om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret

Regeringens proposition År 1986/87: 143 ey

om ny riksbankslag och ändrat Prop

huvudmannaskap för riksgäldskontoret 1986/87: 143

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1987.

På regeringens vägnar

Kjell-Olof Feldt

Bo Holmberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås dels en ny riksbankslag, dels att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret skall föras från riksdagen till regeringen.

I förslaget till ny riksbankslag renodlas riksbankens verksamhet så långt möjligt att avse rena centralbanksuppgifter. I lagen anges att riksbanken har ansvar för valuta- och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Riksbanken skall vidare vara statens och bankernas bank samt ansvara för beredskapsplanläggning på bank- och betalningsväsendets område.

Antalet fullmäktige ökas från sju till åtta. Av dessa skall sju väljas av riksdagen. Dessa utser inom sig ordförande och väljer den åttonde fullmäktige som också skall vara chef för riksbanken. Dessutom väljs högst två vice riksbankschefer. Riksbankschef och vice riksbankschefer väljs för en tid av fem år. Regeringen skall således inte som för närvarande utse fullmäktiges ordförande. För att säkerställa en samordning av riksbankens penningpolitik med annan ekonomisk politik föreslås att fullmäktige innan beslut av större penningpolitisk vikt fattas skall samråda med det statsråd som regeringen bestämmer.

Förslaget till ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret medför inte någon ändring av riksgäldskontorets huvuduppgift. Denna skall alltjämt vara att ta upp och förvalta lån för statens räkning. Riksgäldskontorets verksamhet skall bedrivas med beaktande av statsskuldspolitiskt betingade målsättningar. Regeringen skall varje år inhämta riksdagens bemyndigande att ta upp erforderliga lån. Frågor som rör riksgäldskontorets organisation, ledning och personal skall behandlas i ett senare förslag.

Den nya riksbankslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1989 och de

1 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 143

lagändringar som rör huvudmannaskapet för riksgäldskontoret den 1 juli Prop. 1986/87: 143 1989.

Lagförslagen 1-7 i denna proposition har granskats av lagrådet.

Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s.

34), lagrådets yttrande (s. 89), och föredragandens ställningstaganden till lagrådets synpunkter samt skälen för de lagförslag som inte har granskats av lagrådet (s. 93).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

[AN

1 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10, 12 och 13 §§ regeringsformen! skall ha följande lydelse.

Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.

Under riksdagen skall finnas myndighet med uppgift att i enlighet med riksdagens bemyndigande taga upp och förvalta lån till staten. Närmare bestämmelser härom meddelas i lag.

Riksbanken är rikets centralbank

med ansvar för valuta- och kredit-

politik. Den skall också främja ett

säkert och effektivt betalningsvä-

sende.

Riksbanken är myndighet under riksdagen.

Riksbanken förvaltas av sju full- Riksbanken förvaltas av årra fullmäktige. En av dessa och en supp- mäktige. Sju fullmäktige väljes av leant för honom förordnas av rege- riksdagen. Dessa väljer för en tid ringen för tre år i sänder. Övriga av fem år en fullmäktig, som samtisex väljes av riksdagen. Den full- digt skall vara chef för riksbanken. mäktig som regeringen har förord- De fullmäktige som valts av riksdanat är ordförande. Han får ej utöva gen väljer inom sig ordförande. annat uppdrag eller inneha tjänst Denne får ej utöva annat uppdrag inom riksbankens ledning. Bestäm- eller inneha tjänst inom riksbanmelser om riksdagens val av full- kens ledning. Bestämmelser om mäktige, om riksbankens ledning i riksdagens val av fullmäktige, om övrigt samt om dess verksamhet riksbankens ledning i övrigt samt meddelas i riksdagsordningen och om dess verksamhet meddelas i annan lag. riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag. Regeringen kan åter- sitt uppdrag. De fullmäktige som kalla förordnandet för ordföranden valts av riksdagen får skilja ordföeller för dennes suppleant. randen från uppdraget som ordfö-

rande och den som är fullmäktig

och chef för riksbanken från hans

uppdrag.

! Regeringsformen omtryckt 1985: 866.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

13§

Endast riksbanken har rätt att uf- Endast riksbanken har rätt att ge giva sedlar. Bestämmelser om pen- ut sedlar och mynt och att bestäm-

ning- och betalningsväsendet med- ma utformningen av dessa. Bedelas i övrigt genom lag. stämmelser om penning- och betal-

ningsväsendet meddelas i övrigt ge-

nom lag.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 9 kap. 10§ den 1 juli 1989 och i

övrigt den 1 januari 1989.

2. De äldre föreskrifterna i 9 kap. 12 § gäller till dess val av fullmäktige

skett enligt de nya bestämmelserna.

Prop. 1986/87: 143

2 Förslag till

Lag om ändring i riksdagsordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen! dels att 8 kap. 6§ och 9 kap. 4§ skall ha följande lydelse,

dels att tilläggsbestämmelserna 3.8.3, 3.13.1, 4.6.1, 4.6.2 och 7.1.1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Om förslagsrätt för fullmäktige i Om förslagsrätt för fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgälds- riksbanken, riksdagens ombudskontoret, riksdagens ombudsmän män och riksdagens revisorer i anoch riksdagens revisorer i annan nan fråga än som avses i 8§ första fråga än som avses i 8§ första stycket första punkten föreskrives stycket första punkten föreskrives särskilt. särskilt.

Motion får avlämnas med anled- Motion får avlämnas med anledning av redogörelse från fullmäk- ning av redogörelse från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riks- tige i riksbanken, riksdagens omgäldskontoret, riksdagens ombuds- budsmän eller riksdagens revisorer. män eller riksdagens revisorer.

4 kap.

Konstitutionsutskottet skall, ut- Konstitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4 §, bere- över sina uppgifter enligt 4§, bereda ärenden om Jagstiftning i konsti- da ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltnings- tutionella och allmänt förvaltningsrättsliga ämnen, ärenden om press- rättsliga ämnen, ärenden om presseller partistöd, lagstiftning om ra- eller partistöd, lagstiftning om radio, television och film liksom and- dio, television och film liksom andra ärenden som angår yttrandefri- ra ärenden som angår yttrandefrihet, opinionsbildning och religions- het, opinionsbildning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksda- frihet, övriga ärenden om riksdagen, riksdagens ombudsman och gen, riksdagens ombudsman och riksdagens myndigheter utom riks- riksdagens myndigheter utom riksbanken, riksgäldskontoret och riks- banken och riksdagens revisorer, dagens revisorer, ärenden om med- ärenden om medgivande från riksgivande från riksdagen att väcka ta- dagen att väcka talan mot riksdagslan mot riksdagsledamot eller att in- ledamot eller att ingripa i hans pergripa i hans personliga frihet samt sonliga frihet samt ärenden av allärenden av allmän betydelse för män betydelse för den kommunala den kommunala självstyrelsen. självstyrelsen.

Finansutskottet skall, utöver sina Finansutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 5§ första stycket, uppgifter enligt 5§ första stycket,

! Riksdagsordningen omtryckt 1985: 1068.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

bereda ärenden om penning-, kre- bereda ärenden om penning-, kredit- och valutapolitiken, om riks- dit- och valutapolitiken och riksdagäldskontoret och riksdagens revi- gens revisorer. Det skall vidare besorer. Det skall vidare bereda ären- reda ärenden av allmän betydelse den av allmän betydelse för den för den kommunala ekonomin samt kommunala ckonomin samt ären- ärenden om statlig statistik, redoden om statlig statistik, redovis- visning, revision och rationalisening, revision och rationalisering, ring, om statens egendom och uppom statens egendom och uppband- handling i allmänhet och förvaltling i allmänhet och förvaltnings- ningsekonomiska ärenden i övrigt ekonomiska ärenden 1 övrigt som som icke rör enbart visst ämnesomicke rör enbart visst ämnesområde. råde. Utskottet skall även bereda Utskottet skall även bereda budget- budgettekniska ärenden, granska tekniska ärenden, granska beräk- beräkningen av statens inkomster ningen av statens inkomster samt samt sammanställa statsbudgeten. sammanställa statsbudgeten.

7 kap.

Utöver de val som kammaren Utöver de val som kammaren förrättar enligt regeringsformen och förrättar enligt regeringsformen och riksdagsordningen skall den före- riksdagsordningen skall den företaga val till taga val till

1. riksgäldsfullmäktige, 1. Nordiska rådets svenska dele-

2. Nordiska rådets svenska dele- gation, gation, 2. Europarådets svenska delega-

3. Europarådets svenska delega- tion, tion, 3. styrelsen för Stiftelsen Riks-

4. styrelsen för Stiftelsen Riks- bankens jubileumsfond. bankens jubileumsfond.

Kammaren skall också för riksdagens valperiod utse aderton ledamöter av riksdagen med uppdrag att följa verksamheten vid Procordia AB och Svenska Varv AB.

8 kap.

Val av fullmäktige i riksbanken Riksdagens val av fullmäktige i avser riksdagens valperiod. riksbanken avser riksdagens val-

period.

Fullmäktige väljer inom sig en Fullmäktige väljer utom sig högst chef för riksbanken samt inom eller två vice chefer för riksbanken för utom sig en vice chef för riksban- en tid av fem år. Dessa skall, i den ken. Är denne icke själv fullmäktig, inbördes ordning som fullmäktige skall han vara särskild suppleant bestämmer, vara suppleanter för för riksbankschefen i fullmäktige riksbankschefen i fullmäktige. och som sådan ha företräde till tjänstgöring framför övriga suppleanter.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

9 kap.

Riksdagens = förvaltningskontor Riksdagens = förvaltningskontor

skall, såvitt gäller riksdagen och skall, såvitt gäller riksdagen och

riksdagens myndigheter, i den om- riksdagens myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer fattning riksdagen bestämmer 1. handlägga frågor angående 1. handlägga frågor angående förhandlingar om anställnings- och förhandlingar om anställnings- och

arbetsvillkor för arbetstagare samt arbetsvillkor för arbetstagare samt andra personalfrågor, andra personalfrågor,

2. göra upp förslag till anslag på 2. göra upp förslag till anslag på

statsbudgeten, statsbudgeten,

3. i övrigt handlägga frågor om 3. i övrigt handlägga frågor om

förvaltningen inom riksdagen och förvaltningen inom riksdagen och frågor om förvaltning av ekonomisk frågor om förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndighe- natur inom riksdagens myndighe-

ter, utom riksbanken, ter, utom riksbanken och riksgälds-

kontoret,

4. meddela föreskrifter och råd i 4. meddela föreskrifter och råd i

sådana frågor som avses i 1—3. sådana frågor som avses i 1—3.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 8 kap. 6§ den 1 januari 1989 och i

övrigt den 1 juli 1989. 2. Tilläggsbestämmelsen 3.13.1 i den äldre lydelsen tillämpas i fråga om

den berättelse som avges över förvaltningen av riksgäldskontoret under budgetåret 1988/89.

3. Riksdagen väljer under år 1989 för återstoden av valperioden sju

fullmäktige i riksbanken. Därmed upphör tidigare uppdrag för fullmäktige som riksdagen valt för valperioden.

4. Föreskrifterna om chef för riksbanken i 8 kap. 6 § i dess äldre lydelse gäller till dess riksdagen valt fullmäktige enligt bestämmelserna i lagen

(0000: 000) om ändring i regeringsformen.

Prop. 1986/87: 143

3 Förslag till

Lag om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser 18 Sveriges riksbank, som enligt 9 kap. 12§ regeringsformen är landets

centralbank och en myndighet under riksdagen, får endast bedriva eller ta

del i sådan verksamhet som enligt lag ankommer på riksbanken.

28 Riksbanken skall ha en grundfond som uppgår till ettusen miljoner kronor, en reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en

dispositionsfond.

38 Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker, kredit-

aktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfon-

den. försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan.

Ändamål 48 Riksbanken har enligt 9 kap. 12§ regeringsformen ansvar för valuta-

och kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Betalningsväsendet 5& Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge ut sedlar och mynt samt att bestämma om utformningen av de sedlar och mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som ges ut av riksbanken är lagliga betalningsmedel. Penningenheten i Sverige kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

68 Sedlar får ges ut med valörerna tio, tjugo, femtio, etthundra, femhundra, ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor

och tio kronor.

Dessutom får minnes- och jubileumsmynt med andra valörer ges ut.

78 Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

88 Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksbanken. För sedlar som blivit helt förstörda får riksbanken betala ersättning. Om särskilda skäl finns, får riksbanken lösa in sedlar och mynt som

upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Valuta- och kreditpolitik

98 Riksbanken skall följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna

samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder.

108 Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fast- Prop. 1986/87: 143 ställa kronans värde i förhållande till utländska valutor samt bestämma om tillämpningen av detta system.

118 Det ankommer på riksbanken att i valutapolitiskt syfte hålla tillgångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld.

128 Riksbanken får i valutapolitiskt syfte köpa, sälja och förmedla ut-

ländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsättningsbara skulde-

brev i utländsk valuta och guld samt rättigheter och skyldigheter som

anknyter till nämnda tillgångar.

138 I valutapolitiskt syfte får riksbanken ta upp utländsk kredit och

kredit i utländsk valuta, bevilja kredit till annan centralbank och till Inter-

nationella valutafonden samt bevilja kredit inom ramen för verksamheten i Banken för internationell betalningsutjämning.

Efter medgivande av riksdagen får riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till andra internationella finansorgan som Sverige är medlem

i och sluta avtal om långsiktiga internationella låneåtaganden.

Riksbanken får också efter medgivande av riksdagen av egna medel

tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan som Sverige är medlem 1.

148 Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkom-

mer Sverige genom deltagandet i Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken att fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges delta-

gande i detta system.

158 Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till interna-

tionella finansorgan som Sverige är medlem i.

168 Riksbanken får med eller utan räntegottgörelse ta emot insättningar i

valuta eller guld från andra stater, mellanstatliga organ och bankinrättning-

ar. Riksbanken får göra sådana insättningar hos bankinrättningar.

Riksbanken får även ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som anknyter till de insättningar som anges i första stycket.

178 Bestämmelser om riksbankens ytterligare uppgifter och befogen-

heter inom det valutapolitiska området finns i valutalagen (1939: 350).

18§ Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betal-

ningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentlig-

göras.

Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspek-

tionen.

198 I syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

1. köpa, sälja och förmedla svenska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana

tillgångar,

2. om särskilda skäl finns ge ut egna skuldebrev med kort löptid.

208 I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall Prop. 1986/87: 143

uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut. Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinstitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i

det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel

som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i

riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det enskilda fallet bestämmer

likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

218 Bestämmelser om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra

kreditpolitiska medel finns i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

228 Efter anmodan av riksbanken skall ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om en

sådan åtgärd.

Övriga uppgifter 238 Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten.

För att täcka statens kortfristiga medelsbehov får riksbanken bevilja staten kontokredit.

248 Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank får riksban-

ken förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättig-

heter och ta på sig de förpliktelser som är förenade med dessa rättigheter.

258 Riksbanken får själv eller genom bolag som ägs av banken bedriva

tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar samt till-

verkning av mynt, medaljer och liknande föremål.

268 Riksbanken får förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda

för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

För att skydda en fordran får riksbanken förvärva varje slag av egendom. Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när

det kan ske utan förlust.

278 Riksbanken får mot betalning utföra tjänster som har anknytning till

bankens verksamhet som centralbank.

288 Riksbanken får efter prövning i varje enskilt fall medge ackord samt

besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

298 Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning att väcka en fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får fullmäktige göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

308 Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsplanläggningen på bank- och betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforder-

lig utsträckning samråda med berörda myndigheter, kreditinstitut och and-

ra företag. Överstyrelsen för civil beredskap skall hållas underrättad om 10 beredskapsplanläggningen.

Organisåtion m.m. Prop. 1986/87: 143 318 Enligt 9 kap. 12§ regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta fullmäktige av vilka sju väljs av riksdagen och en, som är riksbankens chef, väljs av de övriga fullmäktige. De sistnämnda väljer även inom sig ordförande.

Fullmäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande, Riksbankschefen får inte väljas till vice ordförande.

328 Enligt 8 kap. 6§ riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig högst två vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning dessa, vid förhinder för riksbankschefen, skall vara suppleant för denne i fullmäktige.

Vice riksbankschef utövar även i övrigt riksbankschefens tjänst när denne har förhinder. Efter beslut av riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbankschefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.

338 Fullmäktig får inte vara statsråd eller ledamot eller suppleant i styrelsen för ett kreditinstitut. Fullmäktig får inte heller vara omyndig eller försatt i Konkurs.

Första stycket gäller också vice riksbankschef.

348 Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm, där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

358 Vid huvudkontoret finns en revisionsenhet samt de övriga enheter som fullmäktige beslutar.

Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige, om annat inte följer av lagen (RFS 1968: 8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning för riksbanken.

Revisionsenheten vid riksbanken utför också revision av riksdagens förvaltningskontor, riksdagens ombudsmän, riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation enligt revisionsplaner som fastställs av respektive myndighet.

36§ Hos riksbanken finns personal enligt upprättad personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.

Riksbanken får anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån av behov och tiligång på medel enligt gällande budget.

Utöver vad som följer av 9§ anställningsstadgan (RFS 1976: 7) för riksdagen och dess organ får tjänster som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att de kungörs lediga till ansökan.

Ordinarie tjänster vid riksbanken inrättas av riksdagen. De ordinarie tjänsterna som riksbankschef och vice riksbankschefer tillsätts med förordnande för fem år. Övriga ordinarie tjänster tillsätts med förordnande för högst tre år.

373 Enligt de förutsättningar som anges i 4 kap. 2§ punkterna 2 och 3 lagen (1976: 600) om offentlig anställning får riksbanken i särskilda fall li

besluta att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom Prop. 1986/87: 143 riksbanken.

388 Riksbanken beslutar arbetsordning och de föreskrifter i övrigt som

behövs för arbetet inom banken.

Riksbanken beslutar också i enskilda fall i frågor som rör personal och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat följer av lag eller beslut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor.

398 Beträffande ersättning till fullmäktige och suppleanter finns före-

skrifter i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

408 I mom. Till ledamöter i den i 6a§ valutalagen (1939: 350) nämnda

valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riks-

bankschef, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter, av vilka två skall representera bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäktige skall dessutom utse högst två suppleanter för varje ledamot.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande. 2 mom. Ärende som valutastyrelsen skall ta befattning med avgörs i

valutastyrelsen, i valutastyrelsens direktion (valutadirektionen) eller av

enskilda tjänstemän, en eller två i förening.

Valutastyrelsen avgör ärenden rörande tillämpningsföreskrifter enligt 6a§ andra stycket valutalagen (1939: 350) samt övriga ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller på annat sätt är av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valuta-

styrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. I valutadirektionen

avgörs ärenden som utan att kräva valutastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Enskilda tjänstemän, en eller två i förening, vilka därtill erhållit valutastyrelsens bemyndigande, avgör de ärenden som inte ankommer på valuta-

styrelsen eller valutadirektionen.

3 mom. Valutadirektionen består av den vice riksbankschef och riksbanksdirektör som ingår i valutastyrelsen, två av deras suppleanter i styrelsen samt den gruppchef eller motsvarande tjänsteman till vars verk-

samhetsområde ärendet hör. Har för vice riksbankschefen eller riksbanksdirektören utsetts mer än en suppleant bestämmer valutastyrelsen vilken av de två som skall ingå i valutadirektionen. Valutastyrelsen skall utse två tjänstemän i riksbanken som suppleanter för valutadirektionens ständiga

ledamöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riksbanksdirektören vice ordförande i valutadirektionen. Beslutförhet kräver att tre är närva-

rande.

4 mom. Har på sätt som föreskrivs i 6 a § femte stycket valutalagen

(1939: 350) ett yrkande framställts om att beslut som valutastyrelsen fattar skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet under-

rättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han får meddelande om innehållet i styrelsens beslut. Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får inte delta i fullmäktiges

handläggning av ett ärende som han tagit befattning med i valutastyrelsen.

5 mom. Beträffande arvoden till valutastyrelsen finns föreskrifter i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndighe-

ter och organ. Vid resa, som föranleds av uppdraget, har ledamot och Prop. 1986/87: 143

suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för riksbanksdirektör.

Årendenas handläggning

418 Av fullmäktige avgörs 1. författningsfrågor, 2. frågan om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare frågor

om riksbankens organisation och arbetsformer,

3. frågor om systemet för att bestämma kronans värde i förhållande till

andra valutor,

4, frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i 11 §,

5. frågor om viktigare internationella kreditavtal,

6. frågor om diskonto och om räntevillkor vid ut- och inlåning enligt 188 första stycket samt villkor vid utlåning enligt 18§ andra stycket,

7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommelser med kreditinstitut,

8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls, 9. frågor om statens kontokredit,

10. frågor om förvärv av aktier eller andelar enligt 24§,

1. viktigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran,

12. frågor om upprättande av personalförteckning, om beslut som avses i 378 samt om tillsättande av tjänster som riksbanksdirektör, avdelningschef eller direktör för regionkontor,

13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller

om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning, 14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av

fullmäktige, samt

15. frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som riksbanks-

chefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbanksche-

fen. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver prövas av riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges

i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

428 Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer.

Kan samråd inte komma till stånd och finns det synnerliga skäl får riksbanken besluta utan samråd.

438 Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid sammanträdena skall protokoll föras.

Fullmäktige är beslutföra när minst sex ledamöter är närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut får dock avgöras av fem ledamöter, om minst fyra av dem är ense om beslutet. Vid omröstning skall varje ledamot ge sin mening till känna.

Om omröstning i vissa personalfrågor finns bestämmelser i 5§ lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter och i 24§ anställningsstadgan (RFS 1971: 3) för riksdagen och dess organ.

448 Om ett ärende som skall behandlas av fullmäktige är av ringa bety- Prop. 1986/87: 143 delse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden meilan ledamöterna.

458 Fullmäktige får inte sammanträda på ett område som är ockuperat av främmande makt.

46§ I skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall

det anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet, skall den anges i

skrivelsen eller framgå av bifogat protokollsutdrag.

Budget, redovisning och vinstdisposition

478 Kalenderår är riksbankens räkenskapsår. Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räken-

skapsåret. Budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för kännedom.

488 Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra denna skyldighet på ett sätt som ger erforderlig information för en bedömning av bankens verksamhet.

Varje år före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen och riksdagens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt

förslag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse

för valuta- och kreditpolitiken.

498 Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksdagen, som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reservfonden gått ned under femhundra miljoner kronor skall minst tio procent av årets vinst avsättas till reservfonden tills denna åter nått upp till detta belopp. Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av

riksbanken.

Avslutande bestämmelser

508 Riksbanken skall löpande offentliggöra statistiska uppgifter om va-

luta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra beslut om diskontoförändringar.

518 Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betala

särskild avgift till staten.

Frågan om särskild avgift prövas av riksbanken.

528 Den särskilda avgiften enligt 518 skall svara mot en ränta på under-

skottet för varje dag som får uppgå till högst två gånger diskontot vid varje tid. Om det finns särskilda skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.

538 Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skall dömas till böter,

om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. 14

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

54§ Riksbanken skall utan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 8§ Prop. 1986/87: 143 sekretesslagen (1980: 100) underrätta polismyndighet eller åklagarmyn-

dighet om det i riksbankens kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning eller handel med värdepapper framkommer uppgifter som ger anledning att anta att ett brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna sådan

underrättelse.

558 Åtal mot vice riksbankschef för brott som han begått i utövningen av

sin tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Detta gäller dock inte i fråga om brott som begåtts i utövningen av riksbankens

beslutanderätt enligt valutalagen (1939: 350).

568 Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan (RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder 1 kraft den 1 januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank, lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken och lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

3. Verksamhet som inte föreskrivs i den nya lagen eller i annan lag men

som påbörjats med stöd av äldre lag får bedrivas till dess verksamheten

kan avslutas.

4. Befogenheten att åtala brott skall bedömas efter äldre lag om, när handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som inte har upptagits i den nya lagen.

5. Övergångsbestämmelserna till lagen (1970: 1028) om rikets mynt,

punkterna 3—6, gäller fortfarande.

6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom bestämmelser i denna lag tillämpas i stället de nya bestämmelserna.

4 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om

riksgäldskontoret

Härigenom föreskrivs att lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1989.

1. De som är ledamöter i fullmäktige vid utgången av juni 1989 skall före

den 15 oktober 1989 till riksdagen avge berättelse över förvaltningen under det föregående budgetåret.

2. Befogenheten att åtala brott skall bedömas enligt den upphävda lagen

om, när handlingen företogs, för åtal gälide förutsättning som efter lagens upphävande inte längre är föreskriven.

5 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om statens upplåning

Härigenom föreskrivs följande.

18 Efter särskilt bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår i sänder får regeringen eller efter regeringens bestämmande riksgäldskontoret ta upp lån till staten för att

1. finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut,

2, tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutat om,

3, amortera, lösa in och i samråd med riksbanken köpa upp statslån, samt

4. tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för marknadsoperationer.

28 Lån som har tagits upp av staten förvaltas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av riksgäldskontoret.

38 För samtliga lån och garantier som regeringen eller riksgäldskontoret ombesörjer är staten ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

Prop. 1986/87: 143

6 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 8§ sekretesslagen (1980: 100)! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

Sekretess gäller i riksbankens Sekretess gäller i riksbankens bankrörelse och i riksgäldskonto- kassarörelse, valutahandel. in- och

rets upplåningsverksamhet för upp- utlåningsrörelse, betalningsutjäm-

gift om enskilds ekonomiska förhål- ning samt handel med värdepapper

landen. och i riksgäldskontorets upp-

låningsverksamhet för uppgift om

enskilds ekonomiska förhållanden.

Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

! Lagen omtryckt 1985: 1059. 18

7 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 2, 11-13, 28 och 30 §§ lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1986187:12 Föreslagen lydelse

2 g!

I denna lag förstås med I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, 1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och central förenings- sparbank och central föreningsbank, bank,

2. försäkringsinstitut: allmänna 2. försäkringsinstitut: allmänna pensionfonden och försäkringsföre- pensionfonden och försäkringsföretag med svensk koncession, tag med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, lo- 3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal föreningsbank, kreditaktiebo- kal föreningsbank, kreditaktiebolag. finansbolag enligt lagen lag, finansbolag, fondkommissions- (1980:2) om finansbolag, försäk- bolag, försäkringsinstitut, landsringsinstitut, landshypoteks- och hypoteks- och stadshypoteksinstistadshypoteksinstitutionerna och tutionerna och Svenska skeppshy- Svenska skeppshypotekskassan. potekskassan.

Nuvarande lydelse

118 Förordnande om kassakrav kan Förordnande om kassakrav kan avse bankinstitut. avse kreditinstitut.

Med kassakrav avses att ett visst

minsta belopp av ett kreditinstituts

medel skall finnas på räkning i riks-

banken. Med sådan placering jäm-

ställs inneliggande kassa i den mån

denna får medräknas enligt 138.

$

Med kassakrav avses att bankin- Kassakrav kan bestämmas till ett stituts medel, som innestår på belopp som vid viss tidpunkt eller checkräkning i riksbanken, ökade under en tidsperiod svarar mot viss med inneliggande kassa i den mån andel, högst femton procent, av ett denna enligt 13§ får medräknas, kreditinstituts placeringar eller förvid viss tidpunkt skall uppgå till ett bindelser med de undantag som belopp som svarar mot viss andel, riksbanken anger enligt 13 84. högst femton procent, av institutets Kassakrav kan också bestämmas förbindelser med de undantag som så att förändringen under en tidsriksbanken anger enligt 13 §4. period av ett kreditinstituts medel,

placerade enligt I1§ andra stycket,

skall svara mot en viss procent av

förändringen av institutets samtli-

ga placeringar eller förbindelser

! Senaste lydelse 1980: 1095. 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

med de undantag som riksbanken

anger. Därvid får kravet dock inte

sättas högre än vad som följer av

första stycket.

13§

Riksbanken anger Riksbanken anger

1. den tidpunkt då kassakrav 1. den tidpunkt (beräkningstidskall vara uppfyllt (beräkningstid- punkt) eller den tidsperiod (beräkpunkt), ningsperiod) då kassakravet skall

vara uppfyllt,

2. det procenttal som skall gälla 2. det procenttal som skall gälla för kassakravet, för kassakravet och hur detta skall

beräknas,

3. i vad mån inneliggande kassa 3. i vad mån inneliggande kassa får medräknas för uppfyllande av får medräknas för uppfyllande av kassakrav, kassakravet,

4, i vad mån undantag från för- 4. i vad mån undantag från placebindelserna får göras. ringarna eller förbindelserna får gö-

ras.

Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Uppgiftsskyldighet som sagts nu åligger även annan som kan omfattas av förordnande enligt 25 §.

Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas senast femton dagar före ändringen.

Om skyldighet att hålla vissa uppgifter hemliga finns bestämmelser i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank.

308”

Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga om

1. likviditets- eller kassakrav, ett 1. likviditets- eller kassakrav, ett belopp som svarar mot ränta på un- belopp som svarar mot ränta på underskottet för tiden från föregående derskottet för tiden från föregående beräkningstidpunkt eller, om tidiga- beräkningstidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skett, från det före- re beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning, varvid skriften trätt i tillämpning eller för räntesatsen för år får i fråga om lik- beräkningsperioden, varvid ränteviditetskrav överstiga riksbankens satsen för år får i fråga om likvididiskonto med högst tre procenten- tetskrav överstiga riksbankens disheter och i fråga om kassakrav upp- konto med högst tre procentenheter gå till högst två gånger diskontot, och i fråga om kassakrav uppgå till

högst två gånger diskontot,

? Senaste lydelse 1980: 522.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

2. utlåningsreglering, ett belopp som för tiden från den föregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning cj skett, från det

föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot

ränta på det belopp med vilket utlåningen, garantiförbindelserna eller leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens dis-

konto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4. allmän placeringsplikt, ett belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perio-

den och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

S. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd placeringsplikt som ej uppfyllts,

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från

den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket Vid tillämpning av första stycket

1 får utjämning ske mellan över- 1 får utjämning ske mellan över-

skott och underskott under två eller och underskott vid olika beräkflera perioder och räntan beräknas = ningstidpunkter eller under två eller på det genomsnittliga underskottet. — flera beräkningsperioder och rän-

tan beräknas på det genomsnittliga underskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Prop. 1986/87: 143

8 Förslag till

Lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968: 8) om revision

av riksdagsförvaltningen

Härigenom föreskrivs att 5§ bestämmelerna (RFS 1968: 8) om revision

av riksdagsförvaltningen! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

58 Utöver den kontroll som riksda- Utöver den kontroll som riksdagens revisorer skall utöva enligt la- gens revisorer skall utöva enligt lagen (1974: 1036) med instruktion för gen (1974: 1036) med instruktion för riksdagens revisorer skall reviso- riksdagens revisorer skall revisorerna för varje avslutat räkenskaps- rerna för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens och riks- år granska riksbankens tillstånd, gäldskontorets tillstånd, styrelse styrelse och förvaltning. Revisoreroch förvaltning. Revisorerna skall na skall därvid särskilt tillse att därvid särskilt tillse att verkens or- riksbankens organisation av och ganisation av och kontroll över kontroll över bokföringen samt mebokföringen samt medels- och vär- dels- och värdeförvaltningen är tilldeförvaltningen är tillfredsställan- fredsställande. de.

Revisorerna skall avge en sär- Revisorerna skall avge en särskild berättelse till riksdagen senast skild berättelse till riksdagen senast den I mars över revisionen av riks- den 7/5 mars över revisionen av banken och senast den 15 novem- riksbanken. Berättelsen skall inneber över revisionen av riksgälds- hålla uppgift angående omfattningkontoret. Berättelsen skall innehål- en av den av revisorerna verkla uppgift angående omfattningen ställda granskningen, ställningstaav den av revisorerna verkställda gande till riksbankens resultat- och granskningen och uttalande huruvi- balansräkningar samt uttalande huda revisorerna anser att ansvarsfri- ruvida revisorerna anser att anhet bör beviljas vederbörande full- svarsfrihet bör beviljas fullmäktige. mäktige.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 avseende riksbanken och i övrigt den 1 juli 1989.

2. Revisorerna skall senast den 15 november 1989 till riksdagen avge en särskild berättelse över revisionen av riksgäldskontoret.

! Bestämmelserna omtryckta RFS 1975: 15. > Senaste lydelse 1982: 1160. 22

9 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i lagen (1982: 1255) om författningssamlingar

för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1982: 1255) om författningssamlingar

för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7§

Av riksbanken beslutade författningar skall kungöras I RBFS.

Utun hinder av första stycket får

författningar som är av särskilt all-

mänt intresse i stället kungöras i

Svensk författningssamling.

Om kungörande skett enligt and-

ra stycket skall en notis om detta

införas i RBFS så snart det kan ske.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

10 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för

uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

Härigenom föreskrivs att 1—3 §§ lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Arvoden för vissa uppdrag inom Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och riksdagen, dess myndigheter och organ skall utgå enligt följande: organ skall utgå enligt följande: 1!. Sveriges riksbank 1. Sveriges riksbank Fullmäktig: 20000 kronor för år. Fullmäktig som ej är tjänsteman i riksbanken: 20000 kronor för år. Fullmäktiges ordförande: 6700 Fullmäktiges ordförande: 6700 kronor för år utöver fullmäktigear- kronor för år utöver fullmäktigearvodet. vodet. Fullmäktig som är deputerad: 20000 kronor för år utöver fullmäktigearvodet. Suppleant för fullmäktig: 6700 Suppleant för fullmäktig som ej kronor för år. är tjänsteman i riksbanken: 6700 kronor för år.

Ledamot av valutastyrelsen som inte är tjänsteman i riksbanken: 8000 kronor för år. Suppleant i valutastyrelsen som inte är tjänsteman i riksbanken: 2700 kronor för år. 2. Riksgäldkontoret Fullmäktig: 12500 kronor för år. Fullmäktiges ordförande: 12500 kronor för år utöver fullmäktigearvodet. Ledamot av arbetsutskottet som ej är ordförande eller riksgäldsdirektör: 7200 kronor för år utöver fullmäktigearvodet. Suppleant för fullmäktige: 2800 kronor för år. 3. Riksdagens förvaltningssty- 2. Riksdagens förvaltningsstyrelse relse Ledamot: 8 000 kronor för år. Ledamot: 8 000 kronor för år. Vice ordförande 1 förvaltnings- Vice ordförande i förvaltningsstyrelsen: 2 700 kronor för år utöver styrelsen: 2700 kronor för år utöver Jedamotsarvodet. ” ledamotsarvodet. Ordförande i direktionen: 3400 Ordförande i direktionen: 3400 kronor för år utöver arvodet som kronor för år utöver arvodet som ledamot av förvaltningsstyrelsen. ledamot av förvaltningsstyrelsen. Ledamot av direktionen som ej Ledamot av direktionen som ej är vice ordförande i förvaltnings- är vice ordförande i förvaltnings-

! Lydelse enligt prop. 1986/87: 123. 24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143 styrelsen eller ordförande i direk- styrelsen eller ordförande i direktionen: 2700 kronor för år utöver tionen: 2700 kronor för år utöver arvodet som ledamot av förvalt- arvodet som ledamot av förvaltningsstyrelsen. ningsstyrelsen.

Suppleant i förvaltningsstyrel- Suppleant i förvaltningsstyrelsen: 2 700 kronor för år. sen: 2 700 kronor för år.

4. Riksdagens revisorer 3. Riksdagens revisorer Revisor: 11200 kronor för år. Revisor: 11200 kronor för år. Ordförande: 4500 kronor för år Ordförande: 4500 kronor för år

utöver arvodet som revisor. utöver arvodet som revisor.

Vice ordförande: 3 400 kronor för Vice ordförande: 3 400 kronor för år utöver arvodet som revisor. år utöver arvodet som revisor.

Ledamot av arbetsutskottet som Ledamot av arbetsutskottet som inte är ordförande eller vice ordfö- inte är ordförande eller vice ordförande eller tjänsteman vid kansliet: rande eller tjänsteman vid kansliet: 2700 kronor för år utöver arvodet 2700 kronor för år utöver arvodet som revisor. som revisor.

Suppleant: 2700 kronor för år. Suppleant: 2 700 kronor för år. 5. Nordiska rådets svenska dele- 4. Nordiska rådets svenska dele-

gation gation

Ledamot av arbetsutskottet: Ledamot av arbetsutskottet: 2000 kronor för år. 2000 kronor för år.

Ordförande: 5000 kronor för år Ordförande: 5000 kronor för år utöver arvodet som ledamot av ar- utöver arvodet som ledamot av arbetsutskottet. betsutskottet.

Suppleant i arbetsutskottet: sam- Suppleant i arbetsutskottet: sammanträdesarvode enligt 2 §. manträdesarvode enligt 2 83.

6. Riksdagens besvärsnämnd 5. Riksdagens besvärsnämnd Ledamot: 1500 kronor för år. Ledamot: 1500 kronor för år. Ordförande: 4500 kronor för år Ordförande: 4500 kronor för år

utöver ledamotsarvodet. utöver ledamotsarvodet.

Suppleant:- sammanträdesarvode Suppleant: sammanträdesarvode enligt 2 §. enligt 2 §.

7. Valprövningsnämnden 6. Valprövningsnämnden Ledamot och suppleant: dagar- Ledamot och suppleant: dagar-

vode med motsvarande tillämpning vode med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i förordningen av bestämmelserna i förordningen (1978:45) om ersättning vid kom- (1978:45) om ersättning vid kommittéuppdrag. mittéuppdrag.

Ordförande och dennes ersät- Ordförande och dennes ersättare: 8000 kronor för år utöver dag- tare: 8000 kronor för år utöver dagarvodet. arvodet.

För fullgörande av i 1§ angivna För fullgörande av i 18 angivna uppdrag utgår särskilt arvode för uppdrag utgår särskilt arvode för sammanträdesdag (sammanträdes- sammanträdesdag (sammanträdesarvode) med belopp som fastställs arvode) med belopp som fastställs av riksdagens förvaltningskontor. av riksdagens förvaltningskontor. Sammanträdesarvode utgår dock Sammanträdesarvode utgår dock inte till inte till

a) riksbanksfullmäktig som är de- a) riksbankschef puterad b) vice riksbankschef

b) riksbankschef

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

c) vice riksbankschef

d) riksgäldsdirektör.

Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut utgår sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det. Sammanträdesarvode enligt denna paragraf utgår ej när arvodering sker med tillämpning av förordningen om ersättning vid kommittéuppdrag.

För resor som företas för fullgö- För resor som företas för fullgö-

rande av uppdrag som avses i 18 6 rande av uppdrag som avses i 18 I,

och 7 utgår resekostnadsersättning, 6 och 7 utgår resekostnadsersätt-

traktamente och annan ersättning ning, traktamente och annan ersättenligt allmänt reseavtal som gäller ning enligt allmänt reseavtal som för statens tjänstemän eller, när det gäller för statens tjänstemän eller, är fråga om utrikes resa, enligt ut- när det är fråga om utrikes resa, landsresereglementet (1953: 666). enligt utlandsresereglementet (1953:

666). För riksdagsledamot, som uppbär traktamente enligt ersättningsstadgan

(1971: 1197) för riksdagens ledamöter 7 och 8 §§, minskas dock dagtraktamentet med det belopp för dag som utgår enligt nämnda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989 såvitt avser I $ I och 2 § i fråga

om riksbanksfullmäktig som är deputerad samt såvitt avser 3 § och i övrigt

den 1 juli 1989.

11 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

dels att rubriken närmast före 1158 skall utgå, dels att 11—13 §§ skall upphöra att gälla, dels att I och 6 §§ samt 30 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kreditpolitiska medel enligt den- Kreditpolitiska medel enligt denna lag är likviditetskrav, kassakrav, na lag är likviditetskrav, utlåningsutlåningsreglering, emissionskon- reglering, emissionskontroll, alltroll, allmän placeringsplikt, sär- män placeringsplikt, särskild placeskild placeringsplikt och räntereg- ringsplikt och räntereglering. lering.

I fråga om likviditetskrav, kas- I fråga om likviditetskrav, utlåsakrav, utlåningsreglering, place- ningsreglering, placeringsplikt eller ringsplikt eller räntereglering får räntereglering får riksbanken riksbanken

1. begränsa användningen till ett 1. begränsa användningen till ett eller flera slag av institut, elter flera slag av institut,

2. undantaga visst institut, om 2. undantaga visst institut, om särskilda skäl föreligger, särskilda skäl föreligger,

3. utfärda olika föreskrifter för 3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut. skilda institut.

308!

Särskild avgift skall utgöra, vid Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga åsidosättande av föreskrift i fråga om om

1. likviditets- eller kassakrav, ett 1. likviditetskrav, ett belopp som belopp som svarar mot ränta på un- svarar mot ränta på underskottet derskottet för tiden från föregående för tiden från föregående beräkberäkningstidpunkt eller, om tidiga- ningstidpunkt eller, om tidigare bere beräkning ej skett, från det före- räkning ej skett, från det föreskrifskriften trätt i tillämpning eller för ten trätt i tillämpning eller för beberäkningsperioden, varvid ränte- räkningsperioden, varvid räntesatsatsen för år får i fråga om likvidi- sen för år får överstiga riksbankens tetskrav överstiga riksbankens dis- diskonto med högst tre procentenkonto med högst tre procentenheter heter. och i fråga om kassakrav uppgå till högst två gånger diskontot.

2. utlåningsreglering, ett belopp som för tiden från den föregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot

! Senaste lydelse 1980: 522; med nuvarande lydelse avses lydelse enligt lagförslag 7 i det föregående.

Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

ränta på det belopp med vilket utlåningen, garantiförbindelserna eller leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid ränte-

satsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens dis-

konto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år

av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4. allmän placeringsplikt, ett belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, var-

vid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksban-

kens diskonto,

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd place-

ringsplikt som ej uppfyllts,

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från

den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket Vid tillämpning av första stycket 1 får utjämning ske mellan över- 1 får utjämning ske mellan överskott och underskott under två eller och underskott vid olika beräkflera perioder och räntan beräknas = ningstidpunkter eller under två eller på det genomsnittliga underskottet. — flera beräkningsperioder och rän-

tan beräknas på det genomsnittliga

underskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Prop. 1986/87: 143

12 Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)

Härigenom föreskrivs i fråga om valutalagen (1939: 350) dels att 8§ skall upphöra att gälla, dels att 6 a § skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1986/87:123 Föreslagen lydelse

6a8!

Riksbankens beslutanderätt en- Föreskrifter enligt 6§ första ligt denna lag utövas inom riksban- stycket beslutas av fullmäktige i ken av en styrelse (valutastyrel- riksbanken. sen). Valutastyrelsen består av nio Riksbankens beslutanderätt i övledamöter. Två av dem utses av re- rigt enligt denna lag utövas inom geringen, de övriga av fullmäktige i riksbanken av en styrelse (valutariksbanken. För varje ledamot skall styrelsen). Utan hinder av första j samma ordning högst två supp- stycket får fullmäktige i riksbanken leanter utses. överlåta åt valutastyrelsen att be-

sluta om föreskrifter som är av

mindre principiell betydelse.

Valutastyrelsen består av nio le-

damöter. Två av dem utses av rege-

ringen, de övriga av fullmäktige i

riksbanken. För varje ledamot skall

i samma ordning högst två supp-

leanter utses.

Valutastyrelsens beslut får överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

Om minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut yrkar det, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Ett sådant yrkande skall framställas genast efter det att beslutet fattats.

Fullmäktiges beslut får inte överklagas.

Närmare bestämmelser rörande Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i banko- valutastyrelsen meddelas i lagen reglementet. (1988:00) om Sveriges riksbank.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

! Senaste lydelse 1975: 204.

13 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 8§ föräldrabalken! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

88”

Aktier, obligationer, pantbrev, Aktier, obligationer, pantbrev,

företagshypoteksbrev, skuldebrev företagshypoteksbrev, skuldebrev

och andra sådana värdehandlingar och andra sådana värdehandlingar skall, om sammanlagda värdet skall, om sammanlagda värdet

överstiger ett belopp motsvarande överstiger ett belopp motsvarande två gånger gällande basbelopp en- två gånger gällande basbelopp en-

ligt lagen (1962: 381) om allmän för- ligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, i den omyndiges namn säkring, i den omyndiges namn

nedsättas i öppet förvar hos riks- nedsättas i öppet förvar hos bank.

banken eller annan bank. Vill för- Vill förmyndaren ta ut nedsatt värmyndaren ta ut nedsatt värdehand- dehandling, skall han söka överförling, skall han söka överförmynda- myndarens tillstånd. Sådant till-

rens tillstånd. Sådant tillstånd er- stånd erfordras ej, där värdehand-

fordras ej, där värdehandlingen en- lingen endast skall genom bankens dast skall genom bankens försorg försorg överföras till annan bank

överföras till annan bank för att där för att där nedsättas i öppet förvar.

nedsättas i öppet förvar. De nedsat- De nedsatta värdehandlingarna ta värdehandlingarna skall under skall under överförmyndarens till-

överförmyndarens tillsyn vårdas i syn vårdas i enlighet med vad som enlighet med vad som föreskrivs föreskrivs om vård om omyndigs om vård om omyndigs värdehand- värdehandlingar.

lingar.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits

skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypo-

teksbanks skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som regeringen

bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation

eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbe-

lopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd. Premieobligationer, vilka utfärdats av staten, skola, såframt ej obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren medgiver undantag, inskrivas i statsskuldboken med förbehåll, varom i andra stycket sägs.

Utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga, skola vid tillämpning av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värdehandlingar sammanräknas.

! Balken omtryckt 1983: 485. ? Senaste lydelse 1984: 654. 30

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, — Prop. 1986/87: 143 i öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt bestämmelse i detta kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

Prop. 1986/87: 143

14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar

Härigenom föreskrivs att 1§ lagen (1924:322)!' om vård av omyndigs värdehandlingar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Hava för omyndigs räkning vär- Om värdehandlingar för omyn-

dehandlingar blivit hos riksbanken digs räkning har satts ner i öppet

eller annan bank i öppet förvar ned- förvar hos bank enligt föräldrabalsatta efter vad i föräldrabalken är kens bestämmelser, svarar banken

stadgat, svare banken för de sålun- för de nedsatta värdehandlingar-

da nedsatta värdehandlingarnas nus förvaring och förvaltning enligt förvaring och förvaltning i enlighet bestämmelserna i 2—7 §§. Avtal med vad här nedan i 2-7 §§ stadgas. om befrielse från bankens förplik- Ej må I vidare mån än där sägs telser i strid mot 2-7 §§ är utan avtal träffas om befrielse från de verkan. förpliktelser, som enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett,

vare avtalet utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos Första stycket tillämpas också bank omvndigs värdehandlingar. å om en omyndigs värdehandlingar i

vilka skall tillämpas vad i föräldra- annat fall finns i öppet förvar hos balken är stadgat beträffande ned- en bank och föräldrabalkens be-

satta värdehandlingar, äge vad i stämmelser beträffande nedsatta

första stycket sägs motsvarande värdehandlingar skall gälla. tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

! Lagen omtryckt 1976: 616.

Prop. 1986/87: 143

15 Förslag till

Lag om ändring i inkassolagen (1974: 182)

Härigenom föreskrivs att 2 och 13 §§ inkassolagen (1974: 182)! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

2§

Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen.

Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet eller om inkassoverksamheten bedrivs av ett företag för ett annat företag inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkassoverksamheten avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.

Tilistånd behövs ej för inkasso- Tillstånd behövs ej för inkassoverksamhet som är av tillfällig na- verksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka ford- tur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av Sveriges ringar eller som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investerings- investeringsbank AB, företag under bank AB, företag under bankin- bankinspektionens tillsyn eller adspektionens tillsyn eller advokat. vokat.

13§

Datainspektionen utövar tillsyn Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag. över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrivs av Sve- ej verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe- riges investeringsbank AB, företag ringsbank AB, företag under bank- under bankinspektionens tillsyn elinspektionens tillsyn elier advokat. ler advokat.

Tillsynen skall utövas så, att den

inte vållar större kostnader eller

olägenheter än som är nödvändigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

! Lagen omtryckt 1981: 738.

3 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 143

Finansdepartementet Prop. 1986/87: 143

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret

1¶Inledning

År 1983 tillkallades en kommitté med uppdrag att utreda frågan om en samordnad statsskuldspolitik och en ny lagstiftning om riksbanken. Kommittén antog namnet statsskuldspolitiska kommittén (SPOK). (Ledamöter: generaldirektören Gunnar Petri, ordförande, tidigare riksdagsledamöterna Rolf Andersson och Per-Axel Nilsson, riksdagsledamöterna Ivar Nord-

berg, Anne Wibble och Lars Tobisson samt planeringschefen Lars Math-

lein.)

Kommittén avgav i mars 1986 sitt slutbetänkande (SOU 1986: 22) Riks-

banken och riksgäldskontoret. Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet

som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en samman-

ställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Jag kommer nu att lägga fram vissa lagförslag bl. a. om en ny riksbankslag. Efter lagrådets granskning har jag för avsikt att lägga fram ytterligare

förslag till följdlagstiftning.

2¶Allmän motivering

2.1¶Allmänna utgångspunkter

Den svenska statsskuldspolitiken utformas genom samverkan mellan riks-

dagen, regeringen, riksbanken och riksgäldskontoret. Riksdagen ger de grundläggande förutsättningarna för statsskuldspolitiken genom att besluta om statens utgifter och om skatteuttag samt om den allmänna inriktningen

av den ekonomiska politiken. Regeringen har det löpande ansvaret för den allmänna ekonomiska politikens utformning. Riksdagen och regeringen påverkar vidare förutsättningarna för statsskuldspolitiken genom den kredit- och valutapolitiska lagstiftningen. Unikt för Sverige är att det finns 34

särskilda av riksdagen utsedda fullmäktige för att handha statens upplåning Prop. 1986/87: 143 — riksgäldsfullmäktige. I de flesta andra länder handhas statsupplåningen

av motsvarigheten till finansdepartementet. Centralbankerna medverkar

ofta i försäljning och administration av skuldbevisen. Till viss del kommer behovet av samverkan mellan de parter jag nämnt

till uttryck däri att regeringen utser en av sju fullmäktige i riksbanken.

Denne är samtidigt ordförande i fullmäktige. Något motsvarande organisatoriskt samband mellan regeringen och riksgäldsfullmäkuge eller mellan fullmäktigeförsamlingarna i riksbanken och riksgäldskontoret finns inte. Båda fullmäktigeförsamlingarna utses av riksdagen med ovan angivet un-

dantag. I lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret och i lagen (RFS 1975: 6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet) finns bestämmelser om samverkan mellan fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret. När endera fullmäktige begär det skall sålunda gemensam överläggning ske i frågor som är av betydelse från kredit- eller valutapolitisk synpunkt.

SPOK har haft till uppgift att allsidigt och förutsättningslöst belysa hur statsskuldspolitiken i framtiden bör samordnas och organiseras. Kommittén har vidare haft till uppgift att se över de författningar som styr riksban-

kens verksamhet. I delbetänkandet (SOU 1984: 89) Statsskuldspolitiken — samordnings-

frågor — analyserade kommittén behov av och former för att stärka sam-

ordningen av statsskuldspolitiken. Förslag lämnades till vissa åtgärder som

i ett första steg borde vidtas i detta syfte. Kommittén uttalade samtidigt att den i det fortsatta arbetet kunde komma att pröva mer genomgripande förändringar av organisationen för statsskuldspolitiken m. m. I slutbetän-

kandet presenterar kommittén förslag till ny lag om Sveriges riksbank. En förnyad och förutsättningslös prövning görs också av hur statsupplåningen

bör samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken.

Analysen visar enligt min mening att frågan om samordning av statsskuldspolitiken med penning- och finanspolitik bör behandlas i ett sammanhang som innefattar organisatoriska förändringar.

2.1.1 Ny riksbankslag Hlikhet med den tidigare gällande lagstiftningen om riksgäldskontoret är de lagar som styr riksbankens verksamhet i många avseenden otidsenliga.

Detta gäller såväl riksbankslagen (1934:437), som i huvudsak bygger på

1897 års riksbankslag, som Bankoreglementet (RFS 1975:5), vars rötter

sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden — i några fall ända till år 1668 då

Rikets Ständers bank grundades. Den nu gällande lagstiftningen innehåller en rad detaljbestämmelser, som inte längre behövs eller över huvud taget

inte är tillämpliga. Å andra sidan saknas grundläggande regler, som slår

fast att riksbanken är landets centralbank med ansvar för att kredit- och valutapolitiken utformas enligt de riktlinjer som fastställs av riksdag och regering. Lagen ter sig snarast som ett ”placeringsreglemente” angivande

vilka tillgångar riksbanken får inneha. Om både riksbankslagen och ban-

koreglementet gäller vidare att dessa författningar efter ett stort antal

detaljändringar blivit svåröverskådliga.

Den nuvarande lagstiftningen är så föråldrad att ändringar av ett antal Prop. 1986/87: 143

paragrafer inom den gamla lagstiftningens ram inte är tillräckliga för att

åstadkomma en modernisering av bestämmelsernas form och innehåll.

SPOK har lämnat förslag till en ny riksbankslag. Inriktningen har därvid varit att så långt möjligt renodla riksbankens verksamhet till typiska cen-

tralbanksuppgifter.

I kommitténs betänkande anförs bl. a. följande allmänna utgångspunkter. Genom att riksbanken är en myndighet under riksdagen måste den nya riksbankslagen innehålla en del bestämmelser som i fråga om regeringens förvaltningsmyndigheter ges förordningsform. Kommittén tillämpar också

den praxis vad gäller överförande av normgivningskompetens till myndig-

heter under riksdagen som utvecklats under senare år. Detta innebär att det i riksbankslagen anges att riksbanken har rätt att besluta om arbetsordning m. m. Kommittén har bedömt det som lämpligt att till den nya riksbankslagen

föra över de centrala bestämmelserna om landets penningväsen. Härmed

kan lagen (1970: 1028) om rikets mynt upphävas. En praktisk ordning är att riksbanken kan besluta om sedlars och mynts utformning. För att möjliggöra detta föreslår kommittén att regeringsformen ändras. Riksbankslagstiftningen kan i många avseenden jämställas med de instruktioner som gäller för myndigheter under regeringen. Kommittén har

därför funnit det naturligt att den nya riksbankslagen får en disposition som liknar den som tillämpas i instruktioner för statliga affärsverk och

andra myndigheter. Det betyder att lagen behandlar ämnen som bl. a. riksbankens ändamål, uppgifter, organisation och former för ärendenas handläggning.

2.1.2 Statsskuldspolitiken och riksgäldskontorets ställning Statsskuldspolitiken måste numera ses som en integrerad del av kredit-

och valutapolitiken. Detta sammanhänger bl. a. med att statsskulden sedan

mitten av 1970-talet har vuxit mycket snabbt. Statens upplåningsoperationer har därigenom blivit ett viktigt instrument när det gäller att påverka

för kreditpolitiken centrala storheter såsom bankernas likviditet och räntevillkor på den långa såväl som på den korta kreditmarknaden.

Statens agerande på penningmarknaden har kommit att bli av allt större betydelse. De korta räntorna har betydelse för valutaflödet och kan i hög grad styras av riksbanken. Statliga upplåningsinstrument, som statsskuldväxeln, spelar här en stor roll. Situationen i dag är att riksgäldskontoret

emitterar statsskuldväxlarna på den s.k. primärmarknaden medan riks-

banken huvudsakligen opererar på andrahandsmarknaden. Det är uppenbart att denna formella uppdelning kan skapa problem.

Den betydande statliga utlandsupplåning som skett har också accentuerat behovet av samordning mellan riksgäldskontorets och riksbankens

verksamheter. Detta gäller även med hänsyn till den norm som sedan ett

par år gäller, nämligen att staten inte skall nettolåna i utlandet. Utlands-

upplåningen sker i riksgäldskontorets regi men måste naturligtvis avvägas 36

med hänsyn till de kredit- och valutapolitiska målen. Det är vidare nödvän- Prop. 1986/87: 143 digt att löpande anpassa statens utlandsupplåning och hemtagningen av lånen till utvecklingen på valutamarknaden. Ett nära samråd behövs därför också när det gäller den statliga utlandsupplåningen.

Upplåningen utomlands sker inte bara genom riksgäldskontoret. En betydande upplåning sker också genom att företag, kommuner, banker och andra kreditinstitut, t. ex. Aktiebolaget Svensk Exportkredit (SEK), lånar upp medel utomlands.

Statsskuldspolitiken är emellertid inte bara beroende av hur kreditpolitiken utformas utan också av utformningen av den ekonomiska politiken i stort. Kostnaderna för statsskulden, främst i form av ränteutgifter, har numera fått en avsevärd betydelse såväl för budgetresultatet som för bytesbalansen.

Med samordning av statsskuldspolitiken avses det sätt på vilket statsupplåningen samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken. Under senare hälften av 1970-talet och början av 1980-talet fram till senhösten 1984 fanns otvivelaktigt samordningsproblem mellan statsupplåningen och penningpolitiken eller — uttryckt i institutionella termer — mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Utvecklingen under de senaste åren mot att använda marknadsanpassade metoder vid emission av statsskuldväxlar och i penningpolitiken har emellertid i väsentlig mån minskat behovet att med särskilda åtgärder samordna denna upplåning med penningpolitiken.

Enligt SPOK:s förslag bör de mest angelägna samordningsbehoven kunna tillgodoses med att upplåningen sker enligt en plan som utformas av berörda intressenter. Därutöver bör det ankomma på chefer och tjänstemän i berörda organisationer att se till att erforderlig samverkan i emissionsfrågor sker i smidiga former.

Kommittén är övertygad om att förutsättningarna och de krav som härvid kommer att ställas på statsskuldspolitiken kommer att ändras även i framtiden. Det framstår då inte som lämpligt att forma organisationen till en bestämd situation. Inte heller framstår lagreglerade former för samverkan som lämpliga. Kommittén anser 1 stället att det är särskilt viktigt att berörda parter är flexibla och därigenom har möjlighet att anpassa samverkan mellan statsupplåningen och penningpolitiken till vad förutsättningarna och metoderna i varje situation kan kräva.

Vad så gäller samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken erinrar kommittén om att räntorna på statsskulden utgör mer än 2096 av statens utgifter. Även om skulden och upplåningen är given, kan de operativa beslut som riksgäldskontoret fattar få betydelse för den belastning som räntorna på kort och lång sikt uppvisar på statens budget. Kommittén anser att statsskuldsförvaltningens mål behöver kunna hävdas och att statsskuldspolitiken skall bedrivas med en långsiktig inriktning att begränsa de statsfinansiella kostnaderna för upplåningen. De olika avvägningar som behöver göras inom en sådan ram kan emellertid innebära skilda konsekvenser för statens budget och kan också hänga samman med ställningstaganden som utgör ett led i verkställandet av den ekonomiska politiken. Enligt kommitténs mening är det därför önskvärt att regeringens finansiella och ekonomiska bedömningar i lämpliga former löpande kan 37

tillföras och vägas in i beslutsfattandet i riksgäldskontorets styrande organ. Prop. 1986/87: 143 Samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken är enligt kommitténs mening av sådant beständigt slag att förutsättningarna för samordningen bör ges organisatoriskt uttryck. För att främja samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken är det enligt kommitténs mening ändamålsenligt att låta riksgäldskontoret bli en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet.

2.1.3 Sammanfattning SPOK har lagt fram förslag till en ny riksbankslag och föreslagit att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förs från riksdagen till regeringen. Kommittén har vidare föreslagit vissa ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen samt i vissa andra lagar.

Remissinstanserna har, med undantag för riksgäldskontoret och Landsorganisationen, LO, i huvudsak ställt sig positiva till kommitténs förslag. Fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) anser att det saknas skäl att flytta huvudmannaskapet för kontoret från riksdagen till regeringen. LO anser att ansvaret för stabiliseringspolitiken i sin helhet bör läggas på regeringen medan riksbanken bör ges ansvaret för genomförandet av valuta-, penning- och kreditpolitik. Remissinstansernas närmare ställningstaganden framgår av remissammanställningen i bilaga 3.

Enligt min mening är kommitténs förslag väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.

I det följande kommer jag att behandla — riksbankens ändamål och förhållande till riksdag och regering (avsnitt

2.2) — riksbankens uppgifter (avsnitt 2.3) — riksbankens ledningsorganisation (avsnitt 2.4) — beslutsregler för fullmäktige (avsnitt 2.5) — administrativa frågor (avsnitt 2.6) — riksgäldskontorets ställning, m. m. (avsnitt 2.7) — upplåningen för statens räkning (avsnitt 2.8) — Övriga frågor (avsnitt 2.9)

Mina närmare kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

Prop. 1986/87: 143

2.2¶Riksbankens ändamål och förhållande till riksdag och

regering

Mitt förslag: Riksbankens ändamål skall vara att föra valuta- och kreditpolitik samt ansvara för ett säkert och effektivt betalningsväsen. Utgångspunkten är härvid att riksbankens penningpolitik skall

utformas så att den är i samklang med den ekonomiska politik som statsmakterna beslutar om.

Regeringen har det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken. Riksbankens viktigare penningpolitiska beslut bör därför föregås av samråd med företrädare för regeringen. Det ankommer dock på riksbanken att självständigt fatta det slutliga beslutet. Om

synnerliga skäl föreligger får riksbanken fatta beslut utan föregående samråd. Regeringen skall i ett särskilt beslut ange det statsråd som

riksbanken skall samråda med.

Riksbankens ställning som myndighet under riksdagen och som centralbank anges i regeringsformen och i riksbankslagen. Nuvarande riksbankslag och bankoreglemente ersätts med en ny riksbanks-

lag (RBL).

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak, med undan-

tag för sparbanksföreningen och LO, kommitténs förslag utan erinran.

Sparbanksföreningen anser att de grundläggande problem som finns på penningmarknaden i dag, med två centrala aktörer, kvarstår även om kommitténs förslag genomförs.

