om ordningsvakter och bevakningsföretag
” Prop. 1979/80: 122 Regeringens proposition
1979/80: 122
om ordningsvakter och bevakningsföretag;
beslutad den 13 mars 1980
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits 1 bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
HÅKAN WINBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag om ordningsvakter. Enligt den nya lagen skall ordningsvakter kunna förordnas att medverka till att upprätthålla ordningen vid offentliga tillställningar, allmänna sammankomster, badplatser, lägerområden samt lokaler eller platser för sport, spel eller annan sådan verksamhet liksom vid lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten. Om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt skall ordningsvakter kunna förordnas även i andra fall. I lagen regleras vidare bl. a. kvalifikationskrav, förordnande och allmänna åligganden för ordningsvakter. I propositionen behandlas även andra frågor beträffande ordningsvakter. Dessa gäller bl. a. befogenheter, utbildning och utrustning samt avgränsningen av ordningsvakternas verksamhet från polisens. Ändringar som berör ordningsvakterna föreslås även i bl. a. brottsbalken, lagen (1938: 274) om rätt till jakt och lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.
I propositionen föreslås också ändringar i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag. Ändringarna innebär bl.a. att kravet på auktorisation för bevakningsverksamhet utvidgas samt att underlag skapas för en bättre tillsyn över bevakningsföretagen. Vidare berörs frågan om utbildning för den personal som är anställd i ett bevakningsföretag och har till uppgift att utföra bevakningstjänst (väktare).
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1981.
I Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 122
Förslag till
Lag om ordningsvakter
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
18 f enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.
2 & Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid
I. offentliga tillställningar som avses i 9§ allmänna ordningsstadgan (1956: 617), 2. allmänna sammankomster som avses i 18 lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
3. badplatser. lägerområden samt lokaler eller platser för sport. spel eller
annan sådan versamhet. allt under förutsättning att allmänheten har tillträ-
de dit,
4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 § lagen (1977: 293) om handel med drycker.
3 & Om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt, får ordningsvakter förordnas även i annat fall än som avses I 2§.
Kvalifikationskrav
4 & Endast den fär förordnas till ordningsvakt som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning.
Förordnande 58 En ordningsvakt förordnas av rikspolisstyrelsen om tjänstgöringsomrädet berör flera län. av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inom länet och i övriga fall av polisstyrelsen. Förordnandet meddelas för viss
tid, högst tre år.
I förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område
det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 38, skall det också innehålla uppgift om tjänstgöringsställe.
Allmänna åligganden
6 & En ordningsvakt lyder under polisstyrelsen i det distrikt där han tjänstgör. Han är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar I
tjänsten. om det inte är uppenbart att den inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller att den strider mot en lag eller en annan författning.
7 & En ordningsvakt skall hålla polisstyrelsen underrättad om förhållanden som rör hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till styrelsens kännedom.
8 & För att verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inte använda strängare medet än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rättelse
genom upplysningar och uppmaningar.
När en ordningsvakt ingriper skall han se till att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till dess syfte.
Återkallelse av förordnande
9 & Uppfyller en ordningsvakt inte längre de villkor som anges i 4§, får förordnandet återkallas. Detsamma gäller när det finns något annat särskilt
skäl för återkallelse. Beslut om återkallelse meddelas av den myndighet som har meddelat förordnandet. Uppkommer fråga om att återkalla ett förordnande och kan det antas att förordnandet kommer att återkallas, får myndigheten besluta att avstänga
ordningsvakten från tjänstgöring för tiden till dess frågan om återkallelse
har prövats slutligt. Även i annat fall får beslut om avstängning för visst tjänstgöringstillfälle meddelas, om ordningsvakten åsidosätter vad som
åligger honom i hans verksamhet.
Är det fara i dröjsmål får beslut om avstängning meddelas av en polisman. Ftt sådant beslut skall skyndsamt anmälas till den myndighet som har
förordnat ordningsvakten. Har avstängningen ej redan upphört, skall myn-
digheten omedelbart pröva om den skall bestå.
Besvär
10 & Beslut som en polisstyrelse har meddelat enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Beslut som en länsstyrelse eller rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
Tystnadsplikt
11. & En ordningsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på
grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av brott.
I det allmännas verksamhet tillämpas I stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980: 000).
Denna lag träder I kraft den I januari 1981. Ett förordnande att vara ordningsvakt som har meddelats före ikraftträdandet skall därefter gälla
som förordnande för ordningsvakt enligt denna lag. Förordnandet upphör
dock att gälla vid utgången av år 1982, sävida det inte dessförinnan har återkallats eller annars upphört att gälla.
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 14§ och 24 kap. 2§ brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
22 kap.
14 8!
Under beredskapstillstånd och Under beredskaptillstånd och då då riket är i krig skall såsom krigs- riket är i krig skall såsom krigsman
man anses, förutom den som på anses, förutom den som på grund grund av 21 kap. 20§ eller med stöd av 21 kap. 20§ eller med stöd därav
därav givna bestämmelser är krigs- givna bestämmelser är krigsman.
man. jämväl envar annan som är jämväl envar annan som är tjänsttjänstgöringsskyldig vid Arigsmak- göringsskyldig vid försvarsmakten.
ten, 1 den mån ej regeringen annor- i den mån ej regeringen annorlunda
lunda förordnar. Vad som sägs om förordnar. Vad som sägs om krigs-
krigsman skall, då riket är i krig. man skall. då riket är i krig, äga äga motsvarande tillämpning å po- motsvarande tillämpning å polis-
lisman vilken. utan att vara tjänst- man vilken, utan att vara tjänstgögöringsskyldig vid krigsmakten. är ringsskyldig vid försvarsmakten, är
skyldig att deltaga i rikets försvar. å skyldig att deltaga i rikets försvar. å den som har att fullgöra för bevak- skyddsvakt som har förordnats med ning av viss egendom erforderlig stöd av 108 lagen (1940:358) med
polisverksamhet och därvid entigt vissa bestämmelser till skydd för regeringens — förordnande tillhör försvaret m.m. sont å den som tillkrigsmakten ävensom å den som hör sådan tjänstegren inom civilförtillhör sådan tjänstegren inom civil- svaret. vars personal jämlikt regeförsvaret, vars personal! jämlikt re- ringens förordnande är skyldig att geringens förordnande är skyldig utöva verksamhet som åvilar föratt utöva verksamhet som åvilar svarsmakten. krigsmakten. Den som eljest under bered- Den som eljest under bered-
skapstillstånd eller då riket är i krig skapstillständ eller då riket är i krig
vistas vid avdelning av krigsmak- vistas vid avdelning av försvarsten, som är i fält eller tjänstgör un- makten. som är i fält eller tjänstgör
der liknande förhållanden. skall ock under liknande förhållanden. skall
anses såsom krigsman. ock anses såsom krigsman. Beträffande krigsfånge. krigsdeltagare som internerats vid krig under
vilket riket är neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller
internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvärd eller andlig vård skall i tillämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgat.
! Senaste Ivdelse 1974: 565.
Prop. 1979/80: 122 oo 5
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 24 kap.
28 Om polisman, som skall verställa tjänsteåtgärd. mötes eller angripes med våld eller hot om väld. må han för åtgärdens genomförande bruka det väld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman celler civilförsvarsper-
sonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör
för bevakning eller för att upprätthålla ordning. Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör
han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då
denne skall hälla honom till ordningen. må ock till rymningens hindrande
eller ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till
omständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden. må jämväl brukas väld enligt vad nu är sagt. Detsamma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd övas av annan än förut nämnts. | Om en polisman eller annan som avses i första stycket eller den, som med stöd av lag eller annan författning har förordnats av myndighet att medverka till att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller
att utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rätt avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme, får han, om
han möts av motstånd, även i and-
ra fall än som sägs i första och
andra styckena för att genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i myndighetsutövning med laga rätt skall verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom. Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som
kommer honom till hjälp samma rätt.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som i 22 kap. 14 § första stycket I dess äldre lydelse har föreskrivits om den som har att fullgöra för
bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
regeringens förordnande tillhör krigsmakten skall dock gälla intill utgången av år 1982.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande
Härigenom föreskrivs att 108 lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande skall ha nedan angivna lydelse. Nuvurande Iydelse Föreslagen Iydelse 10 § Bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt Bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt 5§ första stycket gäller i tillämpliga 5§ första stycket gäller i tillämpliga delar även den som utan att vara delar även ordningsvakt och den polisman förordnats att fullgöra po- som utan att vara polisman förordlisverksamhet, om ej annat framgår nats att fullgöra polisverksamhet, av förordnandet. om ej annat framgår av förordnandet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.
Härigenom föreskrivs att 105 lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse 10. $ Vad som sägs i denna lag om po- Vad som sägs I denna lag om polisman gäller även den som utan att lisman gäller även ordningsvakt vara polisman förordnats att fullgö- och den som utan att vara polisman ra polisverksamhet. om ej annat förordnats att fullgöra polisverkframgår av förordnandet. samhet, om ej annat framgår av förordnandet.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.
Härigenom föreskrivs, att 2§ lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
28!
Angående beslag av egendom som avses i I 8 skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser: :
I. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa
eller egendomens förstörande eljest mäste anses försvarligt. I annat fall må egendomen försäljas, spritdrycker. vin eller starköl till det i lagen (1977: 293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget. öl till
tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till
egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp. som erhållits vid för-
säljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsle-
daren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22§ första stycket första
punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyndigheten.
Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp. som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning. äge han inom en månad från
det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan
härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd.
Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.
2. Vad i 27 kap. 7§ rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.
3. Har förverkande av beslagtagen egendom ej förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och väckes ej åtal. prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad enligt I &. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken beslaget skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en
månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att.
om ej beslaget finnes böra hävas. väcka talan om egendomens förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå
åter.
4. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot. skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.
5. I fråga om spritdrycker. vin 5. I fråga om spritdrycker, vin eller starköl, som t strid mot gällan- eller starköl, som i strid mot gällande bestämmelser medföres vid of- de bestämmelser medföres vid offentlig tillställning, äger ordnings- fentlig tillställning. har den som vakt som med stöd av myndighets tjänstgör som ordningsvakt vid tillförordnande utövar polisverksam- ställningen samma rätt att taga het vid tillställningen samma rätt att egendomen i beslag som enligt rät-
taga egendomen i beslag som enligt tegångsbalken tillkommer polis-
rättegångsbalken tillkommer polis- man.
man.
Ordningsvakt som verkställt bestag skall skyndsamt till polismyndighe-
ten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
! Senaste lydelse 1977: 297.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1938: 274) om rätt till jakt dels att 268 1 mom. och 318 skall ha nedan angivna lydelse, dels att nuvarande 39 § skall betecknas 40 8, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 398. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
26 8!
I mom. Den som vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift. Till bevis om att den jagande full- Till bevis om att den jagande full-
gjort vad honom enligt första gjort vad honom enligt första stycket åligger skall han vid jakten stycket åligger skall han vid jakten
medföra ett för honom gällande medföra ett för honom gällande jaktkort: och vare han pliktig att vid jaktkort: och vare han pliktig att vid
anfordran uppvisa kortet för polis- anfordran uppvisa kortet för polis-
man eller med polismans befogen- man, av länsstyrelsen förordnad het utrustad ordningsvakt för jukt- Jakttillsvnsman, befattningshavare hevakning, befattningshavare vid vid domänverket. vid tullverkets
domänverket, vid tullverkets kust- kust- eller gränsbevakning eller vid
eller gränsbevakning eller vid lant- lantbruksnämnds rennäringsavbruksnämnds rennäringsavdelning, delning, — stiftsjägmästare = eller
stiftsjägmästare eller dennes biträ- dennes biträden ävensom för den den ävensom för den som äger, in- som äger, innehar eller vårdar mar-
nehar eller vårdar marken eller den ken eller den eljest där äger jakt-
eljest där äger jakträtt: skolande rätt: skolande den befattningshava-
den befattningshavare vid domän- re vid domänverket, lantbruksverket. — lantbruksnämnds = ren- nämnds rennäringsavdelning och
näringsavdelning och stiftsnämnd stiftsnämnd sålunda tillkommande
sålunda tillkommande befogenhe- befogenheten att påfordra uppviten att påfordra uppvisande av jakt- sande av jaktkort hava avseende al-
kort hava avseende allenast på lenast på mark som står under hans mark som står under hans förvalt- förvaltning eller uppsikt. ning eller uppsikt.
31 8
Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jaktområde, må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar eller vårdar marken så
ock deras folk i fall som avses i 308 tredje stycket fråntaga den jagande jaktbytet och eljest taga detta i beslag ävensom beslagtaga vapen. ammunition. annat jaktredskap. hund. motorfordon, annat motordrivet fortskaffningsmedel och släpfordon.
Å område där jakträtt ullkommer Å område där jakträtt tillkommer
kronan liksom å sådan kronomark kronan liksom å sådan kronomark
ovanför odlingsgränsen som står ovanför odlingsgränsen som stär
under statens omedelbara disposi- under statens omedelbara disposi-
! Senaste lydelse 1975: 175, " Senaste lydelse 1973: 299.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
tion och å renbetesfjällen tillkom- tion och ä renbetesfjällen tillkom-
mer rätt att taga jakibyte och annan mer rätt att taga jaktbyte och annan i första stycket avsedd egendom i 1 första stycket avsedd egendom i beslag polisman och med polismans beslag polisman och av länsstyrelbefogenhet utrustad ordningsvakt sen — förordnad — jakttillsyvnsman för jaktbevakning ävensom perso- ävensom personal vid domänvernal vid domänverket, vid tullver- — ket. vid tullverkets kust- eller kets kust- eller gränsbevakning «gränsbevakning samt vid lantbrukssamt vid lantbruksnämnds ren- = nämnds rennäringsavdelning. näringsavdelning. Vad i första och andra styckena är stadgat om den som olovligt jagar å annans jaktområde gäller ock i fråga om den som å bar gärning beträdes med jakt, som enligt 295 I mom. första stycket är att anse såsom olovlig, eller med sådant tillvaratagande elter tillägnande, för vilket han enligt 298 I mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt: och skola. där
fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan. de i
andra stycket här ovan omförmälda personerna äga att utöva där avsedd
rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer annan än kronan.
Har egendom tagits i beslag. skall anmälan därom göras till vederböran-
de polis- eller åklagarmyndighet. Den som erhållit sådan anmälan har att
förfara som om han själv gjort beslaget.
39 § Den som kan anses lämplig att
utöva jakttillsvn får förordnas till jakttillsyvnsman. En jakttillsvnsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett eller flera län och får återkallas när det finns skäl för det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som enligt 26 §& I mom. och 31 §i deras nya lydelse förskrivs om jakttillsynsman skall intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet gäller.
7 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
Härigenom föreskrivs att 32 och 41 §8& vapenlagen (1973: 1176) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 8 Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan polismyndighet besluta att vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas. Är faran
Nuvarande lIvdelse Föreslagen Iydelse för missbruk överhängande. får polisman även utan sådant beslut omhän-
dertaga vapnet och ammunitionen. I sådant fall skall polismannen skyndsamt anmäla åtgärden hos polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå.
Vad som i första stycket sägs om Vad som i första stycket sägs om polisman gäller även ordningsvakt polisman gäller även uv länsstyrelsom med stöd av myndighets för- sen förordnad jakttillsvnsman samt ordnande utövar jaktbevakning personal vid domänverket, tullversamt personal vid domänverket. ket eller rennäringsavdelning vid tullverket eller rennäringsavdelning lantbruksnämnd. vid lantbruksnämnd. Finns någon som har tillstånd att inneha den omhåndertagna egendomen
och återkallas cj tillståndet. skall egendomen återlämnas till innehavaren
så snart det skäligen kan antagas att det ej längre föreligger någon risk för missbruk.
41 8
Angående beslag av egendom, Angående beslag av egendom. som kan antagas vara förverkad en- som kan antagas vara förverkad enligt 40 §, gäller bestämmelserna om ligt 40 §, gäller bestämmelserna om
beslag i rättegångsbalken med föl- beslag I rättegångsbalken med föl-
jande avvikelser. jande avvikelser.
1. Ordningsvakt, som med stöd 1. Åv länsstyrelsen förordnad
av myndighets förordnande utövar jakttillsyvnsman samt personal vid jaktbevakning samt personal vid domänverket, tullverket eller rendomänverket, tullverket eller ren- näringsavdelning vid Jantbruksnäringsavdelning vid lantbruks- nämnd äger samma rätt att taga nämnd äger samma rätt att taga egendom i beslag som tillkommer
egendom i beslag som tillkommer polisman.
polisman. 2. Bestämmelsen att åtal skall 2. Bestämmelsen att ätal skall väckas inom viss tid gäller ej t annat väckas inom viss tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid. fall än då rätten utsatt sådan tid.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som enligt 32 och 41 88 i deras nya lydelse föreskrivs om jakttillsvnsman skall intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet gäller.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1940: 358) med vissa bestämmel-
ser till skydd för försvaret m. m.!. dels att nuvarande 10 a & skall betecknas 14 &,
dels att 10 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 11—13 §§. av nedan angivna lydelse.
! Lagen omtryckt 1960:75. Senaste lydelse av 10 a 8 1978: 264.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
10 8
Enligt de närmare bestämmelser Enligt de närmare föreskrifter regeringen utfärdar äger bevak- som meddelas av regeringen eller ningspersonal vid anläggning, in- myndighet som regeringen bestämrättning, fartyg. luftfartyg eller om- mer får en militär befälhavare och råde som skyddas enligt 1—3 §§ be- en länsstyrelse förordna därtill fogenhet att i den omfattning som lämplig person att som skyddsvakt kräves för fullgörande av bevak- bevaka anläggning, inrättning, farningsuppgiften företaga kroppsvisi- tyg eller område som skyddas entation å personer, som där söka ligt 1-3 §§ — Iskyddsföremål). vinna tillträde eller uppehålla sig, Skvddsvakt tillhör försvarsmakten, samt undersöka föremål som de om riket är it krig. medföra, så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga personer och av dem med-
förda föremål.
"sg
Krigsmän och polismän som bevakar skyddsföremål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras, I. begära ätt var och en som försöker få tillträde till eller uppehåller sig vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn, födelsetid och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild handling, 2. avvisa eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd ej är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som denne medför, om han ua. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag, b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik- "ig, cec. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medförd egendom. Krigsmän som avses i första stycket och skyddsvakter har dess- ” Senaste lydelse 1978: 264. " Förutvarande 11 8 upphävd genom 1978: 264.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse utom inom skyddsföremålet eller i
dess närhet samma befogenhet som polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri. sabotage eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på Jöremål som han för med sig. Vad
som har sagts nu gäller också om
den misstänkte är på flykt från
skyddsföremålet.
De befogenheter som anges i första och andra styckena tillkommer även gränsövervakningsmän som uvses ilagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer belogenheterna all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet. Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket, skull anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall omedelbart
pröva om åtgärden skall bestå. Den
som har omhändertagits enligt förstå stycket 2 skall friges så snart ändamålet med omhändertagandet har förfallit, dock senast sex timmar efter omhändertagandet.
12 §
Kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall såvitt möjligt ske inomhus i avskilt rum och i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får inte utan att synnerligu skål föreligger verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Vad som har sagts nu utgör dock
inte hinder mot att det i annan ord-
ning företas sådan vtlig kroppsvisttation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som avser endast eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.
13.8¶En skyddsvakt får inte obehörigen
röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga
förhållanden eller förhållanden av
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
betydelse för totälförsvaret eller
annars för rikets säkerhet.
I det allmännas verksamhet till-
lämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:00).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som i 10 8 i dess nya
Iydelse samt i II och 13 8§ föreskrivs om skyddsvakt skall intill utgången
av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för bevakning av skyddsföremål så länge förordnandet gäller.
9 Förslag till
Lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383)
Härigenom föreskrivs att 3—5 8& bevakningskungörelsen (1940: 383)! skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1943:881) om polisens ställning under krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980. Förordnande som har meddelats med stöd av 4 § skall dock gälla intill utgången av år 1982. om ej regeringen bestämmer annat.
11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 191) om bevakningsföretag
dels att i 5 8 orden "Kungl. Maj:t skall utbytas mot ”regeringen”. dels att nuvarande 9—12 88 skall betecknas 13—16 88,
dels att 1.3.6 och 8 samt nya 13-16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9—12 38. av nedan angivna lydelse.
IS
Med bevakningsföretag avses i Med bevakningsföretag avses I denna lag den som yrkesmässigt denna lag den som yrkesmässigt åtager Sig att för annans räkning åtar sig att för annans räkning heutföra viss bevakningsuppgift. La- vaka fastighet, anläggning, viss gen gäller dock ej statlig eller kom- verksamhet, olfentHig tillställning munal myndighet. eller något annat sådant eller också ! Senaste lydelse av
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
att bevaka enskild person för dennes skvdd. Lagen gäller dock ej bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gåäller ej heller bevakning som utförs av enskild person. om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag.
Auktorisation får beviljas endast Auktorisation får beviljas endast
om verksamheten kan antagas bli om det kan antas att verksamheten
bedriven på ett sakkunnigt och om- 1. blir bedriven på ett sakkunnigt
dömesgillt sätt. och omdömesegillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen, 2. inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning. Vid prövning enligt första stycket skall särskilt beaktas att företaget har en lämplig organisation och planläggning av sin verksamhet. För auktorisation kräves också att företaget har utsett en person som föreståndare för verksamheten.
6 §
Prövning som avses i 4 § göres Prövning som avses 1 4 § görs beträffande den som har hemvist beträffande personalen hos ett aukinom = Stockholms, Göteborgs, toriserat — bevakningsföretag av Malmö eller Visby polisdistrikt av länsstyrelsen i det län där den som
polisstyrelsen och i övriga fall av prövningen gäller avses huvudsak-
länsstyrelsen i det län där han har ligen komma att tjänstgöra. I fråga
hemvist. om föreståndaren för verksamhe-
ten och ledamöter i företagets styrelse görs prövningen av den länsstyrelse som utövar tillsyn över företaget. Sedan ansökan om prövning Sedan ansökan om prövning
gjorts får auktoriserat bevaknings- gjorts får auktoriserat bevakningsföretag It avbidan på beslut eller be- företag i avbidan på beslut eller be-
sked i ärendet anlita den som an- sked i ärendet anlita den som ansökningen avser endast för verk- sökningen avser för verksamhet i
samhet i vilken han ej får befattning vilken han ej får befattning med nåmed något förhållande som har be- got förhållande som har betydelse
tydelse för rikets säkerhet. för rikets säkerhet. Godkännande enligt 4 8 får begränsas till viss tid. när särskilda skäl föreligger.
88 Länsstyrelsen utövar tillsyn över Tillsyn över ett auktoriserat be-
auktoriserat bevakningstföretag. vakningsföretag mövas av länsstiv- Andra myndigheter skall på begä- relsen ti det län där företagets ledran lämna länsstyrelsen det biträde ning har sitt säte. Andra myndighe-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
som behövs för tillsynen. ter skall på begäran lämna länsstyrelsen det biträde som behövs för tillsynen. Vid tillsvnen skall länsstyrelsen särskilt kontrollera at: de villkor för auktorisation som anges i 3 § alltjämt är uppfyllda.
98 Ett auktoriserat bevakningsföretag skall lämna länsstyrelsen de
upplysningar om verksamheten
som den begär för sin tillsyn. Företaget skall årligen före mars månads utgång till länsstyrelsen sända in en redogörelse för verksamheten under föregående år.
10 §
Länsstyrelsen har rätt att inspektera ett auktoriserat bevakningsföretag och att ta del av samtliga handlingar som rör företagets bevak-
ningsverksamhet. Inspektion skall
göras så snart det finns anledning till det, dock minst en gång vartannat år.
11 §
Underlåter ett auktoriserat bevakningsföretag att lämna upplysningar enligt 9 § första stycket, att sända in redogörelse enligt 9 § andra stycket eller att lämna tillgång till handlingar enligt 10 §. får länsstyrelsen förelägga vite.
IM
8¶Länsstyrelsen får förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag att vidta de rättelser och andra åtgärder som föranleds av tillsvnen. Föreläggandet får förenas med vite.
9 § 13 §
Auktorisation eller godkännande Auktorisation eller godkännande enligt 4 § kan återkallas, när i den- enligt 4 § kan återkallas, när i denna lag angiven förutsättning för så- na lag angiven förutsättning för sådant beslut ej längre föreligger eller dant beslut ej längre föreligger eller det i övrigt finns särskild anledning det i övrigt finns särskild anledning därtill. Därvid äger 5 § och 6 § för- därtill.
sta stycket motsvarande = till-
lämpning.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Fråga om återkallelse av auktoritation prövas av den länsstyrelse som utövar tillsyn över det berörda företaget. Vid behandlingen av en
sådan fråga tillämpas 5 § andra och tredje styckena. Fråga om återkallelse av godkännande prövas av den länsstyrelse som har godkänd den som pröv-
ningen avser eller, om frågan angår föreståndaren för verksamheten eller en ledamot i företagets styrelse, av den länsstyrelse som utövar tillsyn över företaget. Om det finns synnerliga skäl får länsstyrelsen i stället för att åter-
kalla ett godkännande begränsa
det till en viss verksamhet eller ett
visst område. 10. $ 14 § Den som uppsåtligen eller av Till böter eller fängelse i högst
oaktsamhet bryter mot 2 § dömes sex månader döms den som uppsåttill böter eller fängelse i högst sex ligen eller av oaktsamhet bryter månader. mot 2 § eller lämnar osann uppgift i fall som avses 19 §.
I 15 §
Talan mot polisstyrelsens beslut Länsstyrelsens beslut enligt denenligt denna lag föres hos länssty- na lag överklagas hos regeringen relsen genom besvär. genom besvär. Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Kungl. Muj:t genom besvär.
12. $ 16 5
Rikspolisstyrelsen meddelar efter Regeringen eller myndighet som samråd med berörda arbetsmark- regeringen bestämmer meddelar
nudsorganisationer och brunschor- närmare föreskrifter om utbildning-
ganisationer närmare föreskrifter en av väktare samt om väktares om utbildningen av väktare samt uniform och utrustning i övrigt. om väktares uniform och utrustning i Övrigt.
1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Beträffande ärende om
prövning enligt 4 § som har anhängiggjorts men inte slutligen avgjorts före
ikraftträdandet skall dock äldre bestämmelser tillämpas. 2, Har ett företag före ikraftträdandet börjat bedriva verksamhet som då
ej fordrade auktorisation men för vilken sådan behövs enligt denna lag. får
företaget. under förutsättning att ansökan om auktorisation görs före den I
april 1981. fortsätta verksamheten utan auktorisation till dess ansökningen slutligt har prövats. Avslås ansökningen, får auktorisationsmyndigheten.
när särskilda skäl föreligger, medge att verksamheten ändå får fortsätta en
viss övergångstid.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1980-01-24
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman. Mundebo. Wikström, Friggebo, Mogård, Söder. Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss om ordningsvakter och bevakningsföretag
1¶INLEDNING
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i september 1974 en sakkunnig! för att se över bestämmelserna om ordningsvakter. Den sakkunnige, som antog namnet ordningsvaktsutredningen, överlämnade i april 1978 betänkandet (SOU 1978: 33) Ordningsvakter.
Vidare tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i juni 1975,
med stöd av regeringens bemyndigande, en sakkunnig” för att utreda frågan om utbildning av väktare m. m. Den sakkunnige, som antog namnet väktarutbildningsutredningen, överlämnade i juni 1978 betänkandet (Ds Ju 1978: 4) Bevakningspersonal.
Till protokollet i detta ärende bör som bilaga I fogas en sammanfattning av ordningsvaktsutredningens betänkande och som bilaga 2 en sammanfattning av väktarutbildningsutredningens betänkande. Beträffande nuva-
rande förhållanden och de båda utredningarnas närmare överväganden
hänvisas till betänkandena.
Betänkandena har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
! Ledamoten av riksdagen planeringschefen Åke Wictorsson. > Ledamoten av riksdagen elektrikern Paul Jansson. 2 Riksdagen 1979/80.1 saml. Nr 122
2¶ALLMÄN MOTIVERING
2.1¶Inledande synpunkter
Enligt 2 § polisinstruktionen (1972: 511) har polisen till huvuduppgift att
uprätthålla allmän ordning och säkerhet. I denna uppgift ingår bl.a. att förebygga brott och att hindra att den allmänna ordningen och säkerheten
störs genom brott eller på annat sätt.
Sedan lång tid har det i vårt land varit möjlig för polismyndigheterna att
förordna personer som inte är anställda inom polisväsendet att utföra vissa
begränsade polisiära uppgifter. Enligt 90 § polisinstruktionen kan en polis-
myndighet sålunda ge förordnande för en person som inte är anställd inom polisväsendet att utföra polisbevakning. En sådan person kallas ordningsvakt. Ordningsvakten är vid sin tjänstgöring underställd polisen, och vissa
regler som gäller för en polisman gäller även för en ordningsvakt. Med
förordnandet som ordningsvakt följer i allmänhet vissa särskilda befogenheter, t.ex. att göra omhändertagande enligt 3 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) eller enligt lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade pesoner m. m. (LOB).
I polisinstruktionen har inte närmare angetts för vilka uppgifter en ordningsvakt får förordnas. Det förutsätts emellertid uttryckligen i all-
männa ordningsstadgan (1956:617) att polismyndigheten skall kunna ålägga den som anordnar offentlig tillställning att bekosta ordningshållning genom förordnade ordningsvakter. Det ojämförligt största antalet förord-
nande för ordningsvakt har sedan länge avsett just ordningshållning vid offentliga tillställningar. I praxis har emellertid ordningsvakter kommit att förordnas också för en
mängd andra bevakningsuppgifter av skiftande karaktär. Det har sålunda varit vanligt att ordningsvakter har förordnats för att hålla ordning vid kaféer, restauranger o. d. och för att bevaka industrier, köpcentra, varuhus, campingplatser och idrottsanläggningar. Förordnanden har i vissa polisdistrikt även getts för bevakning eller ordningshållning på gator. torg, parker och andra ställen som är allmänna platser enligt allmänna ordningsstadgan. En ganska stor del av gällande förordnanden som ordningsvakt
har avsett jakt- och fisketillsyn. En annan speciell grupp av förordnanden
har gällt tjänstgöring som arrestant- och förpassningsvakter, passkontrollanter och flygplatskontrollanter. Som ytterligare exempel kan nämnas att
ordningsvakter har förordnats för att utöva tillsyn över nationalparker, naturreservat och andra frilutftsområden samt i viss utsträckning för att
bevaka objekt av betydelse för försvarsväsendet eller annars för landets
säkerhet. — Praxis när det gäller förordnande av ordningsvakter har varierat starkt mellan olika polisdristrikt och län.
I mitten av 1970-talet fanns i landet ca 18 000 gällande förordnanden för ordningsvakt. Av dessa avsåg ca 10000 ordningshållning vid offentliga tillställningar. Sannolikt förhåller det sig så att en inte obetydlig del av
dessa 18000 förordnanden har avsett personer som inte i praktiken eller åtminstone inte regelbundet har fungerat som ordningsvakter vid den angivna tidpunkten. Ett förordnande anses nämligen kunna meddelas tills vidare.
Det under senare år växande behovet av att på skilda platser och i olika
sammanhang kunna komplettera det allmänna skydd som samhället till-
handahåller genom bl. a. polis- och brandmyndigheter har medfört att olika
bevakningsföretag har bildats med uppgift att yrkesmässigt tillhandahålla framför allt personal men även utrustning för bevakningsändamål. Som exempel på företagens arbetsuppgifter kan här nämnas bevakning av fastigheter, industrier, byggnadsplatser, anläggningar och bostadsområden samt övervakning av kunder I varuhus och affärer.
Genom lagen (1974: 191) om bevakningsföretag (BevL) har införts ett krav på obligatorisk auktorisation för alla som yrkesmässigt åtar sig att för
andras räkning utföra bevakningsuppgifter. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1974. Den är tillämplig på alla slag av bevakningsföretag men gäller inte statliga och kommunala myndigheter. Avsikten bakom lagstiftningen har
främst varit att tillgodose samhällets intresse av att bevakningsföretagens verksamhet blir föremål för viss kontroll och bedrivs under betryggande
former.
Som förutsättning för auktorisation gäller enligt BevL att verksamheten
kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. All perso-
nal hos ett auktoriserat bevakningsföretag skall vara godkänd vid prövning
med avseende på laglydnad. medborgerlig pålitlighet och lämplighet i övrigt. Den som är godkänd för anställning i ett auktoriserat bevaknings-
företag och som har till uppgift att utföra bevakningstjänst kallas väktare.
En väktare åtnjuter det skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken (BrB). Det innebär att våld eller hot om våld mot en väktare i hans
tjänsteutövning bestraffas enligt de strängare straffbestämmelser som gäller för förgripelser mot tjänstemän i myndighetsutövning. En väktare har
inte andra befogenheter än vilken medborgare som helst när det gäller att
ingripa mot andra personer eller att använda väld för att genomföra arbetsuppgifter. En från praktisk synpunkt betydelsefull befogenhet är den som
enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken tillkommer envar, nämligen att gripa
bl.a. den som ertappas på bar gärning eller flyende fot när det är fråga om brott som kan bestraffas med fängelse. För väktare gäller dessutom liksom för andra medborgare reglerna om nödvärn i brottsbalken. Det har emeller-
tid inte varit ovanligt att väktare har fätt förordnande som ordningsvakter
för direkta bevakningsuppgifter och därmed även de befogenheter som
följer med ett sådant förordnande. Sålunda beräknades för ett par år sedan drygt 2000 väktare ha gällande ordningsvaktsförordnanden.
När det gäller utbildningen av väktare bygger lagen på förutsättningen att det skall ankomma på det enskilda företaget att själv sörja för utbildningen av sin personal. Rikspolisstyrelsen har efter samråd med berörda
parter utfärdat närmare föreskrifter om utbildningen.
Den 1 januari 1978 fanns det 87 auktoriserade bevakningsföretag i Sverige. Det totala antalet anställda vid bevakningsföretagen var ca 11200, varav ca 10000 väktare. Bevakningsbranschen i Sverige domineras av Bevaknings AB Sccuritas och av fem andra i Securitaskoncernen ingående
bolag. Bevaknings AB Securitas (Securitas) hade vid årsskiftet 1977/78 ca
6 400 anställda, varav 5 700 väktare. Det näst största bevakningsföretaget i Sverige är det av staten genom Statsföretag AB ägda Allmänna Bevaknings AB (ABAB) som vid nämnda tid hade ca 1 300 anställda. varav ca 1200 var väktare. Av de 87 företagen var det endast 15 som hade mer än 50 anställda, medan 21 av företagen hade högst 4 anställda. Av alla anställda
inom bevakningsföretagen i Sverige var 69 Ze anställda i företag tillhörande
Securitaskoncernen och 13 2 i ABAB eiler ABAB:s dotterbolag Skyddsbevakning. Det bör påpekas att de angivna procenttalen dock inte är ett
tillförlitligt mått på resp. företags marknadsandel. Av de 87 företagen hade
31 företag, alltså drygt en tredjedel, beviljats auktorisation av länsstyrelsen
i Stockholms län, 15 företag av länsstyrelsen i Götegborgs och Bohus län och 11 företag av länsstyrelsen i Malmöhus län. Detta innebär alltså att två tredjedelar av alla företag hade sitt säte i de tre storstadslänen, de flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Ordningsvakternas och bevakningsföretagens uppgifter och befogen-
heter har varit föremål för en delvis ganska livlig debatt sedan flera år
tillbaka. Ordningsvakter och väktare har också blivit ett allt vanligare
inslag i samhällsbilden. Till stor del får detta ses mot bakgrund av att utvecklingen, åtminstone till för ett par år sedan, i allt större utsträckning
har gått mot en ordning där företag och andra intressenter köper tjänster av bevakningsföretag i stället för att som tidigare bedriva bevakningen i egen regi med anställd personal. En del befattningar med traditionella tillsynsuppgifter, t.ex. som vicevärd i fastigheter, har också fortlöpande kommit att ersättas med uppdrag åt bevakningsföretag. Ett annat drag i utvecklingen är de strävanden som alltsedan polisväsendets förstatligande har pågått för att frigöra den polisutbildade personalen från uppgifter som har ansetts likaväl kunna utföras av personal med mindre kvalificerad utbildning.
Även dessa strävanden har bidragit till att ordningsvakts- och väktarverk-
samheten har utvidgats till att avse nya uppgifter.
Hos allmänheten torde den nu beskrivna utvecklingen inte sällan ha lett till en osäkerhet om olika uniformerade kårers ställning och funktion i
samhället. Det har i den allmänna debatten satts i fråga om anställningskontrollen och utbildningen av ordningsvakterna och väktarna är tillfreds-
ställande och om den fortlöpande tillsynen av deras arbete är tillfyHest. Ibland har det gjorts gällande att den verksamhet som utövas av denna personal innebär ett rättssäkerhetsproblem så till vida som ekonomiskt starkare grupper får möjlighet att skaffa sig ett bättre skydd än de som har sämre resurser. Från andra håll däremot har uttryckts missnöje med de
begränsningar som f.n. gäller i fråga om personalens användning.
2¶Prop. 1979/80: 122
När det gäller ordningsvakterna har från flera håll påtalats bristen på
enhetliga bestämmelser. Därvid har man påpekat att 908 polisinstruktionen har tillämpats på olika sätt på skilda håll i landet och att detta har lett till att ordningsvaktsförordnanden i en del fall utfärdats i en utsträckning som knappast kan antas ha varit avsedd. Vidare har det hävdats att en orsak till det förhållandevis stora antalet ordningsvaktsförordnanden även kan vara att polisen i praktiken tvingas prioritera olika övervakningsbehov
i förhållande till varandra. Detta kan i sin tur ha lett till att man från
enskilda och kommunala organs sida har försökt att på egen bekostnad
tillgodose vad som har ansetts som akuta behov av ett extra skydd.
Den problematik som här i korthet har antytts har nyligen utretts av två kommittéer, ordningsvaktsutredningen och väktarutbildningsutredningen. Ordningsvaktsutredningen har bl.a. haft i uppgift att ta ställning till de principiella och praktiska aspekterna på att personer som inte är polismän
åläggs att utföra vissa polisuppgifter och till det allmänna behovet av en sådan ordning. Båda utredningarna har haft till uppdrag att närmare belysa
frågan om hur avgränsningarna bör göras mellan å ena sidan polisens verksamhetsområde och å den andra ordningsvakternas resp. väktarnas arbetsuppgifter. Utredningsuppdragen har redovisats i betänkandena
(SOU 1978: 33) Ordningsvakter och (Ds Ju 1978:4) Bevakningspersonal. Betänkandena har remissbehandlats. Vid remissbehandlingen har allmänt framhållits värdet av att ordnings-
vakternas och bevakningsföretagens verksamhet genom de båda betänkan-
dena har fått en ordentlig genomlysning. Betänkandena har också fått ett
förhållandevis gynnsamt mottagande, även om delade meningar bland
remissinstanserna föreligger i en rad särskilda frågor. Under remissbehandlingen har särskilt understrukits vikten av att det tillskapas fasta
regler för när en ordningsvakt skall kunna förordnas, så att man därigenom kan få en enhetlig praxis på området och samtidigt öka möjligheterna att från samhällets sida styra utvecklingen i önskvärd riktning.
För egen del anser jag i likhet med flertalet remissinstanser att de båda betänkandena är väl ägnade som underlag för ett ställningstagande från statsmakternas sida till de aktuella problemen. Detta hindrar givetvis inte att det med hänsyn till vad som har framkommit vid remissbehandlingen kan finnas anledning att på en del punkter diskutera andra lösningar än
dem som har föreslagits av utredningarna. Innan jag går närmare in på de olika delfrågorna vill jag emellertid beröra ett grundläggande spörsmål som
har ägnats stort utrymme både i ordningsvaktsutredningens och i väktarut-
bildningsutredningens betänkande, nämligen gränsdragningen mellan polisverksamheten å den ena samt det arbete som får utföras av den särskilt anlitade bevakningspersonalen å den andra sidan.
Ordningsvaktsutredningen anger som sin grunduppfattning att allmän
ordning och säkerhet skall upprätthållas med för ändamålet utbildad polispersonal. Det måste enligt utredningen vara en viljeinriktning från samhäl-
lets sida att uppnå detta mål. Innan målet har nätts måste emellertid enligt
utredningen ordningsvakter anlitas i viss begränsad omfattning. Väktarutbildningsutredningen ger i stort sett uttryck för samma synpunkter. Utredningen finner det angeläget att klara gränser dras upp mellan de funktioner och uppgifter i samhället som faller på polisen, ordningsvakterna och väktarna.
Jag delar de båda utredningarnas inställning i principfrågan. Det är för
mig en självklarhet att en grundläggande regel bör vara att det är polisens huvuduppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Samtidigt måste man emellertid hålla i minnet att vad som skall anses
innefattat i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet fortlö-
pande påverkas av den allmänna samhällsutvecklingen. Inriktningen av polisverksamheten har därför ändrats under årens lopp. Vidare tvingas polisen liksom andra samhällsorgan att till följd av begränsningen på re-
surser göra prioriteringar mellan olika verksamheter. Som en följd av detta har man som förut nämnts bl.a. strävat efter att frigöra polisutbildad
personal från uppgifter som kan utföras utan fullständig polisutbildning.
Med hänsyn till polisverksamhetens speciella karaktär och önskemålet om att den även i fortsättningen skall kunna efter hand anpassas till utveck-
lingen är det f.n. knappast vare sig möjligt eller lämpligt att annat än i allmänna ordalag beskriva innehållet i polisens huvuduppgift. Redan på
grund härav torde det stå klart att principen om att det ankommer på
polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inte alltid utan vidare kan ge vägledning för de praktiska överväganden som behöver göras i
skilda sammanhang.
Innebörden av polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har i viss mån preciserats genom att det i polisinstruktionen översiktligt har angetts vad polisverksamheten särskilt skall syfta till inom
ramen för huvuduppgiften. I 2 § instruktionen anges sålunda att det särskilt
åligger polisen att söka förebygga brott, hindra att ordning och säkerhet störs samt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Poli-
sen skall också uppdaga och utreda brott samt vidta de åtgärder som behövs när ordningen och säkerheten har blivit kränkt på annat sätt än genom brott. Även om denna redovisning inte är uttömmande, torde den ta sikte på själva kärnan i polisens ansvar för den allmänna ordningen och säkerheten. Det är också beträffande dessa centrala uppgifter som det
framstår som särskilt angeläget att polisen har det övergripande ansvaret.
Å andra sidan är det uppenbart att en övergång till en ordning enligt vilken de uppgifter som har angetts nyss i bokstavlig mening skulle ankom-
ma uteslutande på polisen skulle föra mycket långt. Som 1975 års polisutredning har påpekat i sitt remissyttrande skulle följden bli att även de mest
typiska uppgifterna för bevakningsföretag och ordningsvakter skulle föras över till polisen. Det framgår av väktarutbildningsutredningens undersökning av bevakningsföretagens verksamhet att denna huvudsakligen omfat-
tar vad som kan betecknas som traditionell bevakning, dvs. personell eller
teknisk tillsyn, kontroll och övervakning av olika objekt eller verksam-
heter, t.ex. industrianläggningar, butiker och kontor. Ett huvudskäl till denna särskilda bevakning är önskemålet att undvika att objekten blir
utsatta för inbrott eller skadegörelse. Eftersom sådana handlingar innebär
ett angrepp på den allmänna ordningen och säkerheten, måste även bevak-
ningsföretagens verksamhet på området till en del ses som ett led i upphål-
landet av allmän ordning och säkerhet. Motsvarande gäller om den mest typiska uppgiften för ordningsvakterna, dvs. att se till ordningen vid vissa offentliga tillställningar. Att de uppgifter som har angetts nu normalt sett
inte kräver polisutbildning torde emellertid vara ostridigt. Som framgår redan av dessa exempel går det inte att komma ifrån att det
finns en hel del bevaknings- och ordningshållningsuppgifter som visserligen har betydelse för eller anknytning till den allmänna ordningen och
säkerheten men som inte kräver polisutbildning. När det gäller frågan om
hur dessa uppgifter skall lösas kan man som polisutredningen har påpekat
tänka sig olika alternativ. En lösning är att de av principiella skäl ändå
anförtros åt polisutbildad personal inom polisen. En annan är att polisen svarar för uppgifterna genom att anlita antingen personal som är anställd
inom polisväsendet men saknar polisutbildning eller också särskilt förordnad personal utanför polisväsendet. Ytterligare en utväg är att den som har det primära intresset av bevakningen själv anlitar personal som härleder sina befogenheter från polisen eller som tillhör ett företag som har auktoriserats av det allmänna.
F.n. förekommer alla dessa alternativ i större eller mindre utsträckning i
praktiken. Vid remissbehandligen har också berörts olika aspekter på var
och en av dem. Av störst principiellt intresse synes vara en lösning som
har antytts bl.a. av Kooperativa förbundet och som går ut på att den
bevakningsverksamhet som nu faller på ordningsvakter och bevakningsföretag skulle föras över till polisen som en speciell funktion och där
anförtros åt särskild personal med mindre omfattande utbildning än som i dag meddelas polismännen. Även JK har diskuterat en lösning av detta
slag.
Som jag ser det är en sådan ordning det enda egentliga alternativet till
det nuvarande systemet med ordningsvakter och bevakningsföretag. Det är emellertid tveksamt huruvida en nyordning av detta slag, om den över
huvud taget skulle gå att genomföra, innebär övervägande fördelar. Den
skulle förutsätta ett polisväsende uppbyggt på två skilda kårer med olika utbildning och befogenheter, något som otvivelaktigt skulle skapa mycket
stora praktiska svårigheter. Det är f. ö. inte utan vidare givet att en sådan
dimensionering av polisväsendet som krävs för att polisen skulle kunna ta över större delen av ordningsvakternas och bevakningsföretagens upp-
gifter är eftersträvansvärd. Slutligen skulle den angivna ordningen innebä-
ra att det allmänna skulle överta betydande utgifter som enligt sakens natur bör falla på enskilda intressenter.
För egen del är jag av den uppfattningen att ordningsvakternas och
bevakningsföretagens verksamhet under överskådlig tid måste ses som ett nödvändigt komplement till det skydd som det allmänna tillhandahåller genom polisen och andra organ. Med denna utgångspunkt blir det inte
mindre utan snarast mera angeläget att den aktuella verksamheten är underkastad en ändamålsenlig insyn och kontroll från samhällets sida och att en noggrann bedömning görs av arten av varje bevakningsuppgift för
sig, innan den anförtros personal utanför polisväsendet. Härvid måste
särskild hänsyn tas till den utbildning som uppgiftens beskaffenhet kräver och ytterst till allmänhetens anspråk på rättssäkerhet och rättsskydd. En
utgångspunkt måste vidare alltid vara att polisens generella ansvar för
allmän ordning och säkerhet inte får äventyras eller ens sättas i fråga.
Jag kan alltså i princip ansluta mig till ordningsvakts- och väktarutbild-
ningens uttalanden om viljeinriktningen för framtiden när det gäller sådana bevakningsuppgifter som av sakliga eller principiella skäl bör förbehållas polisen. Med vad som har anförts nyss har jag endast velat framhålla att det inte är vare sig nödvändigt eller möjligt att i nuvarande läge mera
allmänt föra över till polisen de uppgifter som f. n. faller på ordningsvakts-
och bevakningspersonalen. Detta innebär inte att jag anser att den nuva-
rande arbetsfördelningen är till alla delar godtagbar eller att utvecklingen under senare år har varit indvändningsfri. Emellertid finns det goda skäl att utgå från att en fast reglering på området kommer att innebära att man från
samhällets sida får ett bättre grepp över utvecklingen än hittills och därmed ökade möjligheter till en avvägning som tillgodoser på en gång principiella intressen i fråga om bevakningsverksamhetens organisation och befogade anspråk från allmänhetens sida på trygghet till person och egendom. I det följande ämnar jag behandla först de olika spörsmålen beträffande
ordningsvakter och därefter de frågor som har aktualiserats när det gäller
bevakningsföretagen. Jag begränsar i huvudsak framställningen till att avse frågor som bör regleras genom lagstiftning. Vissa spörsmål av allmänt
intresse kommer dock att beröras även i fall där det ankommer på regering-
en eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs.
2.2¶Ordningsvakter
2.2.1 Ordningsvakternas arbetsuppgifter m.m. I polisinstruktionen har inte närmare angetts för vilka uppgifter en
ordningsvakt får förordnas. Den kartläggning av de nuvarande bestämmel-
sernas tillämpning som har gjorts av ordningsvaktsutredningen visar, som förut har konstaterats, att det ojämförligt största antalet förordnanden för
ordningsvakter har avsett ordningshållning vid offentliga tillställningar
men att ordningsvakter i praxis har kommit att förordnas för en mängd uppgifter av skiftande karaktär. Utredningens kartläggning visar också att stora skillnader förekommer mellan olika polisdistrikt och mellan skilda län när det gäller förordnande av ordningsvakt.
Ordningsvaktsutredningen anser att det även i fortsättningen bör vara möjligt att förordna den som inte är anställd inom polisväsendet att utföra
vissa polisiära uppgifter. Enligt förslaget skall dock en inskränkning ske i
användningen av ordningsvakter genom att de uppgifter för vilka ordningsvakter får anlitas begränsas. Dessa begränsingar bör enligt utredningens mening komma till uttryck i en särskild lag om ordningsvakter. För att ordningsvakternas verksamhet skall avgränsas bättre från den som bedrivs
av polisen föreslår utredningen att ordningsvaktens uppgift inte som f.n.
skall anges vara att svara för polisbevakning utan i stället att upprätthålla ordningen. Utredningen anser vidare att begreppet ordningsvakt bör förbe-
hållas personer som har just ordningshållning som sin uppgift. Från dessa utgångspunkter diskuterar utredningen till en början bl. a. frågan i vad mån ordningsvaktsförordnande behövs för viss inom polisvä-
sendet anställd eller förordnad personal med särskilda uppgifter. Enligt vad utredningen konstaterar i denna del kan pass- och flygplatskontrollanter, delgivningsmän, vaktkonstaplar samt arrestant- och förpassningsvakter inte anses ha behov av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt. Utredningen föreslår därför att ordningsvaktsförordnande inte skall komma i fråga för dessa personalkategorier. I den mån personer som inte är anställda vid polisväsendet måste anlitas som arrestant- eller förpassningsvakter bör de enligt utredningen få ett förordnande just för denna uppgift.
När det sedan gäller att närmare ange för vilka uppgifter ordningsvakter skall få användas föreslår utredningen som huvudregel att ordningsvakt skall kunna användas vid offentlig tillställning, på badplats för allmänheten, i lägerområde, vid lokal eller plats för sport, spel eller liknande, vid konstert samt vid servering till allmänheten av alkoholdrycker. Utredningen framhåller att denna huvudregel innebär inskränkningar i förhållande till
vad som gäller i dag men anser att dessa är nödvändiga. Enligt utredning-
ens mening bör ordningsvakter i princip inte få förekomma i andra sammanhang än vad som följer av denna huvudregel.
Utredningen förklarar emellertid att den är medveten om att polisens
resurser inte räcker till för att ersätta ordningsvakter i alla de övriga fall där sådana nu förekommer. Utredningen anser därför att det under en övergångstid är nödvändigt att göra undantag från huvudregeln och medge att
ordningsvakter får förordnas även i andra fall, nämligen då det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Så kan enligt utredningen vara fallet i fråga om ambassadbevakning, tun-
nelbanebevakning samt bevakning vid vissa allmänna lokaler, t. ex. domstolslokaler, och vid vissa s.k. kvasiallmänna platser, dvs. platser som
visserligen inte är allmänna i allmänna ordningsstadgans mening men ändå är upplåtna för och nyttjas av allmänheten, t.ex. innetorg och centrumanläggningar. Innan en ordningsvakt förordnas enligt den föreslagna undantagsregeln skall polisstyrelsen — som enligt förslaget alltid har att besluta om förordnande av ordningsvakt — samråda med rikspolisstyrelsen som därigenom får möjlighet att följa utvecklingen på detta område och att vid behov vidta åtgärder.
Utredningen ger härefter flera exempel på arbetsuppgifter för vilka ordningsvaktsförordnande enligt dess mening i fortsättningen inte bör komma i fråga. Jag återkommer längre fram till dessa.
Utredningens förslag till huvudregel om när ordningsvakt får användas tillstyrks uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Från åtskilliga håll understryker man att det finns ett klart behov av ordningsvakter för sådana uppgifter som omfattas av den föreslagna huvudregeln.
När det däremot gäller förslaget om att ordningsvakter skall få användas även i andra fall än som följer av huvudregeln, nämligen när det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen, har delade meningar kommit till uttryck bland remissinstanserna. Några instanser har ansett att en sådan undantagsbestämmelse över huvud taget inte bör finnas annat än möjligen övergångsvis. Till stöd för denna uppfattning har framhållits att om ordningsproblemen har blivit så stora som den föreslagna undantagsbestämmelsen antyder, bör det vara samhällets skyldighet att ställa polisiära resurser till förfogande för att lösa problemen.
Andra remissinstanser, såsom bl.a. Svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, Kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund, har däremot ansett att förslaget medför en alltför stor inskränkning av möjligheterna att anlita ordningsvakter. Därvid har anmärkts att kravet på att det skall vara oundgängligen nödvändigt framstår som missvisande med hänsyn till bl. a. de svårbemästrade och sannolikt för lång tid bestående ordningsproblemen i framför allt storstäderna. Utredningens uppfattning att undantagsregeln skulle ha avseende endast på en Öövergångstid betecknas av denna grupp instanser som helt orealistisk. Det har också påpekats att om förslaget genomförs skulle det innebära att flera platser, där i dag ordningsvakter medverkar vid tillsynen av ordningen och där en sådan tillsyn är nödvändig, i praktiken sannolikt skulle ställas utan fortlöpande tillsyn. Även många av de remissinstanser som i och för sig har godtagit utredningsförslaget i denna del har framhållit att man måste låta den handlingslinje som kan synas principiellt mest tilltalande vika för de praktiska realiteterna.
Jag har för egen del stor förståelse för utredningens uppfattning att möjligheterna att förordna ordningsvakter bör begränsas. Utredningens kartläggning visar klart att ordningsvakter har kommit att förordnas för en
rad uppgifter där ett sådant förordnande inte är sakligt motiverat. Enligt min mening är det bl.a. av detta skäl nödvändigt att tillskapa en reglering som närmare anger för vilka uppgifter en ordningsvakt skall få förordnas, så att den nuvarande ojämnheten i tillämpningen i all möjlig mån undanröjs. Bestämmelser i detta hänseende liksom de grundläggande regler i ämnet som i övrigt behövs bör lämpligen, som utredningen har föreslagit, tas upp i en särskild lag om ordningsvakter.
En viktig fråga, som bör regleras i en inledande bestämmelse i den nya
lagen. gäller hur ordningsvaktens uppgifter allmänt bör beskrivas. Jag kan i
denna del ansluta mig till utredningens uppfattning att den nuvarande bestämmelsen i 908 polisinstruktionen, enligt vilken en ordningsvakt för-
ordnas att utföra polisbevakning, framstår som mindre lämplig. Den kan bl. a. ge en överdriven föreställning om de befogenheter som tillkommer en ordningsvakt. Utredningsförslaget innebär att en ordningsvakt i stället skall förordnas att upprätthålla ordningen. Inte heller detta förslag går emellertid fritt från invändningar. Enligt 2§ polisinstruktionen ankommer det på polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och man bör eftersträva att beskriva ordningsvakternas uppgift på ett sådant sätt att det klart kommer till uttryck att dessa inte har ett ansvar för den allmänna ordningen som är jämställt med polisens.
Med dessa utgångspunkter träffar man enligt min mening det bästa uttryckssättet om den grundläggande bestämmelsen får innehålla att med
ordningsvakt förstås den som, utan att vara anställd som polisman, förordnas att medverka till att allmän ordning upprätthålls. Häri ligger att ordningsvaktsbegreppet i fortsättningen reserveras för personal med ordningshållning som uppgift.
Som jag nämnde i avsnitt 2.1 är med befattningen som ordningsvakt f. n. förenade vissa särskilda befogenheter. Jag återkommer längre fram till denna fråga men vill redan i detta sammanhang förutskicka att de befogenheter som f. n. tillkommer ordningsvakterna enligt min mening i väsentliga delar bör behållas. En allmän förutsättning för att ett ordningsvaktsförordnande skall komma i fråga bör därmed också vara att den ordningshållningsuppgift som är aktuell förutsätter dessa befogenheter. I
den mån detta inte är förhållandet fyller nämligen förordnandet ingen
funktion. Å andra sidan är det lika viktigt att framhålla att uppgiften inte får vara av så kvalificerad art att den kräver polisutbildning. Ett annat allmänt kännetecken för de uppgifter för vilka ordningsvakter mera regel-
mässigt bör kunna förordnas synes böra vara att det är fråga om ordningshållning av ett slag som — åtminstone i normalfallet — inte rimligen bör
bekostas med statliga medel.
