstår som mindre tillfredsställande. [ fråga om sjukhemmen framhölls som väsentligt att främja byggandet av sjukhem med en miljö som har så litet sjukhusprägel som möjligt.
Det av statsmakterna beslutade åtgärdsprogrammet kan sammanfattas i följande punkter.
. Åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden. Med detta avsågs bl. a. en inventering av de äldres bostäder, en intensif1erad bostadsförbättrings- verksamhet och i samband därmed anordnande av temporära bostäder. . Statsbidrag till kommunernas kostnader för hemhjälp för att underlätta en sådan utbyggnad av verksamheten att den över hela landet bättre svarade mot det verkliga behovet. . Ett tidsbegränsat statligt lånestöd till byggandet av sjukhem för lång- tidssjukvården. Lånen var ränte- och amorteringsfria under fem år.
Programmet syftade således till dels en kraftig satsning på bättre bostäder och en utbyggnad av särskilda serviceinsatser för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som det går bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb utbyggnad av långtidssjukvården.
3.3.3. De sociala insatserna för pensionärer
3.331. Inledning
Socialpolitiken syftar allmänt till att ge den enskilde trygghet i olika si- tuationer och därvid tillgodose såväl materiella behov som behov av personlig vård och omvårdnad. Den ekonomiska tryggheten för den enskilde pen- sionären garanteras genom lagstiftning. Det allmännas insatser för vård och omvårdnad har byggts upp och utvecklats på två från varandra av tradition skilda områden, nämligen dels inom socialvården, dels inom hälso- och sjukvården. Det direkta ansvaret för socialvården åvilar primärkommunerna. För sjukvården svarar landstingen och de landstingsfria kommunerna. Genom lagstiftning och med statsbidrag påverkar statsmakterna socialvår- dens och sjukvårdens inriktning och finansiering.
3.332. Boende
De bostadspolitiska åtgärderna är fördelade mellan staten och kommunerna. Staten svarar huvudsakligen för de ekonomiska insatserna i form av lån och bidrag medan kommunerna har ansvaret för bl.a. planering och or- ganisatoriskt genomförande av bostadsbyggandet. Bostäder för äldre och handikappade utgör en del av den allmänna bostadsförsörjningen för vilken kommunerna bär ansvaret enligt bostadsförsörjningslagen (19471523). Genom bostadssaneringslagen (1973z531) har kommunerna ett instrument att verka för förändringar i det saneringsmogna bostadsbeståndet. Här bör även nämnas ändrade föreskrifter i byggnadsstadgan (19591612) vilka trätt i kraft den 1 juli 1977 och syftar till att nyproducerade bostäder skall göras handikappanpassade. Även vid ombyggnad skärps kraven på handikapp- anpassning. lnom bostadspolitiken finns speciella statliga och kommunala riktade stödformer och lån till pensionärer och handikappade.
Bostadstillägg
Det mest betydelsefulla stödet till pensionärerna för att de skall kunna bo i ändamålsenliga bostäder utgörs av de inkomstprövade kommunala bo- stadstilläggen till folkpension (kbt). Under år 1975 utgick kbt till 739000
pensionärer med tillsammans 1 663 milj. kr. Antalet pensionärer som har blivit berättigade till kbt har under en följd av år ökat. På grund av det ökande antalet ATP-pensionärer och pensionärer med tjänstepension har dock bostadstilläggen relativt sett minskat i betydelse. År 1960 uppbar drygt 61 % av pensionärerna kbt. Detta relativtal minskade successivt under 1960— och 1970-talen och uppgick år 1975 till drygt 48 %. I detta sammanhang bör också nämnas att en del kommuner lämnar ett inkomstprövat kom- munalt bostadstillägg till handikappade.
Den 1 januari 1978 öppnas även möjligheter för folkpensionärer utan barn att få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för detta ger gynn- sammare utfall än reglerna för kbt. För dem som har rätt också till kbt kommer det statskommunala bostadsbidraget att utgå som ett utfyllnads- bidrag. Enligt beräkningar gjorda inom bostadsdepartementet kommer drygt 100 000 pensionärer att beröras av reformen. Helårskostnaden har beräknats till 110 milj. kr., varav 79 milj. kr. beräknas falla på staten och 31 milj. kr. på kommunerna. Fördelningen av kostnaderna kommer att ske enligt samma grunder som gäller för statskommunala bostadsbidrag till barnfa- miljer och hushåll utan barn. Det innebär att staten kommer att svara för 72 % av kostnaderna och kommunen för 28 %.
Bostads/öi'bättringsåtgärrler
Förbättrings/än utgår enligt bestämmelserna i kungörelsen (1962:538) om förbättringslån. Lån beviljas för förbättring och i vissa fall för uppförande av bostad för åldringar, handikappade m.fl. Lånet får vara räntefritt och stående intill ett belopp av 17 000 kr. per lägenhet när det avser personer över 60 år, handikappade m. fl. i en- och tvåfamiljshus och intill ett belopp av 12 000 kr. i övriga fall. Vidare kan förbättringslån beviljas kommun eller allmännyttigt företag för nybyggnad av permanenta bostäder av enkel be- skaffenhet i de fyra nordligaste länen samt för s. k. temporära bostäder för äldre.
Under 1960-talets första år ökade antalet beviljade ansökningar från ca 6000 till drygt 18 000 budgetåret 1965/66. Därefter har antalet åtgärdade lägenheter med stöd av förbättringslångivningen successivt minskat och uppgick budgetåret 1975/76 till drygt 6 000 lägenheter med en lånesumma om 107,1 milj. kr. varav 59,5 milj. kr. utgjorde räntefria lån eller lånedelar. Under perioden 1966—1975 har ca 6 000 temporära pensionärsbostäder upp- förts i landet.
Bostadsanpassningsbiärag (tidigare invalidbostadsbidrag) kan beviljas för åtgärd inom och i anslutning till bostadslägenhet för att göra det möjligt för handikappad att utnyttja lägenheten på ändamålsenligt sätt. Bidraget, som kan utgå både för småhus och flerfamiljshus, beviljas efter prövning i varje enskilt fall. Det utgår med högst 15 000 kr., men kan beviljas med högre belopp om det föreligger särskilda skäl.
Bostadsanpassningsbidraget har fått ökad betydelse. Under det första bud- getåret som bidraget utgick, 1959/60, beviljades bidrag till 51 lägenheter med en total bidragskostnad om 209000 kr. Därefter har antalet bidrag ökat successivt. Det omfattade budgetåret 1970/ 71 knappt 2 400 lägenheter
för att budgetåret 1975/76 omfatta närmare 5600 lägenheter med ett bi- dragsbelopp om totalt 42,0 milj. kr.
Pensionärshem ()("ll service/ms
För byggande av pensionärshem och hus med s. k. insprängda pensionärs- lägenheter utgår statliga bostadslån på samma sätt som för andra bostäder. En bidragsform som numera har upphört utgjordes av ett årligt pensio- närsbostadsbidrag för att minska hyran i dessa bostäder.
Enligt en av socialpolitiska kommittén under år 1962 utförd undersökning fanns 32 400 lägenheter i nära 1 900 kommunalt drivna pensionärshem. Vi- dare fanns ca 11 400 insprängda lägenheter. Sammanlagt bodde nära 50 000 ålderspensionärer i bostäder av detta slag. Dessa boendeformer har därefter ökat i volym räknat. Enligt en av pensionärsundersökningen ännu ej pu- blicerad undersökning fanns år 1975 nära 41 400 lägenheter i drygt 2 400 pensionärshem, varav drygt 2 300 var kommunalt drivna. Antalet insprängda pensionärslägenheter har ökat och uppgick år 1975 till nära 22 000. 1 pen- sionärshem och i insprängda lägenheter bodde då uppskattningsvis drygt 55000 pensionärer. Skillnaden mellan 63400 lägenheter i pensionärshem resp. insprängda lägenheter och 55 000 boende pensionärer sammanhänger med att dessa lägenheter inte var uthyrda till pensionärer bl. a. på grund av att vissa lägenheter numera inte kan betraktas som ändamålsenliga pen- sionärsbostäder. Flertalet pensionärshem är byggda före år 1960 och under 1960— och 1970-talen har endast ett mindre antal nya pensionärshem upp- förts. Enligt kommunernas planer kommer endast 37 nya hem med till- sammans nära 400 lägenheter att byggas fram till år 1980. Under samma period planeras närmare 600 insprängda pensionärslägenheter.
Under framför allt 1970-talet har kommunerna i ökad utsträckning börjat bygga s. k, servicehus där äldre m. fl. erbjuds ett självständigt boende i lägenhet med normal standard i förening med tillgång till kollektiva ut- rymmen, kollektiv service att utnyttjas efter eget val och möjlighet till in- dividuell service i form av social hemhjälp och hemsjukvård. Bostäder i servicehus finansieras liksom övriga bostäder genom statliga bostadslån. Enligt den ovan nämnda undersökningen utförd av pensionärsundersök- ningen fanns år 1975 103 sådana serviceanläggningar med sammanlagt när- mare 6 500 lägenheter i 61 kommuner. l lägenheterna bodde närmare 6 900 personer. Enligt uppgifter från kommunerna finns planer på att under åren 1975—1985 bygga ytterligare ca 200 serviceanläggningar av denna typ med tillsammans ca 9400 lägenheter.
3.333. Öppen vård
Social hemhjälp
Den 1 juli 1964 infördes statsbidrag med 35 % av kommunernas netto- kostnader för social hemhjälp till åldringar, handikappade och barnfamiljer i deras bostäder. Det ökade antalet äldre i befolkningen har gjort det angeläget med en fortsatt utbyggnad av denna verksamhet. För att underlätta ut- byggnaden infördes fr.o.m. den 1 januari 1975 nya statsbidragsregler för
Tabell 1] Vissa former av social hemhjälp åren 1965 och 1976
År Verksamhet/antal kommuner Hår- Fot- Mat— Mat- Snö- Gymna- Syssel- vård vård distri— serve- röj- stik sätt- bution ring ning ning 1965 — 257 90 24 — 237 354 1976 73 269 106 246 121 259 244
social hemhjälp. De nya reglerna innebär att statsbidrag utgår med 35 % av kommunernas bruttokostnader för hemhjälpsverksamheten. Bidragsun- derlaget utvidgades till att gälla även kostnader för hår- och fotvård, bad- service, matdistribution, snöröjning och hemhjälpsledare. Bidrag utgår också när serviceinsatser erbjuds äldre och handikappade i servicehus. För erhållen hjälp uttas en avgift, fastställd med hänsyn till inkomst och familjeför- hållanden. Pensionärer med enbart folkpension erhåller som regel hemhjälp utan avgift.
Under 1960- och 1970-talen har den sociala hemhjälpsverksamheten byggts ut i snabb takt och förekommer sedan flera år i samtliga kommuner. Under år 1960 fick 79000 handikappade och ålderspensionärer hemhjälp. Antalet hjälpta år 1970 var 252000 personer och ökade fram till år 1975 för att då uppgå till 328 500 personer, vilka tillsammans erhöll 46,2 miljoner hjälptimmar med i genomsnitt 141 hjälptimmar per person under året. Ser man enbart till gruppen ålderspensionärer fick 285 000 pensionärer eller 222 av 1000 social hemhjälp under år 1975. Kommunernas bruttokostnader för social hemhjälp inklusive kostnader för hår- och fotvård, badservice m. m. och hjälp till barnfamiljer år 1975 var 1 430 milj. kr. Av detta belopp beräknas 1 279 milj. kr. hänföra sig till kostnader för social hemhjälp in- klusive hår- och fotvård m.m. till pensionärer och handikappade.
Utöver hjälp i hemmen har många kommuneri ökad utsträckning påbörjat olika former av verksamhet för handikappade och pensionärer i den öppna vården. Av tabell 11 framgår hur många kommuner som år 1965 resp. 1976 (januari) bedrev vissa verksamheter i den öppna vården. l sammanhanget bör det observeras att antalet kommuner är 1965 var 995 medan antalet är 1976 hade minskat till 278 genom förändrad kommunindelning.
Färdtjänst
Med färdtjänst avses primär- eller landstingskommunal transportservice för yngre och äldre handikappade, som har svårt att anlita allmänna kommu- nikationer eller förflytta sig på egen hand. Från den 1 januari 1975 utgår statsbidrag med 35 % av kommunernas bruttokostnader för färdtjänsten. Syftet med det införda statsbidraget är att underlätta för kommunerna att bygga upp en bra färdtjänst. För resa med färdtjänst uttas en avgift av den resande. Avgiften motsvarar vanligen avgift för färd med allmänna kol- lektiva kommunikationer.
Framför allt under 1970-talet har färdtjänsten byggt ut kraftigt och finns
numera i nästan alla kommuner. Under år 1975 hade 159 000 personer till- stånd att anlita färdtjänst. Dessa personer företog 6,19 miljoner enkelresor. Av de färdtjänstberättigade var närmare 116000 eller 73 % av samtliga i åldern 67 år och äldre. Detta innebär att 118 personer av 1000 i åldern 67 år och äldre hade tillstånd att använda färdtjänst. Kommunernas brut- tokostnader för färdtjänsten under år 1975 var 179 milj. kr.
Hemsjukvård
Hemsjukvård utgör en del av sjukvårdsinsatserna för bl. a. långtidssjuka pensionärer. Samtliga landsting lämnar bidrag till kostnaderna för vård i hemmen av långvarigt sjuka. Hemsjukvård ges dels i form av s.k. an- hörigbidrag, dvs. en anhörig vårdar den sjuke, dels i form av ersättning till av primärkommun anlitad hemsamarit, vilken värdar den sjuke, och dels i form av att landstinget anställer vårdbiträden m. fl. för vård av sjuk i hemmet. l varierande utsträckning förekommer även andra vårdinsatser såsom sjukgymnastik, behandling av läkare och distriktssköterska, ADL- träning m. m.
På grund av bl.a. bristande platsresurser inom den somatiska långtids- sjukvården har hemsjukvården byggts ut under 1960- och 1970-talen. Enligt en av 1961 års sjukförsäkringsutredning gjord undersökning uppgick antalet personer med hemsjukvårdsbidrag år 1965 till ca 20 400. År 1975 hade antalet stigit till närmare 36 600 enligt en redovisning i undersökningen avseende landstingens planer 1975—1981 (LKELP 76). Antalet bidragstagare (vårdade) beräknas enligt redovisningen öka med drygt 5 000 mellan åren 1975 och 1980. Enligt en av pensionärsundersökningen genomförd men ännu ej pu- blicerad undersökning var år 1975 62 % av bidragstagarna 65 år och äldre. Landstingens kostnader för anhörigbidrag och för hemsamariter var under år 1975 289 milj. kr. 1 beloppet ingår inte kostnader för läkarbehandling m. m.
Tekniska hjälpmedel
Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade har stor betydelse för deras möjligheter att leva normalt och oberoende. Syftet är att den handikappade skall få de hjälpmedel som han behöver med hänsyn till det individuella handikappet. Hjälpmedlen är kostnadsfria för den en- skilde och de tillhandahålls av landstingen utan inkomstprövning oavsett hjälpmedlets kostnad. Även reparation och underhåll av hjälpmedel sker utan kostnader för den handikappade.
Hjälpmedelsverksamheten har i synnerhet under 1960- och 1970-talen utvecklats i snabb takt dels genom ett utökat hjälpmedelssortiment, dels genom att hela hjälpmedelskostnaden under 1960-talet blev bidragsberät- tigad. Mellan budgetåren 1960/61 och 1970/71 ökade statsbidragsutgifterna från 8 milj. kr. till 116 milj. kr. Den 1 januari 1976 ändrades bidragsbe- stämmelserna från styckevis ersättning till ett schablonbidrag baserat på landstingens invånarantal. Den numera från sjukförsäkringen utgående hjälpmedelsersättningen uppgår till 22 kr. per invånare och år, vilket för år 1976 innebär en utgift om 181 milj. kr. Enligt en nyligen träffad över-
enskommelse mellan företrädare för socialdcpartemcntct och Landstings- förbundet höjs hjälpmedelsersättningen till 39 kr. per invånare och år fr. o. m. den 1 januari 1978.
En begränsad undersökning, utförd av utrustningsnämnden för universitet och högskolor för budgetåren 1973/74 och 1974/75, visar att hjälpmedels- behovet ökar med stigande ålder och särskilt markant i åldrarna över 70 år. Av de i undersökningen redovisade hjälpmedlen kan 48 % beräknas ha tillhandahållits personer över 65 års ålder. Totalt omfattar undersökningen drygt 62600 personer varav drygt 30000 skulle vara 65 år eller äldre.
Handikappades behov av förbrukningsartiklar tillgodoses genom apoteken och betalas av sjukförsäkringen. Även dessa hjälpmedel tillhandahålls kost- nadsfritt för den enskilde. Under år 1976 utlämnades förbrukningsartiklar för totalt 81,7 milj. kr. Den totala hjälpmedelskostnaden för samtliga typer av hjälpmedel uppgick år 1976 därmed till 262.7 milj. kr.
3.334. Institutionsvård
Ålderdomshem
Enligt socialhjälpslagen (195622) åligger det kommun att driva ålderdoms- hem. Under åren 1953—1965 utgick statsbidrag till kommunerna för an- ordnande av ålderdomshem. Från år 1966 avlöstes emellertid detta bidrag av det allmänna skatteutjämningsbidraget till kommunerna.
Antalet platser i ålderdomshem uppgick till drygt 50 500 i början av år 1967. Därefter har utbyggnaden fortsatt. Enligt en ännu ej publicerad un- dersökning av pensionärsundersökningen fanns år 1975 i hela landet 1 215 ålderdomshem med totalt drygt 60600 platser. Därav var 61 hem enskilda ålderdomshem med nära 1 800 platser. Under 1950- och 1960-talen var pro- duktionstakten av nya ålderdomshemsplatser relativt hög för att kulminera under senare delen av 1960-talet. Under åren 1971—1975 har antalet ny- tillkomna platser minskat för varje år. Vad gäller framtida byggande av ålderdomshem planerar kommunerna en relativt begränsad nyproduktion. Under perioden 1975—1985 beräknas 3 300 platser byggas vid 95 hem. Kom- munernas kostnader för driften av egentliga ålderdomshem var 2 188 milj. kr. år 1975. Kostnaden per Vårdplats uppgick därmed till 37 151 kr. under året. Härtill kom driftkostnader för närmare 1 800 platser vid enskilda ål— derdomshem. Med utgångspunkt i vårdplatskostnader för de kommunala ålderdomshemmen kan den totala driftkostnaden för kommunala och en- skilda ålderdomshem under år 1975 beräknas till 2254 milj. kr.
Längrizlss/u/n'ård
Under de senaste decennierna har en betydande utbyggnad skett av hälso- och sjukvården både kvantitativt och kvalitativt. Tyngdpunkten har i ökad utsträckning lagts på den öppna distriktsvården och långtidssjukvården. Slu- ten vård av långvarigt kroppssjuka kan ges i olika organisatoriska former beroende på behovet i det enskilda fallet. I huvudsak är det vård vid lång-
vårdsklinik, annan lasarettsanknuten enhet och sjukhem som kommer i fråga.
Antalet vårdplatser vid sjukhem i offentlig och enskild regi för långvarigt kroppssjuka uppgick vid slutet av år 1966 till drygt 17 400 vartill kom 7 300 långvårdsplatser vid kliniker och andra avdelningar vid lasarett. Vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka fanns närmare 6 900 vårdplatser. Det samman- lagda antalet vårdplatser för långtidssjukvård uppgick alltså till 31600.
År 1975 var antalet vårdplatser inom den somatiska långtidssjukvården 38 500 (lasarettskliniker och andra avdelningar samt sjukhem) enligt en re- dovisning i Landstingens planer 1976. Härtill skall läggas 3 300 långvårds- platser vid sjukhem i primärkommunal och enskild regi. Totalt disponerades således 41 800 platser inom somatisk långtidssjukvård år 1975. I förhållande till år 1966 innebär det en ökning med 17 100 platser. Vid sjukhem/vårdhem för lättskötta psykiskt sjuka beräknas antalet vårdplatser till 9 000 år 1975. Totalt uppgick således vårdplatsantalet för långtidssjukvård till 50 800. Fram till år 1981 planeras en fortsatt utbyggnad med 12 600 platser. Förverkligas planerna innebär detta att 54400 platser skulle bli disponibla år 1981.
När det gäller frågan om patienternas ålder inom somatisk långtidssjukvård visar flera undersökningar ett tydligt samband mellan stigande ålder och långtidsvård. 1 en undersökning från år 1962 redovisad i betänkandet (SOU 1962z47) Åldringsvårdens läge var 80 % av samtliga patienter 65 år eller äldre. Härutöver kan tilläggas att Landstingsförbundet under åren 1973 och 1974 genomförde en undersökning av konsumtionen av sluten vård. 1 un- dersökningen sökte man påvisa skillnaderna i vårdkonsumtionen år 1970 mellan olika åldrar, kön, gles- och tätortsbefolkning, ensamstående och sam- manboende. Av undersökningen framgår bl. a. att konsumtionen av sjuk- vård varierade såväl med ålder som med kön. Särskilt markant var den succes'siva ökningen av vårdkonsumtionen som sker med stigande ålder.
Åldersgruppen 70 år och äldre, som omfattade 9 % av befolkningen, tog i anspråk mer än 4 ”0 av de totala vårdresurserna. För långtidssjukvården var denna åldersgrupps andel av konsumtionen ännu högre. mer än 75 ”o. och för akutvård och psykiatrisk vård 25-3 %. Åldersgruppen 80 år och äldre tog i anspråk drygt 20 ”o av all sluten vård trots att den endast omfattade drygt 2 % av befolkningen. Undersökningen avser som tidigare har nämnts år 1970. De angivna åldersgruppernas andel av befolkningen och därmed av sjukvårdskonsumtionen har under åren därefter ökat ytterligare.
1 en ännu ej publicerad undersökning utförd av socialstyrelsen avseende förhållandena inom den psykiatriska vården i början av år 1976 redovisas 6 200 vårdplatser i sjukhem/vårdhem för psykiskt sjuka och 2 800 platser i enskilda vårdhem, totalt 9 000 platser. Av det preliminära materialet fram- går vidare att 95 % av de vårdade var ålderspensionärer.
Statistik över driftkostnader för år 1975 fördelade på olika vårdgrenar saknas. Landstingsförbundet har med utgångspunkt från en undersökning som gjordes år 1972 beräknat vårddagkostnaden vid lasarett år 1975 för somatisk långtidssjukvård till 250 kr. och för vård vid sjukhem till 200 kr. Antalet vårddagar år 1975 uppgick till 5.5 resp. 7.3 miljoner. Härtill kommer vårdkostnader för 3 300 långvårdsplatser vid primärkommunala och enskilda sjukhem. Vårddagkostnaden vid sjukhem för psykiskt lätt- skötta har för år 1975 beräknats till 110 kr. Med ledning av här nämnda
siffror kan de totala driftkostnaderna för år 1975 fördelade på olika vård- grenar beräknas enligt följande:
Lasarett och sjukhem (landstings. primärkommu- nala och enskilda) för långvarigt kroppssjuka 309] milj. kr.
Landstings och enskilda hem för psykiskt sjuka 343 milj. kr.
3.3.4. Utvecklingstrender åren 1975—1985
3341. Kommunalekonomiska utredningen
I betänkandet (SOU l976:40) Kommunal utveckling redovisar kommunal- ekonomiska utredningen primär- och landstingskommunernas kostnader åren 1974—1985 vid oförändrad ambitionsnivå. Med oförändrad ambitions- nivå avser utredningen oförändrad standard på det nuvarande kommunala tjänsteutbudet i förhållande till en viss ålders- eller efterfrågegrupp. Begreppet oförändrad ambitionsnivå innefattar inte de framtida konsekven- serna av redan fattade beslut och gjorda åtaganden och inte heller en successiv standardhöjning av det offentliga tjänsteutbudet.
Kommunalekonomiska utredningens beräkningar av resurskraven vid oförändrad ambitionsnivå baseras på förändringar i befolkningens storlek och åldersfördelning. Kostnader för verksamhet inom t. ex. åldringsvård har satts i relation till antalet invånare som är 67 år och äldre. Genom att summera resurskraven för samtliga verksamhetsområden får man ett basalternativ för den framtida tjänsteutvecklingen i hela den kommunala sektorn.
Primärkommune/"nas bruttokostnadsutveck/ingför vissa verksamhetsgrenar till är 1985
Framskrivningen av primärkommunernas kostnader bygger på 1974 års faktiska kostnadsnivåer. Utvecklingstakten för perioden 1974—1985 utgår däremot från 1972 års servicenivå, som har kommunalekonomiska utred- ningens kommunenkät som grund. Bytet av utgångsår innebär emellertid att pris- och volymutvecklingen har fångats in i kalkylerna.
Resultaten av framskrivningama redovisas i tabell 12 som årliga procen- tuella förändringar av bruttokostnaderna för de verksamheter som i detta sammanhang är aktuella. Utredningen redovisar dock inte separat alla de verksamhetsformer inom den primärkommunala sektorn som utgör delar av äldreomsorgen. Så har t. ex. färdtjänst förts in under rubriken Individ- och familjeservice tillsammans med nykterhetsvård, socialhjälp, dagcentralverk- samhet och arbetslöshetsåtgärder, varför denna och andra verksamheter inte kan tas med i tabellen.
Social hemhjälp och ålderdomshemsvård beräknas öka mycket snabbt under i synnerhet den första delen av perioden, vilket sammanhänger med den stora ökningen av antalet kommuninvånare i pensionsåldrarna. Som jämförelse kan nämnas att bruttokostnadsökningen för hela den kommunala sektorn beräknas bli 0,4 % för hela perioden. Den beräknade, relativt måttliga kostnadsökningen för kommunala bostadstillägg till pensionärer förklaras av
Tabell 12 Primärkommunernas bruttokostnader vid oförändrad ambitionsnivå för vissa verksamheter inom äldreomsorgen (Årlig procentuell förändring i fasta priser)
Verksamhet Åren
1974—80 1980—85 1974—85
Social hemhjälp (hjälp till pensionärer, handi- kappade och barnfamiljer) 2,0 1,0 1,6 Ålderdomshemsvård 2.1 1,1 1,7 Kommunala bostadstillägg 0,2 0,2 0,2
Soda/värd och social/ör- säkring; all verksam/tel 09 0.4 0,7
att kommuner med stor ökning av de äldsta åldersgrupperna har jämförel- sevis låga bostadstillägg. Oförändrade bostadstillägg i dessa kommuner medför därför en förhållandevis måttlig ökning av de totala bruttokostna- derna för denna verksamhet.
Landstingskommunernas bruttokostnadsutveck/ingför vissa verksamhets/ormer till är 1985
På samma sätt som i den primärkommunala studien utgår utredningen från att servicenivån skall vara oförändrad för de landstingskommunala verksam— heterna. När folkmängden ökar måste verksamhetsvolymen räknas upp i samma takt. Förskjutningen inom befolkningen mot äldre åldersgrupper får stor betydelse för landstingens verksamhet och påverkar vissa områden med särskild tyngd. Beräkningarna baseras på uppgifter om vårdkonsumtion i olika åldersgrupper vad gäller sluten vård. Bedömningar av de olika åldersgruppernas vårdbehov grundas på en studie som Landstingsförbundet har gjort.
Även konsumtionen av öppen vård är beroende av befolkningens ålders- struktur. Äldre personer har ett betydligt större vårdbehov än yngre. Någon motsvarande studie för den öppna läkarvården finns inte. Utvecklingen bedöms emellertid av utredningen ske långsammare än för den slutna vården men snabbare än vad som motsvaras av enbart befolkningsökningen. Beräkningstekniskt har utredningen tagit medelvärdet av den slutna vårdens ökning och totalbefolkningens ökning som grund för en framskrivning av den öppna läkarvårdens kostnader.
Med utgångspunkt från förändringarna i befolkningens volym och fram- tida beräknade ålderssammansättning har kostnaderna för de olika vårdgrup- perna skrivits fram. Av tabell 13 framgår att den somatiska långtidssjuk- vården måste byggas ut med 2,0 % i volym per år under den närmaste tioårsperioden. Motsvarande siffra för all sluten vård är 1,2 % för att oförändrad ambitionsnivå skall bibehållas. Utbyggnadsbehovet för den öppna läkarvården ger en genomsnittlig ökning om 0,8 % per år 1974—1985.
Tabell 13 Sluten vård och öppen läkarvård per vårdgrensgrupp 1974—1985 vid oförändrad ambitionsnivå (Årlig procentuell förändring i fasta priser)
Verksamhet Åren
1974—80 1980—85 1974—85 Akutvård 0.8 0.6 0.7 Långtidssjukvård 2.2 1.9 2.0 Psykiatrisk vård 1.0 0.8 0.9 S_amtlig sluten vård 1.3 1.1 1,2 Oppen läkarvård 0.8 0.8 0,8
3.3.4.2 Framskrivning av utvecklingen till år 1985
1 det följande görs med utgångspunkt från i huvudsak 1975 års siffror för antalet platser inom olika verksamhetsgrenar, kostnader m. m. en framskriv- ning av utvecklingen för befolkningsgruppen 65 år och äldre fram till år 1985. Framskrivningen förutsätter i likhet med kommunalekonomiska utred- ningens beräkningar oförändrad ambitionsnivå inom olika verksamhetsfor- mer. Hänsyn tas dock till trendmässiga förändringar under förfluten tid. Vissa approximationer från dessa förändringar görs emellertid.
En framskrivning av nu skisserat slag blir med nödvändighet statisk och får endast ses som ett basalternativ. Flera av de verksamhetsformer som redovisas är personalintensiva. Den väntade ökningen av lönekostnaderna kan inte beaktas vid framskrivningen. Ytterligare en faktor som torde komma att påverka utvecklingen är att vissa verksamheter som f. n. arbetar med knappa personalresurser måste byggas ut med mera personal för att vårdens eller omsorgernas kvalitet skall kunna förbättras. Framskrivningen måste i dessa avseenden således betraktas som ett minimialternativ.
Vad gäller samhällets kostnader för lämnad hjälp och vård beaktas inte influtna avgifter av olika slag. Kostnadsframskrivningen bygger på 1975 års kostnadsnivå.
Utvecklingstrenderna åren 1975—1985 sammanfattas nedan i tabell 15. Under en följd av år har antalet personer som uppbär kommuna/t bostadstillägg ökat men ökningen har varit långsammare än pensionärskol- lektivets utveckling. Trenden såvitt gäller bostadstilläggen kan med hänsyn till ATP-pensionernas och tjänstepensionernas ökade betydelse antas fort- sätta under prognosperioden. Vid oförändrad ambitionsnivå beräknas drygt 43 % av pensionstagarna år 1985 uppbära kbt. I 1975 års prisnivå skulle kostnaderna för kbt då uppgå till 1 802 milj. kr. Härtill skall läggas beräknade 110 milj. kr. för statskommunala bostadsbidrag. Den totala kostnaden för bostadsbidrag till pensionärer kan därför år 1985 beräknas till totalt 1 912 milj. kr. Kommunalekonomiska utredningen har beräknat att kommunernas kostnader för kbt kommer att öka med 0,2 % årligen under perioden 1974—1985. Med utgångspunkt i 1975 års kostnader för kbt och den beräknade årliga ökningen skulle kostnaderna för kbt år 1985 stanna vid 1 696 milj. kr. i 1975 års prisnivå.
Antalet lägenheter upprustade med stöd av förbättringslån har successivt
minskat från mitten av 1960-talet. Minskningen har i genomsnitt uppgått till ca 10 % per år. Mot bakgrund av den kraftigt förbättrade bostadsstandarden under 1960- och 1970-talen finns det anledning anta att långivningen även i framtiden kommer att minska i betydelse. I slutet av prognosperioden beräknas 3 000 lägenheter/år upprustas med förbättringslån. Kostnaden per år kan då beräknas till närmare 54 milj. kr., varav ca 38 milj. kr. beräknas utgöra räntefria stående lån eller lånedelar.
Antalet beviljade bostadsanpassningsbidrag har ökat successivt sedan bidragets tillkomst. Ökningen kan antas fortsätta i framtiden men samtidigt dämpas på något längre sikt bl. a. på grund av de ändrade föreskrifterna i byggnadsstadgan om handikappanpassning av nyproducerade lägenheter. Under prognosperioden torde emellertid det ökande antalet äldre med handikapp och tillkommande yngre handikappade, ökade insatser för öppen vård m. m. komma att påverka bidragsgivningen. Fram till budgetåret 1985/ 86 antas bidragsgivningen bli mer än fördubblad för att då uppgå till 12 500 bidrag med en kostnad om 94 milj. kr. i 1975 års prisnivå.
Under år 1975 fanns i landet totalt 63 400 bostäder i pensionärshem och insprängda pensionärslägenheter. I dessa bostäder bodde 43 promille av befolkningen över 65 år. Enligt kommunernas planer kommer produktionen av bostäder av detta slag att bli blygsam under den närmaste femårsperioden. Om oförändrad ambitionsnivå skall behållas krävs att kommunerna fram till år 1985 producerar ytterligare 7 500 bostäder av detta slag. Sistnämnda år skulle det då finnas sammanlagt 70900 bostäder i pensionärshem och insprängda pensionärslägenheter.
År 1975 bodde 6 900 pensionärer eller 5 promille av befolkningen över 65 år i servicehus. Enligt kommunernas planer skall under perioden 1975—1985 tillkomma ytterligare ca 9400 lägenheter i servicehus. Med oförändrad ambitionsnivå och med ledning av befolkningsutvecklingen för personer över 65 år skulle endast 1 000 nya lägenheter behöva byggas fram till år 1985.