LO anser att ansvaret för stabiliseringspolitiken i sin helhet bör läggas på regeringen medan riksbanken bör ges ansvaret för genomförandet av valuta-, penning- och kreditpolitik. Bankföreningen anser att de grundläggan-

de bestämmelserna om riksbankens ändamål och konstitutionella ställning

bör anges i 9 kap. 12§ RF. Vissa av de föreslagna bestämmelserna i I och 2§§ RBL bör därför flyttas dit. De närmare ställningstagandena framgår av

remissammanställningen (se bil. 3, avsnitten 1.1 och 1.2).

Skälen för mitt förslag: Skälen för att nuvarande riksbankslag och bankoreglemente bör ersättas med en ny riksbankslag har redovisats i avsnitt

2.1.1.

I fråga om riksbankens ändamål innebär förslaget i praktiken inte någon avgörande ändring av vad som redan gäller utan uttrycklig föreskrift i lag. Jag anser dock att det av såväl sakliga som formella skäl är lämpligt att riksbankens ändamål anges i lag. Detta understryker bl. a. riksbankens roll som centralbank.

Ett krav på det ändamål som anges i riksbankslagen är att det skall vara

beständigt och stå sig under mycket lång tid utan att avsteg görs så snart påfrestningar på ekonomin uppkommer. Detta betyder att målet knappast bör bygga på speciella yttre samhällsekonomiska förutsättningar (fast eller flytande växelkurs, reglerade eller fria kapitalrörelser) eller på att speciella

instrument används (marknadsoperationer eller kreditreglering) och heller inte vara knutet till viss penningmängdstillväxt eller kreditvolym. 39

Det är heller inte praktiskt att gå så långt i precisering av ändamål för Prop. 1986/87: 143

riksbanken att man i lag låser vilken typ av ekonomisk politik eller penningpolitik som skall föras i landet. Det bör självfallet ankomma på politiskt ansvariga organ och riksbanken att träffa de val och göra de avvägningar i dessa avseenden som är nödvändiga. Målen för den ekonomiska

politiken liksom de medel som används för att uppnå dessa mål kan självfallet skifta över tiden. Något ekonomiskt-politiskt mål bör därför inte

ingå i ändamålsbestämningen. Inte heller framstår det som meningsfullt att allmänt ange att riksbanken genom sina åtgärder skall främja en gynnsam ekonomisk utveckling eller en stabil samhällsekonomisk utveckling. Det måste anses vara självklart att riksbanken som statsinstitution skall ha en

sådan inriktning av sin verksamhet.

En ändamålsformulering bör mot denna bakgrund närmast vara en övergripande verksamhetsbeskrivning och kunna innehålla ett uttalande om att riksbanken skall föra kredit- och valutapolitik. Därmed har riksbankens viktigaste uppgifter preciserats något i förhållande till ett stadgande om att riksbanken är centralbank. Vidare bör särskilt kunna tillfogas riksbankens traditionella ändamål att ansvara för ett säkert och effektivt betalningsvä-

sen.

Mina överväganden leder således fram till att ändamålet för riksbanken bör kunna anges så att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt ansvara för ett säkert och effektivt betalningsväsen. En sådan formulering

innehåller inte något sakligt ekonomisk-politiskt ändamål. I stället är utgångspunkten att riksbankens penningpolitik utformas så att den är i sam-

klang med den ekonomiska politik som statsmakterna beslutar om.

En närmare precisering av riksbankens uppgifter redovisas i avsnitt 2.3. Enligt regeringsformen framstår fullmäktige i riksbanken som ett självständigt politiskt organ under riksdagen med ansvar för riksbankens verk-

samhet, dvs. för penning- och valutapolitiken. Att fullmäktiges ställningstaganden i hithörande policyfrågor måste överensstämma med den ekono-

miska politiken i övrigt är dock uppenbart och har för övrigt särskilt

understrukits vid grundlagsreformen. I propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. (prop. 1973:90 s. 354) uttalades sålunda att ”det får förutsättas att, liksom hittills, den kredit- och penningpolitik som riksbanken bedriver samordnas inom ramen för den av

regeringen förda ekonomiska politiken”. Detta samordningskrav kan inom

det nuvarande systemet sägas bli tillgodosett på tre olika sätt.

För det första verkar reglerna om utseende av fullmäktige i sådan riktning. Sammansättningen med sex riksdagsvalda ledamöter, som utses genom proportionella val för riksdagens valperiod, speglar den parlamen-

tariska grunden för regeringen. Regeringsinflytandet förstärkes genom att

regeringen utser fullmäktiges ordförande. En majoritet i fullmäktige kan sålunda i de flesta parlamentariska lägen förväntas företräda samma ekonomisk-politiska grundsyn som regeringen. Därmed finns de grundläggande förutsättningarna för den eftersträvade samordningen mellan regerings-

och riksbankspolitiken.

Vidare kan, som förutsättes i det citerade uttalandet i prop. 1973:90, riksdagen lämna riksbanken preciserade anvisningar i t.ex. penningpoli- 40

tiska frågor. Som kommittén redovisar har det också förekommit att fi- Prop. 1986/87: 143 nansutskottet på senare tid i betänkande om riktlinjer för den ekonomiska politiken gett sin syn på kredit- och valutapolitiken och dragit upp riktlinjer för riksbankens handlande. Även om man kan märka en tendens till fördjupad analys av kredit- och valutapolitiska frågor i propositioner och utskottsbetänkanden är det dock klart att denna metod för samordning av

riksbankspolitiken med den ekonomiska politiken i övrigt har sina uppenbara gränser. Det aktuella läget kan snabbt förändras. Allmänna riksdagsuttalanden ger ibland föga ledning för konkret beslut i en aktuell situation. Framför allt måste, för att undvika marknadsstörningar, många av de

viktigaste penningpolitiska besluten förberedas under sekretess.

Vid sidan av gällande regler har utvecklats en tredje mera direkt form för samordning av penning- och valutapolitiken med den ekonomiska politiken i övrigt. Före viktigare beslut förekommer sålunda regelmässigt kontakter

mellan riksbanksledningen och företrädare för regeringen. Detta är också

uttryckligt sanktionerat av riksdagen genom ett grundläggande uttalande av 1937 års bankoutskott och upprepat av 1958 års bankoutskott (BaU

1937: 67 och 1958: 6). Enligt utskottet är det sålunda ”en självklar förutsättning, att alla statsmakternas olika åtgärder som har inflytande på det ekonomiska livet och därmed på penningväsendet, samordnas så att de stödja och icke motverka varandra. Avvägningen av åtgärderna bör sålun-

da ske under vederbörlig samverkan mellan de instanser, som bära ansva-

ret både för penningpolitiken och för den ekonomiska politiken över huvud”. Detta uttalande ”bevarar i dagens läge sin fulla giltighet” enligt bankoutskottet år 1958 och gör så ännu i dag. Att det är regeringen som tar

huvudansvaret för en växelkursändring har också erkänts från riksbankens sida vid den devalvering som skedde efter riksdagsvalet 1982 men innan riksdagen därefter hunnit välja nya fullmäktigeledamöter. Även om den då

rådande situationen får anses vara unik uttalade den avgående riksbanks-

chefen tillsammans med två borgerliga ledamöter i särskilt yttrande till

fullmäktiges protokoll att ”det är vår uppfattning som också delas av den avgående regeringen, att den kvarvarande majoriteten i riksbanksfullmäk-

tige ej bör hindra en nytillträdande regering som kommer att kunna förfoga över en egen majoritet i fullmäktige, att genomföra sin ekonomiska poli-

tik”. I yttrandet tillades bl. a. att det över huvud taget icke vore möjligt att

ta ställning till devalveringen "med mindre än att man känner huvuddragen i det omfattande ekonomisk-politiska program som vi anser ofrånkomligen

måste följa på en så stor delvalvering”. I en ny riksbankslag måste alltså riksbankens självständiga ställning balanseras mot kravet på nära samverkan mellan regering och riksbank i

den ekonomiska politiken. Olika möjligheter för detta står till buds och

kommittén redovisar en utförlig diskussion i frågan men stannar för att närmast lagfästa nuvarande ordning. Kommittén föreslår sålunda att ”in-

nan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annat”. Fullmäktige i riksbanken tillstyrker detta förslag som på ett naturligt sätt fångar in gällande praxis. :

Jag har samma uppfattning. Det bör dock observeras att : formaliseringen 41

inte avser sådana samrådsförfaranden som förekommer på tjänstemanna- Prop. 1986/87: 143

planet före vissa penningpolitiska beslut. Visserligen torde de ärenden där denna typ av samråd förekommit i allmänhet ej ha gällt "beslut av större penningpolitisk vikt. Men viktigt är naturligtvis att den föreslagna formaliseringen inte får leda till att de bredare kontakter som förekommit mellan finansdepartementet och riksbanken före penningpolitiska beslut

avtar därför att lagen nu kommer att föreskriva en formell kontakt på högsta nivå. Noteras skall också att när synnerliga skäl föreligger, dvs. när

föreskrivet samråd ej kan tas, ger lagförslaget riksbanken handlingsfrihet.

Betydelsefullt är att samrådet också i fortsättningen kan ske i relativt fria

former. Behovet av flexibilitet beträffande formerna för samrådsförfarandet understryks och samrådet bör liksom hittills kunna ske informellt,

1. ex. via ett telefonsamtal.

När det gäller vad LO anfört rörande ansvaret för stabiliseringspolitiken i sin helhet är det enligt min mening helt klart att regeringens samlade ansvar, trots riksbankens självständiga roll, är överordnat riksbankens mer begränsade ansvarsområden.

De grundläggande bestämmelserna om riksbankens ändamål och konsti-

tutionella ställning har, i överensstämmelse med vad som anförts av bankföreningen, förts in i RF.

2.3¶Riksbankens uppgifter

Mitt förslag: Riksbanken skall som framgår av ändamålbestämning-

en 2.2, föra kredit- och valutapolitik och ansvara för ett säkert och

effektivt betalningsväsen. Riksbanken skall också vara statens och bankernas bank. Riksbanken skall vidare svara för beredskapsplaneringen på bank- och betalningsväsendets område. Inom ramen för dessa uppgifter föreslås att sedeltäckningsbestämmelserna slopas, att riksbankens ensamrätt enligt regeringsfor-

men att ge ut sedlar kompletteras med rätt att ge ut mynt, att bestämmelserna om kassakrav i den kreditpolitiska lagen ges ändrad utformning och utvidgat tillämpningsområde och därefter förs till

riksbankslagen, samt att riksbanken — om särskilda skäl föreligger — får ge ut egna skuldebrev.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De

ändrade bestämmelserna i fråga om kassakravets utformning och tillämpningsområde överensstämmer i huvudsak med förslag av den kreditpoli-

tiska utredningen i betänkandet En effektivare kreditpolitik (SOU 1982: 52).

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak kommitténs förslag utan erinran. Vissa synpunkter framförs dock av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, bankföreningen, stadshypotekskassan och TCO (se bil. 3, avsnitt 3.3).

Även den kreditpolitiska utredningens förslag rörande utformning och

tillämpningsområde av kassakravet har remissbehandlats och därvid i hu-

vudsak lämnats utan erinran (se vidare skälen för mitt förslag).

Skälen för mitt förslag: Ur den i det föregående beskrivna ändamäålsbe- Prop. 1986/87: 143

stämningen för riksbanken kan det härledas ett antal uppgifter för riksban-

ken. Uppgifterna kan sägas vara av traditionell centralbankskaraktär och

faller inom ramen för riksbankens nuvarande ansvarsområde. Riksbankens uppgifter och utformningen av erforderliga bestämmelser behandlas närmare i lagförslagens specialmotivering (avsnitt 4).

I det följande lämnar jag dels en översiktlig redogörelse för riksbankens uppgifter, dels behandlar jag vissa förslag till ändringar inom ramen för riksbankens kreditpolitiska uppgifter (ändring av bestämmelserna om kassakrav och rätt för riksbanken att ge ut egna skuldebrev).

Beträffande utgivningen av sedlar och mynt föreslås att RF 9: 13 ändras så att till riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar även fogas rätt att ge ut mynt. Den grundläggande bestämmelsen om penningväsendet, som nu finns i lagen om rikets mynt, och om att penningenheten ; landet kallas krona och delas i etthundra ören, förs också in i riksbankstlagen. Även de valörer med vilka sedlar och mynt får ges ut anges i lagen. Sedan gammalt finns i riksbankslagen bestämmelser om förhållandet mellan mängden utelöpande sedlar och vissa tillgångar i banken, ursprungligen dess metalliska kassa m. m. Syftet med dessa bestämmelser var en gång i tiden att begrän-

sa sedelutgivningen för att därmed stärka förtroendet för sedlarna. Utgiv-

ningen sker numera i den omfattning som bestäms av allmänhetens prak-

tiska behov av dessa betalningsmedel. Jag föreslår därför att några sedeltäckningsbestämmelser inte skall ingå i den nya riksbankslagen.

De valutapolitiska uppgifterna hör till riksbankens allra viktigaste, eftersom besluten på detta område ger viktiga förutsättningar för den ekonomiska politiken i övrigt. I den nuvarande riksbankslagen berörs de valuta-

politiska uppgifterna i stort sett endast genom att banken ges befogenhet

att köpa och sälja guld, utländska valutor och utländska obligationer m. m. Jag föreslår att det i den nya riksbankslagen anges att riksbanken skall bestämma det system som skail gälla för att fastställa kronans externa värde samt bestämma om tillämpningen av detta system. Skulle Sverige

som stat framdeles ingå en överenskommelse om valutasystemet med en

annan stat eller en internationell organisation behöver bestämmelsen om

denna befogenhet ändras. Den kan däremot fortsätta att gälla om Sveriges

riksbank träffar överenskommelser om valutasystem med andra central-

banker. Beslut på detta område utgör i allmänhet sådant viktigare penning-

politiskt beslut som enligt avsnitt 2.2 skall föregås av samråd med företrädare för regeringen. Den nya lagen föreslås innehålla sådana befogenheter

som riksbanken behöver för att på vedertaget sätt kunna medverka i det internationella monetära samarbetet. Vidare har i lagen förts in de bestämmelser som behövs för att tillämpa valutalagen.

De kreditpolitiska uppgifterna är centrala för riksbanken. Det allmänna

syftet med kreditpolitiska åtgärder är att påverka ränta och likviditet på

inhemska marknader, men åtgärderna kan mycket väl ha sin grund i valutapolitiska överväganden. Även på detta område framgår för närvarande riksbankens uppgifter indirekt genom att den nuvarande riksbanks-

lagen ger banken befogenhet att köpa och sälja statspapper samt bedriva utlåning och inlåning. Huvuddelen av hithörande bestämmelser avser löp- 43

tider och säkerheter för lån m. m. Jag har, i likhet med kommittén, valt att i Prop. 1986/87: 143

den nya riksbankslagen ta utgångspunkt i det kreditpolitiska syftet när banken ges befogenhet att köpa och sälja statspapper, dvs. bedriva tradi-

tionell diskontopolitik.

I fråga om de kreditpolitiska uppgifterna förordar jag, i överensstämmelse med kommitténs förslag, ett par nyheter. För det första föreslås att riksbanken, om särskilda skäl föreligger, får ge ut egna kortfristiga skuldebrev. Denna möjlighet kan tänkas behöva utnyttjas t. ex. vid hastiga likvi-

ditetsökningar i ekonomin vid tillfällen då riksbanken inte förfogar över

lämpliga statspapper. Riksbankens penningpolitiska arsenal utökas därmed med ett instrument som några andra centralbanker redan har. För det andra har till riksbankslagen förts kassakraven, som nu ställs till riksban-

kens förfogande enligt lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel. Jag har

funnit det lämpligt att låta riksbanken besluta om kassakrav genom förvalt-

ningsbeslut i varje särskilt fall. Därmed behöver inte något bemyndigande ges till regeringen, vilket erfordras när beslut om kassakrav har formen av normgivning. Kassakrav har effekter som i stora drag är likvärdiga med

marknadsoperationer och diskontopolitik och jag anser det lämpligt att de viktigare centralbanksinstrument som verkar marknadskonformt ingår i riksbankslagen. Jag återkommer i det följande till förslaget att banken i vissa situationer skall kunna ge ut egna skuldebrev och till frågan om bestämmelser om kassakrav i RBL och om ändrat tillämpningsområde

m.m. Riksbanken har till uppgift att vara statens bank. Betalningar till och från statsverket sker i allt väsentligt över postgirokonton som till slut salderas mot statsverkets checkräkning i riksbanken. Riksgäldskontoret

svarar för att medel alltid finns tillgängliga på denna. Jag föreslår att riksbankens medverkan i hanteringen av statsverkets betalningsströmmar skall vara i huvudsak oförändrad. Riksbanken fungerar också som statens bank när den kortfristigt finansierar likviditetssvängningar i statens verk-

samhet. För närvarande förutsätter detta att kortfristiga skuldebrev — ofta löpande på en dag — utväxlas mellan riksgäldskontoret och riksbanken.

Jag föreslår en administrativ förenkling som innebär att riksbanken, för att täcka statsverkets kortfristiga medelsbehov, får bevilja statsverket kontokredit.

Bland riksbankens uppgifter ingår också att vara bankernas bank. Häri ingår att ta emot inlåning från bankerna och att lämna dem lån. Villkoren

för dessa lån bestäms av penningpolitiska motiv. Jag föreslår att den krets

av banker som kan ha checkräkningskredit i riksbanken vidgas till att

utöver affärsbanker även innefatta sparbanker och centrala föreningsbanker. Stadshypotekskassan har föreslagit att riksbanken, om särskilda skäl

föreligger, också skall få ta emot inlåning och att lämna lån från/till andra

kreditinstitut än banker. I avvaktan på den översyn av kreditmarknadens struktur som kreditmarknadskommittén (Fi 1983:06) för närvarande gör

anser jag att en sådan bestämmelse inte bör införas. I förslaget till ny riksbankslag ingår däremot att riksbanken, som led i dess ändamål att främja ett säkert och effektivt betalningsväsen, om synnerliga skäl förelig-

ger, får lämna lån på andra än penningpolitiskt motiverade villkor till 44

|

bankinstitut och andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäk- Prop. 1986/87: 143

ringsinspektionen. I och med att riksbanken avses ta emot inlåning från bankerna till penningpolitiskt motiverad ränta förordar jag att riksgälds- An [

kontoret skall upphöra att ta emot dagsinlåning. = |

Utöver de verksamheter som nu presenterats har riksbanken för närvarande möjlighet att utföra ett antal övriga uppgifter. Nägra av dessa har

inte karaktär av centralbanksuppgifter. Exempel härpå är utlåning till

allmänheten, främst i form av finansiering av köp äv premieobligationer, hållande av inlåning på checkräkning för anställda i riksbanken, inkasso-

rörelse och viss depositionsverksamhet. Kommittén har i lagen inte gett

riksbanken befogenhet att bedriva verksamhet av här exemplifierat slag.

Fullmäktige i riksbanken har anfört att deponeringar från andra centralbanker och internationella organisationer bör få ske även fortsättningsvis.

Fullmäktige anser vidare att det bör få ankomma på fullmäktige att avgöra

om dotterbolag till riksbanken skall få ha konton i banken, att detsamma bör gälla för anställdas lönekonton och för riksbankstjänstemännens idrottsföreningar och liknande sammanslutningars konton, samt att möjlig-

heterna att lämna lån för finansiering av premieobligationsköp bör få ske efter fullmäktiges bestämmande, det sistnämnda efter inhämtande av riksgäldskontorets synpunkter. Jag har förståelse för riksbankens önskemål. Enligt min mening är dock

dessa uppgifter inte, med undantag för nämnd depositionsverksamhet, av

sådan centralbankskaraktär att de bör anges i lagen. Det är t.ex. inte någon uppgift för riksbanken att belåna premieobligationer. I vad mån

några av de övriga uppgifterna faller inom ramen för riksbankens personal-

politik eller som huvudman för dotterbolagen får dock fullmäktige bestäm-

ma. Däremot föreslås att riksbanken skall få ta betalt för tjänster som utförs 1 anslutning till centralbanksuppgifterna, t.ex. specialpackning av sedlar och mynt.

I lagen föreskrivs också att riksbanken vid planeringen och genomföran-

det av sin verksamhet skall beakta de krav som totalförsvaret ställer. Vidare skall riksbanken ansvara för beredskapsplanläggning på bankoch betalningsväsendets område.

Rätt för riksbanken att ge ut egna skuldebrev och ändringar beträffande

kassakravet Jag föreslår att riksbanken skall kunna ge ut egna skuldebrev. Bakgrunden

till detta förslag är följande. Riksbanken förvärvar nu från riksgäldskon-

toret en stor mängd statspapper som används i riksbankens marknadsoperationer. Det är emellertid möjligt att föreställa sig situationer när riksbanken inte i tillräcklig omfattning disponerar lämpliga statspapper för nöd-

vändiga operationer. Exempel på en sådan situation är att statsbudgeten

inte redovisar nämnvärt underskott, att riksbanken har sålt huvudparten av sitt statspappersinnehav och att det till följd av förväntningar om en

svensk revalvering pågår ett kraftigt valutainflöde. Ett annat exempel är

om det hastigt inträffar en kraftig exportuppgång förenad med en väsentlig exportprishöjning. I båda fallen kan det vara nödvändigt att eliminera

likviditetsökningen för att förebygga en kreditexpansion som det inte finns Prop. 1986/87: 143 realekonomiskt utrymme för. Det kan nämnas att i Förbundsrepubliken Tyskland har centralbanken vid tillfällen av detta slag gett ut egna skulde-

brev för att dra in likviditet. Vidare kan nämnas att Norges Bank i den nya

centralbankslag som beslöts år 1985 bemyndigats att utställa egna skuldebrev.

Situationer av det slag som nu antytts framstår inte som näraliggande, men riksbankslagen avses gälla för lång tid framöver. Det är förvisso också så att andra valuta- och kreditpolitiska åtgärder — var för sig eller kombinerade — kan användas för att nå avsedda penningpolitiska syften, 1. ex. räntesänkning, höjda kassakvoter för banker, likviditetsdepositioner, nyemission av statspapper trots att statligt upplåningsbehov inte föreligger. Enligt min mening är det emellertid lämpligt att utöka urvalet av instru-

ment och ge riksbanken möjligheter att i penningpolitiskt syfte ge ut egna

kortfristiga skuldebrev.

Lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel ger regeringen befogenhet att

på framställning av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel. Förutsättningen för sådant förordnande är

att ett kreditpolitiskt medel behöver användas för att uppnå de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

De kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav,

utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild pla-

ceringsplikt och räntereglering. Utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt samt räntereglering är att anse som extraordinära medel. Förordnande om något av dessa medel får nämligen meddelas endast om

synnerliga skäl föreligger.

Förordnande om kreditpolitiska medel kan avse ett eller fiera slag av

bankinstitut, försäkringsinstitut eller annat kreditinstitut. Förordnande om

emissionskontroll eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. Med bankinstitut avses bankaktiebolag, sparbank och central för-

eningsbank och med försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäkringsföretag med svensk koncession. Kreditinstitut i lagens mening är, vid sidan om bankinstituten och försäkringsinstituten, lokal föreningsbank, kredit-

aktiebolag, finansbolag, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna

samt Svenska skeppshypotekskassan. Om regeringen har meddelat förordnande om att ett kreditpolitiskt medel får användas, ankommer det på riksbanken att svara för de tillämpningsföreskrifter som behövs. Riksbanken får begränsa användningen av

kreditpolitiskt medel till ett eller flera slag av institut, undanta visst institut

om särskilda skäl föreligger och utfärda olika föreskrifter för skilda insti-

tut.

Den kreditpolitiska utredningen (E 1980: 03) redovisade hösten 1982 sina bedömningar och förslag rörande den framtida kreditpolitikens utformning m.m. i betänkandet En effektivare kreditpolitik (SOU 1982: 52). Utred-

ningen förordade bl. a. att den framtida kreditpolitiken skall bedrivas med marknadskonforma medel. Utredningen ansåg därvid att ett kassakrav med på visst sätt utvidgat tillämpningsområde skulle anses vara marknadskonformt. Utredningen accepterade därutöver också att ej marknadskon- 46

forma regleringar skulle få tillgripas i särskilda situationer och under förut- Prop. 1986/87: 143 sättning att de var tidsbegränsade.

Utredningen föreslog att kassakrav skulle få användas utan tidsbegränsning och, med ändring av nuvarande förhållanden, kunna rikta sig inte bara mot bankinstitut utan också mot andra kreditinstitut och därmed jämställda. I kassakravet skulle kunna inräknas, utöver medel på checkräkning i riksbanken, skattkammarväxlar och andra kortfristiga statspapper som riksbanken bestämmer.

Utredningens förslag rörande kassakravet fick ett övervägande positivt mottagande. Fullmäktige i riksbanken m. fl. var positiva medan Bankföreningen och Finansbolagens förening var negativa.

Bankföreningen ansåg att även kassakravet borde hänföras till de extraordinära medlen och avstyrkte utvidgningen av vad som skulle kunna inräknas i kassakravet, eftersom detta skulle kunna leda till en placeringsplikt i kortfristiga statspapper. Bankföreningen ansåg också att det skall krävas en föreskrift om att bankerna skall erhålla en sådan ränta på ”kassakravspengarna” att anskaffningskostnaderna täcks. Finansbolagens förening ansåg bl. a. att om tillämpningsområdet utvidgades så skulle det leda till att utländska företag skulle få konkurrensfördelar till nackdel för Sveriges bytesbalans.

Tillämpningen av kassakraven förändrades påtagligt i samband med att utlåningstaken slopades i november 1985. Kraven höjdes från 190 till 3 2 av bankinstitutens förbindelser samtidigt som räntegottgörelsen på innestående medel slopades (räntegottgörelse hade tidigare utgått enligt gällande diskonto). Totalt per den 30 november 1986 uppgick bankernas i riksbanken innestående kassakravsmedel till 8102 milj. kr. Motivet till den ändrade tillämpningen var en oro att slopandet av utlåningstaken skulle leda till en ur samhällsekonomisk synpunkt alltför stor kreditexpansion i banksystemet. Som en motverkande åtgärd skärptes därför tillämpningen av kassakraven i syfte att påverka bankernas marginalkostnad för sin upplåning. Tanken var således att bankerna skulle kompensera ränteförlusten på kassakravmedlen genom högre räntor på utlåningen. Kassakraven kan därför sägas fylla två funktioner. För det första att utgöra ett stöd för riksbankens marknadsoperationer och för det andra att verka återhållande på kreditgivningen.

Något motsvarande generellt medel för att via prissättningen styra även övriga kreditinstituts utlåning finns inte. Kassakrav får som jag nämnt endast tillämpas på banker. En konsekvens därav har blivit att ett incitament skapas till överflyttning av krediter från banker till andra institut. I och för sig kan hävdas att om riksbanken önskar strama åt kreditgivningen genom högre räntor så borde detta ske genom en allmän höjning av räntenivån t.ex. genom marknadsoperationer och inte via omvägen över kassakraven. Helt klart är nämligen att en höjning av kassakraven också innebär en höjning av räntenivån.

Nuvarande tillämpning av kassakraven innebär dock primärt endast en restriktion på bankernas kreditgivning medan övriga kreditinstitut endast påverkas marginellt. Om därför riksbanken genom marknadsoperationer höjer den allmänna räntenivån påverkar sådana åtgärder hela marknaden 47

utan att olikheterna mellan banker och övriga kreditinstitut förändras i Prop. 1986/87: 143 nämnvärd grad.

Nuvarande förhållande är således inte konkurrensneutralt och just konkurrensneutraliteten var något som den kreditpolitiska utredningen ansåg vara viktigt vid utformningen av sina förslag. Utredningens grundinställ-

ning var att reglerar man en marknad skall i princip alla som agerar på denna marknad regleras lika, annars råder inte konkurrensneutralitet. Konkret tog detta sig uttryck i utredningens förslag att samtliga kreditpolitiska instrument skulle kunna tillämpas på alla institut som omfattas av lagen.

Jag anser att konkurrens- och neutralitetsskäl talar för att kassakrav skall kunna tillämpas på alla kreditinstitut som omfattas av den kreditpoli-

tiska lagstiftningen. För att möjliggöra detta bör bestämmelserna om kas-

sakrav ändras i huvudsaklig överensstämmelse med den kreditpolitiska utredningens förslag. Till definitionen av kreditinstitut har fondkommissionsbolagen också förts. Den närmare utformningen framgår av lagförslagets specialmotivering (avsnitt 4). Jag anser vidare, i likhet med SPOK, att bestämmelserna om kassakrav skall tas in i den nya riksbankslagen. I avbidan på att denna kan träda i kraft bör de nya bestämmelserna om

kassakrav med ett utvidgat tillämpningsområde föras in i den kreditpoli-

tiska lagen.

2.4¶Riksbankens ledningsorganisation

Mitt förslag: Antalet fullmäktige i riksbanken ökas från sju till åtta.

Av dessa skall sju väljas av riksdagen. Dessa utser inom sig ordfö-

rande och väljer den åttonde fullmäktige som också skall vara chef

för riksbanken.

Fullmäktige utser utanför fullmäktigekretsen högst två vice riks-

bankschefer.

Mandatperioden för de av riksdagen valda fullmäktige skall sam-

manfalla med riksdagens valperiod. Den fullmäktige som valts av de

riksdagsvalda fullmäktige och som också skall vara riksbankschef

samt de vice riksbankscheferna väljs för en period om fem år.

Riksbankens direktion avskaffas som beslutsorgan.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Kommittén har dock föreslagit att fullmäktiges val av en fullmäktige, tillika riksbankschef, skall ske tills vidare eller för viss tid och att vice riksbankschef skall utses för en tid om högst tre år.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak kommitténs förslag utan erinran. Vissa synpunkter anförs dock av fullmäktige i riks-

banken, bankföreningen, Föreningsbankernas förbund, LO och TCO.

Fullmäktige i riksbanken och bankföreningen anser att riksbankschefen och de båda vice riksbankscheferna skall utses för en bestämd tid, fullmäk- 48

tige i riksbanken fem år, bankföreningen sex år. Föreningsbankernas för- Prop. 1986/87: 143 bund, LO och TCO är tveksamma eller motsätter sig att riksbankschefens

ställning avpolitiseras (se bil. 3, avsnitt 4).

Skälen för mitt förslag: Med riksbankens nuvarande ledningsorganisation avses främst fullmäktige, direktionen, riksbankschefen och vice riksbankschefen.

Riksbankens högsta organ är fullmäktige, som för närvarande består av sju ledamöter av vilka sex väljs av riksdagen medan den sjunde, som också är ordförande, utses av regeringen. Suppleanter väljs på motsvarande sätt. Fullmäktige sammanträder en gång i veckan under en stor del av året och i övrigt varannan vecka och fattar riksbankens viktigare penningpolitiska och administrativa beslut.

Under fullmäktige finns ett ledningsorgan som kallas direktionen. Denna

består av riksbankschefen, som är ordförande, deputerade och jourhavande ledamoten som båda är fullmäktigeledamöter. I övrigt ingår vice riksbankschefen, den riksbanksdirektör som ansvarar för aktuell fråga och i vissa fall två personalföreträdare. Direktionen har till uppgift att bereda ärenden som skall handläggas av fullmäktige, bevaka att fullmäktiges beslut verkställs samt fatta beslut i vissa ärenden, främst tjänstetillsättningar.

Bland de sex ledamöter av fullmäktige som riksdagen valt utser riks-

banksfullmäktige en riksbankschef. I praktiken är en fullmäktig redan vid valet till fulimäktige utpekad som riksbankschef. Riksbankschefen leder

under fullmäktige riksbankens verksamhet, även om lagen för närvarande

inte ger honom någon egen beslutsbefogenhet. Fullmäktige utser inom eller utom fullmäktigekretsen en vice riksbankschef. Hittills har vice riksbankschef utsetts utanför full mäktigekretsen.

Sedan år 1897 utser regeringen ordföranden i riksbanksfullmäktige. Detta är en ordning som har sina rötter i ett förparlamentariskt skede. Kommittén anser att riksdagens huvudmannaskap för riksbanken bör återspeg-

las i sättet att utse ordförande i fullmäktige. För att i andra former säker-

ställa samordning av penningpolitiken med övrig ekonomisk politik föreslår jag, som nämnts i det föregående, viss samrådsskyldighet för riksbanken.

I fråga om riksbankschefen kan konstateras att om det skall vara möjligt att åstadkomma förutsättningar för kontinuitet på riksbankschefsposten så måste riksbankschefen utses på ett sätt som gör att denne inte uppenbarli-

gen måste betraktas som en partiföreträdare. Mitt förslag är att de av riksdagen valda ledamöterna av riksbanksfullmäktige bör utse en riks-

bankschef utom fullmäktigekretsen. I och med att en person utses till riksbankschef skall han emellertid med stöd av en bestämmelse i regerings-

formen bli fullmäktig. Riksbankschef bör av fullmäktige förordnas med ett tidsbegränsat förordnande om fem år. Inget hinder föreligger mot att omval

sker. Genom att bestämma tiden till fem år markeras frikopplingen från de

mandatperioder som gäller för de av riksdagen valda fullmäktige. Riksbankschef kan entledigas genom att fullmäktige återkallar förordnande

eller genom att riksdagen inte beviljar ansvarsfrihet.

Riksbanksfullmäktige skall alltjämt vara bankens högsta organ och ha i 49

4 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

huvudsak samma uppgifter som i dag samt verka på i stort sett samma sätt. Prop. 1986/87: 143

Det betyder att fullmäktige skall fatta alla viktiga penningpolitiska och administrativa beslut i banken. Ärenden som skall avgöras av fullmäktige anges i den nya riksbankslagen. Dessutom föreskrivs att ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbankschefen eller delegeras av denne. Detta betyder att riksbankschefen som högste verkställande tjänsteman nu föreslås få en uttrycklig beslutskompetens.

Enligt min mening finns det inte längre tillräckliga skäl för att behålla

den nuvarande ordningen att regeringen utser ordförande 1 riksdagens

viktigaste myndighet. Jag föreslår därför att riksdagen skall välja samtliga

ledamöter av riksbanksfullmäktige utom riksbankschefen. De av riksdagen

valda fullmäktigeledamöterna utser sedan ordförande inom sin krets. Mitt förslag är således att riksbanksfullmäktiges ordförande skall väljas

av fullmäktige bland de ledamöter som riksdagen valt och att riksbankschefen skall utses av fullmäktige utom fullmäktigekretsen, men att riksbankschefen i och med att han utses också blir fullmäktig. Med oförändrat antal Jedamöter i fullmäktige och med gängse valsätt i riksdagen skulle detta kunna leda till att den parlamentariska majoriteten inte skulle vara

tillförsäkrad majoritet i fullmäktige om riksbankschefen — som ju väljs på

ett icke politiskt mandat — i någon fråga förenar sig med minoriteten. För att lösa detta problem föreslås att antalet ledamöter i fullmäktige ändras till åtta. Därmed kan också den parlamentariska minoriteten även i fortsätt-

ningen få utse tre ledamöter. Majoriteten förutsätts utgöras av ordföranden och fyra övriga ledamöter. Om riksbankschefen förenar sig med minorite-

tens tre ledamöter kan majoriteten likväl få igenom sitt förslag med stöd av

ordförandens utslagsröst. Förslaget om riksbanksfullmäktige och riks-

bankschefen innebär att RF 9: 12 behöver ändras.

Vad så gäller direktionen kan dess beslutsfunktion i allt väsentligt föras över på riksbankschefen och av denne till betydande del delegeras till

linjechefer i riksbanken. Det betyder att de lagreglerade uppdragen som

deputerad och jourhavande ledamot kan slopas. Däremot bör man på lämpligt sätt upprätthålla den informationsförmedlande funktion som den nuvarande direktionen fyller för de anställda.

I den nuvarande riksbankslagen föreskrivs att fullmäktig inte får vara

ledamot av styrelsen för annan bank. Något hinder finns däremot inte för fullmäktig att vara styrelseledamot i t. ex. kreditaktiebolag, finansbolag

eller försäkringsbolag, vilka också bedriver verksamhet på kreditmarknaden. Om denna möjlighet utnyttjas kan detta skapa lojalitetskonflikter för de berörda personerna. Jag föreslår därför att valbarhets- och behörighetsvillkoren för fullmäktig ändras så att fullmäktig inte får vara ledamot i styrelsen för kreditinstitut eller fondkommissionsbolag. Däremot föreslår jag inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen som hindrar att ledamot i riksbanksfullmäktige samtidigt är ledamot i det styrande

organet i riksgäldskontoret. Om någon person ingår i båda organen kan

detta främja samordningen av statsskuldspolitiken. Jag vill i detta sammanhang nämna att de valbarhets- och behörighetsvillkor som anges för fullmäktige i riksbanken också bör gälla för ledamöter i riksgäldskontoret.

Bestämmelser om tjänst som vice riksbankschef finns i riksdagsordning- 50

en av den anledningen att vice riksbankschef är suppleant för riksbanks- Prop. 1986/87: 143

chefen i fullmäktige. Med det valsätt för riksbankschefen som jag föreslår kan det vara lämpligt att ytterligare en suppleant finns för riksbankschefen. Vidare anser jag att riksbankens ledningsorganisation under riksbankschefen ibland kan behöva förstärkas. Jag föreslår därför att RO 8: 6 ändras så att fullmäktige utom fullmäktigekretsen får utse högst två vice riksbankschefer. Dessa bör utses för samma mandatperiod som riksbankschefen.

2.5¶Beslutsregler för fullmäktige

Mitt förslag: Fullmäktige i riksbanken skall sammanträda minst en

gång varannan vecka. Vid sammanträdena skall föras protokoll. Fullmäktige får inte sammanträda på område som är ockuperat av främmande makt.

För att fullmäktige skall vara beslutföra måste minst sex ledamöter vara närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut får dock avgöras av fem ledamöter om fyra av dem är ense om

beslutet. Om ett ärende som skall behandlas i fullmäktige är av ringa

betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom

meddelanden mellan ledamöterna.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag kommenteras inte av remissin-

stanserna.

Skälen för mitt förslag: De formella beslutsregler som gäller för fullmäktige finns upptagna främst i 143 bankoreglementet. Enligt min mening är

de nuvarande reglerna i stort sett ändamålsenliga.

Vad härvid till en början angår tiden för sammanträden inom fullmäktige bör den nuvarande ordningen behållas som innebär att sammanträde skall

hållas minst en gång varannan vecka. När det gäller reglerna om beslutförhet måste dessa anpassas till den utökning av antalet fullmäktige som föreslagits. Som hittills bör också regeln vara den att fullmäktigeledamöterna måste vara personligen närvarande vid sammanträdena. Det bör dock finnas en möjlighet att i undan-

tagsfall fatta beslut per capsulam, dvs. att ledamöterna deltar i behandlingen av ett ärende utan att vara närvarande vid ett sammanträde. De ärenden som bör kunna avgöras på detta sätt är dels ärenden av mindre vikt, dels ärenden som ledamöterna till följd av tidigare beredning är förtrogna med, dels ärenden av särskilt brådskande art. Vad som nu anförts innebär att för att fullmäktige skall vara beslutföra måste minst sex ledamöter vara närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut skall dock få avgöras av fem ledamöter, om fyra av dem är ense om beslutet. Om ett ärende som

skall behandlas i fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt bråds-

kande art får ärendet avgöras genom meddelande mellan ledamöterna.

I frågor om disciplinansvar för arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter skall, enligt 5§ lagen (RFS 1980: 4) om beslutande organ i

frågor om disciplinansvar m. m. liksom hittills tillämpas bestämmelserna i 51

29 kap. rättegångsbalken om omröstning i domsto! med endast lagfarna Prop. 1986/87: 14 3

ledamöter när flera deltar i avgörandet av frågor som avses i 15 kap. 1—3 §§

lagen (1976: 600) om offentlig anställning. En motsvarande omröstningsbestämmelse avseende vissa beslut rörande läkarundersökning finns i 24 § anställningsstadgan (RFS 1971: 3) för riksdagen och dess organ. Även den bestämmelsen bör vara tillämplig på riksbanken.

Enligt den gällande ordningen skall i skrivelser som fullmäktige avger till riksdagen och regeringen alla närvarande ledamöter anges liksom de skiljaktiga meningar som förekommit. Denna ordning bör också vara föreskriven i den nya lagen för att på så sätt minoritetens mening alltid skall komma fram.

Då det gäller sättet för omröstning föreskrivs för närvarande att sluten omröstning endast får ske vid val till sådan befattning till vilken fullmäktige kan utses. Jag anser att detta undantag från principen om öppen omröst-

ning, vilket aldrig tillämpats i praktiken, inte längre bör finnas kvar.

De gällande reglerna för proceduren inom fullmäktige bör förtydligas i vad avser skyldigheten att föra protokoll vid sammanträdena. Någon direkt, generell bestämmelse härom finns inte i den gällande lagstiftningen, men bör tas in i den nya Jagen.

I detta sammanhang skall också nämnas de jävsbestämmelser som gäller

för ledamöterna i fullmäktige. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i förvaltningslagen och de behöver därför inte tas in i den nya lagen för

riksbanken.

Till sist skall här behandlas en fråga av särskild art som gäller fullmäk-

tiges sammanträden när landet helt eller delvis är ockuperat. I 288 RBL föreskrivs att fullmäktige inte får utöva sina befogenheter på område som

är ockuperat av främmande makt samt att minst tre ledamöter skall vara närvarande vid sammanträde som hålls när riket till någon del är ockuperat. Den förstnämnda regeln är motiverad av att en ockupationsmakt

inte skall kunna få kontroll över riksbanken, vilket skulle kunna underlätta ockupationen. I den tidigare lagen (1974: 568) om riksgäldskontoret fanns

motsvarande bestämmelser för riksgäldsfullmäktige. Den nuvarande lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret innehåller endast bestämmelsen att full-

mäktige inte får sammanträda på ockuperat område. Den särskilda beslutförhetsregeln för fullmäktigsammanträden, som hålls när Sverige delvis är ockuperat, har ansetts kunna undvaras. Jag anser att hithörande frågor bör för riksbankens del behandlas på samma sätt som skett i fråga om riks-

gäldskontoret. I den nya riksbankslagen bör sålunda föreskrivas att full-

mäktige inte får sammanträda på område som är ockuperat av främmande makt. En särskild beslutförhetsregel avseende situationer där Sverige delvis är ockuperat tas däremot inte med.

tin [NS

Prop. 1986/87: 143

2.6¶Administrativa frågor

Mitt förslag: Bestämmelser införs i riksbankslagen om bankens re-

dovisning och revision. Riksdagen skall fastställa resultat- och balansräkning samt besluta om vinstdisposition. Fullmäktige skall fast-

ställa budget för varje år. Fullmäktige skall tillsätta vissa chefstjänster. Övriga tjänster till-

sätts av riksbankschefen eller, efter delegation av denne, av andra chefer i banken. Nya ordinane tjänster inrättas av riksdagen.

Riksbankens rätt att driva tryckerirörelse, papperstillverkning,

tillverkning av sedlar och mynt samt medaljer och liknande föremål anges I riksbankslagen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslagen utan erinran.

Fullmäktige i riksbanken och riksdagens revisorer har synpunkter på hur

riksbankens bokföringsskyldighet skall fullgöras. Fullmäktige i riksbanken

och riksdagens förvaltningskontor har synpunkter på möjligheterna att tillsätta vissa lediga tjänster utan kungörelseförfarande. Förvaltningskon-

toret anser att frågan om budgetens utformning behöver övervägas närmare (se bil. 3, avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag: De olika administrativa frågor som behöver

beaktas vid utformning av en ny lag för riksbanken avser i flertalet fall riksbankens rättigheter och skyldigheter i förhållande till riksdagen och dess myndigheter samt myndigheter under regeringen.

Riksbanken skall självfallet vara bokföringsskyldig. Eftersom detta inte

följer av annan lag som gäller riksbanken föreslår jag att detta anges i riksbankslagen. Kommittén har föreslagit att bokföringen skall ske på sätt

som överensstämmer med god redovisningssed. Fullmäktige i riksbanken har rörande bokföringsskyldigheten anfört att en centralbanks verksamhet

inte är sådan att förebilder kan hämtas från vad som i allmänhet är god redovisningssed. Utgångspunkten bör enligt riksbanken vara att balans-

och resultaträkning skall ge relevant ekonomisk-politisk information om bankens verksamhet. Liknande synpunkter anförs av riksdagens revisorer

som anser att de principer som skall gälla för riksbankens bokföringsskyl-

dighet snarast bör utredas. Revisorerna anser därvid att också bestämmelser rörande bokföring och redovisning av Riksbankens Jubileumsfond bör utarbetas. Jag delar den av riksbanken och revisorerna framförda uppfattningen. De krav som bör ställas på riksbankens bokföring är för närvarande föremål för överväganden av riksbanken i samråd med riksdagens revisorer. Jag finner inte skäl att i lagtexten ange några närmare principer

för riksbankens bokföringsskyldighet.

Jag anser att riksbankens redovisning till: riksdagen liksom i dag bör innefatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en re-

dogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken. Enligt min mening är det önskvärt att förvaltningsberättelserna är utförliga och tydliga, främst 53

vad gäller redogörelsen för riksbankens förvaltningsverksamhet. För att Prop. 1986/87: 143 bereda banken skälig tid härför föreslås att redovisningen till riksdagen

skall lämnas före den 15 februari i stället för som nu före utgången av januari.

Jag anser att en budget för förvaltningsverksamheten är ett lämpligt styrinstrument för fullmäktige och riksbankschefen. En budget underlättar vidare delegering av ekonomiskt beslutsansvar inom banken och en budget kan vara en utgångspunkt vid revisorernas granskning av riksbankens

förvaltning. Det föreslås därför att fullmäktige före utgången av december

skall fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under

det följande räkenskapsåret. Jag föreslår således att riksbanken själv får

fastställa sin budget, men anser att den skall tillställas riksdagen för känne-

dom. Riksdagens förvaltningskontor har framhållit att frågan om riktlinjer för budgetarbetet och dess utformning bör övervägas vidare. Riksdagens

revisorer framför att föreslagen budget bör avse en treårsperiod. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 2.9.

När det gäller personalvolymen i banken föreslås att denna skall regleras av en personalförteckning som upprättas av fullmäktige samt av tillgången

på medel enligt gällande budget. Vidare föreslås att fullmäktige skall tillsät-

ta de högsta chefstjänsterna och att dessa får tillsättas utan att kungöras till ansökan lediga.

Riksbanken fattar en mängd administrativa beslut som berör bankens

inre verksamhet. Sådana beslut har dock ofta i princip karaktär av norm-

givning. Regeringsformen innehåller inte bestämmelser som möjliggör direktdelegering av normgivningsrätt från riksdagen till myndighet under riksdagen. I praxis har dock utvecklats en ordning som innebär en delegering till myndigheter under riksdagen att besluta om regler för den inre

verksamheten. Detta har skett i instruktionen för justitieombudsmännen

och i lagen om riksgäldskontoret. Motsvarande ordning bör gälla riksbanken. Jag föreslår därför att riksbanken skall få besluta om bl. a. arbetsordning.

När det gäller riksbankens yttre organisation anges i de nuvarande

bestämmelserna att riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i

Stockholm samt vid åtta regionkontor och högst 14 kassakontor på andra orter i landet. Riksbanken bedriver nu också verksamhet vid sedeldepåer.

För att fullmäktige i framtiden utan lagändring skall kunna besluta om

ändring av antalet kontor om detta visar sig vara sakligt motiverat, föreslås att det i riksbankslagen anges att riksbanken bedriver verksamhet vid ett

huvudkontor samt vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer.

I fråga om riksbankens inre organisation bör riksdagen få tillräcklig

kontroll genom de administrativa bestämmelser i övrigt som förordas. Jag

anser därför att det i den nya riksbankslagen inte behöver finnas bestäm-

melser om huvudkontorets organisation på nivån under vice riksbankschef. Arbetsorganisationen och ärendenas fördelning mellan enheter skall dokumenteras i en arbetsordning som beslutas av fullmäktige.

Prop. 1986/87: 143

2.7¶Riksgäldskontorets ställning m. m.

Mitt förslag: Huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förs från

riksdagen till regeringen.

Riksgäldskontorets huvuduppgift skall vara att ta upp och förvalta lån för staten. Verksamheten skall bedrivas med beaktande av

statsskuldspolitiskt betingade målsättningar. I riksgäldskontorets

styrelse skall det finnas ett väsentligt parlamentariskt inslag.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Kommittén har dock föreslagit att redovisning och intern revision för den inre riksdagsförvaltningen och andra riksdagens verk än riksbanken överförs till riksdagens förvaltningskontor.

Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak, med undantag för fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten), förslaget utan erinran.

Fullmäktige i riksgäldkontoret (majoriteten) anser att kommitténs skäl

för att ändra huvudmannaskapet för kontoret saknar större tyngd och att

om en ändring skall ske bör detta kunna motiveras med att stora praktiska

olägenheter för statsupplåning avhjälps åtminstone på någon sikt. En full-

mäktige vill ha ytterligare utredning och en fullmäktige godtar kommitténs

förslag. Bankföreningen, sparbanksföreningen och hypoteksbanken ut-

trycker viss tveksamhet rörande vilka fördelar som kan uppnås om försla-

get genomförs (se bil. 3, avsnitt 7). Skälen för mitt förslag: Riksgäldskontoret blev år 1789 en myndighet under riksdagen med uppgift att förvalta statens skuld och ta upp nya lån åt

staten. Motivet till detta var att riksdagen, som inte hade kontroll över statens utgifter och inkomster. härigenom skulle få kontroll över i vart fall

statens upplåningsverksamhet.

En följd av parlamentarismens genombrott är att riksdagen numera har kontrollen över hela finansmakten.

Riksdagen beslutar efter förslag av regeringen om statens inkomster och

utgifter. Om det föreligger ett upplåningsbehov ombesörjer riksgäldskon-

toret med stöd av riksdagens bemyndigande i lagen om riksgäldskontoret

den upplåning som behövs.

Det nämnda motivet för att riksgäldskontoret skall vara en riksdagens

myndighet saknar därför numera bärkraft.

Det anförda klargör enligt min mening att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret kan flyttas från riksdagen till regeringen och ges en plats i den statliga förvaltningsorganisation som är bättre anpassad till vår tid.

En överflyttning av huvudmannaskapet bör nu enligt min mening ske av följande skäl.

Statsskuldens stora ökning under de senaste tio åren kunde inte förutses

när frågan om huvudmannaskapet för riksgäldskontoret övervägdes i sam-

band med att den nya regeringsformen år 1973 diskuterades. Den omfatt-

ning statsskulden numera fått gör att det nu finns starka skäl för att

samordningen av statsupplåningen med finanspolitiken organisatoriskt bör ordnas så att statsupplåningen handhas av en myndighet under regeringen.

Vissa av de kreditgarantier som staten genom riksgäldskontoret har Prop. 1986/87: 143 ställt ut är förenade med betydande risker för att staten faktiskt kommer att på ett eller annat sätt få infria garantin. Detta gäller särskilt i fråga om garantier till varv och rederier. I en del fall är det därvid endast fråga om bevakning av statens rättigheter som konkursborgenär. 1 andra fall kan

också beslut av näringspolitisk innebörd komma att få fattas. Dessa fattas

då i första hand i regeringskanslict efter beredning i framför allt finans- och industridepartementen. Denna ordning är naturlig och ofrånkomlig i och med att regeringen ansvarar för verkställandet av statens näringspolitik. Detta talar för att ansvaret för garantihanteringen bör övergå till en myn-

dighet under regeringen.

Riksgäldskontoret utför centrala finansförvaltande uppgifter för staten. Vissa uppgifter av liknande eller angränsande slag utförs av myndigheter

under regeringen. Det förhållandet att dessa finansförvaltande myndighe-

ter har olika huvudmän har begränsat möjligheterna att utveckla förvaltningsstrukturen på detta område. Förutsättningarna för den framtida utvecklingen av riksgäldskontorets verksamhet bör förbättras om kontoret får bli en myndighet under regeringen. Riksgäldskontorets huvuduppgift bör dock även i fortsättningen vara att ta upp och förvalta lån till staten.

Förvaltningen av statsskulden och upptagandet av lån till staten behöver i berednings- och verkställighetsskedena på olika sätt samordnas med riksbankens penningpolitik. Statsskuldsförvaltningens mål måste emeller-

tid även alltjämt kunna hävdas i förhållande till de penningpolitiska målen.

I verkstältlighetsskedet får därefter självfallet en avvägning göras mellan de

olika målen. Samordningen av statsupplåningen och penningpolitiken bör

enligt min uppfattning i första hand ske genom att riksgäldskontoret och riksbanken löpande utarbetar upplåningsplaner där tänkta emissionstillfällen och lånevolymer anges. Dessa upplåningsplaner får sedan diskuteras i

samråd med företrädare från riksgäldskontoret, riksbanken och finansde-

partementet varvid också olika finanspolitiska aspekter kan vägas in i upplåningsverksamheten. Det synes därvid lämpligt att dessa diskussioner sker återkommande och t. ex. i den organisatoriska form som utvecklats under senare år i en gemensam planeringsgrupp. I emissionsfrågor skall

löpande samråd och kontakter äga rum mellan riksgäldskontoret och riks-

banken.

Ett överförande av huvudmannaskapet för riksgäldskontoret aktualise-

rar flera frågor om ledning, personal, administration, revisionen av riks-

gäldskontoret och partibidragsnämnden, m.m. I enlighet med vad jag anger i avsnitt 2.9 avser jag att återkomma till dessa frågor i ett senare

förslag.

2.8¶Upplåningen för statens räkning Prop. 1986/87: 143

Mitt förslag: Regeringen skall en gång varje år inhämta riksdagens bemyndigande att ta upp erforderliga lån för statens räkning. Rege-

ringen delegerar i sin tur till riksgäldskontoret att ta upp sådana lån.

Av en särskild lag framgår att staten är ansvarig för samtliga lån och

garantier som riksgäldskontoret ombesörjer.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar i huvudsak förslaget utan

erinran.

Fullmäktige i riksbanken framför synpunkter på utformningen av riksda-

gens bemyndigande att ta upp lån.

De närmare ställningstagandena framgår av remissammanställningen

(bil. 3, avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare nämnt ombesörjer riksgäldskontoret den upplåning som kan behövas för att finansiera statens utgiftsunderskott. Detta sker med stöd av bemyndigande i lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret. Upplåning får ske för att:

— finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut,

- tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutar om,

— amortera och inlösa statslån ävensom företa uppköp av statslån i utländsk valuta, — tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för

marknadsoperationer.

Regeringen får inte ta upp lån utan riksdagens bemyndigande och om riksgäldskontoret blir en myndighet under regeringen måste riksdagens

bemyndigande rörande upptagande av lån rikta sig till regeringen. Av

propositionen om den nya regeringsformen (prop. 1973: 90 s. 350) framgår

nämligen att en regeringen underordnad myndighet inte kan göra utfästelser på statens vägnar direkt med stöd av ett riksdagsbemyndigande. För den befogenheten skall myndigheten ha stöd i ett beslut från regeringens

sida.

När det gäller utformningen av bemyndigandet anser jag att bemyndi-

gandet även fortsättningsvis bör vara beloppsmässigt opreciserat och vara av samma innebörd som i dag.

Det statliga budgetsaidot bestäms av en mängd faktorer som framkom-

mer genom en rad enskilda beslut av riksdagen om inkomster och utgifter. Det är framför allt budgetens inkomstsida som är svår att med någon

exakthet precisera. Kalkylen för budgetsaldot blir därför så osäker att den knappast utan mycket betydande marginaler kan ligga till grund för ett

beloppsmässigt preciserat lånebemyndigande. Därtill kommer riksbankens

eventuella behov av att fylla på valutareserven respektive innehavet av

statspapper för marknadsoperationer vilket beloppsmässigt omöjligt kan förutses.

Eftersom riksdagen har finansmakten bör beslutet om lånebemyndigan-

det vara mer än en formalitet. Det är därför lämpligt att riksdagen årligen Prop. 1986/87: 143 fattar ett beslut i frågan i anslutning till ställningstagandet till finansutskot-

tets betänkande om riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. Däremot synes det inte ligga något egentligt värde i att lånebemyndigandet är beloppsmässigt preciserat. Det belopp som behöver lånas upp följer i stort

av riksdagens beslut om skatter och utgifter.

Den ordning jag föreslår innebär således att ett lånebemyndigande skall ges till regeringen varje år för att finansiera underskott i statsbudgeten och

andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut m. m.

Ett överförande av lånebemyndigandet från regeringen till riksgäldskontoret kan ske med ett stående bemyndigande i instruktionen för riksgäldskontoret.

Mot bakgrund av vad som anförts föreslår jag att riksdagen årligen skall

besluta att ge regeringen ett beloppsmässigt opreciserat lånebemyndigande

och att detta av regeringen överförs till riksgäldskontoret med ett stående

bemyndigande som intas i förordning med instruktion för riksgäldskon-

toret.

I en lag om statens upplåning bör anges att riksdagen årligen lämnar ett upplåningsbemyndigande till regeringen. Vidare bör där anges bl.a. de

ändamål för vilka upplåning får ske.

2.9¶Övriga frågor

De redovisade förslagen till ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap

för riksgäldskontoret aktualiserar flera frågor. Dessa kan t. ex. röra de

närmare kraven på riksbankens budget, frågor om den interna revisionen

för riksdagsområdet utom riksbanken och revisionen av riksgäldskontoret,

vissa frågor som rör partibidragsnämnden samt om riksgäldskontorets ledning och personal m.m. Jag avser att, efter ytterligare beredning, i

första hand med riksbanken, riksgäldskontoret, riksrevisionsverket och

statskontoret, i ett senare förslag återkomma till sådana frågor.

2.10¶Ikraftträdande m. m.

2.10.1 Ny riksbankslag m. m. Jag föreslår att ändringarna i regeringsformen och riksdagsordningen och den nya riksbankslagen m. fl. lagändringar som rör riksbanken skall träda i kraft den 3 januari 1989.

I avvaktan på detta kommer jag att föreslå en ändring av kassakravets utformning och tillämpningsområde i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel. Denna ändring föreslås träda i kraft den I juli 1987.

2.10.2 Ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret

Jag föreslår att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förs från riksdagen till regeringen den 1 juli 1989. De lagändringar som rör riksgäldskontoret bör således träda i kraft den 1 juli 1989. 58

3¶Upprättade lagförslag Prop. 1986/87: 143

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

. lag om ändring i regeringsformen bo . lag om ändring i riksdagsordningen WW . lag om Sveriges riksbank SN . lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret EE . lag om statens upplåning AS . lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100) JK fn . lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel Förslagen under I, 2 och 6 har upprättats i samråd med chefen för

justitiedepartementet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4¶Specialmotivering till författningsförslagen

Om inte annat anmärks har i huvudsak endast redaktionella ändringar gjorts i kommitténs förslag. Paragrafindelningen överensstämmer med kommitténs förslag till och med 45 § i RBL, 46-56 §§ RBL motsvaras av kommitténs förslag till 46—57 §§ RBL.

4.1¶Förslaget till lag om ändring i regeringsformen

9 kap. 108 Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.

Enligt mitt förslag skall huvudmannaskapet för riksgäldskontoret föras över från riksdagen till regeringen och statens upplåning skall endast kunna handhas av regeringen och myndighet under regeringen. Förslaget medför att det nuvarande andra stycket i paragrafen utgår.

Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.7 och 2.8. Som framgår av det följande föreslås dels en lag om statens upplåning i vilken bl. a. föreskrivs att staten ansvarar för de förpliktelser som riksgäldskontoret ombesörjer, dels en lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret. Med riksgäldskontoret som en myndighet under regeringen ankommer det på regeringen att genom förordning meddela de bestämmelser som skall gälla för myndighetens verksamhet.

125 Riksbanken är landets centralbank och för valuta- och kreditpolitik samt ansvarar för betalningsväsendet. Riksbanken är myndighet under riksdagen. 59

Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige. Sju fullmäktige väljs av riksda- Prop. 1986/87: 143 gen. Dessa sju fullmäktige väljer för en tid av fem år ytterligare en fullmäktig, som också är chef för riksbanken. De fullmäktige som valts av riksdagen väljer inom sig ordförande. Denne får ej utöva annat uppdrag eller inneha tjänst inom riksbankens ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäktige, om riksbankens ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag. Den fullmäktig som är chef för riksbanken får även skiljas från sitt uppdrag av de övriga fullmäktige. Ordföranden får skiljas från uppdraget som ordförande av de fullmäktige som valts av riksdagen.

I första stycket anges riksbankens ändamål. Bestämmelsen innebär inte någon saklig ändring av vad som redan gäller utan att vara angivet i lag. Motivet för att ange riksbankens ändamål i RF behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.

I andra stycket inryms den det av mitt förslag som gäller förändringen av riksbankens högsta ledningsorgan. Dessa frågor behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.4. Genom att den föreslagna ordningen innebär att den åttonde ledamoten i fullmäktige blir riksbankens chef på samma gång som han väljs till fullmäktig, anser jag det vara mest ändamålsenligt att föreslå att bestämmelserna om riksbankens chef överförs från RO till RF. Av RO 7:8 följer att riksdagen också skall välja suppleanter. Bestämmelserna om val av ordförande skiljer sig från de allmänna bestämmelserna i RO 7: 13 om val av ordförande på så sätt att inte samtliga ledamöter deltar i valet. Vidare har en bestämmelse införts om att de ledamöter som valt ordförande, dvs. alla utom riksbankschefen, även kan skilja ordföranden från detta uppdrag utan att för den skull ledamotskapet i fullmäktige upphör. Riksbankens chef kan skiljas från sitt uppdrag som fullmäktige och chef för riksbanken av de övriga fullmäktige.

135 Endast riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt och att bestämma utformningen av dessa. Bestämmelser om penning- och betalningsväsendet meddelas i övrigt genom lag.

Riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar har sedan lång tid tillbaka varit föreskriven i grundlagen. Rätten att ge ut mynt har överförts från regeringen till riksbanken (prop. 1985/86:4, FiU 1, rskr. 55). Detta förhållande bör också komma till uttryck i RF.

Rätten att meddela föreskrifter i fråga om utformningen av sedlar och mynt kan inte utan grundlagsstöd överföras till riksbanken. Genom en ytterligare ändring i förevarande paragraf ges riksbanken rätt att bestämma om utformningen av sedlar och mynt. Häri innefattas bl. a. rätt att bestämma om mynts vikt och metallinnehåll.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser avseende förslaget till ändringar i regeringsformen

I. Denna lag träder i kraft såvitt avser 9 kap. 10§ den 1 juli 1989 och i övrigt den 1 januari 1989. 60

2. De äldre föreskrifterna i 9 kap. 123§ gäller till dess val av fullmäktige Prop. 1986/87: 143 skett enligt de nya bestämmelserna.

Jag anser det lämpligt att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förs

över till regeringen i samband med övergången till ett nytt budgetår. På grund härav föreslås i den första punkten att ändringarna i RF 9: 10 skall träda i kraft ett halvår senare än övriga ändringar i RF. För att det hela tiden skall finnas ett behörigt styrelseorgan för riksban-

ken föreslås i den andra punkten att de gamla föreskrifterna skall gälla till

dess val skett enligt de nya bestämmelserna.

4.2¶Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen

3 kap. 3.8.3 och 3.13.1 Ändringsförslagen, som beror på att riksgäldskontoret föreslås bli en myndighet under regeringen, innebär att orden "fullmäktige i riksgäldskon-

toret” utgår.

4kap.

4.6.1 och 4.6.2

Ifrågavarande bestämmelser upptar i sin nuvarande lydelse namn på myn-

digheter under riksdagen. Eftersom riksgäldskontoret enligt mitt förslag

blir myndighet under regeringen föreslår jag att ordet riksgäldskontoret tas

bort.

7 kap.

7.1.1¶Till följd av förslaget om att riksgäldskontoret inte längre skall lyda under

riksdagen har den punkt som i nuvarande bestämmelse föreskriver att

riksdagen skall företa val till riksgäldsfullmäktige slopats.

8 kap.

6§ Riksdagens val av fullmäktige i riksbanken avser riksdagens valperiod. Fullmäktige väljer utom sig högst två vice chefer för riksbanken för en tid av fem år. Dessa skall, i den inbördes ordning som fullmäktige bestäm-

mer, vara suppleanter för riksbankschefen i fullmäktige.

Som framgår av specialmotiveringen till RF 9: 12 innebär mitt förslag att

bestämmelser om val av riksbankschef förs över till RF. I denna paragraf

regleras därför i fortsättningen endast valperioden för riksdagens val av

fullmäktige, samt val av vice riksbankschef.

Förslaget innebär att det skall vara möjligt för fullmäktige att välja två vice riksbankschefer. Dessa blir därmed också suppleanter för riksbankschefen i fullmäktige och skall tjänstgöra som sådana i den ordning som

fullmäktige bestämmer. Kommittén föreslog att valperioden skulle vara 61

högst tre år. Jag anser dock, i likhet med riksbanken att vice riksbankschef — Prop. 1986/87: 143 skall väljas för samma period som riksbankschefen, dvs. fem år.

9 kap. 4§ Genom att riksgäldskontoret föreslås bli överfört till regeringen blir det inte aktuellt för riksdagens förvaltningskontor att längre handlägga frågor om förvaltningen av riksgäldskontoret. Ändringsförslaget innebär således att riksgäldskontoret inte anges som ett undantag i punkten 3.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser avseende förslaget till ändringar i riksdagsordningen

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 8 kap. 6§ den 1 januari 1989 och i övrigt den 1 juli 1989.

2. Tilläggsbestämmelsen 3.13.1 i den äldre lydelsen tillämpas i fråga om den berättelse som avges över förvaltningen av riksgäldskontoret under budgetåret 1988/89.

3. Riksdagen väljer under år 1989 för återstoden av valperioden sju fullmäktige i riksbanken. Därmed upphör tidigare uppdrag för fullmäktige som riksdagen valt för valperioden.

4. Föreskrifterna om chef för riksbanken i 8 kap. 6 § i dess äldre lydelse gäller till dess riksdagen valt fullmäktige enligt bestämmelserna i lagen (0000: 000) om ändring i regeringsformen.

Som förut framhållits har jag funnit det lämpligt att riksgäldskontoret överförs till regeringen i samband med övergången till ett nytt budgetår vilket innebär att förslagen avseende riksgäldskontoret träder i kraft senare än övriga förslag. Detta anges i första punkten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret skall, enligt en föreslagen övergångsbestämmelse till lagen om upphävande av lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret, före den 15 oktober 1989 avge berättelse över förvaltningen under det föregående budgetåret. Bestämmelsen i den andra punkten innebär att motioner också får avlämnas i anledning av denna redogörelse.

Enligt min mening är det naturligt att riksdagen på en gång väljer samtliga ledamöter i riksbanksfullmäktige som riksdagen enligt de föreslagna bestämmelserna skall utse. Dessa val äger rum år 1989 och avser därför återstoden av den då aktuella valperioden. I och med detta val skall tidigare uppdrag upphöra för de fullmäktige som utsetts för hela den berörda valperioden. Föreskrifter angående de frågor som nu nämnts finns i den tredje punkten. I detta sammanhang kan även erinras om att samtliga fullmäktige, som utsetts i enlighet med de äldre bestämmelserna, enligt förslaget om övergångsbestämmelser till regeringsformen, kvarstår som fullmäktige till dess val skett enligt den nya ordningen.

Bestämmelserna i den fjärde punkten innebär att riksbankschef som valts enligt de äldre bestämmelserna kvarstår som sådan till dess han upphör att vara fullmäktig. De fullmäktige som valts av riksdagen efter det att den nya lagen trätt i kraft bör så snart som möjligt efter detta val välja riksbankschef.

4.3¶Förslaget till lag om Sveriges riksbank Prop. 1986/87: 143

Inledande bestämmelser

18 Sveriges riksbank, som enligt 9 kap. 12§ regeringsformen är landets cen-

tralbank och en myndighet under riksdagen, får endast bedriva eller ta del i

sådan verksamhet som enligt lag ankommer på riksbanken.

I inledningen till lagen erinras om att riksbanken är landets centralbank.

Bestämmelserna om att riksbanken endast får bedriva eller delta i sådan

verksamhet som anges i lag har sin motsvarighet i 2§ gällande RBL. Av paraprafen framgår att verksamheten kan vara reglerad även i annan lag än i riksbankslagen. Vad som här avses är sådana lagbestämmelser, som i första hand gäller andra än riksbanken, men där det förutsätts att riksbanken har hand om vissa uppgifter. Exempel på detta är de lagbestämmelser som reglerar tvångsmässiga insättningar i riksbanken. Vad som här före-

skrivs måste också ses mot bakgrund av stadgandet i RF 9:12, där det

föreskrivs att bestämmelser om riksbankens verksamhet meddelas i lag.

Som nämns i den allmänna motiveringen avsnitt 2.3 anser jag inte att

bestämmelsen utesluter att riksbanken inom ramen för sin personalpolitik t.ex. har konton för de anställda eller som huvudman för dotterbolagen har konton för dotterbolagen.

28 Riksbanken skall ha en grundfond som uppgår till ettusen miljoner kronor,

en reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en dispositionsfond.

Riksbanken är ett självständigt rättssubjekt, ett förhållande som tidigare

fastslagits I rättspraxis (se NJA 1959 s. 385) men som inte angetts i lagen.

Av propositionen om ny regeringsform (1973:90 s. 352 ff) framgår inte

annat än att riksbanken även fortsättningsvis skall vara ett självständigt rättssubjekt. Staten svarar för riksbankens förpliktelser. Det som bl. a.

utmärker ett självständigt rättssubjekt är att det har egna tillgångar, vilket

anges i paragrafen. En ändring i förhållande till vad som nu gäller är att en

bestämmelse om en dispositionsfond tas in i lagen. Detta görs eftersom

riksbanken nu har en dispositionsfond som är mer än tio gånger så stor som

grundfond och reservfond och jag anser det vara motiverat att även dispositionsfonden nämns i lagen.

3§

Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfon-

den, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stads-

hypoteksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan. 63

I denna paragraf definieras begreppen bankinstitut och kreditinstitut. Des- Prop. 1986/87: 143

sa begrepp återkommer sedan i den föreslagna lagen. Kommitténs förslag har kompletterats på så sätt att jag tillfört fondkommissionsbolag bland

kreditinstituten. Skälet härtill är att även fondkommissionsbolagen bör omfattas av de bestämmelser som gäller t. ex. kassakrav.

Ändamål 48 Riksbanken skall enligt 9 kap. 123 regeringsformen föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.

I denna paragraf uttrycks ändamålen för bankens verksamhet. Motivet för

att ange dessa ändamål behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.

Betalningsväsendet

5§

Enligt 9 kap. 13§ regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge ut sedlar och mynt samt att meddela föreskrifter om utformningen av de

sedlar och mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som ges ut av riksbanken är lagliga betalningsmedel. Penningenheten i Sverige kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

I paragrafen hänvisas till RF, i dess föreslagna lydelse, som är den konstitutiva bestämmelsen i fråga om riksbankens rätt att ge ut sedlar och mynt. Där öppnas också en möjlighet för riksdagen att genom bemyndigande i lag ge riksbanken rätt att meddela föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt. Häri innefattas en rätt att bestämma om mynts vikt och sammansättning.

Att sedlar och mynt är lagliga betalningsmedel innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning.

Bestämmelsen som anger penningenheten i landet motsvarar nuvarande bestämmelse i 2§ lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

65 Sedlar får ges ut med valörerna tio, tjugo, femtio, etthundra, femhundra, ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor och tio kronor.

Dessutom får minnes- och jubileumsmynt med andra valörer ges ut.

I förhållande till den gällande ordningen, som föreskriver att vissa valörer skall ges ut, har riksbanken fått ökad handlingsfrihet att inom den i lagen givna ramen bestämma vilka sedlar och mynt som skall ges ut. Även ramen har vidgats på så sätt att jag, med ändring av kommitténs förslag, föreslår

att riksbanken, om den finner skäl härför, får ge ut tiokronorsmynt och tjugokronorssedlar.

7§ Prop. 1986/87: 143

Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

8§ Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksbanken. För sedlar som blivit helt förstörda får riksbanken betala ersättning. Om det finns särskilda skäl, får riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel.

När det gäller sedlar och mynt, som är skadade eller förslitna så att de förändrats i sådan grad att de inte längre kan anses överensstämma med gällande föreskrifter, får riksbanken lösa in dessa. Här bör en praktisk

bedömning göras när sedlarna och mynten inte längre tjänar sitt ändamål

som betalningsmedel. '

I lagen (1970: 1028) om rikets mynt, som föreslås bli upphävd, föreskrivs 15§ att mynt, som är så slitet att prägeln inte tydligt kan urskiljas eller som vanställts eller skadats, inte längre är lagligt betalningsmedel. Den nya ordningen innebär således att det i lagen inte föreskrivs när mynt och sedlar upphör att vara lagligt betalningsmedel, utan riksbanken får lösa in sedlar och mynt som inte i praktiken tjänar detta ändamål.

När det gäller sedlar har valts att som hittills göra det möjligt för

riksbanken att lämna ersättning även när sedlarna helt förstörts. Denna

bestämmelse tar sikte på sådana fall där omständigheterna är mycket

säregna och där det av hänsyn till den enskilde är motiverat att ge ut sådan ersättning.

Som hittills bör det även finnas en möjlighet för riksbanken att, då det föreligger särskilda skäl, lösa in sedlar och mynt som upphört att vara

lagliga betalningsmedel. Om sedlar eller mynt av en viss valör skall upphöra att vara lagliga

betalningsmedel ankommer det på riksdagen att ta ställning och fatta erforderliga beslut.

Valuta- och kreditpolitik

9§

Riksbanken skall följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder.

I denna paragraf anges riksbankens övergripande uppgift att vara ett övervakande och styrande organ inom penningpolitiken. I de följande paragraferna under rubriken valuta- och kreditpolitik anges närmare riksbankens uppgifter och befogenheter inom penningpolitiken.

105 Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor samt bestämma om

tillämpningen av detta system. 65

5 Riksdagen 1986187.1 saml. Nr 143

I detta lagrum anges riksbankens betydelsefulla uppgift inom valutapoliti- Prop. 1986/87: 143 ken som består i att fastställa ett system för att bestämma kronans externa värde. Som nämnts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, kan denna befogenhet behöva ändras om Sverige som stat skuile ingå en överenskommelse om vilket valutasystem som skall tillämpas. Om en överenskommelse i denna fråga däremot sluts mellan flera centralbanker har riksbanken kvar uppgiften att bestämma kronans externa värde. Riksbanken har nämligen i sådana fall befogenhet att ansluta sig till överenskommelsen och kan även utträda ur denna.

När det i lagtexten sägs att riksbanken skall bestämma om tillämpningen av systemet menas därmed till exempel s.k. bandbredd och eventullt riktvärde, faktorer som ingår i det nu rådande korgsystemet. Detta system innebär att den svenska kronan stabiliseras mot valutor i länder som svarar för mer än en procent av vår utrikeshandel och som noteras i Stockholm, vilket i praktiken innebär 15 olika främmande valutor. För att styra värdet av kronan har ett valutakursindex konstruerats. Detta beräknas med utgångspunkt från antalet svenska kronor per enhet utländsk valuta och ändringarna i kurserna uttrycks i procent av kursnivån under en given basperiod. Riktvärdet för kronan formuleras som ett målsatt värde på index från vilket en avvikelse på + 1,5 22 tillåts, s.k. bandbredd. Lagtexten har emellertid utformats med tanke på att den även skall kunna täcka andra valutakurssystem än det nuvarande korgsystemet.

Beslut enligt denna paragraf fattas av fullmäktige, vilket anges i 41§ första stycket punkten 3. Frågor av denna art har emellertid i regel sådan penningpolitisk vikt att samråd skall ske med det statsråd som regeringen bestämmer enligt vad som föreskrivs i 42.8.

118 Det ankommer på riksbanken att i valutapolitiskt syfte hålla tillgångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld.

De tillgångar som anges i denna paragraf är normalt sådana som brukar hänföras till benämningen valutareserven. Att hålla sådana tillgångar för att därmed i första hand kunna försvara valutans externa värde är en typisk centralbanksuppgift.

I 41§ första stycket punkten 4 anges att det är fullmäktige som beslutar om riktlinjer för förvaltningen av valutareserven.

12§ Riksbanken får i valutapolitiskt syfte köpa, sälja och förmedla utländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev i utländsk valuta och guld samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda tillgångar.

Här anges vissa av riksbankens befogenheter som rör förvaltningen av valutareserven. När det gäller befogenheter att handla med utländsk valuta omfattar dessa även de operationer som riksbanken gör på valutamarknaden för att påverka kronans externa värde.

I motsats till vad som för närvarande är föreskrivet får de angivna Prop. 1986/87: 143 åtgärderna företas endast i valutapolitiskt syfte. Därigenom har de värdepapper som riksbanken får bedriva handel med kunnat anges på ett mer övergripande sätt än vad som för närvarande görs, vilket innebär att bestämmelsen täcker värdepapper av olika art. De finansiella instrumenten befinner sig under ständig utveckling. Avsikten är att bestämmelsen skall täcka alla slag av tillgångar som kan bli aktuella för att förvaltningen av valutareserven skall kunna ske rationellt och med beaktande av kraven på säkerhet, likviditet och avkastning.

138 I valutapolitiskt syfte får riksbanken ta upp utländsk kredit och kredit i utländsk valuta, bevilja kredit till annan centralbank och till internationella valutafonden samt bevilja kredit inom ramen för verksamheten i Banken för internationell betalningsutjämning.

Efter medgivande av riksdagen får riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till andra internationella finansorgan som Sverige är medlem i och sluta avtal om långsiktiga internationella låneåtaganden.

Riksbanken får också efter medgivande av riksdagen av egna medel tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan som Sverige är medlem i.

I detta lagrum behandlas riksbankens roll i det internationella finansiella samarbetet.

Det mest utvecklade lånesamarbetet som berör riksbanken finns inom Internationella valutafonden (IMF) och inom Banken för internationell betalningsutjämning (BIS). Riksbanken har i lagen getts ett generellt bemyndigande att bevilja lån inom dessa organs verksamhet. För att undvika att riksbanken beviljar lån av andra skäl än rent valutapolitiska har ett krav på valutapolitiskt syfte uttryckligen angetts i lagtexten.

Närmast med tanke på det nuvarande General Arrangements to Borrow (GAB) föreskrivs vidare att riksbanken efter riksdagens medgivande får ingå som part i långsiktiga internationella låneåtaganden.

En uppgift som inte kan anses vara av valutapolitisk art och som några gånger ålegat riksbanken är att efter riksdagens medgivande tillskjuta insatsmedel i internationella organ där Sverige är medlem. Ett uttryckligt bemyndigande till detta har här gjorts. Sådana insatser bör, enligt min mening, endast komma i fråga då det gäller organ vilkas uppgifter är av bankmässig karaktär eller har anknytning till en centralbanks verksamhet.

148 Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkommer Sverige genom deltagandet i Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken att fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges deltagande i detta system.

Detta lagrum motsvarar den nu gällande bestämmelsen i 15a& RBL. Lagtexten har endast förändrats med hänsyn till att det särskilda dragningskontot i Internationella valutafonden har fått annan beteckning. 67

15§ Prop. 1986/87: 143

Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till internationel-

la finansorgan som Sverige är medlem i.

En viktig uppgift för riksbanken på det internationella valutapolitiska området är att verka som förbindelseorgan mellan Sverige och de finansorgan där Sverige är medlem. Denna uppgift har uttryckligen angetts i denna paragraf. Lagtexten har utformats med tanke på att regeringen och eventu-

ellt annan myndighet också kan verka i den angivna funktionen.

16§

Riksbanken får med eller utan räntegottgörelse ta emot insättningar i valuta eller guld från andra stater, mellanstatliga organ och bankinrättning-

ar. Riksbanken får göra sådana insättningar hos bankinrättningar. Riksbanken får även ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som

anknyter till de insättningar som anges i första stycket.

De uppgifter som här är aktuella är i huvudsak sådana som hänger samman med riksbankens medverkan i de internationella betalningssystemen och förvaltningen av valutareserven. Exempel på de mellanstatliga organ som avses är Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken (IBRD). Viss anknytning finns också till de betalningar som behandlas i 238§.

Insättningarna kan avse såväl guld som valuta, svensk eller utländsk. Det blir således möjligt att vid förvaltningen av guldbehållningen i valutareserven göra s.k. gulddepositioner i utlandet för att erhålla en rimlig avkastning på innehavet. Med bankinrättningar avses såväl utländska som svenska banker. Kommittén har föreslagit att endast utländska banker skall omfattas av bestämmelsen. Riksbanken och bankföreningen har anfört att detta är en olämplig begränsning eftersom den t.ex. skulle hindra riksbanken från att låna

utländsk valuta av en svensk valutabank. En sådan begränsning skulle också innebära att riksbanken hindrades från att utnyttja svenska banker som kanal för placeringar i utländsk valuta. Jag ansluter mig till riksbankens och bankföreningens uppfattning. Paragrafen har utformats i enlighet med detta.

På förslag av riksbanken har vidare ett andra stycke fogats till paragra-

fen. Härigenom ges riksbanken möjligheter att t. ex. ingå avtal om framtida räntevillkor eller ränteregleringsvillkor, vilka kan utgöra ett led i en ratio-

nell förvaltning av valutareserven.

Riksbanken har vidare anfört att det finns depositaverkamhet som är av

centralbankskaraktär och därför även fortsättningsvis bör få förekomma,

t.ex. deponeringar från andra centralbanker och internationella organisa-

tioner. Enligt min mening faller sådan depositaverksamhet inom den föreslagna lydelsen av första stycket.

17§

Bestämmelser om riksbankens ytterligare uppgifter och befogenheter inom

det valutapolitiska området finns i valutalagen (1939: 350). 68

För att den föreslagna lagen i huvudsak skall avspegla hela vidden av Prop. 1986/87: 143 riksbankens verksamhet görs en hänvisning till valutalagen (1939: 350).

185 Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras.

Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

Enligt gällande ordning får riksbanken bevilja kredit till och motta inlåning från svenska bankaktiebolag. Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, anser jag att riksbanken bör kunna bedriva låneverksamhet även med enskilda sparbanker och föreningsbanker och på grund härav har ordet bankinstitut använts i stället för ordet bankaktiebolag.

Paragrafens första stycke ger uttryck för riksbankens uppgift som bankernas bank. Kreditgivning inom denna ram sker på de allmänna villkor som fullmäktige beslutar. För att aktörerna på kreditmarknaden skall få kunskap om de räntevillkor som gäller för riksbankens ut- och inlåning skall dessa villkor offentliggöras.

Riksbankens medverkan i betalningsutjämning syftar på den s.k. riksbanksclearingen som avser en daglig reglering av fordringar och skulder mellan bankerna, postgirot och staten. Riksbanksclearingen innebär att dessa presenterar de fordringar som de har på varandra. Fordringarna regleras därefter genom att riksbanken för över aktuella belopp mellan de medverkandes checkräkningskonton i riksbanken.

Den begränsning av låneverksamheten till bankinstitut som gäller enligt första stycket kan innebära att riksbankens handlingsmöjligheter någon gång blir för hårt beskurna. På grund härav lämnas i paragrafens andra stycke en extraordinär möjlighet till utlåning. Exempel på då sådan utlåning enligt min mening kan bli aktuell är om t.ex. konkurs hotar ett bankinstitut eller ett annat finansiellt företag och om en sådan utveckling enligt riksbankens bedömning medför att förtroendet för landets kreditoch betalningssystem riskerar att allvarligt undergrävas.

1 41§ andra stycket punkten 6 anges att fullmäktige beslutar i fråga om räntevillkoren för den ut- och inlåning som sker enligt första stycket och om samtliga villkor för den utlåning som sker enligt andra stycket.

Att riksbanken även i andra fall än som avses i denna paragraf kan få ta emot insättningar från kreditinstitut framgår av 20 §.

I syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

1. köpa, sälja och förmedla svenska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar,

2. om särskilda skäl finns ge ut egna skuldebrev med kort löptid.

I detta lagrum anges riksbankens befogenhet att påverka kreditmarknaden Prop. 1986/87: 143 genom marknadsoperationer. Åtgärderna under den första punkten avser den normala formen för marknadsoperationer, som har till syfte att påverka likviditet och ränteläge på den inhemska kreditmarknaden, samt köp av nyemitterade statspapper som riksbanken av främst penningpolitiska skäl gör hos riksgäldskontoret. De finansiella instrumenten utvecklas ständigt. Bestämmelsen täcker därför även rättigheter och skyldigheter som anknyter till de tillgångar som särskilt anges. Härigenom öppnas en möjlighet för riksbanken att inom ramen för bankens marknadsoperationer utföra finansiella transaktioner som t. ex. ränteswapar, s.k. repor samt termins- och optionsaffärer. I vissa fall kan transaktioner tänkas bli genomförda som förmedlingsaffärer i stället för som köp och försäljning. Försäljning av premie- och sparobligationer sker på sådant sätt. Formuleringen i denna punkt gör detta möjligt även i fortsättningen.

Syftet med den befogenhet som i punkten 2 ges till riksbanken är att göra det möjligt för banken att ge ut egna, kortfristiga skuldebrev för att på så sätt minska likviditeten på marknaden exempelvis i en situation där lämpliga statspapper inte finns i tillräcklig omfattning för nödvändiga operationer.

20§ I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinstitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det särskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det särskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

Paragrafen innebär en nyhet i förhållande till den nu gällande ordningen dels genom att bestämmelserna om kassakrav fått den innebörden att riksbanken fattar dessa beslut i enskilda fall, dels genom att bestämmelserna tagits in i riksbankslagen. Därigenom särskiljs kassakrav från de övriga kreditpolitiska medel som regleras enligt lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel. Kassakrav jämställs därvid med de traditionella centralbanksinstrumenten som utgörs av marknadsoperationer och diskontopolitik.

Genom att riksbanken getts möjlighet att besluta om kassakrav i form av förvaltningsbeslut i stället för att utfärda normföreskrifter behövs inte längre något bemyndigande av regeringen.

Som framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3, och specialmotiveringen, avsnitt 4.7, föreslår jag att den kreditpolitiska lagen ändras på sådant sätt att tillämpningsområdet för kassakrav utvidgas att gälla alla kreditinstitut, se vidare specialmotiveringen.

I den kommande propositionen kommer jag att föreslå en följdlagsändring i den kreditpolitiska Jagen.

218 Prop. 1986/87: 143

Bestämmelser om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra kredit-

politiska medel finns i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

På motsvarande sätt som när det gäller hänvisningen till valutalagen i 17 §

görs här en hänvisning till lagen om kreditpolitiska medel.

2 & PAPA

Efter anmodan av riksbanken skall ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en

penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om en

sådan åtgärd.

Efter förebild av vad som nu gäller enligt lagen om kreditpolitiska medel

ges riksbanken här ett allmänt bemyndigande att infordra uppgifter för att

på så sätt bl. a. få ett underlag för en bedömning om kassakrav eller någon

annan kreditpolitisk åtgärd bör vidtas eller hur denna åtgärd i sådant fall skall utformas.

Övriga uppgifter

23§

Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för staten.

För att täcka statens kortfristiga medelsbehov får riksbanken bevilja staten kontokredit.

Till riksbankens uppgift som statens bank hör att ombesörja betalningar till

och från staten. Staten innefattar myndigheter och affärsverk. Dessa betal-

ningar kan avse såväl betalningar inom landet som betalningar till eller från utlandet. Paragrafen motsvarar den nuvarande 20§ RBL.

Enligt den gällande ordningen måste riksgäldskontoret sälja statspapper till riksbanken för att finansiera kortfristiga likviditetssvängningar i statens verksamhet. I detta lagrum ges en annan mer praktisk möjlighet genom att

staten får täcka kortfristiga behov av betalningsmedel med en kontokredit i riksbanken. Det skall också vara möjligt att placera tillfälliga likviditets-

överskott på det aktuella kontot.

Den kredit som det här är fråga om bör löpa med penningmarknadsränta

för att det inte skall finnas något ekonomiskt motiv för staten att utnyttja denna kredit. Enligt 41 § första stycket punkten 9 åligger det fullmäktige att besluta om de villkor som skall gälla för skuld eller tillgång på kontot.

24§

:Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank får riksbanken förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättigheter och ta på sig de förpliktelser som är förenade med dessa rättigheter.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 168 RBL och innebär en rätt för riksbanken att förvärva ägarandelar i företag som bedriver verksamhet av främst servicekaraktär med anknytning till bankens verksamhet. 71

25§ Prop. 1986/87: 143

Riksbanken får själv eller genom bolag som ägs av banken bedriva tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar samt tillverkning av mynt, medaljer och liknande föremål.

I denna paragraf, som i huvudsak har sin motsvarighet i 2§ RBL, ges riksbanken rätt att bedriva olika slag av främst industriell verksamhet som hänger samman med den direkta centralbanksverksamheten. Att denna verksamhet även får bedrivas genom bolag som ägs av banken har direkt angetts i lagtexten.

268 Riksbanken får förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

För att skydda en fordran får riksbanken förvärva varje slag av egen-

dom. Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust.

Denna paragraf, som anger den egendom som riksbanken har rätt att förvärva samt de villkor som gäller för dessa förvärv, motsvarar i huvud-

sak bestämmelserna i 258 RBL.

27§

Riksbanken får mot betalning utföra tjänster som har anknytning till bankens verksamhet som centralbank.

Detta lagrum, som saknar motsvarighet i gällande lagstiftning, ger riksbanken möjlighet att få utföra och ta ut avgifter för vissa tjänster av servicekaraktär. Dessa tjänster sträcker sig utöver de uppgifter som det åligger

banken att utföra inom ramen för dess funktion som centralbank. Det är

här främst fråga om sådana tjänster som har samband med riksbankens

uppgift att svara för sedelförsörjningen. Vidare avses här vissa andra

tjänster som t. ex. uthyrning av ledig datakapacitet. Sådana tjänster syftar

till att bringa ner kostnaderna för den anskaffade utrustningen och leder således till att denna kan användas mer effektivt.

288 Riksbanken får efter prövning i varje särskilt fall medge ackord samt besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 198 BRG. Bestämmelser med liknande innehåll återfinns i regel i de instruktioner som gäller för de affärsdrivande verken. Till skillnad från dessa förfogar riksbanken över en egen förmögenhetsmassa, ett förhållande som i och för sig skulle kunna innebära att banken utan uttryckligt stöd i lagen fritt fick förfoga över sin förmögenhet i de avseenden som här berörs. Emellertid är det riksdagen som

förfogar över riksbankens vinst och därmed anser jag att det är befogat att 72

även i fortsättningen i lagen ange de befogenheter som det här gäller. Prop. 1986/87: 143 Medgivande eller beslut i de här berörda frågorna skall när det gäller ärenden av större vikt ankomma på fullmäktige, vilket anges i 41 § första stycket punkten 11.

298 Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning att väcka en fråga om

författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får fullmäktige göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

Denna paragraf behandlar riksbankens förslagsrätt och har sin motsvarig-

het i 15§ BRG. Bakgrunden till bestämmelsen, såvitt avser förslag till

riksdagen, utgörs av RO 3: 8 första stycket, där det sägs att organ som helt

eller delvis utses av riksdagen får väcka förslag hos riksdagen i fråga som

rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer. Vidare anges. vilket är det som här åsyftas, att riksdagen kan föreskriva att

sådant organ även i annat fall får väcka förslag hos riksdagen.

308 Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsplanläggningen på

bank- och betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforderlig utsträckning samråda med berörda myndigheter, kreditinstitut och and-

ra företag. Överstyrelsen för civil beredskap skall hållas underrättad om beredskapsplanläggningen.

Paragrafen har utformats efter förebild av vad som gäller för vissa affärsverk som har planeringsansvar inom totalförsvarets ram.

De myndigheter som närmast avses är bankinspektionen, postverket och riksrevisionsverket. Bestämmelserna ansluter sig till den roll inom de civila delarna av totalförsvaret som riksbanken fått genom riksdagens beslut (prop. 1984/85: 160, FöU: 11, rskr. 388).

Organisation m.m.

31§ Enligt 9 kap. 12§ regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta fullmäktige

av vilka sju väljs av riksdagen och en, som är riksbankens chef, väljs av de övriga fullmäktige. De sistnämnda väljer även inom sig ordförande.

Fulimäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande. Riksbanksche-

fen får inte väljas till vice ordförande.

I första stycket erinras om innehållet i den föreslagna lydelsen av RF 9: 12 som är den konstitutiva bestämmelsen om riksbankens högsta ledning. Dessa frågor behandlas utförligt i avsnitt 2.4. Att riksdagen också väljer suppleanter framgår av RO 7: 8.

I andra stycket har en bestämmelse intagits om val av vice ordförande. 173

Bestämmelsen motsvarar vad som för närvarande gäller enligt RO 7:13 Prop. 1986/87: 143

med undantag av att riksbankschefen inte får väljas till uppdraget som vice

ordförande.

32§

Enligt 8 kap. 6§ riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig högst två vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning dessa, vid förhinder för riksbankschefen, skall vara suppleant för denne i fullmäktige.

Vice riksbankschef utövar i den inbördes ordning som nyss sagts även i övrigt riksbankschefens tjänst när denne har förhinder. Efter beslut av

riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbanks-

chefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.

I paragrafens första stycke erinras om innehållet i den föreslagna lydelsen av RO 8:6.

I det andra stycket anges hur tjänstgöringen för vice riksbankschef skall bestämmas i de delar som inte rör uppgiften att vara suppleant i fullmäktige

för riksbankschefen.

33§

Fullmäktig får inte vara omyndig eller försatt i konkurs. Detsamma gäller

vice riksbankschef.

Dessa får inte heller vara statsråd eller ledamöter eller suppleanter i kreditinstituts styrelser.

Denna paragraf innehåller valbarhets- och behörighetsvillkoren för leda-

mot i fullmäktige och för vice riksbankschef. Dessa villkor har enligt förslaget vidgats i förhållande till vad som nu gäller på så sätt att fullmäktig och vice riksbankschef inte får vara leda-

möter eller suppleanter i styrelsen för kreditinstitut, dvs. företag som i hög grad berörs av riksbankens åtgärder för att påverka kreditmarknaden.

I enlighet med kommitténs förslag i delbetänkandet Statsskuldspolitiken — samordningsfrågor, (SOU 1984:89) skall det vara möjligt med gemensamma ledamöter i de ledande organen för riksbanken och riksgäldskontoret.

34§ Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm, där

också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestäm-

mer.

I denna paragraf anges ramen för riksbankens yttre organisation. Till skillnad mot vad som för närvarande gäller anges inte något bestämt antal

region- och kassakontor. Därmed kan fullmäktige i framtiden besluta om

en ändring av antalet kontor och sedeldepåer om detta visar sig vara sakligt motiverat utan att en lagändring behöver göras.

För närvarande använder sig riksbanken av sedeldepåer som är inrymda Prop. 1986/87: 143 I vissa postkontor och betjänas av personal från dessa kontor. Denna

verksamhet är på så sätt till sin natur skild från riksbankens övriga verk-

samhet avseende sedel- och myntförsörjningen och den ges därför ett uttryck i lagen. Inrättandet av sedeldepåer är på samma sätt som när det

gäller region- och kassakontor en fråga om riksbankens organisation som

fullmäktige skall besluta om enligt 41§ första stycket punkten 2. Riksda-

gens revisorer har föreslagit en redaktionell ändring av lagtexten för att

sedeldepåernas speciella karaktär som komplement till riksbankens egen

kontorsorganisation skall framgå av lagtexten. Jag anser dock att det är till fyllest med den beskrivning som görs i motivtexten.

En annan nyhet i den föreslagna lagen är bestämmelsen om var fullmäktige har sitt säte. När det gäller allmänt forum för riksbanken, i den mening som avses i 10 kap. 1§ rättegångsbalken, skall fullmäktige jämställas med en styrelse.

35§ Vid huvudkontoret finns en revistonsenhet samt de övriga enheter som

fullmäktige beslutat.

Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige, om annat

inte följer av lagen (RFS 1968: 8) om revision av riksdagsförvaltningen. Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning för riksbanken.

Revisionsenheten vid riksbanken utför också revision av riksdagens förvaltningskontor, riksdagens ombudsmän, riksdagens revisorer och Nor-

diska rådets svenska delegation enligt revisionsplaner som fastställs av

respektive myndighet.

Lagrummet behandlar riksbankens inre organisation. Bakgrunden till bedömningen av vilket utrymme som riksbanken skall ha att besluta om sin egen organisation framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.6.

Paragrafens fjärde stycke har jag tillfogat efter förslag av riksdagens

förvaltningskontor och riksdagens revisorer. Enligt kommitténs förslag

skall ifrågavarande revisionsuppgifter, vid ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret, handhas av riksdagens förvaltningskontor. Förvaltningskontoret och riksdagens revisorer har pekat på att ett inordnande av den interna riksdagsrevisionen i riksbankens revisionsenhet skulle innebära administrativa fördelar i form av ökad effektivitet och minskad sårbar-

het. Jag delar denna uppfattning.

36§ Vid riksbanken får finnas personal enligt upprättad personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande

budget.

Riksbanken får dessutom anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån

av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.

Utöver vad som följer av 9 § anställningsstadgan (RFS 1976: 7) för riksdagen och dess organ får tjänster som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att de kungörs lediga till ansökan. 75

Ordinarie tjänster vid riksbanken inrättas av riksdagen. De ordinarie Prop. 1986/87: 143 tjänsterna som riksbankschef och vice riksbankschefer tillsätts med för-

ordnande för fem år. Övriga ordinarie tjänster tillsätts med förordnande för

högst tre år.

Av riksbankens ställning som en myndighet under riksdagen följer att

frågor av personaladministrativ karaktär regleras av de bestämmelser som

direkt gäller personalen vid riksdagen och dess myndigheter, eller de andra bestämmelser som genom särskilt beslut av riksdagen eller riksdagens förvaltningskontor, äger tillämpning för bl. a. riksbanken. Därutöver handhar förvaltningskomtoret vissa uppgifter som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i fråga om riksdagen och dess myndigheter.

Kontoret meddelar bl. a. förskrifter på området. Av första och andra styckena framgår att vid riksbanken får finnas personal enligt personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget. De tjänster som enligt tredje stycket tillsätts av fullmäktige och som enligt förslaget får tillsättas utan att kungöras lediga till ansökan är riks-

banksdirektörer, avdelningschef eller direktör för regionkontor, jfr 41 § 12.

Riksbanken har dels pekat på att nuvarande lönevillkor i riksbanken försvagar möjligheterna att verka och att de på sikt kan leda till svårighe-

ter, dels uttalat att möjligheten att tillsätta tjänster utan kungörelseförfa-

rande borde utvidgas utöver vad som föreslagits av kommittén. Jag avstår dock från att i detta sammanhang föreslå någon ändring.

Den särskilda bestämmelsen för riksbankschefstjänsten följer av den i

RF 9: 12 föreslagna ordningen för förordnande av riksbankschef och be-

stämmelsen för vice riksbankschef följer av RO 8: 6.

37§

Det ankommer på riksbanken att i särskilda fall och enligt de förutsättning-

ar som anges i 4 kap. 2§ punkterna 2 och 3 lagen (1976: 600) om offentlig anställning besluta att endast svensk medborgare får inneha eller utöva

tjänst inom riksbanken.

I denna paragraf ges riksbanken ett bemyndigande att i särskilda fall besluta att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken. Med hänsyn till bestämmelserna i regeringsformen om delege-

ringen av normgivningskompetens har bemyndigandet till riksbanken, i

förhållande till vad som f.n. gäller enligt 25§ BRG, inskränkts till att

endast avse beslut i särskilda fall.

38§

Riksbanken skall besluta arbetsordning och de föreskrifter i övrigt som

behövs för arbetet inom banken. Riksbanken beslutar också i enskilda fall i frågor som rör personal och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat följer av lag eller beslut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor.

Enligt första stycket skall riksbanken besluta om arbetsordning och de Prop. 1986/87: 143

andra föreskrifter som behövs för arbetet inom banken. I andra stycket anges att riksbanken beslutar för särskilda fall i frågor

som rör personal och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat

följer av lag eller beslut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskon-

tor. Detta innebär att riksbanken bestämmer bl. a. om semester och annan

ledighet. Samtidigt finns det också områden där riksdagen eller förvaltningskontoret har beslutanderätten, t.ex. vid inrättandet av ordinarie tjänster och när det gäller förvaltningskontorets beslutanderätt enligt handläggningscirkuläret (RFS 1984: 7) beträffande vissa frågor om anställnings-

villkor för riksdagen och dess myndigheter. Riksbankens befogenhet att besluta kan också vara begränsad genom stadgan (RFS 1978:7) om vissa medbestämmandeformer inom riksdagen och dess myndigheter. Ytterligare bestämmelser finns i lagen (1976: 600) om offentlig anställning.

398 Beträffande arvoden till fullmäktige och suppleanter finns föreskrifter i lagen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

En fullmäktig eller suppleant som gör resor för riksbankens räkning har rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt de

bestämmelser om sådana förmåner som enligt kollektivavtal gäller för

statstjänstemän i allmänhet eller, vid utrikes resa, enligt utlandsreseregle-

mentet (1953: 666). Fullmäktig och suppleant hänförs till reseklass A. En fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen har inte rätt

till traktamente för att delta i en sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för annan förrättning eller annat uppdrag där för riksbankens

räkning under tid då riksmöte pågår. Vid förrättning på annan ort än Stockholm under pågående riksmöte skall dagtraktamentet för en fullmäk-

tig eller suppleant som är ledamot av riksdagen minskas med det belopp per dag som utgår enligt ersättningsstadgan (1979: 1197) för riksdagens ledamöter.

Detta lagrum, som behandlar arvoden och kostnadsersättningar tili fullmäktige och suppleanter, motsvarar i huvudsak de nu gällande bestämmel-

serna i 108 5 mom. och 6 mom. BRG.

I förslaget finns dock även särskilda bestämmelser vid förrättning på annan ort än Stockholm för fullmäktig och suppleant som samtidigt är ledamot av riksdagen. Dessa motsvarar bl.a. vad som för närvarande

gäller för riksgäldsfullmäktig och suppleant enligt 25 § andra stycket lagen

(1982: 1158) om riksgäldskontoret.

Riksbanken anser inte att bestämmelserna i paragrafen hör hemma i

riksbankslagen och har föreslagit att de skall föras till lagen (1984: 665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

elter till annan lämplig författning. Jag är dock av annan mening och anser att föreslagna bestämmelser med hänvisningar bör ingå i riksbankslagen.

408 ! 1 mom. Till ledamöter i den i 6a§ valutalagen (1939: 350) nämnda valuta- 71

styrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riksbankschef, Prop. 1986/87: 143 en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter, av vilka två skall representera bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäktige skall dessutom utse högst två suppleanter för varje ledamot.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande.

2 mom. Ärende som valutastyrelsen skall ta befattning med avgörs i valutastyrelsen, i valutastyrelsens direktion (valutadirektionen) eller av

enskilda tjänstemän, en eller två i förening.

Valutastyrelsen avgör ärenden rörande tillämpningsföreskrifter enligt 6a§ andra stycket valutalagen (1939: 350) samt övriga ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller på annat sätt är av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valutastyrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. I valutadirektionen avgörs ärenden som utan att kräva valutastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Enskilda tjänstemän, en eller två i förening, vilka därtill erhållit valutastyrelsens bemyndigande, avgör de ärenden som inte ankommer på valutastyreisen eller valutadirektionen.

3 mom. Valutadirektionen består av den vice riksbankschef och riksbanksdirektör som ingår i valutastyrelsen, två av deras suppleanter i styrelsen samt den gruppchef eller motsvarande tjänsteman till vars verksamhetsområde ärendet hör. Har för vice riksbankschefen eller riksbanksdirektören utsetts mer än en suppleant bestämmer valutastyrelsen vilken av de två suppleanterna som skall ingå i valutadirektionen. Valutastyrelsen skall utse två tjänstemän i riksbanken som suppleanter för valutadirektio-

nens ständiga ledamöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riks-

banksdirektören vice ordförande i valutadirektionen. Beslutförhet kräver att tre är närvarande.

4 mom. Har på sätt som föreskrivs i 6 a§ femte stycket valutalagen (1939: 350) ett yrkande framställts om att beslut som valutastyrelsen fattar

skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet under-

rättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han får

meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får inte delta i fullmäktiges

handläggning av ett ärende som han tagit befattning med i valutastyrelsen.

5 mom. Beträffande arvoden till valutastyrelsen finns föreskrifter i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ. Vid resa, som föranleds av uppdraget, har ledamot och

suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för riksbanksdirektör.

Fullmäktige i riksbanken anser att bestämmelserna i paragrafen bör föras till valutalagen och att det i riksbankslagen är tiil fyllest med den hänvisning som görs till valutalagen i 17 §.

När det gäller vilka bestämmelser avseende valutalagstiftningen som

skall finnas i riksbankslagen överensstämmer mitt förslag i huvudsak med vad som har föreslagits av valutakommittén i betänkandet Översyn av valutaregleringen (SOU 1985: 52). Således motsvarar denna paragraf i huvudsak 13§ BRG med de av valutakommittén föreslagna ändringarna. I huvudsaklig överensstämmelse med valutakommitténs förslag kommer jag

att i kommande proposition föreslå också en ändring av 6a§ valutalagen Prop. 1986/87: 143

som innebär att fullmäktige och inte valutastyrelsen skall besluta i fråga

om ärenden som rör tillämpningsföreskrifter. Fullmäktige kan dock överlåta åt valutastyrelsen att besluta om föreskrifter som är av mindre princi-

piell betydelse. Dessutom har vissa ändringar gjorts med anledning av att Jag föreslår att det i riksbanken skall kunna finnas två vice riksbanks-

chefer. Vid lika röstetal i valutastyrelsen gäller omröstningsreglerna i 18 §

förvaltningslagen (1986: 223). Den nuvarande bestämmelsen om att chefen för riksbankens kreditpoli-

tiska avdelning skall delta vid behandlingen i valutadirektionen av ärenden av särskild penningpolitisk betydelse har utgått. Denna bestämmelse har

på senare år inte tillämpats och den är inte heller i sak motiverad.

Inom departementet bereds för närvarande en framställning från riksbanken om ändring av valutastyrelsens sammansättning i överensstämmelse med valutakommitténs förslag. Ändringen föreslås ske i valutalagen

och i BRG med ikraftträdande den 1 juli 1987.

Årendenas handläggning

41§

Av fullmäktige avgörs

1. författningsfrågor,

2. frågan om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare frågor om riksbankens organisation och arbetsformer,

3. frågor om systemet för att bestämma kronans värde i förhållande till andra valutor,

4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i 11§,

5. frågor om viktigare internationella kreditavtal, 6. frågor om diskonto och om räntevillkor vid ut- och inlåning enligt 188

första stycket samt villkor vid utlåning enligt 18 § andra stycket,

7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommelser med kreditinstitut, 8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls,

9. frågor om statens kontokredit,

10. frågor om förvärv av aktier eller andelar enligt 24 §,

11. viktigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran, :

12. frågor om upprättande av pesonalförteckning, om beslut som avses i 378 samt om tillsättande av tjänster som riksbanksdirektör, avdelningschef eller direktör för regionkontor,

13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning,

14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av fullmäktige, samt

15. frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som riksbankschefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbanksche-

fen. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver prövas av riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges

i arbetsordningen eller i särskilda beslut. 79

På liknande sätt som i moderna myndighetsinstruktioner och i lagen om Prop. 1986/87: 143 riksgäldskontoret görs här en uppräkning av de frågor som skall avgöras av fullmäktige.

Flertalet av de olika punkterna i första stycket kommenteras i special-

motiveringen till den paragraf där den aktuella befogenheten särskilt

nämns. I detta sammanhang berörs därför endast de punkter där den befogenhet som anges är av mer allmän art. En sådan befogenhet anges i

punkten 1 och avser bl. a. dels sådana författningar som skall beslutas av

fulimäktige själva, t.ex. föreskrifterna om utformningen av mynt och sedlar och författningar inom ramen för bl. a. valutalagstiftningen, dels

ärenden där riksdagen, regeringen eller någon annan myndighet remitterar

ett författningsförslag till fullmäktige för yttrande.

När det gäller den särskilda avgiften enligt punkten 8 skall fullmäktige

besluta i samtliga frågor som gäller denna avgift, således såväl uttagande

som nedsättning eller eftergift av avgiften.

Vad sedan angår punkten 14 anges där att det av andra paragrafer i lagen eller av annan lag kan framgå att fullmäktige skall besluta i vissa frågor. Vad som här åsyftas är bl.a. beslut som avses i 29§ om riksbankens förslagsrätt och beslut som det åligger fullmäktige att fatta enligt valutalagen (1939: 350) och enligt lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

I paragrafens andra stycke anges en delegationsordning för de beslut som inte fattas av fullmäktige.

42§

Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annat.

I denna paragraf föreskrivs riksbankens skyldighet att samråda med rege-

ringen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 2.2. Denna skyl-

dighet är utformad på så sätt att den kan fullgöras genom att samråd kommer till stånd med ett statsråd som regeringen bestämmer. På så sätt åstadkoms en smidig form för förfarandet på samma gång som alla formella krav uppfylls.

Även med denna ordning kan det tänkas förekomma sådana situationer

som innebär att samråd inte kan komma till stånd. En undantagsmöjlighet

har därför öppnats för riksbanken att fatta beslut av större penningpolitisk

vikt utan föregående samråd om synnerliga skäl föranleder detta.

43§ Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid sam-

manträdena skall protokoll föras.

Fullmäktige är beslutföra när minst sex ledamöter är närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut får dock avgöras av fem ledamöter, om minst fyra av dem är ense om beslutet. Vid omröstningar skall varje

ledamot ge sin mening till känna.

I'5§ lagen (RFS 1980: 4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m. m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter finns

en särskild bestämmelse om omröstning i vissa personalfrågor. Också Prop. 1986/87: 143 omröstningsbestämmelsen i 24 § anställningsstadgan (RFS 1971: 3) för riksdagen och dess organ skall iakttas.

I denna paragraf behandlas procedurregler för arbetet i fullmäktige. Dessa frågor behandlas i den allmänna motiveringen, avsnittet 2.4.

Reglerna om beslutförhet har anpassats till den föreslagna utökningen av fullmäktigekretsen till åtta ledamöter. När det gäller beslut i vissa personalärenden tillämpas andra omröstningsregler enligt särskilda stadganden. En hänvisning har därför gjorts till dessa bestämmelser. 1 övrigt gäller de omröstningsregler som finns i 18 § förvaltningslagen (1986: 223).

44§

Om ett ärende som skall behandlas av fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ledamöterna.

Här öppnas en möjlighet att vid behandlingen av vissa ärenden hålla sammanträde per capsulam, dvs. utan att ledamöterna träffar varandra. Sådana sammanträden förutsätts endast hållas undantagsvis.

45§ Fullmäktige får inte sammanträda på ett område som är ockuperat av främmande makt.

Denna paragraf har utformats efter förebild av 20§ andra stycket lagen om riksgäldskontoret. Detta innebär att någon motsvarighet inte tagits med till den gällande bestämmelsen i 28§ andra stycket RBL, som innebär att tre ledamöter måste vara närvarande när riket till någon del är ockuperat.

46§ I en skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall det anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller framgå av bifogat protokollsutdrag.

Här behandlas de formella krav som skall gälla för skrivelser som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen.

Budget, redovisning och vinstdisposition I paragraferna 48—50 föreslås bestämmelser som rör budget, redovisning och disposition av riksbankens vinst. Bakgrunden till detta är riksbankens ställning som en myndighet oberoende av anslag för sin verksamhet.

478 Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår.

Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa en 8!

6 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 143

budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räken- Prop. 1986/87: 143 skapsåret. Budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för kännedom.

Av andra stycket framgår att fullmäktige varje år skall fastställa en budget för förvaltningsverksamheten för det kommande räkenskapsåret. Riksda-

gen skall sedan ges möjlighet att anlägga synpunkter på budgeten i anslutning till sin granskning av fullmäktiges förvaltning av banken.

Riksdagens förvaltningskontor anser att frågan om riktlinjer för riksbankens budgetarbete och dessas utformning bör övervägas vidare. Riksda-

gens revisorer anser att riksbanken varje år också skall fastställa en plan

avseende verksamheten under de tre närmast följande åren. Detta efter-

som det skulle ge riksbanken bättre förutsättningar att ta hänsyn till riksda-

gens eventuella synpunkter.

Av avsnitt 2.9 framgår att jag avser att senare återkomma till frågor om budgetens utformning m. m.

48§

Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra denna skyldighet på ett sätt som ger erforderlig information för en bedömning av bankens verksamhet.

Varje år före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen och riksda-

gens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt förslag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken.

Riksbanken omfattas inte av de allmänna bestämmelser om bokförings-

skyldighet som finns i bokföringslagen (1976:125) eller förordningen (1979: 1212) med föreskrifter om statliga myndigheters bokföring och den nuvarande lagstiftningen behandlar endast fragmentariskt redovisningen

av bankens tillgångar. Här slås därför fast att riksbanken är bokföringsskyldig. Några närmare principer för hur bokföringsskyldigheten skall

fullgöras anges inte. Riksbankens verksamhet är enligt min mening inte

sådan att en hänvisning kan ske till vad som för andra verksamheter är god

redovisningssed. De krav som bör ställas på riksbankens bokföring är för närvarande föremål för överväganden av riksbanken i samråd med riksda-

gens revisorer. Redovisningen skall lämnas till riksdagen och, vilket är en komplettering

av kommitténs förslag, till riksdagen revisorer. Detta motiveras av att

riksdagens revisorer skall uttala sig om förslaget till resultaträkning och

balansräkning. Tiden inom vilken riksbanken skall avge redovisning för

det föregående räkenskapsåret har i förhållande till vad som nu gäller

utsträckts 15 dagar till den 15 februari.

49§

Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksdagen, som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reservfonden 82

gått ned under femhundra miljoner kronor, skall minst tio procent av årets Prop. 1986/87: 143 vinst avsättas till reservfonden tills denna åter nått upp till detta belopp.

Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av riksbanken.

I denna paragraf har samlats de bestämmelser som rör riksdagens beslut avseende förvaltningen av riksbanken. När det gäller resultat- och balansräkningarna anges att dessa skall fastställas av riksdagen. Härigenom kommer ett årsresultat att fixeras som det sedan ankommer på riksdagen att disponera över, dock med iakttagande av de angivna bestämmelserna om avsättning till reservfonden.

Riksdagen prövar frågan om ansvarsfrihet för samtliga ledamöter i fullmäktige, dvs. även den fullmäktig som är riksbankschef och som valts av de övriga fullmäktige.

Avslutande bestämmelser 508 Riksbanken skall löpande offentliggöra statistiska uppgifter om valuta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra beslut om diskontoförändringar.

Enligt den gällande ordningen skall riksbanken vid särskilda tillfällen offentliggöra uppgifter om sina tillgångar och skulder samt uppgifter om utelöpande sedlar och de tillgångar som finns som säkerhet för dessa sedlar. Det ursprungliga motivet för denna ordning var att ge riksbankens borgenärer information om bankens ekonomiska tillstånd. De uppgifter som görs offentliga tjänar emellertid numera som information för aktörerna på kredit- och valutamarknaderna. I denna paragraf åläggs därför riksbanken direkt att löpande offentliggöra uppgifter som är av intresse för bedömningen av förhållandena på kredit- och valutamarknaderna. De som är verksamma på dessa marknader kan därigenom få ledning för sitt handlande. Sedan november 1985 är diskontot formellt frikopplat från räntenivån vid riksbankens utlåning till bankerna, diskontot utgör nu främst ett riktmärke för annan räntesättning i samhället. Åtskilliga lagar och avtal bygger till någon del på diskontot. Här anges därför att riksbanken måste offentliggöra beslut varigenom diskontot förändras.

I den kommande propositionen kommer jag att föreslå en ändring i lagen (1982: 1255) om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken.

51§

Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betala särskild avgift till staten.

Frågan om särskild avgift prövas av riksbanken.

Här anges den sanktion som skall finnas mot kreditinstitut som inte rättar sig efter riksbankens beslut om kassakrav. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 29§ lagen om kreditpolitiska medel. Den har dock utformats 83

med hänsyn till den föreslagna ordningen som innebär att kassakrav skall Prop. 1986/87: 143 fastställas genom förvaltningsbeslut.

52§ Den särskilda avgiften enligt 51§ skall utgöra ett belopp som svarar mot ränta på underskottet för varje dag sådant förelegat, varvid räntesatsen per år får uppgå till högst två gånger det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot.

Om det finns särskilda skäl, får den särskilda avgiften nedsättas eller efterges.

Innehållet i denna paragraf, som behandlar frågan hur den särskilda avgiften skall beräknas samt frågan om nedsättning eller eftergift av avgiften, överensstämmer med vad som nu gäller enligt 30 och 31§§ lagen om kreditpolitiska medel. Enligt vad som föreslås i 41 § första stycket punkten 8 är det fullmäktige som beslutar om uttagandet av den särskilda avgiften.

53§ Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22§ skall dömas till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Denna paragraf har sin förebild i 32 § lagen om kreditpolitiska medel och gäller straffsanktion för den person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter när uppgifter med stöd av 22§ i RBL infordras av riksbanken som underlag för beslut om kassakrav eller annan penningpolitisk åtgärd.

54§ Riksbanken skall utan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 8 § sekretesslagen (1980: 100) underrätta polismyndighet eller åklagarmyndighet om det i riksbankens kassarörelse, valutahandel, lånerörelse, betalningsutjämning eller handel med värdepapper framkommer uppgifter som ger anledning att anta att ett brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna sådan underrättelse.

I denna paragraf föreskrivs skyldighet för riksbanken att i vissa fall lämna uppgifter till polis- eller åklagarmyndighet för att det sekretesskydd skall brytas som dessa uppgifter annars omgärdas med enligt sekretesslagen (1980: 100). Bestämmelsen har sin motsvarighet i 35 § i gällande RBL.

Genom att ordet bankrörelse inte används i den föreslagna lagen har i stället den verksamhet angetts som i den gällande lagen omfattas av sekretess.

55§ Åtal mot vice riksbankschef för brott som han begått i utövningen av sin

tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Detta Prop. 1986/87: 143 gäller dock inte i fråga om brott som begåtts i utövningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (1939: 350).

I denna paragraf behandlas de särskilda regler för åtal som skall gälla för en vice riksbankschef. Motsvarande bestämmelser för fullmäktig finns upptagna i RO 9:8.

Den nuvarande lagstiftningen upptar i 293 BRG särskilda bestämmelser om åtal för befattningshavare inom riksbanken vilka tillsammans med fullmäktig ingår i riksbankens direktion. Enligt mitt förslag skall direktionen inte längre finnas kvar, detta innebär att särskilda åtalsregler, förutom stadgandet i RO 9:8, endast behöver finnas för vice riksbankschef.

Det undantag som gjorts för utövningen av beslutanderätt enligt valutalagen har sin motsvarighet i den gällande lagstiftningen. Motivet för detta undantag är att dessa beslut i huvudsak avser enskilda förvaltningsärenden.

56§ Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan (RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk.

I RO 9:5 finns en grundläggande bestämmelse om besvär över beslut av riksdagens organ i förvaltningsärende. I den bestämmelsen föreskrivs att besvär över beslut i riksdagens organ i förvaltningsärende, mot vilket talan får föras enligt vad som är föreskrivet därom, prövas av regeringsrätten i de fall som riksdagen särskilt bestämmer och i övriga fall av riksdagens besvärsnämnd. I de fall ett beslut av riksbanken går att överklaga kan detta således endast ske antingen till regeringsrätten eller till besvärsnämnden.

Bestämmelserna i RO kompletteras av bestämmelserna i besvärsstadgan -(RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk, där det anges i vilka fall och på vilket-sätt talan får föras mot riksbankens beslut. Därvid gäller att talan får föras mot beslut som grundar sig på lagen om offentlig anställning eller bestämmelse som meddelats med stöd av den lagen. Talan får också föras mot beslut om avtalsbart anställningsvillkor, såvida annat inte är särskilt stadgat i. lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. I dessa fall förs talan hos riksdagens besvärsnämnd. Talan får vidare bl. a. föras mot beslut som gäller en enskilds begäran att erhålla eller ta del av handling som riksbanken förfogar över. Överklagande av dessa slag prövas av regeringsrätten. I detta sammanhang kan nämnas att besvärsstadgan för närvarande är föremål för en "översyn som bl.a. innebär en modernisering och en anpassning till den utveckling som skett under senare år.

I övrigt gäller att talan som hittills inte får föras mot riksbankens beslut. Talan får således inte heller föras mot sådana beslut som fattas enligt lagen (1974: 922)-om kreditpolitiska medel. I ärenden som prövas inom ramen för valutaregleringen kan överklagande ske till fullmäktige. Mot fullmäktiges

beslut kan talan inte föras. I detta sammanhang kan jag nämna att justitie- Prop. 1986/87: 143 departementet för närvarande bereder ett förslag grundat på en departementspromemoria (Ds Ju 1986: 3) Europarådskonventionen och rätten till domstolsprövning. Enligt det förslaget skall regeringsrätten på yrkande av enskild part kunna under vissa förutsättningar undanröja lagstridiga beslut som innebär myndighetsutövning mot någon enskild och gäller enskildas personliga ställning, eller deras personliga och ekonomiska förhållanden

inbördes, eller förhållandet mellan enskild och det allmänna. Bestämmelserna skulle, om de införs, få tillämpning bl. a. på ärenden inom valutaregleringen och vid tillämpning av den kreditpolitiska lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank, lagen

(RFS 1975: 6) med reglemente för riksbanken och lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

3. Verksamhet som inte föreskrivs i den nya lagen eller i annan lag men som påbörjats med stöd av äldre lag får bedrivas till dess verksamheten kan avslutas.

4. Befogenheten att åtala brott skall bedömas efter äldre lag om, när

handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som inte har upptagits i

den nya lagen.

5. Övergångsbestämmelserna til! lagen (1970: 1028) om rikets mynt,

punkterna 3—6, gäller fortfarande.

Jag föreslår i första punkten att den nya lagen skall träda i kraft den 1

januari 1989. I punkten 2 föreslås att RBL, BRG och lagen om rikets mynt upphävs. Detta innebär att riksbanken inte längre får bemyndigande att

bedriva viss verksamhet som föreskrivs enligt den gällande lagstiftningen. Det rör sig här om verksamhet som inte har sådan karaktär att den kan hänföras till normala centralbanksuppgifter. Hit hör bl. a. förvar av omyndigas värdehandlingar och förvaltning av utestånde bosättningslån. För att riksbanken skall kunna få avsluta sådan verksamhet har övergångsbestämmelsen i punkten 3 införts.

I punkten 4 anges att de särskilda regler för åtal som gäller enligt den nuvarande lagen skall tillämpas då gärningen begicks före ikraftträdandet av den nya lagen. Detta står i överensstämmelse med en allmän princip

inom straffrätten, som innebär att en gärning skall bedömas efter de

bestämmelser som gällde när gärningen företogs om detta leder till en

lindrigare påföljd för den som berörs. Vad sedan angår lagen om rikets mynt som föreslås bli upphävd finns det till denna lag övergångsbestämmelser som hänför sig till äldre bestämmelser och som alltjämt har kvar viss betydelse. Punkten 3 i dessa övergångs-

bestämmelser föreskriver att äldre bestämmelser alltjämt gäller i fråga om omräkning av äldre myntsorter. Denna bestämmelse gör således att kontinuiteten med äldre svenska myntsystem bevaras. De svenska författning-

arna om mynt har i århundraden konstruerats på det sättet att man med

stöd av givna lagbestämmelser kan räkna om äldre myntsornter till dagens 86

mynt. Alltjämt bör därför en regel finnas om att äldre bestämmelser skall Prop. 1986/87: 143 gälla vid omräkning av äldre myntsorter.