Med beaktande av vad som har anförts nu anser jag i likhet med remiss-
instanserna att avgränsningen av ordningsvakternas normala uppgifter blir
i allt väsentligt väl avvägd genom den av utredningen föreslagna huvudre-
geln. Denna tar sålunda sikte på vad som sedan länge har ansetts vara
Prop. 1979/80: 122 : 28
traditionella ordningsvaktsuppdrag, och beträffande dessa har det knap-
past på allvar satts i fråga att det skulle vara olämpligt att anlita ordnings-
vakter. Jag kan således i princip godta den föreslagna huvudregeln.
I ett hänseende synes dock den föreslagna huvudregeln ha fätt en alltför snäv avfattning, nämligen till den del som den begränsar möjligheten att anlita ordningsvakt vid en annan allmän sammankomst än en konsert.
Denna fråga måste numera ses mot bakgrund av de ändrade regler för
ordningshållning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankoms-
ter som nyligen har beslutats av riksdagen (prop. 1979/80: 17, KU 1979/
80: 19. rskr 1979/80: 35, SFS 1979: 970). Dessa regler innebär att polismyndigheten liksom tidigare kan föreskriva skyldighet för anordnare av offentlig tillställning att anlita ordningsvakter. För den som anordnar en allmän sammankomst skall däremot sådan skyldighet kunna föreskrivas endast
när sammankomsten utgör konsert. I förarbetena (prop. 1979/80: 17 s. 154)
har emellertid uttryckligen uttalats att den sålunda föreslagna ordningen inte avses innebära att det blir förbjudet för en anordnare att på eget initiativ anlita förordnade ordningsvakter för att hålla ordning vid andra allmänna sammankomster. Någon anledning att frångå detta ställningsta-
gande i förevarande sammanhang torde inte föreligga. I enlighet härmed
bör en huvudregel i ämnet innebära att en ordningsvakt skall kunna förordnas att medverka till att ordningen upprätthålls även vid en annan allmän sammankomst än en konsert. En sådan lösning är motiverad även av att
det i praktiken kan uppstå svårigheter att avgränsa en konsert från en annan allmän sammankomst.
Jag förordar således att det i den särskilda lagen om ordningsvakter tas in en huvudregel av innebörd att ordningsvakt skall kunna förordnas att medverka till att allmän ordning upprätthålls vid offentlig tillställning eller
allmän sammankomst, på badplats, på lägerområde, i lokal eller på plats
för sport, spel eller annan sådan verksamhet dit allmänheten har tillträde samt i lokal eller utrymme där servering av alkolholdrycker sker till allmänheten.
Den huvudregel som jag nu har förordat kommer alltså att ta sikte på fall
där det även i fortsättningen torde bli en förhållandevis normal företeelse att ordningsvakter medverkar vid ordningshållningen. Som utredningen
har framhållit är det emellertid inte tillrådligt att begränsa möjligheten att
anlita ordningsvakter till de fall som har angetts nu. Det synes ofrånkomligt att genom en undantagsregel ge utrymme för att anlita ordningsvakter
även i andra fall när speciella omständigheter gör en sådan lösning nödvändig.
Den av utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen innebär att ord-
ningsvakter skall kunna anlitas även för annat ändamål än som följer av
huvudregeln om det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvän-
digt för att upprätthålla ordningen. Förslaget har blivit föremål för kritik
vid remissbehandlingen. Även enligt min mening är den föreslagna avfatt-
ningen mindre lämplig. Den synes närmast ge den föreställningen att ordningsvakter skulle vara avsedda att användas för att lösa speciellt svårartade ordningsproblem, något som självfallet bör vara polisens uppgift.
Jag kan i och för sig godta utredningens förslag till den del det stälter
krav på att ett särskilt behov — dvs. ett behov som avviker från vad som
får anses vara normalt — alltid måste föreligga för att ordningsvakter skall få anlitas i andra fall än som följer av huvudregeln. I övrigt bör emellertid som en uttrycklig förutsättning för denna lösning anges att den framstår
som motiverad från allmän synpunkt. Med en sådan avfattning ger regeln
utrymme för en sammanvägning av dels styrkan hos de särskilda intressen som kräver bevakning av speciellt slag, dels vikten av att direkta polisupp-
gifter förbehålls polisutbildad personal och dels slutligen de möjligheter som i praktiken föreligger att avdela polismän för den bevakningsuppgift
som är aktuell. Att restriktivitet vid prövningen är avsedd torde tillräckligt
tydligt framgå utan att något särskilt förstärkande uttryck används för att
markera att intresset av att ordningen upprätthålls skall vara framträdande.
Jag förordar på grund härav att den aktuella bestämmelsen utformas på det sättet att ordningsvakter skall kunna förordnas för annan uppgift än som avses i huvudregeln endast i den mån det finns ett särskilt behov och det är motiverat från allmän synpunkt.
Att 1 själva lagbestämmelsen närmare ange de olika fall vid sidan av
huvudregeln där en ordningsvakt bör kunna anlitas torde inte vara möjligt
med tanke på de varierande situationer som man här måste räkna med.
Den regel som jag nyss har förordat bör på samma sätt som den av utredningen föreslagna betämmelsen uppfattas som en undantagsregel, avsedd att användas först sedan det visat sig vara praktiskt omöjligt eller i varje fall mycket svårt att lösa ett problem på annat, godtagbart sätt. Vid prövningen bör naturligtvis först undersökas om uppgiften är av den arten att det över huvud taget är nödvändigt att personal med särskilda befogen-
heter svarar för ordningshållningen. Är sä fallet får man överväga om uppgiften bör fullgöras av polisutbildad personal och om det kan ske utan
att man eftersätter andra för polisverksamheten angelägna uppgifter. Bedömningen måste också hela tiden göras under hänsynstagande dels till de krav som enskilda, företag och kommuner har rätt att ställa när det gäller
ordningens upprätthållande, dels till vikten av att polisens generella ansvar för ordning och säkerhet inte skall kunna sättas i fråga.
Förordnanden enligt denna undantagsbestämmelse bör få ges endast för
ordningshållning på platser som är möjliga att klart avgränsa. Det är enligt
min mening av stor vikt att generella förordnanden varigenom en ordnings-
vakt tilläggs exempelvis befogenhet att "svara för ordningen på allmänna
platser enligt brottsbalken” i fortsättningen inte förekommer. I ett förord-
nande som ges med stöd av den här bestämmelsen måste i stället den plats
eller det område som förordnandet gäller prectseras. Med ett sådant tillvägagångssätt blir det också betydligt lättare än i dag för polisen att kontrollera ordningsvakterna och utöva förmanskap över dem.
Som exempel på fall när ordningsvaktsverksamhet bör kunna förekom-
ma enligt undantagsbestämmelsen har utredningen nämnt ordningshållning vid vissa allmänna lokaler. på tunnelbanestationerna i Stockholmsområdet
och vid en del speciella privata tillställningar. Utredningen har också
ansett att bevakning av ambassader och konsulat bör kunna bedrivas med
stöd av bestämmelsen i den mån denna verksamhet bedöms förutsätta
ordningsvaktsförordnande. Detsamma gäller i fråga om s. k. kvasiallmänna platser.
Även jag anser att det bör finnas möjlighet att med stöd av undantags-
bestämmelsen förordna ordningsvakter för sådana ändamål som har sagts nu. Det bör dock betonas att sådana förordnanden alltid måste föregås av
en noggrann prövning i enlighet med de riktlinjer som jag nyss har angett. Särskilt vad gäller ordningsvaktsförordnanden av nu aktuellt stag finns det
anledning att understryka att ordningsvakternas insatser aldrig får ses som en ersättning för utan endast som ett komplement till polisens.
Den ordningsvaktstjänstgöring som f.n. förekommer vid vissa ambas-
sader och konsulat samt vid tunnelbanestationer inom Stockholms polisdistrikt intar i viss mån en särställning så till vida att det är polisen som
engagerar vakterna och att deras tjänstgöring ersätts direkt av statliga
medel. I fråga om tunnelbanebevakningen gäller enligt 1979 års regleringsbrev för polisväsendet att medel får tas i anspråk för högst 80 ordnings-
vakter samtidigt. Detta innebär en fördubbling av det antal som tidigare har föreskrivits. Utökningen skall ses mot bakgrund av det stora antalet
vakanser på polismanstjänster inom Stockholms polisdistrikt och de delvis
svårartade ordningsproblem som förekommit vid tunnelbanestationerna. Det är allmänt omvittnat att ökningen av antalet ordningsvakter har fått
positiva effekter bl. a. så till vida som en nedgång av antalet tillbud med inslag av våld har kunnat noteras. Detta får emellertid självfallet inte tas till
intäkt för att den nuvarande ordningen skall permanentas. På detta liksom
på andra områden där ordningsvakter används med stöd av undantagsbe-
stämmelsen måste en fortlöpande omprövning av behovet och omfattningen av denna sorts bevakning alltid äga rum.
Utredningen har också gett en del exempel på arbetsuppgifter för vilka
ordningsvaktsförordnande i fortsättningen inte bör komma i fråga. Hit hör
bl.a., som nämnts, sysslorna som passkontrollanter, flygplatskontrollanter, delgivningsmän, vaktkonstaplar samt arrestant- och förpassningsvakter. Jag är ense med utredningen och de remissinstanser som har uttalat sig i ämnet om att dessa personalkategorier inte har behov av förordnande som ordningsvakter. I den mån personalen anförtros uppgifter som kan hänföras till myndighetsutövning blir de allmänna reglerna om skydd för sådan verksamhet liksom reglerna om ansvar och skadestånd för myndig-
hetsmissbruk tillämpliga vare sig personalen har förordnande som ord-
ningsvakt eller inte. De generella bestämmelserna i brottsbalken om nöd-
värn och laga befogenhet (24 kap. I och 2§§ andra stycket) och i rättegångsbalken om den befogenhet att verkställa gripande som tillkommer envar (24 kap. 7§) ger också en tillfredställande reglering av personalens befogenheter.
Som exempel på uppgifter för vilka ordningsvakt i fortsättningen inte bör förordnas nämner utredningen vidare upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom bostadsområden. Enligt min mening föreligger det
inom sådana områden normalt sett inte något behov av de befogenheter
som tillkommer en ordningsvakt. Jag kan därför i princip ansluta mig till
denna uppfattning, låt vara att det naturligtvis inte kan uteslutas att det i
vissa mycket speciella situationer kan vara nödvändigt att anlita ordnings-
vakter även inom bostadsområden. Vidare delar jag uppfattningen att ordningsvakter inte bör förordnas för trafikdirigering och inte heller för
övervakning av hundhållning och hundskattekontroll.
I fråga om tillsyn över nationalparker, naturreservat och andra natur-
vårdsobjekt har naturvårdsverket i motsats till utredningen ansett att det
även i fortsättningen bör finnas möjlighet för personal som utövar sådan tillsyn att få förordnande som ordningsvakt. Även här gäller emellertid enligt min mening att den som utövar tillsynen som regel inte har behov av de särskilda befogenheter som följer med förordnandet som ordningsvakt. De generella reglerna om nödvärn och gripande bör normalt ge en tillfredsställande reglering av personalens befogenheter. Det bör således endast i
särskilda undantagsfall förekomma att den personal som avses nu förordnas till ordningsvakter. Förordnandet bör i så fall i möjlig mån begränsas
till att avse ordningshållning inom viss avgränsad del av ett naturvårdsobjekt. Enligt min mening finns det som regel inte heller behov av att förordna ordningsvakter för bevakning av värdetransporter eller anläggningar vars produkter kräver speciella kontrollåtgärder. Normalt måste sådana uppgifter kunna fullgöras av väktare eiler annan personal utan särskilda befogenheter.
Beträffande ordningen på flygplatser och inom järnvägsområden finns det i luftfartskungörelsen (1961: 558) och i lagen (1975: 89) om ordning och säkerhet inom järnvägsområde bestämmelser som ger befattningshavarna
där särskilda befogenheter vilka innefattar rätt att använda tvång i vissa
fall. För dessa personalkategorier torde det med hänsyn härtill inte finnas behov av ordningsvaktsförordnande.
Slutligen har utredningen tagit upp ordningshållning på fartyg och inom sjukvården som exempel på fall där ordningsvaktsförordnande inte be-
hövs.
För fartyg har utredningen hänvisat till att befälhavaren och hans under-
lydande enligt sjölagen (1891:35 s. 1) har vissa befogenheter. Enligt utredningen är det med hänsyn härtill onödigt att ge den som svarar för ordning-
en på ett fartyg förordnande som ordningsvakt. Jag har samma principiella
uppfattning. Emellertid kan man inte bortse från att ordningsproblemen på vissa trafiklinjer är sådana att de insatser för ordningshållningen som
besättningen har möjlighet att svara för åtminstone tidvis måste kompletteras genom särskild personal som har fått en för ordningshållning anpassad utbildning och är utrustad med befogenheter som i vissa fall sträcker sig längre än de som följer av reglerna i sjölagen. Jag anser därför att det
inte bör vara uteslutet att förordna en ordningsvakt för tjänstgöring på fartyg. För att en ordningsvakt skall få förordnas på tjänstgöring på ett
annat allmänt kommunikationsmedel bör emellertid fordras mycket starka
skäl. Ett exempel erbjuder den situation som kan uppstå om värnpliktiga i
stort antal skall företa tågresor i anslutning till permission eller utryckning, en situation då det erfarenhetsmässigt föreligger risk för skadegörelse och oroligheter som kan störa medpassagerarna.
Angående frågan om ordningen vid sjukhusens akutmottagningar är jag
visserligen ense med utredningen om att det skulle vara en fördel om man helt kunde avvara ordningsvakter där. Förslaget i denna del har emellertid
blivit föremål för skarp kritik från bl. a. polisutredningen samt sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri. Enligt
institutet har entréhallar vid moderna sjukvårdsanläggningar kommit att bli uppehållsplats för ett klientel som i vissa fall är mycket störande och som
ibland tar sig in i själva sjukhuslokalerna med för vården mycket påfrestan-
de följder. Det kan enligt institutet inte anses rimligt att personal med
sjukvårdsutbildning måste ta tid och krafter i anspråk för att sköta ordningsuppgifter som den inte har kvalifikationer för.
Jag har för egen del stor förståelse för de synpunkter som institutet har fört fram och anser det inte i nuvarande läge vara realistiskt att helt avstå från ordningsvakter vid sjukhusens akutmottagningar. Därvid har jag även beaktat det starka intresse som finns av att sjukhuspersonalen bereds ett tillfredställande skydd i sitt arbete och att patienter inte oroas av störningar inom sjukhuset. Jag vill emellertid peka på den möjlighet som kan
föreligga att anlita väktare utan ordningsvaktsförordnanden eller sjukhus-
anställd personal för en del av de uppgifter som det här gäller.
En särskild fråga, som inte närmare har berörts av utredningen, gäller förordnande av ordningsvakter för extraordinära situationer, t. ex. i sam-
band med naturkatastrofer eller civilförsvarsoperationer. I sådana sam-
manhang kan givetvis läget motivera att förordnande ges med sikte på särskilda ordningshållningsuppgifter, såsom t. ex. avspärrningar. Till frågor rörande jakt- och fisketillsyn samt bevakning av skyddsföremål återkommer jag i det följande. Förslaget om en obligatorisk skyldighet för polisstyrelsen att samråda med rikspolisstyrelsen innan ordningsvakt förordnas för andra uppgifter än
som följer av huvudregeln har avstyrkts av flertalet remissinstanser. Jag
ansluter mig här till kritiken från remissinstanserna och kan inte tillstyrka
den föreslagna ordningen som förefaller ägnad att leda till en onödig
omgång. En annan sak är att det kan vara lämpligt att man från den lokala
myndighetens sida samråder med rikspolisstyrelsen när en aktuell fråga
bedöms som tveksam. Flera remissinstanser har ansett att ett beslut om att förordna ordningsvakter enligt undantagsregeln bör fattas av polisstyrelsen i plenum. En sådan ordning skulle dock strida mot de nuvarande principerna för besluts-
fattandet inom den lokala polisorganisationen. Dessa innebär att beslut i ett s.k. polismyndighetsärende aldrig får fattas i plenum (jfr 49 och 50 §§
polisinstruktionen). Jag vill emellertid i denna del hänvisa till att polisutredningen i sitt betänkande (SOU 1979: 6) Polisen har föreslagit en utvidgning av förtroendemannastyrelsens kompetens som, om förslaget genom-
förs, kommer att göra det möjligt för polisstyrelsen i plenum att t. ex. fatta beslut i en principiellt viktig fråga som avser förordnande av ordningsvakt enligt undantagsregeln. En ändring av reglerna i polisinstruktionen om förtroendemannastyrelsens kompetens bör inte övervägas i detta sammanhang utan i samband med att ställning tas till polisutredningens betänkan-
de. Jag vill emellertid framhålla att de nuvarande reglerna inte hindrar att polisledningen informerar de förtroendevalda om nu ifrågavarande ärenden och även inhämtar deras uppfattning i saken. Tvärtom är en sådan ordning önskvärd.
2.2.2¶Förordnande, utbildning och utrustning av ordningsvakter.
Enligt de regler som nu gäller meddelas ordningsvaktsförord-
nande av rikspolisstyrelsen när förordnandet berör flera län, av länsstyrelsen när det berör flera polisdistrikt inom ett län samt i övriga fall av polisstyrelsen. Ordningsvaktsutredningen föreslår att ordningsvakt i fort-
sättningen alltid skall förordnas av polisstyrelsen i det polisdistrikt där ordningsvakten har sitt hemvist. Utredningen anser att förordnandet i normalfallet inte bör avse större område än polisdistriktet. Skulle särskilt behov föreligga kan förordnandet dock ges en vidare geografisk giltighet men skall även då utfärdas av polisstyrelsen i hemdistriktet.
Utredningen föreslår vidare att det vid sidan av själva förordnandet för ordningsvakten skall föreligga ett särskilt beslut om ordningsvaktsverksamhet för att ordningsvakten skall få tjänstgöra. Det föreslagna systemet avses innebära att en ordningsvakt får tjänstgöra endast på plats där det
enligt polisstyrelsens beslut finns skäl att medge att ordningsvaktsverk-
samhet bedrivs. Ett beslut om ordningsvaktsverksamhet skall emellertid samtidigt innebära en tvingande förpliktelse för den kommun eller den
enskilda intressent som svarar för den aktuella platsen att bekosta ordningsvakter till det antal som anges i beslutet. Därigenom skapas enligt
utredningens mening bättre överblick över ordningsvaktsverksamheten i
polisdistriktet. Överträdelse av föreskrift som har meddelats genom beslu-
tet — t.ex. om någon anlitar fler eller färre vakter än som har bestämts —
föreslås bli straffbar.
3 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122
Förslaget att polisstyrelse skall förordna ordningsvakt även när förordnändet har ett giltighetsområde som sträcker sig över ett distrikts gränser har tillstyrkts av rikspolisstyrelsen och polisutredningen. Förslaget har
dock avstyrkts av flera remissinstanser, varvid det har påpekats att polis-
styrelsens erfarenheter och kunskaper i huvudsak omfattar endast det egna polisdistriktet medan länsstyrelsen har de övergripande erfarenheterna och kunskaperna beträffande länet. Det har vidare framhållits att den
nuvarande ordningen fungerar bra och att skäl till ändring saknas.
Endast ett fåtal remissinstanser har närmare behandlat förslaget om att särskilda beslut om ordningsvaktsverksamhet skall meddelas. Av dessa har huvudparten ställt sig avvisande. Det har invänts att frågan om den närmare innebörden av ett beslut om ordningsvaktsverksamhet inte har
klarlagts i betänkandet. Man har hävdat att förslaget leder till en byråkra-
tisk ordning. Vidare anses det oklart hur sökanden skall förfara om han
exempelvis på grund av ändring av sin verksamhet, förbättrade ordningsförhållanden, bristande tillgång på ordningsvakter eller av annan anledning önskar att ordningshållningen skall skäras ned eller upphöra. För egen del har jag förståelse för utredningens strävanden att ge polis-
myndigheten en bättre överblick över ordningsvakternas verksamhet i polisdistriktet. Mot förslaget om att särskilda beslut om ordningsvaktsverksamhet skall meddelas vid sidan av själva förordnandena synes dock som remissinstanserna har påpekat en rad erinringar kunna riktas. Den kanske främsta invändningen är att systemet skulle leda till en förhållandevis komplicerad beslutsomgång som sannolikt skulle bli svår att hantera
för polismyndigheter och allmänhet. Man kan vidare inte bortse från att
behovet av ordningshållning på viss plats eller i en viss lokal växlar i hög
grad beroende på sådana omständigheter som typen av den verksamhet
som bedrivs, tillströmning av allmänhet, årstiden, tiden på dygnet, m. m.
Det synes knappast möjligt att i praktiken utforma besluten på ett sådant
sätt att dessa varierande förhållanden i tillräcklig grad kan beaktas. Till den del förslaget innebär att exempelvis en arrangör skulle dömas till ansvar om han i strävan att förbättra ordningsläget använder fler ordningsvakter än polisstyrelsen har bestämt torde förslaget föra alltför långt. Även med beaktande av intresset att polismyndigheten får god överblick över ordningsvakternas verksamhet i distriktet anser jag med hänsyn till vad som har anförts nu att det inte finns tillräckliga skäl för att införa det
föreslagna nya systemet. Då har jag även tagit hänsyn till att de begränsningar i möjligheterna att anlita ordningsvakter som blir en följd av vad jag tidigare har förordat under alla omständigheter gör det lättare för polisen att på ett tillfredsställande sätt få överblick och kontroll över vakternas verksamhet. I samma riktning verkar det förslag som jag kommer till
längre fram om att ett ordningsvaktsförordnande alltid skall tidsbegränsas. Jag vill också hänvisa till att jag i det föregående har förutsatt att förord-
nanden av ordningsvakt enligt den föreslagna undantagsregeln skall preci-
Prop. 1979/80: 122 ' in
c
sera det område för vilket förordnandet skall gälla. Även detta kommer att
leda till en bättre överblick över ordningsvakternas verksamhet inom
distriktet. Till detta kommer att polisstyrelserna alltid har möjlighet att i
form av lokal tjänsteföreskrift ge anvisning om i vad mån ordningsvakterna skall vara skyldiga att göra anmälan till polisen om tid och plats för tjänstgöring av visst slag. Sådana anvisningar kan ofta vara värdefulla, eftersom de underlättar för polisen att utföra sina arbetsledande funktio-
ner.
Utredningens förslag om att ordningsvakter alltid skall förordnas av den
lokala polisstyrelsen torde få ses mot bakgrund av det förutsatta systemet
med särskilda beslut om ordningsvaktsverksamhet. Eftersom ett sådant system enligt vad jag nyss har förordat inte bör införas och då några mera
betydande olägenheter inte har varit förenade med den nuvarande ordning-
en anser jag att de regler som f.n. gäller i fråga om vilken myndighet som
skall förordna en ordningsvakt bör bibehållas. När det gäller förordnande
enligt undantagsregeln har jag tidigare framhållit att sådant förordnande klart skall ange och avgränsa det område för vilket det gäller. Med hänsyn härtill torde det endast undantagsvis kunna komma i fråga att dessa förordnanden utfärdas av annan myndighet än polisstyrelsen.
När det gäller personprövningen av den som skall förordnas till ord-
ningsvakt anser utredningen att det även i fortsättningen bör krävas att den som skall förordnas har gjort sig känd för laglydighet samt i övrigt är
lämplig att utöva ordningsvaktsverksamhet. Vidare föreslår utredningen att som villkor skall gälla att personen har fyllt 20 år men inte 65 år. Föreskrift om prövning av den medborgerliga pålitligheten anses inte er-
forderlig med hänsyn till de inskränkningar som föreslås beträffande ord-
ningsvakternas tjänstgöringsuppgifter. Det föreslås vidare att giltighetstiden för förordnandena tidsbegränsas. Som skäl härför anförs vikten av att ordningsvaktens lämplighet regelbundet omprövas och betydelsen av att
polismyndigheterna har kontroll över ordningsvakterna. Som lämplig tidsperiod för förordnandena föreslås tre år. Även kortare tid bör dock kunna
förekomma.
Utredningen anser det inte vara möjligt att lämna några närmare anvis-
ningar om de omständigheter som kan föranleda att ett ordningsvaktsför-
ordnande skall återkallas. Utredningen påpekar emellertid att ett förord-
nande bör kunna återkallas om ordningsvakten utan giltig anledning vägrar
att åta sig uppdrag.
I likhet med flertalet remissinstanser anser jag förslagen om åldersgräns, personprövningen i övrigt och tidsbegränsning av förordnandena väl motiverade och förordar därför att de genomförs. Att. som ett par remissinstanser har föreslagit, sätta maximiåldern till 60 år anser jag alltså inte ända-
målsenligt. Förhåller det sig så att tveksamhet föreligger med hänsyn till
vederbörandes ålder, bör man kunna begränsa förordnandet till kortare tid än den normala treårsperioden.
I fråga om återkallelse av förordnande bör lämpligen i enlighet med
vanliga principer föreskrivas att ett förordnande får återkallas när de
villkor som skall vara uppfyllda för att förordnande skall få meddelas inte längre föreligger eller annat särskilt skäl är för handen. Återkallelse uteslutande på den grunden att en ordningsvakt har vägrat att åta sig uppdrag synes förutsätta en noggrann prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Till frågan om återkallelse som föranleds av att ordningsvakten gjort sig skyldig till brott återkommer jag i specialmotiveringen. Som villkor för förordnande som ordningsvakt föreslår utredningen vidare att den som skall förordnas skall ha genomgått föreskriven utbildning. De föreskrifter som nu gäller om utbildningen innebär att den bedrivs dels genom självstudier med hjälp av en handbok för ordningsvakter, dels i samband med kvällssammankomster eller veckoslutskurser under ledning
av en utbildad instruktör. Den instruktörsledda utbildningen skall enligt föreskrifter av rikspolisstyrelsen omfatta minst 16 timmar. Den som deltar i utbildningen får själv bekosta resor till utbildningsorten och får inte
ersättning för förlorad arbetsförtjänst eller för kost och logi. Däremot är
själva undervisningen avgiftsfri. Utredningen har inte funnit anledning att föreslå några genomgripande
förändringar i utbildningen. Enligt förslaget skall dock den obligatoriska delen av den instruktörsledda undervisningen ökas till 25 timmar. I förhållande till nuvarande kursplan innebär förslaget att två nya ämnen införs.
nämligen yrkespsykologi och narkotikainformation. Dessutom föreslås en
utökning av tiden för ämnena ordningsvakts befogenhet, rätt att bruka våld och självskyddsteknik. Övriga ämnen är polisens verksamhet och samhälleliga funktion samt ordningsvaktsbegreppet. ordningsvakts allmänna åligganden, ordningslagstiftningen, vissa brott mot brottsbalken, vägtrafiklagstiftningen och sjukvärd. Den nuvarande möjligheten att förordna en person till ordningsvakt trots att han inte har genomgått föreskriven utbildning föreslås bli avskaffad. Förslaget om utbildningen har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. BI. a. har flera instanser ansett att den föreslagna utbildningsti-
den är för kort och åtminstone på sikt måste utökas. Enligt min mening är det självklart att genomgången utbildning i princip
bör vara ett villkor för att en person skall få förordnande som ordnings-
vakt. I likhet med ett par remissinstanser anser jag dock att det bör kunna göras undantag från denna regel när mycket starka skäl föreligger. Som har påpekats från några håll kan det sålunda vid vissa speciella tillfällen finnas
behov av att förordna en person till ordningsvakt även om han saknar föreskriven utbildning. Det kan vara fallet vid t. ex. större motortävlingar
och vissa midsommarfestligheter. Om denna möjlighet inte behålls skulle
de lokala myndigheterna och arrangörerna i praktiken ställas inför mycket
svårlösta situationer och ofta i sista hand allmänheten drabbas. Enligt min
mening bör det därför vid mera extraordinära förhållanden vara möjligt att
Prop. 1979/80: 122 a 37
förordna en person att helt tillfälligt tjänstgöra som ordningsvakt även om han inte har till fullo genomgått föreskriven utbildning, detta givetvis under förutsättning att han uppfyller de övriga krav som gäller för att få förord-
nande som ordningsvakt. I sådana undantagsfall måste dock tillses att
ordningsvakten tilldelas endast begränsade uppgifter och att han erhåller åtminstone en kortare introduktion genom polisstyrelsens försorg liksom att förordnandet får endast kortvarig giltighet. Det bör inte få förekomma att förordna den som inte har genomgått föreskriven utbildning för uppgift som avses med den tidigare behandlade undantagsregeln.
De befogenheter och den speciella ställning i förhållande till allmänheten och till polisen som följer med ett uppdrag som ordningsvakt kan naturligtvis tala för en förhållandevis omfattande utbildning, låt vara att ordningsvaktens allmänna personliga egenskaper kanske i praktiken har allra störst betydelse för hans möjlighet att fullgöra sin tjänst tillfredsställande. När
utbildningstidens längd bestäms måste emellertid hänsyn tas till att ord-
ningsvakternas tjänstgöringsuppgifter enligt vad jag har förordat i det föregående begränsas i förhållande till vad som gäller f. n. Av betydelse är också att det här är fråga om utbildning för ett uppdrag som normalt utförs vid sidan av det ordinarie arbetet. En alltför lång utbildningstid skulle
därför kunna skapa svårigheter att säkerställa en fortsatt rekrytering av
lämpliga personer till ordningsvaktsuppdragen. Hänsyn måste slutligen tas till att ansvaret för utbildningen i huvudsak kommer att åvila den lokala polisen, som på många håll! har begränsade resurser att genomföra en utbildning av det slag som avses nu.
Av de skäl som har angetts nu anser jag mig kunna godta utredningens
uppfattning att någon väsentlig utökning av utbildningstiden åtminstone
f.n. inte är påkallad. Det bör ankomma på regeringen eller. efter regering-
ens bestämmande, rikspolisstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om
utbildningen. De synpunkter som utredningen med instämmande av re-
missinstanserna har fört fram synes härvid i allt väsentligt böra tjäna som
vägledning.
Ordningsvaktsutredningen har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan i vad mån väktare skall kunna förordnas till ordningsvakter. Som sin principiella uppfattning har utredningen uttalat att ordningsvakternas och väktarnas uppgifter bör renodlas och skiljas från varandra. Genom en lösning som innebär att en väktare som är anställd i ett auktoriserat bevakningsföretag i princip inte skall kunna få förordnande som ordningsvakt uppnås enligt utredningen en klar skiljelinje mellan de båda
kategoriernas funktioner. Enligt utredningen bör sålunda principen vara
att ett företag som drivs i vinstsyfte inte skall svara för uppgifter av den karaktär som ordningsvaktsverksamheten har. Annat företag än auktoriserat bevakningsföretag bör enligt utredningen över huvud taget inte få driva verksamhet genom anställda ordningsvakter. Utredningen anser dock att det är nödvändigt att under en övergångstid godta att väktare i
auktoriserade bevakningsföretag får förordnande som ordningsvakter, men då endast för sådan ordningshållning som avses med den av utredningen föreslagna undantagsregeln, dvs. då det på grund av ett särskilt behov är oundgängligen påkallat för att upprätthålla ordningen. Utredningens förslag att väktare endast undantagsvis och under en övergångstid skall kunna förordnas till ordningsvakter har fätt ett blandat
mottagande av remissinstanserna. En del remissinstanser, bl. a. flera polisstyrelser, har understrukit vikten av att det görs en klar skillnad mellan de uppgifter som tillkommer ordningsvakter å ena sidan och väktare å den
andra. De instämmer därför i utredningens uppfattning att bevakningsföretagen enbart bör ägna sig åt sådana bevakningsuppgifter som avses i BevL. Andra remissinstanser, däribland transportarbetareförbundet, vilket organiserar huvuddelen av väktarna, samt Svenska arbetsgivareföreningen,
ABAB och Securitas, är kritiska till förslaget och kan inte dela utredning-
ens principiella inställning att bevakningsföretagens väktare inte skall kunna förordnas till ordningsvakter. Dessa remissinstanser framhåller att bevakningsföretagen är underkastade en samhällelig kontroll som gör att de
borde vara väl lämpade för att tillhandahålla ordningsvakter samt att deras
personal har betydligt mer gedigen utbildning och erfarenhet än vad som gäller för ordningsvakter i allmänhet. Transportarbetareförbundet har
t.o.m. ifrågasatt om inte all ordningsvaktsverksamhet borde bedrivas av de auktoriserade bevakningsföretagen. För egen del vill jag först hänvisa till att den aktuella frågan diskuterades redan i samband med tillkomsten av BevL. Då uttalades att ett förord-
nande av väktare till ordningsvakt borde komma i fråga bara när det finns ett klart dokumenterat behov av de befogenheter som följer med ett förordnande. Ett huvudskäl till att väktare tillförsäkrades det särskilda skydd
som avses i 17 kap. 5 § BrB (7 § BevL) var att behovet av ett sådant skydd
inte längre skulle behöva tillgodoses genom ordningsvaktsförordnanden. Genom denna lösning kunde, enligt vad som uttalades i propositionen till BevL, antalet väktare med ordningsvaktsförordnanden förväntas minska
(prop. 1974:39 s. 45—46). En viss effekt av detta slag torde också ha åstadkommits. Fortfarande förekommer det emellertid i inte obetydlig utsträckning att väktare förordnas till ordningsvakter.
Jag kan i allt väsentligt instämma 1 den uppfattning som förts fram av bl. a. polisutredningen, att det kan skapa en viss oklarhet hos allmänheten och bland väktarna själva, när en väktare förordnas som ordningsvakt.
Detta gäller inte minst då en väktare växelvis arbetar med och utan stöd av
ordningsvaktsförordnande. Även i fråga om förmanskapet över en väktare med ordningsvaktsförordnande kan i vissa fall komplikationer uppkomma.
I och för sig hyser jag därför förståelse för ordningsvaktsutredningens principiella inställning att det är önskvärt att åstadkomma en skiljelinje
mellan väktarnas och ordningsvakternas uppgifter. Att fullt ut genomföra en sådan ordning är emellertid förenat med bety-
dande problem. Även utredningens förslag innebär att väktare åtminstone tilis vidare skall kunna få förordnande som ordningsvakter; låt vara bara när det gäller sådan ordningshållning som avses med den av utredningen föreslagna undantagsregeln, dvs. då det är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Förslaget är alltså inte ägnat att åstadkomma någon fullständig renodling av de båda personalkategoriernas uppgifter. Dessutom skulle ett genomförande av förslaget få den som det synes irrationella konsekvensen, att väktare förbjuds att tjänstgöra som ordningsvakter just i de fall då ordningshållningen traditionellt brukar utföras av annan personal än polispersonal. Som länsstyrelsen i Malmöhus län har
påpekat bör det från allmän synpunkt vara mindre betänkligt att låta en
väktare med ordningsvaktsförordnande tjänstgöra vid t.ex. en offentlig tillställning än i de situationer som avses med undantagsregeln. Vidare finns det, som ett par remissinstanser har framhållit, en risk för att utred-
ningens förslag skulle leda till svårigheter för bl. a. arrangörer av offentliga
tillställningar att få sitt behov av lämplig personal för ordningshållning
tillgodosett. Det bör här erinras om att väktarna har en väsentligt mera
omfattande utbildning än ordningsvakterna.
Som jag tidigare har framhållit torde man under överskådlig tid få se
bevakningsföretagens och ordningsvakternas verksamhet som ett nödvändigt komplement till det skydd som samhället tillhandahåller genom polis och andra organ. Enligt min mening är det inte realistiskt att tänka sig en lösning som innebär att väktare aldrig skall kunna förordnas till ordningsvakter eller att de skall förbjudas att tjänstgöra i sådan egenskap i vissa särskilda fall. Däremot är det angeläget att utvecklingen på detta område står under fortlöpande kontroll från det allmännas sida, inte minst med hänsyn till vikten av att motverka att personer med särskilda befogenheter
att ingripa mot enskilda koncentreras till vissa företag i en omfattning som
inte är acceptabel från allmänna synpunkter. Jag kommer längre fram att ta upp frågan om tillsynen över bevakningsföretagen (avsnitt 2.3.) och kommer då att föreslå regler som avser att skapa underlag för en bättre och effektivare kontroll. Bli. a. tänker jag föreslå att det vid auktorisation av och tillsyn över bevakningsföretag skall kontrolleras att företagens verksamhet utförs i överensstämmelse med god sed inom branschen och inte har en från allmän synpunkt olämplig inriktning. Genom en ordning som innebär att tillsynsmyndigheten kan göra en samlad bedömning av företa-
get och därvid beakta både dess verksamhetsinriktning och antalet anställda med särskilda befogenheter får samhället ökade möjligheter för den kontroll över utvecklingen som kan behövas för att i tid motverka upp-
komsten av något som skulle kunna uppfattas som privata poliskårer.
Särskilt med hänsyn till vad jag nu har sagt om vikten av att samhället har insyn i och kontroll över de företag som har personal med särskilda
befogenheter delar jag utredningens uppfattning att ett förbud bör införas för andra företag än auktoriserade bevakningsföretag att tillhandahålla
ordningsvakter. Företag som ägnar sig uteslutande åt ordningsvaktsverk-
samhet — s.k. ordningsvaktsföretag — bör sålunda tillåtas endast under
förutsättning att de uppfyller förutsättningarna för auktorisation. Jag åter-
kommer till denna fråga i avsnitt 2.3.
F.n. finns inte några föreskrifter om enhetlig uniform för ordnings-
vakter. Utredningen påpekar att detta har medfört att förhållandena är
mycket varierande och att det på vissa håll finns en tendens att vid valet av uniform i så stor utsträckning som möjligt efterlikna polisens tjänstedräkt. Det finns, anser utredningen, vissa skäl som talar för att ordningsvakterna bör vara enhetligt uniformerade. Å andra sidan skulle en enhetlig ordningsvaktsuniform kunna medföra en ökad risk för att ordningsvakterna av
allmänheten uppfattas som ett slags reservpoliser med andra och mera
vidsträckta befogenheter än de har. Utredningen har därför stannat för att föreslå att en ordningsvakt bör vara klädd så att det är uteslutet att han kan
förväxlas med en polisman. Utredningen anser att kravet på igenkänn-
lighet bör kunna uppfyllas utan en enhetlig uniform, genom att den civila klädseln kompletteras med ett emblem och med en applikation med texten Ordningsvakt.
Frågan om ordningsvakternas uniform har gett upphov till delade meningar bland remissinstanserna. Bl.a. rikspolisstyrelsen och flera polis-
styrelser har ansett att det är angeläget att en ordningsvakt är lätt att känna igen och har med hänvisning härtill betonat vikten av att frågan om en uniform för ordningsvakter får en snar lösning. Denna grupp instanser har förordat en för alla ordningsvakter enhetlig uniform, som inte kan förväxlas med polisuniformen. En motsatt uppfattning har kommit till uttryck i remissyttrandena från bl.a. folketshusföreningarna och Folkparkernas centralorganisation. Dessa remissinstanser har bestämt hävdat att man måste undvika att ge klädsel och utrustning karaktären av uniform. efter-
som uniformering kan få en viss provocerande effekt på allmänheten. För min del anser jag att det av flera skäl inte lämpligen bör komma i
fråga att införa bestämmelser om obligatorisk uniformering. Jag kan alltså i huvudsak ansluta mig till utredningsförslaget. Något förbud mot uniform
synes emellertid inte heller böra föreskrivas. I de fall då uniform bärs
måste tillses att varje risk för förväxling med polisuniformen undanröjs. Det bör även i denna del ankomma på regeringen eller efter regeringens bemyndigande rikspolisstyrelsen att meddela de närmare bestämmelser som behövs. När det gäller ordningsvakternas utrustning i övrigt delar jag utredningens och remissinstansernas uppfattning att ordningsvakterna
även i fortsättningen i vissa fall bör kunna utrustas med batong och
handbojor enligt beslut av polisstyrelsen. En ordningsvakt bör emellertid
inte i denna egenskap få tillstånd att bära pistol eller tårgaspistol. Sådan
utrustning torde däremot i en del fall vara nödvändig vid fullgörande av
vissa väktaruppdrag. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 2.3.).
Också när det gäller annan utrustning än uniform bör det ankomma på regeringen eller, enligt regeringens bemyndigande, rikspolisstyrelsen att meddela närmare föreskrifter. Ett utrymme för en lokal bedömning i de
frågor det här gäller måste naturligtvis finnas, men det synes önskvärt att
man når fram till en enhetlig syn när det gäller mera generella frågor om utrustningens användning och beskaffenhet.
2.2.3¶Ordningsvakternas befogenheter
Ett förordnande som ordningsvakt ger, om annat inte framgår av förordnandet, vissa särskilda befogenheter. Här bör särskilt nämnas att en ord-
ningsvakt enligt 10 §& LTO har samma befogenhet som en polisman att
enligt 3 § LTO omhänderta den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna. Detsamma gäller när omhändertagande erfordras för att avvärja straffbelagd gärning. En ord-
ningsvakt får vidare enligt 10 § LOB verkställa omhändertagande enligt
LOB. Enligt 2 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga dryc-
ker m. m. har en ordningsvakt dessutom rätt att vid en offentlig tillställning
beslagta rusdrycker som i strid med gällande bestämmelser har medförts
vid tillställningen. En ordningsvakt får också i vissa fall använda våld enligt de regler som
finns i 24 kap. 2 § brottsbalken om s.k. laga befogenhet. Enligt första stycket i denna paragraf har en polisman som skall verkställa en tjänsteåt-
. gärd rätt att, om han möts eller angrips med våld eller hot om våld, bruka
det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Denna regel är enligt förarbetena tillämplig även på en ordningsvakt.
Enligt andra stycket i paragrafen gäller vidare att om någon som skall
häktas, anhållas eller annars berövas friheten försöker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, det våld får brukas som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Av denna bestämmelse följer sålunda att även en ordningsvakt vid omhändertagande enligt 3 8 LTO eller enligt LOB får bruka ett visst mått av våld. En konsekvens av ordningsvaktens befogenhet att verkställa omhändertagande enligt 3 § LTO torde också vara att ordningsvakten, om förutsättningar för omhändertagande föreligger, i stället kan välja den mindre
ingripande åtgärden att avlägsna den ordningsstörande från den plats där han uppehåller sig, om en sådan åtgärd skulle vara tillräcklig. Även i sådana fall måste då ett visst våld eller tvång kunna användas. I 16 § polisinstruktionen finns en regel om användande av våld som är tillämplig också för ordningsvakter. Enligt den bestämmelsen får våld tillgripas endast då det är nödvändigt, dvs. då tjänsteåtgärden inte kan
lösas på annat sätt. Vidare innebär bestämmelsen att i förekommande fall
lindrigaste möjliga våld alltid skall användas.
Ordningsvaktsutredningen föreslår att en ordningsvakt i fortsättningen inte skall ha befogenhet att göra omhändertagande enligt 3 & LTO. Utred-
ningen anser dock att det är nödvändigt att en ordningsvakt har viss befogenhet att verkställa tillfälligt omhändertagande och föreslår därför att han skall kunna omhänderta den som allvarligt stör ordningen. Ett sådant omhändertagande skall enligt utredningen följas av att ordningsvakten skyndsamt överlämnar den omhändertagne till polisen. Utredningen föreslår vidare att denna befogenhet att göra omhändertagande kompletteras med en befogenhet för ordningsvakten att från sitt verksamhetsområde avvisa eller avlägsna den som stör ordningen eller överträder föreskrift som är meddelad av polisstyrelsen. När det gäller befogenhet att göra omhändertagande enligt LOB föreslår utredningen inte någon ändring i nu gällande regler. Förslaget att en ordningsvakt inte skall få verkställa omhändertagande enligt 3 § LTO har i princip tillstyrkts bl.a. av rikspolisstyrelsen och polisutredningen. Båda dessa instanser anför dock erinringar mot den av utredningen föreslagna regleringen av ordningsvakternas befogenheter att verkställa omhändertaganden. Bl.a. har rikspolisstyrelsen ifrågasatt om inte en ordningsvakt även i fortsättningen bör kunna göra ett omhändertagande när det är nödvändigt för att förhindra en straffbelagd gärning. Det helt övervägande antalet instanser som har gått in på frågan har avstyrkt utredningsförslaget och förordat att ordningsvakternas befogenhet att göra omhändertaganden enligt 3 § LTO behålls. Därvid har man bl. a. pekat på att ordningsvakten kommer att ställas inför mycket stora svårigheter om det läggs på honom att avgränsa de fall då en ordningsstörning skall anses vara allvarlig. Vidare har det ansetts ägnat att vålla problem, om olika regler skall gälla för polismän och ordningsvakter i aktuelit hänseende, särskilt som de båda personalkategorierna ibland tjänstgör samtidigt exempelvis på en offentlig tillställning. LTO/LOButredningen, som enligt sina direktiv skall pröva vilka kriterier som i allmänhet skall gälla för tillfälligt omhändertagande, har föreslagit att gällande regler om ordningsvakts rätt att göra omhändertagande enligt LTO bibehålls oförändrade i avvaktan på att ställning tas till utredningens kommande förslag. För egen del ansluter jag mig till den principiella uppfattning som torde ligga till grund för ordningsvaktsutredningens ställningstagande, nämligen att ordningsvakternas uppgifter så långt möjligt bör lösas utan att så ingripande åtgärder som ett omhändertagande skall behöva vidtas. Som har påpekats under remissbehandlingen skulle emellertid den reglering som utredningen har föreslagit leda till avsevärda svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till detta och till LTO/LOB-utredningens pågående översyn av institutet tillfälligt omhändertagande har jag stannat för att det f.n. inte bör ske någon ändring i fråga om ordningsvakternas rätt att göra omhändertagande enligt LTO. När det gäller befogenheten att verkställa omhändertagande enligt LOB föreligger allmän enighet om att den bör bibehållas.
Som jag nyss har påpekat torde befogenheten att ta en person om hand
enligt 3 § LTO medföra att ordningsvakten också har rätt att i stället välja
att avvisa eller avlägsna den som stör ordningen från den plats där hand
uppehåller sig, om detta skulle vara en tillräckligt ingripande åtgärd (jfr SOU 1979:6 s. 303). Det är därför f.n. inte heller nödvändigt att införa
någon uttrycklig bestämmelse om rätt för en ordningsvakt att avvisa eller avlägsna en ordningsstörande person.
Den särskilda frågan om befogenheten för ordningsvakter att i vissa fall använda våld bör enligt min mening behandlas i BrB. Jag återkommer till
frågan i specialmotiveringen, där jag också kommer att beröra frågan om
befogenhet för en ordningsvakt att företa s.k. provisorisk skyddsvisita-
tion.
2.2.4¶Ledningsförhållanden m.m.
När det gäller förmanskapet över en ordningsvakt under dennes
tjänsteutövning föreslår utredningen att en ordningsvakt liksom nu skall vara skyldig att följa de anvisningar som lämnas av polisstyrelsen eller en
enskild polisman. Vidare föreslår utredningen att även den som exempel-
vis i egenskap av anordnare av en offentlig tillställning engagerar en
ordningsvakt skall ha rätt att lämna ordningsvakten instruktioner för verk-
samheten så länge de inte strider mot polisens anvisningar. Ordningsvaktens lydnadsplikt gentemot anordnaren föreslås alltså vara sekundär i
förhållande till lydnadsplikten gentemot polisen. Utredningen föreslår att
en särskild bestämmelse om detta tas in i den nya lagen om ordningsvakter.
Liksom de remissinstanser som har berört frågan finner jag det självklart
att en ordningsvakt även i fortsättningen bör vara underställd polisen. Att det dessutom måste finnas ett utrymme för den som anlitar en ordnings-
vakt att meddela honom anvisningar för tjänstgöringen ligger enligt min
mening i sakens natur och synes inte kräva något särskilt författningsstöd.
Klart är att lydnadsplikten mot polisen måste vara det primära. I den mån exempelvis en arrangör skulle ge anvisningar som strider mot polisens har de senare alltid företräde.
Ordningsvaktsutredningen har särskilt uppmärksammat frågan om ordningsvakternas ställning på arbetsmarknaden. Utredningen
påpekar att ordningsvakterna i detta hänseende kan detas in i olika katego-
rier, nämligen ordningsvakter som är anställda av eller annars fast knutna till anordnare av offentliga tillställningar, ordningsvakter som är anställda i bevakningsföretag eller annan rörelse, ordningsvakter anställda av statlig eller kommunal myndighet samt ordningsvakter utan direkt anknytning till
något av de nämnda organen. Fiertalet av de ordningsvakter som hör till den sistnämnda kategorin — s.k. frilansvakter — är medlemmar i någon av de ordningsvaktsföreningar
som finns i landet. Föreningarna fungerar bl. a. som förmedlare av ord-
ningsvakter till anordnare av offentliga tillställningar och liknande arrangemang. Utredningen räknar med att de omkring 100 föreningarna år 1974 hade ca 3600 medlemmar. Antalet ordningsvakter som var anställda av anordnare av offentliga tillställningar eller var funktionärer hos sådana uppgick enligt utredningen till omkring 2600. Vidare var omkring 3900
ordningsvakter anställda i auktoriserade bevakningsföretag, ca I 200 i annan rörelse och likaledes omkring I 200 hos statlig eller kommunal myndig-
het. Utredningen har inte kunnat ange någon uppgift om hur många ord-
ningsvakter som var anställda i de s. k. ordningsvaktsföretagen. Utredningen framhåller att det har rätt viss tvekan om huruvida den
förmedlingsverksamhet som ordningsvaktsföreningarna utövar är att bedöma som arbetsförmedling i den mening som avses i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling (arbetsförmedlingslagen). Enligt denna lag gäller bl. a. (2 §) att arbetsförmedling - med visst undantag som här inte är aktuellt — inte får bedrivas i förvärvssyfte och att tillstånd från
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) fordras för förmedfingsverksamhet som
bedrivs mot ersättning. För den som bedriver arbetsförmedling utan ersätt-
ning räcker det med att anmälan om verksamheten görs till AMS (5 §).
Förmedling av uppdrag med entreprenadkaraktär faller däremot utanför
lagen. Med hänsyn till att en ordningsvakt enligt förslaget skall ha en
sekundär lydnadsplikt gentemot den som anlitar honom anser utredningen
att det i fortsättningen inte kan råda något tvivel om att en ordningsvakt blir att anse som en arbetstagare och att förmedling av vakter följaktligen omfattas av arbetsförmedlingslagen.
Enligt utredningen fungerar ordningsvaktsföreningarnas förmedlingsverksamhet effektivt. Utredningen anser det därför lämpligt att den får fortsätta under förutsättning att den ställs under kontroll från samhällets sida. Utredningen föreslår att arbetsförmedlingslagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd att föreningarna för att få bedriva förmedlings-
verksamhet skall ha tillstånd av AMS och att sådant tillstånd skall fordras
även om föreningen inte uppbär ersättning för sin förmedling. Kravet på
tillstånd också i sistnämnda fall motiveras med vikten av en offentlig insyn
i den speciella form av arbetsförmedling som förmedling av personer med särskilda befogenheter utgör. Utredningens uppfattning att förmedling av ordningsvakter generellt omfattas av arbetsförmedlingslagen har under remissbehandlingen ifrågasatts av bl. a. polisutredningen och AMS. Enligt AMS måste de faktiska
förhällandena i det enskilda fallet bli avgörande för bedömningen av frågan
om en ordningsvakt skall anses vara arbetstagare eller självständig uppdragstagare. AMS har tillagt att, om föreningarna skulle åläggas skyldighet
att söka förmedlingstillstånd, det med hänsyn till de principer som styrelsen tillämpar skulle vara uteslutet att meddela sådana tillstånd till de många och spridda föreningar som det här gäller. Svenska musikerförbun-
det har i sitt remissyttrande erinrat om att dess olika musikerförmedlingar i
landet, vilka bedrivs med erforderligt tillstånd, med fördel skulle kunna ha hand om förmedlingen av ordningsvakter. Förbundet hänvisar till att musikerförmedlingarna har en god geografisk spridning över landet och att de
disponerar personal som är van vid förmedlingsverksamhet. Vidare har arrangörer av offentliga tillställningar redan nu kontakt med förmedlingarna för att erhålla dansorkestrar och musiker och skulle då samtidigt kunna
rekvirera ordningsvakter.
Frågan huruvida de ordningsvakter som tillhör en ordningsvaktsförening
är att betrakta som arbetstagare i förhållande till anordnaren och huruvida den verksamhet som föreningarna bedriver skall betraktas som arbetsförmedling i arbetsförmedlingslagens mening måste, som AMS har påpekat, bedömas med hänsyn till samtliga föreliggande faktiska omständigheter i
det enskilda fallet. Något generellt svar på dessa frågor kan således inte ges. Med hänsyn till de förhållanden under vilka de ifrågavarande ordningsvakterna vanligtvis arbetar torde det dock inte råda någon tvekan om
att de många gånger är att anse som arbetstagare i förhållande till anord-
naren. Jag vill emellertid peka på att ett annat förhållande av avgörande
betydelse för tillämpligheten av arbetsförmedlingslagen är hur förmedlingsverksamheten bedrivs. Enligt arbetsförmedlingslagen är det AMS
som svarar för tillsynen av efterlevnaden av lagen. Det är således i första hand AMS som har att bedöma huruvida lagen skall anses tillämplig
beträffande viss verksamhet.
Utredningens förslag innebär att en ordningsvaktsförening skulle åläg-
gas skyldighet att söka tillstånd för sin förmedlingsverksamhet även i det
fallet att ersättning inte utgår för förmedlingen. Enligt min mening finns det
emellertid inte tillräckliga skäl att på förevarande område införa en reglering som saknar motsvarighet för arbetsmarknaden i övrigt. Förhållandena när det gäller ordningsvakter kan nämligen inte anses så särpräglade att en
sådan speciell reglering är motiverad. Jag kan således inte tillstyrka utredningens förslag i denna del.
2.2.5 Jakt- och fisketillsyn
Tillsynen över efterlevnaden av olika jakträttsliga bestämmelser utövas f.n. av — förutom polisen — tullverkets kust- och gränsbevakning, av vissa
befattningshavare vid domänverket och lantbruksnämnden, av stiftsjäg-
mästare och av jakträttsinnehavare samt av ordningsvakter förordnade för jaktbevakning. I lagen (1938:274) om rätt till jakt och vapenlagen (1973: 1176) finns särskilda bestämmelser som förutsätter att en person kan förordnas till ordningsvakt för att utöva jaktbevakning. Den som utövar jakttillsyn har vissa befogenheter, bl.a. rätt att ta jaktbyte i beslag samt rätt att kontrollera innehav av jaktkort. Vidare har en del av dem som utövar jakttillsyn, bl. a. ordningsvakter för jaktbevakning, i vissa fall befo-
genhet att omhänderta vapen och ammunition. En ordningsvakt för jaktbe-
vakning har dessutom de befogenheter i övrigt som allmänt följer av förordnandet. Fisketillsynen, dvs. övervakningen av efterlevnaden av de fiskerättsliga bestämmelserna, utövas f.n. bl.a. av polisen, av tullverkets kust- och gränsbevakning samt av särskilt förordnade fisketillsynsmän. Fisketill-
synsman förordnas enligt I $ instruktionen (1955: 274) för fisketillsynsmän
av en länsstyrelse eller av fiskeristyrelsen. Fisketilisynsman har en del särskilda befogenheter, bl. a. rätt att i vissa fall verkställa beslag. Denna befogenhet tillkommer även befattningshavare hos kustbevakningen samt befälhavare på statligt fartyg som har sänts ut för att övervaka ordningen
på fiskeplats.
Någon bestämmelse i fiskelagstiftningen motsvarande den i jaktlagsstiftningen om ordningsvakt för jaktbevakning finns inte. Det förekommer dock att ordningsvakt förordnas för att utöva fiskebevakning. En sådan ordningsvakt har inte i denna egenskap några särskilda befogenheter utöver vad som följer av själva ordningsvaktsförordnandet. Som jag tidigare har nämnt utgör ordningsvaktsförordnandena för jakt-
och fisketillsyn en stor grupp av samtliga förordnanden. Enligt utredning-
ens enkät uppgick de till ca 4 200 av totalt ca 18000 förordnanden. Ordningsvaktsutredningen föreslår att ett förordnande som ordningsvakt i fortsättningen inte skall ges för jakt- eller fisketillsyn. Utredningen anser att jakt- och fisketillsynsmän inte har behov av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt. Förordnande av personal för sådan tillsyn bör enligt utredningens mening regleras uteslutande i den jakt- och fiskerättsliga lagstiftningen. Utredningen föreslår att det i jaktlagen införs en särskild bestämmelse som ger möjlighet för länsstyrelsen att förordna jakttillsynsman.