Social hemhjälp i olika former har under åren fått en allt större betydelse för handikappade och äldre. Med hänsyn till den väntade befolkningsutveck- lingen och en oförändrad ambitionsnivå beräknas drygt 326 000 pensionärer omfattas av social hemhjälp år 1985. Kommunernas bruttokostnader för social hemhjälp för pensionärer och handikappade inkl. insatser i öppen vård av olika slag kan då beräknas ha ökat till 1 463 milj. kr. Kommunalekono- miska utredningen har för perioden 1974—1985 beräknat att kommunernas bruttokostnader för social hemhjälp vid oförändrad ambitionsnivå skulle öka med 1,6 % årligen. Med denna beräkningsgrund skulle kostnaderna för social hemhjälp i 1975 års prisnivå uppgå till 1 484 milj. kr. år 1985. .
Kommunernas bruttokostnader för färdtjänst år 1975 var 179 milj. kr., varav 134 milj. kr. bedöms utgöra kostnader för ålderspensionärer. Vid oförändrad ambitionsnivå beräknas 137 000 ålderspensionärer ha tillstånd att anlita färdtjänst år 1985 och kostnaden för dessa skulle då uppgå till 153 milj. kr. i 1975 års prisnivå.
Under åren 1975—1981 beräknar sjukvårdshuvudmännen att det totala antalet personer (vårdade) med hemsjukvårdsbidrag kommer att öka med 5 000 till totalt 41 600 personer, därav ca 25 800 över 65 år. År 1985 kan antalet hemsjukvårdspatienter över 65 år vid oförändrad ambitionsnivå beräknas ha
Tabell 14 Långtidssjukvård 1975—1985
År Platsbehov inom långtidsvård Driftkostnader i 1975 år priser Somatisk Sjukhem Totalt Somatisk Sjukhem Totalt vård för psy- vård för psy-
kiskt kiskt lättskötta lättskötta
1975 41 800 9 000 50800 3 091 343 3 434 1980 45400 10100 55500 3 357 385 3 742 1985 47 800 10 700 58500 3 535 408 3 943
stigit till 26 200. Kostnaden för dessa skulle då uppgå till 204 milj. kr. för bidrag till anhöriga m. fl. 1 beloppet ingår inte kostnader för läkarbehandling m. m.
Hjälpmedelsverksamheten har under en följd av år ökat väsentligt. Även om nya, tekniskt avancerade och kostsamma hjälpmedel kommer att introdu- ceras på marknaden under det närmaste decenniet antas ökningstakten reduceras i framtiden. Om man antar att hjälpmedelskostnaden per invånare år 1985 utgör 39 kr. och att kostnaden för förbrukningsartiklar ökar med i genomsnitt 5 % per år kan den totala hjälpmedelskostnaden år 1985 beräknas till 449 milj. kr. Av detta belopp beräknas 224 milj. kr. falla på ålderspensio- närer.
Under perioden 1975—1985 planerar kommunerna att bygga 3 300 nya platser i ålderdomshem, dvs. en årlig ökning med 330 platser. Under år 1975 bodde 48 promille av antalet personer över 65 år i ålderdomshem. Med den väntade befolkningsutvecklingen och vid oförändrad ambitionsnivå i fråga om platsantal erfordras fram till år 1985 ytterligare 8 200 platser. Driftkost- naderna kan bedömas uppgå till 2 558 milj. kr. år 1985. Kommunalekono- miska utredningen räknar med en genomsnittlig ökning om 1,7 % per år för driftkostnader vid ålderdomshem under perioden 1974—1985. Med detta procenttal som grund skall driftkostnaderna år 1985 beräknas till 2 637 milj. kr. i fasta priser.
Fram till år 1981 planeras en utbyggnad inom den somatiska långtidssjuk- vården med 12 600 platser medan antalet platser i sjukhem för psykiskt sjuka beräknas vara i stort sett oförändrat. År 1975 vårdades drygt 33 promille av befolkningen över 65 år inom somatisk långtidssjukvård och 7 promille vid sjukhem för psykiskt lättskötta. Nämnda siffror leder vid oförändrad ambitionsnivå och med hänsyn till befolkningsutvecklingen fram till den utveckling som framgår av tabell 14. I sammanhanget bör framhållas att platstillgången inom somatisk långtidssjukvård f. n. är otillräcklig. En framskrivning baserad på dagens ambitionsnivå leder därför fram till en för låg platsberäkning.
Under perioden 1974—1985 räknar kommunalekonomiska utredningen med att den somatiska långtidssjukvården måste byggas ut med 2,0 % i fasta priser per år och den slutna psykiatriska vården byggas ut med 0,9 % per år för att oförändrad ambitionsnivå skall bibehållas.
Utvecklingstrenderna i fråga om de olika sociala insatserna för pensionä- rerna åren 1975—1985 sammanfattas i tabell 15.
Tabell 15 Utvecklingstrender åren 1975—1985 vid oförändrad ambitionsnivå (antal pensionärer, lägenheter, platser m. m. i 1 OOO-tal och kostnader i milj. kr. i 1975 års priser)
Sektor
År 1975 År 1980 År 1985
Antal pensio- närer Antal platser. nader lägenhe-
ter. bi-
drag, lån
Kost- Antal pensio- närer Antal platser. lägenhe- ter. bi- drag, lån Kost- nader Antal pensio- närer Antal Kost- platser. nader lägenhe-
ter, bi-
drag, lån
Kommunala bostadstillägg och statskommunala bostadsbi- drag
Bostadsförbättringslån
Bostadsanpassningsbidrag
Pensionärshem och insprängda lägenheter
Servicehus
Social hemhjälp
Färdtjänst
Hemsjukvård
Tekniska hjälpmedel
Ålderdomshem
långtidssjukvård
Summa Förändring från 1975
739
55
285 120 23
1 663 107 42 1 279 134 179 131 2 254 3 434
856
58
309 129 25
2 036 71 75 1 386 144 194 172 2 425 3 742
851
62
326 137 26
— 1912 3 54 13 94
— 1 463 — 153 — 204 — 224
69 2 558 59 3 943
193
9 223
209 +16
10 245 +1 022
222 ' 10605 +29 +1382
Av tabell 15 framgår bl.a. att samhällets totala kostnader för sociala insatser för pensionärer vid oförändrad ambitionsnivå beräknas öka mellan åren 1975—1980 med 1 022 milj. kr. i fast penningvärde. Detta motsvarar en ökning med 11.1 %. Den genomsnittliga årliga ökningen under samma period blir 2,2 %. Mellan åren 1975—1985 beräknas ökningen uppgå till totalt 1 382 milj. kr., vilket motsvarar 15.0 % eller 1,5 % i genomsnitt per år. Att ökningstakten blir långsammare 1975—1985 sammanhänger med att antalet pensionärer med kbt och statskommunala bostadsbidrag liksom antalet förbättringslåntagare beräknas minska mellan åren 1980—1985.
Vid studium av framräkningen bör det observeras att den inte omfattar allt offentligt tjänsteutbud som berör pensionärerna. Sålunda beaktas inte kostnader för t. ex. öppen sjukvård. sluten akutvård, viss fritidsverksamhet och rabatter vid färd med kollektiva transportmedel. Dessa kostnader torde i betydande grad kunna hänföras till pensionärerna. Det bör också anmärkas att beräkningarna inte heller upptar några investerings- och utrustningskost— nader för olika slag av institutioner.
Eftersom beräkningarna endast bygger på framtida förändringar av befolkningen över 65 år och oförändrad ambitionsnivå (oförändrad standard- eller servicenivå) har hänsyn inte heller tagits till olika slag av kvalitetsför- bättrande åtgärder såsom ökad personaltäthet och utglesning av platsresurser vid institutioner. Vidare har inte eventuella framtida reala löneförbättringar för personalgrupperna inom berörda sektorer beaktats. De sålunda framräk- nade kostnaderna får ses som ett basalternativ eller om man så vill ett minimialternativ. Det är emellertid högst osannolikt att man i framtidspla- neringen skulle slå sig till ro med vad ett sådant alternativ innebär. Man kan med relativt stor förvissning utgå ifrån att av de framtida resurserna en förhållandevis stor del måste satsasjust på sådana åtgärder som ovan nämnts. Här bör också pekas på den f. n. otillräckliga platstillgången inom långtids- sjukvården. Enighet råder om att det med hänsyn till bristsituationen är nödvändigt att kraftigt bygga ut såväl den institutionella långtidssjukvården som hemsjukvården. Kostnaderna härför kommer inte till synes i tabell 15. De nu anförda omständigheterna innebär sammantaget att man sålunda måste räkna med betydligt större kostnadsökningar i fasta priser under prognosperioden än de som framkommit vid den ovan gjorda framskriv- ningen.
3.4 Livräntor på grund av yrkesskada m. m.
Det totala livräntebeståndet uppgick i januari 1977 till ca 84 000 livräntor. varav drygt 15 % utgjorde efterlevandelivräntor. Något mer än 40 % av samtliga livräntor hade beviljats enligt författningar som är äldre än YFL. Livräntornas sammanlagda årsbelopp uppgick till ca 355 milj. kr. brutto.
Under år 1976 beviljades ca 5 400 nya livräntor och upphörde ca 1 500 livräntor. Beståndet ökade således under år 1976 med omkring 4000 livräntor.
Enligt riksförsäkringsverket fördelar sig livräntorna på olika invaliditets- grader på följande sätt. I mer än 1/3 av fallen är invaliditetsgraden under
15 %. i drygt hälften under 20 %, i 2/3 under 25 % och i 9/10 under 50 %.
ljanuari 1977 utgick ca 96 % av livräntorna med lägre belopp än 16 000 kr., knappt 90 % med lägre belopp än 10000 kr., ca 72 % med lägre belopp än 5000 kr. och omkring 21 % med lägre belopp än 1 000 kr. Ca 31 000—32 000 livräntor utgick till personer som fyllt 65 år.
Åtskilliga livräntor utgår som tidigare har nämnts enligt författningar som är äldre än YFL. De viktigaste äldre lagarna är 1901 års olycksfallsersätt- ningslag, 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsför- säkringslag. Avgörande för Iivräntornas storlek är den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfa'llet. För att utjämna skillnaden i ersättnings- nivån från olika tider inom olycksfalIsförsäkringslagstiftningen har utgående livräntor höjts vid skilda tillfällen. De senaste och viktigaste höjningarna ägde rum genom lagstiftning åren 1955, 1962 och 1967.
Efter införandet av YFL den 1 januari 1955 företogs en omreglering av livräntor enligt 1916 års olycksfalIsförsäkringslag m. fl. lagar. 1955 års omreglering innebar att arbetsförtjänsten, om den motsvarande en viss medelarbetsförtjänst för det år då skadan inträffade, räknades upp till 6 600 kr. oberoende av när under åren 1918—1954 skadan hade inträffat. Avvek arbetsförtjänsten från medelarbetsförtjänsten proportionerades uppräkning- en. Arbetsförtjänsten räknades dock högst upp till 7 920 kr. Full uppräkning skedde endast om invaliditeten uppgick till minst 30 %.
Efter omregleringen år 1955 har yrkesskadelivräntor räknats upp vid två tillfällen. 1962 och 1967. Vid båda tillfällena har utgående Iivräntebelopp räknats upp med vissa procenttal.
1962 års uppräkning innebar att livräntorna den ljanuari 1963 höjdes med 30.20 resp. 10 % beroende på när skadan hade inträffat. Uppräkningen avsåg skadade under 67 års ålder med minst 20 % invaliditet, skadade fyllda 67 år med minst 30 % invaliditet samt efterlevande. Förhöjningen fick inte leda till att livräntan översteg det belopp som den enligt YFL skulle ha uppgått till om arbetsförtjänsten beräknades till 15 000 kr. (dåvarande taket i YFL).
1967 års uppräkning innebar att livräntorna den ljanuari 1968 höjdes med 25. 20 resp. 10 % beroende på när skadan hade inträffat. Uppräkningen gällde även livräntor som grundades på låga invaliditetsgrader. Efter uppräkning värdesäkrades livräntorna genom att de anknöts till basbeloppet.
De livräntor som sålunda har höjts och värdesäkrats är beviljade enligt YFL och 1954 års lag om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och enligt dessa lagars föregångare, dvs. 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 1929 års yrkes- sjukdomsförsäkringslag och 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Vid sidan om dessa lagar finns flera författningar om ersättning av statsmedel. Även inom detta område har uppräkning och värdesäkring av livräntorna ägt rum. Detsamma gäller beträffande livräntor enligt olika militärersättningsförordningar.
Livräntor enligt 1901 års olycksfallsersättningslag har räknats upp år 1921, 1938, 1952, 1955, 1962 liksom år 1967 då de värdesäkrades.
Riksdagen har nyligen beslutat om uppräkning den 1 juli 1977 av dels livräntor på grund av obligatorisk yrkesskadeförsäkring dels livräntor som utgår av statsmedel. Uppräkningen avser egenlivräntor som grundas på en
invaliditetsgrad som uppgår till minst 25 % samt efterlevandelivräntor. Uppräkningen innebär att livräntan räknas upp med 30 % om skadan har inträffat år 1954 ellertidigare, med 20 % om skadan har inträffat något av åren 1955—1967 och med 10 % om skadan har inträffat senare. Uppräkning skall dock alltid ske med lägst 500 kr.
3.5. Samhällsekonomisk bakgrund
3.5.1. Inledning
Utgifterna för folkpensionerna steg under perioden 1960—1975 med i genomsnitt 5,3 % per år. räknat i fasta priser. Samtliga pensionsförmåner i form av folkpension, ATP och kommunalt bostadstillägg ökade med i genomsnitt 7,2 % per år. Dessa siffror kan jämföras med en ökning av hela den privata konsumtionen under samma period med i genomsnitt 3,2 % per år. Tas emellertid hänsyn till att antalet pensionärer under perioden ökade med 3,1 % per år medan den totala folkmängden ökade med endast 0,6 % utfaller jämförelsen något annorlunda. Pensionsfönnånema per pensionär ökade i perioden med 4,1 % per år, vilket kan jämföras med ökningen av reallönen per sysselsatt som uppgick till i genomsnitt 4,3 % per år under samma period.
Under de gångna åren har pensionsförmånema förbättrats i snabb takt. Detta har skett samtidigt som den ekonomiska utvecklingen varit gynnsam i många avseenden. Under perioden 1960—1975 ökade bruttonationalpro- dukten med i medeltal 4 % per år. Denna snabba tillväxt har gett utrymme både för ökad konsumtion och ökad kapitalbildning. Frågan är nu vilken produktionstillväxt och vilka förbättringar i de enskilda konsumenternas ekonomi som kan förutses åren framöver.
De långsiktiga utvecklingstendenserna i Sveriges ekonomi kartläggs och analyseras i de regelbundet återkommande långtidsutredningarna. Den senaste i raden av sådana utredningar, 1975 års långtidsutredning (LU 75), publicerades i november 1975 (SOU 1975z89).
Långtidsutredningarnas centrala uppgift är att med utgångspunkt i de övergripande ekonomisk-politiska målsättningarna analysera hur olika anspråk på produktionsresultatet kan tillgodoses inom den ram som sätts av de tillgängliga produktionsresurserna. Summan av alla de resursanSpråk som man kan registrera från ekonomins olika delar ligger i allmänhet långt över vad som kan tillgodoses inom denna ram. Inom utredningen diskuteras därför hur långt man i olika avseenden kan möta dessa anspråk och på vilka områden som spänningar mellan resurser och behov kan uppstå under den aktuella analysperioden.
En första utgångspunkt för kalkylerna i LU 75 är att balansen i utrikesbe- talningarna skall återställas. Utredningen förutsätter att detta skall ske till år 1980. För att detta mål skall kunna uppnås krävs inte endast att det nuvarande underskottet i handelsbalansen elimineras utan även att varuex- porten förmår kompensera för den fortgående försvagningen av vår tjänste- och transfereringsbalans. Sjöfartsintäkterna kommer sannolikt under de närmaste åren att uppvisa en svag utveckling samtidigt som vi får räkna med
Tabell 16 Försörjningsbalansens utveckling 1970—1980 Årlig procentuell volymförändring
1970—1975 1975—1980 Alt. ] Alt. [1 Bruttonationalprodukt 2.9 3.2 2,9 Import 5.7 6,4 5,3 Privat konsumtion 2.3 3.0 20 Offentlig konsumtion 3.3 1.5 2.9 Investeringar 1.0 2.6 2,7 Export 8.2 7.7 6,7
ökande underskott på turist- och resebalansen. Genom u-landsbiståndet men först och främst genom räntebetalningar för den utländska upplåningen tilltar underskottet på transfereringsbalansen.
En återställd strukturelljämvikt i våra affärer med utlandet fram till år 1980 kräver enligt utredningen en årlig ökning av exporten av varor och tjänster på mellan 7 och 8 % per år räknat somgenomsnitt över hela femårsperioden. Det svenska näringslivets kostnadsutveckling och den internationella konjunkturutvecklingen blir avgörande för om bytesbalansmålet kan uppnås fram till år 1980.
En ytterligare förutsättning för att exportindustrin och de importkonkur- rerande hemmamarknadsindustrierna skall kunna medverka till att återställa balansen i utrikeshandeln är att industriinvesteringarna fortsätter att öka. Utredningen beräknar den nödvändiga genomsnittliga ökningstakten till mellan 5 och 6 % om året, dvs. något snabbare än under perioden 1960—1975.
Exporten och industriinvesteringarna intecknar sålunda en stor del av det framtida resursutrymmet. Ytterligare utrymme måste dessutom avsättas för investeringar i bostäder och offentlig sektor. Det därefter tillgängliga utrymmet står till förfogande för att öka konsumtionsstandarden. I två alternativ som bägge utgår från en resurstillväxt runt 3% per år har utredningen ställt valet mellan en prioritering av privat eller offentlig konsumtion. Dessa bägge alternativ, som redovisas i tabell 16 ovan, har också utförligt diskuterats av remissinstanserna.1
Utredningen redovisar också två alternativ där resurstillväxten delvis utnyttjas till att sänka veckoarbetstiden med 2,5 timmar från 40 till 37,5 timmar. Detta innebär att tillväxten i det totala konsumtionsutrymmet minskar till mellan 1,8 och 1,6 % per år beroende på om tyngdpunkten läggs på privat konsumtion eller offentlig. Bägge dessa alternativ har emellertid av remissinstanserna bedömts som orealistiska som grund för utformningen av den långsiktiga ekonomiska politiken.
3.5.2. Resursernas til/växt 1975—1980 3521 Inledning
Utrymmet för framtida resursanvändning bestäms av produktionskapacite- tens utveckling. För att kunna bedöma i vilken takt olika individuella och
1 Remissinstansemas syn på de långsiktiga avvägningsproblemen har redovisats i komplet- teringspropositionen våren 1976 (prop. 1975/ 761150)
kollektiva behov kan tillgodoses måste man ha en uppfattning om hur denna kapacitet kommer att utvecklas i framtiden.
Produktionskapaciteten bestäms av de olika produktionsfaktorernas volymmässiga utveckling och av deras produktivitet. I detta avsnitt kommer först en redogörelse att lämnas för befolkningens och arbetskraftens utveck- ling fram till år 1980. Därefter diskuteras investeringarna och realkapitalets tillväxt varefter den förväntade produktivitetsutvecklingen analyseras.
3.5.2.2 Befolkning och arbetskraft
Enligt den befolkningsprognos som statistiska centralbyrån genomförde i samband med LU 75 beräknas Sveriges folkmängd öka med knappt 100 000 personer under åren 1975—1980. Denna ökning är klart lägre än vad man tidigare har observerat under åren efter andra världskriget. Under denna period ökade folkmängden med i genomsnitt 50 000 personer per år.
Vid utarbetandet av befolkningsprognosen har en viss nedgång i frukt- samheten förutsatts medan dödligheten antas ligga kvar på ungefär samma nivå som under åren 1971—1974. Bakgrunden till antagandet om minskad fruktsamhet är kvinnornas ökade deltagande i arbetslivet. Vidare har antagits att den utrikes nettomigrationen 1976—1980 kommer att vara noll.
I tabell 17 redovisas befolkningsutvecklingen 1960—1980 med fördelning på olika åldersgrupper. Av denna tabell framgår att nettoökningen i huvudsak kommer att utgöras av personer i åldrarna över 65 år. Däremot beräknas den förvärvsarbetande gruppen, dvs. främst åldersgruppen 16—64 år, minska sin andeL
Innebörden i långtidsutredningens befolkningskalkyl är att man inte kan räkna med att få några tillskott i arbetskraften genom ett ökat antal personer i arbetsför ålder. En ökning måste i stället komma till stånd genom en ökning av frekvensen förvärvsarbetande bland personer i arbetsför ålder. I långtids- utredningen har förutsatts att den ökning i den kvinnliga förvärvsfrekvensen som kommit till uttryck under senare år kommer att fortsätta. Trots den snabba ökningen under perioden 1965—1975 ligger fortfarande de kvinnliga arbetskraftstalen klart under männens och man har anledning att räkna med att utvecklingen mot en fortsatt utjämning på arbetsmarknaden mellan
Tabell 17 Folkmängdens utveckling 1960—1980
1960 1965 1970 1975 1980
0—6 år 731 600 762 100 823 400 772 600 765 000 7—15 1 073 600 973 700 959 500 1 029 300 I 035 100 16—24 904 600 1 103 400 1 108 200 995 600 985 900 25—34 914 000 916 300 1095 500 1267 400 1218 700 35—44 I 072 300 I 017 500 921 600 917 700 1 068 400 45—54 1 055 300 I 046 500 1 049 600 994 300 891 700 55—64 849 600 934 000 985 500 978 300 977 700 65—74 571 000 630 000 702 200 778 000 820 400 75- 308 400 350 400 397 200 459 700 524 500
Totalt 7 480 400 7 733 900 8 042 800 8 193 000 8 287 500
Tabell 18 Antal personer i arbetskraften 1970—1980 (1 OOO-tal personer)
1970 1975 1980 Proc. förändr. per år
1970—1975 1975-1980
Totalt 3916 4129 4 260 1,1 0,6 — Män 2368 2 371 2 343 0 —0.2 — Kvinnor 1 548 1 758 1917 2.6 1.8
Tabell 19 Antalet personer i arbetskraften per pensionär
1960 1965 1970 1975 1980
3.6 3.3 3,0 2.6 2.3
könen kommer att fortgå. Detta ställer dock betydande resurskrav för att bamtillsynsfrågan skall kunna lösas.
Långtidsutredningens arbetskraftskalkyl sammanfattas i tabell 18. Som framgår av tabellen kan man räkna med att antalet personer i arbetskraften ökar med 130 000 personer mellan 1975 och 1980. Detta är mindre än under den närmast föregående femårsperioden.
För en omräkning av arbetskraftskalkylen från personer till timmar krävs bl. a. en uppskattning av antalet arbetsveckor per år i framtiden. I LU 75 har antagits att 5 veckors semester kommer att införas före år 1980. Beräkning- arna över arbetskraftstillgångarna mätta i timmar visar på en minskning med ca 0,2 % per år 1975—1980 i alternativen I och 11. En förkortning av arbetsveckan från 40 till 37,5 timmar skulle innebära att minskningen uppgår till ca 1 % per år.
1 tabell 19 ovan redovisas utvecklingen av relationen mellan antalet personer i arbetskraften och antalet pensionärer. Från år 1960 till år 1980 beräknas denna kvot minska med ca en tredjedel från 3,6 personer i arbetskraften per pensionär år 1960 till 2,3 aktiva per pensionär år 1980.
3.523. Investeringar och realkapitalbildning
Investeringskvoten har stigit successivt under hela efterkrigstiden ända fram till slutet av 1960-talet då den uppnådde det högsta värde som hittills registrerats. Nästan en fjärdedel av totalproduktionen i landet gick då till investeringar. Under åren 1970—1975 har emellertid investeringskvoten minskat. Detta trendbrott förklaras främst av ett minskat bostadsbyggande och den därmed sammanhängande nedgången i kommunernas investe- ringar. När man skall bedöma produktionskapacitetens och produktivitetens utveckling är det emellertid inte i första hand investeringarna som är den utslagsgivande faktorn. utan det avgörande är insatserna av hela stocken av produktivt kapital. Tabell 20 illustrerar sambandet mellan investeringarnas tillväxt, investeringskvoten och kapitalstockens tillväxt.
Trots att nästan en tredubbling av investeringstillväxten förutsätts mellan perioderna 1970—1975 och 1975—1980 sker endast en obetydlig uppbromsning
Tabell 20 Investeringar och realkapitalbildning 1960-1980
1960 1965 1970 1975 1980 Investeringskvot 21,4 23,3 23,1 21,0 20.5 Årlig procentuell förändring: — Investeringar 6,9 3,7 1,0 2,7 — Kapitalstock 4,1 4,2 3,5 2,9
i den nedgång i kapitalstockstillväxten som inleddes under perioden 1965—1970. Kapitalstockstillväxten under perioden 1975—1980 beräknas uppgå till 2,9 % i genomsnitt per år. Denna tillväxt ligger ca en tredjedel under den kapitalstockstillväxt som rådde under 1960-talet.
3.524. Produktivitetsutvecklingen
Under 1960-talet präglades den svenska ekonomin av en i såväl historisk som internationell belysning mycket snabb produktivitetsökning. Den genom- snittliga årliga ökningen av produktionen per arbetstimme (arbetsprodukti- viteten) 1960—1970 för ekonomin som helhet var ca 4,8 %. För perioden 1970—1975 kan motsvarande tal bedömas ha uppgått till ca 4 % per år.
Förklaringen till nedgången i arbetsproduktivitetens ökningstakt får i huvudsak sökas i en förskjutning i produktionsstrukturen från de varupro- ducerande sektorerna, som har en jämförelsevis hög produktivitetsökning, till tjänstesektorerna där produktivitetsökningen är relativt sett lägre. Dessutom torde avmattningen i den regionala och branschmässiga struktur- omvandlingen ha bidragit.
1 tabell 21 sammanfattas långtidsutredningens kalkyl för produktivitets- och produktionsutvecklingen. I både alternativ I och II förutsätts produkti- viteten tillväxa långsammare än under perioden 1960—1975. Denna nedjus- tering skall bl. a. ses mot bakgrund av att kapitalinsatsen per arbetstimme under perioden 1975—1980 tillväxer med endast ca 3 % per årjämfört med ca 4,5 % per år under perioden 1970—1975. Skillnaden i produktivitetstillväxt mellan de bägge alternativen sammanhänger med produktionsstrukturens utveckling. 1 alternativ 1 prioriteras den privata konsumtionen vilket leder till att näringslivssektorernas produktivitetsutveckling får ett starkare genom- slag än i alternativ 11 där den offentliga konsumtionen prioriteras.
Tabell 2] Produktivitetsutvecklingen 1960-1980 Årlig procentuell tillväxt
Bruttona- Kapital- Syssel- Produk- tionalprod. stock sättning tivitet 1960—1975 4.0 3,9 — 0,4 4.4 1975—1980 Alt I 3,2 2,9 —0.2 3,4
Alt 11 2,9 2,9 — 0.2 3.1
3.5.3. Privat och offentlig konsumtion 1975—1980
3531. Inledning
Den offentliga konsumtionens ökning under prognosperioden kan tänkas bestå av två delar: en som framstår som näst intill nödvändig med hänsyn till samhällsutvecklingen och tidigare politiska beslut och en som kan varieras och påverkas av nya politiska ställningstaganden under perioden. 1 en s. k. baskalkyl har långtidsutredningen sökt beräkna den ”nödvändiga” delen av denna ökning. Baskalkylen skall således tjäna till att ange en lägsta möjliga tillväxt för den offentliga konsumtionen.
Den offentliga konsumtionens volymökning enligt baskalkylen har beräk- nats till 1,8 % per år. Den statliga konsumtionen skulle öka med 1 % per år och den kommunala med 2,3 %. Skillnaden förklaras dels av att försvaret, som ökar mycket långsamt, är ett rent statligt verksamhetsområde, dels av att den relativt kraftiga barnstugeutbyggnad, som förutsatts, i sin helhet faller på den kommunala sektorn. För övriga ändamålskategorier ger baskalkylen ganska likartade ökningstal för stat och kommun.
Konsumtionsutrymmets fördelning i långtidsutredningens alternativ I och II redovisas i tabell 22 nedan tillsammans med baskalkylen. Dessutom redovisas ett alternativ l/II som utgör en medelväg mellan de bägge alternativen.
Av värde när man bedömer de alternativa inriktningarna av konsumtions- utrymmets fördelning är naturligtvis en kunskap om redan gjorda inteck- ningar i konsumtionsutrymmet. I nästa avsnitt tas det privata konsumtions- utrymmets fördelning mellan pensionärer och övriga grupper upp. När det gäller offentlig konsumtion har utredningen enligt baskalkylen beräknat resursbehovet för att upprätthålla oförändrad ambitionsnivå till 1,8 % per år, dvs. högre än det tillgängliga resursutrymmet enligt alternativ 1. Detta alternativ skulle således kräva en viss begränsning av redan gjorda åtaganden. En utveckling enligt alternativ II — som f. ö. baseras på kommunernas och landstingens långsiktsplaner —skulle, som framgår av nästa avsnitt, innebära en mycket blygsam standardstegring för den aktiva befolkningen. Vid sin behandling av långtidsutredningen förordade därför finansutskottet en medelväg mellan de bägge alternativen. Denna medelväg redovisas ovan som alternativ I/II.
Tabell 22 Konsumtionsutrymmets fördelning 1975—1980 Årlig procentuell förändring
Baskalkyl Alt. 1 Alt. 11 Alt. I/II
Privat konsumtion 3.0 2,0 2.4 Offentlig konsumtion 1,8 1,5 2,9 2,4 — Därav kommunerna 2,3 1,9 3.4 '
— Därav staten 1,0 0,8 2,0 —
3.532. Pensionärernas privata konsumtion 1975—1980
Någon genomarbetad kalkyl för konsumtionens fördelning mellan olika grupper i samhället presenteras inte i långtidsutredningen. I detta avsnitt görs trots betydande osäkerhet ett försök att bedöma den del av det privata konsumtionsutrymmets tillväxt som intecknas av pensionärsgrupperna vid nu gällande lagstiftning. Hänsyn tas därvid till såväl ålderspensionärer som förtidspensionärer. Osäkerheten i beräkningarna betingas främst av bristande kunskap om effekterna av reformen om rörlig pensionsålder samt utveck- lingen av antalet förtidspensionärer.
Utvecklingen av antalet pensionärer 1960—1980 i relation till utvecklingen av totalbefolkningen redovisas i tabell 23. Såväl i perioden 1960—1975 som under resten av 70-talet ökar antalet pensionärer markant snabbare än den totala befolkningen. Från 1960 till 1980 beräknas andelen pensionärer av befolkningen öka från 13 % till 22 %. Genom uppbromsningen av totalbe- folkningens tillväxt under den sista hälften av 70-talet kommer t. o. m. den övriga befolkningen att minska med ca 1/2 procentenhet per år.
I tabell 24 görs en uppskattning av pensionärernas inkomstutveckling fram till 1980. Enligt hushållsbudgetundersökningen utgörs dessa till 80 % av pensioner och kommunalt bostadstillägg. Denna schablon har utnyttjats för att bestämma nivån för posten ”övriga inkomster". Dessa inkomster har sedan förutsatts öka i samma takt som inkomsterna totalt,dvs. andelen 80 % har behållits oförändrad. Mot bakgrund av den sänkta och rörliga pensions- åldern är denna siffra förmodligen i överkant för prognosperioden. Genom detta antagande sker därför möjligen en viss underskattning av pensionä- rernas inkomstutveckling under perioden. Uppgifterna för utvecklingen av folkpensionerna har erhållits från riksförsäkringsverkets anslagsframställ- ning för budgetåret 1977/78. Även uppgifterna för utvecklingen av ATP har erhållits från beräkningar utförda av riksförsäkringsverket.
Kalkylen tyder på en inte obetydligt snabbare ökning av pensionärernas inkomst under sista hälften av 70-talet än under perioden 1960—1975. Totalt
Tabell 23 Utvecklingen av antalet pensionärer som andel av totalbefolkningen 1960—1980 1960 1975 1980 Årl. proc. förändr.
1960— 1975— 1975 1980
Pensionärer 997 600 1 581 800 I 849 500 3,1 3,1 därav: med ATP 0 770 000 1 160 000 — 8,2 Ovrig befolkning 6 482 800 6 611 200 6 438 000 0.1 —0,5
Total befolkning 7 480 400 8 193 000 8 287 500 0.6 0.2
Andel pensionärer (%) 13 19 22 2,5 2,9
Källa: Riksförsäkringsverket
Tabell 24 Pensionärernas inkomster 1960—1980 Milj. kr. 1975 års priser
1960 1975 1980 Årl. proc. förändr.
1960— 1975— 1975 1980 Folkpensioner 6 400 14 300 20 500 5.4 7,2 ATP 0 5000 10 000 — 13.9 Bostadstillägg 700 I 700 2 3001 5.9 59 Övriga inkomster2 1 775 5 250 8 200 7,2 8,9 Totalt 8 875 26 250 41 000 7,2 8,9
' Uppräknad med trenden 1960—1975. 2 Schablonuppskattning. Källor: Pensionärsundersökningen samt riksförsäkringsverket.
ligger ökningstakten på 8.9 % per år för perioden 1975—1980 och 7,2 % per år för perioden 1960—1975. Räknat per pensionär är motsvarande tal 5,8 % resp. 4.1 %.