Fjärde punkten i övergångsbestämmelserna till myntlagen föreskriver att ettöresmynt, tvåöresmynt och femöresmynt som präglats med stöd av 1873 års myntlag upphör att vara lagliga betalningsmedel den 1 juli 1972. Enligt punkten 6 är däremot andra mynt som präglats med stöd av nämnda lag alltjämt lagliga betalningsmedel. De nämnda bestämmelserna bör enligt min mening fortfarande gälla.

4.4¶Förslaget till lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret

Härigenom föreskrivs att lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1989.

1. De som är ledamöter i fullmäktige vid utgången av juni 1989 skall före den 15 oktober 1989 till riksdagen avge berättelse över förvaltningen under det föregående budgetåret.

2. Befogenheten att åtala brott skall bedömas enligt den upphävda lagen om, när handlingen företogs, för ätal gällde förutsättning som efter lagens upphävande inte längre är föreskriven.

Mitt förslag om att riksgäldskontoret från den 1 juli 1989 skall överföras till regeringen innebär att lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret skall upphävas vilket bör ske genom en särskild lag. I övergångsbestämmelserna till denna lag föreslås i punkten 1 att fullmäktige skall avge berättelse över förvaltningen under det sista budgetåret som riksgäldskontoret hörde till riksdagen. I punkten 2 anges i enlighet med allmänna straffrättsliga principer att den begränsning i åtalsrätten som gäller för närvarande skall finnas kvar för handling som företogs före lagens upphävande. Detta anges i punkten 2.

4.5¶Förslaget till lag om statens upplåning

18 Paragrafen motsvarar I huvudsak 4§ lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret.

Av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.8, framgår att riksdagens lånebemyndigande till regeringen skall lämnas varje år. Bemyndigandet ger regeringen rätt att lånefinansiera underskott i statsbudgeten och andra utgifter som grundar sig på riksdagens beslut. De ändamål för vilka upplåning får ske överensstämmer med ett undantag med vad som föreskrivs i gällande lag för riksgäldskontoret.

Den ändring som gjorts innebär att den nuvarande begränsningen, att bara utländska statslån för köpas upp, har slopats. Möjligheten att köpa upp även svenska statslån bör bara utnyttjas vid vissa tillfällen för att minska kostnaderna för statsskulden eller utjämna likviditetspåfrestningar till följd av förfallande statslån. Sådana uppköp skall ske i samråd med riksbanken. Det är av största vikt att uppköpen inte försvårar riksbankens 87

penningpolitik. För att säkerställa att uppköpen blir penningpolitiskt neu- Prop. 1986/87: 143

trala bör de genomföras av riksbanken för riksgäldskontorets räkning.

2§

Paragrafen motsvarar 9 kap. 10§ andra stycket RF och 3§ första stycket lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret.

3§ För att t.ex. utländska långivare inte skall behöva vara osäkra på om

riksgäldskontoret faktiskt har erforderliga bemyndiganden bör på ett tydligt sätt ges en garanti för att staten svarar för alla låneåtaganden m. m. som riksgäldskontoret gör, oavsett om kontoret faktiskt haft befogenhet

att göra åtagandet eller inte. I denna lag slås därför fast att staten är

ansvarig för samtliga lån och garantier som riksgäldskontoret ombesörjer.

4.6¶Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Enligt paragrafens nuvarande lydelse föreskrivs att sekretess gäller i riks-

bankens bankrörelse. Bakgrunden till ändringsförslaget är att rubriken

bankrörelse inte finns med i den föreslagna riksbankslagen. Jag har emellertid inte i sak velat åstadkomma någon förändring av sekretesskyddet i den verksamhet som riksbanken även i fortsättningen skall bedriva och som för närvarande är skyddad av sekretess. På grund härav föreslås, att

den verksamhet som berörs, särskilt anges i lagtexten.

4.7¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

28 Fondkommissionsbolag har tillförts definitionen av kreditinstitut. Härigenom kan bestämmelserna i 118 om kassakrav, i 17 § om emissionskontroll

och i 258 om räntereglering tillämpas även på sådana bolag. Det finns ingen anledning att särskilt undanta fondkommissionbolag från tillämpning

av nämnda bestämmelser.

118 I första stycket har tillämpningsområdet för kassakrav vidgats från bankinstitut till kreditinstitut. De närmare skälen för detta framgår av den allmän-

na motiveringen, avsnitt 2.3.

Andra stycket innehåller en definition av kassakrav. Denna definition finns för närvarande 1 12 §.

12§

Ändringarna i denna paragraf innebär att även en marginell kvot kan

användas, dvs. kvoten får baseras på förändringar i ett kreditinstituts 88

förbindelser eller placeringar under en viss period. Ändringen motiveras Prop. 1986/87: 143 av det utvidgade tillämpningsområdet och av att man med denna möjlighet kan tillämpa kraven mer neutralt mellan olika institut. Vidare har den ändringen gjorts att kassakrav skall kunna beräknas på ett instituts placeringar (tillgångar). Denna ändring har gjorts för att kassakrav skall kunna ställas på t. ex. försäkringsinstitut.

13 och 30 §§ Ändringarna är en följd av de föreslagna bestämmelserna i 128.

28§ Den föreslagna ändringen är föranledd av att bestämmelsen om sekretess har ersatts av 8 kap. 5&$ sekretesslagen (1980: 100).

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i regeringsformen

. lag om ändring i riksdagsordningen

. lag om Sveriges riksbank

BIN . lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret

. lag om statens upplåning

av . lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

7. lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-03-25

Närvarande: f.d. regeringsrådet Wieslander, justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i regeringsformen, m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Samuel Hermelin.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: 89

Förslaget till lagar om ändring i regeringsformen och riksdagsordningen Prop. 1986/87: 143

De sakliga nyheter som föreslås i denna remiss är av rätt stor betydelse

från konstitutionell synpunkt, men de är i huvudsak av sådan natur att lagrådet saknar anledning att granska dem närmare i sak. Det gäller främst riksbankens och riksgäldskontorets ställning i förhållande till riksdagen och regeringen. Från de synpunkter lagrädet har att beakta finns där

ingenting att invända.

Något annorlunda ställer sig saken beträffande utformningen av riksbankens ledningsorganisation. Här kunde det ligga nära till hands att granska

bl.a. förhållandet till de resonemang som utvecklas i den just framlagda

propositionen 1986/87:99 om ledning av den statliga förvaltningen, vilken föregåtts av lagrådsgranskning i vissa delar. Emellertid noterar lagrådet att

det nu aktuella förslaget har beretts i en parlamentarisk kommitté, som i allt väsentligt är överens om sina slutsatser. Den framhåller särskilt (SOU

1986: 22 s. 186) att det rör sig om en central och politisk maktfördelningsfråga och att det ligger i sakens natur att avgörandet i sista hand måste träffas på politiska grunder. Samma inställning synes ligga bakom remissen, som är kortfattad i denna del.

Mot denna bakgrund har lagrådet ansett sig böra avstå från en diskussion av ledningsfrågorna som annars kunde ha varit naturlig. Det skall endast, utan någon konklusion, anmärkas att lagrådet idag, då motsvarande ledningsfrågor har stor aktualitet över hela den statliga förvaltningen,

inte saknar förståelse för den tvekan som bl. a. LO och TCO har anfört

inför förslaget att avpolitisera riksbankschefens ställning. Lagrådet har

också noterat att departementschefen har frångått kommitténs förslag i fråga om mandatperioderna både för riksbankschef och för vice riksbankschef. Han har i båda fallen stöd av fullmäktige i riksbanken. Lagrådet

finner sig, utifrån de synpunkter lagrådet har att beakta, inte böra utveckla

någon egen mening i dessa frågor. Mera i förbigående vill lagrådet ta upp en begränsad principfråga av språklig natur. Det är praxis att språkbruket moderniseras vid partiella ändringar i vanlig lagstiftning. Den bristande enhetlighet som uppkommer anses uppvägd av andra fördelar. I fråga om regeringsformen och riksdags-

ordningen anser emellertid lagrådet en liknande successiv språklig moder-

nisering klart olämplig. Sådana ändringar bör anstå tills måhända en större reform synes motiverad någon gång i framtiden. Lagrådet förordar alltså att ordet ”väljas” får stå kvar i 9 kap. 12 § regeringsformen i stället för att ersättas med ” väljs” och att verbet ”företaga” inte förkortas till ”företa”

i 7.1.1 riksdagsordningen.

I 9 kap. 12 § regeringsformen förordar lagrådet vissa jämkningar av

redaktionell natur. Paragrafen skulle kunna ges följande lydelse:

"12 § Riksbanken är landets centralbank med ansvar för valuta- och

kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och effektivt betalningsvä-

sende. Riksbanken är myndighet under riksdagen.

Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige. Sju fullmäktige väljes av riksdagen. Dessa väljer för en tid av fem år en fullmäktig, som samtidigt skall

vara chef för riksbanken. De fullmäktige som valts av riksdagen väljer inom sig ordförande. Denne får ej utöva annat uppdrag eller inneha tjänst

inom riksbankens ledning. Bestämmelser om riksdagens val av fullmäk- Prop. 1986/87: 143 tige, om riksbankens ledning i övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag. De fullmäktige som valts av riksdagen får skilja ordförande från uppdraget som ordförande och den som är fullmäktig och chef för riksbanken från hans uppdrag.”

Förslaget till lag om Sveriges riksbank Lagrådet anmärker att detta förslag är avsett att ersätta både den nuvarande riksbankslagen och bankoreglementet. Eftersom båda beslutas i samma ordning har kommittén ansett tillräckliga skäl saknas för en fortsatt uppdelning på två lagkomplex. Lagrådet har ingen invändning mot den ståndpunkten men noterar, med kommittén (SOU 1986: 22 s. 70), att följden blir att den nya riksbankslagen i vissa avseeenden måste innehålla regler som inte brukar ges lagform när det är fråga om förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen. Lagrådets granskning har anpassats härefter. Det har iakttagits att bestämmelserna i förslaget nära ansluter till motsvarande bestämmelser i verksinstruktionerna.

4§ Som en följd av lagrådets förslag beträffande 9 kap. 12 § regeringsformen bör ordet ”föra” ersättas med orden ”ansvara för”.

37 § Remissen begränsar, liksom kommitténs förslag, riksbankens befogenhet till att besluta i särskilda fall. Den rätt att också föreskriva, dvs. ge beslut i normativ form, som 25 § bankoreglementet innehåller har inte tagits med. I motiveringen, som är densamma som hos kommittén, hänvisas till bestämmelserna om normgivningskompetens i regeringsformen. För att tillgodose stadgandet i 11 kap. 9 § regeringsformen har dessutom tagits in en hänvisning till vissa förutsättningar som anges i 4 § lagen om offentlig anställning (LOA). Denna hänvisning innebär enligt lagrådets mening en nödvändig förstärkning i förhållande till kommittéförslaget.

Man kan emellertid i sak ifrågasätta om riksbanken inte borde ha befogenhet att ge även föreskrifter i det berörda ämnet. Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt regeringsformens delegationsregler såvitt gäller riksdagens egna verk. I detta avseende gäller enligt 8 kap. 11 § att delegation kan ske till förvaltningsmyndighet under riksdagen under förutsättning att riksdagen bemyndigat regeringen "enligt detta kapitel” att meddela föreskrifter i samma ämne. I förevarande fall kan sägas att delegation har skett enligt 11 kap. och inte enligt 8 kap. Huruvida detta begrepp måste tolkas som ett hinder för delegation till riksbanken är enligt lagrådets mening åtminstone tveksamt, eftersom det dock gäller delegation av samma art — om än ej samma ämne — som i 8 kap. 91

Det kan vidare anmärkas att riksdagen anses ha en ”restkompetens” Prop. 1986/87: 143 som motsvarar regeringens enligt 8 kap. 13 § regeringsformen (se Petrén — Ragnemalm, Sveriges grundlagar s. 197 och Holmberg — Stjernquist, Grundlagarna s. 292, som i sin tur åberopar Strömberg, FT 1976 s. 64 f). Eftersom stadgandet om subdelegation i tredje stycket endast avser regeringen, kan det hävdas att riksdagen inte kan delegera tillt. ex. riksbanken. Slutsatsen (som bestrids av Petrén — Ragnemalm a st) förefaller åtminstone i sak egendomlig.

Lagrådet har i tidigare granskningsärenden stött på frågor rörande normgivningsdelegation inom riksdagen. Det har bl. a. gällt i vad mån regeringen i olika fall skulle kunna utfärda föreskrifter även för myndigheter under riksdagen på grund av de allmänt hållna bemyndiganden som riksdagen gett. Lagrådet har då avstått från att gå in på dessa frågor. Då de nu återkommer och kommittén dessutom särskilt uppehållit sig vid dem, anser sig emellertid lagrådet böra framhålla önskvärdheten av att det skyndsamt görs en översyn av 8 kap. regeringsformen med sikte på förhållandet mellan riksdagen och dess verk. Syftet bör naturligtvis vara att få till stånd bestämmelser som från riksdagens egna synpunkter är ändamålsenliga.

Förevarande paragraf borde alltså i sak innehålla en befogenhet för riksbanken att även ge föreskrifter. Den borde också redigeras något annorlunda för att bli mera lättläst. Den skulle t. ex. kunna ges följande lydelse: ””37 § Enligt de förutsättningar som anges i 4 kap. 2 § punkterna 2 och 3 lagen (1976: 600) om offentlig anställning får riksbanken föreskriva eller i särskilda fall besluta, att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken.”

398 Paragrafen är alltför detaljerad och omständlig för att passa i denna lag. Andra och tredje styckena bör utgå och i stället täckas in i 1984 års lag arvoden m.m. I första stycket, som därmed skulle bli ensamt kvar, bör ordet arvoden ersättas med ordet ersättning. Paragrafen skulle i så fall få följande lydelse: ”'39 § Beträffande ersättning till fullmäktige och suppleanter finns föreskrifter i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.”

40§ Lagrådet delar den uppfattning, som fullmäktige i riksbanken har uttalat, att dessa bestämmelser bör föras över till valutalagen och att det i riksbankslagen är tillräckligt med den hänvisning som görs till valutalagen i 17 8. Om man emellertid vill placera bestämmelserna i fråga i riksbankslagen, bör de enligt lagrådets mening i vart fall placeras under en särskild rubrik i slutet och med vart och ett av de fem momenten som en särskild paragraf. I det nu föreslagna sammanhanget stör paragrafen, framför allt med hänsyn till sin utformning, organisationsavsnittet i riksbankslagen.

Lagrådet föreslår alltså att 40 § utgår och ersätts med fem nya paragrafer

922 under en särskild rubrik i slutet av riksbankslagen, lämpligen före de

avslutande bestämmelserna i 50 § och följande. Eftersom fråga i vart fall är Prop. 1986/87: 143 om att utan ändring ta upp vissa nu gällande bestämmelser har lagrådet inte närmare granskat de särskilda föreskrifterna i nuvarande 40 3.

Övriga lagförslag

Mot dessa finnes ingen erinran.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1987

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Bodström, Göransson, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ny riksbankslag och ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret

1¶Anmälan av lagrådets yttrande

Föredragande anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 12 mars 1987) över förslag till

1. lag om ändring i regeringsformen,

lag om ändring i riksdagsordningen,

. lag om Sveriges riksbank,

. lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret,

UVUBWIN . lag om statens upplåning,

. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100),

NOA . lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

Förslaget till lag om ändring i regeringsformen 9 kap. 12 § Lagrådet har förordat vissa jämkningar av redaktionell natur. Jag ansluter mig till lagrådets förslag.

Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen 7 kap. 7.1.1 Lagrådet har förordat en redaktionell ändring. Jag ansluter mig till lagrådets förslag. 93

Förslaget till lag om Sveriges riksbank Prop. 1986/87: 143

4 §

Jag ansluter mig till lagrådets förslag.

37 §

Lagrådet har ifrågasatt om inte riksbanken borde ha befogenhet att även ge föreskrifter i fråga om krav på svenskt medborgarskap för att inneha eller

utöva tjänst i riksbanken. Lagrådet framhåller därvid önskvärdheten av att det görs en översyn av 8 kap. RF med sikte på förhållandet mellan riksda-

gen och dess verk. Enligt lagrådet borde förevarande paragraf alltså i sak innehålla en befogenhet för riksbanken att även ge föreskrifter.

Enligt min mening är de fall där det finns anledning att föreskriva att

endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken inte så vanliga att det föreligger något egentligt behov för riksbanken att utfärda föreskrifter i ämnet. Den av lagrådet föreslagna översynen av 8 kap. RF får övervägas i annat sammanhang. Jag ansluter mig emellertid till lagrådets förslag till viss redaktionell ändring i paragrafen.

39 §

Lagrådet har föreslagit viss ändring av paragrafens första stycke och att andra och tredje styckena skall utgå. Jag ansluter mig till lagrådets förslag.

För att bestämmelserna om resekostnadsersättning m.m. i lagen

(1985: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ skall bli tillämpliga på fullmäktig och suppleant görs en

ändring i 3 § i den lagen.

40 §

Enligt lagrådets mening borde dessa bestämmelser föras över till valutala-

gen. Om så inte sker bör de i vart fall placeras under en särskild rubrik i slutet av lagen och med vart och ett av de fem momenten som en särskild paragraf. Paragrafen innehåller bestämmelser om organisationen av den valuta-

styrelse som enligt valutalagen skall utöva riksbankens beslutanderätt enligt den lagen. Vidare finns bestämmelser av organisatorisk karaktär om

en valutadirektion, arbetsformer och arvodering. Enligt min mening är de nämnda bestämmelserna av sådant slag att de 1 huvudsak hör hemma

under den av mig föreslagna rubriken Organisation m. m. i riksbankslagen.

Jag vill också erinra om att mitt förslag överensstämmer med de förslag som lämnats dels i valutakommitténs betänkande (SOU 1985: 52), dels av SPOK. Jag anser inte heller att det finns skäl att dela upp de föreslagna

bestämmelserna i fem särskilda paragrafer.

2¶Övriga lagförslag Prop. 1986/87: 143

Utöver de av lagrådet granskade lagförslagen 1—7 krävs ändringar i ytterligare lagar. I finansdepartementet har därför upprättats förslag till ändringar I

8. bestämmelserna (RFS 1968: 8) om revision av riksdagsförvaltningen,

9. lagen (1982: 1255) om författningssamlingar för riksdagens förvalt-

ningskontor och riksbanken,

10. lagen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,

11. lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel,

12. valutalagen (1939: 350). 13. föräldrabalken, 4. lagen (924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar. I5. inkassolagen (1974: 182). Förslagen 13—15 har upprättats i samråd med chefen för justitiedeparte-

mentet.

8 Förslaget till lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen

Ändringarna innebär dels att riksdagens revisorers granskningsskyldighet

av riksgäldskontoret slopats, dels att riksdagens revisorer får en utökad

skyldighet avseende granskningen av riksbankens verksamhet genom att

de skall ta ställning till riksbankens resultat- och balansräkningar. Tiden inom vilken riksdagens revisorer skall avge sin berättelse över revisionen av riksbanken har flyttats til den 15 mars med hänsyn till att tiden för

riksbankens avlämnande av redovisning över det föregående räkenskapsåret har utsträckts till den 15 februari.

9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:1255) om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken

Ändringen innebär att riksbanken i Svensk författningssamling får kungöra sådana författningar som är av särskilt allmänt intresse. Sådana författningar kungörs för närvarande genom beslut av regeringen. Exempel på författningar som riksbanken bör få kungöra är sådana som innehåller

föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt samt beslut om diskontoförändring.

Om kungörande sker i SFS skall en notis om detta föras in i RBFS.

10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:665) om arvoden m.m. för

uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

I denna lag föreslås att bestämmelser om arvode till vissa uppdragstagare tas bort. Bakgrunden är förslagen om att riksgäldskontoret skall bli en

myndighet under regeringen och att uppdraget som deputerad i riksbanksfullmäktige skall slopas samt att valutastyrelsen skall ha en ändrad sam- 95

mansättning. Dessutom införs ordningen att riksbankschef och vice riks- Prop. 1986/87: 143 bankschef inte skall ha särskilt arvode för att de i tjänsten är fullmäktig

resp. suppleant för fullmäktig. Lönen till dessa tjänstemän förutsätts bli fastställd med beaktande härav. Frågan om särskilt arvode för vice ordfö-

rande i riksbanksfullmäktige kan prövas i annat sammanhang. 3 § har kompletterats så att bestämmelserna om resekostnadsersättning m.m. också omfattar ledamot och suppleant i riksbanksfullmäktige. Fullmäktig

och suppleant bör hänföras till reseklass A.

11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

De ändringar som föreslagits i denna lag hänger samman med förslaget om

att bestämmelserna om kassakrav överförs till den nya riksbankslagen.

12 Förslaget till lag om ändring i valutalagen (1939:350) De ändringar som föreslås i 6 a § innebär att fullmäktige i riksbanken skall besluta om tillämpningsföreskrifter enligt valutalagen. Fullmäktige ges

dock en möjlighet att överlåta på valutastyrelsen att besluta om föreskrifter som är av mindre principiell betydelse. Vidare görs också en hänvis-

ning till den nya riksbankslagen. Slutligen har bestämmelserna i 8 § slopats eftersom de blivit överflödiga med hänsyn till utformningen av 12 § i den

föreslagna riksbankslagen.

13 och 14 Förslagen till lag om ändring i föräldrabalken och i lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar

De ändringar som föreslagits innebär att riksbanken inte längre skall ha

som uppgift att för förvar ta emot omyndigas värdehandlingar. Ordet ”riksbanken” i 15 kap. 8 § föräldrabalken och i 1 § lagen (1923: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar har därför utgått.

15 Förslaget till lug om ändring i inkassolagen (1974: 182)

Enligt mitt förslag skall riksbanken inte bedriva inkassoverksamhet. Orden ”Sveriges riksbank” i 2 och 13 §§ i inkassolagen har därför utgått.

3¶Redaktionella ändringar

Utöver de ändringar som föranleds av lagrådets yttrande har vissa redaktionella ändringar gjorts i det förslag till lag om Sveriges riksbank som

remitterats till lagrådet. Ändringar har gjorts i 4—5, 8, 20, 28, 32—33, 35—

36, 38-39, 42—43, 46—48 och 52—54 §§.

Prop. 1986/87: 143

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta

dels de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar,

1. lag om ändring I regeringsformen, . lag om ändring i riksdagsordningen. . lag om Sveriges riksbank,

BOW lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret,

lag om statens upplåning, lag om ändring I sekretesslagen (1980: 100),

NOA . lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel,

dels de inom finansdepartementet upprättade förslagen till ändringar,

8. lag om ändring i bestämmelserna (RFS 1968: 8) om revision av riksdagsförvaltningen,

9. lag om ändring i lagen (1982: 1255) om författningssamlingar för riks-

dagens förvaltningskontor och riksbanken,

I[0. lag om ändring i lagen (1984: 665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen. dess myndigheter och organ,

11. lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel,

12. lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

13. lag om ändring i föräldrabalken,

14. lag om ändring i lagen (1924: 322) om vård av omyndigs värdehandlingar,

15. lag om ändring i inkassolagen (1974: 182).

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag föredraganden lagt fram.

7 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

Bilaga I

Prop. 1986/87: 143

Sammanfattning av den statsskuldspolitiska kommitténs betänkande (SOU 1986: 22) Riksbanken och riksgäldskontoret

Statsskuldspolitiska kommittén har haft till uppgift att allsidigt och förutsättningslöst belysa hur statsskuldspolitiken i framtiden bör samordnas och organiseras. Kommittén har vidare haft till uppgift att se över de

författningar som styr riksbankens verksamhet. I delbetänkandet (SOU 1984:89) Statsskuldspolitiken — samordningsfrågor analyserade kommittén behov av och former för att stärka samord-

ningen av statsskuldspolitiken. Förslag lämnades till åtgärder som i ett

första steg borde vidtas i detta syfte. Kommittén uttalade samtidigt att den

i det fortsatta arbetet kunde komma att pröva mer genomgripande förändringar av organisationen för statsskuldspolitiken m.m. I detta slutbetänkande presenterar kommittén förslag till ny lag om Sveriges riksbank. En förnyad och förutsättningslös prövning görs också av hur statsupplåningen bör samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken. Analysen visar att frågan bör behandlas i ett sammanhang som innefattar organisatoriska

förändringar.

I det följande sammanfattar kommittén sina överväganden och förslag i

fråga om en ny riksbankslag samt i fråga om riksgäldskontorets ställning

och samordningen av statsskuldspolitiken.

Ny riksbankslag

Inledningsvis presenterar kommittén i kapitel 2 översiktligt riksbankens

historiska utveckling, dess författningsmässiga grund och gällande lagbestämmelser. I kapitel 3 beskrivs därefter kortfattat vad penningpolitik är, vilka uppgifter centralbanker har och vilken verksamhet som riksbanken

nu faktiskt bedriver.

I kapitel 4 gör kommittén de första ställningstagandena i fråga om

utformningen av en ny riksbankslag. Riksbankens verksamhet regleras nu i

stora drag av lagen (1934:437) för Sveriges riksbank och av lagen (RFS 1975: 5) med reglemente för riksbanken. Kommittén konstaterar att författ-

ningsmässiga motiv inte längre finns för att bestämmelserna om riksbanken skall vara uppdelade på två lagar. Riksbankslagstiftningen sammanförs därför i en lag. Den nuvarande lagstiftningen är så föråldrad att ändringar

av ett antal paragrafer inom den gamla lagstiftningens ram inte är tillräck-

liga för att åstadkomma modernisering av bestämmelsernas form och inne-

håll. Kommittén har därför lämnat förslag till en ny lag. Inriktningen har

därvid varit att så långt möjligt renodla riksbankens verksamhet till typiska

Prop. 1986/87: 143

centralbanksuppgifter.

Genom att riksbanken är en myndighet under riksdagen måste den nya riksbankslagen innehålla en del bestämmelser som i fråga om regeringens förvaltningsmyndigheter ges förordningsform. Kommittén tillämpar också

den praxis vad gäller överförande av normgivningskompetens till myndig-

heter under riksdagen som utvecklats under senare år. Detta innebär att det i riksbankslagen anges att riksbanken har rätt att besluta om arbetsordning m.m.

Kommittén har bedömt det som lämpligt att till den nya riksbankslagen

föra över de centrala bestämmelserna om landets penningväsen. Härmed

kan lagen (1970: 1028) om rikets mynt upphävas. En praktisk ordning är att

riksbanken kan besluta om sedlars och mynts utformning. För att möjlig-

göra detta föreslår kommittén att regeringsformen ändras.

Riksbankslagstiftningen kan i många avseenden jämställas med de instruktioner som gäller för myndigheter under regeringen. Kommittén har därför funnit det naturligt att den nya riksbankslagen får en disposition

som liknar den som tillämpas i instruktioner för statliga affärsverk och

andra myndigheter. Det betyder att lagen behandlar ämnen som bl. a. riksbankens ändamål, uppgifter, organisation och former för ärendenas handläggning.

I kapitel 5-8 finns de allmänna motiveringarna till de olika delarna i förslaget till ny riksbankslag. Sålunda behandlas i kaptitel 5 frågor om riksbankens ändamål och ställning . En grundläggande fråga är hur riksbankens ändamål bör anges. Kommittén redovisar målformuleringar i ett

antal utländska centralbankslagar och diskuterar för- och nackdelar med

olika sätt att ange sådana mål. Kommittén finner därvid att det inte är

lämpligt att i lagen ge riksbanken ett uttryckligt ekonomisk — politiskt ändamål. Det bör i stället ankomma på politiskt ansvariga organ att besluta om den övergripande inriktningen av penningpolitiken. Inom en sådan ram kan det framstå som naturligt att riksbanken vid utformningen av sina

åtgärder fäster särskilt avseende vid pris- och växelkursstabilitet. Kommit-

tén anser att ändamålet för riksbanken bör uttryckas som en allmän preci-

sering av bankens roll och verksamhetsområde. Detta föreslås ske genom att det i lagen uttalas att riksbanken är landets centralbank samt genom att det anges att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett

säkert och effektivt betalningsväsen.

När det så gäller riksbankens ställning i förhållande till riksdagen och

regeringen diskuterar kommittén olika motiv och möjligheter att ändra nuvarande ordning. Kommittén finner därvid att skäl saknas att föreslå ändring av riksbankens ställning som en myndighet under riksdagen. Nära samverkan behövs emellertid mellan riksbanken och regeringen vid planering och genomförande av den ekonomiska politiken. För att säkerställa att regeringen kan samordna genomförandet av den ekonomiska politiken föreslår kommittén att det i lagen föreskrivs att viktigare penningpolitiskt beslut av riksbanken skall föregås av samråd med statsråd som regeringen bestämmer. Denna ordning svarar också mot dagens praxis. Genom att

samråd skall föregå viktigare penningpolitiskt beslut är det möjligt att

betona riksbankens självständighet från regeringsmakten, utan att detta

riskerar medföra bristande avvägning mellan den ekonomska politikens

Prop. 1986/87: 143

olika delar. Kommittén har konstaterat att det i flertalet granskade utländska centralbankslagar finns något arrangemang som syftar till att samordna penningpolitiken med övrig ekonomisk politik. Kommitténs förslag på denna punkt har samband med förslaget i det följande att regeringen inte längre skall utse ordföranden i riksbanksfullmäktige.

I kapitel 6 behandlar kommittén de uppgifter som riksbanken skall

utföra. I särskilda avsnitt diskuteras befogenheter och beslutsordning för riksbanken med anledning av utgivning av sedlar och mynt, valutapolitiken, kreditpolitiken, uppgiften att vara statens resp. bankernas bank och övriga uppgifter.

Beträffande utgivningen av sedlar och mynt föreslås att RF 9: 13 ändras så att till riksbankens ensamrätt att ge ut sedlar även fogas rätt att ge ut

mynt. Samma bestämmelse i regeringsformen föreslås också bli ändrad på

så sätt att riksdagen i lag kan bemyndiga riksbanken att bestämma om den närmare utformningen av sedlar och mynt. Ett sådant bemyndigande föreslås också i riksbankslagen. Den grundläggande bestämmelsen om penningväsendet, som nu finns i lagen om rikets mynt, om att penningenheten i landet kallas krona och delas i etthundra ören, förs också in i riksbanksla-

gen. Även de valörer med vilka sedlar och mynt får ges ut anges i lagen.

Sedan gammalt finns i riksbankslagen bestämmelser om förhållandet mellan mängden utelöpande sedlar och vissa tillgångar i banken, ursprungligen dess metalliska kassa m. m. Syftet med dessa bestämmelser var en gång i tiden att begränsa sedelutgivningen för att därmed stärka förtroendet för sedlarna. Sedlarna har förlorat sin relativa betydelse som betalningsmedel och sedeltäckningsbestämmelserna utgör idag inte någon reell begränsning av sedelutgivningen. Utgivningen sker numera i den omfattning som bestäms av allmänhetens praktiska behov av dessa betalningsmedel. Kom-

mittén förordar därför att några sedeltäckningsbestämmelser inte skall ingå

1 den nya riksbankslagen.

De valutapolitiska uppgifterna hör till riksbankens allra viktigaste eftersom besluten på detta område ger viktiga förutsättningar för den ekono-

miska politiken I övrigt. I den nuvarande riksbankslagen berörs de valutapolitiska uppgifterna i stort sett endast genom att banken ges befogenhet att köpa och sälja guld, utländska valutor och utländska obligationer m. m.

Kommittén föreslår att det i den nya riksbankslagen anges att riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans externa värde samt bestämma om tillämpningen av detta system. Skulle Sverige som stat framdeles ingå en överenskommelse om valutasystemet med en annan stat eller en internationell organisation behöver bestämmelsen om

denna befogenhet ändras. Den kan däremot fortsätta att gälla om Sveriges

riksbank träffar överenskommelser om valutasystem med andra central-

banker. Kommittén anger också att beslut på detta område i allmänhet

utgör sådant viktigare penningpolitiskt beslut som skall föregås av samråd med företrädare för regeringen. Kommittén för också i den nya lagen in

sådana befogenheter som riksbanken behöver för att på vedertaget sätt

kunna medverka i det internationella monetära samarbetet. Vidare har kommittén i lagen fört in de bestämmelser som behövs för att tillämpa

valutalagen. Härvid har, utan sakprövning, beaktats de förslag som valuta-

Prop. 1986/87: 143

kommittén nyligen lämnat.

De kreditpolitiska uppgifterna är centrala för riksbanken. Det allmänna

syftet med kreditpolitiska åtgärder är att påverka ränta och likviditet på inhemska marknader, men åtgärderna kan mycket väl ha sin grund i valutapolitiska överväganden. Även på detta penningpolitiska område

framgår f.n. riksbankens uppgifter indirekt genom att den nuvarande riksbankslagen ger banken befogenhet att köpa och sälja statspapper samt

bedriva utlåning och inlåning. Huvuddelen av hithörande bestämmelser avser löptider och säkerheter för lån m.m. Kommittén har valt att i den

nya riksbankslagen ta utgångspunkt i det kreditpolitiska syftet när banken ges befogenhet att köpa och sälja statspapper, dvs. bedriva marknadsoperationer. och att till vissa villkor lämna lån till banker, dvs. bedriva traditionell diskontopolitik. Riksbanken har f. n. rätt att låna ut pengar till vem som helst. Kommittén begränsar i sitt förslag denna befogenhet till att i allt väsentligt avse banker.

I fråga om de kreditpolitiska uppgifterna förordar kommittén ett par

nyheter. För det första föreslås riksbanken, om särskilda skäl föreligger, få

ge ut egna kortfristiga skuldebrev. Denna möjlighet kan tänkas behöva utnyttjas t.ex. vid hastiga likviditetsökningar i ekonomin vid tillfällen då

riksbanken inte förfogar över lämpliga statspapper. Riksbankens penningpolitiska arsenal utökas därmed med ett instrument som några andra

centralbanker redan har. För det andra har kommittén till riksbankslagen

fört kassakraven som nu ställs till riksbankens förfogande i lagen

(1974:922) om kreditpolitiska medel. Kommittén har funnit det lämpligt att

låta riksbanken besluta om kassakrav genom förvaltningsbeslut i varje särskilt fall. Därmed behöver inte något bemyndigande ges till regeringen

vilket erfordras när beslut om kassakrav har formen av normgivning. Kassakraven har effekter som i stora drag är likvärdiga med marknadsope-

rationer och diskontopolitik och kommittén anser det lämpligt att de viktigare centralbanksinstrument som verkar marknadskonformt ingår i riks-

bankslagen.

Riksbanken har till uppgift att vara statens bank. Betalningar till och från statsverket sker i allt väsentligt över postgirokonton som till slut

salderas mot statsverkets checkräkning i riksbanken. Riksgäldskontoret svarar för att medel alltid finns tillgängliga på denna. Kommittén föreslår att riksbankens medverkan i hanteringen av statsverkets betalningsström-

mar i lagen skall ges ett i huvudsak oförändrat uttryck. Riksbanken fungerar också som statens bank när den kortfristigt finansierar likviditetssväng-

ningar i statens verksamhet. F.n. förutsätter detta att kortfristiga skulde-

brev — ofta löpande på en dag — utväxlas mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Kommittén föreslår en administrativ förenkling som innebär att riksbanken, för att täcka statsverkets kortfristiga medelsbehov, får bevilja statsverket kontokredit.

Enligt beslut av riksdagen administrerar riksbanken konton för investe-

ringsfonder, likviditetsdepositioner m. m. Detta påverkar riksbankens balans- och resultaträkningar utan att riksbanken har inflytande på den materiella verksamheten. Enligt kommitténs mening är detta inte en typisk centralbanksuppgift. Kommittén föreslår därför att här aktuella medel i

10!

stället bör hällas i niksgäldskontoret. Detta hindrar inte att riksbanken på

Prop. 1986/87: 143

uppdrag av riksgäldskontoret utför administrativa tjänster på området. Bland riksbankens uppgifter ingår också att vara bankernas bank. Häri ingår att ta emot inlåning från bankerna och att lämna dem lån. Villkoren

för dessa lån bestäms av penningpolitiska motiv. Kommittén föreslår att den krets av banker som kan ha checkräkningskredit i riksbanken utan särskild säkerhet vidgas till att utöver affärsbanker även innefatta sparban-

ker och centralkassor för jordbrukskredit. I kommitténs förslag till ny riksbankslag ingår också att riksbanken, som led i dess ändamål att främja

ett säkert och effektivt betalningsväsen, om synnerliga skäl föreligger, får

lämna lån till bankinstitut m.fl. på andra än penningpolitiskt motiverade

villkor. I och med att riksbanken avses ta emot inlåning från bankerna till penningpolitiskt motiverad ränta förordar kommittén att riksgäldskontoret

skall upphöra att ta emot dagsinlåning.

Utöver de verksamheter som nu presenterats har riksbanken f. n. möjlighet att utföra ett antal övriga uppgifter. Några av dessa har inte karaktär av centralbanksuppgifter. Exempel härpå är utlåning till allmänheten, främst i form av finansiering av köp av premieobligationer, hållande av inlåning på checkräkning från anställda i riksbanken, inkassorörelse och depositionsverksamhet. Kommittén har i lagen inte givit riksbanken befogenhet att bedriva verksamhet av här exemphifierat slag. Däremot föreslås att laglig grund skall ges riksbanken att ta betalt för tjänster som utförs i anslutning till centralbanksuppgifterna, t.ex. specialpackning av sedlar och mynt. I lagen föreskrivs också att riksbanken vid planeringen och genomförandet av sin verksamhet skall beakta de krav som totalförsvaret ställer. Vidare

skall riksbanken ansvara för beredskapsplanläggning på bank- och betalningsväsendets område.

När kommittén angett vilka uppgifter riksbanken skall utföra går kommittén över till att i kapitel 7 behandla frågor om riksbankens ledningsorganisation. Med denna avses främst fullmäktige, direktionen, riksbankschef och vice riksbankschef.

Riksbankens högsta organ är fullmäktige som f.n. består av sju ledamöter varav sex väljs av riksdagen medan den sjunde, som också är ordförande, utses av regeringen. Fullmäktige sammanträder en gång i veckan under en stor del av året och annars varannan vecka och fattar riksbankens viktiga penningpolitiska och administrativa beslut. Under fullmäktige finns ett ledningsorgan som kallas direktionen. Denna består av riksbankschefen, som är ordförande, deputeraden och jourhavande leda-

moten som båda är fullmäktigeledamöter. I övrigt ingår vice riksbankschefen, den riksbanksdirektör som ansvarar för aktuell fråga och i vissa fall:

två personalföreträdare. Direktionen har till uppgift att bereda ärenden som skall handläggas av fullmäktige. bevaka att fullmäktiges beslut verk-

ställs samt fatta beslut i vissa ärenden, främst tillsättning av lägre tjänster.

Bland de sex ledamöter av fullmäktige som riksdagen valt utser riksbanksfullmäktige en riksbankschef. I praktiken är en fullmäktig redan vid valet

till fullmäktige utpekad som riksbankschef. Riksbankschefen leder under

fullmäktige riksbankens verksamhet, även om lagen f.n. inte ger honom någon egen beslutsbefogenhet. Fullmäktige utser inom eller utom fullmäk-

tigekretsen en vice riksbankschef. Hittills har vice riksbankschef utsetts Prop. 1986/87: 143

utom fullmäktiges ledamöter.

Kommittén har funnit några svagheter i riksbankens ledningsorganisa-

tion. Riksbankschefen väljs av riksdagen på ett uppenbart politiskt man-

dat. Detta har visat sig leda till bristande kontinuitet på riksbankschefsposten vid växlingar i den politiska makten, något som i sin tur kan anses vara

ogynnsamt vid utformning och genomförande av penningpolitiken. Täta

växlingar på riksbankschefsposten försvagar också i viss mån riksbankschefens auktoritet i internationella sammanhang. Kommittén önskar med sina förslag medverka till att skapa förutsättningar för ökad kontinuitet på riksbankschefsposten utan att riksbankschefens ställning försvagas.

Sedan 1897 utser regeringen ordföranden i riksbanksfullmäktige. Detta

är en ordning som har sina rötter i ett förparlamentariskt skede. Kommit-

tén anser att riksdagens huvudmannaskap för riksbanken bör återspeglas i sättet att utse ordförande i fullmäktige. För att i andra former säkerställa samordning av penningpolitiken med övrig ekonomisk politik föreslår

kommittén, som nämnts i det föregående, viss samrådsskyldighet för riks-

banken.

Kommitténs granskning av direktionens verksamhet har visat att den inte i praktiken utför de uppgifter som den en gång avsågs göra. Enligt kommitténs mening har utvecklingen lett till att med fördel andra organ inom riksbanken kan överta de lednings- och beslutsuppgifter som direktionen nu antas handha.

I fråga om riksbankschefen konstaterar kommittén att om det skall vara

möjligt att åstadkomma förutsättningar för kontinuitet på riksbankschefs-

posten måste riksbankschefen utses på ett sätt som gör att denne inte

uppenbarligen måste betraktas som en partiföreträdare. Kommittén disku-

terar ett antal olika sådana lösningar varvid behandlas frågor om bl.a. riksbankschefens formella ställning. förutsättningarna för kontinuitet vid

politiska maktskiften och majoritetsförhållandena i fullmäktige. Kommitténs förslag är att de av riksdagen valda ledamöterna av riksbanksfullmäktige bör utse en riksbankschef utom fullmäktigekretsen. I och med att en

person utses till riksbankschef skall han emellertid med stöd av en bestämmelse i regeringsformen bli fullmäktig. Riksbankschef bör av fullmäktige förordnas tills vidare eller med ett tidsbegränsat förordnande. Sådant

förordnande bör inte löpa ut samtidigt med övriga fullmäktigeledamöters

förordnanden. Riksbankschef kan entledigas genom att fullmäktige återkallar förordnandet eller genom att riksdagen inte beviljar ansvarsfrihet.

Kommittén anser att riksbanksfullmäktige alltfort skall vara bankens högsta organ samt verka på i stort sett samma sätt och ha i huvudsak samma uppgifter som i dag. Det betyder att fullmäktige skall fatta alla viktiga penningpolitiska och administrativa beslut i banken. Ärenden som skall avgöras av fullmäktige anges i den nya riksbankslagen. Dessutom

uttalas att ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riks-

bankschefen eller delegeras av denne. Detta betyder att riksbankschefen som högste verkställande tjänsteman nu föreslås få en uttrycklig beslutskompetens.

Enligt kommitténs mening finns det inte längre tillräckliga skäl för att behålla den ordningen att regeringen utser ordförande i riksdagens viktigaste myndighet. Kommittén föreslår därför att riksdagen skall välja samt- 103

liga ledamöter av riksbanksfullmäktige utom riksbankschefen. De av riks-

Prop. 1986/87: 143

dagen valda fullmäktigeledamöterna utser sedan ordförande inom sin krets. Här kan erinras om att kommittén också föreslår att sambandet med

regeringen skall markeras genom att det i riksbankslagen föreskrivs att viktigare penningpolitiskt beslut av riksbanken skall föregås av samråd med statsråd som regeringen bestämmer.

Kommitténs förslag är således att riksbanksfullmäktiges ordförande skall väljas av fullmäktige bland de ledamöter som riksdagen valt och att riksbankschefen skall utses av fullmäktige utom fullmäktigekretsen, men

att riksbankschefen i och med att han utses också blir fullmäktig. Med oförändrat antal ledamöter i fullmäktige och med gängse valsätt i riksdagen skulle detta kunna leda till att den parlamentariska majoriteten inte skulle vara tillförsäkrad majoritet i fullmäktige om riksbankschefen — som ju väljs på ett inte politiskt mandat — i någon fråga förenar sig med

minoriteten. För att lösa detta problem föreslås att antalet ledamöter i fullmäktige ändras till åtta. Därmed kan också den parlamentariska minori-

teten även i fortsättningen få utse tre ledamöter. Majoriteten förutsätts utgöras av ordföranden och tre övriga ledamöter. Om i något fall riks-

bankschefen förenar sig med minoritetens tre ledamöter kan majoriteten

likväl få igenom sitt förslag med stöd av ordförandens utslagsröst. Kommitténs förslag om riksbankschefen och riksbanksfullmäktige innebär att

RF 9: 12 behöver ändras.

Vad så gäller direktionen anser kommittén att den framdeles inte behövs som beslutsorgan i riksbanken. Dess beslutsfunktion bör i allt väsentligt föras över på riksbankschefen och av denne till betydande del delegeras till

linjechefer i riksbanken. Det betyder att de lagreglerade uppdragen som

deputerad och jourhavande ledamot kan slopas. Däremot anser kommittén

att man på lämpligt sätt bör upprätthålla den informationsförmedlande funktion som den nuvarande direktionen fyller. Fullmäktige bör därför pröva uppgifter och sammansättning av ett informationsorgan. Bestäm-

melser om ett sådant organ bör tas in i den arbetsordning som fullmäktige skall fastställa.

I den nuvarande riksbankslagen föreskrivs att fullmäktig inte får vara ledamot av styrelsen för annan bank. Något hinder finns däremot inte för

fullmäktig att vara styrelseledamot i t.ex. kreditaktiebolag. finansbolag

eller försäkringsbolag, vilka också bedriver verksamhet på kreditmarkna-

den. Om denna möjlighet utnyttjas kan detta skapa lojalitetskonflikter för de berörda personerna. Kommittén förestår därför att valbarhets- och

behörighetsvillkoren för fullmäktig skall vidgas så att sådan inte får vara

ledamot i styrelsen för svenskt kreditinstitut eller fondkommissionsbolag. Däremot föreslår kommittén inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen som hindrar att ledamot i riksbanksfullmäktige samtidigt är ledamot i det styrande organet i riksgäldskontoret. Om någon person ingår i de två organen kan detta främja samordningen av statsskuldspolitiken.

Bestämmelser om tjänst som vice riksbankschef finns i riksdagsordningen av den anledningen att vice riksbankschef är suppleant för riksbankschefen i fullmäktige. Med det valsätt för riksbankschefen som kommittén föreslår kan det vara lämpligt att ytterligare en suppleant finns för riks-

bankschefen. Vidare anser kommittén att riksbankens ledningsorganisa-

tion under riksbankschefens ibland kan behöva förstärkas. Kommittén

Prop. 1986/87: 143

föreslår därför att RO 8:6 ändras så att fullmäktige utom fullmäktigekret-

sen får utse högst två vice riksbankschefer. I kapitel 8 behandlar kommittén olika administrativa frågor som behö-

ver beaktas vid utformning av en ny lag för riksbanken. Dessa avser i flertalet fall riksbankens rättigheter och skyldigheter i förhållande till riksdagen och dess myndigheter samt myndigheter under regeringen.

Riksbanken skall självfallet vara bokföringsskyldig. Eftersom detta inte

följer av annan lag som gäller riksbanken förordar kommittén att detta

anges i riksbankslagen. Vidare anser kommittén att bokföringen skall ske

på sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Därmed ges en norm för redovisningen som är ett stöd för riksbanken och revisorerna.

F.n. beslutar riksdagen om disposition av riksbankens vinst utan att resultat- och balansräkningarna har fastställts. Kommittén anser att detta

är olämpligt och föreslår att riksdagen först skall besluta att fastställa

resultat- och balansräkningarna och därefter besluta om vinstdispositionen. Det betyder att revisorernas berättelse bör innehålla ställningstagande till riksbankens resultat- och balansräkning samt — liksom tidigare

— uttalande om huruvida ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Kommittén anser att riksbankens redovisning till riksdagen bör innefatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken. Enligt kommitténs mening är det önskvärt att förvaltningsberättelserna i framtiden görs utförligare och tydligare, främst vad gäller redogörelsen för riksbankens förvaltningsverksamhet. För att bereda banken skälig tid härför föreslår kommittén att redovisningen till riksdagen skall lämnas före den 15 februari i stället för som nu före utgången av januari.

Kommittén anser att en budget för förvaltningsverksamheten är ett lämpligt styrinstrument för fullmäktige och riksbankschefen. En budget underlättar vidare delegering av ekonomiskt beslutsansvar inom banken och en budget kan vara en utgångspunkt vid revisorernas granskning av

riksbankens förvaltning. Kommittén föreslår därför att fullmäktige före utgången av december skall fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räkenskapsåret. Kommittén förordar således att riksbanken själv får fastställa sin budget, men anser att den

skall tillställas riksdagen för kännedom.

När det gäller personalvolymen i banken föreslår kommittén att den skall regleras av en personalförteckning som upprättas av fullmäktige samt av tillgången på medel enligt gällande budget. Vidare föreslår kommittén att fullmäktige skall tillsätta de högsta chefstjänsterna och dessa får tillsättas utan att kungöras till ansökan lediga.

Riksbanken fattar en mängd administrativa beslut som berör bankens

inre verksamhet. Sådana beslut har dock ofta i princip karaktär av norm-

givning. Regeringsformen innehåller inte bestämmelser som möjliggör direktdelegering av normgivningsrätt från riksdagen till myndighet under

riksdagen. I praxis har dock utvecklats en ordning som innebär en delege-

ring till myndigheter att besluta om regler för den inre verksamheten. Detta har skett i instruktionen för justitieombudsmännen och i lagen om riksgäldskontoret. Motsvarande ordning behöver gälla riksbanken. Kommit-

tén förordar därför att riksbanken skall få besluta om bl. a. arbetsordning.

Prop. 1986/87: 143

När det gäller riksbankens yttre organisation anges i de nuvarande bestämmelserna att riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm samt vid åtta regionkontor och högst 14 kassakontor på andra orter i landet. Riksbanken bedriver nu också försöksverksamhet med sedeldepåer. För att fullmäktige i framtiden utan lagändring skall kunna besluta om ändring av antalet kontor om detta visar sig vara sakligt motiverat, föreslår kommittén att det i riksbankslagen anges att riksbanken bedriver verksamhet vid ett huvudkontor samt vid regionkontor, kassa-

kontor och sedeldepåer.

I fråga om riksbankens inre organisation anser kommittén att riksdagen bör få tillräcklig kontroll genom de administrativa bestämmelser i övrigt som kommittén förordar. Kommittén anser därför att det i den nya riksbankslagen inte behöver finnas bestämmelser om huvudkontorets organisation under vice riksbankschef. Arbetsorganisationen och ärendenas fördelning mellan enheter skall dokumenteras i en arbetsordning som beslutas av fullmäktige.

Kommitténs förslag i fråga om en ny riksbankslag innebär, som framgått

i det föregående, att ett antal ändringar också behöver göras i regeringsformen och riksdagsordningen. Härvid synes lämpligen förslaget till ändringar i riksdagsordningen böra behandlas på samma sätt som förslaget till ändringar i regeringsformen. Detta betyder att riksdagen har att fatta två likalydande beslut om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen, varvid det andra beslutet fattas sedan val hållits till riksdagen. Dessutom

bör minst tio månader förflyta mellan den tidpunkt då ärendet första

gången anmäldes i riksdagens kammare och valet. Innebörden härav är att regeringen bör anmäla förslag till ändring av regeringsformen, riksdagsord-

ningen och ny riksbankslag i riksdagen senast i november 1987. Riksda-

gens första och vilande beslut om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen kan då fattas under våren 1988. Efter valet i september 1988 kan riksdagen under hösten 1988 fatta det andra och slutliga beslutet om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen samt beslut om bl. a. en ny riksbankslag. De i detta sammanhang aktuella lagändringarna kan sedan träda i kraft den I januari 1989.

Riksgäldskontorets ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken

Kommittén går så över till att i kapitel 9 behandla frågor om riksgäldskon-

torets ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken.

Med samordning av statsskuldspolitiken avser kommittén det sätt på vilket statsupplåningen samordnas med penningpolitiken och finanspolitiken. Under senare hälften av 1970-talet och början av 1980-talet fram till senhösten 1984 fanns otvivelaktigt stora samordningsproblem mellan statsupplåningen och penningpolitiken eller — uttryckt i institutionella termer — mellan riksgäldskontoret och riksbanken. Den snabba utveck-

lingen under de allra senaste åren mot att använda marknadsanpassade

metoder vid emission av statsskuldväxlar och i penningpolitiken har emellertid i väsentlig mån minskat behovet att med särskilda åtgärder samordna denna upplåning med penningpolitiken. Enligt kommitténs mening bör de mest angelägna samordningsbehoven kunna tillgodoses med att upplåning-

en sker enligt en plan som utformas av berörda intressenter. Därutöver bör

Prop. 1986/87: 143

det ankomma på chefer och tjänstemän i berörda organisationer att tillse

att erforderlig samverkan i emissionsfrågor sker i smidiga former.

Under de senaste tio åren har statsskuldspolitiken och penningpolitiken i

vårt land genomgått drastiska förändringar. Kommittén är övertygad om

att förutsättningar och metoder i statsskuldspolitiken och penningpolitiken samt de allmänna ekonomiska förutsättningarna härför kommer att ändras även i framtiden. Det framstår då inte som lämpligt att forma organisationen till en bestämd situation. Inte heller framstår lagreglerade former för

samverkan som lämpliga. Kommittén anser i stället att det är särskilt viktigt att berörda parter har flexibilitet att anpassa samverkan mellan

statsupplåningen och penningpolitiken till vad förutsättningarna och metoderna i varje situation kan kräva.

Vad så gäller samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken

erinrar kommittén om att räntorna på statsskulden utgör mer än 20970 av statens utgifter. Även om skulden och upplåningen är given kan de operativa beslut som riksgäldskontoret fattar få betydelse för den belastning som

räntorna på kort och lång sikt uppvisar på statens budget. Kommittén

anser att statsskuldsförvaltningens mål behöver kunna hävdas och att statsskuldspolitiken skall bedrivas med en långsiktig inriktning att begränsa de statsfinansiella kostnaderna för upplåningen. De olika avvägningar som behöver göras inom en sådan ram kan emellertid innebära skilda konsekvenser för statens budget och kan också hänga samman med ställ-

ningstaganden som görs som ett led i verkställandet av den ekonomiska politiken. Enligt kommitténs mening är det därför önskvärt att regeringens

finansiella och ekonomiska bedömningar i lämpliga former löpande kan tillföras och vägas in i riksgäldskontorets styrande organs beslutsfattande. Samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken är enligt kommitténs mening av sådant beständigt slag och bör ske i sådana former att förutsättningarna för samordningen bör ges organisatoriskt uttryck. För att främja samordningen mellan statsupplåningen och finanspolitiken är det enligt kommitténs mening ändamålsenligt att låta riksgäldskontoret bli en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet.

Vissa av de kreditgarantier på drygt 50 miljarder kr. som staten genom riksgäldskontoret har ställt ut är förenade med betydande risker för att

staten faktiskt kommer att på ett eller annat sätt få infria garantin. Detta

gäller särskilt i fråga om garantier till varv och rederier. I en del fall är det därvid endast fråga om bevakning av statens rättigheter som konkursborgenär. I andra fall kan dock beslut av näringspolitisk innebörd komma

att få fattas. Dessa fattas då i första hand i regeringskansliet efter beredning i framför allt finans- och industridepartementen. Denna ordning är

naturlig och ofrånkomlig i och med att regeringen ansvarar för verkställandet av statens näringspolitik. Det ankommer därefter på riksgäldskontoret att fatta avsedda beslut. Enligt kommitténs mening är det inte rimligt att

riksgäldskontoret och riksdagen skall behöva ta det formella ansvaret för

dessa åtgärder. Enligt kommitténs mening bör därför ansvaret för garantihanteringen övergå tull en myndighet under regeringen. Den parlamentariska kontrollen av verksamheten kan därmed också bli effektivare.

Riksgäldskontoret utför centrala finansförvaltande uppgifter i staten.

Vissa uppgifter av liknande eller angränsande slag utförs av myndigheter

Prop. 1986/87: 143

under regeringen. Det förhållandet att dessa finansförvaltande myndighe-

ter har olika huvudmän har begränsat möjligheterna att utveckla förvalt-

ningsstrukturen på detta område. Vissa brister i den administrativa stad-

gan har också varit tydliga under senare år när riksgäldskontorets uppgifter ökat i omfång och svårighetsgrad. Enligt kommitténs mening förbättras

förutsättningarna för riksgäldskontorets framtida verksamhetsutveckling om kontoret får bli en myndighet under regeringen. | Riksdagens finansmakt innefattar att riksdagen beslutar om statens in-

komster och utgifter. I finansmakten ingår emellertid f.n. inte att riksdagen skall besluta om hur mycket staten får låna upp. I stället verkställer niksdagens verk riksgäldskontoret den upplåning som behövs. En bättre ordning är enligt kommitténs mening att riksdagen, I anslutning till att

statsbudgeten sammanställs och som ett led i utövandet av finansmakten,

beslutar om ett lånebemyndigande till regeringen. Verkställandet av upplåningen bör sedan åvila en myndighet under regeringen. Riksdagens finansoch kontrollmakt skulle stärkas av en sådan ordning.

Det ursprungliga motivet för att riksgäldskontoret skulle vara en myndighet under riksdagen var att riksdagen 1789 kände behov av att stärka

sitt inflytande över statens finansmakt. I och med att parlamentarismens principer sedan länge tillämpas i vårt land, anser kommittén att det histo-

riska och politiska motivet för att riksgäldskontoret är en riksdagens myndighet numera saknar bärkraft. Den ordning som för länge sedan syftade till att stärka riksdagens ställning i förhållande till regeringen kan paradox-

alt nog få en motsatt verkan i dagens situation. Riksdagens grundlagsentiga kontroll- och finansmakt har svårare att komma till sin fulla rätt i vad gäller

den verksamhet som bedrivs av en förvaltningsmyndighet under riksdagen. Enligt kommitténs mening stärks riksdagens kontroll över riksgäldskontorets verksamhet om verket ombildas till en myndighet under rege-

ringen. Då kan nämligen ärenden som avgjorts av regeringen granskas av

konstitutionsutskottet, misstroendeförklaring kan riktas mot statsråd samt interpellation eller fråga väckas. Ärenden som avgjorts av myndigheten kan också belysas genom användning av spörsmålsinstitutet. Riksdagens finansmakt stärks vidare om riksdagen beslutar om ett lånebemyndigande

till regeringen i stället för att ett riksdagens verk, som nu. har till ovillkorlig

skyldighet att med lån finansiera underskott i statsbudgeten m. m. Dessutom blir beslut med utgiftskonsekvenser inom riksgäldskontorets verksam-

hetsområde underkastade den befogenhetsfördelning mellan riksdagen och

regeringen som följer av riksdagens finansmakt.

Kommittén kan inte se något vägande sakligt eller formellt skäl att

behälla riksdagens huvudmannaskap för riksgäldskontoret. I och med att riksgäldskontoret har blivit en myndighet med viktiga verkställighetsupp-

gifter inom främst finans- och näringspolitiken finns däremot goda skäl som talar för att ändra huvudmannaskapet. Kommittén förordar därför att

riksgäldskontoret ombildas från att vara en myndighet under riksdagen till

att bli en myndighet under regeringen.

För att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret skall kunna överföras till regeringen måste regeringsformen ändras. Den bestämmelse som berörs är RF 9:10. där det bl.a. föreskrivs att det under riksdagen skall

finnas myndighet med uppgift att I enlighet med riksdagens bemyndigande

Prop. 1986/87: 143

ta upp och förvalta lån till staten. Likaså måste riksdagsordningen ändras på några ställen. I RF 9:10 föreskrivs också att regeringen icke utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån. Denna bestämmelse bör behållas och riksdagen kan

sedan med stöd därav besluta om ett bemyndigande för regeringen att ta upp lån. Det synes lämpligt att ett sådant beslut fattas årligen i anslutning till det att finansutskottet sammanställer statsbudgeten. Det blir därmed ett av de sista beslut som riksdagen vid varje riksmöte fattar.

Det lånebemyndigande som regeringen får av rikdagen förutsätts delegeras till riksgäldskontoret och det nya riksgäldskontorets styrelse och ledning i övrigt avses kunna fatta upplåningsbeslut med samma praktiska

befogenheter som gäller nu. För att en utländsk långivare aldrig skall behöva ifrågasätta riksgäldskontorets befogenhet att göra åtaganden, föreslår kommittén att det i en särskild lag slås fast att staten är ansvarig för

samtliga lån och garantier som riksgäldskontoret ombesörjer.

Det nya riksgäldskontoret bör vara en myndighet som hör till finansde-

partementet. För att bevara kontinuitet och ge riksdagen insyn i verkställandet av statsupplåningen bör i verkets styrelse finns ett väsentligt parla-

mentariskt inslag. Riksgäldskontoret avses även framdeles ha till huvud-

uppgift att ta upp och förvalta lån till staten. Kontoret förutsätts också

bedriva statsupplåning och förvaltning av statsskulden inom ramen för en

rationell statsskuldspolitik och dess ställning mot marknaden jämfört med idag skall vara oförändrad. Uppgiften att genomföra penningpolitik skall

åvila riksbanken.

Riksgäldskontoret utser f.n. partibidragsnämndens tre ledamöter. Vid förändring av huvudmannaskapet kan denna uppgift liksom utbetalningen av partibidragen överföras till riksdagens förvaltningskontor. På motsvarande sätt kan uppgiften att handha redovisning och intern revision för den

inre riksdagsförvaltningen och andra riksdagens verk än riksbanken över-

föras till riksdagens förvaltningskontor.

Ändring av huvudmannaskapet för riksgäldskontoret förutsätter att re-

geringsformen och riksdagsordningen ändras vilket får som konsekvens att

den särskilda beslutsprocess som tidigare redovisats skall tillämpas. Regeringen bör sålunda anmäla ärendet om ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret med de lagändringar detta innefattar för riksdagen senast i november 1987. Riksdagens första vilande beslut om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen kan då fattas under våren 1988. Efter valet i

september 1988 kan riksdagen under hösten 1988 fatta det andra och slutliga beslutet om ändring av regeringsformen och riksdagsordningen i

hithörande delar samt beslut om övrig i sammanhanget aktuell lagstiftning.