Utredningen påpekar att en följd av förslaget i denna del blir att jakt- och
fisketillsynsmän i fortsättningen inte kommer att ha befogenhet att verkställa omhändertagande enligt 3 § LTO. Något behov av denna befogenhet föreligger enligt utredningens mening inte. Däremot anser utredningen att
jakt- och fisketillsynsmän i vissa fall behöver få använda våld för att kunna lösa sina uppgifter. Enligt förslaget bör de därför ges en uttrycklig befogenhet att bruka våld. En bestämmelse härom föreslås intagen 1 24 kap. 2 8
BrB. I övrigt föreslås inga ändringar i befogenheterna för jakt- och fisketillsynsmännen. Ordningsvaktsutredningens förslag att ordningsvaktsförordnanden för jakt- och fisketillsyn i fortsättningen inte skall få förekomma har berörts
endast av ett fåtal remissinstanser. Bland dessa har Svenska jägareförbundet, domänverket och fiskeristyrelsen tillstyrkt förslaget. Även rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län har ansett att det saknas
behov av ordningsvaktsförordnanden för jakt- och fisketillsyn. I övrigt har de remissinstanser som yttrat sig över förslaget i denna del främst uppehållit sig vid frågan om de befogenheter som bör tillkomma jakt- och fisketill-
synsmännen. Härvid har det från några håll gjorts gällande att de befogenheter som f. n. tillkommer tillsynsmännen inte är tillräckliga.
Som jag tidigare har framhållit bör en allmän princip vara att begreppet
ordningsvakt reserveras för den personal som förordnas att medverka vid upprätthållandet av allmän ordning. Redan denna princip talar för att
personer som utövar tillsyn över jakt och fiske inte bör förordnas till ordningsvakter. Enligt min mening kan dessa tillsynsmän inte heller anses
ha behov av de befogenheter som följer med förordnandet som ordningsvakt. Jag bortser då från befogenheten att i vissa fall bruka våld, vilken
emellertid enligt min mening bör regleras på annat sätt (se avsnitt 4.2). Jag ansluter mig därför till ordningsvaktsutredningens uppfattning att förordnande som ordningsvakt i fortsättningen inte bör ges för jakt- och fisketill-
syn. De tillsynsmän som behövs för jakt och fiske bör i stället som utredningen föreslagit förordnas enligt särskilda bestämmelser i den jaktoch fiskerättsliga lagstiftningen. Därigenom når man också den fördelen att
bestämmelserna om tillsynen blir samlade på ett ställe.
Frågan om fisketillsynens organisation samt spörsmålet om vilka befogenheter som skall tillkomma fisketillsynsmän har varit föremål för behandling i flera olika sammanhang, senast av 1973 års fiskevattenutredning i betänkandet (SOU 1978: 5) Fiska på fritid. Fiskevattenutredningen har
uttalat att frågan inte kan lösas utan ett samtidigt ställningstagande till kustbevakningspersonalens befogenheter, en fråga som f.n. utreds av sjöövervakningskommittén (H 1977: 05). Jag kan efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet ansluta mig till denna bedömning. Frågan om eventuelia ändringar i de regler som gäller om fisketillsynsmän bör sålunda
anstå till dess att en samlad bedömning kan ske av alla de spörsmål som
hänger samman med fisketillsynen.
I fråga om jakttillsynen blir däremot författningsändringar nödvändiga
med hänsyn till att begreppet ordningsvakt för jaktbevakning i enlighet med vad som har sagts förut bör utmönstras. Jaktlagen bör då i stället kompletteras med regler som ger möjlighet att förordna särskilda jakttill-
synsmän. Lämpligen bör därvid i enlighet med utredningens förslag före-
skrivas att jakttillsynsmän skall förordnas av länsstyrelse. Dessutom måste begreppet jakttillsynsman införas i de övriga författningar där begreppet ordningsvakt för jaktbevakning nu förekommer. Klart är nämligen att
jakttillsynsmannen måste tillförsäkras de befogenheter i fråga om beslag av jaktbyte och omhändertagande av vapen m. m. som f.n. tillkommer ord-
ningsvakter för jaktbevakning. Jag förordar en reglering av angiven innebörd.
I de frågor som har angetts nu har jag samrått med chefen för jordbruksdepartementet.
2.2.6 Bevakning av skyddsföremål Enligt I $ lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försva-
ret m. m. (skyddslagen) kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, militär befälhavare utfärda förbud för obehöriga att beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som hör till försvarsväsen-
det eller används av försvarsväsendet eller för dess räkning. Förbud i
denna ordning kan också meddelas mot att närvara vid försvarsmaktens företag, övningar eller försök. Dessutom kan i fråga om objekt som har angetts nu förbud meddelas mot att ta fotografier. göra avbildningar eller
beskrivningar eller inneha sprängämnen. När det är fråga om anläggning,
inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som annars är av betydelse för försvarsväsendet kan enligt 2 § skyddslagen regeringen eller, enligt regeringens bemyndigande, länsstyrelsen meddela motsvarande förbud. Detsamma gäller i fråga om kärnkraftsanläggning eller annan anläggning som
avses i 2 § atomenergilagen (1956:306). Befinner sig landet i krig eller
krigsfara eller föreligger annars utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, gäller detta även anläggning, inrättning, fartyg eller luftfartyg som är av betydelse för folkförsörjningen. Ett objekt beträffande vilket ett förbud av slag som har angetts nu har meddelats kallas skyddsföremål. De objekt som omfattas av I $ benämns militära skyddsföremål och de som avses i 2 § civila skyddsföremål. Genom 1 § bevakningskungörelsen (1940: 383) har regeringen bemyndigat
högste militäre befälhavaren på platsen att meddela förbud såvitt avser militära skyddsföremål och länsstyrelsen när det gäller civila skyddsföremål.
110 8 skyddslagen föreskrivs att bevakningspersonal vid skyddsföremål
har befogenhet att, enligt närmare bestämmelser av regeringen. företa
kroppsvisitation av personer som försöker vinna tillträde till eller uppe-
håller sig vid skyddstöremålet, att undersöka föremål som de för med sig samt att på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhänderta personer och av
dem medförda föremål. allt 1 den utsträckning som fordras för bevakningsuppgiftens fullgörande. De befogenheter som har nämnts nu har i bevakningskungörelsen preci-
serats på följande sätt. Krigsman som bevakar skyddsföremål samt polisman och annan som fullgör sådan bevakningsupgift och därvid åtnjuter polismans skydd och befogenhet — dvs. ordningsvakt — får avfordra envar som söker vinna tillträde till eller uppehåller sig inom skyddsföremålet uppgift om namn, födelsetid och hemvist (3 § första stycket). Kroppsvisitation och undersökning av medförda föremål får i den utsträckning som
krävs för fullgörande av ålagd bevakningsuppgift utföras av sådan bevak-
ningspersonal som nyss har sagts enligt närmare anvisningar av befälhavare eller myndighet som har ansvaret för bevakningsföremålet (3 § andra
stycket). Vidare gäller att bevakningspersonalen inom skyddsföremål eller
i dess närhet får omhänderta den som skäligen kan misstänkas för spioneri
eller sabotage eller försök eller förberedelse till sådant brott samt ta hand om föremål som innehas av den misstänkte och som skäligen kan antas äga
betydelse för utredningen i saken. Samma rätt föreligger även gentemot misstänkt person som är på flykt från skyddsföremål (4 § första stycket). Om någon överträder förbud som meddelats enligt bevakningskungörelsen eller vägrar att på anfordran uppge namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig eller vägrar att på anfordran underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medfört föremål, får han omhändertas, om det inte är tillfyllest att avlägsna honom från skyddföremålet (4 § andra stycket).
Den som har omhändertagits enligt första eller andra stycket skall jämte
omhändertagna föremål ofördröjligen överlämnas till polismyndigheten i
orten (4 § tredje stycket).
Råder civilförsvarsberedskap tillkommer de befogenheter som avses i 3 och 4 §& bevakningskungörelsen även sådan bevakningspersonal som inte åtnjuter polismans skydd och befogenheter (5 8). Enligt en av riksdagen genom lag antagen ändring år 1979 i kungörelsen (SFS 1979: 1089) tillkommer de aktuella befogenheterna gränsövervakningspersonal även när civilförsvarsberedskap inte har anbefallts.
Vid skyddsföremål — såväl militära som civila — förekommer i viss
utsträckning bevakning genom ordningsvakter, vanligen väktare från auktoriserade bevakningsföretag. Detta är förhållandet vidt. ex. en del staber,
förvaltningar och förråd men också vid kärnkraftsanläggningar. Ordnings-
vakterna har i sådana fall de befogenheter att använda tvångsmedel som har angetts nyss. Enligt de riktlinjer som ÖB har angett bör civil bevakningspersonal inte inom försvarsmakten utnyttjas vid objekt där bevak-
ningstjänsten är förenad med försvars-, beredskaps- eller ordningshåll-
ningsuppgifter.
Det förtjänar i sammanhanget anmärkas att. enligt förordningen (1975: 874) om anordnande av bevakning, vissa uppräknade myndigheter skall, sedan eventuellt avtal med privat bevakningsföretag har löpt ut, anlita ABAB för bevakning av lokal, förvaringsutrymme eller anläggning
som är betydelsefull från totalförsvarssynpunkt och belägen i någon av de
kommuner som anges i en bilaga till kungörelsen. Frågan om ABAB:s särställning enligt denna kungörelse är f.n. föremål för översyn inom regeringskansliet (se prop. 1978/79: 134 s. 37).
I praktiken har vissa oklarheter ansetts föreligga i fråga om ordningsvakternas ställning. bl.a. beträffande rätten att meddela ordningsvakterna direktiv för bevakningen och möjligheten att utnyttja dem inom kuppförsvaret. Ordningsvaktsutredningen har mot bakgrund härav förordat en ny-
reglering på det aktuella området.
Utredningens förslag innebär till en början att förordnanden att utföra bevakning ide fall som avses nu inte längre skall meddelas av den lokala polismyndigheten utan av militär myndighet — enligt förslaget
militärbefälhavare — såvitt gäller militära skyddsföremål samt av länssty-
relsen i fråga om civila skyddsföremål. Förslaget har tillstyrkts eller läm- 4 Riksdagen 197980. 1 saml. Nr 122
nats utan erinran av samtliga remissinstanser. ÖB och utredningen an-
gående överförande av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter
till andra myndigheter har dock påpekat att på den militära sidan förord-
nande bör meddelas av försvarsområdesbefälhavaren. I likhet med ordningsvaktsutredningen anser jag det naturligt att det
ankommer på militär myndighet att meddela förordnande för bevakning av
ett militärt skyddsobjekt. En sådan ordning är ägnad att undanröja de
oklarheter som f.n. otvivelaktigt kan föreligga i fråga om ledningslinjerna och befogenheten att meddela bevakningspersonalen direktiv för verksamheten. Med hänsvn till de principer som på andra områden gäller vid planeringen av skydds- och säkerhetsverksamheten inom totalförsvaret bör det åtminstone i regel ankomma på försvarsområdesbefälhavaren att meddela förordnande i fråga om bevakning av de militära skyddsföremålen. Jag kan också ansluta mig till utredningens och remissinstansernas ståndpunkt att motsvarande förordnanden beträffande civila skyddsföremål bör meddelas av länsstyrelsen, som har insyn över samtliga civila
skyddsföremål inom länet.
Som beteckning på en av militär myndighet eller länsstyrelse förordnad vakt vid skyddsföremål har utredningen föreslagit termen skyddsvakt. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna med undantag av utredningen om civilförsvarets bevakningsuppgifter m. m., som har ifrågasatt om
någon särskild beteckning är nödvändig. För egen del anser jag det svårt
att undvara en sådan, särskilt med tanke på att det fortfarande torde vara
nödvändigt att den aktuella personalen tillerkänns vissa speciella befogenheter vid bevakningen. Att behålla termen ordningsvakt för de ifrågavaran-
de uppdragen synes mindre lämpligt, bl. a. därför att detta begrepp som nämnts bör begränsas till att avse personal vars uppgifter mera renodlat
går ut på att medverka till att upprätthålla allmän ordning. Härtill kommer
att i enlighet med vad som nyss har angetts en annan lösning bör väjas när det gäller befogenheten att meddela förordnanden än den som gäller för ordningsvakter i allmänhet. Mot den av utredningen föreslagna benämningen skyddsvakt skulle möjligen den invändningen kunna riktas att termen sedan lång tid tillbaka
används i ett helt annat sammanhang, nämligen som beteckning på en polisman som avdelas för personligt skydd åt exempelvis utländsk regeringsledamot i samband med statsbesök. Det synes emellertid inte föreligga något hinder mot att övergå till att använda annan beteckning, t. ex. säkerhetsvakt. för en sådan polisman, om det bedöms lämpligt för att förebygga risken för förväxlingar. Med beaktande av vad som har anförts
nu anser jag mig kunna tillstyrka utredningens förslag såvitt avser beteck-
ningen skyddsvakt för särskilt förordnade vakter vid skyddsföremål. En
skyddsvakt bör givetvis ha samma befogenheter under sin tjänstgöring som dem som i dag tillkommer en ordningsvakt vid bevakning av skydds-
föremål.
Utredningen har i syfte att söka skapa ökad klarhet beträffande befälsfrågan och frågan om vakternas ställning vid kuppförsvar förordat att en skyddsvakt, under tjänstgöring vid försvarsmakten skall ha ställningen av krigsman. Förslaget i denna del har avstyrkts av ÖB och militäransvarskommittén men tillstyrkts av utredningen om överförande av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till andra myndigheter.
För egen del vill jag i denna fråga först framhålla att den bevakning av
skyddsföremål som fordras under beredskap och krig enligt gällande plane-
ring är avsedd att övertas av krigsorganiserade enheter ur försvarsmakten och civilförsvaret efter hand som mobilisering äger rum. I prop. 1979/ 80: 100 bil. 7 (s. 290-316) har föreslagits att riksdagen skall godkänna riktlinjer för en ny organisation som bl. a. innebär att de aktuella bevakningsuppgifterna skall ankomma uteslutande på försvarsmakten efter mobilisering. Mot den bakgrund som har angetts nu synes några mera väsentliga fördelar av att en skyddsvakt tilläggs krigsmannaställning under fredstid stå att vinna endast i den mån förutsättningar finns för att han kan krigsplaceras för bevakningsuppgifter inom det förband som bevakar det skyddsföremål där han har sin tjänstgöring i fred. F.n. torde emellertid bevakningspersonalen i allmänhet vara krigsplacerad i andra befattningar inom totalförsvaret, vilket innebär att den vid mobilisering är skyldig att
lämna sin civila bevakningstjänst. Som bl. a. ÖB har påpekat är det långt
ifrån säkert att alla skyddsvakter har sådan försvarsutbildning att en krigsplacering vid det skyddsföremål där den civila tjänsten fullgörs är möjlig. Med hänsyn till det anförda är jag inte beredd att tillstyrka förslaget om att en skyddsvakt skall tilläggas krigsmans ställning under fredstid. Vad som har sagts nu bör självfallet inte hindra att den möjlighet tas till vara som i vissa särskilda fall kan föreligga att krigsplacera skyddsvakter för bevak-
ning av de objekt som deras civila tjänstgöring avser. ÖB har också
förklarat att denna möjlighet kommer att beaktas.
Det förhållandet att en skyddsvakt under tjänstgöring vid försvarsmakten sålunda enligt min uppfattnig inte bör ha ställningen av krigsman under fredstid torde inte medföra några svårigheter när det gäller ledningen av bevakningsverksamheten. Enligt vad jag nyss har förordat bör skyddsvakter vid militära skyddsföremål förordnas av militär myndighet. Härigenom torde den tvekan undanröjas som nu kan råda om att vakten under sin
tjänstgöring står under militär ledning. Något hinder för militär chef att, i
de fall då det bedöms som lämpligt, bestämma att viss militär personal skall vara underställd vakten såvitt gäller bevakningsuppgifterna föreligger
inte. Det förhållandet att, som ordningsvaktsutredningen har påpekat. straffbestämmelserna om lydnadsbrott m. m. inte utan vidare blir tillämp-
liga i förekommande fall torde härvidlag sakna betydelse.
När det gäller skyddsvakter vid civila skyddsföremål delar jag utred-
ningens och militäransvarskommitténs uppfattning att vakten under sin
tjänstgöring i fredstid bör stå under förmanskap av den som är säkerhets-
ansvarig för skyddsföremålet. Med hänsyn till det ansvar för de aktuella
objektens skydd som faller på polisväsendet torde emellertid som utredningen har framhållit vakternas tjänstgöring som regel få ses som en form av begränsad polisbevakning, ätminstone sä till vida att polisen vid behov bör kunna överta ledningen över vaktstyrkan och ge denna direktiv. En sådan ordning behöver dock inte göras generellt tillämplig för alla skyddsvakter på den civila sidan. Lämpligen bör en lösning väljas som innebär att vakterna skall kunna underställas polisen i den mån inte länsstyrelsen i samband med förordnandet beslutar annat. Bestämmelser härom kan meddelas It administrativ ordning. Vad sedan beträffar skyddsvakternas ställning under krig har denna
fråga, som ÖB och militäransvarskommittén har påpekat, också en folkrättslig aspekt. Särskilt måste härvid uppmärksammas den situation som kan uppstå vid ett överraskande anfall under den tid som kan förflyta innan försvarsmakten och civilförsvaret har hunnit mobiliseras och överta de bevakningsuppgifter som det är fråga om. Under ett inledningsskede kan läget tänkas vara oklart och tvekan råda. om ett anfall eller ett sabotage
mot skyddsföremålet har satts igång av fientliga soldater eller om det utgör exempelvis en terroristhandling. I det senare fallet är givetvis den civila skyddsvaktspersonalen skyldig att inom ramen för sina bevakningsuppgifter medverka vid försvaret av objektet. Om däremot fråga är om angrepp från främmande makt är enligt vedertagna folkrättsliga principer en förutsättning för att personalen skall ha rätt att ingripa att den har ställning som legitima krigsdeltagare. Med hänsyn till att beslut ofta måste fattas
mycket snabbt i sådana lägen som har berörts nu synes det angeläget att en
lösning väljs som innebär att personalen alltid har möjlighet att medverka vid skyddet av bevakningsobjekten i en extraordinär situation. J detta hänseende kompliceras bilden av att begreppet krigsman sedan
gammalt har använts i dubbla betydelser, nämligen dels som beteckning på
en person inom försvarsmakten vilken enligt svensk rätt har ett särskilt straffrättsligt ansvar och är underkastad lydnadsplikt, dels för en person som är berättigad att ingripa mot fientlig militär personal. I sistnämnda fall har inom folkrätten sedan länge använts beteckningen kombattant (jfr prop. 1978/79:77 s. 14).
Den lösning som i gällande rätt har valts i fråga om ordningsvakternas
ställning vid bevakningen av skyddsföremål under krig innebär att vakterna har ställningen av legitima krigsdeltagare. En föreskrift i ämnet har med stöd av 4 8 lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig tagits in i 11 § kungörelsen (1958: 262) angående tillämpningen av nämnda lag. Enligt
denna föreskrift skall personal. som har förordnats att bevaka anläggningar
av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, såsom kommunikations-
anläggningar, hamnar, kraftverk, industrier och förråd, under krig tillhöra
försvarsmakten. I 22 kap. 14 § första stycket BrB föreskrivs att sådan personal skall anses som krigsmän då riket är i krig.
En översyn av det regelsystem som har berörts nu pågår i olika samman-
hang. Nyligen har sålunda 1975 års polisutredning avlämnat betänkandet (SOU 1979: 75) Polisen i totalförsvaret, där en nyreglering har föreslagits
såvitt gäller polisens ställning i krig. Betänkandet remissbehandlas f.n.
Folkrättskommittén (Fö 1978: 61) arbetar bl. a. med frågan om tillämpningen av folkrättens regler när det gäller att hänföra olika personalgrupper till någon av kategorierna kombattanter resp. civila. Slutligen torde ett genomförande av förslaget att föra över civilförsvarets ordnings- och bevakningsupppifter till andra myndigheter (prop. 1979/80: 100 bil 7 s. 290— 316) föranleda vissa ändringar i bestämmelserna. Innan det samlade resul-
tatet av det uredningsarbete som har nämnts nu kan överblickas synes underlag saknas för att i förevarande sammanhang genomföra någon änd-
ring i fråga om den civila vaktpersonalens ställning. Jag förordar därför en lösning som innebär att en skyddsvakt under krig skall anses som krigsman
och tillhöra försvarsmakten.
De lösningar som jag nu har förordat och beträffande vilka jag har
samrått med chefen för försvarsdepartementet innebär att vissa lagänd-
ringar blir nödvändiga. Bl. a. måste regler meddelas om skyddsvakternas befogenheter. Som jag har angett förut bör denna reglering i sak motsvara vad som i dag gäller för ordningsvakter som bevakar skyddsföremål. De
befogenheter som det här gäller — bl. a. att i vissa fall företa kroppsvisitation och göra omhändertagande — måste enligt de principer för normgivningen som gäller enligt regeringsformen regleras genom lag. Lämpligen bör bestämmelser i ämnet tas in i skyddslagen, där det också bör anges att vakterna under krig tillhör försvarsmakten. Vakternas ställning som krigs-
män under krig bör regleras i BrB. Bestämmelsen i 4 8 lagen om polisens
ställning under krig blir med den här förordade lösningen överflödig och bör upphävas.
Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om utbildning och kv alifikationskrav för skyddsvakter. Enligt ÖB och den förut nämnda utredningen om civilförsvarets bevakninguppgifter bör i detta hänseende gälla att anställning som väktare I ett auktoriserat bevakningsföretag skall vara ett villkor för skyddsvaktsförordnande. Jag har förståelse för denna synpunkt men anser för egen del att tillräckligt underlag för att införa en tvingande lagbestämmelse härom saknas. För försvarsmaktens del torde
frågan vid behov kunna regleras genom föreskrifter eller rekommendatio-
ner av ÖB eller försvarsgrenscheferna.
2.3¶Bevakningsföretagen
Enligt BevL (2 §) föreligger numera ett obligatoriskt krav på auktorisa-
tion för bevakningsföretag. Med bevakningsföretag avses enligt I 8 BevL den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning utföra vissa bevakningsuppgifter. Undantag görs för de fall där verksamheten bedrivs i
statlig eller kommunal myndighets direkta regi.
Prop. 1979/80: 122 'n 4
Auktorisation krävs alltså, med det undantag som har nämnts nyss, för
varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt utför viss bevaknings-
uppgift åt annan. Förutsättningen att bevakningen skall ske för annans räkning innebär att sådan bevakningsverksamhet som organiserats inom ett företag och endast avser företagets eget skydd inte omfattas av lagen.
Kravet på yrkesmässighet medför att auktorisation inte behövs då någon
mot ersättning tillfälligt utför bevakning åt annan, t.ex. tillsynsuppdrag som någon fullgör under en fastighetsägares eller rörelseidkares tillfälliga
bortvaro. I fall där någon vid sidan av annan verksamhet eller sysselsätt-
ning utför bevakningsuppgifter torde kravet på yrkesmässighet anses uppfyllt först när det rör sig om en verksamhet av en omfattning som inte är endast obetydlig.
138 BevL har upptagits vissa allmänna villkor för att auktorisation skall kunna beviljas. Auktorisation får således beviljas endast om företagets
verksamhet kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Vid prövningen därav skall särskilt beaktas att företaget har en lämplig organisation och planläggning av sin verksamhet. Vidare krävs för auktorisation att företaget har utsett en föreståndare för verksamheten. Auktorisationsmyndighet är länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Länsstyrelsen är skyldig att inhämta rikspolisstyrelsens yttrande i ett ärende om auktorisation. Har myndigheterna skilda uppfatt-
ningar skall frågan underställas regeringen (5 § BevL).
All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag — liksom också föreståndaren för verksamheten och styrelseledamot — skall vara godkänd
med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet och lämplighet i
övrigt. Prövning för sådant godkännande görs beträffande den som har hemvist i något av de tre största polisdistrikten eller Visby polisditrikt av polisstyrelsen och annars av länsstyrelsen i det län där han har hemvist (4
och 6 §§ BevL).
En för tillämpningen av BevL avgörande fråga som har berörts särskilt
av några remissinstanser gäller innebörden av begreppet bevakning. Väktarutbildningsutredningen har definierat begreppet så att därmed i BevL:s mening bör avses en verksamhet som utövas genom personell eller teknisk tillsyn. kontroll eller övervakning av olika objekt och
verksamheter i avsikt att skapa ett extra skydd mot skador genom sabotage, intrång, tillgrepp, brand, skadegörelse o. d. Däremot har utredningen inte närmare behandlat frågan i vad mån lagens nuvarande tillämpningsom-
råde kan anses ändamålsenligt avvägt.
För egen del kan jag liksom remissinstanserna ansluta mig till den definition av begreppet bevakning enligt gällande rätt som utredningen har
gjort. Med hänsyn till att vissa svårigheter i praktiken har uppkommit när
det gällt att dra gränsen för lagens tillämpningsområde finner jag det emellertid påkallat att i det här sammanhanget ta upp ett par frågor rörande vilka verksamhetsformer som bör falla under BevL:s reglering.
En av de frågor som jag nu syftar på gäller huruvida ett s. k. ordnings-
Prop. 1979/80: 122 fler 55
vaktsföretag, dvs. ett företag vars verksamhet endast går ut på att tillhandahåälla ordningsvakter för olika former av ordningshållning, skall anses utföra bevakning i BevL:s mening. När denna fråga för första gången i ett särskilt fall underställdes regeringen enligt 5§ BevL ansåg den länsstyrelse hos vilken auktorisation hade sökts att verksamheten föll utanför BevL:s tillämpningsområde. Rikspolisstyrelsen däremot gav i sitt yttrande uttryck för uppfattningen att det från samhällets synpunkt måste anses värdefullt om reglerna om auktorisation är tillämpliga även på ordningsvaktsföretagens verksamhet. Regeringen lämnade i sitt beslut de aktuella företagens ansökan utan åtgärd under åberopande av att BevL inte kunde anses avse sådan verksamhet.
Jag har i det föregående ställt mig avvisande till tanken på ett uttryckligt förbud mot att förordna väktare i auktoriserade bevakningsföretag till ordningsvakter. Därvid underströk jag vikten av att de problem som kan hänga samman med ordningsvaktsförordnanden av personal knuten till företag ägnas en noggran uppmärksamhet. Eftersom endast auktoriserade bevakningsföretag är underkastade tillsyn från samhällets sida föreslog jag ett förbud för annat företag än ett auktoriserat bevakningsföretag att tillhandahålla ordningsvakter. En förutsättning för att de f. n. ganska fåtaliga ordningsvaktsföretagen skall få fortsätta sin verksamhet bör då bli att de uppfyller de allmänna kraven för att erhålla auktorisation som bevakningsföretag. Av vad jag nyss sagt framgår emellertid att ett företag som enbart ägnar sig åt att tillhandahålla ordningsvakter med nuvarande praxis inte anses vara underkastat auktorisationskravet enligt BevL.
Som har påpekats vid remissbehandlingen blir en konsekvens av denna praxis också att i den mån ett auktoriserat bevakningsföretag ägnar sig åt att tillhandahålla ordningsvakter åt andra anses denna del av företagets verksamhet inte vara underkastad de regler som gäller för bevakningsverksamheten i övrigt. Vissa auktoriserade företag har sålunda f.n. anställda som enbart ägnar sig åt ordningshållning. För denna personal har åtminstone på vissa håll inte reglerna om väktares utbildning ansetts tillämpliga.
Om man vill åstadkomma en mera ändamålsenlig avgränsning av BevL:s tillämpningsområde bör man följaktligen utvidga tillämpningsområdet till att gälla även verksamhet som går ut på att tillhandahålla ordningsvakter. En följd av detta blir att även den del av de nuvarande auktoriserade företagens verksamhet som avser tillhandahållande av ordningsvakter underkastas reglerna i BevL. Därigenom skapas förutsättningar för en mera effektiv tillsyn. Polisens tillsyn över ordningsvakterna omfattar nämligen inte företaget som sådant.
Den lösning som jag har förordat nu bör dock gälla endast för fall där ordningsvaktsverksamhet bedrivs i företagsform. Det skulle uppenbarligen föra för långt att låta även en enskild person som på frilans-basis åtar sig uppdrag som ordningsvakt underkastas ett auktorisationskrav. Detsamma är att säga om uppdrag som jakt- eller fisketillsynsman eller skyddsvakt.
Jag förordar alltså en lösning som innebär-att all-ordningsvaktsverksam-
het som bedrivs i företagsform underkastas BevL:s bestämmelser, medan en enskild person som själv fullgör sådan verksamhet liksom nu lämnas utanför denna reglerings tillämpningsområde. Jag återkommer strax till
frågan hur en bestämmelse i ämnet lämpligen bör avfattas.
Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus Jän har under remiss-
behandlingen pekat på en annan form av bevakning beträffande vilken det i praktiken har rått tvekan om den kan anses fall under BevL:s reglering,
nämligen bevakning med livvakt åt enskild person. Även denna fråga har numera prövats av regeringen, som i ett särskilt fall har funnit att sådan verksamhet inte faller in under BevL:s tillämpningsområde. Som länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat är det tänkbart att intresset kommer att öka för den nu aktuella verksamheten, som hittills har förekommit endast i obetydlig utsträckning. Enligt min mening finns det
emellertid goda skäl för att ställa sig tveksam till uppkomsten av en verksamhetsgren med denna inriktning. Bevakning till skydd för enskilda personers liv och säkerhet är otvivelaktigt till sin natur en uppgift som det i första hand bör ankomma på polisen att fullgöra. Det är uppenbart att
verksamheten ställer stora krav på utbildning och gott omdöme. Regeringens nyssnämnda beslut skall ses mot bakgrund av att det vid
tillkomsten av BevL såvitt känt inte förekom enskild livvaktsverksamhet. Beslutet har emellertid fått den konsekvensen att sådan verksamhet numera får förekomma utan kontroll av att den är seriöst inriktad och bedrivs på
ett omdömesegillt sätt. För egen del anser jag det ofrånkomligt att denna verksamhet, i den mån
den över huvud taget skall få bedrivas, underkastas offentlig tillsyn och
även bevakning till skydd för en enskild person omfattas av BevL. Med hänsyn till vad jag har föreslagit i det föregående bör definitionen av bevakningsföretag i I1§ BevL lämpligen avfattas på det sättet att med bevakningsföretag avses den som yrkesmässigt åtar sig att för annans
räkning bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet offentlig tillställning eller något annat sådant eller också enskild person. Vidare bör från lagens tillämpningsområde undantas inte bara statlig och kommunal myndighet utan också enskild person som endast fullgör ett uppdrag med stöd av ett
förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestäm-
melse i lag.
Den nu förordade utvidgning av auktorisationsstvånget ger mig anled-
ning att komma in på ett annat spörsmål, nämligen om auktorisationsmyn-
digheten bör ha att pröva huruvida den verksamhet som det ansökande företaget avser att bedriva är lämplig från allmän synpunkt. Som väktarutbildningsutredningen har påpekat gäller inte f.n. någon sådan förutsättning för auktorisation. Jag finner för egen del detta otillfredsstäl-
Prop. 1979/80: 122 . 57
lande. Jag har nyss pekat på en särskild verksamhetsgren beträffande vilken en prövning av verksamhetens inriktning är angelägen, nämligen livvaktsverksamheten. Även andra former av bevakning med ny eller åtminstone delvis förändrad inriktning kan tänkas uppkomma i framtiden, och det är därför av värde om en prövning från allmänna synpunkter av
verksamhetens inriktning kan komma till stånd. Jag förordar därför att
auktorisation skall få beviljas endast om den tillämnade verksamheten inte
kan antas få en från allmän synpunkt olämplig inriktning.
Enligt de regler som f.n. gäller ankommer det på länsstyrelsen i det län där företaget har sitt säte att besluta om auktorisation. Samma
myndighet har också ansvaret för den tillsyn som de auktoriserade bevakningsföretagen är underkastade. Väktarutbildningsutredningen diskuterar utförligt huruvida ansvaret för auktorisation av och tillsyn över bevakningsföretagen bör ligga kvar hos länsstyrelserna eller flyttas till rikspolisstyrelsen. Diskussionen mynnar ut i ett förslag om att nuvarande ordning bör behållas. Förslaget i denna del tillstyrks uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till utredning-
ens förslag. En överflyttning av dessa uppgifter på rikspolisstyrelsen skulle strida mot principen att den centrala myndigheten inom polisväsendet inte
bör avgöra ärenden som angår enskild part utanför polisorganisationen (jfr
I sammanhanget bör påpekas att 1975 års polisutredning i sitt betänkan-
de (SOU 1979: 6) Polisen har föreslagit vissa ändringar i fråga om polisväsendets regionala organisation. Ett genomförande av detta förslag kan komma att beröra organisationen för länsstyrelsens auktorisations- och tillsynsverksamhet på området samt personaltilldelningen för ändamålet.
När det gäller frågan om vem som skall svara för godkännande av
företagens personal, föreslår väktarutbildningsutredningen ändring
av nu gällande regler. F.n. meddelas som nämnts beslut om godkännande
för anställning i auktoriserat företag liksom beslut om återkallelse av
sådant godkännande av polisstyrelsen i Stockholms, Göteborgs, Malmö
eller Visby polisdistrikt för den som har hemvist inom resp. distrikt och för
Övriga av länsstyrelsen i det län där vederbörande har sitt hemvist (68
BevL). Som har framgått förut meddelas däremot beslut om auktorisation
av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Väktarutbildningsutredningen påpekar att en följd av att auktorisation och godkännande inte prövas av samma myndighet blir att auktorisationsmyndigheten inte har någon fullständig överblick över vilken godkänd personal resp. företag förfogar över. Detta medför enligt utredningen att länsstyrelsen vid tillsynen av ett företag inte i sitt eget register kan kontrollera att de anställda i ett visst företag är godkända utan nödgas inhämta besked i
saken från andra länsstyrelser och från de fyra nyssnämnda polisstyrelserna.
En annan olägenhet med olika auktorisations- och godkännandemyndig-
heter är enligt utredningen att anmälningar enligt 9 § bevakningsföretagskungörelsen (1974: 462) om att väktare har slutat sin verksamhet eller har bytt företag görs till godkännandemyndigheten och inte till auktorisationsoch tillsynsmyndigheten. Även den bestämmelsen medverkar till att den
senaste myndigheten inte kan hålla ett aktuellt register över godkända
väktare hos de företag som myndigheten har tillsyn över. Därtill kommer, enligt vad utredningen anför, att ett godkännande kan ha återkallats utan
att tillsynsmyndigheten får vetskap om det, eftersom ett sådant beslut
fattas av godkännandemyndigheten. En ytterligare olägenhet är att tillsynsmyndigheten, om den vid en inspektion finner anledning överväga
återkallelse av ett godkännande. själv inte kan besluta i frågan annat än då
tillsynsmyndigheten även är godkännandemyndighet. I andra fall måste
frågan om återkallelse av godkännandet överlämnas till en annan länssty-
relse eller till polisstyrelsen i något av de fyra ovannämnda polisdistrikten. Med hänvisning till detta föreslår väktarutbildningsutredningen att personalprövningen alltid bör göras av den länsstyrelse som har tillsyn över det företag där den som avses med prövning har eller har utlovats anställning. I likhet med flertalet remissinstanser anser också jag att övervägande skäl talar för att personalprövning bör ske hos tillsynsmyndigheten. Jag
förordar därför att BevL ändras i enlighet med vad utredningen har föreslagit. Den risk för ökad tidsutdräkt som möjligen kan vara förenad med denna ordning bör kunna undanröjas genom att rutinerna för handläggningen av ärendena om personalprövning ses över.
I detta sammanhang finns det anledning att ta upp en särskild fråga, som berörts av länsstyrelsen i Malmöhus län. Det gäller möjligheten för godkännandemyndigheten att i vissa fall begränsa ett godkännande för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag. Länsstyrelsen påpekar att en återkallelse av ett godkännande i praktiken medför att väktaren inte kan behålla sin anställning i företaget. Enligt länsstyrelsen kan därför ett företag som vill ta ett socialt ansvar för en sedan länge anställd väktare inte
göra det. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte godkännandemyndigheten borde ges möjlighet att i särskilda fall begränsa väktarens arbetsområde till viss verksamhet eller liknande i stället för att helt återkalla hans godkännande. Länsstyrelsen påpekar slutligen att dess förslag inte får uppfattas så att den anser att laglydnadskravet för väktare skall lindras.
Avsikten är endast att öppna en möjlighet för ett företag att i vissa undan-
tagsfall låta en väktare vara kvar i företaget trots att han inte helt uppfyller laglydnadskravet. Den fråga som länsstyrelsen sålunda har tagit upp har under remissbehandlingen berörts även av bevakningsrådet. som är en intresseorganisa-
tion för vissa bevakningsföretag. Rådet anser det inte rimligt att den förnyade personalprövning som äger rum i samband med tillsynen sker
Prop. 1979/80: 122 - 59
efter exakt samma grunder som gällde vid den ursprungliga personalpröv-
ningen. Det är enligt rådet önskvärt med en mera nyanserad bedömning. För egen del vill jag först framhålla vikten av att kravet på en väktare i
fråga om laglydnad och allmän skötsamhet sätts högt. Samtidigt måste beaktas de mycket ingripande följder som en återkallelse av ett godkän-
nande kan få för väktarens försörjning. Det kan på goda grunder antas att
godkännandemyndigheten i det längsta tvekar om att tillgripa en sådan
utväg. Situationer kan emellertid förekomma där en sedan länge anställd väktare har gjort sig skyldig till en mindre allvarlig förseelse som visserligen bör diskvalificera honom från fortsatt verksamhet i fråga om vissa
objekt men som inte bör utesluta att han kan användas för helt andra
arbetsuppgifter inom bevakningsföretaget. F.n. kan i sådana fall inte ens en omplacering till annan befattning än väktartjänst ske, om godkännande återkallas. Om godkännandemyndigheten gavs möjlighet att i vissa särskilda fall begränsa godkännandet till viss verksamhet i stället för att återkalla
det, skulle anställningstryggheten på området ökas samtidigt som det all-
männa intresset av att väktaren inte utnyttjas för uppgifter för vilka han inte är lämpad tillgodoses.
Med hänvisning till vad som har anförts nu vill jag förorda att det i BevL tas in en bestämmelse om att godkännandemyndigheten i stället för att återkalla ett godkännande kan begränsa godkännandet till viss verksamhet
eller till visst område. om synnerliga skäl föreligger. En sådan åtgärd förutsätter samråd med bevakningsföretaget. Jag vill understryka att denna möjlighet till att begränsa godkännande måste användas restriktivt.
Väktarutbildningsutredningen påpekar att det f.n. inte finns några närmare regler som anger vad länsstyrelsens tillsyn skall avse.
Utredningen har emellertid utförligt behandlat denna fråga. Bl. a. konstate-
rar utredningen att kontrollen skall avse att företaget alltjämt uppfyller de
villkor som gäller för auktorisation, dvs. att verksamheten bedrivs på ett
sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att företaget har en lämplig planläggning och organisation av sin verksamhet. Kravet på sakkunnighet och
omdömesegillhet innebär bl. a. att företaget skall följa de bestämmelser och
föreskrifter som gäller i olika hänseenden, t. ex. om att alla anställda skall vara godkända, att de skall ha fått viss utbildning och att de skall ha viss uniformering och utrustning i övrigt. När det gäller att kontrollera att personalen är godkänd anser utredningen det lämpligt att tillsynsmyndigheten med lämpliga tidsintervaller även gör en förnyad prövning av vederbörande person efter samma grunder som gällde vid godkännandet. Utredningen konstaterar vidare att det inte går att ställa upp några generella regler för vad som är en lämplig organisation och planläggning, eftersom den frågan i hög grad är beroende av företagets storlek, typ av verksamhet m. m. Enligt utredningen bör man vid tillsynen sträva efter att bilda sig en
uppfattning om hur företaget är organiserat, om bevakning eller annan
verksamhet även bedrivs av dotterbolag, om företaget anlitar entreprenö-
rer för viss verksamhet, hur företagets interna säkerhetsskydd är upplagt etc. Utredningen anser dock inte att tillsynsmyndigheten mera i detalj behöver granska företagets organisation och planläggning i de fall där den mera formella granskningen inte har gett anledning till anmärkningar och då det inte heller i övrigt finns anmärkningar mot företaget. Utredningen påpekar vidare att den omständigheten att tillsynsmyndigheten skall se till att företagen drivs på ett seriöst sätt som regel inte
innebär att den närmare skall granska kvaliteten och effektiviteten på den utförda bevakningen eller ställa krav på hur viss typ av bevakning bör
utföras. Enligt utredningen bör konkurrensen mellan företagen och avtalsfriheten göra att parterna som regel har rätt att träffa de avtal om bevak-
ningens utförande som de finner lämpliga. Kvaliteten på den avtalade bevakningen liksom frågan om hur företaget fullföljer det ingångna avtalet
bör enligt utredningen i första hand vara en fråga mellan företaget och
kunden. Detta utesluter självfallet inte att en missnöjd kund kan vända sig till tillsynsmyndigheten med klagomål, vilket i sin tur kan ge myndigheten
anledning att vidta en närmare inspektion av företaget. Det är enligt utredningen mycket viktigt att tillsynen utövas så att
myndigheten får ett grepp om arten och omfattningen av företagens olika bevakningsuppdrag. Därigenom kan man från samhällets sida få sådan
insyn i verksamheten att det blir möjligt att ingripa och förhindra att företagens verksamhet utvecklas i en icke önskvärd riktning. Jag kan för min del liksom remissinstanserna ansluta mig till det utred-
ningen har anfört om vad tillsynen skall avse. Vidare ansluter jag mig till
utredningens förslag om att företagen enligt en uttrycklig bestämmelse i BevL skall skall åläggas att årligen ge in en redogörelse för verksamheten
under föregående år. Genom en sådan redogörelse blir det lättare för
tillsynsmyndigheten att följa företagens utveckling och utvecklingen inom
branschen, så att eventuella nya former av bevakning tidigt blir uppmärksammade. Som polisutredningen har framhållit under remissbehandlingen
är det viktigt att frågan om gränsdragningen mellan bevakningsföretagens
och polisens uppgifter blir föremål för speciellt intresse vid tillsynen. Det är i detta hänseende särskilt angeläget att tillsynsmyndigheten fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt den del av företagens verksamhet som bedrivs med ordningsvakter liksom åt andra verksamhetsformer som är av den art
att de nära gränsar mot polisens uppgifter. Väktarutbildningsutredningen har inte föreslagit någon särskild bestäm-
melse om föremålet för tillsynen. Enligt min mening är emellertid en sådan bestämmelse nödvändig om man vill säkerställa att tillsynen får den inrikt-
ning som är önskvärd. Lämpligen bör i BevL tas in en föreskrift av den
innebörden att det vid tillsynen särskilt skall kontrolleras att verksamheten bedrivs på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt samt att den i övrigt utförs i överensstämmelse med god sed inom branschen och inte har en från allmän synpunkt olämplig inriktning.
Prop. 1979/80: 122 : | 61
Väktarutbildningsutredningen konstaterar att det f.n. saknas uttryckliga bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter. Utredningen anser att länsstyrelsen uppenbarligen har rätt att företa inspektion hos företagen genom besök där och rätt att från företagen fordra in uppgifter i olika hänseenden. Vid tillsynen torde länsstyrelsen också ha rätt att ta del av handlingar som rör företagens bevakningsverksamhet. Utredningen före-
slår att det i BevL tas in uttryckliga bestämmelser som slår fast dessa
tillsynsmyndighetens befogenheter. För den händelse ett företag vägrar att tillmötesgå tillsynsmyndigheten skall denna enligt utredningen ha rätt att,
även vid vite, förelägga företaget att tillhandahålla ifrågavarande handling-
ar eller uppgifter. Utredningen påpekar att utövandet av tillsynen givetvis innebär olägenheter för företagen och att det därför är angeläget att till-
synsmyndigheten utövar tillsynen på sådant sätt att olägenheterna inte blir
större än vad som oundgängligen är nödvändigt. Utredningen har även tagit upp frågan hur tillsynsmyndigheten skall agera för den händelse den vid tillsynen finner att företaget inte längre bedriver verksamheten på det sätt som förutsätts för auktorisation. Utredningen anser att tillsynsmyndigheten innan frågan om återkallelse prövas bör kunna ta upp överläggningar med företaget och att myndigheten skall ha rätt att förelägga företaget, om nödvändigt vid vite, att fullgöra sina
skyldigheter. Först om inte heller detta ger åsyftat resultat bör återkallelse av auktorisation ske. Jag anser liksom flertalet remissinstanser att tillsynsmyndigheten bör ha de befogenheter som utredningen har föreslagit. Enligt min mening är det
av värde både för företagen och tillsynsmyndigheten att regler införs i ämnet. Därigenom får tillsynen en mera enhetlig utformning över hela landet. Givetvis bör återkallelse inte tillgripas annat än vid mer väsentliga försummelser och först sedan andra möjligheter att åstadkomma rättelse
har prövats utan resultat. Det är därför av värde att bestämmelser införs
om möjligheter för tillsynsmyndigheten att ästadkomma rättelse på annat sätt än genom återkallelse. Jag förordar således att BevL kompletteras med regler om tillsynsmyndighetens befogenheter i enlighet med vad väk-
tarutbildningsutredningen har föreslagit. Vad jag nu har anfört om tillsynsmyndigheternas mera formella befogen-
heter får emellertid inte undanskymma det förhållandet att det ofta kan
framstå som naturligt för tillsynsmyndigheterna att tillgripa andra utvägar
än t.ex. vitesföreläggande för att i tid motverka en utveckling som inte bedöms som önskvärd. Av värde är sålunda ofta om återkommande över-
läggningar vid behov kan äga rum mellan företrädare för tillsynsmyndighe-
ten och bevakningsföretagets ledning, varvid bl. a. frågan om verksamhetens inriktning förtjänar att uppmärksammas särskilt. Om denna tenderar "att utvecklas på ett sätt som med fog kan bedömas som ogynnsamt från allmänna synpunkter — t. ex. genom att ordningsvaktsverksamheten koncentreras till ett enskilt bevakningsföretag i en utsträckning som framstår
som omotiverad med hänsyn till förhållandena på den aktuella orten och
olämplig med hänsyn till företagets struktur — finns det anledning för tillsynsmyndigheten att på ett tidigt stadium påpeka förhållandet för företagets ledning. I ett sådant fall kan det också finnas skäl för länsstyrelsen att i
sin egenskap av högsta polismyndighet i länet fästa de underställda polismyndigheternas uppmärksamhet på att försiktighet bör iakttas när det gäller förordnande av väktare från det aktuella företaget till ordningsvakter
för uppgifter som avses med den förut berörda undantagsregeln i lagen om
ordningsvakter.
I fråga om väktares utrustning vill jag här beröra endast frågan om beväpningen. Jag är ense med utredningen och remissinstanserna om att föreskrifterna om väktares beväpning bör ses över. Om riksdagen godkänner föreliggande förslag avser jag därför att i samband med att
frågan om verkställighetsföreskrifter tas upp föranstalta om en sådan översyn. Jag är också ense med utredningen om att man därvid så längt det är möjligt bör sträva efter att väktarkåren inte skall utrustas med skjutvapen.
Detta gäller självfallet inte väktare som tjänstgör som skyddsvakter.
I fråga om utbildningen av väktare innebär utredningens förslag
att denna, som f.n. bedrivs av bevakningsföretagen själva i enlighet med föreskrifter av rikspolisstyrelsen. skall övertas av samhället, i första hand genom att en specialkurs anordnas inom gymnasieskolan. Som särskilda behörighetsvillkor föreslås gälla att eleven skall ha fyllt 18 år och blivit godkänd vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet.
Åtskilliga remissinstanser. däribland parterna på arbetsmarknaden, har ställt sig tveksamma eller direkt avvisande till den föreslagna lösningen. Sedan en uppvaktning beträffande väktarutbildningen gjorts hos justitiede-
partementet av bl. a. företrädare för arbetsmarknadsparterna, har parterna
beretts tillfälle att redovisa ett alternativt förslag till bedrivande. organisa-
tion, administration och finansiering av väktarutbildningen.
Sedan överläggningar mellan parterna i enlighet härmed ägt rum, har till justitiedepartementet i december 1979 överlämnats ett förslag till riktlinjer för det fortsatta arbetet på utbildningsfrågan. Bakom förslaget står Svenska arbetsgivareföreningen (allmänna gruppen), statsföretagens förhand-
lingsorganisation (branschkommittén Bevakning och alarmering), Svenska
transportarbetareförbundet och handelstjänstemannaförbundet, i vilket flertalet av ABAB:s väktare är organiserade. De riktlinjer som föreslås går
ut på att ett uppdrag att organisera och administrera den aktuella utbild-
ningen skall lämnas åt Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA), som är ett samarbetsorgan för vissa huvudarbetsgivare inom trans-
portområdet och transportarbetareförbundet. Förslaget remissbehandlas f.n. Det är min avsikt att närmare gå in på utbildningsfrågan i samband
med att jag efter lagrådets yttrande anmäler frågan om proposition till riksdagen.
Prop. 1979/80: 122 | 63
Enligt 12 § BevL gäller som jag redan har berört att det ankommer på
rikspolisstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om bl. a. utbildningen av väktare. I parternas förslag har förutsatts att utbildningens omfattning
och innehåll skall fastställas av skolöverstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen. Även utredningens förslag kan leda till en sådan lösning. Trots
att ställning ännu inte har tagits i utbildningsfrågan föreslår jag redan nu att
det berörda lagrummet ändras på det sättet att föreskrifterna skall fastställas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer samt att lagrådets yttrande inhämtas över detta förslag. Den nu föreslagna lydelsen av paragrafen överensstämmer med vanliga principer för bemyndiganden av förevarande slag och ger regeringen möjlighet att inför en eventuell
övergång till ett nytt system för utbildningen meddela de ändringar som kan behövas. Det aktuella bemyndigandet kan meddelas med stöd av 8
kap. 7 § första stycket punkt 3 regeringsformen till den del punkten avser näringsverksamhet.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till 1. lag om ordningsvakter, 2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,
4. lag om ändring i lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade
personer m. m.,
5. lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., 6. lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt, 7. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176), 8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., 9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383), 10. lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig, 11. lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.
4¶Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ordningsvakter Lagförslaget bygger i stora delar på ordningsvaktsutredningens förslag till lag om ordningsvakter. Flera av bestämmelserna i utredningens förslag saknar dock motsvarighet i departementsförslaget. I det remitterade för-
slaget har sålunda inte upptagits några bestämmelser om ordningsvakter-
nas befogenheter. Som har framhållits i den allmänna motiveringen avses
ordningsvakterna få behålla de befogenheter som de har f. n., i vart fall till
dess att den pågående översynen av LTO och LOB slutförts. Vidare bör särskilt nämnas att det i det remitterade förslaget inte har tagits in någon motsvarighet till en av utredningen föreslagen straffbestämmelse för fall då
någon obehörigen bedriver ordningsvaktsverksamhet. Ett förfarande av sådant slag kan bestraffas enligt 17 kap. 15 § brottsbalken, där det före-
skrivs att den som obehörigen ger sig ut att utöva myndighet kan dömas för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Avsikten är att lagen skall kompletteras med verkställighetsföreskrifter utfärdade av regeringen och. efter regeringens bemyndigande, rikspolis-
styrelsen. I samband härmed avses också bestämmelser bli meddelade om
bl.a. utrustning för ordningsvakter. Bestämmelser i detta ämne behöver enligt 8 kap. 13 § första stycket regeringsformen inte ha lags valör. Avsikten är vidare att även länsstyrelserna och polisstyrelserna skall bemyndi-
gas att meddela de närmare verkställighetsföreskrifter som kan behövas
med hänsyn till regionala och lokala förhållanden.
18 I denna paragraf har ordningsvaktens uppgift beskrivits så att han skall
medverka till att allmän ordning upprätthålls. Detta uttryckssätt skiljer sig från det som f. n. används i 90 § polisinstruktionen (PID, där det anges att en ordningsvakt utför polisbevakning. Avsikten är att markera att ordningsvakterna skall ses som ett komplement till och aldrig som en ersätt-
ning för polisen, som har ansvaret för den allmänna ordningens upprätthållande. En annan skillnad i förhållande till nuvarande terminologi är att begreppet ordningsvakt reserveras för personer som förordnas för att medverka vid ordningshållning. Detta innebär att personer som av myndighet får till uppdrag att t.ex. ombesörja jakt- eller fisketillsyn. bevakning av skyddsföremål eller arrestant- och förpassningstjänst i fortsättningen inte skall utses till ordningsvakter utan förordnas för resp. uppgift enligt bestämmel-
ser i särskilda författningar.
Av paragrafens avfattning framgår att den som är anställd som polisman inte kan förordnas till ordningsvakt. Att en polisman, låt vara under fritid.
arbetar som ordningsvakt får nämligen anses vara oförenligt med polistjänsten. Däremot blir det i och för sig möjligt för annan inom polisväsendet anställd än polisman att få förordnande som ordningsvakt. Vidare bör anmärkas att paragrafen inte avses hindra att ett förordnande som ord-
ningsvakt meddelas en militärpolisman.
2§ I paragrafen anges i fyra punkter de tjänstgöringsuppgifter för vilka
ordningsvakter mera regelmässigt skall kunna förordnas. Som har framhål-
lits i den allmänna motiveringen är det här fråga om uppgifter för vilka särskilt förordnade personer utanför polisväsendet av tradition har brukat anlitas. Förordnanden för annan uppgift än som anges i förevarande paragraf skall kunna förekomma endast under de mera begränsade förutsätt-
ningar som anges i 3 §.
De i punkterna 1—3 använda begreppen offentlig tillställning, allmän sammankomst, badplats, lägerområde samt lokal eller plats för sport, spel eller annan sådan verksamhet synes inte kräva närmare kommentarer. När
någon förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla ord-
ning i anslutning till verksamhet eller plats som avses nu bör förordnandet självfallet anses omfatta även t.ex. ingångar till lokalerna, infarter till
områdena samt särskilt upplåtna parkeringsplatser. Enligt punkt 4 kan ordningsvakt förordnas att tjänstgöra även vid lokal eller utrymme där alkolholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 § lagen om handel med drycker. Med stöd av sistnämnda lagrum
kan tillstånd ges till servering av alkolholdrycker även i slutna sällskap.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan det någon gång
vara påkallat att förordna ordningsvakt för privata tillställningar. Ett sådant förordnande kan emellertid inte grundas på 2 § utan får ges bara om förutsättningar därför föreligger enligt 3 §.
Något uttryckligt hinder finns i och för sig inte mot att låta ett med stöd av förevarande paragraf utfärdat förordnande täcka samtliga de tjänstgö-
ringsuppgifter som anges i punkterna 1—4. Önskvärt är emellertid att
förordnandena begränsas till att avse tjänstgöringsuppgifter som man vid
tidpunkten för förordnandet kan förutse att ordningsvakten kommer att
tilldelas.
När det gäller ordningshållningen vid offentliga tillställningar och vid
vissa allmänna sammankomster bör, som ordningsvaktsutredningen har framhållit, de möjligheter som kan finnas att bemästra ordningsproblemen med organisatoriska och förebyggande åtgärder tas till vara. Sådana åtgärder torde i en del fall kunna leda till att ordningsvakter inte behövs för tillställningen eller sammankomsten.
Efter 1979 års ändringar i allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster finns möjlighet för polisstyrelsen att låta en föreskrift om ordningshållning vid en offentlig tillställning eller vid en konsert innefatta skyldighet att anlita inte bara ordningsvakter utan även annan
personal. I fråga om andra allmänna sammankomster än konserter kan
föreskrivas skyldighet att anlita annan personal än ordningsvakter. Med annan personal avses, enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1979/80:17
s. 26), bl. a. säkerhetsfunktionärer vid tävlingar, väktare och vaktmästare.
Om denna möjlighet begagnas bör det kunna leda till att antalet ordningsvakter ytterligare begränsas.