I tabell 25 har inkomsten per pensionär beräknats med utgångspunkt i tabellerna 23 och 24. Den totala inkomsten enligt tabell 24 har därvid delats upp på hela kollektivet folkpensionärer. Skatten för år 1980 har beräknats enligt den för taxeringsåret 1977 gällande skattetabellen. Sparkvoten har är 1975 förutsatts vara 8 % vilket överensstämmer med genomsnittet för hushållssparandet. Det är en allmän uppfattning att pensionärernas sparkvot ligger över genomsnittet för hushållssparandet. Några preciserade uppgifter som styrker detta har dock inte kunnat erhållas. Möjligen leder det gjorda sparkvotsantagandet till en överskattning av pensionärernas konsumtions- andel. Detta skall dock ses i relation till den tänkbara underskattningen av pensionärernas "övriginkomster" som nämnts ovan. Mot bakgrund av den snabba inkomstökningen för pensionärerna under perioden, ca 6 % per pensionär, har Sparkvoten år 1980 antagits stiga till 10 %. Sammantagna leder dessa antaganden fram till en konsumtionsökning per pensionär på 4,5 % per år. Mot bakgrund av att antalet pensionärer under perioden ökar med ca 3 %
Tabell 25 Pensionärernas privata konsumtion 1975—1980 1975 års priser
1975 1980 Årl. proc. volymförändring Inkomst per pensionär 16 600 22 200 5.8 — Skatt 1 900 3 200 10.4 — Sparande 1 300 2 200 10.5 Konsumtion per pensionär 13400 16800 4.5
Konsumtion, samtliga pensionärer, milj. kr 21 200 31 000 7.6
Tabell 26 Den privata konsumtionens fördelning 1975—1980 Årlig procentuell förändring
Alt. I Alt. 11 Alt. I/II Total privat konsumtion 3,0 2,0 2,4 Total per capita 2,8 1,8 2,2 Pensionärer totalt 7,6 7,6 7,6 Pensionärer per capita 4.5 4,5 4.5 Ovriga grupper totalt 2,1 0,9 1,4 Ovriga grupper per capita 2.6 1.4 1,9
erhålls en ökning av samtliga pensionärers privata konsumtion med ca 7,5 % per år.
Enligt nationalräkenskaperna uppgick den totala privata konsumtionen år 1975 till ca 150 000 milj. kr. i löpande priser. Pensionärernas andel härav blir enligt kalkylen ovan ca 14 %. Denna siffra kan jämföras med att pensionä- rernas andel av totalbefolkningen samtidigt uppgick till ca 20 %.
I tabell 26 belyses den privata konsumtionens fördelning mellan pensio- närer och övriga grupper i samhället under perioden 1975—1980. I alternativet I/II finns ett utrymmeför övriga grupper att öka sin privata konsumtion med i genomsnitt 1,4 % per år. Eftersom denna grupp antalsmässigt antas minska med 1/2 procentenhet per år betyder detta att den kan öka sin konsumtion per person med 1,9 % per år.
3.533. Utvecklingen mot bakgrund av den reviderade nationalbud- geten
Mer än ett år har nu förflutit av den analysperiod som täcks av 1975 års långtidsutredning. Det ekonomiska bokslutet för år 1976 för den svenska ekonomin har presenterats iden reviderade finansplanen (prop. 1976/77:150) där också en bedömning görs av utvecklingen fram till år 1979.
Som en följd av att den internationella konjunkturuppgången saktade av betydligt under loppet av år 1976 har den utländska efterfrågan ännu inte visat den expansionskraft som ett förverkligande av långtidsutredningens kalkyler kräver. Exportökningen under år 1976 blev endast 5,8 % vilket är
Tabell 27 Ekonomins utveckling 1975—1979 Årlig procentuell volymförändring
1975—1976 1976—1977 1977—1978 1978—1979
Bruttonationalprodukt 1.5 0,9 2,5 4,5 Import 7,2 2,7 4.0 5.0 Bruttoinvesteringar' —2,9 —8.4 —3,5 7,7 — Industri exkl. lager 1,4 —6,4 4,0 6,0 Konsumtion 3,7 2.1 1,3 1,7 — Privat 4,1 1,7 1,0 1.5 — Offentlig 2,9 3,2 2,0 2,0 Export 5,8 6,9 12,5 10,5
' Inklusive lager.
mellan en och två procentenheter lägre än vad som krävs i medeltal för hela femårsperioden. Importens ökningstakt låg mellan en och två procentenheter över LU:s ram. Samtidigt har investeringsutvecklingen varit svag till följd av lågt kapacitetsutnyttjande och försämrade vinster i näringslivet men också genom ett minskat bostadsbyggande. Den ökning på 1,5 % i det samlade produktionsresultatet som ändå kom till stånd under år1976 bars framförallt upp av en snabb konsumtionstillväxt. Denna låg nästan 1,5 % över det långsiktiga tillväxtutrymme på 2,4 % som anges i LU 75.
Den ekonomiska politiken i Sverige har sedan oljekrisen 1973—1974 och den därpå följande internationella lågkonjunkturen varit inriktad på att tillåta en hög inhemsk efterfrågan för att upprätthålla sysselsättningen. Detta har skett till priset av betydande underskott i balansen gentemot utlandet. För år 1977 räknas i den reviderade finansplanen med en bytesbalansbrist på ca 12.5 miljarder kr. Vid slutet av detta år skulle vår internationella upplåning därmed ha överskridit 30-miljarderstrecket.
Både den förra och den nuvarande regeringen har emellertid fastslagit att det andra steget i denna ekonomisk-politiska strategi innebär att den inhemska efterfrågan — och då främst konsumtionen — måste begränsas då möjligheterna till en snabbare exportökning ter sig ljusare. Även om några säkra slutsatser ännu inte kan dras, tyder likväl allt fler tecken på en mera markerad uppgång inom världsekonomin. Tillväxten inom OECD beräknas för år 1977 till mellan 4 % och 4,5 % och möjligen ännu snabbare år 1978. Regeringens åtgärdspaket i april 1977 skall ses som ett led i en strategi som avser att hålla tillbaka konsumtions- och importtillväxten genom en höjning av mervärdeskatten och därigenom bereda utrymme för en snabbare exporttillväxt och en förbättring av bytesbalansen. Den genomförda växel- kursjusteringen avser att begränsa importtillväxten samt via en sänkning av våra relativa exportpriser förbättra konkurrensläget för svensk export. När lagerstödet samtidigt upphör finns det anledning att räkna med att ett ökat utbudstryck bidrar till att en relativ prissänkning på exporten kommer till stånd. Härtill medverkar också begränsningen av industrins avsättningsmöj- ligheter på hemmamarknaden genom åtstramningen av den privata konsum- tionen och den betydande överkapacitet som råder.
För hela perioden 1975—1979 räknas med att den offentliga konsumtionen ökar med ca 2,5 % per åri genomsnitt. Detta överensstämmer med det utrymme som anges i alternativ 1/11 i LU 75. Detta betyder att den privata konsumtionsökningen begränsas till 1,7 % under år 1977, till 1 % under år 1978 samt till 1,5 % under år 1979.
I tabell 28 nedan har den privata konsumtionens fördelning mellan pensionärer och övriga grupper räknats fram. Eftersom pensionärerna kommer att kompenseras för de prisstegringar som utlöses av regeringens
Tabell 28 Konsumtionsutveckling 1975—1979 Årlig procentuell volymförändring.
1975—1976 1976—1977 1977—1978 1978—1979
Total konsumtion 4,1 1.7 1.0 1.5 — Pensionärer 7.6 7.6 7.6 7,6 — Ovriga 3.4 0.6 -0,3 02
åtgärdspaket har man räknat med att pensionärernas privata konsumtion förblir opåverkad. Under år 1977 finns då ett utrymme för övriga grupper att öka sin privata konsumtion med ca 1/2 procentenhet. Under år 1978, när den internationella konjunkturen och en stärkt svensk konkurrenskraft beräknas leda till en snabb exportökning, krävs att övriggruppen minskar sin privata konsumtion med 0,3 %. Under år 1979 kan denna förlust i stort sett tas igen och sett över tvåårsperioden 1978—1979 är konsumtionsutrymmet för övriggruppen nästan oförändrat. Räknat per person kan dock även övrig- gruppen öka sin privata konsumtion under år 1978. Per person blir utrymmet ca 1 % år 1977, 0,2 % år 1978 samt 0,7 % år 1979.
3.5.4. Sammanfattning
När man diskuterar den framtida utvecklingen av pensionärernas eko- nomiska villkor är det viktigt att sambanden med övriga delar av samhälls- ekonomin beaktas. Möjligheterna till framtida förbättringar av pensionä- rernas ekonomiska förhållanden bestäms av den allmänna framstegstakten och resurstillgången samtidigt som resurstilldelningen till pensionärerna påverkar utrymmet för andra användningar av produktionsresultatet.
1975 års långtidsutredning räknar med att den svenska ekonomins samlade produktionsresultat kan växa med ca 3 % per år i genomsnitt under perioden 1975—1980. Ett återställande avjämvikten i affärerna med utlandet kräver att en stor del av de växande resurserna avsätts för export samt för investeringar inom industrin. Vid en jämn fördelning av konsumtionsutrymmet mellan privat och offentlig sektor återstår ett utrymme för den totala privata konsumtionen motsvarande en tillväxttakt på 2,4 % per år i genomsnitt för hela femårsperioden.
Enligt kalkylen i avsnitt 3.5.3.2 ovan intecknar pensionärsgrupperna redan vid nu gällande lagstiftning en betydande del av detta utrymme. Man kan räkna med att pensionärernas snabba antalsmässiga ökning tillsammans med bl. a. snabbt växande ATP-utbetalningar leder till en privat konsumtionsök- ning för pensionärskollektivet som helhet på ca 7.5 % per år. Räknat per pensionär är motsvarande siffra 4,5 % per år (se tabell 25). Vid en jämn fördelning av konsumtionsutrymmet mellan privat och offentlig konsumtion (alt. I/II) finns ett utrymme för övriga grupper att öka sin privata konsumtion med ca 1,5 % per år i genomsnitt för hela femårsperioden. Räknat per person betyder detta ca 2 % per år (se tabell 26).
I den reviderade finansplanen för år 1977 har stabiliseringspolitiken infogats i en strategi för hur Sverige skall kunna uppnå jämvikt i bytesba- lansen. Detta betyder att konsumtionens tillväxt måste begränsas avsevärt under perioden 1977—1979 för att bereda utrymme för exportefterfrågan. Vid oförändrad ökningstakt för pensionärernas konsumtion är utrymmet för övriga grupper att öka sin privata konsumtion endast ca 1/2 procentenhet sett över treårsperioden som helhet. Med hänsyn till pensionärernas standardök- ning och det stigande antalet pensionärer får de aktiva grupperna därför i stort sett räkna med oförändrad standard de närmaste åren. Det är dock viktigt att erinra om att införandet av den femte semesterveckan innebär en standard- ökning som översatt i kosumtionstal kan uppskattas motsvara mellan 2 och
% för berörda kategorier.
4. Kommitténs allmänna överväganden
Den allmänna pensioneringen har alltsedan sin tillkomst successivt utveck- lats och förbättrats. Efter genomförandet av ATP syftar den allmänna pensioneringen till att bereda var och en ett ekonomiskt skydd vid ålderdom, invaliditet eller familjeförsörjarens frånfälle som står i rimlig proportion till standarden under den verksamma delen av livet.
ATP-systemet har ännu inte nått fullfunktionsstadiet. Redan nu uppbär emellertid närmare en miljon personer tilläggspension. Såväl antalet ATP- pensionärer som genomsnittsbeloppen för utgående pensioner ökar kraftigt varje år. Större delen av den förvärvsarbetande befolkningen har i dag ett fortlöpande skydd genom tilläggspensioneringen.
Inom folkpensioneringen har förmånerna successivt förbättrats under den senaste tioårsperioden. Pensionerna har genom anknytningen till basbe- loppet gjorts automatiskt värdebeständiga. Grundförmånen från folkpensio- neringen höjdes den 1 juli 1968 till 90 % av basbeloppet för ogift pensionär och till 70 % av basbeloppet för gift pensionär. Den 1 januari 1975 höjdes grundförmånen ytterligare till 95 resp. 77,5 % av basbeloppet. Genom de år 1969 införda pensionstillskotten får de folkpensionärer som saknar ATP eller har låg ATP sina pensioner höjda årligen utöver vad som motiveras av prisutvecklingen. Pensionstillskotten har byggts ut fr. o. m. den 1 juli 1976. Förtidspensionärerna får fr. o. m. samma tidpunkt dubbla pensionstill- skott.
Under den gångna tioårsperioden har också de kommunala bostadstill- läggen förbättrats. Bostadstilläggen finansieras helt av vederbörande kommun. År 1967 uppgick kostnaderna för tilläggen till närmare 600 milj. kr. Motsvarande siffra för år 1977 kan beräknas till 2 200 milj. kr. Utvecklingen har i fråga om bostadstilläggen gått i riktning mot att deras storlek anknutits till pensionärens faktiska bostadskostnad. I betydande utsträckning får pensionärerna numera sina bostadskostnader täckta genom dessa tillägg. Bostadstilläggens maximala grundbelopp varierar dock kommunerna emel- lan. Nämnas bör även att generösare inkomstprövningsregler för bostadstill- läggen har införts från den 1 januari 1975.
En rad pensionsreformer utöver de redan nämnda har genomförts under den aktuella tidsperioden. Möjligheterna till förtidspension har vidgats i betydande mån genom reformer åren 1970 och 1972. Den allmänna pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år fr. o. m. den 1 juli 1976. Samtidigt
med pensionsålderssänkningen har införts ökade och förbättrade möjligheter till rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 års ålder. Sistnämnda reform innefattar även delpensioneringen som ger möjlighet för anställda att stegvis trappa ned arbetsinsatsen mellan 60 och 65 års ålder och därigenom få en mjuk övergång från arbete till ålderspension.
Även utanför pensioneringens område har samhällets insatser för pensio- närerna ökat under den senaste tioårsperioden. En allt större andel av pensionärerna berörs av de samhälleliga åtgärderna inom åldringsvården. En redogörelse för dessa åtgärder har lämnats i avsnitt 3.3. Den visar att kraftigt ökade resurser har satts in på bl. a. en utbyggnad av den sociala hemhjälpen och färdtjänsten. Upprustningen av de äldres bostäder har utgjort ett viktigt led i den öppna åldringsvårdens utbyggnad. Genom framför allt de statliga förbättringslånen har många pensionärer fått tillgång till ändamålsenliga bostäder. En upprustning har också ägt rum i fråga om tekniska hjälpmedel. Satsningar har även skett på olika aktivitetsbefrämjande åtgärder. 1 bl. a. dagcentraler och servicehus bereds äldre och handikappade möjligheter till gemenskap och aktiv verksamhet. Antalet dagcentraler har ökat kraftigt under senare år. En framträdande plats i sammanhanget intar långtidssjuk- vården. Genom en prioritering av denna har den utbyggnad av sjukvården som ägt rum kommit pensionärerna till del i betydande utsträckning.
Den gångna tioårsperioden har sålunda inneburit stora förbättringar för pensionärerna såväl vad gäller det ekonomiska stödet som den sociala omvårdnaden. Ytterligare förbättringar kommer att ske under avsevärd tid framåt inom ramen för redan fattade beslut. Tilläggspensioneringen kommer att omfatta en ökande andel av befolkningen. Såväl antalet ATP-pensionärer som genomsnittsbeloppen för utgående tilläggspensioner ökar kraftigt varje år. De fr. o. m. den 1 juli 1976 förbättrade pensionstillskotten till folkpensio— närer som saknar eller har en ringa ATP växer enligt nuvarande plan fram till år 1981. Pensionstillskott till ålders- och änkepension stiger sålunda årligen med fyra procent av basbeloppet. Pensionstillskott till förtidspension stiger för varje år med åtta procent av basbeloppet. Den 1 januari 1978 öppnas även möjlighet för folkpensionärer utan barn att få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för sådant bidrag ger gynnsammare utfall än bestämmelserna om kommunalt bostadstillägg.
För de kommande åren gäller vidare att antalet pensionärer kommer att öka procentuellt i förhållande till antalet yrkesverksamma personer. Som framgår av avsnitt 3.3 beräknas 17,1 procent av befolkningen år 1985 vara över 65 år. Motsvarande andel var 15,2 procent år 1975. Denna befolknings- utveckling kommer att ställa ökade krav på bl. a. åldringsvården, i synnerhet långtidssjukvården och hemsjukvården. Även om åldringsvården byggts ut kraftigt under den gångna tioårsperioden är behoven på vissa områden ännu inte täckta. Dessa förhållanden medför att en större andel av samhällets totala resurser kommer att gå till pensionärerna. Samtidigt kan man konstatera att det ekonomiska utrymmet för att under de närmaste åren öka den privata konsumtionen är starkt begränsat. Som har framhållits i avsnitt 3.5 kommer pensionärsgrupperna redan som en följd av tidigare beslutade åtaganden i fråga om det ekonomiska stödet att ta en betydande del av detta utrymme i anspråk.
Mot bakgrund av de nu anförda omständigheterna anser kommittén att det
är rimligt att tillgängliga resurser i rådande ekonomiska läge koncentreras till de områden där behoven är mest framträdande. Enighet råder om att det är nödvändigt att sjukvården för äldre byggs ut kraftigt och att långtidssjukvår- den och hemsjukvården därvid prioriteras. Denna prioritering kommer i betydande utsträckning pensionärerna till del. Med hänsyn härtill och med beaktande av den pågående utbyggnaden av pensionstillskotten liksom tilläggspensioneringens successiva genomförande förordar kommittén att de resurser som under de närmaste åren kan komma att vara tillgängliga för förbättringar för pensionärerna tas i anspråk i första hand för en utbyggnad av bl. a. långtidssjukvården. Att härutöver företa ytterligare åtgärder i standard- höjande syfte med avseende på pensionsförmånema finner kommittén inte vara möjligt f. n. Kommittén vill betona att dess ställningstagande skall ses mot bakgrund av den rådande samhällsekonomiska situationen. När denna väsentligt förbättrats kan en omprövning bli aktuell. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att dess arbete fortsätter på familjepensioneringens område. De ändringar i pensionssystemet som kan bli en följd därav kan inte nu överblickas. Kommittén avser inte att med sina ställningstaganden nu binda sig i de delar som berörs av det fortsatta utredningsarbetet.
Kommittén har enligt sina direktiv att undersöka behovet av och möjligheterna till en standardsäkring av förmånerna från den allmänna pensioneringen. En standardsäkring skulle enligt kommitténs uppfattning innebära att förmånerna, genom att de anknyts till någon form av index, mer eller mindre automatiskt följer den allmänna standardutvecklingen i samhäl- let.
Vid bedömningen av standardutvecklingen på längre sikt av det ekonomis- ka stödet åt pensionärerna måste sambanden med andra delar av samhälls- ekonomin beaktas. Pensionärernas behov av förbättringar får vägas mot de förvärvsarbetandes möjligheter att bekosta dessa. Hänsyn måste också tas till stödbehovet hos andra grupper i samhället, t. ex. barnfamiljer. arbetslösa och låginkomsttagare. Vid en jämförelse mellan olika grupper får man givetvis inte endast se till kontanta förmåner av olika slag utan även till den sociala service som samhället tillhandahåller. Samhällets allmänna åtgärder för service och omvårdnad är av stor betydelse för pensionärerna. Dessa nyttigheter kommer även framdeles att utgöra en viktig del av pensionä- rernas materiella standard.
Att inom ramen för ett automatiskt verkande standardsäkringssystem genomföra en anpassning av pensionärernas ekonomiska förmåner som tar hänsyn till de sålunda redovisade faktorerna är enligt kommitténs mening inte möjligt. En generell automatisk standardsäkring av pensionssystemet skulle vidare medföra kostnadsbindningar av sådan omfattning att samhäl- lets möjligheter att genomföra reformer på andra angelägna områden väsentligt inskränks. En sådan låsning av samhällsekonomin anser kommittén böra undvikas. Kommittén avstyrker därför nu införandet av en generell standardsäkring inom den allmänna pensioneringen. Enligt kommitténs uppfattning bör pensionernas standardutveckling liksom hittills bestämmas genom gång efter annan återkommande politiska beslut med beaktande av olika pensionärskategoriers och övriga samhällsgruppers anspråk samt de ekonomiska resurser som står till buds vid varje tidpunkt.
Kommittén är medveten om att behovet av en anknytning till den allmänna standardutvecklingen i samhället kan vara mer eller mindre uttalat för olika förmåner och för olika grupper av pensionärer. Önskvärdheten av en sådan anknytning torde sålunda vara störreju längre tid en förmån uppbärs och ju tidigare i livet förmånen börjar utgå. Sett mot bakgrund härav är naturligtvis behovet av standarduppräkning särskilt framträdande för dem som invalidiserats i unga år. En fördubbling av pensionstillskotten till förtidspensionärerna genomfördes så sent som den 1 juli 1976 på förslag av kommittén. För tiden därefter och fram t. o. m. den 1 juli 1981 stiger pensionstillskottet varje år med åtta procent av basbeloppet. Denna reform innebär en betydande satsning på förtidspensionärerna och kommer att tillförsäkra dessa en standardutveckling som väl motsvarar den som kan väntas komma den aktiva befolkningen till del under motsvarande tidspe- riod.
Det är, inte minst mot bakgrund av rådande ekonomiska läge, f. n. allt för tidigt att företa en prövning av frågan om förtidspensionernas standardut- veckling för tiden efter år 1981. Att kommittén nu avstyrker införandet av en generell automatisk standardsäkring inom den allmänna pensioneringen innebär inte att kommittén tar slutlig ställning till i vilken omfattning och på vilket sätt garantierna rörande invalidernas pensionsnivå skall ytterligare förstärkas efter nämnda tidpunkt. Till den frågan torde kommittén få återkomma.
Vid sina bedömningar av den rad frågor som under utredningsarbetets gång har överlämnats till kommittén och som rör intjänande av tilläggspen- sion har kommittén bl. a. haft följande utgångspunkter. De mera grundläg- gande principerna för ATP-systemets utformning bör så långt det är rimligt bibehållas oförändrade. Inkomst av förvärvsarbete eller ersättning som kan anses träda i stället för sådant inkomst skall i princip alltid vara pensions- grundande för ATP. Detta bör enligt kommitténs uppfattning i regel medföra att pensionspoäng skall få tillgodoräknas försäkrad för sådana inkomster oavsett om vederbörande är fullt arbetsför eller om han som pensionerad har viss arbetsinkomst vid sidan av pensionen. En väsentlig gräns för möjlighe— terna att tjäna in ATP-poäng finner kommittén emellertid skäl bibehålla, nämligen den att pensionspoäng inte skall beräknas för den som har fyllt 65 år. Sänkningen av den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år fr. o. m. den 1 juli 1976 och den samtidigt genomförda ökade rörligheten inom pensione- ringen talar enligt kommitténs mening mot att nu utsträcka möjligheterna att tjäna in pensionspoäng efter 65 år. En ökad möjlighet att före den allmänna pensionsåldern tillgodoräknas poäng inom ATP finner kommittén emellertid vara av betydelse, inte minst för dem som uppbär partiell förtidspension.
Mot bakgrund av de tidigare nämnda grundläggande principerna anser kommittén det inte vara acceptabelt att generellt låta vissa grupper försäkrade knytas till ATP-systemet utan att samtidigt avgifter erläggs. Däremot har det, genom en rad reformer de senaste åren,blivit betydligt lättare för försäkrad att upprätthålla sin ställning inom ATP. Kommittén föreslår också i föreliggande betänkande regler som avser att ytterligare underlätta möjligheten till anknytning till ATP.
Å andra sidan har kommittén avvisat lösningar som skulle innebära att vissa grupper genom gynnsammare regler för beräkning av pensionspoäng
skulle bli bättre ställda än andra grupper. Kommittén anser nämligen att man så långt det är möjligt bör söka tillskapa bestämmelser som kan upplevas som rättvisa mellan olika kategorier försäkrade.
1 tilläggsdirektiv har kommittén fått i uppdrag att utreda vissa frågor som gäller utlandssvenskars och utlänningars rätt till folkpension och ATP. Kommitténs överväganden och förslag i dessa frågor redovisas i avsnitt 5.5. Förslagen ansluter i hög grad till de principer som riksdagen godkänt vid behandlingen av konventionen mellan Sverige och Österrike om social trygghet.
Kommittén har också haft i uppdrag att företa en översyn av reglerna för beräkning av de olika arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna till bl. a. socialförsäkringarna. Kommitténs uppdrag får ses mot bakgrund av att behovet av förenklade och mer lättillämpade avgiftsregler har påtalats i skilda sammanhang.
De olika avgifterna beräknas i princip var för sig enligt särskilda bestäm- melser vilka är spridda på ett flertal författningar. Även om bestämmelserna sammanfaller i materiellt hänseende för vissa avgifter måste likväl fiera skilda avgiftsunderlag fastställas vid avgiftsberäkningen. Detta medför ett omfat- tande uppgiftslämnande samt ett betungande och tidskrävande administra- tivt arbete. De uppgifter vilka ligger till grund för avgiftsberäkningen är i många fall svåra att kontrollera. Avgiftssystemet måste allmänt sett anses svårt att överblicka.
Kommittén utgår ifrån att finansieringen av socialförsäkringarna även i fortsättningen skall ske på grundval av avgifter från arbetsgivare och egenföretagare. Kommittén utgår vidare ifrån att underlaget för avgifterna liksom hitills skall vara lönesumman resp. förvärvsinkomsten. Ytterligare en utgångspunkt för kommittén är att de samlade avgiftsintäkterna skall vara oförändrade. Kommittén har inte heller sett som sin uppgift att lägga fram förslag till förändringar av de administrativa föreskrifter som gäller för debitering och uppbörd av avgifterna.
Kommitténs uppdrag gäller primärt reglerna för beräkning av avgifter till socialförsäkringarna. Inom ramen för det debiterings- och uppbördssystem som gäller för dessa avgifter uttas emellertid ett flertal specialavgifter som avser skilda sociala ändamål. Kommittén anser det tveksamt om specialav— gifterna bör inlemmas i ett reformerat system för beräkning av socialförsäk- ringsavgifterna. Enligt kommitténs mening bör specialavgifterna på sikt ersättas med finansiering på annat sätt. Så länge nuvarande avgiftsfinansie- ring kvarstår krävs dock att specialavgifterna får ingå i samma system som socialförsäkringsavgifterna. Härutöver finns den allmänna arbetsgivaravgif- ten. Denna avgift måste betraktas som en skatt. Reglerna för uttagande av densamma är föremål för utredning i annat sammanhang. Kommittén anser sig därför inte böra lägga fram förslag med avseende på reglerna för beräkning av ifrågavarande avgift. Skall avgiften emellertid även fortsättningsvis tas uti samma ordning som avgifterna till socialförsäkringarna, vill kommittén framhålla det väsentliga i att reglerna i fråga om den allmänna arbetsgivar- avgiften ansluter till bestämmelserna beträffande övriga avgifter.
En målsättning för kommittén vid översynen av avgiftssystemet är att eftersträva så enkla och enhetliga lösningar som möjligt. Kommittén avvisar lösningar som innebär att viss eller vissa kategorier särbehandlas. Gränsfall
och omotiverade olikheter mellan likartade fall kan lätt uppstå om inte generella lösningar väljs. En ytterligare målsättning för kommittén är att åstadkomma avgiftsregler som är neutrala i förhållande till valet av arbets- kraft och till skilda företagsformer.
Till kommittén har överlämnats vissa speciella avgiftsfrågor för övervä- gande i anslutning till översynen av avgiftssystemet i stort. Beträffande dessa och andra enskilda avgiftsfrågor bör sökas lösningar som är förenliga med kommitténs övergripande målsättning att åstadkomma större enhetlighet i avgiftssystemet.
När kommittén i det följande mera detaljerat motiverar sitt ställningsta- gande till de olika frågor som behandlas i föreliggande betänkande sker detta mot bakgrund av de grundläggande ställningstaganden och principer som kommittén nu har redovisat.
5. Kommitténs förslag i de olika frågorna
5.1. Standardsäkring m. m.
5 . 1 .1 Inledning
Pensionsförmånerna inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen uttrycks i relation till basbeloppet. Förmånerna har därigenom tillförsäkrats en automatisk värdebeständighet i förhållande till den allmänna prisutveck- lingen. Detsamma gäller avgränsningarna nedåt och uppåt av den inkomst som är pensionsgrundande inom tilläggspensioneringen.
Någon motsvarande automatisk anpassning till standardutvecklingen i samhället är inte inbyggd i pensionssystemet. Såvitt gäller folkpensioner- ingen har man vid olika tillfällen fattat särskilda beslut om standardhöjning av pensionerna, och sedan år 1969 har också de årligen stigande pensions- tillskotten fyllt en standardsäkrande funktion. Inom tilläggspensioneringen beaktas en fortgående realinkomstökning på olika sätt. De försäkrade har genom att den pensionsgrundande inkomsten stiger möjlighet att förvärva högre pensionspoäng intill dess de har nått den övre gränsen vid 6,5 poäng. Vidare beräknas pensionen med utgångspunkt från de 15 bästa åren och inte från genomsnittet av samtliga års poängtal. Slutligen kan, i fråga om förtids- och familjepension, antagandepoäng beräknas på grundval av de två bästa av de fyra åren närmast före pensionsfallet. Någon standardhöjning av redan utgående ATP-pensioner inrymmer däremot inte systemet.
Kommittén har enligt direktiven att undersöka behovet av och möjlighe- terna att med hänsyn till inkomstutvecklingen och omfattningen av de resurser som kan ställas till förfogande förstärka de garantier rörande pensionsnivån som följer av nu gällande bestämmelser. Kommittén har enligt direktiven även att pröva om den nuvarande övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen fortfarande är riktigt avvägd eller om den bör höjas med hänsyn till utvecklingen sedan ATP-systemets tillkomst.
5.1.2. Utvecklingen av pensionernas belopp
5.1.2.1 Folkpensionerna
År 1957 utgjorde ålderspensionen från folkpensioneringen 3 500 kr. för två pensionsberättigade makar och 2 200 kr. för ensamstående. 1958 års riksdag beslutade att ålderspensionen från folkpensioneringen successivt skulle höjas så att den år 1968 uppgick till 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar och 3 600 kr. för ensamstående, allt räknat i 1957 års penningvärde.
Vid 1962 års riksdag antogs lagen om allmän försäkring (AFL) som trädde i kraft den 1 januari 1963. Lagen innebar en samordning mellan sjuk- och moderskapsförsäkringen samt folk- och tilläggspensioneringen. Ålderspen- sionen liksom övriga folkpensionsförmåner uttrycks i AFL i procent av basbeloppet, vilket utgör 4000 kr. i 1957 års penningvärde (11 500 kr. i nuvarande — juli 1977 — penningvärde). Eftersom basbeloppet följer skift- ningar i prisläget anpassas pensionsförmånernas storlek efter prisutveck- lingen.
Den på detta sätt utformade indexregleringen av folkpensionsförmånerna trädde i kraft fullt ut den 1 juli 1967. Under tiden fram till dess gällde regler med indexreglering via pensionspristalet. Reglerna om folkpensionens storlek under övergångstiden återfanns i lagen angående införande av lagen om allmän försäkring.
Pensionsbeloppen förhöjdes med indextillägg. Varje sådant tillägg, som utfallit före den 1 juli 1962, utgjorde för gift pensionsberättigad, vars make uppbar folkpension i form av ålderspension eller hel förtidspension eller ägde rätt till ålderspension, 40 kr. och för annan pensionsberättigad 50 kr. För indextillägg som tillkom senare var motsvarande belopp 60 kr. och 75 kr. För tiden efter juli månad 1965 utgjorde indextilläggen 65 resp. 85 kr.
Fram till år 1968 uppräknades folkpensionens belopp med jämna mellanrum genom standardtillägg som riksdagen beslutade om. Standardtill- läggen innebar ett fullföljande av 1958 års principbeslut om folkpensionernas utveckling under den följande tioårsperioden. Den ljuli 1967 anknöts, som tidigare har nämnts, samtliga folkpensionsförmåner till basbeloppet. Ålders- pensionen utgjorde för tiden intill utgången av juni 1968 86,5 % av basbeloppet för en ensam pensionär och 67,5 % av basbeloppet för envar av två pensionsberättigade makar.
Fr. o. m. den ljuli 1968 utgick ålderspensionen med 90 % av basbeloppet för ogift och med 70 % av basbeloppet för gift pensionär.
Efter förslag av pensionsförsäkringskommittén ersattes standardtilläggen fr. o. m. budgetåret 1969/ 70 av pensionstillskotten som utgår till folkpension i form av ålderspension, förtidspension och änkepension till pensionär som inte har ATP-pension eller har låga ATP—belopp. Pensionstillskotten steg den 1 juli varje år med 3 % av basbeloppet. Pensionstillskotten avsågs stiga så att de den 1 juli 1978 uppgick till 30 % av basbeloppet.
Riksdagen antog år 1974 på förslag av pensionsålderskommittén ett reformprogram för folkpensionernas standarduppräkning. Programmet innebar att grundförmånen från folkpensioneringen med verkan från den I januari 1975 höjdes till 95 % av basbeloppet för ogift och till 77,5 % av basbeloppet för gift pensionsberättigad. Programmet innefattade även en förbättring av pensionstillskotten. Fr. o. m. den I juli 1976 stiger dessa årligen med 4 % av basbeloppet i stället för tidigare 3 %. Pensionstillskotten utgör f.n. 29 % av basbeloppet och skall enligt nuvarande regler stiga enligt följande:
1/7-78 33 % 1/7-79 37 % 1/7-80 41 % 1/7-81 45 %
Förtidspensionärer med ingen eller låg ATP får fr. o. m. den 1 juli 1976 dubbla pensionstillskott. Pensionstillskotten utgör således f.n. 58 % av basbeloppet och stiger årligen med 8 % av basbeloppet enligt följande:
1/7-78 66 % 1/7-79 74 % 1/7-80 82 % 1/7-81 90 %
Folkpensionens nuvarande (juli 1977) årsbelopp utgör för ogift ålderspen- sionär med helt pensionstillskott 14 260 kr. Motsvarande belopp för gifta pensionärer är 12 248 kr. En hel förtidspension med helt (dubbelt) pensions— tillskott utgör för år 17 595 kr. för ogift pensionär och 15 583 kr. för gifta pensionärer.