Samtliga nu ifrågavarande lagändringar bör lämpligen träda i kraft den I juli 1989, fr.o.m. vilken dag riksgäldskontoret sålunda blir en myndighet under regeringen.

Kommittén lämnar förslag till en ny lag om Sveriges riksbank samt föreslår ändringar av regeringsformen, riksdagsordningen och vtterligare ett antal lagar. I kapitel 10 lämnas specialmotiveringar till författningsför-

slagen. Ledamoten Tobisson har avgivit ett särskilt yttrande. |

Bilaga 2

Prop. 1986/87: 143

Statsskuldspolitiska kommitténs författningsförslag

1¶Förslag till Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrives att 9 kap. 10, 12 och 13 §§ regeringsformen! skall ha följande tydelse.

9 kap.

10 § Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Regeringen får icke utan riksda- Regeringen får icke utan riksda-

gens bemyndigande taga upp lån el- gens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk ler i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse. förpliktelse.

Under riksdagen skall finnas myndighet med uppgift att i enlighet med riksdagens bemyndigande

taga upp och förvalta lån till staten. Närmare bestämmelser härom meddelas i lag.

12 §

Riksbanken är myndighet under Riksbanken är myndighet under

riksdagen. riksdagen.

Riksbanken förvaltas av sju full- Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige. En av dessa och en supp- mäktige. Sju fullmäktige väljes av leant för honom förordnas av rege- riksdagen. De nämnda sju fullmäk-

ringen för tre år i sänder. Övriga tige väljer för tid som dessa besex väljes av riksdagen. Den full- stämmer vwvtterligare en ledamot

mäktig som regeringen har förord- som på en gång är fullmäktig och

nat är ordförande. Han får ej utöva chef för riksbanken. De fullmäktige

annat uppdrag eller inneha tjänst som valts av riksdagen väljer inom inom riksbankens ledning. Bestäm- sig ordförande. Han får ej utöva melser om riksdagens val av full- annat uppdrag eller inneha tjänst

! Regeringsformen omtryckt senast 1985: 866

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 143

mäktige. om riksbankens ledning i inom riksbankens ledning. Bestämövrigt samt om dess verksamhet melser om riksdagens val av fullmeddelas i riksdagsordningen och mäktige, om riksbankens ledning i annan lag. Övrigt samt om dess verksamhet meddelas i riksdagsordningen och annan lag. Fullmäktig som riksdagen vägrar Fullmäktig som riksdagen vägrar

ansvarsfrihet är därmed skild från ansvarsfrihet är därmed skild från

sitt uppdrag. Regeringen kan åter- sitt uppdrag. Den fullmäktig som är kalla förordnandet för ordföranden riksbankens chef kan även skiljas eller för dennes suppleant. från sitt uppdrag av de övriga fullmäktige. Ordföranden får skiljas från detta sitt uppdrag av de fullmäktige som valts av riksdagen.

13 §

Endast riksbanken har rätt att ut- Endast riksbanken har rätt att utgiva sedlar. Bestämmelser om pen- giva sedlar och mynt. Bestämmelning- och betalningsväsendet med- ser om penning- och betalningsvädelas i övrigt genom lag. sendet meddelas i övrigt genom lag. Utan hinder härav kan dock riks-

banken efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter om utform-

ningen av sedlar och mynt.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 9 kap. 10 § den 1 juli 1989 och i övrigt den I januari 1989. 2. De äldre föreskrifterna i 9 kap. 12 § gäller intill dess val av fullmäktige och val av riksbankschef skett enligt de nya bestämmelserna.

2¶Förslag till Lag om ändring i riksdagsordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen! dels att 8 kap. 6 § och 9 kap. 4 § skall ha följande lydelse. dels att tilläggsbestämmelserna 3.8.3, 3.13.1. 4.6.1, 4.6.2 och 7.1.1. skall ha följande lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 3.8.3 Om förslagsrätt för fullmäktige i Om förslagsrätt för fullmäktige i riksbanken, fullmäktige t riksgälds- riksbanken, riksdagens ombuds- ! Riksdagsordningen omtryckt senast 1985: 1068

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 143

kontoret, tiksdagens ombudsmän män och riksdagens revisorer i anoch riksdagens revisorer i annan nan fråga än som avses i 8 § första fråga än som avses i 8§ första stycket första punkten föreskrives stycket första punkten föreskrives särskilt. särskilt.

3.13.1¶Motion får avlämnas med anled- Motion får avlämnas med anledning av redogörelse från fullmäk- ning av redogörelse från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riks- tige I riksbanken, riksdagens omgäldskontoret, riksdagens ombuds- budsmän eller riksdagens revisorer. män eller riksdagens revisorer.

4 kap.

4.6.1¶Konstitutionsutskottet skall, ut- Konstitutionsutskottet skall, utöver sina uppgifter enligt 4 §, bere- över sina uppgifter enligt 4 §, bereda ärenden om lagstiftning i konsti- da ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltnings- tutionella och allmänt förvaltningsrättsliga ämnen, ärenden om press- rättsliga ämnen, ärenden om presseller partistöd, lagstiftning om ra- eller partistöd, lagstiftning om radio, television och film liksom and- dio, television och film liksom andra ärenden som angår yttrandefri- ra ärenden som angår yttrandefrihet, opinionsbildning och religions- het, opinionsbildning och religionsfrihet, övriga ärenden om riksda- frihet, övriga ärenden om riksda-

gen, riksdagens ombudsman och gen, riksdagens ombudsman och

riksdagens myndigheter utom riks- riksdagens myndigheter utom riksbanken, riksgäldskontoret och riks- banken och riksdagens revisorer, dagens revisorer, ärenden om med- ärenden om medgivande från riksgivande från riksdagen att väcka ta- dagen att väcka talan mot riksdagslan mot riksdagsledamot eller att in- ledamot eller att ingripa i hans pergripa i hans personliga frihet samt sonliga frihet samt ärenden av allärenden av allmän betydelse för män betydelse för den kommunala den kommunala självstyrelsen. självstyrelsen.

4.6.2¶Finansutskottet skall, utöver sina Finansutskottet skall. utöver sina

uppgifter enligt 5 § första stycket, uppgifter enligt 5 § första stycket,

bereda ärenden om penning-, kre- bereda ärenden om penning-, kredit- och valutapolitiken, om riks- dit- och valutapolitiken och om gäldskontoret och riksdagens revi- riksdagens revisorer. Det skall visorer. Det skall vidare bereda ären- dare bereda ärenden av allmän beden av allmän betydelse för den tydelse för den kommunala ekonokommunala ekonomin samt ären- min samt ärenden om statlig statiden om statlig statistik, redovis- stik, redovisning, revision och raning, revision och rationalisering, tionalisering, om statens egendom

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 143

om statens egendom och upphand- och upphandling i allmänhet och

ling i allmänhet och förvaltnings- förvaltningsekonomiska ärenden i

ekonomiska ärenden i övrigt som Övrigt som icke rör enbart visst ämicke rör enbart visst ämnesområde. nesområde. Utskottet skall även

Utskottet skall även bereda budget- bereda budgettekniska ärenden,

tekniska ärenden, granska beräk- granska beräkningen av statens inningen av statens inkomster samt komster samt sammanställa statssammanställa statsbudgeten. budgeten.

7 kap.

Utöver de val som kammaren Utöver de val som kammaren förrättar enligt regeringsformen och förrättar enligt regeringsformen och

riksdagsordningen skall den före- riksdagsordningen skall den före-

taga val till taga val ull

1. riksgäldsfullmäktige 1. Nordiska rådets svenska dele-

2. Nordiska rådets svenska dele- gation, gation, 2. Europarådets svenska delega-

3. Europarådets svenska delega- tion, tion, 3. styrelsen för Stiftelsen Riks-

4. styrelsen för Stiftelsen Riks- bankens jubileumsfond. bankens jubileumsfond. Kammaren skall också för riks- Kammaren skall också för riks- dagens valperiod utse aderton leda-

dagens valperiod utse aderton leda- möter av riksdagen med uppdrag möter av riksdagen med uppdrag att följa verksamheten vid Procoratt följa verksamheten vid Procor- dia AB och Svenska Varv AB.

dia AB och Svenska Varv AB.

8 kap.

65 Val av fullmäktige i riksbanken Riksdagens val av fullmäktige i avser riksdagens valperiod. riksbanken avser riksdagens val-

Fullmäktige väljer inom sig en period.

chef för riksbanken samt inom eller Fullmäktige väljer utom sig högst utom sig en vice chef för riksbank- två vice chefer för riksbanken för

en. Är denne icke själv fullmäktig, en tid av högst tre år. Dessa skall, i

skall han vara särskild suppleant den inbördes ordning som fullmäkför riksbankschefen i fullmäktige tige bestämmer, vara suppleanter

och som sådan ha företräde till för riksbankschefen i fullmäktige. tjänstgöring framför övriga suppleanter.

8 Riksdagen 1986/87.1 saml. Nr 143

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143

9 kap.

Riksdagens = förvaltningskontor Riksdagens = förvaltningskontor skall, såvitt gäller riksdagen och skall, såvitt gäller riksdagen och

riksdagens myndigheter, i den om- riksdagens myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer fattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor angående 1. handlägga frågor angående

förhandlingar om anställnings- och förhandlingar om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare samt arbetsvillkor för arbetstagare samt

andra personalfrågor, andra personalfrågor, 2. göra upp förslag till anslag på 2. göra upp förslag till anslag på

statsbudgeten, statsbudgeten,

3. i övrigt handlägga frågor om 3. i övrigt handlägga frågor om förvaltningen inom riksdagen och förvaltningen inom riksdagen och frågor om förvaltning av ekonomisk frågor om förvaltning av ekonomisk

natur inom riksdagens myndighe- natur inom riksdagens myndigheter, utom riksbanken och riksgälds- ter, utom riksbanken, kontoret,

4. meddela föreskrifter och råd i 4. meddela föreskrifter och råd i sådana frågor som avses i 1—3. sådana frågor som avses i 1—3.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 8 kap. 6 § den 1 januari 1989 och i övrigt den 1 juh 1989.

2. Tilläggsbestämmelsen i 3.13.1 i den äldre lydelsen tillämpas på den berättelse som avges över förvaltningen av riksgäldskontoret under bud-

getåret 1988/89. 3. Riksdagen väljer 1989 för återstoden av valperioden sju fullmäktige.

Därmed upphör tidigare uppdrag för fullmäktige som riksdagen valt för valperioden.

4. Föreskrifterna om chef för riksbanken i 8 kap. 6 §i dess äldre lydelse

gäller intill dess riksdagen valt fullmäktige enligt bestämmelserna i lagen (0000: 000) om ändring i regeringsformen.

3¶Förslag till Lag om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 & Sveriges riksbank, som enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är en myndighet under riksdagen, är landets centralbank. Den får endast bedriva

eller ta del! i sådan verksamhet som anges i denna eller annan lag.

2§ Riksbanken är en självständig juridisk person, för vars ekonomiska förpliktelser staten ansvarar.

Banken har en grundfond som uppgår ull ettusen miljoner kronor, en

reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en disposi-

Prop. 1986/87: 143 tionsfond.

3 & Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, jordbrukskassor, kreditaktiebolag, finansbolag enligt lagen (1980:2) om finansbolag, allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan.

Åndamål

4 & Riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.

Penningväsen

5 & Enligt 9 kap. 13 § regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge

ut sedlar och mynt. Det ankommer också på riksbanken att meddela

föreskrifter om utformningen av de sedlar och mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som utges av riksbanken är lagligt betalningsmedel.

Penningenheten i landet kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

6 & Sedlar får ges ut med namnvärdena tio, femtio, etthundra. femhundra. ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med namnvärdena tio öre. femtio öre, en krona och fem

kronor.

Dessutom får minnes- och jubileumsmynt med andra namnvärden ges ut.

7. & Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

8 8 Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksbanken. Banken får också ge ut ersättning för sedlar som blivit helt förstörda.

Om det föreligger särskilda skäl, får riksbanken lösa in sedlar och mynt

som upphört att vara lagligt betalningsmedel.

Valuta- och kreditpolitik

9 & Riksbanken skall följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder.

10 & Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans externa värde samt bestämma om tillämpningen av detta

system.

11 8& Det ankommer på riksbanken att i valutapolitiskt syfte hålla till-

gångar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld.

12 & Riksbanken får i valutapolitiskt syfte köpa, sälja och förmedla han- Prop. 1986/87: 143 del med utländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsättningsbara

skuldebrev i utländsk valuta och guld samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda tillgångar.

13 & I valutapolitiskt syfte får riksbanken ta upp utländsk kredit och kredit i utländsk valuta, bevilja kredit till annan centralbank och till Internationella valutafonden samt bevilja kredit inom ramen för verksamheten i Banken för internationell betalningsutjämning.

Efter medgivande av riksdagen får riksbanken i valutapolitiskt syfte bevilja kredit till andra internationella finansorgan vari Sverige är medlem

och sluta avtal om långsiktiga internationella låneåtaganden. Riksbanken får också efter medgivande av riksdagen av egna medel

tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan vari Sverige är mediem.

14 & Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkommer Sverige genom deltagandet i systemet med sådana dragningsrätter inom Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken att fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges deltagande i detta system.

15 & Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till internätionella finansorgan vari Sverige är medlem.

16 §& Riksbanken får med eller utan räntegottgörelse ta emot insättningar i valuta eller guld från andra stater, mellanstatliga organ och utländska bankinrättningar.

Riksbanken får även göra insättningar av nämnda slag hos utländska

bankinrättningar.

17 8 Om riksbankens uppgifter och befogenheter enligt valutalagen (0000: 000) gäller vad som sägs i nämnda lag.

18 & Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja lån till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betalnings-

utjämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentliggöras. Om det föreligger synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor

än som avses i första stycket bevilja lån till svenska bankinstitut. Under

samma förutsättning får lån beviljas också till andra företag som står under

tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

19 & I syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

1. köpa, sälja och förmedla handel med svenska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev samt rättigheter och skyldigheter som ankny-

ter till nämnda tillgångar,

2. om särskilda skäl föreligger ge ut egna skuldebrev med kort löptid.

20 & I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i särskilda fall uppställa kassakrav gentemot bankinstitut. Med kassakrav avses att viss andel. högst femton procent. av bankinstitutets förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det särskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid

motsvaras av medel som med eller utan råntegottgörelse innestår på bank-

Prop. 1986/87: 143

institutets checkräkning i riksbanken. I den utsträckning riksbanken 1 det särskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel bankinstitutets inneliggande kassa.

21 § Om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra kreditpolitiska

medel finns bestämmelser i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

22. 8 Efter anmodan av riksbanken i det särskilda fallet skall ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att

utforma ett beslut om en sådan åtgärd.

Övriga uppgifter

23 & Riksbanken skall ta emot betalningar till och göra utbetalningar för statsverket.

För att täcka statsverkets kortfristiga medelsbehov får riksbanken be vilja statsverket kontokredit. 24 & Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank får riks-

banken förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar eller liknande

rättigheter samt ikläda sig härmed förenade förpliktelser. 25 & Riksbanken får själv eller genom bolag, som ägs av banken, bedriva tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar samt tillverkning av mynt, medaljer och liknande föremål. 26 & Riksbanken får förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

I den mån det behövs för att skydda någon riksbankens fordran får

banken förvärva varje slag av egendom.

Egendom som riksbanken har förvärvat enligt andra stycket skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust.

27 8 I anslutning till den bedrivna verksamheten får riksbanken mot betalning utföra tjänster som går utöver bankens egentliga myndighetsuppgifter.

28 & Riksbanken får efter prövning i varje särskilt fall besluta om ackord

samt om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

29 8& Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning att väcka fråga

om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får fullmäktige göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

30 & Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsanläggningen på bankoch betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforderlig utsträckning samråda med postverket, berörda kreditinstitut och andra företag samt överstyrelsen för civil beredskap. Denna myndighet skail hållas underrättad om beredskapsplanläggningen. il7

Organisation m.m.

Prop. 1986/87: 143

31 & Enhigt 9 kap. 12 § regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta fullmäktige av vilka sju väljs av riksdagen och en som är riksbankens chef väljs av de övriga fullmäktige som även inom sig väljer ordförande.

Fullmäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande. Riksbankschefen får dock inte väljas till vice ordförande.

32 & Enligt 8 kap. 6 § riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig

högst två vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning

dessa vid förhinder för riksbankschefen skall vara suppleanter för denne i fullmäktige.

Vice riksbankschef utövar i den inbördes ordning som nyss sagts även i övrigt riksbankschefens tjänst nar denne har förhinder. Efter beslut av

riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbanks-

chefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.

33 & Fullmäktig och vice riksbankschef får inte vara omyndig eller försatt i konkurs.

Fullmäktig och vice riksbankschef får inte heller vara statsråd eller styrelseledamot eller suppleant för sådan i svenskt kreditinstitut eller fondkommissionsbolag.

34 & Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakon-

tor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

35 & Vid huvudkontoret finns en revisionsenhet samt de övriga enheter som fullmäktige beslutat. Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige. om annat inte följer av lagen (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen. Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av riksbankens arbetsordning.

36 & Vid riksbanken får finnas personal enligt upprättad personalförteckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt

gällande budget.

Riksbanken får därjämte anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån

av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.

Utöver vad som följer av allmänna bestämmelser för riksdagen och dess

organ får tjänst som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att kungöras till

ansökan ledig.

Ordinarie tjänst vid riksbanken inrättas av riksdagen. Ordinarie tjänst som riksbankchef tillsätts med förordnande för viss tid eller med förordnande tills vidare. Övriga ordinarie tjänster tillsätts med förordnande för högst tre år.

37 & Riksbanken får för särskilt fall besluta att endast svensk medborgare får inneha eller utöva tjänst inom riksbanken.

38 & Riksbanken skall besluta arbetsordning och de föreskrifter i övrigt

Prop. 1986/87: 143

som behövs för arbetet inom banken utöver denna lag.

Riksbanken beslutar också för särskilda fall i frågor som rör personal

och uppdragstagare hos banken, i den mån inte annat följer av beslut av

riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor.

39 & Beträffande arvoden till fullmäktige och suppleanter finns föreskrifter i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess

myndigheter och organ. |

För resor som en fullmäktig eller suppleant företar för riksbankens räkning har han rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt allmänt reseavtal för statens tjänstemän eller, när det är fråga om utrikes resa, enligt utlandsresereglementet (1953: 666). Fullmäktig och suppleant skall hänföras till reseklass A.

En fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen har inte rätt

till traktamente för deltagande i sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för annan förrättning eller annat uppdrag där för riksbankens

räkning under tid då riksmöte pågår. Vid förrättning på annan ort än Stockholm under pågående riksmöte skall dagtraktamentet för en fullmäk-

| tig eller suppleant som är ledamot av riksdagen minskas med det belopp för dag som utgår enligt ersättningsstadgan (1971: 1197) för riksdagens ledamöter.

40 & 1 mom. Till ledamöter i den i 6 § valutalagen (0000:000) nämnda valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riksbankschef, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter. av vilka två skall representera bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäk-

tige skall därjämte utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.

2 mom. Ärende som valutastyrelsen har att ta befattning med avgörs i

valutastyrelsen, 1 valutastyrelsens direktion (valutadirektionen) eller av enskilda tjänstemän, en eller två i förening.

I valutastyrelsen avgörs ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller eljest år av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valutastyrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. I valutadirektionen avgörs ärenden som utan att kräva valutastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Av enskilda tjänstemän. en eler två i förening, vilka dartitl erhållit valutastyrelsen bemyndigande, avgörs de ärenden vilka inte ankommer på valutastyrelsen eller valutadirektionen.

3 mom. Valutadirektionen består av den vice riksbankschef och den riksbanksdirektör som ingär i valutastyrelsen, deras suppleanter i styrelsen samt den gruppehef eller motsvarande tjänsteman till vars verksam-

hetsområde föreliggande ärende hör. Valutastyrelsen skall utse två tjänste- Prop. 1986/87: 143 män i riksbanken säsom suppleanter för valutadirektionens ständiga ledamöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riksbanksdirektören vice ordförande t valutadirektionen. Beslutförhet kräver att tre är närvarande.

4 mom. Har på sätt som föreskrivs i 44 § andra stycket valutalagen (0000: 000) ett yrkande framställts om att beslut som valutastyrelsen meddelat skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han får meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får inte delta i fullmäktiges

handläggning av ett arende som han tagit befattning med i valutastyrelsen.

5 mom. Beträffande arvoden till valutastyrelsen finns föreskrifter i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ. Vid resa, som föranleds av uppdraget, har ledamot eller suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som gäller för riksbanksdirektör.

Arendenas handläggning

41 & Av fullmäktige avgörs

1. författningsfrågor,

2. fråga om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare frågor om riksbankens organisation och arbetsformer,

3, frågor om systemet för att bestämma kronans externa värde och det

område inom vilket värdet får förändras, 4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i 118,

S. frågor om viktigare internationella låneavtal,

6. frågor om diskonto och om räntevillkoren vid ut- och inlåning enligt 18 § första stycket samt villkoren vid utlåning enligt I8 § andra stycket.

7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommelser med kreditinstitut,

8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls, 9. frågor om statsverkets kontokredit.

10. frågor som avses i 24 §,

Il. viktigare frågor om ackord, avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran,

12. frågor om upprättande av personalförteckning, om beslut som avses i 37 § samt om tillsättande av tjänster som riksbanksdirektör, avdelningschef eller direktör för regionkontor,

13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller

om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkarundersökning,.

14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av fullmäktige,

15. frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som riksbankschefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbanksche-

fen. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver prövas av

riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges I arbetsordningen celler i särskilda beslut. 120

42 & Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall

Prop. 1986/87: 143

samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer. om inte synnerliga skäl föranleder annat.

43 & Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid sammanträdena skall föras protokoll.

Fullmäktige är beslutföra när minst sex ledamöter är närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut fär dock avgöras av fem ledamöter, om minst fyra av dem är ense om beslutet. Vid omröstningar skall varje ledamot ge sin mening till känna.

Som fullmäktiges beslut gäller den mening som de flesta enar sig om eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. I 5 § lagen (RFS 1980:4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m.m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter finns en särskild bestämmelse om omröstning i vissa personafrågor. Ocksä omröst-

ningsbestämmelsen 1 24 § anställningsstadgan (RFS 1971:3) för riksdagen

och dess organ skall iakttas.

44 & Om ett ärende som skall behandlas i fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ledamöterna.

45 & Fullmäktige får inte sammanträda på område som är ockuperat av främmande makt.

46 & Om vid sammanträde med fullmäktige någon ledamot eller föredraganden I samband med ett beslut anmäler skiljaktig mening. skall anteckning därom ske i protokollet.

47 & I skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall

anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varit föredra-

gande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet, skall den anges i skrivelsen

eller framgå av bifogat protokollsutidrag.

Budget, redovisning och vinstdisposition

48 & Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår.

Varje år före utgången av december månad skall fullmåktige fastställa en

budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räkenskapsåret. Budgeten skall tillställas riksdagen för kännedom.

49 & Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra denna skyldighet på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed.

Varje år före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen avge redovis-

ning för det föregående räkenskapsåret samt förslag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning. balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken.

50 & Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksda- Prop. 1986/87: 143 gen, som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Härvid skall iakttas att om reservfonden gått ned under femhundra miljoner kronor, minst tio procent av årets vinst skall avsättas till reservfonden tills denna

åter uppnått föreskrivet belopp.

Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av riksbanken.

51 8 En gång varje vecka skall riksbanken offentliggöra statistiska upp-

gifter om valuta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentlig-

göra beslut om diskontoförändringar.

Avslutande bestämmelser

52 & Bankinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall erlägga särskild avgift tull staten.

Fråga om särskild avgift prövas av riksbanken.

53 & Särskild avgift skall utgöra ett belopp som svarar mot ränta på underskottet för varje dag sådant förelegat. varvid räntesatsen för år får

uppgå till högst två gånger det av riksbanken fastställda, vid varje tid

gällande diskontot.

Om särskilda skäl föreligger, får särskild avgift nedsättas eller efterges.

54 & Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig upp-

gift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skall dömas till böter. om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

55 & Utan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 85 sekretesslagen (1980: 100) skall riksbanken underrätta polismyndighet eller åklagarmyndighet om det i riksbankens kassarörelse, valutahandel, lånerörelse, betalningsutjämning samt handel med värdepapper framkommer uppgifter

som ger anledning att anta att ett brott har begåtts. Om särskilda skäl föreligger, får riksbanken underlåta att lämna sådan

underrättelse.

56 § Åtal mot vice riksbankschef för brott som begåtts i utövningen av

hans tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Vad nu sagts gäller dock inte fråga om brott som begåtts i utövningen av

riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (0000: 000).

57 & Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas genom besvär endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan

(RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Prop. 1986/87: 143

I. Denna lag träder i kraft den 1 janauri 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1934:437) för Sveriges riksbank, lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken och lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

3. Verksamhet som inte föreskrivs i den nya lagen eller i annan lag men som påbörjats med stöd av äldre lag får bedrivas till dess verksamheten kan avslutas.

4. Befogenheten att åtala brott skall bedömas efter äldre lag om, när handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som inte har upptagits i

den nya lagen.

5. Övergångsbestämmelserna till lagen (1970: 1028) om rikets mynt punkterna 3—6 skall fortfarande tillämpas.

4¶Förslag till Lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om

riksgäldskontoret

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:1158) om riksgäldskontoret skall

upphöra att gälla vid utgången av juni 1989.

1. De som var ledamöter i fullmäktige vid utgången av juni 1989 skall före den 15 oktober 1989 till riksdagen avge berättelse över förvaltningen under det föregående budgetåret.

2. Befogenheten att åtala brott skall bedömas enligt den upphävda lagen

om, när handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som efter lagens

upphävande inte längre är föreskriven.

5¶Förslag till Lag för riksgäldskontoret

Härigenom föreskrivs följande.

För samtliga lån och garantier som riksgäldskontoret ombesörjer är staten ansvarig.

Denna lag träder i kraft den I juli 1989.

6 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i lagen (RFS 1968: 8) om revision av riksdagsförvaltningen

Härigenom förskrivs att 5 § lagen (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

s$

Utöver den kontroll som riksda- Utöver den kontroll som riksda-

gens revisorer skall utöva enligt la- gens revisorer skall utöva enligt lagen (1974: 1036) med instruktion för gen (1974: 1036) med instruktion för riksdagens revisorer skall reviso- riksdagens revisorer skall revisorerna för varje avslutat räkenskaps- rerna för varje avslutat räkenskapsår granska riksbankens och riks- år granska riksbankens tillstånd,

gäldskontorets tillstånd, styrelse styrelse och förvaltning. Revisoreroch förvaltning. Revisorerna skall na skall därvid särskilt tillse att därvid särskilt tillse att verkens or- riksbankens organisation av och ganisation av och kontroll över kontroll över bokföringen samt mebokföringen samt medels- och vär- dels- och värdeförvaltningen är till-

deförvaltningen är tillfredsställan- fredsställande.

de.

Revisorerna skall avge en sär- Revisorerna skall avge en särskild berättelse till riksdagen senast skild berättelse till riksdagen senast den I mars över revisionen av riks- den 15 mars Över revisionen av banken och senast den 15 novem- riksbanken. Berättelsen skall inne-

ber över revisionen av riksgälds- hålla uppgift angående omfattningkontoret. Berättelsen skall innehål- en av den av revisorerna verk-

la uppgift angående omfattningen ställda granskningen, ställningstaav den av revisorerna verkställda gande till riksbankens reswultat- och granskningen och uttalande huruvi- balansräkningar samt uttalande huda revisorerna anser att ansvarsfri- ruvida revisorerna anser att anhet bör beviljas vederbörande full- svarsfrihet bör beviljas fullmäktige. mäktige.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1989 avseende riksbanken och i övrigt den I juli 1989.

2. Revisorerna skall senast den 15 november 1989 till riksdagen avge en särskild berättelse över revisionen av riksgäldskontoret.

! Senaste lydelse 1982: 1160

7 Förslag till Prop. 1986/87: 143 Lag om ändring i lagen (1982: 1255) om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken

Harigenom föreskrives att 7 § lagen (1982: 1255) om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken skall ha följande lydelse.

= Poc Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Av riksbanken beslutade författ- Av riksbanken beslutade författningar skall kungöras i RBFS. ningar skall kungöras i RBFS.

Dock får författningar som är av

särskilt allmänt intresse kungöras i

Svensk författningssamling.

Denna lag träder i kraft den t januari 1989.

8¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:665) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:665) om arvoden m.m. för

uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,

dels att I & 2 skall upphöra att gälla. dels att nuvarande 1 § 3—7 skall betecknas I & 2—6, dels att I & I och 2 8 skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse

Arvoden för vissa uppdrag inom Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen. dess myndigheter och riksdagen. dess myndigheter och

organ skall utgå enligt följande: organ skall utgå enligt följande: 1. Sveriges riksbank. I. Sveriges riksbank

Fullmäkug: 20000 kronor för år. Fullmäktig som ej är tjänsteman i

riksbanken: 20000 kronor för år.

Fullmäktiges ordförande: 6700 Fullmäktiges ordförande: 6700 kronor för år utöver fullmäktige- kronor för är utöver fullmäktigearvodet. arvodet.

Fulbnäktig som är deputerad: 20000 kronor för år utöver tallmäktigearvodet.

Suppleant för fullmäkvg: 6700 Suppleant för fullmäktvg som ej kronor för är. är tjänsteman i riksbanken: 6700

kronor for är.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Prop. 1986/87: 143

Ledamot av valutastyrelsen som Ledamot av valutastyrelsen som ej är tjänsteman i riksbanken: 5600 ej är tjänsteman i riksbanken: 8000 kronor för år till ledamot som kronor för år. tjänstgör endast i ärenden rörande direkta investeringar utomlands och 8000 kronor till annan ledamot.

Suppleant i valutastyrelsen som Suppleant i valutastyrelsen som ej är tjänsteman i riksbanken: 2 700 ej är tjänsteman I riksbanken: 2 700

kronor för år. kronor för år.

För fullgörande av i I & angivna För fullgörande av i I $ angivna uppdrag utgår särskilt arvode för uppdrag utgår särskilt arvode för sammanträdesdag (sammanträdes- sammanträdesdag (sammanträdesarvode) med belopp som fastställes arvode) med belopp som fastställes av riksdagens förvaltningsstyrelse. av riksdagens förvaltningsstyrelse. Sammanträdesarvode utgår dock Sammanträdesarvode utgår dock inte till inte till

a) riksbanksfullmäktig som är a) riksbankschef deputerad b) vice riksbankschef.

b) riksbankschef

c) vice riksbankschef

d) riksgäldsdirektör.

Till suppleant som deltar i sam- Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut ut- manträde utan att delta i beslut ut-

går sammanträdesarvode endast går sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det. om respektive organ beslutar det. Sammanträdesarvode enligt denna Sammanträdesarvode enligt denna paragraf utgår ej när arvodering paragraf utgår ej när arvodering sker med tillämpning av förordning- sker med tillämpning av förordningen om ersättning vid kommittéupp- en om ersättning vid kommittéuppdrag. drag.

Denna tag träder i kraft den I januari 1989 såvitt avser I & I och 2 § i fråga om riksbanksfullmäktig som är deputerad och i övrigt den I juli 1989.

9¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

dels att rubriken närmast för 11 § skall utgå,

dels att 11—13 §§ skall upphöra att gälla, dels att I och 6 §§ samt 30 § första stycket I skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

Prop. 1986/87: 143

18 Kreditpolitiska medel enligt den- Kreditpolitiska medel enligt den-

na lag är likviditetskrav, kassakrav. na lag är likviditetskrav. utläningsutlåningsreglering, emisstonskon- reglering, emissionskontroll, alltroll, allmän placeringsplikt. sär- män placeringsplikt. särskild plaskild placeringsplikt och räntere- ceringsplikt och räntereglering.

glering.

I fråga om likviditetskrav, kassa- I fråga om likviditetskrav, utläkruv, utlåningsreglering, place- ningsreglering, placeringsplikt eller ringsplikt eller räntereglering får räntereglering får riksbanken riksbanken

1. begränsa användningen till ett 1. begränsa användningen till ett eller flera slag av institut, eller flera slag av institut.

2. undantaga visst institut, om 2. undantaga visst institut om särskilda skäl föreligger, särskilda skäl föreligger.

3. utfärda olika föreskrifter för 3. utfärda olika föreskrifter för

skilda institut. skilda institut.

30 8! Särskild avgift skall utgöra, vid Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga åsidosättande av föreskrift i fråga om om

1. likviditets- eller kassakrav, ev 1. likviditetskrav, et belopp

belopp som svarar mot ränta på un- som svarar mot ränta på underskotderskottet för tiden från föregående tet för tiden från föregående beräk-

beräkningstidpunkt eller, om tidi- ningstidpunkt eller, om tidigare begare beräkning ej skett, från det fö- räkning ej skeu, från det foreskrif-

reskriften trätt i tillämpning, varvid ten trätt i tillämpning, varvid ränteräntesatsen för år får i fråga om satsen för år får överstiga riksban-

likviditetskrav överstiga riksban- kens diskonto med högst tre prokens diskonto med högst tre pro- cenienheter. centenheter och i fråga om kassa-

krav uppgå ull högst två gånger

diskontot.

Denna Jag träder i kraft den I januari 1989.

Y Senaste lydelse 1980: 522

10¶Förslag till Prop. 1986/87: 143 Lag om ändring i valutakommitténs förslag till ny valutalag

(SOU 1985: 52)

Härigenom föreskrivs att 6 § valutakommitténs förslag till ny valutalag (SOU 1985: 52) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

68 Framställning enligt 2 § första stycket, 2 § fjärde stycket och 3 § första stycket samt föreskrifter enligt 2 § sista stycket och 3 § andra stycket

beslutas av fullmäktige i riksbanken.

Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom banken av en styrelse (valutastyrelsen).

Valutastyrelsen består av nio ledamöter. Två av ledamöterna utses av regeringen. De övriga utses av fullmäktige i riksbanken. För ledamöterna skall i samma ordning utses suppleanter till ett antal av högst två för varje ledamot.

Närmare bestämmelser rörande Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i hanko- valutastyrelsen meddelas i lagen reglementet (RFS 1975:6). (0000: 000) om Sveriges riksbank.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

11 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 15 kap. 8§ föräldrabalken! skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap.

8§

Aktier, obligationer. pantbrev, Aktier, obligationer, pantbrev,

företagshypoteksbrev, skuldebrev företagshypoteksbrev, skuldebrev

och andra sådana värdehandlingar och andra sådana vårdehandlingar skall, om sammanlagda värdet skall. om sammanlagda värdet

överstiger ett belopp motsvarande överstiger ett belopp motsvarande

två gånger gällande basbelopp en- två gånger gällande basbelopp en-

ligt lagen (1962: 381) om allmän för- ligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, I den omyndiges namn säkring, i den omyndiges namn nedsättas i öppet försvar hos riks- nedsättas i öppet försvar hos bank. banken eller annan bank. Vill för- Vill förmyndaren ta ut nedsatt värmyndaren ta ut nedsatt värdehand- dehandling, skall han söka överför-

! Balken omtryckt senast 1983:485

> Senaste lydelse 1984:654

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 143

ling, skall han söka överförmynda- myndarens tillstånd. Sådant till-

rens tillstånd. Sådant tillstånd er- stånd erfordras ej, där värdehand-

fordras ej, där värdehandlingen en- lingen endast skall genom bankens dast skall genom bankens försorg försorg överföras till annan bank

överföras till annan bank för att där för att där nedsättas i öppet förvar.

nedsättas i öppet förvar. De nedsat- De nedsatta värdehandlingarna

ta värdeförhandlingarna skall under skall under överförmyndarens tillöverförmyndarens tillsyn vårdas i syn vårdas i enlighet med vad som

enlighet med vad som föreskrivs föreskrivs om vård om omyndigs

om vård om omyndigs värdehand- värdehandlingar.

hngar.

Vad sålunda om nedsättning av omyndigs värdehandlingar föreskrivits

skall ej äga tillämpning med avseende å bevis eller motbok rörande tillgodohavande å räkning hos bank, ej heller med avseende å bevis, som

utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok eller skuldbok hos annan inrättning, som regeringen

bestämmer, såframt å beviset finnes antecknat, att inskrivningen skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation belöpande kapitalbe-

lopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Premieobligationer, vilka utfärdats av staten, skola, såframt ej obligationerna äro nedsatta i öppet förvar hos bank eller överförmyndaren med-

giver undantag, inskrivas i statsskuldboken med förbehåll, varom i andra

stycket sägs.

Utövar en förmyndare förmynderskap för flera omyndiga, skola vid

tillämpning av det i första stycket givna stadgandet de omyndigas värdehandlingar sammanräknas.

Finnas omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av förmyndaren, i öppet förvar hos bank utan att hava nedsatts enligt bestämmelse i detta kapitel, skall å dem tillämpas vad i denna balk är stadgat om nedsatta värdehandlingar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1924:322) om vård av omyndigs

värdehandlingar

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1924:322)' om vård av omyndigs

värdehandlingar skall ha följande tydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen Iyvdelse

Hava för omyndigs räkning vär- Hava för omyndigs räkning vär-

dehandlingar blivit hos riksbanken dehandlingar blivit hos bank i öppet ! Lagen omtryckt 1976: 616

9 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 143

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 143

eller annan bank i öppet förvar ned- förvar nedsatta efter vad i föräldrasatta efter vad t föräldrabalken är balken är stadgat, svare banken för

stadgat, svare banken för de sålun- de sålunda nedsatta värdehandling-

da nedsatta värdehandlingarnas arnas förvaring och förvaltning i enförvaring och förvaltning i enlighet lighet med vad här nedan i 2-7 88

med vad här nedan i 2—7 §§ stad- stadgas. Ej må i vidare mån än där

gas. Ej må i vidare mån än där sägs sägs avtal träffas om befrielse från

avtal träffas om befrielse från de de förpliktelser, som enligt nämnda förpliktelser, som enligt nämnda lagrum åvila banken; har så skett,

lagrum åvila banken; har så skett, vare avtalet utan verkan. vare avtalet utan verkan.

Finnas eljest i öppet förvar hos Finnas eljest i öppet förvar hos

bank omyndigs värdehandlingar, å bank omyndigs värdehandlingar, å vilka skall tillämpas vad i föräldra- vilka skall tillämpas vad i föräldrabalken är stadgat beträffande ned- balken är stadgat beträffande ned-

satta värdehandlingar, äge vad i satta värdehandlingar, äge vad i första stycket sågs motsvarande första stycket sägs motsvarande tillämpning. tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

13 Förslag till Lag om ändring i inkassolagen (1974: 182)

Härigenom föreskrivs att 2 och 13 §8 inkassolagen (1974: 182)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 Inkassoverksamhet, som avser indrivning av fordringar för annans räk-

ning eller fordringar som har övertagits för indrivning, får bedrivas endast efter tillstånd av datainspektionen.

Om inkassoverksamheten utgör ett underordnat led i en annan verksamhet och inte någon av verksamheterna utgör näringsverksamhet eller om

inkassoverksamheten bedrivs av ett företag för ett annat företag inom samma koncern behövs tillstånd endast i fall då inkassoverksamheten

avser fordringar som tillkommer eller har övertagits från någon som inte utan tillstånd enligt denna lag hade kunnat driva in fordringarna.

Tillstånd behövs ej för in- Tillstånd behövs ej för in-

kassoverksamhet som är av tillfällig kassoverksamhet som är av tillfällig

natur och avser endast enstaka natur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av Sve- fordringar eller som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe- riges investeringsbank AB, företag

! Lagen omtryckt 1981: 738

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 143 ringsbank AB, företag under bank- under bankinspektionens tillsyn el-

inspektionens tillsyn eller advokat. ler advokat.

13 §

Datainspektionen utövar tillsyn Datainspektionen utövar tillsyn

över efterlevnaden av denna lag. över efterlevnaden av denna lag. Inspektionens tillsyn omfattar dock Inspektionens tillsyn omfattar dock ej verksamhet som bedrivs av Sve- ej verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges investe- riges investeringsbank AB, företag

ringsbank AB, företag under bank- under bankinspektionens tillsyn el-

inspektionens tillsyn eller advokat. ler advokat. Tillsynen skall utövas så, att den Tillsynen skall utövas så, att den inte vållar större kostnader eller inte vållar större kostnader eller

olägenheter än som är nödvändigt. olägenheter än som är nödvändigt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

14 Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 8 5 sekretesslagen (1980: 100)! skall ha följande lydelse.

Nuvarande Iyvdelse Föreslagen lydelse

8 kap.

Sekretess gäller i riksbankens Sekretess gäller i riksbankens

bankrörelse och i riksgäldskonto- kassarörelse, valutahandel, låne-

rets upplåningsverksamhet för upp- rörelse, betalningsutjämning samt

gift om enskilds ekonomiska förhål- handel med värdepapper och i

landen. riksgäldskontorets upplåningsverk-

samhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.

Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet

eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller

driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgif-

ten röjs.

Har uppgift. för vilken sekretess gäller enligt andra stycket, lämnats till annan myndighet. gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

! Lagen omtryckt senast 1985: 1059

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden

Efter remiss har yttranden över den statsskuldspolitiska kommitténs slutbetänkande (SOU 1986:22) Riksbanken och riksgäldskontoret avgetts av Överstyrelsen för civil beredskap, statskontoret, riksrevisionsverket, bankinspektionen, kammarkollegiet, hovrätten för Övre Norrland, fullmäktige 1 Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, riksdagens förvaltningskontor, riksdagens revisorer, Exportkreditnämnden (avsnitt

9.7.3), Arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 84:02) (avsnitt 6.6.1), Svenska

bankföreningen, PKbanken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges för-

eningsbankers förbund, Sveriges allmänna hypotekskassa, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Landsorganisationen i Sverige LO,

Tjänstemännens centralorganisation TCO och Stockholms överförmyndarnämnd (avsnitt 6.6.1 samt 10.11 och 10.12).

Gemensamt remissyttrande har avgetts av Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

PKbanken har anslutit sig till bankföreningens yttrande.

Remissyttrandena från överstyrelsen för civil beredskap, statskontoret, bankinspektionen, kammarkollegiet, statens industriverk, hovrätten för Övre Norrland, EKN-exportkreditnämnden, arvs- och gåvoskattekommit-

tén, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam samt Stockholms

överförmyndarnämnd innehåller i huvudsak endast att de i betänkandet

framlagda förslagen tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Övriga remissinstanser har i nedan angivna frågor i huvudsak anfört

följande.

1¶Allmänna synpunkter på betänkandet

1.1¶Överstyrelsen för civil beredskap, ÖCB

ÖCB begränsar sitt yttrande till att omfatta frågor inom överstyrelsens

kompetensområde.

ÖCB har i stort intet att anföra mot kommitténs författningsförslag.

ÖCB finner det värdefullt att kommittén har behandlat riksbankens roll under kriser och i krig. Riksbanken har viktiga uppgifter inom totalförsvaret. Kommittén behandlar i avsnitt 6.6.3 Beredskapsplanläggning riksbankens roll i försvarsplaneringen. Stor vikt läggs vid innehållet i prop. 1984/ 85:160 om ledningen av de civila delarna av totalförsvaret där riksbanken föreslås bli funktionsansvarig myndighet för funktionen Betalningsväsende m. m. och där innebörden av det ansvaret närmare beskrivs 1 bilaga till propositionen. Regeringen har med anledning av ovan nämnda proposition utfärdat

förordning om ledning och samordning inom totalförsvarets civila delar

(1986:294). Denna förordning gäller för myndigheter under regeringen

(2 §) vilket fått till följd att riksbanken som är en myndighet under riksda-

gen ej omfattas av förordningen och att funktionen Betalningsväsende där riksbanken skulle vara funktionsansvarig myndighet utelämnats. Mot bakgrund av detta är det av stor vikt att riksbankens uppgifter som funktionsansvarig myndighet för funktionen Betalningsväsendet regleras i lag. Be-

talningsväsendet bör bli en funktion inom totalförsvarets civila delar.

ÖCB vill starkt understryka det kommittén skriver om ”att för varje riksbankens verksamhet måste i fred ständigt beaktas vilka krav totalförsvaret ställer på att verksamheten ska kunna fortsättas under krig”.

1.2¶Statskontoret

Statskontoret tillstyrker i sin helhet kommitténs förslag och vill samtidigt nämna följande. Kommitténs förslag om årligt faställande av budget för riksbankens förvaltningsverksamhet anser statskontoret vara väsentligt för att en styrning och uppföljning av verksamheten skall underlättas. En sådan ordning skapar också starkare incitament för riksbanken att ta vara på rationaliserings- och besparingsmöjligheter. Statliga myndigheter har naturligt en sådan prövning genom regeringens årliga budgetarbete.

Vad gäller kommitténs förslag om ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret anser statskontoret det vara väsentligt att en diskussion förs

om hur övergången skall ske för att säkerställa kontinuitet i organisationens beslutsfunktioner.

I det fall inte huvudmannaskapsfrågan kan lösas i sin helhet anser statskontoret det vara väsentligt att ansvaret för ärenden som rör varvsoch rederistöd organiseras inom en myndighet underställd regeringen.

1.3¶Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket (RRV) har inget att erinra mot de två huvudförslagen att införa en ny riksbankslag och att ändra huvudmannaskapet för riksgäldskontoret. Mot bakgrunden av de frågor som RRV har att särskilt bevaka finns inte anledning för verket att behandla alla delförslag, t.ex. den i sig viktiga frågan om riksbankens ledningsorganisation. Vissa av

delförslagen vill dock RRV något kommentera.

1.4¶Bankinspektionen

Bankinspektionen begränsar sitt yttrande till frågor som på något sätt

berör inspektionen och tar inte ställning till frågor av politisk eller admi-

nistrativ karaktär. Bankinspektionen konstaterar att betänkandet avser riksbankens och riksgäldskontorets ställning och verksamhet samt att förslagen inte närma-

re påverkar inspektionens verksamhet. Den uppdelning av arbetsuppgifterna mellan berörda myndigheter på kreditmarknaden som f.n. gäller,

med riksbanken som ansvarig för kredit- och valutapolitik och bankinspek-

tionen som tillsynsmyndighet över banker, finansbolag m. fl. institut, fun- 133

gerar enligt inspektionens mening smidigt och effektivt genom ett nära samarbete mellan myndigheterna. Kommitténs förslag till ny riksbankslag innebär bl.a. en klarare beskrivning än för närvarande av riksbankens ställning som centralbank, dess ändamål och uppgifter. De preciseringar

som görs i förslaget innebär en renodling av riksbankens verksamhet till att omfatta typiska centralbanksuppgifter, medan andra uppgifter antingen

avvecklas eller i något fall överförs till riksgäldskontoret. Förändringarna

innebär inte att gällande arbetsfördelning mellan riksbanken och bankin-

spektionen ändras.

Kommitténs strävan att förenkla och modernisera lagstiftningen förefaller, från de synpunkter bankinspektionen har att beakta, tillgodosedda

genom förslaget. Inspektionen noterar bl.a. följande sakliga ändringar:

riksbankens utlåningsrätt begränsas till att enbart avse banker, riksbanken

får möjlighet att ge ut egna kortfristiga skuldebrev, beslutanderätten i fråga

om kassakrav överförs från regeringen till riksbanken, riksbanken får

möjlighet att bevilja statsverket kontokredit för kortfristig finansiering av

likviditetssvängningar, möjlighet till checkräkningskredit hos riksbanken utan särskild säkerhet vidgas till att även omfatta sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit. Vidare konstaterar inspektionen att riksbanken får möjlighet att om synnerliga skäl föreligger lämna lån till bankinstitut m. fl. på andra än penningpolitiskt motiverade villkor.

Bankinspektionen instämmer i de skäl som kommittén anför för ändring-

arna och tillstyrker därför förslagen. Inspektionen har inte något att erinra

mot förslaget att ändra huvudmannaskapet för riksgäldskontoret på så sätt

att riksgäldskontoret blir en myndighet under regeringen i stället för under riksdagen.

1.5¶Fullmäktige i riksbanken

En grundläggande fråga är bestämningen av riksbankens ändamål. Kommittén avvisar tanken på att i lagen föra in ett särskilt ansvar för riksbanken avseende ett eller flera ekonomisk-politiska mål, t.ex. pris- eller växelkursstabilitet, och förordar i stället att riksbankens ändamål uttrycks som en allmän precisering av bankens roll och verksamhetsområde. I lagen anges att riksbanken är landets centralbank och att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsvä-

sen.

Fullmäktige delar komitténs synpunkter och ansluter sig till de fram-

lagda förslagen. Vid utformningen av sina åtgärder får fullmäktige själv-

klart se till att dessa ligger i linje med den allmänna inriktningen av penningpolitiken som beslutats av riksdagen. Viktigare åtgärder skall ske under samverkan med regeringens ekonomiska politik.

Den nu gällande lagen (1934:437) för Sveriges riksbank är närmast en

formell överarbetning av den tidigare riksbankslagen från år 1897. De

kvarlevande lagbestämmelserna är alltså avfattade för ett helt annorlunda

samhälle än dagens. Utvecklingen har medfört att riksbankslagen — liksom

1974 års bankoreglemente som blott är en överarbetning av äldre reglementen — är ett lagverk som endast kvarstår i sina rester av en tidigare 134

riksbanken numera har. Åtskilliga paragrafer och hela avsnitt har upphävts. Andra saknar anknytning till dagens verklighet medan åter andra nödtorftigt anpassats så att lagen inte direkt blockerar nödvändig verksamhet. Gällande riksbankslag är sålunda ur stånd att ge ledning för bankens verksamhet och kan närmast sägas fungera blott såsom ett ålderdomligt placeringsreglemente för en finansiell institution. Det har alltså sedan länge varit angeläget att få till stånd en modern

lagreglering av riksbanksverksamheten. Tidigare ansatser härtill har emel-

lertid misslyckats inte bara beroende på frågornas komplexitet utan kanske

än mer på grund av deras politiska innebörd. Det nya förslaget till ny riksbankslag läggs fram av en enig kommitté.

Förslaget är också en tekniskt tilltalande produkt. Det binder å ena sidan

riksbanken på det hårda sätt som torde vara nödvändigt för en sedelbank genom föreskriften att riksbanken ”får endast bedriva eller ta del i sådan

verksamhet som anges i denna eller annan lag” (1 8). Men det ger å andra sidan önskvärd flexibilitet genom att i och för sig begränsade regler formu-

leras så att transaktioner blir tillåtna om de sker i visst syfte (11—13 §§ och

18—20 §§). Begränsningar av detta slag blir nämligen lättare anpassbara till

förändrade förhållanden än instrumentellt angivna begränsningar samtidigt

som de effektivt utesluter transaktioner som ej hör hemma i en centralbank. Lagen bör därmed ha förutsättningar att i sina huvuddrag vara

bestående under längre tid.

Lagförslaget är modernt i sitt angivande av ändamål och verksamhetsinriktningar liksom i sin formella uppbyggnad. Det bevarar vidare riksban-

ken såsom riksdagens verk med ett självständigt ansvar för penning- och

valutapolitiken. Av riksdagen valda fullmäktige förblir det kollektiv som

alltjämt skall leda riksbankens verksamhet.

1.6 LO

LOs yttrande i detta ärende utmynnar i

att ansvaret för stabiliseringspolitikens handhavande i sin helhet inte kan

delas upp, trots den formella ställning riksbanken har som en myndighet

direkt underställd riksdagen, att riksbankslagen uttryckligen ska lägga ansvaret för valuta-, penning- och kreditpolitiken på regeringen, medan genomförandet av behövliga åtgärder åvilar riksbanken,

att motsvarande ärenden hos regeringen i praktiken åläggs finansdepartementet. En resursförstärkning för denna uppgift är lämplig,

att regeringsskifte medför att riksbankschefen avgår, då det är fråga om

ändrade majoritetsförhållanden i riksdagen, dvs. i stort nuvarande ordning,

att riksdagen behåller det formella huvudmannaskapet för riksbanken via riksbanksfullmäktige och på annat sätt. I dess roll ingår bl.a. att

ansvara för administrativa frågor, ekonomisk revision och regelefterlevnad,

att betänkandets förslag om ändrad ställning för riksgäldskontoret till-

styrks.

Bakgrund Riksbankens ställning som ett organ under riksdagens huvudmannaskap

har sin grund i historiska förhållanden. I dess nuvarande rättsliga och formella ställning avspeglas fortfarande förhållanden som rådde före parla-

mentarismens genombrott och införande.

Den nu gällande riksbankslagen, som tillkom år 1934, är otidsenlig och

ofullständig, något som också kan sägas om bankoreglementet från år 1975.

Kommitténs genomgång av några utländska centralbankers ställning och ledningsorganisation visar att förhållandena varierar starkt. De är färgade av den historiska traditionen och speciella behov i respektive land. Centralbanken som en myndighet under parlamentets huvudmannaskap är ett

inte helt men tämligen unikt förhållande.

Kommittén pekar på att begreppet centralbank inte är entydigt, vilken en internationell översikt också bestyrker. Bland egenskaper och funktioner, som mer eller mindre direkt kännetecknar centralbanksrollen är ensamrätt för sedelutgivning, att vara statens bank, att tjänstgöra som bankernas bank, att äga och förvalta den officiella valutareserven, att verkstäl-

la valutapolitiken och penningpolitiken samt att utföra vissa kontrollupp-

gifter. Centralbanksrollen är dock inte mer skiljaktig mellan olika länder än att begreppet är meningsfullt och viktigt. Att det finns möjligheter att dra fram ländervisa skillnader i centralbankens faktiska funktion är uttryck

dels för den skilda historiska bakgrunden, dels för skilda penningpolitiska

behov på grund av ekonomins struktur och dels på varierande effektivitet och ändamålsenlighet i bankens verksamhet.

Det mest avgörande och omfattande i centralbankens uppgift är givetvis

verkställandet av valuta-, penning- och kreditpolitiken. Därtill kommer att statsskuldspolitiken kan få stor betydelse i vissa skeden, speciellt då

statsskulden har stor omfattning elier budgetsaldot är betydande. Stats-

skuldspolitiska kommittén har som namnet anger haft till uppgift att behandla samordningen mellan riksbanks- och riksgäldsverksamheterna.

Riksdagen styr i praktiken inte alls denna centrala del av riksbankens

uppgifter. Sedan år 1975 kan inte finansutskottet ge föreskrifter för riksbankens verksamhet. Preciserade beslut om inriktningen av penningpoliti-

ken eller dess mål har under senare år inte fattats av riksdagen för överläm-

nande till riksbanken. Samtidigt har riksbankens penningpolitik genom

olika omständigheter blivit mycket aktiv, en tvingande nödvändighet. I kontrast till de faktiska förhållandena står riksbankslagen, som föreskriver

att fullmäktige inte i och för sin befattning med riksbanken kan emotta

föreskrifter av någon annan än riksdagen.

Riksdagens styrning av finanspolitiken är i kontrast därtill mycket detaljerad.

2¶Riksbankens ändamål och förhållande till riksdag och regering

2.1¶Fullmäktige i riksbanken

Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är riksbanken "myndighet under riks-

dagen” och "förvaltas av sju fullmäktige”. Dessa har ett politiskt ansvar inför riksdagen för sin förvaltning av riksbanken. Enligt samma lagrum gäller nämligen att ”fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag”. Fullmäktiges självständighet i uppdraget understrykes av 32 § i nuvarande riksbankslag där det stadgas att ”fullmäktige kunna ej i och för sin befattning med riksbanken emottaga före-

skrifter av någon annan än riksdagen".

Enligt regeringsformen framstår fullmäktige i riksbanken sålunda som ett självständigt politiskt organ under riksdagen med ansvar för riksbankens förvaltning, dvs. för penning- och valutapolitiken. Att fullmäktiges

ställningstaganden i hithörande policyfrågor måste överensstämma med

den ekonomiska politiken i övrigt är dock uppenbart och har för övrigt särskilt understrukits vid grundlagsreformen. I propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m.m. (prop. 1973:90 s. 354)

uttalades sålunda att ”det får förutsättas att, liksom hittills, den kredit- och penningpolitik som riksbanken bedriver samordnas inom ramen för den av regeringen förda ekonomiska politiken”. Detta samordningskrav kan inom

det nuvarande systemet sägas bli tillgodosett på tre olika sätt.

För det första verkar reglerna om utseende av fullmäktige i sådan rikt-

ning. Sammansättningen av de sex riksdagsvalda ledamöterna, som utses genom proportionella val för riksdagens valperiod, speglar den parlamentariska grunden för regeringen. Regeringsinflytandet förstärkes därutöver genom att regeringen utser fullmäktiges ordförande. En majoritet i fullmäktige kan sålunda i de flesta parlamentariska lägen förväntas företräda

samma ekonomisk-politiska grundsyn som regeringen. Därmed finns de

grundläggande förutsättningarna för den eftersträvade samordningen mellan regerings- och riksbankspolitiken.

Vidare kan, såsom förutsättes i det citerade lagrummet i riksbankslagen, riksdagen lämna riksbanken preciserade anvisningar i t.ex. penningpolitiska frågor. Såsom kommittén redovisar har också förekommit att finansutskottet på senare tid i betänkande om riktlinjer för den ekonomiska politiken givit sin syn också på kredit- och valutapolitik och dragit upp riktlinjer för riksbankens handlande. Även om man torde kunna förmärka en tendens under senare tid till att sålunda fördjupa analysen av kredit- och

valutapolitiska frågor i propositioner och utskottsbetänkanden är dock

klart att denna metod för samordning av riksbankspolitiken med den

ekonomiska politiken i övrigt har sina uppenbara gränser. Det aktuella

ledning för konkret beslut i en aktuell situation. Framför allt måste, för att undvika marknadsstörningar, många av de viktigaste penningpolitiska besluten förberedas under sekretess.

Med hänsyn till det sagda har vid sidan av gällande regler utveckiats en tredje mera direkt form för samordning av penning- och valutapolitiken

med den ckonomiska politiken i övrigt. Före viktigare beslut förekommer sålunda regelmässigt kontakter mellan riksbanksledningen och företrädare

för regeringen. Detta är också uttryckligt sanktionerat av riksdagen genom

ett grundläggande uttalande av 1937 års bankoutskott och åter upprepat av 1958 års bankoutskott (BaU 1937:67 och 1958:6). Enligt utskottet är det

sålunda ”en självklar förutsättning, att alla statsmakternas olika åtgärder

som har inflytande på det ekonomiska livet och därmed på penningväsendet, samordnas, så att de stödja och icke motverka varandra. Avvägningen av åtgärderna bör sålunda ske under vederbörlig samverkan mellan de instanser, som bära ansvaret både för penningpolitiken och för den ekono-

miska politiken över huvud””. Detta uttalande som enligt bankoutskottet år

1958 "bevarar i dagens läge sin fulla gilughet” gör så ännu i dag. Att det är regeringen som tar huvudansvaret för en växelkursändring har också erkänts från riksbankens sida vid den devalvering som skedde efter riksdags-

valet, år 1982 men innan riksdagen därefter hunnit välja nya fullmäktigeledamöter. Även om den då rådande situationen får anses vara unik uttalade den avgående riksbankschefen tillsammans med två borgerliga ledamöter i särskilt yttrande till fullmäktiges protokoll att ”det är vår uppfattning som också delas av den avgående regeringen, att den kvarvarande majoriteten i riksbanksfullmäktige ej bör hindra en nytillträdande regering som kommer att kunna förfoga över en egen majoritet i fullmäktige, att genomföra sin ekonomiska politik”. I yttrandet tillades bl. a. att det över huvud taget icke vore möjligt att ta ställning till devalveringen ”med mindre än att man

känner huvuddragen i det omfattande ekonomisk-politiska program som vi anser ofrånkomligen måste följa på en så stor devalvering”.

I en ny riksbankslag måste alltså riksbankens självständiga ställning balanseras mot kravet på nära samverkan mellan regering och riksbank i

den ekonomiska politiken. Olika möjligheter för detta står till buds och kommittén redovisar en utförlig diskussion i frågan men stannar för att närmast lagfästa nuvarande ordning. Kommittén föreslår sålunda att ”in-

nan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annat”. Fullmäktige tillstyrker detta förslag som på ett naturligt sätt fångar in gällande praxis. Det bör dock observeras att formaliseringen inte avser sådana samrådsförfaranden som förekommer på tjänstemannaplanet före vissa penningpolitiska beslut. Visserligen torde de ärenden där denna

typ av samråd förekommit i allmänhet ej ha gällt "beslut av större penning-

politisk vikt”. Men viktigt är naturligtvis att den föreslagna formalise-

ringen inte får leda till att de bredare kontakter som förekommit mellan

finansdepartementet och riksbanken före penningpolitiska beslut avtar därför att lagen nu kommer att föreskriva en formell kontakt på högsta nivå. Noteras skall också att när synnerliga skäl föreligger, dvs. när föreskrivet samråd ej kan tas, ger lagförslaget riksbanken handlingsfrihet.

Betydelsefullt är att samrådet också i fortsättningen kan ske i relativt fria

former. Fullmäktige vill understryka behovet av flexibilitet beträffande

formerna för samrådsförfarandet och anser att samrådet liksom hittills bör kunna ske informellt, t. ex. via ett telefonsamtal som inte behöver protokoilföras. 138

Genom kommitténs förslag att lagfästa samrådsförfarandet och att ord- Prop. 1986/87: 143 föranden i fullmäktige skall väljas av fullmäktige i stället för av regeringen blir klarlagt att samordningen med regeringens ekonomiska politik skall ske genom samrådsförfarandet. Föreslagna regler om val av ordförande utesluter inte att till ordförande i fullmäktige väljs någon som direkt företräder regeringens ekonomiska politik. Dock kan enligt 33 § andra stycket i lagförslaget statsråd ej utses. Men samordningen skall ske genom samrådsförfarandet med det av regeringen utsedda statsrådet.