Även om man således alltid bör undersöka om ordningen kan upprätthål-
S Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122
las på annat sätt än genom att ordningsvakter förordnas, bör självfallet inte intresset av att begränsa antalet ordningsvakter leda till att det blir onödigt svårt att hålla exempelvis offentliga tillställningar. Anses ordning och säkerhet vid tillställningen kunna upprätthållas genom ordningsvakter skall sålunda i princip tillstånd ges med de föreskrifter angående ordningsvakter som är påkallade. Tilt skillnad från ordningsvaktsutredningen anser jag sålunda inte att polisen i detta fall skall ingå i prövning av frågan om hur angeläget det är att den aktuella tillställningen kan äga rum. Att en sådan prövning inte får göras när det gäller en konsert eller annan allmän sammankomst framgår av föreskriften i 3 § lagen om allmänna sammankomster att tillstånd att hålla en allmän sammankomst på en allmän plats får vägras bara om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. Jag vill vidare erinra om att det i 16 § allmänna ordningsstadgan och 7§ lagen om allmänna sammankomster anges att polisens föreskrifter för en tillställning eller sammankomst inte får medföra att möjligheter att hålla tillställningen eller sammankomsten onödigtvis försvåras.
Enligt denna bestämmelse, som utförligt har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1), kan ordningsvakter förordnas även för annan tjänstgöring än som avses i 2 §, om det finns ett särskilt behov och det är motiverat från allmän synpunkt. Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen är avsikten att vid prövningen en sammanvägning skall ske dels av styrkan hos de särskilda intressen som påkallar bevakning av speciellt slag, dels av vikten av att direkta polisuppgifter förbehålls polisutbildad personal och dels slutligen av de möjligheter som i praktiken föreligger att avdela polismän för den bevakningsuppgift som är aktuell.
För att ett särskilt behov skall anses föreligga måste givetvis behovet avvika från vad som får anses vara normalt. I allmänhet torde de omständigheter som ligger till grund för ett sådant behov kunna förutsättas vara av övergående natur, men undantagsvis kan fråga vara om ett objekt vars speciella beskaffenhet gör en mera permanent förstärkning av skyddet nödvändig. Vid prövningen av om det är motiverat från allmän synpunkt bör som har framhållits i den allmänna motiveringen beaktas såväl de berättigade krav som allmänheten, kommuner och enskilda har på att allmän ordning upprätthålls som vikten av att polisens generella ansvar för ordningens upprätthållande inte skall kunna sättas i fråga. De exempel som jag i den allmänna motiveringen har lämnat på uppgifter för vilka ordningsvakter bör kunna förordnas med stöd av den nu aktuella bestämmelsen bör inte uppfattas vare sig på det sättet att förordnanden utan vidare skall få förekomma i de angivna fallen eller så att exemplen skulle vara uttömmande.
Som har framhållits i den allmänna motiveringen får förordnanden utfärdade med stöd av 3 § inte ges en generell form. 1 5 § andra stycket har
tagits upp en bestämmelse därom. För att en tillfredsställande kontroll av :- vakternas verksamhet skall kunna upprätthållas är det nämligen av stor betydelse att den plats för vilken förordnandet skall gälla blir preciserad och avgränsad. Särskild restriktivitet bör iakttas när fråga är om att ge
förordnanden som avser medverkan vid ordningshållningen inom ett områ-
de som fortlöpande frekventeras av allmänheten. Detta gäller vare sig
området är en allmän plats eller inte. Det kan inte sällan vara av värde om en diskussion i fråga om principerna för förordnanden enligt den nu aktuella bestämmelsen tas upp i polisstyrelsen i plenum. Detta gäller särskilt med hänsyn till att de lokala förhållandena kan variera påtagligt.
45§
Första meningen anger de krav som ställs på den som skall förordnas till
: ordningsvakt. En prövning har förutsatts med avseende på både laglydnad
och allmän lämplighet. Det bör i dessa hänseenden ställas relativt höga krav med hänsyn till ordningsvaktsuppdragets karaktär. Det bör anmärkas att något krav på särskild prövning av den medborgerliga pålitligheten inte har ställts upp.
Den övre åldersgränsen på 65 år bör beaktas när det bestäms för hur lång
tid ett förordnande skall gälla. Ett förordnande bör inte meddelas att gälla
för så lång tid att ordningsvakten under giltighetstiden fyller 65 år. I enlighet med vad som f.n. gäller föreslås inte något formellt hinder föreligga att som ordningsvakt förordna utländsk medborgare. Däremot är det naturligtvis nödvändigt att i sådant fall vid lämplighetsprövningen
kontrollera vederbörandes kunskaper i svenska språket.
Utöver de kvalifikationskrav som har angetts nyss har förutsatts att ordningsvakten regelmässigt skall ha genomgått föreskriven utbildning.
Jag vill i denna del hänvisa till vad jag har anfört i avsnitt 2.2.2. Genom andra meningen bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utbildning av ordningsvakter. Vid tillämpningen av hittills gällande regler har ibland tvekan yppats i frågan huruvida antalet redan givna förordnanden i ett distrikt i vissa fall skall anses utgöra hinder mot nya förordnanden. Enligt min mening bör förordnande endast undantagsvis kunna vägras av sådant skäl när ansökan avser en person som skall tjänstgöra endast vid exempelvis offentliga tillställningar i viss bestämd lokal eller hos viss bestämd arrangör. I andra fall bör emellertid polismyndigheten vara oförhindad att beakta antalet
redan givna förordnanden och att avslå en ansökan om det bedöms att tillräckligt många ordningsvakter redan verkar i polisdistriktet. Under alla omständigheter bör polisstyrelsen, för den händelse antalet förordnanden i ett distrikt tenderar att bli för stort, undersöka om de redan förordnade ordningsvakterna utnyttjar sina förordnanden eller om de kan återkallas. Från olika håll har framhållits att praxis varierar när det gäller det antal
ordningsvakter som anses nödvändiga vid till synes likartade tillställningar. Med hänsyn härtill föreslog ordningsvaktsutredningen att samråd skulle ske mellan anordnaren av en offentlig tillställning och polismyndigheten innan beslut om antal ordningsvakter meddelas. Förslaget har beaktats vid 1979 års ändringar i allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster (se prop. 1979/80:17 s. 140 och 152). Någon bestämmelse om samråd i lagen om ordningsvakter har därför inte ansetts behövlig.
För att man skall uppnå önskvärd kontinuitet och effektivitet vid ordningshållningen är det ofta en fördel om ordningsvakten har en mera fast
anknytning till viss arrangör eller till lokal eller område där det regelbundet anordnas offentliga tillställningar. Något krav i detta hänseende har emellertid inte ansetts böra ställas upp i den nya lagen. Hinder finns således inte mot att förordna s. k. frilansare till ordningsvakt.
5§
Första stycket första meningen anger vem som kan förordna ordnings-
vakter. Bestämmelsen motsvarar i sak vad som nu gäller enligt 90 § PI. Att nuvarande regler har bibehållits i huvudsak oförändrade har närmare motiverats I avsnitt 2.2.2.
Trots att bestämmelsen således medger att ett förordnande ges för län
eller t. o. m. för hela landet bör strävan vara att så långt det är praktiskt
möjligt begränsa förordnandet till ett polisdistrikt. Polisdistriktet bör vara ordningsvaktens normala tjänstgöringsområde i de fall han har förordnats med stöd av 2 §. Det är naturligtvis ingenting som hindrar att förordnandet
begränsas till viss plats inom ett polisdistrikt.
I andra meningen av första stycket har angetts att alla ordningsvaktsför-
ordnanden skall meddelas för viss tid, högst 3 år. I fortsättningen kan alltså
en ordningsvakt inte få ett förordnande som gäller tills vidare. Genom att ett förordnande alltid skall avse viss tid kommer efter hand en omprövning att ske av alla förordnanden. Förordnanden på mycket kort tid kan komma i fråga i vissa speciella fall såsom när lämplighetsprövningen gett anledning till att vederbörande först bör få tjänstgöra kort tid på försök eller det är
fråga om förordnande som avser en särskild offentlig tillställning, t. ex. i samband med midsommarfestligheter. Bestämmelsen i andra stycket första meningen om att det i förordnandet
skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område det gäller har i sak motsvarighet i 908 andra stycket PI. Som har framhållits nyss bör tjänstgöringsområdet så långt möjligt begränsas till ett polisdistrikt. I för-
ordnandet kan t. ex. anges att ”NN förordnas att medverka till att upprätt-
hålla allmän ordning vid offentliga tillställnigar inom X polisdistrikt”.
För förordnanden utfärdade med stöd av 3§ gäller en särskild bestämmelse som tagits upp i andra stycket andra meningen. Enligt den skall sådana förordnanden innehålla uppgift om det eller de tjänstgöringsställen
som de gäller för. Detta innebär att förordnanden med stöd av 3 § inte kan
avse att t.ex. ”medverka vid upprätthållandet av allmän ordning vid allmänna platser enligt BrB inom X polisdistrikt”. Med tjänstgöringsställe
i paragrafens mening avses i princip ett begränsat område. I förordnande enligt 3 § skall direkt anges den eller de platser. t. ex. en viss park eller vissa fastigheter, där ordningsvakten skall tjänstgöra.
6 §
Enligt denna paragraf lyder en ordningsvakt under polisstyrelsen i det distrikt där han tjänstgör. Vidare har angetts att ordningsvakten är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i tjänsten, om det inte är
antingen uppenbart att ordern inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller också uppenbart att den strider mot en lag eller en annan författning. Att ordningsvakten även är skyldig att följa uppdragsgivarens anvisningar
när dessa inte strider mot polisens ligger som har framhållits i avsnitt 2.2.4
i sakens natur.
Paragrafen reglerar ordningsvaktens skyldighet att ställa sig till efterrättelse de direktiv som polisstyrelsen eller polisman meddelar för särskilda fall och inte polisstyrelsens befogenhet att meddela generella normer som
avser ordningsvakternas tjänstgöringsförhållanden. Som jag anfört i inledningen till specialmotiveringen är emellertid avsikten att länsstyrelserna
och polisstyrelserna skall bemyndigas att meddela de verkställighetsföreskrifter till lagen som utöver dem som meddelas centralt av regeringen och
rikspolisstyrelsen kan behövas med hänsyn till regionala och lokala förhål-
landen. Med stöd av ett sådant bemyndigande får polisstyrelsen möjlighet
att exempelvis i lokala tjänsteföreskrifter ge bestämmelser om i vilka fall
och hur en ordningsvakt vid påbörjandet av sin tjänstgöring skall göra anmälan till polisstyrelsen.
7§ I paragrafen har tagits upp en bestämmelse om ordningsvaktens rappor-
teringsskyldighet. Skyldigheten att rapportera är begränsad till sådant som ordningsvakten erfarit under sin tjänst som ordningsvakt och som är av den arten att polisen bör få vetskap om förhållandena. Det kan t. ex. gälla bristande säkerhets- eller ordningsföreskrifter på en festplats eller behov av förstärkningar för ordningens upprätthållande.
Eftersom ordningsvaktens uppdragsgivare, t.ex. en arrangör av en offentlig tillställning, har ett ansvar för att god ordning råder vid tillställning-
en ligger det i sakens natur att ordningsvakten även skall hålla uppdragsgi-
varen underrättad om verksamhetens bedrivande. En uttrycklig bestämmelse därom har inte ansetts nödvändig. En särskild fråga är skyldigheten för en ordningsvakt att till polisen rapportera brott som hör under allmänt åtal. Denna skyldighet åvilar f. n.
ordningsvakten enligt 12 § första stycket P1. Däremot gäller bestämmelsen om rapporteftergift i andra stycket av samma paragraf inte för ordnings-
vakter. Inte heller i fortsättningen bör en ordningsvakt få rätt att ge rapponteftergift. För tydlighetens skull bör en uttrycklig föreskrift om skyldighet för en ordningsvakt att rapportera brott till polisen meddelas som verkställighetsföreskrift.
85 Enligt första stycket, som motsvarar 16§ första stycket PI, skall ordningsvakten vid ett ingripande inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han skall vidare försöka nå åsyftat resultat genom upplysningar och uppmaningar. Principen skail alltså vara att försöka lösa uppgiften med användande av lindrigaste möjliga medel och alltid se till att det föreligger en rimlig proportion mellan mål och medel. Ordningsvaktens rätt att i vissa fall bruka våld är reglerad i förslaget till ändring i 24 kap. 2 § brottsbalken. I andra stycket ges en allmän regel för ordningsvaktens uppträdande vid olika ingripanden, alltså inte bara vid omhändertaganden. Vid ett ingripande skall ordningsvakten tillse att det sker på sådant sätt att det inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar större olägenhet än som är oundvikligt. Häri ligger att ordningsvaktens uppträdande skall präglas av hövlighet och hänsyn samt inge förtroende.
9 § I första stycket ges regler om återkallelse av förordnande som ordningsvakt. Återkallelse kan ske om ordningsvakten inte längre uppfyller laglydnads- eller lämplighetskravet enligt 4§. Vidare kan återkallelse ske när annat särskilt skäl föreligger. Ett sådant skäl kan i speciella fall vara att ordningsvakten utan giltig orsak vägrar att åta sig uppdrag. Beslut om återkallelse skall meddelas av den myndighet som har meddelat förordnandet. Som tidigare har framhållits måste kravet på laglydnad sättas högt när det gäller ordningsvakter. Brott i tjänsten bör därför alltid ieda till att återkallelse av förordnandet aktualiseras, och prövningen bör, om brottet inte är bagatellartat, som regel medföra att förordnandet återkallas. Undantag kan naturligtvis förekomma i särskilda fall. I sakens natur ligger att vissa brott i tjänsten är mer diskvalificerande än andra brott. Särskilt allvarligt är det när ordningsvakten använt våld på ett oförsvarligt sätt eller när han har utnyttjat sin ställning i brottsligt syfte. I dessa fall bör förordnandet alltid återkallas. Vad som har sagts nu om ordningsvakts brott i tjänsten torde i allt väsentligt gälla också för brott utom tjänsten, även om utrymmet för att underlåta återkallelse därvid får anses något större. Någon bestämmelse om vilken tid som bör förflyta innan ordningsvakten efter en återkallelse kan få ett nytt förordnande har inte tagits upp i förslaget. Frågan måste blir beroende av en prövning från fall till fall, där
Prop. 1979/80: 122 . kål!
brottets svårhetsgrad och karaktär samt vederbörandes förhållanden i övrigt får bli föremål för en samlad bedömning.
Även annat än brott kan alltså föranleda att förordnandet återkallas. Så kan bli fallet om ordningsvakten varit berusad i tjänsten eller eljest vid återkommande tillfällen uppträtt på ett sådant sätt att han inte längre uppfyller det allmänna tlämplighetskravet.
F.n. har den myndighet som skall besluta om återkallelse inte någon möjlighet att, i avvaktan på att en anmälan utreds eller en dom vinner laga kraft, fatta ett interimistiskt beslut om återkallelse. Otvivelaktigt föreligger det ett behov av att kunna vägra ordningsvakten att tjänstgöra i avvaktan på att frågan om återkallelse slutligt prövas. I andra stycket av paragrafen har därför stadgats att, om fråga uppkommer om att återkalla ett förordnande, den myndighet som skall besluta därom får avstänga ordningsvakten från tjänstgöring när det kan antas att förordnandet kommer att återkallas. Avstängningen skall i sådant fall gälla till dess att frågan om återkallelse har prövats slutligt. Beslut om avstängning för ett bestämt tjänstgöringstillfälle bör härutöver kunna meddelas när ordningsvakten, utan att fråga är om fall där återkallelse kan bli följden, har åsidosatt vad som åligger honom i hans verksamhet. Det kan t. ex. vara fråga om ett fall där ordningsvakten uppträtt på sådant sätt att han inte lämpligen bör tjänstgöra mer vid det tillfället men det ändå inte föreligger tillräckliga skäl för att anta att hans uppträdande kan leda till att förordnandet återkallas. En föreskrift i nu angivet hänseende har tagits upp i andra meningen av stycket.
Enligt tredje stycket i paragrafen kan beslut om avstängning meddelas av polisman i de fall där myndighetens beslut inte kan avvaktas. Det kan t. ex. vara fråga om att omedelbart skilja en berusad ordningsvakt från tjänsten. Polismannen skall skyndsamt anmäla sådant beslut till den myndighet som har förordnat ordningsvakten. Om polismannens beslut inte bara gällde avstängning från tjänstgöring vid visst tillfälle skall myndigheten omedelbart pröva om avstängningen skall bestå. I förekommande fall skall myndigheten sedan ta upp frågan om återkallelse av förordnandet.
För att förebygga risken att en ordningsvakt fortsätter att tjänstgöra efter ett beslut om återkallelse eller avstängning bör en skyldighet finnas för honom att för sådana fall lämna ifrån sig förordnandet till den myndighet som har förordnat honom. En föreskrift härom kan meddelas som verkställighetsföreskrift.
10 8
Paragrafen innehåller besvärsbestämmelser som överensstämmer med -.3 som gäller f. n.
11 3
I denna paragraf finns en bestämmelse om tystnadsplikt för ordnings-
vakt. F.n. har ordningsvakt tystnadsplikt enligt 13§ PI. Den allmänna sekretesslagen för offentliga funktionärer som har föreslagits i prop. 1979/ 80: 2 blir tillämplig på ordningsvakter endast i den mån dessa kan anses vara knutna till en myndighet på det sätt som anges i 1 kap 6§ förslaget till sekretesslag, dvs om de betraktas som offentliga funktionärer (jfr prop. 1979/80: 2, särskilt s. 124-129). Med hänsyn härtill och då en bestämmelse i ämnet enligt regeringsformen måste meddelas genom tag har i första stycket föreskrivits att ordningsvakt inte obehörigen får röja eller utnyttja vad han på grund av uppdraget som ordningsvakt har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av brott. För ordningsvakter som utför uppdrag direkt för det allmännas räkning bör bestämmelserna i sekretesslagen gälla. En föreskrift härom har tagits in i paragrafens andra stycke. Den konstruktion som har angetts nu överensstämmer med den som generellt avses bli tillämpad vid följdlagstiftningen till den föreslagna sekretesslagen.
Övergångsbestämmelser
Den nya lagen om ordningsvakter bör träda i kraft den 1 januari 1981.
Förordnanden som ordningsvakt som har utfärdats med stöd av äldre bestämmelser bör upphöra så snart det är praktiskt möjligt med hänsyn till den tid som erfordras för att utfärda dels ordningsvaktsförordnanden med stöd av den nya lagen, dels förordnanden med stöd av andra författningar. Det har därvid ansetts nödvändigt att låta äldre förordnanden gälla t. o. m. 1982. Sådana förordnanden skall efter ikraftträdandet gälla som förordnanden enligt den nya lagen. Förordnanden som utfärdats på viss tid skall självfallet inte till följd av övergångsbestämmelsen gälla för längre tid än som anges i förordnandet.
I konsekvens med det anförda avser jag att i förekommande fall vid övriga här upprättade lagförslag föreslå övergångsbestämmelser som innebär att ordningsvaktsförordnanden som har meddelats före ikraftträdandet skall kunna behålla sin giltighet och sitt tillämpningsområde intill utgången av år 1982.
4.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
22 kap. 14 §
Den grundläggande bestämmelsen om vad som i BrB avses med krigsman finns i21 kap. 208. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig har det emellertid ansetts ofrånkomligt med ett vidare tillämpningsområde för de militära straffbestämmelserna än under vanliga fredsförhållanden. Den erforderliga kompletteringen av det lagrum som har nämnts nyss har skett genom de bestämmelser som har tagits upp i förevarande paragraf.
Enligt första stycket gäller bl. a. att vad som sägs om krigsman skall äga motsvarande tillämpning på vissa polismän, viss civil bevakningspersonal
samt den som tillhör viss tjänstegren inom civilförsvaret, om riket är i krig. I fråga om bevakningspersonal omfattar bestämmelsen endast den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt regeringens förordnande hör till försvarsmakten. Sistnämnda föreskrift skall ses mot bakgrund av regleringen i 1943 års lag om polisens ställning under krig samt 1958 års tillämpningskungörelse till denna lag. Enligt 4§ 1943 års lag gäller sålunda att den som ”enligt 188 lagen om
polisväsendet i riket” har förordnats att utföra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet skall, i den mån regeringen förordnar det, tillhöra försvarsmakten. Med stöd av detta lagrum har i 118 1958 års
tillämpningskungörelse föreskrivits att personal, som enligt 18§ lagen om
polisväsendet i riket har förordnats att bevaka anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, såsom kommunikationsanläggningar, hamnar, kraftverk, industrier och förråd, under krig skall tillhöra försvars-
makten.
Den i 1943 års lag och 1958 års tillämpningskungörelse åberopade 18 § i
den numera upphävda lagen (1925:170) om polisväsendet i riket innebar att polislagens bestämmelser inte utgjorde hinder mot att polisbevakning på statens bekostnad ombesörjdes i annan ordning än som föreskrevs i lagen och inte heller mot att sådan bevakning anordnades på enskilds bekostnad vid visst företag, vid viss tillställning eller annars i särskilt fall. Någon
ändring av 1943 års lag eller 1958 års tillämpningskungörelse har inte skett
med anledning av att 1925 års polislagstiftning har upphävts i samband med
polisväsendets förstatligande år 1965. Hänvisningen till 18 § i 1925 års lag torde numera få anses ta sikte på bevakningspersonal som med stöd av
ordningsvaktsförordnande enligt 908 polisinstruktionen bevakar skydds-
föremål. I den allmänna motiveringen har föreslagits att civil vaktpersonal, som
enligt särskilt förordnande bevakar skyddsföremål, i fortsättningen skall betecknas skyddsvakter. Vidare har förordats att skyddsvakter under krig skall anses som krigsmän och tillhöra försvarsmakten. En grundläggande föreskrift om skyddsvakter avses bli intagen i 108 skyddslagen. I konsekvens härmed föreslås den nuvarande föreskriften i första stycket andra meningen av förevarande paragraf om ställningen för viss bevakningspersonal bli ersatt av en bestämmelse om att skyddsvakt under krig skall
anses som krigsman.
Den nya bestämmelsen tar sikte enbart på skyddsvakter som har förord-
nats enligt skyddslagen för bevakning av skyddsföremål. Som har påpekats i den allmänna motiveringen har skyddsvakt hittills använts även som
beteckning för en polisman som har avdelats för skydd av en viss persons säkerhet. Förevarande paragraf omfattar inte sådana skyddsvakter. I den
allmänna motiveringen har pekats på möjligheten av att övergå till en annan beteckning, exempelvis säkerhetsvakt, för den som anförtros be-
vakningsuppdrag av det slag som har nämnts sist.
Ändringar i den nu aktuella paragrafen har nyligen föreslagits dels i utredningsbetänkandet (Ds Fö 1978:9) Överföring av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till andra myndigheter, dels av 1975 års polisutredning i betänkandet (SOU 1979: 75) Polisen i totalförsvaret. Ställning till dessa förslag, som båda f. n. övervägs inom regeringskansliet, har inte kunnat tas i förevarande lagstiftningsärende.
24 kap. 25 Förevarande paragrafs första stycke, som inte föreslås ändrat, innefattar det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att i vissa fall bruka våld. Med polisman i paragrafens mening förstås enligt vedertagen tolkning, som har stöd i förarbetena (se bl.a. SOU 1953: 14 s. 403), den som enligt lag eller annan författning har förordnats att fullgöra polisverksamhet. Till polisman i den mening som här avses räknas sålunda otvivelaktigt t. ex. tullpersonal som omfattas av kungörelsen (1964: 834) om förordnanden för tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning. Med hänsyn till att ordningsvakt enligt 90 § polisinstruktionen i nuvarande lydelse förordnas att utföra polisbevakning torde även en ordningsvakt få anses vara polisman i den mening som avses i 24 kap. 2 § första stycket BrB. Detta har också uttryckligen förutsatts i förarbetena till den aktuella bestämmelsen. Som framgår av 1 § förslaget till lag om ordningsvakter är det min uppfattning att ett uppdrag som ordningsvakt inte fortsättningsvis bör rubriceras som ett förordnande att utföra polisbevakning. Enligt förslaget skall i stället med ordningsvakt avses den som utan att vara anställd som polisman har förordnats att medverka till att upprätthålla allmän ordning. Första stycket kan därmed inte längre anses tillämpligt på ordningsvakter. Med denna utgångspunkt aktualiseras frågan om förevarande paragraf bör kompletteras med en särskild regel om befogenheter för ordningsvakt att i vissa fall använda våld. I denna del bör först framhållas att vissa befogenheter i angivet hänseende följer redan av andra stycket i dess nuvarande lydelse. Enligt stycket gäller bl. a. att om någon som skall häktas, anhållas eller annars berövas friheten, söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, det våld får brukas som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen avses ordningsvakterna ha kvar sina nuvarande befogenheter att verkställa omhändertagande enligt 3 § LTO och LOB. Vid sådana frihetsberövanden får ordningsvakter sålunda i den mån det är nödvändigt bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Det är emellertid uppenbart att en ordningsvakt även i en del andra situationer måste kunna bruka visst våld i sin verksamhet, låt vara att användande av våld givetvis alltid så långt det är möjligt bör undvikas. Ordningsvaktsutredningen har föreslagit en allmän regel om att bl. a. ord-
ningsvakt om det är nödvändigt får bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Som har påpekats av en del re-
missinstanser synes emellertid detta föra alltför långt. För egen del anser jag att den befogenhet som det här gäller lämpligen bör begränsas till att
gälla med avseende på vissa bestämda åtgärder som faller på ordningsvak-
terna i deras verksamhet.
Ett visst mått av våld måste uppenbarligen kunna brukas av en ordningsvakt när denne har att avvisa eller avlägsna någon från det område där han uppehåller sig. I detta hänseende gäller bl. a. enligt 16 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att den som åsidosätter föreskrift av polismyndighet får
avvisas från offentlig tillställning, en uppgift som i praktiken till övervä-
gande del faller på ordningsvakterna. En motsvarande bestämmelse finns i
7 § lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster. Enligt 3 § LTO skall
bl.a. den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna omhändertas. Av allmänna principer torde emellertid följa att vederbörande polisman eller ordningsvakt i stället kan välja att avlägsna den ordningsstörande från den plats där han uppehåller sig,
om detta i det särskilda fallet skulle vara en tillräckligt ingripande åtgärd
för att förekomma fortsatt ordningsstörning. Att våld i vissa fall måste kunna brukas i samband med åtgärder som avses nu torde ligga i sakens
natur. I fråga om beslag gäller enligt 2 § 5 lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker att ordningsvakt har samma rätt att beslagta sprit-
drycker, vin eller starköl som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman. Även i sådant sammanhang kan befogenheten att använda våld aktualiseras. Detsamma gäller när en ordningsvakt utför s.k. provisorisk
skyddsvisitation på en omhändertagen person, dvs. en sådan ytlig visita-
tion som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt föremål. Befogenheten för en ordningsvakt att utföra en sådan visitation grundas på 2 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. I detta lagrum föreskrivs bl. a. att den som är häktad skall, om det inte är uppenbart obehövligt, kroppsvisiteras ”senast vid ankomsten till förvaringslokalen'”. Bestämmelsen har enligt lagens 18 § motsvarande tillämpning på den som tas i förvar i polisarrest.
Utredningen har föreslagit att befogenheten att använda våld i detta sammanhang skall regleras även för en del andra personalkategorier än ordningsvakter, bl. a. bevakningspersonal som avses i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (skyddslagen), jakt-
och fisketillsynsmän, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust- eller gränsbevakning och lantbruksnämnds rennäringsavdelning samt
stiftsjägmästare och dennes biträden liksom befattningshavare vid allmän
flygplats och godkänd enskild flygplats, allt i den mån det behövs för särskilt angivna åtgärder som personalen äger vidta enligt olika författ-
ningsrum. Förslaget skall ses mot bakgrund av att den personal som det här gäller inte sällan i praktiken förordnas som ordningsvakter just för att det skall finnas stöd för den befogenhet att använda våld som för vissa fall bedöms som nödvändig. De åtgärder som här kan komma i fråga är avvisande (jfr t. ex. 63 § luftfartskungörelsen), kroppsvisitation (jfr 10 § skyddslagen) samt beslag (jfr t.ex. 31 § lagen om rätt till jakt, 31 § andra och tredje styckena jaktstadgan, 37 § lagen om rätt till fiske, 34 § fiskeristadgan och 41 § vapenlagen) liksom annat omhändertagande av egendom Gfr t.ex. 31 § första stycket lagen om rätt till jakt och 32 § vapenlagen). Vid remissbehandlingen har några egentliga invändningar i sak inte riktats mot utredningens förslag. Däremot har från några håll påpekats att förslagets uppräkning av olika personalkategorier inte är fullständig. Vidare har ett par instanser ansett det onödigt att tynga BrB med en uppräkning av de olika rätt disparata personalkategorier som det här gäller och i stället förordat en allmän regel. Jag kan ansluta mig till sistnämnda uppfattning. Genom en sådan regel synes lämpligen en befogenhet att under vissa förutsättningar bruka våld till en början böra tillerkännas den som med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon från visst område eller verkställa kroppsvisitation eller beslag eller annat omhändertagande av egendom. Detta bör gälla vare sig det som vanligen är fallet är fråga om en offentlig funktionär eller rätten till exempelvis beslag tillkommer annan person, såsom t. ex. en jakträttsinnehavare. Det bör erinras att för den som handlar i nödvärn en befogenhet att använda våld som går längre än den här föreslagna gäller enligt 24 kap. I $. Som förutsättning för att våld skall få brukas av en polisman enligt första stycket gäller att denne möts eller angrips av våld eller hot om våld, medan enligt andra stycket det våld som kan anses försvarligt får användas även för att betvinga s.k. passivt motstånd. Som har framhållits av utredningen och remissinstanserna synes det ofrånkomligt att våld vid de åtgärder som nu är aktuella i vissa fall skall kunna användas även för att bryta passivt motstånd. Som förutsättning bör därför anges att tjänstemannen när åtgärden skall genomföras möts av motstånd. Härigenom nås överensstämmelse med vad som enligt 54 § konkurslagen (1921: 225) numera gäller i fråga om kronofogdemyndighets befogenhet att bruka våld vid handräckning i samband med konkurs liksom med vad som enligt 2 kap. 17 § tredje stycket i det till lagrådet remitterade förslaget till utsökningsbalk föreslås gälla i aktuellt hänseende beträffande förrättningsman vid förrättning i allmänhet enligt balken. På sätt som har skett i första och andra styckena av 24 kap. 2 3 BrB bör anges att endast det våld får brukas som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarligt. En föreskrift av den innebörd som jag har förordat nu bör i princip gälla också för polismän. Med hänsyn härtill bör lämpligen även husrannsakan och kroppsbesiktning nämnas bland de åtgärder för vars genomförande ett visst mått av våld skall kunna användas.
Mot bakgrund av vad som sålunda har anförts förordar jag att i 24 kap. 2 § BrB tas in ett nytt tredje stycke av innehåll att den som med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon från visst. område eller verkställa kroppsvisitation, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom får bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarligt för åtgärdens genomförande, om han möts av motstånd. Med uttrycket "laga rätt” — som förekommer även i exempelvis 27 kap. 4 § rättegångsbalken — har avsetts att ange att den befogenhet att verkställa tvångsåtgärd som är aktuell skall kunna stödjas på en i vederbörlig ordning meddelad bestämmelse. I vissa fall kan detta förutsätta en tolkning av lag, såsom när det gäller den befogenhet som enligt vad förut konstaterats får anses föreligga för den som äger rätt att verkställa omhändertagande enligt 3 § LTO att även tillgripa den mindre ingripande åtgärden avlägsnande. Vissa av bestämmelserna om de befogenheter som det här är fråga om finns som förut har framgått meddelade i författningar som före ikraftträdandet av regeringsformen (RF) har tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam. Uttrycket ”laga rätt” bör anses omfatta även sådana bestämmelser, vilka numera skall meddelas genom lag men enligt RF:s övergångsbestämmelser har kvar sin giltighet. Jag vill framhålla att den nu förordade föreskriften givetvis inte löser alla problem som är förknippade med frågan i vad mån offentliga tjänstemän under tjänsteutövningen skall anses befogade att använda ett visst mått av våld, en fråga som spänner över ett stort och vidlyftigt rättsområde (jfr prop. 1962: 10 del B s. 331). Inte ens för polisens del torde frågan bli fullt uttömmande reglerad. Enligt 2 kap. 6 § RF gäller numera att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta skydd får visserligen begränsas under de förutsättningar som i allmänhet gäller för inskränkningar t en grundlagsskyddad rättighet. En sådan begränsning måste meddelas genom lag, låt vara att annan reglering kan ha giltighet tills vidare med stöd av regeringsformens övergångsbestämmelser. Hithörande frågor torde komma att aktualiseras vid de överväganden som blir nödvändiga när frågan tas upp om utformningen av en ny polislag på grundval av 1975 års polisutrednings principbetänkande (SOU 1979: 6) Polisen. Jag är slutligen angelägen om att understryka att jag helt ansluter mig till vad bl.a. polisutredningen har anfört under remissbehandlingen om att en ordningsvakt oftast bör kunna fullgöra sitt uppdrag på ett sådant sätt att befogenheten att i vissa fall använda våld inte behöver utnyttjas. Denna befogenhet skall alltid ses som en sistahandsutväg, som får tillgripas först när andra möjligheter måste anses stängda. Klart är också att ordningsvakter liksom de andra personalkategorier som den nu föreslagna bestämmelsen tar sikte på bör i den mån det är möjligt begära biträde av polisen så snart fråga uppkommer om att använda starkare våld än som kan anses normalt vid utövandet av den verksamhet som är aktuell.
Övergångsbestämmelsen
Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid övergångsbestämmetlserna till lagen om ordningsvakter.
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande 10 § Som har framgått av den allmänna motiveringen föreslås ordningsvakt även i fortsättningen få befogenhet att göra omhändertagande enligt 3 & LTO om inte annat anges i förordnandet. Då en ordningsvakt inte längre skall förordnas att utföra polisbevakning har i paragrafen uttryckligen angetts att bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt 5 § första stycket gäller för en ordningsvakt. F.n. anses paragrafen grunda en befogenhet även för annan utanför polisväsendet som har förordnats att utföra polisbevakning. Den personalkategori som här i praktiken är aktuell är tjänstemän vid tullverkets kustbevakning som omfattas av kungörelsen (1964: 834) om förordnande för tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning. I samband med att ställning tas till sjöövervakningskommitténs betänkande som inom kort väntas föreligga torde aktualiseras frågan om hur befogenheterna för kustbevakningspersonalen bör regleras i fortsättningen.
4.4 Förslaget till lag om ändring i tagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. 10 § Beträffande den ändring som har föreslagits i denna paragraf hänvisas till vad som har anförts under 4.3.
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. 2§ Ändringen i femte punkten har föranletts av att ordningsvakt inte längre skall förordnas att utöva polisverksamhet.
4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt 26 och 31 §§ Som har angetts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2.5) innebär förslaget att den som får till uppdrag att utöva jakttillsyn inte längre skall förordnas till ”ordningsvakt för jaktbevakning” utan ges ett direkt förordnande för den aktuella uppgiften. Med hänsyn härtill har i 26 och 31 8§
Prop. 1979/80: 122 | 79
uttrycket "med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt” utbytts mot
”av länsstyrelsen förordnad jakttillsynsman”.
39 8
Paragrafen, som är ny, upptar bestämmelser om förordnande av jakttill-
synsman. Närmare föreskrifter kan vid behov meddelas av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen.
Övergångsbestämmelsen
Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.
4.7 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
32 och 41 §§
Beträffande dessa ändringar hänvisas till ändringarna i 26 och 31 §§ jaktlagen. Beträffande övergångsbestämmelsen hänvisas till vad som har
anförts till övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.
4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. 10 § Enligt den föreslagna lydelsen av första meningen skall det ankomma på militär befälhavare resp. länsstyrelse att förordna skyddsvakt för bevakning av anläggning, inrättning, fartyg eller område som skyddas enligt 1—3 88 (skyddsföremål). Avsikten är att närmare bestämmelser om bl. a. befogenhetsfördelningen mellan den militäre befälhavaren och länsstyrelsen skall tas in i bevakningskungörelsen med stöd av 8 kap. 13 § regerings-
formen. Det har förutsatts att på den militära sidan förordnande regelmässigt skall meddelas av befälhavare för försvarsområde.
I andra meningen har tagits in en regel om att skyddsvakt under krig hör till försvarsmakten. Angående motiveringen härtill hänvisas till vad som
har anförts vid 22 kap. 14 & BrB. Föreskriften motsvarar i sak vad som f. n.
gäller enligt 11 § i 1958 års kungörelse angående tillämpning av lagen den
17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig.
Bestämmelsen i andra meningen är inte avsedd att ge underlag för någon ändring i nuvarande planering i vad denna innebär att bevakningen av skyddsföremålen efter mobilisering skall tas över av krigsorganiserade
enheter. Bestämmelsen har betydelse främst för situationer som kan uppstå i händelse av överraskande anfall innan mobilisering har genomförts.
En skyddsvakt som i ett sådant läge alltjämt upprätthåller bevakningen
kommer att höra till försvarsmakten. Han avses i enlighet härmed ha ställningen som kombattant och sålunda befogenhet att ingripa även mot fientliga soldater i den mån det skulle behövas för bevakningsuppgiftens fullgörande.
Några bestämmelser i lag om utbildning och kvalifikationskrav för skyddsvakter eller om dessas uniformering har inte ansetts behövliga. Det kan förutses att det som regel blir väktare i auktoriserade bevakningsföretag som erhåller sådana förordnanden. Någon särskild uniform synes i så fall inte behövas, utan väktaruniformen torde kunna användas även vid de bevakningsuppdrag som det här gäller. Normalt synes det inte erforderligt att förordnande meddelas även för utryckningsstyrka. Denna fråga torde emellertid få avgöras med beaktande av de omständigheter som betingar bevakningen.
De bestämmelser om bevakningspersonalens befogenheter som finns i 10 § 1 dess nuvarande lydelse har flyttats till 11 §.
11 8
Den nuvarande regleringen av befogenheterna för bevakningspersonal vid skyddsföremål innebär att allmänna bestämmelser i ämnet har tagits in i 10 § skyddslagen, medan befogenheternas närmare innehåll har preciserats i 3—5 §§ bevakningskungörelsen. Eftersom de befogenheter som det här gäller leder till begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheter som tillkommer medborgarna enligt RF eller annars medför ingrepp i enskildas förhållanden skall enligt de principer för normgivningen som har slagits fast i RF regleringen i dess helhet ha formen av lag.
I samband med att andra ändringar görs i skyddslagen bör en omdisponering av innehållet i de båda författningarna ske på så sätt att de befogenheter för bevakningspersonalen som grundlagsenligt skall ha lags valör förs till nämnda författning.
Förevarande paragraf har enligt förslaget byggts upp med dessa utgångspunkter. Första stycket behandlar de befogenheter som f. n. enligt 3 § och 4 § andra stycket bevakningskungörelsen tillkommer krigsman, polisman och ordningsvakt som bevakar skyddsföremål. Med hänsyn till vad som enligt rättegångsbalken (27 kap. 12 § och 28 kap. 8 §) gäller i fråga om öppnande och undersökning av brev m. m. har dock med avvikelse från nuvarande reglering särskilt angetts att bevakningspersonalen inte har någon på skyddslagen grundad befogenhet att öppna eller undersöka brev eller annan enskild handling. Andra stycket motsvarar 4 § första stycket bevakningskungörelsen med de terminologiska ändringar som föranleds av rättegångsbalken (RB). Sålunda anges i stycket att krigsman och skyddsvakt som bevakar skyddsföremålt under vissa förutsättningar har samma befogenhet som polisman att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller föreberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som därvid påträffas. För polisman följer de angivna befogenheterna av 24 kap. 7 § och 27 kap. 4 § RB.
Prop. 1979/80: 122 . 81
Till tredje stycket har förts den befogenhet för gränsövervakningspersonal som har tagits in i 3 § bevakningskungörelsen vid 1979 års ändring i denna (SFS 1979: 1089). Beträffande styckets innehåll i övrigt hänvisas till 5 § bevakningskungörelsen. Första och andra meningarna i fjärde stycket motsvarar 4 § tredje stycket samma kungörelse. Det har vidare ansetts ofrånkomligt att i lagen ange en tid under vilken ett omhändertagande av
en person vid ett skyddsföremål längst skall få bestå i fall då denna inte är misstänkt för något brott. En föreskrift härom har tagits in i fjärde styckets
tredje mening enligt förslaget. I analogi med 23 kap. 9 § första meningen rättegångsbalken och 8 & LTO har tidsgränsen satts till sex timmar. Den omhändertagne kan givetvis kvarhållas om annan grund för frihetsberövande föreligger vid sextimmarsfristens utgång.
12 § Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket andra meningen och tredje
stycket bevakningskungörelsen. Språkliga ändringar har dock vidtagits (jfr
JuU 1979/80:4 s. 6).
13 § I första stycket har tagits in en bestämmelse om tystnadsplikt för
skyddsvakter i fråga om enskilds personliga förhållanden och förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller annars för rikets säkerhet. I överensstämmelse med vad som har anförts vid 11 § förslaget till lag om ordningsvakter bör uttryckligen anges att i det allmännas verksamhet i stället
sekretesslagen skall tillämpas. En föreskrift härom har tagits in i andra
Stycket.
Övergångsbestämmelserna
Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid övergångsbestäm-
melserna till lagen om ordningsvakter.
4.9. Förslaget till lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 358)
De i avsnitt 4.8 föreslagna ändringarna i skyddslagen förutsätter följdändringar i bevakningskungörelsen. Nämnda kungörelses 3—5 §§ rör som förut har framgått till en del ämnen beträffande vilka normgivningen enligt RF skall ske genom lag. De bör därför upphävas i detta sammanhang. I den mån paragrafernas nuvarande innehåll behöver ha lags valör, har det förts
över till 11 och 12 §§ skyddslagen.
6 Riksdagen 197980. 1 saml. Nr 122
4.10 Förslaget till ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning i krig 4§ Denna paragraf blir överflödig med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i 10 § andra meningen skyddsilagen. Paragrafen föreslås därför upphävd. Det förordnande som har meddelats i 11 § tillämpningskungörelsen till lagen bör dock gälla intill utgången av år 1982, om inte regeringen bestämmer annat.
4.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag 18 I paragrafen har definitionen av begreppet bevakningsföretag ändrats. Skälen härför har redovisats i avsnitt 2.3. Den tidigare definitionen, som innebar att med bevakningsföretag avsågs den som yrkesmässigt för annans räkning åtog sig att utföra viss bevakningsuppgpift, har ändrats så att uttrycket ”utföra viss bevakningsuppgift” har utbytts mot "bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat sådant eller också bevaka enskild person””. Detta innebär att det i fortsätt- . ningen inte kommer att råda någon tvekan om att även företag som ägnar sig åt bevakning av enskilda personer (s.k. livvakts- eller ”bodyguard”verksamhet) är underkastade krav på auktorisation. Detsamma gäller för företag som bedriver verksamhet enbart med förordnade ordningsvakter, de s.k. ordningsvaktsföretagen. Det kommer också att stå klart att även den del av ett bevakningsföretags verksamhet som avser uppdrag med förordnade ordningsvakter är underkastad tillsyn enligt BevL liksom att ordningsvakterna i sådana fall skall vara godkända enligt BevL. Lagen gäller f.n. även för enskild person som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgift för annan. Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall endast ordningsvaktsverksamhet som bedrivs i företagsform underkastas BevL. Den som på frilans-basis åtar sig uppdrag som förordnad ordningsvakt behöver alltså inte auktorisation. Inte heller skall auktorisation krävas för enskild person som enligt förordnande av myndighet åtar sig uppdrag som skyddsvakt, jakt- eller fisketillsyn eller annat liknande uppdrag. En bestämmelse därom har upptagits i sista meningen av paragrafen.
3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för auktorisation. F.n. gäller att för auktorisation krävs att det kan antas att verksamheten blir bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Vid prövningen skall särskilt beaktas att företaget har en lämplig organisation och planläggning av sin verksamhet. Bl. a. med hänsyn till den under 1 § berörda utvidgningen av lagens
Prop. 1979/80: 122 - 83
tillämpningsområde har i 3 § (punkt 1) tillagts att för auktorisation krävs inte bara att verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och
omdömesgillt sätt utan också att den i övrigt kan antas komma att bedrivas i överensstämmelse med god sed inom branschen. Vidare har som en
särskild förutsättning för auktorisation angetts att verksamheten inte kan antas komma att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning (punkt 2). Kravet att verksamheten skall bedrivas i överensstämmelse med god sed
inom branschen kan ses om en vidareutveckling av det redan f.n. gällande
kravet på att den skall bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. I
den allmänna motiveringen har framhållits att kvaliteten på den avtalade bevakningen liksom frågan om hur företaget fullgör avtalet i första hand är
en fråga mellan företaget och kunden. I kravet på att god sed skall iakttas ligger dock att en viss minimistandard måste upprätthållas. Men det berörda kravet tar också sikte på förhållandet till allmänheten och syftar i denna del till att motverka att sådana rutiner kommer till användning i bevakningsverksamheten som av den enskilde med fog kan uppfattas som felakti-
ga eller annars olämpliga. Klart är vidare att principen om god sed innebär
att företaget inte får bedriva sin verksamhet så att den inkräktar på det
område där det av sakliga och principiella skäl bör ankomma på polisen att svara för ordning och säkerhet. Inte heller kan det anses stå i överensstäm-
melse med god sed inom branschen att låta den praktiska verksamheten eller reklamen ta sig sådana uttryck att allmänheten bibringas uppfattningen att företaget har en funktion i samhället som har ersatt eller är jämställd med polisens. Det torde i detta liksom i andra sådana sammanhang inom näringslivet då ett krav ställs på att en verksamhet bedrivs i överensstämmelse med god sed i viss utsträckning få överlämnas åt rättstillämpningen att ge det närmare innehållet åt det aktuella begreppet.
Med den i punkt 2 intagna föreskriften om att företaget inte får ha en från allmän synpunkt olämplig inriktning har som angetts i den allmänna motiveringen främst avsetts att ge auktorisationsmyndigheterna möjligheter att motverka sådana yttringar av bevakningsverksamheten som framstår som olämpliga inte med hänsyn till kvaliteten på verksamheten utan med tanke
på dennas art. Det är sålunda uppenbart att livvaktsverksamhet bör få
bedrivas endast under förutsättning att starka skäl kan åberopas. Bestämmelsen bör också kunna användas för att motverka exempelvis en alltför stark koncentration av ordningsvakter till ett och samma företag. I sistnämnda fall torde ofta hänsyn få tas till de lokala förhållanden som är aktuella.
6 §
I paragrafens första stycke återfinns bestämmelser om vem som skall
utföra den i 4 § angivna personalprövningen. Av de skäl som har angetts i avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen har paragrafens första stycke ändrats så att den myndighet som har tillsyn över det berörda företaget i
fortsättningen även skall pröva dess personal. Godkännandeprövningen skall alltså göras av den länsstyrelse som har beviljat auktorisation för det företag i vilket den som avses med prövningen har eller har utlovats anställning eller i vars styrelse han är eller avses bli ledamot. I överensstämmelse med fast praxis avses anställning eller löfte om anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag vara en förutsättning för att en ansökan om
godkännande skall få tas upp till prövning.
Det får förutsättas att den praktiska handläggningen av ärendena om godkännande av personal kan utformas på ett sådant sätt att den nya regeln
om godkännandemyndighet inte leder till någon tidsutdräkt samt att man
även i fortsättningen kan tillvarata den lokala kännedom som kan finnas i
polisdistrikten om sökandena. I andra stycket har gjorts endast en redaktionell ändring.
85§ I första stycket har en smärre justering gjorts i syfte att undanröja den
oklarhet som nu kan råda om vilken länsstyrelse som utövar tillsyn över ett bevakningsföretag vars ledning flyttar sitt säte utanför det län där auktori-
sationen beviljades.
I ett nytt andra stycke har uttryckligen angetts att länsstyrelsen vid tillsynen särskilt skall kontrollera att de villkor för auktorisation som har
angetts i 3 § alltjämt är uppfyllda. Vid tillsynen skall alltså kontrolleras att
företaget bedriver sin verksamhet på ett sakkunnigt och omdömesegillt sätt samt i överensstämmelse med god sed inom branschen och att den inte har en från allmän synpunkt olämplig inriktning. Rörande dessa frågor hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) och till vad som anförts
under 3 8.
Klart är att tillsynen över bevakningsföretagen — särskilt i den utvidga-
de form som här förordas — innebär vissa olägenheter för de berörda
företagen. Det är självfallet angeläget att tillsynen utövas på ett sådant sätt att olägenheterna inte blir större än nödvändigt. Någon uttrycklig bestämmelse härom har inte ansetts behövlig.
9 §
F.n. finns i BevL inte några närmare regler om hur tillsynen skall
utövas, vilka befogenheter länsstyrelsen därvid har eller vad som åligger företagen i samband med tillsynen. I denna och de tre följande paragraferna har tagits upp bestämmelser rörande dessa frågor. I första stycket av paragrafen har tagits in en allmän bestämmelse om att
auktoriserat bevakningsföretag skall lämna länsstyrelsen de upplysningar om verksamheten som länsstyrelsen begär för sin tillsyn.
Som tidigare har framhållits är det en viktig uppgift för tillsynsmyndighe-
ten att skaffa sig en uppfattning om arten och omfattningen av företagens
Prop. 1979/80: 122 | 85
olika bevakningsuppdrag så att det från samhällets sida blir möjligt att ingripa för den händelse företagen utvecklas i en inte önskvärd riktning. För att underlätta för tillsynsmyndigheten att fortlöpande fullgöra denna uppgift har bevakningsföretagen i förevarande paragrafs andra stycke ålagts att årligen före mars månads utgång till länsstyrelsen sända in en redogörelse för verksamheten under föregående år. F. n. gäller att handlingar i tillsynsärenden enligt BevL är underkastade sekretess enigt 2 § 76. kungörelsen (1939: 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Enligt den nya sekretesslag som föreslås i prop. 1979/80:2 kan en motsvarande bestämmelse utfärdas med stöd av 8 kap. 6 § sekretesslagen.
10 8 I paragrafen har tagits in en uttrycklig bestämmelse om att länsstyrelsen har rätt att företa inspektion hos ett bevakningsföretag samt att där ta del av handlingar som rör företagets bevakningsverksamhet. Inspektion skall företas så snart anledning föreligger, dock minst en gång vartannat år. Inspektion enligt denna paragraf är alltså den del av länsstyrelsens tillsynsverksamhet som utförs genom besök på platsen hos företaget. Inspektion i annat fall än vid de regelbundet återkommande tillfällena kan motiveras t. ex. av en utebliven redogörelse enligt 9 § eller klagomål från allmänheten.
11 8 I paragrafen ges länsstyrelsen rätt att vid vite förelägga ett företag att uppfylla sina skyldigheter enligt 9 § och att lämna tillgång till handlingar enligt 10 §. Innan ett föreläggande vid vite används bör försök ha gjorts att på andra sätt få företaget att fullgöra sina skyldigheter. Vite bör kunna föreläggas såväl fysisk som juridisk person. Höga vitesbelopp kan naturligtvis vara erforderliga i fall då ekonomiska intressen kan antas ligga bakom en vägran att fullgöra en skyldighet enligt lagen. Ett vitesföreläggande kan enligt den allmänna besvärsbestämmelsen i 15 8 överklagas hos regeringen. Utdömande av förelagt vite ankommer enligt 18 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken på allmän domstol.
12 3 I paragrafen ges länsstyrelsen rätt att förelägga ett företag att vidta rättelser eller andra åtgärder som föranleds av tillsynen. Föreläggandet får förenas med vite. Syftet med denna bestämmelse är att göra det möjligt för länsstyrelsen att — innan en så ingripande åtgärd som återkallelse vidtas — åstadkomma rättelse på annat sätt. Vad som har anförts vid 11 § gäller också i fråga om vitesföreläggande som avses nu.
13 § Paragrafen reglerar frågan om återkallelse av auktorisation och godkännande. Den nuvarande lydelsen av 9 § har bibehållits som första stycke i paragrafen. I ett nytt andra stycke har tagits upp en bestämmelse enligt vilken länsstyrelsen i stället för att återkalla ett godkännande får — om synnerliga skäl föreligger — begränsa godkännandet till viss verksamhet eller visst område. Beträffande skälen till denna bestämmelse hänvisas till avsnitt 2.3. Det bör understrykas att bestämmelsen måste användas med stor försiktighet och. som regel endast efter samråd med det berörda bevakningsföretaget.
14 § Paragrafen, som f.n. innehåller en straffbestämmelse för fall där någon driver bevakningsverksamhet utan auktorisation, har kompletterats med en straffbestämmelse även för de fall att någon lämnar osann uppgift i upplysningar eller i redogörelse enligt 9 §. Det ligger i sakens natur att den osanna uppgiften skall röra företagens bevakningsverksamhet eller ha ett sådant samband därmed att uppgiften är av betydelse vid den bedömning av företagens verksamhet som utgör en del av tillsynen.
15 § Paragrafen har justerats med hänsyn till att besvär över beslut av polismyndighet enligt lagen inte längre kan förekomma.
16 § Det bemyndigande som enligt 12 § i dess hittillsvarande lydelse lämnas rikspolisstyrelsen ersätts enligt förslaget av ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Detta stämmer överens med den ordning för bemyndiganden av förevarande slag som har förutsatts i regeringsformen. Som har angetts i den allmänna motiveringen är det tänkbart att uppgiften att meddela föreskrifter i fråga om utbildningen bör anförtros åt skolöverstyrelsen sedan en ny utbildningsorganisation har genomförts (se avsnitt 2.3).
Övergångsbestämmelserna
Ändringarna i lagen föreslås träda i kraft den I januari 1981. Beträffande godkännandeprövning som har anhängiggjorts före ikraftträdandet skall dock enligt punkt I äldre bestämmelser tillämpas. Genom ändringen i I $ utvidgas auktorisationstvånget. Företag som inte tidigare har behövt auktorisation men som avser att söka auktorisation bör beredas möjlighet att fortsätta sin verksamhet till dess att ansökan om auktorisation har prövats slutligt under förutsättning att ansökan görs inom tre månader från lagens ikraftträdande. Med tanke särskilt på personalen i
Prop. 1979/80: 122 ö 87
de företagen bör möjlighet vidare ges att i fall då ansökan avslås kunna ge företaget skäligt rådrum för en slutlig avveckling av rörelsen. Föreskrifter av denna innebörd har tagits in i punkt 2.
Ansökan om auktorisation som är anhängig vid ikraftträdandet bör prö-
vas enligt de nya reglerna. Någon uttrycklig bestämmelse därom har inte
ansetts nödvändig.
S Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om ordningsvakter,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande, 4, lag om ändring i lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,
5. lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., .
6. lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt, 7. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176),
8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m.,
9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383),
10. lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig,
11. lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1978: 33) Ordningsvakter
Ordningsvakt förordnas för närvarande enligt 908 polisinstruktionen (1972: 511) att utföra polisbevakning. Vad som skall avses med polisbe-
vakning är oklart. På grund härav har ordningsvakter kommit att förordnas
för en mängd skiftande ändamål. Det kan beträffande många av de skilda verksamheter vartill ordningsvakter förordnats ifrågasättas om de är av
sådan art att de bör utövas av ordningsvakter. En av våra huvuduppgifter har därför varit att närmare precisera de fall
där ordningsvakter skall få anlitas. Vidare anser vi att huvudarbetsuppgiften för ordningsvakter skall vara ordningshållning. Sådan ordningshållning
betecknar vi som ordningsvaktsverksamhet och föreslår att denna verksamhet regleras i en särskild lag om ordningsvakter, som ersätter nuvarande bestämmelser om ordningsvakter i polisinstruktionen. I förslaget till lag om ordningsvakter föreskrivs att ordningsvaktsverk-
samhet får bedrivas
1. vid offentlig tillställning
2. vid badplats eller lägerområde och i lokal eller plats för sport, spel
eller liknande, vartill allmänheten äger tillträde
3. vid konsert 4. vid servering till allmänheten av alkoholhaltiga drycker.
I förslaget föreskrivs vidare att ordningsvaktsverksamhet skall få bedri-
vas även i andra fall än de nyss angivna, då det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen.
I lagförslaget bemyndigas rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om
tillämpningen av lagen. Vi utgår från att en väsentlig del av dessa skall avse
frågan när sådant särskilt behov kan anses föreligga. Vid avgörande av denna fråga bör främst beaktas om den aktuella verksamheten kan anses analog med de fall som angivits under punkt 1—4. Vårt förslag innebär vidare att polisstyrelsen i de under p. 1-4 angivna fallen äger rätt att utan ansökan uppta fråga om ordningsvaktsverksamhet skall anordnas medan den, då det gäller de ej specificerade fallen (3 8), får
uppta sådan fråga endast efter ansökan. I samtliga fall blir emellertid
polisstyrelsens beslut om ordningsvaktsverksamhet tvingande och får således karaktären av ett åläggande även då det medddelas i anledning av en
ansökan. Reglerna om åläggande att bekosta ordningsvakt föreslås över-
förda från allmänna ordningsstadgan och lagen om handel med drycker till den av oss föreslagna lagen om ordningsvakter.