5.1.2.2 Tilläggspensionerna
Beslut om införande av den allmänna tilläggspensioneringen fattades år 1959. Tilläggspensioneringen fick därvid i sina huvuddrag den utformning som den fortfarande har. Pensionsrätt började tjänas in fr.o.m. år 1960. De första tilläggspensionerna började utbetalas år 1963.
Pensionsrätten är relaterad till de arbetsinkomster som den försäkrade har haft under sin aktiva tid. Pensionsgrundande är den inkomst som ligger mellan ett och sju och en halv gånger basbeloppet vid årets ingång. Den försäkrade tillförs pensionspoäng som utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. Hel ålderspension utgår med 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodoräknats den försäkrade, eller om pensionspoäng har tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen.
ATP-systemet är alltjämt under uppbyggnad. Som framgår av tabell 2 har antalet ATP-pensionärer ökat kraftigt varje år sedan 1963 och fortsätter att öka kraftigt. Även genomsnittsbeloppen för utgående pensioner har ökat kraftigt varje år. Utvecklingen av ATP-pensionerna fram t.o.m. år 1985 framgår av tabell 4.
Det maximala årsbeloppet för en från 65-årsmånaden uttagen hel ålders- pension från ATP utgör f. n. (juli 1977) 40 365 kr.
5.1.3. Tidigare behandling av frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen
Pensionsutredningens principbetänkande (SOU 1955:32) med förslag till allmän pensionsförsäkring hade avseende endast på tilläggspensionering. I betänkandet redovisades ett system enligt vilket pensionerna skulle följa förändringarna i den aktiva befolkningens inkomststandard. Förenklat innebar förslaget att pensionerna skulle följa utvecklingen av den genom- snittliga pensionsgivande inkomsten.
Vid remissbehandlingen av detta förslag hade man olika uppfattningar i fråga om lämpligheten att standardsäkra förmånerna. I fråga om den tekniska
lösningen var man övervägande positiv. En kritisk synpunkt, som framfördes från vissa håll, var att genom systemets utformning även ungdomsårgång- arnas inkomstläge kom att påverka pensionsförmånema.
Allmänna pensionsberedningen anförde i fråga om standardsäkring av folkpensionerna (SOU 1957:7):
Standardbeständigheten av folkpensionerna har hittills tillgodosetts genom tid efter annan fattade beslut om standardhöjningar. Beredningen finner, att det även framdeles bör ankomma på statsmakterna att bedöma om och när tillägg till folkpensionerna erfordras för att ge pensionärerna rimlig del av den aktiva befolkningens standardhöj— ning. Det bör tillfogas, att de pensionsbelopp, som beredningen angivit såsom mål för en förbättring av folkpensioneringen, enligt beredningens mening får anses innefatta den höjning av pensionsnivån som skulle följa av en standardutveckling för den aktiva befolkningen av ungefär den storlek, som allmänt sett karakteriserat det sista årtiondet.
Som har nämnts tidigare anknöts förmånerna inom den allmänna pensio- neringen via basbeloppet till den allmänna prisutvecklingen. Någon motsva- rande anknytning till realinkomstutvecklingen infördes däremot inte.
[juni 1965 uppdrogs åt pensionsförsäkringskommittén att utreda frågan om den framtida standardutvecklingen av folkpensionerna. Pensionsförsäk- ringskommittén lade i maj 1968 (SOU 1968:21) fram förslag om införande av pensionstillskott. Lagen om pensionstillskott trädde i kraft den 1 juli 1969.
1969 års riksdag hade i anledning av motionsyrkanden härom att ta ställning till frågan om standardsäkring av den allmänna pensioneringens förmåner. Andra lagutskottets utlåtande 1969271 låg till grund för pensions- ålderskommitténs direktiv.
Pensionsålderskommittén lade i februari 1974 (SOU 1974:15) fram förslag om fördubbling av pensionstillskotten för förtidspensionärerna. Förslaget utgjorde ett led i kommitténs överväganden i standardsäkringsfrågan. Reformen trädde i kraft den 1 juli 1976.
5.1.4. Kommitténs överväganden beträffande standardsäkring inom den allmänna pensioneringen
Direktiven ålägger kommittén att undersöka möjligheterna till en standard- säkring inom den allmänna pensioneringen.
En standardsäkring av pensionsförmånema skulle enligt kommitténs mening innebära att dessa mer eller mindre automatiskt följde den allmänna standardutvecklingen i materiellt hänseende i samhället.
En automatisk standardsäkring förutsätter ett mått på den allmänna standardutvecklingen i samhället, dvs. någon form av standardindex. Detta index skulle bestämma inte endast storleken av utgående förmåner utan även intjänandet av pensionspoäng. Att ur den tillgängliga statistiken skapa ett entydigt sådant mått är enligt kommitténs uppfattning förenat med åtskilliga svårigheter. Kommittén har närmare undersökt en rad olika tänkbara utgångspunkter för- en standardindex. Mot samtliga dessa kan ett flertal invändningar göras med avseende på jämförelsegrupp, inkomst- eller konsumtionsenhet, sparande, de inkomster med vilka pensionerna skulle
jämföras m. m. Härtill kommer att flera betydelsefulla komponenter i den materiella standarden,exempelvis olika former av transfereringar till hushål- len, inte belyses fortlöpande i statistiken. Skall ett mått på standardutveck- lingen hämtas ur befintlig statistik måste därför enligt kommitténs mening grova förenklingar ofrånkomligen accepteras.
Iden ekonomiska debatten brukar med materiell standard förstås inkomst- standard, vilket naturligtvis hänger samman med den stora betydelse som inkomsten normalt har för den enskildes välfärd. Inkomsten förutsätts sålunda avspegla individens konsumtionsmöjligheter och därmed även säga något väsentligt om dennes levnadsstandard. Andra mått på standarden är givetvis tänkbara. Kommittén diskuterar i avsnitt 5.1.6 olika indexmetoder i samband med prövningen av standardsäkring av arbetsskadelivräntoma.
Det som bestämmer individens köpkraft är egentligen den disponibla inkomsten efter skatt. Om målsättningen med en standardsäkring av pensionerna är att pensionärernas köpkraft skall utvecklas i samma takt som den övriga befolkningens bör därför olikheterna i beskattningshänseende mellan grupperna beaktas. Med inkomsten som mått på konsumtionsstan- dard borde följaktligen en standardsäkring innebära att pensionerna får öka i takt med den övriga befolkningens reala disponibla inkomster.
Vid bedömningen av pensionärernas standard jämförd med den övriga befolkningens bör vidare enligt kommitténs mening beaktas den offentliga konsumtionen. Samhällets allmänna åtgärder för social service och omvårdnad samt sjukvård är till stor del riktade till pensionärerna. Dessa tjänster konsumeras fritt eller mot en låg ersättning och utgör en betydelsefull del av pensionärernas materiella standard. En redogörelse för de nyttigheter som här avses liksom omfattningen och utvecklingen av dessa lämnas i avsnitt 3.3. Om man vid en likformig utveckling av inkomststandarden inriktar samhällets åtgärder så att pensionärsgruppen gynnas mer än andra, ökar den totala konsumtionsstandarden snabbare för pensionärerna än för andra grupper. Standardjämförelsen borde sålunda egentligen avse den totala konsumtionen, dvs. såväl den privata som den av samhället bekostade konsumtionen.
Behovet av standardsäkring inom den allmänna pensioneringen varierar enligt kommitténs mening mellan olika typer av förmåner. Ju längre tid en förmån uppbärs desto större kan otvivelaktigt behovet av en anknytning till den allmänna standardutvecklingen te sig. Behovet av standardsäkring måste också anses vara större ju tidigare i livet pensionen börjar utgå. Många utgiftsposter är relativt tyngre i de tidigare åldrarna. Det gäller t. ex. utgifter för utbildning, bostad, fritidshus, möbler och husgeråd. Hit bör också föras inkomstbortfall under barnens uppväxttid. Ser man till dessa faktorer är generellt behovet av en standardsäkring mer framträdande i fråga om förtidspensioner och möjligen vissa familjepensionsförmåner än i fråga om ålderspensioner. Kommittén har tidigare (SOU 1974:15) studerat de särskilda problem som hänger samman med en standarduppräkning av pensionerna för dem som invalidiserats i unga år. Kommittén föreslog därvid en fördubbling av pensionstillskotten för förtidspensionärer med liten eller ingen ATP. Kommittén framhöll att ett av syftena med den särskilda förstärkningen var att invaliderna skulle få samma relativa inkomstutveck- ling som sina jämnåriga friska kamrater. Inkomsten skulle därför enligt
Tabell 29 År Basbelopp i Total inkomst- ”'$-basbelopp" januari, kr. summa. milj. kr. kr.
1957 4 000 35 374 4 000 1960 4200 43 003 4 900 1961 4 300 46 946 5 300 1962 4 500 51 228 5800 1963 4 700 55 537 6 300 1964 4800 61210 6900 1965 5 000 67 462 7 600 1966 5 300 74 077 8 400 1967 5 500 81 689 9 200 1968 S 700 86 585 9 800 1969 5 800 93 671 10 600 1970 6000 104171 11800 1971 6400 112541 12700 1972 7100 120818 13700 1973 7300 130168 14700 1974 8100 155000 17500 1975 9 000 181 300 20 500
kommittén vara högre under den tid då familjebildning normalt sker. Som framgår av avsnitt 5.1.2 har folkpensionsförmånerna vid återkom- mande tillfällen höjts utöver vad som motiverats av prisutvecklingen. Kommittén har funnit det vara av intresse i sammanhanget att undersöka hur pass väl folkpensionerna genom dessa höjningar har följt med standard- utvecklingen i samhället. Jämförelsen förutsätter ett mått på standardutveck- lingen i samhället. Som kommittén har framhållit ovan torde inkomstut- vecklingen kunna tjäna som ett tänkbart sådant mått. Kommittén har därför här valt attjämföra pensionernas utveckling med utvecklingen av den totala inkomstsumman för fysiska personer, närmare definierad som samman- räknad nettoinkomst. Anknyts det vanliga basbeloppet till utvecklingen av den totala inkomstsumman i stället för till prisutvecklingen erhålls med år 1957 som basår följande serier (tabell 29). Det nya basbeloppet benämns "S-
basbelopp".
Tabell 30
Juli år Folkpension inkl. ””$-basbelopp" Folkpensionen pensionstillskott kr. i % av "S-bas— för ogift, kr. beloppet"
1966 4 585 8 400 54,6 1967 4 931 9 200 53.6 1968 5220 9 800 53,3 1969 5 394 10 600 50,9 1970 6 048 11 800 51,3 1971 6831 12700 53.8 1972 7 446 13 700 54,4 1973 7 980 14 700 54,3 1974 9 180 17 500 52,5 1975 10 904 20 500 53,2
1 tabell 30 sätts den ålderspension inklusive pensionstillskott som har utgått till ogift pensionär för juli månad åren 1966—1975 i relation till det sålunda beräknade ””$-basbeloppet" för resp. år.
Även om det underlag för indexberäkningen som här har använts ingalunda är invändningsfritt, bör man av tabell 30 kunna dra den slutsatsen att folkpensionsförmånerna — relativt sett — under den tioårsperiod som tabellen omfattar genom indextillägg, pensionstillskott och höjda grundför- måner väl följt med den allmänna standardhöjningen sådan den avspeglar sig i den valda indexmetoderi. Här bör dessutom noteras att jämförelsen avser inkomst före skatt. Inkomstökningen för de förvärvsarbetande har emellertid beskattats medan motsvarande ökning för de som uppburit endast folkpen- sionjämte pensionstillskott ej upptagits till beskattning. Vidare bör anmärkas att ökningen av den totala inkomstsumman till viss del beror av att antalet förvärvsarbetande stigit under perioden.
F. n. utgår pensionstillskott till folkpensionärer som saknar eller har låg ATP. Genom pensionstillskotten tillförsäkras nämnda pensionärer en successiv standardförbättring fram t. o. m. år 1981. Det förefaller rimligt att anta att folkpensionerna under perioden fram t. o. m. år 1981 genom pensionstillskottshöjningarna kommer att visa i viss mån samma standard- följsamhet som under den tioårsperiod som tabell 30 omfattar. Förtidspen- sionärerna kommer därutöver genom de fr. o. m. den ljuli 1976 fördubblade pensionstillskotten att få särskilda pensionsförstärkningar under samma period.
Som tidigare har framhållits är ATP-systemet f. n. under uppbyggnad. Såväl antalet ATP-pensionärer som genomsnittsbeloppen för utgående pensioner ökar kraftigt varje år.
Pensionsrätten är relaterad till de arbetsinkomster som den försäkrade har haft under sin aktiva tid. Pensionsgrundande är som tidigare har nämnts den inkomst som ligger mellan ett och sju och en halv gånger basbeloppet vid årets ingång. Den försäkrade tillförs pensionspoäng som utgör den pensions- grundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets ingång. Hel egenpen- sion utgår med 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som har tillgodo- räknats den försäkrade, eller om pensionspoäng har tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen.
Realinkomstökningen beaktas på olika sätt vid beräkningen av de pensionspoäng som läggs till grund för ATP-pensionen. Så länge den försäkrades inkomster understiger maximigränsen 7,5 basbelopp slår hans realinkomstökning på grund av högre poängtal genom på pensionssidan. Sedan han väl nått maximigränsen ger fortsatt standardökning inte längre någon utdelning i pensionshänseende. Till frågan om avvägningen av den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst återkommer kommittén i avsnitt 5.1.5.
Vidare beräknas ATP-pensionen med utgångspunkt från de 15 bästa poängåren. Genom denna s. k. femtonårsregel uppnås en högre pension än om hela antalet poängår skulle läggas till grund för pensionsberäkningen. De år då den försäkrade har haft de högsta realinkomsterna får bestämma pensionsutfallet. Den standardhöjning som har ägt rum under den försäk- rades aktiva tid kommer honom alltså till godo också som pensionär. Vid
stigande realinkomst torde de femton bästa poängåren vanligen komma att utgöras av de femton sista aktiva åren. Därvid kommer sålunda den pension som skall utbetalas att med utgångspunkt i femtonårsregeln beräknas på en standard för den försäkrade som är sju till åtta år gammal (genomsnittet av de 15 sista åren).
I fråga om förtids- och familjepension kan genom reglerna om antagande- poäng den försäkrades inkomster under de två bästa av de fyra åren närmast före pensionsfallet läggas till grund för pensionen.
Någon höjning av redan utgående ATP-förmåner med hänsyn till realinkomstutvecklingen sker däremot inte. Pensionerna bibehålls därför på en standardnivå som den försäkrade hade ett antal år före pensionsfallet. Såvitt gäller utgående förtids- och familjepensioner kan dock som nyss har påpekats standardnivån ligga närmare pensionsfallet. Vid en stark realin- komstutveckling hos den yrkesverksamma delen av befolkningen uppnås inte helt målsättningen med en 60-procentig pension i förhållande till realinkomsterna. Vid en långsammare realinkomstökning har avsaknaden av standardsäkring inom tilläggspensioneringen inte lika påtagliga verkningar för det stora kollektivet ålderspensionärer. Däremot får så småningom förtidspensionärer och andra som under mycket lång tid uppbär pensions- förmåner sina förmåner relativt sett krympta.
När man bedömer behovet av standardsäkring kan man enligt kommitténs mening inte bortse från att kompensationsnivån inom ATP får anses vara i sig mycket tillfredsställande. Sett från social synpunkt är naturligtvis behovet av de nivåhöjningar som en standardsäkring skulle medföra störst för dem som har de lägsta pensionerna.
Möjligheterna att tillförsäkra pensionärerna en automatisk följsamhet till den allmänna standardutvecklingen i samhället beror naturligtvis ytterst på vilka ekonomiska resurser som står till buds. Med ett givet totalt utrymme för standardökningar måste vid varje tillfälle pensionärernas och övriga samhällsgruppers krav på förbättringar vägas mot varandra. Förstärkningar av det ekonomiska stödet till pensionärerna får ses i relation till de förvärvsarbetandes möjligheter att bekosta dessa. Hänsyn måste också tas till stödbehovet hos andra grupper i samhället, t. ex. barnfamiljer, arbetslösa och låginkomsttagare. Härtill kommer de avvägningar som vid en jämförelse mellan pensionärerna och övriga grupper måste göras med hänsyn till olikheter i fråga om beskattningen. Som kommittén tidigare har framhållit bör vid bedömningen av pensionärernas konsumtionsstandard jämförd med andra samhällsgruppers vidare beaktas den offentliga konsumtionen i form av bl. a. sjukvård.
Enligt kommitténs mening torde en fortlöpande anpassning av pensions- förmånema med hänsyn till de nu redovisade faktorerna inte vara möjlig att åstadkomma inom ramen för ett automatiskt verkande standardsäkringssys-
tem. En generell automatisk standardsäkring av förmånerna från den allmänna
pensioneringen kan vidare på sikt medföra mycket långtgående kostnads- bindningar. Enligt kommitténs uppfattning gäller detta oavsett om standard- säkringen utformas efter den ena eller den andra av de tekniska metoder som kommittén har prövat. Kostnadsbindningamas omfattning kan belysas på sätt som sker i tabellerna 32 och 33. Siffermaterialet är hämtat ur en inom
Tabell 3] År Basbelopp ”'$-basbelopp" i kr. kr. vid årlig realinkomstökning om 1 % 2 % 3 %
1976 9 700 9 700 9 700 9 700 1977 10 700 10800 10900 11000 1978 11200 11500 11700 11900 1979 11800 12100 12500 12900 1980 12400 12 900 13400 13900 1981 13000 13700 14300 15000 1982 13 700 14500 15400 16300 1983 14 300 15400 16400 17600 1984 15100 16 300 17 600 19000 1985 15 800 17 300 18 900 20 600
kommittén utarbetad prognos angående verkan av en standardsäkring med början är 1977. Prognosen bygger på följande förutsättningar.
Basbeloppet skall följa inte endast prisutvecklingen utan även realinkomst- utvecklingen. Inflationen har antagits utgöra 5 % om året fr. o. m. är 1977. Den årliga realinkomstökningen har antagits utgöra alternativt l, 2 och 3 %. Det standardsäkrade basbelopet,”S-basbeloppet”, har förutsatts bestämma såväl poängintjänandet som storleken av utgående pensionsförmåner.
Hur "S-basbeloppet” ter sig med dessa utgångspunkter och med år 1976 som basår framgår av tabell 31.
I tabellerna 32 och 33 redovisas i avrundade tal de beräknade utbetalning- arna från folkpensioneringen resp. ATP vid tillämpning av nämnda ”S- basbelopp” åren 1977—1985 samt ökningen i förhållande till motsvarande utbetalningar vid tillämpning av det vanliga basbeloppet.
Som framgår av tabellerna 32 och 33 skulle en generell standardsäkring av förmånerna från den allmänna pensioneringen redan på kort sikt få vittgående ekonomiska konsekvenser även vid en förhållandevis långsam realinkomstutveckling. ATP-systemet kommer inte att nå fullfunktionssta- diet förrän åtskilliga år efter den tidsperiod som prognosen omfattar. ATP- utbetalningarna och följaktligen även kostnaderna för den ifrågasatta stan- dardsäkringen kommer således att fortsätta att öka kraftigt efter år 1985.
Tabell 32 År Folkpensionsutbetalningar. milj. kr. Ökning, milj. kr.
Årlig realinkomstökning Årlig realinkomstökning
1 % 2 % 3 % ?r; 2 % % 1977 18 600 18 700 18 900 200 300 500 1978 20 400 20 800 21 200 500 900 1 200 1979 22200 22 900 23 600 600 1 300 2 000 1980 24 300 25 300 26 200 900 1 900 2 800 1981 26 500 27 700 29 000 1 400 2 500 3 900 1982 28 500 30 200 32 000 1 600 3 300 5 100 1983 30 200 32 200 34 500 2 200 4 100 6 500 1984 31 900 34 500 37 200 2 400 4 900 7 600 1985 33 900 37 000 40 300 2 900 6100 9 400
Tabell 33 År ATP-utbetalningar. milj. kr. Ökning, milj. kr. Årlig realinkomstökning Årlig realinkomstökning ()(/) (ll/) (1in 1 n/() 2 ()(/r ')?»
1977 8 700 8 800 8 900 100 200 200 1978 10 500 10 700 10 900 300 500 600 1979 12 200 12 700 13 200 300 700 1 100 1980 14400 15000 15700 600 1 100 1700 1981 16500 17400 18400 800 1600 2400 1982 18800 20100 21500 1000 2200 3400 1983 21 400 23 100 25 000 1 500 3 000 4 700 1984 24 300 26 500 29 000 1 800 3 800 5 900 1985 27 400 30 400 33 600 2 400 5 000 7 800
Kostnadsbindningarna kommer att bli så omfattande att de enligt kommit- téns mening skulle väsentligt inskränka handlingsfriheten i fråga om den samhälleliga reformverksamheten och innebära en icke önskvärd läsning av samhällsekonomin. Kommittén vill här erinra om att de ökande behoven av vårdinsatser för de äldre kommer att ställa stora krav på samhällsekonomin under de kommande åren.
Enligt kommitténs mening är det således inte realistiskt att införa en automatiskt verkande standardsäkring inom den allmänna pensioneringen. Pensionernas standardutveckling bör enligt kommittén liksom hittills bestämmas genom återkommande politiska beslut varvid olika gruppers behov och anspråk vid varje tidpunkt samt de ekonomiska resurser som då står till buds får beaktas.
5.1.5. Den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst
5151. Inledning
Den pensionsgrundande inkomsten motsvarar, som har nämnts i avsnitt 2.1.4, summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsar- bete i den mån summan överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet (10 700 kr. år 1977). Maximigränsen eller beloppstaket för beräkning av den pensionsgrundande inkomsten utgör 7,5 gånger det nämnda basbeloppet, således 80 250 kr. år 1977. Enligt sina direktiv har kommittén att pröva frågan om nuvarande övre
gräns för beräkning av pensionsgrundande inkomst fortfarande är riktigt avvägd eller om den bör höjas med hänsyn till utvecklingen sedan tilläggspensioneringens tillkomst.
5152. Kommitténs överväganden
Utvecklingen från år 1960 och framåt av bl. a. inkomster ovanför belopps- taket 7,5 gånger basbeloppet och antalet försäkrade med maximipoäng (6,5 poäng) framgår av nedanstående tabell.
Tabell 34 Utvecklingen åren 1960—1975 av bl. a. pensionsgrundande inkomster
År Bas- Pensions— Inkomster ovanför Antalet försäkrade belopp grundande beloppstaket med 6,5 poäng inkomster i % av (pgi) i % av i absoluta samtliga milj. kr. milj. kr. pgi tal med pgi 1960 4 200 23 600 1 300 5,5 83 200 3.1 1961 4 300 26 600 1 900 7,1 101 300 3,6 1962 4 500 29 700 2 200 7,4 112 300 3,9 1963 4 700 32 600 2 500 7.7 122 500 4,2 1964 4 800 36 900 3 000 8,1 149 900 4,9 1965 5 000 40 800 3 400 8,3 169 000 5,4 1966 5 300 45 600 3 800 8,3 186 000 5,9 1967 5 500 48 800 4 300 8,8 207 100 6,5 1968 5 700 51 700 4 600 8,9 220 900 6,9 1969 5 800 56 500 5 200 9,2 249 300 7,5 1970 6 000 63 500 5 600 8.8 280 700 8,2 1971 6 400 69 500 5 300 7,6 274 300 7,9 1972 7 100 75 000 5 300 7,1 242 100 6,9 1973 7 300 81 300 6 000 7,4 270 200 7,6 1974 8 100 98 100 6 500 6,6 277 300 7,3 1975 9 000 116500 7 800 6,7 312 600 8,1
Beloppen som har angetts under rubriken Pensionsgrundande inkomster och uppgifterna om antalet försäkrade med 6,5 poäng har hämtats från riksförsäkringsverkets statistik. Vid redovisningen av inkomster ovanför beloppstaket har emellertid använts en metod — baserad enbart på riksför- säkringsverkets poängstatistik - som kan sägas utgöra endast en bedömning av storleken på inkomsterna ovanför beloppstaket. Hade vid dessa beräk- ningar en annan metod använts, som kan beskrivas som en sammanjämk- ning mellan statistiska centralbyråns inkomststatistik och poängstatistiken, hade siffrorna för åren efter år 1969 blivit något högre.
Av beräkningar som har utförts inom kommittén framgår bl. a. att inkomstutvecklingen under åren 1960—1968 har varit relativtjämn inom olika inkomstskikt. Men fr.o.m. år 1969 och framåt blev utvecklingen något annorlunda. Visserligen har inflationen varit kraftig men bl. a. på grund av låglönesatsningar i avtalsrörelserna har inkomstökningen varit betydligt lägre för de högre inkomsttagarna än för genomsnittet. Detta avspeglas i riksför- säkringsverkets statistik över pensionspoäng där antalet försäkrade med maximipoäng steg förhållandevis lite är för år jämfört med tiden före år 1969. Antalet gick t. o. m. ned åren 1971 och 1972.
Att med utgångspunkt i de senaste årens utveckling dra några säkra slutsatser om den framtida inkomstutvecklingen synes f. n. vara synnerligen vanskligt. Prognoserna är också beroende av i vilka former standardökning kommer att ta sig uttryck i fortsättningen. Sociala satsningar av skilda slag ger inte omedelbart utslag i inkomststatistiken. Förkortad arbetstid, en ytterli- gare semestervecka, ökad benägenhet att ta ut eventuella höjningar i annat än pengar är faktorer som tillsammans med frågan om fortsatt låglönesatsning medför svårigheter att i nu aktuellt hänseende göra bedömningar om inkomstutvecklingen i framtiden.
De inkomstgrupper som är av intresse när det gäller att pröva frågan om
Tabell 35 Beräknat antal försäkrade med 6,5 poäng åren 1976-1990 vid olika antaganden om realinkomstökning
År 1 % 2 % 3 %
1976 300 000 300 000 300 000 1977 311 300 322 900 334800 1978 323 000 347500 373 700 1979 335200 374100 417 000 1980 347 800 402 600 465 400 1981 360 900 433 400 519 500 1982 374 500 466 400 579 700 1983 388 600 502 000 647 000 1984 403 200 540 400 722 100 1985 418 400 581 600 805 900 1986 434 200 626 000 899 400 1987 450 500 673 800 1 004 000 1988 467 500 725 200 1 120 000 1989 485 100 780 600 1 250 000 1990 503 300 840 200 I 395 000
den övre gränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst är i huvudsak de som har inkomster över beloppstaket 7,5 basbelopp och de som kan förväntas få det i framtiden. Om gränsen höjdes skulle pension kunna komma att utgå för inkomstdelar som ligger ovanför den nuvarande maximigränsen.
År 1976 gjorde kommittén ett försök att beräkna antalet försäkrade med högsta möjliga poäng fr. o. in. samma är t. o. m. är- 1990. Resultatet härav framgår av tabell 35. Utgångspunkten för beräkningarna har varit att 300 000 personer har maximala poäng är 1976. Den reala inkomstökningen för försäkrade som tillhör dessa inkomstgrupper har antagits bli alternativt l %, 2 % eller 3 % per år. Siffrorna har erhållits genom en framskrivning, baserad på 1975 års poängstatistik.
Det har också ansetts vara av intresse att undersöka var beloppstaket skulle ligga i dag och i framtiden om proportionen mellan inkomster ovanför och under beloppstaket skall vara densamma som år 1960, då ATP trädde i kraft, vilket år den beräknade pensionsgrundande inkomstsumman ovanför taket utgjorde 5,5 % av pensionsgrundande inkomster (mellan 1 och 7,5 basbe- lopp). För år 1975 har motsvarande inkomstsumma med den metod som baseras på en sammanjämkning mellan inkomststatistiken och poängstatis- tiken beräknats utgöra ca 7,7 %. Ett tak vid 7,5 basbelopp skulle således ligga vid omkring 8,6 basbelopp om läget strikt skulle återställas till vad det var år 1960. Under antagande om olika realinkomstökning har därefter det "erforderliga” beloppstaket beräknats fram till år 1990. Proportionen mellan inkomster ovanför och under taket antas alltså bibehållen vid 1960 års nivå. Beräkningarna redovisas i tabell 36.
Det är, som tidigare har nämnts, svårt att göra några bedömningar inför framtiden av realinkomstutvecklingen. De beräknade relationerna i dag mellan inkomster över och under taket får dock enligt kommitténs uppfatt- ning anses visa att avvikelserna jämfört med år 1960 inte är särskilt betydande. Allmänt kan också framhållas att smärre och ofta återkommande justeringar uppåt av beloppstaket synes mindre väl motiverade; detta speciellt
Tabell36 Erforderligt tak åren 1976-1990 motsvarande läget år 1960 vid olika antaganden om realinkomstökning
År 1 % 2 % 3 % 1976 8,7 8,7 8,8 1977 8,7 8,9 9,0 1978 8,8 9,1 9,3 1979 8,9 9,2 9,5 1980 9,0 9,4 9,8 1981 9.1 9,5 10,1 1982 9,1 9,7 10,3 1983 9.2 9,9 10,6 1984 9,3 10,1 10,9 1985 9,4 10,3 11,2 1986 9,5 10,4 11,5 1987 9,6 10,6 11,8 1988 9,6 10,8 12,1 1989 9,7 11,0 12,5 1990 9,8 11,2 12,8
med tanke på den komplicerade problematiken med övergångsbestämmelser samt med hänsyn till att sådana justeringar bl. a. skulle återverka på den privata tjänstepensioneringen som genom avtalsförhandlingar vid varje tillfälle skulle behöva anpassa tjänstepensionerna till det beslutade belopps- taket.
Helt allmänt kan sägas att det övervägande antalet försäkrade som skulle beröras av en höjning av maximigränsen redan är genom tjänstepensione- ringen inom avtalsområdet (avsnitt 2.4) tillförsäkrade pension på lönedelar över 7,5 gånger basbeloppet. Vissa arbetstagare som tillhör bl. a. LO- kollektivet samt företagare som inte har tecknat frivillig pensionsförsäkring är dock inte tillförsäkrade sådana högre pensionsnivåer. Den omständigheten att en mycket stor del av dem som skulle beröras genom avtal redan har tillförsäkrats pension på lönedelar över 7,5 basbelopp kan emellertid inte i sig utgöra något vägande skäl för att inte pröva frågan om beloppstaket inom ATP bör justeras. Kommittén anser dock att frågan om en höjning av beloppstaket inte bör ses helt isolerad från åtgärder som vidtas i övrigt för att garantera en viss standard i vid mening inför och efter pensioneringen. Mot bakgrund av den nu rådande samhällsekonomiska situationen har kommittén inte funnit det möjligt att f. n. föreslå några förbättringar i det rent ekonomiska grundstödet till pensionärer. Detta har kommittén närmare utvecklat i sina allmänna överväganden. Med hänsyn härtill har kommittén stannat för att i det nu aktuella delbetänkandet inte heller lägga fram förslag i frågan om maximigränsen för beräkning av pensionsgrundande inkomst. Kommittén vill emellertid understryka att det är väsentligt att ATP-systemet inte urholkas. Frågan om en höjning av beloppstaket kommer därför att prövas på nytt i kommitténs fortsatta arbete.
5.1.6 Standardsäkring av arbetsskadelivräntor m. m.
5. 1.6.1 Kommitténs utgångspunkter
Den 1 juli 1977 trädde lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) i kraft. Samtidigt upphörde lagen om yrkesskadeförsäkring (YFL) att gälla.
Vid samma tidpunkt trädde vidare lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersättning till sjömän i kraft. I den förra lagen har bestämmelser om ersättning vid personskada under militärtjänst, civilför- svarstjänst och räddningstjänst samt under vistelse på anstalt förts samman. Den senare lagen ersätter äldre författningar om ersättning till sjömän för krigsskada. För bestämmelserna i berörda författningar redogörs närmare i avsnitt 2.3.
Den nya lagstiftningen bygger på yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag i huvudbetänkandet (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada och slutbetänkandet (SOU 1976:50) Statligt personskadeskydd.
LAF ger i princip den som drabbas av skada i sitt arbete rätt till full ersättning för det inkomstbortfall skadan medför. Av yrkesskadeförsäkrings— kommitténs huvudbetänkande framgår att denna ersättningsprincip bygger på bedömningen att skador i arbetet motiverar en rätt till högre ersättning än andra skador. Kommitténs målsättning var att LAF inom ramen för vad som framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverat genom sitt försäk- ringsskydd i princip bör försätta den arbetsskadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat.
Efterlevandeskyddet i LAF är utformat efter samma grundsatser som egenskyddet. Yrkesskadeförsäkringskommitten anförde härvid i huvudbe- tänkandet.