2.2¶Riksdagens revisorer

Utan att närmare gå in på innehållet i lagförslagets olika delar vill vi framhålla värdet av att de lagbestämmelser som reglerar riksbankens verksamhet för samman 1 en lag. Det är utan tvekan angeläget att den nuvarande föråldrade och svåröverskådliga lagstiftningen ersätts med en tidsenlig och mer lättillgänglig riksbankslag. Kommitténs förslag utgör enligt vår uppfattning en god grund för en sådan förändring. Vi erinrar om att en motsvarande sammanslagning skedde genom den nya lagen om riksgäldskontoret som trädde i kraft den I januari 1983.

Riksbankens verksamhet har under senare år alltmer renodlats till att avse egentliga centralbanksuppgifter. Detta bör nu som kommittén förordar komma till klart uttryck i lagstiftningen. Motsvarande bedömningar som dem kommittén har gjort låg till grund för riksdagens revisorers förslag år 1982 och det därpå fattade riksdagsbeslutet om en ändring av riksbankens regionala organisation (Förs. 1982/83:11, FiU, rskr. 183 och 184).

Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall samråd ske med statsråd som regeringen bestämmer, om inte synnerliga skäl föranleder annat (42 §). Bestämmelsen syftar till att säkerställa att regeringen kan samordna genomförandet av den ekonomiska politiken. Kommittén säger vidare "I samband med riksdagens behandling av riksbankens redovisning av sin verksamhet torde frågor om underlåtet samråd och om inte uppnådd enighet mellan riksbanken och företrädare för regeringen få behandlas”. Vi anser oss inte böra kommentera lagförslaget i denna del i vidare mån än att det känns angeläget påpeka att riksdagens revisorer självfallet utgår från att de inte skall ha att lämna underlag för denna efterhandsgranskning eller att behandla frågan i sin årliga berättelse över granskningen av riksbankens verksamhet.

2.3¶Bankföreningen

Bankföreningen biträder utredningens uppfattning att det inte kan vara aktuellt att i Sverige överlåta ansvaret för penningpolitiken till en autonom institution bortom riksdagens eller regeringens politiska inflytande.

Det är då följdriktigt att, som utredningen föreslår, penningpolitiken ges ett efter omständigheterna lämpligt utrymme i riksdagens beslut om den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken. Detta avses ske så att regeringen i finansplanen föreslår penningpolitiska mål att gälla under den 139

period som omfattas av riksdagens beslut. Finansutskottet skall ta ställning till dessa förslag och riksdagens beslut skall ges inte bara regeringen utan även riksbanken till känna. Bankföreningen anser att en sådan ordning kan tjäna till viss ledning för marknaden och därför vara till gagn, även om givetvis uppställda mål måste kunna ändras till följd av inträffade

omständigheter. Uppnående av penningpolitiska mål har också betydelse

som förutsättning för tillgripande av regleringar enligt lagstiftningen om kreditpolitik och valutapolitik. Det är då angeläget att sådana mål finns fastställda genom beslut av riksdagen.

De fastställda målens uppnående förutsätter, som utredningen anger, samråd med regeringen innan riksbanken fattar viktigare penningpolitiska beslut. Bankföreningen tillstyrker förslaget att det skall klart markeras att

riksbanken självständigt fattar det slutliga beslutet. En sålunda formellt

fastslagen ordning kan ha sin särskilda betydelse vid minoritetsregering. Såvitt avser förhållandet mellan riksbanken och regeringen innebär denna ståndpunkt ett bidrag till den avpolitisering av riksbanken som bankföreningen anser önskvärd.

2.4¶Sparbanksföreningen

Kommittén föreslår omfattande ändringar i de lagar som styr riksbanken och dess verksamhet. Sparbanksföreningen finner ingen anledning att ge

allmänna synpunkter på den samordning och modernisering av lagstiftningen som föreslås. De motiv till förändringarna som ges i kommitténs betänkande är enligt Svenska sparbanksföreningen bedömning väl grun-

dade. Förändringarna bör leda till att riksbankens verksamhet kommer att

styras av en lagstiftning väl anpassad till moderna förhållanden på penning-

och kreditmarknaden samt ge riksbanken möjlighet att bedriva en effektiv penning- och kreditpolitik inom ramen för en övergripande ekonomisk

politik.

Dock anser Svenska sparbanksföreningen att de grundläggande problem som finns på penningmarknaden i dag med två centrala aktörer, riksbanken och riksgäldskontoret, inte har lösts i kommitténs betänkande. Det är inte tillfredsställande att marknaden riskerar att få motstridiga uppgifter

om intentionerna i penningpolitiken eller att riksbanken i efterhand med

marknadsoperationer korrigerar effekten av de åtgärder som riksgälden gör, eller tvärtom.

Även efter den föreslagna förändringen av riksgäldskontorets ställning kvarstår dock den grundläggande konflikten. Den konflikten har sin grund

i att det de facto finns två centrala organ för penningpolitiken. I detta

avseende anser Svenska sparbanksföreningen att kommittén inte har löst sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Konflikten kan tillfälligt döljas genom att göra riksgälden till ett organ under finansdepartementet. Men om det grundläggande problemet inte löses, finns i stället risk för att

konflikterna tar sig andra former, exempelvis genom att det uppstår mål-

konflikter mellan finansdepartement och riksbank, vilket vore olyckligt för

en framgångsrik ekonomisk politik. En fortsatt genomgång av riksgäldens

uppgifter är därför önskvärd. Vidare bör samordningen mellan riksbanken 140

inte uppstår oklarheter på marknaden om de penningpolitiska intentionerna hos centrala myndigheter.

Svenska sparbanksföreningen har dock inga konkreta förslag utan förut-

sätter att frågan på nytt behandlas utifrån de direktiv som gällt för den

Stalsskuldspolitiska kommittén.

Utöver ovanstående synpunkter på samordningen mellan riksbanken

och riksgäldskontoret vill Svenska sparbanksföreningen även framlägga sin syn på en fråga som har behandlats mycket summariskt i betänkandet,

men som har avsevärd betydelse för spar- och föreningsbankernas verksamhet.

2.5¶Föreningsbankernas förbund

SFF anser att kommittén gjort ett förtjänstfullt arbete. Ett genomförande av kommitténs förslag innebär en välbehövlig modernisering av gällande lagregler som ger riksbanken erforderlig handlingsfrihet att under skiftande yttre förhållanden utforma kredit- och valutapolitiken. Samtidigt bör lagen ge stadga och fasthet åt riksbankens verksamhet och garantera att den

bedrivs i överensstämmelse med de intentioner för den ekonomiska politiken som riksdagen och regeringen ger uttryck för. SFF vill därför tillstyrka

förslaget.

2.6¶Hypoteksbanken

Hypoteksbanken får inledningsvis konstatera, att de nuvarande två lagar

som reglerar riksbankens verksamhet överges, om det föreliggande förslaget till en ny riksbankslag genomförs. Den ålderdomliga prägel som kännetecknar nuvarande lagstiftning om riksbanken motiverar väl en modernise-

ring. Genom den föreslagna lagen renodlas riksbankens verksamhet till

typiska centralbanksuppgifter, vilket enligt Hypoteksbankens mening är

riktigt, liksom att den nya riksbankslagen får innehålla de centrala bestäm-

melserna om landets penningväsen.

Hypoteksbanken delar kommitténs uppfattning, att det inte är lämpligt att ett detaljerat ekonomiskt-politiskt ändamål för riksbanken formuleras i den nya lagen. I stället bör det ankomma på politiskt ansvariga organ att besluta om den övergripande inriktningen av penningpolitiken. Hypoteks-

banken tillstyrker att ändamålet för riksbanken uttrycks som en allmän

precisering av riksbankens roll och verksamhet genom att det i lagen uttalas, att riksbanken är landets centralbank, att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik samt att riksbanken skall främja ett säkert och effektivt betalningsväsen.

När det gäller riksbankens ställning i förhållande till riksdagen och

regeringen föreslår kommittén, att viktigare penningpolitiskt beslut av

riksbanken skall föregås av samråd med statsråd som regeringen bestämmer. Förslaget på denna punkt förefaller stå i överensstämmelse med

dagens praxis och korresponderar med hur man gör på flera håll utomlands. Hypoteksbanken tillstyrker därför förslaget. 141

Försäkringsbolagen finner att de i betänkandet framlagda förslagen i väsentliga avseenden överensstämmer med de synpunkter bolagen tidigare framfört.

Sålunda noterar försäkringsbolagen att riksbankens självständiga ställ-

ning förstärks i olika avseenden och att riksbanken även fortsättningsvis

skall vara en myndighet under riksdagen. Förslaget ger bl. a. möjlighet till

ökad kontinuitet och effektivitet i riksbankspolitiken genom att riksbanks-

chefen inte längre tvingas sitta på ett politiskt mandat i riksbanksfullmäktige. Även förslaget att regeringen inte längre skall utse ordförande i riksbanksfullmäktige utan att denne skall utses av fullmäktige själva ökar riksbankens självständighet, vilket enligt försäkringsbolagens mening är av

utomordentlig vikt för en effektiv riksbankspolitik.

Ändamålet för riksbankens verksamhet ges i förslaget en övergripande beskrivning. I 4 § sägs att riksbanken skall föra valuta- och kreditpolitik

samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen. Av kommitténs reso-

nemang på s. 84 framgår att kommittén anser att i ändamålsangivelsen ligger att riksbanken vid utformningen av sina åtgärder fäster särskilt avseende vid pris- och växelkursstabilitet. Försäkringsbolagen anser dock att en från samhällssynpunkt så betydelsefull uppgift för riksbanken som den att vid utformningen av kreditpolitiken sträva efter att bevara penningvärdet bör skrivas in direkt i lagen. Om denna uppgift inte betonas i själva lagtexten ökas risken att ekonomisk-politiska problem ges kortfristiga lösningar som kan komma att få negativ inverkan på penningvärdet.

Med den ökade självständigheten i riksbankens ställning gentemot regeringen finner försäkringsbolagen det naturligt att det i lagen inskrivs att viktigare penningpolitiska beslut av riksbanken skall föregås av samråd med statsråd som regeringen bestämmer. Det innebär som kommittén

påpekar att befästande av dagens praxis, varigenom en samordning kan ske av den ekonomiska politikens olika delar.

2.8 LO

Ansvaret för den ekonomiska politiken kan inte delas enligt LOs mening. Det faller direkt på regeringen. Grundlagarna och lagstiftningen beträffande riksbanken får därför inte sätta begränsningar vad gäller regeringens rätt att påverka riksbankens agerande i valuta- och kreditmarknadsfrågor. Riksdagens rätt att i det parlamentariska systemet kontrollera statens agerande är också obestridligt. Mest direkt och detaljerat är detta inflytande i fråga om finans- och budgetpolitik. Valuta- och penningpolitiken är av

en så teknisk, ofta kortsiktig och snabb växlande natur att det bara kan bli

tal om ett indirekt inflytande, dvs. via regeringen med dess övergripande

ansvar för den faktiskt förda politiken.

Detta indirekta samband bör ha formen av en prövning av valuta- och

penningpolitikens huvudinriktning i samband med att finansplanen be-

handlas, eventuellt också vid andra tillfällen. I samband med finanspropo-

sitionens behandling granskas den ekonomiska politiken i sin helhet. 142

Existensen av fullmäktige är viktig för att fortlöpande förse representan- Prop. 1986/87: 143

ter för riksdagen med detaljerad information om valuta- och kreditmarknadsutvecklingen.

Med detta synsätt kan det tyckas vara omotiverat att behålla systemet

med riksdagen som huvudman för riksbanken. Denna borde i stället vara ett organ som myndighet eller i annan form under regeringen, närmast

inom finansdepartementets ansvarsområde.

En sådan slutsats är inte ologisk, men LO önskar inte ifrågasätta den formella och genom en lång utvecklingshistoria väl förankrade traditionen med riksbanken som ett riksdagens myndighetsorgan. Men riksdagens

verkliga roll får begränsas till administrativa frågor, ekonomisk revision

och kontroll av riksbankslagstiftningens efterlevnad. Ledningsorganisa-

tionen vad gäller valuta-, penning- och kreditpolitik måste vara uppbyggd

efter den tidigare nämnda modellen, där regeringen har ansvaret för den förda politiken.

Detta fordrar att finansdepartementets kompetens för dessa områden

byggs ut avsevärt. Här råder en eftersläpning med hänsyn till den avsevärt

ökade betydelse som riksbankens åtgärder kommit att få. En viss eftersläpning i fråga om kompetensuppbyggnad inom riksbanken har f. ö. också

omvittnats i flera sammanhang. Givetvis bör riksbankens och finansdepar-

tementets resursuppbyggnad inte få leda till en dubblerad uppsättning av

nödvändiga resurser. Riksbanken bör dock ha ett självständigt ansvar för genomförandet av de valuta- och kreditpolitiska intentionerna och motsvarande åtgärder. Finansdepartementet å sin sida har ansvaret för att de övergripande riktlinjerna och styrsignalerna ges utifrån de krav stabiliseringspolitik samt strukturpolitik på mellanlång och längre sikt ställer. Kommittén föreslår att riksbankslagen bör föreskriva att viktigare penningpolitiskt beslut av riksbanken ska föregås av samråd med företrädare

för regeringen. I betänkandet har genom en uppräkning angetts vilka slags åtgärder som enligt kommittén bör anses som viktiga.

En sådan principiell uppläggning av regelsystemet bör i och för sig vara tillräcklig. LO anser det dock vara mest lämpligt att ansvaret för valuta-,

penning- och kreditpolitiska åtgärder uttryckligen läggs på regeringen. Därigenom kan en debatt i riksdagen i efterhand om vidtagna åtgärder lättare komma till stånd, varvid regeringen ges möjlighet att lägga fram

uppgifter om utgångsläge, problemdiagnos och vald handlingslinje.

LO vill betona att utvecklingen i riktning mot en stark och aktiv roll för riksbanken är oundviklig och nödvändig genom den strukturutveckling som finansmarknaderna genomgår. Både problem och nya chanser för

samhällsekonomisk tillväxt finns med i detta sannolika scenario. Beskriv-

ningen gäller också internationellt. En tydlig tendens finns till att central-

banker och finansministerier tillsammans behöver samordna åtgärder för

att stabilisera växelkurser och den sammantagna ekonomiska utvecklingen i varje fall på kort sikt. En i denna mening aktiv och förstärkt centralbanksroll måste enligt LOs uppfattning förenas med ett sammanhållet och övergripande ansvar hos regeringen för den ekonomiska politiken i sin helhet.

LO vill vidare understryka att det är angeläget att allmänhetens information om och engagemang för den monetära sidan av ekonomin kan växa i 143

motsvarande mån. Därför hänger översynen av riksbanks- och riksgäldslagstiftningen nära samman med frågan om förbättrad statistik och annan information på området. Reclla problem därvidlag är dels den särskilda sekretess som utövas i frågan om vissa aspekter av penning- och valutamarknaderna och dels existerande luckor och bristfälligheter i motsvarande statistik (utanför sekretessområdet).

3 Riksbankens uppgifter

3.1¶Riksrevisionsverket

I avsnitt 6.4.2 berör kommittén riksbankens medverkan 1 de statliga betal-

ningstransaktionerna och hävdar att denna medverkan bör begränsas så långt detta är praktiskt lämpligt. RRV delar denna uppfattning. I det

utvecklingsarbete som RRV bedriver avseende moderniseringen av det

statliga betalningssystemet utgör detta en av utgångspunkterna.

I avsnitt 6.6.3 behandlar kommittén beredskapsplanläggningen på bankoch betalningsväsendets område och förordar att riksbanken skall svara härför. I 30 § lagförslaget preciseras denna uppgift med angivande av samrådsskyldighet med bl. a. postverket och överstyrelsen för civil beredskap. Mot bakgrunden av RRVs roll som ansvarigt för den statliga redovis-

ningen såväl i fred som i krig bör erforderligt samråd ske även med RRV.

Verket föreslår därför att 30 § kompletteras i detta avseende.

I avsnitten 8.1 och 8.2 behandlas frågor om årsredovisning, revision,

bokslut och ekonomiadministration. För statliga myndigheter gäller i de

flesta fall sådana bestämmelser som kommittén föreslår för riksbanken och

RRV kan därför tillstyrka förslagen. Kommittén tar också upp frågan om sedelförstöringskontorets ställning. RRV delar kommitténs uppfattning att denna fråga behöver utredas närmare.

3.2¶Kammarkollegiet

Kommittén har arbetat med målsättningen att söka renodla riksbankens och riksgäldskontorets uppgifter, vilket kollegiet finner positivt och naturligt. För riksbankens vidkommande har detta bl. a. medfört att bankens

befattning med vissa verksamheter föreslås upphöra. En sådan verksam-

het är den låneverksamhet som avser lån för erläggande av arvsskatt — den enda fråga i betänkandet som mer direkt berör kammarkollegiet, om än

marginellt. Lika med kommittén anser kollegiet att denna riksbankens låneverksamhet bör upphöra. Om det även framdeles kommer att finnas

behov av en sådan låneverksamhet, anser kollegiet det mest rationellt att denna överförs till kammarkollegiet. Det må nämnas att kollegiet tagit del

av arvs- och gåvoskattekommitténs remissyttrande över nu aktuellt betän-

kande. 144

Normgivningskompetens Regeringsformen innehåller inte någon bestämmelse om möjligheter för riksdagen att direktdelegera normgivningsrätt till myndighet under riksda-

gen. Det är endast möjligt beträffande vissa slag av bemyndiganden och

förutsätter att regeringen bemyndigats meddela föreskrifter i det aktuella ämnet (8:11). Valutalagen (1939:350) och lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel är exempel på sådan lagstiftning. Riksdagen har emellertid i

viss utsträckning, utöver vad som följer av RF 8:11, direktdelegerat normgivningskompetens till myndighet under riksdagen. Det gäller t.ex. om

rätten att besluta arbetsordningar och liknande föreskrifter. Bristen på

möjlighet att i vidare mån direktdelegera normgivningsrätt till myndighet

under riksdagen har uppmärksammats i samband med finansutskottets behandling av förslaget att överföra tillverkning och utgivning av mynt till riksbanken (FiU 1985/86:1). Efter yttrande av konstitutionsutskottet (KU 1985/86:7) fann utskottet att riksdagen inte kunde delegera rätt till riksbanken — i stället för som tidigare till regeringen — att utfärda föreskrifter om mynts sammansättning, vikt och utförande. Utskottet förordade därför att sådana föreskrifter skulle intagas i lagen om rikets mynt. Samtidigt fram-

höll emellertid utskottet att en sådan lösning inte var rimlig i längden och skulle betraktas vara tillfällig. Statsskuldspolitiska kommittén förutsattes

av utskottet lägga fram förslag om bl. a. ändring i regeringsformen som ger riksbanken ett mer odelat ansvar för myntutgivningen.

Frågan om delegering av normgivningsrätt till riksbanken har aktualise-

rats också under en annan del av kommitténs arbete, nämligen i samband

med utformningen av kommitténs förslag att flytta över kassakravsbestäm-

melserna i lagen om kreditpolitiska medel till den nya riksbankslagen. Den

kreditpolitiska lagen är uppbyggd enligt föreskrifterna i RF 8:11, dvs.

regeringen har bemyndigats meddela föreskrifter och riksbanken har upp-

dragits meddela närmare bestämmelser. Eftersom riksbanken bör ha ett

självständigt ansvar vid uppställande av kasskrav liksom vid utnyttjande av andra traditionella centralbanksinstrument är det inte lämpligt att behålla den ordningen. Vid överflyttning till riksbankslagen skulle den också bryta systematiken i den lagen.

De av kommittén presenterade förslagen innebär att de aktuella frågorna

— normgivningsrätt för riksbanken beträffande sedel- och myntutgivning-

en samt uppställande av kassakrav — löses men innebär samtidigt att den större frågan om generell möjlighet för riksdagen att direktdelegera normgivningsrätt till myndighet under riksdagen kvarstår. Förslaget till ändring i regeringsformen avser nämligen inte någon ändring i de grundläggande reglerna I 8 kap. utan avser ett tillägg i 9 kap. varigenom riksbanken efter

bemyndigande i lag får meddela föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt (9:13). I kassakravsfrågan innebär kommittéförslaget att bestämmelsen i riksbankslagen blir så utformat att någon normgivningsrätt för riksbanken inte skall behövas. Det föreslås nämligen att riksbanken skall

få uppställa kassakrav ”genom beslut i särskilda fall” (20 8). Genom denna formulering skall riksbankens beslut fattas i form av förvaltningsbeslut riktade till varje enskilt institut i stället för genom normföreskrifter som

avser alla institut vilka omfattas av föreskrifterna.

10 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 143

Från rent teknisk synpunkt kan förslaget till ändring i RF 9:13 godtas.

Efter bemyndigande i lag kan riksbanken ”meddela föreskrifter om ut-

formningen av sedlar och mynt”. I riksbankslagen lämnas bemyndigande att meddela sädana föreskrifter (5 §) och föreskrivs i vilka valörer sedlar och mynt får utges (6 §). Förslaget löser därmed de problem som finansutskottet pekat på. Möjligen kan uttrycket föreskrifter om utformningen av sedlar och mynt” föranleda tvekan huruvida härmed avses inte endast betalningsmedlens utseende m. m. utan också i vilka valörer sedlar och mynt skall utges. Det synes emellertid vara tillräckligt om detta klargörs i propositionen. Förslaget till kasskravsbestämmelser synes också kunna godtagas från teknisk synpunkt även om man här kan hysa viss tvekan. Identiskt likalydande förvaltningsbeslut till samtliga som berörs skulle ju få samma effekt som en normföreskrift. Det naturliga hade givetvis i stället

varit att vid överflyttningen av bestämmelserna till riksbankslagen behålla beslutens karaktär av normföreskrifter och att ge riksbanken rätt att besluta om sådana föreskrifter. Från praktisk synpunkt finns inte någon erinran

mot den föreslagna ordningen. Antalet institut är inte större än att riksbanken redan tillämpar ett förfarande som innebär att varje institut tillskrivs

individuellt vid ändringar i tillämpningen av ett kreditpolitiskt medel.

Utgivningen av sedlar och mynt Förslagen beträffande sedel- och myntutgivningsrätten avser ändring i RF 9:13, som berörts ovan, och bestämmelser i riksbankslagen vilka huvudsakligen motsvarar dem som nu gäller efter anpassning till myntutgivnings-

rättens överförande till riksbanken. Egentliga ändringsförslag inskränker sig till att fullmäktige skall få vidgade möjligheter att besluta om bl. a. sedel- och myntvalörer och att gällande sedeltäckningsbestämmelser i 10 § riksbankslagen inte skall få någon motsvarighet i den nya lagen. Fullmäktige tillstyrker förslagen. Den utelöpande sedelmängdens stor-

lek bestäms sedan länge i praktiken inte av sedeltäckningsbestämmelserna

utan av allmänhetens behov av sedlar och som ett av flera betalningsmedej. Något behov av sedeltäckningsbestämmelser finns inte och dessa har efter hand ändrats så att de nu är meningslösa.

Valutapolitiska uppgifter Fullmäktige instämmer med kommittén i bedömningen att någon detaljerad målsättning för valutapolitiken inte bör anges i lagtexten och att skriv-

ningen bör vara så flexibel som möjligt så att ändringar i tekniken för att

styra kronans externa värde inte behöver föranleda ändringar i lagen. Det lagförslag som kommittén presenterar tillgodoser dessa behov samtidigt

som riksbankens befogenheter anges i lagen.

När det gäller förvaltningen av valutareserven är det viktigt att lagtexten

är av sådan karaktär att de möjliggör en rationell förvaltning av valutareserven med beaktande av kraven på säkerhet och likviditet. Detaljerade

bestämmelser om vilka instrument som får användas blir snabbt obsoleta genom den utveckling som sker på de finansiella marknaderna. Den nuva- 146

tén framlägger kommer enligt fullmäktiges mening tillrätta med de flesta av bristerna i den existerande lagen. En förmodligen icke avsedd brist i

förslaget är emellertid att det begränsar riksbankens utrymme för transaktioner med svenska banker. I 16 § begränsas nämligen riksbankens möjligheter att emottaga valuta- och gulddepositioner samt genomföra motsva-

rande insättningar till att gälla endast utländska bankinrättningar. Detta

skulle t. ex. hindra riksbanken från att låna i utlandet via svensk valuta-

bank. Det hindrar också riksbanken från att utnyttja svenska banker som

kanal för placeringar i utländsk valuta. En sådan begränsning är inte rationell. Fullmäktige anser därför att 16 § ändras så att ”utländska bankinrättningar” utbyts mot ”bankinrättningar”.

Dessutom bör man i lagen ge riksbanken möjligheter att ingå avtal om

skyldigheter och rättigheter som anknyter till de insättningar som nämnts i

16 §. Detta kan t. ex. gälla avtal om framtida räntevillkor eller räntebytes-

avtal, vilka kan utgöra ett led i en rationell förvaltning av valutareserven. I lagtexten kan detta tillgodoses genom att man tillfogar ett tredje stycke i

16 § med följande lydelse:

Riksbanken får också ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som

anknyter till de insättningar som anges i denna paragraf.

När det gäller riksbankens medverkan i internationellt monetärt och finansiellt samarbete kan fullmäktige i stort ansluta sig till utredningens överväganden och förslag. Enligt fullmäktiges mening kan det dock finnas skäl att

i lagen på en punkt ytterligare precisera förutsättningarna för riksbankens

medverkan. Detta gäller möjligheten för banken att, efter riksdagens medgivande av egna medel] tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan

där Sverige är medlem. Sådana insatser bör komma i fråga endast till

finansiella organ vilkas uppgifter har anknytning till en centralbanks verk-

samhet.

Kreditpolitiska uppgifter

Utvecklingen på kreditmarknaden har varit snabb de senaste åren och kreditmarknaden har förändrats såväl funktionellt som instrumentellt och

institutionellt. Självfallet har detta också påverkat riksbankens sätt att utforma kreditpolitiken som numera huvudsakligen förs via det traditionel-

la centralbanksinstrumentet marknadsoperationer. Enligt kommittén regleras riksbankens kreditpolitiska uppgifter i nuvarande lagstiftning på ett

indirekt sätt. Fullmäktige instämmer i att den nya lagen bör anges vilka de viktigaste kreditpolitiska uppgifterna är för riksbanken samt vilket syfte de har. Sammanfattningsvis kan sägas att fullmäktige i stort är positiv till de förslag kommittén lägger fram rörande riksbankens roll som ansvarigt

organ för kreditpolitiken.

Traditionellt har diskontot varit den räntesats till vilken bankerna kunnat låna upp till ett visst belopp i riksbanken. Bankernas in- och utlåningsrän-

tor har därigenom varit starkt knutna till diskontot. Som kommittén kon- 147

för bankernas upplåning i riksbanken frigjorts från diskontot. Diskontots penningpolitiska roll har därmed — om inte upphört — så väsentligt minskat att skäl finns att överväga om det skall helt avskaffas eller alternativt ej nämnas i den nya riksbankslagen. Fullmäktige delar dock kommitténs bedömning att det fortfarande finns en mängd lagar och förordningar som baseras på diskontot varför detta även fortsättningsvis bör offentliggöras. Om diskontot i framtiden eventuellt skall avskaffas bör enligt fullmäktige samtliga berörda lagar ändras vid en och samma tidpunkt.

Marknadsoperationer utgör numera ett reguljärt inslag i riksbankens kreditpolitik. Kommittén har i förslaget till ny riksbankslag fastlagt i vilka värdepapper riksbanken får bedriva marknadsoperationer. Enligt fullmäktige synes förslaget väl täcka de transaktioner och värdepapper som kan komma i fråga.

Kommittén föreslår också att riksbanken skall få möjlighet att emittera egna skuldebrev. Bakgrunden till förslaget är i korthet att situationer kan tänkas när riksbanken saknar material för marknadsoperationer samtidigt som marknaden är överlikvid. I en sådan situation skulle kunna tänkas att riksbanken för att dra in likviditet emitterade egna skuldebrev. Förslaget är dock i förarbetena förknippat med en restriktion som fullmäktige har svårt att förstå motiven till — nämligen att riksbanken inte från marknaden eller emittent skulle få vara nettoförvärvare av statspapper eller andra skuldebrev så länge egna skuldebrev fanns utelöpande. Det enda motivet som nämns är att eftersom syftet med utgivandet av skuldebreven är att dra in likviditet bör inte riksbanken samtidigt spä på likviditet med att köpa värdepapper från marknaden. Motivet är svårförståeligt eftersom någon motsvarande restriktion inte finns beträffande t. ex. kassakraven. Penningpolitiskt är nämligen — vilket kommittén också konstaterat — effekten densamma om riksbanken i stället för att emittera egna skuldebrev höjde kassakraven för bankerna. Eftersom den föreslagna restriktionen enligt fullmäktige inte fyller någon funktion bör den inte införas.

Vidare föreslås att riksbanken i penningpolitiskt syfte får bevilja lån till samt ta emot inlåning från svenskt bankinstitut. Vad avser utlåning är detta en utvidgning jämfört med nuvarande förhållanden eftersom i dag endast affärsbanker kan erhålla kredit i checkräkning i riksbanken utan säkerhet. Fullmäktige instämmer dock i kommitténs förslag att sådan möjlighet även bör föreligga för övriga banker liksom att utlåning till banker endast får ske i penningpolitiskt syfte och på penningpolitiskt motiverade villkor som fullmäktige äger besluta om.

På andra villkor än penningpolitiska föreslås att riksbanken får rätt att om synnerliga skäl föreligger låna ut till förutom banker även andra institut som står under bankinspektionens eller försäkringsinspektionens tillsyn. Fullmäktige delar kommitténs bedömning att möjlighet till sådan utlåning bör finnas enligt lagstiftningen. Detta bör dock som kommittén också framhåller endast få ske om synnerliga skäl föreligger.

Ett annat förslag som fullmäktige vill beröra är förslaget att flytta bestämmelserna om kassakraven från lagen om kreditpolitiska medel till den nya riksbankslagen. Motivet härtill är i korthet att eftersom tillämpningen 148

bestämmelsen om kassakrav också återfinnas i riksbankslagen. Fulltmäktuge instämmer i kommitténs bedömning.

Vad slutligen avser beslutsformerna vid kreditpolitiska åtgärder konsta-

terar fullmäktige att kommitténs förslag överenstämmer med den praxis

som hittills varit.

Uppgiften som statens bank

Fullmäktige har inga invändningar mot kommitténs förslag att riksbanken

för att täcka statens kortfristiga finansieringsbehov bereds möjlighet att

bevilja statsverket en kontokredit.

Vidare föreslår kommittén att investeringsfondsmedel, likviditetsdepositioner och liknande medel som i dag placeras i riksbanken. i stället bör

sättas in i riksgäldskontoret. Enligt kommitténs mening uppstår det en rad

nackdelar med att dessa medel finns insatta i riksbanken. Omslutningen på riksbankens balansräkning ökar och kan skapa ett intryck av att riksbanken med lån finansierar statens budgetunderskott. Det uppkommer betydande räntevinster hos riksbanken. Antalet transaktioner mellan riksbanken och statsverket blir större än vad som är nödvändigt. Allt detta till

följd av en verksamhet som det inte är självklart att en centralbank bör utföra. Kommittén föreslår att medlen överförs till riksgäldskontoret.

Det kan hävdas — som kommittén gör — att hanteringen av dessa

investeringsfondsmedel m. m. inte är en naturlig uppgift för riksbanken. Det kan emellertid lika väl hävdas att det inte är en naturlig uppgift för

riksgäldskontoret. Ett överförande till riksgäldskontoret skulle nämligen medföra att investeringskonton m.m. redovisades som en del av den svenska statsskulden.

Från ekonomisk-politiska synpunkter är det emellertid egalt om investeringsfondsmedel m. m. innestår i riksbanken eller i riksgäldskontoret. Ett

ställningstagande om var dessa medel skall finnas placerade blir därför mer

beroende av vad som rent praktiskt är mest rationellt. Riksbanken har sedan länge förvaltat denna typ av depositioner. Det

finns därför inom riksbanken en väl utbyggd administrativ apparat för att sköta hithörande frågor. Kommittén antyder visserligen att även om medlen innestår i riksgäldskontoret skulle administrationen skötas av riksban-

ken. Enligt fullmäktiges mening är risken stor att det uppstår onödiga komplikationer och dubbelarbete med en sådan lösning. Enhgt fullmäktiges mening talar övervägande skäl för att investeringsfondsmedel m. m. fortfarande skall ftnnas deponerade i riksbanken.

Låneverksamhet, depositaverksamhet m.m. Liksom kommittén har fullmäktige konstaterat att bestämmelserna i riksbankslagen och bankoreglementet till stor del speglar en gången tids upp-

fattning om riksbanken som en kreditgivande bank bland andra banker.

Fullmäktige delar kommitténs bedömning att riksbanken inte bör bedriva in- och utlåningsrörelse som inte är av centralbankskaraktär och instäm- 149

mer i förslaget att sådan verksamhet liksom inkasso och depositaverksam- Prop. 1986/87: 143 het bör upphöra.

Fullmäktige vill dock erinra om att det också finns depositaverksamhet som är av centralbankskaraktär och som därför även fortsättningsvis skall få förekomma 1. ex. deponeringar (nedsättningar) från andra centralbanker och internationella organisationer.

Vidare bör det enligt fullmäktige få ankomma på fullmäktige att avgöra om dotterbolag till riksbanken skall få ha konton i riksbanken. Detta bör också gälla beträffande de anställdas lönekonton.

1 vad mån det ovan anförda bör explicit återfinnas i den nya lagen synes det vara en öppen fråga beträffande möjligheterna att hålla lönekonton för de anställda. Fullmäktige anser det närmast vara en sådan personalpolitisk åtgärd som bör kunna utföras utan uttrycklig reglering i lagen. Detsamma gäller konton för riksbankstjänstemännens idrottsförening m. fl. liknande sammanslutningar. När det däremot gäller depositaverksamhet av centralbankskaraktär och möjligheterna att hålla konton för dotterbolag synes uttryckliga bestämmelser vara nödvändiga i lagen. Sådana bestämmelser bör införas under rubriken "Övriga uppgifter” och synes lämpligen böra sammanfattas i en ny paragraf av t. ex. följande lydelse: ”Riksbanken får förvalta nedsättningar av centralbankskaraktär och hålla konton för bolag som ägs, helt eller delvis, av banken”. För att tillförsäkra fullmäktige beslutanderätten i dessa frågor föreslås att uppräkningen i 41 § första stycket över vilka frågor som skall avgöras av fullmäktige kompletteras genom angivande av den nya paragrafen, lämpligen i punkt 10.

En effekt av kommitténs förslag att förbjuda all utlåning som inte är av centralbankskaraktär är att riksbankens nuvarande verksamhet med försäljning av premieobligationer finansierat med lån i riksbanken upphör. Däremot skulle enligt kommitténs mening riksbanken även fortsättningsvis kunna såväl sälja, köpa som förmedla premieobligationer.

Som kommittén konstaterar kommer formerna för statsupplåningen med all sannolikhet att även i framtiden förändras genom att nya tekniker och nya marknader skapas. Statens emissionsteknik liksom formerna för statsskuldspolitiken och penningpolitiken bör därför ej i detalj fastläggas utan snarare bör i den nya lagen största möjliga flexibilitet eftersträvas. Det bör ankomma på fullmäktige i riksbanken att, efter att ha inhämtat riksgäldskontorets synpunkter, bestämma om belåning av premieobligationer bör förekomma. Lagförslaget bör utformas i enlighet härmed.

3.4¶Riksgäldskontoret

Övriga frågor

Statsskuldspolitiska kommittén behandlar ett antal frågor som rör statsupplåningen men som är oberoende av huvudmannaskapsfrågan. Dessa behandlas i det följande.

a) Kontokredit i riksbanken Prop. 1986/87: 143

Kommitténs förslag att ersätta den nuvarande kortfristiga upplåningen mot skattkammarväxlar med en kontokredit i riksbanken är enkelt att genomfö-

ra och förutses inte innebära några olägenheter för kontoret. Fullmäktige

tillstyrker därför förslaget.

När det gäller räntesättningen på krediten medför kommitténs förslag — en ungefärlig penningmarknadsränta — en viss fördyring av den kortfristiga upplåningen i riksbanken, där räntan f.n. är lika med diskontot.

Baserat på förhållandena under budgetåret 1985/86 skulle den föreslagna räntesatsen ha inneburit merutgifter för statsskulden på knappt 400 miljoner kronor.

b) Belåning av premieobligationer

Kommittén föreslår att riksbankens rätt att belåna premieobligationer skall upphöra. Detta är en konsekvens av utredningens önskemål att renodla riksbankens ställning som centralbank. Däremot föreslår kommittén att riksbanken även fortsättningsvis skall kunna sälja, köpa och förmedla

premieobligationer.

Fullmäktige har i princip samma inställning som kommittén att riksbankens ställning som centralbank skall renodlas och markeras. Premieobligationsinstrumentet kommer att ses över under den närmaste tiden och därför finns det inget behov av en lagreglering. Reglerna rörande ev.

belåning av premieobligationer bör kunna utformas av styrgruppen för hushållsupplåning.

c) Dagsinlåning i riksgäldskontoret

Kommittén föreslår att riksgäldskontorets rätt att ta emot dagslån från bankerna upphör. Räntesättningen på dagslån har en övervägande pen-

ningpolitisk betydelse och bör således skötas av riksbanken. Denna ordning har också fastställts genom överenskommelse mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Fullmäktige tillstyrker således kommitténs förslag på denna punkt.

d) Överflyttning av likviditetsdepositioner från riksbanken till riksgäldskontoret

Kommittén föreslår att riksgäldskontoret skall vara mottagare av likvidi-

tetsdepositioner och investeringsfondmedel i stället för riksbanken. Bakgrunden är bl. a. att detta inte är en centralbanksuppgift och därför inte hör

hemma i riksbanken.

I nuvarande statsfinansiella läge slussas dessa medel vidare till riksgäldskontoret genom kontorets upplåning i riksbanken. Mot denna bak-

grund ser kommittén det som en rationaliseringsåtgärd att flytta avsätt-

ningarna från riksbanken till riksgäldskontoret.

Fullmäktige har i och för sig förståelse för detta resonemang men kon- 151

staterar samtidigt att dessa avsättningar inte primärt kan betraktas som ett

statsskuldspolitiskt instrument. De är främst motiverade från stabiliseringspolitisk synpunkt. Det är således inte självklan att dessa avsättningar

i alla lägen är motiverade även av statsskuldspolitiska skäl. Fullmäktige anser emellertid att dessa avsättningar I och för sig kan göras till riksgäldskontoret, om detta visar sig vara den mest praktiska uppläggningen.

Kommitténs förslag får dock resursmässiga konsekvenser som måste

beaktas vid behandlingen av kontorets förvaltningsanslag.

De resursmässiga konsekvenserna är avhängiga av vilken arbetsfördel-

ning mellan riksbanken och riksgäldskontoret som kommer att gälla. Skul-

le riksgäldskontoret ensamt svara för denna uppgift, d.v.s. bl.a. föra

kontor för varje insättare och svara för kontakterna med insättarna, blir behovet av resursförstärkning och utveckling av system stora. Svarar riksbanken även i fortsättningen för dessa uppgifter blir de resursmässiga konsekvenserna för riksgäldskontorets del små. Om avräkning med riksbanken görs månads- eller veckovis bör överflyttningen kunna ske utan

något resurstillskott till kontoret. Erfarenheten från en sådan ansvarsfördelning finns i allemanssparandet, där bankerna svarar för kontakterna

med insättarna inklusive bokföring av deras insättningar och uttag. Bankerna sänder sedan månadsvis de insatta medlen vidare till riksgäldskontoret. Eftersom riksbanken har personalresurser och uppbyggda system för att från insättarna ta emot investerings- och likviditetsdepositionsmedel är det rationellt att riksbanken bibehåller dessa uppgifter, även om medlen i fråga överflyttas till riksgäldskontoret.

En överflyttning av medel från riksbanken till riksgäldskontoret påver-

kar kontorets övriga upplåning. Den 30 juni 1986 fanns drygt 44 miljarder kr. inlånade til! riksbanken på särskilda räkningar. Drygt 26 miljarder kr. utgjordes av investerings- och förnyelsefondsmedel, resten av likviditets-

och exportdepositionsmedel. En överflyttning på en gång av alla dessa medel skulle störa kontorets marknadsmässiga upplåning. Visserligen hade kontoret vid samma tidpunkt en kortfristig upplåning i riksbanken på drygt 13 miljarder kr., men byte av denna skuld mot inlåning från företag och kommuner skulle inte erbjuda några problem men, inlåning av resterande 31 miljarder kr. skulle inneburit inskränkningar i kontorets övriga upplåning. Sådana övergångsproblem går dock att lösa genom att göra

överflyttningen successivt med anpassning bl. a. till förfallotidpunkten för

befintlig statsskuld. Övergångsproblemen torde också bli mindre genom att inlåningen i riksbanken på särskilda räkningar kan förutses minska fram till år 1989. Mot bakgrund av vad som ovan har framförts konstaterar fullmäktige att riksgäldskontoret mycket väl kan ta emot den s.k. kontoinsättningen. En förutsättning är dock att erforderliga resurser ställs till förfogande.

e) Riksbanken emitterar egna skuldebrev

Statsskuldspolitiska kommittén föreslår att riksbanken får rätt att, om särskilda skäl föreligger, utge egna skuldebrev med kort löptid. I normala

situationer finns det inget behov av ett speciellt riksbankspapper. Riksban-

ken kan i dag förvärva material hos riksgäldskontoret eller direkt på

marknaden för att vid senare tillfällen använda detta för öppna marknads-

operationer med syfte att dra in likviditet. Det är endast i mycket speciella

situationer sont riksbanken skulle behöva tillgripa emission av egna papper. För det första krävs att staten inte emitterar några korta marknadspapper och för det andra måste riksbankens eget lager av korta papper ha tömts. Om det i en sådan situation uppstår behov av kraftiga likviditetsindragningar (t.ex. till följd av revalveringsförväntningar) kan det finnas anledning för riksbanken att ge ut ett eget marknadspapper. Men det bör

påpekas att riksbanken redan i dag har många olika medel som kan användas för att hantera sådana hypotetiska situationer utan att riksbanken behöver tillgripa emission av ett eget skuldebrev. Behovet måste således anses vara ringa. Fullmäktige har dock inga invändningar att resa mot att det i den nya riksbankslagen skrivs in att riksbanken äger rätt att om särskilda skäl föreligger utge egna skuldebrev med kort löptid.

3.5¶Arvs- och gåvoskattekommittén

Arvs- och gåvoskattekommittén har f.n. inte tagit slutlig ställning till om den låneverksamhet som avser lån för erläggande av arvsskatt skall finnas kvar i en kommande arvsskattelagstiftning eller ej. De behov som nuvarande regler avser att tillgodose kan lösas på andra och enklare sätt. Från kommitténs utgångspunkt möter det inga hinder att riksbanken befrias från denna låneverksamhet. De nya bestämmelserna om riksbankens uppgifter

föreslås träda i kraft den 1 januari 1989. Arvs- och gåvoskattekommitténs slutbetänkande beräknas vara klart vid årsskiftet 1986/87. Det torde inte vara förenat med några svårigheter att samordna dessa lagar i tiden.

Arvs- och gåvoskattekommittén tillstyrker förslaget att riksbankens låneverksamhet såvitt avser arvsskatten upphör.

3.6¶Bankföreningen

Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att befria riksbanken från

allt som inte är centralbanksuppgifter och är också ense med utredningen om vad som kan hänföras till sådan verksamhet.

I fråga om de kreditpolitiska uppgifterna tillstyrker bankföreningen förslaget att riksbanken får rätt att ge ut egna kortfristiga skuldebrev såsom

ett led i kreditpolitiken.

Utredningen föreslår att det kreditpolitiska medlet kassakrav regleras i

riksbankslagen i stället för lagen om kreditpolitiska medel; detta innebär att regeringsförordnande inte behövs för riksbankens användning av kassakrav. Förslaget grundas på uppfattningen att kassakrav är likvärdigt med

de marknadskonforma centralbanksinstrumenten marknadsoperationer

och diskontopolitik, vilka står till riksbankens förfogande utan regerings-

beslut. En liknande uppfattning Kom till uttryck i kreditpolitiska utredningens betänkande ”En effektivare kreditpolitik', SOU 1982:52. Bankföreningen finner ej anledning till erinran mot den nu föreslagna lagtekniska omregleringen av kassakrav men vidhåller sin i yttrande 1983-04-11 över 153

jas främst i akuta kriser och endast under kortare tid; de övriga marknads-

konforma kreditpolitiska medlen bör tillgodose behoven under mera normala förhållanden.

En förutsättning för att riksbankens användning av kassakrav skall frikopplas från den kreditpolitiska lagen är enligt bankföreningens uppfattning vidare att det klargörs att kassakrav inte får användas i huvudsakligt syfte att reducera bankernas vinster. Bankföreningen vidhåller också sin

tidigare framförda uppfattning att en lägsta ränta motsvarande bankernas

anskaffningskostnad för inlåningsmedel alltid skall av riksbanken betalas för kassakravsmedel.

I den föreslagna riksbankslagen (16 §) begränsas riksbankens möjlighe-

ter att ta emot valuta- och gulddepositioner samt göra motsvarande insättningar till att avse endast utländska bankinrättningar. Bankföreningen

föreslår att riksbanken också bereds möjlighet att låna i utlandet via svensk

valutabank och använda svenska banker som förmedlare av placeringar i utländsk valuta.

3.7¶Sparbanksföreningen

Kommittén föreslår (s. 150-151) en ändring som innebär att sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit skall kunna ha egen checkräknings-

kredit i riksbanken på motsvarande sätt som affärsbankerna har i dag.

Svenska sparbanksföreningen tillstyrker detta förslag.

Sparbankerna löser för närvarande sina upplåningsfrågor och clearingen

genom Sparbankernas Bank, varvid sparbankernas upplåningsrätt överlåts till deras gemensamma affärsbank. Detta har för sparbanksrörelsen som

helhet haft vissa praktiska fördelar. Sparbanksföreningen förutsätter att sparbanker som så önskar även i fortsättningen kan lösa upplåningsfrå-

gorna och clearingen på nuvarande sätt och med gällande regler.

Slutligen, i sitt betänkande tar kommittén upp en mängd detaljfrågor av teknisk och praktisk natur, exempelvis att riksbanken skall få rätt att

bestämma utseende och valörer av sedlar och mynt, att riksbankens full-

mäktige skall få besluta antalet verksamhetsställen m. m. I dessa och andra frågor av samma karaktär förutsätter Svenska sparbanksföreningen ati bankinstituten tillfrågas innan några förändringar görs.

3.8¶Hypoteksbanken

Till riksbankens centrala verksamhetsområde hör de valutapolitiska upp-

gifterna. I det föreliggande förslaget till riksbankslag anges, att riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans externa

värde samt bestämma om tillämpningen av detta system. Vidare ger lagför-

slaget riksbanken befogenheter att på ett vedertaget sätt deltaga i det internationella monetära samarbetet. Hypoteksbanken har ingen erinran häremot. Beträffande de kreditpolitiska uppgifterna ger det föreliggande lagförsla-

get riksbanken möjlighet att bedriva marknadsoperationer genom att köpa 154

kodifierar en verksamhet som riksbanken redan bedriver.

Hypoteksbanken har ingen invändning häremot.

En nyhet är att riksbanken efter internationell förebild föreslås få rätt att ge

ut egna kortfristiga skuldebrev. Hypoteksbanken har ingen invändning

mot att riksbanken även får detta instrument att tillgå för sin penningpolitik.

3.9¶Stadshypotekskassan

Enligt 18 § första stycket förslaget till lag om Sveriges riksbank skall

riksbanken på penningpolitiskt motiverade villkor få bevilja lån och ta emot inlåning från svenskt bankinstitut samt medverka i betalningsutjämning. Sådan in- och utlåning får endast ske utifrån penningpolitiskt motiverade villkor. Om det föreligger synnerliga skäl får riksbanken även på andra villkor bevilja lån till svenska bankinstitut eller till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

Kommitténs förslag innebär en väsentlig inskränkning i riksbankens rätt

att bedriva in- och utlåning med andra än bankinstitut. Förslaget motiveras

med en önskan att renodla riksbankens roll som centralbank. I linje med detta föreslås att riksbankens inlåning på företagens investeringskonton, likviditetsdepositioner och andra kontoinsättningar som regleras i särskilda förordningar, överförs till riksgäldskontoret. Nr

Vidare bör riksbanken i sin roll som bankernas bank upphöra med att i

konkurrens med bankerna ha affärsmässiga förbindelser med hushåll, före-

tag och kommuner. Därför bör sådana slag av utlåning för premieobliga-

tionsköp och bosättning som riksbanken bedriver eller har bedrivit inte längre förekomma.

Kassastyrelsen vill med anledning av vad kommittén föreslagit i här refererade avsnitt instämma i önskvärdheten av att renodla riksbankens roll som centralbank. Därför bör finanspolitiskt bestämda kontoinsättningar överföras till det nya riksgäldskontoret. Riksbankens utlåningsverksamhet till allmänheten bör också avvecklas. Detta bör dock inte enligt kassa-

styrelsens mening innebära att man samtidigt principiellt förbjuder in- och utlåning till andra kreditinstitut än banker där detta kan motiveras i särskilda fall utifrån de uppgifter riksbanken har att svara för.

Självfallet bör liksom hittills riksbankens penningpolitiska styrning ske primärt genom villkoren för bankernas upplåningsrätt i riksbanken. Det hindrar dock inte att det kan föreligga situationer där det kan vara moti-

verat med in- och utlåning från andra kreditinstitut för att uppnå ett visst penningpolitiskt mål eller för att i ett visst skede garantera en effektivt

fungerande kreditmarknad. Den möjlighet som kommittén öppnar för riksbanken att vara ”lender of last resort” även till andra kreditinstitut än banker är enligt kassastyrelsen ett alltför snävt utformat undantag från huvudregeln.

Med anledning av detta kommitténs förslag vill styrelsen erinra om att stadshypotekskassan sedan mycket länge haft en rätt att på penningpoli- in

tiskt betingade villkor ta upp lån inom viss limit hos riksbanken. Detta har varit motiverat av den roll som Stadshypotek spelar inom den prioriterade

bostadskreditgivningen. I vissa lägen kan kassan för att kunna uppfylla av

statsmakterna beslutade bostadspolitiska mål behöva utnyttja en sådan

upplåningsrätt. Det kan vara fråga om såväl nyutlåning som konverterings-

situationer, då det av olika skäl inte finns möjlighet för kassan att skaffa

medel på sedvanligt sätt. Sådana hinder kan bl.a. bero på restriktioner som riksbanken ålagt kassan i sin reglering av kassans prioriterade upplåning. En sådan restriktion förelåg under 1960-talet när kassan lånade stora

belopp i riksbanken för att klara läneutbetalningar.

Stadshypoteks utlåning är nu nästan lika stor som den samlade utlåning-

en (exklusive prioriterade byggnadskrediter) i svenska kronor från de svenska affärsbankerna. Stadshypotek har inte som övriga institut som

agerar på kapitalmarknaden några ägarrelationer till bankerna. Stadshypo-

teks storlek och ställning på marknaden motiverar dock att alla former av lånetransaktioner inte principiellt utesluts i riksbankslagen. Det går i dag inte att förutse vilka ekonomiska relationer mellan riksbanken och Stadshypotek som utvecklingen kan komma att aktualisera i framtiden.

Det pågår för närvarande en mycket snabb omstrukturering av den svenska kreditmarknaden. Gränserna mellan bankverksamhet och den verksamhet som bedrivs av andra kreditinstitut suddas ut. Den sittande kreditmarknadskommittén har i uppgift att analysera denna utveckling och kan förväntas lägga fram förslag som förskjuter gränserna mellan olika slag

av kreditinstitut. Nya typer av kreditinstitut kan komma att tillskapas.

Man bör därför inte låsa riksbankens framtida möjlighet att ha ekonomiska relationer i form av in- och utlåning på konto i riksbanken med andra kreditinstitut än banker. Kassastyrelsen vill därför föreslå att riksbanken får bedriva in- och utlåning med andra kreditinstitut än banker om särskilda skäl föreligger och det är motiverat utifrån de uppgifter som riksbanken har att ansvara för.

Styrelsen vill också peka på nödvändigheten av att riksbankslagen inte lägger hinder i vägen för kassan att delta i riksbankens clearing. Som självständigt kontoförande institut på värdepappersmarknaden måste

stadshypotekskassan ha eget transaktionskonto hos riksbanken inom ramen för Penningmarknadscentralens verksamhet. Även av detta skäl måste 18 § riksbankslagen utformas så att stadshypotekskassan inte utesluts från denna möjlighet. Det är en förutsättning bl. a. för konkurrensneutralitet med de bankägda fastighetsfinansierande instituten. Det betyder inte

att Stadshypotek har några anspråk på checkräkningskredit utan ett sådant

transaktionskonto förutsätts normalt nollställas varje dag. Man kan dock

inte bortse från att det undantagsvis kan ske överdragningar eller insättningar på sådant konto.

3.10 TCO

I den nya lagen föreslås att Riksbanken enbart ska arbeta med frågor av

centralbankskaraktär. Kommittén föreslår således en begränsning av Riks-

bankens nuvarande arbetsuppgifter. Den sammanställning som kommittén 156

gjort av centralbankernas funktioner och arbetsuppgifter i andra länder Prop. 1986/87: 143

visar på en stor variation. De viktigaste funktionerna är emellertid utgiv-

ning av sedlar och mynt, valutapolitiken samt penning- och kreditpolitiska uppgifter.

TCO förutsätter vid en förändring av Riksbankens nuvarande arbetsuppgifter, att detta äger rum i sådana former att de inte medför negativa konsekvenser för personalen. Detta förutsätter att eventuella förändringar i Riksbankens arbetsuppgifter genomförs i samarbete med personalens fackliga organisationer, i syfte att upprätthålla en effektiv organisation.

Kommittén föreslår att Riksbanken även i fortsättningen skall få köpa

och sälja premieobligationer. TCO instämmer i detta, men finner det märkligt att kommittén vill detaljreglera allmänhetens finansiering av köp

av premieobligationer i Riksbanken. TCO avstyrker denna detaljreglering.

4 Riksbankens ledningsorganisation

4.1¶Fullmäktige i riksbanken

Utformningen av riksbankens ledningsorganisation är, såsom kommittén framhåller, en central politisk maktfördelningsfråga, där delvis motsatta

önskemål måste tillgodoses. Eftersom riksbanken bär det politiska ansva-

ret för penning- och valutapolitik, skall å ena sidan garanteras att riksban-

ken företräder samma politiska grundsyn som regeringen. Å andra sidan

kan nuvarande ordning kritiseras därför att bankens främste företrädare,

riksbankschefen, anses mer eller mindre automatiskt diskvalificeras av en

nytillträdande regering. Detta leder nämligen, vid tätt återkommande politiska maktskiften, till en bristande kontinuitet i bankens verkställande ledning, som även påverkar riksbankschefens ställning när han företräder riksbanken utomlands. Detta önskemål visar hän mot en annan motsätt-

ning. Å ena sidan bör riksbankschefen ges en stark position för att effektivt kunna företräda riksbanken. För att kunna sitta kvar vid politiska maktskiften får han å andra sidan inte uppfattas som i första hand företrädare för en bestämd partipolitisk uppfattning.

Kommittén har sökt en avvägning mellan de motsatta önskemålen. En

majoritetsregering, garanteras majoritet i fullmäktige genom att sju av de

åtta fullmäktigeledamöterna väljes av riksdagen för dess valperiod och inom sig utser fullmäktiges ordförande som vid lika röstetal har utslagsröst. Härigenom uppnås att när enligt lagförslaget de sju riksdagsvalda

fullmäktigeledamöterna väljer ”ytterligare en ledamot som på en gång är fullmäktig och chef för riksbanken” (RF 9:12 andra stycket) får denne

samtidigt den starka ställning som fullmäktigpositionen ger honom. Men genom att han ej väljs av riksdagen och ej kan med sin röst kasta om majoritetsförhållandet i fullmäktige gäller å andra sidan att han ”inte omedelbart upplevs som en partiföreträdare”. Huruvida en riksbankschef till följd härav kommer att vid ett politiskt maktskifte behållas på sin post förblir dock en öppen fråga, Förslaget ger nämligen de övriga fullmäktige möjlighet att oavsett riksbankschefens förordnandetid skilja honom från

hans befattning. Dessa regler liksom att riksbankschefen utses av fullmäktige och inte av riksdagen innebär en viss försvagning av riksbankschefens ställning. Men det föreslagna systemet skapar dock förutsättningar för den eftersträvade kontinuiteten på riksbankschefsposten, vilket skulle stärka

riksbankschefens position.

Fullmäktige biträder alltså kommitténs förslag att riksdagen skall för riksdagens valperiod välja sju fullmäktige och dessa 1 sin tur en åttonde fullmäktigeledamot, tillika riksbankschef liksom förslaget att de riksdagsvalda fullmäktige inom sig skall välja ordförande.

På en punkt vill fullmäktige dock uttrycka tveksamhet. Enligt förslaget

skall riksbankschefen av de sju riksdagsvalda fullmäktigeledamöterna väl-

jas ”för tid som dessa bestämmer”. Avsikten härmed är att fullmäktige i

det enskilda fallet skall fritt kunna anpassa förordnandeperiodens längd till

vad som just då bedömes lämpligast och till en kandidats eventuella per-

sonliga önskemål. Trots motivuttalande om att ”förordnandetidens utgång bör dock inte sammanfalla med den tidpunkt när övriga fullmäktiges förordnanden upphör” (s. 189) består emellertid därmed risk för att riksbankschefen blir utsedd för riksdagens valperiod. Härför talar inte bara tidigare praxis utan även att val i riksdagen normalt alltid gäller denna period. En huvudtanke vid grundlagsreformen har just varit att alla befattningar som på något sätt härledes till riksdagen nybesättes efter riksdags-

val. Vill man frångå detta har en särskild avvikande mandatperiod angivits; såsom för riksdagens ombudsmän som utses på fyra år (RO 8:10). I likhet med kommittén som ”önskar skapa bättre förutsättningar för kontinuitet på riksbankschefsposten vid politiska maktväxlingar utan att samtidigt

försvaga riksbankschefens ställning” (s. 188) anser fullmäktige att intres-

set av kontinuitet på riksbankschefsposten är starkt. I motsats till kommittén vill emellertid fullmäktige, med åberopande av vad ovan sagts, härav

dra slutsatsen att då också en bestämd mandatperiod som är längre än riksdagens valperiod bör gälla för riksbankschefen. Fullmäktige vill sålunda föreslå att riksbankschefen skall utses för en period om fem år. Det är

en valperiod som också nämnts av kommittén (s. 180). Förslaget till 9 kap.

12 § andra stycket regeringsformen bör utformas i enlighet härmed.

Vad härefter angår de olika ledningsorganen inom riksbanken, deras

uppgifter och samspelet dem emellan ansluter sig fullmäktige helt till

kommitténs ståndpunkt att det är fullmäktigekollektivet som i täta sammanträden skall följa utvecklingen och ta alla viktigare beslut och sålunda

förbli det verkliga ledningsorganet i riksbanken. Detta är traditionen i riksbanken och huvudskälet för att denna måste bevaras är uppenbarligen

att de väsentliga besluten inom penning- och valutapolitiken har en sådan samhällsekonomisk och politisk betydelse att de — såsom också kommit-

tén uttryckligt fastslår — ofrånkomligen måste fattas av en politisk instans

med direkt ansvar inför riksdagen.

I sin nuvarande sammansättning med deputerade och jourhavande fullmäktig kom direktionen till för att riksdagen genom dessa sina representanter skulle mycket nära kunna följa riksbanksarbetet. Ursprungligen

torde också direktionen ha fungerat så att policyfrågor snart sagt dagligen diskuterades och avgjordes i denna. Direktionen har emeilertid sedan 158

Enklare sådana ärenden avgöres nämligen på tjänstemannaplanet och de viktigare i fullmäktige. Anledning saknas att för återstående administrativa ärenden behålla direktionen som beslutsorgan. Dessa ärenden kan utan svånighet skjutas antingen uppåt till fullmäktige eller nedåt i beslutshierarkin. Genom att policyärenden ej längre förekommer i direktionen fullgör den ej heller längre sin huvuduppgift.

Sedan år 1974 kan direktionen sägas ha en ytterligare uppgift, nämligen som informationsorgan för de anställda. Genom de två personalföreträdare som ingår i direktionen och deltar i direktionens beslut blir personalen löpande informerad om de administrativa ärenden som där avgöres eller där förberedes för fullmäktiges beslut och kan direkt inför de i direktionen ingående fullmäktigeledamöterna framföra sina synpunkter. Denna personalmedverkan i direktionen innebär emellertid så till vida en dubblering som personalen också enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vid regelbundna veckosammanträden blir informerad om de beslut som skall tas vid kommande direktions- och fullmäktigesammanträden. Vid önskemål härom tas ett sålunda anmält ärende upp vid nytt sammanträde för att personalrepresentanterna skall kunna framföra sina synpunkter på detta. När ett ärende därefter återkommer i direktionen har alltså ett informationsutbyte mellan riksbanksledning och personal redan ägt rum och direkttonssammanträdet leder därmed i allmänhet endast till att samma argument återupprepas. Också ur den nu diskuterade synpunkten bör därför vara möjligt att avskaffa direktionen. Dock skall framhållas att den möjlighet till direkt diskussion mellan fullmäktiges ledamöter och personalföreträdare som erbjudes i direktionssammanträdena därmed går förlorad. För de sällan återkommande ärenden där ett sådant meningsutbyte kan vara av betydelse återstår emellertid möjligheten som också kommittén pekar på att låta företrädare för personalen framföra sina synpunkter direkt i fullmäktige. Fullmäktige tillstyrker med det sagda kommitténs förslag att riksbankens direktion avskaffas.