Enligt vårt förslag avses med ordningsvakt den som utan att vara anställd vid polisväsendet förordnats att upprätthålla ordningen. Personer
med speciella tillsyns- eller bevakningsuppgifter skall därför i fortsättningen inte förordnas som ordningsvakter utan förordnas att utföra den speciella uppgiften, exempelvis jakttillsyn (jakttillsynsmän), bevakning av
skyddsföremål (skyddsvakt), kommunal trafikövervakning (trafikvakt) samt arrestant- och förpassningsbevakning (arrestant- och förpassnings-
vakt).
Som framgått har vi inte funnit det möjligt att uttömmande ange de fall där ordningsvaktsverksamhet skall få bedrivas. Som exempel på platser
där sådan i princip inte bör få förekomma kan nämnas sådana platser som
enligt 18 första stycket allmänna ordningsstadgan (1956: 617) är allmänna platser — gator, torg, parker och liknande platser. Endast i undantagsfall
och efter särskild prövning bör ordningsvaktsverksamhet få äga rum på
sådana platser. Ordningsvaktsverksamhet bör i princip inte heller få bedrivas på s.k. kvasiallmänna platser varmed närmast avses innetorg och centrumanläggningar. Inom bostadsområden bör ordningsvaktsverksam-
het inte få förekomma. Beslut om ordningsvaktsverksamhet liksom förordnande av ordnings-
vakt meddelas av polisstyrelsen och skall noga ange den plats där ordningsvakt får verka och skall föregås av samråd mellan polisstyrelsen och
den som vill bedriva sådan verksamhet, om denne begär det. Ordningsvakt skall innan han börjar tjänstgöra på viss plats förvissa sig om att beslut finns att ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas på platsen. Ordningsvaktsverksamhet skall bekostas av den som bedriver sådan. Ordningsvaktsförordnande innebär behörighet att utöva ordningsvaktsverksamhet där sådan får bedrivas. Behörigheten kan avse hela polisdistriktet men även viss bestämd plats eller lokal. Polisstyrelsen får även
meddela förordnande som medför behörighet för ordningsvakten att verka
inom flera polisdistrikt, ett eller flera län eller hela riket, om viss ordnings-
vakt av särskilda skäl kan anses ha behov av en sådan vidsträcktare behörighet. Vi har den principiella uppfattningen att ordningsvakter inte skall kunna tillhandahållas av bevakningsföretag. De arbetsuppgifter som gäller för
bevakningsföretagen och deras anställda regleras inom ramen för den
lagstiftning som gäller för dessa företag. Upprätthållande av allmän ordning och säkerhet ankommer på polisen. Ordningsvakter fullgör arbets-
uppgifter som faller inom detta område. Med hänsyn till bristen på poliser måste under lång tid finnas ett system med ordningsvakter med begränsade
ordningshållningsuppgifter vid främst offentlig tillställningar. Att låta be-
vakningsföretag bedriva ordningsvaktsverksamhet skulle lätt kunna leda fram till uppkomsten av en reservpoliskår. En sådan utveckling kan inte
acceptera varför vi funnit det nödvändigt att kraftigare markera en gräns
mellan väktare och ordningsvakter. Vi har därför övervägt förbud för bevakningsföretag att överhuvud
tillhandahålla ordningsvakter men har funnit det inte vara möjligt att för närvarande införa ett sådant förbud. Bevakningsföretag kan därför fortfa-
rande få bedriva ordningsvaktsverksamhet, då det på grund av särskilt
behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Polisstyrelserna skall meddela beslut om ordningsvaktsverksamhet även i dessa fall. Rikspolisstyrelsen skall utfärda riktlinjer för prövningen av dessa. Vi
utgår från att genom en stark restriktivitet i denna prövning sådan verk-
samhet kommer att bli av ringa omfattning och avse alldeles speciella situationer. Vi har funnit att sådana företag som uteslutande tillhandahåller ord-
ningsvakter och som därför inte kan få auktorisationen enligt lagen
(1974: 191) om bevakningsföretag inte bör få fortsätta med denna verksam-
het. I vårt förslag finns därför ett förbud för andra företag än bevaknings-
företag att utföra ordningsvaktsverksamhet. På den som skall förordnas som ordningsvakt uppställs krav att han med avseende på laglydnad och övriga omständigheter skall vara lämplig att utöva ordningsvaktsverksamhet samt att han genomgått föreskriven utbildning. Vi föreslår att ordningsvaktsverksamhet får utövas endast av den som fyllt 20 men inte 65 år.
Förordnande skal! kunna återkallas för bl. a. den ordningsvakt som utan giltig anledning väprar att tjänstgöra.
Vad gäller utbildningen föreslås att denna utökas till att omfatta ca 25
timmar mot nuvarande 16 timmar samt att polisen även fortsättningsvis skall vara huvudman för utbildningen. Denna tärarhandledda grundutbild-
ning skall kompletteras med självstudier och erforderliga fortbildnings-
kurser. Deltagare I utbildning skall enligt förslaget under kurstiden erhålla resekostnadsersättning och traktamente i enlighet med reglerna i allmänna resereglementet (1952: 735).
Beträffande ordningsvakts utrustning föreslås för inomhusbruk civil
klädsel med igenkänningstecken och för utomhusbruk lämplig klädsel med igenkänningstecken jämte båtmössa eller skärmmössa. I förordnande får föreskrivas rätt för ordningsvakt att som särskild utrustning bära batong
och handbojor. Rikspolisstyrelsen föreslås utfärda föreskrifter för utrust-
ningen. Därvid bör bl. a. övervägas frågan om rätt för ordningsvakter att
bära enheltig klädsel. Enligt vår uppfattning får ordningsvakts klädsel inte vara sådan att den kan förväxlas med vare sig polis- eller väktaruniform.
Det är klart olämpligt att ordningsvakt utrustas med skjutvapen. Vi föreslår därför sådan ändring i skjutkungörelsen (1969: 84) att bl. a. väktare, som fullgör t. ex. ambassadbevakning, blir underkastade vissa regler i kungörelsen.
Enligt vår mening bör anordnarens ansvar för ordningen vid offentliga
tillställningar kvarstå och avse även andra tillfällen då ordningsvakt anlitas. Som tidigare skall ordningsvakt ha en primär lydnadsplikt gentemot polisman. Dessutom föreslås att anordnare sekundärt får meddela ord-
ningsvakt anvisningar.
Vidare föreslås att polisman tillfälligt får skilja ordningsvakt från verk-
samheten om det är nödvändigt. Om sådan åtgärd skall polismannen ome-
delbart underrätta polisstyrelsen.
Ordningsvakt skall hålla polisstyrelsen underrättad om förhållanden som är av sådan vikt att de bör komma till dennas kännedom. Innebörden härav är bl.a. att ordningsvakt inte behöver rapportera förseelser såsom förargelseväckande beteende av enkel beskaffenhet och lindrigare former av ofredande. Ordningsvakts underrättelseskyldighet gentemot polisstyrelsen
avser inte endast brott utan alla förhållanden av betydelse i ordnings-
hänseende. Förutom skyldighet att informera polisstyrelsen föreslås en
liknande skyldighet att hålla den som anlitar ordningsvakter underrättad
om förhållanden av vikt rörande ordningen inom versamhetsområdet. Förslaget innehåller vidare föreskrift om tystnadsplikt för ordningsvakt.
Ordningsvakts möjlighet att ingripa enligt 3 § lagen (1973: 558) om tillfäl-
ligt omhändertagande upphör. I stället införs i lagen om ordningsvakter
möjlighet för ordningsvakt att. om det är nödvändigt, avvisa eller avlägsna personer som uppträder ordningsstörande eller överträder föreskrift eller
förbud, som gäller på den plats där ordningsvakt är verksam. Vidare får
han rätt att omhänderta den som allvarligt stör ordningen. Ordningsvakt får vidare befogenhet att vid frihetsberövande företa s. k. skyddsvisitation,
Befogenheten gäller förutom vid sådant omhändertagande som nyss
nämnts även då ordningsvakt omhändertar någon med stöd av lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller på bar
gärning eller flyende fot griper den som begått brott varå fängelse kan följa. Vi föreslår vidare en bestämmelse om rätt för ordningsvakt att använda våld för genomförande av åtgärd. Våld får dock användas endast då behov därav föreligger och strängare våld än som betingas av åtgärdens vikt får inte tiligripas.
I landet finns ett stort antal ordningsvaktsföreningar. Förutom att tillva-
rata medlemmarnas intressen i skilda hänseenden förmedlar dessa före-
ningar i omfattande utsträckning ordningsvakter till främst anordnare av
offentliga tillställningar. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande be-
dömning är denna förmedling inte arbetsförmedling i den mening detta begrepp har i lagen (1953: 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.
För förmedlingen krävs för närvarande således varken tillstånd av eller anmälan till arbetsmarknadsstyrelsen och den står följaktligen inte under
offentlig kontroll. Föreningarnas förmedlande verksamhet är enligt vad vår undersökning visar i stort sett till gagn för dem som har behov av ordnings-
vakter. Vissa nackdelar kan emellertid vara förknippade med förmedtlingsverksamheten. Främst bör kanske nämnas att ordningsvaktsuppdragen
ofta fördelas enligt turordning. Detta motverkar det enligt vår uppfattning
önskvärda sambandet mellan ordningsvakter och anordnare. Med hänsyn
till anordnarens ansvar för ordningens upprätthållande bör detta komma till uttryck i ett sedvanligt arbetsgivare- arbetstagarförhållande. Tendensen
att fristående ordningsvaktsföreningar med någon form av ansvar för ord-
ningshållning växer fram mellan eller vid sidan av polis och anordnare bör motverkas.
Ordningsvaktsföreningarnas förmedling innebär dessutom ofta att den som önskar anlita ordningsvakt helt saknar inflytande på valet av sådan. Detta kan. särskilt när det gäller anordnare av offentliga tillsättningar, inte anses vara ett riktigt förhållande med hänsyn till anordnares skyldighet att
tillse att god ordning råder vid tillställningen. För att komma till rätta med bl. a. de nackdelar som angivits föreslås att ordningsvaktsförening skall få
förmedla ordningsvaktsuppdrag endast om arbetsmarknadsstyrelsen givit tillstånd därtill och det vare sig ersättning uppbärs för förmedlingsverk-
samheten eller ej. I sådant tillstånd kan ges föreskrifter att förmedlingen
skall ske på sådant sätt att angivna nackdelar inte uppstår.
Tjänstgör ordningsvakt på viss plats utan att ha förvissat sig om att
beslut finns om att ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas där och visar
det sig att sådant beslut ej fanns kan han dömas till böter. Till samma straff kan den dömas som utövar ordningsvaktsverksamhet utan att ha giltigt
förordnande, såvida gärningen inte utgör brott mot 17 kap. 5 § brottsbalken. Även bedrivande av ordningsvaktsverksamhet utan att beslut meddelats därom medför böter. Brott mot föreskrift i beslut om ordningsvaktsverksamhet kan följas av böter, högst 500 kr. Anordnare åläggs vidare
skyldighet att hålla beslut om ordningsvaktsverksamhet tillgänglig på platsen för verksamhetens bedrivande.
Rätten att använda våld för jakt- och fisketillsynsmän och andra befatt-
ningshavare som har att utöva jakt- och/eller fisketillsyn lagfästs genom
vårt förslag,
Personer med uppgift att bevaka militära skyddsföremål föreslås få
ställning av krigsmän.
Förslagen föreslås träda i kraft den I januari 1979.
Bilaga 2
Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1978: 4) bevakningspersonal
Bevakningsbranschen regleras genom lagen (1974: 19) om bevaknings-
företag. Genom nämnda lag har auktorisationstvång införts för alla som
yrkesmässigt åtar sig att för andras räkning utföra bevakningsuppgifter. All
personal anställd i auktoriserat bevakningsföretag skall prövas och god-
kännas vad gäller vederbörandes laglydnad, medborgerliga pålitlighet och
allmänna lämplighet i övrigt för anställning i sådant företag. Företagen står
under tillsyn av länsstyrelse.
I den allmänna debatten har bevakningsföretagen och deras anställda varit utsatta för ibland mycket hård kritik. Kritiken har i första hand varit
riktad mot bevakningsföretagens ordningsvaktsverksamhet dvs. de polisiära uppgifter som polisen förordnat vissa i bevakningsföretag anställda
personer att sköta.
Utredningen anser det olyckligt att det skett en sammanblandning av
väktares och ordningsvakters arbetsuppgifter och att bevakningsföretagen
på så sätt kommit att ägna sig åt verksamhet som bör ankomma på polisen. För att inte bevakningsföretagen skall komma att uppfattas som privat ”hjälpkår” åt polisen är det angeläget att bryta nämnda utveckling. Detta
bör ske genom att bevakningsföretagens ordningshållning med ordnings-
vakter så långt möjligt begränsas. Förslag till särskild lagstiftning om
ordningsvakter har nyligen lagts fram av ordningsvaktsutredningen (SOU 1978: 33). I betänkandet föreslås att ordningsvakter endast undantagsvis skall kunna tillhandahålllas av bevakningsföretag samt att ordningshållning
med ordningsvakter i princip inte skall få äga rum på allmänna och ”kvasiallmänna”' platser eller i bostadsområden. Ordningshållningen på dessa
platser bör enligt förslaget ankomma på polisen. Deras förslag — som utredningen delar — kommer att verka för den önskvärda klarheten i gränserna mellan polisens, ordningsvakternas och väktarnas funktioner och uppgifter.
Den bevakningsverksamhet som avses i lagen om bevakningsföretag och
som utredningen behandlar har definierats som en verksamhet som utövas genom personell eller teknisk tillsyn, kontroll eller övervakning av olika objekt och verksamheter i avsikt att skapa ett extra skydd mot skador genom sabotage, intrång, tillgrepp, brand, ska-
degörelse o.d.
Med denna definition av bevakning är väktare en person som är anställd auktoriserat bevakningsföretag med uppgift att genom tillsyn, kontroll eller övervakning skydda objekt och verksamheter mot olika former av skador. Utredningens huvuduppgift har varit att lägga fram förslag till en utformning av utbildningen som är ägnad att göra bevakningspersonalen väl skickad att utföra uppdrag av sådant slag som normalt brukar anförtros
bevakningsföretag.
Utredningens analys av företagens uppgifter och kontakter med repre-
sentanter för anställda och kunder har inte föranlett förslag om några
genomgripande förändringar av gällande föreskrifter. Innehåll och kunskapsmål enligt nu gällande av rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter svarar väl mot de grundläggande fackkunskaper väktaren anses behöva.
Omarbetning av föreskrifterna föreslås emellertid. Därvid bör rikspolis-
styrelsen samråda med arbetsmarknadens parter och skolöverstyrelsen.
Utredningen föreslår att i de nya föreskrifterna utbildningskravet skall
vara lika omfattande för all bevakningspersonal oberoende av anställnings-
form och anställningstid. Utbildningen skall vara fullgjord innan väktaren
anlitas för självständiga bevakningsuppgifter.
Utbildning av bevakningspersonal har hittills måst anordnas helt genom arbetsgivarens försorg utan något stöd från samhällets sida. Detta har
självfallet inneburit att utbildningen varierat såväl till omfattning som
kvalitet mellan olika företag. Tillsynsmyndigheten har också haft uppenbara svårigheter att ordna en tillfredsställande insyn i och kontroll över utbildningen, särskilt dess kvalitet.
Utredningen föreslår att samhället tar ansvar för grundutbildning av bevakningspersonal. Det måste anses ligga i samhällets intresse att grundläggande yrkesutbildning även för anställningar i bevakningsbranschen kan erbjudas i första hand genom den kommunala gymnasieskolan.
Bevakningsföretagen är ibland starkt specialinriktade på vissa typer av
bevakningsuppdrag. Som exempel kan nämnas butikskontroll. Den grundläggande utbildningen skall därför ha sådan bredd att väktaren utan ny grundutbildning kan byta arbetsgivare och inriktning. Givetvis måste
grundutbiidningen även för bevakningspersonal genom arbetsgivarens för-
sorg kompletteras med företagsanpassad introduktion och inskolning i de
olika arbetsuppgifterna.
Utredningen föreslår att skolöverstyrelsen bemyndigas att efter samråd
med arbetsmarknadens parter och rikspolisstyrelsen fastställa läroplan för
utbildning av bevakningspersonal. Som grund för läroplansarbetet bör ligga utredningens förslag till tim- och kursplan för specialkurs i gymnasie-
skolan omfattande en termin. Kursplanen omfattar dels fackteori och arbetsteknik innehållsmässigt motsvarande förslaget till föreskrift om utbildning för bevakningspersonal, dels allmänna ämnen som stöd för väktarens personliga och yrkesmässiga utveckling.
Som särskilda behörighetsvillkor vid intagning till utbildningen skall gälla 18 års ålder samt godkännande vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. Kravet på godkännande är motiverat av
att undervisningen i arbetsteknik avses ske som inbyggd utbildning. Om
eleven ej fått godkännande kan detta förhindra praktik i realistiska arbets-
situationer.
Bland dem som söker sig till väktaryrket finns erfarenhetsmässigt många
personer med ganska omfattande erfarenhet från arbetslivet bakom sig. Utredningen har av den anledningen även skisserat tim- och kursplan för kurs i kommunal vuxenutbildning. Genom den kommunala vuxenutbildningen bör även anordnas vidareutbildning för bevakningspersonal t. ex. kurs i radiokommunikation, instruktörs- och arbetsledarkurser. Ansvaret
för att tillfredsställa personalens behov av kontinuerlig fortbildning skall
dock liksom i andra branscher vila på arbetsgivaren.
Bevakningsbranschen besväras f. n. av stor brist på utbildad arbetskraft, särskilt i storstadsområdena. Utredningen föreslår att utbildning för be-
vakningspersonal tas in bland de bristyrkesutbildningar vilka kan erbjudas som arbetsmarknadsutbildning.
Efter särskild prövning vid gymnasieskola eller kommunal vuxenutbildning skall elev kunna få bevis om godkänd grundutbildning som inhämtats
på annat sätt än genom det allmänna skolväsendet. Prövningen skall en-
dast avse den del av utbildningen som omfattas av utbildningsföreskrif-
terna. Härigenom kan bl.a. företagen efter överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden vid behov utnyttja egna utbildningsresurser. Sådan utbildning sker dock utan statsstöd. Genom att den som genomgått sådan utbildning skall godkännas vid särskild prövning inom allmänna skolväsendet skapas garantier för att även de som utbildats av företagen inhämtat erforderliga kunskaper. Tillsynsmyndigheten skall även i fortsättningen kunna bevilja dispens från föreskriven utbildning. Praxis för dispenser skall utformas i samråd med arbetsmarknadens parter och rikspolisstyrelsen. Behov av tidsbegränsade dispenser knutna till visst objekt eller viss verksamhet kan förekomma främst i samband med semesterperioder. Sådan dispensgivning bör enligt utredningen ske restriktivt. Utredningen föreslår att länsstyrelserna även i fortsättningen skall vara auktorisations- och tillsynsmyndighet. Lagstiftningen kompletteras med uttryckliga bestämmelser om länsstyrelsens befogenheter och företagens skyldigheter i samband med tillsynen. Beslut om godkännande av personal för anställning i auktoriserat bevakningsföretag skall enligt utredningens förslag utfärdas av den länsstyrelse som har tillsyn över det företag där den som avses med personalprövningen har eller har utlovats anställning. Godkännandeprövning för utbildning görs efter ansökan från skolmyndigheten av länsstyrelsen i det län där utbildningen är förlagd. Utredningen föreslår att rikspolisstyrelsen får i uppdrag att se över vilka särskilda föreskrifter som erfordras för väktares beväpning. Syftet med översynen bör vara att så långt möjligt avväpna bevakningspersonalen. Vidare bör rikspolisstyrelsen överväga en reglering av bevakningen med hund och då främst behovet av att utfärda bestämmelser om för vilket eller vilka ändamål hund får användas i bevakningsverksamhet.
Prop. 1979/80: 122 von 95
Bilagu 3
Sammanställning av remissyttrandena över betänkandena (SOU 1978: 33) Ordningsvakter och (Ds Ju 1978: 4) Bevakningspersonal
Remissinstanser
Efter remiss har yttranden över båda betänkandena avgetts av justitie-
kanslern (JK), rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), civilförsvarssty-
relsen, luftfartsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Malmöhus, Norrbottens, Värmlands och Stockholms län, polisstyrelserna i Göteborgs, Karlskoga, Mora, Motala och Stockholms polisdistrikt, 1975 års polisutredning (Ju 1975:08), monopolutredningen (B
1977: 08), utredningen (Fö 1977:04) om överföring av civilförsvarets ord-
nings- och bevakningsuppgifter till andra myndigheter (UbevÖ), Stock-
holms handelskammare, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, tjänstemännens centralorganisation (TCO), handelstjänstemannaförbundet, landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska musikerförbun-
det, Svenska transportarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), handelns arbetsgivarorganisation, Svenska polisförbundet, För-
eningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, Folkparkernas centralorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges köpman-
naförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Riksidrottsförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fiske-
vattenägarförbund, Allmänna Bevakningsaktiebolaget (ABAB), Bevak-
nings Aktiebolaget Securitas (Securitas), bevakningsrådet samt Svenska vaktbolags förbund. Dessutom har yttranden över enbart betänkandet Ordningsvakter av-
getts av fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, domänverket, militäran-
svarskommittén (Ju 1977:09), LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03), Folkets Husföreningarnas riksorganisation och Svenska jägareförbundet. Yttranden över enbart betänkandet Bevakningspersonal har avgetts av
skolöverstyrelsen (SO), Svenska brandförsvarsföreningens bevaknings-
tekniska nämnd och Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag (FSAB). Remissinstanserna har överlämnat yttranden, fiskeristyrelsen från fiske-
nämnderna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, länsstyrelsen i Värmlands fän från polisstyrelserna i Arvika, Karlstads och Kristinehamns polisdistrikt, länsstyrelsen i Malmöhus län från dels polisstyrelserna i Helsingborgs, Malmö och Ystads polisdistrikt, dels Skandinaviska Vakt- Service Aktiebolag, Aktiebolaget Skånevakt och Skånsk Bevakningstjänst
Aktiebolag samt länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelserna i samtliga polisdistrikt inom länet utom Stockholms polisdistrikt. Folkets
Husföreningarnas riksorganisation har i sitt yttrande redogjort för yttranden som till organisationen har avgetts från folketshusdistrikt och lokala folketshusföreningar.
Remissyttrandena
1 Allmänna synpunkter
Vid remissbehandlingen understryks allmänt att den genomlysning som ordningsvakternas och bevakningsföretagens verksamhet har fått i de båda aktuella betänkandena är av stort värde. Ett stort antal remissinstanser uttalar sin anslutning till principerna bakom de förslag som har lagts fram och anser att dessa i betydande delar är ägnade att utgöra underlag för statsmakternas ställningstaganden till de frågor beträffande ordningsvakter och väktare som på senare tid har fått aktualitet bl.a. i den allmänna debatten. Till de instanser som helt tillstyrker de båda utredningsförslagen hör LO och landstingsförbundet. Rikspolisstyrelsen framhåller att den allmänna debatten främst har gällt frågan om det starkt ökade behovet av bevakningsverksamhet under de senaste åren. Ordningsvakts- och väktarverksamheten har utvidgats att avse nya uppgifter av typ butiksbevakning, park- och områdesbevakning, bevakning åt kommunikationsföretag, bevakning av värdetransporter m. m. Det är enligt rikspolisstyrelsen helt naturligt att allmänheten ifrågasätter denna utveckling, främst från rättssäkerhetssynpunkt, när privata företag alltmer övertar en verksamhet, som polisen traditionellt bör svara för men där de polisiära resurserna inte förslår. Rikspolisstyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de försök som har gjorts att reglera gränsdragningen mellan den verksamhet som polisen bör svara för och den verksamhet som kan överlåtas åt ordningsvakter och väktare. Liknande synpunkter förs fram bl. a. av länsstyrelsen i Värmlands län, som understryker att det framförallt på ordningsvaktsområdet finns ett starkt uttalat behov av enhetliga bestämmelser. De hittillsvarande reglerna synes ha tillämpats på olika sätt på skilda håll i landet. Orsaken till att ordningsvaktsförordnanden har fått en vidsträckt omfattning kan vara, förutom avsaknaden av en tillräckligt klarläggande rättslig reglering på förevarande område, den rådande allvarliga bristen på poliser och ett därav följande tryck från bl. a. allmänheten, företag och även kommunala organ att försöka förbättra ett allt sämre ordningsläge med ordningsvakter. 1975 års polisutredning framhåller att utvecklingen har medfört ett växande behov av att på skilda platser och i olika sammanhang komplettera det allmänna skydd som samhället håller tillhanda genom bl. a. polis- och brandmyndigheternas verksamhet. Ordningsvakter och väktare är sålunda ett vanligare inslag i samhällsbilden nu än vad fallet var för några år sedan. Till stor del får enligt utredningen denna utveckling även ses mot bakgrund av strukturomvandlingen inom området liksom strävandena att frigöra den polisutbildade personalen från uppgifter som anses kunna utföras av personal med mindre kvalificerad utbildning. Hos allmänheten torde utvecklingen inte sällan ha lett till en osäkerhet om olika uniformerade kårers ställning och funktion i samhället. Det har satts i fråga om anställningskontrollen och utbildningen av ordningsvakts- och bevakningspersonalen är till-
fredsställande och om den fortlöpande tillsynen av personalens arbete är
tillfyllest. Ibland har gjorts gällande att den verksamhet som utövas av denna personal leder till rättssäkerhetsproblem så till vida som ekonomiskt starkare grupper får möjlighet att skaffa sig ett bättre skydd än de som har mindre ekonomiska resurser. Polisutredningen påpekar emellertid att det från andra håll har uttryckts missnöje över de begränsningar som f.n. gäller i fråga om personalens användning.
Prop. 1979/80: 122 a 97
Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län har ordningsvakterna kommit att spela en betydande roll i samhället. Som hjälp åt polisen vid offentliga tillställningar m. m. har de gjort en samhällsnyttig insats som polisen med
sina knappa resurser f.n. inte kan vara utan. En reglering av ordningsvaktsinstitutet är emellertid både nödvändig och önskvärd. Samma upp-
fattning har Svenska polisförbundet, som med tillfredsställelse hälsar att ett rättsområde som hittills har varit oreglerat nu har analyserats och utvärderats och kan komma att bli föremål för lagstiftning. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län har ordningsvaktsverksamheten allt sedan år 1965
då polisväsendet förstatligades utvecklats i en sådan riktning, att samhället mer eller mindre har förlorat kontrollen över den. Länsstyrelsen understryker behovet av att all sådan polisbevakning som för näravarande sker i form av ordningsvaktsverksamhet snarast regleras i allmän lag och inte som nu är fallet enbart med stöd av 90 § polisinstruktionen. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller däremot att starka skäl föreligger för att ord-
ningsvaktsfrågorna både organisatoriskt och i lagstiftningshänseende prövas i ett större sammanhang, lämpligen i samband med den reform an-
gående polisens organisation som kan bli ett resultat av 1975 års polisut-
redning. Den grundliga genomgång av problemen som gjorts av ordningsvaktsutredningen och de framlagda förslagen bör emellertid kunna tjäna
som ett värdefullt underlag för den fortsatta prövningen. I flera yttranden diskuteras det allmänna behovet av samt de principiella och praktiska aspekterna på att personer som inte är polismän åläggas att utföra vissa övervaknings- och bevakningsuppgifter. LO framhåller vikten av att det är polisen som svarar för ordningens upprätthållande i landet. LO delar utredningarnas grundsyn att bevak-
ningsföretagen enbart skall arbeta med bevakningsuppgifter och att ord-
ningsvakternas polisiära uppgifter skall begränsas starkt. Samma principiella uppfattning redovisas av bl. a. TCO, handelstjänstemannaförbundet
och Folkparkernas centralorganisation. Även Svenska kommunförbundet
betonar det önskvärda i att det skapas en klar skillnad mellan polisens, ordningsvakternas och väktarnas funktioner. SAF och Sveriges Industriförbund framhåller att bristen på polispersonal, den stigande brottsligheten
samt behovet av ökad övervakning på bl. a. allmänna platser har medfört en både nödvändig och önskvärd förstärkning av ordningshållning och bevakning genom ordningsvakter och väktare. Emellertid finns det ett behov av en klarare belysning av ordningsvakternas rättsliga status, såväl i fråga om verksamhetsområde som befogenheter. Förslaget att skillnaden mellan ordningshållning och renodlad polisverksamhet skall markeras klarare är därför välmotiverat.
Stockholms handelskammare och KF ser mycket allvarligt på utvecklingen när det gäller den ökade nedbusningen och brottsligheten mot detaljhandeln. KF konstaterar att polisens resurser inte räcker till vare sig i storstadsregioner eller på övriga orter för att kunna upprätthålla ordningen eller medverka t detaljhandelns skyddsverksamhet. F.n. anlitar KF väktare som skydd för kunder och anställda. KF ser det som mycket angeläget
att samhället inte begränsar förutsättningarna för detaljhandeln att upprätt-
hålla ordningen eller att skydda sig mot den ökade brottsligheten. Med
denna utgångspunkt föreslår KF i första hand att bevakningsverksamheten övertas av polisen, där en speciell funktion då måste inrättas för väktare. Därigenom skulle polisen få bättre möjlighet att pröva lämpligheten av dem som anställdes som väktare. Dessutom skulle det vara en god rekryteringskälla inom polisen. Om det inte finns förutsättningar för ett genomförande
7 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122
av detta förslag bör enligt KF bevakningsföretagens anställda få bedriva ordningsvaktsverksamhet. |
Tanken att i någon form inordna den aktuella bevakningsverksamheten i polisväsendet återspeglas också i JK:s yttrande. JK ansluter sig till utredningarnas grunduppfattning att allmän ordning och säkerhet skall upprätthållas med för ändamålet utbildad polispersonal men betonar att polispersonalen i så fall inte nödvändigtvis behöver ha en fullständig polisiär
utbildning av samma gedigna slag som f.n. krävs. Det måste undersökas om inte en viss specialisering inom polisväsendet är möjlig. Endast under förutsättning att denna väg beträds blir det enligt JK ekonomiskt möjligt att i full utsträckning driva uppfattningen att upprätthållande av allmän ordning och säkerhet uteslutande är en polisiär uppgift. Att det — utan eftersättande av väsentliga intressen — är möjligt att gå denna väg belyses enligt JK av det rådande arrangemanget med ordningsvakter för tunnelbanebevakning m. m.
Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län finns det ett behov av att någon form av huvudmannaskap införs beträffande ordningsvaktsverksamheten. Ordningsvakterna saknar f.n. fast organisatorisk förankring bortsett från
de fall då de har medlemskap i s. k. ordningsvaktsföreningar. Det finns inte
något organ som samordnar verksamheten t. ex. i fråga om rekryteringen
av personal, administration samt förmedling av ordningsvaktsuppdrag. I
den samordnande verksamheten skulle även kunna ingå fortbildnings- och repetitionskurser, särskilt i fråga om ordningsvakts befogenheter och rätt
att bruka våld. En sådan samordning kan visserligen lätt uppfattas som ett tillskapande av en reservpoliskår som mer eller mindre är undandragen
samhällets kontroll. Emellertid synes man kunna erhålla garantier mot en
sådan utveckling om den samordnande verksamheten anförtros de offentliga arbetsförmedlingsorganen, vilka redan i nuläget torde ha tillräckliga resurser för att lösa en sådan uppgift. Sannolikt kommer denna lösning att föra med sig vissa ekonomiska förpliktelser för det allmänna. Som kompensation härför skulle man kunna avgiftsbelägga den förmedlingsverksamhet som samordningsorganet i så fall blir ålagt att fullgöra gentemot beställare av polisbevakning med ordningsvakt.
Enligt 1975 års polisutredning torde full enighet råda om den grundläg-
gande principen att det bör ankomma på polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det måste emellertid, framhåller utredningen, beaktas att principen inte alltid utan vidare ger det underlag som behövs för det praktiska handlandet. Bokstavligt uppfattad skulle principen föra mycket långt och leda till att även de mest typiska uppgifterna för bevakningsföre-
tag och ordningsvakter skulle överföras till polisen. Huvuddelen av bevak-
ningsföretagens verksamhet är f.n. inriktad på personell och teknisk bevakning av olika objekt, t. ex. industrianläggningar, affärer och kontor. Ett
av skälen till sådan särskild bevakning är önskemålet att undvika att de aktuella objekten blir utsatta för inbrott eller skadegörelse. Eftersom så-
dana handlingar innebär ett angrepp på den allmänna ordningen och säker-
heten, torde även bevakningsföretagens verksamhet på området till en del
få ses som ett led i upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Motsvarande gäller i fråga om den mest typiska uppgiften för ordningsvakterna, dvs. att närvara vid vissa offentliga tillställningar. Att det här rör sig om uppgifter vilka inte i och för sig kräver polisutbildning är emellertid
uppenbart. Medger man sålunda att det finns en del bevakningsuppgifter
som har betydelse för eller anknytning till den allmänna ordningen och säkerheten men som inte kräver polisutbildning, kan enligt utredningen
Prop. 1979/80: 122 - 99
olika alternativ tänkas för hur uppgifterna skall utföras. En lösning är att
de av principiella skäl ändå anförtros åt polisutbildad personal inom polisen. En annan är att polisen svarar för uppgifterna genom att anlita antingen personal som är anställd inom polisväsendet men som inte har polisut-
bildning eller också särskilt förodnad personal utanför polisväsendet. Yt-
terligare en utväg är att den som har det primära intresset av bevakningen
själv anlitar personal som härleder sina befogenheter från polisen eller som tillhör ett företag som har auktoriserats av det allmänna. Polisutredningen framhåller att alla dessa lösningar f.n. i större eller
mindre utsträckning förekommer i praktiken. Det är enligt utredningens
åsikt inte möjligt att utan vidare avvisa något av alternativen generellt eller
att ställa upp en allmän regel som klart anger när den ena eller den andra lösningen skall tillgripas. Det är mest ändamålsenligt att frågan bedöms för varje art av bevakningsuppgifter för sig. Härvid får särskild hänsyn tas till
den utbildning som beskaffenheten på uppgiften kräver och ytterst till allmänhetens anspråk på rättssäkerhet och rättsskydd. En utgångspunkt
måste dock alltid vara att polisens genereila ansvar för allmän ordning och
säkerhet inte får äventyras eller ens sättas i fråga. För framtiden bör
inriktningen vara att man anförtror åt polisen sådana bevakningsuppgifter som av sakliga eller principiella skäl bör förbehållas denna. De bevakningsuppgifter som nu faller på ordningsvakts- och bevakningspersonalen
torde emellertid enligt utredningen inte kunna mera allmänt föras över till
polisen. Antalet poliser skulle då behöva ökas i en omfattning som inte
framstår som realistisk ens på sikt. Liknande synpunkter förs fram av flera andra remissinstanser, bl. a.
länsstyrelsen i Värmlands län som anser det uppenbart att det av såväl
personella som ekonomiska skäl inte är möjligt att f.n. — och sannolikt inte heller inom en överskådlig framtid — låta polismän överta alla uppgifter som nu utförs av exempelvis ordningsvakter. Huvudregeln måste emellertid vara att det är polisen som har ansvaret för att allmän ordning och säkerhet upprätthålls i samhället. Enligt polisstyrelsen i Helsingborgs
distrikt måste det bedömas som orealistiskt att polispersonal skulle överta bevakningen på alla de områden som ordningsvaktsutredningen föreslår.
Det kan diskuteras var gränsen går mellan, å ena sidan, allmänhetens intresse av att ingripande på allmän plats endast får företas av välutbildad polispersonal och, å andra sidan, samhällets lika berättigade intresse av att misshushållning ej sker med tillgängliga polisresurser. En polisman får idag genomgå en dyrbar, nära treårig utbildning. Som grund för antagning gäller i princip gymnasiekompetens och polisskolan kan inom kort förväntas få formen av polishögskola. Polisstyrelsen pekar på att det alltsedan polisväsendets förstatligande från statsmakternas sida varit en medveten strävan att avlasta polisen sådana uppgifter som med fördel kan handläggas av icke
polisutbildade befattningshavare.
2 Betänkandet (SOU 1978: 33) Ordningsvakter
2.1 Speciella överväganden om ordningsvaktsförordnande för viss personal som anlitas av polisväsendet
Flertalet remissinstanser lämnar utan erinran eller instämmer uttryckligen i utredningens uppfattning att ordningsvaktsförordnande inte behövs för pass- och flygplatskontrollanter, delgivningsmän, vaktkonstaplar samt
arrestant- eller förpassningsvakter. Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del. Polisutredningen, som också tillstyrker förslaget. framhåller att, i den mån den aktuella personalen är sysselsatt med myndighetsutövning, de allmänna reglerna om skydd för sådan verksamhet liksom reglerna om ansvar och skadestånd för myndighetsmissbruk blir tillämpliga vare sig personalen har ordningsvaktsförordnande eller inte. De generella bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken (BrB) om nödvärn, laga befogenhet m. m. och i 24 kap. 7§ andra stycket rättegångsbalken (RB) om gripande ger också enligt utredningen normalt en tillfredsställande reglering av personalens befogenheter. Samma uppfattning har Svenska polisförbundet och länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen vänder sig dock mot utredningens uttalande att arrestantbevakning och förpassningsresor utgör arbetsuppgifter som bäst tillgodoses med anlitande av polispersonal. Länsstyrelsen framhåller att den långa utbildning som ges våra blivande polismän inte är speciellt inriktad på sådana arbetsuppgifter. Det har enligt länsstyrelsen visat sig att de arrestantvakter som varit anställda hos vissa polisstyrelser skött sina åligganden på ett fullt tillfredsställande sätt. Det bör också observeras att arrestantvakt som regel har möjlighet att rådfråga exempelvis vakthavande befäl när något problem uppstår. Länsstyrelsen i Värmlands län anger vidare att den inte har någon erinran mot förslaget att man undersöker möjligheterna att låta kriminalvårdsstyrelsen överta huvudmannaskapet för personer förvarade i polisarrest. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt. Polisutredningen påpekar i denna del att kriminalvården redan nu har ansvaret för s.k. samordnade häkten och arrester. Denna ordning synes fungera tillfredsställande. Det är enligt utredningen möjligt att den skulle kunna få ökad omfattning i framtiden. Polisutredningen har emellertid för sin del svårt att se fördelarna med en ordning enligt vilken kriminalvården skulle få ett generellt huvudmannaskap för polisarresterna.
2.2 Ordningsvakternas verksamhetsområden
Förslaget om en huvudregel av innebörd att ordningsvakter skall få användas vid offentlig tillställning, badplats för allmänheten, lägerområde, samt lokal för sport, spel eller liknande, servering av alkoholdrycker till allmänheten och konsert tillstyrks uttryckligen bl. a. rikspolisstyrelsen, polisutredningen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Stockholms och Värmlands län samt polisstyrelserna i Karlstads, Göteborgs, Kristinehamns, Malmö och Sollentuna polisdistrikt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker att det finns ett klart behov av ordningsvakter för sådana uppgifter. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Göteborgs distrikt och polischefsföreningen, vilka anser att man bör uppmuntra användningen av ordningsvakter i de nu avsedda fallen. Enligt polisstyrelsen och föreningen bör den traditionella ordningsvaktsverksamhet som det här gäller sålunda inte omgärdas med restriktioner i den omfattning som föreslås i betänkandet. Det kan med fog hävdas, att arrangörers och restauranginnehavares primära ansvar för ordningshållningen bäst tillgodoses genom anlitande av ordningsvakter. Enligt remissinstansernas uppfattning har många gånger olägenheter yppats genom opsykologiskt uppträdande av personal som ej har ordningsvaktsförordnande (s.k. ”gorillor"”). Förslaget tillstyrks i huvudsak även av länsstyrelsen i Malmöhus län, som dock framhåller att behovet av att kunna förordna om ordningsvakts-
Prop. 1979/80: 122 sög 101
verksamhet vid badplatser inte har gjort sig gällande i Malmöhus län. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte detta område bör kunna utgå från uppräkningen. Förslaget i denna del tillstyrks emellertid uttryckligen av naturvårdsverket.
Svenska kommunförbundet påpekar i denna del att badplats, lägerområde, samt plats för sport, spel eller liknande, dit allmänheten äger tillträde, i de lokala ordningsstadgorna brukar jämställas med allmän plats. Eftersom ordningshåliningen vid badplatser o.1. enligt det framlagda förslaget i princip skall ombesörjas av ordningsvakter framstår gränsdragningen i förhållande till polisens ordningshållning på allmän plats enligt allmänna ordningsstadgan såsom något oklar och bör därför göras till föremål för ytterligare överväganden. Även om viss restriktivitet kan förutsättas komma att iakttagas vid meddelande av beslut om ordningsvaktsverksamhet vid dessa platser kan följden av den gjorda gränsdragningen bli att kommunen såsom anordnare av verkamhet på sådan plats belastas med omfattande kostnader för ordningshållningen. Enligt styrelsens mening bör därför frågan om ordningsvakternas verksamhetsområde lösas på sådant sätt att ordningsvakter inte får användas för allmänna ordningshållningsuppgifter — förutom på allmän plats enligt 18 första stycket allmänna ordningsstadgan — på sådant till allmänt begagnande upplåtet område som i lokal ordningsstadga med stöd av 18 andra stycket allmänna ordningsstadgan likställts med allmän plats.
Utredningens förslag att ordningsvakter skall få användas i andra fall än som följer av huvudregeln endast om det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för upprätthållande av ordningen har föranlett delade meningar bland remissinstanserna.
Såvitt gäller allmänna platser bör enligt rikspolisstyrelsen som regel gälla att allmän ordning och säkerhet skall upprätthållas av polispersonal. Styrelsen är emellertid väl medveten om att polisens resurser inte är tillräckliga för att ersätta ordningsvakter i alla de situationer där det skulle vara nödvändigt. Det föreligger en fara att undantagsregeln kan komma att bli huvudregel. Rikspolisstyrelsen ifrågasätter därför om inte lagförslagets uppräkning av lokaler och platser där ordningsvakt får tas i anspråk bör kompletteras, antingen i lagtexten eller i motiven. Uppräkningen bör även innefatta exempelvis innetorg, försäkringskassor, socialbyråer. myndighetslokaler etc. Samma uppfattning redovisas av länsstyrelsen i Värmlands län.
Svenska polisförbundet anser sig kunna acceptera utredningens förslag i denna del som praktiskt nödvändigt, detta under förutsättning att den föreslagna bestämmelsen tar sikte på ett ytterlighetsläge då praktiskt taget alla andra hänsyn får vika. Eftersom emellertid lagtexten i detta avseende brister i klarhet och förarbetena ej ger någon ledning bör det ankomma på det kommande beredningsarbetet att klargöra lagstiftningens innebörd.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, i de fall länsstyrelsen själv har medverkat till ordningsvaktsverksamhet t.ex. på ett innetorg eller en akutmottagning, det avgörande har varit att polisen har saknat resurser för att klara ordningshållningen. Det principiella synsättet har fått vika för de praktiska realiteterna. Detta torde även med en restriktiv inställning bli helt ofrånkomligt i vissa fall även framdeles. Länsstyrelsen har emellertid intet att erinra mot en bestämmelse varigenom restriktiviteten markeras. En liknande uppfattning redovisas av polisutredningen och polisstyrelserna i Sollentuna och Solna distrikt. Enligt polisstyrelsen i Göteborgs distrikt och polischefsföreningen måste en generös tillämpning
av den aktuella bestämmelsen bli nödvändig under en övergångstid. Polisstyrelsen i Danderyds distrikt ifrågasätter däremot om personalläget inom polisen någonsin blir sådant att ordningsvakter kan undvaras på de platser som här avses. JK berör i sammanhanget särskilt nuvarande ordning för bevakning av tunnelbanestationer i Stockholmsområdet och anser det otillfredsställande att beteckna denna som enbart ett övergångsproblem. JK tror att det är orealistiskt att tänka sig en snar förändring av den
innebörden att utbildade polismän kan överta ordningshåliningen.
Enligt bevakningsrådet innebär den av utredningen föreslagna ordningen. med ett principiellt förbud mot ordningsvakter vid övervakning av allmänna och s.k. kvasiallmänna platser, bostadsområden, nationalparker
och naturreservat, värdetransporter, flygplatser, sjukhus och övriga anläggningar med speciella övervakningsbehov, en misshushållning med till-
gängliga resurser. Polisiärt sett är dessa övervakningsuppgifter av mycket
enkel och rutinbetonad beskaffenhet. Mot bakgrund av hittillsvarande
erfarenheter kan dessa uppgifter — i och för sig grannlaga — väl utföras av personer utan polisutbildning. Detta får dock inte innebära att polisen av t.ex. bekvämlighets- eller arbetskaraktärsskäl delegerar ytterligare uppgifter till ordningsvakter. Tillämpningsområdet för en ny lag bör därför preciseras så långt möjligt med tyngdpunkten lagd på behovsprövning av ordningsvaktsverksamhet i det enskilda fallet och arten av de ordningshål-
lande uppgifterna. Den lagstiftningsteknik som utredningen föreslår med
uppräkning av olika verksamheter eller förhållanden där ordningsvaktsverksamhet får bedrivas torde kraftigt inskränka möjligheterna att anpassa
lagens tillämpning till skiftande samhällsförhållanden och förutsättningar. Utredningsförslaget i denna del kritiseras också av polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt, som framhåller att upprätthållandet av ordning på ex-
empelvis en järnvägs- eller färjestation, där erfarenhetsmässigt personer med alkoholproblem samlas, kan vara en sådan uppgift av begränsad
natur, där ordningsvaktspersonal på samma sätt som nu sker med positivt resultat bör få användas. Frågan huruvida polispersonal kan avdelas för att tjänstgöra på en sådan plats eller om ordningsvakter behöver anlitas är i
sista hand en prioriteringsfråga, avhängig av personaltillgången. Som be-
kant växlar personalläget dag från dag och det torde därför många gånger
vara svårt att ta ställning till om ett kontinuerligt behov av ordningsvakter på en viss plats är ”oundgängligen nödvändigt”. Enligt polisstyrelsen i Täby distrikt måste frågan om ordningsvakter skall få anlitas vid s.k. kvasiallmänna platser ytterst vara avhängig av på
vilken ambitionsnivå övervakningsverksamheten i övrigt rimligen kan hål-
las. Med hänsyn till den närhet i förhållande till resp. polisstationer i Täby och Åkersberga de s.k. innetorgen på dessa orter är belägna, har polissty-
relsen bedömt att ifrågavarande verksamhet väl kan utföras genom försorg av ordningsvaktsföretag, vilka står under kontinuerlig tillsyn och kontroll av polisstyrelsen. Skälen härtill är bl. a. att polisstyrelsen med tillgängliga resurser strävar efter att hålla en ambitionsnivå som åtminstone i möjligaste mån svarar mot de enligt polisstyrelsens bedömning än mer berättigade krav allmänheten har att ställa på t. ex. trafikövervakningen samt på att utryckningsverksamheten fungerar tillfredsställande vad gäller allvarligare incidenter. Skall dessa ambitioner kunna förverkligas i allmänhetens
intresse måste övervakningen av innetorgen genom polispersonal eftersät-
tas. Följden av en total eller mer än sporadisk utevaro av övervakning i innetorgen, torde emellertid omgående mötas av en stark reaktion från
allmänhetens sida. Polisstyrelsen anser sig ha lyckats undvika en sådan
Prop. 1979/80: 122 AN 103
reaktion genom att överlåta denna punktbevakning ät ordningsvaktsföretag, som för det mesta — bl.a. till följd av nyssnämnda tillsyn och kontroll
av polisstyrelsen — utfört sina åligganden utan anmärkningar: De erfaren-
heter som polisstyrelsen under årens lopp har förskaffat sig ifråga om de problem som innetorgens tillkomst har medfört leder till slutsatsen att det på sådana platser är oundgängligen nödvändigt att ordningsvaktsverksam-
het får bedrivas för att ordningen skall kunna upprätthållas. Liknande synpunkter har polisstyrelsen i Sollentuna distrikt.
En motsatt uppfattning förs fram av polisstyrelserna i Huddinge, Li-
dingö, Nacka, Södertälje och Ystads distrikt vilka ifrågasätter om en undantagsbestämmelse av aktuellt slag över huvud taget bör finnas annat än möjligen övergångsvis. Har ordningsproblemen på en plats blivit stora är det enligt polisstyrelsernas uppfattning samhällets skyldighet att ställa polisiära resurser till förfogande så att ordningen kan upprätthållas. Sam-
hället skall i ett sådant läge inte behöva anlita ordningsvakter för att komma tillrätta med problemen. Stockholms handelskammare framhåller att det minskade antalet poliser kombinerat med ökat våld och ökad brottslighet gör att behovet av ord-
ningsvaktsverksamhet under en lång tid framöver kommer att öka och inte minska i Stockholmsregionen. Handelskammaren anser att ett utökat antal
ordningsvakter är ett bättre alternativ än militärpolis, inte minst med hänsyn till att en ordningsvakt är underställd polisen. Detta förutsätter dock att ordningsvakter kan tillhandahållas i önskad utsträckning. Mot denna bakgrund anser handelskammaren att det bör uttryckligen anges att gator, torg och kvasiallmänna platser är exempel på platser där ordnings-
vaktsverksamhet bör kunna tillåtas. Något ”oundgängligt” behov bör inte förutsättas. Ett liknande förslag framställs av Sveriges köpmannaförbund som också
pekar på angelägenheten av att ordningsvakter kan användas för den form
av bevakningsuppgifter som förekommer i varuhus. Förbundet ser det som
mycket angeläget att samhället inte begränsar förutsättningarna för detalj-
handeln att upprätthålla ordningen eller att skydda sig mot den ökade brottsligheten. Resultatet skulle i annat fall bli minskat kundunderlag, minskad försäljning, personalinskränkningar och försämrad kundservice.
Förbundet påpekar också att det från detaljhandelspersonalens sida är det
ett klart uttalat fackligt krav att ordningen efter våra butiksstråk upprätthålls. Motsvarande synpunkter förs fram av Sveriges fastighetsägareför-
bund. Förslaget kritiseras skarpt även av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Organisationerna kan inte biträda den väsentliga inskränkning av ordningsvakternas verksamhetsområde som utredningens förslag innebär. När det gäller anordnande av ordningsvaktsverksamhet på exempelvis allmänna och kvasiallmänna platser synes kravet om att det på grund av särskilt behov skall vara oundgängligen nödvändigt för att upp-
rätthålla ordningen orealistiskt med tanke på den rådande polisbristen,
som kommer att bli bestående för väsentlig tid framöver, och på de synnerligen svårbemästrade ordningsproblem som förekommer framför allt i storstadsområdena. Att som utredningen hävdar ordningsproblemen
fta har sin grund i alkoholmissbruk och andra sociala störningar, vilka måste få sin lösning med andra medel än ökade ordningsinsatser, minskar självfallet inte de berättigade krav allmänheten har rätt att ställa på ordningens upprätthållande genom samhällets försorg.
I huvudsak samma synpunkter förs fram av handelns arbetsgivareorga-
nisation och Securitas. Securitas pekar på att ett genomförande av förslaget måste innebära att flera platser som i dag är föremål för ordningshållning med ordningsvakter i fortsättningen blir utan sådana. Enligt företagets uppfattning innebär detta i sin tur antingen att ordningsvakterna ersättes med polis eller att personal med ordningshållande befogenheter helt avlägsnas från dessa platser. Eftersom utredningen inte har framhållit behovet av ett kraftigt polistillskott förefaller den, utan att närmare ha utrett frågan, utgå ifrån att ordningsproblemen försvinner så snart ordningsvakterna tagits bort. Att så inte blir fallet synes företaget uppenbart .
De särskilda exempel som utredningen i övrigt ger på platser och situationer där ordningsvakter inte bör få anlitas kommenteras av flera remissinstanser, |
Vad gäller anlitande av ordningsvakter i bostadsområden framhåller Hyresgästernas riksförbund att akuta behov av särskilda insatser för upprätthållande av ordningen inom bostadsområden måste ses som symptom på bakomliggande problem av mycket större omfattning. Dessa problem handlar om hur vi vill att den sociala miljön i boendet skall fungera och hur vi skall möta den tilltagande segregationen i samhället. Gemenskapen och det gemensamma ansvarstagandet för boendemiljön måste utvecklas. De ekonomiska krafter som driver på segregeringen måste brytas. Förbundet menar således att ordningsvakter i bostadsområden inte ger några lösningar på de egentliga problemen. Förbundet delar ordningsvaktsutredningens uppfattning att det måste ske en begränsning i användningen av ordningsvakter. Uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom bostadsområden bör, som utredningen har uttalat, åvila polisen. De erfarenheter förbundet har visar att systemet med s.k. kvarterspoliser oftast uppfattats positivt av de boende. Sveriges fastighetsägareförbund pekar däremot på att polisen på grund av underbemanning inte har möjlighet att lösa de aktuella ordningsproblemen. som enligt förbundet också har tendens att öka. Det synes angeläget att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet understryks att den restriktivitet som utredningen förordar i fråga om ordningsvaktsverksamhet på platser av detta slag inte får drivas så långt att ordning och säkerhet äventyras. I avvaktan på att polisen får de personella resurser, som är nödvändiga, torde det vara ett allmänt intresse att den ordningsvaktsverksamhet, som omständigheterna framtvingat, får fortgå.
Beträffande tillsynen av nationalparker, naturreservat, områden avsatta till skydd för djurlivet och andra naturvårdsobjekt avstyrker naturvårdsverket förslaget att ordningsvaktsverksamhet inte skall förekomma. Naturvårdsverket pekar på att det den 1 juli 1979 fanns över 1,4 milj. hektar mark avsatt för naturvårdsändamål. Karaktären på de avsatta objekten är mycket varierande och inte sällan varierar karaktären betydligt även inom de olika objekten, som kan vara mycket stora. Behovet av ordningshållning inom vissa objekt och vissa delar av objekt är enligt verket ofta betydande. Särskilt gäller detta fjäll-, kust- och skärgårdsområden där trycket under de mest besöksfrekventa perioderna kan vara särskilt stort. Mest koncentrerat är det till rast- och övernattningsstugor, lägerplatser, hamnlägen, badplatser och liknande besökscentra. Belägenheten av de mest utnyttjade områdena inom naturvårdsobjekten varierar ofta med säsong och väderlek. Såväl statens naturvårdsverk som länsstyrelser och naturvårdsförvaltare har personal anställd för att bevaka ordningen i och i anslutning till olika naturvårdsobjekt och för att vara naturvårdsmyndigheternas kontakt med allmänheten. I flera fall har denna personal erhållit
Prop. 1979/80: 122 os 105
förordnande som ordningsvakt. Naturvårdsverket anser att möjligheten för personalen att förordnas som ordningsvakt bör finnas även i fortsättningen. Polisens resurser räcker inte till för att träda in och ersätta ordningsvakter i alla de situationer där detta skulle vara nödvändigt inom
naturvårdsobjekten.
Vad gäller ordningshållningen på fartyg, har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt svårt att instämma i utredningens resonemang. Även om
fartygsbefälhavaren och hans underlydande har de formella befogenheterna att upprätthålla ordning och tillgripa tvångsmedel, kan det enligt polisstyrelsen ifrågasättas dels om ett rederi skall behöva öka personal-
styrkan för att överta sådana begränsade uppgifter som idag fullgöres av
ordningsvakter ombord, dels huruvida båtpersonalen fått en utbildning som gör den mera lämpad än ordningsvakter att omhänderta t. ex. alkohol-
eller narkotikapåverkade passagerare.
Frågan om ordningsvakter bör få användas vid sjukhusens
akutmottagingar diskuteras bl.a. av polisutredningen, som är ense med ordningsvaktsutredningen om att det skulle vara en fördel om man kunde avvara ordningsvakter i sammanhanget. Detta torde dock f.n. inte vara möjligt på alla håll i landet. Ordningsvaktsutredningens stånd-
punkt att förordnanden inte skulle få meddelas för bevakning av aktuellt slag synes bygga på antagandet att det inslag av hot och våld från berusade som förekommer vid en del akutmottagningar till större delen härrör från
personer som har överlämnats med stöd av lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. Polisutredningen påpekar emeller-
tid att de undersökningar på området som har redovisats av socialstyrelsen
ger vid handen att problemen till allt övervägande del har andra orsaker.