Kommittén har frågat sig om det finns skäl att tillämpa samma grundsats vid utformningen av efterlevandeskyddet inom yrkesskadeförsäkringen. Ur vissa synpunkter borde det vara likgiltigt när man skall bestämma storleken av efterlevan- deskyddet om förlusten av försörjare beror på yrkesskada eller annan skada. De allmänna motiv som ytterst talar för ett socialförsäkringsskydd för familjemedlemmar borde ha samma tyngd i båda fallen. Å andra sidan bygger den särskilda yrkesskade- försäkringen på den hävdvunna uppfattningen att skador till följd av ett anställnings- förhållande skall kompenseras med större ersättning än andra skador. En sådan uppfattning borde logiskt leda till att inte endast egenskyddet utan även efterlevan- deskyddet skulle ges en prioriterad ställning. Utvecklingen inom samhället leder odiskutabelt till att makar och därmedjämställda i allt mindre utsträckning är beroende av varandra för sin försörjning. Fortfarande finns det dock åtskilliga fall där familjens försörjning helt ankommer på den ena av makarna. Skulle denne försörjare falla ifrån uppkommer följaktligen behov av ersättningsanordningar. Enligt kommitténs uppfatt- ning saknas det anledning att i ett fall då dödsfallet föranletts av yrkesskada göra avsteg från yrkesskadeskyddets huvudprincip att lämna ersättning för inkomstförlusten, ] detta fall det mistade underhållet, fullt ut. Liksom i fråga om egenskyddet bör därför efterlevandeskyddet inriktas mot att garantera de efterlevande en så gott som bibehållen standard upp till ett visst tak.
Ersättningsreglerna i LAF är i allt väsentligt tillämpliga på skador som avses i lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersätt- ning till sjömän.
I huvudbetänkandet uttalade sig yrkesskadeförsäkringskommittén för en standardsäkring av arbetsskadelivräntoma. Frågan om införande av en standardsäkring borde enligt yrkesskadeförsäkringskommittén ses mot bakgrund av de redovisade ersättningsprinciperna i LAF. Kommittén anförde följande.
Enligt kommitténs mening är det angeläget att livräntorna anpassas efter den allmänna standardhöjning som sker i samhället. Detta är särskilt viktigt för dem som skadas i unga år och som därför lyfter livräntor under en lång följd av år. Utan standardsäkring kommer en sådan livränta så småningom att avlägsna sig ganska betydligt från en hundraprocentig kompensationsnivå. Även för den som skadas vid äldre ålder kommer en framtida standardutveckling att medföra en liknande effekt. Kommittén ser en sådan effekt som oförenlig med sin principiella inställning att en yrkesskadad genom yrkesskadeförsäkringen skall försättas i samma ekonomiska situation som om han ej skadats. Frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen utreds f. n. av pensionskommittén. Enligt vad kommittén har inhämtat kommer pensionskommittén att under sitt arbete pröva frågan om standard- säkring av utgående förmåner även inom andra delar av socialförsäkringsfältet. Vid sådant förhållande har kommittén funnit sig böra avstå från att för egen del lägga fram något förslag om standardsäkring av yrkesskadeförmånerna. Kommittén förutsätter emellertid att pensionskommittén vid sitt utredningsarbete beaktar frågans särskilda vikt för de yrkesskadades del och, för det fall en lösning av standardsäkringsfrågan över hela socialförsäkringsområdet inte skulle visa sig möjlig, prövar en särlösning för dem som drabbas av yrkesskada och lägger fram förslag i sådan tid att en standardsäkring kan ingå i den nya lagen om yrkesskadeförsäkring.
5.1.6.2 Kommitténs överväganden och förslag
Som framgår av avsnitt 5.4 har kommittén funnit en standardsäkring inom den allmänna pensioneringen inte vara möjlig av samhällsekonomiska och andra skäl. Behovet av och förutsättningarna för en standardsäkring inom arbetsskadeförsäkringen är enligt kommitténs mening annorlunda.
Frågan om en standardsäkring inom arbetsskadeförsäkringen får ses mot bakgrund av de skadeståndsrättsliga principer som försäkringen bygger på. Den arbetsskadade skall genom försäkringen i princip försättas i samma ekonomiska situation som om han inte hade skadats. Syftet med en standardsäkring bör enligt kommitténs uppfattning sålunda vara att den arbetsskadade skall tillförsäkras en standardutveckling som så långt det är möjligt motsvarar den han kan antas ha fått om han inte hade skadats. Kostnaderna för en standardsäkring av arbetsskadelivräntorna skulle bli mycket begränsade ijämförelse med kostnaderna för en standardsäkring av pensionerna och kan inte väntas medföra samma konsekvenser för samhälls- ekonomin. En standardsäkring av arbetsskadelivräntorna är inte heller förenad med de avvägningsproblem som enligt kommitténs mening gör sig gällande om man vill standardsäkra förmånerna från den allmänna pensio- neringen.
Ersättningsbestämmelserna i LAF är i huvudsak tillämpliga också på skador som avses i lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersättning till sjömän. Dessa skador har ansetts i princip motivera samma rätt till full ersättning för det inkomstbortfall skadan medför som arbetsskadorna. De skäl som har anförts för en standardsäkring av arbets- skadelivräntorna kan enligt kommitténs mening lika väl göras gällande i fråga om livräntor som utgår enligt lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersättning till sjömän. En standardsäkring bör därför omfatta även sådana livräntor. De lösningar som kommittén diskuterar i det följande tar således sikte på såväl livräntor enligt LAF som livräntor enligt dessa båda författningar.
Efterlevandeskyddet i LAF vilar i likhet med egenskyddet på principen om full ersättning för inkomstförlust. Efterlevandeskyddet syftar sålunda till att inom vissa gränser garantera de efterlevande en så gott som bibehållen standard. Mot denna bakgrund framstår det som principiellt riktigt att en standardsäkring får omfatta både egenlivräntor och efterlevandelivräntor. I propositionen 1975/762197 med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring framhåller departementschefen att det inte är möjligt att ta slutlig ställning till utformningen av efterlevandeskyddet inom arbetsskadeförsäkringen förrän hela frågan om familjepensioneringens framtida utformning har behandlats av pensionskommittén. De förändringar i efterlevandeskyddet som kan bli en följd därav kan inte överblickas f. n. Enligt kommitténs mening bör detta emellertid inte hindra att en lösning för efterlevandelivräntornas del såvitt gäller frågan om standardsäkring prövas redan nu. Kommittén avser dock inte att i detta sammanhang göra några slutliga ställningstaganden i delar som berörs av det fortsatta utredningsarbetet.
Utgångspunkten vid en standardsäkring av arbetsskadelivräntorna bör som kommittén tidigare har framhållit vara att livräntans standardutveckling skall så långt det är möjligt följa standardutvecklingen av den inkomst den ersätter. Med denna utgångspunkt vore naturligtvis en individanpassad standardsäkring det ideala, dvs. man skulle vid varje tidpunkt under invaliditeten jämföra livräntan med den inkomst som den arbetsskadade i varje enskilt fall skulle ha kunnat påräkna om han inte hade blivit skadad. I praktiken är dock självfallet en sådan lösning inte möjlig med hänsyn bl. a. till svårigheterna att göra antaganden om individernas fortsatta ekonomiska utveckling och den administrativa omgång sådana bedömningar skulle kräva.
För att få ett hanterligt system vid en standardsäkring av livräntorna fordras enligt kommitténs mening att antalet alternativa mått på standardut- vecklingen, till vilka livräntorna skall relateras, inte blir för stort. Kommittén har övervägt en efter yrkeskategori differentierad standardsäkring. En arbetsskadad målare skulle sålunda få sin livränta uppräknad i takt med sina aktiva yrkesbröders inkomstutveckling etc. Denna koppling kan framstå som naturlig mot bakgrund av arbetsskadeförsäkringens ersättningsprinciper.
Problemet i sammanhanget är emellertid att antalet yrken är mycket stort. Alla dessa olika yrken låter sig inte enligt kommitténs mening på ett någorlunda invändningsfritt och enkelt sätt sammanföras i ett från adminis- trativ synpunkt rimligt antal grupper. Det torde vidare vara svårt att i nuvarande statistik finna en för ändamålet lämplig och samtidigt heltäckande redovisning av olika yrkeskategoriers individuella inkomstutveckling. Härtill kommer att det statliga personskadeskyddet omfattar värnpliktiga m. fl. vilka i många fall inte kan hänföras till någon yrkeskategori. Vidare växlar yrkena karaktär, nya kommer till och gamla går ur tiden. De anförda skälen talar enligt kommitténs mening mot att yrkesindelningen läggs som grund för standardsäkringen av livräntorna.
Kommittén har också övervägt möjligheten att differentiera standardsäk- ringen efter näringsgren. I princip varje företag kan i statistiskt hänseende hänföras till en viss näringsgren. Näringsgrensklassificeringen sker därvid enligt standard för svensk näringsgrensindelning (SNI). Indelningen sker i
nio huvudgrupper och ett större antal undergrupper. Huvudgrupperna är följande.
Jordbruk, skogsbruk och fiske Gruvor och mineralbrott Tillverkningsindustri El-, gas-, värme- och vattenverk Byggnadsindustri Varuhandel, restaurang- och hotellrörelse Samfärdsel, post- och televerk Banker och försäkringsinstitut Offentlig förvaltning och andra tjänster
NOWXIOXKA-P—WN—l
Med SNI-grupperingen skulle vid en standardsäkring av livräntorna en viss anknytning kunna uppnås till den skadades arbetsplats och yrke. Av administrativa skäl torde man härvid få nöja sig med en indelning efter huvudgrupperna. Huvudgruppens genomsnittliga inkomstutveckling skulle sålunda bli bestämmande för utvecklingen av livräntor som kunde hänföras till samma grupp. Fördelen med en sådan differentiering jämförd med en differentiering efter yrkeskategori ligger naturligtvis i det begränsade antalet grupper.
Nackdelarna med en standardsäkring efter näringsgren är emellertid många. I många fall är samma yrkeskategori, t. ex. lokalvårdare och chaufförer, representerad inom flera näringsgrenar. Skulle livräntorna i dessa fall följa den genomsnittliga inkomstutvecklingen inom resp. näringsgren skulle sålunda skillnader kunna uppkomma mellan skadade med samma yrkestillhörighet. Vidare skulle det enligt kommitténs mening många gånger kunna uppstå tvekan om vilken näringsgren den skadade skäligen borde hänföras till. Kommittén tänker här på bl. a. de fall där skadan har inträffat i samband med ett tillfälligt arbete vid sidan av den försäkrades ordinarie eller där den försäkrade har hunnit att byta yrke innan skadan visar sig. Som kommittén redan har påpekat omfattar det statliga personskadeskyddet försäkrade som saknar yrkestillhörighet och som av denna anledning inte skulle kunna hänföras till någon bestämd näringsgren. För den sistnämnda gruppen skulle det således i förevarande sammanhang bli nödvändigt att konstruera en speciell jämförelsegrupp vars inkomstutveckling livräntorna i dessa fall fick följa.
Även om man bortser från de olägenheter som nu har påpekats, kan man enligt kommitténs mening ifrågasätta om resultatet i standardsäkringshän- seende skulle bli mer rättvist med en metod som bygger på differentiering efter näringsgren än med en generell metod. Som kommittén har framhållit måste näringsgrensindelningen av praktiska skäl göras mycket grov. Med så stora grupper som det här nödvändigtvis skulle bli fråga om torde avvikel- serna från genomsnittet inom resp. grupp knappast bli så mycket mindre än avvikelserna från genomsnittet för samtliga grupper. Mot bakgrund av de nyss påtalade olägenheterna vore det därför enligt kommitténs uppfattning föga meningsfullt att försöka differentiera standardsäkringen efter närings- gren. En lösning får i stället sökas i någon generell metod.
Med en generell metod vid standardsäkringen av livräntorna kan natur- ligtvis standardpåslaget på livräntan i det enskilda fallet komma att avvika
från vad den skadades yrkeskamrater uppnår. Sådana effekter är emellertid ofrånkomliga vid användandet av en generell metod. Kommittén har i detta sammanhang särskilt undersökt möjligheterna att utforma standardsäk— ringen så att livräntorna skulle få en utveckling som avspeglar profilen i de aktivas standardutveckling. Syftet härmed skulle vara att fånga upp olikheter i utvecklingen mellan främst låginkomsttagarna och övriga inkomsttagare. Kommittén har dock funnit att denna utveckling är svår att överblicka på sikt och att systemet med en sådan utformning därför skulle bli alltför kompli- cerat. Detta torde gälla även om schabloner tillgrips.
Kommittén vill i sammanhanget erinra om att 90 % av de livräntor som för närvarande utgår avser ersättning i fall där invaliditetsgraden understiger 50 %. Det alldeles övervägande antalet av dessa livräntetagare torde ha någon form av förvärvsarbete för vilket de uppbär lön eller annan ersättning som standardmässigt utvecklas i vanlig ordning.
Man kan tänka sig flera olika mått på standardutvecklingen vid använ- dandet av en generell metod. Kommittén har närmare studerat bl. a. följande alternativ.
1 Standaräökning = Produktionsökning
Sett över en längre tidsperiod bestäms standardutvecklingen i samhället i hög grad av hur den totala produktionen (bruttonationalprodukten, BNP) föränd- ras. Regelmässigt växer BNP från år till år och det blir mer att fördela till olika ändamål. Ett sådant ändamål är den privata konsumtionen, andra ändamål är den offentliga konsumtionen och olika typer av investeringar. En ökad privat konsumtion ingår vanligen som den viktigaste komponenten i begreppet standardökning.
På kort sikt (över något eller några år) behöver sambandet mellan BNst ökning och standardutvecklingen inte vara så uttalat. För att bibehålla sysselsättningen vid en hög nivå och hindra arbetslöshet kan t. ex. över- gångsvis en utländsk upplåning medverka till att hålla inkomstutvecklingen i tidigare takt när produktionen i en lågkonjunktur stagnerar. Under vissa år kan åter den ekonomiska politiken inriktas på förstärkningar av t. ex. den offentliga konsumtionen eller av industrins investeringar. I detta samman- hang kan inte heller bortses från långsiktiga förskjutningar från privat till offentlig sektor. I det långa loppet gäller emellertid att produktionstillväxten sätter bestämda gränser för hur standarden totalt sett kan öka. Den volymmässiga BNP-tillväxten skulle därför kunna utgöra ett tänkbart mått på standardutvecklingen i samhället vid en standardsäkring av livrän- torna.
BNP registreras i nationalräkenskaperna och blir någorlunda stabil i statistiken ca 3/4 år efter utgången av resp. år. Mindre justeringar sker fortlöpande.
2 Standardökning = Löneökning
Ökningen av de sammanlagda lönerna i samhället skulle givetvis i detta sammanhang kunna tjäna som mått på standardutvecklingen. Eftersom den framräknade utvecklingen skulle användas som underlag för individuella
påslag borde lönerna totalt justeras med hänsyn till förändringar i den totala sysselsättningen.
Det finns ett flertal statistiska källor på löneområdet. Den för ändamålet mest lämpliga synes vara redovisningen i nationalräkenskaperna av den årsvisa totala löneutvecklingen. Den åsyftade redovisningen ger en god täckning och är dessutom länkad till produktionssidan (jämför alternativ
1).
3 Standoff/ökning = lnkomst'o'kning
Ökningen av den samlade inkomsten för fysiska personer skulle kunna utgöra ytterligare ett tänkbart mått på standardutvecklingen. Detta alternativ skiljer sig från alternativ 2 genom att det inkluderar utvecklingen inte endast av löner utan även av andra inkomster. Detta torde i detta sammanhang innebära både för- och nackdelar. Fördelarna ligger däri att egenföretagares och uppdragstagares inkomstutveckling skulle avspeglas. nackdelarna bl. a. i att utvecklingen av andra inkomster än arbetsinkomster skulle kunna komma att påverka standardpåslagen på livräntorna.
Används inkomstökningen som mått på standardutvecklingen bör på samma sätt som i alternativ 2 justering göras för sysselsättningsföränd- ringar.
Väljer man inkomstökningen som mått på standardutvecklingen torde taxeringsstatistiken med fördel kunna användas. Denna statistik fastställs i samband med inkomsttaxeringen och justeras inte annat än marginellt i efterhand.
Kommittén har kommit till den slutsatsen att utvecklingen av den totala lönesumman enligt nationalräkenskaperna bör användas som mått på stan- dardutvecklingen vid en standardsäkring av livräntorna. Även om detta mått ingalunda är invändningsfritt synes det enligt kommitténs mening vara behäftat med mindre olägenheter än de båda andra berörda måtten.
I nationalräkenskaperna redovisas utvecklingen av de nominella lönerna. Livräntorna är emellertid redan enligt nuvarande lagstiftning värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet och följer sålunda den allmänna prisut- vecklingen. Värdesäkringssystemet har i dag mycket stor betydelse även inom andra områden såväl inom som utanför socialförsäkringsfältet. Detta system bör enligt kommitténs mening lämnas orubbat vid en standardsäk- ring av livräntorna. Med denna utgångspunkt framstår en utformning av standardsäkringen efter förebild av vad som gäller exempelvis inom pensio- neringen i Norge eller Finland som mindre lämplig. En redogörelse för ifrågavarande regler lämnas i avsnitt 2.5. Det norska systemet innebär i korthet att grundbeloppet (motsvarigheten till basbeloppet) baseras på såväl prisutvecklingen som på en beräknad reallöneutveckling för befolkningen. Standardsäkringsfaktorn bygger sedan år 1974 på utvecklingen av den disponibla realinkomsten för förvärvsarbetande. Utgångspunkten är därvid den reala disponibla inkomstens förändringar för ett antal typfamiljer med olika sammansättning. Regeringen lägger fram förslag till stortinget om den förhöjning av grundbeloppet som anses motiverad av löneutvecklingen. Någon automatisk uppräkning genom anknytning till en officiell löneindex
eller liknande sker inte. I Finland är arbetspensionerna knutna till en index som fastställs av social- och hälsovårdsministeriet. Den årliga indexhöj- ningen utgör ett medeltal av förändringarna i konsumentprisindex och indexen för den allmänna förtjänstnivån. En standardsäkring av livräntorna efter norskt eller finskt mönster synes bl.a. innebära att man i praktiken nödgas använda två olika basbelopp, dels det nuvarande, dels ett speciellt för livräntorna.
Kommittén föreslår därför att värdesäkringen av livräntorna får fortgå enligt nuvarande regler och att standarduppräkningen sker genom en i förhållande till värdesäkringen fristående justering.
Justeringen av livräntorna bör tekniskt ske med hjälp av en särskild standardfaktor. Denna faktor skulle bestämmas med utgångspunkt i utveck- lingen av den totala lönesumman enligt nationalräkenskaperna — efter justering för sysselsättningsförändringar — mellan två på varandra följande kalenderår. För att få fram den reala förändring av lönerna som skall bestämma standardpåslagets storlek bör enligt kommitténs mening måttet på den nominella löneökningen räknas om med hänsyn till ökningen av det genomsnittliga basbeloppet för resp. kalenderår. Kommittén förordar att riksförsäkringsverket får i uppdrag att beräkna Standardfaktorn på detta sätt och att regeringen fastställer densamma.
En tillräckligt säker redovisning i nationalräkenskaperna av löneutveck- lingen mellan två år föreligger normalt inte förrän i sista kvartalet under året efter det senaste jämförelseåret. En standardfaktor som bygger på löne- utvecklingen mellan år 1 och år 2 kommer sålunda att påverka livräntorna från och med ingången av år 4.
Kommittén har funnit att livräntorna lämpligen bör räknas upp med Standardfaktorn den 1 januari varje år. Livräntans nivå efter uppräkningen bildar sedan underlag för den löpande värdesäkringen under året.
Som framgår av avsnitt 2.3.3 motsvarar den försäkrades egen livränta enligt LAF skillnaden mellan den inkomst han skulle ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan ersätter inkomstförlust upp till samma tak som gäller för ATP, dvs. 7.5 basbelopp. Inkomstbortfall som för år understiger ett fjärdedels basbelopp ersätts emellertid inte. Livränteunderlaget utgörs i princip av den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. Underlaget får, om särskilda skäl talar för det, bestämmas med ledning av annan högre förvärvsinkomst än den sjukpen— ninggrundande inkomsten om livräntan skall börja utgå först sedan avsevärd tid har förflutit efter den skadliga inverkan i arbetet. Särskilda regler för beräkning av underlaget gäller för studerande och värnpliktiga m. fl. samt för försäkrade som inte hade fyllt 25 år när skadan inträffade.
Den försäkrades livränta utgår med så stor andel av livränteunderlaget som svarar mot graden av nedsättning av hans arbetsförmåga.
Om den som uppbär hel livränta med anledning av arbetsskada senare avlider till följd av skadan läggs den avlidnes egenlivränta till grund för beräkningen av efterlevandelivränta. Har den försäkrade avlidit innan han börjat uppbära livränta med anledning av skadan utgörs underlaget för beräkning av efterlevandelivränta (ersättningsunderlaget) av den livränta som den avlidne skulle ha fått vid förlust av arbetsförmågan. Ersättnings-
underlaget får aldrig överstiga ett belopp som motsvarar 7,5 gånger basbe- loppet vid den försäkrades död.
Livräntor till änka och därmed jämställd kvinna samt till barn utgår med vissa andelar av ersättningsunderlaget. Övriga efterlevandelivräntor utgår med belopp som högst motsvarar vissa andelar av samma underlag.
Flera skäl talar enligt kommitténs mening för att standardsäkringen bör utformas så att uppräkning till följd av densamma görs av livränteunderlaget resp. av ersättningsunderlaget.
En standardsäkring skulle enligt yrkesskadeförsäkringskommittén inne- bära att livränteunderlaget kopplades till löneutvecklingen. Härigenom skulle, påpekade yrkesskadeförsäkringskommittén i huvudbetänkandet, en effektivare omprövning av livräntorna kunna uppnås. Invaliditetsbedöm- ningen baseras ju huvudsakligen på en jämförelse mellan å ena sidan den arbetsinkomst som den skadade kan antas uppnå efter invaliditetens inträde och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk, dvs. livränteunderlaget. Anknyts livränteunderlaget till löneutvecklingen underlättas en fortlöpande jämförelse mellan detta och den arbetsinkomst den skadade faktiskt uppnår på sin restarbetsförmåga.
Livräntorna är samordnade med allmän pension. Är livräntetagaren samtidigt berättigad till folkpension eller ATP i form av förtids- eller familjepension med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. Standardsäkringen bör enligt kommitténs uppfattning självfallet innebära att uppräkning sker av livräntan före samordning. Görs uppräkningen av livränteunderlaget resp. av ersättningsunderlaget uppnås det önskade resul- tatet.
Arbetsskadeförsäkringen kompenserar inkomstbortfall upp till taket vid 7,5 basbelopp. Får livräntorna genom standarduppräkningen växa ovanför detta tak kan följden bli att den skadade skulle få en bättre livränta än de arbetskamrater som i motsvarande grad kommer till skada vid en senare tidpunkt. Eventuella löneförbättringar ovanför taket som dessa arbetskam- rater har fått under mellantiden kommer ju många gånger inte att kunna beaktas vid bestämmandet av deras livräntor. Det synes därför riktigt att standarduppräkningen och det inkomstbortfall som skall kompenseras begränsas av samma tak. Detta kan i och för sig uppnås genom att det nuvarande taket får följa med standarduppräkningen. En sådan lösning torde emellertid förutsätta att motsvarande uppräkning sker av det tak som gäller i fråga om andra med livräntorna samordnade förmåner. Skall endast livrän- torna standardsäkras framstår därför denna lösning som mindre lämplig.
Alternativet synes vara att det nuvarande taket iakttas vid standardupp- räkningen. Detta skulle praktiskt kunna ske genom en föreskrift att livränteunderlaget får räknas upp högst till ett belopp som motsvarar 7,5 basbelopp. Här bör erinras om att avvägningen av taket inom ATP kommer att bli föremål för kommitténs prövning i det fortsatta utredningsarbetet. En eventuell höjning av ATP-taket skulle sannolikt förutsätta en motsvarande höjning av taket inom arbetsskadeförsäkringen.
Enligt huvudregeln i LAF upphör egenlivränta att utgå när den försäkrade fyller 65 år. På grund av en särskild garantiregel kan emellertid livräntan utgå även efter denna tidpunkt i den mån den försäkrade inte har rätt till
ålderspension enligt AFL med belopp som motsvarar 65 % av livräntans bruttobelopp. En fortsatt standarduppräkning av egenlivräntor som utgår på grund av garantiregeln skulle vålla orättvisor. Kommittén föreslår att uppräkning sker längst t. o. m. det år varunder den försäkrade fyller 64 år. Denna avgränsning ansluter till vad som gäller vid beräkningen av pensions- grundande inkomst för ATP. Här bortses då från de särskilda övergångsbe- stämmelser som gäller för försäkrade som är födda under något av åren 1911—1927. Avgränsningen ansluter också till den övre åldersgräns för uttag av bl. a. avgift till arbetsskadeförsäkringen som kommittén föreslår i avsnitt 5.4.
En liknande avgränsning bör enligt kommitténs mening göras i fråga om efterlevandelivräntorna. Ett alternativ vore härvid att efterlevandelivrän- torna räknas upp längst t. o. in. det år varunder den försäkrade skulle ha fyllt 64 år om han inte avlidit. Livränta till änka och därmed jämställd kvinna utgår emellertid efter inträdet i pensionsåldern, i huvudsaklig överensstäm- melse med vad som gäller i fråga om egenlivräntor, endast i den mån änkans ålderspension från folkpensioneringen och änkepension från ATP under— stiger ett belopp som motsvarar en efterlevandelivränta beräknad på grundval av 65 % av ersättningsunderlaget. Detta innebär sålunda att vissa änkor kan uppbära livränta även efter 65 års ålder. Den antydda avgränsningen finge därför kompletteras med en regel som sätter stopp fören uppräkning efter det år varunder den efterlevande själv har fyllt 64 år.
Ett annat alternativ vore att man vid standardsäkringen av efterlevande- livräntorna bortser från den försäkrades ålder vid dödsfallet men sätter stopp för en uppräkning efter det år under vilket den efterlevande fyller 64 år.
Praktiska skäl talar enligt kommitténs mening för det senare alternativet. Avgränsningen bör gälla i fråga om samtliga berörda efterlevandelivrän- tor.
De av kommittén föreslagna reglerna om standardsäkring av livräntorna bör tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1978. Därmed skulle standardpåslag avseende år 1978 tillkomma de livräntor som utgår enligt berörda författ— ningar vid nämnda tidpunkt.
5.1.6.3 Äldre livräntor
Yrkesskadeförsäkringskommittén förordade i sitt slutbetänkande att stan- dardsäkringen får omfatta även livräntor som har beviljats före LAF:s ikraftträdande.
I avsnitt 3.4 lämnas en redogörelse för beståndet av äldre livräntor. Totalt utgick i januari 1977 ca 84 000 livräntor, varav drygt 15 % utgjorde efterlevandelivräntor. Något mer än 40 % av samtliga livräntor hade beviljats enligt författningar som är äldre än YFL. De viktigaste äldre lagarna är 1901 års olycksfallsersättningslag, 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års yrkessjukdomsförsäkringslag. Avgörande för livräntornas storlek är den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. För att utjämna skill- naden i ersättningsnivån från olika tider inom olycksfallsförsäkringslagstift- ningen har utgående livräntor höjts vid skilda tillfällen och är numera värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De senaste och viktigaste höjningarna ägde rum åren 1956, 1963 och 1968. Även livräntor som utgår av
statsmedel har höjts och värdesäkrats i motsvarande omfattning. Detsamma gäller beträffande livräntor enligt olika militärersättningsförordningar.
1 den nya arbetsskadeförsäkringen har ersättningsnivån höjts kraftigt. De nya bestämmelserna gäller inte skador som har inträffat före ikraftträdandet. De äldre livräntorna har därför räknats upp på visst sätt den 1 juli 1977. Uppräkningen avsåg egenlivräntor vilka grundas på en invaliditetsgrad som uppgår till minst 25 % samt efterlevandelivräntor.
Uppräkningen av de äldre livräntorna har föreslagits av yrkesskadeförsäk- ringskommittén. som i slutbetänkandet anförde bl. a. följande.
Den nya arbetsskadeförsäkringslagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1977. De yrkesskador som inträffat dessförinnan kommer inte att beröras av de nya bestäm- melserna. De nya reglerna innebär att försäkringens förmånssida förstärks kraftigt. De nya livräntorna kommer att skilja sig från de äldre framför allt genom att kompensa- tionsnivån höjts till 100 % och ersättningsunderlaget för livränta utökats till 7.5 basbelopp. Detta innebär att de äldre livräntorna i många fall kommer att framstå som små i jämförelse med de nya och att tröskeleffekter uppstår mellan gamla och nya livräntor. Redan här finns ett motiv för att låta det nya förmånssystemet ”smitta av sig" på de äldre skadefallen.
De äldre livräntorna har räknats upp vid flera tillfällen och följer sedan den 1 januari 1968 prisnivån i samhället genom att vara anknutna till basbeloppet. Någon anknytning till den allmänna standardutvecklingen finns inte. De inkomster som utgör underlag för beräknande av de äldre livräntorna framstår därför ofta som mycket små i jämförelse med vad den skadade som frisk hade kunnat skaffa sig i dagens läge. Trots uppräkningar och värdesäkring har de äldre livräntorna kommit att släpa efter standardutvecklingen. Den standardökning som de fullt förvärvsarbetande har fått åtnjuta bör enligt kommitténs mening komma även den till del som på grund av yrkesskada inte har kunnat arbeta alls eller arbeta i endast begränsad omfattning.
Det nu anförda motiverar enligt kommitténs mening att man i anslutning till införandet av den nya arbetsskadeförsäkringen förbättrar livränteförmånerna för de äldre skadefallen.
I avsnitt 5.1.6.2 föreslås att livräntor som utgår enligt LAF eller bestäms med tillämpning av LAF skall standardsäkras på visst sätt. Enligt kommit- téns mening bör en standardsäkring av de äldre livräntorna så långt möjligt ansluta till detta förslag. I vissa hänseenden föreligger dock skillnader mellan de nya och de äldre livräntorna som måste få inverka på utformningen.
Invaliditetsbedömningen i LAF anknyter till vad som gäller inom den allmänna försäkringen. Det är således den reella nedsättningen i den skadades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete som grundar rätt till livränta. Vid bestämmandet av äldre livräntor används däremot ett medicinskt invaliditetsbegrepp. Yrkesskadeförsäkringskommittén påpekade att tillämpningen av det medicinska invaliditetsbegreppet kan ge till resultat att vissa skadade överkompenseras och vissa underkompenseras. Flera undersökningar visar att det förra är vanligt vid lägre invaliditeter och det senare vid högre invaliditeter. Enligt yrkesskadeförsäkringskommittén kunde man av undersökningarna dra den slutsatsen att skador med låg invaliditet nästan undantagslöst inte har någon inverkan på förvärvsförmå- gan.
Målsättningen vid en standardsäkring av de äldre livräntorna bör självfallet vara att uppräkning endast sker i fråga om livräntor som ersätter ett
inkomstbortfall. Den tidigare nämnda uppräkningen den 1 juli 1977 av de äldre livräntorna avsåg, förutom efterlevandelivräntor, egenlivräntor som grundas på en invaliditetsgrad uppgående till minst 25 %. Gränsdragningen bygger på bedömningen att skador med lägre invaliditetsgrad nästan undantagslöst inte har medfört någon nedsättning av arbetsförmågan. Enligt pensionskommitténs mening bör samma gränsdragning lämpligen göras vid en standardsäkring av de äldre livräntorna.
Kommittén föreslår beträffande de nya livräntorna att uppräkning till följd av standardsäkringen sker av livränteunderlaget. Livränteunderlaget utgörs härvid i regel av den försäkrades Sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt då livräntan skall börja utgå. De äldre livräntornas storlek är beroende av den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. Livrän- torna beräknas på grundval av ersättningsunderlaget, som i allmänhet är lägre än arbetsförtjänsten.
Maximum för den årliga arbetsförtjänst som beaktas varierar med hänsyn till tidpunkten för skadan. Har skadan inträffat under tiden 1918—1954 ligger taket (efter omreglering år 1956) vid 7 920 kr. Har skadan inträffat under tiden 1955—1967 ligger taket vid 15 000 kr. och har skadan inträffat därefter ligger det vid 5 basbelopp (57 500 kr. ijuli 1977).
' Det högsta ersättningsunderlaget för motsvarande tidsperioder utgör 7 740 kr., 12 000 kr. resp. 3,75 basbelopp (43 125 kr. ijuli 1977).
De förhöjningar som har skett åren 1963 och 1968 har påverkat varken den årliga arbetsförtjänsten eller ersättningsunderlaget. Förhöjningarna har i stället tagit sikte på utgående livränteförmåner. Detsamma gäller uppräk- ningen den ljuli 1977.
Den metod för standardsäkring som föreslås beträffande livräntorna enligt LAF, nämligen en uppräkning av livränteunderlaget, skulle överförd på de äldre livräntorna snarast innebära att den årliga arbetsförtjänsten eller ersättningsunderlaget räknades upp. Arbetsförtjänsten och ersättningsun- derlaget varierar dock som har nämnts ganska avsevärt beroende på vid vilken tidpunkt skadan har inträffat. Ser man till utgående livränteförmåner är variationen inte lika stor, vilket är en följd av den utjämning som skett genom förhöjningarna åren 1963 och 1968. Uppräkningen den 1 juli 1977 innebär en ytterligare utjämning på förmånssidan.
Genom förhöjningarna och värdesäkringen har livränteförrnånerna alltmer kommit att fjärma sig från den årliga arbetsförtjänst som ligger i botten. Ett procentuellt standardpåslag relaterat till den årliga arbetsförtjän- sten altemativt ersättningsunderlaget skulle därför många gånger framstå som relativt litet i förhållande till den utgående livränteförmånen. Följande exempel kan belysa detta.