Huvuduppgiften för den deputerad som enligt bankoreglementet skall särskilt utses inom fullmäktige kan sägas ha varit att i direktionen löpande följa riksbankens arbete. Genom att direktionen avskaffas faller denna uppgift bort. Anledning saknas därmed att vidare behålla deputeradeinstitutionen. Självfallet kan dock vara anledning att alltjämt söka utnyttja någon fullmäktigeledamot för sådana särskilda uppgifter inom banker som ibland fallit på deputeranden (ordförandeskap i t. ex. organisations- och byggnadskommittéer) när detta bedömes lämpligt.

För att förstärka riksbankens ledningsfunktion föreslår kommittén att det skall få finnas två vice riksbankschefer i stället för en. Vardera av dessa skall i riksbankschefens frånvaro kunna inträda i dennes funktion både som fullmäktig och som bankens högste tjänsteman, varvid den ene alltid skall ha företräde framför den andre. Såsom bakgrund till detta förslag återger kommittén en skrivelse från fullmäktige till riksdagen (förs. 1974:22), där det framhålles att det blivit allt mer vanligt att både riksbankschef och vice riksbankschef måste vara frånvarande samtidigt och att det under dessa perioder bör finnas någon som kan ta ansvaret som

na förordnas att vid frånvaro av både riksbankschefen och vice riksbanks-

chefen vara ställföreträdande för den förstnämnde. Kommittén tillägger att

om i enlighet med dess förslag uppdragen som deputerad och jourhavande

ledamot försvinner, förutsättningar kan behöva skapas för att i stället lägga vissa administrativa uppgifter på kvalificerade tjänstemän i banken och att riksbankens ledningsfunktion därför kan behöva förstärkas. Fullmäktige

har ingen erinran mot kommitténs förslag om möjlighet att utse två vice chefer för riksbanken.

Eftersom vice riksbankschefens huvuduppgift är att fungera som ersät-

tare för riksbankschefen synes naturligt att den förstnämnde utses för

samma period som den sistnämnde. Med hänvisning till vad tidigare anförts om önskemålet att riksbankschefen utses för en bestämd period, fem år, vill fullmäktige därför föreslå att även vice riksbankschef utses för

samma tid och att därest befattningen blir vakant under riksbankschefens

mandatperiod, ny vice riksbankschef utses för återstående delen av denna

period. Vad som ovan sagts bör gälla oavsett om en eller två vice riks-

bankschefer utses.

4.2¶Riksdagens revisorer

Kommittén anser att en direktion av nuvarande slag inte behövs som beslutsorgan i riksbanken och föreslår därför att den skall avskaffas. Ur revisionell synvinkel, vilken är den enda utifrån vilken vi prövat förslaget, finns inget att erinra.

4.3¶Bankföreningen

Förslaget att riksbanksfullmäktiges ordförande skall utses inte av regering-

en utan av fullmäktige inom kretsen innebär en avpolitisering av riksban-

ken i förhållande till regeringen.

Bankföreningen har ingen erinran mot förslaget.

Bankföreningen anser det önskvärt att riksbankschefsposten avpoliti-

seras i den mån detta är förenligt med vad som förut anförts i riksbankens ändamål och ställning. Utredningens förslag att riksbankschefen av full-

mäktige skall väljas ”för tid som dessa bestämmer” (se lagtextförslaget s.

21) och alltså inte nödvändigtvis för riksdagens treåriga mandattid är visserligen ett steg i rätt riktning. Den föreslagna lagtextens lydelse ger

dock ingen garanti för att, som utredningen rekommenderar, riksbanks-

chefen förordnas tills vidare eller med ett tidsbegränsat förordnande som inte löper ut samtidigt med övriga fullmäktiges förordnanden. Politiska

önskemål och kompromissbehov kan leda till att förordnande för samma

tid som för övriga fullmäktige tillgrips. Bankföreningen anser att lagregeln på ett bättre sätt än i förslaget bör garantera den avpolitisering som

utredningen på goda grunder här förordar. Det bör kunna ske genom att för riksbankschefen får gälla samma förordnandetid — sex år — som för verkschefer i annan statlig förvaltning. 160

På en punkt vill SFF - utan att framföra ändringsförslag — ändock göra en

kommentar. Kommittén föreslår arr riksbankschefen skall utses av full-

mäktige, art riksbankschefen efter utnämning skall ingå som fullmäktigeledamot, art förordnandet skall gälla tills vidare eller vara tidsbegränsat, att

tidsbegränsat förordnande inte skall löpa ut samtidigt med övriga fullmäk-

tigeledamöters förordnanden, art antalet fullmäktige utökas från sju till åtta, samt ast fullmäktige inom sig skall utse ordförande. Bakgrunden till förslagen är önskemålet dels att riksbankschefen skall få en mer oberoende ställning genom ett utnämningsförfarande som — i motsats till nuvarande ordning — inte direkt innebär att riksbankschefen betraktas som partiföre-

trädare, dels att den parlamentariska majoriteten även i fortsättningen

skall ha majoritet i riksbanksfullmäktige.

Förslaget innebär en balansgång mellan de två delvis motstridiga intressen. SFF vill peka på risken att förslaget innebär att riksbankschefen i fullmäktige kan befinna sig på minoritetens sida i kontroversiella frågor. En riksbankschef som ofta blir överröstad i fullmäktige får naturligtvis ganska snart en svår ställning. En sådan riksbankschef kan i och för sig snabbt bytas ut genom beslut i fullmäktige. SFF anser att förslaget i denna

del möjligen kan innebära att riksbankschefen under vissa perioder får en svag ställning. Detta går stick i stäv mot intentionerna bakom förslaget.

SFF inser emellertid svårigheterna att balansera mellan de motstridiga intressen som ligger till grund för förslaget och har därför ingen erinran mot förslaget i denna del.

4.5¶Hypoteksbanken

I betänkandet påpekas, att riksbankschefen f.n. väljs på ett uppenbart politiskt manat och att detta visat sig leda till bristande kontinuitet på riksbankschefsposten vid växlingar i den politiska makten. Detta kan vara

ogynnsamt vid utformning och genomförande av en stabil penningpolitik. Hypoteksbanken anser att kontinuitet på riksbankschefsposten är av mycket stort värde. Därför bör enligt Hypoteksbankens mening den person

som innehar posten som riksbankschef och som enligt en allmän uppfatt-

ning också är lämpligt att inneha uppdraget kunna sitta kvar även vid

politiska maktväxlingar. En praktisk lösning skulle kunna vara att riksbankschefen därvid behåller sitt mandat, om de politiska partierna träffar

en överenskommelse härom. Därigenom undviker man en invecklad lag-

reglering av frågan.

4.6 LO

LO anser det viktigt att riksbankschefen som ledare och ansvarig för

niksbanken tillsätts av regeringen, dvs. i normalfallet avgår vid regeringsskifte på grund av nya majoritetsförhållanden i riksdagen. Intresset av längre tjänsteinnehav (än en riksdagsperiod vid valnederlag för regeringen)

och därmed följande kontinuitet och erfarenhet i befattningen måste vika 161

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 143

ten för den ekonomiska politiken.

Det spelar i detta sammanhang mindre roll om det är regeringen eller riksdagen som formellt står för utnämningen av riksbankschef.

I stora drag kan den ledningsorganisation som kommittén linjerat upp i betänkandet anses förenlig med de avvikelser LO förordar beträffande det övergripande ansvaret för riksbankens valuta- och penningpolitik. En tätare och mer detaljerad sakberedning mellan riksbanken och finansdepartementet behöver dock framskapas. LO vill inte utesluta att en ”direktion” i något ändrad sammansättning och med andra arbetsformer kan vara behövlig. LO sätter därför frågetecken för kommitténs förslag att riksbanksdirektionen avskaffas.

Den ordning som LO förordar innebär viss förändring av riksbanksfullmäktiges ställning och ansvar. I praktiken blir dock inte förändringen av dess arbete särskilt stor jämfört med nuvarande förhållanden.

4.7 TCO

Kommittén diskuterar olika modeller för hur riksbankens ledning bör utses. Den modell man stannat för innebär att riksbanken utser sju ledamöter till riksbanksfullmäktige. Dessa utser sedan inom sig en ordförande. Riksbankschefen utses vidare också av fullmäktige men utom denna krets. Riksbankschefen inträder därefter som fullmäktig men med ett tills vidare eller tidsbegränsat förordnande (skilt från riksdagsperioden).

Den av kommittén föreslagna konstruktionen innebär att regeringens roll vid utseendet av riksbankens ledning minskar. Regeringen utser i dag riksbanksfullmäktiges ordförande. Den minskade direkta relationen mellan regering och riksbank vill kommittén överbrygga med samråd i viktigare frågor.

TCO ser för sin del en risk i att finanspolitiken för vilken riksdagen prövar regeringens förslag i detalj kommer att distanseras från den penning-, kredit- och valutapolitik vilken riksbanken har att genomföra under en allt mindre detaljkontroll.

TCO anser att det är väsentligt för samhällsekonomin att den ekonomiska politiken samordnas. TCO vill därför avstyrka från att en modell för riksbankens ledning införs, vilken försvårar en regerings möjligheter att koordinera den ekonomiska politiken. TCO finner det vidare olyckligt om riksbankschefens position skulle avpolitiseras på det sätt som kommittén förslår. Riksbankens verksamhetsområde är centralt i det svenska samhället, varför också bankens främsta företrädare borde utses på ett sätt som gör denne direkt ansvarig inför riksdag och regering. Ett alternativ till att låta riksdagen direkt välja riksbankschef är att låta regeringen utse densamma.

Ett motiv som angivits för att riksbankschefen inte skall tillsättas av riksdag och med en given mandatperiod är att förbättra riksbankschefens internationella ställning. Enligt TCOs mening torde riksbankschefens internationella ställning vara mer beroende av hur politiskt stark och väl

förankrad riksbankschefen är, snarare än formerna för hur denne är utsedd.

Kommittén ifrågasätter vidare om den nuvarande direktionen behövs fortsättningsvis. Ett avskaffande av direktionen påverkar de anställdas möjligheter till inflytande på riksbankens verksamhet, organisation m. m. Utgångspunkten bör vara att de anställdas inflytande i frågor som berör dem kommer till uttryck på de nivåer i organisationen där beslut i dessa frågor fattas. I fall av att direktioner avskaffas måste alternativa lösningar skapas, vilka tillförsäkrar de anställda information och inflytande i en utsträckning som i varje fall motsvarar dagens.

5 Beslutsregler för fullmäktige

Kommitténs förslag kommenteras inte av remissinstanserna.

6 Administrativa frågor

6.1¶Fullmäktige i riksbanken

Kommittén föreslår att riksbankens bokföringssskyldighet ska fullgöras på ett sätt som överensstämmer med god redovisningssed. Kommittén skriver också att aktiebolagslagen, bokföringslagen, lagen om bankrörelse och förordningen om statliga myndigheters bokföring i tillämpliga delar kan ge en ram för tolkning av god redovisningssed.

Verksamheten i en centralbank är inte sådan att förebilder för dess bokföring kan hämtas tt. ex. aktiebolagslagen. T. ex. konstaterar kommittén i ett annat sammanhang att det saknar praktisk betydelse hur stort grundkapital en centralbank har. En värdering av riksbankens tillgångar med förebilder i de dokument kommittén hänvisar till och i god redovisningssed torde vidare utesluta en värdering till marknadsvärden när detta är högre än anskaffningsvärdet av t. ex. fordringar på utländska banker och utländska värdepapper. En sådan värdering skulle däremot sannolikt ge mer relevant ekonomisk-politisk information, vilket borde vara det överordnade målet. Ett annat exempel kan tas från uppställningen av balansräkningen. Samtliga tillgångar i den bör anses vara omsättningstillgångar. De anläggningstillgångar banken förfogar över (fastigheter, aktier i Tumba Bruk och Baselbanken, riksbankens mynt- och medaljsamling m. m.) bokförs för närvarande inom linjen. Denna ordning avviker från god redovisningssed men är kanske ändå minst lika bra utifrån att balansräkningen ska ge relevant ekonomisk-politisk information.

Sammanfattningsvis anser fullmäktige att utgångspunkten för hur riksbanken fullgör sin bokföringsskyldighet bör vara att balansräkning och resultaträkning ger relevant ekonomisk-politisk information, vilket kan anses vara detsamma som god redovisningssed i centralbanker. Hur bokföringsskyldigheten i detalj bör fullgöras ankommer rimligen på fullmäktige att besluta om.

Kommittén redovisar hur nuvarande lönevillkor m. m. i riksbanken för- 163

svagar bankens möjlighet att verka och på sikt kan leda till svårigheter. — Prop. 1986/87:143 Kommittén föreslår dock ingen åtgärd för att förbättra situationen utöver

att hänvisa till ett avtal mellan riksdagens förvaltningskontor och huvudor-

ganisationer, vilket gällt t. o. m. 1986-06-30. Den autonomi som kommittén I annat sammanhang anser att fullmäktige bör ha beträffande riksbankens

förvaltningsverksamhet kommer därför inte att gälla den största och vikti-

gaste av samtliga huvudkostnadsslag, dvs. personalkostnaderna. Kommittén utgår i sitt förslag från att riksbanken och riksdagens förvaltningskontor kan finna former som tillgodoser riksbankens behov av flexibilitet i

lönesättningen. Kommittén utgår outtalat från att de centrala fackliga organisationerna också kommer att ansluta sig till detta.

Riksbanken kommer i kontakter med riksdagens förvaltningskontor att ta upp frågan om ökade befogenheter för riksbanken t.ex. kontraktsanställning, löneplanstillägg m. m. Därvid bör även en ändrad ansvarsfördelning vad gäller förhandlingar och avtal diskuteras. För att lösa de problem som kommittén har redovisat bör också övervägas om riksbanken bör

lämna det statliga lönesystemet. En anslutning till en annan arbetsgivaror-

ganisation, 1. ex. SFO, kan då aktualiseras.

Kommittén föreslår att vissa högre tjänster i riksbanken (riksbanksdirektör, avdelningschef och direktör för regionkontor) skall få tillsättas utan kungörelseförfarande. Som skäl härför framhålles att när det gäller dessa tjänster kungörande inte är den rätta metoden att erhålla lämplig sökande och att det därför inte kan vara lämpligt att ledigkungöra dessa tjänster. Kommittén hänvisar även till att begränsningar gjorts i kungörelseskyldigheten i instruktioner för affärsverken. Fullmäktige ansluter sig till kom-

mitténs förslag så långt men anser att möjligheten att tillsätta tjänster utan

kungörelseförfarande bör utvidgas därutöver. Fullmäktige erinrar om att statskontoret, riksrevisionsverket och i viss utsträckning även statens arbetsgivarverk får tillsätta tjänster utan att de har kungjorts lediga till ansökan. Det synes med hänsyn till riksbankens uppgifter naturligt att banken i förevarande avseende likställs med dessa verk. Fullmäktige vilt därför föreslå att riksbanken i den lagen ges rätt tillsätta tjänster utan

föregående kungörelseförfarande. En annan personalpolitisk verksamhet utgör de lån som riksbanken

lämnat till Riksbankstjänstemännens Semesterförening för förvärv av rek-

reationsbostäder vilka hyrs ut till de anställda. Liksom i frågan om löne-

konton bör avspeglas i den nya lagen anser fullmäktige om att detta

närmast är att anse som en personalpolitisk åtgärd som bör få utföras utan

uttrycklig lagreglering. Fullmäktige utgår alltså från att sådan verksamhet

får finnas kvar och att den inte skall anses kräva särskild reglering i lagen.

6.2¶Riksdagens förvaltningskontor

11 Ekonomiadministration (avsnitt 8.2) Riksdagens förvaltningskontor har inte några erinringar mot kommitténs

förslag att riksbanksfullmäktige skall fastställa budget för riksbankens 164

förvaltningsverksamhet.

När det gäller riktlinjer för den del av budgeten som avser förvaltnings- Prop. 1986/87: 143

kostnader utgår förvaltningskontoret från att dessa i möjligaste mån över-

ensstämmer med de direktiv för anslagsframställning som gäller för den övriga statsförvaltningen och som i princip tillämpas också inom riksda-

gens förvaltningsområde. Riktlinjerna bör vara till hjälp bl. a för riksbanksfullmäktiges granskning av riksbankens förvaltning. Frågan om riktlinjer

för riksbankens budgetarbete och dessas utformning bör övervägas vidare

i det fortsatta beredningsarbetet.

1.2 Personaladministration (avsnitt 8.3)

Förvaltningskontoret delar kommitténs bedömning att det kan finnas be-

hov av flexibla lösningar vad gäller riksbankens lönefrågor. På detta område pågår en utveckling av de statliga löneavtalen. Mot bakgrund härav och hittillsvarande erfarenheter bör det vara möjligt att finna lösningar på uppkommande problem. Förvaltningskontoret delar alltså kommitténs bedömning att förvaltningskontoret och riksbanken även 1 fortsättningen bör kunna finna former som i rimlig utsträckning tillgodoser riksbankens behov av flexibilitet i lönesättningen.

Kommittén uttalar som sin mening att de högre tjänsterna inom riksbanken bör vara undantagna från anställningsstadgans krav på ledigkungö-

rande före tillsättning. Utan att gå in på frågan om lämpliga former för att

rekrytera högre tjänstemän inom riksbanken konstaterar förvaltningskontoret att förslaget innebär ett avsteg från en inom riksdagsområdet hittills

hävdad princip — chefstjänstemän som inte tillsätts genom val skall tillsät-

tas efter ett öppet ansökningsförfarande. Det kan finnas skäl att luckra upp

denna princip men frågan bör i så fall övervägas för hela riksdagsområdet. Förvaltningskontoret kommer i annat sammanhang att aktualisera for-

merna för rekrytering av chefstjänstemän inom riksdagsområdet.

6.3¶Riksdagens revisorer

1.2¶Administrativa frågor

I det följande tar vi upp de förslag i avsnitt 8 i betänkandet som vi funnit

anledning att kommentera och i den ordning de redovisas i betänkandet.

Avslutningsvis lämnas förslag till ändringar i lagtexten.

1.2.1¶Årsredovisning

Vi tillstyrker att riksbankens ställning som självständigt rättssubjekt och

bankens innehav av eget kapital återspeglas i lagstiftningen på det sätt kommittén föreslagit.

Vi delar också kommitténs uppfattning att det är önskvärt att riksbankens årliga förvaltningsberättelse i framtiden görs utförligare och tydligare än de nuvarande. För att göra detta möjligt är det rimligt att riksbanken får längre tid på sig än nu att utforma den redovisning som tas in i berättelsen. En senareläggning är motiverad även från revisionella synpunkter. Det har

riksdagens revisorer är så kort att minsta avvikelse i internrevisionens pressade tidsschema omöjliggör en fullständig rapportering. Förutsättningarna för vår externrevision är därmed för närvarande inte heller de bästa.

Den senareläggning — från den 1 till den 15 februari — som kommittén förordar synes väl avvägd med tanke på att tiden inte får bli för kort för riksdagens revisorers och riksdagens behandling av materialet.

Att riksbanken skall vara bokföringsskyldig bör som kommittén förordar, komma till uttryck i lagen. Vad gäller det sätt på vilket bokföringsskyldigheten skall fullgöras är vi helt eniga med kommittén om att en ram kan ges av aktiebolagslagen, bokföringslagen, lagen om bankrörelse och förordningen (1979:1212) med föreskrifter om statliga myndigheters bokföring, alla i tillämpliga delar, samt god redovisningssed. Det är däremot inte lika självklart hur dessa normer skall komma till uttryck i lagstiftningen.

Redan år 1980 tog riksdagens revisorer initiativ till att den statliga bokföringsförordningen skulle införas på riksdagsområdet. Den gäller nu i tillämpliga delar vid riksdagens förvaltningskontor och samtliga riksdagens myndigheter utom riksbanken. Vi finner anledning att i detta sammanhang knyta an till de synpunkter som fullmäktige i riksbanken förde fram i sitt svar (1980-04-24) på riksdagens revisorers förfrågan om förutsättningarna för riksbanken att utan andra inskränkningar än rent formella tillämpa bokföringsförordningen.

Riksbanken förklarade att det stod klart att de krav som de statliga bokföringsföreskrifterna ställer på den löpande bokföringsverksamheten också skulle ställas på riksbankens redovisning. Däremot ansåg riksbanken att det totalt sett skulle leda till ””skevheter och i några fall orimligheter” om dessa föreskrifter tillämpades och detta även med den inskränkning som modifieringen ”i tillämpliga delar” innebär. Detta sammanhängde enligt riksbanken ytterst med att bokföringsföreskrifterna liksom den bakomliggande bokföringslagen utgår från att reglerna skall garantera att redovisningen visar ett rättvisande resultat för myndigheten resp. företaget. Syftet med riksbankens verksamhet, dvs. att företa ekonomiskpolitiska åtgärder, förklarades emellertid vara sådant att det företagsekonomiska utfall som blir resultatet härav för riksbankens del i princip är likgiltigt. Dessa grundläggande skillnader får konsekvenser för bl. a. vilka principer man använder för periodisering av utgifter och värdering av tillgångar. Avslutningsvis anförde fullmäktige i sitt svar till revisorerna att det naturligaste syntes vara att riksbanken för sin verksamhet fastställde en egen bokföringsinstruktion. Utarbetandet av en sådan borde enligt fullmäktige ske i samråd med riksdagens revisorer.

Såsom kommittén noterat finns det ännu i dag inte något fullständigt regelverk för riksbankens bokföring. Det är självklart att en sådan brist i olika avseenden har nackdelar som följd. Bl. a. försvåras revisionen av att den inte har ett erforderligt fast regelsystem som grund.

Kommittén föreslår att det föreskrivs i den nya riksbankslagen att riksbanken skall fullgöra sin bokföringsskyldighet på sätt som överensstämmer med god redovisningssed.

God redovisningssed är ett begrepp som används både i 1976 års bokfö- 166

ringslag och 1 den statliga bokföringsförordningen. Enligt förarbetena till bokföringslagen (prop. 1975:104, s. 31) kan god redovisningssed beskrivas genom en hänvisning till att det bör röra sig om faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets bokföringsskyldiga. Olika branschers särförhållanden kan föra med sig att vad som är god redovisningssed ibland får bestämmas branschvis. Det avgörande inflytandet på vad som är god redovisningssed utövas av den expertis som praktiskt och teoretiskt verkar på redovisningsområdet. Särskild betydelse har de organ och sammanslutningar som representerar denna expertis, såsom bokföringsnämnden och Föreningen auktoriserade revisorer. På den statliga sidan har riksrevisionsverket motsvarande betydelse.

Med hänsyn till de betydande skillnader i verksamhetsinriktning som finns mellan riksbanken å ena sidan och företag och statliga myndigheter å andra sidan anser vi det inte givet att begreppet ”god redovisningssed” i vad gäller riksbanken kan ges en riktig och meningsfull substans. Banken är i mångt och mycket en unik organisation och man har svårt föreställa sig att det kan utbilda sig någon praxis på det sätt som förutsattes vid bokföringslagens tillkomst.

Vidare anser revisorerna att begreppet ”god redovisningssed”” inte är tillräckligt preciserat för att tjäna som norm för riksbankens bokföring och redovisning. Tillämpning av god redovisningssed förutsätter att det finns ett regelsystem, en legal ram, att relatera faktiskt förekommande praxis till, t. ex. reglerna om redovisning i lagen om bankrörelse (SFS 1955:183) — som innebär tillämpning av bokföringslagen i tillämpliga delar — eller den statliga bokföringsförordningen (SFS 1979:1212) med riksrevisionsverkets anvisningar. För förstnämnda regler kommer som nyss påpekats god redovisningssed till uttryck i bokföringsnämndens anvisningar och yttranden samt Föreningen auktoriserade revisorers rekommendationer och uttalanden, för sistnämnda regelkomplex i riksrevisionsverkets föreskrifter, anvisningar och råd.

Av anförda skäl vill vi förorda att de principer enligt vilka riksbanken skall fullgöra sin bokföringsskyldighet snarast utreds så att reglerna kan börja tillämpas senast fr.o.m. verksamhetsåret 1988. Samtidigt härmed bör även regler utarbetas och fastställas för bokföring och redovisning vid Riksbankens Jubileumsfond. Riksdagens revisorer är beredda att genom samråd medverka i arbetet.

I lagförslaget avslutas avsnittet om budget, redovisning och vinstdisposition med en paragraf (51 §) om riksbankens skyldighet att offentliggöra uppgifter om valuta- och kreditförhållanden. Vi anser att denna bestämmelse hellre bör placeras under avsnittet ”Övriga uppgifter”.

1.2.2 Revision Som kommer att framgå av avsnittet Riksgäldskontoret (RGK) i detta yttrande anser vi att den del av riksdagsområdets redovisningsrevisionella verksamhet som ej avser RGK vid en eventuell överföring av RGK till regeringsområdet lokalt och organisatoriskt bör inordnas i riksbankens 167

revisionsenhet. En sålunda utvidgad uppgift för revisionsenheten bör framgå av den nya riksbankslagen.

Med anledning av kommitténs synpunkter om den organisatoriska inplaceringen av sedelförstöringskontoret vill vi upplysa om att en förändring

härvidlag enligt vad vi erfarit tycks vara nära förestående. Denna organisa-

toriska fråga, som tidigare uppmärksammats av riksdagens revisorer och nu även av kommittén, tycks alltså snart vara löst.

Vad gäller den externa revisionen har grunddragen för denna senast

lagts fast då riksdagen år 1983 tog ställning till den s.k. RFK-utredningens förslag. Vidare har finansutskottet redan i år börjat tillämpa den ordning i

fråga om fastställande av resultaträkning och balansräkning som kommittén förordat. Genom riksdagsskrivelse 1985/86:256 har riksdagens revi-

sorer gjorts uppmärksamma på att de i fortsättningen i sin årliga granskningsrapport bör uttala sig om riksbanksfullmäktiges förslag till resultat-

räkning och balansräkning.

Den av kommittén föreslagna och av riksdagen redan antagna ordningen innebär att riksdagens revisorer får utökade och mer preciserade uppgifter

när det gäller bedömningen av den redovisning som riksbanken skall lämna

till riksdagen. Vi anser det rimligt att externrevisorernas befattning med årsredovisningen kommer till uttryck även i riksbankslagen, förslagsvis genom ett tillägg till andra stycket i 49 % av innebörd att den redovisning som lämnas till riksdagen vid samma tidpunkt skall lämnas till riksdagens revisorer.

Vi har tidigare i detta yttrande tillstyrkt att riksbanken skall lämna sin

redovisning till riksdagen före den 15 februari. Tidpunkten för riksdagens

revisorers avlämnande av sin berättelse till riksdagen bör alltså förskjutas i

motsvarande mån, dvs. till senast den 15 mars. Mot kommitténs förslag till

lag om ändring i lagen (RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen har vi sålunda ingenting att erinra. I detta sammanhang vill vi ta upp en närliggande fråga, som emellertid inte avser riksbanken.

För revisionen av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond tillämpas sam-

ma ordning som för riksbanken. Det har sin grund i riksdagens beslut om

inrättande av fonden. I stadgarna för fonden står det (12 §) att fondstyrelsen senast den 1 mars till riksdagen och riksdagens revisorer skall avgiva

berättelse angående stiftelsens verksamhet och förvaltning under nästföregående år. I praktiken har tidsfrågan lösts genom att revisorerna delgetts de avsnitt av fondberättelsen som är centrala för revisionen. Riksdagens revisorer förutsätts även framgent vid en och samma tidpunkt till riksdagen avlämna sina berättelser avseende riksbanken och

jubileumsfonden (fr KU 1983/84:5, s. 22 f). Detta bör om kommitténs

förslag går igenom — föranleda en ändring i fondstadgans 12 §. Den I mars bör alltså ändras till den 15 februari.

1.2.3 Ekonomiadministration

Vi har inte funnit anledning att erinra mot de ställningstaganden som redovisas i betänkandet i fråga om riksbankens ändamål och ställning 168

kens planerings- och budgetsystem liksom på riksdagens styrning en logisk

följd av de nämnda för riksbankens verksamhet så grundläggande ställ-

ningstagandena. Vi delar alltså i allt väsentligt kommitténs synsätt även

när det gäller riksbankens självständighet i budgethänseende. På en punkt har vi emellertid en annan uppfattning än kommittén. Vi anser att kommittén alltför starkt betonar en verksamhetsbudget som omfattar endast ett år. Flera skäl talar enligt vår uppfattning för ett förlängt tidsperspektiv. Med det förfaringssätt som nu tillämpas fastställer riksbanksfullmäktige i december varje år dels en verksamhetsplan för den förestående treårspe-

rioden, dels en budget för det närmaste verksamhetsåret. Vi finner det

naturligt att riksdagen koncentrerar sitt intresse på treårsplanen. Vår moti-

vering är denna.

Kommittén utgår från att riksdagen skall anföra sina eventuella synpunkter på budgeten i anslutning till sin årliga granskning av fullmäktiges förvaltning av riksbanken, vilket även vi finner naturligt och praktiskt. Riksdagens beslut med anledning av finansutskottets betänkande i ärendet har under de tre senaste åren fattats den 11 april 1984, den 25 april 1985 resp. den 14 maj 1986. De synpunkter riksdagen kan finna anledning att

lägga på den av riksbanksfullmäktige fastställda ettårsbudgeten torde såle-

des komma väl långt in på verksamhetsåret för att kunna beaktas av riksbanken. Banken skulle få betydligt bättre förutsättningar att ta hänsyn

till riksdagens eventuella synpunkter om dessa avsåg en treårsplan. Bl. a. byggfrågor och andra investeringsfrågor som riksdagen kan finna vara av

särskilt intresse att uttala sig om är ofta inte påverkbara i ett kort tidsperspektiv.

Vi vill inte heller underlåta att erinra om den utveckling mot längre

planeringsperioder som under senare år gjort sig klart märkbar när det

gäller former för myndigheternas och regeringskansliets budgetarbete, Så-

lunda har en försöksverksamhet med fördjupade anslagsframställningar och treåriga budgetramar startat vid sex myndigheter. Nämnas bör också

att statsmakternas styrning av affärsverken fr.o.m. budgetåret 1984/85

sker genom bl.a. ställningstaganden till treårsplaner. (Tidigare var det

underlag som låg till grund för styrningen i huvudsak ettårsbaserat.)

Enligt vår mening talar både praktiska och principiella skäl för att en treårsplan i stället för en ettårsbudget skall vara det underlag som riksda-

gen författningsenligt skall ges möjlighet att uttala sig om.

1.2.4 Riksbankens regionala organisation Riksbankens nuvarande regionala organisation lades fast vid 1982/83 års

riksmöte. Riksdagen beslöt då att riksbanken skulle ha åtta regionkontor

och att det under dessa skulle finnas högst 14 kassakontor. Enligt beslutet

skulle man också på två orter bedriva försök med postala sedeldepåer som ett komplement till riksbankens egen kontorsorganisation.

Riksdagen överlät åt riksbanken att bestämma lokaliseringen av kontoren och depåerna. 169

Depåverksamheten innebär att postverket för riksbankens räkning håller en depå (ett lager) av sedlar. Dessa depåer står till förfogande för post och banker som där får sätta in och hämta ut sedlar. I depåerna inneliggande sedlar anses insatta i riksbanken. Sedelvård bedrivs inte i depåerna.

Sedan erfarenhet nu vunnits av nämnda försök med sedeldepåer har riksdagen på hemställan av fullmäktige godkänt att riksbanken bedriver verksamhet genom sedeldepåer och utöver nuvarande två depåer inrättar ytterligare ett begränsat antal sådana depåer (förs. 1985/86:22, FiU 27, rskr. 258).

Kommitténs syfte har varit att åstadkomma en lämplig avvägning mellan riksdagens resp. riksbankens befogenheter att ändra riksbankens yttre organisation. Enligt kommitténs mening bör det inte anges i lagtexten vilket antal verksamhetsställen av olika slag som riksbanken skall eller får ha. Det bör ankomma på fullmäktige att besluta om detta. För det fall det visar sig sakligt motiverat skall alltså fullmäktige i framtiden kunna besluta om en ändring av antalet region- och/eller kassakontor utan att behöva gå till riksdagen och föreslå en lagändring. Kommittén har utgått från att sedeldepåer skall finnas framdeles.

Den föreslagna lagtexten lyder:

34 § Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

Vi anser att riksbanken bör ges ytterligare frihet att själv besluta om bankens regionala organisation som den föreslagna lagändringen innebär. Vi förutsätter emellertid att väsentliga ändringar av den organisation som riksdagen fastställt inte kommer att göras utan riksdagens godkännande. Inte heller har vi något att erinra mot att sedeldepåerna tas med i lagtexten såsom en typ av enhet. Däremot vill vi förorda att depåernas speciella karaktär som komplement till riksbankens egen kontorsorganisation framgår av lagtexten. Vi föreslår därför att andra stycket 34 § får en något annan utformning.

1.2.5¶Ändringar i föreslagen lagtext

Vi har (s. 5) föreslagit att paragrafen (51 §) om riksbankens skyldighet att offentliggöra uppgifter om valuta- och kreditförhållanden skall tas in under rubriken ”Övriga uppgifter”. Om förslaget genomförs får det som följd konsekvensändringar när det gäller numreringen av paragraferna efter förslagets paragraf 50. I det följande utgår vi från den av kommittén föreslagna numreringen. Vi föreslår med hänvisning till vad som tidigare anförts i yttrandet följande ändringar i föreslagen lagtext.

Riksbankens verksamhet — — — sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor och kassa-

kontor samt genom sedeldepåer. Beträffande enheternas antal och förläggning bestämmer fullmäktige.

35 § Vid huvudkontoret — — — riksbankens arbetsordning.

Revisionsenheten vid riksbanken utför också revision av riksdagens

förvaltningskontor, riksdagens ombudsmän, riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation enligt revisionsplaner som fastställs av

respektive myndighet.

48 § Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår. Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa

dels en plan avseende riksbankens förvaltningsverksamhet under de tre närmast följande verksamhetsåren, dels en budget för riksbankens förvalt-

ningsverksamhet under det följande räkenskapsåret. Treårsplanen och

budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för kännedom.

49 8

Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att vid fullgörandet av denna skyldighet tillämpa — — —.

Varje år före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen och riksda-

gens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt förslag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse

för den förda valuta- och kreditpolitiken.

7¶Riksgäldskontorets ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken

7.1¶Riksrevisionsverket

En konsekvens av att föra in riksgäldskontoret under regeringen blir att den externa revisionen av riksgäldskontoret bör ändras. Enligt RRVs

mening bör riksgäldskontoret i detta avseende då likställas med andra

statliga myndigheter och således komma att ligga inom RRVs revisionsom-

råde. Liksom kommittén anser RRV att revisionen måste bedrivas med beaktande av de stora ekonomiska värden som riksgäldskontoret omsätter

och förvaltar. RRV anser också att riksgäldskontorets omfattande ekonomiska verksamhet liksom hittills medför att kontoret måste ha en egen

internrevision. Verket utgår ifrån att samarbetet mellan RRYs externa

revision och internrevisionen skall bedrivas i samma former som gäller för bl. a. internrevisionerna vid de statliga affärsverken.

Frågan om den fortsatta revisionen av Nordiska rådets sekretariat bör också prövas vid ett ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret. F.n. revideras detta av riksgäldskontorets internrevision. Rådets övriga verk-

samhet i Sverige revideras av RRV. Verket anser det ändamålsenligt om all revision av rådets verksamhet i Sverige kunde ske under en organisa- 171

tions ansvar. RRV är därför berett att ta på sig ansvaret för en sådan revision.

En ytterligare konsekvens av ändrat huvudmannaskap blir att riksgäldskontoret inte längre bör vara värdmyndighet för den redovisningsgrupp som omspänner riksdagens verk. Enligt RRVs mening framstär riksdagens förvaltningskontor som lämplig ny värdmyndighet.

RRV har inget att erinra mot kommitténs förslag att riksdagen i princip skall lämna regeringen ett bemyndigande att ta upp lån för staten och att en plan utformas för statens upplåning.

När det gäller planen för upplåningen anger inte kommittén i förslaget närmare vad en sådan plan skulle innehålla eller vilka som skall utarbeta

den. En diskussion om detta förs emellertid delvis i kommitténs övervä-

ganden i avsnitt 9.7.2. Enligt RRVs mening bör denna fråga övervägas närmare under den fortsatta beredningen av kommitténs förslag, speciellt vad gäller underlaget till en sådan plan och vilka myndigheter som skall arbeta fram lämpligt underlag. Enligt RRVs uppfattning bör både konjunkturinstitutet och RRV ingå bland dessa myndigheter. Frågorna i anslutning till kommitténs diskussion 1 avsnitt 9.7.4 rörande omfördelning av arbetsuppgifter mellan riksgäldskontoret och andra myndigheter synes också böra övervägas närmare.

Kommittén har utgått från (s. 240) att riksgäldskontoret skall ha en styrelse och vidare föreslagit att i denna skall finnas ett väsentligt parlamentariskt inslag för att ge riksdagen fortsatt insyn i verkställandet av statsupplåningen. RRV förutsätter att denna fråga vid den fortsatta beredningen prövas mot bakgrunden av verksledningskommitténs förslag rörande myndigheternas ledningsfunktioner och remissyttrandena över dessa förslag.

7.2¶Kammarkollegiet

Om riksgäldskontoret ombildas till en myndighet under regeringen, bör

enligt kommittén föreligga goda förutsättningar att successivt uppnå en

lämpligare uppgiftsfördelning mellan riksgäldskontoret och andra myndigheter med motsvarande eller likartade uppgifter. Kammarkollegiet m. fl. myndigheter nämns särskilt. Vilka uppgifter som kan komma i fråga för en omfördelning myndigheter emellan berörs inte av kommittén, varför kollegiet har svårt överblicka förslagets konsekvenser i detta avseende. Sambanden mellan kollegiets fond- och lånehanterande uppgifter och riksgäldskontorets mer centrala uppgifter förefaller emellertid svaga.

7.3¶Fullmäktige i riksbanken

I delbetänkandet ”Statsskuldspolitiken — samordningsfrågor” framlade

kommittén förslag till åtgärder för att på kort sikt stärka samordningen av

statsskuldspolitiken bl. a. föreslogs gemensamma ledamöter i fullmäktigeförsamlingarna, bildandet av en planeringsgrupp för inhemsk upplåning

m.m. I princip avvisade fullmäktige i sitt remissvar samtliga framlagda

förslag och drog i stället slutsatsen att riksbanken borde svara för alla

förvärv från riksgäldskontoret av statspapper som är instrumentella för Prop. 1986/87: 143 penningpolitiken. Riksbanken skulle därefter sälja papperen vidare till marknaden i den takt som är förenlig med den löpande penningpolitikens krav. :

Inget av förslagen har dock lett till någon åtgärd och när kommittén nu i sitt slutbetänkande åter behandlar frågan om riksgäldskontorets ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken noterar fullmäktige med tillfredsställelse att kommittén inte ånyo för fram sina tidigare förslag.

Kommittén föreslår att i det nya riksgäldskontorets styrelse skall — som i dag — finnas ett väsentligt parlamentariskt inslag för att bevara kontinuiteten och garantera riksdagen en fortsatt insyn i verkställandet av statsupplåningen. I detta sammanhang vill fullmäktige understryka angelägenheten av att samma behörighetskrav ställs på styrelseledamöter och tjänstemän i riksgäldskontoret som i riksbanken dvs. att de ej bör vara ledamot i en styrelse för ett kreditinstitut eller fondkommissionärsbolag.

En direkt följd av det föreslagna ändrade 'huvudmannaskapet för riksgäldskontoret är att riksdagen måste ge regeringen ett lånebemyndigande att ta upp lån för statens räkning. I regeringsformen finns nämligen föreskrivet att regeringen icke utan riksdagens bemyndigande får ta upp lån. Bemyndigandet från riksdagen kan inte ges direkt till riksgäldskontoret utan gången måste vara att riksdagen bemyndigar regeringen som i sin tur överlåter detta till riksgäldskontoret. |

Kommittén förordar ingen teknisk utformning av lånebemyndigandet utan konstaterar endast att flera tänkbara alternativ finns. Enligt kommitténs mening bör dock bemyndigandet ges en! gång per år och i sin helhet överlåtas på riksgäldskontoret. Detta bör enligt kommitténs mening ske genom att det nya riksgäldskontoret ges en stående delegation i sin instruktion att ta upp lån till staten i enlighet med de lånebemyndigande som riksdagen ger regeringen.

Fullmäktige, som tillstyrker kommitténs förslag, tolkar dessa som att det ändrade huvudmannaskapet inte skall innebära någon ändring för riksgäldskontoret jämfört med i dag.

Även om kommittén inte förordar någon teknisk utformning av lånebemyndigandet vill fullmäktige beröra frågan. Kommittén konstaterade att bemyndigandet kan utformas på många olika sätt bl. a. nämns ett beloppsmässigt opreciserat bemyndigande respektive beloppsmässigt preciserat bemyndigande.

I dag kan sägas att riksgäldskontoret har ett beloppsmässigt opreciserat bemyndigande att ta upp lån eftersom upplåning enligt lag om riksgäldskontoret får ske för att: — finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som

grundar sig på riksdagens beslut, — tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksda-

gen beslutar om, — amortera och inlösa statslån ävensom uppköp av statslån i utländsk

valuta, — tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för

marknadsoperationer. 173

Enligt fullmäktige finns det starka skäl som talar för att bemyndigandet även fortsättningsvis bör vara beloppsmässigt opreciserat och vara av samma tekniska innebörd som I dag.

Det statliga budgetsaldot bestäms av en mängd faktorer som framkommer genom en rad enskilda beslut av riksdagen om inkomster och utgifter. I stort kan sägas att det framför allt är budgetens inkomstsida som är svår att med någon exakthet precisera. Kalkylen för budgetsaldot blir därför så osäker att den knappast utan betydande marginaler kan ligga till grund för

ett beloppsmässigt preciserat lånebemyndigande. Därtill kommer riksban-

kens eventuella behov av att fylla på valutareserven respektive innehavet av statspapper för marknadsoperationer vilket beloppsmässigt omöjligt kan förutses. Fullmäktige förordar därför att bemyndigandet även tekniskt i framtiden får samma utformning som i dag.

När det gäller formerna för samverkan mellan statsskuldspolitiken och

penningpolitiken delar fullmäktige helt kommitténs bedömning att denna bör ha sin tyngdpunkt i att en plan för inhemsk upplåning upprättas. Som kommittén också kunnat konstatera upprättas sådana planer regelbundet

sedan något år tillbaka.

Fullmäktige är också som kommittén övertygad om att förutsättningarna och formerna för såväl statsskuldspolitiken som penningpolitiken även i framtiden kommer att ändras. Nya tekniker och nya marknader utvecklas ständigt på det finansiella området. Det vore därför olämpligt att i dag i detalj utforma bestämmelser om såväl statens emissionsteknik som samrådsformerna mellan berörda parter. I stället bör riksbanken och riksgälds-

kontoret själva anförtros att finna formerna för sin operativa samverkan

och som kommittén konstaterar är det viktigt att ”berörda parter har flexibilitet att anpassa samverkan mellan statsupplåningen och penningpo-

kitiken till vad förutsättningarna och metoderna i varje situation kan krä-

va” (s. 233). Fullmäktige delar denna bedömning.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att enligt de framlagda för-

slagen skall riksgäldskontoret även i framtiden ha till huvuduppgift att ta upp och förvalta lån till staten. Så långt delar fullmäktige kommitténs syn. Fortsättningsvis skriver dock kommittén att "verksamheten skall bedrivas

med statsskuldspolitiskt betingade målsättningar” (s. 241). Enligt fullmäktiges mening är det självklart att kostnadskalkyler måste beaktas och väga tungt när det gäller utformningen av lånevillkoren för t. ex. allemansspa-

rande samt spar- och premieobligationer. När det däremot gäller räntesättningen på instrument som statsskuldväxlar och riksobligationer måste

dock penningpolitikens behov av att styra likviditet och ränteutveckling bli

helt dominerande. Detta, som också finansutskottet flera gånger uttalat (FiU 1978/79:39 och FiU 1982/83:16), kom också klart till uttryck i direktiven till kommittén där det fastslogs att statsskuldspolitiken numera måste ses som en integrerad del av kredit- och valutapolitiken.

2. Bakgrund

Kommittén har i det tidigare delbetänkandet Statsskuldspolitiken samord-

ningsfrågor SOU 1984:84 analyserat behov och former för att stärka samordningen av statsskuldspolitiken. Förslag lämnades till åtgärder som i ett första steg borde vidtas i detta syfte. Fullmäktige yttrade sig (1985-02-21) över betänkandet och förslagen. |

Även om utredningen enligt fullmäktiges mening hade betydande brister, inte minst I skildringen av hur samordningen av statsskuldspolitiken bedrivits under senare år och i preciseringen av samordningsproblemens karaktär, kunde dock fullmäktige tillstyrka att vissa av de förslag som utredningen angav kunde genomföras med kort varsel. Några åtgärder i denna riktning har emellertid inte vidtagits. I stället framför nu utredningen

ordning för hur statsupplåningen bedrivs och hur statsskuldspolitiken samordnas. |

Kommittén föreslår sålunda i betänkandets kap. 9 att riksgäldskontoret

blir en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet, och att riksdagen skall besluta om ett lånebemyndigande till regeringen i anslutning till att statsbudgeten sammanställs.

Enligt fullmäktiges mening är de nya förslagen än mera knapphändigt beskrivna och ofullständigt motiverade än de tidigare. Fullmäktige har därför funnit det förenat med stora svårigheter att bedöma förslagens

innebörd och konsekvenser. Utgångspunkten har dock varit den grundläggande uppfattning som fullmäktige framförde i sitt ovannämnda remissytt-

rande och som inte rubbas av vad kommittén nu anfört.

Fullmäktige kommer i detta remissvar att koncentrera framställningen till betänkandets kap. 9. När det gäller huvuddelen av betänkandet, som

rör riksbankens ställning och funktioner liksom också utformningen av en

ny riksbankstag. har fullmäktige ingen erinran. Under en särskild rubrik nedan behandlas de konkreta frågor avseende samarbetet mellan riksbank

och riksgäldskontor som kommittén tar upp. Allmänt sett välkomnar full-

mäktige att riksbanken får möjlighet att renodla sin verksamhet som centralbank och att dess relationer till regeringen kommer till klarare uttryck.

Behovet av en ny förenklad riksbankslag synes också belagt. Fullmäktige vill erinra om att riksgäldskontoret, efter ett omfattande utredningsarbete,

erhöll en sådan ny lag 1983-01-01.

3. Kommitténs argument för ett ändrat huvudmannaskap

I kommitténs betänkande kan man urskilja fem argument för ett ändrat

huvudmannaskap.

a) I enlighet med parlamentarismens principer bör riksgäldskontoret vara en myndighet under regeringen. i 175

b) Riksdagens finans- och kontrotllmakt skulle stärkas om huvudmanna-

skapet ändrades.

c) Samordningen av finanspolitiken och statsskuldspolitiken skulle förbättras.

d) Kreditgarantigivningen bör skötas av en myndighet under regering-

en.

e) Den statliga förvaltningsstrukturen skulle bli smidigare om riksgäldskontoret blev en myndighet under regeringen.

Enligt fullmäktiges mening brister kommitténs analys på flera punkter

och det finns därför anledning att närmare diskutera de olika argumenten.

3.a) Riksgäldskontorets konstitutionella ställning och parlamentarismen

Riksgäldskontorets nuvarande ställning har enligt kommittén sin grund i kampen mellan riksdagen och kungen om finansmakten under slutet av

1700-talet. Kommittén konstaterar att införandet av parlamentarism har skapat ett nytt förhållande mellan riksdagen och regeringen samt drar slutsatsen att motiven för att riksgäldskontoret skall vara en myndighet

under riksdagen numera saknar bärkraft.

Fullmäktige, som med viss förvåning konstaterat att kommittén inte anlitat statsrättslig expertis vid sitt arbete, finner för sin del att kommittén

inte utfört någon analys av i vilken mån dagens situation skiljer sig från den som rått vid de tidigare tillfällen då frågan om huvudmannaskapet för

riksgäldskontoret prövats av riksdagen åren 1969 och 1973. Fullmäktige anser därför att kommitténs förslag om en ändring av huvudmannaskapet utifrån konstitutionella överväganden saknar bärkraft.

3. b) Riksdagens finans- och kontrollmakt

Ett förändrat huvudmannaskap skulle enligt kommitténs betänkande stärka riksdagens finans- och kontrollmakt. Riksgäldskontoret har i dag en ovillkorlig skyldighet att täcka underskottet i statens budget med lån. Inget formellt beslut fattas om statsupplåning-

ens omfattning. Vid en förändring av huvudmannaskapet är kommitténs

tanke att riksdagen i anslutning till att statsbudgeten sammanställs också

debatterar och beslutar om ett Jänebemyndigande till regeringen. Om ett

lånetak införs skulle således riksdagens finansmakt stärkas, resonerar

kommittén.

Fullmäktige kan inte inse att de anförda synpunkterna är ett argument för ett ändrat huvudmannaskap. I lagen om riksgäldskontoret har riksdagen givit riksgäldskontoret ett ändamålsbemyndigande. Enligt lagen får riksgäldskontoret ta upp lån endast för vissa preciserade ändamål. Om

riksdagen anser att dess finansmakt skulle stärkas av att ett lånetak införs

kan detta ske redan i dag genom att lånebemyndigandet preciseras i belopp

i stället för att ha nuvarande utformning. Frågan om ett lånetak har således ingenting att göra med huvudmannaskapet för riksgäldskontoret.

Möjligheten att föra en debatt i riksdagen om den samlade statsbudgeten 176

heller någon koppling till frågan om huvudmannaskapet.

Om huvudmannaskapet ändras hävdar kommittén att riksdagens kon-

trollmakt skulle vidgas. Konstitutionsutskottet kan granska regeringens

handläggning av bemyndigandet, interpellationer och frågor kan ställas till berört statsråd och misstroendeförklaring kan riktas mot statsrådet. Kontrollen är i dag utformad på ett annat sätt men behöver därför inte enligt fullmäktiges mening vara mindre verkningsfull. Finansutskottet bereder ärenden angående riksgäldskontoret och granskar årligen kontorets för-

valtning. Dessa frågor presenteras sedan för riksdagen för debatt och

beslut minst två gånger per år. Dessutom innebär den parlamentariskt sammansatta fullmäktigeförsamlingen, som under riksdagssessionen sammanträder varje vecka, att riksdagen har en direkt insyn och fortlöpande kan följa riksgäldskontorets verksamhet. Den riksdagsvalda styrelsen torde vara en vida värdefullare kontrollmöjlighet än konstitutionsutskottets efterhandsgranskning, misstroendeförklaringsinstitutet och spörsmålsinstitutet (vilka redan i dag kan användas för att granska regeringens meddelanden till fullmäktige).

Fullmäktige finner således att ett ändrat huvudmannaskap för riksgälds-

kontoret inte på något avgörande sätt skulle stärka riksdagens finans- och kontrollmakt. Möjligheterna att införa ett lånetak finns redan i dag. For-

merna för riksdagens kontroll skulle förändras, men genom att insynen skulle minska snarare försämras än förstärkas.

3. c) Samordningen av statsupplåningen och finanspolitiken Det tredje argumentet som utredningen för fram för ett förändrat huvudmannaskap rör samordningen av statsskuldspolitiken och finanspolitiken.

Kommittén konstaterar att statsskuldsräntor i dag utgör drygt 20 procent

av statsutgifterna. Behovet av samordning är därför stort. Kommittén skriver att "denna samordning kan numera anses vara av sådant bestän-

digt slag och ske i sådana former att förutsättningarna för samordningen bör ges organisatoriskt uttryck”. Om riksgäldskontoret blev en regerings-

myndighet skulle också statsupplåningens fördelningspolitiska effekter

bättre beaktas, liksom regeringens intressen när det gäller kontoinlåningen från statliga företag och myndigheter samt riksgäldskontorets utlåning till

bl.a. affärsverken.

Fullmäktige instämmer i kommitténs bedömning att ränteposten i statsbudgeten nu är av den omfattning att den påverkar budgetutfallet och

därmed får finanspolitiska effekter. Därav följer dock inte att statsskuldspolitiken i någon betydande omfattning påverkar finanspolitiken. Statsupplåningens utformning kan visserligen påverka räntekostnaderna, men de variationer som kan uppstå har knappast någon avgörande finanspolitisk betydelse.

Likväl anser fullmäktige att statsskuldspolitiken skall samordnas med finanspolitiken och inte endast med penningpolitiken. Det måste dock ske i former som gör det möjligt att de långsiktiga och de specifikt statsskulds-

politiska intressena kan hävdas. Fullmäktige vill också understryka vikten 177

12 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I43

av att formerna för samordning och samråd har en viss flexibilitet. Utveck- Prop. 1986/87: 143 lingen av penningmarknaden och penningpolitiken visar hur snabbt förutsättningarna kan ändras. Kommitténs förslag för samordning med penningpolitiken anser fullmäktige väl möter det samordningsbehov som i dag föreligger.

På samma sätt behöver också samarbetsformerna med finansdeparte-

mentet förändras från tid till annan. När statsupplåningens utformning nu har vissa finanspolitiska effekter är behovet av samordning större än

tidigare. I dag sker också ett informellt men nära samarbete både vad gäller

ränteposten i statsbudgeten och upplåningsplaneringen, dvs. i de avseenden som statsskuldspolitiken närmast påverkar finanspolitiken. Från en

praktisk utgångspunkt kan fullmäktige konstatera att på de områden där behov har uppstått har en samordning också kommit till stånd, låt vara i tämligen fria former. Mot bakgrund av detta mäste fullmäktige konstatera att ett ändrat hu-

vudmannaskap knappast kommer att förändra den konkreta utformningen av statsupplåningen. Visserligen kan behovet av ett närmare samarbete manifesteras genom ett ändrat huvudmannaskap men fullmäktige anser att

även detta kan uppnås utan ändring av huvudmannaskapet, om man nämli-

gen inrättar den av kommittén ursprungligen föreslagna planeringsgruppen för inhemsk upplåning (se nedan under 4).

3. d) Garantigivningen

Riksgäldskontorets kreditgarantigivning anförs av utredningen som ett

annat skäl att förändra huvudmannaskapet. Både statsfinansiella och nä-

ringspolitiska överväganden måste i många fall göras vid garantigivning. Riksgäldskontoret överlåter i dag regelmässigt på regeringen att ta ställ-

ning i frågor med näringspolitisk innebörd. Riksgäldskontoret fattar dock det formella beslutet. Enligt kommitténs bedömning betyder detta bl. a. att oklarhet råder om ansvarsfördelningen samt att regeringen i dag inte kan ställas till svars för dessa åtgärder. Regeringen eller en myndighet under regeringen bör således ha det formella ansvaret för garantigivningen.

Fullmäktige vill erinra om att riksgäldskontorets relationer till regeringen i garantifrågor i förväg regleras av riksdagen, som bestämmer karaktär och former för regeringens direktivrätt för kontoret inom av riksdagen angivna ramar. Sådana direktiv överlämnas alltid i skriftlig form. De kan därmed liksom fullmäktiges beslut underställas riksdagens, efterföljande granskning, med möjlighet till debatt såväl i samband med riksdagens beviljande av ansvarsfrihet för fullmäktige som vid en bedömning av hur regeringen agerar inom ramen för riksdagens beslut angående ett visst

garantisystem. Regeringens direktiv innehåller, då de delges fullmäktige,

redan en avvägning mellan näringspolitiska och statsfinansiella beaktanden genom att de varit föremål för gemensam beredning mellan finansde-

partementet och berörda fackdepartement.

Kontorets samverkan med det under industridepartementet lydande statens industriverk, som är regeringens beredningsprogram på fartygsgaran- 178

tiomrädet, tryggas genom representation i den till verket knutna fartygsgarantinämnden.

Under de senaste åren har garantiverksamheten, som kommittén på-

pekar, drabbats av en rad större förluster, särskilt på varvs- och rederiområdet. Samtidigt har utfärdandet av nya garantier gått kraftigt tillbaka. Ga-

rantistocken på detta område är därmed i praktiken under avveckling. Vid

den av kommittén förslagna tidpunkten för förändringen av huvudmannaskapet torde därför garantiverksamheten för varv och rederier ha fått en starkt reducerad betydelse för kontoret och samordningsproblemen med

regeringskansliet i praktiken bragts ur världen. Garantifrågorna blir där-

med betydelselösa för en bedömning av huvudmannaskapet för riksgäldskontoret.

3. ec) En smidigare förvaltningsstruktur Ett ytterligare skäl för ett ändrat huvudmannaskap rör den statliga förvaltningsstrukturen. Om riksgäldskontoret ombildas från att vara en myndighet under regeringen bör enligt kommitténs bedömning goda förutsättningar uppkomma för att omfördela arbetsuppgifter mellan riksgäldskontoret

och andra myndigheter. Ett ändrat huvudmannaskap skulle också under-

lätta anpassningen av resurser och organisation, om förutsättningarna för statsupplåningen snabbt ändras.

Fullmäktige instämmer i kommitténs bedömning att statsupplåningen

bör bedrivas under smidig anpassning av förvaltningsresurser till upplå-

ningens krav och att riksgäldskontoret bör kunna såväl påläggas nya uppgifter som överlåta befintliga sådana till andra statliga myndigheter. Kommittén har dock inte närmare utvecklat vilka förändringar som åsyftas.

Den bristande preciseringen i utredningen gör det omöjligt att närmare bedöma relevansen 1 detta argument. Fullmäktige kan dock konstatera att under årens lopp har förändringar skett av riksgäldskontorets arbetsupp-

gifter och riksdagens huvudmannaskap har därvid inte utgjort något

hinder. För riksbankens del! har gällt samma förhållande, som kommittén

själv påpekar, och ett huvudmannaskap under riksdagen torde inte försvåra en fortsatt pragmatisk prövning av bankens arbetsuppgifter i relation till

de som utförs av andra myndigheter.

3. f) Slutsats Fullmäktige har mot bakgrund av ovanstående analys kommit fram till att

statsskuldspolitiska kommitténs argument för ett ändrat huvudmannaskap

inte har någon större tyngd, i varje fall inte i den summariska form kommittén valt att presentera dem. 1 en del fall är dessutom den slutsats som kommittén drar av sitt resonemang direkt felaktig.

Om huvudmannaskapet skall ändras för riksgäldskontoret bör det kunna motiveras med att man därvid skulle avhjälpa stora praktiska brister i den

nuvarande ordningen och erhålla betydande praktiska vinster för statsupplåningen, åtminstone på någon sikt. Fördelarna måste således mer än väl

överväga de olägenheter och kostnader som varje förändring medför. 179

Kommittén har enligt fullmäktiges mening inte alls berört fördelarna med nuvarande ordning. Nackdelarna diskuteras mycket knapphändigt. Därmed har man inte heller kunnat visa att en ändring av huvudmannaskapet skulle vara övervägande till fördel.

Fullmäktige anser att nuvarande huvudmannaskap bäst tillgodoser riksdagens önskemål om insyn och kontroll av statsupplåningen. Små förändringar skulle också kunna göra samordningen av statsskuldspolitiken, finanspolitiken och penningpolitiken bättre än i dag. En sådan åtgärd är kommitténs tidigare förslag att inrätta en samråds- eller planeringsgrupp för inhemsk upplåning.

Fullmäktige avstyrker således kommitténs förslag att huvudmannaskapet för riksgäldskontoret skall överföras från riksdagen till regeringen.

4. Förbättrat samråd om statsskuldspolitiken I enlighet med vad som sagts ovan anser fullmäktige att det kan finnas anledning att vidtaga några åtgärder för att ytterligare förbättra och förtydliga samordningen av statsskuldspolitiken. Det rör framför allt formerna för samråd mellan riksgäldsfullmäktige och regeringen.

Fullmäktige har ovan (punkt 3 C) konstaterat att behovet av samordning med regeringen ökat till följd av statsupplåningens storlek och finanspolitiska konsekvenser. I praktiken har också samarbetet intensifierats under senare år, såväl när det gäller beräkningen av statsskuldens budgeteffekter som beträffande den löpande upplåningen inom och utom landet. Fullmäktige vill erinra om att en arbetsgrupp för statlig utlandsupplåning, vari en av statssekreterarna i finansdepartementet ingår, sedan år 1977 bereder och avger rekommendationer till de båda fullmäktigeförsamlingarna i flertalet frågor på detta område. Ett liknande förfarande finns beträffande upplåningen från hushållssektorn i styrgruppen för inhemsk upplåning, där statssekreteraren är ordförande. Frågan är om ytterligare åtgärder kan vidtas inom ramen för nuvarande huvudmannaskap för att förbättra samordningen mellan statsupplåningen, penningpolitiken och finanspolitiken.

I sitt tidigare remissvar på kommitténs första delbetänkande uttalade sig fullmäktige positivt till tanken på en planeringsgrupp för inhemsk statsupplåning. Såväl riksgäldskontoret och finansdepartementet som riksbanken borde ingå i denna med förslagsvis statssekreteraren i finansdepartementet som ordförande. Fullmäktige vill återigen understryka det önskvärda i att en sådan samrådsgrupp inrättas och får en central ställning i samband med den inhemska upplåningen.

Om riksbanken vidhåller sin negativa inställning, såsom den kommer till uttryck i bankens yttrande över kommitténs ifrågavarande betänkande och den föreslagna gruppen således inte kommer till stånd, anser fullmäktige det önskvärt att på andra sätt ytterligare förbättra samordningen mellan regeringen och riksgäldskontoret.

Kommitténs förslag att riksbanken inför viktigare penningpolitiska beslut bör samråda med statsråd som regeringen bestämmer skulle kunna tillämpas också för riksgäldskontorets vidkommande när det gäller viktigare beslut av fullmäktige med finanspolitiska eller budgetmässiga konse- 180

kvenser. Härvid får beaktas det speciella behovet för utlandsupplåningen att undvika en explicit lagreglering av samrådsskyldigheten vid beslut om sådana lån.