Härtill kommer att det torde ta avsevärd tid innan en organisation med särskilda medicinska kliniker för omhändertagande av akut berusade har
byggts upp i hela landet. Mot denna bakgrund torde det i nuvarande läge
inte vara realistiskt att helt avstå från ordningsvakter vid sjukhusens
akutmottagningar. Härvid beaktar polisutredningen bil. a. det starka intres-
se som finns av att sjukhuspersonalen bereds ett tillfredsställande skydd i
sitt arbete och att patienter inte oroas av störningar inom sjukhuset. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt. Förslaget att väktare utan ordningsvaktsförordnande skall användas för den aktuella ordningshållningen avstyrks av polisstyrelserna i Ystads och Göteborgs
polisdistrikt med hänvisning till att väktare inte bör få användas för renod-
lade ordningshållningsuppgifter. Samma uppfattning har polischefsföreningen. Sistnämnda båda remissinstanser anser att man för ändamålet bör kunna anlita särskilda vaktmästare med sjukvårdsutbildning och den utbildning i övrigt som uppgiften kräver.
Spri framhåller i denna del att entréhallarna i moderna sjukvårdsanläggningar ofta är utrustade med butiker, cafeterior, banker osv., avsedda att
betjäna såväl patienter och personal som allmänhet. Entréhallarna har
kommit att bli uppehållsplats för ett klientel som i vissa fall är mycket
störande och som ibland fortsätter in i sjukhuset med för vården mycket påfrestande följder. I betänkandet har störningar på sjukvårdsanläggningar
hänförts enbart till akutmottagningarna och till störande patienter, något som ger en felaktig uppfattning om dagens situation. Det kan inte anses
rimligt att personal med sjukvårdsutbildning måste ta tid och krafter i anspråk för att sköta ordningsuppgifter, som de inte har kvalifikationer att
utföra. Enligt Spris mening är det oundgängligen nödvändigt att för ord-
ningens upprätthållande inom sjukvårdsinrättningar få möjlighet att anlita
eller anställa ordningsvakter med de befogenheter som ordningsvaktutredningen har föreslagit.
Förslaget om en obligatorisk skyldighet för polisstyrelse att sa mråda med rikspolisstyrelsen innan ordningsvaktsverksamhet anordnas i andra sammanhang än som följer av huvudregeln avstyrks av polisutredningen, som anser att en sådan ordning synes ägnad att leda till en onödig byråkratisk omgång. En annan sak är enligt utredningen att det kan vara lämpligt att man från den lokala myndighetens sida samråder med rikspolisstyrelsen när en aktuell fråga bedöms som tveksam. Förslaget avstyrks även av rikspolisstyrelsen, som finner det tillräckligt att styrelsen beaktar frågan om enhetlig lagtillämpning och eventuella tolkningsproblem vid utfärdandet av verkställighetsföreskrifter. Polisstyrelsen i Danderyds distrikt anser att samråd i det enskilda fallet skulle
innebära ett ingrepp i den operativa ledningen. Förslaget avstyrks också av
länsstyrelsen i Värmlands län samt polisstyrelserna i Göteborgs, Nacka, Lidingö, Sollentuna och Ystads distrikt. Sistnämnda tre remissinstanser anser emellertid liksom polisstyrelserna i Huddinge, Jakobsbergs, Märsta och Täby distrikt att beslut av aktuellt slag bör fattas eller åtminstone godkännas av polisstyrelsen i plenum.
2.3 Omhändertaganden genom ordningsvakt och transporter av omhänder-
tagna m. m.
Förslaget att ordningsvakt skall ha befogenhet att avvisa eller avlägsna personer i vissa fall lämnas utan erinran av länspolischefsföre-
ningen, monopolutredningen och LTO/LOB-utredningen. Sistnämnda ut-
redning pekar dock på att frågan om rätt för ordningsvakt att avvisa eller avlägsna den som, utan att direkt störa allmän ordning, ändå genom sitt uppträdande utgör omedelbar fara för ordningen inte har behandlats i
betänkandet. Särskilt vid avvisande, då vederbörande ofta knappast torde
ha hunnit störa någon ordning ännu, kunde en sådan rätt måhända vara
motiverad. Och rent allmänt skulle med en sådan rätt annars uppkom-
mande ordningsstörningar kunna förhindras. Härtill kommer att en samordning med omhändertagandekriterierna enligt 3§ LTO är önskvärd. Utredningen påpekar också att befogenheten att avvisa eller avlägsna har blivit väl snäv därigenom att förslaget till lagtext endast nämner överträdelse av föreskrifter som meddelats polisstyrelse medan andra föreskrifter,
exempelvis brandskyddsföreskrifter, inte omnämns. Åtminstone i motiven
kunde vidare nämnas att rätten att ingripa skall härledas ur händelser som
omedelbart föregår åtgärden och att ett ingripande sålunda inte får ske på grund av gamla försyndelser. Polisstyrelsen i Karlskoga distrikt pekar på vikten av att de nya instituten avvisande och avlägsnande hanteras med varsamhet just därför att de är nya. Polisstyrelsen ifrågasätter också om en åtgärd av aktuellt slag kan anses innefatta ett frihetsberövande och om skyddsvisitation får utföras. Förslaget att ordningsvakt inte skall få verkställa omhändertagande enligt 3§ lagen (1973:558) av tillfälligt omhändertagande (L TO) tillstyrks av polisutredningen. Utredningen ansluter sig också till tanken på en reglering enligt vilken en ordningsvakt, när det är nödvändigt,
likväl skall kunna ta hand om den som allvarligt stör ordningen, liksom att
avvisa eller avlägsna den som stör ordningen, eller som överträder föreskrift eller förbud. Samma uppfattning har rikspolisstyrelsen som finner
det tillfredsställande att ordningsvakts befogenhet att verkställa omhän-
Prop. 1979/80: 122 Nå 107
dertagande jämlikt 3§ LTO avskaffas. Styrelsen ifrågasätter dock om ordningsvakt inte bör tilläggas befogenhet att ingripa — förutom i de fall som föreslås — även när det gäller att förhindra straffbelagd gärning. Som exempel nämns att rattonykterhetsbrott är frekventa i samband med vissa former av offentliga nöjestillställningar. Det synes inte helt tillfredsställande att ordningsvakt inte skulle kunna omhänderta bilnycklarna för den som
är på väg att i berusat tillstånd starta en bil för att köra från platsen. Förslaget att ordningsvakt inte skall få göra omhändertagande enligt 38
LTO tillstyrks även av folketshusföreningarna, Folkparkernas centralorganisation, transportarbetareförbundet och monopolutredningen. Sistnämnda remissinstans motsätter sig tanken att ordningsvakt likväl skall få viss befogenhet att verkställa omhändertaganden på grund av ordnings-
störning. Utredningen menar att gränsdragningen gentemot rent polisiär
verksamhet enligt 3§ LTO blir alltför oklar om ordningsvakter får behålla befogenheten att göra sådana frihetsberövanden. Så allvarliga ingrepp mot den enskilde bör enligt utredningen endast kunna företas av polisen.
Flertalet av de remissinstanser som går in på frågan kritiserar eller
avstyrker uttryckligen ordningsvaktsutredningens förslag i denna del och
hävdar att ordningsvakt även i fortsättningen bör ha befogenhet att göra
omhändertaganden enligt 3§ LTO.
Länsstyrelsen i Värmlands län finner utredningens konstruktion vällovlig men mycket tveksam. Enligt förslaget får ordningsvakt avvisa eller avlägsna den som stör ordningen medan han enligt en annan bestämmelse avses få omhänderta den som allvarligt stör ordningen. Enligt länsstyrel-
sens uppfattning finns det risk för att många ordningsvakter kommer att
ställas inför mycket stora avvägningsproblem när det gäller distinktionen stör — allvarligt stör ordningen. Fråga är t. o. m. om inte ordningsvakt här kan ställas inför större problem än när det gäller att tillämpa 3§ LTO. Mot
den bakgrunden ifrågasätter länsstyrelsen om inte den nuvarande regle-
ringen av detta problemkomplex är att föredra. Länsstyrelsen kan dock tänka sig att utredningens förslag blir föremål för nya överväganden i avsikt att nå en enklare och mer praktisk lösning av denna betydelsefulla fråga. Enligt länsstyrelsen är det otillfredsställande att ordningsvakt inte anses böra tilläggas befogenhet att ingripa för att avvärja straffbelagd gärning, exempelvis rattonykterhetsbrott. I ett sådant fall anser länsstyrelsen att ordningsvakt liksom nu bör ha möjlighet att omhänderta bilnycklarna för den som är på väg att i berusat tillstånd starta sin bil för att köra
från platsen.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget skulle leda till egendomliga och för allmänheten säkerligen svårförståeliga konsekvenser.
När både polismän och ordningsvakter tjänstgör på t.ex. en festplats
skulle lika fall av ordningsstörning kunna behandlas olika beroende på om en polisman eller en ordningsvakt tar sig an saken. En ordningsvakt som enligt gällande föreskrift överlämnar en omhändertagen till polisman för prövning av omhändertagandet skulle kunna få sin åtgärd underkänd av denne, ehuru polismannen låter omhändertagandet bestå. I sakfrågan kan också hävdas att det är till fördel om ordningsstörande situationer kan avvecklas snabbt genom omhändertaganden av ordningsvakt, så att inte läget förvärras och kanske kräver en kraftig polisinsats. Rättssäkerhetskravet synes vara tillfredsställande beaktat genom skyldigheten för ordningsvakt att skyndsamt överlämna omhändertagen till polisman som skall pröva om åtgärden skall bestå. Länsstyrelsen anser därför att det inte finns tillräckliga skäl att begränsa ordningsvakternas omhändertaganderätt på
angivet sätt. Samma uppfattning har polisstyrelserna i Sollentuna, Stockholms, Göteborgs, Huddinge, Jakobsbergs och Lidingö polisdistrikt samt Svenska polisförbundet. Även polischefsföreningen, polisstyrelserna i Arvika, Helsingborgs, Karlstads, Kristinehamns, Nora, Nacka, Norrtälje, Täby och Ystads polisdistrikt samt länspolischefsföreningen och bevakningsrådet, föreslår att nuvarande ordning behålls. LTO/LOB-utredningen anser att någon ändring inte bör ske innan utredningen har slutfört sitt arbete.
Förslaget att ordningsvakt skall få verkställa omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
Vad gäller transport av omhändertagna tillstyrks utredningsförslaget av Folkpurkernas centralorganisation. Även länsstyrelsen i Stockholms län delar uppfattningen att det i och för sig skulle vara önskvärt att eftersträva en sådan planering av polispersonalens tjänstgöring inom varje polisdistrikt att i möjligaste mån polispersonal kan ombesörja transporter av personer som omhändertagits av ordningsvakter. Enligt länsstyrelsen måste dock en sådan planering ha lägre prioritet än flera andra viktigare faktorer som har betydelse för hur polispersonalens tjänstgöring bör förläggas. Som exempel på sådana faktorer kan nämnas behovet av snabba utryckningar, behovet av övervakning för att förhindra och uppdaga brott etc. Detta innebär i praktiken att det i de allra flesta fall är omöjligt att planera polispersonalens tjänstgöring med hänsyn till transportbehovet av personer som omhändertagits av ordningsvakter. Det är därför nödvändigt att ordningsvakter även i fortsättningen biträder polisen med transporter av personer som de omhändertagit. Länsstyrelsen framhåller att den eventuella svårigheten i bedömningen för ordningsvakten ligger i själva omhändertagandet, knappast i transporten till polisen. Att hålla kvar en omhändertagen person vid exempelvis en offentlig tillställning i väntan på polis kan enligt länsstyrelsen innebära vissa risker för fritagningsförsök o.d. Även polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt ifrågasätter om det kan anses realistiskt och rimligt att planera verksamheten så att polispersonal — i stället för ordningsvakter — alltid så långt möjligt skall ombesörja transporter av personer som omhändertagits av ordningsvakter.
Även bevakningsrådet samt polisstyrelserna i Huddinge och Mora distrikt är tveksamma till förslaget. Sistnämnda polisstyrelse framhåller i sammanhanget att på vissa orter där ordningsvaktsverksamhet kommer att bedrivas, avståndet till närmaste polisman kan vara så stort att tillgången på lämpligt transportmedel blir direkt avgörande för om ett omhändertagande överhuvud taget kan ske. Tillgång till taxibil, med vilken transporten kan genomföras, är på sådana platser av förklarliga skäl mycket begränsad, Såvida det inte kan anses ligga i sakens natur att anordnaren är skyldig att tillhandahålla lämpligt fordon, bör en uttrycklig bestämmelse härom meddelas. Också behovet av lämplig lokal, i vilken ordningsvakt och omhändertagen person kan uppehålla sig i avvaktan på t. ex. transportfrågas lösande eller i väntan på tillkallad polismans ankomst, bör i sådant fall göras till föremål för en uttrycklig författningsbestämmelse. Tillgången på telefon, för att vid behov kunna tillkalla polisiär förstärkning, ambulans, brandkår etc. torde allmänt uppfattas som en från arbetarskyddssynpunkt oeftergivlig kommunikationsmöjlighet. Även föreskrift om skyldighet att tillhandahålla telefon bör således regleras.
Prop. 1979/80: 122 ee 109
2.4 Rätt att använda våld
Utredningens förslag lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att befogenheten för en ord-
ningsvakt att använda våld, så som den är reglerad, är ofrånkomlig inte
minst mot bakgrund av de begränsningar som föreslås när det gäller ordningsvakternas verksamhetsområden.
Förslaget i denna del behandlas utförligt av polisutredningen som fram-
håller att en ordningsvakt normalt bör kunna fullgöra sitt uppdrag utan att använda våld i egentlig mening. I vissa situationer torde det emellertid vara
ofrånkomligt att även en ordningsvakt har befogenhet att använda fysiskt
tvång mot personer för att genomföra en åtgärd som faller inom ramen för hans uppdrag. Denna befogenhet är i dag inte uttryckligen lagfäst. Samma
förhållande råder i fråga om en del andra personalkategorier. Enligt ord-
ningsvaktsutredningens förslag skall ordningsvakter uttryckligen tilläggas befogenhet att använda det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, när det är nödvändigt för att verkställa en tjänsteåtgärd. Med
denna lösning har ordningsvaktsutredningen funnit det ofrånkomligt att också reglera den befogenhet att använda våld som bör tillkomma polis-
män och ytterligare ett antal personalkategorier. Den uppräkning i aktuellt
hänseende som har gjorts i förslaget är emellertid inte fullständig. Polisut-
redningen påpekar att ordningsvaktsutredningens förslag sträcker sig
längre än vad som direkt följer av önskemålet att lagfästa de befogenheter
som tillkommer ordningsvakt. Mot bakgrund främst av att regeringsformen uppställer ett krav på uttryckligt lagstöd för varje påtvingat kroppsligt ingrepp, får det anses mycket angeläget att befogenheten för tjänstemän och uppdragstagare att i vissa fall använda våld får en fastare reglering än den nuvarande. Polisutredningen vill därför inte avstyrka ordningsvaktsutredningens förslag. Eftersom förslaget inte synes helt genomarbetat och dessutom är förhållandevis knapphändigt motiverat, måste det emellertid enligt polisutredningens mening bli föremål för närmare bearbetning innan det kan läggas till grund för några lagändringar. Därvid bör bl. a. undersökas i vad mån det är möjligt att ersätta uppräkningen av olika personalkategorier med en allmän regel om befogenhet att använda fysiskt tvång i vissa
fall.
I huvudsak samma synpunkter som polisutredningens förs fram av
Svenska polisförbundet.
Enligt monopolutredningen bör befogenheten att bruka våld i nu ak-
tuella fall begränsas till situationer då polismannen möts av våld eller passivt motstånd.
Förslaget kommenteras också av länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen ställer sig tveksam till om det är lämpligt att i BrB:s nödvärnskapitel ta in en positiv befogenhetsbestämmelse med en omfattande — och kanske ändå inte fullständig — uppräkning av olika befattningshavare med offentligrättsliga våldsbefogenheter. Även polisstyrelsen i Solna distrikt och musikerförbundet är mycket tveksamma till förslaget.
Såvitt gäller befogenhet för jakttillsynsman att använda våld tillstyrks
förslaget av Svenska jägareförbundet. Förslaget att fisketillsynsman skall
tilläggas uttrycklig befogenhet att i vissa fall använda våld för att verkställa
en tjänsteåtgärd tillstyrks av fiskeristyrelsen som emellertid framhåller att
en sådan befogenhet för med sig ett absolut krav på att fisketillsynsman
inte förordnas utan att ha genomgått en av rikspolisstyrelsen godkänd utbildning i fråga om våldsbefogenheten.
2.5 Ordningshållning vid offentliga tillställningar och vissa allmänna sam-
mankomster.
Polisutredningen understryker att polisens primära ansvar för allmän ordning och säkerhet vid offentliga tillställningar eller allmänna samman-
komster inte bortfaller genom att de omedelbara bevakningsuppgifterna delegeras till ordningsvakter i den mån de inte behöver utföras av polisutbildad personal. Enligt polisutredningen bör det i större utsträckning än hittills vara möjligt att avstå från att belasta polispersonalen med de bevak-
ningsuppgifter som det här gäller. Polisutredningen vänder sig mot ett uttalande av ordningsvaktsutredningen av innebörd att ordningsvakter bör
anlitas först när andra åtgärder visar sig otillräckliga och det ändå finns ett
allmänt intresse av att t.ex. tillställningen kommer till stånd. Därmed synes avses att polisen bör förbjuda tillställningen eller sammankomsten. om ordningen inte anses kunna upprätthållas utan ordningsvakter och något allmänt intresse av att tillställningen eller sammankomsten kommer till stånd inte bedöms föreligga. Polisutredningen avstyrker förslaget att polisen skall göra en prövning av detta slag. En sådan ordning skulle
nämligen innebära ett ingrepp i mötesfriheten. Det är i fråga om allmänna
sammankomster — som är grundlagsskyddade — principiellt sett en främmande tanke, att polisen vid sin prövning skulle ta ställning till om den aktuella sammankomsten är av allmänt intresse. Beträffande offentliga tillställningar kan det visserligen i en del fall finnas skäl att väga in en sådan aspekt i prövningen. Bedöms det innebära tillräcklig garanti för ordningen
och säkerheten vid tillställningen att ordningsvakter svarar för bevakningen, måste dock polisen liksom nu kunna tillåta tillställningen på det villkor som har sagts nu oberoende av om polisen anser, att det är av allmänt intresse att tillställningen kommer till stånd eller inte. Även polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt ifrågasätter om en så svår och grannlaga prövning som om en tillställning är av allmänt intresse eller inte bör föregå ett beslut
om anlitande av ordningsvakter. Förslaget att polismyndighet på anordnarens begäran skall samråda med denne lämnas utan erinran av polisutredningen. Utredningen anser dock att det kan diskuteras om samrådet alltid, som det förutsätts i betänkandet. behöver vara muntligt eller om det inte i en del falt lika gärna kan vara skriftligt. Förslaget om samrådsförfarande tillstyrks även av Handelns arbetsgivarorganisation, folketshusföreningarna och Folkparkernas centralorganisation.
2.6 Förordnande av ordningsvakter m. m.
Förslaget att polisstyrelse skall förordna ordningsvakt även
när förordnandet har ett giltighetsområde som sträcker sig över distriktets gränser tillstyrks av rikspolisstyrelsen och polisutredningen, som framhåller att förslaget innebär en rationalisering av handläggningsrutinerna. Förslaget i denna del avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län som
denna behålls så till vida att polisstyrelsen förordnar ordningsvakt när
tillämpningsområdet omfattar ett polisdistrikt medan länsstyrelsen förordnar när området omfattar mer än ett polisdistrikt i länet. Eftersom förordnanden som omfattar områden som sträcker sig över mer än ett län torde bli relativt fåtaliga med hänsyn till utredningens intentioner att begränsa
Prop. 1979/80: 122 fun tl
ordningsvaktsförordnande till att omfatta ett polisdistrikt, bör sådant förordnande utfärdas av länsstyrelsen i det län där vederbörande är bosatt. Som grund för detta ställningstagande åberopar länsstyrelsen att polisstyrelses erfarenhet och kunskaper i huvudsak omfattar det egna polisdistriktet medan länsstyrelsen har och skall ha de övergripande erfarenheterna och kunskaperna beträffande länet. På liknande skäl avstyrks förslaget även av bevakningsrådet, länsstyrelsen i Norrbottens län samt polisstyrelserna i Arvika, Jakobsbergs, Sollentuna och Täby distrikt. Dessa remissinstanser anser att nuvarande ordning bör behållas.
Förslaget att det, för att ordningsvakt skall få användas, vid sidan av
själva förordnandet skall föreligga ett särskilt beslut om ord-
ningsvaktsverksamhet lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt länsstyrelsen torde den föreslagna ordningen skapa förbättrad översikt och kontroll. Förslaget i denna del avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län som framhåller att ett genomförande av den föreslagna regleringen skulle medföra stora svårigheter. I exempelvis många folkparker drivs numera danstillställningar för olika åldersgrupper, från 15—17 år över ”mogen ungdom” till pensionärer. Vissa av dessa tillställningar pågår på ungefär
samma tider men i olika lokaler i anläggningen, och lokalerna kan i vissa fall växla under tillståndstiden beroende på publiktillströmningen. Härtill
kommer att publiktillströmningen kan växla från gång till gång beroende exempelvis på anlitad orkester. Nya former av tillställningar kommer också till, och olika tillställningar medför olika grader av ordningsproblem. Alla dessa omständigheter påverkar bedömningen av det behov av ord-
ningsvakter som är erforderligt för tillställningen. Det är helt klart att detta
behov kan växla betydligt under den period som ett tillstånd till ordningsvaktsverksamhet kan omfatta. På motsvarande sätt kan t.ex. en serveringsrörelse i ett varuhus ha behov av ordningsvaktsverksamhet vissa
dagar eller vissa tider av dygnet. Dessa tider kan variera, varför företaget självt vill bestämma när vakterna skall anlitas. Vad som har sagts nu medför att ett beslut om ordningsvaktsverksamhet kan behöva ändras
många gänger under en sådan period, om det ens är möjligt att i utgångsläget ange det antal ordningsvakter som bedöms nödvändiga för en viss
lokal. Bl. a. nämnda förhållanden kommer enligt länsstyrelsen att medföra
stora problem eftersom beslut om ordningsvaktsverksamhet enligt första-
get skall hållas tillgänglig på platsen för verksamhetens bedrivande. Varje beslut om ändring av antalet ordningsvakter måste därför leda till en
ändring av beslutet om ordningsvaktsverksamhet. Länsstyrelsen framhåller sammanfattningsvis att två möjligheter synes föreligga. Det ena är att man slopar institutets beslut om ordningsvakts-
verksamhet och låter hittillsvarande regler gälla. Dessa synes dessutom i huvudsak ha fungerat tillfredsställande. Den andra skulle vara att institutet införs men att beslutet om ordningsvaktsverksamhet inte behöver omfatta antalet ordningsvakter. I detta hänseende kan hänvisning då göras till annat beslut exempelvis polisstyrelses medgivande till hållande av offentlig tillställning. Länsstyrelsen pekar i sammanhanget på att underlåtenhet
att anlita ordningsvakt i föreskriven omfattning inte föreslås bli
straffsanktionerad.
På liknande skäl kritiseras förslaget även av polisutredningen, som
framhåller att frågan om den närmare innebörden av ett beslut om ord-
ningsvaktsverksamhet inte har klarlagts i betänkandet. Det synes inte framgå om beslut kan meddelas att gälla tills vidare eller om det måste avse
ett bestämt fall. I specialmotiveringen anges att ett beslut om ordningsvaktsverksamhet skall vara tvingande. Detta gäller inte bara på det sättet att beslutet utgör en förutsättning för att ordningsvakt över huvud taget skall få användas, utan det avses också innebära en skyldighet för sökanden att anlita ordningsvakter i den omfattning som föreskrivs i beslutet även i andra fall än när fråga är om offentlig tillställning. Någon påföljd för en sökande som underlåter att använda ordningsvakter i föreskriven omfattning har dock inte föreslagits. Det framgår inte heller hur sökanden skall förfara, om han på grund av ändring av sin verksamhet, förbättrade ordningsförhållanden. bristande tillgång på ordningsvakter eller av annan orsak önskar att bevakningen - som ju anordnas på hans bekostnad — skall skäras ned eller upphöra. Polisutredningen har förståelse för de bevekelsegrunder som ligger bakom förslaget i denna del men vill likväl sätta i fråga om systemet är nödvändigt. Det leder till en komplicerad och byråkratisk ordning. Det kommer säkert också att bli svårt att få olika intressenter, inte minst ordningsvakterna själva, att förstå innebörden i — och motivet för — systemet. Med de begränsningar i möjligheten att anlita ordningsvakter som i övrigt förordas i betänkandet och som polisutredningen i allt väsentligt har ställt sig bakom kommer polisens möjligheter att utöva en tillfredsställande kontroll över ordningsvakternas verksamhet under alla förhållanden att förbättras. Frågan om särskilt beslut om ordningsvaktsverksamhet skall behöva meddelas tas upp även av polisstyrelsen i Göteborgs distrikt, och polischefsföreningen, vilka anser att konstruktionen inte behövs när det gäller sådan ordningsvaktsverksamhet av traditionell typ som skall få förekomma enligt huvudregeln i utredningens lagförslag. En annan lösning föreslås av länsstyrelsen i Malmöhus län som framhåller att ett förenklat förfarande borde ha övervägts. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte det särskilda beslutet om ordningsvaktsförordnande kan utgå och föreslår att ett system som skulle innebära att ordningsvakten, sedan han prövats lämplig med avseende på laglydnad samt övriga omständigheter och genomgått föreskriven utbildning, erhålter ett bevis därom. Eftersom utbildningen och lämplighetsprövningen är densamma i samtliga polisdistrikt finns det inte någon anledning att dessutom förordna ordningsvakten för varje särskilt polisdistrikt. På samma sätt som ett körkort ger föraren rätt att färdas i hela landet bör detta bevis kunna ge ordningsvakten behörighet att utöva ordningsvaktsverksamhet i hela landet. Från kontrollsynpunkt måste ordningsvakten emellertid i så fall åläggas dels att i enlighet med utredningsförslaget själv kontrollera att polisstyrelsen har beslutat att ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas på den aktuella platsen och dels före och efter det att tjänstgöringen påbörjats resp. avslutats anmäla till polisen att han tjänstgör på den aktuella platsen. Därmed skulle också den fördelen vinnas att polisen fick en mycket bättre kontroll över ordningsvakterna och möjlighet att före varje arbetspass ge särskilda instruktioner. I huvudsak samma synpunkter förs fram av länspolischefsföreningen. Förslaget att minimiåldern för att få förordnas som ordningsvakt skall vara 20 år tillstyrks av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som pekar på att en polisman under anställningsåret skall ha fyllt lägst 19 år. Med hänsyn till den jämförelsevis omfattande grundutbildning som en polisman får och i betraktande av de svåra situationer även en ordningsvakt kan ställas inför bör den senare kompensera sin svagare utbildning med högre levnadsålder. Den nedre gränsen för ordningsvakt bör alltså inte sättas lägre än
Prop. 1979/80: 122 . 113
fed utredningen har föreslagit. Beträffande maximiåldern ifrågasätter polisstyrelsen i Göteborgs distrikt om denna bör sättas så högt som 65 år. Polisstyrelsen framhåller att det allmänna klimatet i samhället har hårdnat under senare tid. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Stockholms di-
strikt och polischefsföreningen, vilka föreslår en maximiålder om 60 år.
Förslaget att ordningsvaktsförordnande skall få meddelas endast för en treårsperiod anser rikspolisstyrelsen vara väl motiverat. Samma uppfattning har polisutredningen. Till de skäl som i betänkandet har anförts för en sådan lösning kan enligt polisutredningen läggas önskemålet att få en överblick över hur många ordningsvakter som sammanlagt är verksamma i landet. Utredningen framhåller att detta inte är möjligt f.n. Även länsstyrelsen i Stockholms län, polisstyrelsen i Täby distrikt och bevakningsrådet
tillstyrker uttryckligen förslaget. Förslaget att förordnande för ordningsvakt skall kunna återkallas
bl.a. om vakten utan giltig anledning vägrar att åta sig ordningsvaktsuppdrag hälsas med tillfredsställelse av handelns arbetsgivarorganisation, Södra Norrlands folketshusdistrikt. Föreningen Folkets hus i Örnsköldsvik och Folkparkernas centralorganisation. Svenska musikerförbundet framhåller att lokal facklig avdelning av förbundet bör beredas tillfälle att yttra
sig i sådant ärende.
Polisstyrelsen i Göteborg påpekar i denna del att enligt nuvarande praxis innebär att förordnande i huvudsak meddelas med angivande av arbetsgivare och omfattar av denne lämnade uppdrag. Detta har visat sig ändamålsenligt särskilt när det gäller vad som kan betecknas som traditionell ordningsvaktsverksamhet. Möjlighet bör ges att i dessa fall bibehålla en sådan ordning. Frågan om sanktion för vägran att fullgöra verksamheten skulle därvid lösa sig av sig själv. Samma uppfattning har polischefsföreningen.
Polisstyrelsen i Göteborgs distrikt och polischefsföreningen diskuterar också utredningens uttalande om att ordningsvakt, som gjort sig skyldig till
brott mot person eller till förmögenhetsbrott eller mot vilken förekommit anmärkningar i nykterhetshänseende, endast i undantag bör få behålla sitt förordnande. Detta uttalande betraktas som alltför skarpt och står enligt
remissinstanserna inte I överensstämmelse med nu gällande rättspraxis. Föreningen påpekar dessutom att det skulle vara av värde med regler eller anvisningar för de fall där ordningsvakt har anmälts för händelse som har inträffat under tjänsteutövning, exempelvis misshandel. Vid sådan anmälan ställs polisstyrelserna icke så sällan inför svåra bedömningar i frågan om äklagares eller domstols slutliga beslut skall avvaktas eller om omedelbar åtgärd beträffande förordnandet skall företas.
2.6 Utbildningen av ordningsvakter
Utredningens förslag i denna del tillstyrks uttryckligen bl. a. av polisutredningen och Svenska musikerförbundet. Polisstyrelsen i Solna distrikt framhåller att utvidgningen ligger inom ramen för vad polisstyrelsen har möjlighet att organisera. Även Folkparkernas centralorganisation anser förslaget rimligt.
Enligt rikspolisstyrelsen måste utbildningstiden i varje fall på sikt ytterli-
gare utökas. Främst gäller detta utbildningsavsnitten om ordningsvakts
allmänna åligganden och befogenheter samt om ordningsvakts rätt att bruka våld. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Malmöhus län och länspolischefsföreningen. Även länsstyrelsen i Stockholms län, polissty-
8 Riksdagen 1979/80. 1 suml. Nr 122
relserna i Motala och Ystads distrikt, Stockholms handelskammare samt ABAB., Securitas, polisförbundet och transportarbetareförbundet anser att den föreslagna utbildningstiden framstår som alltför kort. Samma uppfattning har monopolutredningen vad gäller de mera krävande ordningsvaktsuppdragen. Behovet av fortbildning framhålls av länsstyrelsen i Värmlands län och polisstyrelsen i Mora distrikt. TCO pekar på möjligheten att utnyttja studieledighetslagstiftningen. Förslaget att ordningsvakt under utbildningstiden skall erhållas reseersättning och traktamente tillstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län, som dock påpekar att utredningen inte har övervägt frågan om utbetalning av ersättning bör förbindas med något krav på att vederbörande kursdeltagare åtar sig ordningsvaktsuppdrag efter avslutad och godkänd kurs. Polisstyrelsen i Ystads distrikt erinrar om att utredningen inte har behandlat frågan om vem som skall stå för kostnaderna. Om det utbildande polisdistriktets resurser avses bli ianspråktagna, förutsätter polisstyrelsen att medel ställs till dess förfogande för ändamålet. I annat fall är risken uppenbar att ekonomiska skäl lägger hinder i vägen för att utbildning över huvud taget anordnas. Alternativt bör den regionala polismyndigheten tilldelas medel för ifrågavarande ändamål. I huvudsak samma påpekande görs av polisstyrelsen i Täby distrikt. Förslaget att slopa nuvarande möjlighet för tillfällig tjänstgöring av ordningsvakt som inte har föreskriven utbildning avstyrks av polisstyrelsen i Karlskoga distrikt. Polisstyrelsen framhåller att det vid midsommarfestligheter, motortävlingar m. fl. offentliga tillställningar utomhus föreligger stora svårigheter att få tag i tillräckligt antal utbildade ordningsvakter. Publiken är vidare ofta utspridd över mycket stora ytor. Behovet av ren ordningshållning är vid sådana tillfällen erfarenhetsmässigt mycket stort. För att bl. a. minska statsmakternas kostnader för stora poliskommenderingar vid sådana tillfällen har under senare år en nedskärning av polisinsatsen eftersträvats. Denna strävan har såvitt är känt för polisstyrelsen understötts både från rikspulisstyrelsen och från fackligt håll. Utredningens tanke att det vid sådana tillfällen skulle räcka med att anlita civilpersoner utan ordningsvaktsförordnande karaktäriseras av polisstyrelsen som blåögt. I praktiken skulle utredningens förslag innebära att polisinsatserna vid nämnda tillställningar måste ökas avsevärt. Liknande synpunkter förs fram även av polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt. Polisstyreisen instämmer visserligen i princip i uppfattningen att ordningsvakt skall ha genomgått föreskriven utbildning men framhåller samtidigt att det i princip visserligen kan finnas behov av att vid vissa speciella tillfällen få förordna ordningsvakter även om utbildning saknas. Så kan vara fallet vid större festligheter som under kanske några dagar kräver ett förhållandevis stort antal ordningsvakter. I ett sådant sammanhang bör det finnas möjlighet att utfärda ordningsvaktsförordnande för några i och för sig lämpliga personer, trots att de saknar föreskriven utbildning. Dessa bör då inte få tjänstgöra ensamma utan alltid tillsammans med en utbildad ordningsvakt.
2.7 Ordningsvakts utrustning
Från flera håll berörs frågan om ordningsvakt bör åläggas att bära uniform. Rikspolisstyrelsen uttalar i denna del att styrelsen instämmer i utred-
Prop. 1979/80: 122 LA 115 Mon
ningens synpunkt att ordningsvakt bör vara lätt att känna igen, så att
allmänheten kan påkalla hjälp av honom. Det framstår därför enligt styrel-
sen som angeläget att frågan om uniform för ordningsvakter får en snar
lösning. Utredningens farhågor att en enhetlig ordningsvaktsuniform av
allmänheten skulle uppfattas som ett uttryck för ett slags reservpoliskår
anser styrelsen vara överdrivna. Det är i stället f.n. så att ordningsvakter i
alit större utsträckning själva anskaffar uniform som i såväl färg som utseende i övrigt påminner om polisuniformen. Härigenom kan inte önskvärda förväxlingar uppstå. Från dessa utgångspunkter är det angeläget att en bestämmelse införs om en enhetlig uniform, som inte kan förväxlas med polisuniformen. Rikspolisstyrelsen påpekar att detta redan nu gäller för väktare. Samma synpunkter på uniformsfrågan som rikspolisstyrelsens
förs fram av länsstyrelsen i Värmlands län samt polisstyrelserna i Helsingborgs, Malmö, Mora, Märsta och Täby distrikt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det i mycket mindre utsträckning än som möjlig-
görs i förslaget bör lämnas öppet att komponera ”fantasikostymer”. En-
hetiighet bör eftersträvas. Detta bör komma till uttryck i de föreskrifter
som rikspolisstyrelsen skall utfärda. Polisstyrelsen i Ystads distrikt villstyr-
ker utredningens förslag till kännetecken och anser det inte nödvändigt att
ett uniformkrav införs.
ABAB anser av rent principiella skäl att ordningsvakt liksom väktare skall vara iklädd uniform oavsett om ordningsvakten tjänstgör inomhus
eller utomhus. ABAB föreslår vidare att — även om ordningsvakts klädsel i pincip inte skall kunna förväxlas med polis- eller väktaruniform — så bör
väktare, som tillika är ordningsvakt, kunna få bära väktaruniform. Igenkänningstecknen för ordningsvakt bör dock göras mer pregnanta än f.n.
En motsatt uppfattning i uniformsfrågan förs fram av Umeå Folkets
Hus, Bastuträsks Folkets Hus, Uppsvenska folketshusdistriktet och Södra
Norrlands folketshusdistrikt, vilka understryker att klädseln vid inne-
tjänstgöring måste vara civil. Man måste undvika att ge klädsel och utrustning karaktären av uniform, vilket kan verka provocerande. Från Södra Norrlands folketshusdistrikt och Föreningen Folkets Hus i Örnsköldsvik framhålls att en arrangör av offentliga tillställningar, vars övriga personal har enhetlig klädsel, också skall kunna fordra att ordningsvakten bär sådan klädsel i förening med det särskilda igenkänningstecken, som ordningsvaktsförordnandet möjliggör och berättigar till. Att en sådan klädsel! bör bekostas av arrangören är givet. Enligt Folkparkernas centralorganisation bör klädseln bestå av kavaj och byxor eller kavajkostym, kompletterad med ärmemblem. Skäl att föreskriva obligatorisk huvudbonad utomhus saknas enligt organisationens mening. Bevakningsrådet delar uppfattningen att klädseln bör vara civil med hänsyn till angelägenheten av att vakterna inte uppfattas som något slags reservpoliser. Ärmemblem eller annan applikation bör utvisa inom vilken ordningsvaktsförening ordningsvakten är verksam. Nuvarande — av allmänheten välkända — legitimationsmärke
(ordningsvaktsbricka) bör enligt rådet bibehållas. Flertalet remissinstanser instämmer i eller lämnar utan erinran förslaget att ordningsvakt även fortsättningsvis skall kunna utrustas med b atong och handbojor. Polisstyrelsen i Ystads distrikt påpekar dock att polischefen när som helst bör ha rätt att föreskriva annat, eftersom den operativa ledningen av all polisverksamhet åvilar denne. Flera
folketshusdistrikt understryker att batong och handbojor måste bäras
dolda. Enligt Folkparkernas centralorganisation bör den aktuella utrust-
ningen komma i fråga endast undantagsvis.
Förslaget att ordningsvakt inte i denna egenskap skall få utrustas med pistol eller tårgaspistol tillstyrks av polisutredningen. Utredningen påpekar att praktiskt taget alla ordningsvakter som f.n. har
tillstånd att bära vapen torde vara antingen arbetstagare hos innehavaren
av det aktuella skyddsobjektet eller också väktare. Förslaget är därför enligt utredningen sannolikt inte ägnat att leda till någon mera påtaglig minskning av den beväpning som nu förekommer. Utredningen påpekar emellertid att förslaget medför den fördelen att väktare inte som nu behöver förordnas till ordningsvakt enbart för att han vid vissa bevakningsupp-
drag måste bära pistol. Av I huvudsak samma skäl tillstyrker även rikspo-
lisstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs och Värmlands län samt åtskil-
liga polisstyrelser förslaget.
Förslaget om att ordningsvakt inte skall få bära skjutvapen lämnas utan erinran även av länsstyrelsen i Malmöhus län och länspolischefsföreningen, vilka dock vänder sig mot tanken att åstadkomma en ändrad ordning genom att den s.k. skjutkungörelsen (1969: 84) görs tillämplig på väktare. Enligt länsstyrelsens och föreningens uppfattning bör väktare i princip inte medges rätt att bära kulvapen. Om — för särskilda fall — så ändå anses böra ske finns det ingen anledning att låta väktaren använda sitt vapen i andra fall än i nödvärn. Rätten att använda skjutvapen för att gripa någon
bör förbehållas polisen. Länsstyrelsen och föreningen avstyrker därför förslaget i denna del samt föreslår att frågan om väktare och vapen utreds
särskilt. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller att det. även med de begränsningar i ordningsvaktsbegreppet som
föreslås. kan uppstå lägen då skjutvapen kan behöva utnyttjas av ordnings-
vakt, t.ex. för självförsvar. Det bör därför inte vara förbjudet i lag, utan av denna bör framgå att polisstyrelse kan ge tillstånd att bära och utnyttja
vapen för viss bestämd verksamhet.
2.8 Förmanskap och kontroll i fråga om ordningsvakter m. m.
Förslaget att ordningsvakt skall ha Il ydnadsplikt gentemot polisen och, i andra hand, anordnaren kommenteras av flera remissinstanser. Bl.a. Folkpurkernas centralorganisation ansluter sig till utredningens förslag. Polisutredningen anser det vara klart att ordningsvakterna även i framtiden under sin tjänstgöring bör vara underställda polisen och skyldiga att följa de anvisningar som polismyndighet eller polisman meddelar. Polisutredningen kan emellertid godta att en ordningsvakt även skall vara skyldig
att följa de anvisningar som anordnaren meddelar. om dessa inte strider
mot polisens anvisningar eller mot lag eller annan författning. Utredningen framhåller emellertid att det inte får bli så att anordnarens anvisningar
inkräktar på ordningsvaktens huvuduppgift. Samma uppfattning har läns-
styrelsen i Malmöhus län. Enligt polisstyrelsen i Göteborgs distrikt bör
man tydligare än som har skett i betänkandet stryka under att lydnadsplik-
ten i förhållande till polisman är den primära. Polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt framhåller att en ordningsvakt som uppmärksammar att en arran-
gör inte följer givna lagar eller föreskrifter bör ha skyldighet att rapportera
detta till sin förman. Enligt polisstyrelsen i Mora distrikt har anordnaren ofta ingen större insikt i vaktens uppgifter och utbildning. Anordnaren vill ofta att vakterna skall vara honom: behjälplig med olika tjänster. Detta kan innebära svårigheter för ordningsvakten och skapar ett beroendeförhål-
or 117 Prop. 1979/80: 122
lande. Anordnaren bör därför enligt polisstyrelsen inte ha någon rätt att meddela anvisningar för ordningsvakterna.
Såvitt gäller ordningsvakts lydnadsplikt gentemot polisman erinrar länsstyrelsen i Kopparbergs län att begreppet polisman innefattar även alternerande extra polismän under utbildning och utan självständig funktion.
Länsstyrelsen finner det tveksamt om ordningsvakt gentemot sådan extra
polisman skall ha lydnadsplikt. Vad gäller polismannen är det inte ens klart om hans utbildningsperiod ger positivt utslag för fortsatt anställning. Ordningsvakts lydnadsplikt bör enligt länsstyrelsen därför begränsas till ordi-
narie och extra ordinarie polisman samt extra polisman med fullgjord
alterneringstjänstgöring.
Förslaget att ordningsvaktsförordnande endast
undantagsvis skall få meddelas väktare — nämli-
gen när ordningsvaktsverksamheten på grund av särskilt behov är ound-
gängligen nödvändig för att upprätthålla ordningen — behandlas utförligt
av polisutredningen, som framhåller att förslaget i och för sig kan förefalla
överraskande. Utredningen påpekar att den obligatoriska utbildningen för
ordningsvakter är mycket begränsad och kommer att bli det även om ordningsvaktsutredningens förslag genomförs. Väktare måste däremot gå igenom en förhållandevis grundlig utbildning. En väktare har också normalt större erfarenhet av praktisk tjänstgöring än ordningsvakter i allmänhet.
Det finns emellertid enligt polisutredningen starka skäl som talar emot att väktare förordnas till ordningsvakt. Utredningen erinrar i detta hänseende särskilt om den komplicerade situation som uppstår med avseende på förmansskapet över personalen. I och med att personalen tillerkänns ordningsvaktsbefogenheter kommer den att stå under polisens befäl. Samtidigt behåller bevakningsföretaget sitt förmansskap i egenskap av arbetsgi-
vare. Personalen är dessutom skyldig att i större eller mindre utsträckning följa de anvisningar, som meddelas av den intressent som bekostar bevak-
ningen. Till detta kommer att personalen enligt nuvarande ordning ofta
arbetar växelvis med och utan ordningsvaktsförordnande. Polisutredning-
en framhåller att de förhållanden som har angetts nu är ägnade att skapa en osäkerhet både hos allmänheten och bland väktarna själva om vilka befo-
genheter som följer med olika bevakningsuppdrag och vilka regler som i övrigt gäller för tjänstgöringen. Av dessa skäl är polisutredningen böjd för att ansluta sig till uppfattningen att man bör sträva efter att renodla ordningsvakternas resp. väktarnas uppgifter i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som har förordats i betänkandet. Mot förslaget talar på andra sidan bl.a. det förhållandet att det inte minst för anordnare av offentliga
tillställningar skulle bli svårt att i fortsättningen få kvalificerad personal för
att fullgöra den bevakning som polisen har föreskrivit. Polismyndigheten har nämligen nu inte någon möjlighet att ålägga anordnare att ombesörja
bevakningen på annat sätt än genom ordningsvakter. Det synes därför
under alla förhållanden värt att överväga, om inte det förordade systemet bör kombineras med ändringar i allmänna ordningsstadgan. I detta hänse-
ende skulle enligt utredningen kunna föreskrivas att, när anordnare av
offentlig tillställning åläggs att svara för bevakning, denna även kan ske genom väktare utan ordningsvaktsförordnande. Även länsstyrelsen i Stockholms län hyser förståelse för de skäl som föranlett ordningsvaktsutredningen att förorda en klar skiljelinje mellan väktare och ordningsvakter. De undantag från principen som utredningen
föreslår innebär dock enligt länsstyrelsen att ett ganska stort antal ord-
ningsvakter alltjämt kommer att t.v. vara knutna till bevakningsföretag. Hinder för anställning i bevakningsföretag — eller annat företag — skulle främst komma att gälla ordningsvakter för de traditionella uppgifterna, som exempelvis vakter vid festplatser och restauranger. Dessa skulle därmed få arbeta mer eller mindre på frilansbasis. Med hänsyn till önskemålet att begränsa tillväxten av antalet ordningsvakter vid bevakningsföretag vill länsstyrelsen inte motsätta sig förslaget i denna del, fastän det går emot den praxis som på senare år har tillämpats i Stockholms län. Länsstyrelsen framhåller dock att det kan visa sig bli svärt att administrativt hantera ett stort antal ansökningar om ordningsvaktsförordnanden utan det stöd som föreligger i ett rekryterande företags bedömningar i fråga om behov och lämplighet. — Polisstyrelsen i Ystads distrikt är inte främmande för tanken att införa ett totalt förbud för väktare att vara ordningsvakt och kan inte finna något egentligt praktiskt hinder mot en sådan lösning. Eventuellt kan man övergångsvis, om man på grund av ckonomiska skäl måste acceptera att bevakningsföretag utför ordningsverksamhet, under t.ex. två är från lagens ikraftträdande ge tidsbegränsade dispenser så att företagen fär möjlighet att avveckla denna del av verksamheten. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Jakobsbergs distrikt. Även Svenska musikerförbundet och Folkparkernas centralorganisation redovisar en liknande uppfattning. Flera remissinstanser ställer sig tveksamma eller kritiska till förslaget i denna del. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan det principiella förbudet för bevakningsföretag att utföra ordningsvaktsverksamhet medföra svårigheter för nu existerande företag och deras anställda. Med hänsyn härtill borde det övervägas att låta nu pågående verksamhet få fortsätta under en övergångstid. Länsstyrelsen framhåller också vikten av att en ny reglering inte hindrar att en väktare också skaffar sig ordningsvaktsförordnande och att han endast i egenskap av ordningsvakt tjänstgör vid exempelvis offentliga tillställningar. Polisstyrelsen i Handens distrikt hyser betänkligheter mot den föreslagna lösningen. Den kan enligt polisstyrelsen medföra att tillgången på ordningsvakter inte alltid kan tillgodoses. Förutsättningarna för att denna tillgång skall vara säkrad blir större, om bevakningsföretagen medges att få tillhandahålla ordningsvakter. Polisstyrelsen utgår från att avsikten inte är att arrangören av exempelvis en offentlig tillställning, där ordningsvaktsverksamhet har bedömts erforderlig, skulle få finna sig i att tillställningen inställes av brist på ordningsvakter. Den praktiska följden blir förmodligen i sådana fall att polispersonal måste avdelas för ordningshållningen. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län — som delar uppfattningen att ordningsvakter i princip inte skall förmedlas via bevakningsföretag — är den av utredningen föreslagna regleringen inte logiskt uppbyggd. Ett bevakningsföretag bör aldrig få ta över ansvaret för sådan ordningshållning som tillkommer det allmänna. Däremot bör de hos det auktoriserade bevakningsföretaget anställda väktarna i undantagsfall få tas i anspråk för sådan verksamhet, om de är ordningsvakter. Men detta bör då ske under polisens ledning. Så t. ex. bör polisen inte kunna lämna över sitt ansvar för att upprätthålla ordningen i Stockholms tunnelbanor till ABAB utan endast — fortfarande under polisens ledning — utnyttja personal från ABAB för denna verksamhet. Något bärande skäl har emellertid inte angetts till varför de auktoriserade bevakningsföretagens del av ordningsvaktsverksamheten i framtiden skall begränsas just till de fall då ordnings-
Prop. 1979/80: 122 Tar 119
vaktsverksamheten på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändig för att ordningen skall kunna upprätthållas. Det torde allmänt sett vara mindre betänkligt att en väktare är ordningsvakt vid traditionell ordningsvaktsverksamhet än i sådana fall. Förslaget i den nu aktuella delen avstyrks av ABAB, som inte kan dela utredningens principiella inställning att bevakningsföretag inte skulle få tillhandahålla ordningsvaktstjänster. Enligt ABAB:s uppfattning borde bevakningsföretagen på grund av den ingående samhälleliga kontroll, som dessa företag med stöd av lagen om bevakningsföretag är föremål för, vara väl lämpade för här avsett slag av tjänster. Samma uppfattning har Securitas och transportarbetareförbundet. Förbundet ifrågasätter t.o.m. om inte all ordningsvaktsverksamhet bör bedrivas av bevakningsföretagen. En liknande uppfattning förs fram av Sveriges köpmannaförbund, som menar att det bör ligga i samhällets intresse att en fullgod utbildning sker av väktarpersonal och att ordningsvaktsförordnande när det gäller allmänna platser som torg och liknande samt för de s.k. kvasiallmänna platserna sker av väktare inom de auktoriserade bevakningsföretagen. Ordningsvakter för dansbanor, sportanläggningar etc. kan lämpligen rekryteras på annat sätt och med annorlunda och kortare utbildning som grund. Det bör också ligga i samhällets intresse att uppgifterna som ordningsvakter i högre grad kanaliseras genom de auktoriserade bevakningsföretagen där samhället genom länsstyrelserna har full insyn. Skulle så inte ske, befarar förbundet att utvecklingen kan bli den oönskade att intresset av skydd från företagens sida kanaliseras till andra grupperingar i samhället med tendenser till mer militanta inslag som enligt förbundets uppfattning inte skall få förekomma i vår demokrati. Förslaget avstyrks även av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Enligt organisationerna har inte utredningen förmått redovisa någon bärande kritik mot ordningsvaktsföretagens verksamhet. Utredningens uppfattning att de i dessa företag verksamma ordningsvakterna skall vara direkt anställda av uppdragsgivarna står i dålig överensstämmelse med anställningsskyddslagens begränsade möjlighet till visstidsanställning. Förbudet mot ordningsvaktsföretag i förening med den föreslagna begränsningen av bevakningsföretagens möjligheter att bedriva ordningsvaktsverksamhet kan också leda till en icke önskvärd utökning av antalet frilanceordningsvakter. Organisationerna förordar i stället att samhället tillförsäkras erforderliga kontrollmöjligheter av ordningsvaktsföretagens verksamhet. På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av handelns arbetsgivareorganisation och bevakningsrådet. Utredningens ståndpunkt att förhållandet mellan anordnare och ordningsvakt är att betrakta som ett anställningsavtal samt att den förmedlande verksamheten därför bör ankomma antingen på arbetsförmedtlingen eller också på ordningsvaktsföreningarna efter tillstånd av AMS hälsas med tillfredsställelse av handelns arbetsgivareorganisation och Folkparkernas centralorganisation. Polisutredningen ifrågasätter om den föreslagna nyregleringen utan vidare medför att rättsförhållandet metlan anordnaren och ordningsvakten blir att betrakta som anställning i den mening som avses i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt utredningen bör denna fråga bedömas av arbetsmarknadsmyndigheterna. Detsamma bör gälla frågan om de ordningsvaktsföreningar som är verksamma på sina håll bör vara underkastade tillståndstvång för att få förmedla de uppdrag som det
här gäller. Rikspolisstyrelsen erinrar om att man i den skadeståndsrättsliga doktrinen ansett staten (genom rikspolisstyrelsen) vara ansvarig för skador som uppstår vid myndighetsutövning av ordningsvakt. Om utredningen
avsett att anordnare bör få principalansvaret vad gäller skadeståndskrav
till följd av ordningsvaktens verksamhet bör detta enligt styrelsen utsägas klart.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det angeläget att ordningsvakts-
föreningarna liksom frilansande ordningsvakter får fortsätta sin verksam-
het, så att förmedlingsverksamheten inte onödigtvis byråkratiseras. Länsstyrelsen anser emellertid i enlighet med förslaget att företag inte bör tillåtas att handha ordningshållning, en uppfattning som delas av polisstyrelserna i Nacka och Ystads distrikt.
Beträffande ordningsvaktsföreningarna redovisas från åtskilliga folkets-
husföreningar positiva erfarenheter av nuvarande ordning medan ett lika
stort antal anmäler att hittillsvarande förmedling fungerar illa. Allmänt
understryker man vikten av att arrangören får slutligt avgörande om vem som skall tjänstgöra, dvs. att man får möjlighet att på platsen för nöjestillställningen (arbetsplatsen) bygga upp ett arbetslag, där ordningsvakten
ingår i ett med övrig personal gemensamt kollektiv. BL. a. Södra Norrlands
folketshusdistrikt anser att varje förmedling utanför den offentliga arbetsförmedlingen bör förbjudas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län utgår från att arbetsmarknadsverket kommer att utöva en aktiv kontroll över ordningsvaktsföreningarnas förmed-
lingsverksamhet och att kraven för att få sådant tillstånd sätts högt. Beslut i dessa frågor bör i så stor utsträckning som möjligt delegeras från arbets-
marknadsstyrelsen till länsarbetsnämnden. Polisstyrelsen i Nacka distrikt
påpekar att det bör finnas någon form av sammanslutning för ordnings-
vakter. Ordningsvaktsföreningarna bör därför finnas kvar, och av de kommande föreskrifterna bör framgå att de lokala polisstyrelserna bör verka för att sådana föreningar bildas. Genom att ordningsvakterna organiserar sig underlättas på många sätt kontakterna mellan polisdistriktet och ord-
ningsvakterna och inte minst underlättar det för de anordnare som skall anlita ordningsvakter. Liknande synpunkter förs fram av åtskilliga polis-
styrelser samt av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.
Motsatt uppfattning har polisstyrelsen i Ystads distrikt som inte anser att föreningarnas förmedlingsverksamhet bör få fortsätta. Det skulle vara bättre om de lokala arbetsförmedlingarna kunde handha denna verksam-
het. Ordningsvaktsföreningen skulle därmed bli en ren intresseförening för
ordningsvakterna.