Den försäkrade har skadats år 1950 och därvid förlorat arbetsförmågan. Hans årliga arbetsförtjänst (tillika ersättningsunderlag) antas efter omregle- ring år 1956 utgöra 7 200 kr. Livräntan uppgår då efter omregleringen till 6 600 kr. (1 1 / 12 av ersättningsunderlaget). Efter förhöjningar 1963 och 1968 uppgår livräntan till 10 725 kr. eller 1,88 basbelopp. Efter uppräkning den 1 juli 1977 skulle livräntan uppgå till 28 104 kr. Ett standardpåslag med exempelvis 3 00 på den årliga arbetsförtjänsten motsvarar i detta läge knappt 0,8 % av den utgående livräntan.
Kommittén anser det motiverat att man vid bestämmandet av det
underlag, som skall bilda utgångspunkt för en standardsäkring, fångar upp de standardförbättringar som har tillkommit livräntorna genom förhöjningarna åren 1963, 1968 och 1977. Kommittén föreslår därför att den utgående livränteförmånen i stället för den årliga arbetsförtjänsten får utgöra underlag för standarduppräkningen.
Efterlevandelivräntorna enligt LAF grundas i princip på den försäkrades egenlivränta vid dödsfallet. Detta innebär att den efterlevande på ett smidigt sätt kan tillgodoföras de standardpåslag på egenlivräntan som hänför sig till tiden före dödsfallet. De äldre efterlevandelivräntorna grundas emellertid på den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfallet. Sker standardsäk- ringen av de äldre livräntorna på det sätt kommittén föreslår, dvs. genom en uppräkning av utgående livränteförmåner, kommer den efterlevande inte automatiskt i åtnjutande av de standardpåslag som belöper på tiden före dödsfallet. Detta resultat uppnås emellertid praktiskt genom att riksförsäk- ringsverket vid efterlevandelivräntans fastställande får beakta, förutom 1963 och 1968 års förhöjningar och värdesäkring liksom den beslutade förhöj- ningen den 1 juli 1977, även den standarduppräkning som därefter har ägt rum fram till dödsfallet.
Såvitt gäller de nya livräntorna föreslår kommittén att standarduppräkning skall ske längst t. o. m. det år varunder den försäkrade resp. den efterlevande fyller 64 år. Enligt kommitténs mening bör rimligen samma begränsning gälla vid standardsäkringen av de äldre livräntorna.
De äldre livräntorna är på visst sätt samordnade med allmän pension. En redogörelse för reglerna härom lämnas i avsnitt 2.3.2. Samordningsreglerna innebär att en ökning av livräntan till följd av standardsäkringen skulle kunna reducera en samtidigt utgående pension. Kommittén föreslår därför att det vid samordningen enligt 17 kap. 2 & AFL bortses från standardpåslagen.
De äldre livräntorna beskattas annorlunda än de nya livräntorna. När frågan om livränta prövats efter de regler som gällde före den 1 januari 1955 beskattas livräntan endast till reducerat belopp. Som skattepliktig intäkt räknas endast viss del av livräntans belopp efter en fallande skala beroende på livräntetagarens ålder under beskattningsåret. För övriga äldre livräntor gäller att 50 % av den del av livräntan, som under beskattningsåret inte överstiger basbeloppet vid årets ingång, skall undantas från beskattning. Används ett ensartat påslag vid standardsäkringen medför skattereglerna sålunda att påslagets reella värde kommer att variera mellan olika livränte- tagare. Kommittén har övervägt en differentiering av standardpåslaget med hänsyn till nämnda skatteeffekter. Kommittén har emellertid inte funnit någon enkel och samtidigt rättvis metod härför. Mot bakgrund av skattereg- lernas utformning och de ofta mycket låga ersättningsnivåerna i det äldre livräntebeståndet kan det enligt kommitténs mening knappast heller framstå som särskilt angeläget att söka åstadkomma ett för samtliga livräntetagare proportionellt lika stort standardpåslag efter skatt. Kommittén föreslår således att en och samma standardfaktor kommer till användning vid standardsäkringen av samtliga såväl äldre som nya livräntor som kan komma i fråga.
De föreslagna reglerna om standardsäkring av de äldre livräntorna bör i likhet med de motsvarande regler som föreslås beträffande de nya livräntorna tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1978.
5.1.7 Värdesäkring av pensioner m. m.
5171. Inledning
Värdesäkringen av pensionerna genom anknytningen till basbeloppet har aktualiserats i två motioner, som jämte socialförsäkringsutskottets betän- kande 1975/76219 har överlämnats till kommittén.
I motionen 1975/76.700 hemställdes om en undersökning av folkpensio- närernas konsumtionsmönster och förslag till åtgärder, som kan erfordras för att infria riksdagens löften till pensionärerna om standardhöjning och värdesäkra pensioner. Enligt motionärerna finns det anledning att anta att konsumentprisindex, som indirekt ligger till grund för indextilläggen för folkpensionärerna, inte på ett riktigt sätt speglar det konsumtionsmönster som gäller för det stora flertalet pensionärer. Motionärerna framhöll att, om det efter noggrann undersökning av pensionärernas konsumtionsmönster skulle visa sig att dessa inte fått den beräknade kompensationen för prisstegringarna, de måste tillförsäkras en motsvarande förbättring.
[ motionen 1975/76.702 hemställdes om en översyn av metoden för indexreglering av folkpensionen. I motionen framhölls att det är sannolikt att de komponenter som ingår i konsumentprisindex avviker från de flesta äldre människors konsumtionsmönster. Kostnader för bostad, kläder, bilinnehav etc. är sannolikt mestadels lägre i äldre människors hushåll än för genom- snittet hushåll. En kartläggning av pensionärernas konsumtionsmönster skulle enligt motionärerna därför vara värdefull som utgångspunkt för en bedömning av sättet att värdesäkra pensioner och pensionstillskott.
Enligt utskottet har den väckta frågan samband med kommitténs uppdrag angående standardsäkring av pensionerna. Utskottet erinrade i samman- hanget om att basbeloppet också används för beräkning av förmåner inom flera andra bidragssystem, bl. a. bidragsförskott. underhållsbidrag, studiestöd och socialhjälp.
Likalydande motionsyrkanden behandlades i socialförsäkringsutskottets betänkande 1975/76:44. Motionerna och betänkandet har överlämnats till kommittén.
Pensionärernas Riksorganisation (PRO) hemställde i skrivelse den 1 april 1976, som har överlämnats till kommittén, att procenttalet för förändring av basbeloppet sänks från nuvarande tre till två enheter och att pension skall utbetalas retroaktivt från den månad konsumentprisindex stigit så att det föranlett en höjning av basbeloppet. PRO framhöll i skrivelsen att nuvarande regler innebär att priserna måste stiga med tre procent för att basbeloppet skall förändras. Ett lägre procenttal skulle leda till en snabbare växling och bättre tjäna pensionernas värdebeständighet. PRO påpekade vidare att utgående pensioner påverkas först andra månaden efter den då konsumentprisindex har stigit i sådan män att höjning skall ske av basbeloppet. Enligt PRO:s mening bör pensionerna rimligen betalas ut retroaktivt från den månad då konsumentprisindex sålunda höjdes.
Kommittén har vid behandlingen av nu nämnda frågor samrått med pensionärsundersökningen (S 1974:06).
5.172. Nuvarande indexreglering
K onsumentprisindex
Nuvarande konsumentprisindex (KPI) bygger på ett förslag av 1952 års indexkommitté i betänkandet (SOU 1953123) Konsumentprisindex. l betän- kandet framhöll indexkommittén att en levnadskostnadsindex beräknad för en viss konsumentkategori inte utan vidare kan godtas som uttryck för levnadskostnadsförändringen för en annan kategori och inte heller som prisindex för den totala konsumtionen. Ur denna synpunkt kunde det synas önskvärt att flera serier beräknades, varigenom olika ändamål bättre skulle kunna tillgodoses. lndexkommittén menade emellertid att erfarenheten visat att förekomsten av ett flertal indexserier, som alla har det gemensamt att de utgår från detaljpriserna, bidrar till att öka oklarheten i fråga om seriernas tolkning och användning. Kommitténs strävan var därför att söka nå fram till en enda index, som uppfyllde rimliga anspråk på tillämplighet i olika sammanhang. I avsikt att öka indexens allmängiltighet föreslogs att indexen i princip skulle avspegla den genomsnittliga förändringen i priserna för den totala konsumtionen inom landets hushåll.
KPI började beräknas ijuli 1954 av socialstyrelsen. Den 1 juli 1962 övertog statistiska centralbyrån (SCB) beräkningarna. lndexen har räknats tillbaka till år 1949 med hjälp av en tidigare indexserie, levnadskostnadsindex, 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner. Levnadskostnadsindex fanns i två olika serier, dels medjuli 1914 och dels med år 1935 som bas, och beräknades båda med respektive utan direkta skatter och sociala förmåner. Serierna byggde på en budget som hänförde sig till ett genomsnittshushåll bestående av man, hustru och två barn ur kategorien arbetare och lägre tjänstemän i städer och tätorter. Beräkningarna av dessa serierjämte den fr. o. m. år 1931 beräknade indexserien för den genomsnittliga prisförändringen för hela den enskilda konsumtionen av varor och tjänster, konsumtionsprisindex, upphörde i samband med övergången till KPI. Till följd av den stora användning levnadskostnadsindex har för indexklausuler m. m. framskrivs dock tills vidare dessa serier utan direkta skatter och sociala förmåner med hjälp av KPI.
KPI avser att statistiskt belysa de genomsnittliga prisförändringarna i detaljhandelsledet för den totala privata inhemska konsumtionen av varor och tjänster.
lndexen är en tidsprisindex. dvs. den mäter den relativa prisförändringen i förhållande till prisnivån vid en viss angiven basperiod för vilken indextalet sätts lika med 100. För KPI är basperioden år 1949. KPI beräknas varje månad och månadsindextalen (totalindex) fastställs av regeringen. Med utgångs- punkt i KPI beräknas basbeloppet, nettoprisindex (konsumentpriser med avdrag för indirekta skatter och tillägg för subventioner), pensionspristalet (som används för reglering av vissa försäkringar och tjänstepensioner och utgörs av kvoten mellan en månads konsumentprisindextal och indextalet för december 1951 multiplicerat med 100, vilket innebär en omräkning av KPI till en annan bas), delserier i byggnadskostnadsindex, försvarsprisindex, civilförsvarsindex m. m.
KPI används förutom som indikator på prisutvecklingen även såsom
kompensationsmått och som deflator, dvs. hjälpmedel för omräkning av värdebelopp till fasta priser. Som kompensationsmått används indexen bl. a. för indexklausuler i avtal och via basbeloppet för indexreglering av folkpen- sioner, pensionstillskott, ATP, bidragsförskott, underhållsbidrag, studieme- del, trafiklivräntor och yrkesskadelivräntor samt (via pensionspristalet) privata pensioner. Som deflator nyttjas indexen bl. a. vid fastprisberäkningar i nationalräkenskaperna samt för omräkning av fastighetsvärden för beskatt- ning vid försäljning (KPI omräknad till levnadskostnadsindex med juli 1914 som bas).
KPI mäter förändringarna i de priser konsumenten faktiskt får betala, varför den påverkas av förändringar i indirekta skatter och subventioner. Direkta skatter och sociala förmåner omfattas däremot inte av indexberäk- ningen. Indexen skall vara ett mått på prisförändringarna vid oförändrad levnadsnivå. Höjda priser till följd av förbättrad varukvalitet skall sålunda inte påverka indexen. Värdet av kvalitetsförändringarna uppskattas, dess andel av prisskillnaden bedöms ur konsumentens synvinkel och endast den del av en prisskillnad som inte hänför sig till kvalitetsförändringar påverkar indexen.
Prisnoteringarna för KPI insamlas för ett urval av varor och tjänster dels lokalt av prisombud inom SCB:s urval av butiker och betjäningsställen på olika orter, dels centralt av SCB. Den lokala prisinsamlingen sker inom ett 70- tal geografiska områden, så sammansatta att de skall representera hela riket i fråga om befolkningens ålder, kön, civilstånd, inkomster etc. Antalet noteringsställen uppgår till ca 2 000 och varierar från tre i de minsta områdena till 200 i det område som representerar Storstockholm. Anledningen till att priserna för ett antal varor insamlas centralt är att många varor har enhetliga priser över hela landet eller att man av skilda skäl erhåller priserna lättare centralt (t. ex. bensin, bilar).
Urvalet av representantvaror bygger delvis på tradition. Vägledande vid urvalet har huvudsakligen varit att söka få med varor som beträffande prisutvecklingen kan betraktas som representativa för sin varugrupp, som har stor betydelse kvantitetsmässigt, är lätta att definiera, säljs i stora delar av landet samt kan påräknas komma att finnas kvar i detaljhandeln under relativt lång tid framåt. Antalet representantvaror uppgår till ca 340, men då prisinsamlingen för vissa representantvaror har vidgats till att avse olika angivna fabrikat och kvaliteter insamlas prisuppgifter för betydligt flera varor; lokalt per månad ca 26 000—32 000 prisuppgifter.
Prisinsamlingen för huvudgrupperna inventarier och husgeråd samt diverse görs kvartalsvis. För hyreslägenheter och egnahem inhämtas uppgifter en gång om året. Övriga prisuppgifter samlas alltså in en gång i månaden.
För att försöka utröna vad konsumenten faktiskt betalar görs emellanåt vissa rabattundersökningar för att få fram prisförändringar som beror på— ofta dolda — rabattgivningar. Säsongsvariationer i priserna för viss slags frukt och grönsaker utjämnas genom särskilda beräkningar. För vissa varor som saluförs endast under en del av året får priserna stå kvar oförändrade i indexen under den övriga delen av året. Detta gäller t. ex. dampälsar, barnpjäxor och ishockeyrör, vars priser anges oförändrade under sommarhalvåret. Problemen med representantvaror som försvinner och som ersätts med mer
eller mindre snarlika produkter eller tjänster samt varor som ofta skiftar 1 modell och i samband därmed också i pris anges vara den i praktiken största svårigheten i samband med prisinsamlingen och kräver särskild värdering av kvalitetsförändringar o. d.
KPI beräknas som en kedjeindex med årslänkar. Detta innebär i princip att man varje år börjar en helt ny indexserie med december föregående år som bas. De tal, som erhålls på detta sätt, ansluts emellertid till varandra genom att multipliceras (kedjas) med varandra. På så sätt får man en från år till år fortlöpande indexserie.
Eftersom vissa varor betyder mer i budgeten än andra har varje represen- tantvara och tjänst tilldelats ett vägningsta/ som anger motsvarande varu- grupps relativa andel av de totala utgifterna för privat konsumtion.
Vägningstalen bygger på beräkningar av årskonsumtionen utförda av nationalräkenskapssektionen vid SCB. Dessa beräkningar, som innefattar en skattning för fjärde kvartalet, bygger i sin tur på ett stort antal källor. För jordbruksprodukter utförs beräkningarna primärt av jordbruksnämnden, i fråga om andra varugrupper grundas uppgifterna på statistiken över omsätt- ningen i detaljhandeln eller på import- och exportstatistiken i kombination med data över den inhemska produktionen. I samband med att Vägningstalen bestäms revideras också uppsättningen representantvaror med hänsyn till förändringarna i den privata konsumtionens sammansättning.
Priserna på flertalet varor och tjänster som ingår i konsumentprisindex insamlas varje månad iden vecka som den 15:e infaller. Indexen brukar vara färdigberäknad omkring den 20:e i månaden efter prisinsamlingsmånaden och i samband därmed publiceras resultaten.
Basbeloppet
Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring fastställs av regeringen för varje månad. Det utgör 4 000 kr. multiplicerat med det indextal för konsumentprisindex som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under andra månaden (t.o.m. juli 1967 tredje månaden) före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957 (146,12). Ändring av basbeloppet sker då indextalet i fråga har stigit eller gått ned med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet. Basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.
Basbeloppet har fastställts varje månad fr. o. m. januari 1963. Folkpensio- nerna är sedan juli 1967 indexreglerade med basbeloppet. Som exempel på andra förmåner som är anknutna till basbeloppet kan nämnas tilläggspen- sioner, bidragsförskott, statligt studiestöd, vissa underhållsbidrag, yrkesska- delivräntor, pensionstillskott, vuxenstudiestöd och delpensioner.
Basbeloppet beräknas av SCB och publiceras i allmänhet tillsammans med KPI.
5.1.7.3 Kommitténs överväganden
Genom anknytningen via basbeloppet till konsumentprixindex följer pensio- nerna liksom en rad andra förmåner den allmänna prisutvecklingen i samhället. För att konsumentprisindex samtidigt skall kunna tjäna som en
' Statistiska meddelanden P 197129, Hushållsbud- getundersökningen 1969. Statistiska centralbyrån.
rimlig prismätare för ett flertal hushållsgrupper med sinsemellan olika konsumtionssammansättning mäter indexen den genomsnittliga föränd- ringen i priserna för den totala konsumtionen av varor och tjänster inom landets hushåll. Hushållsgruppens och det enskilda hushållets konsumtions- sammansättning stämmer självfallet inte alltid överens med den totala konsumtionens sammansättning. Avviker gruppens konsumtionsmönster från den totala befolkningens kan en tillämpning av konsumentprisindex leda till att gruppen antingen överkompenseras eller underkompenseras. Detta behöver emellertid ingalunda bli fallet vid varje avvikelse härvidlag. Ett hushålls eller en hushållsgrupps konsumtion kommer givetvis många gånger att vara sammansatt så att ökningen av hushållets eller gruppens totala levnadskostnader ändå motsvarar den allmänna prisökningen sådan den avspeglar sig i konsumentprisindex.
Det har inte ansetts lämpligt att laborera med flera indexserier för att därigenom tillgodose olika ändamål. Vid utformningen av konsumentpris- index framhölls att förekomsten av ett flertal indexserier, som alla utgår från detaljpriserna, bidrar till att öka oklarheten i fråga om seriernas tolkning och användning. Man valde därför att söka skapa en enda index som uppfyllde rimliga anspråk på tillämplighet i olika sammanhang. Nackdelarna med olika kategoriprisindex blir naturligtvis mer framträdande ju fler serier som används. Konsumentprisindex har sedan tillkomsten kommit till alltmer utbredd användning som kompensationsmått vid regleringen av olika förmåner och bidrag. Det måste anses uteslutet att reglera alla dessa förmåner och bidrag genom olika kategoriprisindex. Även om man betraktar en enda typ av förmåner kan naturligtvis ifrågasättas om det är meningsfullt att genom en och samma index söka reglera denna förmånstyp med hänsyn till mottagargruppens konsumtionsmönster. Den grupp till vilken förmånen riktar sig kan ju inrymma en mängd skilda hushållstyper med sinsemellan olika konsumtionsmönster. Pensionärerna torde utgöra ett exempel härpå. Det finns anledning förmoda att konsumtionens sammansättning varierar mellan yngre förtidspensionärer och efterlevande å den ena sidan och ålderspensionärer å den andra samt mellan pensionärer som saknar ATP och pensionärer med ATP. Till detta kommer att många pensionärer vid sidan av den allmänna pensionen har tjänstepensionsförmåner och andra inkomster vilka påverkar deras konsumtionsmönster. Enligt kommitténs mening kan det knappast anses önskvärt att värdesäkringen av förmånerna från den allmänna pensioneringen differentieras med hänsyn till olika pensionärs- gruppers speciella konsumtionsmönster. Mot bakgrund av pensionärskollek— tivets relativa storlek torde inte heller användandet av en för samtliga pensionärer gemensam index i stället för konsumentprisindex kunna väntas medföra några väsentliga fördelar för pensionärerna.
De senaste uppgifter som föreligger om pensionärernas konsumtions- mönster jämfört med andra gruppers, härrör från 1969 års hushållsbudget- undersökning'
Ur undersökningen kan följande material hämtas för enjämförelse mellan å ena sidan pensionärshushållens och å andra sidan samtliga hushålls konsumtionssammansättning.
Procentuell fördelning år 1969 av konsumtionen
Pensionärs- Samtliga hushåll hushåll Mat 26.3 23.1 Dryck 0,8 0,8 Spritdrycker och tobak 3,7 4,6 Kläder 6.5 7.7 Skor 1,4 1,4 Bostad 17.9 15.0 Bränsle och lyse 3,7 2,4 Inventarier och husgeråd 7,4 7,7 Transporter, kommu— nikationer och resor 11,1 16,9 Personlig hygien 1,6 1,8 Hälsovård 3.1 2,3 Utbildning och nöjen 8,2 9,2 Övriga varor 0,8 1,1 Övriga tjänster 7.5 6,0 100 100 Antal hushåll som har undersökts 387 3 208
Undersökningen synes ge vid handen att det förelåg vissa skillnader i konsumtionssammansättningen mellan pensionärshushållen och samtliga hushåll. Ett försök att uppskatta prisutvecklingen för ett antal hushållsgrup- per, däribland pensionärer, med olika konsumtionsmönster har gjorts i en uppsats av Bengt Assarsson, En empirisk studie av fördelningseffekten av inflation och relativa prisförändringar. Ett utdrag ur uppsatsen återges 1 Ekonomisk Debatt 1976 nr 6.
Ett av syftena med studien har varit att undersöka om bl. a. pensionärerna underkompenseras vid en användning av konsumentprisindex som kompen- sationsmått. De undersökta hushållsgruppernas prisindexserier har beräk- nats genom att prisförändringarna för vissa varuhuvudgrupper vägts samman med hjälp av uppgifter från 1969 års hushållsbudgetundersökning om resp. hushållsgrupps konsumtionsmönster. Indextalen har framräknats för tidsperioden 1955—1973. Genom att fasta vikter från år 1969 har använts ökar osäkerheten ju längre från detta år beräkningarna görs.
Ur uppsatsen kan hämtas följande siffermaterial av intresse i detta sammanhang.
Untlétsökta Intshållsgruppér (från 1969 års htis/tål/sbudgetumlérsökning)
]. Disponibel inkomst 10—14 tkr 2 '*— 20—24 tkr 3 "— 30—34 tkr
4. "— 40-49 tkr
5. "— 60 tkr och mer 6 Jordbrukare 7 Pensionärer med enbart pension 8 Pensionärer med även annan inkomst än pension
9. Gifta eller sammanboende med barn; sammanräknad nettoinkomst upp till 19 tkr 10. "_ 20—29 tkr 11. "— 30—39 tkr 12. "— 40 tkr och mer
Hushållsgruppernas procentuella konsumtionsfördelning (enligt 1969 års hushålls- budgetundersökning)
l 2 3 4 5 6 Livsmedel 28,20 24,80 23,46 21,27 20,21 34,69 Spritdrycker och tobak 4,55 4,68 4,77 4,57 3,64 2,85 Kläder och skor 7,74 8,74 9,23 8,98 8,24 9,79 Bostäder, bränsle och lyse 20,87 16,69 16,76 15,74 16,61 10,82 Inventarier och husgeråd 6,72 8,25 7,72 7,27 6,97 8,13 Diverse 31,92 36,84 38,06 42,17 44,33 33,72
7 8 9 10 11 12 Livsmedel 27,70 24,47 30,32 26,49 25,76 21,52 Spritdrycker och tobak 3,84 3,51 4,79 4,34 4,50 4,09 Kläder och skor 8,28 6,56 9,13 9,32 9,49 9,55 Bostäder, bränsle och lyse 22,87 16,29 16,51 16,97 16,86 17,18 Inventarier och husgeråd 7,43 7,44 8,16 8,25 7,49 8,01 Diverse 29,88 41,73 41,29 34,63 35,90 39,65
Med utgångspunkt i ovanstående uppgifter om de undersökta hushålls- gruppernas konsumtionsmönster har prisförändringarna för de olika varuhu- vudgrupperna vägts samman.
Hushållsgruppernas framräknade prisindex. 1954=100
År 1 2 3 4 5 6
1960 125,2 124,3 124,3 124,1 124,2 124,0 1966 161,4 159,9 159,7 159,5 159,6 1609 1971 206,2 203 ,7 203,4 203,3 203 ,5 205 ,1 1972 218,4 215,4 215,0 214,7 215,0 217,3 1973 234,6 231,2 230,9 230,7 231,0 232,3
7 8 9 10 1 I 12
1960 125 ,0 124,6 124,6 124,3 124,3 124,0 1966 160,7 160,7 160,8 159,0 160,0 159,1 1971 205 ,I 205 ,4 204,9 203,7 203,9 202 ,4 1972 217,3 217,2 216,9 215,5 215,6 213,8 1973 233,4 233,2 232,6 . 231 ,2 231,5 229,7
De framräknade prisindexserierna jämförs i undersökningen med konsu- mentprisindex för resp. år. Konsumentprisindex med reviderade vägningstal redovisas enligt följande.
År 1954 1000 1960 1240 1966 1593 1971 2019 1972 2134 1973 229,7
Som synes är skillnaderna i indexvärden små under jämförelseperioden. Att indexvärdena ligger över motsvarande värden för konsumentprisindex förklaras av Assarsson med dels att hushållsbudgetundersökningens vikt- system är mer finfördelat än det system som används vid beräkningen av konsumentprisindex, dels att vikterna i konsumentprisindex revideras med avseende på förändringar i den totala konsumtionen. Anledningen till att skillnaderna i indextalen är så små uppges vara att prisutvecklingen för de olika varugrupperna har varit relativt enhetlig. Vidare har prisökningen varit kraftigast för varor för vilka budgetandelarnas inkomstelasticitet varit både positiv och negativ. En ytterligare bidragande orsak uppges vara att de varugrupper som har haft den från konsumenternas synpunkt gynnsam- maste prisutvecklingen väger relativt lika tungt i de undersökta hushålls- gruppernas budgetar. Med reservation för statistikens kvalitet, eventuell prisdiskriminering samt användningen av fasta vikter drar Assarsson av materialet den slutsatsen att de relativa prisförändringarna under undersök- ningsperioden inte har haft några mera betydande följder för inkomstfördel- ningen mellan de studerade grupperna. Innebörden härav torde enligt Assarsson vara att det saknas stöd för antagandet att konsumentprisindex skulle utgöra en dålig prismätare för någon speciell hushållsgrupp.
Resultaten i den berörda undersökningen bygger som framgått bl.a. på uppgifter om hushållens konsumtionsmönster år 1969. Sedan år 1969 har emellertid sammansättningen av hushållens totala konsumtion förändrats. Detta förhållande avspeglas i den fortlöpande revideringen av de vägningstal som används vid beräkningen av konsumentprisindex. Självfallet kan även pensionärernas konsumtionsmönster ha förändrats sedan nämnda år. Det kan vara av ett visst intresse i detta sammanhang attjämföra uppgifterna om pensionärernas konsumtionsvanor i 1969 års hushållsbudgetundersökning med motsvarande uppgifter i 1958 års levnadskostnadsundersökning.2 Ur
Procentuell fördelning år 1958 resp. år 1969 av konsumtionen
Pensionärshushåll Samtliga hushåll År 1958 1969 År 1958 1969
Livsmedel 34,9 27,1 32,6 23,9 Spritdrycker och tobak 3,1 3,7 4,2 4,6 Kläder och skor 8,3 7,9 10,9 9,1 Bostäder, bränsle och lyse 21,9 21,6 14,1 17,4 Inventarier och husgeråd 6,1 7,4 6,9 7,7 Diverse 25,7 32,3 31,3 37,3 100 100 100 100 Antal hushåll som har undersökts 351 387 3 686 3 208
2Sveriges Officiella Sta- tistik, Hushållens kon- sumtion år 1958. Social- styrelsen.
undersökningarna har ovanstående material hämtats. Varugruppsindel- ningen i 1958 års undersökning har anpassats till motsvarande indelning i 1969 års undersökning.
Av materialet framgår att såväl pensionärshushållens som samtliga hushålls konsumtionsmönster har förändrats mellan åren 1958 och 1969. Förändringarna har bortsett från utgiftsposten Bostäder, bränsle och lyse varit likartade för de båda jämförelsegrupperna. Den mest markanta förändringen hänför sig till livsmedelsposten, vars andel i de redovisade hushållsgrup- pernas budgetar minskat påtagligt. Samtidigt har utgifterna för de mera umbärliga varor och tjänster som hänförs till varuhuvudgruppen Diverse ökat i förhållande till resp. hushållsgrupps sammanlagda utgifter. De iakttagna förskjutningarna i konsumtionsmönstren har sannolikt sin grund i hushållsgruppernas stigande disponibla inkomster. För pensionärshushål- lens vidkommande kan här erinras om den kraftiga förstärkning av pensionerna som skett mellan åren 1958 och 1969 genom bl. a. standardtill- läggen.
Efter år 1969 har ytterligare standardförbättringar kommit pensionärerna till godo i form av pensionstillskott och höjda grundförmåner. Hur dessa höjningar och den successiva ökningen av genomsnittsbeloppen för utgående ATP-förmåner liksom andra faktorer, såsom exempelvis prisutvecklingen för vissa varugrupper, påverkat pensionärernas konsumtionsvanor, låter sig enligt kommitténs mening knappast konstateras utan en omfattande under- sökning.
SCB förbereder enligt uppgift en ny hushållsbudgetundersökning som avses äga rum underår 1978. Denna undersökning torde i likhet med tidigare hushållsbudgetundersökningar kunna ge viss information om pensionä- rernas konsumtionsmönster. Kommittén har inte funnit det vara möjligt att företa en egen undersökning av pensionärernas aktuella konsumtionsmöns- ter med hänsyn till de ekonomiska resurser och den tid som ofrånkomligen krävs för förberedelse och genomförande av en sådan. Enligt kommitténs mening bör därför en eventuell närmare studie av hur pass väl konsument- prisindex fungerar som prismätare för pensionärsgruppernas vidkommande anstå till dess resultatet av den planerade hushållsbudgetundersökningen föreligger.
Kommittén vill i detta sammanhang också erinra om de åtgärder från samhällets sida för social service och omvårdnad som riktar sig till pensionärerna. Att dessa nyttigheter får konsumeras fritt eller mot en låg ersättning torde i många fall kunna medföra ökade möjligheter för pensio- nären till övrig konsumtion.
Regeln om basbeloppets indexföråndringar är som tidigare har nämnts försedd med en marginalspärr. Spärren innebär att en ändring av konsument- prisindex inte föranleder ändring av basbeloppet med mindrejämförelsetalet har stigit eller gått ned med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs.
Beträffande marginalspärren anfördes följande i propositionen 1962:90.
Om man inte inför någon särskild marginalspärr. skulle resultatet kunna bli att basbeloppet ändras för varje månad. Särskilt stor risk för täta ändringar skulle föreligga då indexvärdet ligger i närheten av en gräns som skiljer mellan två basbeloppsvärden och prisläget undergår smärre förskjutningar uppåt eller neråt. En obetydlig prisför-
skjutning åt ena hållet kan då utlösa en ändring. En lika obetydlig prisförskjutning i den andra riktningen ger sedan upphov till ny ändring av basbeloppet. Täta ändringar av de utgående förmånernas storlek kan knappast anses ha något berättigande i den män inte ändringarna iir föranledda av väsentliga prisförändringar. Ur administrativ synpunkt är det även en fördel att pensionerna inte behöver räknas om alltför ofta.
Pensionshöjningar som utlöses genom basbeloppets höjning kommer fr. o. m. juli 1967 pensionärerna till godo andra månaden efter den under vilken prisförändringen har ägt rum. Det hade då blivit tekniskt möjligt att klara pensionsutbetalningarna månaden efter fastställandet av konsument- prisindex. Dessförinnan slog en prisförändring igenom på pensionerna först tredje månaden efter den under vilken prisförändringen hade ägt rum.
Enligt kommitténs mening ger den nuvarande indexregleringen pensionä- rerna ett mycket gott inflationsskydd. Pensionärerna får genom värdesäk- ringen kompensation för prisstegringar betydligt snabbare än exempelvis de aktiva. Värdesäkringssystemet framstår även vid en internationelljämförelse som mycket fördelaktigt från pensionärernas synpunkt. Kommittén kan i detta sammanhang peka på hur förändringar i prisnivån påverkar exempelvis det norska grundbeloppet. Grundbeloppet regleras i princip endast den 1 januari varje år. Priskompensationen baseras därvid på stigningen i den genomsnittliga ”konsumprisindeksen” för de senaste tolv månaderna fram t. o. m. september året före det år då det nya grundbeloppet skall gällajämförd med den genomsnittliga indexen för de tolv månaderna dessförinnan. Programmet med årliga höjningar har inte följts till fullo. Vissa är har grundbeloppet reglerats även den I maj. Höjningarna har betecknats som förskott på den priskompensation de försäkrade skulle ha fått den 1 januari påföljande år.
PRO har begärt att marginalspärren sänks från nuvarande tre procent till två procent och att pensionerna skall betalas ut retroaktivt från den månad då konsumentprisindex har stigit så att en höjning av basbeloppet utlösts. Den ytterligare förfining av Värdesäkringssystemet som PRO sålunda begär framstår inte mot bakgrund av vad kommittén nu har anfört som särskilt angelägen. Pensionerna är bestämda med hänsyn till olika pensionärskatego- riers och övriga samhällsgruppers anspråk samt de ekonomiska resurser som står till buds vid varje tidpunkt. Pensionsnivåerna får anses avvägda med beaktande av Värdesäkringssystemet i dess nuvarande utformning. Ett genomförande av de ifrågasatta förändringarna skulle medföra kostnadsök- ningar. I den mån ekonomiska resurser finns tillgängliga för pensionsförbätt- ringar bör emellertid dessa resurser enligt kommitténs mening koncentreras på förstärkningar av de lägsta pensionerna. Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda att värdesäkringen av pensionerna i nu berörda hänseenden får fortgå enligt nuvarande regler.