Förutom samråd vid speciellt viktiga beslut bör kontakterna mellan riksgäldsfullmäktige och regeringen öka genom att statsråd eller dennes medarbetare inbjuds att några gånger årligen framträda inför fullmäktige med en redogörelse för regeringens ekonomiska politik, speciellt statsskuldspolitiken.

För att garantera att regeringen alltid har insyn i statsupplåningen skulle också riksdagen kunna ålägga fullmäktige att fortlöpande rapportera till regeringen om upptagna lån.

Fullmäktige vill i sammanhanget understryka behovet av kontinuitet i statsupplåningens ledningsorgan, främst fullmäktige själva. Detta är ägnat inte bara att underlätta förståelsen för och därmed samordningen av statsskuldspolitiken. Även för långivare till staten, särskilt utomlands, är det ägnat att inge förtroende och skapa goda samarbetsrelationer om ledningsorganen inte förnyas för ofta utan får tillfälle att förvärva en betydande saklig kompetens. Kontinuiteten hos fullmäktige över den gångna tioårsperiodens regeringsskiften har således varit en styrka såväl internt inom kontoret som för statsupplåningens framtoning utåt.

Mot yttrandets lydelse reserverade sig Birgit Friggebo och Erik Hovhammar, vilka anförde följande.

Birgit Friggebo: ”Att riksgäldskontoret är en myndighet underställd riksdagen i stället för regeringen är en följd av tradition mer än av principiella överväganden. Det mesta talar för att den statsskuldspolitiska myndigheten sorterar under regeringen. Utredningens förslag är dock något skissartat och torde inte kunna ligga till grund för ett genomförande. Statsskuldspolitiska kommitténs förslag bör därför inte avvisas utan ligga till grund för en vidare utredning.”

Erik Hovhammar: ”Jag delar inte majoritetens i fullmäktige ställningstagande i huvudmannaskapsfrågan utan står fast vid min tidigare i fullmäktige deklarerade ståndpunkt att riksgäldskontoret bör vara en regeringen underställd myndighet av följande två huvudskäl.

1. Garantiverksamheten skapar särskilda problem. Både statsfinansiella och näringspolitiska överväganden: måste ofta göras vid garantigivning. För att eliminera den oklarhet som råder om ansvarsfördelningen bör regeringen eller en myndighet under regeringen ha det formella ansvaret för garantigivningen.

2. Jag hävdar också att prövningen av riksgäldskontorets anslagsäskanden svårligen kan utföras på ett effektivt sätt av finansutskottet, som saknar både kansliresurser och tid för denna uppgift. Det strider för övrigt mot det system man har inom statsförvaltningen i övrigt, nämligen att budgetprövningen först sker inom kanslihuset innan ärendet kommer till 181

riksdagen. En ändring av hvudmannaskapet för riksgäldskontoret i enlig- — Prop. 1986/87:143

het med kommitténs förslag skulle enligt min mening skapa en bättre

ordning på detta område.”

7.5¶Riksdagens förvaltningskontor

2.1 Redovisningsverksamheten (avsnitt 9.8)

Frågan om var redovisningsverksamheten inom riksdagsområdet utom

riksbanken skall var placerad bör bedömas både med hänsyn till ekonomis-

ka och praktiska aspekter. Statsförvaltningens redovisningsverksamhet är

under snabb systemutveckling och frågan om hur den långsiktiga utveck-

lingen av redovisningssystemet i framtiden skall bedrivas utreds för närvarande.

Förvaltningskontoret har i och för sig inte något att invända mot kom-

mitténs förslag att handhavandet av redovisningen för riksdagsområdet

utom riksbanken överförs från riksgäldskontoret till riksdagens förvalt-

ningskontor. Med hänsyn till vad ovan sagts föreslår förvaltningskontoret dock att slutlig ställning till var redovisningsverksamheten skall vara placerad inte tas nu.

2.2 Revisionsfunktionen (avsnitt 9.8) Kommittén föreslår, vid ändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret, att uppgiften att handha den interna revisionen för riksdagsområdet utom

riksbanken kan överföras till riksdagens förvaltningskontor. Förvaltnings-

kontoret kan i och för sig godta detta men vill dock föreslå att man överväger en annan lösning innebärande att revisionsverksamheten inord-

nas i riksbankens revisionsenhet. Huvudskälen för detta är att den perso-

nalresurs det gäller, en årsarbetare, skulle, inom förvaltningskontoret, komma att arbeta utan stöd från andra revisorer. På regeringssidan är det en strävan att öka revisionskontorens storlek för att därigenom öka effekti-

viteten och minska sårbarheten, Revisionsplanerna bör, enligt förvaltningskontorets mening, som hittills fastställas av resp. myndighet efter förslag från revisionsenheten.

2.3¶Partibidragsnämnden och utbetalningen av partibidragen (avsnitt 9.8)

Kommittén föreslår att riksdagens förvaltningskontor efter den I juli 1989

skall utse ledamöterna i partibidragsnämnden samt sköta utbetalningen av

partibidragen. Några överväganden och motiveringar som bakgrund till sitt

förslag redovisar inte kommittén. Förvaltningskontoret har i princip inte något att invända mot kommit-

téns förslag. Vissa praktiska frågor kan dock behöva studeras närmare. 182

7.6¶Riksdagens revisorer Prop. 1986/87: 143

Statsskuldspolitiska kommittén föreslår att riksgäldskontoret (RGK) skall bli en myndighet under regeringen.

Riksdagens revisorer anser sig inte böra ta ställning i denna fråga utan begränsar sig till att behandla de för revisionen mera närliggande frågorna

om hur betalning, redovisning och internrevisionen skall organiseras för de

riksdagens myndigheter som nu erhåller dessa tjänster från RGK, allt under förutsättning att Kommitténs förslag om ändrat huvudmannaskap för

RGK genomförs.

2.1 Bakgrund

Kommittén konstaterar i sitt betänkande (s. 222) att det i RGKs uppgifter

ingår att sköta redovisningen för riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter utom riksbanken samt att utföra intern revision inom samma område.

Om hanteringen av dessa uppgifter vid den föreslagna förändringen av huvudmannaskapet för RGK anför kommittén endast (s. 241) att RGKSs uppgifter att handha redovisning och intern revision för den inre riksdagsförvaltningen och andra riksdagens myndigheter än riksbanken kan över-

föras till riksdagens förvaltningskontor, liksom bl. a. utbetalningen av par-

tibidragen. Några överväganden och motiveringar som bakgrund till sitt förslag redovisar inte kommittén.

De organ på riksdagsområdet för vilka en lösning måste sökas vad gäller betalnings-, redovisnings- och revisionsfunktionerna är den inre riksdagsförvaltningen (förvaltningskontoret), riksdagens ombudsmän. riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation. En speciell fråga som måste övervägas är det särskilda uppdrag RGKs revisionsenhet har i vad

gäller Nordiska rådets presidiesekretariat.

Vi förutsätter att de personalresurser som för närvarande avdelats för RGKs egen redovisning och revision följer med RGK till dess nya redovisningscentral (RC) respektive revisionskontor (RK). De personalresurser

som då kvarstår för verksamheten på riksdagsområdet, exklusive riksbanken, är ca 1,5 årsarbetare för vardera RC-funktionen och RK-funktionen.

2.2 RC-funktionen inom riksdagsområdet

Det statliga redovisningssystemet, system S/Temos har med början budgetåret 1983/84 införts för riksdagens myndigheter med undantag av riksbanken. RC-funktionen har fullgjorts inom RGK. Av riksrevisionsverkets (RRVs) redovisning av utvecklingen av den statliga redovisnings- och

revisionsverksamheten (Oktoberrapport 1985) framgår att RC-RGK var

den klart minsta vad avser transaktionsvolymen samtidigt som kostnaden per transaktion hörde till de högsta. RC i fråga hade 35 000 transaktioner 1984/85, näst minsta RC hade 128000 och medeltalet var ca 640 000 per RC. Genomsnittskostnaden per transaktion vid RC-RGK var kr. 9.90 mot i medeltal 3.90. 183

Erfarenheterna från RRV beträffande RC-organisationen pekar på att en redovisningscentral bör ha en viss storlek för att fungera effektivt, för att inte vara känslig för personalfrånvaro etc. Vi finner det därför föga lämpligt att såsom kommittén föreslagit förlägga RC-funktionen för riksdagsområdets myndigheter till riksdagens förvaltningskontor. Det förefaller mera ändamålsenligt att köpa tjänsterna från någon redan befintlig RC. Bland de alternativ som då kan vara aktuella är främst anslutning till kammarkollegiets RC. Denna betjänar redan ett stort antal småmyndigheter med de mest skiftande verksamheter och har därför vid kompetens i redovisningsfrågor. Några konstitutionella skäl synes inte tala emot en sådan lösning.

Föreskrifter för redovisningen m. m. vid riksdagen och riksdagens myndigheter utom riksbanken bör dock som hittills utfärdas av riksdagens förvaltningskontor i samråd med RRV.

2.3 RK-funktionen inom riksdagsområdet Den statliga redovisningsrevision som bedrivs genom ett tiotal RK förlagda till olika vårdmyndigheter har fr. o. m. den 1 juli 1986 inordnats under RRV. Av som det uppges konstitutionella skäl har dock RK vid regeringskansliet getts en särställning under chefen för civildepartementet och omfattas inte av RRVs tillsyn (SFS 1985:606).

Samma skäl som anförts för att regeringskansliet skall inta en särställning talar för att revisionsfunktionen på riksdagsområdet inte anförtros ett RK under regeringen utan stannar på riksdagsområdet samt att riksdagens RK inte omfattas av RRVs tillsyn. .

Vad därefter gäller kommitténs förslag att redovisningsrevisionen på riksdagsområdet skulle förläggas till riksdagens förvaltningskontor talar enligt vår mening mot detta att den personalresurs det gäller, 1—2 årsarbetare, skulle komma att arbeta förhållandevis isolerat och utan stöd från andra revisorer. Därtill kommer att redovisningsrevisionen på riksdagsområdet skulle fullgöras av två revisionsorgan dels riksbankens revisionsenhet, dels den aktuella gruppen på riksdagens förvaltningskontor. På grundval av erfarenheterna från revisionskontoren på regeringssidan strävar man där efter att öka revisionskontorens storlek, upp mot 10—15 årsarbetskrafter, allt för att öka effektiviteten och minska sårbarheten av personalfrånvaro.

Riksdagens revisorer uttalade redan år 1975 (gransknings-PM nr 11, skrivelse till riksdagen den 11 mars 1976) att rent principiellt mycket talade för ett samgående mellan riksgäldskontorets och riksbankens revisionsavdelningar.

Vi anser nu till skillnad mot kommittén att den del av riksdagsområdets redovisningsrevisionella verksamhet som kvarstår efter en eventuell överföring av RGK till regeringsområdet lokalt och organisatoriskt bör inordnas i riksbankens revisionsenhet.

Styrningen av redovisningsrevisionen bör liksom hittills ske genom revisionsplaner. Förslag till plan för förvaltningskontoret resp. för var och en av riksdagens fyra myndigheter bör upprättas av riksbankens revisionsenhet i samråd med respektive organ och riksdagens revisorer. Revisions- 184

revisionsplanerna av respektive myndighet.

2.4 Revision av RGK

Om revisionen av RGK vid den föreslagna förändringen av RGKSs ställning

anger kommittén endast följande:

Självfallet måste revisionen av RGK under nytt huvudmannaskap utformas med beaktande av de mycket stora ekonomiska värden kontoret

omsätter och förvaltar. Vi anser att det är viktigt att frågan om hur revisionen av RGK skall utformas klarläggs i god tid innan RGKS ställning förändras. Därvid bör

beaktas att revisionen av RGK hittills haft karaktär av dels internrevision genom RGKs eget revisionsorgan, dels årlig externrevision genom riksdagens revisorers försorg. Frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige i RGK har

därefter beretts i finansutskottet och beslut fattats av riksdagen.

Genom den nyligen genomförda förändringen av revisionskontorens ställning som lokala organ inom ramen för RRV och direktiven att konto-

rens revision skall ha karaktär av externrevision finns det risk för att

revisionen av RGK kommer att försvagas om RGK blir en myndighet under regeringen.

Med hänsyn till att RGK under regeringen blir en myndighet med speciell karaktär och de stora värden RGK har att förvalta anser vi att det bör finnas en internrevisionsfunktion inom RGK motsvarande den internrevi-

sion som finns i de flesta bankföretag.

7.7¶EKN-exportkreditnämnden

I den garantigivning som hanteras av riksgäldskontoret och som i huvud-

sak avser lån i utländsk valuta finns i vissa fall behov av såväl näringspoli-

tiska avgöranden som en samordning med den statliga utlandsupplåningen.

I dessa fall har den näringspolitiska prövningen hänskjutits till regeringen eller myndighet under regeringen. På riksgäldskontoret har fallit åter-

stående delar av det enskilda garantiärendet inrymmande bl. a. en prövning av finansieringsupplägget med nyssnämnda samordning med utlands-

upplåningen.

Även om nuvarande system synes ha fungerat på ett i huvudsak ända-

målsenligt sätt måste självklara samordningsfördelar kunna vinnas om den

samlade prövningen av garantiärendena gjordes på ett och samma ställe.

En sådan ordning skulle kunna uppnås om riksgäldskontoret ombildades

till en myndighet under regeringen. Utifrån de synpunkter EKN har haft

att beakta tillstyrkes därför förslaget i denna del.

SINDSs arbetsuppgifter avseende fartygskreditgarantier är att efter prövning lämna utfästelser om sådana garantier, pröva frågor om räntestöd till

svenska beställare samt följa utvecklingen inom varvsindustrin och sjöfarten. Tyngdpunkten i SINDs arbete ligger på kreditbedömning, dvs. en

bedömning av det garantisökande företagets ekonomiska situation, betal-

ningsförmåga, projektets bärighet m.m. I SINDs uppgift ingår även att

göra en bedömning av statens risk om den sökta garantin utfärdas. Ett mycket nära samarbete sker med riksgäldskontoret (RGK) som bevakar att villkoren för de lån som skall garanteras är godtagbara från statens synpunkt och att i SINDs utfästelse beslutade säkerheter finns (pantvård) samt beslutar om och utfärdar den statliga garantin. Utredningens avsnitt 9.7.3. Garantigivning, behandlar frågor som bl. a.

avser en klarare fördelning av befogenheter mellan riksdag och regering. Vidare behandlas frågan hur statsfinansiella och näringspolitiska beaktan-

den skall kunna samordnas i garantiärenden. Det bör framhållas att SIND inte har att primärt anlägga statsfinansiella eller näringspolitiska synpunkter vid behandling av ärenden avseende fartygskreditgarantier. SIND finner inte sannolikt, att den föreslagna ändringen av huvudmannaskapet för riksgäldskontoret medför någon väsentlig ändring för SIND vad avser handläggning av ärenden avseende fartygskreditgarantier. Verkets projektprövning och överväganden påverkas inte och yttrandena till RGK torde få samma innehåll och utformning som hittills även om huvudmannaskapet för RGK ändras. Det nu sagda gäller givetvis under förutsätt-

ning, att arbetsfördelningen mellan å ena sidan SIND och å den andra sidan RGK inte förändras vad avser fartygskreditgarantisystemet.

7.9¶Bankföreningen

2. Riksgäldskontoret

Utredningens konstaterande att det enligt konstitutionen för närvarande inte ingår i riksdagens finansmakt att besluta om hur mycket staten får låna upp kan synas överraskande. Den rådande ordningen innebär att riksgälds-

kontoret verkställer den upplåning som behövs; behovet framkommer som resultat av olika riksdagsbeslut rörande statens inkomster och utgifter. Bankföreningen anser att frågan om riksgäldskontorets ställning bör bedömas med utgångspunkt i utredningens väl motiverade förslag att det skall ankomma på riksdagen att årligen i anslutning till statsbudgeten besluta om ett lånebemyndigande för den verkställande statsmakten, dvs.

regeringen. Utredningen anför en rad beaktansvärda skäl för att regeringen för verkställighet av statsupplåningen bör till sitt förfogande ha ett under regeringen lydande riksgäldskontor. Utredningens avgörande skäl synes vara det nära samband mellan statsupplåningen och finanspolitiken som

för närvarande föranleds av statsskuldräntornas betydande andel av statens utgifter. Det därav uppkommande samordningsbehovet anser utred-

ningen vara av så beständigt slag att det bör föranleda en genom grundlags-

ändring genomförd organisatorisk förändring.

vets beständighet och därav föranlett behov av organisationsändring. Föreningen vidhäller i sin yttrande över utredningens delbetänkande (SOU 1984:89) framförda uppfattning att den nuvarande arbetsfördelningen meltan riksbanken och riksgäldskontoret fungerar tillfredsställande och att uppdelningen på två myndigheter visat sig vara till fördel för såväl kreditmarknaden som det allmänna. Utredningens förslag innebär att denna uppdelning består men att den ena myndigheten byter huvudman. Det

synes mindre sannolikt att en sådan ändring påverkar den löpande verkställighet av statsupplåningsbeslut som berör banker och andra kreditinsti-

tut i den dagliga verksamheten. Utöver det här anförda finner bank-

föreningen därför inte anledning att uttala sig i frågan om riksgäldskonto-

rets ställning.

7.10¶Hypoteksbanken

Hypoteksbanken övergår härefter till att något kommentera frågor om riksgäldskontorets framtida ställning samt samordningen av statsskuldspolitiken. Under den senaste tioårsperioden har statsskuldspolitiken och penning-

politiken i vårt land genomgått drastiska förändringar, och utvecklingen

har gått mot alltmer marknadsanpassade metoder t.ex. vid emission av

statsskuldväxlar. De allmänna ekonomiska förutsättningarna och stats-

skuldspolitiken kommer att förändras också i framtiden. Banken kan därför ansluta sig till kommitténs uppfattning, att det inte är lämpligt att i lag detaljreglera hur en samverkan mellan statsupplåningen och penningpoliti-

ken skall kunna ske och att det är bättre att berörda parter — riksgäldskontoret och riksbanken — samverkar flexibelt med varandra med hänsyn till

förutsättningarna och metoderna i varje situation.

I betänkandet föreslås att riksgäldskontoret blir en myndighet under regeringen, närmast hörande till finansdepartementet. Regeringens finan-

siella och ekonomiska bedömningar anses därigenom i lämpliga former: kunna tillföras riksgäldskontoret och löpande vägas in dess beslut. Kom-

mittén anser vidare att riksdagens kontroll över riksgäldskontoret inte

skulle minska nämnvärt, om verket blir en myndighet under regeringen,

eftersom ärenden som avgjorts av regeringen kan granskas av konstitu-

tionsutskottet, misstroendeförklaring kan riktas mot statsråd och interpel-

lationer och frågor rörande riksgälden kan väckas i riksdagen.

Hypoteksbanken kan inte se att förslaget skulle medföra några negativa

konsekvenser från penning- och kapitalmarknadssynpunkt, om riksgäldskontoret knöts till regeringen genom finansdepartementet. Hypoteksbanken har därför i och för sig ingen erinran mot förslaget. Med tanke på det

nära samarbete som även i fortsättningen torde komma att äga rum mellan

de två instanserna skulle det från rent teknisk-administrativ synpunkt kunna ifrågasättas, om inte en närmare samverkan kunde etableras mellan dem, t.ex. genom ett sammanförande av verksamheterna till en myndighet. .

I övrigt har Hypoteksbanken ingen erinran mot det framlagda förslaget. 187

Kommitténs förslag att ombilda riksgäldskontoret till att bli en myndighet under regeringen föranleder vissa följdändringar i de för Stadshypotek gällande författningarna. Enligt gällande stadshypotekslag utser fullmäktige i riksgäldskontoret vice ordförande jämte suppleant i stadshypotekskassans styrelse samt en revisor jämte suppleant hos kassan. Dessa be-

stämmelser behöver således ändras om riksgäldsfullmäktige i sin nuvaran-

de form upphör att existera. När det gäller frågan om hur dessa poster i fortsättningen skall utses förutsätter styrelsen att den utreds särskilt.

7.12¶Försäkringsbolagens riksförbund

Förslaget att överföra riksgäldskontoret till att bli en myndighet under finansdepartementet finner försäkringsbolagen acceptabelt med hänsyn till sambandet mellan statsupplåningen och finanspolitiken, dock under förutsättning att riksgäldskontoret även i fortsättningen ges en ställning som kan attrahera specialister med uppgift att på bästa sätt hantera statens

upplåning.

7.13 LO

LO instämmer i statsskuldskommitténs förslag att riksgäldskontorets rättsliga ställning förändras så att det övergår till att bli en myndighet under regeringen, lämpligen hörande till finansdepartementet.

Denna förändring möjliggör en ökad och önskvärd samordning mellan

den allmänna stabiliseringspolitiken och de särskilda åtgärderna för stats-

skuldsförvaltningen samt finansieringen av budgetunderskott.

7.14 TCO

TCO tillstyrker förslaget om ändrat huvudmannaskap för riksgäldskon-

toret. TCO vill emellertid uppmärksamma att det i dag finns vissa villkor i

kollektivavtal för riksgäldskontoret som inte finns i statsförvaltningen i

övrigt. TCO förutsätter att frågor härvidlag tas upp till diskussion i god tid vid ett förändrat huvudmannaskap för riksgäldskontoret.

För att åstadkomma en fungerande samordning av statsskuldspolitiken måste regeringen å sin sida ha goda kanaler in i de verk som handhar dess olika delar. Kontakterna regering —riksgäldskontoret torde ytterligare un-

derlättas av ett förändrat huvudmannaskap. Detta får enligt TCO inte

motverkas av att de direkta kontaktvägarna mellan regering och riksbank försvagas. 188

Prop. 1986/87: 143

8¶Lagtekniska synpunkter

8.1¶Fullmäktige i riksbanken

Den nya riksbankslagen får med sina bestämmelser om penningväsen samt valuta- och kreditpolitik en central ställning i statslivet. I lagen skall

självklart också återfinnas riksbankens centrala interna bestämmelser om organisation, ärendenas handläggning liksom om budget och redovisning.

Men det är överraskande att i lagen återfinna bestämmelser om reseklass

för fullmäktige och suppleant och om huruledes "vid förrättning på annan ort än Stockholm under pågående riksmöte ... dagtraktamentet för en

fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen (skall) minskas med

de belopp för dag som utgår enligt ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter”. Fullmäktige vill föreslå att den citerade paragrafen

i lagsförslaget (39 §) utgår och överföres till lagen (1984:665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ eller, om detta icke bedömes lämpligt, till annan lämplig författning.

I lagförslaget har vidare intagits en paragraf (13 §) om valutastyrelsen och valutadirektionen, om deras sammansättning, arbetsformer och arvodering. Paragrafen utgör en motsvarighet till 13 §i nu gällande bankoreglemente. Enligt fullmäktiges mening skulle lagförslaget göra ett mer enhetligt intryck om riksbankens uppgifter enligt speciella regleringar inte kom till

uttryck i riksbankslagen på annat sätt än genom hänvisning till de lagar som uppbär sådana specialregleringar. Det bör alltså räcka med hänvisningen i 17 § till valutalagen och i 21 § till lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Det föreslås därför att det föreslagna stadgandet om valutastyrelsen och valutadirektionen överföres till valutalagen.

8.2¶Bankföreningen

Om utredningens förslag leder till lagstiftning, bör enligt bankföreningens mening de grundläggande bestämmelserna om riksbankens ändamål och konstitutionella ställning anges i 9 kap. regeringsformen. Vissa av bestämmelserna i I och 2 §§ i den föreslagna lagen om Sveriges riksbank bör

därför flyttas till 9 kap. 12 § första stycket regeringsformen, t.ex. enligt

följande:

Riksbanken är landets centralbank med ändamål att föra valuta- och

kreditpolitik samt främja ett säkert och effektivt betalningsväsen. Riksban-

ken är myndighet under riksdagen; staten svarar för riksbankens ekonomiska förpliktelser.

Bilaga 4 Prop. 1986/87: 143

De remitterade lagförslagen

I Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10, 12 och 13 §§ regeringsformen! skall ha följande lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

9 kap.

Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i Övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse.

Under riksdagen skall finnas myndighet med uppgift att i enlighet med riksdagens bemyndigande taga upp och förvalta lån till staten. Närmare bestämmelser härom meddelas i lag.

Riksbanken är landets central-

bank och för valuta- och kreditpoli-

tik samt ansvarar för betalningsvä-

sendet.

Riksbanken är myndighet under riksdagen.

Riksbanken förvaltas av sju full- Riksbanken förvaltas av åtta fullmäktige. En av dessa och en supp- mäktige. Sju fullmäktige väljs av leant för honom förordnas av rege- riksdagen. Dessa sju fullmäktige ringen för tre år i sänder. Övriga väljer för en tid av fem år ytterligasex väljes av riksdagen. Den full- re en fullmäktig, som också är chef mäktig som regeringen har förord- för riksbanken. De fullmäktige som nat är ordförande. Han får ej utöva valts av riksdagen väljer inom sig annat uppdrag eller inneha tjänst ordförande. Denne får ej utöva aninom riksbankens ledning. Bestäm- nat uppdrag eller inneha tjänst inom melser om riksdagens val av full- riksbankens ledning. Bestämmelser mäktige, om riksbankens ledning i om riksdagens val av fullmäktige, övrigt samt om dess verksamhet om riksbankens ledning i övrigt meddelas i riksdagsordningen och samt om dess verksamhet meddelas annan lag. 1 riksdagsordningen och annan lag.

Fullmäktig som riksdagen vägrar Fullmäktig som riksdagen vägrar ansvarsfrihet är därmed skild från ansvarsfrihet är därmed skild från sitt uppdrag. Regeringen kan åter- sitt uppdrag. Den fullmäktig som är kalla förordnandet för ordföranden chef för riksbanken får även skiljas eller för dennes suppleant. från sitt uppdrag av de övriga full-

mäktige. Ordföranden får skiljas

från uppdraget som ordförande av

de fullmäktige som valts av riksda-

gen. ' Regeringstormen omtryckt 1985: 866. 190

13§ Prop. 1986/87: 143 Endast riksbanken har rätt att ur- Endast riksbanken har rätt att ge

giva sedlar. Bestämmelser om pen- = ut sedlar och mynt och att bestäm-

ning- och betalningsväsendet med- = ma utformningen av dessa. Be-

delas i övrigt genom lag. stämmelser om penning- och betal-

ningsväsendet meddelas i övrigt ge-

nom lag.

I. Denna lag träder i kraft såvitt avser 9 kap. 10§ den 1 juli 1989 och i Övrigt den I januari 1989.

2. De äldre föreskrifterna 1 9 kap. 12§ gäller till dess val av fullmäktige skett enligt de nya bestämmelserna.

2 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i riksdagsordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen! dels att 8 kap. 6§ och 9 kap. 4§ skall ha följande lydelse,

dels att tilläggsbestämmelserna 3.8.3, 3.13.1, 4.6.1, 4.6.2 och 7.1.1 skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3.8.3¶Om förslagsrätt för fullmäktige i Om förslagsrätt för fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgälds- riksbanken, riksdagens ombudskontoret, riksdagens ombudsmän män och riksdagens revisorer 1 anoch riksdagens revisorer i annan nan fråga än som avses i 8§ första fråga än som avses i 88 första stycket första punkten föreskrives stycket första punkten föreskrives särskilt. särskilt.

3 13.1 Motion får avlämnas med anled- Motion får avlämnas med anledning av redogörelse från fullmäk- ning av redogörelse från fullmäk-

tige I riksbanken, fullmäktige i riks- tige i riksbanken, riksdagens omgäldskontoret, riksdagens ombuds- budsmän eller riksdagens revisorer. män eller riksdagens revisorer.

4 kap.

4.6.1¶Konstitutionsutskottet skall, ut- Konstitutionsutskottet skall, ut-

över sina uppgifter enligt 4§, bere- över sina uppgifter enligt 4§, bere-

da ärenden om lagstiftning i konsti- da ärenden om lagstiftning i konstitutionella och allmänt förvaltnings- tutionella och allmänt förvaltningsrättsliga ämnen, ärenden om press- rättsliga ämnen, ärenden om presseller partistöd, lagstiftning om ra- eller partistöd, lagstiftning om ra-

dio, television och film liksom and- dio, television och film liksom andra ärenden som angår yttrandefri- ra ärenden som angår yttrandefrihet, opinionsbildning och religions- het, opinionsbildning och religions-

frihet, övriga ärenden om riksda- frihet, övriga ärenden om riksdagen, riksdagens ombudsman och gen, riksdagens ombudsman och riksdagens myndigheter utom riks- riksdagens myndigheter utom riksbanken, riksgäldskontoret och riks- banken och riksdagens revisorer, dagens revisorer, ärenden om med- ärenden om medgivande från riks-

givande från riksdagen att väcka ta- dagen att väcka talan mot riksdags-

lan mot riksdagsledamot eller att in- ledamot eller att ingripa i hans per-

gripa I hans personliga frihet samt sonliga frihet samt ärenden av allärenden av allmän betydelse för män betydelse för den kommunala

den kommunala självstyrelsen. självstyrelsen.

! Riksdagsordningen omtryckt 1985: 1068. 192

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1986/87: 143

Finansutskottet skall, utöver sina Finansutskottet skall, utöver sina

uppgifter enligt 5§ första stycket. uppgifter enligt 5§ första stycket, bereda ärenden om penning-. kre- bereda ärenden om penning-. kre-

dit- och valutapoltiken, om riks- dit- och valutapolitiken och riksdagäldskontorer och riksdagens revi- gens revisorer. Det skall vidare besorer. Det skall vidare bereda ären- reda ärenden av allmän betydelse den av allmän betydelse för den för den kommunala ekonomin samt kommunala ekonomin samt ären- ärenden om statlig statistik, redoden om statlig statistik, redovis- visning. revision och rationalise-

ning, revision och rationalisering. ring, om statens egendom och upp-

om statens egendom och upphand- handling i allmänhet och förvaltling i allmänhet och förvaltnings- ningsekonomiska ärenden i övrigt ekonomiska ärenden i övrigt som som icke rör enbart visst ämnesomicke rör enbart visst ämnesområde. råde. Utskottet skall även bereda Utskottet skall även bereda budget- budgettekniska ärenden, granska tekniska ärenden, granska beräk- beräkningen av statens inkomster ningen av statens inkomster samt samt sammanställa statsbudgeten. sammanställa statsbudgeten.

7 kap.

7.1.1¶Utöver de val som kammaren Utöver de val som kammaren förrättar enligt regeringsformen och förrättar enligt regeringsformen och riksdagsordningen skall den före- riksdagsordningen skall den företa taga val till val till

I. riksgåldsfullmäktige, 1. Nordiska rådets svenska dele- 2. Nordiska rådets svenska dele- gation, gallon, 2. Europarådets svenska delega- 3. Europarådets svenska delega- tion,

tion, 3. styrelsen för Stuftelsen Riks-

4. styrelsen för Stiftelsen Riks- bankens jubileumsfond. bankens jubileumsfond.

Kammaren skall också för riksdagens valperiod utse aderton ledamöter av riksdagen med uppdrag att följa verksamheten vid Procordia AB och Svenska Varv AB.

8 kap.

Val av fullmäktige i riksbanken Riksdagens val av fullmäktige i

avser riksdagens valperiod. riksbanken avser riksdagens val-

period.

Fullmäktige väljer inom sig en Fullmäktige väljer wom sig högst chef för riksbanken samt inom eller två vice chefer för riksbanken för utom sig en vice chef för riksban- en tid av fem år. Dessa skall, i den ken. Är denne icke själv fullmäktig, inbördes ordning som fullmäktige skall han vara särskild suppleant bestämmer, vara suppleanter för för riksbankschefen i fullmäktige riksbankschefen i fullmäktige. och som sådan ha företräde till tjänstgöring framför övriga suppleanter.

13 Riksdagen 198682. 1 saml. Nr 143

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1986/87: 143

9 kap.

Riksdagens — förvaltningskontor Riksdagens — förvaltningskontor skall. såvitt gäller riksdagen och skall, såvitt gäller riksdagen och

riksdagens myndigheter, i den om- riksdagens myndigheter. i den omfattning riksdagen bestämmer fattning riksdagen bestämmer

I. handlägga frågor angående för- I. handlägga frågor angående för-

handlingar om anställnings- och ar- handlingar om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare samt betsvillkor för arbetstagare samt

andra personalfrågor. andra personalfrågor. 2. göra upp förslag till anslag på 2. göra upp förslag till anslag på

statsbudgeten, statsbudgeten,

3. i Övrigt handlägga frågor om 3. i övrigt handlägga frågor om förvaltningen inom riksdagen och förvaltningen inom riksdagen och

frågor om förvaltning av ekonomisk frågor om förvaltning av ekonomisk naälur inom riksdagens myndighe- natur inom riksdagens myndigheter, utom riksbanken och riksgälds- ter. utom riksbanken, kontoret,

4, meddela föreskrifter och räd i 4. meddela föreskrifter och råd i sådana frågor som avses i 1—3. sådana frägor som avses i 1—3.

I. Denna lag träder i kraft såvitt avser 8 kap. 6§ den I ianuari 1989 och i övrigt den I juli 1989.

2. Tilläggsbestämmelsen 3.13.1 i den äldre lydelsen tillämpas i fråga om den berättelse som avges över förvaltningen av riksgäldskontoret under budgetåret 1988/89.

3. Riksdagen väljer under år 1989 för återstoden av valperioden sju fullmäktige i riksbanken. Därmed upphör tidigare uppdrag för fullmäktige

som riksdagen valt för valperioden. 4. Föreskrifterna om chef för riksbanken i 8 kap. 6 § 1 dess äldre lydelse gäller till dess riksdagen valt fullmäktige enligt bestämmelserna i lagen

(0000: 000) om ändring i regeringsformen.

3 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser 18 Sveriges riksbank. som enligt 9 kap. 12§ regeringsformen är landets centralbank och en myndighet under riksdagen, fär endast bedriva eller ta

del i sådan verksamhet som enligt lag ankommer på riksbanken.

28 Riksbanken skall ha en grundfond som uppgår till ettusen miljoner

kronor, en reservfond som uppgår till femhundra miljoner kronor samt en

dispositionsfond.

38 Med bankinstitut förstås i denna lag bankaktiebolag, sparbanker och

centrala föreningsbanker. .

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker. kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag med svensk koncession. landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan.

Ändamål 48 Riksbanken skall enligt 9 kap. 12 § regeringsformen föra valuta- och kreditpolitik samt främja et säkert och effektivt betalningsväsen.

Betalningsväsendet 58 Enligt 9 kap. 13§ regeringsformen har riksbanken ensam rätt att ge ut sedlar och mynt samt att meddela föreskrifter om utformningen av de sedlar och mynt som banken ger ut.

Sedlar och mynt som ges ut av riksbanken är lagliga betalningsmedel.

Penningenheten i Sverige kallas krona. Kronan delas i etthundra öre.

68 Sedlar får ges ut med valörerna tio, tjugo. femtio, etthundra, femhundra, ettusen och tiotusen kronor.

Mynt får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem kronor och tio kronor.

Dessutom får minnes- och jubileumsmynt med andra valörer ges ut.

78 Riksbanken skall svara för landets försörjning med sedlar och mynt.

8§ Sedlar och mynt som är skadade eller förslitna får lösas in av riksbanken. För sedlar som blivit helt förstörda får riksbanken betala ersättning.

Om det finns särskilda skäl, får riksbanken lösa in sedlar och mynt som upphört att vara lagliga betalningsmedel.

Vuluta- och kreditpolitik 98 Riksbanken skall följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder.

108 Riksbanken skall bestämma det system som skall gälla för att fast- 195

ställa kronans värde i förhällande till utländska valutor sumt bestämma om Prop. 1986/87: 143 tillämpningen av detta system.

118 Det ankommer på riksbanken att i valutapolitiskt syfte hålla tillgång-

ar i utländsk valuta, utländska fordringar och guld.

128 Riksbanken får i valutapolitiskt syfte köpa, sälja och förmedla utländsk valuta, utländska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev i utländsk valuta och guld samt rätvugheter och skyldigheter som

anknyter till nämnda tillgångar.

138 I valutapolitiskt syfte får riksbanken ta upp utländsk kredit och

kredit i utländsk valuta, bevilja kredit till annan centralbank och till Internationella valutafonden samt bevilja kredit inom ramen för verksamheten i Banken för internationell betalningsutjämning.

Efter medgivande av riksdagen fär riksbanken i valutapolitiskt syfte

bevilja kredit till andra internationella finansorgan som Sverige är medlem

i och sluta avtal om långsiktiga internationella låneåtaganden. Riksbanken får också efter medgivande av riksdagen av egna medel

tillskjuta insatskapital i internationella finansorgan som Sverige är medlem 1.

148 Riksbanken får förvärva de särskilda dragningsrätter som tillkommer Sverige genom deltagandet i Internationella valutafonden. Det åligger vidare riksbanken att fullgöra de skyldigheter som följer av Sveriges delhagande i detta system.

158 Riksbanken får verka som förbindelseorgan i förhållande till interna-

tionella finansorgan som Sverige är medlem i.

168 Riksbanken får med eller utan räntegottgörelse ta emot insättningar i valuta eller guld från andra stater, mellanstatliga organ och bankinrättning-

ar. Riksbanken får göra sådana insättningar hos bankinrättningar. Riksbanken får även ingå avtal om skyldigheter och rättigheter som

anknyter till de insättningar som anges i första stycket.

178 Bestämmelser om riksbankens ytterligare uppgifter och befogen-

heter inom det valutapolitiska området finns i valutalagen (1939: 350).

188 Riksbanken får på penningpolitiskt motiverade villkor bevilja kredit till och ta emot inlåning från svenska bankinstitut samt medverka i betal-

ningsuljämning. Räntevillkoren för denna ut- och inlåning skall offentlig-

göras.

Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till

andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

198 I syfte att påverka kreditmarknaden får riksbanken

I. köpa, sälja och förmedla svenska statspapper, andra lätt omsättningsbara skuldebrev samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana

tillgångar,

2. om särskilda skäl finns ge ut egna skuldebrev med kort löptid.

208 I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall Prop. 1986/87: 143

uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut. Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent. av kreditin-

stitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbunken i det särskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel

som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i

riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det särskilda fallet bestämmer Jikställs med sädana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

"218 Bestämmelser om möjlighet för riksbanken att använda vissa andra kreditpolitiska medel finns i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

228 Efter anmodan av riksbanken skall eu krediunstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk ätgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om er

sådan åtgärd.

Övriga uppgifter 238 Riksbanken skall ta emot betalningar ull och göra utbetalningar för staten.

För att täcka statens kortfristiga medelsbehov får riksbanken bevilja

staten kontokredit.

248 Inom ramen för riksbankens uppgifter som centralbank fär riksbanken förvärva aktier, andelar i ekonomiska föreningar och liknande rättigheter och ta på sig de förpliktelser som är förenade med dessa rättigheter.

258 Riksbanken fär själv eller genom bolag som ägs av banken bedriva tryckerirörelse, papperstillverkning och tillverkning av sedlar samt tillverkning av mynt, medaljer och liknande föremål.

268 Riksbanken fär förvärva fastigheter och inventarier som är avsedda för den verksamhet som banken bedriver eller har del i.

För att skydda en fordran får riksbanken förvärva varje slag av egendom. Sådan egendom skall avyttras så snart det är lämpligt och senast när det kan ske utan förlust.

278 Riksbanken får mot betalning utföra tjänster som har anknytning till bankens verksamhet som centralbank.

288 Riksbanken fär efter prövning i varje särskilt fall medge ackord samt besluta om avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran som banken har.

298 Uppkommer i riksbankens verksamhet anledning att väcka en fråga

om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, får fullmäktige

göra framställning i ämnet till riksdagen eller regeringen.

308 Vid planeringen och genomförandet av riksbankens verksamhet i fred skall de krav beaktas som totalförsvaret ställer.

Det åligger riksbanken att ansvara för beredskapsplanläggningen på bank- och betalningsväsendets område. Härvid skall riksbanken i erforderlig utsträckning samräda med berörda myndigheter, kreditinstitut och andra företag. Överstyrelsen för civil beredskap skall hållas underrättad om beredskapsplanläggningen.

14 Riksdagen 986187. 1 sand. Nr 143

Organisation m.m. Prop. 1986/87: 143

318 Enligt 9 kap. 12§ regeringsformen förvaltas riksbanken av åtta fullmäktige av vilka sju väljs av riksdagen och en, som är riksbankens chef, väljs av de övriga fullmäktige. De sistnämnda väljer även inom sig ordförande.

Fullmäktige väljer inom sig en eller flera vice ordförande. Riksbanksche-

fen får inte väljas till vice ordförande.

328 Enligt 8 kap. 6§ riksdagsordningen väljer fullmäktige utom sig högst

två vice riksbankschefer och bestämmer i vilken inbördes ordning dessa, vid förhinder för riksbankschefen. skall vara suppleant för denne i fullmäkuge.

Vice riksbankschef utövar i den inbördes ordning som nyss sagts även i övrigt riksbankschefens tjänst när denne har förhinder. Efter beslut av riksbankschefen inträder vice riksbankschef också i andra fall i riksbankschefens ställe vid behandlingen av vissa ärenden eller grupper av ärenden.

338 Fullmäktig får inte vara omyndig eller försatt i konkurs. Detsamma gäller vice riksbankschef.

Dessa får inte heller vara statsråd eller ledamöter eller suppleanter i

kreditinstituts styrelser.

348 Riksbankens verksamhet bedrivs vid ett huvudkontor i Stockholm,

där också fullmäktige har sitt säte.

Riksbanken bedriver dessutom verksamhet vid regionkontor, kassakontor och sedeldepåer till det antal och på de orter som riksbanken bestämmer.

358 Vid huvudkontoret finns en revisionsenhet samt de övriga enheter

som fullmäktige beslutat.

Under fullmäktige leds riksbankens verksamhet av riksbankschefen. Verksamheten vid revisionsenheten leds dock av fullmäktige, om annat inte följer av lagen (RFS 1968: 8) om revision av riksdagsförvaltningen.

Ärendenas fördelning mellan enheterna skall framgå av en arbetsordning för riksbanken.

Revisionsenheten vid riksbanken utför också revision av riksdagens förvaltningskontor, riksdagens ombudsmän. riksdagens revisorer och Nordiska rådets svenska delegation enligt revisionsplaner som fastställs av respektive myndighet.

368 Vid riksbanken får finnas personal enligt upprättad personalför-

teckning samt annan personal i mån av behov och tillgång på medel enligt

gällande budget.

Riksbanken får dessutom anlita utomstående för särskilda uppdrag i mån av behov och tillgång på medel enligt gällande budget.

Utöver vad som följer av 9§ anställningsstadgan (RFS 1976: 7) för riksdagen och dess organ får tjänster som tillsätts av fullmäktige tillsättas utan att de kungörs lediga till ansökan.

Ordinarie tjänster vid riksbanken inrättas av riksdagen. De ordinarie

tjänsterna som riksbankschef och vice riksbankschefer tillsätts med förordnande för fem år. Övriga ordinarie tjänster tillsätts med förordnande för högst tre år.

37§ Det ankommer på riksbanken att i särskilda fall och enligt de förutsättningar som anges i 4 kap. 2§ punkterna 2 och 3 lagen (1976: 600) om

offentlig anställning besluta att endast svensk medborgare får inneha eller Prop. 1986/87: 143

utöva tjänst mom riksbanken.

388 Riksbanken skall besluta arbetsordning och de föreskrifter i övrigt som behövs för arbetet inom banken.

Riksbanken beslutar också i enskilda fall i frågor som rör personal och

uppdragstagare hos banken. i den mån inte annat följer av lag eller besiut av riksdagen eller av riksdagens förvaltningskontor.

398 Beträffande arvoden till fullmäktige och suppleanter finns föreskrifter I lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess

myndigheter och organ.

En fullmäktig eller suppleant som gör resor för riksbankens räkning har

rätt till resekostnadsersättning, traktamente och annan ersättning enligt de

bestämmelser om sädana förmåner som enligt kollektivavtal gäller för stalstjänstemän i allmänhet eller, vid utrikes resa, enligt utlandsresereglementet (1953: 666). Fullmäkug och suppleant skall hänföras till reseklass A.

En fullmäktig eller suppleant som är ledamot av riksdagen har inte rätt till traktamente för att delta I en sammankomst i Stockholm med fullmäktige eller för annan förrättning eller annat uppdrag där för riksbankens räkning under tid då riksmöte pågår. Vid förrättning på annan ort än Stockholm under pågående riksmöte skall dagtraktamentet för en fullmäk-

tig eller suppleant som är ledamot av riksdagen minskas med det belopp

per dag som utgår enligt ersättningsstadgan (1979: 1197) för riksdagens ledamöter.

408 I mom. Till ledamöter i den i 6a§8 valutalagen (1939: 2350) nämnda

valutastyrelsen skall fullmäktige utse dels från riksbanken en vice riks-

bankschef, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utanför banken fyra ledamöter. av vilka två skall representera bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagarna. Fullmäktige skall dessutom utse högst två suppleanter för varje ledamot.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när minst fem ledamöter är närvarande.

2 mom. Ärende som valutastyrelsen skall ta befattning med avgörs i

valutastyrelsen, i valutastyrelsens direktion tvalutadirektionen) eller av enskilda tjänstemän, en eller två i förening.

Valutastyrelsen avgör ärenden rörande tillämpningsföreskrifter enligt 628 andra stycket valutalagen (1939: 350) samt övriga ärenden som innefattar väsentliga principfrågor eller på annat sätt är av större betydelse.

Valutadirektionen skall förbereda ärenden som skall avgöras av valuta-

styrelsen och under styrelsen leda valutaregleringen. I valutadirektionen avgörs ärenden som utan att kräva valutastyrelsens avgörande bedöms betydelsefulla.

Enskilda tjänstemän, en eller två i förening, vilka därtill erhällit valutastyrelsens bemyndigande, avgör de ärenden som inte ankommer på valutastyrelsen eller valutadirektionen. |

3 mom. Valutadirektionen består av den vice riksbankschef och riks-

banksdirektör som ingår i valutastyrelsen, två av deras suppleanter i

styrelsen samt den gruppchef eller motsvarande tjänsteman till vars verksamhetsomräde ärendet hör. Har för vice riksbankschefen eller riksbanksdirektören utsetts mer än en suppleant bestämmer valutustyrelsen vilken 199

av de två som skall ingå i valutadirektionen. Valutasiyrelsen skall utse två Prop. 1986/87: 143 tjänstemän i riksbanken som suppleanter för valutadirektionens ständiga ledarnöter. Vice riksbankschefen är ordförande och riksbanksdirektören vice ordförande i valutadirektionen. Beslutförhet kräver att tre är närvarande.

4 mom. Har på sätt som föreskrivs i 6 a & femte stycket valutalagen (1939: 350) ett yrkande framställts om att beslut som valutastyrelsen fattar

skall underställas fullmäktiges prövning, skall sökanden i ärendet underrättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han får

meddelande om innehållet i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig fär inte delta i fullmäktiges handläggning av ett ärende som han tagit befattning med i valutastyrelsen.

3 mom. Beträftande arvoden ull valutastyrelsen finns föreskrifter i lagen (1984: 665) om arvoden m. m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ. Vid resa. som föranleds av uppdraget. har ledamot och suppleant rätt till resekostnadsersättning och traktamente enligt vad som

gäller för riksbanksdirektör.

Årendenas handläggning

418 Av fullmäktige avgörs 1. författningsfrågor,

2. frågan om fastställande av arbetsordning samt andra viktigare frågor om riksbankens organisation och arbetsformer,

3. frågor om systemet för att bestämma kronans värde i förhållande till andra valutor,

4. frågor om riktlinjer för förvaltningen av de tillgångar som anges i Hl $.

5. frågor om viktigare internationella kreditavtal.

6. frågor om diskonto och om räntcevillkor vid ut- och inlåning enligt 188

första stycket samt villkor vid utlåning enligt 188 andra stycket,

7. frågor om viktigare rekommendationer till eller överenskommelser med kreditinstitut,

8. frågor om kassakrav och särskild avgift när kassakrav inte uppfylls.

9. frågor om statens kontokredit. 10. frågor om förvärv av aktier eller andelar enligt 245,

1. viktigare frågor om ackord. avskrivning, nedsättning eller eftergift av fordran,

12. frågor om upprättande av personalförteckning, om beslut som avses i 37 § samt om tillsättande av tjänster som riksbanksdirektör, avdelningschef eller direktör för regionkontor,

13. frågor om skiljande från annan anställning än provanställning eller om skiljande från uppdrag eller om disciplinansvar, åtalsanmälan, avstäng-

ning eller läkarundersökning, 14. övriga frågor som enligt denna eller annan lag skall avgöras av

fullmäktige, samt

15. frågor som fullmäktige finner vara av större vikt eller som riksbankschefen hänskjuter till fullmäktige.

Ärenden som inte skall avgöras av fullmäktige avgörs av riksbanksche-

fen. I den mån sådana ärenden inte är av det slag att de behöver prövas av

riksbankschefen, får de avgöras av annan tjänsteman enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

428 Innan riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall

samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer. om inte synnerli-

ga skäl föranleder annat. 200

438 Fullmäktige skall sammanträda minst en gång varannan vecka. Vid Prop. 1986/87: 143 sammanträdena skall protokoll föras.

Fullmäktige är beslutföra när minst sex ledamöter är närvarande. Ärenden som kräver ett skyndsamt beslut får dock avgöras av fem ledamöter, om minst fyra av dem är ense om beslutet. Vid omröstningar skall varje ledamot ge sin mening till känna.

[53 lagen (RFS 1980: 4) om beslutande organ i frågor om disciplinansvar m. m. beträffande arbetstagare hos riksdagen och dess myndigheter finns en särskild bestämmelse om omröstning 1 vissa personalfrågor. Också omröstningsbestämmelsen i 24 § anställningsstadgan (RFS 1971: 3) för riksdagen och dess organ skall iakttas.

448 Om ett ärende som skall behandlas av fullmäktige är av ringa betydelse eller av särskilt brådskande art får ärendet avgöras genom meddelanden mellan ledamöterna.

458 Fullmäktige får inte sammanträda på ett område som är ockuperat av främmande makt.

468 I en skrivelse som fullmäktige avger till riksdagen eller regeringen skall det anges vilka ledamöter som deltagit i beslutet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening anmälts i ärendet. skall den anges i skrivelsen eller framgå av bifogat protokollsutdrag.

Budget, redovisning och vinstdisposition 478 Kalenderåret är riksbankens räkenskapsår.

Varje år före utgången av december månad skall fullmäktige fastställa en budget för riksbankens förvaltningsverksamhet under det följande räkenskapsäret. Budgeten skall tillställas riksdagen och riksdagens revisorer för kännedom.

488 Riksbanken är bokföringsskyldig och det åligger banken att fullgöra denna skyldighet på ett sätt som ger erforderlig information för en bedömning av bankens verksamhet.

Varje år före den 15 februari skall fullmäktige till riksdagen och riksdagens revisorer avge redovisning för det föregående räkenskapsåret samt förstag till disposition av riksbankens vinst. Redovisningen skall omfatta resultaträkning, balansräkning, förvaltningsberättelse och en redogörelse för den förda valuta- och kreditpolitiken.

498 Riksbankens resultaträkning och balansräkning fastställs av riksdagen, som också beslutar hur bankens vinst skall disponeras. Har reservfonden gått ned under femhundra miljoner kronor skall minst tio procent av årets vinst avsättas till reservfonden tills denna åter nått upp till detta belopp.

Riksdagen beslutar om ansvarsfrihet för fullmäktige för förvaltningen av riksbanken.

Avslutande bestämmelser 508 Riksbanken skall löpande offentliggöra statistiska uppgifter om valuta- och kreditförhållanden. Riksbanken skall även offentliggöra beslut om diskontoförändringar.

518 Ett kreditinstitut som inte uppfyller uppställda kassakrav skall betala Prop. 1986/87: 143 särskild avgift till staten.

Frågan om särskild avgift prövas av riksbanken.

528 Den särskilda avgiften enligt 518 skall utgöra ett belopp som svarar mot ränta på underskottet för varje dag sådant förelegat. varvid räntesat-

sen per år får uppgå till högst två gånger det av riksbanken fastställda, vid

varje tid gällande diskontot.

Om det finns särskilda skäl, får den särskilda avgiften nedsättas eller efterges.

53§ Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skall dömas till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

548 Riksbanken skall utan hinder av vad som föreskrivs i 8 kap. 8§

sekretesslagen (1980: 100) underrätta polismyndighet eller åklagarmyn-

dighet om det ; riksbankens kassarörelse, valutahandel. lånerörelse, be-

talningsutjämning eller handel med värdepapper framkommer uppgifter som ger anledning att anta att ett brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna sädan

underrättelse.

558 Åtal mot vice riksbankschef för brott som han begått i utövningen av sin tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. Detta

gäller dock inte i fråga om brott som begåtts I utövningen av riksbankens

beslutanderätt enligt valutalagen (1939: 350).

568 Riksbankens beslut enligt denna lag får överklagas endast i den utsträckning och i den ordning som sägs i besvärsstadgan (RFS 1970: 3) för riksdagen och dess verk.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

I. Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

2. Genom lagen upphävs lagen (1934:437) för Sveriges riksbank, lagen

(RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken och lagen (1970: 1028) om rikets mynt.

3. Verksamhet som inte föreskrivs i den nya lagen eller i annan lag men som påbörjats med stöd av äldre lag får bedrivas till dess verksamheten

kan avslutas. |

4. Befogenheten att åtala brott skall bedömas efter äldre lag om, när

handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som inte har upptagits i den nya lagen.

5. Övergängsbestämmelserna till lagen (1970: 1028) om rikets mynt, punkterna 3—06, gäller fortfarande.

4 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om upphävande av lagen (1982: 1158) om

riksgäldskontoret

Härigenom föreskrivs att lagen (1982: 1158) om riksgäldskontoret skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1989.

EH. De som är ledamöter i fullmäktige vid utgången av juni 1989 skall före den 15 oktober 1989 till riksdagen avge berättelse över förvaltningen under det föregående budgetåret.

2. Befogenheten att åtala brott skall bedömas enligt den upphävda lagen om. när handlingen företogs, för åtal gällde förutsättning som efter lagens upphävande inte längre är föreskriven.

5 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om statens uppläning

Härigenom föreskrivs följande.

18 Efter särskilt bemyndigande som lämnas av riksdagen för ett budgetår

i sänder får regeringen eller efter regeringens bestämmande riksgäldskontoret ta upp lån till staten för att

1. finansiera löpande underskott i statsbudgeten och andra utgifter som

grundar sig på riksdagens beslut.

2. tillhandahålla sådana krediter och fullgöra sådana garantier som riksdagen beslutat om,

3. amortera, lösa in och i samråd med riksbanken köpa upp statslån.

samt

4. tillgodose riksbankens behov av valutareserv och av statspapper för marknadsoperationer.

28 Lån som har tagits upp av staten förvaltas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande av riksgäldskontoret.

38 För samtliga lån och garantier som regeringen eller riksgäldskontoret ombesörjer är staten ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

6 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 85 sekretesslagen (1980: 100)! skall ha följande lydelse.

Nuvarande bedelse Föreslagen Ivdelse

& kup.

Sekretess gäller i riksbankens Sekretess gäller i riksbankens

bunkrörelse och i riksgäldskonto- kassarörelse, valutahandetl, in- och

rets upplåningsverksamhet för upp- utlåningsrörelse, betalningsutjäm-

gift om enskilds ekonomiska förhål- ning samt handel med värdepapper landen. och i riksgäldskontorets upp-

låningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden. Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet

eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhällanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock

inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den I januari 1989.

I Lagen omtryckt 1985: 1059.

7 Förslag till Prop. 1986/87: 143

Lag om ändring i tagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 2. 11-—13, 28 och 30 §§ lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1986!87:12 Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med I denna lag förstås med

I. bankinstitut: bankakticbolag, I. bankinstitur: bankaktiebolag.

sparbank och central förenings- sparbank och central föreningsbank. bank. 2, försåkringsinstitut. allmänna 2. försäkringsinstitut: allmänna pensionfonden och försäkringsföre- pensionfonden och försäkringsföretag med svensk koncession, tag med svensk koncession. 3. kreditinstitut: bankinstitut, lo- 3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal föreningsbank, kreditaktiebo- kal föreningsbank, kreditaktiebolag. finansbolag — enligt lagen lag, finansbolag, fondkommissions- (1980:2) om finansbolag, försäk- bolag. försäktingsinstitut. landshyringsinsti.ut. landshypoteks- och poteks- och stadshypoteksinstitustadshypoteksinstitutionerna och tionerna och Svenska skeppshypo- Svenska skeppshypotekskassan. tekskassan.

Nuvarande lydelse

18 Förordnande om kassakrav kan Förordnande om kassakrav kan avse bankinstitut. uvse kreditinstitut. Med kaässakrav avses att ett visst minsta belopp av ett kreditinstitus

medel skall finnas på räkning i riks-

bunken. Med sådan placering jämställs inneliggande kassa i den mån denna får medräknas enligt 13§.

123 Mei kassakrav avses att bankin- Kassakrav kan bestämmas till ett stituts medel, som innestår på belopp som vid viss tidpunkt eller

checkräkning i riksbanken, ökade under en tidsperiod svarar mot viss

med inneliggande kassa i den mån andel. högst femton procent, av ett denna enligt 13§ får medräknas, kreditinstituts placeringar eller för-

vid viss tidpunkt skall uppgå ull ewt bindelser med de undantag som

belopp som svarar mot viss andel, riksbanken anger enligt 1384.

högst femton procent, av institutets Kassakrav kan också bestämmas förbindelser med de undantag som så alt förändringen under en tids-

riksbanken anger enligt 1334. period av ett kreditinstituts medel, placerade enligt 11 § andra stycket, skall svara mot en viss procent av förändringen av institutets samtliga placeringar eller förbindelser med de undantag som riksbanken

! Senaste lydelse 1980: 1095. 206

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop « 1986/87: 143

unger. Därvid får kravet dock inte sättas högre än vad som följer av första stycket.

138 Riksbanken anger Riksbanken anger 1. den tidpunkt då kassakrav I. oden tidpunkt tberäkningstid-

skall vara uppfyllt tberäkningstid- punkt) eller den tidsperiod tberäkpunkt). ningsperiod) då kassakraver skall vara uppfyllt,

2. det procenttal som skall gälla 2. det procenttal som skall gälla för kassakravet. för kassakravet och hur deta skall beräknas. 3. i vad mån inneliggande kassa 3. I vad mån inneliggande kassa tar medräknas för uppfyllande av får medräknas för uppfyllande av kaässakrav, kaässakravet. 4. i vud mån undantag från för- 4.1 vad man undanotag från placebindelserna får göras. ringarna eller förbindelserna far gö-

ras.

285§ Kreditinsutut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Uppgifts-

skyldighet som sagts nu åligger även annan som kan omfattas av förordnande enligt 258. Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränmeändring skall lämnas senast femton dagar före ändringen. Om skyldighet att hålla vissa

uppgifter hemliga finns bestämmel-

ser i lagen (1934:437) för Sveriges

riksbank.

3087

Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga om 1. likviditets- eller kassakrav, ett I. likvidiets- eller kassakrav, ett belopp som svarar mot ränta på un- belopp som svarar mot ränta på un-

derskottet för tiden från föregående derskottet för tiden från föregående

beräkningstidpunkt eller, om tidiga- beräkningstidpunkt eller. om tidiga-

re beräkning ej skett, från det före- re beräkning cj skett, från det före-

skriften trätt I tillämpning, varvid skriften trätt I tillämpning eller för räntesatsen för år får i fråga om lik- beräkningspertoden, varvid ränte-

viditetskrav överstiga riksbankens satsen för år får 1 fråga om likvidi-

diskonto med högst tre procenten- tetskrav överstiga riksbankens dis-

heter och i fråga om kassakrav upp- konto med högst tre procentenheter gå till högst två gånger diskontot, och i fråga om kassukrav uppgå till högst två gånger diskontot,

2. utlåningsreglering, ett belopp som för tiden från den föregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning ej skett. från det

? Senaste lydelse 1980: 522. 207

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse Prop. 1986/87: 143

föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot ränta på det belopp med vilket utlåningen. garantiförbindelserna eller

leasingobjektens värde överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4, allmän placeringsplikt, ett belopp som för beräkningsperiod svarar mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts, varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonto.

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av älagd placce-

ringsplikt som ej upptytllts,

6. räntereglering. två gånger det belopp med vilket räntan avvikit från

den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket Vid tillämpning av första stycket

I får utjämning ske mellan över- I får utjämning ske mellan över-

skott och underskott under tvåeller och underskott vid olika beräkflera perioder och räntan beräknas — ningstidpunkter eller under två eller på det genomsnittliga underskottet. — flera beräkningsperioder och rän-

tan beräknas på det genomsnittliga underskottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Innehåll Prop. 1986/87: 143

PrOPOSILONEN ooo reeeeerrreer ere rese reses er ser rr r ere rese seeda Propositionens huvudsakliga innehåll lagförslag sooosseer rer rer rer reser ere r rer ere rr rr rer rr esse es ss sa Send

I lag om ändring I regeringsfofmMenh soscsosossoosssssssssos se esa

TR

Utdrag ur lagrådets protokoll den 25 mars 1987 sosse ss ers ss es ena 89 Prop. 1986/87: 143

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1987... 93

Bilaga I Utredningens sammanfattning ssossosssssses rs er rss s eos 98 Bilaga 2 Utredningens lagförslåg ooosssssssssrssssrrer rr rer arr rss tt0 Bilaga 3 Sammanställning av remissytträndena «..o.ssssssces soo. 132 Bilaga 4 De remitterade lagförslågen sososoossrsssrsre rer rr resans 190

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 210