AMS ställer sig tveksam till tanken att den nya regleringen skulle medfö-
ra att ett uppdrag som ordningsvakt alltid skall anses som arbetsanställning i arbetsförmedlingslagens mening. Den omständigheten att en ordningsvakt är skyldig följa polismans instruktioner utesluter inte att även en ordningsvakt kan inta en självständig ställning. Visserligen kan det förhållandet att en ordningsvakt enligt utredningens förslag skall iaktta av anordnaren meddelade anvisningar tyda på att ett anställningsförhållande skulle föreligga, men så behöver inte vara fallet. AMS påpekar att en ordningsvakt kan handla efter anvisningar från anordnaren men ändå anses inta en självständig ställning i förhållande till denne. Det avgörande måste vara de faktiska förhållandena i det enskilda faltet. Skulle i enlighet med utredningens ståndpunkt ett anställningsförhållande föreligga, medför det att ordningsvaktsföreningarna måste ha tillstånd för att syssla med sin förmed-
Prop. 1979/80: 122 a 121
lande verksamhet. F.n. finns ett 100-tal ordningsvaktsföreningar. Med hänsyn till de många och spridda föreningarna och de principer som styrelsen följer vid bedömning av ansökan om tillstånd att förmedla torde det vara uteslutet att bevilja dessa föreningar förmedlingstillstånd. I så fall återstår endast att de offentliga arbetsförmedlingarna åtar sig att förmedla de uppdrag för ordningsvakter som blir lediga, något som kräver särskilda överläggningar. Svenska musikerförbundet föreslår att man undersöker möjligheten att via förbundets musikerförmedlingar i landet, vilka bedrivs med tillstånd från AMS, förmedla även ordningsvakter. Förbundet anser att stora fördelar finns och kan uppnås genom utnyttjandet av dessa förmedlingar. Där finns bemanning under kontorstid och kunnig förmedlingspersonal. Arrangörerna har lätt att komma i kontakt med förmedlingarna, vilka har god geografisk spridning. De flesta arrangörer har också kontakt med musikerförmedlingen för att erhålla dansorkestrar eller musiker och kan då samtidigt rekvirera ordningsvakter. Enligt förbundet bör fristående ordningsvaktföreningar motverkas, eftersom de skapar splittring och oro på ordningsvaktsmarknaden. Det bör övervägas förbud för dessa att förmedla ordningsvakter. En liknande uppfattning redovisas av handelns arbetsgivareorganisation, som påtalar det enligt organisationens mening otillfredsställande förhållande som f.n. råder med ett stort antal icke fackligt anslutna ordningsvakter, som genom föreningarna framställer ultimativa lönekrav utan iakttagande av sedvanliga förhandlingsregler. Utredningens ståndpunkt att det f.n. inte finns skäl att från samhällets sida fastställa en taxa för ersättning åt ordningsvakter tillstyrks uttryckligen av LO och TCO. Frågan kommenteras också av polisstyrelsen i Motala distrikt som påpekar att problem angående den ekonomiska ersättningen till ordningsvakter inte har varit ovanliga. Eftersom man inte kan ålägga en ordningsvakt att organisera sig fackligt anser polisstyrelsen att man borde ålägga honom att tjänstgöra mot viss av myndighet bestämd taxa. Detta förfarande är inte ovanligt i arbetslivet i övrigt. Polisstyrelsen hänvisar till vad som gäller i fråga om tolkar, advokater både i vissa tvistemål och som offentliga försvarare, taxichaufförer, läkare och tandläkare. Enligt förslaget skall ett förordnande kunna återkallas för den ordningsvakt som utan giltig anledning vägrar att utföra ordningsvaktsverksamhet. En sådan anledning kan t.ex. vara att parterna inte kommer överens ekonomiskt såvida inte ordningsvaktens vägran utgör tillåten facklig stridsåtgärd. Polisstyrelsen ifrågasätter om man inte genom att fastställa en taxa kan förhindra att sådana tvister uppstår samt att reiationen mellan en anordnare och en ordningsvakt störs av oenighet mellan parterna i ekonomiska frågor.
2.9 Jakt- och fisketillsyn Förslagen i dessa delar lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Stockholms län, som upplyser att den sedan några år tillbaka har frångått tidigare praxis att ge fisketillsynsmän ordningsvaktsförordnande. Även rikspolisstyrelsen anser att ordningsvaktsförordnande för jakt- och fisketillsyn inte behövs. I fråga om jakttillsynen kommenteras förslaget utförligt av Svenska jägareförbundet. Jägareförbundet anser det angeläget att jakttillsynsman har det skydd som följer av 17 kap. I $ BrB. Mot förslaget att jakttillsyns-
man i sin tjänstgöring tilläggs den rätt att bruka våld som tillkommer polisman har jägareförbundet ingen erinran. Om en tillfredsställande utbildning kan anordnas, finner jägareförbundet det önskvärt att 24 och 28
kap. rättegångsbalken ändras på så sätt, att den rätt till gripande, husrannsakan och kroppsvisitation som under vissa förhållanden tillkommer polis-
man också skall avse jakttillsynsman. Det är nämligen enligt förbundet
ytterst angeläget att full klarhet skapas om vilka tvångsåtgärder en jakttill-
synsman kan vidta. Utan möjlighet till vissa sådana åtgärder blir tillsyns-
verksamheten inte så effektiv som från jaktvårdssynpunkt är önskvärt.
Förbundet ger slutligen uttryck för uppfattningen att det med utredningens förslag blir nödvändigt att noggranna anvisningar utarbetas av rikspolissty-
relsen i samråd med förbundet för bestämmelserna om jakttillsynsmän och
för tillämpningen av dessa bestämmelser. Även domänverket anser att jakttillsynsman bör ha vissa befogenheter utöver dem som utredningen har föreslagit. Som exempel nämns generell
rätt att företa husrannsakan, kroppsvisitation, visitation av bagageutrym-
me i bil, båt, skoter och ryggsäck. Om sådana befogenheter inte anses kunna gälla generellt, bör åtminstone länsstyrelse ha rätt att i särskilda fall eller för vissa tjänstemän förordna härom. Verket påpekar att dessa utökade befogenheter ställer krav på förstärkt utbildning av personalen. Slutli-
gen framhåller verket att en jakttillsynsman måste ha möjlighet att stänga
av en mindre tillfällig bemannad vägspärr, även om vägen är allmän. Såvitt gäller fisketillsynen tillstyrks utredningsförslaget av Sveri-
ges fiskevattensägareförbund samt i allt väsentligt av fiskeristyrelsen.
Styrelsen anser dock att det inte föreligger något behov av att fisketillsynsman erhåller förordnande med riksgiltighet. Styrelsen bör dock ha möjlig-
het att meddela interregionala förordnanden t. ex. för de stora sjöarna. Styrelsen bör därvid samråda med vederbörande länsstyrelser. Enligt fiskenämnden i Jönköpings län bör fisketillsynsman — till skillnad från vad utredningen föreslår — tilläggas befogenhet att företa viss hus-
rannsakan, t. ex. i båt eller bil. Samma uppfattning har fiskenämnderna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län samt do-
mänverket. Flera av dessa remissinstanser hänvisar till de förslag som i
detta hänseende har lagts fram i fiskeriadministrativa utredningens betänkande (DsJu 1975: 7) Ny organisation av fisketillsynen.
2.10¶Bevakningen av skyddsföremål
Utredningens förslag tillstyrks utan närmare kommentarer av civilförsvarsstyrelsen och ABAB. Förslaget tillstyrks även i huvudsak av mono-
polutredningen, som dock anser att en mera ingående diskussion om utbildningsbehoven på det aktuella området hade varit önskvärd.
Såvitt gäller frågan om förordnande av skyddsvakt
tillstyrks förslaget i huvudsak också av ÖB, som dock framhåller att skyddsvakt inte bör förordnas inom militärområde av militärbefälhavare utan inom försvarsområde av försvarsområdesbefälhavare så att kon-
gruens råder med de bestämmelser som gäller för försvarsmakten. ÖB påpekar vidare att det möjligen kan uppstå svårigheter för ett bevakningsföretag att lösa problemet med avbytare för skyddsvakt vid semester, sjukdom o.d. Väktare som tillhör utryckningsstyrka som skall kunna
ingripa vid skyddsföremål synes sålunda inte kunna vara skyddsvakt. ÖB
anser att det inte bör komma ifråga att till skyddsvakt förordna annan än
väktare som är anställd i auktoriserat bevakningsföretag. Detta bör enligt
Prop. 1979/80;: 122 - 123
ÖB uttryckligen anges i lagtexten. I denna del har bevakningsrådet samma uppfattning.
Militäransvarskommittén finner benämningen skyddsvakt lämplig. Kommittén påpekar att det inte bör finnas någon principiell skiljelinje mellan civila och militära skyddsföremål. Vissa civila skyddsföremål torde vara av betydligt större vikt för totalförsvaret än många militära. Det finns därför enligt kommittén inte någon anledning att göra skillnad i bevakningspersonalens skydd eller befogenheter beträffande dessa båda kategorier av skyddsföremål. Att däremot vissa skillnader bör finnas på grund av objektens olika funktion och skyddsvärde torde ligga i öppen dag. Kommittén pekar också på det otillfredsställande i att en civil skyddsvakt kan komma i konfliktsituationer när det gäller vem som har rätt att ge honom direktiv för verksamheten. För undanröjande av risken att sådana konfliktsituationer uppstår bör frågan om förmanskapet bli föremål för en särskild reglering. En utgångspunkt bör därvid enligt kommitténs mening vara att militära och civila skyddsvakter i så stor utsträckning som möjligt skall lyda under likartade bestämmelser samt att endast vederbörande säkerhetsansvarig vid skyddsobjektet skall ha rätt att ge direktiv för skyddsvaktens verksamhet. Den säkerhetsansvarige bör däremot, i mån av behov vid särskilda tillfällen, kunna beordra vakten att följa polispersonals direktiv.
UBevÖ behandlar i sitt yttrande särskilt frågor av betydelse för en snabb och säker övergång från freds- till beredskaps- eller krigstillstånd och andra förberedelser för verksamheten under sådana tillstånd. F.n. gäller som allmän grundläggande princip för skyddsföremålsbevakning och ledning av denna i krig, att uppgifterna utförs av krigsorganiserade enheter ur försvarsmakten och civilförsvaret. Efter genomförande av UBevÖ:s förslag (DsFö 1978:9) kommer de under beredskapstillstånd och krig att genomföras av krigsorganiserade enheter ur enbart försvarsmakten. En övergång från freds- till krigsorganisation av skyddsföremålsbevakningen underlättas väsentligt om den i fred erforderliga bevakningen av militära skyddsföremål kan ske med militära resurser. Bevakningsföretag eller väktare bör därvid i enlighet med ÖB:s anvisningar inte utnyttjas vid objekt där bevakningsuppgifter är förenad med försvars-, beredskaps- eller ordningshållningsuppgifter. Personalen måste ha väktarutbildning. Anknytningen till ett auktoriserat bevakningsföretag torde även vara till fördel vid personurvalet och för den nödvändiga beväpningen samt underlätta övergången från freds- till krigstida bevakning. I likhet med ÖB och bevakningsrådet anser UBevÖ därför att annan personal än väktare, anställda vid auktoriserat bevakningsföretag inte bör komma i fråga. Förordnanderätten bör tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Genomförs UBevÖ:s förslag bör detta gälla även civila skyddsföremål. I annat fall bör länsstyrelsens förordnanderätt begränsas till fredsförhållanden. Begreppet skyddsvakt synes inte erforderligt mot bakgrund av att ett krav på väktarkapacitet under alla förhållanden måste föreligga. Mot bakgrund av begreppsflorans rikedom inom förevarande områden bör begreppet då inte införas.
Frågan om den som bevakar skyddsföremål bör ha ställning som krigsman och tas i anspråk inom kuppförsvaret diskuteras utförligt av ÖB, militäransvarskommittén och UBevÖ.
ÖB framhåller inledningsvis att utnyttjandet av bevakningsföretag för bevakning av skyddsföremål är på avskrivning inom marinen. Även vid flygvapnet planerar man att gradvis minska utnyttjandet av bevakningsföretag. Vad som om några år kommer att återstå av militära skyddsföremål
bevakade av bevakningsföretag är huvudsakligen centrala staber och förvaltningar. ÖB skulle möjligen kunna biträda att skyddsvakt blir krigsman om följande förutsättningar finns: a) att han är i värnpliktsåldern. b) att han har sådan militär utbildning att han kan krigsplaceras i bevakningsbefattning i det krigsförband som bevakar det skyddsföremål där han tjänstgör i fred. samt c) att han är utbildad på och kan utföra utbildning med de vapen, som
är avsedda för skyddsföremålets försvar. Det torde emellertid vara sällsynt
att en väktare kan uppfylla dessa förutsättningar. Mot skyddsvakter som krigsmän talar ytterligare dels avbytarsystemet med andra skyddsvakter, som tjänstgör vid sjukdom, semester eller annan vakansorsak, dels systemet med väktare i utryckningsstyrka från bevakningsföretaget som inte
kan vara krigsmän och föra befäl över eller underställas militär personal på
platsen. Civila väktare bör över huvud taget inte utnyttjas vid objekt där
bevakningsupppiften är förenad med försvars-, beredskaps- eller ordnings-
hållningsuppgifter. Mot den angivna bakgrunden kan ÖB inte biträda uppfattningen att skyddsvakter skall vara krigsmän. ÖB kommer dock att beakta möjligheten att låta skyddsvakter. som inte är krigsplacerade, ingå i resp. myndighets driftvärn/företagshemvärn.
Till samma slutsats vad avser krigsmannabegreppet kommer militäransvarskommittén, som också anser att en utvidgning av den civila vaktpersonalens uppgifter vid kuppanfall är onödig och olämplig. Den bevakning
av skyddsföremål som erfordras under beredskap och krig är planlagd att utföras av krigsorganiserade enheter ur försvarsmakten och polis- eller civilförsvarsenheter. I fred tjänstgörande bevakningspersonal bör därför
kunna direkt överföras till dessa krigsorganiserade enheter då beredskap
eller krig inträffar. Ett överförande av personal förutsätter emellertid att den i fred tjänstgörande bevakningspersonalen är så utbildad att den kan
krigsplaceras och fullgöra krigstjänst. F.n. synes det inte finnas några garantier för att den civila bevakningspersonalen vid t. ex. militära förband
har den utbildning och den kunskap som är erforderlig för deltagande i kuppförsvaret. Man torde också böra räkna med att denna personal är
krigsplacerad i andra befattningar i krigsorganisationen, vilket medför att de vid mobilisering är skyldiga att lämna sin civila bevakningstjänst. För
det fall att den civila bevakningspersonalen är militärt utbildad för just bevakningstjänst och för deltagande i kuppförsvaret samt krigsplacerad
vid bevakningsobjektet, synes de aktuella skyddsvakterna böra vara place-
rade vid försvarsmakten i militär befattning. Vad slutligen gäller det inledande skedet vid ett kuppanfall. innan det reguljära kuppförsvaret har hunnit träda i funktion, torde det kunna ifrågasättas om en förändring av den civila bevakningspersonalens ställning är av så avgörande betydelse
för motståndet i detta inledningsskede att det från effektivitetssynpunkt är
värt att göra den föreslagna förändringen. Situationen torde snarare avgö-
ras på grund av personalens initiativförmåga och kunskap än av dess formella status inom försvarsmakten. Även de folkrättsliga aspekterna måste dock beaktas. Motsatt uppfattning i denna fråga har UBevÖ, som tillstyrker förslaget att vakterna vid skyddsföremål skall ha ställning av krigsman. Ett genom-
förande av detta förslag skulle enligt UBevÖ:s mening väsentligt bidra till klarare ansvars- och samverkansförhållanden. Det bör även underlätta
övergången från freds- till krigsorganisation för bevakningen samt dennas funktion under sådana svårförutsebara och oklara mellanlägen, som enligt vad erfarenheten visar relativt ofta uppkommer i kuppsituationer eller
Prop. 1979/80: 122 - 125
annars i gränszonerna mellan fred, beredskapsullstånd och krig. Enligt
UBevÖ kan man utgå från att de väktare som fortsättningsvis tas i anspråk
som regel är i värnpliktsåldern eller i den älder då civilförsvarsplikt förelig-
ger att de har allmänmilitär utbildning (AMU) och så dan vapenutbildning att de kan använda eget vapen för skyddsföremålets försvar. Väktare i fredstida utryckningsstyrka bör dock enligt UBevÖ inte omfattas av krigsmannabegreppet.
Kommitténs förslag till straffbestämmelser kritiseras av militäransvarskommittén. Det framstår enligt kommittén som besynnerligt
att en skyddsvakt skall vara straffrättsligt ansvarig för allehanda försummelser endast när han faktiskt är i tlänst, såsom t. ex. övergivande av post,
onykterhet i tjänsten eller tjänstefel. En skyddsvakt skulle således kunna straffas om han obehörigen lämnar sin post men inte om han underlåter att bege sig dit. Han skulle gå fri om han uppsätligen underlåter att infinna sig
på tjänstestället men skulle kunna dömas för tjänstefel om han uteblir
endast av oaktsamhet. Förslaget kan därför inte godtas i denna del. Kom-
mittén är emellertid inte främmande för att skyddsvakter med hänsyn till uppgifternas art underkastas ett straffansvar just för uteblivande eller
avvikande från tjänstestället. En sådan straffbestämmelse, som skulle
komplettera stadgandena i 20 kap. BrB om oriktig myndighetsutövning
m.m., skulle dock naturligen ha sin plats i skyddslagen och omfatta alla skyddsvakter. oavsett arten av skyddsobjekt och skyddsvaktens status.
3¶Betänkandet (DsJu 1978: 4) Bevakningspersonal
3.1 Avgränsning av bevakningsföretagens verksamhet mot polisväsendet
Utöver de allmänna synpunkter som har redovisats under 1 tar ett par
remissinstanser fram vissa särskilda frågor.
Polisutredningen påpekar att det f.n. i viss utsträckning förekommer att
väktare med ordningsvaktsförordnande anlitas för bevakning vid eller i
anslutning ull allmänna platser liksom s.k. kvasiallmänna platser såsom exempelvis innetorg och centrumanläggningar. Detta är inte en önskvärd ordning, eftersom sådana bevakningsuppgifter i princip bör vara förbe-
hållna polisen. Utvecklingen förklaras emellertid av att ordningsläget periodvis särskilt försämras i anslutning till sådana platser och att polisen inte
alltid har de resurser som behövs för att upprätthålla en bevakning som ligger på den nivå som berörda kommuner eller rörelseidkare finner befogad. Polisutredningen påpekar att ett genomförande av ordningsvaktsut-
redningens förslag inte i och för sig medför någon begränsning av möjlighe-
ten att anlita väktare utan ordningsförordnande för sådana uppgifter. Det är emellertid enligt utredningen angeläget att samhället har kontroll över
gränsdragningen mellan polisens och bevakningsföretagens uppgifter äg-
nas fortlöpande uppmärksamhet vid den tillsyn som skall ske över bevakningsföretagens verksamhet. Tillsynsmyndigheten bör härvid ingripa, om
ett företag skulle göra intrång på det område som bör vara förbehållet
polisen. Detta är en grannlaga uppgift som ofta torde förutsätta att en sammanvägning sker mellan de synpunkter som anförs av polisen, kommunen samt enskilda rörelseidkare och deras personal. .
Samma fråga berörs även av länsstyrelsen i Malmöhus län, som konsta-
terar att ett genomförande av ordningsvaktsutredningens förslag inte mins-
kar det totala behovet av ordningshållande verksamhet i vid bemärkelse. Eftersom polisen inte i nämnvärd omfattning kan öka sin ordningshållande verksamhet finns det därför anledning att anta att det tomrum som uppstår kommer, åtminstone i viss mån, att fyllas av väktarföretagen som, inom ramen för sin verksamhet och lagens bestämmelser, ersätter ordningsvakterna med väktare. Någon möjlighet att lagstifta bort väktarnas möjligheter att utöva sådan ordningshållande verksamhet som avses, dvs. i dess vida bemärkelse, torde inte finnas. Det torde också ligga inom ramen för väk-
tarnas uppgifter att i samband med gängse bevakningstjänst också ingripa mot ordningsstörande verksamhet (med stöd av en vars rätt enligt rättegångsbalken och nödvärnsrätten enligt BrB).
3.2 Utbildningen av bevakningspersonal
Flera remissinstaner uttalar sin anslutning till tanken att samhället
bör svara för väktarnas utbildning. Utredningens förslag tillstyrks utan närmare kommentarer av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län.
polisstyrelsen i Stockholms distrikt samt landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska polisförbundet och LO.
Till de instanser som tillstyrker förslaget hör också länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen ifrågasätter dock om den åldersgräns som har
föreslagits för behörighet till tillträde till utbildningen är rätt avvägd. För antagande som extra polisman krävs f.n. — påpekar länsstyrelsen — att vederbörande under antagningsåret fyller 19 år och fullgjort värnplikts-
tjänstgöring. Detta innebär att polismannen efter fullgjord grundutbildning passerat 19-årsgränsen. Beträffande ordningsvakt föreslår ordningsvaktsutredningen att lägsta åldersgräns skall vara 20 år. Mot denna bakgrund
och eftersom även en väktares uppgifter kan vara av grannlaga art bör förslaget om lägsta ålder justeras uppåt. Länsstyrelsen anser att gränsen
bör vara densamma som den för ordningsvakt, dvs. 20 år. Samma uppfatt-
ning har TCO och handelstjänstemannaförbundet, som anser att all väktarutbildning bör bedrivas som vuxenutbildning och alltså inte inom ungdomsgymnasiet. Även SÖ hänvisar i sitt yttrande till att förslaget innebär att endast den är behörig till utbildning som uppnår 18 års ålder senast det kalenderår då kursen börjar. Eleven måste vidare ha godkänts vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. SÖ framhåller att med dessa utgångspunkter utbildningen synes kunna anordnas i första hand inom den kommunala vuxenutbildningen. SÖ påpekar att även undervisning vid statens skolor för vuxna bör kunna komma i fråga. Detta gäller då i första
hand beträffande självstudier. SO är beredd att i vederbörlig ordning och i
samråd med berörda parter utfärda erforderliga tim- och kursplaner i
enlighet med de anvisningar som kan komma att meddelas. Beträffande lärarutbildningen som berörs i betänkandet utgår SÖ från att universitets-
och högskoleämbetet svarar för denna på samma sätt som för annan
motsvarande utbildning.
AMS har i princip ingenting att erinra mot utredningsförslaget. Vad
gäller den särskilda frågan om väktarutbildning kan ske som bristyrkesut-
bildning avser AMS att pröva denna fråga. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är utredningsförslaget ägnat att säkerställa en likformig och tiliräcklig utbildning. Mot förslaget kan dock enligt länsstyrelsen anföras att de största företagen, som representerar det helt övervägande antalet väktare, synes bedriva en i stort sett tillfredsstäl-
Prop. 1979/80: 122 es 127
lande utbildning. En viss tvekan kan också hysas inför den — av utredning-
en accepterade — konsekvens som föranleds av det för väktaranställning
gällande kravet på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. För att utbild-
ningen skall kunna medge åsyftat yrkesval blir det nämligen nödvändigt att uppställa samma krav för tillträde till utbildningen, en för det allmänna skolväsendet främmande anordning. Länsstyrelsen anser emellertid att förslagets fördelar överväger och anser sig därför kunna tillstyrka detta. Även polisutredningen framhåller att en ordning enligt vilken samhället tar på sig ett omedelbart ansvar för genomförande och finansiering av utbildningen är motiverad framför allt av det allmänna intresset att bevakningspersonalen får en utbildning som är enhetlig och lämpligt avpassad
för uppgiften. Den föreslagna ordningen är också enligt utredningen ägnad att leda till lättnader för de små och medelstora bevakningföretagen, som redan i dag har uppenbara svårigheter när det gäller att genomföra den
utbildning som föreskrivs enligt nuvarande bestämmelser. Läget är emellertid enligt vad utredningen påpekar ett annat för de större bevaknings-
företagen, särskilt de båda dominerande företagen Securitas med dotter-
företag och ABAB. Båda företagsgrupperna har betydande resurser när det gäller att utbilda sin personal. Det är inte uteslutet att de bl.a. av konkurrensskäl kan finna det förenligt med sina intressen att anordna
utbildning i egen regi även i fortsättningen. Härför talar också det förhållandet att det sannolikt tar tid innan samhället har byggt ut tillräcklig
utbildningskapacitet. Polisutredningen anser att företagsintern utbildning
skall, åtminstone övergångsvis, kunna ordnas även i fortsättningen på
bekostnad av det enskilda företaget. Frågan om personalorganisationernas medverkan vid beslut om sådan utbildning måste lösas i enlighet med lagen
(1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet och de medbestämmandeav-
tal som träffas med stöd av lagen. Någon lösning, som skulle bryta avtalsfriheten på detta område, synes inte lämpligen böra tillgripas. Med hänsyn till den personalomsättning som råder i branschen, skulle det krävas stora resurser att realisera förslaget om att den som har genomgått företagsin-
tern utbildning skall genomgå särskild prövning vid gymnasieskola eller
kommunal vuxenutbildning innan han får tilldelas självständiga bevakning-
suppgifter. Svårigheter torde också åtminstone under ett övergångsskede
ge sig till känna när det gäller att finna lämpliga examinatorer. I fråga om personal från företag med välskött utbildning och stor utbildningskapacitet kommer prövningen knappast heller att fylla någon egentlig funktion. Polisutredningen förordar därför att den föreslagna ordningen förenas med
en möjlighet till dispens från kravet på särskild prövning. Kontroll av att
bevakningsföretagets utbildning uppfyller de krav som samhället ställer kan ske inom ramen för tillsynen över företaget, när sådan dispens meddelas. Liknande synpunkter förs fram av flera andra instanser, som anser att
förslaget bör modifieras väsentligt. Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att såväl Securitas som ABAB har väl utveck-
lade utbildningsavdelningar med inarbetade rutiner. Enligt remissinstanserna synes även den framtida grundutbildningen kunna bedrivas vid de båda koncernernas skolor. Dessa bör då även kunna anlitas av andra bolag.
Samma uppfattning har länsstyrelsen i Malmöhus län, som ifrågasätter
om inte inbyggd gymnasieutbildning som den huvudsakliga utbildningsvägen blir alltför omständlig. Vidare ifrågasätts om förslaget fyller bevak-
ningsföretagens krav på att få personalen utbildad inom en rimlig tidsperi-
od. Länsstyrelsen påpekar att 8247 av samtliga anställda väktare inom bevakningsföretagen i Sverige den I januari 1978 var anställda hos bevakningsföretag som tillhör ABAB- eller Securitasgruppen.
För dessa väktare är det väl sörit med utbildningen. Utbildningsfrågan för övriga väktare, ca 18 Z av väktarkåren, är emellertid till största delen inte löst. Företagen är i vissa fall så små att de inte har möjlighet att lösa dessa frågor internt. Mot denna bakgrund borde man enligt länsstyrelsen pröva antingen att låta samhället få inflytande över ABAB- eller Securitasskolan eller också att med dessa som förebild inrätta en ny skola som
skulle kunna öppnas för alla bevakningsföretag med lika rätt till utbildning. En sådan väktarskola kunde med fördel ombesörja all teoretisk grundutbildning och frivillig vidareutbildning. Även den praktiska yrkesträningen
kunde ske under väktarskolans överinseende men i det egna företaget.
På i huvudsak samma skäl som har anförts av länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig även länspolischefsföreningen och polisstyrelsen i Motala
distrikt tveksamma till förslaget. Också Svenska brundförsvarsföreningen
anser förslaget diskutabelt och framhåller att utbildningen vid ett genomförande av förslaget måste kompletteras av företagens internutbildning.
Ett par av de mindre och medelstora bevakningsföretag som har yttrat sig — Skandinaviska Vakt-Service AB och AB Skånevakt — är positivt
inställda till tanken att samhället bör överta ansvaret för utbildningen men anser det tveksamt om den föreslagna organisationen för utbildningen har förutsättningar för att fungera. Bl. a. pekar företagen på att förslaget är ägnat att leda till rekryteringssvårigheter, eftersom det förutsätter ett studieuppehåll efter grundskoleutbildningen. Svenska Vaktbolags förbund anser det inte troligt att förslaget kan genomföras och förordar för sin det ett system med en korrespondenskurs samt varvad utbildning och praktik.
Även Skånsk Bevakningstjänst AB har den uppfattningen att varvad utbildning skulle vara att föredra. Sistnämnda remissinstans har dock i så fall
ingen erinran mot att grundutbildning och påbyggnadskurser förläggs till gymnasieskolan.
Utredningens förslag avstyrks av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Organisationerna påpekar i sitt gemensamma remissyttrande att utredningens förslag om enterminskurs i gymnasiesko-
lan vilar på den förutsättningen att väktare, efter avslutad utbildning, söker
anställning vid ett bevakningsföretag. Många av de ungdomar som rekryteras till bevakningsföretagen har emellertid lämnat grundskolan vid ca 16
års ålder. För behörighet att påbörja väktarutbildning på egen bekostnad i gymnasieskolan skall de ha fyllt 18 år. Utredningens förslag synes innebära
att dessa ungdomar är beredda att "vänta" i två års tid eller att avbryta tidigare yrkesverksamhet för att påbörja väktarutbildning. Organisationerna ställer sig tveksamma till attraktionskraften i den föreslagna gymnasie-
utbildningen. eftersom man starkt kan ifrågasätta benägenheten att genomgå en väsentligt utökad väktarutbildning utan att vara garanterad en an-
ställning i ett bevakningsföretag. Vad gäller såväl den kommunala vuxenutbildningen som bristyrkesutbildningen inom AMU päpekar organisationerna att dessa utbildningsvägar kommer att vara tillgängliga endast på ett
fåtal orter i landet. Med hänsyn till det anförda ifrågasätter organisationerna om den föreslagna samhällsordnade utbildningen förmår att garantera
bevakningsföretagen tillgång på utbildad arbetskraft. Organisationerna
menar i stället att den företagsinterna utbildningen även i fortsättningen
kommer att vara av väsentlig betydelse för väktarutbildningen. Det är därför svårt att instämma i utredningens uppfattning att denna utbildnings-
Prop. 1979/80: 122 - 129
väg skall få tillgripas endast under ett övergångsskede och säledes utgöra
ett undantag till den av samhället bedrivna utbildningen. Organisationerna kan inte heller finna några bärande motiv till att den företagsinterna utbild-
ningen. såsom den har utformats i utredningens förslag, skall få anordnas
endast efter överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna. Lika litet har utredningen redovisat några skäl till att denna utbildning helt skall
bekostas av det enskilda företaget. Med den föreslagna utökningen av
utbildningstiden kommer en självfinansierad företagsintern utbildning att bli dyr för bevakningsföretagen och därigenom för kunderna. Detta kan innebära att fler företag övergår till ”egen bevakning”, varvid kvaliteten
torde bli sämre till nackdel för såväl bevakningsföretag, kunder som för samhället. Om bevakningsföretagen skall bekosta utbildningen bör den enligt organisationerna inte ha större omfattning än för närvarande.
På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av bevakningsrådet,
Stockholms handelskammare samt ABAB och Securitas. De båda senare företagen utvecklar ytterligare sina synpunkter.
ABAB framhåller i detta hänseende bl. a. att utredningen inte har tagit
hänsyn till den faktiska situation, som råder inom bevakningsbranschen,
främst personalrörligheten. Personalomsättningen inom bevakningsbranschen är större än inom många andra branscher. Orsakerna härtill är sannolikt flera. men de tyngst vägande torde vara det stora inslaget av nattoch skiftarbete (sön- och helgdagsarbete). Till bevakningsbranschens speciella problem hör vidare enligt ABAB att produktionsvolymen i stort sett
måste bibehållas dag för dag, månad för månad året runt. Detta ställer krav på ett kontinuerligt tillflöde av utbildad personal för att ersätta dem som av
olika skäl övergår till annan verksamhet. Enligt Securitas är de tre utbildningsvägar som utredningen föreslår totalt orealistiska. Utbildning i gymnasieskolan är den allra minst tillämp-
bara. Utbildning inom ramen för Komvux och AMU skulle i praktiken bara kunna ges på ett fåtal orter i landet. En sådan ordning skulle dessutom
förutsätta bl.a. att bevakningsföretagen samordnar rekrytering och anställning av personal liksom att de rekryterar personal för kommande, ännu ej kända vakanser. Så många besvärande omständigheter är enligt
Securitas förknippade med de tre angivna utbildningsvägarna att det står
helt klart att företagens rekryterings- och utbildningsproblem bäst löses genom alternativet företagsintern utbildning. Inte heller Svenska transportarbetareförbundet anser att det av utredningen framlagda utbildningsförslaget kan läggas till grund för väktarutbildningen. Förbundet tror inte på de föreslagna utbildningsvägarna. Dessa kan inte på att tillfredsställande sätt tillgodose bevakningsföretagens personalbehov. Flera av de instanser som i enlighet med vad som nyss har redovisats avstyrker utredningsförslaget lägger fram ett alternativt för-
slag till lösning av utbildningsfrågan. Bakom detta förslag ställer sig
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund. Svenska transportarbetareförebundet, Stockholms handelskammare, bevakningsrådet, ABAPB och Securitas. Förslaget som har presenterats i huvudsak på samma
sätt av de nämnda remissinsanserna går ut på att det skall anförtros åt arbetsmarknadens parter att anordna grundutbildningen för väktare genom
det för parterna gemensamma organet Transportfackens yrkes- och arbets-
miljönämnd (TYA). TYA skulle därvid svara för kontrollen av utbildningens innehåll och genomförande, medan kontrollen av att bevakningsper-
sonalen genomgått föreskriven utbildning liksom f.n. bör åvila tillsyns- 9 Riksdagen 1979/80. I saml, Nr 122
myndigheten. Målsättningen skall i princip vara att tillgodose hela bevakningsbranschens behov, men det har förutsatts att företagsintern utbildning under TYA:s kontroll även i fortsättningen skall kunna anordnas.
Under utbildningstiden skall väktaren vara anställd i bevakningsföretaget. Något hinder föreligger inte mot att yrkesutbildning i gymnasieskolan,
KOMVUX eller AMS införs som ett komplement till den utbildning som skall bedrivas genom TY A:s försorg. Frågan om utbildningens innehåll berörs endast av ett fåtal remissinstanser. Enligt ABAB ter sig den av utredningen föreslagna faktiska utökningen av den obligatoriska utbildningen omotiverad, särskilt vid jämförelse med ordningsvaktsutredningens förslag till obligatorisk grundutbildning för ordningsvakter, omfattande 25 timmar mot nuvarande 16 timmar. Man kan enligt ABAB heller inte bortse från det faktum att för den inte oansenliga del av bevakningsverksamheten,. som man brukar kalla bevakning i egen regi. finns inga krav på utbildning. Utbildningen i dessa fall, då företag eller myndigheter väljer att lösa bevakningsuppgiften med
egen personal blir således helt en fråga mellan parterna.
Samma uppfattning har Securitas, som pekar på att om en allt större andel av bevakningsverksamheten till följd av nya prishöjande regleringar
måste utföras av kunderna själva, så kommer samhället att förlora såväl
kontroll som insyn i stora delar av verksamheten. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att kritiken mot bevakningsföretagen primärt avsett deras ordningshållande verksamhet förefaller en utökning av väktarutbildningens omfattning med ca 50 timmar märklig. Även Svenska brundförsvarsföreningen framhåller att det vid en alltför
hög ambitionsnivå på utbildningen finns risk för att det redan nu höga
priset för bevakningstjänsterna ökar. Därigenom riskerar man enligt för-
eningen att intresset från kundernas sida svalnar. En följd härav är att man
får sämre bevakning eller ingen bevakning alls. En slutsats måste bli att
arbetsuppgifterna bör differentieras, så att personal med kortare utbildning
placeras på enklare arbetsuppgifter än personal med lång utbildning.
Förslaget att i princip även korttidsanställd personal skall ha
genomgått grundutbildning lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen påpekar dock at det är ofrånkomligt att skapa en
dispensmöjlighet, något som utredningen också har avsett. AB Skånevakt
och Folkparkernas centralorganisation anser det nödvändigt att all personal får samma utbildning. Enligt handelstjänstemannaförbundet kan behovet av kvalificerad bevakningspersonal måhända vara större under semestertid än under andra tider.
Flertalet av de remissinstanser som har gått in på denna fråga avstyrker utredningsförslaget. Enligt rikspolisstyrelsen skulle följden i praktiken bli
att bevakningsföretagen skulle ställas inför oöverstigliga rekryteringssvårigheter, framför allt under semestertid. Bestämmelserna bör enligt styrelsen i stället utformas så att det inte blir möjligt för bevakningsföretagen att
regelbundet ta korttidsanställd personal i anspråk och att vikarier endast får användas för begränsade göromål. Samma uppfattning har polisutred-
ningen, Svenska hrandförsvarsföreningen samt länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län. Sveriges arbetsgivareförening och Sveriges Industriförbund, vilka också avstyrker förslaget. påpekar att ett genomförande av detta skulle försvåra företagens oundgängliga behov av korttidsanställd personal under sommartid. Organisationerna fäster uppmärksamheten på att bevakningsföretagen kan åsamkas kostnader som inte står i rimlig
proportion till möjligheterna att utnyttja de korttidsanställda, något som
Prop. 1979/80: 122 a 131
kan få till följd att kundföretagen under semesterperioderna kommer att stå utan tillfredsställande bevakning. Av en beräknad anställningstid på tre
månader åtgår nära hälften för utbildning. Det måste också vara ett sam-
hälleligt intresse att en tillfredsställande bevakning kan anordnas under sommartid. Svårigheterna att rekrytera sommarvikarier kan leda till att bevakningsföretagen inte kan tillfredsställa de fackliga organisationernas önskemål om semesterns förläggning för den ordinarie bevakningspersonalen. Den ökade frekvensen av korttidsfrånvaro, ledighet för tillsyn av barn,
studieledighet m.m. måste också beaktas. Organisationerna finner det därför nödvändigt att korttidanställd personal ges möjlighet till objektanpassad, kortare utbildning.
På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av ABAB och Securitas. Securitas pekar ytterligare på att företagen som semestervikarier till mycket stor del rekryterar studerande ungdom. Denna är vanligtivs inte
tillgänglig för utbildning före avsedd tjänstgöring under så lång tid som den
fullständiga utbildningen omfattar. Ett genomförande av förslaget kan enligt Securitas medföra att bevakningsverksamheten helt lamsläs under semesterperioderna.
3.3 Auktorisation, tillsyn och godkännande
Förslaget till länsstyrelserna fortfarande skall ha ansvaret för auk-
torisation och tillsyn av bevakningsföretagen tillstyrks uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.
I fråga om tillsynen avstyrks förslaget av polisstyrelsen i Göteborgs distrikt. Polisstyrelsen påpekar att tillsynen, om den skall vara effektiv,
förutsätter en fortlöpande kontroll under ett organiserat samarbete med
bevakningsföretagen. Länsstyrelsen torde inte f. n. ha ej heller inom över-
skådlig tid erhålla resurser att anordna en sådan kontroll. Tillsynen bör
därför handhas av polisstyrelserna. Den bör därvid ske under medverkan av bl. a. den övervakningspersonal som dagligdags har kontakt med företagen och deras anställda. Samma uppfattning redovisar polischefsförening-
en.
Polisutredningen lämnar förslaget i denna del utan erinran men påpekar att den i sitt kommande principbetänkande (se numera SOU 1979: 6) föreslår vissa ändringar i fråga om den regionala polisorganisationen. Förslaget innebär att länspolischefens expedition, som nu inom länsstyrelsen handlägger frågor om auktorisation och tillsyn, avvecklas. Länspolischefen blir inte längre tjänsteman i länsstyrelsen utan förenar i stället sin befattning med chefsskapet för ett stort polisdistrikt inom länet, i allmänhet residensortens. Länspolischefen avses ha föredragningsskyldighet i länsstyrelsen och även i övrigt vara underställd denna. De ärenden som nu handläggs på länspolischefens expedition fördelas mellan på ena sidan länsstyrelsens enheter och på den andra länspolischefen. Utgångspunkten är härvid att länspolischefen på länsstyrelsens vägnar skall ha ansvaret för sådana ärenden som har naturligt samband med hans funktion som chef för den egentliga polisverksamheten på regional nivå. Om polisutredningens förslag genomförs, bör de nu aktuella ärendena antingen handläggas av länspolischefen, som då förutsätts ha föredragningsskyldighet inför länsstyrel-
sens förtroendemannastyrelse i principiella frågor, eller också falla på en
enhet inom länsstyrelsen. I det senare fallet får förutsättas att enheten vid behov biträds av polis- eler polischefsutbildad personal från länspolischefens distrikt. Frågan bör studeras närmare vid den särskilda organisations-
undersökning som behövs för att polisutredningens förslag skall kunna genomföras.
Vad som föreslås i betänkandet angående tillsynens omfatt-
ning och utövning tillstyrks av länspolischefsföreningen. Begreppet inspektion bör dock enligt föreningen förklaras tydligare än som
skett. Enligt föreningens uppfattning är inspektionsverksamheten endast
en del av tillsynsverksamheten som bör bestå av flera olika kontrollåtgärder, exempelvis förnyad laglydnadskontroll. Begreppet inspektion har för tillsynsmyndigheten närmast kommit att omfatta den del av tillsynen som utförs genom ett besök på platsen hos företaget och dess olika enheter
där bevakningstjänsten utförs med kontroll på fältnivå. Främst av det
skälet att tillsynen skall bedrivas likformigt och med samma intensitet gentemot alla bevakningsföretag tillstyrker föreningen att rikspolisstyrelsen får till uppgift att utfärda anvisningar för tillsynen m. m. Föreningen utgår därvid ifrån att rikspolisstyrelsen kommer att ha erforderligt samråd med tillsynsmyndigheterna innan anvisningarna utfärdas. Föreningen hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om att länsstyrelserna tillförs
särskild personal för tillsynsarbetet. Föreningen utgår från att frågan om antalet tjänster och deras placering blir föremål för närmare överväganden i samråd med berörda länsstyrelser.
I huvudsak samma synpunkter förs fram av länsstyrelsen i Malmöhus län. Utredningens diskuterande partier har enligt länsstyrelsen ett särskilt
värde då däri ges en utmärkt bild av hur tillsynen bör bedrivs.
Enligt polisutredningens mening är det angeläget att tillsynen intensifieras. En huvudfråga vid tillsynen bör enligt utredningen vara gränsdragningen meltan bevakningsföretagens och polisens uppgifter.
Förslaget att den länsstyrelse som har tillsyn över ett bevakningsföretag även skall svara för godkännande av företagets personal tillstyrks av bl.a. polisutredningen, länsstyrelsen i Malmöhus län, ABAB, AB Skäånevakt och Skånsk Bevakningstjänst AB, samt traänsportarbetareförbundet. Även länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget, dock under påpekande att det i varje fall för länsstyrelsens egen det i så fall behövs personalförstärkning för att de nya uppgifterna skall kunna fullgöras.
Förslaget avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län, som inte anser att nuvarande ordning är förenad med några olägenheter. Enligt länsstyrelsen kommer ctt genomförande av förslaget att medföra att handläggningen av
dessa ärenden blir dels långsammare och dels mer personalkrävande utan att påvisbara fördelar erhålls i annat avseende. Härtill kommer att de
värdefulla underhandskontakter, som godkännandemyndigheten får med vaktbolagens avdelningar i länen vid handläggningen av dessa ärenden
kommer att försvinna. Dessa underhandskontakter är värdefulla även när
det gäller den här ovan nämnda tillsynen som länsstyrelsen biträder auktorisationsmyndigheten med.
På liknande skäl ifrågasätter även polisstyrelsen i Motala distrikt fördelarna med förslaget. Enligt polisstyretlsen kommer den föreslagna ordningen att medföra en mycket stor arbetsbelastning med därav föranledda kostnader för auktorisationsmyndigheterna. De länsstyrelser och polisstyrelser som f.n. är godkännandemyndigheter skulle knappast dra någon nytta av den erfarenhet de har på detta område. De skulle troligen vid biträde med tillsynen inte få samma möjligheter som nu att utföra denna effektivt. Problem torde även uppkomma om ett bevakningsföretag flyttar sitt säte till ett annat län. För att komma till rätta med vissa olägenheter i det nuvarande systemet bör i stället den lösningen väljas att godkännande-
Prop. 1979/80: 122 le 133
myndigheten underrättar auktorisationsmyndigheten om beslut om godkännande för anställning i bevakningsföretag liksom beslut om återkallelse
av sådant godkännande. Auktorisationsmyndigheten får då en fullständig
förteckning över resp. företags personal så att denna myndighet vid till-
synen över företagen kan kontrollera att de anställda i företaget har före-
skrivet godkännande.
Förslaget avstyrks även av länspolischefsföreningen. Förslaget skulle enligt föreningen medföra att resp. länsstyrelses kontakter med och intresse för bevakningsföretag som har auktoriserats av annan länsstyrelse minskade. Den länsstyrelse som på begäran av annan länsstyrelse skall lämna biträde vid tillsynen kommer sannolikt inte att engagera sig lika mycket
som tidigare och kanske också så småningom brista i erfarenhet. Frågan
stället tas upp på nytt. I konsekvens med sitt tidigare nämnda förslag om att lägga tillsynen på
polisstyrelserna vill polisstyrelsen i Göteborgs distrikt och polischefstör-
eningen lägga även godkännandeförfarandet på polisstyrelserna. Det av utredningen föreslagna förfarandet förefaller tungrott. Det medger inte
effektiv kontroll och torde medföra längre handläggningstider. Länsstyrelserna torde inte heller ha samma behov av en överblick över de anställda inom bevakningsföretagen om tillsynen. som föreslås av polisstyrelsen,
anförtros polismyndigheterna. Skulle ändå behov föreligga för auktorisa-
tionsmyndigheterna att föra aktuella förteckningar över företagens personal, kan enligt polisstyrelsen och föreningen detta utan svårighet ordnas
genom att förefintliga blankettset utökas med en kopia avsedd för denna
myndighet.
En särskild fråga som berörs av länssstyrelsen i Malmöhus län gäller
möjligheten att begränsa godkännande i vissa fall.
Länsstyrelsen framhåller att kravet på en väktare i fråga om laglydnad
mäste sättas högt. Det skulle förmodligen anses stötande om en butikskontrollant som tillgripit varor under sin tjänst fick vara kvar i sin funktion. Möjligheten att omplacera väktaren till annan tjänstgöring är emellertid beroende av om väktarens godkännande återkallas eller ej. Återkallas
godkännandet tas därmed väktarens möjlighet att vara anställd i företaget
bort. Ett företag som vill ta ett socialt ansvar för en sedan länge anställd väktare kan inte göra det. Gällande lagstiftning synes här stå mot tanken bakom lagen om anställningsskydd. Väktarna har därmed kommit i en utsatt situation. Medan man inom statsförvaltningen, också inom polisväsendet. vid samma brottslighet försöker hjälpa den enskilde på olika sätt med omplacering eller att ge honom andra arbetsuppgifter så kan motsva-
rande inte ske inom ett bevakningsföretag. Det anförda får inte uppfattas
så att länsstyrelsen föreslår att laglydnadskravet för väktarna skall minskas. Det kan dock ifrägasättas om inte godkännandemyndigheten borde
ges möjlighet att i särskilda fall begränsa väktarens arbetsområde till viss
verksamhet eller liknande. Syftet därmed skulle endast vara att göra det
möjligt för bevakningsföretagen att — efter godkännandemyndighetens prövning och i samråd med denna — kunna ta sitt sociala ansvar.
Frågan berörs även av bevakningsrådet, som framhåller att det inte är rimligt att den förnyade personalprövning som företas i samband med tillsynen av företagen skall äga rum efter samma grunder som gäller vid det
ursprungliga godkännandet är inte rimligt. En mer nyanserad bedömning
är önskvärd där brottets art eller annan anledning för ifrågasatt återkallelse vägs mot anställningstid. arbetsuppgifter, sociala skäl och andra liknande
omständigheter i det enskilda fallet.
3.4 Väktares utrustning
Praktiskt taget alla remissinstanser som berör frågan tillstyrker förslaget att föreskrifterna om väktares beväpning och om deras användande av hund ses över. Förslaget tillstyrks även av transportarbetareförbundet. som ansluter sig till utredningens principiella uppfattning att väktare ej utrustas med pistol eller annat kulvapen. Förbundet delar däremot inte den tveksamhet utredningen uttalar vad gäller generellt medgivande om be-
väpning :'med pistol vid vissa totalförsvarsobjekt och vid bevakning av
ambassader o.d. eller beväpning vid värdetransporter. Den trygghetskänsla och det skydd som beväpning med pistol ger väktaren vid nämnda
uppgifters fullgörande torde helt motivera beväpningen. Därtill kommer
den avskräckande effekt av brottsförebyggnade natur. som beväpningen i hög grad medför. Väktare. som utrustas med vapen, skall ha erhållit utbildning i vapnets handhavande och skötsel och om förutsättningarna för rätten att bruka vapnet samt väl känna till bestämmelserna härför. Företaget skall också vara ansvarigt för att den som tilldelas vapen erhåller kontinuerlig skjututbildning och fortlöpande utbildning om bestämmelserna för vapnets användning.
3.5 Avgränsning av begreppet bevakning
En verksamhet som enligt rikspolisstyrelsen har uppmärksammats på senare tid är bevakning med livvakt av enskild person. I detta sammanhang uppstår frågan huruvida bevakningen är av den art att sådan bevakningsuppgift varom talas i lagstiftningen om bevakningsföretag föreligger. Vid lagstiftningens tillkomst fanns inte sådan bevakningsverksamhet, med undantag för de livvaktsuppdrag åt bl.a. främmande länders ambassadörer som åvilar polisen. Lagstiftaren torde inte heller ha
haft anledning att förutsätta verksamheten. Rikspolisstyrelsen har för sin
del hävdat att innebörden av övervakning eller bevakning av olika objekt
bör inskränkas till att avse endast ”döda” ting, som t.ex. fastigheter,
byggnadsplatser, anläggningar. Enligt vad styrelsen har erfarit är företeelsen vanligt förekommande i åtskilliga länder. Bevakningsuppdragen avser i huvudsak skydd för bl. a. politiker och ledare för större industriföretag. En sådan verksamhet, som styrelsen anser vara polisiär och som det i första hand bör ankomma på polisen att fullgöra, ställer stora krav på utbildning
och gott omdöme hos den som har att utöva den. Styrelsen finner det
därför angeläget att frågan snarast blir föremål för klarläggande.
Frågan om livvaktsverksamhet berörs även av länsstyrelsen i Malmöhus
län. Det finns enligt länsstyrelsen tecken som tyder på att behovet av sådant skydd ökar också i Sverige. Det är för länsstyrelsen känt att vissa
företag sysslar med verksamhet som syftar till att skydda enskilda perso-
ners liv och säkerhet, även om detta inte kan betecknas som renodlad s. k.
body-guardverksamhet. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle det vara av värde om begreppet bevakning och dess avgränsning närmare diskute-
rades i den proposition till lagändring som betänkandet kan föranleda.
Prop. 1979/80: 122 a 135
Bilaga 4
Förslag till
Lag om ordningsvakter
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser 18 [enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.
2 8 Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid 1. offentliga tillställningar som avses i 9§ allmänna ordningsstadgan (1956: 617), 2. allmänna sammankomster som avses i I $ lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster, 3. badplatser, lägerområden samt lokaler eller platser för sport, spel eller annan sådan versamhet, allt under förutsättning att allmänheten har tillträde dit, 4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 § lagen (1977: 293) om handel med drycker.
3 & Om det finns ett särskilt behov och det är motiverat från allmän synpunkt, får ordningsvakter förordnas även för annan uppgift än som avses i 28.
Kvalifikationskrav
4 § Endast den får förordnas till ordningsvakt som med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20 men inte 65 år. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning.
Förordnande 5 & En ordningsvakt förordnas av rikspolisstyrelsen om tjänstgöringsområdet berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inom länet och i övriga fall av polisstyrelsen. Förordnandet meddelas för viss tid, högst tre år. I förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 8, skall det också innehålla uppgift om tjänstgöringsställe.
Allmänna åligganden
6 & En ordningsvakt lyder under polisstyrelsen i det distrikt där han tjänstgör. Han är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i tjänsten, om det inte är uppenbart att den inte angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller att den strider mot en lag eller en annan författning.
7 & En ordningsvakt skall hålla polisstyrelsen underrättad om förhållanden som rör hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till styrelsens kännedom.
8 § Föratt verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inte använda stränga-
re medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och uppmaningar. När en ordningsvakt ingriper skall han se till att åtgärden inte väcker
onödig uppmärksamhet eller orsakar större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till dess syfte.
Återkallelse av förordnande
9 § Uppfyller en ordningsvakt inte längre de villkor som anges i 4§, får
förordnandet återkallas. Detsamma gäller när det finns något annat särskilt
skäl för återkallelse. Beslut om återkallelse meddelas av den myndighet som har meddelat förordnandet. Uppkommer fråga om att återkalla ett förordnande och kan det antas att
förordnandet kommer att återkallas, får myndigheten besluta att avstänga
ordningsvakten från tjänstgöring för tiden till dess frågan om återkallelse
har prövats slutligt. Även i annat fall får beslut om avstängning för visst
tjänstgöringstillfälle meddelas, om ordningsvakten åsidosätter vad som åligger honom i hans verksamhet. Är det fara i dröjsmål får beslut om avstängning meddelas av en polis-
man. Ett sådant beslut skall skyndsamt anmälas till den myndighet som har
förordnat ordningsvakten. Har avstängningen ej redan upphört, skall myndigheten omedelbart pröva om den skall bestå.
Besvär
10 & Beslut som en polisstyrelse har meddelat enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär. Beslut som en länsstyrelse eller rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
Tystnadsplikt
11 & En ordningsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av brott.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre-
tesslagen (1980: 000).
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Ett förordnande att vara ordningsvakt som har meddelats före ikraftträdandet skall därefter gälla
som förordnande för ordningsvakt enligt denna lag. Förordnandet upphör
dock att gälla vid utgången av år 1982, såvida det inte dessförinnan har återkallats eller annars upphört att gälla.
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 14§ och 24 kap. 2& brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 kap.
14 §!
Under beredskapstillstånd och Under beredskaptillstånd och då då riket är i krig skall såsom krigs- riket är i krig skall såsom krigsman man anses, förutom den som på anses, förutom den som på grund grund av 21 kap. 20§ eller med stöd av 21 kap. 20§ eller med stöd därav därav givna bestämmelser är krigs- givna bestämmelser är krigsman, man, jämväl envar annan som är jämväl envar annan som är tjänsttjänstgöringsskyldig vid krigsmak- göringsskyldig vid försvarsmakten, ten. i den mån ej regeringen annor- i den mån ej regeringen annorlunda lunda förordnar. Vad som sägs om förordnar. Vad som sägs om krigskrigsman skall, då riket är i krig, man skall, då riket är i krig, äga äga motsvarande tillämpning å po- motsvarande tillämpning å polislisman vilken, utan att vara tjänst- man vilken, utan att vara tjänstgögöringsskyldig vid krigsmakten, är ringsskyldig vid försvarsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar, å skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att fullgöra för bevak- skyddsvakt som har förordnats med ning av viss egendom erforderlig stöd av 10§ lagen (1940:358) med polisverksamhet och därvid enligt vissa bestämmelser till skydd för regeringens förordnande = tillhör försvaret m.m. samt å den som tillkrigsmakten ävensom å den som hör sådan tjänstegren inom civilförtillhör sådan tjänstegren inom civil- svaret, vars personal jämlikt regeförsvaret, vars personal jämlikt re- ringens förordnande är skyldig att geringens förordnande är skyldig utöva verksamhet som åvilar föratt utöva verksamhet som åvilar svarsmakten. krigsmakten.
Den som eljest under bered- Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig skapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid avdelning av krigsmak- vistas vid avdelning av försvarsten, som är i fält eller tjänstgör un- makten, som är i fält eller tjänstgör der liknande förhållanden, skall ock under liknande förhållanden, skall anses såsom krigsman. ock anses såsom krigsman.
Beträffande krigsfånge, krigsdeltagare som internerats vid krig under vilket riket är neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård skall i tillämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgat.
24 kap.
Om polisman, som skall verställa tjänsteåtgärd, mötes eller angripes med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka det ! Senaste lydelse 1974: 565.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilförsvarspersonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning. Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande eller ordningens upprätthållande brukas det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagt. Detsamma skall gälla därest, i fall som avses i detta stycke, motstånd övas av annan än förut nämnts. Den som med laga rätt skall avviså eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom, får likaså, om han möts av motstånd, för att genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Har någon enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar som kommer honom till hjälp samma rätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som i 22 kap. 14 § första stycket i dess äldre lydelse har föreskrivits om den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt regeringens förordnande tillhör krigsmakten skall dock gälla intill utgången av år 1982.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 § Bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt Bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt 5§ första stycket gäller i tillämpliga — 5§ första stycket gäller i tillämpliga delar även den som utan att vara delar även ordningsvakt och den polisman förordnats att fullgöra po- — som utan att vara polisman förordlisverksamhet, om ej annat framgår = nats att fullgöra polisverksamhet, av förordnandet. om ej annat framgår av förordnandet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
Prop. 1979/80: 122 Lo 139
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m.
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1976: 511) om omhändertagande av
berusade personer m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Vad som sägs i denna lag om po- Vad som sägs i denna lag om po-
lisman gäller även den som utan att — lisman gäller även ordningsvakt
vara polisman förordnats att fullgö- — och den som utan att vara polisman ra polisverksamhet, om ej annat = förordnats att fullgöra polisverkframgår av förordnandet. samhet, om ej annat framgår av för-
ordnandet.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
Härigenom föreskrivs, att 2§ lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
28 Angående beslag av egendom som avses i 1§ skall vad i allmänhet är
stadgat om beslag i brottmål äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser: 1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen (1977: 293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till
egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid för-
säljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.
Beslut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsle-
daren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 2283 första stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av polismyn-
digheten. | Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller
såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt.
Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av
! Senaste lydelse 1977: 297.
Nuvarande lydelse Förslagen lydelse
beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från
det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.
2. Vad i 27 kap. 7§ rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas
inom viss tid skall ej gälla i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.
3. Har förverkande av beslagtagen egendom cj förelagts och godkänts i samband rned strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och
väckes ej åtal, prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad
enligt I $. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken beslaget skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en
månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att,
om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens förver-
kande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.
4. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot. skall anmälan om
beslaget göras hos polismyndigheten.