5.2. Intjänande av ATP—pension m. m.
5.2.1. A TP-poäng vid förtidspension 5.2.1.1 Inledning
Enligt gällande bestämmelser skall pensionsgrundande inkomst inte beräk-
nas för den som under året har uppburit hel eller partiell förtidspension. Detta innebär bl. a. att försäkrad som uppbär partiell förtidspension enbart från folkpensioneringen inte på grundval av sin restarbetsförmåga kan tjäna in ATP-pension. Inte heller kan den som uppbär sådan pension från både folkpensioneringen och ATP eller enbart från ATP förbättra sina åldersför- måner från tilläggspensioneringen genom sina sidoinkomster. Däremot kan sjukpenning utgå på arbetsinkomster för försäkrad som har partiell förtids- pension. Sjukpenningen kan emellertid inte — såsom för andra försäkrade — beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Frågan om förtidspensionärs rätt att förvärva pensionspoäng på inkomster vid sidan av pensionen har varit föremål för uppmärksamhet vid flera tillfällen och har bl.a. aktualiserats i samband med den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. För att tillförsäkra den som har blivit arbetsskadad i huvudsak samma åldersförmåner som han skulle ha fått om han hade förblivit arbetsför skall livräntor som utgår enligt lagen om arbetsskadeför- säkring eller med tillämpning av lagen anses som inkomst av anställning vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Detta medför med nuvarande regler bl. a. att den som får en förtidspension på grund av en skada som också ger en med förtidspensionen samordnad livränta från arbetsskadeförsäk- ringen kan få sina åldersförmåner från den allmänna försäkringen försämrade eftersom pensionsgrundande inkomst inte beräknas för honom på livräntan. Föredragande departementschefen framhöll dels i propositionen (1975/ 76: 197) med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring dels i proposition (1976/ 77:64) om statligt personskadeskydd m. m. att de problem som samman- hänger med att pensionsgrundande inkomst inte beräknas för dem som uppbär förtidspension omfattas av pensionskommitténs pågående översyn av hithörande bestämmelser och bör därför tas upp till prövning i det samman- hanget.
5.2.1.2 Tidigare behandling
Frågan om den som uppbär förtidspension skall kunna förvärva ytterligare pensionsrätt genom sina förvärvsinkomster berördes redan av pensionsutred— ningen. I sitt slutbetänkande (SOU 1955:32) Allmän pensionsförsäkring föreslog utredningen att invalidpension skulle utgå i förhållande till invali- ditetsgraden, varvid dock för rätt till invalidpension krävdes en nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Under den tid invalidpension utgick skulle enligt utredningen den försäkrade gottskrivas s. k. fripoäng för vilka premier inte behövde erläggas. Fripoängen skulle för varje år räknat utgöra en mot invaliditetsgraden svarande andel av den invalidpoäng som enligt utredningens förslag skulle ligga till grund för beräkningen av invalidpen- sionerna. För sina förvärvsinkomster skulle den försäkrade få tillgodoräkna sig premiepoäng fullt ut. Till grund för beräkning av ålderspensionen skulle läggas dels de poäng vederbörande hade förvärvat genom premiebetalning i vanlig ordning dels fripoängen. Om den försäkrade upphörde att vara invalid skulle fripoängen bortfalla i fortsättningen. De redan förvärvade fripoängen skulle emellertid stå kvar och fick tillgodoräknas vid bestämning av ålderspension eller invalidpension vid eventuellt senare inträffade invalidi- tetsfall. Om en person som tidigare hade varit invalid efter reaktivering åter
blev invalid skulle enligt utredningens förslag såväl fripoäng som premie- poäng beaktas vid bestämmande av den nya invalidpensionen.
I lagen om allmän tilläggspension blev huvudprincipen att förtidspensio- närens faktiska inkomster inte skulle ha någon betydelse för hans pensions- rätt i framtiden. Den som fick sin förtidspension beräknad enligt antagan- depoängmetoden fick tillgodoräkna sig antagandepoängen som pensions- poäng medan övriga inte gavs någon möjlighet att förvärva sådana poäng. — Bestämmelserna om förtidspensioneringen i lagen om allmän tilläggspension var i stora stycken provisoriska och i propositionen (1959: 100) med förslag till lagen hänvisades bl. a. till socialförsäkringskommitténs arbete med dessa frågor.
I sitt betänkande (SOU 1961:29) Förtidspensionering och sjukpenningför- säkring m. m. föreslog social/örsäkringskommittén bl.a. nya regler, gemen- samma för folk- och tilläggspensioneringen, om invaliditetsbegreppet och om invaliditetsgraderingen. Som en följd härav förordade kommittén att förtids- pensionärer som inte fick sin pension beräknad enligt bestämmelserna för antagandepoäng skulle få tillgodoräkna sig pensionsgrundande inkomst för sitt förvärvsarbete. Sist nämnda förslag kritiserades under remissbehandlingen och upptogs inte i propositionen (1962190) med förslag till AFL. Som skäl härför anförde departementschefen bl.a. att kommitténs förslag — även om syftet med förslaget i sig var behjärtansvärt och stod i överensstämmelse med tilläggs- pensioneringens grundtanke att förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt — kunde leda till att en förtidspensionär som före pensionsfallet hade haft ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen kunde komma att få en bättre ställning än en förtidspensionär med den fastare anknytning till systemet som är en förutsättning för tillgodoräknande av antagandepoäng. En sådan konsekvens kunde enligt departementschefen inte anses tillfreds- ställande. Inte heller hade kommittén berört problemet hur och under vilka förutsättningar de pensionspoäng som pensionären tjänade in skulle få inverka på hans pension. Departementschefen menade vidare att man måste se till att det inte öppnades vägar för spekulation på systemets bekostnad och förordade att frågan skulle utredas ytterligare innan ett definitivt ställnings— tagande kunde ske.
Frågan behandlades på nytt av pensions/örsäkringskommittén i betänkandet (SOU 1968121) Pensionstillskott m.m. Kommittén menade bl.a. att den regressiva invaliditetsgraderingen i AFL. som innebar att den som hade sin arbetsförmåga nedsatt med mellan hälften och två tredjedelar fick en tredjedel av hel förtidspension. medförde att situationen skulle försämras för många förtidspensionärer om man införde ett system varigenom pensionären skulle få tillgodoräkna sig dels en mot invaliditeten svarande del av antagandepoängen dels pensionspoäng på inkomster därutöver. Kontinui- teten i pensionssystemet skulle brytas och de som uppbar förtidspension med antagandepoängberäkning skulle gå miste om en del av den garanti som innebar att en arbetsinsats som understeg den antagna aldrig räknades förtidspensionären till nackdel. Kommittén diskuterade ett förslag till lösning som gick ut ifrån principen om att all förvärvsinkomst skulle vara pensions- grundande för förtidspensionären. För dem som uppbar förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggspensioneringen utan anta-
gandepoängberäkning skulle detta enligt kommitténs mening knappast möta några svårigheter eftersom de skulle tillgodoräknas poäng i vanlig ordning. För dem som uppbar förtidspension med antagandepoäng ställde sig saken annorlunda eftersom de redan hade fått så många poäng som de kunde antas ha tjänat in om de hade varit friska. Kommittén menade att det skulle innebära en orimlig överkompensation om den som hade antagandepoäng ovanpå dessa skulle få lägga de poäng han fick på grund av sitt förvärvsarbete. Möjligen kunde man enligt kommittén tänka sig att de på grund av förvärvsarbete intjänade poängen fick tillgodoräknas endast om de översteg antagandepoängen. Kommittén framhöll att även mot det här systemet kunde riktas åtskilliga invändningar; bl. a. skulle den som uppbar partiell pension inte alltid få tillgodoräkna sig en arbetsinsats som översteg den antagna. Frågan om hur eventuella pensionspoäng skulle få användas behandlades också av kommittén. Att poängen skulle få tillgodoräknas vid bestämmande av ålderspension ansåg kommittén vara klart. Däremot kunde kommittén knappast tänka sig att poängen successivt skulle få påverka den utgående förtidspensionen, Om invaliditetsgraderingen skulle ändras var det enligt kommitténs mening tveksamt om man borde ta hänsyn till de poäng som hade förvärvats under invaliditeten. Men om förtidspensionären först helt tillfrisknade och därefter åter blev invalidiserad eller om han drabbades av en skada som var helt artskild från den ursprungliga invaliditeten skulle man kunna tänka sig att ta hänsyn till de nyförvärvade poängen. Samman- fattningsvis anförde kommittén att det föreliggande problemet kvantitativt sett hade liten betydelse. Vidare framhölls att även om gällande bestäm- melser ofta var gynnsamma för dem som uppbar förtidspension med antagandepoängberäkning men många gånger ogynnsamma för andra förtidspensionärer så skulle en lösning som tog sikte på sist nämnda kategori ha den nackdelen med sig att den skulle gynna dessa i förhållande till dem som hade låg pension beräknad med antagandepoäng. En ordning som berörde alla förtidspensionärer skulle enligt kommittén skapa orättvisor mellan olika kategorier av dem som uppbar förtidspension med antagande- poängberäkning. Varje lösning på problemet skulle dessutom medföra svårigheter såväl i fråga om hur de nyförvärvade poängen skulle få användas som i fråga om avgiftsbetalningen. Kommittén menade att det förslag om pensionstillskott som framfördes i betänkandet skulle särskilt gynna dem som hade låg eller ingen tilläggspension. dvs. dem för vilka poängberäknings- bestämmelserna kunde sägas vara till nackdel. Med hänsyn till att invänd- ningarna mot den gällande ordningen borde förlora i styrka efter hand som pensionstillskotten växte och till olägenheterna om bestämmelserna utfor- mades på annat sätt ansåg kommittén att tillräckliga skäl saknades för att ändra reglerna om beräkning av pensionspoäng för den som uppbär partiell förtidspension.
Det kan avslutningsvis framhållas att bestämmelserna om regressiv invaliditetsgradering som omnämns i redogörelsen för pensionsförsäkrings- kommitténs betänkande ändrades i samband med en reform år 1970 om vidgade möjligheter till förtidspension så att halv förtidspension i fortsätt- ningen skulle utgå i fall då den försäkrade fick sin arbetsförmåga nedsatt med mellan hälften och två tredjedelar.
5.213. Antalet förtidspensionärer m. m.
Det totala antalet försäkrade med förtidspension och sjukbidrag ijanuari 1976 framgår av nedanstående tabell.
Tabell 37 Totala beståndet av förtidspensioner och sjukbidrag i januari 1976
Ålder Enbart folkpension Summa Tilläggspension Summa 31/12 ___— 1975 3/3 2/3 1/2 3/3 2/3 1/2
15 70 — — 70 — — — — 16 969 — 1 970 - — — — 17 973 2 3 978 — — — — 18 1 005 7 5 1 017 2 — 1 3 19 1 005 16 9 1 030 4 — 1 5 20 1 039 21 18 1 078 22 — 2 24 21 959 21 26 1 006 34 3 8 45 22 936 47 35 1 018 61 5 7 73 23 918 39 32 989 87 5 13 105 24 980 61 47 1 088 125 16 21 162 25 856 62 43 961 162 15 34 211 26 876 82 46 1 004 231 16 .37 284 27 983 76 37 1 096 287 24 34 345 28 950 71 45 1 066 363 25 57 445 29 974 58 41 1 073 408 35 73 516 30 962 72 51 1 085 445 54 82 581 31 933 68 40 1 041 493 46 91 630 32 886 60 28 974 520 45 77 642 33 740 66 29 835 522 50 85 657 34 773 62 30 865 590 62 74 726 35 811 60 41 912 607 39 91 737 36 843 64 41 948 623 55 90 768 37 861 72 37 970 657 64 107 828 38 913 55 45 1 013 650 50 105 805 39 894 73 26 993 733 65 109 907 40 914 65 43 1 022 760 72 120 952 41 991 72 45 1 108 811 59 130 1000 42 990 102 50 1 142 901 63 139 1 103 43 1 066 82 55 1 203 1 047 73 155 1 275 44 1 178 117 56 1351 1 146 82 169 1397 45 1323 101 63 1487 1299 112 182 1593 46 1 422 118 58 1 598 1 436 106 229 1 771 47 1 563 116 78 1 757 1 726 127 242 2 095 48 1 593 155 80 1 828 1 988 126 284 2 398 49 1 775 158 89 2 022 2 233 143 318 2 694 50 1 887 200 81 2 168 2 640 171 354 3 165 51 2 111 200 77 2 388 2 765 187 376 3 328 52 2 373 203 112 2 688 3 350 199 390 3 939 53 2 679 244 109 3 032 3 871 224 465 4 560 54 2850 241 120 3211 4510 259 519 5288 55 3 227 288 90 3605 5393 297 611 6 301
56 2 873 274 96 3 243 4 874 280 548 5 702
Ålder Enbart folkpension Summa Tilläggspension Summa 31/12 1975 3/3 2/3 1/2 3/3 2/3 I/2
57 3 096 239 108 3 443 5 780 308 541 6 629 58 3 598 267 85 3 950 6 746 336 552 7 634 59 3 945 323 98 4 366 7 685 335 567 8 587 60 4 190 323 70 4583 9 343 397 550 10 290 61 4 769 307 86 5 162 11 284 364 549 12 197 62 4 946 302 73 5 321 12 771 409 598 13 778 63 5411 288 79 5 778 14 694 461 548 15 703 64 5760 311 77 6148 15809 418 483 16710
Summa 88 639 6 311 2 734 97 684 132 488 6 282 10 818 149 588 +1 039 26 55 1 120 — — _ _
Det totala antalet förtidspensionärer med pension/sjukbidrag enbart från folkpensioneringen uppgick till 97 684. De som uppbar förtidspension/ sjukbidrag från både folkpensioneringen och ATP samt enbart från ATP utgjorde totalt 149 588,varav 132 488 hade hel förtidspension/sjukbidrag och 17 100 hade partiell pension eller partiellt bidrag. Antalet ATP-pensionärer utan folkpension. totalt 1 120 personer, har dessutom redovisats separat eftersom det inte har varit möjligt att fördela dem efter födelseår.
Uppgifter om förtidspensionärernas inkomstförhållanden går enligt vad kommittén har erfarit inte att få fram ur tillgänglig publicerad statistik. Bl. a. kan nämnas att riksförsäkringsverket inte beräknar pensionspoäng för dem som uppbär förtidspension. Uppgifterna skulle troligen kunna erhållas genom databearbetning och samkörning mellan olika register men kommittén har inte funnit skäl tala för att genomföra en sådan mera omfattande undersökning.
5.2.1.4 Kommitténs överväganden och förslag
Bland dem som uppbär förtidspension kan olika kategorier schematiskt urskiljas. Den som har hel förtidspension skall i princip vara antingen helt arbetsoförmögen eller ha sin arbetsförmåga så nedsatt att bara en ringa del återstår. Om vederbörande då genom förvärvsarbete skulle kunna erhålla inkomster av betydelse kan det bli aktuellt att ompröva rätten till hel förtidspension. I sammanhanget kan nämnas att sjukpenning inte utgår till den som uppbär hel förtidspension. Annorlunda förhåller det sig med dem som uppbär partie/Iförtidspension. Pensionen har då bestämts med utgångs- punkt i att den försäkrade har möjlighet att genom eget arbete få inkomster av viss storleksordning.
Av dem som har hel eller partiell förtidspension kan man skilja mellan dem som har pension enbart från folkpensioneringen och dem som uppbär pension från både folkpensioneringen och ATP eller enbart från ATP. De sist nämnda kategorierna kan i sin tur sägas bestå av dels dem som uppbär förtidspension från ATP beräknad med tillämpning av antagandepoäng dels dem som uppbär sådan pension beräknad enbart på grundval av de poäng och
poängår som har tillgodoräknats före pensionsfallet. Antagandepoängberäk- ningen kan sägas innebära en garanti för att den försäkrade får behålla antagen pensionspoäng oavsett om han förvärvsarbetar mer eller mindre än som framgår av den fastställda invaliditeten. Av olika anledningar kan emellertid antagandepoängen ha blivit låg. Detta kan särskilt vara fallet för dem som har skadats i unga år. dvs. som har debuterat på arbetsmarknaden med en ofta låg lön i inledningsskedet. Så kan också vara förhållandet när en begynnande sjukdom har påverkat de poäng som ligger till grund för beräkningen eller då någon drabbas av skada i anslutning till en förhållan- devis tillfällig nedtrappning av förvärvsarbete, t. ex. på grund av barnom- sorg.
Kommittén har funnit det angeläget att öppna möjlighet för dem som har partiell förtidspension att förvärva pensionspoäng på inkomster vid sidan av pensionen. Med utgångspunkt i principen att all förvärvsinkomst skall vara pensionsgrundande för den som uppbär partiell förtidspension lägger kommittén således nedan fram förslag om detta.
Pensionsgrundande för ATP är emellertid inte bara de renodlade arbets- inkomsterna utan också vissa specificerade ersättningar, t. ex. sjukpenning, som kan sägas träda i stället för förvärvsinkomster. Bland dessa pensions- grundande ersättningar ingår fr. o. m. den 1 juli 1977 livräntor från i huvudsak arbetsskadeförsäkringen. Som inledningsvis har nämnts är bakgrunden till att arbetsskadelivräntorna gjordes pensionsgrundande den, att den arbetsskadades åldersförmåner från den allmänna försäkringen i princip skall bli lika stora som om han inte hade skadats. Eftersom med nuvarande bestämmelser pensionsgrundande inkomst inte kan beräknas för dem som uppbär förtidspension och dessa därför skulle kunna få lägre åldersförmåner än som hade åsyftats med reformen hänvisades i proposi- tioner med förslag till lagar på arbetsskadeförsäkringens område till pensionskommitténs översyn av bestämmelserna för dem som uppbär förtidspension. Att den som uppbär partiell förtidspension skall få räkna pensionsgrundande inkomst på sin arbetsskadelivränta liksom på övriga här åsyftade ersättningar synes rimligt. Men då uppkommer frågan om inte också den som har skadats så svårt i sitt arbete att han har blivit berättigad till hel förtidspension skall få tillgodoräknas pensionspoäng på sin arbetsskadeliv- ränta. I annat sammanhang föreslår kommittén att arbetsskadelivräntorna skall standardsäkras. Den som har en partiell förtidspension skulle då successivt på grund av standardpåslagen på livräntan tillgodoräknas en för varje år stigande pensionspoäng på livräntan. Öppnar man inte möjlighet för den som uppbär hel förtidspension att erhålla pensionspoäng på sin arbetsskadelivränta kan han få sina åldersförmåner försämrade ijämförelse med den som har fått partiell pension. Den som har en hel förtidspension skulle nämligen då inte få räkna livräntan som pensionsgrundande inkomst och därmed inte heller kunna tillgodoräknas standardpåslagen vid bestäm- mande av ålderspension. Mot denna bakgrund har kommittén funnit att också den som uppbär hel förtidspension i princip skall kunna få pensions- grundande inkomst beräknad för sig. — Det kan visserligen med fog hävdas att den som har en hel förtidspension inte genom eget förvärvsarbete kan erhålla inkomster av betydelse för beräkning av pensionsgrundande inkomst, dvs. inkomster som överstiger basbeloppet vid årets ingång. utan att pensionens
storlek då skall omprövas. En möjlighet att tjäna in pensionspoäng skulle kunna sägas sakna betydelse i dessa fall. Kommittén vill emellertid inte utesluta att det kan föreligga omständigheter som gör att en sådan möjlighet trots allt kan vara av värde. Det kan tänkas vara fallet beträffande den som har hel förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggspensione- ringen utan antagandepoängberäkning eller med synnerligen låg sådan poäng. Att han genom arbete på t. ex. en skyddad verkstad i viss mån skulle kunna förbättra sina ålderspensionsförmåner torde inte vara helt orealistiskt. Förhållandena kan vara sådana att skäl inte föreligger att ompröva förtids- pensionen. t.ex. för att man ännu inte kan avgöra om en förbättring i arbetsförmågan kan väntas bli bestående. Normalt sett torde dock förekom- sten av mera betydande arbetsinkomster utgöra ett incitament för en omprövning av pensionens storlek.
Vid val av lösning på problemet att finna en metod för beräkning av pensionspoäng som kan anses godtagbar för samtliga kategorier förtidspen- sionerade kan olika modeller diskuteras. Ett uppslag som har framkommit men som kommittén inte har kunnat stanna för är att förtidspensionen efter mönster från delpensioneringen skulle bli pensionsgrundande. Syftet skulle vara att söka underlätta för dem som har en partiell förtidspension att få pensionspoäng på sin restarbetsinkomst. Detta skulle man uppnå om pensionen får beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst och basbeloppsavdraget i första hand får göras på pensionen. Då får vederbörande med hjälp av pensionen lättare att komma över basbeloppet. Emellertid kan ett sådant system medföra mindre tilltalande konsekvenser. Sålunda kan den som lyfter en beloppsmässigt hög pension — bestående av folkpension och ATP — bli bättre ställd än den som har pension enbart från folkpensioner- ingen. Ju högre pensionen är desto lättare blir det att med pensionens hjälp passera basbeloppet och därmed mer eller mindre fullt ut få räkna pensions- poäng på sidoinkomsten. De som har de högsta pensionerna skulle således gynnas med ett sådant förslag. Redan på grund av detta anser kommittén att en lösning bör sökas efter andra riktlinjer.
Kommittén har också övervägt andra alternativ men har stannat för en lösning som har sitt ursprung i det norska pensionssystemet. Att helt överföra beräkningsgrunderna från det norska systemet till den svenska förtidspen- sioneringen synes emellertid mindre lämpligt. Den norska pensioneringen bygger nämligen på en i princip fullständig proportionell invaliditetsgradering där man vid beräkning av pensionsgrundande inkomst använder sig av delvisa basbeloppsavdrag. Detta innebär—överfört till svenska förhållanden — att man från sidoinkomsten drar en i förhållande till invaliditeten reducerad del av basbeloppet. Detta skulle i sin tur medföra att man för den som uppbär halv förtidspension skulle reducera inkomsten med ett halvt basbelopp vid beräkningen av pensionspoäng. att man för den som uppbär två tredjedels pension skulle minska inkomsten med en tredjedel av basbeloppet och att man för den som har hel förtidspension inte skulle minska eventuell förvärvsinkomst med någon del av basbeloppet över huvud taget. Enligt kommitténs uppfattning kan en sådan konstruktion med delvisa basbelopps— avdrag inte godtas. Den skulle bl.a. innebära att man för förtidspensionärer öppnade en gynnsammare väg in i ATP-systemet än för dem som t.ex. av olika anledningar arbetar deltid eller korttid eller som har gjort ett förtida
uttag av halv ålderspension. Att rent allmänt åstadkomma ett rättvist system med basbeloppsavdrag i proportion till den del av full arbetstid som den försäkrade utför arbete som anställd eller självständigt förvärvsverksam stöter på mycket stora svårigheter både materiellt och administrativt. Det skulle vara svårkontrollerbart och kunna öppna möjligheter till spekulation. Det skulle vidare innebära att en redovisning av arbetad tid, mera kompli- cerad än den tidsredovisning som man nu har vid beräkning av ATP-avgift. skulle bli nödvändig. Kommittén har i sin behandling av frågan om enhetliga re avgiftsregler sökt göra den nuvarande tidsredovisningen obehöv- lig. De närmare skälen härför anger kommittén i avsnitt 5.4.1.3. Frågan om delvisa basbeloppsavdrag tas också upp i avsnitt 5.253. —I vissa andra delar kan emellertid det norska systemet tjäna som en förebild.
Kommittén förslår att den som haren partiell förtidspension beräknad med ledning av antagandepoäng skall få tillgodoräknas en mot invaliditeten svarande delav antagandepoängensåledes halva antagandepoängen vid halv förtidspension och två tredjedelar av nämnda poäng vid två tredjedels förtidspension. För förvärvsinkomster vid sidan av pensionen beräknas pensionspoäng enligt gällande bestämmelser. dvs. inkomsten minskas med med basbeloppet vid årets ingång. Skulle de sammanlagda poängen överstiga den tidigare fastställda antagandepoängen får han i stället tillgodoräkna sig det nya. högre poängtalet. Det bör enligt kommitténs mening emellertid slås fast att beräkningarna aldrig får leda till en minskning av antagandepoängen; förtidspensionären skall alltid vara garanterad sin antagandepoäng och endast förbättringar skall få påverka poängberäkningen. Den som uppbär hel förtidspension med antagandepoängberäkning skall få tillgodoräknas de på grund av förvärvsarbete intjänade poängen. beräknade enligt gällande bestämmelser. endast om de överstiger antagandepoängen. För den som har hel eller partiell förtidspension enbart från folkpensioneringen eller från tilläggSpensioneringen utan antagandepoängberäkning skall pensionspoäng på restarbetsinkomsten också beräknas enligt gällande bestämmelser — således efter samma regler som gäller för övriga försäkrade. Den lösning som kommittén sålunda har stannat för bör medföra att de invändningar som tidigare har gjorts mot att låta förtidspensionärer få tjäna in pensionspoäng på sin restarbetsförmåga inte längre har bärkraft. Den som anses ha ingen eller ringa anknytning till ATP-systemet blir inte bättre ställd än andra försäkrade och den som har sin pension beräknad enligt antagandepoängmetoden kan inte bli överkompenserad eftersom tillgodoräknade pensionspoäng inte läggs ovanpå antagandepoängen.
Det skall framhållas att kommitténs förslag avses omfatta också dem som uppbär helt eller partiellt sjukbidrag även om begreppen förtidspensionär och förtidspension har använts och kommer att användas i stort sett genomgå- ende. — Kommittén föreslår vidare att det förhållande som har varit rådande under största delen av året skall vara utslagsgivande för vilken beräknings— metod som skall användas. Har försäkrad under större delen av ett år uppburit förtidspension eller pension med högre invaliditetsgrad än tidigare skall pensionspoäng således tillgodoräknas efter detta förhållande. Har förhållandena varat lika länge under året skall den för den försäkrade gynnsammaste beräkningsmetoden användas.
De inkomster som nu föreslås bli pensionsgrundande också för dem som
uppbär förtidspension är dels inkomster av anställning eller annat förvärvs- arbete dels sådana ersättningar som enligt 11 kap. 2 och 3 åå AFL skall anses som inkomst av anställning resp. inkomst av annat förvärvsarbete. Detta kommer i princip att överensstämma med vad som gäller för andra försäkrade. En bestämmelse som kommittén emellertid anser skall bibehållas är den som innebär att rätt till sjukpenning enligt AFL inte föreligger vid hel förtidspension. Eftersom såväl sjukpenning som pension utgör ersättning för inkomstbortfall vid nedsättning av arbetsförmågan. där sjukpenningen i princip skall svara för korttidsskyddet och pensionen därefter skall svara för långtidsskyddet, bör sjukpenning inte utgå samtidigt med hel förtidspension. En annan ordning skulle. såsom bl. a. har uttalats i socialförsäkringsutskot- tets betänkande 1976/77122, innebära att man kompenserade bortfallet av arbetsförmågan två gånger. Här skall också påpekas den skillnaden mellan beräkning av pensionsgrundande inkomst och Sjukpenninggrundande inkomst att när man konstaterar att försäkrad har haft pensionsgrundande inkomst så är det ett faktum som är belagt för den gångna tiden medan den Sjukpenninggrundande inkomsten bestäms efter antaganden om beräknade inkomster framåt i tiden. Förekomsten av hel förtidspension får anses allmänt sett tala emot att förvärvsinkomster av betydenhet kan förväntas föreligga i framtiden och en uppgift om beräknade sådana inkomster skulle då kunna föranleda att pensionen dras in.
Som tidigare har nämnts skall egenlivräntor som utgår enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller som bestämts med tillämpning av lagen beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Livräntor som utgår enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller andra äldre författningar har inte ansetts vara sådana renodlade ersättningar för förlust av arbetsinkomst som arbetsskadelivräntorna och har därför inte blivit pensionsgrundande. Prin- cipen i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring är att den allmänna försäkringens förmåner skall vara grundläggande. Regler har därför införts om samordning mellan livränta och pension. Livräntan skall svara för den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension. Livräntans nettobelopp kommer därför att variera beroende på den skadades pensionsförhållanden men bruttonivån kommer i sig alltid att vara oberoende av utgående pension. Samordningen begränsas till sådana fall där arbetsskadelivräntan och pensionen avser att kompensera samma inkomstbortfall. Föreligger inte denna situation utgår båda förmånerna ograverade. Enligt kommitténs uppfattning bör då pensionspoäng beräknas för livräntan på samma sätt som för andra inkomster. För att inte motverka ett av syftena bakom lagen om arbetsskadeförsäkring, nämligen att tillförsäkra den arbetsskadade i princip samma pensionsförmåner som han skulle ha fått om han inte hade blivit skadad. föreslår kommittén att livräntans bruttobelopp i samordningsfallen bildar utgångspunkten för beräkningen av pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng. Den som uppbär förtidspension enbart från folkpensione- ringen eller från tilläggspensioneringen utan antagandepoängberäkning skulle alltså få tillgodoräkna sig pensionspoäng på bruttonivån av livräntan. Eventuella restarbetsinkomster skulle läggas till livräntan och pensionspoäng beräknas för det sammanlagda beloppet. Detsamma skulle gälla förtidspen— sionärer med pensionen beräknad enligt antagandepoängmetoden. Som har framhållits ovan skulle dessa dock alltid för året vara tillförsäkrade den
fastställda antagandepoängen.
I frågan om hur de förvärvade pensionspoängen bör användas vill kommittén framhålla följande. Det synes helt klart att pensionspoängen skall få tillgodoräknas när ålderspensionen skall bestämmas. Däremot kan man knappast tänka sig att förtidspensionären successivt eller med vissa inter- valler skall få tillgodoräkna sig poängen medan han uppbär pensionen så att de skulle få förhöja den utgående förtidspensionen. Inte heller bör de nya poängen få påverka pensionen i de fall då en förbättring eller försämring av arbetsförmågan endast medför att graderingen inom förtidspensionen ändras. Om emellertid förtidspensionären först helt tillfrisknar och därefter åter blir invalidiserad skall man kunna ta hänsyn till de nya poängen.
Slutligen kan nämnas att arbetsgivare, som i sin tjänst har arbetstagare som uppbärförtidspension,redan enligt gällande bestämmelser betalar avgifter för lönen till denne enligt samma regler som gäller för lön till arbetstagare i allmänhet. Har förtidspensionär inkomst av annat förvärvsarbete än anställ- ning erlägger han enligt nu gällande regler inte några avgifter för denna inkomst. Kommitténs förslag att öppna en möjlighet för alla förtidspensio- närer att tjäna in pensionspoäng på sina sidoinkomster medför att avgifter i fortsättningen givetvis bör erläggas även för inkomster av annat förvärvsar- bete.
5.2.2. A TP-poäng efter 64 (65) års ålder
5.2.2.1 Inledning
Efter sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 år beräknas pensionsgrundande inkomst i regel för år t. o. m. det då den försäkrade fyller 64 år. För dem som är födda under något av åren l9ll—l927 skall dock pensionsgrundande inkomst beräknas även för det år då den försäkrade fyller 65 år. Beräkningen av pensionspoäng för detta år sker med tillämpning av reglerna om antagandepoäng inom förtidspensioneringen. Den försäkrade har emellertid möjlighet att tillgodoräknas den faktiska pensionspoängen för detta år om den blir högre än den tidigare antagna.
Kommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1975:10) Rörlig pensionsålder att frågan om pensionsgrundande inkomst och pensionspoäng efter 64(65)års ålder har ett direkt samband med dels de avgiftsfrågor som kommittén har att utreda dels vissa frågor om ATP-förmåner som har överlämnats till kommittén under utredningsarbetets gång. Kommittén. som ansåg att samtliga dessa frågor borde behandlas i ett sammanhang, redovisar därför sina överväganden i föreliggande betänkande.
5.2.2.2 Kommitténs överväganden
Inledningsvis kan framhållas att för de stora grupperna förvärvsarbetande kommer värdet av att tjäna in pensionspoäng efter 64 års ålder att minska successivt för varje år i takt med att ATP-systemet byggs ut. Å andra sidan kommer det troligen alltid att finnas försäkrade som har behov av en möjlighet till poängförvärv under så många år som möjligt. Som exempel har nämnts dem som har kommit sent in i systemet, t. ex. invandrare och
hemarbetande med få år i förvärvsarbete. samt dem som tillhör övergångs- generationerna inom ATP.
När det först gäller invandrarna så har de stora invandrargrupperna kommit till Sverige i huvudsak efter år 1960. De flesta invandrarna är dessutom unga, i åldrarna 18—30 år. Många återvänder också till sitt hemland efter längre eller kortare tid. Av dem som kom till Sverige före år 1960 har flera blivit svenska medborgare och omfattas således av de gynnsammare bestämmelser som gäller för övergångsgenerationerna. För övriga kategorier har kommittén enligt sina tilläggsdirektiv i uppdrag att behandla frågan om dessa gynnsammare bestämmelser om beräkning av antalet poängår inom ATP också skall omfatta utländska medborgare. Kommittén lägger fram förslag om detta i avsnitt 5.5.4. Generellt sett torde därför behovet för dessa grupper att tjäna in pensionspoäng efter 64 år inte vara mera uttalat än hos andra grupper.
De hemarbetandes ställning inom ATP-systemet kommer att behandlas nedan (avsnitt 5.2.4 och 5.2.5) i samband med redovisningen av andra uppdrag som berör deras situation. Här skall endast nämnas att bl. a. föräldrapenningen, som skall anses som inkomst av anställning vid beräk- ning av pensionsgrundande inkomst. kan ha betydelse vid beräkningen av antalet poängår.
För dem som tillhör övergångsgenerationerna har konstruerats särskilda och gynnsammare regler för beräkning av erforderligt antal poängår för full pension. Trots detta kan år med pensionSpoäng vara av betydelse för dessa kategorier försäkrade. Skulle emellertid nu öppnas en möjlighet att tjäna in poängår och pensionspoäng efter 65 år kunde försäkrade som har uppnått den allmänna pensionsåldern och som saknade erforderliga poängår uppleva det som orättvist att andra försäkrade nu skulle få tillfälle att komplettera med ytterligare poängår. Denna möjlighet skulle för övrigt gynna de friska och de som har mindre krävande arbeten eller själva kan disponera sina arbetsupp- gifter. En annan sak är att den som under del av ett år har gjort ett./örtida uttag av hel ålderspension enligt kommitténs förslag i avsnitt 5.2.7.3 bereds möjlighet att tjäna in pensionspoäng. Detta kan bli av särskilt värde för försäkrade inom övergångsgenerationerna.
Bestämmelserna om rörlig pensionsålder.som trädde i kraft den ljuli 1976. kan rent allmänt sägas i stor utsträckning tillgodose också den som fortsätter att förvärvsarbeta efter 65 års ålder. Föredragande departementschefen uttalade i propositionen 1975197 angående rörlig pensionsålder bl. a. följande.
Kommitténs förslag då det gäller förtida och uppskjutet uttag av ålderspension från folkpensioneringen och ATP innebär att den försäkrade får valfrihet beträffande pensioneringstidpunkt iåldern 60—70 år. Han får vidare möjlighet att välja mellan att ta ut hel eller halv ålderspension och kan när han så önskar återkalla sitt pensionsuttag. Vid förtida uttag av halv ålderspension tillgodoräknas honom pensionspoäng för fortsatt förvärvsarbete. Vill den försäkrade fortsätta sitt förvärvsarbete efter den allmänna pensionsåldern med uppskjutet pensionsuttag fungerar sjukförsäkringen på i huvudsak samma sätt som före denna ålder. Detta innebär bl. a. att han har rätt till sjukpenning för det inkomstbortfall som kan uppkomma då han till följd av sjukdom inte kan fullgöra sitt förvärvsarbete.
Kommitténs förslag i dessa frågor ger goda möjligheter till rörlighet beträffande
pensionsåldern både före och efter den allmänna pensionsåldern vid 65 år. Jag föreslår således att dessa förslag genomförs. Inte minst de ökade möjligheterna att med uppskjutet pensionsuttag helt eller delvis fortsätta förvärvsarbete efter den allmänna pensionsgränsen vid 65 år är av stor betydelse.
Tilläggas kan att den som arbetar efter 65 års ålder täcks — förutom av sjukförsäkringen under begränsad tid — av yrkesskadeförsäkringen och fr. o. m. den I juli 1977 av den nya arbetsskadeförsäkringen. Däremot omfattas vederbörande inte av arbetslöshetsförsäkringen och i princip inte av lagen om anställningsskydd och kan inte heller uppbära bl.a. kontant arbetsmarknadsstöd.
Det intresse som reformen om delpension har mött kan i viss mån ses som ett bland många tecken på att stora grupper försäkrade vill trappa ned sin förvärvsverksamhet före 65 års ålder. De för varje år ökande siffrorna för antalet beviljade förtidspensioner och frekvensen förtida uttag i förhållande till uppskjutna uttag av ålderspension är också några omständigheter som får tas i beaktande vid överväganden i frågan om pensionspoäng efter 64 års ålder.
Kommittén vill emellertid understryka att liksom det för många försäkrade kan vara av stor betydelse att få reducera sina arbetsinsatser före pensions— åldern kan det vara lika angeläget att skapa arbetstillfällen för dem som kan och önskar arbeta efter pensionsåldern. Detta var en väsentlig del av reformen med rörlig pensionsålder. Bestämmelserna om sänkt och rörlig pensionsålder samt delpensionsförsäkring har varit i kraft knappt ett år och det är ännu för tidigt att dra några slutsatser om i vilken utsträckning dessa kan medverka till att allt fler vill och orkar arbeta efter 65 år. Det kan i sammanhanget anmärkas att delpensionsförsäkringen får sin första utvärde- ring av riksförsäkringsverket i höst.
Om man öppnar en möjlighet att tjäna in pensionspoäng efter 64 års ålder kan det inte uteslutas att försäkrade i t. ex. övergångsgenerationerna skulle känna sig i viss mån tvingade att fortsätta arbeta för att därmed få tillgodoräknas ännu något poängår. Sänkningen av den allmänna pensions- åldern kan därför komma att upplevas som något av ett slag i luften för dem som kanske främst var i behov av reformen. Kanske kan en utvidgad möjlighet att tjäna in poäng ha en viss psykologisk innebörd men för det övervägande antalet försäkrade skulle det sakna betydelse. Tyngdpunkten torde snarast ligga på värdet av att ha ett arbete över huvud taget än på intresset av att tjäna in ytterligare pensionspoäng.
] samband med behandlingen av uppdraget om enhetligare avgiftsregler har kommittén stannat för en gemensam övre åldersgräns vid 65 år (t. o. m. det 64:e levnadsåret) för uttag av avgifter. Den gränsen skulle troligen få omprövas om man mera generellt utvidgade systemet på förmånssidan.
Sammanfattningsvis och mot bakgrund av vad som har redovisats ovan har kommittén vid sina överväganden funnit att möjligheten att tjäna in pensionspoäng efter 64 är sannolikt redan för närvarande skulle vara av närmast marginell betydelse samtidigt som ett eventuellt behov av en sådan reform snabbt minskar i takt med att ATP-systemet byggs ut. Från social synpunkt skulle en reform snarast verka i motsatt riktning eftersom en utvidgad möjlighet bl. a. skulle kunna användas som ett argument mot den
som har fått en låg pension. Kommittén föreslår därför inte någon ändring i gällande bestämmelser. Slutligen skall erinras om att pensionstillskott utgår till den som har låg ATP eller ingen ATP alls och att nivån på pensionstill- skotten höjs successivt fram till den 1 juli 1981.
5.2.3. A TP-poäng på ersättning på grund av konkurrensavtal
5.2.3.l Kommitténs uppdrag
I de två motionerna som ligger till grund för kommitténs uppdrag hemställdes om en sådan ändring av AFL att ersättning på grund av konkurrensavtal skall anses utgöra inkomst av förvärvsarbete. Motionärerna hänvisade härvid till ett avgörande av försäkringsdomstolen (Tidskrift för allmän försäkring,TAF. 1964 s. 298) där domstolen hade ansett att ersättning som ett företag på grund av konkurrensklausul under en tid av två år hade utbetalat till en förutvarande befattningshavare inte utgjorde inkomst av förvärvsarbete vid beräkning av pensionsgrundande inkomst.
I andra lagutskottets utlåtande nr 57 år 1965 i anledning av motionerna redovisades ett fall där regeringsrätten hade ansett en person skattskyldig för ett belopp som hade erhållits i samband med en överenskommelse om att nämnda person inte utan medgivande fick syssla med köp och försäljning av viss produkt (regeringsrättens årsbok. RÅ, 1940 Fi 128). Utskottet konstate- rade att begreppet inkomst av tjänst i skatterättslig mening omfattar betydligt mer än termen inkomst av anställning i AFL. Utskottet hänvisade till proposition (19592175) med förslag angående administrationen av ATP där skillnaden mellan de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen berördes. Vederbörande departementschefanförde därvid att han ansåg det angeläget att. om erfarenheterna av den gällande ordningen gav anledning därtill, undersöka möjligheterna att föra de skatterättsliga och pensionsrätts- liga inkomstbegreppen närmare varandra. — Utskottet anförde.
Utskottet vill beträffande den av motionärerna aktualiserade frågan inledningsvis anmärka. att den förlorar en stor del av sin betydelse när tilläggspensionssystemet är fullt utbyggt enär man vid beräknande av pensionens storlek skall ta hänsyn till endast de 15 bästa inkomståren. Vidare synes någon olägenhet inte uppstå med nuvarande regler i de fall då inkomstnivån med bortseende från ersättning på grund av konkurrensavtal är oförändrad före och efter anställningens upphörande. Emellertid anser utskottet i likhet med motionärerna att det på det aktuella området i vissa fall kan uppstå mindre tilltalande konsekvenser för de försäkrade. Utskottet. som i detta sammanhang vill erinra om departementschefens ovan upptagna uttalande. anser det befogat att man i samband med en utredning angående möjligheterna att föra de skatterättsliga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen närmare varandra. tar upp det problem som motionärerna aktualiserat.
Utskottets utlåtande har överlämnats till kommittén.
5.2.3.2 Kommitténs överväganden
Omfattningen av och antalet här aktuella avtal mellan en arbetsgivare och en förutvarande arbetstagare hos denne torde vara svårt att uppskatta utan en
närmare undersökning. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) registrerar enligt uppgift enbart konkurrensavtal mellan företag i den mån de kommer till SPK:s kännedom.
Ersättning på grund av konkurrensavtal kan sägas ligga nära det allmänna skadeståndsbegreppet. Kommittén menar att det måste anses vara mindre lämpligt att nu öppna en möjlighet att tillgodoräkna pensionspoäng på ersättning på grund av ett avtal som innebär att någon skall avhålla sig från visst arbete. Dels synes det främmande att betrakta en sådan ersättning som en förvärvsinkomst i AFL:s mening dels skulle det kunna medföra att förmåner utgick s.a.s. gratis, nämligen om man inte samtidigt tillsåg att avgifter kunde tas ut av antingen den förutvarande arbetsgivaren eller den som uppbar ersättningen.
Den i kommitténs uppdrag aktualiserade frågan synes numera vara av begränsad omfattning. Sålunda torde det inte vara helt ovanligt att den förutvarande arbetstagaren uppbär lön som om han fortfarande var anställd hos sin tidigare arbetsgivare. Ersättningen blir då pensionsgrundande. I detta sammanhang kan hänvisas till utskottets ovan redovisade utlåtande där det bl.a. anförs att den aktuella frågan förlorar en stor del av sin betydelse när ATP-systemet är fullt utbyggt och att någon olägenhet inte torde uppkomma i de fall där inkomsten, med bortseende från ersättningen på grund av avtalet, är lika stor före och efter anställningens upphörande, t. ex. på grund av att vederbörande omedelbart har erhållit en ny anställning.
Om det skulle anses erforderligt bör frågan enligt kommitténs uppfattning — såsom också utskottet syntes förmena — lösas i ett större sammanhang där man undersöker möjligheterna över huvud taget att samordna de skatterätts- liga och pensionsrättsliga inkomstbegreppen, något som ligger utom ramen för kommitténs uppdrag.
5 .2.4 Vidgad rätt till förtidspension från A TP 5241 Inledning
Kommitténs uppdrag omfattar här två kategorier, de studerande och de hemarbetande. För dem har — från deras respektive utgångspunkter — hemställts om vidgade möjligheter att beräkna förtidspension från ATP enligt metoden med antagandepoäng. De båda uppdragen och kommitténs överväganden i de olika frågorna redovisas nedan, uppdelade på två avsnitt.
Studerande
5.2.4.2 Kommitténs uppdrag
l framställningen från Sveriges förenade studentkårer (SFS) som ligger till grund för uppdraget ansåg SFS det ologiskt att den som väljer ett yrke som förutsätter en frivillig utbildning efter genomgången obligatorisk skola skall ställas utanför tilläggspensioneringen om han blir invalidiserad eller avlider medan den som genast efter grundskolan tar ett avlönat arbete omfattas av tilläggspensioneringen. SFS menade att man borde kunna ta fasta på principen om antagandepoäng. Det skulle då vara rimligt att studerande om de blir
förtidspensionerade eller avlider tillgodoräknas antagandepoäng efter en inkomst som motsvarar det ungefärliga riksgenomsnittet för arbetstagare i samma åldersgrupp. SFS hänvisade också till 1958 års socialförsäkringskom- mittés förslag i betänkandet (SOU 1961129) Förtidspensionering och sjukpen- ningförsäkring m. m. om s. k. gratispoäng för dem som studerar eller fullgör värnpliktstjänstgöring.
5.243. Tidigare behandling
Socialförsäkringskommitténs ovan nämnda förslag innebar i korthet följande. För tid fr. o. m. det år då den försäkrade fyllde 17 är t. o. m. det då han fyllde 28 år skulle han tillgodoräknas lägst en pensionspoäng för varje år då han på grund av studier eller värnpliktstjänstgöring under större delen av året hade varit förhindrad att få inkomster av förvärvsarbete. Det sagda gällde under förutsättning att pensionsfallet inträffade senast under tredje året efter det då det aktuella hindret sist förelåg. Den som hade tillgodoräknats gratispoäng borde även ha möjlighet att få antagandepoäng oavsett om han uppfyllde kvalifikationerna för beräkning av sådan poäng eller inte. En förutsättning härför skulle emellertid vara att pensionsfallet inträffade antingen under år då någon av de aktuella bortfallsanledningarna förelåg eller senast året därefter. Gratispoängen föreslogs med hänsyn till det allmänna samhällsintresse som ansågs knutet till utbildning och värnpliktstjänstgöring finansierad av staten.
Socialförsäkringskommitténs förslag upptogs inte i propositionen (196290) med förslag till lag om allmän försäkring. Som skäl härtill anförde föredra— gande departementschefen bl. a.
Försäkringen för tilläggspension är avsedd att geett efter inkomsternas storlek graderat skydd mot bortfall av förvärvsinkomster. Försäkringen finansieras helt med avgifter som i princip är knutna till dessa inkomster. Socialförsäkringskommitténs förslag om pensionspoäng i anledning av utbildning och värnpliktstjänstgöring innebär ett avsteg från principen om förvärvsinkomst som förutsättning för pension. Kommittén har dragit konsekvensen härav genom att frångå också tilläggspensione- ringens ftnansieringsmetod när det gäller dessa särskilda förmåner. Det inger emellertid allvarliga betänkligheter att förändra tilläggspensioneringen från en avgifts- finansierad försäkring mot bortfall av förvärvsinkomster till ett system med blandad avgiftsfinansiering och skattefmansiering. i vilket olika omständigheter utöver inkomstbortfall skall kunna ge upphov till pensionsrätt. Jag är för egen del inte beredd att förorda ett sådant blandat system. vars konsekvenser inte är utredda. Som framgår av vad jag yttrade redan vid förberedandet av tilläggspensioneringen ärjag på det klara med att pensionsfrågorna för dem som blir invalidiserade i unga år rymmer särskilda problem. Dessa torde emellertid böra bli föremål för ytterligare utredning och därvid angripas från andra och mer generella utgångspunkter än socialförsäkringskommittén gjort.
Förutom i socialförsäkringskommitténs ovan redovisade betänkande så diskuterades frågan om pensionsförbättringar för dem som hade invalidise- rats i unga år inom pensionsförsäkringskommittén. Olika tekniska lösningar diskuterades men någon lösning som ansågs godtagbar framkom inte utan man ansåg att frågan borde övervägas i samband med det uppdrag som pensionsålderskommittén då redan hade erhållit.
Frågan upptogs som sagt i pensionsålderskommitténs direktiv och behand- lades i kommitténs betänkande (SOU 1974115) Sänkt pensionsålder rn. m. I enlighet med kommitténs förslag infördes fr.o. m. den 1 juli 1976 bl.a. bestämmelser som innebär att pensionstillskotten fördubblas för förtidspen- sionärer som saknar ATP eller har låg sådan pension.
5.2.4.4 Kommitténs överväganden
Här kan först nämnas de regler som trädde i kraft den ljuli 1975 och som ger handikappade vidgade möjligheter att inom folkpensioneringen få ersättning för sina merkostnader i form av handikappersättning. Studerande som uppbär studiestöd skall härvidlag likställas med förvärvsarbetande. Den omständigheten att studerande i vissa fall på grund av behovsprövning är utesluten från rätt till studiestöd utgör i och för sig inte hinder för rätt till handikappersättning.
Vidare kan erinras om att en rad ersättningar genom lagändringar de senaste åren har blivit pensionsgrundande för ATP. Som exempel kan framhållas sjukpenning. föräldrapenning, vårdbidrag. vissa ersättningar vid arbetslöshet. utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning. timstu- diestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen. dagpenning till bl. a. värnpliktiga under repetitionsutbildning samt utbild- ningsbidrag för doktorander.
Förhållandena i pensionshänseende för dem som har invalidiserats i unga år har redan prövats av kommittén i samband med förslaget om fördubblade pensionstillskott för förtidspensionärer. Bl. a. från rättvisesynpunkt och för att undvika gränsdragningsproblem föreslog kommittén att reformen skulle omfatta alla förtidspensionärer. Bestämmelserna angavs emellertid få särskild betydelse för dem som har invalidiserats i unga år eftersom de ofta saknar ATP eller har låg sådan pension.
När det gäller de studerande skulle kunna hävdas att t. ex. studiemedel enligt studiestödslagen skulle bli pensionsgrundande för ATP. Detta skulle enligt kommitténs uppfattning medföra. förutom finansieringsproblem. att man lämnar principerna för vad som skall betraktas som pensionsgrundande inkomst. Studiemedel är nämligen till sin huvudsakliga konstruktion ett lån som skall återbetalas. Andra lösningar. som skulle innebära att gratispoäng skulle tillgodoräknas en viss grupp eller vissa kategorier försäkrade. har också avvisats av kommittén.
Kommittén menar allmänt att det måste vara vanskligt att isolerat behandla kategorin studerande — med de avgränsningsproblem som det i sig innefattar — utan att samtidigt ta hänsyn till andra grupper som med kanske samma fog kan antas påyrka eller anse sig vara i behov av förbättrade förmåner. Det utvidgade antalet ersättningar som skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. den ovan nämnda pensionstillskottsre- formen och kommitténs förslag i detta betänkandet (5.2.1) om rätt för den som uppbär förtidspension att tjäna in ATP-poäng är allt sådant som har vidgat eller kommer att öka möjligheterna också för de studerande att erhålla ytterligare förbättrade pensionsförhållanden. Frågan om efterlevandeskyddet för de studerandes familjer hör närmast till kommitténs uppdrag angående efterlevandepensioneringens framtida utformning. Överväganden i frågor
lTPL : lagen (19591291) om försäkring för allmän tilläggspension. som föregick AFL.
som har anknytning till detta uppdrag kommer att redovisas i ett samman- hang i kommitténs nästa betänkande.
Hemarbetande
5.2.4.5 Kommitténs uppdrag m. m.
I de två motionerna till 1969 års riksdag som ligger till grund för kommitténs uppdrag efterlystes liberalare regler för beräkning av förtidspension enligt antagandepoängmetoden för hemarbetande kvinnor. Motionärerna hänvi- sade härvid till att en hemmafru. som något år har varit borta från förvärvsarbete. förlorar möjligheten att uppfylla de alternativa villkoren för antagandepoängberäkning.
I andra lagutskottets betänkande nr. 30 år 1969 i anledning av motionerna redogjorde utskottet för bakgrunden till gällande regler om antagandepoäng- beräkning. Till grund härför ligger socialförsäkringskommitténs betänkande (SOU l961129) Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. I detta betänkande framhöll kommittén att en regel om beräkning av antagande- poäng knuten enbart till placeringen i en viss sjukpenningklass skulle verka alltför hårt isådana fall där den försäkrade. utan att ha lämnat förvärvsarbetet. för en tid har fått sin arbetsinkomst reducerad och på grund därav har blivit placerad i en sjukpenningklass som inte motsvarade en inkomst uppgående till basbeloppet. Så kunde exempelvis inträffa om en kvinna för något eller några år övergick till deltidsarbete för att få tillfälle att sköta ett spädbarn. Regeln om antagandepoäng syntes därför enligt kommittén böra komplet— teras med en bestämmelse som medgav en beräkning av antagandepoäng då den försäkrade ägde tillgodoräkna sig pensionspoäng för åren närmast före pensionsfallet. En sådan regel kunde dock göras mer restriktiv än den motsvarande regel som fanns i TPLl eftersom den nya huvudregeln om placeringen i sjukpenningklass som utgångspunkt verkade mindre restriktiv än nämnda regel i ett mycket stort antal fall. De i TPL uppställda kraven på pensionspoäng för två av de fyra sista åren borde därför kunna skärpas till att avse tre av dessa år. Härigenom tillgodosågs. framhöll kommittén. önske- målet att en rimlig sannolikhet skulle föreligga att den försäkrade inte hade lämnat förvärvsarbetet. — I fråga om pensionsberäkningen i antagandepoäng- fallen anförde kommittén att det kunde vara naturligt att låta poänganta- gandet avse medelpoängen för de två år. som uppvisade de högsta poängtalen under den föregående fyraårsperioden. Kommittén fortsatte.
För vissa kategorier skulle den nyssnämnda regeln dock ibland giva mindre tillfredsställande resultat. Detta gäller främst sådana förvärvsarbetande. som på grund av värnplikt. havandeskap. barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom (begynnande invaliditet)eller arbetslöshet eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under ifrågavarande år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier synes man böra överväga att komplettera regeln med en alternativ regel.därvid den regel skall tillämpas som ger högst pension. Vid utformningen av en sådan alternativ regel torde man kunna anknyta till det förhållandet att fyraårsregeln innebär att den bästa hälften av åren beaktas. lS-årsregeln kan också —i vart fall i viss mån — sägas giva uttryck för samma princip. nämligen att den bästa hälften av åren skall vara avgörande. Med hänsyn härtill
synes det naturligt att låta den alternativa regeln innebära att antagandet skall avse medelpoängen under samtliga de år vederbörande varit försäkrad enligt TPL med frånräknande av de år intill ett antal av hälften. för vilka poängtalet är lägst. År utan poäng medräknas härvid. ehuru deras poängvärde då blir noll.
Andra lagutskottet framhöll isitt ovan nämnda betänkande att beräknings- reglerna enligt utskottets mening bygger på en riktig princip. nämligen den att försäkrade. som kan antas fortsätta att vara i arbete och därmed förvärva pensionspoäng fram till den ordinarie pensionsåldern. bör vid invaliditet tillerkännas en förtidspension som svarar mot full ålderspension. En person som före pensionsfallet har dragit sig tillbaka från förvärvslivet bör knappast tillerkännas en lika förmånligt beräknad pension. Utskottet fortsatte.
När det gäller att dra gränsen mellan försäkrade som får anses stå kvar i förvärvslivet och försäkrade som lämnat detta har man i första hand anknutit till den försäkrades placering i sjukpenningklass på grundval av en arbetsinkomst överstigande basbelop- pet. Enligt utskottets bedömande är en sådan anknytning väl ägnad som kriterium på huruvida den försäkrade är att bedöma som förvärvsarbetande. Regeln måste emellertid kompletteras med tanke på sådana försäkrade som blott tillfälligt lämnat förvärvslivet. det kan vara för vård av barn eller annan anhörig. för studier eller för någon annan anledning. Nuvarande kompletteringsregel innebäratt som förutsättning för metoden med antagandepoäng krävs att den försäkrade tillgodoräknats pensions- poäng för tre av de fyra åren före pensionsfallet. Denna kompletteringsregel kan enligt utskottets mening i vissa fall framstå som väl restriktiv. Den medför att en försäkrad efter endast ett års bortovaro från förvärvslivet förlorar rätten att beräkna förtidspen- sion efter den förmånligare metoden med antagandepoäng. Fall torde föreligga där försäkrade med längre bortovaro än ett år med fog kan göra gällande att de inte lämnat förvärvslivet. Detta torde inte minst gälla sådana i motionerna nämnda kvinnor som tillfälligt dragit sig tillbaka för att vårda småbarn i hemmet. Utskottet står därför inte främmande för att nuvarande krav på minst tre pensionsgrundande år under den senaste fyraårsperioden bör mjukas upp. I tilläggspensioneringens initialskede — då regeln om placering i sjukpenningklass ännu inte fanns — gällde ett krav på minst två pensionsgrundande år under fyraårsperioden. Huruvida man skall återgå till en sådan regel eller söka någon annan lösning av frågan har utskottet inte någon bestämd uppfattning om.
Utskottsbetänkandet har överlämnats till kommittén.
5.2.4.6 Kommitténs överväganden och förslag
Sedan frågan behandlades i riksdagen har en rad ersättningar blivit pensions- grundande som inte tidigare har varit det. Sålunda blev sjukpenningen — i samband med att sjukpenningförsäkringen omkonstruerades — pensions- grundande fr. o. m. den I januari 1974. När också föräldrapenningen och Vårdbidraget för vård av sjukt eller handikappat barn från samma tidpunkt gjordes skattepliktiga skulle även dessa ersättningar beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Vidare har från 1974 års ingång och successivt framöver bl.a. vissa utbildningsbidrag och arbetslöshetsersättningar gjorts pensionsgrundande. I sammanhanget kan slutligen nämnas att riksdagen nyligen har antagit ett förslag (prop. 1976/771117) om en utbyggnad av föräldraförsäkringen genom rätt till föräldrapenning under ytterligare två månader.
Möjligheterna för berörda grupper att få förtidspensionen beräknad med tillämpning av reglerna om antagandepoäng har enligt kommitténs uppfatt- ning ökat betydligt under de senaste åren och frågan kan därmed i viss mån sägas ha blivit mindre framträdande. Sedan främst det förhållandet till- kommit att sjukpenningen blev pensionsgrundande har i det övervägande antalet förtidspensionsfall. enligt vad kommittén har inhämtat. pensions- poäng kunnat tillgodoräknas för tre av de fyra åren närmast före pensions- fallet.
Gällande bestämmelser för antagandepoängberäkning kan emellertid,som också utskottet har framhållit. otvivelaktigt medföra att en försäkrad efter endast ett års bortovaro från förvärvslivet förlorar rätten att beräkna förtidspension efter den förmånligare metoden med antagandepoäng. Det kan enligt kommitténs mening många gånger vara otillfredsställande att försäkrade efter så kort tid som drygt ett år kan komma att ställas utanför rätten att räkna antagandepoäng. Motionärerna har visat på gruppen hemarbetande som för vård av småbarn måste avstå från förvärvsarbete i mer än ett år. Det kan också finnas andra grupper för vilka en sådan mera tillfällig bortovaro. t. ex. på grund av vissa studier eller resor. inte innebär att de har för avsikt att lämna förvärvslivet. Kommittén föreslår därför att kravet på att tillgodoräknas antagandepoäng mildras från att avse tre av de fyra åren närmast före pensionsfallet till att avse två av de nämnda fyra åren. Det kan visserligen hävdas att en sådan reform skulle minska möjligheterna att bedöma sannolikheten av om vederbörande har lämnat förvärvslivet eller inte. Kommittén anser emellertid att detta får vägas mot det förhållandet att man med en sådan reform når grupper som av olika anledningar på grund av en bortovaro på ett eller annat år inte har haft för avsikt att lämna förvärvslivet. Här kan tilläggas att kostnaderna till följd av den föreslagna ändringen torde bli av obetydlig storlek.
Frågor rörande de hemarbetandes ställning i övrigt inom ATP behandlas nedan (5.2.5).
5.2.5. A TPJörmåner/ör hemarbetande, deltids- och korttidsanställda
5.2.5.1 Inledning
Den som vårdar barn i hemmet har möjlighet att tillgodoräkna sig pensionsår inom tilläggspensioneringen dels i samband med barnets födelse då föräldra- penning utgår dels vid vård av sjukt eller handikappat barn då sjukpenning reSp. vårdbidrag kan utgå. För den som utan ersättning vårdar annan anhörig. t. ex. förälder. eller vårdbehövande i hemmet föreligger inte någon själv— ständig rätt till ATP.
Deltids- och korttidsanställda har liksom heltidsarbetande rätt till ATP- pension på alla förvärvsinkomster och därmed jämställda ersättningar vilka sammanlagt överstiger basbeloppet vid årets ingång.
Till kommittén har överlämnats motioner jämte socialförsäkringsutskot- tets betänkande nr. 6 år 1974. Enligt utskottets mening kunde det finnas anledning att. med utgångspunkt i de erfarenheter som har vunnits av tilläggspensioneringens tillämpning i praktiken och mot bakgrund bl. a. av de bestämmelser som numera gäller inom andra delar av den allmänna
försäkringen. allsidigt och förutsättningslöst pröva frågan om deltids- och korttidsanställdas ställning inom ATP och i samband därmed även närmare undersöka frågan om pensionsrätt för vårdinsatser i hemmet.
5.252. Tidigare behandling
Frågan om att låta arbetet i hemmet grunda rätt till ATP berördes av pensionsförsäkringskommittén i dess slutbetänkande (SOU 1971119) Famil- jepensionsfrågor m.m. Kommittén framhöll att ett system med ATP åt hemarbetande skulle ge upphov till ett flertal bedömningsfrågor av delvis svårlöst art. Kommittén frågade sig hur ATP skall beräknas i sådana fall då barntillsynen kombinerades med förvärvsarbete utom hemmet. Kommittén ansåg också att den viktiga finansieringsfrågan var svårlöst. Att låta den förvärvsarbetande maken betala pensionsavgiften skulle innebära en avse- värd ekonomisk belastning för många familjer och en finansiering av pensionen med generella avgifter skulle — menade kommittén — strida mot finansieringsprinciperna för tilläggspensioneringen. Ett system med poängår eller pensionspoäng för hemarbetande make skulle enligt kommitténs mening också kunna väcka frågan om inte andra grupper i samhället med lika stor rätt kunde göra anspråk på motsvarande förmåner.
Motionsyrkanden om en självständig pensionsrätt för hemarbetande har under en följd av år varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Riksdagens invändningar mot en självständig pensionsrätt för den berörda gruppen redovisades bl. a. i socialförsäkringsutskottets betänkande nr 15 år 1972. ] betänkandet anfördes bl. a. att det var förenat med svårigheter att göra en rättvisande uppskattning i pengar av värdet av husmödrars arbete i hemmet. Det framhölls också att avgifterna för en sådan pensionering skulle komma att drabba familjens kontantinkomster bl.a. under den tid då i många fall familjens kostnader för barnens underhåll och fostran var stora. Förslaget om införande av pensionspoäng eller poängår för de hemarbetande ansågs vidare strida mot den inom tilläggspensioneringen grundläggande principen om att rätt till ATP förutsätter att den som skall uppbära pensionen har haft inkomst av förvärvsarbete. Det erinrades om att det för rätt till hel ålderspension krävs endast 30 pensionsgrundande år och att pensionspoäng beräknas med utgångspunkt i de 15 bästa poängåren. Detta innebär — uttalades det — att varken pensionens eller pensionspoängens storlek påverkas för den som något eller några år avhåller sig från förvärvsarbete. Vård av barn i hemmet medför därför endast undantagsvis att en förälder inte kan uppnå erforderligt antal pensionsår. Inte heller torde pensionspoängens storlek i någon större omfattning påverkas av några års bortovaro från förvärvsarbete. — Riksdagen avslog år 1972 på hemställan av utskottet motionerna om självständig pensionsrätt för hemarbetande.
När frågan återkom i samband med riksdagens behandling av proposi- tionen 1973z47 angående förbättrade familjeförmåner inom den allmänna försäkringen m. m. fann riksdagen (SfU 1973zl9) tidigare åberopade skäl alltjämt äga giltighet och hänvisade till att ersättningen i samband med barns födelse och vid vård av sjukt eller handikappat barn i fortsättningen kommer att medverka till att upprätthålla förälders ATP-skydd.
De deltids- och korttidsanstäl/(las ställning inom A TP-systemet har behand-
lats av riksdagen vid ett flertal tillfällen alltsedan tilläggspensioneringens införande. Då har emellertid problemen diskuterats med utgångspunkt i frågan om överensstämmelse mellan inbetalda avgifter och tillgodoförda pensionspoäng. Riksdagen. som har avslagit motioner med sådant innehåll. har därvid bl. a. uttalat (SfU 1971:l9. SfU 19739) att pensionsrätt tillerkänns försäkrad oberoende av om arbetsgivaren har betalat in avgifter eller inte samt att gällande regler för beräkning av pensionsgrundande inkomst och för fastställande av arbetsgivares avgiftsunderlag med en kollektiv debitering och inbetalning av avgifterna var förenade med uppenbara fördelar.
5.253. Kommitténs överväganden
Frågor rörande hemarbetandes rätt till ATP har tagits upp i motioner under flera år. Som skäl för att tillerkänna hemarbetande. som vårdar barn eller annan anhörig i hemmet. pensionspoäng eller poängår inom ATP har motionärerna bl. a. åberopat att de hemarbetande — med hänsyn inte minst till att de avlastar samhällets barntillsyns- och vårdinstitutioner — gör en lika nyttig och produktiv samhällsinsats som om de hade varit förvärvsarbetande i konventionell mening. Flera motionärer har ansett att man därför bör jämställa sådant vårdarbete med förvärvsarbete och tillgodoföra de hemar— betande visst antal poängår inom ATP.
Riksdagen har emellertid tidigare avslagit motioner med sådant innehåll. De huvudsakliga invändningarna mot en självständig rätt till ATP för hemarbetande kan sammanfattas i fem punkter.
1) Det strider mot den grundläggande principen om att rätt till ATP förutsätter att den som skall uppbära pensionen har haft inkomst av förvärvsarbete.
2) Det är svårt att göra en rättvisande uppskattning i pengar av värdet av arbete i hemmet.
3) Avgifter för pensioneringen skulle drabba familjens inkomster under en tid då kostnaderna regelmässigt är stora.
4) lS- och 30-årsreglerna ger utrymme för försäkrad att något eller några år avhålla sig från förvärvsarbete utan att pensionens storlek påverkas.
5) Föräldrapenningen och liknande ersättningar medverkar till att upprätt- hålla ATP-skyddet.