5. I fråga om spritdrycker, vin 5. I fråga om spritdrycker, vin
eller starköl, som i strid mot gällan- eller starköl, som i strid mot gällan-
de bestämmelser medföres vid of- de bestämmelser medföres vid offentlig tillställning, äger ordnings- fentlig tillställning, har den som
vakt som med stöd av myndighets tjänstgör som ordningsvakt vid tillförordnande utövar polisverksam- ställningen samma rätt att taga het vid tillställningen samma rätt att egendomen i beslag som enligt rättaga egendomen i beslag som enligt tegångsbalken tillkommer polisrättegångsbalken tillkommer polis- man. man.
Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1938: 274) om rätt till jakt dels att 268 I mom. och 31§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att nuvarande 39 § skall betecknas 40 §. dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 398, av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 8!
1 mom. Den som vill utöva jakt vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.
Till bevis om att den jagande full- Till bevis om att den jagande full-
gjort vad honom enligt första gjort vad honom cnligt första
! Senaste lydelse 1975: 175.
stycket åligger skall han vid jakten stycket åligger skall han vid jakten
medföra ett för honom gällande medföra ett för honom gällande jaktkort: och vare han pliktig att vid jaktkort; och vare han pliktig att vid
anfordran uppvisa kortet för polis- anfordran uppvisa kortet för polisman eller med polismans befogen- man, av länsstyrelsen förordnad
het utrustad ordningsvakt för jakt- Jaukttillsynsman, befattningshavare
bevakning, befattningshavare vid vid domänverket,. vid tullverkets domänverket, vid tullverkets kust- kust- eller gränsbevakning eller vid eller gränsbevakning eller vid lant- lantbruksnämnds rennäringsav-
bruksnämnds rennäringsavdelning, delning, = stiftsjägmästare = eller
stiftsjägmästare eller dennes biträ- dennes biträden ävensom för den
den ävensom för den som äger, in- som äger. innehar eller vårdar mar-
nehar eller vårdar marken eller den ken eller den eljest där äger jakt-
eljest där äger jakträtt; skolande rätt; skolande den befattningshavaden befattningshavare vid domän- re vid domänverket, lantbruksverket, — Jlantbruksnämnds = ren- nämnds rennäringsavdelning och
näringsavdelning och stiftsnämnd stiftsnämnd sålunda tillkommande sålunda tillkommande befogenhe- befogenheten att påfordra uppviten att påfordra uppvisande av jakt- sande av jaktkort hava avseende al-
kort hava avseende allenast på lenast på mark som står under hans mark som står under hans förvalt- förvaltning eller uppsikt.
ning eller uppsikt.
31 §
Anträffas å bar gärning någon som olovligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehavaren eller den som äger, innehar e!ler vårdar marken så ock deras folk i fall som avses i 30§ tredje stycket fråntaga den jagande
jaktbytet och eljest taga detta i beslag ävensom beslagtaga vapen, ammuni-
tion. annat jaktredskap, hund, motorfordon, annat motordrivet fortskaffningsmedel och släpfordon.
Å område där jakträtt tillkommer Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å sådan kronomark kronan liksom å sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står ovanför odlingsgränsen som står
under statens omedelbara disposi- under statens omedelbara disposition och å renbetesfjällen tillkom- tion och å renbetesfjällen tillkommer rätt att taga jaktbyte och annan mer rätt att taga jaktbyte och annan i första stycket avsedd egendom : i första stycket avsedd egendom i beslag polisman och med polismans beslag polisman och av länsstyrelbefogenhet utrustad ordningsvakt sen — förordnad = jakttillsvnsman för jaktbevakning ävensom perso- ävensom personal vid domänvernal vid domänverket, vid tullver- ket, vid tullverkets kust- eller kets kust- eller gränsbevakning «gränsbevakning samt vid lantbrukssamt vid Jlantbruksnämnds ren- nämnds rennäringsavdelning.
närmgsavdelning.
Vad i första och andra styckena är stadgat om den som olovligt jagar å annans jaktområde gäller ock i fråga om den som å bar gärning beträdes
med jakt, som enligt 29§ I mom. första stycket är att anse såsom olovlig, eller med sådant tillvaratagande eller tillägnande, för vilket han enligt 298 I mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt; och skola, där
" Senaste lydelse 1973: 299.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna i 18 § tillkommer kronan, de i andra stycket här ovan omförmälda personerna äga att utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten tillkommer annan än kronan.
Har egendom tagits i beslag, skall anmälan därom göras till vederböran-
de polis- eller åklagarmyndighet. Den som erhållit sådan anmälan har att
förfara som om han själv gjort beslaget.
39 §
Den som kan anses lämplig att utöva jakttillsyn får förordnas till jakttillsvnsman.
En jakttillsynsman förordnas av
länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist. Förordnandet får omfatta ett el-
ler flera län och får återkallas när det finns skäl för det.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som enligt 26§ I mom. och 31 §i deras nya lydelse förskrivs om jakttillsynsman skall intill utgäng-
en av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har
förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet gäller.
7 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
Härigenom föreskrivs att 32 och 41 §§ vapenlagen (1973: 1176) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 §
Föreligger risk för missbruk av skjutvapen. kan polismyndighet besluta
att vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas. Är faran
för missbruk överhängande, får polisman även utan sådant beslut omhän-
dertaga vapnet och ammunitionen. I sådant fall skall polismannen skynd-
samt anmäla åtgärden hos polismyndigheten, som omedelbart skall pröva
om omhändertagandet skall bestå. Vad som i första stycket sägs om Vad som i första stycket sägs om polisman gäller även ordningsvakt polisman gäller även av länsstyrel-
som med stöd av myndighets för- sen förordnad jakttillsvnsman samt ordnande utövar jaktbevakning personal vid domänverket, tullversamt personal vid domänverket, ket eller rennäringsavdelning vid
tullverket elter rennäringsavdelning lantbruksnämnd. vid lantbruksnämnd.
Finns någon som har tillstånd att inneha den omhändertagna egendomen
och återkallas ej tillståndet, skall egendomen återlämnas till innehavaren
så snart det skäligen kan antagas att det ej längre föreligger någon risk för missbruk.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 8
Angående beslag av egendom, Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad en- som kan antagas vara förverkad enligt 40 §, gäller bestämmelserna om ligt 40§, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med föl- beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser. jande avvikelser.
1. Ordningsvakt, som med stöd 1. Av länsstyrelsen förordnad av myndighets förordnande utövar Jakttillsynsman samt personal vid jaktbevakning samt personal vid domänverket, tullverket eller ren-
domänverket, tullverket eller ren- näringsavdelning vid lantbruksnäringsavdelning vid lantbruks- nämnd äger samma rätt att taga
nämnd äger samma rätt att taga egendom i beslag som tillkommer egendom i beslag som tillkommer polisman. polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall 2. Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat väckas inom viss tid gäller ej i annat fall än då rätten utsatt sådan tid. fall än då rätten utsatt sådan tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som enligt 32 och 41 §§ i
deras nya lydelse föreskrivs om jakttillsynsman skall intill utgången av år
1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet gäller.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1940: 358) med vissa bestämmel-
ser till skydd för försvaret m. m.!.
dels att nuvarande 10 a § skall betecknas 14 §, dels att 10 § skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer. 11—13 §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 8
Enligt de närmare bestämmelser Enligt de närmare föreskrifter regeringen utfärdar äger bevak- som meddelas av regeringen eller
ningspersonal vid anläggning, in- myndighet som regeringen bestäm-
rättning, fartyg. luftfartyg eller om- mer får en militär befälhavare och
råde som skyddas enligt 1—3 §§ be- en länsstyrelse förordna därtill fogenhet att i den omfattning som lämplig person att som skyddsvakt
kräves för fullgörande av bevak- bevaka anläggning, inrättning, far-
ningsuppgiften företaga kroppsvisi- tyg eller område som skyddas en-
tation å personer, som där söka ligt 1-3 §§ = (skyddsföremål).
! Lagen omtryckt 1960: 75. Senaste lydelse av 10 a § 1978: 264, ? Senaste lydelse 1978: 264.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vinna tillträde eller uppehålla sig, Skyddsvakt tillhör försvarsmakten, samt undersöka föremål som de om riket är i krig.
medföra, så ock på platsen eller i
dess närhet tillfälligt omhändertaga personer och av dem medförda föremål.
11 8
Krigsmän och polismän som bevakar skyddsföremål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras. 1. begära att var och en som för-
söker få tillträde till eller uppe-
håller sig vid skyddsföremålet skall
lämna uppgift om namn, födelsetid
och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild handling,
2. avvisa eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd ej är tillräcklig,
tillfälligt omhänderta en person vid skyddstföremålet eller egendom
som denne medför, om han
a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag, b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig. ec. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning
av medförd egendom. Krigsmän som avses i första stycket och skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i
dess närhet samma befogenhet
som polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri,
sabotage eller förberedelse till så-
dant brott samt att lägga beslag på föremål som hun för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.
3 Förutvarande 11 § upphävd genom 1978: 264.
Prop. 1979/80: 122 vo 145
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
De befogenheter som anges i för-
sta och andra styckena tillkommer även gränsövervakningsmän som avses ilagen (1979: 1088) om gränsövervakningen i krig m.m. Råder
civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna all civil bevak-
ningspersonal vid skvddsföremålet. Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller
beslag enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till en
polisman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den
som har omhändertagits enligt för-
sta stycket 2 skall friges senast sex timmar efter omhändertagandet.
12. $
Kroppsvisitation av mera väsent-
lig omfattning skall såvitt möjligt
ske inomhus i avskilt rum och i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får inte utan att synnerliga skäl föreligger verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Vad som har sagts nu utgör dock
inte hinder mot att det i annan ordning företas sådan ytlig kroppsvisi-
tation som bedöms nödvändig av
säkerhetsskäl och som avser endast
eftersökande av vapen eller annat
farligt föremål.
13 §
En skyddsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller annars för rikets säkerhet. I det allmännas verksamhet tilllämpas i stället bestämmelserna i
Sekretesslagen (1980:00).
Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som i 10 §& i dess nya lydelse samt i Il och 13 §§ föreskrivs om skyddsvakt skall intill utgången
av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för bevakning av skyddsföremål så länge förordnandet gäller. 10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122
9 Förslag till
Lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383)
Härigenom föreskrivs att 3—5 §§ bevakningskungörelsen (1940: 383)! skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1943:881) om polisens ställning under krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980. Förordnande som har meddelats med stöd av 4 § skall dock gälla intill utgången av år 1982, om ej regeringen bestämmer annat.
H Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 191) om bevakningsföretag dels att i 5 § orden ”Kungl. Maj:t” skall utbytas mot ”regeringen"”', dels att nuvarande 9—12 §§ skall betecknas 13—16 §§, dels att I, 3, 6 och 8 samt nya 13— 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9—12 §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Med bevakningsföretag avses i Med bevakningsföretag avses i denna lag den som yrkesmässigt denna lag den som yrkesmässigt åtager sig att för annans räkning åtar sig att för annans räkning beutföra viss bevakningsuppgift. La- vaka fastighet, unläggning, viss gen gäller dock ej statlig eller kom- verksamhet, offentlig tillställning munal myndighet. eller något annat sådant eller också att bevaka enskild person. Lagen gäller dock ej bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gäller ej heller bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag.
! Senaste lydelse av 3 § 1979: 1089 4 § 1951: 514 5 § 1951: 514
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 38 Auktorisation får beviljas endast Auktorisation får beviljas endast om verksamheten kan antagas bli om det kan antas att verksamheten bedriven på ett sakkunnigt och om- 1. blir bedriven på ett sakkunnigt dömesegillt sätt. och omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed inom branschen, 2. inte kommer att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning. Vid prövning enligt första stycket skall särskilt beaktas att företaget har en lämplig organisation och planläggning av sin verksamhet. För auktorisation kräves också att företaget har utsett en person som föreståndare för verksamheten.
6 § Prövning som avses i 4 § göres Prövning som avses i 4 § görs av beträffande den som har hemvist den länsstyrelse som enligt 8 § utinom = Stockholms, Göteborgs, övar tillsyn över det berörda företa- Malmö eller Visby polisdistrikt av get. polisstyrelsen och i övriga fall av länsstyrelsen i det län där han har hemvist. Sedan ansökan om prövning Sedan ansökan om prövning gjorts får auktoriserat bevaknings- gjorts får auktoriserat bevakningsföretag i avbidan på beslut eller be- företag i avbidan på beslut eller besked i ärendet anlita den som an- sked i ärendet anlita den som ansökningen avser endast för verk- sökningen avser för verksamhet i samhet i vilken han ej får befattning vilken han ej får befattning med nåmed något förhållande som har be- got förhållande som har betydelse tydelse för rikets säkerhet. för rikets säkerhet. Godkännande enligt 4 § får begränsas till viss tid, när särskilda skäl föreligger.
85 Länsstyrelsen utövar tillsyn över Tillsyn över ett auktoriserat beauktoriserat bevakningsföretag. vakningsföretag utövas av länssty- Andra myndigheter skall på begä- relsen i det län där företagets ledran lämna länsstyrelsen det biträde ning har sitt säte. Andra myndighesom behövs för tillsynen. ter skall på begäran lämna länsstyrelsen det biträde som behövs för tillsynen. Vid tillsynen skall länsstyrelsen särskilt kontrollera att de villkor för auktorisation som anges i 3 § alltjämt är uppfyllda.
9 § Ett auktoriserat bevakningsföretag skall lämna länsstyrelsen de upplysningar om verksamheten som den begär för swn tillsyn.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Företaget skall årligen före mars månads utgång till länsstyrelsen sända in en redogörelse för verksamheten under föregående år.
10 8 Länsstyrelsen har rätt att inspektera ett auktoriserat bevakningsföretag och att ta del av samtliga handlingar som rör företagets bevakningsverksamhet. Inspektion skall göras så snart det finns anledning till det, dock minst en gång vartannat år.
11 §
Underlåter ett auktoriserat bevakningsföretag att lämna upplysningar enligt 9 § första stycket, att sända in redogörelse enligt 9 § andra stycket eller att lämna tillgång till handlingar enligt 10 §, får länsstyrelsen förelägga vite.
12 § Länsstyrelsen får förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag att vidta de rättelser och andra åtgärder som föranleds av tillsynen. Föreläggandet får förenas med vite.
98 13 §
Auktorisation eller godkännande enligt 4 § kan återkallas, när i denna lag angiven förutsättning för sådant beslut ej längre föreligger eller det i övrigt finns särskild anledning därtill. Därvid äger 5 § och 6 § första stycket motsvarande tillämpning. Om det finns synnerliga skäl, får länsstyrelsen i stället för att återkalla ett godkännande begränsa det till en viss verksamhet eller ett visst område. 10 8 14 § Den som uppsåtligen eller av Till böter eller fängelse i högst oaktsamhet bryter mot 2 § dömes sex månader döms den som uppsåttill böter eller fängelse i högst sex ligen eller av oaktsamhet bryter månader. mot 2 § eller lämnar osann uppgift i fall som avses i 9 §. 11 § 15 § Talan mot polisstyrelsens beslut Länsstyrelsens beslut enligt denenligt denna lag föres hos länsstv- na lag överklagas hos regeringen relsen genom besvär. genom besvär.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Kungl. Maj:t genom besvär. 12 § 16 §
Rikspolisstyrelsen meddelar efter Regeringen eller myndighet som samråd med berörda arbetsmark- regeringen bestämmer meddelar nadsorganisationer och branschor- närmare föreskrifter om utbildningganisationer närmare föreskrifter en av väktare samt om väktares om utbildningen av väktare samt uniform och utrustning i övrigt. om väktares uniform och utrustning i Övrigt.
1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Beträffande ärende om prövning enligt 4 § som har anhängiggjorts men inte slutligen avgjorts före ikraftträdandet skall dock äldre bestämmelser tillämpas.
2. Har ett företag före ikraftträdandet börjat bedriva verksamhet som då ej fordrade auktorisation men för vilken sådan behövs enligt denna lag, får företaget, under förutsättning att ansökan om auktorisation görs före den I april 1981, fortsätta verksamheten utan auktorisation till dess ansökningen slutligt har prövats. Avslås ansökningen, får auktorisationsmyndigheten, när särskilda skäl föreligger, medge att verksamheten ändå får fortsätta en viss övergångstid.
Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1980-03-04
Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ordningsvakter, 2. lag om ändring i brottsbalken, 3. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande.
Bb . lag om ändring i lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,
S. lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.,
6. lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt, 7. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176),
8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,
9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383), 10. lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig, 11. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Förslagen har föredragits inför lagrådet av rådmannen Dan Ogvall. Förslagen föranleder följande yttranden.
Förslaget till lag om ordningsvakter Lagrådet:
Genom den föreslagna lagen ersätts de kortfattade bestämmelserna om ordningsvakter i polisinstruktionen. Detta måste hälsas med tillfredsställelse. Lagen innehåller emellertid inte några bestämmelser om ordningsvakters befogenheter. Sådana får sökas på andra håll och regleringen är ganska svåröverskådlig. Det framstår som önskvärt att, i samband med att förslag till en polislag — som förutsätts i betänkande av 1975 års polisutredning (SOU 1979:6) — utarbetas och polisens befogenheter därmed får ett mer fullständigt lagstöd, en översyn görs även av ordningsvakternas befogenheter i syfte att få en mer systematisk reglering till stånd.
3 §
Den med paragrafen åsyftade utvidgningen av området för förordnande av ordningsvakt har angivits genom att förordnande får ske även för annan uppgift än som avses i 2 §. Den grundläggande bestämmelsen om ordningsvakts uppgift — nämligen att medverka till att upprätthålla allmän ordning — återfinns i 18. 1 28 anges de situationer för vilka förordnande ordinärt skall kunna meddelas. Syftet med förevarande bestämmelse är att för
undantagsfall vidga kretsen av dessa situationer, men uppgiften skall även i de nu åsyftade situationerna vara medverkan till allmän ordnings upp-
rätthållande. Uttrycket ”för annan uppgift än” kan måhända leda till
missuppfattningen att förordnande enligt bestämmelsen skall kunna meddelas även för annat ändamål än medverkan till upprätthållande av allmän ordning. Lagrådet förordar därför, till undvikande av sådant missförstånd,
att uttrycket ersätts med "i annat fall än”. Av vad som anförs i remissen framgår att paragrafen är avsedd att tillämpas restriktivt. Detta kommer enligt lagrådets mening till klarare uttryck i lagtexten, om orden "är motiverat” utbyts mot ”är av väsentlig betydelse”. I anslutning till förevarande paragraf vill lagrådet ytterligare anföra
följande. Departementschefen biträder i den allmänna motiveringen ett uttalande
av ordningsvaktsutredningen, vari som exempel på fall när ordningsvakter bör kunna förekomma enligt undantagsbestämmelsen i 3§ nämns en del
speciella privata tillställningar. Att döma av utredningens redogörelse för
nuvarande praxis (betänkandet s. 89) avses härmed främst skoldanser. Som framgår av vad lagrådet nyss anfört skall förordnande enligt 3 § inte
kunna meddelas för annat ändamål än medverkan till upprätthållande av allmän ordning. Hit kan inte hänföras ordningen vid privata tillställningar.
Väl kan det tänkas att en privat tillställning stör allmän ordning. t.ex.
genom oljud som tränger ut till angränsande allmän plats eller genom att människor som inte får komma in ställer till oordning utanför. Följden
härav kan bli att polisen får ingripa. Detsamma gäller en ordningsvakt som med stöd av undantagsbestämmelsen förordnats att upprätthålla ordningen
på angränsande allmänna platser. Något utrymme för att förordna en
ordningsvakt att upprätthålla ordningen på själva den privata tillställningen
föreligger inte. Detta gäller skoldanser lika väl som andra privata tillställningar. I den mån allmänheten inte äger tillträde till en tillställning, kan
personer som icke är önskvärda vägras att komma in. Om arrangörerna
inte anser sig kunna klara detta på egen hand, finns möjlighet att för ändamålet anlita väktare.
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Lagrådet: 24 kap. 28
Under förarbetena till brottsbalken undersökte straffrättskommittén möjligheterna att genomföra en allmän reglering av frågan om myndigheters användande av våld för att genomföra tjänsteåtgärder. Lagstiftarna nödgades emellertid avstå härifrån. Inte ens i fråga om polismans användande av våld eller tvång var det möjligt att ge uttömmande bestämmelser i brottsbalken. En sådan lagstiftning ansågs av straffrättskommittén kräva en omfattande utredning inom områden som låg utanför kommitténs uppdrag. Resultatet av övervägandena blev i stället de begränsade regler om s.k. laga befogenhet som upptas i 24 kap. 2§ brottsbalken och som i huvudsak bygger på äldre bestämmelser i strafflagen.
Det remitterade förslaget synes vara avsett att utgöra en fullständig reglering av frågan om våldsanvändning vid vissa specifika åtgärder under förutsättning att de genomförs med laga rätt, nämligen dels avvisande eller avlägsnande av någon från visst område eller utrymme, dels kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom. Rätten att genomföra tvångsåtgärder av typen kroppsvisitation etc. torde i och för sig vara så fullständigt och restriktivt reglerad i lag, att man inte behöver tveka att nu lagstifta om användande av våld vid sådana åtgärder på den grunden att lagstiftningens tillämpningsområde skulle vara oklart. Däremot måste erinras om att beslag och omhändertagande av egendom i vissa fall får verkställas också av enskilda personer, t. ex. enskild jakträtts- eller fiskerättsinnehavare, när han påträffar någon som jagar resp. fiskar olovligen (318 lagen 1938: 274 om rätt till jakt och 37 § lagen 1950: 596 om rätt till fiske). I vilka fall en rätt föreligger att avvisa eller avlägsna någon från visst område eller utrymme torde inte låta sig fullständigt bedömas utan en väsentligt mer omfattande utredning än som gjorts i förevarande lagstiftningsärende. En befogenhet att avvisa eiler avlägsna någon torde i åtskilliga situationer tillkomma även enskilda personer och ovisst är hur långt den i så fall sträcker sig. Inte heller när det gäller allmän verksamhet är det möjligt att utan ingående undersökningar bilda sig en fullständig uppfattning om under vilka förutsättningar rätt att avvisa eller avlägsna någon kan föreligga och vilka personer som äger vidta sådana åtgärder.
Man måste vara försiktig att — utöver den ram som nödvärnsrätten ger — legitimera användning av våld av andra kategorier än dem som är speciellt utbildade för att ingripa i ömtåliga situationer. I tveksamma fall bör det få ankomma på polisen att vidtaga de tvångsåtgärder som kan vara nödvändiga. Frågan om användande av våld för genomförande av tjänsteåtgärder synes böra bli föremål för mera ingående överväganden i samband med att en ny polislag utarbetas. I avvaktan därpå synes man nu
Prop. 1979/80: 122 ! An '
böra nöja sig med att genomföra den lagstiftning som kan anses nödvändig med hänsyn till att tidigare författningsstöd för ordningsvakters och likställdas våldsanvändning inte längre kan åberopas efter tillkomsten av en
ny lag om ordningsvakter med det innehåll som föreslås i remissen. I övrigt bör rättsläget få förbli oförändrat, vilket i vissa fall kan tänkas innebära att en rätt att använda våld får intolkas i den rätt till viss tvångsåtgärd som
följer av lag eller annan författning.
Enligt lagrådets mening bör därför en reglering av frågan om rätten att använda våld för de åtgärder som avses i det remitterade förslaget nu
begränsas till i huvudsak de grupper av befattningshavare, ordningsvakter och likställda, som omfattas av ordningsvaktsutredningens förslag till ändring av 24 kap. 2§ brottsbalken. Bestämmelserna synes emellertid böra i överensstämmelse med det remitterade förslaget ges en mer gencrell utformning än vad utredningen föreslagit, även om därmed någon enstaka
grupp skulle komma att falla utanför regleringen. Det nya tredje stycket i
paragrafen synes därvid förslagsvis kunna få följande lydelse: ”Om polisman eller annan som avses I första stycket eller den, som med stöd av lag eller annan författning förordnats av myndighet att medverka till att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller att utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rätt avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme, får han. om han möts av motstånd, även i andra fall
än som sägs i första och andra styckena för att genomföra åtgärden bruka
det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i myndighetsutövning med laga rätt skall verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom”.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m, m. Lagrådet: 1 §
I sista stycket av 113 torde efter visst mönster av 8§ LTO böra införas en föreskrift av innebörd, att omhändertagande enligt första stycket 2 inte får bestå längre än som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med
åtgärden, dock — som anges i förslaget — inte längre än sex timmar. Sista stycket sista meningen kan därför förslagsvis få följande lydelse: ”Den som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall friges så snart ändamå-
let med omhändertagandet har förfallit, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet.”
11 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag 18 Lagrådet: I sista meningen av förevarande paragraf stadgas undantag från lagens
tillämpningsområde för bevakning som utförs av enskild person. om denne
endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag. Innebörden av denna undantagsregel måste anses oklar. Eftersom paragrafens första mening uppställer krav på yrkesmässighet för att lagen över huvud taget skall bli tillämplig, kan den ej avse den som endast rent tillfälligt åtager sig att utföra bevakningsuppdrag inom ramen för myndighetförordnandet. Undantaget gäller alltså yrkesmässigt bedriven bevakning utförd av enskild person. Någon entydig förklaring av vad som avses med enskild person lämnas ej i remissen. Enligt vanligt språkbruk torde därmed avses fysiska
personer utan någon begränsning (jfr I & bokföringslagen 1976:125 och I $
jordbruksbokföringslagen 1979:141) och innebörden i regeln skulle alltså
vara att uppdrag från bevakningsföremålets företrädare till en ordningsvakt utan undantag faller utanför lagens tillämpningsområde. Härpå tyder
också departementschefens uttalande att han förordar en lösning som innebär att all ordningsvaktsverksamhet som bedrivs i företagsform under-
kastas BevL:s bestämmelser, medan en enskild person som själv fullgör sådan verksamhet liksom nu lämnas utanför denna reglerings tillämpnings-
område. Å andra sidan förekommer i remissen uttalanden som tyder på att
undantaget skulle inskränkas till E>vakning som enskild person på frilansbasis åtager sig. Under lagen skulle då falla bevakning som enskild person
bedriver i företagsmässiga former även om han är ensam i företaget och alltså utan anställda. Avses undantagsregeln ha denna innebörd. kan den ej anses framgå av den remitterade lagtexten. eftersom uttrycket ”enskild person” inte utan vidare kan sättas som motsats till företagare. Den sist angivna innnebörden framgår tydligt. om undantagsregeln erhåller följande lydelse: ”Den gäller ej heller bevakning som någon med stöd av ett honom meddelat förordnande av en myndighet enligt en bestämmelse i lag utför på
direkt uppdrag av bevakningsföremålets företrädare, såvida inte bevakningsverksamheten innebär idkande av rörelse.” Anmärkas må att en regel med lydelse enigt det remitterade förslaget och med den innebörd som den enligt vad förut sagts måste anses ha är mera lätt att tillämpa än en regel
med formulering som sist angivits. Det torde nämligen alltid möta vansk-
lighet att avgöra om en av en enskild person yrkesmässigt idkad bevak-
ningsverksamhet bedrives i företagsmässig form eller ej. Hilding är av skiljaktig mening och anför: Enligt förslaget skall lagen om bevakningsföretag utvidgas till att avse även ordningsvaktsverksamhet. Därmed utsuddas den hittills i princip iakttagna skiljelinjen mellan de uppgifter för upprätthållande av ordning
och säkerhet, som åvilar det allmänna, och de bevakningsuppgifter som
utförs av privata företag. Detta står enligt min mening inte i överensstämmelse med rättssäkerhetens krav och jag avstyrker därför den föreslagna utvidgningen.
Om förslaget ändock genomföres, uppstår frågan om utformningen av
undantagsbestämmelsen i sista meningen. F.n. gäller enligt lagen om bevakningsföretag att auktorisationstvång föreligger för varje fysisk och juridisk person, som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppdrag för annan.
Detta innebär (prop. 1974: 39 sid. 36) att även s.k. enmansföretag måste söka auktorisation. Jag delar majoritetens uppfattning, att motivuttalandena till det föreslagna undantaget för ordningsvakter kan ge upphov till vissa tolkningssvårigheter. Enligt min mening bör dock den rimliga tolkningen — vilken också synes bäst överensstämma med den föreslagna lagtexten — vara att en enskild ordningsvakt, som under eljest angivna
förutsättningar inte skall behöva söka auktorisation, inte heller skall behö-
va göra detta. om han bedriver sin ordningshållning i företagsform. Hans
lämplighet som ordningsvakt är redan prövad i samband med förordnandet (som också kan betraktas som en form av ”auktorisation”'). Jag förordar
därför att undantagsbestämmelsen får den lydelse som föreslagits i remis-
sen. I remissen föreslås vidare att lagen om bevakningsföretag utvidgas till
att avse även s.k. livvaktsverksamhet. En av polisens främsta uppgifter är
att skydda människor till liv och hälsa och det är enligt min mening inte
förenligt med vår rättsordning att denna primära polisuppgift skall kunna genom samhällelig auktorisation överlämnas till privata rättssubjekt. Jag
avstyrker därför förslaget även i denna del.
Vad gäller den lagtekniska utformningen av förslaget om livvaktsverksamhet vill jag påpeka att uttrycket ”bevaka enskild person” ger utrymme för en betydligt vidare tolkning än som avses i remissen. Det bör därför i vart fall förtydligas, exempelvis genom tillägget ”till skydd för hans liv och
hälsa”.
13 §
Lagrådet:
15 § anges att fråga om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. I det remitterade förstaget har i förtydli-
gande syfte — när det gäller företag i vilket ledningens säte flyttats från ett län till ett annat — upptagits en särskild regel i 8 § första stycket, att
tillsynen utövas av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Avsikten torde vara att fråga om återkallelse av auktorisation skall prövas av den länsstyrelse som har tillsynen över företaget. Med hänsyn
härtill bör beskedet i första stycket i förevarande paragraf om den länsstyrelse som är behörig besluta om återkallelse av auktorisation ske genom hänvisning — ej såsom i det remitterade förslaget till 5 & — utan till 8 § första stycket.
Prop. 1979/80: 122 IS6 Övriga lagförslag Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1980-03-13
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullsten, Mundebo, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Bu-
renstam Linder. Johansson, Wirtén, Holm, Andersson. Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri
Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition om ordningsvakter och bevakningsföretag
1¶Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till 1. lag om ordningsvakter, 2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,
> . lag om ändring i lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade
personer m. m., 5. lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.. 6. lag om ändning i lagen (1938: 274) om rätt till jakt.
7. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176), 8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret m. m., 9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383), 10. lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig, 11. lag om ändring i tagen (1974: 191) om bevakningsföretag. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Jag kan godta vad lagrådet har föreslagit i fråga om 3 § lagen om ordningsvakter och har ingen erinran mot vad lagrådet i övrigt har uttalat i
anslutning till denna paragraf. Jag godtar också lagrådets förslag beträffande 24 kap. 2§ brottsbalken och 11§ lagen med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m. Såvitt gäller lagen om bevakningsföretag (BevL) har i remissen föresla-
gits att 18 ändras bl.a. på det sättet att den nuvarande definitionen på
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 24 januari 1980.
bevakningsföretag — den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning utföra viss bevakningsuppgift — ändras till att avse den som yrkesmässigt
åtar sig att för annans räkning bevaka fastighet, anläggning, viss verksam-
het, offentlig tillställning eller något annat sådant eller också att bevaka enskild person. Som framgår av vad jag har uttalat i remissprotokollet skall
ändringsförslaget tillgodose främst två syften. Dels har ansetts att företag
som uteslutande ägnar sig åt ordningsvaktsverksamhet — s.k. ordnings-
vaktsföretag — bör vara förbjudna i den mån förutsättningar inte föreligger för dem att få auktorisation som bevakningsföretag. Dels har det ansetts
ofrånkomligt att verksamhet som går ut på att bevaka enskild person — s.k. livvaktsverksamhet — underkastas offentlig tillsyn och kontroll i den mån den över huvud taget skall få bedrivas. Att yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet för annans räkning blir sålunda enligt förslaget förbjudet
i den mån inte förutsättningar för auktorisation anses föreligga.
En av lagrådets ledamöter har avstyrkt förslaget i denna del. Enligt denna ledamot innebär utvidgningen av lagens tillämpningsområde till ordningsvaktsverksamhet att man utsuddar skiljelinjen mellan å ena sidan
de uppgifter för upprätthållande av ordning och säkerhet som åvilar det allmänna och å den andra de bevakningsuppgifter som utförs av privata företag. Att låta lagen omfatta livvaktsverksamhet sägs innebära att en primär polisuppgift överlämnas till privata rättssubjekt. Ledamoten anser vidare att uttrycket "bevaka enskild person” i vart fall bör lagtekniskt
förtydligas. För egen del kan jag så till vida instämma i vad denna ledamot har yttrat att jag anser det uppenbart att ordningsvaktsföretag liksom företag som ägnar sig åt att ge skydd åt enskilda personer bör tillåtas endast under
begränsade förutsättningar. Om emellertid lagen om bevakningsföretag får
behålla sitt hittillsvarande tillämpningsområde, innebär detta att inte några som helst begränsningar ställs upp för de aktuella företagens verksamhet.
Med hänsyn till arten av den verksamhet som det här gäller anser jag att en
sådan ordning inte är godtagbar. Det är vidare enligt min mening ea fördel att man genom en reglering 1 enlighet med remissens förslag uttryckligen slår fast att tillsynen över bevakningsföretagen skall omfatta även den verksamhet som företagen bedriver med förordnade ordningsvakter. Jag
finner mig därför böra vidhålla den ståndpunkt i sak som jag har intagit
enligt remissprotokollet. Däremot har jag ingen erinran mot att uttrycket
”bevaka enskild person” förtydligas. Detta bör lämpligen ske genom tillägg av orden "för dennes skydd”.
Remissens förslag till ändring i I & BevL innebär också att från lagens
tillämpningsområde undantas bevakning som utförs av enskild person, om
denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har medde-
lats honom av en myndighet med stöd av en bestämmelse i lag. Två av
lagrådets ledamöter har med hänvisning till de uttalanden om den aktuella undantagsbestämmelsens innebörd som jag har gjort i remissprotokollet
ansett det oklart om undantaget omfattar även verksamhet som en enskild person ensam bedriver i företagsmässiga former.
Till klarläggande av denna fråga vill jag uttala att min avsikt har varit att
all verksamhet som en enskild person åtar sig att själv utföra med stöd av en myndighets förordnande enligt lag — vare sig det är som ordningsvakt, jakt- eller fisketillsynsman eller skyddsvakt — liksom hittills skall falla utanför lagens tillämpningsområde. Detta gäller även om verksamheten
undantagsvis skulle anses innefatta idkande av rörelse. Vederbörandes
lämplighet för uppdraget är nämligen, som en av lagrådets ledamöter har
påpekat i ett särskilt yttrande, i ett sådant fall prövad redan genom själva förordnandet. Som jag har uppfattat de yttranden som lagrådets ledamöter har avgett erhåller också undantagsbestämmelsen med den i remissen föreslagna avfattningen den sålunda åsyftade innebörden. Någon justering av lagtexten är alltstå inte påkallad.
Som lagrådet har anmärkt kan den hänvisning till 5 § som har tagits in i 13 § sägas bli delvis missvisande. Paragrafen bör därför formuleras om.
Vid de överväganden som har ägt rum inom justitiedepartementet efter
lagrådsföredragningen har jag emellertid kommit till den uppfattningen att
förslaget i remissen beträffande sistnämnda paragraf och 6 8 BevL bör
jämkas även i ett sakligt avseende. I fråga om prövningen av bevaknings-
företagens personal innebär förslaget att man frångår nuvarande ordning
enligt vilken en fråga om godkännande beträffande den som har hemvist
inom Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt prövas av
polisstyrelsen och i övriga fall av länsstyrelsen i det län där han har
hemvist. Enligt förslaget skall i stället prövningen av fråga om godkännande — liksom fråga om återkallelse av godkännande — prövas av tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen i det län där det berörda företagets ledning har sitt säte. Som framgår av vad jag har uttalat i remissprotokollet
har förslaget avsetts medföra en effektivisering av tillsynen. Detta syfte uppnås otvivelaktigt också när det gäller de mindre och medelstora företa-
gen. I fråga om de största företagen, som är etablerade i flera län, måste
emellertid beaktas att förslaget kommer att leda till en mycket stor arbetsbelastning för länsstyrelserna i de län där företagens ledning har sitt säte. Härtill kommer att den omedelbara uppsikten över dessa företags avdelningar i andra län än det där ledningen har sitt säte regelmässigt utövas av länsstyrelsen i det län där avdelningen är verksam, eftersom denna länsstyrelse biträder tillsynsmyndigheten vid tillsynen i enlighet med vad som förutsattes vid tillkomsten av lagen om bevakningsföretag (fr prop.
1974: 39 s. 40). I de fall som avses nu ligger det därför närmast till hands att låta godkännandeprövningen ankomma på den länsstyrelse som har omedelbar kontakt med det berörda företaget. För att åstadkomma en sådan
ordning och samtidigt undanröja de huvudsakliga olägenheter som har befunnits vara förenade med nuvarande ordning bör lämpligen i 6 § första stycket föreskrivas att godkännandeprövningen beträffande personalen
skall ankomma på länsstyrelsen i det län där den som prövningen gäller avses huvudsakligen komma att tjänstgöra samt i bevakningsföretagskungörelsen (1974: 462) en föreskrift meddelas om att den länsstyrelsen — om den inte är tillsynsmyndighet — skall underrätta denna om resultatet av prövningen. I fråga om föreståndare för verksamheten och ledamöter i företagets styrelse bör däremot den i remissen föreslagna ordningen gälla. Med denna lösning bör fråga om återkallelse av godkännande beträffande ett bevakningsföretags personal prövas av den länsstyrelse som har beslutat om godkännandet. Detta bör anges i 13 §. Det ankommer på regeringen att besluta om erforderliga ändringar i bevakningsföretagskungörelsen. Därvid bör bl. a. föreskrivas att om en länsstyrelse som inte är tillsynsmyndighet har återkallat ett godkännande, denna skall underrätta tillsynsmyndigheten härom.
2¶Väktarutbildningen
Vid min anmälan av frågan om remiss till lagrådet förutskickade jag (avsnitt 2.3) att jag efter det att lagrådet hade avgett yttrande över lagförslagen skulle återkomma till spörsmålet om utbildningen av väktare.
I denna det vill jag först erinra om att dåvarande chefen för justitiedepartementet i samband med tillkomsten av lagen (1974: 191) om bevakningsföretag (BevL) konstaterade att det var ett samhällsintresse att bevakningsföretagens verksamhet bedrevs under betryggande former och att det därför var av stor betydelse att personalen fick en i förhållande till sina arbetsuppgifter lämpligt avpassad utbildning (prop. 1974:39 s. 47). För att enhetliga normer i fråga om utbildningen skulle komma till stånd fick rikspolisstyrelsen i uppdrag att utfärda närmare föreskrifter om utbildningen av väktare (12 & BevL). Efter samråd med berörda arbetsmarknadsoch branschorganisationer har rikspolisstyrelsen den 1 oktober 1974 utfärdat provisoriska föreskrifter för utbildning av väktare som fortfarande gäller.
Föreskrifterna förutsätter för både hel- och deltidsanställd personal en grundutbildning som omfattar dels en introduktionskurs, dels undervisning 1 ämnena allmän väktarkunskap, brandförsvar, väktartjänst och skyddstjänst samt kunskapsprov i anslutning till utbildningen. Härtill kommer enligt föreskrifterna praktisk yrkesträning. Grundutbildningen omfattar sammanlagt 217 timmar, varav 120 timmar avser praktisk yrkesträning. För särskilda bevakningsuppgifter förutsätts specialutbildning, t. ex. hundförarutbildning. De kunskaper som erhålls genom grund- och specialutbildning skall vidmakthållas och förbättras genom fortbildning. För korttidsanställd personal, dvs. personal som under högst tre månader företrädesvis sommartid anlitas under oridnarie väktares ledighet, ställs kraven på utbildning lägre. För sådan väktare gäller att utbildningen skall ske genom
deltagande i 30 timmar av introduktionsavsnittet samt i 10 timmar av
ämnet allmän väktarkunskap. Den föreskrivna grundutbildningen skall
påbörjas snarast möjligt och avslutas senast tre månader efter anställnings-
dagen när det gäller heltidsanställd väktare och sex månader efter anställningsdagen för deltidsanställd väktare.
Utredningen anser att innehåll och kunskapsmål i de nuvarande föreskrifterna om utbildning i stort sett svarar mot det behov av fackteoretiska
kunskaper som kan anses nödvändiga för väktare. Utredningen har därför inte funnit att det finns motiv för att genom lagstiftning kräva en utbildning för väktare som i fråga om kunskapsmål och innehåll går utöver vad som f.n. fordras. Utredningen anser emellertid att samma utbildningskrav bör
gälla för hel-, del- och kortttidsanställd personal. Vidare bör enligt utred-
ningen lektionsantalet vara rikttider och elevernas individuella förutsätt-
ningar och undervisningens uppläggning avgöra vilken tid som fordras för att kunskapsmålen skall uppnås. Det föreslås att en väktare inte skall få tilldelas självständiga bevakningsuppgifter innan han har genomgått grundutbildning.
Utredningen erinrar om att utvecklingen när det gäller yrkesutbildningen
på sikt synes bli att de flesta ungdomar skaffar sig en fortsatt utbildning
efter grundskolan och att den utbildningen kommer att ske genom samhällets försorg. Utredningen anser därför att en bransch som saknar representation i det samhälleliga utbildningssystemet kan få framtida rekryterings-
svårigheter. Bl. a. av detta skäl bör enligt utredningen grundläggande utbildning för väktare anordnas som en specialkurs inom gymnasieskolan. I betänkandet läggs fram ett förslag till en tim- och kursplan för utbildning
för väktare inom ramen för en sådan specialkurs, som föreslås omfatta en
termin. Arbetstekniken föreslås bli lagd som inbyggd utbildning, dvs.
handledd praktik inom bevakningsföretag. Som särskilda behörighetsvillkor föreslås gälla att eleven skall ha fyllt 18 år och blivit godkänd vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet.
Bland dem som söker sig till väktaryrket finns många personer med
ganska omfattande erfarenhet från arbetslivet. Utredningen har därför med
utgångspunkt från gymnasiekursen skisserat en tim- och kursplan även för en särskild kurs inom den kommunala vuxenutbildningen. Eftersom bevakningsbranschen besväras av brist på utbildad arbetskraft särskilt i
storstadsområdena, föreslår utredningen vidare att utbildning för väktare
får ingå även bland de bristyrkesutbildningar som kan erbjudas som arbets-
marknadsutbildning. Enligt förslaget skall bevis om godkänd utbildning kunna utfärdas efter särskild prövning för den som har inhämtat kunskaper på annat sätt än genom det allmänna skolväsendet. Det blir då möjligt för företagen att efter överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden utnyttja egna utbildningsresurser. Denna utbildning avses i så fall komma att bedrivas utan statligt bidrag. Den särskilda prövningen skall anordnas inom det allmänna skolväsendet.
Flera remissinstanser har ställt sig positiva till tanken att samhället bör
svara för väktarnas utbildning och har utan närmare kommentarer tillstyrkt utredningens förslag. Åtskilliga av de instanser som i och för sig
ansluter sig till grundtanken om en samhällelig utbildning har emellertid
framfört invändningar mot utredningens förslag. Det har sålunda från flera håll satts i fråga om inte lägsta ålder för tillträde till utbildningen borde vara
20 år samt om inte all väktarutbildning borde bedrivas som vuxenutbild-
ning. Enligt skolöverstyrelsen bör utbildningen äga rum i första hand inom
ramen för den kommunala vuxenutbildningen. Även statens skolor för vuxna skulle enligt styrelsen kunna komma i fråga som utbildningsorgan.
Polisutredningen har i sitt remissyttrande pekat på att det antagligen
kommer att ta lång tid innan samhället har byggt ut tillräcklig utbildningskapacitet och har därför ansett det viktigt att företagsintern utbildning kan anordnas även 1 fortsättningen. Flera andra remissinstanser, däribland
rikspolisstyrelsen, har framhållit att såväl ABAB som Securitas har väl utvecklade utbildningsavdelningar med inarbetade rutiner, varför den framtida grundutbildningen bör kunna bedrivas vid de båda koncernernas
skolor. Dessa bör i så fall lämpligen anlitas även av andra bolag. Från
åtskilliga håll yppas tveksamhet i frågan huruvida den föreslagna organisa-
tionen av utbildningen har förutsättningar att fungera.
Utredningens förslag avstyrks av Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund. Organisationerna påpekar att många av de ungdomar som f. n. rekryteras till bevakningsföretagen har lämnat grundsko-
lan vid 16 års ålder. För behörighet till den föreslagna utbildningen inom
gymnasiet krävs att eleven fyllt 18 år. Detta innebär enligt organisationer-
na att ungdomar tvingas ”vänta” två år eller avbryta tidigare yrkesverk-
samhet för att börja väktarutbildning. Attraktionskraften i den föreslagna
gymnasieutbildningen ifrågasätts också. När det gäller den kommunala vuxenutbildningen och bristyrkesutbildningen framhåller organisationerna
att dessa utbildningsvägar kommer att vara tillgängliga endast på ett fåtal orter i landet. Med hänsyn härtill ifrågasätter organisationerna om den föreslagna samhällsordnade utbildningen förmår garantera bevaknings-
företagen tillgång på utbildad arbetskraft. Organisationerna anser i stället att den företagsinterna utbildningen även i fortsättningen skall få förekom-
ma men att den — om bevakningsföretagen själva skall bekosta den — inte
skall ha större omfattning än f. n.
Förslaget avstyrks på i huvudsak samma grunder av Stockholms han-
delskammare, ABAB, Securitas och bevakningsrådet. Från företagens
sida har därvid särskilt framhållits att förslaget inte tillgodoser företagens behov av kontinuerlig tillgång på utbildad personal. Inte heller Svenska
transportarbetareförbundet, som organiserar flertalet väktare, anser att
det framlagda utbildningsförslaget kan läggas till grund för väktarutbild-
ningen.
Flera av de remissinstanser som har avstyrkt utredningsförslaget har lagt fram ett alternativt förslag till lösning av utbildningsfrågan. Bakom detta förslag ställer sig Svenska arbetsgivareföreningen. Sveriges industriförbund, Svenska transportarbetareförbundet, Stockholms handelskammare, bevakningsrådet, ABAB och Securitas. Förslaget innebär att grund-
utbildningen för väktare skall anordnas under medverkan av Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA), som är ett samarbetsorgan
för vissa huvudarbetsgivare inom transportområdet och transportarbetare-
förbundet och som redan nu har yrkesutbildning som en av sina huvuduppgifter.
Av vad som har anförts nu framgår att utredningens förslag under
remissbehandlingen har blivit föremål för en delvis långtgående kritik.
Sedan en uppvaktning beträffande väktarutbildningen hade gjorts hos ju-
stitiedepartementet av bl. a. företrädare för arbetsmarknadsparterna, upp-
manades parterna att fortsätta sina överläggningar i syfte att redovisa förslag till bedrivande, organisation, administration och finansiering av väktarutbildningen inom ramen för TYA:s verksamhet.
Efter överläggningar mellan parterna har dessa därefter till justitiedepartementet i december 1979 överlämnat ett förslag till riktlinjer för det fortsatta arbetet på utbildningsfrågan. Bakom förslaget står Svenska ar-
betsgivareföreningen (allmänna gruppen), statsföretagens förhandlingsor-
ganisation (branschkommittén Bevakning och alarmering), Svenska
transportarbetareförbundet och handelstjänstemannaförbundet, i vilket flertalet av ABAB:s väktare är organiserade.
De riktlinjer som föreslås går ut på att parterna skall uppdra åt TYA att organisera och administrera yrkesutbildning för väktare. Yrkesutbildning-
en avses utöver den grundläggande utbildningen kunna omfatta även återkommande utbildning och vidareutbildning. Härvid skall beaktas att även de mindre och medelstora företagens behov tillgodoses. Det är förutsatt att den obligatoriska, grundläggande väktarutbildningen till sin omfattning
och sitt innehåll skall fastställas av skolöverstyrelsen i samråd med rikspo-
lisstyrelsen samt att en myndighet skall ha tillsyn över utbildningen. Kostnaderna för utbildningen bör enligt förslaget bäras av staten. Parterna har vidare förklarat att de avser att tillkalla en särskild projektgrupp med uppgift att i detalj utforma uppdraget till TYA. Statsföretagens förhandlingsorganisations branschkommitté och handelstjänstemannaför-
bundet, vilka inte tillhör TYA:s huvudmän, skall ingå i denna projektgrupp. Projektgruppen skall tillsammans med TYA utarbeta underlag i fråga om yrkesutbildningens mål, innehåll och form samt läromedel.
Av skrivelsen framgår vidare att parterna är överens om att en påbygg-
nadsutbildning i resp. bevakningsföretag även i framtiden skall kunna genomföras som företagsintern utbildning. Parterna har också förklarat att
de kommer att verka för att en kurs inom gymnasieskolan för värnyrken kommer till stånd och att personer fyllda 16 år kan genomgå denna utan
någon anställning i bevakningsföretag. Det har upplysts att avsikten är att en sådan kurs skall ta sikte inte bara på väktaryrket utan också på yrken som exempelvis brandman och ambulansförare samt att den som har genomgått gymnasiekursen skall kunna befrias från den teoretiska delen av väktarutbildningen eller delar därav. Parterna är överens om att vidareutbildning inom väktaryrket på sikt bör kunna genomföras på högskolenivå i form av kurser eller vid en särskild yrkesteknisk högskola. — I avvaktan på att ett nytt utbildningssystem blir utbyggt avses utbildning av väktare ske inom resp. företag enligt gällande regler. | Efter remiss har yttranden över parternas skrivelse avgetts av rikspolisstyrelsen och skolöverstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har bl.a. uttalat att förslaget I skrivelsen synes sakna enhetlighet i uppbyggnaden av ett nytt utbildningssystem. 1 vissa hänseenden anser sig styrelsen inte kunna ta ställning till förslaget och dess konsekvenser utan ytterligare utredning. Enligt rikspolisstyrelsen bör inte staten bära hela kostnadsansvaret för väktarutbildningen. Den företagsinterna utbildningen kan emellertid enligt vad styrelsen framhåller lämpligen byggas ut med stöd av statsbidrag. Styrelsen uttalar avslutningsvis att utbildningen inte behöver vara så omfattande som väktarutbildningsutredningen har föreslagit. Skolöverstyrelsen framhåller i sitt yttrande att en organisation av utbildningen i enlighet med arbetsmarknadsparternas förslag förutsätter att en s.k. enskild yrkesskola bildas. Med en sådan skola förstås, enligt 1 § förordningen (1971: 342) om enskilda yrkesskolor, en yrkesskola för vilken enskild är huvudman och vars huvudman har förklarats berättigad till statsbidrag enligt förordningen. Skolöverstyrelsen vidhåller emellertid sin mening enligt remissvaret över väktarutbildningsutredningens betänkande, nämligen att utbildningen i första hand bör anordnas inom den kommunala vuxenutbildningen. I yttrandet påpekas dock att ingen kommun har anmält något intresse för att anordna en utbildning av aktuellt slag. Skolöverstyrelsen utgår därför från att berörda parter tar kontakt med lämpliga kommuner för att försöka intressera dem för frågan. För egen del vill jag efter samråd med statsrådet Mogård uttala följande. I utredningens betänkande har förts fram flera värdefulla uppslag som bör utgöra ett väsentligt underlag för det fortsatta arbetet på en ändrad ordning för väktarnas utbildning. Mot bakgrund av remissutfallet står det dock klart att de erfarenheter och de utbildningsresurser som finns samlade hos bevakningsbranschen måste tas tillvara vid en övergång till ett nytt utbildningssystem. Detta kan ske på olika vägar och behöver inte nödvändigtvis förutsätta att TYA blir huvudman för en enskild yrkesskola. En lösning som har motsvarighet på andra områden är sålunda att utbildningen i huvudsaklig överensstämmelse med väktarutbildningsutredningens förslag organiseras inom ramen för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen, varvid TYA:s arbete inriktas på att tillhandahålla skolöverstyrelsen underlag för utformningen av tim- och kursplaner och läro-
medel samt på att biträda med att organisera den inbyggda utbildningen och vid behov även när det gäller att skaffa lärarkrafter. Också en sådan
ordning torde i allt väsentligt kunna tillgodose de önskemål som har framställts från arbetsmarknadsparternas sida. Det finns dock inte möjlighet att bedöma denna fråga slutgiltigt innan parterna har preciserat den roll som TYA avses få i ett framtida utbildningssystem. Principbeslut i organisationsfrågan bör därför inte fattas förrän resultat föreligger av den ytterligare utredning som arbetsmarknadsparterna har förklarat sig ämna verkstäl-
la. Sedan detta utredningsarbete har slutförts bör frågan i vanlig ordning
beredas inom berörda utbildningsorgan.
Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att pröva den särskilda frå-
gan om väktarutbildning kan ske som bristyrkesutbildning. Styrelsen har i sitt remissyttrande förklarat att den avser att ta upp frågan till prövning.
Väktarutbildningsutredningen har som nämnts funnit att rikspolisstyrel-
sens nuvarande föreskrifter om utbildningen väl svarar mot det behov av fackteoretiska kunskaper som bör ställas på området. Med hänsyn härtill
har utredningen inte ansett skäl föreligga att genom lagstiftning kräva
utbildning för väktare som går utöver vad som följer av de nuvarande föreskrifterna såvitt gäller kunskapsmål och innehåll. Jag kan i denna del
liksom remissinstanserna ansluta mig till utredningens ståndpunkt. Utred-
ningens synpunkt att elevernas möjligheter att tillgodogöra sig utbildning-
en bör bli avgörande för hur lång utbildningstid som skall krävas för resp. kursavsnitt kan tillgodoses vid en omarbetning av föreskrifterna och påkallar inte något ställningstagande från riksdagens sida.
Väktarutbildningsutredningens förslag innebär slutligen en ändring av gällande ordning så till vida att det förutsätts att korttidsanställd personal
skall ha genomgått samma grundutbildning som väktarpersonalen i övrigt. Förslaget i denna del — beträffande vilket tre av utredningens experter har
anmält avvikande mening — avstyrks av flertalet av de remissinstanser som har gått in på frågan. Enligt rikspolisstyrelsen skulle, om förslaget genomförs, bevakningsföretagen i praktiken komma att ställas inför oöverstigliga rekryteringssvårigheter framför allt under semestertid. I huvudsak samma uppfattning redovisas av bl. a. polisutredningen, länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län samt Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.
För egen del vill jag erinra om att bevakningsföretagen f. n. i mycket stor
utsträckning anlitar studerande ungdom som semestervikarier. Denna personal tas normalt i anspråk bara för begränsade uppgifter, såsom t. ex. vissa nattvaktsuppdrag. Det finns knappast praktiska möjligheter att låta
denna personal gå igenom en fullständig grundutbildning, eftersom den inte är tillgänglig för utbildning under så lång tid som i så fall skulle förutsättas. Det har inte uppgetts att några särskilda olägenheter har vål-
lats av att den korttidsanställda personalen har endast begränsad utbildning. Jag anser därför att gällande ordning bör behållas åtminstone t. v.
Skulle möjligheten att anlita semestervikarier utan fullständig utbildning
missbrukas kan, som polisutredningen har påpekat, föreskrifter meddelas som ger garantier för att vikarierna tas i anspråk endast för begränsade
uppgifter och för att bevakningsföretagen inte reguljärt arbetar med kort-
tidsanställd personal.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
1. föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförsla-
gen med vidtagna ändringar,
2. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om
utbildningen av väktare.
4¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för den åtgärd eller det ändamål som han har hemställt om.
5 Hemställaft sossososssssrsrrssreserrerserr rer rss ser sr ss rss r es na 87 (0 31 [TT 87
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1978:33) ordnings-
NET 88 Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1978: 4) bevaknings-
TTT 0 a 92 Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över betänkandena
(SOU 1978:33) ordningsvakter och (Ds Ju 1978:4) bevaknings-
PESON ooo esse ere res re reser r ere rs ers ere r ss sas reser ses 95 Bilaga 4 De remitterade förslägel sosssssserersresrererrra rensa 135
Utdrag ur lagrådets protokoll 1980-03-04 =ossooissssss ss ser seen 150
I Anmälan av lagrådsyttrande oosossosossssersrssr reses ser sea 157
2¶Väktarutbildningen sssssosssserrssersrsrerrrsss ers rs sr r ere rea 160
3 HemställaåD soosooossseserserersersrerer ere ses se rr er rt rer sees 166 4 Beslut mooooosserererreserarrrrrerrr reser rr rr rer rr stress ss 166
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980